SOU 1974:100

Internationella överenskommelser och svensk rätt

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 25 maj 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om publicering av författningar, internationella överenskommelser m. m. Till sakkunnig utsågs den 26 maj 1967 regeringsrådet Georg Ericsson.

Att som experter biträda utredningen utsågs den 30 juni 1967 utrikesrådet Lennart Myrsten och hovrättsassessorn Eskil Persson. Pers- son entledigades från sitt uppdrag vid utgången av juli 1968.

Till sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 26 juni 1967 rådmannen Tomas Huldén.

Den 7 februari 1969 beslöt Kungl. Maj:t utvidga uppdraget för utredningen att omfatta frågan om formerna för införlivande av internationella överenskommelser och andra internationella instrument med svensk rätt. I samband därmed bemyndigades chefen för justitiede— partementet att utse ytterligare två sakkunniga i utredningen. Med stöd därav tillkallades den 27 juni 1969 experten Myrsten och justitierådet Ulf K. Nordenson att vara sakkunniga. Georg Ericsson förordnades samtigit till ordförande i utredningen.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om författningspublice— ring rn. m.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 27 juni 1969 även hovrättsrådet Brit-Marie Ericsson.

Utredningen har delat upp sitt uppdrag i två huvuddelar, den ena avseende publicering av inhemska författningar, den andra avseende behandlingen av internationella överenskommelser och andra internatio- nella instrument.

Såvitt rör den förra huvuddelen har utredningen i ett första delbetänk- ande Svensk författningssamling (SOU 1970: 48), som avgavsi september 1970, behandlat främst frågan om publicering av de författningar som utfärdas av Kungl. Maj: t. Utredningen har vidare i delbetänkandet Bättre överblick över lagar och andra bestämmelser (SOU 1973: 23), som avgavs i maj 1973, behandlat frågan om publicering av de bestämmelser som utfärdas av centrala förvaltningsmyndigheter och vissa andra myndigheter samt frågan om en samlad registrering av samtliga svenska författningar.

Beträffande den andra huvuddelen har utredningen i mars 1972 överlämnat Promemoria angående översättning av internationella överens-

kommelser och andra internationella instrument (stencil Ds Ju 1972: 7). 1 föreliggande betänkande behandlar utredningen metoder för att införliva bestämmelser i internationella överenskommelser och beslut av mellanstatliga organisationer med svensk rätt samt frågor rörande översättning och publicering av sådana överenskommelser och beslut. Utrikesdepartementets folkrättssakkunnige utrikesrådet Hans Blix har biträtt utredningen med en granskning av de folkrättsliga aspekterna. Sekreterare i denna del har varit Brit-Marie Ericsson.

Stockholm den 19 november 1974 Georg Ericsson

Lennart Myrsten Ulf K. Nordenson

/Brit-Marie Ericsson

Sammanfattning

När Sverige har ingått en överenskommelse med en annan stat eller en internationell organisation är vi skyldiga att se till att de åtaganden vi därigenom gör blir uppfyllda. Motsvarande skyldighet kan uppkomma genom att Sverige underkastar sig ett beslut som meddelats av en mellanstatlig organisation. Utredningen har haft i uppdrag att undersöka hur åtagandena bör uppfyllas när de berör myndigheters eller enskildas handlande och därför måste återspeglas i vår rättsordning.

Internationella överenskommelser är vanligen skrivna på två eller flera språk. Man brukar tala om en överenskommelses autentiska texter och därmed avse den eller de språkversioner som har vitsord och sålunda exklusivt läggs till grund för tolkningen av överenskommelsen. Flertalet överenskommelser som Sverige tillträder är avfattade på främmande språk men översätts så gott som alltid till svenska. Utredningen har haft i uppdrag att överväga vilken betydelse en sådan översättning kan tillmätas i rättsligt hänseende när överenskommelsen skall tillämpas i Sverige.

Slutligen har utredningen haft att undersöka hur internationella överenskommelser och beslut bör publiceras här i landet.

Utredningen ger i kap. 2 en allmän översikt över olika former av internationellt samarbete. Därvid behandlar utredningen till en början internationella överenskommelser (2.1). En överenskommelse kan bli bindande för Sverige redan genom att vi undertecknar den. Vanligare är emellertid att överenskommelsen skall ratificeras, vilket innebär att regeringen, vanligen efter riksdagens hörande, senare skall slutligt godkänna överenskommelsen. En annan form att tillträda en intematio— nell överenskommelse är att ansluta sig till den genom att deponera ett anslutningsinstrument.

Sverige kan genom att tillträda en överenskommelse om inrättandet av en mellanstatlig organisation åtaga sig att underkasta sig vissa beslut som meddelas av organisationens organ (2.2). Om vi accepterar ett sådant bindande beslut är det att jämställa med ingåendet av en ny internationell överenskommelse. Vanligen är de beslut som meddelas av mellanstatliga organisationer inte av sådan bindande karaktär utan innehåller enbart en anmodan att medlemsstaterna skall vidta eller underlåta vissa åtgärder. Utredningen kallar i betänkandet sådana beslut för rekommendationer.

En längre gående beslutsrätt äger vissa organ inom de Europeiska. Gemenskaperna. Beslut av sådan karaktär kommer utredningen att

behandla i en senare promemoria.

Även sådana avgöranden som meddelas av en internationell domstol eller liknande organ kan vara förpliktande för Sverige. Det har dock inte legat inom utredningens uppdrag att undersöka hur sådana beslut skall kunna verkställas hos oss.

I kap. 3 redogör utredningen för grundlagens bestämmelser om Sveriges tillträde till internationella överenskommelser. Rätten att ingå en internationell överenskommelse tillkommer enligt 1974 års regerings- form regeringen. Om en överenskommelse förutsätter att lag ändras eller upphävs eller i övrigt angår ämne i vilket riksdagen beslutar måste riksdagen godkänna överenskommelsen innan tillträdet kan ske. Även andra överenskommelser måste godkännas av riksdagen om de är av större vikt. Motsvarande regler gäller beträffande sådana beslut av mellanstatliga organisationer som är att jämställa med överenskommelser.

Det finns ingen allmän folkrättslig regel för hur avtalsslutande stater skall gå till väga för att uppfylla sina konventionsförpliktelser. Parterna kan i själva överenskommelsen bestämma hur de skall fullgöra sina åtaganden, t. ex. genom att äta sig att i sin interna lagstiftning införa en vid överenskommelsen fogad lagtext. Det vanligaste är emellertid att överenskommelsen inte innehåller några bestämmelser i detta hänseende och att parterna alltså har full handlingsfrihet i fråga om den teknik de vill använda för att uppfylla sina åtaganden (4).

Vissa länder har den ordningen att en internationell överenskommelse eller ett internationellt beslut på grund av föreskrift i grundlag eller enligt i det landet allmänt erkända rättsgrundsatser blir del av den interna rätten så snart landet har tillträtt och publicerat överenskommelsen eller blivit bundet av beslutet. Andra länder, bl. 3. Sverige och övriga nordiska länder, tillämpar ett annat system, som utgår från att det vid sidan av den statsrättsliga akt varigenom landet blir folkrättsligt bundet av en överenskommelse eller ett beslut erfordras interna föreskrifter för att de internationella bestämmelserna skall bli tillämpliga i landet (4. 1 ).

Vårt system innebär att om konventionsbestämmelsernas innehåll står i överensstämmelse med redan gällande lag åtagandena i överenskommel- sen kan uppfyllas med stöd av denna. Tillämpningen av den interna lagen leder med andra ord i praktiken till det resultat som åsyftas med överenskommelsen. Det behövs därför inga särskilda föreskrifter i anledning av överenskommelsen. Saknar däremot bestämmelserna mot- svarighet i eller strider de mot den interna rättsordningen måste de införlivas med denna genom lagstiftningsåtgärder. Därvid kommer två olika metoder i fråga, vilka utredningen har valt att kalla transformation resp. inkorporation.

Vid transformation urskiljes de delar av en överenskommelse som behöver införlivas med den interna rättsordningen och omarbetas till svensk författningstext. Lagstiftaren kan därvid använda den systematik samt den redaktionella och lagtekniska utformning av författningen som han finner mest ändamålsenlig. Transformationsmetoden kan i princip användas för alla slag av överenskommelser (4.1.1).

Inkorporation innebär att det i en lag eller annan författning

föreskrivs att konventionsbestämmelserna direkt gäller i landet och tillämpas av de nationella myndigheterna (4.1.2). Metoden kan användas bara under vissa förutsättningar (8.1.1).

Enligt den praxis som har utbildats i Sverige används vanligen transformationsmetoden när det gäller att införliva konventionsbestäm- melser med svensk rätt. Inkorporation förekommer huvudsakligen i fråga om dubbelbeskattningsavtal och av överenskommelser om sociala förmå- ner men har, särskilt under senare tid, använts även inom en del andra rättsområden. 1 kap. 5 ger utredningen en översikt över hur de båda metoderna har tillämpats här i landet.

Vilka motiv som legat till grund för valet av införlivandemetod låter sig endast mera sällan fastställa. Under senare tid har lagstiftaren dock ibland i propositioner med lagförslag i anledning av konventionsbestäm- melser diskuterat metodernas fördelar och olägenheter och redovisat hur awägningen mellan dessa utfallit (5.4).

Konventionsbestämmelser är som nämnts vanligen avfattade på andra språk än svenska. Vid inkorporation av sådana bestämmelser blir utländsk text författningstext i Sverige. Det möter inte något rättsligen grundat hinder mot detta men förfarandet kan väcka betänkligheter från praktiska synpunkter (6.2).

Konventionsbestämmelser brukar översättas till svenska och utred- ningen behandlar under 6.3 frågan vilken intemrättslig verkan en sådan översättning får. När konventionsbestämmelserna transformeras är det den transforrnerade, svenska texten som gäller. Om bestämmelserna inkorporeras skall däremot de utländska texterna tillämpas och översätt- ningen är då bara ett hjälpmedel vid tolkningen av dessa. Utredningen konstaterar emellertid att skillnaden mellan transformation och inkorpo- ration många gånger blir subtil, eftersom myndigheter och enskilda av naturliga skäl även vid inkorporation i praktiken använder översättning— en.

I kap. 7 tar utredningen upp frågor som rör tolkning av internationella överenskommelser.

När konventionsbestämmelser har inkorporerats gäller de i sin ursprungliga form, och vid tillämpningen måste beaktas att de tillkommit på ett annat sätt och under andra förutsättningar än en nationell författning. De kan alltså inte utan vidare tolkas på samma sätt som en intern författning. Vid transformation föreligger visserligen en intern författningsbestämmelse som i princip skall tolkas enligt reglerna för nationell lagtolkning. Man får likväl inte bortse från att lagstiftningen grundas på en internationell bestämmelse, och det kan därför bli aktuellt för dem som skall tillämpa den interna författningstexten att också tolka den internationella bestämmelsen för. att kunna göra sig en klar bild av vad författningstexten betyder.

En grundläggande skillnad mellan en intern författning och en internationell överenskommelse är att överenskommelsen utgör ett avtal mellan två eller flera parter, som ofta utgår från helt olika förutsättning- ar. Konventionstexten kan därför vara en kompromisslösning och görs många gånger medvetet oklar. När en överenskommelse är avfattad på

flera språk kan särskilda tolkningssvårigheter uppstå om de olika texternas innehåll inte stämmer överens (7.1).

Den allmänna syn på tolkning av internationella överenskommelser som flera stater har i dag har kommit till uttryck i en år 1969 av- slutad konvention om traktaträtten. Enligt konventionen gäller som en huvudregel att orden i en internationell överenskommelse skall tolkas i belysning av det sammanhang i vilket de står och med hänsyn till syftet med överenskommelsen (7.1).

Enligt konventionen om traktaträtten kan även förarbeten till en internationell överenskommelse i vissa fall användas som ett hjälpmedel för tolkningen. Bestämmelsen är av särskilt intresse för ett land som Sverige, där man ofta går till förarbeten när det gäller att tolka en lagtext. Man måste dock räkna med att det är svårare att få tillgång till förarbeten till internationella överenskommelser än till interna förarbeten. Förarbe- ten till multilaterala överenskommelser föreligger dessutom endast på främmande språk, och den kan därför vara svårt för myndigheter och enskilda att tillgodogöra sig innehållet i dem (7.1.1).

En internationell överenskommelse är i motsats till en intern författning alltid försedd med en inledning (”preambel”), vars funktion egentligen är att redogöra för parternas avsikt med att ingå överenskom- melsen men som i vissa fall måste tillmätas betydelse vid tolkningen av överenskommelsen (7.1.2).

I kap. 8 behandlar utredningen frågan hur konventionsbestämmelser skall införlivas med svensk rätt och tar därvid först upp bestämmelser i internationella överenskommelser (8. l ).

Utredningen konstaterar att vissa förutsättningar måste föreligga för att bestämmelser i en internationell överenskommelse skall kunna inkorporeras. Bestämmelserna måste sålunda klart ange vilka enskilda individer eller andra rättssubjekt i de fördragsslutande staterna de riktar sig till, och de måste vara entydigt och uttömmande formulerade (8.1.1).

Utredningen redovisar härefter de fördelar och olägenheter som är förenade med inkorporations- resp. transformationsmetoden (8.1.2).

Inkorporationsmetodens främsta fördel är att lagstiftningsproceduren, till följd av att bestämmelserna överförs till svensk rätt i oförändrat skick, blir betydligt mindre tids- och arbetskrävande än om bestämmelserna skulle omarbetas till sedvanlig svensk författningstext. Genom att rättstillämpningen grundas direkt på den text som också används av myndigheter och enskilda i andra av överenskommelsen bundna stater blir det naturligt att vid tillämpningen ta hänsyn till den praxis i fråga om tolkningen av överenskommelsen som utbildats i andra konventionsstater och därmed lättare att uppnå den rättsenhetlighet som åsyftas med över- enskommelsen. Vid inkorporation framgår det alltid klart att de regler som skall tillämpas har tillkommit i internationellt samarbete. Inkorporationsmetoden har emellertid vissa avigsidor när det gäller den praktiska tillämpningen. Texten i internationella överenskommelser är merendels avfattad på främmande språk. Den är ofta svåröverskådlig och utformad med en för oss främmande lagstiftningsteknik. Det kan därför vara svårt för myndigheter och enskilda att tillägna sig innehållet i

de inkorporerade bestämmelserna, och en viss osäkerhet om vad svensk lag faktiskt innehåller kan skapas.

Med transformationsmetoden vinner man framför allt att bestämmel- serna i överenskommelsen överförs till svensk rätt meden teknik och ett språkbruk som är välbekant och lätt att tillämpa för berörda myndigheter och allmänhet. Vid omarbetningen kan vissa förtydliganden göras inom överenskommelsens ram och bestämmelserna kan anpassas efter svenska förhållanden. Omarbetningen utförs som regel under medverkan av dem som har deltagit i utarbetandet av konventionstexten och därför kan antas ha en ingående kännedom om allt det material som legat till grund för utformandet av överenskommelsen. Detta ger en god garanti för att det sakliga innehållet i överenskommelsen blir korrekt tolkat i författ— ningstexten, och tillämpningen av denna underlättas.

Den mest framträdande olägenheten med transformationsmetoden är att metoden tar lång tid och mycket arbete i anspråk. Det kan, särskilt när konventionstexten är svårtolkad, vara svårt att göra om texten till entydig svensk lagtext. En viss risk föreligger alltid för att lagstiftaren vid omarbetningen kan komma att ge texten ett innehåll som i sak avviker från innehålleti motsvarande internationella bestämmelse.

Efter redogörelsen för de båda metodernas fördelar och olägenheter diskuterar utredningen valet av metod (8.1.3).

Utredningen framhåller att inkorporationsmetoden från åtskilliga synpunkter har påtagliga fördelar och att de olägenheter som är förenade med den i flertalet fall kan minskas genom åtgärder av praktisk-admi- nistrativ natur. 1 de fall då metoden hittills använts i Sverige har olägenheterna inte alls eller i mycket ringa mån gjort sig gällande i det praktiska rättslivet. Utredningen ställer därför frågan om man bör övergå till en exklusiv användning av inkorporationsmetoden i Sverige men avvisar en sådan lösning. Internationella överenskommelser är inte alltid utformade så att de lämpar sig för inkorporation. Erfarenheter från andra länder visar att metoden kan ge upphov till svårbemästrade rättstekniska problem. Vidare bör lagstiftaren ha möjlighet att välja införlivandemetod för att man skall kunna uppnå önskvärd formell rättslikhet när det blir aktuellt att i samtliga nordiska länder genomföra likalydande lagar på grundval av internationella överenskommelser.

Utredningen föreslår att lagstiftaren även i fortsättningen i varje särskilt fall skall välja den införlivandemetod som bedöms vara mest ändamålsenlig.

Vid val av metod i de konkreta fallen bör tillses att införlivandet skall ske så att våra folkrättsliga åtaganden kan fullgöras och så att bestämmelserna i överenskommelsen kommer att tolkas och tillämpas på samma sätt som i övriga konventionsstater, att vi får en lättfattlig författningstext, att lagstiftningsarbetet inte blir tidsödande och omfat- tande samt att enhetlighet, överskådlighet och systematiskt sammanhang bevaras i den svenska lagstiftningen inom det område överenskommelsen berör. Alla dessa synpunkter kan inte tillgodoses fullt ut inom ramen för en och samma metod utan en avvägning mellan olika synpunkter och intressen måste ske i varje särskilt fall.

Utredningen påpekar att även om den principiella skillnaden mellan inkorporation och transformation kan te sig stor den praktiska tillämp- ningen av metoderna i själva verket merendels kommer att leda till samma resultat. Om en utländsk text har inkorporerats används i praktiken i första hand den svenska översättningen i stället för originaltexten. Har bestämmelsen i en överenskommelse å andra sidan omarbetats till svensk författningstext måste denna text ändå tolkas mot bakgrund av den ursprungliga texten i överenskommelsen.

Utredningen framhåller att en del av de olägenheter som är förenade med inkorporationsmetoden kan undanröjas genom vägledande uttalan- den i förarbetena om hur de inkorporerade bestämmelserna bör tolkas eller genom anvisningar om hur bestämmelsen bör tillämpas.

Utredningen förordar att överenskommelser som har svensk autentisk text regelmässigt inkorporeras. Undantag från denna huvudregel bör endast göras om en överenskommelse kräver ett stort antal kompletteran— de föreskrifter eller om den berör ett rättsområde som redan är föremål för en internrättslig reglering.

När det gäller överenskommelser som saknar svensk autentisk text tillmäter utredningen språkfrågan en avgörande betydelse. Utredningen anser att författningar i Sverige i princip bör vara avfattade på svenska språket. Överenskommelser som inte har svensk originaltext bör därför transformeras. Utredningen föreslår emellertid att man i vidsträckt omfattning väljer en transformationsmetod som ligger inkorporationsme- toden nära, nämligen den som består i att en svensk översättning av de utländska texterna upphöjs till svensk lag (i det följande kallas metoden transformation genom översättning). 'Vid tillämpningen i Sverige kommer då visserligen översättningen att äga vitsord framför de autentiska texterna i händelse av tvist eller tveksamhet om reglernas innebörd. Vetskapen att texten är en översättning kommer dock rimligen att öka benägenheten hos både tillämpande myndigheter och berörda rättssub- jekt att ta hänsyn till de autentiska texterna, överenskommelsens förarbeten och praxis i andra länder. Risken för en konflikt mellan texterna är därför i praktiken obetydlig.

Transformation genom översättning tillgodoser såväl önskemålet om tids— och arbetsbesparjng i lagstiftningsarbetet som kravet på en svensk författningstext. Samtidigt som metoden undanröjer de speciella svårigheter som uppkommer på det interna planet när svenska myndighe- ter och enskilda skall tillämpa en författningstext på ett eller flera främmande språk medför den allmänt sett samma fördelar som de som är förenade med inkorporationsmetoden.

Även om transformation genom översättning bör vara huvudregeln vid införlivande av överenskommelser utan svensk autentisk text kan vissa undantag komma i fråga. Inkorporation kan sålunda vara att rekommen- dera om en överenskommelse på främmande” språk riktar sig till myndigheter eller enskilda för vilka det ter sig mera naturligt att vid tillämpningen använda det eller de språk på vilka överenskommelsen är avfattad än att nyttja en svensk översättning. Även överenskommelser som berör endast myndigheter med stor vana att tolka och tillämpa

utländska författningstexter och som uteslutande eller väsentligen avser deras relationer till motsvarande myndigheter i övriga fördragsslutande stater bör inkorporeras.

Transformation genom omarbetning till sedvanlig författningstext kan, framförallt av rättstekniska skäl, i vissa fall vara att föredra framför transformation genom översättning. Om bara ett fåtal av bestämmelserna i en överenskommelse går att inkorporera och övriga ändå måste omarbetas eller om överenskommelsen lämnar ett stort antal frågor till reglering genom nationell lagstiftning är det ofta fördelaktigt att omarbeta även de bestämmelser som i och för sig är lämpade för transformation genom översättning. En omarbetning kan också vara att föredra om flertalet bestämmelser redan har motsvarighet i gällande lagstiftning och bara ett begränsat antal av dem behöver införlivas med lagstiftning. En omarbetning kan vara önskvärd även av det skälet att man vill integrera bestämmelserna i överenskommelsen i ett nationellt lagkomplex. Inom straffrätten, slutligen, utgör kravet på klarhet i utformningen av rättsregler tungt vägande skäl för att en omarbetning bör vara huvudregeln.

Utredningen framhåller att kvalitativt särskilt höga krav måste ställas på en översättning som skall vara författningstext och att översättningen kan bli tids- och arbetskrävande. Om översättningssvårigheterna visar sig vara alltför stora kan en omarbetning vara att föredra.

Utredningen berör slutligen frågan om en eventuell motstridighet mellan en internationell överenskommelse och svensk rätt. Det kan inte uteslutas att en författning som är en omarbetning eller översättning inte korrekt återger innehållet i de internationella bestämmelserna, att anvisningar vid inkorporation strider mot de inkorporerade bestämmel- serna eller att en överenskommelse felaktigt antagits ha motsvarighet i svensk lagstiftning och därför ej införlivats. Intill dess att en ändring i den interna lagstiftningen kommer till stånd är det likväl i sådana fall den interna författningen som skall tillämpas, inte konventionsbestämmelser- na.

Vad som sagts om internationella överenskommelser vinner även tillämpning om bestämmelserna i ett av en mellanstatlig organisation meddelat bindande beslut skall införlivas med svensk rätt. Besluten är emellertid sällan utformade så att de ägnar sig för en inkorporation, varför en omarbetning till sedvanlig författningstext vanligen är att förorda. Utredningen anser det inte erforderligt att uppställa några regler såvitt avser behandlingen av rekommendationer som meddelats av mellanstatliga organisationer (8.2).

Utredningen framhåller att man bör eftersträva största möjliga enhetlighet vid utformningen av de författningar varigenom en inkorpora- tion eller en transformation genom översättning sker. Särskilt bör iakttas att det av författningen klart skall framgå vilka bestämmelser i en överenskommelse eller ett beslut som skall lända till efterrättelse i Sverige. Bestämmelserna skall bifogas införlivandeförfattningen i SFS. Om transformationen sker genom omarbetning till sedvanlig författnings- text bör reglernas internationella bakgrund framgå av författningen (8.3).

Kap. 9 rör publicering av internationella överenskommelser och beslut.

De internationella överenskommelser som Sverige ingår publiceras i den av utrikesdepartementet utgivna serien Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ). Beslut och rekommendationer som meddelas av mellanstatliga organisationer publiceras däremot vanligen inte. Internationella bestämmelser som inkorporeras fogas som regel också som bilaga till författningen i SFS. Därutöver förekommer ett begränsat offentliggörande av internationella bestämmelser i publikatio- ner som utges av centrala förvaltningsmyndigheter. Utrikesdepartementet har gett ut en kronologisk förteckning över de överenskommelser som gällde för Sveriges del den 1 oktober 1972 men det finns inget sakregister över överenskommelser och beslut (9.1 ).

Utredningen framhåller att en publicering av internationella överens- kommelser och beslut i Sverige inte har någon rättslig betydelse men likväl är av vikt från informationssynpunkt (9.2).

Utredningen föreslår att publiceringen liksom hittills skall ske i en av utrikesdepartementet utgiven publikation. Denna bör i anslutning till terminologin i den nya regeringsformen heta Sveriges internationella överenskommelser. Förkortningen SÖ bör dock bibehållas. Utredningen föreslår vissa grundläggande regler beträffande SÖ (9.3).

Publiceringen i SÖ skall enligt utredningens förslag omfatta alla de internationella överenskommelser som Sverige ingår samt sådana för Sverige bindande beslut av mellanstatliga organisationer som meddelas inom ämnesområden vilka regleras genom lag eller förordning. Instrumen- ten skall vanligen publiceras i sin helhet men kan i undantagsfall återges enbart i notisform. Såvitt avser multilaterala överenskommelser bör antalet språkversioner i SÖ begränsas så att i fråga om nordiska överenskommelser endast danska, norska och svenska trycks och i fråga om övriga flerspråkiga överenskommelser endast, utöver eventuellt förekommande svensk text, engelska och franska. Bilaterala överenskom- melser som har en utländsk och en svensk autentisk text bör tryckas i båda versionerna. Överenskommelser på främmande språk skall liksom hittills åtföljas av en översättning till svenska. SÖ skall innehålla uppgifter om vilka stater som har tillträtt eller frånträtt multilaterala överenskom- melser. Publikationen skall också ge hänvisning till riksdagsbehandling av överenskommelser och beslut och till författningstext som föranletts av våra internationella åtaganden (9.4).

Som en väsentlig åtgärd för att förkorta utgivningstiden för SÖ föreslår utredningen att man i största möjliga utsträckning skall utnyttja den omständigheten att texten i en överenskommelse eller ett beslut tidigare har tryckts i en proposition eller i SFS. Såvitt avser den tekniska metod som därvid bör användas får en avvägning mellan kostnader och andra synpunkter ske från fall till fall (9.5).

Utredningen föreslår att den typografiska utformningen av SÖ så långt som möjligt anpassas till den typografi som används i SFS, riksdagstryck och centrala förvaltningsmyndigheters författningssamlingar (9.6).

SÖ skall liksom hittills distribueras kostnadsfritt till domstolar och

andra myndigheter. Allmänheten skall beredas tillfälle att prenumerera på publikationen (9.7).

Slutligen föreslår utredningen att ett utförligt sammanfattande register till SÖ upprättas och trycks. Fullständiga register bör utges vart femte år. Dessutom bör under mellanperioden årligen utges ett supplement till registret (9.8).

Summary

In 1969, the Swedish Government appointed a committee for exarnining certain questions related to the procedure to be followed when making international agreements part of Swedish internal law. The committee now presents its Report, entitled International Agreements and Swedish Law.

After an introductory survey of various forms of international cooperation the Report deals with the application and the forms for publication of international agreements and decisions in Sweden. The particular problems that would arise if Sweden were to become a party to the Treaty of Rome on the European Economic Community, or to similar agreements will be dealt with in a subsequent report.

In this summary, the expression ”international agreement” is used to denote any kind of agreement between two or more states, whether or not it is subject to ratification.

The term "resolution” is used to denote decisions by international organizations which are binding on the Member States and the expression ”treaty provisions” relates to the provisions as well of agreements as of binding decisions. Decisions made by international organizations which are not binding on the Member States are called "recommendations”.

The treaty-making power in Sweden

Under the Swedish Constitution the power to conclude international agreements is vested in the Government. Agreements requiring changes in Swedish law or concerning matters within the sphere of parliamentary power shall be submitted to parliamentary approval before they are concluded. The same rule shall apply to any other agreement if it is of significant importance.

Relation between international agreements and Swedish law Public international law is not concerned with the method by which a

state fulfills its international obligations. Nor do, as a rule, international agreements include provisions in this regard. Provided that the objectives

of the agreement are realized, the contracting parties are free to make the agreement part of their national law through any such procedure as they may consider suitable. Many agreements merely impose such obligations on the individual states as a government can fulfill within the frame of its constitutional powers. Others, however, contain provisions which cannot be observed unless they are reflected in national law. Dispelling the theoretical discussions on monism versus dualism, the committee deals with the relationship between international law and national law from a purely practical angle.

Whereas, in some countries, either by virtue of a provision in the Constitution or by virtue of customary constitutional law, international agreements automatically become part of the internal legal system as soon as they have been ratified and published, it is a longstanding practice in Sweden as well as in the other Scandinavian countries that international agreements cannot be applied by national courts or other authorities unless they have been incorporated into the national legal system by a particular legislative act. Thus, if the existing legislation does not contain any rules equivalent to the provisions of the agreement, or when the rules of the national law are in conflict with these provisions, the national law has to be supplemented or amended. As for the methods of incorporating international agreements into the national legal system the committee distinguishes between ”transform— ' ation” and "adoption". The, term "transformation” is used to denote a

procedure by which those provisions of the agreement which need to be laid down in domestic law are reflected in a statutory text, worked out in accordance with common Swedish legal technique. Naturally, the substance of the Swedish text must conform with the treaty provisions. A simplified way of transforming international provisions which are in a foreign language is to enact a more or less verbal translation of the

provisions. 'The term "adoption” is used to denote a procedure by which the

international provisions are adopted as they stand in the original foreign language by way of a legislative act prescribing that the provisions shall have the force of Swedish law. In some cases, the adoption act contains only a statement that an agreement has been concluded or has entered into force. Transformation through the establishing of an independent Swedish statute is the traditional technique used. Adoption is normally used only in respect of agreements concerning avoidance of double taxation or relating to social benefits.

International agreements are mostly in languages other than Swedish. In such cases, adoption of the agreement legally means that texts in one or more foreign languages constitute Swedish statutory text. There are no constitutional or other legal provisions prohibiting this but it may obviously give cause to practical difficulties.

An international agreement which has no Swedish authentic text is always translated into Swedish. Under international law such translation will naturally not have any primacy over the authentic texts. The

committee has examined whether or not the translation has a binding effect within Sweden. When the provisions of an agreement are transformed into Swedish statutory text it is that text which is binding and thus takes precedence over the texts of the agreement, although these may be used as a supplementary means for interpreting the Swedish statute. If, on the other hand, the treaty provisions are adopted as they stand in the authentic texts these texts shall be directly applied, and the translation is only an aid for interpreting the original text. In practice, though, the translation will normally be used by authorities and individuals as if it were an authentic statutory text.

The Report deals summarily with interpretation of international agreements. The committee emphasizes that an agreement often is a result of a compromise between various opinions, and its texts may well be obscure or ambiguous. Particular difficulties may arise in interpreting plurilingual agreements if there are discrepancies between the different texts.

According to the Vienna Convention of 1969 on the Law of Treaties, an international agreement shall be interpreted in good faith in accordance with the ordinary meaning to be given to the terms of the agreement in their context and in the light of its object and purpose. Preparatory work to an agreement can be used as a supplementary means of interpretation when the interpretation made in accordance with the main rule leaves the meaning ambiguous or obscure or leads to a result which is manifestly absurd or unreasonable: This is of particular interest in Sweden, as Swedish courts often use preparatory work when interpreting municipal law. The committee also points out that the preamble which has no correspondence in national law sometimes has to be considered as if it had formed part of the legal text itself.

Choice between transformation and adoption

Before discussing the choice of method the committee states that, in SWeden, adoption can be used only if the provisions to be adopted meet some basic requirements. Thus, the agreement must clearly define to whom its provisions are addressed, and the provisions must be exhaustive and should not require supplementary rules for their application.l

A considerable advantage of the adoption method is that it is less time-consuming and requires less work than the transformation method. When treaty provisions have been adopted as they stand it will be easier to apply them in the light of the interpretation given to them in other contracting states, and it will always be evident that the rules to be applied emanate from an international agreement. On the whole, the adoption method seems preferable for purposes of a uniform application of the agreement.

However, the adoption method also has certain inconveniences. The text of an international agreement is mostly drafted in a foreign language. The agreements are many times framed against the background

' The committee has preferred not to use the term ”self-executing” as it is often given different meanings and may give rise to misunder- standings.

of other judicial systems than the Swedish one; certain legal terms in a treaty cannot be literally translated into Swedish without their actual meaning being to some extent distorted. This may create uncertainty about the contents of the law and make the application difficult to national authorities and to individuals.

The transformation method offers the advantage of setting forth the provisions of an agreement in a legal and linguistic frame-work which is well known to the public and more easily applicable. When transforming the provisions, the legislator will make necessary elucidations and adapt the provisions to Swedish circumstances. The transformation is usually carried out by those who have taken part in elaborating the agreement and who posses a thorough knowledge of its background and history. This should offer a guarantee for the substance of the agreement being correctly reflected in the statutory text.

On the other hand, transformation undeniably requires much time and work. If the original text is obscure or ambiguous it may be very difficult to find adequate Swedish terms. Moreover, by using this method the legislator runs the risk of giving the text of the agreement & meaning which might differ from what is generally accepted internationally.

The committee raises the question whether Sweden should adopt a system under which the adoption method should be exclusively applied but gives a negative answer. The benefits of such a system would be limited. International agreements are not always so succinctly worded that they are suitable for direct application. Experiences from other countries having adopted such a system, e.g. the Netherlands and France, show that it may give rise to difficult legal problems. The committee also takes into account the advantage of the legislator being free to choose incorporation method when the Scandinavian countries want to have identical acts on the basis of an international agreement. Against this background the committee discusses the various factors to be considered when the legislator is to choose between adoption and tranformation. The procedure followed must ensure & uniform interpret- ation and application of every international agreement. The statutory text to be applied by Swedish authorities and individuals must be easily understood. The legislative process must not require too much time nor too much work. Finally, it is essential to maintain uniformity, surveyability and consistency in the SWedish legal systern. All these requirements can not be met through one and the same method. The legislator must judge every agreement according to its merits and decide which method will most adequately meet the aforementioned conditions. It has to be bome in mind, however, that even if the difference between adoption and transformation theoretically seems fundamental, it often fades away in the practical application of the two methods. The application of an adopted provision in a foreign language will often be based on the Swedish translation and not on the original text as it should formally be. On the other hand, even if the provisions of an agreement have been transformed, the courts will often refer to the provisions of the agreement when interpreting the provisions of the national law.

Another fact to remember is that, as already mentioned, some of the inconveniences adherent to the adoption method can be removed by administrative measures, e. g. the issuance of explanatory notes in the preparatory work to the domestic act.

The committee voices the opinion that the many advantages of adoption call for this method being used to a much greater extent than has hitherto been the case.

The committee recommends that agreements which have an authentic text in Swedish should always be incorporated into Swedish law by way of adoption. Only a few exceptions from this rule should be recognized. Thus, transformation may be preferable when only a few provisions of the agreement are suitable for direct application while all the others need a considerable amount of supplementary national rules, or when one or two adopted provisions would be merely a small detail in a large-scale national legislation. Exceptions may also be called for within the field of penal law, where the demand for clarity in the law texts is particularly strong.

As for international agreements which do not have an authentic text in Swedish the committee attaches conclusive importance to the question of language. The committee is of the opinion that Swedish statutes should as a main rule be in Swedish, and therefore maintains that such agreements shall always be transformed. This proposal is not necessarily opposite to the view expressed above on the desirability of more frequent use of the adoption method, as the committee also proposes that transformation shall in these cases be performed in a way which is very similar to adoption, namely by issuing a verbal translation of the international provisions into Swedish as a Swedish statute. The committee denotes this method utransformation by way of translation”. In case of a dispute on the contents of the translated provisions when applied in Sweden, the translation will take precedence over the authentic texts. However, knowing that the Swedish text is only a translation, Swedish authorities and individuals will presumably give heed also to the authentic texts, the preparatory work to the agreement, and the jurisprudence in other countries. Therefore, the committee finds it hardly likely that any conflicts will arise in practice.

Transformation by way of translation satisfies the want of a method that is not too time- and workconsuming and at the same time meets the requirement that all statutes shall be in Swedish. The particular difficulties in interpreting foreign texts are thereby removed. There are some cases, however, in which the method discussed above should be substituted by adoption or by transformation.

Thus, adoption is to be recommended when the addressees of the agreement are authorities or individuals who find it more natural to apply the original text than the Swedish translation, being used to applying legal texts in foreign languages in their daily work. This will e. g. often be the case within the field of transport law. On the other hand, in order to ensure uniform legislation, traditional transformation will normally be preferable when an agreement contains a number of

provisions which must be re-drafted before they can be incorporated into the national legal system. Real transformation is usually also preferable when only a few of the treaty provisions call for specific legislative measures, while the others conform with Swedish law. Finally, the demand for clear and understandable'statutes in the field of penal law will almost inevitably require real transformation of treaty provisions.

It has also to be taken into account that a translation which is to be used as a statutory text must be of a highstanding quality. This may be more timeconsuming than a transformation procedure and in such cases, therefore, the latter method may be preferable.

The committee underlines again that the principles mentioned above are only general directives, and that the choice of method always must be made according to the merits of each particular agreement. If it is considered appropriate the two methods might also be combined.

The committee briefly deals with the possibility of a conflict between an international agreement and Swedish law. It is not to be excluded that in a particular case a translated or transformed text does not correctly convey the substance of the original text or that directives for .- the application of adopted rules will be at variance with the latter.

Furthermore, an agreement may have been erroneously supposed to conform with Swedish law and consequently has not been either adopted or transformed. If such errors have been made the Swedish legal rules will nevertheless have to be applied until the necessary legislative measures have been taken with a view to remedying the situation.

What has been said about international agreements also applies to resolutions by international organizations containing provisions which necessitate a change of Swedish law. However, such resolutions are rarely worded succinctly enough to be suitable for direct application. In general, therefore, as concerns resolutions, transformation of the provisions into Swedish legal text will be preferable.

Recommendations made by international organizations are not binding on the Member States and, consequently, need not be incorpor- ated into the national legal system. If it is considered appropriate to issue legal provisions because of a recommendation, the legislative act will be of purely internal nature, and the committee does not deem it necessary to give any directives for this case.

The committee finds it desirable that the legal acts through which international provisions are adopted or transformed by way of trans- lation should be as uniformly worded as possible. The act must always clearly indicate which provisions of an agreement shall have the force of law. The text of the adopted provisions shall always be annexed to the act. When transformation in the traditional form has been used, uniform texts will, for obvious reasons, be out of question. In this case, though, it is important that the implementing act clearly indicates that the enacted statute is based on an international agreement.

Publication of international agreements and resolutions

There are no legal rules to the effect that international agreements and resolutions shall be published in Sweden. According to a longstanding practice such agreements are published, but resolutions, on the other hand, are not. The agreements are published in a series edited by the Ministry for Foreign Affairs, entitled "Sveriges överenskommelser med främmande makter” (Sweden's Agreements with Foreign Powers), abbreviated SÖ. Adopted agreements are usually also published as an annex to the relevant act. Some administrative Agencies publish international provisions concerning matters within their sphere of activity.

In Sweden, the mere publishing of international agreements has no legal effect, as the agreements cannot be applied unless they have been incorporated into the national legal system by a legislative act. Nevertheless, the committee considers their publishing desirable as a valuable source of information.

The committee raises the question whether international agreements and resolutions should be published in the series "Svensk författnings- samling” which contains Swedish acts and other statutes. As the publishing of the instruments have no legal effect, and for practical reasons, the committee does not recommend this procedure but proposes that the series SÖ shall be maintained. However, in accordance with the terminology used in the new Constitution, it is proposed that in the future the SÖ shall be entitled Sveriges internationella överenskommelser (SWeden's International Agreements). It is also proposed that some principal rules on the publishing shall be laid down in an ordinance.

As for the scope of the SÖ, the committee finds that the series should contain all the agreements to which Sweden becomes a party, and such resolutions by international organizations which affect Swedish legis- lation.

Normally, the entire text of the instruments should be published but sometimes it may be sufficient to publish a short note giving mainly the title of an agreement and the date for Sweden's becoming a party to it.

At present, an annual volume of the SÖ contains all the agreements ratified by, or having otherwise become binding upon Sweden during the year. The volumes are, however, mostly issued only after long delays, the annual volume often not being complete until after three or four years.

The committee proposes that Scandinavian agreements should be published only in Danish, Norwegian, and Swedish, and other plurilingual agreements, besides Swedish, only in English and French. It is suggested that bilateral agreements should always be published in both Swedish and the foreign language of the other party to the agreement.

Agreements which have no authentic Swedish text should, in the view of the committee, be accompanied by a translation into Swedish. At present, the time required for translation is one of the reasons for the long delays in issuing the series. The committee points out that there is always a translation annexed to agreements submitted to Parliament and

that in other cases a translation should exist at the time of the Government's approval of the agreement. Consequently, there should always be translations at hand when the agreement is to be published in the SÖ.

Contrary to the present practice, the SÖ should always contain a reference to the parliamentary approval of the agreements and to the legislation enacted pursuant to them.

Register

Finally, the Report deals with the registering of international agreements in Sweden. For the time being, the registration of international agreements in the Ministry for Foreign Affairs is unsufficient. The Ministry publishes every two years a survey of the international agreements binding upon Sweden, but the survey is very summary. Particularly the lack of a subject index is felt. The committee proposes that a comprehensive register shall be compiled and published, followed by subsequent yearly supplements, which shall be compiled into complete registers every five years. Meanwhile, all the essential data on the agreements should be continuously registered within the Ministry for Foreign Affairs.

1. Inledning

1 .1 Utredningsuppdraget

Direktiven för utredningsuppdraget i den del som avser publicering av internationella överenskommelser återfinns i protokollet över justitie- ärenden den 25 maj 1967. Efter att ha uppdragit åt den sakkunnige att göra en allmän översyn över den gällande ordningen för publicering av författningar och att undersöka vilka behov som finns av samlad dokumentation rörande innehållet i författningar och andra allmänna föreskrifter samt på vilket sätt och i vilken form en sådan dokumentation borde hållas tillgänglig anförde föredragande departementschefen, stats- rådet Kling:

En angränsande fråga av central betydelse som under senare år fått allt större aktualitet rör det sätt på vilket internationella överenskommelser som har biträtts av Sverige genom publicering bringas till allmänhetens kännedom. Detta spörsmål bör behandlas vid den nu aktuella översynen.

Sedan länge tillämpas i Sverige ett system enligt vilket internationella överenskommelser som Sverige ingått införlivas med vår interna rätt genom lag eller annan författning. Författningarnas utformning företer emellertid många variationer.

Det internationella samarbetet på det rättsliga området har ökat väsentligt under efterkrigstiden. Det lagstiftningsarbete som består i transformering till svensk rätt av internationella fördrag har som följd därav successivt ökat i omfattning.

Mot denna bakgrund synes det nu böra undersökas om man inte kan förenkla och förenhetliga det tillämpade systemet. Den sakkunnige bör därför få i uppdrag att överväga frågan om förenklade och mera enhetliga former för publicering av internationella fördrag som biträtts av Sverige. Sålunda bör utredningen bl.a. pröva i vilken män och på vad sätt ordningen med publicering i ”Sveriges överenskommelser med främman- de makter” bör ändras.

En eventuell svensk anslutning till den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) kan föranleda överlåtelse på internationellt organ att utfärda bestämmelser som binder myndigheter och enskilda. De sakkun— niga bör överväga de frågor som sammanhänger med publicering av sådana bestämmelser.

Direktiven för utredningsuppdraget i vad det avser införlivande av internationella överenskommelser och andra internationella instrument med svensk rätt återfinns i protokollet över justitieärenden den 7 februari 1969. Departementschefen, statsrådet Kling, anförde:

I vår interna lagstiftning finns inte några bestämmelser om hur föreskrifterna i en internationell överenskommelse skall införlivas med vår rättsordning. Beträffande sådana för Sverige bindande internationella överenskommelser som medför rättigheter och skyldigheter för myndig- heter eller enskilda tillämpas sedan länge i praxis den metoden att en lag eller annan författning utfärdas varigenom bestämmelsernai överenskom- melsen — till den del de saknar motsvarighet i eller strider mot våra interna rättsregler — införlivas med vår rättsordning.

Valet av konstitutionell metod för införlivande av överenskommelsens bestämmelser med den interna rätten beror på huruvida de ämnen som berörs tillhör de områden, som enligt regeringsformen fordrar samfällda beslut av Kungl. Maj: t och riksdagen, eller de områden där Kungl. Maj: t beslutar ensam. Inom denna konstitutionella ram varierar de legislativa metoderna att införliva de internationella överenskommelsema med den svenska rätten. I vissa fall har i en författning förordnats, att överenskom- melsernas bestämmelser skall lända till efterrättelse här i landet. Förordnandet har ibland kompletterats med särskilda föreskrifter i sådana frågor, som i överenskommelsen uttryckligen överlämnats till nationell reglering liksom med bestämmelser som upphäver eller ändrar äldre bestämmelser som strider mot överenskommelsen. I andra fall har överenskommelsens bestämmelser till den del de inte redan har motsva- righet i vår lagstiftning eller sedvanerätt omarbetats till författning, varvid samma principer använts som brukar begagnas i vår interna lagstiftningi fråga om systematik, lagteknik och språkbruk.

Den sistnämndametoden har använts framför allt på privaträttens, straffrättens och processrättens område, där överenskommelsemas inför- livande med svensk rätt som regel kräver av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Det finns emellertid exempel på att man också på dessa områden har använt den enklare metoden att i den författning som antagits hänvisa till bestämmelserna i överenskommelsen. När denna , metod använts, har i allmänhet de rättsligt betydelsefulla avsnitten av

överenskommelsen tagits in i själva författningen eller i bilaga till denna. Att överenskommelsen återges i bilaga till författningen torde därvid vara det vanligaste och detta förfaringssätt har nära nog undantagsvis tillämpats när överenskommelsen saknar auktoritativ svensk text. Bilagan omfattar då en eller flera av de utländska texterna jämte översättning till svenska.

Det framgår av vad jag nu har anfört att något systematiskt uppbyggt system inte tillämpas hos oss när det gäller metoderna för att införliva internationella överenskommelser med den svenska rätten. Bristen på enhetlighet skapar osäkerhet och vållar svårigheter för de lagstiftande myndigheterna och i rättstillämpningen. Den metod som på vissa områden företrädesvis har använts för införlivandet, nämligen att omarbeta den internationella överenskommelsens bestämmelser till intern författning, innebär från lagteknisk synpunkt åtskilliga fördelar men är arbetskrävande och tidsödande. Detta förhållande har medfört att vi inte alltid har kunnat tillträda internationella överenskommelser i den takt som varit önskvärd.

De olägenheter som är förenade med sakernas nuvarande tillstånd blir alltmer framträdande. Det internationella samarbetet har successivt vidgats i snabb takt under de senaste decennierna. Inte minst gäller detta lagharmoniseringsarbetet. Detta har resulterat i ett stort antal intematio— nella överenskommelser på skilda rättsområden. Utvecklingen kan väntas fortsätta i samma riktning och troligen i ökad takt. Särskilt i ett land som Sverige som i så hög grad är engagerat i internationellt samarbete och har ett omfattande lagstiftningsprogram men begränsade personella och administrativa resurser är det en förutsättning för att vi skall kunna hålla

jämna steg med utvecklingen att vi får ett någotsånär enhetligt och smidigt system efter vilket de internationella överenskommelserna införlivas med den interna rätten.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört ter det sig angeläget att frågan om metoderna för internationella överenskommelsers införlivande med svensk rätt övervägs. Jag har nyligen haft anledning att iett konkret fall något beröra denna fråga. I propositionen 1968: 132 med förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR) uttalade jag som min mening att frågan om att helt eller delvis ersätta den gängse transformeringstekni- ken med enklare och snabbare metoder bör tas upp till prövning i hela dess omfattning och bli föremål för ett principiellt ställningstagande av allmän räckvidd. Jag uttalade emellertid också att ett sådant ställnings- tagande förutsätter en allsidig bedömning av olika alternativa lösningar och att samråd bör ske med de övriga nordiska länderna, eftersom en omläggning av det nu tillämpade systemet skulle få omedelbara återverk- ningar på det nordiska lagsamarbetet (prop. s. 133 f.).

I Danmark tillsattes redan år 1965 en kommitté med uppgift bl. a. att överväga en revision av loven om Lov- og Ministerialtidene och att utreda vilken ordning som bör följas vid kungörelse och genomförande av traktater. Under år 1967 tillkallades i Finland en sakkunnig för att utreda frågor om tranformering till finsk rätt av internationella fördrag samt offentliggörande av lagar och andra rättsliga föreskrifter. När frågan togs upp från svensk sida vid ett möte med kontaktmännen för nordiskt lagsamarbete i november 1968 förklarade man från norsk sida att man också i Norge avser att utreda frågan om internationella överenskommel- sers införlivande med den nationella rätten.

Under dessa förhållanden anser jag att ett motsvarande utrednings- arbete nu bör komma till stånd också hos oss. Utredningsuppdraget bör lämpligen lämnas till den år 1967 tillsatta utredningen om författnings- publicering m. m.

Utredningen bör för olika slag av internationella överenskommelser belysa och analysera de folkrättsliga samt konstitutionella och övriga intemrättsliga aspekterna på olika metoder för införlivande av internatio- nella överenskommelser med svensk rätt. Härvid bör utredningen undersöka vilka erfarenheter man har haft av de olika system som används i främmande, med Sverige jämförliga länder. Olika möjligheter att förenkla och förbättra det nuvarande tillvägagångssättet bör övervä- gas. Särskilt bör undersökas i vilken omfattning metoden att omarbeta internationella överenskommelser till intern lagstiftning kan överges och ersättas av enklare metoder, som medger att internationella överenskom- melser kan införlivas med den svenska rätten utan alltför omfattande arbetsinsatser och onödig tidsutdräkt. Det är sannolikt att någon enhetlig metod som kan tillämpas på alla olika slag av överenskommelser inte kan anvisas, men utredningen bör då lägga fram förslag till lämpliga lösningar för olika typer av överenskommelser, grupperade efter någotsånär entydiga kriterier.

Utredningen bör också uppmärksamma de problem som är förknippa- de med genomförande i vårt land av sådana beslut av mellanstatliga organisationer, i vilka Sverige är medlem, som ålägger medlemsstaterna att genomföra rättslig reglering av viss innebörd. Även hithörande problem bör undersökas. Såvitt avser beslut av FN:s säkerhetsråd bör samråd ske med FN-lagkommittén.

"Utredningen bör särskilt undersöka vilken legislativ form som bör väljas för genomförandet i_ vår lagstiftning av överenskommelser av samma art som Romfördraget och av sådana bindande beslut som fattas av organ som bildats genom överenskommelsen. Arbetet bör idenna del

! Ett flertal av de iför- teckningen upptagna för- fattningarna har numera upphävts men har likväl medtagits för att belysa i vilken omfattning lag- stiftningen har påverkats av internationella åtagan- den.

utmynna i förslag till lösningar av de särskilda