Prop. 1968:140

('angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet',)

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

1

Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för det

frivilliga skolväsendet; given Stockholms slott den 28 juni 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådspro­ tokollet över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hem­ ställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden från yrkesutbildningsberedningen och från skogs­ brukets yrkesutbildningskommitté läggs i propositionen fram principförslag dels om sammanförande av skolorna på det gymnasiala stadiet till en skolform, dels om ut­ formningen av den framtida yrkesutbildningen.

Nuvarande tre skolformer fackskola, gymnasium och yrkesskola föreslås den 1 juli 1971 bli sammanförda till en skolform, vars namn inte nu fixeras. Såsom arbetsnamn under beredningsarbetet har använts ordet »mellanskolan» och denna benämning används av praktiska skäl också i propositionen. Den nya mellanskolan skall organisatoriskt utgöra en skolform, vilket bl. a. innebär att lärare anställs vid mellanskolan i kommunen med placering vid viss skolenhet.

De framlagda förslagen syftar till ett fullföljande av 1964 års beslut om refor­ mering av de gymnasiala skolorna. En samordnad planering för alla utbildnings­ linjer inom mellanskolan förutsätts således. Vid planeringen bör eftersträvas att flertalet studievägar inom mellanskolan kan erbjudas på varje ort, där mellanskol- utbildning anordnas. Självfallet måste avvikelser från denna princip få förekomma.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Under överskådlig tid kommer yrkesutbildning i viss omfattning att finnas även

utanför mellanskoleorterna.

Varje mellanskolenhet bör innehålla ett så allsidigt urval av utbildningsvägar

som möjligt. Tyngdpunkterna kan emellertid ligga på olika sektorer i olika skol­

enheter.

För den utbildning, som motsvarar nuvarande gymnasium och fackskola, före­

slås i propositionen inga ändringar i läroplanerna. Däremot föreslås i huvudsaklig

anslutning till yrkesutbildningsberedningens förslag en omläggning av utbildningen

inom den del av mellanskolan som svarar mot nuvarande yrkesskola. Detta inne­

bär bl. a. att yrkesutbildningslinjerna får en bred inriktning och organiseras enligt

den s. k. blockprincipen. Den inledande utbildningen inom varje linje blir sålunda

gemensam för ett flertal utbildningsvägar vilka successivt differentieras och leder

fram till mer specifika utbildningsmål. Yrkesutbildningen blir i regel 2-årig. Vissa

modifikationer i yrkesutbildningsberedningens förslag förordas bl. a. rörande det

maskin- och eltekniska blocket och utbildningen inom vård- och konsumtionsom­

rådet. I de föreslagna timplanerna för yrkesutbildning på olika linjer inryms obli­

gatoriskt allmänna ämnen med valmöjligheter för eleven. Härjämte lämnas utrym­

me för fritt tillval, som naturligt skall anknyta till studieprogrammet i övrigt. In­

förandet av de nya läroplanerna för yrkesutbildningslinjerna beräknas komma att

utsträckas över en längre tidsperiod.

Med hänsyn till pågående utredningar om huvudmannaskap och skolledarorga-

nisation tas nu ej slutlig ställning i dessa frågor. Inte heller tas i detta sammanhang

ställning till framlagda förslag om nya statsbidragsregler. Med tillämpning av nuva­

rande statsbidragsregler och vid en oförändrad intagning till yrkesutbildningen be­

räknas statens kostnader på driftbudgeten öka med i runt tal 25 %. En ny teknisk

utformning av statsbidragsreglerna kommer att övervägas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

3

Utdrag av protokollet över utbildnings ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 juni

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående riktlinjer för det fri­

villiga skolväsendet och anför.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

1. Inledning

1.1 Yrkesutbildningsberedningens utredningsarbete

Den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för ecklesiastik­

departementet att tillkalla tolv utredningsmän för att verkställa utredning rörande

yrkesutbildningens uppgifter, innehåll och organisation. Riktlinjer för de sakkunni­

gas arbete angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnda

dag.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen den 17

oktober 1963 såsom sakkunniga överdirektören och chefen för dåvarande översty­

relsen för yrkesutbildning Birger Öhman, numera skolrådet Birger Gårdstedt, direk­

tören i Svenska arbetsgivareföreningen Folke Haldén, dåvarande kommunalrådet

Oscar Hallbeck, utbildningschefen hos Tjänstemännens centralorganisation Åke Is-

ling, ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Tore Karlson, riksdagsmän­

nen, sekreteraren Nils Kellgren och lantbrukaren Jan-Ivan Nilsson, förbundsdirek­

tören i Svenska landstingsförbundet Bengt Olsson, riksdagsmannen, optikermästaren

Stig Stefanson, skolinspektören Erik Stålnacke och riksdagsledamoten, kamreraren

Karin Wetterström. Åt Öhman uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsar­

betet.

De sakkunniga antog benämningen yrlcesutbildningsberedningen (YB).

YB har hittills framlagt fyra betänkanden. Det första (SOU 1966: 3), som inne­

fattar överväganden och förslag gällande de principiella problemen rörande dagens

och framtidens svenska yrkesutbildning, överlämnades med skrivelse den 16 decem­

ber 1965. Det andra (Stencil E 1967: 1) som innehåller förslag angående viss fort­

bildning för lärare i yrkesteknik, överlämnades med skrivelse den 12 januari 1967.

I det tredje betänkandet (SOU 1967: 48), som överlämnades med skrivelse den 11

oktober 1967, har YB framlagt förslag till läroplaner för yrkesutbildningen samt

behandlat vissa pedagogiska och metodiska frågor.

YB:s fjärde betänkande (Stencil U 1968: 2), som innehåller vissa beräkningar

rörande kostnaderna för gymnasial yrkesutbildning enligt YB:s förslag, överlämna­

des med skrivelse den 9 februari 1968.

Betänk andena betecknas i det följande YB I, II, III och IV.

Över YB 1 och III har yttranden avgetts av följande remissinstanser. Inom pa­

rentes anges över vilket betänkande instansen yttrat sig.

Skolöverstyrelsen — som hört samtliga länsskolnämnder och lärarhögskolor, de

husliga seminarierna samt styrelsen för konstfackskolan — (I, III), Bergsskolan i

Filipstad, Lennings textiltekniska institut i Norrköping och textilinstitutet i Borås

(I), kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrens-

cheferna — (I, III), försvarets personalnämnd, försvarets personalvårdsnämnd

5

(I), försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen (I, III), dåvaran­ de medicinalstyrelsen (1), poststyrelsen, televerket, statens järnvägar (I, III), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (I), statens vattenfallsverk, sjöfartsstyrelsen (I, III), statens vägverk (III), byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, general­ tullstyrelsen, statistiska centralbyrån, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäte- ristyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, veterinärstyrelen (I, III), kommerskolle­ gium (I), statens institut för hantverk och industri, statens institut för konsumentfrå­ gor, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen (I, III), överståthållarämbetet — som hört Stockholms stad —, samtliga länsstyrelser —■ som haft att höra samtliga kommuner med gymnasium och ett lämpligt antal kommuner med yrkesskola men utan gymnasium — domka­ pitlet i Uppsala (I), universitetskanslersämbetet — med yttranden från ämbetet un­ derställda lärosäten —, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, Musika­ liska akademiens styrelse (I, III), styrelsen för konsthögskolan (1), Akademien för de fria konsterna — efter hörande av konsthögskolans lärarråd — (III), styrelser­ na för lantbrukshögskolan och skogshögskolan (I, III), styrelsen för veterinärhög­ skolan, statens brandskola (I), teater- och orkesterrådet, samarbetsnämnden för so­ cialhögskolorna (III), centrala studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens konsumentråd, Alnarpsinstitutet (I, III), styrelsen för internationell utveckling (I), Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (I, III), 1966 års värnpliktskommitté, krigsmaktens lärlingsutredning, statens handi­ kappråd, handikapputredningen, 1960 års blindvårdsutredning, 1962 års ungdoms- utredning, skolarbetstidsutredningen, utredningen rörande sexual- och samlevnads­ frågor i undervisnings- och upplysningsarbetet, utredningen rörande utbildning av lärare för blind- och dövskolväsendet, utredningen rörande utbildning av bibliote­ karier in. m., skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, bemslöjdsutredningen, per- sonalutbildningsberedningen (I), utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden, 1965 års musikutbildningskommitté, kompetensutredningen, trädgårdsnäringsutred- nir.gen (I, III), utredningen rörande huvudmannaskapet för de gymnasiala skolfor­ merna m. m., organisationskommittén för behandling av vissa frågor rörande jord­ brukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor, konstnärsutbildningssakkun- niga (III).

Yttranden har även inkommit från följande organisationer m. fl. Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbun­ det (I, III), 23 landstingskommuner (I), Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges arbetsledareför­ bund, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska byggnadsentreprenörför­ eningen, Jernkontoret, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien, Han­ delns arbetsgivareorganisation (I, III), Sveriges mekanförbund, Sveriges kemiska industrikontor (kemikontoret) (I), Sveriges mekanförbund i samråd med Sveriges verkstadsförening, Arbetsmarknadens yrkesråd, Svenska byggnadsindustriförbundet, Grafiska arbetsgivareförbunden (III), A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivareförening, Svenska tidningsutgivarföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers central­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

6

organisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska yrkes-

utbildningsföreningen (förutvarande Svenska yrkesskolf öreningen), Sveriges radio

aktiebolag, Samfundet för affärsutbildning, Kooperativa förbundet, Svenska bank­

föreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köp­

mannaförbund, Sveriges redareförening, Hushållningssällskapens förbund (I, III),

Sveriges lantbruksförbund (III), Sveriges allmänna exportförening, Riksförbundet

landsbygdens folk (RLF), Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Lantbruksför-

bundets tidskrifts aktiebolags korrespondensskola, Brevskolan, Svenska skolläkar-

föreningen, Svenska fackingenjörers riksförbund, Svenska vattenkraftföreningen,

Svensk yrkesvägledarförening, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Centralförbun­

det för nykterhetsundervisning, Folkbildningsförbundet, Fredrika-Bremer-Förbun-

det, Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Sveriges förenade studentkårer (SFS),

Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges folkhögskoleelevers förbund,

Studierådet vid affärsbankerna, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges konservati­

va studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Samverkande bild­

ningsförbunden (I), Hermods, Målsmännens riksförbund, Sveriges husmodersför­

eningars riksförbund, Svenska hemslöjdsföreningars riksförbund, Konstnärernas

riksorganisation, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Centerns

kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund, Sveriges so­

cialdemokratiska ungdomsförbund (I, III), Svenska slöjdföreningen, Utbildningsra-

det för hotell och restauranger (III).

I anslutning till YB I inkom från Centerns, Folkpartiets och Högerns kvinnoför­

bund m. fl. kvinno- och ungdomsorganisationer en skrift i vilken föreslås att ämnet

hushållsekonomi och familjekunskap skall bli obligatoriskt och införas på samtliga

linjer inom den gymnasiala skolan.

Också i anslutning till YB III har inkommit ett antal skrifter.

Över YB II har yttranden avgetts av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

Arbetsmarknadens yrkesråd och TCO.

Över YB IV har yttranden avgetts av skolöverstyrelsen, statskontoret, riksrevi­

sionsverket, centrala studiehjälpsnämnden, Svenska stadsförbundet, Svenska kom­

munförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

1.2 Skogsbrukets yrkesutbilduingskommittés utredningsarbete

Den 6 juni 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag rö­

rande yrkesutbildningen på skogsbrukets område samt därmed sammanhängande

spörsmål.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 7 juni

samma år såsom sakkunniga numera överdirektören Sören Lane, numera lands­

hövdingen Hjalmar Nilsson, numera landstingsrådet Lennart Stiernstedt samt riks­

7

dagsmännen Nils B. Hansson, Herbert Hermansson och Jon Jonsson. Åt Lane uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Sedan Jonsson avlidit till­ kallades den 11 september 1962 riksdagsmannen K. Olof Persson såsom sakkun­ nig. Sedan Lane anhållit om entledigande från utredningsarbetet förordnades den 1 februari 1966 Nilsson att vara ordförande. Samtidigt tillkallades riksdagsmannen Erik Mossberger såsom sakkunnig.

De sakkunniga antog benämningen skogsbrukets yrkesutbildningskommitté (SYK).

SYK har avlämnat två betänkanden över skoglig yrkesutbildning, nämligen del I (SOU 1965: 67) och del II (SOU 1967: 38).

I betänkandena behandlas följande skolformer, nämligen skogsbruksskolor, sta­ tens skogsskolor och skogsmästarskolan. I detta sammanhang tas de frågor upp som gäller skogsbruksskolorna.

Efter remiss har yttranden över de båda betänkandena avgetts av arbetarskydds- styrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skogshögskolan, statens skogsmästarskola, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Västman­ lands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samtliga landstingskommuner, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, TCO, SACO, LO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Forskningsstiftelsen skogsarbeten, Föreningen skogs­ brukets arbetsgivare, RLF, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Svenska skogsarbe­ tareförbundet, Svenska skogsmästareförbundet, Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) och YB.

Över del I har vidare yttranden avgetts av riksrevisionsverket, lantbrukshögskolan, Alnarpinstitutet, Hushållningssällskapens förbund, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göte­ borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, samt av Svensk yrkesvägledarförening.

Över del II har yttranden vidare avgetts av byggnadsstyrelsen, centrala studie- hjälpsnämnden, De skogsskolebildade tjänstemännens samarbetsråd, Skogsindustri­ ernas samarbetsutskott, skogspolitiska utredningen, Stiftelsen Värmlands och Öre­ bro läns skogsskola, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges agronom- och lant- brukslärareförbund och Sveriges Jägmästares och Forstmästares Riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

1.3 De gymnasiala skolformernas utveckling

1.3.1 Propositionens bakgrand

I direktiven för YB lämnades mot bakgrunden av den utveckling som ägt rum efter 1955 års riksdagsbeslut om utbyggnad av yrkesskolväsendet (prop. 1955: 139,

8

SU 138, rskr 310) en översiktlig redogörelse för de huvudspörsmål som borde ut­

göra de väsentligaste utgångspunkterna för utredningens arbete. Av redogörelsen

framgick att YB bl. a. borde åstadkomma ett insättande av yrkesutbildningsväsen-

det i dess utbildningspolitiska sammanhang, en kvantitativ planering för yrkesskolan

och en avvägning av skolformens innehåll, däri inbegripet möjligheterna att anpassa

yrkesskolan till grundskolan, fördelningen mellan teoretisk och praktisk utbildning,

principerna för s. k. blockutbildning, målsättning m. m. Bland utredningens huvud­

uppgifter ingick också att pröva organisationens, huvudmannaskapets och statsbi­

dragssystemets utformning. Åt YB uppdrogs vidare att komma med förslag röran­

de vissa frågor inom vuxenutbildningens område.

I juli 1963 överlämnade 1960 års gymnasieutredning till dåvarande chefen för

ecklesiastikdepartementet sitt betänkande Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42).

Den 19 september samma år lade fackskoleutredningen fram sitt betänkande Fack­

skolan (SOU 1963: 50). Vissa av de huvudfrågor, som angetts i direktiven för YB,

behandlades ingående i dessa betänlcanden. Frågorna följdes därefter upp i 1964

års beslut angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. (prop. 1964:171,

SäU 1, rskr 407) och föranledde därvid följande ställningstaganden.

Beträffande den kvantitativa utvecklingen av de gymnasiala skolformerna föror­

dades som en riktpunkt att i gymnasium och fackskola tillsammans skulle omkring

år 1970 intas ca 50 % av årskullen, därav ca 30 % i gymnasiet och ca 20 %

i fackskolan. Tillsammans med en beräknad utvidgning av yrkesskolutbildningen

skulle detta innebära att vid 1970-talets början omkring tre fjärdedelar av årskul­

len komme att genomgå gymnasial utbildning. Ifråga om det gymnasiala skolsyste­

mets struktur betonades betydelsen av dels bredden i utbildningsinnehållet, dels

målinriktningen hos utbildningen, mellan vilka båda önskemål en avvägning måste

ske. Det konstaterades vidare, att det gymnasiala skolsystemet borde omfatta hu­

vudformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola.

Såsom en bärande princip för planeringen av det gymnasiala skolväsendet fram­

hölls den helhetssyn på utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet, som både

gymnasieutredningen och fackskoleutredningen utgått från vid sina överväganden

och som i mycket positiva uttalanden vunnit stöd hos ett stort antal remissinstan­

ser. Att de olika studievägarna på det gymnasiala åldersstadiet måste samordnas i

fråga om målsättning, organisation och resursutnyttjande ansågs uppenbart. Det

förutsattes att i fortsättningen såväl den lokala och den regionala som den centrala

planeringen för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad skulle be­

akta både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. I propositionen framhölls också,

att om man ville förverkliga målsättningen att var och en, så långt våra resurser

tillät det, skulle få den utbildning som svarade mot hans eller hennes önskemål

och förutsättningar, borde man sträva efter att samtliga eller flertalet studievägar

inom det gymnasiala skolsystemet skulle erbjudas överallt där gymnasial utbildning

anordnades. Någon tvekan om att en horisontell samordning skulle vara riktpunk­

ten för den lokala planeringen ansågs icke råda. Det underströks emellertid att den

lokala planeringen måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar fram­

förallt ifråga om befintliga skolbyggnader.

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

9

Beträffande huvudmannaskapsfrågan berördes även yrkesskolans ställning och föredragande departementschefen uttalade härom följande.

Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna skolform i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de principiella och praktiska motiven för gymnasial kommunalisering med samma styrka kan åbe­ ropas för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga delar av yrkesskolan synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla uppgift i det gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade resurser kunna utnyttjas rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit, en samordnad plane­ ring och normalt också en lokalmässig samordning av yrkesskola och andra skol­ former. I direktiven för yrkesutbildningsberedningen har jag också framhållit att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån sådana synpunkter. Vikten av att så sker framstår i dag ännu klarare än då beredningen tillsattes. Vilka konkreta slut­ satser som bör dras härav beträffande huvudmannaskapet för de olika utbildning­ arna inom yrkesskolan är emellertid inte möjligt att bedöma förrän denna skolas uppgifter, innehåll och organisation närmare klarlagts.

Riksdagen godtog i allt väsentligt de i det föregående redovisade ställningstagan­ dena och fattade dessutom i enlighet med departementschefens förslag beslut om ett i huvudsak enhetligt statsbidragssystem för de gymnasiala skolformerna.

1.3.2 Propositionens uppläggning

Samtidigt som YB haft till uppgift att lägga fram förslag rörande

utformningen

av den framtida yrkesutbildningen har en mycket väsentlig uppgift för YB varit att överväga hur denna utbildning bör infogas i det gymnasiala skolväsendet. YB:s förslag i sistnämnda avseende ansluter nära till de tankar som redovisats i gymna- sieutredningens betänkande och i 1964 års proposition angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. Vid ställningstagandena till YB:s förslag har det befun­ nits angeläget att till slutligt övervägande ta upp de problem som är knutna till frågan om yrkesutbildningens sammanfogande med övrig gymnasial utbildning. Re­ dovisningen för nämnda överväganden lämnas huvudsakligen i avsnittet En sam­ manhållen mellanskola.

Av den tidigare redogörelsen framgår att SYK tillkallats av chefen för jord­ bruksdepartementet och att kommittén redovisat sitt utredningsarbete till denne. De av YB och SYK behandlade utbildningsproblemen har emellertid många be­ röringspunkter. Detta har även understrukits av remissinstanserna. Det har därför bedömts lämpligast att de båda utredningarnas förslag rörande den skogliga yrkes­ utbildningen redovisas i ett sammanhang. Härtill kommer att YB:s förslag även omfattar yrkesutbildning inom jordbrukets och trädgårdsnäringens områden var­ för det befunnits sakligt motiverat att i föreliggande proposition behandla yrkesut- bildningsproblemen —- dvs. sådana som berör den grundläggande utbildningen — inom nämnda tre näraliggande områden. Förslagen från YB och SYK jämte remiss­ behandlingen därav redovisas i det följande i avsnitt 4 samt de i samråd med chefen

1*Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

10

för jordbruksdepartementet gjorda ställningstagandena till dessa förslag i avsnitt

6.4. Förslaget berör emellertid även utbildning som ligger ovanför basnivån. Då

avsikten är att den skogliga yrkesutbildningen i sistnämnda delar i sinom tid skall

bli föremål för särskild prövning av Kungl Maj:t i jordbruksdepartementet kom­

mer i denna proposition dessa delar att beröras endast i den mån det krävs för

sammanhangets skull.

YB:s förslag rörande vuxenutbildning har anmälts av förutvarande chefen för

ecklesiastikdepartementet i prop. 1967: 85 angående vissa åtgärder inom vuxenut­

bildningens område m. m. (SU 117, 2LU 45, rskr 277, 290).

I det följande kan endast lämnas en starkt förkortad redogörelse för YB:s och

SYK:s betänkanden. Beträffande till betänkandena fogade reservationsvis framförda

yrkanden och särskilda yttranden torde få hänvisas till betänkandena.

Även redovisningen av de över betänkandena avgivna yttrandena maste med

hänsyn till materialets omfång starkt begränsas. Flera remissinstanser har yttrat sig

såväl över YB I som över YB III. Vissa förändringar i instansernas ställningstagan­

den till frågor som behandlats i båda betänkandena — så gott som uteslutande i för

YB positiv riktning — har därvid kunnat konstateras. I sammanställningen av re­

missmaterialet påvisas sådana förändringar endast om de bedömts vara av väsent­

lig betydelse. Remissmaterialet torde, framför allt i vad avser remissinstansernas

syn på läroplansförslagen, komma att bli av stort värde för det fortsatta arbetet

med yrkesutbildningens utformning.

I fråga om många av de framförda utredningsförslagen fordras inte beslut av riks­

dagen. För överblickens och sammanhangets skull är det dock i vissa fall nödvän­

digt att ge en kortfattad redovisning även för sådana förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

11

2. Yrkesutbildningens utformning

2.1. YB:s förslag

2.1.1 Allmänna riktlinjer (YB I 6, 8, 9, 10.1, 11.1 och 2, 11.6)

Utbildningsexpansionen på gymnasial och eftergymnasial nivå ställer utomor­ dentliga krav på resurser. En omsorgsfullt genomförd planering av skolväsendet är med hänsyn härtill nödvändig. Statsmakternas beslut om grundskolan och om de gymnasiala skolformerna har skapat ett underlag härför. Dessa beslut måste nu kompletteras med beslut i fråga om yrkesutbildningens utformning. YB erinrar om de uttalanden som gjorts angående betydelsen av en samordnad planering av alla skolformer ovanför grundskolan.

Tendensen till förlängning av den allmänna barn- och ungdomsskolan är enligt YB genomgående inom de mera utvecklade industriländerna. Det mera defini­ tiva yrkesvalet uppskjuts och tiden utnyttjas till utbildning av sådan art att den håller vägen öppen till alternativa yrkesområden och yrkesutbildningar. YB finner att detta är orsaken till den starka elevtillströmningen till de teoretiska linjerna i grundskolan. En sådan utveckling medför snabbt ökande anspråk på gymnasial utbildning. Det framstår för YB i detta läge som en angelägenhet av största vikt att man söker utforma yrkesskolan så, att den för ungdomarna framstår som ett valvärt alternativ till gymnasiet och fackskolan.

Såsom ett viktigt motiv för en omprövning av yrkesutbildningens innehåll ser YB de fortlöpande strukturförändringarna på arbetsmarknaden som gör det omöj­ ligt att i dag precisera de krav på utbildning och kvalifikationer, som i framtiden kommer att ställas på arbetskraften. Vissa grundläggande kunskaper och färdig­ heter är dock av den arten att de har långvarigt eller rentav livsvarigt värde. Yrkes­ skolan bör, i likhet med gymnasiet och fackskolan, utformas så att utbildningen från en bred bas genom successiva val leder fram mot ökad specialisering. En viktig förutsättning för att yrkesskolan verkligen ska fylla sin uppgift inom det gymnasiala skolsystemet är, framhåller YB, att den ges sådan utformning att den inte uppfattas som en återvändsgränd.

Först när de praktiska utbildningsvägarna ger lika goda och med de teoretiska studierna likvärdiga möjligheter till fortsatt utbildning har förutsättningar ska­ pats för ett i egentlig mening fritt val. YB betonar vidare, att yrkesskolan skall erbjuda utbildning inte blott för dem, som nyss slutat grundskolan. Man måste räkna med att även andra ungdomar, nämligen ungdomar med fullföljda eller av­ brutna studier i fackskola eller gymnasium liksom ungdomar med längre eller kortare tids förvärvsarbete, kommer att söka sig till yrkesskolan.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Liksom på sin tid gymnasieutredningen har YB funnit det ändamålsenligt att

bedöma behov och krav rörande yrkesutbildningen med hänsyn till individerna,

arbetslivet och samhället.

För att utröna ungdomens motiv för val av yrkesutbildning och dess önskemål

om utbildningens innehåll har YB låtit verkställa en särskild undersökning av yr­

kesskolans rekrytering och av elevernas bakgrund och framtidsplaner. Undersök­

ningen, som är den första mera omfattande i sitt slag, inriktar sig på dels elevernas

uppfattning och värderingar, dels vissa objektiva yttre fakta. Undersökningen

redovisas utförligt i kapitel 6 i YB I, till vilket hänvisas. Här skall endast redovisas

några av de informationer, som YB ansett sig kunna erhålla ur materialet.

Ungdomens primärkrav på yrkesutbildningen är, enligt YB, förutom att den

snabbt skall leda till yrkesverksamhet, att den skall utgöra en naturlig grund för

vidareutbildning.

Med reservation för det osäkra siffermaterialet och med hänsyn till att uttalade

planer inte alltid är så väl underbyggda framgår det, enligt YB, att valet av ut­

bildningslinje i yrkesskolan av de unga själva inte uppfattas såsom ett definitivt

yrkesval.

Utbildningen måste bidra till att underlätta individens rörlighet. YB anser sig

också kunna konstatera, att förberedelsen till yrkesvalet bör omfatta sådan kun­

skap som har betydelse för anpassningen till arbetsmiljön.

Till grund för YB:s bedömning av avnämarnas behov ligger rapporter från

beredningens olika arbetsgrupper. YB kommer fram till följande slutsatser.

Det föreligger alltid ett behov av specifikt arbetskunnande bundet till de med

yrket förbundna arbetsuppgifterna. Utbildningen i att handha verktyg och ma­

skiner får inte vara ytlig. Mycken tid behöver anslås för inövande av praktisk

yrkeskunskap. De yrkesteoretiska momenten måste inpräglas parallellt med de

praktiska övningarna. Arbetarskyddet måste beaktas i yrkesutbildningen. De bio­

teknologiska förhållandena inom arbetslivet, dvs. frågor som gäller arbetsställningar,

arbetsmetoder, personlig utrustning m. m., bör ha en given plats i utbildningen.

En snäv avgränsning av utbildningen torde från avnämarsynpunkt icke vara önskvärd.

Behov torde föreligga — inte minst i det mycket stora antalet mindre företag som

näringslivet i vårt land omfattar — av insikter som skulle kunna betecknas som

kringkunskaper. En viss kunskapsmarginal är också ofta en förutsättning för snabb

anpassning till förändrade krav. För utveckling av företagsdemokrati och för in­

dividens anpassning till modern arbetsmiljö krävs vissa grundläggande kunskaper

om det moderna arbetslivet.

YB har i anslutning till sina överväganden rörande behovet av en definition av

begreppet yrkesutbildning gjort en genomgång av de delar av denna utbildning

som innefattas i begreppen grundutbildning, färdigutbildning, inskolning, fortbild­

ning, vidareutbildning, uppskolning och omskolning. Målen för de utbildningsva-

rianter som inryms i dessa begrepp anges av YB på följande sätt.

Grundutbildningen skall meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kun­

skaper och färdigheter och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. An­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

13

talet kurstyper bör begränsas i förhållande till nuläget och grundutbildningen in­ riktas mot stora huvudsektorer. Utbildningens beredskapseffekt bör vidare för­ stärkas genom ett ökat inslag av yrkesteoretiska och allmänbildande ämnen.

Den grundläggande utbildningen förutsätts i regel inte ge utrymme för den spe­ cialisering eller den arbetsrutin som en viss yrkesutövning kräver. En sådan, för en bestämd funktion avslutande utbildningsetapp kallar YB färdigutbildning. YB finner det lämpligt, att färdigutbildningen meddelas i samarbete mellan skola och företag. För att garantera frihet i yrkesvalet på orter med svagt differentierat näringsliv bör man enligt YB räkna med att färdigutbildning även måste ges helt i yrkesskola.

Om utbildningen eller viss del därav är företagsspecifik och de meddelade kun­ skaperna i huvudsak avsedda för visst företag eller företagsgrupp benämns ut­ bildningen inskolning. Inskolning i en eller annan form ges numera regelmässigt varje nyanställd.

Fortbildningens syfte är att hålla yrkeskunskaperna aktuella. Fortbildningen ges kontinuerligt på arbetsplatsen genom instruktion och information som ofta med fördel kan ges i form av speciella fortbildningskurser.

Med vidareutbildning avser YB sådan utbildning som syftar till att öka yrkes- kunnandet och göra det möjligt för arbetstagaren att fullgöra nya och mera krä­ vande arbetsuppgifter. Även om vidareutbildning till stor del erhålls genom den direkta yrkesutövningen är det dock enligt YB:s mening i ökande utsträckning nöd­ vändigt att vidareutbildning meddelas genom organiserade utbildningsåtgärder.

Vid mera genomgripande förändringar i ett företag kan behov uppstå av helt nya personalgrupper. I sådana fall krävs ofta betydande utbildningsinsatser i nivå- höjande syfte. Denna arbetsmarknadspolitiskt betingade vidareutbildning benäm­ ner YB uppskolning.

Omskolningen är likaså en arbetsmarknadspolitiskt betingad utbildning för vuxna, som omfattar personer, som drabbats av arbetslöshet eller riskerar att bli arbetslösa och för vilka ett ingripande från samhällets sida är påkallat. Från och med år 1966/67 pågår ■— enligt riktlinjer i prop. 1966: 52, framlagd efter över­ lämnandet av YB I — försöksverksamhet med utbildning i yrken inom vilka det är angeläget att snabbt öka tillgången på arbetskraft (bristyrkesutbildning).

Beträffande målet för yrkesutbildningen framhåller YB vidare att den gymna­ siala yrkesskolans primära uppgift bör vara att ge unga människor en grundläg­ gande yrkesutbildning så långt möjligt anpassad till såväl individens behov och förutsättningar som avnämarnas intressen. Den utbildning som skolorna medde­ lar i dag måste vidare vara utformad så att den i största möjliga utsträckning mot­ svarar morgondagens krav och behov. Denna målsättning är dock inte lätt att för­ verkliga eftersom utvecklingen inom skilda områden fortskrider i gradvis stegrat tempo. Det finns därför enligt YB skäl att ingående ompröva den grundläggande yrkesutbildningens specialisering.

YB:s uppfattning är, att yrkesutbildningen — i varje fall i sitt slutskede •— trots alla komplikationer måste vara klart inriktad mot vissa bestämda yrken eller yr­ kesområden. Det är vidare angeläget, att den kvantitativa avvägningen av olika utbildningsspecialiteter överensstämmer med arbetsmarknadens behov.

Yrkesutbildningarna är för närvarande i stort så organiserade, att de redan i utbildningstidens början är specialiserade mot visst yrke. YB har i stället med

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

hänsyn bl. a. till svårigheterna för eleverna att redan i 16-årsåldern träffa ett defi­

nitivt och i det enskilda fallet riktigt yrkesval, sökt utforma flertalet yrkesutbild­

ningar så, att de ej är strängt differentierade redan från utbildningens början.

För att minska frekvensen av byten från »utbildningsyrket» till annat yrke och

underlätta en omskolning har YB ansett det angeläget dels att bredda yrkesutbild­

ningarnas innehåll, dels att låta yrkeskolan fylla en viss yrkesvägledande funktion.

Ett viktigt mål för all utbildning bör vidare vara att medverka till karaktärs-

daning och arbetslivsfostran. I vissa avseenden har yrkesskolan, enligt YB, större

möjligheter än andra skolformer på detta område.

Den skolmässiga grundläggande yrkesutbildningens längd kan, enligt YB, inte

lämpligen generellt bestämmas. Värdet av en utbildning kan heller inte uteslutande

bero på inlärningstidens längd. Inlärningsmetoderna måste också tillmätas stor

betydelse i sammanhanget. Den utveckling av pedagogiska hjälpmedel av olika

slag, som för närvarande pågår, torde göra det möjligt att avkorta inlärningstiden.

YB förutsätter en intensifierad försöks- och forskningsverksamhet inom det yrkes-

pedagogiska området.

YB kommer in på tanken på en sammanhållen integrerad gymnasial skola och

framhåller att om man vill göra allvar av tanken på en sådan skola måste vissa

likheter skapas mellan delarna. Man bör enligt YB i princip ta ställning till hur

lång ubildningstid den nya gymnasiala yrkesutbildningen normalt bör omfatta.

Visserligen kan samma utbildningstid inte tillämpas för alla utbildningar. Den

grundsynen måste fortfarande gälla, att utbildningstiden inte skall vara längre än

innehållet påkallar. Med hänsyn bl. a. till YB:s förslag om blockutbildning och en

bredare inriktning hos yrkesutbildningen finner YB det emellertid möjligt att fast­

ställa en huvudregel för utbildningstiden även om undantagen blir många. Flertalet

utbildningar kan inrymmas i en tvåårig utbildningsgång. YB har därför stannat

för att föreslå en i regel tvåårig gymnasial yrkesutbildning för arbetslivets stora

huvudsektorer.

Denna i princip tvååriga yrkesskola skall ge en grundläggande skolmässig yrkes­

utbildning. Man bör dock, framhåller YB, beakta att utbildningen skall utformas

så, att den som inte behöver en tvåårig utbildning kan avgå från skolan tidigare

och då ha erhållit en i viss mån avslutad skolmässig utbildning. I de fall en två­

årig utbildning icke är tillfyllest, skall den kunna fullbordas i skola eller arbetsliv

under ett tredje år.

Yrkesskolans läroplaner bör enligt YB i första hand anpassas till grundskolans

så, att undervisningen grundar sig på de förkunskaper eleven inhämtat i grund­

skolan. Hänsyn bör dock tas till de variationer som kommer att kvarstå i fråga

om förkunskaper även sedan grundskolan är helt genomförd.

Beträffande yrkesskolans anknytning till fackskolan erinrar YB om uttalandena

i prop. 1964: 171 (s. 109 och 433) angående möjligheterna till övergång mellan

olika gymnasiala skolformer och ansluter sig till den principiella inställning som

redovisats i dessa uttalanden.

YB:s förslag innebär två olika övergångsmöjligheter från yrkesskola till fack­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

15

skola. Dels föreslås att den nuvarande möjligheten att efter tvåårig yrkesskola vinna inträde i årskurs 1 av fackskolan inom den s. k. kvoten bibehålls, dels föreslås att elev, som äger förutsättningar härför, får möjlighet att övergå från yr­ kesskolans årskurs 2 till årskurs 2 av fackskolan genom att inom ramen för ett fritt tillval under två år i yrkesskolan inhämta teorikunskaper motsvarande fack­ skolans årskurs 1.

YB vill inte föreslå någon generell övergångsmöjlighet mellan yrkesskola och gymnasium men förutsätter, att den enskilde eleven i yrkesskolan skall få möjlig­ het att inom ramen för det fria tillvalet förbereda övergång till gymnasiet.

Övergång från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan synes, enligt YB, i framtiden bli en ingalunda ovanlig företelse även om det i dessa fall oftast blir fråga om specialutbildningar inom yrkesskolan, troligen ovanför den gymnasiala yrkesutbildningens nivå.

YB anser, att övergång efter en viss tids studier i gymnasium eller fackskola bör tillåtas och underlättas.

2.1.2 Läroplanernas uppbyggnad (YB I 11.3, 15, 27.4, YB III 1.1, 1.4)

Beträffande läroplanernas konstruktion framhåller YB att varje läroplan bör inledas med en koncis presentation av utbildningens organisation och mål. Den skall vidare innehålla dels en timplan, angivande förekommande undervisningsäm­ nen, antalet veckotimmar m. m., dels kursplaner med mål och allmänt beskrivna huvudmoment. Till varje läroplan skall fogas metodiska anvisningar.

I anslutning till läroplansbetänkandet har YB framhållit att en temporär utred- ningskommitté aldrig kan framlägga förslag till alla ifrågakommande läroplaner. YB har sett som sin uppgift att utföra så många läroplaner i detalj att det skulle bli möjligt att bedöma om YB:s principförslag vore hållbara eller ej. YB framhåller vidare att de läroplaner som nu presenterats är generella, vilket enligt YB är na­ turligt med hänsyn till att läroplanerna dels skall åstadkomma jämförbarhet mellan en och samma utbildning oavsett på vilken ort den genomgås, dels skall underlätta den samläsning inom gymnasieskolans ram som är förutsatt inte minst inom de all­ männa ämnena, dels skall skapa enhetliga utgångspunkter för lärarnas utbildning och fortbildning.

De principer som varit vägledande i läroplansarbetet för gymnasiet, fackskolan och grundskolan sägs också i hög grad ha varit gällande för YB.

YB har starkt understrukit vikten av att läroplanerna inte binds i ett stelt system. Genom en fortlöpande bearbetning och förnyelse av de metodiska anvisningarna, vilket arbete bör ankomma på skolöverstyrelsen, ernås en rullande läroplansrevi- sion.

Yrkesutbildningen i dagens yrkesskolor är, såsom YB framhållit, från grunden starkt specialiserad och differentierad mot ett stort antal specifika yrken. Med hän­ syn till bl. a. svårigheterna att på lång sikt förutse arbetskraftsbehovet inom de olika

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

yrkesområdena har YB funnit det ändamålsenligt att föreslå en viss breddning av

och en måttligare specialisering i den grundläggande yrkesutbildningen. YB be­

tonar dock, att detta inte får undanskymma kravet på att utbildningen skall vara

målinriktad och förbereda för direkt utträde i arbetslivet. För att båda dessa önske­

mål skall kunna förenas föreslår YB att yrkesutbildningen för ungdom i princip

byggs upp i etapper som från en innehållsmässigt bred bas stegvis leder till ökad

specialisering i successivt avsmalnande utbildningsblock. YB kallar denna etapp­

visa utbildning för blockutbildning.

Blockprincipen förutsätter, att man tar ställning till såväl blockens bredd —

dvs. vilka yrken, som skall sammanföras till ett gemensamt yrkesblock, en yrkes-

familj — som till blockens höjd, dvs. hur stor del av utbildningstiden, som skall

avdelas för varje utbildningsetapp. YB:s ställningstaganden i dessa frågor grun­

das i huvudsak på förslag från expertgrupperna inom beredningen.

Det grundläggande basblocket för varje yrkesfamilj skall innehålla för hela fa­

miljen gemensamma utbildningsmoment. Däri innefattas inte bara de i snävare

mening yrkesutbildande inslagen utan även orienterings- och färdighetsämnen med

mera allmänt bildande innehåll. Vidare skall grundutbildningen ge viss insikt i an­

gränsande yrkesområden, s. k. kringkunskaper, som YB vill inrymma under be­

teckningen fackutbildning.

Blockutbildningens principiella uppbyggnad illustreras mycket schematiskt på

följande sätt.

III

A

B

C

D

E

II

A—B

C—E

I

A--E

A—E representerar yrken, som tillsammans bildar en yrkesfamilj. Utbildningen

är i exemplet uppbyggd i tre block, som till sin omfattning i tiden inte nödvän­

digtvis behöver sammanfalla med läsårs- eller terminsindelningen. I basblocket I

ges den för hela yrkesfamiljen gemensamma utbildningen. I block II har en mått­

lig differentiering genomförts och i den avslutande etappen, block III, skall ges

en för viss yrkesverksamhet specifik utbildning. Yrkesutbildningen är dock i regel

inte avslutad därmed. Enligt YB:s mening skall nämligen den skolmässigt organise­

rade utbildningen även i slutskedet snarare avse ett yrkesområde än en speciell yr­

kesutövning.

Den avslutande företags- och funktionsspecifika utbildningsetappen, av YB

betecknad färdigutbildning, ser YB som i regel en arbetsgivarens uppgift. YB avser

att återkomma till färdigutbildningen i ett senare betänkande.

Blockutbildningen har av YB fördelats på tre stora huvudsektorer, nämligen

den humanistisk-sociala, den ekonomiska och den naturvetenskaplig-tekniska.

Denna sektorsindelning bör för övrigt enligt YB:s mening vara bestämmande

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

17

för grupperingen av det gymnasiala stadiets samtliga läroplaner. Sektorerna svarar enligt YB tämligen väl såväl mot ungdomens skilda intresseriktningar som mot samhälls- och arbetslivets allmänna struktur.

Den ämnesgrupp, som skall ge yrkesutbildningen dess karaktär, har samlats till ett ämnesblock, betecknat yrkesteknik med underbenämningarna fackteori och arbetsteknik. Denna term föreslås ersätta den nu använda termen yrkesarbete. Den tillgängliga undervisningstiden måste avvägas med hänsyn till utbildningens mål och innehåll och kan komma att variera icke obetydligt mellan skilda linjer och grenar.

I YB I framhålls att yrkesutbildningens primära uppgift är att förbereda för ut­ träde i arbetslivet. Av olika skäl måste den grundläggande yrkesutbildningen också kunna förbereda för fortsatt utbildning och för eventuell omskolning. I utbildning­ en måste därför inrymmas moment som syftar till vidgad kringsyn och allmän in­ tellektuell träning.

YB:s överväganden leder till slutsatsen att den grundläggande yrkesutbildningen dels skall inrymma en kärna av allmänt bildande kunskaps- och färdighetsämnen och dels, i den mån det är möjligt, skall inriktas mot arbetslivets stora huvudsek­ torer.

För att tillmötesgå skilda intresse- och begåvningstyper bör de för alla elever obligatoriska ämnena starkt begränsas och ett relativt frikostigt utrymme ges för individuellt tillval. Det bör också finnas möjligheter för elever med särskilda svå­ righeter för vissa ämnen att helt eller delvis bli befriade från den obligatoriska un­ dervisningen i dessa ämnen.

För att skapa en från såväl principiella som praktiska synpunkter önskvärd sam­ ordning och integration mellan fackskolans och yrkesskolans utbildningslinjer bör yrkesskolan ha en uppsättning allmänna ämnen som svarar mot de för samtliga elever i motsvarande linjer inom fackskolan gemensamma ämnena.

Konkret sett innebär YB:s förslag rörande de allmänna ämnena, att samtliga elever i yrkesskolan obligatoriskt skall ha svenska och obligatoriskt välja till minst ett av ämnena engelska (alternativt B-språk), samhällskunskap och religionskun­ skap. Nämnda ämnen ingår i yrkesskolans läroplaner med samma timtal som i fack­ skolans motsvarande linjer och i regel även i samma årskurs som i fackskolan. Detta innebär att t. ex. en yrkeselev i en linje inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn förutsätts ha samma timtal i exempelvis samhällskunskap som en elev i teknisk fackskola. Vidare skall i den gymnasiala yrkesutbildningen — oavsett utbildningsväg -— förekomma arbetslivsorientering med en veckotimme i årskurs 2, gymnastik med två veckotimmar i varje årskurs samt en veckotimme till förfogande i årskurs 1.

Utöver denna grupp allmänna ämnen skall utrymme ges för fritt tillval i mera vid bemärkelse. Av YB I framgår att utrymmet för det fria tillvalet enligt YB bör vara tämligen omfattande. YB nämner som exempel att för ändamålet bör an­ slås tolv veckotimmar. Av de timplanemodeller som presenteras i YB I framgår att utrymme för det fria tillvalet skall beredas eleverna därigenom att tiden för

18

undervisning i yrkesteknik i motsvarande mån minskas. Det fria tillvalet skall

avse sådant ämne enligt gymnasiets, fackskolans eller yrkesskolans läroplaner, som

förekommer vid skolenheten, och i allmänhet koncentreras till årskurs 2.

I YB III har YB väsentligt utvecklat sina synpunkter på det fria tillvalet.

YB framhåller att man bedömt elevernas möjligheter att inom viss ram fritt

få välja till ytterligare ämnen ur gymnasieskolans läroplaner vara av stor betydelse.

Bland de fördelar som bör tillskrivas det fria tillvalet framhåller YB följande. Det

fria tillvalet kan förstärka den påbörjade yrkesutbildningen, kan möjliggöra en

sidoordnad men alltjämt meningsfylld och målinriktad yrkesutbildning samt kan —

eventuellt med ytterligare erforderlig komplettering — ge eleverna tillfälle att över­

till årskurs 2 i gymnasieskolans tvååriga mera allmänteoretiskt inriktade linjer

inom samma sektor. Det fria tillvalet kan därutöver dels skapa förutsättningar

för en komplettering av tidigare skolutbildning och därmed ökade möjligheter för

eleven att söka sig till mer eller mindre spärrade utbildningsvägar, dels ge eleven

möjlighet att odla speciella intressen med t. ex. allmänt kulturell inriktning. YB

ger ett antal exempel på förstärkande tillval och tillval som möjliggör en sidoord­

nad men likafullt målinriktad yrkesutbildning.

YB framhåller, att det vid fritt tillval alltid är angeläget att eleven dessförinnan

noggrant undersöker sina möjligheter att genomföra studierna inom det valda al­

ternativet. Brister i erforderliga förkunskaper måste först avhjälpas och detta

kan i sin tur medföra behov av ytterligare tillval.

YB erinrar om målsättningen att grundutbildningen inom yrkesskolan skall avse

att meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kunskaper och färdigheter

och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. YB framhåller vidare att

denna grundutbildning dock alltid skall vara så målinriktad att den ger tillräckligt

yrkeskunnande för att skapa underlag för en tryggad försörjning. YB menar att

denna målsättning måste få gälla även i de fall då det fria tillvalet används för att

skapa en sidoordnad yrkesutbildning. Det är angeläget att inte den situationen upp­

kommer att en elev genom att avstå från den ursprungliga målsättningen också

finner sig ha förlorat den nya. YB fäster här uppmärksamheten på betydelsen av en

väl utvecklad yrkes- och studierådgivning.

YB uppehåller sig också mera utförligt vid tillvalets möjligheter att öppna vägar

för elev i en yrkesutbildande linje mot årskurs 2 i gymnasieskolans tvååriga mera

allmänteoretiska linjer inom motsvarande sektor. YB pekar i sammanhanget på

att vissa omräkningsproblem måste förekomma vid varje sådan övergång och att

det därför är av vikt att det uppdras åt skolöverstyrelsen att utforma bestämmelser

om i vilken utsträckning yrkestekniska kunskaper och färdigheter inhämtade i yr­

kesutbildande linjer skall kunna tillgodoräknas vid sådan övergång som här avses.

Sådana bestämmelser måste även öppna möjligheter för individuell prövning av

elevernas kunskaper. Ett slaviskt räknande av veckotimmar får inte förekomma

vid bedömandet av möjligheter till övergång.

Övergången till fackskolan från yrkesskolan kan som regel inte helt klaras med

hjälp av det till tolv veckotimmar maximerade tillvalet. I varje fall torde det uppstå

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

19

svårigheter vid övergång inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn. I sådana fall blir det enligt YB nödvändigt att eleverna erbjuds komplettering även genom deltidskurser.

YB kommer i YB III också in på en del av de organisatoriska svårigheterna i samband med det fria tillvalet samt berör något möjligheterna att lösa dessa pro­ blem.

YB erinrar först att man i YB I tänkt sig att utrymme för det fria tillvalet skall ges under andra årskursen. Emellertid har YB klart insett att det ibland kan vara svårt att medge tillvalet under andra årskursen åtminstone vid ett större antal vecko­ timmar. Svårigheterna har uppmärksammats bl. a. inom den byggnadstekniska lin­ jen liksom inom de jordbruks- och skogsbrukstekniska linjerna. Enligt YB bör, om det är lokalt möjligt att organisera, det fria tillvalet kunna spridas över såväl första som andra årskurserna. Man kan också tänka sig att koncentrera tillvalstimmarna till en eller annan dag i veckan. En sådan koncentration försvårar eller omöjliggör dock samläsning med övriga grupper inom skolenheten.

YB finner det rimligt att låta de lokala skolmyndigheterna fatta de beslut som krävs för att med hänsyn till de lokala förhållandena så långt möjligt förverkliga YB:s intentioner avseende det fria tillvalet. YB hävdar vidare den uppfattningen att det fria tillvalet skall kunna ske bland samtliga inom skolenheten förekommande ämnen såväl arbetstekniska som allmän- och fackteoretiska. Detta får, understry­ ker YB, dock ej betyda att eleverna utan hänsyn till vare sig meningsfullheten i ämnesvalet eller de praktiska möjligheterna inom skolan får »fritt botanisera» bland läroplanerna.

YB bedömer för övrigt risken av att eleverna frivilligt väljer ur egen synvinkel olämpliga ämnen som högst obetydlig.

YB understryker vidare starkt betydelsen av att varje möjlighet till samläsning tillvaratas. YB avser härmed att det skall vara möjligt att organisera elevgrupper (klasser) bestående av elever från de olika skolformerna. Genom en sådan anord­ ning, som YB benämner pedagogisk integration, skapas bättre organistoriska förutsättningar att tillgodose elevernas fria val.

YB framhåller att den pedagogiska integrationen för eleverna måste ha många betydande fördelar. Den underlättar möjligheterna till fria tillval samt möjlighe­ terna till övergång mellan olika delar av den gymnasiala skolan. Den pedagogiska integrationen får härigenom enligt YB ett socialt värde.

YB utvecklar de sociala aspekterna på integrationen samt konstaterar inlednings­ vis att ett av skälen för integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna grun­ dar sig på hänsynen till eleverna. Ungdomen måste tillförsäkras rätten att välja utbildning inom breda fält. Eleverna i den gymnasiala skolan måste dessutom ha möjlighet att byta utbildningsväg om den först valda visat sig mindre lämplig. Valrätten och bytesmöjligheterna underlättas självfallet om man på varje gym- nasieort kan erbjuda utbildning i samtliga tre gymnasiala skolformer med alla reguljära utbildningsalternativ representerade. Ett annat skäl för integration är att man därigenom skulle bidraga till större förståelse för de olika utbildningsvä-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

garna. Man kan antaga att integrationen kommer att öka insikten om andra yrkens

speciella problem och därmed fördjupa respekten för andra yrken än det egna.

Enligt YB bör detta på sikt kunna påverka de sociala värderingarna och därmed

ge ett bättre utgångsläge för rationella val av studievägar och yrken från föräldrars

och ungdomars sida.

Om undervisningen i tillvalsämnen inte kan organiseras som samläsning utan i

stället kräver att särskilda undervisningsgrupper ordnas bör dessa ha viss minimi­

storlek. YB föreslår att minimiantalet elever i tillvalsgrupp sätts till åtta med möj­

lighet för länsskolnämnd att efter prövning från fall till fall medge även mindre

grupper.

I det fall då det fria tillvalet inte kan ordnas inom ramen för gymnasieskolans

ordinarie arbetsdag bör möjligheterna att erbjuda kompletterande utbildning ge­

nom deltidskurser övervägas. En sådan utbildning liggande utanför det vanliga

dagsschemat innebär en påtagligt utökad arbetsbörda men erfarenheter från dagens

yrkesskola visar att duktiga elever med framgång kan delta i de påbyggnadsstu-

dier som på detta sätt erbjuds.

2.1.3

Linjer (YB I 11.3 och 5, YB III 1.3, 3)

2.1.3.1 Vissa exemplifieringar samt läroplan för allmänna ämnen

Som tidigare framhållits har YB för hela det gymnasiala skolstadiet tänkt sig

en indelning i tre huvudsektorer för gruppering av läroplanerna. Läroplanerna an­

sluter till ett antal linjer (block) som i sin tur kan delas i grenar, varianter och

p åbyggnadskurser.

De nuvarande läroplanerna för gymnasiet och fackskolan har YB i princip

funnit tillämpliga inom en integrerad gymnasieskola. Möjligen erfordras vissa mo­

difieringar i den nuvarande fackskolans läroplan med hänsyn till de av YB före­

slagna övergångsmöjligheterna till årskurs 2 av fackskolan.

YB:s förslag till linjeindelning inom de tre sektorerna framgår av följande sam­

manställning.

SEKTOR

FÖRESLAGEN LINJE

GREN

Humanistisk-social

Estetisk

Scenisk, musikalisk, konst­

facklig

Konsumtions- och vårdteknisk

Konsumtionsteknisk, vård­

teknisk, storhushållsteknisk

Konsumtionsteknisk

Konsumtionsteknisk, storhus­

hållsteknisk

Vård teknisk

Sjuk- och åldringsvårdsgren,

barnavårdsgren

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

21

Ekonomisk Distributions- och kontorsteknisk

Distributionsteknisk, kontorsteknisk

N aturvetenskaplig-teknisk Maskin- och elteknisk Verkstadsmekanisk, svets- mekanisk, fordonsmekanisk, elteknisk

Mekanisk Verkstadsmekanisk, plåt- och svetsmekanisk

Fordonslinje

Bil-, maskin- och flygmekanisk samt reservdelsgren

El-telelinje

Elektrisk, styrningsmekanisk, telereparatörs- och telemon- törsgren

Byggnadsteknisk

Målare, VVS-montörer, be­ tongarbetare, murare, träarbe­ tare, anläggare

Träteknisk

Verkstadssnickare, båtbyggare, modellsnickare

Skogsbruksteknisk

Trädgårdsteknisk J ordbruksteknisk

Livsmedelsteknisk

Produktionsteknisk, serverings- och distributionsteknisk

Processteknisk

Massa- och pappersteknisk, kemiteknisk

Härtill kommer linjer för plastyrken, gummiyrken och grafiska yrken samt guldsmedslinje, optikerlinje, beklädnadsteknisk linje, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Beträffande förslagen till block inom de olika linjerna framhåller YB att det i stort sett har varit möjligt att i YB III bibehålla de förslag som framlagts i YB I. Vissa justeringar har dock måst ske med hänsyn till synpunkter som framkommit under läroplans arbetet. Så har exempelvis den samhällstekniska linjen utelämnats vid blockkonstruktionen inom den humanistisk-sociala sektorn. Inte heller har YB funnit anledning utöka sitt läroplansarbete till att omfatta utbildningsvägar som inte närmare behandlats i det första betänkandet. Detta förklarar, framhåller YB, var­ för t. ex. sjöfartsnäringens yrkesutbildningsproblem och den mättekniska utbild­ ningen inte berörs av YB.

För att möjliggöra en prövning av de skiljaktiga synpunkter som YB och vissa remissinstanser anlagt på den konsumtions- och vårdtekniska linjen inom den hu­ manistisk-sociala sektorn samt den maskin- och eltekniska linjen inom den natur- vetenskaplig-tekniska sektorn har YB jämsides med sina ursprungliga förslag pre­ senterat alternativa blockförslag. Förslagen innebär att man delat upp det gemen­ samma konsumtions- och vårdtekniska blocket på ett konsumtionsblock och ett vårdtekniskt block samt maskin- och eltekniska blocket på ett mekaniskt block, ett fordonsblock och ett el-teleblock.

Följande exempel från YB III belyser hur blocken inom linjerna är uppbyggda.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Blockschema för estetisk linje.

Ter­

min

6

5

Fortsättning av grundutbildningen

4

Scenisk

Musikgren

Konstfacklig

3

gren med

med

gren med

varianter

varianter

varianter

2

1

Estetisk linje

Blockschema för konsumtions- och vårdteknisk linje.

Ter­

min

4

3

Variant för

utbildn. av

hemvårdare

Variant för

vävutbildn.

med textil

varukunsk.

Storhus­

hållstek­

nisk gren3

Variant för utbild­

ning av underskö­

terska inom sjuk-

och åldringsvården

2

H

Konsumtion

T

steknisk gren1

Sjuk- och åldrings­

vård

Vårdtekni

Barnavård

sk gren2

1

Konsumtions- och vårdteknisk linje

1 Andra terminen är i huvudsak konstruerad för samläsning i flertalet ämnen. Dock sker

en viss strukturering av lärostoffet för att förbereda för den kommande utbildningen i års­

kurs 2. Detta ger anledning att mera formellt än reellt tala om tre varianter i denna termin 2

nämligen hushållsteknisk (H), textilteknisk (T) och lanthushållsteknisk (L).

2 Andra terminen är delvis konstruerad för samläsning. I övrigt struktureras lärostoffet för

att förbereda för den kommande utbildningen i årskurs 2 alternativt genomföra den skol­

mässiga färdigutbildningen för biträdespersonal. De två varianter som ingår i detta läroplans-

förslag utgör endast exempel. Samma gäller den vidareutbildning som skisseras i årskurs 2

inom området för sjuk- och åldringsvård.

3 Beträffande innehållet i storhushållsteknisk gren med varianter, se block för konsumtions-

teknisk linje.

Blockschema för vårdteknisk linje.

Ter­

min

4

Variant för sluten sjuk-

och åldringsvård

(undersköterskeutbildning)

3

2

Gren för sjuk- och åldringsvård

j

Gren för barnavård

Vårdteknisk linje

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

23

Blockschema för maskin- och elteknisk linje.

Styrn. o. regl.mek.6

Telemontörer Kontorsmask.rep. Telereparatörer4

Hissmontörer Kraftv. o. elv.el. Industrielektr. Installationsel.

Flygmekaniker

Maskinyrken3

Bilyrken2

J ärnbruksyrken1

Rörarbetare Grovplåtslagare

Maskinarb. spec. Finmekaniker M askinmontörer Verkt.mask.rep. Instrumentmak. Verktygsmakare Ritsare

Styrnings- och regleringsmek.

Telemontörer

Telereparatörer

El-kraft- teknisk gren

Flygmekaniker Reservdelspers. Maskinmekaniker

Fordonsmekaniker

J ärnbruksyrken prod. inriktning Järnbruksyrken mek. inriktning

Entrepr.mask.för.

Svetsare

Rörarbetare Grovplåtslagare Ind. plåtslagare

Maskingren

Bänkgren

c

4) fe)

M

co G

ju S

s*

*§ §

O o

B

*x r-i '-m

>■§.5

M \3 c

2 3.-3

cl i

| 2

--

£ P<

O

>

CO

c

cd

^4

W

C

o

»X

o

Px

>

CO

s

c

2

oo t»

G

05

G

^

.2

o ^ t* c ■§ S

a a

<D O

O

T3 ö ■2 <D g ko w 00 a ° H co

S n

cd oj

O u oS SS

Öl

cd ^

>(*

S m ed er D ie se lh y d ra u li k -p n eu m at ik L an tb ru k sm as k in er In d u st ri el ek tr o n ik

V är m eb eh an d la re

B il p ro v ar eb es ik tn in g sm än

E n tr ep re n ad m as k in er

R ad ar te k n ik

S tä ll ar e A n al y sm ek an ik er

M at er ia lm än

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB framhåller att det blockschema över maskin- och eltekniska linjer, som

presenterats, är att anse som ett principexempel. Vissa delar i blocket är helt

säkert rätt fast förankrade i såväl nuvarande som framtida förhållanden men

vissa andra delar måste bli föremål för revidering efter ytterligare samråd med

representanter för berörda branscher.

Ett fast basblock representeras av den första terminen, som är gemensam för

alla efterföljande grenar. Här har järnbruksyrken blivit upptagna jämsides med

grenarna för verkstadsmekaniker, svetsmekaniker, fordonsmekaniker och elorien-

terade yrken. Behov av variationer i utbildningen kan bli än mer accentuerat

under det andra utbildningsåret, och de tomma fälten mellan de i schemat angivna

grenarna antyder att ytterligare speciella grenar kan komma att behöva införas.

Utbildningen efter de två gymnasieskolåren är endast antydd till sin inriktning

och längd.

Blockschema för mekanisk linje ur alternativ läroplan för denna linje.

oi

U)

r*

C

:oJ

m

c

£ÖB

C

3

x>

c

c JO

•al

M £

3 .S

.

C M

_ bo

C c

4) *3

M C

"3 .3

v->

av

U O

ten

3

H-> C-

Gren för

verkstadsmekaniker3

Gren för

plåt- och svetsmekaniker3

Gren för

järnbruks­

yrken

produktions­

inriktning

Mekanisk linje3

1 Supportsvarvare

Arborrare

* oi 1

2 3

Valsare

Värmebehandlare

Karusellsvarvare

Jiggborrare

Reglerare

Ställare

Fräsare

Verktygsslipare

Smeder

Materialmän

3 Behandlas i denna läroplan

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB anger att schemat inte är fullständigt. Ytterligare utbildningar kommer att bli nödvändiga från och med termin 3.

Blockschema för livsmedelsteknisk linje.

Ter­

min

4

Variant för storhushåll1

Variant för restaurang1

Bageri och konditori­

teknisk

variant1

Charkute-

riteknisk

variant1

Serveringsteknisk

variant1

3

Produktionsteknisk gren

2

Serverings- och distribu­

tionsteknisk gren

1

Livsmedelsteknisk linje

1 Exempel på specialisering efter genomgången produktionsteknisk respektive serverings- och

distributionsteknisk gren.

to

Blockschema för linje för grafiska yrken.

4:e

terminen

Beredning

Förbear­

betning

Maskinell

textfram­

ställning

Övrig

textfram­

ställning/

Ombryt­

ning/

Monte­

ring

Repro-

duktions-

fotogra-

fering

Kopie­

ring/

Etsning

Hög-

tryck­

ning

Lito-

tryck-

ning

Djup-

tryck­

ning

Privat­

bokbind­

ning

Partibok­

bindning

Förpack­

ning

3:e

A 3:1

A 3:2

A 3:3

A 3:4

A 3:5

terminen

Textreproduktion

Bildreproduktion

B 1

B 2

B 3

C 1

C 2

C 3

2:a

A 1

A 2

Tryckning

Efterbearbetning

Förpackning

Bokbindning

terminen

T ryckmediaframställning

A

B

C

l:a

terminen

Linje för grafiska yrken

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

sit

io n

n r

1

4 0 år

1

9

6

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

27

I det följande redogörs närmare för YB:s syn på läroplanerna inom de olika linjerna samt redovisas ett antal timplaner som YB nu lagt fram förslag till.

Enligt YB skall de allmänna ämnen som föreslås bli införda i yrkesundervis­ ningen i den gymnasiala skolan läsas i enlighet med läroplanen för fackskolan. Detta skall dock ej gälla ämnet arbetslivsorientering och i vissa fall inte heller ämnet gymnastik. YB förutsätter att samläsning i stor utsträckning skall etableras i de allmänna ämnena. Sådan samlad undervisning skall kunna ges både en bland­ ning av elever från fackskola och yrkeslinje och elever från olika yrkeslinjer. YB finner angeläget att undervisningen, i den mån den organiseras för elever enbart från yrkeslinjer, inriktas mot aktuella yrken. Sådan inriktning bedöms mest lämplig vid undervisning i svenska och främmande språk.

Undervisningen i arbetslivsorientering, som i allmänhet skall ges under års­ kurs 2, har enligt YB följande huvudmoment, nämligen de grundläggande rätts­ normerna, arbetsmarknadsfrågor, anställningen, anställningsvillkoren, företagets organisation och funktion, arbetsetik, arbetsplatsens skyddsfrågor och utbild­ ningsfrågor. YB framhåller att ämnet omspänner ett mycket stort område varför det är nödvändigt att begränsa stoffet till mera centrala spörsmål. Huvudvikten bör läggas vid att ge en helhetsbild av de mångskiftande faktorer, som i olika avseenden påverkar den unges anpassning till arbetsmiljön.

Ämnet gymnastik skall förekomma inom alla yrkeslinjer i samtliga årskurser. Även om läroplanen för fackskolan skall äga tillämpning är det enligt YB viktigt att gymnastikundervisningen i hög grad ägnar uppmärksamhet åt arbetsfysiologiska moment. Detta gäller särskilt för de yrkeslinjer som inte har arbetsfysiologi som särskilt ämne eller huvudmoment inom yrkestekniken.

Beträffande den föreslagna timmen till förfogande föreslår YB att de anvisningar som gäller för fackskolan med smärre justeringar också får gälla för de yrkes- utbildande linjer för vilka YB presenterar läroplaner.

2.1.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor (YB I 15.3, YB III 4, 7,1 och 2)

YB redovisar under denna rubrik läroplaner för estetisk linje samt för kon­ sumtions- och vårdteknisk linje. YB har dessutom inom sistnämnda områden lagt fram alternativa läroplansförslag i vilka utbildningsvägarna redan från grunden uppdelats på respektive område.

YB har i YB I gett uttryck för den uppfattningen att den estetiska linjen i högre grad än andra yrkesutbildande linjer i första hand skulle antas utgöra grund för fortsatt vidareutbildning samt sålunda i relativt lägre omfattning ge sådan utbildning att eleven efter genomgång därav kan få anställning och utkomst. Under läroplansarbetet har det emellertid visat sig, framhåller YB, att möjlig­ heterna att inom den estetiska linjen genomföra utbildning syftande till omedelbar anställning efter gymnasieskolan är förhållandevis goda. Det understryks dock att den estetiska linjens roll som förutbildande till vidareutbildning alltjämt är starkt markerad.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB föreslår att den estetiska linjen blir föremål för försöksverksamhet på ett

fåtal platser i landet och att därvid vunna erfarenheter blir vägledande vid den

slutliga utformningen av linjen. YB uppger att man vid läroplansarbetet i denna

del haft att ta tillbörlig hänsyn till andra utredningar som behandlat utbildnings-

vägar inom YB:s intresseområde.

Målet för undervisningen inom den estetiska linjen har av YB uppgetts vara

att ge grundläggande utbildning för sådan yrkesutövning där gestaltande, kreativa

kunskaper och färdigheter är av genomgripande betydelse,

att ge grundutbildning avpassad för postgymnasial vidareutbildning samt

att ge eleven en kulturestetisk syn på såväl sin egen miljö som på samhället.

Blockschemat för den estetiska linjen har presenterats på s. 22. I det följande

återges YB:s timplansförslag för linjens gemensamma första termin. De inom pa­

rentes efter ämnena angivna siffrorna hänvisar till avsnitt i YB III.

Timplan för estetisk linje, termin 1

Ämne

vtr

utr1

YRKESTEKNIK (4.1.4)

.....................................................

26—30

Dramatisk gestaltning (4.1.4.1) .............................................

5

95

Bild och miljö (4.1.4.2.) .......................................................

5

95

Musik (4.1.4.3) ........................................................................

5

95

Estetisk orientering (4.1.4.4) .................................................

4

75

Gestaltlära (4.1.4.5) ................................................................

1

20

Rytm (4.1.4.6)..........................................................................

2

40

Rörelse, tal, ton (4.1.4.7) .....................................................

2

40

Psykologi (4.1.4.8) ..................................................................

2

40

ALLMÄNNA ÄMNEN .....................................................

10—6

Svenska ...................................................................................

4

Engelska (B-språk)2 ..............................................................

3

Samhällskunskap2 ..................................................................

4

Religionskunskap2’8

..............................................................

0

Gymnastik ..............................................................................

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE ........................................

1

Summa veckotimmar

37

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

2 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

8 Läses i åk 2.

Den sceniska grenen skall innehålla variant för skådespelare samt variant för

scenteknisk personal. Fortsatt utbildning bedöms dock i så gott som samtliga

här aktuella yrken erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

29

Utbildningen inom musikgrenen bör leda fram till bl. a. kyrkomusiker, militär­ musiker, underhållningsmusiker. YB bedömer det dock sannolikt att utbildningen för de flesta instrument kräver ett tredje år.

Genomgång av den konstfackliga grenens varianter miljö, reklam och industriell formgivning anses kunna ge tillräcklig utbildning för anställning och färdigutbild­ ning i företag som bl. a. heminredare, konstvävare, reklamtecknare, illustratör, drejare eller ciselör. Kartritare, byggnadsritare och inredningsritare skall också kunna få sin grundutbildning inom denna gren.

Blockschema för konsumtions- och vårdteknisk linje återfinns på s. 22. I det följande redovisas dels timplanen för den konsumtions- och vård­ tekniska linjens första termin, dels den alternativa timplanen för termin 1 och 2 inom den vårdtekniska linjen.

Timplan för konsumtions- och vårdteknisk linje (termin 1)

Ämne

vtr

utr1

YRKESTEKNIK (4.2.3) .....................................................

26—30

Konsumentkunskap (4.2.3.1) .................................................

2

40

Familjekunskap (4.2.3.2) .....................................................

I

20

Hushållsteknik (4.2.3.3) .........................................................

7

135

Miljökunskap (4.2.3.4) .........................................................

5

95

Vårdkunskap (4.2.3.5) ...........................................................

7

135

Psykologi (4.2.3.6) ..................................................................

2

40

Sociologi och socialmedicin (4.2.3.7) ..................................

2

40

ALLMÄNNA ÄMNEN .....................................................

10—6

Svenska ...................................................................................

4

Engelska (B-språk)2 .............................................................

3

Samhällskunskap2 ..................................................................

4

Religionskunskap2,3 ..............................................................

0

Gymnastik ..............................................................................

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE ........................................

1

Summa veckotimmar 37

1 Riktvärden vid integrerad undervisning. 3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna. 3 Läses i årskurs 2.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Timplan för vårdteknisk linje

Gren för sjuk- och åldringsvård (terminerna 1 och 2).

Veckotimmar i period

Ämne

I

II

III

13 v

20 v

6 v

utr1

YRKESTEKNIK (7.2.5) ............................

24—28

29—33

24—28

Anatomi och fysiologi (7.2.5.1) ...............

3

40

Mikrobiologi och hygien (7.2.5.2) ...........

2

3

45

Psykologi (7.2.5.3)........................................

3

2

50

Sociologi och socialmedicin (7.2.5.4) ....

3

2

50

Familjekunskap (7.2.5.5) ............................

1

15

Miljökunskap (7.2.5.6) ................................

2

2

35

Vårdkunskap (7.2.5.7) ................................

6

3

15

230

Barnkunskap (7.2.5.81 ................................

3

40

Sysselsättningsmetodik (7.2.5.9) ...............

1

10

Arbetsteknik (7.2.5.10)2

............................

26—30

520—600

ALLMÄNNA ÄMNEN ............................

10—6

8—4

10—6

Svenska .........................................................

4

Engelska (B-språk)3 ....................................

3

Samhällskunskap3 ........................................

4

Religionskunskap3 ........................................

0

Gymnastik .....................................................

2

0

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE...............

1

1

i

Summa veckotimmar

35

38

35

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

2 Period II inleds med 13 veckors undervisning i arbetsteknik vid avdelning för akutsjukvård

eller avdelning för långtidssjukvård. Under de resterande 7 veckorna placeras eleverna inom

den vårdform som de tidigare inte stiftat bekantskap med.

2 Ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

Eleverna bör rekommenderas att välja ämnet samhällskunskap, som ger en god grund för

undervisningen i sociologi och socialmedicin samt familjekunskap.

Inom den alternativa läroplanen för vårdteknisk linje har avvägningen mellan

gemensam allmänutbildning, områdesinriktad basutbildning och specifik färdigut­

bildning enligt YB erbjudit vissa problem trots att den totala utbildningstiden under

en ett- respektive tvåårig studiegång överstiger den tid, som i nuläget normalt

disponeras för utbildning på motsvarande nivåer.

Svårigheterna sägs sammanhänga med att YB sett det som en huvuduppgift

att så långt möjligt anpassa vårdutbildningen till pågående och väntade förändringar

i vårdens målsättning, organisation och arbetsmetoder.

YB konstaterar att efterfrågan på vård ökat kraftigt inom hälso- och sjukvård

samt åldringsvård. Den stigande efterfrågan har mötts med en snabb ökning av

den slutna vårdens resurser. Vid sidan av den kvantitativa utbyggnaden håller

en strukturrationalisering på att genomföras. Utvecklingen går mot allt större

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

31

enheter. De senaste årens erfarenheter har gett vid handen att en vidare utbyggnad av de större specialiserade sjukhusen kommer att ställa sådana resursanspråk att vårdbehoven blir svåra att tillgodose om samtidigt ett ökat antal patienter skall tas emot för högkvalificerad vård. Ett ledmotiv för en reviderad vårdpolitik kommer troligen att bli en mera konsekvent genomförd differentiering, inte med utgångspunkt från sjukdomarnas indelning i olika grupper, utan med ledning av de enskilda patienternas varierande behov av vård. En sådan differentiering har för övrigt redan inletts vid vissa sjukhus.

Förändringarna i vårdarbetets struktur leder till en renodling av de direkt pa- tientstyrda funktionerna medan andra funktioner centraliseras och förs över på personal som inte behöver en allmän vårdutbildning. Det är dock önskvärt att utbildningen av vårdbiträden behålls.

Personalen på nivån närmast över vårdbiträdena kommer sannolikt att inta en nyckelposition i framtidens vårdorganisation. Det är önskvärt att denna kategori ges möjlighet att överta mera kvalificerade och självständiga uppgifter inom den medicinska vården samt att den utbildas för att leda underställd personal. Gruppen får antas bli betydligt mindre än gruppen vårdbiträden.

Utbildningen på båda nivåerna bör ge en bred behörighet med minsta möjliga begränsning i fråga om användbarheten inom olika vårdformer och vårdspecia­ liteter. Utbildningen skall ges ett sådant innehåll att omställningssvårigheter i sam­ band med organisations- och metodförändringar undviks. En granskning av vård­ uppgifternas karaktär leder till att även den specifika yrkesutbildningen helst skall vara avslutad före utträdet i arbetslivet.

Kravet att yrkesutbildningen skall vara adekvat på både kortare och längre sikt är inom den givna tidsramen svårt att förena med önskemålet om en höjning av elevernas allmänkunskaper annat än i de obligatoriska allmänna ämnena.

YB:s slutsatser blir att vårdpersonalen behöver en breddad utbildning med hänsyn till integrationssträvandena inom vården och som en beredskap inför den framtida utvecklingen. Inslaget av fackteoretiska ämnen bör av samma skäl för­ stärkas. Dessa förändringar bör också underlätta elevernas möjligheter att för­ bereda sig för vidareutbildning. På samma gång skall utbildningen ge så speciali­ serade yrkeskunskaper och -färdigheter att den utbildade personalen kan gå direkt ut i förvärvsarbete och fullgöra sina arbetsuppgifter inom den nuvarande vård­ organisationen. Vad gäller utbildningens utformning anför YB att utbildningen av vårdpersonal skiljer sig från flertalet andra yrkesutbildningar därigenom att träningen av de moment som ingår i yrket inte enbart kan förläggas till en konstrue­ rad arbetsmiljö i skolans lokaler. Lämpliga praktikplatser behöver disponeras.

Knappheten på praktikplatser har under senare år lagt hinder i vägen för en önskvärd ökning av vårdutbildningen på olika nivåer. YB finner angeläget att situationen inte förvärras, utan att utbildningens organisation tvärtom tillåter ka- pacitetshöjningar. YB har därför sett det som en viktig uppgift att åstadkomma en pedagogiskt motiverad avvägning mellan teoretisk och tillämpad utbildning, vilken samtidigt gör det möjligt att förse praktikställena med en jämn ström av

32

elever under läsåret. YB har därför stannat för en och samma periodindelning

inom den första och andra årskursen. Indelningen innebär att studierna inleds med

13 veckors undervisning i skolan, varefter följer 20 veckors tillämpad utbildning.

Studierna avslutas med 6 veckors undervisning i fackteoretiska ämnen. I YB:s

förslag förutsätts att ett lika stort antal elever tas in i utbildningen i början av

varje termin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2.1.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor (YB I 15.4, YB III 5)

YB redovisar inom denna sektor endast en läroplan, nämligen läroplan för

distributions- och kontor steknisk linje.

YB framhåller att linjen i princip är tvåårig men att lärostoffet delats upp på

årskurserna så att även elever som lämnar den skolmässiga yrkesutbildningen

efter en årskurs kan vara relativt användbara för enklare rutinmässiga funktioner

inom näringsliv och förvaltning. Elever som valt den kontorstekniska grenen kan

under andra årskursen genom tillval specialisera sig mot antingen en skrivvariant

eller en siffervariant. Arbetstekniken under andra årskursen bör enligt YB för­

läggas till näringsliv och förvaltning i så stor utsträckning som de lokala förut­

sättningarna medger.

Ämnet stenografi har tidigare regelmässigt förekommit i yrkesskolans kurser

för blivande kontorspersonal. YB anser att utbildningen av stenografer, med hän­

syn bl. a. till de höga krav på kunskaper i svenska och främmande språk som

bör ställas, i den kommande gymnasieskolan bör ske i de tre- och tvååriga eko­

nomiska linjerna dvs. i gymnasiet resp. fackskolan.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Nedan återges timplanen för ifrågavarande linje.

D = distributionsteknisk gren K = kontorsteknisk gren

Ämne

Åk 1

Ål

D

V 2

K

YRKESTEKNIK (5.1.3).......................

27—30

28—29

28—29

Maskinskrivning (5.1.3.1) ...................

5

2/51

Kontorsteknik (5.i.3.2) .......................

6

3/01

Distributionsteknik (5.1.3.3) ...............

6

3

Maskinräkning (5.1.3.4) .......................

2

Varukännedom (5.1.3.5).......................

4

Arbetsteknik i företag (5.1.3.6)...........

18

18

Företagsekonomi (5.1.3.7) ...................

5

3

3

Matematik (5.1.3.8)................................

3

Konsumentkunskap (5.1.3.9) ...............

2

ALLMÄNNA ÄMNEN.......................

9—6

9—8

9—8

Svenska .................................................

4

3

3

Engelska (B-språk)2................................

3

3

3

Samhällskunskap2 ..................................

2

2

2

Religionskunskap2 ..................................

0

2

2

Abetslivsorientering ..............................

0

1

1

Gymnastik ...............................................

2

2

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE.........

1

0

0

Summa veckotimmar 37

37

37

1 Elever som önskar specialisera sig mot siffervarianten väljer till 3 vtr kontorsteknik utöver 2 vtr maskinskrivning. Elever som vill specialisera sig mot skrivvarianten väljer till ytterligare 3 vtr i maskinskrivning, men avstår från kontorstekniken. 3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

2.1.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor (YB I 15.5 och 6, YB III 6,

7.3—5)

Inom denna sektor har YB framlagt läroplansförslag för maskin- och elteknisk linje — alternativt för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje, byggnadsteknisk linje, träteknisk linje, skogsbruksteknisk linje, trädgårdsteknisk linje, jordbruksteknisk linje, livsmedelsteknisk linje, processteknisk linje, gren för gruvyrken, guldsmedslinje, optikerlinje, linje för plastyrken, linje för gummiyrken, beklädnadsteknisk linje, linje för grafiska yrken, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Utbildningstiden inom nämnda linjer är tvåårig utom för skogsbrulcstekniska linjen, som är ettårig, samt guldsmedslinjen och urmakarlinjen, som är treåriga.

Blockschema för maskin- och elteknisk linje samt alternativt schema för me­ kanisk linje återfinns på s. 23 och 24. I det följande redovisas den föreslagna tim­ planen för sistnämnda linje.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 140

Timplan för mekanisk linje

00

Veckotimmar i

TERMIN

TERMIN 2

TERMIN 3

TERMIN 4

Ämne

1

Gren för

Variant för

Variant för

Verk-

Plåt-

Verk-

Svetsare

Grov-

Verk-

Svetsare

Grov-

stads-

och

stads-

plåt-

stads-

plåt-

mek

svetsmek

mek

slagare

mek

slagare

YRKESTEKNIK ............................

29-32

30-33

30-33

31-33

31-33

31-33

31-33

31-33

31-33

Arbetsteknik ....................................

21-24

24-27

23-26

26-28

25-27

26-28

27-29

26-28

26-28

Verktygs- och verktygsmaskinlära

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Ritningsläsning ................................

2

2

2

1

1

1

1

1

1

Maskinelement ................................

1

1

1

Arbetsberedning ..............................

1

1

2

1

1

2

Mätteknik .........................................

1

1

1

Materiallära .......................................

1

1

1

1

Produktionsteknik ............................

1

1

1

1

1

1

Matematik .........................................

2

Svetsteori ...........................................

2

1

1

ALLMÄNNA ÄMNEN.................

7-4

7-4

7-5

7-5

7-5

7-5

7-5

7-5

Svenska ...............................................

2

2

2

2

Engelska (B-språk)1 ........................

3

3

Samhällskunskap1 ............................

0

0

2

2

Religionskunskap1 ............................

0

0

2

2

Arbetslivsorientering ........................

1

1

Gymnastik .........................................

2

2

2

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE . .

1

1

Summa veckotimmar

37

38

38

38

38

38

38

38

38

1 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i årskurs 1 och avser båda årskurserna.

Där så kan ske skall skolan erbjuda eleverna möjlighet till fritt tillval upp till 12 vtr. Tillvalet bör i första hand erbjudas under årskurs 2.

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

sit

io n

n r

1

4 0 år

1

9

6

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

35

I anslutning till den föreslagna läroplanen för byggnadsteknisk linje framhåller YB, att en meningsfylld utbildning inom byggnadsbranschen kan åstadkommas endast om tillgången på utbildningsbyggen är tillräcklig såväl med avseende på antalet sådana byggen som med hänsyn till deras lämplighet. YB understryker att det är nödvändigt att eleverna med så få avbrott som möjligt kan följa den för en arbetsplats normala arbetstiden när man är knuten till utbildningsbygge. Detta kan självfallet få återverkningar på elevernas möjligheter att delta i t. ex. teoriunder­ visning på skolan. YB understryker också att det är viktigt att de lokala skolmyn­ digheterna i samverkan med branscherna kan företa de ändringar i utbildningens organisation som lokala förhållanden motiverar.

Den framlagda läroplanen avser utbildning av inte mindre än elva olika yrkes­ kategorier. Den gemensamma första delen av blocket är uppbyggd så att alla i blocket representerade yrken får en för alla lika grundutbildning omfattande åtta veckor. Fr. o. m. nionde arbetsveckan påbörjar målarna och värme- och sanitets- montörerna sin mera specialiserade utbildning medan den gemensamma utbildning­ en för övriga yrken fortsätter inom arbetsområdena betongarbete, murning och träarbete.

Beträffande läroplanen för liv smedelst eknisk linje bygger YB:s förslag på den klart uttalade principen att utbildningen för besläktade yrken i sitt första skede skall bestå av gemensamma utbildningsblock, där innehållet utgörs såväl av en syntes av gemensamma yrkesmoment som av vissa yrkesorienterande moment från vart och ett av de yrken som har sin utbildning baserad på det gemensamma blocket. Livsmedelsindustrins omfattning liksom det faktum att en mängd centrala yrkes­ moment och fackkunskaper är gemensamma för olika livsmedelsyrken, utgör ett mycket starkt motiv för att i det inledande skedet sammanföra utbildningen till ett sådant gemensamt utbildningsblock. Till en livsmedelsteknisk linje bör därför föras utbildning av personal dels för olika livsmedelsbranscher, dels för restau­ ranger och storkök.

Den livsmedelstekniska linjen skall normalt vara tvåårig och uppbyggd så att de för yrkena gemensamma eller likartade ämnena i huvudsak behandlas under den första terminen. Linder andra terminen sker en uppdelning i en produktions­ teknisk och en serverings- och distributionsteknisk gren. Den livsmedelstekniska linjens första år är avsett att ge sådana grundläggande kunskaper och färdigheter att eleverna skall kunna övergå till en slutlig specialisering mot en viss yrkessektor eller ett visst yrke under de tredje och fjärde terminerna, eller efter en kortare be- fattningsinriktad inskolning inom ett företag kunna göra en produktiv insats.

Av blockschemat för den livsmedelstekniska linjen på s. 25 framgår att denna linje innehåller varianter för utbildning av personal för resturanger och för stor­ hushåll. YB erinrar om att utbildning av nyss nämnd personal även ingår i den konsumtions- och vårdtekniska linjen samt i den alternativa läroplanen för konsum- tionsteknisk linje.

YB föreslår att yrkesutbildningen i enlighet med här avsedd läroplan blir före­ mål för försöksverksamhet.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Läroplanen för processteknisk linje utgör exempel på ett utbildningsblock, där

utbildningen från en gemensam bas — inom den processtekniska linjen årskurs I

— ändras mot en med tiden alltmera specialiserad yrkesutbildning inom gymna­

sieskola eller företag.

Utgångspunkten för läroplansarbetet har varit att skapa en utbildning som inte

är inriktad mot någon speciell bransch utan mot en typ av verksamhet som ställer

likartade krav på färdigheter och kunskaper. Den processtekniska linjen avser att

ge grundutbildning lämplig för personal som kommer att vara sysselsatt med pro-

cesstekniskt arbete inom industrier, som i huvudsak genom kemiska och fysi­

kaliska processer framställer produkter. Med utgångspunkt från den grendelning

av processteknisk linje som YB föreslår kan bl. a. följande industrier få sitt behov

av arbetare med processtekniska uppgifter tillgodosett genom den föreslagna utbild­

ningslinjen: läkemedelsindustrin, sprängämnesindnstrin, bryggerier, margarinfa­

briker, massaindustrin, pappersindustrin, järnverk, glasbruk och cementfabriker.

Antalet arbetare i Sverige med processtekniska uppgifter år 1965 utgjorde enligt

YB ca 44 000. Vid en fördelning på gymnasieorter har YB kunnat konstatera

att det år 1970 kan beräknas finnas underlag för en processteknisk linjes första års­

kurs på inte mindre än 50 orter. På dessa fanns år 1965 sammanlagt ca 35 000 av

de nyssnämnda processarbetarna. Linjen föreslås bli tvåårig med en gemensam

första årskurs och därefter delad i olika grenar.

Andra årskursen torde inte på någon gymnasieort kunna utformas med samt­

liga sex föreslagna grenar. På ett mindre antal sådana orter kan dock två eller

flera grenar anordnas. I övrigt anser YB att andra årskursen med fördel kan genom­

föras såsom inbyggd skola alternativt företagsskola. Även skolor av riks- eller

regional karaktär kan övervägas för mindre frekventa grenutbildningar.

YB föreslår att den processtekniska yrkesutbildningen blir föremål för försöks­

verksamhet.

Beträffande läroplansförslaget gällande gren för gruvyrken framhåller YB att ut­

bildningen av personal för gruvindustrin avses utformas som en gren för gruv­

yrken under andra läsåret i den gymnasiala skolan. Grundutbildningen förutsätts

ske under första läsåret endera i byggnadsteknisk linje med anläggningsteknisk in­

riktning eller i maskin- och elteknisk linje med svetsmekanisk inriktning eller i den

processtekniska linjen.

Läroplanens första termin inom linje för grafiska yrken avser enligt YB att ge

en allsidig gemensam grund för en fortsatt utbildning mot branschens olika spe­

cialiteter. Under andra terminen sker, som framgår av blockschemat på s. 26, en

grenindelning mot verksamheterna tryckmediaframställning, tryckning och efter-

arbetning. Terminerna tre och fyra har elva varianter inriktade mot olika delar av

den grafiska industrin.

YB framhåller, att en blockutbildning för hela den grafiska industrin radikalt

avviker från de riktlinjer för utbildningen inom branschen som hittills varit gällan­

de. Begreppet grafisk industri omspänner verksamheter med högst skild teknik

som i många fall ställer krav på färdigheter och kunskaper av helt olikartade slag.

YB föreslår försöksverksamhet även med denna linje.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

37

2.1.4 Pedagogiska och metodiska frågor (YB I 16, 23, YB III 1.4, 2)

YB framhåller inledningsvis under denna rubrik i YB I, att undervisningssitua­ tionen i yrkesskolan i ett avseende är tämligen speciell. Härvid åsyftas det förhål­ landet att yrkesutbildningen i regel karakteriseras av ett dominerande inslag av färdighetsövningar. Sådana ingår i jämförelsevis stor utsträckning i ämnet arbets- teknik. Den speciella pedagogik och metodik som krävs i detta sammanhang har enligt YB blivit föremål för studium och analys först sedan de stora industriföreta­ gen börjat intressera sig för systematisk utbildning i skolmässiga former. Sam­ hället har däremot i alltför ringa utsträckning intresserat sig för hithörande pro­ blem.

YB kommer i YB I också in på den yrkespedagogiska forskningen och konsta­ terar, att det finns ett klart behov av en utvidgad forskning inriktad på vissa inlär- ningsfrågor, som är förknippade med yrkesutbildningen. YB föreslår, att frågan ägnas uppmärksamhet och att lämpliga åtgärder vidtas för att få till stånd en ut­ vidgad forskning på det yrkespedagogiska området.

I YB III har lämnats betydande utrymme åt behandlingen av här aktuella frågor. Man understryker att de pedagogiska och metodiska frågorna vid ett ge­ nomförande av förslagen om framtidens yrkesutbildning blir viktigare än någonsin förut. YB uppger att avsikten med beredningens behandling av dessa frågor är

att ge en viss beskrivning av det pedagogiska nuläget inom svensk yrkesutbildning, att försöka ge en sammanfattning av de viktigaste synpunkterna på detta område

som hittills framförts, att ge en rad synpunkter på önskvärda och möjliga förbättringar i pedagogik och

metodik samt att genom ett påpekande av de många olösta frågorna försöka väcka intresse

för även vetenskaplig behandling av dessa. Den lämnade redogörelsen torde enligt YB ha stort värde för all yrkesutbildning, icke minst som ett första samlat grepp på alla dessa frågor.

I det följande kommer att lämnas en översiktlig och starkt koncentrerad redo­ görelse för YB:s tankar och förslag rörande de aktuella spörsmålen. För vidare information i ämnet hänvisas till betänkandena (YB I kap. 16, YB III kap. 2).

Inledningsvis framhålls i YB III att de utbildningsmetodiska frågor som man behandlar i första hand avser yrkestekniken och då framför allt arbetstekniken och dess speciella problem. YB anser att integrationen av vissa delar av den fackteore­ tiska undervisningen med arbetstekniken också är en utbildningsmetodislc fråga av stor vikt. YB framhåller för övrigt att de problem som man tar upp i detta avsnitt ingalunda är speciella för yrkesutbildningen. Mot den bakgrunden finner YB lämp­ ligt att de pedagogisk-metodiska problemen i gymnasieskolan så långt möjligt får en gemensam behandling.

I sin beskrivning av det pedagogisk-metodiska nuläget belyser YB i anslutning till ett antal exempel från dagens yrkesutbildning de pedagogisk-metodiska pro­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

blem som är förknippade därmed. YB understryker här för flera utbildningsom­

råden t. ex. vårdutbildning och byggnadsteknisk utbildning bl. a. bundenheten till

praktikställen. Beträffande utbildningsbyggena pekar YB på de praktiska svårig­

heter som uppstår när skolan tvingas acceptera byggen som är belägna långt ifrån

skolan.

YB uppställer fem speciella krav på yrkesutbildning, nämligen

att den genom systematisk undervisning skall meddela precisa kunskaper och fär­

digheter, så att eleven efter genomgången gymnasieskola kan erhålla anställ­

ning och så att en god grund läggs för inskolning och färdigutbildning,

att arbetet med yrkes- och arbetsanalyser får ökad omfattning,

att skolöverstyrelsen i ökad utsträckning får uppgifter från avnämarna om ändrade

yrkeskrav,

att träning i metodförbättring ges ett stort utrymme i yrkestekniken samt

att det med hänsyn till storleken av investeringarna i yrkesutbildningen är nödvän­

digt att i betydligt högre grad än nu utnyttja lokaler och utrustning.

I anslutning till de uppställda kraven har YB utvecklat sina synpunkter på där­

med förknippade problem.

YB fäster sålunda t. ex. stor vikt vid att tillräckliga resurser ställs till förfogande

för utförande av yrkes-, arbets- och pedagogiska analyser.

Beträffande frågan om information om ändrade yrkeskrav befinns det angeläget

för avnämarna att inom sina respektive områden bygga upp någon form av infor­

mationsverksamhet. Informationsströmmen bör kanaliseras till samma centrala in­

stans hos avnämarna som handlägger yrkesanalytiska problem.

YB uppger att investeringen i lokaler och yrkesredskap tillsammans med det

relativt ringa antalet elever per lärare medför att yrkesutbildningen blir den dyrba­

raste delen av gymnasieskolans verksamhet. En av skolöverstyrelsen gjord beräk­

ning ger vid handen att samhällets kostnader per år för en elev i yrkesutbildning

under 1966/67 uppgick till ca 7 000 kronor medan motsvarande kostnad för en

elev vid t. ex. gymnasium stannade vi ca 4 500 kronor. YB hävdar mot denna bak­

grund att kravet på utnyttjande av investeringarna till så nära maximum som möj­

ligt är ett legitimt krav som det bör vara naturligt att tillmötesgå. YB förordar

att det intensivutnyttjande av lokaler m. m. som redan idag förekommer på ett

flertal platser mera allmänt införs. Yrkesutbildningens kapacitet skulle härige­

nom radikalt förbättras.

Under rubriken integrering och individualisering erinrar YB om att man i YB

I introducerat blockämnet yrkesteknik som huvudämne i all av YB föreslagen

yrkesutbildning. Härvid konstaterades bl. a. att näringslivets behov av arbetskraft

med renodlade teoretiska kunskaper eller praktiska färdigheter i rask takt minskat,

medan behovet av anställda med mera allsidig utbildning ökat. YB menar att en

integrerad undervisning i t. ex. ämnesblocket yrkesteknik ur pedagogisk synvinkel

torde medföra en effektivisering av undervisningen.

Individualiseringen betecknar YB som det kanske mest väsentliga pedagogisk­

39

metodiska problemet i modern undervisning. Härmed förstås en undervisningsform anpassad till elevens individuella förutsättningar, dvs. en form som låter eleven arbeta i den takt och med de uppgifter som är nödvändiga för att ge precisa kun­ skaper och färdigheter. Individualisering konstitueras också av integrering mellan kunskap och färdighet. En individualiserad undervisning kräver lärarkomplette- rande och självinstruerande läromedel samt tillgång på i varje särskilt fall erfor­ derliga yrkesredskap och arbetsobjekt.

Individualiseringen försvåras avsevärt under de perioder då eleverna syssel­ sätts med externa arbetsobjekt. YB visar med några exempel att svårigheterna dessutom kan vara av väsentligt olika slag.

YB kommer härefter in på de interna och externa arbetsobjektens värde och kommer beträffande de interna arbetsobjekten, dvs. sådana som konstruerats spe­ ciellt för en viss utbildning, till slutsatsen att de bör komma till användning i be­ tydligt större omfattning än hittills. De externa arbetsobjeken bedöms av YB i de flesta fall få betydligt mindre omfattning i gymnasieskolan än i de nuvarande yr­ kesskolorna. För de yrkesutbildande linjer, där elevernas kunskaper och färdig­ heter närmar sig eller kommer upp till en färdigutbildningsnivå är de externa arbetsobjekten dock inte bara önskvärda utan ofta helt nödvändiga. Svårigheten att anskaffa externa arbetsobjekt belyses av YB. YB pekar här särskilt på svårig­ heterna att anskaffa lämpliga utbildningsbyggen. YB anser att det bör övervägas om inte samhället i högre grad än hittills borde garantera att externa arbetsobjekt ställs till förfogande.

YB behandlar värdet av olika arbetsinstruktioner och stationsutbiidning. Be­ träffande stationsutbildningen framhålls att en av de mest väsentliga ekonomiska fördelarna ligger i den tidsbesparing som uppnås genom att utbildningsmaterialet är permanent iordningställt och att utbildningen kan börja omedelbart då eleverna anländer. En annan fördel sägs vara att läraren frigörs från ett ur utbildnings- synpunkt mindre väsentligt arbete och att man kan vara säker på att eleverna får påbörja sin utbildning under likartade förhållanden. Vid helt självinstruerande sta­ tioner är läraren frigjord från den rutinmässiga delen av undervisningen och agerar i huvudsak som arbetsledare. Vid bedömning av lokalbehovet för stationsutbiid­ ning kan observeras att ett omfattande lärostoff med litet elevantal kräver större yta per elev medan man vid stora elevantal kan göra avsevärda besparingar i vad avser lokal-, material- och lärarkostnader per elev. Enligt YB:s uppfattning bör yrkesutbildningen i stor utsträckning organiseras som stationsutbiidning.

Yrkesutbildningen skall ge kunskaper och färdigheter samt arbetslivsfostran. Denna tredubbla målsättning utgör enligt YB en förutsättning för att den enskilde individen erhåller möjligheter till yrkesframgång. En sådan yrkesframgång förut­ sätter dessutom att kunskaperna, färdigheterna och arbetslivsfostran ständigt vidare­ utvecklas.

YB finner det ytterst angeläget att yrkesutbildningens tredubbla målsättning till­ godoses och att sålunda arbetslivsfostran blir föremål för samma intresse som de två övriga komponenterna, kunskaper och färdigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

40

YB diskuterar några pedagogiska och metodiska frågor med utgångspunkt i

dagens möjligheter att erbjuda arbetslivsfostrande utbildning samt lämnar i av­

snittet om den pedagogiska forskningen förslag till forskningsobjekt inom det ak­

tuella området. I den pågående särskilda undersökningen rörande samarbetet mel­

lan skola och avnämare skall YB vidare tillse att det nödvändiga yrkesanalytiska

arbetet kommer att omfatta även området arbetslivsfostran. YB avser också att

ägna uppmärksamhet åt att utbildningen av blivande lärare i yrkesteknik utformas

så att utrymme lämnas åt såväl ämnesutbildning som ämnesmetodiska studier inom

området.

I sitt arbete med frågor sammanhängande med bedömning av arbetsresultaten

har YB diskuterat bl. a. diagnostiska prov (mellanprov), kompetensprov (slutprov)

samt betygsättningen för ämnesblocket yrkesteknik. Vad beträffar sistnämnda

betygsättning uttalar sig YB för den relativa betygsättningen baserad på en fem-

gradig skala. Då det gäller att utforma hjälpmedel för bedömning av utbildningens

standard är det till de diagnostiska proven intresset främst bör knytas. Standard­

proven kan i de flesta fall utformas som arbetsbeskrivning, ritning o. d. med vars

hjälp den enskilde läraren med iakttagande av särskilda anvisningar låter eleverna

tillverka de objekt som utgör standardprov. För utbildning inom vårdteknisk linje/

gren torde de diagnostiska proven med fördel kunna utformas som konstruerade

praktikfall. Tillverkningen av de diagnostiska proven bör ske i samverkan mellan

avnämarna och skolöverstyrelsen. YB avser att återkomma härtill.

På tal om den pedagogiska forskningen pekar YB på att alltför litet hittills gjorts

inom yrkespedagogikens område. Forskningen inom detta område måste intensi­

fieras och ges betydligt ökat utrymme.

I första hand är det angeläget att inventera sådana yrkespedagogiska problem

där lösningarna får stor och omedelbar betydelse. Det förefaller YB nödvändigt

att skolöverstyrelsen förstärks med personal som särskilt avdelas för den samråds-

och kontaktverksamhet som behövs för detta ändamål. Nästa åtgärd bör vara att

omsorgsfullt registrera den yrkespedagogiska forskning som äger rum i andra

länder.

YB ger avslutningsvis exempel på angelägna forsknings- och utvecklingsuppgif­

ter (YB III s. 88—93).

YB har i YB III i anslutning såväl till sin framställning rörande det fria tillvalet

som till sitt förslag om prövotidens slopande framhållit betydelsen av att studie-

och yrkesvägledningen är väl utvecklad, realistisk och effektiv.

I YB I konstateras att studie- och yrkesorienteringen, som termen där lyder,

redan ingår i det skolsociala programmet eller elevvården. Beträffande mål, inrikt­

ning och principiella uppläggningar hänvisar YB inledningsvis i alla väsentliga av­

seenden till grundskolans, gymnasiets och fackskolans program på detta område.

En viss anpassning krävs dock med hänsyn till yrkesutbildningens speciella för­

hållanden. I stort sett är studieorientering och vägledning i yrkessektom yrkesvals-

anknuten. Breddningen av yrkesskolans program, med allmännare bas och ökande

specialisering mot utbildningstidens slut, fler möjligheter till övergång till andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

41

gymnasiala linjer eller till efterföljande skolor är faktorer, som medför ökat behov av orientering och vägledning. Lägger man härtill att undervisningstiden inom yr­ kesskolan förkortas blir det enligt YB än mer angeläget, att eleverna får allt tänkbart stöd för att arbeta effektivt och undvika osäkerhet och felval.

Studieorienteringen i yrkessektom av skolväsendet skall enligt YB bygga på den grund som den obligatoriska skolan lagt samt ge information och vägledning om utbildningsgång och valmöjligheter inom de yrkesinriktade utbildningslinjerna var­ vid hänsyn också skall tas till sidoliggande resp. högre skolor och kurser och deras inträdeskrav.

Yrkesorienteringen, som också skall bygga på grundskolan, avses medverka till fördjupningen av kunskaper om arbetsliv, yrken och arbetsmarknad. Den skall ge information om yrkessamhället genom översikter över utbildningsväsen, yrkes- värld, arbetsförhållanden, arbetsmarknadsorganisationer samt arbetsuppgifter och krav inom olika yrken.

Studie- och yrkesorientering skall genomföras genom kollektiv eller enskild in­ formation, utredande kontaktarbete samt enskild vägledning med utbildningspla­ nering. Varje elev bör erhålla studieorientering genom deltagande i lektion eller föreläsning härom och/eller genom tryckt material. Orienteringen bör visa hur utbildningen inom sektorn är uppbyggd, dess mål och innehåll och hur den peda­ gogiskt fungerar. Den enskilde eleven skall dessutom beredas möjligheter till an- lagsorientering och ges enskild vägledning.

Senast under åk (årskurs) 9 av grundskolan bör yrkesskolans lärare och tjänste­ män organisera studiebesök vid gymnasieskolor och i grundskolan informera elever och föräldrar om yrkesutbildningen. Under åk 1 ges kollektiv och enskild yrkesori­ entering samt studieorientering om yrkesskolans kurser, tillval, arbetssätt m. m. Under åk 2 fortsätter arbetet med orientering med ökad tyngd åt frågor om över­ gång till andra utbildningsanstalter eller utbildningsformer och om arbetsmarknads­ frågor. De medverkande vid yrkesskolans studie- och yrkesorientering bör enligt YB i stort sett vara desamma som vid övriga gymnasiala skolor. En viss anpass­ ning till yrkesskolans förhållanden av det för fackskolor och gymnasier antagna personalprogrammet torde dock krävas. I högre grad än i skolsektorer av mer all­ män karaktär behövs sålunda enligt YB insatser inte bara från länsarbetsnämnder­ nas yrkesvägledare utan även från t. ex. personal för allmänna arbetsmarknadsfrå­ gor, arbetsvärd m. m.

Som tidigare antytts har YB föreslagit att den prövotid för inträde i yrkesut­ bildningskurs som för närvarande gäller enligt skolstadgan skall slopas. YB fram­ håller att man är medveten om att bestämmelsen om prövotid ibland varit till nytta även om den tillämpats relativt sparsamt. De av YB framlagda förslagen rörande den framtida utbildningen inom det gymnasiala stadiets skolor medför enligt YB ändrade förutsättningar för tillämpning av en särskilt föreskriven prövotid. Bland annat medför de föreslagna breddade blockutbildningarna en ökad möjlighet för enskild elev att pröva sig fram inom blocket för att först efter någon termin behöva bestämma sig för specialisering.

2* —• Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2.2

Remissyttranden

2.2.1 Allmänna riktlinjer

YB:s grundläggande synpunkter rörande motiven för en yrkesutbildningsreform,

kraven på yrkesutbildningen och yrkesskolans målsättning har hos de remissin­

stanser som uttalat sig härom i stort sett undantagslöst vunnit gehör. Bland här

avsedda remissinstanser ingår skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk, statens

institut för högre utbildning av sjuksköterskor, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus, Göteborgs och Västernorrlands län, TCO, LO, Kooperativa förbundet,

Sveriges grossistförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges arbetsledarförbund.

I vissa remissyttranden uttalas farhågor för att ett realiserande av YB:s målsätt­

ningar skulle kunna leda till att yrkesutbildningen kommer att uppfattas som en

sekunda utbildningsväg eller en återvändsgränd. Svenska landstingsförbundet tar

upp denna aspekt i sitt yttrande över YB I och anför härom.

Ett kraftigt ökat inslag av allmänna ämnen i kombination med ett förkortat

läsår samt sänkta veckotimtal och lektionstider medför risk för en avsevärt för­

sämrad yrkesutbildning, om utbildningstiden normalt skall vara två år. Likväl kan

yrkesskolan som regel inte ge ett tidsmässigt lika stort utrymme för

undervisning

i allmänna ämnen som den nuvarande fackskolan, och således inte heller en lika

bred grund för vidare utbildning. Den av YB angivna huvudsakliga tidsramen på

två år gör att beredningens förslag framstår som en otillfredsställande kompromiss

mellan två i detta läge oförenliga målsättningar. Genom det försvagade inslaget av

direkt yrkesutbildande moment samt den i förhållande till fackskolan mera begrän­

sade uppsättningen av allmänna ämnen riskerar yrkesutbildningen att bli vad YB

velat undvika: ett för eleverna mindre valvärt alternativ än andra studievägar på

gymnasial nivå.

Kompetensutredningen framhåller med anledning av YB I att ungdomars och

föräldrars attityder till olika yrken endast i begränsad omfattning torde påverkas

av rent skolorganisatoriska förhållanden. Ett bättre sätt att skapa förtroende för yr­

kesskolan än att understryka dennas karaktär av genomgångsväg till fortsatt utbild­

ning borde vara att framhålla den möjlighet som den ger individen till en från an­

lags- och lämplighetssynpunkt värdefull yrkesutbildning, kort sagt att markera yr­

kesutbildningens egen profil. I stället understryker beredningen emellertid de lik­

heter med fackskola och gymnasium som finns i den föreslagna yrkesutbildningen

och riskerar därigenom att dessa skolformer trots allt kommer att framstå som bätt­

re alternativ än yrkesskolan.

Statens institut för hantverk och industri framhåller, att man inom näringslivet

är positiv till nuvarande yrkesutbildning. Den förändring man önskar är en utbild­

ning som gör att eleverna omedelbart kan utföra praktiska arbetsuppgifter, när de

kommer ut i arbetslivet.

Flera remissinstanser tar upp sambandet mellan fackskola och yrkesskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

43

Mekanförbundet och Verkstadsföreningen erinrar om att man i sitt yttrande över YB I föreslog att genomgång av yrkesskola skulle utgöra inträdeskrav till teknisk fackskola och utvecklar sitt resonemang på följande sätt.

Elever som efter genomgången grundskola ej dras mot teoretiskt inriktade studier kunde omedelbart påbörja en yrkesinriktad utbildning, som sedan i en följd, eller efter några års praktisk yrkesverksamhet, kunde byggas på med teore­ tisk utbildning i fackskola. Yrkesskolan skulle därigenom inte behöva upplevas som en »återvändsgränd», då naturliga vidareutbildningsmöjligheter skulle erbjudas dem, vars teoretiska studieintresse och ambitioner vaknar först några år efter grundskolans avslutande. Med den här föreslagna konstruktionen skulle man också komma ifrån alla de övergångsproblem mellan yrkesskola och fackskola, som YB har besvärats av och inte heller tillfredsställande lyckats lösa.

I yttrandet framhålls vidare att de som utbildats vid teknisk fackskola härigenom också skulle få en utbildning som är ordentligt förankrad i praktisk erfarenhet.

Liknande synpunkter uttalas av bl. a. SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Jernkontoret.

Frågan om den grundläggande yrkesutbildningens längd har mera direkt berörts endast i yttrandena över YB I. Sålunda har YB:s principiel­ la förslag om en tvåårig gymnasial yrkesutbildning tillstyrkts av bl. a. flera länsskolnämnder, statens vattenfallsverk, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrel­ sen, länsstyrelsen i Älvsborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, SACO, TCO och Svenska yrkesutbildningsföreningen.

Även betänkligheter har framförts. Länsskolnämnderna i Södermanlands och

Östergötlands län beklagar sålunda att inga analyser av innehållet i utbildningen gjorts innan man fixerar utbildningstidens längd. Liknande synpunkter har redo­ visats av länsskolnämnden i Västmanlands län.

Statens institut för hantverk och industri tar upp frågan mot bakgrunden av YB:s förslag om avkortning av läsårets längd och minskning av veckotimtalet. Institutet finner det problematiskt att under sådana förhållanden kunna inom en av YB allmänt föreslagen utbildningstid uppfylla kraven på en yrkesspecifik utbildning.

Frågan måste stå öppen och möjligheter finnas att anpassa utbildningstidens längd efter omständigheterna.

Svenska landstingsförbundet och flera landstingskommuner finner det svårt att ange närmare, vilka följder den i normalfallet oförändrade studietiden i kom­ bination med det betydande inslaget av allmänna ämnen kommer att få. Inom vårdsektorn, där den effektiva utbildningstiden för en undersköterska idag är ca tre terminer, beräknas YB:s förslag vid en i övrigt oförändrad målsättning leda till att utbildningen skulle behöva förlängas med två terminer. Sannolikt blir en motsvarande förlängning aktuell inom åtskilliga andra sektorer. Landstingsför­ bundet framhåller vidare att takten i skolväsendets fortsatta utbyggnad måste bli beroende av den samhällsekonomiska utvecklingen samt hur de tillgängliga resur­ serna fördelas. Även om investeringar i utbildning har en hög lönsamhet, kan dock inte reformer som medför förlängda studietider och ökade krav på skollokaler och lärare genomföras i snabbare takt än tillgångarna medger.

44

Sveriges mekanförbund för i stort sett samma resonemang och pekar i samman­

hanget också på det väsentliga produktionsbortfall som en ökning av utbildnings­

tiden kan föra med sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2.2.2 Läroplanernas uppbyggnad

De i YB III presenterade läroplansförslagen har föranlett några re­

missinstanser att göra mera principiella uttalanden rörande möjligheterna att för­

verkliga den nya yrkesskolan.

Skolöverstyrelsen finner de framlagda förslagen illustrera att YB:s principsyn

på det gymnasiala skolväsendet är riktig och att integrationen av en grundläggande

yrkesutbildning i detta skolsystem är i huvudsak möjlig att genomföra. Överstyrel­

sen framhåller, att YB:s principiella utgångspunkt är att även den yrkesutbildande

delen av gymnasieskolan skall ge eleverna en vidare referensram, en viss allmän

utbildning och större valfrihet. Skolöverstyrelsen stöder YB i denna tanke men på­

pekar också att det med ett sådant mål är uppenbart att tiden till förfogande för

yrkesteknik måste komma att begränsas och att yrkestekniken i allt större utsträck­

ning måste inhämtas utanför ramen av en tvåårig utbildning i gymnasieskolan.

Den prövning TCO gjort med anledning av YB III har inte föranlett TCO att

ändra den positiva inställningen till YB:s grundläggande förslag. TCO finner tvärt­

om att den nu föreliggande konkretiseringen i form av läroplansförslag visar att

YB angett den riktiga reformvägen för att yrkesutbildningen inom det gymnasiala

stadiet i framtiden skall ges de bästa förutsättningarna och garanteras de gynnsam­

maste utvecklingsmöjligheterna.

Behovet av en fortlöpande revidering av läroplanerna understryks av arbets­

marknadsstyrelsen, TCO, Grafiska arbetsgivareförbunden och Målsmännens riks­

förbund. TCO framhåller sålunda att SÖ bör ha sådana befogenheter när det gäller

konstruktion av läroplaner att en kontinuerlig anpassning till arbetslivet kan ske.

Negativa synpunkter av allmän natur har framförts av Institutet för högre kom­

munikations- och reklamutbildning, Svenska kommunförbundet, Svenska stads­

förbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Sveriges mekanförbund i samråd

med Sveriges verkstadsförening och Jernkontoret.

Kommunförbundet/stadsförbundet finner att YB hittills inte i tillräcklig grad

har belyst konsekvenserna för yrkeskompetensen av den kraftigt minskade tiden

för de yrkestekniska ämnena och fortsätter.

Inte heller har utredningen preciserat sina tankar rörande avvägningen mellan

skolmässig undervisning och det företagsanpassade utbildningsskedet. Så länge

så inte skett försvåras i hög grad ställningstagandena till yrkesutbildningsreformen

som helhet, vilket styrelsen kraftigt underströk i sitt yttrande över principbetän­

kandet. Enligt styrelsens uppfattning bör klarhet skapas i dessa delar, som bl. a.

inrymmer kostnadsfördelningsfrågor för stat, kommun och företag, innan yrkes­

utbildningsreformen föreläggs riksdagen för beslut.

Sveriges mekanförbund, som samrått med Sveriges verkstadsförening, anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

45

De läroplaner som YB nu presenterar och de resonemang som förs kring de principiella frågorna kastar givetvis nytt ljus över vissa frågeställningar, men vi måste tyvärr konstatera att det fortfarande återstår några synnerligen viktiga frågor, som ingående måste penetreras innan man kan betrakta underlaget som tillräckligt för att utarbeta proposition till riksdagen. I första hand gäller detta frågor och problem avseende samarbetet mellan skola och avnämare.

YB:s förslag rörande blockutbildningen har i stort sett utan undantag rönt positivt mottagande bland remissinstanserna även om blocken inom de olika sektorerna i detaljer blivit föremål för kritik. Bland dem som anslutit sig till blockutbildningsprincipen ingår skolöverstyrelsen, 14 länsskolnämnder, lärarhög­ skolan i Malmö, seminarierna för huslig utbildning i Göteborg och Uppsala, för­ svarets personalnämnd, statskontoret, domänstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Malmöhus län, Svenska landstings­ förbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, SAF, LO och Sveriges grossistförbund.

Skolöverstyrelsen utvecklar sina synpunkter på följande sätt i yttrandet över

YB I.

Sammanförande av utbildningen inom olika närbesläktade yrken till gemen­ samma utbildningsblock i avsikt att åstadkomma en bred grundutbildning finner SO vara väl motiverad. Bedömningen av vilka yrkesområden som skall ingå i de olika blocken är emellertid en komplicerad fråga, där ej endast pedagogiska utan även skolorganisatoriska och ekonomiska omständigheter inverkar.

Utan tillgång till noggranna analyser av de olika yrkena och av vilka kunskaper och färdigheter som krävs för att utöva dessa, synes det inte möjligt att ta ställning till hur eller under vilka närmare former blockutbildningen skall bedrivas. Ställ­ ningstagandena i dessa avseenden får ske i det fortsatta läroplansarbetet. Tillkom­ sten av nya yrken och utbildningar samt förändringar i metoder vid utövningen av olika yrken, som kan komma att återverka på utbildningarna, medför att de olika utbildningsblocken måste vara flexibla och ständigt kunna förändras till om­ fattning och innehåll.

I sitt yttrande över YB III framhåller skolöverstyrelsen att man till en början inte bör konstruera för stora block med hänsyn främst till de direkta och indirekta eko­ nomiska konsekvenserna. Det är enligt SÖ av detta skäl bättre att börja med något mindre block för att senare alltefter vad erfarenheterna utvisar verka för större sådana. Det är angeläget att medelst undersökningar, forskningsinsatser och ut­ vecklingsarbete så småningom förbättra våra kunskaper om vad olika blockinne­ håll ger i fråga om allmänbildningsvärde, allmän framgång i olika yrken, grundval för framtida omskolningar etc.

LO anför i sitt yttrande över YB III.

Sedan YB presenterat läroplaner för de nya yrkesutbildningslinjerna kan LO konstatera att förslaget organisatoriskt går att genomföra. Principen med en blockutbildning bör därför genomföras, även om vissa ändringar av blockens sam­ mansättning blir nödvändiga i samband med det fortsatta reformarbetet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att utbildningsblockets bas ej bör göras så bred att utbildningsmålet förloras i sikte eller att utbildningen kommer att inne­ hålla disparata moment som försvårar utbildningens meningsfulla genomförande.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Remissinstansernas synpunkter på de enskilda blockens konstruktion kommer

att redovisas i avsnittet 2.2.3.

YB:s förslag rörande en kärna av allmänt bildande kunskaps-

och färdighetsämnen inom yrkesutbildningen samt hänvisningen i denna

del till fackskolans läroplaner har föranlett såväl allmänna uttalanden som detalj­

erinringar.

Kompetensutredningen framhåller att då frågan om de allmänna ämnenas ställ­

ning i yrkesskolan skall lösas bör detta ske i nära samband med att den av SÖ

föreslagna läroplansöversynen för grundskolan behandlas.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anför bl. a.

Utökningen av allmänna ämnen inom den yrkesutbildande sektorn är eu

fördel från medborgerlig synpunkt men medför samtidigt minskat utrymme för de

rent yrkesutbildande ämnena. Som ett exempel kan nämnas att enligt en utredning

som utförts inom motorbranschen, skulle tiden för de yrkestekniska ämnena

komma att minskas med 42 %, om YB:s förslag accepteras, och med 50 % vid

beräkning av tiden för yrkesarbete. Från näringslivets synpunkt måste allvarligt

ifrågasättas, huruvida den hittillsvarande målsättningen för den skolmässiga yrkes­

utbildningen kan vidmakthållas, om dylika reduceringar av tiden för yrkeskunskap

och färdighetsövningar genomföres utan att en förlängning sker av utbildningstiden

utöver vad YB föreslår.

Lärarhögskolan i Malmö, SAF och Sveriges industriförbund samt länsskol-

nämnden i Västmanlands län ställer sig kritiska till YB:s förslag och förordar

skilda läroplaner för fackskola och yrkesskola i de allmänna ämnena.

Sveriges mekanförbund finner, med hänsyn till den begränsade tid som står till

buds för yrkesteknisk utbildning, angeläget att läroplanernas innehåll i första hand

baseras på de krav som resp. yrke ställer. Förbundet ställer sig därför avvisande

till förslaget att de allmänna ämnena görs obligatoriska. I den mån de allmänna

ämnena över huvud taget skall ingå i kursplanerna bör de enligt förbundet göras

helt frivilliga och kunna tillväljas i utbyte mot ett begränsat antal timmar yrkestek-

nik.

Skolöverstyrelsen har övervägt möjligheterna till en integrering av bl. a. ämnena

arbetslivsorientering, samhällskunskap och svenska samt delar av ämnet religions­

kunskap. Överstyrelsen viil dessutom vidga ramen för språkstudierna i yrkesskolan

till att omfatta även annat språk än sådant som lästs i grundskolan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund delar YB:s uppfattning att svenska

skall vara obligatoriskt men tar däremot klart avstånd från tanken på ett val mel­

lan engelska, samhällskunskap och religionskunskap. Enligt förbundet bör även

engelska och samhällskunskap vara obligatoriskt.

TCO vidhåller sin syn på de obligatoriska allmänna ämnenas ställning dvs.

att man bör göra samhällskunskapen obligatorisk i stället för att erbjuda alternativa

val mellan detta ämne samt engelska och religionskunskap. Många schematekniska

svårigheter skulle då undvikas.

LO ifrågasätter om inte engelska borde ingå såsom obligatoriskt ämne.

I de flesta remissyttrandena uttrycks tillfredsställelse såväl med att man infört

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

47

ämnet arbetslivsorientering som med utformningen av ämnet. Åtskilliga remissin­ stanser föreslår att ämnet placeras redan under första läsåret med tanke på de ele­ ver som lämnar skolan efter ett års utbildning.

Lärarhögskolan i Malmö påpekar att det i arbetslivsorientering finns vissa mo­ ment som även ingår i samhällskunskap. Lärarhögskolan ifrågasätter därför nöd­ vändigheten av att skapa ett nytt ämne, vilket även förutsätter en särskild lärarut­ bildning. Sveriges mekanförbund anser att läroplanen för arbetslivsorientering måste överarbetas då den är alltför ambitiös. Arbetarskyddsstyrelsen och statens vattenfallsverk understryker i yttranden över YB I att arbetarskyddsfrågor bör be­ handlas i ämnet arbetslivsorientering.

I sitt yttrande över YB III framhåller arbetarskyddsstyrelsen att arbetarskyddet i YB:s läroplansförslag givits en plats som man måste slå vakt om.

YB:s förslag gällande ämnet gymnastik har i de flesta fall vunnit gehör i remiss­ svaren. Vikten av att tillräcklig hänsyn vid undervisningen tas till de arbetsfysio- logiska momenten har ofta under strukits.

Skolöverstyrelsen påpekar att yrkesskolans nuvarande kursplaner i gymnastik har en betydligt mindre omfattning än fackskolans och framhåller.

En tillämpning av fackskolans kursplan hela yrkesutbildningen igenom skulle försvåra för gymnastikläraren att anpassa undervisningen efter varje elevs yrkes­ mässiga behov och hans eller hennes intresseinriktning.

Kursplanerna för yrkesutbildningen bör om möjligt klargöra hur gymnastik­ undervisningen skall utformas för att tillfredsställa olika yrkens speciella krav för att förebygga yrkesskador och underlätta yrkesutövandet. Överstyrelsen föreslår därför att speciella kursplaner utarbetas för gymnastikundervisningen vid yrkes­ utbildningen.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna ser med tillfredsställelse att samtliga linjer får obligatorisk träning men beklagar att timtalet inte kunnat sättas till tre timmar per vecka, vilket av fysiologisk och medicinsk expertis anses vara minimum.

YB:s förslag om fritt tillval av ämnen tilldrar sig stort intresse bland re­ missinstanserna. I det följande redovisas de framförda synpunkterna så som de kommit till uttryck i yttrandena över YB III, i vilket YB mera fylligt behandlat denna fråga.

LO delar YB:s synpunkter på värdet av det fria tillvalet av ämnen och fram­ håller vidare.

Det är enligt LO:s mening riktigt att detta förstärker yrkesutbildningen. I prin­ cipen om det fria tillvalet av ämnen ligger också enligt LO:s uppfattning ett jämlik­ hetskrav — alla elever på det gymnasiala stadiet skall få chans till en så likvärdig utbildning i allmänna ämnen som möjligt. Dessutom blir yrkesutbildningen mer attraktiv när eleverna ges större möjligheter att odla speciella intressen. Samtidigt kommer det fria tillvalet att underlätta för eleverna att gå över till sidoordnad yr­ kesutbildning eller komplettera tidigare skolutbildning.

Mera markerat positiva synpunkter på det fria tillvalet framförs också av sta­ tistiska centralbyrån, Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

reklamutbildning, TCO, Kooperativa förbundet, Hermods, Centerns kvinnoförbund

och Centerns ungdomsförbund.

Skolöverstyrelsen, som i sitt yttrande över YB I gett uttryck åt en mera skep­

tisk hållning rörande det fria tillvalet, utvecklar nu sina synpunkter härpå i ett

längre uttalande och ansluter sig inledningsvis i allt väsentligt till YB:s förslag.

Överstyrelsen fortsätter.

Läroplanerna skall utformas med hänsyn till den totalt disponibla tiden utan

att man tagit undan de högst 12 veckotimmarna för fritt tillval. Därmed skall det

utbildningsmål nås, som samhället genom läroplanen uppställt efter samråd med

produktionslivet. Om en elev ändrar utbildningsprogrammet genom tillval, ändrar

han därmed också utbildningsmålet. Om eleven maximalt utnyttjar det föreslagna

fria tillvalet innebär detta självfallet att eleven som regel icke uppnår samma

yrkesfärdighet som den elev, som följer läroplanen utan tillval. En sådan varia­

tion, vars spännvidd naturligtvis också varierar med elevernas skiftande förutsätt­

ningar, ligger i systemet med det föreslagna fria tillvalet. Läroplanens målsättning

för ett visst block måste utformas i anslutning till målsättningen för blocket i dess

helhet och för de olika ämnena. Sedan får den enskilde eleven i anslutning till vad

YB föreslagit göra de bortval och tillval som är organisatoriskt möjliga. Som YB

framhållit finns det naturligtvis inga praktiska och ekonomiska möjligheter att inom

en och samma gymnasieskolenhet tillgodose varje fritt tillval. Det är alltså nöd­

vändigt att ta hänsyn till de lokala möjligheterna att anordna fritt tillval i gymna­

sieskolan.

Beträffande arrangemangen inom gymnasiet och fackskolan för att där ta emot

sådana elever från yrkesutbildande linjer, som utnyttjar det fria tillvalet, synes

enligt överstyrelsen de problem som YB aktualiserar till största delen kunna lösas

genom anvisningar med i huvudsak den utformning som motsvarande anvisningar

för gymnasiet och fackslcolan fått.

Överstyrelsen fortsätter.

För att inte göra de organisatoriska svårigheterna alltför markanta och för att

förhindra att ett alltför fritt botaniserande bland läroplanerna ställer stora schema­

tekniska och organisatoriska problem bör eleven ange sina önskemål om det fria till­

valet i prioriteringsordning. Fritt tillval bör medges efter prövning av rektor och i

anvisningarna bör ges riktlinjer för vilka ämnen som rektor i första hand bör till­

godose och vilka som bör komma i andra hand. Vid prövning av en sådan priori-

teringsordning (jfr Läroplan för gymnasiet III: 7.3) bör urvalet givetvis träffas

utifrån ett sakligt bedömande av vilka ämnen som i första hand ger eleven möj­

lighet till att nå en vidare sektor på arbetsmarknaden. Det gör att sådana ämnen

som kan sägas utgöra en sidokomplettering i första hand bör komma ifråga.

Farhågor för att det fria tillvalet i alltför hög grad skall urholka yrkeskunnandet

eller väntade svårigheter att klara de organisatoriska, schematekniska och ekono­

miska problem, vilka anses förbundna med det fria tillvalet, har föranlett många

remissorgan att framföra synpunkter, som går ut på begränsning, styrning, restrik­

tiv tillämpning m. m. av det fria tillvalet. Signifikativt är också att så gott som

samtliga remissinstanser som tagit upp problematiken med det fria tillvalet under­

strukit behovet i detta sammanhang av intensifierad, realistisk eller effektivare

studie- och yrkesrådgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

49

Nu anförda synpunkter kommer till uttryck i yttranden från elva länsskolnämnder, socialstyrelsen, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, ar­ betsmarknadsstyrelsen, Svenska yrkesutbildningsföreningen, Sveriges hantverksoch industriorganisation, Högerpartiets kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund,

Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska by ggnadsentreprenörsföreningen, SACO och Centerns kvinnoförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner angeläget att det fria tillvalet begränsas till al­ ternativ som kan bredda vederbörandes yrkeskunskaper eller som med hänsyn till framtida studie- och yrkesplaner är speciellt motiverade.

Svenska yrkesutbildningsföreningen hävdar att tillval inom ämnet yrkesteknik även bör kunna ske. Detta skall ske på bekostnad av sådana teoretiska ämnen som eleven inte finner vara nödvändiga för sin kommande yrkesutövning.

Liknande synpunkt framförs av Högerpartiets kvinnoförbund.

Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsentreprenörsföreningen anför att de flesta av de tillvalsmöjligheter som YB skisserat är omöjliga att ge­ nomföra med hänsyn till arbetet på utbildningsbyggena. Ett koncentrerat styrt till­ val för några få elever är tänkbart.

Kritiska synpunkter redovisas av statens institut för hantverk och industri, kom­ petensutredningen, SAF och Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Stor-Stockholms planerings­ nämnd, Sveriges mekanförbund, Jernkontoret och Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien.

Kompetensutredningen uttalar en stark tveksamhet beträffande de faktiska möj­ ligheterna att genom tillval möjliggöra en sidoordnad, meningsfylld och målinriktad utbildning eller att därigenom ge eleverna tillfälle att övergå till årskurs två i fack­ skolan. Utredningen går närmare in på frågan om övergång från yrkesskolan till årskurs två av fackskolans tekniska linje och framhåller.

I det, i och för sig inte alls otänkbara fall, där en övergång till fackskola re­ sulterar i ett studiemisslyckande och därigenom i ett studieavbrott, befinner sig eleven, efter kanske 2 V

2

års studier eller mer, i den situationen att han varken

har kompetens för yrkesverksamhet inom det ursprungligen valda området eller någon klar definierad kompetens för fortsatt utbildning utöver den han hade, då han lämnade grundskolan.

Om tillvalssystemet kommer till stånd måste man, framhåller utredningen, skapa strikta regler för systemets handhavande och säkerhet för att de tillval som görs är sakligt väl motiverade från den enskilde elevens synpunkt likaväl som från ar­ betsmarknadens.

Svenska landstingsförbundet anser att skrivningarna i läroplansbetänlcandet rö­ rande det fria tillvalet innebär en markerad glidning i YB:s ställningstagande.

Även Stor-Stockholms planeringsnämnd konstaterar en markant

svängning

ifråga

om villkoren för det fria tillvalet. Båda remissinstanserna ser dock fortfarande skeptiskt på YB:s tillvalssystem. Landstingsförbundet tillstyrker emellertid ett till­ val som förstärker eller möjliggör en sidoordnad men målinriktad yrkesutbildning

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

och som underlättar elevernas vidareutbildning. Planeringsnämnden pekar i sam­

manhanget på en del speciella svårigheter med det fria tillvalet som uppkommer i

Stockholm med dess relativt komplicerade skolorganisation.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet hyser betänksamhet in­

för den konstruktion av tillvalssystemet som YB redovisat. I den mån tillvalet ut­

nyttjas av eleverna för att förstärka den pågående yrkesutbildningen eller kom­

plettera den med lämpligt anknytande yrkesteoretiskt eller praktiskt inriktade äm­

nen har förbunden emellertid ingen erinran.

Sveriges mekanförbund avvisar förslaget om fritt tillval men anser att man för

intresserade och begåvade elever kan erbjuda möjlighet att studera extra ämnen på

kvällstid.

Liknande synpunkter anförs av Jernkontoret och Svetskommissionen vid ingen-

iörsvetenskapsakademien.

2.2.3

Linjer

2.2.3.1 Allmänna synpunkter

Ett stort antal remissinstanser har anfört synpunkter på och framlagt ändrings­

förslag rörande den av YB förordade linjeindelningen och uppbyggnaden av block

etc. Av praktiska skäl redovisas dessa yttranden i avsnitten 2.2.3.2—4.

2.2.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor

YB:s förslag om upprättande av en estetisk linje har av så gott som

samtliga remissinstanser, som behandlat denna linje, hälsats med tillfredsställelse.

Konstnärsutbildningssakkunniga förordar dock att ett principbeslut rörande ut­

bildningen på de lägre nivåerna bör anstå tills man samtidigt kan ta ställning till

hur den högre konstnärliga utbildningen skall organiseras.

Det råder emellertid bland remissinstanserna inte lika stor överensstämmelse be­

träffande linjens målsättning och organisation. Den fråga som tilldragit sig det

största intresset är den om den estetiska utbildningen skall organiseras såsom ett

block med gemensam undervisning under den första terminen eller som tre skilda

linjer, dvs. en scenisk linje, en musiklinje och en konstfacklig linje. Det övervägande

antalet remissinstanser tillstyrker YB:s förslag om ett gemensamt block, däribland

akademien för de fria konsterna, teater- och orkesterrådet med statens scenskolor

i Göteborg och Malmö, LO med Svenska musikerförbundet, TCO med bl. a. Sven­

ska teaterförbundet och Svenska facklärarförbundet. Svenska slöjdföreningen an­

ser att det bör finnas möjlighet att låta vissa elever genom dispens ägna sig mera

odelat åt en viss speciell utbildning.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté menar, att de av YB

föreslagna olika grenarna inrymmer så stora områden att dessa var för sig skulle

kunna bilda grund för tre separata linjer och överstyrelsen förordar försöksverksam­

het enligt denna princip. Även Lärarnas riksförbund och Skolledarförbundet av­

styrker gemensamt block.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

51

Graden av färdigutbildning inom YB:s estetiska linje diskuteras av flera remiss­ instanser. Instanserna finner i flertalet fall att eleverna inte är färdigutbildade efter två år.

Kompetensutredningen anser att linjen med den utformning den fått mer är att betrakta som en förberedelse för vidare yrkesutbildning inom resp. område än som en utbildning direkt för arbetsmarknaden om man bortser från vissa spe­ cialiseringar för t. ex. kartritare och byggnadsritare. Svenska musikerförbundet av­ visar likaledes tanken att denna linje med inriktning på konstnärlig utövning skall kunna syfta till omedelbar anställning efter gymnasieskolan och betraktar i stället gymnasieskolans yrkesutbildning som enbart en grundutbildning.

Konstnärsutbildningssakkunniga anser det vara förenat med avsevärda svårighe­ ter att konstruera yrkesskolans estetiska utbildning så att den dels är klart yrkesin­ riktad, dels är förberedande för högre utbildning inom det konstnärliga området.

YB:s förslag är alltför teoretiskt orienterat för att passa i en yrkesinriktad utbild­ ning och de teoretiska momenten är alltför ensidigt inriktade på de estetiska om­ rådena för att utbildningen skall ligga som ensam grund till en senare högre utbild­ ning inom de konstnärliga områdena.

Förslagen till läroplan för den sceniska grenen har i stort sett inte mött några invändningar från remissistanserna även om vissa förslag till ändringar i detaljer framförts.

YB:s förslag beträffande den musikaliska utbildningen har där­ emot mött delvis ganska hård kritik från flera håll. Skolöverstyrelsen, musikaliska akademien, teater- och orkesterrådet, 1965 års musikutbildningskommitté, Svenska musikerförbundet och Teatrarnas riksförbund som företräder såväl landets samt­ liga orkesterföreningar som Sveriges radios symfoniorkester och Kungliga teaterns hovkapell anser, att musikutbildningskommitténs betänkande bör avvaktas innan ställning tas till hur den gymnasiala musikutbildningen bör organiseras. Man på­ pekar vidare att YB enligt vad som framgår av betänkandet inte anlitat någon mu­ sikalisk expertis vid utarbetandet av läroplanen. Den av YB föreslagna utbildning­ en på två år anses vidare vara för kort för att leda fram till omedelbar anställning.

Läroplanen för den konstfackliga grenen har diskuterats från syn­ punkten om denna utbildning kan anses leda fram till omedelbar anställning eller utgöra tillräcklig grund för fortsatta konstnärliga studier. Någon entydig opinion finns dock inte bland remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen tillstyrker försöksverksamhet men menar att den slutliga ut­ formningen av den konstfackliga grenen i den estetiska linjen bör hänskjutas till konstnärsutbildningssakkunniga.

När det gäller läroplanen för konsumtions- och vårdtek- n i s k linje är meningarna hos remissinstanserna delade om det bör finnas en gemensam första termin eller om det bör vara två skilda block.

Sedan YB nu presenterat sina läroplaner uttalar skolöverstyrelsen, länsskolnämnden i Stockholms län, länsskolnämnden i Östergötlands län, lantbruksstyrelsen, se­ minarierna för huslig utbildning i Stockholm och Uppsala samt LO:s statstjänar-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kartell att båda möjligheterna bör lämnas öppna antingen för huvudmannen att

bestämma eller för de fall eleverna är tidigt målinriktade. Länsskolnämnderna i

Örebro län och Västmanlands län samt socialstyrelsen framhåller emellertid att

det vore olyckligt om man fick två alternativa utbildningsvägar. TCO förordar för­

söksverksamhet med båda alternativen, varefter man bör ha endast ett alternativ.

Såväl det gemensamma blocket som de två separata blocken har samlat ett stort

antal förespråkare, varvid det sistnämnda alternativet dock överväger. De som för­

ordar två separata block är nio av länsskolnämnderna, socialstyrelsen, statens insti­

tut för konsumentfrågor, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor,

Svenska landstingsförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, inom LO Svenska

kommunalarbetareförbundet och Hotell- och restauranganställdas förbund, inom

TCO Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund med Svensk sjuk-

sköterskeförening, Folkpartiets och Centerns kvinnoförbund samt Centerns ung­

domsförbund. De som förordar gemensamt block är fyra länsskolnämnder, semina­

rierna för huslig utbildning, statens konsumentråd, inom SACO Sveriges agronom-

och lantbrukslärares förbund, inom TCO Sveriges facklärarförbund, vidare Svenska

yrkesutbildningsföreningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt

lantbruksstyrelsen och Högerpartiets kvinnoförbund, vilka förordar två terminers

gemensam utbildning.

Den av YB berörda målsättningen för den vårdtekniska utbildningen, nämligen

att den bör anpassas till pågående och väntade förändringar i vårdens målsätt­

ning, organisation och arbetsmetoder samt att den inte får konservera en i framtiden

föråldrad personalstruktur och en olämplig arbetsfördelning mellan olika personal­

grupper har funnit gensvar hos flera remissinstanser. Socialstyrelsen anför att även

om en ingående kännedom om den framtida personalorganisationen m. m. idag

saknas, bör den av YB gjorda bedömningen av kommande förändringar i vårdor­

ganisationen och personalstrukturen kunna accepteras som underlag för ett ställ­

ningstagande i här aktuella utbildningsfrågor. Socialstyrelsen räknar med att läro­

planerna successivt anpassas på grundval av kommande analysarbete. Styrelsen fin­

ner det motiverat att vårdyrkesutbildningen på undersköterskenivå breddas och

förbättras så att den kan förbereda de blivande yrkesutövarna för mera kvalifice­

rade uppgifter än vad nuvarande utbildning gör och givetvis även ligga till grund

för fortsatt utbildning. Svenska landstingsförbundet finner det likaledes angeläget

att undersköterskeutbildningen förstärks på föreslaget sätt.

De enskilda läroplanernas detaljer har inte behandlats närmare av flertalet re­

missinstanser, som förväntar sig att i annan ordning få medverka vid läroplanernas

utformning. Såväl när det gäller läroplanerna i stort som beträffande de enskilda

ämnena bär emellertid erinringar framförts.

Vad som tilldragit sig det största intresset från remissorganens sida vid deras

behandling av den konsumtionstekniska utbildningen är frågan om hur utbildningen

av personal för storhushåll och restauranger bör organise­

ras. Av de instanser som yttrat sig tillstyrker statens institut för konsumentfrågor

förslaget om sådan utbildning både på den konsumtionstekniska linjen och på den

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

53

livsmedelstekniska linjen. För den breda och skiftande storhushållssektorn finns det enligt institutets mening behov av både en yrkesutbildning med mera renodlad hvsmedelsteknisk inriktning och en med undervisning även i andra konsumtions- tekniska ämnen. TCO bedömer det som oriktigt att skapa dubbelutbildningar inom två olika linjer. Därför bör enligt TCO vid bearbetning av läroplanerna efter­ strävas en klar uppdelning mellan de olika slagen av storhushållsutbildning så att sådan utbildning för institutioner t. ex. för sjuk-, åldrings- och barnavården

liksom

skolbespisningar och liknande helt förläggs till den konsumtionstekniska utbild­ ningen, medan livsmedelstekniska linjens storhushållsutbildning inrättas för enbart industriell tillverkning. Statens konsumentråd, Sveriges husmodersföreningars riks­ förbund samt seminarierna för huslig utbildning i Göteborg, Umeå och Uppsala, vilka anser att utbildningen för storhushåll är likvärdig inom den konsumtions- och vårdtekniska linjen samt i den separata konsumtionstekniska linjen, förordar stor­ hushållsutbildning enbart inom konsumtionsutbildningen och avstyrker således sådan utbildning på hvsmedelsteknisk linje.

Svenska landstingsförbundet, SAF, Sveriges industriförbund, inom LO Svenska livsmedelsarbetareförbundet och Hotell- och restauranganställdas förbund samt utbildningsrådet för hotell och restauranger förordar däremot enbart den livsme­ delstekniska linjen som utbildning för storhushåhspersonal. Svenska livsmedelsar­ betareförbundet anför att förbundet i samarbete med Bageri- och konditoriarbets­ givareförbundet, försvarets intendenturverk, Försvarsverkens civila personals för­ bund, Kooperationens förhandlingsorganisation, Svenska kommunalarbetareförbun­ det, Svenska landstingsförbundet och utbildningsrådet för hotell- och restauranger har utarbetat ett förslag till hvsmedelsteknisk linje inom naturvetenskaplig-teknisk sektor.

2.2.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor

Att den ekonomiska sektorns läroplan för distributions- och kontorsteknisk linje bör inrymmas inom ett block med ett ge­ mensamt första år har godtagits av flertalet remissinstanser. SAF och Sveriges in­ dustriförbund, som i denna fråga hört Handelns arbetsgivareorganisation framhål­ ler, att det för de mindre och medelstora företagen framstår som naturligt att sam­ manföra distributions- och kontorsutbildning på handelns område, då dessa företag i första hand har användning för en allsidigt utbildad personal, medan de större företagen anser att den starka specialiseringen och strukturutvecklingen mot allt större enheter utgör skäl för att den distributionstekniska och kontorstekniska gre­ nen bör skiljas. Länsskolnämnderna i Kalmar län och i Jönköpings län förordar att den gemensamma utbildningen under det första läsåret begränsas till den första terminen. Sveriges grossistförbund anser, att de båda grenarna i sig själva är så breda att de var för sig ger underlag för den eftersträvade basutbildningen men föreslår också alternativt en gemensam termin eller ett serviceblock.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vissa remissinstanser saknar i läroplansförslaget utarbetade varianter för vissa specifika yrkesgrupper. Svenska samfundet för af färsutbildning och vissa köp­ mannaförbund saknar utbildning av sekreterare, läkarsekreterare, datapersonal, in­ köpare, kassörskor i självbetjäningsaffärer, dekoratörer m. fl. Centerns kvinnoför­ bund anser, att det bör finnas möjligheter till övergång från den ekonomiska linjens första termin till den konsumtionstekniska linjen för de elever som ämnar utbilda sig till t. ex. detaljhandelsbiträden inom livsmedelsområdet eller inom det textila området, vilket skulle kunna bidraga till förbättrad information till konsumenterna.

Remissinstanserna har visat stort intresse för frågan om utbildningen i arbets- teknik bör äga rum i skolan eller i företag. Flertalet instanser finner placeringen i företag värdefull men man hyser i vissa fall farhågor för möjligheterna att få till­ räckligt antal lämpliga företag att medverka.

Skolöverstyrelsen anser det vara tveksamt om en i skolan bedriven utbildning i arbetsteknik, som måste ske i en annan miljö än den verkliga, kan ge eleverna av­ sett utbyte. Med hänsyn till vad som skulle krävas i fråga om lokaler, utbildnings- materiel och lärarinsatser är det enligt överstyrelsen osäkert om utbildningsresul- tatet skulle komma att stå i rimlig proportion till resursinsatsen i skolan. Om det likväl skulle visa sig ogenomförbart att förlägga utbildningen i arbetsteknik till ar­ betsplatserna bör i första hand en försöksverksamhet med arbetsteknik i skolan komma till stånd.

SAF och Sveriges industriförbund, som hört Handelns arbetsgivareorganisation, liksom Kooperativa förbundet anser att kunskaper i ämnet varukännedom i första hand bör förmedlas i samband med praktisk utbildning inom företagen. Handelsanställdas förbund varnar för att utbildningen i arbetsteknik kan bli alltför företags- betonad. Lärarhögskolan i Malmö och länsskolnämnden i Västmanlands län är rädda för att elever som placeras i företag och får en viss arbetsuppgift får behålla denna under större delen av sin vistelse hos företaget. Lärarhögskolan anser att ämnet arbetsteknik till största delen bör behandlas inom skolan. Lärarhögskolan i Göteborg anser det lämpligt att en för yrkesutbildningen speciell skolfirmaverksam- het etableras. Även Svenska facklärarförbundet är inne på samma tankar.

Ett tiotal remissinstanser har framfört detalj erinringar mot timplanernas ämnes­ innehåll. Här skall endast framhållas att YB:s uttalande angående utbildning av ste- nografer mött invändningar från skolöverstyrelsen, länsskolnämnden i Jönköpings län samt Svenska facklärarförbundet. Överstyrelsen framhåller vikten av att behovet av färdighet i stenografi för olika befattningshavare på kontor analyseras och på­ pekar i övrigt liksom länsskolnämnden i Jönköpings län att eleverna i yrkesskolan enligt YB:s förslag skall läsa samma kurs i både svenska och engelska som fack­ skolans elever.

2.2.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor

I fråga om läroplanerna inom denna sektor framträder bland remissinstanserna en utbredd negativ inställning till tanken på ett gemensamt block för maskin-

55

och eltekniska linjen. Skolöverstyrelsen, flertalet länsskolnämnder, Sve­ riges hantverks- och industriorganisation, Elektriska arbetsgivareföreningen, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien samt Sveriges mekanförbund ut­ talar sig till förmån för en uppspaltning av utbildningen på mekanisk linje, fordons- linje och eltelelinje.

Några remissinstanser ger emellertid i likhet med statens vattenfallsverk, SJ och länsskolnämnden i Gävleborgs län uttryck åt en mer positiv inställning till förslaget om en gemensam maskin- och elteknisk linje. Jernkontoret vill att både blocket med en sammanslagen maskin- och elteknisk linje och alternativet med fristående block för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje prövas för att man skull kunna utröna vilket av alternativen som bäst motsvarar industrins behov på sikt. TCO och Svenska facklärarförbundet anför att blockprincipen uppges, om tre skilda linjer anordnas, och föreslår en uppdelning på två block, en gemensam linje för maskin- och fordonsteknisk utbildning och en el-telelinje. TCO anser emellertid att försöksverksamhet bör anordnas med utbildning enligt läroplaner dels i ett gemensamt block enligt YB:s huvudförslag, dels i två block enligt TCO:s förslag, dels slutligen i tre block enligt YB:s alternativa förslag.

Även mot förslaget till läroplan för byggnadsteknisk linje är kritiken kraftig. Den riktas främst mot förslaget om en gemensam grundutbildning om­ fattande även lågfrekventa yrken.

Skolöverstyrelsen framhåller att genom tillkomsten av allmänna ämnen och en bredare grundutbildning minskar tiden för grundutbildning i skolverkstad inom resp. yrke, vilket medför att behovet av sådan utbildning kvarstår även i sena­ re årskurs. I vissa fall krävs härigenom fördubbling av antalet skolverkstäder.

Genom att lågfrekventa yrken som målare och värme- och sanitetsmontör ingår i blocket skulle dessutom på de flesta gymnasieorter krävas investeringar i loka­ ler och läromedel avsedda för just dessa yrken. De resurser som härigenom ska­ pas, kommer i de flesta fall att utnyttjas blott åtta veckor per läsår.

Statens vägverk framhäver betydelsen av att avnämarnas möjligheter till med­ verkan vid extern utbildning klarläggs och Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att den alternativa timplanen bör bli nor­ malplan för att inte systemet med utbildningsbyggen i undervisningen skall även­ tyras.

Förslaget till läroplan för träteknisk linje har kommenterats blott av ett fåtal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen bedömer att övergången till utbildning enligt blockschema för träteknisk linje bör kunna ske utan speciella problem. De länsskolnämnder, som yttrar sig rörande linjen, tillstyrker i stort sett förslaget.

Någon enhetlig opinion rörande förslaget till läroplan för den livsmedels- tekniska linjen avspeglas inte i remissyttrandena. Tvistepunkten är linjens orientering mot den produktionstekniska sidan och den därmed sammanhängande frågan om personalen för storhushåll och restauranger bör utbildas vid denna linje eller vid en konsumtionsteknisk linje. Remissinstansernas syn på frågan har redo­

Kungl. Majits proposition nr 140 år 1968

56

visats tidigare i anslutning till redogörelsen för instansernas synpunkter på den

konsumtions- och vårdtekniska linjen.

Ett antal remissinstanser framhäver, att kostfrågor måste få större utrymme i lä­

roplanen. Andra påpekar att den dyrbara maskinutrustning, som erfordras i ut­

bildningen, motiverar att en så stor del av denna som möjligt förläggs till företagen.

Läroplansförslagen rörande processteknisk linje, gren för

gruvyrken, guldsmedslinje, optikerlinje, linje för plast­

yrken, linje för gummiyrken, beklädnadsteknisk linje

samt urmakarlinje har i stort sett endast mötts av positiva uttalanden.

Även förslaget till läroplan för linje för grafiska yrken har motta­

gits positivt och det har framhållits att läroplanens konstruktion uttrycker nytän­

kande och framsynthet.

Svenska facklärarförbundet anser att YB:s läroplan för den grafiska linjen inne­

bär ett radikalt nytänkande beträffande utbildningen inom hela det grafiska yrkes­

området. Blockets konstruktion och avvägningen mellan ämnen på timplanen samt

kursplanernas utformning noteras som ett mycket framsynt grepp på problemställ­

ningarna inom detta gamla yrkesområde, där utvecklingen just nu måste betecknas

som dynamisk.

A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska tid-

ningsutgivareföreningen understryker betydelsen av att blockutbildningen enligt

YB:s förslag kommer till stånd samt framhåller att utbildningen bör lokaliseras

till orter, där tidningsföretag förekommer.

YB:s förslag till läroplan för frisörteknisk linje har mottagits posi­

tivt av Högerns kvinnoförbund, som finner att branschen behöver ekonomiskt

bistånd för att genomföra en nödvändig yrkesanalys, och Svenska facklärarförbun­

det.

Svenska frisörarbetareförbundet har i stort inte heller någon erinran mot YB:s

förslag men framhåller att man genom förläggning av yrkesutbildningen till arbets­

platserna kan befara risk för återgång till gamla tiders »utbildning». Förbundet

anför vidare.

För att eliminera risken av att statsbidraget blir en förstahandsfråga och att yr­

kesutbildningen kommer i sista hand, är det förbundets uppfattning att rigorösa

bestämmelser skall finnas i avseende på dem som har behörighet att bedriva in­

byggd undervisning. Huruvida denna skolform skall lyckas inom frisörbranschen,

kommer således att vara beroende av inspektions- och kontrollförfarandet.

Svenska frisörföreningen, som efter undersökningar funnit att branschens orga­

nisationer inte har ekonomiska möjligheter att utföra erforderliga yrkesanalyser,

anför att en gemensam odifferentierad utbildning under en hel termin endast

kan få åsyftat resultat vid de utbildningsavdelningar som har tillgång till lärarkraf-

ter, som är kompetenta på båda yrkesområdena. Föreningen betonar att förslaget

kan komma att äventyra den nuvarande utbildningen inom branschen som beteck­

nas som ändamålsenlig och till alla delar effektiv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

57

2.2.4 Pedagogiska och metodiska frågor

Så gott som alla remissinstanser ansluter sig till YB:s huvudsynpunkter under rubriken pedagogiska och metodiska frågor. Alla är ense om att yrkesutbildningens pedagogik och metodik måste förbättras och att behovet av ökad forskning på om­ rådet är mycket stort.

Skolöverstyrelsen erinrar om att man i sitt remissvar över YB I ställde sig kritisk till en del av de förslag till pedagogiska och organisatoriska lösningar som YB framförde i sitt första betänkande. Inställningen var betingad främst av pedagogiska och ekonomiska skäl. Till de allmänna pedagogiska och organisatoriska resonemang som utvecklats i YB III vill överstyrelsen i allt väsentligt ansluta sig.

Enligt bl. a. TCO utgör YB:s redovisning av det pedagogiska läget inom yrkes­ utbildningen en god utgångspunkt för det fortsatta utvecklingsarbetet på området. Stor uppmärksamhet säger organisationen bör ägnas åt integrering av fackteori och arbetsteknik.

SAF och Sveriges Industriförbund framhåller att vad YB här anför är kärnpunk­ ten i det nya yrkesutbildningssystem som föreslås och det medel genom vilket lika goda eller bättre slutresultat skall kunna uppnås på kortare tid än inom den gamla yrkesskolan. Man varnar för att det utan ytterligare pedagogisk forskning kanske inte går att införa en ny pedagogik och nå det uppställda målet.

Beträffande YB:s redovisning av det pedagogiskt-metodiska nuläget anser Stor­ stockholms planeringsnämnd att den bild som tecknats är långt ifrån fullständig. Nämnden vill framhålla att det oftast inte är insikten om hur det borde vara och hur pedagogiska hjälpmedel skall sättas in som för närvarande saknas utan till­ räckliga anslag och adekvata pedagogiska resurser.

Sveriges mekanförbund och Sveriges verkstadsförening ställer sig positiva till försöksverksamhet med nya och moderna undervisningsmetoder i syfte att uppnå effektivare undervisning till lägre kostnad, men finner anledning att varna för en överdriven tilltro till de vinster som kan göras. Vid bedömning av resultat från försök med nya metoder är det väsentligt att hänsyn inte bara tas till det mått av kunskaper och förståelse som eleverna inhämtat utan att man även väger utbild- ningsresultaten mot den erforderliga kostnadsinsatsen, varvid hänsyn självfallet måste tas såväl till driftkostnader som till kapitalkostnader. I likhet med YB anser organisationerna att behovet av forskning och försöksverksamhet på detta område är synnerligen stort.

Remissinstanserna understryker det stora intresse både skolan och avnämarna har av att skolan kontinuerligt erhåller erforderlig information om ändrade yrkes­ krav. Alla är ense om att sådan information måste lämnas i mycket högre grad än som sker nu. Rikspolisstyrelsen anser det vara nödvändigt att den centrala skol­ myndigheten svarar för förmedlingen av denna information, medan Svenska kom­ munförbundet föreslår att detta i första hand sker genom de lokala yrkesråden,

men att det även bör ske centralt. Svenska facklärarförbundet framhåller att dylik information främst är en uppgift för avnämarna.

För att lokaler och materiel skall utnyttjas i största möjliga utsträckning, vilket remissinstanserna är ense om är mycket angeläget, förordar Jernkontoret skiftgång, vilket skolöverstyrelsen finner mindre lämpligt med hänsyn både till den tid det i många yrkesutbildningar tar att återställa lokaler och utrustning för en ny grupp elever och till att inom vissa yrken en uppställning ibland måste disponeras av en elev under flera dagar i sträck. Länsskolnämnden i Östergötlands län och Svenska facklärarförbundet varnar i detta sammanhang för att vidta rationaliseringar och besparingar som försämrar undervisningen.

Statst jänarkartellen anför att yrkesutbildningens kapacitet skulle radikalt kunna förbättras om ämnet arbetsteknik skars ned, så att t. ex. verkstadslokalerna kunde utnyttjas av två fulla klasser.

De flesta remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s förslag om integre­ ring och individualisering av yrkesundervisningen. Man framhåller dock från flera håll att det måste vara ett mål på lång sikt, vilket kräver ytterligare forskning och försöksverksamhet samt att det fordras att lärarutbildningen anpassas till de nya utbildningsmetoderna.

Skolöverstyrelsen påpekar att det redan nu i vissa utbildningar finns ett inte ringa inslag av undervisning i svenska och arbetslivsorientering integrerat med ämnet yrkesteknik.

Svenska facklärarförbundet konstaterar att YB:s intentioner i integrationsfrågan inte konsekvent beaktats vid utarbetandet av förslag till kursplaner.

Socialstyrelsen och Svensk sjuksköterskeförening finner en alltför individualiserad utbildning mindre lämplig inom vårdutbildningen.

Av de remissinstanser som yttrat sig härom tillstyrker de flesta YB:s förslag till avvägning av interna och externa arbetsobjekt i undervisningen. Åtskilliga invänder dock att externa objekt är att föredra framför interna. Härtill anförs allmänt att de externa objekten kan vara mer inspirerande och kan åstadkomma en lättare an­ passning till arbetslivet. Man framhåller också, att det för vissa utbildningslinjer måste vara mycket lämpligare med externa objekt. Så anser t. ex. skolöverstyrelsen vara fallet med utbildningen under andra året av bilreparatörer, LO vad gäller utbil- ningen för skogs- och jordbruk samt i viss mån inom byggnadsfacket samt Koopera­ tiva förbundet vad gäller utbildningen av detaljhandelspersonal.

Beträffande stationsutbildningen framhåller Svenska facklärarförbundet att den­ na rätt upplagd och organiserad i de flesta fall torde ge den största möjligheten till individualisering och integrering i undervisningen samt att man därmed också uppnår det bästa utbildningsresultatet.

Skolöverstyrelsen anser att praktiskt taget alla former av undervisning kan klas­ sas som stationsutbildning enligt YB:s terminologi. Överstyrelsen ifrågasätter om inte begreppet stationsutbildning och utbildningsstation numera bör ersättas, det sistnämnda med begreppet studieplats eller normerad studieplats. Begreppet sta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

59

tionsutbildning förefaller kunna utgå — man talar helt enkelt om utbildning och utbildning vid normerade studieplatser.

Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller att undervisningen på varje station måste vara detaljprogrammerad och specialiserad om den skall fylla någon funk­ tion. Nämnden påpekar också att denna sorts undervisning ställer krav på lokalre­ surser, som ej kan tillgodoses inom ramen för nu gällande normer för skolbygg­ nader.

Den övervägande delen av remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s åsikter angående arbetslivsfostran.

LO efterlyser en utförligare behandling av arbetstagarens rättigheter. Lärarhög­ skolan i Malmö anser att arbetstagarens roll betonats alltför mycket, arbetsledarens roll bör behandlas i lika mån.

Länsskolnämnden i Östergötlands län är kritiskt inställd till förslaget och anser att det måste omarbetas då det för närvarande finns tydliga metodiska svårigheter för lärarna att få det rätta greppet om detta ämne. Svenska facklärarförbundet föreslår däremot att särskilda fortbildnings- och kompletteringskurser i arbetslivs­ fostran ordnas för lärare som undervisar i yrkesteknik.

Flertalet remissinstanser har inte tagit ställning till YB:s förslag rörande bedöm­ ning av arbets- och utbildningsresultat. Bland de instanser som tillstyrker förslaget om en relativ betygsättning baserad på en femgradig skala utan slutprov märks flera länsskolnämnder, LO, Stor-Stockholms planeringsnämnd samt TCO.

Skolöverstyrelsen indelar vid sin behandling av frågan om bedömning av arbets- och utbildningsresultaten ämnena inom yrkesutbildningen i yrkesinriktade ämnen och allmänna ämnen. För de allmänna ämnena bör i enlighet med YB:s uppfattning en relativ bedömning i femgradig skala användas. Detta bör gälla både de obligato­ riska allmänna ämnena och motsvarande tillvalsämnen. Vad gäller de yrkesinrik­ tade ämnena diskuterar överstyrelsen om man bör ha relativ betygssättning eller ett absolut bedömningssystem dvs. betygsgrader som relateras till vissa konkret definierade prestationer. Skolöverstyrelsen anser att övervägande skäl talar för att de ämnen, som ingår i yrkestekniken, bör bedömas och betygssättas enligt en abso­ lut femgradig skala. Bedömningskriterierna bör fastställas med tillhjälp av det slags prov som YB behandlar. Provsystemet bör dels omfatta diagnostiska prov för att följa upp utbildningen, dels färdighetsprov som — utan att vara slutprov — anger betygen i förhållande till vissa färdighetskrav. Överstyrelsen är också benägen att förorda ett sammanfattningsbetyg för ämnesgruppen yrkesteknik.

Även SACO förordar en absolut bedömning av de yrkestekniska ämnena.

SAF och Sveriges Industriförbund anför.

Organisationerna delar YB:s åsikt att de diagnostiska proven bättre än något an­ nat bedömningsinstrument ökar sannolikheten för att de uppsatta utbildningsmålen uppnås genom att utvisa brister i utbildningen, elevmaterial, lärarkunnande, utrust­ ning osv. Sådana mellanprov bör läggas in med viss periodicitet och kan anknytas till lämpliga övningsserier. Det är emellertid även värdefullt att på något sätt få yrkesutbildningens resultat fastställt och dokumenterat. Organisationerna föreslår

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

därför att ett i samverkan mellan skolöverstyrelsen och avnämarna utformat cen­

tralt slutprov anordnas för att i första hand ge skola och avnämare en uppfattning

om den slutliga utbildningsnivån.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges mekanförbund och Sveriges verkstads­

förening.

Socialstyrelsen betonar vikten av att garantier även i fortsättningen måste finnas

för att vissa grupper, t. ex. undersköterskor, avslutat sin utbildning med godkända

betyg. Även televerket framhåller avnämarnas intresse av att kunna bedöma ele­

vernas yrkesskicklighet, varför någon form av kompetensprov borde finnas.

Enligt kompetensutredningens mening bör såvitt är möjligt samma betygssystem

användas i gymnasium, fackskola och yrkesskola. Yrkesskolans elever skulle så­

ledes vid betygssättningen i de ämnen som är gemensamma för yrkesskola och fack­

skola jämföras även med fackskoleelevema.

Från många håll bl. a. av skolöverstyrelsen betonas starkt det stora behov som

finns av ökad pedagogisk forskning inom yrkesutbildningsområdet.

Omedelbara insatser anses nödvändiga både vad avser forskning och försöksverk­

samhet inom området, varvid flera instanser framhållit att undervisningen av vuxna

och handikappade särskilt bör beaktas. YB:s förslag under de olika punkterna till­

styrks så gott som undantagslöst.

YB:s förslag om slopande av prövotiden tillstyrks i allmänhet utan reser­

vationer. Skolöverstyrelsen instämmer med YB i att de formella föreskrifterna för

prövotid bör kunna upphävas, eftersom det redan ligger i YB:s förslag att eleven

skall kunna pröva sig fram.

Skolöverstyrelsen och Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker

i detta sammanhang betydelsen av studie- och yrkesvägledning.

Organisationen tillstyrker att den förstärks enligt YB:s förslag. Överstyrelsen anser

det nu inte vara möjligt att framlägga konkreta förslag om en förstärkning av yrkes-

och studierådgivningen utan avser att återkomma till frågan i annat sammanhang.

61

3. En sammanhållen mellanskola

3.1. YB:s förslag

3.1.1 Dimensionering (YB I 5, 7, 10.2)

YB lämnar inledningsvis vid sin behandling av dimensioneringsfrågorna i YB I en redogörelse för yrkesskolväsendets nuvarande omfattning. Den synnerligen kraftiga utveckling, som yrkesskolorna genomgått sedan 1955 års riksdag gett de lokala skolmyndigheterna och överstyrelsen för yrkesutbildning frihet att anpassa yrkesutbildningen till aktuella behov, påpekas särskilt. Den kraftiga expansionen framgår av följande diagram.

Antal elever i yrkesskolor 1944—1964 i heltidskurser

om minst 5 månader

Elever

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

80 000

70 000

60 000

50 000

40 000

30 000

20 000

10 000

45

50

55

60

64

—-------- Samtliga skolformer

62

YB konstaterar att yrkesutbildning f. n. bedrivs i en mängd olika former samt att

bristen på statistiska uppgifter gjort, att beredningen inte kunnat bestämma varje

yrkesutbildningsforms nuvarande kvantitativa omfattning. YB kan således ge en

statistisk redovisning endast för de statsbidragsberättigade yrkesskolorna medan öv­

rig yrkesutbildning belyses mera summariskt.

Elevantalet i heltids- och deltidskurser vid yrkesskolor under skolöverstyrelsen i

oktober 1964 framgår av följande två tabeller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Antal elever i heltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964

Tekn.

utbildn.

Ind. o.

hant­

verk

Kontor

o. han­

del

Husligt

område

Vård­

yrken

övr.

Summa

Rel.

andel

Centrala verkstads-

skolor ...................

10

7 875

12

135

175

91

8 298

10.7

Kommunala yrkes-

skolor ...................

5 849

21 411

12 871

8 655

1 555

1 637

51 978

68.7

Enskilda yrkes-

skolor ...................

1 627

835

2 039

749

205

756

6211

8.2

Företagsskolor ....

86

4 874

48

5 008

6.6

Centrala yrkesskolor

365

344

310

239

322

30

1 610

2.1

Landstingskommu-

nala yrkesskolor . .

140

723

228

238

1 174

81

2 584

3.4

Samtliga skolformer

8 077

36 062

15 508

10016

3 431

2 595

75 689

99.7

Relativ andel ....

10.7

47.6

20.5

13.2

4.5

3.4

99.9

Antal elever i deltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964

Tekn.

utbildn.

Ind. o.

hant­

verk

Kontor

o. han­

del

Husligt

område

Vård­

yrken

Övr.

Summa

Rel.

andel

Centrala verkstads-

Kommunala yrkes-

11 829

14 685

27 992

21 556

609

11 220

87 891

89.7

Enskilda yrkes-

726

897

3 662

477

414

6 176

6.3

Företagsskolor ....

579

33

612

0.6

Centrala yrkesskolor

215

150

104

18

9

496

0.5

Landstingskommu­

nal yrkesskolor . .

583

677

1 171

50

291

2 772

2.8

Samtliga skolformer 12 555

16 959

32 481

23 308

677

11 967

97 947

99.9

Relativ andel ....

12.8

17.3

33.2

23.8

0.7

12.2

100.0

Tabellerna visar, att ungefär 2/3 av heltidskursema och 9/10 av deltidskurserna

bedrivs vid de primärkommunala yrkesskolorna. Omkring 95 % av eleverna i

heltidskurser bevistar kurser av minst 5 månaders längd. I dessa kurser dominerar

industri- och hantverkssektom med nära 50 % av hela elevantalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

63

Sedan år 1964 har det totala antalet elever i heltidskurser ökat endast måttligt eller från närmare 76 000 till ca 80 000 elever hösten 1967. Denna måttliga ök­ ning får ses i samband med att vissa tekniska och ekonomiska kurser avvecklas allteftersom fackskola införs. Ökningen av det totala elevantalet döljer alltså en större reell ökning av utbildningskapaciteten på övriga områden. Antalet elever har ökat särskilt starkt på vårdyrkesområdet, nämligen från ca 3 400 till ca 8 000. På övriga områden har förändringarna varit relativt små.

Trots den måttliga ökningen av elevantalet i yrkesskolan har även intagningen i yrkesskola ökat starkt och beräknas nu motsvara över 30 % av en årskull.

YB har vidare studerat relationerna mellan antalet elever som fullbordat yrkes­ utbildning och antalet elever som avgått från utbildningen utan att fullborda den­ samma. Undersökningen avsåg heltidskurser om minst 5 månaders längd. Den högsta relativa avgången utan fullbordade studier förekommer inom industri- och hantverkssektorn med drygt 18 %, medan den lägsta avgången, knappt 5 %, förekommer inom vårdutbildning och huslig utbildning. YB förklarar den påvisade förtidsavgången bl. a. med förhållandena på arbetsmarknaden. YB pekar emeller­ tid också på vissa osäkra faktorer i avbrottsstatistiken.

Beträffande övrig yrkesutbildning konstaterar YB att det med hänsyn till av- gränsningsproblem och brist på statistisk belysning föreligger stora svårigheter att ge en fullständig bild av yrkesutbildningens olika former. Av den yrkesutbildning, som inte står under skolöverstyrelsens tillsyn eller inte är underkastad samma reglering, genom stadgebestämmelser och statliga tjänsteavtal m. m., som den nyss behandlade huvuddelen av yrkesutbildningen, behandlas därför mycket summariskt endast vissa klart avgränsade former av utbildning. YB tar i denna del sålunda upp lantbruks-, skogsbruks- och lanthushållsskolor, trädgårdsskolor, sådan sjuk- vårdsutbildning (bl. a. sjuksköterskeutbildning) som ligger vid sidan av yrkessko­ lans utbildning av sjukvårdsbiträden, konstnärlig utbildning, utbildning för handi­ kappade, lärlingsutbildning samt yrkesutbildning för arbetslösa m. fl.

Följande tabell ger en bild av den nuvarande utbildningskapaciteten på vissa av nu nämnda utbildningsområden.

Skolform Elevantal ca

Antal skolor

Lantbruksskolor ...................................................................... 3 000

47

Skogsbruksskolor .................................................................. 750

43

Trädgårdsskolor ...................................................................... Lanthushållsskolor ..................................................................

250

3

3 000

42

Sjukskö terskeskolor .............................................................

8 000

34

Lärlingsutbildning .................................................................. 5 500

Vid sina överväganden rörande det gymnasiala skolsystemets framtida dimensio­ nering erinrar YB om att statsmakterna hösten 1964 beslöt, att ca 50 % av en ungdomskull inom några få år skulle få möjlighet till gymnasie- eller fackskole-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

studier. Med utgångspunkt i intagningskapaciteten i samhällsägda yrkesskolor 1964 (drygt 20 %) konstaterar YB att totalt ca 75 % av en ungdomskull om några år får skolmässig vidareutbildning efter grundskolan.

YB pekar på tre faktorer av betydelse för utbildningsdimensionering, nämligen tillströmning, arbetslivets efterfrågan och resurser.

Tillströmningen bestäms av en mängd faktorer som hittills endast mycket ytligt kartlagts. YB erinrar att gymnasieutredningen gjort vissa försök att närmare kart­ lägga de orsaker som var avgörande för ungdomarnas efterfrågan på gymnasie­ utbildning. Slutsatserna av denna undersökning var dock att endast ett fåtal variab­ ler rent statistiskt kunde tillmätas betydelse. YB anser det dock stå klart att en framtida dimensionering måste ske med hänsyn till elevernas utbildningsönskemål. Arbetslivets efterfrågan på utbildade måste också påverka planeringen särskilt när det gäller skolformer med mera avgränsade utbildningsmål.

Knapphet på ekonomiska och personella resurser kan dessutom föranleda prioriteringar eller maximeringar som i en viss situation tar över både tillström­ nings- och arbetsmarknadsaspekter, när dimensioneringen skall bestämmas.

Som utgångspunkt för sina bedömningar rörande yrkesutbildningens omfattning ställer YB upp frågan om hur många elever yrkesutbildningsväsendet per år bör ta emot för att möta näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft och samtidigt tillgodose utbildningssökandes önskemål att erhålla yrkesutbildning.

Yrkesutbildningen måste enligt YB vara målinriktad mot vissa slag av arbets­ uppgifter. Efterfrågan från näringslivet kommer därigenom att spela en större roll för den kvantitativa planeringen. I sammanhanget pekar YB på yrkesvägledningen, som genom sitt sätt att verka kan bli ett instrument med vars hjälp man kan sammanjämka önskemålen från de studerande med efterfrågan från arbetslivet. Betydelsen av denna vägledningsverksamhet bedöms bli långt större i den yrkes­ skola som beredningen föreslår genom den förhållandevis måttliga specialise­ ringen under första delen av utbildningen.

YB:s principiella inställning i dimensioneringsfrågan framgår av de krav i kvantitativt hänseende, som YB anser bör ställas på det statsunderstödda yrkes- utbildningsväsendet och som YB formulerar på följande sätt.

Yrkesutbildningsresurserna bör utbyggas så, att i princip all ungdom, som önskar sådan utbildning, skall få tillgång därtill.

Yrkesutbildningsväsendet bör dimensioneras så, att utbudet av ungdomlig arbetskraft så nära som möjligt ansluter till näringslivets behov såväl kvalitativt som kvantitativt.

YB är medveten om att ungdomsyrkesutbildningen inte ensam löser arbets­ marknadens behov. Rekrytering till ett yrke kan ske på flera olika vägar. Arbets- kraftsströmmarna är föga statistiskt kartlagda. Förändrade motivationer hos den enskilde liksom strukturförändringar i näringslivet m. m. kan framtvinga yrkes- byten. En bred grundläggande ungdomsutbildning som medger omställning och anpassning mot nya eller förändrade arbetsuppgifter skapar en viktig »omställ- ningsberedskap». Den kompletteras av den i form av omskolning meddelade

65

vuxenutbildningen, som har en klart arbetskraftsdirigerande effekt. Ungdoms­ utbildningen kan inte lämpligen på samma sätt som vuxenutbildningen anpassas efter arbetsmarknadens kortsiktiga svängningar utan bör ges en viss stabilitet år från år. Som konjunkturregulator bedömer YB vuxenutbildningen mer lämpad. YB har sett kvantitetsproblemen så att man sökt belysa en rimlig relativ för­ delning mellan olika yrkesutbildningssektorer inom en given andel av årskullen. YB har härvid begränsat sig till det gymnasiala åldersstadiet.

Skolväsendets dimensionering har, framhåller YB, hittills utgått från riksbehov av arbetskraft och/eller utbildning. Regionala studier har inte gjorts och ofta ej heller varit erforderliga. När det gäller yrkesutbildningen är emellertid, enligt YB, en samordning nödvändig mellan riksbehovets utveckling och utvecklingen inom olika regioner. En riktig planering kräver enligt YB att hänsyn tas till närings­ livets struktur och utveckling inom olika geografiska områden. Vissa utbildnings­ områden såsom verkstads-, handels-, kontors- och vårdområdena, bör dock med hänsyn till elevernas valmöjligheter finnas representerade i praktiskt taget varje region. Med hänsyn till föreliggande praktiska svårigheter då det gäller att söka beräkna eller bedöma ett riksbehov torde det enligt YB:s mening vara nödvändigt med en stark central planering av yrkesutbildningsväsendets dimensionering och lokalisering. Stor betydelse bör dock tillmätas det regionala (lokala) initiativet.

YB behandlar frågan om yrkesskolans dimensionering i tre etapper. Den första utgörs av en beskrivning av läget på arbetsmarknaden vid 1960-talets början. Den andra etappen omfattar sammanställningar av uppgifter rörande utvecklingen fram till 1970-talets början. Etapp tre omfattar överväganden och förslag rörande en framtida dimensionering. YB redovisar etappernas grundmaterial i sju tabeller med beteckningarna 7: 1—7: 7 på sidorna 538—554 i YB I.

YB understryker osäkerheten i de bedömningar som gjorts framför allt vad gäller beräkningen av den s. k. yrkesskolandelen, dvs. ett procenttal som för varje ifrågakommande yrke utvisar den andel av de sysselsatta utan skolutbildning på studentexamensnivå som hade eller borde ha haft yrkesutbildning motsvarande normalt omkring två års skolgång. Även när det gäller framräknandet av ersätt- ningsbehovet av yrkesskolutbildade (i betydelsen yrkesskolandelen) har man enligt YB måst röra sig med grova approximationer.

Antalet yrkesskolutbildade i nyss angiven mening beräknas av YB till omkring 850 000 medan ersättningsbehovet anges till 29 000 personer per år.

YB kommer fram till ett årligt utbildningsbehov i en årskurs av totalt ca 51 000 personer, vilket jämförs med en kapacitet i nuläget om ca 38 000 elev­ platser (tabell 7: 7, YB I s. 554).

YB konstaterar att dess beräkningar inte är tillfyllest som underlag för en beräkning av yrkesutbildningsväsendets framtida omfattning. Ytterligare analyser och prognoser behövs, de sistnämnda helst avseende hela utbildningsfältet efter grundskolan.

YB bedömer dimensioneringen främst bli en fråga om tillgång på elever. Åtskilliga ungdomar bedöms även framdeles komma att sakna intresse för vidare

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

Kimgl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

66

studier efter avslutad grundskola. YB ifrågasätter om yrkesutbildningsväsendet bör

planeras för mer än 30 å 35 % av en årskull, dvs. ett årligt intag av ca 35 000

ungdomar i utbildningar om två års längd eller mer direkt efter grundskolan.

Ett sådant intag skulle innebära en volymökning.

Med hänsyn till det ökade trycket på rent teoretiska utbildningsformer kan

enligt YB vissa farhågor — redan i nuläget uttalade — föreligga beträffande

möjligheten att rekrytera tillräckligt antal elever till yrkesutbildningen. YB anser

emellertid att den av beredningen föreslagna utformningen av den nya yrkes­

skolan bör öka yrkesskolans attraktionsgrad. Dessutom bör ett kvantitativt till­

skott erhållas i och med att den 9-åriga grundskolan byggs ut.

Procenttalet 30—35 bör betraktas som ett riksgenomsnitt med rum för stora

lokala variationer, betingade av såväl övriga skolformers omfattning som närings­

livets struktur. En eventuell utbyggnad efter en sålunda given rekommendation

bör ske mycket försiktigt och under beaktande av tillströmningstendenser.

YB:s sammanfattande förslag till dimensionering av den gymnasiala yrkes­

utbildningen framgår av följande tablå. I denna har YB under rubriken övrig

utbildning inrymt samfärdselyrkenas utbildning, vissa estetiska utbildningsvägar

samt grundläggande utbildning för vissa samhällstjänstfunktioner m. m.

Sammanfattningsvis föreslår YB,

att yrkesskolan i framtiden dimensioneras för ett utbildningsbehov motsvarande

30—35 % av årskullen 16-åringar;

att en sålunda dimensionerad yrkesskola i årskurs 1 antas differentierad på

huvudstudievägar avseende ungdomsutbildningen på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Yrkesområde

%-andel

Elevintagning

5

1 750

3

1 050

12

4 200

4

1 400

4

1 400

15

5 250

14

4 800

17

5 900

15

5 250

7

2 450

Övrig utb.............................................................. .....................

4

1 400

Summa

100 %

35 000

att man med beaktande av förekomsten av såväl 1-åriga utbildningar som 3-

och 4-åriga utbildningar antar följande elevantal i ungdomsutbildningen:

Åk 1 av 2-årig utb................................................. 32 000

Åk 2 av 2-årig utb.................................................. 32 000

Ettåriga utbildningar samt åk 3 och 4 ............... 10 000

74 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

67

Härtill kommer kurser av annan omfattning samt vuxenutbildning inom yrkes­ skolan. Detta elevantal är svårberäknat. YB anser, att man bör räkna med unge­ fär 30 000 elever i dessa utbildningar.

Slutligen bör hänsyn också tas till sådana elever, som i yrkesskolan bevistar sådan vuxenutbildning, som är arbetsmarknadsmässigt betingad. Dessa elever uppskattar YB till ungefär 10 000.

Det sammanlagda elevplatsbehovet i yrkesskolan omkring år 1970 skulle totalt alltså komma att uppgå till ungefär 114 000.

YB:s förslag och beräkningar i YB III och IV berör endast de ovan redovisade 74 000 eleverna och ej de två senare grupperna på 30 000 resp. 10 000 elever.

3.1.2 Yttre planering (YB I 10.1, 11.7, 13 YB III 1.4)

Dagens yrkesutbildning karakteriseras enligt YB i hög grad av specialisering och inriktning mot klart avgränsbara yrken eller yrkesområden. Inslaget av all­ männa ämnen är merendels ganska ringa. Yrkesutbildningen bedrivs i nuläget, oavsett vem som är huvudman, med få undantag vid fristående skolenheter, dvs. skolenheter som inte är samorganiserade med annan skolverksamhet utanför yr- kesutbildningsfältet. Inom yrkesskolan själv, särskilt de större kommunala och landstingskommunala skolorna, är verksamheten i viss utsträckning integrerad såtillvida som personella och materiella resurser samutnyttjas för olika slag av utbildning. Antalet små yrkesskolor med endast en eller ett fåtal utbildningslinjer är dock betydande.

I direktiven för YB har framhållits nödvändigheten av att hänsyn tas till »bl. a. planeringssynpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveckling av alla skolformer som följer ovanpå grundskolan».

YB erinrar också om att gymnasieutredningen på sin tid redovisade en modell för det gymnasiala skolsystemet som omfattade gymnasium, fackskola och yrkes­ skola. Gymnasieutredningen påvisade i detta sammanhang möjligheterna att med en sådan konstruktion öka den gymnasiala utbildningens spridning. YB delar gym- nasieutredningens uppfattningar i denna fråga och har funnit att en gemensam planering för de tre gymnasiala skolformerna kan föra till en långtgående inte­ gration.

Morgondagens yrkesutbildning får enligt YB inte konstrueras så att den endast leder till snävt avgränsade yrken. Den måste också erbjuda övergångsmöjligheter till andra delar av det gymnasiala skolsystemet. En förutsättning härför är att ett visst, inte obetydligt lärostoff är gemensamt för de skilda utbildningsvägama. Inom yrkesskolans huvudsektorer bör därför, efter samma princip som tillämpats inom gymnasiet och fackskolan, förekomma en ämnesuppsättning som karakteriserar sektorn. Den ytterligare differentieringen mot specifika yrkesutövningar vartill ut­ bildningen skall syfta blir jämförbar med linje- och grenindelningen i fackskola och gymnasium. YB menar sig sålunda ha kommit fram till en organisationsmodell som i princip kan anslutas till den som gäller för gymnasiet och fackskolan. Här­

68

igenom skuile möjliggöras den helhetssyn på de tre gymnasiala skolformerna, som

enligt YB är en nödvändig förutsättning för en från pedagogiska och ekonomiska

synpunkter ändamålsenlig planering av dessa skolformer.

Följande indelning ter sig enligt YB naturligast och lämpligast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Skolform

Huvudsektorer

Humanistisk

social

Ekonomisk

N aturvetenskaplig-

teknisk

Linjer inom sektorn

Gymnasiet .......................

Hum -j- Sh

Ek

Na + Te

Fackskolan ........................

Soc

Ek

Te

Yrkesskolan .......................

Hush. + Vård

Ha + Kont

Ind. + Hantverk

YB finner starka skäl tala för en långt gående integration inom och mellan

de gymnasiala skolformerna och har mot bakgrunden av sina direktiv och stats­

makternas beslut i anledning av prop. 1964: 171 angående reformering av de

gymnasiala skolorna m. m. undersökt formerna för en integration mellan yrkes­

skolan och övriga delar av den gymnasiala skolan som syftar dels till samordnad

planering och användning av lokaler, dels till vad YB kallar pedagogisk integra­

tion.

YB framhåller att beslutet om gymnasie- och fackskolereformen bl. a. innebär

att fackskola skall finnas på varje ort som har eller får gymnasium. I nyssnämnda

proposition framhålls bl. a., att vissa undersökningar beträffande gymnasiets och

yrkesskolans rekrytering klart visar att ungdomarna har en stark benägenhet att

söka sig till den i förhållande till hemorten mest välbelägna skolan även om denna

inte erbjuder den utbildning som i första hand efterfrågas. För att valet av ut-

bildningsväg inte skall styras av sådana från utbildningssynpunkt ovidkommande

faktorer bör samtliga gymnasiala skolformer, alltså även yrkesskola, regelmässigt

förekomma på samma ort.

Den ovan nämnda omständigheten tyder YB så, att flertalet ungdomar i 16—17-

årsåldern har endast vagt uttalade föreställningar om vilket specifikt yrke de i

framtiden vill ägna sig åt. Det finns däremot skäl att antaga att de flesta

har tämligen klart för sig inom vilket verksamhetsområde de önskar arbeta

och detta arbetes allmänna karaktär. Från denna synpunkt bör yrkesskolan —

liksom gymnasiet och fackskolan — på varje gymnasieort erbjuda utbildningsvägar

som med måttlig differentiering leder till ett begränsat antal grundutbildningar för

arbetsmarknadens huvudsektorer.

Beträffande frågan om elevområden konstaterar YB, att landet vid planeringen

för det gymnasiala skolväsendet har indelats i för närvarande 118 regioner. De

tre delarna av gymnasieskolan skall finnas i varje sådan region med förläggning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

69

regel till samma ort. Gymnasieregionerna skall utgöra elevområde för de tre gymna- sieskolformema. De stora variationerna i befolknings- och kommunikationstäthet har emellertid lett till att elevunderlaget i olika regioner kan förete betydande kvan­ titativa olikheter. Redan med den måttliga differentiering som gymnasiet och fack­ skolan erhållit blir det omöjligt att erbjuda alla alternativ i regioner med litet underlag. Med den differentiering av yrkesskolan som YB föreslagit krävs ett av­ sevärt elevunderlag för att flertalet utbildningsvägar skall kunna upprätthållas. Yrkesskolorna och deras elevområden skulle alltså behöva göras mycket stora och relativt få. Principen att alla ungdomar oberoende av bostadsort i görligaste mån skall ha lika tillgång till samhällets gymnasiala utbildning kräver emellertid enligt YB primärt, att de tre gymnasiala skolformerna skall ha gemensamma elevområ­ den. Med de förslag till struktur och differentiering inom yrkesskolväsendet, som YB framlägger, kommer det helt övervägande antalet ungdomar att inom regio­ nen kunna erhålla önskad utbildning.

YB föreslår, att yrkesskolan i princip skall ha ett med fackskolan och gymnasiet gemensamt elevområde. Även i fortsättningen bör dock i icke obetydlig utsträck­ ning vid de gymnasiala yrkesskolorna finnas studievägar med annat — i regel större — elevområde än det nyss sagda. Det nuvarande systemet med riksskolor och storregionskolor måste alltså bestå enligt YB. Detsamma bör gälla om det nuva­ rande systemet att olika studievägar vid en och samma yrkesskola kan ha olika elevområden. YB framhåller i detta sammanhang, att de gemensamma elevområ­ dena ger skolledningen möjlighet att samlat bedöma de gymnasiala skolformernas behov och att genom samordnad planering på bästa sätt disponera tillgängliga re­ surser.

I den mån en samordnad planering för de gymnasiala skolorna i regionen leder till att dessa sammanförs till en gemensam skolanläggning eller till närbelägna skolanläggningar, skapas förutsättningar för gemensamt utnyttjande av lokaler som eljest endast delvis beläggs av de enskilda skolformerna. Lokalbehovet i de stora skolenheterna påverkas också mindre av variationer i elevernas ämnestillval än vad fallet blir i mindre skolenheter.

En på antytt sätt genomförd lokalmässig integration skapar förutsättningar för en pedagogisk integration över hela det gymnasiala skolstadiet.

Väsentliga fördelar kan enligt YB uppnås genom en pedagogisk integration. Underlaget för lärartjänster även i ämnen med relativt litet timtal i varje klass blir sålunda större. Elevernas möjligheter i fråga om tillval av ämnen förbättras och undervisningsgrupperna kan i regel bli större, vilket innebär en bättre hus­ hållning med de tillgängliga resurserna. Gemensamma pedagogiska hjälpmedel be­ döms kunna anskaffas i större mängd och bli bättre utnyttjade inom en integrerad skolenhet. Enligt YB:s mening är fördelarna uppenbara, då det gäller att till yr­ kesundervisningen skaffa lämpliga teorilärare liksom när det gäller att få goda lärarkrafter för den yrkesinriktade delen av utbildningen inom gymnasium och fackskola. YB förutsätter att lärarna skall anställas vid viss skolenhet och inte vid viss skolform.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I begreppet pedagogisk integration inlägger YB dels att undervisningen i de

skilda ämnena förläggs till den lokal som ger de bästa inlärningsbetingelserna och

detta oavsett vilken skolform eller linje eleverna tillhör, dels att undervisningen

alltid skall meddelas av den lärare, som har den lämpligaste utbildningen och er­

farenheter för den aktuella undervisningen samt dels att en möjlighet skall finnas

att organisera elevgrupper bestående av elever från de olika skolformerna.

En integrerad gymnasial skola bör enligt YB ge möjlighet att bryta ner de

murar av fördomar som nu skiljer olika utbildningsformer och yrkeskategorier.

Ökad insyn i angränsande arbetsområden bör leda till ökad förståelse och respekt

och därmed till ett överbryggande av såväl fackliga som sociala motsättningar.

Detta skulle i sin tur kunna leda till en mindre status- och prestigebunden värde­

ring av olika studievägar och därmed ge ett bättre underlag för en saklig bedöm­

ning av studie- och yrkesval. YB betecknar dessa vinster som den sociala integra­

tionen.

Konsekvensen av den föreslagna integrationen och den antydda utvecklingen

blir enligt YB en helhetssyn på det gymnasiala skolsystemet. Beredningen föreslår

därför, att det gymnasiala skolstadiet skall omfatta en enda skolform innehållande

utbildningslinjer av olika längd och med varierande målsättning.

Om man genomför den föreslagna totalintegrationen av gymnasiestadiets tre

skolformer, kan man enligt YB:s mening inte ha olika skolbenämningar på olika

delar av en och samma skola. En gemensam benämning på det gymnasiala ålders­

stadiets skolformer bör införas. YB föreslår, att den nya skolan kallas gymnasie­

skolan. YB föreslår vidare att de tre nuvarande namnen skall försvinna och att

inga underbenämningar skall förekomma.

Om benämningen gymnasieskolan godtas måste man, framhåller YB, också

finna nya benämningar för de olika linjerna, grenarna och särskilda utbildningarna

i de nuvarande skolformerna. Vad detta skulle innebära har YB belyst genom ett

antal exempel på linje- och grenuppsättningen i den nya gymnasieskolan (YB I s.

204—206).

I YB I uttalades beträffande elevantalet i heltidskurser att nuvarande bestäm­

melser borde kunna gälla även i fortsättningen.

Läroplansarbetet och därmed sammanhängande frågor har emellertid gett YB

anledning till ett annat synsätt. Den moderna pedagogiken och nya läromedel gör

det enligt YB nödvändigt och möjligt att variera storleken av elevgrupperna mom

betydligt vidare gränser än vad som kan ske idag. Försöksverksamhet har sedan

några år pågått i landet. YB finner det angeläget att det för yrkesutbildningen

utfärdas bestämmelser rörande elevantalet som inte fixerar klassens/gruppens

storlek för hela utbildningstiden. Variationer bör kunna ske med hänsyn till olika

inlärningssituationer, elevmaterial, tillgång på läromedel och lärare etc. Försöks­

verksamheten bör i varje fall utsträckas till att avse relativt stora delar av vår nu­

varande yrkesundervisning.

Om bestämmelserna om elevantalet i de yrkesutbildande linjerna i gymnasie­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

71

skolan anses böra utformas i fasta tal bör kommentarer och anvisningar ges så att gruppstorlekarna inom en given ram kan varieras.

3.1.3 Lärotider (YB I 12, YB III 1.4)

I detta avsnitt har YB behandlat frågor rörande läsårets längd, veckotimtal, lek- tionslängd m. m. Med hänsyn till att frågan om läsårets längd och skolarbetsveckan nyligen behandlats av riksdagen (prop. 1968: 64, SU 107, rskr 258) upptas i det följande inte sådana frågor som slutbehandlats i nyssnämnda proposition.

Yrkesskolans lärotider har, konstaterar YB, mer fått vara avhängiga av traditio­ ner och förhållanden inom arbetslivet än av hänsynstaganden till samhällsutveck­ ling, till förändringar av pedagogiska metoder och till medicinska skäl, som t. ex. gymnasieutredningen gjort sig till tolk för.

I första hand måste man fråga sig om det finns några hållbara motiv för att även i fortsättningen ha regler för yrkesskolans lärotider, som betydligt skiljer sig ifrån de andra skolformernas lärotider.

Man har ibland sökt motivera de annorlunda lästidema i yrkesskolan på så sätt att yrkesskolans utbildning vore praktisk medan de andra skolformernas utbild­ ning vore teoretisk. Enligt YB:s mening är en sådan motivering varken logiskt riktig eller praktiskt hållbar. För den ena individen kan en rent teoretisk utbild­ ning vara betydligt lättare än en praktisk utbildning, för en annan individ kan motsatsen vara fallet. YB är inte benägen att i fråga om belastning av eleverna i fysiskt och psykiskt hänseende vid inlärning av nya moment, för framtiden var­ aktigt dra en klar gräns mellan teoretisk och praktisk utbildning inom det svenska skolväsendet.

På tal om läsårets planering föreslår YB en stark rekommendation till skol­ myndigheterna att genomföra intagning och avgång minst två gånger årligen vid yrkesskolorna överallt där en sådan anordning önskas och är möjlig att genom­ föra.

YB kommer härefter in på integrationstanken och framhåller att integrations­ strävandena har varit en bärande princip i allt YB:s arbete. Detta leder enligt YB till att olika antal minuter för lektionerna i alltför hög grad torde bli en administra­ tiv belastning, som blott torde medföra väsentligt ökade kostnader utan annan på- tagbar »vinst» än bibehållande för yrkesskolan av en tradition som har sin upp­ rinnelse i äldre tiders bedömningar. Inom det gymnasiala området bör på denna punkt enhetlighet och samordning eftersträvas.

YB konstaterar att antalet veckotimmar för närvarande är högre i yrkesskolan än i någon annan skolform. Rent principiellt anser YB att den del av den inte­ grerade gymnasiala skolan, som inte utgörs av gymnasiet bör ha samma veckotim­ tal. För fackskolan gäller veckotimtalet 35 och detta bör alltså i princip gälla också för den gymnasiala yrkesskolan. YB föreslog i YB I, att den integrerade gymna­ siala yrkesskolans veckotimtal i princip skulle bestämmas till 35 men att detta tal skulle bli 36 för kurser, som hade 6—10 vtr. arbetsteknik, 37 för kurser, som

hade 11—20 vtr. i nämnda ämne och 38 för kurser, som hade mer än 20 vtr. i

arbetsteknik.

De i YB III presenterade läroplanerna innefattar också veckotimtal varierande

mellan 36 och 38 veckotimmar. YB anser det emellertid i samma betänkande

högst sannolikt, att en förbättrad metodik, ökad produktion av moderna läromedel

etc. mera målinriktad lärarutbildning osv. skall göra det möjligt att successivt an­

passa veckotimtalet till vad som gäller för övriga linjer i gymnasieskolan. Under

tiden torde det inte medföra några större svårigheter att öka de fem arbetsdagarna

i skolveckan med de 1—3 veckotimmar, med vilka YB:s läroplaner f. n. överskri­

der veckotimtalet för övriga gymnasiala skolformer. I sammanhanget bör dock

observeras att i de fall undervisningen bedrivs i inbyggd form eller vid externa

arbetsobjekt utanför skolan i samverkan med företag/institutioner, skall veckotim­

talet efter skolstyrelsens bestämmande anpassas till den arbetsvecka, som tillämpas

vid företaget eller institutionen.

Beträffande lektionstidens längd har YB inte funnit bärande skäl för ett bibehål­

lande av 60-minuterslektioner i arbetsteknik. YB föreslår, att ämnet arbetsteknik

skall omfatta två eller tre lektionstimmar jämte mellanliggande rast eller raster. Det

normala torde bli två normallektioner med mellanliggande rast men även tre lek­

tioner i följd kan behöva medges. Den praktiska delen av yrkestekniken kan

således komma att omfatta följande antal minuter för två lektioner med mellan­

liggande rast

45 + 10 + 45 = 100

45 + 10 + 40= 95

40 + 10 + 40= 90

Rast ska ges efter två eller tre lektioner.

När det gäller inbyggd skola skall skolstyrelsen kunna medge att lektion i arbets­

teknik omfattar 60 minuter.

YB framhåller avslutningsvis att kravet på likställighet mellan gymnasieskolans

samtliga linjer varit vägledande för YB vid övervägandena rörande skolans arbets­

tider. Detta innebär emellertid inte att YB i och för sig anser de nu gällande eller

föreslagna reglerna angående t. ex. veckotimtal lämpligast. YB finner att frågan

om arbetstider för hela gymnasieskolan bör bli föremål för särskild utredning och

att det är angeläget att en sådan kommer till stånd snarast.

3.1.4 Huvudmannaskap (YB 124)

Genom beslut den 27 september 1967 tillkallade dåvarande chefen för eckle­

siastikdepartementet åtta sakkunniga för att utreda frågan om huvudmannaskapet

för de gymnasiala skolformerna m. m. Med hänsyn härtill lämnas i det följande en

starkt förkortad redogörelse för YB:s förslag i denna del.

Med huvudmannaskap för yrkesskola avser YB organisatoriskt och ekonomiskt

förvaltningsansvar för yrkesskolans hela verksamhet. Huvudmannaskapet i dagens

yrkesskola kan vara primärkommunalt, landstingskommunalt, enskilt eller — om än

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

73

i relativt ringa mån — statligt. Totalt finns i landet omkring 800 yrkesskolor under skolöverstyrelsens tillsyn. Detta antal fördelar sig på olika huvudmän på följande sätt:

Primärkommuner ca 60 % Enskilda och företag ca 27 % Landstingskommuner ca 13 % För de flesta primärkommunala yrkesskolkurserna bildar enligt YB skoikom- munen med den omgivande bygden elevområde. Detta elevområde utgör en mot­ svarighet till gymnasiets och fackskolans elevområde och sammanfaller ofta helt eller delvis med detta.

Bland de landstingskommunala yrkesskolorna utgör de centrala verkstadssko­ lorna den största gruppen. Dessa skolor har till uppgift dels att ge yrkesutbild­ ning åt ungdom från kommuner, som saknar underlag för egna skolor, dels att till­ godose behovet av utbildning för yrken som har relativt ringa rekryteringsunderlag och som därför fordrar stora elevområden. En allt väsentligare uppgift för lands­ tingen har på senare år blivit, vid sidan av sjuksköterskeskolorna, utbildning för andra vårdyrken med anknytning till de sjukvårdsanstalter, som landstingen är huvudmän för. Landstingen står också som huvudmän för yrkesutbildning utanför skolöverstyrelsens tillsyn. Flertalet av landets lanthushållsskolor och lantbruks­ skolor står sålunda under landstingens huvudmannaskap.

I YB:s uppdrag beträffande huvudmannaskapsfrågan har inte ingått att granska de statliga eller enskilda yrkesskolorna. YB har emellertid framhållit, att de två viktigaste formerna för näringslivets medverkan i den gymnasiala yrkesutbildningen — inbyggda skolor och företagsskolor — bör finnas kvar utan någon ändring av konstruktionen. YB uttalar sig även positivt om lärlingsutbildningen och anser att den alltjämt bör finnas och understödjas.

Vid sina överväganden rörande det framtida huvudmannaskapet för yrkesskolan understryker YB inledningsvis de argument som framförts för en integrerad gym­ nasieskola och hävdar i princip, att denna skola bör stå under en gemensam huvud­ man.

YB erinrar därefter om att genom riksdagsbeslut år 1964 fastslagits, att gym­ nasiet och fackskolan skall vara primärkommunala undervisningsanstalter. YB finner med hänsyn härtill och till samordningen med grundskolan övervägande skäl tala för att primärkommunen i princip skall vara huvudman för den integre­ rade gymnasiala skolan. YB understryker dock dels att en omprövning av detta ställningstagande kan visa sig påkallad framdeles, dels att ställningstagandet inte får tolkas så att varje annan form av huvudmannaskap för yrkesutbildning bedöms som olämplig. Kurser, som är av specialkaraktär eller som av vissa skäl inte lämp­ ligen kan ingå i gymnasieskolan, bör även i fortsättningen kunna organiseras av annan huvudman än primärkommunen. Såsom exempel nämner YB lantbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor. Sjukvårdsutbildning bör enligt YB:s mening också i framtiden — som en möjlighet vid sidan av primärkommunal skola — kunna bedrivas av landstingen.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

74

Kungl. Maj:ts proposition tv 140 år 1968

YB har även sökt bedöma de praktiska problem som kan vara förknippade

med det principiella ställningstagandet i huvudmannafrågan. De väsentligaste pro­

blemen skulle enligt YB hänföra sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna

utanför gymnasieorter, dels till de centrala verkstadsskolornas framtida verksam­

het, dels ock till yrkesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen

övertagit yrkesundervisningen.

Beträffande förstnämnda fråga uttalar YB att många yrkesskolor på icke gym­

nasieorter bör finnas kvar under lång tid men att de bör integreras med gym­

nasieskolan antingen genom ett kommunalförbund för regionens gymnasiala skolor

eller genom ett system med filialer till gymnasieskolan. Detta bör kunna gälla

även centrala verkstadsskolor i den mån de ej övertas av primärkommun. Be­

träffande det sista av nyss angivna problem föreslår YB, att — trots principen om

primärkommunalt huvudmannaskap för gymnasieskolan -—- Kungl. Maj:t skall

kunna medge landsting, som träffat överenskommelse med vederbörande kommu­

ner, att landstinget skall överta huvudmannaskapet för gymnasieskolan inom dessa

kommuner. Ett sådant övertagande skall enligt YB endast få avse hela gymnasie­

skolan, ej vissa delar av eller linjer i den.

Nuvarande organisation av yrkesutbildningens centrala ledning företer en splitt­

rad bild. Även om ledningen i huvudsak koncentreras hos skolöverstyrelsen är

den faktiskt ännu uppdelad på flera olika ämbetsverk, lydande under skilda de­

partement. Lantbrukets skolor står under lantbruksstyrelsen, den skogliga utbild­

ningen sorterar under skogsstyrelsen, fiskets utbildningsverksamhet regleras genom

fiskeristyrelsen. Socialstyrelsen leder vissa typer av utbildning inom sitt område.

YB föreslår, att den rekommenderade sammansmältningen av de nuvarande tre

gymnasiala skolformerna till en integrerad gymnasial skola och därmed förknippa­

de åtgärder samordnas med ett överförande av återstående sektorer av yrkesutbild-

ningsverksamheten till utbildningsdepartementet med skolöverstyrelsen som central

tillsynsmyndighet.

3.1.5 Utbildning av handikappade (YB I 22)

YB konstaterar, att de handikappades utbildningsproblem under senare år ägnats

stor uppmärksamhet och gjorts till föremål för ett stort antal undersökningar och

utredningar. Handikapp är enligt YB inte ett entydigt begrepp och en klar gräns

kan inte anges för när en person skall anses handikappad. Inte heller finns några

entydiga gränser mellan olika slag av handikapp. Emellertid har socialpolitiska

kommittén i översikten Social omvårdnad av handikappade (SOU 1965: 43) in­

delat de handikappade i två huvudgrupper:

1. invalidiserade på grund av mental defekt eller fysisk defekt av mera bestående

art samt

2. långvarigt sjuka.

YB framhåller, att exakta uppgifter om antalet handikappade saknas men hän­

Kung}. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

75

visar till att i prop. 1965: 1 (bil. 10 s. 248) antalet handikappade barn i Sverige uppskattades till mellan 26 000 och 37 000. Av dessa bedöms ungefär 40 % ha enbart mentalt handikapp, ungefär 40 % enbart somatiskt handikapp och resten handikapp av båda slagen.

YB jämför vissa likartade utbildningsförsvårande effekter, som följer med i sig själva helt olikartade handikapp. En dylik jämförelse kan enligt YB vara av värde för den praktiska bedömningen av vilka säranordningar som kan behövas för handikappade elever inom yrkesutbildningsväsendet. Sådana effekter anges vara långsam inlärning, begränsat ordförråd, begränsad samhällsorientering och »över­ beskydd». Utredningen konstaterar att olika handikapp ofta ger likartade effekter.

De handikappades yrkesutbildning har tidigare bedömts schablonmässigt och målet för deras utbildning har satts relativt lågt. Nyare synsätt innebär en avsevärt högre målsättning. Målet bör, framhåller YB, vara full utbildning i det yrke, som befunnits lämpligt i det enskilda fallet.

I största utsträckning bör den handikappade få sin utbildning inom den ordina­ rie yrkesutbildningen men där detta inte kan åstadkommas bör speciella utbild- ningsvägar vidmakthållas eller tillskapas.

YB redogör för de åtgärder som under senare år vidtagits för att förbättra de handikappades utbildningsmöjligheter. I denna del hänvisas till betänkandet (YB I s. 328—333).

YB framför följande principiella synpunkter på den fortsatta utvecklingen inom detta utbildningsområde.

Den ordinarie yrkesutbildningen bör i största möjliga utsträckning göras till­ gänglig för de handikappade. Anpassnings- och andra förberedande kurser för yt­ terligare habilitering av handikappade inför kommande yrkesutbildning bör an­ ordnas i erforderlig utsträckning. Tills vidare bör de kunna anslutas, även i stats- bidragshänseende, till den skolverksamhet, som i det aktuella fallet har de bästa möjligheterna att stå som värd.

Närmare ställning till organisationen av yrkesutbildning för rörelsehindrade bör ej tas förrän betänkande föreligger från utredningen angående omvårdnaden av handikappade. Samma sak gäller beträffande yrkesutbildningen för blinda och andra synskadade samt för döva och hörselskadade, vilkas problem utreds av 1960 års blindvårdsutredning resp. skolöverstyrelsen.

Hjälpklasselevernas yrkesutbildning bör vidareutvecklas enligt de planer som ge­ mensamt lagts fram av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Skolöver­ styrelsen bör snarast bemyndigas föreskriva att särskild kurs för yrkesutbildning av främst intellektuellt utvecklingshämmade får upprättas för minst 6 elever och att sådan klass får delas om elevantalet uppgår till 13.

De föreslagna särskilda avdelningarna vid större yrkesskolor (med tillgång till elevhem) inom varje län bör snarast komma till stånd.

Enstaka elever bör beredas plats i yrkesskolans ordinarie avdelningar, eventuellt efter genomgången anpassnings- eller förberedande kurs. För de svagast utrustade bör möjlighet beredas att få yrkesutbildning eller yrkesträning inom särskolans

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ram. Överföring från den ena skolformen till den andra bör ordnas på samma

sätt som inom den obligatoriska skolan.

Särskoleväsendets yrkesskolor bör vidareutvecklas enligt framlagda planer. För­

söksverksamheten med yrkessärskoleavdelning vid central verkstadsskola bör nog­

grant följas. Placering vid ordinarie yrkesskolas normalavdelning bedöms inte vara

realistisk.

Ungdom med komplicerat handikapp bör placeras i sådan skola, som med hän­

syn till handikappets art och grad kan bedömas ha de bästa förutsättningarna att

ge bästa möjliga utbildning åt eleven.

Termen yrkesträning har en speciell innebörd inom särskolan. Det bör övervägas

vid planeringen för övriga handikappskolor att införa samma term, med innebör­

den uppträning av arbetsförmåga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat om­

råde, som gemensam för ungdomsutbildning av handikappade till skillnad från

vuxenutbildningens och arbetsvärdens term arbetstränäng.

Målet för de handikappades yrkesutbildning bör genomgående vara att föra

fram så många som möjligt till fullt yrkeskunnande. I metodavseende är, påpekar

YB, behovet av individualisering och därmed av mindre läraravdelningar samt mera

tid för flertalet moment i undervisningen än i den ordinarie yrkesundervisningen

gemensamt för flertalet handikappade. Stationsutbildning av modernt snitt torde

enligt YB vara föga användbar vid yrkesutbildning av handikappade.

Antalet undervisningstimmar per dag och vecka samt läsårets längd bör vara de­

samma som för motsvarande yrkesavdelningar i den ordinarie yrkesutbildningen.

Vissa modifikationer bör dock medges. Extra tid, som åtgår för medicinsk och

sjukgymnastik behandling m. m., bör tillförsäkras eleverna genom förlängning

av kurstiden.

De skolor och kurser för handikappad ungdom, som leder fram till samma kun­

skaper och färdigheter som den ordinarie yrkesutbildningen, bör benämnas på sam­

ma sätt som i den ordinarie yrkesutbildningen. Betygen bör ha samma utformning

som vid ordinarie yrkeskurser. För yrkesutbildning, som är särskilt tillrättalagd för

vissa handikappade, bör användas benämningen »särskild kurs».

Tillsynen av de handikappades yrkesutbildning samt planeringen för handikapp­

skolornas organisation och lokalisering bör åligga skolöverstyrelsen och läns-

skolnämnderna.

Yrkesutbildningen av vuxna handikappade bör generellt ingå i vuxenutbildnings­

systemet, dock utan att åldersgränserna binds för hårt.

3.2

Remissyttranden

3.2.1 Dimensionering

De remissinstanser, som ägnat uppmärksamhet åt dimensionerings-

problemet, har i regel anslutit sig till YB:s principinställning att all ungdom som

önskar genomgå yrkesutbildning skall få tillfälle härtill, varvid dimensioneringen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

77

göras sådan att utbudet av ungdomlig arbetskraft så nära som möjligt ansluter sig till näringslivets behov.

Skolöverstyrelsen, som ägnat frågan ingående uppmärksamhet, anför i huvudsak bl. a.

Valfrihet mellan olika utbildningsvägar är en primär utgångspunkt för utbild­ ningsväsendets planering. Av ekonomiska skäl måste emellertid utbildningsresur­ serna i stort dimensioneras efter produktionslivets behov. En sammanställning av elevernas och arbetslivets önskemål visar att en lösning av utbildningsproblemen på det gymnasiala stadiet inte kan nås utan en sammanvägning och sammanjämkning av önskemålen. Det gymnasiala skolväsendet bör utbyggas så, att alla, som direkt efter grundskolan vill ha en gymnasial utbildning, skall kunna få en sådan. Med anpassning i stort till produktionslivets behov av arbetskraft med olika skolmäs­ siga utbildningskvalifikationer bör det gymnasiala stadiet dimensioneras och orga­ niseras så att varje elev så långt möjligt kan fritt välja utbildningsväg inom stadiet på grundval av en effektiv studie- och yrkesorientering i grundskolan och under hela den gymnasiala skolgångens förlopp.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det första ställningstagandet i dimensio- neringsfrågan måste vara att bestämma vilken faktor som skall vara den avgörande, arbetsmarknadens krav eller elevernas fria val. Styrelsen ger emellertid inte ut­ tryck för något klart ställningstagande på denna punkt men framhåller att ju mer målinriktad en utbildning är desto mer måste den anpassas till arbetsmarknaden för att inte framstå som en felinvestering för både samhället och den enskilde. Socialstyrelsen råder till försiktighet när man tar hänsyn till arbetslivets behov och erinrar om att målsättningen för hela skolreformen varit att ge ungdomen i gör­ ligaste mån fria möjligheter att välja yrke.

Något starkare betoning av arbetsmarknadsfaktorn återfinns i remissvaren från

SAF och Sveriges industriförbund samt från Sveriges socialdemokratiska ungdoms­ förbund. SACO uttalar för sin del klart, att arbetsmarknadsbehoven bör gå före ungdomens önskemål om de båda faktorerna inte kan förenas.

YB:s betoning av yrkesvägledningen som ett instrument att sammanjämka de båda efterfrågeaspekterna understryks av ett flertal remissinstanser, bl. a. skol­ överstyrelsen, flera länsskolnämnder, arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna i Uppsala och Västerbottens län, poststyrelsen, Stor-Stockholms planeringsnämnd och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Seminariet för huslig utbildning i

Stockholm anser att YB inte tillräckligt hårt tryckt på behovet av en väl utbyggd yrkesvägledning.

YB:s beräknings- och prognosmetodik har behandlats av ett flertal remissinstanser. Beräkningarnas osäkerhet samt den nuvarande bristen på tillfredsställande prognosverksamhet understryks.

Skolöverstyrelsen påvisar, hur olika antaganden i fråga om de av YB använda faktorerna »yrkesskolandel» och »genomsnittstid i yrket» kan påverka slutre­ sultatet. Överstyrelsen uttalar sammanfattningsvis att behovsanalyser måste om­ fatta hela arbetsmarknaden, inte blott de s.k. akademikeryrkena. Prognosverk­ samheten bör bedrivas kontinuerligt och i första hand åvila statistiska central­ byråns prognosinstitut.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

LO framhåller, att folkräkningsmaterialet för närvarande inte ger tillfredsstäl­

lande uppgifter

i

fråga om angivande av utbildning. Liksom skolöverstyrelsen

anser LO att detta förhållande bör rättas till vid nästa folkräkning.

Statistiska centralbyrån redovisar vissa nya beräkningar på basis av material

från 1965 års långtidsutredning. Centralbyrån har, med applicerande av YB:s

metodik, kommit fram till ett totalt utbildningsbehov som avviker med mindre än

2 % från YB:s prognos. I fråga om fördelningen på sektorer uppträder dock vissa

skiljaktigheter. Centralbyrån anser, att de gjorda prognoserna —- ehuru osäkra

— dock »tills vidare bör kunna utnyttjas som indikatorer på den lämpliga relativa

storleksordningen vid olika utbildningsvägars dimensionering, till dess att nytt och

säkrare underlag blivit tillgängligt».

Centralbyrån framhåller vidare att vissa åtgärder vidtagits eller planerats i syfte

att förbättra yrkesskolstatistiken samt att prognosinstitutet på sitt långsiktiga

arbetsprogram tagit upp en metodundersökning rörande arbetskraftsprognoser.

I sitt yttrande över YB III upplyser centralbyrån om att ytterligare bearbet­

ningar pågår som bör göra det möjligt att revidera YB:s tendenskalkyl såväl vad

gäller kvarvaron i yrket som när det gäller sysselsättningsutvecklingen inom olika

branscher.

Tveksamhet i fråga om underlagets tillförlitlighet och kritik mot beräkningarna

kommer till uttryck i uttalanden från statskontoret, länsstyrelsen i Jämtlands län,

Målsmännens riksförbund, LR och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté.

Behovet av kontinuerlig prognosverksamhet understryks av bl. a. universitets­

kansler sämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, statens vattenfallsverk, Kronobergs läns

landstingskommun, SAF och Sveriges industriförbund, TCO och SACO.

Ett relativt litet antal remissorgan har tagit ställning till frågan huruvida riks-

behovet eller det regionala behovet skall vara primärt vid dimensioneringsöver-

vägandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, läns-

skolnämnden i Västmanlands län samt SAF och Sveriges industriförbund ansluter

sig i stort sett till YB:s uttalande för en central planering med rum för lokala

initiativ.

Skolöverstyrelsen är skeptisk mot att ge det lokala och regionala näringslivets

behov särskilt stort inflytande på planeringen och anför härom.

Även om i praktiken en viss anknytning till näringslivets regionala struktur bör

kunna accepteras i ett flexibelt utbildningssystem, bör man enligt SÖ:s mening lik­

väl inte uppställa detta såsom någon primär riktlinje för planeringen.

Överstyrelsen framhåller vidare, att en anpassning i första hand till lokala eller

regionala önskemål skulle begränsa yrkesskolelevernas valmöjligheter i förhållande

till gymnasie- och fackskoleleverna, varigenom yrkesskolsektorn troligen skulle

bli mindre attraktiv.

Majoriteten av remissinstanserna ansluter sig mer eller mindre klart till YB:s

bedömning av det framtida yrkesutbildningsbehovet. Till denna grupp hör bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

79

skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, flera länsskolnämnder, länsstyrelsen i Kalmar län samt LO och TCO.

Vissa remissinstanser betonar, att de föreslagna frekvenstalen bör betraktas endast som riksgenomsnitt. Så gör länsstyrelsen i Norrbottens lön, Sveriges arbets­ ledareförbund, Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund samt Sve­ riges grossistförbund.

Regional anpassning som en förutsättning för användande av frekvenstalen framhålls av bl. a. Skolledarförbundet, överståthållarämbetet, skolnämnden för

Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnden i Gotlands län, Stockholms stad och Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Kritiska röster mot de i procent angivna ramarna har höjts av bl. a. dåvarande socialstyrelsen, länsskolnämnden i Malmöhus län, länsarbetsnämnden i samma län samt ABF.

Länsstyrelsen i Kronobergs län liksom länsarbetsnämnden i länet och Söderman­ lands läns landstingskommun manar till försiktighet och anmäler viss tvekan mot en så stor ökning av yrkesskolans kvantitativa omfattning som YB föreslagit.

Sistnämnda landstingskommun och SACO framhåller att vid planeringen hän­ syn även bör tas till den eftergymnasiala utbildningen.

SFS tar i sammanhanget upp frågan om övergång från yrkesskola till fackskola.

I vilken utsträckning en sådan övergång kommer att äga rum anser SFS svårt att bestämma men frågan bedöms komma att påverka dimensioneringen av både fackskola och yrkesskola och SFS finner, att ytterligare utredning är nödvändig på denna punkt.

Beträffande fördelningen på utbildningssektorer framhåller skolöverstyrelsen, att förutsättningarna för en fördelning är små och att de gjorda beräkningarna är mycket grova och endast kan utgöra allmänna hållpunkter. Ar­ betsmarknadsstyrelsen finner YB:s fördelning vara en rimlig avvägning som i jäm­ förbara stycken visar god överensstämmelse med t. ex. 1965 års långtidsutredning.

Statistiska centralbyrån anser, som tidigare angetts, att de gjorda prognoserna tills vidare bör kunna utnyttjas som indikatorer för dimensioneringen. Statskontoret anser, att det med hänsyn till underlagets kvalitet är vanskligt att bedöma den kvantitativa utbyggnaden, särskilt fördelningen på sektorer. Centerns ungdoms­ förbund och Centerns studentförbund önskar att mer omfattande avnämarunder- sökningar görs innan fördelningen fastställs.

LO är införstådd med YB:s svårigheter att beräkna fördelningen mellan olika branscher och bedömer att svårigheterna kommer att öka i samband med den strukturella omvandlingen av näringslivet.

3.2.2 Yttre planering

Frågan om en helintegrerad gymnasieskola har helt naturligt tilldragit sig ett mycket stort intresse. Betydligt över etthundra remissinstanser har gjort direkta uttalanden i denna fråga. Anslutningen till huvudprincipen i YB:s

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

förslag är nästan hundraprocentig. I några remissyttranden framträder dock en

mera kritisk inställning.

Eland myndigheter, som godtagit förslagets principer ingår skolöverstyrelsen som

dock beträffande den lokalmässiga integrationen betonar, att man för genomfö­

randet måste räkna med en förhållandevis lång övergångstid. Även SAF och

Sveriges industriförbund samt LO tillstyrker. Förstnämnda organisationer anser det

dock svårt att ta definitiv ställning till de olika förslagen och förutsätter därför

att dessa föreläggs riksdagen endast som riktlinjer.

Svårigheterna vid genomförandet av en mera fullständig integration berörs av

några remissinstanser.

Svenska landstingsförbundet framhåller att med tanke på det begränsade ekono­

miska utrymmet för investeringar i skollokaler den lokalmässiga integrationen sä­

kerligen inte kommer att fungera hjälpligt förrän tidigast i mitten av 1970-talet.

Det torde i nuläget vara svårt att ge närmare riktlinjer för den mera långsiktiga

skolplaneringen, och riskerna för felinvesteringar är av det skälet uppenbara.

Enligt förbundet bör man så långt möjligt genomföra YB:s integrationstanke med

utnyttjande av befintliga skolenheter och i övrigt eftersträva flexibla lösningar.

Lärarnas riksförbund, som likaledes understryker, att befintliga lokaler för grund­

skola, gymnasium, fackskola och yrkesskola måste utnyttjas under en avsevärd

period framöver, finner det dock vara möjligt att på relativt kort sikt, kanske

under en femårsperiod, genomföra en sektorsintegration med förläggning av en

eller två sektorer av den gymnasiala skolan till befintliga sammanhörande skol­

byggnader. Vad särskilt angår den pedagogiska integrationen ställer sig SAF och

Sveriges Industriförbund tveksamma till möjligheterna och önskvärdheten av att

mera generellt eftersträva sådan integration. Det är enligt organisationerna inga­

lunda självklart att önskemål om lika goda lärare i ett visst ämne bäst tillgodoses

genom att samme lärare utnyttjas över hela skolenheten. Stora spännvidder före­

ligger inom gymnasieskolans ram och kriterierna på en god ämneslärare kan

antas variera på de olika utbildningslinjerna.

Vissa av de remissinstanser som biträder tanken på en integrerad gymnasieskola

upptar till diskussion spörsmålet om integrationen bör gå längre än YB föreslagit.

Framför allt har härvid förhållandet mellan yrkesskolan och fackskolan upp­

märksammats. Sveriges mekanförbund anser sålunda, att speciellt starka skäl talar

för en integration av yrkesskolan och fackskolan, i varje fall fackskolans tekniska

linje.

Svenska facklärarförbundet påpekar, att yrkesskolan och fackskolan har ge­

mensam rekryteringsbas och samma studietid. Enligt förbundet talar många skäl

för gemensam studiegång fram till den punkt i utbildningen då eleven kan välja

mellan teoretiska studier, som ger ingenjörskompetens, eller praktisk utbildning

i någon av de påbyggande yrkeskurser (verktygsmakare, finmekaniker, möbelsnic­

kare etc.), som enligt YB skall kunna följa efter genomgången tvåårig grund­

utbildning.

Sveriges arbetsledarförbund är också inne på tanken att föra samman den

tekniska fackskolutbildningen och yrkesskolutbildningen.

81

En avveckling av fackskolan i dess nuvarande form förordas av SAF och Sve­ riges industriförbund.

Förslag av samma innebörd framläggs i det utlåtande som avgetts av A-pressens samorganiscition m. fl. Rektorsämbetet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid

Lunds universitet anser det böra övervägas att avveckla yrkesskolan och facksko­ lan som särskilda skolformer.

Tveksamhet inför YB:s förslag yppas i de yttranden som Svenska kommunför­ bundet och Svenska stadsförbundet avgett. Förbunden anser det vara en mycket vansklig fråga, huruvida tiden redan nu är mogen för en totalintegrerad gymnasie­ skola, främst med hänsyn till de väldiga nybyggnadsbehov som ett beslut om denna skola kan förutsättas skapa i kommunerna. Enligt förbundens mening är det nöd­ vändigt att i nuvarande investeringsläge skapa sådana organisationsformer för de gymnasiala skolorna, att dessa i varje fall under en betydande övergångsperiod kan fungera i befintliga skollokaler. Det är behövligt att samordningen av skolformerna sker med viss varsamhet under en längre period. Det kan också, enligt förbunden, vid bedömning av samordningsfrågorna finnas anledning att observera att vid ett förverkligande av den mera långsiktiga målsättning, som siktar till en sammanhållen 11—12-årig ungdomsskola, den egentliga yrkesutbildningen måste komma att hänföras till ett åldersstadium ovan den skisserade gymnasieskolan. Ett inord­ nande av yrkesutbildningen i en sammanhållen gymnasieskola skulle därför kunna bli något av ett provisorium.

Av 112 gymnasiekommuner, som yttrat sig, har 82 uttalat förståelse för en integration på det gymnasiala stadiet, sju ställt sig tveksamma, fem negativa, medan åtta inte redovisat någon ståndpunkt i frågan.

Bland 119 kommuner utan gymnasium har 66 uttalat förståelse för ett integre­ rat gymnasialt stadium, 19 ställt sig tveksamma, 17 negativa och 17 ej redovisat någon ståndpunkt i frågan.

Helt eller delvis avvisande till den föreslagna integrationen ställer sig Sveriges mekanförbund, rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola, matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska fakulteterna vid Göteborgs universitet, länsskolnämnden i Kalmar län samt Svenska lantarbetareförbundet.

Sveriges mekanförbund anser att den föreslagna integrationen kommer att ta lång tid att genomföra. Detta förhållande bidrar i sig självt i viss mån till att minska de fördelar som YB eftersträvat i sitt förslag. Man kan vidare befara att rent plane- ringstekniska problem kan hindra ett så långt drivet gemensamt lokalutnyttjande som YB föreslår.

Beträffande den pedagogiska integrationen, framhåller förbundet, kan visser­ ligen tjänster tänkas kombinerade på ett resursbesparande sätt. Detta inrymmer dock många praktiska problem, inte minst av facklig natur, som YB helt förbigår. Med hänsyn till att utbildningen på olika nivåer har olika målinriktning kan det ifrågasättas, om bästa resultat uppnås genom att samma lärare tjänstgör på olika nivåer. Lärarnas kompetens bör baseras på utbildningens krav, och dessa är olika på de olika nivåerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vad den sociala integrationen beträffar delar Mekanförbundet och Verkstads­

föreningen inte YB:s optimism beträffande resultat i form av ändrade sociala

värderingar och erinrar om de förhoppningar som knöts till utformningen av grund­

skolans högstadium. Friheten att där välja över hela skalan av teoretisk och prak­

tisk utbildning har bevisligen inte resulterat i en statushöjning för de praktiska

yrkena eller de vägar som leder dit.

Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola avstyrker att nuvarande huma­

nistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga linjer samordnas med öv­

riga linjer inom en gymnasieskola.

Matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska fakulteterna vid Göteborgs

universitet föreslår, att de tre nuvarande skolformerna gymnasium, fackskola och

yrkesskola behålls som arbetsdugliga enheter.

YB:s förslag avstyrks helt också av länsskolnämnden i Kalmar län, som anser

att man skall nöja sig med lokalmässig integration mellan självständiga skol­

former.

Erinringar har vidare framställts mot den av YB föreslagna sektorsindelningen.

Svensk yrkesvägledarförening uttalar härom, att förslaget förefaller kunna ha

nackdelar, och anför vidare.

Om denna indelning, vilket förefaller troligt, också blir lokalmässig, kan detta

komma att motverka möjligheten och lättheten för eleverna att byta linje. Gym-

nasieutredningen såg möjligheten att byta linje som en väsentlig vinst i det nya

integrerade gymnasiet, där handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet sammanför­

des med det allmänna gymnasiet. Eleverna i grundskolans 9:e klass har ofta så

odifferentierade yrkesönskningar och intressen att de kommer att få svårt att välja

mellan de föreslagna sektorerna. Uppdelningen kommer att motverka förståelsen

mellan de »två kulturerna» och uppamma ett ensidigt facktänkande. Den kommer

troligen också att hämma utvecklingen mot ett mer individualiserat yrkesval för

pojkar och flickor. Fördomarna inför yrkesvalet (könsrollstänkandet) är mycket ut­

präglade hos ungdomar i 16—17-årsåldem. I varje fall bör man avvakta erfaren­

heter från det nya gymnasiet med dess ganska odifferentierade första årskurs,

innan man gör en ny indelning.

T .ilen an de synpunkter framför rektorsämbetet vid Umeå universitet, lärarhög­

skolan i Stockholm, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms

län — som även pekar på att schemaläggning och organisation av skolans verk­

samhet blir ett komplicerat administrativt problem, inte minst om man därtill stäl­

ler krav på ett effektivt utnyttjande av lokaler och lärare —, Stor-Stockholms pla­

neringsnämnd, Skolledarförbundet — som också finner angeläget att man även vid

utnyttjande av gamla skollokaler så långt möjligt försöker tillgodose kravet på att

varje gymnasieskolenhet skall innehålla samtliga sektorer — samt Fredrika-Bre-

mer-förbundet. Svenska yrkesutbildningsföreningen säger sig känna en viss fara i

uppdelningen på utbildningssektorer och vill starkt understryka, att integrationen

måste stå så i förgrunden att en återgång till det gamla parallellskolesystemet abso­

lut omöjliggörs.

TCO framhåller, att integrationen ökar risken för orimligt stora skolanlägg­

ningar. En delning enligt sektorsprincipen, som i många hänseenden ter sig naturlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

83

och torde representera den mest ekonomiska lösningen, innebär enligt organisa­ tionen vissa svagheter. Bl. a. försvåras pedagogisk integration över sektorsgrän- serna.

YB:s förslag att yrkesutbildningen i princip skall ha med fackskolan och gym­ nasiet gemensamt elevområde accepteras i huvudsak av remissinstan­ serna.

Skolöverstyrelsen påpekar, att principen om gemensamt elevområde för gym­ nasium, fackskola och yrkesskola i huvudsak endast kan gälla årskurs 1. Det bör eftersträvas, att eleverna i denna kurs i likhet med vad som gäller för gymnasiet och fackskolan så långt möjligt får grundutbildning inom den egna gymnasieregio- nen. Under det andra och tredje året skulle däremot vissa elever, i första hand från mindre regioner, komma att hänvisas till annan gymnasieort för ett avsevärt antal färdigutbildningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i sitt i princip tillstyrkande remissvar, att såväl önskemålet att i ökad utsträckning ge ungdomen samma möjligheter att välja mellan olika slag av utbildning som hänsyn till näringslivets behov av arbetskraft borde motivera inrättandet av alla betydelsefullare yrkesutbildningslinjer på så många gymnasieorter som möjligt.

Enligt flera remissinstanser är de föreslagna elevområdena för små. Statens in­ stitut för hantverk och industri framhåller sålunda, att behovet av specialiserade linjer av naturliga skäl blir betydligt större för yrkesskolan än för gymnasiet och fackskolan. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Kronobergs län, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnderna i Göte­ borgs och Bohus samt Västmanlands lön, landstingskommunerna i Jönköpings, Kro­ nobergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, Folkpartiets ungdomsförbund samt

Svenska yrkesutbildningsföreningen varvid bl. a. framhålls, att rekryteringsområ­ det för vissa specialutbildningar bör bli ett län eller ännu större område. Behovet av samordnad planering understryks.

Några remissinstanser betonar, att yrkesskolor måste finnas också utanför gym­ nasieorter och berör därvid också frågan om redan befintliga yrkesskolor, som är belägna på icke-gymnasieort. Uttalanden i denna riktning görs av arbetsmarknads­ styrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, Jönköpings och Kristianstads läns landstings­ kommuner samt SAF och Sveriges industriförbund.

TCO anser, att principerna om gemensamt elevområde och samlat utbud av all gymnasial utbildning på en ort inte omedelbart bör få leda till att redan etablerade skolor med gymnasial utbildning utanför dessa centralorter indras. Organisationen framhåller, att de ekonomiska beräkningar, som blir aktuella vid fråga om bibe­ hållande eller nedläggande av decentraliserad yrkeslinje, måste beakta alla rele­ vanta kostnadsfaktorer, alltså även elevernas merkostnader för förflyttning till eller vistelse på annan ort.

YB:s förslag i YB I om elevantalet i heltidskurser berörs av endast ett fåtal remissinstanser.

Förslaget tillstyrks av de sju länsskolnämnder som yttrat sig i frågan.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

TCO accepterar förslaget i princip men anser att det bör kompletteras med an­

visningar som närmare anger när grupptalet tolv får tillämpas. Enligt TCO:s me­

ning bör detta gruppantal kunna förekomma även i andra kurser än vid elevbyggen

inom byggnadssektorn. TCO anser vidare att man bör införa möjlighet att bilda

grupp med lägst fem elever i yrkesspecialiteter som kan förutsättas få låga fre­

kvenstal.

Svenska byggnadsarbetareförbundet vidhåller en tidigare uttalad uppfattning,

att elevantalet i grupp vid lärlingsbyggeutbildning bör maximeras till åtta per

lärare.

Skolöverstyrelsen kan inte ansluta sig till YB:s förslag. Det är SÖ:s uppfattning,

att gällande minimital för anordnande av kurs eller klass av kurs i vissa fall med­

för ett mindre gott utnyttjande av befintliga resurser. Å andra sidan finner över­

styrelsen, att det saknas bestämmelser om anordnande av undervisning med elev­

grupper av lämplig storlek för att kunna åstadkomma en rationell undervisning vid

vissa aktiviteter i enstaka kurser. Allt eftersom rationellare metoder införs i un­

dervisningen anser SÖ, att ett närmare studium av lärarnas arbetssituation vid

olika slag av undervisning krävs för att ge en klarare uppfattning om lämplig

lärartäthet. Överstyrelsen framlägger ett konkret förslag till bestämmelser i frågan

och framhåller sammanfattningsvis, att de av överstyrelsen föreslagna minimitalen

innebär en icke oväsentlig skärpning i förhållande till vad som nu gäller vid

yrkesskola och till vad som i allmänhet gäller för gymnasium och fackskola. Över­

styrelsen anser, att det från såväl lärarbesparande som allmänna ekonomiska syn­

punkter är betydelsefullt med återhållsamhet i dessa avseenden.

De i YB III framförda tankarna rörande elevantalet har påkallat större upp­

märksamhet från remissinstansernas sida.

Skolöverstyrelsen erinrar inledningsvis i sitt yttrande om sitt tidigare förslag

angående minimiantal elever för upprättande av klasser och tillvalsgrupper.

Överstyrelsen framhåller att det i varje fall tills vidare är nödvändigt att ha fasta

bestämmelser om elevantalet i klass och kurs som yttre ramar för handlingsmöj­

ligheterna. Det tidigare förslaget är utformat särskilt med hänsyn till möjligheterna

att planera yrkesutbildningen med rimligt utnyttjande av personella och materiella

resurser. Överstyrelsen har inte funnit anledning att frångå förslaget. SÖ framhål­

ler emellertid att det med sådana bestämmelser om minimiantalet elever kommer

att finnas behov av att man i enstaka undervisningssituationer har möjligheter till

ytterligare delning av klass eller grupp.

SÖ ansluter sig till YB:s uttalande angående flexibilitet i bestämmelserna röran­

de elevantal och understryker att bestämmelser som ger möjligheter till en flexibel

elevgruppering är en förutsättning för ett riktigt utnyttjande av utbildningsresur­

serna och möjligheterna att komma till ett gott utbildningsresultat. Bestämmelserna

bör enligt SÖ utformas så att lärartimmar som inbesparas i vissa ämnen genom

olika åtgärder skall få utnyttjas för delning av klass i andra undervisningssitua­

tioner eller för liknande förstärkningsanordningar. SÖ bör bemyndigas att vid ut­

färdande av läroplan ange de resursramar i form av lärartimmar per klass och

vecka inom vilka statsbidrag kan utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

85

Flertalet övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har även tillstyrkt YB:s förslag att sådana bestämmelser skall utfärdas att elevgruppernas storlek skall kunna variera med hänsyn till olika inlärningssituationer, elevmaterial, till­ gång på läromedel och lärare etc.

Åsikter av sådan innebörd har sålunda redovisats av ett tiotal länsskolnämnder, statens järnvägar, statens institut för hantverk och industri, SAF, Sveriges industriförbund, LO, TCO, Sveriges mekanförbund, Stor-Stockholms planerings­ nämnd, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Hermods, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksför­ bund.

Mekanförbundet varnar för de något ensidiga strävandena mot stora undervis­ ningsgrupper. För viss typ av yrkesutbildning har erfarenheterna inom industrin visat att det bästa och minst kostnadskrävande resultatet uppnås genom fördel­ ning av små elevgrupper på flera lärare. Förbundet finner det väsentligt att stats- bidragsbestämmelserna ges sådan utformning att kostnaderna för av olika skäl små elevgrupper ges full täckning.

Även Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien framhåller att det vid såväl grundutbildning som färdigutbildning ofta kan vara nödvändigt med utbildningsgrupper med få elever.

Statskontoret som även synes ha en positiv inställning till YB:s förslag om varierande gruppstorlekar framhåller att ett genomförande av förslaget bl. a. av statsbidragstekniska skäl kräver tillgång på genomsnittliga normtal på gruppstor­ lekar utifrån vilka skolledarna inom givna ramar får variera elevgruppernas storlek.

Frågan om benämning av den integrerade gymnasieskolan har föranlett utta­ landen i ett tjugotal remissvar. Härvid har — utöver det av YB föreslagna namnet gymnasieskolan — flera olika namn diskuterats och föreslagits, t. ex. högskola, fortsättningsskola, läroverk, gymnasial skola och gymnasium. För det sistnämnda namnet har skolöverstyrelsen stannat med följande motivering.

Ordet gymnasieskola är i vissa sammansättningar ohanterligt och tungt, t. ex. »gymnasieskolnivå», »gymnasieskolstadium» osv. Om man inför ett helt nytt namn för den samordnade gymnasiala skolan, kan det antas, att de gamla skolformsbe- nämningarna konserveras. Dvs. inom »gymnasieskolan» eller »högskolan» kom­ mer termen gymnasium till användning för att beteckna de 3-åriga teoretiska lin­ jerna, fackskola för de 2-åriga teoretiska linjerna och yrkesskola för vissa yrkes- utbildande linjer. SO föreslår av detta skäl, att benämningen gymnasium införs för att beteckna hela det gymnasiala stadiet.

Även SACO och TCO har stannat för namnet gymnasium. Poststyrelsen,

Kristianstads läns landstingskommun, Tekniska linjers lärarförbund och Sveriges mekanförbund vill ha kvar de nuvarande namnen som underbenämningar. Mekan­ förbundet framhåller härvid, att svårigheterna för avnämarna att bilda sig en upp­ fattning om kompetensen hos en arbetssökande utan att lätthanterliga benäm­ ningar på studievägarna används, är uppenbara. Samma svårigheter måste också

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

uppstå för elever och målsmän t. ex. inför linjeval. Under åberopande av lik­

nande synpunkter föreslår kompetensutredningen ytterligare utredning i namn­

frågan.

3.2.3 Lärotider

I stort sett samtliga remissinstanser som yttrat sig angående skolans

arbetstider har anslutit sig till YB:s principuppfattning om en gemensam

arbetstid för hela den gymnasiala skolan. I ett relativt stort antal remissvar bi­

träds emellertid YB:s förslag om att frågan om arbetstiden för hela gymnasie­

skolan bör göras till föremål för särskild utredning.

Denna uppfattning delas av skolöverstyrelsen, Sveriges mekanförbund, TCO,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, LO, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och Folkpartiets kvinnoförbund.

Mekanförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Husmoders­

föreningarnas riksförbund vill ha utredningen till stånd snarast under det att

skolöverstyrelsen anser att tidpunkten för utredningens igångsättande bl. a. med

hänsyn till pågående undersökningar och överväganden inom utredningen rörande

lärarnas arbetsförhållanden kan diskuteras. Skolöverstyrelsen kommer i detta sam­

manhang också in på att det är angeläget att lösa frågan om kontinuerlig intagning

och avgång.

Önskemål om kontinuerlig intagning och avgång har framförts av flera remiss­

instanser däribland statens vattenfallsverk, byggnadsstyrelsen, arbetsmarknads­

styrelsen, statens institut för hantverk och industri och Hermods.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den nuvarande ordningen med utsläpp

endast en gång om året är olämplig från arbetsmarknadssynpunkt och fortsätter.

Från denna synpunkt är det önskvärt med kontinuerlig antagning till gymnasie­

skolan och därmed kontinuerlig avgång av elever. I avvaktan på att förutsättningar

skapas för en sådan ordning bör man emellertid överväga att snarast mera allmänt

övergå till antagning två gånger om året för att därigenom få övergången till

arbetslivet bättre fördelad.

Behovet av intagning två gånger om året understryks också av överbefälhavaren,

Sveriges mekanförbund, Jernkontoret, LO, Svetskommissionen vid ingeniörsveten-

skapsakademien, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, SAF och Sveriges

industriförbund samt Svenska byggnadsindustriförbundet.

Skolöverstyrelsen utvecklar sin syn på skolans arbetstider i ett längre uttalande

i vilket man inledningsvis finner angeläget att ha en så långt möjligt samordnad

arbetstid för hela den gymnasiala skolan. För annan utbildning än ungdomsutbild­

ning är det enligt överstyrelsen inte nödvändigt med den anpassning som bör ske

beträffande gymnasieskolan.

I avvaktan på bl. a. en ny arbetstidsutredning är det nödvändigt att för genom­

förandet av gymnasieskolan göra klart för sig hur en gemensam arbetstidsanpass-

ning skall ske. Reglerna för gymnasium och fackskola torde få bli i huvudsak

riktgivande. Skolöverstyrelsen lämnar därefter en översikt över de arbetstidspro-

87

blem som närmast behöver beaktas samt gör en bedömning av hur undervisnings­ tiden för yrkesteknik kan komma att påverkas i samband med genomförandet av det integrerade gymnasiet.

Överstyrelsen konstaterar att ett införande av fria lördagar, minskat antal veckor per läsår, avkortad lektionstid och införandet av allmänna ämnen skulle minska den tillgängliga tiden för yrkesteknik till i runt tal hälften av den nuvarande. Vissa blockkonstruktioner kommer dessutom att minska eller framflytta tillgänglig tid för utbildning i yrkesteknik på vederbörande gren och variant, jämfört med re­ spektive grens eller variants nuvarande motsvarighet.

Överstyrelsen räknar med att de angivna tidsförkortningama för yrkesteknik kommer att medföra krav på kompenserande förlängningar av ett antal yrkesut­ bildningar med färdigutbildning, inskolning etc. Uppkommande frågor får lösas successivt och läroplans- och blockvis i intimt samarbete med berörda branscher.

YB:s förslag om antalet undervisningstim mar per vecka har föranlett mera delade uttalanden. Ett flertal remissinstanser, bland dem skolöver­ styrelsen, skolarbetstidsutredningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt TCO, anser att man bör fastställa ett fixt veckotimtal. I samtliga fall har man uttalat sig för 35 undervisningstimmar i veckan. Enligt skolöverstyrelsen bör dock undervisningstiden vid arbetsplatsanknuten utbildning kunna ökas till högst 40 veckotimmar. Skolarbetstidsutredningen uttalar att ett maximalt veckotimtal av 35 även med ett schema helt utan håltimmar skulle innebära en genomsnittlig arbetsdag om sju lektioner vid genomförd femdagarsvecka. Sveriges hantverksoch industriorganisation anför att organisationens delägare hyser delade

meningar

i frågan om veckotimtalet. Organisationen ansluter sig dock för egen del till YB:s förslag.

TCO befarar att YB:s förslag till regler för undantag från huvudprincipen om ett lika veckotimtal i hela gymnasieskolan vid den praktiska tillämpningen leder till att huvudprincipen blir undantag.

SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund samt Svenska bygg­ nadsindustriförbundet föreslår att yrkesskolans veckotimtal skall fastställas till 40.

Mekanförbundet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Huruvida någon skillnad i fysisk och psykisk belastning vid olika typer av ut­ bildning föreligger eller inte undandrar sig vårt bedömande. Emellertid måste man för att uppnå rättvisa mellan olika utbildningslinjer i de offentliga skolorna beakta elevernas totala arbetsbörda per vecka och således även inräkna den tid eleverna måste ägna åt hemarbete. Det är knappast troligt att eleverna i gymnasiet ägnar mindre än en å två timmar per dag åt hemarbete. Den totala arbetsbördan torde således för dessa elever knappast någonsin understiga 40 timmar. Tvärtom är det nog inte ovanligt att elevernas veckoarbetstid uppgår till betydligt mer. Mot denna bakgrund är det inte bara ett effektivitetskrav utan också ett rättvisekrav att yrkes- skolelevernas schemabundna tid överstiger övriga linjers. Vi föreslår därför att veckotimtalet i den av samhället drivna yrkesskolan sätts till 40 timmar.

YB:s förslag rörande lektionstidens längd tillstyrks av de flesta remissinstanser som yttrat sig därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I sitt yttrande över YB I föreslog skolöverstyrelsen att lektionerna i yrkesteknik

skulle omfatta i genomsnitt 50 minuter. Härigenom skulle man kunna åstadkomma

en integration av den praktiska och teoretiska undervisningen i ämnet. Genom över­

styrelsens förslag skulle den totala undervisningstiden i yrkesteknik komma att

omfatta ungefär samma antal minuter som enligt YB:s förslag oaktat veckotim-

talet sänkts från av YB föreslagna 35—38 till de av överstyrelsen förordade 35

veckotimmarna. Överstyrelsen avgav också ett förslag till lösning med arbetspass

och icke schemabundna raster. Överstyrelsen erinrar i sitt yttrande över YB III

om nyssnämnda förslag och framhåller att det skulle möjliggöra en schemateknisk

anpassning av yrkesutbildningen till den övriga gymnasiala skolan. Man kan där­

igenom erhålla samma antal veckotimmar för hela gymnasieskolan. Samma totala

arbetstid per vecka (skolarbetstid + tid för hemarbete) bör eftersträvas för hela

den gymnasiala skolan. Överstyrelsen önskar i avvaktan på en eventuell ny ut­

redning ha möjlighet att i större utsträckning än nu pröva och där så finns lämp­

ligt tillämpa nämnda eller liknande uppläggning.

Skolöverstyrelsen påpekar att utbildningstiderna kan minskas genom rationalise­

ringar och anför i detta sammanhang.

Rationaliseringarna av olika yrkesutbildningar och de tidsförkortningar som där­

vid kan uppnås är ett arbete för vilket SO behöver betydligt ökade resurser för att

det inte ska ta för många år i anspråk. Enär kostnaderna härför syns bli en bråkdel

av vad som kan sparas, är det angeläget med sådana resurser att arbetet kan be­

drivas mer obehindrat av andra rutiner än vad som nu är möjligt med SÖ:s

nuvarande personalresurser.

3.2.4 Huvudmannaskap

Frågan om huvudmannaskapet för yrkesutbildningen be­

handlas av ett stort antal remissinstanser. Av dessa är de flesta eniga med YB om

lämpligheten av eu gemensam huvudman för den föreslagna integrerade gymnasie­

skolan. Primärkommunen förordas som huvudman i princip, i enlighet med bered­

ningens förslag, av det största antalet instanser.

Skolöverstyrelsen förklarar sig helt allmänt instämma i den slutsats och de

förslag som YB lagt fram beträffande huvudmannaskapsfrågan. I 22 av 24 till

överstyrelsen ingivna yttranden har förslaget om primärkommunen som huvudman

för yrkesutbildningen godtagits.

Riksrevisionsverket, majoriteten av länsarbetsnämnderna samt ett tiotal läns­

styrelser biträder även beredningens förslag, några instanser dock med viss tvekan.

Så t.ex. anser länsstyrelsen i Stockholms län, att det framlagda förslaget närmast

framstår som ett slags kompromisslösning med en sådans svagheter av främst

systematisk och principiell natur men som måhända likväl får betecknas som den

rimligaste ordning man i dagens läge kan uppnå.

Av övriga drygt 50 instanser som yttrat sig i denna fråga delar ca 40 YB:s upp­

fattning, däribland statskontoret, Svenska kommunförbundet, Svenska landstings­

förbundet, Svenska stadsförbundet, ett tiotal landstingskommuner, Sveriges me-

89

kanförbund, SACO, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, SAF och Sveriges industriförbund.

För landstingskommunalt huvudmannaskap uttalar sig bl. a. statens vattenfallsverk, statens institut för hantverk och industri, länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus samt Västerbottens län, Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges Folkhögskoleelevers förbund och ett fåtal lands­ tingskommuner.

Ungefär hälften av de instanser som tagit ställning till frågan om huvudman för hela den föreslagna gymnasieskolan framhåller liksom YB vikten av att frågan senare omprövas. För en omprövning uttalar sig bl. a. dåvarande socialstyrelsen, några länsstyrelser, Lantbruksförbundet, statskontoret, ett tiotal landstingskom­ muner, TCO, Svenska yrkesutbildningsföreningen och Chalmers Tekniska Hög­ skola.

Ungefär 25 instanser anser med YB, att annan än primärkommunen kan eller bör som nu inneha huvudmannaskapet för utbildning inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring, om inte särskilda skäl föreligger. Bland dessa återfinns domän­ styrelsen, lantbruks styrelsen, skogsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, ett antal landstingskommuner och några länsstyrelser.

Av ett relativt stort antal instanser, som tar ställning till förslaget att vård­ yrkesutbildningen bör som en möjlighet vid sidan av en primärkommunal skola kunna drivas av landstingen, tillstyrker så gott som samtliga YB:s förslag. Till YB:s förslag ansluter sig bl. a. dåvarande medicinalstyrelsen, ett antal läns­ styrelser och landstingskommuner, statens handikappråd, Svenska kommunför­ bundet och Svenska landstingsförbundet.

YB:s förslag, att landstingskommun i vissa fall skall kunna överta huvudman­ naskapet för hela gymnasieskolan, har behandlats av ett stort antal remissinstan­ ser. Till- och avstyrkanden fördelar sig tämligen lika.

Skolöverstyrelsen anser, att YB inte redovisat ordentliga skäl för detta förslag och att frågan på det hela taget är otillräckligt utredd. SO är därför inte beredd att ta ställning i frågan nu utan anför.

En så radikal åtgärd som att på två huvudmän klyva skolväsendet mellan grund- skolestadiet och det gymnasiala stadiet bör emellertid inte komma i fråga, utan att man först på ett övertygande sätt visat på fördelar som väger upp nackdelarna. Även om en sådan ytterligare belysning av problemet i första hand sker från pe­ dagogiska och skolorganisatoriska samt allmänt kommunalpolitiska synpunkter, bör dessutom en ordentlig penetration ske av de, såvitt SO kan förstå, mycket komplicerade administrativa konsekvenserna, som skulle uppkomma om man vill förverkliga tanken på ett landstingskommunalt huvudmannaskap för det gymnasiala skolsystemet.

Endast 1 av 10 till SO inkomna remissyttranden tillstyrker förslaget. Förslaget avstyrks vidare bl. a. av davarande socialstyrelsen, fem länsstyrelser och två landstingskommuner.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget och likaså Svenska lands­ tingsförbundet och fem landstingskommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan instämmer i YB:s förslag att skolöverstyrelsen skall överta den centrala tillsynen över samtliga yr- kesutbildningsformer. Några få understryker dock endast behovet av en central ledning t. ex. byggnadsstyrelsen.

Ett par länsstyrelser, styrelsen för Skogshögskolan, blind- och dövlärarutredningen, skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, Sveriges mekanförbund, SFS och några landstingskommuner tillhör de instanser som förordar skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet.

Flera av de myndigheter som mera direkt skulle komma att beröras av förslaget intar en tveksam hållning eller uttrycker en från YB:s förslag avvikande uppfatt­ ning.

Så gör bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen och Alnarpsinstitutet.

3.2.5 Utbildning av handikappade

Frågan om de handikappades utbildning har berörts i ungefär en tredjedel av remissyttrandena över YB I. Samtliga har ställt sig positiva till YB:s tankegångar. Man instämmer i YB:s målsättning för handikappades utbild­ ning och anser tiden vara inne för en genomgripande reform på detta område.

Skolöverstyrelsen lämnar en egen redogörelse för beslutade och planerade åtgär­ der på området och säger sig ha för avsikt att utfärda rekommendationer beträf­ fande skolbyggnader och planeringsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med YB:s förslag.

Dåvarande medicinalstyrelsen framhåller, att de anförda principiella synpunkter­ na beträffande organisationen av de handikappades yrkesutbildning bör kunna bli av stort värde vid den framtida uppläggningen av organisationsplaner. De handi­ kappades yrkesutbildning är otvivelaktigt av så väsentlig betydelse, att man dock knappast kan avvakta att en mer rationell organisationsplan kommer till stånd.

Beträffande de handikappades yrkesval ansluter sig medicinalstyrelsen till av YB förordad kontakt med specialister utanför skolans ram. De av YB föreslagna an- passningskursema bör kunna ersätta det tionde och elfte skolåret, som för närva­ rande prövas för svårt fysiskt handikappade elever. Dessa kurser bör enligt medi­ cinalstyrelsens mening få en relativt fri utformning till innehåll och längd, men torde i många fall vara avgörande för att eleven senare skall kunna tillgodogöra sig yrkesutbildning eller yrkesträning. Medicinalstyrelsen anser även att det bör övervägas, huruvida inte ett speciellt samarbetsorgan på länsnivå, med uppgift att planera och utöva tillsyn över de handikappade ungdomarnas utbildning och sociala anpassning, bör anordnas.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar vikten av att man uppmärksammar de bio­ teknologiska aspekterna. Vidare understryks att det för vissa grupper av handi­ kappade även i fortsättningen blir nödvändigt med specialkurser och specialskolor.

Bristen inom detta område är för närvarande mycket stor.

Kungl. Ma):ts proposition nr 140 år 1968

91

Statens handikappråd och handikapputredningen understryker behovet av sär-

anordningar för svårt handikappade. Handikapprådet uttalar, att behovet av yrkes­

undervisning för vuxna handikappade bör vidare utredas. Ett av de viktigaste skälen

härtill är att flertalet personer med svåra handikapp förvärvat sitt handikapp sedan

de blivit vuxna. Rådet framhäver vidare behovet av forskning på området samt av

förstärkt pedagogisk handikappexpertis i skolförvaltningen.

TCO konstaterar med tillfredsställelse, att YB starkt betonar nödvändigheten

av en integrering av denna undervisning med vanlig yrkesutbildning, vilket TCO

anser vara helt i överensstämmelse med såväl det allmänna synsättet som anvis­

ningarna i grundskolans läroplaner om de handikappades skolgång. TCO fram­

håller vikten av att YB i sitt fortsatta arbete tar som sin uppgift att bl. a. samordna

alla former av yrkesutbildning för handikappade.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet erinrar om den s. k. kompen­

sationstanken, vilken skulle innebära att de handikappade genom en bättre ut­

bildning än den som meddelas icke-handikappade skulle få större möjligheter att

bli jämställda med icke-handikappade.

Åtskilliga andra remissinstanser, t. ex. länsstyrelsen i Jämtlands län, 1960 års

blindvårdsutredning, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Skolledarförbundet och

Målsmännens riksförbund understryker behovet av åtgärder för arbetsanskaffning,

varvid framhålls angelägenheten av samordnande åtgärder från samhällets organ,

samverkan med näringslivet, insats från näringslivets sida genom handikapp-

utbildning i inbyggda skolor, upplysningsverksamhet m. m.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

4 .

Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens

och skogsbrukets områden

4.1

YB:s och §YK:s förslag

YB har vid sin behandling av utbildningen inom jordbrukets, trädgårdsnäring­

ens och skogsbrukets områden funnit att det saknas möjligheter att anordna en ge­

mensam utbildning i ett block för dessa områden och har därför föreslagit att ut­

bildning inom dessa tre områden organiseras som tre särskilda linjer. YB framhål­

ler emellertid nödvändigheten av att varje möjlighet till samordning beaktas i

samband med den framtida planeringen av gymnasieskolor. I YB I pekar YB på att

dessa tre slag av yrkesutbildning måste ha tillgång till brukningsenheter och lokali­

seras med hänsyn till detta. De blir således genom sin lokalisering tämligen fri­

stående från det gymnasiala skolsystemet i övrigt. Dessa skolor bör emellertid

samordnas med övriga gymnasiala skolor på så sätt att läroplanerna erhåller i

princip samma konstruktion som läroplanerna för gymnasieskolans tekniska linjer.

YB föreslår att det i gymnasieskolan organiseras en jordbrukstelcnisk linje, som

omfattar två läsår och bygger på grundskolan. För elever som har längre praktik i

lantbruk föreslås emellertid en till ett år förkortad utbildning, där hänsyn tas till

elevernas större kunskaper i arbetsteknik. Denna ettåriga utbildning föreslås bli

organiserad som hushållsteknisk gren, jordbruksteknisk linje och eventuellt även

skogsbruksteknisk gren. Till den hushållstekniska grenen skall även de kunna tas

in som genomgått första årskursen av den tvååriga jordbrukstekniska linjen och till

den ett-åriga jordbrukstekniska linjen de som genomgått gymnasieskolans två- eller

treåriga mera teoretiska linjer.

Den trädgårdstekniska linjen föreslås fr. o. m. tredje terminen delas i en anlägg-

ningsgren och en odlingsgren. Även den personal som är sysselsatt i distribution

av trädgårdsprodukter såväl inom parti- som inom detaljhandel inklusive blomster­

bindning bör kunna utbildas inom denna linje.

När det gäller den skogliga yrkesutbildningen föreligger, som inledningsvis an­

förts, förslag såväl från YB som från SYK.

YB föreslår en ettårig skogsbruksteknisk linje med grundläggande utbildning för

yrkesverksamhet som skogsarbetare. Utbildningen skall även kunna skapa förut­

sättningar för vidareutbildning till bl. a. förman, företagare eller maskinförare.

SYK redogör inledningsvis för den nuvarande skogliga yrkesutbildningen och

framhåller att det finns fyra skolformer för skogsutbildning, nämligen skogsbruks-

skolor, skogsskolor, skogsmästarskola och skogshögskola. SYK:s uppdrag har

avsett de tre förstnämnda skolformerna, som kallas skogsbrukets yrkesskolor. I

detta sammanhang behandlas endast utbildningen vid skogsbruksskolorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

93

Vid skogsbruksskolorna, som f. n. är 43 till antalet, anordnas huvudparten av den statsunderstödda skogsyrkesutbildningen, vilken skogsvårdsstyrelserna är ålag­ da att bedriva under skogsstyrelsens ledning och tillsyn.

De planerande och samordnande uppgifterna i fråga om utbildningen inom resp. län handhas av en utbildningsledare, vilken i större län är chef för skogs- vårdsstyrelsens utbildningssektion, medan ifrågavarande funktion i mindre län förenas med andra arbetsuppgifter. Som platschefer på skolorna finns rektorer. Lärarpersonalen består av två huvudgrupper, nämligen yrkeslärare och instruk­ törer. Därtill kommer timlärare, som svarar för undervisningen huvudsakligen i allmänna ämnen samt för speciella avsnitt i vissa ämnen. Vid fem skolor med omfattande maskinteknisk utbildning har försöksvis tjänster som tekniker in­ rättats.

Skogsbruksskolans årskurs 1 utgör första ledet i den skogliga utbildningsgången. I den meddelas grundutbildning för blivande skogsarbetare, skogsbrukare och förmän. Den utgör också en obligatorisk utbildning för inträde i skogsskola. I skogsbruksskolans årskurs 2 är utbildningen uppdelad på en driftsekonomisk linje för skogsbrukare och en maskinteknisk linje för utbildning av traktorförare. Ut­ över nämnda kurser förekommer grundläggande förmansutbildning samt fort­ bildningskurser för yrkesverksamma skogsarbetare, skogsbrukare och förmän.

SYK diskuterar skogsyrkesutbildningen ur två principiellt skilda synvinklar, nämligen dels som en intern angelägenhet för skogsnäringen med syfte att till­ godose skogsbrukets behov av arbetskraft, dels som ett samhällets engagemang i avsikt att erbjuda ungdomen önskad utbildning. SYK framhåller, att dessa syn­ sätt i praktiken mycket väl kan förenas. Planering och dimensionering av yrkes­ utbildningen måste t. ex. ta hänsyn till både näringslivets behov av arbetskraft och de presumtiva elevernas önskemål om utbildning. Ingendera av dessa båda faktorer bör ges företräde. Behovet av arbetskraft inom skilda näringar och yrken bedöms emellertid, åtminstone på längre sikt, komma att bli utslagsgivande vid avvägningen av utbildningsresurserna. Skogsutbildningen måste självfallet in­ riktas på yrkesverksamhet inom skogsbruket, men den kan därför inte betraktas som en från annan yrkesutbildning isolerad verksamhet. Kommittén hänvisar till att utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet alltmer kommit att be­ traktas som ett system, vars olika delar bör hänga samman med varandra samt så långt som möjligt tillgodose såväl olika ungdomars anlag, intressen och önske­ mål som samhällets behov av utbildade.

Med utgångspunkt från direktiven för YB och dess principförslag diskuterar SYK olika typer av utbildningsblock, dvs. en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbildning, som måste följas av inskolning i företag, som anställer de utbildade. Gemensam grundutbildning för jord- och skogsbruk har därvid ansetts ligga nära till hands men även andra kombinationer har övervägts, t. ex. mellan skogsbruket och skogsindustrin respektive verkstadsindustrin.

SYK finner en gemensam grundläggande utbildning för jord- och skogsbruk inte vara befogad som normal linje. I yrkesskolorna för jordbruk resp. skogsbruk

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

måste nämligen undervisningen inriktas på tillämpning av de biologiska och tek­

niska ämnena i den utsträckning resp. näringar fordrar. En blockutbildning för

jord- och skogsbruk anses förlänga och fördyra utbildningen utan att däremot sva­

rande vinster i pedagogiska avseenden kan uppnås.

Även om en gemensam grundutbildning avvisas, så framhåller SYK att bli­

vande yrkesutövare inom den kombinerade företagsformen jordbruk-skogsbruk

bör ha yrkeskunnighet inom båda näringarna.

Mot gemensam grundutbildning för skogsbruket och andra näringar riktas prin­

cipiellt samma invändningar som mot gemensam grundutbildning för jordbruk och

skogsbruk. Utbildningen anses bli förlängd utan att man uppnår fördelar av vare

sig pedagogisk eller ekonomisk natur.

Den grundläggande yrkesutbildningen vid skogsbruksskolorna är nu inte spe­

cialiserad utan gemensam för flera inom skogsnäringen verksamma yrkeskate­

gorier, arbetare och arbetsledare likaväl som företagare.

Beträffande inriktningen och omfattningen av undervisningen i läroämnen vid

skogsbrukets skolor anser SYK, att målen för skilda former av skogsutbildning

skall vara bestämmande. I överensstämmelse med denna syn anses undervisningen

i läroämnen vara befogad, om den uppfyller kraven att underlätta undervisningen

i yrkesämnen, att utveckla elevernas kommunikationsfärdigheter, dvs. fördjupa

kunskaperna i svenska och eventuellt även i ett främmande språk, eller att ge en

vidgad och fördjupad orientering om samhället.

I sitt första betänkande förordade kommittén preliminärt att utbildningen vid

skogsbruksskolorna skulle omfatta dels en ettårig grundutbildning, dels special-

inriktade vidareutbildningskurser till företagare, maskinförare och förmän.

SYK bygger sitt slutliga förslag till utbildningsgång dels på en intervjuunder­

sökning rörande kraven på utbildningen vid skogsbruksskolorna och uppläggningen

av verksamheten vid dessa, dels på remissyttranden över kommitténs första be­

tänkande.

Som första led i den genomgående utbildningsgången föreslår kommittén en

ettårig grundutbildning (grundkurs) i skogsbruksskola. Syftet med undervisningen

vid denna är att meddela grundläggande kunskaper och färdigheter för yrkes­

verksamhet som skogsarbetare. För yrkesverksamma skogsarbetare och skogs-

brukare utan skolmässig grundutbildning samt för personer, vilka genomgått mera

omfattande utbildning, exempelvis fackskola, föreslås två olika former av sär­

skilda grundutbildningskurser, som antas kunna begränsas till en termin. Studie­

förutsättningarna i fråga om kunskaper och mognad för dessa elever anses näm­

ligen avvika så mycket från de yngre elevernas, att undervisningen för dem bör

vara speciellt tillrättalagd.

Utom den genomgående utbildningsgången föreslås vid skogsbruksskolorna ut­

bildning i yrkesspecialiserande linjer till företagare, förmän och maskinförare. Des­

sa kurser anses kunna genomföras under högst en termin. För samtliga yrkes­

grupper föreslås fortbildningen intensifierad.

Vid sidan av den normala utbildningsgången föreslår kommittén försöksverk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

95

samhet med kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk. Även på vi- dareutbildningsplanet förutsätts viss integration mellan uibildningsformerna för de två näringarna.

SYK har utarbetat förslag till läroplaner dels för ettårig grundutbildning samt yrkesspecialiserande linjer för utbildning till företagare, maskinförare och

form

-in

dels för kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk.

I följande timplan för grundkursen anges de obligatoriska momenten. Därutöver förutsätts högst tre veckotimmar kunna anslås för frivilliga tillvalsämnen, av vilka främst engelska bedöms bli aktuellt.

Timplan för ettårig grundutbildning vid skogsbruksskola

Ämne

1. Läroämnen Svenska ......................................................................................................................... Samhällskunskap .......................................................................................................... Ergonomi .......................................................................................................................

2. Redskap och maskiner Maskin- och materiallära........................................................................................... Redskap och maskiner för skogsproduktion........................................................... Redskap och maskiner för drivning ........................................................................

3. Skogsproduktion Marklära och skogsbotanik ....................................................................................... Beståndsanläggning ...................................................................................................... Beståndsvård ................................................................................................................

4. Drivning

Sortimentsmetoden ...................................................................................................... Stam- och trädmetoder............................................................................................... Virkesvård ..................................................................................................................... Fjärrtransport ..............................................................................................................

5. Skogsmätning Matematik ..................................................................................................................... Virkessortiment och virkesmätning.......................................................................... Aptering ......................................................................................................................... Skogsuppskattning ........................................................................................................

6. Naturvård

Lagar och organisationer ........................................................................................... Landskapsvård ............................................................................................................ Vilt- och fiskevård........................................................................................................

7. Fysisk träning

Summa

Rikttid timmar

40 80 45

165

40 30 105

175

45 170

no

325

365

50 20 20

455

40 30 30 20 120

10 20 10

40 120

1 400

Införandet av nioårig grundskola anses möjliggöra en sådan utökning av läro­ stoffet i skogsbruksskolornas grundutbildningskurser, som svarar mot de skärpta yrkeskraven på både skogsarbetare och företagare i framtiden. En fördjupning och i vissa avseenden breddning av lärostoffet bedöms vara mest aktuell för ämnena skogsproduktion, maskin- och redskapslära samt skogsmätning.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

SYK har även framlagt förslag till timplaner för yrkesspecialiserande linjer för

företagare, maskinförare och förmän (bil. 5—7 till SYK I).

Den kombinerade grundutbildningen i jordbruk och skogsbruk bör enligt för­

slaget genomföras under tre terminer. I fråga om jordbruket skall utbildningen ge

eleverna i stort sett samma kunskaper och färdigheter som erhålls genom grund­

läggande yrkeskurs om 42 veckor vid lanbruksskola. I fråga om skogsbruket skall

målet för undervisningen vara i huvudsak detsamma som för den av kommittén

i dess förra betänkande föreslagna ettåriga grundutbildningen. Utbildningens inne­

håll framgår av följande timplan för kombinerad grundutbildning i jordbruk och

skogsbruk.

Ämne

Vecko-

Total tid

timmar

timmar

1. Svenska ......................................................................

.................................... 1,5

90

2. Matematik och mätningslära.................................. .......................... 2,1

120

3. Samhällskunskap ..................................................... ......................... 1,5

90

4. Fysik och kemi ....................................................... ......................... 1,5

90

5. Biologi ........................................................................ ......................... 1,0

60

450

6. Växtodlingslära ....................................................... ......................... 4,0

240

7. Husdjurslära .............................................................. ......................... 3.0

180

8. Maskin- och redskapslära ...................................... ......................... 5,0

300

9. Ekonomi .................................................................... ......................... 1,5

90

810

10. Skogsproduktion ....................................................... .......................... 4,0

240

11. Drivning .................................................................... ......................... 6,0

360

12. Naturvård .................................................................. .......................... 1,0

60

13. Gymnastik och ergonomi ...................................... .......................... 2.0

120

780

14. Tid till förfogande ................................................... .......................... 1,0

60

Summa 35,0

2 100

SYK pekar på några utmärkande drag i de ekonomiska tendenserna inom

skogsnäringen samt utvecklingen beträffande rationalisering och säsongvariationer

i arbetskraftsbehov, vilka påverkar rekryteringsbehovet av arbetskraft och därmed

även utbildningsbehovet. Bland andra faktorer av betydelse i detta sammanhang

nämns produktionens storlek, företagens organisationsstruktur och arbetskraftens

åldersfördelning.

I fråga om rationaliseringstakten har långtidsutredningen räknat med 5 1/2%

årlig nedgång av arbetskraftsåtgången under perioden 1965—1970, vilket nära

ansluter sig till utvecklingen 1960—1965. Sammanställt med antagen avverknings­

ökning från 64 milj. m3 sk år 1965 till 72 milj. m3 sk år 1970, skulle arbetskrafts­

behovet räknat i dagsverken minska med ca 3 %.

Kommittén erinrar om svårigheterna att säkert bestämma totala antalet skogs­

arbetare resp. lantbrukare med verksamhet i både jordbruk och skogsbruk.

Med undantag för vissa arbetsgivare är medelåldern för de i skogsbruket yrkes­

verksamma klart högre än för genomsnittet av övriga yrkesverksamma. Speciellt

framträdande är den höga frekvensen lantbrukare i de övre åldersklasserna.

SYK anser det närmast omöjligt att fixera avgången från skogsyrket med sådan

säkerhet, att resultaten kan användas för exempelvis långsiktiga prognoser. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

97

allmänna trenden lär däremot kunna bedömas peka klart mot högre pensions­ avgång än normalt och överflyttning av många säsongarbetare till andra yrken.

SYK anser att tidigare utredningar i allmänhet underskattat rationaliserings- takten. Riskerna för felbedömningar i denna riktning anses därför böra särskilt uppmärksammas.

SYK har framräknat ett teoretiskt nyrekryteringsbehov för hela landet av 1 425 heltidsarbetande för år. Antalet personer med sysselsättning inom skogsbruket kommer dock att bli större än vad de nämnda beräkningarna visar, eftersom en viss del av arbetskraftsbehovet, särskilt inom privatskogsbruket, kommer att fyllas av deltidsarbetande.

Utbildningsbehovet måste sättas lägre än rekryteringsbehovet, eftersom inte alla nyrekryterade kan förutsättas genomgå skoglig grundutbildning. För vissa arbeten torde skoglig grundutbildning inte heller behövas. Med hänsyn till rationali­ seringarna inom skogsnäringen och den relativt låga nyrekryteringen under senare år har kommittén bedömt att skogsbruksskolorna omkring 1970 bör vara dimen­ sionerade för sammanlagt 900 elever i ettårig grundutbildning samt för 250 elev­ platser för vidareutbildning och fortbildning.

SYK framhåller att det bör ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndig­ heterna att bestämma över skogsbruksskolornas framtida lokalisering. SYK har emellertid upprättat ett förslag till hur utbildningsbehovet, 1 150 elevplatser, skulle kunna tillgodoses med avseende på antal skolor och elevplatser i olika län.

Kommitténs rekommendationer innebär att antalet skogsbruksskolor minskas från nuvarande 43 till 30. Från ekonomiska synpunkter anser kommittén, att ett full­ följande av den planering, som den rekommenderat, är ytterst välmotiverat och angeläget. I anslutning härtill framhåller kommittén att den inte funnit några skäl som talar för att en koncentration av skolverksamheten enligt dess rekommen­ dationer skulle få negativ inverkan på elevrekryteringen.

Koncentration av utbildningen till en skola i flertalet län gör det enligt SYK:s mening inte längre nödvändigt med ett särskilt organisatoriskt led mellan skogs- bruksskolans styrelse och dess rektor. De arbetsuppgifter avseende grund- och vidareutbildning, som nu åligger utbildningssektioner och utbildningsledare anses kunna överföras på rektorerna. Viss förstärkning av skolornas arbetskraft för kon- torsgöromål torde komma att behövas i samband därmed.

SYK anser att en utvidgad undervisning i vissa ämnen förutsätter kunskaper, som yrkeslärare i allmänhet inte kunnat förvärva i skogsskolan. Dessa problem kan lösas antingen genom fortbildning av nu verksamma yrkeslärare eller genom över­ flyttning av undervisningen på lärare med adekvata ämneskunskaper.

SYK har funnit att samtliga skogsbruksskolor med plats för minst två klasser i grundutbildning bör ha underlag för en tjänst som ämneslärare (motsvarande adjunkt). I de fall lärarbehovet kan tillgodoses genom anlitande av timlärare med motsvarande kompetens, anses detta böra prövas i första hand.

Erfarenheterna från verksamheten vid skogsbruksskolorna visar att uppgifterna för yrkeslärare och instruktörer inte är så skiljaktiga, som det avsågs när sist-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

nämnda tjänster inrättades. Instruktörerna fullgör sålunda i många fall samma

arbetsuppgifter som yrkeslärarna även om flertalet av dem måste anses behärska

en snävare sektor av lärostoffet än yrkeslärarna. Denna begränsning medför lägre

flexibilitet i fråga om skogsbruksskolornas lärarkapacitet än vad som skulle vara

fallet om samtliga hade full yrkeslärarkompetens. Med hänsyn dels till denna

omständighet, dels till ökade krav på lärarnas ämneskunskaper i framtiden, före­

slår SYK att den nuvarande lärargruppen instruktörer successivt avvecklas. I sam­

band därmed bör instruktörerna genom särskilda åtgärder beredas möjlighet att

komplettera sina kunskaper och därigenom bli behöriga att erhålla yrkeslärar-

tjänster.

Vid bedömning av lämpligt delningstal för uppdelning av klasserna måste enligt

SYK:s mening de speciella omständigheter, som gäller för skogsbruksskolornas un­

dervisning, noga beaktas. Arbetet måste ofta fördelas på stora ytor och individuell

handledning är nödvändig i många arbetsmoment.

Skolstadgans bestämmelser om elevantalet i heltidskurs av verkstadsskolkaraktär

föreslås komma att tillämpas på skogsbruksskolorna. En klass skall sålunda nor­

malt bestå av högst 16 elever. För övningarna har kommittén angett behovet av

undervisning i mindre grupper genom beräkning av erforderlig lärartid för olika

kurstyper. Vid grundkursen förutsätts övningarna komma att bedrivas i grupper

om högst åtta elever. För vidareutbildningen varierar behovet av uppdelning på

grupper mellan olika linjer.

Undervisningen vid skogsbruksskolorna föreslås komma att tillämpa de lärotider

jör grundkursen, som skolarbetstidsutredningen föreslagit för grundskola och gym­

nasium. Detta innebär 40 veckors läsår med 35 veckotimmar om 40 minuter. I

anslutning härtill har SYK framhållit att grundkursens lärotider inte bör begränsa

varken verksamhetsårets eller den dagliga undervisningens omfattning vid skogs-

bruksskoloma. Det bör tvärtom framstå som ytterst angeläget att utnyttja skol­

anläggningarna så effektivt, både med avseende på daglig användningstid och års-

beläggning, som tillgången på personal medger.

För intagning i skogsbruksskolornas grundkurs anses inga andra formella krav

böra uppställas än genomgången grundskola. För vidareutbildningskurser föreslås

krav på genomgången grundkurs eller motsvarande kunskaper och färdigheter.

SYK understryker att skogsbruksskolorna regelmässigt kommer att rekrytera sina

elever från relativt stora regioner. De karakteriseras därför som centrala skolor.

Från planeringssynpunkt och för effektivt utnyttjande av resurserna anses över­

vägande skäl tala för landstingskommunalt huvudmannaskap. Kommuner, enskilda

företag och staten anses av olika skäl inte kunna komma i fråga som huvudmän.

Beträffande skogsvårdsstyrelserna anför SYK, att de byggt upp den nuvarande

skogsyrkesutbildningen och att många fördelar skulle vara förknippade med skogs­

vårdsstyrelserna som huvudmän. Eftersom styrelsernas ekonomiska resurser är myc­

ket begränsade, skulle de emellertid inte kunna fullgöra alla de ekonomiska för­

pliktelser, som åligger en huvudman. SYK anser därför skogsvårdsstyrelserna inte

vara lämpliga som huvudmän för skogsbruksskolorna.

99

SYK förordar en särskild styrelse för skogsbruksskoloma. En gemensam styrelse bör tillsättas vid landsting med flera skogsbruksskolor. För de landsting, som har central styrelse för alla sina skolor, kommer självfallet även skogsbruksskolan att lyda under denna.

SYK förordar i överensstämmelse med beslut av 1963 års riksdag, att den centrala tillsynen över såväl skogsbruksskoloma som skogsinstituten skall föras över till skolöverstyrelsen. Länsskolnämnden blir därigenom tillsynsmyndighet för skogsbruksskoloma.

I fråga om den centrala tillsynens organisation föreslår SYK att en ny byrå inrättas inom skolöverstyrelsens undervisningsavdelning för yrkesutbildningsfrågor. Denna byrå skulle handlägga pedagogiska ärenden rörande yrkesutbildningen för såväl skogsbruk som jordbruk. SYK utgår från att tillsynen över båda förs över till skolöverstyrelsen vid samma tidpunkt. Den föreslagna nya byrån skulle delas i en sektion för skogsbrukets ärenden och en sektion för jordbrukets samt förses med sektionschefer och konsulenter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

4.2 Remissyttranden

Domänstyrelsen och skogsstyrelsen avstyrker YB:s förslag till läroplan för skogsbruksteknisk linje och anför därvid huvudsakligen följande ar­ gument. De allmänna ämnena har getts för litet utrymme i utbildningen och begrän­ sat möjligheterna till fritt tillval för elever som väljer skoglig utbildning. Läropla­ nen är i alltför hög grad avpassad efter dagens konventionella arbetsmetoder medan hänsyn icke tagits till den snabba utveckling mot högmekanisering som skogsbru­ ket undergår. Utbildningen bör vara tvåårig. Skogshögskolan har i stort sett fram­ fört samma synpunkter.

Flertalet skogsvårdsstyrelser tillstyrker däremot i princip YB.s förslag. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om inte utbildningen bättre borde an­ passas till ett framtida, mera högmekaniserat skogsbruk men finner att en sådan anpassning inte kan göras utifrån de osäkra uppgifter om skogsbrukets framtida yrkeskrav som nu föreligger.

Remissinstanserna anför inga principiella invändningar mot läroplansförslagen avseende de trädgådstekniska och jordbrukstekniska lin­ jerna.

Lantbruksstyrelsen konstaterar, att YB i fråga om jordbruks- och trädgårdsut­ bildning endast uppehållit sig vid den grundläggande yrkesutbildningen, och hävdar, att uppmärksamhet även måste ägnas den yrkesspecialiserande utbildningen på om­ rådet. Veterinärstyrelsen, lantbrukshögskolan, Alnarpsinstitutet och Svenska lant­ arbetareförbundet anför olika synpunkter rörande innehållet i trädgårdslinjen.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser den hushållstekniska grenen inom jordbrukslinjen överflödig. Statens institut för konsumentfrågor, seminariet

för huslig utbildning i Uppsala och Centerns kvinnoförbund är dock av motsatt

uppfattning.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till de principuttalanden om yrkesut­

bildningens ställning och uppgifter, som SYK anfört. Man accepterar således

att yrkesutbildningen betraktas som ett samhällets engagemang varigenom både

ungdom och vuxna kan få erforderlig skolning för yrkesverksamhet. I mera utför­

liga yttranden diskuteras i regel kommitténs ställningstaganden mot bakgrunden

av YB:s förslag till en integrerad gymnasial skola.

Remissinstanserna har uppmärksammat framförallt tre frågor av allmän natur,

nämligen konstruktionen av utbildningsblock och därmed undervisningens inrikt­

ning, utbildningens längd för olika linjer samt utrymmet för allmänna ämnen. I

många yttranden belyses avvägningsproblemen ur ekonomisk synvinkel.

Skogsarbetareförbundet erinrar om att samhällets ekonomiska resurser och per­

sonaltillgång för samtliga utbildningsbehov är och sannolikt kommer att förbli otill­

räckliga. Därför måste det anses befogat att noga överväga hur undervisningen i

den nya skolan skall planeras och läggas upp för att den skall ge optimalt utbyte.

En tidig målinriktning inom den grundläggande yrkesutbildningen bör medföra en

tidsvinst genom ungdomarnas tidigare inträde i förvärvslivet. Frågan gäller enligt

förbundet inte en begränsning av möjligheterna för de praktiska yrkenas utövare

att förkovra sig i allmänna ämnen utan tidpunkten och formerna för påbyggnaden

av den allmänteoretiska undervisningen efter grundskolan. En målinriktad grund­

utbildning redan under första året vid skogsbruksskolorna får dock inte medföra

en kvalitativt sämre yrkesutbildning för skogsbrukets del än för näringslivet i stort.

Domänstyrelsen framhåller att skogsbrukets utbildning inte får ställas vid sidan

av annan utbildning vid skolformernas utveckling och omdaning till e n gymnasial

skola. I stället anses alla möjligheter för samordning böra tillvaratas under beak­

tande av den skogliga yrkesutbildningens specifika krav. Styrelsen förutsätter dock

att förverkligandet av YB:s intentioner ställer stora ekonomiska krav på samhället

och därför kommer att ta avsevärd tid. Under denna omställningstid bör för­

ändringar i den skogliga yrkesutbildningen utformas så att framtida anpassning till

gymnasieskolan inte försvåras.

Den ungdom, som väljer skoglig yrkesutbildning, måste få samma möjligheter

som övriga studerande att snedda mellan olika utbildningslinjer. Av den anled­

ningen måste utbildningen innehålla ett med andra linjer jämförligt stoff av icke­

specifika ämnen. Skolorna behöver också lokaliseras på ett sådant sätt, att den

skogliga yrkesutbildningen kan integreras i den nya gymnasieskolan.

Svenska landstingsförbundet anser att förslagen rörande den egentliga yrkesut­

bildningens uppläggning och innehåll är väl underbyggda. Förbundet framhåller

vidare, att en anpassning av den skogliga yrkesutbildningen till YB:s förslag om

yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan sannolikt skulle medföra behov av ökad

utbildningstid.

Skogsstyrelsen erinrar om att verket i sitt utlåtande över YB:s första betänkande

funnit sig böra acceptera tanken på en i princip tvåårig yrkesutbildning, om däri

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

101

skall innefattas en väsentlig påbyggnad av den allmänbildning, som meddelas i

grundskolan. Skälet för detta ställningstagande är nödvändigheten att erbjuda dem

som väljer skoglig utbildning samma allmänbildning som övriga yrkesgrupper. Sty­

relsen skulle dock föredra en exempelvis tioårig allmän ungdomsskola åtföljd av

målinriktad yrkesutbildning framför den av YB skisserade skolan.

En tredjedel av länsstyrelserna, vissa landstingskommuner och lantbrukets organ

samt en del sammanslutningar för arbetstagare betonar önskvärdheten av att skogs­

brukets yrkesutbildning samordnas med övriga linjer i den föreslagna gymnasiala

skolan. En avskärmning av skogsbrukets yrkesutbildning från övriga näringar be­

döms kunna leda till rekryteringssvårigheter för skogsbruket och dess skolor.

YB framhåller att skillnaderna mellan dess eget och kommitténs förslag rörande

den skogliga yrkesutbildningen inte blivit större än att de på de flesta väsentliga

punkter synes kunna sammanjämkas, trots att kommittén arbetat från andra ut­

gångspunkter och särskilt i fråga om utbildningsgång och skollokalisering haft

direktiv, vilka markant avvikit från YB:s. Beredningen anser att kommitténs upp­

fattning inte står i strid med YB:s förslag om att den skogliga yrkesutbildningen

skall ingå i totalplaneringen för den av beredningen föreslagna gymnasieskolan.

Beträffande undervisningens innehåll förordar YB att de allmänna ämnena får

samma utrymme på den skogliga linjen som på andra motsvarande yrkesutbildande

linjer i gymnasieskolan.

I fråga om de allmänna ämnena ansluter sig länsstyrelserna i Stockholms, Krono­

bergs och Jämtlands län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF i

huvudsak till SYK:s förslag.

SYK:s förslag beträffande utbildningsblockens konstruktion och

bredd godtas av skogsbrukets organ med några få undantag. Lantbrukets organi­

sationer samt vissa länsstyrelser och landsting anser att en breddning av den grund­

läggande utbildningen till gemensamt block för jordbruk och skogsbruk skulle ha

varit mera ändamålsenlig. Några remissinstanser hävdar att skogsbruket har

större behov av anknytning till maskinteknisk utbildning än till jordbrukslinjer.

Domänstyrelsen avvisar tanken på block mellan skogsbruket och jordbruket resp.

skogsindustrin. Utvecklingen väntas medföra ett mera allmänt utnyttjande av

maskiner, vilket styrelsen anser motivera en starkare inriktning mot maskinteknisk

utbildning, än vad som nu är fallet.

Med ett undantag hävdar skogsvårdsstyrelserna att skogsbruket utgör ett lämp­

ligt block för utbildning. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser däremot

att flera kombinationer med skog är möjliga och nämner jordbruk, trädgårdsnäring,

anläggningsarbete, vissa grenar inom byggnadsbranschen och kommunikationsvä­

sendet samt vissa typer av gruvarbete. Skogsstyrelsen ansluter sig till förslaget

att den skogliga grundutbildningen skall utgöra ett eget utbildningsblock.

Forskningsstiftelsen skogsarbeten framhåller att större block än för skogsbruket

skulle förlänga utbildningstiden utan att några egentliga fördelar kunde upp­

nås. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att gemensam grundutbildning för jord­

bruk och skogsbruk inte längre torde vara aktuell med hänsyn till pågående struk­ turomvandling.

I allmänhet accepterar remissinstanserna kommitténs förslag till utbild­ ningsgång. Väsentligt skild uppfattning redovisas dock från några instanser, som bestämt förordar en långt gående samordning med den av YB föreslagna gym­ nasieskolan resp. med jordbrukets yrkesutbildning.

Skogsstyrelsen och domänstyrelsen aunsluter sig i princip till den föreslagna ut­ bildningsgången.

Skolöverstyrelsen anser att kommittén inom ramen för de, enligt styrelsens me­ ning, snäva riktlinjerna i direktiven konstruerat en grundutbildning, som måste betraktas som rationell från både pedagogiska och organisatoriska synpunkter.

Styrelsen framhåller dock, att den snabba utvecklingen och strukturförändringarna inom det svenska näringslivet efter loppet av bara några år kan påkalla sådana förändringar av utbildningsgång och utbildningsblock, att ett beslut inte får låsa möjligheterna till anpassning. Ett beslut i fråga om utbildningsgången får heller inte hindra skolan att genomföra den effektivisering av undervisningen, som forsk­ ning och nya metoder kan ge möjlighet till.

Förslaget om kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk gillas av flertalet remissinstanser. I fråga om utbildningsvolymen skiftar dock meningarna. YB och TCO finner förslaget utgöra ett steg mot den samordning av utbildningen i jordbruk och skogsbruk, som överensstämmer med den förordade principen om utbildningsblock. YB finner det högst sannolikt, att den föreslagna försöksverksamheten med samordnad utbildning snabbt skall visa ett långt större behov än vad man för dagen anser föreligga. Många länsstyrelser och landstingskommuner samt instanser med anknytning till lantbruket framför liknan­ de synpunkter. Lantbruksstyrelsen anser det vara svårt att med prognoser som grund uppskatta behovet av integrerad grundutbildning i jord- och skogsbruk. Sty­ relsen biträder kommitténs förslag om att utbildningen startas vid ett mindre antal lantbruksskolor.

Flera av skogsbrukets remissinstanser ställer sig mer eller mindre tveksamma till den integrerade utbildningen i jordbruk och skogsbruk även om man inte motsätter sig försöksverksamhet. Som motiv för den reserverade hållningen anförs i allmänhet att utvecklingen inom båda näringarna torde medföra alltmer specia­ liserade metoder och maskiner som är direkt anpassade till förutsättningarna för vardera näringen. Den snabba övergången till heltidssysselsatt arbetskraft innebär ökade svårigheter för den kombinerade brukaren att finna kompletterande syssel­ sättning utanför den egna fastigheten. Domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Skogsarbe­ tareförbundet och Skogsvårdsstyrelsernas förbund ger uttryck för denna uppfatt­ ning. Sistnämnda instans tillstyrker försöksverksamhet i begränsad omfattning i sådana delar av landet, där behovet kan anses vara störst.

Förslaget till läroplaner kommenteras i relativt få yttranden. I allmänhet har remissinstanserna begränsat sin granskning till principiella frågor i anslutning till utbildningsgången. I några fall understryks behovet av mera omfattande un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

103

dervisning av direkt betydelse för de mekaniserade arbetsmetoderna, vilka redan nu kännetecknar en stor del av skogsbruket. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att arbetarskyddet inte beaktas tillräckligt i SYK:s förslag. Enligt styrelsens me­ ning är olycksriskerna så stora vid skogsarbete, att arbetarskyddet kräver särskilt stor uppmärksamhet. Olycksfallfrekvensen i relation till arbetstimmarna är större än inom någon annan näring och visar ingen sjunkande tendens. Antalet svåra olycksfall förefaller tvärtom att öka.

I stort sett accepteras kommitténs slutsater och bedömningar om utveck­ lingstendenserna i fråga om arbetsmetoder och organisationsformer inom skogsbruket. I åtskilliga yttrandet understryks, att prognoserna i dessa avseenden bygger på mycket osäkra faktorer. Högmekaniserade arbetsmetoder kan nämligen dels minska det totala arbetskraftsbehovet mera än vad som nu kan förutses, dels medföra stora förskjutningar mellan yrkesgruppernas relativa storlek samt i fråga om kraven på deras kvalifikationer. Man understryker även nödvändigheten av så­ dan flexibel utbildningsorganisation, att kapaciteten för olika utbildningslinjer kan smidigt anpassas till växlingar i framtida rekryteringsbehov.

Den föreslagna grundutbildningsvolymen för skogsarbetare tillstyrks i huvudparten av yttrandena. I många yttranden betraktas kapaciteten för vidare­ utbildning och fortbildning däremot som otillräcklig.

Skogsstyrelsen erinrar om att den beräknat rekryteringsbehovet för landets sam­ lade skogsbruk till ca 1 500 heltidsarbetare per år. Styrelsen framhåller att det här rör sig om en nettoberäkning. En teoretisk beräkning av bruttobehovet ger som resultat ca 4 000 man per år.

Skogsstyrelsen anser sig dock kunna godta kommitténs beräkningar främst av den anledningen, att specifikt skoglig grundutbildning efterhand kan väntas avta samtidigt som efterfrågan på kortare specialkurser torde komma att öka. Kom­ mitténs förslag till kapacitet för fortbildningen bedöms som klart otillräckligt med hänsyn till nuvarande volym och önskvärdheten av utbyggnad av denna verksam­ het.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund accepterar det framräknade utbildningsbehovet men påpekar i anslutning härtill att mycket synes tala för en stark förändring av den skogliga grundutbildningen i framtiden. Vid skolplaneringen bör därför upp­ märksammas, att undervisningen i en nära framtid troligen kommer att i huvudsak bestå av fortbildning och vidareutbildning.

I stort sett accepteras kommitténs förslag beträffande verksamheten vid skogsbruksskolorna. I åtskilliga yttranden förbigås emellertid denna fråga helt eller också understryker man allmänt att undervisningen vid skogsbruks­ skolorna bör organiseras och genomföras enligt samma principer som kommer att gälla för annan yrkesutbildning.

Skolöverstyrelsen utgår från att sådana organisatoriska anordningar och bestäm­ melser, som avviker från vad som gäller för skolväsendet i övrigt på samma nivå, skall utfärdas endast där detta är nödvändigt med hänsyn till specifika omstän­ digheter för skogsbruket. Man anser att utbildningen för skogsbruket rimligtvis i

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

största möjliga utsträckning bör anpassas till för andra områden gällande organi­

sation. Som exempel på innebörden av denna uppfattning anges att olika former

av utbildning kan ha samma rektor och gemensamt utnyttja vissa lokaler.

TCO anser att skogsbruksskolornas lärare bör ha kompetens att undervisa i

alla centrala fackämnen enligt de principer för undervisningen som skisserats av

YB. Därigenom uppkommande övergångsproblem anses kunna lösas genom fort­

bildning i likhet med vad som föreslås för yrkesutbildningsväsendet i övrigt.

Ungefär en tredjedel av de remissinstanser, som yttrat sig rörande huvudmanna-

skapsfrågan, hävdar att ställningstagande i denna fråga bör uppskjutas i avvaktan

på förslagen från den nyligen tillsatta utredningen rörande huvudmannaskapet för

de gymnasiala skolformerna. De flesta skogliga arbetsgivareorganen understryker

fördelarna med nuvarande system för huvudmannaskap och tillsyn och önskar

ingen ändring under de närmaste åren. I denna uppfattning instämmer även sty­

relsen för skogshögskolan och de skogsliögskoleutbildades organisationer, samt två

länsstyrelser och några landstingskommuner. Kommitténs förslag tillstyrks i stort

sett av styrelsen för skogsmästarskolan, tre länsstyrelser, kommun- och stadsför­

bunden, tolv landstingskommuner, SSR och Lantbruksförbundet, RLF och Lant­

arbetareförbundet. Domänstyrelsen tillstyrker överförande av tillsynen till skol­

överstyrelsen. I denna fråga hänvisar skolöverstyrelsen och skogsstyrelsen till upp­

draget för den organisationskommitté, som nyligen tillsatts med uppgift att bl. a.

överväga de organisatoriska frågor, som sammanhänger med ett införande av jord­

brukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens yrkesskolor under skolöverstyrelsens

och länsskolnämndernas tillsyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

105

5. Genomförande

5.1. YB:s förslag

5.1.1 Lokaler och utrustning (YB I 13.6, 17, YB III 2.5 och 6, YB IV 1.3)

I frågor som gäller den lokalmässiga integrationen mellan de gymnasiala skolorna har YB samrått med skolöverstyrelsens planeringsavdelning. Från överstyrelsens sida har påvisats att betydande vinster kan uppnås redan genom sambruk av de gymnasiala skolornas lokaler, undervisningsmateriel och lärare. På lokalsidan får yrkesskolans elever tillgång till gymnasiets och fackskolans speciallokaler medan gymnasie- och fackskoleeleverna får tillgång till yrkesskolans verkstadslokaler. Den lokalmässiga integrationen förutsätts bli genomförd i samband med planeringen av nya skolbyggnader. YB föreslår därför, att det samlade behovet av lokaler och ma­ teriel för de tre gymnasiala skolformerna beaktas vid den framtida skolplaneringen. Integrationen inom det gymnasiala skolsystemet kommer enligt YB att i regel leda till större och mera differentierade skolenheter än man tidigare räknat med. YB räknar med att elevantalet ofta kommer att uppgå till 1 500 å 2 000 i den integrera­ de gymnasieskolan. En sådan utveckling ställer nya krav på skolans funktionella ut­ formning. YB finner den föreslagna indelningen i tre stora utbildningssektorer vara en lämplig utgångspunkt för lokalgrupperingen. Genom att samla och gruppera skolenhetens undervisningslokaler efter samma indelningsgrund erhålls en viss kon­ gruens mellan den pedagogiska och den lokalmässiga integrationen. En gruppering av undervisningslokalerna enligt den skisserade indelningsgrunden innebär att när­ besläktade utbildningsaktiviteter blir någorlunda väl samlade inom skolenheten. Därmed kan också de för dessa aktiviteter avsedda pedagogiska hjälpmedlen göras bekvämt tillgängliga i ett centralt planerat utrymme inom lokalgruppen. En sådan lokalgrupp som alltså omfattar olika slags ämnesrum (teorisalar, laboratorier, verk­ städer etc.) benämns institution och skall i princip betjäna en utbildningssektor.

Inom mycket stora skolenheter kan den nämnda breddningen ge alltför stora och ohanterliga institutioner. En viss uppdelning kan då bli aktuell. YB framhåller att den lokalmässiga integrationen måste ses som ett planeringsmål på lång sikt efter­ som det gymnasiala skolväsendet på många håll är bundet till sin organisation av befintliga skolanläggningar.

Enligt YB är det klart att behovet av teorilokaler kommer att öka om YB:s förslag vinner bifall. YB:s förslag innebär emellertid också att skolverkstäderna i betydande omfattning kan komma att beläggas långt effektivare än med nuva­ rande utbildningsorganisation.

I YB III konstateras att den förkortade skolarbetstiden och inslaget av allmänna ämnen i yrkesundervisningen medför att dyrbart utrustade lokaler kan komma att

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

stå outnyttjade under relativt stor del av veckan. Det förefaller YB vara en naturlig

åtgärd att använda dessa lokaler till undervisning av mer än en klassavdelning/

grupp. Sådant intensivutnyttjande av utrymmena förekommer redan i dag på ett

flertal platser och YB förordar här endast en mera allmän övergång till denna orga­

nisation. Yrkesutbildningens kapacitet skulle härigenom radikalt förbättras. Det

bör noteras att denna kapacitetsökning i regel kan ske utan att lokaler eller utrust­

ning behöver ändras eller kompletteras. YB framhåller att det finns invändningar

av pedagogisk-metodisk art mot ett sådant intensivutnyttjande av lokaler och ut­

rustning. Även om invändningarna i och för sig inte är helt ogrundade bör pro­

blemen genom samverkan mellan lärarna kunna lösas.

Beträffande utbildningen av byggnadsarbetare konstateras i YB III att utbild-

ningsbyggena i de flesta fall torde ligga så långt från skolan att eleverna inte utan

tidsförlust kan utnyttja skolans lokaler för undervisning i yrkesteknik och all­

männa ämnen. Undervisningen kan i dessa fall organiseras i sammanhängande

pass om minst halvdagslängd. Ännu bättre är emellertid enligt YB om utbild-

ningsbyggena förses med lämpliga undervisningslokaler. Sådana provisoriska skol­

lokaler skulle förutom sedvanlig inredning även ha viss standardutrustning av

läromedel och yrkesredskap.

Lokal- och utrustningsfrågor har självfallet också behandlats i YB IV. YB:s

synpunkter i nämnda betänkande redovisas i det följande i avsnitt 5.1.4.

5.1.2 Personal (YB 118, YB II, YB IV 1.3 och 1.4)

YB behandlar i YB I vissa personalfrågor mot bakgrunden av gällande bestäm­

melser enligt vilka i skolenhet med gymnasium/fackskola skall finnas dels en rektor,

dels som biträdande skolledare en studierektor. I yrkesskolan finns enligt de år 1964

fastställda bestämmelserna en rektor som skolledare och vid större skolenheter (med

lägst 71 poäng) dessutom efter medgivande av Kungl. Maj:t en biträdande rektor.

I yrkesskola som omfattar lägst 30 poäng kan också enligt beslut av länsskol-

nämnd inrättas en eller flera tjänster som studierektor. Studierektors arbetsområde

skall omfatta lägst 9 poäng i kurser av likartad karaktär.

YB föreslår, att i skolenhet med integrerad gymnasieskola alltid skall finnas rek­

tor och en biträdande rektor. Om poängtalet vid skolenhet uppgår till lägst 70

poäng bör två biträdande rektorer få tillsättas och vid ett poängtal av 140 ytter­

ligare en. Uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan flera biträdande rektorer bör

i regel lämpligen ske efter sektorer. YB förutsätter, att biträdande rektor i princip

skall ha samma funktioner som fastställts för studierektor vid skolenhet med

gymnasium/fackskola, med tillägg för de ytterligare funktioner som gäller för

biträdande rektor vid yrkesskola.

Enligt YB:s förslag skall också vid den integrerade gymnasieskolan få inrättas

studierektorstjänster. Tjänsterna bör, enligt YB, knytas till de mera direkt yrkes-

utbildande linjerna i gymnasieskolan och ges funktioner av det slag som sköts av

de nuvarande studierektorerna i yrkesskolan. Studierektorstjänst bör inrättas då

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

107

omfattningen av nyssnämnda linjer inom en sektor uppgår till minst 9 poäng. Yt­ terligare tjänster skall kunna inrättas vid poängtalen 21, 39, 66 och 105.

YB förutsätter att tjänster som huvudlärare skall finnas i den integrerade gym­ nasieskolan. Huvudlärarfunktionen måste komma att gälla skolenheten som helhet. Detta gäller såväl allmänna ämnen som vissa fackteoretiska ämnen. YB anser, att man också bör pröva lämpligheten av att införa huvudlärarfunktioner för övriga ämnen inom ämnesblocket yrkesteknik.

För genomförandet av YB:s förslag är, konstaterar YB, lärarnas utbildnings- och erfarenhetsgrund av stor betydelse. YB ger en översikt över lärarstruktu- ren i dagens yrkesutbildning och redovisar allmänna synpunkter på lärarfrågan. YB:s allmänna ståndpunkt i fråga om lärarnas kompetens är att de s. k. yrkes­ ämnena ställer samma krav på lärarna som de s. k. läroämnena, att kraven på lä­ rama inom yrkesundervisningen såvitt gäller kunskaper i allmänna ämnen måste skärpas avsevärt och att därjämte också en god fackteoretisk grund måste garan­ teras.

YB behandlar slutligen frågor, som gäller den integrerade skolans övriga tjäns­ temän.

Beträffande behovet av bibliotekarier, tekniska biträden m. fl. tjänstemän, som behandlats av gymnasie- och fackskoleutredningarna, ansluter sig YB till de syn­ punkter som nämnda utredningar anfört.

Behovet av särskilda institutionstekniker minskar för hela gymnasiets vidkom­ mande i och med att skolverkstäderna i betydande omfattning kommer att fun­ gera som tekniska institutioner. YB förutsätter nämligen att den lärare som har huvudansvaret för en viss skolverkstad liksom hittills skall svara för materielvård, reparationer och underhåll samt framställning av demonstrations- och undervis­ ningsmaterial.

Behovet av vaktmästarpersonal och fastighetsskötare varierar med lokala för­ hållanden. Det är därför enligt YB inte möjligt att utfärda generella rekommenda­ tioner om antalet sådana tjänstemän. Även behovet av kanslipersonal måste be­ dömas från fall till fall.

I YB IV framhålls att tiden för undervisning i yrkesteknik genom tillkomsten av allmänna ämnen och den föreslagna minskningen av antalet veckotimmar kommer att minska från f. n. i genomsnitt ca 37 veckotimmar till ca 30, dvs. med ca 20 %. Det framtida lärarbehovet kan dock enligt YB, som ej tar ställning till frågan om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, enklast uttryckas så, att det som regel kommer att behövas en yrkeslärartjänst per klass i yrkesteknik.

Genom utbildningsblockens successiva avsmalning uppstår vissa svårigheter inom en del utbildningar att konstruera lärartjänster med ett bestämt, lika antal veckotimmars undervisningsskyldighet under hela läsåret. Dessa problem uppstår t. ex. inom den humanistisk-sociala sektorn i utbildning för sjukvård, åldringsvård och barnavård. Problemen är här mest påtagliga för barnavårdslärarna. Det är vanskligt att söka bedöma verkan av den integrerade gymnasieskolan beträffande

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

möjligheterna att utnyttja lärarna i alla utbildningar. YB har endast önskat fästa

uppmärksamheten på problemet med ovannämnda exempel. Generella lösningar

på dessa problem kan knappast anges.

Ett sätt att motverka ovan antydda ojämnhet i lärarnas undervisning är att

använda lärarna dels inom ramen för deras kompetens i hela gymnasieskolan och

dels i olika skolformer. Ett annat sätt är att i ökad omfattning använda sig av

timlärare.

Mot bakgrunden av de prognoser rörande yrkesutbildningens omfattning som YB

redovisat i YB I menar YB att ett visst överskott på lärare för utbildningar inom

det konsumtionstekniska området är att förutse.

Detta temporära läraröverskott torde kunna balanseras genom att berörda lärare

används i olika skolformer i ämnen som ligger inom lärarnas kompetensområden.

YB pekar i detta sammanhang på möjligheterna att bereda berörda lärare fyllnads­

tjänstgöring i grundskolan och i kurser som ligger inom vuxenutbildningsområdet.

I YB II framläggs förslag angående viss fortbildning för lärare i yrkesteknik. YB

konstaterar att behovet av fortbildning för nämnda lärare — enligt dagens termi­

nologi närmast motsvarande lärarna i yrkesämnen — är stort. Såsom huvudskäl

härför anges dels den snabba tekniska utvecklingen, som ställer krav på förnyelse

av lärarnas kunskaper, dels att lärarna som en följd av föreslagen reformering av

utbildningen kan komma att få undervisa i nya avsnitt och t. o. m. i helt nya

ämnen. I YB II behandlas endast det fortbildningsbehov, som är föranlett av sist­

nämnda förhållande.

De föreslagna åtgärderna har samma syfte som den fortbildning som nu pågår

för vissa lärare i samband med genomförandet av gymnasie/fackskolereformen.

YB framhåller, att behovet av fortbildning måste beräknas med utgångspunkt i den

läroplan, som den enskilde läraren har att följa i sin undervisning. YB redovisar

i YB II endast sådana behov av fortbildning som hänför sig till lärarens undervis­

ning på nivåer ovanför den för resp. block gemensamma. Såsom skäl för att

en fortbildning snarast anordnas för lärare i yrkesteknik anför YB dels att under­

visningen i det integrerade ämnesblocket yrkesteknik för åtskilliga av de i tjänst

varande lärarna i yrkesämnen kommer att innebära en utökning av undervisnings­

området, dels att den långt gående integrationen av olika delämnen i blocket med­

för en ändrad arbetssituation som kräver fortbildning inom metodikområdet, dels

att principen om individualiserad undervisning i dess moderna form införs i yrkes­

skolan samt dels att särskild fortbildning i vissa allmänna ämnen är en förutsätt­

ning för att läraren skall kunna tillgodogöra sig mera fackmässig fortbildning.

Fortbildning bör enligt YB kunna ske genom studiedagar, studiemateriel, yrkes-

studier och särskilda fortbildningskurser samt genom radio och television.

Ett genomförande av förslagen kräver enligt YB en omsorgsfull planering, som

bör åvila skolöverstyrelsen. En del av planeringen bör ske i form av symposier,

vilkas uppgift är att göra noggranna ämnesanalyser och jämförelser med innehållet

i nuvarande undervisning samt att på grundval härav avge förslag till olika former

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

109

av fortbildning. YB föreslår, att skolöverstyrelsen erhåller medel för anordnande av tio symposier, därav ett som helt skall ägnas frågan om särskilda metodikkurser för lärare i yrkesteknik. YB tar i övrigt inte ställning till vilka ämnen, som skall handläggas på symposierna utan anger endast fördelning på linjer inom yrkesut­ bildningen. YB räknar med att skolöverstyrelsen skall organisera och administrera erforderlig fortbildning på ifrågavarande område och anser att överstyrelsen kom­ mer att behöva viss personalförstärkning härför. YB finner det vara av största betydelse att nödvändiga medel anslås snarast och framlägger förslag till sådan kursverksamhet som enligt YB snabbt kan påbörjas. YB föreslår att skolöversty­ relsen erhåller ett anslag på 2 milj. kr. för ändamålet. Kostnaderna för de tio föreslagna symposierna beräknas av YB till 300 000 kr. Sammanlagt skulle alltså enligt YB kostnaderna för den första fortbildningen uppgå till ca 2,3 milj. kr., vartill kommer vissa kostnader för personalförstärkning hos skolöverstyrelsen.

Till deltagarna i fortbildningen förutsätts i allmänhet utgå oavkortad lön under kurstid samt ersättning enligt resereglementets bestämmelser.

YB erinrar i YB IV om sitt tidigare förslag rörande fortbildning av lärare i yr­ kesteknik samt framhåller nödvändigheten av att den föreslagna fortbildningen sna­ rast kommer till utförande.

YB fäster uppmärksamheten på att fortbildning för lärare i yrkesämnen blir relativt kostnadskrävande men att den bör tillmätas stor angelägenhetsgrad. Upp­ skattningsvis torde kostnaderna för fortbildning för lärare i yrkesteknik komma att belöpa sig till 4—5 milj. kr. årligen under de närmaste åren.

5.1.3 Omställning, planering (YB I 24.6, 26)

I YB I framhålls att förslaget om en totalintegrerad gymnasial skola i princip kan genomföras från vilken tidpunkt som helst. Det praktiska genomförandet i de olika gymnasieregionerna blir beroende av olika förutsättningar, främst lokal- och personalförhållanden. YB föreslog i YB I att den helintegrerade gymnasieskolan i princip skulle genomföras fr. o. m. den 1 juli 1967, dock att det praktiska genomförandet i gymnasieregionerna skulle ske så snart efter nämnda datum som det bedömdes möjligt. Enligt YB borde också förslagen om blockutbildning, linjer och grenar samt allmänna ämnen i yrkesutbildningen i princip genomföras fr. o. m. nämnda dag. Ett praktiskt genomförande av förslagen kunde dock ej ske förrän detaljerade tim- och kursplaner hunnit utarbetas och fastställas. Även i fråga om övriga förslag ansåg YB tidpunkten den 1 juli 1967 lämplig.

I det föregående (avsnitt 3.1.4) har redovisats hur YB ser på de praktiska pro­ blem som hänför sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna utanför g-ort, dels till de centrala verkstadsskolorna och deras framtida verksamhet, dels till yrlcesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen övertagit yrkes­ undervisningen.

I YB I berörs också något det problem som ligger i att ett integrerat gymnasium skulle kunna medföra en minskning av lokala utbildningsmöjligheter och att detta

no

skulie kunna medverka till en ytterligare accentuering av »flykten från lands­

bygden». Problemet kan enligt YB inte förbigås. YB anser det viktigt att man

för en skolpolitik som innebär, att man undviker indragning av existerande yrkes­

skolor på icke g-ort utan att särskilda skäl därför föreligger. Samtidigt understryks

att det givetvis är av största vikt att de tillgängliga materiella och personella re­

surserna för skolväsendet i dess helhet utnyttjas på ett sådant sätt att bästa effekt

erhålls.

De svåra avvägningsproblem som här uppstår måste behandlas med full insikt

om deras komplicerade natur och med hänsyn till den aktuella situationen i de en­

skilda fallen. YB påpekar att vi i vårt land äntligen kommit fram till en kvantita­

tivt sett relativt stor omfattning av den gymnasiala yrkesutbildningen. YB:s prognos

visar emellertid på behovet av fortsatt utveckling. Under sådana förhållanden

måste en nedläggning i större skala av yrkesskolor på andra orter än gymnasieorter

sakna reellt underlag.

En tänkbar möjlighet att åstadkomma en önskad smidig övergång är enligt YB

ett filialsystem. YB anser det både möjligt och önskvärt att man låter vissa mindre

yrkes- och verkstadsskolor av speciell karaktär utgöra filialer till gymnasieortens

centralskola. En sådan organisation är enligt YB också användbar för att möj­

liggöra en successiv anpassning av de mindre orternas yrkesundervisning till veder­

börande gymnasieort utan att kontinuiteten i undervisningen utsattes för påfrest­

ningar.

Åtgärder som syftar till att trygga landsbygdsungdomens behov av inackorde-

ringsmöjligheter vid en integrerad gymnasieskola bör också vidtagas.

5.1.4 Statsbidrag och kostnader (YB 1 25, YB III 1.4, YB IV)

YB erinrar om 1964 års riksdagsbeslut om införande fr. o. m. budgetåret 1966/

67 av ett enhetligt statsbidrag till gymnasium, fackskola och yrkesskola. Till dessa

skolformer utgår enligt kungörelsen den 4 mars 1966 (nr 115) om statsbidrag

till driftkostnader för gymnasiala skolor ett allmänt driftbidrag om 100 % av

de faktiska lönekostnaderna för skolledare och lärare. För gymnasium och fack­

skola skall dock bidragsunderlaget ökas med ett schablonbelopp avseende löner

till s. k. stödpersonal. Till särskilda kostnader inom en del former av yrkesutbild­

ningen utgår därutöver vissa bidrag som inte berörs av det nämnda riksdagsbeslu­

tet.

Statsbidrag till kommuners och landstingskommuners yrkesskolor utgår för när­

varande till

1) driftkostnader,

2) första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel,

3) anskaffande av skollokaler samt

4) anordnande av elevhem.

För enskilda yrkesskolor utgår statsbidrag för i punkt 1 och 2 angivna ända­

mål. Statsbidrag till driftkostnader utgår som bidrag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

111

a) löner (allmänt driftbidrag),

b) ersättning åt föreläsare,

c) särskilda kostnader vid heltidskurs för industri- och hantverk av verkstads- skolkaraktär m. m.,

d) särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola,

e) särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verkstadsskola och sjömansskola,

f) lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin. Redogörelsen för YB:s förslag ansluter i det följande till denna indelning. YB föreslår i fråga om yrkesutbildning i kommunala skolformer att underlaget för det allmänna driftbidraget skall — liksom vid gymnasium och fackskola —=- ökas med ett schablonbelopp motsvarande löner till bibliotekspersonal, biträdes- hjälp åt lärare, institutionstekniker, skolkuratorer samt biträdeshjälp åt skolledare. Statsbidrag till sådan kommunalt anställd och lönereglerad personal föreslås av YB utgå med dels 1 000 kr. per klass och år, dels 15 000 kr. per skolenhet.

Bidraget till ersättning åt föreläsare anser YB böra ingå i det allmänna drift­ bidraget.

Bidrag till särskilda kostnader för heltidskurs med normalläsår för industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär samt därmed till sin art jämförlig kurs utgår f. n. med 7 000 kr. för läsår. YB föreslår här en annan utformning. Bidraget bör anknytas till kostnader för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel i spe­ ciellt kostnadskrävande yrkesutbildande heltidskurser eller kurser av rikskaraktär även om dessa kurser avser annan utbildning än inom industri- och hantverks- området. Bidraget bör enligt YB beräknas procentuellt efter en av skolöversty­ relsen fastställd normalutrustningslista. Bidrag bör kunna utgå för såväl primär- som sekundärkommunala yrkesskolor samt till enskilda yrkesskolor exklusive före- tagsskolor.

För särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola utgår bidrag per kurs och år inom industri, hantverk och handel med 13 000 kr. och inom husligt arbete och vårdyrken med 10 800 kr. YB föreslår här dels att bidraget skall utgå per elev i stället för per kurs, dels att bidraget i princip skall beräknas efter 100 % av företagets lärarlönekostnader, dock högst faktiska kost­ naderna för motsvarande löner till lärare i kommunala skolor. När det gäller elev­ antalet framhåller YB, att nuvarande bestämmelser i sin tillämpning ej tar tillräck­ lig hänsyn till variation i elevantalet. Samma bidrag utgår således för 8 som för 16 elever. Först vid lägre antal än 8 sker reduktion. I syfte att stimulera till ökade klasstorlekar bör enligt YB bidraget utgå med en femtondel per elev, vilket an­ sluter till den vid sjuksköterskeutbildning normerande gruppstorleken om 15 elever. I fråga om bidrag till lärarlönerna i inbyggda skolor innebär YB:s förslag en väsentlig höjning. Beredningen räknar med att det från såväl statlig som kom­ munal synpunkt är angeläget att stimulera utbildning i inbyggda skolor, eftersom

investeringsbehovet därigenom kan minskas. — YB förutsätter, att bidrag enligt nu nämnda principer skall kunna utga även till inbyggda skolor i kommunala och statliga företag och institutioner.

YB föreslår också att i princip samma bidragsregler som för inbyggd under­ visning bör gälla för enskilda yrkesskolor inklusive företagsskolor. Också här är stimulanssynpunkten det främsta motivet. Även statliga företagsskolor, exempelvis affärsverkens utbildning, anses böra omfattas av bidraget.

Bidraget till särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verk­ stadsskola och sjömansskola föreslår YB skall avvecklas fr. o. m. budgetåret 1967/ 68. Bidraget har mycket ringa omfattning och YB pekar också på att motsvarande bidrag inte finns vid annan gymnasial utbildning.

Till lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin utgår f. n. statsbidrag i form av dels grundbidrag, dels utöver grandbidraget i vissa fall kurstillägg.

YB föreslår att man söker samla flera lärlingar och ordna gemensam ut­ bildning för dessa i form av inbyggd undervisning under någon kommunal skola. För lärlingar i utbildning av nuvarande form föreslår YB ett bidrag höjt till 2 000 kr. per år och lärling. Kurstilläggen föreslås utgå med nuvarande belopp men före­ slås dessutom utga med förhöjda belopp vid viss ökning av teoriundervisningens omfattning. För varje hantverksmästare bör antalet bidragsrum begränsas till fyra. Någon begränsning av totala antalet bidragsrum bör däremot enligt YB inte före­ skrivas. YB framhåller att förslaget innebär en väsentlig höjning av statsbidraget till lärlingsutbildningen.

Statsbidraget till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervis­ ningsmateriel utgår efter olika grunder beroende på huvudman och skolform. I korthet gäller att för yrkesskolor av central typ — vilka i regel har landsting så­ som huvudman — bidrag utgår med nio tiondelar av kostnaderna. För övriga yrkesskolor, främst lokala sådana, som i övervägande antalet fall har primärkom­ munal huvudman, utgår bidraget med hälften eller, i undantagsfall, två tredjedelar av kostnaderna. YB föreslår att bidragsformen även för här avsedda utgiftsända- mål bör vara enhetlig för samtliga gymnasiala skolformer och räknar med en gene­ rell bidragsgrund om hälften av kostnaderna för av skolöverstyrelsen beräknad normalutrustning. — För enskilda skolor föreslår YB ingen ändring av nuvarande regler.

YB har även föreslagit enhetliga bestämmelser i fråga om statsbidrag till upp­ förande av skollokaler och elevhem.

YB framhåller i YB III att man under läroplansarbetet gång efter annan kom­ mit i kontakt med problem som härrör från frågor som har att göra med samarbetet mellan skolan och avnämarna. Som exempel på sådana frågor nämner YB behovet av yrkesanalyser, definitioner på anspråksnivåer i utbildningen osv. YB har funnit att alla de frågor och problem som föreligger avseende samarbetet mellan skola och avnämare är av sådan omfattning och vikt, att de bör göras till föremål för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

113

särskild och noggrann undersökning. YB har därför inom sig tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift bl. a. att framlägga förslag till hur nyssnämnda samarbete skall organiseras liksom även till hur kostnaderna för yrkesutbildningen rimligen bör fördelas mellan stat, kommun och avnämare.

YB erinrar i YB IV om att man i sitt principbetänkande gjorde ett försök att uppskatta de ökningar och minskningar i statens kostnader för yrkesutbildningen, som skulle bli följden vid ett genomförande av YB:s förslag i fråga om dels den framtida yrkesutbildningens elevkvantitet, organisation och innehåll, dels ock änd­ ringar i statsbidragsgivningen i olika hänseenden. Då emellertid dessa kostnads­ beräkningar skulle spegla de mycket genomgripande ändringsförslag i fråga om den gymnasiala yrkesutbildningens organisation och innehåll, som YB:s princip­ förslag innebar, men samtidigt inte kunde grundas på några konkreta läroplans- förslag, blev beräkningarna preliminära och mycket resonemangsvis gjorda. YB framhåller att man var väl medveten om detta, men att det var omöjligt att i dåvarande läge åstadkomma fastare och mera detaljerade beräkningar.

YB:s förslag om bidrag till lärlingsutbildning beräknades i YB I öka statens kost­ nader med ca 1,9 milj. kr. vid oförändrad omfattning av utbildningen. Som en särskild fråga behandlade YB behovet av medel till information om den nya yrkesutbildningen liksom tidigare för gymnasium och fackskola. Informationen borde avse hela den föreslagna gymnasieskolan. Huvudansvaret borde åvila skol­ överstyrelsen. YB räknade med att sammanlagt minst 1 milj. kr. erfordrades under en tvåårsperiod.

De merkostnader som i övrigt skulle kunna föranledas av YB:s förslag utgjor­ des av tillkommande lärarlönekostnader för eventuellt ökande lärartäthet vid ökat elevantal eller genom de nya läroplanerna. YB ansåg dock att dess olika för­ slag skulle möjliggöra större klasser, varför varken en måttlig elevantalsökning eller förslagen om utbildningsinnehåll och läroplaner torde medföra ökade kost­ nader.

Kostnader kunde dock uppstå om inte hela den i det föregående framförda ök­ ningen av elevantalet — från nuvarande 75 000 till ett beräknat antal om 114 000 år 1970 (YB I) — kunde balanseras genom ökning av klasstorleken.

YB framhåller att sedan man nu gett förslag till ett antal konkreta läroplaner har ett av de största hindren för reella kostnadsberäkningar försvunnit. Stora svå­ righeter föreligger dock alltjämt bl. a. med hänsyn till osäkerheten rörande den framtida elevfördelningen och svårigheterna att närmare bestämma vilka möjlig­ heter som finns att inom den helintegrerade gymnasieskolan samutnyttja lärare och lokaler.

YB IV är uppdelat i två stora avsnitt. Del I innehåller YB:s synpunkter och ställningstaganden i en rad principiella frågor som bildar förutsättningarna för själva kostnadsberäkningarna.

I del II redovisas beräkningar gjorda av en av YB tillsatt expertgrupp. Expert- gruppen ansvarar själv för innehållet i del II. Kostnadsberäkningarna syftar endast

114

till att påvisa vilka ekonomiska åtaganden från statens sida som uppkommer om

yrkesutbildningen reformeras enligt YB:s förslag. Kostnadsberäkningarna har be­

gränsats till konkret tillämpning av de flesta av YB framlagda förslagen till läro­

planer. Kostnaderna för nuvarande yrkesutbildning för visst yrke eller yrkesområde

har jämförts med den motsvarande yrkesutbildning som YB föreslår. Denna kost­

nadsjämförelse gäller lärarlöner, stadigvarande undervisningsmateriel och under­

visningslokaler. Av flera skäl har inte YB kunnat bedöma de totala kostnaderna

för att genomföra den integrerade gymnasieskolan. Sådana beräkningar måste

grundas på omfattande och detaljerade undersökningar avseende de olika gym-

nasieorternas förutsättningar för en integrerad gymnasieskola. YB har emellertid

fäst uppmärksamheten på att vissa väsentliga kostnader för genomförande av den

integrerade gymnasieskolan är en följd inte enbart av YB:s förslag utan i lika hög

grad av de allmänna centraliseringssträvandena, som bl. a. återspeglas i riksdagens

beslut år 1964 avseende en långsiktig lokalisering av all gymnasial utbildning till

gymnasieorterna.

YB påpekar att nyheter och olikheter i fråga om utbildningarnas målsättning,

organisation och innehåll försvårar en konkret jämförelse av kostnaderna i nuläget

och framtiden. YB finner ingen möjlighet att ta hänsyn till dessa förhållanden vid

sin kostnadsjämförelse.

YB framhåller också i sammanhanget, att den föreslagna nedskärningen av

tiden för undervisning i arbetsteknik med nödvändighet medför ett stort behov av

effektiva läromedel. Att åstadkomma dessa blir kostsamt. Summan kan dock ej

nu beräknas.

YB gör i övrigt vissa antaganden och generaliseringar varpå kostnadsberäk­

ningarna grundas. Bl. a. torde de beräknade kostnaderna för undervisningen i

allmänna ämnen vara något högre än de verkliga. Endast i undantagsfall blir det

enligt YB nödvändigt att organisera särskilda klasser för att tillgodose elevernas

fria val.

Utbildningarna förutsätts bli dimensionerade enligt YB:s prognoser i princip­

betänkandet. YB framhåller dock att detta antagande inte utgör någon bekräftelse

på att dimensioneringsberäkningama nu ter sig säkrare än då de utfördes.

Kostnadsberäkningarna begränsas i huvudsak till utbildning inom följande om­

råden och med angiven fördelning inom totalvolymen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Verkstadsindustri ...................................................... 12%

Fordonsmek......................................... ....................... 4 %

Elektrikeryrken ......................................................... 4 %

Byggnadsyrken ...................................................... 15%

Vissa övriga yrken inom ind. och hantv.................. 14 %

Handels- och kontorsyrken..................................... 17%

Vårdyrken ............................................................... 15%

Hushållstekn. arbeten .............................................. 7 %

ca

88

%

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

115

YB konstaterar att huvuddelen av alla yrkesutbildningar blir täckta på detta sätt men framhåller särskilt att några specificerade kostnadsberäkningar ej redovisas för utbildning inom bl. a. jordbruksteknisk, skogsbruksteknisk och estetisk linje.

YB påpekar att det fallit utom ramen för YB:s arbete att upprätta förslag till den framtida gymnasieskolans lokalprogram. Kostnadsberäkningarna grundas på antagandet att nu gällande lokalnormer är tillämpliga vid genomförandet av YB:s förslag. I vissa fall måste dock lokalbehovet påverkas av en förändrad utbildnings­ organisation. Så är fallet, framhåller YB, inom exempelvis den grundläggande vårdbiträdesutbildningen. Även inom byggnadsyrkesutbildningen uppstår ett ökat lokalbehov på de orter där elevintagningen sker med full klass två gånger per år.

YB konstaterar allmänt att läroplansförslagen i de fall då det inte är fråga om helt nya utbildningar i regel ej kommer att kräva väsentligt ökad utrustning, kost- nadsmässigt sett. YB erinrar om att man i YB I framhållit att det kommer att fin­ nas avsevärda variationer mellan de skilda gymnasieregionerna såväl beträffande elevunderlag och differentieringsmöjligheter som beträffande de oiika skolloka­ lerna och skolenheternas läge. Följaktligen måste det finnas ett betydande ut­ rymme för variation i gymnasieskolans organisatoriska uppbyggnad. Dessa varia­ tioner i fråga om de olika gymnasieorternas förutsättningar omöjliggör generella kostnadsberäkningar som är giitiga för alla gymnasieregioner. Utbudet av speci­ fika yrkesutbildningar kan bli mycket varierande på olika g-orter. Vissa g-orter kan ha förutsättningar att erbjuda utbildning inom alla grenar och varianter inom en viss linje, samtidigt som andra g-orter endast kan erbjuda l:a och/eller 2:a terminens utbildning i samma linje.

För att få en någorlunda säker överblick av de totala kostnaderna för genomfö­ randet av en viss bestämd utbildning måste förhållandena på flera g-orter betraktas. En systematisk länsplanering utförd med beaktande av näringslivets struktur, elev­ underlaget och avstånden mellan g-orterna är i vissa fall nödvändig för att erhålla en tillfredsställande grad av säkerhet i beräkningarna av kostnaderna för genom­ förandet av viss utbildning.

YB framhåller i anslutning till det nyss sagda att man f. n. inte heller har underlag för några bedömningar rörande förekomsten av ett tredje skolår inom vissa utbildningslinjer. I de redovisade kostnadsberäkningarna har — med undan­ tag för vårdutbildningen samt den distributions- och kontorstekniska linjen — ej gjorts försök att beräkna kostnaderna för den framtida inbyggda undervisningen. Skälen härtill är dels att några jämförande kostnadsberäkningar för närvarande ej finns, dels att förhållandena är synnerligen varierande från företag till företag. Härtill kommer att YB senare torde komma att utarbeta förslag till bl. a. bidrags- bestämmelser för inbyggd undervisning och samtidigt bedöma behovet av peda­ gogisk materiel och personal för nämnda utbildning.

YB framhåller avslutningsvis att man i sitt läroplansarbete varit obunden av gäl­ lande regler rörande ämnesindelningen i yrkesskolan. I flera av YB:s läroplans- förslag har sålunda under rubriken yrkesteknik hänförts såväl ämnen som enligt

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

nuvarande indelningsgrunder tillhör gruppen läroämnen som ämnen som tillhör

gruppen yrkesämnen.

För att i de följande kostnadsberäkningarna eliminera de ekonomiska konse­

kvenser, som kan bli en följd av olikheter i ämnesindelningen i nu gällande läro­

planer och i de av YB föreslagna, har korrigeringar utförts. Dessa korrigeringar in­

nebär, att arvodet för olika ämnen och ämnesgrupper beräknats efter nu gällande

bestämmelser oavsett om resp. ämne hänförts till ämnesblocket yrkesteknik eller

gruppen allmänna ämnen.

I det följande redovisas YB:s jämförelse av de totala kostnaderna. För studium

av detaljberäkningar hänvisas till betänkandet (YB IV).

Jämförelse av de totala kostnaderna (Jfr tabell i avsnitt 5.2.4 s. 127)

Lärar lönekostnader: (milj. kr/år).

Nuläge Enligt YB

Konsumtionsteknisk utbildn........................................................ 40,6

18,4

Vårdteknisk utbildn...................................................................... 5,8

23,1

Ekonomisk utbildn....................................................................... 20,2

24,6

Utbildn. inom ind. o. hantv......................................................... 101,9

88,4

Summa kronor 168,5

154,5

Som framgår av den tidigare redogörelsen har ca 12 % av den framtida yrkes­

utbildningen ej kostnadsberäknats. Bland dessa utbildningar finns bl. a. jordbruks-

teknisk linje och skogsbruksteknisk linje.

Den totala lärarlönekostnaden i nuläge och i framtiden torde följaktligen kunna

erhållas genom ca 13 % påslag på ovanstående summor. Det innebär:

Nuläge:

Summa kronor ca 190 000 000: —

Enligt YB:

Summa kronor ca 175 000 000: —

Utrustning och lokaler

För det konsumtionstekniska området beräknas kostnaderna för stadigvarande

undervisningsmateriel och lokaler bli oförändrade per klass. Lokalkostnaderna för

vårdområdet är helt beroende på samordningen mellan gymnasieskolan och vård­

yrkesskolan. Om gymnasieskolans vårdtekniska linje organiseras helt fristående

uppstår ett starkt ökat lokalbehov, som YB kostnadsberäknat till 50—70 milj. kr.

för årskurs 1 och 6—9 milj. kr. för årskurs 2. På det ekonomiska området uppstår

dels ett ökat behov av ca 200 klassrum, dels en beräknad ökning av statsbidrags-

underlaget i fråga om undervisningsmateriel med 20 000 kr. per skola.

I fråga om industri- och hantverksområdet beräknas kostnaden för lokaler och

materiel bli i stort sett oförändrad för utbildningar, som har sin motsvarighet i

nuvarande organisation.

På skolorter med omfattande byggnadsarbetarutbildning och elevintagning två

gånger per läsår uppstår ett ökat lokalbehov. Denna ökning har för landet i sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

117

helhet uppskattats till ca 30 %. Motsvarande ökning av behovet av undervis­ ningsmateriel är också att förutse.

Vissa ur utrustnings- och lokalsynpunkt dyrbara utbildningskombinationer kan förekomma. Dessa torde bli aktuella inom små g-regioner, men de bör kunna undvikas om resurserna inom flera närbelägna regioner samordnas, anser YB.

Utrustningen för en klass av första årskursen av processteknisk linje beräknas kosta 275 000 kr.

5.2 Remissyttranden

5.2.1 Lokaler och utrustning

Frågor om skolanläggningarnas storlek och om indelningen i institutioner (sek­ torer) berörs i stort sett endast i yttranden över YB I.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den hittills bedrivna lokalplaneringen för de gymnasiala skolformerna ger vid handen, att skolenheter med mer än 1 500 elever kommer att bli relativt få, eftersom en uppdelning på mer än en skolenhet i regel sker där antalet 16-åringar i regionen beräknas överstiga 800—900. Mer än hälften av skolenheterna torde få mindre än 1 000 elever. Överstyrelsen gör gällande, att den av YB förordade grupperingen av undervisningslokalerna sektorsvis, där varje institution i princip skall betjäna en utbildningssektor, skiljer sig väsentligt från det institutionssystem, som skolöverstyrelsen presenterat i sina skolbyggnadsanvis- ningar. Enligt detta system grupperas undervisningslokalerna i institutioner för språk, orienteringsämnen, matematik, ekonomiska ämnen, fysik, kemi, biologi och tekniska ämnen, som var och en förses med rum för hjälpmedel samt ett antal arbetsrum för lärare och studierum för elever. Lokalerna utnyttjas av alla klasser inom skolenheten, oberoende av sektorstillhörighet. I de fall där en uppdelning sker på två eller tre skolenheter förläggs i regel gymnasiets, fackskolans och yr­ kesskolans tekniska linjer till samma enhet. Detsamma gäller den ekonomiska sektorn. SÖ:s normer för beräkning och disposition av lokalbehovet för gymnasium och fackskola bör enligt SÖ:s mening i tillämpliga delar kunna gälla även för yrkesskolan. En lösning i princip enligt YB:s förslag om gruppering av institutio­ nerna sektorsvis skulle förmodligen medföra betungande ekonomiska konsekvenser.

Kritik framförs också mot befarade alltför stora skolanläggningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att en skolanläggning med omkring 1 600 elever kan bli pedagogiskt och organisatoriskt tungrodd och från uppfostringssyn- punkt inte något ideal. I de större gymnasieregionerna skulle skolanläggningen bli ännu större, 2 000—2 500 elever. En sådan skola torde ej, enligt länsstyrelsens me­ ning, kunna insprängas i samhällsbebyggelsen utan måste förläggas utanför denna.

Lärarnas riksförbund, pekar på de stora planerings- och samordningsproblem som är förenade med stora skolenheter —- i de större gymnasieregionerna 2 000— 2 500 elever i en totalintegrerad skola. YB har ej gjort några beräkningar av de ekonomiska fördelarna med skolenheter av det omfånget. Frågan har även mental­ hygieniska aspekter. Många elever kommer att få stora svårigheter att anpassa sig

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

till en arbetsmiljö, där personlig kontakt, rådgivning m. m. inte kan genomföras i

önskvärd utsträckning. I ett kollegium på mellan 200 och 250 lärare torde det

inte vara möjligt att ge de informationer och hålla de informella kontakter lärarna

emellan som är förutsättningen för en god elevvård. Vidare kommer skolenheter be­

stående av ett flertal över ett större område spridda byggnader att skapa kom­

munikationsproblem för lärare och elever. Det är förbundets mening, att både orga­

nisatoriska och sociala skäl talar emot skolenheter av den storlek som YB på lång

sikt tänkt sig.

TCO finner det synnerligen angeläget med en undersökning som klarlägger vid

vilket elevantal optimalt resursutnyttjande uppnås med hänsyn inte bara till direkta

investerings- och driftkostnader utan också till andra konsekvenser, varvid särskilt

trivselfaktorn och behovet av kurativa insatser bör beaktas.

Liknande synpunkter på de stora skolanläggningarna framförs av länsstyrelsen i

Stockholms län, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län,

länsskolnämnden i Uppsala län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska fack­

lärarförbundet, Skolledarförbundet, Svenska skolläkarföreningen och Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund.

Vad angår de särskilda lokalerna behandlar några remissinstanser verkstäderna

och deras användning. Skolöverstyrelsen framhåller, att det av YB föreslagna

effektivare utnyttjandet av verkstäderna för yrkesutbildningen medför vissa pro­

blem beträffande laborationerna. En tänkbar lösning är enligt överstyrelsen att lägga

ut laborationerna som individuella beting att med ledning av instruktioner utföras

av eleverna under håltimmar. Skolöverstyrelsen anmäler i detta sammanhang, att

inom överstyrelsen redan pågår utredningar om lokalnormer för yrkesteknik på

yrkesskolans sociala sektor och arbetsteknik på yrkesskolans tekniska sektor,

problem som YB anser böra utredas närmare.

TCO tillstyrker YB:s förslag att skolverkstäderna i största möjliga utsträckning

skall utnyttjas för tekniska laborationer inom alla studiekurser, vars läroplaner

upptar sådan undervisning.

I fråga om övriga lokaler understryker Stor-Stockholms planeringsnämnd beho­

vet av konferensrum, grupprum och arbetsrum. Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, som ställt sig kritiskt till de stora skolanläggningarna, påpekar att

dessa anläggningar i varje fall ställer stora krav på uppehållsrum för håltimmar,

fritidslokaler m. m. SECO anger behov av bl. a. trivselrum, elevrådsrum och studie­

rum.

Vissa synpunkter från remissinstansernas sida på det framtida behovet av loka­

ler och undervisningsmateriel kommer att redovisas i det följande under avsnitt

5.2.4.

5.2.2 Personal

YB:s uppfattning om behovet av en stark skolledning delas av flertalet

remissinstanser som i sina yttranden över YB I berört denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

119

Skolöverstyrelsen delar YB:s bedömning men påpekar också med eftertryck, att

de administrativa arbetsuppgifternas omfattning motiverar att en administrativ

tjänst inrättas om den integrerade gymnasieskolans poängtal stadigvarande uppgår

till 50. Tjänstenivån bör vara minst byrådirektörstjänst.

Förslaget om 1—3 tjänster som biträdande rektor biträds av överstyrelsen.

Tjänst som studierektor bör enligt skolöverstyrelsen inrättas inom var och en av

humanistisk-sociala, ekonomiska och tekniska sektorerna om ämnet yrkesteknik

inom en och samma sektor uppgår till 150 veckotimmar. Ytterligare tjänster bör

kunna inrättas vid högre timtal.

Statskontoret delar också YB:s uppfattning men ifrågasätter, om inte vid många

gymnasieskolor de rent administrativa arbetsuppgifterna snarare motiverar en ad­

ministrativ chefsbefattning i skolledningen än ett flertal biträdande rektorstjänster.

Lärarnas riksförbund (LR), som hörts av SACO, föreslår också, att en admini­

strativ tjänst inrättas för att avlasta rektor. I övrigt anser LR att antalet biträdande

rektorer, som skall ersätta de nuvarande studierektorerna vid skolenheter med gym­

nasium, skall göras beroende av antalet sektorer vid den totalintegrerade gymna­

siala skolenheten.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet ställer sig tveksamma

till förslaget om biträdande rektorer som selctorschefer. Förbunden förordar, att

ledningsproblemen vid de nya gymnasieskolorna blir föremål för ytterligare pröv­

ning, men är inne på tanken att en kvalificerad administrativ tjänst bör inrättas

närmast under rektor. De pedagogiska ledarna under rektor bör enligt förbunden

benämnas studierektor och närmast svara för visst slag av undervisning inom skolan

i dess helhet.

SACO anser att YB:s dimensionering av skolledartjänsterna är riktig men fram­

håller i likhet med Skolledarförbundet, som yttrat sig till SACO, att den mycket

starka betoningen av de biträdande rektorernas uppgift som sektorschefer, då sko­

lan har fler än en biträdande rektor, kan leda till en splittring av den enhetliga

skolledningen.

Enligt TCO bör vid varje skolenhet med gymnasial utbildning finnas en rektor

som chef, en biträdande rektor som är souschef för det pedagogiska arbetet, en

souschef för det administrativa arbetet samt studierektorer. Samtliga tjänster förut­

sätts bli ordinarie och lönegradsplacerade.

Det framtida behovet av lärare m. m. inom olika utbildningsområden

har av skolöverstyrelsen behandlats i yttrandet över YB III. Överstyrelsen fram­

håller härom bl. a.

Konsumtions- och vårdteknisk linje

Med hänsyn till lärostoffet i läroplanen kommer beträffande konsumtionsdelar-

na en viss kompletterande utbildning för nuvarande lärarkategorier att erfordras.

Om utbildningen i termin 1 skulle komma att genomföras på samtliga gymnasie-

orter kommer antalet lärare i hälso- och sjukvård att öka.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Konsumtionsteknisk linje (alternativ läroplan)

Lärarna i konsumtion behöver viss kompletteringsutbildning för att kunna klara

undervisningen första terminen på de orter där storhushållsgren saknas. Lärarna i

storhushåll kan undervisa första terminen utan sådan komplettering. Då det råder

brist på utbildade lärare för storhushålls- och restaurangutbildningen är en lärar­

utbildning, eventuellt kompletteringsutbildning av i konsumtion utbildade lärare,

angelägen i den mån storhushållsgrenen byggs ut.

Vårdteknisk linje (alternativ läroplan)

Genomförandet av utbildningen kommer att kräva ett tillskott av lärare i hälso-

och sjukvård samt i barnavård bl. a. på grund av att viss praktisk instruktion på

arbetsplatsen är överförd till lärarledd undervisning i skolform. Härtill kommer

lärare i allmänna ämnen.

Distributions- och kontor steknisk linje

För undervisningen i ämnena maskinskrivning, kontorsteknik, distributionsteknik,

maskinräkning och eventuellt varukännedom behövs »lärare i handelsyrken». I

övriga ämnen kan ämneslärare av olika slag komma att undervisa och samma

lärare som undervisar i de andra gymnasiala skolformerna. Det är att märka att

en lärare i handelsyrken som undervisar i maskinskrivning, kontorsteknik och ma­

skinräkning inte annat än i undantagsfall är kompetent att undervisa i distribu­

tionsteknik eller varukännedom. Man måste alltså genomgående räkna med ett

behov av särskilda lärare i dessa båda senare ämnen.

Byggnadsteknisk linje

Av blockets konstruktion följer behov av korttidsanställning av lärare (8 veckor

per läsår) för lågfrekventa yrken. Det torde emellertid vara svårt att finna goda

lärare som är intresserade av dylika korttidsanställningar. Alternativ till anställning

av extra lärare för de första 8 veckorna är givetvis kompletterande utbildning av

nu verksamma lärare. Svårigheterna att på rimlig tid ge sådan kompletterande ut­

bildning som motsvarar de krav man har rätt att ställa på en yrkeslärares yrkes­

skicklighet är emellertid uppenbara.

El-telelinje

Någon lärarkategori som kan tänkas undervisa i det av YB föreslagna blockets

alla moment finns för närvarande inte.

Speciella svårigheter uppstår på grund av den särställning som till elektriker-

yrket hörande arbetsmoment intar. På grund av den uppenbara olycksfalls- och/

eller brandrisken i händelse av oriktigt utförda elinstallationer fordras för närva­

rande att lärare vid avdelning för elektriker har, eller har kompetens för att få,

installatörsbehörighet.

För behörig lärare vid avdelning för elektriker torde man utan större svårigheter

och kostnader kunna ordna utbildningskomplettering gällande den elektronik och

den styr- och reglerteknik som i ringa omfattning förekommer i det till termin 1

och 2 i blocket hörande läroplansförslaget.

Sammanfattningsvis kan konstateras att lärarfrågan kan lösas utan svårighet på

orter där samtliga tre avdelningar/yrken kommer att finnas, dock under förutsätt­

ning att utbildningen innehåller ungefär lika stora delar med moment specifika

för de tre olika yrkena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

121

Pro cesstek n i sk linje

Anordnas undervisning enligt alternativet som förutsätter att redan tidigare finns massa- och pappersteknisk avdelning och i övrigt efter de givna förutsättningarna, kan lärostoffet uppdelas på befintliga lärare, eventuellt med komplettering av tim­ lärare för de processavsnitt som de övriga lärarna ej behärskar.

Vid alternativet utan tillgång till massa- och pappersteknisk avdelning måste en lärare engageras för att i första hand undervisa i de processtekniskt inriktade ämnena.

De lärare som i dag undervisar vid avdelningar med processteknisk inriktning har vanligen sin kunskap och yrkeserfarenhet begränsad till en produktionsgren. Första årskursen i processteknisk linje avser att ge elementära och orienterande kunskaper och färdigheter rörande för flertalet processindustrier gemensamma grundläggande arbetsmoment och funktioner. Läraren behöver således under detta första läsår inte ha någon långvarig erfarenhet från samtliga processgrenar. För att bredda och fördjupa de i tjänst varande lärarnas kunskaper och yrkeserfarenheter måste dessa beredas tillfälle till viss utbildningskomplettering. Denna utbildnings- komplettering kan genomföras i form av yrkesstudier och korrespondensstudier.

YB:s förslag till fortbildning av lärare i yrkesteknik har för­ anlett i stort sett samstämmiga uttalanden av de fyra remissinstanser som hörts i frågan.

Skolöverstyrelsen tar upp frågan om när man skall starta verksamheten och framhåller att förutsättningen för de föreslagna fortbildningsåtgärderna är att slut­ giltiga eller nästan slutgiltiga läroplaner finns tillgängliga, vilka för fastställande av innehållet i fortbildningen bl. a. kan jämföras med tidigare planer. Emedan såda­ na slutgiltiga planer tidigast kommer att föreligga vid kalenderårsskiftet 1967/68 och då förmodligen blott omfatta vissa branscher, saknas ännu så länge i väsentlig grad underlag för de analyser, som är ett nödvändigt inledningsarbete till fortbild­ ningen.

YB begränsar sig visserligen i sina förslag till det fortbildningsbehov som »är beroende av lärarens undervisning på nivå ovanför den för blocket gemensamma». Denna undervisning kan emellertid knappast vara helt skild från den som ges på underliggande nivåer.

Beträffande de föreslagna symposierna framhåller överstyrelsen att YB:s förslag om antalet symposier och deras inriktning uppenbarligen är avhängigt av att slut­ giltiga läroplaner föreligger inom de nio områdena. Om så blir fallet är förslagen ändamålsenliga utom när det gäller att anordna ett symposium kring metodikfrå­ gor. SO eftersträvar i alla andra sammanhang att inte skilja metodiska frågor från ämnesmässiga utan låta dessa två led bilda ett gemensamt helt. Frågor av detta slag måste därför beaktas av alla symposier och bevakas vid utformningen av alla de olika förslagen till fortbildning.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det tillfredsställande att YB:s förslag lagts fram på ett tidigt stadium men konstaterar att det undandrar sig styrelsens bedömande i vilka former utbildningskompletteringen lämpligen bör ske. Från arbetsmark- nadssynpunkt understryker styrelsen särskilt det pedagogiskt värdefulla i att ge lärare i yrkesteknik utökade möjligheter till yrkesstudier. Dessa praktiska studier

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

vid företag och institutioner torde underlätta för läraren att meddela en undervis­

ning som är anpassad efter moderna krav. Med all sannolikhet kommer det kon­

tinuerligt att behövas fortbildning i form av yrkesstudier.

Arbetsmarknadens yrkesråd understryker betydelsen av att snabba åtgärder vid­

tas i enlighet med de riktlinjer som anvisats av YB. Särskild vikt fästs vid förslaget

om yrkesstudier. Yrkesrådet finner det synnerligen angeläget att vissa praktiska

hinder, som hittills har förelegat för yrkesstudier, undanröjs.

Sådana yrkesstudier bör enligt yrkesrådet kunna förläggas under hela läsåret

dels för att de måste ha en viss varaktighet för att ge önskat resultat, dels för att

inte kollidera med övriga praktikformer inom industrin.

TCO är helt ense med YB att det är synnerligen angeläget att ge tillsynsmyndig­

heten resurser att snabbt vidtaga alla de åtgärder som erfordras för att ge lärarna

praktiska förutsättningar att förbereda sig för de nya krav som blir en följd av

den förväntade reformen.

5.2.3 Omställning, planering

I yttrandena över YB I berörde ett 50-tal remissinstanser frågan om YB-

reformens genomförande. Så gott som samtliga fann den av YB föreslagna tid­

punkten — den 1 juli 1967 — orealistisk. Ett 20-tal instanser uttalade sig klart

för ett genomförande tidigast fr. o. m. läsåret 1968/69.

Skolöverstyrelsen föreslår i sitt yttrande över YB I generellt att inget förslag

genomförs tidigare än ett år efter det riksdagsbeslut, vartill den fortsatta bered­

ningen av ärendet förutsätts leda. Som underlag för genomförandet arbetar över­

styrelsen med en ram som tidsmässigt sorterar förslagen i tre olika grupper,

nämligen

Grupp 1: Förslag att genomföra vid lämplig tidpunkt mellan ett och två år från

riksdagsbeslutet

Grupp 2: Förslag att i princip genomföra läsåret 1970/71 dvs. då fackskolan skall

vara införd i hela landet

Grupp 3: Förslag att genomföra successivt dvs. som kan hänföras till kontinuer­

ligt utvecklingsarbete.

Till grupp 1 hänför överstyrelsen bl. a. förslag avseende ändrade bestämmelser

om statsbidrag.

Läsåret 1970/71, dvs. den tidpunkt som avses för genomförande av förslag i

grupp 2, infogas yrkesskolorna i det gymnasiala skolsystemet, den gymnasiala

skolan med tre huvudsektorer, inom vilka de olika vid tidpunkten aktuella yrkes-

kurserna är insorterade, blir den normala organisationsformen, de allmänna ämne­

na införs i princip och samtliga branschvis iordningställda läroplaner införs över

hela landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

123

Under grupp 3 redovisar överstyrelsen följande åtgärder.

Hoparbetningen av likartade yrkesutbildningar till utbildningsblock bör utföras successivt i samråd med i varje särskilt fall berörda branscher. På grund av ut­ vecklingen kan en viss blockkonstruktion aldrig låsas fast. Olika yrkesutbildningar måste kunna tillföras ett block, förändras, brytas ut eller avvecklas, alltefter ut­ vecklingens krav. För att de utbildningsresurser, som ägnas den egentliga yrkes- tekniken skall bli väl tillvaratagna, bör det vara en strävan att grunda utbildnings­ programmen och därmed utbildningsblocken på arbetskravsanalyser.

Yrkesutbildningen bör successivt koncentreras till gymnasieorterna. Denna kon­ centration är i många fall direkt beroende av möjligheterna att investera i lokaler och bör inräknas i samhällets totala investeringsprogram. Införandet av allmänna ämnen samt utbildningsblock kräver, som tidigare nämnts, också ökade lärrarresur- ser på gymnasieorterna. Koncentrationsåtgärderna måste därför spridas ut över en längre tidsperiod, vars utsträckning blir beroende på hur pass omfattande resurser som kan avdelas för här avsedda ändamål. Under tiden utnyttjas yrkesskolorna på icke gymnasieorter i det integrerade gymnasiala skolsystemet så långt det är möjligt. Ersättningsbyggen på gymnasieorter för yrkesskolor på icke gymnasie­ orter bör ej igångsättas utan att fullgod annan användning (t. ex. för vuxenutbild­ ning, omskolning etc.) eller avveckling av nämnda yrkesskolor kan motiveras (t. ex. nedläggning p. g. a. omoderna, föga ändamålsenliga lokaler).

Som redovisats tidigare i avsnitt 3.2.2 har några remissinstanser framhållit, att yrkesskolor måste finnas också utanför g-orter. Man har därvid berört även frågan om redan befintliga yrkesskolor, som är belägna på icke-g-ort.

SA F och Sveriges industriförbund uttalar.

I detta sammanhang vill organisationerna framhålla att en av samhället ordnad yrkesutbildning av arbetsmarknadsskäl ibland måste initieras i kommuner utanför gymnasieorterna. Som YB själv konstaterat, kan även tillgången på övningsobjekt fordra en annan geografisk förläggning av yrkesutbildning än till gymnasieorter. Det är organisationernas bestämda uppfattning att den generella principen om den integrerade gymnasieskolan inte får förhindra förläggandet av yrkesutbildande lin­ jer i särskilda skolor utanför gymnasieorten.

Också Jönköpings läns landstingskommun understryker, att sammanförandet av yrkesskolan med gymnasiet och fackskolan inte får medföra att all undervisning i form av heltids- och deltidskurser centraliseras till gymnasieorterna. Arbetsmark­ nadsstyrelsen uttalar, att arbetsmarknadspolitiska skäl ibland kan göra det befogat att en av samhället anordnad yrkesutbildning etableras på orter utanför gymnasie­ orterna. Vid lokalisering av nya företag till en ort är det angeläget att den lokala yrkesutbildningsorganisationen kan anpassa sig till det nya utbildningsbehovet. Vidare framhåller styrelsen, att ett stort antal orter med yrkesskola ej har gymna­ sium och inte heller kan väntas få något. Inte minst under de senaste tio åren har ett stort antal yrkesskolor uppförts på andra orter än nuvarande gymnasieorter. Styrelsen delar YB:s uppfattning att den föreslagna koncentrationsprocessen torde komma att ta relativt lång tid och understryker dessutom att varje nedläggning av en yrkesskola bör prövas med hänsyn till konsekvenserna för befolkning och näringsliv.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar också om att koncentrationsprocessen kom­

mer att ta lång tid samt påpekar vikten av att de yrkesskolor, som uppförts på

andra orter än g-orter, inordnas såsom filialskolor i g-regionens plan för den gym­

nasiala utbildningen. Kristianstads läns landsting påpekar nödvändigheten av att

yrkesskolor utanför gymnasieorterna, ofta uppbyggda med stora ekonomiska upp­

offringar från det allmänna och av vital betydelse för vissa bygders framtida ut­

veckling, får en tillfredsställande användning inom det framtida skolsystemet.

Domänstyrelsen fäster uppmärksamheten vid de ogynnsamma verkningar som

den gymnasiala utbildningens koncentration kan komma att medföra för befolk­

ningen i glesbygderna, främst i Norrlands inland. Sämre utbildningsförhållanden

för denna del av befolkningen kan medföra svårigheter att på sikt bibehålla ett bär­

kraftigt näringsliv i glesbygdsområdena. Målsmännens riksförbund föreslår, att frå­

gan om inkvarteringsmöjligheterna för ungdom i inackorderingszon särskilt utreds.

5.2.4 Statsbidrag och kostnader

YB:s förslag rörande statsbidragsgivningen till yrkesutbildning har föranlett ett

flertal uttalanden i remissvaren över YB I.

Mer generellt tillstyrks YB:s förslag i statsbidragsfrågan av bl. a. flertalet remiss­

instanser under skolöverstyrelsen liksom av Sveriges mekanförbund, som dock på

vissa i det följande angivna punkter anför annan mening än YB. Vidare uttalar

bl. a. landstingskommunen i Kristianstads län generellt, att nuvarande statsbidrags-

regler inom skolväsendet administrativt sett är mycket arbetskrävande. Landstings­

kommunen hänvisar till de nya statsbidragsnormerna för sjuksköterskeutbildning

som en lämplig mall för bestämmelser inom i varje fall vårdsektorns utbildning.

Landstingskommunen i Kopparbergs län noterar med tillfredsställelse att YB

föreslagit ökat statsbidrag till de yrkesutbildande linjerna inom gymnasieskolan.

YB:s förslag att schablontillägg för s. k. kringpersonal skall utgå även för yrkes­

utbildningen inom den gymnasiala skolan tillstyrks av skolöverstyrelsen och riks­

revisionsverket — vilka i resp. svar gör en smärre teknisk anpassning av YB:s för­

slag i enlighet med gällande statsbidragskungörelse — samt av Stadsförbundet

Kommunförbundet och Landstingsförbundet, landstingskommunerna i Söderman­

lands, Örebro och Gävleborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Sveriges köp­

mannaförbund och Svenska samfundet för affärsutbildning.

Förslaget att bidraget till ersättning åt föreläsare skall ingå i det allmänna drift­

bidraget tillstyrks av skolöverstyrelsen och landstingsförbundet.

Den av YB förordade anordningen att bidraget till särskilda kostnader vid hel­

tidskurs för industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär skall ingå i kostna­

derna för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel har tillstyrkts av skol­

överstyrelsen och TCO, som dock anser att förslaget bör utvidgas till att omfatta

bidrag även till kostnader för förbrukningsmateriel vid övningsarbeten. Samma syn­

punkt anmäls av landstingskommunerna i Södermanlands, Örebro och Gävleborgs

län, som också föreslår att bidraget utgår i procent av allmänna driftbidraget.

125

Allmänt tillstyrks YB:s förslag om förbättring av bidraget till inbyggda skolor och enskilda yrkesskolor av Stadsförbundet och Kommunförbundet, landstingskom­ munen i Örebro län, Kooperativa förbundet och Sveriges grossistförbund. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund föreslår klara villkor för bidragsgivningen: yrkesskolans läroplan skall tillämpas och skyddet för eleverna beaktas. Bl. a. bör som villkor för statsbidrag gälla att skolstadgans bestämmelser om samarbetsnämn- der etc. blir tillämpliga. Landstingskommunerna i Södermanlands och Gävleborgs län biträder också förslaget men pekar på behovet av särskilda utbildningsanord- ningar vid företagen. Förstnämnda landstingskommun anser, att det krav som bör finnas på sådana anordningar, även vid höjt bidrag kan göra företagen mindre in­ tresserade av denna utbildningsform och föreslår att näringslivet genom särskilda bidrag uppmuntras delta i s. k. växelutbildning.

Näringslivets organ intar en i stort sett gemensam ståndpunkt av innebörd att inte bara lärarkostnader utan även övriga kostnader bör vara bidragsgrundande. Denna mening, kombinerad med uttalandet att den inbyggda och enskilda yrkes­ utbildningen bör ha samma bidragssystem som den kommunala, redovisas av SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund, Sveriges hantverks- och indu­ striorganisation, Sveriges köpmannaförbund och Svenska samfundet för af färsut­ bildning.

Elevantalet 15 som villkor för fullt bidrag till inbyggda skolor avstyrks av SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation. Även Sveriges redareförening avstyrker det föreslagna elev­ antalet som normerande med hänvisning till förhållandena till sjöss.

YB:s förslag, att bidraget till förhyrning av skollokaler för verkstads- och sjö- mansskolor skall avvecklas, har ej tillstyrkts av någon remissinstans. Uttryckliga avstyrkanden föreligger från Svenska landstingsförbundet, TCO samt landstings­ kommunerna i Södermanlands, Örebro och Gävleborgs län. Man hänvisar till rå­ dande investeringsläge och föreslår i stället för avveckling en utvidgning av denna bidragsgivning till alla gymnasiala skolformer.

Beträffande bidragsgivningen till lärlingsutbildning tillstyrks YB:s förslag av

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet samt av dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län.

Krigsmaktens lärlingsutredning anser allmänt, att samma regler bör råda vid försvarets yrkesutbildning som vid yrkesutbildning i allmänhet.

Skolöverstyrelsen föreslår, att bidrag vid lärlingsutbildning skall utgå efter sam­ ma grunder som bidrag till inbyggd undervisning.

Svenska kommunförbundet och landstingskommunerna i Södermanlands, Örebro och Gävleborgs län förordar högre bidragsprocent.

Ett betydande antal remissinstanser framhöll i sina remissvar över YB I som en stor svaghet i YB:s förslag bristen på kostnadsberäkningar och resursdiskussion. Tvivel framfördes också från dessa synpunkter på möjligheterna att genomföra en yrkesutbildningsreform av det slag YB skisserat. I fråga om såväl kostnader som investeringsbehov och lärarbehov borde ingående beräkningar före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ligga före ett ställningstagande. Kritiska synpunkter framfördes av bl. a. skolöver­

styrelsen, statskontoret, Sveriges mekanförbund, TCO, vissa länsstyrelser och läns-

skolnämnder samt några landstingskommuner.

Också i yttrandena över YB IV har framförts kritiska synpunkter på YB:s kost­

nadsberäkningar.

Skolöverstyrelsen, som också redovisat synpunkter på behovet av lokaler och

materiel i sitt yttrande över YB III, tar upp YB:s kostnadsberäkningar i ett rela­

tivt omfattande yttrande. Överstyrelsen behandlar först YB:s beräkningsmetoder

och gör därvid bl. a. följande påpekanden.

YB:s kostnadsberäkningar av nuläget innefattar samtliga klasser alltså även 3-

åriga utbildningar i yrkesskolan. Beräkningarna i anslutning till läroplansförslagen

innefattar däremot endast 2-årig utbildning.

Enligt SÖ:s mening bör man vid en jämförelse av kostnaderna räkna med nu­

varande genomsnittliga elevantal/klass, enär strävan att höja elevmedeltalet är

oberoende av YB:s förslag.

För att kunna jämföra lärarlönekostnaderna i nuläget och enligt YB:s förslag

borde egentligen kostnadsberäkningar ha gjorts på en oförändrad elevkvantitet och

elevfördelning inom aktuella yrkesområden. Det är angeläget att också väga ut­

bildningskostnader/elev inom olika yrkesområden dels mot nulägets kvalitet, dels

mot de nya kvaliteter som YB föreslår. SÖ har därför överslagsvis beräknat ut­

bildningskostnaden/ elev.

Angeläget hade varit att YB gjort en beräkning av de extra utrustningskostnader

och i vissa fall extra lärarkostnader som vid genomförandet av YB:s block upp­

kommer på orter med otillräckligt elevunderlag för fullständiga block.

I beräkningarna har YB ej beaktat vissa i YB I framlagda förslag, av vilka det

mest kostnadskrävande avser särskilt bidrag till s. k. kringpersonal. Kostnaderna

för ett sådant bidrag uppskattar SÖ till 8 milj. kr.

Yrkeslärarnas tjänstgöringsskyldighet är för närvarande 36 veckotimmar. Enligt

YB IV (s. 20) minskas veckotiden för yrkesteknik i genomsnitt från 37 till 30 vecko­

timmar. Det torde bli vissa organisatoriska svårigheter att tillvarata yrkeslärarnas

undervisningsskyldighet (36 veckotimmar) utan en anpassning av arbetsformerna,

t. ex. koncentrationsstudier för den enskilde eleven först i yrkesteknik, därefter i

allmänna ämnen eller omvänt. SÖ har hittills ej närmare hunnit studera hur en

sådan uppläggning skulle te sig planeringsmässigt, men lokal- och materielresurser

torde därigenom också kunna utnyttjas bättre än för närvarande.

SÖ understryker vikten av att fortbildningen får tillräcklig omfattning för de

aktuella lärargrupperna. SÖ anser att det av YB uppskattade årliga medelsbehovet

av 4—5 milj. kr. är realistiskt och erinrar i detta sammanhang om att SÖ begärde

4 350 000 kr. för ändamålet i 1967 års anslagsframställning. SÖ delar däremot inte

YB:s uppfattning att fortbildning kommer att behövas blott under de närmaste

åren. Skall YB:s intentioner om integrerad undervisning i yrkesteknik förverkligas,

torde kompletteringen nödvändigtvis komma att sträcka sig över flera år.

Skolöverstyrelsen redovisar avslutningsvis egna kostnadsberäkningar rörande ut­

127

bildningar inom de konsumtionstekniska, vårdtekniska och ekonomiska områdena samt inom industri- och hantverksområdet. Överstyrelsen har räknat med samma elevintag som YB, men i några fall med mindre elevtäthet. Resultatet av beräk­ ningarna framgår av följande sammanfattande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Sammanfattande tabell rörande skolöverstyrelsens kostnadsberäkningar

Nuläge

Framtida läge

Utbildningsområde

Elev­ intag

Lärarkostn.

enligt

Kostn. per

Elevintag

enl. YB

Lärarkostn.

enligt

Kostn. per

YB so

utbildad elev enl.

Sö, kr

YB

So

utbildad elev enl.

Sö, kr

Mkr

Mkr

Konsumtion ........... 8 400

40,6 33,8

4 240 2 450 18,4

19,3 7 870

Vård .......................

sjukv.bitr................. undersköterskor .. barnsköterskor . ..

4 000

5,8 5,8

892 2 118 1 345

5 000 23,1

37,1

3 652 6 840 6 840

Ekonomisk utb. . .. tnd. o. hantv.

6 400 20,2 20,2

3 150

5 900 24,6 42,0

7 490

verkstadsmek. . ..

4 350

26,5

25,5

6 540 4 200

23,6 24,7

6 050

fordonsmek............. 1 550

13,6 13,6

7 080 1 400 9,9

10,5

7 460

elektriker ............. 2 500

19,5 19,5

8 770 1 400

11,2 9,4

6 690

byggnadsarb............ 4 300

28,2

28,2

6 690 5 250 30,8

38,1 7 330

övr. ind. o. hantv. 4 800

14,1

34,6

7 220 4 800 12,9

30,8 6 420

Totalt

36 300 168,5 182,2

30 400 154,5

211,9

Anm.: I fråga om vissa detalikommentarer till tabellen hänvisas till SÖ:s yttrande.

Beträffande lokaler och undervisningsmateriel framhåller skolöverstyrelsen för de olika utbildningsområdena.

Konsumtionsteknisk utbildning

YB:s förslag medför inga nya investeringar för lokaler och undervisningsmateriel.

Vårdteknisk utbildning

Med hänsyn till det utökade antalet klasser som krävs torde behovet av investe­ ringar för undervisningsmateriel kunna uppskattas till i runt tal 5 milj. kr.

YB anser att genom minskningen av den hemtekniska utbildningen många lokaler blir fria och kan utnyttjas för vårdutbildningen. SO vill emellertid fästa uppmärk­ samheten på att en stor del av dessa lokaler finns på icke gymnasieorter och sålunda i ett antal fall förmodligen inte kan användas för nu avsett ändamål.

Ekonomisk utbildning

Enligt YB:s överslagsberäkningar torde det fordras komplettering av undervis- ningsmaterielen med 20 000 kr per skola, vilket enligt SÖ:s beräkningar innebär en total investering av ca 3,8 milj. kr. vid 19 elever/klass. Detta investeringsbehov föreligger dock redan nu på grund av eftersläpning och är oberoende av YB- reformen.

YB bedömer som sannolikt att det behövs ytterligare lokaler för en kostnad av ca 10 milj. kr. Med 19 elever/klass i stället för 27 elever/klass, blir kostnaden ca 14 milj. kr.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I denna beräkning av erforderliga investeringar ligger dock det antagandet att

befintliga lokaler och materielresurser kan utnyttjas fullt.

Verkstadsmekaniska området

Med hänsyn till utbildningens organisation syns det vara möjligt att utnyttja

även befintliga lokaler på icke gymnasieorter för undervisning i årskurs 1 och någon

större investeringskostnad torde inte krävas.

Beträffande undervisningsmateriel uppstår kostnader för sådana avdelningar i

grundutbildningsblocket som saknas vid respektive skola.

Elektrikeryrken

Genom den föreslagna blockutbildningen med olika elektroorienterade yrken

med en grundutbildning, som skall innehålla moment av både elkraftteknik och tele­

teknik blir det på många orter nödvändigt med vissa kompletteringar av såväl un­

dervisningsmateriel som lokaler. Lokal- och materielbehov uppkommer därvid för

sådana grundutbildningar som ej nu finns vid respektive skola.

I yttrandet över YB III anför skolöverstyrelsen angående resursbehovet för denna

utbildning följande.

För de fall avdelningar för elektriker, telereparatörer och styr- och reglermeka-

niker finns inrättade och har lämpliga lokaler fordras inga särskilda åtgärder för att

klara lokalbehovet. Troligt är dock att man får hårdare belastning på den lokal

(för elektriker) som är inredd för elektriska installationsarbeten.

Finns endast avdelning för telereparatörer och/eller styr- och reglermekaniker

inrättad fordras dels utökning av befintliga lokaler dels komplettering med anord­

ningar för övningar i elektriska installationer på olika underlag (trä, tegel och

betong osv.).

Om elevunderlaget är så litet att alla tre huvudgrenarna, elektriker, telereparatö­

rer och styr- och reglermekaniker, ej kan inrättas uppstår merkostnader för under­

visningsmateriel — i princip omvänt proportionella mot elevunderlaget eller sva­

rande mot de avdelningar som saknas. För undervisning enligt klasstyp A beräknas

endast tre av landets 118 gymnasieregioner ha ett elevunderlag som kan fylla ett

block innebärande att 3X16 = 48 elever kan tas in varje höst. Även undervis­

ning enligt klasstyp B bör dock medräknas, vilken innebär att 3 X 8 = 24 elever kan

tas in varje höst. Då kan blocket inrättas utan nämnda merkostnader i totalt 24

gymnasieregioner.

Byggnadsutbildning

På grund av blockutbildningen är det nödvändigt att i varje ort där byggnads­

utbildning skall förekomma ha lokaler och utrustning för byggnadsträarbetare jäm­

te antingen murare eller betongarbetare. SO har då förutsatt att målning och VVS-

arbeten inte skall ingå i de första åtta veckornas utbildning.

Enligt SÖ:s remissyttrande över YB I krävs en komplettering av lokaler och

materiel för i runt tal 35 milj. kr.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet liksom Svenska lands­

tingsförbundet påtalar som en brist i YB:s kostnadsberäkningar att man inte sökt

analysera vilka ökade kostnader en reform av yrkesutbildningen kommer att med­

föra för skolhuvudmännen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

129

I yttrandena från de två förstnämnda förbunden konstateras också att de presen­ terade kostnadsberäkningarna belyser varken de investeringsbehov som föranleds av en långtgående integration av gymnasial utbildning eller de ekonomiska vinster som på lång sikt kan följa därav.

Svenska landstingsförbundet har koncentrerat sin granskning av kostnadsberäk­ ningarna till det vårdtekniska området och har i stort inga invändningar mot YB:s siffror. Förbundet framhåller.

Beräkningarna innebär för detta utbildningsområde en kraftig höjning av kost­ naderna. Det bör emellertid understrykas, att denna höjning beror på följande tre omständigheter som tagna var för sig svarar för omkring en tredjedel av ökningen: den av YB förutsatta kapacitetsökningen, införandet av allmänna ämnen samt för­ stärkning av de vårdtekniska momenten i utbildningen.

Frågan om samarbetet mellan skolan och avnämarna och därmed sammanhäng­ ande problem har i yttrandena över YB III tilldragit sig stort intresse från remiss­ instansernas sida. I några remissvar går man in på sakfrågan och konstaterar dess utomordentligt stora betydelse när det gäller att lösa yrkesutbildningens problem. Flertalet remissinstanser inskränker sig emellertid i avvaktan på YB:s vidare arbete till kortare kommentarer rörande arbetsproceduren.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att det från arbetsmarknadssynpunkt ligger en fara i att öka antalet ungdomar som lämnar skolan utan en specialutbildning som direkt leder till yrkesverksamhet. Frågan om hur den egentliga yrkesutbild­ ningen skall slutföras bör alltså göras till föremål för fortsatt utredning.

Länsskolnämnderna i Södermanlands och Östergötlands län, försvarets skolnämnd, televerket, statens järnvägar, skogsstyrelsen, skogshögskolan, Grafiska in­ stitutet, Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning, Jernkontoret, TCO, Svenska yrkesutbildningsföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges arbetsledareförbund, Svenska hemslöjdsföreningars riksförbund, SAF och Sveriges industriförbund samt kompetensutredningen hälsar med tillfredsställelse att

YB tar upp denna fråga till särbehandling, understryker behovet av särskild pene­ tration av frågan eller framhåller på annat sätt vikten av de med frågan förenade problemen.

Skolöverstyrelsen finner det högst otillfredsställande att det inte varit möjligt för

YB att i förevarande sammanhang redovisa förslag angående yrkesutbildningens fördelning mellan skolan och avnämarna, hur avnämarnas utbildningsverksamhet bör organiseras och hur yrkesutbildningen överhuvudtaget bäst kan anpassas till avnämarnas föränderliga krav.

Mekanförbundet är av den bestämda uppfattningen att bl. a. frågan om sam­ arbetet mellan skolan och avnämarna måste undersökas, redovisas och remissbe- handlas innan YB:s förslag kan läggas till grund för en proposition.

Liknande synpunkter anförs av länsskolnämnderna i Malmöhus och Västman­ lands län, statens vägverk, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Kooperativa för­ bundet, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien, Högerpartiets kvin­ noförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges grossistförbund.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

6. Departementschefen

6.1. Inledning

Den utveckling som det svenska utbildningsväsendet genomgått under de senaste årtiondena har präglats av bl. a. en mycket snabb kvantitativ expansion av de fri­ villiga skolformerna. År 1950 var totala antalet elever i heltidskurser om minst fem månaders längd i yrkesskolorna ca 13 000. I de allmänna gymnasierna, han- delsgymnasiema och de tekniska gymnasierna gick vid denna tidpunkt tillsammans ca 25 000 ungdomar. Tio år senare hade dessa tal vuxit till ca 50 000 resp. 70 000. Antalet nybörjarplatser i de nämnda skolformerna motsvarade vid denna tidpunkt, dvs. början av 1960-talet, drygt 30 % av årskullen 16-åringar. I dag är antalet heltidsstuderande i yrkesskola, fackskola och gymnasium tillsammans omkring 210 000. Ca 75 % av alla ungdomar fortsätter efter genomgång av obligatorisk skola (motsvarande) i någon av de s. k. gymnasiala skolformerna.

Parallellt med den kvantitativa expansionen har de frivilliga skolformernas orga­ nisation fortlöpande setts över och reformerats. 1952 års yrkesutbildningssakkun- nigas förslag ledde till 1955 års riksdagsbeslut som var av avgörande betydelse för yrkesutbildningens snabba utveckling. Beslutet innebar bl. a. att statsbidragen av­ sevärt förbättrades.

Yrkesskolan har under vårt utbildningsväsens mest dynamiska skede visat en be­ tydande förmåga till omställning för att möta nya krav och behov både hos de ut- bildningssökande och på arbetsmarknaden. I detta syfte har yrkesskolans läroplaner fortlöpande moderniserats och under senare år har dessutom nedlagts ett betydande arbete på att utforma riksgiltiga läroplaner för all yrkesutbildning. Skolformen har haft att anpassa sig till de genomgripande förändringar i elevrekryteringen som blivit en följd av reformeringen av den obligatoriska skolan. Medan tidigare yrkes- skolelevemas förutbildning till stor del var begränsad till folkskola kommer inom några få år alla ungdomar som söker sig till yrkesutbildning att ha fått en nioårig grundutbildning. I detta betydelsefulla hänseende jämställs därmed de olika utbild- ningsvägarna inom hittillsvarande yrkesskola, fackskola och gymnasium.

Genom 1964 års beslut angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. inleddes en genomgripande omdaning av skolväsendet på stadiet ovanför grundsko­ lan, det gymnasiala stadiet. Detta reformarbete borde enligt beslutet präglas av en helhetssyn på stadiets olika utbildningsvägar. Såsom redovisats i det föregående fick detta synsätt redan i 1964 års beslut betydelsefulla praktiska konsekvenser, främst i fråga om den yttre organisationen. Principen om en samordnad planering av det gymnasiala skolväsendet fastslogs, gymnasiet kommunaliserades och ett en­

131

hetligare statsbidragssystem genomfördes för hela det gymnasiala stadiet. När det

gällde den inre utformningen behandlades i detalj fackskolan och gymnasiet. Det

förutsattes därjämte att under överblickbar tid inom det gymnasiala systemet skulle

komma att finnas utbildningsvägar som i huvudsak skulle fylla den nuvarande yr­

kesskolans uppgifter. Den närmare utformningen av dessa utbildningsvägar har

varit YB:s huvuduppgift. Beredningen har sålunda haft att föreslå riktlinjer för

yrkesutbildningens struktur, innehåll, organisation och omfattning. Grundläggande

utgångspunkter har självfallet varit förändringarna på arbetsmarknaden och det nya

rekryteringsläge som genomförandet av grundskolan innebär. Härutöver har YB

haft att beakta kravet på yrkesutbildningens inpassning i det gymnasiala skolsyste­

met. Utredningsarbetet har lett fram till att integrationen av det gymnasiala skol­

systemet bör avse inte endast dess organisation utan också utbildningens inre ut­

formning. YB:s förslag innebär att de nuvarande tre skolformerna yrkesskola, fack­

skola och gymnasium upphör och ersätts med en enda skola. Inom denna kommer

att rymmas olika utbildningsvägar anpassade till elevernas varierande intressen och

samhällets behov. En bred remissopinion har slutit upp kring dessa bärande prin­

ciper i YB:s förslag. Jag kommer i det följande att förorda att förslaget förverkli­

gas och att alltså de skolformer som bygger på grundskolan förenas i en enda skola.

I det sammanhanget tar jag också upp frågan om benämningen av den nya sko­

lan. Under beredningsarbetet har av praktiska skäl behövts ett arbetsnamn. Som

sådant har använts »mellanskolan». Jag kommer i mitt fortsatta anförande att an­

vända detta ord för att beteckna den nya skolan utan att därför ha tagit slutlig

ställning till namnet.

I mellanskolan kommer att ingå de utbildningslinjer som omfattas av nuvarande

fackskola och gymnasium. Några ändringar i fråga om utformningen av dessa

linjer föreslås inte i detta sammanhang. Vidare avses mellanskolan omfatta linjer i

enlighet, med YB:s förslag med de ändringar och modifikationer jag i det följande

förordar. Dessa senare linjer kommer att ersätta nuvarande yrkesskola. Jag vill i

detta sammanhang framhalla att alla utbildningslinjer, alltså även gymnasiets och

fackskolans, syftar mot framtida yrkesverksamhet även om arten och graden av yr­

kesinriktning kan växla. Av rent praktiska skäl använder jag emellertid i det föl­

jande yrkesutbildning inom mellanskolan såsom ett begrepp som svarar mot dagens

yrkesskola. Till frågan om denna utbildnings utformning, omfattning m. m. åter­

kommer jag i följande avsnitt.

Den nu aktuella reformen är en mycket betydelsefull etapp på vägen mot vad

som i 1964 års reform betecknades som ett huvudmål för utbildningspolitiken,

nämligen genomförandet av en minst tvåårig ungdomsskola. Det är emellertid an­

geläget att framhålla att arbetet med förnyelse av vårt skolväsen ständigt måste

fortgå. För fackskolans och gymnasiets del har skolöverstyrelsen nyligen påbörjat

en läroplansöversyn, vilken liksom arbetet inom 1968 års utbildningsutredning kan

förutsättas komma att påverka mellanskolans utformning i framtiden.

De förslag som härmed läggs fram avser väsentligen allmänna riktlinjer för en

reformering av det frivilliga skolväsendet. Sådana frågor som utformningen av yr-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kesutbildningslinjer, läroplaner, lärarutbildning och statsbidragsregler behandlas företrädesvis från principiella utgångspunkter. Detalj spörsmål berörs endast i be­ gränsad omfattning. Vad det nu gäller är sålunda att fatta principbeslut som skall ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet och arbetet med olika enskild­ heter. Beträffande vissa frågekomplex måste dessutom som framgår av det följan­ de ytterligare utredning avvaktas.

6.2 Yrkesutbildningens utformning

Skolväsendet har under senare år blivit allt mindre differentierat och specialise­ rat och i stället kommit att karakteriseras av större sammanhållning i den inre or­ ganisationen och ökad bredd i fråga om utbildningens inriktning. Belysande är den etappvisa reformeringen av den obligatoriska skolan, markerad av försöksverksam­ heten med enhetsskola, 1962 års grundskolereform och det i år framlagda förslaget till översyn av läroplan för grundskolan. På det gymnasiala stadiet innebar 1964 års reform bl. a. att tidigare skilda gymnasieformer ersattes av ett sammanhållet kom­ munalt gymnasium som inrymmer studievägar med bred inriktning och en förhål­ landevis sen differentiering. Som en riktpunkt för utvecklingen av stadiet i dess helhet uttalades år 1964 vidare att de olika studievägarna måste samordnas när det gäller målsättning och organisation. I fråga om den yttre organisationen fastställdes som redovisats i det föregående riktlinjer för en samordnad planering. Huvudsyftet med den nu aktuella reformen är att fullfölja 1964 års beslut med en samordning på det inre planet, främst ifråga om principerna för yrkesutbildningens uppbygg­ nad och utformning i stort men i viss utsträckning också i fråga om dess närmare innehåll.

Yrkesutbildningen rymmer för närvarande ett mycket stort antal kurser av vilka var och en i regel redan från början är starkt specialiserad. En sådan utformning är enligt YB:s bedömning inte ändamålsenlig med hänsyn till de snabba förändringar­ na på arbetsmarknaden. YB anser att arbetsmarknadens krav liksom ungdomens önskemål och behov tillgodoses bättre av en yrkesutbildning som i sin principiella uppbyggnad närmare ansluter sig till vad som gäller för övriga delar av det gymna­ siala stadiet. Man föreslår sålunda att yrkesutbildningen uppdelas på färre linjer och att varje linje i utbildningens början skall få en bred utformning som svarar mot flera besläktade yrken. Genom successiv differentiering på gre­ nar och varianter målinriktas sedan utbildningen mot bestämda yrken eller yrkes­ områden.

YB framhåller vidare vikten av att yrkesutbildningen utformas så att den fram­ står som ett valvärt alternativ till den utbildning som motsvaras av nuvarande fack­ skola och gymnasium. Alla utbildningsvägar inom mellanskolan måste därför vara likvärdiga i vissa grundläggande avseenden. Bredden i utbildningen och den suc­ cessiva differentieringen bidrar till en sådan likvärdighet. YB:s förslag om större enhetlighet i fråga om utbildningstidens längd, ökade inslag av allmänna ämnen

och möjligheter till s. k. fritt tillval i yrkesutbildningen utgör andra betydelsefulla bidrag härtill.

Samtidigt som YB sålunda föreslagit en i stort likartad utformning av mellansko- lans studievägar betonas att yrkesutbildningen måste vara klart målinriktad och förbereda för direkt utträde i arbetslivet.

Den av YB föreslagna principiella uppbyggnaden av yrkesutbildningen såsom en i regel tvåårig utbildning indelad på linjer med bred inriktning och successiv differentiering på grenar och varianter har med några få undantag fått ett positivt mottagande i remissyttrandena. De remissinstanser som kritiserat förslaget har ut­ talat farhågor för att man skall gå miste om viktiga element av specialisering och färdigutbildning i den nuvarande yrkesutbildningen. Sådana uttalanden har nära sammankopplats med synpunkter på det av YB föreslagna utrymmet för allmänna ämnen och fritt tillval.

Enligt min mening uppvägs begränsningar i specialisering och i graden av färdig­ utbildning mer än väl av de värden som ligger i att utbildningen blir mer allsidigt användbar och underlättar anpassning till förändringar på arbetsmarknaden. Vidare bör observeras att förslaget i fråga om många utbildningsvägar innebär att utbild­ ningstiden förlängs. Den nya yrkesutbildningen kan sålunda förutsättas i allmän­ het komma att ge väl så god grund för yrkesutövning som nuvarande utbildning. Den bredare uppläggningen av utbildningen bör också göra det lättare att rätt av­ väga utbildningskapaciteten i förhållande till rekryteringsbehovet.

Den problematik som gäller förhållandet mellan utbildningen och avnämarkra- ven torde komma att ytterligare belysas av den utredning angående samverkan mel­ lan skola och näringsliv som pågår inom YB.

Jag finner sålunda övervägande skäl tala för att mellanskolans yrkesutbildning utformas i huvudsak enligt YB:s förslag, dvs. som en utbildning med bred inrikt­ ning och med en successivt genomförd differentiering. Jag tillstyrker att denna ut­ bildning i regel skall omfatta två år. I likhet med YB räknar jag dock med möj­ ligheten av såväl längre som kortare utbildningstider. Jag tillstyrker att utrymme skall finnas dels för allmänna ämnen, dels för fritt tillval. Jag återkommer i det föl­ jande till den närmare utformningen av utbildningen i dessa grundläggande avse­ enden. En yrkesutbildning utformad enligt dessa riktlinjer innebär en väsentlig höjning av utbildningsnivån på yrkesutbildningens område.

Den förordade uppbyggnaden av yrkesutbildningen innebär att utbildningen inom varje linje inleds med vad YB kallar ett basblock. Detta består av moment som är gemensamma i utbildningen för de olika yrken eller yrkesområden linjen leder fram till. Differentieringen av utbildningen sker genom en successiv uppspaltning på allt mer avgränsade block med mindre av gemensamt innehåll. Det förtjänar fram­ hållas att blockprincipen endast är en annan benämning för principen om succes­ siv differentiering. Såväl gymnasiets som fackskolans läroplaner är uppbyggda på detta sätt.

En viktig fråga vid utformningen i detalj av yrkesutbildningens läroplaner är hur omfattande basblocken skall göras, dvs. vilka yrken som utbildningen inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

133

1 34

ett block skall förbereda för och hur stor del av utbildningstiden som skall avdelas

för ett block. Som framhållits i t. ex. skolöverstyrelsens yttrande innefattar kon­

struktionen av block ett flertal problem, pedagogiska, skolorganisatoriska och eko­

nomiska. Förutom att de olika yrken, som skall tillgodoses inom ett block, givet­

vis bör vara besläktade måste man förutsätta att utbildningen för dessa yrken ställer

likartade krav på materiella och personella resurser. Mycket omfattande block

kan ställa stora krav på resurser. Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning att man

tills vidare inte bör konstruera alltför stora block. De praktiska erfarenheterna och

det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet får utvisa vilka förändringar

som bör göras.

Jag har i det föregående konstaterat att utvecklingen lett till allt mer samman­

hållna skolformer med ökade inslag av allmän utbildning. Detta gäller

både den obligatoriska skolan och skolorna på det gymnasiala stadiet. I likhet med

YB och ett stort antal remissinstanser finner jag det sannolikt att de snabba för­

ändringarna i samhälle och arbetsliv kommer att medföra ökade krav på allmän

orientering och på kommunikationsfärdigheter hos medborgarna. Det är också

sannolikt att flertalet ungdomar som efter genomgång av grundskola avser att fort­

sätta i mellanskolan kommer att i allt större utsträckning efterfråga inslag av all­

män utbildning. Mot denna bakgrund har jag i det föregående tillstyrkt att läropla­

nerna skall innefatta ett utrymme för allmänna ämnen. Omfattningen av detta ut­

rymme och vilka ämnen som bör förekomma är frågor som föranlett olika synpunk­

ter under remissbehandlingen av YB:s förslag. Några remissinstanser ifrågasätter

dessutom om de allmänna ämnen det här gäller bör göras obligatoriska.

Utrymmet för allmänna ämnen får vägas mot en minskad undervisningstid i yr-

kesteknik. Från båda de nyss nämnda utgångspunkterna, samhällets och arbetsli­

vets krav resp. ungdomarnas önskemål, kan skäl i och för sig anföras för större

inslag av allmän utbildning än YB föreslagit. Å andra sidan måste beaktas att

utrymmet för yrkesteknik minskas också genom de av YB föreslagna förändringarna

av lärotiderna, en fråga till vilken jag senare återkommer. Jag finner den av YB

gjorda avvägningen rimlig och tillstyrker att de allmänna ämnena får i huvud­

sak den omfattning som YB föreslagit. Svenska, arbetslivsorientering och gym­

nastik bör enligt min mening vara obligatoriska ämnen. Det kan framhållas att

YB:s förslag om införande av ämnet arbetslivsorientering på yrkesutbildningslin-

jernas läroplaner har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Vidare bör,

såsom redan är fallet i fackskoia och gymnasium, finnas timme till förfogande.

Härtill kommer obligatoriskt tillval av ytterligare minst ett allmänt ämne. Det bör

här finnas möjlighet att välja även andra ämnen än de av YB föreslagna (engelska,

samhällskunskap och religionskunskap), exempelvis matematik. Jag finner det rik­

tigt att man vid utformningen av yrkesutbildningens allmänna ämnen eftersträvar

överensstämmelse med de läroplaner som gäller för fackskolan. Häri ligger

ett värde dels med hänsyn till möjligheten att samordna undervisningen inom skilda

studievägar i mellanskolan för att utnyttja gemensamma resurser, dels med hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

135

syn till den även från andra synpunkter önskvärda inre integrationen inom mellan- skolan. Jag är dock medveten om att i åtskilliga sammanhang kan uppstå prak­ tiska svårigheter att åstadkomma en reell samundervisning mellan yrkesutbild- ningslinjer och linjer motsvarande dem som ingår i nuvarande fackskola. Det är för övrigt av vikt att samordning och samundervisning kommer till stånd också mellan olika slag av yrkesutbildningslinjer.

Den av YB antydda möjligheten för elever med särskilda svårigheter i vissa allmänna ämnen att helt eller delvis bli befriade från den obligatoriska undervis­ ningen i dessa ämnen bör enligt min mening hållas öppen men tillämpas med åter­ hållsamhet.

YB:s förslag om s. k. fritt tillval har tilldragit sig stort intresse vid remiss­ behandlingen. Förslaget innebär att en del av undervisningen i yrkesteknik efter den enskilde elevens val utbyts mot undervisning i andra ämnen som förekommer inom mellanskolan. YB har i YB III ytterligare utvecklat och preciserat innebörden av sitt förslag. I remissyttrandena har åtskilliga invändningar framförts. Bl. a. uttalas farhågor för att yrkeskunnandet kommer att urholkas. Organisatoriska och sche­ matekniska svårigheter påtalas och man befarar också att anordningen kommer att bli mycket resurskrävande. Skolöverstyrelsen, som i sitt yttrande över YB I var skeptisk, redovisar dock i yttrandet över YB III en positiv inställning till den utformning förslaget fått i detta betänkande. Överstyrelsen utvecklar därvid utför­ ligt sin syn på syftet med det fria tillvalet och tillämpningen av anordningen. Att förslaget om fritt tillval, som rymmer så många både principiella och praktiska nyheter, rönt stor uppmärksamhet både av positiv och av negativ art finner jag naturligt. Det kan bli ett väsentligt bidrag till utvecklingen av yrkesutbildningen men det är obestridligt att anordningen också kan få ogynnsamma effekter om den inte utnyttjas rätt. För att undvika sådana effekter är det viktigt att den utbildning, som en elev vill välja, naturligt anknyter till elevens studieprogram i övrigt. Därför bör tillvalet normalt syfta till att underbygga eller fördjupa den yrkesinriktade ut­ bildningen eller att möjliggöra en sidoordnad men alltjämt målinriktad yrkesutbild­ ning. På detta sätt bör tillvalet kunna bli ett värdefullt element i den framtida yr­ kesutbildningen. Möjligheten att genom tillval förbereda en övergång från yrkesut­ bildningslinjer till andra linjer inom mellanskolan bör däremot enligt min mening utnyttjas endast i begränsad omfattning. Utan att jag därmed åsyftar att personligt utformade tillval skall hindras finner jag det nödvändigt att skolöverstyrelsen ut­ arbetar exempel på tillval för att underlätta för eleverna att bedöma vilka val som lämpligen kan kombineras med utbildningen inom viss linje. Överstyrelsen bör där­ vid beakta vad som i det föregående anförts angående det primära syftet med tillvalet.

Det utrymme som anslås för fritt tillval kan i och för sig tänkas växla alltefter linjernas karaktär. Med hänsyn till det tidigare framhållna önskemålet om att olika utbildningar i stort skall vara utformade på samma sätt bör emellertid utrym­ met för fritt tillval i huvudsak vara lika stort på alla utbildningslinjer. Från denna synpunkt bör det av YB angivna tidsutrymmet, högst 12 veckotimmar, kunna tjäna

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

som en ungefärlig gemensam riktpunkt vid det fortsatta läroplansarbetet. I den

mån det bedöms nödvändigt kan avvikelser härifrån komma i fråga för vissa

utbildningslinjer. Eftersom ett meningsfullt tillval normalt bör förutsätta erfaren­

het av det utbildningsområde som eleven inriktar sig på räknar jag med att till­

valet i huvudsak förläggs till årskurs 2. Praktiska skäl, exempelvis det förhållandet

att en viss yrkesutbildning i betydande utsträckning är förlagd till en arbetsplats,

kan emellertid föranleda avvikelse från denna regel.

YB har inte sett som sin uppgift att lägga fram förslag till alla ifrågakommande

läroplaner inom yrkesutbildningen. Avsikten med de planer, som utarbetats,

har bl. a. varit att ge underlag för bedömning av principförslagen. YB framhåller

att läroplanerna bör vara generella men att de inte får bindas i ett stelt system utan

att de måste bearbetas och förnyas fortlöpande. Vid remissbehandlingen har man

också pekat på behovet av att läroplanerna fortlöpande revideras och kontinuerligt

anpassas till arbetslivets krav. Jag delar de synpunkter som framförts i dessa av­

seenden. Ett omfattande arbete av motsvarande slag har under senare år utförts

av skolöverstyrelsen och pågår alltjämt i syfte att modernisera och förenhetliga läro­

planerna för yrkesskolan. Att fullfölja YB:s läroplansarbete är således en naturlig

fortsättning av den verksamhet som pågår i skolöverstyrelsen.

Sammanförandet av yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet till en skolform får

konsekvenser också för den rent författningstekniska utformningen av läroplanerna.

F. n. fastställs gymnasiets och fackskolans läroplaner av Kungl. Maj:t eller, efter

bemyndigande av Kungl. Maj:t, av skolöverstyrelsen. Yrkesskolans läroplaner

fastställs däremot av skolöverstyrelsen. Det är naturligt att det i framtiden bör

finnas en samlad läroplan för mellanskolan som innehåller centrala bestämmelser

såsom mål och allmänna anvisningar samt timplaner eller riktlinjer för timplaner.

Därutöver kommer att finnas kursplaner och anvisningar för olika linjer och äm­

nen. Läroplanens olika delar bör fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj:ts bemyndigande, av skolöverstyrelsen.

Den närmare utformningen av de linjer, som YB föreslagit är

en fråga som i det stora hela inte fordrar beslut av riksdagen. Den omfattar ett

stort antal detaljspörsmål som får behandlas i det fortsatta läroplansarbetet. I

remissvaren har framkommit synpunkter som därvid bör beaktas. I många fall

är det fråga om konkretisering av de tidigare relaterade allmänna synpunkterna på

utbildningsblockens utformning. I förevarande sammanhang tar jag upp några

spörsmål som särskilt uppmärksammats vid remissbehandlingen.

Som framgått av det föregående har YB i vissa fall i YB III modifierat sina i

YB I framlagda förslag. I YB III har sålunda föreslagits ett alternativ till det ur­

sprungligen sammanhållna maskin- och eltekniska blocket. Alternativet innebär

att man i stället för en linje utformar tre separata linjer, nämligen mekanisk linje,

fordonslinje och el-telelinje. Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har

framhållit att ett sammanhållet maskin- och eltekniskt block skulle vara alltför

137

omfattande och förutsätta synnerligen stora investeringar. De har därför anslutit sig till alternativet med tre separata linjer. Även jag anser att man i första hand bör ta fasta på förslaget med separata linjer vid de fortsatta övervägandena. Möj­ ligen kan det ifrågakomma att organisera ett sammanhängande block på någon ort där elevunderlaget är mycket stort och där resurssynpunkter inte talar mot en sådan organisation.

Förslaget till läroplan för den byggnadstekniska linjen har mött stark kritik vid remissbehandlingen. Kritiken har riktats främst mot att det gemensamma basblocket omfattar utbildning även för lågfrekventa yrken som utbildningsmässigt inte anses vara nära sammanhörande. Skolöverstyrelsen menar att ett genomförande av för­ slaget skulle leda till en otymplig organisation som blir svår att förverkliga särskilt på mindre orter. På praktiskt taget alla utbildningsorter med byggnadsteknisk linje skulle dessutom fordras en kraftig förstärkning av resurserna för att möjliggöra utbildning i de lågfrekventa yrkena. Med hänsyn härtill förordar överstyrelsen en annan uppbyggnad av utbildningen. Det finns enligt min bedömning skäl att i det fortsatta läroplansarbetet ytterligare bearbeta den byggnadstekniska linjens ut­ formning med ledning av den framförda kritiken och de i samband därmed fram­ komna konstruktiva förslagen.

Införandet av en estetisk linje i yrkesutbildningen har i stort sett undantagslöst hälsats med tillfredsställelse vid remissbehandlingen. Den närmare utformningen av linjen har emellertid föranlett delade meningar. Jag vill i sammanhanget erinra om att musikutbildningssakkunniga våren 1968 överlämnade ett betänkande »Mu­ sikutbildning i Sverige» (SOU 1968: 15) i vilket lades fram förslag om bl. a. musik­ utbildningen på det gymnasiala stadiet. De sakkunniga beräknas senare i år över­ lämna betänkande med förslag till läroplaner för denna utbildning. Jag är inte nu beredd att ta ställning till frågan hur den estetiska utbildningen inom mellan- skolan bör organiseras, då jag finner det nödvändigt att behandla förslagen från YB och musikutbildningssakkunniga i ett sammanhang. Även konstnärsutbild- ningssakkunnigas utredningsarbete rörande den högre konstfackliga utbildningen kan behöva beaktas.

I fråga om den konsumtions- och vårdtekniska utbildningen är de i remissytt­ randena redovisade meningarna delade. En del remissinstanser anser att konsum- tionsteknisk och vårdteknisk utbildning bör kunna hållas samman under den första terminen medan andra förordar en delning från början på två linjer. Båda alterna­ tiven har ett stort antal förespråkare. För ett gemensamt konsumtions- och vård- tekniskt basblock talar enligt vissa bedömare främst de rekryteringsmöjligheter för vårdutbildningen som en bred basutbildning skulle innebära. Mot en sådan kon­ struktion talar enligt andra bedömares mening riskerna för förlängning av utbild­ ningstiden och svårigheterna att inom denna ram organisera en effektiv vårdyrkes­ utbildning. Denna utbildning anses nämligen kräva nära tillgång till sjukvårdens personella, materiella och tekniska resurser.

Valet mellan olika alternativ för utformningen av linjer inom yrkesutbildningen påverkas — som framgått av den föregående redovisningen — inte sällan av yttre

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

organisatoriska förhållanden, häri inbegripet i vissa fall kvarstående olikheter i fråga om huvudmannaskapet. På grund härav kan det ibland visa sig olämpligt att välja ett alternativ som från andra synpunkter vore den mest ändamålsenliga lösningen. Jag återkommer mer allmänt till dessa problem i det följande då jag tar upp frågan om genomförandet av den aktuella reformen. Det kan emellertid här konstateras att man vid utformningen av utbildning för vårdyrken har att be­ akta att sjukvårdshuvudmännen byggt upp en omfattande organisation för vård­ yrkesutbildning och att delar av sådan utbildning måste förläggas till arbetsplat­ ser inom vårdorganisationen oberoende av hur man i övrigt organiserar och utfor­ mar utbildningen. Otvivelaktigt måste sålunda en betydande del av vårdyrkesut­ bildningen allt framgent bedrivas i anslutning till sjukvårdens institutioner. Detta gäller i synnerhet mer specialiserad utbildning. Samtidigt är det uppenbart att en isolering av vårdyrkesutbildningen från mellanskolan kan medföra svårigheter att rekrytera personal till den expanderande vårdsektorn. I vilken mån en förening av konsumtionsteknisk och vårdteknisk utbildning i inledningsskedet av utbild­ ningen kan på ett avgörande sätt påverka rekryteringen är svårt att bedöma utan stöd av erfarenheter. Det är därför enligt min mening av värde att man prövar båda de alternativ jag nyss redogjort för. Jag förutsätter därvid att utbildningen ut­ formas så att inga avgörande olikheter i utbildningsresultaten uppkommer. Erfa­ renheterna får så småningom ge underlag för ett ställningstagande till hur utbild­ ningen på de konsumtionstekniska och vårdtekniska områdena slutligt bör orga­ niseras.

Frågan huruvida storhushållspersonal bör utbildas såväl inom konsumtions­ teknisk som inom livsmedelsteknisk linje har också blivit föremål för skiljaktiga meningar vid remissbehandlingen. Enligt min mening bör sådan utbildning organi­ seras inom två linjer endast om det finns behov av två väsentligt olika utbildnings- vägar, vilket framskymtat i vissa remissyttranden. Vid det fortsatta läroplansarbe- tet vilket såsom är brukligt bör bedrivas i samråd med vederbörande företrädare för arbetsgivare och anställda, bör klarhet i denna fråga kunna nås.

Pedagogiska och metodiska frågor inom yrkesutbildningen har i YB III ägnats stort utrymme. YB behandlar dels frågor som nära samman­ hänger med läroplansförslagen, dels frågor som sammanhänger med den långsik­ tiga utvecklingen av yrkesutbildningen. I YB:s läroplansförslag har vad som med dagens terminologi kallas yrkesarbete och yrkesteori samt vissa läroämnen med teknisk eller annan yrkesspecifik karaktär sammanförts till ett ämnesblock beteck­ nat yrkesteknik. YB föreslår att den praktiska och den teoretiska undervisningen inom detta ämnesblock integreras. Integreringen medför enligt YB en effektivise- ring av undervisningen genom att eleverna får lättare att läsa in olika delar av ett naturligt sammanhängande ämnesområde och genom att de också får en bättre motivation för studier av grundläggande teoretiska moment. Jag har, liksom huvud­ delen av remissinstanserna som yttrat sig i frågan, funnit YB:s argument för en in­ tegrerad undervisning i yrkesteknik övertygande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

139

Undervisningen i det integrerade ämnet yrkesteknik synes i viss utsträckning kräva en annan metodik än den som nu används. Det kan t. ex. röra sig om under­ visning med tillhjälp av arbetsinstruktioner eller i form av stationsutbildning vilket närmast är en form av programmerad undervisning. De metodiska problemen får närmare övervägas vid det fortsatta läroplansarbetet varvid hänsyn måste tas, bl. a. till vilken utbildning lärarna måste ha för att kunna undervisa i det integrerade ämnet yrkesteknik. Härvid bör även beaktas om undervisningen i ämnet skall handhas av en lärare eller av flera lärare i samverkan. Därutöver bör man observera den snabba utvecklingen inom yrkesutbildningen liksom inom praktiskt taget all annan utbildning mot en ökad individualisering av undervisningen. Ett sätt att upp­ nå ökad individualisering är att ge utbildning i form av stationsutbildning eventuellt med hjälp av arbetsinstruktioner. En fortsatt utveckling mot ökad individualise­ ring bör sålunda vara väl förenlig med en integrerad undervisning i yrkesteknik.

Jag vill i detta sammanhang något beröra ett specialproblem. Från YB:s sida har understrukits värdet av att använda vad YB kallar externa arbetsobjekt vid yrkesutbildningen, t. ex. utbildningsbyggen och legoarbeten. Många remissinstanser delar denna uppfattning. Användningen av externa arbetsobjekt kan emellertid ofta medföra svårigheter när det gäller att förverkliga den individualiserade under­ visningen. Det är en viktig uppgift att söka finna former som möjliggör en indivi­ dualiserad undervisning även när man tar i anspråk externa arbetsobjekt vid un­ dervisningen.

I yrkesskolan gäller f. n. den sjugradiga s. k. absoluta betygsslcalan som i övrigt avskaffades i och med införandet av grundskolan, det nya gymnasiet och facksko­ lan. YB föreslår nu att en femgradig relativ betygsskala införs. Klart är att eleverna i yrkesutbildningen i allmänna ämnen bör bedömas på samma sätt som elever i t. ex. fackskolan. I dessa ämnen bör således relativ betygsättning tillämpas. I fråga om yrkestekniken bryter sig meningarna starkt i remissyttrandena. Skolöverstyrelsen och ett antal företrädare för avnämarsidan vänder sig mot YB och förordar en ab­ solut betygsättning som skall anknyta till vissa objektiva normer. Hur sådana nor­ mer skall utformas framgår emellertid inte av remissvaren. Det är därför svårt att nu slutgiltigt behandla denna fråga. Det får ankomma på skolöverstyrelsen att ge­ nom fortsatta undersökningar och överväganden ge underlag för ett mera defini­ tivt ställningstagande.

YB förordar att den s. k. prövotiden slopas. Förslaget har vunnit stöd hos flerta­ let remissinstanser som yttrat sig därom och jag tillstyrker det också.

I fråga om studie- och yrkesvägledning vill jag först framhålla att den självfallet är lika viktig inom yrkesutbildningen som inom nuvarande gym­ nasium och fackskola. En gemensam organisation för denna verksamhet inom mel- lanskolans olika utbildningslinjer måste tillskapas. På gymnasiet och fackskolan ombesörjes i dag studie- och yrkesvägledningen av yrkesvägledare inom arbets­ marknadsverket samt av kuratorer och lärare. Med hänsyn till de ökade krav som verksamheten inom en integrerad mellanskola kommer att ställa måste organisa­

140

tionens framtida utformning omprövas. Självfallet kan denna fråga inte isoleras

från frågan om utformningen av motsvarande verksamhet inom grundskolan. Jag

vill erinra om vad jag anfört i denna fråga i propositionen angående revidering av

läroplan för grundskolan (1968: 129). Jag avser att senare återkomma med förslag

i ämnet.

YB understryker starkt behovet av pedagogisk forskning och ut­

vecklingsarbete på yrkesutbildningens område bl. a. med hänsyn till att

forskningen hittills i stor utsträckning kommit att koncentreras på problem inom

grundskola, gymnasium och fackskola. Med hänsyn inte minst till att yrkesutbild­

ningen sannolikt blir den mest resurskrävande av mellanskolans utbildningsvägar

finner jag i likhet med YB angeläget att forskningen i större utsträckning än hittills

tar upp yrkesutbildningens problem. Det ankommer på skolöverstyrelsen att verka

för att den pedagogiska forskningen och utvecklingsarbetet i fråga om yrkesutbild­

ningen ger underlag för en löpande förnyelse av denna utbildning. Pedagogikutred­

ningen torde enligt vad jag erfarit komma att behandla organisatoriska åtgärder

som kan bidraga till en intensifiering av den yrkespedagogiska forskningen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

6.3 En sammanhållen mellanskola

En av drivkrafterna bakom den pågående omdaningen av det gymnasiala skol­

systemet är den mycket snabba kvantitativa utveckling som de olika

skolformerna har genomgått. Yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet kan i dag

ta emot sammanlagt drygt 75 % av alla 16-åringar. I början av 1970-talet torde

det frivilliga skolväsendets dimensionering komma att motsvara minst 85 % av

årskullen 16-åringar. Enligt min bedömning kommer på sikt praktiskt taget alla

ungdomar att efter grundskolan gå vidare till fortsatt utbildning.

Yrkesskolans andel motsvarar f. n. drygt 30 % av årskullen. Det ligger i sakens

natur att beräkningar rörande den framtida dimensioneringen av yrkesutbildningen

måste grundas på ganska osäkra och grova bedömningar. Tre faktorer är i detta

sammanhang av betydelse, nämligen elevernas utbildningsönskemål, arbetslivets

efterfrågan och utbildningsresurserna. I samband med ställningstagandena år 1964

till gymnasie- och fackskoleutredningarnas förslag konstaterades att utbildningspla­

neringen måste innefatta en avvägning mellan dessa olika faktorer. På yrkesutbild­

ningens område är det måhända motiverat •— trots utbildningens breda inriktning

— att låta arbetslivets efterfrågan få större inverkan än i fråga om den mer allmänna

mellanskoleutbildningen. I fråga om elevernas fördelning på yrkesutbildning för

olika arbetsmarknadssektorer finner jag i likhet med flertalet remissinstanser att

YB:s beräkningar måste anses som i hög grad preliminära. De bör dock kunna ut­

nyttjas under de närmaste åren som mycket ungefärliga riktpunkter för planerings­

arbetet. Det är angeläget att man vid arbetet med att skapa ett bättre underlag för

utbildningsplaneringen observerar att arbetsmarknadens behov inte tillgodoses en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

141

bart genom ungdomsutbildningen utan att denna måste kompletteras med vuxen­ utbildning, inbegripet arbetsmarknadsutbildning.

Den växande andel av årskullen som genomgår utbildning på mellanskolesta- diet tillsammans med den genomsnittliga förlängning av utbildningstiderna som successivt ägt rum och som ytterligare följer av här framlagda förslag ger till re- slutat att yrkesutbildningens totala omfattning växer betydligt. Jag återkommer i ett senare sammanhang till frågan om vilken inverkan denna utveckling får på medelsbehoven och resursbehoven för ifrågavarande utbildning.

Genom 1964 års riksdagsbeslut om reformering av det gymnasiala skolsystemet fastslogs nya principer för den yttre planeringen av detta system. Såsom jag konstaterat i det föregående skall denna planering grundas på en helhets­ syn på de olika utbildningsvägarna vilka måste samordnas i fråga om målsättning, organisation och resursutnyttjande. YB:s synpunkter och överväganden utgör en bekräftelse på riktigheten hos dessa principer. Den yttre planeringen utgår också redan från det principiella ställningstagandet år 1964 att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan skall bilda ett sammanhängande system. Detta ställningstagande bör nu fullföljas till att avse även den inre organisationen. Gymnasium, fackskola och yrkesskola bör sålunda upphöra som självständiga skolformer och ersättas av en sammanhållen skolform. Jag återkommer i det följande till frågan om tidpunkten för genomförandet av detta förslag och den närmare avgränsningen av skolformen.

Det har framkommit en rad förslag till namn på den nya skolan, såsom fortsättningsskola, gymnasieskola, gymnasium, högskola, läroverk, mellan- skola, påbyggnadsskola, sekundärskola, trivialskola, ungdomsskola och överskola. Skäl kan anföras för benämningen ungdomsskola. Den är ny i vårt land och ger därför inga missvisande associationer till nuvarande eller tidigare skolformer. Mot namnet kan dock anföras att det knappast ger en riktig anknytning till åldersstadiet. Grundskolan är ju inte en barnskola, och det kan för övrigt noteras att exempelvis i Norge det högsta stadiet i grundskolan kallas »ungdomsskole». Namnet högskola vore bl. a. med hänsyn till internationell terminologi mycket lämpligt. I Sverige har emellertid ordet av hävd en annan betydelse än motsvarigheten »high school» och är fortfarande bundet vid utbildningsanstalter på det eftergymnasiala stadiet. Det är knappast realistiskt att räkna med att ordet högskola skulle kunna reserve­ ras för det gymnasiala stadiet. Av de övriga föreslagna namnen kan knappast några andra än gymnasium ■— eventuellt gymnasieskola — och mellanskola komma i fråga. Mot beteckningen gymnasium kan bl. a. den invändningen resas att den i internationella sammanhang leder tanken till något helt annat än en skola. Mellan­ skola kan å andra sidan också vara missvisande, eftersom för många elever utbild­ ningen är avslutad i och med att de gått igenom denna skola. Som jag tidigare nämnt har jag för egen del inte tagit slutlig ställning i namnfrågan men använder som arbetsnamn »mel lanskol an». Med ledning av den fortsatta diskussionen kom­ mer jag senare att föreslå Kungl. Maj:t att fastställa namnet på den nya skolan.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Jag har tidigare föreslagit att de olika utbildningsvägarna i mellanskolan organi­

seras enligt vissa gemensamma grundläggande principer såsom i fråga om utbild­

ningens längd, bredd, successiva differentiering och ämnesinnehåll. Införandet av

en skola med denna utformning innebär enligt min mening ett viktigt steg mot en

upplösning av nuvarande status- och prestigebundna värderingar av olika studie­

vägar och yrkesområden. Den redan beslutade planeringen för gymnasiet, fack­

skolan och yrkesskolan tillsammans med den nu föreslagna inre samordningen

kommer vidare att skapa förutsättningar för ett gemensamt effektivt utnyttjande av

de materiella och personella resurser som behövs för utbildningen. När alla ut-

bildningsvägar inom det frivilliga skolväsendet ryms inom en enda skola låter de

sig grupperas på annat sätt än som f. n. sker genom uppdelningen på gymnasium,

faclcskola och yrkesskola. I den mån en indelning av utbildningsväsendet på det

gymnasiala stadiet fordras anser YB det naturligare och lämpligare att samman­

föra studievägarna till tre sektorer, nämligen humanistisk-social, ekonomisk och

naturvetenskaplig-teknisk sektor. Det finns emellertid enligt min mening inte skäl

att nu binda sig vid en sådan indelning. Frågan får tas upp om och när ett behov

av att terminologiskt sammanföra de olika utbildningsvägarna till större enheter ak­

tualiseras.

Vid planeringen för mellanskolan bör man i enlighet med de

riktlinjer som fastställdes genom 1964 års riksdagsbeslut sträva efter att på varje

ort med mellanskoleutbildning erbjuda flertalet studievägar inom mellanskolan.

Organisationen av dessa studievägar på skolenheter bör grundas på principen om

s. k. horisontell samordning. Detta innebär att i första hand mellanskolans studie­

vägar samorganiseras, medan vertikal samordning av grundskola och mellanskola

bör ske endast då särskilda skäl föreligger. Varje skolenhet bör vidare erbjuda ett

allsidigt val av studievägar. Man bör alltså undvika att organisera skolenheter med

en ensidig inriktning mot ett enda område, t. ex. enbart det tekniska eller enbart det

ekonomiska. Detta betyder dock inte att skolenheterna behöver vara identiska.

Då flera mellanskolenheter finns i en kommun kan och måste ibland utbildningen

vid de olika skolenheterna av resursskäl ha sin tyngdpunkt inom skilda områden.

De riktlinjer jag här angett för planeringen kan i åtskilliga fall förverkligas först på

längre sikt. Avvikelser måste kunna förekomma. I vilken omfattning och hur länge

det kommer att finnas kvar yrkesutbildning utanför de orter som kommer att ha

en mer fullständig mellanskola, dvs. i stort sett dagens gymnasieorter, får utveck-

ligen utvisa. Detta betyder att utbildningen utanför dagens gymnasieorter bör kunna

bibehållas så länge det finns en tillfredsställande elevtillströmning och ett klart av­

nämarintresse för utbildningen. Förmodligen kommer det alltid att förekomma

vissa speciella slag av utbildning som inte naturligt kan inordnas i en större mellan-

skolenhet. I sådana fall bör likväl utbildningen i möjligaste mån utformas enligt de

riktlinjer jag angett i det föregående. Exempelvis bör finnas undervisning i allmän­

na ämnen samt — så långt det låter sig göras med hänsyn till tillgång på lärare och

undervisningsgruppernas storlek — fritt tillval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

143

Införandet av mellanskolan medför vissa avgränsningsproblem. Jag

avser bl. a. frågan huruvida sådan utbildning som f. n. kräver en längre för­

praktik, exempelvis sjöbefälsutbildning, skall hänföras till mellanskolan. Det är vi­

dare inte självklart att mellanskolan på sikt skall omfatta exempelvis sjuksköterske-

utbildningen, fastän denna har nära samband med vårdbiträdes- och undersköter-

skeutbildningen. YB har inte i detalj berört sådana avgränsningsproblem. T. v. bör

av praktiska skäl — bl. a. med hänsyn till nuvarande statsbidragsregler — mellan-

skolebegreppet ges en vid tolkning så att i varje fall all utbildning som i dag får

statsbidrag via anslaget till kommunala gymnasiala skolor omfattas av begreppet.

De problem jag här har aktualiserat berör huvudsakligen gränsdragningen mellan

vad som i dag kallas gymnasial och eftergymnasial utbildning. Jag räknar därför

med att arbetet inom den år 1965 tillsatta kompetensutredningen samt inom 1968

års utbildningsutredning, vars uppdrag omfattar utredning rörande den fortsatta

planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m., kommer att skapa

klarhet i sådana fall. I övrigt ankommer det på skolöverstyrelsen att uppmärksam­

ma avgränsningsfrågor.

YB tar också upp vissa frågor av praktisk-organisatorisk natur, nämligen om

elevområden för yrkesutbildningen och om elevantalet i heltids­

kur s e r. YB anser att yrkesutbildningen i princip skall ha ett med övrig mellan-

skoleutbildning gemensamt elevområde. Samtidigt räknar YB med att vissa studie­

vägar kräver större elevområden, antingen större regioner eller i vissa fall hela

landet. Av mitt ställningstagande till en sammanhållen mellanskola följer att elev­

områdesindelningen måste bygga på samma grunder för alla utbildnings vägar som

ingår i mellanskolan. Gällande bestämmelser om elevområden för gymnasium och

fackskola är dock så utformade att de medger den flexibilitet som YB finner nöd­

vändig med hänsyn till det varierande elevunderlaget för olika utbildningsvägar.

Beträffande elevantalet i heltidskurser har YB i sitt första betänkande uttalat att

nuvarande bestämmelser bör kunna gälla även i fortsättningen. Det fortsatta ar­

betet har emellertid gett YB anledning att framföra den uppfattningen att man

inom yrkesutbildningen bör ha möjligheter att variera elevantalet med hänsyn

till olika inlärningssituationer och undervisningsförutsättningar i övrigt. Försök

härmed bör enligt YB anordnas inom olika områden av yrkesutbildningen. Jag

delar YB:s och skolöverstyrelsens uppfattning att bestämmelserna rörande elevanta­

let i heltidskurser bör ge möjlighet att variera elevgruppernas storlek. Jag är

också införstådd med att det på yrkesutbildningens område finns ett behov av

intensiv försöksverksamhet i syfte att förbättra metodik och organisation inom

olika områden och på olika nivåer. Sådan verksamhet bör kunna skapa klarhet

i fråga om hur olika materiella och personella resurser bör sättas in för att man

skall nå bästa möjliga resultat. Häri innefattas också sådana frågor som lärartät­

heten och möjligheten att utnyttja lärarlag för undervisning i en avdelning sam­

mansatt av flera klasser. Jag ansluter mig till de av skolöverstyrelsen anmälda syn­

punkterna som anknyter till ett av överstyrelsen inlett arbete på att rationalisera

yrkesutbildningens organisation och därigenom åstadkomma besparingar av re­ surser och kostnader. Det är givetvis önskvärt med så långt möjligt enhetliga reg­ ler för storleken av undervisningsgrupper inom mellanskolan. Frågan om före­ skrifter angående elevantal i klasser och grupper bör prövas ytterligare i samband med läroplansarbetet med utgångspunkt i de av skolöverstyrelsen och i YB III framförda förslagen.

En viktig fråga när det gäller att åstadkomma enhetlighet och likvärdighet mel­ lan de skolformer som skall samordnas till mellanskolan är enligt YB:s och fler­ talet remissinstansers uppfattning frågan om gemensamma lärotider. Jag delar denna uppfattning. Frågan har behandlats även av skolarbetstidsutred- ningen på grundval av vars förslag statsmakterna våren 1968 (prop. 64, SU 107, rskr 25 8) fattade ett beslut om reformering av lärotiderna för huvuddelen av skol­ väsendet. Sålunda har genomförts ett enhetligt läsår och en enhetlig utformning av skolarbetsveckan, som skall omfatta fem skolarbetsdagar.

I fråga om lektionstidens längd erinrar jag om att den beslutade skolarbets- tidsreformen innebar att man införde en s. k. tidsmodul omfattande 40 minuter. Denna utgör den grundenhet av vilken man skall kunna bygga upp lektionspass av varierande längd. I det sammanhanget gjordes undantag beträffande den över­ vägande praktiskt inriktade yrkesutbildningen för vilken tills vidare med hänsyn till kommande prövning av YB:s förslag någon ändring inte gjordes av nuvarande lek­ tionstid om 60 minuter. I denna lektionstid ingår emellertid också tid för rast, varför man bör reducera den angivna tiden något för att erhålla måttet på den fak­ tiska undervisningstiden.

Om en övergång beträffande yrkesutbildningen bör ske till den för övrig under­ visning godtagna tidsmodulen om 40 minuter bör närmast bedömas utifrån peda- gogisk-organisatoriska utgångspunkter. Jag vill här erinra om att en tidsmodul om 40 minuter inte behöver vara detsamma som ett arbetspass om 40 minuter. Arbetspassen kan ha varierande längd anpassade till de förutsättningar som före­ ligger i olika ämnen och undervisningssituationer. Med hänsyn till de organisato­ riska problem som skulle kunna uppkomma om skolarbetsdagen inom en och samma skolenhet skulle byggas upp på lärotidsbestämmelser och lektionsenheter av olika innebörd anser jag att man även för de praktiska momenten i yrkesutbild­ ningen bör övergå till den tidsmodul som beslutats för annan skolundervisning.

Vad jag här föreslagit får vissa tekniska konsekvenser i fråga om den nu gällande regleringen av arbetstiden för lärarna. Lärarnas undervisningsskyldighet är som be­ kant angiven till visst antal veckotimmar. Undervisningsskyldigheten måste nu över­ sättas till en arbetstid uttryckt i den framtida tidsmodulen.

Den skolarbetstidsfråga som återstår gäller det antal veckotimmar som eleverna bör åtnjuta undervisning. YB konstaterar att antalet veckotimmar f. n. är högre i yrkesskolan än i någon annan skolform. Denna fråga har i viss mån behandlats i samband med den nyss nämnda reformeringen av skolans arbetstider. Därvid be­ slöts nämligen att i den mån femdagarsveckans genomförande aktualiserade behov

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140 år 1968

145

av åtgärder som motverkar att vissa skoldagar blir alltför långa borde sådana åt­ gärder få formen av mindre begränsningar av veckotimtalen för ifrågavarande slag av yrkesutbildning. YB föreslår i YB I att veckotimtalet inom yrkesutbildningen i mellanskolan i princip bestäms till 35 men att det i praktiken blir 36—38 vecko­ timmar beroende på det antal veckotimmar arbetsteknik som ingår i olika kurser. Läroplanerna som presenteras i YB III innefattar således veckotimtal varierande mellan 36 och 38. Det är naturligtvis av flera skäl önskvärt att man inom en sam­ manhållen skolform söker åstadkomma den överensstämmelse i fråga om skolar- betstider som är möjlig. Väsentligt är också att skolarbetsdagen är rimligt avvägd med hänsyn till vad man kan kräva av eleverna och vilket utrymme man vill ge dem för andra aktiviteter. Jag förordar, att antalet schemabundna veckotimmar för eleverna inom mellanskolans yrkesutbildningsdel minskas och därigenom närmas till vad som nu gäller för övrig utbildning inom mellanskolan.

Liksom hittills bör för yrkesundervisning vid arbetsställe utanför skolan tillämpas de arbetstider som gäller på arbetsstället.

Huvudmannaskapet för gymnasiet och fackskolan är i enlighet med 1964 års beslut primär kommun alt. Inom yrkesutbildningen förekommer som hu­ vudmän primärkommuner, landstingskommuner, enskilda huvudmän samt i viss utsträckning även staten. Den största delen är primärkommunal, i fråga om såväl antalet skolor som antalet elever. Landstingen handhar i första hand utbildningen på vårdområdet och på lantbrukets område. I några län har landstingen övertagit huvudmannaskapet för större delen av den kommunala yrkesutbildningen. Den statliga och halvstatliga yrkesutbildningen omfattar huvudsakligen skolor på skogs­ brukets och trädgårdsnäringens områden.

Frågan om huvudmannaskapet för vad jag här kallar mellanskolan prövas f. n. av den år 1967 tillsatta utredningen rörande huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna m. m. Som utgångspunkt för utredningens arbete gäller att mellan­ skolan till övervägande del bör stå under en huvudman. YB och flertalet remiss­ instanser understryker vikten av att ett integrerat gymnasialt skolsystem står under en huvudman. Frågan om huvudman för mellanskolan gäller främst valet mellan primärkommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Huvudmannaskaps- utredningen har att bl. a. klarlägga de ekonomiska och organisatoriska konsekven­ serna av att förenhetliga huvudmannaskapet i endera riktningen. Jag räknar med att det skall bli möjligt att på grundval av utredningens förslag ta ställning till den­ na fråga före den tidpunkt då mellanskolan införs.

Också i fråga om tillsyn och centralt ansvar för yrkesutbildningen föreligger i viss mån en uppdelning även om en betydande koncentration av det centrala ansva­ ret till skolöverstyrelsen skett genom 1963 års beslut om skolväsendets centrala ledning m. m. (prop. 1963: 144, SU 146, rskr 334). Utanför skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna ligger i dag i huvudsak endast yrkesskolorna inom jordbruks­ departementets område. YB föreslår och har härvid stöd av flertalet remissinstan­ ser att skolöverstyrelsen blir central tillsynsmyndighet för all yrkesutbildning. Jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

återkommer i det följande till frågan om den centrala tillsynen av skolorna på lant­ brukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.

Jag övergår nu till att behandla frågor som gäller yrkesutbildning för handikappade. Till denna grupp hänför jag inte bara elever med handikapp i fysiskt och psykiskt hänseende utan även sådana elever som av andra skäl — t. ex. anpassningssvårigheter — lämnat den obligatoriska skolans normalklasser med en i olika avseenden mindre tillfredsställande skolunderbyggnad.

De synpunkter YB framfört i fråga om planeringen av yrkesutbildning för handi­ kappade anser jag vara av synnerligen stor betydelse och jag ansluter mig helt till de överväganden som YB redovisat i dessa frågor. Också remissinstanserna har ställt sig positiva till vad YB anfört i denna del.

En central målsättning för de handikappades yrkesutbildning — liksom i stort för all skolutbildning — är att varje individ bör få en fullgod utbildning som sva­ rar mot individens förutsättningar och som han själv gjort ett positivt val av. I största möjliga utsträckning bör de handikappade få sin utbildning inom den ordi­ narie yrkesutbildningen men samtidigt får man inte förbise att de handikappades situation kan nödvändiggöra speciella anordningar av både teknisk och organisa­ torisk art.

De omfattande och komplicerade frågor som måste lösas för att den nyss an­ tydda målsättningen skall förverkligas har behandlats under senare år i skilda sam­ manhang. Sålunda antog riksdagen med anledning av proposition angående vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. (prop. 1965: 75, SU 100 och 132, rskr 274) riktlinjer för planeringen av yrkesutbildning­ en för handikappade, såväl sådana med svåra handikapp som mindre svårt handi­ kappade. Vidare redovisades i proposition med förslag till lag angående omsor­ ger om vissa psykiskt utvecklingsstörda m. m. (prop. 1967: 142) förslag till hur yrkesutbildningen för de psykiskt utvecklingsstörda borde organiseras. Förslaget antogs av riksdagen (2LU 67, rskr 400). Förslag till åtgärder som syftar till att på olika sätt förbättra förutsättningarna för handikappade att få den utbildning de önskar har också lagts fram i de senaste årens statsverkspropositioner. En sam­ manfattande redogörelse härför lämnades i 1967 års statsverksproposition (prop. 1967: 1, bil. 10 s. 123, SU 8, rskr 8). Slutligen bör nämnas att frågan om den fort­ satta planeringen av samhällets insatser för de handikappade, innefattande även åt­ gärder på undervisningens område, ingår i uppdraget för den år 1965 tillsatta handikapputredningen.

Mot denna bakgrund konstaterar jag att ett intensivt arbete pågår för att skapa bättre möjligheter för handikappade att få utbildning. Jag framlägger därför i detta sammanhang inte förslag till några ytterligare åtgärder. Det ankommer främst på skolöverstyrelsen att se till att utvecklingen på detta område drivs vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

147

6.4 Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens

och skogsbrukets områden

Utbildningen inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden sorterar f. n. under Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet. Huvudmannaskapet för dessa utbildningar skiftar från enskilt och landstingskommunalt till statligt och halvstatligt. Inte heller i fråga om tillsynsmyndighet är bilden enhetlig. Lantbruks- styrelsen är således tillsynsmyndighet för yrkesutbildningen inom jordbruket och trädgårdsnäringen och skogsstyrelsen för yrkesutbildningen inom skogsbruket. Riks­ dagen fattade år 1963 ett principbeslut om att jordbrukets och skogsbrukets yrkes­ utbildning skall föras in under skolöverstyrelsens tillsyn men däremot inte om tidpunkten för detta. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade min företrädare år 1967 en organisationskommitté för behandling av vissa frågor röran­ de jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor. Organisationskommit­ tén skall behandla bl. a. frågor som hänger samman med ett införande av dessa skolor under skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas tillsyn och i avvaktan på beslut i tillsynsfrågan fungera som samordnande organ vad gäller skolöverstyrel­ sens, lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens planering främst i frågor som gäller läroplansarbetet och skolbyggandet. Utredningsarbetet bedrivs med sikte på att en överföring av tillsynsansvaret skall ske den 1 juli 1970.

Såsom framhållits i det föregående har ställningstagande i denna del skett i sam­ råd med chefen för jordbruksdepartementet.

I likhet med YB räknar jag inte med att det skall kunna anordnas någon gemen­ sam utbildning för yrken som leder till verksamhet inom skogsbrukets, lantbrukets och trädgårdsnäringens områden. Med hänsyn till främst utbildningens beroende av närhet till skog och odlingsbar mark torde det vara förenat med stora praktiska svårigheter att i normalfallet åstadkomma en lokalmässig samordning med annan utbildning inom mellanskolan. Det är dock självfallet att en samordning bör kom­ ma till stånd i de fall och i den mån detta är praktiskt möjligt. Jag anser således att man i första hand bör tillvarata tillgängliga resurser och med utgångspunkt häri rationalisera den nuvarande utbildningen.

Beträffande den skogliga yrkesutbildningen har SYK föreslagit, att drygt ett 10- tal av de nuvarande skogsbruksskolorna läggs ner. Jag tillstyrker att en reduce­ ring sker av antalet skolor. Även inom lantbrukets yrkesutbildning framstår i ratio­ naliserande syfte en fortsatt minskning av antalet skolor som önskvärd. Det bör uppdras åt förutnämnda organisationskommitté att undersöka vilka skolor som med hänsyn till utbildningsbehovet kan komma i fråga för nedläggning.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett annat planeringsproblem. Den utbildning som lanthushållsskolorna meddelar har numera nära anknytning till annan huslig utbildning och är inte i samma mån som övriga slag av skolor på jordbrukets och skogsbrukets områden beroende av närheten till brukningsenheter. Vid planeringen

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

bör man därför enligt min mening beakta möjligheten att anknyta denna utbild­

ning närmare till övrig utbilding inom mellanskolan.

Den allmänna uppläggningen av utbildningen på jordbrukets, skogsbrukets och

trädgårdsnäringens områden bör i stort sett överensstämma med den som gäller för

den övriga mellanskolan. Detta innebär, att dessa yrkesskolor skall ha samma ut­

rymme för allmänna ämnen som mellanskolan. Eleverna i dessa skolor bör vidare

ha möjligheter till fritt tillval. Denna fråga liksom övriga frågor som sammanhäng­

er med det fortsatta läroplansarbetet bör uppdras åt organisationskommittén.

I fråga om utbildningen av den grundläggande skogliga yrkesutbildningen är

förslagen från YB och SYK i huvudsak sammanfallande. Jag föreslår att denna

utbildning anordnas enligt utredningarnas förslag, dvs. som en ettårig grundutbild­

ning med en därpå följande vidareutbildning för blivande företagare, förmän eller

maskinförare.

Frågan om huvudmannaskapet för här ifrågavarande slag av utbildning ingår i

uppdraget för den tidigare nämnda utredningen rörande huvudmannaskapet för de

gymnasiala skolformerna m. m.

SYK:s förslag om vissa förändringar av ledningen för skogsbruksskolorna samt

om lärarakategorin instruktörer liksom vissa personalproblem som uppkommer

vid rationaliseringen av skogsbruksskolorna bör den förutnämnda organisations­

kommittén få i uppdrag att överväga i samråd med skolöverstyrelsen och skogssty­

relsen.

6.5 Genomförandet m. m.

Införandet av mellanskolan och genomförandet av den föreslagna reformen av

yrkesutbildningen sammanhänger givetvis nära med frågan om lokaler och

utrustning. I 1964 års beslut förutsattes bl. a. att den lokala, regionala och

centrala planeringen i fortsättningen skulle samtidigt och i samma grad beakta både

yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. Särskilt framhölls angelägenheten av att

så långt möjligt en kommuns hela skolbyggnadsbehov penetreras samtidigt för att

skapa förutsättningar för samordning mellan skolor med likartade lokal-, utrust­

nings- och lärarbehov. Dessa riktlinjer är grundläggande för den planering av er­

forderliga investeringar på mellanskolestadiet som pågår inom skolöverstyrelsen,

länsskolnämnderna och de lokala skolmyndigheterna. Det har förutsatts och be­

kräftas också av hittills gjorda erfarenheter att denna uppläggning kommer att leda

till betydande organisatoriska och resursmässiga vinster. En mycket stor del av

de byggnadsprojekt som nu är aktuella för mellanskolestadiet har utformats med

tanke på att inom samma skolenhet skall finnas såväl yrkesskola och fackskola

som gymnasium. I och med att ställning tas till utformningen av den framtida yr­

kesutbildningen erhålls det kompletterande underlag som behövs för den fortsatta

konkreta planeringen.

YB har gjort den bedömningen att sammanförandet av nuvarande yrkesskola,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

149

fackskola och gymnasium till en skolform får till konsekvens att skolenheterna blir större och mera differentierade än man tidigare räknat med. En del remissinstanser har uttalat farhågor för en sådan utveckling. Skolöverstyrelsen framhåller dock att enligt den hittills bedrivna planeringen skolenheter med mer än 1 500 elever kom­ mer att bli relativt få och att mer än hälften av antalet skolenheter torde få mindre än 1 000 elever. Storleken av en skolenhet beror dels av elevunderlaget i den region från vilken eleverna rekryteras, dels av antalet skolenheter i regionen. I större regioner sker regelmässigt en uppdelning på flera skolenheter. Såsom framgår av skolöverstyrelsens yttrande söker man därvid fördela de olika utbildningsvägarna på enheterna så att resurserna utnyttjas effektivt samtidigt som varje enhet får ett jämförelsevis allsidigt urval av utbildningsvägar. Jag anser det viktigt att plane­ ringen präglas av detta synsätt även om, som jag framhållit i det föregående, avvi­ kelser måste kunna förekomma, främst därför att friheten i planeringen på kort sikt begränsas av befintliga skolbyggnaders utformning.

Även om sålunda såvitt nu kan bedömas antalet mycket stora skolenheter blir relativt litet utan att de enskilda enheterna därför blir ensidiga i sin inriktning, kommer skolenheter med ett stort antal elever likväl att förekomma. De problem som kan ligga i uppkomsten av sådana enheter får självfallet inte underskattas. Det förefaller dock sannolikt att problemen i lika hög grad beror av skolbyggnadernas struktur och funktionella utformning som av antalet elever. Det finns exempel som visar att en god arbetsmiljö för elever, lärare och övrig personal kan åstadkommas också inom stora skolenheter om tillräcklig hänsyn tas till vikten av en sådan miljö vid lokalernas utformning. Även personalsammansättningen har självfallet stor betydelse. Jag återkommer i korthet härtill i det följande.

Arbetet med lokalanvisningar för skolanläggningar åvilar skolöverstyrelsen. Ut­ över de allmänna riktlinjer jag i det föregående angett skall jag här endast beröra den av YB förordade grupperingen av undervisningslokalerna efter indelning av mellanskolan i de tre sektorerna, den humanistisk-sociala, den ekonomiska och den naturvetenskaplig-tekniska. Enligt skolöverstyrelsen kan en sådan gruppering med­ föra ökade investeringskostnader. Även från andra synpunkter, kravet på flexibili­ tet och på pedagogisk och social integration, förefaller förslaget tveksamt. Jag fin­ ner därför inte skäl binda lokalplaneringen på det föreslagna sättet.

Beträffande behovet av investeringar i lokaler och utrustning för mellanskolan har det inte varit möjligt göra några mer säkra beräkningar. I fråga om utrustnings­ behovet finns ett gott underlag när det gäller gymnasiet och fackskolan. YB har i YB IV gjort vissa beräkningar av utrustningsbehovet för den nya yrkesutbildning­ en. Det ankommer på skolöverstyrelsen att göra de kompletteringar och samman­ ställningar som fordras för att man ska få en bedömning av det totala utrustnings­ behovet i mellanskolan.

Beträffande lokalbehovet har jag inhämtat att skolöverstyrelsen gjort vissa preli­ minära beräkningar. Dessa utvisar ett investeringsbehov motsvarande ca 1 500 milj. kr. för perioden 1969/70—1975/76, vilket för varje budgetår inom perioden inne­ bär ett genomsnittligt behov motsvarande ca 215 milj. kr. Det bör observeras att

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

dessa investeringar också tillgodoser en del av investeringsbehovet för grundsko­ lan, eftersom man beträffande ungefär 30 % av samtliga byggnadsprojekt inne­ fattande gymnasium räknar med att den gamla gymnasiebyggnaden skall tas i an­ språk för grundskolans högstadium. Det uppskattade årliga investeringsbehovet är ungefär lika stort som det gymnasiala stadiets andel av den totala investeringsramen för skolbyggnader under senare år.

Självfallet måste här redovisade preliminära bedömningar följas upp med full­ ständigare och säkrare beräkningar. Jag utgår från att sådana kommer att redovisas i skolöverstyrelsens anslagsframställningar för de närmaste budgetåren. Tillgäng­ ligt material beträffande lokaler och utrustning ger dock vid handen att investerings­ behovet ej blir av sådan storlek att det skulle lägga hinder i vägen för genom­ förandet av en reform efter av mig förordade riktlinjer.

De personalfrågor YB behandlar omfattar i huvudsak skolledningens organisation, inbegripet konstruktionen av huvudlärartjänster, lärarbehovet och un­ derlaget för lärartjänster samt utbildning och fortbildning av lärare.

I samband med 1964 års reform genomfördes betydelsefulla förändringar och förstärkningar av skolledningen. Uppmärksamheten var då främst riktad på skol­ enheter med gymnasium och/eller fackskola. I den föreslagna integrerade mellan- skolan kommer yrkesutbildning och övrig gymnasial utbildning att pedagogiskt och organisatoriskt samordnas inom ett snabbt växande antal skolenheter. I likhet med YB finner jag det nödvänligt att skolledarorganisationen omprövas med hänsyn härtill. Frågan om utformningen av organisationen är emellertid komplicerad. Det har därför befunnits nödvändigt att tillsätta en särskild utredning, 1967 års skolle- darutredning, med uppgift att överväga denna fråga. De förslag YB lagt fram i fråga om inrättande och utformning av tjänster som huvudlärare är dock i huvud­ sak redan genomförda. Bestämmelser härom är meddelade i skolstadgan.

YB har ej lagt fram några egentliga beräkningar om hur lärarbehovet inom yrkes­ utbildningen påverkas av YB:s förslag. Tillgängligt material ger dock möjligheter att göra vissa mera allmänna bedömningar. Totalt sett ökar lärarbehovet inom yrkesutbildningen dels till följd av YB:s förslag, dels till följd av förutsatt ökning av intagningen till yrkesutbildningen. Utvecklingen av lärarbehovet varierar emel­ lertid starkt mellan olika lärargrupper. Behovet av lärare i vårdyrken och i allmän­ na ämnen inom yrkesutbildningslinjerna torde öka avsevärt. Det torde dock ej möta svårigheter att tillgodose detta ökade lärarbehov. I fråga om andra lärar­ grupper kan i enstaka fall en viss minskning av lärarbehovet ske. Svårigheter kan i sådana fall uppkomma att bereda lärare sysselsättning inom mellanskolans yrkes- utbildningsdel. Man får dock i detta sammanhang inte begränsa synfältet till enbart yrkesutbildningen. Sammanförandet av gymnasium, fackskola och yrkesskola till en skolform kommer att ge ökade möjligheter att använda lärare över de nuvarande skolformsgränserna. Vidare ökar lärarbehovet inom den arbetsmarknadsbetingade vuxenutbildningen. En omständighet, som försvårar bedömningen av balansen mel­ lan tillgång och efterfrågan på lärare, utgör det nuvarande stora inslaget av timlä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

151

rare. Det är f. n. inte möjligt att bedöma hur stor andel timlärare man för framtiden bör räkna med. Det är angeläget att en omsorgsfull kartläggning snarast kommer till stånd av de konsekvenser mina förslag får ifråga om lärarbehov och lärartill- gång. Detta arbete ankommer på skolöverstyrelsen i samverkan med statistiska centralbyrån.

I samband med reformens successiva genomförande kan olika slag av över- gångsproblem för lärarna uppkomma. Med utgångspunkt i den nyssnämnda kart­ läggningen av lärarbehovets och lärartillgångens utveckling i stort bör skolmyndig­ heterna i nära samverkan med personalorganisationerna söka komma till ända­ målsenliga lösningar av problem som kan uppkomma på de olika mellanskoleor- terna.

Den reform som i det föregående föreslagits måste givetvis beaktas i lärarut­ bildningen. År 1967 fattade riksdagen beslut angående reformering av lärarutbild­ ningen för lärare i s. k. läroämnen samt för klasslärare (prop. 1967: 4, SU 51, rskr 143). I den nya utbildningen, som börjar införas kommande hösttermin, måste mellanskolereformen uppmärksammas. Främst gäller detta utbildningen av lärare i läroämnen vilken i ökad utsträckning måste anpassas till de krav yrkesut­ bildningen ställer eftersom sådana lärare kommer att engageras i avsevärt större omfattning inom yrkesutbildningen än f. n. Vad det gäller övriga lärarkategorier förutskickades i samband med 1967 års lärarutbildningsreform bl. a. att de yrkes- pedagogiska instituten skulle inlemmas i lärarhögskoleorganisationen. Kungl. Maj:t har sedermera den 12 maj 1967 gett skolöverstyrelsen i uppdrag att efter samråd med statskontoret utreda formerna härför. Det är angeläget att denna organisa- tionsreform kan genomföras utan dröjsmål bl. a. för att härigenom skapa bättre förutsättningar för ett intensifierat pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete på yrkesutbildningens område. Inom mellanskolan — liksom inom skolväsendet i övrigt — kommer vidare att i betydande omfattning behövas lärare i s. k. övnings- ämnen. Jag har för avsikt att inom kort föreslå Kungl. Maj:t att tillkalla en särskild utredning rörande utbildningen av bl. a. dessa lärare. Slutligen aktualiserar själv­ fallet reformeringen av yrkesutbildningen en översyn av mål och innehåll i den lärarutbildning som nu ges vid de yrkespedagogiska instituten. Denna översyn bör ske parallellt med och i nära anslutning till det fortsatta arbetet med utformning av läroplanerna för yrkesutbildningen. Ansvaret för översynen bör därför åvila skol­ överstyrelsen. YB torde i ett kommande betänkande ta upp frågor rörande lärar­ utbildningens mål och innehåll. Detta betänkande bör kunna ge underlag för den nyssnämnda översynen.

YB:s kommande betänkande bör också kunna vara av värde för det fortsatta arbetet med fortbildningen av lärare. Vissa förslag angående fortbildning av lärare i yrkesteknik har YB redan lagt fram i YB II. YB framhåller att en viktig förut­ sättning för att reformen av yrkesutbildningen skall kunna genomföras är att lärar­ na genom deltagande i fortbildningen följer med i utvecklingen på sina områden. Härtill kommer att reformen medför förändringar i fråga om arbetsuppgifternas omfattning och utformning för olika lärarkategorier.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Jag delar YB:s bedömning rörande behovet av intensiv fortbildning för lärare

inom yrkesutbildningen. I likhet med vad jag förutsatt i mitt förslag angående revi­

dering av läroplan för grundskolan (prop. 1968: 129) vill jag här framhålla bety­

delsen av att fortbildningen organiseras så att den på smidigaste sätt och med

bästa möjliga utnyttjande av resurserna låter sig kombineras med skolans verk­

samhet i övrigt. I huvudsak finner jag att nuvarande fortbildning är ändamålsenligt

utformad i detta hänseende. Samtidigt är jag här liksom i nyssnämnda samman­

hang införstådd med att fortbildningsbehoven för enstaka lärarkategorier i sam­

band med genomförandet av den föreslagna reformen kan visa sig vara så om­

fattande att en annan uppläggning och organisation av verksamheten måste över­

vägas. Behovet av en intensifierad fortbildningsverksamhet har för övrigt beak­

tats vid beräkningen av anslaget Lärares fortbildning m. m. för budgetåret 1968/

69. Inom skolöverstyrelsen pågår redan arbete med att förbereda en ökad insats

på detta område.

YB föreslog i sitt första betänkande (YB I), framlagt på våren 1966, att sam­

manförandet av de tre skolformerna yrkesskola, fackskola och gymnasium till en

skola, den integrerade gymnasieskolan, i princip skulle genomföras den 1

juli 1967. YB framhöll dock att det praktiska genomförandet i vissa delar inte

kunde ske förrän senare. Remissinstanserna bedömde i stort sett samstämmigt

YB:s förslag beträffande genomförandet såsom orealistiskt och uttalade sig för en

senareläggning. Skolöverstyrelsen lade fram förslag till ett genomförande av refor­

men i etapper och beräknade därvid att det huvudsakliga genomförandet borde

ske läsåret 1970/71, då vissa nödvändiga förberedelser hunnit vidtas och då fack­

skolan planerades vara införd i samtliga gymnasieregioner. Vissa läroplaner för

yrkesutbildningen förutsattes kunna träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. Andra

åtgärder såsom sammanförande av skilda utbildningsvägar till utbildningsblock

bedömdes däremot få ske successivt efter nämnda tidpunkt.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till den bedömning som skolöversty­

relsen redovisat. Det fulla förverkligandet av en mellanskolereform måste ta lång

tid. Bl. a. krävs utformning av yrkesutbildningens läroplaner m. m. samt förbere­

delser i fråga om planeringen av utbildningen på det regionala och lokala planet.

Självfallet är det härvid som framgått av vad jag redan anfört nödvändigt att man

beaktar varje kommuns speciella förutsättningar i fråga om framför allt befintliga

skolbyggnader. Samordningen i yttre mening måste, i den mån investeringar förut­

sätts, förverkligas successivt.

Införandet av den nya mellanskolan såsom en skolform bör emellertid kunna ske

innan alla materiella förutsättningar för dess fulla förverkligande föreligger.

Med hänsyn till behovet av förberedelsetid föreslår jag att mellanskolan införs den

1 juli 1971. Fr. o. m. denna dag kommer alltså mellanskolan såsom en orga­

nisatoriskt sammanhållen, frivillig skolform att ersätta hittillsvarande tre skolfor­

mer gymnasium, fackskola och yrkesskola. Innebörden härav är i huvudsak att

fr. o. m. nämnda dag skolväsendet ovanpå grundskolan kommer att regleras

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

153

av gemensamma centrala bestämmelser och att personella och materiella resurser utnyttjas gemensamt. All personal som nu är anställd vid skilda gymnasiala skol­ former förutsätts bli anställd vid mellanskolan. Eleverna kommer att intas i mel- lanskolan och där fördela sig på de olika linjerna. Intagningen förutsätts sålunda bli samordnad. Enligt vad jag erfarit arbetar skolöverstyrelsen i samråd med stats­ kontoret redan med samordnad intagning till skolorna på det gymnasiala stadiet.

I detta sammanhang bör uppmärksammas den arbetsmarknadsmässiga effekten av att utbildningen f. n. på ett mycket stort antal utbildningslinjer avslutas vid samma tidpunkt och att denna nära sammanfaller med den säsongmässiga nedgång i efterfrågan på arbetskraft som i regel inträffar under sommaren. Detta har redan nu orsakat vissa svårigheter för ungdomarna att efter avslutad utbildning utan dröjsmål få anställning. Mellanskolereformen kan måhända öka dessa svårigheter. I den mån så blir fallet får lämpliga åtgärder övervägas. Det bör sålunda under­ sökas om svårigheterna kan motverkas genom att man tar in elever i mellanskolan vid mer än ett tillfälle årligen. Förmodligen kan en sådan anordning dock komma i fråga endast på de största mellanskoleorterna. Därutöver kan eventuellt särskilda insatser från arbetsmarknadsmyndigheternas sida visa sig behövliga.

Införandet av mellanskolan förutsätter ett stort antal författningsändringar i bl. a. skollagen. Jag avser att senare återkomma med förslag till sådana ändringar.

Av vad jag anfört framgår att den bild mellanskolan kommer att förete vid in­ förandet blir ganska oenhetlig. Befintliga byggnader begränsar möjligheterna att förverkliga den lokalmässiga integrationen. I många fall kommer nuvarande yr- kesskolenheter utanför gymnasieorterna att finnas kvar och bestå under överblick- bar tid. De avgränsningsproblem jag tidigare berört torde i åtskilliga fall inte vara lösta vid tidpunkten för mellanskolans införande. Specialiserade utbildningsformer som nu ingår i yrkesskolan får tills vidare infogas i mellanskolan även om de på längre sikt inte kommer att höra till denna skola.

Det är skolöverstyrelsens uppgift att svara för den centrala planering som mel­ lanskolans införande den 1 juli 1971 förutsätter.

YB har i YB IV presenterat vissa beräkningar av kostnaderna vid ge­ nomförandet av de framlagda förslagen. Beräkningarna avser dels driftkostnader — lärarlönekostnader och kostnader för inbyggd undervisning — dels översiktligt gjorda uppskattningar av utrustningskostnaderna. I fråga om driftkostnaderna görs en jämförelse mellan kostnaderna för nuvarande yrkesutbildning och för den av YB föreslagna. Skolöverstyrelsen har i sitt remisssvar riktat invändningar mot YB:s beräkningar. Bl. a. påpekar skolöverstyrelsen att jämförelsen ej avser elevintag­ ning av samma storlek och att påbyggnadskurser beaktats vid beräkningen av dags­ lägets kostnader men inte vid beräkningen av de framtida kostnaderna.

En kostnadsjämförelse av detta slag är självfallet mycket vansklig att göra. Uppskattningar gjorda med utgångspunkt i YB:s beräkningar och med beaktande av överstyrelsens erinringar emot dessa visar dock att förverkligandet av den nya yrkesutbildningen inom mellanskolan leder till betydande kostnadsökningar. Med

154

tillämpning av nuvarande statsbidragsregler och vid en oförändrad intagning till

yrkesutbildningen kan statens utgifter för denna utbildning på driftbudgeten be­

räknas öka med i runt tal 25 %. Den ökade kostnaden hänför sig till kvalitetsför­

bättringar främst inom områdena konsumtion, vård samt handel och kontor. Till

den angivna utgiftsökningen om 25 % kommer utgifter för en fortsatt expansion av

yrkesutbildningen. Å andra sidan bör man genom rationaliseringar kunna dämpa

kostnadsstegringen. Arbetet härmed har redan påbörjats.

Som jag redan framhållit finns inte underlag för en säkrare bedömning av de ut-

rustningskostnader mellanskolereformen kommer att medföra.

Kostnaderna för byggnadsinvesteringar har jag berört i det föregående. In­

vesteringsbehoven för närmaste 7-årsperiod har uppskattats till ca 1 500 milj. kr.

för hela mellanskolestadiet. Hur stor del av dessa kostnader som kan sägas äga

samband med reformeringen av yrkesutbildningen är inte möjligt att avgöra. Hu­

vudparten av kostnaderna kan dock anses bestämda av de riktlinjer för utveck­

lingen av stadiets skolformer som innefattas i 1964 års beslut. Jag vill på nytt fram­

hålla att integrationen av dessa skolformer, genomförd under beaktande av befint­

liga resurser, bedöms leda till besparingar såväl på investeringssidan som på drifts­

sidan.

Jag delar YB:s uppfattning att en effektiv informationsverksamhet är nödvändig

i samband med genomförandet av mellanskolereformen och att medel måste be­

räknas för sådan verksamhet. Det är en uppgift för skolöverstyrelsen att bedöma

hur denna bör förläggas i tiden och vilket anslagsbehov som uppkommer för resp.

budgetår med anledning härav.

Ett annat avgränsat område där ökade medelsbehov uppkommer utgör fortbild­

ningen av lärare för mellanskolans yrkesutbildning. Medel för förberedelse av en

utökning av nu pågående fortbildningsverksamhet har beräknats under anslaget

Lärares fortbildning m. m. för budgetåret 1968/69. En ytterligare ökning av me­

delsbehovet är att förutse för kommande budgetår. Storleken därav får bedömas

närmare i anslutning till beräkningen av anslagsbehovet för resp. budgetår.

I fråga om statsbidragssystemets utformning för olika skol­

former på det gymnasiala stadiet innebar 1964 års beslut ett steg mot väsentligt

ökad enhetlighet såvitt gäller grunderna för driftbidrag. Till samtliga dessa skolfor­

mer utgår sålunda bidrag med 100 % av de faktiska lönekostnaderna för skolleda­

re och lärare. Alltjämt kvarstår dock vissa olikheter i fråga om grunderna för

driftbidrag till å ena sidan gymnasier och fackskolor och å andra sidan yrkesskolor.

Dessutom föreligger vissa olikheter i fråga om reglerna för investeringsbidrag till

olika former för yrkesutbildning. Bidragets storlek beror sålunda på om huvud­

mannen är landstingskommun eller primärkommun och om utbildningen är att anse

som central eller lokal.

YB framlägger förslag till ändringar i gällande statsbidragsgrunder som syftar till

dels att ytterligare förenhetliga statsbidragsreglerna för olika slag av utbildning på

mellanskolestadiet, dels att förbättra statsbidraget till vissa slag av yrkesutbildning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

155

framförallt sådan som anordnas av eller under medverkan av avnämarna, dvs. företag av skilda slag, hantverksmästare m. fl.

Självfallet måste de skiljaktigheter som förekommer mellan statsbidragsbestäm- melsema för gymnasium, fackskola och yrkesskola avlägsnas i samband med mel- lanskolereformen. En teknisk översyn av nuvarande bestämmelser är därför nöd­ vändig. Denna kräver ingående undersökningar och överväganden. Utformnigen av nya regler måste ske i nära samverkan med företrädare för de kommunala huvud­ männen. Förberedelser för en sådan översyn har påbörjats inom utbildningsdeparte­ mentet. I avvaktan på resultatet av översynen är jag inte beredd tillstyrka några förändringar i nu gällande grunder för driftbidrag till yrkesutbildningen.

Vad angår YB:s förslag om att förenhetliga grunderna för vissa investeringsbi­ drag vill jag erinra om att förslag av motsvarande innebörd förts fram i skolöver­ styrelsens anslagsframställning för budgetåret 1968/69 i samband med en av över­ styrelsen företagen översyn av hela systemet för statsbidrag till investeringar på skolområdet. Jag räknar med att förslag i denna del kommer att läggas fram för riksdagen så snart överläggningar med kommunförbunden har slutförts.

I fråga om de av YB föreslagna ändringarna av grunderna för statsbidrag till inbyggda skolor, företagsskolor och lärlingsutbildning kan slutligen konstateras att det organisatoriska underlaget för bedömning av förslaget är mycket bristfälligt. YB:s kommande betänkande angående samverkan mellan näringsliv och skola bör kunna bidra till att större klarhet skapas.

Med hänvisning till det anförda får jag sålunda konstatera att förutsättningar f. n. saknas för ett ställningstagande till förändringar i gällande statsbidragssystem. 1955 års reform innebar att staten påtog sig ett väsentligt ökat ekonomiskt ansvar för yrkesutbildningen. Ytterligare förbättringar av statsbidragen genomfördes ge­ nom 1964 års beslut. Som en riktpunkt för det fortsatta arbetet med en översyn av statsbidragssystemet bör gälla att den ekonomiska ram, inom vilken förändringar i systemet skall kunna göras, får bestämmas av en tillämpning av nuvarande bidrags­ regler på den föreslagna utbildningen.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 140 år 1968

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

7. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riks­

dagen att godkänna de riktlinjer för det frivilliga skolväsendet som jag förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning

1.1 Yrkesutbiidningsberedningens utredningsarbete................................. 4 1.2 Skogsbrukets yrkesutbildningskommittés utredningsarbete............... 6 1.3 De gymnasiala skolformernas utveckling........................................... 7 1.3.1 Propositionens bakgrund ........................................................... 7 1.3.2 Propositionens uppläggning...................................................... 9

2. Yrkesutbildningens utformning ...................................................................... 11 2.1. YB:s förslag ................................................................................. 11 2.1.1 Allmänna riktlinjer.................................... 11 2.1.2 Läroplanernas uppbyggnad ...................................................... 15 2.1.3 Linjer ........................................................................................... 20

2.1.3.1 Vissa exemplifieringar samt läroplan för allmänna ämnen............................................................................ 20 2.1.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor............. 27 2.1.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor ........................ 32 2.1.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor. . 33 2.1.4 Pedagogiska och metodiska frågor ......................................... 37

2.2 Remissyttranden.................................................................................... 42 2.2.1 Allmänna riktlinjer....................................................................... 42 2.2.2 Läroplanernas uppbyggnad ...................................................... 44 2.2.3 Linjer ........................................................................................... 50

2.2.3.1 Allmänna synpunkter.................................................. 50 2.2.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor............. 50 2.2.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor .......................... 53 2.2.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor 54 2.2.4 Pedagogiska och metodiska frågor........................................... 57

3. En sammanhållen mellanskola...................................................................... 61 3.1 YB:s förslag.......................................................................................... 61 3.1.1 Dimensionering .......................................................................... 61 3.1.2 Yttre planering............................................................................ 67 3.1.3 Lärotider ..................................................................................... 71 3.1.4 Huvudmannaskap ...................................................................... 72 3.1.5 Utbildning av handikappade....................................................... 74

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

157

3.2 Remissyttranden..................................................................................... 76

3.2.1 Dimensionering .......................................................................... 76

3.2.2 Yttre planering............................................................................ 79

3.2.3 Lärotider ..................................................................................... 86

3.2.4 Huvudmannaskap........................................................................ 88

3.2.5 Utbildning av handikappade ..................................................... 90

4. Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets om­

råden ............................................................................................................... 92

4.1 YB:s och SYK:s förslag........................................................................ 92

4.2 Remissyttranden..................................................................................... 99

5. Genomförande ................................................................................................ 105

5.1 YB:s förslag........................................................................................... 105

5.1.1 Lokaler och utrustning............................................................... 105

5.1.2 Personal ....................................................................................... 106

5.1.3 Omställning, planering............................................................... 109

5.1.4 Statsbidrag och kostnader........................................................... 110

5.2 Remissyttranden..................................................................................... 117

5.2.1 Lokaler och utrustning............................................................... 117

5.2.2 Personal ....................................................................................... 119

5.2.3 Omställning, planering............................................................... 122

5.2.4 Statsbidrag och kostnader ......................................................... 124

6. Departementschefen....................................................................................... 130

6.1 Inledning ................................................................................................ 130

6.2 Yrkesutbildningens utformning ........................................................... 132

6.3 En sammanhållen mellanskola............................................................. 140

6.4 Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets

områden .................................................................................................. 147

6.5 Genomförande ....................................................................................... 148

7. Hemställan ...................................................................................................... 156

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968