2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om ändring i iandstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 1, 8, 19, 29, 52, 54, 60, 64 och 69 §§ landstings­

lagen den 14 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

§•

Varje län------------en landstingskommun.

Där vid---------------------------— § sägs.

För Stockholms läns landstings­

kommun finnas särskilda bestäm­

melser.

Landstingsmän och

8

eller suppleant.

Landshövding, länsöverdirektör

och avdelningschef vid länsstyrelse

samt i landstingskommunens tjänst

anställd landstingsdirektör eller mot­

svarande befattningshavare må icke

utses till landstingsman eller supp­

leant.

Kommer landstingsman----------- sitt uppdrag.

Den som----------------------------------av landstinget.

Landshövding och avdelningschef

vid länsstyrelse samt i landstings­

kommunens tjänst anställd lands­

tingsdirektör eller motsvarande be­

fattningshavare må icke utses till

landstingsman eller suppleant.

19 §.

Landstinget sammanträder till

landstingsmöte första måndagen i

oktober månad och i övrigt enligt

den ordning som landstinget be­

stämmer. Landstingsmöte hålles

även när Konungen omedelbart eller

på framställning av länsstyrelsen

förordnar därom eller förvaltnings­

utskottet eller minst en tredjedel av

landstingets ledamöter begär det el­

ler landstingets ordförande finner

det behövligt. I dessa fall bestämmer

landstingets ordförande om tid för

mötet.

Landstinget eller 1

Landstinget sammanträder till

landstingsmöte enligt den ordning

som landstinget bestämmer. Lands­

tingsmöte hålles även när Konung­

en omedelbart eller på framställning

av länsstyrelsen förordnar därom el­

ler förvaltningsutskottet eller minst

en tredjedel av landstingets ledamö­

ter begär det eller landstingets ord­

förande finner det behövligt. I des­

sa fall bestämmer landstingets ord­

förande om tid för mötet.

----------- annan sammanträdesort.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1968:186, av 19, 54, 60 och 69 §§ se 1965:103 samt av 29 § se

1967:785.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969

(Nuvarande lydelse)

uppdraga åt ledamot av nämnden el­

ler åt befattningshavare som är an­

ställd i landstingskommunens tjänst

att på nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas be­

skaffenhet angives i landstingets be­

slut. Beslut, som fattas på grund av

sådant uppdrag, skall anmälas vid

nämndens nästa sammanträde.

(Föreslagen lydelse)

uppdraga åt särskild avdelning, be­

stående av ledamöter eller supplean­

ter i nämnden, eller åt ledamot eller

suppleant i nämnden eller åt befatt­

ningshavare som är anställd i lands­

tingskommunens tjänst att på nämn­

dens vägnar fatta beslut i vissa grup­

per av ärenden, vilkas beskaffenhet

angives i landstingets beslut. Beslut,

som fattas på grund av sådant upp­

drag, skall anmälas vid nämndens

nästa sammanträde.

60 §.

Förslag till--------------------- utskottet bestämmer.

Landstinget upptager förslaget till

utgifts- och inkomststat till gransk­

ning och fastställelse vid det lands­

tingsmöte som skall hållas i okto­

ber månad. Därvid skola anslag till

utgifter, om vilka landstinget icke

tidigare fattat beslut, samt därmed

sammanhängande frågor särskilt bli­

va föremål för överläggning och av­

görande.

Landstinget upptager förslaget till

utgifts- och inkomststat till gransk­

ning och fastställelse vid landstings­

möte i oktober månad. Därvid skola

anslag till utgifter, om vilka lands­

tinget icke tidigare fattat beslut,

samt därmed sammanhängande frå­

gor särskilt bliva föremål för över­

läggning och avgörande.

Den fastställda----------- landstingets protokoll.

64 §.

Landstingskommun äger-------------- av borgen.

Landstingskommun äger vidare, i

annat fall än som avses i första styc­

ket, upptaga dels lån av statsmedel

som av Konungen beviljats lands­

tingskommunen, dels ock, i den om­

fattning och på de villkor Konungen

bestämmer, lån av statsmedel, som

beviljats landstingskommunen av

statlig myndighet, samt lån för bo-

stadsbyggnadsföretag, som godkänts

för statlig belåning.

Med Konungens----------------------- är sagt.

Av Konungen meddelat beslut att

bevilja landstingskommun lån av

statsmedel skall anses innefatta jäm­

väl tillstånd att upptaga lånet.

69 §.

Revisionsberättelse skall------------för yttrande.

Berättelsen jämte inkomna yttran- Berättelsen jämte inkomna yttran­

den skall framläggas till granskning den skall framläggas till granskning

och avgörande hos landstinget vid och avgörande hos landstinget före

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

5

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

det landstingsmöte som skall hållas utgången av oktober månad året

i oktober månad året näst efter det näst efter det revisionen avser,

revisionen avser.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 1, 8 och 29 §§ den dag Konungen

bestämmer och i övrigt den 1 januari 1970. Innan Stockholms stad inträtt i

Stockholms läns landstingskommun, tillämpas dock 1, 8 och 29 §§ i sin

nya lydelse endast på landstingskommunen enligt den nya indelningen.

2) Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utöver vad som följer av landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319 ) får

Stockholms läns landstingskommun handha angelägenhet som avser del av

landstingskommunens område och som enligt kommunallagen den 18 de­

cember 1953 (nr 753) eller kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957

(nr 50) ankommer på kommun, om det är påkallat med hänsyn till betydan­

de behov av samverkan mellan kommunerna inom nämnda del av området.

2

§•

Bestämmelserna i 8 § andra stycket landstingslagen gäller även länsöver-

direktören.

3 §•

De åtgärder beträffande kungörelse om landstingsmöte som avses i 20 §

1 mom. andra stycket landstingslagen får vidtagas senast en vecka före

mötet.

4 §•

Rätt att väcka förslag vid landstingsmöte tillkommer, utöver dem som

anges i 21 § 1 mom. första stycket landstingslagen, kommun inom lands­

tingskommunens område.

I fråga om tid för väckande av förslag vid landstingsmöte, om tryckning

av inkomna förslag samt om tid för avlämnande och besvarande av interpel­

lation gäller vad landstinget föreskriver.

5 §•

Landstinget utser jämte ordförande en förste och en andre vice ordföran­

de i landstinget.

Vad som sägs i 25 och 26 §§ landstingslagen om vice ordförande äger till-

lämpning på förste och andre vice ordförandena.

6

Vad som sägs i 29 § andra stycket landstingslagen om den i tjänsten

äldste avdelningschefen äger tillämpning på länsöverdirektören. Är denne

förhindrad att närvara vid landstingsmöte, inträder i hans ställe den i tjäns­

ten äldste avdelningschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

6

§•

7 §•

Utan hinder av 30 § andra stycket landstingslagen får landstinget företaga

ärende till avgörande, även om det ej blivit berett av särskilt utskott.

8

§■

Kan landstingsmöte ej slutföras inom tid som landstinget bestämt för

mötet, skall det fortsättas vid senare tidpunkt. Ordföranden bestämmer och

tillkännager innan mötet upplöses tid för det fortsatta mötet.

För bordläggning av ärende i annat fall än då enligt 31 § andra stycket

landstingslagen krävs vanlig röstövervikt fordras att minst eu tredjedel av

de närvarande är ense om beslutet. Ärende som sålunda bordlagts skall upp­

tagas till behandling på nästa landstingsmöte.

9 §•

Ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskottet, som ägnar hela sin

arbetstid åt uppdrag för landstinget och som icke är landstingsman, får när­

vara vid landstingsmöte och deltaga i överläggningarna även vid behandling­

en av annat ärende än sådant som beretts av nämnden. Sådan ordförande får

vara närvarande även vid sammanträde med förvaltningsutskottet och del­

taga i överläggningarna utan hinder av att han icke är ledamot av utskottet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på sådan ordförande i be­

redning som ägnar hela sin arbetstid åt uppdrag för landstinget.

10

§.

Revisionsberättelse som avses i 68 § landstingslagen skall tillställas för­

valtningsutskottet senast den 15 september året näst efter det revisionen

avser.

Revisionsberättelsen jämte inkomna yttranden skall framläggas till

granskning och avgörande hos landstinget vid landstingsmöte före årets ut­

gång.

11

§•

Besvär över beslut av landstinget eller av förvaltningsutskottet eller annan

nämnd får anföras av, utöver medlem av landstingskommunen, kommun

inom landstingskommunens område. I fråga om sådana besvär äger 78 §

landstingslagen motsvarande tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Innan Stock­

holms stad inträtt i Stockholms läns landstingskommun, tillämpas dock la­

gen endast på landstingskommunen enligt den nya indelningen.

2. Konungen kan i samband med förordnande angående Stockholms

stads inträde i Stockholms läns landstingskommun föreskriva att beslutan­

derätten i landstingskommunen enligt den nya indelningen skall före in­

trädet tillkomma fullmäktige i kommunalförbund mellan staden och lands­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

5 §.

Är jämkning i valkretsindelningen påkallad av ändrade förhållanden, be­

slutar länsstyrelsen härom i den ordning som föreskrives i 2 § före utgången

av maj valåret.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

10

Den sakkunnige har i juli 1968 avlämnat betänkandet Storlandstingets

författning (SOU 1968:35). I betänkandet läggs fram förslag till lag om

landsting för Stockholms län. Förslaget följer i stor utsträckning gällande

bestämmelser för övriga landstingskommuner.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av kammarkollegiet, riks­

revisionsverket, socialstyrelsen, statens planverk, statens vägverk, riksarki­

vet, skolöverstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, bo-

stadsstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, bygglagutredningen, kommu-

nalrättskommittén, kommunalvalskommittén, Stockholms stad, Stockholms

läns landsting, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen har dessutom avlämnat yttranden från Stockholmstraktens

regionplaneförbund, storlandstingskommittén och 46 kommuner i länet.

I skrivelser till Kungl. Maj :t den 9 och 16 april 1969 har Stockholms stads­

fullmäktige och landstinget bl. a. hemställt om sådan ändring av den lands­

tingskommunal indelningen att staden och landstingskommunen den 1 ja­

nuari 1971 förenas i en landstingskommun. Innan beslut meddelas med an­

ledning av stadsfullmäktiges och landstingets framställningar torde frågan

om erforderliga författningsbestämmelser böra tas upp.

1968 års riksdag har hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning och förslag

beträffande viss ändring i gällande regler om landstingskommuns rätt att

utan Kungl. Maj :ts tillstånd ta upp lån (KU 1968: 34, rskr 346). Ifrågava­

rande regler behandlas också i betänkandet. Den fråga som riksdagen väckt

har beretts inom departementet samtidigt med betänkandet i övrigt. Frågan

torde få anmälas i detta sammanhang.

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

11

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning

Kommunal samverkan i stockholmsregionen

En grundläggande princip för den kominunindelningsreform som beslöts

år 1962 och som håller på att genomföras f. n. (prop. 1961: 180, KU 1962: 1,

rskr 64 samt prop. 1969: 103) är att de nya kommunerna skall utgöras av

näringsgeografiskt sammanhängande regioner. Det innebär att kommunerna

i allmänhet kommer att bestå av en centralort och från näringsgeografisk

synpunkt avgränsade områden omkring denna. När dessa riktlinjer lades fast

anfördes emellertid att kommunindelningsfrågorna fick lösas efter andra

principer i Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna (prop. 1961: 180

s. 93). Kungl. Maj:ts planer för länens indelning i kommuner omfattar inte

Stockholm (jfr SFS 1964: 162).

Det behov av en samordning av ett flertal kommunala verksamhetsgrenar

som föreligger inom stockholmsregionen till följd av samhörigheten bl. a. i

näringsgeografiskt och befolkningsmässigt avseende mellan grupper av kom­

muner eller i vissa fall alla kommunerna inom regionen får alltså tillgodoses

på delvis annat sätt än genom en genomgripande ändring i den kommunala

indelningen. Redan år 1947 väcktes av 1944 års kommitté för kommunal

samverkan tanken på en lösning genom bildande av ett s. k. storlandsting

för regionen som skulle ha — förutom sedvanliga landstingsuppgifter —

ett flertal eljest primär kommunala uppgifter. Andra lösningar som disku­

terats är en utbyggnad av regional samverkan i kommunalförbund eller bil­

dande av en specialkommun för vissa regionala uppgifter. En prövning av

olika lösningar gjordes av storstadsutredningen i betänkandet Organisations-

och samarbetsfrågor i stockholmsområdet (SOU 1964: 56). När detta betän­

kande avlämnades hade emellertid som framgått av vad jag sagt inlednings­

vis Stockholms stad och landstingskommunen redan beslutat att själva ut­

reda frågan om bildande av ett storlandsting. Det nu förestående samgåendet

mellan Stockholms stad och Stockholms läns landstingskommun innebär ett

förverkligande av denna tanke.

Enligt överenskommelser vid olika tillfällen mellan staden och landstings­

kommunen skall landstingskommunen efter samgåendet i huvudsak hand­

ha dels de uppgifter som f. n. ombesörjs av landstingskommunen och mot­

svarande uppgifter som för Stockholms del ombesörjs av staden, dels den

kollektiva trafiken, regionplanering samt översiktlig planering för vattenför­

sörjning och avlopp. Sistnämnda tre uppgifter har redan uppdragits åt

kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL),

som består av staden och landstingskommunen. Stadsfullmäktige och lands­

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

tinget har vidare beslutat att uppdra åt KSL att i samverkan med berörda

kommuner främja bostadsförsörjningen i länet. Denna uppgift avses bli

överförd till landstingskommunen vid samgåendet. Slutligen föreligger be­

slut om att landstingskommunen efter nämnda tidpunkt skall handha pla­

neringen av skolväsendet över grundskolestadiet för länet.

KSL vars beslutande organ — förbundsfullmäktige — utses till hälften av

staden och till andra hälften av landstinget är uppbyggt så att dess orga­

nisation i huvudsak oförändrad skall kunna övertas av landstingskommu­

nen vid samgåendet.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen har stadsfullmäktige och lands­

tinget hemställt att KSL får utöva beslutanderätten för den utvidgade lands­

tingskommunen under tiden mellan förordnandet om indelningsändringen

och dess ikraftträdande.

Stockholm ingick förut inte i länsindelningen. Med stöd av riksdagens

beslut (prop. 1967:77, SU 97, rskr 221) förordnade Kungl. Maj :t den

25 maj 1967 att Stockholms stad och Stockholms län skulle läggas sam­

man till ett nytt län, kallat Stockholms län. Som en följd härav skulle läns­

styrelsen i dåvarande Stockholms län slås samman med överståthållar-

ämbetet till en länsstyrelse för det nya länet. Denna reform ansågs moti­

verad bl. a. av det planerade samgåendet mellan Stockholms stad och Stock­

holms läns landstingskommun. Oavsett detta samgående ansågs dessutom

att den allmänna utvecklingen i huvudstadsområdet, där framför allt pla­

neringsfrågorna på en rad viktiga samhällssektorer kräver samlade kraft­

fulla insatser, gjorde det nödvändigt att en länsstyrelse tillskapades så

snart som möjligt (prop. 77 s. 43).

Uppbyggnaden av nuvarande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om landstingskommunerna finns i

landstingslagen (LL) den 14 maj 1954 (nr 319). Den innehåller — i nära

80 paragrafer — bestämmelser om den landstingskommunal indelningen,

om landstingskommunens kompetens, om val av landstingsmän, om dess be­

slutande organ — landstinget — och dess verkställande organ — förvalt­

ningsutskottet, som är landstingskommunens styrelse, och andra nämnder

— om ekonomiska förmåner för förtroendemän, om landstingskommunens

drätsel, om landstingsskatt samt om besvär över landstingskommunala

organs beslut.

Genom bestämmelserna om val av landstingsmän regleras frågor om röst­

rätt vid landstingsval, om valbarhet till landstingsman, om mandatperio­

der samt om antal landstingsmän och valkretsindelning.

Bestämmelserna om landstinget avser i huvudsak ordning och plats för

landstingsmöte, kungörelse om landstingsmöte, förfarandet när landstings­

man avgår eller har förfall, val av presidium, närvarorätt, jäv, anhängig-

inte vara en färdig produkt utan en utvecklingslinje, framhåller utrednings­

mannen.

Storlandstingskommunens särprägel i förhållande till andra landstings­

kommuner betingas av att särskilda samverkansfrågor sålunda avses bli

lösta, framhåller utredningsmannen. Härtill kommer att storlandstingskom­

munens verksamhet kommer att bli av eu helt annan omfattning än övriga

landstingskommuners.

Vad som anförts nu talar enligt utredningsmannens mening för att en

särskild författning bör gälla för storlandstingskommunen. Utrednings­

mannen erinrar vidare om ett uttalande av kommunallagskommittén i

dess betänkande IV med förslag till landstingslag m. m. (SOU 1952: 4S)

som låg till grund för LL. Kommittén anförde där att om man skulle ge

den s. k. storlandstingslinjen företräde, en speciell lagstiftning skulle be­

hövas med hänsyn till såväl storlandstingets uppgifter som reglerna för

dess sammansättning. Lösningen av storlandstingets författningsfråga syn­

tes därför enligt kommitténs mening inte kunna öva något inflytande på

den framtida utformningen av landstingslagen. Utredningsmannen har un­

dersökt möjligheterna att komplettera LL med en särskild avdelning eller

med några kapitel som skulle innehålla bestämmelser för den nya kom­

munbildningen. Behovet av särregler hänför sig till landstingskommunens

kompetens, valsystemet, beredningen av ärenden hos landstinget, förvalt­

ningsutskottets kompetens, delegationsreglerna, de heltidsengagerade för­

troendemännens ställning, drätselbestämmelserna in. m. Att ett behov av

särregler på dessa områden föreligger beror på att LL, som kommunal­

lagskommittén sagt, inte utformats med beaktande av storlandstingsför-

hållandena. 1965 års ändringar i LL har inte heller i nämnvärd utsträck­

ning medfört en anpassning till landstingskommunal verksamhet av den

omfattning som nu är i fråga. Det nya landstinget beräknas komma att

arbeta kontinuerligt med regelbundet återkommande sammanträden sprid­

da över hela kalenderåret. Reglerna för landstingskommunens organisation

och verksamhet måste anpassas härefter. LL:s regler utgår alltjämt från

mönstret med ett varje höst återkommande landstingsmöte.

Genom att ge en särskild lag för storlandstingskommunen vinner man

att regleringen blir överskådlig på ett helt annat sätt än om en mångfald

undantags- och hänvisningsstadganden ges. En sådan överskådlighet är

angelägen bl. a. med hänsyn till det stora antal förtroendemän och tjäns­

temän, som kommer att handskas med författningsbestämmelserna. Frå­

gor, som inte är av principiell natur, kan i en fristående författning lösas

mera obundet efter vad som synes lämpligast från funktionssynpunkt. Ge­

nom att utarbeta en fullständig författning får man också möjlighet att

förenkla vissa bestämmelser och att nå en i språkligt avseende tidsenlig

utformning av lagreglerna.

Att storlandstingskommunen är en landstingskommun, fortsätter ut­

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

16

verka bedömningen av storlandstingets kompetens redovisas. Kommunal­

fullmäktige i Täby anser att förslag till författning för storlandstinget bör

anstå tills fullständigt underlag i form av slutförda utredningar föreligger

beträffande vilka primärkommunala uppgifter som bör överföras till stor­

landstinget.

Övriga remissinstanser föreslår ändringar och preciseringar i utrednings­

mannens förslag, i vissa fall av betydande omfattning.

I fråga om förslagets allmänna utformning uttalar stadsfullmäktige i

Stockholm att det presterats en god analys av de olika frågeställningar som

skulle lösas. Författningsförslaget är väl ägnat att utgöra den rättsliga

grundvalen för stadens och landstingskommunens samgående.

Stockholms läns landsting anför att förslaget inrymmer väsentliga av­

vikelser i principiellt hänseende från gällande lag. Sålunda görs avsteg

från den för LL grundläggande principen att landstingskommunerna har

betydande frihet att själva besluta om sina verksamhetsformer. Den över­

syn som år 1965 ledde till ändringar i LL utgick ifrån en grundsyn om så­

dan frihet och länsdemokratiutredningens betänkande Förvaltning och

Folkstyre (SOU 1968:47) har samma principiella utgångspunkt. Anmärk­

ningsvärd är vidare den ofta deklarerade uppfattningen att LL:s regler

alltjämt skulle utgå från mönstret med ett landstingsmöte varje höst och

att LL inte skulle ge utrymme åt en landstingskommunal verksamhet av

den storlek och art som det blir fråga om för storlandstingskommunens

del. Denna uppfattning går stick i stäv med vad som kan utläsas av för­

arbetena till 1965 års lagändringar och saknar stöd i LL:s nuvarande

lydelse. Förslagets bestämmelser om landstingets och dess lednings orga­

nisation är avsevärt mer detaljerade än motsvarande bestämmelser i LL.

De bygger till synes i betydande utsträckning på de för Stockholms stad

gällande bestämmelserna. Också länsstyrelsen i Stockholms län och Svens­

ka landstingsförbundet har uppfattningen att man för ifrågavarande lands­

tingskommun liksom för andra landstingskommuner bör undvika detalj­

regler som binder organisationen och i stället låta landstinget självt reg­

lera förhållandena ⁱ arbetsordning e. d. Landstingsförbundet

framhåller

att det hittills ansetts främja en positiv utveckling av landstingsverksam­

heten att landstingen själva fått gestalta sin förvaltningsorganisation efter

sina speciella förutsättningar. Någon anledning att bryta mot denna prin­

cip finns inte.

Att bestämmelserna för den utvidgade landstingskommunen ges i en

särskild lag tillstyrks av åtskilliga remissinstanser. Stadsfullmäktige i

Stockholm erinrar om att det under utredningsarbetet i storlandstingsfrå-

gan, liksom i tidigare diskussioner om en stor sekundärkommun för stock­

holmsregionen, har förutskickats att en särskild lagreglering kunde visa

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

18

inte har någon saklig innebörd, kan detta förorsaka onödiga tolkningssvå-

righeter. Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet samt

kommunalfullmäktige i Västerhaninge och Österlianinge, vilka också betonar

att tolkningssvårigheterna kan bli särskilt påtagliga när det gäller en lag­

stiftning med vilken stora grupper av förtroendemän och tjänstemän med

erfarenhet från tillämpningen av nu gällande lagar kommer i beröring.

Enligt Svenska landstingsförbundets mening bör förslagen i den mån de

bör föranleda bestämmelser i lag kunna genomföras genom ändring i LL.

Beslut av statsmakterna och landstingens egna initiativ kan komma att

föranleda en revidering av LL. En exklusiv författning för Stockholms

läns landsting kan med hänsyn härtill endast motiveras av tidsskäl. Kom­

mer en sådan författning till stånd bör den därför ges en provisorisk ka­

raktär. En del av förslagen bör dock kunna leda till generella ändringar

och inarbetas i en moderniserad LL. Kommunalfullmäktige i Västerha­

ninge tillstyrker av dessa skäl den särskilda lagen som ett provisorium i

avvaktan på eu allmän översyn av LL. Landstinget anför att de ändringar

i förhållande till LL som oundgängligen behövs för den utvidgade lands­

tingskommunens verksamhet är mycket få och hänförliga till frågor om

antalet landstingsledamöter, valkretsindelningen i Stockholm och fördel­

ningen av mandaten på valkretsarna. Flera av förslagen i övrigt bl. a.

åtskilliga av förslagen beträffande landstingskommuns drätsel bör också

genomföras. Men i fråga om dessa bör i första hand övervägas om de

inte bör leda till ändringar i LL med generell tillämplighet. Landstinget

vill oavsett det anförda inte motsätta sig en speciell författning för den

utvidgade landstingskommunen, om statsmakterna finner praktiska skäl

tala för en sådan lösning i stället för ett inarbetande av de nödvändiga

bestämmelserna i LL. Länsstyrelsen anser att starka skäl talar för att

lagstiftning i fråga om visst slag av myndigheter inte uppdelas på olika

författningar och erinrar om att verksamheten inom länsstyrelsen i Stock­

holms län regleras av länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)

trots att länsstyrelsens organisation och arbetsformer avviker från övriga

länsstyrelsers. Länsstyrelsen anser det angeläget att man håller fast vid

att den utvidgade landstingskommunen i Stockholms län utgör en lands­

tingskommun och detta talar för att de särskilda regler som behövs in­

förs i LL. Vissa av de föreslagna bestämmelserna är av den beskaffen­

heten att de med fördel synes kunna tillämpas på landstingskommunerna

i allmänhet. De avvikelser från LL som föreslagits från språklig synpunkt

kan vara önskvärda också i LL. Länsstyrelsen anser emellertid att frågan

om formen för den utvidgade landstingskommunens författning inte kan

ha principiell betydelse utan att den bör bedömas främst från lagstiftnings-

tekniska synpunkter. Att överskådlighet och hanterlighet bör vara avgö­

rande för den form man ger författningsbestämmelserna framhålls av

stadsfullmäktige i Lidingö och kommunalfullmäktige i Västerhaninge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

19

Avvisande till en särskild lag ställer sig — i mer eller mindre bestämd

form — stadsfullmäktige i Djursholm och Sigtuna samt kommunalfull­

mäktige i Boo, Ekerö, Grödinge, Gustavsberg, Huverö, Knutby, Märsta,

Turinge, Tyresö, Vallentuna och Värmdö. Det framhålls bl. a. att några

övertygande skäl inte lagts fram för att inte LL efter viss omarbetning

skulle kunna användas för den utvidgade landstingskommunen. Det sägs

vidare att de föreslagna bestämmelserna inte generellt är så entydiga och

lättillgängliga att de kan tillämpas helt självständigt utan att jämförelser

behöver göras med LL. Om särlagstiftning undviks kan gjorda tolkningar

och skapad praxis inom LL:s område utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala

indelningen, m. m.

Gällande rätt m. m.

Enligt 1 § första stycket LL utgör varje län en landstingskommun. Från

denna regel ges i andra stycket vissa undantag. Fanns vid LL:s ikraft­

trädande inom ett län flera landstingskommuner eller stad som inte till­

hörde landstingskommun, skall därvid förbli om inte annat bestäms en­

ligt 2 §. Med denna undantagsbestämmelse åsyftades dels de två lands­

tingskommunerna i Kalmar län, dels städerna Göteborg, Malmö, Norr­

köping, Gävle och Hälsingborg (jfr prop. 1954: 119 s. 56). Stockholms stad

stöd utanför länsindelningen vid tillkomsten av LL. Sammanläggningen

av Stockholms stad och Stockholms län den 1 januari 1968 föranledde

ingen ändring i 1 § LL.

I 2 § 2 mom. LL sägs att stad som inte tillhör landstingskommun äger

inträda i sådan kommun om samstämmiga beslut därom fattas av staden

och landstingskommunen. Kungl. Maj :t får också besluta om stads inträ­

de i landstingskommun, om synnerliga skäl föreligger.

Om stad skall inträda i landstingskommun bestämmer Kungl. Maj :t en­

ligt 2 § 3 mom. LL tiden för inträdet och meddelar övriga i ärendet er­

forderliga föreskrifter. Härutöver ges inga regler i LL för sådan indelnings-

ändring.

Ändring i den primärkommunala indelningen är reglerad genom KIL.

I 2 § anges vilka former av kommunala indelningsändringar som kan före­

komma. Innebörden av paragrafen är följande. Nybildning av kommun före­

ligger bl. a. när två eller flera hela landskommuner läggs samman till en

kommun. Alla kommuner som ingår i sammanläggningen upplöses. Ett an­

nat fält av indelningsändring är när ett område förs över från en kommun

till en annan. I sådana fall består båda kommunerna efter ändringen. Läggs

stad eller köping samman med en eller flera landskommuner betecknas

detta inte, som vid sammanläggning av enbart landskommuner, som nybild­

ning. I stället anses staden eller köpingen bestå medan övriga kommuner

upplöses. Kungl. Maj :t har tidigare i år beslutat proposition till riksdagen

med förslag om införande av enhetlig kommunbeteckning, m. in. (prop.

1969: 63). Reformen avses träda i kraft den 1 januari 1971. Genomförs för­

slaget får det till konsekvens bl. a. att den sammanläggningsform kan an­

vändas som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall finnes

vara den lämpligaste oavsett vilken beteckning de kommuner som berörs av

ändringen haft.

Under tiden mellan förordnandet om primärkommunal indelningsänd-

ring och ändringens ikraftträdande utövas enligt 13 § KIL den kommu­

nala beslutanderätten enligt den nya indelningen. I fråga om angelägen­

het som avser kommunerna enligt den äldre indelningen skall dock denna

indelning följas tills den nya indelningen träder i kraft. Beslut som rör

bara de gamla kommunerna fattas alltså fram till indelningsändringens

ikraftträdande fortfarande av dessa, medan beslut som rör kommunen en­

ligt den nya indelningen fattas av denna.

Genom ändring år 1965 i KIL och tillkomsten av lagen den 3 december

1965 (nr 596) om kommunala sammanläggningsdelegerade (prop. 1965: 151,

KU 41, rskr 389) tillskapades ett särskilt organ — kommunala samman­

läggningsdelegerade — som företräder kommunen enligt den nya indel­

ningen under tiden mellan förordnandet om indelningsändring och änd­

ringens ikraftträdande. Sammanläggningsdelegerade utses alltid för ny­

bildad kommun och efter Kungl. Maj :ts prövning för annan kommun

som består efter indelningsändringen. Förordnande om sammanläggnings­

delegerade meddelas i det senare fallet i allmänhet när indelningsändringen

medför eu befolkningsförskjutning på minst 15—25 %.

Den princip för fördelningen av beslutanderätten som anges i 13 §

KIL är avgörande för vilka befogenheter som tillkommer det organ som

företräder kommunen enligt den äldre indelningen, nämligen de gamla

fullmäktige, och det organ som företräder kommunen enligt den nya in­

delningen, nämligen sammanläggningsdelegerade om sådana har utsetts.

Av betydelse för frågan om befogenhetsfördelningen är vidare 23 § KIL

som innehåller en särskild besvärsbestämmelse för sådana fall som nu

är i fråga. Enligt lagrummet kan beslut som har fattats av företrädare

för kommunen enligt den äldre indelningen angripas genom besvär om be­

slutet strider mot förutsättningarna för indelningsändringen eller avser

ärende som skäligen bör avgöras av kommunen enligt den nya indelningen.

Frågan om den praktiska tillämpningen av fördelningsprincipen i 13 §

KIL vid gränsdragningen mellan sammanläggningsdelegerades och de äldre

fullmäktiges kompetens behandlades i prop. 1965: 151. Föredraganden an­

förde härom bl. a.

Som jag har framhållit i min redogörelse för gällande rätt är det ofta

svårt att tillämpa fördelningsprincipen i 13 § KIL. Under förarbetena till

lagen gjordes en del uttalanden som jag har redogjort för tidigare. Dessa

uttalanden kan tjäna till viss ledning. I den departementspromemoria som

legat till grund för propositionen sägs i fråga om sammanläggningsdelege­

rades kompetens att delegerades viktigaste uppgift blir att fastställa utgifts-

och inkomststat samt förvaltningsorganisationen och vid behov allmän plan

för investeringsverksamheten i den nya kommunen. De skall också kunna

besluta taxor för kommunala avgifter, köpa och sälja fastigheter, ta upp

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

21

22

lån, ingå borgen och fatta beslut om reglementen för nämnder, verk och

tjänstemän hos den nya kommunen. Mot denna beskrivning av delegerades

uppgifter har jag ingen erinran. Över huvud taget skall delegerade enligt

vad som sägs i promemorian besluta i ärenden som kan få betydelse för

den nya kommunens ekonomi eller organisation i sådana fall när ställnings­

tagande inte kan anstå tills de nya fullmäktige träder till. Några remissin­

stanser har anmärkt att en sådan begränsning i sammanläggningsdelege-

rades kompetens inte kan föreskrivas. Jag delar denna mening i så måtto

att sammanläggningsdelegerade formellt har samma kompetens som de nya

fullmäktige skulle ha haft om de hade trätt till genast. Emellertid ligger

det i sakens natur att många ärenden lämpligen bör avgöras av fullmäktige

i stället för av sammanläggningsdelegerade. Avgöranden som är av stor vikt

och sträcker sina verkningar långt fram i tiden och som kan anstå utan

olägenhet tills indelningsändringen har trätt i kraft bör enligt min mening

avgöras av de nya fullmäktige, som utgör en mera fullödig representation

för den ändrade eller nybildade kommunen.

I ett remissyttrande har satts i fråga om kommunen enligt den nya in­

delningen har rättskapacitet innan indelningsändringen har trätt i kraft.

Enligt min mening är det alldeles givet att så är fallet. Så snart förordnan­

de om indelningsändring har meddelats och den ändrade eller nybildade

kommunen har ett organ som företräder den, t. ex. sammanläggningsdele­

gerade, kan kommunen förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Förordnande att nyval av fullmäktige samt styrelse och övriga nämnder

i kommunen enligt den nya indelningen skall hållas innan indelningsänd­

ringen träder i kraft meddelas i vissa fall. Träder indelningsändringen i

kraft vid årsskifte efter ordinarie kommunalval meddelas dock inget för­

ordnande om nyval. Det ordinarie valet får då utan särskilt förordnande

avse kommunerna enligt den nya indelningen.

Reglerna om kommunala sammanläggningsdelegerade innebär i huvud­

sak följande. Föreskriver Kungl. Maj :t att beslutanderätten i kommun skall

utövas av sammanläggningsdelegerade, skall Kungl. Maj :t fastställa anta­

let delegerade och suppleanter för varje kommun som berörs av indelning­

en. Är kommunerna ense om antalet delegerade och suppleanter och inne­

bär detta att minst eu delegerad och en suppleant skall utses för varje kom­

mun, skall antalet fastställas i enlighet härmed (1 § lagen om kommunala

sammanläggningsdelegerade). Delegerade och suppleanter för varje kom­

mun utses av kommunens fullmäktige. Valbar är den som är fullmäktig

i kommunen. Valet kan vara proportionellt (2 §). Lagen innehåller vidare

bestämmelser om sammanläggningsdelegerades sammanträden, som i allt

väsentligt motsvarar IvL:s regler om fullmäktiges sammanträden, och om

beredning och verkställighet av delegerades beslut, som i huvudsak stäm­

mer överens med motsvarande regler i KL. Enligt 19 § skall de kommuner

som berörs av indelningsändringen tillhandahålla medel för delegerades

verksamhet med fördelning i förhållande till kommunernas skatteunderlag.

KL:s bestämmelser om besvär äger motsvarande tillämpning på talan mot

beslut av delegerade eller något av dess beredande eller verkställande organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr i 12 år 1969

Talan får föras inte bara som enligt KL av kommunmedlem utan också av

kommun som berörs av indelningsändringen.

Vid ändring i den kommunala indelningen måste en reglering ske av de

berörda kommunernas ekonomiska mellanhavanden. Härom ges regler i

KIL. Enligt dessa regler och praxis i anslutning därtill regleras förhållan­

dena på det sättet att Kungl. Maj :t i samband med beslutet om indelnings­

ändringen fastställer en ekonomisk uppgörelse som redovisas i sina huvud­

drag i ärendet. Enligt förarbetena till 2 § 3 mom. LL (prop. 1954: 119 s. 59)

bör KIL :s bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena

tillämpas analogivis vid stads inträde i landstingskommun. Sker införli­

vandet genom samstämmiga beslut torde besluten innefatta även en upp­

görelse om de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig in-

förlivning lär man enligt förarbetena kunna räkna med en medverkan från

kontrahenternas sida när det gäller den ekonomiska regleringen. Kungl.

Maj :t bör äga att med de jämkningar och kompletteringar som behövs fast­

ställa de uppgörelser som träffas, heter det i förarbetena.

Efter LL:s ikraftträdande har Gävle, Hälsingborg och Norrköping inträtt

i landstingskommun. I alla fallen förelåg samstämmiga beslut om inträ­

det och Kungl. Maj :t fastställde i samband med förordnandet om inträdet

av parterna träffade uppgörelser om de ekonomiska mellanhavandena. I

samband med förordnandet om Norrköpings inträde i Östergötlands läns

landstingskommun, som skedde den 1 januari 1967, föreskrev Kungl. Maj :t

för tiden mellan förordnandet om inträdet och ikraftträdandet bl. a. att

landstingets förvaltningsutskott skulle medverka till att fyra ledamöter av

stadsfullmäktige som fullmäktige utsåg skulle få delta i förvaltningsutskot­

tets sammanträden med rätt för dem att delta i överläggningarna men ej i

besluten och att stadens styrelse skulle medverka till att fyra av landstinget

utsedda landstingsmän skulle få på motsvarande sätt delta i styrelsens

sammanträden vid behandling av ärenden av landstingskommunal beskaf­

fenhet eller eljest av betydelse för indelningsändringen. Nya val av ledamö­

ter och suppleanter i landstingskommunens styrelse samt nämnder och di­

rektioner skulle enligt föreskrifterna förrättas så snart som möjligt efter

indelningsändringens ikraftträdande.

Länsindelningsutredningen som i betänkandet Ny länsindelning (SOU

1967: 23) föreslagit en genomgripande ändring i länsindelningen och där­

med i den landstingskommunala indelningen har lagt fram förslag till lag

om landstingskommunala sammanläggningsdelegerade. Enligt förslaget

skall Kungl. Maj :t i samband med förordnande om ändring i den lands­

tingskommunala indelningen kunna föreskriva att beslutanderätten i lands­

tingskommunen enligt den nya indelningen skall utövas av sammanlägg­

ningsdelegerade till dess indelningsändringen träder i kraft. Förslaget inne­

håller bestämmelser om utseende av sammanläggningsdelegerade, om dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

23

24

sammanträden, om beredning och verkställighet och om kostnader för dele­

gerades verksamhet samt om besvär. Bestämmelserna har i sak i allt vä­

sentligt samma innehåll som motsvarande bestämmelser i lagen om kom­

munala sammanläggningsdelegerade. Den skillnaden föreligger dock att i den

mån reglerna i nämnda lag anknyter till KL reglerna i länsindelningsutred-

ningens förslag i stället anknyter till LL. I fråga om sammanläggningsdele-

gerades kompetens hänvisar utredningen i huvudsak till vad som sägs därom

i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade och i förarbeten till den

lagen.

Enligt 1 § lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund (KFL)

får kommuner sammansluta sig till kommunalförbund för att ombesörja

en eller flera kommunala angelägenheter. Kommunalförbund får också bil­

das av landstingskommuner eller av landstingskommun och stad, som inte

tillhör landstingskommun. Enligt 3 § utövas kommunalförbunds beslutan­

derätt av förbundets fullmäktige medan förvaltning och verkställighet till­

kommer förbundets styrelse och särskilt tillsatta nämnder. I 4 § föreskrivs

att för kommunalförbund skall finnas förbundsordning som skall innehålla

bestämmelser om bl. a. förbundets ändamål och medlemmar, förbundets

benämning och den ort där förbundet skall ha sitt säte, fullmäktiges antal

och det antal ledamöter i fullmäktige varje medlem skall utse, antalet leda­

möter och suppleanter i förbundets styrelse, medlems andel i förbundets

tillgångar och vad som i övrigt behövs för att ordna de ekonomiska förhål­

landena mellan förbundet och dess medlemmar samt särskilt villkor för

medlems utträde ur förbundet och för upplösning av förbundet. Skall för­

bundet ha hand om flera angelägenheter, skall i förbundsordningen anges

om särskilda nämnder skall finnas utöver styrelsen och hur förvaltningen

i sådant fall skall ordnas. Enligt 21 § skall länsstyrelsen fastställa förbunds­

ordningen efter prövning av att dennas bestämmelser inte strider mot lag

eller författning och av att det föreslagna förbundet medför allmänt gagn.

På grund av hänvisning i 5 § KFL till KL äger bl. a. KL:s bestämmelser

om fullmäktiges sammanträden i allt väsentligt motsvarande tillämpning på

förbundsfullmäktige. Härutöver ges i KFL vissa supplerande bestämmelser.

Sålunda föreskrivs i 6 § bl. a. att varje förbundsmedlem skall vara represen­

terad i fullmäktige. Enligt 7 § får till fullmäktig väljas endast ledamot av

förbundsmedlems fullmäktige. På kommunalförbunds styrelse och övriga

nämnder äger på grund av hänvisning i 12 § KFL till KL bestämmelserna

för kommuns styrelse och övriga nämnder motsvarande tillämpning.

Också I\L:s bestämmelser om kommuns drätsel och besvär äger i stort

sett motsvarande tillämpning på kommunalförbund (16 och 20 §§ KFL).

Besvär mot kommunalförbunds beslut får dock föras inte bara som i fråga

om kommuns beslut av kommunmedlem utan också av medlem i förbundet.

Kommunalförbund får enligt 27 § KFL upplösas, dels om det inträffat

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

25

förhållande som enligt förbundsordningen skall leda till att förbundet skall

upphöra med sin verksamhet, dels om sådana ändrade förhållanden inträtt

att antingen förbundsverksamheten inte med fördel kan fortsättas eller än­

damålet med förbundet lämpligare kan tillgodoses på annat sätt, dels om

i annat fall förbundsmedlemmarna är ense om att förbundet skall upplösas.

Länsstyrelsen prövar om skäl för upplösning föreligger (29 §). Medlem

får enligt 23 § utträda ur kommunalförbund om förhållande inträffat som

enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde eller som enligt 27 §

kan föranleda förbundets upplösning. Medlem får också utträda om övriga

medlemmar samtycker till det. Länsstyrelsen prövar fråga om medlems ut­

träde (25 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Utredningsmannen

Utredningsmannen erinrar om att vid tidpunkten för Stockholms stads

och landstingskommunens beslut om samgående i en storlandstingskommun

staden stod utanför länsindelningen. Att sammanläggningen av staden och

länet till ett nytt län föregick samgåendet av staden och landstingskommu­

nen betingades bl. a. av praktiska skäl. I och med att staden fr. o. in. år

1968 ingår i länet kan emellertid i viss mån ha inträtt en förändring i de

formella utgångspunkterna för samgåendet.

I lagförslagets 1 § sägs att storlandstingskommunen för Stockholms län

är landstingskommun för länet. Benämningen storlandstingskommun moti­

veras av länets befolkningsmässiga storlek, uppgifternas mångfald och om­

fattning samt av de avvikelser som i övrigt finns i förhållande till andra

landstingskommuner. Det synes också motiverat att använda benämningen

eftersom denna under senare decennier allmänt använts i diskussionerna

om en stor sekundärkommun i stockholmsregionen. Benämningen används

inte i fortsättningen i författningstexten. För landstingskommunens repre­

sentativa organ används beteckningen landsting.

Vid framtida ändringar i den landstingskommunal indelningen som be­

rör storlandstingskommunen skall enligt förslaget Kungl. Maj:t meddela de

föreskrifter som behövs. För den nu förestående indelningsändringen före­

slås emellertid särskilda föreskrifter som tas in i övergångsbestämmelser

till den särskilda lagen.

Enligt utredningsmannen bör lagen träda i kraft den 1 januari 1971, dvs.

den dag då beslutet om bildandet av storlandstingskommunen enligt planer­

na skall träda i kraft. Beslutanderätten för storlandstingskommunen för ti­

den före lagens ikraftträdande bör enligt utredningsmannen regleras i över­

gångsbestämmelserna. Tre tänkbara sätt att reglera detta finns enligt ut­

redningsmannen. Ett sätt är att samstämmiga beslut fattas av nuvarande

26

landstingskommunal organ och av stadens organ men att det formella ansva­

ret för beslut i de angelägenheter som rör storlandstingskommunen bärs av

landstingskommunens organ. Ett annat sätt är att särskilda sammanlägg-

ningsdelegerade får beslutanderätten i de angelägenheter som rör storlands­

tingskommunen med undantag för val och eventuellt för beslut om budget,

arbetsordningar och frågor som handläggs av K SL. Slutligen kan tänkas att

staden och landstingskommunen flyttar över beslutanderätten i angelägen­

heter som rör storlandstingskommunen på kommunalförbund med undan­

tag för val, beslut om budget och eventuellt beslut om arbetsordningar.

Att lösa frågan om beslutanderätten på det förstnämnda sättet skulle en­

ligt utredningsmannen föra med sig risk för en för långdragen beslutspro­

cess. Stadens medverkan skulle inte bli säkerställd eftersom inga särskilda

författningsbestämmelser ges härom. En ordning med särskilda samman-

läggningsdelegerade skulle innebära både för- och nackdelar. Det skulle

emellertid föra med sig övervägande nackdelar från praktiska, tidsmässiga

och ekonomiska synpunkter att tillskapa ett särskilt organ av den storlek

som det skulle bli fråga om. Dessutom skulle vissa svårigheter uppstå att av­

gränsa delegerades kompetens både i förhållande till storlandstingskommu-

nens organ och till KSL och att reglera frågan om revision av delegerades

verksamhet. En ordning enligt vilken i stället ett kommunalförbund handhar

beslutanderätten skulle innebära att mer ändamålsenliga regler för finansie­

ring och revision blir tillämpliga. Ekonomiska uppgörelser mellan staden

och landstingskommunen skulle successivt kunna ske över förbundet. När

förbundet upplöses torde slutlig avräkning behöva ske endast gentemot sta­

den. Organ som i dag handhar storlandstingsfrågor kan inordnas i ett så­

dant förbund. Om staden och landstingskommunen i stället för att bilda ett

nytt förbund använder sig av KSL med vissa justeringar av förbundsord-

ningen vinner man ytterligare fördelar. En etablerad organisationsform

finns, vilket bl. a. från organisations- och kostnadssynpunkt synes erbjuda

högst avsevärda fördelar. Dessa synpunkter väger särskilt tungt när det gäl­

ler en sammanläggning av sådan omfattning som det här är fråga om.

Utredningsmannen föreslår därför att frågor om storlandstingskommu­

nens blivande förhållanden — med vissa undantag som behandlas i det föl­

jande— före storlandstingslagens ikraftträdande skall avgöras genom sam­

stämmiga beslut av stadsfullmäktige i Stockholm och det nuvarande lands­

tinget varvid dessa skall äga uppdra åt kommunalförbund att besluta i så­

dana frågor. En föreskrift härom i övergångsbestämmelserna föreslås. De

frågor som sålunda skall ankomma på parterna att fatta samstämmiga be­

slut om anges i lagförslaget som frågor om landstingskommunens blivande

förhållanden. Härigenom avses att få till stånd en fördelning av beslutande­

rätten som överensstämmer med den som görs i 13 § KIL. Utredningsman­

nen förutsätter att frågor successivt kan föras över till ett sådant förbund.

I vad mån olika frågor skall föras över till storlandstingskommunen som

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

27

huvudman blir avgjort först efter hand. Skulle pågående utredningar göra

ytterligare frågor till angelägenheter för storlandstingskommunen, kan för-

bundsverksamheten senare utökas med övergångsuppgifterna också för så­

dana frågor. Fullmäktige i Stockholm och nuvarande landsting bör ha möj­

lighet att förbehålla sig avgörandet i vissa viktigare frågor. Avgörandet av

dessa frågor får då ske genom samstämmiga beslut. Vid överlämnande av

uppgifter till förbundet bör då uttryckligt undantag ske för klart bestämda

sådana frågor. Det kan nämligen måhända finnas frågor, som av ett eller

annat skäl inte lämpar sig för handläggning hos förbundet.

Som redan sagts föreslår utredningsmannen att vissa beslut för stor­

landstingskommunen skall fattas av det nyvalda landstinget redan innan

lagen träder i kraft. Dessa beslut avser 1971 års budget, vissa val samt an­

tagande av arbetsordning m. m. Dessa ärenden skall beredas i den ordning

som bestäms genom samstämmiga beslut av stadsfullmäktige i Stockholm

och det nuvarande landstinget. Val får ske utan beredning, I övrigt skall

vad som sägs i den särskilda lagen om landstinget och dess sammanträden

tillämpas på det nyvalda landstinget vid handläggningen av dessa ärenden.

Utredningsmannen föreslår en föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.

Vidare föreslår han en föreskrift om att den särskilda lagen skall beaktas

vid beslut om landstingskommunens förhållanden som träffas före den 1

januari 1971.

Kungörelse om första sammanträdet med det år 1970 valda landstinget

skall enligt förslaget till övergångsbestämmelser utfärdas av den av leda­

möterna som länsstyrelsen utser. Denne bestämmer tid och plats för sam­

manträdet samt är ordförande till dess landstinget vid sammanträdet för­

rättat ordförandeval för verksamheten under år 1970.

Uppdragen för ledamöter och suppleanter i det nuvarande landstingets för­

valtningsutskott och övriga nämnder skall enligt förslaget upphöra vid

utgången av år 1970. Stadsfullmäktige i Stockholm får besluta att uppdra­

gen för ledamöter och suppleanter i nämnder med uppgifter som efter den

1 januari 1971 tillkommer landstingskommunen skall upphöra vid utgång­

en av år 1970.

Utredningsmannen föreslår slutligen övergångsvis vissa särskilda besvärs-

bestämxnelser. Talan mot beslut av det nya landstinget skall enligt förslaget

få föras enligt de grunder och i den ordning som föreskrivs i den särskilda

lagen. Talan får föras av medlem av Stockholms stad och av den nuvarande

landstingskommunen. Mot beslut som fattas av Stockholms stad eller den

nuvarande landstingskommunen får talan vidare föras under åberopande

att beslutet strider mot förutsättningarna för indelningsändringen eller av­

ser angelägenhet som skäligen bort handläggas av företrädare för storlands­

tingskommunen. Rätt till sådan talan tillkommer Stockholms stad, den nu­

varande landstingskommunen eller dessa kommuners medlemmar.

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Remissyttrandena

Landstinget erinrar om att beslutet om det nya länet meddelades drygt ett

år efter landstingets och stadsfullmäktiges principbeslut år 1966 om sam­

gåendet i ett regionalt organ — som tills vidare skulle benämnas storlands­

tinget — med sikte på en sammanläggning den 1 januari 1971. Beslutet om

det nya länet medförde att LL i indelningshänseende blev fullt tillämplig

på samgåendet mellan staden och landstingskommunen. Landstinget anser

därför att det formella beslutet om samgåendet, sedan parterna fattat sam­

stämmiga beslut, skall ges av Kungl. Maj :t, som också skall meddela övriga

föreskrifter i ärendet. Det finns enligt landstingets mening inga formella

eller materiella skäl att konstruera en ny landstingskommun för Stock­

holms län. Också länsstyrelsen anser att samgåendet efter den ändrade

länsindelningen kan regleras enligt 2 § LL och i övrigt enligt samma metod

som vid övriga landstingsfria städers inträde i landstingskommunen. Stads­

fullmäktige i Djursholm samt kommunalfullmäktige i Gustavsberg, Haveri),

Vallentuna, Värmdö och Västerhaninge utgår likaledes från att det rör sig

om ett inträde av Stockholms stad i landstingskommunen.

Kommunalråttskommittén har en annan uppfattning och anför.

LL:s bestämmelser om stads inträde i landstingskommun avser — såsom

framgår av förarbetena till bestämmelserna — att vara en övergångsregel

som reglerar förhållandena för särskilt uppräknade landstingsfria städer.

Till dessa hör inte Stockholm som då stod utanför länsindelningen. Sam­

manföringen av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

måste väsentligen ses som ett led i omläggningen av länets kommunala för­

hållanden. Bl. a. med hänsyn till denna omläggning ansågs en smidigare

ordning nås om länsindelningsreformen fick föregå reformen beträffande

sekundärkommunerna. Det synes vid dessa förhållanden knappast vara

riktigt att anse berörda bestämmelser i LL formellt tillämpliga för Stock­

holms stads samgående med länets landstingskommun. Man torde därför

vara oförhindrad att söka andra former för genomförandet av samgåendet

än den LL och därtill ansluten praxis innefattar.

Kommittén anser att samgåendet bör regleras i enlighet med utrednings­

mannens förslag till övergångsbestämmelser. Dessa framstår enligt kommit­

tén som invändningsfria från kommunalrättslig synpunkt och uppbärs av

mycket starka praktiska skäl.

Frågan om den utvidgade landstingskommunen bör benämnas storlands­

tingskommun tas upp i särskilt yttrande av en ledamot av kommunal ätts -

kommittén och i Svenska kommunförbundets remissyttrande. I dessa ytt­

randen godtas att benämningen storlandstingskommunen tas in i lagtexten

men påtalas som en brist att någon definition av begreppet inte lämnas. Det

föreslås att en sådan ges genom att i lagtexten sägs att landstingskommunen

i Stockholms län är storlandstingskommun. Flera remissinstanser ifråga-

u

O

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

29

sätter doek om benämningen bör förekomma i lagtexten. Två ledamöter av

kommunalrättskommittén betonar att någon i djupare mening principiell

skillnad mellan den utvidgade landstingskommunen och övriga landstings­

kommuner inte är avsedd och att ett införande i författningen av benäm­

ningen storlandstingskommunen skulle vara ägnat att skymma blicken för

detta förhållande. Benämningen ger vidare det felaktiga intrycket att stor­

landstingskommunen är ett begrepp som finns definierat på annat håll än

i den föreslagna författningen eller i annan författning. Liknande synpunk­

ter anförs av länsstyrelsen, stadsfullmäktige i Djursholm samt kommunal­

fullmäktige i Botkyrka och Västerhaninge. Avvisande till att benämningen

tas in i lagtexten ställer sig också kammarkollegiet, landstinget, stadsfull­

mäktige i Lidingö, kommunalfullmäktige i Huddinge, Knivsta, Tyresö och

Österhaninge samt kommunalnämnden i Märsta.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Den landstingskommunala kompetensen in. m.

Gällande rätt

Kompetensreglerna

Enligt 4 § LL får landstingskommun själv vårda sina angelägenheter av­

seende hälso- och sjukvård, undervisning, socialvård, jordbrukets och andra

näringars utveckling med mera dylikt i den mån det inte enligt annan för­

fattningsbestämmelse ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisas i

paragrafen till vad som är särskilt föreskrivet om vissa landstingskomnm-

nala angelägenheter.

För primärkommuns kompetens ges motsvarande bestämmelse i 3 § KL

och 3 § KLS. Dessa bestämmelser skiljer sig från LL:s kompetensbestäm­

melse — förutom i att där talas om kommun i stället för landstingskom­

mun — i att de inte innehåller någon exemplifiering av kommunens ange­

lägenheter.

Den primärkommunala kompetensregeln fick sin nuvarande utformning

år 1948. Dessförinnan hette det att kommun fick själv vårda sina gemen­

samma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Genom ändringen sked­

de en inte oväsentlig utvidgning av kommunens befogenheter. Bestämmel­

sen i dess nya lydelse bygger på principen att kommunala åtgärder skall

tillgodose allmänna, till kommunen knutna intressen. Kravet på ett gemen-

samhetsintresse ersattes alltså av ett krav på ett allmänintresse. Om det

med hänsyn till arten av ett visst ändamål anses vara ett allmänt intresse

att en kommun främjar ändamålet är kommunen berättigad härtill även

om åtgärden kommer bara en mindre del av kommunens område eller ett

mindre antal av dess medlemmar till godo. Ett visst mått av skälighetsbe­

dömning måste härvid läggas till grund för kompetensprövningen.

Genom att avfatta kompetensregeln som en generalklausul avsåg man en­

ligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns befogenhe­

ter till samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som även tidi­

gare präglat regeln blev ytterligare accentuerat. Uppgiften att närmare av­

gränsa området för kommunernas kompetens överlämnades liksom förut

åt rättspraxis.

Gällande kompetensbestämmelse för landstingskommun tillkom genom

LL. Därvid anpassades bestämmelsen till motsvarande bestämmelse för pri­

märkommun. Enligt motiven innebär detta att landstingskommunens beslu­

tanderätt i princip omfattar sådana angelägenheter vilkas vårdande genom

landstingskommunens försorg framstår som berättigat från allmänna sam­

hälleliga synpunkter. Att en exemplifiering av uppgifter som faller inom

31

kompetensen — liksom tidigare — knöts till den allmänna bestämmelsen

motiverades med att det inte förelåg lika stora svårigheter som i fråga om

primärkommunerna att ange arten och beskaffenheten av de angelägenhe­

ter som landstingskommunerna från allmän synpunkt bör få vårda. Att be­

hålla en sådan exemplifiering skulle enligt motiven vara av värde och skulle

inte behöva komma i strid med landstingskommunernas intresse av rörelse­

frihet (prop. 1954: 119 s. 70).

Frågan om avgränsningen av det landstingskommunala kompetensområ­

det i förhållande till primärkommunerna behandlades av kommunallags-

kommittén i det betänkande som låg till grund för propositionen med för­

slag till LL. Kommittén anförde härom följande vilket i huvudsak biträd­

des av föredragande departementschefen (prop. 1954: 119 s. 3 och 72).

I förhållande till primärkommunerna innebär stadgandet, att landstings­

kommun icke må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankom­

mer på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln i lagstift­

ningen för dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författningar.

Härvid är emellertid att märka att, såvida icke i särskild författning annat

angives eller kan anses vara förutsatt, landstingskommun torde vara oför­

hindrad att inom sitt område främja verksamhet av samma art som den,

vilken inom primärkommunernas områden ankommer på dessa. Sålunda

kan både landstingskommun och primärkommun understödja sådana än­

damål som enskild väghållning, landsbygdens elektrifiering och olika kul­

turella behov. Det av primärkommunerna bedrivna planeringsarbetet med

avseende å bebyggelsens ordnande, vatten- och avloppsanläggningar m. m.

torde kunna främjas av landstingskommun, t. ex. genom inrättande av ett

arkitektkontor, som tillhandagår primärkommunerna inom landstingskom­

munens område med utredningar och planförslag. Skillnaden i kompetens

de olika enheterna emellan avser sålunda deras verksamhetsområden i lo­

kalt hänseende. I enlighet härmed skall landstingskommuns åtgärder till­

godose intressen, som kan hänföras till denna. Detta hindrar emellertid

enligt kommitténs mening icke, att ett beslut av landstinget att främja ett

speciellt ändamål avser viss eller vissa delar av landstingskommunens om­

råde, blott beslutet fattas under den givna förutsättningen att övriga delar

av landstingskommunen under motsvarande betingelser kan åtnjuta samma

förmån.

Som nämnts görs i 4 § LL — liksom i 3 § KL och 3 § KLS — en hänvis­

ning till vad som är särskilt föreskrivet om vissa landstingskommunala

resp. primärkommunala angelägenheter. Särskilda bestämmelser om den

landstingskommunala resp. den primärkommunala kompetensen finns så­

lunda i ett stort antal lagar och andra författningar. Bestämmelserna är

utformade antingen så att de ger rätt att vidta vissa åtgärder men inte före­

skriver skyldighet härtill eller också så att de föreskriver skyldighet att

vidta vissa åtgärder. Föreskrivs sådan skyldighet är därmed klart att åtgär­

den faller inom kompetensen även om den inte omfattas av den allmänna

kompetensbestämmelsen.

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 112 år 1969

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Bestämmelser om besvär m. m.

Besvär över landstingskommuns beslut får föras hos Kungl. Maj :t

av medlem av landstingskommunen. Besvär får grundas bara på att beslut

inte tillkommit i laga ordning, att det står i strid mot allmän lag eller annan

författning eller på annat sätt överskrider landstingskommunens befogen­

het eller att det kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orätt­

vis grund (78 § LL). Besvär prövas av Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Det

är i denna ordning som frågan om landstingskommuns kompetens kommer

under bedömande. Som synes innefattar besvärsprövningen bara en pröv­

ning av beslutens laglighet och inte av lämpligheten. Som framhållits i det

föregående inrymmer emellertid tillämpningen av kompetensbestämmel­

sen ett visst mått av skälighetsprövning.

För besvär över kommunala beslut gäller motsvarande bestämmelser.

Första besvärsinstans är dock länsstyrelsen (76 och 77 §§ KL).

Ärende anhängiggörs hos landstingskommuns beslutande organ

— landstinget — genom förslag av ledamot i landstinget, av något av lands­

tingskommunens förvaltande eller beredande organ, av Kungl. Maj:t eller

av länsstyrelsen (21 § 1 mom. LL).

Utredningsmannen

Landstingskommunens kompetens

Utredningsmannen anför att enligt de principiella riktlinjer för samgåendet

i eu storlandstingskommun som staden och landstingskommunen antagit

skall den nuvarande landstingskommunen med sin verksamhet uppgå i

storlandstingskommunen som tar över dels Stockholms stads landstings-

uppgifter, dels traditionellt primärkommunala uppgifter om behov av re­

gionala lösningar finns. All traditionell landstingsverksamhet bör emeller­

tid inte utan vidare hänföras till storlandstingskommunen. Storlandstings­

verksamheten bör kunna byggas ut successivt. Uppgifter skall också senare

kunna övergå från storlandstingskommunen till primärkommunerna.

Riktlinjerna kan enligt utredningsmannen anses ange en faktisk kompe­

tensfördelning som kan avvika från vad som eljest gäller i fråga om rela­

tionerna landstingskommun—primärkommun. Vidare eftersträvas en ökad

flexibilitet i kompetensfördelningen.

Ställningstagandet till storlandstingskommunens kompetens bör ske med

utgångspunkt i bl. a. de för stockholmsregionen speciella förhållandena.

Dessa består i att centralortens influensområde är vidare, urbaniseringen

intensivare och mer homogen och den kommunala verksamheten mer om­

fattande och samverkansinriktad än inom någon annan region. Regionala

lösningar behövs oftare och kan lättare förverkligas i stockholmsregionen

än på andra håll. Önskemålen om en från gängse mönster avvikande upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

33

giftsfördelning har därför fog för sig. Också strävandena efter större flexi­

bilitet är motiverade med hänsyn till särförhållandena. Härtill kommer

skäl som hänger samman med svårigheterna att i ett sammanhang ge full

och definitiv bredd åt storlandstingsverksamheten. Hela organisationen är

ny. Utredningar, förberedelser och överenskommelser måste föregå över­

tagande av varje uppgiftsområde. Praktiska skäl talar därför för regler,

som medger en utbyggnad i etapper.

Enligt utredningsmannens mening skulle det knappast vara helt omöj­

ligt att använda LL:s kompetensbestämmelse också för storlandstingskom­

munens del. Bestämmelsen ger ett betydande utrymme för en anpassning.

Det skulle alltså i och för sig vara tänkbart att låta LL:s kompetensbestäm­

melse gälla oförändrad och lita till en anpassning av praxis till storlands-

tingsförhållandena. Anpassningen skulle emellertid ta lång tid under vilken

viss osäkerhet skulle råda. Den situation som uppkommit genom storlands­

tingskommunens bildande var inte aktuell vid tillkomsten av bestämmel­

sen. Många frågor som är betydelsefulla för storlandstingskommunen är

därför inte belysta i förarbetena. Det torde vara att föredra att inför stor­

landstingskommunens nya uppgifter kunna lita till riktlinjer som angetts

i ett sammanhang av statsmakterna.

Utredningsmannen diskuterar i anslutning till de riktlinjer han förordar

för kompetensens avgränsning — vilka bl. a. innebär att storlandstingskom­

munen skall få ta över uppgifter som traditionellt är av primärkommunal

karaktär — om det skall krävas medgivande från fall till fall av Kungl.

Maj :t eller berörda primärkommuner för att storlandstingskommunen skall

få överta sådana uppgifter. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken på

en sådan ordning. Han erinrar därvid om att regionplaneringen kommer

att höra till storlandstingskommunens huvuduppgifter. Storlandstingskom-

munen kommer alltså att handha en betydelsefull prövning av vilka verk­

samhetsgrenar av regionalt intresse som bör särskilt utvecklas och till vilka

områden anläggningar o. d. bör lokaliseras. Med denna prövning bör också

följa ett inflytande över frågan i vilken utsträckning storlandstingskom­

munen skall vara huvudman för sådan verksamhet. Krav på medgivande

av primärkommuner för att storlandstingskommunen skall få ta över viss

verksamhet skulle föra med sig en alltför vidlyftig ordning. En bestäm­

melse om att det skall bero av Kungl. Maj :ts eller av primärkommuns pröv­

ning om viss angelägenhet skall handhas av storlandstingskommunen skulle

i hög grad innebära en inskränkning i nuvarande handlingsfrihet i fråga

om frivillig kommunal verksamhet.

Utredningsmannen föreslår därför att kompetensfrågan löses genom att

en ny kompetensbestämmelse ges i den särskilda lagen. Ingen annan änd­

ring i förhållande till LL:s kompetensbestämmelse föreslås dock än att

exemplifieringen av vilka angelägenheter som faller inom kompetensen tas

bort. Det väsentliga innehållet i den nya bestämmelsen föreslås komma till

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

34

uttryck genom uttalanden till ledning för tillämpningen som statsmakterna

gör i lagstiftningsärendet.

De riktlinjer som enligt utredningsmannen bör följas vid tillämpningen

är i huvudsak följande.

Till en början bör gälla att storlandstingskommunen skall ha samma

kompetens som övriga landstingskommuner. När det sedan gäller att be­

döma vilka ytterligare uppgifter som bör kunna handhas av storlandstings­

kommunen blir det knappast fråga om någon annan gränsdragning mellan

storlandstingskommunen och statliga organ än mellan andra landstingskom­

muner och. staten. Det blir i stället gränsdragningen i förhållande till pri­

märkommunerna som tilldrar sig ett av särförhållandena betingat intresse.

Vid bedömningen av om en uppgift bör ankomma på storlandstingskom­

munen får hänsyn tas till bl. a. i vad mån en insats når ut över regionen.

När intresset av en insats hänför sig till landstingskommunens hela område

bör man kunna utgå från att en åtgärd är i princip tillåten. Insatser bör

emellertid i princip vara tillåtna också om inte hela men en alldeles över­

vägande del av området har intresse av landstingskommunal verksamhet.

Avser en åtgärd endast en begränsad del av området bör den i stället an­

komma på primärkommunen. Vid denna bedömning är det inte främst om­

rådets storlek som är avgörande utan relationerna i befolkningstal. Beaktas

måste emellertid också om ett större eller ett mindre antal primärkommu­

ner kommer att ställas vid sidan av de landstingskommunala insatserna.

Frågor om behov och nytta får avgöras i stort och ur vida synvinklar.

Intresseintensiteten kan variera. Även ett rätt uttunnat intresse måste kunna

medräknas som underlag för en insats. I fråga om exempelvis den kollektiva

trafiken kan sägas att intresset är koncentrerat till själva huvudstadsregionen

med ett avtagande intresse i regionens gränsområden. Inte ens i ytterområ­

dena kan emellertid intresset sägas vara helt borta. I fråga om t. ex. kom­

munalteknisk verksamhet och insatser på fritidsverksamhetens område är

det alldeles klart att en anläggning, som avser hela områdets behov, kan

vara landstingskommunal. Även anläggningar för delar av området bör

emellertid kunna komma till i landstingskommunal regi, om behov av mot­

svarande anläggningar redan finns eller håller på att aktualiseras i övriga

kommundelar. En förutsättning bör då vara att dessa behov kan fortlö­

pande tillgodoses genom utbyggda insatser från landstingskommunens sida.

Den första insatsen kan då närmast ses som en etappinsats i en kontinuer­

lig, sammanhållen utbyggnad och samordning. Ett verksamhetsområde synes

däremot inte vara moget för landstingskommunala insatser, om intressetill­

växten och utbyggnaden bedöms ta alltför lång tid. Insatser av storlands­

tingskommunen för ett område bör sålunda i princip inte komma i fråga,

om motsvarande insatser för övriga områden saknar all aktualitet. Om kom­

munal verksamhet är och för överskådlig framtid kommer att vara ett del-

Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1969

35

områdesintresse, måste insatserna lämpligen ske genom primärkommunerna

var för sig eller i inbördes samverkan.

Sådana bedömningar från rent kvantitativa synpunkter som angetts

nu måste kombineras med bedömningar från andra synpunkter. Sålunda

får hänsyn las till om samlade, regionala lösningar i landstingskommunal

regi liar klara företräden från servicesynpunkter och med hänsyn till

ekonomiska och förvaltningsmässiga förhållanden. Härvid får bl. a. effek­

tivitetssynpunkter vägas mot intresset från andra synpunkter av fortsatta

insatser med lokalt huvudmannaskap. De kommunmedlemmar, som be­

tjänas av viss insats, kan sålunda ibland ha särskilt intresse av att verk­

samheten handhas av lokalt organ. Med hänsyn till storlandstingskom­

munens betydande resurser kan ett överförande av viss uppgift till stor­

landstingskommunen innebära att större områden ges en service som f. n.

endast de större primärkommunerna kan ge. En sådan möjlighet att höja

standarden måste naturligtvis kunna tillmätas vikt, även om höjningen

kanske blir märkbar endast för begränsade områden. Möjligheterna till

stordrift — kanske med en eller några få anläggningar — bör kunna till­

varatas och ge ökad service och standard utan ökade kostnader eller ge en

ökad teknisk standard som anses eftersträvansvärd. Fördelar kan vinnas

genom att storlandstingskommunens förvaltningsresurser kan utnyttjas.

Särskilt kan detta bli fallet i fråga om verksamhet som har samband med

uppgifter som storlandstingskommunen redan ombesörjer. Svårigheter att

etablera och driva ett interkommunalt samarbete mellan ett stort antal pri­

märkommuner kan utgöra ett särskilt skäl att göra en angelägenhet till

landstingskommunal. I särskilda fall bör alltså ekonomiska och förvaltnings­

mässiga hänsyn kunna föranleda att de kvantitativa kraven kan sättas något

lägre.

Utredningsmannen förutsätter att ett övertagande av uppgifter inom ett

verksamhetsområde där primärkommunala engagemang förekommer skall

föregås av överläggningar mellan storlandstingskommunen och berörda

primärkommuner och att en ömsesidig anpassning eftersträvas. Storlands-

tingskommunen måste vara beredd att i rimlig utsträckning överta anlägg­

ningar o. d. som kan bli överflödiga i kommunerna. Detta gäller naturligt­

vis främst anläggningar som kan komma till nytta i storlandstingskommu­

nens verksamhet. Också annars bör emellertid en inlösen kunna vara skälig,

t. ex. om en anläggning av tekniska eller ekonomiska skäl visserligen läggs

ned men i och för sig har god standard och en beaktansvärd återstående

livslängd. Tar storlandstingskommunen hand om en verksamhet som inte

når landstingskommunens alla delar kan det knappast komma i fråga att

landstingskommunen skall vara skyldig att kompensera medborgarna i de

inte gynnade områdena. Till grund för den nya landstingskommunal bild­

ningen ligger nämligen strävanden till samarbete och starka önskemål att

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

36

finna goda lösningar till fördel för gemenskapen inom regionen. Om något

eller några områden av landstingskommunen inte får samma utbyte av viss

verksamhet, måste man räkna med att dessa områden kan bli i högre grad

tillgodosedda genom andra landstingskommunal åtgärder. Dessa möjlig­

heter ökar när den storlandstingskommunala verksamheten är väl utbyggd

och allsidig. Om däremot primärkommuner i inte gynnade områden nödgas

göra insatser motsvarande dem som landstingskommunen gör i övriga delar

av landstingskommunen, behövs särskilda lösningar. Sådana lösningar bör

komma i fråga också när viss — annars landstingskommunal — verksamhet

i ett område av något skäl finnes lämpligen böra handhas av primärkommun.

Skattedifferentiering är inte en lösning som kan övervägas. Det synes där­

emot __bl. a. för att inte »dubbel skatt» skall uttas — berättigat att stor­

landstinget bidragsvägen i fall som nu avses lämnar stöd åt primärkommu­

ner. Ekonomiskt kan sådana bidrag ha stort värde för primärkommunerna

men sakna nämnvärd betydelse i landstingsekonomin.

Initiativ- och besvärsrätt för primärkommun

Gränsdragningen mellan primärkommunalt och landstingskommunalt

blir särskilt betydelsefull vid kompetensbestämmelsens tillämpning, fram­

håller utredningsmannen. Ett väl fungerande samarbete mellan storlands­

tingskommunen och primärkommunerna blir nödvändigt bl. a. med hän­

syn till att storlandstingskommunen kommer att ha viktiga planeringsupp-

gifter. Utredningsmannen anser därför att det skulle vara fördelaktigt för

samarbetet och utvecklingen inom regionen om primärkommunerna fick

rätt att väcka förslag hos landstinget. Uppslag och synpunkter som ak­

tualiseras på primärkommunal nivå kunde då diskuteras där och sedan

av kommunen föras vidare till storlandstinget. Även om landstingen redan

nu säkerligen tar upp frågor som väckts från primärkommunalt håll skulle

en uttrycklig primärkommunal initiativrätt ge en bättre ordning än den

som står primärkommunerna till buds nu. Utredningsmannen föreslår där­

för att ärende skall kunna anhängiggöras hos landstinget genom framställ­

ning av primärkommun belägen inom storlandstingskommunens område.

Vad som har anförts nu talar enligt utredningsmannens uppfattning ock­

så för att primärkommunerna får samma rätt som medlem av storlands­

tingskommunen att anföra besvär över storlandstingskommunens beslut.

En besvärsrätt för primärkommunerna ger ökad precision åt kompetensbe­

stämmelsen när det gäller förhållandet mellan storlandstingskommunen

och primärkommunerna. Själva besvär sprocessen torde vinna på att primär­

kommun kan stå som part. Primärkommunerna har då goda möjligheter

att medverka till att utredningen och argumenteringen blir allsidig. Utred­

ningsmannen föreslår alltså att en sådan besvärsrätt skrivs in i den sär­

skilda lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

37

Remissyttrandena

Huvudlinjerna i utredningsmannens förslag till utformning av kompe­

tensbestämmelsen tillstyrks uttryckligen av kammarkollegiet, kommunal-

rättskommittén, stadsfullmäktige i Stockholm och storlandstingskommittén.

Förslaget lämnas utan erinran av tio kommuner.

Avvisande till förslaget ställer sig sjutton kommuner. Fem av dessa an­

ser att nuvarande regler beträffande kompetensfördelningen är godtag­

bara. De andra tolv anser att utredningsresultatet i denna del är otillräck­

ligt. Ytterligare fem kommuner anser, som tidigare sagts, att utrednings­

materialet är bristfälligt och hävdar på den grunden att någon lagstiftning

över huvud taget inte bör komma till stånd. Också Svenska landstingsför­

bundet anser att nuvarande regler i och för sig bör kunna tillämpas för den

utvidgade landstingskommunen medan landstinget finner frågan om en ut­

vidgad landstingskommunal kompetens böra övervägas i ett vidare sam­

manhang.

Andra lösningar än dem utredningsmannen angett föreslås av läns­

styrelsen, en ledamot av Icommunalrättskommittén och fjorton kommuner.

Kommunalrättskommittén anför att LL:s kompetensbestämmelser och

dess förarbeten inte står främmande för att vissa inte specialreglerade, tra­

ditionellt primärkommunala uppgifter som i och för sig kan anses mogna

för landstingskommunalt huvudmannaskap kan flyttas till sådan nivå.

Emellertid är det klart att nuvarande regler ger alldeles otillräcklig led­

ning för de kompetensspörsmål som därvid uppkommer. Utredningsman­

nens förslag till lösning av problemen står i överensstämmelse med gängse

lagstiftningsteknik i övriga kommunallagar. Kommittén biträder i allt vä­

sentligt vad som sägs i motiven till förslaget om innebörden av den nya

kompetensbestämmelsen.

Landstinget framhåller, att frågan om all utveckling av den landstings-

kommunala kompetensen på bekostnad av den primärkommunala är av

sådan vital betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang än det

förevarande. Frågan bör bli mera ingående belyst av alla berörda samhälls-

intressenter. Svenska landstingsförbundet anser att frågan om landstings­

kommuns kompetens bör övervägas inte bara för den utvidgade landstings­

kommunen i Stockholms län. Ett slopande av exemplifieringen i 4 § LL

kan motiveras också för andra landstingskommuner. En sådan åtgärd skul­

le inte bara vara motiverad av den faktiska utvecklingen utan också av vad

som gäller för primärkommunerna. Kommunalfullmäktige i Gustavsberg

anser att förslaget i fråga om kompetensen bör kunna överarbetas för even­

tuell lagändring avseende alla landstingskommuner. Kommunalrättskom­

mittén anför att det givetvis varit fördelaktigt om man i förevarande

sammanhang hade kunnat forma en enhetlig kompetens för samtliga lands­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

tingskommuner. Kompetensfrågan har emellertid ett intimt samband med

frågan om landstingskommunernas organisation. Reformer i organisato­

riskt avseende kräver att hänsyn tas till generella bedömningar av bl. a.

länsdemokratiutredningen och får behandlas av kommittén vid den på­

gående översynen av den kommunala kompetensen i allmänhet. I avvaktan

på denna bör man enligt kommitténs mening acceptera att de i utrednings­

mannens betänkande angivna riktlinjerna får gälla enbart för den ut­

vidgade landstingskommunen i Stockholms län. Också stadsfullmäktige i

Stockholm finner att man bör avvakta pågående och väntade statliga utred­

ningar och därav föranledda överväganden innan en strikt gränsdragning

i kompetensfrågan kommer till stånd. Blivande erfarenheter från storlands­

tingskommunens verksamhet bör därvid kunna belysa problematiken.

Behovet av klarare riktlinjer för kompetensfördelningen mellan den

utvidgade landstingskommunen och primärkommunerna betonas av åt­

skilliga remissinstanser.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller att vissa instanser inom Stock­

holms stads förvaltning, som uttalat sig om utredningsmannens förslag,

understrukit ett sådant behov. Enligt stadsfullmäktiges mening bör därför i

motiven till 4 § betonas att storlandstingskommunen inrättas för att om-

händerha de verksamhetsgrenar för vilka staden och landstingskommu­

nen enligt samstämmiga beslut anförtrott storlandstingskommunen huvud­

mannaskapet. Härutöver bör storlandstingskommunen ha möjlighet att

handha kommunala uppgifter, som är av klart kommunövergripande ka­

raktär. Dit torde exempelvis kunna räknas utförande och drift av anlägg­

ningar, som enligt regionplan skall betjäna många kommuner. Vidare bör

storlandstinget kunna ta upp eller genom bidragsgivning stödja verksam­

het med regional inriktning, där det föreligger ett utbrett intresse från

kommunernas sida att storlandstingskommunen engagerar sig. Också

landstinget anser att den utvidgade landstingskommunen bör ha hand om

dels verksamhet, som enligt överenskommelse vid samgåendet skall hand­

has av denna, dels uppgifter i övrigt som är av klart kommunövergripan­

de karaktär. Enligt stadsfullmäktige i Lidingö är de uppgifter som skall

ankomma på den nya regionala organisationen sådana som sammanhänger

med själva storstadsprocessen och de nya behov av och krav på institu­

tioner och anläggningar som denna ställer. En annan utgångspunkt för be­

dömningen av kompetensfrågan bör vara en uppdelning av uppgifterna i pla­

nerande och förvaltande. En landstingskommunal planering bör kunna

accepteras även inom områden där genomförande och förvaltning ligger

kvar hos primärkommunerna. Kommunalnämnden i Järfälla anser att ut­

redningsmannen i alltför hög grad betonat den kvantitativt-geografiska

synpunktens vikt vid bedömningen av frågan om landstingskommunens

kompetens. Kommunalnämnden anser för sin del att ekonomiska synpunk­

ter och samordningsskäl bör vara de avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

39

De remissinstanser som sålunda anfört synpunkter på riktlinjerna för

kompetensbestämningen anser att dessa riktlinjer bör komma till uttryck

när lagstiftningen antas.

Att bostadsförsörjningen är exempel på ett verksamhetsområde där det

blir särskilt nödvändigt med riktlinjer för kompetensfördelningen också

mellan storlandstingskommunen och primärkommunerna betonas från pri-

märkommunalt håll. Stadsfullmäktige i Lidingö anför att bl. a. bostadsfrå­

gorna hör till kärnan i den primärkommunala självstyrelsen. Stadsfullmäk­

tige är medvetna om att viss styrning och visst bistånd från regionalt håll

kan behövas men anser att dessa frågor bör lösas på sådant sätt att primär­

kommunernas kompetens bevaras. Liknande synpunkter anförs av kommu­

nalfullmäktige i Djurö, Salem, Täbg och Österhaninge samt av kommunal­

nämnden i Märsta.

Länsstyrelsen anför att i en landstingskommun med så avsevärt utvid­

gade befogenheter som det här gäller kommer att uppstå ett successivt

ökat medelsbehov, som skall tillgodoses skattevägen i konkurrens med pri­

märkommunernas och statsverkets motsvarande behov. Det är inte san­

nolikt att den nya landstingskommunens ökade anspråk på invånarnas

skattekraft kommer att medföra en motsvarande minskning av primär­

kommunernas. Länsstyrelsen anser det vara en allvarlig brist att de kon­

kurrerande kommunala utdebiteringsbehoven inte tillgodoses under ett

samordnat politiskt ansvar. Det sagda utgör ett vägande skäl för att starkare

än som skett fixera storlandstingskommunens kompetens i lagstiftningen.

Liknande synpunkter anlägger stadsfullmäktige i Solna, kommunalfullmäk­

tige i Täby och Ösmo samt kommunalnämnden i Järfälla.

Enligt stadsfullmäktige i Djursholm medför förslaget att gränserna för

den landstingskommunala kompetensen blir ytterst diffusa. Mot bakgrun­

den av att det är landstingskommunen som ensam har makt att bestämma

gränserna finns det betydande risk för att den primärkommunala själv­

bestämmanderätten i framtiden förlorar sitt reella innehåll. Stadsfullmäk­

tige anser därför att den föreslagna lösningen av kompetensfrågan inte är

godtagbar. Att klarare kompetensregler behövs understryks också av

stadsfullmäktige i Sigtuna och Östhammar samt kommunalfullmäktige i

Boo, Frötuna, Färingsö, Knivsta, Lyhundra, Salem, Tyresö, Värmdö och

Ösmo.

Länsstyrelsen finner att utredningsmannens förslag till riktlinjer i kom­

petensfrågan inte kan anses nöjaktigt tillgodose primärkommunernas in­

tresse att mera konkret få fastlagt vilka uppgifter storlandstinget är be­

hörigt att ha hand om. Länsstyrelsen fortsätter.

Det är inte bara angeläget i och för sig att söka förebygga motsättningar

i kompetensfrågan. Kommunerna bör i sitt praktiska handlande rimligen

ha möjlighet att förutse i vad mån ett landstingsengagemang på visst pri-

märkommunalt område kan vara att vänta eller ej. Ur rättstillämpnings-

40

synpunkt är det vidare otillfredsställande — för att inte säga helt oaccep­

tabelt -— att i primärkommunernas och i sekundärkommunens författningar

ha i stort sett likalydande kompetensregler. Även om man till äventyrs

skulle anse att det ur den enskilda kommunmedlemmens synvinkel är lik­

giltigt om viss verksamhet med skattemedel drivs primär- eller sekundär -

kommunalt, måste det anses främmande för svensk förvaltning att en rätts­

lig prövning av gränsdragningen i detta hänseende blir praktiskt taget ogör­

lig. Den möjlighet att gå in på nya frivilliga uppgifter, som kommunal- och

landstingslagarna erbjuder, kan visserligen redan nu sägas innebära viss

oklarhet på gränsområden men storlandstingets redan överenskomna och

i framtiden möjliga verksamhet på eljest primärkommunala områden med­

för att gränsfrågorna får en helt annan omfattning och innebörd än fallet

är så länge ett landsting håller sig till sitt traditionella område.

Enligt länsstyrelsens mening gör behovet av en klar gränsdragning det

nödvändigt att kompetensen bestäms genom en uttömmande uppräkning av

den utvidgade landstingskommunens arbetsområden. Senare tillägg till den­

na uppräkning blir då beroende av lagändring eller, vilket kan vara ett smidi­

gare förfaringssätt, av särskilt beslut av Kungl. Maj :t. Därvid kan primär­

kommunernas synpunkter inhämtas i förväg. Detta sätt att lösa gränsdrag-

ningsfrågan anser länsstyrelsen klart överlägset det föreslagna, vilket inne­

bär att tvistiga fält måste lösas besvärsvägen. För en lösning i överensstäm­

melse med den som länsstyrelsen angett uttalar sig stadsfullmäktige i Nacka

samt kommunalfullmäktige i Botkgrka, Dandergd, Djurö, Grödinge, Hud­

dinge, Västerhaninge och Österhaninge. Också kommunalfullmäktige i Upp­

lands Väsbg och kommunalnämnden i Märsta finner att en sådan lösning

bör kunna prövas bland andra.

Svenska kommunförbundet inser svårigheten att åstadkomma en klar

kompetensbestämmelse men finner det knappast tillfredsställande att kom­

petensreglerna i den nya lagen enbart genom motivuttalanden ges ett annat

innehåll än motsvarande regler i LL. En sådan synpunkt utvecklas ytterliga­

re av en av ledamöterna av kommunalrättskommittén. I ett särskilt yttrande

framhåller denne att enligt gällande kompetensregler en primärkommun för

sitt område och en landstingskommun för sitt får ägna sig åt den samhälle­

liga verksamhet som inte ankommer på annan. I förarbetena till LL uttalas

att en landstingskommun inte får främja intressen och behov, som skall till­

godoses av primärkommun enligt den allmänna kompetensregeln i lagstift­

ningen för dessa kommuner. Det är inte godtagbart att mot en sådan bak­

grund i förslaget ta upp LL:s regel i princip oförändrad och genom motiv­

uttalanden ge kompetensreglerna i de båda lagarna principiellt olika inne­

börd. Det är nödvändigt att ange på vilket sätt storlandstingskommunens

kompetens skiljer sig från andra landstingskommuners. Det bör slås fast

att storlandstingskommunen inom ett område med så omfattande och kom­

plicerade samverkansbehov som en storstadsregion får göra insatser som

inom andra delar av landstingskommunen får göras av primärkommunerna

var för sig eller i inbördes samverkan. Sådana insatser bör landstingskom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

41

munen kunna få göra utan att behöva kompensera primärkommuner i and­

ra delar av området genom ekonomiska bidrag till motsvarande insatser.

Man får utgå från att dessa delar kan bli i högre grad tillgodosedda genom

andra åtgärder av storlandstingskommunen. Storlandstingskommunen bör

alltså ha hand om sådana angelägenheter, som ankommer på landstings­

kommun enligt LL, samt dessutom, för viss region med särskilt omfattande

samverkansbehov mellan kommunerna, få överta angelägenheter som enligt

KL är primärkommunala. Därigenom får primärkommunerna och storlands­

tingskommunen i vissa fall samma kompetens. Konkurrenssituationer mås­

te lösas i samförstånd. De ekonomiska, politiska och civilrättsliga realiteter­

na gör att samförstånd torde kunna förutsättas i de flesta fall. Detta medför

att det inte kan vara nödvändigt att i lagen ge föreskrifter om samråd eller

om kvalificerad majoritet för beslut om övertagande av primärkommunal

uppgift.

Frågan om behovet av regler om samråd i sådana lägen behandlas också

i flera andra remissyttranden. Flera remissinstanser framhåller att det bör

klart utsägas att överförande till landstingskommunal nivå av uppgifter

utöver dem som landstinget och Stockholms stad vid samgåendet enats om

får komma i fråga endast efter samråd med primärkommunerna. Svenska

kommunförbundet, landstinget och stadsfullmäktige i Stockholm uttalar

sig för att detta bör understrykas i lagmotiven. Också kammarkollegiet

understryker vikten av att statsmakterna drar upp riktlinjer om samråd

med berörda primärkommuner och att ömsesidig anpassning eftersträvas,

då fråga uppstår om att landstingskommunen skall överta tidigare primär­

kommunal verksamhet. Det bör också slås fast att landstingskommunen i

en sådan situation måste vara beredd att — om det är påkallat — såväl in­

lösa överflödiga primärkommunala anläggningar som bidragsvägen läm­

na stöd. Stadsfullmäktige i Solna anser att det bör införas en lagfäst pri-

märkommunalt styrd förhandsprövning av en tilltänkt överföring till stor­

landstingskommunen av dittills primärkommunal verksamhet. Utrednings­

mannens motivering för att avvisa denna tanke — att den skulle leda till en

alltför vidlyftig ordning — förefaller inte stadsfullmäktige övertygande.

Liknande synpunkter anförs av stadsfullmäktige i Lidingö, kommunal­

nämnden i Järfälla och kommunalfullmäktige i Upplands Väsby.

Kommunalfullmäktige i Vallentuna anför att uppgifter som nu anses pri­

märkommunala bör kunna överföras till storlandstingskommunen endast

om beslut därom fattats i landstinget med kvalificerad majoritet. Att detta

är ett möjligt alternativ anser också kommunalnämnden i Märsta.

Förhållandet mellan den utvidgade landstingskommunen och statliga

myndigheter berörs av b o stads styr elsen. Storlandstingskommunen avses få

uppgifter inom regionplanering, kommunikationer, bostadsförsörjning och

^annan översiktlig planering. Med hänsyn härtill är det enligt styrelsens

mening nödvändigt att statsmakterna vid fastställandet av riktlinjer för

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

42

tillämpningen av ⁴ § i förslaget berör arbets- och ansvarsfördelningen mel­

lan storlandstingskommunen och de statliga länsorganen.

Svenska kommunförbundet, stadsfullmäktige i Nynäshamn och Lidingö,

kommunalfullmäktige i Danderyd, Frötuna, Grödinge, Lyhundra, Salem,

Tyresö och Västerhaninge samt kommunalnämnden i Österåker tillstyrker

uttryckligen att initiativrätt för primärkommun införs och finner förslagen

härom betydelsefulla. Kommunalfullmäktige i Upplands Väsby lämnar för­

slaget utan erinran men anför att initiativrätten knappast kan få större

betydelse eftersom primärkommunerna saknar direkt inflytande i lands­

tinget.

Tveksamma till förslaget ställer sig kommunalfullmäktige i Sollentuna

och kommunalnämnden i Märsta. Kommunalfullmäktige anser att det vore

olyckligt om storlandstingets regionala planarbete skulle distraheras av ak­

tioner från enskilda primärkommuner.

Länsstyrelsen finner det tveksamt om tillräckliga skäl kan anses före­

ligga för att genomföra förslaget om kommunal initiativrätt. En sådan ini­

tiativrätt skulle sakna större betydelse som komplement till kompetens­

bestämmelsen och skulle dessutom i ogynnsamma fall kunna visa sig vara

till hinder för en sammansmältning av landstingskommunens olika delar.

Enligt Svenska landstingsförbundet kommer visserligen den utvidgade

landstingskommunen att överta och komplettera vissa nu primärkommu­

nala uppgifter men å andra sidan förutsätts att primärkommunerna på

olika sätt skall kunna framföra sina synpunkter under beredningen. Då

det dessutom sannolikt kommer att finnas landstingsmän från samtliga

primärkommuner finner förbundet det onödigt att införa en initiativrätt i

lagen. Landstinget anser att förslaget om initiativrätt är av så principiell

natur att det bör övervägas i ett större sammanhang.

Stadsfullmäktige i Solna, kommunalfullmäktige i Järfälla och kommu­

nalnämnden i Össeby anför att initiativrätten inte kan vara ett tillräck­

ligt korrektiv mot den maktposition i kompetensfrågan som storlandstings­

kommunen förutsätts få. Kommunalfullmäktige i Huddinge finner initiativ­

rätten kunna undvaras eftersom den kan leda till att en primärkommun

med huvudinflytande binder sig för en framställning på ett sådant sätt att

man väntar sig att kommunens landstingsledamöter, som innehar majo­

ritet i landstinget, bifaller framställningen. Liknande synpunkter framförs

av kommunalfullmäktige i Knutby och Värmdö. Kommunalfullmäktige i

Häverö avstyrker förslaget eftersom det dels inte fyller någon praktisk funk­

tion, dels synes bygga på den felaktiga uppfattningen att landstingskommu­

nen är ett primärkommunerna överordnat organ. Inte heller kommunalfull­

mäktige i Turinge finner införandet av initiativrätt påkallat.

Förslaget att införa besvärsrätt för kommun tillstyrks uttryckligen av

Kungl. May.ts proposition nr 112 år 1969

43

Svenska kommunförbundet, stadsfullmäktige i Nynäshamn, kommunal­

fullmäktige i Danderyd, Salem, Turinge, Tyresö och Västerhaninge samt

kommunalnämnden i Österåker.

Stadsfullmäktige i Östhammar samt kommunalfullmäktige i Upplands

Väsby och Österhaninge anser att kompetensreglerna måste få en klarare

utformning om besvärsrätten skall få något praktiskt värde. Stadsfullmäk­

tige i Lidingö och kommunalfullmäktige i Grödinge tillstyrker att kommu­

nerna får besvärsrätt men vill att den begränsning av besvärsprövningen

som följer av LL inte skall gälla när kommun anfört besvär. I sådana fall

bör alltså inte bara lagligheten utan också lämpligheten i det överklagade

beslutet kunna prövas. Landstinget finner frågan om besvärsrätten så prin­

cipiell att den i likhet med frågan om initiativrätten bör övervägas i ett

större sammanhang. Det kan dessutom starkt ifrågasättas om besvärsrät­

ten är ett ändamålsenligt medel att skapa en bättre klarhet beträffande ut­

redningsmannens uttalanden om kompetensfördelningen. Den kommunala

besvärsrätten är en skyddsmekanism för enskild person och bestämmelser­

na är knappast utformade för att passa en primärkommun som klagar över

elt landstingsbeslut.

Länsstyrelsen anför att behovet av en besvärsrätt för primärkommun

minskar, om frågan om kompetensen blir uttömmande reglerad. För infö­

rande av en besvärsrätt talar emellertid enligt länsstyrelsens mening att lik-

ställighetssynpunkter oftare kan komma att göras gällande från primärkom­

munernas sida inom storlandstingskommunens verksamhetsområde än inom

en landstingskommun med traditionell verksamhet. Det synes vara en för­

del att primärkommunerna i storlandstingskommunen själva kan stå för

processföringen. Synpunkten att storlandstingsförfattningen inte bör inne­

bära anordningar som kan försvåra en sammansmältning av landstingskom­

munens olika delar har inte samma tyngd när det gäller besvärsrätten. Skall

denna utnyttjas kan nämligen förutsättas att oenighet redan föreligger.

Länsstyrelsen anser dock, med hänsyn till att det här är fråga om en lands­

tingskommun — och inte någon ny kommuntyp — och till att starka skäl

bör föreligga för att man skall gå ifrån vad som i övrigt gäller för lands­

tingen att övervägande skäl talar för att besvärsrätt inte införs.

Stadsfullmäktige i Djursholm och Solna, kommunalfullmäktige i Djurö,

Järfälla, Vallentuna och Sorunda samt kommunalnämnden i Märsta finner

att införandet av kommunalbesvärsinstitutet knappast kan vara av större

betydelse för att lösa kompetensfrågan. Avvisande till besvärsrätten ställer

sig också Svenska landstingsförbundet, som i överensstämmelse med sin

uppfattning om initiativrätten finner en primärkommunal besvärsrätt över­

flödig. Kommunalfullmäktige i Häverö anser att förslaget i denna del inte

har någon praktisk funktion och att det dessutom synes bygga på förut­

sättningen att primärkommunerna är underordnade sekundärkommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

44

Den föreslagna besvärstiden för primärkommunerna bör enligt riksrevi­

sionsverket och kommunalfullmäktige i Grödinge, som hänvisar till lagen

den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndig­

hets beslut, utsträckas till fem veckor. Svenska kommunförbundet har sam­

ma uppfattning och hänvisar därvid till 78 § KL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

45

Val av landstingsmän, antalet landstingsmän och valkretsindelningen

Gällande rätt

m. m.

Bestämmelser om val av landstingsmän finns dels i LL, dels i kommunala

vallagen (KVL) den ⁶ juni 1930 (nr 253).

Ledamöterna i landstinget — landstingsmännen — och suppleanter för

dem väljs fr. o. m. det ordinarie landstingsvalet år 1970 för tre år räknade

fr. o. m. den 1 januari året näst efter det då valet skett (9 § LL).

Fullmäktige väljs fr. o. in. nyssnämnda val, i Stockholm för tre år (tjänst­

göringsår) räknade fr. o. m. den 15 oktober det år då valet skett och i övriga

kommuner för tre år räknade fr. o. m. den ¹ januari året näst efter det då

valet skett ⁽⁸ § KL och ⁸ § KLS).

Landstingsmännen och suppleanterna utses i direkta val. Valsystemet är

proportionellt. För val av landstingsmän indelas landstingskommun i val­

kretsar. Hur många landstingsmän som landstinget skall ha beror på val­

kretsindelningen och folkmängden. Varje valkrets utser landstingsmän till

ett antal som motsvarar en landstingsman för varje påbörjat tal av 5 000

invånare och dessutom ytterligare en landstingsman (10 § LL). Valbarheten

är inte inskränkt inom valkrets. Landstinget bestämmer hur valkretsindel­

ningen skall ske och fastställer det antal landstingsmän som skall utses i

varje krets (13 §). Därvid är landstinget bundet av de föreskrifter som LL

ger, förutom i 10 §, även i 11 och 12 §§. Valkrets skall sålunda omfatta en el­

ler flera primärkommuner, dvs. gräns för valkrets skall alltid följa kommun­

gräns. Valkretsindelningen skall med vissa undantag göras så att minst sju

landstingsmän kommer att utses för varje valkrets. Invånarantalet i valkrets

måste alltså i allmänhet överstiga 25 000. Stad med mer än 20 000 invånare

bildar dock egen valkrets, om det inte föreligger särskilda skäl att lägga

samman staden med en eller flera kommuner till en valkrets. Valkrets skall

alltid ha mer än 15 000 invånare. Två eller flera kommuner kan tillsammans

utgöra en valkrets endast om högst 13 landstingsmän kommer att utses för

kretsen, dvs. om det sammanlagda invånarantalet uppgår till högst 60 ⁰⁰⁰.

Från denna bestämmelse kan göras avvikelse om särskilda skäl föreligger.

På landsbygden skall valkretsindelningen göras efter domsaga eller tings­

lag, om det är lämpligt. Frånsett det fall att två eller flera städer ingår i

samma valkrets skall valkrets om möjligt utformas så att den kan omslu­

tas med en sammanhängande gränslinje.

Länsstyrelsen upprättar förslag till valkretsindelning. Förslaget skall till­

ställas kommunerna för yttrande. Därefter fattar landstinget sitt beslut

46

(13 § första stycket). Beslutet underställs Kungl. Maj:ts prövning och fast-

ställelse (13 § andra stycket).

På förslag av länsstyrelsen eller efter dess yttrande äger landstinget jäm­

ka beslut om valkretsindelning och om antalet landstingsmän, om det med

hänsyn till bestämmelserna i ^10—12 §§ påkallas av att de förhållanden som

har legat till grund för beslutet har blivit ändrade eller om det anses nöd­

vändigt av annan anledning. Sådan jämkning skall beslutas vid landstings­

möte före oktober månads utgång året innan val av landstingsmän äger rum

eller, om Kungl. Maj :t förordnar det, före utgången av maj månad valåret

(14 §).

Om jämkningsbeslut på grund av ändring i den landstingskommunala

indelningen finns särskilda bestämmelser. Har beslut fattats om stads in­

träde i landstingskommun eller har förordnats om annan indelningsänd-

ring som innebär att landstingskommuns område vidgas, skall landstinget

vid landstingsmöte före oktober månads utgång eller före annan tidpunkt

som Kungl. Maj :t föreskriver göra den jämkning i valkretsindelningen som

föranleds av indelningsändringen (15 § första stycket LL). Jämkning skall

ske också om från landstingskommun avskiljs område som utgör del av en

eller flera valkretsar (16 § andra stycket).

Av motiven till LL framgår att beslut om jämkning i tidigare fastställd

valkretsindelning också skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Företas jämkning enligt 15 § äger Kungl. Maj :t enligt dessa lagrum för­

ordna att val av landstingsmän skall äga rum inom en eller flera valkretsar

året innan indelningsändringen träder i kraft (nyval). Träder indelnings­

ändringen i kraft vid årsskifte efter allmänt landstingsmannaval förord­

nas enligt praxis inte om nyval utan det ordinarie valet får avse den ändra­

de kommunen.

Kommunalvalskommittén, som tillkallades hösten 1967, har i uppdrag

att mot bakgrunden av utvecklingen mot allt folkrikare landstingskommu­

ner på sina håll — en utveckling som med nuvarande regler leder till en

automatisk ökning av antalet landstingsmän — överväga om en reglering

bör införas av det högsta antal landstingsmän som får utses. Görs en så­

dan reglering måste bestämmelserna om antalet mandat per valkrets änd­

ras och reglerna för valkretsindelningen ses över. I kommitténs direktiv

erinras om att motsvarande frågor för Stockholms del ingår i utrednings­

mannens uppdrag. Eftersom reglerna för bestämmandet av antalet lands­

tingsmän bör utformas så att de i möjligaste mån kan tillämpas generellt,

bör emellertid frågan samtidigt utredas också för landet i övrigt heter det

i direktiven. Kommitténs arbete är inte avslutat och kan alltså inte leda till

nya regler för 1970 års val.

Kommuns fullmäktige bestämmer själva inom vissa i KL angivna lati­

tuder antalet fullmäktige i kommunen. Antalet står i relation till folkmäng­

den (5 §). Lagrummet delar in kommunerna i grupper efter invånaranta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

47

let. För varje grupp föreskrivs det högsta och det lägsta antal fullmäktige

som skall utses. Kommuner med över 400 000 invånare skall utse 60—80

fullmäktige. I Stockholm är stadsfullmäktiges antal bestämt i KLS, nämli­

gen till 100 (5 §).

Fullmäktige skall genast underrätta länsstyrelsen om hur många full­

mäktige som skall utses för kommunen. Länsstyrelsen skall dock inte prö­

va eller fastställa beslutet.

För val av fullmäktige skall kommun med minst 40 000 invånare indelas

i valkretsar. Om det anses lämpligt kan också kommun med färre antal in­

vånare delas in på detta sätt. En förutsättning är dock att kommunens

folkmängd överstiger

10

000

. I andra kommuner får valkretsindelning ske

endast om synnerliga skäl talar för en sådan indelning (9 § första stycket

KL).

Valkretsindelningen skall göras så att varje krets kan beräknas komma

att utse minst tio fullmäktige. Vidare skall iakttas att kretsen skall kunna

omslutas av en sammanhängande gränslinje. Sistnämnda krav är dock inte

oeftergivligt enligt KL. Vid indelningen skall tillses att antalet fullmäktige

för hela kommunen om möjligt fördelas lika på de särskilda kretsarna. I

varje valkrets utses efter kretsens i mantalslängden upptagna befolkning

för året före den period valet gäller en fullmäktig för varje fullt tal mot­

svarande det som fås då man delar kommunens folkmängd enligt mantals­

längden för året med det totala antalet fullmäktige i kommunen (9 § andra

och tredje styckena KL och 9 § andra och tredje styckena KLS).

Länsstyrelsen beslutar om valkretsindelningen. Kommunerna skall dock

medverka. Fullmäktige kan sålunda själva göra framställning om att kom­

munen skall indelas i valkretsar. Utnyttjar länsstyrelsen sin initiativrätt

skall kommunen få tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Länsstyrelsens

beslut skall meddelas senast två månader före ingången av valåret (9 §

fjärde och femte styckena KL och 9 § fjärde och femte styckena KLS).

Har kommunindelning ändrats och skall nyval hållas bestämmer läns­

styrelsen före den ¹ juli valåret hur många fullmäktige som skall utses.

Därvid tillämpas reglerna i 5 § KL. Länsstyrelsen kan samtidigt besluta

om valkretsindelning av kommunen. Länsstyrelsen är därvid inte bunden

av KL:s regler om tid för sådant beslut (14 § andra stycket KIL).

Utredningsmannen

I fråga om val av landstingsmän och valperiod för dessa val föreslår ut­

redningsmannen ingen annan ordning än LL:s.

Utredningsmannen anför att LL:s regler om antalet landstingsmän, till-

lämpade på storlandstingskommunen, skulle ge ett alltför stort antal lands­

tingsmän. Särskilda regler härom och om valkretsindelningen föreslås där­

för. Med hänsyn till att kommunalvalskommitténs arbete inte är avslutat

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

bör reglerna utformas så att en kommande översyn med sikte på gemen­

samma regler för alla landstingskommuner binds så litet som möjligt.

Ett system med ett i lag fixerat antal landstingsman är från denna syn­

punkt lämpligast.

Hur stort antalet bör vara är en avvägningsfråga, säger utredningsman­

nen. Lämpligen synes antalet landstingsmän böra vara färre i förhållande

till invånarantalet än antalet fullmäktige i Stockholm i förhållande till in­

vånarantalet där men fler än antalet riksdagsmandaten enligt grundlags-

reformen i förhållande till invånarantalet i landet. För en begränsning av

antalet landstingsmän i storlandstingskommunen kan anföras att en stor

församling ger mer tungrodda förhållanden och större omständlighet. Vi­

dare minskar med större församlingar möjligheterna för de enskilda leda­

möterna att aktivt delta i beredning och förvaltning, att erhålla plats i

styrelse, nämnder etc. För en inte alltför begränsad församling talar att

med en mindre församling följer sämre möjlighet att ge olika regioner

inom storlandstingskommunen en tillfredsställande representation.

De diskussioner som förts beträffande avvägningsfrågorna har gett till

resultat att ett landsting med mellan 125 och 175 ledamöter framstått som

lämpligast. Storlandstingskommittén har under hänsynstagande till de

skilda synpunkterna för sin del funnit att 149 ledamöter bör väljas till

storlandstinget vid 1970 års val. Antalet invånare per ledamot blir då om­

kring 10 000. Utredningsmannen finner för sin del ej anledning att när­

mare diskutera vilka mer avgörande skäl, som skulle kunna tala för lägre

eller högre ledamotsantal, utan stannar för att godta storlandstingskom-

mitténs bedömning.

Utredningsmannen föreslår ett suppleantsystem motsvarande det som

gäller enligt LL.

Valkretsindelningen bör enligt utredningsmannen bygga på hela kom­

muner. Stockholm måste dock kunna delas i valkretsar. Självfallet bör

vidare kommunblocksindelningen följas vid valkretsindelningen. Uttryck­

lig bestämmelse härom torde dock inte behövas. Undantagsvis kan före­

komma fall då en anpassning till kommunblocksindelningen inte är på­

kallad, t. ex. när ändringar i denna indelning är aktuella. Valkrets bör

vara geografiskt sammanhängande.

Efter en avvägning av å ena sidan intresset av att skilda delar av lands­

tingskommunens områden blir i rimlig utsträckning representerade i lands­

tinget och å andra sidan intresset av att en så god proportionell fördelning

mellan partierna som möjligt uppnås vid mandatfördelningen har utred­

ningsmannen funnit att valkretsarna bör vara så stora att minst sju lands­

tingsmän kommer att utses i varje. Det förutsätts därvid att landstingsman-

daten fördelas på valkretsarna i proportion till dessas folkmängd. Att som i

LL fastställa en övre gräns för antalet landstingsmän per valkrets har inte

ansetts fylla något ändamål. Genom att i stället kräva att valkretsarna skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

49

vara till folkmängden i huvudsak lika stora når man en viss garanti för

att storlandstingskommunens olika delar vinner likvärdig representation i

landstinget.

Med utgångspunkt i nu angivna principer för antalet landstingsmän

och valkretsindelningen har gjorts en preliminär valkretsindelning, upply­

ser utredningsmannen. Den bygger på gällande valkretsindelningar inom den

nuvarande landstingskommunen och Stockholms stad. Indelningsskissen vi­

sar att de sju valkretsarna vid stadsfullmäktigval i Stockholm kan använ­

das även vid val till storlandstinget. Den visar vidare att storlandstings­

kommunen i övrigt genom sammanförande av nuvarande valkretsar lämp­

ligen kan indelas i åtta kretsar. Den skisserade indelningen har tagit sikte

på valen åren 1970, 1973 och 1976. Den ger en ganska god överensstämmelse

mellan valkretsarna i fråga om folkmängd och mandatantal. År 1972 skulle

för Stockholms stad nås ett genomsnitt av 105 000 invånare per valkrets,

varierande mellan 97 000 för minsta och 112 000 för största valkretsen. För

regionen i övrigt skulle genomsnittet enligt skissförslaget ligga vid omkring

100 000 invånare per valkrets. Lägsta mandatsiffra skulle inte för någon

valkrets understiga åtta vid de tre valen.

Att valbarhet inte är inskränkt till valkrets gäller enligt utredningsman­

nen utan särskild föreskrift.

Utredningsmannen föreslår alltså att storlandstinget skall bestå av 149

ledamöter, att suppleanter skall utses för dessa, att val av landstingsmän

skall ske i valkretsar, att valkrets skall omfatta en eller flera kommuner,

att Stockholm dock skall få delas in i valkretsar, att för varje valkrets skall

kunna väljas minst sju landstingsmän och att valkretsarna skall vara i hu­

vudsak lika stora och kunna omslutas av en sammanhängande gränslinje.

För fördelningen av mandaten mellan valkretsarna föreslås följande

regel.

Jämförelsetal uträknas genom att för varje valkrets folkmängden för val­

året enligt mantalslängden multipliceras med etthundrafyrtionio och delas

med hela landstingskommunens invånarantal vid samma tid. Varje valkrets

tilldelas platser i landstinget efter de heltal, som framkommit vid uträk­

ningarna. Nås därmed icke tillhopa etthundrafyrtionio platser, fördelas

återstående platser mellan kretsarna i tur och ordning efter de resttal, som

erhållits vid uträkningarna. Vid lika resttal avgöres företrädet genom lott­

ning.

Eftersom det bör eftersträvas att valkretsarna för fullmäktigvalet i

Stockholm och valkretsarna för valet till storlandstinget stämmer överens

bör samma organ besluta om valkretsindelningen. Utredningsmannen före­

slår därför att länsstyrelsen beslutar härom. Länsstyrelsen bör också ha att

fastställa antalet landstingsmän för varje valkrets. Det bör ske senast under

maj varje valår. Den första valkretsindelningen förutsätts ske tidigare.

Jämkning av valkretsindelningen skall enligt förslaget ske om det med

4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

50

hänsyn till bestämmelserna om valkretsindelningen är nödvändigt eller om

det motiveras av annat skäl. För beslut om jämkning skall gälla samma ord­

ning som för beslut om valkretsindelning. Jämkningsbeslut skall meddelas

senast under maj valåret. Länsstyrelsen skall tillse att nödvändiga jämk­

ningar företas. Ändras landstingskommunens område föreslås Kungl. Maj :t

få bestämma om annan ordning för handläggning av frågor om jämkning av

valkretsindelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Remissyttrandena

I allmänhet tillstyrker remissinstanserna förslagen i denna del eller läm­

nar dem utan erinran. Länssiyrelsen och storlandsting skommittén tillstyr­

ker dock förslagen bara som ett provisorium. Kommunalvalskommittén

konstaterar att förslagen inte torde försvåra eller förhindra kommitténs ar­

bete på ett generellt författningsförslag för samtliga landstingskommuner.

Storlandstingskommittén betonar att i en region med stark men oenhet­

lig befolkningsutveckling ett på lämpligt sätt utformat latitudsystem i och

för sig vore att föredra framför ett system med fast antal mandat.

Några remissinstanser anser att LL:s regler om val och valkretsar i vissa

avseenden bör behållas. Svenska landstingsförbundet framhåller sålunda att

Kungl. Maj :t bör fastställa valkretsindelningen. Också två ledamöter av

kommunalrättskommittén anser att landstinget bör besluta om valkretsin­

delningen och att denna bör fastställas av Kungl. Maj:t. Landstinget till­

styrker förslaget att antalet landstingsledamöter bestäms till 149 och att

möjlighet öppnas att indela Stockholms stad i valkretsar. Också i fråga om

sättet för fördelningen av mandaten är landstinget ense med utrednings­

mannen. I övrigt bör enligt landstinget LL:s regler tillämpas. Enligt kom­

munalfullmäktige i Boo, Frötuna, Häverö, Knutby, Lyhundra och Tyresö

bör antalet landstingsledamöter inte fastställas i lag utan bestämmas inom

en latitud, som anges i lag.

Kommunalfullmäktige i Gustavsberg anser att den nuvarande landstings­

delens intresse bör tillgodoses bättre än som skett genom förslaget. Stads­

fullmäktige i Östhammar, kommunalfullmäktige i Frötuna, Häverö, Knivsta

och Lyhundra samt kommunalnämnden i Märsta anser att tilläggsmandat

bör kunna tillföras valkrets som är stor till ytan men mindre tätbefolkad.

Att det är av vikt för skärgårdskommunernas utveckling att de får tillsam­

mans utgöra en valkrets framhålls av kommunalfullmäktige i Blidö medan

kommunalfullmäktige i Sollentuna mera allmänt betonar att kommuner som

förs samman i en valkrets bör ha uttalad intressegemenskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

51

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande

organ, m. m.

Inledning

Gällande rätt

Landstinget är landstingskommunens beslutande organ. Förvaltning och

verkställighet tillkommer förvaltningsutskottet och övriga nämnder ⁽⁵ §

LL). Förvaltningsutskottet, som är ett obligatoriskt organ, utgör lands­

tingskommunens styrelse (40 §). I övrigt tillsätts enligt 54 § de nämnder

som skall finnas enligt särskilda författningar (nämnder för specialreglerad

förvaltning) eller som landstinget finner behövliga (nämnder för oreglerad

förvaltning).

Beslutanderätten i kommun utövas av fullmäktige (4 § KL). Som kom­

munens styrelse fungerar kommunalnämnden på landet och drätselkam­

mare eller stadskollegium i stad (29 §). I övrigt utses enligt 44 § de nämn­

der som skall finnas enligt särskilda författningar (nämnder för special-

reglerad förvaltning) eller som fullmäktige anser behövliga (nämnder för

oreglerad förvaltning). I Stockholm är till stadskollegiet knuten en borgar-

rådsberedning, som består av det antal borgarråd som fullmäktige bestäm­

mer (45 § KLS). I prop. 1969: 63 med förslag om införande av enhetlig kom­

munbeteckning, m. m. har föreslagits att beteckningarna kommunalfull­

mäktige och stadsfullmäktige ersätts med beteckningen kommunfullmäk­

tige och att beteckningarna kommunalnämnd, drätselkammare och stads­

kollegium ersätts med beteckningen kommunstyrelse.

Utredningsmannen

Landstingskommuns organ skall enligt utredningsmannen vara desam­

ma som enligt LL. I författningsförslaget sägs emellertid att förvaltning

och verkställighet tillkommer kommunens styrelse. Någon särskild be­

nämning används inte. Benämningen »förvaltningsutskott» har dock an­

märkts inom parentes i den inledande bestämmelsen för att utmärka sam­

bandet med övriga landstingskommuners organisation.

Remissyttrandena

Bara några få remissinstanser har berört förslaget i denna del. Av dessa

tillstyrker stadsfullmäktige i Lidingö samt kommunalfullmäktige i Väs­

terhaninge förslaget. De anser dock att benämningen förvaltningsutskottet

på styrelsen över huvud taget inte bör förekomma i lagen. Samma uppfatt­

ning har kommunalfullmäktige i Huddinge som dessutom föreslår att be­

nämningen landstingsstyrelse införs.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Landstinget

Gällande rätt

Tid och plats för landstingsmöte

Enligt LL i dess ursprungliga lydelse sammanträdde landstinget till ett

lagtima möte varje år. Mötet började första måndagen i oktober. Mötets

längd var inte bestämd. Urtima möte hölls när landstinget eller förvalt­

ningsutskottet beslutade om det eller när Kungl. Maj :t omedelbart eller på

framställning av länsstyrelsen förordnade om sådant möte. Genom 1965

års ändringar i LL togs bl. a. skillnaden mellan lagtima och urtima lands­

tingsmöte bort. Ändringen — som omfattade också bl. a. vissa regler om

beredning av landstingets ärenden — företogs i huvudsakligt syfte att un­

derlätta för landstingen att i ett skede av kraftig expansion av den lands-

tingskommunala verksamheten leda utvecklingen på de olika verksam­

hetsområdena och tränga in i de ärenden landstinget skall avgöra. Efter

ändringen sammanträder landstinget till landstingsmöte första måndagen

i oktober och i övrigt enligt den ordning som landstinget bestämmer. Lands­

tingsmöte hålls även när Kungl. Maj :t omedelbart eller på framställning

av länsstyrelsen förordnar om det eller förvaltningsutskottet eller minst

en tredjedel av landstingets ledamöter begär det eller landstingets ordfö­

rande finner det behövligt. Landstinget eller den landstinget bemyndigat

bestämmer ort för landstingsmöte. Länsstyrelsen får bestämma annan

sammanträdesort om det påkallas av utomordentliga omständigheter (19 §

LL). Av andra bestämmelser i LL framgår att vissa ärenden obligatoriskt

skall behandlas på oktobersammanträdet, nämligen fastställelse av utgifts-

och inkomststat — 60 § — och granskning av revisionsberättelse — 69 §.

Enligt motiven bör landstingen liksom fullmäktige kunna hålla samman­

träden i den utsträckning som krävs med hänsyn till förhållandena inom

varje landstingskommun. Huruvida landstinget bör hålla täta kortvariga

sammanträden eller sammanträda sällan men då under längre tid bör

landstinget självt avgöra. Motivet till att föreskriften om ett oktobersam­

manträde behölls var att förfarandet när två landsting gemensamt skulle

förrätta val till riksdagens första kammare därigenom skulle underlättas.

Fullmäktige i kommun bestämmer själva ordningen för sina samman­

träden. Sammanträde skall hållas också när länsstyrelsen förordnar om

det eller kommunens styrelse eller de flesta av fullmäktige begär det eller

fullmäktiges ordförande finner det behövligt (13 § första stycket KL).

Uppdelning i ordinarie och extra sammanträden förekommer inte. En del

sammanträden skall emellertid hållas under bestämda månader för av­

görande av särskilt angivna ärenden (11 § andra stycket och 13 § andra

-—sista styckena). Kommunens utgifts- och inkomststat fastställs sålunda

Kiingl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

53

i allmänhet i oktober. Vid sammanträde i december förrättas val till de be­

fattningar inom kommunen som blir lediga vid årets slut.

I Stockholm sammanträder fullmäktige i oktober på första helgfria

dag efter tjänstgöringsårets början (14 § KLS). Tjänstgöringsåret börjar

den 15 oktober ⁽⁸ §). I övrigt bestämmer fullmäktige ordningen för sina

sammanträden. Sammanträde skali äga rum också när länsstyrelsen för­

ordnar om det eller när stadskollegiet eller minst en tredjedel av full­

mäktige begär det eller fullmäktiges ordförande finner det nödvändigt. Vid

sammanträde senast den ⁸ december skall stadens utgifts- och inkomst­

stat fastställas. Samtidigt skall fullmäktige anställa val till befattningar

inom kommunen som blir lediga vid årets slut. Valen får dock äga rum

vid sammanträde senare i december (14 §).

Rätt att närvara vid landstingsmöte

Landstingets förhandlingar är i princip offentliga. Landstinget får dock

för visst ärende förordna om stängda dörrar (37 § LL).

Rätt att övervara landstingets sammanträden och att delta i överläggning­

arna tillkommer landshövdingen i länet (29 §). I paragrafen ges vissa be­

stämmelser om vilka tjänstemän som i landshövdingens ställe får utöva

denna rätt.

Enligt 29 § LL har vidare ordförande eller vice ordförande i förvaltnings­

utskottet rätt att närvara och delta i överläggningarna men inte i besluten

vid sammanträde med landstinget, även om han inte är landstingsman.

Sådan rätt har också landstingsdirektör eller motsvarande tjänsteman. Ord­

förande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning har rätt att när­

vara och yttra sig men endast i fråga om ärende som beretts av nämnden

eller beredningen samt vid besvarande av interpellation. Motsvarande rätt

tillkommer revisor vid granskning av revisionsberättelse. Landstinget får

bestämma att annan tjänsteman än nyss sagts får närvara vid samman­

träde för att lämna upplysningar.

Kungörelse om landstingsmöte

Bestämmelser om kungörelse om landstingsmöte finns i 20 § LL. Sådan

kungörelse med uppgift om tid och ställe för mötet och de ärenden som

skall behandlas vid detta utfärdas av ordföranden. Kungörelsen skall minst

14 dagar före landstingsmötet anslås på en av landstingskommunen anord­

nad anslagstavla och, om landstinget beslutar det, också på annan plats.

Kungörelsen skall inom samma tid sändas till varje landstingsman med

posten. Vidare skall tillkännagivande om tid och ställe för landstingsmöte in­

föras i en eller flera i landstingskommunen spridda tidningar senast en vecka

före mötet. Varje år bestämmer landstinget i vilken eller vilka tidningar till­

kännagivanden skall införas under nästa kalenderår. I paragrafen ges vissa

riktlinjer för vilka tidningar som bör väljas. En minoritet inom landstinget

54

har rätt att påkalla införande i ytterligare tidning. Den omständigheten att

kungörelsen om mötet inte anslagits på annan plats än landstingets anslags­

tavla eller att tillkännagivande inte införts i tidning ntgör inte hinder mot

att landstingsmöte hålls. Fordrar ärende så skyndsam handläggning att

kungörande inte hinns med i den ordning som sagts nu, får landstinget

ändå handlägga ärendet, om kungörelse med föreskrivna uppgifter senast

en vecka före mötet anslagits på landstingskommunens anslagstavla och

sänts till varje landstingsman. Länsstyrelsen skall skriftligen underrättas

om landstingsmöte.

Kungörelse om fullmäktigsammanträde skall anslås och tas in i tidning

en vecka och tillställas fullmäktigledamöterna fyra dagar före fullmäktig­

sammanträde. Undantagsvis får vissa avsteg från dessa bestämmelser ske (14

§ KL och 15 § KLS).

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har förfall

Enligt ⁸ § LL frånträder landstingsman eller suppleant omedelbart sitt

uppdrag om han efter valet kommer i den ställningen att han inte längre är

valbar. Den som fyllt 60 år får avsäga sig sitt uppdrag att vara landstings­

man eller suppleant. I annat fall får ingen avsäga sig sådant uppdrag om

han inte uppger hinder som godkänns av landstinget. Inträffar för lands­

tingsman eller för behörigen kallad suppleant sådant hinder att han inte

kan inställa sig vid landstingsmöte är han skyldig att underrätta förvalt­

ningsutskottet som inkallar ersättare. Uppkommer för landstingsman eller

suppleant som inställt sig vid landstingsmöte sådant hinder att han inte

vidare kan tjänstgöra vid mötet skall han anmäla hindret till landstingets

ordförande som omedelbart kallar in ersättare (22 § LL). Enligt 23 § prö­

var landstinget framställning om befrielse från landstingsmannauppdraget

och fråga om förfall för utevaro från landstingsmöte. Underkänns anmält

hinder för närvaro får kallad suppleant ändå tjänstgöra. Den för vilken

hindret inte godkänts får dock efter anmälan ta plats i landstinget i sup­

pleantens ställe.

Landstingets presidium

Landstinget utser bland tingets ledamöter en ordförande och en vice

ordförande för en tid av högst ett år. Upphör under den tiden ordföranden

eller vice ordföranden att vara landstingsman upphör också befattningen

som ordförande eller vice ordförande (25 § LL). Avgår ordföranden eller

upphör hans befattning av annat skäl under tjänstgöringstiden, utses ny

ordförande för återstoden av denna tid. Nytt val hålls också om vice ord­

föranden avgår eller hans uppdrag upphör. Är både ordföranden och vice

ordföranden hindrade att inställa sig vid landstingsmöte eller finns varken

ordförande eller vice ordförande utövas ordförandeskapet av landstingets

äldste ledamot till dess landstinget utsett landstingsman att föra ordet resp.

förrättat nytt val. Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ord­

Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1969

55

förande under den tid då landstinget inte är samlat till möte skall lands­

tingets äldste ledamot tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

En regel ges om vem som skall anses vara landstingets äldste ledamot (26 §

LL).

Kommunalrättskommittén har i sitt betänkande Mandattider och val­

perioder i kommunallagstiftningen (Stencil K 1968: 11) redovisat ett upp­

drag att föreslå ändringar i kommunallagstiftningen som bör genomföras

vid ett förverkligande av grundlagberedningens förslag om samordning av

riksdags- och kommunalvalen samt att utreda frågan om en samordning

av mandattiderna för styrelser och beslutande församlingar inom borger­

lig primärkommun, kyrkokommun och landstingskommun. Kommittén har

i betänkandet föreslagit bl. a. att landstingets presidium det år val av lands-

tingsmän ägt rum skall väljas senast i december av det nyvalda landstinget.

Val enligt de nya reglerna föreslås ske första gången år 1970.

Anhängiggörande av ärende

Rätt att väcka förslag vid landstingsmöte tillkommer förvaltningsutskot­

tet och annan nämnd hos landstingskommunen, ledamot av landstinget samt

länsstyrelsen (21 § 1 mom. LL).

Förslag skall lämnas till landstingskommunens kansli eller i vissa fall

till förvaltningsutskottet inom vissa tider i förhållande till landstingsmöte

som anges närmare i lagrummet. I allmänhet skall förslag lämnas inom två

månader före mötet. Förvaltningsutskottet får väcka förslag senast 14 da­

gar före mötet. Om synnerliga skäl föreligger får förslag lämnas senare,

senast första dagen av landstingsmöte.

Förslag får inte komma under behandling i annan ordning än som så­

lunda föreskrivs om inte förslaget hänskjutits till landstinget av Kungl.

Maj :t eller härleder sig från och står i sammanhang med förslag som för­

ut väckts i behörig ordning. Enligt 2 mom. skall till landstinget i behörig

ordning inkomna förslag tryckas och, om det kan ske, minst åtta dagar före

landstingsmötets början sändas till länsstyrelsen och till samtliga lands-

tingsmän. Förvaltningsutskottet upprättar föredragningslista över de ären­

den som skall förekomma vid landstingsmötet. Listan delas ut till läns­

styrelsen och samtliga landstingsmän före mötets början.

Fullmäktige skall meddela beslut i ärenden som hänskjutits till dem av

högre myndighet och i fråga som väckts genom framställning från styrel­

sen eller annan kommunal nämnd eller genom motion av fullmäktig och,

i Stockholm, borgarråd (18 § KL och 19 § KLS). I övrigt saknas för full­

mäktige motsvarighet till nu angivna bestämmelser för landsting.

Beredning av ärende

Innan ärende tas upp till avgörande i landstinget skall det vara berett

av den nämnd eller beredning dit ärendet hör eller av en eller flera perso­

ner som utsetts särskilt för att bereda ärendet mellan landstingets möten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

56

Har den nämnd eller beredning dit ärendet hör inte deltagit i beredningen,

skall nämnden eller beredningen få tillfälle att yttra sig i ärendet innan

det avgörs. Förvaltningsutskottet skall alltid få tillfälle att yttra sig i ären­

de, som utskottet inte berett (30 § första stycket LL). För val och för vissa

ärenden som kräver skyndsam behandling är beredning inte obligatorisk

(30 § sista stycket).

För beredning av ärende som avgörs av fullmäktige gäller i huvudsak

motsvarande bestämmelser (19 och 47 §§ KL och 20 § IiLS).

Härutöver gäller för landstinget ytterligare beredningstvång (det s. k.

dubbla beredningstvånget), som inte har motsvarighet i fullmäktige. Ären­

de får sålunda inte avgöras av landstinget innan det beretts av särskilt ut­

skott, som landstinget utser bland sina ledamöter (30 § andra stycket LL).

Denna form av beredning motsvarar närmast utskottsbehandlingen av för­

slag i riksdagen. Enligt riksdagsordningen (RO) skall praktiskt taget varje

fråga som behandlas i riksdagen beredas av något av riksdagsutskotten

(55 § 3. RO).

Bordläggning av ärende, in. in.

Enligt 31 § LL kan en tiondel av de vid landstingsmöte närvarande lands-

tingsmännen påkalla bordläggning av ärende till nästa dag då sammanträde

hålls. För bordläggning längre tid, för bordläggning i valärende och för bord­

läggning mer än en gång i samma ärende krävs majoritetsbeslut.

Vid fullmäktigsammanträde skall ärende bordläggas om minst en tredje­

del av de närvarande yrkar det. Rordlagt ärende skall uppskjutas till annan

dag som ordföranden bestämmer och, om fullmäktige bestämmer det, kun­

göras i vanlig ordning. För bordläggning i valärende och för bordläggning

mer än en gång i samma ärende krävs majoritetsbeslut ⁽²⁰ § tredje och

fjärde styckena KL samt 21 § tredje och fjärde styckena KLS).

Kan ärende som handläggs på fullmäktigsammanträde inte föras till

slut på utsatt dag skall sammanträdet fortsättas på annan dag. Kungörelse

skall ske härom i vanlig ordning om fullmäktige beslutar det. Reslutas inte

om kungörelse bestämmer ordföranden tid för det fortsatta sammanträdet

och meddelar sitt beslut för de närvarande (20 § första stycket KL och 21 §

första stycket KLS). Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte

iLL.

Interpellation in. m.

Interpellation i ämne som tillhör landstingets handläggning kan av lands­

tingsman ställas till ordföranden i förvaltningsutskottet eller i annan nämnd

eller beredning. Den skall lämnas skriftligen avfattad till landstingets ord­

förande senast första dagen av landstingsmöte. Landstinget beslutar utan

föregående överläggning om interpellationen får framställas. Lämnas så­

dant medgivande bör interpellationen besvaras vid mötet (33 § LL).

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

57

Också fullmäktig kan interpellera ordföranden i styrelsen eller annan

nämnd eller beredning i ämne som hör till fullmäktiges handläggning. Inter­

pellation skall lämnas skriftligen avfattad till fullmäktiges ordförande före

det sammanträde vid vilket den är avsedd att framställas. Medgivande att

framställa interpellation lämnas på samma sätt som enligt LL. Lämnas

medgivande bör interpellationen besvaras senast vid nästa sammanträde

(23 § KL). I Stockholm ställs interpellation till borgarråd. Tiden för av­

lämnande av interpellation är bestämd till fem dagar före det sammanträ­

de vid vilket den är avsedd att framställas. I övrigt överensstämmer bestäm­

melserna för Stockholm med KL:s (24 § KLS).

Arbetsordning

Enligt 38 § LL skall landstinget i arbetsordning meddela de föreskrifter

som utöver bestämmelserna i LL anses behövliga för landstingets samman­

träden och ärendenas behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Utredningsmannen

Tid och plats för landstingsmöte

Utredningsmannen finner att LL fortfarande är utformad med utgångs­

punkt i en ordning med ett lagtima landstingsmöte varje höst. Bestäm­

melserna för ett storlandsting med regelbundet återkommande — kanske

månatliga — sammanträden måste därför ges en väsentligen annan utform­

ning. Storlandstinget kan sägas vara närmare jämförbart med primärkom­

munernas fullmäktigförsamlingar än med övriga landsting. Att storlands­

tinget skall sammanträda kontinuerligt under hela året motiverar alltså

avvikelser från LL:s regler om landstingets sammanträden. En del avvi­

kelser är helt nödvändiga. Andra avvikelser är inte lika nödvändiga men

synes ändå befogade med hänsyn till vad som är mest ändamålsenligt för

storlandstingets arbetsförhållanden.

Enligt utredningsmannens förslag skall finnas en sammanträdesordning

för landstinget. Detta skall sammanträda på de tider och den plats som

landstinget bestämmer i sammanträdesordningen. Landstinget eller, om

särskilda skäl föreligger, ordföranden kan för visst sammanträde bestäm­

ma annan sammanträdesplats. Någon motsvarighet till LL:s föreskrift om

visst sammanträde i oktober eller om länsstyrelsens befogenhet att bestäm­

ma annan ort för landstingsmöte än landstinget föreskrivit när det är påkal­

lat till följd av utomordentliga förhållanden föreslås inte. Dessa föreskrifter

saknar enligt utredningsmannens mening praktisk betydelse. I stället för be­

stämmelsen i LL om att landstingsmöte skall hållas när Kungl. Maj :t ome­

delbart eller på framställning av länsstyrelsen förordnar därom föreslås att

sammanträde med landstinget skall hållas om länsstyrelsen begär det.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungörelse om landstingsmöte

Utredningsmannen föreslår den avvikelsen i sak från LL att kungörelsen

skall anslås och postas först en vecka före sammanträdet. Vidare föreslås

att hela kungörelsen om sammanträde och därmed uppgift om de ärenden

som skall behandlas och således inte bara uppgift om tid och plats för sam­

manträde skall införas i en eller flera inom landstingskommunen spridda

tidningar.

Enligt förslaget skall skyldighet inte föreligga att underrätta länsstyrelsen

om landstingsmöte.

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har förfall

Enligt förslaget skall prövning inte ske av frågan om förfall för lands­

tingsmans utevaro. Inte heller föreskrivs i förslaget uttryckligen skyldighet

för landstingsman att anmäla hinder att inställa sig vid landstingsmöte. I

stället sägs att för landstingsman eller kallad suppleant som före samman­

träde anmält att han på grund av sjukdom eller annan orsak är ur stånd att

delta i sammanträdet suppleant skall kallas in på lämpligt sätt. Ordinarie

kallelseförfarande anses inte behöva iakttas. Enligt förslaget åligger det

landstingets ordförande — i stället för som enligt LL förvaltningsutskottet

— att kalla suppleant. Med denna ordning skulle det inte behövas någon

motsvarighet till LL:s regler om behörighet för suppleant att tjänstgöra om

anmält hinder för ordinarie landstingsman inte godkänts. Motsvarighet till

LL:s särskilda regler för det fall att hinder uppstår för landstingsman att

delta i pågående landstingsmöte anses inte behövlig för storlandstingets del

med dess regelbundna, tätt återkommande sammanträden.

Landstingets presidium

Utredningsmannen föreslår att i storlandstinget skall utses förutom

ordförande och vice ordförande en andre vice ordförande. Dessa skall en­

ligt förslaget väljas på sammanträde i december för nästa kalenderår. Val­

år skall det nyvalda landstinget förrätta valet. Förslaget innehåller be­

stämmelser om förfarandet vid förfall för presidiet vid landstingsmöte

och om val av presidiemedlemmar vid avgång vilka stämmer överens med

motsvarande bestämmelser i LL. Motsvarighet till LL:s föreskrift att pre-

sidiemedlems befattning upphör om han upphör att vara landstingsman

och till LL:s definition av uttrycket äldste ledamot anses onödig. Inte hel­

ler anses, med hänsyn till ordningen med regelbundna, tätt återkommande

sammanträden med storlandstinget, behövas motsvarighet till LL:s regler

om förfarandet vid förfall för presidiet mellan landstingsmöten och om

ställföreträdarskap när hela presidiet avgått.

Anhängiggörande av ärende

Utredningsmannen föreslår att utöver de myndigheter som enligt LL har

rätt att väcka förslag vid landstingsmöte »centralt ämbetsverk» skall få

sådan rätt i förhållande till storlandstinget. Initiativrätt föreslås också för

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

59

landstingsråd och, som förut nämnts, för kommun inom landstingskommu­

nens område. Motsvarighet till LL:s detaljerade regler om tid för inlämnan­

de av förslag och om upprättande av föredragningslista är enligt utrednings­

mannen inte nödvändig. Kanske behövs andra bestämmelser vilka i så fall

bör ges i arbetsordning. I förslaget lämnas därför dessa frågor oreglerade.

Med de tätare sammanträden som förutsatts för storlandstingets del torde

ingivna förslag inte behöva tryckas för sig. De blir ofta redovisade t. ex. som

bilagor till nämndprotokoll o. d. Det får också antas att storlandstinget kan

finna skäl att låta landstingstrycket omfatta annat än vad landstinget en­

ligt LL skall trycka, såsom förvaltningsorganisationens protokoll o. d. Det

bör därför enligt utredningsmannen bero på landstingets eget avgörande om

tryckning av förslag skall ske.

Beredning av ärende

Med hänsyn till att storlandstinget skall vara kontinuerligt verksamt med

förhållandevis täta sammanträden saknas enligt utredningsmannen motiv

för det dubbla beredningstvånget. Landstingsmännen får genom lands­

tingets sammanträden en kontinuerlig kontakt med landstingskommunens

angelägenheter. I stor utsträckning blir landstingsmännen engagerade i sty­

relser och nämnder i den omfattande administrativa organisationen. Sty­

relse och nämnder kommer att bestå av företrädare för olika meningsrikt-

ningar. Därmed är sörjt för att landstingsärendena blir politiskt beredda.

Om ytterligare informationsbehov föreligger kan detta tillgodoses på annat

sätt än genom medverkan i särskilda landstingsutskott, t. ex. genom infor­

mation och beredning i partigrupperna. Dubbelt beredningstvång föreslås

alltså inte gälla. Behov av undantag från beredningstvånget i övrigt för vissa

brådskande fall anses däremot inte föreligga. Med en förvaltningsorgani­

sation av den omfattning som förutsätts för storlandstingskommunen måste

beredning alltid kunna ske. Motsvarighet till ifrågavarande undantagsbe­

stämmelse i LL föreslås därför inte.

Bordläggning av ärende, m. m.

Med hänsyn till den ordning som kommer att gälla för storlandstingets

sammanträden anser utredningsmannen att IvL:s och KLS:s bestämmelser

om bordläggning är lämpligare än LL:s. Det föreslås alltså att minst en

tredjedel av de närvarande landstingsmännen skall kunna påkalla bord­

läggning. Ordföranden skall dock inte bestämma när bordlagt ärende skall

tas upp på nytt. Sådant ärende skall i stället enligt förslaget tas upp vid

nästa sammanträde. I fråga om bordläggning av ärende om val och bord­

läggning av förut bordlagt ärende föreslås ingen ändring i förhållande till

LL.

Utredningsmannen diskuterar om motsvarighet till KL:s och KLS:s be­

stämmelser om fortsatt sammanträde bör ges för storlandstinget. Möjligen

skulle sådana regler helt kunna undvaras. Kan inte sammanträde föras till

60

slut skulle återstående ärenden kunna bordläggas och tas upp på nästa

sammanträde. Utredningsmannen anser det dock lämpligt att ge en sär­

skild bestämmelse som bör utformas med KL:s och KLS:s motsvarande be­

stämmelser som förebild. Den avvikelsen föreslås dock att landstinget skall

bestämma om sammanträdet skall fortsätta omedelbart eller vid senare tid­

punkt. Ordföranden skall bestämma och genast tillkännage tid för det fort­

satta sammanträdet. Frånvarande landstingsmän skall underrättas om det

fortsatta sammanträdet.

Interpellation m. m.

Utredningsmannen föreslår att landstinget skall få bestämma när inter­

pellation skall lämnas. Vidare föreslås en föreskrift att interpellationen bör

besvaras vid nästa sammanträde.

Enligt förslaget skall också enkel fråga kunna ställas med landstingets

medgivande. Det torde enligt utredningsmannen gälla redan enligt praxis.

Det förutsätts att ordningsföreskrifter rörande interpellationer och enkla

frågor tas upp i landstingets arbetsordning.

Remissyttrandena

Kungörelse om landstingsmöte

Förslaget att kungörelsen och därmed uppgift om de ärenden som skall

behandlas på sammanträdet bör tas in i tidning ses som en värdefull nyhet

av Svenska kommunförbundet och stadsfullmäktige i Nynäshamn. Kommu­

nalfullmäktige i Sorunda och Österhaninge anser att införande av kungö­

relse i tidning bör vara obligatoriskt. Kommunalfullmäktige i Österhaninge

menar att kungörelsen bör delges varje landstingsledamot.

Landstingets presidium

Utredningsmannens förslag om tid för ordförandeval m. m. föranleder

det påpekandet från landstinget att det nyvalda landstinget liksom nu

utan olägenhet kan sammanträda på nyåret för att förrätta dessa val.

Svenska kommunförbundet finner att benämningarna förste och andre

vice ordförande bör användas i likhet med vad som sker i primärkommu­

nala sammanhang. Förbundet anser också att en definition bör göras i

lagen av vad som menas med äldste närvarande landstingsman. Ett lik­

nande påpekande görs av kommunalfullmäktige i Österhaninge.

Anhängiggörande av ärende

Enligt landstinget har landstingen hittills ansetts vara organ av sådan

dignitet att endast Kungl. Maj :t och länsstyrelsen haft direkt förslagsrätt

från den statliga sidan. Att »centralt ämbetsverk» får sådan förslagsrätt kan

inte vara ett landstingsintresse. Liknande synpunkter anförs av Svenska

landstingsförbundet och kommunalnämnden i Märsta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

61

Landstinget anför vidare att bestämmelserna i LL om tid för ingivande

av förslag till landstingsmöte fått en mindre lyckad utformning. En änd­

ring av tidsangivelserna synes över huvud taget önskvärd. Detta torde dock

inte i och för sig utgöra hinder mot att gällande lag kan tillämpas för stor­

landstingets del.

Beredning av ärende

Stadsfullmäktige i Stockholm tillstyrker att det dubbla beredningstvånget

avskaffas. Fullmäktige anför att en dubbel beredning inte skulle fylla nå­

gon funktion i ett system med ofta återkommande landstingssammanträden

och en väl utbyggd nämndorganisation, där företrädare för olika politiska

meningsriktningar deltar i ärendeberedningen och förvaltningen. Det dubbla

beredningstvånget skulle göra landstingets arbete synnerligen tungrott. Man

får inte förbise att alltför tidskrävande beredningssystem minskar möjlig­

heterna för många lekmän att åta sig kommunala uppdrag. I det moderna

parlamentariska arbetet spelar även partigruppernas sammanträden en

viktig roll inte minst för ärendeberedningen. Landstingsledamöterna kom­

mer att i stor utsträckning vara engagerade i det primärkommunala arbetet

som i sin tur är synnerligen tidskrävande. Också storlandstingskommittén

och kommunalfullmäktige i Tyresö finner att det dubbla beredningstvånget

kan avskaffas.

För behållande av det dubbla beredningstvånget uttalar sig länsstyrelsen,

Svenska landstingsförbundet, landstinget, stadsfullmäktige i Djursholm och

Nacka, kommunalfullmäktige i Boo, Frötuna, Färingsö, Häverö, Knutby,

Lyhundra, Saltsjöbaden, Vallentuna och Västerhaninge samt kommunal­

nämnderna i Märsta och Össeby.

Stadsfullmäktige i Djursholm anför i sitt yttrande i denna del flera syn­

punkter som anförs också i andra kommuners yttranden. I fullmäktiges

yttrande heter det.

Det kan knappast förväntas, att landstingsmännen genom deltagande i

landstingssammanträden — även med förhållandevis täta sådana — blir till­

räckligt insatta i mängden av förekommande ärenden för att kunna ägna

dem en nödig saklig prövning enbart på grundval av föreliggande handling­

ar. Deltagande i utskottsarbete med muntliga föredragningar och tillfälle

till kompletterande frågor måste ge ett betydligt bättre underlag. Det ger

även särskilda möjligheter till inblick i och orientering om sådana verksam­

hetsgrenar, som ligger utanför vederbörandes engagemang i det löpande

landstingsarbetet. Det måste dessutom ge bättre förutsättningar för tinget

att kunna bedöma framlagda förslag, inte minst med hänsyn till de mycket

skiftande förhållanden, som kommer att råda inom storlandstingets område.

Med ofta återkommande sammanträden bör också antalet ärenden — till

skillnad från förhållandet vid nuvarande landstingsmöten — bli betydligt

mindre så att en utskottsbehandling kan göras meningsfylld utan att vara

alltför tidskrävande. Det framstår även, inte minst ur tidsbesparingssyn-

punkt, som mera rationellt att sakdiskussionen rörande förslag som fram-

lägges av landstingets styrelse åtminstone i huvudsak kan ske inom ett ut­

62

skott i stället för i tinget. Slutligen bör man inte helt underkänna de värden,

som det dubbla beredningstvånget kan ha ur principiell demokratisk syn­

vinkel. Att förslag som framlägges av styrelsen eller via denna av olika

facknämnder även blir föremål för prövning av organ inom den beslutande

församlingen synes onekligen kunna ge en viss garanti för att inte allt in­

flytande samlas hos en sluten krets i landstingets ledning.

Länsstyrelsen ansluter sig till vad stadsfullmäktige i Djursholm anfört

och framhåller att mot synpunkter av detta slag kan invändas att det skulle

vara rationellt att slopa det dubbla beredningstvånget. Länsstyrelsen har

emellertid stannat för åsikten att det dubbla beredningstvånget bör behål­

las, i vart fall tills vidare. Härvid har länsstyrelsens uppfattning även på­

verkats av att fråga här är om ett landsting, låt vara med utökade arbets-

uppgifter, och att starka skäl bör fordras för att man skall frångå den ord­

ning som gäller för landstingen i allmänhet.

Två ledamöter av kommunalrättskommittén anser att bestämmelsen bör

utformas så, att landstinget i arbetsordning kan föreskriva dubbelt bered­

ningstvång, medan stadsfullmäktige i Lidingö finner lämpligast att frågan

om det dubbla beredningstvånget skall bibehållas avgörs under beaktande

av sammanträdesfrekvensen i det utvidgade landstinget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder

Gällande rätt

Förvaltningsutskottets kompetens

Förvaltningsutskottets allmänna uppgifter regleras i 41 § LL. Utskottet

skall leda förvaltningen av landstingskommunens angelägenheter och ha in­

seende över övriga nämnders verksamhet. Vidare skall utskottet med upp­

märksamhet följa de frågor som kan inverka på landstingskommunens ut­

veckling och ekonomiska ställning. Det skall hos landstinget och övriga

nämnder samt hos andra myndigheter göra de framställningar som är på­

kallade. Det åligger förvaltningsutskottet också att bereda de ärenden som

skall förekomma till behandling hos landstinget. Beredningen skall ske en­

ligt 30 § LL. Ytterligare skall utskottet ha hand om drätseln inom lands­

tingskommunen — till vilken uppgift hör att upprätta förslag till utgifts-

och inkomststat — och självt förvalta dess egendom, i den mån förvaltning­

en inte har uppdragits åt annan nämnd. Om verkställigheten inte uppdra-

gits åt annan, skall utskottet verkställa landstingets beslut. Förvaltnings­

utskottet har också att ta befattning med de ärenden vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på utskottet. Det äger från övriga

nämnder, beredningar och tjänstemän infordra de yttranden och upplys­

ningar som behövs för att utskottet skall kunna fullgöra sina uppgifter. Ut­

skottet har också till uppgift att vårda och förteckna landstingets och de

63

landstingskommunal nämndernas protokoll och övriga handlingar som

hör till dessas arkiv i den mån handlingarna överlämnats till utskottet för

detta ändamål.

Nu redovisade bestämmelser om förvaltningsutskottets uppgifter över­

ensstämmer på det hela taget med vad som gäller om de uppgifter som åvilar

kommunens styrelse (30 och 54 §§ IvL resp. 30 § KLS). I Stockholm finns en

drätselnämnd som i styrelsens — stadskollegiets — ställe har hand om bl. a.

stadens drätsel (47 § KLS). Kommunens styrelse skall själv eller genom om­

bud föra kommunens talan i alla mål eller ärenden i den mån inte denna

uPPS*ft på grund av lag eller fullmäktiges beslut ankommer på annan. I öv­

rigt skall styrelsen fullgöra de uppdrag som fullmäktige lämnar styrelsen

(30 § andra stycket d och f KL samt 30 § andra stycket c och d KLS).

Särskilt på en punkt skiljer sig förvaltningsutskottets ställning klart från

vad som gäller för kommuns styrelse. Förvaltningsutskottet skall avge be­

rättelse över sin verksamhet enligt landstingets bestämmande. Vidare äger

förvaltningsutskottet avge förklaring i anledning av besvär över landsting­

ets beslut och företräda landstinget mellan dess möten även i andra hänse­

enden. Inskränkning i denna befogenhet kan föreskrivas genom lag eller

annan författning eller beslutas av landstinget (41 § andra stycket d, f och g

LL). Kommunens styrelses befogenhet att företräda fullmäktige är betyd­

ligt snävare (30 § andra stycket d och f KL samt 30 § andra stycket c och

d KLS).

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. m.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljs av landstinget.

Antalet ledamöter skall vara minst fem men bestäms i övrigt liksom anta­

let suppleanter av landstinget (42 § LL). Valbar till ledamot eller suppleant

är den som är valbar till landstingsman. Det innebär att valbarhetshinder

föreligger bl. a. för vissa länsstyrelsetjänstemän och för landstingsdirektör

eller motsvarande tjänsteman hos landstingskommunen. För valbarhet till

ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet gäller dessutom hinder för

tjänsteman hos landstingskommunen som är chef för verk inom utskottets

förvaltningsområde ⁽⁸ och 43 §§ LL). Mandattiden är fr. o. in. nästa val av

förvaltningsutskott tre år (44 § LL, SFS 1968: 186, 1969: 22). Valet förrättas

året näst efter det allmänna landstingsmannaval ägt rum. Kommunalrätts-

kommittén har i sitt tidigare omnämnda betänkande Mandattider och val­

perioder i kommunallagstiftningen föreslagit att val av förvaltningsutskott

skall ske av det nyvalda landstinget senast i december valåret för tiden

fr. o. m. nästföljande årsskifte. Mandattiden skall vara tre år. Enligt försla­

get skall val hållas första gången enligt de nya reglerna år 1970.

Landstinget utser ordförande och vice ordförande i utskottet (45 §).

Utskottet sammanträder på tid och plats som utskottet bestämmer och

dessutom när ordföranden finner det nödvändigt eller minst halva antalet

Kungi. Maj:ts proposition nr i 12 år 1969

64

ledamöter begär det för visst angivet ändamål (46 §). Sammanträdena är

inte offentliga. Suppleant i förvaltningsutskottet har enligt 47 § rätt att när­

vara vid sammanträde med utskottet även när han inte tj änstgör i stället för

ledamot.

För kommuns styrelse gäller i allt väsentligt samma bestämmelser som

för förvaltningsutskottet (7 och 31—36 §§ KL samt 31, 34, 37 och 38 §§

KLS). I Stockholm väljs ledamöter i stadskollegiet bland stadsfullmäk­

tiges ledamöter (31 § KLS). Stadsfullmäktig som är borgarråd eller chef för

verk som hör till kommunalförvaltningen får inte utses till ledamot eller

suppleant i stadskollegiet (32 § KLS). Mandattiden är ett år (33 § KLS). I

Stockholm kan en tredjedel av stadskollegiets ledamöter påkalla samman­

träde med kollegiet (37 § KLS). Motsvarighet till suppleants närvarorätt

enligt 47 § LL och 36 § KL saknas för Stockholm (38 § KLS).

Landstinget får i reglemente för förvaltningsutskottet bestämma om

och i vilken omfattning utskottets uppgifter skall fördelas på två eller

flera särskilda avdelningar av utskottet. Är utskottet delat på avdelningar

skall dock samfällda utskottet göra upp förslag till utgifts- och inkomst­

stat och ha inseende över nämnd som handhar ledningen av landstings­

kommunens sjukvårdande verksamhet (52 § LL).

I reglementet kan föreskrivas att avdelningarna skall utses genom sär­

skilda val.

Bestämmelserna om utskottet i LL äger motsvarande tillämpning på

avdelning med det undantaget att avdelningen själv inom sig utser ord­

förande och vice ordförande (52 § första stycket).

Fullmäktige i kommun får anta reglemente för kommunens styrelse. I

reglementet kan bestämmas att styrelsen får uppdra åt bl. a. särskild av­

delning inom styrelsen att på styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grup­

per av ärenden, som skall anges i reglementet (43 § KL). Sådan avdel­

nings beslutanderätt grundar sig alltså inte omedelbart på reglementet och

avdelningen kan inte själv överlåta beslutanderätten på annan. Motsva­

rande gäller stadskollegium och drätselkammare i stad (49 § KL och 48 §

KLS).

Övriga nämnder

Om ledningen av landstingskommunens sjukvårdande verksamhet finns

föreskrifter i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242). En erinran härom

finns i 53 § LL. Enligt 9 § sjukvårdslagen utövas ledningen av denna verk­

samhet av en sjukvårdsstyrelse. Landstinget kan besluta att förvaltnings­

utskottet eller viss avdelning av utskottet skall vara sjukvårdsstyrelse.

Också för andra nämnder för specialreglerad förvaltning gäller vad som

föreskrivs i särskilda författningar. Regleringen har i allmänhet formen

av hänvisningar till LL, i regel till de flesta av bestämmelserna om för­

valtningsutskottet. För nämnder för oreglerad förvaltning äger de flesta

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

65

bestämmelserna i LL om förvaltningsutskottet motsvarande tillämpning.

Mandattiderna för dessa nämnder bestäms dock av landstinget. LL över­

ensstämmer i dessa hänseenden med KL och KLS. Mandattiden för leda­

möter och suppleanter i nämnder för oreglerad förvaltning i Stockholm är

dock bestämd i lagen till två år (51 § KLS).

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt

Landstinget kan föreskriva i reglementet för förvaltningsutskottet att

utskottet eller avdelning av utskottet får uppdra åt utskottsledamot eller

tjänsteman hos landstingskommunen att på utskottets vägnar besluta i

vissa grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet skall anges i reglementet.

Beslut som fattats på grund av sådant uppdrag skall anmälas vid utskottets

eller avdelningens nästa sammanträde (52 § LL). Landstinget kan också

ge nämnd för oreglerad förvaltning motsvarande delegationsrätt (54 § sista

stycket). Detsamma gäller i allmänhet nämnd för specialreglerad förvalt­

ning på grund av hänvisning till bestämmelserna för förvaltningsutskottet.

Enligt IvL kan fullmäktige bestämma i reglemente för kommunens sty­

relse att styrelsen äger uppdra — förutom åt avdelning av styrelsen, som

kan bestå av ledamöter eller suppleanter — åt ledamot eller suppleant i

styrelsen eller åt tjänsteman hos kommunen att på styrelsens vägnar beslu­

ta i vissa grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet skall anges i regle­

mentet. Framställning eller yttrande till fullmäktige skall beslutas av

styrelsen samfällt. Beslut som fattas på grund av delegation skall anmälas

vid styrelsens nästa sammanträde (43 §). Motsvarande gäller för drätsel­

kammare i stad med stadskollegium (49 § KL och 48 § KLS). Nämnd för

oreglerad förvaltning kan ges motsvarande delegationsrätt. Detsamma gäller

i allmänhet nämnd för specialreglerad förvaltning på grund av hänvisning

till bestämmelserna för styrelsen.

Utredningsmannen

Styrelsens kompetens

Styrelsen skall enligt förslaget liksom enligt LL leda förvaltningen av

landstingskommunens angelägenheter och ha inseende över övriga nämn­

ders verksamhet. Däremot sägs i förslaget inte uttryckligen att styrelsen

har till uppgift att med uppmärksamhet följa de frågor som kan inverka

på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning samt att

ta skilda initiativ. Dessa uppgifter anses nämligen följa av föreskriften om

ledning och inseende. Till de ledande uppgifterna hör i dag en rad vik­

tiga uppgifter för uppföljning, planering, initiativtagande, samordning etc.,

framhåller utredningsmannen. Det kan knappast anses befogat att i an­

slutning till de allmänna ledningsuppgifterna särskilt nämna några däri in­

gående uppgifter. Inte heller styrelsens rätt att göra framställningar hos

kommunala och andra organ behöver anges särskilt.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

I överensstämmelse med vad som sägs i LL om förvaltningsutskottet

skall styrelsen vidare enligt förslaget dels bereda de ärenden som skall

förekomma till behandling hos landstinget, dels ha hand om landstings­

kommunens drätsel, dels ha hand om verkställighet av landstingets be­

slut i den mån inte verkställigheten anförtrotts annan. Liksom förvaltnings­

utskottet skall styrelsen ta befattning med de ärenden vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på utskottet samt ha rätt att

från övriga nämnder, beredningar och tjänstemän infordra yttranden och

upplysningar. Att styrelsen skall förvalta landstingskommunens egendom

i den mån sådan förvaltning inte ankommer på annan nämnd sägs inte i

förslaget. I stället skall styrelsen enligt förslaget ha en allmän befogenhet

att handha den förvaltning som inte ankommer på annan nämnd.

Utan särskild föreskrift har förvaltningsutskottet ansetts vara behörigt att

företräda landstingskommunen i process, anför utredningsmannen. Det sy­

nes ändå enligt utredningsmannen påkallat att i en särskild bestämmelse

ge uttryck för detta för storlandstingskommunens del, bl. a. med hänsyn

till att denna organisation kan komma att innehålla ett flertal nämnder

för särskilda verksamhetsområden. Det sägs därför i förslaget att styrelsen

äger att själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål eller

ärenden om annat inte följer av lag eller landstingets beslut.

Vidare skall styrelsen enligt förslaget bereda ärende som skall behandlas

av landstinget och i övrigt fullgöra de uppdrag som landstinget lämnar sty­

relsen. Till uppgifter som skall kunna överlämnas till styrelsen hör vården

av landstingets arkiv. Motsvarighet till LL:s bestämmelse om förvaltnings­

utskottets arkivvårdande uppgifter saknas därför i förslaget.

Med hänsyn till att storlandstinget förutsätts hålla regelbundna och tätt

återkommande sammanträden är det enligt utredningsmannen inte befogat

att styrelsen skall vara skyldig att till landstinget avge berättelse över ut­

skottets verksamhet mellan landstingets möten, att avge förklaring i anled­

ning av besvär över landstingets beslut samt att i andra hänseenden före­

träda landstinget mellan dess möten. Motsvarighet till LL:s bestämmelser

härom tas därför inte upp i förslaget.

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. in.

Enligt utredningsmannens mening talar flera skäl för att i lag bestämma

antalet ledamöter i storlandstingskommunens styrelse. Partiställningen i

landstinget skulle därmed ge en fixerad fördelning av styrelseplatserna.

Något utrymme för att efter landstingsmannaval ändra fördelningen genom

minskning eller ökning av antalet styrelseplatser skulle inte finnas. Att an­

talet hålls öppet i LL och KL måste ses mot bakgrunden av att dessa lagar

avser ett flertal kommuner med mycket varierande förhållanden. Stor-

landstingskommittén har föreslagit att det i lagen sägs att styrelsen skall

Kurtgl. Maj ds proposition nr 112 år 1969

67

beslå av sjutton ledamöter. Utredningsmannen ansluter sig till detta för­

slag.

Utöver de valfaarhetshinder som gäller enligt LL för förvaltningsutskot­

tet skall enligt förslaget gälla sådant hinder för chef för verk inom andra

nämnders verksamhetsområden. Som motiv härför anför utredningsman­

nen att styrelsen kommer att svara för ett intensivt arbete med ledning,

planering, samordning m. m. på alla förvaltningsområden. Härtill kommer

att föredragningen hos storlandstingskommunens styrelse i stor utsträck­

ning skall handhas av hellidssysselsatta förtroendemän. Ärendeberedningen

och töi edragningen skall beakta såväl tackbetonade som politiska synpunk­

ter. Om de kommunala verkscheferna, som har nyckelroller vid den fack-

mässiga beredningen, tilläts att som företrädare för viss meningsriktning

delta i styrelsearbetet, skulle tilliten till denna beredning kunna befaras

minska.

Utredningsmannen föreslår samma tidpunkt för val av styrelse och sam­

ma tjänstgöringstid för denna som föreslagits av kommunalrättskommittén

för samtliga landstingskommuner.

I fråga om val av ordförande och vice ordförande i styrelsen föreslår

utredningsmannen att när någon av dem avgår nytt val skall förrättas för

återstående tjänstgöringstid. En sådan ordning tillämpas redan enligt vad

utredningsmannen uppger.

Med hänsyn till att styrelsen beräknas komma att arbeta på avdelningar

och att en avdelning bör ha rätt att få till stånd sammanträde med styrel­

sen föreslår utredningsmannen att — i enlighet med motsvarande bestäm­

melse i KLS — en tredjedel av ledamöterna skall kunna påkalla extra sty­

relsesammanträde.

Utredningsmannen föreslår att reglementet för styrelsen, eftersom detta

inte skall underställas statlig myndighets prövning, skall betecknas arbets­

ordning.

Liksom enligt LL skall enligt förslaget den samfällda styrelsen upprätta

förslag till utgifts- och inkomststat samt bereda ärenden som landstinget

skall behandla. I övrigt skall den samfällda styrelsen som obligatoriska upp­

gifter ta befattning med ärenden av särskild betydelse för landstingskommu­

nens utveckling och ekonomiska ställning.

Storlandstingskommitten har vid överläggningar med utredningsmannen

förordat att styrelsen far välja avdelningslcdamöter. En sådan ordning

synes utredningsmannen vara den smidigaste. I förslaget sägs därför att

styrelsen väljer ledamöter av avdelning. När förvaltningsutskott väljer av-

delningsledamöter enligt LL torde med hänsyn till utskottets ställning som

ställföreträdare för landstinget bestämmelserna om rätt att påkalla pro­

portionellt val gälla. En sådan rätt föreslås bli säkerställd genom eu särskild

bestämmelse i storlandstingslagen.

68

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt

Utredningsmannen anser det opåkallat att styrelsens delegationsrätt skall

— som fallet är i fråga om förvaltningsutskottet enligt LL — behöva reg­

leras i arbetsordning (reglemente). I enlighet med vad som gäller för nämn­

der för oreglerad förvaltning enligt både LL, KL och IvLS bör delegations­

rätten kunna regleras genom fristående beslut av landstinget. Förslaget är

utformat i enlighet härmed.

Utredningsmannen anför vidare att den begränsning i förvaltningsutskottets

delegationsrätt enligt LL som ligger i att utskottet inte kan delegera till avdel­

ning av utskottet inte förefaller motiverad. Styrelsens uppgifter torde bli

talrika och mångskiftande. Det måste inte sällan inträffa att ärenden i viss

mån faller utanför ärendefördelningen enligt arbetsordningen mellan avdel­

ningarna. En arbetsordning kan nämligen inte avse alla detalj- och rutinbeto-

nade ärenden. Styrelsen bör därför på basis av ett landstingsbeslut kunna

ytterligare fördela ärenden mellan de fasta avdelningarna. Med hänsyn till

de skiftande delegationsbehov som kan föreligga synes det vidare lämpligt

att delegation kan ske också till en grupp av ledamöter. Det föreslås därför

den avvikelsen från LL:s regler att styrelsen skall kunna delegera sin be­

slutanderätt också till avdelning av styrelsen eller till flera styrelseledamöter.

Enligt utredningsmannen är det osäkert om avdelning av förvaltningsut­

skottet enligt LL får avge yttranden till landstinget eller till myndighet.

Förslagets bestämmelser bör enligt utredningsmannen tillämpas så att ytt­

randen i rutinärenden får avges av avdelning av styrelsen.

Utredningsmannen framhåller att enligt LL, KL och KLS delegation kan

ske till tjänsteman oavsett om denne arbetar inom nämndens verksamhets­

område medan delegation till förtroendeman kan ske bara om denne hör

till den delegerande nämnden. För denna begränsning, som torde få ses

mot bakgrunden av att några praktiska behov av en vidare delegationsrätt

inte förelegat, finns inga bärande skäl. För storlandstingskommunen finns

ett starkt behov att öka kretsen av mottagare av delegerad beslutanderätt. An­

talet ärenden, som kan behöva delegeras, är mycket stort. Särskilt är detta

förhållandei på sjukvårdsområdet. På detta område beräknas storlandstings­

kommunen få arbeta med nämnder på flera nivåer. Ett mycket påtagligt be­

hov finns därför att kunna smidigt lägga beslutsfunktioner hos nämnderna

på den lägre nivån. Det är inte möjligt att tillfredsställande lösa dessa frå­

gor enbart genom en fast fördelning i arbetsordning av arbetsuppgifterna

mellan nämnderna. Förhållandena kan svårligen helt överblickas i starten.

Det behov av decentralisering som berörts nu synes lämpligen kunna till­

godoses genom att nämnd får delegera till annan nämnd. Främst bör en

sådan möjlighet komma till användning när det finns nämnder på olika ni­

våer. Delegationsmöjligheten kan emellertid också användas om nämnd vill

delegera uppgifter till annan nämnd, som handhar specialuppgifter av visst

slag för hela storlandstingskommunens organisation. Så kan exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

69

vissa upphandlings-, personal-, projekterings- och byggnadsårenden kanske

lämpligen hanteras på detta sätt.

För den undantagslösa anmälningsskyldighet som gäller enligt LL, KL

och KLS i fråga om beslut som fattats efter delegation brukar åberopas in­

formations- och konlrollintressen. När antalet delegerade ärenden blir

mycket stort, blir anmälningarna mycket omfattande och tyngande för

arbetet både hos den delegerande nämnden och hos den som beslutar. In-

formationsintresset blir knappast tillgodosett genom anmälningar, som har

en sådan omfattning. Någon verksam kontroll kan naturligtvis inte utövas.

Antalet ärenden, som får avgöras efter delegation, blir mycket stort, sär­

skilt i fråga om personalärenden inom sjukvårdsförvaltningen. Denna för­

valtning beräknas under början av 1970-talet ha en personal på omkring

20 000 personer. Verksamheten kommer att präglas av en ständig ökning

av personalstyrkan. Omsättningen av personal inom sjukvården är livlig.

En obligatorisk anmälningsskyldighet skulle med hänsyn härtill närmast

ställa sig helt omöjlig från effektivitetssynpunkt.

Utredningsmannen föreslår därför att någon obligatorisk anmälnings­

skyldighet inte föreskrivs. Den delegerande nämnden bör själv kunna be­

stämma i vad mån den för information och kontroll vill ha enskilda be­

slut anmälda. I övrigt torde den delegerande nämndens intressen bli bätt­

re tillgodosedda om rapporteringen sker genom t. ex. kvartalsrapporter med

statistik över olika ärenden, antalet sökande till tjänster, vakanser o. d.

Enligt förslaget skall därför nämnden för de ärenden som inte anmäls var

för sig bestämma i vilken ordning redogörelse skall lämnas. I fråga om

dessa ärenden måste också ges föreskrifter om protokollering och anslag

eller annan form för tillkännagivande av besluten. Sådana föreskrifter

förutsätter utredningsmannen att landstingskommunen själv utfärdar.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag till bestämmelser om landstingskommunens

styrelse och övriga nämnder tillstyrks uttryckligen av kommunalrättskom-

mittén, stadsfullmäktige i Stockholm och storlandstingskommittén, vilka

betonar att förslaget utarbetats i nära samråd med storlandstingskommit­

tén och i stor utsträckning bygger på där företrädd erfarenhet av mera om­

fattande kommunalförvaltning.

Kritiskt inställda till de ledande principerna i förslaget är däremot

Svenska landstingsförbundet och landstinget. Förbundet framhåller att

1965 års revision av LL innebar eu anpassning till KL. Stor frihet läm­

nades landstingen att anpassa förvaltningsorganisationen efter sina spe­

ciella förutsättningar. Allmänt sett synes det nu framlagda författnings-

förslaget och de motiveringar och förslag som utredningsmannen knyter

till detta på många punkter binda den framtida organisationen på ett sätt

70

som rimmar illa med traditionen på landstingsområdet. Särskilt anmärk­

ningsvärt framstår utredningsmannens förordande av systemet med de­

lad styrelse, en organisationsform som blivit alltmer ovanlig inom lands­

tingens centralförvaltning. Landstinget anför liknande synpunkter och er­

inrar också om att länsdemokratiutredningen mot bakgrunden av sitt för­

slag om ökade landstingskommunala uppgifter betonat vikten av frihet

för landstingen att själva i största möjliga utsträckning få bestämma om

administrationen. Också stadsfullmäktige i Nacka samt kommunalfullmäk­

tige i Saltsjöbaden och Tyresö sätter i fråga om inte föreliggande organi­

sationsfrågor löses bättre genom en närmare anpassning till LL.

Landstinget anser att LL:s regler om styrelsens befogenheter bör kun­

na behållas. Storlandstinget bör sålunda självt kunna reglera bl. a. sty­

relsens ställföreträdarskap under tiden mellan tingets möten.

Förslaget att antalet styrelseledamöter skall vara bestämt i lagen kriti­

seras av länsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, landstinget, stadsfull­

mäktige i Djursholm och Nacka, kommunalfullmäktige i Boo, Frötuna,

Färingsö, Knivsta, Lyhundra, Tyresö, Upplands Väsby och Västerhaninge

samt kommunalnämnden i Märsta. Svenska landstingsförbundet och lands­

tinget anför att förslaget synes bygga på förutsättningen att landstinget

kommer att dela upp styrelsen på avdelningar, vilket dock inte är obliga­

toriskt enligt förslaget. Det är orimligt att på en punkt underförstått räkna

med en viss organisationstyp som i övrigt endast antyds som ett möjligt

alternativ.

Landstinget anser att det nyvalda landstinget liksom nu utan olägenhet

kan sammanträda på nyåret för att förrätta val av ledamöter och sup­

pleanter i förvaltningsutskottet.

Utredningsmannens förslag till bestämmelser om delegation föranleder

det påpekandet från Svenska landstingsförbundet, landstinget och kommu­

nalfullmäktige i Gustavsberg att någon anledning till olika bestämmelser i

denna del för skilda landstingskommuner inte finns och att en utvidgning

av delegationsrätten bör övervägas generellt för alla landstingskommuner.

Kommunalfullmäktige i österhaninge avstyrker att delegation från en fakul­

tativ nämnd till en annan skall få ske. En sådan delegationsrätt skulle med­

föra att den utvidgade landstingskommunens organisation och funktio­

ner blir ytterst svåröverskådliga. Också Svenska kommunförbundet anmäler

tveksamhet på denna punkt. En sådan delegationsrätt skulle kunna öppna

möjlighet för den nämnd till vilken delegation sker att i sin tur delegera

beslutanderätten inom sig eller till tjänsteman eller rent av till annan

nämnd. En sådan vidare delegation är ej tillåten enligt KL och KLS och sy­

nes även kunna vålla praktiska olägenheter, när delegaten skall fullgöra den

anmälningsskyldighet som åvilar honom. Komplikationer kan också uppstå

när delegerande nämnd önskar återkalla delegationen. Förbundet anser

att förslaget på denna punkt bör ytterligare övervägas. Förbundet vill vi­

Kungl. Maj ris proposition nr 112 år 1969

71

dare sätta i fråga om det inte vore lämpligt att skapa en möjlighet för de

fakultativa nämnderna att kunna delegera beslutanderätt till suppleanter

på samma sätt som sedan år 1967 är möjligt i primärkommunala sam­

manhang. Detta skulle bl. a. medföra att suppleanterna kunde få tillfälle

att mera aktivt delta i arbetet.

Kommunalfullmäktige i Täby anser en uppmjukning av skyldigheten att

anmäla beslut som fattats efter delegation olämplig. Anmälan är nödvän­

dig från kontrollsynpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 196!)

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Landstingskommunens drätsel

Gällande rätt

Förmögenhetsskydd in. m.

Enligt 56 § första stycket LL bör vad landstingskommunen tillhör i fast

eller lös egendom så förvaltas, att landstingskommunens förmögenhet inte

minskas. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 50 § första stycket KL

och 54 § första stycket KLS. Liksom i KL och KLS föreskrivs vidare i LL

(56 § andra stycket) att medel som erhållits som vederlag för anläggnings­

tillgång eller på grund av försäkring av sådan tillgång får användas endast

för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången eller för an­

skaffande av annan anläggningstillgång. Regeln byggs ut i 63 § första styc­

ket genom den bestämmelsen att medel av nu angivet slag skall avsättas till

allmän investeringsfond, om de inte under det år de influtit har anvisats för

ändamål enligt 56 § andra stycket. Motsvarande reglering förekommer ock­

så i KL (50 § andra stycket och 57 § första stycket) samt KLS (54 § andra

stycket och 61 § första stycket). 56 § tredje stycket LL innehåller en preci­

sering av begreppet anläggningstillgång.

Enligt 58 § LL skall anslagsbeslut innefatta anvisning av medel för an­

slagets täckande. Om anslag skall täckas genom utdebitering under mer

än fem år, skall beslutet underställas Kungl. Maj :ts prövning. 52 § KL

och 56 § KLS innehåller samma bestämmelser utom såtillvida att beslut om

täckande av anslag genom utdebitering under längre tid än fem år skall

underställas länsstyrelsen.

Utgifts- och inkomststat

I fråga om landstingskommuns budget ger LL — liksom KL och KLS

på sina områden — förhållandevis detaljerade bestämmelser. I 59 § första

stycket LL föreskrivs att utgifts- och inkomststat årligen skall upprättas

för följande kalenderår. Enligt andra stycket skall på utgiftssidan tas upp

underskott i nästföregående års bokslut, anslagen för tidigare beslutade

utgifter för följande år samt de belopp, som ytterligare anslås vid statens

fastställande, däribland ett anslag för oförutsedda behov. På inkomstsi­

dan skall enligt tredj e stycket tas upp överskott enligt det förutnämnda bok­

slutet, de inkomster som kan påräknas samt de belopp som erfordras ytter­

ligare och hur detta medelsbehov skall täckas. Förslag till utgifts- och in­

komststat skall enligt 60 § första stycket LL göras upp av förvaltningsut­

skottet sedan landstingskommunens övriga nämnder lämnat sina särskilda

statförslag den dag som utskottet bestämt. Landstinget behandlar — grans­

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960

73

kar och fastställer — utskottets statförslag vid det landstingsmöte som skall

hållas i oktober. Vid statbehandlingen skall enligt uttrycklig föreskrift i 60 §

andra stycket anslag till utgifter som landstinget inte tidigare fattat beslut

om och därmed sammanhängande frågor särskilt bli föremål för överlägg­

ning och avgörande. Bestämmelser av i princip samma innebörd gäller en­

ligt 53 och 54 §§ KL samt 57 och 58 §§ KLS. Som sagts i det föregående

avviker dock reglerna i KL och KLS om tidpunkten för statfastställelsen

från motsvarande bestämmelse i LL. Enligt KL kan sålunda beslut härom

fattas på fullmäktigsammanträde när som helst under oktober. Kan för viss

kommun till följd av särskilda förhållanden staten inte fastställas under

oktober, skall vid sammanträde i denna månad fastställas grunden för ut­

debitering av den allmänna kommunalskatt som ingår i preliminär skatt för

inkomst under nästföljande år. Därefter skall vid sammanträde i december

kommunens utgifts- och inkomststat fastställas. Därvid får annan utdebi-

teringsgrund fastställas än den som beslöts i oktober, om skäl föreligger

härför (13 § sista stycket KL). Som redan sagts fastställs i Stockholm ut­

gifts- och inkomststaten senast den 8 december (14 § sista stycket KLS).

Den av landstinget fastställda utgifts- och inkomststaten skall enligt 60 §

tredje stycket LL tryckas och expedieras till förvaltningsutskottet och de

övriga nämnder som har i uppdrag att verkställa landstingets beslut, till

länsstyrelsen, till samtliga landstingsman och till kommunerna (36 § första

och andra styckena).

Fondbildning

LL har i 61—63 §§ särskilda bestämmelser om fondbildning och ian-

språktagande av fondmedel. Innehållsmässigt identiska regler finns i KL

(55—57 §§) och KLS (59—61 §§).

Enligt 61 § 1 mom. LL får landstingskommun utan medgivande av Kungl.

Maj :t avsätta medel till pensionsfond för anställda, kassaförlagsfond för

rörelsekapital, allmän investeringsfond och särskilda investeringsfonder.

Sistnämnda båda fondtyper avser anskaffande av anläggningstillgångar.

Enligt 61 § 2 mom. får vidare fritt avsättas medel till skatteregleringsfond.

Inga spärrar finns för vad som får avsättas till nu nämnda fonder. Lands­

tingskommunen får årligen ta i anspråk högst en tredjedel av behållningen

i skatteregleringsfonden vid utgången av det år ianspråktagandet beslutas

eller något av de två närmast föregående åren. Beslut om avsättning till

skatteregleringsfond eller om användande av medel i sådan fond skall fattas

i samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten.

62 § LL reglerar i vilka fall Kungl. Maj :ts medgivande krävs i fondsam­

manhang. Sådant medgivande behövs för inrättande av andra fonder än

som anges i 61 § 1 mom., för att ta fondmedel i anspråk för annat än av-

sättningsändamålet och för att ta skatteregleringsfonden i anspråk utöver

vad som medges i 61 § 2 inom.

74

Överskott på lån, upptagna med Kungl. Maj :ts medgivande, skall en­

ligt 63 § LL avsättas till allmän investeringsfond, om annat inte föreskri­

vits vid medgivandet. I 63 § finns vidare en erinran om att landstingskom­

mun kan vara ålagd fonderingstvång i särskilda författningar.

Lånerätt

Landstingskommun får enligt 64 § LL ta upp lån som skall återbetalas

inom fem år. Med lån jämställs borgen. Lån eller borgen i andra fall krä­

ver Kungl. Maj :ts medgivande. Särskilt medgivande behövs dock inte för

lån av statsmedel, som beviljats av Kungl. Maj :t. I stort sett motsvarande

bestämmelser gäller för kommun och kommunalförbund. Dessa får vidare

ta upp lån av statsmedel, som beviljats av statlig myndighet, i den omfatt­

ning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer. Kommun och kommunal­

förbund får dessutom, i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t be­

stämmer, utan underställning ta upp lån bl. a. för bostadsbyggnadsföretag

som godkänts för statlig belåning samt åta sig ansvarighet gentemot staten

för lån som av statsmedel beviljas annan än kommunen eller borgensansvar

för lån för bostadsbyggnadsföretag som godkänts för statlig belåning (59 §

KL, 63 § KLS och 18 § KFL). I vilka fall medgivande inte behöver inhämtas

av kommun framgår av kungörelsen den 16 november 1962 (nr 581) med

vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av lån, m. m. Enligt

18 § KFL har kommunalförbund samma rätt som kommun att utan Kungl.

Maj:ts medgivande ta upp lån av statsmedel som beviljats av statlig myn­

dighet. Bestämmelserna i 1962 års kungörelse äger inom ramen för fastställd

förbundsordning motsvarande tillämpning i fråga om lån som tas upp av

kommunalförbund (kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 363) med vissa be­

stämmelser angående kommunalförbunds upptagande av lån, m. m.).

M edelsförvaltning

I 65 § första stycket LL föreskrivs att penningar och värdehandlingar,

som förvaltningsutskottet eller annan nämnd har om hand för landstings­

kommunens eller annans räkning, skall förvaras och redovisas så, att de

inte sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar. I 65 § and­

ra stycket meddelas bestämmelser om anbringande av medel som inte er­

fordras för nära förestående utbetalningar. Medlen skall insättas i bank,

hos centralkassa för jordbrukskredit eller på postgiro eller anbringas i så­

dana tillgångar i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd

anbringa omyndigs medel, om inte landstinget bestämt annat.

Fortlöpande räkenskaper över omhänderhavda medel skall enligt 66 §

LL föras av förvaltningsutskottet och av annan nämnd som omhänderhar

medel. Sådan nämnd skall årligen före den 1 mars, om inte utskottet bestäm­

mer annan tid, avlämna redovisning till utskottet för sin förvaltning under

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

75

föregående kalenderår. Utskottet skall därefter inom tid som landstinget

bestämmer, dock före den 1 maj, sammanfatta och avsluta landstingskom­

munens räkenskaper för samma kalenderår. I princip motsvarande regler

om räkenskaper och redovisning gäller enligt 61 och 62 §§ KL samt 65 och

66 §§ KLS.

Revision

Också LL:s regler om revision överensstämmer i stort sett med reglerna

i KL och KLS. Bestämmelserna ger ingen detaljreglering. Enligt 67 § första

stycket LL skall landstinget varje år vid landstingsmöte utse tre eller flera

revisorer samt lika många suppleanter för granskning av nästa kalenderårs

förvaltning. En i sak överensstämmande regel finns i 63 § första stycket

KL. Enligt 67 § första stycket KLS sker revisorsval däremot vartannat år

och avser de två följande åren. Antalet revisorer och suppleanter regleras

inte i KLS.

För revisor och revisorssuppleant gäller enligt 67 § andra stycket LL vissa

valbarhetshinder. Några villkor motsvarande dem som gäller för valbar­

het som landstingsman eller suppleant ställs dock inte upp för revisor eller

revisorssuppleant. En reglering av motsvarande innebörd återfinns i 63 §

andra stycket KL och 67 § andra stycket KLS.

Till fullgörande av sitt uppdrag får revisorerna enligt 67 § tredje stycket

LL när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar som för­

valtningsutskottet eller annan nämnd har om hand. De får vidare ta del av

räkenskaper och andra handlingar som berör förvaltningen. Revisorerna

skall enligt 68 § avge en revisionsberättelse. Vissa regler ges om innehållet

i berättelsen. Nu nämnda regler i LL överensstämmer med motsvarande

bestämmelser i 63 § tredje stycket och 64 § IvL samt 67 § tredje stycket och

68 § KLS.

Enligt 69 § första stycket LL skall revisionsberättelsen tillställas förvalt­

ningsutskottet före juni månads utgång. Utskottet skall skyndsamt låta

trycka berättelsen. Om det anses påkallat skall utskottet överlämna berät­

telsen till vederbörande nämnder för yttrande. Landstinget behandlar revi­

sionsberättelsen och inkomna yttranden vid ordinarie landstingsmöte i ok­

tober året efter det som avses med revisionen (69 § andra stycket). Mot­

svarande bestämmelser för primärkommunerna avviker bara i detaljer

från nu nämnda regler i LL. Enligt 65 § KL bestämmer fullmäktiges ord­

förande tiden för revisionsberättelsens avlämnande. Berättelsen avlämnas

till honom och förklaring över framställd anmärkning infordras av honom.

KLS (69 §) innehåller inga bestämmelser om tidpunkten för revisionsbe­

rättelsens avgivande eller om vem som är mottagare eller infordrar för­

klaring över anmärkning. Fullmäktiges behandling av revisionsberättelsen

sker enligt 65 § KL vid sammanträde före utgången av juni månad, om inte

fullmäktige beslutar om uppskov med ärendets behandling till ett senare

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969

sammanträde samma år. 69 § KLS föreskriver att revisionsberättelsen skall

behandlas före utgången av mars månad andra året efter det som avses med

revisionen.

Utredningsmannen

Förmögenhetsskydd in. m.

Bestämmelsen i LL att vad landstingskommunen tillhör bör så förvaltas,

att landstingskommunens förmögenhet inte minskas föreslås gälla också för

storlandstingskommunen. LL:s bestämmelser om användning eller avsätt­

ning av medel som erhållits som vederlag för anläggningstillgång eller på

grund av försäkring av sådan tillgång står enligt utredningsmannen i dålig

överensstämmelse med vad som särskilt i större kommuner gäller för mo­

dern kommunalekonomi. Denna använder sig inte av en sådan uppspalt­

ning av influtna medel i redovisningssammanhang som förutsätts i LL. Be­

hovet av skydd för den kommunala förmögenheten kan enligt utrednings­

mannen knappast användas som motiv för reglernas existens. Förmögen­

heten bibehålls lika väl om anläggningslånen sedda som helhet minskar.

För storlandstingskommunen, vars ekonomiska förvaltning måste hanteras

i former som är inriktade på en totalbedömning av ekonomin, framstår reg­

lerna som särskilt främmande. Utredningsmannen föreslår därför ingen

motsvarighet till dessa bestämmelser för storlandstingskommunen.

Landstingskommunerna synes enligt utredningsmannen tidigt ha tagit

lätt på skyldigheten enligt 58 § andra stycket LL att underställa Kungl.

Maj :t beslut om anslag som skall täckas genom utdebitering under mer

än fem år. Enligt praxis anses också en del viktiga anslagsbeslut — t. ex.

beslut om inrättande av en tjänst, beslut om mera stadigvarande bidrag eller

om omfattande investeringar under en följd av år — falla utanför regelns

tillämpningsområde. Bestämmelsen torde ha haft sin främsta praktiska

betydelse därigenom att den medfört att anslagsförskott brukat täckas under

högst fem år. En täckning under så lång tid som fem år torde emellertid

mycket sällan förekomma. För storlandstingskommunens de! saknar ett

finansieringssätt som skulle vara underställningskrävande enligt denna be­

stämmelse varje aktualitet. Utredningsmannen föreslår därför att någon

underställningsskyldighet av detta slag inte skall gälla för storlandstings­

kommunen.

Utgifts- och inkomststat

I praktiken delas nu genomgående i det kommunala budget- och räken-

skapssystemet budgeten upp i en kapital- och en driftsida. En sådan uppdel­

ning är enligt utredningsmannen lämplig från förmögenhetsskyddssynpunkt

och knyter an till vedertagna system för ekonomisk redovisning. Utred­

77

ningsmannen föreslår därför att storlandstingskommunens utgifts- och in­

komststat skall vara uppdelad på en driftbudget och en kapitalbudget.

Utredningsmannen föreslår vidare att storlandstingskommunens stat med

utgångspunkt från ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för före­

gående år skall lämna en plan för kommunens ekonomi under budgetåret

med redovisning för utvecklingen av den ekonomiska ställningen. Härige­

nom kommer det för den kommunala budgeten säregna förhållandet, näm­

ligen att utgångsläget är förskjutet ett år, att framgå. Budgeten kommer

vidare att utvisa den tänkta förändringen i den ekonomiska ställningen. I

övrigt föreslås inte några avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL.

I fråga om förfarandet vid budgetarbetet föreslår utredningsmannen vis­

sa ändringar i förhållande till LL. Arbetet med storlandstingskommunens

budget måste bli omständligt och tidskrävande och detta talar för att tid­

punkten för statens fastställande läggs senare än till ett landstingsmöte i

oktober. En senareläggning blir möjlig genom att man får ett kontinuerligt

verkande landsting. Utredningsmannen föreslår därför att utgifts- och in­

komststaten skall fastställas vid sammanträde senast den 15 november.

Framflyttningen av tidpunkten gör det också möjligt att föreskriva att

statförslaget under valår skall behandlas av det nyvalda landstinget. Ut­

redningsmannen föreslår en sådan ordning.

Bestämmelsen i LL att anslag till utgifter som landstinget inte tidigare

fattat beslut om och därmed sammanhängande frågor skall särskilt bli fö­

remål för överläggning och avgörande i samband med statbehandlingen

torde i den praktiska verksamheten, speciellt i större kommuner, inte vara

möjlig att tillämpa enligt ordalagen. Bestämmelsen säger nu knappast mer

än att de yrkanden som framställs i statförslaget eller av landstingsleda­

mot i en fråga som berörs i statförslaget kan föranleda debatt och avgö­

rande. Vid en övergång från i huvudsak ett oktobersammanträde, då bud­

geten behandlas, till tätare sammanträden kan väntas att frågor om större

projekt oftare blir avgjorda på andra sammanträden än budgetsamman-

trädet. Utredningsmannen finner därför inte skäl att föreslå någon mot­

svarighet till denna bestämmelse för storlandstingskommunens del.

Fondbildning

Gällande lagstiftning om kommunal fondbildning har enligt utrednings­

mannen sin bakgrund i en restriktiv inställning till kommunala fonderingar.

Dessa kan ju sägas innebära att en tids skattebetalare i viss utsträckning får

svara för utgifter under senare skeden. Under senare tid har emellertid de

allmänna konsolideringsintressena kommit mera i förgrunden.

LL:s bestämmelser om fondbildning framstår därför enligt utrednings­

mannen som otidsenliga. I allmänhet används numera några få fonder med

ospecificerat användningsområde till vilka avsättningsrätten är fri. Härige­

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969

78

nom förlorar bestämmelserna om skyldighet att underställa beslut om att

inrätta särskilda fonder eller om att ta fondmedel i anspråk för annat än

avsättningsändamålet i betydelse. Begränsningarna i rätten till uttag ur

skatteregleringsfonden ter sig rätt omotiverade med hänsyn till att avsätt-

ningsrätten är fri. Är fondbehållningen stor, ger avgränsningsregeln ingen

adekvat spärr mot omfattande uttag.

Dessa synpunkter talar enligt utredningsmannen för eu allmän över­

syn av bestämmelserna om fonder i alla kommunalförfattningar. Fråga

uppstår då om det finns tillräcklig anledning att i avvaktan på en sådan

ge storlandstingskommunen särskilda regler som är enklare och modernare

än LL:s. Utredningsmannen stryker till en början under att understäli-

ningstvånget i praktiken helt saknar betydelse för landstingskommunernas

del. Vidare framhåller han att storlandstingskommunen blir en helt ny

enhet vars fonder skall byggas upp från grunden. Dess ekonomiska hus­

hållning kommer att vara starkt sammanhållen under ledning av styrelsen.

Fonderingsfrågorna kommer att handhas med inriktning på den totala

ekonomin och på så sätt att fonder med allmänt utformade användnings­

områden inrättas. Skulle i något fall anses önskvärt att inrätta en fond

med mera speciellt ändamål — t. ex. en försäkringsfond för självriskbe­

lopp vid försäkringsfall — synes kravet på underställning svårt att mo­

tivera.

Utredningsmannen föreslår därför att storlandstingskommunen ges rätt

att helt fritt inrätta fonder. Det föreslås dock att en uppdelning skall

göras mellan kapitalfonder och driftfonder. En sådan uppdelning följer i

och för sig av bestämmelserna om förmögenhetsskyddet och det redovis­

ningssystem som är uppbyggt i anslutning till detta och kan därför sägas

vara självklar. Men det kan enligt utredningsmannen vara lämpligt alt

på några punkter genom konkreta regler ge klarare innebörd och fastare

stöd åt den allmänt hållna bestämmelsen om förmögenhetsskydd. Stor­

landstingskommunen skall vidare enligt förslaget utan särskilt medgivande

få använda fonderade medel för annat än fonderingsändamålet. Medel

in- kapitalfond skall dock inte få användas för driftändamål. Denna be­

gränsning är enligt utredningsmannen kanske inte nödvändig eftersom

den ekonomiska utvecklingen ytterst beror på om kommunen för eko­

nomin som helhet iakttar de konsolideringssynpunkter som uppbär den

allmänna bestämmelsen om förmögenhetsskyddet. Men det synes ändå

lämpligt att också i detta avseende ge en konkret regel som kompletterar

den allmänna bestämmelsen om förmögenhetsskydd.

Utredningsmannen föreslår vidare att beslut om ändrad användning av

fonderade medel skall få ske bara i samband med statfastställelsen. Det är

då man har överblick över den totala finansieringen och bäst kan avgöra

i vad mån ett ändrat användningssätt är motiverat.

Av förslaget följer att LL:s regel att medel ur investeringsfonderna får

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

79

användas endast till anskaffande av anläggningstillgångar och således

inte till återbetalning av anläggningslån inte skall upprätthållas. Detta sy­

nes utredningsmannen riktigt eftersom en avbetalning av anläggningslån

med fondmedel lika väl som en nyanskaffning förkovrar förmögenheten.

Bestämmelsen i 63 § andra stycket LL om skyldighet att fondera över­

skott på lån som tagits med Kungl. Maj :ts medgivande föreslås inte få

någon motsvarighet för storlandstingskommunens del. Denna bestämmelse

torde numera enligt utredningsmannen sakna praktisk betydelse. När

Kungl. Maj:t prövar lånefrågan finns alltid kostnadsberäkningar för an­

läggningen och de verkliga kostnaderna torde sällan understiga de projek­

terade. Vidare lånefinansieras i sådana fall aldrig hela anläggningen. Egna

medel måste alltså samtidigt investeras. Skulle överskott uppkomma har

kommunen ingen skyldighet att låta besparingen fördelas mellan lånen

och den egna insatsen. Om en fördelning görs är det enligt utrednings­

mannen svårt att inse varför låneöverskottet inte fritt skulle få användas

inom kapitalbudgeten.

Lånerätt

Utredningsmannen anför att bestämmelserna om landstingskommuns lå­

nerätt ger en snävt begränsad fri lånerätt som i huvudsak har kommit att

användas endast för kassaförlagsupplåning. Bestämmelserna är enligt ut­

redningsmannen bristfälligt anpassade till dagens kommunalekonomiska

förhållanden särskilt i större kommuner som bedriver en ständig investe­

ringsverksamhet.

Det anförda kan enligt utredningsmannen anses innefatta skäl till en

friare lånerätt för storlandstingskommunen än för andra landstingskommu­

ner. Å andra sidan kan hävdas att underställningskravet vid upptagande av

lån till skillnad från vad som gäller vid fondering inte saknar betydelse.

Man kan göra gällande att frågorna om lånerätt bör bedömas i ett sam­

manhang för alla kommuner. Statsmakterna kan också ha önskemål att

den nuvarande lånekontrollen inte släpps utan att de syften som uppbär

kontrollen tillgodoses på andra vägar.

Utredningsmannen föreslår därför för storlandstingskommunen lånerätts-

bestämmelser som i huvudsak överensstämmer med LL:s. Den fria lånerät-

ten skall alltså omfatta lån med en återbetalningstid av högst fem år. För

övriga lån skall fordras Kungl. Maj :ts medgivande.

Storlandstinget kan efter hand beräknas komma att göra insatser på

bostads-, vatten- och avloppsförsörjningens område, framhåller utrednings­

mannen. Något lånebehov eller några borgensåtaganden på dessa områden

torde emellertid knappast få aktualitet i inledningsskedet. Det synes emel­

lertid vara en fördel att redan nu bereda väg för en fri upplåning för så­

dana ändamål. Utredningsmannen föreslår därför att Kungl. Maj :t får be­

fogenhet att för storlandstingskommunens del generellt släppa lånekon-

80

trollen på avgränsade områden. En sådan utvidgning av den fria lånerätten

avses ske inom ramen för motsvarande fria lånerätt för primärkommu­

nerna.

Kungl. Maj:t föreslås vidare få befogenhet att för storlandstingskom­

munens del generellt efterge kravet på kontroll av lån av statsmedel som

beviljas av annan statlig myndighet än Kungl. Maj :t.

Utredningsmannen föreslår slutligen i denna del att samma bestäm­

melser som för lån skall gälla för borgen och ansvarsåtaganden av stor­

landstingskommunen. Därmed ges Kungl. Maj :t möjlighet att i underställ-

ningsfriheten inbegripa borgen för lån som gäller anläggningar in. in. för

vatten- och avloppsförsörj ningen. En sådan underställningsfrihet finns inte

för primärkommunerna men kan för storlandstingskommunen ha ett sär­

skilt intresse, eftersom dess insatser på vatten- och avloppsförsörjningens

område i stor utsträckning torde komma att ske i samverkan med och som

stöd åt primärkommuner, kommunalförbund och privaträttsliga subjekt i

kommunal ägo.

Medelsförvaltning

Utredningsmannen föreslår att LL:s detaljerade regler om placering av

disponibla medel för storlandstingskommunens del ersätts med en bestäm­

melse om att storlandstinget får meddela föreskrifter för förvaltningen och

redovisningen av medel. Storlandstingskommunens förvaltning kommer att

vara av en sådan omfattning att det blir nödvändigt att utfärda instruk­

tion för medelsförvaltningen. I denna kan då bl. a. tas upp placeringsföre-

skrifter.

Övriga föreslagna bestämmelser om storlandstingskommunens medels­

förvaltning överensstämmer nära med motsvarande bestämmelser i LL.

Dock föreslås att nämnd skall lämna redovisning för sin förvaltning på tid

som styrelsen bestämmer och att styrelsen senast den 15 maj skall samman­

fatta och avsluta landstingskommunens räkenskaper.

Revision

Även om förhållandena i dag väsentligen avviker från förhållandena vid

tillkomsten av LL:s revisionsbestämmelser framstår enligt utredningsman­

nen dessa bestämmelser knappast som särskilt föråldrade. I stort sett bör

därför LL:s bestämmelser utan ändring i sak kunna gälla för storlands­

tingskommunen. Det finns enligt utredningsmannen ingen anledning att för

denna ge bestämmelser av väsentligt ny principiell innebörd eller att mera

i detalj reglera förhållandena.

Utredningsmannen föreslår att val av revisorer i storlandstingskommu­

nen skall äga rum senast i december månad varje år. Under valår skall re-

visorsvalet förrättas av det nyvalda storlandstinget.

Utredningsmannen anför att motivet till att LL för revisorer inte uppstäl­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

81

ler de valbarhetshinder som gäller för övriga förtroendemän är att man har

velat göra det möjligt att för revisionsarbete hämta särskild sakkunskap

utifrån. För storlandstingskommunen har en sådan möjlighet ingen prak­

tisk aktualitet. Utredningsmannen föreslår därför för storlandstingskom­

munens del samma valbarhetshinder för revisorer som för andra förtroen­

demän. Bestämmelserna för förtroendemän i fråga om valbarhetens upphö­

rande och om avsägelse föreslås också bli tillämpliga på revisorerna.

I fråga om formerna för revisionsarbetet föreslås vissa tillägg i förhållan­

de till motsvarande bestämmelser i LL. Efter mönster i 111 § 1 mom. tredje

stycket aktiebolagslagen föreslås en uttrycklig bestämmelse om att reviso­

rerna får anlita biträde. Storlandstingskommunen kan beräknas få tillgång

till en omfattande arbetsenhet för revisionsarbetet. Det kan emellertid bli

aktuellt att anlita biträde för revision av något speciellt verksamhetsom­

råde eller för tillfälligt uppdrag. 111 § 1 mom. fjärde stycket aktiebolags­

lagen föreskriver skyldighet för bolagsledningen att lämna upplysningar

och biträde till revisorerna. En motsvarande upplysningsskyldighet för för­

valtningsorganen i storlandstingskommunen kan någon gång vara av värde

enligt vad utredningsmannen erfarit från revisorshåll. Då någon invändning

inte synes kunna resas mot att upplysningsskyldighet föreskrivs för offent­

lig förvaltning föreslår utredningsmannen en uttrycklig bestämmelse härom

för storlandstingskommunens del. Däremot finner utredningsmannen inte

befogat att skyldighet för förvaltningsorgan att lämna revisorerna biträde

föreskrivs.

Enligt ett av storlandstingskommitténs experter uppgjort tidsschema för

räkenskaper, revision och decharge bör revisionsberättelse lämnas senast

den 15 september. Den omfattande förvaltningen inom storlandstingskom­

munen motiverar enligt utredningsmannen att bestämmelsen utformas i en­

lighet härmed.

Den ordning som gäller enligt LL för avlämnande, tryckning in. m. av re­

visionsberättelsen får enligt utredningsmannen anses sammanhänga med

landstingens arbetsformer och förvaltningsutskottets ställföreträdarskap för

landstinget mellan dess möten. Berättelsen avser emellertid också styrel­

sens förvaltning och det kan därför enligt utredningsmannen vara mind­

re lämpligt att styrelsen tar befattning med berättelsen. Med hänsyn till

storlandstingets arbetsformer synes det utredningsmannen lämpligast att

revisorerna lämnar berättelsen till landstingets ordförande som också låter

trycka berättelsen och i övrigt vidtar övriga föreskrivna åtgärder. Utred­

ningsmannen föreslår en sådan ordning. Som en nyhet i förhållande till

LL föreslås också att förklaring alltid skall inhämtas över anmärkning som

framställs i revisionsberättelsen liksom att revisorerna skall vara tillför­

säkrade rätt till yttrande över framställd anmärkning.

Landstingets handläggning av revisionsberättelsen och av denna föran­

ledda frågor skall enligt förslaget äga rum senast den 15 november året

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

82

efter räkenskapsåret. Landstinget föreslås dock få besluta om uppskov med

avgörande av viss fråga, om ytterligare utredning skulle behövas.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet anför att utredningsmannen i några fall för att tillgo­

dose intresset av enhetlighet i lagstiftningen föreslagit regler helt överens­

stämmande med LL:s trots att dessa ansetts mindre ändamålsenliga men i

andra fall låtit intresset av enhetlighet stå tillbaka och föreslagit ändrade

regler. Enligt kollegiets mening finns det inte i något av fallen tillräckliga

skäl att inte i enhetlighetens intresse följa LL:s bestämmelser. Kollegiet

förklarar sig ense med utredningsmannen om att ifrågavarande bestäm­

melser nu i stort sett blivit omoderna och är i behov av översyn. En sådan

översyn torde emellertid lämpligen kunna uppdras åt kommunalrättskom-

mittén och synes inte böra föregripas genom särreglering för storlands­

tingskommunen.

Svenska landstingsförbundet betonar att den liberalisering i förhållande

till LL:s regler som förslaget innebär är värdefull men avstyrker den ökade

lagreglering som skulle följa av den föreslagna föreskriften att staten skall

vara uppdelad på en driftbudget och en kapitalbudget. Föreskriften innebär

visserligen inget annat än vad som redan allmänt tillämpas. Men en fort­

gående utveckling av budgetformerna kan så småningom leda till att före­

skriften visar sig vara ett hinder för en rationell budgetteknik. Bestämmel­

serna om lånerätten i LL som i stort sett oförändrade förts över till lag­

förslaget ger en snävt begränsad fri lånerätt. En anpassning till bestämmel­

serna för primärkommunerna bör i första hand eftersträvas. Landstinget

anför i huvudsak samma synpunkter som landstingsförbundet och anför

vidare att de flesta av de nyheter utredningsmannen föreslagit i fråga om

förmögenhetsförvaltning, anslag, utgifts- och inkomststat, fondbildning och

lånerätt kan tillstyrkas. I första hand bör dock övervägas om inte generel­

la ändringar i LL bör ske i dessa avseenden. Om det inte anses lämpligt bör

prövas om dessa bestämmelser bör gälla särskilt för den utvidgade lands­

tingskommunen.

Också kommunalfullmäktige i Gustavsberg och kommunalnämnden i

Märsta finner det böra övervägas om inte förslaget bör läggas till grund för

ändrade regler om drätseln för alla landstingskommuner.

Den föreslagna tidpunkten för fastställande av den utvidgade landstings­

kommunens utgifts- och inkomststat tillstyrks av storlandstings kommittén

som framhåller att härigenom en nyvald majoritet under valår genom änd­

ringar i budgetförslaget kan ange ramarna för hur verksamheten skall in­

riktas första verksamhetsåret. Den nyvalda majoriteten får antas ha förbe­

rett sina ståndpunkter genom tidigare reservationer. Svenska landstings­

förbundet vill däremot starkt ifrågasätta om ett nyvalt landsting har reella

möjligheter att före den 15 november valåret låta bereda och faktiskt på­

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

83

verka statförslaget. Också landstinget ställer sig tveksamt till förslaget att

statförslaget skall fastställas senast den 15 november. Svårigheter till följd

av den sena tidpunkten kan uppstå för primärkommuner och skattemyndig­

heter. Liknande inställning redovisas av kommunalfullmäktige i Botkyrka

och Knivsta. Kommunalfullmäktige i Grödinge finner förslaget oaccepta­

belt, eftersom man kan räkna med att landstingskommunens budgetbeslut

på ett helt annat sätt än tidigare kommer att påverka kommunernas stater.

Om den föreslagna tidpunkten för fastställande av stat skall införas för

landstingskommunen anser kommunalnämnden i Märsta att skäl förelig­

ger att också bestämma samma tidpunkt för primärkommunernas statfast-

ställelse.

Enligt landstingets mening är det tveksamt om man under valår skall

låta en nyvald representation träda in vid sidan av den ännu sittande för

att fastställa staten. Kommunalfullmäktige i Grödinge finner förslaget i

denna del formellt oförenligt med vad som sägs i lagförslaget om att man­

datperioden för landstingsledamot tar sin början den 1 januari året efter

valåret.

Kommunalfullmäktige i Salem anser att statförslag bör tillställas kom­

munerna före fastställelsen. En bestämmelse motsvarande 54 § andra styc­

ket KL enligt vilken statförslag skall vara offentligen tillgängligt fr. o. m.

dagen för kungörandet av det fullmäktigsammanträde vid vilket staten

skall fastställas bör också införas. Därigenom skulle kommunernas initia­

tivrätt och kommunmedlemmarnas insyn i den landstingskommunala verk­

samheten främjas.

Landstinget anser att LL:s bestämmelser om revision väl kan tillämpas

för den utvidgade landstingskommunen.

1968 års riksdag

Den fråga som enligt vad som sagts inledningsvis 1968 års riksdag begärt

utredning i togs upp i en motion (II: 138). I motionen påtalas olikheten

mellan landstingskommuns och primärkommuns lånerätt. Därvid fram­

hålls att landstingskommun genom särskilda författningar givits möjlighet

att ta upp lån av statsmedel som beviljas av annan myndighet än Kungl.

Maj:t. Sålunda kan landstingskommun erhålla lån enligt kungörelsen den

29 maj 1964 (nr 411) om statslån till sjukhem och enligt bostadslånekun-

görelsen den 1 september 1967 (nr 552). I det förra fallet är lånebeviljande

myndighet socialstyrelsen och i det senare fallet länsbostadsnämnden. Att

Kungl. Maj :ts tillstånd för dylika lån skall behöva sökas är enligt motionen

en onödig omgång som bör tas bort genom att landstingskommun i före­

varande avseende likställs med primärkommun.

Svenska landstingsförbundets styrelse tillstyrkte det i motionen framför­

da förslaget. KU anslöt sig i sitt utlåtande över motionen (1968: 34) till upp-

6^ llihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

84

fattningen att en ändring av LL bör komma till stånd på förevarande punkt.

I utskottets utlåtande heter det att Kungl. Maj :ts prövning av de lånean-

sökningar, som redan bifallits av statlig myndighet, av naturliga skäl i regel

måste bli formell men medför tidsutdräkt och ökat arbete för de landstings-

kommunala myndigheterna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till sådan

ändring av LL att landstingskommun bereds möjlighet att, i den omfattning

och på de villkor som finnes lämpliga, utan Kungl. Maj :ts tillstånd ta upp

lån av statsmedel som beviljats av statlig myndighet (rskr 346).

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kung!. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

85

Ersättning åt förtroendemän. Heltidsengagerade förtroendemän

Gällande rätt m. m.

Landstingsmans rätt till ersättning med anledning av uppdraget regleras

i 39 § 1 och 2 mom. LL (ändrade senast 1967: 317). Där sägs att landsting­

et äger besluta att landstingsman skall få traktamente för särskilda av

uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för rese­

kostnader och andra med uppdraget förenade utgifter. Grunder för des­

sa ersättningar bestämmer landstinget. Efter landstingets bestämman­

de kan landstingsman få också arvode för det arbete som är förenat

med uppdraget. Arvodet får inte överstiga vad som är skäligt med hän­

syn till göromålens omfattning och art och den tid som kan beräknas gå åt

för uppdraget. I fall som avses i författning om allmän försäkring äger

landstinget träffa överenskommelse att utgående arvoden skall anses som

inkomst av anställning. Föreligger särskilda skäl äger landstinget bevilja

pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension åt lands­

tingsman som på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning

under en lång följd av år. Utöver vad som följer av det sagda får landstings­

man som skall ägna hela sin arbetslid åt uppdrag för landstinget tillförsäk­

ras pension och tilläggas andra ekonomiska förmåner enligt vad som är

skäligt.

Bestämmelserna i 39 § 1 och 2 mom. LL äger motsvarande tillämpning

på ledamot i förvaltningsutskottet, ledamot i annan nämnd, ledamot i bered­

ning, suppleant för sådana ledamöter samt revisor (39 § 3 mom., 55 § 1 mom.

och 67 § sista stycket).

För förtroendemän i primärkommun har ersättnings-, arvodes- och pen­

sionsfrågorna reglerats på samma sätt som för landstingskommunens för­

troendemän (28, 46 och 63 §§ KL, 29 och 53 §§ samt 67 § sista stycket

KLS).

I Stockholm är som nämnts förut stadskollegiet stadens styrelse (30__

43 §§ KLS). De ärenden som ankommer på stadskollegiets handläggning

föredras av borgarråden, om inte annan ordning för visst ärendes föredrag­

ning beslutats enligt reglementet för kollegiet. Ärendena föredras av bor­

garråden enligt rotelindelning. Borgarråden får inte delta i besluten. De ut­

ses av stadsfullmäktige vid första sammanträdet under tjänstgöringsåret

för, fr. o. m. det tjänstgöringsår som börjar år 1970, tre år. De är förtroende­

män med fast avlöning och pensionsrätt. Med befattningen som borgarråd

får inte utan stadsfullmäktiges medgivande förenas annan befattning i sta­

86

tens eller kommunens tjänst eller annat jämförligt allmänt eller enskilt upp­

drag. Till borgarråd får utses endast personer med synnerlig insikt och er­

farenhet i kommunala förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna värv (44—

46 och 50 §§ KLS). Antalet borgarråd är f. n. nio. De är ordförande i de vik­

tigare nämnderna i staden, var och en inom sin rotel. Borgarråden äger ytt­

rande- och förslagsrätt i stadsfullmäktige även om de inte är ledamöter. De

är skyldiga att närvara vid sammanträden med stadsfullmäktige och stads-

kollegiet (18, 46 och 50 §§). Utöver föredragnings- och närvaroskyldighet

har några arbetsuppgifter inte angetts i lagen eller reglementet. Tillsam­

mans bildar borgarråden en borgarrådsberedning. Stadsfullmäktige utser ett

borgarråd till ordförande i beredningen och denne föredrar budgetförslaget

i stadskollegiet (46 §). Reglemente för borgarrådsberedningen skall antas av

stadsfullmäktige och underställas Kungl. Maj :ts prövning (48 §). Borgar­

rådsberedningen har i praxis utbildats till ett självständigt beredningsorgan,

hos vilket borgarrådens samfällda inflytande koncentrerats.

I Göteborg finns f. n. fem kommunalråd som väljs av stadsfullmäktige

för en tid av fyra år. De är föredragande inför stadens styrelse — stads­

kollegiet — samt övervakar förvaltningen och har inseende över de övriga

nämndernas verksamhet. De tillhör stadsfullmäktige men ingår inte i stads­

kollegiet eller någon annan nämnd. I Malmö finns sex kommunalråd som

utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra år. De har i stort sett samma

uppgifter som kommunalråden i Göteborg. Högst fyra av dem får vara leda­

möter av stadens styrelse. I mars 1965 var inom åtta landstingskommuner

ordföranden i förvaltningsutskottet sysselsatt på heltid. Inom dessa lands­

tingskommuner fanns ytterligare nio heltidssysselsatta förtroendemän, vil­

ka var ordförande i någon annan nämnd, delegation eller kommitté.

Utredningsmannen

Utredningsmannen föreslår samma regler om ersättning åt förtroendemän

som LL innehåller.

I förslaget sägs — i anslutning till föreskriften att landstingskommuns

beslutanderätt utövas av landstinget och att förvaltning och verkställighet

tillkommer styrelsen — att förtroendemän med hel tidst jänstgöring (lands­

tingsråd) kan vara knutna till förvaltningen.

Utredningsmannen anför att storlandstingskommunens landstingsråd

avses få en fast inplacering i organisationen. Det är därför lämpligt att ge

några grundläggande regler för landstingsrådsinstitutionen. Vid överlägg­

ningar med storlandstingskommittén i denna fråga har en fast utgångspunkt

varit att landstingsråden skall vara föredragande i styrelsen och dess av­

delningar. Därigenom blir beredningen genom fackorgan kompletterad med

en politisk beredning och förslagen blir bearbetade med beaktande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

87

krav på samlade bedömningar med utgångspunkt i kommunens hela verk­

samhet. Det föreslås därför en föreskrift alt landstingsråden är föredra­

gande i styrelsen och dess avdelningar.

Formerna för samråd mellan landstingsråden lämnas oreglerade.

Det förutsätts att landstingsråden skall vara ordförande i nämnder, var

och en inom ett verksamhetsområde som bestämts genom en rotelindel-

ning. Någon bestämmelse härom föreslås inte. Om landstingsråden skall

vara ledamöter i styrelsen lämnas oreglerat. Skall de vara ledamöter förut­

sätts att de ej kommer att bilda majoritet.

För landstingsråden skall enligt förslaget finnas en arbetsordning som

landstinget fastställer. I arbetsordningen skall meddelas bestämmelser om

landstingsråden och deras uppgifter samt om fördelningen av arbetsupp­

gifter mellan dem.

Vidare föreslås föreskrifter om val av landstingsråd och om valbarhet.

Enligt förslaget skall landstingsråd väljas av landstinget för en mandat­

tid av tre år räknade från den 1 januari året efter valår. Valet skall för­

rättas senast under december av det nyvalda landstinget. Valet skall inte vara

proportionellt. Avgår landstingsråd skall nyval ske för återstoden av man­

dattiden. Till landstingsråd skall kunna väljas bara den som är valbar

till landstingsman. Bestämmelserna för landstingsman om valbarhets upp­

hörande och om avsägelse skall äga motsvarande tillämpning på lands­

tingsråd.

I förslaget ges landstingsråd rätt att vara närvarande vid sammanträ­

de med landstinget och styrelsen och därvid delta i överläggningarna men

ej i besluten även om han eller hon inte tillhör landstinget resp. styrelsen.

Landstingsråd skall vidare enligt förslaget ha rätt att anmäla avvikande

mening i landstinget och, i ärende där vederbörande är föredragande, i sty­

relsen. Om avvikande mening i landstinget gäller vad som sägs om reserva­

tion av landstingsman.

Eftersom det tänkta systemet med landstingsråd innebär att någon le­

dande tjänsteman inte skall finnas hos landstingskommunen tas i lag­

förslaget inte upp någon motsvarighet till bestämmelserna i LL om val-

barhetshinder och om rätt att vara närvarande vid landstingsmöte för

sådan tjänsteman.

Med hänsyn till landstingsråds rätt att närvara i landstinget tas i förslaget

inte upp någon motsvarighet till en regel i LL att tjänsteman har rätt att

närvara vid landstingsmöte för att lämna upplysningar.

Enligt förslaget tillkommer vidare landstingsråd samma initiativrätt i

landstinget som t. ex. landstingsman, styrelse och annan nämnd samt

vissa myndigheter har. Interpellation skall kunna riktas också till lands­

tingsråd.

Bestämmelserna om ersättning till förtroendeman skall enligt förslaget

vara tillämpliga på landstingsråd.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kemissyttrandena

Att landstingsrådens ställning regleras i den föreslagna lagen hälsas

med tillfredsställelse av kommunalrättskommittén, storlandstingskommit-

tén och stadsfullmäktige i Lidingö.

Svenska landstingsförbundet och kommunalnämnden i Märsta anser att

lagbestämmelser om landstingsråd bör gälla alla landstingskommuner.

Stadsfullmäktige i Nacka samt kommunalfullmäktige i Botkyrka och

Saltsjöbaden anser att storlandstinget i enlighet med vad som gäller enligt

LL bör få besluta om landstingsrådens ställning. Landstinget delar denna

uppfattning och anför att om en reglering av landstingsrådens ställning

trots allt skall komma till stånd den bör gälla alla landstingskommuner.

Kommunalfullmäktige i Österhaninge anser att till landstingsråd bör

kunna utses bara ledamot av landstinget. Eljest torde garantier saknas

för att landstingsråd har väljarnas politiska förtroende. Landstingsråden

blir då i realiteten att jämställa med av landstinget anställda tjänstemän.

Vidare bör av lagtexten klart framgå om storlandstingskommunen har skyl­

dighet att tillsätta landstingsråd. Viss tvekan kan råda om innebörden av

utredningsmannens förslag på denna punkt. Också kommunalfullmäktige i

Täby finner bestämmelserna i sistnämnda avseende oklara. Svenska lands­

tingsförbundet påtalar att den av utredningsmannen förutsatta ordningen

att landstingsråd skall vara ordförande i varje styrelse och nämnd som sor­

terar under hans rotel väl hårt binder landstingsrådens roll i administratio­

nen. En ledamot av kommunalrättskommittén anför liknande betänkligheter

och finner att ordförandeskapet i vissa sådana nämnder med fördel kan an­

förtros inte heltidsengagerade förtroendemän med särskild erfarenhet av det

enskilda fackområdet.

Länsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, landstinget samt kommunal­

fullmäktige i Botkyrka och Grödinge anser att behov av en tjänsteman som

ledare för tjänstemannaorganisationen, av typen landstingsdirektör, mycket

väl kan behövas i det utvidgade landstinget och att lagen bör innehålla be­

stämmelser om valbarhetshinder för denna tjänsteman.

Kammarkollegiet och kommunalfullmäktige i Täby anser att en bestäm­

melse som motsvarar LL:s om rätt för tjänsteman att närvara vid sam­

manträde för att lämna upplysningar bör finnas. Ett praktiskt behov av

detta måste stundom föreligga.

Landstinget finner inte skäl till en lagreglering av landstingsråds för­

slagsrätt. Landstingsråd bör kunna använda sig av motionsvägen, om inte

förslag kan väckas av den nämnd vederbörande förutsätts vara ordföran­

de i. Kommunalfullmäktige i Österhaninge redovisar samma inställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

89

Departementschefen

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning

Stockholms län innefattar efter 1968 års länsindelningsändring ett cen­

tralt, sammanhängande tätortsområde, som är och planeras i fortsättningen

vara uppdelat i ett flertal kommuner. Kommunindelningen i det centrala

tätortsområdet är inte grundad på de allmänna riktlinjer som tillämpats i

landet i övrigt. Centralortens influensområde är mer vidsträckt än på något

annat håll och en stark intressegemenskap råder till följd härav i åtskilliga

avseenden också mellan de centrala tätortskommunerna å ena och övriga

kommuner i länet å andra sidan.

Dessa förhållanden har skapat särskilda behov av interkommunal sam­

verkan i stockholmsregionen. Den landstingskommunala indelningsändring

som enligt vad jag har sagt inledningsvis förestår i Stockholms län syftar

till att skapa ändamålsenligare former för en sådan samverkan bl. a. ge­

nom att landstingskommunen efter indelningsändringen avses skola överta

vissa primärkommunala uppgifter. Denna särskilda inriktning av lands­

tingskommunens verksamhet i förening med landstingskommunens storlek

i fråga om befolkningstal kommer att ge den en särprägel i förhållande till

andra landstingskommuner. Detta motiverar att vissa avsteg från LL:s

regler görs för denna landstingskommun.

Ett förslag till lagstiftning för landstingskommunen har avgetts av en av

mig enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallad utredningsman. Förslaget

innebär i korthet att för Stockholms läns landstingskommun skall gälla

en särskild lag som innefattar dels åtskilliga mer eller mindre genomgri­

pande avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL, dels formella avvikel­

ser från LL:s lydelse.

Under remissbehandlingen av förslaget har meningarna varit delade i

frågan om de särregler som behövs bör ges i en särskild lag. Enligt min me­

ning kan den föreslagna metoden att i en särskild lag ta in också bestäm­

melser som i sak i allt väsentligt överensstämmer med LL men som i för­

slaget fått en annan utformning i formellt avseende medföra tvekan om i

vad mån sakliga skillnader föreligger mellan den särskilda lagen samt LL

och i anslutning till denna utvecklad praxis. I åtskilliga författningar görs

hänvisningar till LL. Ges en särskild lag som innefattar en fullständig regle­

ring måste i sådana författningar göras hänvisningar också till den särskil­

da lagen. Några avgörande praktiska fördelar skulle inte metoden medföra.

Det är enligt min mening väl möjligt att — utan att eftersätta kravet på

överskådlighet och lätthanterlighet — ta in erforderliga särregler i en sär­

skild lag och att i övrigt låta LL:s regler gälla.

Också i fråga om en sådan metod har meningarna varit delade vid re­

missbehandlingen. Jag delar emellertid inte den tveksamhet som man på

90

några håll känt på denna punkt. Metoden skulle medföra den fördelen att

det blir klart markerat att Stockholms läns landstingskommun intar en sär­

ställning i förhållande till andra landstingskommuner. Jag förordar alltså

en särskild lag som innehåller enbart de erforderliga särreglerna.

Som framgår av vad jag redan sagt anser jag att sådana särregler bör ges

som är motiverade av den särskilda inriktningen och omfattningen av ifrå­

gavarande landstingskommuns verksamhet. Utredningsmannen har emel­

lertid föreslagit också särregler som inte är i och för sig påkallade av de

särskilda förhållandena i denna landstingskommun. För dessa bestämmelser

har i regel åberopats motiv som är tillämpliga även på andra eller på alla

landstingskommuner. Enligt min mening finns i allmänhet inte skäl till

sådana särregler för Stockholms läns landstingskommun. I stället kan över­

vägas ändrade bestämmelser med giltighet för alla landstingskommuner.

Med hänsyn bl. a. till utredningens karaktär och den begränsade remissbe­

handlingen bör sådana ändringar komma i fråga i detta sammanhang bara

om särskilda skäl föreligger. Det är i allmänhet inte fallet. Skäl saknas så­

lunda t. ex. att i detta sammanhang ta upp utredningsmannens förslag att

landstingskommunens styrelse skall benämnas styrelsen i stället för för­

valtningsutskottet, att reglementet för styrelsen skall få beteckningen ar­

betsordning eller att en tredjedel av förvaltningsutskottets ledamöter, i stäl­

let för som enligt LL hälften, skall få rätt att påkalla extra sammanträde

med utskottet. Detsamma gäller också förslagen att landstinget inte som

f. n. skall pröva av landstingsman anmält förfall, att hinder mot valbarhet

till förvaltningsutskottet och övriga nämnder skall gälla inte bara som f. n.

chef för verk inom nämndens verksamhetsområde utan alla verkschefer och

att vissa myndigheter utöver dem som enligt LL får väcka förslag vid lands­

tingsmöte skall få sådan rätt.

Motsvarande synpunkter kan läggas på utredningsmannens förslag i frå­

ga om landstingskommunens drätsel. I den delen har föreslagits bl. a. viss

uppmjukning i gällande skyldighet att underställa Kungl. Maj:t beslut att

inrätta och ta i anspråk fonder och att ta upp lån. Vidare har föreslagits

att någon motsvarighet inte skall finnas till nu gällande skyldighet att dels

använda medel, som uppburits i vederlag för anläggningstillgång, bara för

vissa angivna ändamål, dels fondera överskott på lån som tagits med Kungl.

Maj :ts medgivande, dels underställa Kungl. Maj :ts prövning beslut om

anslag som skall täckas genom utdebitering under mer än fem år. Enligt

förslaget skall inte heller tas upp någon motsvarighet till LL:s regel att

särskild överläggning skall hållas angående varje anslag till utgift som

landstinget inte tidigare fattat beslut om. Gällande bestämmelser om lands­

tingskommuns drätsel är i allt väsentligt utformade på samma sätt som

bestämmelserna om kommuns drätsel. I fråga om sistnämnda bestämmel­

ser har kommunalrättskommittén i sitt betänkande Kommunala bolag (SOU

1965:40) föreslagit genomgripande ändringar. Bl. a. har föreslagits att un-

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

91

derställningsskyldigheten i fråga om beslut om fonder och lån upphävs.

Kommunalrättskommitténs förslag har ännu inte lett till lagändring. Jag

anser att man inte bör i det här sammanhanget ta upp motsvarande frågor

till särskild bedömning för en landstingskommun. Frågan om den framtida

utformningen av drätselbestämmelserna får övervägas i annat sammanhang

för alla landstingskommuner. Redan nu finns det dock anledning att ta

upp frågan om viss generell ändring av gällande regler. Jag syftar på den in­

ledningsvis omnämnda, av 1968 års riksdag väckta frågan om anpassning

i visst hänseende av reglerna om skyldighet att underställa lånebeslut Kungl.

Maj :ts prövning till vad som gäller för kommun. Jag avser att behandla den­

na fråga och en annan fråga som har samband härmed i det följande.

På flera punkter har utredningsmannen föreslagit bindande föreskrifter

i sådana avseenden där landstingskommunerna inom ramen för LL:s regler

själva bestämmer med hänsyn till förhållandena i landstingskommunen.

Som exempel kan nämnas en föreskrift att förvaltningsutskottet skall ha 17

ledamöter, vilken föreskrift skulle ersätta LL:s bestämmelse att ledamöter­

na skall vara minst fem, och en föreskrift alt ledamöter av avdelning av

förvaltningsutskottet skall väljas av utskottet, vilken föreskrift skulle er­

sätta nuvarande ordning att valet kan förrättas antingen av landstinget el­

ler av förvaltningsutskottet. Samma innebörd har också utredningsmannens

förslag i fråga om utgifts- och inkomststatens utformning och om befogen­

het för revisor att påkalla upplysningar från förvaltningsorganen och alt

anlita biträde. I några fall föreslås att regler i LL, som gäller endast om

inte landstinget eller annat landstingsorgan bestämmer annat, inte skall få

någon motsvarighet. Bland sådana regler kan nämnas bestämmelserna om

hur disponibla penningmedel skall placeras och bestämmelsen om tidpunk­

ten för nämndernas årliga redovisning av sin förvaltning.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen, landstinget och Svenska lands­

tingsförbundet, har anfört att ifrågavarande landstingskommuns organisa­

tion inte bör bindas hårdare än andra landstingskommuners. Också enligt

min mening saknas anledning att frångå den hittills tillämpade och senast

år 1965 fastslagna principen att lagstiftningen i största möjliga utsträckning

skall ge landstingskommunerna liksom kommunerna frihet att själva be­

stämma sin organisation. Det synes så mycket mindre motiverat att för den­

na landstingskommun binda organisationen hårdare än för andra som för­

beredelserna ännu pågår för en uppbyggnad av organisationen. Över huvud

taget gäller att bestämmelser av de slag som jag nu har angett inte är nöd­

vändiga för att anpassa landstingskommunens organisation till de speciella

förhållandena. Jag ansluter mig alltså inte till utredningsmannens förslag i

dessa delar.

Enligt LL utses ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet vid

landstingsmöte året näst efter det då allmänna val av landstingsmän ägt

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

rum. Mandattiden börjar löpa vid det följande årsskiftet, dvs. ett år senare

än landstingsmännens mandattid. Utredningsmannen har föreslagit att leda­

möter och suppleanter i förvaltningsutskottet skall utses senast i december

valåret av det nyvalda landstinget för samma tid som landstingsmannen ut­

setts för. Vidare har föreslagits att val av andra nämnder och vissa andra

val skall kunna förrättas av det nyvalda landstinget under valåret för ti­

den från årsskiftet efter valet, vilket f. n. inte är möjligt. I anslutning här­

till har också föreslagits vissa ändringar bl. a. i fråga om tjänstgöringstider

för landstingets och förvaltningsutskottets presidier.

F. n. bereds inom departementet ett förslag av kommunalrättskommittén

till sådana ändringar i kommunallagstiftningen i fråga om bl. a. mandat­

tider som föranleds av den nyligen beslutade författningsreformen. För

landstingskommunernas del överensstämmer kommunalrättskommitténs

förslag i allt väsentligt med vad utredningsmannen föreslagit i nyss angiv­

na hänseenden. Beredningen av kommitténs förslag sker med sikte på att

proposition i ärendet skall föreläggas riksdagen senare i år. Utrednings­

mannens förslag i denna del bör därför inte tas upp i detta sammanhang.

I anslutning till att jag i det föregående har angett de allmänna riktlinjer

för lagstiftningen som enligt min mening bör följas har jag översiktligt redo­

gjort för vissa förslag av utredningsmannen som enligt dessa riktlinjer inte

bör leda till lagstiftning i detta sammanhang. I det följande skall ytterligare

några förslag på vilka en sådan bedömning är motiverad behandlas. För­

slag till ändringar som är av uteslutande formell natur eller förslag som in­

nefattar bara mindre betydelsefulla ändringar i sak bör med hänsyn till den

uppläggning av lagstiftningsärendet som jag förordat inte heller leda till

lagstiftning. Sådana förslag tar jag inte upp till särskild behandling.

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala indelningen,

m. m.

Frågan om LL skall tillämpas på indelningsändringen

Regleringen i LL av stads inträde i landstingskommun avsåg vid lagens

tillkomst bara de städer utanför landstingskommun som ingick i länsindel­

ningen. Sedan Stockholms stad och dåvarande Stockholms län den 1 janua­

ri 1968 lagts samman till ett nytt län, Stockholms län, har emellertid ifråga­

varande regler i LL blivit tillämpliga också på Stockholm.

Innebörden av reglerna är i huvudsak att Kungl. Maj :t har befogenhet att

— efter samstämmiga beslut av parterna eller i undantagsfall utan att så­

dana beslut föreligger — förordna angående tidpunkten för stads inträ­

de i landstingskommun och att i samband därmed ge erforderliga före­

skrifter. Enligt förarbetena ingår i Kungl. Maj :ts befogenhet att med de

jämkningar och kompletteringar som behövs fastställa en ekonomisk upp­

93

görelse mellan parterna. Landstingskommunen anses bestå efter indelnings-

ändringen. Denna medför alltså att landstingskommunens område vidgas.

Utan särskild föreskrift i LL kommer i fråga om den landstingskommunala

beslutanderätten under tiden mellan Kungl. Maj:ts beslut angående indel-

ningsändringen och ikraftträdandet att gälla samma princip som för mot­

svarande situation kommer till uttryck i 13 § KIL. Beslutanderätten ut­

övas alltså enligt den nya indelningen. I fråga om angelägenhet som avser

staden eller landstingskommunen enligt den äldre indelningen skall dock

denna följas. Att indelningsändringen formellt har den innebörden att lands­

tingskommunen består och att således någon ny landstingskommun inte bil­

das medför att landstingskommunens organ företräder landstingskommu­

nen både enligt den äldre och enligt den nya indelningen innan indelnings-

ändringen träder i kraft, om inte annan ordning föreskrivs.

En annan ordning för beslutanderättens utövande under ifrågavarande

tid är i detta fall motiverad och kan, som jag skall utveckla i det följande,

åstadkommas utan ändring i LL. I övrigt har det huvudsakligen betydelse

bara i formellt hänseende om indelningsändringen betraktas som en utvidg­

ning av nuvarande landstingskommun eller som en nybildning.

En tillämpning av LL:s regler på den nu ifrågavarande indelningsänd­

ringen skulle alltså ge ett materiellt sett tillfredsställande resultat. Jag fin­

ner därför ingen anledning att förorda andra regler.

Beteckningen på landstingskommunen enligt den nya indelningen

Under utredningsarbetet har beteckningen storlandstingskommunen an­

vänts på landstingskommunen enligt den nya indelningen. Beteckningen har

varit ändamålsenlig för att skilja mellan den bestående landstingskommu­

nen och landstingskommunen enligt den planerade nya indelningen. Utred­

ningsmannen har med instämmande från flera remissinstanser föreslagit

att beteckningen blir lagfäst. Den skulle vara motiverad av landstingskom­

munens storlek och av den särprägel i förhållande till andra landstings­

kommuner som följer av att denna landstingskommun kommer att handha

också vissa eljest primärkommunala uppgifter. Förslaget har emellertid rönt

gensaga från flera remissinstanser. Jag anser för min del att tillräckliga skäl

inte föreligger för att ge Stockholms läns landstingskommun en särskild be­

teckning.

Beslutanderätten enligt den nya indelningen under övergångstiden, m. m.

Som jag redan framhållit är det motiverat att andra än landstingskom­

munens organ företräder landstingskommunen enligt den nya indelningen

under tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut angående indelningsändringen och

ikraftträdandet. Den av utredningsmannen föreslagna ordningen innebär att

beslutanderätten under denna tid — i den mån den inte i vissa fall skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

94

utövas av det år 1970 valda landstinget — skall utövas av staden och lands­

tingskommunen gemensamt och att således i frågor som rör landstings­

kommunen enligt den nya indelningen samstämmiga beslut skall fattas

av staden och landstinget men att parterna skall kunna delegera beslutande­

rätten till det redan existerande kommunalförbundet mellan Stockholms

stad och Stockholms läns landstingskommun, nämligen KSL. En sådan ord­

ning ger i praktiken staden och landstingskommunen lika stort inflytande

under övergångstiden, eftersom de utser lika många ledamöter i KSL:s full­

mäktige. Enligt min mening bör eu sådan balans eftersträvas. Som utred­

ningsmannen funnit talar övervägande lämplighetsskäl för att beslutande­

rätten skall kunna läggas på KSL, som efter hand övertar uppgifter som skall

ankomma på landstingskommunen fr. o. m. den 1 januari 1971 och som

byggs upp så att dess organisation i allt väsentligt oförändrad skall kunna

övertas av landstingskommunen. Den föreslagna ordningen är emellertid

otillfredsställande genom att den förutsätter samstämmiga beslut och därför

inte innefattar någon garanti för att erforderliga beslut kommer till stånd.

Som utredningsmannen anfört kan man visserligen räkna med att så sker

men enligt min mening bör en sådan ordning väljas som innefattar en for­

mell garanti härför. Jag förordar därför att Kungl. Maj :t får befogenhet att

bestämma att beslutanderätten i landstingskommunen enligt den nya indel­

ningen skall innan indelningsändringen träder i kraft utövas av fullmäktige

i kommunalförbund mellan parterna. Jag avser i så fall alt föreslå att be­

slutanderätten tilläggs KSL:s fullmäktige. Jag förutsätter att de anpassning­

ar av förbundsordningen som kan behövas för de nya uppgifterna företas

dessförinnan. Vid utövandet av den nya befogenheten blir KFL tillämplig,

vilket innebär bl. a. att beredning av fullmäktiges ärenden ankommer på

förbundsstyrelsen och de andra organ som kan utses. KL:s regler om besvär

kommer att vara tillämpliga på KSL:s befattning med landstingskommu­

nens angelägenheter enligt den nya indelningen. Besvärsrätt kommer dock

att tillkomma — förutom stadens och landstingskommunens medlemmar —

staden och landstingskommunen. För det teoretiskt tänkbara fallet att KSL

skulle upplösas eller dess förbundsordning skulle få en utformning som

inte är ändamålsenlig för fullgörande av nu ifrågavarande uppgift bör

Kungl. Maj:t ha befogenhet att förordna att annat organ än förbundsfull-

mäktige i KSL skall fullgöra uppgiften. Ett sådant organ kan utformas med

bestämmelserna i KFL eller lagen om sammanläggningsdelegerade som

mönster.

Som utredningsmannen funnit kan det finnas frågor som lämpligen bör

handläggas inte av KSL utan av staden och landstingskommunen var för

sig och avgöras genom samstämmiga beslut. Hinder bör inte föreligga mot

att så sker. Kommunalförbundets behörighet att företräda landstingskom­

munen enligt den nya indelningen bör alltså föreligga bara i den mån inte

staden och landstingskommunen i viss fråga fattat samstämmiga beslut.

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

95

Enligt utredningsmannens förslag skall, som jag redan sagt, vissa frågor

avgöras av det år 1970 valda landstinget redan före årets utgång. Dessa

frågor är fastställande av utgifts- och inkomststat för år 1971, vissa val

samt antagande av arbetsordning för landstinget och reglemente för för­

valtningsutskottet. Som jag tidigare anfört kommer frågan om nyvalt lands­

tings befogenhet att före mandattidens början förrätta vissa val att prövas

i annat sammanhang. Ordningen för fastställandet av utgifts- och inkomst­

staten kommer jag att behandla i det följande. Tillräckliga skäl att låta det

nyvalda landstinget fastställa arbetsordning och reglemente föreligger en­

ligt min mening inte.

Ett förordnande av Kungl. Maj :t om beslutanderättens utövande i enlig­

het med vad jag har förordat nu skulle innebära en så ingripande åtgärd att

Kungl. Maj :t inte kan anses ha befogenhet härtill utan stöd av en särskild

bestämmelse i lag. Jag förordar en sådan bestämmelse. Den har sin plats

bland övergångsbestämmelserna till den särskilda lagen om Stockholms läns

landstingskommun. De ytterligare föreskrifter i samband med indelnings-

ändringen som kan behövas, t. ex. om upphörande av vissa nämnders man­

dattider när indelningsändringen träder i kraft, kan däremot Kungl. Maj :t

meddela med stöd av LL.

Jag har redan framhållit att för fördelningen av beslutanderätten mellan

å ena sidan landstingskommunen enligt den nya indelningen och å andra

sidan landstingskommunen enligt den gamla indelningen och staden sam­

ma princip som för motsvarande fall kommer till uttryck i 13 § KIL blir till­

lämplig. Denna princip blir avgörande för KSL:s kompetens i fråga om

landstingskommunens angelägenheter. Till ledning för tillämpningen bör

tjäna bl. a. vad som i prop. 1965: 151 med förslag till lag om kommunala

sammanläggningsdelegerade, m. in., anförs angående gränsdragningen mel­

lan sammanläggningsdelegerades och de äldre fullmäktiges kompetens. För

tillämpningen av principen i 13 § KIL är emellertid den särskilda besvärs-

bestämmelsen i 23 § KIL av betydelse. Enligt denna kan under tiden mel­

lan beslutet om indelningsändringen och ikraftträdandet beslut av kommu­

nerna enligt den äldre indelningen angripas genom besvär, om beslutet

strider mot de förutsättningar som förordnandet om indelningsändringen

har grundats på eller om beslutet avser angelägenhet som det skäligen bör

tillkomma kommun enligt den nya indelningen att ordna. Utredningsman­

nen har föreslagit en motsvarande besvärsbestämmelse för nu ifrågavarande

indelningsändring så att beslut av staden eller landstingskommunen under

tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut angående indelningsändringen och ikraft­

trädandet kan angripas genom besvär på sådana grunder. Jag förordar att

förslaget genomförs. Besvärsrätt på dessa grunder bör i likhet med vad som

gäller enligt KIL tillkomma, förutom medlem av staden eller den nuvarande

landstingskommunen, staden och nämnda landstingskommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kompetensfrågan m. in.

Jag har tidigare angett de förhållanden som skapar särskilda kommu­

nala samverkansbehov inom stockholmsregionen. Ett väsentligt motiv till

samgåendet mellan Stockholms stad och landstingskommunen är att en

möjlighet därigenom skall öppnas att tillgodose sådana behov inom ramen

för landstingskommunens verksamhet. Landstingskommunen avses alltså

ta över uppgifter som tidigare handhafts av primärkommuner var för sig

eller i samverkan. En förutsättning för att man skall nå detta syfte är att

landstingskommunen enligt den nya indelningen får kompetens att fullgöra

sådana uppgifter.

I stor utsträckning regleras den landstingskommunal — liksom den pri­

märkommunala — kompetensen genom bestämmelser i andra författning­

ar än LL resp. KL. Dessa bestämmelser är utformade så att de antingen

föreskriver skyldighet för landstingskommun att vidta vissa åtgärder eller

— utan att föreskriva sådan skyldighet — säger ut att landstingskommun

har befogenhet att vidta åtgärder. I den mån sådana bestämmelser lägger

hinder i vägen för åtgärder som nu är i fråga från Stockholms läns lands­

tingskommuns sida får författningsändringar övervägas i annat samman­

hang. Jag vill erinra om att genom ändring år 1968 (SFS 1968: 597) i bygg­

nadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och tillkomsten av lagen den 6 decem­

ber 1968 (nr 598) angående handläggning av frågor om regionplan för

kommunerna i Stockholms län möjlighet redan öppnats för landstingskom­

munen att, om staden inträder i landstingskommunen, handlägga frågor

om regionplan för länet, en angelägenhet som annars enligt byggnadslagen

ankommer på regionplaneförbund bestående av primärkommuner.

I övrigt bygger den landstingskommunala och den primärkommunala

kompetensen på LL:s och KL:s kompetensbestämmelser. Enligt dessa får

landstingskommun resp. primärkommun själv vårda sina angelägenheter i

den mån det inte enligt annan författningsbestämmelse ankommer på an­

nan att göra det. Kompetensbestämmelserna bygger på principen att en åt­

gärd för att den skall anses falla inom kompetensen skall tillgodose ett till

landstingskommunen resp. kommunen knutet intresse. Det innebär med

andra ord att landstingskommun får vidta dylika åtgärder för sitt område

och primärkommun för sitt. Genom att den landstingskommunala och den

primärkommunala kompetensen sålunda sammanfaller i sak är det i princip

möjligt för landstingskommun att med stöd av LL:s kompetensbestämmelse

för sitt område främja verksamhet av samma art som den primärkommu-

nerna bedriver med stöd av motsvarande bestämmelse i KL. Det kan t. ex.

ske genom att landstingskommunen för sitt område kompletterar åtgärder

som primärkommunen vidtagit för sitt.

Åtgärder från landstingskommunens sida för att tillgodose de kommu­

nala samverkansbehoven inom stockholmsregionen kan emellertid i stor ut-

97

sträckning komma att avse bara viss del eller vissa delar av landstings­

kommunen. Av intresse i detta sammanhang är planerade åtgärder för den

kollektiva trafiken, planeringen för vattenförsörjning och avloppssystem

samt planerat stöd åt den primärkommunala verksamheten på bostadsför-

sörjningsområdet. Dessa uppgifter har redan lagts på KSL.

Visserligen utgör inte LL:s kompetensbestämmelse i och för sig något

hinder mot att landstingskommun vidtar åtgärder för bara en del av sitt

område förutsatt att åtgärden tillgodoser ett till landstingskommunen knu­

tet intresse. Det får anses vara fallet bl. a. när en åtgärd för en viss del av

området förutsätts komma också övriga delar av området till godo när mot­

svarande betingelser föreligger för dessa. I vilken utsträckning landstings­

kommun har befogenhet att i stället för primärkommunerna inom viss del

av sitt område vidta åtgärder för att tillgodose samverkans- och samord­

ningsbehov är emellertid tveksamt.

Utredningsmannen har funnit att det i och för sig skulle vara möjligt

att låta LL:s kompetensbestämmelse gälla oförändrad och lita till en an­

passning av praxis till ifrågavarande landstingskommuns förhållanden.

Övervägande skäl talar emellertid enligt utredningsmannen för att särskil­

da riktlinjer ges för denna landstingskommuns kompetens. Någon avvikan­

de lydelse av kompetensbestämmelsen har dock inte föreslagits bortsett

från att en sådan exemplifiering av de landstingskommunala uppgifterna

som finns i LL:s kompetensbestämmelse och som saknar motsvarighet i KL

inte upptagits för Stockholms läns landstingskommuns del. De riktlinjer som

föreslagits innebär i huvudsak att landstingskommunala insatser i princip

bör vara tillåtna inte bara om intresset av åtgärden hänför sig till landstings­

kommunens hela område utan också om en alldeles övervägande del av om­

rådet har intresse av åtgärden. Härvid bör enligt utredningsmannen beaktas

relationen i befolkningstal mellan olika områden. En insats bör vidare vara

tillåten för en del av området om den kan ses som en etappinsats i en fort­

löpande utbyggnad av en verksamhet för hela området. Kravet på den lo­

kala omfattningen av en insats bör enligt utredningsmannen kunna sättas

något lägre om starka skäl från ekonomiska, förvaltningsmässiga eller lik­

nande synpunkter talar för att landstingskommunen engagerar sig.

En grupp av remissinstanser anser att LL:s kompetensbestämmelse bör

kunna tillämpas och att frågan om en ändring i denna bör övervägas i

annat sammanhang med vidare utgångspunkter än som kunnat ske nu. Till

denna grupp hör landstinget och Svenska landstingsförbundet. Också re­

missinstanser som tillstyrker förslaget menar att ställning till kompetens­

frågan får tas på nytt när pågående utredningar av betydelse för frågan

avslutats. En sådan uppfattning företräds av bl. a. Stockholms stad och

kommunalrättskommittén. I allmänhet är remissinstanserna ense om att

landstingskommunen utöver den kompetens som i allmänhet tillkommer

landstingskommunerna bör ha befogenhet att vidta åtgärder av kommun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

98

gränsövergripande karaktär. Ett stort antal remissinstanser, bl. a. flera kom­

muner, anser emellertid att utredningsmannens förslag innefattar otillräck­

liga riktlinjer för en bedömning av en utökad kompetens. Främst har ut­

talats farhågor för att konflikter skall uppstå vid gränsdragningen mellan

den landstingskommunala och den primärkommunala kompetensen.

Också enligt min mening talar vissa skäl för att man bör vänta med en lag­

stiftning i kompetensfrågan och tills vidare tillämpa LL:s kompetensbestäm­

melse på ifrågavarande landstingskommun. Det skulle sannolikt kunna ske

utan att det väsentliga syftet med samgåendet, nämligen att tillgodose regio­

nala samverkansbehov inom landstingskommunens område, äventyras.

Kompetensbestämmelsen ger utrymme för en anpassning till samhällsut­

vecklingens krav och det finns anledning anta att bestämmelsen i praxis inte

skulle i väsentlig mån anses lägga hinder i vägen för den nya verksamhet

som enligt föreliggande planer skall handhas av landstingskommunen efter

samgåendet och som delvis redan igångsatts av KSL. Den planerade verk­

samheten torde med andra ord i allt väsentligt falla inom landstingskom­

munens kompetens enligt LL. Med hänsyn till syftet med samgåendet är det

emellertid tydligt att fråga kan uppkomma om att vidta åtgärder som kan

annses i någon mån falla utanför kompetensen enligt LL. En särskild regel

som innebär en viss, låt vara starkt begränsad, vidgning av landstingskom­

munens kompetens bör därför ges. Den bör utformas så att den såvitt möj­

ligt anger en klar gräns mellan landstingskommunens och primärkommu­

nernas kompetens. Det kan ske genom att i den särskilda lagen för Stock­

holms läns landstingskommun sägs att landstingskommunen får, utöver vad

som följer av LL, handha angelägenhet som avser del av landstingskommu­

nens område och som enligt KL eller KLS ankommer på kommun, om det är

påkallat med hänsyn till betydande behov av samverkan mellan kommuner­

na inom nämnda del av området. Får i övrigt samma kompetensregel som

i LL gälla, klargörs att det bara är i fråga om sådana angelägenheter som

nyss har nämnts som landstingskommunens kompetens skiljer sig från övri­

ga landstingskommuners. En sådan lösning som nu angetts har den förde­

len framför att låta LL:s kompetensbestämmelse tills vidare gälla oföränd­

rad att en utveckling i praxis i riktning mot en utvidgad landstingsverksam­

het inom Stockholms läns landstingskommun — som är motiverad av de

särskilda förhållandena där — inte kan åberopas till stöd för en motsvaran­

de utvidgning av verksamheten inom andra landstingskommuner.

Av det anförda framgår att jag avvisar den under remissbehandlingen

väckta tanken på en konstruktion av kompetensbestämmelsen som skulle

innebära att en vidgning av landstingskommunens verksamhet utanför vad

som är tillåtet enligt LL eller enligt f. n. föreliggande beslut av staden och

landstingskommunen skulle förutsätta särskilt medgivande från fall till

fall av Kungl. Maj :t eller primärkommunerna. Syftet att förhindra kom­

petenskonflikter mellan landstingskommunen och primärkommunerna, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

99

för de remissinstanser som väckt denna tanke torde ha varit avgörande,

bör kunna nås inom ramen för en kompetensbestämmelse utformad i enlig­

het med vad jag anfört i det föregående. Att samråd mellan landstingskom­

munen och berörda primärkommuner kommer att föregå landstingskom­

munal insatser på områden där primärkommuner tidigare varit verksam­

ma kan enligt min mening förutsättas utan särskild föreskrift därom.

En annan fråga som också uppmärksammats under utredningen och re­

missbehandlingen är den om ersättning från landstingskommunen bör utgå

till kommuner som ligger utanför ett område för vilket landstingskommu­

nen vidtar åtgärder. Som utredningsmannen anfört måste man räkna med

att, om något eller några områden av landstingskommunen inte får samma

utbyte av viss verksamhet, dessa områden kan bli i högre grad tillgodosed­

da genom andra landstingskommunal åtgärder. Befogenheten att vidta åt­

gärd för viss del av landstingskommunens område skulle för övrigt bli föga

meningsfull om den förknippades med skyldighet för landstingskommunen

att utge ekonomisk kompensation till övriga områden. En sådan ordning

vill jag alltså inte förorda. Det sagda innebär emellertid inte att det skulle

föreligga hinder för landstingskommunen att utge ersättning till vissa kom­

muner, t. ex. om dessa övergångsvis driver verksamhet som landstingskom­

munen övertagit för vissa områden och planerar att överta för de övriga.

Jag förordar alltså att LL:s kompetensbestämmelse får gälla för Stock­

holms läns landstingskommun och att därutöver ges en kompletterande re­

gel som utformas i enlighet med vad som sagts i det föregående.

De problem som kan uppstå i fråga om landstingskommunens kompetens

torde i huvudsak hänföra sig till avgränsningen mot primärkommunernas

kompetens. Det skulle vara av värde att skapa särskilda former för ett pri-

märkommunalt inflytande på utformningen av den landstingskommunala

verksamheten. Utredningsmannen har föreslagit att primärkommun skall

ges befogenhet att dels väcka förslag i landstinget, dels anföra besvär över

landstingskommunens beslut. Förslaget har vunnit viss anslutning under

remissbehandlingen men många remissinstanser ställer sig tveksamma el­

ler avvisande till förslaget med motiveringen antingen att en initiativ- och

besvärsrätt skulle sakna nämnvärd betydelse eller att en sådan rätt skulle

innebära en sådan principiell nyhet att den bör övervägas i annat samman­

hang. Några remissinstanser befarar att ett genomförande av förslaget skul­

le skapa eller skärpa motsättningar mellan landstingskommunen och pri­

märkommunerna. För egen del anser jag att den föreslagna befogenheten

för primärkommunerna inte skulle sakna betydelse för dessa när det gäl­

ler att öva ett inflytande på uppgiftsfördelningen mellan landstingskommu­

nen och primärkommunerna. Att förekomsten av en sådan befogenhet skul­

le medföra motsättningar mellan primärkommuner och landstingskommu­

nen anser jag inte behöva befaras. Med hänsyn härtill och då ett positivt

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

100

ställningstagande till förslaget med hänsyn till de speciella förhållandena

för Stockholms läns landstingskommun inte kan anses ha någon princi­

piell räckvidd förordar jag att förslaget genomförs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Antalet landstingsman och valkretsindelningen

En tillämpning av LL:s bestämmelser om antalet landstingsmän på

Stockholms läns landstingskommun skulle leda till att vid 1970 års val

ett väsentligt större antal landstingsmän kommer att utses än som kan

anses lämpligt. Som utredningsmannen funnit måste därför i detta avseende

ges bestämmelser som avviker från LL:s.

Utredningsmannen anser att en begränsning av antalet landstingsmän bör

ske genom att antalet bestäms i lag. Han har som lämpligt antal föreslagit

149. Med en sådan lösning måste regler ges om valkretsindelningen och för­

delningen av mandaten mellan valkretsarna som avviker från LL:s. Utred­

ningsmannen har i detta avseende föreslagit regler som i huvudsak innebär

att valkretsarna alltid skall omfatta en eller flera hela kommuner — Stock­

holm skall dock kunna indelas i valkretsar — att valkretsarna skall ha i

huvudsak lika stor folkmängd, att för varje valkrets skall kunna utses minst

sju landstingsmän, att fördelningen av mandaten skall ske enligt ett jämfö­

relsetal som beräknats med ledning av folkmängden för valåret enligt man-

talslängden och att valkretsindelningen — efter förslag av landstinget —

samt antalet landstingsmän för varje valkrets bestäms av länsstyrelsen.

Förslaget som i sina huvudprinciper nära ansluter till motsvarande

system i KLS har nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran av remissinstanserna.

Några remissinstanser har dock anfört att valkretsindelningen i enlighet

med LL:s bestämmelser bör ske genom att Kungl. Maj:t fastställer lands­

tingets beslut härom. Utredningsmannen har härvidlag anfört att det bör

eftersträvas att valkretsarna för fullmäktigvalet i Stockholm och valkret­

sarna för valet till landstinget stämmer överens och att detta enklast nås

om samma myndighet, dvs. länsstyrelsen, beslutar i båda fallen. Jag finner

detta skäl vara bärande.

Vissa kommuner i den norra länsdelen har anfört att systemet bör ut­

formas så att tilläggsmandat skall kunna tillföras valkrets som är stor till

ytan men mindre tätbefolkad. Detta bör emellertid enligt min mening inte

övervägas i förevarande begränsade sammanhang.

Jag förordar att utredningsmannens förslag genomförs.

Kommunalvalskommittén har i uppdrag att överväga en helt ny ordning

för bestämmandet av antalet landstingsmän och valkretsindelningen som

skall kunna tillämpas på alla landstingskommuner. Förslag från kommittén

beräknas föreligga inom sådan tid att nya bestämmelser på grundval av

förslaget kan träda i kraft till 1973 års val. Med hänsyn härtill bör bestäm-

101

melser i enlighet med utredningsmannens förslag göras tillämpliga bara för

valperioden 1971—1973. De bör lämpligen ges i en särskild lag och alltså inte

tas in i den lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstings­

kommun som jag förordat i det föregående.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande

organ, m. m.

Tid för landstingsmöte

Genom 1965 års ändringar i LL togs, som jag förut anfört, bl. a. skillna­

den mellan lagtima och urtima landstingsmöte bort. Föredragande departe­

mentschefen uttalade i propositionen (prop. 1965: 61 s. 64) att landstingen

borde kunna hålla sammanträden i den omfattning som krävdes med hän­

syn till förhållandena inom varje landstingskommun. Anledningen till att

föreskriften om ett obligatoriskt landstingsmöte första måndagen i oktober

månad behölls var att förfarandet när två landsting gemensamt skulle för­

rätta val till riksdagens första kammare skulle underlättas. En följd av den

nyligen genomförda författningsreformen är bl. a. att landstingen fr. o. m.

år 1970 inte längre väljer ledamöter i riksdagen. I det läget saknas skäl att

längre behålla föreskriften om ett obligatoriskt landstingsmöte den första

måndagen i oktober. Utredningsmannens förslag att slopa nämnda före­

skrift bör därför genomföras generellt. Som jag tidigare anfört skall enligt

60 och 69 §§ LL vissa ärenden, nämligen fastställelse av utgifts- och in­

komststat samt granskning av revisionsberättelse, behandlas på det lands­

tingsmöte som skall hållas i oktober. Detta förhållande utgör i och för sig

inte något hinder mot att föreskriften slopas. Nämnda paragrafer måste emel­

lertid i så fall också ändras. Jag förordar alltså att 19 § LL ändras i enlighet

med vad jag anfört nu och att 60 och 69 §§ jämkas med anledning härav.

Till nämnda jämkning återkommer jag i det följande.

Kungörelse om landstingsmöte. Anhängiggörande av ärende

Med hänsyn till att Stockholms läns landsting får förutsättas hålla för­

hållandevis täta möten kan det medföra olägenhet att iaktta föreskriften

i 20 § LL att kungörelse om landstingsmöte skall anslås och sändas med

posten till varje landstingsman så lång tid som minst fjorton dagar före

mötet. Som utredningsmannen föreslagit bör nämnda tid för ifrågavarande

landstings del bestämmas till en vecka.

Även LL:s regler om den tid inom vilken förslag till landstinget skall

lämnas in — i allmänhet två månader eller, i fråga om förvaltningsutskot­

tets förslag, 14 dagar före mötet — kan bli opraktiska att tillämpa. Utred-

ningsmannen har föreslagit att dessa regler inte ges någon motsvarighet

och att inte heller ges några regler motsvarande LL:s om vart förslag skall

lämnas eller om tryckning av förslag eller om föredragningslista för lands-

7 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

102

tingets sammanträde. Skäl kunde anföras för att åtminstone delvis genom­

föra förslaget generellt. Jag är emellertid inte beredd att utan ytterligare

utredning förorda en sådan åtgärd. För detta landstings del synes det emel­

lertid ofrånkomligt att skapa en smidigare ordning. Jag förordar därför att

landstinget självt får ge föreskrifter om den tid inom vilken förslag till

landstinget skall lämnas samt om tryckning av förslag.

Presidiet

Som utredningsmannen föreslagit bör för Stockholms läns landsting ut­

ses två vice ordförande. De bör benämnas förste resp. andre vice ordföran­

de.

Beredning av ärende

Inom landstingsförvaltningen tillämpas till skillnad från vad som är

fallet inom primärkommunal förvaltning dubbelt beredningsförfarande. In­

nan ärenden avgörs av landstinget skall de i regel vara beredda inte bara av

den nämnd eller beredning dit varje ärende hör utan också av särskilda

utskott som landstinget utser för ändamålet bland sina ledamöter. Motivet

till detta dubbla beredningstvång är att landstingsmännen inte anses ha

samma möjligheter som kommuns fullmäktige att kontinuerligt följa för­

valtningen. Beredningen i särskilda utskott syftar till att göra landstings­

männen förtrogna med ärendena. Landstingsutredningen log i det betänkan­

de som låg till grund för 1965 års ändringar i LL upp frågan om det

dubbla beredningstvånget borde behållas. Utredningen anförde (SOU 1963:

64 s. 134) att motivet för det dubbla beredningstvånget skulle minska vä­

sentligt om landstingen sammanträdde oftare än som då var fallet och om

den beredning som skedde genom nämnderna var fullt uttömmande. Med

hänsyn till landstingens organisation, arbetsformer och uppgifter fann

emellertid utredningen att det dubbla beredningstvånget borde behållas.

Samma ståndpunkt intog föredragande departementschefen i lagstiftnings­

ärendet (prop. 1965: 61 s. 65).

Utredningsmannen har föreslagit att det dubbla beredningstvånget inte

skall gälla för Stockholms läns landstingskommun. Till utredningsmannens

uppfattning har under remissbehandlingen anslutit sig bl. a. Stockholms

stad, medan bl. a. länsstyrelsen, landstinget och Svenska landstingsförbun­

det förordat att det dubbla beredningstvånget behålls. Med hänsyn till att

det kan förutsättas att landstinget kommer att sammanträda förhållande­

vis ofta och till att landstingskommunen kan antas få en omfattande

och väl utbyggd nämndorganisation talar enligt min mening övervägande

skäl för utredningsmannens förslag i den här delen. Jag förordar alltså

att landstinget får företa ärende till avgörande utan hinder av att det inte

blivit berett av särskilt utskott. Detta hindrar givetvis inte att landstinget

självt föreskriver sådan beredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Fortsatt landstingsmöte, bordläggning

Bestämmelserna i 19 § LL ger både i paragrafens nuvarande lydelse och

efter den ändring som jag i det föregående förordat utrymme för landstinget

att i förväg tidsbegränsa landstingsmöte. Detta torde i regel komma att ske

för Stockholms läns landstings del. I likhet med utredningsmannen anser

jag därför att det bör meddelas en bestämmelse för det fall att man inte

hinner behandla samtliga de ärenden, som tagits upp i kungörelsen om

landstingsmötet, inom den tid som är utsatt för mötet. I den särskilda lagen

bör föreskrivas att mötet skall fortsättas vid senare tidpunkt om det inte

kan slutföras inom den bestämda tiden. Det bör ankomma på ordföranden

att bestämma tid för det fortsatta mötet samt att på lämpligt sätt under­

rätta frånvarande landstingsmän. Någon särskild föreskrift om sättet för

underrättelse kan inte anses nödvändig. Bestämmelsen blir givetvis inte

aktuell om landstinget i stället väljer att bordlägga de ärenden som inte

hunnits med.

Bordläggning av ärende vid landstingsmöte kan av en tiondel av de när­

varande landstingsmännen påkallas till nästa dag då sammanträde hålls,

dvs. till påföljande dag under mötet. För bordläggning längre tid krävs

majoritetsbeslut. För bordläggning av ärende vid sammanträde med full­

mäktige krävs att en tredjedel av de närvarande begär det. Bordlagt ärende

skall uppskjutas till annan dag som ordföranden bestämmer.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att en bestämmelse i huvud­

sak motsvarande den som gäller för fullmäktige bör införas för ifrågava­

rande landsting med hänsyn till den ordning som kan förutsättas komma

att gälla för dess möten. Som utredningsmannen föreslagit bör bordlagt

ärende tas upp på nästa landstingsmöte. Jag förordar en särregel i enlighet

härmed.

Interpellation m. m.

Enligt LL skall interpellation avlämnas senast första dagen av landsting­

ets möte. Medger landstinget att den framställs bör den besvaras under

mötet. Bestämmelsen är, som utredningsmannen anfört, inte lämpad för

ett landsting som kommer att hålla täta och regelbundet återkommande

sammanträden. Utredningsmannen har föreslagit en bestämmelse av inne­

håll att interpellation skall avlämnas inom viss tid, som landstinget bestäm­

mer, före det möte vid vilket den är avsedd att framställas och att den bör

besvaras senast vid nästa möte. Det synes lämpligast att helt överlämna åt

landstinget att bestämma om tid för avlämnande och besvarande av inter­

pellation. Jag förordar en bestämmelse härom i den särskilda lagen.

LL saknar bestämmelser om enkla frågor. Med landstingets medgivande

torde, som utredningsmannen anfört, enkla frågor dock kunna framställas.

Bestämmelser i lag härom, som utredningsmannen föreslagit, bör enligt

min mening inte komma till stånd i förevarande sammanhang.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Förvaltningsutskottets kompetens

Förvaltningsutskottet har enligt LL en avsevärt starkare ställning än den

primärkommunala styrelsen. Förvaltningsutskottet har sålunda befogenhet

att — i den män inte landstinget bestämmer annat — självständigt före­

träda landstinget mellan dess möten. Grunden för denna ordning — som

tillkom genom 1924 års landstingslagstiftning — var den förhållandevis

passiva ställning som landstingen då hade. Landstingen sammanträdde re­

gelmässigt bara en gång om året. Efter 1965 års ändringar i LL som skapade

förutsättningar för en aktivering av landstingens befattning med den lands-

tingskommunala verksamheten kunde ifrågasättas att ändra den angivna

ordningen. Utredningsmannen har också föreslagit att någon sådan befo­

genhet som nu har behandlats inte skall finnas för Stockholms läns lands­

tingskommuns styrelse.

Tillräckliga skäl för en inskränkning av ifrågavarande befogenhet ansågs

inte föreligga i samband med 1965 års ändringar i LL (jfr prop. 1965:61

s. 67). Skall frågan tas upp på nytt, bör det enligt min mening ske från

mer allmänna utgångspunkter än som är möjligt i detta lagstiftningsärende.

Den inskränkning i förvaltningsutskottets befogenhet som kan anses lämp­

lig får alltså i stället ske genom beslut av landstinget.

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt

Utredningsmannen räknar med att behovet av att delegera beslutanderätt

inom ifrågavarande landstingskommuns förvaltning kommer att bli myc­

ket stort. Också ett starkt behov av att på ett smidigt sätt kunna ändra

fastlagd ärendefördelning kommer att föreligga. För att tillgodose dessa

behov har utredningsmannen föreslagit delegationsbestämmelser som i vissa

avseenden avviker från LL:s. Utredningen har inte gjort mig övertygad

om att den större omfattningen av landstingskommunens förvaltning moti­

verar i princip andra bestämmelser om delegation än som gäller för lands­

tingskommunerna i allmänhet. Frågan om ändring i reglerna bör alltså i

stället övervägas generellt. Som jag redan framhållit är förutsättningarna

för sådana överväganden i detta sammanhang begränsade.

Vid 1965 års ändringar i LL togs upp frågan om att ge förvaltningsut­

skottet fria händer att överlämna beslutanderätt och därvid delegera även

till annan landstingskommunal nämnd. Tanken på en sådan vidgning av

delegationsrätten avvisades emellertid. Förslag av liknande innebörd har

nu förts fram av utredningsmannen. Utredningsmannen har också föresla­

git att landstingets beslut om förvaltningsutskottets delegationsrätt inte,

som föreskrivs i LL, skall behöva tas in i reglementet för utskottet.

Givetvis bör delegationsbestämmelserna utformas så att de möjliggör en

smidig anpassning av ärendefördelningen med hänsyn till skiftande för­

hållanden. Också intresset av att klara gränser finns mellan olika organs

befogenhet och av att systemet är överskådligt måste emellertid beaktas.

105

Med hänsyn till sistnämnda intressen kan jag inte förorda så genomgri­

pande ändringar i delegationsbestämmelserna som nu föreslagits.

För att skapa i någon mån större delegationsmöjligheter — varav behov

kan föreligga också i andra landstingskommuner — förordar jag emellertid

sådan ändring i LL att förvaltningsutskottet och nämnder för oreglerad för­

valtning får rätt att på liknande sätt som redan gäller för kommun dele­

gera till avdelning av styrelsen resp. till särskild avdelning inom nämnden.

I samma syfte förordar jag också sådan ändring av LL att möjlighet öppnas

att delegera beslutanderätt till suppleant i förvaltningsutskottet och nämnd

för oreglerad förvaltning. Fn sådan möjlighet öppnades för primärkom­

munerna genom lagändring år 1967 (SFS 1967:315—316). De ändringar

i LL som jag sålunda förordar blir automatiskt gällande också på nämnder

för specialreglerad förvaltning för vilka LL:s bestämmelser genom hänvis­

ning till LL är tillämpliga, t. ex. sjukvårdsstyrelse (jfr 9 § sjukvårdslagen

den 6 juni 1962, nr 242).

Beslut som fattats på grund av delegation skall anmälas till den delege­

rande nämnden vid dess nästa sammanträde. Detta gäller för alla kom­

munala och landstingskommunala nämnder. Utredningsmannen har funnit

att anmälningsskyldigheten för Stockholms läns landstingskommuns del

med hänsyn till mängden av ärenden närmast skulle ställa sig helt omöjlig

från effektivitetssynpunkt. Den delegerande nämndens informations- och

kontrollintresse torde enligt utredningsmannen bli bättre tillgodosett om

nämnden själv får bestämma i vad mån och i vilka former anmälan skall

ske. Utredningsmannen föreslår därför en sådan ordning.

Också i den här delen avser utredningsmannens förslag en allmän kom­

munalrättslig princip från vilken avsteg inte lämpligen bör övervägas i ett

så förhållandevis begränsat sammanhang som det förevarande. De informa­

tions- och kontrollintressen som anmälningsskyldigheten skall tillgodose

hänför sig inte uteslutande till den delegerande nämnden. Genom anmälan

till den delegerande nämnden blir beslutet registrerat där och tidpunkten

för anmälan tjänar som utgångspunkt för den tid inom vilken talan får

föras mot beslutet. Också för t. ex. allmänheten eller den som direkt berörs

av ett beslut har det alltså betydelse hur anmälningsskyldigheten utformas.

Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning till en ändring i gäl­

lande ordning i denna del. .Tåg förutsätter att sådana former för anmäl­

ningsskyldighetens fullgörande kan utformas att den inte blir alltför be­

tungande.

Landstingskommunens drätsel

Utgifts- och inkomststat

Utredningsmannen har föreslagit att Stockholms läns landstingskommun

skall kunna fastställa utgifts- och inkomststaten vid sammanträde senast

den 15 november, senare alltså än andra landsting enligt 60 § LL och senare

Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

106

också än andra primärkommuner än Stockholm enligt 13 § KL, samt att

statförslaget under valår skall behandlas av det nyvalda landstinget. För­

slaget har mött kritik under remissbehandlingen. Därvid har bl. a. framhål­

lits den betydelse landstingskommunens stat har för primärkommunerna,

vilkas stater skall fastställas under oktober månad. Vidare har uttalats

principiella betänkligheter mot att ett nyvalt landsting handlägger statfrå­

gor redan innan dess mandatperiod börjat löpa. Farhågor om praktiska svå­

righeter med ett sådant förfarande har också yppats.

Jag har i det föregående förordat att bestämmelsen i 19 § LL om ett

obligatoriskt landstingsmöte, som skall börja vid viss tidpunkt i oktober

månad, upphävs. Med anledning härav bör 60 § LL, enligt vilket lagrum

utgifts- och inkomststaten skall fastställas vid det obligatoriska landstings­

mötet i oktober, ändras så att det i stället föreskrivs att statfastställelsen

skall ske vid landstingsmöte i oktober.

Genom den ändring jag sålunda förordar sker en inte oväsentlig ökning

av den tidrymd inom vilken arbetet med budgeten skall vara avslutat. Sam­

tidigt behålls en tidsmässig samordning mellan statfastställelsen hos å ena

sidan landstingskommunerna och å andra sidan primärkommunerna utom

Stockholm. Någon särreglering för Stockholms läns landstingskommun i

fråga om tiden för statfastställelsen finner jag i det läget inte erforderlig

eller lämplig. Inte heller bör det enligt min mening komma i fråga att

endast med avseende på denna landstingskommun införa den ordningen

att ett så omfattande ärende som fastställande av utgifts- och inkomststaten

under valår skall avgöras av det nyvalda landstinget. Denna fråga har räck­

vidd över hela det landstingskommunala området och för övrigt också utan­

för detta område och den bör därför inte bedömas enbart med sikte på eu

enda landstingskommun. Jag är på grund härav inte beredd att i föreva­

rande sammanhang ta ställning till frågan. Vad jag har anfört leder till att

jag i de båda nu behandlade hänseendena förordar att den enligt LL gäl­

lande ordningen — i fråga om tidpunkten för statbehandlingen med den

nyss förordade ändringen — blir tillämplig också på Stockholms läns lands­

tingskommun.

Revisionsberättelsen

Omfattningen av den verksamhet, som revisorerna i Stockholms läns

landstingskommun får att granska, motiverar, som utredningsmannen fun­

nit, en bestämmelse som möjliggör att revisionsberättelsen avges senare än

enligt LL, dvs. senare än vid utgången av juni. Det bör därför, i enlighet

med utredningsmannens förslag, föreskrivas att revisionsberättelsen i denna

landstingskommun skall ha lämnats senast den 15 september året efter det

som revisionen avser.

Enligt 69 § LL skall revisionsberättelsen behandlas av landstinget vid det

obligatoriska landstingsmötet i oktober. Om — som jag förordat i det före­

gående — bestämmelsen i 19 § LL om obligatoriskt landstingsmöte i okto­

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

107

ber upphävs, bör nyssnämnda föreskrift i 69 § LL ersättas med en bestäm­

melse enligt vilken behandlingen av revisionsberättelsen skall ske före ut­

gången av oktober. En sådan formulering medger att revisionsberättelsen

inte nödvändigtvis behöver behandlas under oktober. Motsvarande regler

i KL och KLS är också utformade så att de endast anger en månad då ären­

det senast skall ha avgjorts.

Den reglering i fråga om tiden för avlämnande av revisionsberättelsen i

Stockholms läns landstingskommun som jag nyss förordat medför att lands­

tinget bör få möjlighet att behandla revisionsberättelsen senare än vid lands­

tingsmöte före utgången av oktober. Jag förordar därför en särskild före­

skrift enligt vilken landstinget i Stockholms läns landstingskommun skall

ha behandlat ärendet före utgången av samma år.

Lånerutten

Av vad jag redan anfört i samband med de allmänna riktlinjerna för

den aktuella lagstiftningen framgår att jag inte finner skäl att förorda sär­

regler för Stockholms läns landstingskommun i fråga om rätten att under-

ställningsfritt ta upp lån. Däremot torde — som jag redan förutskickat — i

detta sammanhang få behandlas den av 1968 års riksdag väckta frågan om

viss ändring i gällande regler med avseende på alla landstingskommuner.

Som KU anfört vid nämnda riksdag medför det motionsvis påtalade förhål­

landet att landstingskommun till skillnad från primärkommun saknar rätt att

utan Kungl. Maj :ts medgivande ta upp lån av statsmedel som beviljats av

statlig myndighet tidsutdräkt och ökat arbete för landstingskommunernas

del utan att den prövning hos Kungl. Maj :t av låneansökningar som redan

bifallits av statlig myndighet i regel kan bli annat än formell. Något sakligt

skäl att behandla landstingskommuner och primärkommuner olika i före­

varande hänseende finns inte enligt min mening. För en generell anpassning

av LL:s regler på denna punkt till vad som gäller för primärkommun talar

att KL:s regler också är tillämpliga på kommunalförbund. En sådan anpass­

ning bör nu komma till stånd. I anslutning härtill bör också den anpass­

ningen ske att landstingskommun, liksom f. n. primärkommun, får under-

ställningsfritt ta upp lån för bostadsbyggnadsföretag som godkänts för stat­

lig belåning.

Jag förordar att dessa ändringar genomförs. Det bör ankomma på Kungl.

Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande omfattningen av och vill­

koren för denna lånerätt. Ändringarna medför även vissa redaktionella jämk­

ningar av 64 § LL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Heltidsengagerade förtroendemän

Liksom KL innehåller LL uttryckliga regler om heltidsengagerade för­

troendemäns ställning bara i fråga om ersättning och pension. I KLS ges

däremot ytterligare bestämmelser om sådana förtroendemän — borgarråden.

108

Utredningsmannen har föreslagit att för Stockholms läns landstingskommun

skall meddelas bestämmelser varigenom de heltidsengagerade förtroende­

männens — landstingsrådens — ställning blir i stort sett uttömmande reg­

lerad. En utredning av frågan om de heltidsengagerade förtroendemännens

ställning i kommuner där mer än en sådan förtroendeman utses ingår i läns-

demokratiutredningens uppdrag (tilläggsdirektiv, se 1967 års riksdagsberät-

telse In: 20). 1968 års riksdag har i samband med beslutet om författnings-

reformen uttalat sig för en allmän översyn av den kommunala demokratins

problem (KU 1968: 20, rskr 279). Som KU anfört i utlåtande 1968: 30 med

anledning av motioner angående kommunal- och landstingsrådens ställning

i kommunalrättsligt hänseende m. in. kan det bli fråga om att i nämnda sam­

manhang ta upp de spörsmål som sammanhänger med det ökande heltids-

en8a8eman8et av förtroendemän. De överväganden om de heltidsengagerade

förtroendemännens ställning som sålunda kan komma till stånd bör inte

föregripas i förevarande sammanhang. Jag kan därför inte förorda någon

reglering i den utsträckning som nu föreslagits.

Såvitt framgår av utredningen kan det tänkas att i Stockholms läns lands­

tingskommun landstingsråd engageras utanför kretsen av landstingsmän

och att landstingsråd kommer alt vara föredragande i förvaltningsutskottet

utan att tillhöra utskottet. Vid sådant förhållande bör garantier finnas för

att landstingsråd som inte tillhör landstinget resp. förvaltningsutskottet kan

vara närvarande där och yttra sig vid överläggningarna. Man kan räkna med

att landstingsråd kommer att vara ordförande i en eller flera nämnder eller

beredningar, låt vara inte i alla, inom det förvaltningsområde som han eller

hon skall ansvara för i egenskap av föredragande i förvaltningsutskottet.

Rätt att närvara vid landstingsmöte och delta i överläggningarna men ej i

besluten föreligger för ordföranden eller vice ordföranden i förvaltningsut­

skottet även om vederbörande inte är landstingsman. Samma rätt tillkommer

ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning men bara

vid behandling av ärende som beretts av ifrågavarande organ och vid besva­

rande av interpellation till nämndens (beredningens) ordförande. I fråga om

rätt att närvara vid sammanträde med förvaltningsutskottet för annan än

ledamot i utskottet finns regler bara för suppleanter. Visserligen torde lands­

ting i arbetsordning eller reglemente kunna meddela föreskrift som utöver

vad som följer av LL ger landstingsråd rätt att närvara och yttra sig vid

sammanträde med organ där han eller hon inte är ledamot. Oavsett detta

talar emellertid mycket för att landstingsrådens närvaro- och yttranderätt i

nu berörda fall regleras i den särskilda lagen. En sådan reglering torde inte

medföra att rättsutvecklingen binds på detta område för andra landstings­

kommuner eller för kommunerna. På grund av det anförda förordar jag att

en bestämmelse tas in i den särskilda lagen för Stockholms läns landstings­

kommun av innebörd att sådan ordförande i annan nämnd än förvaltnings­

utskottet och sådan ordförande i beredning som ägnar hela sin arbetstid åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

109

uppdrag för landstinget får utan hinder av att han inte är landstingsman

resp. ledamot av förvaltningsutskottet närvara vid landstingsmöte resp. sam­

manträde med förvaltningsutskottet och delta i överläggningarna, i lands­

tinget vid behandlingen av annat ärende än sådant som beretts av nämnden

eller beredningen.

Interpellation får framställas till ordföranden i förvaltningsutskottet eller

annan nämnd eller beredning i ärende som tillhör landstingets handlägg­

ning. Bestämmelsen torde medge att interpellation riktas till landstingsråd

i den utsträckning som i praktiken är erforderlig. LL:s bestämmelser om

ersättning till heltidsengagerade förtroendemän ger fullt utrymme för den

ersättning som kommer i fråga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Närmare om utformningen av lagstiftningen

LL och den särskilda lagen om Stockholms läns landstingskommun

Utöver vad jag har förordat i det föregående behövs av huvudsakligen

redaktionella skäl vissa justeringar i LL och vissa bestämmelser i den sär­

skilda lagen för vilka inte torde erfordras någon särskild motivering.

Den särskilda lagen bör benämnas lag med särskilda bestämmelser om

Stockholms läns landstingskommun.

Den särskilda lagen om antalet landstingsmän och valkretsindelningen

Lagen bör benämnas lag om antalet landstingsmän och valkretsindelning­

en i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.

Starka skäl talar för att valkretsindelningen fastställs redan under hös­

ten 1969. Därefter kan emellertid meddelas beslut om ändring i kommun­

indelningen som lämpligen bör eller — bl. a. om ändringen innebär ändring

av landstingskommunens gränser — måste föranleda jämkning av den be­

slutade valkretsindelningen. Också en ändring av landstingskommunens

gränser utan samband med ändring i kommunindelningen kan förekomma.

Det bör därför sägas i lagen att länsstyrelsen företar jämkning i valkretsin­

delningen om det är påkallat av ändrade förhållanden.

Föreskrift om när valkretsindelningen skall göras behövs inte. Däremot

bör sägas att jämkning skall företas före utgången av maj valåret.

Beslut om fördelningen av mandaten på valkretsarna bör meddelas av

länsstyrelsen och bör ske före utgången av maj valåret.

Utredningsmannen har funnit att en regel om ett största antal mandat

för valkrets inte är erforderlig om i stället en föreskrift ges om att valkret­

sarna skall ha i huvudsak lika stor folkmängd. Jag delar utredningsmannens

uppfattning om att en maximigräns inte bör föreskrivas men förordar att

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

den bestämmelse om att valkretsarna skall vara i princip lika stora som be­

hövs i stället utformas efter mönster av motsvarande regler i KL och KLS.

Det bör alltså ges en regel av innebörd att valkretsarna skall utformas så att

de kan beräknas få lika många mandat var om en sådan utformning inte

medför olägenhet.

Ikraftträdande

Den lagstiftning som jag nu har förordat bör i den mån den avser Stock­

holms läns landstingskommun träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestäm­

mer. Innan indelningsändringen träder i kraft bör dock lagstiftningen i

nämnda del tillämpas bara på landstingskommunen enligt den nya indel­

ningen. Om ikraftträdandebestämmelsen utformas i enlighet härmed avser

jag att föreslå att lagstiftningen i denna del träder i kraft samma dag som

Kungl. Maj :t meddelar beslut angående indelningsändringen. I övrigt bör

lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1970.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp­

rättats förslag till

1) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319),

2) lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskom­

mun,

3) lag om antalet landstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms

läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslagen. Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969

111

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................................. 1

Författningsförslag .............................................................................................. 2

Inledning ................................................................................................................

9

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning......................................................... 11

Kommunal samverkan i stockholmsregionen........................................... 11

Uppbyggnaden av nuvarande bestämmelser............................................. 12

Utredningsmannen........................................................................................... 13

Remissyttrandena ........................................................................................... 15

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunal indel­

ningen, in. in........................................................................................................... 20

Gällande rätt m. m............................................................................................ 20

Utredningsmannen........................................................................................... 25

Remissyttrandena.............................................................................................. 28

Den landstingskommunal kompetensen in. m............................................. 30

Gällande rätt...................................................................................................... 30

Kompetensreglerna ..................................................................................... 30

Bestämmelser om besvär m. m................................................................. 32

Utredningsmannen........................................................................................... 32

Landstingskommunens kompetens......................................................... 32

Initiativ- och besvärsrätt för primärkommun....................................... 36

Remissyttrandena.............................................................................................. 37

Val av landstingsmän, antalet landstingsmän och valkretsindelningen . .

45

Gällande rätt in. m............................................................................................ 45

Utredningsmannen........................................................................................... 47

Remissyttrandena.............................................................................................. 50

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande or­

gan, in. m................................................................................................................. 51

Inledning ............................................................................................................ 51

Gällande rätt.................................................................................................. 51

Utredningsmannen....................................................................................... 51

Remissyttrandena.......................................................................................... 51

Landstinget ........................................................................................................ 52

Gällande rätt.................................................................................................. 52

Tid och plats för landstingsmöte......................................................... 52

Rätt att närvara vid landstingsmöte................................................... 53

Kungörelse om landstingsmöte............................................................ 53

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har

förfall.......................................................................................................... 54

Landstingets presidium.......................................................................... 54

Anhängiggörande av ärende.................................................................. 55

Beredning av ärende............................................................................... 55

Bordläggning av ärende, m. in............................................. 56

Interpellation m. in.................................................................................. 56

Arbetsordning........................................................................................... 57

Utredningsmannen....................................................................................... 57

Tid och plats för landstingsmöte......................................................... 57

Kungörelse om landstingsmöte.............................................................. 58

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har

förfall........................................................................................................... 58

Landstingets presidium.......................................................................... 58

Anhängiggörande av ärende.................................................................. 58

Beredning av ärende ............................................................................... 59

Bordläggning av ärende, m. m................................................................. 59

Interpellation m. in.................................................................................... 60

Remissyttrandena.......................................................................................... 60

Kungörelse om landstingsmöte............................................................ 60

Landstingets presidium.......................................................................... 60

Anhängiggörande av ärende.................................................................. 60

Beredning av ärende............................................................................... 61

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder............................................... 62

Gällande rätt.................................................................................................. 62

Förvaltningsutskottets kompetens........................................................ 62

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, in. in.........

63

Övriga nämnder....................................................................................... 64

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt ....

65

Utredningsmannen....................................................................................... 65

Styrelsens kompetens............................................................................... 65

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. m.........

66

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt ....

68

Remissyttrandena.......................................................................................... 69

Landstingskommunens drätsel.......................................................................... 72

Gällande rätt...................................................................................................... 72

Förmögenhetsskydd in. m.......................................................................... 72

Utgifts- och inkomststat............................................................................. 72

Fondbildning.................................................................................................. 73

Lånerätt........................................................................................................... 74

Medelsförvaltning.......................................................................................... 74

Revision........................................................................................................... 75

Utredningsmannen........................................................... 76

Förmögenhetsskydd m. m.......................................................................... 76

Utgifts- och inkomststat............................................................................. 76

Fondbildning.................................................................................................. 77

Lånerätt........................................................................................................... 79

Medelsförvaltning.......................................................................................... 80

Revision........................................................................................................... 80

Remissyttrandena.............................................................................................. 82

1968 års riksdag................................................................................................ 83

Ersättning åt förtroendemän. Heltidsengagerade förtroendemän...........

85

Gällande rätt m. m.............................................................................................. 85

Utredningsmannen........................................................................................... 86

Remissyttrandena.............................................................................................. 88

Departementschefen.............................................................................................. 89

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning........................................................ 89

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala indel­

ningen, m. m....................................................................................................... 92

Frågan om LL skall tillämpas på indelningsändringen................... 92

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Beslutanderätten enligt den nya indelningen under övergångstiden,

m. ..................................................................................................................... 93

Kompetensfrågan m. ...................................................................................... 96

Antalet landstingsmän och valkretsindelningen .................................... 100

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande

organ, m. ........................................................................................................... 101

Tid för landstingsmöte.............................................................................. 101

Kungörelse om landstingsmöte. Anhängiggörande av ärende.......... 101

Presidiet ........................................................................................................ 102

Beredning av ärende................................................................................... 102

Fortsatt landstingsmöte, bordläggning ................................................. 103

Interpellation m. ........................................................................................... 103

Förvaltningsutskottets kompetens ......................................................... 104

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt........... 104

Landstingskommunens drätsel.................................................................... 105

Utgifts- och inkomststat............................................................................. 105

Revisionsberättelsen..................................................................................... 106

Lånerätten...................................................................................................... 167

Heltidsengagerade förtroendemän................................................................ 107

Närmare om utformningen av lagstiftningen................................................. 109

LL och den särskilda lagen om Stockholms läns landstingskommun . . 109

Den särskilda lagen om antalet landstingsmän och valkretsindelningen 109

Ikraftträdande................................................................................................... HO

Hemställan ............................................................................................................. H0

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 69015 8