Prop. 1969:112
('med förslag till lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
1
Nr 112
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), m. m.; given Stockholms slott den 25 april 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riks dagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), 2) lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskom mun,
3) lag om antalet landstingsman och valkretsindelningen i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.
GUSTAF ADOLF
Svante Lundkvist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås särskild lagstiftning med vissa bestämmelser som avviker från landstingslagen eller kompletterar denna och som avses bli till lämpliga på Stockholms läns landstingskommun efter det samgående mel lan denna och Stockholms stad som staden och landstingskommunen nyli gen fattat beslut om.
Särreglerna rör i huvudsak landstingskommunens kompetens, antalet landstingsmän, valkretsindelningen och landstingets sammanträden.
Samtidigt föreslås vissa ändringar i landstingslagen med giltighet för alla landstingskommuner. Bl. a. föreslås att bestämmelsen om obligatoriskt landstingsmöte den första måndagen i oktober tas bort.
Särreglerna för Stockholms läns landstingskommun avses träda i kraft så snart Kungl. Maj :t beslutat angående samgåendet. I övrigt avses ändring arna träda i kraft den 1 januari 1970. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
1) Förslag
till
Lag
om ändring i iandstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)
Härigenom förordnas, att 1, 8, 19, 29, 52, 54, 60, 64 och 69 §§ landstings
lagen den 14 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1
§•
Varje län------------en landstingskommun.
Där vid---------------------------— § sägs.
För Stockholms läns landstings
kommun finnas särskilda bestäm
melser.
Landstingsmän och
8
eller suppleant.
Landshövding, länsöverdirektör
och avdelningschef vid länsstyrelse
samt i landstingskommunens tjänst
anställd landstingsdirektör eller mot
svarande befattningshavare må icke
utses till landstingsman eller supp
leant.
Kommer landstingsman----------- sitt uppdrag.
Den som----------------------------------av landstinget.
Landshövding och avdelningschef
vid länsstyrelse samt i landstings
kommunens tjänst anställd lands
tingsdirektör eller motsvarande be
fattningshavare må icke utses till
landstingsman eller suppleant.
19 §.
Landstinget sammanträder till
landstingsmöte första måndagen i
oktober månad och i övrigt enligt
den ordning som landstinget be
stämmer. Landstingsmöte hålles
även när Konungen omedelbart eller
på framställning av länsstyrelsen
förordnar därom eller förvaltnings
utskottet eller minst en tredjedel av
landstingets ledamöter begär det el
ler landstingets ordförande finner
det behövligt. I dessa fall bestämmer
landstingets ordförande om tid för
mötet.
Landstinget eller 1
Landstinget sammanträder till
landstingsmöte enligt den ordning
som landstinget bestämmer. Lands
tingsmöte hålles även när Konung
en omedelbart eller på framställning
av länsstyrelsen förordnar därom el
ler förvaltningsutskottet eller minst
en tredjedel av landstingets ledamö
ter begär det eller landstingets ord
förande finner det behövligt. I des
sa fall bestämmer landstingets ord
förande om tid för mötet.
----------- annan sammanträdesort.
1 Senaste lydelse av 8 § se 1968:186, av 19, 54, 60 och 69 §§ se 1965:103 samt av 29 § se
1967:785.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.
Varje landstingsman------------------- en röst. Landshövdingen i länet må över vara landstingets sammanträden och deltaga i dess överläggningar men ej i besluten. Är ej landshövding till satt eller förordnad, äger den i tjäns ten äldste avdelningschefen i läns styrelsen den rätt nu är sagd. Har landshövdingen förhinder, utövas samma rätt av den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, el ler, därest sådant förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen. 1 Stockholms län äger vad som sägs om den i tjänsten äldste avdelningschefen tillämpning på länsöverdirektören. Är denne för hindrad, inträder i hans ställe den i tjänsten äldste avdelningschefen.
Vid landstingets------------ avgivna Enligt landstingets-------------med
Landshövdingen i länet må över vara landstingets sammanträden och deltaga i dess överläggningar men ej i besluten. Är ej landshövding till satt eller förordnad, äger den i tjäns ten äldste avdelningschefen i läns styrelsen den rätt nu är sagd. Har landshövdingen förhinder, utövas samma rätt av den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, el ler, därest sådant förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen.
revisionsberättelsen. upplysningar.
52 §.
I reglemente-------------------- vice ordförande. Har uppdelning------------landstingets handläggning Det må ock föreskrivas i regle mentet, att utskottet eller avdelning därav äger uppdraga åt ledamot av utskottet eller åt i landstingskom munens tjänst anställd befattnings havare att å utskottets eller avdel ningens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaf fenhet skall i reglementet angivas. Beslut, som fattas på grund av så dant uppdrag, skall anmälas vid ut skottets eller avdelningens nästa sammanträde.
I övrist
Det må ock föreskrivas i reglemen tet, att utskottet äger uppdraga åt avdelning därav eller åt ledamot el ler suppleant i utskottet eller åt i landstingskommunens tjänst an ställd befattningshavare att å utskot tets vägnar fatta beslut i vissa grup per av ärenden, vilkas beskaffenhet skall i reglementet angivas. Avdel ning av utskottet må genom regle mentet tilläggas motsvarande befo genhet alt uppdraga åt annan att fatta beslut å avdelningens vägnar. Beslut, som fattas på grund av upp drag som avses i detta stycke, skall anmälas vid utskottets eller avdel ningens nästa sammanträde,
sina åligganden.
54 §.
Om utseende-------------------- finnes stadgat. För handhavande----------- finnas erforderliga. Beträffande sådan ------------ motsvarande tillämpning. Om landstinget beslutar det, må Om landstinget beslutar det, må nämnd som avses i andra stycket nämnd som avses i andra stycket
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969
(Nuvarande lydelse)
uppdraga åt ledamot av nämnden el
ler åt befattningshavare som är an
ställd i landstingskommunens tjänst
att på nämndens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas be
skaffenhet angives i landstingets be
slut. Beslut, som fattas på grund av
sådant uppdrag, skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.
(Föreslagen lydelse)
uppdraga åt särskild avdelning, be
stående av ledamöter eller supplean
ter i nämnden, eller åt ledamot eller
suppleant i nämnden eller åt befatt
ningshavare som är anställd i lands
tingskommunens tjänst att på nämn
dens vägnar fatta beslut i vissa grup
per av ärenden, vilkas beskaffenhet
angives i landstingets beslut. Beslut,
som fattas på grund av sådant upp
drag, skall anmälas vid nämndens
nästa sammanträde.
60 §.
Förslag till--------------------- utskottet bestämmer.
Landstinget upptager förslaget till
utgifts- och inkomststat till gransk
ning och fastställelse vid det lands
tingsmöte som skall hållas i okto
ber månad. Därvid skola anslag till
utgifter, om vilka landstinget icke
tidigare fattat beslut, samt därmed
sammanhängande frågor särskilt bli
va föremål för överläggning och av
görande.
Landstinget upptager förslaget till
utgifts- och inkomststat till gransk
ning och fastställelse vid landstings
möte i oktober månad. Därvid skola
anslag till utgifter, om vilka lands
tinget icke tidigare fattat beslut,
samt därmed sammanhängande frå
gor särskilt bliva föremål för över
läggning och avgörande.
Den fastställda----------- landstingets protokoll.
64 §.
Landstingskommun äger-------------- av borgen.
Landstingskommun äger vidare, i
annat fall än som avses i första styc
ket, upptaga dels lån av statsmedel
som av Konungen beviljats lands
tingskommunen, dels ock, i den om
fattning och på de villkor Konungen
bestämmer, lån av statsmedel, som
beviljats landstingskommunen av
statlig myndighet, samt lån för bo-
stadsbyggnadsföretag, som godkänts
för statlig belåning.
Med Konungens----------------------- är sagt.
Av Konungen meddelat beslut att
bevilja landstingskommun lån av
statsmedel skall anses innefatta jäm
väl tillstånd att upptaga lånet.
69 §.
Revisionsberättelse skall------------för yttrande.
Berättelsen jämte inkomna yttran- Berättelsen jämte inkomna yttran
den skall framläggas till granskning den skall framläggas till granskning
och avgörande hos landstinget vid och avgörande hos landstinget före
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
5
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
det landstingsmöte som skall hållas utgången av oktober månad året
i oktober månad året näst efter det näst efter det revisionen avser,
revisionen avser.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 1, 8 och 29 §§ den dag Konungen
bestämmer och i övrigt den 1 januari 1970. Innan Stockholms stad inträtt i
Stockholms läns landstingskommun, tillämpas dock 1, 8 och 29 §§ i sin
nya lydelse endast på landstingskommunen enligt den nya indelningen.
2) Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Utöver vad som följer av landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319 ) får
Stockholms läns landstingskommun handha angelägenhet som avser del av
landstingskommunens område och som enligt kommunallagen den 18 de
cember 1953 (nr 753) eller kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957
(nr 50) ankommer på kommun, om det är påkallat med hänsyn till betydan
de behov av samverkan mellan kommunerna inom nämnda del av området.
2
§•
Bestämmelserna i 8 § andra stycket landstingslagen gäller även länsöver-
direktören.
3 §•
De åtgärder beträffande kungörelse om landstingsmöte som avses i 20 §
1 mom. andra stycket landstingslagen får vidtagas senast en vecka före
mötet.
4 §•
Rätt att väcka förslag vid landstingsmöte tillkommer, utöver dem som
anges i 21 § 1 mom. första stycket landstingslagen, kommun inom lands
tingskommunens område.
I fråga om tid för väckande av förslag vid landstingsmöte, om tryckning
av inkomna förslag samt om tid för avlämnande och besvarande av interpel
lation gäller vad landstinget föreskriver.
5 §•
Landstinget utser jämte ordförande en förste och en andre vice ordföran
de i landstinget.
Vad som sägs i 25 och 26 §§ landstingslagen om vice ordförande äger till-
lämpning på förste och andre vice ordförandena.
6
Vad som sägs i 29 § andra stycket landstingslagen om den i tjänsten
äldste avdelningschefen äger tillämpning på länsöverdirektören. Är denne
förhindrad att närvara vid landstingsmöte, inträder i hans ställe den i tjäns
ten äldste avdelningschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
6
§•
7 §•
Utan hinder av 30 § andra stycket landstingslagen får landstinget företaga
ärende till avgörande, även om det ej blivit berett av särskilt utskott.
8
§■
Kan landstingsmöte ej slutföras inom tid som landstinget bestämt för
mötet, skall det fortsättas vid senare tidpunkt. Ordföranden bestämmer och
tillkännager innan mötet upplöses tid för det fortsatta mötet.
För bordläggning av ärende i annat fall än då enligt 31 § andra stycket
landstingslagen krävs vanlig röstövervikt fordras att minst eu tredjedel av
de närvarande är ense om beslutet. Ärende som sålunda bordlagts skall upp
tagas till behandling på nästa landstingsmöte.
9 §•
Ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskottet, som ägnar hela sin
arbetstid åt uppdrag för landstinget och som icke är landstingsman, får när
vara vid landstingsmöte och deltaga i överläggningarna även vid behandling
en av annat ärende än sådant som beretts av nämnden. Sådan ordförande får
vara närvarande även vid sammanträde med förvaltningsutskottet och del
taga i överläggningarna utan hinder av att han icke är ledamot av utskottet.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på sådan ordförande i be
redning som ägnar hela sin arbetstid åt uppdrag för landstinget.
10
§.
Revisionsberättelse som avses i 68 § landstingslagen skall tillställas för
valtningsutskottet senast den 15 september året näst efter det revisionen
avser.
Revisionsberättelsen jämte inkomna yttranden skall framläggas till
granskning och avgörande hos landstinget vid landstingsmöte före årets ut
gång.
11
§•
Besvär över beslut av landstinget eller av förvaltningsutskottet eller annan
nämnd får anföras av, utöver medlem av landstingskommunen, kommun
inom landstingskommunens område. I fråga om sådana besvär äger 78 §
landstingslagen motsvarande tillämpning.
1. Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Innan Stock
holms stad inträtt i Stockholms läns landstingskommun, tillämpas dock la
gen endast på landstingskommunen enligt den nya indelningen.
2. Konungen kan i samband med förordnande angående Stockholms
stads inträde i Stockholms läns landstingskommun föreskriva att beslutan
derätten i landstingskommunen enligt den nya indelningen skall före in
trädet tillkomma fullmäktige i kommunalförbund mellan staden och lands
tingskommunen eller annat organ som Konungen bestämmer i den mån icke staden och landstingskommunen i viss fråga fattat samstämmiga beslut eller beslutanderätten på grund av lag eller annan författning skall utövas av det landsting som väljes år 1970.
3. Mot beslut som efter sådant förordnande som anges under 2 fattas av staden eller landstingskommunen enligt den äldre indelningen kan staden eller landstingskommunen eller medlem av staden eller landstingskommu nen föra talan under åberopande också av att beslutet strider mot de förut sättningar på vilka indelningsändringen grundats eller att beslutet avser an gelägenhet som det skäligen bort tillkomma landstingskommunen enligt den nya indelningen att ordna. Vad som nu sagts gäller icke beslut som fattats enligt 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
7
3) Förslag
till
Lag
om antalet landstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms läns
landstingskommun för valperioden 1971—1973
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Antalet ledamöter i landstinget skall vara 149.
2
§■
Länsstyrelsen beslutar om indelningen i valkretsar på förslag av lands tingskommunen eller efter dess hörande. Innan landstingskommunen av lämnar sitt förslag eller avger sitt yttrande, skall landstingskommunen be reda kommunerna tillfälle att yttra sig.
3
§•
Landstingsmandaten fördelas på valkretsarna. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen före utgången av maj valåret. Härvid tilldelas varje valkrets ett mandat för varje gång som antalet invånare i valkretsen enligt mantals- längden för året är jämnt delbart med en etthundrafyrtioniondel av antalet invånare i landstingskommunen enligt samma mantalslängd. De mandat, som härefter återstår, tillföres valkretsarna i ordning efter storleken av de överskott som uppkommit vid nyssnämnda fördelning. Mellan lika över- skottstal avgöres företrädet genom lottning.
4 §■
Valkrets skall bestå av en eller flera kommuner. Stockholms stad får dock indelas i valkretsar.
Valkretsarna skall utformas så att minst sju mandat kan beräknas kom ma att tilldelas varje valkrets och, om det icke medför olägenhet, valkretsar na får lika många mandat var.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
5 §.
Är jämkning i valkretsindelningen påkallad av ändrade förhållanden, be
slutar länsstyrelsen härom i den ordning som föreskrives i 2 § före utgången
av maj valåret.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Kungi. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
9
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 april 1969.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, H
olmqvist
, A
spling
, P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
,
Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, B
engtsson
.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag stiftning för Stockholms läns landstingskommun, m. m., och anför.
Inledning
Enligt beslut den 21 december 1963 av Stockholms stadskollegium och den 23 januari 1964 av Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har bildats en kommitté bestående av representanter för staden och landstings kommunen med uppdrag att utreda frågan om att förena staden och länet i ett gemensamt s. k. storlandsting som skall ha hand om vissa förvaltnings uppgifter. Kommittén som har antagit namnet storlandstingskommittén har i betänkande avgivet den 16 maj 1966 till stadskollegiet och förvaltningsut skottet lagt fram ett principförslag till ett sådant samgående. I juni 1966 antog stadsfullmäktige i Stockholm och Stockholms läns landsting var för sig huvudprinciperna i kommitténs förslag.
Den 5 mars 1965 fick kommunalrättskommittén i uppdrag av Kungl. Maj :t att utreda bl. a. vissa frågor om den landstingskommunala kompeten sen som kunde aktualiseras vid en samverkan i vissa former mellan primär kommun och landstingskommun. I de direktiv som därvid lämnades kom mittén erinras bl. a. om den utredning som hade påbörjats inom storlands tingskommittén (1966 års riksdagsberättelse In: 5 s. 370).
Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade jag den 7 april 1967 en sakkunnig och en expert1 för att i samverkan med storlandstingskommit tén och kommunalrättskommittén lägga fram förslag till författningsbestäm melser för storlandstinget. Samtidigt befriades kommunalrättskommittén från motsvarande del av sitt uppdrag.
1 Hovrättsrådet Erik Borglund, sakkunnig, och rådmannen Svante Boman, expert.
10
Den sakkunnige har i juli 1968 avlämnat betänkandet Storlandstingets
författning (SOU 1968:35). I betänkandet läggs fram förslag till lag om
landsting för Stockholms län. Förslaget följer i stor utsträckning gällande
bestämmelser för övriga landstingskommuner.
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av kammarkollegiet, riks
revisionsverket, socialstyrelsen, statens planverk, statens vägverk, riksarki
vet, skolöverstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, bo-
stadsstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, bygglagutredningen, kommu-
nalrättskommittén, kommunalvalskommittén, Stockholms stad, Stockholms
läns landsting, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.
Länsstyrelsen har dessutom avlämnat yttranden från Stockholmstraktens
regionplaneförbund, storlandstingskommittén och 46 kommuner i länet.
I skrivelser till Kungl. Maj :t den 9 och 16 april 1969 har Stockholms stads
fullmäktige och landstinget bl. a. hemställt om sådan ändring av den lands
tingskommunal indelningen att staden och landstingskommunen den 1 ja
nuari 1971 förenas i en landstingskommun. Innan beslut meddelas med an
ledning av stadsfullmäktiges och landstingets framställningar torde frågan
om erforderliga författningsbestämmelser böra tas upp.
1968 års riksdag har hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning och förslag
beträffande viss ändring i gällande regler om landstingskommuns rätt att
utan Kungl. Maj :ts tillstånd ta upp lån (KU 1968: 34, rskr 346). Ifrågava
rande regler behandlas också i betänkandet. Den fråga som riksdagen väckt
har beretts inom departementet samtidigt med betänkandet i övrigt. Frågan
torde få anmälas i detta sammanhang.
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
11
Allmänna riktlinjer för en lagstiftning
Kommunal samverkan i stockholmsregionen
En grundläggande princip för den kominunindelningsreform som beslöts
år 1962 och som håller på att genomföras f. n. (prop. 1961: 180, KU 1962: 1,
rskr 64 samt prop. 1969: 103) är att de nya kommunerna skall utgöras av
näringsgeografiskt sammanhängande regioner. Det innebär att kommunerna
i allmänhet kommer att bestå av en centralort och från näringsgeografisk
synpunkt avgränsade områden omkring denna. När dessa riktlinjer lades fast
anfördes emellertid att kommunindelningsfrågorna fick lösas efter andra
principer i Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna (prop. 1961: 180
s. 93). Kungl. Maj:ts planer för länens indelning i kommuner omfattar inte
Stockholm (jfr SFS 1964: 162).
Det behov av en samordning av ett flertal kommunala verksamhetsgrenar
som föreligger inom stockholmsregionen till följd av samhörigheten bl. a. i
näringsgeografiskt och befolkningsmässigt avseende mellan grupper av kom
muner eller i vissa fall alla kommunerna inom regionen får alltså tillgodoses
på delvis annat sätt än genom en genomgripande ändring i den kommunala
indelningen. Redan år 1947 väcktes av 1944 års kommitté för kommunal
samverkan tanken på en lösning genom bildande av ett s. k. storlandsting
för regionen som skulle ha — förutom sedvanliga landstingsuppgifter —
ett flertal eljest primär kommunala uppgifter. Andra lösningar som disku
terats är en utbyggnad av regional samverkan i kommunalförbund eller bil
dande av en specialkommun för vissa regionala uppgifter. En prövning av
olika lösningar gjordes av storstadsutredningen i betänkandet Organisations-
och samarbetsfrågor i stockholmsområdet (SOU 1964: 56). När detta betän
kande avlämnades hade emellertid som framgått av vad jag sagt inlednings
vis Stockholms stad och landstingskommunen redan beslutat att själva ut
reda frågan om bildande av ett storlandsting. Det nu förestående samgåendet
mellan Stockholms stad och Stockholms läns landstingskommun innebär ett
förverkligande av denna tanke.
Enligt överenskommelser vid olika tillfällen mellan staden och landstings
kommunen skall landstingskommunen efter samgåendet i huvudsak hand
ha dels de uppgifter som f. n. ombesörjs av landstingskommunen och mot
svarande uppgifter som för Stockholms del ombesörjs av staden, dels den
kollektiva trafiken, regionplanering samt översiktlig planering för vattenför
sörjning och avlopp. Sistnämnda tre uppgifter har redan uppdragits åt
kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL),
som består av staden och landstingskommunen. Stadsfullmäktige och lands
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
tinget har vidare beslutat att uppdra åt KSL att i samverkan med berörda
kommuner främja bostadsförsörjningen i länet. Denna uppgift avses bli
överförd till landstingskommunen vid samgåendet. Slutligen föreligger be
slut om att landstingskommunen efter nämnda tidpunkt skall handha pla
neringen av skolväsendet över grundskolestadiet för länet.
KSL vars beslutande organ — förbundsfullmäktige — utses till hälften av
staden och till andra hälften av landstinget är uppbyggt så att dess orga
nisation i huvudsak oförändrad skall kunna övertas av landstingskommu
nen vid samgåendet.
I den inledningsvis omnämnda skrivelsen har stadsfullmäktige och lands
tinget hemställt att KSL får utöva beslutanderätten för den utvidgade lands
tingskommunen under tiden mellan förordnandet om indelningsändringen
och dess ikraftträdande.
Stockholm ingick förut inte i länsindelningen. Med stöd av riksdagens
beslut (prop. 1967:77, SU 97, rskr 221) förordnade Kungl. Maj :t den
25 maj 1967 att Stockholms stad och Stockholms län skulle läggas sam
man till ett nytt län, kallat Stockholms län. Som en följd härav skulle läns
styrelsen i dåvarande Stockholms län slås samman med överståthållar-
ämbetet till en länsstyrelse för det nya länet. Denna reform ansågs moti
verad bl. a. av det planerade samgåendet mellan Stockholms stad och Stock
holms läns landstingskommun. Oavsett detta samgående ansågs dessutom
att den allmänna utvecklingen i huvudstadsområdet, där framför allt pla
neringsfrågorna på en rad viktiga samhällssektorer kräver samlade kraft
fulla insatser, gjorde det nödvändigt att en länsstyrelse tillskapades så
snart som möjligt (prop. 77 s. 43).
Uppbyggnaden av nuvarande bestämmelser
De grundläggande bestämmelserna om landstingskommunerna finns i
landstingslagen (LL) den 14 maj 1954 (nr 319). Den innehåller — i nära
80 paragrafer — bestämmelser om den landstingskommunal indelningen,
om landstingskommunens kompetens, om val av landstingsmän, om dess be
slutande organ — landstinget — och dess verkställande organ — förvalt
ningsutskottet, som är landstingskommunens styrelse, och andra nämnder
— om ekonomiska förmåner för förtroendemän, om landstingskommunens
drätsel, om landstingsskatt samt om besvär över landstingskommunala
organs beslut.
Genom bestämmelserna om val av landstingsmän regleras frågor om röst
rätt vid landstingsval, om valbarhet till landstingsman, om mandatperio
der samt om antal landstingsmän och valkretsindelning.
Bestämmelserna om landstinget avser i huvudsak ordning och plats för
landstingsmöte, kungörelse om landstingsmöte, förfarandet när landstings
man avgår eller har förfall, val av presidium, närvarorätt, jäv, anhängig-
13
görande och beredning av ärende, interpellationer, bordläggning, besluts fattande, reservation, offentlighet och ordning, protokoll samt arbetsord ning.
I fråga om förvaltningsutskottet ges bl. a. bestämmelser om dess kompe tens och om delegation av dess beslutanderätt. Delegationsregler ges också för övriga nämnder. I övrigt ges för förvaltningsutskottet och övriga nämnder organisatoriska föreskrifter beträffande i huvudsak motsvarande förhållan den som regleras för landstingets del.
I fråga om landstingskommuns drätsel finns bl. a. dels några allmänna bestämmelser till skydd för landstingskommunens förmögenhet, dels före skrifter om utgifts- och inkomststat, fondbildning, lånerätt, medelsförvalt ning och revision.
LL har varit föremål för en allsidig översyn som år 1965 ledde till vissa ändringar i lagen (SFS 1965: 103, jfr prop. 1965: 61, KU 20, rskr 210).
För primärkommunerna ges en motsvarande reglering i kommunallagen (KL) den 18 december 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm (KLS) den 1 mars 1957 (nr 50). Dessutom finns i lagen den 13 januari 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL) bestämmelser om ändring i kommunindelningen vilka ger en långt mer ingående reglering än motsvarande bestämmelser i LL. Bestämmelserna om antalet ledamöter i kommunernas beslutande församlingar — fullmäk tige — och om valkretsindelningen vid val av dessa skiljer sig helt från motsvarande bestämmelser i LL. De organisatoriska föreskrifterna för å ena sidan landstinget samt förvaltningsutskottet och övriga nämnder och å andra sidan fullmäktige samt kommunens styrelse och övriga nämnder företer ett flertal, låt vara inte grundläggande skiljaktigheter. 1 Stockholm avviker organisationen i flera avseenden från övriga primärkommuners. I övrigt är bestämmelserna i LL å ena samt KL och KLS å andra sidan i allt väsentligt lika till sitt innehåll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Utredningsmannen
Utredningsmannen anför att staden och landstingskommunen har över vägt andra tänkbara lösningar för att tillgodose behovet av kommunal samverkan inom stockholmsregionen än bildandet av en storlandstingskom mun men funnit att storlandstingslösningen har avgörande fördelar. Ge nom bildandet av storlandstingskommunen åstadkommes till en början en samordning av de hittillsvarande landstingskommunala uppgifterna i regio nen. Storlandstingskommunen övertar vidare sådana eljest på primärkommu ner ankommande uppgifter för vilkas lösning krävs regionala bedömningar och åtgärder. I vad mån ett sådant övertagande skall ske får bero på utveck lingen. Storlandstingskommunen skall enligt vad parterna är överens om
inte vara en färdig produkt utan en utvecklingslinje, framhåller utrednings
mannen.
Storlandstingskommunens särprägel i förhållande till andra landstings
kommuner betingas av att särskilda samverkansfrågor sålunda avses bli
lösta, framhåller utredningsmannen. Härtill kommer att storlandstingskom
munens verksamhet kommer att bli av eu helt annan omfattning än övriga
landstingskommuners.
Vad som anförts nu talar enligt utredningsmannens mening för att en
särskild författning bör gälla för storlandstingskommunen. Utrednings
mannen erinrar vidare om ett uttalande av kommunallagskommittén i
dess betänkande IV med förslag till landstingslag m. m. (SOU 1952: 4S)
som låg till grund för LL. Kommittén anförde där att om man skulle ge
den s. k. storlandstingslinjen företräde, en speciell lagstiftning skulle be
hövas med hänsyn till såväl storlandstingets uppgifter som reglerna för
dess sammansättning. Lösningen av storlandstingets författningsfråga syn
tes därför enligt kommitténs mening inte kunna öva något inflytande på
den framtida utformningen av landstingslagen. Utredningsmannen har un
dersökt möjligheterna att komplettera LL med en särskild avdelning eller
med några kapitel som skulle innehålla bestämmelser för den nya kom
munbildningen. Behovet av särregler hänför sig till landstingskommunens
kompetens, valsystemet, beredningen av ärenden hos landstinget, förvalt
ningsutskottets kompetens, delegationsreglerna, de heltidsengagerade för
troendemännens ställning, drätselbestämmelserna in. m. Att ett behov av
särregler på dessa områden föreligger beror på att LL, som kommunal
lagskommittén sagt, inte utformats med beaktande av storlandstingsför-
hållandena. 1965 års ändringar i LL har inte heller i nämnvärd utsträck
ning medfört en anpassning till landstingskommunal verksamhet av den
omfattning som nu är i fråga. Det nya landstinget beräknas komma att
arbeta kontinuerligt med regelbundet återkommande sammanträden sprid
da över hela kalenderåret. Reglerna för landstingskommunens organisation
och verksamhet måste anpassas härefter. LL:s regler utgår alltjämt från
mönstret med ett varje höst återkommande landstingsmöte.
Genom att ge en särskild lag för storlandstingskommunen vinner man
att regleringen blir överskådlig på ett helt annat sätt än om en mångfald
undantags- och hänvisningsstadganden ges. En sådan överskådlighet är
angelägen bl. a. med hänsyn till det stora antal förtroendemän och tjäns
temän, som kommer att handskas med författningsbestämmelserna. Frå
gor, som inte är av principiell natur, kan i en fristående författning lösas
mera obundet efter vad som synes lämpligast från funktionssynpunkt. Ge
nom att utarbeta en fullständig författning får man också möjlighet att
förenkla vissa bestämmelser och att nå en i språkligt avseende tidsenlig
utformning av lagreglerna.
Att storlandstingskommunen är en landstingskommun, fortsätter ut
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
15
redningsmannen, innebär att vad i lag eller annan författning sägs om landstingskommun avser storlandstingskommunen. Som grundförfattning skall dock gälla landstingslagen för Stockholms län i stället för den all männa landstingslagen. Beträffande vissa specialreglerade verksamhetsom råden kan komma att gälla särskilda regler för storlandstingskommunen. Finns i författning hänvisning till särskilt angivna bestämmelser i LL torde hänvisningarna få kompletteras med hänvisningar till den särskilda lagen.
Utredningsmannen föreslår alltså en särskild lag som enligt förslaget skall kallas lag om landsting för Stockholms län. Lagförslaget innefattar avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL på en rad olika punkter. I övrigt har gjorts formella avvikelser från LL:s lydelse. I vissa fall har på områden där det enligt LL är överlämnat åt landstingskommunen att bestämma om organisatoriska och liknande förhållanden bindande regler föreslagits. I andra fall har bindande regler i LL ersatts med bindande reg ler med annat innehåll. I några fall har föreslagits bestämmelser som enligt utredningsmannen överensstämmer med vad som redan gäller enligt praxis och i några fall har en bestämmelse i LL inte getts någon motsvarighet i för slaget med motiveringen att vad som föreskrivs gäller utan särskild bestäm melse därom.
Remissyttrandena
Flera remissinstanser tillstyrker förslaget i dess helhet eller säger sig inte ha något att erinra från de synpunkter remissinstansen har att före träda. Till dessa hör de centrala statliga verken utom kammarkollegiet, riksrevisionsverket och bostadsstyrelsen, vilka dock har erinringar bara i vissa begränsade hänseenden, majoriteten inom kommunalrättskommittén, som dock gör några påpekanden huvudsakligen i fråga om förslagets lag tekniska utformning, kommunalvalskommittén, stadsfullmäktige i Norr tälje, Stockholm, Sundbyberg och Vaxholm, kommunalfullmäktige i Rimbo,
Roslags-Länna och Väddö, kommunalnämnden i Österåker samt storlandstingskommittén.
Några remissinstanser finner att lagstiftning inte bör komma till stånd förrän ytterligare utredning skett. Stadsfullmäktige i Nacka och kommu nalfullmäktige i Saltsjöbaden anser sålunda att utredningsarbetet bör fortsättas och förslag till en ekonomisk uppgörelse mellan Stockholms stad och landstingskommunen föreligga innan förslag till lagstiftning föreläggs riksdagen. Utredningarna bör kunna genomföras utan att ett ikraftträdan de av författningen den 1 januari 1971 riskeras. Drätselkammaren i Söder tälje anser att samtliga de frågor som kan påverka bedömningen av stor landstingets kompetens och ekonomiska åtaganden bör redovisas,
innan
slutgiltig ställning tas till förslaget. Också kommunalnämnden i Järna finner det nödvändigt för sitt ställningstagande att de frågor som kan på
16
verka bedömningen av storlandstingets kompetens redovisas. Kommunal
fullmäktige i Täby anser att förslag till författning för storlandstinget bör
anstå tills fullständigt underlag i form av slutförda utredningar föreligger
beträffande vilka primärkommunala uppgifter som bör överföras till stor
landstinget.
Övriga remissinstanser föreslår ändringar och preciseringar i utrednings
mannens förslag, i vissa fall av betydande omfattning.
I fråga om förslagets allmänna utformning uttalar stadsfullmäktige i
Stockholm att det presterats en god analys av de olika frågeställningar som
skulle lösas. Författningsförslaget är väl ägnat att utgöra den rättsliga
grundvalen för stadens och landstingskommunens samgående.
Stockholms läns landsting anför att förslaget inrymmer väsentliga av
vikelser i principiellt hänseende från gällande lag. Sålunda görs avsteg
från den för LL grundläggande principen att landstingskommunerna har
betydande frihet att själva besluta om sina verksamhetsformer. Den över
syn som år 1965 ledde till ändringar i LL utgick ifrån en grundsyn om så
dan frihet och länsdemokratiutredningens betänkande Förvaltning och
Folkstyre (SOU 1968:47) har samma principiella utgångspunkt. Anmärk
ningsvärd är vidare den ofta deklarerade uppfattningen att LL:s regler
alltjämt skulle utgå från mönstret med ett landstingsmöte varje höst och
att LL inte skulle ge utrymme åt en landstingskommunal verksamhet av
den storlek och art som det blir fråga om för storlandstingskommunens
del. Denna uppfattning går stick i stäv med vad som kan utläsas av för
arbetena till 1965 års lagändringar och saknar stöd i LL:s nuvarande
lydelse. Förslagets bestämmelser om landstingets och dess lednings orga
nisation är avsevärt mer detaljerade än motsvarande bestämmelser i LL.
De bygger till synes i betydande utsträckning på de för Stockholms stad
gällande bestämmelserna. Också länsstyrelsen i Stockholms län och Svens
ka landstingsförbundet har uppfattningen att man för ifrågavarande lands
tingskommun liksom för andra landstingskommuner bör undvika detalj
regler som binder organisationen och i stället låta landstinget självt reg
lera förhållandena i arbetsordning e. d. Landstingsförbundet
framhåller
att det hittills ansetts främja en positiv utveckling av landstingsverksam
heten att landstingen själva fått gestalta sin förvaltningsorganisation efter
sina speciella förutsättningar. Någon anledning att bryta mot denna prin
cip finns inte.
Att bestämmelserna för den utvidgade landstingskommunen ges i en
särskild lag tillstyrks av åtskilliga remissinstanser. Stadsfullmäktige i
Stockholm erinrar om att det under utredningsarbetet i storlandstingsfrå-
gan, liksom i tidigare diskussioner om en stor sekundärkommun för stock
holmsregionen, har förutskickats att en särskild lagreglering kunde visa
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
17
sig erforderlig som grundval för den nya kommunbildningen. I en särskild författning kan hänsyn tas till den blivande landstingskommunens befolk ningsmässiga storlek och omfattande verksamhet. Särskilda krav på ut formningen av reglerna för representation och valkretsindelning, samman- trädesordning och ordning för budgetbehandling m. m. kan tillgodoses. Det blir också möjligt att närma lagstiftningarna på det landstingskommunala och det primärkommunala området till varandra.
Kammarkollegiet betonar att det i och för sig är önskvärt att den behöv liga särregleringen åstadkommes genom tillägg till LL men tillstyrker ändå en särskild lag. Kollegiet anför därvid.
LL ger efter 1965 års ändringar visserligen möjlighet att tillgodose ett av de grundläggande behoven för storlandstinget, nämligen hållande av re gelbundna och förhållandevis täta landstingssammanträden. LL:s regler i övrigt utgår emellertid, såsom utredningsmannen framhållit, alltjämt i hu vudsak från mönstret med ett varje höst återkommande landstingsmöte. De bestämmelser i LL, som inte passar för storlandstinget utan antingen måste eller lämpligen bör ändras, är enligt kollegiets mening så många och så väsentliga, att landstingslagen skulle bli svåröverskådlig och ohanterlig, om ändringarna skulle åstadkommas i form av kompletteringar till eller un dantagsbestämmelser i landstingslagen. Kollegiet delar därför utrednings mannens åsikt att en särskild landstingslag bör gälla för storlandstings kommunen.
Kommunalfullmäktige i Sollentuna finner lösningen med eu särskild för fattning vara ändamålsenlig, eftersom den torde bidra till bättre över skådlighet och accentuera storlandstingets särställning i fråga om dess all männa funktioner. Liknande synpunkter anläggs av kommunalfullmäkti ge i Frötuna, Lyhundra, Sorunda och Upplands Väsby samt kommunal nämnden i Österåker. Kommunalfullmäktige i Huddinge betonar att den bättre överskådligheten torde medföra väsentliga fördelar för såväl för troendemännens som tjänstemännens arbete. Också kommunalfullmäktige i Österhaninge tillstyrker att en särskild författning kommer till stånd.
Anknytningen mellan LL och den föreslagna lagen finner vissa remiss instanser, som inte har någon erinran mot en särskild lag, i vissa avseenden inte helt tillfredsställande. I ett särskilt yttrande av en ledamot av kommunalrättskommittén anförs att innebörden av den föreslagna lagen är att LL:s bestämmelser över huvud taget inte blir tillämpliga på landstingskommunen i Stockholms län. Det torde vara en brist att dessa bestämmelser inte kan till- lämpas när motsvarigheter saknas i den nya lagen. I stället bör i LL sägas att bestämmelser för landstingskommunen i Stockholms län meddelas i sär skild lag. Med en sådan lösning kan de föreslagna bestämmelserna om den landstingskommunala indelningen och om medlemskap i landstingskommu nen utgå. Kammarkollegiet har ingen erinran mot att den särskilda lagen ges en modern språklig dräkt. I övrigt synes emellertid formell överensstäm melse böra eftersträvas mellan LL och den nya lagen i något större utsträck ning än som skett i förslaget. Om mellan lagarna föreligger olikheter, som
2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 112
18
inte har någon saklig innebörd, kan detta förorsaka onödiga tolkningssvå-
righeter. Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet samt
kommunalfullmäktige i Västerhaninge och Österlianinge, vilka också betonar
att tolkningssvårigheterna kan bli särskilt påtagliga när det gäller en lag
stiftning med vilken stora grupper av förtroendemän och tjänstemän med
erfarenhet från tillämpningen av nu gällande lagar kommer i beröring.
Enligt Svenska landstingsförbundets mening bör förslagen i den mån de
bör föranleda bestämmelser i lag kunna genomföras genom ändring i LL.
Beslut av statsmakterna och landstingens egna initiativ kan komma att
föranleda en revidering av LL. En exklusiv författning för Stockholms
läns landsting kan med hänsyn härtill endast motiveras av tidsskäl. Kom
mer en sådan författning till stånd bör den därför ges en provisorisk ka
raktär. En del av förslagen bör dock kunna leda till generella ändringar
och inarbetas i en moderniserad LL. Kommunalfullmäktige i Västerha
ninge tillstyrker av dessa skäl den särskilda lagen som ett provisorium i
avvaktan på eu allmän översyn av LL. Landstinget anför att de ändringar
i förhållande till LL som oundgängligen behövs för den utvidgade lands
tingskommunens verksamhet är mycket få och hänförliga till frågor om
antalet landstingsledamöter, valkretsindelningen i Stockholm och fördel
ningen av mandaten på valkretsarna. Flera av förslagen i övrigt bl. a.
åtskilliga av förslagen beträffande landstingskommuns drätsel bör också
genomföras. Men i fråga om dessa bör i första hand övervägas om de
inte bör leda till ändringar i LL med generell tillämplighet. Landstinget
vill oavsett det anförda inte motsätta sig en speciell författning för den
utvidgade landstingskommunen, om statsmakterna finner praktiska skäl
tala för en sådan lösning i stället för ett inarbetande av de nödvändiga
bestämmelserna i LL. Länsstyrelsen anser att starka skäl talar för att
lagstiftning i fråga om visst slag av myndigheter inte uppdelas på olika
författningar och erinrar om att verksamheten inom länsstyrelsen i Stock
holms län regleras av länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)
trots att länsstyrelsens organisation och arbetsformer avviker från övriga
länsstyrelsers. Länsstyrelsen anser det angeläget att man håller fast vid
att den utvidgade landstingskommunen i Stockholms län utgör en lands
tingskommun och detta talar för att de särskilda regler som behövs in
förs i LL. Vissa av de föreslagna bestämmelserna är av den beskaffen
heten att de med fördel synes kunna tillämpas på landstingskommunerna
i allmänhet. De avvikelser från LL som föreslagits från språklig synpunkt
kan vara önskvärda också i LL. Länsstyrelsen anser emellertid att frågan
om formen för den utvidgade landstingskommunens författning inte kan
ha principiell betydelse utan att den bör bedömas främst från lagstiftnings-
tekniska synpunkter. Att överskådlighet och hanterlighet bör vara avgö
rande för den form man ger författningsbestämmelserna framhålls av
stadsfullmäktige i Lidingö och kommunalfullmäktige i Västerhaninge.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
19
Avvisande till en särskild lag ställer sig — i mer eller mindre bestämd
form — stadsfullmäktige i Djursholm och Sigtuna samt kommunalfull
mäktige i Boo, Ekerö, Grödinge, Gustavsberg, Huverö, Knutby, Märsta,
Turinge, Tyresö, Vallentuna och Värmdö. Det framhålls bl. a. att några
övertygande skäl inte lagts fram för att inte LL efter viss omarbetning
skulle kunna användas för den utvidgade landstingskommunen. Det sägs
vidare att de föreslagna bestämmelserna inte generellt är så entydiga och
lättillgängliga att de kan tillämpas helt självständigt utan att jämförelser
behöver göras med LL. Om särlagstiftning undviks kan gjorda tolkningar
och skapad praxis inom LL:s område utnyttjas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala
indelningen, m. m.
Gällande rätt m. m.
Enligt 1 § första stycket LL utgör varje län en landstingskommun. Från
denna regel ges i andra stycket vissa undantag. Fanns vid LL:s ikraft
trädande inom ett län flera landstingskommuner eller stad som inte till
hörde landstingskommun, skall därvid förbli om inte annat bestäms en
ligt 2 §. Med denna undantagsbestämmelse åsyftades dels de två lands
tingskommunerna i Kalmar län, dels städerna Göteborg, Malmö, Norr
köping, Gävle och Hälsingborg (jfr prop. 1954: 119 s. 56). Stockholms stad
stöd utanför länsindelningen vid tillkomsten av LL. Sammanläggningen
av Stockholms stad och Stockholms län den 1 januari 1968 föranledde
ingen ändring i 1 § LL.
I 2 § 2 mom. LL sägs att stad som inte tillhör landstingskommun äger
inträda i sådan kommun om samstämmiga beslut därom fattas av staden
och landstingskommunen. Kungl. Maj :t får också besluta om stads inträ
de i landstingskommun, om synnerliga skäl föreligger.
Om stad skall inträda i landstingskommun bestämmer Kungl. Maj :t en
ligt 2 § 3 mom. LL tiden för inträdet och meddelar övriga i ärendet er
forderliga föreskrifter. Härutöver ges inga regler i LL för sådan indelnings-
ändring.
Ändring i den primärkommunala indelningen är reglerad genom KIL.
I 2 § anges vilka former av kommunala indelningsändringar som kan före
komma. Innebörden av paragrafen är följande. Nybildning av kommun före
ligger bl. a. när två eller flera hela landskommuner läggs samman till en
kommun. Alla kommuner som ingår i sammanläggningen upplöses. Ett an
nat fält av indelningsändring är när ett område förs över från en kommun
till en annan. I sådana fall består båda kommunerna efter ändringen. Läggs
stad eller köping samman med en eller flera landskommuner betecknas
detta inte, som vid sammanläggning av enbart landskommuner, som nybild
ning. I stället anses staden eller köpingen bestå medan övriga kommuner
upplöses. Kungl. Maj :t har tidigare i år beslutat proposition till riksdagen
med förslag om införande av enhetlig kommunbeteckning, m. in. (prop.
1969: 63). Reformen avses träda i kraft den 1 januari 1971. Genomförs för
slaget får det till konsekvens bl. a. att den sammanläggningsform kan an
vändas som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall finnes
vara den lämpligaste oavsett vilken beteckning de kommuner som berörs av
ändringen haft.
Under tiden mellan förordnandet om primärkommunal indelningsänd-
ring och ändringens ikraftträdande utövas enligt 13 § KIL den kommu
nala beslutanderätten enligt den nya indelningen. I fråga om angelägen
het som avser kommunerna enligt den äldre indelningen skall dock denna
indelning följas tills den nya indelningen träder i kraft. Beslut som rör
bara de gamla kommunerna fattas alltså fram till indelningsändringens
ikraftträdande fortfarande av dessa, medan beslut som rör kommunen en
ligt den nya indelningen fattas av denna.
Genom ändring år 1965 i KIL och tillkomsten av lagen den 3 december
1965 (nr 596) om kommunala sammanläggningsdelegerade (prop. 1965: 151,
KU 41, rskr 389) tillskapades ett särskilt organ — kommunala samman
läggningsdelegerade — som företräder kommunen enligt den nya indel
ningen under tiden mellan förordnandet om indelningsändring och änd
ringens ikraftträdande. Sammanläggningsdelegerade utses alltid för ny
bildad kommun och efter Kungl. Maj :ts prövning för annan kommun
som består efter indelningsändringen. Förordnande om sammanläggnings
delegerade meddelas i det senare fallet i allmänhet när indelningsändringen
medför eu befolkningsförskjutning på minst 15—25 %.
Den princip för fördelningen av beslutanderätten som anges i 13 §
KIL är avgörande för vilka befogenheter som tillkommer det organ som
företräder kommunen enligt den äldre indelningen, nämligen de gamla
fullmäktige, och det organ som företräder kommunen enligt den nya in
delningen, nämligen sammanläggningsdelegerade om sådana har utsetts.
Av betydelse för frågan om befogenhetsfördelningen är vidare 23 § KIL
som innehåller en särskild besvärsbestämmelse för sådana fall som nu
är i fråga. Enligt lagrummet kan beslut som har fattats av företrädare
för kommunen enligt den äldre indelningen angripas genom besvär om be
slutet strider mot förutsättningarna för indelningsändringen eller avser
ärende som skäligen bör avgöras av kommunen enligt den nya indelningen.
Frågan om den praktiska tillämpningen av fördelningsprincipen i 13 §
KIL vid gränsdragningen mellan sammanläggningsdelegerades och de äldre
fullmäktiges kompetens behandlades i prop. 1965: 151. Föredraganden an
förde härom bl. a.
Som jag har framhållit i min redogörelse för gällande rätt är det ofta
svårt att tillämpa fördelningsprincipen i 13 § KIL. Under förarbetena till
lagen gjordes en del uttalanden som jag har redogjort för tidigare. Dessa
uttalanden kan tjäna till viss ledning. I den departementspromemoria som
legat till grund för propositionen sägs i fråga om sammanläggningsdelege
rades kompetens att delegerades viktigaste uppgift blir att fastställa utgifts-
och inkomststat samt förvaltningsorganisationen och vid behov allmän plan
för investeringsverksamheten i den nya kommunen. De skall också kunna
besluta taxor för kommunala avgifter, köpa och sälja fastigheter, ta upp
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
21
22
lån, ingå borgen och fatta beslut om reglementen för nämnder, verk och
tjänstemän hos den nya kommunen. Mot denna beskrivning av delegerades
uppgifter har jag ingen erinran. Över huvud taget skall delegerade enligt
vad som sägs i promemorian besluta i ärenden som kan få betydelse för
den nya kommunens ekonomi eller organisation i sådana fall när ställnings
tagande inte kan anstå tills de nya fullmäktige träder till. Några remissin
stanser har anmärkt att en sådan begränsning i sammanläggningsdelege-
rades kompetens inte kan föreskrivas. Jag delar denna mening i så måtto
att sammanläggningsdelegerade formellt har samma kompetens som de nya
fullmäktige skulle ha haft om de hade trätt till genast. Emellertid ligger
det i sakens natur att många ärenden lämpligen bör avgöras av fullmäktige
i stället för av sammanläggningsdelegerade. Avgöranden som är av stor vikt
och sträcker sina verkningar långt fram i tiden och som kan anstå utan
olägenhet tills indelningsändringen har trätt i kraft bör enligt min mening
avgöras av de nya fullmäktige, som utgör en mera fullödig representation
för den ändrade eller nybildade kommunen.
I ett remissyttrande har satts i fråga om kommunen enligt den nya in
delningen har rättskapacitet innan indelningsändringen har trätt i kraft.
Enligt min mening är det alldeles givet att så är fallet. Så snart förordnan
de om indelningsändring har meddelats och den ändrade eller nybildade
kommunen har ett organ som företräder den, t. ex. sammanläggningsdele
gerade, kan kommunen förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.
Förordnande att nyval av fullmäktige samt styrelse och övriga nämnder
i kommunen enligt den nya indelningen skall hållas innan indelningsänd
ringen träder i kraft meddelas i vissa fall. Träder indelningsändringen i
kraft vid årsskifte efter ordinarie kommunalval meddelas dock inget för
ordnande om nyval. Det ordinarie valet får då utan särskilt förordnande
avse kommunerna enligt den nya indelningen.
Reglerna om kommunala sammanläggningsdelegerade innebär i huvud
sak följande. Föreskriver Kungl. Maj :t att beslutanderätten i kommun skall
utövas av sammanläggningsdelegerade, skall Kungl. Maj :t fastställa anta
let delegerade och suppleanter för varje kommun som berörs av indelning
en. Är kommunerna ense om antalet delegerade och suppleanter och inne
bär detta att minst eu delegerad och en suppleant skall utses för varje kom
mun, skall antalet fastställas i enlighet härmed (1 § lagen om kommunala
sammanläggningsdelegerade). Delegerade och suppleanter för varje kom
mun utses av kommunens fullmäktige. Valbar är den som är fullmäktig
i kommunen. Valet kan vara proportionellt (2 §). Lagen innehåller vidare
bestämmelser om sammanläggningsdelegerades sammanträden, som i allt
väsentligt motsvarar IvL:s regler om fullmäktiges sammanträden, och om
beredning och verkställighet av delegerades beslut, som i huvudsak stäm
mer överens med motsvarande regler i KL. Enligt 19 § skall de kommuner
som berörs av indelningsändringen tillhandahålla medel för delegerades
verksamhet med fördelning i förhållande till kommunernas skatteunderlag.
KL:s bestämmelser om besvär äger motsvarande tillämpning på talan mot
beslut av delegerade eller något av dess beredande eller verkställande organ.
Kungl. Maj:ts proposition nr i 12 år 1969
Talan får föras inte bara som enligt KL av kommunmedlem utan också av
kommun som berörs av indelningsändringen.
Vid ändring i den kommunala indelningen måste en reglering ske av de
berörda kommunernas ekonomiska mellanhavanden. Härom ges regler i
KIL. Enligt dessa regler och praxis i anslutning därtill regleras förhållan
dena på det sättet att Kungl. Maj :t i samband med beslutet om indelnings
ändringen fastställer en ekonomisk uppgörelse som redovisas i sina huvud
drag i ärendet. Enligt förarbetena till 2 § 3 mom. LL (prop. 1954: 119 s. 59)
bör KIL :s bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena
tillämpas analogivis vid stads inträde i landstingskommun. Sker införli
vandet genom samstämmiga beslut torde besluten innefatta även en upp
görelse om de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig in-
förlivning lär man enligt förarbetena kunna räkna med en medverkan från
kontrahenternas sida när det gäller den ekonomiska regleringen. Kungl.
Maj :t bör äga att med de jämkningar och kompletteringar som behövs fast
ställa de uppgörelser som träffas, heter det i förarbetena.
Efter LL:s ikraftträdande har Gävle, Hälsingborg och Norrköping inträtt
i landstingskommun. I alla fallen förelåg samstämmiga beslut om inträ
det och Kungl. Maj :t fastställde i samband med förordnandet om inträdet
av parterna träffade uppgörelser om de ekonomiska mellanhavandena. I
samband med förordnandet om Norrköpings inträde i Östergötlands läns
landstingskommun, som skedde den 1 januari 1967, föreskrev Kungl. Maj :t
för tiden mellan förordnandet om inträdet och ikraftträdandet bl. a. att
landstingets förvaltningsutskott skulle medverka till att fyra ledamöter av
stadsfullmäktige som fullmäktige utsåg skulle få delta i förvaltningsutskot
tets sammanträden med rätt för dem att delta i överläggningarna men ej i
besluten och att stadens styrelse skulle medverka till att fyra av landstinget
utsedda landstingsmän skulle få på motsvarande sätt delta i styrelsens
sammanträden vid behandling av ärenden av landstingskommunal beskaf
fenhet eller eljest av betydelse för indelningsändringen. Nya val av ledamö
ter och suppleanter i landstingskommunens styrelse samt nämnder och di
rektioner skulle enligt föreskrifterna förrättas så snart som möjligt efter
indelningsändringens ikraftträdande.
Länsindelningsutredningen som i betänkandet Ny länsindelning (SOU
1967: 23) föreslagit en genomgripande ändring i länsindelningen och där
med i den landstingskommunala indelningen har lagt fram förslag till lag
om landstingskommunala sammanläggningsdelegerade. Enligt förslaget
skall Kungl. Maj :t i samband med förordnande om ändring i den lands
tingskommunala indelningen kunna föreskriva att beslutanderätten i lands
tingskommunen enligt den nya indelningen skall utövas av sammanlägg
ningsdelegerade till dess indelningsändringen träder i kraft. Förslaget inne
håller bestämmelser om utseende av sammanläggningsdelegerade, om dess
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
23
24
sammanträden, om beredning och verkställighet och om kostnader för dele
gerades verksamhet samt om besvär. Bestämmelserna har i sak i allt vä
sentligt samma innehåll som motsvarande bestämmelser i lagen om kom
munala sammanläggningsdelegerade. Den skillnaden föreligger dock att i den
mån reglerna i nämnda lag anknyter till KL reglerna i länsindelningsutred-
ningens förslag i stället anknyter till LL. I fråga om sammanläggningsdele-
gerades kompetens hänvisar utredningen i huvudsak till vad som sägs därom
i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade och i förarbeten till den
lagen.
Enligt 1 § lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund (KFL)
får kommuner sammansluta sig till kommunalförbund för att ombesörja
en eller flera kommunala angelägenheter. Kommunalförbund får också bil
das av landstingskommuner eller av landstingskommun och stad, som inte
tillhör landstingskommun. Enligt 3 § utövas kommunalförbunds beslutan
derätt av förbundets fullmäktige medan förvaltning och verkställighet till
kommer förbundets styrelse och särskilt tillsatta nämnder. I 4 § föreskrivs
att för kommunalförbund skall finnas förbundsordning som skall innehålla
bestämmelser om bl. a. förbundets ändamål och medlemmar, förbundets
benämning och den ort där förbundet skall ha sitt säte, fullmäktiges antal
och det antal ledamöter i fullmäktige varje medlem skall utse, antalet leda
möter och suppleanter i förbundets styrelse, medlems andel i förbundets
tillgångar och vad som i övrigt behövs för att ordna de ekonomiska förhål
landena mellan förbundet och dess medlemmar samt särskilt villkor för
medlems utträde ur förbundet och för upplösning av förbundet. Skall för
bundet ha hand om flera angelägenheter, skall i förbundsordningen anges
om särskilda nämnder skall finnas utöver styrelsen och hur förvaltningen
i sådant fall skall ordnas. Enligt 21 § skall länsstyrelsen fastställa förbunds
ordningen efter prövning av att dennas bestämmelser inte strider mot lag
eller författning och av att det föreslagna förbundet medför allmänt gagn.
På grund av hänvisning i 5 § KFL till KL äger bl. a. KL:s bestämmelser
om fullmäktiges sammanträden i allt väsentligt motsvarande tillämpning på
förbundsfullmäktige. Härutöver ges i KFL vissa supplerande bestämmelser.
Sålunda föreskrivs i 6 § bl. a. att varje förbundsmedlem skall vara represen
terad i fullmäktige. Enligt 7 § får till fullmäktig väljas endast ledamot av
förbundsmedlems fullmäktige. På kommunalförbunds styrelse och övriga
nämnder äger på grund av hänvisning i 12 § KFL till KL bestämmelserna
för kommuns styrelse och övriga nämnder motsvarande tillämpning.
Också I\L:s bestämmelser om kommuns drätsel och besvär äger i stort
sett motsvarande tillämpning på kommunalförbund (16 och 20 §§ KFL).
Besvär mot kommunalförbunds beslut får dock föras inte bara som i fråga
om kommuns beslut av kommunmedlem utan också av medlem i förbundet.
Kommunalförbund får enligt 27 § KFL upplösas, dels om det inträffat
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
25
förhållande som enligt förbundsordningen skall leda till att förbundet skall
upphöra med sin verksamhet, dels om sådana ändrade förhållanden inträtt
att antingen förbundsverksamheten inte med fördel kan fortsättas eller än
damålet med förbundet lämpligare kan tillgodoses på annat sätt, dels om
i annat fall förbundsmedlemmarna är ense om att förbundet skall upplösas.
Länsstyrelsen prövar om skäl för upplösning föreligger (29 §). Medlem
får enligt 23 § utträda ur kommunalförbund om förhållande inträffat som
enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde eller som enligt 27 §
kan föranleda förbundets upplösning. Medlem får också utträda om övriga
medlemmar samtycker till det. Länsstyrelsen prövar fråga om medlems ut
träde (25 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Utredningsmannen
Utredningsmannen erinrar om att vid tidpunkten för Stockholms stads
och landstingskommunens beslut om samgående i en storlandstingskommun
staden stod utanför länsindelningen. Att sammanläggningen av staden och
länet till ett nytt län föregick samgåendet av staden och landstingskommu
nen betingades bl. a. av praktiska skäl. I och med att staden fr. o. in. år
1968 ingår i länet kan emellertid i viss mån ha inträtt en förändring i de
formella utgångspunkterna för samgåendet.
I lagförslagets 1 § sägs att storlandstingskommunen för Stockholms län
är landstingskommun för länet. Benämningen storlandstingskommun moti
veras av länets befolkningsmässiga storlek, uppgifternas mångfald och om
fattning samt av de avvikelser som i övrigt finns i förhållande till andra
landstingskommuner. Det synes också motiverat att använda benämningen
eftersom denna under senare decennier allmänt använts i diskussionerna
om en stor sekundärkommun i stockholmsregionen. Benämningen används
inte i fortsättningen i författningstexten. För landstingskommunens repre
sentativa organ används beteckningen landsting.
Vid framtida ändringar i den landstingskommunal indelningen som be
rör storlandstingskommunen skall enligt förslaget Kungl. Maj:t meddela de
föreskrifter som behövs. För den nu förestående indelningsändringen före
slås emellertid särskilda föreskrifter som tas in i övergångsbestämmelser
till den särskilda lagen.
Enligt utredningsmannen bör lagen träda i kraft den 1 januari 1971, dvs.
den dag då beslutet om bildandet av storlandstingskommunen enligt planer
na skall träda i kraft. Beslutanderätten för storlandstingskommunen för ti
den före lagens ikraftträdande bör enligt utredningsmannen regleras i över
gångsbestämmelserna. Tre tänkbara sätt att reglera detta finns enligt ut
redningsmannen. Ett sätt är att samstämmiga beslut fattas av nuvarande
26
landstingskommunal organ och av stadens organ men att det formella ansva
ret för beslut i de angelägenheter som rör storlandstingskommunen bärs av
landstingskommunens organ. Ett annat sätt är att särskilda sammanlägg-
ningsdelegerade får beslutanderätten i de angelägenheter som rör storlands
tingskommunen med undantag för val och eventuellt för beslut om budget,
arbetsordningar och frågor som handläggs av K SL. Slutligen kan tänkas att
staden och landstingskommunen flyttar över beslutanderätten i angelägen
heter som rör storlandstingskommunen på kommunalförbund med undan
tag för val, beslut om budget och eventuellt beslut om arbetsordningar.
Att lösa frågan om beslutanderätten på det förstnämnda sättet skulle en
ligt utredningsmannen föra med sig risk för en för långdragen beslutspro
cess. Stadens medverkan skulle inte bli säkerställd eftersom inga särskilda
författningsbestämmelser ges härom. En ordning med särskilda samman-
läggningsdelegerade skulle innebära både för- och nackdelar. Det skulle
emellertid föra med sig övervägande nackdelar från praktiska, tidsmässiga
och ekonomiska synpunkter att tillskapa ett särskilt organ av den storlek
som det skulle bli fråga om. Dessutom skulle vissa svårigheter uppstå att av
gränsa delegerades kompetens både i förhållande till storlandstingskommu-
nens organ och till KSL och att reglera frågan om revision av delegerades
verksamhet. En ordning enligt vilken i stället ett kommunalförbund handhar
beslutanderätten skulle innebära att mer ändamålsenliga regler för finansie
ring och revision blir tillämpliga. Ekonomiska uppgörelser mellan staden
och landstingskommunen skulle successivt kunna ske över förbundet. När
förbundet upplöses torde slutlig avräkning behöva ske endast gentemot sta
den. Organ som i dag handhar storlandstingsfrågor kan inordnas i ett så
dant förbund. Om staden och landstingskommunen i stället för att bilda ett
nytt förbund använder sig av KSL med vissa justeringar av förbundsord-
ningen vinner man ytterligare fördelar. En etablerad organisationsform
finns, vilket bl. a. från organisations- och kostnadssynpunkt synes erbjuda
högst avsevärda fördelar. Dessa synpunkter väger särskilt tungt när det gäl
ler en sammanläggning av sådan omfattning som det här är fråga om.
Utredningsmannen föreslår därför att frågor om storlandstingskommu
nens blivande förhållanden — med vissa undantag som behandlas i det föl
jande— före storlandstingslagens ikraftträdande skall avgöras genom sam
stämmiga beslut av stadsfullmäktige i Stockholm och det nuvarande lands
tinget varvid dessa skall äga uppdra åt kommunalförbund att besluta i så
dana frågor. En föreskrift härom i övergångsbestämmelserna föreslås. De
frågor som sålunda skall ankomma på parterna att fatta samstämmiga be
slut om anges i lagförslaget som frågor om landstingskommunens blivande
förhållanden. Härigenom avses att få till stånd en fördelning av beslutande
rätten som överensstämmer med den som görs i 13 § KIL. Utredningsman
nen förutsätter att frågor successivt kan föras över till ett sådant förbund.
I vad mån olika frågor skall föras över till storlandstingskommunen som
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
27
huvudman blir avgjort först efter hand. Skulle pågående utredningar göra
ytterligare frågor till angelägenheter för storlandstingskommunen, kan för-
bundsverksamheten senare utökas med övergångsuppgifterna också för så
dana frågor. Fullmäktige i Stockholm och nuvarande landsting bör ha möj
lighet att förbehålla sig avgörandet i vissa viktigare frågor. Avgörandet av
dessa frågor får då ske genom samstämmiga beslut. Vid överlämnande av
uppgifter till förbundet bör då uttryckligt undantag ske för klart bestämda
sådana frågor. Det kan nämligen måhända finnas frågor, som av ett eller
annat skäl inte lämpar sig för handläggning hos förbundet.
Som redan sagts föreslår utredningsmannen att vissa beslut för stor
landstingskommunen skall fattas av det nyvalda landstinget redan innan
lagen träder i kraft. Dessa beslut avser 1971 års budget, vissa val samt an
tagande av arbetsordning m. m. Dessa ärenden skall beredas i den ordning
som bestäms genom samstämmiga beslut av stadsfullmäktige i Stockholm
och det nuvarande landstinget. Val får ske utan beredning, I övrigt skall
vad som sägs i den särskilda lagen om landstinget och dess sammanträden
tillämpas på det nyvalda landstinget vid handläggningen av dessa ärenden.
Utredningsmannen föreslår en föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.
Vidare föreslår han en föreskrift om att den särskilda lagen skall beaktas
vid beslut om landstingskommunens förhållanden som träffas före den 1
januari 1971.
Kungörelse om första sammanträdet med det år 1970 valda landstinget
skall enligt förslaget till övergångsbestämmelser utfärdas av den av leda
möterna som länsstyrelsen utser. Denne bestämmer tid och plats för sam
manträdet samt är ordförande till dess landstinget vid sammanträdet för
rättat ordförandeval för verksamheten under år 1970.
Uppdragen för ledamöter och suppleanter i det nuvarande landstingets för
valtningsutskott och övriga nämnder skall enligt förslaget upphöra vid
utgången av år 1970. Stadsfullmäktige i Stockholm får besluta att uppdra
gen för ledamöter och suppleanter i nämnder med uppgifter som efter den
1 januari 1971 tillkommer landstingskommunen skall upphöra vid utgång
en av år 1970.
Utredningsmannen föreslår slutligen övergångsvis vissa särskilda besvärs-
bestämxnelser. Talan mot beslut av det nya landstinget skall enligt förslaget
få föras enligt de grunder och i den ordning som föreskrivs i den särskilda
lagen. Talan får föras av medlem av Stockholms stad och av den nuvarande
landstingskommunen. Mot beslut som fattas av Stockholms stad eller den
nuvarande landstingskommunen får talan vidare föras under åberopande
att beslutet strider mot förutsättningarna för indelningsändringen eller av
ser angelägenhet som skäligen bort handläggas av företrädare för storlands
tingskommunen. Rätt till sådan talan tillkommer Stockholms stad, den nu
varande landstingskommunen eller dessa kommuners medlemmar.
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
Remissyttrandena
Landstinget erinrar om att beslutet om det nya länet meddelades drygt ett
år efter landstingets och stadsfullmäktiges principbeslut år 1966 om sam
gåendet i ett regionalt organ — som tills vidare skulle benämnas storlands
tinget — med sikte på en sammanläggning den 1 januari 1971. Beslutet om
det nya länet medförde att LL i indelningshänseende blev fullt tillämplig
på samgåendet mellan staden och landstingskommunen. Landstinget anser
därför att det formella beslutet om samgåendet, sedan parterna fattat sam
stämmiga beslut, skall ges av Kungl. Maj :t, som också skall meddela övriga
föreskrifter i ärendet. Det finns enligt landstingets mening inga formella
eller materiella skäl att konstruera en ny landstingskommun för Stock
holms län. Också länsstyrelsen anser att samgåendet efter den ändrade
länsindelningen kan regleras enligt 2 § LL och i övrigt enligt samma metod
som vid övriga landstingsfria städers inträde i landstingskommunen. Stads
fullmäktige i Djursholm samt kommunalfullmäktige i Gustavsberg, Haveri),
Vallentuna, Värmdö och Västerhaninge utgår likaledes från att det rör sig
om ett inträde av Stockholms stad i landstingskommunen.
Kommunalråttskommittén har en annan uppfattning och anför.
LL:s bestämmelser om stads inträde i landstingskommun avser — såsom
framgår av förarbetena till bestämmelserna — att vara en övergångsregel
som reglerar förhållandena för särskilt uppräknade landstingsfria städer.
Till dessa hör inte Stockholm som då stod utanför länsindelningen. Sam
manföringen av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län
måste väsentligen ses som ett led i omläggningen av länets kommunala för
hållanden. Bl. a. med hänsyn till denna omläggning ansågs en smidigare
ordning nås om länsindelningsreformen fick föregå reformen beträffande
sekundärkommunerna. Det synes vid dessa förhållanden knappast vara
riktigt att anse berörda bestämmelser i LL formellt tillämpliga för Stock
holms stads samgående med länets landstingskommun. Man torde därför
vara oförhindrad att söka andra former för genomförandet av samgåendet
än den LL och därtill ansluten praxis innefattar.
Kommittén anser att samgåendet bör regleras i enlighet med utrednings
mannens förslag till övergångsbestämmelser. Dessa framstår enligt kommit
tén som invändningsfria från kommunalrättslig synpunkt och uppbärs av
mycket starka praktiska skäl.
Frågan om den utvidgade landstingskommunen bör benämnas storlands
tingskommun tas upp i särskilt yttrande av en ledamot av kommunal ätts -
kommittén och i Svenska kommunförbundets remissyttrande. I dessa ytt
randen godtas att benämningen storlandstingskommunen tas in i lagtexten
men påtalas som en brist att någon definition av begreppet inte lämnas. Det
föreslås att en sådan ges genom att i lagtexten sägs att landstingskommunen
i Stockholms län är storlandstingskommun. Flera remissinstanser ifråga-
u
O
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
29
sätter doek om benämningen bör förekomma i lagtexten. Två ledamöter av
kommunalrättskommittén betonar att någon i djupare mening principiell
skillnad mellan den utvidgade landstingskommunen och övriga landstings
kommuner inte är avsedd och att ett införande i författningen av benäm
ningen storlandstingskommunen skulle vara ägnat att skymma blicken för
detta förhållande. Benämningen ger vidare det felaktiga intrycket att stor
landstingskommunen är ett begrepp som finns definierat på annat håll än
i den föreslagna författningen eller i annan författning. Liknande synpunk
ter anförs av länsstyrelsen, stadsfullmäktige i Djursholm samt kommunal
fullmäktige i Botkyrka och Västerhaninge. Avvisande till att benämningen
tas in i lagtexten ställer sig också kammarkollegiet, landstinget, stadsfull
mäktige i Lidingö, kommunalfullmäktige i Huddinge, Knivsta, Tyresö och
Österhaninge samt kommunalnämnden i Märsta.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Den landstingskommunala kompetensen in. m.
Gällande rätt
Kompetensreglerna
Enligt 4 § LL får landstingskommun själv vårda sina angelägenheter av
seende hälso- och sjukvård, undervisning, socialvård, jordbrukets och andra
näringars utveckling med mera dylikt i den mån det inte enligt annan för
fattningsbestämmelse ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisas i
paragrafen till vad som är särskilt föreskrivet om vissa landstingskomnm-
nala angelägenheter.
För primärkommuns kompetens ges motsvarande bestämmelse i 3 § KL
och 3 § KLS. Dessa bestämmelser skiljer sig från LL:s kompetensbestäm
melse — förutom i att där talas om kommun i stället för landstingskom
mun — i att de inte innehåller någon exemplifiering av kommunens ange
lägenheter.
Den primärkommunala kompetensregeln fick sin nuvarande utformning
år 1948. Dessförinnan hette det att kommun fick själv vårda sina gemen
samma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Genom ändringen sked
de en inte oväsentlig utvidgning av kommunens befogenheter. Bestämmel
sen i dess nya lydelse bygger på principen att kommunala åtgärder skall
tillgodose allmänna, till kommunen knutna intressen. Kravet på ett gemen-
samhetsintresse ersattes alltså av ett krav på ett allmänintresse. Om det
med hänsyn till arten av ett visst ändamål anses vara ett allmänt intresse
att en kommun främjar ändamålet är kommunen berättigad härtill även
om åtgärden kommer bara en mindre del av kommunens område eller ett
mindre antal av dess medlemmar till godo. Ett visst mått av skälighetsbe
dömning måste härvid läggas till grund för kompetensprövningen.
Genom att avfatta kompetensregeln som en generalklausul avsåg man en
ligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns befogenhe
ter till samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som även tidi
gare präglat regeln blev ytterligare accentuerat. Uppgiften att närmare av
gränsa området för kommunernas kompetens överlämnades liksom förut
åt rättspraxis.
Gällande kompetensbestämmelse för landstingskommun tillkom genom
LL. Därvid anpassades bestämmelsen till motsvarande bestämmelse för pri
märkommun. Enligt motiven innebär detta att landstingskommunens beslu
tanderätt i princip omfattar sådana angelägenheter vilkas vårdande genom
landstingskommunens försorg framstår som berättigat från allmänna sam
hälleliga synpunkter. Att en exemplifiering av uppgifter som faller inom
31
kompetensen — liksom tidigare — knöts till den allmänna bestämmelsen
motiverades med att det inte förelåg lika stora svårigheter som i fråga om
primärkommunerna att ange arten och beskaffenheten av de angelägenhe
ter som landstingskommunerna från allmän synpunkt bör få vårda. Att be
hålla en sådan exemplifiering skulle enligt motiven vara av värde och skulle
inte behöva komma i strid med landstingskommunernas intresse av rörelse
frihet (prop. 1954: 119 s. 70).
Frågan om avgränsningen av det landstingskommunala kompetensområ
det i förhållande till primärkommunerna behandlades av kommunallags-
kommittén i det betänkande som låg till grund för propositionen med för
slag till LL. Kommittén anförde härom följande vilket i huvudsak biträd
des av föredragande departementschefen (prop. 1954: 119 s. 3 och 72).
I förhållande till primärkommunerna innebär stadgandet, att landstings
kommun icke må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankom
mer på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln i lagstift
ningen för dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författningar.
Härvid är emellertid att märka att, såvida icke i särskild författning annat
angives eller kan anses vara förutsatt, landstingskommun torde vara oför
hindrad att inom sitt område främja verksamhet av samma art som den,
vilken inom primärkommunernas områden ankommer på dessa. Sålunda
kan både landstingskommun och primärkommun understödja sådana än
damål som enskild väghållning, landsbygdens elektrifiering och olika kul
turella behov. Det av primärkommunerna bedrivna planeringsarbetet med
avseende å bebyggelsens ordnande, vatten- och avloppsanläggningar m. m.
torde kunna främjas av landstingskommun, t. ex. genom inrättande av ett
arkitektkontor, som tillhandagår primärkommunerna inom landstingskom
munens område med utredningar och planförslag. Skillnaden i kompetens
de olika enheterna emellan avser sålunda deras verksamhetsområden i lo
kalt hänseende. I enlighet härmed skall landstingskommuns åtgärder till
godose intressen, som kan hänföras till denna. Detta hindrar emellertid
enligt kommitténs mening icke, att ett beslut av landstinget att främja ett
speciellt ändamål avser viss eller vissa delar av landstingskommunens om
råde, blott beslutet fattas under den givna förutsättningen att övriga delar
av landstingskommunen under motsvarande betingelser kan åtnjuta samma
förmån.
Som nämnts görs i 4 § LL — liksom i 3 § KL och 3 § KLS — en hänvis
ning till vad som är särskilt föreskrivet om vissa landstingskommunala
resp. primärkommunala angelägenheter. Särskilda bestämmelser om den
landstingskommunala resp. den primärkommunala kompetensen finns så
lunda i ett stort antal lagar och andra författningar. Bestämmelserna är
utformade antingen så att de ger rätt att vidta vissa åtgärder men inte före
skriver skyldighet härtill eller också så att de föreskriver skyldighet att
vidta vissa åtgärder. Föreskrivs sådan skyldighet är därmed klart att åtgär
den faller inom kompetensen även om den inte omfattas av den allmänna
kompetensbestämmelsen.
Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 112 år 1969
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Bestämmelser om besvär m. m.
Besvär över landstingskommuns beslut får föras hos Kungl. Maj :t
av medlem av landstingskommunen. Besvär får grundas bara på att beslut
inte tillkommit i laga ordning, att det står i strid mot allmän lag eller annan
författning eller på annat sätt överskrider landstingskommunens befogen
het eller att det kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orätt
vis grund (78 § LL). Besvär prövas av Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Det
är i denna ordning som frågan om landstingskommuns kompetens kommer
under bedömande. Som synes innefattar besvärsprövningen bara en pröv
ning av beslutens laglighet och inte av lämpligheten. Som framhållits i det
föregående inrymmer emellertid tillämpningen av kompetensbestämmel
sen ett visst mått av skälighetsprövning.
För besvär över kommunala beslut gäller motsvarande bestämmelser.
Första besvärsinstans är dock länsstyrelsen (76 och 77 §§ KL).
Ärende anhängiggörs hos landstingskommuns beslutande organ
— landstinget — genom förslag av ledamot i landstinget, av något av lands
tingskommunens förvaltande eller beredande organ, av Kungl. Maj:t eller
av länsstyrelsen (21 § 1 mom. LL).
Utredningsmannen
Landstingskommunens kompetens
Utredningsmannen anför att enligt de principiella riktlinjer för samgåendet
i eu storlandstingskommun som staden och landstingskommunen antagit
skall den nuvarande landstingskommunen med sin verksamhet uppgå i
storlandstingskommunen som tar över dels Stockholms stads landstings-
uppgifter, dels traditionellt primärkommunala uppgifter om behov av re
gionala lösningar finns. All traditionell landstingsverksamhet bör emeller
tid inte utan vidare hänföras till storlandstingskommunen. Storlandstings
verksamheten bör kunna byggas ut successivt. Uppgifter skall också senare
kunna övergå från storlandstingskommunen till primärkommunerna.
Riktlinjerna kan enligt utredningsmannen anses ange en faktisk kompe
tensfördelning som kan avvika från vad som eljest gäller i fråga om rela
tionerna landstingskommun—primärkommun. Vidare eftersträvas en ökad
flexibilitet i kompetensfördelningen.
Ställningstagandet till storlandstingskommunens kompetens bör ske med
utgångspunkt i bl. a. de för stockholmsregionen speciella förhållandena.
Dessa består i att centralortens influensområde är vidare, urbaniseringen
intensivare och mer homogen och den kommunala verksamheten mer om
fattande och samverkansinriktad än inom någon annan region. Regionala
lösningar behövs oftare och kan lättare förverkligas i stockholmsregionen
än på andra håll. Önskemålen om en från gängse mönster avvikande upp-
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
33
giftsfördelning har därför fog för sig. Också strävandena efter större flexi
bilitet är motiverade med hänsyn till särförhållandena. Härtill kommer
skäl som hänger samman med svårigheterna att i ett sammanhang ge full
och definitiv bredd åt storlandstingsverksamheten. Hela organisationen är
ny. Utredningar, förberedelser och överenskommelser måste föregå över
tagande av varje uppgiftsområde. Praktiska skäl talar därför för regler,
som medger en utbyggnad i etapper.
Enligt utredningsmannens mening skulle det knappast vara helt omöj
ligt att använda LL:s kompetensbestämmelse också för storlandstingskom
munens del. Bestämmelsen ger ett betydande utrymme för en anpassning.
Det skulle alltså i och för sig vara tänkbart att låta LL:s kompetensbestäm
melse gälla oförändrad och lita till en anpassning av praxis till storlands-
tingsförhållandena. Anpassningen skulle emellertid ta lång tid under vilken
viss osäkerhet skulle råda. Den situation som uppkommit genom storlands
tingskommunens bildande var inte aktuell vid tillkomsten av bestämmel
sen. Många frågor som är betydelsefulla för storlandstingskommunen är
därför inte belysta i förarbetena. Det torde vara att föredra att inför stor
landstingskommunens nya uppgifter kunna lita till riktlinjer som angetts
i ett sammanhang av statsmakterna.
Utredningsmannen diskuterar i anslutning till de riktlinjer han förordar
för kompetensens avgränsning — vilka bl. a. innebär att storlandstingskom
munen skall få ta över uppgifter som traditionellt är av primärkommunal
karaktär — om det skall krävas medgivande från fall till fall av Kungl.
Maj :t eller berörda primärkommuner för att storlandstingskommunen skall
få överta sådana uppgifter. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken på
en sådan ordning. Han erinrar därvid om att regionplaneringen kommer
att höra till storlandstingskommunens huvuduppgifter. Storlandstingskom-
munen kommer alltså att handha en betydelsefull prövning av vilka verk
samhetsgrenar av regionalt intresse som bör särskilt utvecklas och till vilka
områden anläggningar o. d. bör lokaliseras. Med denna prövning bör också
följa ett inflytande över frågan i vilken utsträckning storlandstingskom
munen skall vara huvudman för sådan verksamhet. Krav på medgivande
av primärkommuner för att storlandstingskommunen skall få ta över viss
verksamhet skulle föra med sig en alltför vidlyftig ordning. En bestäm
melse om att det skall bero av Kungl. Maj :ts eller av primärkommuns pröv
ning om viss angelägenhet skall handhas av storlandstingskommunen skulle
i hög grad innebära en inskränkning i nuvarande handlingsfrihet i fråga
om frivillig kommunal verksamhet.
Utredningsmannen föreslår därför att kompetensfrågan löses genom att
en ny kompetensbestämmelse ges i den särskilda lagen. Ingen annan änd
ring i förhållande till LL:s kompetensbestämmelse föreslås dock än att
exemplifieringen av vilka angelägenheter som faller inom kompetensen tas
bort. Det väsentliga innehållet i den nya bestämmelsen föreslås komma till
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112
34
uttryck genom uttalanden till ledning för tillämpningen som statsmakterna
gör i lagstiftningsärendet.
De riktlinjer som enligt utredningsmannen bör följas vid tillämpningen
är i huvudsak följande.
Till en början bör gälla att storlandstingskommunen skall ha samma
kompetens som övriga landstingskommuner. När det sedan gäller att be
döma vilka ytterligare uppgifter som bör kunna handhas av storlandstings
kommunen blir det knappast fråga om någon annan gränsdragning mellan
storlandstingskommunen och statliga organ än mellan andra landstingskom
muner och. staten. Det blir i stället gränsdragningen i förhållande till pri
märkommunerna som tilldrar sig ett av särförhållandena betingat intresse.
Vid bedömningen av om en uppgift bör ankomma på storlandstingskom
munen får hänsyn tas till bl. a. i vad mån en insats når ut över regionen.
När intresset av en insats hänför sig till landstingskommunens hela område
bör man kunna utgå från att en åtgärd är i princip tillåten. Insatser bör
emellertid i princip vara tillåtna också om inte hela men en alldeles över
vägande del av området har intresse av landstingskommunal verksamhet.
Avser en åtgärd endast en begränsad del av området bör den i stället an
komma på primärkommunen. Vid denna bedömning är det inte främst om
rådets storlek som är avgörande utan relationerna i befolkningstal. Beaktas
måste emellertid också om ett större eller ett mindre antal primärkommu
ner kommer att ställas vid sidan av de landstingskommunala insatserna.
Frågor om behov och nytta får avgöras i stort och ur vida synvinklar.
Intresseintensiteten kan variera. Även ett rätt uttunnat intresse måste kunna
medräknas som underlag för en insats. I fråga om exempelvis den kollektiva
trafiken kan sägas att intresset är koncentrerat till själva huvudstadsregionen
med ett avtagande intresse i regionens gränsområden. Inte ens i ytterområ
dena kan emellertid intresset sägas vara helt borta. I fråga om t. ex. kom
munalteknisk verksamhet och insatser på fritidsverksamhetens område är
det alldeles klart att en anläggning, som avser hela områdets behov, kan
vara landstingskommunal. Även anläggningar för delar av området bör
emellertid kunna komma till i landstingskommunal regi, om behov av mot
svarande anläggningar redan finns eller håller på att aktualiseras i övriga
kommundelar. En förutsättning bör då vara att dessa behov kan fortlö
pande tillgodoses genom utbyggda insatser från landstingskommunens sida.
Den första insatsen kan då närmast ses som en etappinsats i en kontinuer
lig, sammanhållen utbyggnad och samordning. Ett verksamhetsområde synes
däremot inte vara moget för landstingskommunala insatser, om intressetill
växten och utbyggnaden bedöms ta alltför lång tid. Insatser av storlands
tingskommunen för ett område bör sålunda i princip inte komma i fråga,
om motsvarande insatser för övriga områden saknar all aktualitet. Om kom
munal verksamhet är och för överskådlig framtid kommer att vara ett del-
Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1969
35
områdesintresse, måste insatserna lämpligen ske genom primärkommunerna
var för sig eller i inbördes samverkan.
Sådana bedömningar från rent kvantitativa synpunkter som angetts
nu måste kombineras med bedömningar från andra synpunkter. Sålunda
får hänsyn las till om samlade, regionala lösningar i landstingskommunal
regi liar klara företräden från servicesynpunkter och med hänsyn till
ekonomiska och förvaltningsmässiga förhållanden. Härvid får bl. a. effek
tivitetssynpunkter vägas mot intresset från andra synpunkter av fortsatta
insatser med lokalt huvudmannaskap. De kommunmedlemmar, som be
tjänas av viss insats, kan sålunda ibland ha särskilt intresse av att verk
samheten handhas av lokalt organ. Med hänsyn till storlandstingskom
munens betydande resurser kan ett överförande av viss uppgift till stor
landstingskommunen innebära att större områden ges en service som f. n.
endast de större primärkommunerna kan ge. En sådan möjlighet att höja
standarden måste naturligtvis kunna tillmätas vikt, även om höjningen
kanske blir märkbar endast för begränsade områden. Möjligheterna till
stordrift — kanske med en eller några få anläggningar — bör kunna till
varatas och ge ökad service och standard utan ökade kostnader eller ge en
ökad teknisk standard som anses eftersträvansvärd. Fördelar kan vinnas
genom att storlandstingskommunens förvaltningsresurser kan utnyttjas.
Särskilt kan detta bli fallet i fråga om verksamhet som har samband med
uppgifter som storlandstingskommunen redan ombesörjer. Svårigheter att
etablera och driva ett interkommunalt samarbete mellan ett stort antal pri
märkommuner kan utgöra ett särskilt skäl att göra en angelägenhet till
landstingskommunal. I särskilda fall bör alltså ekonomiska och förvaltnings
mässiga hänsyn kunna föranleda att de kvantitativa kraven kan sättas något
lägre.
Utredningsmannen förutsätter att ett övertagande av uppgifter inom ett
verksamhetsområde där primärkommunala engagemang förekommer skall
föregås av överläggningar mellan storlandstingskommunen och berörda
primärkommuner och att en ömsesidig anpassning eftersträvas. Storlands-
tingskommunen måste vara beredd att i rimlig utsträckning överta anlägg
ningar o. d. som kan bli överflödiga i kommunerna. Detta gäller naturligt
vis främst anläggningar som kan komma till nytta i storlandstingskommu
nens verksamhet. Också annars bör emellertid en inlösen kunna vara skälig,
t. ex. om en anläggning av tekniska eller ekonomiska skäl visserligen läggs
ned men i och för sig har god standard och en beaktansvärd återstående
livslängd. Tar storlandstingskommunen hand om en verksamhet som inte
når landstingskommunens alla delar kan det knappast komma i fråga att
landstingskommunen skall vara skyldig att kompensera medborgarna i de
inte gynnade områdena. Till grund för den nya landstingskommunal bild
ningen ligger nämligen strävanden till samarbete och starka önskemål att
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
36
finna goda lösningar till fördel för gemenskapen inom regionen. Om något
eller några områden av landstingskommunen inte får samma utbyte av viss
verksamhet, måste man räkna med att dessa områden kan bli i högre grad
tillgodosedda genom andra landstingskommunal åtgärder. Dessa möjlig
heter ökar när den storlandstingskommunala verksamheten är väl utbyggd
och allsidig. Om däremot primärkommuner i inte gynnade områden nödgas
göra insatser motsvarande dem som landstingskommunen gör i övriga delar
av landstingskommunen, behövs särskilda lösningar. Sådana lösningar bör
komma i fråga också när viss — annars landstingskommunal — verksamhet
i ett område av något skäl finnes lämpligen böra handhas av primärkommun.
Skattedifferentiering är inte en lösning som kan övervägas. Det synes där
emot __bl. a. för att inte »dubbel skatt» skall uttas — berättigat att stor
landstinget bidragsvägen i fall som nu avses lämnar stöd åt primärkommu
ner. Ekonomiskt kan sådana bidrag ha stort värde för primärkommunerna
men sakna nämnvärd betydelse i landstingsekonomin.
Initiativ- och besvärsrätt för primärkommun
Gränsdragningen mellan primärkommunalt och landstingskommunalt
blir särskilt betydelsefull vid kompetensbestämmelsens tillämpning, fram
håller utredningsmannen. Ett väl fungerande samarbete mellan storlands
tingskommunen och primärkommunerna blir nödvändigt bl. a. med hän
syn till att storlandstingskommunen kommer att ha viktiga planeringsupp-
gifter. Utredningsmannen anser därför att det skulle vara fördelaktigt för
samarbetet och utvecklingen inom regionen om primärkommunerna fick
rätt att väcka förslag hos landstinget. Uppslag och synpunkter som ak
tualiseras på primärkommunal nivå kunde då diskuteras där och sedan
av kommunen föras vidare till storlandstinget. Även om landstingen redan
nu säkerligen tar upp frågor som väckts från primärkommunalt håll skulle
en uttrycklig primärkommunal initiativrätt ge en bättre ordning än den
som står primärkommunerna till buds nu. Utredningsmannen föreslår där
för att ärende skall kunna anhängiggöras hos landstinget genom framställ
ning av primärkommun belägen inom storlandstingskommunens område.
Vad som har anförts nu talar enligt utredningsmannens uppfattning ock
så för att primärkommunerna får samma rätt som medlem av storlands
tingskommunen att anföra besvär över storlandstingskommunens beslut.
En besvärsrätt för primärkommunerna ger ökad precision åt kompetensbe
stämmelsen när det gäller förhållandet mellan storlandstingskommunen
och primärkommunerna. Själva besvär sprocessen torde vinna på att primär
kommun kan stå som part. Primärkommunerna har då goda möjligheter
att medverka till att utredningen och argumenteringen blir allsidig. Utred
ningsmannen föreslår alltså att en sådan besvärsrätt skrivs in i den sär
skilda lagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
37
Remissyttrandena
Huvudlinjerna i utredningsmannens förslag till utformning av kompe
tensbestämmelsen tillstyrks uttryckligen av kammarkollegiet, kommunal-
rättskommittén, stadsfullmäktige i Stockholm och storlandstingskommittén.
Förslaget lämnas utan erinran av tio kommuner.
Avvisande till förslaget ställer sig sjutton kommuner. Fem av dessa an
ser att nuvarande regler beträffande kompetensfördelningen är godtag
bara. De andra tolv anser att utredningsresultatet i denna del är otillräck
ligt. Ytterligare fem kommuner anser, som tidigare sagts, att utrednings
materialet är bristfälligt och hävdar på den grunden att någon lagstiftning
över huvud taget inte bör komma till stånd. Också Svenska landstingsför
bundet anser att nuvarande regler i och för sig bör kunna tillämpas för den
utvidgade landstingskommunen medan landstinget finner frågan om en ut
vidgad landstingskommunal kompetens böra övervägas i ett vidare sam
manhang.
Andra lösningar än dem utredningsmannen angett föreslås av läns
styrelsen, en ledamot av Icommunalrättskommittén och fjorton kommuner.
Kommunalrättskommittén anför att LL:s kompetensbestämmelser och
dess förarbeten inte står främmande för att vissa inte specialreglerade, tra
ditionellt primärkommunala uppgifter som i och för sig kan anses mogna
för landstingskommunalt huvudmannaskap kan flyttas till sådan nivå.
Emellertid är det klart att nuvarande regler ger alldeles otillräcklig led
ning för de kompetensspörsmål som därvid uppkommer. Utredningsman
nens förslag till lösning av problemen står i överensstämmelse med gängse
lagstiftningsteknik i övriga kommunallagar. Kommittén biträder i allt vä
sentligt vad som sägs i motiven till förslaget om innebörden av den nya
kompetensbestämmelsen.
Landstinget framhåller, att frågan om all utveckling av den landstings-
kommunala kompetensen på bekostnad av den primärkommunala är av
sådan vital betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang än det
förevarande. Frågan bör bli mera ingående belyst av alla berörda samhälls-
intressenter. Svenska landstingsförbundet anser att frågan om landstings
kommuns kompetens bör övervägas inte bara för den utvidgade landstings
kommunen i Stockholms län. Ett slopande av exemplifieringen i 4 § LL
kan motiveras också för andra landstingskommuner. En sådan åtgärd skul
le inte bara vara motiverad av den faktiska utvecklingen utan också av vad
som gäller för primärkommunerna. Kommunalfullmäktige i Gustavsberg
anser att förslaget i fråga om kompetensen bör kunna överarbetas för even
tuell lagändring avseende alla landstingskommuner. Kommunalrättskom
mittén anför att det givetvis varit fördelaktigt om man i förevarande
sammanhang hade kunnat forma en enhetlig kompetens för samtliga lands
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
tingskommuner. Kompetensfrågan har emellertid ett intimt samband med
frågan om landstingskommunernas organisation. Reformer i organisato
riskt avseende kräver att hänsyn tas till generella bedömningar av bl. a.
länsdemokratiutredningen och får behandlas av kommittén vid den på
gående översynen av den kommunala kompetensen i allmänhet. I avvaktan
på denna bör man enligt kommitténs mening acceptera att de i utrednings
mannens betänkande angivna riktlinjerna får gälla enbart för den ut
vidgade landstingskommunen i Stockholms län. Också stadsfullmäktige i
Stockholm finner att man bör avvakta pågående och väntade statliga utred
ningar och därav föranledda överväganden innan en strikt gränsdragning
i kompetensfrågan kommer till stånd. Blivande erfarenheter från storlands
tingskommunens verksamhet bör därvid kunna belysa problematiken.
Behovet av klarare riktlinjer för kompetensfördelningen mellan den
utvidgade landstingskommunen och primärkommunerna betonas av åt
skilliga remissinstanser.
Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller att vissa instanser inom Stock
holms stads förvaltning, som uttalat sig om utredningsmannens förslag,
understrukit ett sådant behov. Enligt stadsfullmäktiges mening bör därför i
motiven till 4 § betonas att storlandstingskommunen inrättas för att om-
händerha de verksamhetsgrenar för vilka staden och landstingskommu
nen enligt samstämmiga beslut anförtrott storlandstingskommunen huvud
mannaskapet. Härutöver bör storlandstingskommunen ha möjlighet att
handha kommunala uppgifter, som är av klart kommunövergripande ka
raktär. Dit torde exempelvis kunna räknas utförande och drift av anlägg
ningar, som enligt regionplan skall betjäna många kommuner. Vidare bör
storlandstinget kunna ta upp eller genom bidragsgivning stödja verksam
het med regional inriktning, där det föreligger ett utbrett intresse från
kommunernas sida att storlandstingskommunen engagerar sig. Också
landstinget anser att den utvidgade landstingskommunen bör ha hand om
dels verksamhet, som enligt överenskommelse vid samgåendet skall hand
has av denna, dels uppgifter i övrigt som är av klart kommunövergripan
de karaktär. Enligt stadsfullmäktige i Lidingö är de uppgifter som skall
ankomma på den nya regionala organisationen sådana som sammanhänger
med själva storstadsprocessen och de nya behov av och krav på institu
tioner och anläggningar som denna ställer. En annan utgångspunkt för be
dömningen av kompetensfrågan bör vara en uppdelning av uppgifterna i pla
nerande och förvaltande. En landstingskommunal planering bör kunna
accepteras även inom områden där genomförande och förvaltning ligger
kvar hos primärkommunerna. Kommunalnämnden i Järfälla anser att ut
redningsmannen i alltför hög grad betonat den kvantitativt-geografiska
synpunktens vikt vid bedömningen av frågan om landstingskommunens
kompetens. Kommunalnämnden anser för sin del att ekonomiska synpunk
ter och samordningsskäl bör vara de avgörande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
39
De remissinstanser som sålunda anfört synpunkter på riktlinjerna för
kompetensbestämningen anser att dessa riktlinjer bör komma till uttryck
när lagstiftningen antas.
Att bostadsförsörjningen är exempel på ett verksamhetsområde där det
blir särskilt nödvändigt med riktlinjer för kompetensfördelningen också
mellan storlandstingskommunen och primärkommunerna betonas från pri-
märkommunalt håll. Stadsfullmäktige i Lidingö anför att bl. a. bostadsfrå
gorna hör till kärnan i den primärkommunala självstyrelsen. Stadsfullmäk
tige är medvetna om att viss styrning och visst bistånd från regionalt håll
kan behövas men anser att dessa frågor bör lösas på sådant sätt att primär
kommunernas kompetens bevaras. Liknande synpunkter anförs av kommu
nalfullmäktige i Djurö, Salem, Täbg och Österhaninge samt av kommunal
nämnden i Märsta.
Länsstyrelsen anför att i en landstingskommun med så avsevärt utvid
gade befogenheter som det här gäller kommer att uppstå ett successivt
ökat medelsbehov, som skall tillgodoses skattevägen i konkurrens med pri
märkommunernas och statsverkets motsvarande behov. Det är inte san
nolikt att den nya landstingskommunens ökade anspråk på invånarnas
skattekraft kommer att medföra en motsvarande minskning av primär
kommunernas. Länsstyrelsen anser det vara en allvarlig brist att de kon
kurrerande kommunala utdebiteringsbehoven inte tillgodoses under ett
samordnat politiskt ansvar. Det sagda utgör ett vägande skäl för att starkare
än som skett fixera storlandstingskommunens kompetens i lagstiftningen.
Liknande synpunkter anlägger stadsfullmäktige i Solna, kommunalfullmäk
tige i Täby och Ösmo samt kommunalnämnden i Järfälla.
Enligt stadsfullmäktige i Djursholm medför förslaget att gränserna för
den landstingskommunala kompetensen blir ytterst diffusa. Mot bakgrun
den av att det är landstingskommunen som ensam har makt att bestämma
gränserna finns det betydande risk för att den primärkommunala själv
bestämmanderätten i framtiden förlorar sitt reella innehåll. Stadsfullmäk
tige anser därför att den föreslagna lösningen av kompetensfrågan inte är
godtagbar. Att klarare kompetensregler behövs understryks också av
stadsfullmäktige i Sigtuna och Östhammar samt kommunalfullmäktige i
Boo, Frötuna, Färingsö, Knivsta, Lyhundra, Salem, Tyresö, Värmdö och
Ösmo.
Länsstyrelsen finner att utredningsmannens förslag till riktlinjer i kom
petensfrågan inte kan anses nöjaktigt tillgodose primärkommunernas in
tresse att mera konkret få fastlagt vilka uppgifter storlandstinget är be
hörigt att ha hand om. Länsstyrelsen fortsätter.
Det är inte bara angeläget i och för sig att söka förebygga motsättningar
i kompetensfrågan. Kommunerna bör i sitt praktiska handlande rimligen
ha möjlighet att förutse i vad mån ett landstingsengagemang på visst pri-
märkommunalt område kan vara att vänta eller ej. Ur rättstillämpnings-
40
synpunkt är det vidare otillfredsställande — för att inte säga helt oaccep
tabelt -— att i primärkommunernas och i sekundärkommunens författningar
ha i stort sett likalydande kompetensregler. Även om man till äventyrs
skulle anse att det ur den enskilda kommunmedlemmens synvinkel är lik
giltigt om viss verksamhet med skattemedel drivs primär- eller sekundär -
kommunalt, måste det anses främmande för svensk förvaltning att en rätts
lig prövning av gränsdragningen i detta hänseende blir praktiskt taget ogör
lig. Den möjlighet att gå in på nya frivilliga uppgifter, som kommunal- och
landstingslagarna erbjuder, kan visserligen redan nu sägas innebära viss
oklarhet på gränsområden men storlandstingets redan överenskomna och
i framtiden möjliga verksamhet på eljest primärkommunala områden med
för att gränsfrågorna får en helt annan omfattning och innebörd än fallet
är så länge ett landsting håller sig till sitt traditionella område.
Enligt länsstyrelsens mening gör behovet av en klar gränsdragning det
nödvändigt att kompetensen bestäms genom en uttömmande uppräkning av
den utvidgade landstingskommunens arbetsområden. Senare tillägg till den
na uppräkning blir då beroende av lagändring eller, vilket kan vara ett smidi
gare förfaringssätt, av särskilt beslut av Kungl. Maj :t. Därvid kan primär
kommunernas synpunkter inhämtas i förväg. Detta sätt att lösa gränsdrag-
ningsfrågan anser länsstyrelsen klart överlägset det föreslagna, vilket inne
bär att tvistiga fält måste lösas besvärsvägen. För en lösning i överensstäm
melse med den som länsstyrelsen angett uttalar sig stadsfullmäktige i Nacka
samt kommunalfullmäktige i Botkgrka, Dandergd, Djurö, Grödinge, Hud
dinge, Västerhaninge och Österhaninge. Också kommunalfullmäktige i Upp
lands Väsbg och kommunalnämnden i Märsta finner att en sådan lösning
bör kunna prövas bland andra.
Svenska kommunförbundet inser svårigheten att åstadkomma en klar
kompetensbestämmelse men finner det knappast tillfredsställande att kom
petensreglerna i den nya lagen enbart genom motivuttalanden ges ett annat
innehåll än motsvarande regler i LL. En sådan synpunkt utvecklas ytterliga
re av en av ledamöterna av kommunalrättskommittén. I ett särskilt yttrande
framhåller denne att enligt gällande kompetensregler en primärkommun för
sitt område och en landstingskommun för sitt får ägna sig åt den samhälle
liga verksamhet som inte ankommer på annan. I förarbetena till LL uttalas
att en landstingskommun inte får främja intressen och behov, som skall till
godoses av primärkommun enligt den allmänna kompetensregeln i lagstift
ningen för dessa kommuner. Det är inte godtagbart att mot en sådan bak
grund i förslaget ta upp LL:s regel i princip oförändrad och genom motiv
uttalanden ge kompetensreglerna i de båda lagarna principiellt olika inne
börd. Det är nödvändigt att ange på vilket sätt storlandstingskommunens
kompetens skiljer sig från andra landstingskommuners. Det bör slås fast
att storlandstingskommunen inom ett område med så omfattande och kom
plicerade samverkansbehov som en storstadsregion får göra insatser som
inom andra delar av landstingskommunen får göras av primärkommunerna
var för sig eller i inbördes samverkan. Sådana insatser bör landstingskom
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
41
munen kunna få göra utan att behöva kompensera primärkommuner i and
ra delar av området genom ekonomiska bidrag till motsvarande insatser.
Man får utgå från att dessa delar kan bli i högre grad tillgodosedda genom
andra åtgärder av storlandstingskommunen. Storlandstingskommunen bör
alltså ha hand om sådana angelägenheter, som ankommer på landstings
kommun enligt LL, samt dessutom, för viss region med särskilt omfattande
samverkansbehov mellan kommunerna, få överta angelägenheter som enligt
KL är primärkommunala. Därigenom får primärkommunerna och storlands
tingskommunen i vissa fall samma kompetens. Konkurrenssituationer mås
te lösas i samförstånd. De ekonomiska, politiska och civilrättsliga realiteter
na gör att samförstånd torde kunna förutsättas i de flesta fall. Detta medför
att det inte kan vara nödvändigt att i lagen ge föreskrifter om samråd eller
om kvalificerad majoritet för beslut om övertagande av primärkommunal
uppgift.
Frågan om behovet av regler om samråd i sådana lägen behandlas också
i flera andra remissyttranden. Flera remissinstanser framhåller att det bör
klart utsägas att överförande till landstingskommunal nivå av uppgifter
utöver dem som landstinget och Stockholms stad vid samgåendet enats om
får komma i fråga endast efter samråd med primärkommunerna. Svenska
kommunförbundet, landstinget och stadsfullmäktige i Stockholm uttalar
sig för att detta bör understrykas i lagmotiven. Också kammarkollegiet
understryker vikten av att statsmakterna drar upp riktlinjer om samråd
med berörda primärkommuner och att ömsesidig anpassning eftersträvas,
då fråga uppstår om att landstingskommunen skall överta tidigare primär
kommunal verksamhet. Det bör också slås fast att landstingskommunen i
en sådan situation måste vara beredd att — om det är påkallat — såväl in
lösa överflödiga primärkommunala anläggningar som bidragsvägen läm
na stöd. Stadsfullmäktige i Solna anser att det bör införas en lagfäst pri-
märkommunalt styrd förhandsprövning av en tilltänkt överföring till stor
landstingskommunen av dittills primärkommunal verksamhet. Utrednings
mannens motivering för att avvisa denna tanke — att den skulle leda till en
alltför vidlyftig ordning — förefaller inte stadsfullmäktige övertygande.
Liknande synpunkter anförs av stadsfullmäktige i Lidingö, kommunal
nämnden i Järfälla och kommunalfullmäktige i Upplands Väsby.
Kommunalfullmäktige i Vallentuna anför att uppgifter som nu anses pri
märkommunala bör kunna överföras till storlandstingskommunen endast
om beslut därom fattats i landstinget med kvalificerad majoritet. Att detta
är ett möjligt alternativ anser också kommunalnämnden i Märsta.
Förhållandet mellan den utvidgade landstingskommunen och statliga
myndigheter berörs av b o stads styr elsen. Storlandstingskommunen avses få
uppgifter inom regionplanering, kommunikationer, bostadsförsörjning och
annan översiktlig planering. Med hänsyn härtill är det enligt styrelsens
mening nödvändigt att statsmakterna vid fastställandet av riktlinjer för
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
42
tillämpningen av 4 § i förslaget berör arbets- och ansvarsfördelningen mel
lan storlandstingskommunen och de statliga länsorganen.
Svenska kommunförbundet, stadsfullmäktige i Nynäshamn och Lidingö,
kommunalfullmäktige i Danderyd, Frötuna, Grödinge, Lyhundra, Salem,
Tyresö och Västerhaninge samt kommunalnämnden i Österåker tillstyrker
uttryckligen att initiativrätt för primärkommun införs och finner förslagen
härom betydelsefulla. Kommunalfullmäktige i Upplands Väsby lämnar för
slaget utan erinran men anför att initiativrätten knappast kan få större
betydelse eftersom primärkommunerna saknar direkt inflytande i lands
tinget.
Tveksamma till förslaget ställer sig kommunalfullmäktige i Sollentuna
och kommunalnämnden i Märsta. Kommunalfullmäktige anser att det vore
olyckligt om storlandstingets regionala planarbete skulle distraheras av ak
tioner från enskilda primärkommuner.
Länsstyrelsen finner det tveksamt om tillräckliga skäl kan anses före
ligga för att genomföra förslaget om kommunal initiativrätt. En sådan ini
tiativrätt skulle sakna större betydelse som komplement till kompetens
bestämmelsen och skulle dessutom i ogynnsamma fall kunna visa sig vara
till hinder för en sammansmältning av landstingskommunens olika delar.
Enligt Svenska landstingsförbundet kommer visserligen den utvidgade
landstingskommunen att överta och komplettera vissa nu primärkommu
nala uppgifter men å andra sidan förutsätts att primärkommunerna på
olika sätt skall kunna framföra sina synpunkter under beredningen. Då
det dessutom sannolikt kommer att finnas landstingsmän från samtliga
primärkommuner finner förbundet det onödigt att införa en initiativrätt i
lagen. Landstinget anser att förslaget om initiativrätt är av så principiell
natur att det bör övervägas i ett större sammanhang.
Stadsfullmäktige i Solna, kommunalfullmäktige i Järfälla och kommu
nalnämnden i Össeby anför att initiativrätten inte kan vara ett tillräck
ligt korrektiv mot den maktposition i kompetensfrågan som storlandstings
kommunen förutsätts få. Kommunalfullmäktige i Huddinge finner initiativ
rätten kunna undvaras eftersom den kan leda till att en primärkommun
med huvudinflytande binder sig för en framställning på ett sådant sätt att
man väntar sig att kommunens landstingsledamöter, som innehar majo
ritet i landstinget, bifaller framställningen. Liknande synpunkter framförs
av kommunalfullmäktige i Knutby och Värmdö. Kommunalfullmäktige i
Häverö avstyrker förslaget eftersom det dels inte fyller någon praktisk funk
tion, dels synes bygga på den felaktiga uppfattningen att landstingskommu
nen är ett primärkommunerna överordnat organ. Inte heller kommunalfull
mäktige i Turinge finner införandet av initiativrätt påkallat.
Förslaget att införa besvärsrätt för kommun tillstyrks uttryckligen av
Kungl. May.ts proposition nr 112 år 1969
43
Svenska kommunförbundet, stadsfullmäktige i Nynäshamn, kommunal
fullmäktige i Danderyd, Salem, Turinge, Tyresö och Västerhaninge samt
kommunalnämnden i Österåker.
Stadsfullmäktige i Östhammar samt kommunalfullmäktige i Upplands
Väsby och Österhaninge anser att kompetensreglerna måste få en klarare
utformning om besvärsrätten skall få något praktiskt värde. Stadsfullmäk
tige i Lidingö och kommunalfullmäktige i Grödinge tillstyrker att kommu
nerna får besvärsrätt men vill att den begränsning av besvärsprövningen
som följer av LL inte skall gälla när kommun anfört besvär. I sådana fall
bör alltså inte bara lagligheten utan också lämpligheten i det överklagade
beslutet kunna prövas. Landstinget finner frågan om besvärsrätten så prin
cipiell att den i likhet med frågan om initiativrätten bör övervägas i ett
större sammanhang. Det kan dessutom starkt ifrågasättas om besvärsrät
ten är ett ändamålsenligt medel att skapa en bättre klarhet beträffande ut
redningsmannens uttalanden om kompetensfördelningen. Den kommunala
besvärsrätten är en skyddsmekanism för enskild person och bestämmelser
na är knappast utformade för att passa en primärkommun som klagar över
elt landstingsbeslut.
Länsstyrelsen anför att behovet av en besvärsrätt för primärkommun
minskar, om frågan om kompetensen blir uttömmande reglerad. För infö
rande av en besvärsrätt talar emellertid enligt länsstyrelsens mening att lik-
ställighetssynpunkter oftare kan komma att göras gällande från primärkom
munernas sida inom storlandstingskommunens verksamhetsområde än inom
en landstingskommun med traditionell verksamhet. Det synes vara en för
del att primärkommunerna i storlandstingskommunen själva kan stå för
processföringen. Synpunkten att storlandstingsförfattningen inte bör inne
bära anordningar som kan försvåra en sammansmältning av landstingskom
munens olika delar har inte samma tyngd när det gäller besvärsrätten. Skall
denna utnyttjas kan nämligen förutsättas att oenighet redan föreligger.
Länsstyrelsen anser dock, med hänsyn till att det här är fråga om en lands
tingskommun — och inte någon ny kommuntyp — och till att starka skäl
bör föreligga för att man skall gå ifrån vad som i övrigt gäller för lands
tingen att övervägande skäl talar för att besvärsrätt inte införs.
Stadsfullmäktige i Djursholm och Solna, kommunalfullmäktige i Djurö,
Järfälla, Vallentuna och Sorunda samt kommunalnämnden i Märsta finner
att införandet av kommunalbesvärsinstitutet knappast kan vara av större
betydelse för att lösa kompetensfrågan. Avvisande till besvärsrätten ställer
sig också Svenska landstingsförbundet, som i överensstämmelse med sin
uppfattning om initiativrätten finner en primärkommunal besvärsrätt över
flödig. Kommunalfullmäktige i Häverö anser att förslaget i denna del inte
har någon praktisk funktion och att det dessutom synes bygga på förut
sättningen att primärkommunerna är underordnade sekundärkommunerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
44
Den föreslagna besvärstiden för primärkommunerna bör enligt riksrevi
sionsverket och kommunalfullmäktige i Grödinge, som hänvisar till lagen
den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndig
hets beslut, utsträckas till fem veckor. Svenska kommunförbundet har sam
ma uppfattning och hänvisar därvid till 78 § KL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
45
Val av landstingsmän, antalet landstingsmän och valkretsindelningen
Gällande rätt
m. m.
Bestämmelser om val av landstingsmän finns dels i LL, dels i kommunala
vallagen (KVL) den 6 juni 1930 (nr 253).
Ledamöterna i landstinget — landstingsmännen — och suppleanter för
dem väljs fr. o. m. det ordinarie landstingsvalet år 1970 för tre år räknade
fr. o. m. den 1 januari året näst efter det då valet skett (9 § LL).
Fullmäktige väljs fr. o. in. nyssnämnda val, i Stockholm för tre år (tjänst
göringsår) räknade fr. o. m. den 15 oktober det år då valet skett och i övriga
kommuner för tre år räknade fr. o. m. den 1 januari året näst efter det då
valet skett (8 § KL och 8 § KLS).
Landstingsmännen och suppleanterna utses i direkta val. Valsystemet är
proportionellt. För val av landstingsmän indelas landstingskommun i val
kretsar. Hur många landstingsmän som landstinget skall ha beror på val
kretsindelningen och folkmängden. Varje valkrets utser landstingsmän till
ett antal som motsvarar en landstingsman för varje påbörjat tal av 5 000
invånare och dessutom ytterligare en landstingsman (10 § LL). Valbarheten
är inte inskränkt inom valkrets. Landstinget bestämmer hur valkretsindel
ningen skall ske och fastställer det antal landstingsmän som skall utses i
varje krets (13 §). Därvid är landstinget bundet av de föreskrifter som LL
ger, förutom i 10 §, även i 11 och 12 §§. Valkrets skall sålunda omfatta en el
ler flera primärkommuner, dvs. gräns för valkrets skall alltid följa kommun
gräns. Valkretsindelningen skall med vissa undantag göras så att minst sju
landstingsmän kommer att utses för varje valkrets. Invånarantalet i valkrets
måste alltså i allmänhet överstiga 25 000. Stad med mer än 20 000 invånare
bildar dock egen valkrets, om det inte föreligger särskilda skäl att lägga
samman staden med en eller flera kommuner till en valkrets. Valkrets skall
alltid ha mer än 15 000 invånare. Två eller flera kommuner kan tillsammans
utgöra en valkrets endast om högst 13 landstingsmän kommer att utses för
kretsen, dvs. om det sammanlagda invånarantalet uppgår till högst 60 000.
Från denna bestämmelse kan göras avvikelse om särskilda skäl föreligger.
På landsbygden skall valkretsindelningen göras efter domsaga eller tings
lag, om det är lämpligt. Frånsett det fall att två eller flera städer ingår i
samma valkrets skall valkrets om möjligt utformas så att den kan omslu
tas med en sammanhängande gränslinje.
Länsstyrelsen upprättar förslag till valkretsindelning. Förslaget skall till
ställas kommunerna för yttrande. Därefter fattar landstinget sitt beslut
46
(13 § första stycket). Beslutet underställs Kungl. Maj:ts prövning och fast-
ställelse (13 § andra stycket).
På förslag av länsstyrelsen eller efter dess yttrande äger landstinget jäm
ka beslut om valkretsindelning och om antalet landstingsmän, om det med
hänsyn till bestämmelserna i 10—12 §§ påkallas av att de förhållanden som
har legat till grund för beslutet har blivit ändrade eller om det anses nöd
vändigt av annan anledning. Sådan jämkning skall beslutas vid landstings
möte före oktober månads utgång året innan val av landstingsmän äger rum
eller, om Kungl. Maj :t förordnar det, före utgången av maj månad valåret
(14 §).
Om jämkningsbeslut på grund av ändring i den landstingskommunala
indelningen finns särskilda bestämmelser. Har beslut fattats om stads in
träde i landstingskommun eller har förordnats om annan indelningsänd-
ring som innebär att landstingskommuns område vidgas, skall landstinget
vid landstingsmöte före oktober månads utgång eller före annan tidpunkt
som Kungl. Maj :t föreskriver göra den jämkning i valkretsindelningen som
föranleds av indelningsändringen (15 § första stycket LL). Jämkning skall
ske också om från landstingskommun avskiljs område som utgör del av en
eller flera valkretsar (16 § andra stycket).
Av motiven till LL framgår att beslut om jämkning i tidigare fastställd
valkretsindelning också skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Företas jämkning enligt 15 § äger Kungl. Maj :t enligt dessa lagrum för
ordna att val av landstingsmän skall äga rum inom en eller flera valkretsar
året innan indelningsändringen träder i kraft (nyval). Träder indelnings
ändringen i kraft vid årsskifte efter allmänt landstingsmannaval förord
nas enligt praxis inte om nyval utan det ordinarie valet får avse den ändra
de kommunen.
Kommunalvalskommittén, som tillkallades hösten 1967, har i uppdrag
att mot bakgrunden av utvecklingen mot allt folkrikare landstingskommu
ner på sina håll — en utveckling som med nuvarande regler leder till en
automatisk ökning av antalet landstingsmän — överväga om en reglering
bör införas av det högsta antal landstingsmän som får utses. Görs en så
dan reglering måste bestämmelserna om antalet mandat per valkrets änd
ras och reglerna för valkretsindelningen ses över. I kommitténs direktiv
erinras om att motsvarande frågor för Stockholms del ingår i utrednings
mannens uppdrag. Eftersom reglerna för bestämmandet av antalet lands
tingsmän bör utformas så att de i möjligaste mån kan tillämpas generellt,
bör emellertid frågan samtidigt utredas också för landet i övrigt heter det
i direktiven. Kommitténs arbete är inte avslutat och kan alltså inte leda till
nya regler för 1970 års val.
Kommuns fullmäktige bestämmer själva inom vissa i KL angivna lati
tuder antalet fullmäktige i kommunen. Antalet står i relation till folkmäng
den (5 §). Lagrummet delar in kommunerna i grupper efter invånaranta
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
47
let. För varje grupp föreskrivs det högsta och det lägsta antal fullmäktige
som skall utses. Kommuner med över 400 000 invånare skall utse 60—80
fullmäktige. I Stockholm är stadsfullmäktiges antal bestämt i KLS, nämli
gen till 100 (5 §).
Fullmäktige skall genast underrätta länsstyrelsen om hur många full
mäktige som skall utses för kommunen. Länsstyrelsen skall dock inte prö
va eller fastställa beslutet.
För val av fullmäktige skall kommun med minst 40 000 invånare indelas
i valkretsar. Om det anses lämpligt kan också kommun med färre antal in
vånare delas in på detta sätt. En förutsättning är dock att kommunens
folkmängd överstiger
10
000
. I andra kommuner får valkretsindelning ske
endast om synnerliga skäl talar för en sådan indelning (9 § första stycket
KL).
Valkretsindelningen skall göras så att varje krets kan beräknas komma
att utse minst tio fullmäktige. Vidare skall iakttas att kretsen skall kunna
omslutas av en sammanhängande gränslinje. Sistnämnda krav är dock inte
oeftergivligt enligt KL. Vid indelningen skall tillses att antalet fullmäktige
för hela kommunen om möjligt fördelas lika på de särskilda kretsarna. I
varje valkrets utses efter kretsens i mantalslängden upptagna befolkning
för året före den period valet gäller en fullmäktig för varje fullt tal mot
svarande det som fås då man delar kommunens folkmängd enligt mantals
längden för året med det totala antalet fullmäktige i kommunen (9 § andra
och tredje styckena KL och 9 § andra och tredje styckena KLS).
Länsstyrelsen beslutar om valkretsindelningen. Kommunerna skall dock
medverka. Fullmäktige kan sålunda själva göra framställning om att kom
munen skall indelas i valkretsar. Utnyttjar länsstyrelsen sin initiativrätt
skall kommunen få tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Länsstyrelsens
beslut skall meddelas senast två månader före ingången av valåret (9 §
fjärde och femte styckena KL och 9 § fjärde och femte styckena KLS).
Har kommunindelning ändrats och skall nyval hållas bestämmer läns
styrelsen före den 1 juli valåret hur många fullmäktige som skall utses.
Därvid tillämpas reglerna i 5 § KL. Länsstyrelsen kan samtidigt besluta
om valkretsindelning av kommunen. Länsstyrelsen är därvid inte bunden
av KL:s regler om tid för sådant beslut (14 § andra stycket KIL).
Utredningsmannen
I fråga om val av landstingsmän och valperiod för dessa val föreslår ut
redningsmannen ingen annan ordning än LL:s.
Utredningsmannen anför att LL:s regler om antalet landstingsmän, till-
lämpade på storlandstingskommunen, skulle ge ett alltför stort antal lands
tingsmän. Särskilda regler härom och om valkretsindelningen föreslås där
för. Med hänsyn till att kommunalvalskommitténs arbete inte är avslutat
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
bör reglerna utformas så att en kommande översyn med sikte på gemen
samma regler för alla landstingskommuner binds så litet som möjligt.
Ett system med ett i lag fixerat antal landstingsman är från denna syn
punkt lämpligast.
Hur stort antalet bör vara är en avvägningsfråga, säger utredningsman
nen. Lämpligen synes antalet landstingsmän böra vara färre i förhållande
till invånarantalet än antalet fullmäktige i Stockholm i förhållande till in
vånarantalet där men fler än antalet riksdagsmandaten enligt grundlags-
reformen i förhållande till invånarantalet i landet. För en begränsning av
antalet landstingsmän i storlandstingskommunen kan anföras att en stor
församling ger mer tungrodda förhållanden och större omständlighet. Vi
dare minskar med större församlingar möjligheterna för de enskilda leda
möterna att aktivt delta i beredning och förvaltning, att erhålla plats i
styrelse, nämnder etc. För en inte alltför begränsad församling talar att
med en mindre församling följer sämre möjlighet att ge olika regioner
inom storlandstingskommunen en tillfredsställande representation.
De diskussioner som förts beträffande avvägningsfrågorna har gett till
resultat att ett landsting med mellan 125 och 175 ledamöter framstått som
lämpligast. Storlandstingskommittén har under hänsynstagande till de
skilda synpunkterna för sin del funnit att 149 ledamöter bör väljas till
storlandstinget vid 1970 års val. Antalet invånare per ledamot blir då om
kring 10 000. Utredningsmannen finner för sin del ej anledning att när
mare diskutera vilka mer avgörande skäl, som skulle kunna tala för lägre
eller högre ledamotsantal, utan stannar för att godta storlandstingskom-
mitténs bedömning.
Utredningsmannen föreslår ett suppleantsystem motsvarande det som
gäller enligt LL.
Valkretsindelningen bör enligt utredningsmannen bygga på hela kom
muner. Stockholm måste dock kunna delas i valkretsar. Självfallet bör
vidare kommunblocksindelningen följas vid valkretsindelningen. Uttryck
lig bestämmelse härom torde dock inte behövas. Undantagsvis kan före
komma fall då en anpassning till kommunblocksindelningen inte är på
kallad, t. ex. när ändringar i denna indelning är aktuella. Valkrets bör
vara geografiskt sammanhängande.
Efter en avvägning av å ena sidan intresset av att skilda delar av lands
tingskommunens områden blir i rimlig utsträckning representerade i lands
tinget och å andra sidan intresset av att en så god proportionell fördelning
mellan partierna som möjligt uppnås vid mandatfördelningen har utred
ningsmannen funnit att valkretsarna bör vara så stora att minst sju lands
tingsmän kommer att utses i varje. Det förutsätts därvid att landstingsman-
daten fördelas på valkretsarna i proportion till dessas folkmängd. Att som i
LL fastställa en övre gräns för antalet landstingsmän per valkrets har inte
ansetts fylla något ändamål. Genom att i stället kräva att valkretsarna skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
49
vara till folkmängden i huvudsak lika stora når man en viss garanti för
att storlandstingskommunens olika delar vinner likvärdig representation i
landstinget.
Med utgångspunkt i nu angivna principer för antalet landstingsmän
och valkretsindelningen har gjorts en preliminär valkretsindelning, upply
ser utredningsmannen. Den bygger på gällande valkretsindelningar inom den
nuvarande landstingskommunen och Stockholms stad. Indelningsskissen vi
sar att de sju valkretsarna vid stadsfullmäktigval i Stockholm kan använ
das även vid val till storlandstinget. Den visar vidare att storlandstings
kommunen i övrigt genom sammanförande av nuvarande valkretsar lämp
ligen kan indelas i åtta kretsar. Den skisserade indelningen har tagit sikte
på valen åren 1970, 1973 och 1976. Den ger en ganska god överensstämmelse
mellan valkretsarna i fråga om folkmängd och mandatantal. År 1972 skulle
för Stockholms stad nås ett genomsnitt av 105 000 invånare per valkrets,
varierande mellan 97 000 för minsta och 112 000 för största valkretsen. För
regionen i övrigt skulle genomsnittet enligt skissförslaget ligga vid omkring
100 000 invånare per valkrets. Lägsta mandatsiffra skulle inte för någon
valkrets understiga åtta vid de tre valen.
Att valbarhet inte är inskränkt till valkrets gäller enligt utredningsman
nen utan särskild föreskrift.
Utredningsmannen föreslår alltså att storlandstinget skall bestå av 149
ledamöter, att suppleanter skall utses för dessa, att val av landstingsmän
skall ske i valkretsar, att valkrets skall omfatta en eller flera kommuner,
att Stockholm dock skall få delas in i valkretsar, att för varje valkrets skall
kunna väljas minst sju landstingsmän och att valkretsarna skall vara i hu
vudsak lika stora och kunna omslutas av en sammanhängande gränslinje.
För fördelningen av mandaten mellan valkretsarna föreslås följande
regel.
Jämförelsetal uträknas genom att för varje valkrets folkmängden för val
året enligt mantalslängden multipliceras med etthundrafyrtionio och delas
med hela landstingskommunens invånarantal vid samma tid. Varje valkrets
tilldelas platser i landstinget efter de heltal, som framkommit vid uträk
ningarna. Nås därmed icke tillhopa etthundrafyrtionio platser, fördelas
återstående platser mellan kretsarna i tur och ordning efter de resttal, som
erhållits vid uträkningarna. Vid lika resttal avgöres företrädet genom lott
ning.
Eftersom det bör eftersträvas att valkretsarna för fullmäktigvalet i
Stockholm och valkretsarna för valet till storlandstinget stämmer överens
bör samma organ besluta om valkretsindelningen. Utredningsmannen före
slår därför att länsstyrelsen beslutar härom. Länsstyrelsen bör också ha att
fastställa antalet landstingsmän för varje valkrets. Det bör ske senast under
maj varje valår. Den första valkretsindelningen förutsätts ske tidigare.
Jämkning av valkretsindelningen skall enligt förslaget ske om det med
4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112
50
hänsyn till bestämmelserna om valkretsindelningen är nödvändigt eller om
det motiveras av annat skäl. För beslut om jämkning skall gälla samma ord
ning som för beslut om valkretsindelning. Jämkningsbeslut skall meddelas
senast under maj valåret. Länsstyrelsen skall tillse att nödvändiga jämk
ningar företas. Ändras landstingskommunens område föreslås Kungl. Maj :t
få bestämma om annan ordning för handläggning av frågor om jämkning av
valkretsindelningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Remissyttrandena
I allmänhet tillstyrker remissinstanserna förslagen i denna del eller läm
nar dem utan erinran. Länssiyrelsen och storlandsting skommittén tillstyr
ker dock förslagen bara som ett provisorium. Kommunalvalskommittén
konstaterar att förslagen inte torde försvåra eller förhindra kommitténs ar
bete på ett generellt författningsförslag för samtliga landstingskommuner.
Storlandstingskommittén betonar att i en region med stark men oenhet
lig befolkningsutveckling ett på lämpligt sätt utformat latitudsystem i och
för sig vore att föredra framför ett system med fast antal mandat.
Några remissinstanser anser att LL:s regler om val och valkretsar i vissa
avseenden bör behållas. Svenska landstingsförbundet framhåller sålunda att
Kungl. Maj :t bör fastställa valkretsindelningen. Också två ledamöter av
kommunalrättskommittén anser att landstinget bör besluta om valkretsin
delningen och att denna bör fastställas av Kungl. Maj:t. Landstinget till
styrker förslaget att antalet landstingsledamöter bestäms till 149 och att
möjlighet öppnas att indela Stockholms stad i valkretsar. Också i fråga om
sättet för fördelningen av mandaten är landstinget ense med utrednings
mannen. I övrigt bör enligt landstinget LL:s regler tillämpas. Enligt kom
munalfullmäktige i Boo, Frötuna, Häverö, Knutby, Lyhundra och Tyresö
bör antalet landstingsledamöter inte fastställas i lag utan bestämmas inom
en latitud, som anges i lag.
Kommunalfullmäktige i Gustavsberg anser att den nuvarande landstings
delens intresse bör tillgodoses bättre än som skett genom förslaget. Stads
fullmäktige i Östhammar, kommunalfullmäktige i Frötuna, Häverö, Knivsta
och Lyhundra samt kommunalnämnden i Märsta anser att tilläggsmandat
bör kunna tillföras valkrets som är stor till ytan men mindre tätbefolkad.
Att det är av vikt för skärgårdskommunernas utveckling att de får tillsam
mans utgöra en valkrets framhålls av kommunalfullmäktige i Blidö medan
kommunalfullmäktige i Sollentuna mera allmänt betonar att kommuner som
förs samman i en valkrets bör ha uttalad intressegemenskap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
51
Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande
organ, m. m.
Inledning
Gällande rätt
Landstinget är landstingskommunens beslutande organ. Förvaltning och
verkställighet tillkommer förvaltningsutskottet och övriga nämnder (5 §
LL). Förvaltningsutskottet, som är ett obligatoriskt organ, utgör lands
tingskommunens styrelse (40 §). I övrigt tillsätts enligt 54 § de nämnder
som skall finnas enligt särskilda författningar (nämnder för specialreglerad
förvaltning) eller som landstinget finner behövliga (nämnder för oreglerad
förvaltning).
Beslutanderätten i kommun utövas av fullmäktige (4 § KL). Som kom
munens styrelse fungerar kommunalnämnden på landet och drätselkam
mare eller stadskollegium i stad (29 §). I övrigt utses enligt 44 § de nämn
der som skall finnas enligt särskilda författningar (nämnder för special-
reglerad förvaltning) eller som fullmäktige anser behövliga (nämnder för
oreglerad förvaltning). I Stockholm är till stadskollegiet knuten en borgar-
rådsberedning, som består av det antal borgarråd som fullmäktige bestäm
mer (45 § KLS). I prop. 1969: 63 med förslag om införande av enhetlig kom
munbeteckning, m. m. har föreslagits att beteckningarna kommunalfull
mäktige och stadsfullmäktige ersätts med beteckningen kommunfullmäk
tige och att beteckningarna kommunalnämnd, drätselkammare och stads
kollegium ersätts med beteckningen kommunstyrelse.
Utredningsmannen
Landstingskommuns organ skall enligt utredningsmannen vara desam
ma som enligt LL. I författningsförslaget sägs emellertid att förvaltning
och verkställighet tillkommer kommunens styrelse. Någon särskild be
nämning används inte. Benämningen »förvaltningsutskott» har dock an
märkts inom parentes i den inledande bestämmelsen för att utmärka sam
bandet med övriga landstingskommuners organisation.
Remissyttrandena
Bara några få remissinstanser har berört förslaget i denna del. Av dessa
tillstyrker stadsfullmäktige i Lidingö samt kommunalfullmäktige i Väs
terhaninge förslaget. De anser dock att benämningen förvaltningsutskottet
på styrelsen över huvud taget inte bör förekomma i lagen. Samma uppfatt
ning har kommunalfullmäktige i Huddinge som dessutom föreslår att be
nämningen landstingsstyrelse införs.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Landstinget
Gällande rätt
Tid och plats för landstingsmöte
Enligt LL i dess ursprungliga lydelse sammanträdde landstinget till ett
lagtima möte varje år. Mötet började första måndagen i oktober. Mötets
längd var inte bestämd. Urtima möte hölls när landstinget eller förvalt
ningsutskottet beslutade om det eller när Kungl. Maj :t omedelbart eller på
framställning av länsstyrelsen förordnade om sådant möte. Genom 1965
års ändringar i LL togs bl. a. skillnaden mellan lagtima och urtima lands
tingsmöte bort. Ändringen — som omfattade också bl. a. vissa regler om
beredning av landstingets ärenden — företogs i huvudsakligt syfte att un
derlätta för landstingen att i ett skede av kraftig expansion av den lands-
tingskommunala verksamheten leda utvecklingen på de olika verksam
hetsområdena och tränga in i de ärenden landstinget skall avgöra. Efter
ändringen sammanträder landstinget till landstingsmöte första måndagen
i oktober och i övrigt enligt den ordning som landstinget bestämmer. Lands
tingsmöte hålls även när Kungl. Maj :t omedelbart eller på framställning
av länsstyrelsen förordnar om det eller förvaltningsutskottet eller minst
en tredjedel av landstingets ledamöter begär det eller landstingets ordfö
rande finner det behövligt. Landstinget eller den landstinget bemyndigat
bestämmer ort för landstingsmöte. Länsstyrelsen får bestämma annan
sammanträdesort om det påkallas av utomordentliga omständigheter (19 §
LL). Av andra bestämmelser i LL framgår att vissa ärenden obligatoriskt
skall behandlas på oktobersammanträdet, nämligen fastställelse av utgifts-
och inkomststat — 60 § — och granskning av revisionsberättelse — 69 §.
Enligt motiven bör landstingen liksom fullmäktige kunna hålla samman
träden i den utsträckning som krävs med hänsyn till förhållandena inom
varje landstingskommun. Huruvida landstinget bör hålla täta kortvariga
sammanträden eller sammanträda sällan men då under längre tid bör
landstinget självt avgöra. Motivet till att föreskriften om ett oktobersam
manträde behölls var att förfarandet när två landsting gemensamt skulle
förrätta val till riksdagens första kammare därigenom skulle underlättas.
Fullmäktige i kommun bestämmer själva ordningen för sina samman
träden. Sammanträde skall hållas också när länsstyrelsen förordnar om
det eller kommunens styrelse eller de flesta av fullmäktige begär det eller
fullmäktiges ordförande finner det behövligt (13 § första stycket KL).
Uppdelning i ordinarie och extra sammanträden förekommer inte. En del
sammanträden skall emellertid hållas under bestämda månader för av
görande av särskilt angivna ärenden (11 § andra stycket och 13 § andra
-—sista styckena). Kommunens utgifts- och inkomststat fastställs sålunda
Kiingl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
53
i allmänhet i oktober. Vid sammanträde i december förrättas val till de be
fattningar inom kommunen som blir lediga vid årets slut.
I Stockholm sammanträder fullmäktige i oktober på första helgfria
dag efter tjänstgöringsårets början (14 § KLS). Tjänstgöringsåret börjar
den 15 oktober (8 §). I övrigt bestämmer fullmäktige ordningen för sina
sammanträden. Sammanträde skali äga rum också när länsstyrelsen för
ordnar om det eller när stadskollegiet eller minst en tredjedel av full
mäktige begär det eller fullmäktiges ordförande finner det nödvändigt. Vid
sammanträde senast den 8 december skall stadens utgifts- och inkomst
stat fastställas. Samtidigt skall fullmäktige anställa val till befattningar
inom kommunen som blir lediga vid årets slut. Valen får dock äga rum
vid sammanträde senare i december (14 §).
Rätt att närvara vid landstingsmöte
Landstingets förhandlingar är i princip offentliga. Landstinget får dock
för visst ärende förordna om stängda dörrar (37 § LL).
Rätt att övervara landstingets sammanträden och att delta i överläggning
arna tillkommer landshövdingen i länet (29 §). I paragrafen ges vissa be
stämmelser om vilka tjänstemän som i landshövdingens ställe får utöva
denna rätt.
Enligt 29 § LL har vidare ordförande eller vice ordförande i förvaltnings
utskottet rätt att närvara och delta i överläggningarna men inte i besluten
vid sammanträde med landstinget, även om han inte är landstingsman.
Sådan rätt har också landstingsdirektör eller motsvarande tjänsteman. Ord
förande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning har rätt att när
vara och yttra sig men endast i fråga om ärende som beretts av nämnden
eller beredningen samt vid besvarande av interpellation. Motsvarande rätt
tillkommer revisor vid granskning av revisionsberättelse. Landstinget får
bestämma att annan tjänsteman än nyss sagts får närvara vid samman
träde för att lämna upplysningar.
Kungörelse om landstingsmöte
Bestämmelser om kungörelse om landstingsmöte finns i 20 § LL. Sådan
kungörelse med uppgift om tid och ställe för mötet och de ärenden som
skall behandlas vid detta utfärdas av ordföranden. Kungörelsen skall minst
14 dagar före landstingsmötet anslås på en av landstingskommunen anord
nad anslagstavla och, om landstinget beslutar det, också på annan plats.
Kungörelsen skall inom samma tid sändas till varje landstingsman med
posten. Vidare skall tillkännagivande om tid och ställe för landstingsmöte in
föras i en eller flera i landstingskommunen spridda tidningar senast en vecka
före mötet. Varje år bestämmer landstinget i vilken eller vilka tidningar till
kännagivanden skall införas under nästa kalenderår. I paragrafen ges vissa
riktlinjer för vilka tidningar som bör väljas. En minoritet inom landstinget
54
har rätt att påkalla införande i ytterligare tidning. Den omständigheten att
kungörelsen om mötet inte anslagits på annan plats än landstingets anslags
tavla eller att tillkännagivande inte införts i tidning ntgör inte hinder mot
att landstingsmöte hålls. Fordrar ärende så skyndsam handläggning att
kungörande inte hinns med i den ordning som sagts nu, får landstinget
ändå handlägga ärendet, om kungörelse med föreskrivna uppgifter senast
en vecka före mötet anslagits på landstingskommunens anslagstavla och
sänts till varje landstingsman. Länsstyrelsen skall skriftligen underrättas
om landstingsmöte.
Kungörelse om fullmäktigsammanträde skall anslås och tas in i tidning
en vecka och tillställas fullmäktigledamöterna fyra dagar före fullmäktig
sammanträde. Undantagsvis får vissa avsteg från dessa bestämmelser ske (14
§ KL och 15 § KLS).
Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har förfall
Enligt 8 § LL frånträder landstingsman eller suppleant omedelbart sitt
uppdrag om han efter valet kommer i den ställningen att han inte längre är
valbar. Den som fyllt 60 år får avsäga sig sitt uppdrag att vara landstings
man eller suppleant. I annat fall får ingen avsäga sig sådant uppdrag om
han inte uppger hinder som godkänns av landstinget. Inträffar för lands
tingsman eller för behörigen kallad suppleant sådant hinder att han inte
kan inställa sig vid landstingsmöte är han skyldig att underrätta förvalt
ningsutskottet som inkallar ersättare. Uppkommer för landstingsman eller
suppleant som inställt sig vid landstingsmöte sådant hinder att han inte
vidare kan tjänstgöra vid mötet skall han anmäla hindret till landstingets
ordförande som omedelbart kallar in ersättare (22 § LL). Enligt 23 § prö
var landstinget framställning om befrielse från landstingsmannauppdraget
och fråga om förfall för utevaro från landstingsmöte. Underkänns anmält
hinder för närvaro får kallad suppleant ändå tjänstgöra. Den för vilken
hindret inte godkänts får dock efter anmälan ta plats i landstinget i sup
pleantens ställe.
Landstingets presidium
Landstinget utser bland tingets ledamöter en ordförande och en vice
ordförande för en tid av högst ett år. Upphör under den tiden ordföranden
eller vice ordföranden att vara landstingsman upphör också befattningen
som ordförande eller vice ordförande (25 § LL). Avgår ordföranden eller
upphör hans befattning av annat skäl under tjänstgöringstiden, utses ny
ordförande för återstoden av denna tid. Nytt val hålls också om vice ord
föranden avgår eller hans uppdrag upphör. Är både ordföranden och vice
ordföranden hindrade att inställa sig vid landstingsmöte eller finns varken
ordförande eller vice ordförande utövas ordförandeskapet av landstingets
äldste ledamot till dess landstinget utsett landstingsman att föra ordet resp.
förrättat nytt val. Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ord
Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1969
55
förande under den tid då landstinget inte är samlat till möte skall lands
tingets äldste ledamot tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.
En regel ges om vem som skall anses vara landstingets äldste ledamot (26 §
LL).
Kommunalrättskommittén har i sitt betänkande Mandattider och val
perioder i kommunallagstiftningen (Stencil K 1968: 11) redovisat ett upp
drag att föreslå ändringar i kommunallagstiftningen som bör genomföras
vid ett förverkligande av grundlagberedningens förslag om samordning av
riksdags- och kommunalvalen samt att utreda frågan om en samordning
av mandattiderna för styrelser och beslutande församlingar inom borger
lig primärkommun, kyrkokommun och landstingskommun. Kommittén har
i betänkandet föreslagit bl. a. att landstingets presidium det år val av lands-
tingsmän ägt rum skall väljas senast i december av det nyvalda landstinget.
Val enligt de nya reglerna föreslås ske första gången år 1970.
Anhängiggörande av ärende
Rätt att väcka förslag vid landstingsmöte tillkommer förvaltningsutskot
tet och annan nämnd hos landstingskommunen, ledamot av landstinget samt
länsstyrelsen (21 § 1 mom. LL).
Förslag skall lämnas till landstingskommunens kansli eller i vissa fall
till förvaltningsutskottet inom vissa tider i förhållande till landstingsmöte
som anges närmare i lagrummet. I allmänhet skall förslag lämnas inom två
månader före mötet. Förvaltningsutskottet får väcka förslag senast 14 da
gar före mötet. Om synnerliga skäl föreligger får förslag lämnas senare,
senast första dagen av landstingsmöte.
Förslag får inte komma under behandling i annan ordning än som så
lunda föreskrivs om inte förslaget hänskjutits till landstinget av Kungl.
Maj :t eller härleder sig från och står i sammanhang med förslag som för
ut väckts i behörig ordning. Enligt 2 mom. skall till landstinget i behörig
ordning inkomna förslag tryckas och, om det kan ske, minst åtta dagar före
landstingsmötets början sändas till länsstyrelsen och till samtliga lands-
tingsmän. Förvaltningsutskottet upprättar föredragningslista över de ären
den som skall förekomma vid landstingsmötet. Listan delas ut till läns
styrelsen och samtliga landstingsmän före mötets början.
Fullmäktige skall meddela beslut i ärenden som hänskjutits till dem av
högre myndighet och i fråga som väckts genom framställning från styrel
sen eller annan kommunal nämnd eller genom motion av fullmäktig och,
i Stockholm, borgarråd (18 § KL och 19 § KLS). I övrigt saknas för full
mäktige motsvarighet till nu angivna bestämmelser för landsting.
Beredning av ärende
Innan ärende tas upp till avgörande i landstinget skall det vara berett
av den nämnd eller beredning dit ärendet hör eller av en eller flera perso
ner som utsetts särskilt för att bereda ärendet mellan landstingets möten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
56
Har den nämnd eller beredning dit ärendet hör inte deltagit i beredningen,
skall nämnden eller beredningen få tillfälle att yttra sig i ärendet innan
det avgörs. Förvaltningsutskottet skall alltid få tillfälle att yttra sig i ären
de, som utskottet inte berett (30 § första stycket LL). För val och för vissa
ärenden som kräver skyndsam behandling är beredning inte obligatorisk
(30 § sista stycket).
För beredning av ärende som avgörs av fullmäktige gäller i huvudsak
motsvarande bestämmelser (19 och 47 §§ KL och 20 § IiLS).
Härutöver gäller för landstinget ytterligare beredningstvång (det s. k.
dubbla beredningstvånget), som inte har motsvarighet i fullmäktige. Ären
de får sålunda inte avgöras av landstinget innan det beretts av särskilt ut
skott, som landstinget utser bland sina ledamöter (30 § andra stycket LL).
Denna form av beredning motsvarar närmast utskottsbehandlingen av för
slag i riksdagen. Enligt riksdagsordningen (RO) skall praktiskt taget varje
fråga som behandlas i riksdagen beredas av något av riksdagsutskotten
(55 § 3. RO).
Bordläggning av ärende, in. in.
Enligt 31 § LL kan en tiondel av de vid landstingsmöte närvarande lands-
tingsmännen påkalla bordläggning av ärende till nästa dag då sammanträde
hålls. För bordläggning längre tid, för bordläggning i valärende och för bord
läggning mer än en gång i samma ärende krävs majoritetsbeslut.
Vid fullmäktigsammanträde skall ärende bordläggas om minst en tredje
del av de närvarande yrkar det. Rordlagt ärende skall uppskjutas till annan
dag som ordföranden bestämmer och, om fullmäktige bestämmer det, kun
göras i vanlig ordning. För bordläggning i valärende och för bordläggning
mer än en gång i samma ärende krävs majoritetsbeslut (20 § tredje och
fjärde styckena KL samt 21 § tredje och fjärde styckena KLS).
Kan ärende som handläggs på fullmäktigsammanträde inte föras till
slut på utsatt dag skall sammanträdet fortsättas på annan dag. Kungörelse
skall ske härom i vanlig ordning om fullmäktige beslutar det. Reslutas inte
om kungörelse bestämmer ordföranden tid för det fortsatta sammanträdet
och meddelar sitt beslut för de närvarande (20 § första stycket KL och 21 §
första stycket KLS). Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte
iLL.
Interpellation in. m.
Interpellation i ämne som tillhör landstingets handläggning kan av lands
tingsman ställas till ordföranden i förvaltningsutskottet eller i annan nämnd
eller beredning. Den skall lämnas skriftligen avfattad till landstingets ord
förande senast första dagen av landstingsmöte. Landstinget beslutar utan
föregående överläggning om interpellationen får framställas. Lämnas så
dant medgivande bör interpellationen besvaras vid mötet (33 § LL).
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
57
Också fullmäktig kan interpellera ordföranden i styrelsen eller annan
nämnd eller beredning i ämne som hör till fullmäktiges handläggning. Inter
pellation skall lämnas skriftligen avfattad till fullmäktiges ordförande före
det sammanträde vid vilket den är avsedd att framställas. Medgivande att
framställa interpellation lämnas på samma sätt som enligt LL. Lämnas
medgivande bör interpellationen besvaras senast vid nästa sammanträde
(23 § KL). I Stockholm ställs interpellation till borgarråd. Tiden för av
lämnande av interpellation är bestämd till fem dagar före det sammanträ
de vid vilket den är avsedd att framställas. I övrigt överensstämmer bestäm
melserna för Stockholm med KL:s (24 § KLS).
Arbetsordning
Enligt 38 § LL skall landstinget i arbetsordning meddela de föreskrifter
som utöver bestämmelserna i LL anses behövliga för landstingets samman
träden och ärendenas behandling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Utredningsmannen
Tid och plats för landstingsmöte
Utredningsmannen finner att LL fortfarande är utformad med utgångs
punkt i en ordning med ett lagtima landstingsmöte varje höst. Bestäm
melserna för ett storlandsting med regelbundet återkommande — kanske
månatliga — sammanträden måste därför ges en väsentligen annan utform
ning. Storlandstinget kan sägas vara närmare jämförbart med primärkom
munernas fullmäktigförsamlingar än med övriga landsting. Att storlands
tinget skall sammanträda kontinuerligt under hela året motiverar alltså
avvikelser från LL:s regler om landstingets sammanträden. En del avvi
kelser är helt nödvändiga. Andra avvikelser är inte lika nödvändiga men
synes ändå befogade med hänsyn till vad som är mest ändamålsenligt för
storlandstingets arbetsförhållanden.
Enligt utredningsmannens förslag skall finnas en sammanträdesordning
för landstinget. Detta skall sammanträda på de tider och den plats som
landstinget bestämmer i sammanträdesordningen. Landstinget eller, om
särskilda skäl föreligger, ordföranden kan för visst sammanträde bestäm
ma annan sammanträdesplats. Någon motsvarighet till LL:s föreskrift om
visst sammanträde i oktober eller om länsstyrelsens befogenhet att bestäm
ma annan ort för landstingsmöte än landstinget föreskrivit när det är påkal
lat till följd av utomordentliga förhållanden föreslås inte. Dessa föreskrifter
saknar enligt utredningsmannens mening praktisk betydelse. I stället för be
stämmelsen i LL om att landstingsmöte skall hållas när Kungl. Maj :t ome
delbart eller på framställning av länsstyrelsen förordnar därom föreslås att
sammanträde med landstinget skall hållas om länsstyrelsen begär det.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungörelse om landstingsmöte
Utredningsmannen föreslår den avvikelsen i sak från LL att kungörelsen
skall anslås och postas först en vecka före sammanträdet. Vidare föreslås
att hela kungörelsen om sammanträde och därmed uppgift om de ärenden
som skall behandlas och således inte bara uppgift om tid och plats för sam
manträde skall införas i en eller flera inom landstingskommunen spridda
tidningar.
Enligt förslaget skall skyldighet inte föreligga att underrätta länsstyrelsen
om landstingsmöte.
Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har förfall
Enligt förslaget skall prövning inte ske av frågan om förfall för lands
tingsmans utevaro. Inte heller föreskrivs i förslaget uttryckligen skyldighet
för landstingsman att anmäla hinder att inställa sig vid landstingsmöte. I
stället sägs att för landstingsman eller kallad suppleant som före samman
träde anmält att han på grund av sjukdom eller annan orsak är ur stånd att
delta i sammanträdet suppleant skall kallas in på lämpligt sätt. Ordinarie
kallelseförfarande anses inte behöva iakttas. Enligt förslaget åligger det
landstingets ordförande — i stället för som enligt LL förvaltningsutskottet
— att kalla suppleant. Med denna ordning skulle det inte behövas någon
motsvarighet till LL:s regler om behörighet för suppleant att tjänstgöra om
anmält hinder för ordinarie landstingsman inte godkänts. Motsvarighet till
LL:s särskilda regler för det fall att hinder uppstår för landstingsman att
delta i pågående landstingsmöte anses inte behövlig för storlandstingets del
med dess regelbundna, tätt återkommande sammanträden.
Landstingets presidium
Utredningsmannen föreslår att i storlandstinget skall utses förutom
ordförande och vice ordförande en andre vice ordförande. Dessa skall en
ligt förslaget väljas på sammanträde i december för nästa kalenderår. Val
år skall det nyvalda landstinget förrätta valet. Förslaget innehåller be
stämmelser om förfarandet vid förfall för presidiet vid landstingsmöte
och om val av presidiemedlemmar vid avgång vilka stämmer överens med
motsvarande bestämmelser i LL. Motsvarighet till LL:s föreskrift att pre-
sidiemedlems befattning upphör om han upphör att vara landstingsman
och till LL:s definition av uttrycket äldste ledamot anses onödig. Inte hel
ler anses, med hänsyn till ordningen med regelbundna, tätt återkommande
sammanträden med storlandstinget, behövas motsvarighet till LL:s regler
om förfarandet vid förfall för presidiet mellan landstingsmöten och om
ställföreträdarskap när hela presidiet avgått.
Anhängiggörande av ärende
Utredningsmannen föreslår att utöver de myndigheter som enligt LL har
rätt att väcka förslag vid landstingsmöte »centralt ämbetsverk» skall få
sådan rätt i förhållande till storlandstinget. Initiativrätt föreslås också för
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
59
landstingsråd och, som förut nämnts, för kommun inom landstingskommu
nens område. Motsvarighet till LL:s detaljerade regler om tid för inlämnan
de av förslag och om upprättande av föredragningslista är enligt utrednings
mannen inte nödvändig. Kanske behövs andra bestämmelser vilka i så fall
bör ges i arbetsordning. I förslaget lämnas därför dessa frågor oreglerade.
Med de tätare sammanträden som förutsatts för storlandstingets del torde
ingivna förslag inte behöva tryckas för sig. De blir ofta redovisade t. ex. som
bilagor till nämndprotokoll o. d. Det får också antas att storlandstinget kan
finna skäl att låta landstingstrycket omfatta annat än vad landstinget en
ligt LL skall trycka, såsom förvaltningsorganisationens protokoll o. d. Det
bör därför enligt utredningsmannen bero på landstingets eget avgörande om
tryckning av förslag skall ske.
Beredning av ärende
Med hänsyn till att storlandstinget skall vara kontinuerligt verksamt med
förhållandevis täta sammanträden saknas enligt utredningsmannen motiv
för det dubbla beredningstvånget. Landstingsmännen får genom lands
tingets sammanträden en kontinuerlig kontakt med landstingskommunens
angelägenheter. I stor utsträckning blir landstingsmännen engagerade i sty
relser och nämnder i den omfattande administrativa organisationen. Sty
relse och nämnder kommer att bestå av företrädare för olika meningsrikt-
ningar. Därmed är sörjt för att landstingsärendena blir politiskt beredda.
Om ytterligare informationsbehov föreligger kan detta tillgodoses på annat
sätt än genom medverkan i särskilda landstingsutskott, t. ex. genom infor
mation och beredning i partigrupperna. Dubbelt beredningstvång föreslås
alltså inte gälla. Behov av undantag från beredningstvånget i övrigt för vissa
brådskande fall anses däremot inte föreligga. Med en förvaltningsorgani
sation av den omfattning som förutsätts för storlandstingskommunen måste
beredning alltid kunna ske. Motsvarighet till ifrågavarande undantagsbe
stämmelse i LL föreslås därför inte.
Bordläggning av ärende, m. m.
Med hänsyn till den ordning som kommer att gälla för storlandstingets
sammanträden anser utredningsmannen att IvL:s och KLS:s bestämmelser
om bordläggning är lämpligare än LL:s. Det föreslås alltså att minst en
tredjedel av de närvarande landstingsmännen skall kunna påkalla bord
läggning. Ordföranden skall dock inte bestämma när bordlagt ärende skall
tas upp på nytt. Sådant ärende skall i stället enligt förslaget tas upp vid
nästa sammanträde. I fråga om bordläggning av ärende om val och bord
läggning av förut bordlagt ärende föreslås ingen ändring i förhållande till
LL.
Utredningsmannen diskuterar om motsvarighet till KL:s och KLS:s be
stämmelser om fortsatt sammanträde bör ges för storlandstinget. Möjligen
skulle sådana regler helt kunna undvaras. Kan inte sammanträde föras till
60
slut skulle återstående ärenden kunna bordläggas och tas upp på nästa
sammanträde. Utredningsmannen anser det dock lämpligt att ge en sär
skild bestämmelse som bör utformas med KL:s och KLS:s motsvarande be
stämmelser som förebild. Den avvikelsen föreslås dock att landstinget skall
bestämma om sammanträdet skall fortsätta omedelbart eller vid senare tid
punkt. Ordföranden skall bestämma och genast tillkännage tid för det fort
satta sammanträdet. Frånvarande landstingsmän skall underrättas om det
fortsatta sammanträdet.
Interpellation m. m.
Utredningsmannen föreslår att landstinget skall få bestämma när inter
pellation skall lämnas. Vidare föreslås en föreskrift att interpellationen bör
besvaras vid nästa sammanträde.
Enligt förslaget skall också enkel fråga kunna ställas med landstingets
medgivande. Det torde enligt utredningsmannen gälla redan enligt praxis.
Det förutsätts att ordningsföreskrifter rörande interpellationer och enkla
frågor tas upp i landstingets arbetsordning.
Remissyttrandena
Kungörelse om landstingsmöte
Förslaget att kungörelsen och därmed uppgift om de ärenden som skall
behandlas på sammanträdet bör tas in i tidning ses som en värdefull nyhet
av Svenska kommunförbundet och stadsfullmäktige i Nynäshamn. Kommu
nalfullmäktige i Sorunda och Österhaninge anser att införande av kungö
relse i tidning bör vara obligatoriskt. Kommunalfullmäktige i Österhaninge
menar att kungörelsen bör delges varje landstingsledamot.
Landstingets presidium
Utredningsmannens förslag om tid för ordförandeval m. m. föranleder
det påpekandet från landstinget att det nyvalda landstinget liksom nu
utan olägenhet kan sammanträda på nyåret för att förrätta dessa val.
Svenska kommunförbundet finner att benämningarna förste och andre
vice ordförande bör användas i likhet med vad som sker i primärkommu
nala sammanhang. Förbundet anser också att en definition bör göras i
lagen av vad som menas med äldste närvarande landstingsman. Ett lik
nande påpekande görs av kommunalfullmäktige i Österhaninge.
Anhängiggörande av ärende
Enligt landstinget har landstingen hittills ansetts vara organ av sådan
dignitet att endast Kungl. Maj :t och länsstyrelsen haft direkt förslagsrätt
från den statliga sidan. Att »centralt ämbetsverk» får sådan förslagsrätt kan
inte vara ett landstingsintresse. Liknande synpunkter anförs av Svenska
landstingsförbundet och kommunalnämnden i Märsta.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
61
Landstinget anför vidare att bestämmelserna i LL om tid för ingivande
av förslag till landstingsmöte fått en mindre lyckad utformning. En änd
ring av tidsangivelserna synes över huvud taget önskvärd. Detta torde dock
inte i och för sig utgöra hinder mot att gällande lag kan tillämpas för stor
landstingets del.
Beredning av ärende
Stadsfullmäktige i Stockholm tillstyrker att det dubbla beredningstvånget
avskaffas. Fullmäktige anför att en dubbel beredning inte skulle fylla nå
gon funktion i ett system med ofta återkommande landstingssammanträden
och en väl utbyggd nämndorganisation, där företrädare för olika politiska
meningsriktningar deltar i ärendeberedningen och förvaltningen. Det dubbla
beredningstvånget skulle göra landstingets arbete synnerligen tungrott. Man
får inte förbise att alltför tidskrävande beredningssystem minskar möjlig
heterna för många lekmän att åta sig kommunala uppdrag. I det moderna
parlamentariska arbetet spelar även partigruppernas sammanträden en
viktig roll inte minst för ärendeberedningen. Landstingsledamöterna kom
mer att i stor utsträckning vara engagerade i det primärkommunala arbetet
som i sin tur är synnerligen tidskrävande. Också storlandstingskommittén
och kommunalfullmäktige i Tyresö finner att det dubbla beredningstvånget
kan avskaffas.
För behållande av det dubbla beredningstvånget uttalar sig länsstyrelsen,
Svenska landstingsförbundet, landstinget, stadsfullmäktige i Djursholm och
Nacka, kommunalfullmäktige i Boo, Frötuna, Färingsö, Häverö, Knutby,
Lyhundra, Saltsjöbaden, Vallentuna och Västerhaninge samt kommunal
nämnderna i Märsta och Össeby.
Stadsfullmäktige i Djursholm anför i sitt yttrande i denna del flera syn
punkter som anförs också i andra kommuners yttranden. I fullmäktiges
yttrande heter det.
Det kan knappast förväntas, att landstingsmännen genom deltagande i
landstingssammanträden — även med förhållandevis täta sådana — blir till
räckligt insatta i mängden av förekommande ärenden för att kunna ägna
dem en nödig saklig prövning enbart på grundval av föreliggande handling
ar. Deltagande i utskottsarbete med muntliga föredragningar och tillfälle
till kompletterande frågor måste ge ett betydligt bättre underlag. Det ger
även särskilda möjligheter till inblick i och orientering om sådana verksam
hetsgrenar, som ligger utanför vederbörandes engagemang i det löpande
landstingsarbetet. Det måste dessutom ge bättre förutsättningar för tinget
att kunna bedöma framlagda förslag, inte minst med hänsyn till de mycket
skiftande förhållanden, som kommer att råda inom storlandstingets område.
Med ofta återkommande sammanträden bör också antalet ärenden — till
skillnad från förhållandet vid nuvarande landstingsmöten — bli betydligt
mindre så att en utskottsbehandling kan göras meningsfylld utan att vara
alltför tidskrävande. Det framstår även, inte minst ur tidsbesparingssyn-
punkt, som mera rationellt att sakdiskussionen rörande förslag som fram-
lägges av landstingets styrelse åtminstone i huvudsak kan ske inom ett ut
62
skott i stället för i tinget. Slutligen bör man inte helt underkänna de värden,
som det dubbla beredningstvånget kan ha ur principiell demokratisk syn
vinkel. Att förslag som framlägges av styrelsen eller via denna av olika
facknämnder även blir föremål för prövning av organ inom den beslutande
församlingen synes onekligen kunna ge en viss garanti för att inte allt in
flytande samlas hos en sluten krets i landstingets ledning.
Länsstyrelsen ansluter sig till vad stadsfullmäktige i Djursholm anfört
och framhåller att mot synpunkter av detta slag kan invändas att det skulle
vara rationellt att slopa det dubbla beredningstvånget. Länsstyrelsen har
emellertid stannat för åsikten att det dubbla beredningstvånget bör behål
las, i vart fall tills vidare. Härvid har länsstyrelsens uppfattning även på
verkats av att fråga här är om ett landsting, låt vara med utökade arbets-
uppgifter, och att starka skäl bör fordras för att man skall frångå den ord
ning som gäller för landstingen i allmänhet.
Två ledamöter av kommunalrättskommittén anser att bestämmelsen bör
utformas så, att landstinget i arbetsordning kan föreskriva dubbelt bered
ningstvång, medan stadsfullmäktige i Lidingö finner lämpligast att frågan
om det dubbla beredningstvånget skall bibehållas avgörs under beaktande
av sammanträdesfrekvensen i det utvidgade landstinget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Förvaltningsutskottet och övriga nämnder
Gällande rätt
Förvaltningsutskottets kompetens
Förvaltningsutskottets allmänna uppgifter regleras i 41 § LL. Utskottet
skall leda förvaltningen av landstingskommunens angelägenheter och ha in
seende över övriga nämnders verksamhet. Vidare skall utskottet med upp
märksamhet följa de frågor som kan inverka på landstingskommunens ut
veckling och ekonomiska ställning. Det skall hos landstinget och övriga
nämnder samt hos andra myndigheter göra de framställningar som är på
kallade. Det åligger förvaltningsutskottet också att bereda de ärenden som
skall förekomma till behandling hos landstinget. Beredningen skall ske en
ligt 30 § LL. Ytterligare skall utskottet ha hand om drätseln inom lands
tingskommunen — till vilken uppgift hör att upprätta förslag till utgifts-
och inkomststat — och självt förvalta dess egendom, i den mån förvaltning
en inte har uppdragits åt annan nämnd. Om verkställigheten inte uppdra-
gits åt annan, skall utskottet verkställa landstingets beslut. Förvaltnings
utskottet har också att ta befattning med de ärenden vilkas handläggning
enligt särskilda författningar ankommer på utskottet. Det äger från övriga
nämnder, beredningar och tjänstemän infordra de yttranden och upplys
ningar som behövs för att utskottet skall kunna fullgöra sina uppgifter. Ut
skottet har också till uppgift att vårda och förteckna landstingets och de
63
landstingskommunal nämndernas protokoll och övriga handlingar som
hör till dessas arkiv i den mån handlingarna överlämnats till utskottet för
detta ändamål.
Nu redovisade bestämmelser om förvaltningsutskottets uppgifter över
ensstämmer på det hela taget med vad som gäller om de uppgifter som åvilar
kommunens styrelse (30 och 54 §§ IvL resp. 30 § KLS). I Stockholm finns en
drätselnämnd som i styrelsens — stadskollegiets — ställe har hand om bl. a.
stadens drätsel (47 § KLS). Kommunens styrelse skall själv eller genom om
bud föra kommunens talan i alla mål eller ärenden i den mån inte denna
uPPS*ft på grund av lag eller fullmäktiges beslut ankommer på annan. I öv
rigt skall styrelsen fullgöra de uppdrag som fullmäktige lämnar styrelsen
(30 § andra stycket d och f KL samt 30 § andra stycket c och d KLS).
Särskilt på en punkt skiljer sig förvaltningsutskottets ställning klart från
vad som gäller för kommuns styrelse. Förvaltningsutskottet skall avge be
rättelse över sin verksamhet enligt landstingets bestämmande. Vidare äger
förvaltningsutskottet avge förklaring i anledning av besvär över landsting
ets beslut och företräda landstinget mellan dess möten även i andra hänse
enden. Inskränkning i denna befogenhet kan föreskrivas genom lag eller
annan författning eller beslutas av landstinget (41 § andra stycket d, f och g
LL). Kommunens styrelses befogenhet att företräda fullmäktige är betyd
ligt snävare (30 § andra stycket d och f KL samt 30 § andra stycket c och
d KLS).
Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. m.
Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljs av landstinget.
Antalet ledamöter skall vara minst fem men bestäms i övrigt liksom anta
let suppleanter av landstinget (42 § LL). Valbar till ledamot eller suppleant
är den som är valbar till landstingsman. Det innebär att valbarhetshinder
föreligger bl. a. för vissa länsstyrelsetjänstemän och för landstingsdirektör
eller motsvarande tjänsteman hos landstingskommunen. För valbarhet till
ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet gäller dessutom hinder för
tjänsteman hos landstingskommunen som är chef för verk inom utskottets
förvaltningsområde (8 och 43 §§ LL). Mandattiden är fr. o. in. nästa val av
förvaltningsutskott tre år (44 § LL, SFS 1968: 186, 1969: 22). Valet förrättas
året näst efter det allmänna landstingsmannaval ägt rum. Kommunalrätts-
kommittén har i sitt tidigare omnämnda betänkande Mandattider och val
perioder i kommunallagstiftningen föreslagit att val av förvaltningsutskott
skall ske av det nyvalda landstinget senast i december valåret för tiden
fr. o. m. nästföljande årsskifte. Mandattiden skall vara tre år. Enligt försla
get skall val hållas första gången enligt de nya reglerna år 1970.
Landstinget utser ordförande och vice ordförande i utskottet (45 §).
Utskottet sammanträder på tid och plats som utskottet bestämmer och
dessutom när ordföranden finner det nödvändigt eller minst halva antalet
Kungi. Maj:ts proposition nr i 12 år 1969
64
ledamöter begär det för visst angivet ändamål (46 §). Sammanträdena är
inte offentliga. Suppleant i förvaltningsutskottet har enligt 47 § rätt att när
vara vid sammanträde med utskottet även när han inte tj änstgör i stället för
ledamot.
För kommuns styrelse gäller i allt väsentligt samma bestämmelser som
för förvaltningsutskottet (7 och 31—36 §§ KL samt 31, 34, 37 och 38 §§
KLS). I Stockholm väljs ledamöter i stadskollegiet bland stadsfullmäk
tiges ledamöter (31 § KLS). Stadsfullmäktig som är borgarråd eller chef för
verk som hör till kommunalförvaltningen får inte utses till ledamot eller
suppleant i stadskollegiet (32 § KLS). Mandattiden är ett år (33 § KLS). I
Stockholm kan en tredjedel av stadskollegiets ledamöter påkalla samman
träde med kollegiet (37 § KLS). Motsvarighet till suppleants närvarorätt
enligt 47 § LL och 36 § KL saknas för Stockholm (38 § KLS).
Landstinget får i reglemente för förvaltningsutskottet bestämma om
och i vilken omfattning utskottets uppgifter skall fördelas på två eller
flera särskilda avdelningar av utskottet. Är utskottet delat på avdelningar
skall dock samfällda utskottet göra upp förslag till utgifts- och inkomst
stat och ha inseende över nämnd som handhar ledningen av landstings
kommunens sjukvårdande verksamhet (52 § LL).
I reglementet kan föreskrivas att avdelningarna skall utses genom sär
skilda val.
Bestämmelserna om utskottet i LL äger motsvarande tillämpning på
avdelning med det undantaget att avdelningen själv inom sig utser ord
förande och vice ordförande (52 § första stycket).
Fullmäktige i kommun får anta reglemente för kommunens styrelse. I
reglementet kan bestämmas att styrelsen får uppdra åt bl. a. särskild av
delning inom styrelsen att på styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grup
per av ärenden, som skall anges i reglementet (43 § KL). Sådan avdel
nings beslutanderätt grundar sig alltså inte omedelbart på reglementet och
avdelningen kan inte själv överlåta beslutanderätten på annan. Motsva
rande gäller stadskollegium och drätselkammare i stad (49 § KL och 48 §
KLS).
Övriga nämnder
Om ledningen av landstingskommunens sjukvårdande verksamhet finns
föreskrifter i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242). En erinran härom
finns i 53 § LL. Enligt 9 § sjukvårdslagen utövas ledningen av denna verk
samhet av en sjukvårdsstyrelse. Landstinget kan besluta att förvaltnings
utskottet eller viss avdelning av utskottet skall vara sjukvårdsstyrelse.
Också för andra nämnder för specialreglerad förvaltning gäller vad som
föreskrivs i särskilda författningar. Regleringen har i allmänhet formen
av hänvisningar till LL, i regel till de flesta av bestämmelserna om för
valtningsutskottet. För nämnder för oreglerad förvaltning äger de flesta
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
65
bestämmelserna i LL om förvaltningsutskottet motsvarande tillämpning.
Mandattiderna för dessa nämnder bestäms dock av landstinget. LL över
ensstämmer i dessa hänseenden med KL och KLS. Mandattiden för leda
möter och suppleanter i nämnder för oreglerad förvaltning i Stockholm är
dock bestämd i lagen till två år (51 § KLS).
Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt
Landstinget kan föreskriva i reglementet för förvaltningsutskottet att
utskottet eller avdelning av utskottet får uppdra åt utskottsledamot eller
tjänsteman hos landstingskommunen att på utskottets vägnar besluta i
vissa grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet skall anges i reglementet.
Beslut som fattats på grund av sådant uppdrag skall anmälas vid utskottets
eller avdelningens nästa sammanträde (52 § LL). Landstinget kan också
ge nämnd för oreglerad förvaltning motsvarande delegationsrätt (54 § sista
stycket). Detsamma gäller i allmänhet nämnd för specialreglerad förvalt
ning på grund av hänvisning till bestämmelserna för förvaltningsutskottet.
Enligt IvL kan fullmäktige bestämma i reglemente för kommunens sty
relse att styrelsen äger uppdra — förutom åt avdelning av styrelsen, som
kan bestå av ledamöter eller suppleanter — åt ledamot eller suppleant i
styrelsen eller åt tjänsteman hos kommunen att på styrelsens vägnar beslu
ta i vissa grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet skall anges i regle
mentet. Framställning eller yttrande till fullmäktige skall beslutas av
styrelsen samfällt. Beslut som fattas på grund av delegation skall anmälas
vid styrelsens nästa sammanträde (43 §). Motsvarande gäller för drätsel
kammare i stad med stadskollegium (49 § KL och 48 § KLS). Nämnd för
oreglerad förvaltning kan ges motsvarande delegationsrätt. Detsamma gäller
i allmänhet nämnd för specialreglerad förvaltning på grund av hänvisning
till bestämmelserna för styrelsen.
Utredningsmannen
Styrelsens kompetens
Styrelsen skall enligt förslaget liksom enligt LL leda förvaltningen av
landstingskommunens angelägenheter och ha inseende över övriga nämn
ders verksamhet. Däremot sägs i förslaget inte uttryckligen att styrelsen
har till uppgift att med uppmärksamhet följa de frågor som kan inverka
på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning samt att
ta skilda initiativ. Dessa uppgifter anses nämligen följa av föreskriften om
ledning och inseende. Till de ledande uppgifterna hör i dag en rad vik
tiga uppgifter för uppföljning, planering, initiativtagande, samordning etc.,
framhåller utredningsmannen. Det kan knappast anses befogat att i an
slutning till de allmänna ledningsuppgifterna särskilt nämna några däri in
gående uppgifter. Inte heller styrelsens rätt att göra framställningar hos
kommunala och andra organ behöver anges särskilt.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
I överensstämmelse med vad som sägs i LL om förvaltningsutskottet
skall styrelsen vidare enligt förslaget dels bereda de ärenden som skall
förekomma till behandling hos landstinget, dels ha hand om landstings
kommunens drätsel, dels ha hand om verkställighet av landstingets be
slut i den mån inte verkställigheten anförtrotts annan. Liksom förvaltnings
utskottet skall styrelsen ta befattning med de ärenden vilkas handläggning
enligt särskilda författningar ankommer på utskottet samt ha rätt att
från övriga nämnder, beredningar och tjänstemän infordra yttranden och
upplysningar. Att styrelsen skall förvalta landstingskommunens egendom
i den mån sådan förvaltning inte ankommer på annan nämnd sägs inte i
förslaget. I stället skall styrelsen enligt förslaget ha en allmän befogenhet
att handha den förvaltning som inte ankommer på annan nämnd.
Utan särskild föreskrift har förvaltningsutskottet ansetts vara behörigt att
företräda landstingskommunen i process, anför utredningsmannen. Det sy
nes ändå enligt utredningsmannen påkallat att i en särskild bestämmelse
ge uttryck för detta för storlandstingskommunens del, bl. a. med hänsyn
till att denna organisation kan komma att innehålla ett flertal nämnder
för särskilda verksamhetsområden. Det sägs därför i förslaget att styrelsen
äger att själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål eller
ärenden om annat inte följer av lag eller landstingets beslut.
Vidare skall styrelsen enligt förslaget bereda ärende som skall behandlas
av landstinget och i övrigt fullgöra de uppdrag som landstinget lämnar sty
relsen. Till uppgifter som skall kunna överlämnas till styrelsen hör vården
av landstingets arkiv. Motsvarighet till LL:s bestämmelse om förvaltnings
utskottets arkivvårdande uppgifter saknas därför i förslaget.
Med hänsyn till att storlandstinget förutsätts hålla regelbundna och tätt
återkommande sammanträden är det enligt utredningsmannen inte befogat
att styrelsen skall vara skyldig att till landstinget avge berättelse över ut
skottets verksamhet mellan landstingets möten, att avge förklaring i anled
ning av besvär över landstingets beslut samt att i andra hänseenden före
träda landstinget mellan dess möten. Motsvarighet till LL:s bestämmelser
härom tas därför inte upp i förslaget.
Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. in.
Enligt utredningsmannens mening talar flera skäl för att i lag bestämma
antalet ledamöter i storlandstingskommunens styrelse. Partiställningen i
landstinget skulle därmed ge en fixerad fördelning av styrelseplatserna.
Något utrymme för att efter landstingsmannaval ändra fördelningen genom
minskning eller ökning av antalet styrelseplatser skulle inte finnas. Att an
talet hålls öppet i LL och KL måste ses mot bakgrunden av att dessa lagar
avser ett flertal kommuner med mycket varierande förhållanden. Stor-
landstingskommittén har föreslagit att det i lagen sägs att styrelsen skall
Kurtgl. Maj ds proposition nr 112 år 1969
67
beslå av sjutton ledamöter. Utredningsmannen ansluter sig till detta för
slag.
Utöver de valfaarhetshinder som gäller enligt LL för förvaltningsutskot
tet skall enligt förslaget gälla sådant hinder för chef för verk inom andra
nämnders verksamhetsområden. Som motiv härför anför utredningsman
nen att styrelsen kommer att svara för ett intensivt arbete med ledning,
planering, samordning m. m. på alla förvaltningsområden. Härtill kommer
att föredragningen hos storlandstingskommunens styrelse i stor utsträck
ning skall handhas av hellidssysselsatta förtroendemän. Ärendeberedningen
och töi edragningen skall beakta såväl tackbetonade som politiska synpunk
ter. Om de kommunala verkscheferna, som har nyckelroller vid den fack-
mässiga beredningen, tilläts att som företrädare för viss meningsriktning
delta i styrelsearbetet, skulle tilliten till denna beredning kunna befaras
minska.
Utredningsmannen föreslår samma tidpunkt för val av styrelse och sam
ma tjänstgöringstid för denna som föreslagits av kommunalrättskommittén
för samtliga landstingskommuner.
I fråga om val av ordförande och vice ordförande i styrelsen föreslår
utredningsmannen att när någon av dem avgår nytt val skall förrättas för
återstående tjänstgöringstid. En sådan ordning tillämpas redan enligt vad
utredningsmannen uppger.
Med hänsyn till att styrelsen beräknas komma att arbeta på avdelningar
och att en avdelning bör ha rätt att få till stånd sammanträde med styrel
sen föreslår utredningsmannen att — i enlighet med motsvarande bestäm
melse i KLS — en tredjedel av ledamöterna skall kunna påkalla extra sty
relsesammanträde.
Utredningsmannen föreslår att reglementet för styrelsen, eftersom detta
inte skall underställas statlig myndighets prövning, skall betecknas arbets
ordning.
Liksom enligt LL skall enligt förslaget den samfällda styrelsen upprätta
förslag till utgifts- och inkomststat samt bereda ärenden som landstinget
skall behandla. I övrigt skall den samfällda styrelsen som obligatoriska upp
gifter ta befattning med ärenden av särskild betydelse för landstingskommu
nens utveckling och ekonomiska ställning.
Storlandstingskommitten har vid överläggningar med utredningsmannen
förordat att styrelsen far välja avdelningslcdamöter. En sådan ordning
synes utredningsmannen vara den smidigaste. I förslaget sägs därför att
styrelsen väljer ledamöter av avdelning. När förvaltningsutskott väljer av-
delningsledamöter enligt LL torde med hänsyn till utskottets ställning som
ställföreträdare för landstinget bestämmelserna om rätt att påkalla pro
portionellt val gälla. En sådan rätt föreslås bli säkerställd genom eu särskild
bestämmelse i storlandstingslagen.
68
Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt
Utredningsmannen anser det opåkallat att styrelsens delegationsrätt skall
— som fallet är i fråga om förvaltningsutskottet enligt LL — behöva reg
leras i arbetsordning (reglemente). I enlighet med vad som gäller för nämn
der för oreglerad förvaltning enligt både LL, KL och IvLS bör delegations
rätten kunna regleras genom fristående beslut av landstinget. Förslaget är
utformat i enlighet härmed.
Utredningsmannen anför vidare att den begränsning i förvaltningsutskottets
delegationsrätt enligt LL som ligger i att utskottet inte kan delegera till avdel
ning av utskottet inte förefaller motiverad. Styrelsens uppgifter torde bli
talrika och mångskiftande. Det måste inte sällan inträffa att ärenden i viss
mån faller utanför ärendefördelningen enligt arbetsordningen mellan avdel
ningarna. En arbetsordning kan nämligen inte avse alla detalj- och rutinbeto-
nade ärenden. Styrelsen bör därför på basis av ett landstingsbeslut kunna
ytterligare fördela ärenden mellan de fasta avdelningarna. Med hänsyn till
de skiftande delegationsbehov som kan föreligga synes det vidare lämpligt
att delegation kan ske också till en grupp av ledamöter. Det föreslås därför
den avvikelsen från LL:s regler att styrelsen skall kunna delegera sin be
slutanderätt också till avdelning av styrelsen eller till flera styrelseledamöter.
Enligt utredningsmannen är det osäkert om avdelning av förvaltningsut
skottet enligt LL får avge yttranden till landstinget eller till myndighet.
Förslagets bestämmelser bör enligt utredningsmannen tillämpas så att ytt
randen i rutinärenden får avges av avdelning av styrelsen.
Utredningsmannen framhåller att enligt LL, KL och KLS delegation kan
ske till tjänsteman oavsett om denne arbetar inom nämndens verksamhets
område medan delegation till förtroendeman kan ske bara om denne hör
till den delegerande nämnden. För denna begränsning, som torde få ses
mot bakgrunden av att några praktiska behov av en vidare delegationsrätt
inte förelegat, finns inga bärande skäl. För storlandstingskommunen finns
ett starkt behov att öka kretsen av mottagare av delegerad beslutanderätt. An
talet ärenden, som kan behöva delegeras, är mycket stort. Särskilt är detta
förhållandei på sjukvårdsområdet. På detta område beräknas storlandstings
kommunen få arbeta med nämnder på flera nivåer. Ett mycket påtagligt be
hov finns därför att kunna smidigt lägga beslutsfunktioner hos nämnderna
på den lägre nivån. Det är inte möjligt att tillfredsställande lösa dessa frå
gor enbart genom en fast fördelning i arbetsordning av arbetsuppgifterna
mellan nämnderna. Förhållandena kan svårligen helt överblickas i starten.
Det behov av decentralisering som berörts nu synes lämpligen kunna till
godoses genom att nämnd får delegera till annan nämnd. Främst bör en
sådan möjlighet komma till användning när det finns nämnder på olika ni
våer. Delegationsmöjligheten kan emellertid också användas om nämnd vill
delegera uppgifter till annan nämnd, som handhar specialuppgifter av visst
slag för hela storlandstingskommunens organisation. Så kan exempelvis
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
69
vissa upphandlings-, personal-, projekterings- och byggnadsårenden kanske
lämpligen hanteras på detta sätt.
För den undantagslösa anmälningsskyldighet som gäller enligt LL, KL
och KLS i fråga om beslut som fattats efter delegation brukar åberopas in
formations- och konlrollintressen. När antalet delegerade ärenden blir
mycket stort, blir anmälningarna mycket omfattande och tyngande för
arbetet både hos den delegerande nämnden och hos den som beslutar. In-
formationsintresset blir knappast tillgodosett genom anmälningar, som har
en sådan omfattning. Någon verksam kontroll kan naturligtvis inte utövas.
Antalet ärenden, som får avgöras efter delegation, blir mycket stort, sär
skilt i fråga om personalärenden inom sjukvårdsförvaltningen. Denna för
valtning beräknas under början av 1970-talet ha en personal på omkring
20 000 personer. Verksamheten kommer att präglas av en ständig ökning
av personalstyrkan. Omsättningen av personal inom sjukvården är livlig.
En obligatorisk anmälningsskyldighet skulle med hänsyn härtill närmast
ställa sig helt omöjlig från effektivitetssynpunkt.
Utredningsmannen föreslår därför att någon obligatorisk anmälnings
skyldighet inte föreskrivs. Den delegerande nämnden bör själv kunna be
stämma i vad mån den för information och kontroll vill ha enskilda be
slut anmälda. I övrigt torde den delegerande nämndens intressen bli bätt
re tillgodosedda om rapporteringen sker genom t. ex. kvartalsrapporter med
statistik över olika ärenden, antalet sökande till tjänster, vakanser o. d.
Enligt förslaget skall därför nämnden för de ärenden som inte anmäls var
för sig bestämma i vilken ordning redogörelse skall lämnas. I fråga om
dessa ärenden måste också ges föreskrifter om protokollering och anslag
eller annan form för tillkännagivande av besluten. Sådana föreskrifter
förutsätter utredningsmannen att landstingskommunen själv utfärdar.
Remissyttrandena
Utredningsmannens förslag till bestämmelser om landstingskommunens
styrelse och övriga nämnder tillstyrks uttryckligen av kommunalrättskom-
mittén, stadsfullmäktige i Stockholm och storlandstingskommittén, vilka
betonar att förslaget utarbetats i nära samråd med storlandstingskommit
tén och i stor utsträckning bygger på där företrädd erfarenhet av mera om
fattande kommunalförvaltning.
Kritiskt inställda till de ledande principerna i förslaget är däremot
Svenska landstingsförbundet och landstinget. Förbundet framhåller att
1965 års revision av LL innebar eu anpassning till KL. Stor frihet läm
nades landstingen att anpassa förvaltningsorganisationen efter sina spe
ciella förutsättningar. Allmänt sett synes det nu framlagda författnings-
förslaget och de motiveringar och förslag som utredningsmannen knyter
till detta på många punkter binda den framtida organisationen på ett sätt
70
som rimmar illa med traditionen på landstingsområdet. Särskilt anmärk
ningsvärt framstår utredningsmannens förordande av systemet med de
lad styrelse, en organisationsform som blivit alltmer ovanlig inom lands
tingens centralförvaltning. Landstinget anför liknande synpunkter och er
inrar också om att länsdemokratiutredningen mot bakgrunden av sitt för
slag om ökade landstingskommunala uppgifter betonat vikten av frihet
för landstingen att själva i största möjliga utsträckning få bestämma om
administrationen. Också stadsfullmäktige i Nacka samt kommunalfullmäk
tige i Saltsjöbaden och Tyresö sätter i fråga om inte föreliggande organi
sationsfrågor löses bättre genom en närmare anpassning till LL.
Landstinget anser att LL:s regler om styrelsens befogenheter bör kun
na behållas. Storlandstinget bör sålunda självt kunna reglera bl. a. sty
relsens ställföreträdarskap under tiden mellan tingets möten.
Förslaget att antalet styrelseledamöter skall vara bestämt i lagen kriti
seras av länsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, landstinget, stadsfull
mäktige i Djursholm och Nacka, kommunalfullmäktige i Boo, Frötuna,
Färingsö, Knivsta, Lyhundra, Tyresö, Upplands Väsby och Västerhaninge
samt kommunalnämnden i Märsta. Svenska landstingsförbundet och lands
tinget anför att förslaget synes bygga på förutsättningen att landstinget
kommer att dela upp styrelsen på avdelningar, vilket dock inte är obliga
toriskt enligt förslaget. Det är orimligt att på en punkt underförstått räkna
med en viss organisationstyp som i övrigt endast antyds som ett möjligt
alternativ.
Landstinget anser att det nyvalda landstinget liksom nu utan olägenhet
kan sammanträda på nyåret för att förrätta val av ledamöter och sup
pleanter i förvaltningsutskottet.
Utredningsmannens förslag till bestämmelser om delegation föranleder
det påpekandet från Svenska landstingsförbundet, landstinget och kommu
nalfullmäktige i Gustavsberg att någon anledning till olika bestämmelser i
denna del för skilda landstingskommuner inte finns och att en utvidgning
av delegationsrätten bör övervägas generellt för alla landstingskommuner.
Kommunalfullmäktige i österhaninge avstyrker att delegation från en fakul
tativ nämnd till en annan skall få ske. En sådan delegationsrätt skulle med
föra att den utvidgade landstingskommunens organisation och funktio
ner blir ytterst svåröverskådliga. Också Svenska kommunförbundet anmäler
tveksamhet på denna punkt. En sådan delegationsrätt skulle kunna öppna
möjlighet för den nämnd till vilken delegation sker att i sin tur delegera
beslutanderätten inom sig eller till tjänsteman eller rent av till annan
nämnd. En sådan vidare delegation är ej tillåten enligt KL och KLS och sy
nes även kunna vålla praktiska olägenheter, när delegaten skall fullgöra den
anmälningsskyldighet som åvilar honom. Komplikationer kan också uppstå
när delegerande nämnd önskar återkalla delegationen. Förbundet anser
att förslaget på denna punkt bör ytterligare övervägas. Förbundet vill vi
Kungl. Maj ris proposition nr 112 år 1969
71
dare sätta i fråga om det inte vore lämpligt att skapa en möjlighet för de
fakultativa nämnderna att kunna delegera beslutanderätt till suppleanter
på samma sätt som sedan år 1967 är möjligt i primärkommunala sam
manhang. Detta skulle bl. a. medföra att suppleanterna kunde få tillfälle
att mera aktivt delta i arbetet.
Kommunalfullmäktige i Täby anser en uppmjukning av skyldigheten att
anmäla beslut som fattats efter delegation olämplig. Anmälan är nödvän
dig från kontrollsynpunkt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 196!)
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Landstingskommunens drätsel
Gällande rätt
Förmögenhetsskydd in. m.
Enligt 56 § första stycket LL bör vad landstingskommunen tillhör i fast
eller lös egendom så förvaltas, att landstingskommunens förmögenhet inte
minskas. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 50 § första stycket KL
och 54 § första stycket KLS. Liksom i KL och KLS föreskrivs vidare i LL
(56 § andra stycket) att medel som erhållits som vederlag för anläggnings
tillgång eller på grund av försäkring av sådan tillgång får användas endast
för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången eller för an
skaffande av annan anläggningstillgång. Regeln byggs ut i 63 § första styc
ket genom den bestämmelsen att medel av nu angivet slag skall avsättas till
allmän investeringsfond, om de inte under det år de influtit har anvisats för
ändamål enligt 56 § andra stycket. Motsvarande reglering förekommer ock
så i KL (50 § andra stycket och 57 § första stycket) samt KLS (54 § andra
stycket och 61 § första stycket). 56 § tredje stycket LL innehåller en preci
sering av begreppet anläggningstillgång.
Enligt 58 § LL skall anslagsbeslut innefatta anvisning av medel för an
slagets täckande. Om anslag skall täckas genom utdebitering under mer
än fem år, skall beslutet underställas Kungl. Maj :ts prövning. 52 § KL
och 56 § KLS innehåller samma bestämmelser utom såtillvida att beslut om
täckande av anslag genom utdebitering under längre tid än fem år skall
underställas länsstyrelsen.
Utgifts- och inkomststat
I fråga om landstingskommuns budget ger LL — liksom KL och KLS
på sina områden — förhållandevis detaljerade bestämmelser. I 59 § första
stycket LL föreskrivs att utgifts- och inkomststat årligen skall upprättas
för följande kalenderår. Enligt andra stycket skall på utgiftssidan tas upp
underskott i nästföregående års bokslut, anslagen för tidigare beslutade
utgifter för följande år samt de belopp, som ytterligare anslås vid statens
fastställande, däribland ett anslag för oförutsedda behov. På inkomstsi
dan skall enligt tredj e stycket tas upp överskott enligt det förutnämnda bok
slutet, de inkomster som kan påräknas samt de belopp som erfordras ytter
ligare och hur detta medelsbehov skall täckas. Förslag till utgifts- och in
komststat skall enligt 60 § första stycket LL göras upp av förvaltningsut
skottet sedan landstingskommunens övriga nämnder lämnat sina särskilda
statförslag den dag som utskottet bestämt. Landstinget behandlar — grans
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960
73
kar och fastställer — utskottets statförslag vid det landstingsmöte som skall
hållas i oktober. Vid statbehandlingen skall enligt uttrycklig föreskrift i 60 §
andra stycket anslag till utgifter som landstinget inte tidigare fattat beslut
om och därmed sammanhängande frågor särskilt bli föremål för överlägg
ning och avgörande. Bestämmelser av i princip samma innebörd gäller en
ligt 53 och 54 §§ KL samt 57 och 58 §§ KLS. Som sagts i det föregående
avviker dock reglerna i KL och KLS om tidpunkten för statfastställelsen
från motsvarande bestämmelse i LL. Enligt KL kan sålunda beslut härom
fattas på fullmäktigsammanträde när som helst under oktober. Kan för viss
kommun till följd av särskilda förhållanden staten inte fastställas under
oktober, skall vid sammanträde i denna månad fastställas grunden för ut
debitering av den allmänna kommunalskatt som ingår i preliminär skatt för
inkomst under nästföljande år. Därefter skall vid sammanträde i december
kommunens utgifts- och inkomststat fastställas. Därvid får annan utdebi-
teringsgrund fastställas än den som beslöts i oktober, om skäl föreligger
härför (13 § sista stycket KL). Som redan sagts fastställs i Stockholm ut
gifts- och inkomststaten senast den 8 december (14 § sista stycket KLS).
Den av landstinget fastställda utgifts- och inkomststaten skall enligt 60 §
tredje stycket LL tryckas och expedieras till förvaltningsutskottet och de
övriga nämnder som har i uppdrag att verkställa landstingets beslut, till
länsstyrelsen, till samtliga landstingsman och till kommunerna (36 § första
och andra styckena).
Fondbildning
LL har i 61—63 §§ särskilda bestämmelser om fondbildning och ian-
språktagande av fondmedel. Innehållsmässigt identiska regler finns i KL
(55—57 §§) och KLS (59—61 §§).
Enligt 61 § 1 mom. LL får landstingskommun utan medgivande av Kungl.
Maj :t avsätta medel till pensionsfond för anställda, kassaförlagsfond för
rörelsekapital, allmän investeringsfond och särskilda investeringsfonder.
Sistnämnda båda fondtyper avser anskaffande av anläggningstillgångar.
Enligt 61 § 2 mom. får vidare fritt avsättas medel till skatteregleringsfond.
Inga spärrar finns för vad som får avsättas till nu nämnda fonder. Lands
tingskommunen får årligen ta i anspråk högst en tredjedel av behållningen
i skatteregleringsfonden vid utgången av det år ianspråktagandet beslutas
eller något av de två närmast föregående åren. Beslut om avsättning till
skatteregleringsfond eller om användande av medel i sådan fond skall fattas
i samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten.
62 § LL reglerar i vilka fall Kungl. Maj :ts medgivande krävs i fondsam
manhang. Sådant medgivande behövs för inrättande av andra fonder än
som anges i 61 § 1 mom., för att ta fondmedel i anspråk för annat än av-
sättningsändamålet och för att ta skatteregleringsfonden i anspråk utöver
vad som medges i 61 § 2 inom.
74
Överskott på lån, upptagna med Kungl. Maj :ts medgivande, skall en
ligt 63 § LL avsättas till allmän investeringsfond, om annat inte föreskri
vits vid medgivandet. I 63 § finns vidare en erinran om att landstingskom
mun kan vara ålagd fonderingstvång i särskilda författningar.
Lånerätt
Landstingskommun får enligt 64 § LL ta upp lån som skall återbetalas
inom fem år. Med lån jämställs borgen. Lån eller borgen i andra fall krä
ver Kungl. Maj :ts medgivande. Särskilt medgivande behövs dock inte för
lån av statsmedel, som beviljats av Kungl. Maj :t. I stort sett motsvarande
bestämmelser gäller för kommun och kommunalförbund. Dessa får vidare
ta upp lån av statsmedel, som beviljats av statlig myndighet, i den omfatt
ning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer. Kommun och kommunal
förbund får dessutom, i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t be
stämmer, utan underställning ta upp lån bl. a. för bostadsbyggnadsföretag
som godkänts för statlig belåning samt åta sig ansvarighet gentemot staten
för lån som av statsmedel beviljas annan än kommunen eller borgensansvar
för lån för bostadsbyggnadsföretag som godkänts för statlig belåning (59 §
KL, 63 § KLS och 18 § KFL). I vilka fall medgivande inte behöver inhämtas
av kommun framgår av kungörelsen den 16 november 1962 (nr 581) med
vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av lån, m. m. Enligt
18 § KFL har kommunalförbund samma rätt som kommun att utan Kungl.
Maj:ts medgivande ta upp lån av statsmedel som beviljats av statlig myn
dighet. Bestämmelserna i 1962 års kungörelse äger inom ramen för fastställd
förbundsordning motsvarande tillämpning i fråga om lån som tas upp av
kommunalförbund (kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 363) med vissa be
stämmelser angående kommunalförbunds upptagande av lån, m. m.).
M edelsförvaltning
I 65 § första stycket LL föreskrivs att penningar och värdehandlingar,
som förvaltningsutskottet eller annan nämnd har om hand för landstings
kommunens eller annans räkning, skall förvaras och redovisas så, att de
inte sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar. I 65 § and
ra stycket meddelas bestämmelser om anbringande av medel som inte er
fordras för nära förestående utbetalningar. Medlen skall insättas i bank,
hos centralkassa för jordbrukskredit eller på postgiro eller anbringas i så
dana tillgångar i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd
anbringa omyndigs medel, om inte landstinget bestämt annat.
Fortlöpande räkenskaper över omhänderhavda medel skall enligt 66 §
LL föras av förvaltningsutskottet och av annan nämnd som omhänderhar
medel. Sådan nämnd skall årligen före den 1 mars, om inte utskottet bestäm
mer annan tid, avlämna redovisning till utskottet för sin förvaltning under
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
75
föregående kalenderår. Utskottet skall därefter inom tid som landstinget
bestämmer, dock före den 1 maj, sammanfatta och avsluta landstingskom
munens räkenskaper för samma kalenderår. I princip motsvarande regler
om räkenskaper och redovisning gäller enligt 61 och 62 §§ KL samt 65 och
66 §§ KLS.
Revision
Också LL:s regler om revision överensstämmer i stort sett med reglerna
i KL och KLS. Bestämmelserna ger ingen detaljreglering. Enligt 67 § första
stycket LL skall landstinget varje år vid landstingsmöte utse tre eller flera
revisorer samt lika många suppleanter för granskning av nästa kalenderårs
förvaltning. En i sak överensstämmande regel finns i 63 § första stycket
KL. Enligt 67 § första stycket KLS sker revisorsval däremot vartannat år
och avser de två följande åren. Antalet revisorer och suppleanter regleras
inte i KLS.
För revisor och revisorssuppleant gäller enligt 67 § andra stycket LL vissa
valbarhetshinder. Några villkor motsvarande dem som gäller för valbar
het som landstingsman eller suppleant ställs dock inte upp för revisor eller
revisorssuppleant. En reglering av motsvarande innebörd återfinns i 63 §
andra stycket KL och 67 § andra stycket KLS.
Till fullgörande av sitt uppdrag får revisorerna enligt 67 § tredje stycket
LL när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar som för
valtningsutskottet eller annan nämnd har om hand. De får vidare ta del av
räkenskaper och andra handlingar som berör förvaltningen. Revisorerna
skall enligt 68 § avge en revisionsberättelse. Vissa regler ges om innehållet
i berättelsen. Nu nämnda regler i LL överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i 63 § tredje stycket och 64 § IvL samt 67 § tredje stycket och
68 § KLS.
Enligt 69 § första stycket LL skall revisionsberättelsen tillställas förvalt
ningsutskottet före juni månads utgång. Utskottet skall skyndsamt låta
trycka berättelsen. Om det anses påkallat skall utskottet överlämna berät
telsen till vederbörande nämnder för yttrande. Landstinget behandlar revi
sionsberättelsen och inkomna yttranden vid ordinarie landstingsmöte i ok
tober året efter det som avses med revisionen (69 § andra stycket). Mot
svarande bestämmelser för primärkommunerna avviker bara i detaljer
från nu nämnda regler i LL. Enligt 65 § KL bestämmer fullmäktiges ord
förande tiden för revisionsberättelsens avlämnande. Berättelsen avlämnas
till honom och förklaring över framställd anmärkning infordras av honom.
KLS (69 §) innehåller inga bestämmelser om tidpunkten för revisionsbe
rättelsens avgivande eller om vem som är mottagare eller infordrar för
klaring över anmärkning. Fullmäktiges behandling av revisionsberättelsen
sker enligt 65 § KL vid sammanträde före utgången av juni månad, om inte
fullmäktige beslutar om uppskov med ärendets behandling till ett senare
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969
sammanträde samma år. 69 § KLS föreskriver att revisionsberättelsen skall
behandlas före utgången av mars månad andra året efter det som avses med
revisionen.
Utredningsmannen
Förmögenhetsskydd in. m.
Bestämmelsen i LL att vad landstingskommunen tillhör bör så förvaltas,
att landstingskommunens förmögenhet inte minskas föreslås gälla också för
storlandstingskommunen. LL:s bestämmelser om användning eller avsätt
ning av medel som erhållits som vederlag för anläggningstillgång eller på
grund av försäkring av sådan tillgång står enligt utredningsmannen i dålig
överensstämmelse med vad som särskilt i större kommuner gäller för mo
dern kommunalekonomi. Denna använder sig inte av en sådan uppspalt
ning av influtna medel i redovisningssammanhang som förutsätts i LL. Be
hovet av skydd för den kommunala förmögenheten kan enligt utrednings
mannen knappast användas som motiv för reglernas existens. Förmögen
heten bibehålls lika väl om anläggningslånen sedda som helhet minskar.
För storlandstingskommunen, vars ekonomiska förvaltning måste hanteras
i former som är inriktade på en totalbedömning av ekonomin, framstår reg
lerna som särskilt främmande. Utredningsmannen föreslår därför ingen
motsvarighet till dessa bestämmelser för storlandstingskommunen.
Landstingskommunerna synes enligt utredningsmannen tidigt ha tagit
lätt på skyldigheten enligt 58 § andra stycket LL att underställa Kungl.
Maj :t beslut om anslag som skall täckas genom utdebitering under mer
än fem år. Enligt praxis anses också en del viktiga anslagsbeslut — t. ex.
beslut om inrättande av en tjänst, beslut om mera stadigvarande bidrag eller
om omfattande investeringar under en följd av år — falla utanför regelns
tillämpningsområde. Bestämmelsen torde ha haft sin främsta praktiska
betydelse därigenom att den medfört att anslagsförskott brukat täckas under
högst fem år. En täckning under så lång tid som fem år torde emellertid
mycket sällan förekomma. För storlandstingskommunens de! saknar ett
finansieringssätt som skulle vara underställningskrävande enligt denna be
stämmelse varje aktualitet. Utredningsmannen föreslår därför att någon
underställningsskyldighet av detta slag inte skall gälla för storlandstings
kommunen.
Utgifts- och inkomststat
I praktiken delas nu genomgående i det kommunala budget- och räken-
skapssystemet budgeten upp i en kapital- och en driftsida. En sådan uppdel
ning är enligt utredningsmannen lämplig från förmögenhetsskyddssynpunkt
och knyter an till vedertagna system för ekonomisk redovisning. Utred
77
ningsmannen föreslår därför att storlandstingskommunens utgifts- och in
komststat skall vara uppdelad på en driftbudget och en kapitalbudget.
Utredningsmannen föreslår vidare att storlandstingskommunens stat med
utgångspunkt från ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för före
gående år skall lämna en plan för kommunens ekonomi under budgetåret
med redovisning för utvecklingen av den ekonomiska ställningen. Härige
nom kommer det för den kommunala budgeten säregna förhållandet, näm
ligen att utgångsläget är förskjutet ett år, att framgå. Budgeten kommer
vidare att utvisa den tänkta förändringen i den ekonomiska ställningen. I
övrigt föreslås inte några avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL.
I fråga om förfarandet vid budgetarbetet föreslår utredningsmannen vis
sa ändringar i förhållande till LL. Arbetet med storlandstingskommunens
budget måste bli omständligt och tidskrävande och detta talar för att tid
punkten för statens fastställande läggs senare än till ett landstingsmöte i
oktober. En senareläggning blir möjlig genom att man får ett kontinuerligt
verkande landsting. Utredningsmannen föreslår därför att utgifts- och in
komststaten skall fastställas vid sammanträde senast den 15 november.
Framflyttningen av tidpunkten gör det också möjligt att föreskriva att
statförslaget under valår skall behandlas av det nyvalda landstinget. Ut
redningsmannen föreslår en sådan ordning.
Bestämmelsen i LL att anslag till utgifter som landstinget inte tidigare
fattat beslut om och därmed sammanhängande frågor skall särskilt bli fö
remål för överläggning och avgörande i samband med statbehandlingen
torde i den praktiska verksamheten, speciellt i större kommuner, inte vara
möjlig att tillämpa enligt ordalagen. Bestämmelsen säger nu knappast mer
än att de yrkanden som framställs i statförslaget eller av landstingsleda
mot i en fråga som berörs i statförslaget kan föranleda debatt och avgö
rande. Vid en övergång från i huvudsak ett oktobersammanträde, då bud
geten behandlas, till tätare sammanträden kan väntas att frågor om större
projekt oftare blir avgjorda på andra sammanträden än budgetsamman-
trädet. Utredningsmannen finner därför inte skäl att föreslå någon mot
svarighet till denna bestämmelse för storlandstingskommunens del.
Fondbildning
Gällande lagstiftning om kommunal fondbildning har enligt utrednings
mannen sin bakgrund i en restriktiv inställning till kommunala fonderingar.
Dessa kan ju sägas innebära att en tids skattebetalare i viss utsträckning får
svara för utgifter under senare skeden. Under senare tid har emellertid de
allmänna konsolideringsintressena kommit mera i förgrunden.
LL:s bestämmelser om fondbildning framstår därför enligt utrednings
mannen som otidsenliga. I allmänhet används numera några få fonder med
ospecificerat användningsområde till vilka avsättningsrätten är fri. Härige
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969
78
nom förlorar bestämmelserna om skyldighet att underställa beslut om att
inrätta särskilda fonder eller om att ta fondmedel i anspråk för annat än
avsättningsändamålet i betydelse. Begränsningarna i rätten till uttag ur
skatteregleringsfonden ter sig rätt omotiverade med hänsyn till att avsätt-
ningsrätten är fri. Är fondbehållningen stor, ger avgränsningsregeln ingen
adekvat spärr mot omfattande uttag.
Dessa synpunkter talar enligt utredningsmannen för eu allmän över
syn av bestämmelserna om fonder i alla kommunalförfattningar. Fråga
uppstår då om det finns tillräcklig anledning att i avvaktan på en sådan
ge storlandstingskommunen särskilda regler som är enklare och modernare
än LL:s. Utredningsmannen stryker till en början under att understäli-
ningstvånget i praktiken helt saknar betydelse för landstingskommunernas
del. Vidare framhåller han att storlandstingskommunen blir en helt ny
enhet vars fonder skall byggas upp från grunden. Dess ekonomiska hus
hållning kommer att vara starkt sammanhållen under ledning av styrelsen.
Fonderingsfrågorna kommer att handhas med inriktning på den totala
ekonomin och på så sätt att fonder med allmänt utformade användnings
områden inrättas. Skulle i något fall anses önskvärt att inrätta en fond
med mera speciellt ändamål — t. ex. en försäkringsfond för självriskbe
lopp vid försäkringsfall — synes kravet på underställning svårt att mo
tivera.
Utredningsmannen föreslår därför att storlandstingskommunen ges rätt
att helt fritt inrätta fonder. Det föreslås dock att en uppdelning skall
göras mellan kapitalfonder och driftfonder. En sådan uppdelning följer i
och för sig av bestämmelserna om förmögenhetsskyddet och det redovis
ningssystem som är uppbyggt i anslutning till detta och kan därför sägas
vara självklar. Men det kan enligt utredningsmannen vara lämpligt alt
på några punkter genom konkreta regler ge klarare innebörd och fastare
stöd åt den allmänt hållna bestämmelsen om förmögenhetsskydd. Stor
landstingskommunen skall vidare enligt förslaget utan särskilt medgivande
få använda fonderade medel för annat än fonderingsändamålet. Medel
in- kapitalfond skall dock inte få användas för driftändamål. Denna be
gränsning är enligt utredningsmannen kanske inte nödvändig eftersom
den ekonomiska utvecklingen ytterst beror på om kommunen för eko
nomin som helhet iakttar de konsolideringssynpunkter som uppbär den
allmänna bestämmelsen om förmögenhetsskyddet. Men det synes ändå
lämpligt att också i detta avseende ge en konkret regel som kompletterar
den allmänna bestämmelsen om förmögenhetsskydd.
Utredningsmannen föreslår vidare att beslut om ändrad användning av
fonderade medel skall få ske bara i samband med statfastställelsen. Det är
då man har överblick över den totala finansieringen och bäst kan avgöra
i vad mån ett ändrat användningssätt är motiverat.
Av förslaget följer att LL:s regel att medel ur investeringsfonderna får
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
79
användas endast till anskaffande av anläggningstillgångar och således
inte till återbetalning av anläggningslån inte skall upprätthållas. Detta sy
nes utredningsmannen riktigt eftersom en avbetalning av anläggningslån
med fondmedel lika väl som en nyanskaffning förkovrar förmögenheten.
Bestämmelsen i 63 § andra stycket LL om skyldighet att fondera över
skott på lån som tagits med Kungl. Maj :ts medgivande föreslås inte få
någon motsvarighet för storlandstingskommunens del. Denna bestämmelse
torde numera enligt utredningsmannen sakna praktisk betydelse. När
Kungl. Maj:t prövar lånefrågan finns alltid kostnadsberäkningar för an
läggningen och de verkliga kostnaderna torde sällan understiga de projek
terade. Vidare lånefinansieras i sådana fall aldrig hela anläggningen. Egna
medel måste alltså samtidigt investeras. Skulle överskott uppkomma har
kommunen ingen skyldighet att låta besparingen fördelas mellan lånen
och den egna insatsen. Om en fördelning görs är det enligt utrednings
mannen svårt att inse varför låneöverskottet inte fritt skulle få användas
inom kapitalbudgeten.
Lånerätt
Utredningsmannen anför att bestämmelserna om landstingskommuns lå
nerätt ger en snävt begränsad fri lånerätt som i huvudsak har kommit att
användas endast för kassaförlagsupplåning. Bestämmelserna är enligt ut
redningsmannen bristfälligt anpassade till dagens kommunalekonomiska
förhållanden särskilt i större kommuner som bedriver en ständig investe
ringsverksamhet.
Det anförda kan enligt utredningsmannen anses innefatta skäl till en
friare lånerätt för storlandstingskommunen än för andra landstingskommu
ner. Å andra sidan kan hävdas att underställningskravet vid upptagande av
lån till skillnad från vad som gäller vid fondering inte saknar betydelse.
Man kan göra gällande att frågorna om lånerätt bör bedömas i ett sam
manhang för alla kommuner. Statsmakterna kan också ha önskemål att
den nuvarande lånekontrollen inte släpps utan att de syften som uppbär
kontrollen tillgodoses på andra vägar.
Utredningsmannen föreslår därför för storlandstingskommunen lånerätts-
bestämmelser som i huvudsak överensstämmer med LL:s. Den fria lånerät-
ten skall alltså omfatta lån med en återbetalningstid av högst fem år. För
övriga lån skall fordras Kungl. Maj :ts medgivande.
Storlandstinget kan efter hand beräknas komma att göra insatser på
bostads-, vatten- och avloppsförsörjningens område, framhåller utrednings
mannen. Något lånebehov eller några borgensåtaganden på dessa områden
torde emellertid knappast få aktualitet i inledningsskedet. Det synes emel
lertid vara en fördel att redan nu bereda väg för en fri upplåning för så
dana ändamål. Utredningsmannen föreslår därför att Kungl. Maj :t får be
fogenhet att för storlandstingskommunens del generellt släppa lånekon-
80
trollen på avgränsade områden. En sådan utvidgning av den fria lånerätten
avses ske inom ramen för motsvarande fria lånerätt för primärkommu
nerna.
Kungl. Maj:t föreslås vidare få befogenhet att för storlandstingskom
munens del generellt efterge kravet på kontroll av lån av statsmedel som
beviljas av annan statlig myndighet än Kungl. Maj :t.
Utredningsmannen föreslår slutligen i denna del att samma bestäm
melser som för lån skall gälla för borgen och ansvarsåtaganden av stor
landstingskommunen. Därmed ges Kungl. Maj :t möjlighet att i underställ-
ningsfriheten inbegripa borgen för lån som gäller anläggningar in. in. för
vatten- och avloppsförsörj ningen. En sådan underställningsfrihet finns inte
för primärkommunerna men kan för storlandstingskommunen ha ett sär
skilt intresse, eftersom dess insatser på vatten- och avloppsförsörjningens
område i stor utsträckning torde komma att ske i samverkan med och som
stöd åt primärkommuner, kommunalförbund och privaträttsliga subjekt i
kommunal ägo.
Medelsförvaltning
Utredningsmannen föreslår att LL:s detaljerade regler om placering av
disponibla medel för storlandstingskommunens del ersätts med en bestäm
melse om att storlandstinget får meddela föreskrifter för förvaltningen och
redovisningen av medel. Storlandstingskommunens förvaltning kommer att
vara av en sådan omfattning att det blir nödvändigt att utfärda instruk
tion för medelsförvaltningen. I denna kan då bl. a. tas upp placeringsföre-
skrifter.
Övriga föreslagna bestämmelser om storlandstingskommunens medels
förvaltning överensstämmer nära med motsvarande bestämmelser i LL.
Dock föreslås att nämnd skall lämna redovisning för sin förvaltning på tid
som styrelsen bestämmer och att styrelsen senast den 15 maj skall samman
fatta och avsluta landstingskommunens räkenskaper.
Revision
Även om förhållandena i dag väsentligen avviker från förhållandena vid
tillkomsten av LL:s revisionsbestämmelser framstår enligt utredningsman
nen dessa bestämmelser knappast som särskilt föråldrade. I stort sett bör
därför LL:s bestämmelser utan ändring i sak kunna gälla för storlands
tingskommunen. Det finns enligt utredningsmannen ingen anledning att för
denna ge bestämmelser av väsentligt ny principiell innebörd eller att mera
i detalj reglera förhållandena.
Utredningsmannen föreslår att val av revisorer i storlandstingskommu
nen skall äga rum senast i december månad varje år. Under valår skall re-
visorsvalet förrättas av det nyvalda storlandstinget.
Utredningsmannen anför att motivet till att LL för revisorer inte uppstäl
Kiingl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
81
ler de valbarhetshinder som gäller för övriga förtroendemän är att man har
velat göra det möjligt att för revisionsarbete hämta särskild sakkunskap
utifrån. För storlandstingskommunen har en sådan möjlighet ingen prak
tisk aktualitet. Utredningsmannen föreslår därför för storlandstingskom
munens del samma valbarhetshinder för revisorer som för andra förtroen
demän. Bestämmelserna för förtroendemän i fråga om valbarhetens upphö
rande och om avsägelse föreslås också bli tillämpliga på revisorerna.
I fråga om formerna för revisionsarbetet föreslås vissa tillägg i förhållan
de till motsvarande bestämmelser i LL. Efter mönster i 111 § 1 mom. tredje
stycket aktiebolagslagen föreslås en uttrycklig bestämmelse om att reviso
rerna får anlita biträde. Storlandstingskommunen kan beräknas få tillgång
till en omfattande arbetsenhet för revisionsarbetet. Det kan emellertid bli
aktuellt att anlita biträde för revision av något speciellt verksamhetsom
råde eller för tillfälligt uppdrag. 111 § 1 mom. fjärde stycket aktiebolags
lagen föreskriver skyldighet för bolagsledningen att lämna upplysningar
och biträde till revisorerna. En motsvarande upplysningsskyldighet för för
valtningsorganen i storlandstingskommunen kan någon gång vara av värde
enligt vad utredningsmannen erfarit från revisorshåll. Då någon invändning
inte synes kunna resas mot att upplysningsskyldighet föreskrivs för offent
lig förvaltning föreslår utredningsmannen en uttrycklig bestämmelse härom
för storlandstingskommunens del. Däremot finner utredningsmannen inte
befogat att skyldighet för förvaltningsorgan att lämna revisorerna biträde
föreskrivs.
Enligt ett av storlandstingskommitténs experter uppgjort tidsschema för
räkenskaper, revision och decharge bör revisionsberättelse lämnas senast
den 15 september. Den omfattande förvaltningen inom storlandstingskom
munen motiverar enligt utredningsmannen att bestämmelsen utformas i en
lighet härmed.
Den ordning som gäller enligt LL för avlämnande, tryckning in. m. av re
visionsberättelsen får enligt utredningsmannen anses sammanhänga med
landstingens arbetsformer och förvaltningsutskottets ställföreträdarskap för
landstinget mellan dess möten. Berättelsen avser emellertid också styrel
sens förvaltning och det kan därför enligt utredningsmannen vara mind
re lämpligt att styrelsen tar befattning med berättelsen. Med hänsyn till
storlandstingets arbetsformer synes det utredningsmannen lämpligast att
revisorerna lämnar berättelsen till landstingets ordförande som också låter
trycka berättelsen och i övrigt vidtar övriga föreskrivna åtgärder. Utred
ningsmannen föreslår en sådan ordning. Som en nyhet i förhållande till
LL föreslås också att förklaring alltid skall inhämtas över anmärkning som
framställs i revisionsberättelsen liksom att revisorerna skall vara tillför
säkrade rätt till yttrande över framställd anmärkning.
Landstingets handläggning av revisionsberättelsen och av denna föran
ledda frågor skall enligt förslaget äga rum senast den 15 november året
6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112
82
efter räkenskapsåret. Landstinget föreslås dock få besluta om uppskov med
avgörande av viss fråga, om ytterligare utredning skulle behövas.
Remissyttrandena
Kammarkollegiet anför att utredningsmannen i några fall för att tillgo
dose intresset av enhetlighet i lagstiftningen föreslagit regler helt överens
stämmande med LL:s trots att dessa ansetts mindre ändamålsenliga men i
andra fall låtit intresset av enhetlighet stå tillbaka och föreslagit ändrade
regler. Enligt kollegiets mening finns det inte i något av fallen tillräckliga
skäl att inte i enhetlighetens intresse följa LL:s bestämmelser. Kollegiet
förklarar sig ense med utredningsmannen om att ifrågavarande bestäm
melser nu i stort sett blivit omoderna och är i behov av översyn. En sådan
översyn torde emellertid lämpligen kunna uppdras åt kommunalrättskom-
mittén och synes inte böra föregripas genom särreglering för storlands
tingskommunen.
Svenska landstingsförbundet betonar att den liberalisering i förhållande
till LL:s regler som förslaget innebär är värdefull men avstyrker den ökade
lagreglering som skulle följa av den föreslagna föreskriften att staten skall
vara uppdelad på en driftbudget och en kapitalbudget. Föreskriften innebär
visserligen inget annat än vad som redan allmänt tillämpas. Men en fort
gående utveckling av budgetformerna kan så småningom leda till att före
skriften visar sig vara ett hinder för en rationell budgetteknik. Bestämmel
serna om lånerätten i LL som i stort sett oförändrade förts över till lag
förslaget ger en snävt begränsad fri lånerätt. En anpassning till bestämmel
serna för primärkommunerna bör i första hand eftersträvas. Landstinget
anför i huvudsak samma synpunkter som landstingsförbundet och anför
vidare att de flesta av de nyheter utredningsmannen föreslagit i fråga om
förmögenhetsförvaltning, anslag, utgifts- och inkomststat, fondbildning och
lånerätt kan tillstyrkas. I första hand bör dock övervägas om inte generel
la ändringar i LL bör ske i dessa avseenden. Om det inte anses lämpligt bör
prövas om dessa bestämmelser bör gälla särskilt för den utvidgade lands
tingskommunen.
Också kommunalfullmäktige i Gustavsberg och kommunalnämnden i
Märsta finner det böra övervägas om inte förslaget bör läggas till grund för
ändrade regler om drätseln för alla landstingskommuner.
Den föreslagna tidpunkten för fastställande av den utvidgade landstings
kommunens utgifts- och inkomststat tillstyrks av storlandstings kommittén
som framhåller att härigenom en nyvald majoritet under valår genom änd
ringar i budgetförslaget kan ange ramarna för hur verksamheten skall in
riktas första verksamhetsåret. Den nyvalda majoriteten får antas ha förbe
rett sina ståndpunkter genom tidigare reservationer. Svenska landstings
förbundet vill däremot starkt ifrågasätta om ett nyvalt landsting har reella
möjligheter att före den 15 november valåret låta bereda och faktiskt på
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
83
verka statförslaget. Också landstinget ställer sig tveksamt till förslaget att
statförslaget skall fastställas senast den 15 november. Svårigheter till följd
av den sena tidpunkten kan uppstå för primärkommuner och skattemyndig
heter. Liknande inställning redovisas av kommunalfullmäktige i Botkyrka
och Knivsta. Kommunalfullmäktige i Grödinge finner förslaget oaccepta
belt, eftersom man kan räkna med att landstingskommunens budgetbeslut
på ett helt annat sätt än tidigare kommer att påverka kommunernas stater.
Om den föreslagna tidpunkten för fastställande av stat skall införas för
landstingskommunen anser kommunalnämnden i Märsta att skäl förelig
ger att också bestämma samma tidpunkt för primärkommunernas statfast-
ställelse.
Enligt landstingets mening är det tveksamt om man under valår skall
låta en nyvald representation träda in vid sidan av den ännu sittande för
att fastställa staten. Kommunalfullmäktige i Grödinge finner förslaget i
denna del formellt oförenligt med vad som sägs i lagförslaget om att man
datperioden för landstingsledamot tar sin början den 1 januari året efter
valåret.
Kommunalfullmäktige i Salem anser att statförslag bör tillställas kom
munerna före fastställelsen. En bestämmelse motsvarande 54 § andra styc
ket KL enligt vilken statförslag skall vara offentligen tillgängligt fr. o. m.
dagen för kungörandet av det fullmäktigsammanträde vid vilket staten
skall fastställas bör också införas. Därigenom skulle kommunernas initia
tivrätt och kommunmedlemmarnas insyn i den landstingskommunala verk
samheten främjas.
Landstinget anser att LL:s bestämmelser om revision väl kan tillämpas
för den utvidgade landstingskommunen.
1968 års riksdag
Den fråga som enligt vad som sagts inledningsvis 1968 års riksdag begärt
utredning i togs upp i en motion (II: 138). I motionen påtalas olikheten
mellan landstingskommuns och primärkommuns lånerätt. Därvid fram
hålls att landstingskommun genom särskilda författningar givits möjlighet
att ta upp lån av statsmedel som beviljas av annan myndighet än Kungl.
Maj:t. Sålunda kan landstingskommun erhålla lån enligt kungörelsen den
29 maj 1964 (nr 411) om statslån till sjukhem och enligt bostadslånekun-
görelsen den 1 september 1967 (nr 552). I det förra fallet är lånebeviljande
myndighet socialstyrelsen och i det senare fallet länsbostadsnämnden. Att
Kungl. Maj :ts tillstånd för dylika lån skall behöva sökas är enligt motionen
en onödig omgång som bör tas bort genom att landstingskommun i före
varande avseende likställs med primärkommun.
Svenska landstingsförbundets styrelse tillstyrkte det i motionen framför
da förslaget. KU anslöt sig i sitt utlåtande över motionen (1968: 34) till upp-
6^ llihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112
84
fattningen att en ändring av LL bör komma till stånd på förevarande punkt.
I utskottets utlåtande heter det att Kungl. Maj :ts prövning av de lånean-
sökningar, som redan bifallits av statlig myndighet, av naturliga skäl i regel
måste bli formell men medför tidsutdräkt och ökat arbete för de landstings-
kommunala myndigheterna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till sådan
ändring av LL att landstingskommun bereds möjlighet att, i den omfattning
och på de villkor som finnes lämpliga, utan Kungl. Maj :ts tillstånd ta upp
lån av statsmedel som beviljats av statlig myndighet (rskr 346).
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kung!. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
85
Ersättning åt förtroendemän. Heltidsengagerade förtroendemän
Gällande rätt m. m.
Landstingsmans rätt till ersättning med anledning av uppdraget regleras
i 39 § 1 och 2 mom. LL (ändrade senast 1967: 317). Där sägs att landsting
et äger besluta att landstingsman skall få traktamente för särskilda av
uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för rese
kostnader och andra med uppdraget förenade utgifter. Grunder för des
sa ersättningar bestämmer landstinget. Efter landstingets bestämman
de kan landstingsman få också arvode för det arbete som är förenat
med uppdraget. Arvodet får inte överstiga vad som är skäligt med hän
syn till göromålens omfattning och art och den tid som kan beräknas gå åt
för uppdraget. I fall som avses i författning om allmän försäkring äger
landstinget träffa överenskommelse att utgående arvoden skall anses som
inkomst av anställning. Föreligger särskilda skäl äger landstinget bevilja
pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension åt lands
tingsman som på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning
under en lång följd av år. Utöver vad som följer av det sagda får landstings
man som skall ägna hela sin arbetslid åt uppdrag för landstinget tillförsäk
ras pension och tilläggas andra ekonomiska förmåner enligt vad som är
skäligt.
Bestämmelserna i 39 § 1 och 2 mom. LL äger motsvarande tillämpning
på ledamot i förvaltningsutskottet, ledamot i annan nämnd, ledamot i bered
ning, suppleant för sådana ledamöter samt revisor (39 § 3 mom., 55 § 1 mom.
och 67 § sista stycket).
För förtroendemän i primärkommun har ersättnings-, arvodes- och pen
sionsfrågorna reglerats på samma sätt som för landstingskommunens för
troendemän (28, 46 och 63 §§ KL, 29 och 53 §§ samt 67 § sista stycket
KLS).
I Stockholm är som nämnts förut stadskollegiet stadens styrelse (30__
43 §§ KLS). De ärenden som ankommer på stadskollegiets handläggning
föredras av borgarråden, om inte annan ordning för visst ärendes föredrag
ning beslutats enligt reglementet för kollegiet. Ärendena föredras av bor
garråden enligt rotelindelning. Borgarråden får inte delta i besluten. De ut
ses av stadsfullmäktige vid första sammanträdet under tjänstgöringsåret
för, fr. o. m. det tjänstgöringsår som börjar år 1970, tre år. De är förtroende
män med fast avlöning och pensionsrätt. Med befattningen som borgarråd
får inte utan stadsfullmäktiges medgivande förenas annan befattning i sta
86
tens eller kommunens tjänst eller annat jämförligt allmänt eller enskilt upp
drag. Till borgarråd får utses endast personer med synnerlig insikt och er
farenhet i kommunala förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna värv (44—
46 och 50 §§ KLS). Antalet borgarråd är f. n. nio. De är ordförande i de vik
tigare nämnderna i staden, var och en inom sin rotel. Borgarråden äger ytt
rande- och förslagsrätt i stadsfullmäktige även om de inte är ledamöter. De
är skyldiga att närvara vid sammanträden med stadsfullmäktige och stads-
kollegiet (18, 46 och 50 §§). Utöver föredragnings- och närvaroskyldighet
har några arbetsuppgifter inte angetts i lagen eller reglementet. Tillsam
mans bildar borgarråden en borgarrådsberedning. Stadsfullmäktige utser ett
borgarråd till ordförande i beredningen och denne föredrar budgetförslaget
i stadskollegiet (46 §). Reglemente för borgarrådsberedningen skall antas av
stadsfullmäktige och underställas Kungl. Maj :ts prövning (48 §). Borgar
rådsberedningen har i praxis utbildats till ett självständigt beredningsorgan,
hos vilket borgarrådens samfällda inflytande koncentrerats.
I Göteborg finns f. n. fem kommunalråd som väljs av stadsfullmäktige
för en tid av fyra år. De är föredragande inför stadens styrelse — stads
kollegiet — samt övervakar förvaltningen och har inseende över de övriga
nämndernas verksamhet. De tillhör stadsfullmäktige men ingår inte i stads
kollegiet eller någon annan nämnd. I Malmö finns sex kommunalråd som
utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra år. De har i stort sett samma
uppgifter som kommunalråden i Göteborg. Högst fyra av dem får vara leda
möter av stadens styrelse. I mars 1965 var inom åtta landstingskommuner
ordföranden i förvaltningsutskottet sysselsatt på heltid. Inom dessa lands
tingskommuner fanns ytterligare nio heltidssysselsatta förtroendemän, vil
ka var ordförande i någon annan nämnd, delegation eller kommitté.
Utredningsmannen
Utredningsmannen föreslår samma regler om ersättning åt förtroendemän
som LL innehåller.
I förslaget sägs — i anslutning till föreskriften att landstingskommuns
beslutanderätt utövas av landstinget och att förvaltning och verkställighet
tillkommer styrelsen — att förtroendemän med hel tidst jänstgöring (lands
tingsråd) kan vara knutna till förvaltningen.
Utredningsmannen anför att storlandstingskommunens landstingsråd
avses få en fast inplacering i organisationen. Det är därför lämpligt att ge
några grundläggande regler för landstingsrådsinstitutionen. Vid överlägg
ningar med storlandstingskommittén i denna fråga har en fast utgångspunkt
varit att landstingsråden skall vara föredragande i styrelsen och dess av
delningar. Därigenom blir beredningen genom fackorgan kompletterad med
en politisk beredning och förslagen blir bearbetade med beaktande av
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
87
krav på samlade bedömningar med utgångspunkt i kommunens hela verk
samhet. Det föreslås därför en föreskrift alt landstingsråden är föredra
gande i styrelsen och dess avdelningar.
Formerna för samråd mellan landstingsråden lämnas oreglerade.
Det förutsätts att landstingsråden skall vara ordförande i nämnder, var
och en inom ett verksamhetsområde som bestämts genom en rotelindel-
ning. Någon bestämmelse härom föreslås inte. Om landstingsråden skall
vara ledamöter i styrelsen lämnas oreglerat. Skall de vara ledamöter förut
sätts att de ej kommer att bilda majoritet.
För landstingsråden skall enligt förslaget finnas en arbetsordning som
landstinget fastställer. I arbetsordningen skall meddelas bestämmelser om
landstingsråden och deras uppgifter samt om fördelningen av arbetsupp
gifter mellan dem.
Vidare föreslås föreskrifter om val av landstingsråd och om valbarhet.
Enligt förslaget skall landstingsråd väljas av landstinget för en mandat
tid av tre år räknade från den 1 januari året efter valår. Valet skall för
rättas senast under december av det nyvalda landstinget. Valet skall inte vara
proportionellt. Avgår landstingsråd skall nyval ske för återstoden av man
dattiden. Till landstingsråd skall kunna väljas bara den som är valbar
till landstingsman. Bestämmelserna för landstingsman om valbarhets upp
hörande och om avsägelse skall äga motsvarande tillämpning på lands
tingsråd.
I förslaget ges landstingsråd rätt att vara närvarande vid sammanträ
de med landstinget och styrelsen och därvid delta i överläggningarna men
ej i besluten även om han eller hon inte tillhör landstinget resp. styrelsen.
Landstingsråd skall vidare enligt förslaget ha rätt att anmäla avvikande
mening i landstinget och, i ärende där vederbörande är föredragande, i sty
relsen. Om avvikande mening i landstinget gäller vad som sägs om reserva
tion av landstingsman.
Eftersom det tänkta systemet med landstingsråd innebär att någon le
dande tjänsteman inte skall finnas hos landstingskommunen tas i lag
förslaget inte upp någon motsvarighet till bestämmelserna i LL om val-
barhetshinder och om rätt att vara närvarande vid landstingsmöte för
sådan tjänsteman.
Med hänsyn till landstingsråds rätt att närvara i landstinget tas i förslaget
inte upp någon motsvarighet till en regel i LL att tjänsteman har rätt att
närvara vid landstingsmöte för att lämna upplysningar.
Enligt förslaget tillkommer vidare landstingsråd samma initiativrätt i
landstinget som t. ex. landstingsman, styrelse och annan nämnd samt
vissa myndigheter har. Interpellation skall kunna riktas också till lands
tingsråd.
Bestämmelserna om ersättning till förtroendeman skall enligt förslaget
vara tillämpliga på landstingsråd.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kemissyttrandena
Att landstingsrådens ställning regleras i den föreslagna lagen hälsas
med tillfredsställelse av kommunalrättskommittén, storlandstingskommit-
tén och stadsfullmäktige i Lidingö.
Svenska landstingsförbundet och kommunalnämnden i Märsta anser att
lagbestämmelser om landstingsråd bör gälla alla landstingskommuner.
Stadsfullmäktige i Nacka samt kommunalfullmäktige i Botkyrka och
Saltsjöbaden anser att storlandstinget i enlighet med vad som gäller enligt
LL bör få besluta om landstingsrådens ställning. Landstinget delar denna
uppfattning och anför att om en reglering av landstingsrådens ställning
trots allt skall komma till stånd den bör gälla alla landstingskommuner.
Kommunalfullmäktige i Österhaninge anser att till landstingsråd bör
kunna utses bara ledamot av landstinget. Eljest torde garantier saknas
för att landstingsråd har väljarnas politiska förtroende. Landstingsråden
blir då i realiteten att jämställa med av landstinget anställda tjänstemän.
Vidare bör av lagtexten klart framgå om storlandstingskommunen har skyl
dighet att tillsätta landstingsråd. Viss tvekan kan råda om innebörden av
utredningsmannens förslag på denna punkt. Också kommunalfullmäktige i
Täby finner bestämmelserna i sistnämnda avseende oklara. Svenska lands
tingsförbundet påtalar att den av utredningsmannen förutsatta ordningen
att landstingsråd skall vara ordförande i varje styrelse och nämnd som sor
terar under hans rotel väl hårt binder landstingsrådens roll i administratio
nen. En ledamot av kommunalrättskommittén anför liknande betänkligheter
och finner att ordförandeskapet i vissa sådana nämnder med fördel kan an
förtros inte heltidsengagerade förtroendemän med särskild erfarenhet av det
enskilda fackområdet.
Länsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, landstinget samt kommunal
fullmäktige i Botkyrka och Grödinge anser att behov av en tjänsteman som
ledare för tjänstemannaorganisationen, av typen landstingsdirektör, mycket
väl kan behövas i det utvidgade landstinget och att lagen bör innehålla be
stämmelser om valbarhetshinder för denna tjänsteman.
Kammarkollegiet och kommunalfullmäktige i Täby anser att en bestäm
melse som motsvarar LL:s om rätt för tjänsteman att närvara vid sam
manträde för att lämna upplysningar bör finnas. Ett praktiskt behov av
detta måste stundom föreligga.
Landstinget finner inte skäl till en lagreglering av landstingsråds för
slagsrätt. Landstingsråd bör kunna använda sig av motionsvägen, om inte
förslag kan väckas av den nämnd vederbörande förutsätts vara ordföran
de i. Kommunalfullmäktige i Österhaninge redovisar samma inställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
89
Departementschefen
Allmänna riktlinjer för en lagstiftning
Stockholms län innefattar efter 1968 års länsindelningsändring ett cen
tralt, sammanhängande tätortsområde, som är och planeras i fortsättningen
vara uppdelat i ett flertal kommuner. Kommunindelningen i det centrala
tätortsområdet är inte grundad på de allmänna riktlinjer som tillämpats i
landet i övrigt. Centralortens influensområde är mer vidsträckt än på något
annat håll och en stark intressegemenskap råder till följd härav i åtskilliga
avseenden också mellan de centrala tätortskommunerna å ena och övriga
kommuner i länet å andra sidan.
Dessa förhållanden har skapat särskilda behov av interkommunal sam
verkan i stockholmsregionen. Den landstingskommunala indelningsändring
som enligt vad jag har sagt inledningsvis förestår i Stockholms län syftar
till att skapa ändamålsenligare former för en sådan samverkan bl. a. ge
nom att landstingskommunen efter indelningsändringen avses skola överta
vissa primärkommunala uppgifter. Denna särskilda inriktning av lands
tingskommunens verksamhet i förening med landstingskommunens storlek
i fråga om befolkningstal kommer att ge den en särprägel i förhållande till
andra landstingskommuner. Detta motiverar att vissa avsteg från LL:s
regler görs för denna landstingskommun.
Ett förslag till lagstiftning för landstingskommunen har avgetts av en av
mig enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallad utredningsman. Förslaget
innebär i korthet att för Stockholms läns landstingskommun skall gälla
en särskild lag som innefattar dels åtskilliga mer eller mindre genomgri
pande avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL, dels formella avvikel
ser från LL:s lydelse.
Under remissbehandlingen av förslaget har meningarna varit delade i
frågan om de särregler som behövs bör ges i en särskild lag. Enligt min me
ning kan den föreslagna metoden att i en särskild lag ta in också bestäm
melser som i sak i allt väsentligt överensstämmer med LL men som i för
slaget fått en annan utformning i formellt avseende medföra tvekan om i
vad mån sakliga skillnader föreligger mellan den särskilda lagen samt LL
och i anslutning till denna utvecklad praxis. I åtskilliga författningar görs
hänvisningar till LL. Ges en särskild lag som innefattar en fullständig regle
ring måste i sådana författningar göras hänvisningar också till den särskil
da lagen. Några avgörande praktiska fördelar skulle inte metoden medföra.
Det är enligt min mening väl möjligt att — utan att eftersätta kravet på
överskådlighet och lätthanterlighet — ta in erforderliga särregler i en sär
skild lag och att i övrigt låta LL:s regler gälla.
Också i fråga om en sådan metod har meningarna varit delade vid re
missbehandlingen. Jag delar emellertid inte den tveksamhet som man på
90
några håll känt på denna punkt. Metoden skulle medföra den fördelen att
det blir klart markerat att Stockholms läns landstingskommun intar en sär
ställning i förhållande till andra landstingskommuner. Jag förordar alltså
en särskild lag som innehåller enbart de erforderliga särreglerna.
Som framgår av vad jag redan sagt anser jag att sådana särregler bör ges
som är motiverade av den särskilda inriktningen och omfattningen av ifrå
gavarande landstingskommuns verksamhet. Utredningsmannen har emel
lertid föreslagit också särregler som inte är i och för sig påkallade av de
särskilda förhållandena i denna landstingskommun. För dessa bestämmelser
har i regel åberopats motiv som är tillämpliga även på andra eller på alla
landstingskommuner. Enligt min mening finns i allmänhet inte skäl till
sådana särregler för Stockholms läns landstingskommun. I stället kan över
vägas ändrade bestämmelser med giltighet för alla landstingskommuner.
Med hänsyn bl. a. till utredningens karaktär och den begränsade remissbe
handlingen bör sådana ändringar komma i fråga i detta sammanhang bara
om särskilda skäl föreligger. Det är i allmänhet inte fallet. Skäl saknas så
lunda t. ex. att i detta sammanhang ta upp utredningsmannens förslag att
landstingskommunens styrelse skall benämnas styrelsen i stället för för
valtningsutskottet, att reglementet för styrelsen skall få beteckningen ar
betsordning eller att en tredjedel av förvaltningsutskottets ledamöter, i stäl
let för som enligt LL hälften, skall få rätt att påkalla extra sammanträde
med utskottet. Detsamma gäller också förslagen att landstinget inte som
f. n. skall pröva av landstingsman anmält förfall, att hinder mot valbarhet
till förvaltningsutskottet och övriga nämnder skall gälla inte bara som f. n.
chef för verk inom nämndens verksamhetsområde utan alla verkschefer och
att vissa myndigheter utöver dem som enligt LL får väcka förslag vid lands
tingsmöte skall få sådan rätt.
Motsvarande synpunkter kan läggas på utredningsmannens förslag i frå
ga om landstingskommunens drätsel. I den delen har föreslagits bl. a. viss
uppmjukning i gällande skyldighet att underställa Kungl. Maj:t beslut att
inrätta och ta i anspråk fonder och att ta upp lån. Vidare har föreslagits
att någon motsvarighet inte skall finnas till nu gällande skyldighet att dels
använda medel, som uppburits i vederlag för anläggningstillgång, bara för
vissa angivna ändamål, dels fondera överskott på lån som tagits med Kungl.
Maj :ts medgivande, dels underställa Kungl. Maj :ts prövning beslut om
anslag som skall täckas genom utdebitering under mer än fem år. Enligt
förslaget skall inte heller tas upp någon motsvarighet till LL:s regel att
särskild överläggning skall hållas angående varje anslag till utgift som
landstinget inte tidigare fattat beslut om. Gällande bestämmelser om lands
tingskommuns drätsel är i allt väsentligt utformade på samma sätt som
bestämmelserna om kommuns drätsel. I fråga om sistnämnda bestämmel
ser har kommunalrättskommittén i sitt betänkande Kommunala bolag (SOU
1965:40) föreslagit genomgripande ändringar. Bl. a. har föreslagits att un-
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
91
derställningsskyldigheten i fråga om beslut om fonder och lån upphävs.
Kommunalrättskommitténs förslag har ännu inte lett till lagändring. Jag
anser att man inte bör i det här sammanhanget ta upp motsvarande frågor
till särskild bedömning för en landstingskommun. Frågan om den framtida
utformningen av drätselbestämmelserna får övervägas i annat sammanhang
för alla landstingskommuner. Redan nu finns det dock anledning att ta
upp frågan om viss generell ändring av gällande regler. Jag syftar på den in
ledningsvis omnämnda, av 1968 års riksdag väckta frågan om anpassning
i visst hänseende av reglerna om skyldighet att underställa lånebeslut Kungl.
Maj :ts prövning till vad som gäller för kommun. Jag avser att behandla den
na fråga och en annan fråga som har samband härmed i det följande.
På flera punkter har utredningsmannen föreslagit bindande föreskrifter
i sådana avseenden där landstingskommunerna inom ramen för LL:s regler
själva bestämmer med hänsyn till förhållandena i landstingskommunen.
Som exempel kan nämnas en föreskrift att förvaltningsutskottet skall ha 17
ledamöter, vilken föreskrift skulle ersätta LL:s bestämmelse att ledamöter
na skall vara minst fem, och en föreskrift alt ledamöter av avdelning av
förvaltningsutskottet skall väljas av utskottet, vilken föreskrift skulle er
sätta nuvarande ordning att valet kan förrättas antingen av landstinget el
ler av förvaltningsutskottet. Samma innebörd har också utredningsmannens
förslag i fråga om utgifts- och inkomststatens utformning och om befogen
het för revisor att påkalla upplysningar från förvaltningsorganen och alt
anlita biträde. I några fall föreslås att regler i LL, som gäller endast om
inte landstinget eller annat landstingsorgan bestämmer annat, inte skall få
någon motsvarighet. Bland sådana regler kan nämnas bestämmelserna om
hur disponibla penningmedel skall placeras och bestämmelsen om tidpunk
ten för nämndernas årliga redovisning av sin förvaltning.
Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen, landstinget och Svenska lands
tingsförbundet, har anfört att ifrågavarande landstingskommuns organisa
tion inte bör bindas hårdare än andra landstingskommuners. Också enligt
min mening saknas anledning att frångå den hittills tillämpade och senast
år 1965 fastslagna principen att lagstiftningen i största möjliga utsträckning
skall ge landstingskommunerna liksom kommunerna frihet att själva be
stämma sin organisation. Det synes så mycket mindre motiverat att för den
na landstingskommun binda organisationen hårdare än för andra som för
beredelserna ännu pågår för en uppbyggnad av organisationen. Över huvud
taget gäller att bestämmelser av de slag som jag nu har angett inte är nöd
vändiga för att anpassa landstingskommunens organisation till de speciella
förhållandena. Jag ansluter mig alltså inte till utredningsmannens förslag i
dessa delar.
Enligt LL utses ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet vid
landstingsmöte året näst efter det då allmänna val av landstingsmän ägt
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
rum. Mandattiden börjar löpa vid det följande årsskiftet, dvs. ett år senare
än landstingsmännens mandattid. Utredningsmannen har föreslagit att leda
möter och suppleanter i förvaltningsutskottet skall utses senast i december
valåret av det nyvalda landstinget för samma tid som landstingsmannen ut
setts för. Vidare har föreslagits att val av andra nämnder och vissa andra
val skall kunna förrättas av det nyvalda landstinget under valåret för ti
den från årsskiftet efter valet, vilket f. n. inte är möjligt. I anslutning här
till har också föreslagits vissa ändringar bl. a. i fråga om tjänstgöringstider
för landstingets och förvaltningsutskottets presidier.
F. n. bereds inom departementet ett förslag av kommunalrättskommittén
till sådana ändringar i kommunallagstiftningen i fråga om bl. a. mandat
tider som föranleds av den nyligen beslutade författningsreformen. För
landstingskommunernas del överensstämmer kommunalrättskommitténs
förslag i allt väsentligt med vad utredningsmannen föreslagit i nyss angiv
na hänseenden. Beredningen av kommitténs förslag sker med sikte på att
proposition i ärendet skall föreläggas riksdagen senare i år. Utrednings
mannens förslag i denna del bör därför inte tas upp i detta sammanhang.
I anslutning till att jag i det föregående har angett de allmänna riktlinjer
för lagstiftningen som enligt min mening bör följas har jag översiktligt redo
gjort för vissa förslag av utredningsmannen som enligt dessa riktlinjer inte
bör leda till lagstiftning i detta sammanhang. I det följande skall ytterligare
några förslag på vilka en sådan bedömning är motiverad behandlas. För
slag till ändringar som är av uteslutande formell natur eller förslag som in
nefattar bara mindre betydelsefulla ändringar i sak bör med hänsyn till den
uppläggning av lagstiftningsärendet som jag förordat inte heller leda till
lagstiftning. Sådana förslag tar jag inte upp till särskild behandling.
Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala indelningen,
m. m.
Frågan om LL skall tillämpas på indelningsändringen
Regleringen i LL av stads inträde i landstingskommun avsåg vid lagens
tillkomst bara de städer utanför landstingskommun som ingick i länsindel
ningen. Sedan Stockholms stad och dåvarande Stockholms län den 1 janua
ri 1968 lagts samman till ett nytt län, Stockholms län, har emellertid ifråga
varande regler i LL blivit tillämpliga också på Stockholm.
Innebörden av reglerna är i huvudsak att Kungl. Maj :t har befogenhet att
— efter samstämmiga beslut av parterna eller i undantagsfall utan att så
dana beslut föreligger — förordna angående tidpunkten för stads inträ
de i landstingskommun och att i samband därmed ge erforderliga före
skrifter. Enligt förarbetena ingår i Kungl. Maj :ts befogenhet att med de
jämkningar och kompletteringar som behövs fastställa en ekonomisk upp
93
görelse mellan parterna. Landstingskommunen anses bestå efter indelnings-
ändringen. Denna medför alltså att landstingskommunens område vidgas.
Utan särskild föreskrift i LL kommer i fråga om den landstingskommunala
beslutanderätten under tiden mellan Kungl. Maj:ts beslut angående indel-
ningsändringen och ikraftträdandet att gälla samma princip som för mot
svarande situation kommer till uttryck i 13 § KIL. Beslutanderätten ut
övas alltså enligt den nya indelningen. I fråga om angelägenhet som avser
staden eller landstingskommunen enligt den äldre indelningen skall dock
denna följas. Att indelningsändringen formellt har den innebörden att lands
tingskommunen består och att således någon ny landstingskommun inte bil
das medför att landstingskommunens organ företräder landstingskommu
nen både enligt den äldre och enligt den nya indelningen innan indelnings-
ändringen träder i kraft, om inte annan ordning föreskrivs.
En annan ordning för beslutanderättens utövande under ifrågavarande
tid är i detta fall motiverad och kan, som jag skall utveckla i det följande,
åstadkommas utan ändring i LL. I övrigt har det huvudsakligen betydelse
bara i formellt hänseende om indelningsändringen betraktas som en utvidg
ning av nuvarande landstingskommun eller som en nybildning.
En tillämpning av LL:s regler på den nu ifrågavarande indelningsänd
ringen skulle alltså ge ett materiellt sett tillfredsställande resultat. Jag fin
ner därför ingen anledning att förorda andra regler.
Beteckningen på landstingskommunen enligt den nya indelningen
Under utredningsarbetet har beteckningen storlandstingskommunen an
vänts på landstingskommunen enligt den nya indelningen. Beteckningen har
varit ändamålsenlig för att skilja mellan den bestående landstingskommu
nen och landstingskommunen enligt den planerade nya indelningen. Utred
ningsmannen har med instämmande från flera remissinstanser föreslagit
att beteckningen blir lagfäst. Den skulle vara motiverad av landstingskom
munens storlek och av den särprägel i förhållande till andra landstings
kommuner som följer av att denna landstingskommun kommer att handha
också vissa eljest primärkommunala uppgifter. Förslaget har emellertid rönt
gensaga från flera remissinstanser. Jag anser för min del att tillräckliga skäl
inte föreligger för att ge Stockholms läns landstingskommun en särskild be
teckning.
Beslutanderätten enligt den nya indelningen under övergångstiden, m. m.
Som jag redan framhållit är det motiverat att andra än landstingskom
munens organ företräder landstingskommunen enligt den nya indelningen
under tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut angående indelningsändringen och
ikraftträdandet. Den av utredningsmannen föreslagna ordningen innebär att
beslutanderätten under denna tid — i den mån den inte i vissa fall skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
94
utövas av det år 1970 valda landstinget — skall utövas av staden och lands
tingskommunen gemensamt och att således i frågor som rör landstings
kommunen enligt den nya indelningen samstämmiga beslut skall fattas
av staden och landstinget men att parterna skall kunna delegera beslutande
rätten till det redan existerande kommunalförbundet mellan Stockholms
stad och Stockholms läns landstingskommun, nämligen KSL. En sådan ord
ning ger i praktiken staden och landstingskommunen lika stort inflytande
under övergångstiden, eftersom de utser lika många ledamöter i KSL:s full
mäktige. Enligt min mening bör eu sådan balans eftersträvas. Som utred
ningsmannen funnit talar övervägande lämplighetsskäl för att beslutande
rätten skall kunna läggas på KSL, som efter hand övertar uppgifter som skall
ankomma på landstingskommunen fr. o. m. den 1 januari 1971 och som
byggs upp så att dess organisation i allt väsentligt oförändrad skall kunna
övertas av landstingskommunen. Den föreslagna ordningen är emellertid
otillfredsställande genom att den förutsätter samstämmiga beslut och därför
inte innefattar någon garanti för att erforderliga beslut kommer till stånd.
Som utredningsmannen anfört kan man visserligen räkna med att så sker
men enligt min mening bör en sådan ordning väljas som innefattar en for
mell garanti härför. Jag förordar därför att Kungl. Maj :t får befogenhet att
bestämma att beslutanderätten i landstingskommunen enligt den nya indel
ningen skall innan indelningsändringen träder i kraft utövas av fullmäktige
i kommunalförbund mellan parterna. Jag avser i så fall alt föreslå att be
slutanderätten tilläggs KSL:s fullmäktige. Jag förutsätter att de anpassning
ar av förbundsordningen som kan behövas för de nya uppgifterna företas
dessförinnan. Vid utövandet av den nya befogenheten blir KFL tillämplig,
vilket innebär bl. a. att beredning av fullmäktiges ärenden ankommer på
förbundsstyrelsen och de andra organ som kan utses. KL:s regler om besvär
kommer att vara tillämpliga på KSL:s befattning med landstingskommu
nens angelägenheter enligt den nya indelningen. Besvärsrätt kommer dock
att tillkomma — förutom stadens och landstingskommunens medlemmar —
staden och landstingskommunen. För det teoretiskt tänkbara fallet att KSL
skulle upplösas eller dess förbundsordning skulle få en utformning som
inte är ändamålsenlig för fullgörande av nu ifrågavarande uppgift bör
Kungl. Maj:t ha befogenhet att förordna att annat organ än förbundsfull-
mäktige i KSL skall fullgöra uppgiften. Ett sådant organ kan utformas med
bestämmelserna i KFL eller lagen om sammanläggningsdelegerade som
mönster.
Som utredningsmannen funnit kan det finnas frågor som lämpligen bör
handläggas inte av KSL utan av staden och landstingskommunen var för
sig och avgöras genom samstämmiga beslut. Hinder bör inte föreligga mot
att så sker. Kommunalförbundets behörighet att företräda landstingskom
munen enligt den nya indelningen bör alltså föreligga bara i den mån inte
staden och landstingskommunen i viss fråga fattat samstämmiga beslut.
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
95
Enligt utredningsmannens förslag skall, som jag redan sagt, vissa frågor
avgöras av det år 1970 valda landstinget redan före årets utgång. Dessa
frågor är fastställande av utgifts- och inkomststat för år 1971, vissa val
samt antagande av arbetsordning för landstinget och reglemente för för
valtningsutskottet. Som jag tidigare anfört kommer frågan om nyvalt lands
tings befogenhet att före mandattidens början förrätta vissa val att prövas
i annat sammanhang. Ordningen för fastställandet av utgifts- och inkomst
staten kommer jag att behandla i det följande. Tillräckliga skäl att låta det
nyvalda landstinget fastställa arbetsordning och reglemente föreligger en
ligt min mening inte.
Ett förordnande av Kungl. Maj :t om beslutanderättens utövande i enlig
het med vad jag har förordat nu skulle innebära en så ingripande åtgärd att
Kungl. Maj :t inte kan anses ha befogenhet härtill utan stöd av en särskild
bestämmelse i lag. Jag förordar en sådan bestämmelse. Den har sin plats
bland övergångsbestämmelserna till den särskilda lagen om Stockholms läns
landstingskommun. De ytterligare föreskrifter i samband med indelnings-
ändringen som kan behövas, t. ex. om upphörande av vissa nämnders man
dattider när indelningsändringen träder i kraft, kan däremot Kungl. Maj :t
meddela med stöd av LL.
Jag har redan framhållit att för fördelningen av beslutanderätten mellan
å ena sidan landstingskommunen enligt den nya indelningen och å andra
sidan landstingskommunen enligt den gamla indelningen och staden sam
ma princip som för motsvarande fall kommer till uttryck i 13 § KIL blir till
lämplig. Denna princip blir avgörande för KSL:s kompetens i fråga om
landstingskommunens angelägenheter. Till ledning för tillämpningen bör
tjäna bl. a. vad som i prop. 1965: 151 med förslag till lag om kommunala
sammanläggningsdelegerade, m. in., anförs angående gränsdragningen mel
lan sammanläggningsdelegerades och de äldre fullmäktiges kompetens. För
tillämpningen av principen i 13 § KIL är emellertid den särskilda besvärs-
bestämmelsen i 23 § KIL av betydelse. Enligt denna kan under tiden mel
lan beslutet om indelningsändringen och ikraftträdandet beslut av kommu
nerna enligt den äldre indelningen angripas genom besvär, om beslutet
strider mot de förutsättningar som förordnandet om indelningsändringen
har grundats på eller om beslutet avser angelägenhet som det skäligen bör
tillkomma kommun enligt den nya indelningen att ordna. Utredningsman
nen har föreslagit en motsvarande besvärsbestämmelse för nu ifrågavarande
indelningsändring så att beslut av staden eller landstingskommunen under
tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut angående indelningsändringen och ikraft
trädandet kan angripas genom besvär på sådana grunder. Jag förordar att
förslaget genomförs. Besvärsrätt på dessa grunder bör i likhet med vad som
gäller enligt KIL tillkomma, förutom medlem av staden eller den nuvarande
landstingskommunen, staden och nämnda landstingskommun.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Kompetensfrågan m. in.
Jag har tidigare angett de förhållanden som skapar särskilda kommu
nala samverkansbehov inom stockholmsregionen. Ett väsentligt motiv till
samgåendet mellan Stockholms stad och landstingskommunen är att en
möjlighet därigenom skall öppnas att tillgodose sådana behov inom ramen
för landstingskommunens verksamhet. Landstingskommunen avses alltså
ta över uppgifter som tidigare handhafts av primärkommuner var för sig
eller i samverkan. En förutsättning för att man skall nå detta syfte är att
landstingskommunen enligt den nya indelningen får kompetens att fullgöra
sådana uppgifter.
I stor utsträckning regleras den landstingskommunal — liksom den pri
märkommunala — kompetensen genom bestämmelser i andra författning
ar än LL resp. KL. Dessa bestämmelser är utformade så att de antingen
föreskriver skyldighet för landstingskommun att vidta vissa åtgärder eller
— utan att föreskriva sådan skyldighet — säger ut att landstingskommun
har befogenhet att vidta åtgärder. I den mån sådana bestämmelser lägger
hinder i vägen för åtgärder som nu är i fråga från Stockholms läns lands
tingskommuns sida får författningsändringar övervägas i annat samman
hang. Jag vill erinra om att genom ändring år 1968 (SFS 1968: 597) i bygg
nadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och tillkomsten av lagen den 6 decem
ber 1968 (nr 598) angående handläggning av frågor om regionplan för
kommunerna i Stockholms län möjlighet redan öppnats för landstingskom
munen att, om staden inträder i landstingskommunen, handlägga frågor
om regionplan för länet, en angelägenhet som annars enligt byggnadslagen
ankommer på regionplaneförbund bestående av primärkommuner.
I övrigt bygger den landstingskommunala och den primärkommunala
kompetensen på LL:s och KL:s kompetensbestämmelser. Enligt dessa får
landstingskommun resp. primärkommun själv vårda sina angelägenheter i
den mån det inte enligt annan författningsbestämmelse ankommer på an
nan att göra det. Kompetensbestämmelserna bygger på principen att en åt
gärd för att den skall anses falla inom kompetensen skall tillgodose ett till
landstingskommunen resp. kommunen knutet intresse. Det innebär med
andra ord att landstingskommun får vidta dylika åtgärder för sitt område
och primärkommun för sitt. Genom att den landstingskommunala och den
primärkommunala kompetensen sålunda sammanfaller i sak är det i princip
möjligt för landstingskommun att med stöd av LL:s kompetensbestämmelse
för sitt område främja verksamhet av samma art som den primärkommu-
nerna bedriver med stöd av motsvarande bestämmelse i KL. Det kan t. ex.
ske genom att landstingskommunen för sitt område kompletterar åtgärder
som primärkommunen vidtagit för sitt.
Åtgärder från landstingskommunens sida för att tillgodose de kommu
nala samverkansbehoven inom stockholmsregionen kan emellertid i stor ut-
97
sträckning komma att avse bara viss del eller vissa delar av landstings
kommunen. Av intresse i detta sammanhang är planerade åtgärder för den
kollektiva trafiken, planeringen för vattenförsörjning och avloppssystem
samt planerat stöd åt den primärkommunala verksamheten på bostadsför-
sörjningsområdet. Dessa uppgifter har redan lagts på KSL.
Visserligen utgör inte LL:s kompetensbestämmelse i och för sig något
hinder mot att landstingskommun vidtar åtgärder för bara en del av sitt
område förutsatt att åtgärden tillgodoser ett till landstingskommunen knu
tet intresse. Det får anses vara fallet bl. a. när en åtgärd för en viss del av
området förutsätts komma också övriga delar av området till godo när mot
svarande betingelser föreligger för dessa. I vilken utsträckning landstings
kommun har befogenhet att i stället för primärkommunerna inom viss del
av sitt område vidta åtgärder för att tillgodose samverkans- och samord
ningsbehov är emellertid tveksamt.
Utredningsmannen har funnit att det i och för sig skulle vara möjligt
att låta LL:s kompetensbestämmelse gälla oförändrad och lita till en an
passning av praxis till ifrågavarande landstingskommuns förhållanden.
Övervägande skäl talar emellertid enligt utredningsmannen för att särskil
da riktlinjer ges för denna landstingskommuns kompetens. Någon avvikan
de lydelse av kompetensbestämmelsen har dock inte föreslagits bortsett
från att en sådan exemplifiering av de landstingskommunala uppgifterna
som finns i LL:s kompetensbestämmelse och som saknar motsvarighet i KL
inte upptagits för Stockholms läns landstingskommuns del. De riktlinjer som
föreslagits innebär i huvudsak att landstingskommunala insatser i princip
bör vara tillåtna inte bara om intresset av åtgärden hänför sig till landstings
kommunens hela område utan också om en alldeles övervägande del av om
rådet har intresse av åtgärden. Härvid bör enligt utredningsmannen beaktas
relationen i befolkningstal mellan olika områden. En insats bör vidare vara
tillåten för en del av området om den kan ses som en etappinsats i en fort
löpande utbyggnad av en verksamhet för hela området. Kravet på den lo
kala omfattningen av en insats bör enligt utredningsmannen kunna sättas
något lägre om starka skäl från ekonomiska, förvaltningsmässiga eller lik
nande synpunkter talar för att landstingskommunen engagerar sig.
En grupp av remissinstanser anser att LL:s kompetensbestämmelse bör
kunna tillämpas och att frågan om en ändring i denna bör övervägas i
annat sammanhang med vidare utgångspunkter än som kunnat ske nu. Till
denna grupp hör landstinget och Svenska landstingsförbundet. Också re
missinstanser som tillstyrker förslaget menar att ställning till kompetens
frågan får tas på nytt när pågående utredningar av betydelse för frågan
avslutats. En sådan uppfattning företräds av bl. a. Stockholms stad och
kommunalrättskommittén. I allmänhet är remissinstanserna ense om att
landstingskommunen utöver den kompetens som i allmänhet tillkommer
landstingskommunerna bör ha befogenhet att vidta åtgärder av kommun-
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
98
gränsövergripande karaktär. Ett stort antal remissinstanser, bl. a. flera kom
muner, anser emellertid att utredningsmannens förslag innefattar otillräck
liga riktlinjer för en bedömning av en utökad kompetens. Främst har ut
talats farhågor för att konflikter skall uppstå vid gränsdragningen mellan
den landstingskommunala och den primärkommunala kompetensen.
Också enligt min mening talar vissa skäl för att man bör vänta med en lag
stiftning i kompetensfrågan och tills vidare tillämpa LL:s kompetensbestäm
melse på ifrågavarande landstingskommun. Det skulle sannolikt kunna ske
utan att det väsentliga syftet med samgåendet, nämligen att tillgodose regio
nala samverkansbehov inom landstingskommunens område, äventyras.
Kompetensbestämmelsen ger utrymme för en anpassning till samhällsut
vecklingens krav och det finns anledning anta att bestämmelsen i praxis inte
skulle i väsentlig mån anses lägga hinder i vägen för den nya verksamhet
som enligt föreliggande planer skall handhas av landstingskommunen efter
samgåendet och som delvis redan igångsatts av KSL. Den planerade verk
samheten torde med andra ord i allt väsentligt falla inom landstingskom
munens kompetens enligt LL. Med hänsyn till syftet med samgåendet är det
emellertid tydligt att fråga kan uppkomma om att vidta åtgärder som kan
annses i någon mån falla utanför kompetensen enligt LL. En särskild regel
som innebär en viss, låt vara starkt begränsad, vidgning av landstingskom
munens kompetens bör därför ges. Den bör utformas så att den såvitt möj
ligt anger en klar gräns mellan landstingskommunens och primärkommu
nernas kompetens. Det kan ske genom att i den särskilda lagen för Stock
holms läns landstingskommun sägs att landstingskommunen får, utöver vad
som följer av LL, handha angelägenhet som avser del av landstingskommu
nens område och som enligt KL eller KLS ankommer på kommun, om det är
påkallat med hänsyn till betydande behov av samverkan mellan kommuner
na inom nämnda del av området. Får i övrigt samma kompetensregel som
i LL gälla, klargörs att det bara är i fråga om sådana angelägenheter som
nyss har nämnts som landstingskommunens kompetens skiljer sig från övri
ga landstingskommuners. En sådan lösning som nu angetts har den förde
len framför att låta LL:s kompetensbestämmelse tills vidare gälla oföränd
rad att en utveckling i praxis i riktning mot en utvidgad landstingsverksam
het inom Stockholms läns landstingskommun — som är motiverad av de
särskilda förhållandena där — inte kan åberopas till stöd för en motsvaran
de utvidgning av verksamheten inom andra landstingskommuner.
Av det anförda framgår att jag avvisar den under remissbehandlingen
väckta tanken på en konstruktion av kompetensbestämmelsen som skulle
innebära att en vidgning av landstingskommunens verksamhet utanför vad
som är tillåtet enligt LL eller enligt f. n. föreliggande beslut av staden och
landstingskommunen skulle förutsätta särskilt medgivande från fall till
fall av Kungl. Maj :t eller primärkommunerna. Syftet att förhindra kom
petenskonflikter mellan landstingskommunen och primärkommunerna, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
99
för de remissinstanser som väckt denna tanke torde ha varit avgörande,
bör kunna nås inom ramen för en kompetensbestämmelse utformad i enlig
het med vad jag anfört i det föregående. Att samråd mellan landstingskom
munen och berörda primärkommuner kommer att föregå landstingskom
munal insatser på områden där primärkommuner tidigare varit verksam
ma kan enligt min mening förutsättas utan särskild föreskrift därom.
En annan fråga som också uppmärksammats under utredningen och re
missbehandlingen är den om ersättning från landstingskommunen bör utgå
till kommuner som ligger utanför ett område för vilket landstingskommu
nen vidtar åtgärder. Som utredningsmannen anfört måste man räkna med
att, om något eller några områden av landstingskommunen inte får samma
utbyte av viss verksamhet, dessa områden kan bli i högre grad tillgodosed
da genom andra landstingskommunal åtgärder. Befogenheten att vidta åt
gärd för viss del av landstingskommunens område skulle för övrigt bli föga
meningsfull om den förknippades med skyldighet för landstingskommunen
att utge ekonomisk kompensation till övriga områden. En sådan ordning
vill jag alltså inte förorda. Det sagda innebär emellertid inte att det skulle
föreligga hinder för landstingskommunen att utge ersättning till vissa kom
muner, t. ex. om dessa övergångsvis driver verksamhet som landstingskom
munen övertagit för vissa områden och planerar att överta för de övriga.
Jag förordar alltså att LL:s kompetensbestämmelse får gälla för Stock
holms läns landstingskommun och att därutöver ges en kompletterande re
gel som utformas i enlighet med vad som sagts i det föregående.
De problem som kan uppstå i fråga om landstingskommunens kompetens
torde i huvudsak hänföra sig till avgränsningen mot primärkommunernas
kompetens. Det skulle vara av värde att skapa särskilda former för ett pri-
märkommunalt inflytande på utformningen av den landstingskommunala
verksamheten. Utredningsmannen har föreslagit att primärkommun skall
ges befogenhet att dels väcka förslag i landstinget, dels anföra besvär över
landstingskommunens beslut. Förslaget har vunnit viss anslutning under
remissbehandlingen men många remissinstanser ställer sig tveksamma el
ler avvisande till förslaget med motiveringen antingen att en initiativ- och
besvärsrätt skulle sakna nämnvärd betydelse eller att en sådan rätt skulle
innebära en sådan principiell nyhet att den bör övervägas i annat samman
hang. Några remissinstanser befarar att ett genomförande av förslaget skul
le skapa eller skärpa motsättningar mellan landstingskommunen och pri
märkommunerna. För egen del anser jag att den föreslagna befogenheten
för primärkommunerna inte skulle sakna betydelse för dessa när det gäl
ler att öva ett inflytande på uppgiftsfördelningen mellan landstingskommu
nen och primärkommunerna. Att förekomsten av en sådan befogenhet skul
le medföra motsättningar mellan primärkommuner och landstingskommu
nen anser jag inte behöva befaras. Med hänsyn härtill och då ett positivt
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
100
ställningstagande till förslaget med hänsyn till de speciella förhållandena
för Stockholms läns landstingskommun inte kan anses ha någon princi
piell räckvidd förordar jag att förslaget genomförs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Antalet landstingsman och valkretsindelningen
En tillämpning av LL:s bestämmelser om antalet landstingsmän på
Stockholms läns landstingskommun skulle leda till att vid 1970 års val
ett väsentligt större antal landstingsmän kommer att utses än som kan
anses lämpligt. Som utredningsmannen funnit måste därför i detta avseende
ges bestämmelser som avviker från LL:s.
Utredningsmannen anser att en begränsning av antalet landstingsmän bör
ske genom att antalet bestäms i lag. Han har som lämpligt antal föreslagit
149. Med en sådan lösning måste regler ges om valkretsindelningen och för
delningen av mandaten mellan valkretsarna som avviker från LL:s. Utred
ningsmannen har i detta avseende föreslagit regler som i huvudsak innebär
att valkretsarna alltid skall omfatta en eller flera hela kommuner — Stock
holm skall dock kunna indelas i valkretsar — att valkretsarna skall ha i
huvudsak lika stor folkmängd, att för varje valkrets skall kunna utses minst
sju landstingsmän, att fördelningen av mandaten skall ske enligt ett jämfö
relsetal som beräknats med ledning av folkmängden för valåret enligt man-
talslängden och att valkretsindelningen — efter förslag av landstinget —
samt antalet landstingsmän för varje valkrets bestäms av länsstyrelsen.
Förslaget som i sina huvudprinciper nära ansluter till motsvarande
system i KLS har nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erin
ran av remissinstanserna.
Några remissinstanser har dock anfört att valkretsindelningen i enlighet
med LL:s bestämmelser bör ske genom att Kungl. Maj:t fastställer lands
tingets beslut härom. Utredningsmannen har härvidlag anfört att det bör
eftersträvas att valkretsarna för fullmäktigvalet i Stockholm och valkret
sarna för valet till landstinget stämmer överens och att detta enklast nås
om samma myndighet, dvs. länsstyrelsen, beslutar i båda fallen. Jag finner
detta skäl vara bärande.
Vissa kommuner i den norra länsdelen har anfört att systemet bör ut
formas så att tilläggsmandat skall kunna tillföras valkrets som är stor till
ytan men mindre tätbefolkad. Detta bör emellertid enligt min mening inte
övervägas i förevarande begränsade sammanhang.
Jag förordar att utredningsmannens förslag genomförs.
Kommunalvalskommittén har i uppdrag att överväga en helt ny ordning
för bestämmandet av antalet landstingsmän och valkretsindelningen som
skall kunna tillämpas på alla landstingskommuner. Förslag från kommittén
beräknas föreligga inom sådan tid att nya bestämmelser på grundval av
förslaget kan träda i kraft till 1973 års val. Med hänsyn härtill bör bestäm-
101
melser i enlighet med utredningsmannens förslag göras tillämpliga bara för
valperioden 1971—1973. De bör lämpligen ges i en särskild lag och alltså inte
tas in i den lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstings
kommun som jag förordat i det föregående.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande
organ, m. m.
Tid för landstingsmöte
Genom 1965 års ändringar i LL togs, som jag förut anfört, bl. a. skillna
den mellan lagtima och urtima landstingsmöte bort. Föredragande departe
mentschefen uttalade i propositionen (prop. 1965: 61 s. 64) att landstingen
borde kunna hålla sammanträden i den omfattning som krävdes med hän
syn till förhållandena inom varje landstingskommun. Anledningen till att
föreskriften om ett obligatoriskt landstingsmöte första måndagen i oktober
månad behölls var att förfarandet när två landsting gemensamt skulle för
rätta val till riksdagens första kammare skulle underlättas. En följd av den
nyligen genomförda författningsreformen är bl. a. att landstingen fr. o. m.
år 1970 inte längre väljer ledamöter i riksdagen. I det läget saknas skäl att
längre behålla föreskriften om ett obligatoriskt landstingsmöte den första
måndagen i oktober. Utredningsmannens förslag att slopa nämnda före
skrift bör därför genomföras generellt. Som jag tidigare anfört skall enligt
60 och 69 §§ LL vissa ärenden, nämligen fastställelse av utgifts- och in
komststat samt granskning av revisionsberättelse, behandlas på det lands
tingsmöte som skall hållas i oktober. Detta förhållande utgör i och för sig
inte något hinder mot att föreskriften slopas. Nämnda paragrafer måste emel
lertid i så fall också ändras. Jag förordar alltså att 19 § LL ändras i enlighet
med vad jag anfört nu och att 60 och 69 §§ jämkas med anledning härav.
Till nämnda jämkning återkommer jag i det följande.
Kungörelse om landstingsmöte. Anhängiggörande av ärende
Med hänsyn till att Stockholms läns landsting får förutsättas hålla för
hållandevis täta möten kan det medföra olägenhet att iaktta föreskriften
i 20 § LL att kungörelse om landstingsmöte skall anslås och sändas med
posten till varje landstingsman så lång tid som minst fjorton dagar före
mötet. Som utredningsmannen föreslagit bör nämnda tid för ifrågavarande
landstings del bestämmas till en vecka.
Även LL:s regler om den tid inom vilken förslag till landstinget skall
lämnas in — i allmänhet två månader eller, i fråga om förvaltningsutskot
tets förslag, 14 dagar före mötet — kan bli opraktiska att tillämpa. Utred-
ningsmannen har föreslagit att dessa regler inte ges någon motsvarighet
och att inte heller ges några regler motsvarande LL:s om vart förslag skall
lämnas eller om tryckning av förslag eller om föredragningslista för lands-
7 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112
102
tingets sammanträde. Skäl kunde anföras för att åtminstone delvis genom
föra förslaget generellt. Jag är emellertid inte beredd att utan ytterligare
utredning förorda en sådan åtgärd. För detta landstings del synes det emel
lertid ofrånkomligt att skapa en smidigare ordning. Jag förordar därför att
landstinget självt får ge föreskrifter om den tid inom vilken förslag till
landstinget skall lämnas samt om tryckning av förslag.
Presidiet
Som utredningsmannen föreslagit bör för Stockholms läns landsting ut
ses två vice ordförande. De bör benämnas förste resp. andre vice ordföran
de.
Beredning av ärende
Inom landstingsförvaltningen tillämpas till skillnad från vad som är
fallet inom primärkommunal förvaltning dubbelt beredningsförfarande. In
nan ärenden avgörs av landstinget skall de i regel vara beredda inte bara av
den nämnd eller beredning dit varje ärende hör utan också av särskilda
utskott som landstinget utser för ändamålet bland sina ledamöter. Motivet
till detta dubbla beredningstvång är att landstingsmännen inte anses ha
samma möjligheter som kommuns fullmäktige att kontinuerligt följa för
valtningen. Beredningen i särskilda utskott syftar till att göra landstings
männen förtrogna med ärendena. Landstingsutredningen log i det betänkan
de som låg till grund för 1965 års ändringar i LL upp frågan om det
dubbla beredningstvånget borde behållas. Utredningen anförde (SOU 1963:
64 s. 134) att motivet för det dubbla beredningstvånget skulle minska vä
sentligt om landstingen sammanträdde oftare än som då var fallet och om
den beredning som skedde genom nämnderna var fullt uttömmande. Med
hänsyn till landstingens organisation, arbetsformer och uppgifter fann
emellertid utredningen att det dubbla beredningstvånget borde behållas.
Samma ståndpunkt intog föredragande departementschefen i lagstiftnings
ärendet (prop. 1965: 61 s. 65).
Utredningsmannen har föreslagit att det dubbla beredningstvånget inte
skall gälla för Stockholms läns landstingskommun. Till utredningsmannens
uppfattning har under remissbehandlingen anslutit sig bl. a. Stockholms
stad, medan bl. a. länsstyrelsen, landstinget och Svenska landstingsförbun
det förordat att det dubbla beredningstvånget behålls. Med hänsyn till att
det kan förutsättas att landstinget kommer att sammanträda förhållande
vis ofta och till att landstingskommunen kan antas få en omfattande
och väl utbyggd nämndorganisation talar enligt min mening övervägande
skäl för utredningsmannens förslag i den här delen. Jag förordar alltså
att landstinget får företa ärende till avgörande utan hinder av att det inte
blivit berett av särskilt utskott. Detta hindrar givetvis inte att landstinget
självt föreskriver sådan beredning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
103
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
Fortsatt landstingsmöte, bordläggning
Bestämmelserna i 19 § LL ger både i paragrafens nuvarande lydelse och
efter den ändring som jag i det föregående förordat utrymme för landstinget
att i förväg tidsbegränsa landstingsmöte. Detta torde i regel komma att ske
för Stockholms läns landstings del. I likhet med utredningsmannen anser
jag därför att det bör meddelas en bestämmelse för det fall att man inte
hinner behandla samtliga de ärenden, som tagits upp i kungörelsen om
landstingsmötet, inom den tid som är utsatt för mötet. I den särskilda lagen
bör föreskrivas att mötet skall fortsättas vid senare tidpunkt om det inte
kan slutföras inom den bestämda tiden. Det bör ankomma på ordföranden
att bestämma tid för det fortsatta mötet samt att på lämpligt sätt under
rätta frånvarande landstingsmän. Någon särskild föreskrift om sättet för
underrättelse kan inte anses nödvändig. Bestämmelsen blir givetvis inte
aktuell om landstinget i stället väljer att bordlägga de ärenden som inte
hunnits med.
Bordläggning av ärende vid landstingsmöte kan av en tiondel av de när
varande landstingsmännen påkallas till nästa dag då sammanträde hålls,
dvs. till påföljande dag under mötet. För bordläggning längre tid krävs
majoritetsbeslut. För bordläggning av ärende vid sammanträde med full
mäktige krävs att en tredjedel av de närvarande begär det. Bordlagt ärende
skall uppskjutas till annan dag som ordföranden bestämmer.
Jag delar utredningsmannens uppfattning att en bestämmelse i huvud
sak motsvarande den som gäller för fullmäktige bör införas för ifrågava
rande landsting med hänsyn till den ordning som kan förutsättas komma
att gälla för dess möten. Som utredningsmannen föreslagit bör bordlagt
ärende tas upp på nästa landstingsmöte. Jag förordar en särregel i enlighet
härmed.
Interpellation m. m.
Enligt LL skall interpellation avlämnas senast första dagen av landsting
ets möte. Medger landstinget att den framställs bör den besvaras under
mötet. Bestämmelsen är, som utredningsmannen anfört, inte lämpad för
ett landsting som kommer att hålla täta och regelbundet återkommande
sammanträden. Utredningsmannen har föreslagit en bestämmelse av inne
håll att interpellation skall avlämnas inom viss tid, som landstinget bestäm
mer, före det möte vid vilket den är avsedd att framställas och att den bör
besvaras senast vid nästa möte. Det synes lämpligast att helt överlämna åt
landstinget att bestämma om tid för avlämnande och besvarande av inter
pellation. Jag förordar en bestämmelse härom i den särskilda lagen.
LL saknar bestämmelser om enkla frågor. Med landstingets medgivande
torde, som utredningsmannen anfört, enkla frågor dock kunna framställas.
Bestämmelser i lag härom, som utredningsmannen föreslagit, bör enligt
min mening inte komma till stånd i förevarande sammanhang.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Förvaltningsutskottets kompetens
Förvaltningsutskottet har enligt LL en avsevärt starkare ställning än den
primärkommunala styrelsen. Förvaltningsutskottet har sålunda befogenhet
att — i den män inte landstinget bestämmer annat — självständigt före
träda landstinget mellan dess möten. Grunden för denna ordning — som
tillkom genom 1924 års landstingslagstiftning — var den förhållandevis
passiva ställning som landstingen då hade. Landstingen sammanträdde re
gelmässigt bara en gång om året. Efter 1965 års ändringar i LL som skapade
förutsättningar för en aktivering av landstingens befattning med den lands-
tingskommunala verksamheten kunde ifrågasättas att ändra den angivna
ordningen. Utredningsmannen har också föreslagit att någon sådan befo
genhet som nu har behandlats inte skall finnas för Stockholms läns lands
tingskommuns styrelse.
Tillräckliga skäl för en inskränkning av ifrågavarande befogenhet ansågs
inte föreligga i samband med 1965 års ändringar i LL (jfr prop. 1965:61
s. 67). Skall frågan tas upp på nytt, bör det enligt min mening ske från
mer allmänna utgångspunkter än som är möjligt i detta lagstiftningsärende.
Den inskränkning i förvaltningsutskottets befogenhet som kan anses lämp
lig får alltså i stället ske genom beslut av landstinget.
Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt
Utredningsmannen räknar med att behovet av att delegera beslutanderätt
inom ifrågavarande landstingskommuns förvaltning kommer att bli myc
ket stort. Också ett starkt behov av att på ett smidigt sätt kunna ändra
fastlagd ärendefördelning kommer att föreligga. För att tillgodose dessa
behov har utredningsmannen föreslagit delegationsbestämmelser som i vissa
avseenden avviker från LL:s. Utredningen har inte gjort mig övertygad
om att den större omfattningen av landstingskommunens förvaltning moti
verar i princip andra bestämmelser om delegation än som gäller för lands
tingskommunerna i allmänhet. Frågan om ändring i reglerna bör alltså i
stället övervägas generellt. Som jag redan framhållit är förutsättningarna
för sådana överväganden i detta sammanhang begränsade.
Vid 1965 års ändringar i LL togs upp frågan om att ge förvaltningsut
skottet fria händer att överlämna beslutanderätt och därvid delegera även
till annan landstingskommunal nämnd. Tanken på en sådan vidgning av
delegationsrätten avvisades emellertid. Förslag av liknande innebörd har
nu förts fram av utredningsmannen. Utredningsmannen har också föresla
git att landstingets beslut om förvaltningsutskottets delegationsrätt inte,
som föreskrivs i LL, skall behöva tas in i reglementet för utskottet.
Givetvis bör delegationsbestämmelserna utformas så att de möjliggör en
smidig anpassning av ärendefördelningen med hänsyn till skiftande för
hållanden. Också intresset av att klara gränser finns mellan olika organs
befogenhet och av att systemet är överskådligt måste emellertid beaktas.
105
Med hänsyn till sistnämnda intressen kan jag inte förorda så genomgri
pande ändringar i delegationsbestämmelserna som nu föreslagits.
För att skapa i någon mån större delegationsmöjligheter — varav behov
kan föreligga också i andra landstingskommuner — förordar jag emellertid
sådan ändring i LL att förvaltningsutskottet och nämnder för oreglerad för
valtning får rätt att på liknande sätt som redan gäller för kommun dele
gera till avdelning av styrelsen resp. till särskild avdelning inom nämnden.
I samma syfte förordar jag också sådan ändring av LL att möjlighet öppnas
att delegera beslutanderätt till suppleant i förvaltningsutskottet och nämnd
för oreglerad förvaltning. Fn sådan möjlighet öppnades för primärkom
munerna genom lagändring år 1967 (SFS 1967:315—316). De ändringar
i LL som jag sålunda förordar blir automatiskt gällande också på nämnder
för specialreglerad förvaltning för vilka LL:s bestämmelser genom hänvis
ning till LL är tillämpliga, t. ex. sjukvårdsstyrelse (jfr 9 § sjukvårdslagen
den 6 juni 1962, nr 242).
Beslut som fattats på grund av delegation skall anmälas till den delege
rande nämnden vid dess nästa sammanträde. Detta gäller för alla kom
munala och landstingskommunala nämnder. Utredningsmannen har funnit
att anmälningsskyldigheten för Stockholms läns landstingskommuns del
med hänsyn till mängden av ärenden närmast skulle ställa sig helt omöjlig
från effektivitetssynpunkt. Den delegerande nämndens informations- och
kontrollintresse torde enligt utredningsmannen bli bättre tillgodosett om
nämnden själv får bestämma i vad mån och i vilka former anmälan skall
ske. Utredningsmannen föreslår därför en sådan ordning.
Också i den här delen avser utredningsmannens förslag en allmän kom
munalrättslig princip från vilken avsteg inte lämpligen bör övervägas i ett
så förhållandevis begränsat sammanhang som det förevarande. De informa
tions- och kontrollintressen som anmälningsskyldigheten skall tillgodose
hänför sig inte uteslutande till den delegerande nämnden. Genom anmälan
till den delegerande nämnden blir beslutet registrerat där och tidpunkten
för anmälan tjänar som utgångspunkt för den tid inom vilken talan får
föras mot beslutet. Också för t. ex. allmänheten eller den som direkt berörs
av ett beslut har det alltså betydelse hur anmälningsskyldigheten utformas.
Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning till en ändring i gäl
lande ordning i denna del. .Tåg förutsätter att sådana former för anmäl
ningsskyldighetens fullgörande kan utformas att den inte blir alltför be
tungande.
Landstingskommunens drätsel
Utgifts- och inkomststat
Utredningsmannen har föreslagit att Stockholms läns landstingskommun
skall kunna fastställa utgifts- och inkomststaten vid sammanträde senast
den 15 november, senare alltså än andra landsting enligt 60 § LL och senare
Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
106
också än andra primärkommuner än Stockholm enligt 13 § KL, samt att
statförslaget under valår skall behandlas av det nyvalda landstinget. För
slaget har mött kritik under remissbehandlingen. Därvid har bl. a. framhål
lits den betydelse landstingskommunens stat har för primärkommunerna,
vilkas stater skall fastställas under oktober månad. Vidare har uttalats
principiella betänkligheter mot att ett nyvalt landsting handlägger statfrå
gor redan innan dess mandatperiod börjat löpa. Farhågor om praktiska svå
righeter med ett sådant förfarande har också yppats.
Jag har i det föregående förordat att bestämmelsen i 19 § LL om ett
obligatoriskt landstingsmöte, som skall börja vid viss tidpunkt i oktober
månad, upphävs. Med anledning härav bör 60 § LL, enligt vilket lagrum
utgifts- och inkomststaten skall fastställas vid det obligatoriska landstings
mötet i oktober, ändras så att det i stället föreskrivs att statfastställelsen
skall ske vid landstingsmöte i oktober.
Genom den ändring jag sålunda förordar sker en inte oväsentlig ökning
av den tidrymd inom vilken arbetet med budgeten skall vara avslutat. Sam
tidigt behålls en tidsmässig samordning mellan statfastställelsen hos å ena
sidan landstingskommunerna och å andra sidan primärkommunerna utom
Stockholm. Någon särreglering för Stockholms läns landstingskommun i
fråga om tiden för statfastställelsen finner jag i det läget inte erforderlig
eller lämplig. Inte heller bör det enligt min mening komma i fråga att
endast med avseende på denna landstingskommun införa den ordningen
att ett så omfattande ärende som fastställande av utgifts- och inkomststaten
under valår skall avgöras av det nyvalda landstinget. Denna fråga har räck
vidd över hela det landstingskommunala området och för övrigt också utan
för detta område och den bör därför inte bedömas enbart med sikte på eu
enda landstingskommun. Jag är på grund härav inte beredd att i föreva
rande sammanhang ta ställning till frågan. Vad jag har anfört leder till att
jag i de båda nu behandlade hänseendena förordar att den enligt LL gäl
lande ordningen — i fråga om tidpunkten för statbehandlingen med den
nyss förordade ändringen — blir tillämplig också på Stockholms läns lands
tingskommun.
Revisionsberättelsen
Omfattningen av den verksamhet, som revisorerna i Stockholms läns
landstingskommun får att granska, motiverar, som utredningsmannen fun
nit, en bestämmelse som möjliggör att revisionsberättelsen avges senare än
enligt LL, dvs. senare än vid utgången av juni. Det bör därför, i enlighet
med utredningsmannens förslag, föreskrivas att revisionsberättelsen i denna
landstingskommun skall ha lämnats senast den 15 september året efter det
som revisionen avser.
Enligt 69 § LL skall revisionsberättelsen behandlas av landstinget vid det
obligatoriska landstingsmötet i oktober. Om — som jag förordat i det före
gående — bestämmelsen i 19 § LL om obligatoriskt landstingsmöte i okto
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
107
ber upphävs, bör nyssnämnda föreskrift i 69 § LL ersättas med en bestäm
melse enligt vilken behandlingen av revisionsberättelsen skall ske före ut
gången av oktober. En sådan formulering medger att revisionsberättelsen
inte nödvändigtvis behöver behandlas under oktober. Motsvarande regler
i KL och KLS är också utformade så att de endast anger en månad då ären
det senast skall ha avgjorts.
Den reglering i fråga om tiden för avlämnande av revisionsberättelsen i
Stockholms läns landstingskommun som jag nyss förordat medför att lands
tinget bör få möjlighet att behandla revisionsberättelsen senare än vid lands
tingsmöte före utgången av oktober. Jag förordar därför en särskild före
skrift enligt vilken landstinget i Stockholms läns landstingskommun skall
ha behandlat ärendet före utgången av samma år.
Lånerutten
Av vad jag redan anfört i samband med de allmänna riktlinjerna för
den aktuella lagstiftningen framgår att jag inte finner skäl att förorda sär
regler för Stockholms läns landstingskommun i fråga om rätten att under-
ställningsfritt ta upp lån. Däremot torde — som jag redan förutskickat — i
detta sammanhang få behandlas den av 1968 års riksdag väckta frågan om
viss ändring i gällande regler med avseende på alla landstingskommuner.
Som KU anfört vid nämnda riksdag medför det motionsvis påtalade förhål
landet att landstingskommun till skillnad från primärkommun saknar rätt att
utan Kungl. Maj :ts medgivande ta upp lån av statsmedel som beviljats av
statlig myndighet tidsutdräkt och ökat arbete för landstingskommunernas
del utan att den prövning hos Kungl. Maj :t av låneansökningar som redan
bifallits av statlig myndighet i regel kan bli annat än formell. Något sakligt
skäl att behandla landstingskommuner och primärkommuner olika i före
varande hänseende finns inte enligt min mening. För en generell anpassning
av LL:s regler på denna punkt till vad som gäller för primärkommun talar
att KL:s regler också är tillämpliga på kommunalförbund. En sådan anpass
ning bör nu komma till stånd. I anslutning härtill bör också den anpass
ningen ske att landstingskommun, liksom f. n. primärkommun, får under-
ställningsfritt ta upp lån för bostadsbyggnadsföretag som godkänts för stat
lig belåning.
Jag förordar att dessa ändringar genomförs. Det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande omfattningen av och vill
koren för denna lånerätt. Ändringarna medför även vissa redaktionella jämk
ningar av 64 § LL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Heltidsengagerade förtroendemän
Liksom KL innehåller LL uttryckliga regler om heltidsengagerade för
troendemäns ställning bara i fråga om ersättning och pension. I KLS ges
däremot ytterligare bestämmelser om sådana förtroendemän — borgarråden.
108
Utredningsmannen har föreslagit att för Stockholms läns landstingskommun
skall meddelas bestämmelser varigenom de heltidsengagerade förtroende
männens — landstingsrådens — ställning blir i stort sett uttömmande reg
lerad. En utredning av frågan om de heltidsengagerade förtroendemännens
ställning i kommuner där mer än en sådan förtroendeman utses ingår i läns-
demokratiutredningens uppdrag (tilläggsdirektiv, se 1967 års riksdagsberät-
telse In: 20). 1968 års riksdag har i samband med beslutet om författnings-
reformen uttalat sig för en allmän översyn av den kommunala demokratins
problem (KU 1968: 20, rskr 279). Som KU anfört i utlåtande 1968: 30 med
anledning av motioner angående kommunal- och landstingsrådens ställning
i kommunalrättsligt hänseende m. in. kan det bli fråga om att i nämnda sam
manhang ta upp de spörsmål som sammanhänger med det ökande heltids-
en8a8eman8et av förtroendemän. De överväganden om de heltidsengagerade
förtroendemännens ställning som sålunda kan komma till stånd bör inte
föregripas i förevarande sammanhang. Jag kan därför inte förorda någon
reglering i den utsträckning som nu föreslagits.
Såvitt framgår av utredningen kan det tänkas att i Stockholms läns lands
tingskommun landstingsråd engageras utanför kretsen av landstingsmän
och att landstingsråd kommer alt vara föredragande i förvaltningsutskottet
utan att tillhöra utskottet. Vid sådant förhållande bör garantier finnas för
att landstingsråd som inte tillhör landstinget resp. förvaltningsutskottet kan
vara närvarande där och yttra sig vid överläggningarna. Man kan räkna med
att landstingsråd kommer att vara ordförande i en eller flera nämnder eller
beredningar, låt vara inte i alla, inom det förvaltningsområde som han eller
hon skall ansvara för i egenskap av föredragande i förvaltningsutskottet.
Rätt att närvara vid landstingsmöte och delta i överläggningarna men ej i
besluten föreligger för ordföranden eller vice ordföranden i förvaltningsut
skottet även om vederbörande inte är landstingsman. Samma rätt tillkommer
ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning men bara
vid behandling av ärende som beretts av ifrågavarande organ och vid besva
rande av interpellation till nämndens (beredningens) ordförande. I fråga om
rätt att närvara vid sammanträde med förvaltningsutskottet för annan än
ledamot i utskottet finns regler bara för suppleanter. Visserligen torde lands
ting i arbetsordning eller reglemente kunna meddela föreskrift som utöver
vad som följer av LL ger landstingsråd rätt att närvara och yttra sig vid
sammanträde med organ där han eller hon inte är ledamot. Oavsett detta
talar emellertid mycket för att landstingsrådens närvaro- och yttranderätt i
nu berörda fall regleras i den särskilda lagen. En sådan reglering torde inte
medföra att rättsutvecklingen binds på detta område för andra landstings
kommuner eller för kommunerna. På grund av det anförda förordar jag att
en bestämmelse tas in i den särskilda lagen för Stockholms läns landstings
kommun av innebörd att sådan ordförande i annan nämnd än förvaltnings
utskottet och sådan ordförande i beredning som ägnar hela sin arbetstid åt
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
109
uppdrag för landstinget får utan hinder av att han inte är landstingsman
resp. ledamot av förvaltningsutskottet närvara vid landstingsmöte resp. sam
manträde med förvaltningsutskottet och delta i överläggningarna, i lands
tinget vid behandlingen av annat ärende än sådant som beretts av nämnden
eller beredningen.
Interpellation får framställas till ordföranden i förvaltningsutskottet eller
annan nämnd eller beredning i ärende som tillhör landstingets handlägg
ning. Bestämmelsen torde medge att interpellation riktas till landstingsråd
i den utsträckning som i praktiken är erforderlig. LL:s bestämmelser om
ersättning till heltidsengagerade förtroendemän ger fullt utrymme för den
ersättning som kommer i fråga.
Kungi. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
Närmare om utformningen av lagstiftningen
LL och den särskilda lagen om Stockholms läns landstingskommun
Utöver vad jag har förordat i det föregående behövs av huvudsakligen
redaktionella skäl vissa justeringar i LL och vissa bestämmelser i den sär
skilda lagen för vilka inte torde erfordras någon särskild motivering.
Den särskilda lagen bör benämnas lag med särskilda bestämmelser om
Stockholms läns landstingskommun.
Den särskilda lagen om antalet landstingsmän och valkretsindelningen
Lagen bör benämnas lag om antalet landstingsmän och valkretsindelning
en i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.
Starka skäl talar för att valkretsindelningen fastställs redan under hös
ten 1969. Därefter kan emellertid meddelas beslut om ändring i kommun
indelningen som lämpligen bör eller — bl. a. om ändringen innebär ändring
av landstingskommunens gränser — måste föranleda jämkning av den be
slutade valkretsindelningen. Också en ändring av landstingskommunens
gränser utan samband med ändring i kommunindelningen kan förekomma.
Det bör därför sägas i lagen att länsstyrelsen företar jämkning i valkretsin
delningen om det är påkallat av ändrade förhållanden.
Föreskrift om när valkretsindelningen skall göras behövs inte. Däremot
bör sägas att jämkning skall företas före utgången av maj valåret.
Beslut om fördelningen av mandaten på valkretsarna bör meddelas av
länsstyrelsen och bör ske före utgången av maj valåret.
Utredningsmannen har funnit att en regel om ett största antal mandat
för valkrets inte är erforderlig om i stället en föreskrift ges om att valkret
sarna skall ha i huvudsak lika stor folkmängd. Jag delar utredningsmannens
uppfattning om att en maximigräns inte bör föreskrivas men förordar att
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
den bestämmelse om att valkretsarna skall vara i princip lika stora som be
hövs i stället utformas efter mönster av motsvarande regler i KL och KLS.
Det bör alltså ges en regel av innebörd att valkretsarna skall utformas så att
de kan beräknas få lika många mandat var om en sådan utformning inte
medför olägenhet.
Ikraftträdande
Den lagstiftning som jag nu har förordat bör i den mån den avser Stock
holms läns landstingskommun träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestäm
mer. Innan indelningsändringen träder i kraft bör dock lagstiftningen i
nämnda del tillämpas bara på landstingskommunen enligt den nya indel
ningen. Om ikraftträdandebestämmelsen utformas i enlighet härmed avser
jag att föreslå att lagstiftningen i denna del träder i kraft samma dag som
Kungl. Maj :t meddelar beslut angående indelningsändringen. I övrigt bör
lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1970.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp
rättats förslag till
1) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319),
2) lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskom
mun,
3) lag om antalet landstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms
läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslagen. Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969
111
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................................. 1
Författningsförslag .............................................................................................. 2
Inledning ................................................................................................................
9
Allmänna riktlinjer för en lagstiftning......................................................... 11
Kommunal samverkan i stockholmsregionen........................................... 11
Uppbyggnaden av nuvarande bestämmelser............................................. 12
Utredningsmannen........................................................................................... 13
Remissyttrandena ........................................................................................... 15
Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunal indel
ningen, in. in........................................................................................................... 20
Gällande rätt m. m............................................................................................ 20
Utredningsmannen........................................................................................... 25
Remissyttrandena.............................................................................................. 28
Den landstingskommunal kompetensen in. m............................................. 30
Gällande rätt...................................................................................................... 30
Kompetensreglerna ..................................................................................... 30
Bestämmelser om besvär m. m................................................................. 32
Utredningsmannen........................................................................................... 32
Landstingskommunens kompetens......................................................... 32
Initiativ- och besvärsrätt för primärkommun....................................... 36
Remissyttrandena.............................................................................................. 37
Val av landstingsmän, antalet landstingsmän och valkretsindelningen . .
45
Gällande rätt in. m............................................................................................ 45
Utredningsmannen........................................................................................... 47
Remissyttrandena.............................................................................................. 50
Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande or
gan, in. m................................................................................................................. 51
Inledning ............................................................................................................ 51
Gällande rätt.................................................................................................. 51
Utredningsmannen....................................................................................... 51
Remissyttrandena.......................................................................................... 51
Landstinget ........................................................................................................ 52
Gällande rätt.................................................................................................. 52
Tid och plats för landstingsmöte......................................................... 52
Rätt att närvara vid landstingsmöte................................................... 53
Kungörelse om landstingsmöte............................................................ 53
Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har
förfall.......................................................................................................... 54
Landstingets presidium.......................................................................... 54
Anhängiggörande av ärende.................................................................. 55
Beredning av ärende............................................................................... 55
Bordläggning av ärende, m. in............................................. 56
Interpellation m. in.................................................................................. 56
Arbetsordning........................................................................................... 57
Utredningsmannen....................................................................................... 57
Tid och plats för landstingsmöte......................................................... 57
Kungörelse om landstingsmöte.............................................................. 58
Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har
förfall........................................................................................................... 58
Landstingets presidium.......................................................................... 58
Anhängiggörande av ärende.................................................................. 58
Beredning av ärende ............................................................................... 59
Bordläggning av ärende, m. m................................................................. 59
Interpellation m. in.................................................................................... 60
Remissyttrandena.......................................................................................... 60
Kungörelse om landstingsmöte............................................................ 60
Landstingets presidium.......................................................................... 60
Anhängiggörande av ärende.................................................................. 60
Beredning av ärende............................................................................... 61
Förvaltningsutskottet och övriga nämnder............................................... 62
Gällande rätt.................................................................................................. 62
Förvaltningsutskottets kompetens........................................................ 62
Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, in. in.........
63
Övriga nämnder....................................................................................... 64
Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt ....
65
Utredningsmannen....................................................................................... 65
Styrelsens kompetens............................................................................... 65
Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. m.........
66
Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt ....
68
Remissyttrandena.......................................................................................... 69
Landstingskommunens drätsel.......................................................................... 72
Gällande rätt...................................................................................................... 72
Förmögenhetsskydd in. m.......................................................................... 72
Utgifts- och inkomststat............................................................................. 72
Fondbildning.................................................................................................. 73
Lånerätt........................................................................................................... 74
Medelsförvaltning.......................................................................................... 74
Revision........................................................................................................... 75
Utredningsmannen........................................................... 76
Förmögenhetsskydd m. m.......................................................................... 76
Utgifts- och inkomststat............................................................................. 76
Fondbildning.................................................................................................. 77
Lånerätt........................................................................................................... 79
Medelsförvaltning.......................................................................................... 80
Revision........................................................................................................... 80
Remissyttrandena.............................................................................................. 82
1968 års riksdag................................................................................................ 83
Ersättning åt förtroendemän. Heltidsengagerade förtroendemän...........
85
Gällande rätt m. m.............................................................................................. 85
Utredningsmannen........................................................................................... 86
Remissyttrandena.............................................................................................. 88
Departementschefen.............................................................................................. 89
Allmänna riktlinjer för en lagstiftning........................................................ 89
Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala indel
ningen, m. m....................................................................................................... 92
Frågan om LL skall tillämpas på indelningsändringen................... 92
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969
113
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969
Beslutanderätten enligt den nya indelningen under övergångstiden,
m. ..................................................................................................................... 93
Kompetensfrågan m. ...................................................................................... 96
Antalet landstingsmän och valkretsindelningen .................................... 100
Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande
organ, m. ........................................................................................................... 101
Tid för landstingsmöte.............................................................................. 101
Kungörelse om landstingsmöte. Anhängiggörande av ärende.......... 101
Presidiet ........................................................................................................ 102
Beredning av ärende................................................................................... 102
Fortsatt landstingsmöte, bordläggning ................................................. 103
Interpellation m. ........................................................................................... 103
Förvaltningsutskottets kompetens ......................................................... 104
Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt........... 104
Landstingskommunens drätsel.................................................................... 105
Utgifts- och inkomststat............................................................................. 105
Revisionsberättelsen..................................................................................... 106
Lånerätten...................................................................................................... 167
Heltidsengagerade förtroendemän................................................................ 107
Närmare om utformningen av lagstiftningen................................................. 109
LL och den särskilda lagen om Stockholms läns landstingskommun . . 109
Den särskilda lagen om antalet landstingsmän och valkretsindelningen 109
Ikraftträdande................................................................................................... HO
Hemställan ............................................................................................................. H0
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 69015 8