2

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar,

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels att 4, 5 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 a och 5 a §§, av nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 a §.

Med elektrisk anläggning förstås i

denna lag anläggning med däri ingå­

ende särskilda föremål för produk­

tion, upplagring, omformning, över­

föring, distribution eller nyttjande av

elektrisk ström.

Ha olika delar av samma elektris­

ka anläggning skilda innehavare, an­

ses varje sådan del som en särskild

anläggning.

Elektriska anläggningar indelas

med hänsyn till farlighetsgraden i

starkströmsanläggningar och svag-

strömsanläggningar. Närmare be­

stämmelser härom meddelas av

Konungen.

4 §.

För skada--------------------------- — förstnämnda anläggning.

Har skadan —----------- --------------- avvända densamma.

Vad i första stycket sägs gäller ej

skada som uppkommit inom byggnad

eller inhägnad gård genom inver­

kan av ström, vilken med en spän­

ning av högst tvåhundrafemtio volt,

räknat så som angives i 3 § 2 mom.

a), tillförts förbrukningsanläggning

för starkström.

Med generator

dylik anläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

3

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. Kan elektrisk anlägg­

ning genom inverkan på redan be­

fintlig dylik anläggning vålla skada

å person eller egendom eller störning

i driften, skall innehavaren av först­

nämnda anläggning vidtaga erfor­

derliga åtgärder vid denna för att fö­

rebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av-----------------------------

2 mom. Kan i fall, som avses i

1 mom., erforderligt skydd med bätt­

re verkan eller till lägre kostnad vin­

nas genom åtgärd vid den anläggning

som är utsatt för inverkan, ankom­

mer det på dess innehavare att efter

överenskommelse eller rättens för­

ordnande utföra åtgärden.

Innehavaren äger

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Kan elektrisk anlägg­

ning genom inverkan på redan be­

fintlig dylik anläggning vålla skada

å person eller egendom eller stör­

ning i driften, svarar innehavaren av

förstnämnda anläggning för erfor­

derliga åtgärder vid denna för att fö­

rebygga sådan skada eller störning.

---- — än ljudstörning.

Ändras anläggning i fråga om läge,

utförande eller drift så, att ökad risk

uppkommer för skada eller störning,

skall i fråga om skyldighet att svara

för skyddsåtgärd som föranledes av

den ökade risken anses som om ny

anläggning tillkommit.

Anläggning skall anses ha tillkom­

mit då den togs i bruk. Är anlägg­

ning i olika delar att anse som till­

kommen vid skilda tidpunkter, skall

varje sådan del anses som en sär­

skild anläggning.

2 mom. Kan i fall, som avses i

1 mom., erforderligt skydd med bätt­

re verkan eller till lägre kostnad vin­

nas genom åtgärd vid annan elek­

trisk anläggning än den vars inne­

havare enligt 1 mom. är skyldig att

svara för åtgärden, ankommer det på

dess innehavare att efter överens­

kommelse eller rättens förordnande

utföra åtgärden.

----- varit nödvändiga.

Har i fall, som avses i 1 mom. and­

ra stycket, innehavaren av den se­

nare tillkomna anläggningen genom

bristande planläggning av anlägg­

ningens utförande eller på annat sätt

föranlett att kostnaden för skydds­

åtgärd blivit väsentligt högre än nöd­

vändigt, svarar han för merkostna­

den.

5 a §.

1 mom. Innehavare av elektrisk

ledning, som dragits fram inom om­

råde för befintlig allmän väg, till far-

väg nyttjad enskild väg, järnväg,

spårväg eller kanal eller annan sådan

4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vattentrafikled (trafikled), är skyl­

dig att vid ändring av trafikleden

vidtaga de åtgärder beträffande led­

ningen som behövas för att ändringen

av trafikleden skall kunna genomfö­

ras. Kostnaden för sådan åtgärd åvi­

lar ledningens innehavare, om e j an­

nat följer av 2 mom.

2 mom. Är syftet med ledningen

att överföra kraft för belysning av

allmän väg, skall väghållaren ersätta

ledningens innehavare hans kostnad

för åtgärd, som avses i 1 mom. Tjä­

nar ledningen även annat ändamål,

skall ersättningen bestämmas efter

vad som är skäligt med hänsyn till

omständigheterna.

Har i fall, som avses i 1 mom., åt­

gärd vidtagits beträffande ledning,

där denna korsar trafikled, skall den

under vars förvaltning trafikleden

står ersätta ledningens innehavare

kostnaden för sådan åtgärd, som ej

avser flyttning av stolpe, stag eller

liknande anordning inom trafikle­

dens område.

3 m o m. Föranleder ledning, som

dragits fram inom område för befint­

lig trafikled, ökade kostnader för tra­

fikledens underhåll, skall ledning­

ens innehavare ersätta kostnadsök­

ningen.

4 m o m. Kan arbete med ledning

inom område för annan trafikled än

allmän väg inverka på trafiksäker­

heten eller medför det större ingrepp

i trafikleden, skall det utföras efter

anvisningar av den som förvaltar tra­

fikleden eller genom hans försorg.

Kostnaden för arbetet åvilar dock

ledningens innehavare, om ej annat

följer av 2 mom.

I fråga om arbete med ledning

inom område för allmän väg gälla

särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

20 februari 1970.

Närvarande:

Statsministern

P

alme^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

,

L

undkvist

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

,

C

arlsson

.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar

i lagstiftningen om elektriska anläggningar och anför.

Inledning

I lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska an­

läggningar ges grundläggande föreskrifter om tillstånd och villkor för di­

stribution av elkraft, om skyddsåtgärder mot skador och störningar mellan

olika anläggningar samt om ansvar för skada genom inverkan av elektrisk

ström.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 november 1960 tillkal­

lade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sakkunniga för

att verkställa en översyn av lagstiftningen om elektriska anläggningar m. m.1

I direktiven till utredningen framhölls att den snabba utveckling som efter

tillkomsten av 1902 års lag ägt rum inom elektrotekniken lett till att lagen

vid ett flertal tillfällen ändrats. Härigenom hade lagen i viktiga avseenden

fått ett väsentligt annat innehåll än det ursprungliga. Någon översyn av de

grundläggande rättsliga principerna hade emellertid inte genomförts.

Utredningen, som antog namnet ellagstiftningsutredningen, avgav i juni

1966 betänkandet Lagstiftning om elektriska anläggningar (SOU 1966: 39).

Betänkandet innehåller förslag till ny lag om elektriska anläggningar (el-

lag). Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

Genom beslut den 3 april 1964 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommerskollegium

att utreda organisationen m. m. av de statliga åtgärderna för ytterligare ra-

1 Hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, tekniska direktörerna Erik Esping, Åke Kars-

berg och Hugo Larsson samt direktören Hugo Månsson.

10

del åtgärden inneburit för innehavarens anläggning genom minskning av

utgifter för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbättring

av driften (5 § 2 mom.).

I 6 § ges regler om ersättning för skada på elektrisk anläggning. Om en

elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan av ström

från annan sådan anläggning, är sistnämnda anläggnings innehavare ersätt-

ningsskyldig ifall han underlåtit att vidta de skyddsåtgärder som enligt 5 §

ankommit på honom eller skadan eller störningen eljest föranletts av vårds­

löshet vid anläggningens utförande eller skötsel. Har skadan eller störningen

uppkommit på den anläggning från vilken strömmen utgått, och föranled­

des skadan eller störningen av vårdslöshet vid den andra anläggningens ut­

förande eller skötsel, är denna anläggnings innehavare skyldig att ersätta

skadan eller förlusten. Har vårdslöshet förekommit vid båda anläggningar­

nas utförande eller skötsel fördelas ansvaret alltefter beskaffenheten av de

på ömse sidor begångna felen.

Har innehavare av elektrisk anläggning utgett ersättning för skada som

orsakats genom inverkan av en genom induktion eller överledning eller an­

nars på inte åsyftat sätt från annan anläggning inkommen ström, äger han

enligt 9 § regressrätt mot denna anläggnings innehavare om skadan vållats

genom vårdslöshet vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Re­

gressrätt föreligger även mot den som — efter det utförandet av elektrisk

anläggning påbörjats — utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd vilken

i väsentlig mån ökat faran för skada genom strömmens inverkan.

Innehas en anläggning endast med nyttjanderätt ansvarar anläggningens

ägare jämte innehavaren för skada genom strömmen. Ägaren svarar dock

endast med anläggningen och vad därtill hör samt endast i den mån egen­

domen omfattas av nyttjanderätten. Ägaren har regressrätt mot innehavaren

för vad han utgett i ersättning (10 §).

Talan om skadestånd enligt 4 eller 6 § måste väckas inom två år från det

skadan inträffade. Försummas detta är rätt till talan förlorad. För regress-

anspråk gäller dock den vanliga tioårspreskriptionen (11 §).

En allmän regressbestämmelser finns i 12 §. Ersättning som ägare eller

innehavare av elektrisk anläggning utgett enligt 4—10 §§ äger han söka åter

av den som vållat skadan, om inte annat följer av bestämmelserna i 9 §.

I ett par hänseenden gäller undantag från reglerna om skadeståndsskyl-

dighet. Är den elektriska anläggningen en inrättning för befordran av gods

eller är den avsedd för sådan inrättnings behov, skall enligt 13 § bestäm­

melserna om ersättningsskyldighet för skada inte äga tillämpning i fråga om

egendom som för befodran mottagits av inrättningens förvaltning eller be­

tjäning. Enligt 14 § skall bestämmelserna i lagen inte medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utge ersättning, då ge­

nom olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd arbetstagare

som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring dödas eller skadas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

åtgärder. I övrigt har till Kungl. Maj :t överlåtits att närmare bestämma om

erforderliga åtgärder. Utredningen finner denna ordning böra tillämpas även

i fortsättningen.

Behovet av bestämmelser som reglerar det inbördes förhållandet mellan

olika anläggningar beträffande skyldighet varom här är fråga aktualiseras

endast när två eller flera anläggningar förekommer i sådan närhet av var­

andra att den ena kan öva menlig inverkan på den andra. Särskilda skydds­

åtgärder kan då bli behövliga. Härvid uppkommer frågan hur ansvaret för

dessa åtgärder bör fördelas mellan innehavarna av de olika anläggningarna

och vilka regler som bör gälla om bestridandet av de kostnader som åtgär­

derna för med sig.

Utredningen föreslår samma huvudregel som den nuvarande, eller att den

senast tillkomna anläggningens innehavare har att svara för erforderliga

skyddsåtgärder. Från denna prioritetsprincip skall i överensstämmelse med

vad som f. n. gäller undantag göras för särskilt farliga högspänningsanlägg-

ningar. Såsom ett ytterligare undantag från prioritetsprincipen föreslår ut­

redningen att innehavare av sådan starkströmsanläggning som under nor­

mal drift kan i annan elektrisk anläggning orsaka ljud- eller signalstörning

som väsentligt överstiger vad som kan anses normalt för en trefasanlägg­

ning med samma effekt som den störande skall vara skyldig att gentemot

svagströmsanläggning eller starkströmsanläggning med spänning om högst

600 volt, oavsett sådan anläggnings tillkomstdatum, svara för erforderliga

störningsförebyggande åtgärder. Bestämmelsen tar främst sikte på högspän­

da likströmsanläggningar, som genom tonfrekventa komponenter av stor

styrka kan föranleda väsentliga störningar i närbelägna tele- och signalan­

läggningar.

I detta sammanhang föreslår utredningen att kommerskollegium får be­

hörighet att avgöra tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av erfor­

derliga skyddsåtgärder. F. n. gäller att den som vill få en sådan tvist prövad

har att föra talan vid allmän domstol. Eftersom skyddsåtgärdernas omfatt­

ning och beskaffenhet för olika fall regleras genom tillämpningsbestämmel-

ser, som förutsätts skola liksom för närvarande i främsta rummet meddelas

av kommerskollegium, anser utredningen det vara ändamålsenligt att kolle­

gium också får behörighet att avgöra tvister i dessa hänseenden. Tvist som

gäller vilken av två eller flera anläggningars innehavare som är skyldig att

svara för eventuella skyddsåtgärder bör däremot liksom hittills prövas av

allmän domstol.

De flesta fall där intressemotsättningar uppkommer torde enligt utred­

ningen avse teleledningar och högspända kraftledningar. För biläggande av

sådana tvister finns ett på frivillighetens väg tillkommet organ — telestör-

ningsnämnden — med representanter för televerket, statens järnvägar och

centrala driftledningen. Nämndens uppgift är att som ett sakkunnigt rådgi­

vande organ medverka till att åstadkomma från tekniska och ekonomiska

anläggningen behåller ansvaret för de skyddsåtgärder som tidigare var er­

forderliga.

Såvitt gäller flyttbara elektriska anläggningar såsom transportabla elverk

och transformatorer bör enligt utredningen motsvarande synpunkter tilläm­

pas beträffande ansvaret för skyddsåtgärder. Om en sådan anläggning flyt­

tas från en plats till en annan, bör alltså anses som om genom flyttningen

antingen tillkommit en helt ny anläggning eller också, om t. ex. den mobila

anläggningen inmonteras i en förut bestående elektrisk anläggning, den sist­

nämnda anläggningen ändrats.

Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden

Utredningen erinrar om att en elektrisk ledning ofta måste framdras över

område där den senare kan bli till hinder för områdets utnyttjande i övrigt.

En ändring av områdets utformning eller utnyttjande kan göra det nödvän­

digt att flytta eller ändra ledningen, vilket kan medföra olägenheter och be­

tydande kostnader för ledningsinnehavaren. Dennes skyldighet att vidta

eventuella ändringar beror i första hand på vad som vid ledningens tillkomst

avtalats mellan honom och markområdets innehavare. Beträffande områden

för kommunikationsändamål har förhållandet mellan ledningsinnehavaren

och innehavaren av det område inom vilket ledningen dragits fram reglerats

i författningsväg. Även beträffande ledningar inom bebyggda områden har

skyldighet föreskrivits för ledningsinnehavaren att vidta vissa ändringar av

ledningen.

Utredningen lämnar en ingående redogörelse för gällande bestämmelser

och tidigare överväganden i fråga om elektriska ledningar inom trafikleds-

områden och planlagda områden. Beträffande starkströmsledningar som

framdragits inom område för allmän väg, järnvägsområde, område för vat­

tentrafikled samt planlagt område ges föreskrifter i starkströmskungörelsen.

Såvitt gäller staten tillhöriga svagströmsledningar inom område för allmän

väg är vissa med flyttning av sådan ledning sammanhängande frågor regle­

rade i kungörelsen (1944: 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, tele­

fon- och andra svagströmsledningar. Beträffande svagströmsledningar inom

planlagt område har bestämmelser meddelats i svagströmskungörelsen.

För samtliga dessa bestämmelser gäller, framhålls det, att de inte bara

ålägger ledningsinnehavaren skyldighet att ändra ledning utan också förut­

sätter att han själv skall stå för kostnaden.

Bestämmelsen i starkströmskungörelsen om ledning inom område för all­

män väg bygger härvid på prioritetsprincipen. Det förutsätts alltså att om­

rådet redan tagits i anspråk för väg när ledningen drogs fram. Vad åter an­

går ledning inom övriga nämnda områden är enligt utredningen lednings­

innehavaren skyldig att vidta och bekosta ändring av ledningen utan hän­

syn till tiden för ledningens eller trafikledens tillkomst.

När det gäller de allmänna principer efter vilka förevarande spörsmål så­

¹⁴

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

göra skillnad mellan olika slag av elektriska ledningar. Inte heller kan det

vara motiverat att ha olika regler för olika slag av trafikleder. Samma be­

stämmelser bör alltså enligt utredningen gälla oavsett om den väg som be­

rörs av ledningen är allmän eller inte. De bör också tillämpas på vattentra­

fikleder, järnvägar och spårvägar.

För de allmänna vägarnas del torde dock enligt utredningen behövas en

särbestämmelse beträffande ledning för vägbehjsning. Utredningen erin­

rar om att frågan om skyldighet för väghållaren att bekosta ändring av

sådan ledning tagits upp av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett yttran­

de till tredje lagutskottet över två till 1961 års riksdag väckta motioner

(1:515 och II: 608). I yttrandet anförde styrelsen bl. a. följande.

På senare tid har det emellertid i allt större utsträckning förekommit där

kronan är väghållare, att städer, samhällen och elektriska föreningar såväl

inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område som i tätbebyggda sam­

hällen i övrigt, med väghållarens tillstånd, framdragit gatu- eller vägbelys-

ningsledningar. Dessa ledningar, som huvudsakligen tillkommit för främjan­

de av trafiken, blir vanligen raserade vid vägens omläggning och eftersom

gamla och nya vägområdena alltid berör varandra har ledningsägaren skyl­

dighet att själv bekosta ändringen, vilket oftast bli betungande för lednings­

ägaren i synnerhet för de föreningar som bildats enbart med uppgift att

åstadkomma vägbelysning genom samhälle.

Beträffande städer, som är väghållare, har i förarbetena till förordningen

(1960:374) om väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande

samhällen uttalats den meningen, att det sedan gammalt ansetts föreligga

rätt för stad eller samhälle att i gata inom stadsplanelagt område nedlägga

ledningar av olika slag och att vid ändring av sådan ledning tillhörande väg­

hållaren (staden) äldre rätt skall gälla. Härav följer att de städer som är väg­

hållare och samtidigt ledningshavare för belysningsledningarna för gata får

upptaga kostnaderna för ändringen av ledningen bland kostnaderna för väg-

företaget till vilket statsbidrag utgår. De städer och samhällen som är väg­

hållare åtnjuter således en fördel framför de städer och samhällen där kro­

nan är väghållare enbart av den anledningen att de samtidigt är såväl väg­

hållare som ledningshavare.

Den nackdel som drabbar ägare av starkströmsledning för belysning av

vägen där kronan är väghållare i förhållande till de städer som är egna väg­

hållare torde kunna undanröjas genom ändring i starkströmskungörelsen

på så sätt, att väghållare ålägges skyldighet att svara för kostnaderna för

ändring av starkströmsledning som framdragits för väg- och gatubelysnings-

ändamål.

Utredningen ansluter sig till det av styrelsen framförda förslaget. I fall

varom här är fråga har, framhålls det, ledningen med stolpar och andra an­

ordningar tillkommit för att tillgodose vägtrafikens behov. Sådana belys-

ningsanordningar kan i likhet med andra fasta anordningar som avser att

främja trafiksäkerheten betraktas som normala tillbehör till vägen. Med

hänsyn härtill bör väghållaren snarare än ledningsinnehavaren bära de kost­

nader för ändring av ledningen som kan uppkomma i samband med ändring

av vägen. Har ledningen dragits fram även för annat ändamål än vägbelys-

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

ledningens tillkomst i förhållande till bebyggelseplaneringen. Resultatet blir

att — om t. ex. en byggnadsplan upprättas för ett område över vilket en

större kraftledning tidigare dragits fram — ledningsinnehavaren kan åsam­

kas avsevärda kostnader, som kanske kunde ha undvikits om ledningsinne­

havaren, när ledningen drogs, haft kännedom om planen eller om denna

fått annan utformning. Det är, framhåller utredningen, ett rimligt krav att

redan befintliga elektriska ledningar beaktas, när bebyggelseplaneringen

sker. Detta gäller särskilt de stora och dyrbara kraftledningarna. Planeringen

bör utföras så, att den inte framtvingar en kanske mycket kostnadskrävande

ändring eller flyttning av redan framdragna ledningar. Inte minst national­

ekonomiska skäl kan enligt utredningen åberopas härför. Då elektrisk led­

ning måste ändras till följd av att stadsplan eller byggnadsplan upprättas

inom område som berörs av ledningen och för vilket sådan plan inte förut

finns, synes det mot denna bakgrund utredningen rimligt att ändringskost-

naderna ersätts av vederbörande kommun. På motsvarande sätt bör kommu­

nen bekosta ledningsändringar som föranleds av att planen ändras sedan en

ledning dragits fram inom ett planlagt område.

Om en ledning dras fram inom ett redan planlagt område bör däremot

ledningsinnehavaren få finna sig i att på egen bekostnad verkställa de änd­

ringar av ledningen som kan vara påkallade när området sedermera bebyggs

i enlighet med planen. Vad sist sagts anser utredningen böra gälla även om

stads- eller byggnadsplan ännu inte föreligger då ledningen dras fram, men

det vid denna tidpunkt finns region- eller generalplan som antagits av ve­

derbörande kommunala myndigheter och som ledningsinnehavaren alltså

haft anledning att beakta. Som ytterligare förutsättning uppställs dock att

den sedermera upprättade detaljplanen visar sig överensstämma med re­

gion- eller generalplanen i aktuella delar.

Liksom i fråga om ledningar inom trafikledsområden bör kostnadsfördel­

ningen när det gäller planlagda områden grundas på prioritetsprincipen.

Den ersättningsskyldighet som med tillämpning av denna princip kommer

att åvila vederbörande kommun kan anses i viss mån jämförlig med den i

75 § byggnadslagen föreskrivna skyldigheten för stad att i vissa fall gott-

göra markägare och nyttjanderättshavare skada som uppkommit till följd

av stadsplans genomförande. Utredningen betonar att de föreslagna rätts­

reglerna med hänsyn till innehållet bör komma till uttryck i allmän lag och

inte, såsom fallet är med nuvarande bestämmelser på området, meddelas

endast i administrativ väg.

Skada genom inverkan av elektrisk ström

För skada som orsakats genom inverkan av ström från en elektrisk an­

läggning ansvarar enligt huvudregeln anläggningens innehavare oberoende

av vållande. En förutsättning är dock att anläggningen har egen transfor­

mator eller generator som inte alstrar endast ofarlig ström. Undantag gäl­

20

läggning, den förra anläggningens innehavare i regel hade att själv vidta

erforderliga anordningar till förebyggande av skada eller hinder i anlägg­

ningens drift genom induktion från starkströmsanläggningen. Slutligen för­

klarade lagrådet sig inte kunna tillstyrka att en sådan lagstiftningsåtgärd

vidtogs annorledes än i samband med att lagens skadeståndsregler gjordes

till föremål för en allmännare översyn. — I anledning av vad lagrådet så­

lunda anfört avstod departementschefen från att framlägga förslaget till

lagändring för riksdagen. I prop. 1958: 153 berördes samma fråga på nytt

och departementschefen uttalade därvid att vad lagrådet år 1938 anfört

alltjämt torde äga giltighet.

Vid sidan av de skadeståndsrättsliga bestämmelser som nu berörts inne­

håller 1902 års lag regressbestämmelser. Allmänt gäller att den strikt ansva­

rige anläggningsinnehavaren har regressrätt mot den som vållat skadan.

En speciell regressregel tar sikte på fall av induktion, överledning o. d. Vad

innehavare av en elektrisk anläggning nödgats utge i skadestånd äger han

sålunda söka åter av innehavaren av annan elektrisk anläggning under förut­

sättning att den skadegörande strömmen inkommit därifrån genom induk­

tion, överledning eller eljest på ej åsyftat sätt och detta är att tillskriva

vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande eller skötsel. Har

vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarna skall den slutliga ansva­

righeten fördelas mellan anläggningarnas innehavare efter beskaffenheten

av de å ömse sidor begångna felen. Ligger vårdslösheten inte någondera si­

dan till last skall ersättningen slutligen fördelas som om båda anlägg­

ningarnas innehavare gemensamt vållat skadan, men i detta fall undantas

från varje ansvarighet innehavare av svagströmsanläggning.

Utredningen föreslår att det strikta skadeståndsansvaret för innehavare

av elektrisk anläggning i princip bibehålls, dock med vissa undantag.

Först och främst bör fordras att det är fråga om en i sig själv farlig an­

läggning, dvs. en starkströmsanläggning. Svagströmsanläggningar, som nor­

malt inte kan orsaka skada genom inverkan av ström, bör liksom f. n. hål­

las utanför tillämpningsområdet för det strikta ansvaret. Men även för stark­

strömsanläggning bör enligt utredningen i vissa fall göras undantag. Sålunda

delar utredningen den uppfattning som kommit till uttryck i gällande rätt

att innehavare av s. k. installations- eller förbrukningsanläggning för belys­

ning eller andra normala kraftbehov i bostäder och liknande lokaler som

regel inte bör vara ålagd strikt skadeståndsansvar. Vanligen tillförs ström­

men en sådan anläggning med en spänning av 220—240 volt. Under förutsätt­

ning att anläggningen är utförd i enlighet med gällande säkerhetsföreskrif­

ter är den praktiskt taget helt ofarlig vid normalt begagnande, anför utred­

ningen. Att under sådana omständigheter ålägga innehavaren strikt skade­

ståndsansvar anser utredningen inte lämpligt. Det kan för övrigt råda tvek­

samhet om vem som skall anses som innehavare. Det kan vara fastighets­

ägaren men i ett hyreshus kan det också vara de enskilda hyresgästerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

22

ansvarighet i förhållande till vad som f. n. gäller att han i princip fritas från

strikt ansvar för skada som drabbar tredje man vid annan anläggning än

den egna, även om spänningen i den distribuerade strömmen överstiger 250

volt. Motsvarande bör enligt utredningen gälla andra kraftleverantörer lik­

som också kraftproducenterna.

I vissa fall är en installationsanläggning helt eller delvis belägen utomhus.

Som exempel kan anföras en luftledning mellan olika byggnader på en fastig­

het. En sådan luftledning torde enligt utredningen få anses betydligt farligare

än installationsanläggningen i övrigt och fullt jämförlig med den eldistribu­

tören tillhöriga ledning varmed strömmen tillförs installationsanläggningen.

Att då göra skillnad i ansvarshänseende mellan installationsanläggningen och

distributionsanläggningen synes utredningen inte vara motiverat. Över hu­

vud taget torde det vara befogat att, med hänsyn till de ökade risker som är

förbundna med en utomhus förlagd elektrisk anläggning, tillämpa de ska-

deståndsrättsliga principer som är mest fördelaktiga för den skadelidande.

Utredningen förordar därför att utan hänsyn till anläggningens syfte strikt

ansvar skall gälla med avseende på skada genom ström från lågspännings-

anläggning för den händelse skadan inträffar utomhus. Är anläggning där

skadan inträffar avsedd för högspänd ström bör innehavaren vara strikt an­

svarig på samma sätt som nu, oberoende av anläggningens förläggning.

Maskiner, apparater och andra till en starkströmsanläggning anslutna an­

ordningar, vilka i och för sig inte kan inordnas under begreppet anläggning,

kan självfallet vara lika farliga som anläggningen. För innehavare av sådan

anordning bör därför enligt utredningen gälla samma regler som för den an­

läggning till vilken anordningen är ansluten.

Skada genom elektrisk ström kan uppkomma även annorstädes än vid

starkströmsanläggningar eller därtill anslutna anordningar. Strömmen från

en starkströmsanläggning kan exempelvis till följd av något tekniskt eller

annat fel såsom induktion eller överledning komma in i en teleledning eller

ett metallstängsel och därigenom vålla skada för tredje man. Det är enligt

utredningen rimligt att i sådant fall innehavaren av den anläggning eller an­

ordning som orsakat den skadegörande strömmens förekomst svarar för ska­

dan under samma förutsättningar som om skadan inträffat vid själva an­

läggningen.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen följande huvudregler. För

skada som orsakats vid starkströmsanläggning eller därtill ansluten anord­

ning svarar innehavaren av anläggningen eller anordningen. Uppkommer

skadan inomhus och är anläggningen avsedd uteslutande för nyttjande av

elektrisk kraft föreligger ansvar som nyss sagts endast om spänningen där

skadan inträffar eller, då skadan inträffar vid ansluten anordning, spänning­

en i anslutningspunkten är högre än 250 volt. Orsakas skada genom inverkan

av elektrisk ström utan att någon enligt vad nu sagts är ansvarig härför —

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

24

och underhålls i de flesta fall av eldistributören fram till abonnentens bygg­

nad. En jordkabel däremot ägs och underhålls ofta av distributören även till

den del den är förlagd inom abonnentens byggnad, vanligen fram till den

s. k. servissäkringen. Det är dock inte ovanligt att distributören tagit betalt

av abonnenten för servisledningen, varför denna får anses ägas av abonnen­

ten, men att distributören samtidigt förbehållit sig ensamrätt att utföra un­

derhåll och vidta andra åtgärder med avseende på ledningen.

Utredningen anser att det i och för sig vore önskvärt om gränsdragningen

mellan olika anläggningar kunde göras med hänsyn till det tekniska utfö­

randet. En möjlighet vore att låta mätaren utgöra gränspunkten. Elmätarnas

placering är dock högst varierande. Vidare finns det anläggningar som har

ett flertal mätare och andra som helt saknar sådan. En annan möjlighet, när

det gäller gränsdragning mellan distributionsanläggning och installations-

anläggning, kunde vara att låta den servissäkring eller servisapparat vilken

normalt utgör servisledningens ändpunkt i tekniskt avseende bli bestämman­

de för var den ena anläggningen skall anses upphöra och den andra ta vid.

Frågan gäller emellertid inte bara förhållandet mellan distributionsanlägg-

ningar och installationsanläggningar utan även mellan starkströmsanlägg-

ningar av annat slag, såsom anläggningar för produktion eller överföring av

elektrisk kraft. Dessa senare anläggningar torde visserligen regelmässigt

vara utrustade med särskilda anslutningsanordningar med samma funktion

som servissäkringarna. Men dessa anordningar är med hänsyn till storlek

och konstruktion inte jämförbara med servissäkringarna eller servisappara­

terna och kan inte anses på samma sätt användbara för att bestämma en an­

läggnings omfattning.

Utredningen har därför övergivit tanken att bestämma omfattningen av

en elektrisk anläggning enbart utifrån tekniska grunder. Det har också synts

utredningen som om frågan kunde nöjaktigt lösas utan att anläggningens

början eller slutpunkt generellt fixeras till någon viss teknisk detalj. Svå­

righeter med avseende på tillämpningen av lagstiftningen torde huvudsak­

ligen uppstå i det förut berörda fallet att bestämmanderätten över en anlägg­

ning helt eller till någon del tillkommer ägaren eller innehavaren av en annan

anläggning till vilken den förstnämnda anläggningen är ansluten. I praktiken

torde det närmast vara för denna situation som det är behövligt med en sär­

skild avgränsningsregel. Det riktiga synes härvid vara, anför utredningen,

att om t. ex. ägaren till en överföringsanläggning i samband med avtal om

leverans av elkraft till en distributionsanläggning förbehållit sig bestämman­

derätten till någon del av denna, överföringsanläggningen anses omfatta även

denna del. På motsvarande sätt bör oberoende av äganderätten eller inneha­

vet en sådan del av installationsanläggning över vilken en eldistributör har

bestämmanderätt anses höra till distribntionsanläggningen. Det anförda kan

sammanfattas i en bestämmelse av innehåll att om innehavare av anläggning

i samband med avtal om leverans av elektrisk kraft förbehållit sig att utföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

svagströmsanläggning å andra sidan erinrar utredningen om att särskilt en

högspänd starkströmsanläggning genom induktion eller annan avståndsver-

kan kan åstadkomma betydande skada och driftstörning på en svagströms­

anläggning. I den mån svagströmsanläggningens innehavare — såsom är fal­

let om svagströmsanläggningen tillkommit senare än högspänningsanlägg-

ningen — har att själv genom särskilda anordningar skydda sin anläggning

från sådan menlig inverkan men underlåter detta är han givetvis att anse

som åtminstone medvållande till den skada eller driftstörning som uppkom­

mer. Men det torde också kunna förekomma fall då en svagströmsanläggning

skadas eller störs trots alla försiktighetsmått från innehavarens sida. Den

situation vari den i och för sig ofarliga svagströmsanläggningens innehavare

då befinner sig är inte olik den som föreligger när tredje man åsamkas skada.

I båda fallen kan det vara förenat med betydande svårigheter att styrka för-

handenvaron av vårdslöshet hos innehavaren av högspänningsanläggningen.

Utredningen har som nämnts föreslagit att det strikta ansvar för skada ge­

nom inverkan av elektrisk ström som f. n. åvilar innehavaren av starkströms­

anläggning gentemot tredje man skall i allt väsentligt bibehållas. Det synes

utredningen skäligt att ansvarsskyldigheten blir densamma vid skada på

svagströmsanläggning. De skäl mot införandet av sådant ansvar som vid

tidigare tillfällen framförts äger enligt utredningen inte längre någon nämn­

värd styrka. Påståendet att svagströmsanläggningar skulle vara särskilt

känsliga för induktionsstörningar var möjligen befogat så länge telefonled­

ningarna allmänt var utförda som blankledningar. Dessa ledningar ersätts

dock numera med kablar som endast i ringa mån är känsliga för störningar.

Det förefaller utredningen ganska verklighetsfrämmande, särskilt med

hänsyn till den standard som praktiskt taget alla svagströmsanläggningar

numera har, att ett strikt skadeståndsansvar för innehavare av starkströms­

anläggning i fall varom nu är fråga skulle, såsom stundom gjorts gällande,

minska intresset för innehavare av svagströmsanläggning att sköta denna

med erforderlig omsorg. I detta sammanhang bör också uppmärksammas,

framhåller utredningen, att vid bifall till vad som föreslås i det följande an­

gående verkan av medvållande från skadelidandes sida varje medvållande

som inte är ringa skall kunna medföra jämkning av skadeståndet. Bristande

omsorg vid skötseln av en svagströmsanläggning kan följaktligen leda till

att innehavaren, om anläggningen skadas, inte erhåller det skadestånd som

han annars varit berättigad till. En sådan regel får antas ha en positiv in­

verkan på anläggningsinnehavarens intresse av att sköta sin anläggning med

erforderlig omsorg.

Beträffande förhållandet mellan å ena sidan en högspänningsanläggning

och å andra sidan en lågspänningsanläggning torde risken för menlig inver­

kan genom induktion på den senare visserligen inte vara lika stor som i fråga

om svagströmsanläggningar. Om en högspänningsledning faller ned på en

lågspänningsledning är emellertid denna ofta lika utsatt för skadegörelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

27

som en svagströmsanläggning eller annan egendom. Till lågspända anlägg­

ningar är vidare inte sällan anslutna annan tillhöriga anordningar, som kan

skadas allvarligt om de utsätts för högspänd ström. Högspända anläggningar

och därtill anslutna anordningar är mindre mottagliga för skada på detta

sätt.

Utredningen förordar därför att de regler som fastställs att gälla i fråga

om skadeståndsansvar för innehavare av starkströmsanläggning mot tredje

man skall äga tillämpning också vid skada på svagströmsanläggning samt

beträffande skada som genom ström från högspänningsanläggning orsakas

lågspänningsanläggning. Med anläggning bör enligt utredningen i förevaran­

de hänseende jämställas anslutna anordningar.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler bär medvållande på den ska­

delidandes sida ofta den verkan att den skadelidande får vidkännas jämk­

ning av utgående skadestånd. Har medvållandet varit höggradigt kan i vissa

fall rätten till skadestånd helt bortfalla.

Enligt 1902 års lag förekommer i fall av strikt ansvar ingen jämkning av

ett skadestånd. Antingen utgår full ersättning eller ingen ersättning alls.

Den skadeståndsskyldige kommer alltså i händelse av medvållande från den

skadelidandes sida som inte varit grovt vid strikt ansvar i sämre läge än

då enligt allmänna regler skadeståndsansvar föreligger på grund av vållan­

de. Å andra sidan går den skadelidande helt miste om ersättning när han ge­

nom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv

vållat skadan eller denna varit föranledd av hans uraktlåtenhet att full­

göra honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter

mot den elektriska anläggningens innehavare eller ägare. Dessa regler är,

anför utredningen, onekligen ganska osmidiga och leder inte till skäligt

resultat. Det har enligt utredningen kunnat märkas en viss obenägenhet fråu

domstolarnas sida att bedöma en skadelidandes medvållande som grovt, och

önskemål har också framkommit om möjligheter till ett mera nyanserat

avgörande.

Utredningen anser det rimligt att även vid strikt ansvar medvållande från

den skadelidandes sida medför den jämkning av honom tillkommande skade­

stånd som efter omständigheterna i det särskilda fallet kan anses skälig. Frå­

gan om verkan av medvållande bör alltså även i detta fall i princip bedömas

efter den allmänna regel som återfinns i 6 kap. 1 § andra punkten straff­

lagen. En modifiering till förmån för den skadelidande kan dock enligt ut­

redningen vara motiverad. Har sålunda medvållandet varit ringa synes detta

inte böra föranleda jämkning av skadeståndet. Med hänsyn till elektricite­

tens speciella farlighet kan nämligen även en ringa grad av oförsiktighet

medverka till uppkomsten av en mycket allvarlig skada. Det är tänkbart

att domstolarna även utan att detta direkt föreskrivs skulle underlåta att

vid olycksfall orsakade av elektrisk ström jämka ett skadestånd på grund

av endast ringa medvållande. Emellertid har det synts utredningen önsk­

28

värt att i en ny lag om elektriska anläggningar inta en uttrycklig bestäm­

melse av denna innebörd.

Det bör vara en självklar huvudregel, anför utredningen, att en anlägg-

ningsinnehavare, som till följd av bestämmelserna om strikt ansvar nöd­

gats utge skadestånd, skall äga regressrätt mot dem som kan visas ha varit

vållande till olyckan. Regressrättens omfattning bör enligt utredningen i

första hand bestämmas av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Med

vållande avses således ett uppsåtligt eller vårdslöst förfarande. Har skadan

orsakats av ett barn eller av någon som är sinnessjuk eller därmed jäm­

ställd, torde i princip samma regressrätt gälla även om man i sådana fall

kanske inte kan tala om vållande i vedertagen mening (jfr skadestånds-

kommitténs betänkande SOU 1963: 33 s. 16 not 2). Regressrätten gentemot

nyssnämnda personkategorier inskränks emellertid genom särskilda skade­

ståndsregler i 6 kap. 6 § strafflagen.

Den mot vilken regressanspråk riktas äger enligt allmänna rättsgrund­

satser rätt till jämkning av sin ersättningsskyldighet om det visas att även

den i första hand skadeståndsansvarige varit vållande. Blir sådant medvål-

lande uppenbart först sedan den skadelidande utfått sin ersättning får

jämkningslcraven prövas i efterhand, framhåller utredningen.

Även om regressanspråket enligt nyssnämnda huvudregel skall vara grun­

dat på vållande hos den mot vilken det riktas bör i vissa fall -— såsom f. n.

gäller — regressrätt föreligga också mot den som inte varit vållande. När

skada uppkommer till följd av att elektrisk ström från en högspänningsan-

läggning inkommit i en annan sådan anläggning genom överledning, induk-

tion eller eljest på ej åsyftat sätt, kan omständigheterna stundom vara

sådana att det inträffade — även om aktsamhetskravet ställs mycket högt

— inte varit att tillskriva någon ovarsamhet vid anläggningarnas utförande

och skötsel. I varje fall kan det stöta på svårigheter att bevisa hur därmed

förhållit sig. Eftersom båda anläggningarna genom sin existens faktiskt

medverkat till den uppkomna skadan synes det härvid skäligt att båda an-

läggningsinnehavarna deltar i det slutliga gäldandet av skadeståndet. En

sådan skyldighet, som således innebär en form av strikt andrahandsansvar,

kan lagtekniskt konstrueras antingen så, att den blir subsidiär, dvs. att

den gäller endast för det fall att någon vållande — vare sig anläggningsinne-

havare eller tredje man — inte finns eller så, att den gäller så snart vållande

inte ligger någon av de i händelsen medverkande anläggningarnas inneha­

vare till last. Utredningen har ansett anledning saknas att frångå nuvaran­

de, med det senare alternativet överensstämmande regler i detta hänseende.

Båda anläggningsinnehavarna har naturligtvis i förekommande fall möjlig­

het att med tillämpning av huvudregeln vända sig mot den tredje man som

vållat skadan för att av denne få ut vad de själva nödgats utge.

Enligt 14 § i 1902 års lag skall lagens bestämmelser inte medföra skyldig­

het för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utge ersättning, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

kosta sådana åtgärder liksom hittills bör regleras på grundval av prioritets-

principen.

Den föreslagna undantagsregeln beträffande starkströmsanläggningar som

orsakar ljud- och signalstörning av onormal styrka diskuteras i ett par ytt­

randen. Televerket framhåller sålunda att ett undantag från prioritetsprin-

cipen beträffande sådana anläggningar är av särskild vikt för innehavare

av svagströmsanläggning. Inom vissa områden av kraftöverföringstekniken

har införts eller kommer att införas utrustningar, som från renodlad stark-

sfrömssynpunkt är tekniskt och ekonomiskt fördelaktiga men som i svag-

strömsledningar orsakar särskilt kraftiga ljudstörningar. Att reducera des­

sa störningar till tolerabel nivå skulle bli ekonomiskt mycket betungande

för svagströmsparten. Ett upprätthållande av prioritetsprincipen i fråga om

detta slags starkströmsanläggningar skulle enligt verket innebära att de

ekonomiska vinsterna på starkströmssidan skulle åstadkommas genom att

svagströmsparten fick vidkännas stora kostnader för avstörningsåtgärder.

Vattenfallsverket anser däremot att tillräckliga skäl inte föreligger för att i

detta fall göra avsteg från prioritetsprincipen. Det undantag som redan

gäller beträffande direktjordade högspänningsanläggningar, som kan or­

saka skada genom induktion eller förhöjda markpotentialer, motiveras av

risk för skada på person och egendom samt av relativt höga kostnader för

förebyggande åtgärder. Intet av dessa motiv föreligger enligt vattenfallsver­

ket när det gäller ljud- och signalstörning. Sådana störningar medför inga

risker för personal eller materiel. Skyddsåtgärderna är normalt av enkel

beskaffenhet vid nyanläggning.

Som huvudregel vid tillämpningen av prioritetsprincipen föreslår utred­

ningen att en anläggning skall anses tillkommen vid den tidpunkt då den

tagits i bruk. Med tanke på större anläggningar som kräver ett långvarigt

planerings- och byggnadsarbete, föreslås denna regel kompletterad med ett

anmälningsförfarande. Mot detta anmärker vattenöverdomstolen att tid­

punkten för mottagande av en anmälan inte bör vara avgörande för prio­

riteten i de fall då anläggningar tillkommit samtidigt; det kan vara en till­

fällighet om en anmälan ”mottages” tidigare än en annan. Eftersom någon

reell prioritet då inte föreligger blir anmälningsförfarandet otillfredsställan­

de. Kostnaderna för ifrågakommande skyddsåtgärder bör i stället fördelas

mellan anläggningarnas ägare på skäligt sätt. För den händelse ägarna till­

försäkras möjlighet att vända sig till kommerskollegium för medling skulle

lösandet av uppkomna tvister underlättas. I sista hand kan frågan av par­

terna hänskjutas till allmän domstol.

Kommerskollegium motsätter sig inte genomförandet av utredningens för­

slag att kollegium skall få behörighet att pröva tvist rörande omfattningen

och beskaffenheten av erforderliga skyddsåtgärder, men vill dock betona

att denna uppgift kan bli mycket arbetskrävande och ställa stora fordringar

på den personal som skall handlägga ärendena.

32

en förordade prioritetsprincipen måste vara vägledande. Någon annan lös­

ning står svårligen att finna. Föreningen tillstyrker därför utredningens

förslag.

Kommunförbundet motsätter sig bestämt förslaget att kommunerna så­

som planmyndigheter skulle kunna åläggas att bekosta ledningsändringar

inom planområde. Dessa kostnader bör i stället åvila den som önskar ex­

ploatera det berörda markområdet för visst ändamål. Önskar en enskild

markägare, som först upplåtit exempelvis servitutsrätt för en ledning och

därför uppburit särskild gottgörelse, sedermera exploatera marken för tät­

bebyggelse kan det inte anses skäligt att kommunen skall träda emellan

och stå för de kostnader som kan förorsakas genom denna exploatering.

Dessa kostnader bör i det angivna fallet bli föremål för uppgörelse mellan

markägaren och ledningsinnehavaren. Endast om kommunen såsom mark­

ägare själv önskar exploatera visst område som belastas med ledningsupp-

låtelser kan ett kommunalt engagemang på denna punkt ifrågasättas.

RLF framhåller att konsekvenserna för markägarna av utredningens för­

slag är uppenbara. Sålunda kan en markägare som t. ex. har en kommun

som intresserad köpare inte vänta sig att få ut tillnärmelsevis det pris han

tänkt sig, om en större ledning korsar området och denna ledning måste

ändras eller kanske rentav flyttas för stora kostnader som kommunen/kö­

paren måste svara för när området på kommunens initiativ skall bebyggas

enligt stadsplan eller byggnadsplan. Den nuvarande ordningen som innebär

att ledningens ägare — om annat inte överenskommes — skall bekosta de

ändringar som är nödvändiga för att en stadsplan eller byggnadsplan skall

kunna genomföras bör rimligtvis gälla även i fortsättningen. Att ledning­

ens ägare skall kunna åberopa någon slags prioritetsställning kan inte vara

riktigt, eftersom han oftast mot markägarens vilja kommit i denna ställ­

ning.

Elverksföreningen tillstyrker visserligen utredningens förslag men påpe­

kar samtidigt att när lagförslaget generellt hänvisar till kommunen som

ledningsägarens ekonomiska motpart, så kräver rättvisan att kommunen

genom föreskrift här eller annorstädes får möjlighet att avlasta sina kost­

nader på den som begärt eller eljest föranlett den aktuella planläggningen

och därmed indirekt ledningsändringen. Sådana kostnader skall naturli­

gen belasta markexploatören och kunde eventuellt regleras direkt mellan

exploatören och ledningsägaren. Den av utredningen föreslagna ordningen

med den komplettering som föreningen förordar är emellertid avsevärt

enklare i tillämpningen och därmed att föredra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Skada genom inverkan av elektrisk ström

Utredningens uppfattning att huvudregeln om strikt skadeståndsansvar

bör bibehållas vinner allmän anslutning bland de remissinstanser, som när­

mare behandlat förslaget i denna del. Däremot har från olika håll framförts

34

ett bifall till förslaget innebära att den som skadas genom elström t. ex.

från en utomhus dragen lågspänningsledning till en bilmotorvärmare inte

kan vända sig till strömleverantören med sina anspråk utan måste hålla sig

till anläggningsinnehavaren, som ofta torde sakna erforderliga ekonomiska

resurser för att kunna fullgöra sin skadeståndsskyldighet. 1 ett sådant fall

är det skäligt, anser kollegium, att det strikta ansvaret ligger på strömleve­

rantören, i vart fall när det gäller personskada. Här synes det också rimligt

att sådant ansvar skall föreligga om skadan inträffat vid en till ledningen

ansluten anordning.

F. n. gäller undantag från strikt ansvar för skada som inträffat vid för-

brukningsanläggning inomhus eller inom inhägnad gård om spänningen

inte är högre än 250 volt. Utredningen föreslår att undantaget för inhägnad

gård slopas. Förslaget i denna del hälsas genomgående med tillfredsställelse

av remissinstanserna.

Kommerskollegium anför i detta sammanhang att vissa skäl talar för att

det strikta ansvaret utvidgas till att utan undantag omfatta skada som åsam­

kas person genom inverkan av elström och alltså även ström som närmast

kommer från förbrukningsanläggning inomhus och då oberoende av spän-

ningsstorleken. Detta ansvar skulle i så fall läggas på den som levererar

strömmen till anläggningen eller sålunda vanligen områdeskoncessionsha-

varen, som i dag regelmässigt torde behöva transformator för att kunna

fullgöra sin i lagen stadgade plikt att leverera ström till anläggningen. Den

väsentliga fördelen med en sådan ordning skulle vara att koncessionshava-

ren får ett verkligt intresse av att övervaka att av honom antagna entre­

prenörer utför inomhusinstallationerna på ett fullgott sätt samtidigt som

tredje mans möjlighet att utfå skadestånd skulle bli tämligen god, efter­

som det kan förutsättas att koncessionshavaren är solvent och utan svårig­

het torde kunna skydda sig genom ansvarsförsäkring. Å andra sidan är det

möjligt att en utvidgning av det strikta skadeståndsansvaret på sätt nu an­

tytts inte skulle få åsyftad verkan, därför att koncessionshavaren skulle

betrakta eventuella skadeståndsutbetalningar eller försäkringspremier som

”en utgift i rörelsen” och därmed finna det obehövligt att övervaka sina

entreprenörer i en omfattning som vore önskvärd från allmän synpunkt.

Vid sitt slutliga ställningstagande till detta spörsmål har kollegium funnit

sig böra godta utredningens skäl för att eldistributör — där inte fall av

överledning, induktion e. d. föreligger — inte bör åläggas strikt ansvar för

skada som åsamkas tredje man genom elström från förbrukningsanlägg­

ning inomhus med en spänning ej överstigande 250 volt (lågspänningsan-

läggning). Likaså delar kollegium utredningens åsikt att sådant ansvar

rimligen ej heller bör läggas på ägaren av den byggnad där anläggning

finns; utredningens skäl härför ter sig övertygande.

Utredningens förslag om jämkning av skadestånd på grund av medvål-

lande på den skadelidandes sida kritiseras av LO, som anser att utredning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

36

Med hänsyn till att en slutlig prövning av distributionsfrågan torde kom­

ma att anstå någon tid och koncessionsreglerna i 1902 års lag därför inte

f. n. bör ändras är det uppenbart att den eftersträvade, samlade prövningen

av en helt ny ^lagstiftning inte kan ske nu. Frågan har då blivit om be­

handlingen av de förslag som ellagstiftningsutredningen framlagt om

skyddsåtgärder, skadestånd in. in. bör uppskjutas på obestämd tid. Jag

anser emellertid att mer står att vinna om lagen nu reformeras i dessa av­

seenden och samtidigt undergår de förändringar i övrigt som motiveras av

utredningens allmänna översyn, med undantag av blott själva koncessions-

bestämmelserna. Jag har därvid fäst vikt särskilt vid det förhållandet att

det snart är fyra år sedan ellagstiftningsutredningens förslag lades fram

och att vissa av dessa är av sådant slag att man inte bör uppskjuta en re­

form ytterligare, t. ex. såvitt avser de förhållanden som tredje lagutskottet

år 1958 påpekade. Därtill kommer att de — relativt få — bestämmelser,

som inte berörs av departementsförslaget, är så sakligt isolerade i lagen, att

även mycket betydande materiella ändringar av dem knappast torde kom­

ma att kräva några väsentliga ändringar i lagen i övrigt.

Skyddsåtgärder m. m.

Starkström kan orsaka skada på person eller egendom genom närverkan

eller genom avståndsverkan. Med närverkan avses t. ex. att någon kommer

i beröring med strömförande anläggning eller att ström från ledning för

högre spänning kommer in i ledning för lägre spänning till följd av fel i

mellanliggande transformator eller vid kontakt eller överslag mellan led­

ningarna. Avståndsverkan uppkommer till följd av variationer i de elektris­

ka och magnetiska fälten kring ledningarna. Genom variationerna alstras

spänning och ström i andra ledningar, som befinner sig i dessa fält. Man

brukar tala om influens då störningarna orsakas av ändringar i det elek­

triska fältet och om induktion då störningarna beror på ändringar i det

magnetiska fältet. Influensen är beroende av spänningen, induktionen av

strömstyrkan. Influensverkningarna avtar snabbt med ökat avstånd från

den störande ledningen medan induktionsstörningarna kan uppträda inom

stora områden.

Under normal drift medför ledningar för de högsta spänningarna van­

ligen inte någon fara för skada på längre avstånd, låt vara att genom in­

duktion störningar kan orsakas i svagströmsanläggningar. Annorlunda

förhåller det sig om i sådana högspänningsledningar uppstår fel som med­

för att strömmen leds till jord. De jordslutningsströmmar som då upp­

kommer vid direktj ordade anläggningar kan mätas i tusentals ampere och

i vissa fall uppgå till tiotusentals ampere. Spänningarna uppgår till tusen­

tals volt, i vissa fall till mera än 10 000 V. Störningsområdet kring en di-

rektjordad anläggning kan i vissa fall nå en utbredning av flera mil. Inom

ett sådant område kan inducerade spänningar orsaka skada på svagströms-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

38

för att skydda även senare tillkomna svagströms- och lågspänningsanlägg-

ningar mot skadlig inverkan genom induktion eller förhöjda markpoten­

tialer.

Såväl den nuvarande huvudregeln som undantaget beträffande särskilt

farliga högspänningsanläggningar föreslås av utredningen förbli i sak oför­

ändrad. Därjämte föreslår utredningen ett nytt undantag från prioritets-

principen. Detta gäller starkströmsanläggningar som under normal drift

kan på tele- och signalanläggningar orsaka störningar som väsentligt över­

stiger vad som kan anses normalt för en trefasanläggning med samma

effekt som den störande anläggningen. Förslaget får ses mot bakgrund av

att under senare år tillkommit nya typer av starkströmsanläggningar, bl. a.

strömriktare för högspänd likströmsöverföring, som åstadkommer särskilt

besvärande ljud- och signalstörningar. Enligt förslaget skall innehavare av

sådan anläggning gentemot innehavare av svagströmsanläggning eller stark-

strömsanläggning med spänning om högst 600 V, oavsett vid vilken tid

anläggningen tillkommit, svara för behövliga störningsförebyggande åtgär­

der.

Endast ett par remissinstanser har berört utredningens förslag. Telever­

ket anför att det här är fråga om utrustningar som från renodlad stark-

strömssynpunkt är tekniskt och ekonomiskt fördelaktiga men som i svag-

strömledningar orsakar särskilt kraftiga ljudstörningar. Prioritetsprinci-

pen leder till att starkströmssidan gör ekonomiska vinster genom att svag-

strömsparten får vidkännas särskilt stora kostnader för avstörningsåtgär-

der. Vattenfalisverket framhåller att det nuvarande undantaget från priori­

tet sprincipen, vilket gäller direktj ordade starkströmsanläggningar med

särskilt hög spänning, är motiverat med hänsyn till riskerna för skada på

person och egendom samt de relativt höga kostnaderna för förebyggande

åtgärder. Intet av dessa skäl föreligger enligt verket när det gäller ljud-

och signalstörning. Skyddsåtgärderna är normalt av enkel beskaffenhet

om de vidtas i samband med nyanläggning.

För egen del anser jag att prioritetsprincipen i det långa loppet måste

anses leda till en rimlig utjämning av kostnaderna för att förebygga skad­

lig inverkan på elektriska anläggningar från andra sådana anläggningar.

Den bör samtidigt vara ett incitament till att i det tekniska utvecklingsar­

betet eftersträva såväl att den skadliga inverkan reduceras, vilken utgår

från högspänningsanläggningar och andra starkströmsanläggningar, som

att svagströms- och lågspänningsanläggningar konstrueras så att deras

känslighet för sådan inverkan blir mindre. För att upprätthålla denna ba­

lans mellan motstående intressen anser jag det angeläget att prioritets­

principen modifieras endast när mycket starka skäl talar för detta. Enligt

min mening föreligger inte sådana skäl beträffande den kategori av an­

läggningar som avses i utredningen förslag och jag är därför inte beredd

att godta detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

40

För egen del har jag inte något att erinra mot bestämmelsen om att en

anläggning skall anses ha tillkommit vid den tidpunkt den tagits i bruk.

Den torde också överensstämma med vad som redan tillämpas i praktiken.

Däremot kan jag inte ansluta mig till förslaget att införa ett komplette­

rande anmälningsförfarande. Större anläggningar med lång byggnads- och

planeringstid torde i regel vara av särskilt farlig beskaffenhet och sålunda

redan på denna grund undantagna från prioritetspricipen när det gäller in­

verkan genom induktion och förhöjda markpotentialer. Enligt vad jag er­

farit lär det f. ö. inte i praktiken förekomma att anläggningar med lång

planerings- och byggnadstid går miste om sin prioritetsställning till följd

av att utförandet av andra anläggningar påbörjas tidigare än annars

varit avsett eller att deras färdigställande påskyndas i syfte att vinna prio­

ritet. Något påtagligt behov av att kunna förvärva prioritet genom anmälan

föreligger enligt min mening därför inte. Därtill kommer att ett anmäl­

ningsförfarande i praktiken inte torde komma att fungera som ett komple­

ment till huvudregeln. I stället kunde en allmän övergång till ett anmäl­

ningsförfarande befaras. Den som ämnade bygga en anläggning skulle inte

kunna utesluta möjligheten av att han före färdigställandet fick motta en

anmälan som rubbade en på detta grundad prioritetsställning. Det skulle

följaktligen vara i hans intresse att söka förekomma en sådan utveckling

genom att på ett så tidigt stadium som möjligt göra anmälan om den egna

anläggningen.

I gällande lag saknas bestämmelser om vilken verkan i prioritetshänse-

ende som skall tillmätas en ändring av elektrisk anläggning. Utredningen

föreslår att, om ökad risk för skada eller störning uppkommer till följd av

att en anläggning ändras eller flyttas, det i fråga om skyldigheten att sva­

ra för skyddsåtgärder som föranleds av ändringen eller flyttningen skall

anses som om eu ny anläggning tillkommit. Detta innebär att innehavaren

av en äldre anläggning vilken ändras eller flyttas får ansvaret för de ytter­

ligare skyddsåtgärder som föranleds härav, medan innehavaren av den

yngre anläggningen behåller ansvaret för de skyddsåtgärder som redan

tidigare var erforderliga.

Utredningens förslag i denna del har inte föranlett någon anmärkning

vid remissbehandlingen. Jag har inte heller något att erinra däremot.

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden

Det är mycket vanligt att elektriska ledningar dras fram utmed vägar

och andra trafikleder. Att utnyttja ett trafikledsområde för ledningsdrag­

ning innebär många fördelar. Härigenom kan undvikas mera besvärande

markintrång på annat håll samtidigt som arbetena med ledningsdragningen

underlättas liksom även underhåll och reparationer. För ledningsinnehava-

ren innebär detta stundom betydande kostnadsbesparingar och även från all­

42

get bygger på prioritetsprincipen med en viss modifiering beträffande led­

ningar som korsar trafikleder. Ledningar som löper utmed trafikleder torde

i de flesta fall ha dragits fram efter trafikledens tillkomst. En tillämpning

av prioritetsprincipen leder då till att ledningsinnehavaren i regel själv får

bekosta ledningsändringar som föranleds av en ändring av trafikleden. Många

gånger kan de kostnader som sålunda drabbar ledningsinnehavaren helt

visst bli betungande. I betraktande av de fördelar det innebär att kunna dra

fram ledningar utefter en trafikled anser jag dock i likhet med utredningen

att en fördelning av kostnadsansvaret enligt prioritetsprincipen i stort sett

ger ett godtagbart resultat. När det gäller korsningar mellan ledningar och

trafikleder är förhållandet ett annat. I sådana fall är det knappast förenat

med några fördelar för ledningsinnehavaren att ha ledningen framdragen

inom trafikledsområdet, och det är därför motiverat att som utredningen

föreslår här tillämpa en kostnadsfördelning som delvis avviker från priori­

tetsprincipen.

Även i fråga om ledning för vägbelysning som dragits fram inom område

för allmän väg innehåller förslaget en bestämmelse som avviker från priori­

tetsprincipen. Ledningsinnehavaren skall sålunda vara berättigad till ersätt­

ning av väghållaren för de kostnader han åsamkats för att ändra belysnings-

ledningen i samband med ändring av vägen. Utredningen anser en sådan

ordning motiverad med hänsyn till att belysningsanordning lika väl som

andra fasta anordningar till främjande av trafiksäkerheten kan betraktas

som normala tillbehör till vägen. För det fall att ledningen tjänar även annat

ändamål än vägbelysning skall dock enligt förslaget ledningsinnehavaren

bära en skälig del av kostnaden för ändring av ledningen.

På landet, där staten är väghållare, förekommer vägbelysning endast i

mycket begränsad utsträckning, och där den finns är det som regel kommu­

nen som bekostat anläggningen och även svarar för driften. På sina håll är

det i stället en vägförening, en distributionsförening eller annan liknande

sammanslutning som iklätt sig ansvaret för kostnaderna för vägbelysning.

Nu berörda förhållanden sammanhänger med att hållande av vägbelysning

f. n. inte anses ingå i väghållningen enligt lagen om allmänna vägar. I det

förslag till en ny lag som förra året lades fram av 1960 års vägsakkunniga

(SOU 1968: 17) förordas en ändring härvidlag. Enligt förslaget skall an­

ordning för vägbelysning räknas till vägen om anordningen tas med i arbets­

planen. 1 så fall kommer den att omfattas av de vanliga reglerna för byg­

gande och underhåll av väg. De sakkunniga framhåller i detta sammanhang

att det f. n. förekommer att vägbelysning anordnats såväl av ordnings- och

trivselskäl som av trafiksäkerhetsskäl. De anser dock att de nya reglerna

bör ta sikte på endast sådan belysning som helt eller till alldeles övervägande

del betingas av trafikens behov. Belysning som tillkommit enbart av ord­

nings- och trivselskäl bör enligt de sakkunnigas mening inte räknas in under

den nya ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

43

Vägverket har i sitt remissyttrande över ellagstiftningsutredningens för­

slag, under hänvisning till vägsakkunnigas uppfattning som verket förklarat

sig godta, ifrågasatt om inte den av utredningen föreslagna bestämmelsen om

skyldighet att bekosta ändring av ledning för vägbelysning borde utformas

så, att väghållarens ersättningsskyldighet inte omfattar belysning som när­

mast syftar till ordning och trivsel utan begränsas till belysning som helt

eller till övervägande del betingas av trafiksäkerhetsskäl.

Härtill vill jag anföra följande. Ellagstiftningsutredningen har utgått ifrån

alt vägbelysning utmed allmän väg tillkommit för att tillgodose trafikens

behov. Som regel torde det också förhålla sig så, låt vara att det många

gånger är den lokala trafikens, ibland gångtrafikens, behov som tillgodoses i

första rummet, medan belysningen är av mindre betydelse för den genom­

gående motortrafiken. Att sådan belysning kan anses tjäna även intresset

av ordning och trivsel bör enligt min mening inte inverka när det gäller att

bedöma dess värde från trafiksynpunkt. När i något fall belysning utmed

allmän väg tillkommit för att tillgodose helt andra behov än vägtrafikens

torde den inte kunna hänföras till vägbelysning och omfattas följaktligen

inte heller av den föreslagna bestämmelsen. Jag vill emellertid understryka

att den föreslagna ersättningsskyldigheten för väghållaren endast avser

kostnad för ändring av elektrisk ledning som överför kraft till vägbelysning

men däremot inte kostnad för ändring av belysningsanordningarna som så­

dana. Om en ledning som framdragits inom område för allmän väg även ut­

nyttjas för annan distribution av kraft anser jag i likhet med utredningen

att kostnaden för ändring av ledningen i samband med ändring av vägen

skall fördelas mellan väghållaren och ledningsinnehavaren med hänsyn till

vad som kan anses skäligt.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att utredningens förslag om

skyldighet för väghållaren att bekosta ändring av ledning för vägbelysning

bör godtas.

I starkströmskungörelsen finns f. n. en bestämmelse om skyldighet för

innehavare av luftledning över vattentrafikled att på egen bekostnad ändra

ledningen, om leden i avsevärd omfattning kommer att befaras av fartyg som

kräver större segelfri höjd än ledningen medger. Om ändring av ledningen

bestämmer kommerskollegium efter samråd med sjöfartsverket. Utredningen

föreslår att denna bestämmelse upptas i lagen och samtidigt utvidgas till att

avse även svagströmsledningar. Dessutom föreslås att ledningsinnehavaren

skall vara berättigad till ersättning för ändringskostnaden. Vem ersättnings­

skyldigheten skall åvila kan enligt utredningen inte bestämmas generellt

och någon sådan bestämmelse anser utredningen inte heller behövas. Finns

det ingen som är villig att svara för kostnaden bortfaller ledningsinnehava-

rens ändringsskyldighet.

Den nu behandlade bestämmelsen avser i motsats till de närmast föregå­

ende inte ett fall där ledningen måste ändras därför att trafikleden ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Den tar i stället sikte på en situation där ledningen hindrar trafiken. Mot

ledningsinnehavarens intresse av att bibehålla ledningen oförändrad står i

första hand trafikanternas intresse. Det torde i praktiken knappast vara möj­

ligt att utpeka någon enstaka eller någon grupp bland dem såsom framför

andra bärare av detta allmänna intresse. Bl. a. med hänsyn härtill blir det,

såsom kommerskollegium påpekat, vanskligt att avgöra vem som bör svara

för ändringskostnaden. Att under sådana förhållanden — som utredningen

förordat — göra ledningsinnehavarens skyldighet att ändra ledningen bero­

ende av att han erhåller ersättning för denna kostnad finner jag inte vara

realistiskt. Den nuvarande ordningen beträffande starkströmsledningar, vil­

ken innebär att ledningsinneliavaren i de fall det här gäller själv måste bära

ändringskostnaden, torde få ses mot bakgrund av vad jag nu anfört. Jag an­

ser inte att några bärande skäl anförts för att rubba denna ordning. Bestäm­

melsen härom, som närmast har karaktär av säkerhetsföreskrift, bör liksom

f. n. ha sin plats i tillämpningskungörelsen men utvidgas till att gälla även

svagström sledningar.

Elektriska ledningar är idag lika nödvändiga för samhällets funktion som

gator och vägar. Det är därför angeläget att behovet av markutrymme för

elektriska ledningar inom planlagt område beaktas redan vid planläggning­

en så att ledningsdragningen kan anpassas till bebyggelsens utveckling. En

sådan samordning kan endast åstadkommas genom fortlöpande ömsesidiga

kontakter mellan planmyndigheter och elföretag. Å andra sidan torde det

även med en väl samordnad planering vara ofrånkomligt att elektriska led­

ningar ibland måste flyttas eller ändras för att en från allmän synpunkt

önskvärd förändring eller utbredning av bebyggelsen skall kunna genom­

föras.

Enligt starkströmskungörelsen är innehavare av luftledning inom planlagt

område skyldig att vidta de ändringar av ledningen, inbegripet ledningens

förläggande i marken, som kommerskollegium från säkerhetssynpunkt fin­

ner erforderliga med hänsyn till områdets bebyggande. Vidare gäller att,

om stadsplan eller byggnadsplan fastställts för område inom vilket finns

luftledningar för lågspänning eller svagström, ledningsinnehavarna är skyl­

diga att vidta erforderliga åtgärder för att ledningarna sinsemellan skall bli

tillfredsställande anordnade från säkerhetssynpunkt.

Den ändringsskyldighet som f. n. åligger innehavare av elektrisk ledning

inom planlagt område grundas sålunda helt på säkerhetsskäl. Enligt utred­

ningen torde ledningsinnehavaren vara skyldig att svara för de med änd­

ringen förenade kostnaderna. Kraftverksföreningen har i sitt remissyttrande

påpekat att starkströmskungörelsen inte innehåller någon bestämmelse av

sådan innebörd och enligt vad föreningen erfarit torde kostnadsfrågan i

praktiken lösas genom förhandlingar från fall till fall med utgångspunkt

i bl. a. de avtal beträffande markanvändningen som kan finnas.

Utredningens förslag går ut på att innehavare av elektrisk ledning inom

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

motsvarighet i gällande byggnadslagstiftning gjorts till ledningsinnehavarens

motpart genom en reglering som griper över det individuella rättsförhållan­

det mellan ledningsinnehavaren och markägaren. Om förslaget genomförs

har kommunen i vissa fall, som påpekats vid remissbehandlingen, möjlig­

het att på markägaren vältra över kostnaden för flyttning av ledning, t. ex.

i samband med att kommunen köper marken för exploatering. Detta resul­

tat kan uppkomma även i sådana fall där ledningsinnehavaren varit när­

mast till att bära kostnaden på grund av rättsförhållandet mellan honom

och markägaren. I andra fall skulle resultatet av utredningens förslag kun­

na bli att en markägare, som i samband med upplåtelsen av rätt för led­

ningen utfäst sig att bekosta en framtida flyttning av denna och uppburit

en med hänsyn härtill beräknad intrångsersättning, i stället blir otillbörligt

gynnad genom att flyttningskostnaden stannar på kommunen.

Av det anförda torde tillräckligt tydligt framgå att utredningens förslag i

denna de] inte kan godtas. Jag vill också erinra om att såväl frågan hur

skilda intressen skall kunna samordnas vid planläggningen som en översyn

av reglerna om plangenomförande faller inom ramen för det arbete som f. n.

pågår inom bygglagutredningen. Jag anser det därför inte lämpligt att nu

föreslå en lösning som föregriper utformningen av en ny byggnadslagstift­

ning.

Skada genom inverkan av elektrisk ström

För skada som orsakats genom inverkan av ström från en elektrisk an­

läggning svarar enligt huvudregeln anläggningens innehavare. En förutsätt­

ning härför är dock att anläggningen bär egen generator eller transformator

som inte alstrar endast ofarlig ström. Den skadevållande strömmen skall

m. a. o. ha utgått från en starkströmsanläggning. Saknar anläggningen egen

transformator eller generator svarar i stället innehavaren av den därmed

försedda anläggning från vilken strömmen tillförts den förra anläggningen.

I praktiken innebär detta att distributören svarar för skada som orsakats

av ström från en vanlig lågspänningsanläggning', vilken i regel får kraften

via distributörens transformator.

Det skadeståndsansvar som sålunda åvilar innehavaren av en starkströms­

anläggning är helt oberoende av vållande hos honom själv eller hans per­

sonal, dvs. vad man brukar kalla strikt ansvar. Ansvarigheten mildras dock

genom flera undantagsregler. För skada som orsakats genom ”händelse av

högre hand” föreligger sålunda inte något ansvar. Undantag gäller vidare

för skada som uppkommit inom byggnad eller inhägnad gård och som or­

sakats av ström som med en spänning av högst 250 volt tillförts förbruk-

ningsanläggning för starkström. Sistnämnda undantag innebär att det strik­

ta ansvaret inte gäller för installationsanläggningar i vanliga bostadslägen­

heter, kontor, hantverkslokaler o. d. Anläggningens innehavare är likaledes

fri från ansvar om den skadelidande själv vållat skadan genom grov vårds­

48

nerator eller transformator — vilket vid lagens tillkomst och alltjämt i de

flesta fall är liktydigt med att distributören bär ansvaret för de anlägg­

ningar som han förser med elkraft — men däremot från ansvar befria dem

som innehar vanliga förbrukningsanläggningar och som alltså normalt

får anses ha betydligt sämre ekonomiska förutsättningar att bära ett så­

dant ansvar.

Utredningens förslag att lägga skadeståndsansvaret på innehavaren av

varje elektrisk anläggning har rönt ganska stark kritik från vissa remiss­

instanser. LO understryker värdet av att det normalt är eldistributören

som blir den primärt ansvarige för de risker som distributionen medför,

vilket också betonas av flera överinspektörer i statens elektriska inspek­

tion. Mot den bakgrund jag nu redovisat finner jag kritiken berättigad och

anser att ansvaret inte bör läggas på ett led som har mindre genomsnittlig

bärkraft än distributörerna. För att kanalisera ansvaret till dessa synes

det lämpligt att även i fortsättningen anknyta ansvaret till innehavet av an­

läggning med egen generator eller transformator. Jag anser nämligen att

man inte kan räkna med att varje innehavare av elektrisk anläggning skall

genom ansvarighetsförsäkring skapa tillfredsställande skydd för den som

kan komma till skada genom anläggningen. Möjligen skulle kunna göras

gällande att inte ens innehavare av anläggning med generator eller trans­

formator representerar tillräcklig teknisk sakkunskap eller ekonomisk

bärkraft. Några alternativa kriterier som generellt skulle kunna bättre till­

godose berörda intressen synes emellertid inte föreligga. Jag är därför inte

beredd att förorda någon ändring i nuvarande ordning utan föreslår att även

i fortsättningen endast den innehavare av starkströmsanläggning, som har

egen generator eller transformator, skall bära det strikta ansvaret. I normal­

fallet kommer ansvaret därmed att ligga hos distributören, som tillfredsstäl­

lande bör kunna sprida den ekonomiska risken för allvarliga skadefall.

Min nu redovisade uppfattning i fråga om vem som bör vara bärare av

det strikta ansvaret sammanhänger intimt med vad jag i det följande äm­

nar förorda beträffande omfattningen av ansvaret i förhållande till vad som

nu gäller.

Utredningens förslag att det strikta ansvaret bör utvidgas till att om­

fatta skada som orsakas av elström vilken med viss högsta spänning till­

förts s. k. förbrukningsanläggning inom inhägnad gård har fått ett posi­

tivt mottagande av remissinstanserna. Jag delar den uppfattning som i all­

mänhet kommit till uttryck, att det undantag som f. n. gäller i detta av­

seende dels innebär avsevärda tolkningssvårigheter, dels stundom leder till

otillfredsställande resultat för den skadelidande. På byggnadsplatser, skrot­

upplag m. in. finns ofta mer eller mindre tillfälliga förbrukningsanlägg­

ningar, som kan innebära speciella faror för dem som uppehåller sig där.

Som platserna dessutom ofta står utan tillsyn längre tider föreligger sär­

skilda risker. Jag vill också påpeka, att till förbrukningsanläggningar får

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

49

anses höra exempelvis uttag för motorvärmare på parkeringsplatser. På

sådana platser torde en inhägnad inte utgöra något effektivt skydd mot

att t. ex. lekande barn kommer till skada genom ström från anläggningarna.

Jag är alltså beredd att ansluta mig till utredningsförslaget att nu be­

handlade undantag från det strikta ansvaret slopas. Jag vill emellertid,

liksom f. ö. utredningen själv samt kommerskollegium i sitt remissyttrande

gjort, ifrågasätta om det är lämpligt att alltjämt göra undantag för ordi­

nära installationsanläggningar inomhus, dvs. anläggningar i bostäder, kon­

tor o. d. Undantaget för detta slags anläggningar innebär att ersättning för

skada genom inverkan av ström i sådana lokaler utgår enligt allmänna ska­

deståndsregler, dvs. i princip endast när vårdslöshet från anläggningsinne-

havarens sida kan styrkas. I stort sett samma skäl som kan anföras till

stöd för att låta det strikt ansvaret avse inhägnade gårdar kan också åbe­

ropas beträffande inomhusanläggningar. Såsom utredningen framhåller kan

det visserligen göras gällande, att det är något svårare för distributören,

som enligt vad jag nyss anfört normalt är bärare av det strikta ansvaret, att

övervaka installationer inomhus än utomhus. Härigenom begränsas följ­

aktligen hans möjligheter att förebygga skador vid inomhusanläggningar.

Redan i dag omfattas dock sådana anläggningar av distributörens strikta

ansvar i den mån spänningen är högre än 250 volt och anläggningen inte

har egen generator eller transformator, vilket innebär att åtskilliga indu­

strianläggningar omfattas av distributörens ansvar. Med de möjligheter till

ekonomisk riskspridning som distributören har bör en utvidgning av det

strikta ansvaret även till andra inomhusanläggningar inte vara oskäligt be­

tungande för honom. Eftersom det måste anses önskvärt med en så enhet­

lig reglering som möjligt av skadefall, som härrör från elektrisk ström, fö­

reslår jag att det strikta ansvaret utsträcks till att omfatta alla inomhus­

anläggningar oavsett spänningens höjd. Som kommerskollegium framhål­

ler kan en fördel med en sådan ordning också vara att distributören får ett

intresse av att övervaka att de av honom antagna entreprenörerna utför

inomhusinstallationerna på fullgott sätt.

Till förmån för en sådan reform talar för övrigt även systematiska syn­

punkter. Sålunda behöver man inte längre använda begreppet förbruk-

ningsanläggning, vilket lagrådet ansett otydligt. De i praktiken mycket på­

tagliga svårigheterna att dra en klar och otvetydig gräns mellan en distri-

butionsanläggning och en installationsanläggning elimineras också. Där­

emot är det med den av mig föreslagna reformen naturligt att en gräns för

ansvaret dras där installationsanläggningar normalt slutar, dvs. vid uttags-

punkterna. Ansvaret för skador genom ström från felaktiga apparater, som

av förbrukaren anslutits till installationsanläggning, bör liksom f. n. vara

beroende av vållande. Jag kan därför inte ansluta mig till förslaget att un­

der det strikta ansvaret inbegripa även anslutna anordningar.

Även i ett annat avseende bör det strikta ansvaret kunna begränsas. F. n.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

50

gäller att den som tillhandahåller elström i fråga om egendomsskada kan

friskriva sig från det strikta ansvaret men inte från ansvaret för vållande

av sådan skada, vilket även inbegriper ansvar för underlydande personals

oaktsamhet. Utredningens förslag innehåller ingen motsvarighet till denna

regel. Med hänsyn till den av mig förordade utvidgningen av det strikta an­

svaret till inomhusanläggningar är jag inte beredd att frångå gällande ord­

ning med viss friskrivningsrätt såvitt avser egendomsskada.

Utredningen utgår från att strikt ansvar liksom f. n. inte skall föreligga

för skada som kan tillskrivas ”händelse av högre hand”. Häremot torde

inte finnas något att erinra. Det strikta ansvaret kan också modifieras

genom ett olika långt gående medansvar för den skadelidande. Regeln i 1902

års lag i fråga om verkan av medvållande på den skadelidandes sida innebär

att dennes rätt till skadestånd bortfaller vid grovt vållande. Utredningen för­

ordar i stället att skadestånd skall kunna jämkas enligt vanliga regler om

den skadelidande varit medvållande, dock att ringa medvållande inte skall

medföra jämkning. Förslaget i denna del överensstämmer emellertid inte

med senare lagstiftning om skadeståndsansvar oberoende av vållande och jag

är därför -— i likhet med LO och vissa andra remissinstanser — inte beredd

att följa utredningen på denna punkt. Jag föreslår att i fråga om verkan av

skadelidandes medvållande samma regel bör gälla som hittills.

Jag vill härefter något gå in på frågan om skadeståndsansvar olika an­

läggningar emellan. För skada som drabbar annan elektrisk anläggning

gäller f. n. ett modifierat ansvar.

Innehavaren av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen

utgått är i sådant fall ersättningsskyldig endast om han underlåtit att vidta

de skyddsåtgärder som ankommit på honom eller om skadan eller störningen

annars föranletts av vårdslöshet vid utförandet av hans anläggning eller dess

skötsel. Den andra anläggningens innehavare är å sin sida ersättningsskyldig

för skada eller driftsstörning vid den anläggning från vilken den inverkande

strömmen utgått, om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid utfö­

randet av hans anläggning eller vid dess skötsel. Har vårdslöshet förekommit

vid båda anläggningarnas utförande eller skötsel skall skadeståndsskyldig-

heten emellan innehavarna fördelas efter beskaffenheten av felen på ömse

sidor.

Utredningens viktigaste förslag såvitt avser reglering av skada mellan oli­

ka elektriska anläggningar baseras på uppfattningen att skilda regler bör

tillämpas vid å ena sidan skada på högspänningsanläggningar, dvs. anlägg­

ningar med högre spänning än 250 volt, och å andra sidan skada på övriga

elektriska anläggningar. Enligt utredningens förslag bör skada av det senare

slaget behandlas på samma sätt som skada på objekt i allmänhet, dvs. om­

fattas av det totala strikta ansvaret. Det mera begränsade ansvar, som i dag

gäller skada elektriska anläggningar emellan, skulle därför komma att avse

endast skada från en högspänningsanläggning på en annan sådan anlägg­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

51

Frågan om strikt ansvar i förhållandet mellan starkströms- och svas-

o

strömsanläggningar har tidigare varit väckt. I ett år 1938 till lagrådet remit­

terat förslag (prop. 1938: 137) om vissa ändringar i 1902 års lag föreslogs att

det modifierade ansvaret skulle gälla endast mellan starkströmsanlägg-

ningar. Lagrådet anförde emellertid bl. a. att en svagströmsanläggning inte

kunde helt jämföras med annan egendom, som riskerade att skadas genom

starkström sanläggningen. Enligt lagrådet hade lagstiftaren uppenbarligen

utgått från att innehavare av svagströmsanläggning, som utförts i närheten

av redan befintlig starkströmsanläggning, själv hade att vidta erforderliga

anordningar för att förebygga skada eller hinder i anläggningens drift. Med

anledning av vad lagrådet uttalat vidtogs ingen ändring i berörda regler.

I samband med lagändring år 1958 (prop. 1958: 153) infördes alltjämt

gällande skyldighet för innehavare av vissa direktjordade högspänningsan-

läggningar att vidta åtgärder mot induktion i svagströmsanläggning utan

avseende på prioritetsställning i förhållande till denna. Med anledning av ett

nytt förslag om vidgande av det strikta ansvaret till att avse skada på svag­

strömsanläggning framhöll föredragande departementschefen att innehavare

av svagströmsanläggning alltjämt på grund av prioritetsprincipen var skyl­

dig vidta skyddsåtgärder i förhållande till skada från annan starkströmsan­

läggning än direktj ordad högspänningsanläggning. Med hänsyn bl. a. härtill

ansåg departementschefen att väsentligen lika starka skäl talade mot en re­

form av skadeståndsansvaret anläggningar emellan som vid det tidigare till­

fället.

Vad härefter gäller ellagstiftningsutredningens förslag om en gräns för det

strikta ansvaret mellan å ena sidan högspänningsanläggningar och å andra

sidan lågspännings- och svagströmsanläggningar kan till en början konstate­

ras, att detta går längre än tidigare förslag i ämnet, eftersom det bland de mer

höggradigt skyddade objekten inordnar även vissa starkströmsanläggningar,

nämligen de för lågspänning avsedda. Utredningen motiverar sitt förslag

bl. a. genom att referera till förslaget om införande av rätt till jämkning av

det strikta ansvaret vid skadelidandes medvållande som inte är ringa. En

även relativt obetydlig försummelse på lågspännings- eller svagströmssidan

skulle med utredningens förslag reducera ansvaret för högspänningsanlägg-

ningens innehavare.

Vid bedömandet av utredningens förslag i denna del är det visserligen att

märka att mitt förslag om bibehållande av nuvarande huvudregel om ansva­

rets bortfall endast vid grovt medvållande haft sin grund i omsorgen om en

socialt tillfredsställande reglering av personskadefallen. Man skulle mot den­

na bakgrund kunna överväga att såvitt avser lågspännings- och svagströms-

anläggningar acceptera jämkning på grund av medvållande som inte är ringa

och därför godta utredningens förslag om strikt ansvar för högspänningsan­

läggning gentemot anläggning av förstnämnda slag. Jag är emellertid inte

beredd att välja en sådan lösning då jag anser det onödigt komplicerat att på

4+ Bitiang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

detta relativt begränsade fält ha tre olika modeller för reglerande av skade-

ståndsskyldigheten, nämligen dels — beträffande person- och sakskada i

allmänhet — strikt ansvar som bortfaller vid grovt medvållande från skade­

lidandes sida, dels — beträffande skada på lågspännings- och svagströms-

anläggningar — strikt ansvar som begränsas genom möjlighet till jämkning

vid medvållande, som inte är ringa, dels slutligen — vid skada mellan hög-

spänningsanläggningar — ett vidsträckt vållandeansvar, inbegripet ansvar

för personalens oaktsamhet, med möjlighet till jämkning vid medvållande av

motsvarande slag från den andra anläggningens sida.

Möjligen skulle man i stället i enkelhetens intresse överväga om man inte

i fråga om skada mellan elektriska anläggningar borde uppställa regler som

blott innebar att varje anläggning svarade för sin skada. I allmänhet är ska­

dorna relativt begränsade och i praktiken bör skillnaden mellan de olika

formerna för ansvarighet inte bli stor. Jag är emellertid i avsaknad av ut­

redning om följderna f. n. inte beredd att föreslå någon sådan ändring såvitt

avser förhållandet i skadeståndsrättsligt hänseende mellan olika elektriska

anläggningar. Skulle de överväganden rörande skadeståndsrättens framtida

utformning, som f. n. äger rum i justitiedepartementet, resultera i att prin­

ciper av detta slag bör införas på andra områden med ett likartat skade­

ståndsansvar, kan självfallet en lagändring behöva aktualiseras.

I fråga om det modifierade ansvar som gäller på området framhåller utred­

ningen bl. a., att det bör uppfattas som ett vidsträckt företagaransvar som

grundar sig på vållande. Därför bör enligt utredningen förekommande ersätt­

ningsanspråk utan olägenhet kunna regleras med tillämpning av allmänna

skadeståndsrättsliga grundsatser. Utredningen föreslår med anledning härav

att nu gällande specialbestämmelser om skada mellan anläggningar bör utgå

ur lagen utan att ersättas. Härtill vill jag framhålla att det ansvar som enligt

gällande lag åvilar anläggningsinnehavare sinsemellan omfattar ”vårdslöshet

vid anläggningens utförande eller skötsel”, dvs. ett ansvar för anställdas vål­

lande som går långt utöver det principalansvar som hittills har erkänts i

skadeståndsrättslig praxis. Detta bör som hittills komma till klart uttryck

i lagen.

Vid sidan av de egentliga ansvarsreglerna innehåller lagen vissa regler om

regressrätt, dvs. om rätt för den som utgett skadestånd att vända sig med

anspråk mot annan skadeståndsskyldig. För skadestånd som utgetts på

grund av strikt ansvar föreligger regressrätt gentemot den som vållat ska­

dan. Gentemot innehavare av annan elektrisk anläggning är regressrätten

dock i viss mån begränsad för det fall att innehavare av elektrisk anläggning

utgett ersättning för skada som orsakats genom inverkan av ström vilken till

följd av induktion eller överledning eller på annat inte åsyftat sätt kommit

in i anläggningen från en annan elektrisk anläggning. Den som utgått ersätt­

ning' för skadan har då regressrätt mot innehavaren av den andra anlägg­

ningen under förutsättning att skadan vållats genom vårdslöshet vid denna

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

elektrisk anläggning. Någon motsvarighet till paragrafen finns inte i 1902

års lag. Däremot innehåller 1 kap. 1 § starkströmskungörelsen en definition

av starkströmsanläggning.

Departementsförslaget har utformats med beaktande av en erinran mot

förslaget som anförts av eldistributionsutredningen i dess betänkande. En­

ligt eldistributionsutredningens mening saknas anledning att i definitionen

av begreppet elektrisk anläggning utelämna orden ”med däri ingående sär­

skilda föremål”, vilka finns med i starkströmskungörelsens definition av

starkströmsanläggning. De citerade orden kan enligt nämnda utredning vis­

serligen felaktigt föranleda den tolkningen att hushållsapparater och andra

av abonnent tillkopplade föremål skulle utgöra delar av elektrisk anläggning,

men borttagande av dessa ord kan å andra sidan medföra att begreppet an­

läggning tolkas för snävt så att föremål som obestridligen hör till en elan­

läggning anses falla utanför.

Definitionen i första stycket bygger på den språkliga innebörden av be­

greppet anläggning såsom något uppbyggt och stationärt samt till omfatt­

ningen inte alltför obetydligt. Exempel på sådana elektriska anläggningar är

kraftstationer, transformatorstationer, telestationer samt ledningar av olika

slag. Till elektriska anläggningar torde emellertid få räknas även sådant

som elektriska lok, hamnkranar och mobila radiostationer. Å andra sidan

kan under begreppet inte hänföras handverktyg, hushållsapparater o. d. Lik­

som hittills torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att i tveksamma

fall avgöras omfattningen av begreppet elektrisk anläggning.

Beträffande de ändamål med en elektrisk anläggning som särskilt angetts

i paragrafen bör anmärkas följande. Med ”upplagring” åsyftas sådan lagring

av elektricitet som sker i t. ex. en kondensator. ”Omformning” innefattar all

förändring av elektrisk kraft i fråga om spänning, strömstyrka och frekvens.

1 ”överföring” torde enligt vanligt språkbruk kunna inrymmas varje trans­

port av elektrisk kraft, således även s. k. detalj distribution. I paragrafen

åsyftas därmed dock endast transporter av större energimängder, t. ex. från

en kraftstation till en distributör. Denna betydelse torde överensstämma med

den inom branschen allmänt omfattade. Med ”distribution” avses mera lo­

kalt inriktad verksamhet som går ut på leverans av kraft till olika förbruka­

re. ”Nyttjande” slutligen inbegriper alla former av användning av elektrisk

energi såsom för belysning, drivkraft, uppvärmning och telekommunikation.

Omfattningen av en elektrisk anläggning bestäms i första hand av det

faktiska innehavet, oavsett om detta beror av äganderätt eller nyttjanderätt.

Detta utesluter dock inte att omfattningen också måste bedömas från teknisk

utgångspunkt med hänsyn till anläggningens syfte så att t. ex. ett kraftverk,

en överföringsledning och ett distributionsnät blir att anse som skilda anlägg­

ningar även om de är anslutna till varandra och har samma innehavare. Med

tanke på tillämpningen av bestämmelserna om skyldighet för anläggnings-

innehavare att svara för skyddsåtgärder samt om skadeståndsansvar har en

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

sluta vid uttagsställena och lösa apparater som där ansluts blir följaktligen

inte att hänföra till anläggningen. När det gäller fast anslutna apparater kan

det utan tvivel vara svårare att avgöra var anläggningen slutar och appara­

ten tar vid. Liksom beträffande gränsdragningen mellan olika anläggningar

i kedjan från kraftkällan till de slutliga förbrukarna torde tveksamma fall i

förevarande hänseende få överlämnas att besvaras av rättstillämpningen.

Som redan nämnts i redogörelsen för gällande rätt brukar elektriska an­

läggningar indelas i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.

Med starkströmsanläggning avses därvid en elektrisk anläggning som kan

vara farlig för person eller egendom. Med svagströmsanläggning avses

ofarlig anläggning. Jfr 1 kap. 1 § starkströmskungörelsen och 1 § svag-

strömskungörelsen. Indelningen, som är av betydelse särskilt i fråga om

säkerhetsföreskrifter, liksom grunden härför har ansetts böra komma till

direkt uttryck i lagen. Detta har skett i paragrafens tredje stycke.

4 §•

Paragrafen, som frånsett viss redaktionell omarbetning överensstämmer

med 5 § 1 mom. i 1902 års lag och 13 § första och andra styckena i utred­

ningens förslag, innehåller bestämmelser om skyldighet för innehavare av

elektrisk anläggning att svara för skyddsåtgärder mot skada och störning

på annan sådan anläggning.

För att utmärka att anläggningsinnehavaren är skyldig såväl att ombe­

sörja åtgärderna som att bekosta dem har uttrycket ”vidtaga” (åtgärder) i

nu gällande lydelse bytts ut mot ”svara för”. Av förarbetena till nuvarande

bestämmelser (prop. 1958: 153 s. 34) framgår att skyldigheten att vidta åt­

gärder även inbegriper ansvar för vidmakthållande av utförda skyddsan­

ordningar. Någon ändring i detta avseende åsyftas inte.

Vid remissbehandlingen har från flera håll — med hänsyftning på defi­

nitionen av spänning i andra stycket — föreslagits införande av de moder­

nare termerna ”fasspänning” och ”huvudspänning”. Dessa termer avser

emellertid endast spänning i växelströmssystem. Eftersom ifrågavarande

bestämmelse tar sikte på både växelströms- och likströmsanläggningar

skulle ett införande av de föreslagna termerna medföra en saklig ändring

som inte är åsyftad. Den nuvarande definitionen, som täcker system av

båda slagen, lorde inte ge anledning till missförstånd och har därför be­

hållits.

5 §•

Denna paragraf, som med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktio­

nell natur motsvarar 14 § i utredningens förslag, reglerar verkan i priori-

tetshänseende av att en elektrisk anläggning ändras.

Om en anläggning som enligt huvudregeln i 4 § har prioritet i förhållan­

de till annan anläggning ändras så, att ökad risk för skada eller störning på

Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1970

57

den andra anläggningen uppkommer, är den ändrade anläggningens inne­

havare skyldig att svara för de skyddsåtgärder som krävs för att eliminera

den ökade risken. För skyddsåtgärder som behövts redan före ändringen

svarar däremot alltjämt den andra anläggningens innehavare.

Ökad risk för skadlig inverkan kan uppkomma även i fall där en trans­

formator e. d. flyttas, antingen det gäller flyttning en längre sträcka eller

endast en omplacering inom t. ex. ett industriområde. I fråga om elektriska

ledningar torde även en ändring i höjdled kunna medföra sådan risk. För

att utmärka att såväl flyttning kortare eller längre sträcka på marken som

ändring i höjdled omfattas av bestämmelsen, har uttrycket ”flyttas från

plats till annan” i utredningens förslag ersatts med ”ändras i fråga om

läge” i departementsförslaget.

6

§•

Paragrafen saknar motsvarighet i 1902 års lag men svarar med viss av­

vikelse mot 15 § i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om

när anläggning skall anses ha tillkommit.

Enligt huvudregeln skall anläggning anses tillkommen när den togs i

bruk. Tidpunkten härför bör vara förhållandevis lätt att klarlägga. Beträf­

fande starkströmsledningar för vilka koncession meddelas gäller att de

inte får tas i bruk förrän drifttillstånd lämnats (12 kap. 2 § starkströms-

kungörelsen).

Om en anläggning byggts ut i etapper, vilket kan vara fallet med t. ex.

en längre kraftledning, är det naturligt att i förevarande hänseende anse

varje sådan del som en särskild anläggning. Paragrafens andra punkt upp­

tar en bestämmelse av denna innebörd.

7

§•

Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. 1902 års lag och 16 § första och andra

styckena i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om utförande

av skyddsåtgärder vid annan anläggning än den vars innehavare är skyldig

att svara för åtgärderna.

Skyddsåtgärder utförs normalt antingen vid anläggning från vilken ska-

degörande eller störande inverkan utgår eller vid anläggning som är utsatt

för sådan inverkan. Någon gång kan det dock vara lämpligt att utföra åt­

gärderna vid en tredje anläggning. Bestämmelsen i första stycket har, med

avvikelse från vad som nu gäller, utformats med hänsyn härtill. I övrigt

överensstämmer paragrafens innehåll i sak med nuvarande bestämmelser.

Vid den redaktionella utformningen har på ett par punkter beaktats på­

pekanden som gjordes av lagrådet i samband med 1958 års lagändringar

(prop. 1958: 153 s. 77).

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

8

§•

Denna paragraf saknar motsvarighet i 1902 års lag men motsvarar 16 §

tredje stycket i utredningens förslag.

Enligt 4 § andra stycket åligger det innehavare av viss direktjordad hög-

spänningsanläggning att utan hänsyn till anläggningens prioritetsställning

svara för skyddsåtgärder vid senare tillkommen anläggning. Det får därför

anses rimligt att den som avser att utföra en elektrisk anläggning i farlig

närhet av en sådan högspänningsanläggning söker begränsa behovet av

skyddsåtgärder genom att planera och utföra sin anläggning i samråd med

innehavaren av högspänningsanläggningen. Om innehavaren av den nya an­

läggningen försummat detta eller på annat sätt föranlett att kostnaden för

behövliga skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, är han en­

ligt denna paragraf skyldig att svara för merkostnaden. Genom kravet att

fördyring skall vara väsentlig har avsetts att bestämmelsen skall tillämpas

bara på den som mera allvarligt åsidosatt vad som i detta hänseende skäligen

kunnat fordras av honom.

9 §•

Paragrafen, 17 § i utredningens förslag, motsvarar med vissa avvikelser

15 § i 1902 års lag, som innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att dels

meddela närmare föreskrifter om elektriska anläggningars utförande och

skötsel, dels bestämma de villkor leverantör av elektrisk ström får ställa upp

för beviljande av entreprenörsrätt beträffande utförande, ändring eller repa­

ration av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda att anslutas till le­

verantören tillhörig anläggning.

Utredningen. Förslaget innebär att nuvarande bemyndigande för Kungl.

Maj :t i fråga om närmare föreskrifter beträffande utförande och skötsel av

elektriska anläggningar utvidgas till att gälla även anordningar avsedda att

anslutas till sådan anläggning. Vidare föreslås Kungl. Maj :t få befogenhet att

delegera rätten att bestämma vilka villkor som får uppställas för beviljande

av entreprenörsrätt.

Remissyttrande. Kommerskollegium finner det inte lätt att bedöma vad

utredningen åsyftat med denna utvidgning. Vad som bidrar till tveksamheten

i detta avseende är att uttrycket ”anordning” förekommer också i 1 §

i utredningens förslag. Det synes kollegium som om ”anordning” i 17 § har

en mera vidsträckt innebörd än i 1 § och avser också bruksföremål som hus­

hållsmaskiner o. d., alltså föremål som enligt utredningens uttalanden inte

skulle ingå i elektrisk anläggning. Sådan oklarhet bör emellertid undvikas.

Godtas den i eldistributionsutredningens betänkande föreslagna utform­

ningen av 1 § kan kollegium också godkänna den av ellagstiftningsutred-

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

10—12

§§.

Dessa paragrafer, som innehåller regler om skyldighet att vidta och be­

kosta ändring av elektriska ledningar inom vissa trafikledsområden, mot­

svarar 19—21 §§ i utredningens förslag. Bestämmelsen i 19 ersätter de nu­

varande föreskrifterna i 4 kap. 6 §, 5 kap. 4 § och 6 kap. 3 § starkströms-

kungörelsen samt 6 § första stycket i 1944 års kungörelse med vissa bestäm­

melser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar.

Uttrycket ”till farväg nyttjad enskild väg” i 10 § anknyter till definitionen

av väg i 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Till spårväg torde få räknas även

tunnelbana. Med ordet ”vattentrafikled”, som hämtats från starkströms-

kungörelsen, avses endast särskilt utbyggda kanaler, slussar och andra inre

vattenleder. För att tydligare utmärka denna innebörd har i departements-

förslaget ”vattentrafikled” bytts ut mot ”kanal eller annan vattentrafikled”.

Jfr härtill kungörelsen (1935: 47) angående viss uppgiftsskyldighet i fråga

om hamnar och lastageplatser ävensom kanaler och andra vattentrafikleder.

Omfattningen av trafikleds område regleras inte i detta sammanhang. För

allmänna vägar finns en bestämmelse härom i 2 § lagen (1943: 431) om all­

männa vägar och en motsvarande bestämmelse finns i 2 § lagen (1939: 608)

om enskilda vägar. Beträffande övriga här avsedda trafikleder — järnvägar,

spårvägar och vattentrafikleder — blir områdets omfattning beroende av i

vilken utsträckning trafikledens ägare förfogar över marken. Har en sådan

trafikled tillkommit efter expropriation, vilket ofta torde vara fallet, bör i

tveksamma fall expropriationshandlingarna kunna tjäna till ledning när det

gäller att bestämma områdets utsträckning.

Som huvudregel gäller enligt 10 § att innehavare av ledning, som dragits

fram inom område för allmän eller annan till farväg nyttjad väg, järnväg,

spårväg, kanal eller annan vattentrafikled, är skyldig att på egen bekostnad

ändra ledningen, om det krävs för att trafikleden skall kunna ändras.

Denna regel anknyter till prioritetsprincipen. När det i paragrafen talas om

elektrisk ledning som framdragits inom område för trafikled, innebär detta

att området skall ha hört till trafikleden redan då ledningen drogs fram.

Skyldigheten för ledningsinnehavaren att ändra sin ledning, när trafikleden

ändras, gäller alltså endast de delar av ledningen som då redan finns inom

trafikledens område.

t It § regleras skyldigheten att bekosta ändring av ledning som dragits

fram för att överföra kraft för belysning av allmän väg. Denna skyldighet

åvilar i princip väghållaren. Som framhållits i den allmänna motiveringen

omfattar väghållarens ersättningsskyldighet dock inte kostnaden för änd­

ring av själva belysningsanordningarna. Är belysningen anordnad på sär­

skilda stolpar eller master medan elkraften överförs genom jordkabel är väg­

hållaren följaktligen bara skyldig att ersätta kostnaden för ändring av kabeln.

Om i stället ledningen är utförd som friledning och upphängd i stolpar, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

61

samtidigt bär upp belysningsanordningarna, torde det inte vara möjligt att

särskilja kostnaden för ändring av enbart ledningen. Ersättningsskyldighe­

ten bör i sådant fall avse hela kostnaden för den åtgärd som vidtagits med

ledningen.

Har ledningen även annat syfte än att överföra kraft för belysning av all­

män väg skall kostnaden för ändring av ledningen fördelas mellan lednings-

innehavaren och väghållaren efter vad som är skäligt med hänsyn till om­

ständigheterna. En sådan fördelning av kostnaden blir aktuell i t. ex. det fall

att belysningsanordningarna är sammanbyggda med en distributionsled-

ning, vilken är utförd som friledning på stolpar.

Regeln i 12 §, som avser det fall att elektrisk ledning korsar trafikled,

ansluter sig till vad som f. n. tillämpas mellan televerket och vägverket en­

ligt anvisningar meddelade av televerket den 8 juni 1944. Regeln innebär

att trafikledens ägare eller innehavare får bära kostnaden för t. ex. höjning

eller sänkning av elektrisk ledning inom trafikledsområdet, om åtgärden inte

samtidigt kräver flyttning av stolpe e. d. inom området. Likaledes får han

bära kostnaden för djupare förläggning av jordkabel inom området under

förutsättning att åtgärden inte samtidigt innebär flyttning av kabeln.

13 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1902 års lag men överensstämmer

med 23 § i utredningens förslag, upptar en bestämmelse om skyldighet för

ledningsinnehavare att ersätta de ökade kostnader för trafikleds underhåll

som kan föranledas av att ledningen dragits fram inom trafikledsområdet.

F. n. finns en bestämmelse om sådan skyldighet i 4 kap. 5 § starkströms-

kungörelsen såvitt avser starkströmsledning inom område för allmän väg.

Paragrafen bär utformats med denna bestämmelse som förebild. I likhet

med vad som gäller i fråga om ansvaret för ändringskostnad enligt 10 § är

en förutsättning för ledningsinnehavarens ersättningsskyldighet enligt före­

varande paragraf att ledningen dragits fram inom ett redan existerande

trafikledsområde.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 24 § i utredningens förslag, behandlar

frågan om arbete med elektrisk ledning inom trafikledsområde. Paragrafen

har inte någon motsvarighet i 1902 års lag men däremot, såvitt avser järn­

vägsområde, i 6 kap. 5 § starkströmskungörelsen.

Bestämmelsen i första stycket gäller arbeten med såväl nyanläggning

som ändring och underhåll av ledning inom trafikledsområde. Den ger tra­

fikledens förvaltning möjlighet att ge anvisningar om eller genom egen för­

sorg utföra sådana arbetsmoment som schaktning, sprängning, grävning

o. d. som har samband med ändring av elektrisk ledning. Däremot torde det

62

normalt vara lämpligt, att rent elektriska arbeten, som kräver speciell sak­

kunskap och behörighet utförs genom ledningsinnehavarens försorg.

Kostnad för arbeten som trafikledens förvaltning med stöd av denna para­

graf utfört genom egen försorg skall ersättas av ledningsinnehavaren i den

mån förvaltningen inte själv svarar för kostnaden på grund av bestämmel­

serna i 11 eller 12 §.

Om arbete med elektrisk ledning inom område för allmän väg gäller sär­

skilda bestämmelser (40 § lagen om allmänna vägar). En erinran härom

har tagits in i paragrafens andra stycke.

15 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om strikt ansvar för skada som or­

sakats genom inverkan av elektrisk ström. Den överensstämmer — bortsett

från vissa jämkningar av redaktionell natur — med 4 § första, andra och

fjärde styckena i 1902 års lag. Någon bestämmelse motsvarande undantags­

regeln i nämnda lagrums tredje stycke har av skäl som angetts i den all­

männa motiveringen inte tagits upp i departementsförslaget.

16 §.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om begränsning av anlägg-

ningsinnehavares skadeståndsansvar, överensstämmer i sak med 7 § i 1902

års lag.

17 §.

Denna paragraf behandlar skada på elektrisk anläggning och överens­

stämmer i sak med 6 § i 1902 års lag.

18 §.

I paragrafen, som motsvarar första ledet i 29 § i utredningens förslag och

ersätter 8 § i 1902 års lag, fastslås att ersättning för skada skall bestämmas

enligt allmänna skadeståndsregler. Detta innebär bl. a. att ersättning i an­

ledning av kroppsskada skall utgå efter de grunder som anges i 6 kap. 2 §

strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

19 §.

Paragrafen innehåller, i delvis annan redaktionell utformning, de re­

gressbestämmelser som f. n. upptas i 9 § 1902 års lag.

20

§.

Denna paragraf motsvarar 31 § i utredningens förslag och överensstäm­

mer i sak helt med 10 § i 1902 års lag. I paragrafen upptas regler om ska­

deståndsansvar för ägare av elektrisk anläggning, som upplåtits med nytt­

janderätt, och dennes regressrätt mot innehavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

63

21

§.

Paragrafen, som innehåller bestämmelse om regressrätt gentemot den

som vållat skada, motsvarar 32 § i utredningens förslag och 12 § i 1902 års

lag.

22

§.

Denna paragraf motsvarar 28 § b) i utredningens förslag och 13 § i 1902

års lag.

23 §.

Paragrafen motsvarar preskriptionsbestämmelsen i 33 § i utredningens

förslag och 11 § i 1902 års lag.

24 §.

I denna paragraf har upptagits de nuvarande hänvisningarna i 16 och

18 §§ i 1902 års lag.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet in­

hämtas enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om ändring i la­

gen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­

ningar.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Bilaga 1

Ellagsiiftningsutre dningens förslag till lag om elektriska anläggningar

(ellag)

Härigenom förorönas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Med elektrisk anläggning avses i denna lag anläggning och därmed jäm­

förlig annan anordning för produktion, upplagring, omformning, överföring,

distribution eller nyttjande av elektricitet.

Har elektrisk anläggning i olika delar olika ägare eller innehavare, skall

varje sådan del anses som särskild anläggning.

Har innehavare av elektrisk anläggning i samband med avtal om leverans

av elektrisk kraft från anläggningen förbehållit sig att utföra underhålls-

eller ändringsarbeten med avseende å annan elektrisk anläggning eller del

därav, skall sådan anläggning eller anläggningsdel utan hinder av stadgan­

det i andra stycket anses höra till den förstnämnda anläggningen.

2

§•

Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i stark-

strömsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser

härom meddelas av Konungen.

Om koncession

3 §.

Starkströmsanläggning må, såvitt gäller ledning för överföring eller distri­

bution av elektrisk kraft, icke utföras eller begagnas utan tillstånd av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, kommerskollegium.

Tillstånd meddelas som områdeskoncession, då fråga är om ledningsnät

för försörjning med elektrisk kraft inom visst område, och eljest som linje­

koncession.

Konungen äger medgiva undantag från vad i första stycket sägs.

4 §•

Koncession må ej utan synnerliga skäl meddelas med mindre anlägg­

ningen är förenlig med en ändamålsenlig försörjning med elektrisk kraft

och, då fråga är om områdeskoncession, området utgör en lämplig enhet.

Koncession för yrkesmässig överföring eller distribution av elektrisk kraft

må meddelas endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet.

Koncession må icke överlåtas utan att Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, kommerskollegium funnit överlåtelsen kunna godtagas ur de

i denna paragraf angivna synpunkterna.

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

65

5 §■

Koncession skall angiva det ändamål, som den av koncessionen omfattade

anläggningen avser att tillgodose, samt meddelas för viss tid, ej överstigande

fyrtio eller, om särskilda skäl föranleda därtill, sextio år.

Vid meddelande av koncession skola, under förbehåll av allmän och en­

skild rätt, föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och begagnan­

de, som av säkerhetsskäl eller eljest finnas påkallade ur allmän synpunkt.

Koncession befriar ej från skyldighet att iakttaga de allmänna bestäm-

ser, vilka äro eller kunna bliva meddelade i de hänseenden, som avses i andra

stycket.

6

§•

Innehavare av områdeskoncession är pliktig att, om ej särskilda skäl äro

till undantag, tillhandahålla elektrisk kraft åt envar som inom området har

behov därav för normalt förbrukningsändamål.

Innehavare av linjekoncession är pliktig att, om det är förenligt med det

ändamål för vilket koncessionen meddelats, tillhandahålla elektrisk kraft åt

innehavare av områdeskoncession, i den mån så erfordras för att denne skall

kunna fullgöra sina förpliktelser enligt första stycket, så ock eljest åt för­

brukare, vars verksamhet är av större betydelse ur allmän synpunkt.

7 §•

För att skäliga villkor skola kunna åstadkommas vid fullgörande av för­

pliktelser, som avses i 6 §, är koncessionshavare skyldig att underkasta sig

reglering av prissättning och övriga betingelser angående tillhandahållande

av elektrisk kraft. Enahanda skyldighet åligger den som utan att innehava

koncession tillhandahåller elektrisk kraft, vilken han mottagit från konces-

sionspliktig anläggning.

8

§•

Frågor som avses i 6 och 7 §§ prövas och avgöras av kommerskollegium

på framställning av den vars rätt därav beröres eller då särskild anledning

därtill eljest föreligger. I handläggningen av sådant ärende skall kommers­

kollegium biträdas av en nämnd, bestående av sju av Konungen för viss tid

förordnade ledamöter (statens elnämnd). Vid förordnandet skall tillses att

såväl leverantörintressen som förbrukarintressen bliva representerade.

Kommerskollegium äger bemyndiga nämnden att i kollegii ställe avgöra

ärende som avses i 7 §.

Avtal stridande mot lagakraftägande beslut i ärende, som avses i denna

paragraf, vare utan verkan.

Närmare föreskrifter angående statens elnämnd meddelas av Konungen.

9 §•

Gränserna för koncessionsområde må ändras av kommerskollegium, om

det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig

olägenhet för koncessionshavaren.

10

§.

Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån föreskrift, som givits vid

meddelande av koncession, eller förpliktelse, som eljest åligger honom enligt

denna lag, eller har han under tre år i följd ej haft anläggningen i bruk, äger

kommerskollegium återkalla koncessionen helt eller delvis.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

11

§•

Föreligga särskilda skäl att utföra elektrisk anläggning redan innan er­

forderlig koncession meddelats, äger Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, kommerskollegium meddela förklaring att hinder i sådant hän­

seende ej möter; och må därefter, när anläggningen är färdig att tagas i

bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan om koncession slutligt prövas, till­

stånd till dess nyttjande tillsvidare under tre år meddelas i den ordning

Konungen föreskriver.

12

§.

Närmare föreskrifter angående koncessionsansökan samt ansökan om för­

klaring och tillstånd varom sägs i 11 § ävensom angående handläggningen av

sådana ansökningar meddelas av Konungen.

Om skyddsåtgärder m. m.

13 §.

Kan elektrisk anläggning genom inverkan på annan dylik anläggning or­

saka skada å person eller egendom eller störning i driften, åligger det inne­

havaren av den senast tillkomna anläggningen att svara för erforderliga åt­

gärder till förebyggande av sådan skada eller störning.

Innehavare av elektrisk anläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkom­

ma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, åligger dock att,

sedan han vunnit kännedom om senare tillkommen svagströmsanläggning

eller starkströmsanläggning för en spänning av högst 600 volt mellan en

ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, svara

för erforderliga åtgärder till förebyggande av att hans anläggning genom in­

verkan på den andra anläggningen medelst induktion eller förhöjda mark-

potentialer orsakar skada som sägs i första stycket eller annan störning i

driften än ljudstörning i svagströmsanläggning.

Innehavare av starkströmsanläggning, vilken under normal drift kan i

annan elektrisk anläggning orsaka ljud- eller signalstörning som väsentligt

överstiger vad som kan anses normalt för en trefasanläggning av den störan­

de anläggningens effekt, är därjämte skyldig att, sedan han vunnit känne­

dom om senare tillkommen svagströmsanläggning eller starkströmsanlägg­

ning som sägs i andra stycket, svara gentemot denna för erforderliga åtgär­

der till förebyggande av sådan störning.

Tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av åtgärder, som avses i

denna paragraf, prövas av kommerskollegium.

14 §.

Undergår elektrisk anläggning sådan ändring i fråga om utförande eller

drift att ökad risk uppkommer för skada eller störning, som avses i 13 §,

eller flyttas anläggningen från plats till annan, skall beträffande skyldighet

att svara för i nämnda paragraf stadgade, av ändringen eller flyttningen för­

anledda skyddsåtgärder så anses som om ny anläggning tillkommit.

15 §.

Elektrisk anläggning skall i förhållande till annan sådan anläggning an­

ses hava tillkommit vid den tidpunkt den tagits i bruk; dock att, om in­

nehavaren dessförinnan anmält sin avsikt att utföra anläggningen, den­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

67

samma skall gentemot den, som mottagit sådan anmälan, anses hava till­

kommit vid den tidpunkt anmälan mottogs, under förutsättning att anlägg­

ningen tages i bruk senast fem år därefter.

Är anläggningen i skilda ledningssträckningar eller eljest till olika delar

att enligt första stycket anse som tillkommen vid olika tidpunkter, skall

varje sådan del i fråga om skyldighet att svara för skyddsåtgärder anses

som särskild anläggning.

16 §.

Skyddsåtgärd som avses i 13 och 14 §§ bör utföras på sådant sätt att er­

forderligt skydd erhålles till lägsta kostnad. Skall i anledning härav åtgärden

utföras vid annan anläggning än den vars innehavare enligt nämnda para­

grafer är skyldig att svara för åtgärden, ankommer det på innehavaren av

den andra anläggningen att om annat ej överenskommes utföra åtgärden.

Innehavaren av sistnämnda anläggning äger, i den mån åtgärden ej är

till båtnad för hans anläggning genom minskning av utgifter för dess un­

derhåll och drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, att av den

som enligt 13 eller 14 § är skyldig att svara för skyddsåtgärden erhålla er­

sättning för nödvändiga utgifter.

Har i fall som avses i 13 § andra och tredje styckena innehavaren av

den senare tillkomna anläggningen genom bristande planläggning vid ut­

förandet av anläggningen eller på annat sätt föranlett att kostnaden för

skyddsåtgärd blivit väsentligt högre än som varit nödvändigt svarar an­

läggningens innehavare för sådan merkostnad.

17 §.

Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar

ävensom av anordningar avsedda att anslutas till sådan anläggning med­

delas av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Konungen eller den Konungen bemyndigar äger tillika bestämma vilka

villkor leverantör av elektrisk kraft äger uppställa för beviljande av entre­

prenörsrätt i fråga om utförande, ändring eller reparation av elektriska an­

läggningar.

18 §.

Med avseende å vissa elektriska anläggningar meddelas, utöver vad i den­

na lag stadgas, bestämmelser i lagen den 12 juni 1942 om särskilda skydds­

åtgärder för vissa kraftanläggningar.

Angående åtgärder till skydd för radiotrafik stadgas i radiostörnings-

lagen.

Om anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden

19 §.

Innehavare av elektrisk ledning, som framdragits inom område för all­

män eller annan till farväg nyttjad väg, vattentrafikled, järnväg eller spår­

väg, är där ej annat överenskommits skyldig att vid ändring av trafikleden

vidtaga de ändringar och andra åtgärder med avseende å ledningen som

erfordras för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras.

Kostnad för i denna paragraf avsedda åtgärder skall åvila ledningens

innehavare såvida icke annat stadgas i 20 eller 21 §.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 139

år

1970

20

§.

Är ledningens syfte att förse allmän väg med belysning, är innehavaren

berättigad till ersättning av väghållaren för de kostnader som åsamkas

honom på grund av bestämmelsen i 19 § första stycket. Har ledningen jäm­

väl annat syfte, skall ersättningen bestämmas efter vad som med hänsyn till

omständigheterna finnes skäligt.

21

§.

Erfordras på grund av bestämmelsen i 19 § första stycket att ändring

eller annan åtgärd vidtages med avseende å elektrisk ledning där denna

korsar trafikled som sägs i 19 §, skola därmed förenade kostnader, utom vad

avser flyttning av stolpe, stag eller dylikt som placerats inom trafikledens

område, ersättas av den under vars förvaltning trafikleden står.

22

§.

Innehavare av elektrisk ledning, som framdragits inom område för vat­

tentrafikled, är tillika skyldig att, om trafikleden framdeles i avsevärd om­

fattning kommer att befaras av fartyg som kräva större segelfri höjd än

ledningen medgiver, mot ersättning för därav föranledda kostnader, vidtaga

de ändringar av ledningen som bestämmas av den Konungen bemyndigar.

23 §.

Föranleder elektrisk ledning, som framdragits inom område för trafikled

som sägs i 19 §, ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall kostnads­

ökningen ersättas av ledningens innehavare.

24 §.

Arbete med elektrisk ledning inom område för trafikled som sägs i 19 §

skall, om den under vars förvaltning trafikleden står med hänsyn till trafik­

säkerheten så finner erforderligt, utföras genom dennes försorg eller efter

anvisningar av denne. Med arbetet förenade kostnader skola bestridas av

ledningens innehavare i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i

19—22 §§.

25 §.

Innehavare av elektrisk ledning inom område, för vilket finnes fastställd

stadsplan eller byggnadsplan, är pliktig att vidtaga de ändringar av led­

ningen som Konungen eller den Konungen bemyndigar finner erforderliga

för genomförande av planen. Kostnaden för ändringarna skall åvila led­

ningens innehavare om stadsplanen eller byggnadsplanen antagits före led­

ningens framdragande eller om planen i de delar, den berör ledningen,

överensstämmer med regionplan eller generalplan, som antagits före fram­

dragandet. I annat fall skall kostnaden bestridas av vederbörande kom­

mun.

26 §.

Är i annat fall än som avses i 19—25 §§ till följd av ändrade förhållan­

den elektrisk ledning, som framdragits över annans fastighet, till betydan­

de olägenhet för denna, är ledningens innehavare pliktig att, mot ersätt­

ning för kostnad och skada som därigenom orsakas honom, på begäran av

72

Elektrisk anläggning skall i förhållande till annan sådan anläggning anses

ha tillkommit då den togs i bruk. Är anläggningen i olika delar att anse som

tillkommen vid skilda tidpunkter, skall i fråga om skyldighet att svara för

skyddsåtgärder varje sådan del anses som en särskild anläggning.

7 §.

Kan skyddsåtgärd utföras med bättre verkan eller till lägre kostnad vid

annan elektrisk anläggning än den vars innehavare enligt 4 § är skyldig att

svara för åtgärden, ankommer det på den andra anläggningens innehavare

att utföra åtgärden enligt överenskommelse.

Den som enligt första stycket utfört skyddsåtgärd är berättigad till skälig

ersättning av den som svarar för åtgärden. Vid ersättningens bestämmande

skall hänsyn tagas till om åtgärden är till nytta för den anläggning där den

utförts genom minskning av kostnaderna för dess underhåll och drift eller

genom förbättring av driften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

6

§.

8

§.

Har i fall som avses i 4 § andra stycket innehavaren av den senare till­

komna anläggningen genom bristande planläggning av anläggningens utfö­

rande eller på annat sätt föranlett att kostnaden för skyddsåtgärd blivit vä­

sentligt högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden.

9 §•

Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektrisk anläggning

och anordning som är avsedd att anslutas till sådan anläggning meddelas

av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Konungen eller den Konungen bemyndigar bestämmer även vilka villkor

leverantör av elektrisk kraft får uppställa för beviljande av entreprenörs­

rätt i fråga om utförande, ändring eller reparation av elektrisk anläggning.

10

§.

Innehavare av elektrisk ledning, som dragits fram inom område för all­

män eller till farväg nyttjad enskild väg, järnväg, spårväg, kanal eller annan

vattentrafikled (trafikled), är skyldig att vid ändring av trafikleden vidtaga

de åtgärder beträffande ledningen som behövs för att ändringen av trafik­

leden skall kunna genomföras. Kostnaden för sådan åtgärd åvilar ledning­

ens innehavare, om ej annat följer av 11 eller 12 §.

11

§•

Är syftet med ledningen att överföra kraft för belysning av allmän väg,

skall väghållaren ersätta ledningens innehavare hans kostnad för åtgärd, som

avses i 10 §. Tjänar ledningen även annat ändamål, skall ersättningen be­

stämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

12

§.

Har åtgärd som avses i 10 § vidtagits beträffande elektrisk ledning, där

denna korsar trafikled, skall den under vars förvaltning trafikleden står er­

sätta ledningens innehavare kostnaden för sådan åtgärd, som ej avser flytt­

ning av stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

19 §.

Har innehavare av elektrisk anläggning utgivit ersättning för skada, som

orsakats av elektrisk ström vilken på grund av induktion, överledning eller

annat ej åsyftat sätt härrör från annan elektrisk anläggning, och var skadan

vållad genom vårdslöshet vid sistnämnda anläggnings utförande eller sköt­

sel, får den som utgivit ersättningen söka beloppet åter av den andra an­

läggningens innehavare. Har sådan vårdslöshet förekommit även vid den

förstnämnda anläggningen, fördelas ersättningsskyldigheten mellan båda

sidorna med hänsyn till beskaffenheten av felen på ömse sidor. Ligger sådan

vårdslöshet ej någondera sidan till last, äro båda anläggningarnas inneha­

vare ersättningsskyldiga som om de gemensamt vållat skadan. I sistnämnda

fall är dock innehavare av telegraf-, telefon- eller annan sådan i och för sig

ofarlig anläggning fri från ansvar.

Har skada föranletts av att åtgärd, som väsentligt ökat faran för skada,

vidtagits efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades och utan an-

läggningsinnehavarens samtycke, är den som vidtagit åtgärden ansvarig för

skadan mot innehavaren, om han insett eller bort inse faran.

20

§.

Har ägare av elektrisk anläggning upplåtit nyttjanderätt till denna, sva­

rar han i samma mån som innehavaren för skada, som därefter inträffar,

dock ej med annan egendom än den som nyttjanderätten avser. Vad ägaren

på grund härav utgivit äger han söka åter av anläggningens innehavare.

21

§.

Ersättning som utgivits enligt denna lag får sökas åter från den som vållat

skadan, om ej annat följer av 19 §.

22

§.

Utgöres elektrisk anläggning av inrättning för godsbefordran eller är den

avsedd för sådan inrättnings behov, äga bestämmelserna i denna lag om er­

sättningsskyldighet ej tillämpning på egendom som mottagits för befordran.

23 §.

Talan om ersättning enligt 15 eller 17 § skall väckas inom två år från

det skadan inträffade.

24 §.

I fråga om vissa starkströmsanläggningar finnas bestämmelser även i la­

gen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

75

Bilaga 3

Utdrag ur lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar

4 §•

För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,

som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens inneha­

vare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,

som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den

anläggning, från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.

Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare anläggningens

innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom iakttagande

av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.

Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad

eller inhägnad gård genom inverkan av ström, vilken med en spänning av

högst tvåhundrafemtio volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), tillförts

förbrukningsanläggning för starkström.

Med generator eller transformator avses i denna paragraf icke apparat,

som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller

annan dylik anläggning.

5 §•

1 mom. Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan befintlig dy­

lik anläggning vålla skada å person eller egendom eller störning i driften,

skall innehavaren av förstnämnda anläggning vidtaga erforderliga åtgärder

vid denna för att förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan upp­

komma jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, vare

ock pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tillkommen anlägg­

ning för svagström eller för starkström med en spänning av högst sexhundra

volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga erforderliga åtgärder vid

sin anläggning för att förebygga att denna genom inverkan på den andra

anläggningen medelst induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada

å person eller egendom eller annan störning än ljudstörning.

2 mom. Kan i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd med bättre ver­

kan eller till lägre kostnad vinnas genom åtgärd vid den anläggning som är

utsatt för inverkan, ankommer det på dess innehavare att efter överenskom­

melse eller rättens förordnande utföra åtgärden.

Innehavaren äger, i den mån åtgärden ej är till båtnad för hans anlägg­

ning genom minskning av utgifter för dess underhåll och drift eller annan

stadigvarande förbättring av driften, att av den som enligt 1 mom. är skyldig

att vidtaga skyddsåtgärder njuta ersättning för utgifter vilka varit nödvän­

diga.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

6

§.

Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan

av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda anläggnings

innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han underlåtit vidtaga de

skyddsåtgärder som jämlikt 5 § på honom ankommit eller eljest skadan

eller störningen föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller

skötsel; uppkommer skada eller störning å den anläggning, från vilken

strömmen utgått, och föranleddes skadan eller störningen av vårdslöshet vid

den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings in­

nehavare pliktig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet hava förelupit vid båda anläggningarnas utförande eller

skötsel, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor be­

gångna fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller förlusten skall

drabba vardera sidan.

7 §•

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings

innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande

föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan

var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagan­

de eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anlägg­

ningens ägare eller innehavare.

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund

pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å

egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av

vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

8

§•

Är innehavare av elektrisk anläggning jämlikt 4 § pliktig att utgiva ska­

destånd i fall, där någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall skade­

ståndet bestämmas enligt de i [strafflagen] stadgade grunder; ersättning

som i andra fall skall utgå, bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas

skäligt.

9

§■

Har innehavare av elektrisk anläggning nödgats utgiva ersättning för

skada, som orsakats genom inverkan av en medelst induktion eller överled­

ning eller eljest på ej åsyftat sätt från annan anläggning inkommen elektrisk

ström, och var skadan vållad genom vårdslöshet vid den sistnämnda anlägg­

ningens utförande eller skötsel, äge den, som fått utgiva ersättningen, att av

den senare anläggningens innehavare söka åter vad han sålunda fått utgiva.

Finnes sådan vårdslöshet, som nyss sagts, hava förelupit jämväl vid den

förstnämnda anläggningen, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av

de å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen

skall av vardera sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej någon­

dera sidan till last, skola båda anläggningarnas innehavare sig emellan taga

del i ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt vållat skadan; dock

att i ty fall ansvarighet icke åligger innehavare av telegraf-, telefon- eller

annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada, som i denna lag avses, föranletts därav, att, efter det elektrisk

anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens samtycke vidtagits åt­

gärd, som i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande genom den

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 maj 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet R

egner

,

regeringsrådet M

artenius

,

justitierådet

B

ernhard

,

justitierådet

H

esser

.

Enligt lagrådet den 26 mars 1970 tillhandakommet utdrag av protokollet

över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

20 februari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsfor­

men lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om

ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Lars Lindmark.

Lagrådet yttrade:

I fråga om 4—18 §§ i lagen innebär det remitterade förslaget icke andra

sakliga ändringar än att bestämmelserna i 4 § tredje stycket och 14 § uteslu-

tes samt vissa föreskrifter i 5 och 15 §§ jämkas. I formellt hänseende före­

slås däremot tämligen omfattande ändringar, bestående i att bestämmelserna

upptages med ändrad paragrafindelning och med redaktionella jämkningar

i utformningen. Åtskilliga av bestämmelserna i lagen har behandlats i den

juridiska litteraturen (se bland annat Karlgrens Skadeståndsrätt och Rodhes

Obligationsrätt), i NJA II (först 1904 och senast 1958) samt i rättsfalls-

samlingar. De ändrade paragrafbeteckningarna medför att det blir svårare

att tillägna sig vad som skrivits i ämnet, och då flera av bestämmelserna är

svårtolkade (se t. ex. NJA I 1948 s. 182 samt i NJA II 1958 s. 340 f vad som

anfördes av departementschefen, lagrådet och tredje lagutskottet vid lag­

ändringarna 1958) är ändringarna till betydande olägenhet för rättstillämp­

ningen. Med hänsyn härtill och till att avsikten är att lagen inom nära fram­

tid skall undergå en mera genomgripande revision, synes det vara bäst om

— såsom skedde vid 1957 och 1958 års ändringar — paragrafindelningen

icke förändras. De språkliga jämkningar som föreslagits föranleder väl i

och för sig ingen erinran men då andra bestämmelser i lagen (särskilt 1 §)

bibehålies vid nuvarande lydelse blir lagens språk i allt fall en blandning av

gammalt och nytt, varför det synes onödigt att bara för språkets skull göra

ändringar i lagens paragrafer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

79

Av anförda skäl hemställer lagrådet, att 4, 6—13 samt 16—18 §§ nu icke

undergår annan ändring än att tredje stycket i 4 § utgår. Vidare föreslås, att i

5 § behandlas regler i samma ämnen som för närvarande samt att däri in­

föres de nya bestämmelserna

i 5, 6 och 8 §§ i förslaget (5 och 6 §§ i nya

tredje och fjärde stycken

i 5 § 1 mom. och 8 § i ett nytt tredje stycke i

5 § 2 mom.). I övrigt kan 5 § bibehållas oförändrad utom såtillvida att första

stycket i 1 mom. jämkas såsom föreslagits

i 4 § i förslaget samt att första

stycket i 2 inom., i enlighet med förslagets 7 § första stycket, ändras att

även gälla åtgärd vid en tredje anläggning; slutorden synes däremot böra

bibehållas (jfr NJA II 1958 s. 362).

De nya bestämmelserna om trafikleder i 10—14 §§ i förslaget kan lämp­

ligen upptagas i en ny 5 a § under mom. 1—4 (10 § i mom. 1, 11 och 12 §§

i mom. 2, 13 § i mom. 3 och 14 § i mom. 4). Härvid erfordras jämkningar i

några hänvisningar. För att det tydligare skall framgå att 10—13 §§ i för­

slaget avser fall då trafikleden tillkommit innan ledningen framdrogs, bör

därjämte i 10 och 13 §§ (5 a § 1 mom. och 3 mom. enligt lagrådets förslag)

ordet ”befintlig” inskjutas före ”allmän” respektive ”trafikled” samt i 12 §

(5 a § 2 mom. andra stycket) angivas att bestämmelserna gäller ”i fall som

avses i” 10 § (5 a § 1 mom.).

Om paragrafindelningen bibehålies, bör i 15 § göras de ändringar som före­

slås i förslagets 9 §.

Följes lagrådets hemställan föranleder det ändring i förslagets ingress.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

29 juni 1970.

Närvarande:

Statsministern

P

alme^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

,

L

undkvist

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

,

N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

, C

arlsson

.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande

över förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar och anför.

Lagrådet har inte funnit anledning till någon saklig erinran mot för­

slaget. Däremot anser lagrådet att den formella inordningen av de änd­

ringar i lagen som omfattas av det remitterade förslaget bör kunna ske i när­

mare anslutning till den gällande lagstiftningen. Skäl kan anföras för såväl

den ena som den andra formella lösningen. Med hänsyn till att lagstiftningen

under alla förhållanden inom några år torde komma att underkastas en

ännu mer genomgripande revision vill jag dock inte motsätta mig att de

nu aktuella ändringarna inordnas i 1902 års lag på det sätt lagrådet för­

ordat. Det remitterade förslaget har omarbetats i överensstämmelse härmed

samtidigt som vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits.

Lagförslagets utformning i enlighet med vad lagrådet förordat innebär

väsentligen att den nuvarande paragrafföljden i 1902 års lag lämnas orub­

bad. För att underlätta läsningen av specialmotiveringen till det remitte­

rade förslaget vill jag här kort ange hur denna förhåller sig till de olika

paragraferna i det nu föreliggande lagförslaget.

Specialmotiveringen till 15 § i det remitterade förslaget (s. 57) hänför

sig till 4 § i det föreliggande förslaget, medan specialmotiveringen till 4—

8 §§ (s. 51—53) hänför sig till 5 § 1 och 2 mom. Specialmotiveringen till

10—14 §§ (s. 54—56) hänför sig på samma sätt till en nyinsatt 5 a §. Spe­

cialmotiveringen till 9 § (s. 53—54) hänför sig till 15 §. I sammanhanget

bör också påpekas att de huvudsakligen redaktionella jämkningar i förhål­

lande till nuvarande lydelse, som ändringarna i 16—18 §§ och tillägget av

19—24 §§ i det remitterade förslaget innebar, inte har någon motsvarighet

i det föreliggande förslaget.