Prop. 1968:132

('med förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell gods\xad befordran på väg, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

1

Nr 132

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell gods­ befordran på väg, m. m.; given Stockholms slott den 28 juni 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att

dels godkänna den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR),

dels antaga härvid fogat förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell gods­ befordran på väg.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1956 avslutad kon­ vention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg. Samtidigt läggs fram förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konven­ tionen. Lagförslaget innehåller föreskrift att konventionen, med undantag för slutbestämmelserna, skall gälla som svensk lag och upptar därutöver vissa bestämmelser som är nödvändiga för att fylla ut konventionens regel­ system. Konventionen innehåller regler om fraktsedel och om fraktförares ansvarighet för transporterat gods samt vissa processuella bestämmelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

Förslag

till

Lag

med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Artiklarna 1-—41 av den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventio­

nen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg skall, med iakt­

tagande av vad som ytterligare föreskrives i det följande, gälla som svensk

lag.

2

§•

Konungen kan efter överenskommelse med främmande stat och under

förutsättning av ömsesidighet förordna, att befordran av gods på väg i lokal

gränstrafik mellan Sverige och den staten skall vara helt eller delvis undan­

tagen från tillämpning av konventionen.

3 §•

På fraktsedel som upprättas i Sverige får fraktförarens och avsändarens

underskrifter vara tryckta. Stämpel får användas i stället för underskrift.

4 §•

Försäljning enligt artikel 16 tredje stycket av gods som finnes i Sverige

skall ske på offentlig auktion eller, om sådan icke lämpligen kan äga rum,

på annat betryggande sätt. Såvitt det är möjligt skall fraktföraren i god tid

underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försälj­

ningen.

5

§•

Vid tillämpning av artikel 29 och artikel 32 första stycket skall grov vårds­

löshet likställas med uppsåt.

6

Talan som enligt artikel 31 första stycket kan upptagas i Sverige får väc­

kas, utom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen

i den ort där godset mottogs för befordran eller vid domstolen i bestäm­ melseorten.

Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stock­ holms rådhusrätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

3

7

§•

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens be­ hörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är hand­ ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk no- tarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk dom­ stols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hov­ rättens beslut förordnar annat.

8

§•

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som kan behövas för konventionens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden,hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 april

1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nils­

son

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an­

gående fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, m. m., och

anför.

Den 19 maj 1956 avslutades i Geneve en konvention om fraktavtalet vid

internationell godsbefordran på väg, vanligen kallad CMR efter sin franska

benämning ”Convention relative au contrat de transport international de

marchandises par route.” Konventionen trädde i kraft den 2 juli 1961 och

gäller numera mellan Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Jugoslavien,

Luxemburg, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Förbundsrepubliken

Tyskland och Österrike. Stat som har undertecknat konventionen kan ra­

tificera den. Annan stat kan under vissa förutsättningar ansluta sig till

konventionen. Sverige och Schweiz har undertecknat men inte ratificerat

konventionen.

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt en inom justitie­

departementet utarbetad översättning till svenska torde få fogas vid stats­

rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 11 november

1960 sakkunniga1 för att utreda bl. a. frågan om lagstiftning i anledning av

ett svenskt tillträde till konventionen (Utredningen angående fraktavtalet

vid godsbefordran på väg). Utredningen har bedrivit sitt arbete i samverkan

med motsvarande danska, finska och norska utredningskommittéer. År

1966 avlämnade utredningen betänkandet ”Vägfraktavtalet I — Internatio­

nell befordran” (SOU 1966:36) med förslag till lag om internationell be­

fordran av gods på väg.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,

1 Numera statssekreteraren Gunnar von Sydow, ordförande, direktören Torsten Anders­

son och numera hovrättspresidenten Karl Sidenbladh. Sedan von Sydow frånträtt sitt

uppdrag den 4 juni 1962, förordnades samma dag Sidenbladh till ordförande och numera

departementsrådet Clas Nordström till sakkunnig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

5

statens järnvägar, järnvägsrådet, statens biltrafiknämnd, generaltullstyrel­ sen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium — efter hörande av Stock­ holms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handels­ kammare — riksbanksfullmäktige, Sveriges advokatsamfund, Näringslivets trafikdelegation, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistför­ bund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och industriorga­ nisation, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sjöassuradörernas förening, Svenska flygförsäkringspoolen, Svenska petroleum institutet och Internatio­ nella handelskammarens svenska nationalkommitté.

Gällande svensk rätt

I Sverige finns f. n. inte någon lagstiftning om fraktavtal rörande godsbe­ fordran på väg. I viss utsträckning torde de frakträttsliga regler som gäller på andra områden av transportväsendet vara av allmängiltig natur och såle­ des vara åtminstone analogiskt tillämpliga också på vägfraktavtal. Handels­ bruk och annan sedvänja spelar en betydande roll. Vissa regler på området har utbildats i rättstillämpningen, men tvister rörande vägfraktavtal har sällan blivit föremål för domstolsprövning. Detta beror till stor del på att av­ talen ofta innehåller skiljedomsklausul.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden knappast möjligt att lämna cn närmare redogörelse för gällande svensk rätt på detta område. Vissa påpe­ kanden bör dock göras. Frågor om fraktförarens ansvarighet för förlust av eller skada på godset och för dröjsmål med dess utlämnande avgörs enligt den allmänna culparegeln och allmänna regler om s. k. principalansvar i inomobligatoriska förhållanden. Det innebär att fraktföraren är ansvarig för skada som han själv eller hans medhjälpare vållar uppsåtligen eller ge­ nom vårdslöshet. Liksom inom sjö- och lufträtten är emellertid bevisbör­ dan i vållandefrågan omkastad, så att fraktföraren blir ersättningsskyldig, om han inte kan visa att skadan inte beror på vållande från hans eller hans medhjälpares sida.

Rättsförhållandet mellan fraktförare och lastägare på den svenska väg­ transportmarknaden är i stor utsträckning reglerat genom standardiserade partsavtal. Av dessa bör främst nämnas de ansvars- och befordringsbestäm- melser som antagits av de flesta större svenska lastbilstransportföretagen och som gäller fr. o. m. den 1 januari 1967. Dessa befordringsvillkor ansluter i stor utsträckning till konventionens bestämmelser. I fråga om villkoren för fraktförarens ansvarighet bör följande nämnas. Fraktföraren påtar sig i princip ett objektivt ansvar för händelser som medför att godset förkom­ mer, minskas eller skadas under den tid fraktföraren omhänderhar godset.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Fraktföraren fritar sig emellertid från ansvarighet i vissa fall, såsom då

skadan orsakas av fel eller försummelse på avsändarens eller mottagarens

sida, av godsets egen beskaffenhet eller av force majeure. Vidare påtar sig

fraktföraren ansvarighet för skada som uppkommit till följd av sådant

dröjsmål med transportuppdragets utförande som beror av uppenbar för­

summelse på fraktförarens sida. Den skadelidandes rätt till ersättning är

begränsad, vid förlust, minskning eller skada till 200 kronor för kilogram

av godsets bruttovikt och vid dröjsmål till fraktens dubbla belopp.

Slutligen bör nämnas att avtal om vägtransport till Sverige från stat som

redan har tillträtt konventionen regelmässigt är underkastade dennas reg­

lering, eftersom konventionen föreskriver att fraktsedel som utfärdas i kon-

ventionsstat skall innehålla bestämmelse att befordringen är underkastad

konventionens bestämmelser även om annat är avtalat.

Det nordiska lagstiftningssamarbetet

Efter beslut på nordiskt justitieministermöte år 1960 tillkallades i Dan­

mark, Finland, Norge och Sverige sakkunnigkommittéer för att i samarbete

utreda frågan om utformningen av den lagstiftning som är nödvändig för

ett tillträde till CMR från de nordiska ländernas sida och frågan huruvida i

samband med en sådan lagstiftning också bör införas lagregler om det

inhemska vägfraktavtalet. Den danska kommittén avlämnade redan år 1962

betänkande med förslag till lagstiftning om internationella vägfraktavtal

(betaenkning nr 319). På grundval av förslaget genomfördes ”lov af 10

marts 1965 (nr 47) om fragtaftaler ved international vejtransport”, vilken

trädde i kraft den 1 juli 1965. I samband härmed ratificerade Danmark

CMR. Den norska kommittén lade fram ett motsvarande betänkande år

1964, och inom det norska justisdepartementet förbereds f. n. lagstiftning i

ämnet på grundval av kommittéförslaget med sikte på att Norge skall till­

träda CMR under år 1968. I Finland har något betänkande ännu inte lagts

fram. Den svenska utredningen avlämnade sitt betänkande med förslag till

lag om internationell befordran av gods på väg (”Vägfraktavtalet I”) i april

1966. Efter remissbehandling av betänkandet har förslaget varit under över­

vägande inom justitiedepartementet.

De danska, finska, norska och svenska kommittéerna fortsätter utred­

ningsarbetet med att överväga frågan om lagstiftning angående vägfraktav­

talet vid inhemsk godstransport på väg. Arbetet är f. n. inriktat på att regler

härom skall inarbetas i de tidigare avlämnade förslagen till lagstiftning —

i Danmark gällande lag — om det internationella vägfraktavtalet. Utred­

ningsarbetet väntas vara avslutat tidigast någon gång vid mitten av år 1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

7

Huvuddragen av konventionen

Konventionen har utarbetats inom Förenta Nationernas ekonomiska kom­ mission för Europa (ECE) och kan tillträdas av stater som är medlemmar i ECE eller som enligt kommissionens stadga har rätt att delta i dennas ar­ bete. Konventionen syftar till att åstadkomma enhetliga regler om interna­ tionell godsbefordran på väg, särskilt såvitt gäller skriftliga handlingar som används vid sådan befordran och i fråga om fraktförarens ansvarighet.

Konventionen är indelad i åtta kapitel. Kap. I behandlar tillämpnings­ området (art. 1 och 2). Kap. II innehåller bestämmelse om för vilka per­ soner fraktföraren ansvarar (art. 3). Kap. III behandlar frågor om slutande och fullgörande av fraktavtal (art. 4—16). Kap. IV innehåller regler om fraktförarens ansvarighet (art. 17—29). Kap. V upptar reklamationsregler och vissa processuella bestämmelser samt preskriptionsbestämmelser (art. 30—33). Kap. VI innehåller särskilda bestämmelser om befordran som ut­ förs av flera fraktförare efter varandra (art. 34—40). Kap. VII upptar före­ skrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som strider mot konventionen (art. 41) och kap. VIII innehåller sedvanliga slutbestämmelser om underteck­ nande, anslutning, ratifikation, ikraftträdande, uppsägning, territoriellt till- lämpningsområde, slitande av tvister, reservationer och revision m. m. (art. 42—51).

Konventionen gäller bara i fråga om vägtransporter som sker mot veder­ lag. Den är tillämplig inte bara på befordringar mellan konventionsstaterna utan också på befordran mellan konventionsstat och icke-konventionsstat. Vissa postbefordringar samt begravningstransporter och befordran av flytt­ saker är undantagna från konventionens tillämpning (art. 1 första—fjärde styckena). Genom ett särskilt signaturprotokoll undantas från tillämpnings­ området befordran mellan Storbritannien och Republiken Irland samt för­ binder sig signatärmakterna att ta upp förhandlingar angående avtal om transport av flyttsaker och om sammansatt befordran.

Inom sitt tillämpningsområde innefattar konventionen också en interna- tionellt-privaträttslig reglering. Enligt art. 1 första stycket är konventionen tillämplig på varje avtal om internationell godsbefordran på väg, oavsett parternas hemvist och nationalitet. Sedd mot bakgrunden av vissa andra bestämmelser i konventionen som syftar till att säkerställa en tillämpning av konventionens regler (art. 6 första stycket k), art. 7 tredje stycket, art. 33 samt art. 44) måste denna föreskrift ges den innebörden att konven- tionsstaternas domstolar i fråga om sådana vägfraktavtal skall tillämpa kon­ ventionens regelsystem även i fall då enligt allmänna internationellt-privat- rättsliga regler lagen i en icke-konventionsstat skulle vara tillämplig.

Förutsättningarna för att ett giltigt vägfraktavtal skall anses föreligga regleras inte i konventionen, som inte heller innehåller några regler om hä­

vande av sådant avtal. Dessa frågor får bedömas enligt tillämplig nationell

lag.

Enligt konventionen skall fraktavtalet bekräftas genom att fraktsedel

upprättas (art. 4). Denna skall undertecknas av avsändaren och fraktföra­

ren (art. 5). Konventionen innehåller detaljerade regler om vilka uppgifter

fraktsedeln skall innehålla (art. 6). Fraktsedeln tjänar i första hand som

bevismedel dels i fråga om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande

av godset, dels i fråga om godsets och förpackningens synliga tillstånd vid

mottagandet m. m. (art. 9). Men fraktsedeln utgör också nödvändig legitima-

tionshandling för den som vill utöva sin rätt att förfoga över godset under

transporten genom att ge fraktföraren nya anvisningar, t. ex. i fråga om be­

stämmelseorten (art. 12 femte stycket). Till skillnad från vad som gäller be­

träffande konossement är fraktsedeln däremot inte bärare av rätten till god­

set i den meningen att innehav av fraktsedeln omedelbart berättigar inne­

havaren att få godset utlämnat till sig.

Fraktföraren är i princip ansvarig på objektiv grund för skada som upp­

kommer genom att godset förkommer, minskas eller skadas under trans­

porten (i det följande sammanfattas dessa skador under benämningen real-

skada) eller att godset utlämnas för sent (art. 17 första stycket). Ansvarig­

het inträder således oberoende av om fel eller försummelse ligger fraktfö­

raren eller hans folk till last. Ansvarigheten inskränks emellertid dels ge­

nom regler som befriar fraktföraren från ansvarighet i särskilt angivna fall

(art. 17 andra och fjärde styckena) dels genom bestämmelser om undan­

lag för vissa slag av skador och om begränsning av ersättningsbeloppen (art.

23 och 25). Fraktföraren är fri från ansvarighet bl. a. om skadan vållats av

avsändaren eller mottagaren eller orsakats av godsets egen beskaffenhet

eller av force majeure (art. 17 andra stycket). Fraktföraren går vidare i

vissa fall fri från ansvarighet för realskada på den grund att risken varit

särskilt stor för att godset skulle komma till skada under transporten (art.

17 fjärde stycket). Fraktföraren har i princip bevisbördan för att sådan om­

ständighet förelegat som befriar honom från ansvar (art. 18). Ersättning

för realskada skall beräknas efter godsets värde (art. 23 första och andra

styckena). Dessutom utgår ersättning för frakt, tullavgifter och andra kost­

nader (art. 23 fjärde stycket). Däremot utgår inte ersättning för utebliven

handelsvinst eller annan allmän förmögenhetsskada. Ersättning för godsets

värde får inte överstiga 25 guldfrancs (f. n. motsvarande 42: 25 kr.) per kilo­

gram bruttovikt (art. 23 tredje stycket). Vid dröjsmål ihed godsets utläm­

nande utgår ersättning för all skada, således även allmän förmögenhets­

skada, men ersättningen är begränsad till fraktens belopp (art. 23 femte

stycket).

Konventionens bestämmelser är enligt uttrycklig föreskrift i art. 41 tving­

ande. Det innebär bl. a. att ett åtagande från fraktförarens sida att svara

med högre belopp än konventionen föreskriver inte är bindande för honom.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

11

konventionen endast om dennas huvudprinciper måste anses oförenliga med svensk rättsuppfattning. Vårt ställningstagande till konventionen bör en­ ligt utredningen främst grundas på en prövning av konventionens regler om fraktförarens ansvarighet. Enligt gällande svensk rätt bär fraktföraren ett culpaansvar med omkastad bevisbörda. Om konventionen antas, innebär detta åtminstone teoretiskt en skärpning av ansvaret, eftersom fraktföraren enligt konventionen i viss utsträckning svarar oberoende av vållande. Verkan härav mildras emellertid av konventionens regler om maximiersättning. Dessa är förmånligare för fraktföraren än motsvarande regler i flertalet öv­ riga frakträttsliga regelsystem1. Å andra sidan erbjuder konventionen parter­ na i fraktavtalet vissa möjligheter att genom särskilda överenskommelser anpassa ersättningsreglerna till behoven i det enskilda fallet. Ett svenskt till­ träde till konventionen torde enligt utredningen inte medföra någon allmän höjning av fraktkostnadsnivån. Utredningen föreslår sålunda att Sverige snarast tillträder konventionen.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att Sverige tillträder konventionen. Näringslivets trafikdelegation tillstyrker ett svenskt tillträde till konventionen. Även om vissa erinringar kan framställas mot konventionens utformning, exempelvis i fråga om ansvarighets- och preskriptionsreglerna, kan delegationen dock acceptera konventionens regelsystem. Trafikdelegationens yttrande åberopas av Sveriges allmänna exportförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Folksam och Internationella handels­ kammarens svenska nationalkommitté. Svenska lasttrafikbilägareförbundet uttalar att ett snart svenskt tillträde till konventionen ter sig mycket ange­ läget. Enligt Sjöassuradörernas förening har olägenheterna av att vi saknar lagstiftning om fraktavtalet vid lastbilstransport framträtt på olika sätt i samband med den utveckling som lastbilstrafiken har undergått efter andra världskriget. Behovet av lagstiftning på området har enligt föreningen blivit allt större och önskemål om en lagreglering har tid efter annan förts fram

1 Begränsningsbeloppet 25 francs (motsvarande 42:25 kr.) är lägre än de motsvarande gränser som gäller enligt de konventioner om luftbefordran och järnvägsbefordran som Sverige har tillträtt. Enligt den genom 1955 års Haagprotokoll reviderade konventionen av år 1929 om internationell luftbefordran (Warszawakonventionen) är ersättningen be­ gränsad till ett belopp motsvarande 86 kronor per kilogram, och enligt 1961 års inter­ nationella fördrag angående godsbefordran på järnväg (CIM) gäller ett belopp mot­ svarande 169 kronor per kilogram. I detta sammanhang kan beträffande järnvägsbe­ fordran inom Sverige nämnas att järnvägen enligt 62 § järnvägstrafikstadgan den 13 maj 1966 (nr 202) kan begränsa sin ansvarighet till 200 kronor per kilogram. 1924 års kon­ ventionen om konossement föreskriver ett beräkningssätt som inte medger direkta jäm­ förelser. Ersättningen skall enligt denna konvention beräknas per kolli eller annan enhet av godset och är begränsad till ett belopp motsvarande 1 800 kronor per kolli eller enhet. Konossementskonventionen anses dock leda till genomsnittligt lägre ersättningar än CMR.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

av såväl varuägare som fraktförare. Föreningens medlemmar berörs av frå­

gan i egenskap av försäkringsgivare för båda dessa kategorier. Med hänsyn

till de uppenbara fördelar som tillkomsten av enhetliga rättsregler kommer

att innebära, finner föreningen det särskilt tillfredsställande att svensk lag­

stiftning i ämnet baseras på konventionen, vilken kan antas komma att på­

verka lagstiftningen i samtliga västeuropeiska länder. Föreningens syn­

punkter åberopas också av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Några remissinstanser uttalar betänkligheter mot att fraktförarens ansva­

righet enligt konventionen är begränsad till lägre belopp än som gäller för

internationell godsbefordran med vissa andra transportmedel och att frakt­

föraren är förhindrad att generellt åta sig ansvarighet med högre belopp. En­

ligt Sveriges advokatsamfund medför detta olägenheter vid den s. k. samlast-

ningstrafik som bedrivs av de stora transportföretagen och som innebär att

gods från olika transportkunder samlas och befordras som en enda sändning

med järnväg, bil, fartyg eller flyg. Transportföretagen förbehåller sig därvid

rätt att begagna det transportmedel ”som lämpligen bör ifrågakomma”, om

kunden inte uttryckligen begär att godset skall befordras på visst sätt. För

att inte samlastningsföretagen onödigt skall bindas vid valet av transport­

medel och för att kunden på förhand skall kunna bedöma omfattningen av

det skydd som ansvarighetsreglerna ger honom samt lämpa sitt eget försäk­

ringsskydd därefter, måste dessa företag utgå från den högsta begräns-

ningssumma som gäller för något av de transportmedel som kan komma

i fråga, dvs. f. n. det ansvarsbelopp om 200 kronor per bruttokilogram som

gäller enligt den nya järnvägstrafikstadgan. Vid kombinerade väg- och sjö­

transporter som sker med containers eller på flak och när godset på annat sätt

är enhetslastat kan konossementskonventionens begränsningsregler leda till

ett högre belopp än vägtransportkonventionen. Ansvarsgränsen måste då sät­

tas så högt att den inte kommer i konflikt med konossementskonventionens

tvingande regler. Att vägtransportkonventionen hindrar vägfraktföraren att

frivilligt höja ansvarsgränsen medför enligt advokatsamfundets mening att

man får en inte önskvärd skillnad mellan olika slag av transporter av en­

hetslastat gods. Nackdelarna kan visserligen i viss mån elimineras genom att

avsändaren vid vägtransport avger en deklaration om godsets verkliga vär­

de. En sådan deklaration medför dock praktiska svårigheter — motsvaran­

de bestämmelser inom sjö-, luft- och järnvägstransporträtten används säl­

lan i praktiken. Svårigheter kan också uppstå vid utformningen av ansva-

righetsregler för enhetslaster och vid kombinerade transporter. Bestämmel­

sen i art. 41 att avtalsvillkor som avviker från konventionens regler är ogil­

tigt kan vidare innebära ett hinder i de strävanden att rationalisera och för­

billiga försäkringsskyddet mot transportrisker som tar sig uttryck i att

fraktförarna åtar sig ett utökat ansvar och täcker detta genom försäkring,

en ordning som i många fall medför att behovet av ytterligare försäkrings­

skydd bortfaller. — Trots de invändningar som sålunda kan göras mot kon-

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

9

Konventionen föreskriver emellertid, att om avsändaren mot erläggande av avtalad tilläggsavgift anger högre värde på godset än som svarar mot detta belopp, det angivna värdet i stället gäller som maximigräns för skadeersätt­ ning (art. 24). Avsändaren kan vidare, mot erläggande av avtalad tilläggs­ avgift, i fraktsedeln ange ett belopp motsvarande det särskilda intresset av att befordringen fullgörs utan realskada eller dröjsmål, s. k. särskilt leve­ ransintresse, och i sådant fall är fraktföraren skyldig att intill detta belopp utge ersättning för all skada, bl. a. även för utebliven handelsvinst vid real­ skada (art. 26).

Konventionen föreskriver vissa reklamationsfrister och preskriptionstider. Reklamationsfristen är i fråga om minskning eller skada på godset i intet fall längre än sju dagar från godsets mottagande (art. 30 första och andra styckena). Vid dröjsmål är reklamationsfristen 21 dagar från den dag god­ set ställdes till mottagarens förfogande (art. 30 tredje stycket). Rätt att fora ersättningstalan preskriberas efter ett år eller, vid uppsåt eller därmed jämställt förfarande, efter tre år. Preskriptionstiden räknas vid minskning, skada eller dröjsmål från den dag godset utlämnades och vid förlust från trettionde dagen efter den då godset skulle ha utlämnats eller, i vissa fall, från sextionde dagen efter den dag då godset togs emot till befordran samt i övriga fall från det tre månader gått sedan fraktavtalet slöts (art. 32 första stycket).

Konventionen innehåller j urisdiktions- och verkställighetsregler som i huvudsak innebär, att tvist om befordran som faller under konventionen skall kunna väckas bara vid domstol inom stat, till vilken parterna har en naturlig anknytning (art. 31 första stycket), att tvist mellan samma parter angående samma sak inte skall kunna väckas på nytt, sedan den prövats och avgjorts av behörig domstol eller under det att den är under prövning av sådan domstol (art. 31 andra stycket) och att dom som har meddelats i en konventionsstat är verkställbar också i övriga konventionsstater (art. 31 tredje stycket).

För s. k. genomgångstransport, dvs. befordran som enligt ett och samma fraktavtal utförs av flera fraktförare efter varandra, föreskrivs att varje fraktförare i princip svarar för hela befordringen och inte bara för den del därav som han själv utför (art. 34). I anslutning härtill ges bestämmelser om den slutliga fördelningen av ansvaret mellan fraktförarna inbördes (art. 37 och 38).

Konventionen innehåller sedvanliga slutbestämmelser. Rörande dessas innehåll bör följande nämnas.

Konventionen står som nämnts öppen för tillträde från stater som är med­ lemmar i ECE eller som enligt kommissionens direktiv är berättigade att del­ ta i dess arbete (art. 42 första stycket). Stater som enligt direktiven får delta i kommissionens arbete i viss omfattning får ansluta sig till konventionen, sedan denna har trätt i kraft (art. 42 andra stycket). Konventionen skall ra­

10

Kiingl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

tificeras (art. 42 fjärde stycket). Den träder i kraft sedan fem stater har rati­

ficerat eller anslutit sig till den. För stat som därefter ratificerar eller an­

sluter sig till konventionen träder den i kraft på nittionde dagen efter det

att ratifikations- eller anslutningsinstrument har deponerats (art. 43). För­

enta Nationernas generalsekreterare är depositarie för konventionen (art.

42 femte stycket).

Konventionen kan sägas upp av enskild konventionsstat. Uppsägning får

verkan tolv månader efter den dag då depositarien mottog uppsägningen

(art. 44).

Tvist mellan två eller flera konventionsstater om konventionens tolkning

eller tillämpning, som dessa inte har kunnat bilägga genom underhand­

lingar eller på annat sätt, kan av någon av parterna hänskjutas till avgöran­

de av Internationella domstolen i Haag (art. 47). Mot denna bestämmelse

får reservation göras i samband med tillträde till konventionen. I övrigt är

reservationer mot konventionen inte tillåtna (art. 48).

Sedan konventionen har varit i kraft i tre år kan konventionsstat begära

hos FNs generalsekreterare att en revisionskonferens sammankallas. Om

minst en fjärdedel av konventionsstaterna samtycker skall en revisions­

konferens hållas.

Frågan om Sveriges tillträde till konventionen

Utredningen

Betydelsen av att man får enhetliga regler i Europa om fraktavtalet vid

internationella vägfraktavtal är enligt utredningen uppenbar. Det under­

lättar slutandet av sådana avtal, skänker större trygghet i transportförhål­

landena och minskar antalet tvister. Bl. a. i Sverige har önskemål om enhet­

liga regler på detta område i olika sammanhang förts fram av företrädare

för såväl varuägare som transportörer. Lastbilstransporterna mellan Sve­

rige och de stater som redan har tillträtt konventionen är av betydande

omfattning. Det innebär att svenska domstolar redan nu kan ha att tillämpa

konventionen. Med hänsyn bl. a. till den ovisshet som råder om den svenska

vägfrakträttens innehåll skulle det enligt utredningen vara en fördel att

med vår rättsordning införliva konventionen, eftersom man då får ett regel­

system som blir tillämpligt på all utrikes godsbefordran på väg och som

stämmer överens med vad som gäller i de länder med vilka vi har de liv­

ligaste biltrafikförbindelserna. Det skulle enligt utredningen också vara en

fördel för de svenska vägfraktförare som utför internationell godsbefordran

— bl. a. i fråga om möjligheterna att få trafikrättigheter utomlands — att

bli underkastade samma bestämmelser i Sverige som i de länder som redan

är bundna av konventionen och att i rättsligt hänseende bli likställda med

fraktförare i dessa länder. Sverige bör enligt utredningen ställa sig utanför

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

13

ventionen anser sig advokatsamfundet inte kunna motsätta sig att Sverige tillträder konventionen. Samfundet fäster härvid särskild vikt vid behovet av enhetliga internationella bestämmelser och framför allt önskemålet att Sverige inte på detta område bryter den nordiska rättsenheten. Samfundet yrkar dock att man från svensk sida begär förhandlingar med övriga kon- ventionsstater med sikte på att i första hand få till stånd en sådan ändring av art. 41 i konventionen att denna i fråga om avtalsfriheten anpassas till konossementskonventionen och Warszawakonventionen. Också Näringsli­ vets trafikdelegation anser att man från svensk sida bör så snart som möj­ ligt begära revision av art. 41. Olägenheterna av att ersättningsreglerna är tvingande torde tills vidare kunna i viss mån begränsas genom tillämpning av bestämmelserna om särskild deklaration rörande godsets verkliga värde.

Försäkringsinspektionen framhåller att de standardavtal som har utfor­ mats av de ledande speditionsföretagen synes fylla relativt högt ställda krav.

Fraktförarens ansvarighet täcks av standardiserade försäkringar som är bil­ liga ur administrativ synpunkt och enkla att sköta. Över huvud taget torde den svenska ordningen vara bättre än den som har utvecklats på de flesta håll utomlands. Enligt försäkringsinspektionen medför konventionens an- svarighetsregler och dessas inverkan på försäkringarna väsentliga olägenhe­ ter. De särskilda åtgärder som krävs för att en högre ansvarsgräns än kon­ ventionen föreskriver skall gälla måste verka fördyrande och medföra ökat arbete för parterna i fraktavtalet och för försäkringsgivarna. För mindre exportörer och importörer kan konventionens maximigräns ha till följd att försäkringsbehovet på grund av uteblivna åtgärder inte blir fullt täckt. Kon­ ventionens ansvarighetsregler medför vidare att lastbilstrafiken inte kan konkurrera med järnvägstrafiken på lika villkor. Maximiersättningarna i lastbilstrafiken kommer också att ligga på en lägre nivå än motsvarande er­ sättningar inom flygtrafiken. Försäkringsinspektionen hyser av dessa skäl tveksamhet om lämpligheten av att Sverige tillträder vägtransportkonven- lionen.

Departementschefen

Den betydande ökning av den internationella handeln som har ägt rum un­ der det senaste århundradet har medfört ett ökat behov av en harmonise- ring av de enskilda staternas rättsregler om internationella godstranspor­ ter. Redan år 1890 tillkom den första internationella överenskommelsen om fraktavtal vid internationell godstransport. Då avslutades i Bern en konven­ tion angående godsbefordran på järnväg (CIM). Konventionen har vid flera tillfällen reviderats. Den senast reviderade konventionen öppnades för un­ dertecknande år 1961 och gäller i Sverige sedan den 1 januari 1965 (SFS 1964:870).

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

På 1920-talet tillkom två konventioner om sjö- resp. lufttransport. År

1924 avslutades i Bryssel den internationella konventionen rörande fast­

ställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement (ko-

nossementskonventionen) och år 1929 avslutades i Warszawa konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om inter­

nationell luftbefordran (Warszawakonventionen). Konossementskonventio-

nen införlivades med svensk rätt genom lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i

anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rö­

rande konossement (Haag-lagen). Denna lag trädde i kraft den 1 januari

1939 (SFS 1938:469). Warszawakonventionen införlivades med svensk rätt

genom lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, som

trädde i kraft den 1 oktober 1937. Genom ett i Haag år 1955 avslutat pro­

tokoll reviderades Warszawakonventionen i vissa hänseenden. Bestämmel­

ser grundade på Warszawakonventionen i dess sålunda reviderade lydelse

bar genom lagen den 8 april 1960 (nr 69) om ändring i luftfartslagen den 6

juni 1957 (nr 297) tagits upp i 9 kap. luftfartslagen. Lagändringarna trädde

i kraft den 1 augusti 1963 (SFS 1963:399).

Arbetet på att få till stånd enhetliga regler om internationell godstrans­

port på väg påbörjades i slutet av 1940-talet inom Förenta Nationernas eko­

nomiska kommission för Europa (ECE). Det resulterade som nämnts i att

en konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

(CMR) jämte tillhörande signaturprotokoll avslutades i Geneve den 19 maj

1956. Konventionen, som trädde i kraft år 1961, har numera tillträtts av

nio västeuropeiska och två östeuropeiska stater. Konventionen har där­

jämte undertecknats av Sverige och Schweiz.

I likhet med CIM, konossementskonventionen och Warszawakonventionen

innehåller CMR i materiellträttsligt hänseende bestämmelser om transport­

dokumentet och om fraktförarens ansvarighet för godset. Konventionen har

utformats i nära anslutning till CIM. Också Warszawakonventionen har i

viss utsträckning tjänat som förebild. I fråga om konventionens huvudsak­

liga innehåll hänvisar jag till den redogörelse som jag har lämnat i det före­

gående.

Det förslag till lag om internationell befordran av gods på väg som den

år 1960 tillkallade utredningen angående fraktavtalet vid godsbefordran på

väg lade fram år 1966 efter samarbete med motsvarande kommittéer i Dan­

mark, Finland och Norge (”Vägfraktavtalet I”) bygger på CMR och förut­

sätter att Sverige tillträder konventionen. Förslaget överensstämmer i allt

väsentligt med den lag i ämnet som genomfördes i Danmark år 1965

på grundval av den danska kommitténs förslag och med det motsvarande

lagförslag som den norska kommittén avlämnade år 1964 och som f. n. är

under övervägande i det norska justisdepartementet.

Det stora flertalet av de instanser som under remissbehandlingen av det

svenska betänkandet har yttrat sig i frågan om ett svenskt tillträde till kon­

ventionen har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att Sverige ratificerar konventionen.

1 svensk rätt finns som nämnts inte några lagregler om fraktavtal vid godstransport på väg. Det finns knappast någon rättspraxis på området. Rättsförhållandet mellan lastägare och fraktförare regleras i flertalet fall av standardavtal som utarbetats av de stora transportföretagen. Även om dessa avtal synes ha fungerat bra i praktiken, föreligger ett från flera håll omvitt­ nat behov av lagregler på området, särskilt för de internationella vägtrans­ porternas del. För parterna i avtal om godsbefordran som berör olika län­ der är det av betydelse att internationellt enhetliga regler gäller, så att de frakträttsliga frågorna blir bedömda på samma sätt, oavsett i vilket land en tvist blir föremål för prövning. Betydelsen av internationellt enhetliga reg­ ler på frakträttens område framgår inte minst av att samtliga de förut nämn­ da konventionerna om sjö-, luft- och järnvägsbefordran har fått en mycket bred anslutning. Också den nu aktuella konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg har visat sig fylla ett behov. Den bar redan tillträtts av ett stort antal stater, däribland för svenska godstrans­ porter så viktiga länder som Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Po­ len och Nederländerna. En ytterligare utvidgning av kretsen av konventions- stater och därmed av konventionens tillämpningsområde kan förutses. För Sverige är det särskilt av betydelse att Norge kan väntas tillträda konven­ tionen i en nära framtid.

Mot denna bakgrund måste det enligt min mening fordras mycket starka skäl för att Sverige även i fortsättningen skall stå utanför konventionen. I likhet med utredningen anser jag en sådan hållning försvarlig bara om det kan påvisas att konventionen innehåller bestämmelser som strider mot grundläggande svenska rättsprinciper. Så är dock inte fallet. Bestämmel­ serna om fraktsedeln överensstämmer nära med motsvarande regler i CIM och Warszawakonventionen. Reglerna i CMR om fraktförarens ansvarighet bygger på principer som redan är erkända i svensk frakträtt: objektivt an­ svar med vissa särskilt angivna ansvarsfrihetsgrunder samt ansvarsbegräns­ ning. Till den speciella frågan om betydelsen av att konventionens begräns- ningsregler är tvingande skall jag strax återkomma. Reklamations- och preskriptionsreglerna överensstämmer med motsvarande föreskrifter i CIM och inger inte några betänkligheter i sak. De processuella reglerna om bl. a. domsrätt och verkställighet av utländsk dom har fått en från svensk synpunkt i huvudsak tillfredsställande utformning, låt vara att parternas möjligheter att avtala om behörig domstol synes ha blivit onödigt kraftigt beskurna. Vissa erinringar kan göras också mot en del andra bestämmelser men rör inte frågor av principiell betydelse och bör enligt min mening inte inverka på bedömningen av frågan om Sveriges tillträde till konventionen.

Det är bara på en punkt som det kan finnas anledning att hysa mer all­ varliga betänkligheter inför konventionens reglering. Det gäller föreskrif­

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

15

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

terna om begränsning av fraktförarens ansvarighet för realskada. Ersätt­

ningen skall enligt huvudregeln vara begränsad till ett belopp motsvarande

ca 42 kr. per kilogram av det skadade eller förlorade godsets bruttovikt.

Fraktföraren kan inte generellt åta sig ansvarighet för realskada med högre

belopp än konventionen förskriver. Ett sådant avtalsvillkor är enligt art.

41 ogiltigt. Under remissbehandlingen har åtskilliga remissinstanser kri­

tiserat denna ordning. För egen del biträder jag remissinstansernas upp­

fattning att regleringen på denna punkt är otillfredsställande och att man

i stället bort lösa frågan på samma sätt som i konossementskonventionen

och Warszawakonventionen, där begränsningsreglerna är dispositiva i den

meningen att de kan frångås till lastägarens förmån och att ett generellt

åtagande av en fraktförare att svara med högre ersättningsbelopp — t. ex.

i form av ett i tryckta fraktsedelsformulär intaget villkor — blir gällan­

de mot honom. Emellertid kan man inte bortse från att också CMR ger

parterna vissa möjligheter att i det enskilda fallet bestämma en högre

gräns för ansvarigheten. Om avsändaren i fraktsedeln anger ett högre värde

på godset än som motsvarar konventionens begränsningsbelopp och er­

lägger särskilt överenskommen tilläggsavgift, gäller nämligen det angivna

värdet i stället som gräns för ansvarigheten. Visserligen innebär kravet på

att avsändaren avger en särskild deklaration om godsets värde och betalar

tilläggsavgift en viss omgång. Olägenheterna bör dock inte överskattas. Den

praktiska betydelsen av konventionens reglering på denna punkt torde dess­

utom i verkligheten vara begränsad. Enligt vad jag har inhämtat kan det

genomsnittliga värdet av biltransporterat gods till och från utlandet f. n.

beräknas understiga 4 kr. per kilogram och det torde endast undantags­

vis förekomma att värdet överstiger konventionens begränsningsbelopp. Jag

anser därför inte att de invändningar man på denna punkt kan göra mot

konventionen bör tillmätas sådan vikt att Sverige av denna anledning skall

avstå från att tillträda konventionen.

På nu anförda skäl förordar jag i likhet med utredningen och majorite­

ten av remissinstanserna att Sverige ratificerar konventionen.

Det kan möjligen ifrågasättas, om tidpunkten för ett svenskt tillträde

till konventionen är lämpligt vald. Inom de nordiska kommittéerna pågår

som nämnts arbetet med att utforma regler för inhemsk godsbefordran på

väg. Arbetet är f. n. inriktat på att åstadkomma förslag till en för nationella

och internationella vägtransporter gemensam lagstiftning. Kommittéerna be­

räknas kunna lägga fram förslag till sådan lagstiftning någon gång under

år 1969. Under sådana förhållanden skulle det kunna göras gällande att

Sveriges tillträde till konventionen och därav påkallade lagstiftningsåtgär­

der bör anstå i avbidan på att en för nationella och internationella vägfrakt-

avtal gemensam lagstiftning kan genomföras.

Det bör emellertid beaktas att det redan förflutit mer än tio år sedan

Sverige undertecknade konventionen. Inom ECE hyser man ett starkt in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

17

tresse för att Sverige snarast ratificerar konventionen. Detta samman­ hänger med att förhandlingar om en revision av konventionen är nära före­ stående och att man är angelägen om bl. a. Sveriges deltagande i dessa för­ handlingar. En förutsättning för att Sverige skall kunna delta aktivt i re­ visionsförhandlingarna är emellertid att vi har tillträtt konventionen, ef­ tersom bara fördragsslutande stat har förslagsrätt vid revisionskonferen- serna. Som har framgått av vad jag tidigare har sagt framstår vissa änd­ ringar i konventionen som önskvärda från svensk synpunkt. Det vore där­ för olyckligt om vi genom att skjuta upp frågan om vårt tillträde till kon­ ventionen blir avskurna från möjligheten att aktivt verka för bättre lös­ ningar. En annan viktig faktor i sammanhanget är att Danmark redan har tillträtt konventionen och att Norge torde ansluta sig till denna inom den närmaste tiden. Ett svenskt tillträde till konventionen skulle således bidra till ökad nordisk rättslikhet och därmed till att underlätta de inter- nordiska godstransporterna på väg. Jag anser därför att en svensk ratifika­ tion av konventionen bör ske nu.

Lagstiftningsåtgärder med anledning av konventionen

Metoden för konventionens införlivande med svensk rätt

Utredningen

En svensk ratifikation av konventionen förutsätter att konventionens reg­ ler införlivas med vår lagstiftning. Vid överläggningarna mellan de nor­ diska kommittéerna har rått enighet om att den lagstiftning som föranleds av konventionen så långt möjligt bör utformas så att den systematiskt an­ sluter till det mönster för rent nationell lagstiftning som är vedertaget i de nordiska länderna. Kommittéernas förslag innebär i enlighet härmed att konventionens regelsystem i sin helhet överförs -—• transformeras — till en fristående nationell lag. De lagförslag som har utarbetats av kommittéerna har härigenom kommit att i vissa hänseenden avvika från systematiken i konventionen. Sinsemellan överensstämmer de nordiska förslagen väl i fråga om både disposition och redaktionell utformning.

Departementschefen

När en konvention skall införlivas med nationell rätt kan man även inom ramen för det hos oss tillämpade s. k. dualistiska systemet i princip gå till väga på tre olika sätt. Man kan som utredningen i detta fall har föreslagit transformera konventionens innehåll till svensk lag och därvid använda den lagstiftningsteknik som är bruklig vid rent intern lagstiftning. Detta till­ vägagångssätt är det som vanligen förekommer hos oss när det gäller kon-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

ventioner på civilrättens område och det tillämpades t. ex. när den tidigare

nämnda Warszawakonventionen och sedermera det till denna anknutna

Haagprotokollet införlivades med svensk rätt. En annan metod är att kon­

ventionens regler i så gott som helt oförändrat skick tas upp i en intern

lag. Exempel härpå erbjuder lagen den 1 juni 1912 (nr 69) om vissa inter­

nationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, vilken för­

anleddes av Sveriges tillträde till 1905 års Haag-konvention rörande konflik­

ter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Ett i

viss mån likartat tillvägagångssätt användes när lconossementskonventionen

införlivades med svensk rätt. Men man kan också förfara på det sättet att

konventionen helt eller delvis utan transformering och genom en betydligt

enklare lagstiftningsakt görs omedelbart tillämplig här i landet. Ett sådant

förfarande har använts bl. a. i samband med att Sverige har tillträtt för­

dragen om godsbefordran på järnväg. I samband med vår anslutning till

dessa fördrag har antagits endast en lag innehållande vissa offentligrätts­

liga bestämmelser om bl. a. svensk domsrätt och om verkställighet av ut­

ländsk dom.

För att konventionsbestämmelser skall i oförändrat skick göras direkt

tillämpliga som svensk lag bör krävas att de har en klar och någorlunda

lättillgänglig utformning och att kompletterande nationella bestämmelser

inte är nödvändiga i någon större utsträckning. CMR fyller enligt min me­

ning båda dessa krav. Konventionen har terminologiskt och systematiskt

en sådan utformning att den låter sig väl infoga i den svenska rättens regel­

system. Det är därför i och för sig möjligt att välja vilken som helst av de

metoder som jag har beskrivit.

Tiden är enligt min mening inte mogen för en allmän omläggning av det

system som med bara enstaka undantag har tillämpats hittills hos oss och

som innebär att internationella konventioner på privaträttens område trans­

formeras till intern lag med användande av gängse lagstiftningsteknik. I

förevarande fall anser jag emellertid att speciella skäl talar för att en enkla­

re metod kommer till användning.

De nordiska utredningarna kommer inom en relativt snar framtid med all

sannolikhet att lägga fram förslag till gemensam lagstiftning om nationella

och internationella vägfraktavtal. Om man nu efter transformering av kon­

ventionen genomför en fullständig lag om det internationella vägfraktavtalet,

kommer denna lag troligen inom bara några år att få ersättas av en ny lag,

omfattande också nationella vägfraktavtal. I fråga om de internationella

transporterna kommer en sådan lag visserligen inte att innebära några för­

ändringar i sak. Såväl för de enskilda personer vilka berörs av lagstiftningen

som för de lagstiftande och rättstillämpande organen framstår det emellertid

som föga rationellt — bl. a. från arbetsekonomisk synpunkt — att en om­

fattande lagstiftning på ett och samma ämnesområde genomförs två gånger

med bara några års mellanrum.

Kungi. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

19

Jag anser det med hänsyn till dessa förhållanden lämpligast att konven­ tionens regler görs omedelbart tillämpliga i Sverige genom en särskild lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen och att i denna lag i övrigt tas upp endast sådana bestämmelser som är nödvändiga för att fylla ut kon­ ventionens regelsystem. Härvid utgår jag från att när frågan om lagstift­ ning angående det nationella vägfraktavtalet aktualiseras en förutsättnings­ lös prövning sker huruvida en slutgiltig lagstiftning om det internationella vägfraktavtalet bör ske i andra former.

Med den lösning som jag nu har förordat blir det inte möjligt att i form av en specialmotivering till enskilda lagbestämmelser på vanligt sätt när­ mare ange innebörden av de regler som föreslås. Jag kommer därför i stället att i ett följande avsnitt lämna en detaljerad redogörelse för de en­ skilda konventionsbestämmelserna och i anslutning därtill vissa kommen­ tarer till dessa.

Huvuddragen av lagstiftningen

Departementschefen

I den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen bör inledningsvis tas upp bestämmelse av innebörd att konventionen skall, med iakttagande av vad som ytterligare föreskrivs i den särskilda lagen, gälla som svensk lag. Som jag tidigare har nämnt får art. 1 i konventionen uppfattas som en internationellt-privaträttslig regel, som innebär att konven­ tionen inom sitt sakliga tillämpningsområde skall tillämpas utan hinder av vad som annars skulle följa av allmänna internationellt-privaträttsliga reg­ ler. Eftersom konventionens regelsystem görs omedelbart tillämpligt i Sve­ rige finns det enligt min mening ingen anledning att som utredningen har föreslagit göra undantag från denna internationellt-privaträttsliga reglering för det fall att allmänna internationellt-privaträttsliga regler hänvisar till lagen i annan konventionsstat.

Konventionen öppnar möjlighet för två eller flera konventionsstater att sinsemellan överenskomma att gemensam gränstrafik skall undantas från konventionens tillämpning (art. 1 femte stycket). Det synes med hän­ syn till de internordiska förhållandena lämpligt att sådana överenskom­ melser kan träffas med våra grannländer utan onödig omgång. Kungl. Maj:t bör därför i lagen bemyndigas att ingå överenskommelse av detta slag. Motsvarande fullmaktsbestämmelse finns i den danska lagen (§1 stk. 4), och i Norge torde man enligt vad jag har inhämtat komma att föreslå att en sådan bestämmelse tas upp i den norska lagen.

Jag anser däremot inte att bestämmelsen i art. 1 femte stycket om att två eller flera konventionsstater kan avtala att fraktsedel som är bärare av rätt till godset får användas vid transporter som utförs uteslutande inom

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

deras territorier bör föranleda någon motsvarande fullmaktsbestämmelse.

På den punkten överensstämmer mitt förslag med den danska lagen och

det norska kommittéförslaget.

I vissa frågor har konventionen uttryckligen överlämnat den rättsliga

regleringen till konventionsstaternas nationella lagstiftning. I det följande

skall därför närmare övervägas i vad mån eller på vilket sätt en reglering

av sådana frågor bör ske i den nya lagen.

Enligt art. 5 första stycket får fraktförarens och avsändarens underskrif­

ter på fraktsedeln vara tryckta eller ersättas med stämplar, om lagen i den

stat där fraktsedeln upprättas medger det. Utredningen har föreslagit att

sådant förfarande skall vara tillåtet när fraktsedel upprättas i Sverige.

Förslaget har inte rönt erinringar under remissbehandlingen och bör enligt

min mening godtas. Föreskrift i detta hänseende bör tas upp i lagen.

Enligt art. 16 tredje stycket kan fraktföraren sälja godset i vissa fall när

fraktavtalet inte kan fullgöras eller godset inte kan utlämnas på bestäm­

melseorten. För sådant fall föreskrivs i art. 16 femte stycket att förfarandet

vid försäljning bestäms enligt lag eller sedvana på den ort där godset finns.

Utredningen har ansett att föreskrifter bör meddelas om förfarandet när

gods som finns i Sverige skall säljas enligt dessa konventionsbestämmelser

och har föreslagit bestämmelser om att försäljning skall ske på offentlig

auktion eller på annat betryggande sätt och att fraktföraren såvitt möjligt

skall i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats

för försäljningen. Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i 103 och

116 §§ sjölagen och i 56 § järnvägstrafikstadgan. Utredningens förslag har

godtagits av remissinstanserna och även jag anser förslaget lämpligt. Före­

skrifter i ämnet bör tas upp i lagen.

Om fraktföraren har betalat ersättning för gods som kommit bort och som

skall anses ha gått förlorat men godset sedermera kommer till rätta, får

fraktföraren enligt art. 20 fjärde stycket förfoga över godset enligt lagen

på den ort där godset finns, under förutsättning antingen att den som

uppbar ersättningen inte därvid har begärt att bli underrättad för den hän­

delse godset kommer till rätta eller inte låtit sig avhöra inom 30 dagar efter

det han fått sådan underrättelse eller att godset kommer till rätta först efter

det att ett år förflutit från den dag då ersättningen betalades.

I svensk frakträtt finns f. n. inte några regler om fraktförares rätt att

förfoga över tillrättakommet gods för vilket han har utgett ersättning. Var­

ken sjölagen eller luftfartslagen innehåller några bestämmelser i ämnet.

Enligt 84 § 1925 års järnvägstrafikstadga hade järnväg rätt att fritt för­

foga över tillrättakommet gods, om den som mottagit ersättning för godset

inte därvid förbehållit sig att bli underrättad för den händelse godset skulle

komma till rätta eller efter erhållen underrättelse inte yrkat att få det ut­

lämnat till sig men bestämmelsen saknar motsvarighet i 1966 års järnvägs­

trafikstadga. Trots att CIM i art. 30 § 4 innehåller en bestämmelse som helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

21

överensstämmer med regeln i CMR art. 20 fjärde stycket, har någon före­ skrift i ämnet inte tagits upp i 1963 års lag i anledning av Sveriges anslut­ ning till bl. a. CIM.

Utredningen har under hänvisning till den ovisshet som råder i fråga om svensk frakträtts ståndpunkt i detta hänseende ansett att frågan för lands­ vägstransporternas del bör regleras i lag. Enligt utredningen inger det inte några betänkligheter att tillerkänna fraktföraren oinskränkt förfoganderätt till godset i fall då den som har fått ersättning inte har begärt att bli under­ rättad om godset kommer till rätta eller efter att ha fått sådan under­ rättelse har förhållit sig passiv under 30 dagar. Däremot är det enligt utred­ ningen tveksamt, om enbart den omständigheten att godset har kommit till rätta senare än inom ett år efter det ersättningen betalades bör medföra att fraktföraren får fritt förfoga över godset. Utredningen anser dock att detta bör kunna godtas, bl. a. med hänsyn till att mottagare eller avsändare all­ tid har möjlighet att bevara sin rätt till godset genom att underlåta att be­ gära ersättning för förlust av godset. Förbehåll bör dock enligt utredningen ske för den rätt till godset som kan tillkomma tredje man, t. ex. en för­ säkringsgivare. I enlighet med dessa överväganden har utredningen före­ slagit en bestämmelse av innehåll, att fraktföraren i de fall som avses i art. 20 fjärde stycket i konventionen får förfoga över godset med de inskränk­ ningar som kan följa av tredje mans rätt (28 § tredje stycket i utredningens förslag). Bestämmelsen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

För egen del anser jag emellertid att f. n. frågan inte heller på detta områ­ de bör regleras i lag. Det är svårt att ange förutsättningarna för fraktföra­ rens förfoganderätt på ett sådant sätt, att tillämpningen av en bestämmelse i ämnet leder till sakligt tillfredsställande resultat i varje enskilt fall. Det praktiska behovet av en legislativ reglering torde emellertid inte vara sär­ skilt stort. Jag anser därför att det tills vidare bör överlämnas till rättstill- lämpningen att avgöra hithörande frågor under hänsynstagande till om­ ständigheterna i varje särskilt fall. Spörsmålet kan komma att aktualiseras på nytt i samband med en lagstiftning om det nationella vägfraktavtalet.

Konventionen innehåller också vissa bestämmelser av rent offentligrätts­ lig natur. Av dessa torde endast reglerna om domsrätt och om verkställighet av domar behöva föranleda särskilda lagbestämmelser.

I art. 31 första stycket föreskrivs att talan rörande befordran som är un­ derkastad konventionen får väckas endast vid sådan domstol i fördrags- slutande stat som parterna har utsett genom överenskommelse samt dom­ stol i stat inom vars område a) svaranden har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits eller

b) den ort där godset togs emot av fraktföraren eller bestämmelseorten är belägen. Enligt art. 39 andra stycket gäller särskilda regler i fråga om re­ gressanspråk som någon av de olika fraktförarna vid genomgångstransport riktar mot en eller flera av de övriga. Har en av fraktförarna betalat er­

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

sättning, kan han enligt denna bestämmelse väcka regresstalan mot de öv­

riga vid domstol i stat där någon av dem har sitt hemvist, sitt huvudkontor

eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet har slutits.

Talan kan väckas vid samma domstol mot samtliga övriga fraktförare. Kon­

ventionen reglerar, med sist angivna undantag, bara frågan i vilken stat

talan får väckas. Det ankommer på de enskilda konventionsstaterna att be­

stämma vilken eller vilka domstolar som skall vara behöriga.

Det måste givetvis finnas interna svenska forumregler som tillägger svensk

domstol behörighet i samtliga de fall då talan enligt konventionen kan väc­

kas i Sverige. För flertalet fall är forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken

(RB) tillfyllest. 10 kap. 16 § RB tillgodoser kravet att talan skall kunna

väckas vid domstol som parterna anvisat genom s. k. prorogationsavtal. I

motsats till detta lagrum innehåller visserligen art. 31 i konventionen ingen

föreskrift om att prorogationsavtal skall vara skriftligt. Detta kan dock

inte tolkas så att muntligt avtal måste godtas. Konventionen får anses ha

överlämnat frågan om prorogationsavtalets form till nationell lagstiftning.

Konventionens regler om att talan får väckas i stat där svaranden har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars med­

verkan fraktavtalet har slutits motsvaras av bestämmelserna i 10 kap. 1, 4

och 5 §§ RB. Att gemensam regresstalan mot flera fraktförare kan väckas vid

domstol som är behörig att ta upp talan mot någon av dem följer av 10 kap.

14 § RB. Det finns däremot inte någon bestämmelse i RB som anvisar be­

hörigt forum, när talan väcks i Sverige på den grund att orten för godsets

mottagande för befordran eller bestämmelseorten ligger här. I den särskilda

lagen i anledning av Sveriges tillträde till CMR bör därför tas upp bestäm­

melse att talan som avses i art. 31 första stycket i konventionen får väckas

vid domstolen på den ort där godset togs emot för befordran eller på be­

stämmelseorten.

Enligt bestämmelsen i art. 31 femte stycket får säkerhet för kostnad i

rättegång om befordran, som är underkastad konventionen, inte krävas av

någon som är medborgare i konventionsstat och har sitt hemvist eller idkar

rörelse med fast driftställe i sådan stat. Med hänsyn till denna bestäm­

melse bör Kungl. Maj :t med stöd av 3 § lagen den 19 november 1886 (nr 84

s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk dom­

stol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada förordna om

undantag från lagens bestämmelser för de fall som avses i berörda konven-

tionsbestämmelse.

Konventionen innehåller i art. 31 tredje och fjärde styckena vissa bestäm­

melser av innebörd att dom som har meddelats av domstol i konventions­

stat med anledning av talan rörande befordran som är underkastad kon­

ventionen skall kunna verkställas i annan konventionsstat, när den har bli­

vit verkställbar i domstolslandet och så snart de formföreskrifter som gäl­

ler i verkställighetslandet har blivit uppfyllda. I samma stycke av artikeln

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

23

föreskrivs också uttryckligen att sådana formföreskrifter inte får innefatta möjlighet att ompröva själva saken.

I överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit bör sådana form­ föreskrifter som avses i denna konventionsbestämmelse meddelas för det fall att verkställighet av dom som har meddelats av domstol i annan konven- tionsstat söks i Sverige. Föreskrifterna bör i allt väsentligt utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser i 6—8 §§ 1963 års lag i anledning av Sveriges anslutning till bl. a. OM och i 38 § atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45).

Den nya lagstiftningen föranleder inte några följdändringar i gällande lagstiftning.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp­ rättats förslag till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg. Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Angående de särskilda bestämmelserna i konventionen och lagförslaget vill jag anföra följande.

De särskilda bestämmelserna i konventionen

KAPITEL I

T illämpjiingsområde

Art. 1

Enligt första stycket första punkten är konventionen tillämplig på varje avtal om godsbefordran på väg, när befordringen sker mot vederlag och or­ ten för godsets mottagande till befordran samt bestämmelseorten — såsom dessa orter har angetts i avtalet — är belägna i skilda stater, av vilka åt­ minstone den ena är konventionsstat. Enligt andra punkten gäller detta oav­ sett avtalsparternas hemvist eller nationalitet.

Bestämmelsen innebär att det för konventionens tillämplighet är avgö­ rande — förutom att ersättning för befordringen skall utgå — att transpor­ ten enligt avtalet skall ske mellan skilda stater, varav åtminstone den ena är konventionsstat. Har befordringen faktiskt upphört innan fordonet läm­ nat den stat där godset tagits emot för befordran, t. ex. därför att fordonet med tillhörande last blivit totalförstört, är konventionen ändå tillämplig. Däremot gäller konventionen inte om orten för godsets mottagande och be­

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

stämmelseorten är belägna i samma stat, även om en del av transporten går

genom en annan stat.

Som tidigare har nämnts får första stycket uppfattas som en internatio-

nellt-privaträttslig regel, vilken träder i stället för sådana annars tillämp­

liga regler som skulle ha medfört att annan stats lag blivit tillämplig på

tvist angående befordringen.

Enligt andra stycket skall med uttrycket fordon förstås motorfordon,

sammansatt fordon, släpfordon och påhängsvagn som avses i art. 4 i kon­

ventionen den 19 september 1949 rörande vägtrafik.

CMR gäller enligt uttrycklig föreskrift i art. 1 tredje stycket också när

befordran som faller inom dess tillämpningsområde utförs av stater eller

statliga inrättningar eller organisationer.

I fjärde stycket föreskrivs undantag från konventionens tillämpningsom­

råde beträffande vissa befordringar. Konventionen gäller inte postbefordran

som utförs enligt internationella överenskommelser om sådan befordran och

inte heller begravningstransport eller befordran av flyttsaker.

Enligt femte stycket gäller som huvudregel att konventionsstaterna inte

får sinsemellan sluta avtal som innebär avvikelser från konventionens reg­

lering. Det har dock öppnats möjlighet för staterna att undanta gemensam

gränstrafik från konventionens tillämpningsområde. Någon anvisning om

vad som innefattas i begreppet gränstrafik lämnar inte konventionen, och

det får därför anses överlämnat åt konventionsstaterna att genom överens­

kommelser närmare avgränsa tillämpningsområdet för eventuella undantag.

Vidare kan fördragsslutande stater sinsemellan avtala att fraktsedel, som är

bärare av rätt till godset, får användas vid befordran som utförs uteslutande

inom deras territorier. Denna bestämmelse skall ses i belysning av att frakt­

sedel enligt bestämmelserna i kap. III i konventionen inte har karaktären av

värdepapper.

Art. 2

För del fall att fordon med pålastat gods under en del av befordringen

fraktas ombord på fartyg, järnvägsvagn eller luftfartyg (till sjöss, med

järnväg, på inlandsvattenväg eller med luftfartyg) innehåller denna artikel

en delvis komplicerad reglering.

Under förutsättning att godset under befordringen med det andra trans­

portmedlet inte lossas från vägfordonet eller godset enligt art. 14 lossas från

fordonet i lastägarens intresse på grund av att hinder har uppstått att full­

göra avtalet på det sätt fraktsedeln föreskriver, är konventionen enligt

första stycket första punkten tillämplig också på denna del av befordringen.

I fråga om vägfraktförarens ansvarighet föreskrivs ett undantag från denna

huvudregel i första stycket andra punkten. Om det blivit styrkt att realskada

eller dröjsmål med godsets utlämnande inte har orsakats av åtgärd eller un­

derlåtenhet av vägfraktföraren utan beror på en händelse som kunnat in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

25

träffa endast under och på grund av befordringen med det andra trans­ portmedlet, tillämpas vid bestämmande av vägfraktförarens ansvarighet mot lastägaren i stället för konventionens regler de tvingande lagregler som gäl­ ler för befordran av gods med det andra transportmedlet och som skulle ha tillämpats för fraktföraren av detta transportmedel om avsändaren hade träffat avtal direkt med denne om transport av enbart godset. Saknas så­ dana tvingande lagregler, bestäms emellertid vägfraktförarens ansvarighet enligt konventionen.

Bestämmelsen i första punkten innebär bl. a. att fraktföraren gentemot lastägaren svarar även för fel eller försummelse av den andre fraktföraren eller hans folk. Med reglerna i andra punkten har man sökt åstadkomma en ordning som generellt skall medföra att den ersättning vägfraktföraren har att utge till lastägaren skall motsvara vad han regressvis kan kräva ut av den andre fraktföraren. Huruvida detta resultat uppnås i det särskilda fallet blir emellertid beroende av flera omständigheter, bl. a. innehållet i det avtal som vägfraktföraren slutit med den andre fraktföraren.

Av förarbetena till konventionen framgår att med uttrycket tvingande lagregler avses inte bara regler som är tvingande för båda parterna i av­ talet utan också sådana som kan åberopas bara av den ena parten. Som exempel på regler av det sistnämnda slaget kan nämnas bestämmelserna om begränsning av fraktförares ansvarighet i 1936 års lag i anledning av Sve­ riges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement (Haag-lagen) och i 9 kap. luftfartslagen, vilka innebär att förbehåll som in­ skränker fraktförarens ansvarighet eller föreskriver lägre ansvarsbelopp än som anges i resp. lag är ogiltigt.

Om vägfraktföraren är fraktförare också med avseende på det andra transportmedlet, skall enligt andra stycket hans ansvarighet bestämmas med tillämpning av reglerna i första stycket och så som om verksamheten som vägfraktförare och verksamheten som fraktförare med avseende på det andra transportmedlet hade utövats av två skilda personer. Om i ett sådant fall befordringsavtal har slutits mellan lastägaren och fraktföraren också rörande befordringen på det andra transportmedlet, torde lastägaren, när det gäller sådan skada under denna del av befordringen som enligt första stycket är underkastad CMRs ersättningsregler, kunna åberopa antingen de ansvars- regler som gäller för det andra transportmedlet eller CMRs regler och så­ ledes välja de regler som är förmånligast för honom. Men han kan givetvis inte få ersättning med högre belopp än som motsvarar den lidna skadan.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

KAPITEL II

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

Art. 3.

Denna artikel innehåller bestämmelse om fraktförarens ansvar för sina

anställda och andra medhjälpare. Fraktföraren är ansvarig för handling

eller underlåtenhet i tjänsten av sina anställda och av annan person som

han anlitar för befordringen. Han svarar i sådant fall på samma sätt som

för egen handling eller underlåtenhet.

Bestämmelsen innebär att fraktföraren svarar också för s. k. självständiga

medhjälpare. En förutsättning härför är dock att medhjälparen anlitats just

för befordringen i fråga och att han handlat i tjänsten, dvs. vid fullgörande

av sitt uppdrag i samband med befordringen. Vad som skall krävas i dessa

hänseenden torde få avgöras med tillämpning av de allmänna grundsatserna

för principalansvar i tillämplig nationell lag. Vad som här föreskrivs om

principalansvarets omfattning gäller självfallet bara anspråk som grundas

på konventionens ansvarsregler. Grundas kravet på andra skadeståndsreg­

ler i nationell lag gäller den lagens allmänna regler om principalansvar.

KAPITEL III

Slutande och fullgörande av fraktavtal

Art. k.

Artikeln innehåller föreskrift om att fraktavtalet skall bekräftas genom

fraktsedel. Om fraktsedel inte har upprättats eller inte har föreskrivet in­

nehåll eller har förkommit, inverkar detta inte på frågan om avtal har kom­

mit till stånd eller om avtalet är giltigt, och avtalet förblir underkastat be­

stämmelserna i konventionen.

Konventionen reglerar inte förutsättningarna för att ett giltigt fraktav­

tal skall ha kommit till stånd. Hithörande frågor får bedömas enligt tillämp­

lig nationell lag med iakttagande av den uttryckliga föreskriften att upprät­

tande av fraktsedel inte är en förutsättning för avtalets giltighet. Kan det

visas att giltigt fraktavtal har slutits, blir avtalet underkastat konventio­

nens regler, även om fraktsedel inte har utfärdats eller inte har föreskrivet

innehåll. En fraktförare kan således inte kringgå konventionens tvingande

ansvarsregler genom att underlåta att utfärda fraktsedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

27

Fraktsedeln är som nämnts inte såsom konossementet bärare av rättig­ heten till godset och har således inte karaktären av värdepapper. I lik­ het med fraktsedel som utfärdas enligt Warszawakonventionen eller CIM gäller emellertid fraktsedel enligt CMR som bevis om villkoren i fraktav­ talet och om fraktförarens mottagande av godset. Som har nämnts vid art. 1 kan dock två eller flera konventionsstater sinsemellan överenskomma att fraktsedel, som är bärare av rätt till godset, får användas vid befordran som utförs uteslutande inom deras territorier.

Art. 5.

Artikeln innehåller i första stycket vissa bestämmelser om utställande av fraktsedel. Fraktsedel skall upprättas i tre originalexemplar som skall un­ dertecknas av avsändaren och fraktföraren. Underskrifterna får vara tryckta eller ersatta med avsändarens och fraktförarens stämplar under förutsätt­ ning att lagen i den stat där fraktsedeln har upprättats tillåter detta. Be­ stämmelse i detta hänseende har tagits upp i 3 § förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen. Paragrafen berörs närmare i det följande.

Det första exemplaret av fraktsedeln skall överlämnas till avsändaren, det andra följa med godset och det tredje behållas av fraktföraren. Att det skall utställas tre originalexemplar av fraktsedeln hindrar inte att något eller några av dessa exemplar utgörs av maskinskrifts- eller fotokopior. Alla tre exemplaren måste dock vara undertecknade.

Om godset skall lastas på skilda fordon eller det är fråga om skilda gods­ slag eller om skilda partier, kan avsändaren eller fraktföraren enligt andra stycket fordra att skilda fraktsedlar utfärdas för varje fordon, godsslag eller parti. Bestämmelsen torde innebära att tre originalfraktsedlar skall utställas för varje enhet.

Art. 6.

Denna artikel innehåller bestämmelser om fraktsedelns innehåll. Enligt första stycket a)i) skall fraktsedeln alltid innehålla uppgifter om ort och dag för dess utfärdande, om avsändarens, fraktförarens och mot­ tagarens namn och adress, om ort och dag för godsets mottagande och om bestämmelseorten, samt vissa närmare angivna uppgifter om godset och om kostnader som är hänförliga till befordringen. Under j) föreskrivs att frakt­ sedeln skall innehålla erforderliga anvisningar beträffande tull- och andra formaliteter. Slutligen skall fraktsedeln enligt bestämmelse i första stycket

k) innehålla meddelande att befordringen är underkastad bestämmelser­ na i konventionen utan hinder av att annat kan vara avtalat. Denna be­ stämmelse skall ses mot bakgrunden av att konventionen är tillämplig

28

även på befordran mellan konventionsstat och icke-konventionsstat och att

talan om befordran som är underkastad konventionen under vissa förut­

sättningar kan väckas i en icke-konventionsstat (art. 31). Väcks sådan talan

i konventionsstat skall domstolen enligt vad som har påpekats vid art. 1

tillämpa konventionens materiella regler. Men om talan väcks i en icke-

konventionsstat, kan det tänkas att domstolen med tillämpning av dom­

stolslandets internationellt-privaträttsliga regler finner att lex fori eller lagen

i en annan icke-konventionsstat skall tillämpas som materialstatut. Detta

kan leda till att tvisten blir löst på ett annat sätt än som skulle ha blivit

fallet om den prövats av domstol i konventionsstat. Den nu förevarande be­

stämmelsen har tillkommit för att man i möjligaste mån skall undvika så­

dana konsekvenser. Meddelandet i fraktsedeln om konventionens tillämplig­

het får vid tvist om avtalet karaktären av en partsöverenskommelse om till­

lämplig lag, som gör det möjligt för domstol i en icke-konventionsstat att

tillämpa konventionen, oavsett vad som annars skulle följa av allmänna in-

ternationellt-privaträttsliga regler.

Enligt andra stycket skall fraktsedeln i förekommande fall också inne­

hålla uppgifter om förbud mot omlastning (a), de kostnader som avsända­

ren åtar sig att betala (b), efterkravsbelopp som skall uppbäras vid godsets

utlämnande (c), godsets deklarerade värde samt belopp motsvarande sär­

skilt intresse av leveransen (d), avsändarens anvisningar till fraktföraren

rörande försäkring av godset (e), avtalad tid inom vilken befordringen skall

vara fullgjord (f) samt förteckning över handlingar som överlämnas till

fraktföraren (g).

Enligt tredje stycket kan parterna i fraktsedeln ta in de ytterligare upp­

gifter som de anser påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 7.

Artikeln innehåller bestämmelser om ansvarigheten för att fraktsedeln

innehåller oriktiga eller ofullständiga uppgifter.

Flertalet av de uppgifter som enligt art. 6 skall inflyta i fraktsedeln avser

förhållanden som avsändaren ensam känner till. Det föreskrivs därför i

första stycket a)b) att avsändaren skall — med vissa undantag — svara

för all kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren genom att uppgift

som nämns i art. 6 första eller andra stycket är oriktig eller ofullständig.

På motsvarande sätt svarar avsändaren enligt första stycket c) för oriktig­

het eller ofullständighet hos annan uppgift eller anvisning som han lämnar

för fraktsedelns upprättande eller för att införas i denna. De nyss antydda

undantagen gäller till en början uppgifterna om ort och dag för fraktsedelns

utfärdande, om fraktförarens namn och adress samt om kostnader som är

hänförliga till bef ordringen (art. 6 första stycket a), c) och i). Det ligger

givetvis närmast till hands att fraktföraren ser till att dessa uppgifter förs

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

29

in på fraktsedeln. Om fraktsedeln i något av dessa hänseenden blivit oriktig eller ofullständig, kan fraktföraren inte få ersättning av avsändaren för kostnad eller skada som tillskyndas honom till följd därav.

I praktiken förekommer det inte sällan att fraktföraren tillhandahåller formulär till fraktsedel och att han själv fyller i detta efter anvisning från avsändaren. Bestämmelsen i andra stycket att fraktföraren, om annat inte visas, anses ha handlat för avsändarens räkning, när han i fraktsedeln har fört in uppgift eller anvisning som avses i första stycket, innebär emellertid att det saknar betydelse vid tillämpning av ansvarsreglerna i första stycket vem av parterna som faktiskt har skrivit ut fraktsedeln.

Fraktföraren har vidare ansetts böra svara för att fraktsedeln innehåller meddelande om att befordringen skall vara underkastad bestämmelserna i konventionen (art. 6 första stycket k), och reglerna i första stycket om an­ svarighet för avsändaren omfattar därför inte sådant meddelande. I stället föreskrivs i tredje stycket, att om sådant meddelande saknas, fraktföraren svarar för all kostnad och skada som därigenom tillskyndas den som äger förfoga över godset. Som har berörts vid art. 6 kan sådan kostnad och skada uppkomma genom att domstol i icke-konventionsstat på en tvist om beford­ ran som omfattas av konventionen tillämpar annan lag än lag som överens­ stämmer med konventionen. Men svårigheten att påvisa att domstolen skulle ha tillämpat konventionen eller lag som överensstämmer med denna, om meddelandet hade tagits in i fraktsedeln — eller med andra ord att det föreligger adekvat kausalitet mellan det uteblivna meddelandet och skadan — kommer möjligen att i viss mån förringa det praktiska värdet av be­ stämmelsen.

I övrigt reglerar konventionen inte vilka rättsverkningar som följer av att fraktsedeln över huvud taget inte innehåller uppgift som föreskrivs i art. 6 första eller andra stycket. Har parterna avtalat sådana särskilda villkor som nämns i art. 6 andra stycket utan att dessa har tagits in i fraktsedeln, innebär visserligen bestämmelsen i art. 9 att fraktsedeln utgör prima-facie- bevis i fråga om avtalsvillkoren, men part som gör gällande att villkor som inte angetts i fraktsedeln dock avtalats kan föra motbevisning härom. I övrigt får rättsverkningarna av att föreskriven uppgift inte förts in i frakt­ sedeln bedömas enligt allmänna grundsatser, under hänsynstagande givetvis till grunderna för de uttryckliga ansvarsreglerna i art. 7.

Art. 8.

Artikeln innehåller regler om fraktförarens skyldighet att undersöka god­ set.

Enligt första stycket skall fraktföraren när han tar emot godset undersöka

dels riktigheten av uppgifterna i fraktsedeln om antalet kollin samt dessas märkning och nummer (a), dels godsets och förpackningens synliga till­

30

stånd (b). Andra stycket innehåller regler om förbehåll från fraktförarens

sida. Kan fraktföraren inte med skäliga medel undersöka riktigheten av

fraktsedelns uppgifter om kollinas antal, märkning och nummer, skall han

teckna förbehåll härom på fraktsedeln och därvid också ange grunden för

förbehållet. Han skall också ange grunden för varje förbehåll som han gör

beträffande godsets och förpackningens synliga tillstånd. Slutligen före­

skrivs att förbehåll inte gäller mot avsändaren, om denne inte uttryck­

ligen har godkänt det på fraktsedeln. Enligt tredje stycket kan avsän­

daren fordra att fraktföraren undersöker godsets bruttovikt eller på an­

nat sätt uttryckta mängd samt kollinas innehåll. I sådant fall kan frakt­

föraren kräva ersättning för de kostnader som undersökningen medför. Re­

sultatet av undersökningen skall antecknas på fraktsedeln.

Bestämmelserna i första och andra styckena om fraktförarens skyldighet

att undersöka godset och att på fraktsedeln göra de anteckningar som un­

dersökningen föranleder sammanhänger med att konventionen tillägger

fraktsedeln viss bevisverkan. Enligt art. 9 skall nämligen fraktsedeln, om

annat inte styrks, gälla som bevis för att fraktföraren har tagit emot godset

sådant detta har beskrivits i fraktsedeln. En sådan reglering är vanlig också

i andra frakträttsliga sammanhang. Den syftar till att underlätta bevis­

ningen när det påstås att godset har skadats under transporten. Den större

trygghet för köparen vid internationellt distansköp som detta medför under­

lättar i sin tur en ordning, enligt vilken säljaren mot överlämnande av frakt­

sedeln kan få betalning för godset, t. ex. genom rembours, redan innan god­

set har tagits emot av köparen.

Fraktförarens undersökningsplikt beträffande kollinas antal, märkning

och nummer bortfaller enligt andra stycket första punkten om undersök­

ningen inte kan göras med de medel fraktföraren skäligen bör använda.

Vad som skall anses skäligt i det hänseendet får bedömas med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall. Bedömningen måste emellertid ske

med beaktande av att fraktföraren i detta fall — i motsats till vad som gäl­

ler i fråga om den särskilda undersökning som avsändaren kan begära en­

ligt tredje stycket — inte är berättigad till någon ersättning för undersök­

ningens utförande.

Skyldigheten att undersöka godset och förpackningen är inte på mot­

svarande sätt begränsad till vad som kan ske med anlitande av skäliga me­

del. Omfattningen av undersökningsplikten bestäms i stället genom före­

skriften att den behöver avse bara godsets och förpackningens synliga till­

stånd (”the apparent condition”). Med detta uttryck torde avses att under­

sökningsplikten gäller inte bara förhållanden som kan iakttas med syn­

sinnets hjälp utan över huvud taget vad som är märkbart vid en utvärtes

granskning. Sålunda bör t. ex. lukter som ger vid handen att godset är för­

skämt föranleda anteckning i fraktsedeln.

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten att fraktföraren skall ange

Kungl. May.ts proposition nr 132 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

31

grunden för sina förbehåll innebär krav på att motiveringen skall inne­ hålla ett konkret skäl för förbehållet, låt vara att den av naturliga skäl måste göras kortfattad. En anteckning på fraktsedeln av innehåll att frakt­ föraren helt allmänt gör förbehåll beträffande godsets och förpackningens tillstånd saknar verkan. För att ett förbehåll som fraktföraren har gjort skall bli gällande mot avsändaren krävs vidare att avsändaren uttryckligen har godkänt förbehållet på fraktsedeln. Det torde i allmänhet inte vara till­ räckligt med den underskrift avsändaren alltid skall teckna på fraktsedeln, utan det torde krävas en särskild påteckning, t. ex. i form av en signatur i omedelbar anslutning till förbehållet eller annat uttryckligt godkännande av detta.

Fi aktsedeln har enligt art. 9 inte bevisverkan i fråga om de uppgifter om godsets bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd eller om kollinas inne­ håll som fraktsedeln skall innehålla enligt art. 6 första stycket h) resp. f). Avsändaren kan emellertid enligt tredje stycket av nu förevarande artikel kräva att fraktföraren mot särskild ersättning undersöker godset också i dessa hänseenden. Anteckning på fraktsedeln om resultatet av undersök­ ningen bör ske även om undersökningen inte visar annat än att avsändarens uppgifter är riktiga.

Art. 9.

I denna artikel regleras fraktsedelns bevisverkan. Enligt första stycket gäller fraktsedeln som bevis om att fraktavtal har slutits, om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av godset, så­ vida annat inte styrks. Har fraktföraren inte på fraktsedeln tecknat förbe­ håll och angett grunden för detta, skall enligt andra stycket godset och dess förpackning antas ha varit i gott synligt tillstånd, när fraktföraren tog emot godset, samt antalet kollin och deras märkning och nummer antas ha över­ ensstämt med uppgifterna i fraktsedeln, allt under förutsättning att annat förhållande inte blir styrkt.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att den bevispresumtion som kon­ ventionen tillerkänner fraktsedeln i där nämnda hänseenden inte gäller, om fraktföraren har tecknat ett motiverat förbehåll på fraktsedeln. Om av­ sändaren har godkänt förbehållet, torde de uppgifter som förbehållet inne­ håller utan vidare få tas för goda, såvida godkännandet inte visas vara en ogiltig rättshandling.

Art. 10.

Artikeln innehåller regler om ansvarighet för skada som uppkommer under transporten genom bristfällig förpackning av godset. Avsändaren svarar mot fraktföraren för sådan skada på person, materiel eller annat gods som uppkommer genom bristfällig förpackning av godset samt för

32

därav föranledda kostnader. Han går emellertid fri från ansvarighet, om

bristfälligheten var synlig eller känd för fraktföraren när denne tog emot

godset och fraktföraren ändå underlät att göra förbehåll.

Avsändarens ansvar enligt artikeln är objektivt och inträder således obe­

roende av om avsändaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse. An­

svaret omfattar inte bara skada som drabbar fraktföraren direkt utan också

skada som tillskyndas tredje man, t. ex. annan lastägare, och som frakt­

föraren blir skyldig att ersätta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 11.

I denna artikel tas upp bestämmelser om skyldighet för avsändaren att

ställa vissa handlingar för tullbehandling o. d. till fraktförarens förfogande

och om avsändarens och fraktförarens ansvarighet för dessa handlingar och

deras innehåll.

För uppfyllande av de tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter

som skall iakttas, innan godset utlämnas till mottagaren, skall avsändaren

enligt första stycket foga erforderliga handlingar till fraktsedeln eller ställa

dem till fraktförarens förfogande samt lämna fraktföraren de upplysningar

som denne begär. Enligt andra stycket är fraktföraren inte skyldig att un­

dersöka om de handlingar och upplysningar som avsändaren lämnar till

honom är riktiga eller fullständiga, och avsändaren svarar gentemot frakt­

föraren för skada till följd av att sådan handling eller upplysning saknas

eller är ofullständig eller oriktig, om fel eller försummelse inte ligger frakt­

föraren till last. Enligt tredje stycket svarar fraktföraren som en kommis­

sionär för följderna av att de handlingar som är omnämnda i fraktsedeln

och som åtföljer denna eller som har överlämnats till honom går förlorade

eller används oriktigt, men den ersättning som han kan ha att utge får inte

överstiga det belopp som skulle ha utgått om godset hade gått förlorat.

Som framgår av art. 6 andra stycket g) skall fraktsedeln innehålla en

förteckning över de handlingar som överlämnas till fraktföraren. Bara de

handlingar som sålunda omnämns i fraktsedeln synes enligt ordalydelsen i

tredje stycket omfattas av fraktförarens ansvarighet. Fraktföraren torde

emellertid kunna bli ansvarig enligt allmänna regler, om handlingen inte

har angetts i fraktsedeln, men motparten måste i sådant fall givetvis styrka

att handlingen har överlämnats till fraktföraren.

Bestämmelsen att fraktföraren skall vara ansvarig som en kommissionär,

om handling går förlorad eller används oriktigt, ger inte klart besked om

vilket lands lag som skall läggas till grund vid bedömningen av ansvarig­

hetens omfattning. Den frågan torde därför få besvaras med ledning av

allmänna internationellt-privaträttsliga regler. För svensk rätts del gäller

enligt 17 § kommissionslagen att kommittenten äger rätt till ersättning för

skada som tillskyndas honom genom att kommissionären visar försumlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

35

honom på bestämmelseorten. Innehav av fraktsedeln är emellertid en garanti mot att avsändare eller mottagare under transporten ger nya anvisningar be­ träffande godset, t. ex. anger annan mottagare eller ny bestämmelseort. Där­ emot kan innehavaren av fraktsedeln inte enbart i kraft av innehavet hindra att godset utlämnas till mottagaren på bestämmelseorten.

Underlåter fraktförare att efterkomma anvisning som har meddelats i enlighet med artikelns bestämmelser eller utför han sådan anvisning utan att begära att det första exemplaret av fraktsedeln företes, är han enligt sjunde stycket ansvarig för skada som uppkommer därigenom. Utredningen har ansett att när det i konventionstexten sägs att fraktföraren är ansvarig gentemot ”the person entitled to make a claim” resp. ”1’ayant droit du prejudice” detta uttryck bör översättas med ”den som äger förfoga över godset”. I regel torde också de skador som avses med bestämmelsen drabba den som har rätt att förfoga över godset. Det kan emellertid inträffa, att skada tillfogas annan person. Om t. ex. vid ett distansköp mottagaren har fått första fraktsedelsexemplaret i sin hand mot erläggande av köpeskilling­ en men fraktföraren trots detta har efterkommit avsändarens anvisning om annan mottagare, kan den ursprunglige mottagaren lida skada. I sådant fall torde han enligt förevarande bestämmelse vara berättigad till ersättning av fraktföraren. I den svenska översättningen av konventionen i bilaga 2 har därför i stället angetts att fraktföraren är ”ansvarig gentemot den som därigenom tillskyndats skada”.

Art. 13.

Artikeln innehåller bestämmelser om godsets utlämnande på bestämmelse­ orten.

I första stycket föreskrivs till en början som huvudregel, att när godset har kommit fram till bestämmelseorten, mottagaren kan fordra att frakt­ föraren mot kvitto utlämnar det andra exemplaret av fraktsedeln samt god­ set till honom (första punkten). Visar det sig att godset har gått förlorat eller har godset inte kommit fram i rätt tid, kan mottagaren gentemot frakt­ föraren i eget namn göra gällande de rättigheter som följer av fraktavtalet (andra punkten). I fråga om beräkningen av den tid inom vilken godset rätteligen skall komma fram hänvisas i andra punkten till bestämmelserna i art. 19. Enligt andra stycket första punkten skall en mottagare som ut­ nyttjar de rättigheter som har tillförsäkrats honom i första stycket betala det belopp som framgår av fraktsedeln. Uppkommer det tvist angående mottagarens förpliktelser i detta hänseende är fraktföraren enligt andra stycket andra punkten inte skyldig att utlämna godset, om mottagaren inte ställer säkerhet.

Bestämmelserna i första stycket innebär, att mottagaren från den tid­ punkt då godset kommer fram eller rätteligen hade bort komma fram till

36

Kungl. May.ts proposition nr 132 år 1968

bestämmelseorten är berättigad att inträda i avsändarens ställe i fråga om

rätten till godset och därmed också rätten till ersättning för skada. Från

denna tidpunkt är avsändaren avskuren från möjligheten att förfoga över

godset, och han kan således inte förhindra att detta lämnas ut till motta­

garen. Det krävs inte att mottagaren företer avsändarens exemplar av frakt­

sedeln. Det är tillräckligt att han visar att han är den person som i frakt­

sedeln har angetts som mottagare. Fraktföraren är då skyldig att lämna ut

den fraktsedel som följer med godset.

För att få godset utlämnat till sig är emellertid mottagaren skyldig att

till fraktföraren betala det belopp som framgår av fraktsedeln under för­

utsättning givetvis att beloppet inte redan har betalats. Här avses frakt och

andra kostnader som är hänförliga till befordringen (jfr art. 6 första styc­

ket i) samt efterkravsbelopp som skall uppbäras vid godsets utlämnan­

de (art. 6 andra stycket c). Är fraktföraren ansvarig för realskada eller

dröjsmål kan han dock bli skyldig att helt eller delvis återbetala beloppen

(art. 23 fjärde och femte styckena).

För att mottagaren skall kunna göra bruk av sin rätt att kräva ersätt­

ning för förlorat eller för sent utlämnat gods är han i princip skyldig att

betala det belopp som framgår av fraktsedeln, dvs. frakt, avgifter, kostna­

der etc. Det innebär i praktiken att fraktföraren i dessa fall kan kvitta sitt

anspråk på betalning för frakt och kostnader mot ersättningsanspråket.

Konventionen ger inte något klart besked huruvida fraktföraren är be­

rättigad att enligt denna artikel få betalt för hela fraktbeloppet för den hän­

delse att endast en del av transportsträckan hade tillryggalagts när godset

gick förlorat eller om frakten skall reduceras med hänsyn härtill. Frågan

får dock knappast praktisk betydelse med hänsyn till att fraktföraren i re­

gel är skyldig återbetala beloppet (art. 23 fjärde stycket).

Art. 14.

I denna artikel regleras förfarandet i fall då det före godsets ankomst till

bestämmelseorten av någon orsak visar sig omöjligt att fullfölja transporten

på det sätt som anges i fraktsedeln.

Enligt första stycket skall fraktföraren i sådant fall i första hand begära

anvisning från den som enligt art. 12 äger förfoga över godset. I andra styc­

ket föreskrivs, att ifall omständigheterna medger att befordringen utförs

på annat sätt än som anges i fraktsedeln och fraktföraren inte inom skälig

tid har kunnat erhålla anvisning från den som äger förfoga över godset,

fraktföraren har att vidta de åtgärder som synes honom bäst tillgodose dens

intressen som har förfoganderätten till godset, vilket normalt torde inne­

bära att fraktföraren skall fullfölja befordringen på det sätt som är möjligt.

Artikeln är tillämplig oavsett av vilken anledning hinder har uppkommit

för befordringen. Det är sålunda likgiltigt om hindret har orsakats av force

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

33

vid fullgörandet av sitt uppdrag. Det kan nämnas att en bestämmelse mot­ svarande art. 11 tredje stycket fanns intagen i 1952 års version av CIM. Den ersattes emellertid vid 1961 års revisionskonferens av en bestämmelse om att järnvägen i hithörande fall svarar för fel eller försummelse från järnvägens sida. Vid kommande revisionsförhandlingar av CMR kan det bli aktuellt att väcka fråga om motsvarande ändring i denna konvention.

Art. 12.

Denna artikel reglerar avsändarens och mottagarens rätt att förfoga över godset under transporten.

Enligt första stycket äger avsändaren förfoga över godset. Som exempel på åtgärder som avsändaren kan företa nämns att han hos fraktföraren kan begära att befordringen skall stoppas, att bestämmelseorten skall änd­ ras eller att godset skall utlämnas till annan mottagare än den som har an- getts i fraktsedeln. I andra stycket föreskrivs, att avsändarens rätt att för­ foga över godset upphör, när det andra exemplaret av fraktsedeln överläm­ nas till mottagaren eller denne gör gällande sin rätt enligt art. 13 första stycket samt att fraktföraren från denna tidpunkt skall råtta sig efter mot­ tagarens anvisningar.

Det andra exemplaret av fraktsedeln skall enligt art. 5 följa med godset under transporten och skall enligt art. 13 första stycket första punkten överlämnas till mottagaren, när godset kommer fram till bestämmelseorten. Avsändarens rätt att förfoga över godset övergår således normalt på mot­ tagaren först när godset har anlänt till bestämmelseorten. Om godset har gått förlorat eller inte kommit fram i rätt tid, kan emellertid mottagaren enligt art. 13 första stycket andra punkten mot fraktföraren göra anspråk på de rättigheter som följer av fraktavtalet. I sådant fall upphör alltså av­ sändarens rätt att förfoga över godset när mottagaren gör sina anspråk mot fraktföraren gällande.

Det står emellertid avsändaren fritt att förlägga övergången av förfogan­ derätten till en tidigare tidpunkt än som anges i andra stycket. Enligt tredje stycket skall nämligen förfoganderätten tillkomma mottagaren så snart fraktsedeln har upprättats, om avsändaren har fört in uppgift härom i fraktsedeln. Mottagaren får därmed möjlighet att redan under transporten förfoga över godset genom att t. ex. ändra bestämmelseorten eller ange an­ nan mottagare. Mottagaren kan emellertid på grund av den uttryckliga före­ skriften i femte stycket inte utöva denna förfoganderätt utan att också förete det första fraktsedelsexemplaret för fraktföraren (dvs. avsändarens exemplar; jfr art. 5). Innehåller fraktsedeln uppgift enligt tredje stycket utan att mottagaren har fått tillgång till avsändarens exemplar av frakt­ sedeln, har uppgiften dock det värdet för mottagaren att avsändaren är för­ hindrad att vidare förfoga över godset.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Av hänsyn till fraktföraren har det ansetts nödvändigt att begränsa möj­

ligheten till upprepade ändringar i destinationen av godset. I fjärde stycket

föreskrivs därför, att om mottagaren med utnyttjande av sin rätt att för­

foga över godset har föreskrivit att det skall utlämnas till annan, den andre

inte har rätt att i sin tur anvisa annan mottagare.

I femte stycket föreskrivs som nyss antytts vissa villkor för att förfogan­

derätten skall få utövas.

Avsändare eller — i fall som avses i tredje stycket — mottagare, som vill

utöva denna rätt, skall enligt femte stycket a) förete det första exemplaret

av fraktsedeln (avsändarens exemplar), på vilket de nya anvisningarna till

fraktföraren skall ha antecknats, samt betala fraktföraren ersättning för

den kostnad och skada som utförandet av de nya anvisningarna för med sig.

Bestämmelsen innebär att avsändaren inte kan förfoga över godset, sedan

han avhänt sig sitt exemplar av fraktsedeln. För distansköpens del medför

detta, att säljaren kan erhålla betalning mot fraktsedelns överlämnande.

Den omständigheten att avsändaren överlämnar fraktsedeln till mottagaren

medför dock inte att denne får förfoganderätten. Om mottagaren inte en­

ligt tredje stycket har fått denna rätt redan i och med fraktsedelns upp­

rättande, kan han som nämnts trots förvärvet av avsändarens fraktsedels-

exemplar inte förfoga över godset, förrän detta har kommit fram till bestäm­

melseorten. Sedan mottagaren har fått det första exemplaret av fraktsedeln

är han emellertid — även om han själv inte har förfoganderätten — skyd­

dad mot att avsändaren förfogar över godset genom anvisningar som strider

mot mottagarens intressen.

Enligt femte stycket b) och c) gäller som ytterligare villkor för rätten att

förfoga över godset, att det skall vara möjligt att utföra de nya anvisningar­

na, när dessa når den som skall efterkomma dem, samt att anvisningarnas

utförande varken hindrar den normala utövningen av fraktförarens verk­

samhet eller medför skada för avsändare eller mottagare av annan sändning

eller leder till delning av sändning. Den sistnämnda bestämmelsen har sin

grund i att det regelmässigt skulle bli betungande för fraktföraren att ut­

föra anvisning som medför delning av en sändning.

Kan fraktföraren inte efterkomma en erhållen anvisning därför att den

skulle hindra hans verksamhet eller medföra skada för avsändare eller mot­

tagare av annan sändning, är han enligt sjätte stycket skyldig att omedel­

bart underrätta den som meddelat anvisningen. Någon sådan skyldighet har

han däremot inte när det gäller anvisning som skulle medföra delning av

sändning.

Av de nu berörda bestämmelserna i artikeln framgår, att annan än av­

sändare och mottagare inte äger förfoga över godset. Den som har fått första

exemplaret av fraktsedeln överlåtet på sig utan att samtidigt ha angetts som

ny mottagare har således inte rätt att lämna fraktföraren anvisningar be­

träffande godset under transporten eller att begära att godset utlämnas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

37

majeure eller om det har uppstått till följd av avsändarens, mottagarens eller fraktförarens vållande.

Art. 15.

Artikeln innehåller regler om förfarandet i fall då det efter godsets an­ komst till bestämmelseorten uppstår hinder för dess utlämnande.

Enligt första stycket första punkten skall fraktföraren i sådant fall be­ gära anvisning från avsändaren. Om mottagaren efter godsets ankomst till bestämmelseorten vägrar att ta emot godset, har avsändaren enligt första stycket andra punkten rätt att förfoga över godset utan att han på sätt som föreskrivs i art. 12 femte stycket behöver förete det första exemplaret av fraktsedeln. Men även när mottagaren har vägrat att ta emot godset, äger han enligt andra stycket kräva dess utlämnande, så länge fraktföraren inte har fått annan anvisning från avsändaren.

Enligt art. 12 tredje stycket är mottagaren berättigad att förfoga över godset så snart fraktsedel har upprättats, under förutsättning att uppgift härom har tagits in i fraktsedeln. För det fall att hinder för godsets utläm­ nande uppstår efter det att mottagaren med begagnande av denna rätt har förordnat att godset skall lämnas ut till annan person, föreskrivs i tredje stycket att mottagaren vid tillämpning av första och andra styckena skall anses som avsändare och den andre som mottagare.

Art. 16.

Artikeln innehåller bestämmelser om ansvarighet för de kostnader som föranleds av anvisning och om fraktförarens skyldighet att ta vård om god­ set. Bestämmelserna kompletterar art. 14 och 15.

Fraktföraren har enligt första stycket rätt till ersättning för kostnad som han har haft för att inhämta anvisning eller att efterkomma mottagen an­ visning, om kostnaden inte har uppkommit till följd av fraktförarens fel eller försummelse. Enligt andra stycket får fraktföraren i de fall som avses i art. 14 första stycket eller art. 15 genast lossa godset för den persons räk­ ning vilken äger förfoga över godset (första punkten). I andra stycket före­ skrivs vidare att befordringen skall anses avslutad sedan godset har lossats (andra punkten), att fraktföraren därefter skall förvara godset för den per­ sons räkning vilken äger förfoga över godset (tredje punkten), att han dock får anförtro godset åt tredje man och i sådant fall svarar bara för att denne väljs med tillbörlig omsorg (fjärde punkten) samt att godset också efter lossningen häftar för de belopp som framgår av fraktsedeln och för varje annan kostnad (femte punkten).

Såvitt avser det fall att det före godsets ankomst till bestämmelseorten har uppstått hinder att utföra befordringen på det sätt som anges i frakt­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

sedeln innebär hänvisningen i andra stycket första punkten till art. 14 första

stycket, att rätten att omedelbart lossa godset tillkommer fraktföraren bara

om befordringen inte kan fullföljas på annat sätt (jfr art. 14 andra stycket).

Föreskriften att befordringen skall anses avslutad efter det att godset har

lossats innebär att fraktföraren därefter inte längre är underkastad kon­

ventionens ansvarsregler. Om fraktföraren efter lossningen själv tar vård

om godset — vilket torde vara ovanligt — torde han bli ansvarig för godset

enligt de i tillämplig nationell lag givna reglerna om depositaries ansvarig­

het. Anförtror han godset i tredje mans vård, t. ex. till en speditör, är han

enligt den uttryckliga föreskriften i andra stycket fjärde punkten ansvarig

bara för att denne väljs med tillbörlig omsorg.

Bestämmelsen att godset efter lossningen alltjämt häftar för de belopp

som framgår av fraktsedeln och för varje annan kostnad (t. ex. kostnad för

inhämtande av anvisning eller för godsets förvaring) innebär, att fraktföra­

ren har retentionsrätt till godset, dvs. rätt att innehålla detta till säkerhet

för betalning av beloppen. Denna rätt består även om godset överlämnas till

tredje man för förvaring.

Fraktföraren har under vissa förutsättningar rätt att sälja godset. Be­

stämmelser härom finns upptagna i tredje stycket. Om godset är utsatt för

snar förstörelse eller om dess tillstånd ger anledning därtill eller om kost­

naden för dess förvaring inte står i rimligt förhållande till dess värde får

fraktföraren sälja godset utan att invänta anvisning från den som äger för­

foga över det (första punkten). Han får också oavsett godsets beskaffen­

het sälja detta, om han inte från den som äger förfoga över godset inom skä­

lig tid har fått annan anvisning som han skäligen bör anses skyldig att

rätta sig efter (andra punkten).

Fastän konventionen behandlar möjligheten att sälja godset som en frakt­

föraren tillkommande rättighet, torde det av fraktförarens allmänna vård-

nadsplikt i dessa fall följa att han ofta också har en skyldighet att ombe­

sörja försäljning.

Bestämmelser om köpeskillingens fördelning efter försäljning finns i

fjärde stycket. När godset har sålts, skall enligt första punkten köpeskilling­

en efter avdrag för de kostnader för vilka godset häftar tillställas den som

ägde förfoga över godset. Om de nämnda kostnaderna överstiger köpeskil­

lingen har fraktföraren enligt andra punkten rätt till ersättning för skill­

naden. De kostnader som avses är dels de kostnader som avses i andra styc­

ket, dels kostnaderna för godsets försäljning.

I femte stycket föreskrivs, att i fråga om förfarandet vid försäljning skall

tillämpas lag eller sedvänja på den ort där godset finns. I 4 § förslaget till

lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen har tagits upp före­

skrifter om förfarandet vid försäljning av gods som finns i Sverige. Para­

grafen kommenteras i det följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

39

KAPITEL IV

Fraktförarens ansvarighet

Detta kapitel omfattar art. 17—29. Av dessa innehåller art. 17 och 18 de centrala bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet i fall då gods går förlorat, minskas eller skadas eller dröjsmål uppkommer med utlämnandet. Till dessa bestämmelser ansluter sig art. 19, vari begreppet dröjsmål defi­ nieras, och art. 20, som behandlar förkommet gods. Därefter tas i art. 21 och 22 — utan närmare samband med det föregående — upp regler om fraktförarens ansvar för uttagandet av efterkravsbelopp samt om behand­ lingen av farligt gods. Art. 23—26 innehåller de viktiga bestämmelserna om hur ersättningsbeloppen skall beräknas, bl. a. regler om begränsning av fraktförarens ansvarighet. I anslutning härtill meddelas i art. 27 bestäm­ melser om ränta och regler för omräkning av ersättningsbelopp i annan va­ luta. Slutligen innehåller art. 28 och 29 bestämmelser om ansvarsfrihet och ansvarsbegränsning när fraktföraren eller hans folk har ådragit sig skade- ståndsskyldighet på utomobligatorisk grund.

Bestämmelserna om förutsättningarna för fraktförarens ansvarighet och om sättet för ansvarsbeloppens beräkning har fått en delvis komplicerad utformning. Här skall därför lämnas en översiktlig redogörelse för deras innehåll.

Fraktföraren är oberoende av om han själv eller någon för vilken han svarar (art. 3) har varit vållande ansvarig för

a) s. k. realskada (dvs. förlust eller minskning av gods samt skada på gods) som uppkommer under tiden från det fraktföraren tog emot godset för befordran till dess det utlämnades och

b) skada som uppkommer till följd av dröjsmål med godsets utlämnande. Ersättning för realskada får inte överstiga 25 s. k. Germinalfrancs eller f. n. omkring 42 kr. per kilogram av det skadade eller förlorade godsets bruttovikt. Härutöver skall frakt och vissa andra utlägg återbetalas.

Ersättning på grund av dröjsmål får inte överstiga fraktens belopp. Fraktföraren är fri från ansvarighet om skadan eller dröjsmålet har or­ sakats av något av följande förhållanden

1. fel eller försummelse av den berättigade,

2. sådan anvisning av denne som inte har föranletts av fraktförarens vål­ lande,

3. godsets egen beskaffenhet,

4. force majeure,

5. vid realskada sådan med transporten förbunden risk som särskilt an- getts i art. 17 fjärde stycket.

Bevisskyldigheten för att realskada eller dröjsmål beror på något av de

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

nämnda förhållandena åvilar fraktföraren. När det gäller förhållande som

anges under 5 räcker det dock i regel att fraktföraren gör sannolikt att ska­

dan beror på sådan risk som där avses. I några av hithörande fall måste

han emellertid för att få åberopa ansvarsfrihetsgrunden först visa att han

har vidtagit skäliga skyddsåtgärder och har följt givna anvisningar.

Art. 17.

Artikeln innehåller materiella regler om grunderna för fraktförarens an­

svarighet och om de omständigheter som kan befria honom från ansva­

righet.

Första stycket innehåller huvudregeln om fraktförarens ansvarighet. Där

föreskrivs att fraktföraren är ansvarig för förlust eller minskning av godset

samt för skada därpå, som inträffar under tiden mellan godsets mottagande

till befordran och dess utlämnande, samt för dröjsmål med utlämnandet.

Med förlust avses att godset har gått helt förlorat (”total loss” resp.

”perte totale”) och med minskning att det delvis har gått förlorat (”partial

loss” resp. ”perte partielle”). Med uttrycket skada avses här att godset helt

eller delvis har undergått en kvalitativ försämring.

Fraktföraren är således i princip underkastad ett objektivt ansvar för

realskada under transporten och för dröjsmål. Ansvarighet för realskada

föreligger endast under tiden från det han mottog godset för befordran till

dess det lämnas ut. Omständigheterna i det särskilda fallet får bli avgörande

när det gäller att närmare fastställa dessa tidpunkter. Bl. a. blir det av be­

tydelse huruvida lastning resp. lossning enligt avtalet skall utföras av frakt­

föraren. Utförs lastning eller lossning av avsändaren eller mottagaren går

fraktföraren under alla omständigheter fri från ansvarighet för skada som

uppkommer i samband härmed (jfr art. 17 fjärde stycket c).

Från huvudregeln i första stycket görs vissa undantag i andra och fjärde

styckena.

Enligt andra stycket är fraktföraren fri från ansvarighet om realskadan

eller dröjsmålet orsakats av

1. fel eller försummelse av den berättigade,

2. sådan anvisning från denne som inte har föranletts av fraktförarens fel

eller försummelse,

3. godsets bristfälliga beskaffenhet eller

4. förhållande som fraktföraren inte har kunnat undvika och vars följder

han inte kunna förebygga (force majeure).

Av art. 18 första stycket följer, att fraktföraren för att undgå ansvarighet

enligt dessa regler måste visa att någon av de angivna omständigheterna

föreligger.

I fråga om bestämmelsen under 1 bör framhållas att konventionen inte

reglerar frågan om s. k. passiv identifikation, dvs. frågan om verkan av alt

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

41

någon som är anställd hos den skadelidande eller någon för vilken denne i övrigt svarar har varit vållande till skadan eller dröjsmålet. Huruvida frakt­ föraren som grund för ansvarsfrihet kan åberopa sådant vållande får be­ dömas enligt nationell lag, i den mån andra bestämmelser i konventionen inte är tillämpliga (jfr art. 17 fjärde stycket c).

Enligt konventionstexten är fraktföraren fri från ansvarighet för hän­ delse som orsakas av fel eller försummelse av ”the claimant” resp. 'Tayant droit”. I den till utredningens betänkande fogade översättningen av konven­ tionstexten har uttrycket översatts med ”den som äger förfoga över godset”. Motsvarande uttryck i CIM art. 27 § 2 har i den svenska översättningen av konventionen översatts med ”den berättigade” (jfr däremot ”den till god­ set berättigade” i 58 § järnvägstrafikstadgan). I den danska lagen om frakt­ avtal vid internationell vägtransport talas om fel eller försummelse ”fra den berettigedes side” som ansvarsfrihetsgrund. Samma uttryck används också i det förslag till lag om internationell godsbefordran på väg som f. n. utar­ betas inom det norska justisdepartementet. I anslutning till de danska och norska texterna och till den svenska översättningen av CIM anges i den över­ sättning av CMR som finns i bilaga 2 till statsrådsprotokollet att fraktfö­ raren är fri från ansvarighet för händelse som orsakats av fel eller försum­ melse av ”den berättigade”. Det får ankomma på rättstillämpningen att i de sällsynta fall då frågan kan bli aktuell ta ställning till om fraktföraren som grund för ansvarsfrihet kan åberopa fel eller försummelse också av annan än den som gör ersättningsanspråket gällande.

Med orden ”förhållande som fraktföraren inte kunnat undvika och vars följder han inte kunnat förebygga” (punkt 4) torde avses bara omständig­ heter av force-majeure-karaktär. Bestämmelsen överensstämmer med art.

27 § 2 i CIM. Fram till 1952 års revision användes i CIM formuleringen ”un cas de force majeure”. Erfarenheten hade emellertid visat, att begreppet force majeure getts olika innebörd i skilda konventionsstater. Vid den om­ arbetning av CIM som skedde 1952 ansågs det därför mest ändamålsenligt att i stället använda en omskrivande formulering. Med den valda formule­ ringen ”des circonstances que le chemin de fer ne pouvait pas éviter et aux conséquences desquelles il ne pouvait pas obvier” avsågs emellertid inte att göra någon saklig ändring i artikeln. Den innebörd begreppet force majeure har i svensk rätt torde inte avvika från vad som avses med bestämmelsen i art. 27 i CIM, vilken tjänat som förebild för nu förevarande bestämmelse i CMR.

I tredje stycket föreskrivs, att fraktföraren till befrielse från ansvarighet inte får åberopa vare sig bristfällighet hos det fordon som använts för be- fordringen eller fel eller försummelse av den som hyrt ut fordonet till ho­ nom eller av dennes folk.

Fjärde stycket innehåller bestämmelser om vissa ansvarsfrihetsgrunder som sammanhänger med att risken för realskada är särskilt påtaglig vid

42

vissa slag av transporter. Fraktföraren går fri från ansvarighet, om real-

skada härrör av den särskilda risk som är förbunden med ett eller flera av

följande förhållanden

a) användande, enligt uttrycklig och i fraktsedeln angiven överenskom­

melse, av öppet fordon utan presenning,

b) felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin egen

beskaffenhet är utsatt för förlust eller skada när det inte är förpackat eller

är bristfälligt förpackat,

c) handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset som ombe­

sörjts av avsändaren eller mottagaren eller någon som handlar för enderas

räkning,

d) sådan beskaffanhet hos visst slag av gods som medför att godset är

särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, i synnerhet ge­

nom bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare,

e) ofullständig eller felaktig märkning eller numrering av kollin eller

f) befordran av levande djur.

Dessa bestämmelser avser bara realskada och således inte skada på grund

av dröjsmål. Kravet på att realskadan skall härröra ”av den särskilda risk

som är förbunden med ett eller flera” av de under a)—f) angivna förhål­

landena innebär att skadan skall vara en typisk följd av något av dessa för­

hållanden. Bevisbördan för att skada har orsakats av något av dessa för­

hållanden åvilar fraktföraren. Medan fraktföraren i andra styckets fall

måste förebringa full bevisning krävs det emellertid för ansvarsfrihet enligt

fjärde stycket normalt inte mer än att fraktföraren visar att skadan, av fö­

religgande omständigheter att döma, kan bero på någon av de nämnda sär­

skilda riskerna med transporten. Den närmare innebörden av dessa bevis­

regler berörs i det följande vid art. 18.

Har flera omständigheter medverkat till realskada eller dröjsmål och är

någon av dem av sådan beskaffenhet att den medför ansvarsfrihet enligt

andra eller fjärde stycket, bortfaller enligt femte stycket fraktförarens an­

svarighet i den mån denna omständighet har medverkat till skadan eller

dröjsmålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 18.

Som har framgått av det föregående innehåller artikeln bevisbörderegler,

vilka kompletterar de materiella reglerna i art. 17 om fraktförarens ansva­

righet.

I första stycket fastslås, att fraktföraren har bevisskyldigheten för att

realskada eller dröjsmål har orsakats av förhållande som avses i art. 17

andra stycket. Bestämmelserna i andra—femte styckena hänför sig till de

ansvarsfrihetsregler som finns i art. 17 fjärde stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

43

Om fraktföraren visar att realskada kan härröra av en eller flera av de särskilda risker som nämns där, skall skadan enligt andra stycket antas ha orsakats därav. Mottagaren kan emellertid fora motbevisning om att skadan i verkligheten inte vare sig helt eller delvis är att tillskriva sådan risk. Har det skett en onormalt stor minskning av godset eller har hela kollin gått för­ lorade, får det emellertid enligt tredje stycket inte antas att skadan beror på att transporten har skett med öppet fordon utan presenning (art. 17 fjärde stycket a). Denna bestämmelse föranleds av att det i dessa fall finns starka skäl anta att skadan har uppkommit av annan orsak, t. ex. stöld. Om fraktföraren skall gå fri från ansvar i hithörande fall, måste han på vanligt sätt visa att skadan har orsakats av att sådant transportsätt har an­ vänts.

Fjärde och femte styckena innehåller regler som begränsar fraktförarens möjlighet att åberopa vissa av bestämmelserna i art. 17 fjärde stycket. Om befordringen sker med fordon som är utrustat med särskild anordning för att skydda godset mot inverkan av värme, kyla, temperaturväxlingar eller luftens fuktighet, kan fraktföraren till befrielse från ansvar inte åberopa art. 17 fjärde stycket d), om han inte visar att alla åtgärder har vidtagits som det med hänsyn till omständigheterna har åvilat honom att vidta i fråga om val, underhåll och användning av anordningen. På motsvarande sätt kan fraktföraren vid transport av levande djur inte åberopa art. 17 fjärde styc­ ket f) som ansvarsfrihetsgrund, om han inte visar att han vidtagit alla de åtgärder som det med hänsyn till omständigheterna normalt har ålegat ho­ nom att vidta. I båda fallen måste han dessutom visa att han har följt de särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

Art. 18 reglerar bevisskyldigheten bara i fråga om sådana förhållanden som kan medföra ansvarsfrihet för fraktföraren. I övrigt tillämpas allmänna bevisregler i tillämplig nationell lag. Det åligger t. ex. den skadelidande att visa att skada har åsamkats honom och att skadan har uppkommit under tid då fraktföraren enligt konventionen är ansvarig för godset. Med hänsyn till de korta reklamationsfristerna och till det bevisvärde som enligt art. 9 tillmäts fraktsedeln torde några svårigheter att fullgöra bevisskyldigheten i regel inte uppkomma.

Art. 19.

Enligt denna artikel skall dröjsmål med godsets utlämnande anses före­ ligga, när godset inte har utlämnats inom avtalad tid, eller, om särskild tid inte har avtalats, när den verkliga befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna skäligen bör medges en omsorgsfull fraktförare, varvid i fråga om dellast skall särskilt beaktas vilken tid som krävs för att i sedvanlig ordning samla full last. Eftersom fraktföraren blir ersätlningsskyldig bara under förutsättning att dröjsmålet verkligen or sa-

44

kat ekonomisk skada, torde frågan om dröjsmål föreligger aktualiseras bara

när ganska väsentligt överskridande av tidsfristen skett, och tillämpningen

av denna bestämmelse torde därför sällan bereda några praktiska svårig­

heter.

Konventionen reglerar bara dröjsmål med godsets utlämnande. Förekom­

mer annat dröjsmål i samband med fraktavtalets fullgörande, t. ex. med

hämtning av gods hos avsändaren, får verkningarna härav bedömas enligt

allmänna obligationsrättsliga regler i nationell lag.

Art. 20.

Artikeln innehåller regler om när gods som inte har utlämnats skall be­

traktas som förlorat samt verkningarna härav och av att godset senare kom­

mer till rätta.

Enligt första stycket får den som äger förfoga över godset betrakta det

som förlorat, om godset inte har utlämnats inom 30 dagar efter utgången

av avtalad leveranstid eller, när särskild tid inte har avtalats, inom 60 dagar

från det fraktföraren tog emot godset till befordran.

Bestämmelsen innebär att den som äger förfoga över godset kan efter ut­

gången av 30- resp. 60-dagarsfristen göra gällande de rättsverkningar som

är knutna till förlust av godset. Någon särskild bevisning om att godset

verkligen är förlorat behöver inte förebringas. Även om det visas att godset

finns i behåll, kan den som äger förfoga över godset kräva ersättning för

totalförlust. Kommer godset till rätta efter utgången av den tillämpliga fris­

ten men innan den som äger förfoga över godset har påkallat tillämpning av

första stycket, är mottagaren berättigad att kräva godset utlämnat och att

begära ersättning för dröjsmålet.

Rätten att betrakta godset som förlorat tillkommer bara lastägaren. Frakt­

föraren blir inte befriad från sitt transportåtagande genom att hänvisa till

att godset är att anse som förlorat och att erbjuda ersättning härför. Vill den

berättigade även efter fristens utgång avvakta att godset kommer fram, är

fraktföraren skyldig att i den mån det är möjligt fullgöra fraktavtalet.

När den som äger förfoga över godset tar emot ersättning för att godset

har gått förlorat, kan han enligt andra stycket begära att omedelbart bli

underrättad för den händelse godset skulle komma till rätta inom loppet av

ett år från det ersättningen utbetalades. Skriftlig bekräftelse på att sådan

begäran har framställts skall lämnas. Får han underrättelse om att godset

har kommit till rätta, har han enligt tredje stycket 30 dagar på sig att på­

fordra att godset utlämnas till honom mot att han erlägger det belopp som

skall betalas enligt fraktsedeln och återbetalar den ersättning för godset

som han har uppburit, mot avdrag för däri eventuellt inräknad kostnads­

ersättning. Rätten att få ersättning för dröjsmål påverkas enligt uttrycklig

föreskrift i tredje stycket inte av att den som äger förfoga över godset ut­

nyttjar denna möjlighet att påfordra godsets utlämnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

45

I fjärde stycket föreskrivs att fraktföraren får förfoga över godset i över­ ensstämmelse med lagen på den ort där godset finns dels när begäran om underrättelse enligt andra stycket inte har framställts, dels när den som liar fått underrättelse enligt tredje stycket inte inom 30-dagarsfristen framstäl­ ler anspråk på att godset skall utlämnas, dels om godset inte kommer till rätta förrän mer än ett år har förflutit från det ersättning betalades ut. Som nämnts i det föregående får det tills vidare lämnas åt rättstillämpningen att avgöra under vilka förutsättningar fraktföraren i dessa fall skall anses ha oinskränkt förfoganderätt till godset. Bestämmelsen torde enligt svensk rätt liksom enligt de flesta andra nationella rättssystem innebära att fraktföra­ ren som regel får äganderätt till godset i hithörande fall.

Reglerna i andra, tredje och fjärde styckena är tillämpliga bara när den som äger förfoga över godset har fått ersättning för detta. Har ersättning för godset inte betalats, blir rättsförhållandet att bedöma enligt allmänna obligationsrättsliga regler, vilket för svensk rätts del torde innebära att rät­ ten att få ut godset består.

Art. 21.

Artikeln innehåller regler om fraktförarens ansvarighet vid underlåten­ het att kräva mottagaren på efterkravsbelopp.

i fraktavtalet kan föreskrivas att godset skall beläggas med s. k. efterkrav (jfr art. 6 andra stycket c). Detta innebär att fraktföraren inte får lämna ut godset, om mottagaren inte betalar det bestämda efterkravsbeloppet. Skulle fraktföraren trots detta lämna ut godset utan att ta ut efterkravsbe­ loppet, blir han enligt nu förevarande artikel skyldig att utge ersättning till avsändaren intill efterkravets belopp. Vad fraktföraren sålunda nödgas be­ tala kan han emellertid söka åter av den som har mottagit godset.

En förutsättning för fraktförarens ersättningsskyldighet är givetvis att beloppet inte på annat sätt har erlagts till avsändaren. Om sålunda motta­ garen har betalat direkt till avsändaren, har fraktföraren ingen skyldighet att utge ersättning.

Art. 22.

Artikeln innehåller vissa särskilda bestämmelser om farligt gods. Avsändare som till fraktförare överlämnar gods av farlig beskaffenhet är enligt första stycket första punkten skyldig att underrätta denne om farans särskilda art och att ange de försiktighetsmått som eventuellt skall vidtas. I andra punkten föreskrivs, att om sådan underrättelse inte har tagits in i fraktsedeln, avsändaren eller mottagaren har att på annat sätt styrka att fraktföraren ägde kännedom om den särskilda fara som var förenad med befordringen av godset. Andra stycket innehåller i första punkten bestäm­ melse, att om fraktföraren inte på nu angivet sätt har fått kännedom om

46

godsets farliga beskaffenhet, han får när och var som helst lossa, förstöra

eller oskadliggöra det utan att därigenom ådra sig skyldighet att ersätta den

skada som kan uppkomma genom hans åtgärd. I andra punkten föreskrivs,

att avsändaren i sådant fall är ansvarig för all kostnad, förlust eller skada

som uppkommer till följd av godsets överlämnande till befordran eller till

följd av befordringen.

I konventionen anges inte närmare vilka egenskaper godset skall ha för

att dessa bestämmelser skall bli tillämpliga. Det kan emellertid nämnas att

som bilaga till CIM har fogats ett internationellt reglemente om befordran

av farligt gods på järnväg. Vidare har inom ECE den 30 september 1957 i

Geneve träffats en överenskommelse om internationell befordran av farligt

gods på väg. Denna överenskommelse har tillkommit i avsikt att få en för­

teckning och klassificering av ämnen och föremål, som på grund av explor

sionsrisk, brandfara, radioaktivitet eller giftiga, frätande eller liknande

egenskaper bör uteslutas från befordran eller tagas emot till befordran en­

dast på särskilda villkor, t. ex. i fråga om godsets förpackning och etikette-

ring, dess samlastning med annat gods eller beträffande konstruktion, ut­

rustning och handhavande av transportmedlet. Frågan om ett svenskt god­

kännande av överenskommelsen utreds f. n. av särskilt tillkallade sakkun­

niga (utredningen angående befordran av farligt gods på väg m. m.).

Art. 23.

Denna artikel innehåller regler om beräkning av ersättning för förlust

eller minskning av godset och av ersättning för dröjsmål.

Ersättning för förlust eller minskning av gods skall enligt första stycket

beräknas efter det värde som godset hade på den ort där det togs emot för

befordran vid tiden för mottagandet. Enligt andra stycket bestäms värdet

efter börspriset eller, om sådant saknas, efter marknadspriset. Finns inte

heller marknadspris, bestäms värdet efter det gängse värdet av gods av sam­

ma slag och beskaffenhet. I tredje stycket föreskrivs att ersättningen inte

får överstiga 25 francs för kilogram bruttovikt av vad som gått förlorat.

Med franc förstås guldfranc med en vikt av 10/31 gram och 0,900 finhet.

Denna myntenhet, den s.k. Germinalfrancen, motsvarar f.n. i svenskt mynt

42:25 kr. Enligt fjärde stycket skall fraktföraren — utöver ersättning för

själva godset — återbetala så stor del av utlagda belopp för frakt, tullav­

gifter och andra kostnader som svarar mot minskningen eller förlusten av

godset. Annan skada ersätts inte, vilket bl. a. innebär, att förlorad handels­

vinst och annan allmän förmögenhetsskada inte är ersättningsgill. I femte

stycket föreskrivs, att om det visas att skada uppkommit till följd av dröjs­

mål med godsets utlämnande, fraktföraren skall ersätta skadan, dock högst

med fraktens belopp. Slutligen föreskrivs i sjätte stycket att högre ersättning

än nu nämnts kan krävas endast om godsets värde eller särskilt leverans­

intresse har angetts enligt art. 24 eller 26.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

47

Konventionen innehåller inte några regler om vilka slags skador på grund av dröjsmål som berättigar till ersättning. Inte heller anges — frånsett regeln om maximering av ersättningen — efter vilka grunder skadeståndet skall beräknas. Dessa frågor blir följaktligen att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler i tillämplig nationell lag. För svensk rätts del torde bl. a. gälla att inom den givna ramen hänsyn kan tas även till förlorad han­ delsvinst.

Art. 24

Enligt denna artikel kan avsändaren, mot erläggande av den tilläggsavgift som parterna har överenskommit, i fraktsedeln ange ett högre värde på godset än som motsvarar den i art. 23 tredje stycket angivna gränsen, dvs. 25 francs per kilogram, och i sådant fall gäller det uppgivna värdet som gräns för ansvarigheten. Att det särskilt angivna värdet gäller som ansvars­ gräns innebär, att också i detta fall ersättningen skall bestämmas enligt art. 23 första och andra styckena. Avsändaren kan sålunda inte skydda sig mot förmögenhetsskada genom att uppge högre värde på godset (jfr reglerna i art. 26 om ersättning när särskilt leveransintresse uppgetts).

Art. 25

Artikeln innehåller bestämmelser om beräkning av ersättning för skadat gods. Skada på gods föreligger som nämnts när godset har undergått en kvalitativ försämring.

I första stycket föreskrivs, att fraktföraren skall ersätta den värdeminsk­ ning som godset har undergått p.g.a. skadan och att denna värdeminskning skall beräknas på grundval av godsets värde enligt art. 23 första, andra och fjärde styckena. Ersättningen är dock enligt andra stycket begränsad, a) när hela sändningen undergått värdeminskning, till det belopp som skulle ha utgått om sändningen hade gått förlorad, och b) när bara en del av sänd­ ningen minskat i värde, till det belopp som skulle ha utgått om denna del hade gått förlorad.

Beräkning av värdeminskning torde böra ske på det sättet att man först räknar fram den procentuella minskning av godsets värde på bestämmelse­ orten som har inträtt till följd av skadan samt därefter minskar det värde som godset enligt art. 23 första stycket hade på den ort där det togs emot till befordran med det framräknade procenttalet. Detta procenttal bör också läggas till grund vid beräkning av hur stor del av erlagda fraktavgifter och andra avgifter eller kostnader som skall återbetalas.

I fråga om ersättning för värdeminskning gäller samma begränsning som föreskrivs i art. 23 tredje stycket vid förlust eller minskning av godset. Har bara en del av godset direkt träffats av skadan men medför skadan att ock­

48

så återstoden av godset minskar i värde, torde inom ramen för begränsnings­

beloppet ersättning kunna krävas också för denna värdeminskning.

Liksom när det gäller förlust eller minskning av gods åligger det enligt

allmänna regler den skadelidande att styrka i vilken omfattning godset har

skadats samt visa att skadan har inträffat under tid då fraktföraren var

ansvarig för godset. Också vid skada på gods gäller att högre ersättning än

som föreskrivs i art. 23 tredje stycket kan utgå, om högre värde har upp­

getts enligt reglerna i art. 24.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 26

Bestämmelserna i denna artikel gör det möjligt för parterna att avtala att

ersättning skall utgå med högre belopp än som anges i art. 23—25.

Enligt första stycket kan avsändaren genom anteckning i fraktsedeln

och mot erläggande av avtalad tilläggsavgift fastställa ett belopp som i hän­

delse av realskada eller dröjsmål med utlämnande av godset inom avtalad

tid anger det särskilda intresset av en riktig befordran. Har sådant s.k. sär­

skilt leveransintresse angetts, får enligt andra stycket — utöver ersättning

enligt art. 23—25 — fordras gottgörelse för den ytterligare skada som visas

ha uppkommit. Det särskilt angivna beloppet utgör i så fall gränsen för den

ersättning som kan krävas i sådant hänseende.

Vid realskada utgår ersättning enligt art. 23—25 för ett på visst sätt be­

räknat värde av godset. Däremot utgår inte ersättning enligt dessa regler för

utebliven vinst, skada p. g. a. driftstopp e. d. Vid dröjsmål utgår ersättning

enligt art. 23 femte stycket inte med högre belopp än som motsvarar frak­

ten. Genom att utnyttja möjligheten att ange särskilt leveransintresse kan

avsändaren i fråga om realskada gardera sig också mot skador som inte är

ersättningsgilla enligt nyssnämnda bestämmelser och i fråga om skada

genom dröjsmål få ersättning för vad som på grund av ansvarsbegräns­

ningen inte täcks av skadestånd enligt art. 23 femte stycket. I likhet med vad

som är fallet när avsändaren vill uppge högre värde på godset (art. 24)

krävs emellertid att överenskommen tilläggsavgift betalas.

Enligt ordalydelsen är bestämmelsen i första stycket, såvitt gäller dröjs­

mål, tillämplig bara när avtalad tid för utlämnandet har överskridits. För

att skydda sig mot verkningarna av försenad leverans bör avsändaren därför

se till att uppgift om avtalad leveranstid tas in i fraktsedeln (art. 6 andra

stycket f).

Art. 27

Artikeln innehåller regler om ränta m.m.

I första stycket föreskrivs att den som är berättigad till ersättning kan

fordra ränta på ersättningsbeloppet efter fem procent för år från den dag då

skriftligt anspråk på ersättning avsändes till fraktföraren eller, om sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

49

anspråk inte har framställts, från den dag då talan väcktes. När talan förs vid svensk domstol skall ränta således i sistnämnda fall beräknas från den dag då stämningsansökan kom in till domstolen eller kvittningsanspråk framställdes i pågående rättegång. När skriftligt krav framställs utom rätta, torde ränta löpa från den dag då kravbrev har avlämnats för befordran med allmänna posten.

Om belopp som ligger till grund för ersättningens beräkning inte har ut­ tryckts i myntslaget på betalningsorten, skall beloppet enligt andra stycket omräknas efter den kurs som gäller på betalningsorten den dag då betal­ ning sker.

Art. 28

Artikeln innehåller vissa bestämmelser för det fall att utomobligatoriskt ersättningsanspråk framställs mot fraktföraren eller mot någon för vilken han svarar.

Kan realskada eller dröjsmål, som har uppkommit under befordran vilken är underkastad konventionen, enligt tillämplig nationell lag ge upphov till ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk, kan fraktföraren enligt första stycket åberopa de bestämmelser i konventionen som utesluter hans ansva­ righet eller anger eller begränsar ersättningens storlek. Motsvarande rätt tillkommer enligt andra stycket person, för vilken fraktföraren svarar en­ ligt art. 3, om utomobligatoriskt skadeståndsanspråk med anledning av realskada eller dröjsmål framställs mot sådan person.

Det sägs inte uttryckligen i förevarande artikel att det sammanlagda be­ lopp som kan krävas av fraktföraren och hans folk inte får överstiga det be­ gränsningsbelopp som gäller för fraktföraren. Av konventionens förarbeten framgår emellertid att ett sådant resultat åsyftats och art. 28 torde böra tolkas i enlighet härmed.

Art. 29

Artikeln innehåller regler om obegränsad ansvarighet m. m., när frakt­ föraren eller hans folk har orsakat skada uppsåtligen eller genom oaktsam­ het som är av särskilt allvarligt slag.

I första stycket föreskrivs att fraktförare, som har orsakat skada uppsåt­ ligen eller av sådan vårdslöshet som enligt lagen i den stat där talan väckts likställs med uppsåt, inte får åberopa de bestämmelser i kap. IV av konven­ tionen som utesluter eller begränsar hans ansvarighet eller som innebär att bevisskyldigheten överflyttas på motparten (i sistnämnda hänseende hän­ visar jag till art. 18 andra stycket).Detsamma gäller enligt andra stycket när någon som är anställd hos fraktföraren eller som denne har anlitatförbeford- ringen i tjänsten har gjort sig skyldig till uppsåt eller vårdslöshet av nämnt slag, och i sådant fall kan den anställde eller medhjälparen inte heller själv

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

åberopa berörda bestämmelser i kap. IV, när anspråk riktas mot honom

personligen.

Med vårdslöshet som enligt lex fori likställs med uppsåt torde för svensk

rätts del få avses särskilt allvarliga former av vårdslöshet. Samma uttryck

finns i Warszawakonventionen och motsvaras i 25 § 1937 års luftbeford­

ringslag av ”grov vårdslöshet”. Uttrycket ”skada” omfattar här liksom i art.

26 andra stycket all slags skada, således även allmän förmögenhetsskada.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

KAPITEL V

Anmärkningar och väckande av talan

Art. 30.

Artikeln innehåller regler om reklamation.

Som har anförts vid art. 17 och 18 kan fraktföraren undgå ersättnings­

skyldighet för realskada endast om han kan visa att skadan har orsakats —

eller i vissa fall kan ha orsakats — av förhållande, för vilket fraktföraren

enligt uttryckliga regler inte svarar. Med hänsyn till dessa bevisregler är det

givetvis av stor vikt för fraktföraren att han så snart som möjligt får känne­

dom om att realskada har inträffat. Även för fraktförarens motpart är det

emellertid av betydelse att eventuell skada konstateras snabbt och — med

hänsyn till den skadelidandes bevisbörda i fråga om skadans förekomst och

omfattning — om möjligt på sådant sätt att framtida bevisning om dessa

förhållanden blir onödig.

Reklamationsreglerna i första och andra styckena av denna artikel har

olika innehåll för det fall att parterna gemensamt har undersökt godset

i samband med godsets utlämnande och för det fall att någon sådan under­

sökning inte har skett. I första stycket meddelas bestämmelser om den tid

inom vilken mottagaren skall framställa anmärkning angående minsk­

ning av eller skada på godset, när han har tagit emot godset utan att ge­

mensamt med fraktföraren undersöka godsets tillstånd. I sådant fall

skall anmärkning om synlig minskning eller skada framställas senast

vid utlämnandet och anmärkning om minskning eller skada som inte

är synlig göras senast inom sju dagar därefter, söndagar och andra all­

männa fridagar ej inräknade. Anmärkning skall innehålla en allmän be­

skrivning av minskningens eller skadans art. Vidare föreskrivs, att om an­

märkning inte har framställts inom angiven tid, mottagaren skall anses ha

mottagit godset i det tillstånd som har angetts i fraktsedeln, om annat inte

styrks. I fråga om minskning eller skada som inte är synlig skall anmärk­

ningen framställas skriftligen. Andra stycket innehåller regler för det fall

att mottagaren och fraktföraren gemensamt har undersökt godsets tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

51

I sådant fall får bevisning mot vad som fastställts vid undersökningen föras bara i fråga om minskning eller skada som inte är synlig och endast under förutsättning att mottagaren har avsänt skriftlig anmärkning till frakt­ föraren inom sju dagar från dagen för undersökningen, söndagar och all­ männa fridagar oräknade. Vad som är att räkna till allmänna fridagar torde få avgöras enligt tillämplig nationell lag. För svensk rätts del gäller enligt 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid, att med söndag likställs annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton och julafton.

Reklamationsbestämmelserna är således strängare för det fall att en gemensam undersökning av godset har ägt rum. I sådant fall medför under­ låten reklamation att resultatet av undersökningen utgör exklusivt bevis­ medel. Om sådan undersökning inte har ägt rum, får underlåten reklama­ tion däremot endast verkan av bevispresumtion.

Det bör påpekas att de nu berörda bestämmelserna endast gäller minsk­ ning eller skada men däremot inte är tillämpliga vid förlust av godset, vilket framgår av att bestämmelserna för sin tillämpning förutsätter att godset har mottagits. Konventionen uppställer inte något krav på reklamation för det fall att hela sändningen har gått förlorad.

Konventionen ånger inte på vad sätt resultatet av den av fraktföraren och mottagaren gemensamt utförda undersökningen skall fastställas. I den franska texten talas om att godsets tillstånd skall vara ”constaté contradic- toirement”. Detta torde innebära att parterna skall delge varandra sina iakttagelser och synpunkter.

Enligt tredje stycket går rätten till ersättning för dröjsmål förlorad, om skriftlig anmärkning inte har blivit avsänd till fraktföraren inom 21 dagar från den dag då godset ställdes till mottagarens förfogande. I fråga om inne­ börden av att anmärkningen skall ha blivit avsänd till fraktföraren torde gälla att så skett när anmärkningsskrift har blivit lämnad för befordran med allmänna posten. I motsats till vad som gäller i fråga om de frister som anges i första och andra styckena skall söndagar och allmänna fridagar räknas in i fristen enligt tredje stycket.

I fjärde stycket föreskrivs beträffande beräkningen av samtliga frister i artikeln att den dag som bildar utgångspunkt för beräkningen, dvs. dagen för godsets utlämnande eller, i förekommande fall, den dag då godset blev undersökt eller ställdes till mottagarens förfogande, inte skall medräknas.

Genom bestämmelse i femte stycket åläggs fraktföraren och mottagaren att i skälig omfattning underlätta för varandra att utföra nödvändiga un­ dersökningar.

Art. 31.

Artikeln innehåller bestämmelser om forum, om lis pendens och res iudicata, om verkställighet av utländsk dom och om säkerhet för rätte­ gångskostnad.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Första stycket innehåller regler om i vilka stater talan får väckas rörande

befordran som är underkastad konventionen. Sådan talan får väckas vid

domstol som parterna genom avtal har utsett att lösa tvisten, under förut­

sättning att domstolen är belägen i konventionsstat. Därjämte får talan

väckas vid domstol i stat, inom vars område antingen a) svaranden har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars med­

verkan fraktavtalet slutits eller b) den ort där godset togs emot av frakt­

föraren eller bestämmelseorten är belägen. Enligt uttrycklig föreskrift får

talan inte väckas vid annan domstol än som nu nämnts.

Det kan möjligen anses tveksamt huruvida konventionen medger att parter­

na träffar avtal om att viss domstol skall vara exklusivt behörig eller om kä­

randen alltid har valrätt mellan de fora som anges i första stycket. Konven-

tionstexten ger, särskilt i den franska versionen, ett starkt formellt stöd för

den senare tolkningen. Sakliga skäl talar dock närmast för att parterna skall

kunna utpeka viss domstol som exklusivt behörig. Sådana prorogationsavtal

anses i de flesta västeuropeiska länder vanligen både grunda behörighet för

avtalat forum och ha derogationsverkan, dvs. utesluta behörighet för dom­

stol som annars skulle äga jurisdiktion. Den omständigheten att konven­

tionen erkänner skiljeavtal (art. 33) talar också starkt för en sådan

tolkning. Med den utformning konventionstexten har fått får det likväl an­

ses att konventionen inte erkänner prorogationsavtal om exklusiv kompetens

för viss domstol eller domstolarna i viss konventionsstat. Jurisdiktionsreg-

lerna torde ha utformats på sätt som skett med den direkta avsikten att

skydda den typiskt sett svagare avtalsparten, dvs. lastägaren, mot att

tvingas på förhand acceptera att ett för honom kanske mycket obekvämt

forum blir exklusivt behörigt.

Konventionen innehåller som jag tidigare har påpekat inte några regler

om prorogationsavtalets form och denna fråga torde därför vara att bedöma

enligt lex fori. I svensk rätt gäller som nämnts enligt 10 kap. 16 § RB att

avtalet skall ha upprättats skriftligen.

Konventionens regler om domsrätt gäller varje tvist ”rörande befordran

som är underkastad denna konvention”. De är sålunda tillämpliga inte bara

beträffande tvister om frågor som regleras i konventionen, exempelvis er­

sättning för skada, utan också beträffande tvister i frågor som inte regleras

i konventionen, t. ex. om ogiltighet eller hävande av fraktavtal.

Bestämmelserna i första stycket innebär att talan kan komma att väckas

vid domstol i icke-konventionsstat. För att i möjligaste mån säkerställa att

konventionens bestämmelser tillämpas också i dessa fall har den tidigare

nämnda bestämmelsen i art. 6 första stycket k) tillkommit, som föreskriver

att fraktsedeln skall innehålla meddelande om att befordringen är under­

kastad konventionen.

Andra stycket innehåller regler om lis pendens och res iudicata. Om talan

som avses i första stycket är anhängig vid domstol, som är behörig enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

53

första stycket, eller om sådan talan har avgjorts av sådan domstol, får talan mellan samma parter angående samma sak inte väckas på nytt. Detta gäller dock bara under förutsättning att den förstnämnda domstolens avgörande kan verkställas i den stat där ny talan väcks.

Tredje stycket innehåller regler om verkställighet av dom som har med­ delats av domstol i konventionsstat i tvist som avses i första stycket. Sedan sådan dom blivit verkställbar i domstolslandet skall den också kunna verk­ ställas i annan konventionsstat, så snart i denna stat gällande formföre­ skrifter blivit uppfyllda. Sådana formföreskrifter får inte medge ompröv­ ning av själva saken. Med dom får här förstås varje avgörande som tillkom­ mit efter judiciellt förfarande och innefattar slutlig prövning av den sak som avgörandet gäller.

Enligt fjärde stycket äger bestämmelserna om verkställighet tillämpning beträffande domar meddelade efter kontradiktoriskt förfarande, tredsko- domar och av domstol stadfästa förlikningar. Bestämmelserna gäller där­ emot inte domar som är bara interimistiskt verkställbara och inte heller av­ göranden varigenom kärande som helt eller delvis har tappat målet ålagts att på grund härav utge skadestånd utöver rättegångskostnaderna. Med inte­ rimistiskt verkställbar dom avses dom som inte har vunnit laga kraft (jfr

4 § 1963 års lag i anledning av Sveriges anslutning till bl. a. CIM samt 38 § atomansvarighetslagen). Fastän konventionen inte innehåller någon ut­ trycklig föreskrift därom, torde i överensstämmelse med allmänt erkända grundsatser gälla, att verkställighetsreglerna inte medför skyldighet att verkställa utländsk dom, om avgörandet är uppenbart oförenligt med grun­ derna för rättsordningen i verkställighetslandet (ordre public). Av allmän­ na grundsatser lär också följa, att verkställighetslandet inte är skyldigt att tillämpa vad den utländska domen kan innehålla om tvångsmedel.

I rättegång som avses i första stycket får enligt femte stycket säkerhet för kostnad inte fordras av medborgare i konventionsstat, om han har hemvist eller driver rörelse med fast driftställe i sådan stat.

Bestämmelserna i denna artikel har föranlett vissa föreskrifter om be­ hörig domstol och om förfarandet vid verkställighet av utländsk dom i 5 och 6 §§ i den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen. Paragraferna kommenteras i det följande.

Art. 32.

Artikeln innehåller regler om preskription av talan rörande befordran som omfattas av konventionen.

Enligt huvudregeln i första stycket skall talan väckas inom ett år. Om talan grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, är dock preskriptionstiden tre år. Preskriptionstiden räknas a) vid minskning, skada eller dröjsmål från den dag då godset lämnades ut till mottagaren, b) vid förlust av godset

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller,

om särskild tid inte har avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren

tog emot godset till befordran samt c) i annat fall från utgången av en tid av

tre månader från det fraktavtalet slöts. Den dag från vilken tid för talans

väckande löper räknas inte in i preskriptionstiden.

Enligt andra stycket upphör preskriptionstiden tillfälligt att löpa, när

skriftligt krav framställs mot fraktföraren. Preskriptionstiden fortsätter

att löpa den dag då fraktföraren skriftligen bestrider kravet och återsänder

de handlingar som åtföljt kravet. Om kravet delvis medges, fortsätter tiden

att löpa bara beträffande den del som kvarstår som tvistig. Detta torde inne­

bära att medgivandet skall anses ha medfört preskriptionsavbrott i fråga om

den del av kravet som medgetts. Den som påstår att krav eller svar härpå har

mottagits eller att handlingar har återställts måste bevisa sitt påstående.

Slutligen föreskrivs att förnyat krav om samma sak inte medför uppehåll i

preskriptionstiden. Det finns inte några regler för det fall att skriftligt krav

inte besvaras eller handlingar som åtföljer kravet inte återsänds. Frågan får

därför bedömas enligt domstolslandets lag. Om denna i likhet med den

svenska preskriptionsförordningen saknar regler om suspension, torde sus-

pensionsfristen fortsätta att löpa till dess kravet preskriberas enligt all­

männa regler, dvs. i Sverige efter tio år, räknat från det kravet framställdes.

I den mån annat inte följer av andra stycket skall enligt tredje stycket

lagen i den stat där talan väcks gälla i fråga om uppehåll i preskriptions­

tiden och beträffande preskriptionsavbrott.

Artikeln innehåller slutligen i fjärde stycket en föreskrift om att preskri­

berad fordran inte får göras gällande genom genkäromål eller yrkande om

kvittning. Detta torde överensstämma med vad som hos oss i allmänhet gäl­

ler i fråga om fordringar som är underkastade specialpreskription.

Art. 33.

Enligt denna artikel är bestämmelse i fraktavtal att tvist om avtalet skall

avgöras av skiljemän giltig, under förutsättning att bestämmelsen ålägger

skiljemännen att tillämpa konventionens regler. Anvisning om att tvisten

skall lösas enligt sådan nationell lag som överensstämmer med konventionen

får anses uppfylla konventionens villkor för giltigt skiljeavtal.

Konventionen innehåller inte någon bestämmelse om huruvida parterna,

sedan tvist har uppstått, kan avtala att denna skall avgöras av skiljemän.

Det torde inte föreligga något hinder för att också sådana avtal tillerkänns

bindande verkan, om detta överensstämmer med lex fori och den i konven­

tionen angivna förutsättningen är uppfylld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

55

KAPITEL VI

Bestämmelser om befordran som utförs av flera fraktförare efter varandra

I detta kapitel meddelas särskilda regler för det fall att en transport som omfattas av ett och samma fraktavtal utförs av flera fraktförare efter var­ andra. Transporter som utförs av flera fraktförare med samma slags trans­ portmedel brukar inom frakträtten benämnas genomgångstransporter till skillnad från s. k. kombinerade transporter, vid vilka de deltransporter som ingår i den avtalade transporten utförs med transportmedel av olika slag. Konventionen reglerar inte kombinerade transporter utom när det gäller det specialfall som behandlas i art. 2 och som avser befordran av fordon med pålastat gods på annat transportmedel. De särskilda problem som uppstår vid genomgångstransporter hänför sig främst till rättsförhållandet mellan lastägaren och de fraktförare som inte själva har slutit fraktavtalet samt rättsförhållandet mellan de olika fraktförarna inbördes. Den förstnämnda frågan behandlas i art. 34 och art. 36. Övriga artiklar i kapitlet (art. 35 samt art. 37—40) berör fraktförarnas inbördes förhållanden.

Art. 34.

Artikeln reglerar frågan om fraktförarnas ansvarighet vid genomgångs- transport.

Om en befordran enligt ett och samma fraktavtal utförs av flera fraktfö­ rare efter varandra, är var och en av dem ansvarig för transporten i dess helhet. Genom att ta emot godset och fraktsedeln inträder fraktförare som i ordningsföljden kommer efter den förste i fraktavtalet på de villkor som anges i fraktsedeln. Han är således ansvarig inte bara för den del av be- fordringen som han själv utför. Den fraktförare som ingick fraktavtalet med avsändaren är emellertid också ansvarig för hela transporten. Den efter­ följande fraktförarens ansvarighet uppkommer i och med att godset och fraktsedeln överlämnas till honom. Såväl fraktförarexemplaret som det ex­ emplar som medföljer godset bör överlämnas. Ansvarighetens omfattning bestäms av fraktsedelns innehåll. Har en fraktförare gjort åtaganden som inte framgår av fraktsedeln, blir en senare fraktförare givetvis inte utan vidare bunden av dessa, lika litet som ett tilläggsavtal som någon av frakt­ förarna har ingått blir bindande för fraktförare i tidigare led.

Art. 35.

Denna artikel innehåller föreskrifter om förfarandet när en fraktförare överlämnar godset till annan fraktförare. Reglerna är av betydelse för den slutliga fördelningen av ansvarigheten mellan fraktförarna inbördes.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Fraktförare som tar emot godset från föregående fraktförare skall enligt

första stycket lämna denne ett dagtecknat och underskrivet kvitto på god­

sets mottagande samt skriva sitt namn och sin adress på det exemplar av

fraktsedeln som åtföljer godset. Vidare skall han på såväl detta fraktsedels-

exemplar som kvittot anteckna sådana förbehåll om kollinas antal, märk­

ning och nummer och om godsets och förpackningens tillstånd som avses i

art. 8 andra stycket. Enligt andra stycket skall bestämmelserna i art. 9 om

fraktsedels bevisverkan tillämpas på förhållandet mellan fraktförare som

utför befordran efter varandra.

Bestämmelserna i första stycket innebär att efterföljande fraktförare har

samma skyldighet att undersöka godset som den förste fraktföraren. Om

den efterföljande fraktföraren inte har antecknat något förbehåll eller har

gjort förbehåll utan att ange grunden för detta, anses han med hänsyn till

föreskriften i andra stycket ha tagit emot godset i det skick som frakt­

sedeln anger, om annat inte styrks. Gör han förbehåll och motiverar detta,

gäller däremot inte någon sådan presumtion utan allmänna bevisregler blir

tillämpliga. Har han gjort motiverat förbehåll om t. ex. skada på godset och

därefter blivit skyldig att utge ersättning härför till mottagaren, måste han

visserligen vid regresskrav mot föregående fraktförare visa att godset var

skadat när han tog emot det men i synnerhet uppgifterna på kvittot torde

därvid komma att tillmätas stort bevisvärde. Det bör i detta sammanhang

observeras att föreskriften i art. 8 andra stycket sista punkten om verkan av

att förbehåll godkänts av avsändaren torde böra tillämpas analogiskt i det

inbördes förhållandet mellan fraktförarna.

Art. 36.

Artikeln innehåller regler om mot vilken eller vilka av fraktförarna som

talan om ansvarighet för realskada eller med anledning av dröjsmål får

föras.

Enligt huvudregeln i första punkten får sådan talan föras bara mot a)

den förste fraktföraren, b) den siste fraktföraren eller c) den fraktförare

som utförde den del av befordringen varunder händelse inträffade som or­

sakade skadan eller dröjsmålet. Om annan fraktförare än de nu nämnda

själv har väckt talan mot avsändare eller mottagare får dock anspråk med

anledning av realskada eller dröjsmål göras gällande mot honom genom

genkäromål eller yrkande om kvittning, under förutsättning att genkäro-

målet och kvittningsyrkandet grundas på samma fraktavtal som huvud-

käromålet. Detta framgår av inledningen till första punkten. Enligt andra

punkten kan talan föras samtidigt mot alla de fraktförare som nämns i

första punkten.

Bestämmelserna i första punkten innebär en begränsning av den ansva­

righet för hela befordringen i förhållande till avsändare eller mottagare som

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

57

enligt art. 34 åvilar alla fraktförarna. Annan fraktförare än den förste eller den siste kan sålunda göras primärt ansvarig bara om skadan eller dröjs­ målet har inträffat under den del av befordringen som han utförde. Att talan kan riktas mot den förste fraktföraren — varmed enligt konventionen torde avses den fraktförare som har slutit fraktavtalet — är naturligt och kan möjligen anses följa redan av bestämmelserna i art. 3 om fraktförarens ansvar för de personer som lian anlitar för befordringen. Genom reglerna i art. 34 och 36 fastslås emellertid uttryckligen att huvudfraktföraren är an­ svarig för hela befordringen, även om det i avtalet förutsatts att han själv skulle utföra bara en del av befordringen. Att talan kan riktas mot den siste fraktföraren torde vara motiverat av att mottagaren därigenom ofta bereds möjlighet att föra rättegången i sitt hemland. Regeln att talan kan riktas mot den fraktförare under vars innehav av godset den händelse inträffade som medfört förlust, minskning, skada eller dröjsmål bidrar till att minska antalet regressanspråk fraktförarna emellan.

Bestämmelsen i andra punkten medför såtillvida en utvidgning av forum­ reglerna i art. 31, att efterföljande fraktförare kan bli skyldig att svara t. ex. vid domstol i stat där den förste fraktföraren har sitt hemvist eller huvud­ kontor eller tog emot godset eller där bestämmelseorten ligger, trots att han själv inte har någon anknytning till den staten.

Art. 37.

Artikeln innehåller regler om fraktförares regressrätt mot annan frakt­ förare.

Fraktförare som har betalat ersättning enligt konventionen får återkräva vad han har utgett jämte ränta och gottgörelse för kostnader av de övriga fraktförarna, varvid följande regler för ansvarighetens fördelning skall till- lämpas. Den fraktförare som är ansvarig för skadan på den grund att den skadeorsakande händelsen inträffat under den del av befordringen som han utförde skall slutligt bära hela ersättningen, även om den har betalats ut till den skadelidande av annan fraktförare. Är skadan att hänföra till två eller flera fraktförare, skall var och en av dem stå för så mycket av ersätt­ ningen som motsvarar hans ansvarighet. Om ansvarighetens omfattning inte kan bestämmas, tar varje fraktförare del i ersättningsskyldigheten i förhållande till den del av frakten som tillkommer honom. Kan det inte ut­ redas vilken eller vilka fraktförare som är ansvariga för skadan, fördelas ersättningsskyldigheten mellan samtliga fraktförare i förhållande till vars och ens andel i frakten.

Art. 38.

Denna artikel behandlar det fall att fraktförare som är ansvarig enligt art. 37 är på obestånd. Den del av ersättningen som faller på sådan fraktförare

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

och som han inte har betalat skall i sådant fall fördelas mellan de övriga

fraktförarna i förhållande till deras andelar av frakten. Detta innebär att

den brist som har uppstått täcks av samtliga fraktförare och alltså inte bara

av dem som är betalningsskyldiga enligt art. 37.

Art. 39.

Artikeln innehåller vissa processuella bestämmelser om regresstalan.

Enligt första stycket får fraktförare mot vilken regresstalan förs inte

göra invändning om att motparten inte har varit skyldig att utge ersätt­

ning, såvida ersättningen har fastställts av domstol och regressvaranden be­

hörigen har underrättats om rättegången och har beretts tillfälle att inträda

i denna. Bestämmelsen är tillämplig på krav enligt både art. 37 och art.

38. Andra stycket innehåller särskilda regler om domsrätt i regressmål. Re­

gresstalan skall väckas vid behörig domstol i stat där någon av de fraktfö­

rare mot vilka talan riktas har sitt hemvist eller sitt huvudkontor eller

den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits. Talan

får väckas vid samma domstol mot samtliga dessa fraktförare.

Jämförda med domsrättsreglerna i art. 31 första stycket innebär bestäm­

melserna såtillvida en inskränkning att orten för godsets mottagande till be­

fordran eller bestämmelseorten inte grundar jurisdiktion i regressmål. Å

andra sidan innebär bestämmelserna om gemensam talan att anspråk kan

riktas också mot fraktförare som enligt reglerna i art. 31 inte varit skyldig

att underkasta sig jurisdiktion i den stat där talan väcks. Härigenom blir

det möjligt att i en och samma rättegång avgöra samtliga regresskrav. En

delvis motsvarande reglering finns i CIM, som emellertid föreskriver att

talan skall väckas vid en och samma domstol vid risk att regressrätten mot

de icke instämda järnvägarna förfaller.

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i art. 31 om verkställighet av

dom äga motsvarande tillämpning i fråga om dom i regressmål. I fjärde

stycket slutligen föreskrivs, att bestämmelserna i art. 32 om preskription

skall tillämpas också i fråga om regressanspråk. Om det anspråk som gett

upphov till regresskravet har blivit domfäst, löper preskriptionstiden från

den dag då ersättningens belopp slutligt bestämdes av domstol, vilket torde

innebära att preskriptionstiden börjar löpa den dag då dom som har vunnit

laga kraft meddelades. I övriga fall löper tiden från den dag då ersättningen

betalades.

Art. JO.

Enligt denna artikel kan fraktförarna sinsemellan avtala att andra be­

stämmelser än de som finns i art. 37 och 38 skall gälla i fråga om den slut­

liga inbördes fördelningen av ansvarigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

59

KAPITEL VII

Ogiltighet av avtalsvillkor som strider mot konventionen

Art. U.

I denna artikel föreskrivs i första stycket att varje avtalsvillkor som di­ rekt eller indirekt avviker från konventionens bestämmelser är ogiltigt, om annat inte följer av art. 40, samt att ogiltighet av avtalsvillkor dock inte medför att avtalet i övrigt blir ogiltigt. I andra stycket anges att i synnerhet sådana villkor är ogiltiga som innebär att rätten till utfallande försäkrings­ belopp överlåts på fraktföraren eller som har en liknande innebörd eller som innebär överflyttning av bevisskyldigheten.

Konventionens regler är således i princip tvingande. Till skillnad från vad som gäller enligt motsvarande sjö- och lufträttsliga konventioner (Haag- reglerna och Warszawakonventionen) är inte bara sådana avtalsvillkor som är oförmånligare för lastägaren ogiltiga utan detta gäller också sådana vill­ kor som ger honom en förmånligare ställning än konventionens bestämmel­ ser. Konventionens reglering på denna punkt har motiverats med att enhet­ liga regler är önskvärda av allmänna transportpolitiska skäl.

KAPITEL VIII

Slutbestämmelser

Konventionen innehåller sedvanliga slutbestämmelser. Beträffande inne­ hållet i dessa hänvisar jag till den tidigare redogörelsen för konventionens huvudsakliga innehåll.

Signaturprotokoll

I samband med att konventionen öppnades för undertecknande avsluta­ des ett signaturprotokoll som innefattar överenskommelse om förklaring och precisering av konventionen. Enligt första stycket av protokollet skall kon­ ventionen inte tillämpas på befordran mellan Det Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland samt Republiken Irland. I anslutning till reg­ lerna i art. 1 fjärde stycket om undantag från konventionens tillämpnings­ område för bl. a. befordran av flyttsaker togs i andra stycket av protokollet in förklaring enligt vilken signatärmakterna förbinder sig att inleda under­ handlingar i syfte att uppnå överenskommelse angående avtal om befordran av flyttsaker och om sammansatt befordran.

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde

till konventionen

1

§•

I överensstämmelse med vad jag har anfört i det föregående tas i den­

na paragraf upp föreskrift om att konventionen skall gälla som svensk

lag, med iakttagande av vad som ytterligare föreskrivs i förevarande lag.

Av art. 1 i konventionen framgår dennas sakliga tillämpningsområde, dvs.

vilka befordringar som är underkastade konventionen. En förutsättning

för konventionens tillämpning är enligt denna artikel, att åtminstone den

ena av de orter mellan vilka befordringen sker, dvs. den ort där godset

tas emot till befordran (avgångsorten) och bestämmelseorten, ligger i en

konventionsstat. I det särskilda fallet måste domstolen således förvissa

sig om att i varje fall en av de berörda staterna är konventionsstat. Den

avgörande tidpunkten synes böra vara den dag då fraktavtalet slöts. Om

inte någon av de stater där avgångs- resp. bestämmelseorten ligger var

bunden av konventionen vid denna tidpunkt, blir konventionen inte tillämp­

lig, även om någon av staterna tillträder och blir bunden av konventionen

innan transporten är avslutad. Ett ställningstagande till dessa problem torde

i praktiken knappast bli aktuellt annat än i fråga om befordringsavtal som

ingås innan konventionen träder i kraft för Sverige men avser transporter

vilka avslutas först därefter.

I fråga om befordran som inte omfattas av konventionen förblir all­

männa vägfrakträttsliga regler tillämpliga. Detta kommer bl. a. att gälla

transport av flyttsaker. Huruvida i sådant fall svensk eller utländsk lag

skall tillämpas blir att bedöma enligt allmänna internationellt-privaträtts-

liga regler.

2

§.

Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj :t efter överenskommelse med annan

konventionsstat och under förutsättning av ömsesidighet förordna att gods­

befordran i lokal gränstrafik mellan Sverige och den staten skall vara helt

eller delvis undantagen från tillämpning av konventionen. Bestämmelsen

grundar sig på art. 1 femte stycket i konventionen. I fråga om grunderna för

bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört i det föregående.

Konventionen innehåller som nämnts inte någon definition av begreppet

gränstrafik. Uttrycket torde dock böra ges en ganska snäv innebörd och

detta återspeglas i lagtexten i bestämningen ”lokal”, som återfinns också i

§ 1 stk. 4 i den danska lagen. I övrigt får det ankomma på Kungl. Maj :t att

på grundval av innehållet i överenskommelser som Kungl. Maj:t kan komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

61

att ingå med stöd av bestämmelsen närmare precisera tillämpningsområdet för de undantagsbestämmelser som meddelas.

3 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om underskrifter på fraktsedel. Enligt art. 5 första stycket första punkten skall avsändaren och fraktfö­ raren underteckna fraktsedeln. Enligt andra punkten får emellertid under­ skrifterna vara tryckta eller ersatta med avsändarens och fraktförarens stämplar, om lagen i den stat där fraktsedeln upprättas tillåter detta. Som jag tidigare har anfört bör ett sådant förfarande kunna godtas för Sveriges del. I enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragraf, att på fraktsedel som upprättas i Sverige avsändarens och fraktförarens underskrifter får vara tryckta (första punkten) och att stämpel får användas i stället för underskrift (andra punkten).

Det är givetvis ingenting som hindrar att bara den ena partens under­ skrift är tryckt eller ersatt med stämpel medan den andra parten under­ tecknar fraktsedeln på vanligt sätt. När avsändare eller fraktförare är juri­ disk person innebär rätten att ersätta underskrift med stämpel att det räc­ ker med en stämpel som anger den juridiska personens identitet, men det krävs inte att firmatecknares namn finns angivet.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet vid fraktföra­ rens försäljning av godset i vissa fall.

I art. 16 tredje stycket i konventionen föreskrivs att fraktföraren under vissa angivna förutsättningar kan sälja godset när hinder har uppstått för transportens fullföljande eller för godsets utlämnande. Enligt samma artikel femte stycket bestäms förfarandet vid försäljningen av lag eller sedvana på den ort där godset finns.

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har i denna paragraf tagits upp bestämmelser av innehåll att när gods som finns i Sverige säljs enligt dessa konventionsbestämmelser försäljningen skall ske på offentlig auktion eller, om sådan inte lämpligen kan äga rum, på annat betryggande sätt (första punkten) och att om det är möjligt fraktföraren skall i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försälj­ ningen (andra punkten).

Försäljningen bör i allmänhet ske på offentlig auktion. Annat försälj- ningssätt bör komma i fråga bara om speciella skäl talar härför, t. ex. när godset är utsatt för risk att bli förstört och en auktion därför inte kan av­ vaktas. Om en försäljning på annat sätt än på auktion kan antas ge för­ månligare resultat eller om kostnaden för auktionen inte står i rimligt för­

62

hållande till godsets värde bör offentlig auktion också kunna underlåtas,

under förutsättning att försäljning i annan form kan ske på betryggande

sätt.

Bestämmelsen i andra punkten är betingad av att den som äger förfoga

över godset om möjligt skall få tillfälle att bevaka sina intressen i samband

med försäljningen. Vilka åtgärder fraktföraren bör vara skyldig att vidta

för att vederbörande skall få kännedom om försäljningen får bedömas med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I allmänhet får han anses

ha gjort vad som ankommer på honom om han har avsänt skriftligt medde­

lande om försäljningen under den adress som finns angiven på fraktsedeln

eller som på annat sätt är känd för fraktföraren. I brådskande lägen bör

han dock underrätta den förfogandeberättigade per telefon eller telegram.

Fraktföraren har en allmän skyldighet att ta vård om godset och han kan

därför enligt allmänna regler bli skyldig att utge ersättning till den som

äger förfoga över detta, om han brister i omsorg vid godsets försäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

5 §•

Paragrafen innehåller forumregler.

Som jag har utvecklat närmare i det föregående tillgodoser forumreglerna

i 10 kap. RB behovet av bestämmelser om behörighet för svensk domstol

för flertalet av de fall då talan rörande befordran som avses i konventionen

enligt art. 31 första stycket skall kunna väckas i Sverige. Undantag utgör

emellertid de fall då talan väcks här enbart på den grund att godset tagits

emot till befordran i Sverige eller bestämmelseorten ligger här. För dessa

fall är en särskild forumregel således nödvändig.

I förevarande paragraf av förslaget föreskrivs därför, att talan som enligt

art. 31 första stycket i konventionen kan väckas i Sverige får väckas, utom

vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen i den ort

där godset mottogs för befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten.

Hänvisningen till art. 31 första stycket i konventionen innebär att bestäm­

melsen är tillämplig så snart tvisten angår befordran som omfattas av kon­

ventionen och således inte bara när den rör sådana frågor rörande beford-

ringen som regleras i konventionen utan också när den gäller frågor som

konventionen inte innehåller några bestämmelser om, t. ex. giltigheten av

fraktavtal .

Konventionens jurisdiktionsregler i art. 31 är uttömmande och exklusiva.

Finns behörigt forum i Sverige enligt RB, exempelvis på den grund att sva­

randen har egendom här i landet, men är svensk domstol inte behörig enligt

art. 31 första stycket, får talan inte tas upp till prövning här.

Som jag har påpekat vid redogörelsen för art. 31 medger konventionen

inte att parterna avtalar att viss domstol skall vara exklusivt behörig att

pröva tvist angående befordringen. Har parterna avtalat att tvisten skall av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

63

göras av t. ex. fransk domstol, hindrar detta inte att talan väcks i Sverige, under förutsättning att svensk domsrätt föreligger på annan grund, t. ex. därför att bestämmelseorten är belägen här.

6

§.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet när fråga upp­ kommer om verkställighet i Sverige av dom som har meddelats i annan kon- ventionsstat.

Konventionen föreskriver i art. 31 tredje stycket att dom, som meddelats av domstol i konventionsstat i tvist angående befordran som avses i kon­ ventionen, får verkställas också i annan konventionsstat, sedan den blivit verkställbar i domstolslandet och i verkställighetslandet gällande formföre­ skrifter har uppfyllts. Rörande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört vid art. 31.

Föreskrifterna i förevarande paragraf om förfarandet, när någon en­ ligt denna konventionsbestämmelse söker verkställighet i Sverige av ut­ ländsk dom har i enlighet med vad jag har anfört tidigare utformats efter mönster av motsvarande bestämmelser i 6—8 §§ 1963 års lag i anledning av Sveriges anslutning till bl. a. CIM och i 38 § atomansvarighetslagen. Be­ stämmelsen i sistnämnda lagrum att domen skall vara åtföljd av förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt konventionen (dvs. Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område) saknar motsvarighet i 6 § 1963 års nyssnämnda lag men en föreskrift av sådan innebörd har ansetts lämpligen böra tas upp i nu förevarande paragraf. Som jag har nämnt vid redogörelsen i det föregående för art. 31 i konventionen får undantaget i fjärde stycket av artikeln för dom som är endast interimis­ tiskt verkställbar anses avse dom som inte har vunnit laga kraft. I före­ varande paragraf uppställs därför krav på att lagakraftbevis skall företes (jfr 6 § andra stycket 2 i 1963 års nyssnämnda lag och 38 § andra styc­ ket 2 atomansvarighetslagen, vilka föreskrifter båda grundar sig på kon- ventionsbeslämmelser som i detta hänseende har samma innehåll som art. 31 fjärde stycket i CMR).

Jag erinrar slutligen om mina uttalanden vid art. 31 om att verkställighet kan vägras under hänvisning till ordre public och att vad den utländska domen kan innehålla om tvångsmedel inte omfattas av verkställighets- reglerna.

7

§•

Paragrafen innehåller en sedvanlig bestämmelse om att Kungl. Maj :t meddelar de ytterligare föreskrifter om konventionens tillämpning som kan behövas.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft samtidigt med att konventionen efter ratifikation

blir bindande för Sverige. Det synes lämpligt att det sker en tidsmässig sam­

ordning i fråga om Norges anslutning till och Sveriges ratifikation av kon­

ventionen så att denna träder i kraft samtidigt för båda länderna. Det bör

därför överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om lagens ikraftträdande.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag i anledning

av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid

internationell godsbefordran på väg inhämtas för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Rritta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

65

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom förordnas som följer.

Den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (konventionen) skall, med iakttagande av vad som ytterligare föreskrives i det följande, gälla som svensk lag.

2

§•

Konungen kan efter överenskommelse med främmande stat som tillträtt konventionen och under förutsättning av ömsesidighet förordna, att beford­ ran av gods på väg i lokal gränstrafik mellan Sverige och den staten skall vara helt eller delvis undantagen från tillämpning av konventionen.

3 §•

På fraktsedel som upprättas i Sverige får fraktförarens och avsändarens underskrifter vara tryckta. Stämpel får användas i stället för underskrift.

4

§•

Försäljning enligt artikel 16 tredje stycket i konventionen av gods som finnes i Sverige skall ske på offentlig auktion eller, om sådan icke lämpligen kan äga rum, på annat betryggande sätt. Om det är möjligt skall fraktfö­ raren i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försäljningen.

Talan som enligt artikel 31 första stycket i konventionen kan väckas i Sverige får väckas, utom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbal-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

ken, vid domstolen i den ort där godset mottogs för befordran eller vid dom­

stolen i bestämmelseorten.

6

§•

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje

och fjärde styckena i konventionen kan verkställas i Sverige, göres hos Svea

hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att

domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen

samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens be­

hörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller

av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är hand­

ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,

skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall

vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk no-

tarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk dom­

stols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hov­

rättens beslut förordnar annat.

7

§•

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som kan behövas för

konventionens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

67

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Convcntion

on the contract for tlie international

carriage of goods by road

(CMR)

Preamble

The Contracting Parties,

Having recognized the desirability of

standardizing the conditions govern-

ing the contract for the international

carriage of goods by road, particularly

with respect to the documents used for

such carriage and to the carrier’s lia-

bility,

Have agreed as follows:

CHAPTER I

Scope of application

Article 1

1. This Gonvention shall apply to

every contract for the carriage of goods

by road in vehicles för reward, when

the place of taking over of the goods

and the place designated for delivery,

as specified in the contract, are situa-

ted in two different countries, of which

åt least one is a Contracting country,

irrespective of the place of residence

and the nationality of the parties.

2. For the purposes of this Conven-

tion, “vehicles” means motor vehicles,

articulated vehicles, trailers and semi-

trailers as defined in article 4 of the

Gonvention on Road Traffic dated 19

September 1949.

3. This Gonvention shall apply also

where carriage coming within its scope

is carried out by States or by govern-

mental institutions or organizations.

Gonvention

relative au contrat de transport interna­

tional de marchandises par route

(CMR)

Préambule

Les Parties contractantes,

Ayant reconnu 1’utilité de régler

d’une maniére uniforme les conditions

du contrat de transport international de

marchandises par route, particuliére-

ment en ce qui concerne les documents

utilisés pour ce transport et la respon-

sabilité du transporteur,

Sont convenues de ce qui suit :

CHAPITRE PREMIER

Champ d’application

Artide premier

1. La présente Convention s’applique

å tout contrat de transport de marchan­

dises par route å titre onéreux au

moyen de véhicules, lorsque le lieu de

la prise en charge de la marchandise

et le lieu prévu pour la livraison, tels

qu’ils sont indiqués au contrat, sont

situés dans deux pays différents dont

l’un au moins est un pays contractant.

Il en est ainsi quels que soient le do-

micile et la nationalité des parties.

2. Pour 1’application de la présente

Convention, il faut entendre par

« véhicules » les automobiles, les véhi­

cules articulés, les remorques et les

semi-remorques, tels qu’ils sont définis

par 1’article 4 de la Convention sur la

circulation routiére en date du 19 sep-

tembre 1949.

3. La présente Convention s’applique

méme si les transports rentrant dans

son champ d’application sont effectués

par des Etats ou par des institutions ou

organisations gouvernementales.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

69

Konvention

om fraktavtalet vid internationell gods­

befordran på väg

(CMR)

Inledning

De Fördragsslutande Parterna, Vilka erkänner önskvärdheten av en­ hetliga regler rörande villkoren i avtal om internationell godsbefordran på väg, särskilt såvitt angår de skriftliga hand­ lingar som brukas vid sådan befordran samt fraktförarens ansvarighet,

Har överenskommit följande:

KAPITEL I

Tillämpningsområde

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämpning på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot vederlag, när orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten, såsom de angi­ vits i avtalet, är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena är en för­ dragsslutande. stat. Vad nu sagts gäller oavsett parternas hemvist och nationa­ litet.

2. I denna konvention förstås med »fordon» sådana motorfordon, samman­ satta fordon, släpfordon och påhängs- vagnar, som avses i artikel 4 i konven­ tionen den 19 september 1949 rörande vägtrafik.

3. Denna konvention gäller även när befordran som faller inom dess til­ lämpningsområde utföres av stater eller statliga inrättningar eller organisatio­ ner.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

4. This Convention shall not apply:

(a) to carriage performed under the

terms of any International postal con­

vention;

(b) to funeral consignments;

(c) to furniture removal.

5. The Contracting Parties agree not

to vary any of the provisions of this

Convention by special agreements be-

tween two or more of them, except to

make it inapplicable to their frontier

traffic or to authorize the use in trans­

port operations entirely confined to

their territory of consignment notes re-

presenting a title to the goods.

Article 2

1. Where the vehicle containing the

goods is carried over part of the jour-

ney by sea, rail, inland waterways or

air, and, except where the provisions

of article 14 are applicable, the goods

are not unloaded from the vehicle, this

Convention shall nevertheless apply

to the whole of the carriage. Provided

that to the extent that it is proved that

any loss, damage or delay in delivery

of the goods which occurs during the

carriage by the other means of trans­

port was not caused by an act or omis­

sion of the carrier by road, but by some

event which could only have occurred

in the course of and by reason of the

carriage by that other means of trans­

port, the liability of the carrier by

road shall be determined not by this

Convention but in the manner in which

the liability of the carrier by the other

means of transport would have been

determined if a contract för the carria­

ge of the goods alone had been made

by the sender with the carrier by the

other means of transport in accordance

with the conditions prescribed by law

for the carriage of goods by that means

of transport. If, however, there are no

such prescribed conditions, the liabili­

ty of the carrier by road shall be de­

termined by this Convention.

4. La présente Convention ne s’app-

lique pas :

a) aux transports effectués sous l’em-

pire de conventions postales interna-

tionales,

b) aux transports funéraires,

c) aux transports de déménagement.

5. Les Parties contractantes s’inter-

disent d’apporter par voie d’accords

particuliers c-onclus entre deux ou plu-

sieurs d’entre elles toute modification å

la présente Convention, sauf pour sous-

traire å son empire leur trafic fron-

talier ou pour autoriser dans les trans­

ports empruntant exclusivement leur

territoire 1’emploi de la lettre de voiture

representative de la marchandise.

Article 2

1. Si le véhicule contenant les mar-

chandises est transporté par mer,

chemin de fer, voie navigable intérieure

ou air sur une partie du parcours, sans

rupture de charge sauf, éventuellement,

pour 1’application des dispositions de

1’article 14, la présente Convention

s’applique, néanmoins, pour 1’ensemble

du transport. Cependant, dans la me-

sure ou il est prouvé qu’une perte, une

avarie ou un retard å la livraison de la

marchandise qui est survenu au cours

du transport par l’un des modes de

transport autre que la route n’a pas

été causé par un acte ou une omission

du transporteur routier et qu’il pro-

vient d’un fait qui n’a pu se produire

qu’au cours et en raison du transport

non routier, la responsabilité du trans­

porteur routier est déterminée non par

la présente Convention, mais de la facon

dont la responsabilité du transporteur

non routier eut été déterminée si un

contrat de transport avait été conclu

entre l’expéditeur et le transporteur

non routier pour le seul transport de

la marchandise conformément aux dis­

positions impératives de la loi con-

cernant le transport de marchandises

par le mode de transport autre que la

route. Toutefois, en 1’absence de telles

dispositions, la responsabilité du träns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

71

4. Denna konvention äger icke till- lämpning

a) på befordran, som utföres i enlig­ het med internationella överenskom­ melser om postbefordran;

b) på begravningstransport;

c) på befordran av flyttsaker.

5. De Fördragsslutande Parterna för­ binder sig att icke genom särskilda överenskommelser mellan två eller fle­ ra av dem avtala om annan ändring i denna konvention än som avser att från dess tillämpning undantaga gemensam gränstrafik eller att för befordran, som uteslutande utföres inom deras territo­ rier, medge användning av fraktsedel, som är bärare av rätt till godset.

Artikel 2

1. Fraktas fordon med pålastat gods under del av befordringen till sjöss, med järnväg, på inlandsvattenväg eller med luftfartyg utan att godset — från­ sett fall då artikel 14 är tillämplig — lossas från fordonet, äger denna kon­ vention likväl tillämpning på beford­ ringen i dess helhet. I den mån det styr­ kes, att förlust, minskning eller skada eller dröjsmål med godsets utlämnande, som inträffat medan godset befordrades på annat sätt än på väg, icke orsakats av åtgärd eller underlåtenhet av vägfrakt- föraren utan härrör av händelse, som kunnat inträffa endast under sådan be­ fordran och på grund av att befordring­ en skett på annat sätt än på väg, bestäm­ mes vägfraktförarens ansvarighet icke enligt denna konvention utan på det sätt varpå den andre fraktförarens ansvarig­ het skolat bestämmas, därest avtal slu­ tits mellan avsändaren och sistnämnde fraktförare om befordran enbart av god­ set i enlighet med de tvingande lagreg­ ler, som gäller för befordran av gods med det ifrågavarande transportmedlet. Saknas sådana regler, bestämmes emel­ lertid vägfraktförarens ansvarighet en­ ligt denna konvention.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2. If the carrier by road is also

himself the carrier by the other means

of transport, his liability shall also be

determined in accordance with the pro­

visions of paragraph 1 of this artide,

but as if, in his capacities as carrier

by road and as carrier by the other

means of transport, he were two sepa-

rate persons.

CHAPTER II

Persons for whom the carrier

is responsible

Article 3

For the purposes of this Convention

the carrier shall be responsible for the

acts and omissions of his agents and

servants and of any other persons of

whose services he makes use for the

performance of the carriage, when

such agents, servants or other persons

are acting within the scope of their

employment, as if such acts or omis­

sions were his own.

CHAPTER III

Conclusion and performance of the

contract of carriage

Article

4

The contract of carriage shall be con-

firmed by the making out of a con-

signment note. The absence, irregulari-

ty or loss of the consignment note shall

not affect the existence or the validity

of the contract of carriage which shall

remain subject to the provisions of this

Convention.

Article 5

1. The consignment note shall be

made out in three original copies signed

by the sender and by the carrier. These

signatures may be printed or replaced

by the stamps of the sender and the

carrier if the law of the country in

which the consignment note has been

porteur par route sera déterminée par

la présente Convention.

2. Si le transporteur routier est en

méme temps le transporteur non rou­

tier, sa responsabilité est également dé­

terminée par le paragraphe premier

comme si sa fonction de transporteur

routier et sa fonction de transporteur

non routier étaient exercées par deux

personnes différentes.

CHAPITRE II

Personnes dont répond le transporteur

Article 3

Pour 1’application de la présente

Convention, le transporteur répond,

comme de ses propres actes et omis­

sions, des actes et omissions de ses pré-

posés et de toutes autres personnes aux

services desquelles il recourt pour l’exé-

cution du transport lorsque ees prépo-

sés ou ees personnes agissent dans

1’exercice de leurs fonetions.

CHAPITRE III

Conclusion et exécution du contrat

de transport

Article

4

Le contrat de transport est constaté

par une lettre de voiture. L’absence,

Pirrégularité ou la perte de la lettre de

voiture n’affectent ni 1’existence ni la

validité du contrat de transport qui

reste soumis aux dispositions de la

présente Convention.

Article 5

1. La lettre de voiture est établie en

trois exemplaires originaux signés par

1’expéditeur et par le transporteur, ees

signatures pouvant étre imprimées ou

remplacées par les timbres de 1’expé­

diteur et du transporteur si la législa-

tion du pays ou la lettre de voiture est

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

73

2. Är vägfraktföraren tillika fraktfö­ rare med avseende på det andra trans­ portmedlet, bestämmes hans ansvarig­ het likaledes enligt vad i första stycket sägs och som om hans verksamhet som vägfraktförare och hans verksamhet som fraktförare med avseende på det andra transportmedlet utövats av två skilda personer.

KAPITEL II

Personer för vilka fraktföraren

ansvarar

Artikel 3

Vid tillämpning av denna konvention är fraktföraren ansvarig för vad hos honom anställd eller annan som han anlitar för befordringen företager eller underlåter i tjänsten eller för uppdra­ gets fullgörande. Fraktföraren svarar därvid såsom för egen handling eller underlåtenhet.

KAPITEL III

Slutande och fullgörande av

fraktavtal

Artikel

Fraktavtalet skall bekräftas genom fraktsedel. Att fraktsedel icke har upp­ rättats eller icke har föreskrivet inne­ håll eller har gått förlorad inverkar icke på avtalets existens eller giltighet, och avtalet förblir underkastat bestäm­ melserna i denna konvention.

Artikel 5

1. Fraktsedeln skall upprättas i tre originalexemplar, vilka skall underteck­ nas av avsändaren och fraktföraren. Underskrifterna får vara tryckta eller ersatta med avsändarens och fraktföra­ rens stämplar, om lagen i den stat där fraktsedeln upprättas tillåter detta. Det

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

made out so permits. The first copy

shall be handed to the sender, the se-

cond shall accompany the goods and

the third shall be retained by the

carrier.

2.

When the goods which are to be

carried have to be loaded in different

vehicles, or are of different kinds or

are divided into different lots, the sen­

der or the carrier shall have the right

to require a separate consignment note

to be made out for each vehicle used,

or for each kind or lot of goods.

Article 6

1. The consignment note shall con-

tain the following particulars:

(a) the date of the consignment note

and the place åt which it is made out;

(b) the name and address of the

sender;

(c) the name and address of the

carrier;

(d) the place and the date of tak-

ing over of the goods and the place

designated for delivery;

(e) the name and address of the con-

signee;

(f) the description in common use

of the nature of the goods and the

method of packing, and, in the case of

dangerous goods, their generally re-

cognized description;

(g) the number of packages and

their special marks and numbers;

(h) the gross weight of the goods

or their quantity otherwise expressed;

(i) charges relating to the carriage

(carriage charges, supplementary

charges, customs duties and other

charges incurred from the making of

the contract to the time of delivery);

(j) the requisite instructions för

Customs and other formalities;

(k) a statement that the carriage is

subject, notwithstanding any clause to

the contrary, to the provisions of this

Convention.

établie le permet. Le premier exem-

plaire est remis å 1’expéditeur, le deuxié-

me accompagne la marchandise et le

troisiéme est retenu par le transporteur.

2. Lorsque la marchandise å trans­

porter doit ctre chargée dans des véhi-

cules différents, ou lorsqu’il s’agit de

différentes espéces de marchandises ou

de lots distincts, 1’expéditeur ou le

transporteur a le droit d’exiger l’éta-

blissement d’autant de lettres de voi-

ture qu’il doit étre utilisé de véhicules

ou qu’il y a d’espéces ou de lots de

marchandises.

Artide

6

1. La lettre de voiture doit contenir

les indications suivantes :

a) le lieu et la date de son établisse-

ment,

b) le nom et Tadresse de 1’expéditeur,

c) le nom et Tadresse du transpor­

teur,

d) le lieu et la date de la prise en

charge de la marchandise et le lieu

prévu pour la livraison,

e) le nom et Tadresse du destinataire,

f) la dénomination courante de la

nature de la marchandise et le mode

d’emballage, et, pour les marchandises

dangereuses, leur dénomination géné-

ralement reconnue,

g) le nombre des colis, leurs marques

particuliéres et leurs numéros,

h) le poids brut ou la quantité autre-

ment exprimée de la marchandise,

i) les frais afférents au transport

(prix de transport, frais accessoires,

droits de douane et autres frais surve-

nant å partir de la conclusion du con-

trat jusqu’å la livraison),

j) les instructions requises pour les

formalités de douane et autres,

k) 1’indication que le transport est

soumis, nonobstant toute clause con-

traire, au régime établi par la présente

Convention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

75

första exemplaret överlämnas till av­ sändaren, det andra åtföljer godset och det tredje behålles av fraktföraren.

2. Skall godset lastas på skilda for­ don eller är fråga om olika godsslag el­ ler om skilda partier, äger avsändaren eller fraktföraren fordra, att skilda fraktsedlar utfärdas för varje fordon, godsslag eller parti.

Artikel 6

1. Fraktsedeln skall innehålla följan­ de uppgifter:

a) ort och dag för utfärdandet;

b) avsändarens namn och adress;

c) fraktförarens namn och adress;

d) ort och dag för godsets mottagan­ de till befordran samt bestämmelseor­ ten;

e) mottagarens namn och adress;

f) gängse benämning på godsets art och på förpackningssättet samt, i fråga om farligt gods, dettas allmänt veder­ tagna benämning;

g) antalet kollin, dessas särskilda märkning och nummer;

h) godsets bruttovikt eller annan uppgift om dess mängd;

i) kostnader hänförliga till beford- ringen (frakt, tilläggsavgifter, tullavgif­ ter och andra kostnader som uppkom­ mer under tiden från avtalets ingående till godsets utlämnande);

j) erforderliga anvisningar beträffan­ de tull- och andra formaliteter;

k) meddelande att befordringen är underkastad bestämmelserna i denna konvention utan hinder av att annat kan vara avtalat.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2. Where applicable, the consign-

ment note shall also contain the follow-

ing particulars:

(a) a statement that transhipment is

not allowed;

(b) the charges which the sender

undertakes to pay;

(c) the amount of “cash on delivery”

charges;

(d) a declaration of the value of the

goods and the amount representing

special interest in delivery;

(e) the sender’s instructions to the

carrier regarding insurance of the

goods;

(f) the agreed time-limit within

which the carriage is to be carried

out;

(g) a list of the documents handed

to the carrier.

3. The parties may enter in the con-

signment note any other particulars

which they may deem useful.

Article 7

1. The sender shall be responsible

for all expenses, loss and damage sus-

tained by the carrier by reason of the

inaccuracy or inadequacy of:

(a) the particulars specified in ar­

ticle 6, paragraph 1, (b), (d), (e), (f),

(g), (h) and (j);

(b) the particulars specified in ar­

ticle 6, paragraph 2;

(c) any other particulars or in­

structions given by him to enable the

consignment note to be made out or for

the purpose of their being entered

therein.

2. If, åt the request of the sender, the

carrier enters in the consignment note

the particulars referred to in para­

graph 1 of this article, he shall be

deemed, unless the contrary is proved,

to have done so on behalf of the sender.

3. If the consignment note does not

contain the statement specified in ar­

ticle 6, paragraph 1 (k), the carrier

shall be liable for all expenses, loss and

2. Le cas échéant, la lettre de voiture

doit contenir, en outre, les indications

suivantes :

a) 1’interdiction de transbordement,

b) les frais que Pexpéditeur prend

å sa charge,

c) le montant du remboursement ä

percevoir lors de la livraison de la

marchandise,

d) la valeur déclarée de la marchan­

dise et la somme représentant Pintérét

spécial ä la livraison,

e) les instructions de Pexpéditeur au

transporteur en ce qui concerne 1’assu-

rance de la marchandise,

f) le délai convenu dans lequel le

transport doit étre effectué,

g) la liste des documents remis au

transporteur.

3. Les parties peuvent porter sur la

lettre de voiture toute autre indication

qu’elles jugent utile.

Article 7

1. L’expéditeur répond de tous frais

et dommages que supporterait le trans­

porteur en raison de 1’inexactitude ou

de 1’insuffisance —

a) des indications mentionnées å

1’article 6, paragraphe 1. b), d), e), f),

g), h) etj),

b) des indications mentionnées å

1’article 6, paragraphe 2,

c) de toutes autres indications ou

instructions qu’il donne pour 1’établis-

sement de la lettre de voiture ou pour

y étre reportées.

2. Si, å la demande de 1’expéditeui,

le transporteur inscrit sur la lettre de

voiture les mentions visées au para­

graphe 1 du présent article, il est con-

sidéré, jusqu’å preuve du contraire,

comme agissant pour le compte de Pex­

péditeur.

3. Si la lettre de voiture ne contient

pas la mention prévue å Particle 6,

paragraphe 1. k), le transporteur est

responsable de tous frais et dommages

77

2.

I förekommande fall skall frakt­

sedeln också innehålla följande upp­

gifter:

a) förbud mot omlastning;

b) de kostnader som avsändaren åta­

ger sig att betala;

c) efterkravsbelopp som skall upp­

bäras vid godsets utlämnande;

d) godsets deklarerade värde samt

belopp motsvarande särskilt intresse av

leveransen;

e) avsändarens anvisningar till frakt­

föraren rörande försäkring av godset;

f) avtalad tid inom vilken beford-

ringen skall vara fullgjord;

g) förteckning över handlingar som

överlämnas till fraktföraren.

3. Parterna äger i fraktsedeln infö­

ra de ytterligare uppgifter som de an­

ser påkallade.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Artikel 7

1.

Avsändaren svarar för all kostnad

och skada som tillskyndas fraktföraren

till följd av oriktighet eller ofullständig­

het hos

a) uppgifter som nämnes i artikel

6 första stycket b), d), e), f), g), h)

och j);

b) uppgifter som nämnes i artikel 6

andra stycket;

c) annan uppgift eller anvisning som

avsändaren lämnar för fraktsedelns

upprättande eller för att införas i den­

na.

2. Har fraktföraren på avsändarens

begäran i fraktsedeln infört uppgift el­

ler anvisning som sägs i första stycket,

anses han ha handlat för avsändarens

räkning, om annat icke visas.

3. Innehåller fraktsedeln icke med­

delande som avses i artikel 6 första

stycket k), svarar fraktföraren för all

kostnad och skada som därigenom till-

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

damage sustained through such omis­

sion by the person entitled to dispose

of the goods.

Article 8

1. On taking over the goods, the

carrier shall check:

(a) the accuracy of the statements in

the consignment note as to the number

of packages and their marks and num-

bers, and

(b)

the apparent condition of the

goods and their packaging.

2. Where the carrier has no reaso-

nable means of checking the accuracy

of the statements referred to in para-

graph 1 (a) of this article, he shall

enter his reservations in the consign­

ment note together with the grounds

on which they are based. He shall like-

wise specify the grounds for any re­

servations which he makes with regard

to the apparent condition of the goods

and their packaging. Such reservations

shall not bind the sender unless he has

expressly agreed to be bound by them

in the consignment note.

3. The sender shall be entitled to re-

quire the carrier to check the gross

weight of the goods or their quantity

otherwise expressed. He may also re-

quire the contents of the packages to

be checked. The carrier shall be entitled

to claim the cost of such checking. The

result of the checks shall be entered in

the consignment note.

Article 9

1. The consignment note shall be

prima facie

evidence of the making of

the contract of carriage, the conditions

of the contract and the receipt of the

goods by the carrier.

2. If the consignment note contains

no specific reservations by the carrier,

it shall be presumed, unless the con-

trary is proved, that the goods and

their packaging appeared to be in good

condition wlien the carrier took them

over and that the number of packages,

que subirait l’ayant droit å la marchan-

dise en raison de cette omission.

Article 8

1. Lors de la prise en charge de la

marchandise, le transporteur est tenu

de vérifier —•

a) 1’exactitude des mentions de la

lettre de voiture relatives au nombre

de colis, ainsi qu’å leurs marques et

numéros,

b) 1’état apparent de la marchandise

et de son emballage.

2. Si le transporteur n’a pas de

moyens raisonnables de vérifier 1’exac­

titude des mentions visées au para-

graph 1. a) du present article, il inscrit

sur la lettre de voiture des réserves

qui doivent étre motivées. Il doit de

méme motiver toutes les réserves qu’il

fait au sujet de 1’état apparent de la

marchandise et de son emballage. Ces

réserves n’engagent pas Texpéditeur, si

celui-ci ne les a pas expressément ac-

ceptées sur la lettre de voiture.

3. L’expéditeur a le droit d’exiger la

vérification par le transporteur du poids

brut ou de la quantité autrement ex-

primée de la marchandise. Il peut aussi

exiger la vérification du contenu des

colis. Le transporteur peut réclamer le

paiement des frais de vérification. Le

résultat des vérifications est consigné

sur la lettre de voiture.

Article 9

1. La lettre de voiture fait foi, jus-

qu’å preuve du contraire, des condi­

tions du contrat et de la réception de la

marchandise par le transporteur.

2. En 1’absence d’inscription sur la

lettre de voiture de réserves motivées

du transporteur, il y a présomption que

la marchandise et son emballage étaient

en bon état apparent au moment de la

prise en charge par le transporteur et

que le nombre des colis, ainsi que leurs

81

antagas ha överensstämt med uppgif­ terna i fraktsedeln.

Artikel 10

Avsändaren svarar gentemot fraktfö­ raren för sådan skada på person, ma­ teriel eller annat gods och sådana kost­ nader som uppkommit till följd av brist­ fällig förpackning av godset, om icke bristfälligheten var synlig eller känd för fraktföraren, när denne mottog god­ set, och fraktföraren ändå underlät att göra förbehåll därom.

Kungi. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Artikel 11

1. Till uppfyllande av de tullbestäm­ melser och andra offentliga föreskrif­ ter som skall iakttagas innan godset ut­ lämnas till mottagaren skall avsändaren foga erforderliga handlingar till frakt­ sedeln eller ställa sådana handlingar till fraktförarens förfogande samt lämna fraktföraren de upplysningar som den­ ne begär.

2. Fraktföraren är icke skyldig att undersöka, huruvida dessa handlingar och upplysningar är riktiga eller full­ ständiga. Avsändaren svarar gentemot fraktföraren för skada som uppkommer till följd av att sådan handling eller upplysning saknas eller är ofullstän­ dig eller oriktig, utom då fel eller för­ summelse ligger fraktföraren till last.

3. Fraktföraren bär samma ansvar som en kommissionär för följderna av att de handlingar som är omnämnda i fraktsedeln och som åtföljer denna el­ ler överlämnats till honom går förlo­ rade eller används oriktigt. Den er­ sättning som han har att utge får dock icke överstiga vad som skolat utgå, om godset gått förlorat.

Artikel 12

1. Avsändaren äger förfoga över god­ set, särskilt genom att begära hos frakt­ föraren att godset stoppas under be- fordringen, att bestämmelseorten änd-

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

delivery is to take place or to deliver

the goods to a consignee other than the

consignee indicated in the consignment

note.

2. This right shall cease to exist when

the second copy of the consignment

note is handed to the consignee or when

the consignee exercises his right under

article 13, paragraph 1; from that time

onwards the carrier shall obey the

orders of the consignee.

3. The consignee shall, however, have

the right of disposal from the time when

the consignment note is drawn up, if

the sender makes an entry to that effect

in the consignment note.

4. If in exercising his right of dispo­

sal the consignee has ordered the de­

livery of the goods to another person,

that other person shall not be entitled

to name other consignees.

5. The exercise of the right of dispo­

sal shall be subject to the following

conditions:

(a) that the sender or, in the case

referred to in paragraph 3 of this ar­

ticle, the consignee who wishes to ex­

ercise the right produces the first copy

of the consignment note on which the

new instructions to the carrier have

been entered and indemnifies the car­

rier against all expenses, loss and

damage involved in carrying out such

instructions;

(b) that the carrying out of such

instructions is possible åt the time when

the instructions reach the person who

is to carry them out and does not either

interfere with the normal working of

the carrier’s undertaking or prejudice

the senders or consignees of other con-

signments;

(c) that the instructions do not re-

sult in a division of the consignment.

6. When, by reason of the provisions

of paragraph 5 (b) of this article, the

carrier cannot carry out the instruc­

tions which he receives, he shall im-

mediately notify the person who gave

him such instructions.

7. A carrier who has not carried out

the instructions given under the con-

la livraison ou de livrer la marchan-

dise å un destinataire différent de celui

indiqué sur la lettre de voiture.

2. Ce droit s’éteint lorsque le deuxié-

me exemplaire de la lettre de voiture

est remis au destinataire ou que celui-

ci fait valoir le droit prévu å 1’article

13, paragraphe 1; å partir de ce mo­

ment, le transporteur doit se conformer

aux ordres du destinataire.

3. Le droit de disposition appartient

toutefois au destinataire dés 1’établisse-

ment de la lettre de voiture si une

mention dans ce sens est faite par Fex-

péditeur sur cette lettre.

4. Si, en exer^ant son droit de dis­

position, le destinataire ordonne de

livrer la marchandise å une autre per-

sonne, celle-ci ne peut pas designer

d’autres destinataires.

5. ITexercice du droit de disposition

est subordonné aux conditions suivan-

tes :

a) 1’expéditeur ou, dans le cas visé

au paragraphe 3 du présent article, le

destinataire qui veut exercer ce droit

doit présenter le premier exemplaire

de la lettre de voiture, sur lequel doi-

vent étre inscrites les nouvelles in­

structions données au transporteur, et

dédommager le transporteur des frais

et du préjudice qu’entraine Texécution

de ees instructions;

b) cette exécution doit étre possible

au moment ou les instructions parvien-

nent ä la personne qui doit les exécuter

et elle ne doit ni entraver l’exploita-

tion normale de 1’entreprise du trans­

porteur, ni porter préjudice aux expé-

diteurs ou destinataires d’autres envois;

c) les instructions ne doivent jamais

avoir pour effet de diviser l’envoi.

6. Lorsque, en raison des dispositions

prévues au paragraphe 5. b) du présent

article, le transporteur ne peut exécu­

ter les instructions qu’il reejoit, il doit

en aviser immédiatement la personne

dont émanent ees instructions.

7. Le transporteur qui n’aura pas

exécuté les instructions données dans

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

79

skyndas den som äger förfoga över godset.

Artikel 8

1. Vid mottagandet av godset skall fraktföraren undersöka

a) riktigheten av fraktsedelns upp­ gifter om antalet kollin samt om dessas märkning och nummer;

b) godsets och förpackningens syn­ liga tillstånd.

2. Kan fraktföraren icke med skäliga medel undersöka riktigheten av de i första stycket under a) nämnda upp­ gifterna, skall han på fraktsedeln teck­ na förbehåll härom och ange grunden för förbehållet. Han skall också ange grunden för varje förbehåll som han gör i fråga om godsets och förpackningens synliga tillstånd. Sådant förbehåll gäl­ ler icke mot avsändaren, om denne icke uttryckligen har godkänt det på frakt­ sedeln.

3. Avsändaren äger fordra, att frakt­ föraren undersöker godsets bruttovikt eller på annat sätt angivna mängd. Han kan även fordra undersökning av kol­ linas innehåll. Fraktföraren äger kräva ersättning för kostnaderna för sådan undersökning. Resultatet av undersök­ ningen skall antecknas på fraktsedeln.

Artikel 9

1. Fraktsedeln skall, såvida annat icke styrkes, gälla som bevis om att fraktavtal slutits, om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av god­ set.

2. Har fraktföraren icke tecknat för­ behåll på fraktsedeln samt angivit grun­ den för detta, skall, om annat icke styr­ kes, godset och dess förpackning an­ tagas ha varit i gott synligt tillstånd, när fraktföraren mottog godset, samt antalet kollin, dessas märkning och nummer

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

their marks and numbers corresponded

with the statements in the consignment

note.

Article 10

The sender shall be liable to the

carrier for damage to persons, equip-

ment or other goods, and for any ex-

penses due to defective packing of the

goods, unless the defect was apparent

or known to the carrier åt the time

when he took over the goods and he

made no reservations concerning it.

Artide 11

1. For the purposes of the Customs

or other formalities which have to be

completed before delivery of the goods,

the sender shall attach the necessary

documents to the consignment note or

place them åt the disposal of the carrier

and shall furnish him with all the in­

formation which he requires.

2. The carrier shall not be under any

duty to enquire into either the ac-

curacy or the adequacy of such docu­

ments and information. The sender

shall be liable to the carrier for any

damage caused by the absence, inade-

quacy or irregularity of such docu­

ments and information, except in the

case of some wrongful act or neglect

on the part of the carrier.

3. The liability of the carrier for the

consequences arising from the loss or

incorrect use of the documents speci-

fied in and accompanying the consign­

ment note or deposited with the carrier

shall be that of an agent, provided that

the compensation payable by the car­

rier shall not exceed that payable in

the event of loss of the goods.

Artide 12

1. The sender has the right to dis­

pose of the goods, in particular by ask-

ing the carrier to stop the goods in

transit, to changé the place åt which

marques et numéros, étaient conformes

aux énonciations de la lettre de voiture.

Artide 10

L’expéditeur est responsable envers

le transporteur des dommages aux per-

sonnes, au matériel ou å d’autres

marchandises, ainsi que des frais, qui

auraient pour origine la défectuosité

de Temballage de la marchandise, å

moins que, la défectuosité étant appa-

rente ou connue du transporteur au

moment de la prise en charge, le trans­

porteur n’ait pas fait de réserves å son

sujet.

Artide 11

1. En vue de raceomplissement des

formalités de douane et autres å rem-

plir avant la livraison de la marchan­

dise, 1’expéditeur doit joindre å la lettre

de voiture ou mettre å la disposition

du transporteur les documents néces-

saires et lui fournir tous renseigne-

ments voulus.

2. Le transporteur n’est pas tenu

d’examiner si ees documents et rensei-

gnements sont exaets ou suffisants.

L’expéditeur est responsable envers le

transporteur de tous dommages qui

pourraient résulter de 1’absence, de

1’insuffisance ou de Tirrégularité de ees

documents et renseignements, sauf en

cas de faute du transporteur.

3. Le transporteur est responsable au

méme titre qu’un commissionnaire des

conséquences de la perte ou de 1’utili-

sation inexaete des documents men-

tionnés sur la lettre de voiture et qui

accompagnent celle-ci ou qui sont dé-

posés entre ses mains; toutefois, l’in-

demnité å sa charge ne dépassera pas

celle qui serait due en cas de perte de

la marchandise.

Artide 12

1. L’expéditeur a le droit de disposer

de la marchandise, notamment en de-

mandant au transporteur d’en arréter le

transport, de modifier le lieu prévu pour

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

83

ras eller att godset utlämnas till annan mottagare än den som angivits i frakt­ sedeln.

2. Denna rätt upphör, när det andra exemplaret av fraktsedeln överlämnas till mottagaren eller denne gör gällan­ de sin rätt enligt artikel 13 första styc­ ket. Från denna tidpunkt skall frakt­ föraren rätta sig efter mottagarens an­ visningar.

3. Rätten att förfoga över godset till­ kommer dock mottagaren så snart frakt­ sedeln upprättats, om avsändaren infört föreskrift därom i fraktsedeln.

4. Har mottagaren under utövande av sin rätt att förfoga över godset givit anvisning om att det skall utlämnas till annan person, äger denne ej anvisa an­ nan mottagare.

5. Förfoganderätten får utövas en­ dast under följande villkor:

a) att avsändare eller, i fall som av­ ses i tredje stycket, mottagare som vill utöva denna rätt företer det första exemplaret av fraktsedeln, på vilket de nya anvisningarna till fraktföraren tecknats, samt gottgör fraktföraren för kostnad och skada som följer av anvis­ ningarnas utförande;

b) att utförandet av de nya anvis­ ningarna är möjligt vid den tidpunkt när de når den som skall efterkomma dem och varken hindrar den normala utövningen av fraktförarens verksam­ het eller medför skada för avsändare eller mottagare av annan sändning;

c) att anvisningarna icke leder till delning av sändningen.

6. Kan fraktföraren på grund av be­ stämmelserna i femte stycket b) icke efterkomma erhållen anvisning, skall han härom omedelbart underrätta den som meddelat anvisningen.

7. Fraktförare som underlåtit att ef­ terkomma anvisning, vilken meddelats

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

ditions provided for in this artide, or

who has carried them out without re-

quiring the first copy of the consign-

ment note to be produced, shall be

liable to the person entitled to make a

claim for any loss or damage caused

thereby.

Article 13

1. After arrival of the goods åt the

place designated for delivery, the con-

signee shall be entitled to require the

carrier to deliver to him, against a re-

ceipt, the second copy of the consign-

ment note and the goods. If the loss of

the goods is established or if the goods

have not arrived after the expiry of the

period provided for in article 19, the

consignee shall be entitled to enforce

in his own name against the carrier any

rights arising from the contract of

carriage.

2. The consignee who avails himself

of the rights granted to him under pa-

ragraph 1 of this article shall pay the

charges shown to be due on the con-

signment note, but in the event of dis-

pute on this matter the carrier shall

not be required to deliver the goods

unless security has been furnished by

the consignee.

Artide

14

1. If for any reason it is or becomes

impossible to carry out the contract in

accordance with the terms laid down in

the consignment note before the goods

reacli the place designated for delivery,

the carrier shall ask for instructions

from the person entitled to dispose of

the goods in accordance with the pro­

visions of article 12.

2. Nevertheless, if circumstances are

such as to allow the carriage to be

carried out under conditions differing

from those laid down in the consign­

ment note and if the carrier has been

unable to obtain instructions in rea-

sonable time from the person entitled

les conditions prévues au présent ar­

ticle ou qui se sera conformé å de telles

instructions sans avoir exigé la pre­

sentation du premier exemplaire de la

lettre de voiture sera responsable en­

vers l’ayant droit du préjudice causé

par ce fait.

Artide 13

1. Apres 1’arrivée de la marcliandise

au lieu prévu pour la livraison, le des-

tinataire a le droit de demander que

le deuxiéme exemplaire de la lettre

de voiture lui soit remis et que la

marchandise lui soit livrée, le tout con-

tre décharge. Si la perte de la marchan­

dise est établie, ou si la marchandise

n’est pas arrivée å 1’expiration du dé-

lai prévu å 1’article 19, le destinataire

est autorisé å faire valoir en son pro­

pre nom vis-å-vis du transporteur les

droits qui résultent du contrat de trans­

port.

2. Le destinataire qui se prévaut des

droits qui lui sont accordés aux ter-

mes du paragraphe 1 du présent article

est tenu de payer le montant des créan-

ces résultant de la lettre de voiture. En

cas de contestation å ce sujet, le trans­

porteur n’est obligé d’effectuer la liv­

raison de la marchandise que si une

caution lui est fournie par le destina­

taire.

Artide li

1. Si, pour un motif quelconque,

1’exécution du contrat dans les condi­

tions prévues å la lettre de voiture est

ou devient impossible avant 1’arrivée

de la marchandise au lieu prévu pour la

livraison, le transporteur est tenu de

demander des instructions å la personne

qui a le droit de disposer de la mar­

chandise conformément å Tarticle 12.

2. Toutefois, si les circonstances per-

mettent Texécution du transport dans

des conditions différentes de celles pré­

vues å la lettre de voiture et si le trans­

porteur n’a pu obtenir en temps utile

les instructions de la personne qui a le

droit de disposer de la marchandise

Knngl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

85

enligt bestämmelserna i denna artikel, eller som utfört sådan anvisning utan att fordra, att det första exemplaret av fraktsedeln företes, är ansvarig gent­ emot den som därigenom tillskyndats skada.

Artikel 13

1. Sedan godset kommit fram till be­ stämmelseorten äger mottagaren fordra att fraktföraren mot kvitto utlämnar det andra exemplaret av fraktsedeln samt godset till honom. Utrönes det att godset gått förlorat eller har godset ej kommit fram vid utgången av den i ar­ tikel 19 nämnda fristen, äger mottaga­ ren gentemot fraktföraren i eget namn göra gällande de rättigheter som följer av fraktavtalet.

2. Mottagare vilken gör gällande rätt som tillkommer honom enligt första stycket, skall betala det belopp som framgår av fraktsedeln. I fall av tvist härom är fraktföraren icke skyldig att utlämna godset, om mottagaren icke ställer säkerhet.

Artikel

1. Är eller blir det av någon orsak före godsets ankomst till bestämmelse­ orten omöjligt att fullgöra avtalet på sätt fraktsedeln anger, skall fraktföra­ ren begära anvisning från den som en­ ligt artikel 12 äger förfoga över godset.

2. Om emellertid omständigheterna medger att befordringen utföres på an­ nat sätt än fraktsedeln anger och frakt­ föraren icke kunnat inom skälig tid er­ hålla anvisning från den som enligt ar­ tikel 12 äger förfoga över godset, åligger det fraktföraren att vidtaga de åtgärder

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

to dispose of the goods in accordance

with the provisions of article 12, he

shall take such steps as seem to him to

be in the best interests of the person

entitled to dispose of the goods.

Article 15

1. Where circumstances prevent de-

livery of the goods after their arrival

åt the place designated for delivery, the

carrier shall ask the sender for his in-

structions. If the consignee refuses the

goods the sender sliall be entitled to

dispose of them without being obliged

to produce the first copy of the con-

signinent note.

2. Even if he has refused the goods,

the consignee may nevertheless require

delivery so long as the carrier has not

received instructions to the contrary

from the sender.

3. Wlien circumstances preventing

delivery of the goods arise after the

consignee, in exercise of his rights un­

der article 12, paragraph 3, has given

an order for the goods to be delivered

to another person, paragraphs 1 and 2

of this article shall apply as if the con­

signee were the sender and that other

person were the consignee.

Article 16

1. The carrier shall be entitled to re-

cover the cost of his request for in­

structions and any expenses entailed

in carrying out such instructions, un-

less such expenses were caused by the

wrongful act or neglect of the carrier.

2. In the cases referred to in article

14, paragraph 1, and in article 15, the

carrier may immediately unload the

goods for account of the person entitled

to dispose of them and thereupon the

carriage shall be deemed to be åt an

end. The carrier shall then hold the

goods on behalf of the person so entit­

led. He may however entrust them to a

third party, and in that case he sliall

not be under any liability except for

the exercise of reasonable care in the

choice of such third party. The charges

conformément å Farticle 12, il prend les

mesures qui lui paraissent les meilleu-

res dans Tintérét de la personne ayant

le droit de disposer de la marchandise.

Article 15

1. Lorsque, apres Tarrivée de la mar­

chandise au lieu de destination, il se

présente des empéchements å la liv-

raison, le transporteur demande des in­

structions å 1’expéditeur. Si le destina-

taire refuse la marchandise, 1’expéditeur

a le droit de disposer de celle-ci sans

avoir å produire le premier exemplaire

de la lettre de voiture.

2. Méme s’il a refusé la marchandise,

le destinataire peut toujours en deman-

der la livraison tant que le transpor­

teur n’a pas repu d’instructions con-

traires de 1’expéditeur.

3. Si 1’empéchement å la livraison se

présente apres que, conformément au

droit qu’il détient en vertu de Farticle

12, parlagraphe 3, le destinataire a

donné 1’ordre de livrer la marchan­

dise å une autre personne, le destina­

taire est substitué å Fexpéditeur, et cette

autre personne au destinataire, pour

Fapplication des paragraphes 1 et 2

ci-dessus.

Article 16

1. Le transporteur a droit au rem-

boursement des frais que lui cause sa

demande d’instructions, ou qu’entraine

pour lui 1’exécution des instructions re-

?ues, å moins que ees frais ne soient

la conséquence de sa faute.

2. Dans les cas visés å Farticle 14,

paragraphe 1, et å Farticle 15, le trans­

porteur peut décharger immédiatement

la marchandise pour le compte de

1’ayant droit; apres ce déchargement, le

transport est réputé terminé. Le trans­

porteur assume alors la garde de la

marchandise. Il peut toutefois confier

la marchandise å un tiers et n’est alors

responsable que du choix judicieux de

ce tiers. La marchandise reste grevée

des créances résultant de la lettre de

voiture et de tous autres frais.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 132 år 1968

87

som synes honom bäst tillgodose den­

nes intresse.

Artikel 15

1. Föreligger efter godsets ankomst

till bestämmelseorten hinder för dess

utlämnande, skall fraktföraren begära

anvisning från avsändaren. Vägrar mot­

tagaren att taga emot godset, äger av­

sändaren förfoga över detta utan att

förete det första exemplaret av frakt­

sedeln.

2. Mottagaren äger, trots att han väg­

rat mottaga godset, påfordra dess utläm­

nande så länge fraktföraren icke er­

hållit annan anvisning från avsändaren.

3. Uppstår hinder för utlämnandet

efter det att mottagaren med begagnan­

de av sin rätt enligt artikel 12 tredje

stycket givit anvisning om att godset

skall utlämnas till annan, skall vid till-

lämpning av första och andra styckena

av förevarande artikel mottagaren an­

ses som avsändare och den andre som

mottagare.

Artikel 16

1. Fraktföraren har rätt till ersätt­

ning för kostnad som han haft för att

inhämta anvisning eller efterkomma

mottagen anvisning, om kostnaden icke

uppkommit till följd av hans fel eller

försummelse.

2. I fall som avses i artikel 14 första

stycket eller artikel 15 äger fraktfö­

raren genast lossa godset för dens räk­

ning som äger förfoga däröver. Efter

lossningen skall befordringen anses av­

slutad. Fraktföraren skall därefter för­

vara godset åt den andre. Han äger

dock anförtro godset åt tredje man och

svarar i sådant fall endast för att den­

ne väljes med tillbörlig omsorg. God­

set häftar alltjämt för de belopp som

framgår av fraktsedeln samt för varje

annan kostnad.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

due under the consignment note and all

other expenses shall remain chargeable

against the goods.

3. The carrier may sell the goods,

without awaiting instructions from the

person entitled to dispose of them, if

the goods are perishable or their con­

dition warrants such a course, or when

the storage expenses would be out of

proportion to the value of the goods.

He may also proceed to the sale of the

goods in other cases if after the expiry

of a reasonable period he has not re-

ceived from the person entitled to dis­

pose of the goods instructions to the

contrary which he may reasonably be

required to carry out.

4. If the goods have been sold pur-

suant to this article, the proceeds of

sale, after deduction of the expenses

chargeable against the goods, shall be

placed åt the disposal of the person

entitled to dispose of the goods. If these

charges exceed the proceeds of sale,

the carrier shall be entitled to the diffe-

rence.

5. The procedure in the case of sale

shall be determined by the law or

custom of the place where the goods

are situated.

CHAPTER IV

Liability of the carrier

Article 17

1. The carrier shall be liable for the

total or partial loss of the goods and

for damage thereto occurring between

the time when he takes over the goods

and the time of delivery, as well as for

any delay in delivery.

2. The carrier shall however be re-

lieved of liability if the loss, damage

or delay was caused by the wrongful

act or neglect of the claimant, by the

instructions of the claimant given other-

wise than as the result of a wrongful

act or neglect on the part of the car­

rier, by inherent vice of the goods or

through circumstances which the car­

rier could not avoid and the con-

sequenses of which he was unable to

prevent.

3. Le transporteur peut faire procé-

der å la vente de la marchandise sans

attendre d’instructions de Tayant droit

lorsque la nature périssable ou 1’état de

la marchandise le justifie ou lorsque les

frais de garde sont hors de proportion

avec la valeur de la marchandise. Dans

les autres cas, il peut également faire

procéder å la vente lorsque, dans un

délai raisonnable, il n’a pas recu de

Tayant droit d’instructions contraires

dont Texécution puisse équitablement

étre exigée.

4. Si la marchandise a été vendue en

application du présent article, le pro-

duit de la vente doit étre mis å la dis­

position de Tayant droit, déduction

faite des frais grevant la marchandise.

Si ees frais sont supérieures au produit

de la vente, le transporteur a droit ä la

différence.

5. La fa<jon de procéder en cas de

vente est déterminée par la loi ou les

usages du lieu ou se trouve la marchan­

dise.

CHAPITRE IV

Responsabilité du transporteur

Article 17

1. Le transporteur est responsable de

la perte totale ou partielle, ou de 1’ava-

rie, qui se produit entre le moment de

la prise en charge de la marchandise

et celui de la livraison, ainsi que du

retard å la livraison.

2. Le transporteur est déchargé de

cette responsabilité si la perte, 1’avarie

ou le retard a eu pour cause une faute

de Tayant droit, un ordre de celui-ci ne

résultant pas d’une faute du transpor­

teur, un vice propre de la marchandise,

ou des circonstances que le transpor­

teur ne pouvait pas éviter et aux con-

séquences desquelles il ne pouvait pas

obvier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

89

3. Fraktföraren äger sälja godset utan att invänta anvisning från den som äger förfoga över det, om godset är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd ger anledning därtill eller kostnaden för dess förvaring icke står i rimligt förhållande till dess värde. Han äger också i annat fall sälja godset, om han icke inom skälig tid från den som äger förfoga över godset erhållit annan an­ visning som han skäligen får anses skyl­ dig att efterkomma.

4. Har godset sålts med tillämpning av denna artikel, skall köpeskillingen efter avdrag för de kostnader för vilka godset häftar tillställas den som ägde förfoga över godset, överstiger dessa kostnader köpeskillingen, äger fraktfö­ raren rätt till ersättning för mellanskill­ naden.

5. Förfarandet vid försäljning be­ stämmes av lag eller sedvana på den ort där godset finnes.

KAPITEL IV

Fraktförarens ansvarighet

Artikel 17

1. Fraktföraren är ansvarig för så­ dan förlust eller minskning av godset och sådan skada därpå som inträffar under tiden mellan godsets mottagande till befordran och dess utlämnande samt för dröjsmål med utlämnandet.

2. Fraktföraren är dock fri från an­ svarighet, om förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet orsakats an­ tingen av fel eller försummelse av den berättigade eller av sådan anvisning från denne som icke föranletts av frakt­ förarens fel eller försummelse eller av godsets bristfälliga beskaffenhet eller av förhållande, som fraktföraren icke kunnat undvika och vars följder han icke kunnat förebygga.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

3. The carrier shall not be relieved

af liability by reason of the defective

condition of the vehicle used by him

in order to perform the carriage, or

by reason of the wrongful act or neg-

lect of the person from whom he may

have hired the vehicle or of the agents

or servants of the latter.

4. Subject to artide 18, paragraphs

2 to 5, the carrier shall be relieved of

liability when the loss or damage arises

from the special risks inherent in one

or more of the following circum-

stances:

(a) Use of open unsheeted vehicles,

when their use has been expressly

agreed and specified in the consign-

ment note;

(b) the lack of, or defective con­

dition of packing in the case of goods

which, by their nature, are liable to

wastage or to be damaged when not

packed or when not properly packed;

(c) handling, loading, stowage or un-

loading of the goods by the sender, the

consignee or persons acting on behalf

of the sender or the consignee;

(d) the nature of certain kinds of

goods which particularly exposes them

to total or partial loss or to damage,

especially through breakage, rust, decay,

desiccation, leakage, normal wastage,

or the action of moth or vermin;

(e) insufficiency or inadequacy of

marks or numbers on the packages;

(f) the carriage of livestock.

5. Where under this article the car­

rier is not under any liability in re-

spect of some of the factors causing

the loss, damage or delay, he shall

only be liable to the extent that those

factors for which he is liable under

this article have contributed to the

loss, damage or delay.

3. Le transporteur ne peut exciper,

pour se décharger de sa responsabilité,

ni des défectuosités du véhicule dont

il se sert pour effectuer le transport, ni

de fautes de la personne dont il aurait

loué le véhicule ou des préposés de

celle-ci.

4. Compte tenu de 1’article 18, para-

graphes 2 å 5, le transporteur est dé-

cliargé de sa responsabilité lorsque la

perte ou l’avarie résulte des risques

particuliers inhérents å l’un des faits

suivants ou å plusieurs d’entre eux :

a) emploi de véhicules ouverts et

non båchés, lorsque cet emploi a été

convenu d’une maniére expresse et men-

tionné dans la lettre de voiture;

b) absence ou défectuosité de l’em-

ballage pour les marchandises exposées

par l'eur nature å des déchets ou avaries

quand elles ne sont pas emballées ou

sont mal emballées;

c) manutention, chargement, arri-

mage ou déchargement de la marchan-

dise par 1’expéditeur ou le destinataire

ou des personnes agissant pour le

compte de 1’expéditeur ou du destina­

taire;

d) nature de certaines marchandises

exposées, par des causes inhérentes å

cette nature méme, soit å perte totale

ou partielle, soit å avarie, notamment

par bris, rouille, détérioration interne

et spontanée, dessication, coulage,

déchet normal ou action de la vermine

et des rongeurs;

e) insuffisance ou imperfection des

marques ou des numéros de colis;

f) transport d’animaux vivants.

5. Si, en vertu du présent article, le

transporteur ne répond pas de certains

des facteurs qui ont causé le dommage,

sa responsabilité n’est engagée que

dans la proportion ou les facteurs dont

il répond en vertu du présent article

ont contribué au dommage.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

91

3. Fraktföraren kan icke till befriel­

se från ansvarighet åberopa vare sig

bristfällighet hos det fordon som han

använder för befordringen eller fel el­

ler försummelse av den från vilken han

kan ha hyrt fordonet eller av dennes

folk.

4. Under de förutsättningar som an­

ges i artikel 18 andra till femte styc­

kena är fraktföraren fri från ansva­

righet, om förlusten, minskningen eller

skadan härrör av den särskilda risk

som är förbunden med ett eller flera av

följande förhållanden:

a) användning av öppet fordon utan

presenning, när detta transportsätt ut­

tryckligen avtalats och angivits i frakt­

sedeln;

b) felande eller bristfällig förpack­

ning av gods, som på grund av sin egen

beskaffenhet är utsatt för minskning el­

ler skada när det icke är förpackat el­

ler är bristfälligt förpackat;

c) handhavande, lastning, stuvning

eller lossning av godset som ombesörjts

av avsändaren, mottagaren eller person,

som handlar för avsändarens eller mot­

tagarens räkning;

d) sådan beskaffenhet hos visst slag

av gods som medför att godset är sär­

skilt utsatt för fara att gå förlorat,

minskas eller skadas, i synnerhet ge­

nom bräckning, rost, inre självförstö­

ring, uttorkning, läckage, normalt svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller

gnagare;

e) ofullständig eller felaktig märk­

ning eller numrering av kollina;

f) befordran av levande djur.

5. Är fraktföraren enligt denna arti­

kel icke ansvarig för viss eller vissa av

de omständigheter som medverkat till

förlusten, minskningen, skadan eller

dröjsmålet, svarar han endast i den ut­

sträckning som de förhållanden för vil­

ka han enligt denna artikel är ansvarig

har medverkat till förlusten, minsk­

ningen, skadan eller dröjsmålet.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Article 18

1. The burden of proving that loss,

damage or delay was due to one of the

causes specified in article 17, paragraph

2, shall rest upon the carrier.

2. When the carrier establishes that

in the circumstances of the case, the

loss or damage could be attributed to

one or more of the special risks re-

ferred to in article 17, paragraph 4, it

shall be presumed that it was so caused.

The claimant shall however be entitled

to prove that the loss or damage was

not, in fact, attributable either wholly

or partly to one of these risks.

3. This presumption shall not apply

in the circumstances set out in article

17, paragraph 4(a), if there has been

an abnormal shortage, or a loss of any

package.

4. If the carriage is performed in

vehicles specially equipped to protect

the goods from the effects of heat, cold,

variations in temperature or the humi-

dity of the air, the carrier shall not be

entitled to claim the benefit of article

17, paragraph 4 (d), unless he proves

that all steps incumbent on him in the

circumstances with respect to the

choice, maintenance and use of such

equipment were taken and that he com-

plied with any special instructions

issued to him.

5. The carrier shall not be entitled

to claim the benefit of article 17, para­

graph 4 (f), unless he proves that all

steps normally incumbent on him in

the circumstances were taken and that

he complied with any special instruc­

tions issued to him.

Artide 19

Delay in delivery shall be said to

occur when the goods have not been

delivered within the agreed time-limit

or when, failing an agreed time-limit,

the actual duration of the carriage hav-

Article 18

1. La preuve que la perte, 1’avarie ou

le retard a eu pour cause un des faits

prévus å 1’article 17, paragraphe 2, in-

combe au transporteur.

2. Lorsque le transporteur établit que,

eu égard aux circonstances de fait, la

perte ou Tavarie a pu résulter d’un ou

de plusieurs des risques particuliers

prévus å 1’article 17, paragraphe 4, il y

a présomption qu’elle en résulte.

L’ayant droit peut toutefois faire la

preuve que le dommage n’a pas eu l’un

de ees risques pour cause totale ou

partielle.

3. La présomption visée ci-dessus

n’est pas applicable dans le cas prévu

å Tarticle 17, paragraphe 4. a), s’il y a

manquant d’une importance anormale

ou perte de colis.

4. Si le transport est effeetué au

moyen d’un véhieule aménagé en vue

de soustraire les marchandises å Tin-

fluence de la chaleur, du froid, des

variations de température ou de Thumi-

dité de l’air, le transporteur ne peut

invoquer le bénéfice de Tarticle 17,

paragraphe 4. d), que s’il fournit la

preuve que toutes les mesures lui in-

combant, compte tenu des circonstan­

ces, ont été prises en ce qui concerne

le choix, 1’entretien et Temploi de ees

aménagements et qu’il s’est conformé

aux instructions spéciales qui ont pu lui

étre données.

5. Le transporteur ne peut invoquer

le bénéfice de Tarticle 17, paragraphe

4. f), que s’il fournit la preuve que

toutes les mesures lui incombant nor-

malement, compte tenu des circon­

stances, ont été prises et qu’il s’est

conformé aux instructions spéciales qui

ont pu lui étre données.

Artide 19

Il y a retard å la livraison lorsque la

marchandise n’a pas été livrée dans le

délai convenu ou, s’il n’a pas été con-

venu de délai, lorsque la durée effee-

tive du transport dépasse, compte tenu

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

93

Artikel 18

1. Bevisskyldigheten för att förlust, minskning, skada eller dröjsmål orsa­ kats av förhållande som anges i artikel 17 andra stycket åvilar fraktföraren. 2. Visar fraktföraren att förlust, minskning eller skada att döma av fö­ religgande omständigheter kan härrö­ ra av en eller flera av de särskilda risker som nämnes i artikel 17 fjärde stycket, skall den antagas härröra där­ av. Motparten äger dock föra bevis­ ning om att förlusten, minskningen el­ ler skadan i verkligheten icke vare sig helt eller delvis är att tillskriva sådan risk.

3. Antagande enligt andra stycket får icke göras i fall som avses i artikel 17 fjärde stycket a), därest fråga är om onormalt stor minskning eller om för­ lust av hela kollin.

4. Sker befordringen med fordon som är utrustat med särskild anordning för att skydda godset mot inverkan av värme, kyla, temperaturväxlingar eller luftens fuktighet, äger fraktföraren icke till befrielse från ansvarighet åberopa bestämmelsen i artikel 17 fjärde styc­ ket d), om han icke visar att alla åt­ gärder blivit vidtagna, som med hän­ syn till omständigheterna åvilar ho­ nom i fråga om val, underhåll och an­ vändning av anordningen, samt att han följt de särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

5. Fraktföraren äger icke till befriel­ se från ansvarighet åberopa bestäm­ melsen i artikel 17 fjärde stycket f), om han icke visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna normalt åvilar ho­ nom, samt att han följt de särskilda an­ visningar som kan ha meddelats ho­ nom.

Artikel 19

Dröjsmål med utlämnandet förelig­ ger, när godset icke utlämnats inom av­ talad tid eller, om särskild tid ej avta­ lats, när den tid som åtgått för beford­ ringen överskrider vad som med hän-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

ing regard to the circumstances of tlie

case, and in particular, in the case of

partial loads, the time required for mak-

ing up a complete load in the normal

way, exceeds the time it would be

reasonable to allow a diligent carrier.

Article 20

1. The fact that goods have not been

delivered within thirty days foliow-

ing the expiry of the agreed time-limit,

or, if there is no agreed time-limit,

within sixty days from the time when

the carrier took over the goods, shall

be conclusive evidence of the loss of

the goods, and the person entitled to

make a claim may thereupon treat them

as lost.

2. The person so entitled may, on

receipt of compensation for the missing

goods, request in writing that he shall

be notified immediately should the

goods be recovered in the course of the

year following the payment of compen­

sation. He shall be given a written

acknowledgment of such request.

3. Within the thirty days following

receipt of such notification, the person

entitled as aforesaid may require the

goods to be delivered to him against

payment of the charges shown to be

due on the consignment note and also

against refund of the compensation he

received less any charges included

therein but without prejudice to any

claims to compensation for delay in

delivery under article 23 and, where

applicable, article 26.

4. In the absence of the request

mentioned in paragraph 2 or of any

instructions given within the period of

thirty days specified in paragraph 3, or

if the goods are not recovered until

more than one year after the payment

of compensation, the carrier shall be

entitled to deal with them in accor-

dance with the law of the place where

the goods are situated.

Artide 21

Should the goods have been delivered

to the consignee without collection of

des circonstances et, notamment, dans

le cas d’un chargement partiel, du temps

voulu pour assembler un chargement

complet dans des conditions normales,

le temps qu’il est raisonnable d’allouer

å des transporteurs diligents.

Artide 20

1. L’ayant droit peut, sans avoir å

fournir d’autres preuves, considérer la

marchandise comme perdue quand elle

n’a pas été livrée dans les trente jours

qui suivent Fexpiration du délai con-

venu ou, s’il n’a pas été convenu de

délai, dans les soixante jours qui sui­

vent la prise en charge de la marchan­

dise par le transporteur.

2. L’ayant droit peut, en recevant le

paiement de Tindemnité pour la mar­

chandise perdue, demander, par écrit,

å étre avisé immédiatement dans le cas

ou la marchandise serait retrouvée au

cours de 1’année qui suivra le paiement

de Tindemnité. Il lui est donné par écrit

acte de cette demande.

3. Dans les trente jours qui suivent Ia

réception de cet avis, Tayant droit peut

exiger que la marchandise lui soit livrée

contre paiement des créances résultant

de la lettre de voiture et contre restitu­

tion de Tindemnité qu’il a recue, dé-

duction faite éventuellement des frais

qui auraient été compris dans cette

indemnité, et sous réserve de tous droits

å Tindemnité pour retard å la livraison

prévue å 1’article 23 et, s’il y a lieu, å

1’article 26.

4. A défaut soit de la demande pré­

vue au paragraphe 2, soit d’instructions

données dans le délai de trente jours

prévu au paragraphe 3, ou encore si la

marchandise n’a été retrouvée que plus

d’un an apres le paiement de Tindem­

nité, le transporteur en dispose confor-

mément å la loi du lieu ou se trouve la

marchandise.

Artide 21

Si la marchandise est livrée au des-

tinataire sans encaissement du rem-

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

95

syn till omständigheterna skäligen bör medges en omsorgsfull fraktförare. I fråga om dellast skall därvid särskilt beaktas den tid som kräves, för att i sedvanlig ordning samla full last.

Artikel 20

1. Om godset icke utlämnats inom trettio dagar efter utgången av avta­ lad tid eller, om särskild tid ej avtalats, inom sextio dagar från det fraktföraren mottog godset till befordran, äger den berättigade anse godset som förlorat utan att behöva förebringa annan be­ visning härför.

2. Den berättigade kan, när han mot­ tager gottgörelse för att godset gått för­ lorat, skriftligen begära att omedelbart bli underrättad i händelse godset skulle komma tillrätta inom loppet av ett år från det ersättningen utbetalades. Skrift­ lig bekräftelse på att sådan begäran framställts skall lämnas honom.

3. Inom trettio dagar från det han er­ hållit underrättelse som nu sagts kan den berättigade påfordra, att godset ut­ lämnas till honom mot att han erläg­ ger de belopp som framgår av fraktse­ deln och återbetalar den gottgörelse han uppburit, minskad med den kost­ nadsersättning som kan ha inräknats däri, men utan inskränkning i den rätt till gottgörelse för dröjsmål med utläm­ nandet som han kan ha enligt artikel 23 och, i förekommande fall, artikel 26.

4. Framställes ej begäran som sägs i andra stycket eller lämnas icke nå­ gon anvisning inom den i tredje styc­ ket nämnda trettiodagarsfristen eller kommer godset icke tillrätta förrän mer än ett år förflutit från det ersätt­ ningen utbetalades, äger fraktföraren förfoga över godset i överensstämmelse med lagen på den ort där godset fin­ nes.

Artikel 21

Har godset utlämnats till mottagaren utan uttagande av efterkrav, som frakt-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the “cash on delivery” charge which

should have been collected by the car-

rier under the terms of the contract of

carriage, the carrier shall be liable to

the sender for compensation not ex-

ceeding the amount of such charge

without prejudice to his right of action

against the consignee.

Article 22

1. When the sender hands goods of

a dangerous nature to the carrier, he

shall inform the carrier of the exact

nature of the danger and indicate, if

necessarj', the precautions to be taken.

If this information has not been entered

in the consignment note, the burden of

proving, by some other means, that the

carrier knew the exact nature of the

danger constituted by the carriage of

the said goods shall rest upon the

sender or the consignee.

2. Goods of a dangerous nature

which, in the circumstances referred

to in paragraph 1 of this article, the

carrier did not know were dangerous,

may, åt any time or place, be unloaded,

destroyed or rendered harmless by the

carrier without compensation; further,

the sender shall be liable for all ex-

penses, loss or damage arising out of

their handing over for carriage or of

tlieir carriage.

Article 23

1. When, under the provisions of this

Convention, a carrier is liable for com­

pensation in respect of total or partial

loss of goods, such compensation shall

be calculated by reference to the value

of the goods åt the place and time åt

which they were accepted for carriage.

2. The value of the goods shall be

fixed according to the commodity ex-

change price or, if there is no such

price, according to the current märket

price or, if there is no commodity ex-

change price or current märket price,

by reference to the normal value of

goods of the same kind and quality.

boursement qui aurait du étre perpu par

le transporteur en vertu des disposi­

tions du contrat de transport, le trans­

porteur est tenu d’indemniser l’expédi-

teur å concurrence du montant du rem-

boursement, sauf son recours contre le

destinataire.

Article 22

1. Si 1’expéditeur remet au transpor­

teur des marchandises dangereuses, il

lui signale la nature exacte du danger

qu’elles présentent et lui indique éven-

tuellement les precautions å prendre.

Au cas ou cet avis n’a pas été consigné

sur la lettre de voiture, il appartient å

l’expéditeur ou au destinataire de faire

la preuve, par tous autres moyens, que

le transporteur a eu connaissance de la

nature exacte du danger que présen-

tait le transport desdites marchandises.

2. Les marchandises dangereuses qui

n’auraient pas été connues comme tel-

les par le transporteur dans les con-

ditions prévues au paragraphe 1 du

présent article, peuvent å tout moment

et en tout lieu étre déchargées, détrui-

tes ou rendues inoffensives par le trans­

porteur, et ce sans aucune indemnité;

1’expéditeur est en outre responsable

de tous frais et dommages résultant de

leur remise au transport ou de leur

transport.

Article 23

1. Quand, en vertu des dispositions

de la présente Convention, une indem­

nité pour perte totale ou partielle de la

marchandise est mise å la charge du

transporteur, cette indemnité est cal-

culée d’aprés la valeur de la marchan­

dise au lieu et å 1’époque de la prise en

charge.

2. La valeur de la marchandise est

déterminée d’aprés le cours en bourse

ou, å défaut, d’aprés le prix courant

sur le marché ou, å défaut de 1’un et

de 1’autre, d’aprés la valeur usuelle

des marchandises de méme nature et

qualité.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

97

föraren skolat uppbära enligt fraktav­ talet, är fraktföraren skyldig att hålla avsändaren skadeslös intill efterkravets belopp, fraktföraren dock obetaget att söka sitt åter av mottagaren.

Artikel 22

1. Överlämnar avsändaren gods av farlig beskaffenhet till fraktföraren, skall han underrätta denne om farans särskilda art och, om nödvändigt, ange de försiktighetsmått som skall vidtagas. Har sådan underrättelse icke intagits i fraktsedeln, ankommer det på avsän­ daren eller mottagaren att på annat sätt styrka, att fraktföraren ägde kännedom om den särskilda arten av den fara som var förbunden med befordringen av godset.

2. Gods av farlig beskaffenhet, om vars farlighet fraktföraren icke erhållit kännedom enligt första stycket av den­ na artikel, kan fraktföraren när och var som helst lossa, förstöra eller oskad­ liggöra utan att bli ersättningsskyldig. Avsändaren är ansvarig för all kostnad, förlust eller skada som uppkommer till följd av godsets avlämnande till beford­ ran eller till följd av dess befordran.

Artikel 23

1. Är fraktföraren på grund av be­ stämmelserna i denna konvention skyl­ dig att utge ersättning för förlust eller minskning av gods, beräknas ersätt­ ningen efter det värde godset vid tiden för dess mottagande till befordran hade på den ort där det mottogs till beford­ ran.

2. Godsets värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om inte hel­ ler sådant pris finnes, efter det gängse värdet av gods av samma slag och be­ skaffenhet.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

3. Compensation shall not, however,

exceed 25 francs per kilogram of gross

weight short. “Franc” means the gold

franc weighing 10/31 of a gramme and

being of millesimal fineness 900.

4. in addition, the carriage cliarges,

Customs duties and other charges in-

curred in respect of the carriage of the

goods shall be refunded in full in case

of total loss and in proportion to the

loss sustained in case of partial loss,

but no further damages shall be payable.

5. In the case of delay, if the claimant

proves that damage lias resulted there-

from the carrier shall pay compensa­

tion for such damage not exceeding the

carriage charges.

6. Higher compensation may only be

claimed where the value of the goods

or a special interest in delivery has

been declared in accordance with ar­

tides 24 and 26.

Article

24

The sender may, against payment of

a surcharge to be agreed upon, declare

in the consignment note a value for

the goods exceeding the limit laid down

in article 23, paragraph 3, and in that

case the amount of the declared value

shall be substituted for that limit.

Article 25

1. In case of damage, the carrier

shall be liable for the amount by which

the goods have diminished in value,

calculated by reference to the value of

the goods fixed in accordance with ar­

ticle 23, paragraphs 1, 2 and 4.

2. The compensation may not, how­

ever, exceed:

(a) if the whole consignment has

been damaged, the amount payable in

the case of total loss;

(b) if part only of the consignment

has been damaged, the amount payable

in the case of loss of the part affected.

Article 26

1. The sender may, against payment

of a surcharge to be agreed upon, fix

3. Toutefois, 1’indemnité ne peut dé-

passer 25 francs par kilogramme du

poids brut manquant. Le franc s’entend

du franc-or, d’un poids de 10/31 de

gramme au titre de 0,900.

4. Sont en outre remboursés le prix

du transport, les droits de douane et les

autres frais encourus å 1’occasion du

transport de la marchandise, en totalité

en cas de perte totale, et au prorata en

cas de perte partielle; d’autres domma-

ges-intéréts ne sont pas dus.

5. En cas de retard, si l’ayant droit

prouve qu’un préjudice en est résulté,

le transporteur est tenu de payer pour

ce préjudice une indemnité qui ne peut

pas dépasser le prix du transport.

6. Des indemnités plus élevées ne

peuvent étre réclamées qu’en cas de

déclaration de la valeur de la marchan­

dise ou de déclaration d’intérét spécial

å la livraison, conformément aux ar­

tides 24 et 26.

Article

24

L’expéditeur peut déclarer dans la

lettre de voiture, contre paiement d’un

supplement de prix å convenir, une

valeur de la marchandise excédant la

limite mentionnée au paragraphe 3 de

1’article 23 et, dans ce cas, le montant

déclaré se substitue å cette limite.

Article 25

1. En cas d’avarie, le transporteur

paie le montant de la dépréciation cal-

culée d’aprés la valeur de la marchan­

dise fixée conformément å 1’article 23,

paragraphes 1, 2 et 4.

2. Toutefois, 1’indemnité ne peut dé­

passer —-

a) si la totalité de 1’expédition est

dépréciée par 1’avarie, le chiffre qu’elle

aurait atteint en cas de perte totale;

b) si une partie seulement de l’expé-

dition est dépréciée par l’avarie, le

chiffre qu’elle aurait atteint en cas de

perte de la partie dépréciée.

Article 26

1. L’expéditeur peut fixer, en l’in-

scrivant ä la lettre de voiture, et contre

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

101

överenskommen tilläggsavgift fastställa ett belopp, som motsvarar det särskilda intresset av riktigt utlämnande i hän­ delse godset går förlorat, minskas eller skadas eller avtalad tid för utlämnan­ det överskrides.

2. Har särskilt leveransintresse upp- givits kan vid sidan av ersättning som avses i artiklarna 23, 24 och 25 gottgö- relse fordras intill beloppet av det upp­ givna intresset för den ytterligare ska­ da som visas ha uppkommit.

Artikel 27

1. Den som är berättigad till ersätt­ ning äger fordra ränta på ersättnings­ beloppet. Ränta beräknas efter fem pro­ cent om året och löper från den dag då skriftligt anspråk på ersättning av­ sändes till fraktföraren eller, om sådant anspråk icke framställts, från den dag då talan väcktes.

2. Är belopp som ligger till grund för beräkning av ersättning icke uttryckt i myntslaget i den stat där betalning krä- ves, skall omräkning ske efter den på betalningsdagen gällande kursen på den ort där betalning sker.

Artikel 28

1. Kan enligt tillämplig lag förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under befordran vilken är underkastad denna konvention, ge upp­ hov till anspråk på annan grund än av­ tal, får fraktföraren åberopa de bestäm­ melser i denna konvention som uteslu­ ter hans ansvarighet eller som anger eller begränsar ersättningens storlek.

2. Framställes på annan grund än av­ tal anspråk med anledning av förlust, minskning, skada eller dröjsmål mot person, för vilken fraktföraren svarar enligt artikel 3, äger även sådan person åberopa de bestämmelser i denna kon­ vention som utesluter fraktförarens an-

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

bility of the carrier or which fix or

limit the compensation due.

Article 29

1. The carrier shall not be entitled to

avail himself of the provisions of this

chapter which exclude or limit his lia-

bility or which shift the burden of

proof if the damage was caused by his

wilful misconduct or by such default

on his part as, in accordance with the

law of the court or tribunal seized of

the case, is considered as equivalent to

wilful misconduct.

2. The same provision shall apply if

the wilful misconduct or default is

committed by the agents or servants of

the carrier or by any other persons of

whose services he makes use for the

performance of the carriage, when such

agents, servants or other persons are

acting within the scope of their employ-

ment. Furthermore, in such a case such

agents, servants or other persons shall

not be entitled to avail themselves, with

regard to their personal liability, of the

provisions of this chapter referred to in

paragraph 1.

CHAPTER V

Claims and actions

Article 30

1. If the consignee takes delivery of

the goods without duly checking their

condition with the carrier or without

sending him reservations giving a ge­

neral indication of the loss or damage,

not later than the time of delivery in

the case of apparent loss or damage and

within seven days of delivery, Sundays

and public holidays excepted, in the

case of loss or damage which is not

apparent, the fact of his taking delivery

shall be

prima facie

evidence that he

has received the goods in the condition

described in the consignment note. In

the case of loss or damage which is not

apparent the reservations referred to

shall be made in writing.

la responsabilité du transporteur ou qui

déterminent ou limitent les indeinnités

dues.

Article 29

1. Le transporteur n’a pas le droit de

se prévaloir des dispositions du présent

chapitre qui excluent ou limitent sa

responsabilité ou qui renversent le far-

deau de la preuve, si le dommage pro-

vient de son dol ou d’une faute qui lui

est imputable et qui, d’aprés la loi de

la juridiction saisie, est considérée

comme équivalente au dol.

2. Il en est de méme si le dol ou la

faute est le fait des préposés du trans­

porteur ou de toutes autres personnes

aux services desquelles il recourt pour

1’exécution du transport lorsque ees

préposés ou ees autres personnes agis-

sent dans 1’exercice de leurs fonetions.

Dans ce cas, ees préposés ou ees autres

personnes n’ont pas davantage le droit

de se prévaloir, en ce qui concerne leur

responsabilité personnelle, des disposi­

tions du présent chapitre visées au pa-

ragraphe 1.

CHAPITRE V

Réclamations et actions

Article 30

1. Si le destinataire a pris livraison

de la marchandise sans qu’il en ait cons-

taté 1’état contradictoirement avec le

transporteur ou sans qu’il ait, au plus

tard au moment de la livraison s’il s’agit

de pertes ou avaries apparentes, ou dans

les sept jours å dater de la livraison,

dimanche et jours fériés non compris,

lorsqu’il s’agit de pertes ou avaries

non apparentes, adressé des réserves

au transporteur indiquant la nature gé-

nérale de la perte ou de Pavarie, il est

présumé, jusqu’å preuve contraire, avoir

re<?u la marchandise dans l’état déerit

dans la lettre de voiture. Les réserves

visées ci-dessus doivent étre faites par

écrit lorsqu’il s’agit de pertes ou ava­

ries non apparentes.

Knngl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

99

3. Ersättningen får dock icke över­ stiga 25 francs för kilogram av förlo­ rad bruttovikt. Med franc förstås guld­ franc med en vikt av 10/31 gram och 0,900 finhet.

4. Härutöver skall frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen återbetalas, till fullo vid förlust och proportionsvis vid minsk­ ning, men annan skada ersättes icke.

5. Skada till följd av dröjsmål är fraktföraren skyldig att ersätta intill fraktens belopp.

6. Ytterligare ersättning kan fordras endast om godsets värde eller särskilt leveransintresse angivits enligt artikel 24 eller artikel 26.

Artikel

Avsändaren äger mot erläggande av överenskommen tilläggsavgift i fraktse­ deln uppge högre värde på godset än som motsvarar det i artikel 23 tredje stycket föreskrivna ansvarighetsbelop­ pet, och i sådant fall gäller det uppgiv­ na värdet i stället som sådant belopp.

Artikel 25

1. Vid skada på godset skall fraktfö­ raren ersätta värdeminskningen, beräk­ nad efter det enligt artikel 23 första, andra och fjärde styckena bestämda värdet av godset.

2. Ersättningen får dock icke över­ stiga:

a) om hela sändningen minskat i vär­ de till följd av skadan, det belopp som skulle ha utgått om sändningen gått förlorad;

b) om blott en del av sändningen minskat i värde till följd av skadan, det belopp som skulle ha utgått, om denna del gått förlorad.

Artikel 26

1. Avsändaren kan genom anteckning i fraktsedeln och mot erläggande av

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the amount of a special interest in deli-

very in the case of loss or daraage or

of the agreed time-limit being exceeded,

by entering such amount in the consign-

ment note.

2. If a declaration of a special inter­

est in delivery has been made, com-

pensation for the additional loss or

damage proved may be claimed, up to

the total amount of the interest decla-

red, independently of the compensation

provided for in artides 23, 24 and 25.

Article 27

1. The claimant shall be entitled to

claim interest on compensation payable.

Such interest, calculated åt five per

centum per annum, shall accrue from

the date on which the claim was sent

in writing to the carrier or, if no such

claim lias been made, from the date on

which legal proceedings were insti­

tuted.

2. When the amounts on which the

calculation of the compensation is

based are not expressed in the currency

of the conutry in which payment is

claimed, conversion shall be åt the rate

of exchange applicable on the day and

åt the place of payment of compensa­

tion.

Artide 28

1. In cases where, under the law

applicable, loss, damage or delay aris-

ing out of carriage under this Conven-

tion gives rise to an extra-contractual

claim, the carrier may avail himself of

the provisions of this Convention which

exclude his liability or which fix or

limit the compensation due.

2. In cases where the extra-contrac­

tual liability for loss, damage or delay

of one of the persons for whom the

carrier is responsible under the terms

of article 3 is in issue, such person may

also avail himself of the provisions of

this Convention which exclude the lia-

paiement d’un supplément de prix å

convenir, le montant d’un intérét spé-

cial å la livraison, pour le cas de perte

ou d’avarie et pour celui de dépasse-

ment du délai convenu.

2. S’il y a eu déclaration d’intérét

spécial å la livraison, il peut étre ré-

clamé, indépendamment des indemnités

prévues aux artides 23, 24 et 25, et å

concurrence du montant de 1’intérét

déclaré, une indemnité égale au dom­

mage supplémentaire dont la preuve est

apportée.

Artide 27

1. L’ayant droit peut demander les

intéréts de 1’indemnité. Ces intéréts,

calculés å raison de cinq pour cent

Fan, courent du jour de la réclamation

adressée par écrit au transporteur ou,

s’il n’y a pas eu de réclamation, du jour

de la demande en justice.

2. Lorsque les éléments qui servent de

base au calcul de 1’indemnité ne sont

pas exprimés dans la monnaie du pays

ou le paiement est réclamé, la conver­

sion est faite d’apres le cours du jour

et du lieu du paiement de 1’indemnité.

Artide 28

1. Lorsque, d’aprés la loi applicable,

la perte, Favarie ou le retard survenu au

cours d’un transport soumis å la pré-

sente Convention peut donner lieu å

une réclamation extra-contractuelle, le

transporteur peut se prévaloir des dis­

positions de la présente Convention qui

excluent sa responsabilité ou qui dé-

terminent ou limitent les indemnités

dues.

2. Lorsque la responsabilité extra-

contractuelle pour perte, avarie ou re­

tard d’une des personnes dont le trans­

porteur répond aux termes de Farticle

3 est mise en cause, cette personne peut

également se prévaloir des dispositions

de la présente Convention qui excluent

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

103

svårighet eller som ånger eller begrän­ sar ersättningens storlek.

Artikel 29

1. Fraktföraren kan icke åberopa de bestämmelser i detta kapitel vilka ute­ sluter eller begränsar hans ansvarighet eller innebär överflyttning av bevisskyl­ digheten, om han orsakat skadan upp­ såtligen eller om sådan vårdslöshet lig­ ger honom till last som likställes med uppsåt enligt lagen i den stat där talan väckts.

2. Vad nu sagts gäller även när upp­ såt eller vårdslöshet ådagalagts av nå­ gon som är anställd hos fraktföraren eller av annan som denne anlitat för befordringen när den anställde hand­ lar i tjänsten eller medhjälparen för uppdragets fullgörande. I sådant fall får den anställde eller medhjälparen ej heller med avseende på sin personliga ansvarighet åberopa de bestämmelser i detta kapitel vilka nämnts i första styc­ ket.

KAPITEL V

Anmärkningar och väckande av talan

Artikel 30

1. Har mottagaren tagit emot godset utan att ha gemensamt med fraktföra­ ren undersökt dess tillstånd eller utan att, när fråga är om synlig minskning eller skada, senast vid utlämnandet, el­ ler, när fråga är om minskning eller skada, som icke var synlig, inom sju dagar, söndagar och andra allmänna fridagar oräknade, ha till fraktföraren framställt anmärkning innefattande en allmän beskrivning av minskningens el­ ler skadans art, skall mottagaren, om annat ej styrkes, antagas ha tagit emot godset i det tillstånd som angivits i. fraktsedeln. I fråga om minskning eller skada, som ej var synlig, skall anmärk­ ningen göras skriftligen.

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1068

2. When the condition of the goods

has been duly checked by the con-

signee and the carrier, evidence con-

tradicting the result of this checking

shall only be admissible in the case of

loss or damage which is not apparent

and provided tliat the consignee has

duly sent reservations in writing to the

carrier within seven days, Sundays and

public liolidays excepted, from the date

of checking.

3. No compensation shall be payable

for delay in delivery unless a reserva­

tion has been sent in writing to the

carrier, within twenty-one days from

the time that the goods were placed åt

the disposal of the consignee.

4. In calculating the time-limits pro­

vided for in this Article the date of

delivery, or the date of checking, or the

date when the goods were placed åt the

disposal of the consignee, as the case

may be, shall not be included.

5. The carrier and the consignee shall

give each other every reasonable facili-

ty for making the requisite investiga-

tions and checks.

Article 31

1. In legal proceedings arising out

of carriage under this Convention, the

plaintiff may bring an action in any

court or tribunal of a contracting

country designated by agreement be-

tween the parties and, in addition, in

the courts or tribunals of a country

within whose territory

(a) the defendant is ordinarily re­

sident, or has liis principal place of

business, or the branch or agency

through which the contract of carriage

was made, or

(b) the place where the goods were

taken over by the carrier or the place

designated for delivery is situated,

and in no other courts or tribunals.

2. Where in respect of a claim re-

ferred to in paragraph 1 of this article

an action is pending before a court or

tribunal competent under that para­

graph, or where in respect of such a

2. Lorsque 1’état de la marchandise

a été constaté contradictoirement par

le destinataire et le transporteur, la

preuve contraire au résultat de cette

constatation ne peut étre faite que s’il

s’agit de pertes ou avaries non appa-

rentes et si le destinataire a adressé des

réserves écrites au transporteur dans

les sept jours, dimanche et jours fériés

non compris, å daler de cette constata­

tion.

3. Un retard å la livraison ne peut

donner lieu å indemnité que si une ré-

serve a été adressée par écrit dans le

délai de 21 jours å dater de la mise de

la marchandise å la disposition du des­

tinataire.

4. La date de livraison ou, selon le

cas, celle de la constatation ou celle de

la mise å disposition n’est pas comptée

dans les délais prévus au présent ar­

ticle.

5. Le transporteur et le destinataire

se donnent réciproquement toutes fam-

lités raisonnables pour les constatations

et vérifications utiles.

Article 31

1. Pour tous litiges auxquels donnent

lieu les transports soumis å la présente

Convention, le demandeur peut saisir,

en dehors des juridictions des pays con-

tractants désignées d’un commun ac-

cord par les parties, les juridictions du

pays sur le territoire duquel —

a) le défendeur a sa résidence habi-

tuelle, son siége principal ou la suc-

cursale ou 1’agence par 1’intermédiaire

de laquelle le contrat de transport a été

conclu, ou

b) le lieu de la prise en charge de la

marchandise ou celui prévu pour la

livraison est situé,

et ne peut saisir que ees juridictions.

2. Lorsque dans un litige visé au

paragraphe premier du présent article

une action est en instance devant une

juridiction compétente aux termes de

ce paragraphe, ou lorsque dans un tel

Kungl. Mcij. ts proposition nr 132 år 1968

105

2. Har mottagaren och fraktföraren

gemensamt undersökt godsets tillstånd,

får bevisning föras mot vad därvid fast­

ställts endast när fråga är om minsk­

ning eller skada, som icke var synlig,

och mottagaren avsänt skriftlig an­

märkning till fraktföraren inom sju da­

gar, söndagar och andra allmänna fri­

dagar oräknade, från dagen för under­

sökningen.

3. Ersättning på grund av dröjsmål

utgår endast om skriftlig anmärkning

blivit avsänd till fraktföraren inom

tjugoen dagar från den dag då godset

ställdes till mottagarens förfogande.

4. Vid beräkning av de tidsfrister

som avses i denna artikel medräknas

icke den dag då godset utlämnades el­

ler, i förekommande fall, den dag då

det blev undersökt eller ställdes till

mottagarens förfogande.

5. Fraktföraren och mottagaren är

skyldiga att i skälig omfattning under­

lätta för varandra att utföra erforder­

liga undersökningar.

Artikel 31

1. Talan rörande befordran som är

underkastad denna konvention får upp­

tagas, förutom vid sådan domstol i för-

dragsslutande stat som parterna utsett,

vid domstol i stat, inom vars område

a) svaranden har sitt hemvist, sitt

huvudkontor eller den filial eller agen­

tur genom vars medverkan fraktavtalet

slutits, eller

b) den ort där godset mottogs av

fraktföraren eller bestämmelseorten är

belägen,

och får icke väckas vid annan dom­

stol.

2. Är talan som avses i första stycket

av denna artikel anhängig vid en enligt

det stycket behörig domstol eller har

sådan talan avgjorts av dylik domstol,

får ny talan icke väckas mellan sam-

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

claim a judgment has been entered by

such a court or tribunal no new action

shall be started between the same par-

ties on the same grounds unless the

judgment of the court or tribunal be-

fore which the first action was brought

is not enforceable in the country in

which the fresh proceedings are

brought.

3. When a judgment entered by a

court or tribunal of a contracting coun­

try in any such action as is referred

to in paragraph 1 of this article has

become enforceable in that country, it

shall also become enforceable in each

of the other contracting States, as soon

as the formalities required in the coun­

try concerned have been complied witli.

These formalities shall not permit the

merits of the case to be re-opened.

4. The provisions of paragraph 3 of

this article shall apply to judgments

after trial, judgments by default and

settlements confirmed by an order of

the court, but shall not apply to interim

judgments or to awards of damages, in

addition to costs against a plaintiff who

wholly or partly fails in his action.

5. Security for costs shall not be re­

quired in proceedings arising out of

carriage under this Convention from

nationals of contracting countries resi­

dent or having their place of business

in one of those countries.

Article 32

1. The period of limitation for an

action arising out of carriage under

this Convention shall be one year. Ne-

vertheless, in the case of wilful mis-

conduct, or such default as in ac-

cordance with the law of the court or

tribunal seised of the case, is con-

sidered as equivalent to wilful mis-

conduct, the period of limitation shall

be three years. The period of limitation

shall begin to run:

litige un jugement a été prononcé par

une telle juridiction, il ne peut étre in-

tenté aucune nouvelle action pour la

méme cause entre les mémes parties å

moins que la décision de la juridiction

devant laquelle la premiére action a

été intentée ne soit pas susceptible

d’étre exécutée dans le pays ou la nou­

velle action est intentée.

3. Lorsque dans un litige visé au

paragraphe 1 du présent article un ju­

gement rendu par une juridiction d’un

pays contractant est devenu exécutoire

dans ce pays, il devient également exé­

cutoire dans chacun des autres pays

contractants aussitöt apres accomplisse-

ment des formalités prescrites å cet

effet dans le pays intéressé. Ces forma­

lités ne peuvent comporter aucune re­

vision de 1’affaire.

4. Les dispositions du paragraphe 3

du présent article s’appliquent aux juge-

ments contradictoires, aux jugements

par défaut et aux transactions judiciai-

res mais ne s’appliquent ni aux juge­

ments qui ne sont exécutoires que par

provision, ni aux condamnations en

dommages et intéréts qui seraient pro-

noncés en sus des dépens contre un

demandeur en raison du rejet total ou

partiel de sa demande.

5. Il ne peut étre exigé de caution

de ressortissants de pays contractants,

ayant leur domicile ou un établissement

dans un de ces pays, pour assurer le

paiement des dépens å 1’occasion des

actions en justice auxquelles donnent

lieu les transports soumis å la présente

Convention.

Article 32

1. Les actions auxquelles peuvent

donner lieu les transports soumis å la

présente Convention sont prescrites

dans le délai d’un an. Toutefois, dans

le cas de dol ou de faute considérée,

d’aprés la loi de la juridiction saisie,

comme équivalente au dol, la prescrip-

tion est de trois ans. La prescription

court —

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

107

ma parter angående samma sak, med mindre avgörandet av den domstol vid vilken den första talan väcktes icke kan verkställas i den stat där den nya talan väckes.

3. Sedan dom i tvist som avses i förs­ ta stycket av denna artikel meddelats av domstol i fördragsslutande stat och bli­ vit verkställbar i den staten skall do­ men vara verkställbar även i var och en av de övriga fördragsslutande stater­ na, så snart de formföreskrifter bär bli­ vit uppfyllda som gäller i den fördrags­ slutande stat där verkställighet söks. Sådana formföreskrifter får ej innefatta möjlighet till omprövning av själva sa­ ken.

4. Bestämmelserna i tredje stycket av denna artikel äger tillämpning på do­ mar, meddelade efter kontradiktoriskt förfarande, tredskodomar och av dom­ stol stadfästa förlikningar men icke på domar, som är endast interimistiskt verkställbara, eller på avgöranden, var­ igenom kärande, som helt eller delvis tappat målet, ålagts att på grund härav utge skadestånd utöver rättegångskost­ naden.

5. Säkerhet för kostnad i rättegång med anledning av befordran som är un­ derkastad denna konvention får icke fordras av sådan medborgare i för­ dragsslutande stat som har hemvist el­ ler idkar rörelse med fast driftställe i sådan stat.

Artikel 32

1. Talan rörande befordran som är underkastad denna konvention skall väckas inom ett år. Grundas talan på uppsåt eller sådan vårdslöshet som en­ ligt lagen i den stat där talan föres lik­ ställes med uppsåt, gäller dock en frist om tre år. Preskriptionstiden löper

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

(a) in the casc of partial loss,

damage or delay in delivery, from the

date of delivery;

(b) in the case of total loss, from

the thirtieth day after the expiry of the

agreed time-limit or where there is no

agreed time-limit from the sixtieth day

from the date on which the goods were

taken o ver by the carrier;

(c) in all other cases, on the expiry

of a period of three months after the

making of the contract of carriage.

The day on which the period of

limitation begins to run shall not be

included in the period.

2. A written claim shall suspend the

period of limitation until such date as

the carrier rejects the claim by noti-

fication in writing and returns the

documents attached thereto. If a part

of the claim is admitted the period of

limitation shall start to run again only

in respect of that part of the claim still

in dispute. The burden of proof of the

receipt of the claim, or of the reply

and of the return of the documents,

shall rest with the party relying upon

these facts. The running of the period

of limitation shall not be suspended by

further claims having the same object.

3. Subject to the provisions of para-

graph 2 above, the extension of the

period of limitation shall be governed

by the law of the court or tribunal

seised of the case. That law shall also

govern the fresh accrual of rights of

action.

4. A right of action which has be-

come barred by lapse of time may not

be exercised by way of counter-claim

or set-off.

Article 33

The contract of carriage may con-

tain a clause conferring competence on

an arbitration tribunal if the clause

conferring competence on the tribunal

provides that the tribunal shall apply

this Convention.

a) dans le cas de perte partielle,

d’avarie ou de retard, å partir du jour

ou la marchandise a été livrée;

b) dans le cas de perte totale, å

partir du trentiéme jour apres Texpira-

tion du délai convenu ou, s’il n’a pas été

convenu de délai, å partir du soixan-

tiéjne jour apres la prise en charge de

la marchandise par le transporteur;

c) dans tous les autres cas, å partir

de 1’expiration d’un délai de trois mois

å dater de la conclusion du contrat de

transport.

Le jour indiqué ci-dessus comme

point de départ de la prescription n’est

pas compris dans le délai.

2. Une réclamation écrite suspend la

prescription jusqu’au jour ou le trans­

porteur repousse la réclamation par

écrit et restitue les piéces qui y étaient

jointes. En cas d’acceptation partielle

de la réclamation, la prescription ne

reprend son cours que pour la partie

de la réclamation qui reste litigieuse.

La preuve de la réception de la réclama­

tion ou de la réponse et de la restitution

des piéces est å la charge de la partie

qui invoque ce fait. Les réclamations

ultérieures ayant le méme objet ne

suspendent pas la prescription.

3. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 2 ci-dessus, la suspension

de la prescription est régie par la loi

de la juridiction saisie. Il en est de

méme en ce qui concerne Tinterrup-

tion de la prescription.

4. L’action prescrite ne peut plus

étre exercée, méme sous forme de de-

mande reconventionnelle ou d’excep-

tion.

Artide 33

Le contrat de transport peut contenir

une clause attribuant compétence å un

tribunal arbitral å condition que cette

clause prévoie que le tribunal arbitral

appliquera la présente Convention.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

109

a) vid minskning, skada eller dröjs­ mål från dagen då godset utlämnades till mottagaren;

b) vid förlust från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för ut­ lämnandet eller, där särskild tid ej av­ talats, från sextionde dagen efter det fraktföraren mottog godset till beford­ ran;

c) i annat fall från utgången av en tid av tre månader från det fraktavta­ let slöts.

Den dag från vilken tid för talans väckande löper medräknas icke i tiden.

2. Skriftligt krav medför uppehåll i preskriptionstiden intill den dag då fraktföraren skriftligen bestrider kra­ vet och återsänder de handlingar som åtföljt kravet. Medges kravet delvis, fortsätter preskriptionstiden att löpa en­ dast med avseende på den del av kra­ vet som kvarstår som tvistig. Bevisskyl­ digheten för att krav eller svar därpå mottagits eller att handlingar återställts åvilar den som påstår sådant förhål­ lande. Förnyat krav rörande samma sak medför icke uppehåll i preskriptions­ tiden.

3. Om annat ej följer av bestämmel­ serna i andra stycket, tillämpas i frå­ gor som avser uppehåll i preskriptions­ tiden lagen i den stat där talan väckts. Samma lag tillämpas i frågor som gäl­ ler preskriptionsavbrott.

4. Preskriberad fordran kan ej göras gällande genom genkäromål eller yrkan­ de om kvittning.

Artikel 33

Fraktavtalet får innehålla bestäm­ melse om att tvist skall avgöras av skiljemän, om bestämmelsen föreskri­ ver att skiljemännen skall tillämpa denna konvention.

110

Kungl. Maj:is proposition nr 132 år 1968

CHAPTER VI

Provisions relating to carriage performed

by successive carriers

Article 34

If carriage governed by a single con-

tract is performed by successive road

carriers, each of them shall be re-

sponsible for the performance of the

whole operation, the second carrier and

each succeeding carrier becoming a

party to the contract of carriage, under

the terms of the consignment note, by

reason of his acceptance of the goods

and the consignment note.

Artide 35

1. A carrier accepting the goods from

a previous carrier shall give the latter

a dated and signed receipt. He shall

enter his name and address on the se­

cond copy of the consignment note.

Where applicable, he shall enter on the

second copy of the consignment note

and on the receipt reservations of the

kind provided for in article 8, para-

graph 2.

2. The provisions of article 9 shall

apply to the relations between suc­

cessive carriers.

Artide 36

Except in the case of a counter-

claim or a set-off raised in an action

concerning a claim based on the same

contract of carriage, legal proceedings

in respect of liability for loss, damage

or delay may only be brought against

the first carrier, the last carrier or the

carrier who was performing that por­

tion of the carriage during which the

event causing the loss, damage or delay

occurred; an action may be brought åt

the same time against several of these

carriers.

Artide 37

A carrier who has paid compensation

in compliance with the provisions of

CHAPITRE VI

Dispositions relatives au transport

effectué par transporteurs successifs

Artide 34

Si un transport régi par un contrat

unique est exécuté par des transporteurs

routiers successifs, chacun de ceux-ci

assume la responsabilité de 1’exécution

du transport total, le second transpor-

teur et chacun des transporteurs sui-

vants devenant, de par leur acceptation

de la marchandise et de la lettre de

voiture, parties au contrat, aux oon-

ditions de la lettre de voiture.

Artide 35

1.

Le transporteur qui accepte la

marchandise du transporteur précédent

remet å celui-ci un recu daté et signé.

Il doit porter son nom et son adresse

sur le deuxiéme exemplaire de la lettre

de voiture. S’il y a lieu, il appose sur cet

exemplaire, ainsi que sur le re^u, des

réserves analogues å celles qui sont pré-

vues ä 1’article 8, paragraphe 2.

2. Les dispositions de 1’article 9

s’appliquent aux relations entre trans­

porteurs successifs.

Artide 36

A moms qu’il ne s’agisse d’une de-

mande reconventionnelle ou d’une ex­

ception formulée dans une instance re-

iative å une demande fondée sur le

méme contrat de transport, Faction en

responsabilité pour perte, avarie ou

retard ne peut étre dirigée que contre

le premier transporteur, le dernier

transporteur, ou le transporteur qui

exécutait la partie du transport au cours

de laquelle s’est produit le fait ayant

causé la perte, Favarie ou le retard;

Faction peut étre dirigée å la fois con­

tre plusieurs de ees transporteurs.

Artide 37

Le transporteur qui a payé une in-

demnité en vertu des dispositions de la

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

111

KAPITEL VI

Bestämmelser om befordran som utföres

av flera fraktförare efter varandra

Artikel 3'i

Utföres befordran på grund av ett och samma fraktavtal av flera vägfrakt- förare efter varandra, är var och en av dem ansvarig för utförandet av beford- ringen i dess helhet. Den andre frakt­ föraren och envar av de följande in­ träder genom att taga emot godset och fraktsedeln såsom part i fraktavtalet på de villkor som anges i fraktsedeln.

Artikel 35

1. Fraktförare, som mottager godset från föregående fraktförare, skall läm­ na denne ett dagtecknat och underskri­ vet kvitto. Han skall teckna sitt namn och sin adress på det andra exempla­ ret av fraktsedeln. Finnes anledning därtill skall han såväl på nämnda exem­ plar som på kvittot anteckna förbehåll av den art som avses i artikel 8 andra stycket.

2. Bestämmelserna i artikel 9 äger tillämpning på förhållandet mellan fraktförare vilka utför befordran efter varandra.

Artikel 36

Talan om ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål på grund av fraktavtal får, utom när frå­ ga är om genkäromål eller kvittnings- yrkande i rättegång rörande fordran grundad på fraktavtalet, föras endast mot den förste eller den siste fraktfö­ raren eller mot den fraktförare som utförde sådan del av befordringen var­ under händelse inträffade vilken orsa­ kade förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet. Talan får samtidigt fö­ ras mot flera av dessa fraktförare.

Artikel 37

Fraktförare, som betalat ersättning enligt bestämmelserna i denna konven-

112

Kangl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

this Convention, shall be entitled to

recover such compensation, together

with interest thereon and all costs and

expenses incurred by reason of the

claim, from the other carriers who have

taken part in the carriage, subject to

the following provisions:

(a) the carrier responsible for the

loss or damage shall be solely liable

fcr the compensation whether paid by

himself or by another carrier;

(b) when the loss or damage has

been caused by the action of two or

more carriers, eacli of them shall pay

an amount proportionate to his share

of iiability; shouid it be impossible to

apportion the Iiability, each carrier

shall be liable in proportion to the

share of the payment for the carriage

which is due to him;

(c) if it cannot be ascertained to

which carriers Iiability is attributable

for the loss or damage, the amount of

the compensation shall be apportioned

between all the carriers as laid down

in (b) above.

Article 38

If one of the carriers is insolvent,

the share of the compensation due

from him and unpaid by him shall be

divided among the other carriers in

proportion to the share of the payment

for the carriage due to them.

Article 39

1. No carrier against whom a claim

is made under artides 37 and 38 shall

be entitled to dispute the validity of

the payment made by the carrier måln­

ing the claim if the amount of the com­

pensation was determined by judicial

authority after the first mentioned

carrier had been given due notice of

the proceedings and afforded an oppor-

tunity of entering an appearance.

2. A carrier wishing to take proceed­

ings to enforce his right of recovery

may make his claim before the com-

petent court or tribunal of the country

in which one of the carriers concerned

présente Convention a le droit d’exercer

un recours en principal, intéréts et

frais contre les transporteurs qui ont

participé å 1’exécution du contrat de

transport, conformément aux disposi­

tions suivantes :

a) le transporter par le fait duquel

le dommage a été causé doit seul sup­

porter 1’indemnité, qu’il l’ait payée lui-

mérne ou qu’elle ait été payée par un

autre transporteur;

b) lorsque le dommage a été causé

par le fait de deux ou plusieurs trans­

porteurs, chacun d’eux doit payer un

montant proportionnel å sa part de

responsabilité; si 1’évaluation des parts

de responsabilité est impossible, chacun

d’eux est responsable proportionnelle-

inent å la part de rémunération du

transport qui lui revient;

c) si 1’on ne peut déterminer quels

sont ceux des transporteurs auxquels

la responsabilité est imputable, la charge

de 1’indemnité due est répartie, dans la

proportion fixée en b), entre tous les

transporteurs.

Article 38

Si l’un des transporteurs est insol-

vable, la part lui incombant et qu’il n’a

pas payée est répartie entre tous les

autres transporteurs proportionnelle-

ment å leur rémunération.

Artide 39

1. Le transporteur contre lequel est

exercé un des recours prévus aux ar­

tides 37 et 38 dest pas recevable å con-

tester le bien-fondé du paiement effectué

par le transporteur exer$ant le recours,

lorsque 1’indemnité a été fixée par dé-

cision de justice, pourvu qu’il ait été

dument informé du procés et qu’il ait

été å méme d’y intervenir.

2. Le transporteur qui veut exercer

son recours peut le former devant le

tribunal compétent du pays dans lequel

l'un des transporteurs intéressés a sa

résidence habituelle, son siége princi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

113

tion, kan återkräva ersättningen jämte

ränta och gottgörelse för kostnader av

övriga fraktförare som deltagit i be-

fordringen, med iakttagande av följan­

de regler:

a) fraktförare, som är ansvarig för

skadan, skall slutligt bära hela ersätt­

ningen, vare sig denna betalats av ho­

nom själv eller av annan fraktförare;

b) har skadan orsakats av omstän­

dighet som är att hänföra till två eller

flera fraktförare, skall envar av dem

bära så mycket av ersättningen som

motsvarar hans ansvarighet; är det icke

möjligt att bestämma fraktförarnas in­

bördes ansvarighet, skall varje frakt­

förare taga del i ersättningen i förhål­

lande till den andel av frakten som till­

kommer honom;

c) kan det icke utredas vilken frakt­

förare ansvarigheten åvilar, fördelas

ersättningsskyldigheten mellan samtliga

fraktförare enligt de under b) angivna

grunderna.

Artikel 38

Är någon av fraktförarna på obe­

stånd, skall den andel som faller på

honom och som han ej betalat delas

mellan de övriga fraktförarna i förhål­

lande till deras andelar av frakten.

Artikel 39

1. Fraktförare, mot vilken krav fram-

ställes med stöd av artikel 37 eller arti­

kel 38, kan icke göra gällande att den

fraktförare som framställer kravet ej va­

rit skyldig att betala det belopp han ut­

givit, om detta fastställts av domstol och

den förstnämnde fraktföraren blivit be­

hörigen underrättad om rättegången

och fått tillfälle att inträda däri.

2. Vill fraktförare föra talan om re­

gress, skall talan väckas vid behörig

domstol i stat, där någon av de frakt­

förare mot vilka talan riktas har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den fi-

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

is ordinarily resident, or has his prin­

cipal place of business or the branch

or agency through which the contract

of carriage was made. All the carriers

concerned may be made defendants in

the same action.

3. The provisions of article 31, para-

graphs 3 and 4, shall apply to judg-

ments entered in the proceedings re-

ferred to in articles 37 and 38.

4. The provisions of article 32 shall

apply to claims between carriers. The

period of limitation shall, however,

begin to run either on the date of the

final judicial decision fixing the amount

of compensation payable under the pro­

visions of this Convention, or, if there

is no such judicial decision, from the

actual date of payment.

Article

40

Carriers shall be free to agree among

themselves on provisions other than

tliose laid down in articles 37 and 38.

CHAPTER VII

Nullity of stipulations contrary

to the Convention

Article

47

1. Subject to the provisions of

article 40, any stipulation which would

directly or indirectly derogate from the

provisions of this Convention shall be

null and void. The nullity of such a

stipulation shall not involve the nullity

of the other provisions of the contract.

2. In particular, a benefit of insu-

rance in favour of the carrier or any

other similar clause, or any clause

shifting the burden of proof shall be

null and void.

pal ou la succursale ou 1’agence par

1’entremise de laquelle le contrat de

transport a été conclu. Le recours peut

étre dirigé dans une seule et méme ins-

tance contre tous les transporteurs in-

téressés.

3. Les dispositions de 1’article 31,

paragraphes 3 et 4, s’appliquent aux

jugements rendus sur les recours prévus

aux articles 37 et 38.

4. Les dispositions de 1’article 32

sont applicables aux recours entre trans­

porteurs. La prescription court, toute-

fois, soit å partir du jour d’une décision

de justice définitive fixant l’indemnité

å payer en vertu des dispositions de la

présente Convention, soit, au cas ou il

n’y aurait pas eu de telle décision, å

partir du jour du paiement effectif.

Article

40

Les transporteurs sont libres de con-

venir entre eux de dispositions déro-

geant aux articles 37 et 38.

CHAPITRE VII

Nullité des stipulations contraires

å la Convention

Article

4

1

1. Sous réserve des dispositions de

1’article 40, est nulle et de nul effet

toute stipulation qui, directement ou

indirectement, dérogerait aux disposi­

tions de la présente Convention. La nul­

lité de telles stipulations n’entraine pas

la nullité des autres dispositions du

contrat.

2. En particulier, seraient nulles toute

clause par laquelle le transporteur se

ferait céder le bénéfice de Tassurance

de la marchandise ou toute autre clause

analogue, ainsi que toute clause dé-

placant le fardeau de la preuve.

115

lial eller agentur genom vars medver­ kan fraktavtalet slutits. Talan får väc­ kas i samma rättegång mot samtliga dessa fraktförare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

3. Bestämmelserna i artikel 31 tredje och fjärde styckena äger motsvarande tillämpning på avgöranden i mål an­ gående regressanspråk enligt artiklar­ na 37 och 38.

4. Bestämmelserna i artikel 32 skall äga motsvarande tillämpning beträf­ fande regressanspråk mellan fraktfö­ rare. Preskriptionstiden löper dock an­ tingen från den dag då avgörande om den ersättning som skall utgå enligt be­ stämmelserna i denna konvention vann laga kraft eller, om sådant avgörande ej föreligger, från den dag då betalning- skedde.

Artikel

Fraktförare äger sinsemellan avtala om avvikelse från bestämmelserna i artiklarna 37 och 38.

KAPITEL VII

Ogiltighet av avtalsvillkor som strider

mot konventionen

Artikel

1. Om annat icke följer av vad som föreskrives i artikel 40 är varje avtals­ villkor som direkt eller indirekt avvi­ ker från bestämmelserna i denna kon­ vention ogiltigt. Ogiltigheten av sådant avtalsvillkor medför icke ogiltighet av avtalet i övrigt.

2. I synnerhet är sådana villkor ogil­ tiga som innebär överlåtelse på frakt­ föraren av rätten till utfallande för­ säkringsbelopp eller som har liknande innebörd eller som innebär överflytt­ ning av bevisskyldigheten.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

CHAPTER VIII

Final provisions

Article 42

1. This Convention is open for signa-

ture or accession by countries members

of tlie Economic Commission for

Europé and countries admitted to the

Commission in a consultative capacity

under paragraph 8 of the Commission’s

Terms of Reference.

2. Such countries as may particip ate

in certain activities of the Economic

Commission for Europé in accordance

with paragraph 11 of the Commission’s

Terms of Reference may become Con-

tracting Parties to this Convention by

acceding thereto after its entry into

force.

3. The Convention shall be open for

signature until 31 August 1956 inclusive.

Thereafter, it shall be open for acces­

sion.

4. This Convention shall be ratified.

5. Ratification or accession shall be

effected by the deposit of an instrument

with the Secretary-General of the United

Nations.

Artide 43

1. This Convention shall come into

force on the ninetieth day after five

of the countries referred to in article

42, paragraph 1, have deposited their

instruments of ratification or accession.

2. For any country ratifying or ac­

ceding to it after five countries have

deposited their instruments of ratifica­

tion or accession, this Convention shall

enter into force on the ninetieth day

after the said country has deposited its

instrument of ratification or accession.

Artide 44

1. Any Contracting Party may de-

nounce this Convention by so notifying

CHAPITRE VIII

Dispositions finales

Artide 42

1. La présente Convention est ouverte

å la signature ou å 1’adhésion des pays

membres de la Commission économique

pour TEurope et des pays admis å la

Commission å titre consultatif confor-

mément au paragraphe 8 du mandat de

cette Commission.

2. Les pays susceptibles de partici­

per å certains travaux de la Commis­

sion économique pour TEurope en ap-

plication du paragraphe 11 du mandat

de cette Commission peuvent devenir

Parties contractantes å la présente Con­

vention en y adhérant apres son entrée

en vigueur.

3. La Convention sera ouverte å la

signature jusqu’au 31 aout 1956 inclus.

Apres cette date, elle sera ouverte å

1’adhésion.

4. La présente Convention sera rati-

fiée.

5. La ratification ou Tadhésion sera

effectuée par le dépöt d’un instrument

auprés du Secrétaire général de l’Orga-

nisation des Nations Unies.

Artide 43

1. La présente Convention entrera en

vigueur le quatre-vingt-dixiéme jour

apres que cinq des pays mentionnés au

paragraphe 1 de 1’article 42 auront dé-

posé leur instrument de ratification ou

d’adhésion.

*

2. Pour chaque pays qui la ratifiera

ou y adhérera apres que cinq pays

auront déposé leur instrument de rati­

fication ou d’adhésion, la présente Con­

vention entrera en vigueur le quatre-

vingt-dixiéme jour qui suivra le dépöt

de 1’instrument de ratification ou d’ad-

hésion dudit pays.

Artide 44

1. Chaque Partie contractante pourra

dénoncer la présente Convention par

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

117

KAPITEL VIII

Slutbestämmelser

Artikel

42

1. Denna konvention står öppen för

undertecknande eller anslutning av

stater, som är medlemmar av Ekono­

miska Kommissionen för Europa, och

av stater, som är berättigade att som

rådgivande deltaga i kommissionens

arbete enligt åttonde stycket av kom­

missionens direktiv.

2. Stater, som får deltaga i viss del

av den av Ekonomiska Kommissionen

för Europa bedrivna verksamheten en­

ligt elfte stycket av kommissionens di­

rektiv, kan bli För dragsslutande Par­

ter i denna konvention genom att an­

sluta sig till konventionen sedan denna

trätt i kraft.

3. Konventionen skall stå öppen för

undertecknande till och med den 31

augusti 1956. Därefter skall den stå

öppen för anslutning.

4. Denna konvention skall ratifice­

ras.

5. Ratifikation eller anslutning sker

genom att instrument därom depone­

ras hos Förenta Nationernas general­

sekreterare.

Artikel

43

1. Denna konvention träder i kraft

på nittionde dagen efter det att fem av

de stater som avses i artikel 42 första

stycket har deponerat sina ratifika­

tions- eller anslutningsinstrument.

2. För stat, som ratificerar konven­

tionen eller ansluter sig därtill efter

det att fem stater deponerat sina rati­

fikations- eller anslutningsinstrument,

träder konventionen i kraft på nittion­

de dagen efter det att den staten har

deponerat sitt ratifikations- eller an­

slutninginstrument.

Artikel

44

1. För dragsslutande part kan uppsä­

ga denna konvention genom underrät-

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the Secretary-General of the United

Nations.

2. Denunciation shall take effect

twelve months after the date of receipt

by the Secretary-General of the noti-

ficatien of denunciation.

Article 45

If, after the entry into force of this

Convention, the number of Contracting

Parties is reduced, as a result of de-

nunciations, to less than five, the Con­

vention shall cease to be in force from

the date on which the last of such de-

nunciations takes effect.

Artide 46

1. Any country may, åt the time of

depositing its instrument of ratifica-

tion or accession or åt any time there-

after, declare by notification addressed

to the Secretary-General of the United

Nations that this Convention shall ex-

tend to all or any of the territories for

the International relations of which it

is responsible. The Convention shall

extend to the territory or territories

named in the notification as from the

ninetieth day after its receipt by the

Secretary-General or, if on that day

the Convention has not yet entered into

force, åt the time of its entry into

force.

2. Any country which has made a de-

claration under the preceding para-

graph extending this Convention to any

territory for whose international rela­

tions it is responsible may denounce

the Convention separately in respect of

that territory in accordance with the

provisions of article 44.

Artide 47

Any dispute between two or more

Contracting Parties relating to the

interpretation or application of this

Convention, which the parties are

unable to settle by negotiation or other

means may, åt the request of any one of

notification adressée au Secrétaire gé-

néral de POrganisation des Nations

Unies.

2. La dénonciation prendra effet

douze mois apres la date å laquelle le

Secrétaire general en aura recu noti­

fication.

Artide 45

Si, apres l’entrée en vigueur de la

présente Convention, le nombre de

Parties contractantes se trouve, par

suite de dénonciations, ramené å moins

de cinq, la présente Convention cessera

d’étre en vigueur å partir de la date ä

laquelle la derniére de ees dénoncia­

tions prendra effet.

Artide 46

1. Tout pays pourra, lors du dépot

de son instrument de ratification ou

d’adhésion ou å tout moment ultérieur,

déclarer, par notification adressée au

Secrétaire général de POrganisation des

Nations Unies, que la présente Conven­

tion sera applicable å tout ou partie

des territoires qu’il représente sur le

plan international. La Convention sera

applicable au territoire ou aux territoi­

res mentionnés dans la notification å

dater du quatre-vingt-dixiéme jour

apres réception de cette notification

par le Secrétaire général ou, si å ce

jour la Convention n’est pas encore

entrée en vigueur, å dater de son entrée

en vigueur.

2. Tout pays qui aura fait, conformé-

ment au paragraphe précédent, une

déclaration ayant pour effet de rendre

la présente Convention applicable å un

territoire qu’il représente sur le plan

international pourra, conformément å

1’article 44, dénoncer la Convention en

ce qui concerne ledit territoire.

Artide 47

Tout différend entre deux ou plusieurs

Parties contractantes touchant Pinter-

prétation ou Papplication de la présente

Convention que les Parties n’auraient

pu régler par voie de négociations ou

par un autre mode de réglement pourra

119

telse till Förenta Nationernas general­

sekreterare.

2. Uppsägning får verkan tolv må­

nader efter den dag då generalsekrete­

raren mottog underrättelse därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Artikel 45

Om efter det konventionen trätt i

kraft antalet Fördragsslutande Parter

på grund av uppsägningar nedgår un­

der fem, upphör konventionen att gälla

från den dag då den sista uppsägning­

en får verkan.

Artikel 46

1. Varje stat äger att vid depositio­

nen av sitt ratifikations- eller anslut­

ningsinstrument eller när som helst

därefter genom underrättelse till För­

enta Nationernas generalsekreterare

förklara, att denna konvention skall

vara tillämplig inom alla de territorier

för vilkas internationella angelägenhe­

ter den staten svarar eller inom visst

sådant territorium. Konventionen blir

gällande för varje i underrättelsen

nämnt territorium från nittionde da­

gen efter det att generalsekreteraren

mottagit underrättelsen eller, om kon­

ventionen då ännu ej trätt i kraft, från

dagen för dess ikraftträdande.

2. Stat, som enligt första stycket av­

givit förklaring, varigenom konventio­

nen blir gällande för territorium för

vars internationella angelägenheter den

staten svarar, kan enligt vad som före-

skrives i artikel 44 uppsäga konven­

tionen särskilt såvitt angår detta terri­

torium.

Artikel 41

Varje tvist mellan två eller flera För­

dragsslutande Parter rörande tolkning­

en eller tillämpningen av denna kon­

vention, vilken parterna ej kan bilägga

genom underhandlingar eller på annat

sätt, kan på begäran av någon av de

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

the Contracting Parties concerned, be

referred for settlement to the Interna­

tional Court of Justice.

Article 48

1.

Each Contracting Party may, åt

the time of signing, ratifying, or ac-

ceding to, this Convention, declare that

it does not consider itself as bound by

article 47 of the Convention. Other

Contracting Parties shall not be bound

bj’ article 47 in respect of any Con­

tracting Party which has entered such

a reservation.

2. Any Contracting Party having

entered a reservation as provided for

in paragraph 1 may åt any time with-

draw such reservation by notifying the

Secretary-General of the United Nations.

3. No other reservation to this Con­

vention shall be permitted.

Artide 49

1. After this Convention has been in

force for three years, any Contracting

Party may, by notification to the Sec­

retary-General of the United Nations,

request that a conference be convened

for the purpose of reviewing the Con­

vention. The Secretary-General shall

notify all Contracting Parties of the

request and a review conference shall

be convened by the Secretary-General

if, within a period of four months fol-

lowing the date of notification by the

Secretary-General, not less than one-

fourth of the Contracting Parties notify

him of their concurrence with the re­

quest.

2. If a conference is convened in

accordance with the preceding para­

graph, the Secretary-General shall notify

all the Contracting Parties and invite

them to submit within a period of

three months such proposals as they

may wish the Conference to consider.

The Secretary-General shall circulate

to all Contracting Parties the provisio­

nal agenda for the conference together

étre pörte, å la requéte d’une quelcon-

que des Parties contractantes intéres-

sées, devant la Cour internationale de

Justice, pour étre tranché par elle.

Artide 48

1. Chåque Partie contractante pourra,

au moment ou elle signera ou ratifiera

la présente Convention ou y adhérera,

déclarer qu’elle ne se considére pas liée

par 1’article 47 de la Convention. Les

autres Parties contractantes ne seront

pas liées par 1’article 47 envers toute

Partie contractante qui aura formulé

une telle réserve.

2. Toute Partie contractante qui aura

formulé une réserve conformément au

paragraphe 1 pourra å tout moment

lever cette réserve par une notification

adressée au Secrétaire général de reor­

ganisation des Nations Unies.

3. Aucune autre réserve å la présente

Convention ne sera admise.

Article 49

1. Apres que la présente Convention

aura été en vigueur pendant trois ans,

toute Partie contractante pourra, par

notification adressée au Secrétaire gé­

néral de TOrganisation des Nations

Unies, demander la convocation d’une

conférence å 1’effet de reviser la pré­

sente Convention. Le Secrétaire général

notifiera cette demande å toutes les

Parties contractantes et convoquera une

conférence de revision si, dans un délai

de quatre mois å dater de la notifica­

tion adressée par lui, le quart au moins

des Parties contractantes lui signifient

leur assentiment å cette demande.

2. Si une conférence est convoquée

conformément au paragraphe précédent,

le Secrétaire général en avisera toutes

les Parties contractantes et les invitera

å présenter, dans un délai de trois mois,

les propositions qu’elles souhaiteraient

voir examiner par la conférence. Le

Secrétaire général communiquera ä tou­

tes les Parties contractantes Tordre du

jour provisoire de la conférence, ainsi

121

berörda Fördragsslutande parterna hänskjutas till avgörande av Interna­ tionella domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Artikel

1. Fördragsslutande Part kan vid un­ dertecknandet eller ratificeringen av denna konvention eller vid anslutning­ en till den förklara, att den icke anser sig bunden av artikel 47 i konventio­ nen. Andra Fördragsslutande Parter är icke bundna av artikel 47 i förhållande till Fördragsslutande Part som gjort sådant förbehåll.

2. Fördragsslutande Part som gjort förbehåll enligt första stycket äger när som helst återtaga förbehållet genom underrättelse till Förenta Nationernas generalsekreterare.

3. Annat förbehåll mot denna kon­ vention är icke tillåtet.

Artikel

1. Sedan denna konvention varit i kraft i tre år, kan envar Fördragsslu­ tande Part genom underrättelse till Förenta Nationernas generalsekreterare begära att en konferens sammankallas för revision av konventionen. General­ sekreteraren skall underrätta alla För­ dragsslutande parter om denna fram­ ställning och sammankalla en revi- sior.skonferens, under förutsättning att minst en fjärdedel av de Fördragsslu­ tande Parterna inom fyra månader från dagen för generalsekreterarens under­ rättelse meddelar honom att de sam­ tycker till framställningen.

2. Om en konferens sammankallas enligt föregående stycke, skall general­ sekreteraren underrätta alla Fördrags­ slutande parter därom och anmoda dem att inom tre månader framlägga de förslag de önskar behandlade av konferensen. Generalsekreteraren skall senast tre månader före den dag då konferensen skall öppnas tillställa samtliga Fördragsslutande Parter en

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

with the texts of such proposals åt

least three months before the date on

which the conference is to meet.

3. The Secretary-General shall invite

to any conference convened in accord-

ance with this artide all countries re-

ferred to in artide 42, paragraph 1, and

countries which have become Con-

tracting Parties under artide 42, para­

graph 2.

Article 50

In addition to the notifications pro­

vided for in article 49, the Secretary-

General of the United Nations shall

notify the countries referred to in ar­

ticle 42, paragraph 1, and the coun­

tries which have become Contracting

Parties under article 42, paragraph 2,

of:

(a) ratifications and accessions under

article 42;

(b) the dates of entry into force of

this Convention in accordance with

article 43;

(c) denunciations under article 44;

(d) the termination of this Conven­

tion in accordance with article 45;

(e) notifications received in accord­

ance with article 46;

(f) declarations and notifications re­

ceived in accordance with article 48,

paragraphs 1 and 2.

Article 51

After 31 August 1956, the original of

this Convention shall be deposited with

the Secretary-General of the United

Nations, who shall transmit certified

true copies to each of the countries

mentioned in article 42, paragraphs 1

and 2.

In witness whereof,

the undersigned,

being duly authorized thereto, have

signed this Convention.

Done

åt Geneva, this nineteenth day

of May one thousand nine hundred and

fifty-six, in a single copy in the Eng-

lish and French languages, each text

being equally authentic.

que le texte de ees propositions, trois

mois au moins avant la date d’ouver-

ture de la conférence.

3. Le Secrétaire général invitera å

toute conférence convoquée conformé-

ment au présent article tous les pays

visés au paragraphe 1 de Particle 42,

ainsi que les pays devenus Parties con-

traetantes en application du paragraphe

2 de Particle 42.

Article 50

Outre les notifications prévues å

Particle 49, le Secrétaire général de

POrganisation des Nations Unies noti-

fiera aux pays visés au paragraphe 1 de

Particle 42, ainsi qu’aux pays devenus

Parties contractantes en application du

paragraphe 2 de Particle 42, —

a) les ratifications et adhésions en

vertu de Particle 42,

b) les dates auxquelles la présente

Convention entrera en vigueur confor-

mément å Particle 43,

c) les dénonciations en vertu de Par­

ticle 44,

d) 1’abrogation de la présente Con­

vention conformément å Particle 45,

e) les notifications recues conformé­

ment å Particle 46,

f) les déclarations et notifications re-

?ues conformément aux paragraphes 1

et 2 de Particle 48.

Article 51

Apres le 31 aout 1956, Poriginal de la

présente Convention sera déposé auprés

du Secrétaire général de POrganisation

des Nations Unies, qui en transmettra

des copies certifiées conformes å cha-

cun des pays visés aux paragraphes 1

et 2 de Particle 42.

En joi de quoi,

les soussignés, å ce

dument autorisés, ont signé la présente

Convention.

Fait

å Geneve, le dix-neuf mai mil

neuf cent cinquante-six, en un seul ex-

emplaire, en langues anglaise et fran-

caise, les deux textes faisant également

foi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

123

preliminär dagordning för konferensen

samt texterna till framlagda förslag.

3. Generalsekreteraren skall till var­

je konferens, som sammankallas enligt

denna artikel, inbjuda alla de stater

som avses i artikel 42 första stycket

samt de stater vilka blivit Fördrags-

slutande Parter enligt artikel 42 andra

stycket.

Artikel 50

Utöver de underrättelser som nämnts

i artikel 49 skall Förenta Nationernas

generalsekreterare lämna de stater som

avses i artikel 42 första stycket och de

stater vilka blivit För dragsslutande Par­

ter enligt artikel 42 andra stycket un­

derrättelse om:

a) ratifikationer och anslutningar

enligt artikel 42;

b) de dagar då detta fördrag träder

i kraft enligt artikel 43;

c) uppsägningar enligt artikel 44;

d) konventionens upphörande enligt

artikel 45;

e) underrättelser som mottagits en­

ligt artikel 46;

f) förklaringar och underrättelser

som mottagits enligt artikel 48 första

och andra styckena.

Artikel 51

Efter den 31 augusti 1956 skall ori­

ginalexemplaret av denna konvention

deponeras hos Förenta Nationernas ge­

neralsekreterare, som översänder be­

styrkta avskrifter därav till varje stat

som avses i artikel 42 första och andra

styckena.

Till bekräftelse varpå

underteckna­

de, därtill vederbörligen befullmäkti-

gade, undertecknat denna konvention.

Som skedde

i Geneve den nittonde

maj nittonhundrafemtiosex i ett enda

exemplar på engelska och franska språ­

ken, vilka båda texter äger lika vitsord.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Protocol of signature

On proceeding to sign the Conven-

tion on the Contract for the Interna­

tional Carriage of Goods by Road, the

undersigned, being duly authorized,

have agreed on the following statement

and explanation:

1. This Convention shall not apply

to traffic between the United Kingdom

of Great Britain and Northern Ireland

and the Republic of Ireland.

2.

Ad article 1, paragraph 4.

The undersigned undertake to nego-

fiate conventions governing contracts

for furniture removals and combined

transport.

In witness whereof, the undersigned,

being duly authorized thereto, have

signed this Protocol.

Done åt Geneva, this nineteenth day

of May one thousand nine hundred and

fifty-six, in a single copy in the Eng-

lish and French languages, each text

being equally authentic.

Protocole de signature

Au moment de procéder å la signature

de la Convention relative au contrat de

transport international de marchan-

dises par route, les soussignés, dument

autorisés, sont convenus des déclara-

tion et précision suivantes :

1. La présente Convention ne s’ap-

plique pas aux transports entre le

Royaume-Uni de Grande-Bretagne et

dTrlande du Nord et la République

dTrlande.

2.

Ad article premier, paragraphe

4.

Les soussignés s’engagent å négocier

des conventions sur le contrat de dé-

ménagement et le contrat de transport

combiné.

En foi de quoi, les soussignés,

k ce

dument autorisés, ont signé le présent

Protocole.

Fait å Geneve, le dix-neuf mai mil

neuf cent cinquante-six, en un seul ex-

emplaire, en langues anglaise et fran-

caise, les deux textes faisant également

foi.

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

125

Signaturprotokoll

Vid undertecknandet av konventio­

nen om fraktavtalet vid internationell

godsbefordran på väg har underteck­

nade, vederbörligen befullmäktigade,

överenskommit om följande förklaring

och precisering:

1. Denna konvention äger icke till-

lämpning på befordran mellan Det För­

enade Konungariket Storbritannien och

Nordirland samt Republiken Irland.

2. Till artikel 1 fjärde stycket.

Undertecknade förbinder sig att in­

leda underhandlingar för att uppnå

överenskommelser angående avtal om

befordran av flyttsaker och om sam­

mansatt befordran.

Till bekräftelse varpå underteckna­

de, därtill vederbörligen befullmäkti­

gade, undertecknat detta protokoll.

Som skedde i Geneve den nittonde

maj nittonhundrafemtiosex i ett enda

exemplar på engelska och franska språ­

ken, vilka båda texter äger lika vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

127

Protokoll, hållet i lagrådet den 27 maj 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet

Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet

C

onradi

.

Enligt lagrådet den 18 april 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5

april 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till

lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av assessorn Birgitta Blom.

Lagrådet

yttrade:

Konventionens regelsystem är sådant att hinder inte möter mot dess in­

förlivande med svensk rätt. Konventionen är avsedd att föreläggas riksdagen

för godkännande. Lagrådet har att med utgångspunkt från att konventio­

nen godkänns yttra sig rörande vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara

ändamålsenliga för införlivandet.

Enligt vedertagen uppfattning fordras en lagstiftningsakt för att bestäm­

melserna i en konvention skall tillämpas av svensk domstol eller annan

myndighet. När det gäller en internationell överenskommelse på civilrät­

tens område, avsedd att skapa rättigheter och skyldigheter för enskilda, har

hittills det ojämförligt vanligaste varit att dess innehåll i vad det är av vikt

skrivs om till svensk lag. På grundval av konventionens regelsystem utar­

betas en svensk lagtext med begagnande av sedvanligt svenskt lagspråk och

svensk lagstiftningsteknik. Konventionen transformeras, som det heter, till

svensk lag. Enligt hittills anlagt synsätt torde den folkrättsliga förpliktelsen

ej sträcka sig längre än att det är konventionens materiella innehåll som

skall bringas till tillämpning. För Sveriges del är påtagliga fördelar för­

knippade med ett sådant förfaringssätt. En internationell konvention an­

knyter i allmänhet till de större staternas olika rättssystem. Ofta kommer

den juridiska utformningen att delvis bero på kompromisser på skilda

9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

punkter. Ett mindre land kan av naturliga skäl mera sällan påräkna hän­

syn för sin särskilda rättsteknik. Transformering till svensk lag kan då

leda till jämkningar inom konventionens ram för att anpassning skall kun­

na ske utan att de inhemska rättsreglernas inre sammanhang bryts sön­

der. Och förfarandet kan ge orsak till översyn även av vad som ligger utan­

för det direkt aktuella rättsområdet. Eventuella oklarheter i konventionen

kan påvisas i auktoritativa lagmotiv, vilka på hos oss brukligt sätt redovisar

bakgrunden till de olika bestämmelserna och söker klargöra den exakta

innebörden av de använda svenska uttrycken.

Beträffande den konvention varom nu är fråga föreslås en annan metod

för införlivandet med svensk rätt. Enligt det remitterade lagförslaget för­

klaras konventionen skola gälla som svensk lag. Konventionen är avfattad

på engelska och franska. Enligt slutorden i konventionen äger de båda tex­

terna lika vitsord. Metoden innebär sålunda att som svensk lag skall — vid

sidan av varandra — gälla en engelsk och en fransk text. Den bifogade

svenska översättningen äger icke vitsord utan utgör endast ett hjälpmedel

för tolkningen av de utländska texterna.

En sådan ordning kan av naturliga skäl väcka betänkligheter. Konven­

tionen skall läsas och förstås av svenska medborgare och den skall tilläm­

pas av svenska domstolar och myndigheter. Språksvårigheter kan utgöra

visst hinder vid tillämpningen i Sverige. Några därmed sammanhängande

förhållanden synes böra särskilt understrykas. Konventionen saknar mo­

tivuttalanden i egentlig mening. För bestämmelser som varit resultat av

kompromisser kan med avsikt ha begagnats uttryck som ger utrymme för

olika tolkningar. Ibland synes den engelska och den franska texten på grund

av språkliga förhållanden inte helt överensstämma. Ytterligare svårighe­

ter har efter konventionens utarbetande uppkommit, när till de två främ­

mande texterna skolat fogas en tredje — den svenska — som till uppställ­

ning och utformning så nära som möjligt skall ansluta till de två andra

texterna. Det har inte kunnat undvikas att innebörden av vissa bestäm­

melser i konventionen på grund av nu anförda eller andra omständigheter

framstår som oklar. Några exempel härpå skall anföras.

I bl. a. art. 17 andra stycket, art. 20 första, andra och tredje styckena

samt art. 23 femte stycket förekommer på engelska uttrycket »the claimant»

resp. »the person entitled to make a claim» och på franska uttrycket »l’ayant

droit». Det synes i och för sig tveksamt, huruvida innebörden av den eng­

elska och den franska texten i detta hänseende är helt densamma. Men

härtill kommer att i den svenska översättningen av bestämmelserna finns

i tur och ordning uttrycken »den berättigade», »den som äger förfoga över

godset» och »någon som visar att han lidit skada». — Enligt art. 31 första

stycket har kontralctsparterna tillagts befogenhet att överenskomma om

tvistens hänskjutande till domstol i någon av konventionsstaterna. Det är

omöjligt att av de engelska och franska texterna läsa ut, om sådant hän-

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

129

skjutande skall ske till viss domstol eller s. a. s. till domstolsorganisatio-

nen i visst land (varvid ankommer på det landet att tillhandahålla forum)

eller om möjligen parterna äger prorogera till domstolsorganisationen i flera

länder, vilket sistnämnda kunde vara motiverat för att skapa behörighet

för domstolarna i alla länder som godset passerar. Såsom framgår av re­

missprotokollet kan för övrigt vara tveksamt om enligt bestämmelsen en

prorogation medför exklusiv behörighet. — Angående art. 36 vill lagrådet

framhålla att en annan uppfattning är tänkbar än den departementschefen

givit uttryck för. Av uttalanden vid konventionens tillkomst framgår att

bestämmelsen i andra punkten inte avsetts medföra någon utvidgning av

domsrättsreglerna i art. 31 första stycket och att talan mot flera fraktförare

enligt art. 36 därför bara kan föras när den stat där talan väcks äger juris­

diktion i fråga om samtliga dessa fraktförare. Bestämmelsen i andra punk­

ten torde därför böra tolkas som en regel om kumulation. Den med denna be­

stämmelse i stort sett överensstämmande regeln i art. 39 andra stycket andra

punkten innebär uppenbarligen inte annat än en kumulationsregel. — Oklar­

het vidlåder också bestämmelsen i andra punkten av art. 39 fjärde stycket,

avseende utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden för regress­

anspråk. I remissprotokollet uttalas den uppfattningen att preskriptions­

tiden när det grundläggande ersättningsanspråket blivit domfäst börjar

löpa den dag då dom som har vunnit laga kraft meddelades. Enligt lagrå­

dets mening nödvändiggör konventionstexten icke en sådan tolkning och

sakliga skäl synes närmast tala för att preskriptionstiden skall börja löpa

först den dag då laga kraft inträtt. — Åtskilliga otydligheter i övrigt har

belysts genom uttalanden av departementschefen.

Det skall emellertid inte bestridas att den i det remitterade förslaget be­

gagnade metoden för införlivande av en konvention med svensk rätt, dvs.

att konventionen såsom sådan skall gälla som svensk lag, kan ha vissa för­

delar. Ibland torde det kunna vara av betydelse att en svensk kontrakts-

part kan hänvisa till att en konvention som sådan — och inte en omskriv­

ning på svenska — är lag i Sverige. Måhända kan också antagas att utsik­

terna till enhetlig rättstillämpning i alla konventionsstater blir större, om

det är exakt samma text (texter) som gäller i de skilda länderna.

Av remissprotokollet framgår att en ny lagstiftning avseende såväl na­

tionella som internationella vägfraktavtal är avsedd att komma till stånd

inom några år. Tanken är att vid denna tidpunkt kommer att prövas om

en transformering av konventionen skall ske, ehuru givetvis detta icke kom­

mer att innebära några förändringar i det väsentliga innehållet. Lagrådet

kan med hänsyn härtill instämma i departementschefens uppfattning att

speciella skäl talar för att en enklare metod kommer till användning i detta

särskilda fall.

När lagrådet i frågan hur en internationell överenskommelse bör över­

föras till svensk lag ansett transformeringsmetoden äga principiellt före-

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

träde, har denna bedömning företagits med hänsyn till förhållandena så­

dana de nu gestaltar sig och med ledning av vunna erfarenheter. Emellertid

kan förutses att med tilltagande mellanfolkligt samarbete antalet av Sve­

rige biträdda konventioner som måste omsättas i svensk lag kommer att

snabbt öka i antal. Möjligen kommer därvid strängare krav att ställas på

formell överensstämmelse mellan olika rättsordningar. Genomförandet i

den form som får anses som den från svensk rättssynpunkt bästa, nämligen

innehållets transformering till svensk lagtext, kan möta svårigheter. Skall

transformeringsmetoden mera allmänt ersättas av exempelvis den metod

som använts i förevarande fall bör, med hänsyn till frågans stora vikt, saken

enligt lagrådets mening bli föremål för ett principiellt avgörande av gene­

rell räckvidd.

Lagrådets närmare granskning av konventionens innehåll har skett från

synpunkten i vad mån dennas regler gör bestämmelser i den föreslagna

lagen erforderliga. Den svenska översättningens överensstämmelse med kon­

ventionens originaltexter faller utanför granskningen.

1

§■

Bland konventionsbestämmelser vilka enligt förevarande paragraf skall

gälla som svensk lag ingår den i art. 45 upptagna föreskriften att konven­

tionen, i händelse antalet konventionsstater på grund av uppsägningar ned­

går under fem, upphör att gälla från den dag då den sista uppsägningen får

verkan. Skulle konventionen av sådan anledning upphöra, kan det bli före­

mål för tvekan, huruvida dess materiella bestämmelser alltjämt utgör svensk

lag eller ej. Det bör emellertid tillkomma den svenska lagstiftaren att i ett

dylikt läge avgöra om regleringen skall behållas eller ej samt, i sistnämnda

fall, bestämma tidpunkten då lagen skall upphöra och meddela de över­

gångsbestämmelser som då erfordras. Avsikten lär också vara att lagens

giltighet skall vara oberoende av konventionens. Denna ståndpunkt skulle

klart framträda, om förevarande paragraf fick förslagsvis den lydelsen att

som svensk lag skall, med iakttagande av vad som ytterligare föreslcrives i

det följande, gälla art. 1—41 av konventionen. Att därigenom från giltighet

såsom svensk lag uteslutes konventionens inledning och, förutom art. 45,

också dess slutbestämmelser i övrigt är en fördel med den angivna lydel­

sen, vilken lagrådet får förorda.

För tydlighetens skull må anmärkas att jämlikt första stycket i signatur­

protokollet konventionen ej äger tillämpning på befordran mellan Det För­

enade Konungariket Storbritannien och Nordirland samt Republiken Irland.

Godtages lagrådets förslag, behöver i senare paragrafer hänvisning till viss

artikel icke efterföljas av orden »i konventionen».

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2

§.

Den möjlighet att avtala om undantag från konventionens tillämpning

som enligt art. 1 femte stycket står konventionsstater inbördes till buds

måste rimligen så mycket mer antagas tillkomma konventionsstat i förhål­

lande till stat som står utanför konventionen. För Sverige kan det i vissa

lägen vara av vikt att kunna tolka och tillämpa konventionen i enlighet

med denna uppfattning om dess innebörd. Om exempelvis Norge tillträder

konventionen men Finland låter med tillträdet anstå, skulle det te sig egen­

domligt, om den lokala gränstrafiken med Norge kunde undantagas från

konventionens tvingande reglering men inte samma slags trafik med Fin­

land. Av dessa skäl förordar lagrådet att villkoret att den främmande sta­

ten skall ha tillträtt konventionen får utgå.

5 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om forum och föreskriver att

talan som enligt art. 31 första stycket kan upptagas här i landet får väckas

ej blott vid domstol som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken utan

även vid domstolen i den ort där godset mottogs för befordran eller vid dom­

stolen i bestämmelseorten. Såsom lagrådet förut anfört är det emellertid

tveksamt huruvida inte parterna kan avtala om jurisdiktion här i landet

utan att ange den domstol som skall upptaga tvisten. Därest så sker kan det

uppstå fall då ingen svensk domstol blir behörig. Med hänsyn härtill får

lagrådet föreslå ett tillägg till lagtexten av följande lydelse »eller, om en­

ligt det sagda behörig domstol ej finnes, vid Stockholms rådhusrätt».

Lagrådet förordar att ytterligare en paragraf införs i lagen.

Enligt art. 29 i konventionen äger fraktföraren inte åberopa vissa till hans

skydd uppställda regler om ansvarsbegränsning och bevisbördans fördel­

ning, försåvitt skadan orsakats av honom eller hans folk uppsåtligen eller

genom sådan vårdslöshet som likställs med uppsåt enligt lagen i den stat

där talan väckts. Motsvarande gäller beträffande den personliga ansvarig­

heten för någon som är anställd hos fraktföraren eller som är dennes med­

hjälpare. Och enligt art. 32 första stycket förlängs den vanliga ettåriga pre­

skriptionstiden till tre år, om talan grundas på uppsåt eller sådan vårds­

löshet som enligt lagen i den stat där talan fors likställs med uppsåt. De­

partementschefen har i anslutning till art. 29 i remissprotokollet uttalat att

med vårdslöshet som enligt lex fori likställs med uppsåt torde för svensk

rätts del få avses särskilt allvarliga former av vårdslöshet; därvid hänvisas

bl. a. till 25 § i 1937 års luftbefordringslag.

På olika ställen i svensk lag förekommer sammanställningen uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet. Någon allmän regel om att med uppsåt jäm­

ställs grov vårdslöshet torde dock inte gälla. Fastmera tyder den omständig­

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

heten att sådana sammanställningar görs närmast på att det ansetts krävas

uttrycklig föreskrift för att i det särskilda fallet grov vårdslöshet skall jäm­

ställas med uppsåt.

Det synes lämpligt att vid införlivande av konventionen med svensk rätt

upptaga tanken att vårdslöshet av allvarlig beskaffenhet skall jämställas

med uppsåt. Härför krävs enligt det anförda en uttrycklig bestämmelse.

Det torde därvid knappast kunna ifrågakomma att använda annat uttryck

än »grov vårdslöshet». Att härmed avses bara oaktsamhet av mycket all­

varlig natur torde vara tydligt med hänsyn till rättstillämpningen i övrigt

inom civilrätten.

Lagrådet föreslår i enlighet härmed att i lagen upptas stadgande att vid

tillämpningen av art. 29 och art. 32 första stycket med uppsåt skall likstäl­

las grov vårdslöshet. Stadgandet bör lämpligen utgöra lagens 5 §. I para­

grafnumreringen bör göras härav betingade ändringar.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

133

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

28 juni 1968.

Närvarande:

Statministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, O

dhnoff

,

Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19

maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I likhet med lagrådet förutser jag en utveckling mot ett snabbt ökande

antal av Sverige biträdda konventioner som måste omsättas i svensk lag. 1

själva verket är situationen redan nu sådan, att vi har svårigheter att följa

med i det internationella lagharmoniseringsarbetet, eftersom den hos oss

traditionella transformeringstekniken är en mycket tidsödande och arbets-

krävande lagstiftningsmetod. Redan häri ligger ett viktigt skäl att över­

väga en övergång till enklare och snabbare metoder när det gäller att inför­

liva internationella konventioner med svensk rätt.

Som lagrådet har påpekat torde det vidgade mellanfolkliga samarbetet på

det rättsliga området också medföra att kraven på formell överensstämmelse

mellan olika nationella rättsordningar efter hand ställs högre. Trans­

formeringstekniken sådan den nu tillämpas hos oss ger inte alltid tillfreds­

ställande resultat i det hänseendet.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag att frågan om att helt eller

delvis ersätta transformeringsmetoden med exempelvis den metod som an­

vänts i förevarande fall bör tas upp till prövning i hela dess omfattning. Jag

har tidigare berört denna fråga i ett mera speciellt sammanhang. I samband

med att jag tillkallade sakkunniga för att i nordiskt samråd utreda förut­

sättningarna för att bevara och utveckla den nordiska rättsgemenskapen vid

en eventuell anslutning till den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC)

uttalade jag i direktiven för de sakkunniga, att det planerade utrednings­

arbetet borde omfatta bl. a. vilken legislativ form som bör väljas för genom­

förandet i den nationella lagstiftningen av Romfördraget eller däremot sva­

rande fördrag samt de avtal som anknyter därtill ävensom av sådana för den

134

Kungl. Maj.ls proposition nr 132 år 1968

gemensamma marknaden bindande beslut som fattas av organen inom EEC.

Jag delar lagrådets uppfattning att frågan bör bli föremål för ett prin­

cipiellt ställningstagande av allmän räckvidd. Ett sådant ställningstagande

förutsätter emellertid en föregående allsidig bedömning av olika alternativa

lösningar. Eftersom en omläggning av det nu tillämpade systemet skulle få

omedelbara återverkningar på det nordiska lagsamarbetet bör samråd ske

med de övriga nordiska länderna innan man tar ställning i frågan. Jag avser

att ta initiativ till ett sådant samråd. Först därefter kan avgöras i vilka for­

mer de fortsatta övervägandena skall ske.

De av lagrådet föreslagna jämkningarna i 1 och 2 §§ i lagförslaget bör

göras. Förslaget att i lagen tas upp uttrycklig föreskrift av innebörd att

vid tillämpning av konventionens bestämmelser i art. 29 och 32 första styc­

ket grov vårdslöshet skall likställas med uppsåt bör också godtas. Bestäm­

melse i ämnet bör som lagrådet föreslagit tas upp som en ny 5 §. Detta för­

anleder en omnumrering av 5—7 §§ i det remitterade förslaget.

Bestämmelsen i art. 31 första stycket får enligt min mening — med hän­

syn särskilt till utformningen av den franska texten — närmast ges den

innebörden att ett prorogationsavtal enligt konventionen skall respekteras

endast om parterna i avtalet angett, direkt eller indirekt, den eller de dom­

stolar som skall vara behöriga. Det torde således inte vara tillräckligt att

avtalet helt allmänt utpekar domstolarna i viss stat. Tolkar man bestäm­

melsen på detta sätt, behövs inte den av lagrådet föreslagna regeln att talan

skall väckas vid Stockholms rådhusrätt, om det inte finns behörig domstol

enligt forumregeln i 5 § i det remitterade förslaget. Uttrycket »viss dom­

stol» i 10 kap. 16 § RB kan nämligen inte ges den innebörden att ett proro­

gationsavtal som tillägger flera än en domstol behörighet är ogiltigt. Då

emellertid konventionstexten i art. 31 första stycket inte är helt otvetydig,

vill jag inte motsätta mig att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen tas

upp i lagen. Bestämmelsen bör som lagrådet föreslagit tas upp som ett

andra stycke i 5 § (6 § i det nya förslaget). Det blir domstolarnas sak att

på grundval av en tolkning av berörda konventionsbestämmelse avgöra,

huruvida i det enskilda fallet förutsättningar finns för en tillämpning av

den nya bestämmelsen, dvs. att det visserligen föreligger ett enligt konven­

tionen giltigt prorogationsavtal men behörig domstol inte kan utpekas med

ledning av avtalet och en tillämpning av 10 kap. 16 § RB.

I övrigt bör lagförslaget underkastas vissa redaktionella jämkningar.

Jag kan för egen del ansluta mig till lagrådets uttalanden om innebörden

av art. 36 andra punkten och art. 39 fjärde stycket i konventionen. Över­

sättningen av den sistnämnda bestämmelsen bör jämkas i överensstämmelse

med den tolkning som lagrådet har förordat. Också i övrigt bör vissa redak­

tionella jämkningar göras i den svenska översättningen av konventionen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

135

dels godkänna den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om

fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg,

dels antaga förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till kon­

ventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran

på väg.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hem­

ställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen ......................................................................................................

1

Propositionens huvudsakliga innehåll.........................................................

1

Lagförslag ............................................................................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1968 ...................................... 4

Gällande svensk rätt ............................................................................... 5

Det nordiska lagstiftningssamarbetet ................................................. 6

Huvuddragen av konventionen .............................................................. 7

Frågan om Sveriges tillträde till konventionen................................ 10

Utredningen ............................................................................... 10

Remissyttrandena .................................................................. 11

Departementschefen ................................................................ 13

Lagstiftningsåtgärder med anledning av konventionen ............... 17

Metoden för konventionens införlivande med svensk rätt . .

17

Utredningen ............................................................................... 17

Departementschefen ................................................................ 17

Huvuddragen av lagstiftningen ................................................... 19

Departementschefen .............................................................. 19

De särskilda bestämmelserna i konventionen.................................... 23

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen 60

Hemställan ................................................................................................ 64

Bilagal. Till lagrådet remitterat lagförslag....................... 65

Bilaga 2. Konventionen ........................................................................... 67

Utdrag av lagråds protokollet den 27 maj 1968 ......................................... 127

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 juni 1968 ...................................... 133