2

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

Förslag

till

Lag

med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Artiklarna 1-—41 av den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventio­

nen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg skall, med iakt­

tagande av vad som ytterligare föreskrives i det följande, gälla som svensk

lag.

2

§•

Konungen kan efter överenskommelse med främmande stat och under

förutsättning av ömsesidighet förordna, att befordran av gods på väg i lokal

gränstrafik mellan Sverige och den staten skall vara helt eller delvis undan­

tagen från tillämpning av konventionen.

3 §•

På fraktsedel som upprättas i Sverige får fraktförarens och avsändarens

underskrifter vara tryckta. Stämpel får användas i stället för underskrift.

4 §•

Försäljning enligt artikel 16 tredje stycket av gods som finnes i Sverige

skall ske på offentlig auktion eller, om sådan icke lämpligen kan äga rum,

på annat betryggande sätt. Såvitt det är möjligt skall fraktföraren i god tid

underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försälj­

ningen.

5

§•

Vid tillämpning av artikel 29 och artikel 32 första stycket skall grov vårds­

löshet likställas med uppsåt.

6

Talan som enligt artikel 31 första stycket kan upptagas i Sverige får väc­

kas, utom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden,hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 april

1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L^änge, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ils­

son

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an­

gående fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, m. m., och

anför.

Den 19 maj 1956 avslutades i Geneve en konvention om fraktavtalet vid

internationell godsbefordran på väg, vanligen kallad CMR efter sin franska

benämning ”Convention relative au contrat de transport international de

marchandises par route.” Konventionen trädde i kraft den 2 juli 1961 och

gäller numera mellan Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Jugoslavien,

Luxemburg, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Förbundsrepubliken

Tyskland och Österrike. Stat som har undertecknat konventionen kan ra­

tificera den. Annan stat kan under vissa förutsättningar ansluta sig till

konventionen. Sverige och Schweiz har undertecknat men inte ratificerat

konventionen.

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt en inom justitie­

departementet utarbetad översättning till svenska torde få fogas vid stats­

rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 11 november

1960 sakkunniga1 för att utreda bl. a. frågan om lagstiftning i anledning av

ett svenskt tillträde till konventionen (Utredningen angående fraktavtalet

vid godsbefordran på väg). Utredningen har bedrivit sitt arbete i samverkan

med motsvarande danska, finska och norska utredningskommittéer. År

1966 avlämnade utredningen betänkandet ”Vägfraktavtalet I — Internatio­

nell befordran” (SOU 1966:36) med förslag till lag om internationell be­

fordran av gods på väg.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,

1 Numera statssekreteraren Gunnar von Sydow, ordförande, direktören Torsten Anders­

son och numera hovrättspresidenten Karl Sidenbladh. Sedan von Sydow frånträtt sitt

uppdrag den 4 juni 1962, förordnades samma dag Sidenbladh till ordförande och numera

departementsrådet Clas Nordström till sakkunnig.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Fraktföraren fritar sig emellertid från ansvarighet i vissa fall, såsom då

skadan orsakas av fel eller försummelse på avsändarens eller mottagarens

sida, av godsets egen beskaffenhet eller av force majeure. Vidare påtar sig

fraktföraren ansvarighet för skada som uppkommit till följd av sådant

dröjsmål med transportuppdragets utförande som beror av uppenbar för­

summelse på fraktförarens sida. Den skadelidandes rätt till ersättning är

begränsad, vid förlust, minskning eller skada till 200 kronor för kilogram

av godsets bruttovikt och vid dröjsmål till fraktens dubbla belopp.

Slutligen bör nämnas att avtal om vägtransport till Sverige från stat som

redan har tillträtt konventionen regelmässigt är underkastade dennas reg­

lering, eftersom konventionen föreskriver att fraktsedel som utfärdas i kon-

ventionsstat skall innehålla bestämmelse att befordringen är underkastad

konventionens bestämmelser även om annat är avtalat.

Det nordiska lagstiftningssamarbetet

Efter beslut på nordiskt justitieministermöte år 1960 tillkallades i Dan­

mark, Finland, Norge och Sverige sakkunnigkommittéer för att i samarbete

utreda frågan om utformningen av den lagstiftning som är nödvändig för

ett tillträde till CMR från de nordiska ländernas sida och frågan huruvida i

samband med en sådan lagstiftning också bör införas lagregler om det

inhemska vägfraktavtalet. Den danska kommittén avlämnade redan år 1962

betänkande med förslag till lagstiftning om internationella vägfraktavtal

(betaenkning nr 319). På grundval av förslaget genomfördes ”lov af 10

marts 1965 (nr 47) om fragtaftaler ved international vejtransport”, vilken

trädde i kraft den 1 juli 1965. I samband härmed ratificerade Danmark

CMR. Den norska kommittén lade fram ett motsvarande betänkande år

1964, och inom det norska justisdepartementet förbereds f. n. lagstiftning i

ämnet på grundval av kommittéförslaget med sikte på att Norge skall till­

träda CMR under år 1968. I Finland har något betänkande ännu inte lagts

fram. Den svenska utredningen avlämnade sitt betänkande med förslag till

lag om internationell befordran av gods på väg (”Vägfraktavtalet I”) i april

1966. Efter remissbehandling av betänkandet har förslaget varit under över­

vägande inom justitiedepartementet.

De danska, finska, norska och svenska kommittéerna fortsätter utred­

ningsarbetet med att överväga frågan om lagstiftning angående vägfraktav­

talet vid inhemsk godstransport på väg. Arbetet är f. n. inriktat på att regler

härom skall inarbetas i de tidigare avlämnade förslagen till lagstiftning —

i Danmark gällande lag — om det internationella vägfraktavtalet. Utred­

ningsarbetet väntas vara avslutat tidigast någon gång vid mitten av år 1969.

vande av sådant avtal. Dessa frågor får bedömas enligt tillämplig nationell

lag.

Enligt konventionen skall fraktavtalet bekräftas genom att fraktsedel

upprättas (art. 4). Denna skall undertecknas av avsändaren och fraktföra­

ren (art. 5). Konventionen innehåller detaljerade regler om vilka uppgifter

fraktsedeln skall innehålla (art. 6). Fraktsedeln tjänar i första hand som

bevismedel dels i fråga om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande

av godset, dels i fråga om godsets och förpackningens synliga tillstånd vid

mottagandet m. m. (art. 9). Men fraktsedeln utgör också nödvändig legitima-

tionshandling för den som vill utöva sin rätt att förfoga över godset under

transporten genom att ge fraktföraren nya anvisningar, t. ex. i fråga om be­

stämmelseorten (art. 12 femte stycket). Till skillnad från vad som gäller be­

träffande konossement är fraktsedeln däremot inte bärare av rätten till god­

set i den meningen att innehav av fraktsedeln omedelbart berättigar inne­

havaren att få godset utlämnat till sig.

Fraktföraren är i princip ansvarig på objektiv grund för skada som upp­

kommer genom att godset förkommer, minskas eller skadas under trans­

porten (i det följande sammanfattas dessa skador under benämningen real-

skada) eller att godset utlämnas för sent (art. 17 första stycket). Ansvarig­

het inträder således oberoende av om fel eller försummelse ligger fraktfö­

raren eller hans folk till last. Ansvarigheten inskränks emellertid dels ge­

nom regler som befriar fraktföraren från ansvarighet i särskilt angivna fall

(art. 17 andra och fjärde styckena) dels genom bestämmelser om undan­

lag för vissa slag av skador och om begränsning av ersättningsbeloppen (art.

23 och 25). Fraktföraren är fri från ansvarighet bl. a. om skadan vållats av

avsändaren eller mottagaren eller orsakats av godsets egen beskaffenhet

eller av force majeure (art. 17 andra stycket). Fraktföraren går vidare i

vissa fall fri från ansvarighet för realskada på den grund att risken varit

särskilt stor för att godset skulle komma till skada under transporten (art.

17 fjärde stycket). Fraktföraren har i princip bevisbördan för att sådan om­

ständighet förelegat som befriar honom från ansvar (art. 18). Ersättning

för realskada skall beräknas efter godsets värde (art. 23 första och andra

styckena). Dessutom utgår ersättning för frakt, tullavgifter och andra kost­

nader (art. 23 fjärde stycket). Däremot utgår inte ersättning för utebliven

handelsvinst eller annan allmän förmögenhetsskada. Ersättning för godsets

värde får inte överstiga 25 guldfrancs (f. n. motsvarande 42: 25 kr.) per kilo­

gram bruttovikt (art. 23 tredje stycket). Vid dröjsmål ihed godsets utläm­

nande utgår ersättning för all skada, således även allmän förmögenhets­

skada, men ersättningen är begränsad till fraktens belopp (art. 23 femte

stycket).

Konventionens bestämmelser är enligt uttrycklig föreskrift i art. 41 tving­

ande. Det innebär bl. a. att ett åtagande från fraktförarens sida att svara

med högre belopp än konventionen föreskriver inte är bindande för honom.

⁸

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

av såväl varuägare som fraktförare. Föreningens medlemmar berörs av frå­

gan i egenskap av försäkringsgivare för båda dessa kategorier. Med hänsyn

till de uppenbara fördelar som tillkomsten av enhetliga rättsregler kommer

att innebära, finner föreningen det särskilt tillfredsställande att svensk lag­

stiftning i ämnet baseras på konventionen, vilken kan antas komma att på­

verka lagstiftningen i samtliga västeuropeiska länder. Föreningens syn­

punkter åberopas också av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Några remissinstanser uttalar betänkligheter mot att fraktförarens ansva­

righet enligt konventionen är begränsad till lägre belopp än som gäller för

internationell godsbefordran med vissa andra transportmedel och att frakt­

föraren är förhindrad att generellt åta sig ansvarighet med högre belopp. En­

ligt Sveriges advokatsamfund medför detta olägenheter vid den s. k. samlast-

ningstrafik som bedrivs av de stora transportföretagen och som innebär att

gods från olika transportkunder samlas och befordras som en enda sändning

med järnväg, bil, fartyg eller flyg. Transportföretagen förbehåller sig därvid

rätt att begagna det transportmedel ”som lämpligen bör ifrågakomma”, om

kunden inte uttryckligen begär att godset skall befordras på visst sätt. För

att inte samlastningsföretagen onödigt skall bindas vid valet av transport­

medel och för att kunden på förhand skall kunna bedöma omfattningen av

det skydd som ansvarighetsreglerna ger honom samt lämpa sitt eget försäk­

ringsskydd därefter, måste dessa företag utgå från den högsta begräns-

ningssumma som gäller för något av de transportmedel som kan komma

i fråga, dvs. f. n. det ansvarsbelopp om 200 kronor per bruttokilogram som

gäller enligt den nya järnvägstrafikstadgan. Vid kombinerade väg- och sjö­

transporter som sker med containers eller på flak och när godset på annat sätt

är enhetslastat kan konossementskonventionens begränsningsregler leda till

ett högre belopp än vägtransportkonventionen. Ansvarsgränsen måste då sät­

tas så högt att den inte kommer i konflikt med konossementskonventionens

tvingande regler. Att vägtransportkonventionen hindrar vägfraktföraren att

frivilligt höja ansvarsgränsen medför enligt advokatsamfundets mening att

man får en inte önskvärd skillnad mellan olika slag av transporter av en­

hetslastat gods. Nackdelarna kan visserligen i viss mån elimineras genom att

avsändaren vid vägtransport avger en deklaration om godsets verkliga vär­

de. En sådan deklaration medför dock praktiska svårigheter — motsvaran­

de bestämmelser inom sjö-, luft- och järnvägstransporträtten används säl­

lan i praktiken. Svårigheter kan också uppstå vid utformningen av ansva-

righetsregler för enhetslaster och vid kombinerade transporter. Bestämmel­

sen i art. 41 att avtalsvillkor som avviker från konventionens regler är ogil­

tigt kan vidare innebära ett hinder i de strävanden att rationalisera och för­

billiga försäkringsskyddet mot transportrisker som tar sig uttryck i att

fraktförarna åtar sig ett utökat ansvar och täcker detta genom försäkring,

en ordning som i många fall medför att behovet av ytterligare försäkrings­

skydd bortfaller. — Trots de invändningar som sålunda kan göras mot kon-

10

Kiingl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

tificeras (art. 42 fjärde stycket). Den träder i kraft sedan fem stater har rati­

ficerat eller anslutit sig till den. För stat som därefter ratificerar eller an­

sluter sig till konventionen träder den i kraft på nittionde dagen efter det

att ratifikations- eller anslutningsinstrument har deponerats (art. 43). För­

enta Nationernas generalsekreterare är depositarie för konventionen (art.

42 femte stycket).

Konventionen kan sägas upp av enskild konventionsstat. Uppsägning får

verkan tolv månader efter den dag då depositarien mottog uppsägningen

(art. 44).

Tvist mellan två eller flera konventionsstater om konventionens tolkning

eller tillämpning, som dessa inte har kunnat bilägga genom underhand­

lingar eller på annat sätt, kan av någon av parterna hänskjutas till avgöran­

de av Internationella domstolen i Haag (art. 47). Mot denna bestämmelse

får reservation göras i samband med tillträde till konventionen. I övrigt är

reservationer mot konventionen inte tillåtna (art. 48).

Sedan konventionen har varit i kraft i tre år kan konventionsstat begära

hos FNs generalsekreterare att en revisionskonferens sammankallas. Om

minst en fjärdedel av konventionsstaterna samtycker skall en revisions­

konferens hållas.

Frågan om Sveriges tillträde till konventionen

Utredningen

Betydelsen av att man får enhetliga regler i Europa om fraktavtalet vid

internationella vägfraktavtal är enligt utredningen uppenbar. Det under­

lättar slutandet av sådana avtal, skänker större trygghet i transportförhål­

landena och minskar antalet tvister. Bl. a. i Sverige har önskemål om enhet­

liga regler på detta område i olika sammanhang förts fram av företrädare

för såväl varuägare som transportörer. Lastbilstransporterna mellan Sve­

rige och de stater som redan har tillträtt konventionen är av betydande

omfattning. Det innebär att svenska domstolar redan nu kan ha att tillämpa

konventionen. Med hänsyn bl. a. till den ovisshet som råder om den svenska

vägfrakträttens innehåll skulle det enligt utredningen vara en fördel att

med vår rättsordning införliva konventionen, eftersom man då får ett regel­

system som blir tillämpligt på all utrikes godsbefordran på väg och som

stämmer överens med vad som gäller i de länder med vilka vi har de liv­

ligaste biltrafikförbindelserna. Det skulle enligt utredningen också vara en

fördel för de svenska vägfraktförare som utför internationell godsbefordran

— bl. a. i fråga om möjligheterna att få trafikrättigheter utomlands — att

bli underkastade samma bestämmelser i Sverige som i de länder som redan

är bundna av konventionen och att i rättsligt hänseende bli likställda med

fraktförare i dessa länder. Sverige bör enligt utredningen ställa sig utanför

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

På 1920-talet tillkom två konventioner om sjö- resp. lufttransport. År

1924 avslutades i Bryssel den internationella konventionen rörande fast­

ställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement (ko-

nossementskonventionen) och år 1929 avslutades i Warszawa konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om inter­

nationell luftbefordran (Warszawakonventionen). Konossementskonventio-

nen införlivades med svensk rätt genom lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i

anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rö­

rande konossement (Haag-lagen). Denna lag trädde i kraft den 1 januari

1939 (SFS 1938:469). Warszawakonventionen införlivades med svensk rätt

genom lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, som

trädde i kraft den 1 oktober 1937. Genom ett i Haag år 1955 avslutat pro­

tokoll reviderades Warszawakonventionen i vissa hänseenden. Bestämmel­

ser grundade på Warszawakonventionen i dess sålunda reviderade lydelse

bar genom lagen den 8 april 1960 (nr 69) om ändring i luftfartslagen den 6

juni 1957 (nr 297) tagits upp i 9 kap. luftfartslagen. Lagändringarna trädde

i kraft den 1 augusti 1963 (SFS 1963:399).

Arbetet på att få till stånd enhetliga regler om internationell godstrans­

port på väg påbörjades i slutet av 1940-talet inom Förenta Nationernas eko­

nomiska kommission för Europa (ECE). Det resulterade som nämnts i att

en konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

(CMR) jämte tillhörande signaturprotokoll avslutades i Geneve den 19 maj

1956. Konventionen, som trädde i kraft år 1961, har numera tillträtts av

nio västeuropeiska och två östeuropeiska stater. Konventionen har där­

jämte undertecknats av Sverige och Schweiz.

I likhet med CIM, konossementskonventionen och Warszawakonventionen

innehåller CMR i materiellträttsligt hänseende bestämmelser om transport­

dokumentet och om fraktförarens ansvarighet för godset. Konventionen har

utformats i nära anslutning till CIM. Också Warszawakonventionen har i

viss utsträckning tjänat som förebild. I fråga om konventionens huvudsak­

liga innehåll hänvisar jag till den redogörelse som jag har lämnat i det före­

gående.

Det förslag till lag om internationell befordran av gods på väg som den

år 1960 tillkallade utredningen angående fraktavtalet vid godsbefordran på

väg lade fram år 1966 efter samarbete med motsvarande kommittéer i Dan­

mark, Finland och Norge (”Vägfraktavtalet I”) bygger på CMR och förut­

sätter att Sverige tillträder konventionen. Förslaget överensstämmer i allt

väsentligt med den lag i ämnet som genomfördes i Danmark år 1965

på grundval av den danska kommitténs förslag och med det motsvarande

lagförslag som den norska kommittén avlämnade år 1964 och som f. n. är

under övervägande i det norska justisdepartementet.

Det stora flertalet av de instanser som under remissbehandlingen av det

svenska betänkandet har yttrat sig i frågan om ett svenskt tillträde till kon­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

terna om begränsning av fraktförarens ansvarighet för realskada. Ersätt­

ningen skall enligt huvudregeln vara begränsad till ett belopp motsvarande

ca 42 kr. per kilogram av det skadade eller förlorade godsets bruttovikt.

Fraktföraren kan inte generellt åta sig ansvarighet för realskada med högre

belopp än konventionen förskriver. Ett sådant avtalsvillkor är enligt art.

41 ogiltigt. Under remissbehandlingen har åtskilliga remissinstanser kri­

tiserat denna ordning. För egen del biträder jag remissinstansernas upp­

fattning att regleringen på denna punkt är otillfredsställande och att man

i stället bort lösa frågan på samma sätt som i konossementskonventionen

och Warszawakonventionen, där begränsningsreglerna är dispositiva i den

meningen att de kan frångås till lastägarens förmån och att ett generellt

åtagande av en fraktförare att svara med högre ersättningsbelopp — t. ex.

i form av ett i tryckta fraktsedelsformulär intaget villkor — blir gällan­

de mot honom. Emellertid kan man inte bortse från att också CMR ger

parterna vissa möjligheter att i det enskilda fallet bestämma en högre

gräns för ansvarigheten. Om avsändaren i fraktsedeln anger ett högre värde

på godset än som motsvarar konventionens begränsningsbelopp och er­

lägger särskilt överenskommen tilläggsavgift, gäller nämligen det angivna

värdet i stället som gräns för ansvarigheten. Visserligen innebär kravet på

att avsändaren avger en särskild deklaration om godsets värde och betalar

tilläggsavgift en viss omgång. Olägenheterna bör dock inte överskattas. Den

praktiska betydelsen av konventionens reglering på denna punkt torde dess­

utom i verkligheten vara begränsad. Enligt vad jag har inhämtat kan det

genomsnittliga värdet av biltransporterat gods till och från utlandet f. n.

beräknas understiga 4 kr. per kilogram och det torde endast undantags­

vis förekomma att värdet överstiger konventionens begränsningsbelopp. Jag

anser därför inte att de invändningar man på denna punkt kan göra mot

konventionen bör tillmätas sådan vikt att Sverige av denna anledning skall

avstå från att tillträda konventionen.

På nu anförda skäl förordar jag i likhet med utredningen och majorite­

ten av remissinstanserna att Sverige ratificerar konventionen.

Det kan möjligen ifrågasättas, om tidpunkten för ett svenskt tillträde

till konventionen är lämpligt vald. Inom de nordiska kommittéerna pågår

som nämnts arbetet med att utforma regler för inhemsk godsbefordran på

väg. Arbetet är f. n. inriktat på att åstadkomma förslag till en för nationella

och internationella vägtransporter gemensam lagstiftning. Kommittéerna be­

räknas kunna lägga fram förslag till sådan lagstiftning någon gång under

år 1969. Under sådana förhållanden skulle det kunna göras gällande att

Sveriges tillträde till konventionen och därav påkallade lagstiftningsåtgär­

der bör anstå i avbidan på att en för nationella och internationella vägfrakt-

avtal gemensam lagstiftning kan genomföras.

Det bör emellertid beaktas att det redan förflutit mer än tio år sedan

Sverige undertecknade konventionen. Inom ECE hyser man ett starkt in­

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

ventioner på civilrättens område och det tillämpades t. ex. när den tidigare

nämnda Warszawakonventionen och sedermera det till denna anknutna

Haagprotokollet införlivades med svensk rätt. En annan metod är att kon­

ventionens regler i så gott som helt oförändrat skick tas upp i en intern

lag. Exempel härpå erbjuder lagen den 1 juni 1912 (nr 69) om vissa inter­

nationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, vilken för­

anleddes av Sveriges tillträde till 1905 års Haag-konvention rörande konflik­

ter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Ett i

viss mån likartat tillvägagångssätt användes när lconossementskonventionen

införlivades med svensk rätt. Men man kan också förfara på det sättet att

konventionen helt eller delvis utan transformering och genom en betydligt

enklare lagstiftningsakt görs omedelbart tillämplig här i landet. Ett sådant

förfarande har använts bl. a. i samband med att Sverige har tillträtt för­

dragen om godsbefordran på järnväg. I samband med vår anslutning till

dessa fördrag har antagits endast en lag innehållande vissa offentligrätts­

liga bestämmelser om bl. a. svensk domsrätt och om verkställighet av ut­

ländsk dom.

För att konventionsbestämmelser skall i oförändrat skick göras direkt

tillämpliga som svensk lag bör krävas att de har en klar och någorlunda

lättillgänglig utformning och att kompletterande nationella bestämmelser

inte är nödvändiga i någon större utsträckning. CMR fyller enligt min me­

ning båda dessa krav. Konventionen har terminologiskt och systematiskt

en sådan utformning att den låter sig väl infoga i den svenska rättens regel­

system. Det är därför i och för sig möjligt att välja vilken som helst av de

metoder som jag har beskrivit.

Tiden är enligt min mening inte mogen för en allmän omläggning av det

system som med bara enstaka undantag har tillämpats hittills hos oss och

som innebär att internationella konventioner på privaträttens område trans­

formeras till intern lag med användande av gängse lagstiftningsteknik. I

förevarande fall anser jag emellertid att speciella skäl talar för att en enkla­

re metod kommer till användning.

De nordiska utredningarna kommer inom en relativt snar framtid med all

sannolikhet att lägga fram förslag till gemensam lagstiftning om nationella

och internationella vägfraktavtal. Om man nu efter transformering av kon­

ventionen genomför en fullständig lag om det internationella vägfraktavtalet,

kommer denna lag troligen inom bara några år att få ersättas av en ny lag,

omfattande också nationella vägfraktavtal. I fråga om de internationella

transporterna kommer en sådan lag visserligen inte att innebära några för­

ändringar i sak. Såväl för de enskilda personer vilka berörs av lagstiftningen

som för de lagstiftande och rättstillämpande organen framstår det emellertid

som föga rationellt — bl. a. från arbetsekonomisk synpunkt — att en om­

fattande lagstiftning på ett och samma ämnesområde genomförs två gånger

med bara några års mellanrum.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

deras territorier bör föranleda någon motsvarande fullmaktsbestämmelse.

På den punkten överensstämmer mitt förslag med den danska lagen och

det norska kommittéförslaget.

I vissa frågor har konventionen uttryckligen överlämnat den rättsliga

regleringen till konventionsstaternas nationella lagstiftning. I det följande

skall därför närmare övervägas i vad mån eller på vilket sätt en reglering

av sådana frågor bör ske i den nya lagen.

Enligt art. 5 första stycket får fraktförarens och avsändarens underskrif­

ter på fraktsedeln vara tryckta eller ersättas med stämplar, om lagen i den

stat där fraktsedeln upprättas medger det. Utredningen har föreslagit att

sådant förfarande skall vara tillåtet när fraktsedel upprättas i Sverige.

Förslaget har inte rönt erinringar under remissbehandlingen och bör enligt

min mening godtas. Föreskrift i detta hänseende bör tas upp i lagen.

Enligt art. 16 tredje stycket kan fraktföraren sälja godset i vissa fall när

fraktavtalet inte kan fullgöras eller godset inte kan utlämnas på bestäm­

melseorten. För sådant fall föreskrivs i art. 16 femte stycket att förfarandet

vid försäljning bestäms enligt lag eller sedvana på den ort där godset finns.

Utredningen har ansett att föreskrifter bör meddelas om förfarandet när

gods som finns i Sverige skall säljas enligt dessa konventionsbestämmelser

och har föreslagit bestämmelser om att försäljning skall ske på offentlig

auktion eller på annat betryggande sätt och att fraktföraren såvitt möjligt

skall i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats

för försäljningen. Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i 103 och

116 §§ sjölagen och i 56 § järnvägstrafikstadgan. Utredningens förslag har

godtagits av remissinstanserna och även jag anser förslaget lämpligt. Före­

skrifter i ämnet bör tas upp i lagen.

Om fraktföraren har betalat ersättning för gods som kommit bort och som

skall anses ha gått förlorat men godset sedermera kommer till rätta, får

fraktföraren enligt art. 20 fjärde stycket förfoga över godset enligt lagen

på den ort där godset finns, under förutsättning antingen att den som

uppbar ersättningen inte därvid har begärt att bli underrättad för den hän­

delse godset kommer till rätta eller inte låtit sig avhöra inom 30 dagar efter

det han fått sådan underrättelse eller att godset kommer till rätta först efter

det att ett år förflutit från den dag då ersättningen betalades.

I svensk frakträtt finns f. n. inte några regler om fraktförares rätt att

förfoga över tillrättakommet gods för vilket han har utgett ersättning. Var­

ken sjölagen eller luftfartslagen innehåller några bestämmelser i ämnet.

Enligt 84 § 1925 års järnvägstrafikstadga hade järnväg rätt att fritt för­

foga över tillrättakommet gods, om den som mottagit ersättning för godset

inte därvid förbehållit sig att bli underrättad för den händelse godset skulle

komma till rätta eller efter erhållen underrättelse inte yrkat att få det ut­

lämnat till sig men bestämmelsen saknar motsvarighet i 1966 års järnvägs­

trafikstadga. Trots att CIM i art. 30 § 4 innehåller en bestämmelse som helt

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

sättning, kan han enligt denna bestämmelse väcka regresstalan mot de öv­

riga vid domstol i stat där någon av dem har sitt hemvist, sitt huvudkontor

eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet har slutits.

Talan kan väckas vid samma domstol mot samtliga övriga fraktförare. Kon­

ventionen reglerar, med sist angivna undantag, bara frågan i vilken stat

talan får väckas. Det ankommer på de enskilda konventionsstaterna att be­

stämma vilken eller vilka domstolar som skall vara behöriga.

Det måste givetvis finnas interna svenska forumregler som tillägger svensk

domstol behörighet i samtliga de fall då talan enligt konventionen kan väc­

kas i Sverige. För flertalet fall är forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken

(RB) tillfyllest. 10 kap. 16 § RB tillgodoser kravet att talan skall kunna

väckas vid domstol som parterna anvisat genom s. k. prorogationsavtal. I

motsats till detta lagrum innehåller visserligen art. 31 i konventionen ingen

föreskrift om att prorogationsavtal skall vara skriftligt. Detta kan dock

inte tolkas så att muntligt avtal måste godtas. Konventionen får anses ha

överlämnat frågan om prorogationsavtalets form till nationell lagstiftning.

Konventionens regler om att talan får väckas i stat där svaranden har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars med­

verkan fraktavtalet har slutits motsvaras av bestämmelserna i 10 kap. 1, 4

och 5 §§ RB. Att gemensam regresstalan mot flera fraktförare kan väckas vid

domstol som är behörig att ta upp talan mot någon av dem följer av 10 kap.

14 § RB. Det finns däremot inte någon bestämmelse i RB som anvisar be­

hörigt forum, när talan väcks i Sverige på den grund att orten för godsets

mottagande för befordran eller bestämmelseorten ligger här. I den särskilda

lagen i anledning av Sveriges tillträde till CMR bör därför tas upp bestäm­

melse att talan som avses i art. 31 första stycket i konventionen får väckas

vid domstolen på den ort där godset togs emot för befordran eller på be­

stämmelseorten.

Enligt bestämmelsen i art. 31 femte stycket får säkerhet för kostnad i

rättegång om befordran, som är underkastad konventionen, inte krävas av

någon som är medborgare i konventionsstat och har sitt hemvist eller idkar

rörelse med fast driftställe i sådan stat. Med hänsyn till denna bestäm­

melse bör Kungl. Maj :t med stöd av 3 § lagen den 19 november 1886 (nr 84

s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk dom­

stol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada förordna om

undantag från lagens bestämmelser för de fall som avses i berörda konven-

tionsbestämmelse.

Konventionen innehåller i art. 31 tredje och fjärde styckena vissa bestäm­

melser av innebörd att dom som har meddelats av domstol i konventions­

stat med anledning av talan rörande befordran som är underkastad kon­

ventionen skall kunna verkställas i annan konventionsstat, när den har bli­

vit verkställbar i domstolslandet och så snart de formföreskrifter som gäl­

ler i verkställighetslandet har blivit uppfyllda. I samma stycke av artikeln

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

stämmelseorten är belägna i samma stat, även om en del av transporten går

genom en annan stat.

Som tidigare har nämnts får första stycket uppfattas som en internatio-

nellt-privaträttslig regel, vilken träder i stället för sådana annars tillämp­

liga regler som skulle ha medfört att annan stats lag blivit tillämplig på

tvist angående befordringen.

Enligt andra stycket skall med uttrycket fordon förstås motorfordon,

sammansatt fordon, släpfordon och påhängsvagn som avses i art. 4 i kon­

ventionen den 19 september 1949 rörande vägtrafik.

CMR gäller enligt uttrycklig föreskrift i art. 1 tredje stycket också när

befordran som faller inom dess tillämpningsområde utförs av stater eller

statliga inrättningar eller organisationer.

I fjärde stycket föreskrivs undantag från konventionens tillämpningsom­

råde beträffande vissa befordringar. Konventionen gäller inte postbefordran

som utförs enligt internationella överenskommelser om sådan befordran och

inte heller begravningstransport eller befordran av flyttsaker.

Enligt femte stycket gäller som huvudregel att konventionsstaterna inte

får sinsemellan sluta avtal som innebär avvikelser från konventionens reg­

lering. Det har dock öppnats möjlighet för staterna att undanta gemensam

gränstrafik från konventionens tillämpningsområde. Någon anvisning om

vad som innefattas i begreppet gränstrafik lämnar inte konventionen, och

det får därför anses överlämnat åt konventionsstaterna att genom överens­

kommelser närmare avgränsa tillämpningsområdet för eventuella undantag.

Vidare kan fördragsslutande stater sinsemellan avtala att fraktsedel, som är

bärare av rätt till godset, får användas vid befordran som utförs uteslutande

inom deras territorier. Denna bestämmelse skall ses i belysning av att frakt­

sedel enligt bestämmelserna i kap. III i konventionen inte har karaktären av

värdepapper.

Art. 2

För del fall att fordon med pålastat gods under en del av befordringen

fraktas ombord på fartyg, järnvägsvagn eller luftfartyg (till sjöss, med

järnväg, på inlandsvattenväg eller med luftfartyg) innehåller denna artikel

en delvis komplicerad reglering.

Under förutsättning att godset under befordringen med det andra trans­

portmedlet inte lossas från vägfordonet eller godset enligt art. 14 lossas från

fordonet i lastägarens intresse på grund av att hinder har uppstått att full­

göra avtalet på det sätt fraktsedeln föreskriver, är konventionen enligt

första stycket första punkten tillämplig också på denna del av befordringen.

I fråga om vägfraktförarens ansvarighet föreskrivs ett undantag från denna

huvudregel i första stycket andra punkten. Om det blivit styrkt att realskada

eller dröjsmål med godsets utlämnande inte har orsakats av åtgärd eller un­

derlåtenhet av vägfraktföraren utan beror på en händelse som kunnat in­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

KAPITEL II

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

Art. 3.

Denna artikel innehåller bestämmelse om fraktförarens ansvar för sina

anställda och andra medhjälpare. Fraktföraren är ansvarig för handling

eller underlåtenhet i tjänsten av sina anställda och av annan person som

han anlitar för befordringen. Han svarar i sådant fall på samma sätt som

för egen handling eller underlåtenhet.

Bestämmelsen innebär att fraktföraren svarar också för s. k. självständiga

medhjälpare. En förutsättning härför är dock att medhjälparen anlitats just

för befordringen i fråga och att han handlat i tjänsten, dvs. vid fullgörande

av sitt uppdrag i samband med befordringen. Vad som skall krävas i dessa

hänseenden torde få avgöras med tillämpning av de allmänna grundsatserna

för principalansvar i tillämplig nationell lag. Vad som här föreskrivs om

principalansvarets omfattning gäller självfallet bara anspråk som grundas

på konventionens ansvarsregler. Grundas kravet på andra skadeståndsreg­

ler i nationell lag gäller den lagens allmänna regler om principalansvar.

KAPITEL III

Slutande och fullgörande av fraktavtal

Art. k.

Artikeln innehåller föreskrift om att fraktavtalet skall bekräftas genom

fraktsedel. Om fraktsedel inte har upprättats eller inte har föreskrivet in­

nehåll eller har förkommit, inverkar detta inte på frågan om avtal har kom­

mit till stånd eller om avtalet är giltigt, och avtalet förblir underkastat be­

stämmelserna i konventionen.

Konventionen reglerar inte förutsättningarna för att ett giltigt fraktav­

tal skall ha kommit till stånd. Hithörande frågor får bedömas enligt tillämp­

lig nationell lag med iakttagande av den uttryckliga föreskriften att upprät­

tande av fraktsedel inte är en förutsättning för avtalets giltighet. Kan det

visas att giltigt fraktavtal har slutits, blir avtalet underkastat konventio­

nens regler, även om fraktsedel inte har utfärdats eller inte har föreskrivet

innehåll. En fraktförare kan således inte kringgå konventionens tvingande

ansvarsregler genom att underlåta att utfärda fraktsedel.

28

även på befordran mellan konventionsstat och icke-konventionsstat och att

talan om befordran som är underkastad konventionen under vissa förut­

sättningar kan väckas i en icke-konventionsstat (art. 31). Väcks sådan talan

i konventionsstat skall domstolen enligt vad som har påpekats vid art. 1

tillämpa konventionens materiella regler. Men om talan väcks i en icke-

konventionsstat, kan det tänkas att domstolen med tillämpning av dom­

stolslandets internationellt-privaträttsliga regler finner att lex fori eller lagen

i en annan icke-konventionsstat skall tillämpas som materialstatut. Detta

kan leda till att tvisten blir löst på ett annat sätt än som skulle ha blivit

fallet om den prövats av domstol i konventionsstat. Den nu förevarande be­

stämmelsen har tillkommit för att man i möjligaste mån skall undvika så­

dana konsekvenser. Meddelandet i fraktsedeln om konventionens tillämplig­

het får vid tvist om avtalet karaktären av en partsöverenskommelse om till­

lämplig lag, som gör det möjligt för domstol i en icke-konventionsstat att

tillämpa konventionen, oavsett vad som annars skulle följa av allmänna in-

ternationellt-privaträttsliga regler.

Enligt andra stycket skall fraktsedeln i förekommande fall också inne­

hålla uppgifter om förbud mot omlastning (a), de kostnader som avsända­

ren åtar sig att betala (b), efterkravsbelopp som skall uppbäras vid godsets

utlämnande (c), godsets deklarerade värde samt belopp motsvarande sär­

skilt intresse av leveransen (d), avsändarens anvisningar till fraktföraren

rörande försäkring av godset (e), avtalad tid inom vilken befordringen skall

vara fullgjord (f) samt förteckning över handlingar som överlämnas till

fraktföraren (g).

Enligt tredje stycket kan parterna i fraktsedeln ta in de ytterligare upp­

gifter som de anser påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 7.

Artikeln innehåller bestämmelser om ansvarigheten för att fraktsedeln

innehåller oriktiga eller ofullständiga uppgifter.

Flertalet av de uppgifter som enligt art. 6 skall inflyta i fraktsedeln avser

förhållanden som avsändaren ensam känner till. Det föreskrivs därför i

första stycket a)—b) att avsändaren skall — med vissa undantag — svara

för all kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren genom att uppgift

som nämns i art. 6 första eller andra stycket är oriktig eller ofullständig.

På motsvarande sätt svarar avsändaren enligt första stycket c) för oriktig­

het eller ofullständighet hos annan uppgift eller anvisning som han lämnar

för fraktsedelns upprättande eller för att införas i denna. De nyss antydda

undantagen gäller till en början uppgifterna om ort och dag för fraktsedelns

utfärdande, om fraktförarens namn och adress samt om kostnader som är

hänförliga till bef ordringen (art. 6 första stycket a), c) och i). Det ligger

givetvis närmast till hands att fraktföraren ser till att dessa uppgifter förs

30

stånd (b). Andra stycket innehåller regler om förbehåll från fraktförarens

sida. Kan fraktföraren inte med skäliga medel undersöka riktigheten av

fraktsedelns uppgifter om kollinas antal, märkning och nummer, skall han

teckna förbehåll härom på fraktsedeln och därvid också ange grunden för

förbehållet. Han skall också ange grunden för varje förbehåll som han gör

beträffande godsets och förpackningens synliga tillstånd. Slutligen före­

skrivs att förbehåll inte gäller mot avsändaren, om denne inte uttryck­

ligen har godkänt det på fraktsedeln. Enligt tredje stycket kan avsän­

daren fordra att fraktföraren undersöker godsets bruttovikt eller på an­

nat sätt uttryckta mängd samt kollinas innehåll. I sådant fall kan frakt­

föraren kräva ersättning för de kostnader som undersökningen medför. Re­

sultatet av undersökningen skall antecknas på fraktsedeln.

Bestämmelserna i första och andra styckena om fraktförarens skyldighet

att undersöka godset och att på fraktsedeln göra de anteckningar som un­

dersökningen föranleder sammanhänger med att konventionen tillägger

fraktsedeln viss bevisverkan. Enligt art. 9 skall nämligen fraktsedeln, om

annat inte styrks, gälla som bevis för att fraktföraren har tagit emot godset

sådant detta har beskrivits i fraktsedeln. En sådan reglering är vanlig också

i andra frakträttsliga sammanhang. Den syftar till att underlätta bevis­

ningen när det påstås att godset har skadats under transporten. Den större

trygghet för köparen vid internationellt distansköp som detta medför under­

lättar i sin tur en ordning, enligt vilken säljaren mot överlämnande av frakt­

sedeln kan få betalning för godset, t. ex. genom rembours, redan innan god­

set har tagits emot av köparen.

Fraktförarens undersökningsplikt beträffande kollinas antal, märkning

och nummer bortfaller enligt andra stycket första punkten om undersök­

ningen inte kan göras med de medel fraktföraren skäligen bör använda.

Vad som skall anses skäligt i det hänseendet får bedömas med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall. Bedömningen måste emellertid ske

med beaktande av att fraktföraren i detta fall — i motsats till vad som gäl­

ler i fråga om den särskilda undersökning som avsändaren kan begära en­

ligt tredje stycket — inte är berättigad till någon ersättning för undersök­

ningens utförande.

Skyldigheten att undersöka godset och förpackningen är inte på mot­

svarande sätt begränsad till vad som kan ske med anlitande av skäliga me­

del. Omfattningen av undersökningsplikten bestäms i stället genom före­

skriften att den behöver avse bara godsets och förpackningens synliga till­

stånd (”the apparent condition”). Med detta uttryck torde avses att under­

sökningsplikten gäller inte bara förhållanden som kan iakttas med syn­

sinnets hjälp utan över huvud taget vad som är märkbart vid en utvärtes

granskning. Sålunda bör t. ex. lukter som ger vid handen att godset är för­

skämt föranleda anteckning i fraktsedeln.

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten att fraktföraren skall ange

Kungl. May.ts proposition nr 132 år 1968

32

därav föranledda kostnader. Han går emellertid fri från ansvarighet, om

bristfälligheten var synlig eller känd för fraktföraren när denne tog emot

godset och fraktföraren ändå underlät att göra förbehåll.

Avsändarens ansvar enligt artikeln är objektivt och inträder således obe­

roende av om avsändaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse. An­

svaret omfattar inte bara skada som drabbar fraktföraren direkt utan också

skada som tillskyndas tredje man, t. ex. annan lastägare, och som frakt­

föraren blir skyldig att ersätta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 11.

I denna artikel tas upp bestämmelser om skyldighet för avsändaren att

ställa vissa handlingar för tullbehandling o. d. till fraktförarens förfogande

och om avsändarens och fraktförarens ansvarighet för dessa handlingar och

deras innehåll.

För uppfyllande av de tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter

som skall iakttas, innan godset utlämnas till mottagaren, skall avsändaren

enligt första stycket foga erforderliga handlingar till fraktsedeln eller ställa

dem till fraktförarens förfogande samt lämna fraktföraren de upplysningar

som denne begär. Enligt andra stycket är fraktföraren inte skyldig att un­

dersöka om de handlingar och upplysningar som avsändaren lämnar till

honom är riktiga eller fullständiga, och avsändaren svarar gentemot frakt­

föraren för skada till följd av att sådan handling eller upplysning saknas

eller är ofullständig eller oriktig, om fel eller försummelse inte ligger frakt­

föraren till last. Enligt tredje stycket svarar fraktföraren som en kommis­

sionär för följderna av att de handlingar som är omnämnda i fraktsedeln

och som åtföljer denna eller som har överlämnats till honom går förlorade

eller används oriktigt, men den ersättning som han kan ha att utge får inte

överstiga det belopp som skulle ha utgått om godset hade gått förlorat.

Som framgår av art. 6 andra stycket g) skall fraktsedeln innehålla en

förteckning över de handlingar som överlämnas till fraktföraren. Bara de

handlingar som sålunda omnämns i fraktsedeln synes enligt ordalydelsen i

tredje stycket omfattas av fraktförarens ansvarighet. Fraktföraren torde

emellertid kunna bli ansvarig enligt allmänna regler, om handlingen inte

har angetts i fraktsedeln, men motparten måste i sådant fall givetvis styrka

att handlingen har överlämnats till fraktföraren.

Bestämmelsen att fraktföraren skall vara ansvarig som en kommissionär,

om handling går förlorad eller används oriktigt, ger inte klart besked om

vilket lands lag som skall läggas till grund vid bedömningen av ansvarig­

hetens omfattning. Den frågan torde därför få besvaras med ledning av

allmänna internationellt-privaträttsliga regler. För svensk rätts del gäller

enligt 17 § kommissionslagen att kommittenten äger rätt till ersättning för

skada som tillskyndas honom genom att kommissionären visar försumlighet

36

Kungl. May.ts proposition nr 132 år 1968

bestämmelseorten är berättigad att inträda i avsändarens ställe i fråga om

rätten till godset och därmed också rätten till ersättning för skada. Från

denna tidpunkt är avsändaren avskuren från möjligheten att förfoga över

godset, och han kan således inte förhindra att detta lämnas ut till motta­

garen. Det krävs inte att mottagaren företer avsändarens exemplar av frakt­

sedeln. Det är tillräckligt att han visar att han är den person som i frakt­

sedeln har angetts som mottagare. Fraktföraren är då skyldig att lämna ut

den fraktsedel som följer med godset.

För att få godset utlämnat till sig är emellertid mottagaren skyldig att

till fraktföraren betala det belopp som framgår av fraktsedeln under för­

utsättning givetvis att beloppet inte redan har betalats. Här avses frakt och

andra kostnader som är hänförliga till befordringen (jfr art. 6 första styc­

ket i) samt efterkravsbelopp som skall uppbäras vid godsets utlämnan­

de (art. 6 andra stycket c). Är fraktföraren ansvarig för realskada eller

dröjsmål kan han dock bli skyldig att helt eller delvis återbetala beloppen

(art. 23 fjärde och femte styckena).

För att mottagaren skall kunna göra bruk av sin rätt att kräva ersätt­

ning för förlorat eller för sent utlämnat gods är han i princip skyldig att

betala det belopp som framgår av fraktsedeln, dvs. frakt, avgifter, kostna­

der etc. Det innebär i praktiken att fraktföraren i dessa fall kan kvitta sitt

anspråk på betalning för frakt och kostnader mot ersättningsanspråket.

Konventionen ger inte något klart besked huruvida fraktföraren är be­

rättigad att enligt denna artikel få betalt för hela fraktbeloppet för den hän­

delse att endast en del av transportsträckan hade tillryggalagts när godset

gick förlorat eller om frakten skall reduceras med hänsyn härtill. Frågan

får dock knappast praktisk betydelse med hänsyn till att fraktföraren i re­

gel är skyldig återbetala beloppet (art. 23 fjärde stycket).

Art. 14.

I denna artikel regleras förfarandet i fall då det före godsets ankomst till

bestämmelseorten av någon orsak visar sig omöjligt att fullfölja transporten

på det sätt som anges i fraktsedeln.

Enligt första stycket skall fraktföraren i sådant fall i första hand begära

anvisning från den som enligt art. 12 äger förfoga över godset. I andra styc­

ket föreskrivs, att ifall omständigheterna medger att befordringen utförs

på annat sätt än som anges i fraktsedeln och fraktföraren inte inom skälig

tid har kunnat erhålla anvisning från den som äger förfoga över godset,

fraktföraren har att vidta de åtgärder som synes honom bäst tillgodose dens

intressen som har förfoganderätten till godset, vilket normalt torde inne­

bära att fraktföraren skall fullfölja befordringen på det sätt som är möjligt.

Artikeln är tillämplig oavsett av vilken anledning hinder har uppkommit

för befordringen. Det är sålunda likgiltigt om hindret har orsakats av force

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Av hänsyn till fraktföraren har det ansetts nödvändigt att begränsa möj­

ligheten till upprepade ändringar i destinationen av godset. I fjärde stycket

föreskrivs därför, att om mottagaren med utnyttjande av sin rätt att för­

foga över godset har föreskrivit att det skall utlämnas till annan, den andre

inte har rätt att i sin tur anvisa annan mottagare.

I femte stycket föreskrivs som nyss antytts vissa villkor för att förfogan­

derätten skall få utövas.

Avsändare eller — i fall som avses i tredje stycket — mottagare, som vill

utöva denna rätt, skall enligt femte stycket a) förete det första exemplaret

av fraktsedeln (avsändarens exemplar), på vilket de nya anvisningarna till

fraktföraren skall ha antecknats, samt betala fraktföraren ersättning för

den kostnad och skada som utförandet av de nya anvisningarna för med sig.

Bestämmelsen innebär att avsändaren inte kan förfoga över godset, sedan

han avhänt sig sitt exemplar av fraktsedeln. För distansköpens del medför

detta, att säljaren kan erhålla betalning mot fraktsedelns överlämnande.

Den omständigheten att avsändaren överlämnar fraktsedeln till mottagaren

medför dock inte att denne får förfoganderätten. Om mottagaren inte en­

ligt tredje stycket har fått denna rätt redan i och med fraktsedelns upp­

rättande, kan han som nämnts trots förvärvet av avsändarens fraktsedels-

exemplar inte förfoga över godset, förrän detta har kommit fram till bestäm­

melseorten. Sedan mottagaren har fått det första exemplaret av fraktsedeln

är han emellertid — även om han själv inte har förfoganderätten — skyd­

dad mot att avsändaren förfogar över godset genom anvisningar som strider

mot mottagarens intressen.

Enligt femte stycket b) och c) gäller som ytterligare villkor för rätten att

förfoga över godset, att det skall vara möjligt att utföra de nya anvisningar­

na, när dessa når den som skall efterkomma dem, samt att anvisningarnas

utförande varken hindrar den normala utövningen av fraktförarens verk­

samhet eller medför skada för avsändare eller mottagare av annan sändning

eller leder till delning av sändning. Den sistnämnda bestämmelsen har sin

grund i att det regelmässigt skulle bli betungande för fraktföraren att ut­

föra anvisning som medför delning av en sändning.

Kan fraktföraren inte efterkomma en erhållen anvisning därför att den

skulle hindra hans verksamhet eller medföra skada för avsändare eller mot­

tagare av annan sändning, är han enligt sjätte stycket skyldig att omedel­

bart underrätta den som meddelat anvisningen. Någon sådan skyldighet har

han däremot inte när det gäller anvisning som skulle medföra delning av

sändning.

Av de nu berörda bestämmelserna i artikeln framgår, att annan än av­

sändare och mottagare inte äger förfoga över godset. Den som har fått första

exemplaret av fraktsedeln överlåtet på sig utan att samtidigt ha angetts som

ny mottagare har således inte rätt att lämna fraktföraren anvisningar be­

träffande godset under transporten eller att begära att godset utlämnas till

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

sedeln innebär hänvisningen i andra stycket första punkten till art. 14 första

stycket, att rätten att omedelbart lossa godset tillkommer fraktföraren bara

om befordringen inte kan fullföljas på annat sätt (jfr art. 14 andra stycket).

Föreskriften att befordringen skall anses avslutad efter det att godset har

lossats innebär att fraktföraren därefter inte längre är underkastad kon­

ventionens ansvarsregler. Om fraktföraren efter lossningen själv tar vård

om godset — vilket torde vara ovanligt — torde han bli ansvarig för godset

enligt de i tillämplig nationell lag givna reglerna om depositaries ansvarig­

het. Anförtror han godset i tredje mans vård, t. ex. till en speditör, är han

enligt den uttryckliga föreskriften i andra stycket fjärde punkten ansvarig

bara för att denne väljs med tillbörlig omsorg.

Bestämmelsen att godset efter lossningen alltjämt häftar för de belopp

som framgår av fraktsedeln och för varje annan kostnad (t. ex. kostnad för

inhämtande av anvisning eller för godsets förvaring) innebär, att fraktföra­

ren har retentionsrätt till godset, dvs. rätt att innehålla detta till säkerhet

för betalning av beloppen. Denna rätt består även om godset överlämnas till

tredje man för förvaring.

Fraktföraren har under vissa förutsättningar rätt att sälja godset. Be­

stämmelser härom finns upptagna i tredje stycket. Om godset är utsatt för

snar förstörelse eller om dess tillstånd ger anledning därtill eller om kost­

naden för dess förvaring inte står i rimligt förhållande till dess värde får

fraktföraren sälja godset utan att invänta anvisning från den som äger för­

foga över det (första punkten). Han får också oavsett godsets beskaffen­

het sälja detta, om han inte från den som äger förfoga över godset inom skä­

lig tid har fått annan anvisning som han skäligen bör anses skyldig att

rätta sig efter (andra punkten).

Fastän konventionen behandlar möjligheten att sälja godset som en frakt­

föraren tillkommande rättighet, torde det av fraktförarens allmänna vård-

nadsplikt i dessa fall följa att han ofta också har en skyldighet att ombe­

sörja försäljning.

Bestämmelser om köpeskillingens fördelning efter försäljning finns i

fjärde stycket. När godset har sålts, skall enligt första punkten köpeskilling­

en efter avdrag för de kostnader för vilka godset häftar tillställas den som

ägde förfoga över godset. Om de nämnda kostnaderna överstiger köpeskil­

lingen har fraktföraren enligt andra punkten rätt till ersättning för skill­

naden. De kostnader som avses är dels de kostnader som avses i andra styc­

ket, dels kostnaderna för godsets försäljning.

I femte stycket föreskrivs, att i fråga om förfarandet vid försäljning skall

tillämpas lag eller sedvänja på den ort där godset finns. I 4 § förslaget till

lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen har tagits upp före­

skrifter om förfarandet vid försäljning av gods som finns i Sverige. Para­

grafen kommenteras i det följande.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

nämnda förhållandena åvilar fraktföraren. När det gäller förhållande som

anges under 5 räcker det dock i regel att fraktföraren gör sannolikt att ska­

dan beror på sådan risk som där avses. I några av hithörande fall måste

han emellertid för att få åberopa ansvarsfrihetsgrunden först visa att han

har vidtagit skäliga skyddsåtgärder och har följt givna anvisningar.

Art. 17.

Artikeln innehåller materiella regler om grunderna för fraktförarens an­

svarighet och om de omständigheter som kan befria honom från ansva­

righet.

Första stycket innehåller huvudregeln om fraktförarens ansvarighet. Där

föreskrivs att fraktföraren är ansvarig för förlust eller minskning av godset

samt för skada därpå, som inträffar under tiden mellan godsets mottagande

till befordran och dess utlämnande, samt för dröjsmål med utlämnandet.

Med förlust avses att godset har gått helt förlorat (”total loss” resp.

”perte totale”) och med minskning att det delvis har gått förlorat (”partial

loss” resp. ”perte partielle”). Med uttrycket skada avses här att godset helt

eller delvis har undergått en kvalitativ försämring.

Fraktföraren är således i princip underkastad ett objektivt ansvar för

realskada under transporten och för dröjsmål. Ansvarighet för realskada

föreligger endast under tiden från det han mottog godset för befordran till

dess det lämnas ut. Omständigheterna i det särskilda fallet får bli avgörande

när det gäller att närmare fastställa dessa tidpunkter. Bl. a. blir det av be­

tydelse huruvida lastning resp. lossning enligt avtalet skall utföras av frakt­

föraren. Utförs lastning eller lossning av avsändaren eller mottagaren går

fraktföraren under alla omständigheter fri från ansvarighet för skada som

uppkommer i samband härmed (jfr art. 17 fjärde stycket c).

Från huvudregeln i första stycket görs vissa undantag i andra och fjärde

styckena.

Enligt andra stycket är fraktföraren fri från ansvarighet om realskadan

eller dröjsmålet orsakats av

1. fel eller försummelse av den berättigade,

2. sådan anvisning från denne som inte har föranletts av fraktförarens fel

eller försummelse,

3. godsets bristfälliga beskaffenhet eller

4. förhållande som fraktföraren inte har kunnat undvika och vars följder

han inte kunna förebygga (force majeure).

Av art. 18 första stycket följer, att fraktföraren för att undgå ansvarighet

enligt dessa regler måste visa att någon av de angivna omständigheterna

föreligger.

I fråga om bestämmelsen under 1 bör framhållas att konventionen inte

reglerar frågan om s. k. passiv identifikation, dvs. frågan om verkan av alt

42

vissa slag av transporter. Fraktföraren går fri från ansvarighet, om real-

skada härrör av den särskilda risk som är förbunden med ett eller flera av

följande förhållanden

a) användande, enligt uttrycklig och i fraktsedeln angiven överenskom­

melse, av öppet fordon utan presenning,

b) felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin egen

beskaffenhet är utsatt för förlust eller skada när det inte är förpackat eller

är bristfälligt förpackat,

c) handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset som ombe­

sörjts av avsändaren eller mottagaren eller någon som handlar för enderas

räkning,

d) sådan beskaffanhet hos visst slag av gods som medför att godset är

särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, i synnerhet ge­

nom bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare,

e) ofullständig eller felaktig märkning eller numrering av kollin eller

f) befordran av levande djur.

Dessa bestämmelser avser bara realskada och således inte skada på grund

av dröjsmål. Kravet på att realskadan skall härröra ”av den särskilda risk

som är förbunden med ett eller flera” av de under a)—f) angivna förhål­

landena innebär att skadan skall vara en typisk följd av något av dessa för­

hållanden. Bevisbördan för att skada har orsakats av något av dessa för­

hållanden åvilar fraktföraren. Medan fraktföraren i andra styckets fall

måste förebringa full bevisning krävs det emellertid för ansvarsfrihet enligt

fjärde stycket normalt inte mer än att fraktföraren visar att skadan, av fö­

religgande omständigheter att döma, kan bero på någon av de nämnda sär­

skilda riskerna med transporten. Den närmare innebörden av dessa bevis­

regler berörs i det följande vid art. 18.

Har flera omständigheter medverkat till realskada eller dröjsmål och är

någon av dem av sådan beskaffenhet att den medför ansvarsfrihet enligt

andra eller fjärde stycket, bortfaller enligt femte stycket fraktförarens an­

svarighet i den mån denna omständighet har medverkat till skadan eller

dröjsmålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 18.

Som har framgått av det föregående innehåller artikeln bevisbörderegler,

vilka kompletterar de materiella reglerna i art. 17 om fraktförarens ansva­

righet.

I första stycket fastslås, att fraktföraren har bevisskyldigheten för att

realskada eller dröjsmål har orsakats av förhållande som avses i art. 17

andra stycket. Bestämmelserna i andra—femte styckena hänför sig till de

ansvarsfrihetsregler som finns i art. 17 fjärde stycket.

44

kat ekonomisk skada, torde frågan om dröjsmål föreligger aktualiseras bara

när ganska väsentligt överskridande av tidsfristen skett, och tillämpningen

av denna bestämmelse torde därför sällan bereda några praktiska svårig­

heter.

Konventionen reglerar bara dröjsmål med godsets utlämnande. Förekom­

mer annat dröjsmål i samband med fraktavtalets fullgörande, t. ex. med

hämtning av gods hos avsändaren, får verkningarna härav bedömas enligt

allmänna obligationsrättsliga regler i nationell lag.

Art. 20.

Artikeln innehåller regler om när gods som inte har utlämnats skall be­

traktas som förlorat samt verkningarna härav och av att godset senare kom­

mer till rätta.

Enligt första stycket får den som äger förfoga över godset betrakta det

som förlorat, om godset inte har utlämnats inom 30 dagar efter utgången

av avtalad leveranstid eller, när särskild tid inte har avtalats, inom 60 dagar

från det fraktföraren tog emot godset till befordran.

Bestämmelsen innebär att den som äger förfoga över godset kan efter ut­

gången av 30- resp. 60-dagarsfristen göra gällande de rättsverkningar som

är knutna till förlust av godset. Någon särskild bevisning om att godset

verkligen är förlorat behöver inte förebringas. Även om det visas att godset

finns i behåll, kan den som äger förfoga över godset kräva ersättning för

totalförlust. Kommer godset till rätta efter utgången av den tillämpliga fris­

ten men innan den som äger förfoga över godset har påkallat tillämpning av

första stycket, är mottagaren berättigad att kräva godset utlämnat och att

begära ersättning för dröjsmålet.

Rätten att betrakta godset som förlorat tillkommer bara lastägaren. Frakt­

föraren blir inte befriad från sitt transportåtagande genom att hänvisa till

att godset är att anse som förlorat och att erbjuda ersättning härför. Vill den

berättigade även efter fristens utgång avvakta att godset kommer fram, är

fraktföraren skyldig att i den mån det är möjligt fullgöra fraktavtalet.

När den som äger förfoga över godset tar emot ersättning för att godset

har gått förlorat, kan han enligt andra stycket begära att omedelbart bli

underrättad för den händelse godset skulle komma till rätta inom loppet av

ett år från det ersättningen utbetalades. Skriftlig bekräftelse på att sådan

begäran har framställts skall lämnas. Får han underrättelse om att godset

har kommit till rätta, har han enligt tredje stycket 30 dagar på sig att på­

fordra att godset utlämnas till honom mot att han erlägger det belopp som

skall betalas enligt fraktsedeln och återbetalar den ersättning för godset

som han har uppburit, mot avdrag för däri eventuellt inräknad kostnads­

ersättning. Rätten att få ersättning för dröjsmål påverkas enligt uttrycklig

föreskrift i tredje stycket inte av att den som äger förfoga över godset ut­

nyttjar denna möjlighet att påfordra godsets utlämnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

46

godsets farliga beskaffenhet, han får när och var som helst lossa, förstöra

eller oskadliggöra det utan att därigenom ådra sig skyldighet att ersätta den

skada som kan uppkomma genom hans åtgärd. I andra punkten föreskrivs,

att avsändaren i sådant fall är ansvarig för all kostnad, förlust eller skada

som uppkommer till följd av godsets överlämnande till befordran eller till

följd av befordringen.

I konventionen anges inte närmare vilka egenskaper godset skall ha för

att dessa bestämmelser skall bli tillämpliga. Det kan emellertid nämnas att

som bilaga till CIM har fogats ett internationellt reglemente om befordran

av farligt gods på järnväg. Vidare har inom ECE den 30 september 1957 i

Geneve träffats en överenskommelse om internationell befordran av farligt

gods på väg. Denna överenskommelse har tillkommit i avsikt att få en för­

teckning och klassificering av ämnen och föremål, som på grund av explor

sionsrisk, brandfara, radioaktivitet eller giftiga, frätande eller liknande

egenskaper bör uteslutas från befordran eller tagas emot till befordran en­

dast på särskilda villkor, t. ex. i fråga om godsets förpackning och etikette-

ring, dess samlastning med annat gods eller beträffande konstruktion, ut­

rustning och handhavande av transportmedlet. Frågan om ett svenskt god­

kännande av överenskommelsen utreds f. n. av särskilt tillkallade sakkun­

niga (utredningen angående befordran av farligt gods på väg m. m.).

Art. 23.

Denna artikel innehåller regler om beräkning av ersättning för förlust

eller minskning av godset och av ersättning för dröjsmål.

Ersättning för förlust eller minskning av gods skall enligt första stycket

beräknas efter det värde som godset hade på den ort där det togs emot för

befordran vid tiden för mottagandet. Enligt andra stycket bestäms värdet

efter börspriset eller, om sådant saknas, efter marknadspriset. Finns inte

heller marknadspris, bestäms värdet efter det gängse värdet av gods av sam­

ma slag och beskaffenhet. I tredje stycket föreskrivs att ersättningen inte

får överstiga 25 francs för kilogram bruttovikt av vad som gått förlorat.

Med franc förstås guldfranc med en vikt av 10/31 gram och 0,900 finhet.

Denna myntenhet, den s.k. Germinalfrancen, motsvarar f.n. i svenskt mynt

42:25 kr. Enligt fjärde stycket skall fraktföraren — utöver ersättning för

själva godset — återbetala så stor del av utlagda belopp för frakt, tullav­

gifter och andra kostnader som svarar mot minskningen eller förlusten av

godset. Annan skada ersätts inte, vilket bl. a. innebär, att förlorad handels­

vinst och annan allmän förmögenhetsskada inte är ersättningsgill. I femte

stycket föreskrivs, att om det visas att skada uppkommit till följd av dröjs­

mål med godsets utlämnande, fraktföraren skall ersätta skadan, dock högst

med fraktens belopp. Slutligen föreskrivs i sjätte stycket att högre ersättning

än nu nämnts kan krävas endast om godsets värde eller särskilt leverans­

intresse har angetts enligt art. 24 eller 26.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

48

så återstoden av godset minskar i värde, torde inom ramen för begränsnings­

beloppet ersättning kunna krävas också för denna värdeminskning.

Liksom när det gäller förlust eller minskning av gods åligger det enligt

allmänna regler den skadelidande att styrka i vilken omfattning godset har

skadats samt visa att skadan har inträffat under tid då fraktföraren var

ansvarig för godset. Också vid skada på gods gäller att högre ersättning än

som föreskrivs i art. 23 tredje stycket kan utgå, om högre värde har upp­

getts enligt reglerna i art. 24.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Art. 26

Bestämmelserna i denna artikel gör det möjligt för parterna att avtala att

ersättning skall utgå med högre belopp än som anges i art. 23—25.

Enligt första stycket kan avsändaren genom anteckning i fraktsedeln

och mot erläggande av avtalad tilläggsavgift fastställa ett belopp som i hän­

delse av realskada eller dröjsmål med utlämnande av godset inom avtalad

tid anger det särskilda intresset av en riktig befordran. Har sådant s.k. sär­

skilt leveransintresse angetts, får enligt andra stycket — utöver ersättning

enligt art. 23—25 — fordras gottgörelse för den ytterligare skada som visas

ha uppkommit. Det särskilt angivna beloppet utgör i så fall gränsen för den

ersättning som kan krävas i sådant hänseende.

Vid realskada utgår ersättning enligt art. 23—25 för ett på visst sätt be­

räknat värde av godset. Däremot utgår inte ersättning enligt dessa regler för

utebliven vinst, skada p. g. a. driftstopp e. d. Vid dröjsmål utgår ersättning

enligt art. 23 femte stycket inte med högre belopp än som motsvarar frak­

ten. Genom att utnyttja möjligheten att ange särskilt leveransintresse kan

avsändaren i fråga om realskada gardera sig också mot skador som inte är

ersättningsgilla enligt nyssnämnda bestämmelser och i fråga om skada

genom dröjsmål få ersättning för vad som på grund av ansvarsbegräns­

ningen inte täcks av skadestånd enligt art. 23 femte stycket. I likhet med vad

som är fallet när avsändaren vill uppge högre värde på godset (art. 24)

krävs emellertid att överenskommen tilläggsavgift betalas.

Enligt ordalydelsen är bestämmelsen i första stycket, såvitt gäller dröjs­

mål, tillämplig bara när avtalad tid för utlämnandet har överskridits. För

att skydda sig mot verkningarna av försenad leverans bör avsändaren därför

se till att uppgift om avtalad leveranstid tas in i fraktsedeln (art. 6 andra

stycket f).

Art. 27

Artikeln innehåller regler om ränta m.m.

I första stycket föreskrivs att den som är berättigad till ersättning kan

fordra ränta på ersättningsbeloppet efter fem procent för år från den dag då

skriftligt anspråk på ersättning avsändes till fraktföraren eller, om sådant

åberopa berörda bestämmelser i kap. IV, när anspråk riktas mot honom

personligen.

Med vårdslöshet som enligt lex fori likställs med uppsåt torde för svensk

rätts del få avses särskilt allvarliga former av vårdslöshet. Samma uttryck

finns i Warszawakonventionen och motsvaras i 25 § 1937 års luftbeford­

ringslag av ”grov vårdslöshet”. Uttrycket ”skada” omfattar här liksom i art.

26 andra stycket all slags skada, således även allmän förmögenhetsskada.

⁵⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

KAPITEL V

Anmärkningar och väckande av talan

Art. 30.

Artikeln innehåller regler om reklamation.

Som har anförts vid art. 17 och 18 kan fraktföraren undgå ersättnings­

skyldighet för realskada endast om han kan visa att skadan har orsakats —

eller i vissa fall kan ha orsakats — av förhållande, för vilket fraktföraren

enligt uttryckliga regler inte svarar. Med hänsyn till dessa bevisregler är det

givetvis av stor vikt för fraktföraren att han så snart som möjligt får känne­

dom om att realskada har inträffat. Även för fraktförarens motpart är det

emellertid av betydelse att eventuell skada konstateras snabbt och — med

hänsyn till den skadelidandes bevisbörda i fråga om skadans förekomst och

omfattning — om möjligt på sådant sätt att framtida bevisning om dessa

förhållanden blir onödig.

Reklamationsreglerna i första och andra styckena av denna artikel har

olika innehåll för det fall att parterna gemensamt har undersökt godset

i samband med godsets utlämnande och för det fall att någon sådan under­

sökning inte har skett. I första stycket meddelas bestämmelser om den tid

inom vilken mottagaren skall framställa anmärkning angående minsk­

ning av eller skada på godset, när han har tagit emot godset utan att ge­

mensamt med fraktföraren undersöka godsets tillstånd. I sådant fall

skall anmärkning om synlig minskning eller skada framställas senast

vid utlämnandet och anmärkning om minskning eller skada som inte

är synlig göras senast inom sju dagar därefter, söndagar och andra all­

männa fridagar ej inräknade. Anmärkning skall innehålla en allmän be­

skrivning av minskningens eller skadans art. Vidare föreskrivs, att om an­

märkning inte har framställts inom angiven tid, mottagaren skall anses ha

mottagit godset i det tillstånd som har angetts i fraktsedeln, om annat inte

styrks. I fråga om minskning eller skada som inte är synlig skall anmärk­

ningen framställas skriftligen. Andra stycket innehåller regler för det fall

att mottagaren och fraktföraren gemensamt har undersökt godsets tillstånd.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Första stycket innehåller regler om i vilka stater talan får väckas rörande

befordran som är underkastad konventionen. Sådan talan får väckas vid

domstol som parterna genom avtal har utsett att lösa tvisten, under förut­

sättning att domstolen är belägen i konventionsstat. Därjämte får talan

väckas vid domstol i stat, inom vars område antingen a) svaranden har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars med­

verkan fraktavtalet slutits eller b) den ort där godset togs emot av frakt­

föraren eller bestämmelseorten är belägen. Enligt uttrycklig föreskrift får

talan inte väckas vid annan domstol än som nu nämnts.

Det kan möjligen anses tveksamt huruvida konventionen medger att parter­

na träffar avtal om att viss domstol skall vara exklusivt behörig eller om kä­

randen alltid har valrätt mellan de fora som anges i första stycket. Konven-

tionstexten ger, särskilt i den franska versionen, ett starkt formellt stöd för

den senare tolkningen. Sakliga skäl talar dock närmast för att parterna skall

kunna utpeka viss domstol som exklusivt behörig. Sådana prorogationsavtal

anses i de flesta västeuropeiska länder vanligen både grunda behörighet för

avtalat forum och ha derogationsverkan, dvs. utesluta behörighet för dom­

stol som annars skulle äga jurisdiktion. Den omständigheten att konven­

tionen erkänner skiljeavtal (art. 33) talar också starkt för en sådan

tolkning. Med den utformning konventionstexten har fått får det likväl an­

ses att konventionen inte erkänner prorogationsavtal om exklusiv kompetens

för viss domstol eller domstolarna i viss konventionsstat. Jurisdiktionsreg-

lerna torde ha utformats på sätt som skett med den direkta avsikten att

skydda den typiskt sett svagare avtalsparten, dvs. lastägaren, mot att

tvingas på förhand acceptera att ett för honom kanske mycket obekvämt

forum blir exklusivt behörigt.

Konventionen innehåller som jag tidigare har påpekat inte några regler

om prorogationsavtalets form och denna fråga torde därför vara att bedöma

enligt lex fori. I svensk rätt gäller som nämnts enligt 10 kap. 16 § RB att

avtalet skall ha upprättats skriftligen.

Konventionens regler om domsrätt gäller varje tvist ”rörande befordran

som är underkastad denna konvention”. De är sålunda tillämpliga inte bara

beträffande tvister om frågor som regleras i konventionen, exempelvis er­

sättning för skada, utan också beträffande tvister i frågor som inte regleras

i konventionen, t. ex. om ogiltighet eller hävande av fraktavtal.

Bestämmelserna i första stycket innebär att talan kan komma att väckas

vid domstol i icke-konventionsstat. För att i möjligaste mån säkerställa att

konventionens bestämmelser tillämpas också i dessa fall har den tidigare

nämnda bestämmelsen i art. 6 första stycket k) tillkommit, som föreskriver

att fraktsedeln skall innehålla meddelande om att befordringen är under­

kastad konventionen.

Andra stycket innehåller regler om lis pendens och res iudicata. Om talan

som avses i första stycket är anhängig vid domstol, som är behörig enligt

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller,

om särskild tid inte har avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren

tog emot godset till befordran samt c) i annat fall från utgången av en tid av

tre månader från det fraktavtalet slöts. Den dag från vilken tid för talans

väckande löper räknas inte in i preskriptionstiden.

Enligt andra stycket upphör preskriptionstiden tillfälligt att löpa, när

skriftligt krav framställs mot fraktföraren. Preskriptionstiden fortsätter

att löpa den dag då fraktföraren skriftligen bestrider kravet och återsänder

de handlingar som åtföljt kravet. Om kravet delvis medges, fortsätter tiden

att löpa bara beträffande den del som kvarstår som tvistig. Detta torde inne­

bära att medgivandet skall anses ha medfört preskriptionsavbrott i fråga om

den del av kravet som medgetts. Den som påstår att krav eller svar härpå har

mottagits eller att handlingar har återställts måste bevisa sitt påstående.

Slutligen föreskrivs att förnyat krav om samma sak inte medför uppehåll i

preskriptionstiden. Det finns inte några regler för det fall att skriftligt krav

inte besvaras eller handlingar som åtföljer kravet inte återsänds. Frågan får

därför bedömas enligt domstolslandets lag. Om denna i likhet med den

svenska preskriptionsförordningen saknar regler om suspension, torde sus-

pensionsfristen fortsätta att löpa till dess kravet preskriberas enligt all­

männa regler, dvs. i Sverige efter tio år, räknat från det kravet framställdes.

I den mån annat inte följer av andra stycket skall enligt tredje stycket

lagen i den stat där talan väcks gälla i fråga om uppehåll i preskriptions­

tiden och beträffande preskriptionsavbrott.

Artikeln innehåller slutligen i fjärde stycket en föreskrift om att preskri­

berad fordran inte får göras gällande genom genkäromål eller yrkande om

kvittning. Detta torde överensstämma med vad som hos oss i allmänhet gäl­

ler i fråga om fordringar som är underkastade specialpreskription.

Art. 33.

Enligt denna artikel är bestämmelse i fraktavtal att tvist om avtalet skall

avgöras av skiljemän giltig, under förutsättning att bestämmelsen ålägger

skiljemännen att tillämpa konventionens regler. Anvisning om att tvisten

skall lösas enligt sådan nationell lag som överensstämmer med konventionen

får anses uppfylla konventionens villkor för giltigt skiljeavtal.

Konventionen innehåller inte någon bestämmelse om huruvida parterna,

sedan tvist har uppstått, kan avtala att denna skall avgöras av skiljemän.

Det torde inte föreligga något hinder för att också sådana avtal tillerkänns

bindande verkan, om detta överensstämmer med lex fori och den i konven­

tionen angivna förutsättningen är uppfylld.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Fraktförare som tar emot godset från föregående fraktförare skall enligt

första stycket lämna denne ett dagtecknat och underskrivet kvitto på god­

sets mottagande samt skriva sitt namn och sin adress på det exemplar av

fraktsedeln som åtföljer godset. Vidare skall han på såväl detta fraktsedels-

exemplar som kvittot anteckna sådana förbehåll om kollinas antal, märk­

ning och nummer och om godsets och förpackningens tillstånd som avses i

art. 8 andra stycket. Enligt andra stycket skall bestämmelserna i art. 9 om

fraktsedels bevisverkan tillämpas på förhållandet mellan fraktförare som

utför befordran efter varandra.

Bestämmelserna i första stycket innebär att efterföljande fraktförare har

samma skyldighet att undersöka godset som den förste fraktföraren. Om

den efterföljande fraktföraren inte har antecknat något förbehåll eller har

gjort förbehåll utan att ange grunden för detta, anses han med hänsyn till

föreskriften i andra stycket ha tagit emot godset i det skick som frakt­

sedeln anger, om annat inte styrks. Gör han förbehåll och motiverar detta,

gäller däremot inte någon sådan presumtion utan allmänna bevisregler blir

tillämpliga. Har han gjort motiverat förbehåll om t. ex. skada på godset och

därefter blivit skyldig att utge ersättning härför till mottagaren, måste han

visserligen vid regresskrav mot föregående fraktförare visa att godset var

skadat när han tog emot det men i synnerhet uppgifterna på kvittot torde

därvid komma att tillmätas stort bevisvärde. Det bör i detta sammanhang

observeras att föreskriften i art. 8 andra stycket sista punkten om verkan av

att förbehåll godkänts av avsändaren torde böra tillämpas analogiskt i det

inbördes förhållandet mellan fraktförarna.

Art. 36.

Artikeln innehåller regler om mot vilken eller vilka av fraktförarna som

talan om ansvarighet för realskada eller med anledning av dröjsmål får

föras.

Enligt huvudregeln i första punkten får sådan talan föras bara mot a)

den förste fraktföraren, b) den siste fraktföraren eller c) den fraktförare

som utförde den del av befordringen varunder händelse inträffade som or­

sakade skadan eller dröjsmålet. Om annan fraktförare än de nu nämnda

själv har väckt talan mot avsändare eller mottagare får dock anspråk med

anledning av realskada eller dröjsmål göras gällande mot honom genom

genkäromål eller yrkande om kvittning, under förutsättning att genkäro-

målet och kvittningsyrkandet grundas på samma fraktavtal som huvud-

käromålet. Detta framgår av inledningen till första punkten. Enligt andra

punkten kan talan föras samtidigt mot alla de fraktförare som nämns i

första punkten.

Bestämmelserna i första punkten innebär en begränsning av den ansva­

righet för hela befordringen i förhållande till avsändare eller mottagare som

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

och som han inte har betalat skall i sådant fall fördelas mellan de övriga

fraktförarna i förhållande till deras andelar av frakten. Detta innebär att

den brist som har uppstått täcks av samtliga fraktförare och alltså inte bara

av dem som är betalningsskyldiga enligt art. 37.

Art. 39.

Artikeln innehåller vissa processuella bestämmelser om regresstalan.

Enligt första stycket får fraktförare mot vilken regresstalan förs inte

göra invändning om att motparten inte har varit skyldig att utge ersätt­

ning, såvida ersättningen har fastställts av domstol och regressvaranden be­

hörigen har underrättats om rättegången och har beretts tillfälle att inträda

i denna. Bestämmelsen är tillämplig på krav enligt både art. 37 och art.

38. Andra stycket innehåller särskilda regler om domsrätt i regressmål. Re­

gresstalan skall väckas vid behörig domstol i stat där någon av de fraktfö­

rare mot vilka talan riktas har sitt hemvist eller sitt huvudkontor eller

den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits. Talan

får väckas vid samma domstol mot samtliga dessa fraktförare.

Jämförda med domsrättsreglerna i art. 31 första stycket innebär bestäm­

melserna såtillvida en inskränkning att orten för godsets mottagande till be­

fordran eller bestämmelseorten inte grundar jurisdiktion i regressmål. Å

andra sidan innebär bestämmelserna om gemensam talan att anspråk kan

riktas också mot fraktförare som enligt reglerna i art. 31 inte varit skyldig

att underkasta sig jurisdiktion i den stat där talan väcks. Härigenom blir

det möjligt att i en och samma rättegång avgöra samtliga regresskrav. En

delvis motsvarande reglering finns i CIM, som emellertid föreskriver att

talan skall väckas vid en och samma domstol vid risk att regressrätten mot

de icke instämda järnvägarna förfaller.

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i art. 31 om verkställighet av

dom äga motsvarande tillämpning i fråga om dom i regressmål. I fjärde

stycket slutligen föreskrivs, att bestämmelserna i art. 32 om preskription

skall tillämpas också i fråga om regressanspråk. Om det anspråk som gett

upphov till regresskravet har blivit domfäst, löper preskriptionstiden från

den dag då ersättningens belopp slutligt bestämdes av domstol, vilket torde

innebära att preskriptionstiden börjar löpa den dag då dom som har vunnit

laga kraft meddelades. I övriga fall löper tiden från den dag då ersättningen

betalades.

Art. JO.

Enligt denna artikel kan fraktförarna sinsemellan avtala att andra be­

stämmelser än de som finns i art. 37 och 38 skall gälla i fråga om den slut­

liga inbördes fördelningen av ansvarigheten.

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde

till konventionen

1

§•

I överensstämmelse med vad jag har anfört i det föregående tas i den­

na paragraf upp föreskrift om att konventionen skall gälla som svensk

lag, med iakttagande av vad som ytterligare föreskrivs i förevarande lag.

Av art. 1 i konventionen framgår dennas sakliga tillämpningsområde, dvs.

vilka befordringar som är underkastade konventionen. En förutsättning

för konventionens tillämpning är enligt denna artikel, att åtminstone den

ena av de orter mellan vilka befordringen sker, dvs. den ort där godset

tas emot till befordran (avgångsorten) och bestämmelseorten, ligger i en

konventionsstat. I det särskilda fallet måste domstolen således förvissa

sig om att i varje fall en av de berörda staterna är konventionsstat. Den

avgörande tidpunkten synes böra vara den dag då fraktavtalet slöts. Om

inte någon av de stater där avgångs- resp. bestämmelseorten ligger var

bunden av konventionen vid denna tidpunkt, blir konventionen inte tillämp­

lig, även om någon av staterna tillträder och blir bunden av konventionen

innan transporten är avslutad. Ett ställningstagande till dessa problem torde

i praktiken knappast bli aktuellt annat än i fråga om befordringsavtal som

ingås innan konventionen träder i kraft för Sverige men avser transporter

vilka avslutas först därefter.

I fråga om befordran som inte omfattas av konventionen förblir all­

männa vägfrakträttsliga regler tillämpliga. Detta kommer bl. a. att gälla

transport av flyttsaker. Huruvida i sådant fall svensk eller utländsk lag

skall tillämpas blir att bedöma enligt allmänna internationellt-privaträtts-

liga regler.

2

§.

Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj :t efter överenskommelse med annan

konventionsstat och under förutsättning av ömsesidighet förordna att gods­

befordran i lokal gränstrafik mellan Sverige och den staten skall vara helt

eller delvis undantagen från tillämpning av konventionen. Bestämmelsen

grundar sig på art. 1 femte stycket i konventionen. I fråga om grunderna för

bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört i det föregående.

Konventionen innehåller som nämnts inte någon definition av begreppet

gränstrafik. Uttrycket torde dock böra ges en ganska snäv innebörd och

detta återspeglas i lagtexten i bestämningen ”lokal”, som återfinns också i

§ 1 stk. 4 i den danska lagen. I övrigt får det ankomma på Kungl. Maj :t att

på grundval av innehållet i överenskommelser som Kungl. Maj:t kan komma

62

hållande till godsets värde bör offentlig auktion också kunna underlåtas,

under förutsättning att försäljning i annan form kan ske på betryggande

sätt.

Bestämmelsen i andra punkten är betingad av att den som äger förfoga

över godset om möjligt skall få tillfälle att bevaka sina intressen i samband

med försäljningen. Vilka åtgärder fraktföraren bör vara skyldig att vidta

för att vederbörande skall få kännedom om försäljningen får bedömas med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I allmänhet får han anses

ha gjort vad som ankommer på honom om han har avsänt skriftligt medde­

lande om försäljningen under den adress som finns angiven på fraktsedeln

eller som på annat sätt är känd för fraktföraren. I brådskande lägen bör

han dock underrätta den förfogandeberättigade per telefon eller telegram.

Fraktföraren har en allmän skyldighet att ta vård om godset och han kan

därför enligt allmänna regler bli skyldig att utge ersättning till den som

äger förfoga över detta, om han brister i omsorg vid godsets försäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

5 §•

Paragrafen innehåller forumregler.

Som jag har utvecklat närmare i det föregående tillgodoser forumreglerna

i 10 kap. RB behovet av bestämmelser om behörighet för svensk domstol

för flertalet av de fall då talan rörande befordran som avses i konventionen

enligt art. 31 första stycket skall kunna väckas i Sverige. Undantag utgör

emellertid de fall då talan väcks här enbart på den grund att godset tagits

emot till befordran i Sverige eller bestämmelseorten ligger här. För dessa

fall är en särskild forumregel således nödvändig.

I förevarande paragraf av förslaget föreskrivs därför, att talan som enligt

art. 31 första stycket i konventionen kan väckas i Sverige får väckas, utom

vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen i den ort

där godset mottogs för befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten.

Hänvisningen till art. 31 första stycket i konventionen innebär att bestäm­

melsen är tillämplig så snart tvisten angår befordran som omfattas av kon­

ventionen och således inte bara när den rör sådana frågor rörande beford-

ringen som regleras i konventionen utan också när den gäller frågor som

konventionen inte innehåller några bestämmelser om, t. ex. giltigheten av

fraktavtal .

Konventionens jurisdiktionsregler i art. 31 är uttömmande och exklusiva.

Finns behörigt forum i Sverige enligt RB, exempelvis på den grund att sva­

randen har egendom här i landet, men är svensk domstol inte behörig enligt

art. 31 första stycket, får talan inte tas upp till prövning här.

Som jag har påpekat vid redogörelsen för art. 31 medger konventionen

inte att parterna avtalar att viss domstol skall vara exklusivt behörig att

pröva tvist angående befordringen. Har parterna avtalat att tvisten skall av­

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft samtidigt med att konventionen efter ratifikation

blir bindande för Sverige. Det synes lämpligt att det sker en tidsmässig sam­

ordning i fråga om Norges anslutning till och Sveriges ratifikation av kon­

ventionen så att denna träder i kraft samtidigt för båda länderna. Det bör

därför överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om lagens ikraftträdande.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag i anledning

av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid

internationell godsbefordran på väg inhämtas för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Rritta Gyllensten

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

ken, vid domstolen i den ort där godset mottogs för befordran eller vid dom­

stolen i bestämmelseorten.

6

§•

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje

och fjärde styckena i konventionen kan verkställas i Sverige, göres hos Svea

hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att

domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen

samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens be­

hörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller

av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är hand­

ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,

skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall

vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk no-

tarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk dom­

stols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hov­

rättens beslut förordnar annat.

7

§•

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som kan behövas för

konventionens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Convcntion

on the contract for tlie international

carriage of goods by road

(CMR)

Preamble

The Contracting Parties,

Having recognized the desirability of

standardizing the conditions govern-

ing the contract for the international

carriage of goods by road, particularly

with respect to the documents used for

such carriage and to the carrier’s lia-

bility,

Have agreed as follows:

CHAPTER I

Scope of application

Article 1

1. This Gonvention shall apply to

every contract for the carriage of goods

by road in vehicles för reward, when

the place of taking over of the goods

and the place designated for delivery,

as specified in the contract, are situa-

ted in two different countries, of which

åt least one is a Contracting country,

irrespective of the place of residence

and the nationality of the parties.

2. For the purposes of this Conven-

tion, “vehicles” means motor vehicles,

articulated vehicles, trailers and semi-

trailers as defined in article 4 of the

Gonvention on Road Traffic dated 19

September 1949.

3. This Gonvention shall apply also

where carriage coming within its scope

is carried out by States or by govern-

mental institutions or organizations.

Gonvention

relative au contrat de transport interna­

tional de marchandises par route

(CMR)

Préambule

Les Parties contractantes,

Ayant reconnu 1’utilité de régler

d’une maniére uniforme les conditions

du contrat de transport international de

marchandises par route, particuliére-

ment en ce qui concerne les documents

utilisés pour ce transport et la respon-

sabilité du transporteur,

Sont convenues de ce qui suit :

CHAPITRE PREMIER

Champ d’application

Artide premier

1. La présente Convention s’applique

å tout contrat de transport de marchan­

dises par route å titre onéreux au

moyen de véhicules, lorsque le lieu de

la prise en charge de la marchandise

et le lieu prévu pour la livraison, tels

qu’ils sont indiqués au contrat, sont

situés dans deux pays différents dont

l’un au moins est un pays contractant.

Il en est ainsi quels que soient le do-

micile et la nationalité des parties.

2. Pour 1’application de la présente

Convention, il faut entendre par

« véhicules » les automobiles, les véhi­

cules articulés, les remorques et les

semi-remorques, tels qu’ils sont définis

par 1’article 4 de la Convention sur la

circulation routiére en date du 19 sep-

tembre 1949.

3. La présente Convention s’applique

méme si les transports rentrant dans

son champ d’application sont effectués

par des Etats ou par des institutions ou

organisations gouvernementales.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

4. This Convention shall not apply:

(a) to carriage performed under the

terms of any International postal con­

vention;

(b) to funeral consignments;

(c) to furniture removal.

5. The Contracting Parties agree not

to vary any of the provisions of this

Convention by special agreements be-

tween two or more of them, except to

make it inapplicable to their frontier

traffic or to authorize the use in trans­

port operations entirely confined to

their territory of consignment notes re-

presenting a title to the goods.

Article 2

1. Where the vehicle containing the

goods is carried over part of the jour-

ney by sea, rail, inland waterways or

air, and, except where the provisions

of article 14 are applicable, the goods

are not unloaded from the vehicle, this

Convention shall nevertheless apply

to the whole of the carriage. Provided

that to the extent that it is proved that

any loss, damage or delay in delivery

of the goods which occurs during the

carriage by the other means of trans­

port was not caused by an act or omis­

sion of the carrier by road, but by some

event which could only have occurred

in the course of and by reason of the

carriage by that other means of trans­

port, the liability of the carrier by

road shall be determined not by this

Convention but in the manner in which

the liability of the carrier by the other

means of transport would have been

determined if a contract för the carria­

ge of the goods alone had been made

by the sender with the carrier by the

other means of transport in accordance

with the conditions prescribed by law

for the carriage of goods by that means

of transport. If, however, there are no

such prescribed conditions, the liabili­

ty of the carrier by road shall be de­

termined by this Convention.

4. La présente Convention ne s’app-

lique pas :

a) aux transports effectués sous l’em-

pire de conventions postales interna-

tionales,

b) aux transports funéraires,

c) aux transports de déménagement.

5. Les Parties contractantes s’inter-

disent d’apporter par voie d’accords

particuliers c-onclus entre deux ou plu-

sieurs d’entre elles toute modification å

la présente Convention, sauf pour sous-

traire å son empire leur trafic fron-

talier ou pour autoriser dans les trans­

ports empruntant exclusivement leur

territoire 1’emploi de la lettre de voiture

representative de la marchandise.

Article 2

1. Si le véhicule contenant les mar-

chandises est transporté par mer,

chemin de fer, voie navigable intérieure

ou air sur une partie du parcours, sans

rupture de charge sauf, éventuellement,

pour 1’application des dispositions de

1’article 14, la présente Convention

s’applique, néanmoins, pour 1’ensemble

du transport. Cependant, dans la me-

sure ou il est prouvé qu’une perte, une

avarie ou un retard å la livraison de la

marchandise qui est survenu au cours

du transport par l’un des modes de

transport autre que la route n’a pas

été causé par un acte ou une omission

du transporteur routier et qu’il pro-

vient d’un fait qui n’a pu se produire

qu’au cours et en raison du transport

non routier, la responsabilité du trans­

porteur routier est déterminée non par

la présente Convention, mais de la facon

dont la responsabilité du transporteur

non routier eut été déterminée si un

contrat de transport avait été conclu

entre l’expéditeur et le transporteur

non routier pour le seul transport de

la marchandise conformément aux dis­

positions impératives de la loi con-

cernant le transport de marchandises

par le mode de transport autre que la

route. Toutefois, en 1’absence de telles

dispositions, la responsabilité du träns-

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2. If the carrier by road is also

himself the carrier by the other means

of transport, his liability shall also be

determined in accordance with the pro­

visions of paragraph 1 of this artide,

but as if, in his capacities as carrier

by road and as carrier by the other

means of transport, he were two sepa-

rate persons.

CHAPTER II

Persons for whom the carrier

is responsible

Article 3

For the purposes of this Convention

the carrier shall be responsible for the

acts and omissions of his agents and

servants and of any other persons of

whose services he makes use for the

performance of the carriage, when

such agents, servants or other persons

are acting within the scope of their

employment, as if such acts or omis­

sions were his own.

CHAPTER III

Conclusion and performance of the

contract of carriage

Article

4

The contract of carriage shall be con-

firmed by the making out of a con-

signment note. The absence, irregulari-

ty or loss of the consignment note shall

not affect the existence or the validity

of the contract of carriage which shall

remain subject to the provisions of this

Convention.

Article 5

1. The consignment note shall be

made out in three original copies signed

by the sender and by the carrier. These

signatures may be printed or replaced

by the stamps of the sender and the

carrier if the law of the country in

which the consignment note has been

porteur par route sera déterminée par

la présente Convention.

2. Si le transporteur routier est en

méme temps le transporteur non rou­

tier, sa responsabilité est également dé­

terminée par le paragraphe premier

comme si sa fonction de transporteur

routier et sa fonction de transporteur

non routier étaient exercées par deux

personnes différentes.

CHAPITRE II

Personnes dont répond le transporteur

Article 3

Pour 1’application de la présente

Convention, le transporteur répond,

comme de ses propres actes et omis­

sions, des actes et omissions de ses pré-

posés et de toutes autres personnes aux

services desquelles il recourt pour l’exé-

cution du transport lorsque ees prépo-

sés ou ees personnes agissent dans

1’exercice de leurs fonetions.

CHAPITRE III

Conclusion et exécution du contrat

de transport

Article

4

Le contrat de transport est constaté

par une lettre de voiture. L’absence,

Pirrégularité ou la perte de la lettre de

voiture n’affectent ni 1’existence ni la

validité du contrat de transport qui

reste soumis aux dispositions de la

présente Convention.

Article 5

1. La lettre de voiture est établie en

trois exemplaires originaux signés par

1’expéditeur et par le transporteur, ees

signatures pouvant étre imprimées ou

remplacées par les timbres de 1’expé­

diteur et du transporteur si la législa-

tion du pays ou la lettre de voiture est

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

made out so permits. The first copy

shall be handed to the sender, the se-

cond shall accompany the goods and

the third shall be retained by the

carrier.

2.

When the goods which are to be

carried have to be loaded in different

vehicles, or are of different kinds or

are divided into different lots, the sen­

der or the carrier shall have the right

to require a separate consignment note

to be made out for each vehicle used,

or for each kind or lot of goods.

Article 6

1. The consignment note shall con-

tain the following particulars:

(a) the date of the consignment note

and the place åt which it is made out;

(b) the name and address of the

sender;

(c) the name and address of the

carrier;

(d) the place and the date of tak-

ing over of the goods and the place

designated for delivery;

(e) the name and address of the con-

signee;

(f) the description in common use

of the nature of the goods and the

method of packing, and, in the case of

dangerous goods, their generally re-

cognized description;

(g) the number of packages and

their special marks and numbers;

(h) the gross weight of the goods

or their quantity otherwise expressed;

(i) charges relating to the carriage

(carriage charges, supplementary

charges, customs duties and other

charges incurred from the making of

the contract to the time of delivery);

(j) the requisite instructions för

Customs and other formalities;

(k) a statement that the carriage is

subject, notwithstanding any clause to

the contrary, to the provisions of this

Convention.

établie le permet. Le premier exem-

plaire est remis å 1’expéditeur, le deuxié-

me accompagne la marchandise et le

troisiéme est retenu par le transporteur.

2. Lorsque la marchandise å trans­

porter doit ctre chargée dans des véhi-

cules différents, ou lorsqu’il s’agit de

différentes espéces de marchandises ou

de lots distincts, 1’expéditeur ou le

transporteur a le droit d’exiger l’éta-

blissement d’autant de lettres de voi-

ture qu’il doit étre utilisé de véhicules

ou qu’il y a d’espéces ou de lots de

marchandises.

Artide

6

1. La lettre de voiture doit contenir

les indications suivantes :

a) le lieu et la date de son établisse-

ment,

b) le nom et Tadresse de 1’expéditeur,

c) le nom et Tadresse du transpor­

teur,

d) le lieu et la date de la prise en

charge de la marchandise et le lieu

prévu pour la livraison,

e) le nom et Tadresse du destinataire,

f) la dénomination courante de la

nature de la marchandise et le mode

d’emballage, et, pour les marchandises

dangereuses, leur dénomination géné-

ralement reconnue,

g) le nombre des colis, leurs marques

particuliéres et leurs numéros,

h) le poids brut ou la quantité autre-

ment exprimée de la marchandise,

i) les frais afférents au transport

(prix de transport, frais accessoires,

droits de douane et autres frais surve-

nant å partir de la conclusion du con-

trat jusqu’å la livraison),

j) les instructions requises pour les

formalités de douane et autres,

k) 1’indication que le transport est

soumis, nonobstant toute clause con-

traire, au régime établi par la présente

Convention.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2. Where applicable, the consign-

ment note shall also contain the follow-

ing particulars:

(a) a statement that transhipment is

not allowed;

(b) the charges which the sender

undertakes to pay;

(c) the amount of “cash on delivery”

charges;

(d) a declaration of the value of the

goods and the amount representing

special interest in delivery;

(e) the sender’s instructions to the

carrier regarding insurance of the

goods;

(f) the agreed time-limit within

which the carriage is to be carried

out;

(g) a list of the documents handed

to the carrier.

3. The parties may enter in the con-

signment note any other particulars

which they may deem useful.

Article 7

1. The sender shall be responsible

for all expenses, loss and damage sus-

tained by the carrier by reason of the

inaccuracy or inadequacy of:

(a) the particulars specified in ar­

ticle 6, paragraph 1, (b), (d), (e), (f),

(g), (h) and (j);

(b) the particulars specified in ar­

ticle 6, paragraph 2;

(c) any other particulars or in­

structions given by him to enable the

consignment note to be made out or for

the purpose of their being entered

therein.

2. If, åt the request of the sender, the

carrier enters in the consignment note

the particulars referred to in para­

graph 1 of this article, he shall be

deemed, unless the contrary is proved,

to have done so on behalf of the sender.

3. If the consignment note does not

contain the statement specified in ar­

ticle 6, paragraph 1 (k), the carrier

shall be liable for all expenses, loss and

2. Le cas échéant, la lettre de voiture

doit contenir, en outre, les indications

suivantes :

a) 1’interdiction de transbordement,

b) les frais que Pexpéditeur prend

å sa charge,

c) le montant du remboursement ä

percevoir lors de la livraison de la

marchandise,

d) la valeur déclarée de la marchan­

dise et la somme représentant Pintérét

spécial ä la livraison,

e) les instructions de Pexpéditeur au

transporteur en ce qui concerne 1’assu-

rance de la marchandise,

f) le délai convenu dans lequel le

transport doit étre effectué,

g) la liste des documents remis au

transporteur.

3. Les parties peuvent porter sur la

lettre de voiture toute autre indication

qu’elles jugent utile.

Article 7

1. L’expéditeur répond de tous frais

et dommages que supporterait le trans­

porteur en raison de 1’inexactitude ou

de 1’insuffisance —

a) des indications mentionnées å

1’article 6, paragraphe 1. b), d), e), f),

g), h) etj),

b) des indications mentionnées å

1’article 6, paragraphe 2,

c) de toutes autres indications ou

instructions qu’il donne pour 1’établis-

sement de la lettre de voiture ou pour

y étre reportées.

2. Si, å la demande de 1’expéditeui,

le transporteur inscrit sur la lettre de

voiture les mentions visées au para­

graphe 1 du présent article, il est con-

sidéré, jusqu’å preuve du contraire,

comme agissant pour le compte de Pex­

péditeur.

3. Si la lettre de voiture ne contient

pas la mention prévue å Particle 6,

paragraphe 1. k), le transporteur est

responsable de tous frais et dommages

77

2.

I förekommande fall skall frakt­

sedeln också innehålla följande upp­

gifter:

a) förbud mot omlastning;

b) de kostnader som avsändaren åta­

ger sig att betala;

c) efterkravsbelopp som skall upp­

bäras vid godsets utlämnande;

d) godsets deklarerade värde samt

belopp motsvarande särskilt intresse av

leveransen;

e) avsändarens anvisningar till frakt­

föraren rörande försäkring av godset;

f) avtalad tid inom vilken beford-

ringen skall vara fullgjord;

g) förteckning över handlingar som

överlämnas till fraktföraren.

3. Parterna äger i fraktsedeln infö­

ra de ytterligare uppgifter som de an­

ser påkallade.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Artikel 7

1.

Avsändaren svarar för all kostnad

och skada som tillskyndas fraktföraren

till följd av oriktighet eller ofullständig­

het hos

a) uppgifter som nämnes i artikel

6 första stycket b), d), e), f), g), h)

och j);

b) uppgifter som nämnes i artikel 6

andra stycket;

c) annan uppgift eller anvisning som

avsändaren lämnar för fraktsedelns

upprättande eller för att införas i den­

na.

2. Har fraktföraren på avsändarens

begäran i fraktsedeln infört uppgift el­

ler anvisning som sägs i första stycket,

anses han ha handlat för avsändarens

räkning, om annat icke visas.

3. Innehåller fraktsedeln icke med­

delande som avses i artikel 6 första

stycket k), svarar fraktföraren för all

kostnad och skada som därigenom till-

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

damage sustained through such omis­

sion by the person entitled to dispose

of the goods.

Article 8

1. On taking over the goods, the

carrier shall check:

(a) the accuracy of the statements in

the consignment note as to the number

of packages and their marks and num-

bers, and

(b)

the apparent condition of the

goods and their packaging.

2. Where the carrier has no reaso-

nable means of checking the accuracy

of the statements referred to in para-

graph 1 (a) of this article, he shall

enter his reservations in the consign­

ment note together with the grounds

on which they are based. He shall like-

wise specify the grounds for any re­

servations which he makes with regard

to the apparent condition of the goods

and their packaging. Such reservations

shall not bind the sender unless he has

expressly agreed to be bound by them

in the consignment note.

3. The sender shall be entitled to re-

quire the carrier to check the gross

weight of the goods or their quantity

otherwise expressed. He may also re-

quire the contents of the packages to

be checked. The carrier shall be entitled

to claim the cost of such checking. The

result of the checks shall be entered in

the consignment note.

Article 9

1. The consignment note shall be

prima facie

evidence of the making of

the contract of carriage, the conditions

of the contract and the receipt of the

goods by the carrier.

2. If the consignment note contains

no specific reservations by the carrier,

it shall be presumed, unless the con-

trary is proved, that the goods and

their packaging appeared to be in good

condition wlien the carrier took them

over and that the number of packages,

que subirait l’ayant droit å la marchan-

dise en raison de cette omission.

Article 8

1. Lors de la prise en charge de la

marchandise, le transporteur est tenu

de vérifier —•

a) 1’exactitude des mentions de la

lettre de voiture relatives au nombre

de colis, ainsi qu’å leurs marques et

numéros,

b) 1’état apparent de la marchandise

et de son emballage.

2. Si le transporteur n’a pas de

moyens raisonnables de vérifier 1’exac­

titude des mentions visées au para-

graph 1. a) du present article, il inscrit

sur la lettre de voiture des réserves

qui doivent étre motivées. Il doit de

méme motiver toutes les réserves qu’il

fait au sujet de 1’état apparent de la

marchandise et de son emballage. Ces

réserves n’engagent pas Texpéditeur, si

celui-ci ne les a pas expressément ac-

ceptées sur la lettre de voiture.

3. L’expéditeur a le droit d’exiger la

vérification par le transporteur du poids

brut ou de la quantité autrement ex-

primée de la marchandise. Il peut aussi

exiger la vérification du contenu des

colis. Le transporteur peut réclamer le

paiement des frais de vérification. Le

résultat des vérifications est consigné

sur la lettre de voiture.

Article 9

1. La lettre de voiture fait foi, jus-

qu’å preuve du contraire, des condi­

tions du contrat et de la réception de la

marchandise par le transporteur.

2. En 1’absence d’inscription sur la

lettre de voiture de réserves motivées

du transporteur, il y a présomption que

la marchandise et son emballage étaient

en bon état apparent au moment de la

prise en charge par le transporteur et

que le nombre des colis, ainsi que leurs

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

delivery is to take place or to deliver

the goods to a consignee other than the

consignee indicated in the consignment

note.

2. This right shall cease to exist when

the second copy of the consignment

note is handed to the consignee or when

the consignee exercises his right under

article 13, paragraph 1; from that time

onwards the carrier shall obey the

orders of the consignee.

3. The consignee shall, however, have

the right of disposal from the time when

the consignment note is drawn up, if

the sender makes an entry to that effect

in the consignment note.

4. If in exercising his right of dispo­

sal the consignee has ordered the de­

livery of the goods to another person,

that other person shall not be entitled

to name other consignees.

5. The exercise of the right of dispo­

sal shall be subject to the following

conditions:

(a) that the sender or, in the case

referred to in paragraph 3 of this ar­

ticle, the consignee who wishes to ex­

ercise the right produces the first copy

of the consignment note on which the

new instructions to the carrier have

been entered and indemnifies the car­

rier against all expenses, loss and

damage involved in carrying out such

instructions;

(b) that the carrying out of such

instructions is possible åt the time when

the instructions reach the person who

is to carry them out and does not either

interfere with the normal working of

the carrier’s undertaking or prejudice

the senders or consignees of other con-

signments;

(c) that the instructions do not re-

sult in a division of the consignment.

6. When, by reason of the provisions

of paragraph 5 (b) of this article, the

carrier cannot carry out the instruc­

tions which he receives, he shall im-

mediately notify the person who gave

him such instructions.

7. A carrier who has not carried out

the instructions given under the con-

la livraison ou de livrer la marchan-

dise å un destinataire différent de celui

indiqué sur la lettre de voiture.

2. Ce droit s’éteint lorsque le deuxié-

me exemplaire de la lettre de voiture

est remis au destinataire ou que celui-

ci fait valoir le droit prévu å 1’article

13, paragraphe 1; å partir de ce mo­

ment, le transporteur doit se conformer

aux ordres du destinataire.

3. Le droit de disposition appartient

toutefois au destinataire dés 1’établisse-

ment de la lettre de voiture si une

mention dans ce sens est faite par Fex-

péditeur sur cette lettre.

4. Si, en exer^ant son droit de dis­

position, le destinataire ordonne de

livrer la marchandise å une autre per-

sonne, celle-ci ne peut pas designer

d’autres destinataires.

5. ITexercice du droit de disposition

est subordonné aux conditions suivan-

tes :

a) 1’expéditeur ou, dans le cas visé

au paragraphe 3 du présent article, le

destinataire qui veut exercer ce droit

doit présenter le premier exemplaire

de la lettre de voiture, sur lequel doi-

vent étre inscrites les nouvelles in­

structions données au transporteur, et

dédommager le transporteur des frais

et du préjudice qu’entraine Texécution

de ees instructions;

b) cette exécution doit étre possible

au moment ou les instructions parvien-

nent ä la personne qui doit les exécuter

et elle ne doit ni entraver l’exploita-

tion normale de 1’entreprise du trans­

porteur, ni porter préjudice aux expé-

diteurs ou destinataires d’autres envois;

c) les instructions ne doivent jamais

avoir pour effet de diviser l’envoi.

6. Lorsque, en raison des dispositions

prévues au paragraphe 5. b) du présent

article, le transporteur ne peut exécu­

ter les instructions qu’il reejoit, il doit

en aviser immédiatement la personne

dont émanent ees instructions.

7. Le transporteur qui n’aura pas

exécuté les instructions données dans

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

their marks and numbers corresponded

with the statements in the consignment

note.

Article 10

The sender shall be liable to the

carrier for damage to persons, equip-

ment or other goods, and for any ex-

penses due to defective packing of the

goods, unless the defect was apparent

or known to the carrier åt the time

when he took over the goods and he

made no reservations concerning it.

Artide 11

1. For the purposes of the Customs

or other formalities which have to be

completed before delivery of the goods,

the sender shall attach the necessary

documents to the consignment note or

place them åt the disposal of the carrier

and shall furnish him with all the in­

formation which he requires.

2. The carrier shall not be under any

duty to enquire into either the ac-

curacy or the adequacy of such docu­

ments and information. The sender

shall be liable to the carrier for any

damage caused by the absence, inade-

quacy or irregularity of such docu­

ments and information, except in the

case of some wrongful act or neglect

on the part of the carrier.

3. The liability of the carrier for the

consequences arising from the loss or

incorrect use of the documents speci-

fied in and accompanying the consign­

ment note or deposited with the carrier

shall be that of an agent, provided that

the compensation payable by the car­

rier shall not exceed that payable in

the event of loss of the goods.

Artide 12

1. The sender has the right to dis­

pose of the goods, in particular by ask-

ing the carrier to stop the goods in

transit, to changé the place åt which

marques et numéros, étaient conformes

aux énonciations de la lettre de voiture.

Artide 10

L’expéditeur est responsable envers

le transporteur des dommages aux per-

sonnes, au matériel ou å d’autres

marchandises, ainsi que des frais, qui

auraient pour origine la défectuosité

de Temballage de la marchandise, å

moins que, la défectuosité étant appa-

rente ou connue du transporteur au

moment de la prise en charge, le trans­

porteur n’ait pas fait de réserves å son

sujet.

Artide 11

1. En vue de raceomplissement des

formalités de douane et autres å rem-

plir avant la livraison de la marchan­

dise, 1’expéditeur doit joindre å la lettre

de voiture ou mettre å la disposition

du transporteur les documents néces-

saires et lui fournir tous renseigne-

ments voulus.

2. Le transporteur n’est pas tenu

d’examiner si ees documents et rensei-

gnements sont exaets ou suffisants.

L’expéditeur est responsable envers le

transporteur de tous dommages qui

pourraient résulter de 1’absence, de

1’insuffisance ou de Tirrégularité de ees

documents et renseignements, sauf en

cas de faute du transporteur.

3. Le transporteur est responsable au

méme titre qu’un commissionnaire des

conséquences de la perte ou de 1’utili-

sation inexaete des documents men-

tionnés sur la lettre de voiture et qui

accompagnent celle-ci ou qui sont dé-

posés entre ses mains; toutefois, l’in-

demnité å sa charge ne dépassera pas

celle qui serait due en cas de perte de

la marchandise.

Artide 12

1. L’expéditeur a le droit de disposer

de la marchandise, notamment en de-

mandant au transporteur d’en arréter le

transport, de modifier le lieu prévu pour

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

ditions provided for in this artide, or

who has carried them out without re-

quiring the first copy of the consign-

ment note to be produced, shall be

liable to the person entitled to make a

claim for any loss or damage caused

thereby.

Article 13

1. After arrival of the goods åt the

place designated for delivery, the con-

signee shall be entitled to require the

carrier to deliver to him, against a re-

ceipt, the second copy of the consign-

ment note and the goods. If the loss of

the goods is established or if the goods

have not arrived after the expiry of the

period provided for in article 19, the

consignee shall be entitled to enforce

in his own name against the carrier any

rights arising from the contract of

carriage.

2. The consignee who avails himself

of the rights granted to him under pa-

ragraph 1 of this article shall pay the

charges shown to be due on the con-

signment note, but in the event of dis-

pute on this matter the carrier shall

not be required to deliver the goods

unless security has been furnished by

the consignee.

Artide

14

1. If for any reason it is or becomes

impossible to carry out the contract in

accordance with the terms laid down in

the consignment note before the goods

reacli the place designated for delivery,

the carrier shall ask for instructions

from the person entitled to dispose of

the goods in accordance with the pro­

visions of article 12.

2. Nevertheless, if circumstances are

such as to allow the carriage to be

carried out under conditions differing

from those laid down in the consign­

ment note and if the carrier has been

unable to obtain instructions in rea-

sonable time from the person entitled

les conditions prévues au présent ar­

ticle ou qui se sera conformé å de telles

instructions sans avoir exigé la pre­

sentation du premier exemplaire de la

lettre de voiture sera responsable en­

vers l’ayant droit du préjudice causé

par ce fait.

Artide 13

1. Apres 1’arrivée de la marcliandise

au lieu prévu pour la livraison, le des-

tinataire a le droit de demander que

le deuxiéme exemplaire de la lettre

de voiture lui soit remis et que la

marchandise lui soit livrée, le tout con-

tre décharge. Si la perte de la marchan­

dise est établie, ou si la marchandise

n’est pas arrivée å 1’expiration du dé-

lai prévu å 1’article 19, le destinataire

est autorisé å faire valoir en son pro­

pre nom vis-å-vis du transporteur les

droits qui résultent du contrat de trans­

port.

2. Le destinataire qui se prévaut des

droits qui lui sont accordés aux ter-

mes du paragraphe 1 du présent article

est tenu de payer le montant des créan-

ces résultant de la lettre de voiture. En

cas de contestation å ce sujet, le trans­

porteur n’est obligé d’effectuer la liv­

raison de la marchandise que si une

caution lui est fournie par le destina­

taire.

Artide li

1. Si, pour un motif quelconque,

1’exécution du contrat dans les condi­

tions prévues å la lettre de voiture est

ou devient impossible avant 1’arrivée

de la marchandise au lieu prévu pour la

livraison, le transporteur est tenu de

demander des instructions å la personne

qui a le droit de disposer de la mar­

chandise conformément å Tarticle 12.

2. Toutefois, si les circonstances per-

mettent Texécution du transport dans

des conditions différentes de celles pré­

vues å la lettre de voiture et si le trans­

porteur n’a pu obtenir en temps utile

les instructions de la personne qui a le

droit de disposer de la marchandise

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

to dispose of the goods in accordance

with the provisions of article 12, he

shall take such steps as seem to him to

be in the best interests of the person

entitled to dispose of the goods.

Article 15

1. Where circumstances prevent de-

livery of the goods after their arrival

åt the place designated for delivery, the

carrier shall ask the sender for his in-

structions. If the consignee refuses the

goods the sender sliall be entitled to

dispose of them without being obliged

to produce the first copy of the con-

signinent note.

2. Even if he has refused the goods,

the consignee may nevertheless require

delivery so long as the carrier has not

received instructions to the contrary

from the sender.

3. Wlien circumstances preventing

delivery of the goods arise after the

consignee, in exercise of his rights un­

der article 12, paragraph 3, has given

an order for the goods to be delivered

to another person, paragraphs 1 and 2

of this article shall apply as if the con­

signee were the sender and that other

person were the consignee.

Article 16

1. The carrier shall be entitled to re-

cover the cost of his request for in­

structions and any expenses entailed

in carrying out such instructions, un-

less such expenses were caused by the

wrongful act or neglect of the carrier.

2. In the cases referred to in article

14, paragraph 1, and in article 15, the

carrier may immediately unload the

goods for account of the person entitled

to dispose of them and thereupon the

carriage shall be deemed to be åt an

end. The carrier shall then hold the

goods on behalf of the person so entit­

led. He may however entrust them to a

third party, and in that case he sliall

not be under any liability except for

the exercise of reasonable care in the

choice of such third party. The charges

conformément å Farticle 12, il prend les

mesures qui lui paraissent les meilleu-

res dans Tintérét de la personne ayant

le droit de disposer de la marchandise.

Article 15

1. Lorsque, apres Tarrivée de la mar­

chandise au lieu de destination, il se

présente des empéchements å la liv-

raison, le transporteur demande des in­

structions å 1’expéditeur. Si le destina-

taire refuse la marchandise, 1’expéditeur

a le droit de disposer de celle-ci sans

avoir å produire le premier exemplaire

de la lettre de voiture.

2. Méme s’il a refusé la marchandise,

le destinataire peut toujours en deman-

der la livraison tant que le transpor­

teur n’a pas repu d’instructions con-

traires de 1’expéditeur.

3. Si 1’empéchement å la livraison se

présente apres que, conformément au

droit qu’il détient en vertu de Farticle

12, parlagraphe 3, le destinataire a

donné 1’ordre de livrer la marchan­

dise å une autre personne, le destina­

taire est substitué å Fexpéditeur, et cette

autre personne au destinataire, pour

Fapplication des paragraphes 1 et 2

ci-dessus.

Article 16

1. Le transporteur a droit au rem-

boursement des frais que lui cause sa

demande d’instructions, ou qu’entraine

pour lui 1’exécution des instructions re-

?ues, å moins que ees frais ne soient

la conséquence de sa faute.

2. Dans les cas visés å Farticle 14,

paragraphe 1, et å Farticle 15, le trans­

porteur peut décharger immédiatement

la marchandise pour le compte de

1’ayant droit; apres ce déchargement, le

transport est réputé terminé. Le trans­

porteur assume alors la garde de la

marchandise. Il peut toutefois confier

la marchandise å un tiers et n’est alors

responsable que du choix judicieux de

ce tiers. La marchandise reste grevée

des créances résultant de la lettre de

voiture et de tous autres frais.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 132 år 1968

87

som synes honom bäst tillgodose den­

nes intresse.

Artikel 15

1. Föreligger efter godsets ankomst

till bestämmelseorten hinder för dess

utlämnande, skall fraktföraren begära

anvisning från avsändaren. Vägrar mot­

tagaren att taga emot godset, äger av­

sändaren förfoga över detta utan att

förete det första exemplaret av frakt­

sedeln.

2. Mottagaren äger, trots att han väg­

rat mottaga godset, påfordra dess utläm­

nande så länge fraktföraren icke er­

hållit annan anvisning från avsändaren.

3. Uppstår hinder för utlämnandet

efter det att mottagaren med begagnan­

de av sin rätt enligt artikel 12 tredje

stycket givit anvisning om att godset

skall utlämnas till annan, skall vid till-

lämpning av första och andra styckena

av förevarande artikel mottagaren an­

ses som avsändare och den andre som

mottagare.

Artikel 16

1. Fraktföraren har rätt till ersätt­

ning för kostnad som han haft för att

inhämta anvisning eller efterkomma

mottagen anvisning, om kostnaden icke

uppkommit till följd av hans fel eller

försummelse.

2. I fall som avses i artikel 14 första

stycket eller artikel 15 äger fraktfö­

raren genast lossa godset för dens räk­

ning som äger förfoga däröver. Efter

lossningen skall befordringen anses av­

slutad. Fraktföraren skall därefter för­

vara godset åt den andre. Han äger

dock anförtro godset åt tredje man och

svarar i sådant fall endast för att den­

ne väljes med tillbörlig omsorg. God­

set häftar alltjämt för de belopp som

framgår av fraktsedeln samt för varje

annan kostnad.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

due under the consignment note and all

other expenses shall remain chargeable

against the goods.

3. The carrier may sell the goods,

without awaiting instructions from the

person entitled to dispose of them, if

the goods are perishable or their con­

dition warrants such a course, or when

the storage expenses would be out of

proportion to the value of the goods.

He may also proceed to the sale of the

goods in other cases if after the expiry

of a reasonable period he has not re-

ceived from the person entitled to dis­

pose of the goods instructions to the

contrary which he may reasonably be

required to carry out.

4. If the goods have been sold pur-

suant to this article, the proceeds of

sale, after deduction of the expenses

chargeable against the goods, shall be

placed åt the disposal of the person

entitled to dispose of the goods. If these

charges exceed the proceeds of sale,

the carrier shall be entitled to the diffe-

rence.

5. The procedure in the case of sale

shall be determined by the law or

custom of the place where the goods

are situated.

CHAPTER IV

Liability of the carrier

Article 17

1. The carrier shall be liable for the

total or partial loss of the goods and

for damage thereto occurring between

the time when he takes over the goods

and the time of delivery, as well as for

any delay in delivery.

2. The carrier shall however be re-

lieved of liability if the loss, damage

or delay was caused by the wrongful

act or neglect of the claimant, by the

instructions of the claimant given other-

wise than as the result of a wrongful

act or neglect on the part of the car­

rier, by inherent vice of the goods or

through circumstances which the car­

rier could not avoid and the con-

sequenses of which he was unable to

prevent.

3. Le transporteur peut faire procé-

der å la vente de la marchandise sans

attendre d’instructions de Tayant droit

lorsque la nature périssable ou 1’état de

la marchandise le justifie ou lorsque les

frais de garde sont hors de proportion

avec la valeur de la marchandise. Dans

les autres cas, il peut également faire

procéder å la vente lorsque, dans un

délai raisonnable, il n’a pas recu de

Tayant droit d’instructions contraires

dont Texécution puisse équitablement

étre exigée.

4. Si la marchandise a été vendue en

application du présent article, le pro-

duit de la vente doit étre mis å la dis­

position de Tayant droit, déduction

faite des frais grevant la marchandise.

Si ees frais sont supérieures au produit

de la vente, le transporteur a droit ä la

différence.

5. La fa<jon de procéder en cas de

vente est déterminée par la loi ou les

usages du lieu ou se trouve la marchan­

dise.

CHAPITRE IV

Responsabilité du transporteur

Article 17

1. Le transporteur est responsable de

la perte totale ou partielle, ou de 1’ava-

rie, qui se produit entre le moment de

la prise en charge de la marchandise

et celui de la livraison, ainsi que du

retard å la livraison.

2. Le transporteur est déchargé de

cette responsabilité si la perte, 1’avarie

ou le retard a eu pour cause une faute

de Tayant droit, un ordre de celui-ci ne

résultant pas d’une faute du transpor­

teur, un vice propre de la marchandise,

ou des circonstances que le transpor­

teur ne pouvait pas éviter et aux con-

séquences desquelles il ne pouvait pas

obvier.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

3. The carrier shall not be relieved

af liability by reason of the defective

condition of the vehicle used by him

in order to perform the carriage, or

by reason of the wrongful act or neg-

lect of the person from whom he may

have hired the vehicle or of the agents

or servants of the latter.

4. Subject to artide 18, paragraphs

2 to 5, the carrier shall be relieved of

liability when the loss or damage arises

from the special risks inherent in one

or more of the following circum-

stances:

(a) Use of open unsheeted vehicles,

when their use has been expressly

agreed and specified in the consign-

ment note;

(b) the lack of, or defective con­

dition of packing in the case of goods

which, by their nature, are liable to

wastage or to be damaged when not

packed or when not properly packed;

(c) handling, loading, stowage or un-

loading of the goods by the sender, the

consignee or persons acting on behalf

of the sender or the consignee;

(d) the nature of certain kinds of

goods which particularly exposes them

to total or partial loss or to damage,

especially through breakage, rust, decay,

desiccation, leakage, normal wastage,

or the action of moth or vermin;

(e) insufficiency or inadequacy of

marks or numbers on the packages;

(f) the carriage of livestock.

5. Where under this article the car­

rier is not under any liability in re-

spect of some of the factors causing

the loss, damage or delay, he shall

only be liable to the extent that those

factors for which he is liable under

this article have contributed to the

loss, damage or delay.

3. Le transporteur ne peut exciper,

pour se décharger de sa responsabilité,

ni des défectuosités du véhicule dont

il se sert pour effectuer le transport, ni

de fautes de la personne dont il aurait

loué le véhicule ou des préposés de

celle-ci.

4. Compte tenu de 1’article 18, para-

graphes 2 å 5, le transporteur est dé-

cliargé de sa responsabilité lorsque la

perte ou l’avarie résulte des risques

particuliers inhérents å l’un des faits

suivants ou å plusieurs d’entre eux :

a) emploi de véhicules ouverts et

non båchés, lorsque cet emploi a été

convenu d’une maniére expresse et men-

tionné dans la lettre de voiture;

b) absence ou défectuosité de l’em-

ballage pour les marchandises exposées

par l'eur nature å des déchets ou avaries

quand elles ne sont pas emballées ou

sont mal emballées;

c) manutention, chargement, arri-

mage ou déchargement de la marchan-

dise par 1’expéditeur ou le destinataire

ou des personnes agissant pour le

compte de 1’expéditeur ou du destina­

taire;

d) nature de certaines marchandises

exposées, par des causes inhérentes å

cette nature méme, soit å perte totale

ou partielle, soit å avarie, notamment

par bris, rouille, détérioration interne

et spontanée, dessication, coulage,

déchet normal ou action de la vermine

et des rongeurs;

e) insuffisance ou imperfection des

marques ou des numéros de colis;

f) transport d’animaux vivants.

5. Si, en vertu du présent article, le

transporteur ne répond pas de certains

des facteurs qui ont causé le dommage,

sa responsabilité n’est engagée que

dans la proportion ou les facteurs dont

il répond en vertu du présent article

ont contribué au dommage.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

91

3. Fraktföraren kan icke till befriel­

se från ansvarighet åberopa vare sig

bristfällighet hos det fordon som han

använder för befordringen eller fel el­

ler försummelse av den från vilken han

kan ha hyrt fordonet eller av dennes

folk.

4. Under de förutsättningar som an­

ges i artikel 18 andra till femte styc­

kena är fraktföraren fri från ansva­

righet, om förlusten, minskningen eller

skadan härrör av den särskilda risk

som är förbunden med ett eller flera av

följande förhållanden:

a) användning av öppet fordon utan

presenning, när detta transportsätt ut­

tryckligen avtalats och angivits i frakt­

sedeln;

b) felande eller bristfällig förpack­

ning av gods, som på grund av sin egen

beskaffenhet är utsatt för minskning el­

ler skada när det icke är förpackat el­

ler är bristfälligt förpackat;

c) handhavande, lastning, stuvning

eller lossning av godset som ombesörjts

av avsändaren, mottagaren eller person,

som handlar för avsändarens eller mot­

tagarens räkning;

d) sådan beskaffenhet hos visst slag

av gods som medför att godset är sär­

skilt utsatt för fara att gå förlorat,

minskas eller skadas, i synnerhet ge­

nom bräckning, rost, inre självförstö­

ring, uttorkning, läckage, normalt svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller

gnagare;

e) ofullständig eller felaktig märk­

ning eller numrering av kollina;

f) befordran av levande djur.

5. Är fraktföraren enligt denna arti­

kel icke ansvarig för viss eller vissa av

de omständigheter som medverkat till

förlusten, minskningen, skadan eller

dröjsmålet, svarar han endast i den ut­

sträckning som de förhållanden för vil­

ka han enligt denna artikel är ansvarig

har medverkat till förlusten, minsk­

ningen, skadan eller dröjsmålet.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Article 18

1. The burden of proving that loss,

damage or delay was due to one of the

causes specified in article 17, paragraph

2, shall rest upon the carrier.

2. When the carrier establishes that

in the circumstances of the case, the

loss or damage could be attributed to

one or more of the special risks re-

ferred to in article 17, paragraph 4, it

shall be presumed that it was so caused.

The claimant shall however be entitled

to prove that the loss or damage was

not, in fact, attributable either wholly

or partly to one of these risks.

3. This presumption shall not apply

in the circumstances set out in article

17, paragraph 4(a), if there has been

an abnormal shortage, or a loss of any

package.

4. If the carriage is performed in

vehicles specially equipped to protect

the goods from the effects of heat, cold,

variations in temperature or the humi-

dity of the air, the carrier shall not be

entitled to claim the benefit of article

17, paragraph 4 (d), unless he proves

that all steps incumbent on him in the

circumstances with respect to the

choice, maintenance and use of such

equipment were taken and that he com-

plied with any special instructions

issued to him.

5. The carrier shall not be entitled

to claim the benefit of article 17, para­

graph 4 (f), unless he proves that all

steps normally incumbent on him in

the circumstances were taken and that

he complied with any special instruc­

tions issued to him.

Artide 19

Delay in delivery shall be said to

occur when the goods have not been

delivered within the agreed time-limit

or when, failing an agreed time-limit,

the actual duration of the carriage hav-

Article 18

1. La preuve que la perte, 1’avarie ou

le retard a eu pour cause un des faits

prévus å 1’article 17, paragraphe 2, in-

combe au transporteur.

2. Lorsque le transporteur établit que,

eu égard aux circonstances de fait, la

perte ou Tavarie a pu résulter d’un ou

de plusieurs des risques particuliers

prévus å 1’article 17, paragraphe 4, il y

a présomption qu’elle en résulte.

L’ayant droit peut toutefois faire la

preuve que le dommage n’a pas eu l’un

de ees risques pour cause totale ou

partielle.

3. La présomption visée ci-dessus

n’est pas applicable dans le cas prévu

å Tarticle 17, paragraphe 4. a), s’il y a

manquant d’une importance anormale

ou perte de colis.

4. Si le transport est effeetué au

moyen d’un véhieule aménagé en vue

de soustraire les marchandises å Tin-

fluence de la chaleur, du froid, des

variations de température ou de Thumi-

dité de l’air, le transporteur ne peut

invoquer le bénéfice de Tarticle 17,

paragraphe 4. d), que s’il fournit la

preuve que toutes les mesures lui in-

combant, compte tenu des circonstan­

ces, ont été prises en ce qui concerne

le choix, 1’entretien et Temploi de ees

aménagements et qu’il s’est conformé

aux instructions spéciales qui ont pu lui

étre données.

5. Le transporteur ne peut invoquer

le bénéfice de Tarticle 17, paragraphe

4. f), que s’il fournit la preuve que

toutes les mesures lui incombant nor-

malement, compte tenu des circon­

stances, ont été prises et qu’il s’est

conformé aux instructions spéciales qui

ont pu lui étre données.

Artide 19

Il y a retard å la livraison lorsque la

marchandise n’a pas été livrée dans le

délai convenu ou, s’il n’a pas été con-

venu de délai, lorsque la durée effee-

tive du transport dépasse, compte tenu

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

ing regard to the circumstances of tlie

case, and in particular, in the case of

partial loads, the time required for mak-

ing up a complete load in the normal

way, exceeds the time it would be

reasonable to allow a diligent carrier.

Article 20

1. The fact that goods have not been

delivered within thirty days foliow-

ing the expiry of the agreed time-limit,

or, if there is no agreed time-limit,

within sixty days from the time when

the carrier took over the goods, shall

be conclusive evidence of the loss of

the goods, and the person entitled to

make a claim may thereupon treat them

as lost.

2. The person so entitled may, on

receipt of compensation for the missing

goods, request in writing that he shall

be notified immediately should the

goods be recovered in the course of the

year following the payment of compen­

sation. He shall be given a written

acknowledgment of such request.

3. Within the thirty days following

receipt of such notification, the person

entitled as aforesaid may require the

goods to be delivered to him against

payment of the charges shown to be

due on the consignment note and also

against refund of the compensation he

received less any charges included

therein but without prejudice to any

claims to compensation for delay in

delivery under article 23 and, where

applicable, article 26.

4. In the absence of the request

mentioned in paragraph 2 or of any

instructions given within the period of

thirty days specified in paragraph 3, or

if the goods are not recovered until

more than one year after the payment

of compensation, the carrier shall be

entitled to deal with them in accor-

dance with the law of the place where

the goods are situated.

Artide 21

Should the goods have been delivered

to the consignee without collection of

des circonstances et, notamment, dans

le cas d’un chargement partiel, du temps

voulu pour assembler un chargement

complet dans des conditions normales,

le temps qu’il est raisonnable d’allouer

å des transporteurs diligents.

Artide 20

1. L’ayant droit peut, sans avoir å

fournir d’autres preuves, considérer la

marchandise comme perdue quand elle

n’a pas été livrée dans les trente jours

qui suivent Fexpiration du délai con-

venu ou, s’il n’a pas été convenu de

délai, dans les soixante jours qui sui­

vent la prise en charge de la marchan­

dise par le transporteur.

2. L’ayant droit peut, en recevant le

paiement de Tindemnité pour la mar­

chandise perdue, demander, par écrit,

å étre avisé immédiatement dans le cas

ou la marchandise serait retrouvée au

cours de 1’année qui suivra le paiement

de Tindemnité. Il lui est donné par écrit

acte de cette demande.

3. Dans les trente jours qui suivent Ia

réception de cet avis, Tayant droit peut

exiger que la marchandise lui soit livrée

contre paiement des créances résultant

de la lettre de voiture et contre restitu­

tion de Tindemnité qu’il a recue, dé-

duction faite éventuellement des frais

qui auraient été compris dans cette

indemnité, et sous réserve de tous droits

å Tindemnité pour retard å la livraison

prévue å 1’article 23 et, s’il y a lieu, å

1’article 26.

4. A défaut soit de la demande pré­

vue au paragraphe 2, soit d’instructions

données dans le délai de trente jours

prévu au paragraphe 3, ou encore si la

marchandise n’a été retrouvée que plus

d’un an apres le paiement de Tindem­

nité, le transporteur en dispose confor-

mément å la loi du lieu ou se trouve la

marchandise.

Artide 21

Si la marchandise est livrée au des-

tinataire sans encaissement du rem-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the “cash on delivery” charge which

should have been collected by the car-

rier under the terms of the contract of

carriage, the carrier shall be liable to

the sender for compensation not ex-

ceeding the amount of such charge

without prejudice to his right of action

against the consignee.

Article 22

1. When the sender hands goods of

a dangerous nature to the carrier, he

shall inform the carrier of the exact

nature of the danger and indicate, if

necessarj', the precautions to be taken.

If this information has not been entered

in the consignment note, the burden of

proving, by some other means, that the

carrier knew the exact nature of the

danger constituted by the carriage of

the said goods shall rest upon the

sender or the consignee.

2. Goods of a dangerous nature

which, in the circumstances referred

to in paragraph 1 of this article, the

carrier did not know were dangerous,

may, åt any time or place, be unloaded,

destroyed or rendered harmless by the

carrier without compensation; further,

the sender shall be liable for all ex-

penses, loss or damage arising out of

their handing over for carriage or of

tlieir carriage.

Article 23

1. When, under the provisions of this

Convention, a carrier is liable for com­

pensation in respect of total or partial

loss of goods, such compensation shall

be calculated by reference to the value

of the goods åt the place and time åt

which they were accepted for carriage.

2. The value of the goods shall be

fixed according to the commodity ex-

change price or, if there is no such

price, according to the current märket

price or, if there is no commodity ex-

change price or current märket price,

by reference to the normal value of

goods of the same kind and quality.

boursement qui aurait du étre perpu par

le transporteur en vertu des disposi­

tions du contrat de transport, le trans­

porteur est tenu d’indemniser l’expédi-

teur å concurrence du montant du rem-

boursement, sauf son recours contre le

destinataire.

Article 22

1. Si 1’expéditeur remet au transpor­

teur des marchandises dangereuses, il

lui signale la nature exacte du danger

qu’elles présentent et lui indique éven-

tuellement les precautions å prendre.

Au cas ou cet avis n’a pas été consigné

sur la lettre de voiture, il appartient å

l’expéditeur ou au destinataire de faire

la preuve, par tous autres moyens, que

le transporteur a eu connaissance de la

nature exacte du danger que présen-

tait le transport desdites marchandises.

2. Les marchandises dangereuses qui

n’auraient pas été connues comme tel-

les par le transporteur dans les con-

ditions prévues au paragraphe 1 du

présent article, peuvent å tout moment

et en tout lieu étre déchargées, détrui-

tes ou rendues inoffensives par le trans­

porteur, et ce sans aucune indemnité;

1’expéditeur est en outre responsable

de tous frais et dommages résultant de

leur remise au transport ou de leur

transport.

Article 23

1. Quand, en vertu des dispositions

de la présente Convention, une indem­

nité pour perte totale ou partielle de la

marchandise est mise å la charge du

transporteur, cette indemnité est cal-

culée d’aprés la valeur de la marchan­

dise au lieu et å 1’époque de la prise en

charge.

2. La valeur de la marchandise est

déterminée d’aprés le cours en bourse

ou, å défaut, d’aprés le prix courant

sur le marché ou, å défaut de 1’un et

de 1’autre, d’aprés la valeur usuelle

des marchandises de méme nature et

qualité.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

3. Compensation shall not, however,

exceed 25 francs per kilogram of gross

weight short. “Franc” means the gold

franc weighing 10/31 of a gramme and

being of millesimal fineness 900.

4. in addition, the carriage cliarges,

Customs duties and other charges in-

curred in respect of the carriage of the

goods shall be refunded in full in case

of total loss and in proportion to the

loss sustained in case of partial loss,

but no further damages shall be payable.

5. In the case of delay, if the claimant

proves that damage lias resulted there-

from the carrier shall pay compensa­

tion for such damage not exceeding the

carriage charges.

6. Higher compensation may only be

claimed where the value of the goods

or a special interest in delivery has

been declared in accordance with ar­

tides 24 and 26.

Article

24

The sender may, against payment of

a surcharge to be agreed upon, declare

in the consignment note a value for

the goods exceeding the limit laid down

in article 23, paragraph 3, and in that

case the amount of the declared value

shall be substituted for that limit.

Article 25

1. In case of damage, the carrier

shall be liable for the amount by which

the goods have diminished in value,

calculated by reference to the value of

the goods fixed in accordance with ar­

ticle 23, paragraphs 1, 2 and 4.

2. The compensation may not, how­

ever, exceed:

(a) if the whole consignment has

been damaged, the amount payable in

the case of total loss;

(b) if part only of the consignment

has been damaged, the amount payable

in the case of loss of the part affected.

Article 26

1. The sender may, against payment

of a surcharge to be agreed upon, fix

3. Toutefois, 1’indemnité ne peut dé-

passer 25 francs par kilogramme du

poids brut manquant. Le franc s’entend

du franc-or, d’un poids de 10/31 de

gramme au titre de 0,900.

4. Sont en outre remboursés le prix

du transport, les droits de douane et les

autres frais encourus å 1’occasion du

transport de la marchandise, en totalité

en cas de perte totale, et au prorata en

cas de perte partielle; d’autres domma-

ges-intéréts ne sont pas dus.

5. En cas de retard, si l’ayant droit

prouve qu’un préjudice en est résulté,

le transporteur est tenu de payer pour

ce préjudice une indemnité qui ne peut

pas dépasser le prix du transport.

6. Des indemnités plus élevées ne

peuvent étre réclamées qu’en cas de

déclaration de la valeur de la marchan­

dise ou de déclaration d’intérét spécial

å la livraison, conformément aux ar­

tides 24 et 26.

Article

24

L’expéditeur peut déclarer dans la

lettre de voiture, contre paiement d’un

supplement de prix å convenir, une

valeur de la marchandise excédant la

limite mentionnée au paragraphe 3 de

1’article 23 et, dans ce cas, le montant

déclaré se substitue å cette limite.

Article 25

1. En cas d’avarie, le transporteur

paie le montant de la dépréciation cal-

culée d’aprés la valeur de la marchan­

dise fixée conformément å 1’article 23,

paragraphes 1, 2 et 4.

2. Toutefois, 1’indemnité ne peut dé­

passer —-

a) si la totalité de 1’expédition est

dépréciée par 1’avarie, le chiffre qu’elle

aurait atteint en cas de perte totale;

b) si une partie seulement de l’expé-

dition est dépréciée par l’avarie, le

chiffre qu’elle aurait atteint en cas de

perte de la partie dépréciée.

Article 26

1. L’expéditeur peut fixer, en l’in-

scrivant ä la lettre de voiture, et contre

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

bility of the carrier or which fix or

limit the compensation due.

Article 29

1. The carrier shall not be entitled to

avail himself of the provisions of this

chapter which exclude or limit his lia-

bility or which shift the burden of

proof if the damage was caused by his

wilful misconduct or by such default

on his part as, in accordance with the

law of the court or tribunal seized of

the case, is considered as equivalent to

wilful misconduct.

2. The same provision shall apply if

the wilful misconduct or default is

committed by the agents or servants of

the carrier or by any other persons of

whose services he makes use for the

performance of the carriage, when such

agents, servants or other persons are

acting within the scope of their employ-

ment. Furthermore, in such a case such

agents, servants or other persons shall

not be entitled to avail themselves, with

regard to their personal liability, of the

provisions of this chapter referred to in

paragraph 1.

CHAPTER V

Claims and actions

Article 30

1. If the consignee takes delivery of

the goods without duly checking their

condition with the carrier or without

sending him reservations giving a ge­

neral indication of the loss or damage,

not later than the time of delivery in

the case of apparent loss or damage and

within seven days of delivery, Sundays

and public holidays excepted, in the

case of loss or damage which is not

apparent, the fact of his taking delivery

shall be

prima facie

evidence that he

has received the goods in the condition

described in the consignment note. In

the case of loss or damage which is not

apparent the reservations referred to

shall be made in writing.

la responsabilité du transporteur ou qui

déterminent ou limitent les indeinnités

dues.

Article 29

1. Le transporteur n’a pas le droit de

se prévaloir des dispositions du présent

chapitre qui excluent ou limitent sa

responsabilité ou qui renversent le far-

deau de la preuve, si le dommage pro-

vient de son dol ou d’une faute qui lui

est imputable et qui, d’aprés la loi de

la juridiction saisie, est considérée

comme équivalente au dol.

2. Il en est de méme si le dol ou la

faute est le fait des préposés du trans­

porteur ou de toutes autres personnes

aux services desquelles il recourt pour

1’exécution du transport lorsque ees

préposés ou ees autres personnes agis-

sent dans 1’exercice de leurs fonetions.

Dans ce cas, ees préposés ou ees autres

personnes n’ont pas davantage le droit

de se prévaloir, en ce qui concerne leur

responsabilité personnelle, des disposi­

tions du présent chapitre visées au pa-

ragraphe 1.

CHAPITRE V

Réclamations et actions

Article 30

1. Si le destinataire a pris livraison

de la marchandise sans qu’il en ait cons-

taté 1’état contradictoirement avec le

transporteur ou sans qu’il ait, au plus

tard au moment de la livraison s’il s’agit

de pertes ou avaries apparentes, ou dans

les sept jours å dater de la livraison,

dimanche et jours fériés non compris,

lorsqu’il s’agit de pertes ou avaries

non apparentes, adressé des réserves

au transporteur indiquant la nature gé-

nérale de la perte ou de Pavarie, il est

présumé, jusqu’å preuve contraire, avoir

re<?u la marchandise dans l’état déerit

dans la lettre de voiture. Les réserves

visées ci-dessus doivent étre faites par

écrit lorsqu’il s’agit de pertes ou ava­

ries non apparentes.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the amount of a special interest in deli-

very in the case of loss or daraage or

of the agreed time-limit being exceeded,

by entering such amount in the consign-

ment note.

2. If a declaration of a special inter­

est in delivery has been made, com-

pensation for the additional loss or

damage proved may be claimed, up to

the total amount of the interest decla-

red, independently of the compensation

provided for in artides 23, 24 and 25.

Article 27

1. The claimant shall be entitled to

claim interest on compensation payable.

Such interest, calculated åt five per

centum per annum, shall accrue from

the date on which the claim was sent

in writing to the carrier or, if no such

claim lias been made, from the date on

which legal proceedings were insti­

tuted.

2. When the amounts on which the

calculation of the compensation is

based are not expressed in the currency

of the conutry in which payment is

claimed, conversion shall be åt the rate

of exchange applicable on the day and

åt the place of payment of compensa­

tion.

Artide 28

1. In cases where, under the law

applicable, loss, damage or delay aris-

ing out of carriage under this Conven-

tion gives rise to an extra-contractual

claim, the carrier may avail himself of

the provisions of this Convention which

exclude his liability or which fix or

limit the compensation due.

2. In cases where the extra-contrac­

tual liability for loss, damage or delay

of one of the persons for whom the

carrier is responsible under the terms

of article 3 is in issue, such person may

also avail himself of the provisions of

this Convention which exclude the lia-

paiement d’un supplément de prix å

convenir, le montant d’un intérét spé-

cial å la livraison, pour le cas de perte

ou d’avarie et pour celui de dépasse-

ment du délai convenu.

2. S’il y a eu déclaration d’intérét

spécial å la livraison, il peut étre ré-

clamé, indépendamment des indemnités

prévues aux artides 23, 24 et 25, et å

concurrence du montant de 1’intérét

déclaré, une indemnité égale au dom­

mage supplémentaire dont la preuve est

apportée.

Artide 27

1. L’ayant droit peut demander les

intéréts de 1’indemnité. Ces intéréts,

calculés å raison de cinq pour cent

Fan, courent du jour de la réclamation

adressée par écrit au transporteur ou,

s’il n’y a pas eu de réclamation, du jour

de la demande en justice.

2. Lorsque les éléments qui servent de

base au calcul de 1’indemnité ne sont

pas exprimés dans la monnaie du pays

ou le paiement est réclamé, la conver­

sion est faite d’apres le cours du jour

et du lieu du paiement de 1’indemnité.

Artide 28

1. Lorsque, d’aprés la loi applicable,

la perte, Favarie ou le retard survenu au

cours d’un transport soumis å la pré-

sente Convention peut donner lieu å

une réclamation extra-contractuelle, le

transporteur peut se prévaloir des dis­

positions de la présente Convention qui

excluent sa responsabilité ou qui dé-

terminent ou limitent les indemnités

dues.

2. Lorsque la responsabilité extra-

contractuelle pour perte, avarie ou re­

tard d’une des personnes dont le trans­

porteur répond aux termes de Farticle

3 est mise en cause, cette personne peut

également se prévaloir des dispositions

de la présente Convention qui excluent

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1068

2. When the condition of the goods

has been duly checked by the con-

signee and the carrier, evidence con-

tradicting the result of this checking

shall only be admissible in the case of

loss or damage which is not apparent

and provided tliat the consignee has

duly sent reservations in writing to the

carrier within seven days, Sundays and

public liolidays excepted, from the date

of checking.

3. No compensation shall be payable

for delay in delivery unless a reserva­

tion has been sent in writing to the

carrier, within twenty-one days from

the time that the goods were placed åt

the disposal of the consignee.

4. In calculating the time-limits pro­

vided for in this Article the date of

delivery, or the date of checking, or the

date when the goods were placed åt the

disposal of the consignee, as the case

may be, shall not be included.

5. The carrier and the consignee shall

give each other every reasonable facili-

ty for making the requisite investiga-

tions and checks.

Article 31

1. In legal proceedings arising out

of carriage under this Convention, the

plaintiff may bring an action in any

court or tribunal of a contracting

country designated by agreement be-

tween the parties and, in addition, in

the courts or tribunals of a country

within whose territory

(a) the defendant is ordinarily re­

sident, or has liis principal place of

business, or the branch or agency

through which the contract of carriage

was made, or

(b) the place where the goods were

taken over by the carrier or the place

designated for delivery is situated,

and in no other courts or tribunals.

2. Where in respect of a claim re-

ferred to in paragraph 1 of this article

an action is pending before a court or

tribunal competent under that para­

graph, or where in respect of such a

2. Lorsque 1’état de la marchandise

a été constaté contradictoirement par

le destinataire et le transporteur, la

preuve contraire au résultat de cette

constatation ne peut étre faite que s’il

s’agit de pertes ou avaries non appa-

rentes et si le destinataire a adressé des

réserves écrites au transporteur dans

les sept jours, dimanche et jours fériés

non compris, å daler de cette constata­

tion.

3. Un retard å la livraison ne peut

donner lieu å indemnité que si une ré-

serve a été adressée par écrit dans le

délai de 21 jours å dater de la mise de

la marchandise å la disposition du des­

tinataire.

4. La date de livraison ou, selon le

cas, celle de la constatation ou celle de

la mise å disposition n’est pas comptée

dans les délais prévus au présent ar­

ticle.

5. Le transporteur et le destinataire

se donnent réciproquement toutes fam-

lités raisonnables pour les constatations

et vérifications utiles.

Article 31

1. Pour tous litiges auxquels donnent

lieu les transports soumis å la présente

Convention, le demandeur peut saisir,

en dehors des juridictions des pays con-

tractants désignées d’un commun ac-

cord par les parties, les juridictions du

pays sur le territoire duquel —

a) le défendeur a sa résidence habi-

tuelle, son siége principal ou la suc-

cursale ou 1’agence par 1’intermédiaire

de laquelle le contrat de transport a été

conclu, ou

b) le lieu de la prise en charge de la

marchandise ou celui prévu pour la

livraison est situé,

et ne peut saisir que ees juridictions.

2. Lorsque dans un litige visé au

paragraphe premier du présent article

une action est en instance devant une

juridiction compétente aux termes de

ce paragraphe, ou lorsque dans un tel

Kungl. Mcij. ts proposition nr 132 år 1968

105

2. Har mottagaren och fraktföraren

gemensamt undersökt godsets tillstånd,

får bevisning föras mot vad därvid fast­

ställts endast när fråga är om minsk­

ning eller skada, som icke var synlig,

och mottagaren avsänt skriftlig an­

märkning till fraktföraren inom sju da­

gar, söndagar och andra allmänna fri­

dagar oräknade, från dagen för under­

sökningen.

3. Ersättning på grund av dröjsmål

utgår endast om skriftlig anmärkning

blivit avsänd till fraktföraren inom

tjugoen dagar från den dag då godset

ställdes till mottagarens förfogande.

4. Vid beräkning av de tidsfrister

som avses i denna artikel medräknas

icke den dag då godset utlämnades el­

ler, i förekommande fall, den dag då

det blev undersökt eller ställdes till

mottagarens förfogande.

5. Fraktföraren och mottagaren är

skyldiga att i skälig omfattning under­

lätta för varandra att utföra erforder­

liga undersökningar.

Artikel 31

1. Talan rörande befordran som är

underkastad denna konvention får upp­

tagas, förutom vid sådan domstol i för-

dragsslutande stat som parterna utsett,

vid domstol i stat, inom vars område

a) svaranden har sitt hemvist, sitt

huvudkontor eller den filial eller agen­

tur genom vars medverkan fraktavtalet

slutits, eller

b) den ort där godset mottogs av

fraktföraren eller bestämmelseorten är

belägen,

och får icke väckas vid annan dom­

stol.

2. Är talan som avses i första stycket

av denna artikel anhängig vid en enligt

det stycket behörig domstol eller har

sådan talan avgjorts av dylik domstol,

får ny talan icke väckas mellan sam-

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

claim a judgment has been entered by

such a court or tribunal no new action

shall be started between the same par-

ties on the same grounds unless the

judgment of the court or tribunal be-

fore which the first action was brought

is not enforceable in the country in

which the fresh proceedings are

brought.

3. When a judgment entered by a

court or tribunal of a contracting coun­

try in any such action as is referred

to in paragraph 1 of this article has

become enforceable in that country, it

shall also become enforceable in each

of the other contracting States, as soon

as the formalities required in the coun­

try concerned have been complied witli.

These formalities shall not permit the

merits of the case to be re-opened.

4. The provisions of paragraph 3 of

this article shall apply to judgments

after trial, judgments by default and

settlements confirmed by an order of

the court, but shall not apply to interim

judgments or to awards of damages, in

addition to costs against a plaintiff who

wholly or partly fails in his action.

5. Security for costs shall not be re­

quired in proceedings arising out of

carriage under this Convention from

nationals of contracting countries resi­

dent or having their place of business

in one of those countries.

Article 32

1. The period of limitation for an

action arising out of carriage under

this Convention shall be one year. Ne-

vertheless, in the case of wilful mis-

conduct, or such default as in ac-

cordance with the law of the court or

tribunal seised of the case, is con-

sidered as equivalent to wilful mis-

conduct, the period of limitation shall

be three years. The period of limitation

shall begin to run:

litige un jugement a été prononcé par

une telle juridiction, il ne peut étre in-

tenté aucune nouvelle action pour la

méme cause entre les mémes parties å

moins que la décision de la juridiction

devant laquelle la premiére action a

été intentée ne soit pas susceptible

d’étre exécutée dans le pays ou la nou­

velle action est intentée.

3. Lorsque dans un litige visé au

paragraphe 1 du présent article un ju­

gement rendu par une juridiction d’un

pays contractant est devenu exécutoire

dans ce pays, il devient également exé­

cutoire dans chacun des autres pays

contractants aussitöt apres accomplisse-

ment des formalités prescrites å cet

effet dans le pays intéressé. Ces forma­

lités ne peuvent comporter aucune re­

vision de 1’affaire.

4. Les dispositions du paragraphe 3

du présent article s’appliquent aux juge-

ments contradictoires, aux jugements

par défaut et aux transactions judiciai-

res mais ne s’appliquent ni aux juge­

ments qui ne sont exécutoires que par

provision, ni aux condamnations en

dommages et intéréts qui seraient pro-

noncés en sus des dépens contre un

demandeur en raison du rejet total ou

partiel de sa demande.

5. Il ne peut étre exigé de caution

de ressortissants de pays contractants,

ayant leur domicile ou un établissement

dans un de ces pays, pour assurer le

paiement des dépens å 1’occasion des

actions en justice auxquelles donnent

lieu les transports soumis å la présente

Convention.

Article 32

1. Les actions auxquelles peuvent

donner lieu les transports soumis å la

présente Convention sont prescrites

dans le délai d’un an. Toutefois, dans

le cas de dol ou de faute considérée,

d’aprés la loi de la juridiction saisie,

comme équivalente au dol, la prescrip-

tion est de trois ans. La prescription

court —

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

(a) in the casc of partial loss,

damage or delay in delivery, from the

date of delivery;

(b) in the case of total loss, from

the thirtieth day after the expiry of the

agreed time-limit or where there is no

agreed time-limit from the sixtieth day

from the date on which the goods were

taken o ver by the carrier;

(c) in all other cases, on the expiry

of a period of three months after the

making of the contract of carriage.

The day on which the period of

limitation begins to run shall not be

included in the period.

2. A written claim shall suspend the

period of limitation until such date as

the carrier rejects the claim by noti-

fication in writing and returns the

documents attached thereto. If a part

of the claim is admitted the period of

limitation shall start to run again only

in respect of that part of the claim still

in dispute. The burden of proof of the

receipt of the claim, or of the reply

and of the return of the documents,

shall rest with the party relying upon

these facts. The running of the period

of limitation shall not be suspended by

further claims having the same object.

3. Subject to the provisions of para-

graph 2 above, the extension of the

period of limitation shall be governed

by the law of the court or tribunal

seised of the case. That law shall also

govern the fresh accrual of rights of

action.

4. A right of action which has be-

come barred by lapse of time may not

be exercised by way of counter-claim

or set-off.

Article 33

The contract of carriage may con-

tain a clause conferring competence on

an arbitration tribunal if the clause

conferring competence on the tribunal

provides that the tribunal shall apply

this Convention.

a) dans le cas de perte partielle,

d’avarie ou de retard, å partir du jour

ou la marchandise a été livrée;

b) dans le cas de perte totale, å

partir du trentiéme jour apres Texpira-

tion du délai convenu ou, s’il n’a pas été

convenu de délai, å partir du soixan-

tiéjne jour apres la prise en charge de

la marchandise par le transporteur;

c) dans tous les autres cas, å partir

de 1’expiration d’un délai de trois mois

å dater de la conclusion du contrat de

transport.

Le jour indiqué ci-dessus comme

point de départ de la prescription n’est

pas compris dans le délai.

2. Une réclamation écrite suspend la

prescription jusqu’au jour ou le trans­

porteur repousse la réclamation par

écrit et restitue les piéces qui y étaient

jointes. En cas d’acceptation partielle

de la réclamation, la prescription ne

reprend son cours que pour la partie

de la réclamation qui reste litigieuse.

La preuve de la réception de la réclama­

tion ou de la réponse et de la restitution

des piéces est å la charge de la partie

qui invoque ce fait. Les réclamations

ultérieures ayant le méme objet ne

suspendent pas la prescription.

3. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 2 ci-dessus, la suspension

de la prescription est régie par la loi

de la juridiction saisie. Il en est de

méme en ce qui concerne Tinterrup-

tion de la prescription.

4. L’action prescrite ne peut plus

étre exercée, méme sous forme de de-

mande reconventionnelle ou d’excep-

tion.

Artide 33

Le contrat de transport peut contenir

une clause attribuant compétence å un

tribunal arbitral å condition que cette

clause prévoie que le tribunal arbitral

appliquera la présente Convention.

110

Kungl. Maj:is proposition nr 132 år 1968

CHAPTER VI

Provisions relating to carriage performed

by successive carriers

Article 34

If carriage governed by a single con-

tract is performed by successive road

carriers, each of them shall be re-

sponsible for the performance of the

whole operation, the second carrier and

each succeeding carrier becoming a

party to the contract of carriage, under

the terms of the consignment note, by

reason of his acceptance of the goods

and the consignment note.

Artide 35

1. A carrier accepting the goods from

a previous carrier shall give the latter

a dated and signed receipt. He shall

enter his name and address on the se­

cond copy of the consignment note.

Where applicable, he shall enter on the

second copy of the consignment note

and on the receipt reservations of the

kind provided for in article 8, para-

graph 2.

2. The provisions of article 9 shall

apply to the relations between suc­

cessive carriers.

Artide 36

Except in the case of a counter-

claim or a set-off raised in an action

concerning a claim based on the same

contract of carriage, legal proceedings

in respect of liability for loss, damage

or delay may only be brought against

the first carrier, the last carrier or the

carrier who was performing that por­

tion of the carriage during which the

event causing the loss, damage or delay

occurred; an action may be brought åt

the same time against several of these

carriers.

Artide 37

A carrier who has paid compensation

in compliance with the provisions of

CHAPITRE VI

Dispositions relatives au transport

effectué par transporteurs successifs

Artide 34

Si un transport régi par un contrat

unique est exécuté par des transporteurs

routiers successifs, chacun de ceux-ci

assume la responsabilité de 1’exécution

du transport total, le second transpor-

teur et chacun des transporteurs sui-

vants devenant, de par leur acceptation

de la marchandise et de la lettre de

voiture, parties au contrat, aux oon-

ditions de la lettre de voiture.

Artide 35

1.

Le transporteur qui accepte la

marchandise du transporteur précédent

remet å celui-ci un recu daté et signé.

Il doit porter son nom et son adresse

sur le deuxiéme exemplaire de la lettre

de voiture. S’il y a lieu, il appose sur cet

exemplaire, ainsi que sur le re^u, des

réserves analogues å celles qui sont pré-

vues ä 1’article 8, paragraphe 2.

2. Les dispositions de 1’article 9

s’appliquent aux relations entre trans­

porteurs successifs.

Artide 36

A moms qu’il ne s’agisse d’une de-

mande reconventionnelle ou d’une ex­

ception formulée dans une instance re-

iative å une demande fondée sur le

méme contrat de transport, Faction en

responsabilité pour perte, avarie ou

retard ne peut étre dirigée que contre

le premier transporteur, le dernier

transporteur, ou le transporteur qui

exécutait la partie du transport au cours

de laquelle s’est produit le fait ayant

causé la perte, Favarie ou le retard;

Faction peut étre dirigée å la fois con­

tre plusieurs de ees transporteurs.

Artide 37

Le transporteur qui a payé une in-

demnité en vertu des dispositions de la

112

Kangl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

this Convention, shall be entitled to

recover such compensation, together

with interest thereon and all costs and

expenses incurred by reason of the

claim, from the other carriers who have

taken part in the carriage, subject to

the following provisions:

(a) the carrier responsible for the

loss or damage shall be solely liable

fcr the compensation whether paid by

himself or by another carrier;

(b) when the loss or damage has

been caused by the action of two or

more carriers, eacli of them shall pay

an amount proportionate to his share

of iiability; shouid it be impossible to

apportion the Iiability, each carrier

shall be liable in proportion to the

share of the payment for the carriage

which is due to him;

(c) if it cannot be ascertained to

which carriers Iiability is attributable

for the loss or damage, the amount of

the compensation shall be apportioned

between all the carriers as laid down

in (b) above.

Article 38

If one of the carriers is insolvent,

the share of the compensation due

from him and unpaid by him shall be

divided among the other carriers in

proportion to the share of the payment

for the carriage due to them.

Article 39

1. No carrier against whom a claim

is made under artides 37 and 38 shall

be entitled to dispute the validity of

the payment made by the carrier måln­

ing the claim if the amount of the com­

pensation was determined by judicial

authority after the first mentioned

carrier had been given due notice of

the proceedings and afforded an oppor-

tunity of entering an appearance.

2. A carrier wishing to take proceed­

ings to enforce his right of recovery

may make his claim before the com-

petent court or tribunal of the country

in which one of the carriers concerned

présente Convention a le droit d’exercer

un recours en principal, intéréts et

frais contre les transporteurs qui ont

participé å 1’exécution du contrat de

transport, conformément aux disposi­

tions suivantes :

a) le transporter par le fait duquel

le dommage a été causé doit seul sup­

porter 1’indemnité, qu’il l’ait payée lui-

mérne ou qu’elle ait été payée par un

autre transporteur;

b) lorsque le dommage a été causé

par le fait de deux ou plusieurs trans­

porteurs, chacun d’eux doit payer un

montant proportionnel å sa part de

responsabilité; si 1’évaluation des parts

de responsabilité est impossible, chacun

d’eux est responsable proportionnelle-

inent å la part de rémunération du

transport qui lui revient;

c) si 1’on ne peut déterminer quels

sont ceux des transporteurs auxquels

la responsabilité est imputable, la charge

de 1’indemnité due est répartie, dans la

proportion fixée en b), entre tous les

transporteurs.

Article 38

Si l’un des transporteurs est insol-

vable, la part lui incombant et qu’il n’a

pas payée est répartie entre tous les

autres transporteurs proportionnelle-

ment å leur rémunération.

Artide 39

1. Le transporteur contre lequel est

exercé un des recours prévus aux ar­

tides 37 et 38 dest pas recevable å con-

tester le bien-fondé du paiement effectué

par le transporteur exer$ant le recours,

lorsque 1’indemnité a été fixée par dé-

cision de justice, pourvu qu’il ait été

dument informé du procés et qu’il ait

été å méme d’y intervenir.

2. Le transporteur qui veut exercer

son recours peut le former devant le

tribunal compétent du pays dans lequel

l'un des transporteurs intéressés a sa

résidence habituelle, son siége princi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

113

tion, kan återkräva ersättningen jämte

ränta och gottgörelse för kostnader av

övriga fraktförare som deltagit i be-

fordringen, med iakttagande av följan­

de regler:

a) fraktförare, som är ansvarig för

skadan, skall slutligt bära hela ersätt­

ningen, vare sig denna betalats av ho­

nom själv eller av annan fraktförare;

b) har skadan orsakats av omstän­

dighet som är att hänföra till två eller

flera fraktförare, skall envar av dem

bära så mycket av ersättningen som

motsvarar hans ansvarighet; är det icke

möjligt att bestämma fraktförarnas in­

bördes ansvarighet, skall varje frakt­

förare taga del i ersättningen i förhål­

lande till den andel av frakten som till­

kommer honom;

c) kan det icke utredas vilken frakt­

förare ansvarigheten åvilar, fördelas

ersättningsskyldigheten mellan samtliga

fraktförare enligt de under b) angivna

grunderna.

Artikel 38

Är någon av fraktförarna på obe­

stånd, skall den andel som faller på

honom och som han ej betalat delas

mellan de övriga fraktförarna i förhål­

lande till deras andelar av frakten.

Artikel 39

1. Fraktförare, mot vilken krav fram-

ställes med stöd av artikel 37 eller arti­

kel 38, kan icke göra gällande att den

fraktförare som framställer kravet ej va­

rit skyldig att betala det belopp han ut­

givit, om detta fastställts av domstol och

den förstnämnde fraktföraren blivit be­

hörigen underrättad om rättegången

och fått tillfälle att inträda däri.

2. Vill fraktförare föra talan om re­

gress, skall talan väckas vid behörig

domstol i stat, där någon av de frakt­

förare mot vilka talan riktas har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den fi-

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

is ordinarily resident, or has his prin­

cipal place of business or the branch

or agency through which the contract

of carriage was made. All the carriers

concerned may be made defendants in

the same action.

3. The provisions of article 31, para-

graphs 3 and 4, shall apply to judg-

ments entered in the proceedings re-

ferred to in articles 37 and 38.

4. The provisions of article 32 shall

apply to claims between carriers. The

period of limitation shall, however,

begin to run either on the date of the

final judicial decision fixing the amount

of compensation payable under the pro­

visions of this Convention, or, if there

is no such judicial decision, from the

actual date of payment.

Article

40

Carriers shall be free to agree among

themselves on provisions other than

tliose laid down in articles 37 and 38.

CHAPTER VII

Nullity of stipulations contrary

to the Convention

Article

47

1. Subject to the provisions of

article 40, any stipulation which would

directly or indirectly derogate from the

provisions of this Convention shall be

null and void. The nullity of such a

stipulation shall not involve the nullity

of the other provisions of the contract.

2. In particular, a benefit of insu-

rance in favour of the carrier or any

other similar clause, or any clause

shifting the burden of proof shall be

null and void.

pal ou la succursale ou 1’agence par

1’entremise de laquelle le contrat de

transport a été conclu. Le recours peut

étre dirigé dans une seule et méme ins-

tance contre tous les transporteurs in-

téressés.

3. Les dispositions de 1’article 31,

paragraphes 3 et 4, s’appliquent aux

jugements rendus sur les recours prévus

aux articles 37 et 38.

4. Les dispositions de 1’article 32

sont applicables aux recours entre trans­

porteurs. La prescription court, toute-

fois, soit å partir du jour d’une décision

de justice définitive fixant l’indemnité

å payer en vertu des dispositions de la

présente Convention, soit, au cas ou il

n’y aurait pas eu de telle décision, å

partir du jour du paiement effectif.

Article

40

Les transporteurs sont libres de con-

venir entre eux de dispositions déro-

geant aux articles 37 et 38.

CHAPITRE VII

Nullité des stipulations contraires

å la Convention

Article

4

1

1. Sous réserve des dispositions de

1’article 40, est nulle et de nul effet

toute stipulation qui, directement ou

indirectement, dérogerait aux disposi­

tions de la présente Convention. La nul­

lité de telles stipulations n’entraine pas

la nullité des autres dispositions du

contrat.

2. En particulier, seraient nulles toute

clause par laquelle le transporteur se

ferait céder le bénéfice de Tassurance

de la marchandise ou toute autre clause

analogue, ainsi que toute clause dé-

placant le fardeau de la preuve.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

CHAPTER VIII

Final provisions

Article 42

1. This Convention is open for signa-

ture or accession by countries members

of tlie Economic Commission for

Europé and countries admitted to the

Commission in a consultative capacity

under paragraph 8 of the Commission’s

Terms of Reference.

2. Such countries as may particip ate

in certain activities of the Economic

Commission for Europé in accordance

with paragraph 11 of the Commission’s

Terms of Reference may become Con-

tracting Parties to this Convention by

acceding thereto after its entry into

force.

3. The Convention shall be open for

signature until 31 August 1956 inclusive.

Thereafter, it shall be open for acces­

sion.

4. This Convention shall be ratified.

5. Ratification or accession shall be

effected by the deposit of an instrument

with the Secretary-General of the United

Nations.

Artide 43

1. This Convention shall come into

force on the ninetieth day after five

of the countries referred to in article

42, paragraph 1, have deposited their

instruments of ratification or accession.

2. For any country ratifying or ac­

ceding to it after five countries have

deposited their instruments of ratifica­

tion or accession, this Convention shall

enter into force on the ninetieth day

after the said country has deposited its

instrument of ratification or accession.

Artide 44

1. Any Contracting Party may de-

nounce this Convention by so notifying

CHAPITRE VIII

Dispositions finales

Artide 42

1. La présente Convention est ouverte

å la signature ou å 1’adhésion des pays

membres de la Commission économique

pour TEurope et des pays admis å la

Commission å titre consultatif confor-

mément au paragraphe 8 du mandat de

cette Commission.

2. Les pays susceptibles de partici­

per å certains travaux de la Commis­

sion économique pour TEurope en ap-

plication du paragraphe 11 du mandat

de cette Commission peuvent devenir

Parties contractantes å la présente Con­

vention en y adhérant apres son entrée

en vigueur.

3. La Convention sera ouverte å la

signature jusqu’au 31 aout 1956 inclus.

Apres cette date, elle sera ouverte å

1’adhésion.

4. La présente Convention sera rati-

fiée.

5. La ratification ou Tadhésion sera

effectuée par le dépöt d’un instrument

auprés du Secrétaire général de l’Orga-

nisation des Nations Unies.

Artide 43

1. La présente Convention entrera en

vigueur le quatre-vingt-dixiéme jour

apres que cinq des pays mentionnés au

paragraphe 1 de 1’article 42 auront dé-

posé leur instrument de ratification ou

d’adhésion.

*

2. Pour chaque pays qui la ratifiera

ou y adhérera apres que cinq pays

auront déposé leur instrument de rati­

fication ou d’adhésion, la présente Con­

vention entrera en vigueur le quatre-

vingt-dixiéme jour qui suivra le dépöt

de 1’instrument de ratification ou d’ad-

hésion dudit pays.

Artide 44

1. Chaque Partie contractante pourra

dénoncer la présente Convention par

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

117

KAPITEL VIII

Slutbestämmelser

Artikel

42

1. Denna konvention står öppen för

undertecknande eller anslutning av

stater, som är medlemmar av Ekono­

miska Kommissionen för Europa, och

av stater, som är berättigade att som

rådgivande deltaga i kommissionens

arbete enligt åttonde stycket av kom­

missionens direktiv.

2. Stater, som får deltaga i viss del

av den av Ekonomiska Kommissionen

för Europa bedrivna verksamheten en­

ligt elfte stycket av kommissionens di­

rektiv, kan bli För dragsslutande Par­

ter i denna konvention genom att an­

sluta sig till konventionen sedan denna

trätt i kraft.

3. Konventionen skall stå öppen för

undertecknande till och med den 31

augusti 1956. Därefter skall den stå

öppen för anslutning.

4. Denna konvention skall ratifice­

ras.

5. Ratifikation eller anslutning sker

genom att instrument därom depone­

ras hos Förenta Nationernas general­

sekreterare.

Artikel

43

1. Denna konvention träder i kraft

på nittionde dagen efter det att fem av

de stater som avses i artikel 42 första

stycket har deponerat sina ratifika­

tions- eller anslutningsinstrument.

2. För stat, som ratificerar konven­

tionen eller ansluter sig därtill efter

det att fem stater deponerat sina rati­

fikations- eller anslutningsinstrument,

träder konventionen i kraft på nittion­

de dagen efter det att den staten har

deponerat sitt ratifikations- eller an­

slutninginstrument.

Artikel

44

1. För dragsslutande part kan uppsä­

ga denna konvention genom underrät-

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the Secretary-General of the United

Nations.

2. Denunciation shall take effect

twelve months after the date of receipt

by the Secretary-General of the noti-

ficatien of denunciation.

Article 45

If, after the entry into force of this

Convention, the number of Contracting

Parties is reduced, as a result of de-

nunciations, to less than five, the Con­

vention shall cease to be in force from

the date on which the last of such de-

nunciations takes effect.

Artide 46

1. Any country may, åt the time of

depositing its instrument of ratifica-

tion or accession or åt any time there-

after, declare by notification addressed

to the Secretary-General of the United

Nations that this Convention shall ex-

tend to all or any of the territories for

the International relations of which it

is responsible. The Convention shall

extend to the territory or territories

named in the notification as from the

ninetieth day after its receipt by the

Secretary-General or, if on that day

the Convention has not yet entered into

force, åt the time of its entry into

force.

2. Any country which has made a de-

claration under the preceding para-

graph extending this Convention to any

territory for whose international rela­

tions it is responsible may denounce

the Convention separately in respect of

that territory in accordance with the

provisions of article 44.

Artide 47

Any dispute between two or more

Contracting Parties relating to the

interpretation or application of this

Convention, which the parties are

unable to settle by negotiation or other

means may, åt the request of any one of

notification adressée au Secrétaire gé-

néral de POrganisation des Nations

Unies.

2. La dénonciation prendra effet

douze mois apres la date å laquelle le

Secrétaire general en aura recu noti­

fication.

Artide 45

Si, apres l’entrée en vigueur de la

présente Convention, le nombre de

Parties contractantes se trouve, par

suite de dénonciations, ramené å moins

de cinq, la présente Convention cessera

d’étre en vigueur å partir de la date ä

laquelle la derniére de ees dénoncia­

tions prendra effet.

Artide 46

1. Tout pays pourra, lors du dépot

de son instrument de ratification ou

d’adhésion ou å tout moment ultérieur,

déclarer, par notification adressée au

Secrétaire général de POrganisation des

Nations Unies, que la présente Conven­

tion sera applicable å tout ou partie

des territoires qu’il représente sur le

plan international. La Convention sera

applicable au territoire ou aux territoi­

res mentionnés dans la notification å

dater du quatre-vingt-dixiéme jour

apres réception de cette notification

par le Secrétaire général ou, si å ce

jour la Convention n’est pas encore

entrée en vigueur, å dater de son entrée

en vigueur.

2. Tout pays qui aura fait, conformé-

ment au paragraphe précédent, une

déclaration ayant pour effet de rendre

la présente Convention applicable å un

territoire qu’il représente sur le plan

international pourra, conformément å

1’article 44, dénoncer la Convention en

ce qui concerne ledit territoire.

Artide 47

Tout différend entre deux ou plusieurs

Parties contractantes touchant Pinter-

prétation ou Papplication de la présente

Convention que les Parties n’auraient

pu régler par voie de négociations ou

par un autre mode de réglement pourra

119

telse till Förenta Nationernas general­

sekreterare.

2. Uppsägning får verkan tolv må­

nader efter den dag då generalsekrete­

raren mottog underrättelse därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Artikel 45

Om efter det konventionen trätt i

kraft antalet Fördragsslutande Parter

på grund av uppsägningar nedgår un­

der fem, upphör konventionen att gälla

från den dag då den sista uppsägning­

en får verkan.

Artikel 46

1. Varje stat äger att vid depositio­

nen av sitt ratifikations- eller anslut­

ningsinstrument eller när som helst

därefter genom underrättelse till För­

enta Nationernas generalsekreterare

förklara, att denna konvention skall

vara tillämplig inom alla de territorier

för vilkas internationella angelägenhe­

ter den staten svarar eller inom visst

sådant territorium. Konventionen blir

gällande för varje i underrättelsen

nämnt territorium från nittionde da­

gen efter det att generalsekreteraren

mottagit underrättelsen eller, om kon­

ventionen då ännu ej trätt i kraft, från

dagen för dess ikraftträdande.

2. Stat, som enligt första stycket av­

givit förklaring, varigenom konventio­

nen blir gällande för territorium för

vars internationella angelägenheter den

staten svarar, kan enligt vad som före-

skrives i artikel 44 uppsäga konven­

tionen särskilt såvitt angår detta terri­

torium.

Artikel 41

Varje tvist mellan två eller flera För­

dragsslutande Parter rörande tolkning­

en eller tillämpningen av denna kon­

vention, vilken parterna ej kan bilägga

genom underhandlingar eller på annat

sätt, kan på begäran av någon av de

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

the Contracting Parties concerned, be

referred for settlement to the Interna­

tional Court of Justice.

Article 48

1.

Each Contracting Party may, åt

the time of signing, ratifying, or ac-

ceding to, this Convention, declare that

it does not consider itself as bound by

article 47 of the Convention. Other

Contracting Parties shall not be bound

bj’ article 47 in respect of any Con­

tracting Party which has entered such

a reservation.

2. Any Contracting Party having

entered a reservation as provided for

in paragraph 1 may åt any time with-

draw such reservation by notifying the

Secretary-General of the United Nations.

3. No other reservation to this Con­

vention shall be permitted.

Artide 49

1. After this Convention has been in

force for three years, any Contracting

Party may, by notification to the Sec­

retary-General of the United Nations,

request that a conference be convened

for the purpose of reviewing the Con­

vention. The Secretary-General shall

notify all Contracting Parties of the

request and a review conference shall

be convened by the Secretary-General

if, within a period of four months fol-

lowing the date of notification by the

Secretary-General, not less than one-

fourth of the Contracting Parties notify

him of their concurrence with the re­

quest.

2. If a conference is convened in

accordance with the preceding para­

graph, the Secretary-General shall notify

all the Contracting Parties and invite

them to submit within a period of

three months such proposals as they

may wish the Conference to consider.

The Secretary-General shall circulate

to all Contracting Parties the provisio­

nal agenda for the conference together

étre pörte, å la requéte d’une quelcon-

que des Parties contractantes intéres-

sées, devant la Cour internationale de

Justice, pour étre tranché par elle.

Artide 48

1. Chåque Partie contractante pourra,

au moment ou elle signera ou ratifiera

la présente Convention ou y adhérera,

déclarer qu’elle ne se considére pas liée

par 1’article 47 de la Convention. Les

autres Parties contractantes ne seront

pas liées par 1’article 47 envers toute

Partie contractante qui aura formulé

une telle réserve.

2. Toute Partie contractante qui aura

formulé une réserve conformément au

paragraphe 1 pourra å tout moment

lever cette réserve par une notification

^{adressée au Secrétaire général de} reor­

ganisation des Nations Unies.

3. Aucune autre réserve å la présente

Convention ne sera admise.

Article 49

1. Apres que la présente Convention

aura été en vigueur pendant trois ans,

toute Partie contractante pourra, par

notification adressée au Secrétaire gé­

néral de TOrganisation des Nations

Unies, demander la convocation d’une

conférence å 1’effet de reviser la pré­

sente Convention. Le Secrétaire général

notifiera cette demande å toutes les

Parties contractantes et convoquera une

conférence de revision si, dans un délai

de quatre mois å dater de la notifica­

tion adressée par lui, le quart au moins

des Parties contractantes lui signifient

leur assentiment å cette demande.

2. Si une conférence est convoquée

conformément au paragraphe précédent,

le Secrétaire général en avisera toutes

les Parties contractantes et les invitera

å présenter, dans un délai de trois mois,

les propositions qu’elles souhaiteraient

voir examiner par la conférence. Le

Secrétaire général communiquera ä tou­

tes les Parties contractantes Tordre du

jour provisoire de la conférence, ainsi