NJA 2022 s. 469
En vägtransportörs ersättningsansvar enligt artikel 23.4 i konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR) har ansetts inte innefatta kostnad avseende punktskatt för gods som stulits under en transport. Även fråga om tillämplig lag.
Malmö tingsrätt
Det nederländska bolaget H.Z. Logistics B.V. förde vid Malmö tingsrätt den talan mot det likaledes nederländska bolaget Thomsen & Streutker Logistics B.V. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Anna Täcklind, hovrättsassessorn Caroline Rosengren och tingsfiskalen Hampus Ekelund, referent) anförde följande i dom den 29 april 2020.
BAKGRUND
H.Z. Logistics B.V. (nedan ”HZ”) åtog sig i oktober 2018 att på uppdrag av B & S Paul Global International (nedan ”B&S”) transportera ett parti cigaretter från Nederländerna till Malmö. HZ anlitade i sin tur Thomsen & Streutker Logistics B.V. (nedan ”T&S”) att utföra vägtransporten från Dordrecht i Nederländerna till Malmö, med Stena Line Scandinavia AB (nedan ”Stena”) som mottagare av godset. Transporten avsåg 197 kollin med tobak (cigaretter). Vikten på godset uppgick till 2 111 kg. Beställningen av uppdraget avsåg att godset skulle hämtas fredagen den 5 oktober 2018 och levereras måndagen den 8 oktober 2018. I samband med försändelsen skickade HZ en blankett innehållande vissa instruktioner. Parterna är inte överens om när detta gjordes och om innehållet i blanketten utgör avtalsinnehåll. Parterna är i och för sig överens om innehållet i blanketten.
T&S anlitade dels Düchow, dels IC:e Transport AB (nedan ”IC:e”) för utförande av delar av transporten. Godset transporterades från Nederländerna en fredag och Stena kunde inte ta emot det förrän följande måndag. Godset avlämnades hos IC:e i Helsingborg den 6 oktober 2018 och lagrades sedan hos IC:e under två dagar innan det skulle transporteras vidare till Malmö den 8 oktober 2018. Under tiden som godset lagrades hos IC:e stals sju av åtta pallar. Stölden upptäcktes när godset skulle lastas för transport till Malmö. HZ:s ursprungliga uppdragsgivare B&S har riktat krav mot HZ motsvarande värdet avseende de stulna cigaretterna och ersättning för tobaksskatt (nedan även benämnt punktskatt). Under domstolsförfarande i Nederländerna har HZ och B&S träffat en överenskommelse innebärande att HZ till B&S har betalat ett belopp om 154 565 euro.
Parterna är överens om att CMR-konventionen (Konventionen av den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, nedan ”CMR”) är tillämplig i målet samt att T&S ansvarar för förlusten gentemot HZ. Av den anledningen har ett belopp motsvarande 15 387 SDR (särskilda dragningsrätter) jämte ränta betalats till HZ av T&S den 20 november 2019 efter det att HZ framställt yrkande om deldom. Parterna är oense om huruvida HZ har rätt till ytterligare ersättning från T&S.
Parterna är ense om att T&S mellan augusti och oktober 2018 utförde flera uppdrag för HZ. Det är i vart fall fråga om ett par transporter till Stena som visat sig ha gått till på samma sätt som den nu aktuella transporten.
YRKANDEN OCH INSTÄLLNING
H.Z. Logistics
HZ har yrkat att T&S ska förpliktas att till HZ betala ett belopp om 135 325 euro med ränta om fem procent årligen från den 8 oktober 2018 till dess betalning sker. Kapitalbeloppet motsvarar vad HZ utgett till B&S avseende erlagd punktskatt.
Thomsen & Streutker
T&S har bestritt yrkandet. T&S har inte ifrågasatt att HZ betalat beloppet till B&S som förlikningslikvid men däremot att beloppet avsett punktskatt. Kapitalbeloppet har därför inte kunnat vitsordas till någon del. T&S har förklarat att det inte överlåts åt tingsrätten att pröva vilken del som kan anses utgöra ett skäligt belopp avseende punktskatt.
Sättet att beräkna ränta har godtagits som skäligt i och för sig.
GRUNDER
H.Z. Logistics
HZ har till sin uppdragsgivare B&S utgett 19 240 euro (8,33 SDR per kg) för det förlorade godset och därtill för punktskatt 135 325 euro enligt artikel 23.3 respektive 23.4 CMR. T&S bär regressvis ett ansvar gentemot HZ motsvarande den alltjämt icke betalda skadan avseende punktskatten, 135 325 euro. T&S har genom att bryta mot sina avtalsförpliktelser om att inte omlasta godset och inte anlita undertransportör för uppdragets utförande, orsakat HZ dess skada, numera begränsad till vad som motsvarar punktskatten om 135 325 euro. T&S har åtagit sig transportöransvar för godset. Under detta ansvar har godset förkommit. Enligt artikel 17.1 i CMR är frakt-föraren, i detta fall T&S, ansvarig för förlust eller minskning av gods som inträffat under tiden mellan godsets mottagande till befordran och dess utlämnande.
Grund 1
T&S är skyldigt att betala beloppet till HZ eftersom T&S av grov vårdslöshet har begått avtalsbrott och därigenom orsakat HZ skada.
– – –
Grund 2
Den ersättning motsvarande tobaksskatt som utgetts till B&S utgör sådan ”kostnad med anledning av beford-ringen” som åsyftas i artikel 23.4 CMR. Ersättningsskyldighet för tobaksskatt föreligger enligt artikel 23.4 CMR oavsett tillämpning av artikel 29 i konventionen.
Thomsen & Streutker
Den skada som HZ begär ersättning för har inte orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet hos T&S och inte heller av någon sådan vårdslöshet hos någon som T&S ansvarar för. T&S har därför rätt att begränsa sitt ansvar för skadan till 8,33 SDR per kg av det förlorade godsets vikt, vilket motsvarar det belopp som redan har betalats till HZ. Någon rätt till ytterligare ersättning föreligger inte.
– – –
Det bestrids att såväl tobaksskatt som den betalning B&G har erlagt utgör sådan frakt, tullavgift eller annan kostnad med anledning av befordringen som ska ersättas i enlighet med artikel 23.4 i CMR. T&S bestrider vidare att det belopp HZ har lagt ut och nu yrkar i målet utgör tobaksskatt.
– – –
PARTERNAS TALAN
Parterna har, utöver grunderna ovan, till stöd för sin talan anfört följande.
– – –
BEVISNING
HZ har åberopat vittnesförhör med D.H. T&S har åberopat vittnesförhör med J.W. och C.J.
Parterna har åberopat skriftlig bevisning.
TINGSRÄTTENS BEDÖMNING
Utgångspunkter för tingsrättens bedömning
I målet är ostridigt att T&S gentemot HZ är ansvarigt för förlusten av cigaretterna. T&S har efter att stämning utfärdats i målet erlagt ett belopp motsvarande 15 387 SDR vilket motsvarar 8,33 SDR per kg förlorat gods jämte ränta.
HZ har anfört att T&S:s ersättningsskyldighet går utöver den gräns som framgår av artikel 23.3 CMR och åberopat två alternativa grunder till stöd för att sådan ytterligare betalningsskyldighet föreligger. Tingsrätten prövar inledningsvis frågan om T&S har orsakat skadan genom att bryta mot parternas avtal, och därvid gjort sig skyldigt till grov vårdslöshet (avtalsbrottsgrunden), därefter frågan om ersättning motsvarande betalning av punktskatt utgör en ersättningsgill annan kostnad ”med anledning av befordringen” enligt artikel 23.4 CMR (kostnadsersättningsgrunden).
Avtalsbrottsgrunden
Tingsrätten kom på anförda skäl fram till att T&S inte hade brutit mot parternas avtal. Av detta följde att T&S inte förlorat sin rätt att åberopa ansvarsbegränsningsreglerna i CMR.
Vidare fann tingsrätten att T&S, för det fall avtalsbrott förelegat, inte kunde sägas ha orsakat förlusten av cigaretterna genom grov vårdslöshet.
Kostnadsersättningsgrunden
Vad har det förlikningsbelopp HZ betalat till B&S avsett?
Av det ingivna förlikningsavtalet framgår att det krav B&S ursprungligen riktade mot HZ avsåg dels de stulna cigaretternas värde om 77 505 euro, dels ersättning för erlagd svensk punktskatt om 231 625 euro. Av förlikningsavtalet framgår vidare att B&S och HZ, sedan HZ åberopat rätt till ansvarsbegränsning enligt CMR och inlett förfarande mot B&S, ingick en förlikning enligt vilken HZ skulle betala 154 565 euro, dvs. ett belopp motsvarande hälften av det ursprungligen yrkade beloppet.
T&S har inte ifrågasatt att B&S betalat punktskatt i enlighet med Skatteverkets beslut men däremot anfört att HZ inte visat att förlikningsbeloppet till någon del avsett ersättning för sådan skatt. Eftersom cigaretternas fulla värde endast uppgått till knappt hälften av det av HZ erlagda förlikningsbeloppet står det emellertid enligt tingsrättens mening klart att förlikningsbeloppet i vart fall till viss del måste ha avsett ersättning för punktskatt. Tingsrätten går därför vidare och prövar frågan om punktskatt är en ersättningsgill kostnad enligt artikel 23.4 CMR.
Tolkningen av begreppet ”andra kostnader med anledning av befordringen” i artikel 23.4 CMR
Av artikel 23 CMR framgår att den fraktförare som är ersättningsansvarig med anledning av att godset skadats eller gått förlorat, utöver ersättning för godsets värde, är skyldig att återbetala frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen. Till skillnad från vad som gäller beträffande ersättning för det förlorade eller skadade godsets värde finns ingen beloppsbegränsning när det gäller återbetalning av ”frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen” enligt artikel 23.4 CMR. Utöver uppräkningen av kostnader som ska återbetalas innehåller artikel 23.4 CMR emellertid även en begränsning av fraktförarens ansvar genom att det anges att ”annan skada ersätts icke”. Det har ovan konstaterats att T&S inte orsakat förlusten av cigaretterna genom grov vårdslöshet och därmed inte förlorat rätten att åberopa de regler i CMR som begränsar fraktförarens ansvarighet (se artikel 29 CMR). Eftersom det belopp HZ erlagt till B&S avseende punktskatt varken avsett ”frakt” eller ”tullavgifter” föreligger ersättningsskyldighet för T&S:s del endast om beloppet kan anses utgöra en annan kostnad ”med anledning av befordringen” i artikel 23.4 CMR:s mening.
Vilka ”andra kostnader med anledning av befordringen” (”other charges incurred in respect of the carriage of the goods” i den engelska originaltexten) som är ersättningsgilla enligt artikel 23.4 preciseras inte i CMR. Beträffande tolkning av CMR har HD, i rättsfallet NJA 2016 s. 563 (p. 26), uttalat bl.a. att:
Regelverket i CMR är ett sammansatt och komplicerat ansvarssystem. Ett stort antal olika faktorer ska beaktas. Vissa faktorer verkar till förmån för transportören medan andra ger lastägaren vissa fördelar. Tillsammans åstadkommer reglerna en rimlig riskfördelning beträffande de skador och förluster som kan uppkomma vid en transport på väg. En utgångspunkt för tolkningen av konventionen är att den avsedda riskfördelningen ska upprätthållas.
I samma rättsfall uttalar HD att tolkning av CMR inte ska ske i ljuset av nationella allmänna förmögenhets-rättsliga principer, utan istället så troget som möjligt följa konventionens systematik och uppbyggnad med beaktande av dess förarbeten. Av betydelse vid tolkningen kan enligt HD vara bl.a. hur frågan lösts i konventioner rörande andra transportsätt samt nationell rättspraxis och juridisk litteratur från konventionsstaterna.
När det gäller utländsk rättspraxis kan det konstateras att begreppet ”andra kostnader med anledning av be-fordringen” har tolkats på olika sätt i olika konventionsstater (se t.ex. Fabricius, Lov om fragtaftaler ved international vejtransport [CMR], 4 uppl., 2017, s. 478 ff.). De skilda synsätten har bl.a. att göra med om formuleringen ”med anledning av befordringen” anses inskränka regelns tillämpningsområde till kostnader som skulle ha uppkommit även om transporten förlöpt såsom det var tänkt, eller om begreppet även innefattar kostnader som uppkommit under transporten såsom den rent faktiskt förlöpte (se Clarke, a.a., s. 303 ff.). Distinktionen blir uppenbarligen av stor betydelse för det fall godset försvinner eller skadas under transporten; endast med det vidare synsättet anses kostnader med anledning av skadan ersättningsgilla. Med det snävare synsättet har HZ inte rätt till ersättning för kostnader som uppkommit med anledning av stölden utan endast till återbetalning av kostnader som även skulle ha uppkommit för det fall transporten hade förlöpt såsom planerat.
I svensk doktrin har Schelin förespråkat den snävare tolkningen av begreppet (Schelin, Lastskadeansvaret, 2015, s. 97 f.). Schelin menar att en sådan tolkning ligger i linje med den allmänna målsättningen att så långt som möjligt stärka begränsningsreglernas genomslagskraft. Även i utländsk doktrin har den vidare tolkningen av begreppet lyfts fram som problematisk eftersom den gör det svårt för fraktföraren att bedöma vilka ekonomiska risker ett uppdrag för med sig (se t.ex. Clarke, a.a., s. 98 ff.).
För svenskt vidkommande har frågan om hur begreppet ”andra kostnader med anledning av befordringen” i CMR ska tolkas överhuvudtaget inte varit föremål för HD:s prövning. HD har däremot, i NJA 2014 s. 425, tagit ställning till om räddningskostnader, avseende gods som transporterats på järnväg, var ersättningsgilla enligt de s.k. CIM-reglerna (Bihang B till fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik) vilka gäller som lag i Sverige. Ansvarsregleringen i CIM är snarlik den i CMR och föreskriver att den ersättningsskyldige, utöver ersättning för förlorat eller skadat gods (begränsad i förhållande till det förlorade godsets bruttovikt), ska ”betala tillbaka befordringsavgiften, tullavgifter och andra utlägg i anledning av befordringen”. HD konstaterade att räddningskostnaderna inte var ersättningsgilla enligt någon av ansvarsreglerna i CIM. Något närmare resonemang kring vilka kostnader som kan utgöra ”andra utlägg i anledning av befordringen” fördes emellertid inte i doms-kälen.
I underrättspraxis finns ett avgörande från Hovrätten över Skåne och Blekinge, den 18 december 2015 i mål nr T 3319-14. Målet gällde kylbilstransport av ett parti ostar från Tyskland till Sverige. Lastägaren A hade anlitat bolaget N för att utföra transporten. N anlitade därefter bolaget F som i sin tur anlitade bolaget B. Transporten kom att utföras av B med en kyltrailer tillhörande F. Sedan transporten hade avslutats framkom att bilens kylanläggning inte hade fungerat som den skulle och att ostarna hade skadats eftersom temperaturen i lastut-rymmet var avsevärt högre än vad parterna hade avtalat. Parterna i målet, som egentligen bestod av två kumulerade mål; ”huvudmålet” och ”regressmålet”, var N, F och B. I huvudmålet ålades F att utge ersättning till N för de skadade ostarnas värde efter avdrag för vad ostarna inbringat vid en restvärdesförsäljning, samt att återbetala den ursprungliga frakten. Därutöver ålades F att utge ersättning till N för kostnaden avseende besiktning av de temperaturskadade ostarna. Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att besiktningskostnaden utgjorde en ersättningsgill kostnad med anledning av befordringen enligt artikel 23.4 CMR. B ålades i regressmålet be-talningsskyldighet gentemot F i samma utsträckning som F ålagts betalningsskyldighet mot N. B befanns däremot varken skyldigt att ersätta N:s eller F:s rättegångskostnader i huvudmålet eftersom dessa inte ansågs utgöra kostnader med anledning av befordringen i CMR:s mening. Hovrätten uttryckte härvid att CMR bygger på en allmän målsättning att av rättsekonomiska skäl begränsa fraktförarens ersättningsansvar gentemot godsägaren. Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att frågor om orsakssamband och förutsebarhet var avgörande för bedömningen av om ett ersättningsanspråk var att anse som en kostnad ”med anledning av befordringen” eller ej. Rättegångskostnaderna i huvudmålet ansågs ur B:s perspektiv inte ha uppstått som en normal och förutsebar följd av den godsskada B ansvarade för.
Såväl tingsrätten som hovrätten verkar i det ovan nämnda målet ha anslutit sig till det vidare synsättet – dvs. att inte endast kostnader med anledning av transporten utan även kostnader med anledning av skadan kan vara ersättningsgilla enligt 23.4 CMR. Tingsrätten gör ingen annan bedömning i det nu aktuella målet utan instämmer i att begreppet ”andra kostnader med anledning av befordringen” får anses omfatta sådana kostnader som uppkommit med anledning av transportens faktiska förlopp och därunder inträffad skada. Vilka närmare utgifter och kostnader som är ersättningsgilla får sedan, i enlighet med vad hovrätten uttalat, avgöras genom en be-dömning av orsakssamband och förutsebarhet.
Är punktskatt en ersättningsgill kostnad enligt artikel 23.4 CMR?
Regler om punktskatt för cigaretter finns i lagen (1994:1563) om tobaksskatt, vilken bygger på det s.k. punkt-skattedirektivet (Rådets direktiv 2008/118/EG). Såvitt nu är av intresse innebär reglerna, förenklat och i korthet, följande. Skattskyldigheten för tobaksskatt regleras i 9–--9 c §§ tobaksskattelagen. Skattskyldighet åvilar enligt 9 § bl.a. den som i egenskap av godkänd upplagshavare hanterar tobaksvaror enligt ett uppskovsförfarande, den som i egenskap av godkänd varumottagare tar emot tobaksvaror som flyttats enligt ett uppskovsförfarande, den som för in eller tar emot beskattade tobaksvaror från ett annat EU-land till Sverige samt den som i annat fall innehar skattepliktiga tobaksvaror utanför ett uppskovsförfarande utan att skatten för varorna har redovisats i Sverige. Det är möjligt att skjuta upp skattskyldighetens inträde vid tillverkning, bearbetning, förvaring och flyttning inom EU genom ett s.k. uppskovsförfarande. Under uppskovsförfarandet får cigaretterna, under i lagen angivna förutsättningar, bl.a. flyttas mellan skatteupplag i olika EU-länder och skyldigheten att betala skatt inträder först när, och i det land där, cigaretterna släpps för konsumtion. En av förutsättningarna för att cigaretter ska få flyttas under uppskovsförfarande är att det ställs s.k. flyttningssäkerhet innan flyttningen påbörjas. Därigenom kommer den som ställt säkerhet att svara för skatten till dess cigaretterna tagits emot på destinationen. Om varor som flyttas under ett uppskovsförfarande inte når angiven destination på grund av en oegentlighet som innebär att varorna släpps för konsumtion i Sverige ska tobaksskatten betalas av den som ställt flyttningssäkerhet eller av varje annan person som medverkat i den otillåtna avvikelsen från uppskovsförfarandet och som varit medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att avvikelsen var otillåten (27 § tobaksskattelagen).
Frågan om punktskatt utgör en ersättningsgill kostnad ”med anledning av befordringen” enligt CMR har prövats av domstolar i andra konventionsstater och därvid besvarats på olika sätt (se bl.a. Clarke, a.a., s. 303 ff., Fabricius, a.a., s. 477 ff., samt Schelin, a.a., s. 95 ff.). Som framgått ovan är frågan hittills obesvarad i svensk rätt.
Vid en jämförelse med reglerna för internationell järnvägstrafik, dvs. de ovan nämnda CIM-reglerna i dess nu gällande lydelse, kan konstateras att det i artikel 30 § 4 CIM finns en regel motsvarande den i 23.4 CMR men som dock uttryckligen synes undanta punktskatter av det slag B&S betalat från ersättningsskyldigheten. Enligt den regeln ska transportören utöver ersättning för det förlorade godsets värde (begränsad till 17 beräkningsenheter per kg bruttovikt) betala tillbaka ”transportavgiften, erlagda tullavgifter och andra utlägg i samband med transporten av det gods som har gått förlorat, med undantag av punktskatter på varor som transporteras inom ramen för suspensiva tullförfaranden”. I likhet med CMR syftar ansvarsreglerna i CIM till att åstadkomma en riskfördelning mellan transportör och transportkund där transportörens ansvar är klart, enhetligt och begränsat (se bl.a. NJA 2014 s. 425, p. 11 i HD:s domskäl).
Av ovanstående redogörelse framgår att skattskyldigheten för punktskatt på cigaretter kan inträda vid olika tidpunkter och åvila olika rättssubjekt; allt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Av Skatteverkets beslutsförslag framgår att den i målet aktuella cigarettlasten transporterades under ett uppskovsförfarande. I och med att cigaretterna stals innan de nådde sin tilltänkta destination ansågs de enligt reglerna i tobaksskattelagen släppta för konsumtion i Sverige. B&S hade ställt flyttningssäkerhet för skatten och blev därför betalningsskyldigt avseende skatten. Skyldigheten för B&S att utge punktskatten uppkom alltså i och för sig som en följd av stölden. Allt sammantaget anser tingsrätten dock, med beaktande av systematiken i och syftet bakom CMR, att B&S:s skyldighet att betala punktskatt inte kan anses ha uppkommit som en normal och tillräckligt förutsebar följd av stölden sett ur T&S:s perspektiv. Kostnaden kan därmed inte anses ersättningsgill enligt artikel 23.4 CMR.
Käromålet ska ogillas
Tingsrätten har kommit fram till att det inte är visat att förbuden mot omlastning respektive anlitande av undertransportör utgjort en del av parternas avtal och att T&S därmed inte begått något avtalsbrott. Eftersom T&S således inte förlorat sin rätt till ansvarsbegränsning enligt CMR är T&S inte skyldigt att utge ersättning för de stulna cigaretternas värde utöver det som redan erlagts. Tingsrätten har vidare bedömt det belopp med vilket HZ ersatt B&S för erlagd svensk punktskatt inte utgör en ersättningsgill kostnad med anledning av befordran enligt artikel 23.4 CMR. Inte heller det som anförts av HZ i övrigt ger vid handen att T&S är skyldigt att betala det av HZ yrkade beloppet. Av ovanstående följer att HZ:s talan ska ogillas.
DOMSLUT
H.Z. Logistics B.V:s talan ogillades.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
H.Z. Logistics B.V. (HZ) överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle förplikta Thomsen & Streutker Logistics B.V. (T&S) att till HZ betala 135 325 euro jämte 5 procent årlig ränta på beloppet från och med den 8 oktober 2018 till dess betalning skedde.
T&S motsatte sig ändringsyrkandet.
Parterna åberopade till stöd för sin talan i hovrätten samma grunder och utvecklade sin talan på samma sätt som vid tingsrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Björn R. le Grand, Per G. Hansson och Fredrik Landgren, referent, samt tf. hovrättsassessorn Sara-Emelie Savert) anförde följande i dom den 5 maj 2021.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Avtalsbrottsgrunden
Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att det inte var visat att T&S begått något avtalsbrott. T&S hade således inte på grund av avtalsbrott förlorat sin rätt att åberopa ansvarsbegränsningsreglerna i CMR.
Vidare uttalade hovrätten på anförda skäl att för det fall avtalsbrott hade förelegat, kravet på adekvat kausalitet mellan avtalsbrott och skada i och för sig var uppfyllt men att den vårdslöshet som låg T&S till last inte var tillräckligt allvarlig för att grov vårdslöshet skulle anses föreligga. –2
Kostnadsersättningsgrunden
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det står klart att förlikningsbeloppet i vart fall till viss del måste ha avsett ersättning för punktskatt. Frågan är då om punktskatt är en ersättningsgill kostnad enligt artikel 23 CMR.
Inledningsvis kan hänvisas till den redogörelse som tingsrätten har lämnat i sin dom – – – för relevant praxis och doktrin*. Vidare kan följande framhållas.
När CMR utarbetades uttrycktes en önskan om internationell enhetlighet i rättstillämpningen. Konventionen ska därför inte tolkas i ljuset av nationella allmänna förmögenhetsrättsliga principer. I stället ska tolkningen så troget som möjligt följa konventionens systematik och uppbyggnad samt göras med beaktande av dess förarbeten. En utgångspunkt för tolkningen är att den i konventionen avsedda riskfördelningen ska upprätthållas. Eftersom tillämpningen och tolkningen av CMR sker enbart vid nationella domstolar, är nationell rättspraxis från konventionsstaterna av stor betydelse, men även den juridiska litteraturen från olika länder.
I praxis och litteratur framträder i huvudsak två olika tolkningar av uttrycket ”andra kostnader med anledning av befordringen” i artikel 23.4 – en vidare och en snävare. Enligt det vidare synsättet omfattas kostnader som har uppstått på grund av hur transporten faktiskt har förlöpt. Enligt det snävare synsättet omfattas endast kostnader som skulle ha uppstått om transporten hade förlöpt enligt transportavtalet, till exempel för vägning, plombering, försäkringspremier och vägskatter.
I rättsfallet Buchanan v. Babco anlade House of Lords det vidare synsättet. Målet rörde ett parti whisky som skulle transporteras från Glasgow till Teheran. Whiskyn stals i London. Eftersom whiskyn därmed inte hann exporteras fick speditören betala punktskatt, vilket speditören sedan yrkade ersättning för. Ett oenigt House of Lords slog fast att artikel 23.4 till sin ordalydelse var tillräckligt bred för att omfatta kostnader som hade uppstått i anledning av hur whiskyn hade transporterats och att punktskatten därmed var en ersättningsgill kostnad.
Danmarks Højesteret hänvisade till Buchanan v. Babco i ett avgörande från 1987 och anslöt sig till det vidare synsättet. Højesteret kom då fram till att avgifter för stulen likör omfattades av ”andra kostnader med anledning av befordringen”. Avgörandet har även bekräftats i efterkommande dansk praxis.
Buchanan v. Babco har kritiserats i litteraturen eftersom det vidare synsättet gör det svårt för fraktföraren att bedöma sina risker. Brittiska Court of Appeal har även i ett senare rättsfall slagit fast att Buchanan v. Babco ”should [not] be applied more widely by the courts of this country than respect for the doctrine of precedent requires”. Domstolen anmärkte bland annat att rättsfallet inte överensstämmer med hur domstolarna i de flesta andra konventionsstaterna har tolkat artikel 23.4.
Det snävare synsättet har varit regerande i tysk rättspraxis sedan 1980. Bundesgerichtshof uttalade i ett rättsfall från 2003 att andra kostnader med anledning av befordringen bara inkluderar sådana kostnader som skulle ha uppkommit vid transport enligt avtalet och som skulle ha bidragit till godsets värde på destinationen.
Nederländernas högsta domstol har också tillämpat den snävare tolkningen, vilket ligger i linje med modernare europeisk praxis.
Franska domstolar har kommit till olika slutsatser. Cour de Cassation har dock i ett rättsfall från 2010 gjort bedömningen att punktskatt på cigaretter i destinationslandet inte utgör en annan kostnad med anledning av befordringen enligt artikel 23.4. Domstolen ansåg istället att sådan skatt ska anses ingå i godsets värde.
Det finns inte mycket svensk praxis i frågan. Hovrätten över Skåne och Blekinge har vid ett tillfälle tagit ställning till om besiktningskostnader är ersättningsgilla enligt artikel 23.4. Målet rörde ostpartier som blev skadade under en transport. Besiktning hade skett dels för att dokumentera skador, dels för att konstatera i vilken utsträckning godset varit brukbart eller gått att sälja som en restvärdesförsäljning. Hovrätten ansåg att besikt-ningskostnaden utgjorde en kostnad med anledning av befordringen och att den därmed var ersättningsgill enligt artikel 23.4. Resonemanget utvecklades inte närmare.
Det står klart att Buchanan v. Babco har varit tongivande för det vidare synsättet både i Storbritannien och Danmark. Avgörandet är dock från 1978 och därmed förhållandevis gammalt. Det har dessutom kritiserats i doktrinen och Court of Appeal har senare ansett att rättsfallet ska tillämpas så lite som möjligt. Det innebär att stödet för det vidare synsättet numera är svagt i engelsk rätt.
Det snävare synsättet har tillämpats i Tyskland sedan 1980 och bekräftades av Bundesgerichtshof så sent som 2003. Nederländernas respektive Frankrikes högsta domstol har i nyare avgöranden också anslutit sig till detta. Det snävare synsättet är även mer förenligt med den i konventionen avsedda riskfördelningen och möjliggör för fraktföraren att överblicka sina risker. En uppdragsgivare som vill frakta värdefullt gods har både i artikel 24 och 26 CMR möjlighet att tillförsäkra sig en större ersättning för eventuellt förlorat gods än vad kostnadsbegräns-ningen i artikel 23 medger. Att tillämpa det snävare synsättet skulle inte förta uppdragsgivaren möjligheten att använda sig av dessa alternativ.
Mot denna bakgrund ansluter sig hovrätten till det snävare synsättet. Det innebär att ”övriga kostnader med anledning av befordringen” i artikel 23.4 bör anses omfatta endast sådana kostnader som skulle ha uppstått om transporten hade förlöpt enligt transportavtalet. Detta innebär att punktskatten inte är ersättningsgill i nu aktuellt mål.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens domslut endast i fråga om rättegångskostnader.
I övrigt gällde tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
Båda parter överklagade. H.Z. Logistics B.V. yrkade att HD skulle förplikta Thomsen & Streutker Logistics B.V. att till bolaget betala 135 325 euro och årlig ränta om fem procent på beloppet från och med den 8 oktober 2018 till dess betalning skedde.
HD meddelade inte prövningstillstånd såvitt avsåg överklagandet från Thomsen & Streutker Logistics B.V. Hovrättens avgörande i den delen stod därmed fast.
Med anledning av överklagandet från H.Z. Logistics B.V. meddelade HD prövningstillstånd i frågan om er-sättning för punktskatt kunde utgå enligt artikel 23.4 i konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR). HD vilandeförklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt.
Thomsen & Streutker motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Elin Dalenius, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s domskäl.
Frågorna i HD
Punkterna 8 och 9 motsvarar i huvudsak punkterna 8 och 9 i HD:s domskäl.
Den rättsliga regleringen
Sverige tillträdde CMR år 1969. Konventionstexten blev genom den s.k. CMR-lagen (lagen, 1969:12, om internationell vägtransport) gällande som svensk lag utan transformering.
Det framgår av artikel 1 CMR att konventionen är tillämplig på varje avtal om godsbefordran på väg mot ersättning, när orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten, som de har angetts i avtalet, är belägna i skilda stater, varav åtminstone den ena finns i en fördragsslutande stat. CMR tillhandahåller ett system av regler rörande bl.a. transportörens ansvar och reglerna i konventionen är enligt artikel 41 tvingande.
Transportöransvaret regleras i artikel 17 CMR. Enligt artikel 17.1 är transportören ansvarig för skada, förlust eller dröjsmål som inträffar under tiden mellan godsets mottagande till befordran och dess utlämnande. Transportörens har i regel ett strikt ansvar. Det finns dock vissa ansvarsfrihetsgrunder och andra undantag som kan medföra att transportören går fri från ansvar (se artikel 17.2 och 17.4).
Det för transportören mycket omfattande ansvar som föreskrivs i artikel 17 CMR lindras i viss mån av konventionens regler om ersättningsbegränsning. För bl.a. förlust eller minskning av gods finns dessa regler i artikel 23 CMR. Av artikel 23.1–3 följer att transportören ska utge ersättning för det värde som godset hade vid tiden för dess mottagande till befordran på den ort där det mottogs till befordran, beräknat på i artikeln angivet sätt. Ersättningen får dock inte överstiga 8,33 beräkningsenheter per kilogram av förlorad bruttovikt. Enligt artikel 23.4 ska, utöver ersättning för godsets värde, frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen återbetalas, till fullo vid förlust och proportionsvis vid minskning. Annan skada ersätts inte. Av artikel 23.6 följer att ytterligare ersättning endast kan krävas om godsets värde eller särskilt leveransintresse har angivits enligt artikel 24 eller artikel 26 CMR.
När gods har förlorats eller minskats under en transport är transportörens ansvar alltså som huvudregel begränsat till godsets värde. Transportören har också en skyldighet att återbetala vissa specificerade kostnader. Utebliven vinst eller andra indirekta skador ersätts dock inte. Denna begränsning kan motiveras bl.a. med att det gör det lättare för transportören att beräkna förväntade skadekostnader och på så sätt kan transportkostnaderna hållas nere. Det anses normalt också vara lättare för lastägaren att försäkra godset till en lägre kostnad jämfört med transportören. (Jfr Malcom A. Clarke, International Carriage of Goods by Road: CMR, 6 ed. 2014, s. 295 och Johan Schelin, Lastskadeansvaret, En studie av fraktförarens ansvar enligt lagen om inrikes vägtransporter, 2015, s. 79 f.)
Om tolkningen av CMR
För att fastställa den rätta meningen av CMR:s bestämmelser ska, som vid all konventionstolkning, beaktas såväl den gängse betydelsen av konventionens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av konventionsregleringens ändamål och syfte, som de generella principer som får anses komma till uttryck i konventionen. Som utgångspunkt ska den i konventionen avsedda riskfördelningen upprätthållas. Konventionen ska däremot inte tolkas i ljuset av nationella förmögenhetsrättsliga principer. Förarbetena liksom omständigheterna vid konventionens ingående kan också ge ledning för att fastställa innebörden. Hur en viss fråga har hanterats i konventioner rörande andra transportsätt kan vara av betydelse. Eftersom tillämpningen och tolkningen av internationella konventioner i stor utsträckning sker vid nationella domstolar, så är även nationell rättspraxis från konventionsstaterna av stor betydelse i den mån det går att utläsa någon enhetlighet i denna. Även den juridiska litteraturen från konventionsstaterna är av intresse. (Se ”Potatisetanolen” NJA 2016 s. 563 p. 25–29.)
Svensk lag ska tillämpas om inte annat har avtalats
Punkterna 16–19 motsvarar i huvudsak punkterna 12–20 i HD:s domskäl.
Punktskatt ska inte återbetalas med stöd av artikel 23.4 CMR
Vid sidan av transportörens skyldighet att ersätta lastägaren för det förlorade godsets värde som följer av artikel 23.1–3 CMR har transportören en skyldighet att återbetala vissa kostnader enligt artikel 23.4. Det belopp som transportören kan bli skyldig att återbetala är inte föremål för någon beloppsbegränsning. Vad som ska ersättas med stöd av bestämmelsen är sådana kostnader som med anledning av att godset har förlorats har blivit onödiga för lastägaren (jfr Clarke, a.a. s. 303).
Återbetalningsskyldigheten avser kostnader för frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen. Med frakt avses endast den fraktkostnad som parterna har kommit överens om för transporten i fråga. Begreppet innefattar däremot inte andra former av fraktkostnader som t.ex. kundens kostnad för att returnera skadade varor. (Jfr Clarke, a.a. s. 303.) Vad som avses med tullavgifter kan variera mellan olika länder. Begreppet har dock inte ansetts innefatta t.ex. punktskatt eller mervärdesskatt (jfr Andrew Messent och David A. Glass, CMR: Contracts for the International Carriage of Goods by Road, 4 ed. 2018, s. 239 f.).
Andra kostnader med anledning av befordringen är alltså något annat än den frakt som parterna har kommit överens om för transporten i fråga och tullavgifter. Utöver detta ger ordalydelsen av artikel 23.4 CMR inte någon närmare vägledning i frågan om vilken typ av kostnader som ska återbetalas med stöd av bestämmelsen. Förarbetena till konventionen ger inte heller någon ledning i frågan.
I rättspraxis finns det inte någon entydig linje rörande tillämpningen av artikel 23.4 CMR. I stället framträder i huvudsak två skilda tolkningslinjer; en s.k. vidare tolkningslinje och en s.k. snävare tolkningslinje. Den vidare tolkningslinjen innebär att transportören ska återbetala kostnader som är hänförliga till hur transporten faktiskt kommit att genomföras, vilket har ansetts inkludera kostnader för punktskatt som har uppstått till följd av att godset har stulits. Den snävare tolkningslinjen innebär att endast kostnader som är direkt hänförliga till det normala genomförandet av transporten ska återbetalas. Kostnader för punktskatt som har uppstått till följd av att godset har stulits har inte ansetts vara hänförliga till själva transporten och därmed inte omfattats av transportörens återbetalningsskyldighet enligt artikel 23.4.
Den vidare tolkningslinjen har tillämpats av domstolar i bl.a. Förenade kungariket (James Buchanan & Co. v. Babco Forwarding & Shipping [UK] [1978] AC 141) och Danmark (ND 1987 s. 108 och ND 1990 s. 127). Den snävare tolkningslinjen har tillämpats av domstolar i bl.a. Nederländerna (Hoge Raad, dom den 14 juli 2006, C04/290HR, NL:HR:2006:AW3041), Tyskland (BGH 10.12.2009 – I ZR 154/07) och Frankrike (Cour de cassation, dom den 5 oktober 2010, 09-10.837, FR:CCASS:2010:CO00952).
Även i den juridiska litteraturen framkommer det olika åsikter i frågan om punktskatter ska återbetalas eller inte med stöd av artikel 23.4 CMR. Den övervägande meningen förefaller dock vara att det finns skäl att tolka bestämmelsen på så sätt att den endast omfattar kostnader som är hänförliga till själva transporten som sådan och inte kostnader som har uppstått t.ex. till följd av att en stöld har inträffat. (Se bl.a. Clarke, a.a. s. 303 ff., Krijn F. Haak, The Liability of the Carrier under the CMR, 1986, s. 224 ff., Johan Schelin, Lastskadeansvaret, 2015, s. 173 f., Rolf Herber och Henning Piper, CMR: Internationales Straßentransportrecht, 1996, s. 392 ff. och Helga Jesser, Frachtführerhaftung nach der CMR, 1992, s. 129 ff.)
I kommentaren till CMR förespråkas dock en mindre strikt tolkning och det anförs att i vart fall kostnader för omlastning och värdering av gods som har föranletts av en olyckshändelse bör ersättas, förutsatt att de har uppkommit på ett rimligt sätt (se Roland Loewe, Commentary on the Convention of 19 May 1956 on the Contract for the International Carriage of Goods by Road, CMR, United Nations 1975, s. 54 f., se även Fabricius, a.a. s. 478 ff. och Hans Jacob Bull, Innføring i veifraktrett, 2 utg. 2000, s. 104 f.).
Eftersom ansvarsreglerna i CMR i stor utsträckning bygger på de vid CMR:s tillkomst gällande reglerna för järnvägstransport av gods är det även av intresse hur frågan har reglerats i de enhetliga reglerna för avtal om internationell järnvägstransport av gods (CIM), bihang B till COTIF 1999 . I en tidigare lydelse av CIM föreskrevs det i artikel 40 § 3 att transportören skulle betala tillbaka befordringsavgiften, tullavgifter och andra utlägg i anledning av befordringen av det gods som har gått förlorat. Frågan om punktskatt skulle betalas tillbaka med stöd av bestämmelsen besvarades olika av nationella domstolar. I den sedan 1999 gällande CIM har punktskatter uttryckligen exkluderats från transportörens återbetalningsskyldighet (se artikel 30 § 4). Ändringen föranleddes av ett önskemål från OTIF:s generalförsamling och motiverades med att det fanns skäl att göra skillnad på tullavgifter och punktskatter i fråga om kostnaden skulle betalas tillbaka av transportören eller inte. Vidare ansågs det att ersättning för punktskatter utgjorde ersättning för indirekta kostnader. (Se Consolidated Explanatory Report CIM UR, OTIF, s. 36, p. 6 och 7.)
Eftersom rättspraxis inte var enhetlig innan artikel 30 § 4 CIM ändrades är det svårt att avgöra om exkluderingen av punktskatter från transportörens återbetalningsskyldighet enligt CIM endast utgjorde ett förtydligande av rättsläget eller om en ändring av bestämmelsens tillämpning var avsedd. Det är därmed också svårt att dra någon slutsats av det faktum att bestämmelsen i CIM har ändrats men att någon motsvarande ändring inte har gjorts av CMR. Det kan dock noterats att i vart fall OTIF:s sekretariat även tidigare var av uppfattningen att punktskatt inte skulle omfattas av transportörens återbetalningsskyldighet (se Remarks on the expression ”other amounts incurred in connection with the carriage of the lost goods”, Bulletin of International Carriage by Rail No. 1/2004).
Sammanfattningsvis är rättspraxis från andra konventionsstater inte enhetlig när det gäller frågan om en transportör ska återbetala punktskatt enligt artikel 23.4 CMR, även om det under senare år möjligen har skett en viss utveckling mot att allt fler domstolar anser att punktskatt inte ska återbetalas. En tolkning av artikel 23.4 som innebär att punktskatt inte ska återbetalas förespråkas i stor utsträckning i den juridiska litteraturen och är också i överensstämmelse med den nu gällande regleringen i CIM.
En sådan tolkning får också stöd av systematiken i artikel 23 CMR. Den skada som åsamkas lastägaren på grund av att godset förlorats ska ersättas i enlighet med artikel 23.1–3. Ersättning för ytterligare skada ska enligt artikel 23.4 inte utgå. Att begränsa återbetalningsskyldigheten till sådana kostnader som är förutsebara och har kopplingar till själva transporten är därför ändamålsenligt med hänsyn till att återbetalningsskyldigheten enligt artikel 23.4 inte är avsedd att ersätta lastägarens skada. Om kostnad för punktskatt ska återbetalas skulle det innebära att lastägaren får ersättning för en indirekt skada.
En snävare tolkning stämmer också bättre överens med systematiken i CMR i övrigt. Syftet med regleringen avseende transportörens ansvar och möjlighet att begränsa sin ersättningsskyldighet är att skapa förutsebarhet för att bl.a. hålla nere transportpriser och möjliggöra försäkring (se p. 14). Detta syfte främjas av att oförutsebara kostnader i form av punktskatt som kan uppstå vid transport av vissa typer av gods som tobak och alkohol inte ska omfattas av transporterns återbetalningsskyldighet. Lastägaren har dessutom möjlighet att ange ett högre värde enligt artikel 24 CMR eller deklarera ett särskilt leveransintresse enligt artikel 26 CMR och därigenom erhålla ersättning utöver vad som följer av artikel 23 CMR (jfr Clarke, a.a. s. 308 ff. och Haak, a.a. s. 230 ff.).
Sammantaget talar övervägande skäl för att artikel 23.4 CMR ska tolkas på så sätt att transportörens återbetalningsansvar inte innefattar kostnad som avser punktskatt.
Bedömningen i detta fall
Punkterna 33–35 motsvarar i huvudsak punkterna 43–45 i HD:s domskäl.
– – –
DOMSLUT
Se HD:s domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, Svante O. Johansson, referent, Stefan Johansson och Johan Danelius) meddelade den 14 juni 2022 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
På uppdrag av B & S Paul Global International åtog sig H.Z. Logistics i oktober 2018 att transportera ett parti cigaretter från Nederländerna till Malmö. H.Z. Logistics anlitade i sin tur Thomsen & Streutker att utföra vägtransporten. Mellan den 6 och 8 oktober 2018 lagrades godset i Helsingborg. Någon gång under denna tid stals merparten av godset.
Med anledning av det inträffade krävde B & S Paul Global att H.Z. Logistics skulle ersätta bolaget för värdet av de stulna cigaretterna och för den punktskatt som B & S Paul Global ålagts att betala. Cigaretterna ansågs genom stölden ha blivit släppta för konsumtion i Sverige, vilket utlöste skyldighet för B & S Paul Global att betala punktskatt. Till följd av en förlikning mellan parterna skulle H.Z. Logistics betala 154 565 euro till B & S Paul Global. Enligt H.Z. Logistics avsåg 19 240 euro av förlikningsbeloppet ersättning för det förlorade godset och 135 325 euro ersättning för punktskatt.
H.Z. Logistics väckte därefter talan mot Thomsen & Streutker med yrkande om att Thomsen & Streutker skulle ersätta det belopp som betalats till B & S Paul Global, dvs. totalt 154 565 euro. Thomsen & Streutker reglerade en del av kravet. Av det ursprungligen yrkade beloppet kvarstod 135 325 euro. Kravet grundades på ansvarsreglerna i konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR).
Tingsrätten kom fram till att rätten till återbetalning av ”andra kostnader med anledning av befordringen” i artikel 23.4 CMR fick anses omfatta sådana kostnader som uppkommit med anledning av transportens faktiska förlopp och därunder inträffad skada. Skyldigheten att betala punktskatt kunde dock inte anses ha uppkommit som en normal och tillräckligt förutsebar följd av stölden. Kostnaden för punktskatt kunde därför inte anses vara ersättningsgill och tingsrätten ogillade därför H.Z. Logistics talan.
Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut men har gjort en annan bedömning av hur artikel 23.4 CMR ska tolkas. Hovrätten har kommit fram till att rätten till återbetalning enligt artikeln endast omfattar sådana kostnader som skulle ha uppstått om transporten hade förlöpt enligt transportavtalet och har av det skälet bedömt att återbetalningsskyldigheten inte omfattar punktskatt.
HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om ersättning för punktskatt kan utgå enligt artikel 23.4 CMR. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.
Parterna är överens om att konventionen är tillämplig i målet. De är dock inte överens om målet ska avgöras enligt nederländsk eller svensk rätt. H.Z. Logistics har gjort gällande att parterna vid tingsrätten kom överens om att svensk rätt skulle tillämpas, vilket har bestritts av Thomsen & Streutker.
Frågorna i HD
Frågan i HD är om en kostnad för punktskatt som har föranletts av att punktskattepliktiga varor stulits under en transport omfattas av begreppet ”andra kostnader med anledning av befordringen” enligt artikel 23.4 CMR och därmed ska betalas av transportören.
I målet aktualiseras också frågan om vilket lands lag som ska tillämpas vid prövningen av den frågan.
Regleringen av internationella vägtransporter av gods
Internationella vägtransporter regleras av CMR som utan transformering införlivades i svensk rätt 1969 genom lagen (1969:12) om internationell vägtransport. Som svensk lag gäller därför originaltexterna – där de franska och engelska originaltexterna ska ha samma giltighet – av artiklarna 1–41.
Konventionen reglerar parternas ansvar vid internationella vägtransporter. Den är tvingande för båda parter (se artikel 41 CMR). Konventionen ska tillämpas på varje avtal om godsbefordran på väg mot ersättning, när orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten, som de har angetts i avtalet, är belägna i skilda stater, varav åtminstone den ena finns i en fördragsslutande stat (se artikel 1.1 CMR).
Vilket lands lag som ska tillämpas
Internationellt privaträttsliga regler
I nationell rätt finns regler som avser att lösa en lagkonflikt där två eller flera rättsordningar kan vara tilllämpliga på en rättslig tvist. Det finns även generella internationellt privaträttsliga regler som anger lagval. En sådan regel beskriver den del av privaträtten som regeln gäller för och anger den rättsordning som ska tillämpas på de rättsliga frågor som faller under beskrivningen. Sedan 2009 finns lagvalsregler vid avtalsförpliktelser på privaträttens område i Rom I-förordningen.
Inom stora delar av konventionsrätten – som i allmänhet syftar till att åstadkomma enhetliga internat-ionella regler inom den aktuella konventionens materiella tillämpningsområde – eftersträvas att undvika tilllämpning av ett lands lagvalsregler. Det har skett på så sätt att det direkt i konventionen anges att den ska tilllämpas om vissa förutsättningar är uppfyllda. Så har skett exempelvis i samtliga konventioner rörande transport av gods . Detsamma gäller som utgångspunkt för internationella köp av varor .
Betydelsen av Rom I-förordningen
Rom I-förordningen innehåller lagvalsregler för avtal på privaträttens område, dvs. regler om vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal när det finns en lagkonflikt (jfr artikel 1). Förordningens huvudprincip är att parterna själva kan komma överens om vilket lands lag som ska tillämpas. Det ställs normalt inget krav på att avtalet ska ha anknytning till den valda rättsordningen (se artikel 3.1–3).
Om parterna inte har valt tillämplig lag, innehåller förordningen lagvalsregler för olika typer av avtal (se artiklarna 4–8). I artikel 4 finns den allmänna regeln, som gäller om inte någon av artiklarna 5–8 är tillämplig. I artikel 5 finns lagvalsregler för transportavtal.
Förhållandet till gällande internationella konventioner som medlemsstaterna har ingått regleras i artikel 25 Rom I-förordningen. Förordningen ska inte inverka på tillämpningen av en internationell konvention, som fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser, vilken en eller flera medlemsstater hade tillträtt den 17 juni 2009 (jfr artiklarna 26 och 28).
Konventionens tillämpningsbestämmelse
Enligt artikel 1.1 CMR ska konventionen tillämpas på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot betalning, när platsen för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten, såsom dessa har angetts i avtalet, är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena har tillträtt konventionen.
I samband med att Sverige tillträdde CMR valde lagstiftaren att inte införa någon allmän lagvalsregel i CMR-lagen. Detta motiverades med att artikel 1.1 CMR fick uppfattas som en internationellt privaträttslig regel som skulle gälla framför andra regler, som skulle ha medfört att något annat lands lag blev tillämplig. Det har av detta ansetts följa att svensk domstol ska tillämpa konventionen enligt principen om lex fori när domstolen avgör en fråga som faller inom ramen för dess tillämpningsområde. (Se prop. 1968:132 s. 19 och 24, jfr SOU 1972:24 s. 43.)
Konventionens tillämpningsbestämmelse kan betraktas som en ensidig konfliktreglering i ett land som tillträtt konventionen. Reglerna innebär att när den nationella domstolen ska pröva en tvist som faller under tillämpningsområdet för en konvention tillämpar den konventionens regler så som de har införlivats i domstolslandet. Huruvida sådana regler över huvud omfattas av Rom I-förordningen eller medför att artikel 25 i Rom I-förordningen ska tillämpas är omtvistat. Oavsett hur det förhåller sig med den saken innebär regleringen i Rom I-förordningen att reglerna i CMR i princip ska tillämpas i domstolslandet utan beaktande av lagvalsreglerna där .
Som följer av punkterna 6, 11, 12 och 16 i skälen för Rom I-förordningen kan en konventions ensidiga konfliktregler om dess tillämpning enligt lex fori godtas under förutsättning att de leder till en hög grad av för-utsebarhet om hur tvister kommer att lösas, ökar rättssäkerheten samt garanterar målen om fri rörlighet på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av Rom I-förordningen (jfr TNT Express Neder-land, C-533/08, EU:C:2010:243, om artikel 71 Bryssel I-förordningen som kan sägas vara förebild för artikel 25.1 Rom I-förordningen).
Ansvarsregleringen för internationella vägtransporter av gods
Transportörens ansvar för förlust och minskning av samt skada på gods
Vägtransportörens ansvar för förlust och minskning av och skada på gods kan beskrivas som ett strikt ansvar med undantag för force majeure. Transportören är ansvarig för skada, förlust eller dröjsmål som inträffar under tiden mellan godsets mottagande till befordran och dess utlämnande. Det finns dock vissa ansvarsfrihetsgrunder och bevisregler som kan medföra att transportören går fri från ansvar (se artiklarna 17 och 18 CMR).
Omfattningen av ersättningsansvaret
Det för transportören stränga ansvar som föreskrivs i konventionen lindras i viss mån av konventionens regler om ersättningsberäkning och ansvarsbegränsning. Transportören ska vid förlust eller minskning av gods utge ersättning för det värde som godset hade vid tiden för dess mottagande till befordran på den ort där det mottogs till befordran, beräknat på i artikeln angivet sätt. Ersättningen får dock inte överstiga 8,33 särskilda dragnings-rätter (SDR) per kilogram av förlorad bruttovikt. (Se artikel 23.1–3 CMR.)
Utöver ersättning för godsets värde, ska frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen återbetalas till fullo vid förlust och proportionsvis vid minskning (se artikel 23.4). Annan skada ersätts inte, såvida inte godsets värde eller särskilt leveransintresse har angivits på sätt som föreskrivs i konventionen (se artiklarna 24 och 26 CMR).
Utebliven vinst eller följdskador ersätts alltså inte. Denna begränsning motiveras bl.a. med att det gör det lättare för transportören att beräkna förväntade skadekostnader och på så sätt kan transportkostnaderna hållas nere. Det anses normalt också vara lättare för lastägaren att försäkra godset till en lägre kostnad jämfört med transportören. (Jfr Malcom A. Clarke, International Carriage of Goods by Road: CMR, 6 ed. 2014, s. 295 och Johan Schelin, Lastskadeansvaret, En studie av fraktförarens ansvar enligt lagen om inrikes vägtransporter, 2015, s. 79 f.)
Om tolkning av CMR
Regelverket i CMR är ett sammansatt och komplicerat ansvarssystem och ett stort antal olika faktorer ska beaktas vid tolkningen. HD har i flera rättsfall angett faktorer som är av betydelse för tolkning av en sådan internationell konvention (se Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Sjörätt och annan transporträtt 2016–2020, SvJT 2021 s. 990 ff., med hänvisningar).
För att fastställa den rätta meningen av en bestämmelse i CMR ska, liksom vid konventionstolkning i allmänhet, beaktas den gängse betydelsen av konventionens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av konventionsregleringens ändamål och syfte och de generella principer som får anses komma till uttryck i konventionen. Konventionens bestämmelser ska däremot typiskt sett inte tolkas i ljuset av nationella förmö-genhetsrättsliga principer.
Vissa regler i CMR verkar till förmån för transportören medan andra ger lastägaren vissa fördelar. Till-sammans åstadkommer reglerna en rimlig riskfördelning beträffande de skador och förluster som kan upp-komma vid en transport på väg. En utgångspunkt för tolkningen av konventionen är att den avsedda riskför-delningen bör upprätthållas.
Hur en viss fråga har hanterats i konventioner rörande andra transportsätt än vägtransporter kan vara av betydelse. Eftersom tillämpningen och tolkningen av internationella konventioner i betydande utsträckning sker vid nationella domstolar, så är även nationell rättspraxis från konventionsstaterna av stor betydelse i den mån det går att utläsa någon enhetlighet i denna. Även den juridiska litteraturen som behandlar CMR är av intresse.
Punktskatt omfattas inte av regleringen i artikel 23.4 CMR
Inledning
Vid sidan av transportörens skyldighet enligt artikel 23.1–3 CMR att ersätta lastägaren för det förlorade godsets värde, har transportören en skyldighet att återbetala vissa kostnader enligt artikel 23.4. Det belopp som transportören kan bli skyldig att återbetala enligt denna regel är inte föremål för någon begränsning. Återbetalningsskyldigheten avser enligt konventionstexten frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen.
Med frakt avses endast den fraktkostnad som parterna har kommit överens om för transporten i fråga. Begreppet innefattar däremot inte andra former av fraktkostnader som t.ex. kundens kostnad för att returnera skadade varor. (Jfr Clarke, a.a. s. 303.)
Vad som avses med tullavgifter kan variera mellan olika länder. Begreppet har i allmänhet inte ansetts innefatta t.ex. punktskatt eller mervärdesskatt (jfr Andrew Messent och David A. Glass, CMR: Contracts for the International Carriage of Goods by Road, 4 ed. 2018, para. 9.23).
Andra kostnader med anledning av befordringen är alltså något annat än dels den frakt som parterna har kommit överens om för transporten i fråga, dels tullavgifter, men ska vara av samma karaktär. Ordalydelsen talar därför för att endast kostnader som har ett direkt samband med befordringen som sådan ska ersättas med stöd av bestämmelsen.
Rättstillämpning i konventionsstater
Den nationella rättspraxis som finns rörande frågan ger inte någon entydig bild angående tillämpningen av artikel 23.4 CMR. I stället framträder i huvudsak två skilda tolkningslinjer, en vidare och en snävare.
Den vidare tolkningslinjen innebär att transportören ska ersätta kostnader som är hänförliga till hur transporten faktiskt har kommit att genomföras, vilket ansetts inkludera kostnader för punktskatt som uppstått till följd av att godset har stulits.
Den snävare tolkningslinjen innebär att endast kostnader som är direkt hänförliga till det normala genomförandet av transporten ska ersättas. Vad som ska ersättas med stöd av bestämmelsen är med detta synsätt sådana kostnader som med anledning av att godset har förlorats har blivit onödiga för lastägaren (jfr Clarke, a.a. s. 303). Kostnader för punktskatt som har uppstått till följd av att godset har stulits anses då inte vara hänförliga till själva transporten och omfattas därmed inte av transportörens betalningsskyldighet enligt artikel 23.4 CMR.
Den vidare tolkningslinjen har tillämpats av domstolar i bl.a. Förenade kungariket och Danmark . På kontinenten i övrigt har den snävare tolkningslinjen förespråkats i bl.a. Nederländerna, Tyskland och Frankrike.
Sammanfattningsvis är rättspraxis från andra konventionsstater inte enhetlig när det gäller frågan om en transportör ska betala punktskatt enligt artikel 23.4 CMR, även om det under senare år har skett en utveckling mot att allt fler domstolar anser att punktskatt inte ska ersättas.
Den juridiska litteraturen
Även i den juridiska litteraturen framkommer det olika åsikter i frågan om punktskatter ska betalas eller inte med stöd av artikel 23.4 CMR. Den övervägande meningen är dock att det finns skäl att tolka bestämmelsen på så sätt att den endast omfattar kostnader som är hänförliga till själva transporten som sådan och inte kostnader som har uppstått t.ex. till följd av att en stöld har inträffat.
Annan konventionsrättslig reglering
I detta sammanhang ska uppmärksammas att ansvarsreglerna i CMR i stor utsträckning bygger på de vid CMR:s tillkomst gällande reglerna för järnvägstransport av gods, numera upptagna i CIM 1999. I en tidigare lydelse av CIM föreskrevs det att transportören skulle betala tillbaka befordringsavgiften, tullavgifter och andra utlägg i anledning av befordringen av det gods som har förlorats. Med avseende på den bestämmelsen uppkom tveksamhet om tolkningen. I artikel 30 § 4 CIM 1999 har punktskatter uttryckligen exkluderats från transportörens återbetalningsskyldighet. (Se Consolidated Explanatory Report CIM UR, OTIF, s. 36, p. 6 och 7, jfr Remarks on the expression ”other amounts incurred in connection with the carriage of the lost goods”, Bulletin of International Carriage by Rail No. 1/2004.)
Konventionens systematik samt syften och ändamål
Den snävare tolkningslinjen får stöd av systematiken i artikel 23 CMR. Den skada som åsamkas lastägaren på grund av att godset förlorats ska ersättas i enlighet med artikel 23.1–3 CMR. Ersättning för ytterligare skada ska enligt artikel 23.4 inte utgå. Att begränsa betalningsskyldigheten till sådana kostnader som har kopplingar till själva transporten är därför mest förenligt med artikel 23.4, eftersom denna inte är avsedd att ersätta annan skada som lastägaren drabbas av; bara kostnader som blivit onödiga ersätts. Om kostnad för punktskatt omfattades skulle det innebära att lastägaren får ersättning även för en följdskada.
En snävare tolkning stämmer också bättre överens med systematiken i konventionen i övrigt. Syftet med regleringen avseende transportörens ansvar och möjlighet att begränsa sin ersättningsskyldighet är att skapa förutsebarhet för att bl.a. hålla nere transportpriser och underlätta försäkringstäckning. Detta syfte främjas av att kostnader i form av punktskatt som kan uppstå vid transport av vissa typer av gods som tobak och alkohol hålls utanför transportörens ersättningsskyldighet. En lastägare har dessutom möjlighet att ange ett högre värde enligt artikel 24 CMR eller deklarera ett särskilt leveransintresse enligt artikel 26 och därigenom erhålla ersättning utöver vad som följer av artikel 23.
Sammanfattande bedömning
Sammantaget talar särskilt systematiken i regleringen och syftena med den för att artikel 23.4 CMR ska tolkas på så sätt att transportörens ersättningsansvar inte innefattar kostnad som avser punktskatt när gods har stulits under transporten. Det finns inte heller några beaktansvärda skäl som talar emot en sådan tolkning.
Bedömningen i detta fall
Det har inte framkommit att H.Z. Logistics och Thomsen & Streutker har träffat en överenskommelse om att svensk rätt ska tillämpas i målet. Det följer emellertid av artikel 1.1 CMR att målet ska avgöras enligt lex fori, vilket innebär att CMR ska tillämpas på det sätt den har införlivats i svensk rätt (se p. 19). Några andra hinder mot att tillämpa CMR föreligger inte (jfr p. 20).
Den i prövningstillståndet ställda frågan ska mot bakgrund av det tidigare anförda besvaras på så sätt att en transportör inte är skyldig att ersätta kostnad för punktskatt med stöd av artikel 23.4 CMR (se p. 42).
Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.
DOMSLUT
HD förklarar att en transportör inte är skyldig att återbetala kostnad för punktskatt med stöd av artikel 23.4 i konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR).
HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.