SOU 1968:39
Eldistributionens rationalisering
1. Utvecklingstendenser inom elkraftförsörjningen
1.1. Inledning
Elkraft är en nyttighet som envar numera anser sig kunna påfordra. Det är mindre än ett sekel sedan som det blev praktiskt möj— ligt att nyttja elkraft. Från början alstra- des den så gott som helt i ångdrivna an- läggningar och användes nästan uteslutande för belysning. Under 1880-talet byggdes i landet ett förhållandevis stort antal anlägg- ningar, samtliga avsedda för belysning och inom ett mycket begränsat avstånd från kraftkällan. Omkring sekelskiftet kom vat- tenkraften till allt större användning och blev snart den dominerande kraftkällan. Efter hand fick elkraften nya användnings- områden, bl.a. inom industri och för järn- vägsdrift. De största kraftproducenterna var under denna tid industriföretag som nyttjade elkraften för eget behov men där- utöver försåg den omgivande bygden med elkraft för hushållsändamål (belysning etc). Landsbygden runt vissa städer elektrifiera— des genom anslutning till dessa elnät.
I början av 1900-talet grundades ett an- tal enskilda och kommunala kraftföretag med huvudsaklig uppgift att producera och sälja elkraft. Statens vattenfallsverk bilda- des år 1908 i syfte bl.a. att förvalta och ut- bygga staten tillhöriga vattenkrafttillgångar. Under åren fram till första världskriget till- kom därjämte ett stort antal små distribu- tionsföretag, som utnyttjade mindre kraft- anläggningar. Redan i början av 1920-talet
var stora delar av vårt land uppdelat i avsättningsområden mellan olika typer av distributörer, såsom staten, enskilda, kom- munala och kooperativa företag samt indu- strier. Likväl återstod ännu åtskilligt av landsbygdens elektrifiering, bl.a. saknade skärgårdsområdena och de norrländska ödemarksbyarna elkraft.
Ett nytt skede i kraftförsörjningens his- toria inträdde i och med att de stora vatten- krafttillgångarna i nedre Norrland började utnyttjas. De nytillkommande stora kraft- verken kunde tillgodose den snabbt ökande belastningen i mellersta och södra Sverige. Denna utveckling ledde till att stora kraft- mängder måste överföras på långa sträc- kor, något som ytterligare framträdde, när vattenkrafttillgångarna i övre Norrland började exploateras för belastningsökningen söderöver. De nya kraftverken påverkade endast i ringa mån distributionsförhållan- dena inom de områden där de byggdes. I samband med det andra världskriget och ti- den närmast därefter blev landsbygdens elektrifiering mera allmän och numera är elektrifieringen praktiskt taget genomförd.
Hittills har vattenkraften utgjort den helt förhärskande kraftkällan. I framtiden kommer emellertid denna att svara för endast en mindre del av de erforderliga energitillskotten. Dessa kommer i ökande grad i stället att täckas av värmekraft, alst- rad genom kärnbränslen eller fossila bräns- len. Dessutom kännetecknas utvecklingen på
Årl. Årl. År].
1960 ökn. 1965 ökn. 1970 ökn. 1975 TWh % TWh % TWh % TWh Industri (inkl. småindustri) 18,1 6,3 24.6 6,3 33,4 4,7 42,0 Samfärdsel 1,7 1,8 1,9 1,6 2,0 1,9 2,2 Detaljförbrukning 8,4 8,8 13,2 7,8 21,2 7,5 35,5 Summa 28,2 — 39,7 —— 56,6 —- 79,7 Förluster 4,2 — 5,4 — 7,4 — 10,3 Totalt (prima belastning) 32,5 6,8 45,1 7,3 64,0 7,1 90,0
elproduktionsområdet i dag av en strävan att anlägga allt större maskinenheter. För- utsättningar härför föreligger också, efter- som överföringssystemet är väl utformat och sammanknutet av ett stamlinjenät, som byggts upp under vattenkraftepoken.
Vid produktionen är målet att uppnå en lämplig avvägning mellan de olika kraft- källorna så att kostnaderna blir så låga som möjligt. Vid driften samkör kraftföre- tagen för att kunna på bästa sätt utnyttja befintliga kraftkällor. Vidare eftersträvas att genom rationella byggmetoder minska an- läggningskostnaderna och att genom admi- nistrativa och tekniska rationaliseringar samt automatisering nedbringa drift- och underhållskostnaderna. Den samlade el- produktionen omhänderhas till 90 procent av ett 20-tal större företag — vattenfalls— verket samt enskilda och kommunala före- tag.
1.2 Konsumtions- och produktionsprognoser
Det skulle vara önskvärt att få en bild av elkonsumtionen och elproduktionen på lång sikt. Emellertid låter sig detta icke göra, då tillgängligt material medger en någor- lunda säker bedömning endast för den när- maste tioårsperioden.
l.2.1 Konsumtion
Genom centrala driftledningens (CDL) för- sorg har under åren 1964 och 1966 progno-
ser gjorts som visar, att kraftbehovet (inkl. förluster) väntas bli:
År 1960 32,5 TWh År 1965 45,1 TWh Ån 1970 64,0 TWh År 1975 90,0 TWh
Dessa värden innebär följande årliga ök- ningar till år 1975: Åren 1960—1965 , 6 8 Åren 1965—1970 7,3 Åren 1970—1975 7 1
333
:
Fördelningen på konsumentgrupper kom- mer att förändras. Detta framgår av tabell 1, där belastningen uppdelats på grupperna industri, samfärdsel och detaljförbrukning.
CDL har ej gjort egna konsumtionsprog- noser för tiden efter år 1975. I energikom- mitténs rapport rörande Sveriges energiför- sörjning åren 1955—1985 (Finansdep. 1967: 8), lämnas dock dylika prognoser till år 1985. CDL har i sin studie »Elförsörjningen under 1970-talet», (dec. 1967) anslutit sig till energikommitténs maximialternativ, som för år 1980 innebär 127 TWh och för år 1985 180 TWh.
1.2.2. Produktion
I Sverige är elkraftproduktionen hög per in- vånare, vilket framgår av fig. 1.
De förhållandevis låga utbyggnadskostna- derna för värmekraft (konventionell värme- kraft med låga bränslepriser och kärn- kraft i stora enheter) kommer att öka ut- byggnaden av värmekraft. Härigenom mins- kas vattenkraftens andel av den totala el-
kWh/cup 15000
10000
3000
1500
1000
Figur ]. Produktion per capita i olika länder.
produktionen under den kommande lO-års— perioden.
För tiden fram till år 1970 är produk- tionstillskottets fördelning på vattenkraft och värmekraft i stort sett fastlagd. Utbygg— nadsplanerna omnämns i det följande kraft- slagsvis, varvid produktionssystemets ut— veckling efter år 1970 behandlas summa- riskt. Värdena har hämtats ur 1967 års CDL-studie. Diagrammet fig. 2, visar den årliga utbyggnaden (effekttillskott) under 1970-talet.
äaåsssässåå
Årssssmeaesmnnnnn
" Vdrmekrun Tlllslrnnel ett" 1973 grovt uppsknuqt
. Vattenkraft
Figur 2. Årlig utbyggnad 1965—1975. Effekt- tillskott.
Vattenkraft. Produktionsförmågan i vatten- kraftverk i medeltal per år bedömes att öka i nedan angiven grad (inkl. import från Norge):
Produktions- förmåga
År MW
1960 7 200 33,9 1965 9 400 45,4 1970 10 700 53,0 1975 11 500 57,0 1980 12 400 60.0
Värmekraft. Till denna grupp hör kärn- kraft, konventionell kondenskraft, mot- tryckskraft och gasturbinkraft. Under 1970- talet väntas värmekraften svara för huvud- delen av det ökande kraftbehovet.
Allt tyder på att kärnkraften kommer att spela en dominerande roll i samman- hanget. Kraftstationerna Marviken och Ringhals samt Oskarshamnsverket i statlig resp. enskild regi kommer att uppföras före år 1975. Konkurrenskraftig kärnkraftspro- duktion kräver mycket stora aggregat (minst ca 400 MW), ett förhållande som i hög grad präglar dagens utveckling.
Den konventionella kondenskraftens ut- veckling karaktäriseras likaså av allt större aggregatstorlekar såväl inom som utom landet. Fortsatt utbyggnad av Stenungsunds kraftstation (vattenfall) och uppförandet av Karlshamnsverket i enskild regi är de do- minerande projekten under den kommande fem-årsperioden.
Genom att de stora icke statliga kraft— företagen går samman vid utbyggnaden av kärnkraften och den konventionella kon- denskraften blir det lättare att skapa stora produktionsenheter och därmed också att genom utnyttjande av den moderna tekni— ken minska den specifika produktionskost— naden.
Förutsättningar för mottryckskraftpro- duktion föreligger i samband med fjärrvär- meproduktion, som de större städerna på senare tid börjat bedriva i växande omfatt- ning. En årlig ökning med 250—300 MW i dessa s.k. kraftvärmeverk förutses under 1970-talet. Mottryckskraft förekommer även vid industrier, där ett stort ångbehov före-
ligger, främst massaindustrin. Här beror den framtida expansionen ytterst på indu- striernas råvarutillgång samt förädlingsgra— den men påverkas givetvis även av kon- junkturutvecklingen. Denna utbyggnad be— döms bli ca 40 MW/ år under 1970-talet.
Gasturbinkraft väntas bli utbyggd som komplement till förutnämnda kraftslag för att täcka belastningstoppar och för att ut- göra reserv. Detsamma gäller den ytterli- gare elkraft som kan tillkomma i be- fintliga vattenkraftverk, i nya pumpkraft- verk och gasturbiner samt måhända i nya kondenskraftverk i förenklat utförande. Tek- niskt och ekonomiskt är aggregatstorle- ken i dessa fall begränsad i förhållande till kärnkraft och konventionell kondens- kraft.
Utvecklingen på värmekraftsidan enligt nu kända utbyggnadsplaner framgår av ne- danstående tabell 2.
Tabell 2. Planerade värmekraftutbyggnader.
1960 1965 1970 1980
Kraftslag MW MW MW MW Kondenskraft
(inkl. kärnkraft) 1 050 1 400 2 950 8 800 Gasturbinkraft el-
ler andra topp- kraftverk 100 150 250 3 000 Mottryckskraft
industriell 400 500 600 1 000 kraftvärme 200 400 750 3 500 Summa 1 750 2 450 4 550 16 300
Den totala elkonsumtionen väntas, liksom under 1960-talets första hälft, öka med ca 7 % under perioden 1965—1975. Den pro- centuella årliga ökningen under perioden 1960—1975 av industriförbrukningen liksom av samfärdselns förbrukning är lägre än av detaljförbrukningen. Detta innebär, att fördelningen mellan konsumtionsgrupperna industri, samfärdsel och detaljförbrukning väntas avsevärt förskjutas under angivna pe— riod, vilket åskådliggörs i tabell 3.
Tabell 3. Konsumtionsgruppernas andel.
1960 1965 1970 1975 Konsumtionsgrupp % % % % Industri 64 62 59 53 Samfärdsel 6 5 4 3 Detaljförbrukning 30 33 37 44 Summa 100 100 100 100
Härav framgår, att detaljförbrukningens procentuella andel av belastningen väntas stiga under perioden 1960—1975 från ca 30 % till 44 %.
Under 1.2.2 redovisade utbyggnader av elkraftkällor, vatten- och värmekraft, har sammanställts i tabell 4.
Relationerna mellan vattenkraft och vår- mekraft åskådliggörs på diagrammet fig. 3. Även om vattenkraften under lång tid blir den dominerande kraftkällan, kommer be-
Tabell 4. Elproduktion åren 1965 , 1970 och 1980 enligt CDL:s senaste bedömning.
1 965 1 970 1 980 MW TWh MW TWh MW TWh Effekt Energi Effekt Energi Effekt Energi Installerad effekt resp. produktion Vattenkraft (inkl. im- port) 9 400 45,4 10 700 53,0 12 400 60,0 Vär-mekraft 2 450 3,3 4 550 13,0 16 300 67,0 11 850 48,7 15 250 66,0 28 700 127,0 Överskottskraft och kraftbalansspill — 3,6 — 2,0 — 45,1 64,0 127,0 SOU l968:39
lastningsökningen i framtiden i allt högre grad att täckas av värmekraftutbyggnader. Under 1970-talet beräknas över tre fjärde- delar av effekttillskottet komma att utgöras av värmekraft.
TWI 125
m ,. 75 . "' (215 '”
54% 50 0 sesonszensassaswse mo 1975 1950 nwmto'zwta
Figur 3. Fördelning av elproduktionen i Sve- rige.
2. Översiktlig redogörelse för utvecklingen och ut- formningen av stam-, regional-, orts- och lågspän—
ningsledningar
2.1 Inledning
I början av 1900-talet fanns i landet endast lokala distributionsledningar. De hade till- kommit i samband med tillgodogörandet av mindre kraftkällor från vilka elkraften överfördes korta sträckor för elektrifie- ring av relativt begränsade områden. För överföring av dessa måttliga effektbelopp användes ledningar med spänning ej över- stigande 30 kilovolt (kV). Efter hand bör- jade större kraftkällor att utnyttjas, samti- digt som det blev tekniskt möjligt att över- föra kraft längre sträckor, varvid också högre spänningar användes för regional distribution, t.ex. 50 kV och 70 kV. Föl- jande exempel belyser den geografiska ut- vecklingen av de regionala ledningsnäten i landet. Den första utbyggnaden år 1910 av Trollhättefallen i Göta älv möjliggjorde anläggandet av ett distributionsnät, varige- nom kraft överfördes till Göteborg och Alingsås och därefter också till bl.a. Skara och Skövde, det s.k. Trollhättesystemet. Detta utbyggdes för en spänning av 50 kV. Ungefär samtidigt uppbyggdes ett lednings- system för samma spänning, baserat på kraftverk i Lagan, för överföring av kraft till städerna i västra Skåne och södra Halland. Älvkarleby kraftstation i Dalälven togs i drift år 1915 med ledningar till bl.a. Uppsala, Enköping, Västerås, Strängnäs och Eskilstuna, det s.k. Älvkarlebysystemet, som utbyggdes för en spänning av 70 kV.
Samma år färdigställdes en 100 kV-ledning från Untra kraftverk i Dalälven till Stock- holm. Porjus kraftstation i Lule älv, som togs i drift år 1915, anlades för malmfälten och malmbanan, och det erforderliga led- ningsnätet utbyggdes för en spänning av 70 kV, det s.k. norrländska systemet. Seder- mera anknöts andra delar av övre Norr- land, bl.a. Luleå, Boden, Piteå och Haparan- da till detta system. I detta kom efter hand också delar av mellersta och nedre Norr- land att ingå.
Trollhätte- och Älvkarlebysystemen sam- manbands år 1921 genom den s.k. västra stamlinjen, som var byggd för 130 kV spänning och därmed var distributionen i Mellansverige sammanförd till ett central- block. På liknande sätt och vid samma tid sammankopplades skilda regionala system i Sydsverige, baserade på kraftverk i Lagan, Emån, Mörrumsån m.fl. År 1936 samman- bands jämväl det norrländska systemet med centralblocket i Mellansverige.
2.2 Stamlinier
Vid mitten av 1930-talet hade de största krafttillgångarna i mellersta och södra Sve- rige blivit utnyttjade. Den fortsatta utbygg- nadsverksamheten inriktades därför allt me- ra på vattenfall i Norrland, varifrån kraf- ten på s.k. stamlinjer överfördes söderut.
Den första egentliga stamlinjen från Norr- land byggdes för 220 kV av Krångede Ak- tiebolag och drogs från Krångede kraftverk i Indalsälven till Horndal i södra Dalarna och vidare till Stockholm, vilka ledningar togs i drift år 1936. Samtidigt hade vatten- fall beslutat bygga en 220 kV-ledning mellan Stadsforsen och Västerås. År 1936 avtala- de Krångede och Sydsvenska kraftaktiebola- get om kraftöverföring från Krångede kraft- verk till södra Sverige, varvid transporten avsågs skola ske dels genom Krångedes ledning till Horndal dels genom en plane- rad 220 kV-ledning Horndal—Nässjö, vilken ledning skulle ägas gemensamt av Sydkraft och Krångede.
Med anledning av detta avtal hemställde vattenfall hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande lämp- liga åtgärder för att landets stamlinjenät skulle utformas efter rationella riktlinjer. Vattenfall ansåg det vara osäkert, om den av bolagen planerade kraftledningen ut- gjorde ett riktigt led i en rationell elektrifie- ring, samt menade att ledningen vore av så ingripande betydelse att frågan om kon- cession icke borde prövas enbart ur säker- hetssynpunkt. Vattenfalls hemställan föran- ledde en särskild utredning, vilken anför- troddes generaldirektören Axel Granholm, som år 1937 framlade ett betänkande i sa- ken. Enligt hans mening borde den vidare utvecklingen av stamlinjerna från Norrland till Mellansverige ske genom att vattenfall och de enskilda-kommunala kraftföretagen gemensamt utbyggde nya ledningar. Denna princip följdes också vid den utbyggnad av stamlinjerna som skedde under början av 1940-talet. Samarbetsviljan kraftproducen- terna mellan kom slutgiltigt till uttryck ge- nom ett förslag om ett gemensamt bolag för drift av redan färdiga eller påbörjade stamlinjer samt för byggande och drift av nya stamlinjer från kraftverk inom Ånger- manälvens och söder därom belägna vatten- områden. Vattenfall träffade preliminärt avtal med Stockholms elverk, Krångede och Sydkraft om bildandet av ett särskilt bolag, varefter vattenfall i skrivelse hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1945 års
riksdag att bl.a. bemyndiga Kungl. Maj:t godkänna det ingångna avtalet.
Sedan Kungl. Maj:t förklarat att vatten- falls hemställan icke skulle föranleda nå- gon Kungl. Maj:ts åtgärd, hemställdes i 1946 års statsverksproposition att riksdagen måtte till distributionsanläggningar m.m. vid statens kraftverk anvisa ett investerings- anslag som möjliggjorde för vattenfall att ensam svara för påbörjandet av den fort- satta erforderliga utbyggnaden av stam- linjenätet. Departementschefen uttalade här- vid att det enligt hans mening vore lämp— ligt, att samtliga nya stamlinjer för 220 kV och högre spänning skulle ägas av staten. Efter ingående debatt varvid olika meningar framträdde biföll riksdagen propositionen.
Statsmakternas beslut har medfört att nära nog alla ledningar med en spänning av 220 kV och däröver, vilkas anläggande påbörjats efter beslutet, äges av staten. Dessa ledningar jämte vissa före beslutet anlagda eller påbörjade, enskilda och kom- munala ledningar för 220 kV bildar det s.k. stamlinjenätet — ofta benämnt storkraft- systemet. Detta består dels av ett hop- maskat nät, kännetecknat av att varje däri ingående ledning i båda ändpunkterna är ansluten till andra i det hopmaskade nätet ingående ledningar och dels av radialled- ningar vilka endast i en ändpunkt är an- slutna till det hopmaskade nätet. I syste- met ingår också linjeställverk, i ledningarna inkopplade seriekondensatorer, erforderli- ga reaktorer och synkronkompensatorer samt anordningar för bärfrekvenstelefoni ävensom vissa övervakningsorgan och trans-
formatorer. Stamlinjenätets utbredning framgår av bifogade översiktskarta, bi- laga 1.
År 1949 träffades mellan vattenfall, å ena, samt Krångede, Sydkraft och Stockholms el— verk, å andra sidan, det s.k. stamlinjeav- talet, avseende i stort sett det då befintli- ga stamlinjenätet. Till avtalet finns fogat »allmänna bestämmelser för transitering av elektrisk kraft på det samkörande stamlinje- nätet för 220 kV», vilka bestämmelser år 1952 kompletterades i samband med 400 kV-systemets tillkomst. Avtalet har emeller-
tid uppsagts av vattenfall och upphör att gälla den 1 januari 1969. Sedan hösten 1965 pågår förhandlingar angående nya regler för stamlinjetransitering m.m. och i juni 1967 har vattenfall med enskilda och kom- munala kraftföretag ingått en principöver- enskommelse beträffande kostnadsfördelnin- gen m.m. vid det fortsatta utnyttjandet av stamlinjenätet, vilken överenskommelse av- ses läggas till grund för ett nytt stamlinje- avtal. Detta beräknas komma att träffas under år 1968.
Gällande stamlinjeavtals huvudpunkter är följande.
Avtalskontrahenterna förbinder sig att hålla de med avtalet avsedda stamlinjerna med tillhörande linjeställverk sammankopp— lade till det samkörande stamlinjenätet. Res- pektive ägare ombesörjer och bekostar drift, underhåll och reparation av sina ledningar. Vattenfall planerar och genomför erforder- liga utbyggnader av nätet samt ombesörjer driftledningen i samråd med övriga kontra- henter. Rätten till transitering på nätet reg- leras genom särskilda kontrakt med vatten- fall, vars egen kraftöverföring är under- kastad motsvarande regler. I den mån stamlinjenätets kapacitet så medgiver, kan utomstående företag få rätt att för närma- re angivet ändamål mot skälig betalning utnyttja nätet för transitering av egen eller inköpt kraft. För transitering erlägges år- liga avgifter grundade på beräknade själv- kostnader och med vissa avräkningar. Ett permanent rådgivande organ, den s.k. stam- linjenämnden, vari ingår representanter för de stamlinjeägande företagen, verkar för samordning m.m. av de frågor som rör starnlinjenätets utbyggande och utnyttjande.
Vattenfall svarar för stamlinjenätets ut- byggnad. Bedömningen av erforderliga nät- utbyggnader grundas på prognoser beträf- fande det framtida överföringsbehovet. De olika nätdelar, som är ständigt samman- kopplade till ett samkörande system, måste ha tillräcklig överföringsförmåga, tillfreds- ställande driftsäkerhet och bästa möjliga ekonomi. Storkraftsystemets egenskaper be- stämmes av ett flertal faktorer, såsom led- ningsnätets utformning, produktionens loka-
lisering, belastningens geografiska fördel- ning, egenskaper hos anslutna nät för lägre spänning osv.
Såvitt avser den starkt koncentrerade de- len av stamlinjenätet inom mellersta Sve- rige, visar prognoserna idag att överförings- behovet därstädes i slutet av 1960-talet kom- mer att överstiga 5 000 MW. År 1969 fär- digställes ytterligare en 400 kV-ledning (nr 6 i ordningen) mellan Midskog vid Indalsäl- ven och Stenkullen vid Göteborg och här- med uppnås en kapacitet om inemot 6000 MW. Det är ej uteslutet att överföringsbe- hovet på längre sikt ökar så kraftigt att en sjunde 400 kV-ledning blir aktuell. Detta stegrade behov kan dock bli så kortvarigt att denna ledning skulle bli alltför ringa ut- nyttjad. Sannolikt torde därför behovet till- godoses genom ökad användning av s.k. seriekompensering. Härtill kommer att den tekniska utvecklingen kan leda till än effek- tivare överföring.
Vidare bör uppmärksammas att stamlinje- nätets utformning i mellersta och södra Sve— rige kan förutses bli i hög grad påverkad genom tillkomsten av stora värmekraftsta- tioner därstädes, vilka beräknas tagas i drift under 1970-talets lopp. Dessa stationer kom- mer sannolikt av ekonomiska skäl att byggas i allt större enheter. Lokaliseringen blir be- roende av olika omständigheter såsom vik- ten av att få bekväm tillgång till olja och kylvatten samt angelägenheten av att kunna bemästra föroreningsproblemen. På grund härav kan icke alla stationer förläggas i direkt anslutning till de stora konsumtions- orterna utan också värmekraften kommer att kräva mer eller mindre långa överfö- ringsledningar. På grund av tekniska och ekonomiska skäl kommer sannolikt sådana överföringar ofta att ske vid s.k. stamlinje- spänning, företrädesvis 400 kV, vilket inne- bär att dessa överföringsanordningar skall ägas av staten samt ingå i stamlinjenätet. Vidare bör framhållas att värmekraftstatio- nernas anslutning till 400 kV-nätet kommer att medföra, att ledningsnätet i södra och mellersta Sverige med sina anknytningar till de nord-sydgående systemet måste dimensioneras kraftigt. Detta sammanhän-
ger bl.a. med att de av driftekonomiska skäl förekommande omfördelningarna av kraftuttag från de olika produktionskällor- na kommer att öka. Möjligheten att tidvis koncentrera produktionen till anläggningar med hög verkningsgrad och minska produk- tionen i andra blir större. Denna omständig- het skapar — vid sidan av sådana växlingar i den nord—sydgående energitransporten, som betingas av vattentillgången i Norr- land — överföringsbehov med i huvudsak öst—västlig riktning. Behovet av kraftiga tvärförbindelser blir därför stort. Sådana förbindelser krävs också för motverkande av driftstörning inom kraftsystemet. Om t.ex. inmatningen av kraft från ett stort värmekraftverk helt eller delvis upphör, måste produktionen i andra anläggningar tillfälligt höjas och kraft snabbt överföras därifrån till det område där produktions- minskning inträffat.
I södra och mellersta Sverige kan sålunda 400 kV-systemet komma att utvecklas till ett relativt finmaskigt nät med tätt liggande inmatnings- och uttagningspunkter.
Beträffande den norra delen av storkraft- systemet kan förutses, att en 400 kV-ledning (nr 3 i ordningen) från Ligga vid Luleälven till Kilforsen vid Ångermanälven blir be- hövlig ett par år in på 1970-talet. Överfö- ringsbehovet blir störst någon gång under senare delen av 1970-talet eller början av 1980-talet, varefter konsumtionsökningen i Norrland blir så stor, att i nordliga Sverige producerad kraft ej i samma utsträckning som tidigare kan sändas söderut, vilket mins- kar kraven på ökad överföringskapacitet.
2.3 Regionalledningar
Regionalledning är den sammanfattande be- teckningen för ledning med nominell spän- ning av 130—20 kV, avsedd för uppsamling eller överföring av kraft inom ett mera be- gränsat område. Det bör anmärkas, att and- ra benämningar förekommer för dessa led- ningar, nämligen landslinje (130, 70 och 50 kV) samt bygdelinje (40, 30 och 20 kV).
De regionala ledningssystemen har — så- som inledningsvis beskrivits — sitt ursprung i de lokala, från varandra skilda system som i början av 1900-talet byggdes upp för överföring av elkraft från lokala produk- tionskällor till kringliggande avsättnings- områden. Dessa lokala distributionssystem sammanknöts sedan till allt större distribu- tionsenheter. Sålunda tillkom bl.a. Troll- hätte-, Älvkarleby- och Motala-systemen samt de norrländska och de sydsvenska regionala systemen, vilka sedermera sam- mankopplades inbördes och med andra lik- nande.
Av ekonomiska och tekniska skäl gäller i princip att ju större mängd elkraft som skall överföras på en ledning, desto högre spän- ning bör väljas. Vid de första utbyggnader- na av de regionala ledningarna var spän- ningen förhållandevis låg, beroende på att tekniken ej medgav högre spänningar. Den tekniska utvecklingen har efter hand möj- liggjort tillverkning av transformatorer, strömbrytare, frånskiljare och andra för distributionen nödvändiga apparater för allt högre spänningar. Numera kan sålunda de regionala näten byggas under bättre ekonomiska betingelser.
Den historiska utvecklingen har lett till att skilda spänningssystem kommit att nytt- jas inom de regionala ledningsnäten i olika delar av landet. Såsom exempel på använda regionala spänningssystem kan nämnas 130, 40 och 20 kV (övre Norrland), 70 och 20 kV (östra Svealand), 130 och 50 eller 40 kV (Västsverige) samt 130, 50 eller 40 och 20 kV (Sydsverige). För större industrier och städer sker ofta direkttransformering från 130 till 20 och från 50 till 10 eller 6 kV. Spänningssystemen är dock ej låsta. För ökad belastning krävs högre spänningar. Sålunda visar erfarenheten att anläggningar för 30 kV byggts om till 40 kV och anlägg- ningar för 70 kV till 130 kV.
System för viss spänning utnyttjas ofta som reservförbindelse för system med högre spänning och de båda systemen måste där- för utan större omgång kunna hopkopplas även om de i normal drift utnyttjas var för sig. En viss anpassning vid gränsen
mellan olika regioner eftersträvas därför. Även om de skilda Spänningssystemen här- igenom på längre sikt närmas till varandra är det emellertid osannolikt att ett enhet- ligt spänningssystem för hela landet erhål- les inom överskådlig tid. Förutsättningarna i fråga om belastning, distributionsavstånd m.m. kommer även framgent att vara så olika, att den bästa och billigaste distribu- tionen förverkligas med ett från fall till fall valt och anpassat spänningssystem.
I organisatoriskt hänseende kan den re- gionala kraftöverföringen i vårt land över- siktligt beskrivas sålunda. Kraftproducenter- na ombesörjer i regel uttaget av kraft från större kraftstationer och stamlinjestationer. De säljer därefter kraften till stora indu- strier eller till stora återdistributörer för vidare försäljning till mindre industrier och detaljdistributörer eller svarar producenter- na själva för nedtransformering och den vi- dare försäljningen. Detaljdistribution kan sålunda handhas av producent, större åter- distributör eller ock företagare, som ägnar sig uteslutande åt sådan distribution.
När det gäller elleveranser över regional- ledningar är det angeläget att elförsörj- ningen icke avbrytes, även om fel skulle uppstå på anläggningen. Därför eftersträ- var distributörerna att för dessa leveranser bygga upp ett maskat nät, så att en konsum- tionsort kan matas av två eller flera, helst av varandra oberoende ledningar. Elkraf- tens alltmer ökade betydelse skärper kra- ven på en ständigt fungerande elmatning och reservförbindelser blir därför alltmer påkallade. Härjämte kan ett stort antal nya nertransformeringar från stamlinjenätet för anknytning till regionala system komma att behövas i framtiden.
Det bör nämnas att de större kraftföre- tagen år 1965 träffat ett preliminärt avtal om ett fastare samarbete vid utnyttjandet av sina kraftproduktionstillgångar. De sam- arbetande företagen är statens vattenfalls- verk, Bålforsens kraft AB, Stora koppar- bergs bergslags AB, Graningeverkens AB, Voxnans kraft AB, Skellefteå stads kraft- verk, Krångedegruppens samkörnings AB och Värmlands lednings AB. I Krångede-
gruppens samkörnings AB ingår följande företag, nämligen Krångede AB, Sydsvenska kraft AB, Stockholms elverk, Bergslagens gemensamma kraftförvaltning och Örebro kraftförmedling. Sistnämnda företag består i sin tur av Billeruds AB, Bofors AB och Gullspångs kraft AB. I Värmlands lednings AB slutligen ingår Uddeholms AB, Bille- ruds AB, Karlstads stad, Rottneros AB och Sundshagsfors kraft AB. Syftet är att — med bibehållande såvitt möjligt av företa— gens individuella handlingsfrihet — skapa förutsättningar för deltagarna att gemen- samt åstadkomma det bästa resultatet på el- området såväl tekniskt som ekonomiskt. Kretsen av intressenter är icke slutligt be- stämd genom det preliminära avtalet, utan avsikten är att undersöka, vilka kraftföre- tag som med hänsyn till produktion, leve- ranssäkerhet och kraftutbyten m.m. bör in- gå i kretsen. Avtalet är utformat såsom ett femårigt huvudavtal jämte tillämpningsbe- stämmelser beträffande leveranssäkerhet, produktionsreserv och kraftutbyten. Sam- arbetet som leds av en särskild nämnd, har tills vidare karaktär av provdrift för att ut- reda och utveckla formerna för samkör- ningen.
2.4 Ortsledningar och lågspänningsled- ningar
Ortsledning är beteckningen för högspän- ningsledning som ingår i ett detaljdistribu- tionsnät och lågspänningsledning är beteck- ningen för annan i sådant nät ingående led- ning.
Förutsättningarna för elförsörjningen på landsbygden är annorlunda än i tätorterna bl.a. på grund av skillnaderna i abon- nenttäthet. Elektrifieringen av landsbygden har skett senare och i långsammare takt än i tätorterna. Under åren före det första världskriget elektrifierades endast de från distributionsekonomisk synpunkt mer lön- samma områdena. Under krigsåren 1914— 1918 kom dock bristen på lys- och bränn- oljor att medföra att elektrifieringen på-
skyndades. Utbyggnaden fortsatte under 1920 och 1930-talen, i viss mån under stat- lig medverkan. Sålunda inrättades år 1918 den s.k. kraftledningslånefonden för att be- främja anläggandet av elektriska distribu- tionsnät på landsbygden och från fonden har totalt omkring 34 miljoner kronor ut- lånats. Sedan år 1959 beviljas ej lån ur fonden och denna har icke utnyttjats i den omfattning som varit möjlig. Orsaken här- till torde vara bl.a. att fondlåneräntan un- der tidigare skeden var högre än normal bankränta samt fordringarna på säkerhet större än vid banklån.
Bl.a. genom den under andra världskri- get på nytt minskade tillförseln av petro- leumprodukter uppkom frågan om en mera aktiv statlig insats för landsbygdens fort- satta elektrifiering. Sålunda beviljade 1940 års riksdag visst anslag för detta ändamål och under årens lopp har anslag utgått med sammanlagt 100 miljoner kronor. Härige- nom har omkring 100000 fastigheter på landsbygden fått bidrag till kostnaderna för nyelektrifiering. Denna verksamhet har under de senaste åren inriktats främst på kostnadskrävande restelektrifieringar. Lan- dets elektrifiering är numera praktiskt taget genomförd och det torde återstå att elek- trifiera endast mellan 1000—2 000 helårs- bostäder.
Riktlinjerna för den statliga stödverk- samheten har sedermera närmare angivits i proposition nr 116/1958. På grundval av denna har statligt stöd till nyanläggning och upprustning utgått med ett sammanlagt be- lopp av omkring 75 miljoner kronor, här- av omkring 18 miljoner kronor till nyan- läggningar och 57 miljoner kronor till upp- rustning. Formerna för verksamheten regle- ras i särskilda kungörelser (SFS 369/1959 och 147/ 1962). Enligt dessa författningar må kommerskollegium under de förutsätt- ningar och på de villkor, som där närmare sägs eller eljest fastställes av Kungl. Maj:t, bevilja statligt stöd i form av bidrag eller ellånegaranti.
Upprustningsbidragen har tillkommit för att göra stödmottagande företag bärkraftiga för framtiden och för att stimulera redan
bärkraftiga företag att övertaga oräntabla distributionsföretag vilkas nåt år i behov av genomgripande och kostsamma istånd- sättningsåtgärder. Bidragen har till övervä- gande del anvisats för sistnämnda ändamål. Sålunda har omkring 250 olönsamma före- tag upphört att vara självständiga enheter.
Ellånegarantin infördes för att underlätta kreditanskaffningen för upprustningsända- mål i fall där upprustningsbidrag icke borde ifrågakomma, dvs. för den räntabla delen av kostnaderna. Denna stödform har ut- nyttjats i tämligen ringa omfattning och det belopp för vilket ellånegaranti hittills be- viljats uppgår till ca 6 miljoner kronor för- delade på 11 företag.
Vidare bör i detta sammanhang nämnas, att riksdagen åren 1954 och 1960 beviljade vattenfallsverket särskilda anslag om sam- manlagt 30 miljoner kronor att användas för förvärv och upprustning av icke bär- kraftiga distributionsföretag inom övre Norrlands skogs— och fjällbygder.
Av den lämnade redovisningen framgår att de statliga bidragen sedan år 1940 ut- gått med närmare 190 miljoner kronor.
Orts- och lågspänningsledningar i städer och andra tätorter förläggs huvudsakligen under markytan i form av kablar, medan de på landsbygden oftast byggs som luft- ledningar. Även transformatorstationer byggs i tätorter ofta underjordiskt, t.ex. i ga- tan eller i källarutrymmen. Detta är sär- skilt fallet i de medelstora och större stä- dernas centrala delar och eljest där lämp- liga tomtutrymmen saknas. I annat fall byggs transformatorstationerna vanligen in i särskilda byggnader eller inhägnas de. På landsbygden anordnas stationerna numera i regel antingen i ledningsstolpar eller för- läggs de helt inkapslade på marken.
Ortsledningar har vanligen en spänning av högst 20 kV och därunder (20, 10, 6, 3 kV). I större städer kan dock jordkablar med en spänning upp till 100 kV förekomma. Spän- ningsvalet är liksom när det gäller regional- ledningar beroende i första hand av över- förd effekt och överföringsavstånd. För ortsledningar i södra och mellersta delarna av landet är 3, 6 eller 10 kV den vanligaste
spänningen på landsbygden, medan motsva- rande ledningaride glesare bebyggda delar- na av Norrland ofta har en spänning av 20 kV. Allmänt gäller också här att ut- vecklingen kännetecknas av en fortlöpande övergång till högre spänningar.
Lågspänningsledning har oftast en spän- ning av 380/220 V men också 220/127 V och 3 )(220 V förekommer.
2.5 Markintrång
År 1963 fanns sammanlagt sex tusen mil ledningar för 20 kV och högre spänning. Härav belöper ca 500 mil ledningar på 400 kV och ungefär lika mycket på 220 kV, ca 1000 mil på 130 kV, ca 500 mil på 70— 50 kV samt ca 3000 mil på 40—20 kV. Ledningarna för en spänning av 10 kV—1,S kV har en sammanlagd längd överstigande 10000 mil. Härav belöper ca 5 500 mil på 10 kV, ca 3600 mil på 6 kV och ca 700 mil på 3 kV samt återstoden på numera mindre vanliga spänningar såsom 5 och 1,5 kV. De i ortsnäten ingående transfor- matorstationernas antal var omkring 85 000 stycken. Lågspänningsledningamas längd var omkring 18000 mil, varav 17000 mil hade den numera eftersträvande standard- spänningen av 380/220 V.
Övervägande delen av dessa omkring 34000 mil långa ledningar utgöres av luft- ledningar, vilka föranleder betydande in- trång på mark. Särskilt gäller detta luftled- ningar med en spänning av mellan 400—20 kV. som framdras i skogsmark. Intrånget härvidlag kan mycket grovt uppskattas till i tabell 5 angivna arealer.
Den kalyta som krävas för kraftledning- ar med 40 kV och lägre spänning har ofta så ringa bredd, att den icke vållar nämnvärt avbräck i virkesproduktionen. Här är det huvudsakligen fråga om en mindre indi- rekt påverkan.
Omfattningen av intrånget på skogsmark är beroende av ett flertal faktorer, såsom de strömförande delarnas höjd över mar- ken, den omgivande skogens aktuella och
förväntade höjd samt terrängens lutninga- förhållanden. Med hänsyn härtill är upp- skattningen av den sammanlagda påver- kade arealen svår att göra. De redovisade uppgifterna om kalyta och påverkad areal belyser endast förhållandena i stort. Vidare bör beaktas att den skogsmark som direkt eller indirekt beröres till ca 20 % ut- göres av impediment. Den del av landets produktiva skogsmark, som beröres av kraft- ledningar uppgår till ca 0,8 % av den totala arealen av ca 25 miljoner hektar.
Omfattningen av intrånget på annan mark än skogsmark är än svårare att uppskatta. När det gäller åkermark föranleder led- ningar svårigheter vid markens brukande, t.ex. på grund av förekomsten av stolpar och stag. Inom områden med tätbebyggelse kan ledningarna medföra, att eljest för be- byggelse lämpad mark icke kan användas utan inskränkning.
Slutligen bör framhållas att en ledning — oavsett om den går över skogsmark eller annan mark — ofta innebär ett betydande ingrepp i landskapsbilden.
Intrånget genom högspänningsledningar med en spänning av 10 kV och därunder samt genom lågspänningsledningar är omöj- ligt att uppskatta. Klart är emellertid att också dessa ledningar ofta medför visst in- trång, som kan förväntas öka. Detta sam-
Tabell 5. Intrång i skogsmark på grund av ledningar.
Kalytans
bredd m
(ungefär- Spänning Kalyta ligt me- Påverkad Summa kV ha deltal) areal ha ha 400 20 000 55—40 30 000 50 000 220 13 000 40—30 20 000 33 000 130 20 000 35—25 45 000 65 000 70—50 7 000 30—20 15 000 22 000 40—20 5 000 20—0 50 000 55 000 Summa 65 000 160 000 225 000
Anm. Med kalyta avses kalhugget område och med påverkad areal de områden närmast kalytan, som indirekt påverkas där för att exempelvis skog måste avverkas för tidigt eller under försvårade förhållanden.
manhänger med den fortlöpande utbyggna- den av detaljdistributionsnäten, föranledd främst av pågående industrialisering och den snabbt växande fritidsbebyggelsen. Vi- dare påverkas utvecklingen av den allmänt ökande förbrukningen av elektrisk energi samt av tillkomsten av nya typer av elap- parater som är särskilt känsliga för spän- ningsvariationer. Dessa omständigheter med- för krav på nya ledningar och mindre av- stånd mellan transformatorstationerna. Abonnenternas stigande krav på säkra el- leveranser medför också att förbindelse- ledningar byggs mellan olika distributions- områden.
3. Kostnaderna för produktion och distribution av elkraft med uppdelning på olika led
3.1. Inledning
År 19651 var den totala produktionen av el- energi i landet 49 111 GWh enligt statistiska centralbyråns (SCB) officiella statistik (sta- tistiska meddelanden nr I 1966z73). Importen av elenergi uppgick under samma år till 2269 GWh. Den totalt tillgängliga elener- gin var sålunda 51 380 GWh. Den egna för- brukningen inom kraft- och elverk var 590 GWh och förlusterna fram till leverans- punkterna beräknades till 5 599 GWh. Ex- porten utgjorde 3 074 GWh. Detta innebär att 42120 GWh levererades till de slutliga avnämarna inom landet. Värdet (= priset exkl. energiskatt) av dessa leveranser an- gavs till 2513 miljoner kronor (Mkr). Det genomsnittliga försäljningspriset för alla el- leveranser var således 5,95 öre/kWh.
Lågspänningsförsäljningen angavs omfat— ta 14 479 GWh och värdet härav var 1 490 Mkr. Medelpriset för försåld lågspänd kraft var sålunda 10,3 öre/kWh. Försäljningen vid högspänning till slutliga förbrukare av- såg 27 638 GWh och värdet härav var 1 023 Mkr, d.v.s. medelpriset för försåld hög- spänd kraft var 3,7 öre/kWh.
Som en jämförelse kan nämnas att för år 1963 (statistiska meddelanden nr I 1964:81) beräknades motsvarande medelpris för för- såld lågspänd kraft till 11,1 öre/kWh och för högspänd kraft till 3,9 öre/kWh.
Denna statistik visar att det genomsnitt- liga elpriset för såväl låg- som högspän-
ningsleveranser sjunkit mellan åren 1963 och 1965. Detta torde bero dels på taxe- sänkningar, dels på ökad genomsnittlig le— veranskvantitet och dels i någon män på en ökad användning av högre leveransspän- ning vad gäller högspänningsförbrukningen. En närmare analys av orsakerna till pris— sänkningen på grundval av SCB:s statistik kan emellertid ej göras, eftersom denna ej lämnar uppgift om antal abonnenter och därmed om leveransernas genomsnittliga storlek samt ej heller om fördelningen på olika leveransspänningar för högspännings- förbrukningen.
De olika distributionsleden från produk- tionskälla till abonnent har beskrivits i kap. 2. Det är av intresse att undersöka hur stor del av den totala elkostnaden (ca 2 500 Mkr) som kan hänföras till vart och ett av dessa led. Med hjälp av distributions- företagens redovisade försäljningsstatistik. svenska elverksförem'ngens statistik samt i viss mån också av SCB:s statistik —— där uppdelning sker på olika förbrukarkatego- rier — kan en schematisk fördelning gö- ras av konsumtionen på skilda leverans— spänningar. Ett s.k. flödesdiagram över ener- gitransporterna år 1965 har därför kunnat upprättas, fig. 4. Härvid bör anmärkas att försäljningen till statens järnvägar i dia- grammet redovisats såsom uttag i transfor-
1 År 1965 har valts på grund av att av ut- redningen senast insamlade statistikuppgifter avser detta år.
Im ort
270
Export %
3070 %
. £!
Förluster '”
1500
'i? IE Förluster ? 960 2 5.2 C "E
”0
.!3 "2 l &
U| 0'5 == zl ”ö Förluster ?, 800 & Prod. ...
4000 % 'E ' E ' Förluster a 1210 % Lågspännlngsleveranser (inkl. förluster)
Figur 4 Antagen energitransport, GWh, i olika distributionsled år 1965
matorstationer 130/40 kV trots att leveran- sen i verkligheten sker vid 6 kV. Anled- ningen härtill är att leveransen sker efter direkttransformering 130/6 kV och således inte belastar 40 kV-näten.
Med antagande att produktions- och dis- tributionskostnader i olika led uppgår till erfarenhetsm'a'ssigt normala belopp kan vär- det av den totala energiomsättningen grovt räknat fördelas på sätt tabell 6 visar, varvid transformeringskostnadema inräknats i kost-
naderna för nätet för den lägre spänningen (Jfr fig. 5).
Av tabellen framgår att kostnaden för transporten på det svenska elnätet av den år 1965 producerade kraften var ca 1350 Mkr, varav i det närmaste hälften — ca 650 Mkr -— belöpte på lågspänningsdistri- butionen.
Det är också angeläget att undersöka hur kostnaderna för att förse en viss detalj- konsument med elkraft fördelas på de skilda
Tabell 6. Kostnaden år 1965 för produktion och distribution av el.
Mkr % Produktion ] 150 46 Distribution Stamlinjer (400—220 kV) 160 6 Regionalledningar (130—20 kV) 280 11 Ortsledningar (20— 3 kV) 260 11 Lågspänningsledningar (380/220 V) 650 26 2 500 100
distributionsleden. För en detaljförbrukare i mellersta och södra Sverige respektive norra Sverige med en normal årsförbruk- ning av ca 3 000 kWh/år, kan den totala kostnaden beräknas vara 11,2 respektive 10,6 öre/kWh. Dessa kostnader fördelar sig på sätt tabell 7 visar (jfr fig. 6 a och 6 b).
Tabell 7. Uppdelning av kostnaden på olika led fram till detaljabonnenten.
Mellersta Norra och Södra Sverige Sverige % % Produktion 22 21 Distribution Stamlinjer — 6 Regionallednin- gar 13 l ] Ortsledningar ] 9 l 8 Lågspännings- ledningar 46 44 100 100
Norra Sverige
Produktion
Detalj- distribution
Regional— ledningar
Orts— ledningar
Detalj— distribution
Produktion
Figur 5 Uppdelning av totala produktions- och distributionskostnaderna på olika led. (100 % = 2500 Mkr)
Av tabellerna framgår att också när det gäller leverans till enskild detaljabonnent så har kostnaderna i vad de belöper på orts- och lågspänningsledningar den största betydelsen.
3.2. Utredningens statistik
Eftersom den officiella statistiken ej ger tillräckligt underlag för en detaljerad analys av eldistributionsförhållandena har utred- ningen från praktiskt taget samtliga eldistri- butionsföretag i landet inhämtat uppgifter, avseende åren 1963 och 1965, angående bl.a. detaljdistributionens omfattning och tillämpade kraftpriser. Uppgifterna har be- arbetats i datamaskin och sammanställts i bilaga 2, tabell 2:1—2z8.
Mellersta och Södra Sverige
Produktion
Detalj- distribution
ledningar
Figur 6 Uppdelning av kostnaden på olika led fram till detaljabonnenten. (100 % = 10,6 öre/ kWh i norra Sverige; 100 % = 11,2 öre/kWh imellersm och södra Sverige)
Tabell 2:1 redovisar uppgifter angående kommunala distributionsföretag, till vilken grupp hänförs såväl s.k. kommunala elverk som kommunala eldistributionsföretag i ak- tiebolagsform (K).
Tabell 2z2 avser större kraftföretag, hu- vudsakligen de enskilda råkraftleverantörer- na (tillsammans ett 20-tal företag) vilka fö- retag ofta uppdelat sin distribution på ett flertal distrikt (R).
Tabell 2:3 redovisar statlig verksamhet såsom vattenfallsverket, domänverket, sta- tens skogsindustrier och försvaret (S). Ock— så här är distributionen ofta uppdelad på flera distrikt.
Tabell 2:4 redovisar enskilda lokala dis- tributionsföretag i aktiebolagsforrn (B).
Tabell 2:5 avser privatpersoner som om- besörjer eldistribution till allmänheten (P).
Tabell 2:6 gäller industrier (I). Tabell 2:7 upptar ekonomiska distribu- tionsföreningar (F).
I tabell 2:8 har summauppgifter sam- manställts avseende de olika företagsformer- na (K, R, S, B, P, I och F).
Inom respektive grupp av företag har uppdelning skett efter det antal abonnenter företaget redovisat: under 200, 200—500, 1000—2000, 2000—5 000, 5000—10 000, 10 000——50 000 och över 50 000.
De huvudsakliga skillnaderna mellan upp- gifterna för åren 1963 och 1965 framgår av följande sammanställningar.
1. Minskning har skett av antalet detalj- distributionsföretag eller distributionsdistrikt (S och R):
antal
Företag år 1963 år 1965
K. kommunala före-
2. Ökning har skett av den genomsnittliga företagsstorleken:
antal lsp.-ab. ökning
Företag år 1963 år 1965 % K. kommunala före-
tag 9 802 10 283 5 R. större kraftföre-
tag eller distrikt inom dessa 8 600 9 615 12 S. statliga företag
eller distrikt inom dessa 4 222 5 375 27 B. lokala bolag 1 394 1 559 12 P. privatpersoner 200 286 43 I. industrier 765 836 9 F. föreningar 502 577 15
3. Det pris detaljdistributör får betala för inköpt högspänd kraft har i de flesta fallen minskat:
öre/kWh
Köpare (eller produ- år 1963 år 1965 cent)
K. kommunala fö-
retag 4.0 3.7 — 0.3 R. större kraftföre-
tag eller distrikt inom dessa 3.0 3.1 + 0.1 S. statliga företag
eller distrikt
inom dessa 4.7 4.4 — 0.3 B. lokala bolag 5.1 4.4 — 0.7 P. privatpersoner 7.4 6.5 — 0.9 I. industrier 3.3 3.1 — 0.2 F. föreningar 6.4 6.0 —- 0.4
Medeltal 4.0 3.7
4. Det pris detaljdistributör får för försåld högspänd kraft har i de flesta fallen mins- kat:
öre/kWh
Säljare (eller egen __ år 1963 år 1965
f örbrukare)
tag 212 212 K. kommunala fö- R. större kraftföre- retag 6.3 6.9 + 0.6
tag (ett 20-tal) R. större kraftföre- eller distrikt tag eller distrikt inom dessa 54 52 — 2 inom dessa 5.9 5.2 — 0.7 S. statliga företag S. statliga företag
eller distrikt eller distrikt inom dessa 36 32 —— 4 inom dessa 6.7 6.0 ——0.7 B. lokala bolag 190 179 -— 11 B. lokala bolag 6.8 5.8 — 1.0 P. privatpersoner 30 21 — 9 P. privatpersoner 8.0 7.3 — 0.7 I. industrier 136 128 — 8 I. industrier 4.1 5.9 + 1.8 F. föreningar 741 676 — 65 F. föreningar 8.1 7.3 — 0,8
1 399 1 300 — 99 Medeltal 6.0 6.5
5. Det genomsnittliga försäljningspriset på lågspänd kraft vid verklig årsförbrukning per abonnent har minskat:
öre/kWh
Säljare (eller egen år 1963 år 1965 f örbrukare)
K. kommunala fö-
retag 11.9 10.8 — 1.1 R. större kraftföre-
tag eller distrikt
inom dessa 14.5 11.6 — 2.9 S. statliga företag
eller distrikt
inom dessa 13.3 11.1 —— 2.2 B. lokala bolag 12.3 11.3 — 1.0 P. privatpersoner 13.5 12.9 —— 0.6 I. industrier 12.9 10.8 — 2.1 F. föreningar 12.0 11.0 — 1.0
Medeltal 12.4 11.0
6. Det genomsnittliga försäljningspriset på lågspänd kraft omräknat till en årsförbruk- ning av 3 000 kWh/ abonnent har minskat:
Säljare (eller egen öre/kWh förbrukare)
K. kommunala fö-
retag 11.9 11.2 ——0.7 R. större kraftföre-
tag eller distrikt
inom dessa 14.1 11.8 — 2.3 S. statliga företag
eller distrikt inom dessa 13.6 12.2 — 1.4 B. lokala bolag 12.4 11.8 —- 0.6 P. privatpersoner 13.0 12.6 — 0.4 I. industrier 12.7 11.0 — 1.7 F. föreningar 12.1 11.7 — 0.4
Medeltal 12.4 11.5
7. Detaljförbrukningen i medeltal per lsp.- abonnent har ökat avsevärt:
Medeltal kWh/ab ökning
Leverantör år 1963 år 1965 %
K. kommunala fö-
retag 3 000 3 400 13 R. större kraftföre-
tag eller distrikt inom dessa 2 700 3 300 22 S. statliga företag
eller distrikt inom dessa 3 200 3 800 19 B. lokala bolag 3 100 3 500 13 P. privatpersoner 2 600 2 800 8 I. industrier 2 800 3 200 14 F. föreningar 3 200 3 700 16
3 000 3 440 15 år 1963 år 1965
Den av utredningen insamlade statistiken överensstämmer i stort med de i SCB:s meddelanden redovisade värdena. Det bör dock anmärkas att full samstämmighet icke alltid råder. Detta beror t.ex. därpå att SCB:s statistik regelmässigt ger uppgift om leveranser till detaljdistributörens egna an- läggningar, under det att motsvarande upp- lysningar i åtskilliga fall icke lämnats till ut- redningen. Medelpriset för lågspänd kraft blir därför något högre enligt utredningens beräkningar, nämligen 11 öre/kWh, än vad SCB redovisar (10,3 öre/kWh). Detta är naturligt med hänsyn till den normalt lägre prissättningen på interna leveranser. Där- emot kan fastslås att detaljdistributörens genomsnittliga inköpspris för elkraft, vil- ket enligt utredningen beräknas till 3.7 öre/kWh, överensstämmer med det genom- snittliga försäljningspriset för högspänd kraft enligt SCB:s statistik.
Vidare bör uppmärksammas att enligt de av utredningen insamlade uppgifterna transportkostnaden på lågspänningsnäten är 4,5 öre/kWh, vilket värde i stort motsva- rar lågspänningsdistributionens andel av den totala elkostnaden.
3.3 Analys av utredningens statistik
3.3.1. Företagsstorlek
I tabellerna 8 och 9 redovisas antalet el- distributionsföretag åren 1963 och 1965 för- delade efter storlek och företagsform (K, R, S, B, P, I och F).
Det totala antalet abonnenter har mellan åren 1963 och 1965 ökat från 3 439000 till 3636 000, d.v.s. med 5,7 %. Om antalet distributionsföretag varit oförändrat under perioden, skulle ett antal av dem inom varje storleksgrupp ha ökat sin abonnent- stock på ett sådant sätt, att de år 1965 hade hänförts till högre storleksgrupp. För- utsättes därjämte att den procentuella ök- ningen mellan åren 1963 och 1965 av antalet
abonnenter är lika för alla storleksgrupper, skulle det år 1965 ha funnits 926 företag med mindre än 1000 abonnenter och 473 företag med ett abonnentantal däröver. Analysen visar emellertid att motsvarande värden i verkligheten var 834 respektive 466 företag.
Härav framgår att det är främst företag med färre abonnenter än 1000 som mins- kat i antal. Analysen visar också, att struk— turförändringen vanligen ej tillgått så, att två lika stora företag sammanslagits utan i regel har ett mindre företag uppgått i ett avsevärt större företag. Det framgår också att det till övervägande delen är distribu- tionsföreningarnas antal som minskat.
3.3.2. Detaljdistributörs inköpspris
Priset har minskat inom samtliga företags— typer utom hos vissa större kraftföretag. För dessa torde emellertid de redovisade värdena för åren 1963 och 1965 ej vara fullt jämförbara.
Tabell 8. Antal distributionsföretag år 1963.
Det genomsnittliga priset har minskat med 0,3 öre/kWh. Härav belöper ungefär 0,2 öre på en allmän taxesänkning och åter- stoden på ökad förbrukning samt på att de- taljdistributören köper elkraft vid allt högre leveransspänning.
3.3.3. Detaljdistributörs försäljningspris
Det för landet genomsnittliga försäljnings- priset på lågspänd kraft har sjunkit från 12,4 öre/kWh år 1963 till 11,0 öre/kWh år 1965. Samtidigt har emellertid den ge- nomsnittliga förbrukningen ökat från 3 000 kWh/abonnent till 3 440 kWh/abonnent. För bedömning av den allmänna prisnivån bör omräkning ske till lika förbrukning, t.ex. 3 000 kWh/ abonnent. Priset år 1965 blir då 11,5 öre/kWh. Taxesänkningen under pe- rioden är sålunda 0,9 öre/kWh. De kom- munala företagen har det lägsta priset, nå- got som kan förklaras av att de oftast har
Antal K R S B P I F (200 314 2 7 24 17 56 204 200—500 402 3 2 49 9 29 300 500—1 000 237 18 3 42 4 17 149 l OOO—2 000 178 43 4 43 — 21 66 2 000—5 000 127 55 7 23 — 12 21 5 000—10 000 70 46 10 7 — 2 1 10 000—50 000 68 42 20 2 — — — >50 000 3 3 _, _l — - _ — Totalt 1 399 212 54 36 190 30 136 741 Tabell 9. Antal distributionsföretag år 1965. Antal K R S 13 P I F
(200 255 1 6 2 20 1 1 54 161 200—500 351 4 2 10 42 5 25 263 500—] 000 228 14 3 3 36 5 14 153 1 OOO—2 000 189 43 5 — 45 — 20 76 2 OOO—5 000 132 60 6 9 25 — 12 20 5 000—10 000 69 43 9 3 8 — 3 3 10 000—50 000 72 43 21 5 3 — — —— >50 000 4 4 —1 — — — — — Totalt 1 300 212 52 32 179 21 128 676
1 Visa större företag och vattenfallsverket har vart och ett över 50000 abonnenter. Då des- sa företag är organisatoriskt eller driftmäs-
sigt uppdelade på skilda distrikt, redovisas här varje distrikt som ett särskilt företag.
de från teknisk och ekonomisk synpunkt mest gynnsamma distributionsbetingelserna. Det bör särskilt anmärkas att den största taxesänkningen genomförts av de företag som år 1963 hade den högsta prisnivån, d.v.s. vattenfallsverket och de enskilda rå- kraftleverantörerna.
Det är av särskilt intresse att undersöka hur priset på lågspänd kraft växlar inom olika delar av landet. Härvid har utred- ningen funnit lämpligt att — för vinnande av överskådlighet — sammanföra vissa län till områden, som i stort överensstämmer med centrala driftledningens (CDL) upp- delning av landet i s.k. elområden. Sålunda har till övre norra området hänförts Väster- bottens och Norrbottens län, till nedre nor- ra området Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, till Bergslagsområdet Kopparbergs, Värmlands och Örebro län, till östra området Stockholms, Uppsala, Sö- dermanlands, Östergötlands, Gotlands och Västmanlands län, till västra området Hal- lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län, till södra området Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.
För varje område har undersökts vilka priser företagen tillämpade på detaljdistri-
buerad kraft år 1965. Det bör anmärkas, att samtliga priser innefattar både fast avgift och energiavgift. Bearbetningen har skett i datamaskin. Uppgifterna avser dels pris per kWh vid verklig förbrukning samt dels ett pris per kWh vid en tänkt förbrukning av 3 000 kWh per abonnent. Uppdelning har också skett på skilda företagstyper (K, R, S, B, P, I, F). Detta statistiska material redo- visas i sin helhet i bilaga 3, tabell 3:1—3z4.
I huvudsak har undersökningen givit föl- jande resultat.
Inom övre norra området (AC och BD län, område I) fanns 58 företag varav 38 % höll ett pris understigande 10 öre/kWh, 57 % mellan 10 och 13 öre och 5 % 13 öre och däröver. Vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abonnent var motsvarande värden 26, 62 och 12 %.
Inom nedre norra området (X, Y, Z län, område 2) fanns 106 företag varav 22 % höll ett pris understigande 10 öre, 58 % mel- lan 10 och 13 öre samt 20 % 13 öre och där- över. Vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abonnent var motsvarande värden 18, 67 och 15 %.
Inom Bergslagsområdet (W, S, T län, område 3) fanns 188 företag varav 12% höll ett pris understigande 10 öre, 58 %
Tabell 10.
Antal Område företag —8,9 (10 (11 (12 (13 (14 (15 (16 16— 1 58 26 38 67 84 95 98 98 98 2 2 106 1 2 22 44 65 80 95 97 98 2 3 1 88 6 12 28 48 70 82 95 97 3 4 367 7 22 42 65 81 92 96 98 2 5 297 8 20 38 59 80 91 95 97 3 6 280 6 1 1 21 40 67 82 91 95 5 totalt 1 2961 8 18 36 56 77 89 95 97 3 Tabell 1 I . 1 58 17 26 38 69 88 95 98 98 2 2 106 1 1 18 36 64 85 95 100 —— — 3 188 6' 13 24 52 74 88 95 98 2 4 367 5 12 25 48 65 83 92 95 5 5 297 7 15 31 53 74 87 94 98 2 6 280 7 1 1 21 37 63 8 1 92 95 5 totalt 1 2961 7 14 27 50 71 86 94 97 3
1I denna bearbetning har 4 företag utgått på grund av särskilda skäl varför det totala an- talet företag — till skillnad från övrig re-
dovisning för år 1965 — angivits till 1296 i stället för 1 300.
mellan 10 och 13 öre samt 30 % 13 öre och däröver. Motsvarande värden vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abonnent var 13, 61 och 26 %.
Inom östra området (A, B, C, D, E, 1, U län, område 4) fanns 367 företag varav 22 % höll ett pris understigande 10 öre, 59 % mellan 10 och 13 öre samt 19% 13 öre och däröver. Motsvarande värden vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abon- nent var 12, 53 och 35 %.
Inom västra området (N, O, P, R län, om- råde 5) fanns 297 företag varav 20 % höll ett pris understigande 10 öre, 60 % mellan 10 och 13 öre samt 20 % 13 öre och där- över. Motsvarande värden vid en årsför- brukning av 3 000 kWh per abonnent var 15, 59 och 26 %.
äre/kWh
75 [ 74 " 73 " 72 '
11 --
500—
200 — 500 1000
(200
1000— 2000
Inom södra området (F, G, H, K, L, M län, område 6) fanns 280 företag varav 11 % höll ett pris understigande 10 öre, 56 % mellan 10 och 13 öre samt 33% 13 öre och däröver. Motsvarande värden vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abon- nent var 11, 52 och 37 %.
Av landets samtliga företag (1296 st.) höll 237 st. eller 18,3 % ett pris understi- gande 10 öre, 760 st. eller 58,6 % mellan 10 och 13 öre samt 299 st. eller 23,1 % 13 öre och däröver. Motsvarande värden vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abon- nent var 178 företag (13,7 %) 739 företag (57 %) samt 379 företag (29,3 %).
Resultatet sammanfattas i tabellerna 10 och 11. Tabell 10 visar hur stor del av dis- tributionsföretagen som tillämpar ett lägre
Anm/as 2000— 5000— 70000— :>50000 5000 70000 50000
Mcdelpris för försåld lågspänd kraft.
XK OR AS
Figur 7
EIB OF
genomsnittligt pris än 9 respektive 10—16 öre/kWh samt 16 öre/kWh eller högre vid verklig årsförbrukning. Motsvarande värden vid en tänkt årsförbrukning av 3 000 kWh redovisas i tabell ll. Samtliga värden anges iprocenttal.
Vidare är av intresse att utröna, om och i vad mån priset på försåld lågspänd kraft är beroende av företagsstorleken. Det sta- tistiska materialet visar stor spridning (jfr fig. 7) men den tendensen kan urskiljas, att större företagsstorlek ger lägre pris. Priset torde sjunka ungefär 1 öre/kWh från stor- leksgruppen 200—500 abonnenter till grup- pen 10 000—50 000 abonnenter.
De allra minsta företagen, d.v.s. de som har mindre än 200 abonnenter, utgör emel- lertid ett undantag; de har inte sällan det lägsta elpriset. Det finns flera orsaker här- till, t.ex. att dessa företags taxor ofta grun- das på att abonnenterna genom höga anslut- ningsavgifter eller annan finansiell hjälp så- som naturaprestationer m.m. tidigare bidra- git till att bygga upp distributionen, som
därför ej nu belastas av höga kapitalkost- nader. En annan orsak kan vara att ad- ministrativ och kameral personal i företaget arbetar utan ersättning (förtroendeuppdrag) eller att löpande underhåll eftersätts. Kon- cessionsmyndigheten har under hand upp- givit, att det är en vanlig förteelse hos de minsta företagen att underhåll eller för- stärkning av nät är eftersatt.
3.3.4. Distributionsnät
Av betydelse för elpriset är ej blott före- tagsstorleken utan även abonnenttätheten inom respektive företags distributionsområ- de. Insamlade uppgifter har möjliggjort en bedömning också härav. Utredningen har nämligen undersökt detaljdistributionsnätens omfattning såsom antalet transformatorsta- tioner och längden högspänningsledningar (20 kV—l,5 kV) och lågspänningsledningar. Uppgifterna avser år 1963. I följande två ta- beller redovisas översiktligt resultatet härav (tabell 12 och 13).
Tabell 12. Antal nätstationer per 1 000 abonnenter.
K R 5 B P 1 F
(200 — 38 100 56 112 51 82 200—500 16 34 81 47 57 39 91 500—1 000 23 50 78 43 52 20 64 1 ooo—2 000 18 38 47 44 — 24 53 2 ooo—5 000 14 38 80 40 — 34 39 5 000—10 000 9 40 44 34 — 46 23 10 000—50 000 7,5 45 67 29 — _ _ >50 000 2,5 _- — — — _ —
7 44 66 39 66 33 66
Tabell 13. Hög- och lågspänningsledningar, meter per abonnent.
(a/ b = a meter 1,5—20 kV-ledning och b meter lsp-ledning per abonnent)
K R S B P I F (200 — 31/95 48/170 34/105 80/200 12/82 71/145 200—500 7,5/45 38/78 87/83 50/107 74/127 38/74 88/119 500—1000 22/44 63/134 80/75 59/93 47/109 15/40 66/104 1000—2 000 13/43 47/109 37/47 45/86 — 25/48 54/102 2000—5 000 10/35 21/98 194/117 36/91 — 28/75 47/85 5 000—10 000 7/20 11/102 58/99 32/86 —- 14/93 17/44 10 000—50 000 5,5/19 25/114 95/116 19/42 — —— — >50 000 3,0/12 —— — -—- — -— —
5,5/19 19/112 105/111 37/84 65/134 20/66 66/107 34 SOU l968:39
i
I fråga om högspänningsledningarna har endast den del redovisats som använts för distribution till lågspänningsförbrukare. Den del av högspänningsledningarna som begag- nats för distribution uteslutande till hög- spänningsabonnenter har alltså frånräknats. Reduktionen har gjorts på grundval av för- säljningen till respektive förbrukarkatego- rier. För råkraftleverantörer som har hög- spänningsabonnenter med mycket stor för- brukning kan denna metod ge något för låga värden. I bil. 4 redovisas även de ore- ducerade värdena. En utförligare redovis- ning av de insamlade uppgifterna har läm- nats i samma bilaga. De skilda företags- typerna (K R S B P I F) redovisas i bila- gan var för sig (tabell 4:1—4:7) och dess- utom har summauppgifter sammanställts av- seende samtliga företag (tabell 4:8). Inom respektive grupp av företag har uppdelning skett efter företagsstorlek.
Av de lämnade uppgifterna framgår bl.a. följande. Staten (vattenfallsverket) och för- eningarna har de flesta nätstationerna per abonnent. Företagsformen P (enskilda distri- butörer) torde i sammanhanget kunna läm- nas åsido, då denna grupp totalt har blott 5 500 abonnenter.
Vattenfallsverket omhänderhar bl.a. till övervägande delar detaljdistributionen inom övre Norrlands glesbygder, vilket förklarar det stora antalet nätstationer per tusen abonnenter. Också föreningarna bedriver distribution huvudsakligen inom mer eller mindre glesbebyggda områden. Naturligt är det ringa antalet nätstationer för gruppen kommunala företag, som huvudsakligen omhänderhar tätortsdistribution. Grupperna lokala distributionsbolag, industrier och större kraftföretag har i stort sett lika många stationer per tusen abonnenter. Det något mindre antalet för industrierna för- klaras av att dessa bedriver sin distribution oftast inom ett geografiskt begränsat om- råde i anslutning till sin tillverkning. Det något högre antalet nätstationer för de stör- re kraftföretagen torde bero på att dessa företag ofta ombesörjer detaljdistribution också inom utpräglad glesbygd.
Vad beträffar hög— och lågspänningsled-
ningarnas längd, räknat i meter per abon- nent, må framhållas följande. Vatten- fallsverket har de längsta ledningarna per abonnent och de kommunala företagen de kortaste. Detta förhållande är naturligt och är avhängigt bl.a. av att vattenfallsver- ket har en omfattande glesbygdsdistribution respektive att den kommunala eldistributio- nen sker inom tätorter. Industrien har för- hållandevis korta ledningar per abonnent, vilket sammanhänger med att dessa företag bedriver distribution oftast inom geogra- fiskt begränsade områden i närheten av in- dustrien. Föreningarna har långa ledningar, framför allt långsträckta lågspänningsled- ningar, beroende på att dessa företag som regel ombesörjer distribution på landsbygd. Detsamma gäller i väsentlig grad de större kraftföretagen. Dessa redovisar emellertid kortare högspänningsledningar, något som torde sammanhänga med att verksamheten visserligen ofta bedrivs inom glesbygdsom- råden men att dessa — till skillnad från vat- tenfallsverkets distributionsområden — många gånger ligger relativt nära tryck- punkter i landslinjenätet. Gruppen lokala distributionsbolag har i jämförelse med övriga landsbygdsdistributörer något kor- tare ledningar, vilket torde bero på att vis- sa av dessa företag vanligen omhänderhar distribution även inom mer tättbebyggda områden.
Det bör i sammanhanget framhållas, att enbart uppgifter om abonnenttäthet icke är tillfyllest för att belysa de ekonomiska förutsättningarna för eldistribution. Kost- naderna för detaljdistribution är nämligen beroende också av bebyggelsestrukturen. I mera tätbebyggda områden är det ofta svårt att finna lämplig mark för ledningar och transformatorstationer och ersättning för markintrång m.m. kan uppgå till avse- värda belopp. Ej sällan hindrar t.ex. bygg- nadsplaner luftledningar och därför måste ledningar och stationer förläggas under markytan, något som i hög grad ökar an— läggningskostnaderna. Oaktat byggnadskost- naderna för elanläggningar, räknat per me- ter ledning och station, sålunda är väsentligt högre i tätort än i glesbygd, är dock distri-
butionsförutsättningarna från ekonomisk synpunkt som regel betydligt gynnsammare i tätorten. Där erfordras i regel endast korta ledningar per abonnent och varje station kan betjäna ett stort antal abonnenter. På grund av insamlad statistik och erfarenhets- mässig uppskattning kan antagas, att det vid renodlad tätortsdistribution finns om- kring 12 meter högspänningsledningar och 20 meter lågspänningsledningar per abon- nent samt 1 transformatorstation per 200 abonnenter. Vid utpräglad glesbygdsdistri- bution kan motsvarande värden uppskattas
till 175 respektive 225 meter samt 1 sta- tion per 8 abonnenter. Härjämte kan föl- jande anläggningskostnader förutsättas:
Glesbygd Tätort
högspänningsledning
kr/ km 13 000 65 000 lågspänningsledning
k.r/ km 13 000 40 000 transformatorstation kr/st 6 000 32 000
Med angivna förutsättningar kan följan- de distributionskostnader per abonnent och år antagas:
Glesbygd Anlägg- Årskostnader nings- Kapital- Underhåll kostnader kostnader kr/ km el. o % kr/ år Högspänledn. 0,175 X 13 000 2 275 8,6 400 266 Lågspänledn. 0,225X 13 000 2 925 8,6 400 342 Andel i transf.-station 6 000:8 750 9,4 1,5 82 Andel i fördelningsstation 100 9,4 2,2 12 Summa 6 050 702 Tätort HögspänJedn. 0,012X65 000 800 8,6 250 72 Lågspänledn. 0,020X40 000 800 8,6 150 72 Andel i transf.-station 32 000:200 160 9,4 1,7 18 Andel i fördelningsstation 100 9,4 2,2 12 Summa 1 860 174
Anm. Räntefot 8%, brukbarhetstid för led- nisnåar = 35 år, brukbarhetstid för stationer = 2 r.
Distributionskostnaden är sålunda unge- fär fyra gånger så stor vid glesbygdsdistri— bution som vid distribution i tätort. Vid en årlig förbrukning av 3 500 kWh/abonnent blir kostnaden 20 respektive 5 öre/kWh. Givetvis kan värdena bli andra än de i exemplet angivna, t.ex. på grund av räntans storlek eller brukbarhetstidens längd m.m., men det relativa kostnadsförhållandet torde ha den spännvidd som exemplet visar. Det bör framhållas att, när det gäller större stä- ders centrala delar, anläggningskostnadema kan överstiga här angivna riktvärden. Det- ta förhållande torde emellertid icke rubba helhetsbilden i stort.
3.3.5. Företagens organisation
Utredningen har inhämtat uppgifter angåen- de antalet anställda och deras kvalifikatio- ner. Uppgifterna har sammanställts i tabel- lerna 14—16.
Av tabell 14 framgår att stora företag som regel har heltidsanställd driftledare un- der det att mindre företag mera sällan har det. Andelen företag med heltidsanställd driftledare växlar med företagstypen. Här— vid är dock att märka att de redovisade vär- dena för grupperna större kraftföretag (R) och staten (S) ej torde vara helt represen- tativa; dessa företag är i distributionshän-
K R S B P I F
(200 — — 50 5 — 52 3 200—500 25 50 50 19 20 52 11 500—1 000 21 67 67 61 80 64 37 ] OOO—2 000 70 60 — 76 — 85 65 2 OOO—5 000 83 100 88 88 — 75 55 5 000—10 000 86 100 67 100 — 100 100 10 000—50 000 100 95 80 100 —— — — >50 000 100 — — —— — — —
80 79 69 55 24 62 23
Tabell 15. Antal heltidsanställda per tusen abonnenter
K R 5 B P 1 F (200 — — (17) 5,5 5 (56) 0,6 200—500 4,8 — (8) 2,3 5,5 (21) 1.7 500—1 000 1,5 — 3 5 4,7 4 (15) 2,7 1 000—2 000 3,1 3,6 — 4,4 — (9.5) 3,3 2 000—5 000 3,5 4,2 2,3 4,3 —— (6,4) 2.7 5 000—10 000 3,2 3,9 2,2 3,8 — (7,9) 3,4 10 000—50 000 3,5 4,7 4,4 4,6 — — — >50 000 3,8 —— — — — — —
3,5 4,6 3,9 4,2 4,7 (11,9) 2,6
Tabell 16. Antal anställda med behörighet per tusen abonnenter (exklusive driftledare)
K R S B P I F (200 — — (6) 0,5 l 3 0.2 200—500 0 — 1,6 0,5 1 1,1 0,2 500—1 000 0 — 0,5 0,5 0,7 0,4 0,4 l OOO—2 000 0,2 0,3 —- 0,3 — 0,6 0,2 2 OOO—5 000 0,1 0,4 1,5 0,3 — 0,3 0,1 5 000—10 000 0,2 0,3 0,4 0,3 — 0,5 0,3 10 000—50 000 0,2 0,3 0,4 0,3 -— -— —- >50 000 0,1 -— —— — — — ——
0,2 0,4 0,6 0,3 0,8 0,6 0,3
seende ofta uppdelade och redovisade på skilda distrikt medan driftorganisationen är centralt uppbyggd.
Av tabell 15 framgår att det normalt tor- de erfordras tre å fyra heltidsanställda per tusen abonnenter. De inom parantes angivna värdena (huvudsakligen avseende industri- gruppen) bör icke jämföras med de för övriga grupper redovisade värdena. Industri- företag bedriver nämligen i huvudsak annan verksamhet än detaljdistribution av elkraft
och personal som är sysselsatt med den in— dustriella tillverkningen har av uppgifts- lämnare ofta medtagits i redovisningen för distributionsverksamheten. Det bör dock framhållas, att tillgång till extra personal kan vara till stor fördel och utnyttjas vid t.ex. driftstörningar.
Av tabell 16 framgår att antalet anställi då med behörighet per tusen abonnenter icke entydigt är avhängigt vare sig av fö- retagsstorleken eller företagstypen.
4. Översiktlig redogörelse för de rättsliga förhållan- dena inom elkraftdistributionen
4.1. Ellagen den 27 juni 1902
De grundläggande föreskrifterna angående elektriska anläggningar för belysning, driv- kraft m.m. återfinns i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggnnigar. Anläggning av det- ta slag kallas starkströmsanläggning till skill- nad från tele- och andra svagströmsanlägg- ningar. Enligt kungörelsen den 15 november 1957 om elektriska starkströmsanläggningar, (SFS nr 601), den s.k. starkströmkungörel- sen, ändrad den 21 november 1958, (SFS nr 559), förstås med starkströmsanläggning en anläggning med däri ingående särskilda föremål, i vilken alstras, omformas, överfö- res eller nyttjas elektrisk ström med sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egendom. Spänning, som uppgår till högst 250 volt mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare, be- nämnes lågspänning. Högre spänning be- nämnes högspänning.
1902 års lag — som fick sin nuvarande lydelse genom lag den 27 juni 1957 (SFS nr 383) med tillämpning att gälla från och med den 1 januari 1958 -— inleds med be- stämmelse om expropriation för starkströms- anläggning. Enligt 1 5 första stycket skall — om Kungl. Maj:t för någon orts förseen- de med belysning eller drivkraft eller för dy- likt ändamål eller för beredande av driv- kraft åt sådan industriell anläggning som
finnes vara av större betydelse för det all- männa prövat nödigt att fastighet som till- hör annan än kronan användes till station för alstrande av elektrisk kraft annorle— des än medelst vattenkraft eller till fram- dragande av starkströmsledning eller eljest till starkströmsanläggning — vad för ända- målet erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas.
Vidare behandlar 1 5 första stycket det fall att det för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft erfordras att stark— strömsledning framdrages över annan fastig- het, som ej tillhör kronan. I detta fall skall, ändå att ledningen ej är avsedd för anlägg- ning av större betydelse för det allmänna, vad för ändamålet erfordras avstås eller upplåtas, såframt det intrång, som därav förorsakas, av Kungl. Maj:t prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Har fastighetsägare förklarat sig villig att upp- låta nyttjanderätt eller servitutsrätt för starkströmsledning och medför expropriatio- nen därav endast ringa men. erfordras dock icke Kungl. Maj:ts tillstånd till expropria- tionen.
I 1 5 andra och tredje styckena 1902 års lag stadgas vissa inskränkningar i expropria- tionsrätten. Sålunda är menighet icke pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Vidare är fastighetsägare — om
starkströmsledning skall inom område, för vilket ej finns stadsplan eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än 150 me- ter från hans boningshus eller annan vid hans gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård ——- icke skyldig avstå eller upplåta något, med mindre Kungl. Maj:t finner annan sträckning, som kan använ- das utan synnerlig olägenhet för anlägga- ren, medföra minst lika stort men som den föreslagna.
I fjärde stycket förekommer en hänvis- ning till expropriationslagens bestämmelser.
2 & upptar de grundläggande bestämmel- serna om tillstånd (koncession) för elektrisk ledning.
Enligt 2 5 1 mom. fordras för framdra- gande eller begagnande av elektrisk stark- strömsledning tillstånd av Kungl. Maj:t el- ler den Kungl. Maj:t bemyndigar. Sådant tillstånd meddelas antingen som linjekonces- sion för ledning, som har en i huvudsak bestämd sträckning, eller som områdeskon- cession för ledningsnät inom visst område. Enligt övergångsbestämmelserna krävs ej koncession för nyttjande av ledning för vil- ken tillstånd meddelats enligt äldre lag eller som eljest i laga ordning utförts före den 1 januari 1958. Vidare äger Kungl. Maj:t med- giva undantag från koncessionsskyldighe- ten i fråga om vissa slag av ledningar eller ledningar inom vissa områden. Dessa un- dantag redovisas i 2 kap. 1 5 starkströms- kungörelsen. Där stadgas, att koncession icke erfordras för
a) starkströmsledning å eller inom bygg- nad eller inom gårdstomt eller inhägnat område;
b) starkströmsledning inom område för industrianläggning eller allmän institution eller mellan delar av dylikt område, vilka skiljas åt allenast av trafikled, eller inom flygplats som godkänts till allmänt bruk eller tillhör staten eller eljest nyttjas för statsändamål;
c) starkströmsledning ingående i telekom- munikationssystem;
d) starkströmsledning å byggnadsplats el- ler annat tillfälligt arbetsställe;
e) sådan ledning för starkström med
högst sexhundra volts spänning som ägare eller brukare av jordbruksfastighet i annat fall än under a) avses framdrager för att tillgodose fastighetens behov;
f) lågspänningsledning inom trafikled för belysning eller tillgodoseende av annat tra- fikens behov;
g) lågspänningsledning som används ute- slutande för signal-, manöver- eller annat mätändamål; samt
h) avgreningsledning till en före den 1 juli 1939 i laga ordning utförd lågspän- ningsanläggning.
Koncession får enligt 2 & 2 mom. ellagen icke meddelas med mindre anläggningen är dels behövlig, dels förenlig med en plan- mässig elektrifiering. Då fråga är om om- rådeskoncession för yrkesmässig distribu- tion. fordras dessutom att området utgör en lämplig enhet. Koncession för yrkes- mässig distribution får icke beviljas annan än den som är lämplig att utöva sådan verksamhet.
För överlåtelse av koncession fordras sär- skilt medgivande. Är fråga om tillstånd, som meddelats före den 1 januari 1958, är det dock tillfyllest att överlåtelsen anmä- les till koncessionsmyndigheten (jfr över- gångsbestämmelserna samt 3 € Kungl. stad- gan den 5 maj 1939 om elektriska stark- strömsanläggningar, SFS 200/ 39).
Koncession skall enligt 2 5 3 mom. meddelas för viss tid, högst fyrtio år. Före- ligger särskilda skäl, får dock längre tid bestämmas, dock högst sextio år.
Vid meddelande av koncession skall för- behåll göras för allmän och enskild rätt samt de villkor för anläggningens utförande och nyttjande föreskrivas som av säkerhets- skäl eller eljest finnes påkallade från all- män synpunkt.
Med koncession följer vissa förpliktel- ser för koncessionshavaren. Sålunda upptar 2 5 4 mom. regler om distributionsplikt. Innehavare av områdeskoncession för yrkes- mässig distribution är pliktig att, om ej särskilda skäl är till undantag, tillhandahålla ström åt envar, som inom området har behov därav för normalt förbrukningsända- mål. Innehavare av linjekoncession är plik-
tig att, om det är förenligt med koncessio- nens ändamål, leverera eller överföra ström åt dels innehavare av områdeskoncession, i den mån så erfordras för att denne skall kunna fullgöra de förpliktelser, som åligger honom enligt vad nyss sagts, dels ock eljest åt förbrukare vars verksamhet är av större betydelse för det allmänna. Enligt över- gångsbestämmelserna skall vad i 2 5 4 mom. är stadgat gälla också tillstånd som medde- lats enligt äldre lag, dock endast i den mån tillståndet innehåller skyldighet för inneha- varen att underkasta sig distributionsplikt. Frågor om förpliktelser, som avses i detta moment, prövas av kommerskollegium.
Gränserna för områdeskoncession får enligt 2 & 5 mom. ändras, om det erford- ras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet för konces- sionshavaren.
Koncession kan också helt eller delvis återkallas. Förutsättning härför är enligt 2 5 6 mom. att koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosatt föreskrift, som givits vid meddelande av koncession, eller bestämmel- serna i 4 mom. om distributionsskyldighet eller att han under tre år i följd ej haft ledningen eller ledningsnätet i bruk.
I 2 & 7 mom. föreskrives skyldighet för koncessionshavare att för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig pris- reglering avseende pris och övriga villkor för leverans eller överföring av elektrisk ström. Framställning om prisreglering kan göras av den som nyttjar ström från kon- cessionshavarens anläggning eller som öns- kar komma i åtnjutande därav.
Prisregleringsärenden handlägges av pris- regleringsnämnden som utgöres av fem av Kungl. Maj:t för viss tid förordnade leda- möter, av vilka en är opartisk ordförande och de fyra andra företräder leverantörs- och förbrukarintressen. Förutsättningen för att prisregleringsärende skall kunna upp- tagas är att abonnent gör framställning därom. Framställningen skall inges till kom- merskollegium som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, har att över- lämna den till nämndens prövning. Fram- ställning om ändring i eller upphävande av
beslutad prisreglering prövas i enahanda ordning. Sådan framställning får göras även av anläggningsägaren. Enligt den för pris- regleringsnämnden gällande instruktionen åligger det nämnden att söka åstadkomma frivillig uppgörelse mellan parterna. Nämn- den skall i sådant syfte, innan vidare åtgärd företas, hänvisa parterna att underställa tvistefrågan svenska elverksföreningens ta- riffkommission. Kommer förlikning härvid icke till stånd, må prisreglering likväl icke ske, förrän möjligheterna att förlikningsvis i annan ordning bilägga tvisten undersökts av nämnden. För prövningen av en ej förlikt prisregleringsfråga gäller bl.a. att skälighe- ten av priset å viss strömleverans skall be- dömas med hänsyn till de förhållanden un- der vilka strömmen i det särskilda fallet levereras.
Tariffkommissionen består av åtta leda- möter, vilka för en tid av högst tre år tillsättes av elverksföreningens styrelse. Den- na utser även ordförande i kommissionen. Förlikningsärendena handlägges i regel av ordföranden ensam eller av ordföranden jämte två av ledamöterna.
Kostnaderna för prisregleringsnämndens verksamhet bestrides av allmänna medel. Tariffkommissionens verksamhet bekostas av elverksföreningen.
Enligt 2 5 8 mom. äger Kungl. Maj:t el- ler den Kungl. Maj:t bemyndigar att, om särskilda skäl föreligger, förklara hinder ej möta mot framdragande av starkströmsled- ning, redan innan erforderlig koncession meddelats, s.k. förhandstillstånd. Har in- given koncessionsansökan ännu icke slut- ligt prövats när anläggningen är färdig att tagas i bruk, får tillstånd meddelas till an— läggningens nyttjande tillsvidare under tre år.
2 & 9 mom. upptager vissa straffbestäm- melser för den som olovligen nyttjar stark- strömsledning eller bryter mot föreskrift som givits vid meddelande av koncession.
I 3 & lämnas närmare föreskrifter om handläggningen av ansökan om expropria- tion och koncession samt uppgifter på de handlingar som skall bifogas sådan ansö- kan.
4—14 55 innehåller för starkströms- och svagströmsanläggningar gemensamma be- stämmelser om dels vissa åtgärder i syfte att förebygga skada genom inverkan av ström dels vissa ersättningsregler när så- dan skada skett.
15 å upptager bemyndiganden för Kungl. Maj:t att dels meddela de närmare före- skrifter, som utöver vad lagen innehåller kan erfordras med avseende på elektriska anläggningars utförande och skötsel, och dels att bestämma de villkor leverantör av ström äger uppställa för beviljande av en- treprenörsrätt i fråga om utförande, för— ändring eller reparation av elanläggning, ansluten eller avsedd att anslutas till le- verantören tillhörig distributionsanlägg- ning.
1902 års lag avslutas med två hänvis- ningar. I 16 å sägs att med avseende på vissa starkströmsanläggningar bestämmelser utöver vad i denna lag stadgas, meddelas i lagen den 12 juni 1942 om särskilda skydds- åtgärder för vissa kraftanläggningar. Sist- nämnda lag avser anläggningar av väsent- lig betydelse för kraftförsörjningen i lan- det och innehåller föreskrifter beträffande åtgärder till skydd mot skada genom luft- anfall eller annan krigshandling eller sabo- tage. I 17 å ellagen erinras om att beträffan— de åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat gäller vad därom särskilt stadgas.
Med stöd av de i lagen givna bemyndi- gandena har Kungl. Maj:t utfärdat ovan- nämnda starkströmskungörelse samt kungö- relsen den 21 november 1958 (SFS nr 558) om elektrisk svagströmslednings anordnan— de i förhållande till starkströmsledning (svagströmskungörelsen). Starkströmskun- görelsen upptar dels allmänna bestämmelser och dels särskilda regler om starkströms- ledning inom område för allmän väg, vat- tentrafikled, järnväg, inom bebyggt område, vid flygplats och inom område för krono- egendom samt angående sådan lednings anordnande i förhållande till svagströmsled- ning.
Med stöd av Kungl. Maj:ts i starkström- kungörelsen givna bemyndigande har kom-
merskollegium utfärdat kungörelse med fö- reskrifter angående utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar (kom- merskollegii säkerhetsföreskrifter).
Enligt Kungl. Maj:ts brev den 15 no— vember 1957 angående bemyndigande för kommerskollegium att meddela vissa till— stånd beträffande elektriska starkströmsan- läggningar m.m. äger kollegium — med nedan angivna undantag — att meddela koncession för framdragande eller begag— nande av elektrisk starkströmsledning även— som tillstånd till överlåtelse av sådan kon- cession, att pröva frågor om distributions— plikt, att besluta om ändring av gränserna för områdeskoncession, att pröva fråga om återkallelse av koncession samt att meddela beslut i ärende angående förhandstillstånd. Kungl. Maj:t har emellertid förbehållit sig rätten att avgöra koncessionsärenden där fråga också är om rätt till expropriation, där tvist föreligger eller olika meningar av väsentlig betydelse eljest uttalats, där frå- ga är om ledning med en spänning av minst 100 kilovolt samt slutligen där fråga är om medgivande att framdraga ledning över ecklesiastik mark eller mark som för- valtas av Uppsala eller Lunds universitet, om kollegium och vederbörande stiftsnämnd eller universitet icke är ense.
4.2. Lag den 22 juni 1920 med vissa bestäm- melser om registrering av elektriska an- läggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. (1920 års registreringslag)
1920 års registreringslag — vilken ingår såsom ett led i det system som det allmänna utformat för utvecklingen och tryggandet av elförsörjningen — upptager först be- stämmelser om registrering av elanläggning. De har tillkommit för att möjliggöra att sådan anläggning kan användas såsom kre- ditobjekt; genom registrering skapas en in- teckningsbar enhet. Lagens övriga delar in- nehåller stadganden vilka åsyftar att trygga elförbrukares avtalsenliga rätt till elkraft. Bestämmelserna om registrering återfinns
under 2—13 åå som stadgar i huvudsak föl- jande.
Finnes å fastighet elektrisk station, som tillhör ägaren av fastigheten kan ledning som är förbunden med stationen och äges av honom, registreras på stationen. Denna blir därigenom s.k. huvudstation. Verkan av registreringen blir att ledningen anses tillhöra huvudstationsfastigheten, även såvitt gäller ledningar, som går över annan fastig— hets område. Ej endast ledningar skall kun- na registreras på huvudstationen utan också andra stationer, s.k. understationer, jämte ledningar som går ut från dem. Förutsätt— ning för registrering är, att understationerna och ledningarna har samma ägare som hu- vudstationen och att de är förbundna med denna. Verkan av registreringen är också i detta fall att vad som registreras skall an- ses såsom tillbehör till huvudstationsfastig- heten även om anläggningarna finns på an- nan fastighets område. Slutligen får registre- ringen den verkan, att själva rätten för hu- vudstationens ägare att ha ledning fram- dragen eller understation förlagd på annans mark också anses bli tillbehör till huvud- stationsfastigheten. Det bör anmärkas, att lagen likställer tomträtt och vattenfallsrätt med fastighet. Registrering kan följaktligen erhållas även om huvudstationen är belä- gen på fastighet som av stationens ägare innehas med tomträtt eller vattenfallsrätt.
Lagen upptager också närmare bestäm— melser om vad som skall anses vara elek- trisk station.
Registrering sker hos kommerskollegium, som är registreringsmyndighet och för det s.k. elektriska fastighetsregistret. Registre- ring gäller utan tidsbegränsning. Huvudsta- tioncns ägare kan emellertid begära, att re- gistreringen skall upphävas helt eller delvis. Är huvudstationsfastigheten intecknad, får upphävande ej ske utan samtycke av in- teckningshavaren.
Verkan av att registrering upphäves blir att ledningar och understationer, som genom registreringen blivit tillbehör till huvudsta- tionsfastigheten, frångår denna fastighet och blir antingen lös egendom eller tillbehör till den fastighet där de finns, varjämte själva
rätten att ha understationer och ledningar på annan mark än huvudstationsfastigheten upphör att vara tillbehör till nämnda fastig- het.
Lagens bestämmelser om registrering kompletteras med kungörelsen den 23 de- cember 1920 om förande av register över elektriska anläggningar (SFS nr 867). Kun- görelsen innehåller, förutom föreskrifter om registret, vissa närmare bestämmelser om de handlingar som skall företes i ärende om registrering.
Såsom förut antytts upptager 1920 års registeringslag också särskilda bestämmel- ser angående avtal om rätt till elektrisk kraft (åå 14—23) samt om tvångsförvalt- ning av elektrisk anläggning (åå 24——3 5).
Beträffande förstnämnda grupp av be- stämmelser kan framhållas att den som fått åt sig upplåten rätt till elkraft må till säker- het för rättens bestånd få inteckning i den fastighet varifrån rätten upplåtits. Förut- sättning för inteckning är, att rätten till el- kraft upplåtits genom skriftlig handling och att ägaren av fastigheten lämnat skrift- ligt intecknirigsmedgivande (58 & inteck- ningsförordningen). Det bör även anmär- kas att skriftligen upprättade leveransavtal gäller mot ny innehavare av fastigheten även om rätten ej är intecknad eller förbe- håll gjorts vid överlåtelsen. Muntligt le- verensavtal gäller ej mot ny ägare av fastig- heten, med mindre vid överlåtelsen skett förbehåll om avtalets bestånd.
Vidare bör nämnas att, om den som är skyldig att tillhandahålla elkraft brister i fullgörandet av vad honom sålunda ålig- ger, han skall vara fri från åtagandet i fall bristen beror på omständighet som ej kunnat förekommas med iakttagande av skälig försiktighet, d.v.s. hindret beror på s.k. force majeure, t.ex. flod, isgång, sörp- ning, åskslag, vådeld, allmän arbetsinställel- se, krig eller annan jämförlig händelse. I sådant fall äger den som har rätt till el- kraft tillgodonjuta viss nedsättning av kraft- avgiften. Undanröjes ej hindret utan oskä- ligt uppehåll, är han dessutom berättigad till ersättning för skada samt äger också frånträda avtalet.
Den som har rätt till elkraft äger över- låta rätten. Försättes han i konkurs, får distributören avbryta leveransen intill dess betryggande säkerhet ställs för gäldande av den för kraften utgående avgiften och av- talets fullgörande i övrigt. Ställes icke sä- kerhet, äger distributören under vissa för- utsättningar- häva avtalet.
Beträffande den andra gruppen av be- stämmelser, nämligen de om tvångsförvalt- ning, må i huvudsak följande redovisas. Underlåter distributör att fullgöra honom åliggande skyldighet att tillhandahålla kraft, äger överexekutor där så äskas av abon- nent, förelägga distributören vid vite att fullgöra skyldigheten. Finnes underlåten— heten kunna medföra betydande skada eller olägenhet och kan antagas att fullgörandet icke kan omedelbart ernås genom vitesfö- reläggande, äger överexekutor på ansökan förordna om tvångsförvaltning av elanlägg- ningen eller del därav, från vilken kraften skall tillhandahållas.
5. Expropriation
5.1. Erfarenheter från nuvarande system
Huvudstadgandena om expropriationsrätt för starkströmsanläggning återfinns i 1 5 1902 års ellag. I fråga om expropriations— förfarandet gäller i stort sett vad som stad- gas i 1917 års expropriationslag. Hithörande bestämmelser är sålunda uppdelade på två lagar. Uppdelningen synes vara huvudsak- ligen historiskt betingad. Den tillkom ur- sprungligen därför att skilda ersättningsreg- ler ansågs böra gälla för expropriation enligt 1902 års lag och allmän expropriationslag— stiftning.
Tillstånd till expropriation för stark- strömsanläggning lämnas av Kungl. Maj:t. Tillstånd är dock ej erforderligt, om fastig- hetsägaren förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt för stark- strömsledning och expropriationen därav medför endast ringa men. I sådant fall kan ärendet hänskjutas direkt till expropriations- domstolen. I två fall gäller viss begränsning av möjligheten att få tillstånd till expro- priation (se l å andra och tredje styckena el- lagen).
Nuvarande ordning bygger på den na— turliga principen att ansökan om koncession för framdragande av starkströmsledning skall kunna prövas samtidigt som eventuell framställning om expropriationsrätt för led- ningen (jfr 3 5 1 mom. ellagen). Kommers- kollegium, som i princip är koncessionsmyn- dighet i första instans, får sålunda icke av—
göra koncessionsärende där fråga om rätt till expropriation förekommer. Kungl. Maj:t har här förbehållit sig prövningsrätten.
Det förekommer ofta att den som ansöker om linjekoncession samtidigt begär expro- priationsrätt beträffande ledningen eller del därav. Kollegium har då att, sedan ärendet beretts i vederbörlig ordning, överlämna det- ta till Kungl. Maj:t för avgörande, varvid kollegium brukar redovisa sin mening både i koncessions- och expropriationsfrågan. Nå- gon gång inträffar att ansökan om expro- priation inlämnas till Kungl. Maj:t eller kol- legium först efter det linjekoncessionen be- viljats. I det senare fallet överlämnar kolle- gium ansökningen med eget yttrande till Kungl. Maj:t för beslut, och i det förra fallet inhämtas regelmässigt kollegiets utlåtande innan Kungl. Maj:t prövar ansökningen. Expropriationssökande torde mera sällan ha utnyttjat möjligheten att vända sig omedel- bart till expropriationsdomstolen.
Ansökan om områdeskoncession har hit- tills icke åtföljts av expropriationsansökan. Detta torde sammanhänga med att distribu- tör ej är skyldig att söka koncession för de ledningar som behövs för att han skall kun- na fullgöra sin distribution. Frågan huruvi- da och i vad mån expropriation blir nödvän- dig anmäler sig normalt först efter det kon- cessionen beviljats. Utredningen veterligt har ännu ej förekommit att innehavare av om- rådeskoncession ansökt om Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriation för ledning inom
sitt område. Förfrågningar under hand hos större kraft- och distributionsföretag har visat, att frivilliga uppgörelser regelmässigt träffats med vederbörande fastighetsägare. Icke heller här torde ofta ha förekommit att expropriationsärende hänskjutits direkt till domstolen.
Expropriation för starkströmsledning av- ser numera — bl. a. av kostnadsskäl — så gott som uteslutande servitut eller nyttjande- rätt. Expropriation avseende äganderätt fö- rekommer endast i enstaka fall och då t. ex. för ledningar, som skall framdragas inom områden intill större städer.
5.2 1966 års betänkande
Enligt betänkandet skall de i 1 & ellagen upptagna bestämmelserna — med smärre jämkningar — överflyttas till 1917 års ex- propriationslag. Skälen härför och närmare synpunkter på frågan redovisas på sid. 42 samt sid. 132 ff. Förslag till lagtext har in- tagits på sid. 26 ff. I betänkandet betonas att den samtidiga behandlingen av ärende angående expropriation för starkströmsled- ning och av fråga om koncession för samma ledning ej behöver hindras genom den för- ordade överflyttningen. I anslutning härtill föreslås att Kungl. Maj:t alltjämt skall för- behållas rätten att i första instans pröva så— dana koncessionsärenden där fråga om rätt till expropriation föreligger (2 kap. 8 & an- dra stycket a) i den föreslagna tillämpnings- kungörelsen).
5.3. Utredningen
Av lagtekniska skäl bör eftersträvas att sam- manföra alla stadganden om expropriation i en lag. I 1966 års betänkande föreslås ock- så att de i ellagen intagna stadgandena om expropriation skall överflyttas till expropria- tionslagen. Tidpunkten för en dylik över- flyttning synes vara lämplig, eftersom sist- nämnda lag nu är föremål för översyn. Utredningen har under hand inhämtat från
expropriationsutredningen, att denna finner en överflyttning önskvärd. På grund härav och då de skäl som ursprungligen föranledde den nuvarande uppdelningen på två lagar ej längre torde föreligga biträder eldistribu- tionsutredningen förslaget om överflyttning.
Utredningen kan i allt väsentligt godta innehållet i de stadganden som enligt 1966 års betänkande skall inflyta under 1 & samt 114—119 55 iexpropriationslagen. En- ligt utredningens uppfattning bör det dock ankomma på expropriationsutredningen att närmare utforma dessa stadganden. Det är naturligt att den får bedöma var och med vilken ordalydelse stadgandena bör inpas- sas i en enhetlig expropriationslagstiftning. Sistnämnda utredning har också under hand sagt sig dela denna uppfattning, varjämte den uppgivit att dess förslag i bl.a. hithö- rande frågor kan förväntas under hösten 1968. Expropriationsutredningen har emel- lertid redan nu under hand meddelat, att enligt dess mening bestämmelserna i 118 och 119 åå ej bör upptas i en blivande ex- propriationslag utan lämpligen införas i el- lagen. Eldistributionsutredningen finner de skäl som anförts härför bärande och an- sluter sig därför till förslaget.
I åtskilliga fall har statsmakterna föreskri- vit att viss verksamhet ej får bedrivas utan tillstånd av myndighet. I en del fall är verksamheten av sådan art att lämnat till— stånd kan bli meningslöst, såvida icke till- ståndshavaren får Kungl. Maj:ts medgivande att taga annans fastighet i anspråk genom expropriation. Detta gäller bl.a. verksam- het, avseende framdragande eller begagnan- de av elektrisk starkströmsledning. Från bå- de allmän och enskild synpunkt framstår det som angeläget att ansökan om konces- sion för sådan ledning och ansökan om ex— propriationsrätt för ledningen kan prövas samtidigt och av samma myndighet. Eljest kan inträffa att vederbörande beviljas kon- cession men därefter förvägras expropria- tionsrätt eller omvänt. Särskilt för den en- skilde måste en sådan ordning te sig otill- fredsställande. Han får anses ha ett berätti- gat krav på att möjlighet till samtidig pröv- ning föreligger. Dessa synpunkter är för
närvarande beaktade. Kungl. Mazjt har näm- ligen förbehållit sig rätten att besluta i de koncessionsärenden, där också expropria- tionsrätt begäres. Vidare är ellagens regler om förfarandet så utformade att den som vill ha koncession för starkströmsledning och expropriationsrätt för denna kan få bå- da frågorna behandlade i ett sammanhang. Också i 1966 års betänkande förordas att Kungl. Maj:t skall ha beslutanderätten i dessa ärenden. Däremot saknas i betänkan- det uttalanden eller regler om hur handlägg- ning av koncessionsfråga skall kunna sam- ordnas med handläggning av expropriations- fråga.
Såsom närmare utvecklats under 13 kap. förordar utredningen, att kommerskollegium regelmässigt skall fatta beslut som första in- stans i koncessions- och därmed samman- hängande ärenden, vilka uppkommer inom ramen för ellagen. Detta förslag kan dock ej helt genomföras, om nyss berörda sam- ordningsprincip skall upprätthållas samt Kungl. Maj:t alltjämt ha kvar rätten att pröva om expropriationsrätt skall beviljas el- ler ej. För att utredningens önskemål här- vidlag skall kunna tillgodoses krävs därför antingen att samordningsprincipen överges eller att prövningen av uppkommande ex- propriationsfrågor anförtros kollegium som första instans. Eftersom det enligt utredning- ens mening ej bör ifrågakomma att välja förstnämnda möjlighet, återstår att närmare undersöka om det kan anses lämpligt att låta kollegium besluta om expropriationsrätt.
Nuvarande expropriationslagstiftning för- behåller Kungl. Maj:t rätten att avgöra, om begärd expropriation skall tillåtas eller ej. Från denna regel finns endast två undantag, båda avseende elektriska ledningar. Sålunda är expropriationsdomstolen behörig pröva ansökan om expropriation av nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströms— ledning, under förutsättning att fastighets- ägaren förklarat sig villig att upplåta så- dan rätt och expropriationen medför endast ringa men. Motsvarande gäller i fråga om expropriation av nyttjanderätt för elektrisk svagströmsledning. Det skulle följaktligen innebära något nytt, om ett centralt ämbets-
verk tillades befogenheten att pröva expro- priationsansökan. För utredningen står det också klart att en sådan åtgärd ej bör vid- tagas, om den stöter på principiella betänk- ligheter eller eljest medför olägenheter. Så- vitt utredningen kan bedöma, kan emellertid berättigade invändningar knappast resas mot att kommerskollegium får en dylik befo- genhet, under förutsättning att den är kring- gärdad av sådana regler att säkerhet före- ligger för att allmän eller enskild rätt ej trädes för nära.
För fullständighetens skull bör erinras om att åtskilliga speciallagar finns — t. ex. vat- tenlagen, gruvlagen, ensittarlagen och lagen om allmänna vägar —— vilka anförtror un- derordnad myndighet befogenheten att i första instans pröva om och i vad mån mark skall avstås eller upplåtas för visst ändamål.
Till en början finner utredningen att kom— merskollegiets befogenhet bör begränsas till att gälla expropriation av nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning. En dylik befogenhet är tillräcklig för att det avsedda syftet skall uppnås, nämligen att genom en så långt gående decentralise- ring som möjligt förenkla handläggningen av koncessionsärenden. Erfarenheten visar, att ansökan om tillstånd till expropriation för starkströmsledning nästan alltid avser nytt- jande— eller servitutsrätt. Endast i de säll- synta fall, där fråga är om expropriation av äganderätt, skulle sålunda delegering till kol- legium ej få ske. — Vid den samtidiga prövningen av en koncessionsfråga och ex— propriationsfråga sker bedömningen regel- mässigt på grundval av samma material och vanligen med i stort sett sammanfallande utgångspunkter. Detta innebär, att påtaglig skillnad mellan prövningen av en konces— sionsansökan och en ansökan om expropria— tion i själva verket sällan föreligger. Enligt utredningens mening är det därför ej an- märkningsvärt om kollegium — som i dag i princip äger pröva koncessionsansökan un- der förutsättning att den ej är sammankopp- lad med ansökan om expropriation — skulle få befogenhet att avgöra ärenden där sådan sammankoppling föreligger. Godtages utred- ningens förslag härvidlag, bör kollegium
också få rätt att besluta i ärenden som rör enbart expropriation av nyttjande- eller ser- vitutsrätt för starkströmsledning. Sådana ärenden är sällsynta. Från lagteknisk syn- punkt skulle det vara olämpligt med ett un- dantag från den förordade beslutanderätten i dylikt fall. Lagtexten skulle bli svåröver- skådlig.
Enligt gällande regler om besvär i admi- nistrativa mål äger part anföra besvär över kollegiets beslut hos Kungl. Maj:t, såvida icke annat är särskilt stadgat. Härav följer att såväl expropriationssökande som envar vilkens mark berörs av ansökningen kan få frågan hänskjuten till Kungl. Maj:t för slutligt avgörande, om kommerskollegiets beslut går honom emot. Det bör då fram- hållas att kommun får anses vara part, icke endast om den begärda upplåtelsen avser kommunen tillhörig fastighet utan även om den rör s. k. publik mark. Besvärsrätt blott för part kan emellertid icke anses vara till- fyllest i detta sammanhang. Också det all- männas rätt måste kunna till fullo bevakas. Ofta finns nämligen synpunkter att anföra på en ledningsdragning vilka parterna läm- nar åsido eller anser sig ej behöva beakta. Sålunda skulle det te sig otillfredsställande, om kollegiets bifall till en ansökan om ex- propriation som lämnats utan erinran av parterna skulle stå fast, oaktat länsstyrelse eller naturvårdsverket från allmän synpunkt avstyrkt ansökningen. En dylik brist i syste- met skulle kunna avhjälpas genom ett stad- gande om besvärsrätt också för dessa båda myndigheter. Detta skulle emellertid föra för långt. Utredningen vill i stället förorda att, om länsstyrelsen eller naturvårdsverket motsatte sig bifall till expropriationsansökan —— sammankopplad med koncessionsansö- kan eller ej — kollegium skall överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande. Så sker nu beträffande ansökan om koncession för framdragande av elektrisk ledning över ecklesiastik mark, om kollegium och stifts- nämnden ej är ense i frågan. Utredningen, som anser att denna regel bör kvarstå, håller för sannolikt att förevarande båda undantag
från kollegiets rätt att i första instans pröva koncessions- och expropriationsfrågor ej skulle nämnvärt rubba det system utredning- en funnit önskvärt.
På grund av det anförda föreslår utred- ningen, att kommerskollegium får befogen- het att pröva och avgöra ansökan om expro- priation av nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning, dock med skyldighet för kollegium att överlämna ären- det till Kungl. Maj:t för avgörande, om länsstyrelsen eller naturvårdsverket från all- män synpunkt bestrider bifall till ansök- ningen. Denna ordning förutsätter själv- fallet ett remissförfarande som säkerställer att dessa myndigheter får tillfälle att yttra sig i ärende av detta slag. Det av utred- ningen sålunda föreslagna systemet synes lämpligen kunna skapas genom införande av ett stadgande i expropriationslagen om rätt för Kungl. Maj:t att i ärende av detta slag delegera beslutanderätten på kollegium. var- efter Kungl. Maj:t genom kungörelse eller i brev till kollegium föreskrev de särskilda villkor som skulle gälla för kollegiets be- fattning med hithörande ärenden.
Skulle förevarande förslag icke bifallas, anser utredningen dock att expropriations- lagen eller i anslutning härtill utfärdad till- lämpningskungörelse bör upptaga ett ut- tryckligt stadgande att den som vill söka koncession för elektrisk starkströmsledning och samtidigt önskar expropriationsrätt för ledningen äger ingiva sin till Konungen ställda expropriationsansökan till kollegium, som har att efter beredning av koncessions- och expropriationsärendet överlämna detta till Kungl. Maj:t för beslut. Härigenom kan i vart fall en samtidig handläggning säker- ställas.
För fullständighetens skull vill utredning- en framhålla att ett genomförande av ut- redningens ovan redovisade förslag självfal— let icke betyder att 19 & naturvårdslagen den 11 december 1964 skulle sättas ur spel. I denna fråga får utredningen närmare hän- visa till 13.23.
6. Allmänna synpunkter på koncessionsväsendet
6.1. Inledning
Vid tillkomsten av 1902 års lag var det främst intresset av att skydda allmänheten mot skador på liv och egendom som trädde i förgrunden. Den då införda tillståndsskyl- digheten avsåg i första hand att under sta- tens säkerhetskontroll lägga framdragandet och begagnandet av högspänningsledning ovan jord för att därigenom förebygga ska- da på person och egendom. Även lagens bestämmelser om strikt skadeståndsansvar för eldistributör vittnade om den vikt lag- stiftaren fäste vid att bereda allmänheten trygghet mot skada genom elektriska olycks- fall. Dessutom ansågs angeläget att förbe- hålla det allmänna ett väsentligt inflytande på eldistributionen. Detta kom till uttryck genom att lagen föreskrev att lämnat till- stånd skulle vara tidsbegränsat. Tanken sy- nes ha varit att staten, om så prövades er- forderligt, vid tillståndstidens slut skulle kun- na föreskriva ändrade villkor för rätten att nyttja ifrågakommande anläggningar eller t.o.m. inlösa dem. Det statliga inflytandet var emellertid såtillvida begränsat som till- stånd ej krävdes för högspänningsledning under jord och ej heller för lågspännings- ledning ovan eller under jord. Utvecklingen medförde att det statliga in— tresset av en tillfredsställande elförsörjning bedömdes allt viktigare och år 1938 var ti- den mogen för en lagbestämmelse varigenom tillståndsplikten utsträcktes till att avse låg-
spänningsledning, som skulle nyttjas för dis- tribution till fastigheter med olika ägare. Meddelat tillstånd innebar rätt att framdraga erforderliga lågspänningsledningar antingen i anslutning till viss generator eller trans- formatorstation eller inom visst område. Dessutom infördes en bestämmelse av inne- börd att vid prövning av ansökan om till- stånd för ledning med viss sträckning eller för lågspänningsnät anläggningens behövlig- het och planmässighet skulle beaktas. Syftet med de båda bestämmelserna var främst att hindra uppkomsten av dubbla ledningsnät. Eftersom tillstånd, avseende transformator- område, blev vanligast och det av tekniska skäl ej var möjligt att distribuera kraft på lågspännningslednmgar utöver viss längd, kom dessa tillstånd oftast att få begränsad geografisk omfattning. Genom 1938 års lag- ändring togs alltså det första steget mot ett system med områdeskoncession. Slutligen in- fördes år 1938 ett något begränsat prisreg- leringsinstitut, gällande för enskilda distri- butörer.
Genom lagändringar år 1957 vidgades yt- terligare statens möjligheter att öva inflytan- de på elkraftsförsörjningen. Då infördes kon- cessionsskyldighet för alla starkströmsled- ningar med undantag för ledning där pröv- ning icke erfordras vare sig från behovs-, planmässighets- eller säkerhetssynpunkt (jfr 2 kap. starkströmskungörelsen). Vidare till- kom bestämmelserna om områdeskoncession, distributionsplikt, lämplighetsprövning be-
träffande distributörer och områden samt skyldighet också för statliga och kommunala distributörer att underkasta sig prisreglering.
Av förarbetena till 1957 års lagändringar framgår, att koncessionsmyndigheten har viss frihet att i det särskilda fallet välja mel— lan linjekoncession och områdeskoncession.
Områdeskoncession avser i princip detalj- distribution inom ett geografiskt begränsat område och omfattar det s. k. närdistribu- tionsnätet. Härmed avses de lågspännings- och högspänningsledningar som är nödvän- diga för att fördela elkraften inom området och vilka koncessionshavaren får framdraga utan särskilt tillstånd. Sådana högspännings- ledningar på landsbygden brukar betecknas ortsledningar. I koncessionsbeslutet anges — på grundval av sökandens önskemål och en bedömning av den väntade utvecklingen in- om området — den högsta tillåtna hög- spänningen, vanligen 10 eller 20 kV. Så- lunda har spänningen i omkring 140 fall begränsats till 10 kV och i ett 80—tal fall till 20 kV. I en del fall har lägre spänningar angivits i koncessionsbeslutet, t. ex. 3, 5, eller 6 kV. Inom större städer är en spän- ning av 20 kV ibland otillräcklig och då medges den erforderliga högre spänningen, t. ex. 30, 40 eller 50 kV. I något fall har t.o.m. 100 kV medgivits, då fråga är om jordkabel. Också inom glesbygdsområden kan stundom medgivande om högre spän- ning än 20 kV vara erforderligt.
I detta sammanhang bör framhållas att innehavare av detaljdistribution som bedrivs med stöd av tillstånd, meddelat enligt 1938 års lagstiftning (2 5 2 mom.), ej får utan vidare framdraga högspänningsledning inom området. Han måste söka linjekoncession för sådan ortsledning .
Linjekoncession beviljas för ledning med bestämd sträckning, vanligen sådan som er- fordras för kraftöverföring från produk- tionskälla till större förbrukare och till åter— distributör (engrosleverans). Linjekoncession beviljas sålunda för stamlinje (400 och 220 kV) samt regionalledning, d. v. s. landslin- je (130—50 kV) och bygdelinje (40—30 kV). Linjekoncession kan någon gång med- delas också för ortsledning (20—3 kV) och
för ledning med lägre spänning och då även för lågspänningsledning, nämligen om led- ningen ej utgör del av närdistributionsnät. Såsom nyss sagts kan linjekoncession beviljas också för ortsledning som ingår i dylikt nät, nämligen om den behövs inom ett detalj- distributionsområde, tillkommet efter till- stånd enligt 1938 års lagstiftning. Vidare kan en områdeskoncessionshavare, som utan gränsändring vill utsträcka en enstaka led- ning utanför sitt område, få linjekonces- sion på denna. Dessutom kan inom område för vilket områdeskoncession meddelats lin- jekoncession komma att beviljas beträffande ledning med en spänning, överstigande den i områdeskoncessionen angivna högsta till- låtna spänningen. Det kan vara fråga om en området korsande kraftledning eller ledning för leverans till enstaka större elförbrukare inom området eller till områdeskoncessions- havares nät.
6.2 1966 års betänkande
I betänkandet förordas att också en ny ellagstiftning skall bygga på koncessionssys- temet. Härvid förutsättes att koncessions- skyldigheten skall omfatta alla starkströms- ledningar, men att Kungl. Maj:t skall ha rätt att stadga undantag i samma omfattning som nu gäller.
6.3. Utredningen
Numera torde i stort sett enighet råda där- om att konkurrensförhållandena inom nä- ringslivet bör vara så obundna som möjligt. En dylik ordning är på längre sikt gynn- sam för konsumenterna. Statsmaktema har också under senare tid genom skilda åtgär- der sökt skapa förutsättningar för en fri konkurrens. Huvudprincipen har varit att staten ej bör ingripa reglerande i närings- livet, med mindre detta är påkallat från all- män synpunkt. Eldistributionen är en av de näringsgrenar, beträffande vilka det ansetts nödvändigt att utfärda statliga bestämmelser med konkurrensbegränsande verkningar. Se-
dan början av 1900-talet har eldistribution i princip icke fått bedrivas utan tillstånd av myndighet. Trots att det är angeläget att också på detta område låta de fria krafter- nas spel bli bestämmande för utvecklingen, är det uppenbart att detta ej går att helt genomföra. Såsom uttalats i 1966 års be- tänkande måste nämligen även en ny ellag- stiftning bygga på koncessionssystemet. Skä- len härför är många.
Till en början träder säkerhetssynpunkten alltjämt i förgrunden. Det allmänna måste kunna förvissa sig om att eldistributör har de förutsättningar som krävs för att hans anläggning skall kunna utföras så att skada på person och egendom så långt möjligt förhindras. Viktigt är också att staten kan övervaka, att elkraftförsörjningen i stort är tillfredsställande. Vidare får det anses vara en statlig uppgift att tillse att eldistributör kan utöva sin verksamhet rationellt och här- vid tillämpa rimliga priser och villkor i övrigt samt själv svara för erforderlig ny- byggnad och upprustning av anläggningen. Bl. a. från samhällsekonomisk synpunkt är det angeläget att eldistributionen i vårt land bedrivs på sådant sätt att endast nödvändiga ledningar byggs. Dubbla ledningsnät bör undvikas. Härvidlag bör bl. a. det intrång som åtskilliga ledningar gör på skog "och mark beaktas. Av redogörelsen under 2.5 framgår att detta intrång är betydande. För- hållandevis stora arealer med produktiv skogsmark har redan tagits i anspråk för de kraftigare ledningarna. När det gäller dylik ledning, kan även naturvårdssynpunkten bli väsentlig. Slutligen bör vid nätplanering ve- derbörlig hänsyn tagas till det hinder för
ledningsdragning som kan uppkomma ge- nom den fortskridande samhällsplaneringen i anslutning till större tätorter.
Det är sålunda ett flertal viktiga intressen som icke får åsidosättas av en eldistributör. Genom att tillstånd krävs i det särskilda fal- let kan det allmänna i rimlig omfattning be- vaka, att distributören också fyller de ford- ringar som i skilda hänseenden bör ställas på honom. Den som får koncession svarar inför det allmänna för att distributionen bedrivs på åsyftat sätt.
Utredningen får i detta sammanhang be- tona vikten av att lagstiftaren medelst lämp- liga regler söker hindra den som fått konces— sion att missbruka sin mon0polställning till men för konsumenterna. Såsom framgår av den följande framställningen har utredningen därför förordat en del bestämmelser, genom vilka det skulle bli i viss mån möjligt att inom ramen för en koncessionslagstiftning befrämja friare konkurrensförhållanden på eldistributionens område.
Enligt utredningens mening saknas anled- ning att frångå den nuvarande ordningen med områdeskoncession och linjekoncession eller att rubba grundprinciperna beträffande användningen av de båda koncessionsfor- merna i olika fall. Befogad anmärkning kan knappast riktas mot systemet som sådant. Vidare bör liksom för närvarande konces- sionsskyldigheten i princip omfatta alla starkströmsledningar, dock med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva undantag när ledning kan framdragas eller begagnas utan att statlig kontroll i sammanhanget är på- kallad.
7. Områdeskoncession
7.1. Inledning
Ursprungligen kunde detaljdistribution av el- ström bedrivas utan tillstånd, nämligen om distributören utnyttjade en högspänningsled- ning under jord och till denna anknöt er- forderliga lågspänningsledningar. Denna form torde emellertid till en början ha varit ovanlig. I regel erhöll distributören tillstånd att utföra luftledning för högspänning, var— med följde rätt att därifrån fritt draga låg- spänningsledningama. Genom 1938 års lag- ändring infördes tillståndsplikt också för dylik ledning. Då föreskrevs nämligen att den som ville i anslutning till viss generator- eller transformatorstation eller inom visst område utföra lågspänningsledning skulle ha tillståndsmyndighetens medgivande härtill. Undantag gjordes endast för avgreningsled- ning till befintlig lågspänningsanläggning. När systemet med områdeskoncession in- fördes genom 1957 års lagändringar, gjordes detta ej tillämpligt på äldre anläggningar. Om alltså den som innehar ett före den 1 januari 1958 meddelat tillstånd till högspän- ningsledning begär att få framdraga lågspän- ningsledningar från en i anläggningen in- gående transformatorstation eller inom visst, av högspänningsledningen berört område, måste koncessionsmyndigheten bifalla an- sökningen. Dessutom kan myndigheten knappast vägra innehavare av äldre tillstånd till högspänningsledning att från ledningen draga en kortare högspänningsledning med
rätt att till denna anknyta lågspänningsled- ningar.
Områdeskoncession innebär i princip, att erforderliga ledningar för detaljdistribution får framdras inom koncessionsområdet utan särskild prövning. Detta kan tillåtas efter- som koncessionsmyndigheten — innan kon- cessionen beviljas — prövar vederbörandes lämplighet med hänsyn till ekonomiska, tek- niska och organisatoriska förutsättningar. En koncessionshavare skall kunna genom- föra och upprätthålla en rationell och säker eldistribution med tillämpning av rimliga priser och villkor i övrigt. Säkerhetssyn- punkten beaktas dessutom på så sätt att koncessionshavaren har att anmäla hos kon- cessionsmyndigheten, då han med stöd av sin koncession vill utföra en högspännings- ledning. Det bör framhållas att en distribu— tör måste söka expropriation för att få fram- dra ledningar när uppgörelse ej kan träffas med berörda markägare. Vidare måste han beakta andra intressen vilka kan åsamkas skada eller olägenhet genom ledningsdrag- ningen.
Antalet företag som år 1957 bedrev detalj— distribution inom landet var ca 2 000, därav omkring 1140 ekonomiska föreningar. År 1966 hade antalet nedgått till ca 1 300, därav omkring 680 ekonomiska föreningar. Un- der den senaste tioårsperioden hade sålunda antalet minskat med ca 700, huvudsakligen sådana med ett ringa antal abonnenter. Av dessa 700 var omkring 460 ekonomiska
föreningar, omkring 140 industrier med de- taljdistribution och ca 100 enskilda distri- butörer. Som regel har de avvecklade före- tagen uppgått i större enheter och endast sällan har inträffat att mindre och ej lön- samma företag genom t.ex. sammanslag- ningar kommit att bilda lämpliga enheter.
Det förtjänar nämnas, att statliga upp- rustningsbidrag ofta möjliggjort för bär- kraftiga företag att överta oräntabla distri- butionsföretag, vilkas nät behövde rustas upp. Sålunda har omkring 250 olönsamma företag upphört att vara självständiga en- heter. Av kvarstående 1.300 företag (år 1966) har omkring 1.000 mindre än 2.000 abonnenter. Av dessa företag har ungefär 600 mindre än 500 abonnenter. Närmare uppgifter om företagstyper och abonnent- antal lämnas under 3 kap. Av hela abon- nentantalet år 1965 —— 3,6 miljoner — får ungefär 60 procent sin elström från kom- munala företag, 20 procent från lokala före- tag såsom föreningar, elbolag och industrier samt 20 procent från råkraftföretagen in- beräknat vattenfallsverket.
För att få underlag för en bedömning av den framtida områdeskoncessioneringen hemställde kommerskollegium år 1959 hos länsstyrelserna att de — envar inom sitt län —— skulle låta upprätta en översiktlig plan över hur detaljdistributionen inom lä— net borde ordnas. Sådana planer har nume- ra översänts till kollegium från övervägande antalet länsstyrelser. Självfallet har dessa planer underlättat koncessionsmyndighetens ställningstagande vid prövning av ärende om områdeskoncession.
Oaktat vad sålunda förekommit har — av skäl för vilka närmare redogörs under 7.9 och 9 kap. —- de genom 1957 års lag- stiftning införda koncessionsbestämmelserna icke lett till att områdeskoncessioneringen genomförts så snabbt och i den utsträck- ning som lagstiftaren för drygt tio år sedan tänkte sig. Endast 235 områdeskoncessioner har beviljats. Av dessa gäller 80 för en tid av 40 år. Beträffande ytterligare 75 har koncessionstiden bestämts till 20, 25 och i enstaka fall till 35 år. Efter år 1966 har koncession endast undantagsvis lämnats för
längre tid än 25 år. Av nu giltiga områdes— koncessioner har sålunda 155 beviljats för 20 år och därutöver. Flertalet av dessa eller 135 avser områden, vilkas utformning icke vållat särskilda svårigheter. Dessa konces- sioner innehas till större delen eller i 71 fall av städer och andra tätortskommuner och i 64 fall av vattenfallsverket, andra större råkraftföretag eller industrier. Blott i 20 fall har koncessionen avsett lokala distributionsföreningar eller distributionsbo- lag. Återstående 80 områdeskoncessioner har meddelats för kortare tid, ofta beroende på att en mera slutgiltig områdesindelning ej varit möjlig. Efter hand som de kortfris— tiga koncessionerna, vilkas giltighetstid väx- lar mellan 5 och 15 år, löpt ut har konces- sionsmyndigheten medgivit kortare förläng— ningar eller, där lämplig områdesindelning kunnat skapas, meddelat koncession för längre tid. Vid utgången av år 1967 var omkring 300 områdeskoncessioner under be- handling. I sammanhanget kan nämnas, att omkring 110 ansökningar om områdeskon- cession avslagits.
Vidare har under åren 1958—1967 bevil- jats ca 2.400 tillfälliga förlängningar av gil- tighetstiden för upphörande äldre tillstånd, fördelade på ca 650 företag, motsvarande i genomsnitt drygt 3—4 förlängningstillstånd per företag. Dessutom har koncessionsmyn- digheten under samma tid meddelat om- kring 6.000 koncessioner för innehavare av äldre tillstånd eller förlängda sådana till- stånd. Dessa koncessioner avser antingen ny, vanligen kort högspänningsledning med rätt för koncessionshavaren att i anslutning härtill framdra erforderliga lågspänningsled- ningar för detaljdistribution inom närmare angivet område eller ibland rätt att i anslut- ning till viss generator- eller transformator- station eller inom visst område framdraga lågspänningsledningar.
Slutligen bör i sammanhanget redovisas i vilken utsträckning äldre tillstånd, avseende detaljdistribution, utlöper inom den närmas- te tioårsperioden. Senast år 1969 upphör till- stånden för ca 730 företag, av vilka omkring 350 har mindre än 500 abonnenter och ytterligare omkring 270 har mindre än 2.000
abonnenter. Senast år 1974 utgår tillstånds- tiden för ytterligare ett 90-tal företag med mindre än 2.000 abonnenter. Under följande femårsperiod (1975—1979) utgår tiden för omkring 130 liknande företag. [ och för sig är också möjligt att det finns detaljdistribu- tör som bedriver sin verksamhet utan stöd av tillstånd, nämligen om han sedan tid före den 1 juli 1939 nyttjar högspänningsledning under jord som matande ledning till ett låg- spänningsnät. Dylikt fall torde emellertid ej förekomma.
7.2. Behovs- och planmässighersprövning
7.2.1. Erfarenheter från nuvarande system
Ellagen saknade ursprungligen bestämmelse att ansökan om tillstånd att framdra stark- strömsledning skulle prövas från behovs- och planmässighetssynpunkt. Sådan pröv- ning skedde ändock hos Kungl. Maj:t, var- vid syftet var att förebygga uppkomsten av dubbla ledningsnät. År 1938 infördes i el- lagen (prop. 137/1938) en bestämmelse av innebörd att starkströmsledning ej skulle få framdras om den ej vore behövlig och fören- lig med en planmässig elektrifiering. Av för- arbetena till lagändringen framgår att be- hovsprövningen avsågs skola ske särskilt beträffande de lokala distributionsnäten i huvudsakligt syfte att förhindra dubbla led- ningsnät.
Också i elkraftsutredningens betänkande (SOU 1954: 12) uppmärksammades frågan om behovs- och planmässighetsprövningen. Denna fråga behandlades ytterligare i pro- position nr 161/1957. Enligt utredningens bedömanden kan de synpunkter som här- vid framkom och vilka legat till grund för koncessionsmyndighetens prövning samman- fattas på följande sätt.
Vid meddelande av områdeskoncession undersöks ej särskilt, om de ledningar som skall ingå i närdistributionsnätet är behöv- liga eller förenliga med en planmässig elek- trifiering. Prövningen av denna fråga sker mera i stort. Den som begär områdeskonces—
sion skall enligt bestämmelserna i 3 & ella- gen förebringa dels karta över området med angivande av sökanden tillhöriga högspän- ningsledningar jämte matande ledningar och stationer inom området ävensom den hu— vudsakliga sträckningen av tillämnade hög- spänningsledningar dels en plan över om- rådets framtida försörjning med elkraft och dels uppgift om spänning och strömart. In— nan koncession beviljas, kommer därför di— stributionsförhållandena att granskas. Dess- utom har koncessionsmyndigheten att för- vissa sig om att sökanden är lämplig som distributör. Vidare skall vid meddelande av koncession, under förbehåll av allmän och enskild rätt, föreskrivas de villkor för an- läggningens utförande och nyttjande som av säkerhetsskäl eller eljest från allmän syn- punkt finns påkallade. Slutligen skall distri- butören till myndigheten anmäla högspän— ningsledningar, som framdras med stöd av områdeskoncessionen.
Eftersom områdeskoncession ej avser mer än det erforderliga distributionsnätet, faller ledningar av ”högre ordning” utanför den fria utbyggnadsrätten. KOncessionsmyndig- heten kan ägna större omsorg åt ansökning- ar, avseende ledningar av sådant slag. Här— vid bör bl. a. näringspolitiska synpunkter beaktas. Visar innehavaren av områdeskon- cession att det behövs en eller flera led- ningar med högre spänning än den i kon- cessionen medgivna, kan myndigheten välja mellan att meddela linjekoncession eller medge allmän spänningshöjning på nätet. Hittills har det senare alternativet sällan ut- nyttjats. Däremot är beviljande av linjekon- cession vanligt.
7.2.2 1966 års betänkande
I betänkandet uttalas att det i princip ej finns något att erinra mot lagens krav på behövlighet och planmässighet.
7.2.3. Utredningen
Tvekan kan ej råda därom att lagen allt-
jämt bör uppställa krav på att elektrisk ledning skall vara behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering för att få fram- dras. Sålunda är det angeläget att icke onö- diga ledningar tillkommer. Befintliga led- ningar bör utnyttjas, innan nya ledningar byggs. Från såväl tekniskt-ekonomiska som samhällsekonomiska synpunkter samt av hänsyn till markägare, naturvårdsintresset och andra allmänna intressen ävensom sä- kerhetsskäl bör ledningarna vara rationellt utförda. De bör byggas på grundval av mera långsiktiga bedömningar av distributionsför- hållandena med beaktande av belastnings- prognoser och väntade förändringar ifråga om abonnentunderlagets storlek och sam- mansättning. Härvid kan det vara lämpligt att undersöka olika möjligheter för lösning av ett distributionsproblem.
När det gäller linjekoncession prövar kon- cessionsmyndigheten, om kraven på behöv- lighet och planmässighet är uppfyllda. Är fråga om områdeskoncession har däremot lagstiftaren i hög grad överlåtit åt distribu- tören att vid ledningsbyggandet svara för att kraven ej åsidosättes. Detta gäller helt ifråga om lågspänningsledningar men också i stort sett beträffande de högspänningsledningar som faller inom ramen för koncessionsbeslu- tet. Mot bakgrund av de anspråk som enligt utredningens mening bör kunna ställas på innehavare av områdeskoncession kan ifrå- gasättas, om det ej vore praktiskt att låta denne få fritt bygga de ledningar — obero- ende av spänning —— som han finner er- forderliga för sin verksamhet. Detta innebär att han skulle få ensam svara för att alla hans ledningar verkligen är behövliga och planmässiga, en uppgift som bör kunna an- förtros en lämplig distributör.
Även om det sålunda kan antagas att en lämplig detaljdistributör vanligen icke skulle framdra andra ledningar än sådana, vilka med hans utgångspunkter tillgodoser lagens båda krav, kan det knappast begäras av honom att han dessutom skall bedöma om varje ledning kan godtas i ett större sam- manhang. Framför allt kan hänsynen till näringspolitiska eller andra synpunkter av allmän räckvidd medföra, att en ledning ej
bör framdras, oaktat den skulle innebära en god lösning av distributörens problem. Sålunda kan det för honom te sig naturligt att upphöra med nyttjandet av en inom området befintlig regionalledning och i stäl- let bygga en egen ledning med motsvarande spänning. Härvid kan han emellertid komma att bortse från att regionalledningen be- gagnas också för annat ändamål — t. ex. för elleverans till ett närliggande område eller för en stor punktleverans i närheten — och att det därför av samhällsekonomiska skäl är olämpligt om han skulle genomföra den planerade åtgärden. Ett annat fall är att distributören ämnar inom sitt område förse en nytillkommande storindustri med elkraft och härför måste bygga en ledning med hög spänning. Han beaktar då icke att in- dustrins kraftbehov kan tillgodoses genom överföring från en området korsande eller utanför området löpande regionalledning och att detta alternativ är betydligt fördelakti- gare från samhällsekonomisk synpunkt. Di- stributören bör då icke få bygga den onö- diga ledningen. Vidare bör beaktas att luft- ledning med hög spänning kan föranleda ett betydande markintrång (jfr 2.5) eller va- ra från naturvårdssynpunkt föga önskvärd, omständigheter som distributören möjligen anser sig kunna lämna därhän.
Enligt utredningens mening följer av vad nu sagts att den nuvarande ordningen bör behållas. Detta innebär, att koncessionsmyn- digheten vid sin prövning av ansökan om områdeskoncession skall mera i stort bedö- ma, om anläggningen är behövlig och för- enlig med en planmässig elektrifiering. Fin- nes så vara fallet, bör myndigheten också pröva och i sitt beslut ange den högsta spänning, som distributören utan särskilt tillstånd får använda vid ledningsdragning- en för att han skall kunna fullgöra sina normala förpliktelser. Som allmän regel bör gälla att nämnda spänning skall understiga den som de matande ledningarna har. Distri- butören får sålunda svara för att nytillkom- mande ledningar i närdistributionsnätet är behövliga och planmässiga. Egentlig behovs- och planmässighetsprövning från myndighe- tens sida blir aktuell först om distributören
under koncessionstiden begär att få fram- dra ledning med högre spänning än den i beslutet angivna. Prövningen kan då utmyn- na antingen i avslag eller beviljande av lin- jekoncession eller medgivande om rätt till en allmän höjning av den högsta tillåtna spän- ningen.
Slutligen bör enligt utredningens mening koncessionsmyndigheten vid prövning av an- sökan om områdeskoncession bevaka att di- stributören ej ämnar bygga för klent tilltag- na högspänningsledningar. Han kan ha för- bisett att området är snabbt expanderande och att han därför av ekonomiska skäl redan från början bör bygga vissa ledningar med högre spänning än han tänkt sig. Ansökning- en bör ej bifallas, om sökanden ej vill rätta sig efter myndighetens bedömanden.
7.3. Lämplig enhet
7.3.1. Erfarenheter från nuvarande system
Kravet på att ett distributionsområde skall utgöra en lämplig enhet framfördes uttryck- ligen första gången av elkraftutredningen. Den angav som en grundläggande förutsätt- ning för att detaljdistributionen på lands- bygden skulle bli välordnad, att de lokala distributionsföretagen hade en lämplig stor- lek. Irrationella småföretag borde ersättas med större enheter, som var och en för- sörjde ett anvisat område med elektrisk kraft av fullgod kvalitet samt i erforderlig mängd och på skäliga, inom området utjäm- nade villkor. En omorganisation på lands- bygden borde syfta till att skapa företag av lämplig typ med minst omkring 2.000 abon- nenter eller sålunda ett geografiskt område med 7.000 personer. Hänsynen till lokala förhållanden kunde dock föranleda högst betydande avvikelser från det angivna rikt- värdet.
I propositionen nr 161/1957, vari elkraft- utredningens förslag behandlades, anslöt sig föredragande departementschefen till utred— ningens principiella ståndpunkt. Enligt hans mening skulle koncessionsmyndigheten vid
prövningen av ett distributionsområdes stor- lek beakta både sökandens önskemål och kravet på att området skulle kunna försörjas med kraft från sökandens anläggning. Det vore riktigt att områdets storlek avpassades så att koncessionshavaren kunde tillfreds- ställande fullgöra sin distributionsplikt. Riks- dagen hade intet att erinra mot dessa utta- landen.
Avsikten med 1957 års ändringar av el- lagen var bl. a. att underlätta för konces- sionsmyndigheten att medverka i skapandet av rationellt utformade distributionsenheter. Såsom framgår av redogörelsen under 7.1, har kommerskollegium föranstaltat om de 5. k. länsutredningarna i syfte att få under- lag för bedömningen av den för hela el- distributionen så viktiga frågan om hur en lämplig områdesindelning skulle kunna ge- nomföras i vårt land. Oaktat dessa utred- ningar till övervägande del fyllt de krav som rimligen kan ställas, har det visat sig svårt att uppnå det avsedda målet. Detta samman- hänger bl. a. med att många synpunkter av skilda slag anmäler sig och att det är vansk- ligt att åstadkomma en rimlig avvägning mellan de olika intressena.
Till en början bör erinras om att både el- förbrukningen och den tekniska utveckling- en fortskridit långt snabbare än som kunde förutses för ett 15-tal år sedan. Detsamma gäller i stort sett kostnadsutvecklingen; ny- elektrifieringar och upprustningar av äldre nät drar allt större utgifter. Dessa förhållan- den har medfört, att elkraftutredningens målsättning i fråga om storleken av en lämp- lig distributionsenhet redan anses föråld— rad. Sålunda har kommerskollegium under senare tid funnit sig böra arbeta efter den allmänna riktpunkten att en områdeskonces- sion bör avse ett abonnentantal om minst 4.000—5.000.
Vidare bör uppmärksammas att den his- toriska utvecklingen spelat en väsentlig roll i sammanhanget. När det gäller städer och andra större tätorter med egna elverk, har elnäten vanligen kunnat byggas ut och an- passas efter den stigande förbrukningen un- der rimligt hänsynstagande till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna. På lands-
bygden har emellertid förhållandena ofta va- rit annorlunda. Stora delar av elnäten har där anlagts för att betjäna mindre enheter och sålunda utan att elförsörjningen mera i stort blivit tillräckligt beaktad eller särskild hänsyn tagits till elkonsumenternas ökande krav. En omvandling till större, rationella enheter blir då stundom kostnadskrävande, eftersom genomgripande ombyggnader av näten —-— måhända i förening med en all- män upprustning — måste göras. Det ligger i sakens natur, att omständigheter av detta slag verkar uppbromsande på en i och för sig önskvärd rationalisering. I andra fall kan det visserligen vara förhållandevis enkelt att genom sammanslagningar av olika områden skapa en lämplig enhet, men svårigheter kan då uppstå när det gäller att ordna distribu- tionen på ett rationellt sätt i angränsande bygder. Bl. a. inträffar att en industri, som producerar elkraft för den egna rörelsen och härvid får kraftöverskott för leve- ranser till de anställda och andra på indu- striorten boende, avvisar tanken på att om- rådet sammanläggs med kringliggande bygd.
En annan svårighet som mött koncessions- myndigheten är att frågan, hur stort ett om- råde bör vara för att kunna betraktas som en lämplig enhet, ofta blir föremål för skilda uppfattningar. Erfarenheten visar, att den som måhända under lång tid utan anmärk- ning omhänderhaft en detaljdistribution ej vill eller kan inse att den snabba utveckling— en i grunden förändrat betingelserna samt skärpt konsumenternas krav på elförsörj- ningen. I sådant fall är distributören föga benägen att medverka till att hans företag uppgår i en större enhet. Denna inställning framträder särskilt, när han för sin distri- bution har tillgång till ett eget vattenkraft- verk, även om detta skulle vara obetydligt. Hithörande frågor har under senare tid väckt intresse i vårt land. Sålunda må erin- ras om den interpellation som ledamoten av andra kammaren, herr Ringaby, våren 1964 ställde till chefen för kommunikations- departementet och som besvarades av den- ne den 22 maj 1964 (AK:s prot. nr 26, s. 126 ff). Interpellanten frågade, om departe- mentschefen vore villig att medverka till att
det som villkor vid områdeskoncession inför- des den bestämmelsen att inom området befintlig kraftproduktion från vattenkraft- verk för skäligt pris inköptes av den nya koncessionshavaren. Interpellationen, som väckte livlig debatt i riksdagen, besvarades med en hänvisning till att pågående utred- ning torde komma att pröva spörsmålet. — Vidare väcktes i början av år 1966 två likalydande motioner i riksdagen (1:46 och 11:82) om fortsatt koncession för mindre eldistributionsföreningar. Motionärerna — som hävdade att ett stort antal mindre dis- tributionsföretag på landsbygden fullgjorde sina skyldigheter mot abonnenterna minst lika bra som de större företagen —— hem- ställde att riksdagen måtte uttala att mindre eldistributionsföreningar, utrustade med eg- na kraftverk, ej skulle vägras fortsatt kon- cession i de fall de kunde anses ha fyllt sin uppgift och även i fortsättningen bedömdes kunna sköta sina uppgifter på ett tillfreds- ställande sätt. Motionerna föranledde emel- lertid ej någon riksdagens åtgärd. Tredje lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande till pågående utredning.
De mindre företagens problem har vidare behandlats i de likalydande motionerna 1:245 och II: 308 till 1967 års riksdag. I motionerna hemställdes att riksdagen måtte uttala bl. a. att vid rationaliseringen av el- distributionen och den fortsatta koncessio- neringen tills vidare största hänsyn skulle tas till berörda företags egna synpunkter och dels att kommunägd eldistribution ej ge— nom rationaliseringen skulle tvingas upp- höra. Motionerna, som behandlades i all- männa beredningsutskottet (utlåtande nr 50/ 1967) föranledde ej någon riksdagens åt- gärd. Också i detta fall hänvisades till på- gående utredning.
Frågan om den kommunala eldistributio- nen har sedan länge dryftats i olika sam- manhang, och den har under senare år kom- mit att träda alltmer i förgrunden. Ett ut- tryck härför är ej blott nyssnämnda båda motioner utan framför allt de förslag som vid 1966 års riksdag framlades i de två lika- lydande motionerna 1:344 och II: 416. I motionerna framhölls att den elektriska di-
stributionsverksamheten på många håll or- ganisatoriskt och funktionsmässigt ej anpas- sats efter de nya förhållanden som föran- letts av den ökade urbaniseringen och ut- vecklingen mot större kommunenheter. Med hänsyn till behovet av att eldistributionen beaktades vid den allmänna samhällsplane- ringen vore läget att kommunerna -— åt- minstone utbyggnadskommunerna — gärna ville engagera sig aktivt i eldistributionen, om detta kunde ske på rimliga villkor. Men samordningen av kommunernas och före- ningarnas intressen och verksamhet mötte ofta mycket svårbemästrade problem —— främst organisatoriska och ekonomiska. Ef- tersom kommunen hade ansvar för sam- hällsbyggandet inom sitt område och beho— vet av förändrade funktioner inom eldistri- butionen främst vore beroende av kommu- nens åtgärder, måste det vara naturligt att skapa möjligheter för en effektiv samord— ning av samhällsintresset och distributörsin- tresset. Och denna kunde väl knappast ske på annat sätt än att kommunerna tillför- säkrades rätt att på rimliga villkor förvärva eldistributionsföretagen inom kommunens eller kommunblockets gränser. Det vore med hänsyn till samhällsutbyggnaderna på många håll angeläget att detta kunde ske utan tidsutdräkt. Med stöd av det anförda hemställde motionärerna att riksdagen måt- te besluta en begäran om snabbutredning rö- rande eldistributionens funktion och organi- sation, varvid formerna för att vid behov kommunalisera eldistributionsverksamheten borde övervägas.
Motionerna hänvisades till allmänna be- redningsutskottet, som inhämtade yttranden från kommerskollegium, statens vattenfalls- verk, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Västerbottens län, svenska stadsförbun- det, svenska kommunförbundet, svenska vat- tenkraftföreningen (numera svenska kraft- verksföreningen) samt svenska elverksföre- ningen. I utskottets utlåtande nr 45/1966 redovisas närmare remissyttrandena, som upptog i huvudsak följande synpunkter.
Kommerskollegium framhöll att, om di- stributionen mera allmänt handhades av kommunala företag, detta förmodligen skul-
le innebära att målsättningen för områdes- koncessioneringen ej skulle kunna förverk— ligas därför att åtskilliga distributionsenhe- ter, anpassade efter kommungränser, ej skul- le bli bärkraftiga. Kollegium riktade sig sär- skilt mot de tankar om en långtgående kommunalisering av eldistributionen som framkommit på vissa håll och som innebar att välskötta och ändamålsenliga distribu- tionsenheter, som byggts upp av enskilda företag, skulle kunna styckas sönder enbart för att ge utrymme för kommunal distri- bution. En sådan ordning skulle enligt kolle- giets mening i många fall innebära en ut- veckling motsatt den vartill lagstiftningen angående områdeskoncessioner syftade. Di- stributionsstrukturen liksom även gränserna för de olika företagen borde städse avvägas med hänsyn till de betingelser som från teknisk—ekonomisk synpunkt var bäst. Själv- fallet kunde det dock i åtskilliga fall te sig bäst förenligt med ellagens grundprinciper att distributionen omhänderhades av ett kommunalt företag. Såväl från planmässig- hetssynpunkt som av hänsyn till konsumen- terna kunde det vara ett starkt intresse att sådana områden inom en kommun, vilka rymde en växande tätortsbebyggelse, icke splittrades på olika distributörer och att di- stributionen ombesörjdes av kommunen. En dylik ordning kunde framstå som naturlig, särskilt om kommunen redan bedreve eldi— stribution. Även om det sålunda i flera fall vore riktigt att en kommun svarade för el- distributionen inom sitt område, kunde kol— legium mot bakgrunden av vad nu anförts icke finna det ändamålsenligt eller eljest från allmän synpunkt eftersträvansvärt att kommunerna mera allmänt engagerade sig i eldistributionen. En sådan ordning skulle försvåra en områdeskoncessionering enligt riktlinjerna för gällande lagstiftning, vilken tillkommit för att tillgodose konsumenternas berättigade intressen. Kollegium ville därför ej tillstyrka en ordning, som skulle innebära att kommunerna i gemen tillförsäkrades rätt att förvärva eldistributionsföretagen inom kommunens eller kommunblockets gränser.
Elverksföreningen, vattenfallsverket och kraftverksföreningen uttalade sig mot en
Länsstyrelsen i Kalmar län framhöll i sitt yttrande att ett gynnsamt utgångsläge f. n. förelåg för prövning i förekommande fall av kommunaliseringsfrågan utan bry- tande av gällande koncessioner, enär för stora delar av landet -— genom kortfristiga förlängningar av äldre tillstånd — gemen— sam sluttid för gamla koncessioner i stor utsträckning åstadkommits. När tillstånds- tiden utlöpt, hade koncessionsmyndigheten ej skyldighet att förnya koncessionen och en omprövning av alla i en landsända samtidigt utlöpande tillstånd borde i ett sådant läge syfta till att nå den för konsumenterna bästa lösningen av den lokala elförsörjningen. Konsumentintresset garanterades i avsevärd mån genom kommunernas rätt att enligt 3 5 3 mom. 1902 års ellag få höras i varje koncessionsärende samt genom den s. k. ve- torätten i fråga om elledningar inom plan- samhällen enligt 1 & andra stycket samma lag. Dessa lagstadganden borde därför noga iakttas och tillerkännas full giltighet. Med dessa riktlinjer för den nu pågående över- synen av den lokala elförsörjningen borde enligt länsstyrelsens uppfattning en kommu- nalisering, därest ett alternativ för en sådan lösning framlades, redan i nuvarande läge kunna genomföras i de fall behov och in- tresse förelåg. En närmare undersökning av kommunaliseringsaltemativet borde, om det påkallades, komma till stånd genom det all- männas försorg. Ett klarläggande av gällan- de rätts innebörd kunde vara motiverat. Ut- redning om behovet av ändrade eller kom- pletterade lagbestämmelser beträffande den kommunala självbestämmanderättens om- fattning, det kommunala vetots innebörd samt olika distributionsföretags rättsställning efter utgången av en tillståndsperiod skulle ha värde icke endast vid övervägandet av formerna för att —— såsom motionärerna ifrå- gasatt — vid behov kommunalisera eldistri- butionsverksamheten utan över huvud taget för att ge erforderlig klarhet och stadga i översynen av den lokala elförsörjningens organisation.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhöll att de nya kommunblocken utgjorde syn-
nerligen lämpliga enheter för att möjliggöra en rationell drift och förvaltning av elföre- tagen samt tillstyrkte utredningen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg att, såvitt anginge detta län, ytterligare ut- redning i ifrågasatt hänseende icke behöv- des.
Stadsförbundet underströk att kommu- nerna hade ett stort intresse av att engagera sig aktivt i eldistributionen om detta kunde ske på rimliga villkor. På samma sätt som vatten- och avloppsförsörjning m.m. borde enligt förbundet eldistributionen principiellt anses vara en kommunal angelägenhet. För- bundet fann det utomordentligt angeläget att kommunerna tillförsäkrades rätt att på rimliga villkor förvärva eldistributionsföre- tag inom kommunens eller kommunblockets gränser. En samordning av eldistributionen inom en storkommun eller ett kommunblock medförde enligt förbundet, förutom rena rationaliseringsvinster, också den fördelen att en utjämning kunde ske mellan den lön- samma tätortsdistributionen och den mindre lönsamma glesbygdsdistributionen. Förbun- det tillstyrkte den av motionärerna begärda utredningen.
Kommunförbundet tillstyrkte — med hän- syn till den vikt förbundet fäste vid kom- munernas möjligheter att kunna utöva er- forderligt inflytande på elkraftdistributionen — motionärernas hemställan om utredning.
Allmänna beredningsutskottet (utlåtande nr 45/1966) fann visserligen motionärernas begäran om skyndsam utredning av eldistri- butionens funktion och organisation vara i och för sig motiverad men -— med hänsyn till att utredning pågick om eldistribu- tionen och att frågan om kommunalisering av distributionsverksamheten skulle komma att prövas i samband därmed — ansåg ut- skottet att motionerna ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottets förslag.
Med anledning av vad sålunda förekom- mit finner utredningen angeläget att redo- göra för de särskilda kommunalrättsliga reg- ler som i dag kan åberopas av kommun som begår områdeskoncession samt söka belysa om och i vad mån dessa regler kan försvåra
Till en början kommer 3 & kommunal- lagen i blickpunkten. Enligt detta lagrum äger kommun själv i enlighet med kom- munallagens bestämmelser vårda sina ange- lägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer an- nan. Lagrumm'et har ansetts berättiga kom- mun att bedriva vissa former av affärsverk- samhet, nämligen där denna tillgodoser ett allmänt till kommunen knutet intresse. I sådana fall blir den s.k. likställighetsprin- cipen tillämplig, något som i stort sett inne- bär att kommun ej får gynna viss person eller viss typ av kommunmedlemmar på de övrigas bekostnad.
Ostridigt hör eldistribution till de verksam- hetsgrenar som faller under 3 & kommunal- lagen. Kommun äger sålunda bedriva dylik distribution inom sitt eget område samt ock- så utanför detta, under förutsättning att be- rörd kommun medger detta. För fullstän— dighetens skull bör också framhållas att kommun i dag icke anses vara skyldig att på grund av kommunallagens bestämmelser sva- ra för elförsörjningen inom sitt område och alltså är oförhindrad att medge annan di- stributionsrätt.
Däremot torde det förhålla sig så att kom- mun med hänvisning till 3 & kommunal- lagen kan kräva att få omhänderha eldistri- butionen inom det egna området, under för- utsättning att handhavandet därav ej till- kommer annan på grund av en enligt 1902 års lag meddelad koncession. Detta spörs- mål har berörts i samband med 1957 års ändringar i ellagen. Sålunda uttalade depar- tementschefen i proposition nr 161/1957 (s. 46) i anslutning till frågorna om ett kon- cessionsområdes lämpliga utformning och distributionspliktens innebörd bl. a. följande:
»Om kommunen själv skall handha distri- butionen och koncessionsansökningen avser endast det egna kommunområdet, torde inga invändningar kunna resas mot att kommu- nen ålägges distributionsskyldighet. Däremot synes, på grund av regeln i 35 kommunalla- gen om kommuns beslutanderätt, vara tvek- samt om kommun äger utan vidare påtaga sig att leverera kraft inom närbelägen del av an- gränsande kommun. I sådant fall torde kon-
cession med därav följande distributionsskyl- dighet icke böra meddelas å område tillhö- rande grannkommun. Om åter berörda kom- muner överenskommit om att den ena kom- munen skall elektrifiera även den andras om- råde synes icke böra möta hinder mot att den förra kommunen erhåller koncession med åtföljande distributionsskyldighet även å om- råde av grannkommunen.»
I anslutning till detta uttalande yttrade tredje lagutskottet i sitt utlåtande nr 22 / 1957 (s. 49) följande:
»När det gäller kommunernas frihet att själva bestämma, om de skall leverera elek- trisk kraft utanför kommunområdet, får den- na som i propositionen anförts anses följa av 3 & kommunallagen om kommuns beslutan- derätt. Det lärer därför icke kunna ifråga- komma som påföljd för ett under direkt kom- munal förvaltning ställt distributionsföretag, vilket ej anser sig kunna leverera ström utan- för kommunområdet, att sökt koncession av- slås under hänvisning till att det egna distri- butionsområdet eller ett angränsande får en olämplig utformning. Däremot bör naturligt- vis koncessionsmyndigheten söka medverka till att en frivillig uppgörelse träffas mellan det kommunala företaget och den av distri- butionsfrågan berörda grannkommunen.»
Enligt utredningens mening kan rättsläget på grundval av detta uttalande samman- fattas sålunda.
Begär kommun att få områdeskoncession för det egna området och innehar ej annan vid den tidpunkt när den begärda konces- sionen avses börja löpa koncession eller äldre tillstånd, som avser hela eller del av kommunområdet, skall kommunens ansökan bifallas. Kommun har då på grund av kom- munallagen förtursrätt, även om dess om- råde skulle vara en olämplig enhet från di- stributionssynpunkt. Vad nu sagts får mot- svarande tillämpning om två eller flera kom- muner sammansluter sig till ett kommu— nalförbund för handhavande av eldistribu- tion inom dessa kommuner (jfr lagen 31 maj 1957 om kommunalförbund). Det bör be- tonas att denna förtursrätt föreligger blott om ansökningen avser varken mer eller mindre än det egna kommunområdet samt att kommun ej kan med stöd av 3 & kom- munallagen få överta distribution som i ve- derbörlig ordning av annan bedrivs inom
kommunområdet. Som framgår av vad de- partementschefen yttrade i ovannämnda pro- position nr 161/1957 kan nämnda lagrum ej åberopas, om sökanden är kommunägt ak- tiebolag eller annat gentemot kommunen självständigt företag. I sådant fall gäller blott ellagen med dess krav på att distributions- enheten skall vara lämplig.
Det synes vara av värde att i detta sam- manhang undersöka vilka distributionsenhe- ter som efter en fullständigt genomförd kommunblocksindelning skulle bildas, om varje kommunblock skulle handha eldistri- butionen inom blockets gränser. På grund- val av befolkningssiffrorna den 1 januari 1964, 1966 resp. 1967 samt med den ut- gångspunkten att varje abonnent motsvarar 2.2, 2.13 resp. 2.13 personer framkommer då att abonnentantalet i de 282 kommun- blocken skulle bli följande:
Antal abonnenter Antal kommunblock
1.000-tal 1/ 1-64 1/ 1-66 1/1-67
över 20 32 36 36 20—15 18 22 22 15—10 38 37 37 10— 8 27 25 27 8— 6 32 33 32 6— 4 91 92 94
under 4 44 37 34
Summa: 282
Det kan också vara av intresse att här något redogöra för hur den kommunala di- stributionen gestaltar sig i dag.
Vid utgången av år 1965 fanns i landet 212 kommunala detaljdistributionsföretag med tillhopa omkring 2.2 milj. abonnen- ter, motsvarande ungefär 60 procent av samtliga abonnenter. Av företagen drevs ett 30-tal i bolagsform och återstoden som kom- munala elverk. 19 företag hade mindre än 1.000 abonnenter, 43 företag mellan 1.000 och 2.000 abonnenter, 60 företag mellan 2.000 och 5.000 abonnenter, 43 företag mel- lan 5.000 och 10.000 abonnenter, 43 före- tag mellan 10.000 och 50.000 abonnenter samt slutligen 4 företag över 50.000 abon- nenter. Övervägande antalet handhar detalj-
distributionen huvudsakligen inom städer, samhällen och andra liknande avgränsade, mer eller mindre tättbebyggda områden. Det förefaller emellertid som om kommunerna i växande omfattning strävar efter att distri- buera kraft utanför sina tättbebyggda delar och stundom också utanför kommunområ- det.
Flertalet kommunala företag köper den för distributionen erforderliga råkraften ut- ifrån. Åtskilliga företag har tillgång till egen råkraft, som helt eller delvis täcker behovet. I en del fall utgörs denna råkraft av vatten- kraft och i andra fall av värmekraft, produ- cerad antingen i kondenskraftverk eller i samband med fjärrvärmeproduktion (mot- tryckskraftverk).
Också det s.k. kommunala vetot (] å andra stycket ellagen) får viss betydelse i samband med den kommunala distributio- nen.
Vetostadgandet tillkom för att befria kommun från skyldighet att avstå eller upp- låta områden för elledningar, om detta skul- le visa sig mindre lämpligt med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken samt för anordningar för belysning, vattenledning m. m. Ursprungligen var veto- rätten ovillkorlig. År 1941 jämkades stad- gandet såtillvida som Kungl. Maj:t fick ge undantag från vetorätten om synnerliga skäl förelåg. Lagändringen tillkom med anled- ning av att vetorätten utsatts för stark kri- tik, varvid anförts bl. a. att kommuner i stor utsträckning begagnat sig av vetorätten en- dast för att förhindra att deras intressen som kraftleverantör skulle skadas. Elkraftutred- ningen behandlade denna fråga och fram- höll härvid (SOU 1954: 12 s. 274 ff) att samhällenas anspråk på att själva få utföra detaljdistributionen av elkraft vore att be- trakta som ett allmänt kommunintresse och att varje kommun borde, så långt det vore möjligt och förenligt med en ur allmän synpunkt rationell utveckling av elkraftsför- sörjningen, tillförsäkras skäligt inflytande på den lokala distributionen inom kommunens område. Dock syntes de särskilda befogen- heter, som städer och liknande samhällen kunde utöva med stöd av vetostadgandet, i
vissa avseenden vara alltför vittgående. Stad- gandet hade trots 1941 års lagändring i praktiken kommit att tillmätas stor betydelse och medfört olägenheter. Härom anförde el- kraftutredningen bl.a. (s. 274):
»Enskilda företag, som ha distributionsrätt inom en kommun med planlagt område. ha i allmänhet måst förbinda sig att till kommu- nen erlägga en årlig avgift som säges utgöra en ersättning för de olägenheter som kom- munen orsakas genom distributionsföretaget till följd av att ledningar framdragas inom kommunen m.m. Avgiften fastställes emeller- tid icke i proportion till olägenheterna utan helt skönsmässigt, med hänsyn till hur mycket en distributör möjligen kan vilja betala för att få behålla distributionsrätten inom sam- hället. Med stöd av det kommunala vetot kan nämligen kommunerna fråntaga honom di- stributionsrätten inom det planlagda området. Ett dylikt utnyttjande av vetorätten bör natur- ligtvis förhindras.
Plansamhällenas vetorätt innebär risk för skadliga återverkningar även i annat avseen- de. Vetostadgandet kan nämligen åberopas som stöd för utbrytning av tätortsdistributio- nen från ett större distributionsområde. En naturlig strävan att åt den egna kommunen förbehålla intäkterna från den inom dess om- råde bedrivna distributionsverksamheten kan leda till, att ett stort antal kommuner med planlagda områden i samband med ompröv- ning av utlöpande koncessioner söka utnyttja den möjlighet till utbrytning som finnes ge- nom vetostadgandet. En utveckling i denna riktning måste anses olämplig. Till en början kan utbrytningen tänkas innebära en otillbör- lig stympning av det förutvarande distribu- tionsföretagets verksamhet. Dess möjligheter att hålla rimliga taxor inom det återstående distributionsområdet minskas eller bortfalla. Vidare medför en sådan utveckling en ökning av antalet företag och därjämte en kategori- klyvning, nämligen i företag med och utan samhällsdistribution. En prisutjämning mel- lan stad och landsbygd försvåras och mot- sättningen mellan samhälls- och landsbygds- distribution skärpes på det hela taget.»
Elkraftutredningen föreslog, att vetostad- gandet ändrades så att expropriation för led- ningar skulle kunna beviljas mot ett plan- samhälles bestridande, om så krävdes för el- kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnan- de eller eljest synnerliga skäl förelåge.
Departementschefen framhöll i proposi-
tionen nr 161/ 1957, att eldistributionen i det helt övervägande antalet städer och i ett flertal större tätorter av stadskaraktär redan ombesörjdes av kommunala företag, som också ofta distribuerade kraft till närliggan- de landsbygd. När icke-kommunalt företag levererade kraft inom område med lands- bygd och tätortsbebyggelse samt företagets rätt att ha ledningar inom tätorten ej till- kommit genom expropriation, kunde befa- ras att tätorten i samband med koncessions— tidens utgång skulle begagna den kommu- nala bestämmanderätten över gatumark m. m. för att bryta sig ut ur distributions- företaget. Detta kunde sålunda komma att reduceras till en icke bärkraftig och därför ej önskvärd distributionsenhet. I dylika fall förelåge emellertid sådana synnerliga skäl för undantag som vetostadgandet åsyftade. Eftersom en olämplig utbrytning av ett plan- samhälle ur ett distributionsområde kunde förhindras redan med stöd av gällande be- stämmelse, vore den föreslagna ändringen ej erforderlig.
Riksdagen lämnade departementschefens uttalande utan erinran. Vetostadgandet har fortfarande den lydelse det fick genom 1941 års lagändring.
7.3.2 1966 års betänkande
I betänkandet kvarstår i princip kravet på att detaljdistributionsområde skall utgöra en lämplig enhet. I anslutning härtill uttalas att det vid lämplighetsbedömningen borde beaktas att området får sådan omfattning att det har erforderlig ekonomisk bärkraft samtidigt som det måste tillses att avgräns- ningen ej skedde på sådant sätt att intillig- gande koncessionsområden bleve olämpliga.
Frågan om vetostadgandet behandlas ock- så i betänkandet. Härvid berörs dock hu- vudsakligen de möjligheter stadgandet öpp- nar för kommuner att kräva ersättning för upplåtelse av gatumark m.m. till eldistri- butör. I betänkandet framhålls att, i den mån det skulle visa sig att stadgandet här- vidlag utnyttjades på ett ej önskvärt sätt, prisregleringsinstitutet kan användas för att
förhindra missbruk. På grund härav och då stadgandet vore i och för sig väl motiverat föreslås att stadgandet behålls.
7.3.3. Utredningen
En av de viktigaste bestämmelserna i gäl- lande ellagstiftning är att detaljdistribution skall bedrivas i ett geografiskt bestämt om- råde som utgör en lämplig enhet. Anled- ning att ändra lagen härvidlag saknas.
Enighet torde råda därom att kravet på lämplig enhet är uppfyllt, om distributions- området är så utformat att förutsättningar föreligger för en lämplig distributör att till- godose elkonsumenternas intressen i alla de hänseenden som anmäler sig i samman- hanget. Området skall vara ekonomiskt bär- kraftigt. Distributören skall kunna — utan statligt stöd — förse inom området boende med fullgod elkraft i tillräcklig mängd och under säkra leveransförhållanden samt till skäligt pris. Erfarenheten har emellertid vi- sat att det ofta är ytterst vanskligt att i det enskilda fallet skapa en sådan enhet. En mängd synpunkter av olika slag måste be- aktas och uppfattningarna bryter sig gärna mot varandra.
En omstridd fråga är om och i vad mån abonnentunderlagets storlek har avgörande betydelse för distributörens möjligheter att fullgöra sina åligganden. Från flera håll brukar i detta sammanhang hävdas såsom en allmän princip att området skall ha ett minsta antal abonnenter. Antalet har ökat i takt med utvecklingen. I mitten av 1950- talet angavs antalet till 2.000 abonnenter och i dag talas om 4.000—5.000. Många an- ser också detta antal vara för lågt. Några menar att antalet inom en snar framtid bör vara minst uppemot 10.000.
Utredningen har funnit det svårt att ta ställning till denna fråga. Enligt utredning- ens mening finns dock i dag åtskilliga före- tag med för få abonnenter och allmänt hål- ler utredningen före att förhållandevis stora enheter är nödvändiga för att eldistributio- nen skall kunna ske utan befogad anmärk- ning, men utredningen anser sig ej böra
ange minimisiffror. Förhållandena är allt- för skiftande. Det är också svårt att leda i bevis att ett litet distributionsområde i och för sig skulle vara en mindre lämplig enhet än ett stort område. Å andra sidan saknas belägg för annat antagande än att de eko- nomiska lagarna i allt väsentligt är tillämp- liga även på rörelse av det slag som eldi- stribution innebär, dvs. att de fasta kost- naderna relativt sett blir lägre ju fler som skall dela dem. Härvidlag bör uppmärksam- mas att detaljdistributörens kostnader till den ojämförligt största delen belöper på hans nät. Såsom framgår av redogörelsen under 3.1 utgör denna kostnad drygt 60 pro- cent av den sammanlagda kostnaden för strömmens tillhandahållande. Detta betyder att kostnadsbesparande åtgärder på detalj- distributionssidan betydligt lättare än dylika åtgärder på produktions- eller överföringssi- dan kan få prissänkande verkan.
Det avgörande skälet till att utredningen biträder uppfattningen att stora enheter i princip är ofrånkomliga är de svårigheter som detaljdistributören ställs inför på grund av den stigande elförbrukningen. Som fram- går av redogörelsen under 1.2 visar den senaste tidens utveckling samt gjorda prog- noser att ökningen varit och kan förväntas bli betydande. Under 10—årsperioden 1965— 1975 torde förbrukningen komma att för- dubblas. Den årliga ökningen under denna period beräknas till drygt 7 procent. Av ökningen hänför sig övervägande delen till detaljförbrukningen. Den förväntas stiga med omkring 160 procent samtidigt som dess andel i landets totala förbrukning för- utses öka från 33 till 44 procent. Den väx- ande detaljförbrukningen sammanhänger främst med den ökande användningen av el- ström inom hushåll, jordbruk, hantverk och småindustri samt med en fortlöpande över- gång till elektrisk rumsuppvärmning. Också ett framtida bruk av eldrivna bilar kom- mer in i bilden. Utvecklingen får ses mot bakgrund av den stigande levnadsstandar- den och den ter sig även naturlig som ett led i kampen mot luftföroreningama.
De stora anspråk som sålunda ställs och i än högre grad kommer att ställas på
en detaljdistributör nödvändiggör att han får ett tillräckligt stort underlag till sitt förfo- gande. Han måste kunna svara för de bety- dande kostnader som är förknippade med er- forderliga utbyggnader och förstärkningar av elnätet, såsom byggande av fördelningssta- tioner och ledningar, areaförstärkningar, spänningshöjningar, automatisk spännings- reglering samt anordnande av reservmat- ning, allt åtgärder som ej bör få anstå allt för länge till men för konsumenterna. Vida- re bör erinras om de ofrånkomliga utgif- terna för underhåll och förnyelse av nätet samt för en tillfredsställande kundtjänst. Det ligger i sakens natur att ju större abon- nentstocken är, desto lättare har distributö- ren att på något längre sikt lösa finansi- eringsfrågorna och därmed kunna genom- föra de nödvändiga åtgärderna. De fasta kostnaderna kan slås ut på ett bredare un- derlag och drabbar därför ej den enskilde konsumenten särskilt hårt. Distributörens möjlighet att hålla elpriset nere ökar. Detta gäller i än högre grad, om förbrukningen stiger per abonnent. Den specifika kostna- den sjunker, eftersom den totala distribu- tionskostnaden icke stiger i samma utsträck- ning som den överförda energimängden ökar. Härvidlag brukar anges som rikt- värde, att ett fyrfaldigande av mängden överförd energi medför endast en fördubb- ling av distributionskostnaden.
Kravet på stora enheter är tämligen lätt att tillgod0se när det gäller de större tätor- terna. Här finns inom ett relativt begränsat geografiskt område det abonnentunderlag som krävs för den önskvärda kostnadsför— delningen. Såsom framgår av redogörelsen under 3.2 och 3.3 medför denna omstän— dighet att elpriset kan hållas lågt. Å andra sidan bör icke fördöljas att viss eftersläp- ning synes ofrånkomlig i de största tätor- terna. Av statistiken under 3.2 (punkt 7) kan också utläsas, att elförbrukningen per abonnent för närvarande ökar långsammare i tätorterna än annorstädes. Detta samman- hänger bl. a. med att de stora stadskärnorna, som är hårt belastade i skilda avseenden, försvårar distributörens möjlighet att genom fortlöpande utbyggnader möta det växande
behovet av elström. Kostnaderna härför blir betydande. En annan orsak är att elledning- arna inom framförallt de äldre fastigheterna i tätort ofta icke tål en ökad elförbrukning samt att fastighetsägarna vägrar att förstärka ledningarna.
På landsbygden är det däremot ofta svå- rare att skapa enheter av önskvärd storlek. Abonnenterna bor mer eller mindre glest och därför behövs flera nätstationer och längre ledningar än i tätorterna (jfr 3.3.4, tab. 12 och 13 samt bil. 4). Detta leder till högre kostnader, vilket normalt bör slå ige- nom på elpriset. Allmänt kan sägas att det är fyra gånger dyrare att distribuera i gles- bygd än i tätort. I viss mån kan emellertid denna skillnad utjämnas genom en större ökning av glesbygdsabonnentemas elför- brukning. Som nyss sagts pekar statistiken också på att förbrukningen för närvarande ökar snabbare på landsbygden än i tätor- terna, delvis sammanhängande med de stör- re distributörernas aktiva försäljningspolitik, inriktad bl. a. på elektrisk rumsuppvärm- ning.
Nu angivna omständigheter gör det önsk- värt att områden skapas som består av både tätort och glesbygd. Härigenom blir det lättare att tillämpa den allmänt eftersträvade s. k. utjämningsprincipen, innebärande att distributören kan erbjuda ett större antal abonnenter enhetliga taxor med förhållande- vis låga elpriser. Genom att dylika enheter skapas blir det lättare för koncessionsmyn- digheten att åstadkomma en över lag lämp- lig områdesindelnin g. Risken minskar för att distributionsförhållandena skall bli otillfreds- ställande i bygder som gränsar till ett om- råde, vilket befunnits utgöra en lämplig enhet. De ekonomiska förutsättningarna för eldistribution inom angränsande områden kommer ej att avvika från varandra i alltför hög grad.
I sammanhanget bör vidare framhållas att koncessionsmyndigheten också bör räkna med att ett distributionsområde kan bli för stort. Det är då ej uteslutet att de fördelar som är förknippade med den stora enheten kan gå förlorade, t. ex. genom en ofrån- komlig ökning av administrationskostnader-
na. Självfallet är det icke möjligt att ange någon bestämd övre gräns för storleken av ett område.
Såsom förut antytts vågar utredningen icke hävda att stora enheter alltid leder till det bästa resultatet. Omständigheterna i det särskilda fallet kan tala för en mindre en- het. Framförallt gäller detta om ett område har tillgång till egen kraftkälla, från vilken den närmaste omgivningen kan förses med fullgod elström till rimliga priser. Ej så säl- lan är detta förhållandet i mindre orter med en större industri, vilken för sin verksam- het utnyttjar ett vattenkraftverk och härvid får överskottskraft, tillräcklig för detaljdistri- bution inom orten och möjligen också kring- liggande bygd. Enligt utredningens mening fordras i dylikt fall starka skäl för att vägra industriföretaget områdeskoncession på den grunden att området har för ringa abonnent- underlag. Ett sådant skäl kan vara att det framstår som otvetydigt att ett större om- råde med industriorten som kärna skulle va- ra att påtagligt föredra från konsument- synpunkt, sett mera i stort. Utredningen vill icke förneka att fall kan förekomma, där annan privat distributör — t. ex. en förening eller ett bolag — på samma sätt förfogar över ett vattenkraftverk och där förhållan- dena i övrigt är sådana att det ter sig na- turligt att bevilja företaget områdeskonces- sion, oaktat abonnenterna är jämförelsevis få. Erfarenheten visar emellertid att en de- taljdistributör med egen vattenkraftkälla of- ta överskattar värdet av denna. Han bortser från att prima kraft kan alstras endast under kortare perioder och att han för sin elför- sörjning är mer eller mindre beroende av elleveranser utifrån samt att den fördel som vanligen är från konsumentsynpunkt för- knippad med egen kraftproduktion följakt- ligen saknas. Utredningen vill härvid erinra om att utvecklingen i fråga om kraftproduk- tionen klart går mot allt större enheter, vil- ket medför och i ökad grad kommer att medföra att de mindre vattenkraftverken blir olönsamma och efter hand slås ut, vil- ket oftast sker om ej förr när upprustning på grund av förslitning framstår som nöd- vändig.
lnnehavet av egen kraftkälla kan tänkas få betydelse också i följande fall. En kom- mun. inom vilken annan handhar eldistribu— tionen, uppför en anläggning för fjärrvär- medistribution inom det egna området och anordnar i anslutning härtill ett s.k. mot- trycksmaskineri för alstring av elektrisk energi åt kommunmedlemmarna, något som vanligen möjliggör låga elpriser. Det ter sig då svårt för koncessionsmyndigheten att, om kommunen vill överta eldistributionen inom sitt område och därför begär områdeskon- cession, vägra bifall till ansökningen under hänvisning till att området visserligen utgör en lämplig enhet men att områdesindelning- en i trakten skulle blivit en annan om fjärr- värmeanläggningen ej uppförts. Ansökan bör avslås endast om ett bifall skulle påtagligt försvåra möjligheterna att i grannskapet åstadkomma lämpliga enheter eller föranle- da kostnader för ändring av nätbilden vilka ej skulle stå i rimligt förhållande till nyttan från konsumentsynpunkt.
Det kan också vara riktigt att bevilja koncession beträffande ett område som en- ligt gällande bedömningsgrunder framstår som en mindre lämplig enhet. Det är fråga om ett litet samhälle i en isolerad bygd eller en industriort där kringliggande trakt saknar bebyggelse eller där eldistributionen är så avhängig den industriella verksamheten att den av tekniska skäl bör behållas. Vad nu sagts gäller självfallet under förutsättning att abonnentemas intressen vederbörligen be- aktas.
Önskvärt vore om skapandet av lämpliga enheter kunde ske förutsättningslöst och så- lunda utan att rådande distributionsförhål- landen behövde beaktas. I praktiken kan emellertid en dylik ordning ej genomföras. Föreliggande nätbild försvårar saken. När- distributionsnäten med sina matande led- ningar har byggts upp efter hand och elek- trifieringen har fått anpassa sig till sam- hällsutvecklingen. Distributörerna har icke kunnat påverka bebyggelseplaneringen, in- dustrilokaliseringen, kommunbildningen etc. De olika distributionsområdena har i hög grad kommit att formas efter de tekniskt- ekonomiska betingelserna och utan hänsyn
till, om härvid uppkomna gränser skulle godtas i större eller annat sammanhang. Koncessionsmyndigheten bör därför vid handläggning av ärende om områdeskonces- sion söka bedöma, om ett bifall till framställ- ningen skulle nödvändiggöra väsentliga ny- byggnader eller ombyggnader av matande ledningar eller i närdistributionsnätet ingå- ende högspänningsledningar samtidigt som befintliga ledningar blir mer eller mindre överflödiga. Skulle det då framkomma att de nödvändiga åtgärderna skulle bli avse- värt kostsammare än som motsvaras av de fördelar som står att vinna från konsu- mentsynpunkt, bör framställningen avslås och en bättre lösning åstadkommas. Utred- ningen vill i detta sammanhang betona, att myndigheten ej bör fästa avgörande vikt vid sökandens egna önskemål eller anse sig va- ra bunden av åtgärder som denne vidtagit i anslutning till sin koncessionsansökan, t. ex. förvärv av annan distributörs anlägg- ning. Sökandens intressen bör tillgodoses en- dast i den mån de samtidigt gagnar konsu- mentintresset.
Såsom framgår av den förut lämnade re- dogörelsen spelar kommunerna en betydan- de roll när det gäller detaljdistributionen i vårt land och det är därför naturligt, om kommunala synpunkter ger sig tillkänna i samband med områdeskoncessioneringen. I många fall vållar dessa synpunkter ej kon- cessionsmyndigheten särskilda problem. Enighet torde råda därom att de större och medelstora städerna mot bakgrund av den historiska utvecklingen utgör lämpliga en- heter, även om det på grund av skäl som ovan redovisats stundom förhåller sig så att långt gående önskemål från abonnenternas sida på elleveranser — t. ex. för rumsupp- värmning — ej rimligen kan tillgodoses. Dessa kommuners krav på att själva kunna planera för den gemensamma angelägenhet som elförsörjningen innebär samt att i an- slutning härtill kunna fritt förfoga över ga- tunätet m. m. är berättigat och väger tungt i sammanhanget. Ellagens principer har ej blivit åsidosatta. Självfallet kan vad nu sagts vara tillämpligt också på kommuner som har ett mindre abonnentunderlag än de stora
Om sålunda överensstämmelse ofta före- ligger mellan kommuns intresse av att själv omhänderha detaljdistributionen och det all- männas intresse av att endast lämpliga di- stributionsenheter skapas, är det ingalunda ovanligt att motsättningar i vissa fall kan framträda. Så är förhållandet när kommun vill handha elförsörjningen inom det egna området och detta visserligen i och för sig utgör en lämplig distributionsenhet men där nätbilden är sådan att ett tillgodoseende av kommunens önskemål skulle —— på sätt nyss anförts — föranleda kostnadskrävande åt- gärder utan motsvarande nytta för konsu- menterna. Sett ur ellagens synvinkel blir kommunområdet då en olämplig enhet; dess gränser utgör ej naturliga skiljelinjer från elförsörjningssynpunkt. I dylika fall bör en- ligt utredningens mening kommunintresset få vika. En motsatt uppfattning synes ohållbar. Säkerligen skulle ej någon tillstyrka en ord- ning, innebärande att varje ändring av en kommungräns skall kunna leda till motsva- rande ändring av berörda distributionsenhe- ters gränser, och detta oavsett om menings- lösa ny- eller ombyggnader måste göras el- ler annan form av kapitalförstörning blir följden. Det kan ej vara rimligt att stycka sönder lämpliga distributionsenheter enbart för att lämna utrymme åt kommunal distri- bution. En kommungräns bör följas endast i den mån en distributionstekniskt riktig lös- ning härigenom uppnås. Vad nu sagts får motsvarande tillämpning när en kommun, som innehar koncession för en del av sitt område _ t. ex. den tätbebyggda delen — önskar utvidga koncessionen att omfatta hela eller del av återstående kommunområde. Ansökningen bör avslås, om eljest en onödig och kostnadskrävande splittring av befint- lig nätbild skulle bli följden. Liknande syn- punkter anmäler sig i det fall att exempelvis ett enskilt bolag ombesörjer eldistributionen inom en kommun och denna begär att få koncession för en tätbebyggd del av kom- munen.
Motsättningar kan uppkomma också när kommun begär koncession för sitt kommun- område och detta är en olämplig enhet där-
för att abonnenterna är för få. I dag lär finnas åtskilliga kommuner där så är för- hållandet. Utvecklingen kan också medföra att såväl kommunblocken som de blivande storkommunerna blir för små enheter från elförsörjningssynpunkt. Härvidlag må hän- visas till den förut lämnade statistiken. Den- na visar — med förhållandena den 1 janu- ari 1967 som utgångspunkt — att antalet kommunblock vilka hade mindre än 10.000 abonnenter var 187, mindre än 8.000 abon- nenter 160, mindre än 6.000 abonnenter 128 och mindre än 4.000 abonnenter 34. Även om abonnentantalet ej bör vara utslagsgi- vande när det gäller att bedöma om en viss enhet är lämplig eller ej, antyder siffrorna att det kommer att finnas kommunblock som ej uppfyller ellagens krav härvidlag.
Utredningen anser sålunda, att konces- sionsmyndigheten vid prövning av ansökan om områdeskoncession ej bör vara bunden av särregler när det gäller kommunal distri- bution, utan att alla distributörer i princip bör behandlas lika, varvid målet är att ella- gens syften skall fullföljas. Det spörsmålet uppkommer då i vad mån kommunalrättsli- ga bestämmelser kan anses påverka denna målsättning.
Enligt utredningens mening hindrar icke vetostadgandet skapandet av lämpliga enhe— ter. Dess räckvidd är ej större än som är betingat av kommuns självklara rätt att i erforderlig omfattning få förfoga över sina planlagda områden. Till en början bör upp- märksammas att stadgandet saknar betydelse i det fall att utomstående distributör förvär- vat expropriationsrätt för elektrisk ledning inom dylikt område. I fråga om övriga fall gäller—som framgår bl. a. av förarbetena till 1957 års ändringar av ellagen— att kom- mun ej med framgång kan åberopa veto- stadgandet som grund för en vägran att låta annan framdra ledning inom kommu— nens planlagda område, om denna vägran skulle leda till att från ellagens synpunkt olämplig enhet bildas och denna synpunkt prövas väga tyngre än kommunens intresse av att få fritt förfoga över sina planlagda områden. ”Synnerliga skäl” kan då anföras för ett beslut som innebär ett underkännan-
de av kommunens ståndpunkt. Missbruk av stadgandet kan sålunda förhindras.
Vad härefter angår innebörden av 3 5 kommunallagen, sedd mot bakgrund av ella- gens bestämmelser, så synes nyssnämnda förarbeten ge vid handen att kommun kan utverka sig koncession för sitt kommunom- råde, oavsett om detta är en olämplig en- het ur ellagens synvinkel eller om elförsörj- ningen blir otillfredsställande i angränsande bygder. Av vad tidigare anförts torde fram- gå att en sådan ordning enligt utredningens mening ej bör godtas. Lagstiftaren kan ej ha avsett att hänsynen till kommunintresset skulle kunna föra så långt. Avgörande för frågans lösning synes utredningen vara hur orden ”såvitt icke handhavandet därav .en- ligt gällande författningar tillkommer an- nan" i 3 & kommunallagen bör tolkas. En snäv tolkning efter ordalagen leder enligt utredningens mening till den slutsatsen att kommun har ovillkorlig förtursrätt till kon- cession, avseende det egna området, om icke eldistributionen handhas av annan på grund av gällande koncession för hela om- rådet eller del därav. Utredningen anser emellertid att ellagen — med hänsyn till dess syften och grunderna för lagen —— tar över 3 & kommunallagen; de citerade orden bör icke tolkas efter bokstaven.
Till sist får utredningen sammanfatta sin ståndpunkt sålunda. En distributionsenhet bör vara så utformad att det blir möjligt för en lämplig distributör att tillgodose kon- sumenternas krav på en fullgod elförsörj- ning. Även om det är svårt att ange det lägsta abonnentantal som fordras för att det- ta mål skall uppnås, är det uppenbart att utvecklingen tvingar fram allt större enhe- ter. Rådande förhållanden binder emeller- tid i viss mån koncessionsmyndigheten vid dess bedömning av hur områdeskoncessio- neringen lämpligen bör genomföras. Sam- hällsekonomiska skäl kan tala mot den i och för sig bästa lösningen. Nätbilden bör ej slås sönder och ej heller kostnadskrävande åt- gärder vidtas, enbart därför att ett nyskapat område skulle framstå som en lämplig en- het. Tillspetsat kan sägas att koncessions- myndigheten någon gång kan bli tvungen att
godta ett område, som med hänsyn till samt- liga på frågan inverkande omständigheter ter sig som den minst olämpliga enheten.
7.4. Lämplig distributör
7.4.1. Erfarenheter från nuvarande system
Kravet på att den som ägnar sig åt yrkes— mässig detaljdistribution skall vara lämplig för att få områdeskoncession framfördes första gången av elkraftutredningen. Den framhöll att, om en god kraftförsörjning på längre sikt skulle kunna tryggas, vissa ford- ringar måste ställas på den som skulle utöva distributionsverksamhet. Det krävdes att fö- retaget ägde tillräckliga tekniska, ekonomis- ka och organisatoriska förutsättningar för att genomföra och upprätthålla en rationell kraftförsörjning med tilllämpning av rimliga priser och villkor i övrigt. Detta innebure att en koncessionssökandes lämplighet att bedriva distribution borde prövas. En dylik prövning skulle i första hand avse att för- hindra att ny eller förlängd koncession be- viljades sådana företag som saknade förut- sättningar för en ändamålsenlig landsbygds- distribution (SOU 1954:12, sid. 384 och 385). Av elkraftutredningens uttalanden framgår att enligt dess mening de ledande storföretagen, kommuner och kommunala samorganisationer samt för ändamålet bil- dade företag av lokal karaktär vore lämp- liga distributörer. Det syntes utredningen som det sista alternativet, som närmast åsyftade att sammanföra flera småföretag inbördes till lokala, tillräckligt stora enhe- ter, vara det mest naturliga med hänsyn till önskvärdheten av lokal medverkan, ansvars- tagande och självbestämmanderätt ävensom med hänsyn till att man icke onödigtvis borde ingripa i de bestående förhållandena (sid. 369). Slutligen framhöll elkraftutred- ningen att koncession borde utfärdas för be- stämd person eller bestämt företag (sid. 44).
Föredragande departementschefen anslöt sig till elkraftsutredningens uttalanden, var- vid betonades att prövning av koncessions-
sökandes lämplighet vore att betrakta som en konsekvens av bestämmelsen om distribu- tionsplikt och därför borde ifrågakomma endast beträffande den som yrkesmässigt äg- nade sig åt dylik verksamhet (prop. nr 161/ 1957, sid. 49, 50 och 60). Vidare förklarade departementschefen sig anse att det i och för sig icke vore av väsentlig betydelse vilket av utredningens alternativ som valdes. Att generellt eftersträva viss företagsform kunde leda till en stel och onödigt arbetskrävande organisationsplan utan att man likväl åstad- kom en god eldistribution. Man borde där- för ej binda sig för viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste.
Också i detta sammanhang anmäler sig frågan om det kommunala intresset. Av den under 7.3.1 lämnade redogörelsen fram- går att elkraftutredningen ansåg kommuner- nas mon0polställning stundom hindra ska- pandet av rationella distributionsförhållan- den samt att liknande synpunkter framför- des i en del av de remissvar som allmänna beredningsutskottet inhämtade i anledning av de till 1966 års riksdag väckta motio- nerna nr 1:344 och II:416. Det synes lämp- ligt att här redovisa ytterligare några av dessa synpunkter.
Sålunda anförde kommerskollegium i sitt yttrande bl. a. att kommunernas intresse av att överta eldistribution dittills avsett i all- mänhet sådana kommuner eller områden, där distributionen vore särskilt lönsam, nå- got som sannolikt i icke ringa grad sam- manhängde med den på vissa håll rådande uppfattningen att eldistribution kunde göras till en väsentlig inkomstkälla för kommu- nen.
Vattenfal/sverket framhöll att kraftpro- duktionen och råkraftförsäljningen måste karaktäriseras såsom en konkurrensindustri med de fördelar detta innebure för konsu- menterna ur prissynpunkt samt att det vore av yttersta betydelse att även inom eldistri- butionen eftersträva organisations- och ar- betsformer, som inbjöde till konkurrens och inbördes tävlan. Det syntes därför vara av betydelse att även inom distributionen be- hålla ett blandat företagssystem, varvid som huvudmän för distributionsföretag kunde
förekomma storkraftföretag, kommunala el- verk, ekonomiska föreningar, fristående el- distributionsbolag m.fl. för distributions- verksamheten lämpade företag. Verket me- nade att varken ett förstatligande eller en kommunalisering kunde antagas leda till det för konsumenterna bästa resultatet. En långtgående kommunalisering skulle på en omväg monopolisera kraftförsörjningen och det fanns grundad anledning anta, att någon naturlig konkurrensvilja mellan olika stor- kommunala företag icke skulle stå att upp- bringa. Kommunernas intresse av att hålla låga elpriser hade i praktiken visat sig vara svagt. De sänkningar Och rationaliseringar av eltaxorna, som vattenfallsverket och de övriga storkraftföretagen genomfört under senare år, hade ofta endast långsamt och i begränsad omfattning efterföljts av de kom- munala företagen, trots att de reella eldistri- butionskostnadema vore väsentligt lägre i tätorterna än på landsbygden. Verket un- derströk att åtskilliga kommunala företag redovisade betydande driftöverskott, vilka användes för att täcka underskott i annan kommunal verksamhet. Vidare framhölls att elkraftförsörjningen utgjorde en del av vårt lands totala energiförsörjning varför man måste, för att nå gynnsammast möjliga re- sultat, ge kraftförsörjningen sådana villkor, att den fritt kunde konkurrera med andra energikällor. Den framtida elkraftdistributio- nens struktur borde ses mot den bakgrunden och det vore för upprätthållandet av en för- nuftig energiförsörjning högst riskabelt, om elkraftsdistributionen skulle betraktas som en parallell till kommunens handhavande av vatten och avlopp etc.
I sitt utlåtande över motionerna erinrade allmänna beredningsutskottet om vad före- dragande departementschefen i anslutning till 1957 års ändringar av ellagen uttalat, nämligen att man icke borde binda sig vid viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste. I utlåtandet fram- hölls vidare att i överensstämmelse med detta uttalande hade utvecklingen icke inne- burit prioritering av någon bestämd före- tagsform. En betydande självsanering hade ägt rum och rationaliseringen hade i stor
utsträckning skett genom att de mindre di- stributionsföretagen överlåtit sin verksam- het till vederbörande råkraftleverantör.
Vid sin prövning av ansökningar om om- rådeskoncession har koncessionsmyndighe— ten självfallet eftersträvat att följa de prin- ciper som sålunda ligger till grund för stad- gandet om att detaljdistributör skall vara lämplig för att få sådan koncession. Av den under 7.1 lämnade redogörelsen framgår att under den gångna tio-årsperioden områdes- koncession beviljats kommunala elverk och bolag, ekonomiska föreningar och lokala bolag, industriföretag samt vattenfallsverket och andra råkraftleverantörer, d.v. s. flera skilda företagsformer. Handelsbolag och fy- siska personer saknas emellertid. Vidare vi- sar redogörelsen att av de omkring 700 före- tag som försvunnit under de senaste tio åren fler än hälften utgjorts av föreningar sam- tidigt som endast 20 av de för längre tid beviljade koncessionerna avsett lokalt be- tonade enskilda företag. I övervägande an- tal fall framstår det som klart att den som fått koncession verkligen är en lämplig di- stributör, något som dock ej hindrar att, om koncessionsmyndigheten haft helt fria hän- der, en ännu bättre lösning kunnat uppnås. I en del fall har emellertid myndigheten funnit sig böra av hänsyn till abonnenterna bevilja områdeskoncession, ehuru sökanden bedömts ej kunna på längre sikt handha di- stributionen på sätt abonnenterna äger krä- va. Koncession har då meddelats för kortare tid.
Vidare förtjänar omnämnas att områdes- koncession i intet fall meddelats för mer än ett företag. Någon form av gemensam koncession har sålunda ej förekommit. Detta är en naturlig ordning. Ansvaret för driften och säkerheten i samband med eldistribu- tion bör lämpligen icke uppbäras av flera och de krav som från det allmännas sida ställs på en koncessionshavare måste kunna riktas mot ett enda företag. Denna fråga har varit föremål för särskild prövning i samband med att två företag ansökte om gemensam linjekoncession beträffande en kraftledning. Kommerskollegium lämnade ansökningen utan bifall och Kungl. Maj:t
fann i beslut den 24 februari 1967 ej skäl att ändra kollegiets beslut. Oaktat frågan ej berörde områdeskoncession, är uppenbart att Kungl. Maj:ts ställningstagande analo- givis blir tillämpligt på dylik koncession. Beträffande det särskilda spörsmålet om det kommunala intresset i sammanhanget får utredningen till en början erinra om ut- talandet i direktiven, att frågan om de s.k. koncessionsavgifterna borde närmare under- sökas. Av redogörelsen under 7.3.1 framgår att redan elkraftutredningen behandlade denna fråga. En av de omständigheter som elkraftutredningen fann utgöra skäl för ett slopande av det kommunala vetot var före- komsten av avgifter, som vissa kommuner betingade sig av den som handhade detalj- distributionen inom kommunen för dennes rätt att framdraga och nyttja ledningar in- om planlagda områden. Eldistributionsutredningen har tillfrågat samtliga detaljdistributionsföretag i saken. Härvid framkom att inalles 77 kommuner för år 1965 mottog avgifter av detta slag till ett sammanlagt belopp av drygt 17.2 milj. kronor. I 29 fall var det fråga om kommuner som icke själva handhade detalj- distributionen. Dessa betingade sig tillhopa omkring 3.4 milj. kronor i avgifter från koncessionshavarna. Högsta avgiften var drygt 500.000 kronor. I övriga 48 fall gällde det kommuner, vilka tillämpade en ordning, innebärande att den egna distributionsrö- relsen påfördes särskilda avgifter. Dessa uppgick till sammanlagt omkring 13.8 milj. kronor, varav 5.8 milj. belöpte på kommu- nala aktiebolag och 8 milj. på rörelser som bedrevs av företag, ställda direkt under den kommunala förvaltningen, s.k. kommunala elverk. Högsta avgiften var 1.9 milj. kronor. Om avgiften i det enskilda fallet slås ut på lågspänningsförbrukningen inom distribu- tionsområdet, växlade avgiften i de 77 fallen — uttryckt i öre/kWh — mellan 0.01 och 2.5 öre. I enstaka fall översteg avgiften sist- nämnda belopp. Vanligt var att avgiften motsvarade 0.5—1.0 öre. Då avgiften fram- står som obetydlig per förbrukad kWh, sam- manhänger detta i några fall med att avgif- ten slagits ut på ett distributionsområde som
omfattar flera kommuner och att avgiften hänförde sig till en kommun inom området. I vad mån avgifterna utgjorde ersättning för intrång i gatumark m.m. resp. motsvarande ränta och amortering på kapital som kom- munen nedlagt i den egna distributionsrö- relsen är svårt att kartlägga. I flera fall torde dock avgift som utomstående distri- butör betalade icke ha stått i rimligt förhål- lande till markintrånget. Det har t.o.m. förekommit att koncessionsavgift uttryck- ligen betecknats som ”bidrag till kommu- nala stödåtgärder för vidgad industriell verk- samhet” samt att kommun hemställt hos kollegium att koncessionsärende måtte få vila i avvaktan på att kommunens förhand- lingar med sökanden om förhöjd konces- sionsavgift slutfördes. För fullständighetens skull bör nämnas att år 1963 var antalet kommuner som mottog avgift i någon form 68 samt sammanlagda avgiftsbeloppet 12.7 milj. kronor eller alltså betydligt lägre än två år senare.
I detta sammanhang är naturligt att erinra om grunderna för 3 & kommunallagen. Så- som framhållits under 7.3.1 följer av dem att likställighetsprincipen är tillämplig på affärsverksamhet som bedrives av kommun; viss person eller viss typ av kommunmed- lemmar får ej gynnas på de övrigas bekost- nad. Dessutom gäller självkostnadsprincipen, innebärande att dylik verksamhet ej får dri- vas i syfte att bereda kommunen ekonomisk vinst. Intäkterna bör avpassas så att ren företagarvinst normalt ej uppstår. Enligt mångas mening åsidosättes emellertid dessa principer i åtskilliga fall av kommunerna. Sålunda hävdas — bortsett från hur syste- met med koncessionsavgifter bedöms — att eltaxoma ofta är högre än som betingas av eldistributionens kostnader. Elförbruk- ningen blir då ett slags skatteobjekt. Vinst på elrörelsen eftersträvas och används för täckande av underskott inom andra grenar av den kommunala förvaltningen eller eljest för ändamål som är elabonnentema främ- mande. Vidare har förekommit att kommun, som ansökt hos Kungl. Maj:t om tillstånd att teckna borgen för lån till ett industri- företag på orten men vägrats det begärda
tillståndet, i stället låtit sitt kommunala el- bolag ingå borgen.
7.4.2 1966 års betänkande
Enligt det i betänkandet intagna förslaget till ny ellag skall områdeskoncession allt- jämt kunna beviljas endast för den som är lämplig distributör. I betänkandet berörs närmare två frågor som är av betydelse i detta sammanhang. Den ena avser frågan i vad mån spänningsvariationer i lågspän- ningsnät skall kunna godtagas. Härom an- föres i betänkandet (sid. 97):
»För konsumenten menliga spänningsvaria- tioner torde i princip icke behöva tolereras. En viss variation är av tekniskt- ekonomiska skäl svår att undvika. Att fastställa bestämda spänningsgränser, utöver vilka avvikelse inte får ske, är knappast heller möjligt. Frågan har varit föremål för riksdagens övervägande senast år 1962 med anledning av två likaly- dande motioner (I:9 och 11:20) i vilka hem- ställdes om utredning för utrönande av de högsta spänningsvariationer som kunde anses tolerabla. Motionerna överlämnades till tredje lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr 43) under hänvisning till en inom Svenska elek- triska kommissionen pågående undersökning om förutsättningarna för reglering av frågor om nätens spänningsstabilitet fann ytterli- gare utredning i ämnet tillsvidare böra an- stå. I övrigt gjordes i utlåtandet vissa utta- landen angående möjligheterna att inom el- lagstiftningens ram komma till rätta med för- hållandena, därvid bl.a. erinrades om möj- ligheten till prövning i det enskilda fallet av förhållandet mellan elkraftens kvalitet och dess pris. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen (skr. nr 382) att såsom sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet an- fört. Ellagstiftningsutredningen, som enligt förordnande av Kungl. Maj:t den 7 december 1962 fått avskrift av riksdagens skrivelse samt utskottsutlåtandet överlämnade till sig, finner ej anledning till ytterligare uttalande. I sam- manhanget må dock framhållas. att om spän- ningen i en distributionsledning tillåtes mera varaktigt stiga över 250 volt och därigenom orsakar skada vid en till ledningen ansluten, för lågspänning avsedd anordning, förhållan- dena i allmänhet torde kunna anses vara så- dana, att distributören jämlikt allmänna ska- deståndsregler blir ansvarig på grund av vål- lande».
Den andra frågan som särskilt behand- las i betänkandet avser vetostadgandet. Här- om anföres i betänkandet (sid. 133) att det- ta på sina håll av kommunerna tagits till anledning att av vederbörande elföretag för upplåtelse av marken fordra en ersättning, som icke blott innefattade gottgörelse för nyttjanderätten som sådan utan i realiteten utgjorde en extra inkomst för kommunen. Följden kunde i dylika fall bli att företaget för att erhålla en företagsekonomisk moti- verad vinst måste höja sina taxor med mot- svarande belopp. I de fall taxehöjningen ute- slutande berörde inom kommunen skatte- pliktiga personer och företag, finge detta endast samma ekonomiska resultat som om kommunerna själva handhade eldistributio- nen. Om elleverantören vore ett större före- tag med ett även utanför kommunen utbrett distributionsnät, kunde däremot den högre taxan på ett oskäligt sätt drabba abonnen- ter utanför den ifrågavarande kommunen. En sådan utveckling vore ej tillfredsställan- de. Möjlighet att motverka att genom över— flyttning av kostnader mellan olika abon- nentgrupper på antytt sätt vissa abonnenter oskäligt belastades förelåge emellertid ge- nom prisregleringsinstitutet.
7.4.3. Utredningen
Stadgandet att den som handhar yrkesmäs- sig detaljdistribution av elström skall vara lämplig för att utöva sådan verksamhet ingår som ett betydelsefullt led i ellagstift- ningen och är en av förutsättningarna för att dess syften skall kunna uppnås. Stad- gandet bör alltså behållas. Det bör bl. a. ha den innebörden att områdeskoncession i det särskilda fallet ej skall beviljas för fler än ett subjekt. En skall gentemot det allmän- na svara för att distributionen bedrivs på ett fullgott sätt.
De krav som bör kunna ställas på inne- havare av områdeskoncession är stora. Han skall kunna planera, utbygga och underhålla sina distributionsanläggningar på sådant sätt att abonnenterna tillförsäkras en fullgod elförsörjning, d.v.s. tillhandahålla erforder-
liga kraftmängder under säkra driftförhål- landen och begränsade spänningsvariationer till skäliga priser. I planeringen ingår en be- dömning i vad mån framtida utbyggnader av elnätet behÖVS med hänsyn till en fortlöpan- de ökning av elförbrukningen ävensom hur erforderligt kapital härför skall kunna an- skaffas. Distributionsanläggningar bör ut- byggas och förstärkas så att väntade krav på elkraft från exempelvis nyetablerade indu- strier samt nya bostads- och fritidsområden kan tillgodoses utan alltför stor tidsutdräkt. Detsamma bör gälla i fråga om anspråk på elkraft för ändamål som idag ej är särskilt vanliga men som kan förutses inom en nära framtid bli mera allmänt förekommande, t. ex. för rumsuppvärmning. Erforderliga in- vesteringar bör ske vid rätt tidpunkt så att totalkostnaden på längre sikt blir lägst möj- lig. Distributören bör därför samråda med planerande samhällsorgan samt följa utveck— lingen. Han måste underhålla samt förnya sin anläggning i takt med tidens krav för att driften alltid skall vara säker. Härför erfordras bl. a. anordning som möjliggör snabb återinkoppling av viktigare ledningar när fel uppstår — t.ex. till följd av storm, blixtnedslag, nedisning eller åverkan från grävskopa — så att avbrottstiderna blir kor— tast möjliga. Av samma skäl behövs s. k. re- servmatning så att elnätet vid avbrott i kraft— tillförseln kan matas från annat håll. Vi- dare bör den s. k. spänningsgodheten vara tillfredsställande och kunna upprätthållas också vid växlande belastning så att skador eller andra olägenheter icke uppstår för abonnenterna genom att elektrisk material förstörs eller tidvis ej kan utnyttjas för av- sett ändamål. I anslutning till vad som an- föres i 1966 års betänkande om olägenhe- terna med alltför stora spänningsvariationer i lågspänningsnät bör nämnas att svenska elektriska kommissionen numera slutfört sin undersökning angående nätens spänningssta- bilitet och den 1 juni 1968 utfärdat vissa normer om ”spänningsgodhet i lågspännings- nät” (SEN 21 18 11). Normerna är avsedda att ligga till grund vid utarbetande och till- lämpning av andra normer där spännings- godheten har betydelse. De är dessutom av-
sedda att vara vägledande såväl för kraft— leverantörer vid planering och dimensione- ring av elnät som för tillverkare vid kon- struktion av bruksföremål, apparater, moto— rer och utrustningar för spänningsreglering.
Till sist åligger det självfallet distributören att kontrollera att hans anläggningar upp- fyller de fordringar som gällande säkerhets- bestämmelser uppställer samt därvid följa de föreskrifter som kan komma att lämnas av tillsynsmyndigheten. Han bör också ut- öva viss kontroll över elarbeten som inom hans område utförs av fristående installa- törer.
Fullgörandet av dessa mångskiftande upp- gifter fordrar rationella arbetsmetoder samt tillgång till fullgod teknisk utrustning såsom grävmaskiner, stolpresningsanordningar, ter- ränggående fordon, fordon för snabbutryck- ning och radioapparatur. Den lämpliga di- mensioneringen av distributionsnäten kan underlättas genom beräkningar, utförda me- delst datamaskin. För åstadkommande av säkra driftförhållanden kan erforderlig över- vakning ske med hjälp av elektronisk och annan automatisk apparatur.
Vidare har abonnenterna ett berättigat an- språk på att distributören tillhandahåller dem en god kundtjänst i form av rådgiv- ning och information i olika frågor såsom beträffande lämpliga användningsområden för elkraft, fördelaktigaste tariff o. dyl. Sam- tidigt får distributören räkna med att så långt möjligt uppfylla de skilda önskemål som kan framföras från abonnenternas sida. Främst när det gäller vidsträckta konces- sionsområden är det viktigt att de lokala intressena kan hävda sina synpunkter, t. ex. genom särskilda kontaktorgan. Sålunda kan distributionsföretaget behöva inrätta di- striktskontor på vissa platser eller medverka till att lokala kommitter bildas för sam- råd med företaget i de för orten betydelse- fulla elfrågorna. Vidare finns möjligheten att bereda företrädare för de lokala intressena plats i företagets styrelse. Denna möjlighet bör framför allt stå till buds för kom- mun, som ej omhänderhar detaljdistributio- nen inom sitt område.
Innehavare av områdeskoncession bör ef-
tersträva att hålla rimliga elpriser. Han får ej bereda sig oskälig vinst på distributions- rörelsen. Därjämte bör han vinnlägga sig om att pressa kostnaderna så långt det är görligt. Ett pris kan framstå som skäligt i förhållande till kostnaderna, men dessa kan vara för höga. Han bör icke belasta rörelsen med utgifter som han haft i annat samman- hang; elintäkter skall ej subventionera an- nan verksamhet. Med hänsyn härtill är det av vikt att distributören har en tidsenlig ekonomisk redovisning som hänför sig ute- slutande till distributionsrörelsen. Till sist bör han avpassa sina eltaxor så att kostna- derna fördelas på ett rättvist sätt mellan abonnenterna.
För att kunna uppfylla de krav som så- lunda ställs måste innehavare av områdes- koncession ha goda ekonomiska, organisa- toriska och tekniska resurser till sitt förfo- gande. Detta innebär till en början att före- tagets ledning måste ligga i sakkunniga hän- der, som kan ge företaget tillräcklig ekono- misk stadga samt anskaffa för rörelsen erfor- derligt kapital genom upplåning m.m. Vi- dare måste företaget ha tillgång till den per- sonal av olika kategorier som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas rationellt och på ett från abonnenternas synpunkt till- fredsställande sätt. Företaget bör ha en drift- ledare som svarar för att rörelsen bedrivs tekniskt riktigt samt den personal i övrigt som krävs för att nödvändiga ny- och om- byggnader samt nätförstärkningar skall kun- na genomföras. Enligt utredningens mening bör hos distributören heltidsanställd personal handha de väsentliga och ansvarsfulla upp- gifterna. Endast i undantagsfall kan det vara ändamålsenligt att distributören hyr tjänster. Slutligen bör distributören upprätthålla den beredskap som påkallas för avhjälpande av mera katastrofliknande skador på anlägg- ningarna. Lämpligt kan vara att samordna denna beredskap med andra detaljdistributö- rer eller råkraftleverantören.
En nödvändig förutsättning för att distri- butör skall kunna fullgöra sina förpliktelser är att han förfogar över en lämplig enhet, som ger honom det erforderliga ekonomiska underlaget. Detta innebär å andra sidan att
den, åt vilken en sådan enhet anvisas och som har de nödvändiga resurserna, i regel kan godtagas som distributör. Ett naturligt urval underlättas genom att de ekonomiskt svaga faller bort. Efter hand som en rationell områdesindelning fortskrider, blir det mind- re svårt att avgöra huruvida en sökande av områdeskoncession kan förväntas bli en lämplig distributör eller ej. Det blir också i och för sig likgiltigt vilken företagsform som väljs i det enskilda fallet. Däremot är det från andra synpunkter angeläget att de— taljdistributionen i vårt land liksom hittills omhänderhas av olika typer av företag. En ordning med samma företagsform överlag kan befaras snabbt leda till stelhet och stil- lastående samt hämma de fria konkurrens- förhållanden vilka ändock rymmes inom el- lagens ram, allt till men för konsumenterna. Koncessionsmyndigheten bör därför arbeta för att företagsformen blir så blandad som möjligt.
Det är emellertid uppenbart att utveck- lingen i viss mån kommer att binda konces- sionsmyndigheten. Sålunda tyder allt på att enskild person endast i enstaka undantagsfall kan tänkas ha förutsättningar för att bedri- va tillfredsställande detaljdistribution i fram- tiden. Vidare framstår det som ofrånkomligt att mindre föreningar och bolag kommer att försvinna som distributörer; de kommer att sakna de erforderliga resurserna. På längre sikt kan förutses att antalet föreningar som innehar områdeskoncession blir tämligen ringa. Också här kommer den ekonomiska utvecklingen att spela en avgörande roll. Er- farenheten visar att det ofta är svårt för koncessionsmyndigheten att övertyga mindre föreningar med angränsande distributions- områden om att de bör sluta sig samman för att därigenom åstadkomma en bärkraf- tig enhet. Eldistributionsföreningarna i lan- det har ej det stöd som en stark centralorga- nisation skulle innebära. Här föreligger en påtaglig skillnad i förhållande till den koo- perativa rörelsen. Detta betyder att detaljdi- stributionen i vårt land efter hand kommer i ännu högre grad än för närvarande hand— has av de råkraftproducerande företagen —— de enskilda och vattenfallsverket —— samt
kommunerna, en utveckling som strider mot intresset av att företagsformen blir så blan- dad som möjligt. Denna utveckling skulle i viss mån kunna motverkas genom att rå- kraftleverantör samt kommun och andra företrädare för de lokala intressena bildar gemensamt bolag för detaljdistribution.
I fråga om den kommunala detaljdistribu- tionen vill utredningen betona att en kom- mun, som förfogar över en lämplig distri- butionsenhet, har samma förutsättningar som varje annan med tillräckliga resurser att uppfylla de krav som ställs på en lämplig distributör. Från flera håll förfäktas emel- lertid att kommuner med egen detaljdistri- bution hittills visat en påtaglig benägenhet att bevaka sina egna intressen framför el- konsumenternas. Enligt utredningens me- ning saknar anmärkningar av detta slag ej underlag. Till en början är det uppenbart att det kommunala intresset hittills inriktat sig huvudsakligen på områden där det är lätt att bedriva en lönsam eldistribution, d. v. 5. de tätbebyggda delarna av vårt land, medan glesbygdema framstått som mindre lockande. Det bör dock framhållas att den- na uppdelning mellan kommunal distribu- tion och av annan bedriven distributions- verksamhet får ses mot den historiska bak- grunden. Uppdelningen ter sig naturlig med hänsyn till samhällsförhållandena under för- ra delen av 1900-talet. Av den under 3.2 och 3.3 redovisade statistiken framgår att de kommunala eltaxorna i medeltal ligger högre än som är betingat av kostnaderna och att de under senare tid sjunkande råkraftpriser- na icke alls eller endast långsamt föranlett kommunerna att tillämpa lägre detaljpriser. Dessa förhållanden träder sällan i dagen, eftersom de kommunala taxorna ofta än- dock framstår som låga vid en jämförelse med andra taxor; en kostnadsjämförelse sker ej. Ur kommunernas synvinkel är det självfallet frestande att låta vinster uppstå på den egna distributionsrörelsen, vilka fly- ter in i kommunalkassan. Härigenom kan utgifter för annan verksamhet täckas, vilka rätteligen borde bestridas av skattemedel el- ler överhuvud ej förekomma, t. ex. stöd åt industrier inom kommunen.
Enligt utredningens mening bör kommun icke heller i detta sammanhang inta sär- ställning. Kommun, som fått områdeskon- cession, bör vara underkastad samma reg- ler som varje annan distributör och sålunda kunna uppfylla alla de krav för vilka tidigare redogjorts. Detta innebär bl. a. att kommun, som bedriver detaljdistribution, ej får gott- skriva sig högre ersättning härför än som betingas av de med distributionen förenade kostnaderna. Denna grundsats anknyter för övrigt väl till den för kommunal affärsverk- samhet knäsatta principen att dylik verk- samhet ej får bedrivas i vinstsyfte. Här som eljest får det bli koncessionsmyndighetens sak att övervaka att taxorna blir skäliga.
Ett särskilt spörsmål utgör den ej alltför ovanliga företeelsen att kommun under hän- visning till vetostadgandet betingar sig en viss -— vanligen årlig — avgift för att med- ge annan rätt att distribuera elström inom kommunens planlagda område. I regel in- går kommunen Och koncessionshavaren ett skriftligt avtal, gällande för bestämd tid och upptagande närmare regler om avgiften. Ofta innehåller avtalet också en bestämmel- se av innebörd att kommunen vid avtalsti- dens slut skall äga överta distributionen, om ej annat överenskommes, varefter par- terna när denna tidpunkt nalkas upptar för- handlingar vilka ej så sällan utmynnar i att koncessionshavaren får fortsätta sin distri- bution men mot högre avgift. Frånsett att koncessionsmyndigheten vid sin prövning av frågan om vem som lämpligen bör hand- ha eldistributionen inom visst område själv— fallet ej är bunden vid vad andra kan ha avtalat, är uppgörelse av detta slag ägnad att inge olust från konsumentsynpunkt. En- dast om avgiften motsvarar det intrång i gatumark m. ni. som koncessionshavaren föranleder, kan den godtas. I annat fall kom- mer elkonsumenterna att på ett eller annat sätt belastas med en kostnad som ur deras synvinkel är ovidkommande, en ordning som utredningen finner olämplig. Det är up- penbart att koncessionsavgiften i åtskilliga fall är större än den borde vara. Oroande från de synpunkter varom här är fråga är att avgifterna visar en benägenhet att öka
liksom antalet distributörer som erlägger av- gift. För fullständighetens skull vill utred— ningen som sin åsikt framhålla att pålagor av denna art ej bör godtas vare sig de drabbar enbart medlemmarna i vederböran- de kommun eller om bördan kommer att helt eller delvis falla på annan. Utredningen vill alltså härvidlag gå längre än 1966 års betänkande.
Det vore obilligt att i dag rikta kritik mot koncessionshavare som betalar för hög avgift till den kommun inom vilken han distribuerar elström. Systemet har tillämpats i flera år och därigenom vunnit viss hävd. Utredningen anser emellertid att den som i framtiden påtager sig en dylik onödig ut- gift ej är en lämplig distributör. Givetvis får enbart den omständigheten, att konces- sionshavare vid avtalstidens utgång vägrar att längre betala för stor koncessionsavgift till vederbörande kommun, icke medföra att han får stå tillbaka för kommunen när koncessionsförhållandena skall omprövas.
På grund av nu anförda förhållanden me- nar utredningen att kommunerna likaväl som andra intressenter kan förväntas upp- fylla ellagens syften.
Såsom förut framhållits uppställer lagen ej krav på lämplighet ifråga om detaljdistri- butör som ämnar bedriva sin verksamhet an- norledes än yrkesmässigt. Enligt utredning- ens mening bör lagen ändras i detta hän- seende. En bokstavstolkning kan leda till den uppfattningen att sådan distributör kan få områdeskoncession, även om han skulle fin- nas vara olämplig för den avsedda verksam- heten. En ändring i antydd riktning skulle ej innebära något nytt i sak. Lagstiftaren har uppenbarligen menat, att varje detalj- distributör skall kunna bedriva den verk- samhet koncessionen åsyftar på ett tillfreds- ställande sätt. Detta betyder, att anspråken på distributören växlar med arten av hans verksamhet. Den som ombesörjer yrkesmäs— sig distribution är skyldig att uppfylla icke endast de fordringar som uppställs i gällan- de säkerhetsbestämmelser och lagstiftning av allmängiltig natur — t. ex. naturvårdsla- gen —— utan även de krav som abonnenterna kan ställa på honom främst i fråga om di-
stributionsplikt. Är verksamheten ej yrkes- mässig, bortfaller självfallet sistnämnda krav, medan de förra kvarstår. Begreppet "lämp- lighet” är alltså tänjbart. Den av utredning- en förordade ändringen torde för övrigt sak- na praktisk betydelse när det gäller områ- deskoncession. Utredningen har nämligen svårt att tänka sig något fall, där områdes- koncession kan komma ifråga för verksam- het där ej yrkesmässig distribution ingår.
Till sist får utredningen — med hänvis- ning till de synpunkter som anförts under 7.3.3 — framhålla att utredningen ej tror att detaljdistributionen omedelbart kan bli så tillfredsställande som är önskvärt. De fak- tiska förhållandena kommer att fördröja utvecklingen och stora investeringar blir ofrånkomliga på många håll för att målet skall kunna uppnås. Rationaliseringstakten kommer därför att påtagligt styras av kapi- taltillgången. Vidare bör ej bortses från att svårigheter emellanåt kan uppstå därför att kraftproduktionen ej alltid håller jämna steg med de ökande kraven på elström.
7.5. Koncessionstid
7.5.1. Erfarenheter från nuvarande system
Alltsedan tillkomsten av 1902 års ellag har koncession i regel meddelats för viss tid. Lagen stadgade ursprungligen att konces- sion skulle lämnas för högst 40 år. Genom lagändring år 1938 (prop. nr 137) infördes ett tillägg, nämligen att tiden kan — om särskilda skäl därtill föranleder — bestäm- mas till 60 år. Elkraftutredningen uttalade i sitt betänkande (SOU 1954: 12, sid. 137) att bestämmelserna om koncessionstidens längd var tillfredsställande såväl med hän- syn till det allmännas som koncessionshava- rens intressen, och i proposition nr 161/ 1957 med förslag till ändringar i ellagen, genom vilka systemet med områdeskonces- sion infördes, framhöll departementschefen att han ej fann erforderligt att föreslå änd- ring vare sig på grund av rationaliseringssyn-
punkter eller eljest. Riksdagen följde försla- get.
Områdeskoncession har ej i något fall be- viljats för längre tid än 40 år. Denna tid- rymd har vanligen tillämpats under åren 1958—1966 i de fall då slutgiltig koncession ansetts möjlig. Därefter har koncessionsmyn- digheten begränsat tiden till högst 25 år. Anledningen härtill är att myndigheten be- dömt en tid av 40 år vara för lång med hänsyn till att utvecklingen kunde leda till att koncessionsförhållandena tämligen snabbt blev otidsenliga. Om det på grund av rådande förhållanden varit omöjligt att skapa en också på längre sikt lämplig enhet, har likväl områdeskoncession meddelats där det ansetts rationellt. Tiden har då vanligen bestämts till endast 5 eller 10 år. Under 7.1 redogöres närmare för koncessionstidernas längd.
7.5.2 1966 års betänkande
I betänkandet föreslås att nuvarande bestäm- melser om koncessionstid skall behållas. I anslutning härtill framhålles att det reorga- nisationsarbete på elförsörjningsområdet som var ett av ändamålen med 1957 års lagstiftning skulle underlättas, om alla kon- cessioner upphörde samtidigt och icke på skilda tider men att olägenheterna vore på väg att övervinnas genom att koncessions- myndigheten — i avvaktan på att planlägg- ning skulle kunna ske i ett större samman- hang — i regel beviljade endast kortare för- längningar av förut beviljade koncessioner, så att de skulle utlöpa länsvis vid samma tidpunkt (sid. 44).
7.5.3. Utredningen
Bestämmelsen om att koncession skall bevil- jas endast för viss tid tillkom för att tillgo- dose statens intresse av att kunna öva in- flytande på eldistributionen, vars utveckling ej kunde överblickas. Det allmänna kunde framdeles finna ändamålsenligt att inlösa elanläggningar eller föreskriva ändrade vill-
kor för deras nyttjande. Alltjämt är den gängse uppfattningen att staten bör med- verka i strävandena att åstadkomma en ra- tionell eldistribution. En nödvändig förut- sättning härför är att distributionsförhållan- dena kan omprövas med lämpligt avpassade mellanrum. Det allmänna bör efter rimlig tid få tillfälle att bedöma hur distributionen bäst skall ordnas med hänsyn till de föränd- ringar som kan ha inträtt på kraftförsörj— ningsområdet. Områdeskoncession bör så- lunda också i fortsättningen beviljas endast för viss tid. Koncessionstiden måste emel- lertid bestämmas så att distributören finner det meningsfullt att påtaga sig ansvaret för en god elförsörjning. Han bör ha skäligt rådrum för att kunna planera för sin di- stributionsverksamhet i ekonomiskt och tek- niskt hänseende. Den avvägning som alltså måste göras är vansklig. Den åsikten ligger nära till hands att tämligen korta konces- sionstider är lämpligast, eftersom ompröv- ning då kan ske med täta mellanrum. Den- na uppfattning är dock ej bärande. I regel lär det bli svårt att finna lämplig person som är villig att åtaga sig detaljdistribution för kortare tid. Han kommer att bedöma läget som alltför osäkert. Han måste fråga sig om det från hans synpunkt är ekono- miskt försvarligt att nedlägga kostnader på ny- eller ombyggnader eller förstärkningar av elnätet eller på anskaffandet av personal — åtgärder som kan vara önskvärda från konsumentsynpunkt. Han befarar måhända att ej kunna täcka kostnaderna med sedvan- liga elpriser eller återfå det nedlagda kapi- talet vid en eventuell överlåtelse av anlägg- ningen till en efterträdare, som hävdar och lyckas få stöd för den meningen att kost— naderna ej var befogade eller nödvändiga. En koncessionshavare bör sålunda kunna kräva en skälig konsolideringstid.
Vid bedömningen av denna fråga finner utredningen, att koncessionstiden i vanliga fall bör vara något kortare än den i lagen nu angivna lägsta maximitiden 40 år. Såsom ovan anmärkts har också koncessionsmyn- digheten de senaste två åren lämnat områ- deskoncession för kortare tid, nämligen 25 år. Enligt utredningens mening bör giltig-
hetstiden för en områdeskoncession normalt bestämmas till 25—30 år. Eftersom de i la- gen angivna tiderna är maximitider och kon- cessionsmyndigheten bör ha frihet att inom lagens ram anpassa koncessionstiden efter omständigheterna i det särskilda fallet, fin- ner utredningen att gällande bestämmelser om koncessionstid ej behöver ändras.
Däremot synes det utredningen ändamåls- enligt att bestämmelserna kompletteras med ett stadgande av innebörd att, om konces- sionsmyndigheten ej före den bestämda kon- cessionstidens utgång hunnit besluta hur koncessionsfrågan skall lösas för framtiden, distributören utan hinder därav äger fort- sätta sin distributionsverksamhet på samma villkor som förut, intill dess myndigheten meddelat sitt beslut i saken. Med en sådan övergång'stid är två fördelar förknippade. För myndigheten, som kan behöva rådrum för att finna den bästa lösningen, blir det icke som nu nödvändigt att i avvaktan härpå bevilja tillfällig förlängning av koncessio— nen — ett beslut som måhända efter för- längningstidens slut måste förnyas. Admi- nistrationen kan sålunda i viss mån förenk- las. Vidare undvikes den i dag ej helt ovan- liga företeelsen att den, som av någon —— ofta ursäktlig — orsak ej begär förnyelse eller förlängning av utlöpande koncession, gör sig skyldig till straffbar handling om han fortsätter distributionen. Den föreslagna ordningen innebär visserligen att myndighe- ten får ett mera omedelbart ansvar för områ- deskoncessioneringen, eftersom den måste bevaka de olika koncessionstidema, men detta ligger enligt utredningens mening i linje med den centrala ställning myndighe- ten bör ha på detta fält.
7.6 Överlåtelse av områdeskoncession
7.6.1. Erfarenheter från nuvarande system
Före den 1 januari 1958 ägde tillståndsha- vare att fritt överlåta sitt tillstånd. Han hade ej annan skyldighet än att göra anmälan om överlåtelsen hos kommerskollegium. I sam-
band med 1957 års ändringar av ellagen in- fördes en bestämmelse om att koncession ej får överlåtas utan tillstånd av koncessions- myndigheten. Bestämmelsen avser endast det fall att koncessionshavaren under lö- pande koncessionstid vill överlåta sin kon- cession. Vidare torde lagstiftaren ha förut- satt att ansökan om tillstånd till överlåtelse ej inlämnas till myndigheten, med mindre preliminärt avtal träffats härom mellan kon- cessionshavaren och annan som är villig att övertaga distributionen. Av förarbetena till lagändringen framgår att myndighetens prövning ej skall avse annan fråga än hu- ruvida den nye distributören kan anses lämplig (se prop. nr 161/1957, sid. 75 och 79 ö).
Koncessionsmyndigheten har intill den 1 januari 1967 endast i fyra fall haft att pröva ansökan om tillstånd att överlåta områdes- koncession. Samtliga ansökningar har bifal- lits.
Det synes lämpligt att i detta samman- hang erinra om att detaljdistribution av el- ström alltjämt i tämligen stor omfattning sker på grund av äldre tillstånd. Eftersom den nya lagen ej är tillämplig på sådant till- stånd, kan innehavaren av tillståndet över- låta detta utan koncessionsmyndighetens samtycke. Det är tillräckligt att han gör an- mälan om överlåtelsen. Sådana anmälningar är fortfarande tämligen vanliga.
7.6.2 1966 års betänkande
I betänkandet (sid. 44—47 0. 95—96) be- handlas så gott som uteslutande överlåtelse av tillstånd som meddelats före den 1 janu- ari 1958 — en fråga som ej är aktuell när det gäller områdeskoncession. Av den före- slagna lagtexten (4 5, sid. 8) framgår att avsikten är att koncessionsmyndigheten vid sin prövning om tillstånd till överlåtelse skall bedöma ansökningen som om den gällde beviljande av koncession för den som ämnar övertaga distributionen. I betänkandet utta- las också att tillståndsprövningen borde ut- vidgas att avse ej blott den nye innehava— rens lämplighet som yrkesutövare utan
lämpligheten av överlåtelsen över huvud ta- get från samma synpunkter som gällde för koncessionsprövningen. Myndigheten vore oförhindrad att pröva också vederlagets stor- lek och sådana därmed sammanhängande finansieringsfrågor som kunde få återverk- ningar för företagets elabonnenter. Genom sin befattning med överlåtelserna finge myn- digheten möjlighet attt på olika sätt inverka på prisbildningen. Sålunda kunde myndig- heten genom att vägra tillstånd till överlå- telse hindra att koncessionshavaren härvid betingade sig ett oskäligt högt pris. En annan väg vore att förbinda överlåtelsetillståndet med villkor angående det elpris som skulle få uttagas av tillträdaren.
Beträffande överlåtelse av äldre tillstånd understrykes i betänkandet det otillfredsstäl- lande i att sådana tillstånd skulle få över- låtas fritt. Möjlighet funnes även för en i och för sig olämplig spekulant att förvärva ett detaljdistributionsnät. Visserligen vore det från allmän rättssynpunkt icke tilltalande att, om tillstånd beviljats utan förbehåll ifråga om rätten för tillståndshavaren att överlåta detta, sedermera genom ändrad lag- stiftning beröva honom en sådan rätt. Det borde dock ej möta allvarligare betänklighe- ter att införa en dylik ordning, eftersom den skulle komma att ligga i linje med kon- cessionssystemet som sådant. Det måste an- ses berättigat att koncessionsmyndigheten kunde tillse att icke genom överlåtelse den elförsörjning som avsetts med tillståndet äventyrades eller försämrades. Detta torde gälla även om, som ej sällan tidigare skett, tillståndet icke uttryckligen bundits till viss person eller visst företag utan beviljats sö- kande eller hans rättsinnehavare. Enligt gäl- lande lag finge koncession ej meddelas med mindre anläggningen vore behövlig och för- enlig med en planmässig elektrifiering samt, då fråga vore om yrkesmässig distribution, distributören vore lämplig. Det kunde då icke vara rimligt att tillståndshavare skulle äga okontrollerat överlåta tillståndet efter eget gottfinnande. Alla överlåtelser borde prövas av myndigheten och prövningen bor- de i samtliga fall ske med enahanda utgångs- punkter. Endast härigenom skapades möj-
lighet att säkra en ändamålsenlig kraftför— sörjning.
7.6.3. Utredningen
Såsom framgår av vad anförts under 7.2— 7.5 förordar utredningen att ansökan om koncession för elektrisk distribution inom visst område ej skall bifallas, med mindre ansökningen gäller en anläggning som är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering, området utgör en lämplig en- het samt distributören är lämplig för verk- samheten, ävensom att koncession skall be- viljas för viss tid.
Utan tvivel vore det otillfredsställande, om den som efter koncessionsmyndighetens ingående prövning fått områdeskoncession skulle kunna fritt överlåta denna. I så fall skulle syftet med koncessionssystemet kun— na äventyras. Bestämmelsen om att områ- deskoncession icke får överlåtas utan till- stånd bör därför kvarstå. Utredningen biträ- der den i 1966 års betänkande framförda åsikten, att myndigheten vid sin prövning skall beakta samma synpunkter som anmä- ler sig i samband med prövning av ansö- kan om ny områdeskoncession.
Det ligger emellertid i sakens natur att vissa av dessa synpunkter endast i undan- tagsfall är aktuella vid prövning av ansökan om tillstånd till överlåtelse. Sålunda lär väl sällan med fog kunna hävdas att konces- sionshavarens anläggning skulle vara obe- hövlig eller oförenlig med en planmässig elektrifiering. Härvidlag torde bedömningen i regel bli densamma som när överlåtarens ansökan om områdeskoncession en gång prövades. Myndigheten bör dock förvissa sig om att överlåtelsen ej sker till någon som blir nödsakad att antingen bygga led- ningar, vilka eljest skulle vara obehövliga eller ej planmässiga, eller också kräva att få förfoga över annan tillhörig ledning för en kraftöverföring, som från övriga syn- punkter ej vore önskvärd.
Vidare kan utvecklingen -— framförallt om överlåtelsen sker mot slutet av konces- sionstiden — ha medfört att området fram-
står som en föga lämplig enhet. I sådant fall synes det ändamålsenligt att, om om- rådet ej lämpligen kan sammanläggas med ett område över vilket tillträdaren förfogar, myndigheten vägrar bifalla ansökningen och i stället försöker få koncessionshavaren att på skäliga villkor avstå från sin anläggning till annan så att den kan inpassas i en önsk- värd områdesindelning.
Av det anförda torde framgå att myndig- heten i övervägande antalet fall får inrikta sin prövning huvudsakligen på frågan om tillträdaren är skickad att bedriva verksam- heten samt att tillstånd till överlåtelsen i re- gel bör lämnas, om denna fråga besvaras jakande. En lämplig distributör kan förutsät- tas handha verksamheten så att, om förhål— landena ej skulle vara fullt tillfredsställande vid tiden för överlåtelsen, rättelse sker så långt det är möjligt.
Emellertid anser utredningen i enlighet med vad som anförts i 1966 års betänkande, att koncessionsmyndigheten också bör gran- ska villkoren för överlåtelsen. Skulle här- vid framkomma att köpeskillingen är orim- ligt stor eller att uppgörelsen eljest skulle gynna koncessionshavaren på ett otillbörligt sätt, bör tillstånd till överlåtelsen ej lämnas. Särskilt om det skulle råda överskott på el- kraft, kan det vara angeläget för en kraft- producent att förvärva en anläggning för detaljdistribution för att därigenom säker- ställa viss avsättning för den egna råkraften, och det kan då vara frestande att betala ett överpris för anläggningen. Motsvarande förhållanden kan uppkomma när kommun vill övertaga en inom dess område bedriven detaljdistribution. Från allmän synpunkt framstår dylika företeelser som föga önsk- värda, eftersom det blir elkonsumenterna som i en eller annan form får svara för den i och för sig onödiga utgiften.
Utredningen får dock betona vikten av att koncessionsmyndigheten handhar sin upp- gift på sådant sätt att frivilliga uppgörelser om överlåtelse av distributionsanläggningar främjas. Eljest kan den önskvärda rationa- liseringen fördröjas. Prövningen av överlå- telsevillkoren bör därför ej vara för sträng. Detaljgranskning bör undvikas. Prövningen
bör utmynna i avslag, endast om det är uppenbart att t. ex. köpeskillingen är alltför stor eller att koncessionshavaren tillförsäkrat sig en längre tids ensamrätt till kraftleve- ranser för området och härvid betingat sig för höga priser.
Utredningen kan icke biträda den i 1966 års betänkande väckta tanken att konces— sionsmyndigheten skall kunna förbinda ett överlåtelsetillstånd med villkor om det el- pris som får uttagas av tillträdaren. En så- dan ordning är ej godtagbar från principiell synpunkt. Det bör ej ankomma på ett cen- tralt statligt verk att utforma de olika taxor som skall gälla inom ett distributionsområde. Härtill kommer att myndigheten skulle tvingas att i detalj följa den nye distribu- törens prissättning för att vara säker på att denne icke frångick myndighetens beslut i prisfrågan samt vara beredd att ompröva detta när distributören vill höja taxorna t. ex. därför att råkraftpriset stigit.
Om koncessionsmyndigheten ej annat be- stämmer, medför tillstånd till överlåtelse icke att den ursprungligen bestämda kon- cessionstiden ändras.
För fullständighetens skull får utredning- en peka på en omständighet som medför att det nu redovisade systemet med till- ståndstvång lätt kan sättas ur spel. Sålunda finns ej något som hindrar ägarna av ett aktiebolag, som innehar områdeskoncession, att överlåta sina aktier till någon med vil- ken de saknar intressegemenskap. Ett sådant förfarande innebär i verkligheten att kon— cessionen överflyttas på en ny distributör. Utredningen har undersökt möjligheten att skapa en ordning som skulle medge myn- digheten att pröva också dylika överlåtelser. Utredningen har emellertid måst överge den- na tanke, eftersom de praktiska svårigheter- na visat sig oöverstigliga. Detta betyder att myndigheten får begränsa sig till att ingripa med de åtgärder som enligt utredningens förslag eljest står till buds, om det skulle framkomma att bolag med nya ägare bedri- ver distributionsverksamhet på ett otillfreds- ställande sätt.
Slutligen får utredningen behandla det i 1966 års betänkande väckta förslaget om en
retroaktiv tillämpning av bestämmelsen att koncession ej får överlåtas utan koncessions7 myndighetens medgivande. Obestridligen är det från allmän synpunkt särskilt angeläget att staten får möjlighet att övervaka att överlåtelser av sådana äldre tillstånd, som avser detaljdistribution och därför kan jäm- föras med områdeskoncession, icke sker i strid mot intresset att åstadkomma en ratio- nell elförsörjning. De skäl som ovan anförts för förbud mot fri överlåtelse av områdes- koncession gäller härvidlag med påtaglig styrka, eftersom det ofta är fråga om olämp- lig distributionsenhet som ingalunda kan an- ses fylla kravet på att elektrifieringen skall vara planmässig. Den passar icke in i en ändamålsenlig områdesindelning. En icke önskvärd överlåtelse kan kullkasta myndig- hetens planer för elförsörjningens ordnande i trakten. Om sålunda de sakliga skälen för ett bifall till nyssnämnda förslag är tungt vägande, kan dock hävdas att hänsynen till rättssäkerheten bör föranleda en annan be- dömning. Enligt utredningens mening bör denna synpunkt emellertid icke överdrivas. Att göra giltigheten av en överlåtelse bero- ende av statlig myndighets tillstånd synes ej vara ett allvarligare ingrepp än att det bör kunna tålas, framförallt icke om lagens reg- ler i övrigt är så utformade att tillstånds- havarens intressen ej träds för nära. Här- vidlag kan förutskickas att utredningens för- slag bygger på en ordning som säkerställer en rätt för honom att få anläggningen inlöst på skäliga villkor (se 9.3 och 10.2), om myndigheten skulle vägra tillstånd till be- gärd överlåtelse och han ändå önskar bli av med anläggningen. Utredningen biträder därför det i 1966 års betänkande framlag- da förslaget att också överlåtelse av äldre tillstånd skall godkännas av koncessionsmyn- digheten. —— Beträffande granskning av över- låtelsevillkor och de överväganden som här- vidlag bör ske från myndighetens sida gäl- ler i tillämpliga delar vad som nyss anförts om överlåtelse av områdeskoncession.
7.7. Monopolställning 7.7.1 Erfarenheter från nuvarande system
Av förarbetena till 1957 års lagändringar framgår att innehavare av områdeskonces- sion i princip äger med företrädes- och ensamrätt förfoga över sin anläggning för avsett ändamål (se elkraftutredningens be- tänkande, SOU 1954: 12, s. 381 och prop. nr 161/57, s. 46 11.). Denna rätt är dock ej uttryckligen reglerad i ellagen utan grun- dar sig på det faktiska innehavet av de när- distributionsledningar som koncessionshava- ren utan prövning i varje särskilt fall får framdra inom sitt område. Företrädes- och ensamrätten är emellertid i viss mån be- skuren. Sålunda uttalade föredragande de- partementschefen i nyssnämnda proposition att hinder ej skulle möta t. ex. för ett kraft— slukande industriföretag att få linjekonces- sion på ledning genom ett område beträf- fande vilket områdeskoncession meddelats för annan, nämligen om företagets kraftbe- hov icke lämpligen kunde tillgodoses från områdeskoncessionshavarens ledningar. Vi- dare syntes stundom en mindre områdeskon- cession—t. ex. för ett industriföretag, vars ledningar icke helt fölle inom inhägnat om- råde — kunna tillåtas inom ett distributions- område (s. 46 o. 47). Av detta uttalande kan också utläsas att innehavare av områdeskon- cession ej kan förhindra den som har kraft- källa inom inhägnad del av området att förse där boende abonnenter med elström (jfr 2 kap. starkströmskungörelsen). Koncessionsmyndigheten har endast en gång under den senast förflutna 10-årspe- rioden utnyttjat möjligheten att bevilja annan än områdeskoncessionshavaren linjekonces- sion för en ledning, som sträcker sig inom ett distributionsområde. Det var då fråga om ett industriföretag med säte strax utan- för en tätort, vilket önskade leverera el- ström till ett dotterföretag inom tätorten. Områdeskoncessionshavaren motsatte sig fö- retagets begäran och förklarade sig villig att fullgöra erforderliga elleveranser till dotter- företaget. Anledningen till att koncessions- myndigheten ändock tillmötesgick industri-
företaget var att detta kunde tillhandahålla elströmmen på förmånligare villkor än om- rådeskoncessionshavaren ville erbjuda. — Hittills har koncession ej beviljats för ett mindre område inom ett distributionsom— råde.
7.7.2. Utredningen
Med koncessionssystemet följer att inneha- vare av områdeskoncession får en viss mo- n0polställning. Ehuru denna omständighet är ägnad att väcka betänkligheter från vissa synpunkter, bör systemet godtas av skäl som närmare redovisats under 6 kap. Fördelarna väger tyngre. Framför allt måste de sam- hällsekonomiska synpunkterna kunna beak- tas i önskvärd omfattning. Bl. a. bör eldistri- bution bedrivas så att onödiga ledningar ej kommer till stånd. I fråga om detaljdistri- butionen torde dessa synpunkter knappast kunna tillgodoses bättre än genom att ansva- ret för elförsörjningen inom ett lämpligt av- passat område läggs på en enda distributör. Denne bör få ensam bestämma vilka led- ningar som skall framdragas inom området och hur de lämpligen bör utnyttjas för att han skall kunna fullgöra sina förpliktelser mot abonnenterna. Detta gäller helt ledning som ej har högre spänning än den i konces- sionsbeslutet medgivna. Vidare bör han, när fråga uppkommer att framdra ledning som ej omfattas av beslutet — t. ex. ledning med hög spänning för leverans till ett större in- dustriföretag — normalt få linjekoncession för ledningen eller rätt till sådan höjning av den högsta tillåtna spänningen att led- ningen kan framdras med stöd av områdes- koncessionen. Självfallet skall distributören, t.ex. därför att han befinner sig vara ur stånd att själv tillgodose industriföretagets kraftbehov, kunna medge att annan åtar sig leveransen och för ändamålet får linjekon— cession för ledningen.
Av vad anförts under 7.2.3 torde emeller— tid framgå att enligt utredningens mening möjlighet måste finnas att mjuka upp om- rådeskoncessionshavares ensam- och före- trädesrätt. Sålunda kan näringspolitiska och
andra synpunkter av allmän räckvidd med- föra, att koncessionsmyndigheten aVSlår di- stributörens ansökan om linjekoncession för viss ledning eller om rätt till en allmän spänningshöjning inom hans område, därför att den begärda åtgärden skulle strida mot lagens krav på planmässighet. Vid sin pröv- ning kan myndigheten finna antingen att ledningen över huvud ej bör framdras eller att syftet med ansökningen kan tillgodoses genom att annan distributör får linjekonces- sion för en ledning med lämplig sträckning. Vidare bör, om det är uppenbart att led- ningen skulle befrämja en planmässig elför- sörjning, linjekoncession kunna beviljas an- nan distributör för ledning som skall använ- das för punktleverans inom ett distributions- område, oaktat spänningen ej skulle komma att överstiga den som myndigheten fast- ställt som högsta tillåtna inom området. Möjligheten att på sätt nu sagts begränsa områdeskoncessionshavares mon0polställ- ning bör enligt utredningens uppfattning vid behov utnyttjas också för åstadkommande av en friare konkurrens, som erfarenhets- mässigt eljest brukar leda till en för konsu- menterna gynnsam utveckling. Koncessions- havares företrädesrätt till elleveranser inom hans område bör vara beroende av att han handhar distributionen på ett rationellt sätt, (1. v. s. tillhandahåller abonnenterna tillräck— liga kraftmängder av tillfredsställande kva- litet och till skäliga priser samt en god ser- vice. Berättigade klagomål från abonnenter- nas sida härvidlag bör föranleda konces- sionsmyndigheten att söka rätta till missför- hållandet. En framkomlig väg synes då vara att — om rättelse icke sker — meddela an- nan distributör linjekoncession för ledning till viss abonnent eller grupp av abonnenter inom området. Förutsättningen härför är självfallet att ledningen ej framstår som obe- hövlig eller oförenlig med en planmässig elektrifiering. Vid en sådan bedömning kan det — med hänsyn till planmässighetskravet — te sig olämpligt att bygga en särskild ledning för ändamålet. För att syftet med leveransen likväl skall kunna uppnås, måste koncessionsmyndigheten äga kräva att tran- sitering får ske på områdeskoncessionsha-
varens närdistributionsnät. Nuvarande ellag inrymmer icke en dylik befogenhet. Utred- ningen anser dock, att nämnvärda olägen- heter ej är förknippade med en sådan tran- siteringsplikt såvitt avser i nätet ingående högspänningsledning. Områdeskoncession gäller emellertid också lågspänningsled- ningar, vilka ingåriett finmaskigt och efter lokala förhållanden anpassat ledningssys- tem. Mot transitering över dylik ledning talar sålunda praktiska svårigheter, såsom huru utgående kraftmängder skall avräk- nas för att rättvisa skall uppnås. Svårighe- terna synes dock ej så påtagliga att en re- gel om transiteringsplikt bör begränsas till de högspänningsledningar som ingår i ett närdistributionsnät. Viktigt är dock att tran- siteringen ej får bli så omfattande att om- rådeskoncessionshavarens möjligheter att fullgöra förpliktelserna mot sina abonnenter äventyras. I så fall bör i stället övervägas att återkalla koncessionen.
På grund av det anförda förordar utred- ningen en lagregel, som ger koncessions- myndigheten befogenhet att tillåta transite- ring över ledningar som omfattas av annans områdeskoncession. Det kan förmodas att myndigheten endast i sällsynta undantags— fall får orsak att utnyttja denna befogenhet. Blotta förekomsten av en dylik lagregel är ägnad att leda till eftersträvade lösningar på frivillighetens väg. En sund priskonkur— rens kommer att befrämjas.
Som nyss sagts kan transitering på när- distributionsnät framstå som mindre lämp- ligt, främst när det gäller leverans över låg— spänningsledningar. Dylika ledningar har anlagts med stöd av det generella tillstånd som områdeskoncession innebär. Konces- sionshavare är ej skyldig att hålla konces- sionsmyndigheten underrättad om sina låg- spänningsledningar, och därför är dessas sträckning obekant för myndigheten. Kon- cessionshavaren får också fritt förfoga över ledningarna genom att t. ex. ändra sträck— ningen eller bortta dem, om elströmmen på annan väg kan levereras till abonnenterna. Det kan därför vara lämpligt att myndig- heten -— som alternativ till transitering på befintligt nät _ meddelar områdeskonces-
sion för annan beträffande ett mindre om- råde inom det egentliga koncessionsområ- det. Distributör skulle sålunda kunna få rätt att anlägga erforderliga ledningar för detalj- distribution inom annans område, varvid självfallet planmässighet skall eftersträvas. Vidare får förutsättas att utförandet sker un- der vederbörlig tillsyn av koncessionsmyn- digheten eller elektriska inspektionen. Det kan dock invändas att koncession avseende närdistributionsnät inom annans område sällan är förenlig med kravet på planmäs- sighet i dess strängaste betydelse. Under alla omständigheter måste gälla att koncession för annan får meddelas endast om därige- nom väsentliga fördelar är att vinna från berörda konsumenters synpunkt utan att di- stributionen inom området i övrigt försäm- ras eller fördyras. Också i detta fall kan förväntas att åtgärd som här avses ytterst sällan behöver tillgripas.
7.8. Distributionsplikt 7.8.1 Erfarenheter från nuvarande system
Regeln att den som innehar områdeskon— cession för yrkesmässig distribution i prin- cip skall vara pliktig att tillhandahålla el— ström åt envar som inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål in- fördes i ellagen genom 1957 års ändringar. Regeln grundar sig på ett förslag av el- kraftutredningen, som tämligen ingående behandlade denna fråga. I huvudsak anför- de denna utredning följande (SOU 1954: 12, sid. 46 samt 381 ff.):
»Distributionsplikten innefattar en allmän förpliktelse att upprätthålla en tillfredsställan- de såväl extensiv som intensiv elektrifiering.
Att den extensiva elektrifieringen skall va- ra tillfredsställande innebär att distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor ut- sträcka ledningsnätet till varje normal för- brukningsplats inom det område för vilket han fått områdeskoncession. Hur långt detta krav bör sträckas är ett svårlöst problem, sär- skilt som det måste förutsättas att nätets ut- sträckande till oelektrifierade delar av områ- det skall ske på rimliga villkor. Självkostna- derna för elektrifiering av avskilt belägna
fastigheter kan stundom vara mycket höga. Bidrag till anläggningskostnaderna brukar på landsbygden utgå i form av engångsavgifter från de abonnenter, som ansluts. För de av— skilt liggande fastigheter, som ännu ej elek- trifierats, skulle anslutningsavgiftema kunna bli relativt höga. Utredningen förutsätter där- för att ekonomiskt stöd från det allmänna skall i viss utsträckning även framgent kun- na utgå till elektrifieringskostnaderna. De än- nu oelektrifierade fastigheterna ligger ofta i gränstrakterna mellan småföretags distribu- tionsområden. Där en samordning av dylika företag, under medverkan och eventuellt med ekonomiskt stöd från det allmänna, kan åstad- kommas, torde distributionsanläggningarna kunna anläggas och utvidgas mer ändamåls- enligt och därmed mindre kostsamt än eljest. Distributörens skyldighet att elektrifiera hela det honom tilldelade området bör under så- dana omständigheter icke bli alltför betungan- de. Det är emellertid självklart att nätets ut- sträckande till fastigheter eller andra elek- trifieringsobjekt ej skall kunna framtvingas i de fall, där företagets kostnader, även om möjligheterna till understöd utnyttjas, blir orimligt höga eller där den ifrågasatta elek- trifieringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert.
I kravet på en tillräckligt intensiv elektrifie- ring bör i första hand inläggas, att anlägg- ningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet är i skälig mån Säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessionshava- ren att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att inga onödiga avbrott eller störningar i elkrafttillförseln sker och att alla normala anslutningsobjekt — vartill i nuvarande utvecklingsskede bör räknas exem- pelvis motorer för rationell jordbruksdrift, hantverk och småindustri samt vanliga hus- hållsmaskiner — skall kunna användas utan inskränkning. Vidare bör koncessionshavaren ha rätt men ej plikt att leverera till en kraft- slukande storindustri inom området.»
Beträffande den för ett kommunalt el- verk gällande distributionsplikten fastslog el- kraftutredningen att denna borde föreligga, såvitt avsåge leveranser inom kommunom- rådet. Vidare menade utredningen, att be- stämmelsen i 3 & kommunallagen icke borde utgöra hinder för kommunalt elverk att be- driva detaljdistribution även i andra kom- muner och att distributionsplikt i så fall uppkom.
Slutligen föreslog elkraftutredningen att, om fråga uppstode om fullgörandet av di-
stributionsplikt, denna skulle prövas av kon- cessionsmyndigheten.
Föredragande departementschefen anför- de i prop. 161/1957 (sid. 48 och 49 samt 61) om distributionsplikten, att innehavare av områdeskoncession för yrkesmässig di- stribution i princip borde med elkraft förse alla abonnenter inom området samt sådana där boende, som begärde att få bli abonnen- ter. Distributionspliktens omfattning finge emellertid bestämmas med beaktande av att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering skulle hålla sig inom ekonomiskt rimliga gränser. Om kostnaderna skulle bli onormalt höga, kunde skyldigheten att elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bli beroende av om företaget finge stöd från det allmänna. Distributionsplikten skulle vi- dare innebära, att områdeskoncessionshava- ren skulle tillhandahålla kraft för alla nor— mala förbrukningsändamål — såsom belys- ning och varmvattenberedning för hushålls- ändamål, för drift av elspisar och hushålls- maskiner samt av mindre motorer för jord- bruksdrift, hantverk och småindustri. Där- emot borde återhållsamhet iakttagas i fråga om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till de begränsade vattenkrafttillgångarna. Innebörden av begreppet normalt förbruk- ningsändamål borde bedömas olika för skil- da förbrukarkategorier och tillgången på producerad elkraft finge i sista hand bli av- görande för frågan om distributionsplikt. Särskild föreskrift om att koncessionshavare som hade distributionsplikt skulle vara skyl- dig att hålla sin anläggning i sådant skick, att den fyllde skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet, vore ej erforderlig. Det vore en självklar förutsättning för upp- fyllande av distributionsplikten, att anlägg- ningen hölles i gott stånd.
Beträffande frågan huruvida ett kommu- nalt elverk kunde åläggas att leverera kraft utanför kommunens område framgår av de— partementschefens yttrande, att enligt hans uppfattning frågan skulle besvaras nekande, samt att rätt för ett dylikt elverk att distri- buera kraft inom grannkommun förutsatte överenskommelse med denna kommun. Skulle däremot distributionen handhas av
ett kommunägt men i förhållande till kom- munen självständigt företag, gällde ej denna begränsning.
Slutligen tog departementschefen upp frå- gan huruvida det kunde vara lämpligt att låta en bestämmelse om distributionsplikt bli tillämplig också för den som bedrev eldistribution med stöd av äldre tillstånd, d.v.s. meddelat före den 1 januari 1958. I denna fråga anförde departementschefen följande (prop. nr 161/1957 sid. 49):
»Enligt vad jag under hand låtit inhämta 'rån kommerskollegium är numera alla till- stånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elek- trisk kraft som kan bli i laga ordning med- delade. Nämnda villkor, som även återfinnes i 25 å i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar, torde på sätt kolle- gium funnit få anses innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse om distributionsskyldighet. Jag föreslår därför att bestämmelsen om distri- butionsskyldighet får tillämpas även å inne- havare av nu gällande tillstånd att utföra elek- trisk starkströmsledning.»
I sitt yttrande över lagförslaget anförde lagrådet (prop. nr 161/1957, sid. 76), att betänkligheter naturligen kunde anföras mot att koncessionsmyndighet efteråt på väsent- liga punkter ändrade koncessionsvillkoren till koncessionshavarens nackdel. Vid 1938 års ändring av lagen stadgades också att då införda bestämmelser om prisreglering icke skulle äga tillämpning å anläggning till vil- ken tillstånd meddelats före lagens ikraft- trädande, med mindre Konungen vid till- ståndets meddelande föreskrivit skyldighet för anläggningens innehavare att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft, vilka framdeles kunde bli i laga ordning fastställda. Enligt lagrådets mening borde denna princip iakttagas också i detta sammanhang. Det hade uppgivits att i gällande koncessioner förbehåll intagits som gåve tillräckligt stöd för att ålägga ve- derbörande distributionsplikt. Det vore omöjligt att utan vidare avgöra hur långt förpliktelsen enligt dessa förbehåll sträckte sig, men inom ramen för dem torde den nya
bestämmelsen om distributionsplikt böra gälla.
Departementschefen anförde i anslutning till lagrådets yttrande (sid. 79) följande:
»Såsom jag anfört i remissprotokollet är alla ledningstillstånd förbundna med villkor att in- nehavaren skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft, som kan bli i laga ordning meddelade. Jag har även framhållit att nämn- da villkor, som återfinns i 1939 års stadga, torde få anses innefatta åliggande för veder- börande att ställa sig till efterrättelse en be- stämmelse om distributionsskyldighet. Efter- som den av lagrådet förordade formulering- en, som i praktiken torde leda till samma resultat som motsvarande stadgande i det re- mitterade förslaget, synes innebära en förbätt- ring, anser jag mig böra biträda vad lagrå- det förordat.»
Tredje lagutskottet (utlåtande nr 22/ 1957, sid. 49) hade ej något att erinra mot försla— get som det slutligen utformats samt tillade, att uppfattningen om vad som kunde anses vara normal förbrukning naturligtvis bleve beroende av i vad mån förändringar i den tekniska utvecklingen mera allmänt tillgodo- gjordes.
Bestämmelsen om distributionsplikt har ej vållat koncessionsmyndigheten mycket arbe- te. Endast i två fall har myndigheten haft att ta ställning till frågan huruvida en av abonnent begärd leverans rimligen borde fullgöras av distributören eller ej. Det ena fallet avsåg ett antal abonnenters krav på att få ström för elspis men där distributören vägrade bifalla denna begäran med hänvis- ning till att abonnenterna borde nöja sig med gasspis. Kommerskollegium, dit tvisten hänsköts, fann förhållandena vara sådana att distributören skäligen borde tillmötesgå abonnenternas anspråk på att kunna in- stallera elspis. Distributören fullföljde ären- det hos Kungl. Maj:t som fastställde kolle- giets beslut. Det andra fallet gällde nyelek- trifiering av en fastighet på landsbygden, där distributören visserligen förklarade sig vil- lig att tillmötesgå fastighetsägarens begäran men enligt dennes mening fordrat för hög ersättning för elektrifieringen. Kollegium kunde fastslå, att distributören på grund av
sin distributionsplikt i och för sig borde ut- föra elektrifieringen, men ansåg sig ej kunna slutgiltigt avgöra ärendet eftersom detta till lika stor del vore ett prisregleringsärende som ej fölle under kollegiets ämbetsområde.
Ett skäl till att ärenden om distributions- plikt varit så sällsynta är säkerligen att ny- elektrifiering och upprustning av elnäten i så hög grad skett med stöd från det all- männa och att detta på ett avgörande sätt bidragit till att många distributörer kunnat tillfredsställande uppfylla abonnenternas krav på elström för olika ändamål. Ett an- nat skäl är sannolikt att åtskilliga abonnen- ter fogat sig i att tillgången på elström ofta varit otillräcklig för att deras anspråk skulle kunna tillgodoses i önskvärd omfattning; de har böjt sig för de faktiska förhållandena.
7.8.2 1966 års betänkande
I betänkandet (sid. 96) föreslås att bestäm- melsen om distributionsplikt skall behållas. I anslutning härtill anförs att omfattningen av plikten ytterst bestäms av den totala till- gången på producerad elkraft, varjämte mås- te beaktas att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering skulle hålla sig inom ekono- miskt rimliga gränser. Om kostnaderna bleve onormalt höga, kunde skyldigheten att elek- trifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bli beroende av ekonomiskt stöd av det allmänna. Uppfattningen om vad som vore att anse som normalt förbrukningsändamål kunde växla från tid till annan beroende på den tekniska utvecklingen. Vidare betonas i betänkandet att distributionsplikten ej kunde anses fullgjord, med mindre den tillhanda- hållna elektriska kraften vore av fullgod be- skaffenhet.
Härjämte framhålles i betänkandet att områdeskoncession kunde beviljas för an- nan än yrkesmässig distribution, såsom för att sätta ett industriföretag i tillfälle att ge- nom framdragning av ledningar inom visst område själv ordna elförsörjningen för sina där bosatta anställda. Också i dylikt fall vo- re önskvärt att distributören svarade för till- godoseendet av allt normalt kraftbehov inom det område som koncessionen omfat-
tade. Den nuvarande begränsningen av di— stributionsplikten till att gälla endast yrkes- mässig distribution borde därför slopas.
Slutligen behandlas i betänkandet frågan om distributionsplikt för den som bedreve detaljdistribution med stöd av äldre tillstånd. Innebörden av den nuvarande övergångsbe- stämmelsen hade i praktiken föranlett viss tvekan. Till en början hade sålunda ifråga- satts huruvida äldre koncessioner varit bundna av den nya bestämmelsen för den händelse icke förbehåll vid koncessionens meddelande direkt gjorts att innehavaren skulle vara skyldig att underkasta sig di- stributionsplikt. En sådan tolkning syntes dock vara uppenbart för snäv. Även ett me- ra obestämt förbehåll om skyldighet för in- nehavaren att underkasta sig framtida regle- ring angående leverans av elkraft borde vara tillfyllest för att ifrågavarande bestämmelse skulle bli tillämplig. För att undvika oviss- het i detta avseende torde övergångsbestäm- melserna böra ges en mera allmän avfattning än den fått är 1957.
7.8.3. Utredningen
Såsom framgår av vad anförts under 7.3 och 7.4 syftar ellagen till en ordning, inne- bärande att detaljdistributionen av elström skall handhas av lämpliga distributörer med lämpliga distributionsenheter till sitt förfo- gande, allt för att konsumenterna skall få tillgång till fullgod ström till skäliga priser. Det är då följdriktigt att lagen uttryckligen föreskriver att detaljdistributör tillser att så också blir fallet. Bestämmelsen om distribu- tionsplikt för innehavare av områdeskonces- sion bör därför behållas.
Nuvarande lag begränsar i viss mån di- stributionspliktens omfattning. Abonnent kan ej kräva att få elström för annat än normalt förbrukningsändamål. Av förarbete- na till 1957 års ändringar av ellagen kan utläsas att denna begränsning tillkom, där— för att tillgången på elektrisk kraft då be- dömdes ej vara tillräckligt stor för att möj- liggöra en obegränsad förbrukning. I dag är läget ett annat. Kraftkällorna kan lätt byg- gas ut i erforderlig omfattning, varjämte
den ökande andelen värmekraft gör att el- produktionen kan fortlöpande anpassas till den aktuella belastningen. Oavsett detta kan ifrågasättas, om utformningen av föreskrif- ten om distributionsplikt är den bästa. Den kan föranleda att användning av elkraft för tidigare okända ändamål hämmas, eftersom distributör som stöd för en vägran att till- handahålla ström i ett sådant fall kan invän- da att det ej gäller ett normalt förbruknings— ändamål. Enligt utredningens mening bör användningen av elkraft i dagens samhälle styras av den naturliga utvecklingen. Till- lämpningen av en dylik princip bör ej be- reda större svårigheter i och med att struk- turrationaliseringen fortskrider. Bärkraftiga enheter skapas och distributörerna kommer till följd härav att kunna tillmötesgå långt gående krav från abonnenternas sida om elkraft för skilda ändamål.
På grund av det anförda anser utredning- en, att lagen bör ålägga innehavare av om- rådeskoncession en i princip obegränsad di- stributionsplikt. Endast om särskilda skäl ta- lar härför, bör han vara berättigad att un- dandraga sig en begärd elleverans. Sådant skäl kan vara att leveransen skulle föranleda kostnader som ej står i rimligt förhållande till den nytta som leveransen skulle få för beställaren och till vilka denne ej vill bi- draga i skälig omfattning. Det bör rimligtvis ej vara koncessionshavarens sak att slutligt avgöra, om en viss leverans skall ske eller ej. Envar inom området, vilken av konces- sionshavaren vägras att få elström för när- mare angivet ändamål, bör liksom nu kun- na vända sig till koncessionsmyndigheten med yrkande att denna prövar om distri- butören verkligen har fog för sin vägran. Myndighetens prövning kommer då vanli- gen att avse frågan huruvida distributören kan anses skyldig att fullgöra leveransen på sedvanliga villkor eller om och i vad mån han härutöver äger betinga sig särskild er- sättning.
Under 7.4 har utredningen närmare redo— visat vad som enligt utredningens mening bör kunna krävas av en lämplig detaljdi- stributör. Distributionsplikten kan sägas in- rymma huvudparten av dessa krav. Kon-
cessionshavarens elnät måste sålunda så uppbyggas och underhållas, att han kan fullgöra begärda leveranser. Ett särskilt spörsmål blir då, var leveransen skall ske eller alltså hur nära förbrukningsstället di- stributörens ledningar skall framdras. En- ligt utredningens mening bör principen vara att distributören svarar för framdragandet av alla ledningar inom området, som ej är undantagna från koncessionsskyldighet (jfr 2 kap. 1 & gällande starkströmskungörelse samt 2 kap. 7 & förslaget till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till ellagen i 1966 års betänkande, sid. 17), medan abonnent svarar för utförandet av de ej koncessions- pliktiga ledningar som därutöver behövs för att han skall kunna tillgodogöra sig beställda leveranser. Distributören skall m.a.o. föra fram sina ledningar så nära intill de olika förbrukningsställena som erfordras för att strömmen skall kunna kopplas över till abonnenternas egna ledningar. Av vad nu sagts följer bl.a. att innehavare av områ- deskoncession ej kan vägra att mot skälig ersättning tillhandahålla ledning som begärs för tillfällig kraftförbrukning.
Distributionsplikten innebär också att in- nehavare av områdeskoncession i princip skall kunna inom området leverera de mängder elström som beställs hos honom och för vilket ändamål som helst, allt un- der förutsättning att leveransen kan ske över ledning som ej kräver högre spänning än den i koncessionen angivna. Såsom förut framhållits är det sålunda likgiltigt, om le- veransen gäller ett normalt förbrukningsän- damål eller ej. För fullständighetens skull bör framhållas att envar innehavare av led- ning, för vilken koncession ej erfordras, skall kunna fordra att vederbörande områ- deskoncessionshavare tillhandahåller elström för det ändamål ledningen avser att tillgo- dose.
Såväl i förarbetena till 1957 års ändringar av ellagen som i 1966 års betänkande be- tonas att omfattningen av distributionsplik- ten i vissa fall bestämmes av kostnaderna för den åtgärd som blir nödvändig för att begärd leverans skall kunna ske. I anslut- ning härtill uttalas att, om kostnaderna för
elektrifiering av en avlägset belägen fastig- het skulle bli onormalt höga, skyldigheten att genomföra elektrifieringen i sista hand blir beroende av ekonomiskt stöd från det allmänna. Uttalandet får ses mot bakgrun- den av att staten alltsedan början av 1940- talet årligen bidragit med stora belopp till nyelektrifieringar. Självfallet har denna om- ständighet medverkat till att detaljdistributö- rerna härvidlag kunnat fullgöra en tämligen långt gående distributionsplikt. I samma rikt- ning har de sedan år 1959 utlämnade upp- rustningsbidragen verkat. Läget blir emel- lertid annorlunda, om statsmakterna godtar utredningens förslag att det statliga stödet till nyelektrifieringar och upprustningar i princip skall upphöra. Uppenbarligen kom- mer ett genomförande av förslaget att för- svåra för distributörerna att uppfylla di- stributionsplikten. Denna svårighet får dock bedömas i allt väsentligt bli av övergående natur, eftersom i fortsättningen endast bär- kraftiga distributionsenheter kommer att till- låtas samt elförsörjningen handhas av uteslu- tande lämpliga distributörer. Innehavare av områdeskoncession får möjlighet att till- lämpa utjämningsprincipen och kommer därför att med skäliga tillskott från veder- börande intressenter kunna genomföra också kostnadskrävande nyelektrifieringar. Endast om kostnaderna skulle bli orimligt höga samt intressenten vara ovillig eller ur stånd att bestrida en tillräckligt stor del av dessa, bör distributören kunna med fog vägra att tillmötesgå en begäran om elektrifiering.
Vidare får förutsättas att fall uppkommer där distributörer ej kan tillgodose abonnents anspråk på elström för visst ändamål, t. ex. för rumsuppvärrnning, därför att detta skul- le nödvändiggöra kostsamma ombyggnader eller förstärkningar av elnätet. Skulle det då te sig obilligt att kräva av distributören att han omedelbart anskaffar härför erforder- liga resurser eller att abonnenten belastas med en ovanligt stor kostnad som denne ej vill godta, bör distributören kunna beviljas anstånd med distributionspliktens fullgöran- de.
En förutsättning för att innehavare av områdeskoncession skall kunna fullgöra sin
distributionsplikt är självfallet att han har tillgång till elström i erforderlig mängd. Här- vidlag kan — frånsett det enligt nuvarande bedömning osannolika fallet att en mera allmän kraftbrist skulle uppstå eller att kraft- producent skulle vägra leverans — svårig- heter yppa sig för den detaljdistributör som ej förfogar över egna krafttillgångar utan är helt eller delvis hänvisad till leveranser ut— ifrån. Säkerhet måste då föreligga för att han ej utsättes för leveransvägran. Utred- ningen föreslår därför — såsom framgår av vad anföres under 8.7 — att nuvarande re- gel behålles som föreskriver skyldighet för innehavare av linjekoncession att, om det är förenligt med koncessionens ändamål, le- verera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession i den mån så erfordras för att denne skall kunna fullgöra sin di- stributionsplikt.
Slutligen får utredningen något beröra tre särskilda frågor. Den ena avser kommunalt elverks distributionsplikt i visst fall. Enligt utredningens mening måste alltjämt den principen gälla att områdeskoncession ej bör beviljas sådant elverk för distribution inom annan kommuns gränser, med mindre över- enskommelse härom träffats mellan kommu- nerna, d.v.s. av deras beslutande organ.
Den andra frågan gäller förslaget i 1966 års betänkande att distributionsplikten bör gälla varje innehavare av områdeskonces- sion och alltså också den vars distributions- verksamhet ej är yrkesmässig. Utredningen finner tveksamt om det i betänkandet an- förda exemplet på ej yrkesmässig distribu- tion är väl valt, eftersom ett industriföretags leverans av elström till dess anställda synes vara att betrakta som yrkesmässig i detta ords vedertagna bemärkelse. Överhuvud ta- get har utredningen—såsom anförts under 7.4.3 — svårt att tänka sig något fall där områdeskoncession kan komma i fråga för en verksamhet där ej yrkesmässig di- stribution ingår. Utredningen finner det där- för i och för sig likgiltigt, om uttrycket ”för yrkesmässig distribution” återfinnes i lagtex- ten eller ej. I så fall bör uttrycket utgå och utredningen kan därför biträda det i 1966 års betänkande framlagda förslaget.
Den tredje frågan avser distributionsplikt för den som bedriver detaljdistribution med stöd av äldre tillstånd. Såsom av de ovan redovisade förarbetena till 1957 års lagänd- ringar framgår förutsattes att alla dylika led- ningstillstånd var förbundna med villkor att innehavaren skulle vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser ifråga om leverans av elektrisk kraft som kunde bli i laga ordning meddelade. Denna förutsättning fö- relåg emellertid icke. Utredningens under- sökningar visar nämligen att lämnade till- stånd vanligen ej förknippats med ett sådant villkor. Något missförstånd måste ha före- legat och utredningen vet ej hur detta upp- kommit. Rätta förhållandet är dock att di- stributionsplikt endast i undantagsfall åvilar innehavare av äldre tillstånd. Mot bakgrund av lagrådets uttalande och den utformning övergångsbestämmelsen fått kan ej med fog hävdas att bestämmelsen i 25 5 1939 års starkströmsstadga —— en bestämmelse som för övrigt infördes redan år 1916 (9 5 1 mom. kungörelse den 19 maj 1916, nr 173) — ensam skulle kunna medföra att allmän distributionsplikt föreligger beträffande äldre tillstånd. Enligt utredningens mening är det nuvarande rättsläget otillfredsställande. För utredningen ter det sig orimligt med en ordning, innebärande att den som fått mo- nopol för en verksamhet som i så hög grad berör det allmännas intresse skulle kunna undandraga sig att tillhandahålla den nyt- tighet verksamheten avser. I sammanhanget bör också uppmärksammas att bestämmelsen om att koncession kan återkallas, om kon- cessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter sin distributionsplikt, gäller även äldre till- stånd. Detta synes utredningen vara i stort sett meningslöst, eftersom distributionsplikt så sällan föreligger för innehavare av sådant tillstånd. Utredningen kan ej finna att det skulle vara betänkligt från rättssäkerhets- synpunkt, om plikten nu uttryckligen ut- sträcktes att gälla för innehavare av äldre tillstånd. Den allmänna uppfattningen torde vara att detta i själva verket ej skulle inne- bära någon nyhet, bl. a. med hänsyn till vad som härvidlag föreskrevs i 1916 års kungörelse och 1939 års stadga.
På grund av det anförda föreslår utred- ningen, att bestämmelsen om distributions- plikt skall gälla Också innehavare av äldre tillstånd, som avser detaljdistribution och därför kan jämföras med områdeskonces- ston.
7.9. Områdeskoncessions upphörande
7.9.1. Erfarenheter från nuvarande system
Områdeskoncession och däremot svarande äldre tillstånd upphör att gälla, när den av myndigheten bestämda tiden löper ut. Kon— cessionsmyndigheten har då fria händer att bestämma vem som i fortsättningen skall handha detaljdistributionen inom området. Tre möjligheter står myndigheten till buds. Den tidigare distributören kan få förnyad koncession eller kan myndigheten besluta att meddela annan koncession. Den tredje möjligheten är att området upphör att vara en självständig enhet och i stället inpassas i en ny områdesindelning.
Av departementschefens uttalanden i prop. nr 161/1957 (sid. 21) får anses fram- gå att enligt hans mening huvudprincipen bör vara att distributör skall få fortsätta sin verksamhet när tiden löpt ut, om icke särskilda skäl talar däremot.
På förslag av elkraftutredningen infördes år 1957 den bestämmelsen i ellagen, att myndigheten får återkalla beviljad områdes- koncession helt eller delvis, om koncessions- havaren i väsentlig mån åsidosätter konces- sionsföreskrift eller sin distributionsplikt el- ler också underlåter att under tre år i följd ha nätet i bruk. Bestämmelsen gäller också äldre tillstånd. När områdeskoncession eller tillstånd upphör av sådan anledning, bör självfallet annan distributör få träda till.
Elkraftutredningen ville emellertid gå ett steg längre. Den föreslog nämligen att myn- digheten skulle kunna helt eller delvis åter— kalla områdeskoncession, också när synner- lig anledning härtill förekom med hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ord-
nande (se SOU 1954: 12, sid. 26). Härvid anförde elkraftutredningen att en konces- sionshavare visserligen borde i princip kun- na räkna med att koncessionsrättigheten icke genom ny lagstiftning skulle omintetgöras eller väsentligen inskränkas under den tid koncessionen gällde. Undantag från denna regel måste dock kunna göras då så påkal- lades av ett starkt grundat samhälleligt in- tresse (se sid. 374). Av övergångsbestäm- melserna (sid. 28) framgår att elkraftutred- ningen avsåg att myndigheten skulle äga återkalla också äldre tillstånd.
Elkraftutredningens förslag utsattes för kritik under remissbehandlingen. Huvudin- vändningen var att förslaget var betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.
Kommerskollegium — som förutsatte att befogenheten att återkalla koncession då så behövdes från rationaliseringssynpunkt skul- le utövas med största varsamhet — föror- dade ytterligare att koncessionsmyndigheten skulle vara berättigad att ändra gränserna för områdeskoncession när så erfordrades för en ändamålsenlig kraftförsörjning och det kunde ske utan synnerligt men för kon- cessionshavaren. En sådan åtgärd borde när- mast betraktas som en naturlig skyldighet att utsträcka den rörelse, som bedrevs med stöd av statligt tillstånd, till område vilket från rationell elektrifieringssynpunkt borde till- höra hans distributionsområde. Möjligheten att vidta en dylik åtgärd vore nödvändig redan med hänsyn till att väsentligt ändrade förhållanden kunde uppstå under löpande koncessionstid.
Departementschefen (se prop. nr 161/ 1957 sid. 50) ville icke godta förslaget om befogenhet för koncessionsmyndigheten att återkalla koncession eller äldre tillstånd av rationaliseringsskäl. En sådan bestämmelse vore icke nödvändig för att vinna ett från det allmännas synpunkt tillfredsställande re- sultat. För att skapa garantier för en god eldistribution torde i förevarande hänseen- de vara tillräckligt med en bestämmelse om återkallande av koncession, när innehavaren i något avseende påtagligt misskött sig.
Däremot biträdde departementschefen kommerskollegiets förslag att koncessions-
myndigheten skulle ha rätt att ändra grän- serna för en områdeskoncession.
Icke heller tredje lagutskottet ville ansluta sig till elkraftutredningens förslag om att områdeskoncession eller äldre tillstånd skul- le kunna återkallas av rationaliseringsskäl (se utlåtande nr 22/1957, sid. 50). Utskottet underströk, att alla de fall då koncessions— havaren visat påtaglig oförmåga att fylla la- gens krav kunde åtkom-mas, samt att hän- synen till rättssäkerheten krävde att han icke skulle kunna fråntagas sitt tillstånd under hänvisning till allmänna rationaliseringssyn- punkter på grund av omständigheter som han kanske varken kunnat förutse eller råda över. Så mycket mindre borde dylika syn- punkter få läggas till grund för återkallande av koncession som det saknades särskilda bestämmelser om anläggningarnas inlösning.
Riksdagen följde departementschefens och utskottets förslag.
Eftersom slutgiltig områdeskoncession ej beviljats för kortare tid än 25 år, har kon- cessionsmyndigheten ännu ej haft tillfälle att taga ställning till frågan om vem som lämp- ligen bör handha distributionen efter det koncessionstiden löpt ut. Däremot har den- na fråga varit i hög grad aktuell i de fall då det gällt utlöpande äldre tillstånd, avse- ende detaljdistribution. Svårigheter har då framträtt när det gällt att söka genomföra lämpliga åtgärder. Detta sammanhänger of- ta med att tillståndshavaren ej vill avstå från sin distribution, ehuru detta från allmän synpunkt framstår som önskvärt. Hans strä- van att få behålla distributionen yttrar sig i ansökningar om koncession för det område, där han bedrivit sin verksamhet, eller om längre eller kortare förlängning av det gam- la tillståndet. Det är då så gott som ogör- ligt för koncessionsmyndigheten att — så- som rätteligen borde ske —— utan vidare av- slå ansökningen. Hänsynen till konsumenter- na, vilka ej rätt gärna kan ställas utan till- gång på elström, blir avgörande. I regel har det nämligen visat sig svårt att på kort tid finna den lösning som bäst tillgodoser lagens krav på rationella distributionsförhållanden och även om detta skulle lyckas kommer den vanligen ytterst vanskliga frågan om an-
läggningarnas fortsatta nyttjande in i bilden. Ett beslut av myndigheten att vägra sökande ny koncession påverkar ej äganderätten till hans anläggningar och myndigheten kan därför icke undgå att lämna en vanligen kortfristig förlängning av det gamla till- ståndet för att därigenom bereda distributö- ren rådrum för förhandlingar om villkoren för en överlåtelse av anläggningarna. Samma ståndpunkt måste myndigheten inta, när en distributör i samband med tillståndets upp- hörande begär en kortare förlängning för att kunna förhandla om en överlåtelse. Det har också visat sig att ej heller dessa förläng- ningsbeslut på avgörande sätt bidragit till den eftersträvade rationaliseringen. Vanligt är nämligen att distributören i samband med fristens utlöpande inkommer med ansökan om ny förlängning, vilken då måste bifallas. Ofta inträffar dessutom att myndigheten fin- ner ofrånkomligt att i anslutning till en för- längning bevilja linjekoncession för en kor- tare högspänningsledning med rätt att där- ifrån draga lågspänningsledningar. I annat fall kan en begärd elektrifiering utebli.
Bakgrunden till dessa förlängningar är ytterst svårigheten för de parter som är be- rörda av en viss rationaliseringsåtgärd att träffa frivilliga uppgörelser om villkoren för en överlåtelse av den anläggning varom frå- ga är. Detta kan bero på att ägaren framför krav som ej kan godtas av motparten eller omvänt; priset bedöms antingen vara för högt eller för lågt. Härigenom blir förhand- lingarna långdragna.
Såsom framgår av redogörelsen under 7.1 har områdeskoncessioneringen ej genom— förts så snabbt och i den utsträckning som uppenbarligen var avsett. Samtidigt har myn- digheten beviljat icke mindre än ca 2.400 tillfälliga förlängningar av giltighetstiden för upphörande äldre tillstånd, fördelade på ungefär 650 företag, samt omkring 6.000 koncessioner för innehavare av ännu gäl- lande äldre tillstånd eller förlängningstill- stånd, varav övervägande antalet koncessio- ner avser sistnämnda grupp.
Vad härefter angår möjligheten för kon- cessionsmyndigheten att återkalla områdes— koncession eller äldre tillstånd därför att in-
nehavaren åsidosatt sina förpliktelser må nämnas att myndigheten hittills ej utnyttjat denna möjlighet. Däremot har myndigheten i ett 10-tal fall meddelat beslut om ändring av gränserna för område beträffande vilket områdeskoncession beviljats. Härvid har re- gelmässigt varit fråga om att utöka områ- det med angränsande mindre distributions- enhet eller del därav i samband med ratio- nalisering av distributionsförhållandena i bygden. I samtliga fall har ändringen kun- nat genomföras i samförstånd med områdes- koncessionshavaren.
7.9.2 1966 års betänkande
Hithörande frågor behandlas ej särskilt i betänkandet. Av den förordade lagtexten framgår emellertid att ändring i gällande be- stämmelser ej ifrågasätts (jfr 9 och 10 55 förslaget till ellag).
7.9.3. Utredningen
När områdeskoncession eller däremot sva- rande äldre tillstånd upphör i samband med att giltighetstiden löper ut, bör koncessions- myndigheten enligt utredningens mening för- utsättningslöst pröva koncessionsfrågan i he- la dess vidd. Sålunda bör myndigheten un- dersöka, om distributionsområdet kan be- traktas som en lämplig enhet. Utvecklingen kan ha medfört, att området t.ex. bör sam- manläggas med ett angränsande område el- ler uppdelas mellan dylika områden. Också hänsynen till kravet på en planmässig elek- trifiering kan föranleda sådan åtgärd. I nu nämnda fall bör myndigheten vanligen av- slå begäran från den senaste distributören om att få områdeskoncession. Samma beslut bör meddelas, om denne visat sig ej kunna tillfredsställande handha distributio- nen. Framkommer däremot vid myndighe- tens prövning ej omständighet som talar mot att distributören får fortsätta sin verksam—
het — ev. inom ett till gränserna ändrat område — bör han få områdeskoncession, 89
även om annan lämplig sökande skulle an- mält sig.
När det gäller utlöpande äldre tillstånd utmynnar myndighetens prövning ofta i ett beslut, som innebär att innehavaren ej får fortsätta sin verksamhet. Skälet är då van- ligen, att hans distributionsområde är för litet för att kunna betraktas som en lämplig enhet och att han saknar erforderliga resur- ser för att kunna anförtros distributionen inom ett utökat område. Det är då av vikt att genomförandet av en rationell områdes- indelning icke hindras eller fördröjes av den anledningen att myndigheten ej har fria hän- der, om distributören skulle vägra att avstå från verksamheten eller på olika sätt söker förhala ett beslut härom i en strävan att få bästa möjliga pris för sin anläggning. Erfa— renheten visar att denna situation är täm- ligen vanlig. Detta framgår bäst av det förut redovisade förhållandet, att koncessionsmyn- digheten under den senaste 10-årsperioden av hänsyn till abonnenterna tvingats med- dela ett otal förlängningstillstånd eller kon- cessioner som strängt taget är främmande för den nya lagstiftningen. I syfte att råda bot på dylika förhållanden förordar utred- ningen — såsom framgår av redogörelsen under 9 och 10 kap. — en bestämmelse som föreskriver skyldighet för den vars om— rådeskoncession eller tillstånd utlöpt att ef- ter beslut av koncessionsmyndigheten avstå sin anläggning på skäliga villkor till den som skall övertaga distributionen. Samtidigt för- ordas en ordning som säkerställer rätt för frånträdaren att få sin anläggning överflyt- tad på tillträdaren.
I detta sammanhang bör vidare erinras om att utredningen under 7.5 förordat en ny bestämmelse av innebörd att, om myndig- heten ej före utgången av bestämd konces- sionstid beslutat hur koncessionsfrågan skall lösas för framtiden, innehavaren utan hinder härav får fortsätta distributionen på samma villkor som förut, detta bl. a. för att myn- digheten skall få skäligt rådrum för sina överväganden.
Enligt utredningens mening saknas anled- ning att slopa nuvarande bestämmelse om att områdeskoncession och äldre tillstånd
får berövas den som i väsentlig mån åsido- sätter sina förpliktelser som distributör. Det- samma gäller stadgandet om att myndighe- ten äger ändra gränserna för meddelad om— rådeskoncession, om så skulle behövas för en ändamålsenlig kraftförsörjning och åt- gärden kan genomföras utan synnerligt men för koncessionshavaren.
I samband med 1957 års ändringar av ellagen dryftades ingående frågan huruvida lagen borde upptaga en bestämmelse som berättigade koncessionsmyndigheten att åter- kalla områdeskoncession eller äldre tillstånd, oaktat innehavaren ej åsidosatt sina förplik- telser. Statsmakterna fann en sådan bestäm- melse vara betänklig från rättssäkerhetssyn- punkt och därför ej böra ifrågakomma. Riksdagens tredje lagutskott underströk här- vid, att regler om inlösen av anläggning saknades.
Den snabba utvecklingen både i tekniskt hänseende och ifråga om samhällsbildningen som kännetecknar vår tid kan medföra att områdesindelning, vilken bedömdes som lämplig vid viss tidpunkt, ej så lång tid därefter framstår som föga ändamålsenlig. Spörsmålet blir då om denna omständighet bör föranleda införandet av en regel, som medger koncessionsmyndigheten att återkal- la områdeskoncession eller äldre tillstånd när så är påkallat från allmän synpunkt, d. v. s. för att därigenom åstadkomma rationella distributionsförhållanden. Såsom utredning- en i skilda sammanhang betonat, syftar ellagstiftningen främst till att främja kon- sumentintresset och även i förevarande hän- seende bör detta skjutas i förgrunden. Så- som framgår av vad anförts under 7.5 an- ser utredningen att det också från konsu- mentsynpunkt är viktigt att distributör vet att han har viss tid på sig för att kunna ostört planera för sin verksamhet i ekono- miskt och tekniskt avseende, eftersom det eljest kan befaras att han finner det me— ningslöst att vidtaga åtgärder som är önsk- värda ur abonnenternas synvinkel; han hy- ser oro för att ej kunna få kostnaderna täckta när han tvingas avstå från sin distri- bution. Det ligger därför nära till hands att avvisa tanken på att införa en bestämmelse
om rätt för myndigheten att återkalla kon- cession på grund av förhållanden som di- stributören ej kunnat påverka. Utredningen anser det dock vara angeläget att lagen ej helt utestänger myndigheten från en sådan rätt. Denna skulle i så fall behöva utnyttjas huvudsakligen ifråga om äldre tillstånd. Så— som framgår av redovisningen under 7.1 fanns vid årsskiftet 1967/ 68 alltjämt minst 950 företag som bedrev detaljdistribution med stöd av äldre tillstånd, varav övervä- gande delen hade färre abonnenter än 2.000 och åtskilliga mindre än 500 abonnenter. Det ligger i sakens natur att förekomsten av dessa äldre tillstånd, som enligt nuva- rande regler gäller till dess tillståndstiden löper ut eller innehavaren frivilligt avstår från sitt tillstånd, utgör ett påtagligt hinder för den önskvärda rationaliseringen. Erfa— renheten har visat att många innehavare av äldre tillstånd funnit förenligt med sina in- tressen att fortsätta sin distribution i stället för att biträda en aldrig så från abonnent- synpunkt angelägen förändring av områdes- indelningen, ofta sannolikt av den anled- ningen att han inser att han ej själv kan erhålla områdeskoncession för sin distribu- tion eller få avgörande inflytande på de fortsatta distributionsförhållandena. Också här tvingar omständigheterna koncessions- myndigheten att av hänsyn till konsumen- terna meddela koncessioner som är ofören- liga med en rationell distribution och t. o. ni. kan anses strida mot lagens andemening. En stor del av ovannämnda 6.000 koncessioner hör till denna grupp. Utredningen anser där- för att myndigheten bör ha rätt att åter- kalla koncession i förtid.
Enligt utredningens uppfattning kan ett stadgande om rätt för myndigheten att åter- kalla koncession när så är påkallat av ratio- naliseringsskäl ej väcka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt i det fall att distri-
butören redan vid koncessionens beviljande var medveten om att den kunde komma att fråntas honom. Annorlunda ter sig saken för den som innehar äldre tillstånd eller om- rådeskoncession vid den tidpunkt då stad- gandet träder i kraft. Detta kan då synas honom stötande. Utredningen anser emeller- tid att en retroaktiv verkan av stadgandet bör kunna godtas, under förutsättning att det används med varsamhet och att distri- butören skyddas mot ekonomisk förlust (jfr 9.3 och 10.2). Hänsynen till distributörens intressen bör under denna förutsättning ej få hindra en från allmän synpunkt angelä- gen rationalisering. Enligt utredningens me- ning kan förväntas att stadgandet ej behöver utnyttjas annat än i undantagsfall. Dess egentliga betydelse blir säkerligen att under— lätta frivilliga uppgörelser.
Enligt utredningens uppfattning bör kon- cessionsmyndigheten på nyss anförda skäl också ha rätt att besluta om ändring av gränserna för distributionsområde som tillkommit före den 1 januari 1958.
Slutligen bör för fullständighetens skull framhållas att en detaljdistributör mycket väl kan komma i det läget att han under löpande koncessions- eller tillståndstid öns- kar frånträda sin verksamhet. Ellagen sak- nar bestämmelser för detta fall. Enligt utred- ningens mening behövs ej heller särskilda regler härom. Vanligen torde distributören själv kunna finna någon som är villig att överta distributionen, varefter myndigheten lämnar tillstånd till överlåtelsen, om icke särskilda skäl talar däremot. Skulle så vara fallet eller har distributören ej lyckats över- tyga annan om lämpligheten att åtaga sig distributionen, får myndigheten lösa proble- met. Också i detta fall måste gälla att till- trädaren blir pliktig att överta frånträdarens anläggning på skäliga villkor.
8. Linjekoncession
8.1. Inledning
I sin ursprungliga lydelse upptog ellagen den huvudprincipen att högspänningsledning ovan jord icke fick framdras utan tillstånd. Detta meddelades för viss tid, ej översti- gande 40 år. Till en början torde tillstånd ha avsett huvudsakligen ledning, som kräv- des för detaljdistribution. Efter hand kom emellertid tillstånden att i växande omfatt- ning gälla också ledning som nyttjades för överföring av elkraft från produktionskälla till större förbrukare eller återdistributör eller liknande ledning för engrosleveranser. Ända fram till den 1 januari 1958 var det tillåtet att anlägga högspänningsledning un- der jord utan tillstånd. Medgivande av myn- dighet krävdes blott för de delar av ledning- en som korsade allmän trafikled. Lågspän- ningsledning fick — med samma undantag — fritt framdragas till den 1 juli 1939, då 1938 års ändringar av ellagen trädde i kraft. Tidigare kunde alltså innehavare av hög— spänningsledning utan tillstånd från denna dra så många och långa lågspänningsled- ningar som var tekniskt möjligt. Lagändring— arna innebar härvidlag att tillståndsplikt i princip infördes för lågspänningsledning som skulle utföras i anslutning till viss gene- rator- eller transformatorstation eller inom visst område.
Begreppen linjekoncessionen och områ- deskoncession infördes i ellagen i samband med 1957 års lagändringar. Linjekoncession
avser ledning med en i huvudsak bestämd sträckning och kan beviljas beträffande vil- ken typ av ledning som helst. Lagstiftarens avsikt torde dock ha varit att linjekoncession skulle komma ifråga främst beträffande [högspänningsledning för engrosleveranser och att dylik koncession sålunda mera säl- lan skulle meddelas beträffande annan hög- spänningsledning eller för lågspänningsled- ning. I sammanhanget bör dessutom fram- hållas att koncessionsskyldigheten efter år 1957 gäller också högspänningsledning un- der jord. — Områdeskoncession avser led- ningsnät inom visst område och omfat— tar i princip alla högspännings- och låg— spänningsledningar som erfordras för att de inom området boende skall kunna förses med elström.
I tillämpningen har skillnaden mellan de båda koncessionstyperna ej kunnat upprätt- hållas i den omfattning som torde varit åsyf- tad. Detta sammanhänger framförallt med att koncessionssystemet ej gjordes tillämp- ligt på ledning beträffande vilken tillstånd meddelats eller som eljest i laga ordning utförts före den 1 januari 1958. Ibland är det därför svårt att bedöma om dylik led— ning har sådan karaktär att enligt nuva- rande bestämmelser linjekoncession normalt skulle beviljats eller om den skulle omfat- tats av områdeskoncession. Denna fråga har viss betydelse i olika sammanhang. Såsom torde framgå av 7 kap. har utredningen in- tagit den ståndpunkten att äldre högspän-
nings- eller lågspänningsledning, som utgör del av närdistributionsnät, i princip får bedömas på samma sätt som om den om- fattades av områdeskoncession medan öv- riga äldre ledningar blir att betrakta som om de vore linjekoncessionerade.
Utvecklingen har lett till att koncessions- myndigheten funnit sig nödsakad att under åren 1958—67 meddela närmare 6 000 linje- koncessioner beträffande högspänningsled- ning, ingående i närdistributionsnät. Det har då ofta varit fråga om ledning som behövts för detaljdistribution inom ett område, där tillstånd enligt 1938 års lagstiftning (2 5 2 mom.) gäller. Ibland har linjekoncessionen avsett avgreningsledning som innehavare av gällande äldre tillstånd till högspännings- ledning önskat framdraga för att kunna elektrifiera fastigheter i den bygd där han handhar detaljdistribution.
Under åren 1958gl967 har koncessions— myndigheten meddelat omkring 1000 linje— koncessioner beträffande högspänningsled- ningar som ej ingår i närdistributionsnät. I åtskilliga fall har det då varit fråga om koncession som ersatt ett utlöpande äldre tillstånd. Utredningen har ej efterhört i vil- ken omfattning före år 1958 beviljade till- stånd beträffande ledning av detta slag allt- jämt gäller. Undersökning härav skulle krävt alltför mycket arbete. Ej heller vet utred- ningen om och i vad mån leverans av elkraft sker över högspänningsledning, som före år 1958 lagts under jord och för vars nyttjande sålunda i princip varken äldre tillstånd eller linjekoncession är erforderligt.
Slutligen kan nämnas att statligt stöd me- ra sällan utgått för ledning, som ej skulle utgöra del av närdistributionsnät.
8.2 Behovs- och pianmässighetsprövning
8.2.1. Erfarenheter från nuvarande system
Såsom framgår av vad anförts under 7.2 infördes år 1938 i ellagen en bestämmelse om behovs- och planmässighetsprövning, varvid syftet i första hand var att förhindra uppkomsten av dubbla detaljdistributions-
nät. Efterhand framträdde dock den upp- fattningen, att sådan prövning borde ske främst beträffande ledningar med hög spän- ning. Sålunda framhöll elkraftutredningen i sitt betänkande (SOU 1954: 12, sid. 175 och 378) att, om systemet med områdeskonces- sion å ena sidan skulle onödiggöra prövning av närdistributionsnäten, så vore det å and— ra sidan angeläget att behövligheten och planmässigheten beträffande de anlägg— ningar, för vilka fordrades linjekoncession, dvs. främst regionalledningar och stamlinjer, verkligen kunde bli föremål för prövning. Det vore önskvärt, att bättre förutsättningar skapades för en allsidig bedömning av plan- mässigheten av dylika ledningar. Genom att många enklare ärenden skulle försvinna till följd av områdeskoncessioneringen kun- de förutsättas att myndigheterna skulle få mer tid att ägna åt arbetet med huvudled- ningarna. Klart vore att vid en behovs- prövning beträffande sådana ledningar även näringspolitiska synpunkter borde beaktas och att speciell sakkunskap erfordrades för en dylik prövning.
Departementschefen betonade i proposi- tionen nr 161/1957 (sid. 47) vikten av att behovs- och planmässighetsprövning skedde beträffande regionalledningar och stamlin- jer samt tillade att också ledningarnas stan- dard borde prövas. I sammanhanget bör vidare anmärkas att —- som närmare fram- går av redogörelsen under 2.2 — koncession beträffande stamlinje alltsedan år 1946 i princip beviljats endast för vattenfallsverket.
I praktiken har det visat sig svårt för koncessionsmyndigheten att verkställa be- hovs- och planmässighetsprövningen så in- gående som lagstiftaren avsett. När det gällt ledning för engrosleveranser. har myn- digheten vanligen kunnat utgå från att sö- kanden noga undersökt och övervägt för- utsättningarna för ledningens framdragande och att han ej beslutat sig för att göra den betydande investering varom här är frå- ga förrän han förvissat sig om att ledningen är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Vidare har myndigheten i dessa koncessionsärenden haft stor nytta av de yttranden som sakägarna samt olika
av ansökningen berörda myndigheter och organisationer avgivit. Dessa yttranden har ibland föranlett t.ex. att begärd lednings- sträckning ändrats eller att särskilda konces- sionsvillkor lämnats till skydd för trafiken på flygfält, vägar el. dyl. Dessutom har koncessionsmyndigheten med hjälp av till- gängliga kartor och andra handlingar un- dersökt om och i vad mån ett bifall till an- sökningen skulle leda till dubbla ledningar eller till att den ifrågasatta ledningen fram- drages till en punkt som lämpligen bör för- ses med kraft från annat håll. När myndig- hetens prövning i fall som dessa givit vid handen att en annan lösning bör väljas än den av sökanden föreslagna, har det i all- mänhet varit möjligt att uppnå denna lös- ning genom sökandens beredvillighet, ibland under samverkan med annan distributör. Däremot har koncessionsmyndigheten ej brukat mera ingående pröva i vad mån en tilltänkt ledning är planmässig i den mening- en att dess sträckning, area och standard i övrigt är mest rationell med hänsyn till led- ningens ändamål. En dylik prövning kan knappast ske enbart på grundval av hand- lingarna i koncessionsärendet utan förut- sätter en mera omfattande undersökning för vilken resurser saknas.
Någon gång har koncessionsmyndigheten meddelat linjekoncession beträffande hög- spänningsledning för överföring av elström till viss förbrukare inom annans distribu- tionsområde. Ledningen var behövlig och från planmässighetssynpunkt ansågs det rik- tigt att leveransen ej skulle ombesörjas av den ordinarie distributören. I enstaka fall har linjekoncession beviljats beträffande ortsledning eller lågspänningsledning för in- nehavare av områdeskoncession, nämligen om ledningen behövts för en punktleverans utom området, vilken ej lämpligen kunnat fullgöras av annan, eller för att samman- binda två delar av området som skiljts åt av en inbuktning från annans distributionsom- råde och där linjekoncession varit att före- dra framför en gränsändring.
Såsom framgår av vad anförts under 7.1 och 8.1 nödgas koncessionsmyndigheten ofta meddela linjekoncession för innehavare av
äldre tillstånd eller av förlängt sådant till- stånd beträffande högspänningsledning vil- ken med tillhörande lågspänningsledningar skall utgöra del av närdistributionsnät. Led- ningen har bedömts vara behövlig och myn- digheten har av hänsyn till abonnenterna ej funnit sig kunna vänta med att avgöra sa- ken till dess förutsättningar för en ända- målsenlig områdesindelning föreligger. Det- ta innebär att myndigheten har fått avstå från att pröva om ledningen dessutom är förenlig med en planmässig elektrifiering. Dylik prövning skulle måhända visat, att elektrifieringen borde ske på annat sätt un- der medverkan av annan distributör.
8.2.2 1966 års betänkande
I betänkandet uttalas att det i princip ej finns något att erinra mot kraven på behöv- lighet och planmässighet.
8.2.3. Utredningen
Såsom anförts under 7.2.3 kan tvekan ej råda därom att lagen alltjämt bör upp— ställa krav på att elektrisk ledning skall vara behövlig och förenlig med en plan- mässig elektrifiering för att få framdras. I samma avsnitt har utredningen inlednings- vis redovisat några synpunkter som bör be- aktas i sammanhanget. Dessa synpunkter är tillämpliga också ifråga om ledning be- träffande vilken linjekoncession normalt skall meddelas, dvs. stamlinje och regional- ledning. Allmänt gäller att ju högre spän- ning en ledning har och ju längre den är, desto viktigare är det att synpunkterna be— aktas. Bl.a. blir kapitalinvesteringarna stora och markintrånget betydande, varför det är särskilt angeläget att nya ledningar ej byggs förrän det klarlagts att elkraften icke lämp- ligen kan föras över befintlig anläggning. Härför krävs samverkan mellan ledningsha- varna, syftande till en samordning av led- ningssystemen. Varje stamlinje och regional- ledning utgör nämligen eller kan komma att utgöra del av ett ledningsnät som utbre-
der sig från produktionskällor till inmat- ningspunkter i närdistributionsnät. Lika vik— tigt är att nytillkommande ledning framdras så att den bäst möjligt ej blott inpassas i stamlinje— och regionalnäten utan även an- slutes till mottagande anläggning, allt bl.a. för att ledningen skall få lämpligast möjliga sträckning. Ledning bör också från början dimensioneras så att den på något längre sikt kan fylla den uppgift för vilken den är avsedd. Sålunda kan det vara riktigt att ledning, som skall överföra elkraft till ett område med snabbt växande bebyggelse, utförs med högre spänning än som fordras för att dagens elförsörjningsproblem skall kunna lösas. Visserligen blir ledningen dy- rare att bygga och den kan också föranleda större markintrång men detta uppvägs mer än väl av att sedermera varken lednings- förstärkningar eller nya ledningar behövs. Vidare kan det vara förenligt med en plan- mässig elektrifiering att företag som ämnar bygga ledning för visst ändamål, t.ex. för leverans av elkraft till egen industri, dimen- sionerar ledningen så att den kan utnyttjas också för annat ändamål, exempelvis le- verans av kraft till ett närbeläget detaljdis- tributionsområde, varvid självfallet förutsät- tes att företaget får täckning för extrakost- naderna.
Ofta blir det nödvändigt att anlägga led- ning med stamlinjespänning eller regional ledning med hög spänning inom eller intill större tätort. Det synes emellertid utrcd- ningen som om de vilka har ansvaret för region- och generalplaner icke tillräckligt beaktar att dylika ledningar är ofrånkomliga i dagens samhälle och därför ej i önskvärd grad lämnar utrymme för dem. Detta beror möjligen på att planmyndigheterna räknar med att ledningarna skall förläggas i jord- kabel, något som är tekniskt möjligt. Kost- naderna blir emellertid mycket stora och driftsäkerheten blir ofta sämre än när det gäller luftledningar. Mot denna bakgrund vill utredningen betona vikten av att samråd i ett tidigt skede äger rum mellan vederbö- rande planmyndighet samt de stora kraft- företagen för åstadkommande av en lösning som skäligen kan tillgodose de skilda intres-
sen varom här är fråga. En ordning, inne- bärande att innehavare av större ledning tvingas flytta denna så snart den bedöms hindra en viss bebyggelseutveckling, bör undvikas. Detta gäller, oavsett vem som får bära kostnaderna för flyttningen.
Koncessionsmyndigheten har det yttersta ansvaret för att ledning, beträffande vilken linjekoncessionen beviljas, är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Prövningen härav är viktig, eftersom det är betydande intressen av skilda slag som skall bevakas. Detta har betonats icke minst från statsmakternas sida. I regel torde ansökning- en och därvid fogade handlingar samt in- fordrade remissyttranden ge myndigheten en tillräckligt klar bild av saken. Myndigheten kan förutsätta att den som begår koncession för en större ledning knappast beslutat sig för ett så kostsamt projekt utan att förvissa sig om att ledningen behövs och är plan- mässig. Säkerligen har han undersökt, om ej den kraftdistribution för vilken ledningen är avsedd lämpligen skulle kunna ske över befintlig anläggning eller också över annan kortare ledning. Utredningen får i sam-man- hanget erinra om att planläggningen av stamlinjenätet handhas av vattenfallsverket, som härvid samråder med enskilda och kommunala råkraftleverantörer (jfr 2.2), samt att de större kraftföretagen för ett par år sedan inlett ett fast samarbete ifråga om utnyttjandet av sina kraftproduktionstill- gångar (jfr 2.3). Vidare kan koncessions- myndigheten räkna med att, om ledningen i något avseende skulle vara olämplig eller ej önskvärd, detta framkommer vid den om- fattande remissbehandlingen i vilken före- trädare för både allmänna och enskilda in- tressen deltar.
Av det anförda följer att koncessionsmyn- dighetens främsta uppgift blir att söka finna en godtagbar lösning när ansökan om linje- koncession möter bärande invändningar från någon vars intresse berörs av den ifrå- gasatta ledningen. I allmänhet torde det då vara fråga om krav på att ledningen — för att intrånget skall bli mindre — i vissa de- lar skall få annan sträckning än som an- ges i ansökningen.
Självfallet kan också inträffa att myndig- heten av hänsyn till exempelvis näringspoli- tiska eller samhällsekonomiska intressen —- vilka sökanden saknat anledning att beakta —— finner att begärd ledning ej bör byggas eller att den kan förkortas och att i stället befintliga ledningar bör kunna utnyttjas helt eller delvis för den åsyftade distributio- nen. Vidare kan myndigheten hysa den uppfattningen, att ledningen bör utföras med högre spänning än sökanden tänkt sig, t.ex. därför att den bör användas för att tillgodose också annat eller större överfö- ringsbehov än sökanden avsett. I fall som dessa bör myndigheten genom överläggning- ar med sökanden och andra berörda distri- butörer och intressenter verka för att den av myndigheten eftersträvade lösningen kan genomföras. Utredningen vill emellertid be- tona att myndigheten här måste gå försik- tigt fram, eftersom det ekonomiska ansvaret ligger på distributörerna och att dessa får bära följderna om myndighetens bedömning skulle visa sig vara felaktig.
Slutligen får utredningen erinra om att linjekoncession alltjämt bör kunna ifråga- komma i enstaka fall beträffande ortsled- ning och lågspänningsledning, nämligen om ledningen är behövlig och planmässighets- synpunkten blir bäst tillgodosedd genom att den får byggas. Såsom framgår av vad an- förts under 8.2.1 tvingas emellertid konces- sionsmyndigheten fortfarande att ofta med- dela linjekoncession beträffande ledning, som visserligen är behövlig under rådande förhållanden men som ej uppfyller kravet på planmässighet. Det är i dessa fall van- ligen fråga om ledning, som innehavare av äldre tillstånd behöver för att kunna full- göra detaljdistribution. Tvånget att bevilja linjekoncessioner av detta slag skulle upp- höra, om myndigheten — såsom föreslagits under 8.8.2 och 9.3 -— får rätt att häva äldre tillstånd samt förordna om inlösen av till- ståndshavarens distributionsanläggning.
8.3. Lämplig distributör
8.3.1. Erfarenheter från nuvarande system
I sitt betänkande (SOU 1954:12) föreslog el-
kraftutredningen att ellagen skulle tillföras en bestämmelse av innebörd att den som be- viljades linjekoncession för yrkesmässig dis- tribution skulle vara lämplig för verksam- heten (se sid. 25, 45 0. 384). Angående skälen härför må hänvisas till vad anförts i inledningen till avsnittet under 7.4.1.
Föredragande departementschefen biträd- de elkraftutredningens förslag (se prop. 161/1957, sid. 49 o. 60). Riksdagen hade intet att erinra mot förslaget.
Vid sin prövning av ansökningar om linje- koncession beträffande ledning för engros- leveranser har koncessionsmyndigheten icke stött på svårigheter när det gäller tillämp- ningen av ifrågavarande bestämmelse. Icke i något fall har myndigheten lämnat sådan ansökan utan bifall av den anledningen att sökanden skulle vara olämplig. I ett par fall har emellertid myndigheten haft att ta ställning till frågan huruvida linjekonces- sion bör kunna beviljas för mer än en per- son. Ett av dessa fall har närmare redovisats under 7.4.1. Såsom framgår av den där läm- nade redogörelsen ansågs ej lämpligt att be- vilja gemensam linjekoncession för två fö- retag. Det andra fallet avsåg en ledning, som till en del av sin sträckning ägdes av ett företag och till återstående del av ett an- nat. Myndigheten ansåg då ej hinder möta att bevilja de två företagen linjekoncession för respektive del av ledningen. Avgörande för detta ställningstagande var att en skilje- punkt mellan de båda delarna fanns.
Däremot har koncessionsmyndigheten i åtskilliga fall sett sig nödsakad att bevilja linjekoncession beträffande ledning som skulle ingå i ett närdistributionsnät, oaktat sökanden ej kunde anses vara lämplig som distributör. Det har då regelmässigt varit fråga om innehavare av tillstånd, tillkommet enligt äldre lagstiftning, eller innehavare av förlängt dylikt tillstånd. Myndigheten har ej funnit sig kunna undgå att av hänsyn till konsumenterna bevilja den begärda konces- sionen. Om anledningen härtill får utred- ningen hänvisa till framställningen under 7.9 och 8.8.
Enligt betänkandet skall linjekoncession för yrkesmässig distribution kunna beviljas en- dast den som är lämplig för sådan verksam- het.
8.3 .3 Utredningen
Bestämmelsen att den som erhåller linje- koncession för yrkesmässig distribution skall vara lämplig för verksamheten bör själv- fallet kvarstå i ellagen. Den behövs för att ändamålet med lagen — en fullgod elför- sörjning — skall kunna tillgodoses.
Utredningen har under 7.4.3 utförligt re- dovisat de krav som enligt utredningens me- ning bör ställas på innehavare av områdes- koncession. Det bör framhållas att lämp- lighetsbegreppet har en snävare innebörd när det gäller linjekoncession. Här är frå- ga om en enda ledning, vars behövlighet och planmässighet redan är fastlagd då konces- sionen meddelas; koncessionshavaren får ej framdra annan ledning än den koncessionen avser. I hans åligganden ingår alltså ej an- nan planering än som följer med själva ledningsbyggandet, en uppgift som emel- lertid är i och för sig ansvarsfull. Viktigt är sålunda att ledningen framdras så att in- trånget blir så ringa som möjligt. Vidare är det från samhällsekonomisk synpunkt ange- läget att ledningen byggs enligt moderna, ra- tionella arbetsmetoder och att ändamålsen- ligt material används. Dessutom måste led- ningen utföras så att den överensstämmer med gällande säkerhetsföreskrifter och blir driftsäker.
Sedan ledningen färdigställts och tagits i bruk, har innehavaren att underhålla den väl samt hålla den beredskap som krävs för att utan dröjsmål sätta ledningen i stånd, om driftavbrott skulle uppstå till följd av storm, blixtnedslag, nedisning eller annat fel. Han bör m.a.o. tillse, att ledningen kan användas för avsett ändamål. Ytterli- gare får han vara beredd att — om led- ningen utnyttjas endast delvis och det är tek— niskt möjligt — på begäran leverera ström över ledningen för annat ändamål eller upp-
låta den för transitering. Över huvud får förutsättas att en lämplig distributör är vil- lig att samarbeta med andra distributörer för åstadkommande av rationella distribu- tionsförhållanden mera i stort. Slutligen skall hans prissättning vara skälig.
_Såsom anmärkts under 7.4.3 upptar la- gen ej föreskrift om att den, som får om- rådeskoncession och ämnar bedriva verk- samheten annorledes än yrkesmässigt, skall vara lämplig för uppgiften. Detsamma gäl- ler sökande av linjekoncession. Av skäl som närmare redovisats under berörda avsnitt har utredningen föreslagit att lagen ändras i detta hänseende såvitt avser områdeskon- cession. Enligt utredningens mening talar dessa skäl för att samma ändring genom- förs ifråga om linjekoncession. Det bör då framhållas att, när det gäller ledning be- träffande vilken linjekoncession meddelats, det är tämligen vanligt att ledningen till fullo används för verksamhet vilken ej är att betrakta som yrkesmässig i ellagens me- ning, t.ex. för överföring från kraftkälla till industrianläggning vilka har gemensam ägare. Här föreligger visserligen ej distribu- tionsplikt, men ledningsägaren måste kunna uppfylla de krav som med hänsyn till så- kerheten eller annat allmänt intresse ställs på honom. Härvidlag får utredningen erinra om den bestämmelse i lagen som medger koncessionsmyndigheten rätt att återkalla linjekoncession, om innehavaren under tre år i följd ej brukat ledningen, och detta oav- sett om ledningen tillkommit för yrkes— mässig verksamhet eller ej. Härav framgår vilken vikt lagstiftaren fäst vid den sam- hällsekonomiska synpunkten.
Den lämplighetsprövning som konces- sionsmyndigheten sålunda har att verkställa torde vanligen bli tämligen enkel. Egent- lig linjekoncession söks huvudsakligen av välkända företag med de resurser och förut- sättningar i övrigt som behövs för att myn- digheten skall kunna utgå från att konces- sionshavaren kommer att fullfölja lagens syften. För fullständighetens skull bör fram- hållas att kraven måste ställas högre på den som avser att begagna sin ledning för yr- kesmässig verksamhet.
Slutligen får utredningen fästa uppmärk— samheten på att koncessionsmyndigheten sannolikt under en övergångstid alltjämt kommer att få behandla ansökan om linje- koncession beträffande ledning, tillkommen efter tillstånd enligt äldre lag och som är avsedd att ingå i ett närdistributionsnät. Det är också möjligt att myndigheten fortfaran- de nödgas att av hänsyn till konsumenterna bevilja dylik koncession för kortare tid, oaktat det står klart att sökanden ej är lämplig. Olägenheter av detta slag skulle dock i stort sett försvinna, om utredningens förslag om återkallande i förtid av äldre tillstånd och om inlösen av elanläggningar i vissa fall skulle bifallas (jfr 7.9.3, 8.8.3, 9.3).
8.4. Koncessionstid
8.4.1. Utredningen
Enligt 2 5 3 mom. ellagen skall linjekonces- sion beviljas för viss tid. Denna får ej över- stiga 40 år, om icke särskilda skäl föranleder annat. I så fall får tiden förlängas till 60 år. Bestämmelse om viss koncessionstid har funnits i ellagen sedan dess tillkomst. Den får ses mot bakgrunden av statens intresse av att ha inflytande över elfrågorna.
När ansökan om linjekoncession gällt ledning för engrosleveranser. har konces- sionsmyndigheten regelmässigt bestämt ti- den till 40 år. Om ansökningen däremot avsett ledning som erfordrats för komplet- tering av detaljdistributionsnät, tillkommet enligt äldre lagstiftning, har myndigheten fastställt tiden för linjekoncessionen så att den skall utlöpa samtidigt som det äldre tillståndet.
Under 7.5.3 har utredningen åberopat de skäl som enligt dess mening talar för att områdeskoncession bör meddelas för viss tid. Samma skäl är tillämpliga när det gäller linjekoncession. Beträffande tidens längd saknas enligt utredningens uppfatt- ning anledning att i väsentlig mån ändra nuvarande praxis. Sålunda synes det lämp- ligt att för egentliga linjekoncessioner van-
ligen bestämma tiden till 40 år. Ledning, som avses med dylik koncession, kan nor— malt väntas fylla sin uppgift under minst angivna tid. Endast i undantagsfall torde vara fråga om ledning, vilken kan förutses tidigare bli obehövlig eller oförenlig med en planmässig elektrifiering och därför bö- ra föranleda en kortare koncessionstid. Vi- dare bör tiden ibland förkortas i det fall att ledningen ansluter till en ledning, för vil- ken koncessionstiden dessförinnan utgår; det kan vara skäl tillse att de båda konces- sionstiderna sammanfaller. Å andra sidan kan det någon gång vara ändamålsenligt att meddela linjekoncession för längre tid än 40 år, t.ex. för ledning, som ingår i stamlinjenätet, eller är regionalledning av landslinjekaraktär, dvs. ledningar som är avsedda att långt fram i tiden nyttjas för överföring av stora kraftmängder. I så fall kan undantagsregeln om en 60-årig konces— sionstid utnyttjas.
Vad härefter angår linjekoncession för kompletteringsledning till ett äldre distri- butionät bör nuvarande praxis följas, dvs. att koncession ej lämnas för längre tid än som återstår av giltighetstiden för det äldre tillståndet.
Slutligen förordar utredningen — liksom beträffande områdeskoncession — införan- det av en bestämmelse med innebörd att den som får linjekoncession äger nyttja ledningen även efter koncessionstidens slut, om icke koncessionsmyndigheten då av- gjort för vem ny koncession skall meddelas.
8.5 Överlåtelse av linjekoncession
8.5.1. Erfarenheter från nuvarande system
Linjekoncession får ej överlåtas utan med- givande av koncessionsmyndigheten. Av förarbetena till 1957 års ändringar fram- går att myndighetens prövning bör begrän- sas till frågan huruvida tillträdaren är en lämplig distributör eller ej (prop. nr 161/57, sid. 75 o. 79).
Är fråga om ledning som nyttjas med stöd av tillstånd som lämnats före den 1 ja-
nuari 1958, räcker det om innehavaren gör anmälan om överlåtelsen till myndigheten.
Koncessionsmyndigheten har blott i ett fåtal fall haft att pröva ansökan om över- låtelse av linjekoncession, avseende ledning för engrosleveranser. Inkomna ansökningar har bifallits. Anmälan om överlåtelse av äldre tillstånd beträffande dylik ledning har också varit sparsamt förekommande. Där- emot har myndigheten i flera fall haft att ta ställning till ansökan om överlåtelse av linjekoncession som meddelats ifråga om ledning som ingår i närdistributionsnät, till- kommet enligt äldre lag. Överlåtelsen har då vanligen ingått som ett led i en önskvärd strukturrationalisering och därför kunnat medgivas.
8.5.2 1966 års betänkande
Såvitt utredningen kan bedöma har frågan om överlåtelse av linjekoncession eller av äldre tillstånd, avseende anläggning för vil- ken linjekoncession normalt skulle meddelats enligt nuvarande regler, ej särskilt berörts i betänkandet. Av den föreslagna lagtexten (4 €, sid. 8) kan emellertid utläsas att nu- varande bestämmelse om att linjekoncession ej får överlåtas utan koncessionsmyndighe- tens samtycke skulle kvarstå. Vidare synes det som om förslaget innebär (se sid. 44—47 0. 95—96) ett förord för att myndighetens prövning skall avse ej blott frågan om till- trädarens lämplighet utan även om led- ningens behövlighet och planmässighet samt om vederlagcts storlek. Till sist kan den slutsatsen dras av övergångsbestämmelsernas utformning, att ej heller överlåtelse av äldre tillstånd avses få ske utan myndighetens medgivande.
8.5.3. Utredningen
Enligt utredningens mening saknas anled- ning att slopa nuvarande bestämmelse att överlåtelse av linjekoncession ej får ske utan tillstånd av koncessionsmyndigheten. Den ingår som ett naturligt led i de regler som bör finnas för att rationella distribu- tionsförhållanden skall kunna upprätthållas.
Utredningen har funnit svårt att lämna
ett entydigt svar på frågan om vad konces- sionsmyndighetens tillståndsprövning skall innefatta. Avser överlåtelsen en ledning som utgör del av närdistributionsnät men beträf- fande vilken linjekoncession meddelats där- för att den ägs av innehavare till äldre till- stånd eller förlängt sådant tillstånd, bör överlåtelsen godkännas endast om tillträda- ren är den som enligt myndighetens bedö- mande lämpligen bör övertaga detaljdistri- butionen inom det berörda området. I annat fall skulle nämligen ellagens krav åsidosät- tas. Av liknande skäl kan det någon gång vara befogat att vägra bifall till överlåtelse beträffande annan linjekoncessionerad led- ning, t.ex. högspänningsledning som fram- dragits inom ett distributionsområde till en där belägen industri och vars spänning över- stigit den av myndigheten inom området högst tillåtna.
Gäller överlåtelsen linjekoncessionerad ledning för engrosleveranser, bör det enligt utredningens mening vanligen knappast bli tal om att vägra samtycke till överlåtelsen enbart av det skälet att ledningen som sådan kommit att framstå som obehövlig eller ej planmässig. En sådan vägran blir i verk- ligheten att jämställa med en förklaring att ledningen bör tas bort, en åtgärd som en- dast sällan lär vara rationell. Myndigheten får då inrikta sin prövning främst på spörs- målet huruvida tillträdaren är lämplig som distributör eller ej. Denna prövning torde oftast ej vålla myndigheten bekymmer. Till- trädaren har vanligen ett berättigat intresse av att få överta ledningen och hans resurser är i regel sådana att det ej behöver befaras att överlåtelsen skulle medföra olägenheter från elförsörjningssynpunkt.
Liksom gäller överlåtelse av områdes- koncession eller därmed jämförligt äldre tillstånd bör koncessionsmyndigheten, om den finner övriga omständigheter tala för bifall till ansökan om överlåtelse av linje- koncession, granska villkoren för överlå- telsen samt vägra samtycke om dessa skulle påtagligt gynna koncessionshavaren och där- igenom skada konsumentintresset. I denna fråga får utredningen hänvisa till vad som anförts under 7.6.3.
Vad slutligen angår överlåtelse av äldre tillstånd, avseende ledning för engrosleve- ranser, får utredningen framhålla att beho- vet av en retroaktiv tillämpning här ej är särskilt framträdande. Erfarenheten ger vid handen att sådana överlåtelser är få och vanligen torde skäl till erinran mot över- låtelsen ej föreligga från elförsörjningssyn- punkt. Enligt utredningens mening bör dock samma regler härvidlag gälla för linjekon- cession och områdeskoncession och utred- ningen biträder därför det i 1966 års betän- kande framlagda förslaget att också överlå- telse av äldre tillstånd skall godkännas av myndigheten för att bli gällande.
8.6. Monopolställning 8.6.1 Utredningen
Med linjekoncession följer rätt för inneha- varen att framdra och begagna den ledning koncessionen avser. Han äger i princip att med företrädes- och ensamrätt förfoga över ledningen för åsyftat ändamål. Denna rätt är dock såtillvida begränsad som lednings- havaren kan bli nödsakad att åt annan le- verera elström över ledningen eller upplåta denna för transitering. Denna fråga behand- las närmare under 8.7.
En viss form av monopol föreligger —- som framgår av redogörelsen under 2.2 — beträffande ledning med stamlinjespänning, dvs. 220 kV och däröver. Till följd av riksdagsbeslutet år 1946 har därefter byggd ledning med sådan spänning kommit att ägas av staten samt linjekoncession för led- ningen att meddelas för vattenfallsverket, med det undantaget att Stockholms elverk fått koncession beträffande vissa kortare 220 kV-ledningar i anslutning till sitt närdistri- butionsnät.
Vid den tidpunkt när denna ordning in- fördes var ledningar med stamlinjespänning ovanliga och de begagnades uteslutande för överföring i nord-sydlig riktning av större mängder elkraft från norra Sverige till de mellersta och sydliga delarna av landet. Härefter har flera sådana ledningar till- kommit samtidigt som de efter hand kopp-
lats samman till ett hopmaskat nät. Vidare kan den påbörjade anläggningen av stora värmekraftverk i södra och mellersta Sverige nödvändiggöra byggande av stamlinjer med huvudsaklig ost-västlig riktning med an- slutning till stamlinjenätet. Enligt utredning- ens mening bör detta nät alltjämt ägas av en intressent. Utan tvekan är en dylik ordning bäst ägnad att tillgodose kravet på att plan- läggningen och utbyggnaden av nätet sker med sikte på att elförsörjningen i vårt land blir rationell och att onödiga ledningar av ifrågavarande slag undviks.
Den snabba tekniska utvecklingen har emellertid medfört att ledning med stam— linjespänning med fördel kan begagnas ock- så för mer begränsade kraftöverföringar än de för vilka stamlinjenätet ursprungligen byggts upp. Detta gäller t.ex. ledning mellan kraftkälla och industrianläggning, vilka ägs av samma företag. Enligt nuvarande ordning får företaget i princip ej linjekoncession be- träffande ledningen utan koncessionen mås- te sökas av vattenfallsverket, som också får taga på sig kostnaden för ledningens byg- gande och därefter svara för dess under- håll samt ombesörja kraftöverföringen. Vi- dare torde uppfattningen vara att enskild ägare av ledning med en spänning av exem- pelvis 130 kV får avstå från ledningen till staten, om spänningen skulle höjas till 220 kV för att möjliggöra en nödvändig ökning av överföringsförmågan. Enligt utredningens mening är tiden nu mogen för en ändring i dessa avseenden. Såvitt utredningen kan bedöma, är den nuvarande ordningen ej eftersträvansvärd från någon synpunkt. För den enskilde torde den framstå som ett opå- kallat ingrepp i den egna friheten, inbju- dande till krångel, och för staten kan den medföra tvång att investera kapital. Utred- ningen föreslår därför, att linjekoncession hädanefter skall kunna beviljas för annan än statligt företag beträffande ledning med stamlinjespänning, under förutsättning att ledningen ej skall ingå i det samkörande stamlinjenätet. Som koncessionsvillkor bör alltid gälla att ledningen skall hembjudas till staten för inlösen, om den lämpligen bör infogas i detta nät.
I samband med att statsmakterna år 1946 beslöt att ledning med stamlinjespänning skall tillhöra staten dryftades frågan om icke ett särskilt bolag med vattenfallsverket och enskilda kraftföretag som delägare borde bildas med uppgift att omhänderha stamlinjerna och svara för erforderlig ut- byggnad av dem. Frågan fick emellertid falla.
Oaktat en del synpunkter talar för att tan- ken på ett särskilt stamlinjebolag borde för- verkligas, vill utredningen dock icke för- orda detta så länge vattenfallsverket består i sin nuvarande form. Enligt utredningens åsikt blir emellertid läget ett annat, om det framlagda förslaget att verket skall ombildas till ett statligt bolag genomförs. Förslaget grundar sig huvudsakligen på den uppfatt- ningen, att vattenfallsverket ej kan konkur- rera på lika villkor med de enskilda kraft- företagen, om det skall behålla ställningen som statligt verk. I så fall kräver följd- riktigheten att det nya statliga bolaget ej heller får det försteg i konkurrensen som ensambestämmanderätt över stamlinjenätet skulle innebära. En möjlighet vore att stamlinjenätet omhänderhas av ett särskilt statligt verk, som då skulle kunna fullgöra också andra arbetsuppgifter av mera all- män natur på elförsörjningens område. En annan möjlighet vore att anförtro handha- vandet av stamlinjenätet ett för ändamålet bildat bolag med det statliga bolaget och de större enskilda och kommunala kraftföreta- gen som delägare. Detta förutsätter dock en närmare undersökning om den senare gruppen skulle vara benägen härtill och i så fall hur stort kapitalbelopp den är be- redd att tillskjuta vid stamlinjebolagets bil- dande.
8.7. Distributionsplikt
8.7.1. Erfarenheter från nuvarande system
Genom 1957 års ändringar av ellagen till- kom bestämmelsen att innehavare av linje- koncession är pliktig att, om det är fören- ligt med koncessionens ändamål, leverera eller överföra ström åt innehavare av om- rådeskoncession, i den mån så erfordras för
att denne skall kunna fullgöra sin distribu- tionsplikt, så ock eljest åt förbrukare, vars verksamhet är av större betydelse för det allmänna (2 5 4 mom. andra stycket). Be- stämmelsen kan föras tillbaka på elkraft- utredningens förslag (SOU 1954112). El- kraftutredningen förordade nämligen ett stadgande, enligt vilket den som fått linje- koncession skulle kunna efter särskild pröv- ning av koncessionsmyndigheten åläggas skyldighet att på skäliga villkor tillhanda- hålla elektrisk kraft eller upplåta sin anlägg- ning för kraftöverföring till annan, i den mån detta funnes erforderligt för fullgöran- de av områdeskoncessionshavares distri- butionsskyldighet eller för leverans till så- dan industri eller annan förbrukare, vilkens verksamhet funnes vara av större betydelse för det allmänna (sid. 26). I anslutning till detta stadgande uttalar elkraftutredningen, att distributionsplikt i första hand borde åläggas innehavare av linjekoncession, av- seende ledning för allmän distribution, där- emot icke t.ex. en industriägd ledning, som kunde utnyttjas blott för industrins eget be- hov (sid. 46). Beträffande elkraftutredning- ens överväganden angående innebörden av distributionsplikten i stort må hänvisas till 7.8.1.
Av propositionen nr 161/1957 (sid. 49 och 67) framgår att departementschefen i princip ville följa elkraftutredningens för- slag. Samtidigt framhölls att, enär anmärk- ningar ej framkommit mot engrosdistribu- tionen av elkraft, det torde kunna förut- sättas att beslut om distributionsplikt skulle behöva tillgripas endast i sällsynta undan— tagsfall.
Lagrådet ansåg emellertid, att det före- slagna stadgandet borde utformas på ett nå- got annat sätt. Härom anförde lagrådet (sid. 75):
»Beträffande linjekoncession stadgas alle- nast att skyldighet att leverera eller över- föra ström skall åligga koncessionshavaren i den mån myndigheten förpliktar honom därtill. Lagrådet anser det böra angivas, att skyldig- het för innehavare av linjekoncession att le- verera eller överföra ström skall — i enlighet med vad som lärer vara avsett —— föreligga
allenast om den är förenlig med det ändamål för vilket linjekoncessionen meddelats. Enligt vad elkraftutredningen framhållit bör skyldig- het att leverera eller överföra ström icke åläg- gas exempelvis sådan koncessionshavare vars ledning kan utnyttjas blott för en industris eget behov.»
Lagrådets yttrande föranledde departe- mentschefen att förorda ändrad lydelse av förevarande stadgande. Lydelsen blev den nu gällande.
Beträffande den särskilda frågan huru- vida innehavare av äldre tillstånd borde vara underkastad distributionsplikt hänvisas till redogörelsen under 7.8.1.
Koncessionsmyndigheten har ännu ej haft att ta ställning till frågan om distributions- plikt för innehavare av linjekoncession eller äldre tillstånd, avseende ledning för engros- distribution.
8.7.2 1966 års betänkande
I betänkandet föreslås att bestämmelsen om distributionsplikt för innehavare av linje- koncession och däremot svarande äldre till- stånd skall kvarstå i lagen (6 & sid. 8).
8.7.3. Utredningen
Som utredningen betonat under 8.2.3 är det från olika synpunkter angeläget att befint- liga ledningar utnyttjas, innan nya byggs. Detta innebär bl.a. att innehavare av re- gionalledning och i stamlinjenätet ingående ledning måste vara beredd att — om så är möjligt — över ledningen fullgöra nya en- grosleveranser eller att upplåta ledningen att användas av annan. Mot denna bak- grund är det uppenbart att bestämmelsen om distributionsplikt för innehavare av lin- jekoncession bör behållas i lagen. Enligt ut- redningens mening ger emellertid den nu- varande utformningen av 2 & 4 mom. andra stycket ej en tillräckligt klar bild av pliktens omfattning.
Sålunda kan orden »om det är förenligt med koncessionens ändamål» med hänsyn till uttalandena i förarbetena till lagen för-
anleda viss tvekan om den rätta innebörden. Läsaren kan få den uppfattningen, att den som innehar ledning för överföring av el- kraft till egen industri i princip ej skulle ha distributionsplikt. Enligt utredningens åsikt är emellertid denna tolkning för snäv. Ut- redningen anser, att dylik ledningshavare och innehavare av ledning för allmän dis- tribution bör vara underkastade samma reg- ler. I samtliga fall måste till en början gälla att ledningshavaren är i sin fulla rätt att vägra ifrågasatt leverans eller transite— ring, om hans ledning redan är helt utnytt- jad på grund av åtagande som rimligen bör fullföljas eller om den eljest bör vara reserverad för annat ändamål. Skulle där- emot av något skäl innehavare av ledning till egen industri utnyttja denna endast del— vis, får han finna sig i att ledningen an- vändes också t.ex. för kraftöverföring till innehavare av områdeskoncession. Enligt utredningens mening bör han i dylikt fall ej kunna motsätta sig att — om det är erfor- derligt för att överföringen skall kunna ske samt det är tekniskt möjligt och fören- ligt med en planmässig elektrifiering — ny ledning anknytes till hans anläggning. Vad nu sagts är självfallet tillämpligt också när t.ex. industriägare begär att få elleverans över ledning, avsedd för överföring till de- taljdistributionsområde.
Utredningen förordar, att lagens ordalag för tydlighetens skull jämkas i förevarande hänseende.
Ytterligare finner utredningen att orden >>förbrukare vars verksamhet är av större betydelse för det allmänna» kan vålla tve- kan. Av förarbetena till 2 5 4 mom. andra stycket kan ej närmare utläsas vad lagstif- taren avsåg beträffande stadgandets räck- vidd. Det är ovisst, om dennes avsikt var att enskild industri skulle kunna betraktas som verksamhet av angivet slag. Utred- ningen får då erinra om att lagens l å se- dan år 1902 innehåller en bestämmelse som enligt utredningens uppfattning bör vara vägledande. Där talas nämligen om indu- striell anläggning som finnes vara av större betydelse för det allmänna. Härav kan en- ligt utredningens åsikt den slutsatsen dras
att 2 & 4 mom. andra stycket omfattar också industriell verksamhet av dylik be- tydelse. I annat fall borde i förarbetena till 1957 års ändringar av ellagen ha framhållits att skillnad förelåg i detta avseende mel- lan de båda lagrummen. För övrigt lär väl ej någon i dagens samhälle vilja hävda att in- dustriell verksamhet ej skulle kunna ha större betydelse för det allmänna. Också i detta fall föreslår utredningen en mindre jämkning av ordalagen.
Av vad särskilda utskottet (N:o 1) an- förde i sitt utlåtande nr 1/1902 (sid. 100) i anledning av prop. nr 9/1902 med förslag till ellag framgår att anläggning för små- industri då ej ansågs vara av större bety- delse för det allmänna. Även om denna uppfattning skulle stå sig i dag, torde detta ej spela någon roll, eftersom ägare av dy- lik anläggning regelmässigt synes kunna krä- va att den som handhar detaljdistributionen på den ort, där anläggningen ligger, skall tillhandahålla erforderliga mängder ström.
Vad slutligen angår frågan om distribu- tionsplikt för den som innehar ledning för engrosleveranser med stöd av äldre tillstånd, så föreslår utredningen på de skäl som an- förts under 7.8.3 att också sådan lednings- havare skall vara underkastad distributions- plikt.
Det bör nämnas att utredningen övervägt att förorda en bestämmelse av innebörd, att innehavare av linjekoncession skulle vara pliktig att, om koncessionsmyndig- heten så begärde, antingen höja spänningen på sin ledning eller genomföra en areaför- stärkning för att öka ledningens överfö- ringsför'rnåga och därigenom möjliggöra ny strömleverans eller kraftöverföring för an- nans räkning, om kapaciteten redan skulle vara till fullo utnyttjad. Fördelen härmed skulle då vara, att en eljest ofrånkomlig ledning ej behövde byggas. Utredningen har emellertid funnit, att en dylik bestämmelse av olika skäl skulle föra för långt och har därför avstått från att framlägga förslag i saken. En bidragande orsak härtill har va- rit att utredningen funnit det kunna förut- sättas att berörda distributörer kommer att såsom hittills frivilligt medverka till lös-
ningar av detta slag, i den mån så är prak- tiskt görligt.
8.8. Linjekoncessions upphörande 8.8.1 Erfarenheter från nuvarande system
Linjekoncession och äldre tillstånd upphör enligt gällande ordning, när den av myndig- heten bestämda tiden löper ut. Det står då koncessionsmyndigheten fritt att avgöra, om ledningshavaren skall få förnyad koncession eller ej. Också här har departementschefens uttalande (prop. nr 161/1957, sid. 21), att distributör i normalfallet bör få fortsätta sin verksamhet, varit vägledande för konces- sionsmyndigheten. Om det sålunda varit frå- ga om högspänningsledning för engrosleve- ranser, har myndigheten regelmässigt bevil- jat linjekoncession för den senaste distributö- ren när han så begärt. Den nya koncessions- tidens längd har varit växlande. För ledning med en spänning, överstigande 70 kV, har tiden vanligen bestämts till 40 år. För led- ning med lägre spänning har tiden i allmän- het fastställts så att den utlöper samtidigt med att äldre tillstånd eller linjekoncession upphör för den matande ledningen.
Det bör emellertid erinras om att kon- cessionsmyndigheten till följd av övergångs- bestämmelserna till ellagen i stor omfattning måst bevilja linjekoncession för högspän- ningsledning som erfordras inom område för detaljdistribution, tillkommet efter till- stånd enligt 1938 års lagstiftning. Härvid har myndigheten alltid avpassat koncessionsti- den så att den utlöper samtidigt som det äldre tillståndet upphör. Detta har skett för att myndigheten skall vara obunden när den ställs inför uppgiften att genomföra en än- damålsenlig områdesindelning i bygden. Av- sikten är att linjekoncession av detta slag ej skall förnyas, eftersom högspänningsledning- en antingen bör försvinna såsom varande obehövlig eller oförenlig med en planmässig elektrifiering eller ingå i ett närdistributions- nät inom ett lämpligt utformat område, för vilket områdeskoncession beviljas. Erfaren- heten har emellertid visat att det mången gång blir svårt för myndigheten att full— följa sin avsikt i de fall där prövningen le-
der till att annan än ledningshavaren bör få koncession för det område ledningen betjä- nar. Ofta vill ledningshavaren ej inse att han bör avstå från sin detaljdistribution, nå- got som kan medföra att myndigheten av hänsyn till abonnenterna tvingas medgiva förlängning av både tillståndet och linje- koncessionen. Det läge uppkommer som när- mare beskrives under 7.9.1.
Linjekoncession och däremot svarande äldre tillstånd kan enligt gällande lag åter- kallas av koncessionsmyndigheten, om led- ningshavaren i väsentlig mån åsidosätter koncessionsföreskrift eller sin distributions- plikt eller underlåter att ha ledningen i bruk under tre år i följd. Denna möjlighet har hittills ej utnyttjats av myndigheten.
Såsom framgår av redogörelsen under 7.9.1 föreslog elkraftutredningen att konces- sionsmyndigheten skulle kunna helt eller delvis återkalla områdeskoncession eller där- med jämförligt äldre tillstånd, när synnerlig anledning härtill förekom med hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnan— de. Av lagtexten (se SOU 1954:12, sid. 26) framgår att förslaget innebar, att också lin- jekoncession och däremot svarande äldre tillstånd skulle kunna återkallas i förtid av rationaliseringsskäl. Av betänkandet kan dock utläsas att elkraftutredningen ej till- mätte en dylik rätt avgörande betydelse för möjligheterna att genomföra den önskvärda rationaliseringen.
8.8.2. Utredningen
Under 7.9.3 har utredningen som sin mening utttalat att koncessionsmyndigheten, när gil- tighetstiden för en områdeskoncession ut- löper, bör pröva koncessionsfrågan förut- sättningslöst och i hela dess vidd. Enligt ut- redningens uppfattning bör denna princip gälla också linjekoncession. Det ligger dock i sakens natur att myndighetens prövning härvidlag blir tämligen enkel, om den gäller ledning för engrosleveranser. Normalt bör prövningen utfalla så att ledningshavaren får linjekoncession under ytterligare 40 år för sin ledning. I undantagsfall kan bli ak-
tuellt att vägra förnyad koncession därför att ledningen kommit att framstå som obe- hövlig eller oförenlig med en planmässig elektrifiering eller att den som nyttjar led- ningen bedöms ej längre vara skickad för verksamheten. Sålunda kan kravet på plan- mässighet någon gång tänkas medföra, att linjekoncession bör beviljas för annan dist- ributör, t.ex. i samband med genomförandet av en ny områdesindelning för detaljdistri- butionen i trakten. Särskilt gäller detta de fåtal fall där linjekoncession beviljats be- träffande en ortsledning eller lågspännings- ledning som ursprungligen bedömts ej böra ingå i ett närdistributionsnät.
Av redogörelsen under 7.9.3 framgår att, när koncessionsmyndigheten skall pröva koncessionsfrågan i samband med att äldre tillstånd avseende detaljdistribution utlöper, prövningen ofta utmynnar i ett beslut som innebär att distributören ej får fortsätta sin verksamhet. En sådan prövning måste självfallet också leda till att de linjekon- cessioner som efter år 1957 kan ha medde- lats för distributören i anslutning till det äldre tillståndet ej blir förnyade.
Vad sålunda anförts ger vid handen att innehavare av ledning beträffande vilken linjekoncession eller äldre tillstånd medde- lats kan få upphöra med sin verksamhet se- dan koncessions- eller tillståndstiden utlöpt. Det är då enligt utredningens mening vik- tigt, att ledningshavaren ej kan hindra eller fördröja genomförandet av den rationali- seringsåtgärd som föranlett myndighetens vägran att förnya koncessionen. I dag kan han göra detta genom att mer eller mindre klart säga nej till en begäran om att han skall avstå ledningen till ny distributör. Ut- redningen föreslår därför —— som närmare framgår av redogörelsen under 9.3 och 10.2 — en bestämmelse om skyldighet för den vars linjekoncession eller äldre tillstånd ut- löpt att efter beslut av koncessionsmyndig- heten avstå sin ledning mot skälig ersättning till den som skall nyttja ledningen i fort- sättningen. I anslutning härtill förordas en ordning som säkerställer rätt för frånträda- ren att få ledningen inlöst av den nye distributören. Dessa förslag motsvarar vad
som föreslås ifråga om utlöpande områdes- koncession och därmed jämförligt äldre tillstånd.
Utredningen finner ej skäl förorda slo- pande av ellagens bestämmelse om att linje- koncession och däremot svarande äldre till- stånd kan återkallas, om distributören åsi- dosätter sina förpliktelser.
Vidare bör erinras om att utredningen under 7.9.3 föreslår, att områdeskoncession och därmed jämförligt äldre tillstånd skall kunna återkallas under löpande giltighets- tid när så är påkallat av rationaliseringsskäl. De motiv och överväganden som ligger ba- kom detta förslag är till fullo tillämpliga när det gäller linjekoncession som beviljats för ledning inom detaljdistributionsområde, till- kommet efter tillstånd enligt 1938 års lag. I detta fall är det angeläget att möjlighet till återkallelse finns för att önskvärd rationali- sering icke skall onödigvis fördröjas. Där- emot menar utredningen att det sällan kan
bli tal om att i förtid återkalla en linjekon- cession eller äldre tillstånd, avseende ledning som nyttjas för engrosleveranser. Sådan återkallelse torde bli aktuell i stort sett en— dast när koncession gäller ledning som i samband med genomförandet av ny områ- desindelning lämpligen bör övergå på annan.
På grund härav föreslår utredningen att lagen tillförs en bestämmelse som berättigar koncessionsmyndigheten att i förtid åter- kalla linjekoncession.
Slutligen får utredningen framhålla att innehavare av linjekoncession eller äldre tillstånd kan finna det förenligt med sina intressen att under löpande koncessions- eller tillståndstid frånträda sin distributions- verksamhet och därmed också koncessionen eller tillståndet. Myndigheten bör då om- besörja att ledningen, om den alltjämt är behövlig, på skäliga villkor övertas av an- nan.
9. Inlösen av elektrisk anläggning
9.1. Tidigare överväganden
Särskilda bestämmelser om rätt eller skyl- dighet för staten eller annan att inlösa elektrisk anläggning har icke funnits i ellagen. Frågan om rätt för staten att kräva inlösen dryftades i samband med ellagens tillkomst och lagstiftaren synes ha förutsatt att fall skulle kunna upp- komma där det vore lämpligt att inlösa elanläggning i samband med att den för nyttjandet bestämda tillståndstiden utlöpte. Det ansågs emellertid ej behövligt att in- föra bestämmelser härom. Också elektriska kraftkommittén, som år 1914 avgav betän- kande om vissa elfrågor, berörde frågan om inlösningsrätt för staten. Kommittén an- såg sig ej böra framlägga förslag i sådan riktning. Den uttalade härvid, att saklig anledning för staten att övertaga distri- butionsanläggningar i annan ordning än genom frivillig överenskommelse ej syntes föreligga.
I sitt betänkande (SOU 1954:12) be- handlade elkraftutredningen frågan om in- lösen tämligen utförligt. Till en början bör nämnas att elkraftutredningen i anslutning till sitt förslag att koncessionsmyndigheten skulle få rätt att återkalla koncession, oaktat misskötsel ej förelåg, uttalade att det för dessa fall kunde bli nödvändigt att framdeles införa särskilda bestämmelser om inlösen och att det kunde förutsättas att ersättningsfrågorna tills vidare skulle
kunna lösas genom förhandlingar (sid. 47). Härjämte anförde utredningen att, om för- nyelse av koncession skulle vägras, detta som regel torde bero på att koncessionen ansågs böra lämnas annat företag inom det berörda området. Därvid förelåge möj- lighet att som villkor för den nya konces- sionsrätten intaga föreskrift om skyldighet för den nye koncessionshavaren, vare sig det gällde staten i egenskap av kraftdistri- butör eller enskilt företag, att inlösa den befintliga anläggningen (sid. 141).
I detta sammanhang kom elkraftutred- ningen in på frågan hur det skulle vara möjligt att komma till rätta med det problem som uppstode om en önskvärd sammanslagning ej kunde genomföras på frivillighetens väg. Härom anförde elkraft- utredningen följande (sid. 370 ff):
»En lagstiftning, som under alla förhållan- den förmår framtvinga en sammanslagning mellan olika företag, torde icke efter svenska rättsbegrepp kunna åstadkommas. Det kan nämligen icke anses förenligt med våra rätts— principer att tvinga någon enskild person eller organisation att övertaga ett företag eller att driva en rörelse, som vederbörande aldrig varit eller sökt bli ägare till. En sammanslag- ning förutsätter en önskan och vilja hos det enskilda företaget (övertagande företag. i det följande betecknat A-företag) att övertaga ett annat företag, som prövats sakna förutsättning- ar för rationell drift (i det följande be— tecknat B-företag) med tillhörande egendom och rörelse samt att vidtaga de åtgärder där- för, som äro nödiga. Det första villkoret för att en sammanslagning skall, kunna ifråga-
komma synes därför vara en begäran från ett A-företag att få övertaga B-företaget. Fö- religger en sådan begäran från A, men vägrar B att uppgå i A, synes däremot inga prin- cipiella hinder möta mot att, om så ur sam- hällsnyttans synvinkel befinnes påkallat, åläg- ga 8 att mot ersättning avstå sitt företag till A. Härvid bortses tills vidare från det hinder för ett sådant åläggande, som kan grundas på koncessionen under löpande tillståndspe- riod.
Av det sagda. framgår att en sammanslag- ning till lämpliga enheter kan försvåras ge- nom en vägran från ett enskilt A-företag att övertaga ett B-företag enligt normala inlös- ningsregler. En tänkbar möjlighet är att införa skyldighet för staten eller vederbörande kom- mun att i dylikt fall inlösa B-företaget. För statens del skulle detta kunna medföra att vattenfallsstyrelsen finge övertaga småföretag, som låge helt utanför dess eget försörjnings- område. Dylika statliga småföretag måste un- der sådana förhållanden drivas isolerade och sålunda icke rationellt. En utarrendering av det statsinlösta B-företaget till det A-företag, som vägrat inlösa detsamma, kan icke förut- sättas komma till stånd på skäliga villkor. Att vederbörande kommun ålägges inlösnings- skyldighet i dylika fall skulle överensstämma med bedömningen av detaljdistribution såsom en kommunal angelägenhet, men torde kunna ifrågasättas endast om kommunen får före- trädesrätt till distributionen jämväl inom and- ra delar av kommunområdet. Skulle ett visst föreslaget A-företag vägra inlösa ett B-före- tag står emellertid stundom den möjligheten öppen att ett annat, eventuellt ett nybildat A-företag, tillerkännes rätt att inlösa B-före-
taget och — om det befinnes erforderligt — även det vägrande A-företagets ledningsnät helt eller delvis. —:—:—:— Vid en ombildning
av B-företag till större lokala företag kan rå- kraftleverantörernas medverkan erfordras, där- för att dessa tillhöriga förbindelseledningar måste övertagas eller ges ändrad sträckning. Inom områden, där storföretag bedriver detalj- distribution, kunna lämpliga A—företag av lokal karaktär ofta ej bildas utan att delar av stor— företagets distributionsnät tillfaller A-företa- get. Även för dylika fall kan behov uppstå av rättsregler, enligt vilka storföretaget kan förpliktas avstå delar av sitt ledningsnät.»
I prop. 161/1957 med förslag till vissa ändringar i ellagen behandlade föredragan- de departementschefen icke närmare hit- hörande frågor. Av uttalanden på sid. 21 och 57 får dock anses framgå att enligt hans mening inlösenbestämmelser ej vore behövliga utan att frågorna borde kunna
Icke heller tredje lagutskottet berörde i sitt utlåtande (nr 22/1957) själva inlös— ningsfrågan. Utskottet syntes dock härvid- lag ha haft samma utgångspunkt som de- partementschefen, nämligen att inlösnings- regler vore obehövliga. Däremot uppehöll sig utskottet vid spörsmålet huruvida be- hov av värderingsregler förelåge eller ej. Härutinnan får utredningen hänvisa till framställningen under 10.1.
9.2 1966 års betänkande
I betänkandet har frågan om behovet av lagstadgat inlösningsförfarande övervägts (sid. 46 ff). Härvid framhålls att det ej vore tillfredsställande om koncessionshava- re, som på grund av koncessionsmyndig- hetens beslut nödgades avhända sig sin egendom, skulle behöva göra detta till underpris. Problemet syntes dock kunna i praktiken bemästras utan regler i lag. Då en koncession upphörde eller ändrades, innebure detta knappast att koncessione- rad anläggning i fortsättningen icke skulle komma att finnas på platsen. Innebörden torde i stället vara en omfördelning av koncessionsinnehavet. Myndigheten skulle härigenom få möjlighet att liksom vid frivilliga överlåtelser utöva inflytande på det sätt på vilket parterna löste sina eko- nomiska mellanhavanden. Sålunda kunde i samband med att ny koncessionshavare utsåges, skyldighet stadgas för den nye koncessionshavaren att inlösa den befint- liga anläggningen. Myndigheten kunde då också ange de grunder efter vilka inlösen skulle ske. Härvid skulle tillfälle finnas att beakta såväl överlåtarens berättigade an- språk på skäligt vederlag som intresset av att icke genom alltför hög ersättning eller eljest olämpliga överlåtelsevillkor påverka prissättningen på elkraften i ej önskvärd riktning. Särskilda bestämmelser i ämnet vore alltså icke behövliga.
9.3. Utredningen
Som framgår av de under 7.9 och 8.8 läm- nade redogörelserna kan koncession upp-
höra att gälla av skilda orsaker. Den vanligaste är att den för koncessionen bestämda tiden utlöper. Koncessionen kan också upphöra på grund av att konces- sionsmyndigheten återkallar den, därför att koncessionshavaren åsidosatt sina för- pliktelser eller ej haft anläggningen i bruk under tre år i följd. Om utredningens förslag godtas härvidlag, blir återkallelse möjlig också när det är påkallat av ra- tionaliseringsskäl. Vidare kan koncession upphöra i samband med att koncessions- havaren begär att få frånträda sin distri- butionsverksamhet. Vad nu sagts är till- lämpligt också ifråga om tillstånd, med- delat med stöd av äldre lag. Slutligen kan områdeskoncession delvis upphöra att gälla, nämligen om myndigheten beslutar om gränsändring.
När koncession upphör att gälla, ankom- mer det på koncessionsmyndigheten att av- göra vem som i fortsättningen skall hand- ha den med koncessionen avsedda distri- butionen. Utfaller prövningen så att den tidigare distributören får fortsätta verk- samheten, uppkommer ej särskilda problem. Leder däremot prövningen till att annan bör överta distributionen, kan ej uteslutas att svårigheter uppstår när det gäller att finna en efterträdare. Oftast torde dock myndighetens prövning också härvidlag bli tämligen enkel, beroende på att frivilligt träffad överenskommelse om distributio- nens framtida handhavande föreligger samt att myndigheten anser överenskommelsen tillgodose lagens krav i skilda hänseenden, innebärande att koncession kan meddelas för ny distributör som utan avbrott fort- sätter verksamheten på ett tillfredsställande sätt. I en del fall torde en mera aktiv insats krävas av myndigheten, nämligen om ingen anmält sitt intresse av att åtaga sig den distribution varom fråga är. Mer eller mindre ingående undersökning av myndigheten kan då bli erforderlig för att spörsmålet skall kunna lösas på fri- villighetens väg. Det läget kan emellertid tänkas uppstå att det överhuvud ej finns någon som vill övertaga distributionsan- svaret eller härför uppställer villkor som
är oantagliga från allmän synpunkt, något som medför risk för att abonnenter blr utan elström. En sådan utveckling kan uppenbarligen ej godtas. Myndigheten mås- te kunna vända sig till företag, vilkas tel;- niska, ekonomiska och organisatoriska re- surser är sådana att de kan upprätthålla en fullgod eldistribution till rimliga priser och vara villiga att på skäliga villkor överta de för distributionen nyttjade anläggninga:— na. Det kan då till en början fastslås att det i dag ej är möjligt att tvinga en- skild organisation eller person eller kom- mun att åtaga sig eldistribution som förut bedrivits av annan. Däremot torde stats- makterna kunna uppdra åt vattenfallsverket att överta sådan verksamhet. Enligt utred- ningens mening är det dock ej rimligt att lita till ett system där endast det statliga verket skulle ha skyldigheten att träda in som distributör i förevarande fall. Den börda som det här vanligen gäller bör fördelas mellan flera. Såvitt utredningen kan bedöma, är det ej lämpligt att lösa problemet lagstiftningsvägen. En lag med tvångsregler av detta slag skulle — oavsett om den strider mot allmänna rättsgrund— satser eller ej —— i praktiken bli utan värde, främst därför att det lär vara ogör- ligt att finna en godtagbar och verksam form av påföljd.
Utredningens överväganden i denna frå- ga har i stället lett till den slutsatsen att den enda tänkbara utvägen är att de stör- re regionala kraftföretagen, vanligen be- nämnda råkraftleverantörerna, frivilligt på- tager sig uppgiften att överta distribution som visat sig omöjlig att lägga på annan. Dessa företag har erforderliga resurser för ändamålet. Oaktat råkraftleverantörer- na torde känna ansvar för att eldistributio- nen överallt blir tillfredsställande ordnad och att alltså envar av dem är villig tillse att konsumenterna inom det egna råkraft- försörjningsområdet får erforderlig tillgång till elström, så är det dock från allmän syn- punkt angeläget att de uttryckligen binds vid detta sitt ansvar. Enklast vore om rå- kraftleverantörerna ville skriftligen utfästa sig att — om och i den mån så påford-
ras av koncessionsmyndigheten — inom sina kraftförsörjningsområden överta el- distribution som tidigare bedrivits av an- nan och att i samband därmed på skäliga villkor också överta den anläggning var- om fråga är jämte därtill hörande för verk- samhetens bedrivande normalt behövlig egendom. Härvid förutsätts att åtagandet gäller, även om bidrag från det allmänna ej lämnas och råkraftleverantören sålunda kan få påta sig nödvändiga upprustnings- kostnader för att kunna tillfredsställande bedriva distributionen. Det bör dock hållas i minnet, att dessa kostnader i sista hand kommer att på ett eller annat sätt få övervältras på råkraftleverantörens konsu- menter. För tydlighetens skull bör sam- manfattningsvis betonas att en förbindelse av detta slag är avsedd att åberopas en- dast i nödfall, nämligen då det visat sig omöjligt att på frivillighetens väg säker- ställa en viss elförsörjning som bör upp- rätthållas. Vidare bör framhållas att, så- vitt hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, tillämpning av lämnad förbindelse kan bli aktuell huvudsakligen när det gäl- ler övertagande av anläggning som ingår i närdistributionsnät samt av ledning som matar dylikt nät.
Utredningen har genom underhandsför- frågningar hos vattenfallsverket och kraft- verksföreningen förvissat sig om att rå- kraftleverantörerna i princip är beredda att avlämna förbindelser av ovan angiven innebörd, men att de vill avvakta den slut— liga utformningen av ellagen innan för- bindelserna avges. Utredningen förordar, att Kungl. Maj:t uppdrar åt kommerskollegium att omedelbart efter riksdagsbehandlingen uppta förhandlingar med berörda råkraft- leverantörer — drygt 20 till antalet — an- gående det närmare innehållet i förbindel- serna, vilka bör överlämnas till koncessions- myndigheten.
En ytterligare förutsättning för att en av koncessionsmyndigheten beslutad överflytt- ning av eldistribution på ny koncessions- havare skall kunna tillfredsställande genom- föras i praktiken är så gott som alltid att de för distributionen dittills begagnade an-
läggningarna också överflyttas på den nye distributören. När parterna inom rimlig tid träffar avtal om överlåtelse av anläggning- arna på villkor, som ej föranleder erin- ran från allmän synpunkt, uppkommer ej särskilda problem. Utredningen håller ock- så för sannolikt att det på längre sikt skulle vara möjligt att genomföra den önskvärda rationaliseringen på grundval av frivilliga överenskommelser om över- tagande av elanläggningar, eftersom par- terna kan förutses förr eller senare nå en ekonomisk uppgörelse. Såsom närmare redovisas under 7.9 visar erfarenheten att förhandlingar av detta slag vanligen blir långdragna, vilket medför att koncessions- myndigheten av hänsyn till abonnenterna nödgas att i stor omfattning meddela be- slut om dels tillfälliga förlängningar av utlöpta äldre tillstånd och linjekoncessio- ner, avseende närdistributionsledningar, och dels tillfälliga linjekoncessioner beträffande nytillkommande dylika ledningar, allt i av- vaktan på att den frånträdande distributö- ren skall kunna träffa en från hans syn- punkt skälig uppgörelse om de i verk- samheten ingående anläggningarna. Dessa förhållanden medför icke endast att den eftersträvade rationaliseringen avsevärt för- dröjs utan även att myndigheten får ägna sig åt betungande uppgifter vilka borde vara överflödiga. Läget skulle sannolikt varit ännu mer otillfredsställande, om icke det statliga upprustningsstödet funnits. Fri- villiga uppgörelser har i hög grad underlät- tats därför att sådant stöd lämnats.
Angivna missförhållanden kan uppenbar- ligen ytterst föras tillbaka på den omstän- digheten, att koncessionsmyndighetens be- slut om överflyttning av distributionsverk- samhet ej påverkar äganderätten till de för verksamheten behövliga anläggningar- na. Det ligger i sakens natur att denna omständighet kan utnyttjas av en från- trädande distributör som med rätt eller orätt menar att erbjuden ersättning är för låg; det står klart för honom att det all- männa ej kan tillåta att abonnenternas elförsörjning äventyras och att hans an- läggning därför alltjämt måste användas,
i vart fall under en övergångstid. Utred- ningen vill betona, att missförhållandena i framtiden kan bli än mer framträdande och därför ytterligare försvåra och fördröja eller rent av omöjliggöra den strukturratio- nalisering som åsyftades med 1957 års lag- ändringar. Myndigheten bör utrustas med sådana befogenheter att utvecklingen snab- bare än hittills kan styras i önskvärd riktning. Enligt utredningens mening sak— nas nämligen i dag laglig möjlighet för myndigheten eller annan att tvinga frånträ- dande distributör att avstå sina elanlägg- ningar och alltså ej heller att överlåta dem på villkor som föreskrivs av myndigheten. Utredningen kan alltså ej dela den upp- fattning som härvidlag kommit till uttryck i 1954 och 1966 års betänkanden (se 9.1 och 9.2).
För att en bestämmelse om skyldighet för frånträdande distributör att avstå sin elan— läggning skall bli meningsfull måste den göras tillämplig också då fråga är om verksamhet som bedrevs med stöd av äldre lagstiftning. Utredningen är medveten om att en dylik regel kan komma att möta invändningar från rättssäkerhetssyn- punkt. För egen del anser utredningen att denna synpunkt i detta sammanhang ej har sådan styrka, att tanken på en retroaktivt verkande regel bör överges. Sett enbart ur frånträdarens synvinkel kommer hans an- läggning att bli tämligen värdelös för ho- nom på grund av det faktiska förhållandet att han ej längre kan utnyttja den för avsett syfte. Det synes därför ej vara otill- börligt mot honom, om han i ett sådant läge får avstå anläggningen till den som enligt myndighetens bedömande bör över- ta distributionen och härvid gottskrivs det värde anläggningen har för den fortsatta verksamheten.
På grund av det anförda föreslår ut- redningen att ellagen tillförs en bestäm- melse av innebörd att, när koncessionsmyn- digheten beslutat att eldistribution skall överflyttas från en till annan, den från- trädande distributören skall vara skyldig att, om myndigheten så bestämmer, på skäliga villkor avstå sin anläggning så att
distributionen utan avbrott kan fortsätta. Skulle tvångsöverlåtelse bli aktuell, bör det lämpligen ej ifrågakomma att staten ge- nom koncessionsmyndigheten eller annat statligt organ ens tillfälligt handhar driften och förvaltningen av berörd distributions- anläggning. Den bör i stället under kon- cessionsmyndighetens överinseende och medverkan överlåtas direkt till den nye koncessionshavaren i samband med att koncession beviljas för denne.
Den av utredningen föreslagna ordningen bygger på den principen att koncessions- myndigheten kan meddela beslut om tvångsavstående samtidigt med beslutet i koncessionsfrågan. Fördelen härmed är att myndigheten kan slutgiltigt pröva sist- nämnda fråga utan hänsynstagande till ovidkommande synpunkter, ägnade att för- dröja koncessionsbeslutet. Myndigheten vet nämligen, att den nya koncessionshavarens möjlighet att driva verksamheten ej för— svåras eller omöjliggörs av den orsaken att han icke får förfoga över befintliga an- läggningar. För att syftet med den före- slagna ordningen skall kunna uppnås är det dessutom ofrånkomligt att beslut om tvångsavstående kan träda i kraft, oavsett om de ekonomiska villkoren är fastlagda eller ej. Uppgörelse härom får ej fördröja beslut i koncessionsfrågan. Den ekonomiska uppgörelsen blir ett fristående spörsmål, som får lösas genom frivillig överenskom- melse mellan parterna eller på sätt de kan komma att avtala eller, om ingen av dessa båda vägar skulle visa sig framkom- lig, genom myndighets medverkan (jfr 13.7.1). Det bör då framhållas att den eko- nomiska uppgörelsen kan komma att dröja mer eller mindre lång tid efter beslutet om tvångsavstående.
Utredningens förslag grundar sig ej på uppfattningen att frivilliga överenskom- melser om övertagande av elanläggning skulle vara mindre önskvärda. Tvärtom är tanken att en lagbestämmelse av före- varande slag skall främja dylika överens- kommelser. Parterna får en hållpunkt för en saklig bedömning av uppkommande problem. Bestämmelsen måste dock fin-
nas för att kunna användas som en sista utväg, om en frånträdande distributör skulle vägra att på rimliga villkor avstå sin anläggning till ny koncessionshavare.
Enligt utredningens mening är det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att den som ej längre får eller vill bedriva eldistri- bution, som bör upprätthållas, skall kunna överlåta sin anläggning på skäliga villkor till den nye koncessionshavaren. Skyldig- heten att avstå elanläggning bör alltså motsvaras av en rätt att få den överlå- ten. Av vad förut anförts torde framgå att det enligt utredningens mening ej är möjligt att lagfästa en dylik rätt. Utred- ningen anser emellertid att detta saknar större betydelse, eftersom den föreslagna ordningen borgar för att frånträdarens in- tresse härvidlag ändock blir vederbörligen tillgodosett. Det finns alla skäl anta, att de flesta fall kommer att lösas genom fri- villiga överenskommelser. Skulle det visa sig att ingen är villig att överta anlägg- ningen på de villkor som frånträdaren upp- ställer, betyder det att koncessionsmyndig- heten får vända sig till vederbörande rå- kraftleverantör och med åberopande av den förbindelse som denne lämnat anmoda ho- nom att överta distributionen med tillhö- rande anläggning, varvid ersättningsfrågan får avgöras i den ordning som förut redo- visats.
Viktigt är också att söka klarlägga hur långt skyldigheten att avstå egendom re- spektive rätten att få denna överlåten till den nye koncessionshavaren lämpligen bör sträcka sig. Till en början bör det enligt utredningens mening ej bli fråga om an- nan egendom än sådan som har omedel- bar anknytning till själva distributionen. Härav följer bl.a. att den distributör som för sin verksamhet utnyttjat egen kraft— källa ej mot sin vilja kan förpliktas av- stå denna, men han kan å andra sidan ej heller kräva att den nye koncessionsha- varen skall överta den. Vanligast torde emellertid vara att frånträdande distributör med egen kraftkälla begär att tillträdaren skall lösa in denna i samband med att han övertar distributionen eller förbinda
sig att köpa där alstrad kraft till visst pris och att tillträdaren vägrar att tillmö- tesgå frånträdarens önskemål eller erbju- der en ersättning som denne finner för låg. Detta läge uppkommer främst av den orsaken att kraftkällan har så ringa kapacitet och att den har ingen eller föga betydelse för en distributör som skall be- driva sin verksamhet rationellt för att kunna uppfylla konsumenternas berättiga- de anspråk på att ha ständig tillgång till fullgod elström på skäliga villkor. Från- trädaren har en benägenhet att bortse från att driften av en mindre kraftkälla ofta blir olönsam i ett större sammanhang och att det är svårt att på en fri råkraftmark- nad finna köpare till kraftkällan eller till den sekunda elström som där vanligen alstras. Enligt utredningens mening kan det ej vara riktigt att staten i en eller an- nan forrn binder sig för regler som skulle hämma den naturliga utvecklingen på detta fält. Detta betyder att utredningen ej kan biträda den uppfattning som kom till uttryck i den under 7.3.1 redovisade interpellationen vid 1964 års riksdag, näm- ligen att som villkor vid områdeskonces— sion införs bestämmelsen att inom området befintlig produktion från vattenkraftverk för skäligt pris skall inköpas av den nye koncessionshavaren. Frågor om överta- gande av kraftkälla eller köp av där alstrad kraft får lösas genom frivilliga uppgörelser mellan berörda parter. Utredningen menar vidare att den skyl- dighet respektive rätt varom här är fråga ej bör avse kontorshus, förrådslokal eller annan liknande i samband med eldistribu- tionen använd byggnad. Skälet härtill är huvudsakligen att det ej kan vara rim- ligt att påtvinga en tillträdande distributör egendom vilken han normalt icke behöver för den fortsatta verksamheten samtidigt som egendomen har självständigt mark- nadsvärde, varför frånträdaren ej bör bli lidande på att få behålla denna. Skulle tillträdaren anse det förenligt med sina intressen att överta egendom av detta slag, finns all anledning tro att parterna kan lösa frågan genom frivillig överens-
Däremot är det uppenbart att skyldig- heten respektive rätten måste omfatta egendom vilken oundgängligen erfordras för att den tillträdande distributören skall kunna fortsätta verksamheten i ett sam- manhang och som skulle bli tämligen värdelös om den fick stanna kvar hos frånträdaren. Detta gäller i första hand distributionsledningar, transformatorstatio- ner, ställverk o.dyl. Vidare synes rimligt att inneliggande materiel, maskiner, for- don och annan teknisk utrustning, som införskaffats för distributionens bedrivan- de, får ingå. Sådan teknisk utrustning kan som regel nyttiggöras i tillträdarens verk- samhet på samma gång som det måste vara en fördel för frånträdaren att på ett enkelt sätt bli av med utrustningen.
Slutligen anmäler sig två frågor som är av vikt i sammanhanget. Den ena berör det fallet att t.ex. en frånträdaren tillhörig ledning eller transformatorstation är belä- gen inom fastighet som ägs av honom.
Detta medför att ledningen eller statio- nen i och med att den övergår i tillträ- darens ägo kommer att som lös egendom ligga på annans mark utan sakrättsligt skydd, något som kan försätta tillträdaren i ett besvärligt läge. Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd att koncessionsmyndigheten i dylikt fall skall kunna föreskriva, att frånträdaren skall vara pliktig tåla att tillträdaren får förfoga över den mark som fordras för att han ej skall behöva flytta anläggningen.
Den andra frågan avser det fall att från- trädaren tillhörig transformatorstation, ställ- verk eller därmed jämförlig anläggning ligger på en särskild, för anläggningen av- passad fastighet som ägs av frånträdaren och vilken skulle bli värdelös för denne, om fastigheten ej övertogs av tillträdaren samtidigt med anläggningen. Med hänsyn härtill förordar utredningen en regel, som berättigar koncessionsmyndigheten att i så- dant fall föreskriva att tillträdaren skall överta fastigheten.
10. Värdering av elektrisk anläggning
10.1. Erfarenheter från nuvarande system
Hittills har närmare hållpunkter för vär' dering av elektrisk anläggning icke läm- nats vare sig i lagen eller i förarbeten till denna. Frågan berördes dock av tredje lag- utskottet i dess utlåtande (nr 22/1957) över propositionen nr 161/1957 med för- slag till vissa ändringar av ellagen. Ut- skottet betonar (sid. 50) att regler helt saknades angående till vilket värde elnät skall inlösas av ny koncessionshavare. I anslutning härtill framhålls att frågan väl i allmänhet torde komma att lösas på lämpligt sätt genom överenskommelse mel- lan parterna men att det ingalunda vore i praktiken uteslutet att en överenskommelse kunde komma att ske på vederbörande abonnenters eller det tidigare distributions- företagets borgenärers bekostnad. Frågan borde därför enligt utskottets mening i fortsättningen följas med uppmärksamhet och närmare utredas, för den händelse faktiska svårigheter uppstode.
Under de senaste 10 åren har ett stort antal elanläggningar bytt ägare, varvid parterna enats om villkoren för överlåtel- sen. Utredningen finner lämpligt att när- mare redogöra för de mera väsentliga faktorer som härvid brukat spela in.
I regel upprättas en räntabilitetskalkyl för att bedöma rörelsens ekonomiska vär- de. Härvid läggs skäliga och för bygden allmänt gällande taxor till grund vid be-
räkningen av intäkterna. Eftersom det övertagande företaget i allmänhet är ett större och rationellt skött företag, brukar i praktiken detta företags taxor bli norme- rande. På utgiftssidan beaktas de sedvanliga kostnaderna för råkraft, drift, skötsel, un- derhåll och förnyelse som erfordras för att tillhandahålla fullgoda elleveranser. Här- utöver beaktas den kostnad som kan er- fordras för att bringa anläggningen i god- tagbart skick.
En sådan kalkyl ger i många fall vid handen att anläggningen saknar ekonomiskt värde, dvs. kalkylen visar att den fortsatta distributionen ej ens i tillträdarens hand blir lönsam med rimliga taxor även om an- läggningen, som dock måste ha ett visst tekniskt värde, överlåts utan vederlag. För- hållandena kan också vara sådana att distributionen visserligen i dagsläget be- döms vara lönsam men att den på sikt blir olönsam t.ex. på grund av avfolkning i byg- den. I andra fall framgår däremot av kal- kylen, att distributionen kan bli lönsam även om den tillträdande distributören ersätter frånträdaren helt eller delvis för det tekniska värdet av anläggningen. Fall förekommer också där det ekonomiska vär- det i dagsläget bedöms vara ringa eller intet, men där distributionen anses på grund av förändringar i framtiden efter hand kun- na bli lönsam. I kalkylen beaktas då detta.
Slutligen finns fall, där kalkylen visar att det ekonomiska värdet klart översti-
ger det tekniska värdet t.ex. då ett före- tag distribuerar både inom glesbygd och tätort och tillämpar enhetliga och utjämnade taxor inom hela sitt område samt av nå- gon anledning skall avstå från den del av anläggningen varigenom tätortsdistributio- nen ombesörjs.
Av det anförda framgår att värdet av en anläggning anses kunna skifta mellan noll och det tekniska värdet samt i vissa fall överstiga detta.
Anledningen till att en elanläggning an- ses sakna ekonomiskt värde kan vara höga årskostnader, beroende t.ex. på ofördelak- tiga distributionsförhållanden såsom gles- bebyggelse m.m. i förening med normala och utjämnade taxor. En annan orsak kan vara att underhållet är eftersatt och att erforderliga nätförstärkningar ej skett samt att den tillträdande distributören därför måste göra betydande kapitalinvesteringar, som ej kan förräntas genom den övertagna distributionen. Självfallet kan båda dessa faktorer samtidigt spela in. Erfarenheten visar att det i dylika fall ofta kan vara svårt att nå en frivillig överenskommelse, eftersom frånträdaren icke gärna vill av- stå från anläggningen utan ersättning för det tekniska värdet. Denna svårighet är dock avsevärt mindre om anläggningen ägs av en distributionsförening med elförbru- karna som delägare. Nätet överlåts då ej sällan utan särskilt vederlag, varjämte det någon gång inträffar att frånträdaren, dvs. elförbrukarna, lämnar bidrag till den till- trädande distributören för upprustning t.ex. genom nya anslutningsavgifter, vilka moti— veras med att nätet ej kunnat underhållas med dittills tillämpade taxor utan fått mer eller mindre förfalla. Ägarna inser förde- len av att få goda och säkra elleveranser och finner därför naturligt att bidraga till upprustningen. Svårigheten att nå över- enskommelse framträder, som nyss an- tytts, ofta i de fall där anläggningen ej ägs av elförbrukarna. Ägaren hävdar då exempelvis att rörelsen kunnat täcka kost- naderna. Han bortser härvid från att detta berott t.ex. på att underhåll och förnyelse av nätet eftersatts eller att han underlåtit
att gottskriva sig skälig ersättning för den egna insatsen i form av nedlagt kapital eller arbete. Trots att den tillträdande och den frånträdande distributören i sådana fall naturligen har skilda uppfattningar om anläggningens värde, brukar frivillig över- enskommelse om överlåtelse förr eller sena- re träffas. Dessa överenskommelser inne- bär en kompromiss mellan tillträdarens ståndpunkt att anläggningen saknar ekono- miskt värde och frånträdarens krav på ersättning för det tekniska värdet eller för nedlagt kapital eller i sista hand värdet å anläggningen efter demontering; ägaren är ju sedan koncessionen upphört i princip oförhindrad att nedmontera anläggningen och sälja materialen. Det förtjänar dock nämnas, att överenskommelser träffas även där ägaren nöjer sig med ett vederlag som understiger demontagevärdet. Å and- ra sidan förekommer att sådana anlägg- ningsdelar som tillkommit under åren när- mast före ett övertagande behandlas sär- skilt och betalas efter det tekniska värdet för att motverka benägenheten hos distri- butörer att avsiktligt försumma underhål- let i avvaktan på en eventuell överlåtelse av distributionsanläggningen.
Vid värdering av elanläggning upp- kommer ofta den frågan om och i vad mån särskilda bidrag, som frånträdaren uppbu— rit i verksamheten, skall påverka ersätt- ningens storlek. Härvid anses i princip att ej endast bidrag från det allmänna —— nyanläggnings- och upprustningsbidrag — utan också bidrag från abonnenterna, t.ex. anslutningsavgifter, skall följa rörelsen och sålunda _ nedskrivna till skäligt belopp — avräknas från ersättningsbeloppet. Det är emellertid ofta svårt att utreda om och i vad mån abonnentbidrag utgått. Endast bidrag som inbetalats några år närmast före överlåtelse av anläggning har brukat beaktas.
Vidare förtjänar framhållas, att statliga myndigheter i olika sammanhang tar ställ- ning till de problem som här beskrivits och som i regel anmäler sig i samband med överlåtelse av distribution. Sålunda upp- drog Kungl. Maj:t år 1952 åt vattenfalls-
verket att utreda det ekonomiska läget inom enskilda eldistributionsföretag i Väs- terbottens och Norrbottens läns skogsbyg- der. Utredningen skulle även omfatta för- slag till riktlinjer för de ekonomiska villkor, som ansågs böra tillämpas vid eventuellt övertagande av icke rationella företag. Ut- redningsresultatet redovisades år 1953. Stats- makterna godtog samma år utredningsför- slaget och de grunder för övertagande av nät, som däri förordades. De villkor som skulle gälla vid övertagande av distribu— tionsföretag avsåg köpeskillingen samt de efter övertagandet tillämpade taxevillkoren. När det gällde att bestämma köpeskilling- ens storlek, skulle främst beaktas att de flesta företagens distributionsrörelser icke vore ekonomiskt självbärande utan saknade ekonomiskt värde. Å andra sidan skulle övertaganden ske på sådant sätt, att icke enskilda personer — styrelseledamöter och borgensmän —— kreditinstitut eller organ för det allmänna tillskyndades direkta pen- ningförluster. Deras insatser hade nämligen gjorts med den utgångspunkten att här vore fråga om ett allmänt intresse och det därför icke vore skäligt, att de skulle lida ekonomisk skada av den anledningen att den ekonomiska bärkraften delvis till följd av oförutsedd utveckling visat sig vara otillfredsställande. Tillräckligt vederlag skulle alltså lämnas för att företag skulle kunna betala sina skulder. I skulderna borde då inkluderas rimligt belopp för likvida- tions- och andra avvecklingskostnader. När det gällde distributionsföretag i aktiebo- lagsform eller slutna föreningar, borde lik- viden kunna innefatta skälig del av det utav aktieägarna respektive medlemmarna i företaget placerade egna kapitalet, efter- som detta i flertalet fall kunde jämställas med direkta lån till företaget. Nu angivna riktlinjer tillämpas också av vattenfalls- verket vid övertagande av icke bärkraftiga distributionsföretag. Ersättning kan sålun- da utgå för en distributionsanläggning, oak- tat rörelsen saknar ekonomiskt värde. Det- ta betyder emellertid icke att ersättningen alltid uppgår till minst anläggningens de- montagevärde; frånträdaren nöjer sig ibland
med lägre ersättning att användas för betal- ning av direkta skulder.
Slutligen bör i sammanhanget erinras om det statliga stöd till upprustning av lands- bygdens elnät som regleras i kungörelser- na den 28 maj 1959 och den 18 maj 1962 (SFS 369: 1959 och 147: 1962). Huvudre- geln är att bidrag får utgå endast under förutsättning att vederbörande företag är i uppenbart behov av finansiellt tillskott för upprustning samt att företaget utnyttjat fö- refintliga möjligheter att på annat sätt an- skaffa medel för upprustningens genomfö- rande, exempelvis genom kapitalinsats av delägare eller genom skälig höjning av el- taxan. Denna förutsättning behöver emel- lertid ej föreligga där fråga är om upprust- ning av nät, som bör överföras till företa- get i samband med reorganisation av annat företag samt reorganisationen eljest skulle äventyras. I sådant fall får bidraget t.o.m. inbegripa låneskuld som belastar det före- tag vilket skall övertagas.
I anslutning till nämnda författningar har följande praxis utbildats för det fall när ett företag skall övertas. Ägs företaget av elförbrukarna, får de vanligen utan veder- lag tillskjuta distributionsanläggningen och företagets övriga nettotillgångar. Någon gång erlägger ägarna härutöver ett kontant belopp. Är fråga om ett företag som ägs av endast en del av elförbrukarna eller helt av utomstående, bedöms frågan hu— ruvida ersättning bör utgå till ägaren eller ej efter omständigheterna i det enskilda fal- let. Två ytterlighetsfall kan här urskiljas. Om ägaren bidragit till elnätets uppbygg- nad eller underhåll i högre grad än van- liga abonnenter utan att gottskriva sig särskild ersättning i form av lägre taxor eller andra förmåner, t.ex. vinstutdelning, händer att ägaren får viss gottgörelse ge- nom frivilliga tillskott exempelvis från abonnenter eller kommun. Frånträdaren får dock många gånger godta en ersättning, som är lägre än anläggningens demontage- värde. — Har ägaren däremot ej gjort större insatser än vanliga abonnenter eller berett sig förmåner som icke motsvarar hans prestation, anses skäl till särskild er-
sättning för nätet ej föreligga. I de fall låneskuld belastar rörelse som skall över- låtas får skulden vanligen inräknas i upp- rustningskostnaden, varigenom gäldenären befrias från betalningsansvaret. Det må dock betonas att mellanformer av nu be- skrivna exempel förekommer, när skäl finns för jämkning av överlåtelsevillkoren i det enskilda fallet.
Av den redogörelse som sålunda läm- nats för praxis i samband med överlåtelser av elanläggningar under statlig medverkan framgår å ena sidan att en frånträdande di- stributör kan överlåta sin anläggning utan ersättning och stundom t.o.m. erlägga viss betalning till den nye distributören, trots att anläggningen har åtminstone demonta- gevärdet. Å andra sidan inträffar att han får viss ersättning för anläggningen, oaktat ekonomiskt värde saknas.
Följande må sammanfattningsvis fram- hållas angående de omständigheter som träder i förgrunden i samband med värde- ring av distributionsanläggningar vid fri- villiga överlåtelser. Fasta och entydiga vär- deringsnormer finns ej utan omständighe- terna i det enskilda fallet får i väsentlig mån bli avgörande för parternas ställ- ningstaganden. Frånträdaren av en an- läggning erhåller ibland ersättning trots att han efter strängt affärsmässiga grunder icke bör komma i åtnjutande därav. Ve- derlaget lämnas i sådant fall t.ex. för att anläggningens ägare eller hans borgenärer ej skall lida förlust eller för genomförande av en önskvärd rationaliseringsåtgärd, som eljest kanske icke skulle komma till stånd. Lika vanligt är emellertid att frånträda- ren på grund av svårigheten att få distri- butionen att bli lönsam avstår sin anlägg- ning utan vederlag och ibland t.o.m. er- lägger viss betalning till den nye distri- butören, oaktat anläggningen har åtmins- tone demontagevärdet och ägaren i och för sig är oförhindrad att taga ned an- läggningen och sälja materialen, när kon- cessionen upphört.
Såsom framgår av vad anförts under 9.3 bör enligt utredningens mening en själv- klar princip vara att tvångsavstående av elanläggning skall ske på skäliga villkor. innebärande att den frånträdande distri— butören vid överlåtelsen skall gottskrivas det värde anläggningen har för den fort- satta verksamheten. Normen bör alltså vara att tillträdaren erlägger skäligt veder- lag till den som avhänds sin anläggning. Härför torde krävas att anläggningen vär- deras.
För egen del vill utredningen ej hävda att frånvaron av värderingsregler i och för sig på ett avgörande sätt bidragit till uppkomsten av de missförhållanden som redovisas under 9.3. Enligt utredningens me- ning kan däremot frånvaron av en lag- stadgad ordning för avgörande av tvister i värderingsfrågor i viss mån ha bidragit till missförhållandena. Utredningen vill dock ej förneka, att mera allmänt kända och entydiga värderingsregler skulle vara ägnade att främja frivilliga uppgörelser, eftersom parterna å ömse sidor då skulle få fasta riktlinjer för sin bedömning av värderingsfrågan. Utredningen har emel- lertid funnit, att förhållandena starkt växlar från fall till fall och att det därför är prak- tiskt ogörligt att skapa regler som kan tillämpas över hela fältet. Utredningen har av denna orsak sett sig nödsakad att överge tanken på att genom uttryckliga lagbestämmelser reglera hithörande spörs- mål. Utredningen vill dock närmare redo- göra för sin allmänna syn på spörsmålen.
Till en början bör vid värdering av el- anläggning uppmärksammas att tillstånd eller koncession samt härmed följande rätt att framdra eller begagna erforderliga elledningar m.m. ej har egenvärde; kon- cessionen är ej en handelsvara. När elan- läggning skall värderas, bör bl.a. beaktas om den är ändamålsenligt planerad, har tillräcklig kapacitet och är tillfredsställande underhållen och förnyad. Av betydelse är också om och i vad mån anläggningen kan inpassas och på längre sikt nyttjas i
det distributionssystem som från rationa- liseringssynpunkt bedöms vara eftersträ- vansvärt. Detta innebär att värderingsfrå- gor också i fortsättningen får avgöras med tillämpning av gängse ekonomiska prin- ciper. De bedömningsgrunder som hittills tillämpats vid överlåtelse av elanläggning torde då i stort sett kunna vara vägledan- de för parterna själva eller, om de ej kan enas om de ekonomiska villkoren, för den myndighet dit de enligt utredningens för- slag skall kunna hänskjuta uppkommen tvist (jfr 13.7.1).
Som tidigare i skilda sammanhang an- förts är önskvärt att också den framtida rationaliseringen kan genomföras på fri- villighetens väg, vilket i detta sammanhang innebär att vid överlåtelse av elanläggning parterna själva avgör om vederlag bör utgå och i så fall till vilket belopp. Ut- redningen håller också för sannolikt, att i övervägande antalet fall parterna kom- mer att träffa frivillig överenskommelse om villkoren för överlåtelse av elanlägg- ning efter principer mot vilka ej finns skäl till erinran från allmän synpunkt. Det står klart för dem att vid tvist ersättnings- frågan kommer att avgöras efter objektiva grunder och de kan därför på jämställd fot förutsättningslöst inrikta sig på att för- handla om villkoren för överlåtelsen av anläggningen för att därigenom söka ernå
en uppgörelse utan inblandning av myndig- het.
I sammanhanget bör nämnas att svens— ka elverksföreningen genom en särskild för ändamålet tillsatt kommitté låtit utar- beta vissa riktlinjer angående värdering av elektriska distributionsanläggningar, vilka riktlinjer redovisats i föreningens hand- lingar nr 16/1968. Kommittén har sökt fast- slå de grundläggande värderingsbegreppen och deras inbördes samband och kartlägga de faktorer som har inflytande på värde- ringsresultatet m.m. Det framhålls att vår- dering kan ske antingen med beaktande av en anläggnings nyanskaffningskostnad, tillstånd, ålder och utan hänsyn till verksam- hetens ekonomiska resultat (teknisk värde- ring) eller på grundval av en räntabilitets- kalkyl för rörelsen (ekonomisk värdering). Kommittén ger också utförliga matema— tiska formler till ledning för dylika värde- ringar, men den lämnar icke rekommenda- tioner om och när en teknisk respektive ekonomisk värdering bör komma ifråga. Vid tillämpningen i det enskilda fallet bör, såvitt utredningen kan bedöma, den av kommittén framlagda beräkningsmetodiken kunna vara till hjälp.
Vad ovan anförts är självfallet tillämp- ligt också i det fall att frånträdande distri- butör kräver att få sin anläggning inlöst av tillträdande distributör.
11. Rättsförhållandet mellan distributör och abonnent
11.1. Utredningen
Rättsförhållandet mellan distributör och abonnent regleras vanligen genom avtal i en eller annan form enligt vilket distribu- tören åtar sig att mot viss betalning till- handahålla ström med skyldighet för abon- nenten att iaktta de villkor och övriga fö- reskrifter, som anges i avtalet. Är fråga om engrosdistribution —— dvs. som regel högspänningsleveranser — upprättas oftast ett skriftligt kontrakt med varje abonnent. Sådana leveranser avser vanligen ett förhål- landevis ringa antal abonnenter som tar ut stora kraftmängder, för vilka betalas bety- dande belopp. Det är då naturligt att vill- koren för leveransens fullgörande närmare anges i särskilt kontrakt. När det gäller de- taljdistribution — dvs. huvudsakligen låg- spänningsleveranser — träffas avtalen of- tast på enklare sätt, sammanhängande med att detaljabonnenternas antal är stort och att den enskilde abonnenten i regel förbru- kar en mindre mängd ström. Den blivande abonnenten påtecknar en abonnemangsan- mälan, varigenom han berättigas att få ström samtidigt som han förbinder sig att betala för denna enligt viss taxa samt att i öv- rigt följa distributörens reglemente. Över- vägande antalet detaljdistributörer, inberäk- nat kommunerna, vattenfallsverket och en- skilda råkraftleverantörer, tillämpar regle- menten som i huvudsak grundar sig på ett av svenska elverksföreningen år 1956
upprättat reglemente för kommunalt elverk. Det bör nämnas att elverksföreningen till- satt en arbetsgrupp, vari ingår represen- tanter för skilda typer av distributionsföre- tag, med uppgift att framlägga förslag till nytt normalreglemente, anpassat till utveck- lingen på elområdet samt till de olika distri- butionsförhållandena inom tätort och lands- bygd.
Ett ännu enklare förfarande tillämpas stundom i samband med kommunal distri- bution, nämligen där eltaxor och reglemente fastställs av kommunens fullmäktige. Det räcker då ofta med att den blivande abonnenten hos elverket muntligen anmäler sin önskan att få elleveranser, varefter han betraktas som elabonnent med rättigheter och skyldigheter enligt taxebestämmelserna och reglementet.
För fullständighetens skull bör erinras om att distributör visserligen i princip äger träffa avtal med sina abonnenter om vilka strömpriser och andra leveransvillkor som helst, men den enskilde abonnent som ej är nöjd med villkoren har möjlighet att få skäligheten av dem prövade, i den mån de har betydelse för prissättningen, genom att hänvända sig till statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Detta kan leda till att avtalet genom nämndens medverkan änd- ras till abonnentens förmån i visst eller vis- sa hänseenden. Vidare äger abonnenten ge- nom hänvändelse till kommerskollegium på- kalla prövning av fråga huruvida avtalet
eller dess tillämpning kan anses innebära att distributören i något avseende åsidosätter sin i ellagen föreskrivna distributionsplikt. Det bör betonas att rätten till sådana hän- vändelser föreligger, även om parterna skulle ha avtalat att uppkommande tvister skall handläggas i annan ordning, t.ex. in- för skiljemän enligt lag. Vidare bör fram- hållas att abonnent, som får ström från distributör vilkens leveransvillkor bestäms av kommunal myndighet, kan få dessa frå- gor prövade genom kommunalbesvär.
Det synes lämpligt att här nämna att pris- regleringsnämnden efter framställning av ett antal abonnenter behandlat frågan hu- ruvida och i vad mån abonnent är bunden av villkor om fri upplåtelse av mark för distributörens räkning. Det hela ledde till att elverksföreningen och riksförbundet landsbygdens folk är 1966 inför nämnden träffade en principöverenskommelse om markersättning under närmare angivna för- utsättningar. Genom överenskommelsen har parterna förbundit sig att rekommendera sina medlemmar att godta i överenskom- melsen intagna regler om gottgörelse för bestående skada och intrång genom luftled- ningar för detaljdistribution, framdragna ef- ter närmare angivna tidpunkter under 1960- talet.
Vidare kan skäl föreligga att söka klar- lägga förhållandet mellan markägare och nytillträdande distributör från sakrättslig synpunkt. Till en början kan då fastslås att rätten att ha behövliga elanläggningar på annans mark kan — såsom också sker i stor omfattning — mer eller mindre skyd- das genom expropriation av ägande-, servi- tuts- eller nyttjanderätt till marken eller ge- nom frivillig uppgörelse, inbegripande ser- vituts- eller nyttjanderättsinteckning. Också s.k. proformaexpropriation förekommer, dvs. parterna enas i sak om ledningssträck— ning, ersättningens storlek m.m. och expro- priationen sker endast —— som beteckningen anger — för formens skull. Detta förfa- ringssätt används t.ex. när markägaren icke vill att hans fastighet skall besväras av in- teckning; vid expropriation sker endast an- teckning i fastighetsboken. Vanligt är emel-
lertid att detaljdistributör saknar särskilt skyddad rätt till sina anläggningar på an- nans mark. Ofta har nämligen markupplå- telser skett i samband med landsbygdselekt— rifieringen, som då var en huvudsakligen lokal fråga och i stor omfattning genomför- des med insatser av abonnenter, samman- slutna i eldistributionsföreningar. Dessa in- satser utgjordes i regel av naturaprestatio- ner vid anläggningens tillkomst, t.ex. i form av byggnadsarbete, körslor och stolpleveran- ser. Naturligt var då också att abonnenter- na utan ersättning och formlöst upplät mark för ledningar, transformatorstationer m.m. Bidragande härtill var otvivelaktigt att elektrifieringen ansågs höja fastighets- värdena. Också i sådana fall där kraftpro- ducent utan starkare lokal anknytning elekt- rifierat en bygd har dylika markupplåtelser varit vanliga.
Skyldigheten för abonnent att kostnads— fritt upplåta mark för elledningar m.m. har som regel också ingått i leveransvillkoren samt i distributörens ekonomiska kalkyler och därvid i viss mån påverkat taxesätt- ningen. Detaljdistributör har sålunda endast sällan särskilt skyddat rätten att få för- foga över annans mark. Som regel har han nöjt sig med den rätt leveransavtalen inne- fattar.
Också när det gäller överföringsledningar med hög spänning förekommer ibland att distributören underlåtit att genom expro- priation eller servituts- eller nyttjanderätts- inteckning skydda rätten att ha ledningen framdragen över annans mark. Vanligen har han dock fått betala markägaren er- sättning för intrånget.
Om ledningsnät övergår på ny distribu- tör, kan fråga uppkomma om hans rätt att behålla nätet på annans mark. Hittills tor- de i regel nytillträdande distributör ha utan svårigheter trätt i förutvarande distributörs ställe såvitt avser rättsförhållandet till be- rörda markägare; tillträdarens rätt att på oförändrade villkor ha kvar anläggningarna har sällan ifrågasatts av markägarna.
Det är emellertid av intresse att söka ut- röna hur det rättsligen ställer sig, om mark- ägare skulle vägra ny distributör, som ej
kan hänvisa till en på expropriation eller inteckning grundad rätt, att ha kvar de för distributionen behövliga anläggningarna el— ler kräver denna på ersättning för rätten att behålla dem. Denna fråga har ej klar- lagts i praxis eller doktrin. Däremot har högsta domstolen fastslagit, att uppkommen rätt för distributör att ha elledning över viss fastighet icke har sakrättslig verkan mot ny ägare av fastigheten, om icke expropriation skett eller distributören kan åberopa avtal som intecknats eller ock överlåtelsen skett med förbehåll om rättens bestånd (NJA 1940:640). Detta rättsfall torde i allt vä- sentligt vara analogivis tillämpligt, om markägare skulle vända sig till nytillträdan- de distributör med krav på ersättning för markintrång eller på att elanläggningarna skall flyttas eller borttas.
Från allmän synpunkt är önskvärt, om rätten för eldistributör att få förfoga över annans mark för ledningsdragning m.m. kunde skyddas på ett säkrare och enklare sätt än som nu är möjligt. Utredningen har bl.a. övervägt att förorda en lagregel av innebörd att enbart den omständigheten att elanläggning eller mark, varpå anläggningen är belägen, byter ägare ej skall påverka distributörs rätt att på samma villkor som tidigare gällt få använda marken. Utredning- en har emellertid funnit att denna fråga har betydelse i ett avsevärt större sammanhang än detta och har därför avstått från att framlägga förslag i saken. Utredningen hy- ser dock den förhoppningen, att hithöran- de spörsmål görs till föremål för en sär- skild undersökning av för ändamålet till- kallade sakkunniga.
12. Allmänna synpunkter på prisregleringen
12.1. Inledning
Frågan om reglering av priset för elström var aktuell redan i början av 1900-talet. Sålunda kan nämnas att Kungl. Maj:t år 1911 uppdrog åt den s.k. kraftkommittén att undersöka om och på vad sätt priset på elström, som distribuerades till allmänheten, skulle kunna regleras av myndighet. I sitt år 1914 avgivna betänkande fann emellertid kommittén, att bestämmelser i saken ej behövdes. I den proposition som utarbeta- des på grundval av betänkandet uttalade föredragande departementschefen i denna fråga, att kommittén uppenbarligen ej be- dömt förhållandena riktigt men förklarade sig på anförda skäl ej vara beredd att pröva frågan.
I mitten av l930-talet togs prisreglerings- frågan åter upp till närmare bedömning. Bl.a. prövades den av kommerskollegium i en särskild till Kungl. Maj:t överlämnad utredning. Kollegium avvisade tanken på att statlig myndighet skulle fastställa gene- rella taxor för distributionsföretagen. Här- vid framhölls att prissättningen på elektrisk energi påverkades av så många efter för- hållandena skiftande faktorer att det torde vara mycket svårt att fastställa för hela landet eller större områden gällande ge- nerella taxor som skulle kunna anses skäliga eller lämpliga. Ej heller syntes det lämp- ligt att vid beviljande av koncession lämna föreskrift i varje enskilt fall angående taxor-
nas storlek. Om ett statligt ingripande på detta område skulle ske, borde därför sta- tens åtgärder inskränkas till att möjliggöra individuell prövning av eventuella klago- mål mot höga energipriser.
I prop. nr 137/1938 uttalade föredragan- de departementschefen, att prisreglerande bestämmelser borde upptagas i lagen. Av praktiska skäl borde regleringen begrän- sas till rena prisfrågor och sålunda ej avse övriga villkor som kunde vara knutna till el- kraftens tillhandahållande. Vid bedömande av en taxas skälighet borde de förhållanden beaktas under vilka strömmen levererades, så att exempelvis den omständigheten att en abonnent hade billigare ström än övriga ej nödvändigtvis behövde föranleda sänkning av priset för dessa senare. Regleringsförfa- randet torde alltså få betydelse främst för fastställande av en skälig prissättning för normalfall. Vidare skulle enligt förslaget statliga samt i princip också kommunala taxor vara undantagna från prisregleringen. Beträffande förfarandet förordades att reg- leringen skulle verkställas av en särskild för ändamålet inrättad nämnd av sakkunniga samt att prövning av prisfråga skulle ifråga- komma endast om abonnent eller blivan- de abonnent gjorde framställning därom. Framställning skulle inges till kommers- kollegium, som hade att överlämna den till nämnden om framställningen icke vore uppenbart ogrundad. Slutligen föreslog departementschefen att föreskrifterna om
prisreglering skulle tillämpas blott på sådan anläggning beträffande vilken det konces- sionsvillkoret uppställts att distributören skulle vara skyldig att iaktta framtida all- männa bestämmelser ifråga om leverans av elkraft.
Sedan riksdagen godkänt det framlagda förslaget, kompletterades ellagen med de sålunda beslutade bestämmelserna.
År 1939 utfärdade Kungl. Maj:t instruk- tion för statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Enligt instruktionen ålig- ger det nämnden att i första hand söka åstadkomma frivillig uppgörelse mellan par- terna, varvid nämnden har att i sådant syfte hänvisa hos nämnden anhängiggjort ärende till svenska elverksföreningens tariffkom- mission, innan vidare åtgärd vidtas. Kom- mer förlikning ej till stånd härigenom, får nämnden likväl ej verkställa prisregle- ring, förrän möjligheterna att förlikningsvis i annan ordning bilägga tvisten blivit un- dersökta av nämnden. Beträffande själva prisregleringen stadgas i instruktionen att skäligheten av priset på viss strömleverans skall bedömas av nämnden med hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras.
Också elkraftutredningen behandlade i betänkandet SOU l954:12 (sid. 276 ff och 384) prisregleringsfrågan. Den vände sig mot då gällande ordning att endast rena prisfrågor omfattades av regleringen. Ut- redningen framhöll, att många av de villkor som vanligen förekom i detaljdistributions- avtalen och som ej direkt gällde priset för elkraften likväl vore av den art att de ver- kade som taxepålägg. Det vore praktiskt taget omöjligt att dra en klar gräns mellan rena prisfrågor och frågor om övriga vill- kor som kunde vara knutna till kraftens till- handahållande. Priset måste ofta vara be- roende av övriga villkor liksom dessa vill- kor stundom kunde behöva rättas efter ett normerat pris. I samband med att distri- butionsplikt infördes borde prisregleringen utsträckas till att avse alla avgifter och vill- kor, som sammanhängde med den ifråga- varande leveransen och som vore av bety- delse för att tillgodose förbrukarnas elkraft-
behov. — I sitt betänkande uppehåller sig elkraftutredningen vid ett särskilt spörsmål, nämligen huruvida prisregleringen borde gälla frågor om inlösen av ledningar eller anläggningar i samband med omläggning eller ändring av kraftleverans. Utredningen ansåg emellertid, att dessa frågor borde av- göras genom fria överläggningar mellan parterna och alltså ej underkastas prisreg- lering. För att avgöra om priset på viss strömleverans vore skäligt måste emellertid prisregleringsnämnden beakta kraftleveran- törens självkostnader, som grundade sig bl.a. på hans inköpspris för anläggningen. Nämnden vore emellertid vid denna be- dömning ej bunden av de faktiska kostna- derna utan kunde frångå dessa om de mer avsevärt översteg anläggningens tekniska värde. Genom att leverantören alltså måste noga betänka, om han genom kraftpriserna kunde få täckning för sina kostnader, sträck- te sig prisregleringens verkningar också till inköp av anläggningsdelar utan att dessa direkt vore underkastade prisreglering. — Vidare ansåg elkraftutredningen att också kommunala taxor skulle omfattas av pris- regleringen. Till sist framgår av betänkan- det (sid. 28) att bestämmelserna om pris- reglering avsågs skola gälla även inneha— vare av äldre tillstånd.
Föredragande departementschefen (prop. nr 161/1957, sid. 57 ff) godkände elkraftut- redningens förslag med det undantaget att han förordade att kommunala taxor ej skul- le vara underkastade prisreglering. Härjämte uttalade departementschefen, att de nya föreskrifterna om reglering av pris och öv- riga villkor borde kunna — liksom bestäm- melserna om distributionsplikt — tilläm- pas också på den som med stöd av äldre tillstånd utövade verksamhet för distribution av ström.
Tredje lagutskottet (utlåtande nr 22, sid. 51) godtog departementschefens förslag med den ändringen att prisregleringen borde gälla också statliga och kommunala taxor. Riksdagen följde utskottets förslag.
Under tio-årsperioden 1958—1967 har kom- merskollegium årligen överlämnat i medel— tal 15 ärenden till prisregleringsnämndens avgörande. Av dessa tvister har omkring 70 förlikts under medverkan av elverksför- eningens tariffkommission. I omkring 80 fall har kommissionen icke lyckats förlika de tvistande parterna och därför återställt handlingarna till nämnden. I dessa ärenden har emellertid nämnden kunnat förlika par- terna i 54 fall och sålunda meddelat beslut endast i 26 ärenden. För fullständighetens skull bör nämnas att av de tvister, vilka nämnden förlikt, 46 hänförde sig till år 1966 och avsåg — med ett undantag — ensarta- de frågor om ersättning för markupplå- telse.
Eftersom fråga om prisreglering får prö- vas endast efter framställning av abonnent eller blivande abonnent, kan prisreglerings- nämnden ej ex officio ingripa för att söka åstadkomma rättelse, där pris eller övriga leveransvillkor är oskäliga. Härav följer att nämnden saknar anledning att följa prisut- vecklingen i stort. Enligt sin instruktion skall nämnden vid bedömningen av spörs- målet huruvida villkoren vid viss strömle- verans är skäliga eller ej beakta de för- hållanden under vilka strömmen i det sär- skilda fallet tillhandahålls. Ordalagen ger ej säker hållpunkt för vad som bör utgöra underlag för bedömningen. Det ligger nära till hands att tolka bestämmelsen så, att nämndens prövning ej behöver avse annat än frågan huruvida klaganden är sämre ställd än distributörens övriga abonnenter. De allmänna ekonomiska förhållandena inom företaget blir alltså ej avgörande. Nämnden har emellertid någon gång påtagit sig ett mera vidsträckt ansvar. Nämnden saknar dock resurser för att annat än i un- dantagsfall söka närmare bedöma ett dist- ributionsföretags taxor genom granskning av den ekonomiska redovisningen m.m. Vanligen torde i stället jämförelse ske med de pris och övriga villkor som andra före— tag inom samma landsända tillämpar i motsvarande fall, varjämte vattenfallsver-
kets taxor blir vägledande. Finner nämn- den att den prissättning varom tvist råder huvudsakligen överensstämmer med den som tillämpas av andra — rationellt skötta — företag vid jämförbara förhållanden, torde saken få bero. Vidare bör betonas att, eftersom förlikningsförfarande är obliga- toriskt i prisregleringsärende, så kan par- terna genom förlikning inför tariffkommis- sionen undandra nämnden möjligheten att bedöma den tvistiga frågan och därmed att pröva om förlikningen kan anses ligga i linje med de principer som från allmän synpunkt bör tillämpas icke blott i det med förlikningen avsedda fallet utan också i större sammanhang.
För fullständighetens skull bör eldistri- butionsföretagens prissättning något berö- ras. Vad först angår leveranser som sker annorledes än över närdistributionsnät, så visar erfarenheten att viss konkurrens före- ligger mellan kraftproducenterna, vilket verksamt bidrager till att hålla priserna nere på råkraften. Detta har tagit sig uttryck icke endast i att priserna trots den fortlö- pande penningvärdeförsämringen ej höjts utan även i att de under senare år kunnat sänkas. Sålunda sänkte vattenfallsverket vid årsskiftet 1962/1963 sina högspänningstaxor med 10—15 procent och två år senare med 5—10 procent. Övriga råkraftleverantörer följde efter och sedan började också andra distributörer att sänka sina högspännings- taxor. Det kan anmärkas att det genomsnitt- liga pris som en detaljdistributör år 1963 fick betala för inköp av högspänd kraft var 4 öre/kWh samt att detta pris är 1965 sjunkit till 3.7 öre/kWh. Av prissänkningen beräknas 0.2 öre bero på taxesänkningar och återstoden på ökad förbrukning samt på att detaljdistributörerna kunnat köpa kraft vid högre spänning än förut.
När det gäller prissättningen på elström i detaljledet är bilden mera oenhetlig. Här saknas i stort sett den prispressande faktor som fria konkurrensförhållanden mellan distributörer skulle innebära. Intrycket är att åtskilliga företag icke tillämpar priser som är anpassade till de verkliga kostna- derna utan sätter priserna efter vad som
bedöms vara möjligt och skäligt från all- mänhetens synpunkt, varvid ofta vattenfalls- verkets och andra råkraftleverantörers de- taljtaxor blir vägledande.
De taxor som detaljdistributörerna regel- mässigt tillämpar innefattar —— bortsett från anslutningsavgifter i förekommande fall — dels s.k. fasta avgifter och dels energiav- gifter, dvs. vissa belopp per kWh. Under drygt 40 år har de fasta avgifterna byggt på antalet s.k. tariffenheter, grundade på an- talet rum för bostäder, arealen odlad jord för jordbruksrörelse, lokalernas golvyta och anslutningseffekten hos förefintliga elappa- rater och dessas användningssätt för yrkes- abonnenter. I början av 1960-talet framla- des på föranstaltande av elverksföreningen förslag till ett nytt system, det s.k. Säkrings- tariffsystemet. Förslaget får ses mot bak- grunden av vissa, med det äldre systemet förknippade olägenheter. De i det nya sys- temet ingående fasta avgifterna bestäms med hänsyn till storleken av vederbörande abonnents huvudsäkring, effektabonnemang eller dylikt och är alltså oberoende av det ändamål för vilket energin används. De fasta avgifternas anknytning till abonnen- tens huvudsäkring m.m. sam-manhänger med den uppfattningen att denna ordning ger ett tämligen rättvisande mått på abonnen- tens anspråk på överföringsförmåga hos el- nätet och därmed också på distributörens kostnader för leveransens fullgörande. Det nya taxesystemet —-— i vilket energiavgiften är lägre än enligt det äldre systemet— anses också främja en ökande användning av el- kraft. Det nya systemet vilar nämligen på den grundsatsen att den fasta kostnaden skall avpassas så att distributören får sina kostnader i huvudsak täckta också i de fall där abonnentens elförbrukning är låg. Det- ta innebär att elpriset sjunker i takt med en ökande förbrukning, eftersom den fasta av- giftens andel i det sammanlagda elpriset då kommer att i motsvarande grad minska; ju större förbrukningen är desto lägre blir priset, uttryckt i öre per kWh. Denna prin- cip yttrar sig vidare i form av specialtaxor som uppbyggts så att de särskilt gynnar de förbrukare som relativt sett åsamkat distri-
butören låga kostnader. Vanligt är t.ex. ta- riff för abonnemang med stor förbrukning under låg belastningstid, effektgränstariff samt långtidstariff, dvs. för abonnemang med lång utnyttjningstid. Dessutom kan sär- skilda tariffer tillämpas för särskilt stora leveranser.
Vattenfallsverket började använda det nya prissystemet år 1963 och numera torde övervägande antalet detaljdistributörer be- gagna sig av detta system.
I samband med nyelektrifiering brukar detaljdistributionsföretagen utta en s.k. an- slutningsavgift av den blivande abonnen- ten. Avgiften anses utgöra ett bidrag till distributörens kapitalkostnader. Inom lands- bygdsdistributionen torde avgiften för när- varande normalt täcka 20—25 procent av medelkostnaden för anslutning, vilken kost- nad motsvarar omkring 3 000 kronor. Van- ligen tillämpar företagen enhetliga anslut- ningsavgifter. Endast om abonnent åsamkar distributören ovanligt hög anslutningskost- nad, torde förekomma att större avgift ut- tas.
Även om vattenfallsverket och de större regionala kraftföretagen i många fall har ett avgörande inflytande på taxesättningen hos övriga detaljdistributörer, pekar de av ut- redningen inhämtade statistiska uppgifter- na på att de prissänkningar som de först- nämnda företagen vid skilda tillfällen under 1960-talet genomfört både ifråga om hög- spänd och lågspänd kraft i betydande ut- sträckning icke alls eller endast delvis och ofta i långsam takt satt spår i de övrigas de— taljtaxor, något som ibland varit naturligt. Vidare visar statistiken (jfr 3.3.3. och bil. 3) att en förhållandevis stor prisspridning före- ligger hos detaljdistributörerna.
Härvidlag kan sammanfattningsvis fram- hållas att av landets omkring 1 300 detalj- distributörer 178 tillämpade ett pris, under- stigande 10 öre/kWh, 844 ett pris mellan 10 och 13,4, 194 ett pris mellan 13,5 och 14,9 öre samt 80 ett pris av 15 öre/kWh eller mera. Priserna, som innefattar både fast avgift och energiavgift, hänför sig till år 1965 och grundar sig på en uppskattad för- brukning av 3 000 kWh per år och abon-
nent.. Av de 178 företagen, som hade en taxa understigande 10 öre/kWh, var 17 kommunala (K), 8 råkraftleverantörer (R), 3 statliga (S), 18 lokala bolag (B), 0 privat- personer (P), 27 industrier (I) och 105 för- eningar (F). Av de 844 företagen, som höll en taxa mellan 10 och 13,4 öre/kWh, till- hörde 155 grupp K, 42 grupp R, 23 grupp S, 110 grupp B, 15 grupp P, 84 grupp I samt 415 grupp F. Av de 194 företagen, som tillämpade ett pris mellan 13,5 och 14,9 öre/ kWh, tillhörde 33 grupp K, 1 grupp R, 4 grupp 8, 34 grupp B, 4 grupp P, 12 grupp I samt 106 grupp F. Vad slutligen angår de 80 företag, som tillämpade ett pris av 15 öre/kWh eller mera, så tillhörde 6 grupp K, 0 grupp R, 1 grupp S. 17 grupp B, 2 grupp P, 4 grupp I samt 50 grupp F.
12.3 1966 års betänkande
Hithörande frågor behandlas ingående i be- tänkandet. Utgångspunkten är att systemet med reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av elström skall behållas. Till en början framhålls (sid. 56 n och 57 ö) att det tidigare ansetts vara svårt att genomföra en generell prisreglering och att nuvarande bestämmelser ej heller syftade till en mera allmän reglering av eltaxorna. Härefter anföres bl.a. följande (sid. 57 och 58):
»De elektriska distributionsföretagen intar en obestridlig mon0polställning gentemot fler- talet kraftförbrukare. Om än det numera finns goda möjligheter att själv producera elkraft eller att ersätta elektriciteten med andra for- mer av energi och de elektriska kraftprodu- centerna sålunda icke helt saknar konkurrens, kan detta dock gälla endast förhållandet mel- lan kraftproducenter och större förbrukare av elektrisk kraft, t.ex. industrier. För alla mindre förbrukare lärer sagda möjligheter som regel vara uteslutna. Tanken att samhället måste ha inflytande över elförsörjningen får numera anses vara allmänt accepterad. Regle- ringen av leveransvillkoren är härvid ett be- tydelsefullt instrument vid sidan av de direkta koncessionsbestämmelserna.
Mot bakgrunden av att det i landet finns omkring 1500 eldistributionsföretag har de till prisregleringsnämnden hänskjutna ärendena varit fåtaliga. Detta tyder på att elföretagen allmänt håller skäliga taxor. Det bör dock ej
förbises att prisregleringsinstitutet troligen är tämligen okänt för allmänheten. Den enskildes möjligheter att bedöma skäligheten av elpriser och andra villkor torde också vara begränsade.
Tvistefrågor angående priser och andra vill- kor i samband med avtal om kraftleveranser kan vara av olika slag. Vissa tvister är indi- viduella, dvs. de berör endast de tvistande par- terna, medan andra gäller frågor av principiell eller eljest generell natur av betydelse även för utomstående. Om en enskild abonnent i en sådan fråga av allmänt intresse begär nämn- dens prövning, blir avgörandet, ehuru formellt bindande endast för parterna, i praktiken nor- merande också för övriga abonnenter. Att an- lita ett förlikningsförfarande i dylika fall kan ej anses lämpligt. Det måste vara felaktigt att låta t.ex. taxorna för ett företags samtliga abonnenter bli beroende av vad någon eller några av dem förlikningsvis kan ha gått med på utan att kanske övriga ens givits tillfälle att utveckla sina synpunkter på frågan. Ett förlik- ningsvägen åstadkommet resultat behöver icke vara liktydigt med ett riktigt och rättvist av- görande. Genom att nämnden ej torde vara befogad att gå utöver yrkandena i det ak— tuella ärendet försvåras vidare en ändamålsen- lig reglering. Visserligen har den som utan att vara part i ärendet direkt eller indirekt berö- res av nämndens beslut möjlighet att komma med egen framställning till nämnden och där- vid göra sina intressen gällande. Det säger sig dock självt att detta är en opraktisk omgång och att de ryckvisa ändringar i priser och andra leveransvillkor, som kan följa härav, inte är lyckliga.
Prisregleringsnämnden har ej befogenhet att ingå i prövning av gällande leveransvillkor annat än efter framställning från någon som är eller önskar bli abonnent hos vederbörande företag. Möjlighet till kontroll ex officio före- ligger alltså ej. Detta är en brist. Elkraftför- sörjningen är i hög grad ett ekonomiskt spörs- mål. Prissättning och leveransbestämmelser över huvud taget är ej blott en de enskilda abonnenternas angelägenhet. Det allmännas intresse av en tillfredsställande eldistribution inbegriper även dylika frågor. Närmast knyter sig intresset härvid till bestämmelser av gene- rell betydelse. Visserligen utesluter inte gäl- lande regler att en eldistributör underkastas t.ex. generell taxerevision. Åtskilliga ärenden av detta slag har behandlats av prisreglerings- nämnden. Men det kräver alltid framställning från vederbörande abonnenter. Merendels tor- de anhängiggörandet av ärenden av detta slag föranledas av att någon intresseorganisation tagit sig an saken. ————— . Det är inte tillfredsställande att, om en översyn av ett företags leveransvillkor finnes påkallad ur allmänna elektrifieringssynpunkter, behöva för
genomförande av den önskvärda regleringen lita till att någon av företagets abonnenter gör framställning i frågan.»
Beträffande de individuella tvisterna framhålls att det förefölle befogat att de ej skulle få upptas annat än efter framställning av part. Det syntes också lämpligt att i dylika fall ärendet såvitt möjligt i första hand avgjordes genom förlikning.
På grund av det anförda förordas i be- tänkandet att den statliga myndigheten skall få befogenhet att pröva ett elföretags le— veransvillkor ex officio. Samtidigt uttalas emellertid (sid. 99) att denna befogenhet ej syftade till en allmän reglering. En sådan torde för övrigt på grund av det stora an- talet företag och de många olika typerna av eltaxor och andra bestämmelser möta prak- tiska svårigheter. Avsikten med rätten till ex officio-prövning vore att möjliggöra in- grepp om så i särskilt fall skulle finnas be- hövligt för att uppnå en tillfredsställande elkraftförsörjning, ehuru direkt yrkande om dylikt ingrepp inte gjorts. Dylik prövning skulle sålunda få ske, om särskild anledning förelåge därtill. I övrigt förutsattes att reg— leringsärenden liksom nu skulle aktuali— seras genom framställning. Rätten att göra framställning borde utvidgas att avse envar som berördes av leveransbestämmelserna i fråga, t.ex. elleverantören.
För fullständighetens skull bör i detta sammanhang nämnas att enligt betänkandet (sid. 58 n. ff.) handhavandet av prisregle- ringsärendena skall överflyttas till kom— merskollegium från prisregleringsnämnden, vilken skall utbytas mot en nämnd av i princip rådgivande karaktär med uppgift att biträda kollegium bl.a. i prisreglerings— ärenden samt att självständigt handlägga de tvistefrågor av mera individuell art som dit överlämnas av kollegium.
Beträffande kretsen av dem som skulle vara underkastade prisreglering föreslås i betänkandet en mindre utvidgning. Det framhålls (sid. 97 n. ff) att enligt gällande bestämmelser prisregleringen omfattar blott koncessionshavare. Detta kunde få mindre tillfredsställande följder. Om ett industrifö- retag köpte kraft från en koncessionspliktig
elanläggning, skulle bestämmelserna gälla ifråga om avtalet. Däremot kunde företaget, om 2 kap. l & b) starkströmskungörelsen vore tillämpligt, okontrollerat sälja kraften vidare till annat företag inom sitt område eller till där bosatta enskilda förbrukare. Också sådant fall som avses i 2 kap. 1 & a) kunde tänkas föreligga. Detta betydde att t.ex. en fastighetsägare kunde avtala med en koncessionshavare om inköp av all för fastigheten behövlig kraft och därefter sälja den vidare till de olika lägenhetshavarna utan att pris och andra villkor som han här- vid betingade sig kunde kontrolleras.
Mot bakgrunden av det anförda förordas i betänkandet att ellagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd att den som i andra hand tillhandahåller elkraft, vilken var underkastad prisreglering när han för- värvade den, skulle bli skyldig att själv finna sig i en sådan reglering. I samband härmed ifrågasätts i betänkandet om det ej vore rimligt att på samma sätt utsträcka prisregleringen till att omfatta den som utan att vara koncessionspliktig själv produce- rade den elkraft han tillhandahölle. Det kunde t.ex. tänkas att ett industriföretag inom området för sin anläggning hade ett elverk, från vilket kraft distribuerades till andra förbrukare inom området. Det syn- tes dock mest förenligt med de grunder på vilka koncessionskravet vilade att kraft- leverans, som ej i något led förutsatte kon- cession, icke underkastades de särskilda villkor som vore förknippade med kon- cessionsplikten.
Slutligen förordas i 1966 års betänkande (sid. 14 och 120) en övergångsbestämmelse av innebörd att stadgandena om prisregle- ring ej skall vara tillämpliga på tillstånd som meddelats före den 1 juli 1939, med mindre därvid föreskrivits skyldighet för anläggningens innehavare att iakttaga de allmänna bestämmelser ifråga om leverans av elektrisk kraft vilka kunde bli i laga ordning fastställda.
12.4. Utredningen
Frågan om reglering av priset för elström
har vid olika tillfällen uppmärksammats av statsmakterna. Bestämmelser om prisregle- ring infördes emellertid först år 1938 i 1902 års ellag. De tillkom främst för att hindra de enskilda distributionsföretagen att miss- bruka sin mon0polställning. Det befarades att denna ställning skulle bli starkare än förut på grund av den samtidigt med pris- regleringen införda bestämmelsen att det vid prövning av koncessionsansökan borde beaktas om anläggningen vore behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Efter hand har prisregleringsinstitutet byggts ut och det berör i dag i stort sett alla som säljer elström.
I sammanhanget bör erinras om att den allmänna pris- och konkurrenspolitiken för omkring 10 år sedan omprövades i vårt land. Sedan dess har enighet rått därom att prisreglering i princip bör förekomma endast under extraordinära förhållanden och att obundna konkurrensförhållanden i regel är den bästa prisregulatorn. Under senare år har också konkurrensen påtag- ligt skärpts inom näringslivet. Detta har säkerligen berott ej blott på de lagstiftnings- åtgärder som statsmakterna vidtagit i kon- kurrensbefrämjande syfte utan också på andra omständigheter och då framförallt större tillgång på varor. Det kan antas att dessa förhållanden lett till en för konsumen- terna mera gynnsam prisutveckling än som skulle blivit fallet genom statliga prisreg- lerande åtgärder. Konkurrensen inom nä- ringslivet har tvingat fram rationaliseringar i kostnadssänkande syfte, vilket tagit sig ut- tryck bl.a. i nedläggning av mindre lönsam— ma enheter. På så sätt har prishöjningar motverkats.
Nu anförda omständigheter gör att ett be- hållande av prisregleringsinstitutet på elom- rådet kan ifrågasättas. Utvecklingen inom denna del av näringslivet påminner en hel del om utvecklingen inom övriga delar. Den avgörande skillnaden föreligger emellertid att förhållandena på elområdet ej medger en helt obunden konkurrens. Såsom tidigare framhållits måste bl.a. ledningsbyggandet begränsas med hänsyn till säkerheten, tek- niskt-ekonomiska synpunkter, markägarna
samt näringspolitiska och samhällsekonomis- ka intressen. Rätt att distribuera elström kan alltså ej få fritt utövas av envar, utan statlig myndighet måste kunna pröva om och i vilken omfattning tillstånd till dylik verk- samhet kan lämnas viss distributör. Härige- nom skapas otvivelaktigt mer eller mindre uttalade monopolistiska förhållanden. Ut- redningen har visserligen eftersträvat att minska verkningarna härav genom förslag vilkas genomförande skulle möjliggöra för det allmänna att inom ellagens ram vidta olika konkurrensfrämjande åtgärder, men dessa kan av praktiska skäl ej göras så långt gående att varje distributör hindras från att missbruka sin mon0polställning till förfång för konsumenterna och då särskilt detaljabonnenterna. Bl.a. kan nårgränsande distributionsföretag genom tysta eller ut- tryckliga överenskommelser gemensamt hål- la taxor vilka vid närmare prövning skulle visa sig vara högre än som är skäligt.
På grund av det anförda finner utred- ningen att det allmänna alltjämt måste kun- na vid behov ingripa med prisreglerande åt- gärder mot distributör, vars prissättning är obillig. Utredningen biträder alltså det i 1966 års betänkande framlagda förslaget att prisregleringsinstitutet skall behållas.
Om sålunda ellagen fortfarande bör uppta bestämmelser om prisreglering, är det enligt utredningens mening angeläget att de är så utformade att systemet kan tillgodose de krav som rimligen bör kunna ställas i dag. Utredningen anser emellertid att så ej är förhållandet. Det allmännas befogenheter i prisregleringshänseende bör utvidgas. Fram- förallt synes det önskvärt att bortta de båda begränsningar i den nuvarande ordningen som ligger däri att prisregleringsnämnden ej får avgöra tvistefråga förrän möjligheterna till förlikning prövats samt att prisregle- ringsärende ej blir aktuellt, om icke abon- nent eller blivande abonnent begär prövning av viss prisfråga. I 1966 års betänkande har närmare redogjorts för de nackdelar som är förknippade med dessa båda begräns- ningar och såvitt utredningen kan bedöma finns knappast något att tillägga härvidlag. Också enligt utredningens uppfattning är
dessa nackdelar så påtagliga att ändring bör ske. Vidare kan utredningen biträda de grundtankar som det i 1966 års betänkan- de framlagda ändringsförslaget innefattar, nämligen att det obligatoriska förliknings- förfarandet skall slopas samt att vederbö- rande myndighet i framtiden skall ha rätt att ex officio pröva skäligheten av ett elföre- tags leveransvillkor och sålunda ej behöva avvakta framställning om prisreglering. För fullständighetens skull får utredningen dess- utom framhålla att utredningen —- såsom närmare framgår av redogörelsen under 13. 4.3 — ansluter sig till förslaget att prisreg- leringsärendena skall överflyttas från pris- regleringsnämnden till kommerskollegium. Beträffande kommerskollegiets ställning som central statlig myndighet på detta om- råde vill utredningen som sin mening uttala att kollegiets befogenheter först och främst bör inrymma en allmän prisövervakande verksamhet. Denna bör dock, såsom beto- nats i 1966 års betänkande, ej åsyfta en ge- nerell prisreglering. Sålunda bör de olika distributionsföretagen alltjämt äga fritt be- stämma vilka priser och övriga leverans- villkor som de vill tillämpa vid sin försälj- ning av elström. Kollegiets uppgift skulle begränsas till en rätt att — på eget ini- tiativ eller på föranledande av berörd in- tressent — närmare undersöka huruvida de leveransvillkor som visst företag eller vissa grupper av företag avtalar med sina abon- nenter är skäliga. Det ligger i sakens natur att sådan undersökning bör ifrågakomma främst när det finns skälig anledning anta att ett företag missbrukar sin mon0polställ- ning. Kollegium bör dock ej vara förhind- rat att verkställa undersökning även om syf- tet endast är att skaffa sig en allmän bild av ett företags prispolitik. Skulle av kolle- gium verkställd undersökning ge vid han- den att de av företaget tillämpade leverans- villkoren är oskäliga, bör kollegium under- rätta företaget härom med anmodan till det- ta att inom lämpligt avvägd tid tillhanda— hålla kollegium förslag till nya villkor som kollegium då kan godta eller förkasta. Däremot bör det endast i undantagsfall — t.ex. när det gäller anslutningsavgifter ——
förekomma att kollegium bestämmer pris- sättningen mera i detalj, exempelvis genom att ange en övre gräns.
Utredningen finner lämpligt att här något beröra den i samband med 1957 års lag- ändringar fastslagna principen, att frågor angående inlösen av distributionsanläggning icke skall omfattas av prisregleringen utan avgöras vid överläggningar mellan berörda intressenter. Utredningen finner denna prin- cip alltjämt böra upprätthållas men anser dock att en viss myndighetsövervakning är önskvärd i dessa fall. Sålunda bör konces- sionsmyndigheten — som föreslagits under 7.6.3 och 8.5.3 — vid prövning av framställ- ning om medgivande till överlåtelse av kon- cession eller äldre tillstånd granska villko- ren för överlåtelsen samt, om det skulle framkomma att köpeskillingen är orimligt stor eller att uppgörelsen skulle gynna den frånträdande distributören på ett otillbörligt sätt, vägra bifall till överlåtelsen för att därigenom förhindra att konsumenterna blir oskäligt belastade. Vidare kan förväntas att i de fall när statens elnämnd skall pröva frågor om skälig ersättning för elanläggning, som övergått från en distributör till annan (jfr 9.3 och 13.7), nämnden kommer att till- se att inlösenvillkoren blir sådana att de kan godtas från allmän synpunkt.
I 1966 års betänkande förordas att kret- sen av dem som är underkastade prisreg- lering skulle utvidgas att omfatta den som utan att inneha koncession tillhandahåller elektrisk kraft vilken han mottagit från kon- cessionspliktig anläggning. De skäl som anförts för utvidgningen finner utredningen vara tungt vägande och utredningen biträder därför förslaget. Utredningen anser emel- lertid att — såsom övervägts i betänkandet -— prisregleringsinstitutet bör vara tillämp- ligt på envar som mot ersättning tillhanda- håller annan elström och alltså oavsett vari- från strömmen kommer. En sådan utvidg- ning är naturlig och utredningen kan ej finna att den möter invändningar från principiell eller annan synpunkt.
Såsom framhållits i 1966 års betänkande kan tvister rörande ett företags leverans- villkor vara av individuellt slag. De berör
blott de tvistande parterna och saknar allt- så allmänt intresse. Uppenbarligen kan så- dan tvist ej komma under myndighets pröv- ning annorledes än genom framställning, som i så fall bör få göras ej endast av abon— nent eller blivande abonnent utan också av distributören eller annan som kan vara be- rörd av leveransvillkoren. Vidare har i be- tänkandet föreslagits att systemet med ett obligatoriskt förlikningsförfarande skulle be- hållas såvitt avser tvister av denna art. Ut- redningen delar emellertid ej denna uppfatt- ning. Skälen härför redovisas under 13.4.3.
Vad slutligen angår frågan om prisreg- leringsbestämmelsernas tillämplighet på dis- tribution som bedrivs med stöd av äldre tillstånd, så finner utredningen rättsläget vara något dunkelt. Till en början bör erin- ras om att, när prisregleringsinstitutet in- fördes i samband med 1938 års ändringar av ellagen, uttryckligt undantag gjordes för anläggning beträffande vilken tillstånd med- delats före den 1 juli 1939, såvida icke vid tillståndets meddelande skyldighet föreskri- vits för anläggningens innehavare att iakt— ta de allmänna bestämmelser ifråga om le- verans av elkraft vilka framdeles kunde bli i laga ordning meddelade. Såsom framhållits under 7.8.3 hade lämnade tillstånd vanligen ej förknippats med sådant villkor, något som betyder att dessa anläggningshavare icke blev skyldiga underkasta sig prisreglering. När emellertid 1957 års lagändringar ge- nomfördes, föreskrevs i övergångsbestäm- melserna bl.a. att stadgandena om prisreg- lering skulle gälla anläggning som tillkom— mit med stöd av äldre tillstånd eller eljest utförts i laga ordning före den 1 januari 1958. Visserligen är denna föreskrift i och för sig entydig men tvekan om dess rätta innebörd kan uppstå mot bakgrunden av departementschefens hänvisning till vad härvidlag skulle gälla beträffande de nya bestämmelserna om distributionsplikt. I denna fråga hade nämligen departements- chefen — som framgår av redogörelsen un- der 7.8.3 _ bibringats den felaktiga upp- fattningen att beviljade äldre tillstånd re- gelmässigt förknippats med det villkoret att innehavaren skulle vara skyldig iaktta de
allmänna bestämmelser ifråga om leverans av elektrisk kraft som kunde bli medde- lade i laga ordning. I så fall spelade det i sak ingen roll, om föreskriften om prisreg- lering formellt tillades retroaktiv verkan. Å andra sidan bör uppmärksammas att lag- rådet ej hade något att erinra häremot, ehu- ru lagrådet när det gällde distributions— plikten motsatte sig motsvarande lösning av problemet (se 7.8.1).
Det synes emellertid utredningen som om de sakkunniga, vilka framlade 1966 års betänkande, ansåg att 1957 års över- gångsbestämmelse rörande prisreglering fått en missvisande utformning. På annat sätt kan utredningen ej förklara, varför över- gångsbestämmelsen i 4 mom. (sid. 14 i 1966 års betänkande) fått den föreslagna ly- delsen. För övrigt anser utredningen att denna bestämmelse ej avfattats på ett följd- riktigt sätt. Sålunda borde skillnad gjorts mellan tillstånd som beviljats före den 1 juli 1939 och tillstånd som meddelats före den 1 januari 1958, när prisregleringsinsti- tutet dels utvidgades från att omfatta re- na prisfrågor till att avse alla leveransvill- kor och dels gjordes tillämpligt på anlägg- ning, tillhörig stat eller kommun. Dessutom har bestämmelsen givits sådan lydelse att prisregleringsinstitutet skulle komma att gälla distributör som före ikraftträdandet av den ifrågasatta lagen ej var underkastad prisreglering men skulle bli det till följd av stadgandet i 7 5 andra meningen för- slaget till ny ellag (sid. 8 i 1966 års be- tänkande).
Utredningen finner det emellertid vara betydelselöst hur det förhåller sig med des- sa omständigheter. Enligt utredningens me— ning skulle det vara en påtaglig brist i sys- temet, om ej bestämmelserna om prisregle- ring skulle vara tillämpliga på envar som mot ersättning tillhandahåller elström. Ut- redningen anser icke, att en retroaktiv gil— tighet av hithörande bestämmelser skulle möta invändning från rättssäkerhetssyn- punkt. Säkerligen skulle ingen resa invänd- ning av dylik art, om statsmakterna skulle besluta att införa prisreglering på annat område inom näringslivet. För övrigt är ut-
redningen övertygad om att i dag alla in- nehavare av äldre tillstånd och koncessio- ner —- liksom när det gäller distributions- plikt — anser sig vara underkastade pris- reglering.
Skulle utredningens förslag genomföras, innebär detta att bestämmelser om prisreg— lering blir tillämpliga beträffande alla el- leveranser mot ersättning, oavsett om dessa sker över stamlinjer, regionalledningar eller ledningar som ingår i närdistributionsnät. Hittills har prisregleringsärendena avsett i stort sett endast detaljdistribution. Såsom framhållits under 2.2 och 2.3 kommer emel- lertid stamlinjer och regionalledningar att få allt större betydelse för elförsörjningen. Varje slag av ledning kan komma att ingå i ett elnät som utgrenar sig från kraftkälla till den enskilde abonnenten, varjämte led- ning med stamlinjespänning i växande om- fattning kan komma att utnyttjas för mera lokalt betonade överföringar. Dessa om- ständigheter i förening med ett system, innefattande en allmän prisövervakning, kan medföra att prisfrågor avseende engrosdistri- bution blir vanligare än hittills.
Varken vid ellagens tillkomst eller i sam- band med ändringarna av lagen har närma- re redogjorts för de allmänna principer som bör ligga till grund för prissättningen på elström.Enligt utredningens mening skul- le det emellertid vara av värde, om så skedde och utredningen har därför ansett sig böra lämna sin syn på hithörande spörs- mål.
Till en början finner utredningen uppen- bart att eldistributör skall bestämma sina priser efter affärsmässiga grunder. Prissätt- ningen bör sålunda vara sådan, att han ge- nom denna får täckning för alla med distri- butionen förenade kostnader. Dessa utgörs av kostnader för råkraft (inköpt eller alst- rad i eget kraftverk), för drift, underhåll och förnyelse, för ränta på lånat kapital och skälig avkastning på eget kapital samt för administration. Principen om full kost- nadstäckning torde i allt väsentligt tilläm- pas när det gäller engrosdistribution. Där- emot lär flera detaljdistributörer bortse från denna princip. Detta framgår bäst vid en
jämförelse mellan utredningens statistik (se bil. 3) och en erfarenhetsmässig uppskatt- ning av den ungefärliga sammanlagda kost- naden för tillhandahållande av elström hos detaljabonnent. Denna uppskattning byg- ger på att den fasta nätkostnaden är den som räkneexemplet under 3.3.4 (sid. 36) visar samt att kostnaden för anskaffning av elkraft motsvarar i medeltal 3,7 öre/kWh (se 3.2 punkt 3, sid. 29) ävensom att ut— gifterna för drift och administration upp- går till 1—2 öre/kWh. Oaktat det är up- penbart att dessa kostnadsposter eller någon av dem på grund av skilda —— i och för sig godtagbara _- omständigheter kan vara läg- re i åtskilliga fall, finner utredningen av jämförelsen framgå att många företag håller för lågt elpris. Särskilt gäller detta distribu- tör som bedriver sin verksamhet huvudsak- ligen inom glesbygd. Detta förhållande mås- te på längre sikt vara till men för elförsörj- ningen.
Den i bil. 3 redovisade statistiken visar att prisspridningen är tämligen stor, något som framstår som naturligt bl.a. mot bak- grunden av att den fasta nätkostnaden starkt växlar mellan olika typer av dist- ributionsområden. Av nyssnämnda räkne- exempel framgår att kostnaden för ett ut- präglat glesbygdsnät kan vara fyra gånger större än för ett tätortsnät.
Även om det till följd av skilda distri- butionsförhållanden inom olika delar och bygder i vårt land torde vara ogörligt att genomföra en ordning, innebärande att de olika detaljdistributionsföretagen inbördes håller enhetliga priser på elströmmen. fin- ner utredningen det vara angeläget att splitt- ringen i prissättningen är så ringa som möj- ligt och att sålunda en mera utjämnad pris- sättning allmänt eftersträvas. Alltsedan början av 1950-talet har de större företagen tillämpat den s.k. utjämningsprincipen vid detaljdistributionen inom sina områden. Detta betyder, att inom områden med bå- de tätort och glesbygd abonnenterna i tät- orten får högre taxor än de skulle haft om tätorten utgjort en egen distributionsenhet och att abonnenterna inom glesbygden får en i motsvarande grad lägre taxa. Abonnen-
terna själva torde i allt väsentligt godta denna princip. Också utredningen finner den vara riktig.
Vad nu sagts leder — som framhållits un- der 7.3.3 — till den slutsatsen att konces- sionsmyndigheten bör medverka till att de olika distributionsområdena utformas så att däri kommer att ingå både tätort och gles- bygd. Dessutom är det viktigt att område- na blir så stora att företagen får möjlighet att genom långt gående rationaliseringar hindra verkningarna av ständigt stigande kostnader samtidigt som företagen därige— nom bättre kan tillgodose den växande ef- terfrågan på elström för olika ändamål. en utveckling som likaledes bidrager till att hålla kostnaderna nere.
Utredningen vill ej hävda att utjäm- ningsprincipen alltid bör strängt upprätthål- las inom ett distributionsområde. Särskilda skäl till undantag kan föreligga. Sålunda kan det te sig rimligt att en abonnent— grupp, som åsamkar distributören osed- vanligt stora kostnader i förhållande till övriga grupper, får betala något högre pris än de senare. Så kan vara fallet t.ex. be- träffande abonnenter inom utpräglad gles- bygd i ytterkanten av ett distributionsom- råde som har en tätort som kärna. Det- samma kan gälla abonnenter inom ett om- råde med fritidshus, vilka utnyttjas endast kortare tider av året. Det synes då skäligt att merkostnaden för elektrifieringen av fritidsområdet till största delen får bäras av dess invånare, lämpligen i form av en högre anslutningsavgift.
Liknande spörsmål kan uppkomma när ett område, som bedömts vara en olämp- lig distributionsenhet, övergått till ny distributör, varvid denne fått utge vederlag för de övertagna elanläggningarna eller av- sevärt förstärka och upprusta dessa. Även om det i många fall är möjligt för den till- trädande distributören att med tillämpning av utjämningsprincipen lika fördela upp- komna kostnader mellan abonnenterna i det övertagna området och distributörens ti- tigare abonnenter — något som innebär att elpriset i stort endast i ringa grad eller måhända icke alls påverkas -— kan förhål-
landena vara sådana att det skulle framstå som obilligt mot sistnämnda abonnent- grupp om en sådan fördelning genomfördes fullt ut. Det kan i stället vara naturligt att de nytillkommande abonnenterna — åtmins- tone under en övergångstid — får betala ett högre pris för elströmmen, lämpligen i form av en större fast avgift. Bedömningen kan bli densamma i de fall att distributören övertagit en olämplig enhet, visserligen utan att behöva betala för eller upprusta elnätet, men där distributionen varit så kostnads- krävande att taxan kommit att ligga be- tydligt högre än inom tillträdarens distri- butionsområde.
För fullständighetens skull bör fram- hållas att läget också kan vara att den frånträdande distributören tillämpat ett el- pris inom det övertagna området som i själva verket ej givit täckning för kostna- derna och alltså varit för lågt, medan den tillträdande distributören inom sitt områ- de hållit en högre taxa för att få full kost- nadstäckning. I sådant fall kan enligt ut- redningens mening de nytillkommande abon- nenterna ej med fog beklaga sig, om de får betala den högre taxan.
Å andra sidan kan förhållandet vara att den frånträdande distributören bedrivit sin verksamhet inom ett s.k. lönsamt område, vilket av den tillträdande distributören sam- manfogats med ett område med glesbygds— distribution. I detta fall bör sammanlägg— ningen normalt efter hand leda till att taxan sänks i glesbygdsområdet och i motsvarande grad höjs i tätorten.
Vidare vill utredningen som sin mening framhålla att, när koncessionsmyndigheten godkänt överlåtelse av koncession eller äldre tillstånd och därmed också lämnat det av- talade vederlaget för elanläggningen utan erinran, så är tillträdaren berättigad att bokföra vederlaget som en nödvändig kost- nad i rörelsen och sålunda, om det skulle visa sig erforderligt, höja sin taxa i mot- svarande mån. Samma grundsats anser ut- redningen böra gälla i det fall att vederlaget bestämts efter det koncessionsmyndigheten i samband med beslut i koncessionsärende förordnat om tvångsinlösen av elanlägg-
ning (jfr 9.3).
Under 12.2 har utredningen närmare re- dogjort för den vanliga utformningen av detaljdistributionsföretagens taxor. Enligt utredningens mening är dessa taxor så upp- byggda att de inom ramen för utjämnings- principen tillgodoser den inom näringsli- vet numera vedertagna grundsatsen om >>pris efter prestation», i huvudsak innebärande att den avnämare som åsamkar sin leveran- tör lägre kostnader än andra avnämare är berättigad till ett lägre pris än de. Ej heller har utredningen något att invända mot det nu tillämpade systemet med anslutningsav- gifter.
Tidigare har utredningen betonat vikten av att prissättningen på elström är sådan att full kostnadstäckning erhålls. Lika vik- tigt är å andra sidan att priserna ej sätts högre än att detta mål uppnås. Taxepoliti- ken får m.a.o. ej utformas med sikte på att tillföra distributören inkomster som kan användas för främmande ändamål t.ex. för att subventionera annan rörelse eller finan- siera viss annan verksamhet. Vad nu sagts betyder självfallet ej att klander kan riktas mot varje distributör som redovisar över- skott på sin verksamhet. En försiktig dis-
tributör måste — bl.a. med hänsyn till den honom åvilande distributionsplikten — vara tillåten att tillämpa en sådan prissättning att han ej står utan reserver om oförutsedda händelser skulle inträffa som förorsakar ho- nom oväntade kostnader. I detta samman- hang får utredningen till sist understryka angelägenheten av att distributionsföreta- gen noga följer kostnadsutvecklingen och genomför de rationaliseringar som är nöd- vändiga för att nedbringa utgifterna och därmed hålla priset nere.
En omstridd fråga i den allmänna debat- ten är om och i vad mån en näringsidkare bör kunna finansiera sina kapitalkostna- der genom att inräkna dem i försäljnings- priset eller om denna finansiering bör ske genom upptagande av lån på kapitalmark- naden. När det gäller eldistributör anser utredningen att en relativt hög självfinansie- ringsgrad bör vara tillåten. Också här vill utredningen hänvisa till distributionsplik- ten.
Till sist vill utredningen betona att vad utredningen anfört i prissättningsfrågorna enligt utredningens mening bör gälla alla fö- retag och alltså oberoende av företagsform.
13. Organisation och förfarande
13.1 Allmänna synpunkter Enligt ellagen i dess ursprungliga lydelse ankom det på Kungl. Maj:t att besluta i förekommande tillståndsärenden. År 1946 bemyndigades emellertid kommerskolle- gium att — med närmare angivna undan- tag — handha tillståndsprövningen. Kolle- giets befogenheter har sedermera utsträckts i skilda hänseenden. För närvarande regle- ras handläggningen av elärendena genom Kungl. brev den 15 november 1957. Kommerskollegium får nu betraktas som central koncessionsmyndighet, vilken i prin- cip har att pröva och avgöra övervägande antalet ärenden. Sålunda ankommer det på kollegium att pröva ansökan om koncession för framdragande och begagnande av stark- strömsledning samt om tillstånd till överlå- telse av sådan koncession. Vidare har kol- legium att pröva fråga om förpliktelse enligt 2 5 4 mom. ellagen (distributionsplikt), om ändring av gränserna för områdeskoncession (2 & 5 mom.) och om återkallelse av kon- cession (2 5 6 mom.) samt att meddela s.k. förhandstillstånd enligt 2 5 8 mom. Den sakliga handläggningen av prisreglerings- ärenden handhas emellertid av statens pris- regleringsnämnd för elektrisk ström. Kolle- giets befogenheter är dessutom såtillvida be- gränsade som Kungl. Maj:t förbehållit sig rätten att avgöra ansökan om koncession, där framställning om expropriation också gjorts, där tvist föreligger eller olika me-
ningar av väsentlig betydelse eljest uttalats, där koncessionsansökningen gäller ledning med minst 100 kV spänning samt slutligen där fråga är om medgivande att framdraga ledning över ecklesiastik mark eller mark som förvaltas av Uppsala eller Lunds uni- versitet, om kollegium och vederbörande stiftsnämnd eller universitet icke är ense. Sistnämnda begränsning gäller också ärende om förhandstillstånd. De ärenden beträffan- de vilka Kungl. Maj:t sålunda förbehållit sig beslutanderätten bereds dock av kolle— gium, varefter kollegium med eget yttrande överlämnar dem till Kungl. Maj:t.
De ärenden som under senare tid prövats av Kungl. Maj:t i första instans är förhål- landevis få. Antalet har under femårspe- rioden 1963—1967 uppgått till genomsnitt- ligt 80 per år. Av dessa ärenden har ungefär hälften avsett ansökningar som gällde också expropriation och återstoden koncession för ledning med en spänning av minst 100 kV. Endast sällan har ärende överlämnats till Kungl. Maj:ts prövning enbart av den or- saken att tvist förelegat eller olika meningar av väsentlig betydelse eljest uttalats. Såvitt kunnat utredas har sådant ärende ej över- lämnats till Kungl. Maj:ts avgörande, där oenighet förelegat mellan kollegium och ve- derbörande stiftsnämnd eller universitet.
Som jämförelse kan nämnas att kommers- kollegium under samma period avgjort om- kring 1 200 ärenden per år. Av dessa avsåg ca 150 egentlig linjekoncession, ca 600 lin-
jekoncession beträffande ledning, ingående i detaljdistributionsnät, ca 30 områdeskonces- sion och återstoden huvudsakligen ärenden, avseende förlångning av utlöpande äldre tillstånd.
På det regionala planet har länsstyrelserna en viktig samordnande uppgift. De tjänstgör som huvudremissorgan i koncessionsärende- na och får genom att inhämta upplysningar från berörda kommunala och statliga re— gionala organ samt lokala distributionsföre- tag och råkraftleverantörer m.fl. en allsidig bild av förhållandena på orten. Länsstyrel- serna kan bl.a. på grundval härav delge kollegium värdefulla synpunkter och förslag i skilda avseenden. Också i den statliga ny- elektrifierings- och upprustningsverksamhe- ten har länsstyrelserna fyllt betydelsefulla uppgifter på det regionala planet, bl.a. ge- nom att kartlägga de närmare förutsättning- arna för beviljande av bidrag. I samman— hanget kan vara skäl att erinra om de ge- nom länsstyrelsernas försorg verkställda s.k. Llänsutredningarna genom vilka riktlinjer för den framtida rationaliseringen av lands- bygdsdistributionen uppdragits och som bil— dat underlag för bedömningen både av koncessions- och bidragsårenden. I sitt ar- bete har länsstyrelserna i stor utsträckning varit hänvisade till att anlita utomstående expertis såsom de enskilda elektriska läns- föreningarna och elkonsulter.
Som framgår av den föregående fram- ställningen svarar kommerskollegium för den egentliga sakbehandlingen i så gott som alla ärenden inom ellagens ram; endast när det gäller prisregleringsärendena är kol- legiets roll av underordnad betydelse. Enligt den nuvarande ordningen har emellertid Kungl. Maj:t förbehållit sig beslutanderät- ten i åtskilliga ärenden. Utredningen anser flera skäl tala för en förstärkning av kolle- giets ställning genom att beslutanderätten i elärendena så långt det är möjligt läggs hos kollegium. Samma uppfattning kommer till uttryck i 1966 års betänkande. Härvid- lag må hänvisas till följande uttalande (sid. 55):
»Ellagstiftningens huvudsyfte är att säker— ställa en planmässig och ändamålsenlig elektri-
fiering. Detta syfte främjas knappast genom den uppdelning av handläggningen av elektri- fieringsfrågorna som nu sker på olika myndig- heter. Den samlade överblick och den enhet- lighet i tillämpningen, som är en förutsättning för ett gott resultat, måste härigenom försvå- ras.
Den myndighet på vilken vilar det huvud- sakliga ansvaret för utvecklingen år kom- merskollegium. Som framgår av redogörelsen är emellertid dess uppgifter och därmed dess möjligheter att leda utvecklingen begränsade i flera avseenden. Vad först angår de egent- liga koncessionsärendcna verkställer kollegium visserligen alltid den utredning, som ligger till grund för besluten. Beslutanderätten tillkom- mer däremot i åtskilliga fall inte kollegium utan Kungl. Maj:t. Med hänsyn till å ena sidan det inflytande på avgörandet som kol- legium genom sin befattning med ärendena i praktiken får även i dessa fall samt å andra sidan den vägledning för kollegiets fortsatta handlande som Kungl. Maj:ts beslut innebär, torde ur synpunkten av samordning och enhet- lighet ej mycket Vara att erinra mot den ifrå- gavarande ordningen. Emellertid måste kolle- gium anses i och för sig kompetent att avgöra också de koncessionsärenden som förbehållits Kungl. Maj:t. Genom att i större utsträckning än för närvarande överlämna prövning av dessa ärenden åt kollegium skulle vinnas en ej oväsentlig förenkling och arbetsbesparing. Några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt möter ej. Skulle riktigheten eller lämpligheten av det beslut, till vilket kollegium kommer, i något fall ifrågasättas, står alltid möjligheten öppen att få frågan besvärsvägen underställd Kungl. Maj:ts prövning.»
Vidare framhålls i betänkandet (sid. 56) att ärenden om distributionsplikt och pris- reglering ägde nära samband och att det vore naturligt om dessa ärenden prövades av samma myndighet. Dessutom betonas att dessa frågor vore ett led i ett större sam- manhang. De grundades båda på konces- sionsskyldigheten. Såväl distributionsplik- ten som prisregleringen tjänade att förverk- liga de intentioner som vore förenade med koncessionen. Mest ändamålsenligt borde därför vara att den myndighet som hade ansvaret för handläggningen av koncessions- ärendena också svarade för handläggningen av ärenden om distributionsplikt och pris- reglering.
Dessa överväganden i 1966 års betän- kande utmynnar i det förslaget, att Kungl.
Maj:t — med två undantag — skulle dele- gera beslutanderätten i koncessionsärendena på kommerskollegium, vars ställning som koncessionsmyndighet borde utsägas i la— gen (sid. 94), samt att prisregleringsärende- na skall överflyttas på kollegium (sid. 98). De båda undantagen avser, det ena ärende som innefattar också ansökan om expropria- tion och det andra ärende där oenighet före- ligger mellan kollegium och vederbörande stiftsnämnd eller universitet.
Utredningen kan till fullo dela de syn- punkter som i denna fråga anförts i 1966 års betänkande och utredningen kan också i allt väsentligt biträda de där framlagda förslagen. Härvid vill utredningen betona att ett konsekvent genomfört två-instans- system i administrativa avgöranden allmänt torde anses vara eftersträvansvärt från rätts- säkerhetssynpunkt samt att det måste vara till fördel ur den enskildes synvinkel att prövningen av ett ärende icke fördröjs av den orsaken att den myndighet som bereder ärendet och alltså är insatt i detta skall be- höva överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för beslut.
Emellertid vill utredningen gå ett steg längre än som förordats i 1966 års betän- kande. Som framgår av vad anförts under 5.3 föreslår utredningen att Kungl. Maj:t skall till kommerskollegium delegera beslu— tanderätten också i sådant ärende som avser tillstånd till expropriation av nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströms- ledning och detta oavsett huruvida fram- ställningen härom sker i anslutning till an- sökan om koncession eller ej. Delegation skulle dock ej ifrågakomma, om naturvårds- verket eller länsstyrelsen motsätter sig fram- ställningen från allmän synpunkt, dvs. me- nar att naturvårdsintresset skulle skadas i ej önskvärd omfattning. Å andra sidan fin— ner utredningen följdriktigheten kräva att samma begränsning i kollegiets beslutande- rätt skall gälla i ärende som avser endast koncession.
För fullständighetens skull får utredning- en understryka att genomförandet av för- slaget att prisregleringsärendena skall över- flyttas till kommerskollegium kommer att
kräva förstärkning av kollegiets personal. Denna fråga kommer att behandlas i annat sammanhang.
Till sist finner utredningen ändamålsen- ligt att länsstyrelserna liksom hittills hand- har de så viktiga samordnande och utre- dande uppgifterna på det regionala planet. Enligt utredningens åsikt bör länsstyrelse ha sådana personella resurser som kan behövas från tid till annan för att länsstyrelsen skall kunna handlägga frågor om elförsörjningen i länet och deras roll i samhällsplaneringen. Det är enligt utredningens mening ej till- fredsställande att länsstyrelserna i dessa frå- gor skall behöva i så hög grad som för när- varande anlita utomstående experter. Detta möter lätt invändningar från principiell syn- punkt.
13.2 Meddelande av koncession
13.2.1 Erfarenheter från nuvarande system
Enligt 3 & 1 mom. ellagen skall ansökan om expropriation för elektrisk starkströms- ledning eller om linjekoncession beträf- fande dylik ledning vara åtföljd av full- ständig beskrivning över det tillämnade fö- retaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen ledningssträckning och av den mark som fordras för anläggningen, förteckning på ägare och innehavare av de fastigheter över vilka ledningen skall fram- dras eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest är behövliga för anläggning- en samt uppgift på de överenskommelser som träffats eller de hinder som mött här- emot.
Jämlikt 3 5 2 mom. ellagen skall ansökan om områdeskoncession vara åtföljd av kar- ta över området med angivande av sökan- den tillhöriga högspänningsledningar jämte matande ledningar och stationer inom om- rådet samt huvudsaklig sträckning av pla- nerade högspänningsledningar, plan över områdets framtida försörjning samt uppgif- ter om spänning och strömart.
Koncessionsansökan inlämnas vanligen till kommerskollegium, som bereder ärendet. Skulle ansökan i ärende, som enligt Kungl.
brevet den 15 november 1957 skall avgöras av Kungl. Maj:t i första instans, inges till Kungl. Maj:t, översändes ärendet till kol- legium för beredning. Ansökan inlämnas of- tast i nio exemplar, detta för att remissbe- handlingen skall kunna påskyndas.
Enligt 3 ä 3 mom. ellagen skall kom- merskollegium, om det ej är uppenbart att koncessionsansökan bör avslås, tillse att till- fälle att yttra sig bereds vederbörande läns- styrelse, kommuner och municipalsamhällen som berörs av anläggningen, sådana ägare och innehavare av fastigheter som är upp- tagna i ansökningen bifogade förteckningar så ock annan som kan lida men av företa- get. I anslutning härtill har följande praxis utbildat sig, såvitt avser linjekoncession.
Kommerskollegium översänder tre exem- plar av ansökningshandlingarna till veder- börande länsstyrelse, som tillser att polis- myndigheten på orten får ett exemplar att hållas tillgängligt för allmänheten. Vidare ombesörjer länsstyrelsen att ansökningen kungörs i kyrkan med tillkännagivande var handlingarna finns att tillgå, varvid ett exemplar av kungörelsen översänds till ve- derbörande kommun och municipalsamhälle. Genom dessa åtgärder anses stadgandet i 3 ä 3 mom. ellagen vara uppfyllt. Innefattar ansökan också begäran om expropriation, underrättar emellertid länsstyrelsen dess- utom skriftligen ägare och innehavare av berörd mark. Härutöver brukar länsstyrel- sen inhämta yttrande i saken från länsarki- tekten och Vägförvaltningen samt i före- kommande fall från naturvårdsintendenten. På grundval av dessa yttranden och vad som kan ha uttalats av sakägarna avger länsstyrelsen sitt remissvar till kollegium. Skall den med ansökningen avsedda led- ningen framdras över ecklesiastik mark eller mark som förvaltas av Uppsala eller Lunds universitet, översänder kollegium ett exemp- lar av handlingarna till stiftsnämnden res- pektive universitetet för yttrande. I alla ärenden begär kollegium hos statens elekt- riska inspektion, vederbörande militärområ- desbefälhavare, försvarets radioanstalt och televerket att de skall yttra sig över an- sökningen. Härutöver begärs yttrande, av
statens järnvägar, om den ifrågasatta led- ningen berör järnvägsområde och har en spänning av 20 kV eller mer, sjöfartssty- relsen, om ledningen berör vattentrafikled, luftfartsverket, om ledningen berör civil flygplats, samt vattenfallsverket och krigs- skyddsnämnden, om ledningen har en spän- ning av 100 kV eller mer. Vattenfallsverket får dessutom yttra sig, om den tilltänkta ledningen skall framdras inom något av de fyra nordligaste länen och har en spänning överstigande 20 kV. Gäller ansökan linje— koncession som skall ersätta utlöpande kon— cession eller äldre tillstånd, tillämpas i regel samma remissförfarande som nu beskrivits, dock med det undantaget att försvarsmyn- digheterna ej bereds tillfälle att ånyo yttra sig. Är fråga om kortare förlängning av koncession eller äldre tillstånd, slopas dock remissförfarandet. Avser ansökan tillstånd till höjning av tidigare medgivna högsta spänning, t.ex. från 20 till 40 kV eller från 70 till 130 kV, är förfarandet detsamma som när det gäller ansökan om linjekonces- sion. Är fråga om höjning av spänning upp till högst 20 kV, anses dock remissför- farande överflödigt.
Vad härefter angår ansökan om områdes- koncession, gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts om remissförfarandet. Härut- över bereder emellertid kollegium regel- mässigt distributörer inom angränsande om- råden samt andra inom det ifrågasatta om- rådet möjligen befintliga distributörer även— som den i bygden verksamme råkraftleve- rantören tillfälle att framlägga sina syn- punkter på ansökningen.
Sedan ansökningsårende slutbehandlats inom kommerskollegium, överlämnas det i förekommande fall till Kungl. Maj:t för avgörande, varvid utlåtande av kollegium bifogas. I övriga ärenden meddelas beslutet av kollegium med rätt för den som ej får sin ansökan bifallen att besvära sig hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
13.22 1966 års betänkande
I betänkandet förordas beträffande organi- sationen den ändringen i nuvarande ordning
att beslutanderätten i koncessionsärendena skall delegeras på kommerskollegium i större omfattning än för närvarande (jfr 13.1). Ifråga om förfarandet innebär i betän- kandet framlagda förslag (sid. 122) att gäl- lande praxis i vissa delar skall lagfästas.
13 .2.3 Utredningen
Som framgår av redogörelsen under 13.1 fö- reslår utredningen på där anförda skäl bl.a. att kommerskollegiets beslutanderätt i frå- ga om meddelande av koncession skall ut- vidgas till att — med vissa undantag — omfatta alla ärenden. Undantagen avser dels koncessionsärende, där expropriation av äganderätt till mark begärs, dels ärende i vilket naturvårdsverket eller länsstyrelse av naturvårdsskäl motsätter sig bifall till an- sökan om koncession och dels ärende, där kollegium och stiftsnämnd eller universitet har olika uppfattning om framdragande av ledning över ecklesiastik mark respektive universitetets mark. Utredningen förordar att kollegium i dessa tre typer av ärenden skall överlämna handlingarna till Kungl. Maj:t för avgörande.
I detta sammanhang bör framhållas att varken Kungl. Maj:t eller kommerskolle- gium bör bifalla ansökan om koncession för ledning som skulle komma att sträcka sig över område beträffande vilket länsstyrelse meddelat sådant förordnande som avses i 19 & naturvårdslagen, med mindre länssty- relsen lämnat särskilt tillstånd till lednings- dragningen. Härjämte får utredningen erinra om att länsstyrelsen i samband med att den lämnar tillståndet äger meddela sådana föreskrifter att ledningens menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. I dessa frågor får utred- ningen hänvisa till prop. 148/1964 och då särskilt sid. 85 6. Det är icke uteslutet att hithörande bestämmelser i naturvårdslagen i något fall kan komma att av den enskilde betraktas som onödigt besvärande, fram- förallt om det skulle inträffa att länssty- relse som tillstyrkt viss ansökan om kon- cession sedermera skulle hindra ledningens framdragande genom att förordna om för-
bud enligt 19 & naturvårdslagen samt där- efter vägra tillstånd till ledningen. Utred- ningen förutsätter emellertid att detta ej kommer att hända i praktiken.
Som torde framgå av redogörelsen un- der 13.2.1 ter sig det nu tillämpade remiss- förfarandet omständligt och tidsödande och enligt utredningens mening skulle det vara i och för sig önskvärt om förfarandet kunde göras enklare. Vid ett närmare övervägande av saken framkommer emellertid att det knappast låter sig göra att i mera väsent- ligt avseende ändra på den nuvarande ord- ningen. I så fall skulle kunna befaras att rättssäkerhetens krav eftersattes eller att alla de synpunkter av skilda slag som är av be- tydelse för en riktig bedömning av konces— sionsansökan ej skulle framföras till kon- cessionsmyndigheten. Visserligen har utred- ningen klart för sig att det skulle vara möjligt att utan olägenhet förenkla delgiv- ningsförfarandet, t.ex. genom att ersätta kungörelse i kyrka med införande av en ilämpligt utformad kungörelse i ortstid- ning, men utredningen finner ej denna fråga -— som knappast faller inom utredningsupp- draget — vara så väsentlig att den bör föranleda förslag till ändring från utred- ningens sida. På grund av det anförda anser utredningen att nuvarande, delvis på lag- bestämmelser och delvis på praxis grun- dade regler för remissförfarandet bör be- hållas.
Beträffande förfarandet i övrigt biträder utredningen det i 1966 års betänkande fram- lagda förslaget att gällande ordning i allt väsentligt skall behållas samt att nuvarande på praxis byggda regler så långt möjligt skall inflyta i ellagstiftningen.
Slutligen får utredningen beröra en sär- skild fråga som torde vara av vikt i sam- manhanget. Såsom framgår av vad anförts under tidigare kapitel har strukturrationali- seringen på eldistributionens område enligt utredningens mening ej skett i den takt och omfattning som åsyftades med 1957 års ändringar i ellagen. Även om huvudorsaken härtill är att flera av ellagens bestämmel- ser ej har retroaktiv verkan och att de fak- tiska förhållandena lägger hinder i vägen,
torde en bidragande anledning vara att kommerskollegium saknat erforderliga per- sonalresurser för att mera verksamt på- verka och styra utvecklingen i lagens anda. Framför allt måste det betraktas som en brist att kollegium i så ringa omfattning varit i tillfälle att föranstalta om förhand- lingar mellan olika distributörer i syfte att genom sammanslagningar få till stånd lämp- liga distributionsenheter samt att låta be- fattningshavare hos kollegium följa för- handlingar av detta slag och vid behov bi- stå parterna för att detta mål skall uppnås. Också av skäl som dessa krävs att kolle- giets personal förstärks.
13.3 Överlåtelse av koncession
13.3.1 Erfarenheter från nuvarande system
Enligt Kungl. brevet den 15 november 1957 ankommer det på kommerskollegium att meddela tillstånd till överlåtelse av konces- sion.
För att få underlag för bedömningen av frågan om begärt tillstånd bör beviljas eller ej kräver kommerskollegium regelmässigt att sökanden vid sin ansökan fogar bestyrkt avskrift av överlåtelsehandlingen samt när- mare uppgift på den anläggning som avses med överlåtelsen. Är fråga om ledning be- träffande vilken linjekoncession meddelats, brukar kollegium avgöra ärendet utan fö- regående remissförfarande. Gäller överlå- telsen områdeskoncession, inhämtar kolle- gium i regel yttrande från vederbörande länsstyrelse, som i sin tur bereder berörd kommun tillfälle att yttra sig.
Besvär över kommerskollegiets beslut i dessa ärenden förs hos Kungl. Maj:t i stats- rådet.
13.3.2 1966 års betänkande
I betänkandet förordas att fråga om överlå- telse av koncession liksom hittills skall prö- vas av kommerskollegium (4 & sista styc- ket ellagen och 2 kap. 85 första stycket tillämpningskungörelsen).
Beträffande förfarandet föreslås i betän- kandet (se 2 kap. 6 5 andra stycket tillämp- ningskungörelsen och sid. 122) att ansökan om godkännande av överlåtelse av kon— cession skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift av överlåtelsehandlingen ävensom av den utredning i övrigt som sökanden önskar åberopa angående överlåtelsens ekonomiska och drifttekniska innebörd. Stadgandet an- knyter till vad som föreslagits beträffande den inriktning överlåtelseprövningen bör ha (se 7.6.2 och 8.5.2).
13 .3 .3 Utredningen
Anledning att rubba på den nuvarande ord- ningen, enligt vilken kollegium skall pröva ärenden om tillstånd till överlåtelse av kon- cession, föreligger ej. Detta överensstämmer med utredningens åsikt att kollegium skall vara första instans i koncessionsfrågor.
Ifråga om förfarandet är det till en bör- jan uppenbart att kollegium ej bör avgöra ärende om överlåtelse av koncession utan att ha erforderligt underlag för sin bedöm- ning. Detta underlag utgörs dels av kolle- giets allmänna kännedom om distributions— förhållandena i den trakt varom fråga är och dels de uppgifter och den utredning sö- kanden kan lämna. I sistnämnda hänseende är självfallet överlåtelsehandlingen av grund- läggande betydelse. Det kan emellertid vara av vikt att kollegium härjämte får närmare besked om de förhållanden av ekonomisk och driftteknisk art som spelar in i samman- hanget. Utredningen biträder alltså vad som härvidlag uttalats i 1966 års betän- kande. Utredningen menar emellertid att det bör ankomma på kollegium att be— stämma vilka handlingar och uppgifter som bör inlämnas till kollegium. Vägrar sökan- den att villfara kollegiets önskemål härvid- lag, riskerar sökanden att hans framställning avslås.
Vad angår remissförfarandet i hithörande ärenden anser utredningen att, när det gäller områdeskoncession, yttrande bör inhämtas från länsstyrelsen. Vidare bör tillfälle att yttra sig beredas berörda kommuner, distri- butörer i angränsande områden samt rå-
kraftleverantören, självfallet endast i den mån vederbörande ej är part i överlåtelse- avtalet. Ifråga om linjekoncession bör det räcka med remiss till länsstyrelsen, såvida det ej gäller ledning som ingår i närdistribu— tionsnät (jfr 7.1, sid. 52), i vilket fall nyss- nämnda regler beträffande överlåtelse av områdeskoncession bör tillämpas.
Avser ansökan medgivande till överlåtelse av äldre tillstånd (jfr 7.6.3, sid. 79 och 8.5.3, sid. 100), bör enligt utredningens mening vad ovan sagts om förfarandet gälla i tillämp— liga delar.
Slutligen förordar utredningen. att be— svär i hithörande ärenden skall föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
13.4. Prisreglering
13.4.1. Erfarenheter från nuvarande system
Alltsedan år 1938 prövas ärenden om pris- reglering av prisregleringsnämnden. Kom- merskollegiets befattning med dessa ären- den är begränsad. Kollegium mottar fram- ställning om prisreglering samt prövar om ansökningen är uppenbart ogrundad eller ej. Denna prövning sträcker sig i stort sett ej längre än till att kollegium undersöker, om framställningen är gjord av abonnent eller blivande abonnent eller behörig företrädare för dylik och om framställningen avser rätt distributör. Är framställningen riktig i des- sa hänseenden, överlämnar kollegium den till nämnden. Hithörande arbetsuppgifter kräver ej särskild personal. Prisregleringsnämnden består av fem utav Kungl. Maj:t förordnade ledamöter. Vid förordnande skall tillses att såväl leveran- törs- som förbrukarintressen blir företrädda. För närvarande representerar fyra av leda- möterna dessa intressen, medan den femte — ordföranden — är lagkunnig och erfaren i domarvärv. Leverantörerna företräds av en ledamot med anknytning till statliga och en med anknytning till enskilda och kom- munala kraftföretag. Från förbrukarsidan ingår en ledamot som närmast företräder detaljabonnenter i stad samt en som före- träder detaljabonnenter på landsbygden.
Kostnaderna för nämndens verksamhet be- strids av allmänna medel. För budgetåret 1968/1969 har för detta ändamål anslagits 20000 kronor. Elverksföreningens tariff- kommission, till vilken nämnden skall hän- skjuta alla inkomna tvistefrågor för förlik— ningsförhandlingar, utgörs av åtta leda- möter. De tillsätts av föreningens styrelse som också utser ordförande i kommissio— nen. För närvarande består denna av en ord- förande. tre konsulterande ingenjörer, che— fen för ett kommunalt elverk, en företrädare för vattenfallsverket och två företrädare för enskilda kraftföretag. Kommissionens verksamhet bekostas av elverksföreningen.
Såsom framgår av redogörelsen under 12.1 bygger det nuvarande förfarandet in— för prisregleringsnämnden på den princi- pen att förlikning, så långt är möjligt, skall träffas mellan berörda parter. Ansvaret härför ligger i första hand på tariffkom- missionen.
Enligt 3 kap. Så starkströmskungörelsen är koncessionshavare pliktig att på anford- ran tillhandahålla kommerskollegium de uppgifter av teknisk eller ekonomisk art som erfordras för bedömning av fråga om prisreglering.
Varken kollegiets eller nämndens beslut i prisregleringsärende får överklagas.
Särskild påföljd finns ej stadgad för den som underlåter att rätta sig efter ett av nämnden meddelat beslut i prisreglerings- ärende. Denna fråga berördes av föredra- gande depatementschefen (prop. nr 137/ 1938, sid. 49) i samband med 1938 års änd- ringar av ellagen. Denne uttalade, att skäl ej syntes föreligga att skapa regler om straffpåföljd vid överträdelse av nämn- dens beslut. Möjlighet torde föreligga, åt- minstone i många fall, att i annan ordning trygga efterlevnaden av beslutad prisreg- lering. Skulle erfarenheten jäva riktigheten härav, torde lämpliga åtgärder få tagas under omprövning för att ge bestämmel- serna nödigt eftertryck.
Under årens lopp har i skilda samman- hang ändringar av olika slag föreslagits beträffande organisationen och förfarandet, dock utan att sådana kommit till stånd.
Sålunda förordade elkraftutredningen (SOU 1954:12, sid. 398 ff), vars förslag innefattade tillskapandet av ett särskilt or- gan för handläggning av elfrågorna, att prisregleringsnämnden skulle upphöra och att prisregleringsärendena skulle överflyt- tas på det tilltänkta organet. Elkraftutred- ningen fann uppenbart att prisregleringen utgjorde endast en del av den allmänna kontroll rörande distributionspliktens full- görande och efterlevnaden av koncessions- villkoren som detta organ skulle handha. En skälighetsprövning av såväl priser och le- veransvillkor i övrigt som anläggningarnas standard måste m.a.o. kunna företas av det tilltänkta organet som ett led i dess ratio- naliseringsarbete. Det torde som regel bli omöjligt och i varje fall mindre lämpligt att behandla prisfrågorna som skilda frågor vid sidan om övervakningen i övrigt av distributionspliktens fullgörande. Om pris- regleringsnämnden skulle behållas vid sidan av detta organ torde detta leda till kompe- tenskonflikter mellan dessa myndigheter. Många av de beslut som det tilltänkta or- ganet måste fatta beträffande företagens distributionsverksamhet kunde dessutom för företagen och konsumenterna vara av långt större betydelse än ett beslut i en prisregleringsfråga.
I 1966 års betänkande (sid. 49—55) läm- nas en utförlig redogörelse för de övriga framställningar om ändringar i prisregle- ringssystemet som gjorts under senare år. Utredningen får hänvisa till denna redo- görelse.
13.42 1966 års betänkande
I betänkandet framhålls (sid. 55 n. ff) till en början att fördelar torde vinnas genom handläggning hos en och samma myndighet av ärenden om distributionsplikt och om prisreglering. Den nuvarande ordningen kun- de i praktiken få egendomliga verkningar. Om sålunda t.ex. ett företag vägrade att tillhandahålla elström av det skälet att kostnaderna för anläggningen skulle bli för höga, hade motparten att först vända sig till kommerskollegium för att få klarlagt
om distributionsplikt förelåge. Kollegiets avgörande torde emellertid ej kunna träffas utan att den ekonomiska innebörden av denna plikt blivit utredd. Denna fråga åter vore beroende av vilken ersättning företaget kunde betinga sig av abonnenten. För att få svar härpå måste denne göra framställ- ning till prisregleringsnämnden. Frånsett den omgång, som detta innebure, syntes förfarandet ej lyckat. Distributionsplikt och leveransvillkor vore strängt taget olika sidor av samma sak. Det naturliga måste vara att båda frågorna prövades av samma myn- dighet.
Härefter erinras i betänkandet om el- kraftutredningens ovannämnda förslag om inrättande av en enda myndighet för hand- havandet av alla elektriska frågor, däri- bland prisregleringsfrågorna. I anslutning härtill anförs i betänkandet att, oaktat el— kraftutredningens förslag ej bifallits, tanken bakom förslaget vore riktig. Att inrätta en ny, särskild myndighet för dessa ären- den vore dock varken nödvändigt eller lämpligt. Ej heller borde ifrågakomma att utvidga prisregleringsnämndens verksamhet till att omfatta hela elområdet. Härför skulle krävas en väsentlig utbyggnad av nämndens organisation med motsvarande sönderbrytning av kollegium som följd. En dylik åtgärd vore irrationell. Eftersom kolle- gium ej blott handlade koncessionsären- den och ärenden om distributionsplikt utan över huvud taget hade att bevaka det all- männas intressen på elområdet, måste det lämpligaste vara att kollegium svarade även för prisregleringen. En sådan omläggning behövde ej innebära att prisregleringsnämn- den bleve överflödig, även om dess karak- tär delvis måste förändras. I stället för att vara ett fristående organ måste nämnden inordnas under kollegium. Arbetsuppgifter— na bleve i viss mån andra och verksamhe- ten måste över huvud taget anpassas efter den nya ordningen.
Beträffande kommerskollegiets ställning i prisregleringsärendena anförs följande i be- tänkandet (sid. 59):
»Kollegiets beslutanderätt utövas enligt gäl- lande instruktion för kollegium av general-
direktören. Avgörandet föregås emellertid av föredragning och kollegial handläggning med skyldighet för närvarande att i händelse av av- vikande mening anteckna denna till protokollet. Mot en dylik ordning, vilken är den inom äm- betsverk av detta slag allmänt gällande, tor- de i och för sig ej vara något att erinra. Den tillämpas redan nu såväl i koncessions- ärenden som i de med prisregleringsärendena jämförliga ärendena om leveransplikt. Tanken bakom prisregleringsnämndens sammansättning eller att i avgörandet av de på nämnden an- kommande ärendena bör medverka representan- ter för leverantör- och förbrukarintressena tor- de emellertid vara värd att beakta även efter ärendenas överflyttning till kollegium, om ock- så i något modifierad form. De skäl som kan åberopas för särskilda regler beträffande handläggningen av prisregleringsärenden talar för att samma regler bör tillämpas vad gäller leveransfrågor över huvud taget. Utredningen förordar att i ärenden angående koncessionsha- vares leveransplikt eller leveransvillkor den tekniska och ekonomiska sakkunskapen inom kollegium kompletteras på så sätt att vid kolle- gii sida sättes en nämnd, uppbyggd efter i stort sett samma principer som den nuvarande prisregleringsnämnden. Den nya nämnden — förslagsvis betecknad statens elnämnd — före- slås skola bestå av sju ledamöter, varav en skall vara opartisk och de övriga representera till lika delar förbrukar- och leverantörintres— sena. Leverantörsidan synes böra företrädas av representanter för såväl enskilda som statliga och kommunala företag, medan förbrukarin- tresset bör tillgodoses genom representanter för de tre grupperna detaljabonnenter på lands— bygden, detaljabonnenter i samhällen och in- dustriella förbrukare.»
Ifråga om elnämndens ställning framhålls i betänkandet (sid. 59) att nämndens upp- gift skulle bli att biträda kollegium i hit- hörande ärenden. Uppgiften skulle delvis bli av rådgivande art. Det förekomme emeller- tid prisregleringsärenden som närmast på- minde om vanliga rättegångsmål utan prin- cipiell eller eljest allmän räckvidd. Dylika individuella tvister borde även i fortsätt- ningen lämpligen kunna handläggas i en ord- ning, liknande den som gällde för prisreg- leringsnämnden. Kollegium borde därför äga bemyndiga elnämnden att i kolle- giets ställe avgöra sådana prisregleringsären- den som kollegium ej ville handlägga. Här- vid förutsattes att denna delegationsrätt utan särskild föreskrift av praktiska skäl skulle
utövas i största möjliga utsträckning och att kollegium som regel förbehölle sig av— görandet endast i ärenden av mera generell betydelse.
Angående förfarandet i de ärenden som överlämnats av kollegium till elnämnden framhålls till en början i betänkandet (sid. 59 11. ff) att det syntes lämpligt att liksom nu skedde i prisregleringsnämnden söka i första hand åstadkomma en frivillig uppgö— relse mellan parterna. Ett obligatoriskt för- likningsförfarande torde alltså böra behål- las. Vad gällde valet av förlikningsorgan kunde flera lösningar övervägas. I och för sig vore det tänkbart att låta elnämnden själv undersöka möjligheterna till förlik- ning ungefär på samma sätt som skedde vid den förberedande handläggningen i vissa dispositiva tvistemål vid allmän underrätt. Detta skulle dock knappast ge utrymme för några mera aktiva förlikningsåtgärder. Tveksamhet kunde för övrigt råda om lämpligheten av att nämnden själv framlade förlikningsförslag. Förkastades detta av parterna, kunde ju elnämnden vid sitt slut- liga avgörande dock kanske känna sig bun- den av förslaget. Det syntes därför mest än- damålsenligt att i första hand anförtro förlikningsuppgiften åt ett fristående or- gan.
Vidare uttalas i betänkandet (sid. 57) att de erinringar som riktats mot nuvarande ordning för handläggningen av prisregle- ringsärenden vore i viss grad berättigade. Det vore knappast förenligt med gängse uppfattning om opartisk handläggning av en tvistefråga att denna hänvisades för för- likningsförhandling inför ett av ena parten tillsatt organ och att sålunda tyngdpunkten i förfarandet förlades dit. Hur opartiskt och skickligt ifrågavarande organ än utför— de sin uppgift torde det likväl ej kunna und- gå att få sin verksamhet bedömd med miss- tro. Kritiken visade också att nuvarande ordning icke omfattades med odelat för- troende från konsumenternas sida. Detta vo- re uppenbarligen ej ett önskvärt förhållande.
Ytterligare sägs i betänkandet (sid. 60) att, även om elverksföreningens tariffkom- mission mötts med kritik, så torde dess
verksamhet varit av stort värde. Dessutom vore kommissionens arbete ej förenat med kostnader för det allmänna. Det syntes där- för angeläget att tillvarata de möjligheter till förlikning mellan parterna, som en hän- skjutning till kommissionen erbjöde. Skulle part föredraga ett förlikningsförfarande av annat slag, borde detta dock beaktas. Al- ternativa tillvägagångssätt borde sålunda finnas. Elnämnden borde ha befogenhet att antingen hänvisa parterna att underställa tvistefrågan tariffkommissionen eller, om någon av parterna begärde det, hänskjuta ärendet till särskilt förlikningsförfarande. Sistnämnda förfarande borde enligt el— nämndens bestämmande kunna äga rum in- för nämndens ordförande eller inför den eller de andra ledamöter som nämnden ut- såge. Men förlikningsförfarandet borde även, om parterna vore ense därom, kun- na ordnas efter mönster av gällande all— männa bestämmelser om skiljemän genom tillsättande av en särskild förlikningskom- mission, bestående av en utav elnämnden utsedd ordförande samt två ledamöter, ut- sedda en av vardera parten.
I betänkandet finns »Förslag till instruk- tion för statens elnämnd» (sid. 24—25) och i specialmotiveringen till instruktionen (sid. 128 ff) redogörs nämiare för förfa- randet inför elnämnden.
Enligt betänkandet skall vidare den nu- varande skyldigheten kvarstå för konces- sionshavare att på anfordran tillhandahålla kommerskollegium de uppgifter som erford- ras för bedömande av fråga om prisregle- ring (jfr 3 kap. 2 & förslaget till tillämp- ningskungörelse (sid. 18).
Härjämte föreslås i betänkandet (sid. 60) att kommerskollegiets och elnämndens be- slut skall få överklagas hos regeringsrätten.
Slutligen framgår av den föreslagna 10% ellagen i betänkandet (sid. 9) att avsikten vore att den som åsidosätter beslut i pris- regleringsärende kan berövas sin koncession.
13 .4.3 Utredningen
Enligt utredningens mening har i 1966 års betänkande övertygande skäl anförts för
förslaget att prisregleringsärendena skall överflyttas från prisregleringsnämnden till kommerskollegium och utredningen biträder detta förslag. Det ligger helt i linje med önskemålet att kollegiets ställning som cen- tral myndighet på elområdet skall stärkas. Vidare ansluter sig utredningen till det i be- tänkandet framlagda förslagetominrättande av statens elnämnd för prövning av de pris- regleringsärenden som av kollegium över- lämnas till nämnden. Likaså kan utredning- en biträda förslaget att endast ärenden som rör individuell tvist mellan leverantör och abonnent, dvs. påminner om vanliga rätte- gångsmål, bör överlämnas till nämnden, medan kollegium bör förbehålla sig pröv- ningsrätten i ärenden av mera generell natur, eller alltså frågor som har principiell eller eljest allmän räckvidd.
Däremot kan utredningen ej godta det i 1966 års betänkande framförda förslaget att kollegium skulle vara pliktigt att sam- råda med elnämnden i de prisregleringsären- den som stannar hos kollegium. De skäl som anförts härför är enligt utredningens mening ej bärande. Dessa ärenden bör handläggas i samma ordning som gäller för kollegiets verksamhet i övrigt. Den sak- kunskap som kollegium behöver för ända- målet får tillföras kollegium i form av be- fattningshavare som anställes i verket med uppdrag att bereda förekommande ärenden för beslut av verksledningen. I samman- hanget får utredningen omtala att kolle— gium år 1958 tillkallade ett antal sakkun- niga, företrädande näringsliv och konsumen- ter, med uppgift att som rådgivande organ bistå kollegium i alla elfrågor som är av principiell betydelse eller eljest av större vikt och ej avser säkerhetsförhållanden. Des- sa sakkunniga har därefter vid olika till— fällen efter kallelse sammanträtt under ord- förandeskap av verkschefen och i närvaro av berörda befattningshavare i verket. Det synes utredningen lämpligt att de sakkun— niga får bli rådgivande också i prisregle- ringsärenden som skall avgöras av kolle- gium, varvid det bör ankomma på kolle— gium att bestämma när de sakkunniga skall höras. Hinder torde ej föreligga att till sak-
kunnig utse person som ingår i statens el- nämnd.
I fråga om elnämndens sammansättning har utredningen ansett sig böra framlägga ett förslag som i vissa hänseenden skiljer sig från vad som förordats i 1966 års be- tänkande. Till en början finner utredningen angeläget att sammansättningen blir så bred att elnämndens verksamhet kan omfattas med förtroende från alla berörda intressen- ter. Ordföranden bör vara lagkunnig och erfaren i domarvärv.Härjämte börnämnden ha två ledamöter med särskild sakkunskap. Sålunda bör den ene ha teknisk utbildning och den andre ekonomisk. Vid sidan av dessa tre personer bör finnas två ledamö- ter, den ene företrädande leverantörsin- tresset och den andre förbrukarintresset. Förslaget innbär alltså att nämnden skall be- stå av fem ledamöter vid handläggningen av ett prisregleringsärende. De två parts— representanterna bör emellertid för varje särskilt ärende kunna av ordföranden efter samråd med parterna utväljas ur en större krets så att dessa två kommer att företräda den förbrukar- respektive leverantörsgrupp de tvistande kan anses tillhöra. Enligt ut— redningens mening bör därför Kungl. Maj:t förordna — förutom de tre opartiska leda- möterna — tio ledamöter som företrädare för partintressen. Förordnandet bör ske ef- ter förslag av respektive Sveriges lantbruks- förbund, riksförbundet landsbygdens folk, hyresgästernas riksförbund, Sveriges hant- verks— och industriorganisation, kooperativa förbundet samt Sveriges industriförbund —- företrädare för skilda konsumentintressen _ ävensom vattenfallsverket —— företrä- dare för det statliga intresset i fråga om engros- och detaljdistribution — och svenska kraftverksföreningen —— företrädare för de enskilda råkraftleverantörernas intressen beträffande dylik distribution. Vidare bör en ledamot utses efter förslag av svenska kommunförbundet att företräda de kommu- nala elverkens intressen när det gäller en- gros- och detaljdistribution samt en leda- mot på förslag av elverksföreningen att företräda de mindre, enskilda detaljdistri- butörerna på landsbygden.
Vad härefter angår förfarandet så fram- går av vad anförts under 12.4 att prisregle- ringsärende kan bli aktuellt antingen genom att kommerskollegium ex officio beslutar verkställa viss prisundersökning eller att abonnent eller blivande abonnent eller dis- tributör gör framställning hos kollegium om reglering av pris eller annat leveransvillkor i närmare angivet hänseende. Enligt utred- ningens mening bör kollegium i det senare fallet först utröna, om tvisten kan anses rö- ra fråga som är av betydelse enbart för de parter framställningen avser. Skulle så visa sig vara förhållandet, bör kollegium över- lämna ärendet till elnämnden för avgö- rande. Framkommer däremot att frågan är av principiell vikt eller att den berör distri- butörens abonnenter i allmänhet eller en grupp av dem, bör kollegium behålla ären- det och handlägga det som om kollegium upptagit detta ex officio.
Såsom framgår av vad sagts under 12.4 anser utredningen att systemet med obliga- toriskt förlikningsförfarande i prisreglerings- ärenden bör överges. Detta betyder självfal- let icke att utredningen underkänner värdet av förlikningsförhandlingar i sådana ären- den. Tvärtom menar utredningen att kom- merskollegium här som eljest när det gäl- ler de elektriska frågorna bör verka för fri- villiga uppgörelser och godkänna dessa så länge de kan anses ligga i linje med det all- männas intresse av en god elförsörjning. En- ligt utredningens uppfattning bör kollegium också när det gäller tvist av individuellt slag undersöka möjligheterna att bilägga tvis- ten, innan ärendet överlämnas till elnämn- den.
I 1966 års betänkande förordas att det obligatoriska förlikningsförfarandet skall be- hållas när det gäller elnämndens handlägg- ning av dit hänskjutna ärenden. Utredning- en vill ej biträda detta förslag. Visserligen skulle ett genomförande av förslaget ej äventyra syftet med prisregleringssystemet, eftersom verkningarna av en förlikning ej skulle komma att sträcka sig utanför par- ternas eget intresseområde, men utredningen finner det vara principiellt oriktigt att på- tvinga berörda parter en dylik ordning. De
bör själva få avgöra, om ett förlikningsför- farande skall inledas eller ej. I sammanhan- get förtjänar framhållas att det i 42 kap. 17 % rättegångsbalken omnämnda förlik- ningsförfarandet ej torde ha utnyttjats an- nat än i undantagsfall.
Framkommer att parterna i ett till el- nämnden överlämnat ärende är intresserade av att förlikningsförhandlingar kommer till stånd, bör nämnden i samråd med dessa undersöka inför vem förhandlingarna lämp- ligen bör äga rum. Härvidlag finns självfal- let olika möjligheter. Parterna kan t.ex. enas om att låta förhandlingarna ske inför el- verksföreningens tariffkommission eller vis- sa ledamöter i denna. Eller också kan för- handlingarna föras inför elnämndens ord- förande eller dennes ersättare med eller utan bisittare eller inför andra särskilt ut- valda ledamöter eller suppleanter i nämn- den. Vidare finns möjligheten att hänskjuta tvisten för förlikning eller avgörande inför skiljemän, utsedda i den ordning lagen om skiljemän stadgar.
En förutsättning för att kommerskolle— gium skall kunna fullfölja sin prisöverva- kande uppgift är att kollegium kan skaffa sig kännedom om de förhållanden på vilka de olika distributionsföretagen grundar ut- formningen av sina elpriser och andra le- veransvillkor. Nuvarande lagstiftning ger kollegium en viss befogenhet härvidlag. Kollegium äger nämligen kräva av konces- sionshavare att han skall tillhandahålla kol- legium de uppgifter av teknisk eller ekono- misk art som fordras för bedömning bl.a. av fråga om prisreglering (3 kap. 3 & stark- strömskungörelsen). Enligt utredningens me- ning bör emellertid denna befogenhet ut- vidgas i viss mån. Sålunda bör kollegium vara berättigat att ta del av alla de distri- butörens handlingar som är av betydelse i sammanhanget och då framför allt av bok- föringen, dvs. ha motsvarande rätt som enligt 5 5 andra stycket lagen den 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden tillkommer sta- tens pris- och kartellnämnd samt vissa and- ra myndigheter. Härigenom vinns säkerhet för att kollegium kan göra sig en samlad
och klar bild av en eldistributionsrörelse och de ekonomiska betingelserna för denna. Ut- redningen förordar att ett stadgande om en dylik uppgiftsskyldighet intas i ellagen.
Det bör nämnas att utredningen övervägt en ordning enligt vilken kollegium skulle äga uppdra åt pris— och kartellnämnden att genomföra de prisundersökningar som kol- legium bedömer erforderliga. Verkställd un- dersökning skulle av nämnden överlämnas till kollegium, som beslutade om de åtgär- der undersökningen kunde föranleda. Ut- redningen anser emellertid att en sådan ord- ning skulle innebära en ej önskvärd splitt- ring. Utredningen finner angeläget att kol- legium är inne i alla de spörsmål som an- mäler sig på eldistributionens område. För- slag i denna riktning har därför ej fram- lagts.
Beträffande företag som bedriver både eldistributionsverksamhet och annan rörelse, t.ex. tillverkning av industrivaror, bör gälla att bokföringen skall vara så upplagd att distributionsverksamheten redovisas för sig. Samma princip bör tillämpas ifråga om fö- retag som ägnar sig både åt engros- och de- taljdistribution av elström eller åt sådan verksamhet samt elproduktion. Bedriver fö- retag distribution inom skilda områden, bör varje område redovisas för sig. Det synes lämpligt att i förekommande fall föreskrift om särredovisnnig uppställs som konces- sionsvillkor.
I 1966 års betänkande föreslås att be- svär över beslut i prisregleringsärende skall få föras hos regeringsrätten.Vad först angår av kollegiet meddelat beslut i sådant ärende så finner utredningen rättssäkerheten kräva att beslutet får överklagas hos Kungl. Maj:t. Däremot anser icke utredningen att detta eller andra krav bör föranleda ett frångående av vad som vanligen gäller be- träffande överklagande av kollegiets beslut, nämligen att besvär anförs hos Kungl.Maj:t i statsrådet. Utredningen vill erinra om att talan över beslut som kan komma att med- delas av underordnad myndighet enligt lagen den 1 juni 1956 om allmän prisreglering skall föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Anledning att i detta hänseende göra åt-
skillnad mellan de båda formerna av pris- reglering föreligger icke enligt utredningens mening. Vidkommande härefter beslut av elnämnden så anser utredningen att sådant beslut ej bör få överklagas. Härvidlag bör alltså nuvarande ordning behållas. Nämnden kan i alla väsentliga stycken jämställas med skiljenämnd, som tillsätts enligt 1929 års lag om skiljemän. Dess beslut får ej överklagas i sak.
Såvitt utredningen kan bedöma, saknas för närvarande möjlighet att ingripa mot den som ej åtlyder beslut i prisreglerings- ärende. Utredningen har övervägt att för- orda bestämmelse om straffpåföljd för tredskande distributör. Orsaken härtill är främst att, om prisregleringsinstitutet ut- sträcks att gälla säljare av elström som ej är skyldig att ha koncession, så synes det omöj- ligt att finna annan effektiv påföljd. Ut- redningen har det oaktat funnit sig ej böra framlägga ett dylikt förslag utan nöjer sig med att förorda en uttrycklig bestämmelse av innebörd att den koncessionshavare som ej ställer sig till efterrättelse beslut i pris- regleringsärende skall kunna berövas sin koncession. Utredningen har då förutsatt att de fall, när distributör som enligt utred- ningens förslag blir underkastad prisregle- ringsbestämmelserna, ehuru han ej är kon- cessionspliktig, blir sällsynta. Det lär för övrigt ej bli fråga om andra distributörer än sådana som kan förutsättas ändock åtlyda av myndighet meddelat beslut.
Slutligen förordar utredningen att stats- verkets kostnader för förfarandet inom kom- merskollegium och hos elnämnden i enlig- het med den nuvarande ordningen skall be stridas av allmänna medel. Vidare förutsät- ter utredningen att elverksföreningen liksom hittills vill svara för de kostnader som ta- riffkommissionens medverkan kan föranle- da. Däremot bör parterna betala kostna- derna för förlikningsmän, som de själva kan komma att utse utanför elnämndens och tariffkommissionens krets. Det synes lämpligt att elnämndens kansli knytes till kollegium och att sekreterare åt nämnden förordnas av Kungl. Maj:t.
13.5. Distributionsplikt 13.5.1 Erfarenheter från nuvarande system
För närvarande ankom-mer det på kom- merskollegium att avgöra ärenden om dis- tributionsplikt. Kollegiets möjlighet att lö— sa uppkommen tvist är emellertid i verk- ligheten ofta begränsad. Detta samman- hänger med att tvisten ofta bottnar i en meningsskiljaktighet beträffande det pris som distributören bör få ta ut för viss leve- rans och att denna fråga ej får avgöras av kollegium utan skall hänskjutas till prisreg- leringsnämnden för prövning.
Ehuru det ej otvetydigt framgår av lag— texten, torde fråga om distributionsplikt ej komma upp till bedömning under annan förutsättning än att abonnent eller blivande abonnent hemställer hos kollegium om prövning av uppkommen tvist.
Enligt 3 kap. 3 & starkströmskungörelsen är koncessionshavare pliktig att på anford- ran tillhandahålla kommerskollegium de uppgifter av teknisk eller ekonomisk art som krävs för bedömning av fråga om dist— ributionsplikt.
Besvär över kommerskollegiets beslut i ärende om distributionsplikt får i vanlig ordning föras hos Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Av 2 5 6 mom. ellagen framgår att distri— butör som åsidosätter koncessionsmyndighe- tens beslut om distributionsplikt kan från- tagas sin koncession.
13.52 1966 års betänkande
Enligt betänkandet skall ärenden om distri- butionsplikt också i fortsättningen avgöras av kommerskollegium (se 8 5, sid. 8). Som framgår av redogörelsen under 13.4.2 har nackdelen med en uppdelning av ärenden om prisreglering respektive distributions- plikt på två myndigheter närmare åskådlig- gjorts. Det i betänkandet framlagda försla- get att prisregleringsärendena skall över- flyttas på kollegium får ses bl.a. mot denna bakgrund.
I betänkandet förordas vidare att sta- tens elnämnd skall biträda kollegium — för-
utom i prisregleringsärendena — i ärenden om distributionsplikt (sid. 59 o. 98 n.).
Såsom omnämnts under 12.3 föreslås i betänkandet att kommerskollegium skall vara berättigat att pröva ett elföretags le- veransvillkor ex officio. Det vill synas som om avsikten vore att detsamma skulle gälla fråga om distributionsplikt. Saken har visserligen ej närmare berörts i betänkan- det, men utformningen av den föreslagna lagtexten ger detta vid handen (se 8 &, sid. 8).
Slutligen förordas i betänkandet att av kollegium meddelat beslut i ärende om dis- tributionsplikt skall få överklagas genom be- svär till regeringsrätten (se sid. 29).
I övrigt föreslås ej ändring i gällande ordning.
13.5 .3 Utredningen
Enligt utredningens mening saknas anled- ning ändra på bestämmelsen att kommers- kollegium skall pröva frågor om distribu- tionsplikt. Den ligger i linje med utred- ningens uppfattning att kollegium skall va- ra den centrala myndigheten på elområdet. Med denna utgångspunkt framstår det som naturligt att kollegium i fortsättningen får sådan ställning att verket får möjlighet att till fullo pröva alla ärenden om distribu- tionsplikt. Så skulle också bli fallet, om förslaget att överflytta prisregleringsären- dena från prisregleringsnämnden till kol- legium genomföres (jfr 13.42 och 3).
Som framgår av redogörelsen under 13.4. 3 har utredningen på anförda skäl ansett sig ej kunna godta det i 1966 års betänkan- de framlagda förslaget att kommerskolle- gium skulle vara pliktigt att samråda med statens elnämnd i prisregleringsärende. Av samma skäl anser sig utredningen ej kunna biträda förslaget att samråd skall äga rum i ärende om distributionsplikt. Också här bör det stå fritt för kollegium att bedöma, när kollegium vill samråda med sina sär— skilt tillkallade sakkunniga.
Vidare anser utredningen att kommers- kollegium ej bör ex officio pröva fråga huruvida detaljdistributör fullgör sin dist-
ributionsplikt mot abonnent eller ej. Be- stämmelse härom skulle uppenbarligen föra för långt. Den enskilde abonnenten får själv bevaka sin rätt härvidlag och, om han ej är nöjd med distributörens åtgöranden, genom skriftlig framställning påkalla kol- legiets ställningstagande i frågan. Sedan är det en annan sak att kollegium indirekt kan komma i beröring med spörsmål om distri- butionsplikt i samband med att kollegium beslutat sig för att ex officio föranstalta om prisundersökning. Det kan då fram- komma att distributör betingar sig för högt pris för viss leverans eller visst slag av le- veranser och att kollegium påkallar rättelse, vilket kan medföra att distributören måste fortsätta leveransen men till ett lägre pris.
I fråga om den av utredningen förordade skyldigheten för detaljdistributör att upp- låta ledningsnätet för överföring av elström anser utredningen att spörsmål härom bör prövas blott när kommerskollegium finner skäl härtill (se 7.7.2, sid. 81).
Vad härefter angår den distributionsplikt som åvilar innehavare av linjekoncession (jfr 8.7.3), så anser utredningen att dessa frågor är så viktiga från allmän synpunkt att kollegium bör äga pröva dem ex officio. Dessutom skall kollegium vara skyldigt att avgöra fråga av detta slag, när den väcks av någon som önskar att ledningen skall utnyttjas för hans räkning.
Självfallet får kollegium ej avgöra ärende om distributionsplikt utan att först höra motparten och införskaffa den utredning som eljest erfordras. Det senare förut- sätter en lagbestämmelse som berättigar kollegium att ta del av de handlingar av betydelse för tvistens bedömande som distri- butören innehar. Utredningen förordar där- för att den under 13.4.3 föreslagna bestäm— melsen om uppgiftsskyldighet för distribu- tör i prisregleringsärende också skall gälla ärende om distributionsplikt.
Enligt utredningens mening bör kom- merskollegium på lämpligt sätt verka för att uppkommen tvist bringas ur världen genom frivillig uppgörelse och godkänna den, om den ej strider mot det allmännas intresse.
Vidare menar utredningen att besvär över kommerskollegiets beslut i ärende om distri- butionsplikt liksom hittills skall föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Utredningen kan alltså ej biträda det i 1966 års betänkande framlagda förslaget att överklagande skall ske i regeringsrätten.
I fråga om påföljd för distributör som ej rättar sig efter beslut om distributions- plikt bör nuvarande ordning gälla.
13.6 Gränsändring och återkallelse av kon- cession
13.6.1. Utredningen
Enligt Kungl. brevet den 15 november 1957 prövar kommerskollegium frågor om ändring av gränserna för områdeskonces- sion (2 å 5 mom. ellagen) samt om åter- kallelse av koncession (2 ä 6 mom.). Åter- kallelse får enligt nuvarande bestämmel- ser ske, om koncessionshavare i väsentlig mån åsidosätter koncessionsvillkor eller sin distributionsplikt eller om han under tre år i följd ej haft ledningen eller lednings- nätet i bruk. Som framgår av vad anförts under 13.4.3 föreslår utredningen, att den nya ellagen skall uppta en uttrycklig be- stämmelse om att koncessionshavare som ej ställer sig till efterrättelse ett beslut i pris- regleringsärende skall kunna berövas sin koncession. Dessutom förordar utredning- en, att koncession hädanefter skall kunna återkallas också när så är påkallat av ra- tionaliseringsskäl (se 7.9.3 och 8.8.2).
Mot bakgrund av önskemålet att kom- merskollegium bör vara central myndighet på eldistributionens område finner utred- ningen naturligt att kollegium skall äga be- sluta i första instans i samtliga ovan angiv- na frågor. Detta överensstämmer också med vad som förordats i 1966 års betänkande (se 9 och 10 55 förslaget till ellag, sid. 9).
Beträffande förfarandet när det gäller gränsändring får utredningen framhålla att fråga om dylik åtgärd bör kunna upptas av kommerskollegium ex officio. Den kan bli aktuell exempelvis i samband med att kol-
legium handlägger ärende om ny områdes- indelning i viss trakt. Givetvis kan fråga om gränsändring väckas också av t.ex. distributör på orten, vederbörande länssty- relse eller kommun som har intresse av saken. Innan kollegium avgör ärende av detta slag, bör kollegium ha skaffat sig kännedom om de synpunkter som berör- da distributörer kan ha på den ifrågasatta gränsändringen. Vidare bör yttrande in- hämtas från länsstyrelsen och vederböran- de kommun samt råkraftleverantören.
Vad härefter angår fråga om återkallel- se av meddelad koncession, så bör kom- merskollegium vara oförhindrat att ex of- ficio ta upp dylik fråga, om kollegium skulle finna att koncessionshavare i väsent- lig mån åsidosatt koncessionsvillkor. Det är uppenbart, att kollegium i sådant fall ej får återkalla koncessionen utan att först i skrivelse till koncessionshavaren ha närmare redovisat i vilket hänseende denne brustit i sina åligganden samt anmodat honom att inkomma med förklaring i saken. Lämpligt kan vara att kollegium i ärende av detta slag hör elektriska inspektionen, vilkens syn— punkter i så fall också bör delgivas konces- sionshavaren. Självfallet kan fråga om åter— kallelse väckas genom att någon anmäler till kollegium att missförhållande förelig- ger, varvid det ankommer på kollegium att närmare undersöka huruvida så är fal- let eller ej. För tydlighetens skull bör framhållas att återkallelse ej bör ifrågakom- ma, om koncessionshavaren utan dröjs- mål rättar till påvisat missförhållande.
Beträffande det fall att koncessionsha- vare ej haft ledningen eller ledningsnätet i bruk under tre år i följd, så bör framhål- las att kommerskollegium ej bör återkalla koncessionen utan att koncessionshavaren fått tillfälle att förklara sig. I övrigt anser utredningen att yttrande ej behöver in- hämtas.
Såsom förut sagts äger kommerskolle- gium återkalla koncession också när konces- sionshavare åsidosätter förpliktelse i prisreg- leringshänseende eller ifråga om distribu- tionsplikt. Härvidlag finner utredningen up- penbart att återkallelse ej bör få ske, förr-
än det visat sig att koncessionshavaren väg- rar åtlyda av vederbörande myndighet med— delat beslut i sådan fråga. Endast därige- nom kan anses vara tillförlitligen styrkt att förpliktelse blivit åsidosatt. Ej heller i dessa fall bör kollegium besluta om åter- kallelse, innan koncessionshavaren fått till- fälle att framlägga sina synpunkter i saken. Också här saknas anledning att inhämta ytt- rande från annan.
I fråga om återkallelse av koncession på grund av rationaliseringsskäl, så anser ut- redningen att vad som förordats beträf- fande förfarandet i ärende om gränsänd- ring i tillämpliga delar bör gälla förfaran- det i återkallelseärende av förevarande slag.
Enligt gällande ordning skall besvär över beslut om gränsändring föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet, medan besvär över beslut om återkallelse av koncession skall föras hos regeringsrätten (se regeringsrättslagen 1 &, 1420), punkt 10). I 1966 års betänkande förordas att denna ordning skall bestå (se sid. 29). Också enligt utredningens mening är den nuvarande ordningen riktig. Beslut om gränsändring berör en lämplighetsfrå- ga och det är därför naturligt att överkla- gande sker hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Beslut om återkallelse enligt 2 5 6 mom. el- lagen däremot avser en rättsfråga och be- svär över beslutet bör med hänsyn härtill föras hos regeringsrätten. Utredningen fin- ner tveksamt, om klagan över beslut om återkallelse av koncession på grund av ratio- naliseringsskäl skall ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller regeringsrätten. Enligt utred- ningens åsikt talar dock övervägande skäl för det första alternativet. Dylikt beslut be- rör — oaktat det är fråga om att beröva någon hans rätt — i verkligheten en lämp- lighetsfråga av samma art som anmäler sig i samband med beslut om gränsändring.
13.7. Inlösen
13.7.1. Utredningen
Som framgår av vad anförts under 9.3 för- ordar utredningen, att kommerskollegium i samband med beslut om överflyttning av
eldistribution skall äga förordna om tvångs- inlösen av den för verksamheten nyttjade anläggningen. Enligt förslaget skall det ej ankomma på kollegium att bestämma de ekonomiska villkor som bör gälla för över- tagandet av anläggningen. Tanken är att i första hand parterna själva skall kunna komma överens om villkoren eller avtala om hur en eventuell tvist i saken skall bi- läggas. Lagen bör emellertid enligt utred- ningens mening uppta bestämmelser som reglerar förfarandet när parterna ej alls kan enas. Eftersom det får förutsättas att tvist som parterna själva ej kunnat bilägga är av invecklad och svårbedömd beskaf— fenhet, är det angeläget att handläggningen av dessa ärenden sker under betryggande former. Det ligger då nära till hands att förorda en ordning, innebärande att pröv- ningen av tvisten får ske i vanlig ordning, dvs. av allmän domstol eller skiljemän en- ligt lag. Ett närmare övervägande av spörs— målet leder emellertid till att också andra vägar ter sig lämpliga. Domstolsförfarandet är ofta omständligt och tidsödande samt kostsamt. Det är också av vikt att prövning- en kan ske under medverkan av teknisk- ekonomisk sakkunskap, eftersom tvistefrå- gorna vanligen ej är av juridisk natur utan huvudsakligen värderingsspörsmål, där tek- niska synpunkter träder i förgrunden.
I sammanhanget bör erinras om att ären- den rörande tillämpningen av expropria- tionslagen och vattenlagen handläggs —— åtminstone i första instans och vad gäller vattenmål också i andra instans — av spe- cialdomstolar, där erforderlig teknisk-eko- nomisk sakkunskap ingår, bl.a. för att un- derlätta bedömningen av förekommande värderingsfrågor. Vidare kan framhållas att enligt rekvisitionslagen, beredskapsför— fogandelagen, civilförsvarslagen, allmänna förfogandelagen och allmänna ransone- ringslagen frågor om ersättning för för— 'foganden och inlösen av förnödenheter prövas av särskilda värderingsnämnder. Vis- serligen är dessa lagar avsedda att tilläm- pas under speciella förhållanden men de visar att det ej är främmande för svensk rättsordning att —— när så bedöms ända-
målsenligt —— anförtro prövningen av er- sättningsfrågor åt andra organ än allmän domstol utan att därför kravet på rätts- säkerhet anses bli åsidosatt.
Enligt utredningens uppfattning är det med hänsyn till att fråga om värdering av elanläggning är av så särpräglad natur, lämpligt att ett särskilt organ finns med behörighet att på begäran pröva tvistig så- dan fråga. Vidare synes det utredningen som om den av utredningen föreslagna sta- tens elnämnd (se 13.4.3) skulle vara skic- kad för uppgiften. Ärenden om ersättning för övertagen distributionsanläggning är i viss mån besläktade med sådana prisreg- leringsärenden av individuell art som en- ligt utredningens förslag regelmässigt skall avgöras av elnämnden och det framstår därför som ändamålsenligt att prövningen av båda slagen ärenden skall handhas av samma organ.
Vid handläggningen av ersättningsärende bör elnämnden ha enahanda sammansätt- ning som vid prövningen av prisreglerings- ärende, dvs. bestå av ordföranden och de två ledamöterna med teknisk respektive eko- nomisk sakkunskap samt ytterligare två ledamöter, företrädande partsintressena å ömse sidor (jfr 13.43). En dylik samman- sättning borgar för att ersättningsärendena prövas med sakkunskap och oväld samti- digt som likformigheten i bedömningen till- varatas och berörda intressen får göra sig hörda.
För tydlighetens skull bör framhållas att enligt utredningens åsikt skyldighet för elnämnden att pröva fråga om ersättning för elanläggning bör föreligga endast när kom- merskollegium förordnat om tvångsinlösen av anläggningen samt i dylikt fall anting- en den frånträdande eller tillträdande distri— butören skriftligen hemställt hos nämn- den om prövning av ersättningsfrågan. Det- ta betyder å ena sidan att parterna är oför- hindrade att, om de är därom ense, hän- skjuta tvisten för avgörande i annan ord- ning, t.ex. av allmän domstol eller skilje- nämnd enligt lag, samt å andra sidan att nämnden ej skall tillmötesgå framställ-
ning om prövning av ersättningsfråga, av- seende elanläggning som skall överflyttas enligt frivillig överenskommelse.
När part hänskjuter ersättningsfråga till elnämndens bedömande bör han i sin fram- ställning närmare ange vilken egendom som avses. Nämnden skall pröva fram- ställningen såvitt angår egendom som kan omfattas av förordnande om inlösen, dvs. till elanläggningen hörande distributions- ledningar, transformatorstationer, ställverk o.dyl. — i förekommande fall jämte mark — samt inneliggande materiel, maskiner, fordon och annan teknisk utrustning som införskaffats för distributionens bedrivande (jfr 9.3). Vidare skall nämnden, om båda parterna så begär, vara skyldig att med- dela beslut rörande ersättning för annan egendom som den frånträdande distribu- tören nyttjat i sin verksamhet och vilken enligt överenskommelse mellan parterna skall övertas av den nye distributören, t.ex. kraftverk, kontorshus, förrådslokal eller an- nan liknande byggnad.
Liksom när det gäller till elnämnden överlämnat prisregleringsärende bör nämn— den självfallet, om parterna visar intresse härför, medverka till att förlikningsförhand- lingar kommer till stånd. I denna fråga får utredningen hänvisa till vad anförts under 1343.
En annan fråga är, om elnämndens be- slut i inlösenärende skall få överklagas. En- ligt utredningens åsikt saknas skäl att införa besvärsrätt. Som förut sagts borgar nämn- dens sammansättning för att rättssäkerhets- kravet kommer att tillgodoses och nämn- den får anses ha närmast samma karaktär som en skiljenämnd enligt lag.
Till sist föreslår utredningen att stats- verkets kostnader för förfarandet hos el- nämnden skall bestridas av allmänna medel. Härvidlag bör detsamma gälla som beträf- fande prisregleringsärendena. Vidare förut- sätter utredningen att elverksföreningen ock- så i detta fall vill ta på sig de kostnader som tariffkommissionens medverkan kan föranleda.
14
14.1. Registrering av elektrisk anläggning 14.1.1 Erfarenheter från nuvarande system
Sedan den 1 januari 1921 har registrering beviljats beträffande 443 huvudstationer. Härjämte har ett stort antal beslut medde- lats om tilläggsregistreringar till tidigare beviljade registreringar, hävande av regis- trering helt eller delvis m.m. Under den se- naste tioårsperioden har registreringsmyn- digheten meddelat 118 beslut, dvs. i me- deltal 12 per år. Beviljade registreringar avser föreningar, aktiebolag, privatperso- ner och i ett fall kommunalt elverk. Så- väl stora som små distributionsföretag har utnyttjat möjligheten att registrera sina an- läggningar. En försiktig uppskattning av de registrerade anläggningarnas sammanlagda värde efter dagens pris ger vid handen att detta uppgår till ungefär 500 milj. kr.
Redan vid tillkomsten av 1920 års lag stod klart att lagens bestämmelser var brist- fälliga i åtskilliga hänseenden. Vid tillämp- ningen av lagen har också detta framträtt, Kommerskollegium har som registrerings- myndighet sedan länge sökt motverka bris- terna. Dessa har emellertid icke kunnat un- danröjas i önskvärd grad. Som exempel på svårigheter som kan uppkomma vid till- lämpningen av lagen må följande fram- hållas. De uppgifter som antecknas vid re- gistreringen blir efter hand inaktuella. Ledningar och stationer kan utbytas mot andra med avvikande sträckning och be-
1920 års registreringslag
lägenhet, varjämte delar av en anläggning kan tas ur bruk utan att ersättas. Det har t.o.m. förekommit att huvudstationsfastig- het ändrat karaktär genom att utnyttjas för bostadsbyggande och allmän väg, varvid den ursprungliga elanläggningen försvun- nit. Ej heller kan risk för dubbelregistre- ringar uteslutas. Fastighetsbeteckningar kan också förändras. Eftersom förändringar av dessa skilda slag ej behöver anmälas till re- gistreringsmyndigheten och detta vanligen ej heller sker, överensstämmer uppgifterna i det hos kollegium förda registret ofta ej med de verkliga förhållandena. Vid förfrå- gan huruvida och i vad mån registrering gäller kan kollegium därför endast hänvisa till vad registret visar men icke svara för att dessa uppgifter fortfarande är riktiga. I anslutning härtill må framhållas att 1920 års lag saknar bestämmelser för bedöman- de av frågan om den fortsatta giltigheten av en registrering i fall då anläggningen för- ändrats. Det förtjänar att nämnas att spar- banksinspektionen på 1950-talet lär ha ut- talat vissa betänkligheter mot registrerings- föreskrifterna och ifrågasatt lämpligheten av att distributionsföretag skulle få lån i sparbank med inteckning i fastighet, varå elektrisk anläggning registrerats, som så- kerhet. Liknande betänkligheter har fram- kommit från annat kreditgivarhåll.
Slutligen bör framhållas att anteckning om registrering kvarstår i registret ända tills upphävande begärs. Bifall till sådan begäran
förutsätter medgivande av vissa intecknings- havare. Hävande av registrering kan därför bli både omständligt och kostsamt och stundom t.o.m. omöjligt.
I skrivelse år 1955 till Kungl. Maj:t an— mälde kollegium att lagen behövde överses och hemställde att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning. Med anledning därav uppdrog Kungl. Maj:t åt kollegium att verkställa utredningen och kollegium framlade ett förslag till revision av regis- treringslagen (stencilerat betänkande den 31 mars 1961).
Enligt förslaget skulle det avsnitt av la- gen som avser lednings hänförande till fastighet (2—13 55) samt 38 & upphävas och ersättas av en särskild lag om fastig- heter med elektrisk anläggning. Förslaget upptog övergångsbestämmelser enligt vilka 1920 års lag skulle vara tillämplig på regist- reringar som meddelats med stöd av lagen.
Kollegiets förslag — som i princip till— styrktes av remissinstanserna har emel- lertid icke föranlett åtgärd från statsmak- ternas sida. Föredragande departements— chefen uttalade i prop. nr 24/1966 (sid. 87 ff) med förslag till lag om vad som är fast egendom att kollegiets förslag syntes böra överarbetas bl.a. med hänsyn till de nya regler om fastighetstillbehör i allmänhet som framlades i propositionen. I lagen om vad som är fast egendom görs också un- dantag för bl.a. elektriska starkströmsled— ningar, varjämte erinras om att särskilda bestämmelser gäller om vad som hör till fastighet med elektrisk station. 1920 års lag- stiftning är sålunda fortfarande i kraft.
I sammanhanget bör framhållas att en ny lag om företagsinteckning trätt i kraft den 1 juli 1967. Denna lagstiftning ersatte för- ordningen om förlagsinteckning. Den nya lagen tillkom för att möjliggöra en väsent- lig utbyggnad av detta inteckningsinstitut. Så har skett främst genom utvidgning av kretsen av inteckningsberättigade till att om- fatta bl.a. alla näringsidkare, som är bok- föringspliktiga, genom breddning av om— fånget av den egendom, som kan besväras av inteckning, samt genom förbättring i skilda hänseenden av inteckningshavares
ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje man. I sistnämnda hänseende märks framför allt att företagsinteckning medför förmånsrätt icke bara i låntagarens konkurs utan också vid utmätning och att inteckningen gäller mot ny ägare av den intecknade rörelsen under en övergångstid. Reglerna för bestämmandet av själva inteck- ningsenheten är ägnade att medföra ett be- tydligt större skydd än tidigare mot rätts- förlust, förorsakad av att verksamheten flyttas eller att verksamhetens art ändras.
14.12 1966 års betänkande
I betänkandet (sid. 43) har övervägts hu- ruvida någon fördel vore att vinna genom att med ellagen sammanföra bl.a. 1920 års lag. Bestämmelserna i sistnämnda lag ansågs emellertid behandla så speciella prob- lem, att förslag i frågan icke framlades.
14.1.3. Utredningen
Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå att enighet råder därom att det ge- nom 1920 års lag tillskapade registrerings- institutet är behäftat med påtagliga brister av olika slag och att lagreglerna på området behöver i väsentliga hänseenden ändras. En— ligt utredningens mening bör emellertid un- dersökas, om det skulle vara möjligt att utan större olägenhet slopa denna lagstift- ning. Undersökningen bör då göras mot bakgrunden av 1966 års lagar om vad som är fast egendom samt om företagsinteckning, vilka båda lagar trädde i kraft den 1 juli 1967. Lämpligt synes då vara att först söka klarlägga hur rättsläget i inteckningshän- seende för närvarande är för den som äger en elektrisk anläggning och ej begagnat den genom 1920 års lag öppnade möjligheten att registrera anläggningen.
Till en början följer då av 2 & första stycket lagen om vad som är fast egen- dom att, om elektrisk station finns på fas- tighet, stationen med ledningar som an- bringats i eller ovan jord inom fastighetens gränser blir tillbehör till fastigheten och sålunda omfattas av inteckning som med-
delats i denna enligt inteckningsförordning- en. Detsamma gäller sådan fast inredning varom förmäles i 3 &. Förhållandena kan också vara sådana, att tillbehör av det slag som sägs i 4 5 blir att hänföra till fastig- heten.Däremot kan elektrisk starkströmsled- ning, som sträcker sig utanför fastighetens gränser, på grund av stadgandena i 2 % andra stycket icke bli tillbehör till denna.
Otvivelaktigt är både framställning och överföring av elektrisk kraft, om det sker yrkesmässigt —— vilket så gott som alltid torde vara fallet — att betrakta som sådan näringsverksamhet som avses i l % lagen om företagsinteckning. En av förutsättningarna för att ägare av elektrisk anläggning skall kunna få sådan inteckning meddelad i sin verksamhet är alltså regelmässigt uppfylld. En ytterligare förutsättning är emellertid att han är bokföringsskyldig (2 5). Denna fråga regleras närmare i 1929 års bokfö- ringslag. Enligt denna åligger bokförings- skyldighet bl.a. aktiebolag, bolag som in- förts i handelsregister samt förening vilken införts i föreningsregister ävensom envar som yrkesmässigt bedriver bl.a. framställ- ning eller överföring av elektrisk kraft till avsalu. Det bör sålunda uppmärksammas att enskild person, som framställer eller överför elektrisk kraft för egen räkning, ej kan erhålla företagsinteckning. Detsamma gäller om dylik verksamhet bedrivs av stat och kommun, eftersom de ej är underkas- tade bokföringsskyldighet.
Slutsatsen blir således att envar — med de tre undantag som nyss nämnts — vilken är ägare av en ej registrerad elektrisk an- läggning kan utnyttja denna som kredit- underlag genom att medge inteckning dels enligt inteckningsförordningen i de delar av anläggningen, som enligt vad förut klar- lagts utgör fast egendom, och dels enligt lagen om företagsinteckning i sin närings- verksamhet, medförande att den i verksam- heten ingående lösa egendom av det slag varom förmäles i 4 % sistnämnda lag, däri- bland elektriska stationer med tillhörande ledningar på annans mark, blir objekt för företagsinteckningen.
Vad härefter angår rättsläget för den
som låtit registrera en honom tillhörig elektrisk anläggning enligt 1920 års lag för- håller det sig så att hela anläggningen —— oavsett var dess olika delar är belägna — genom registreringen får karaktären av fast egendom och sålunda kan som en enhet bli föremål för fastighetsinteckning.
Avgörande för bedömningen av spörs- målet huruvida det bör komma ifråga att slopa 1920 års lags stadganden om re- gistrering är — såsom förut antytts — om en dylik åtgärd medför väsentliga nack- delar eller ej. Vid en sådan bedömning mås— te en utgångspunkt vara att sista meningen i 2 5 andra stycket 1966 års lag om vad som är fast egendom skall behållas. De skäl som låg till grund för detta stadgande är nämligen enligt utredningens mening allt- jämt tungt vägande (se prop. 23/1966 sid. 86 ff).
Upphävs registreringsbestämmelserna i 1920 års lag, bortfaller möjligheten för ägare av elektrisk anläggning, som delvis är belägen på annans mark, att skapa en enhet vilken kan i sin helhet intecknas i den ordning som gäller för inteckning i fast egendom. I fortsättningen kommer då anläggningen att i kredithänseende bedömas som om den består av två delar, av vilka den ena motsvarar vad som enligt gällande lagstiftning är att hänföra till fast egendom och den andra vad som är lös egendom, dvs. allt som finns på annans mark. Fas- tighetsinteckning kan alltjämt beviljas i förstnämnda del, medan företagsinteckning kan meddelas beträffande sistnämnda del på sätt lagen tillåter.
Sannolikt kommer ett förslag att slopa registreringsbestämmelserna att möta in- vändningar, sammanhängande med uppfatt- ningen att företagsinteckning regelmässigt har mindre värde i säkerhetsavseende än fastighetsinteckning. Utredningen vill inga— lunda bestrida att en dylik uppfattning i allt väsentligt är riktig. Skälen härför lig- ger i öppen dag. Ett belägg för att denna uppfattning alltjämt tillmäts betydelse är införandet av 4 5 i 1966 års lag om vad som är fast egendom. Utredningen vill emellertid ifrågasätta, om detta lagrum i
själva verket har särskilt stort värde i och för sig. Enligt lagrummet blir egendom som eljest är att betrakta som lös att hänföra till fast egendom, enbart därför att den används under vissa förhållanden. Lagrum- met synes ha tillkommit huvudsakligen som en eftergift åt näringslivets krav på att få en ordning som skulle underlätta industrins kapitalanskaffning.
Enligt utredningens mening kan liknande synpunkter läggas på det spörsmål varom nu är fråga. I sak synes det vara oviktigt, om de delar av en elektrisk anläggning som finns på eller sträcker sig över annans mark är att hänföra till fast eller lös egendom. Härvidlag saknar faktiska för- hållanden betydelse. Avgörande är om an- läggningens ägare vidtagit den formella åt- gärd som en registrering innebär eller ej. För den som är villig att försträcka an- läggningsägaren kapital bör det vara täm- ligen likgiltigt, hur ifrågavarande delar är att betrakta från juridisk synpunkt. Långiva- ren blir under alla omständigheter nödsa- kad att följa låntagarens verksamhet i så- dan utsträckning att han kan vidta lämp— liga mått och steg för att trygga sin rätt, om den intecknade egendomen skulle minska i värde t.ex. genom att lätt flyttbara delar nedmonteras eller eljest bortförs av lånta- garen. Dennes möjlighet att genomföra en dylik åtgärd är ej betingad av om egendo- men besväras av fastighets- eller företags- inteckning. I sammanhanget förtjänar fram- hållas att, om ägaren avyttrar bortförd an- läggningsdel, meddelad företagsinteckning till skillnad från fastighetsinteckning gäller i överlåtarens eventuella fordran på veder- lag i vad avser egendom som vid överlåtel- sen omfattades av inteckningen.
En väsentlig skillnad mellan de båda slagen av inteckning är emellertid, att fastig- hetsinteckning består oaktat fastigheten by- ter ägare, medan en företagsinteckning i princip upphör i motsvarande fall. Det är därför naturligt att en långivare vanligen kräver att få fastighetsinteckning när så är möjligt och att företagsinteckning då upp- fattas blott som en förstärkning av säker- heten. Berörda skillnad utjämnas dock i
någon mån genom stadgandena i 10 och 11 55 lagen om företagsinteckning. Dessa in— nebär i stort sett att, om ägare av elektrisk anläggning överlåter den till anläggningen knutna verksamheten, däri meddelad före- tagsinteckning gäller under en övergångs- tid. Enligt utredningens mening kan förut- sättas att långivaren i övervägande an- talet fall får vetskap om överlåtelsen och då kan bevaka sin rätt. Det bör härvid framhållas att förvärvaren vanligen ej kan nyttiggöra sig anläggningen förrän fråga om koncession enligt 1902 års lag i en eller annan form hänskjutits till konces— sionsmyndigheten. Härigenom blir saken offentlig (se 2 5 2 mom. sista stycket och övergångsbestämmelserna till 1957 års änd- ringar av ellagen). Skulle däremot överlå- telsen ej avse verksamheten som sådan och alltså icke hela anläggningen utan del därav, kan företagsinteckningen komma att ome- delbart upphöra att gälla beträffande den överlåtna delen (jfr T. Nordström: Lagen om företagsinteckning, sid. 69 ff). Ju större denna del är, desto mer minskar säkerheten i värde. Långivaren får, såvitt avser denna del, nöja sig med det skydd som överlåta- rens eventuella fordran på vederlag kan er— bjuda. Av samma skäl som nyss redovisats torde också i detta fall saken ofta bli of- fentlig. Skulle anläggningen vara registre- rad, torde meddelad fastighetsinteckning upphöra i den överlåtna delen, endast om överföringsledningar m.m. klipps av mellan denna och den del som överlåtaren be— håller. I sådant fall saknar långivaren för- månsrätt i eventuell fordran på vederlag. Såsom inledningsvis framhållits kan fö- retagsinteckning över huvud icke beviljas i verksamhet som bedrivs av stat eller kom- mun. Härför krävs att ett aktiebolag bildas för ändamålet, en åtgärd som ej torde vara svår att genomföra såvitt avser kommunal produktion eller överföring av elektrisk kraft. Vad angår statlig verksamhet på detta område får utredningen erinra om att staten hittills icke utnyttjat elektrisk anläggning som kreditunderlag. Vidare kan icke enskild, som framställer eller överför kraft för egen räkning, begagna företagsin-
teckningsinstitutet. Också han måste bilda aktiebolag, något som ej synes medföra nämnvärd olägenhet. Slutligen bör för full- ständighetens skull framhållas att produk- tion eller överföring av kraft, som ej sker yrkesmässigt, torde vara ytterst sällsynt.
Ägare av registrerad anläggning har ska- pat ett objekt som genom en enda inskriv- ningsåtgärd — meddelande av fastighetsin- teckning — kan utnyttjas som kreditunder- lag. Kan anläggningen däremot ej registre- ras, tvingas ägaren för att få samma kredit- underlag att föranstalta om både fastighets- inteckning och företagsinteckning, varvid det — om icke ägaren är aktiebolag eller anläggningen ej i sin helhet är belägen inom ett län —— blir nödvändigt för honom att ansöka om mer än en företagsinteck- ning. Denna procedur torde emellertid i vart fall icke bli mer tidsödande eller in- vecklad än ett registreringsförfarande.
På grund av registreringsreglernas ut— formning kommer en fastighetsinteckning, som meddelats i en registrerad elektrisk anläggning, ej att omfatta annan ursprung- ligen lös egendom än som uttryckligen an- givits i ansökningen om registrering. På grund av stadgandena i 4 5 lagen om företagsinteckning får en dylik inteckning en mera vidsträckt omfattning, nämligen i den mån till anläggningen hör lös egen- dom utöver sådan som avses i lagrum- mets andra punkt, och detta oavsett när egendomen kommit i näringsidkarens hand.
Sammanfattningsvis må framhållas att ett upphävande av registreringsbestämmel- serna i 1920 års lag i fortsättningen skulle betaga ägare av elektrisk anläggning, som är belägen delvis på annans mark, möj- ligheten att belåna hela anläggningen mot säkerhet av däri meddelad fastighetsin- teckning. Ett upphävande skulle säkerligen av många betraktas som en nackdel. En— ligt utredningens mening är denna emeller- tid ej så stor att den kan tillmätas avgö- rande betydelse vid bedömningen av frågan huruvida bestämmelserna kan slopas eller ej. Mot bakgrunden av de påtagliga bris- ter som är förknippade med registrerings-
systemet —— och då främst den ovisshet som råder beträffande rättsverkningarna i skil- da hänseenden — ter sig systemet i dag som mindre tillfredsställande från kreditgiv- ningssynpunkt. Enligt utredningens åsikt erbjuder det år 1967 utbyggda företagsin- teckningsinstitutet så många fördelar att den som vill försträcka ägare av elektrisk anläggning kapital mot säkerhet i anlägg- ningen bör kunna godta att säkerheten till en del får utgöras av företagsinteckning. Utredningen menar sålunda, att ett upp- hävande av registreringsbestämmelserna i verkligheten ej skulle försvåra för ägare av elektrisk anläggning att utverka kredit.
På grund av det anförda förordar ut- redningen, att stadgandena om registrering i 1920 års lag upphävs. De bör dock fortfarande gälla beträffande registrering- ar som gjorts innan upphävandet trätt i kraft. Ett bifall till utredningens förslag torde förutsätta en jämkning av ordalagen i 25 sista stycket lagen om vad som är fast egendom.
14.2 Särskilda bestämmelser angående av- tal om rätt till elkraft
14.2.1 Erfarenheter från nuvarande system
Bestämmelserna i 1920 års lag samt 58 & inteckningsförordningen om inteckning till säkerhet för beståndet av avtalad rätt till kraftleverans tillkom för att öka abon- nents möjlighet att trygga sin rätt. Genom två tidigare rättsfall hade nämligen fast- slagits att sådan inteckning icke kunde be— viljas (NJA 1906:535, 191035).
Möjligheten att genom inteckning sä- kerställa vanlig abonnents rätt till avtalad elkraft jämlikt 1920 års lag har utnytt- jats i ringa omfattning. Däremot har in- teckningsmöjligheten utnyttjats i annat sammanhang. Sålunda har ofta — när vat- tenkraftexploatör önskat tillgodogöra sig annans vattenkraft och frivillig uppgörel- se härom träffats —- upplåtaren av ström- fallet i ersättning för upplåtelsen tiller- känts rätt till elektrisk kraft och såsom säkerhet härför kunnat inteckna rätten. I dessa fall avstår parterna från den pröv-
ning som kan ske vid vattendomstolen enligt 9 kap. vattenlagen.
Såvitt kan utrönas har de stadganden, som dels reglerar förhållandena när avta- lad kraftleverans ej kan fullgöras på grund av s.k. force majeure och dels medger distributören rätt att avbryta en leverans under vissa villkor för det fall att abonnent blir försatt i konkurs, icke tillämpats i nämnvärd usträckning. Detta sammanhän- ger uppenbarligen med att rättsförhållan- det mellan distributör och abonnent van- ligen regleras i detalj genom avtal, som upptar bl.a. bestämmelser i dessa hänseen- den.
14.2.2 Utredningen
Inledningsvis bör erinras om att föreva- rande bestämmelser tillkom innan 1902 års ellag upptog föreskrifter om distributions- plikt och prisreglering. En genomgång av bestämmelserna visar enligt utredningens mening att de i dag utan nämnvärd olä- genhet kan undvaras, helst som de under årens lopp torde ha tillämpats endast i ringa utsträckning.
Beträffande stadgandet i 14 & bör fram- hållas att detta saknar självständig bety- delse, eftersom det blott innehåller en hänvisning till 585 inteckningsförordning— en. Stadgandet kan därför upphävas utan att ändring sker i sak.
De rättsförhållanden som behandlas i 15—21 55 1920 års lag synes till övervä- gande delen vara av det slaget att de kan antingen regleras genom avtal mellan par- terna eller återföras på allmänna rätts- grundsatser. Särskilda lagbestämmelser sy- nes onödiga, såvida de icke erfordras till skydd för enskild vilken såsom detaljabon- nent är beroende av tillgång till elektrisk kraft på skäliga villkor. Han är nämligen ofta den svagare parten i avtalsförhållan- det. Vad gäller större elleveranser kan för- utsättas att parterna vanligen är jämbör- diga. Det skydd som sålunda krävs är emellertid enligt utredningens mening till- räckligt tillgodosett genom de av utred-
ningen förordade bestämmelserna om distributionsplikt och prisreglering. Varje abonnent har jämlikt dessa bestämmelser rätt att hos myndighet påkalla prövning av frågan huruvida och i vad mån ve- derbörande koncessionshavare kan anses fullgöra sina förpliktelser som distributör samt härvid tillämpa rimliga leveransvill- kor. Med hänsyn till 15 & första stycket för- tjänar särskilt framhållas att vad nu sagts gäller, även om avtal angående elleverans ej ingåtts och alltså oavsett om distribu- törens företrädare var avtalsenligt bunden eller ej.
Vad slutligen angår 22 och 23 åå — vilka under vissa omständigheter tillåter distributör att avbryta avtalad elleverans till konkursgäldenär — bör framhållas att hithörande frågor oftast regleras avtals- vägen samt att, om koncessionsmyndighe- ten skulle underställas frågan huruvida en avbruten leverans vore förenlig med dis- tributionsplikten eller ej, myndigheten självfallet ej skulle ålägga distributören att återuppta leveransen, med mindre säker- het förelåg för att han ej skulle lida eko- nomisk förlust av den anledningen att abonnenten kommit på obestånd.
På grund av det anförda finner utred- ningen, att de särskilda bestämmelserna angående avtal om rätt till elektrisk kraft i 1920 års lag kan upphävas.
14.3 Tvångsförvalming av elektrisk an- läggning
14.3.1 Erfarenheter från nuvarande system
För att undersöka i vad mån dessa reg— ler utnyttjats har samtliga länsstyrelser till- frågats om de i sin egenskap av överexe- kutor tillämpat reglerna. Enligt svaren har abonnent endast i ett fall (är 1953) jäm- likt 24 5 i 1920 års lag hemställt, att distri- butör vid vite måtte föreläggas att full- göra sin skyldighet. Länsstyrelsen lämna- de ansökningen utan bifall. Frågan fördes till hovrätten som fastställde länsstyrel- sens beslut.
Också bestämmelserna om tvångsförvalt- ning tillkom, innan regler om distributions- plikt infördes i 1902 års ellag. Enligt ut- redningens mening saknar bestämmelserna — vilka för övrigt aldrig tillämpats — nu- mera betydelse. Elabonnent får anses vara i tillbörlig grad skyddad genom det av ut- redningen förordade koncessionssystemet samt den föreslagna distributionsplikten.
Med hänvisning till vad nu anförts fö- reslår utredningen, att stadgandena om tvångsförvaltning i 1920 års lag slopas.
Sammanfattningsvis får utredningen så- lunda föreslå att 1920 års lag upphävs, dock att bestämmelserna om registrering av elektriska anläggningar alltjämt skall gäl- la såvitt avser äldre registreringar.
15. Författningsförslag
15.1. Förslag till lag om elektriska anläggningar (ellag)
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 &.
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, distribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanlägg- ningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom meddelas av Konungen.
2 &.
Finnes skilda ägare eller innehavare av olika delar av samma elektriska anläggning. skall varje sådan del anses som särskild anläggning.
Har ägare eller innehavare av elektrisk anläggning i samband med avtal om leverans av elektrisk ström från anläggningen förbehållit sig att utföra underhålls- och ändrings- arbeten beträffande annan elektrisk anläggning eller del därav, skall sådan anläggning eller anläggningsdel utan hinder av stadgandet i första stycket anses höra till den först- nämnda anläggningen.
Om koncession
3 5. Elektrisk starkströmsledning får framdragas eller begagnas endast av den som fått till- stånd härtill av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium. Konungen äger dock medge undantag från tillståndsplikten.
455. Tillstånd som sägs i 3 & första stycket skall avse ledningsnät inom visst område (om- rådeskoncession) eller ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession).
Koncession får meddelas endast den som är lämplig för den avsedda distributionen och blott under förutsättning att ledningsnätet eller ledningen är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering samt, när fråga är om områdeskoncession, att området utgör en lämplig enhet.
6 &.
Koncession meddelas för viss tid, ej överstigande 40 eller, om så påkallas av särskilda skäl, 60 år.
Utlöper tiden innan det avgjorts vem som därefter skall handha distributionen, fort- sätter koncessionen dock att gälla på oförändrade villkor tills annat bestämmes.
7 &.
Vid meddelande av koncession skall, under förbehåll av allmän och enskild rätt, de villkor föreskrivas för ledningsnätets eller ledningens utförande och begagnande som av säkerhetsskäl eller eljest är påkallade från allmän synpunkt, varjämte koncessionsha- varen skall erinras om sin skyldighet att iakttaga de allmänna bestämmelser som är eller kan bli meddelade härutinnan.
8 &. Koncession får ej överlåtas utan medgivande av kommerskollegium.
9 5.
Den som mot vederlag levererar eller överför elektrisk ström är skyldig att för åstad- kommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för leveransen eller överföringen.
Prisregleringsfråga prövas av kommerskollegium på framställning av den vars rätt är berörd eller eljest när kollegium finner anledning föreligga.
Kommerskollegium äger dock överlämna prisregleringsfråga för avgörande till en sär- skild nämnd (statens elnämnd ).
Mot elnämndens beslut får talan ej föras. Kostnaden för elnämndens verksamhet bestrides av allmänna medel. Konungen med- delar närmare föreskrifter om nämndens organisation och om förfarandet hos nämnden.
10 %.
Innehavare av områdeskoncession är pliktig att, om ej särskilda skäl är till undantag, leverera elektrisk ström åt envar inom området som så begär. Tvist i leveransfråga avgö- res av kommerskollegium.
Innehavaren är dessutom pliktig att, i den mån kommerskollegium så beslutar, upplåta sitt ledningsnät åt annan för distribution av elektrisk ström inom området. Kan parterna ej enas om villkoren för upplåtelsen, bestämmes dessa av kollegium.
11 %.
Innehavare av linjekoncession är pliktig att, i den mån hans ledning ej är utnyttjad och det är förenligt med en planmässig elektrifiering, över ledningen leverera eller överföra elektrisk ström till förbrukare, vilkens verksamhet är av större betydelse från allmän syn— punkt.
Kommerskollegium prövar fråga om förpliktelse som sägs i första stycket efter framställ- ning av den som vill utnyttja ledningen för sådan distribution som där avses eller eljest när kollegium finner anledning föreligga.
( . l ; | a
Den som är underkastad förpliktelse som sägs i 9, 10 eller 11 5 är skyldig att på an- fordran tillhandahålla kommerskollegium de uppgifter av teknisk eller ekonomisk art som fordras för bedömning av fråga om sådan förpliktelse.
Om uppgiftsskyldigheten skall vad som sägs i 3—7, 9—13 samt 15 5,5 lagen den 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden äga motsvarande tillämpning.
13 %.
Gränserna för koncessionsområde får ändras av kommerskollegium, om det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshava- ren.
14 5.
Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån föreskrift, som lämnats vid meddelande av koncession, eller beslut i ärende om förpliktelse enligt 9, 10 eller 11 & eller har han under tre år i följd ej haft ledningsnätet eller ledningen i bruk, får koncessionen återkallas av kommerskollegium.
Dessutom äger kommerskollegium återkal'a koncession, om särskild anledning härtill föreligger med hänsyn till distributionens ändamålsenliga ordnande.
15 %.
Avser koncession helt eller delvis distribution som skall överflyttas på koncessionsha- varen, äger kommerskollegium i samband med koncessionens meddelande föreskriva att frånträdaren omedelbart skall till koncessionshavaren avstå distributionsledningar, trans— formatorstationer, ställverk och liknande anläggningar samt maskiner, fordon, materiel och därmed jämförliga föremål, i den mån egendomen ingick i den övertagna distribu- tionsverksamheten.
Är anläggning som sägs i första stycket belägen inom frånträdaren tillhörig fastighet, äger kollegium dessutom föreskriva att frånträdaren skall vara pliktig tåla att koncessions- havaren får under viss tid förfoga över den mark som fordras för att anläggningen ej skall behöva flyttas.
16 &.
Gäller koncession helt eller delvis distribution som skall övergå på koncessionshavaren, äger kommerskollegium som villkor för koncessionen föreskriva att denne skall vara pliktig övertaga sådana frånträdaren tillhöriga anläggningar och föremål som sägs i 15 % första stycket.
Är anläggning som skall övertagas belägen på frånträdaren tillhörig fastighet, äger kom- merskollegium föreskriva att också denna skall övertagas av koncessionshavaren, om fas- tigheten eljest skulle bli utan värde för frånträdaren.
17 5.
Har kommerskollegium meddelat föreskrift som sägs i 15 eller 16 å och uppstår tvist mellan parterna i fråga som beröres av föreskriften, äger vardera parten hänskjuta tvis- ten till statens elnämnd för avgörande.
Mot elnämndens beslut får talan ej föras.
18 %. Närmare föreskrifter om förfarandet i koncessionsärenden meddelas av Konungen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 27 juni 1902 (nr 71) upphör att gälla.
2. Den nya lagen gäller också, där koncession eller tillstånd meddelats eller anläggning eljest i laga ordning utförts före den 1 juli 1969.
3. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest stadgande som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället gälla.
4. Framställning om prisreglering som gjorts före den 1 juli 1969 men då alltjämt är beroende på prövning, skall upptagas av kommerskollegium för handläggning enligt denna lag.
15.2. Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till ellagen
Härigenom förordnas som följer.
2 kap.
Om koncession
1 5.
1 mom. Koncession erfordras icke för
a) starkströmsledning på eller inom byggnad eller inom gårdstomt eller inhägnat om- råde;
b) starkströmsledning inom område för industrianläggning eller allmän institution eller mellan närbelägna delar av dylikt område, eller inom flygplats som godkänts till allmänt bruk eller tillhör staten eller eljest nyttjas för statsändamål;
c) starkströmsledning ingående i telekommunikationssystem;
d) starkströmsledning på byggnadsplats eller annat tillfälligt arbetsställe;
e) sådan starkströmsledning med högst 600 volts spänning som ägare eller brukare av jordbruksfastighet i annat fall än under a) avses framdrager för att tillgodose fastighetens behov;
f) lågspänningsledning inom trafikled för belysning av trafikleden eller tillgodoseende av annat trafikens behov;
g) lågspänningsledning som användes uteslutande för signal-, manöver- eller mätända- mål; samt
h) avgreningsledning till en före den 1 juli 1939 i laga ordning utförd lågspänningsled- ning.
2 mom. Föreligger särskilda skäl, kan ledning i annat fall än som sägs i 1 mom. få framdragas innan koncession meddelats. När ledningsnätet eller ledningen färdigställts, får tillstånd till dess begagnande tills vidare under tre år lämnas i avvaktan på att gjord ansökan om koncession slutligt prövas.
2 &.
Kommerskollegium äger att, med de i andra stycket angivna undantagen, besluta i ärende om meddelande av koncession enligt 3 & ellagen och i ärende som avses i 1 5 2 mom. detta kapitel.
Följande ärenden förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande:
b) ärende i vilket statens naturvårdsverk eller länsstyrelse bestritt bifall till ansökningen av hänsyn till naturvårdsintresset; samt
c) ärende i vilket förekommer fråga om medgivande att framdraga ledning över eckle— siastik mark eller mark under förvaltning av Uppsala eller Lunds universitet, om kom- merskollegium och vederbörande stiftsnämnd eller universitet ej är ense i frågan.
3 5. Ansökan eller framställning i ärende varom förmäles i 3, 8—11 och 13 åå ellagen samt i ärende som avses i l ä 2 mom. detta kapitel inges till kommerskollegium.
4 5.
Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av
a) plan för det tillämnade företaget, innefattande teknisk beskrivning med kostnadsbe— räkning och karta utvisande sträckningen av föreslagen ledning;
b) bestyrkta förteckningar på ägare och innehavare av de fastigheter över vilka led- ningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest behöver tagas i anspråk för anläggningen; samt
c) uppgift på de överenskommelser som blivit träffade eller de hinder som mött här- emot samt om expropriation av äganderätt till fast egendom är nödvändig.
Avser ansökningen koncession som berör ledning inom järnvägsområde för järnvägens eget behov, är sökanden dock ej skyldig förete karta, förteckning som sägs i b) eller upp- gift som nämnes under c).
5 5.
Ansökan om områdeskoncession skall vara åtföljd av
a) karta över området med angivande av sökanden tillhöriga högspänningsledningar jämte matande ledningar och stationer inom området samt huvudsaklig sträckning av hög- spänningsledning som fordras enligt den under b) angivna planen;
b) plan över områdets framtida försörjning med elektrisk ström;
c) uppgift om spänning och strömart; samt (1) annan uppgift som kommerskollegium finner behövlig för prövning av ansökningen.
6 &.
Över ansökan om koncession skall, om icke ansökningen uppenbarligen kommer att läm- nas utan bifall, kommerskollegium bereda vederbörande länsstyrelse och kommuner som beröres av ledningsnätet eller ledningen, ägare och innehavare av fastigheter, som anges i 4 &, samt annan, som kan lida men av företaget, tillfälle att yttra sig.
Avser ansökningen koncession som berör ledning inom järnvägsområde för järnvägens eget behov, är kommerskollegium dock ej pliktigt att inhämta yttranden som sägs i första stycket.
7 &.
Avser ansökan om koncession ärende som enligt 2 5 är förbehållet Kungl. Maj:ts avgö- rande, skall kommerskollegium överlämna handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t, sedan ansökningen slutbehandlats.
8 %. Ansökan i ärende som avses i 1 5 2 mom. skall vara åtföljd av karta på vilken lednings- nätet eller ledningen angivits samt innehålla de uppgifter i övrigt som kan fordras för prövning av ansökningen.
Avser ansökningen ärende som enligt 25 är förbehållet Kungl. Maj:t, skall vad i 75 föreskrives äga motsvarande tillämpning.
9 &.
Ansökan om medgivande till överlåtelse av koncession skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift av överlåtelsehandlingen samt de uppgifter i övrigt som kommerskollegium finner behövliga.
Kommerskollegium skall, om ej skäl till undantag föreligger, bereda vederbörande läns- styrelse och kommuner tillfälle att yttra sig över ansökningen.
10 &. Uppkommer fråga om att ändra gräns för koncessionsområde eller att återkalla kon- cession med stöd av 145 andra stycket ellagen, skall kommerskollegium bereda vederbö- rande länsstyrelse och kommuner tillfälle att avgiva utlåtande.
11 5. Innan kommerskollegium avgör fråga som avses i 9—11 samt 13—1655 ellagen, skall yttrande inhämtas från part.
3 kap.
Om anmälan m.m.
1 5.
Vill innehavare av områdeskoncession utföra högspänningsanläggning inom området, skall han göra skriftlig anmälan därom hos kommerskollegium. Vid anmälan skall fogas karta och teknisk beskrivning över anläggningen. Om anmälans innehåll skall kollegium underrätta televerket.
Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla även vid ändring av högspänningsanlägg- ning inom området.
Kollegium äger meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldighetens fullgörande.
15.3. Förslag till
instruktion för statens elnämnd
Inledande bestämmelser
1 5. Allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) skall, med undantag av 16 5, till- lämpas på statens elnämnd. Vid tillämpning av verksstadgan förstås med chefen nämndens ordförande.
Uppgifter
2 5.
Nämnden har till uppgift att handlägga ärende om reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av elektrisk ström, vilket kommerskollegium med stöd av 95 tredje stycket ellagen överlämnar till nämnden för avgörande, samt ärende om överta— gande av eller ersättning för elektrisk anläggning m.m., vilket av part som tvistigt hän- skjutes till nämndens prövning, i den mån tvisten gäller sådan i anläggningen ingående egendom beträffande vilken kollegium meddelat föreskrift enligt 15 eller 16 & samma lag.
Dessutom skall nämnden, om kommerskollegium meddelat föreskrift som sägs i första stycket och i den mån båda parterna det begär, bestämma ersättningen för annan i anläggningen ingående egendom vilken använts i den distributionsverksamhet föreskrif- ten avser och som enligt överenskommelse mellan parterna skall övertagas av den tillträ- dande distributören.
Organisation
3 5.
Nämnden består av ordförande och tolv andra ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t. Ordföranden skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv. Av övriga ledamöter skall tio företräda leverantörs- och förbrukarintressen samt två vara fristående från sådana in- tressen. För varje ledamot utser Kungl. Maj:t en suppleant.
4 5. Hos nämnden finnes en av Kungl. Maj:t förordnad sekreterare. Nämndens kansli är förlagt till kommerskollegium. I mån av behov och tillgång på medel äger nämnden anlita experter.
5 &. Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta omständigheterna föran- leder. Sammanträde med nämnden skall hållas i Stockholm, om ej särskilda skäl föranleder att det hålles på annan ort.
6 &.
I handläggningen av ärende skall deltaga, förutom ordföranden och de båda övriga fri- stående ledamöterna, två av de ledamöter som företräder leverantörs- och förbrukarin- tressen. De två senare utses av ordföranden efter samråd med parterna.
Om besluts fattande, när olika meningar yppar sig inom nämnden, skall rättegångsbal- kens bestämmelser om omröstning i tvistemål i överrätt gälla i tillämpliga delar.
7 5. Innan nämnden avgör ärende, skall parterna ha fått tillfälle att förebringa den utred- ning de vill åberopa. 8 &. Ärende avgöres efter föredragning eller, om part så begär, efter förhandling inför nämnden. Föredragning ankommer på sekreteraren eller, efter nämndens bestämmande, på leda- mot. 9 5. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, angivande de ledamöter som närva- rit, de ärenden som förekommit till behandling samt besluten.
Om någon som deltagit i beslut av nämnden eller föredraganden är av skiljaktig me- ning, skall denna antecknas i protokollet.
10 5. Beslut av nämnden skall sändas till parterna och kommerskollegium. Utgående expeditioner skall undertecknas av ordföranden och kontrasigneras av sekre- teraren.
11 5. Ordföranden eller, efter beslut av ordföranden, sekreteraren äger infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos nämnden.
12 5. I den mån så fordras för fullgörande av nämndens verksamhet, äger enligt nämndens eller ordförandens bestämmande ledamot, sekreteraren och expert företaga resa inom lan- det.
Tjänstetillsättning m.m.
13 &. Ledamöter, suppleanter och sekreteraren förordnas för högst tre år.
14 5. Om ersättning åt nämndens ledamöter, sekreterare och experter bestämmer Kungl. Maj:t.
Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1969. Samtidigt upphäves instruktionen den 17 november 1939 (nr 807) för statens prisregle- ringsnämnd för elektrisk ström. Där i lag eller författning hänvisas till prisreglerings- nämnden skall hänvisningen avse kommerskollegium.
15.4. Förslag till
lag om ändrad lydelse av 25 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas att Zå 14:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regerings- rätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
2 &. 1420) mål om inmutning ———————— å luftfartyg; mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation så ock om återkallelse av koncession för sådan ledning enligt 14% första stycket lagen den 00 1969 om elektriska anläggningar; mål om tillstånd ———————— samma lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. 1 Senaste lydelse se SFS 1967: 708.
15.5. Förslag till
lag om upphävande av lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m.
Härigenom förordnas att lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registre- ring av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. skall upphöra att gälla med utgången av juni 1969. Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om registrering som skett före den 1 juli 1969.
15.6 Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom.
Härigenom förordnas att 25 lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
2 5. Till fastighet ————————— naturlig gödsel. Till fastighet —————— elektrisk starkströmsledning. Om vad som hör till fastighet, där järnväg eller registrerad elektrisk huvudstation fin- nes, gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
16. Specialmotivering
16.1. Expropriationslagen
Som framgår av vad anförts under 5.3 (sid. 45) biträder utredningen det i 1966 års betänkande framlagda förslaget, att de i ellagen intagna bestämmelserna om expro- priation skall överflyttas till expropriations- lagstiftningen. Utredningen har emellertid ej tagit ställning till frågan, hur de överflyttade bestämmelserna bör utformas, utan anser att detta bör ankomma på expropriations— utredningen. Denna har emellertid under hand meddelat, att det övervägts om icke de nuvarande stadgandena i 96 å lagen den 12 maj 1917 om expropriation — motsvarande 118 och 119åå förslaget till ändring av denna lag i 1966 års betänkande (se sid. 26 ff) bör överföras till ellagen. Också denna fråga faller utanför eldistributions- utredningens uppdrag och har därför läm- nats utan prövning.
16.2. Ellagen
16.2.1. Inledning
Det av utredningen utarbetade förslaget om- fattar ej alla bestämmelser i den blivande ellagen utan endast dem som hänför sig till koncessionsväsendet och därtill anslu- tande spörsmål (1—18 åå) samt övergångs- bestämmelser till lagen. Förslaget ersätter 1—12 åå och övergångsbestämmelserna uti
det i 1966 års betänkande framlagda försla- get till ny ellag. Utredningen har sålunda ej behandlat de frågor som avses i 13—34 åå sistnämnda förslag, även om utredningen självfallet ej har något att erinra mot inne- hållet i 34 å.
För fullständighetens skull får utredning— en erinra om att den genom lag den 8 mars 1968 (nr 49) tillkomna 18 å i 1902 års ellag bör inflyta i den nya ellagen. Som framgår av vad anförts under 16.1 är vidare möjligt att denna får kompletteras med de nuvarande bestämmelserna i 96å expropriationslagen.
16.2.2. De olika paragraferna
1 och 2 åå Dessa lagrum motsvarar 1 och 2 åå försla- get till ellag i 1966 års betänkande, och ut- redningen får hänvisa till vad som där (sid. 91—93) anförts om hithörande bestämmel- ser. I sak har utredningen endast en erinran. Enligt utredningens mening saknas anled- ning att i definitionen av begreppet >>elekt- risk anläggning» utelämna orden »med däri ingående särskilda föremål» (jfr 1 kap. 1 å starkströmskungörelsen). Det vill synas som om det i betänkandet framlagda förslaget härutinnan sammanhänger med utformning- en av skadeståndsreglerna; de citerade orden kan felaktigt föranleda den tolkningen att hushållsapparater och andra av abonnent tillkopplade bruksföremål skulle utgöra del
av elektrisk anläggning. Borttagandet av nämnda ord medför emellertid att begrep- pet »anläggning» kan tolkas för snävt, och att sålunda föremål som obestridligen bör ingå i elanläggning — t.ex. i en transforma- torstation —— anses falla utanför. Enligt ut- redningens uppfattning får liksom hittills rättstillämpningen avgöra när ett »särskilt föremål» blir att betrakta som del av elan- läggning.
Härutöver förordar utredningen vissa re- daktionella ändringar av den i 1966 års betänkande föreslagna lagtexten. Härvidlag anser sig utredningen ej behöva närmare motivera sitt ställningstagande mer än i ett avseende. Utredningen menar, att orden »överföring» och »distribution» ej bör stå vid sidan av varandra. Enligt utredningens åsikt har dessa båda ord i detta samman- hang samma innebörd. Med hänsyn härtill och då ordet »distribution» sedan länge an- vänts som beteckning både för s.k. engros- leverans och detaljdistribution föreslår ut- redningen att ordet »överföring» utgår ur lagtexten. Missförstånd på grund härav be- höver ej uppstå.
3 å. Denna paragraf motsvarar 2 å 1 mom. första och tredje styckena i 1902 års ellag samt 3å första och tredje styckena försla- get till ny ellag i 1966 års betänkande. I detta (sid. 55 o. 94) redogörs närmare för bakgrunden till dessa stadganden. Utred- ningens synpunkter redovisas under 63 och 13.1. Den av utredningen förordade lagtexten avviker endast i redaktionellt hän- seende från texten i 1966 års betänkande.
4 å. Lagrummet motsvarar 2å 1 mom. andra stycket 1902 års ellag och 35 andra styc- ket förslaget till ny ellag i 1966 års betän- kande.
Av vad anförts under 6.3 (sid. 50) fram- går att enligt utredningens mening syste- met med områdes- och linjekoncession bör behållas. För närmare kännedom om utred— ningens syn på hithörande frågor får ut-
redningen hänvisa till 7.1 (sid. 51), 7.7.2 (sid. 81), 8.1 och 8.2.3 (sid. 96).
5 å.
Paragrafen motsvaras av 2 å 2 mom. förs- ta och andra styckena 1902 års ellag samt 4å första och andra styckena förslaget till ellag i 1966 års betänkande, där special- motivering lämnas på sid. 94—95. Utred- ningen har under 7.2—7.4 samt 8.2 och 8.3 ingående redogjort för de synpunkter som enligt utredningens mening bör läggas på förevarande spörsmål.
Utredningens förslag anknyter i allt vä- sentligt till nuvarande lag i såväl sak som form. I sistnämnda avseende vill utred- ningen anmärka, att uttrycket »behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering» vunnit hävd och att utredningen därför funnit angeläget att uttrycket får stå kvar i lagtexten. Utredningen kan alltså ej biträ- da det ändringsförslag som härvidlag fram- lagts i 1966 års betänkande, även om detta är i och för sig godtagbart. De nuvarande ordalagen har ej hindrat koncession för åstadkommande av en »ändamålsenlig för- sörjning med elektrisk kraft».
I 1966 års betänkande förordas att kon- cession skall kunna meddelas, även om de allmänna koncessionsförutsättningarna ej är för handen. Koncessionsmyndigheten bör kunna ge avkall på de allmänna kraven, om synnerliga skäl föranleder därtill. Be- stämmelse härom bör införas i lagen.
Enligt utredningens mening bör denna komplettering ej göras. En ovillkorlig för- utsättning för att en ledning skall få utföras är att den verkligen behövs och att sålunda den ifrågasatta distributionen ej lämpligen kan tillgodoses över befintlig ledning. Elekt- rifieringen kan ej komma till stånd på ett från planmässig synpunkt bättre sätt. Kom— merskollegium kan emellertid i annan ord- ning tvingas in på överväganden som är närbesläktade med en planmässighetspröv- ning, nämligen i samband med att fråga om distributionsplikt underställs kollegium för avgörande. Utredningen avser då det fallet, att distributör vägrar framdra ledning som begärs av abonnent eller blivande abonnent
därför att den skulle bli för dyr i förhål- lande till vad abonnenten skulle vinna med elektrifieringen. Kollegiets prövning kan då leda till att kollegium ger distributören rätt, vilket betyder att ledningen icke ut- förs.
Nuvarande krav på att område för när- distribution skall utgöra en lämplig enhet gäller endast, om verksamheten skall be- drivas yrkesmässigt. Detta krav har — utan motivering -—— slopats i den lagtext som förordas i 1966 års betänkande. Utredning- en kan emellertid ändock godta detta. Som framgår av vad anförts under 7.4.3 (sid. 74), 7.8.3 (sid. 86) och 8.3.3 (sid. 97) föreslår utredningen att detta krav skall borttas, så- vitt gäller lämplig distributör och distribu- tionsplikten. Det är då följdriktigt att kra- vet får utgå även i fråga om lämplig enhet. En sådan åtgärd lär sakna betydelse i prak- tiken.
6 å. Lagrummets första stycke motsvarar 2å 3 mom. 1902 års ellag och delvis 5 5 första stycket förslaget till ny ellag i 1966 års betänkande.
Lagrummets andra stycke är nytt. Under 7.5.3 och 8.4.1 har utredningen redovisat sin syn på frågan om koncessions- tidens längd, nämligen att den bör vara 25 —30 år när det gäller områdeskoncession samt 40 år eller, i vissa fall, 60 år när frå- ga är om linjekoncession. Beträffande bak- grunden till den nya regeln i 6 å andra styc- ket, innebärande att tiden i närmare angi— vet fall automatiskt förlängs, får utredning- en hänvisa till 7.5.3 (sid. 76).
I den till utredningen den 3 maj 1968 överlämnade skrivelsen från riksförbundet landsbygdens folk (se sid. 3) har förbundet hemställt bl.a. att giltighetstiden för om- rådes- och linjekoncessioner, som beviljas eldistributionsföretag, begränsas till högst tio år, varvid tiden dock skall anses för- längd med ytterligare tio år, om konces- sionsmyndigheten inte före tidens utgång finner anledning ompröva frågan om kon- cession. Utredningen har för sin del fun- nit att denna hemställan ej bör bifallas.
Under 7.5.3 (sid. 75) har utredningen beto- nat vikten av att koncessionstiden bör vara så lång att distributören finner det me- ningsfullt att påtaga sig ansvaret för en god elförsörjning. Enligt utredningens mening är då tio år för kort tid, även om den av förbundet förordade förlängningsklausulen skulle införas. Distributören kan aldrig vara säker på att få sin koncession förlängd efter tio—årspcriodens utgång, och får han efter åtta år veta att förlängning ej kan påräknas kommer han normalt att förlora intresset för sin verksamhet. Det av utredningen för- ordade systemet — förenat med befogenhe- ten för kommerskollegium att återkalla kon- cession när särskild anledning härtill före- ligger med hänsyn till distributionens än- damålsenliga ordnande — tillgodoser enligt utredningens uppfattning alla rimliga krav som kan ställas i sammanhanget.
I 1966 års betänkande har bestämmelsen om koncessionstid sammankopplats med en ny regel av innebörd att koncession skall ange det ändamål som den av koncessionen omfattade anläggningen aVSer att tillgodo- se. Utredningen kan ej biträda detta för- slag. En sådan regel skulle ytterligare fram- häva eldistributörs mon0polställning. Distri- butören skulle ej kunna åläggas att upplåta sin anläggning för elleverans, som visser- ligen vore främmande för ändamålet med anläggningen men vilken ändock ej skulle vålla honom olägenhet. Härtill kommer att anläggningshavaren skulle få sin handlings- frihet alltför beskuren. Han skulle nödgas utverka koncessionsmyndighetens tillstånd, så snart han önskade begagna anläggningen för annat ändamål än som uttryckligen fö- reskrivits i koncessionen, vilket skulle leda till krångel och onödigt arbete.
7 å. Paragrafen motsvarar 2å 3 mom. andra stycket 1902 års ellag och 5 å andra stycket förslaget till ny ellag i 1966 års betänkande. Enligt utredningens förslag upptager para- grafen dessutom ett nytt stycke (jfr Så tredje stycket i nämnda betänkande) av innebörd, att koncessionshavare i konces- sionen skall erinras om sin skyldighet att
iaktta de allmänna bestämmelser för elan- läggnings utförande och begagnande som är eller kan bli meddelade av säkerhetsskäl eller eljest för tillgodoseende av allmänna synpunkter.
Utredningen vill understryka vikten av att koncessionsmyndigheten ej meddelar andra koncessionsvillkor än sådana som hänför sig till själva anläggningen. Myndig- heten bör alltså ej föreskriva t.ex. att kon- cessionshavaren skall vara pliktig att vid senare tidpunkt överta av annan bedriven distribution eller att flytta ledning, om detta skulle påkallas av planmyndighet. Frågor av detta slag får lösas, när de bli aktuella.
8 å. Detta lagrum motsvaras av 2å 2 mom. tredje stycket 1902 års ellag och 4å tredje stycket förslaget till ny ellag i 1966 års be- tänkande. Utredningen har närmare redo- gjort för denna bestämmelse under 7.6 och 8.5.
9 å. Lagrummet, som innehåller bestämmelserna om prisreglering, motsvarar i huvudsak 2å 7 mom. 1902 års ellag samt 7å och delvis 8 å förslaget till ny ellag i 1966 års betän- kande.
Närmare redogörelse för hithörande frå- gor har lämnats under 12 kap. samt 13.4. Härutöver får utredningen anföra följande.
Enligt gällande ellag avser prisreglering endast sådana villkor för leverans eller överföring av elström som har betydelse för prissättningen. I 1966 års betänkande för- ordas att regleringen skall kunna avse också »övriga betingelser angående tillhan- dahållande av elektrisk kraft». Utredningen anser, att en dylik utvidgning skulle föra för långt. Skulle distributör och abonnent råka i tvist beträffande villkor som är utan betydelse för prissättningen, får de hän- skjuta tvisten till avgörande i den ordning som gäller för tvist i allmänhet, dvs. till allmän domstol eller skiljemän enligt lag.
Nuvarande lag upptager en föreskrift, en- ligt vilken avtal som strider mot prisregle- ringsnämndens beslut skall vara utan ver-
kan. Enligt den i 1966 års betänkande för- ordade lagtexten skall denna påföljd gälla beslut, som meddelats av kommerskolle- gium eller Kungl. Maj:t samt av statens elnämnd. Utredningens förslag upptager ej motsvarande föreskrift.
I prop. 137/1938, som låg till grund för 1938 års ändringar av 1902 års ellag, redo- görs för skälet till att ovannämnda före- skrift infördes i lagen. Föredragande de- partementschefen (sid. 48 ff) framhöll att, om prisregleringsförfarandet skulle få åsyf- tad verkan, måste det — med hänsyn till den starka ställning strömleverantören in- toge i förhållande till abonnenterna — up- penbarligen kunna tillämpas även för de fall att prisöverenskommelse redan förelåge mellan parterna. Till klargörande härav borde upptas ett stadgande av innehåll att avtal, stridande mot prisregleringsnämndens beslut, skulle vara utan verkan.
Enligt utredningens uppfattning ger redan utformningen av 2å 7 mom. första stycket 1902 års ellag klart vid handen att distri— butör, om abonnent anhängiggör prisreg- leringsärende mot honom, ej kan undan- dra sig prisregleringsnämndens prövning av saken, även om parterna skulle ha avtalat annat. Ordalydelsen visar att bestämmelsen är tvingande till abonnentens förmån. Fö- reskriften, att avtal som strider mot nämn- dens beslut är utan verkan, ter sig därför överflödig. Vidare bör uppmärksammas att avfattningen av denna föreskrift kan föran- leda den tolkningen att parterna skulle vara förhindrade att i efterhand avtala om avvi- kelse från ett av nämnden meddelat beslut. Detta har uppenbarligen ej varit lagstifta- rens avsikt. Är parterna berättigade att ingå förlikning under förfarandet hos nämnden, har de självfallet rätt att göra detta också efter det nämnden meddelat beslut i tvis- ten.
Även 9 å första stycket i utredningens för- slag till ny ellag är så utformad att därav klart framgår, att distributör ej genom avtal med abonnent kan undandra sig prisregle- ring, om sådan påkallas. Om verkan av be- slut som kommer att meddelas av statens elnämnd bör gälla vad nyss sagts om beslut
av statens prisregleringsnämnd. Vad slutli- gen angår beslut som enligt den av utred- ningen förordade ordningen meddelas av kommerskollegium eller — efter besvär över kollegiets beslut — Kungl. Maj:t, så krävs enligt utredningens uppfattning icke före- skrift om att dylikt beslut ej får sättas ur kraft genom avtal. Här får det ankomma på kollegium att, i den mån abonnenterna ej själva bevakar sin rätt, tillse att distri- butören rättar sig efter beslutet.
Till sist får utredningen erinra om att 2 å 7 mom. 1902 års ellag stadgar, att fram- ställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering prövas i samma ord- ning som framställning om prisreglering och att framställning då får göras också av an- läggningens innehavare. Motsvarande stad- gande har ej influtit i utredningens förslag. Vad där sägs måste enligt utredningens me- ning ändock gälla.
10 %.
Paragrafens första stycke ersätter 2å 4 mom. första stycket och delvis tredje styc- ket 1902 års ellag samt Gå första stycket och delvis 8å första stycket förslaget till ny ellag i 1966 års betänkande. Närmare redogörelse härför har lämnats under 7.8 och 13.5.
Andra stycket i paragrafen är nytt och de överväganden som föranlett bestämmelser- na redovisas under 7.7.2 (sid. 81).
Som framgår av den allmänna motive- ringen föreslår utredningen att den distribu- tionsplikt, som i dag åvilar områdeskon- cessionshavare gentemot abonnent eller bli- vande abonnent, skall utvidgas. lOå första stycket första meningen har utformats i enlighet härmed. Det är möjligt att utvidg- ningen kommer att leda till motsättningar mellan distributör och abonnent i en om- fattning som för närvarande ej föreligger och att kommerskollegium därför kommer att få ta ställning till åtskilliga, av abonnent anhängiggjorda tvister. Det ligger i sakens natur, att dessa många gånger kommer att bli vanskliga att avgöra. Detta samman- hänger bl.a. med att begreppet »distribu- tionsplikt» är tänjbart. Förhållandena i det
särskilda fallet får betydelse. I övervägande antalet fall kommer uppstående tvister att avse kostnadsfrågan. Parterna kan ej enas om hur kostnaderna för en viss elleverans skall fördelas mellan dem. Hänskjuter abon- nenten tvisten till kollegium, blir det kol- legiets sak att ange på vilka betingelser den begärda leveransen skall ske. Skulle abon— nenten finna att kostnaderna för honom blir för stora, får han avstå från leveransen. Såvitt utredningen kan bedöma, är det ej uteslutet att kommerskollegium kommer att få pröva fråga huruvida viss elleverans skall få avbrytas eller ej. Utredningen tän- ker på det fall att elström levereras till en avsides belägen bygd, som i det närmaste avfolkats, medförande att kostnaden för elleveranserna till de kvarboende blir onor- malt hög och att distributören med an- ledning härav höjer elpriset i sådan grad att läget blir detsamma som en vägran att fortsätta leveranserna. Om abonnenterna i dylikt fall vänder sig till kollegium, måste kollegium undersöka i vad mån det är rim— ligt att den ökade kostnaden överförs på övriga abonnenter inom området i form av en för dem höjd taxa. Skulle det visa sig omöjligt att göra detta i erforderlig omfatt- ning, bör distributören befrias från sin distributionsplikt. Det bör enligt utredning- ens uppfattning ej ankomma på eldistributör att svara för utgifter av utpräglat social art. Vidare förordar utredningen, som den allmänna motiveringen visar, att distribu— tionsplikten skall utsträckas i ännu ett av- seende. Bestämmelsen härom återfinns i lOå andra stycket. Enligt denna äger kom— merskollegium besluta att innehavare av områdeskoncession skall upplåta sitt nät åt annan för distribution inom området. Fråga härom kan väckas av abonnent eller grupp av abonnenter som menar att det skulle vara förmånligt från konsumentsyn- punkt om annan än koncessionshavaren fick leverera elström till dem. Kollegium är dock befogad att ta upp frågan ex officio men får självfallet ej besluta om transitering över annans nåt, om det visar sig att ingen är intresserad av saken. Över huvud måste kollegium utnyttja denna sin befogenhet
med försiktighet. Med hänsyn till att de tek- niska och ekonomiska förutsättningarna torde skifta från fall till fall är det omöjligt att uppställa mera ingående regler för upp- låtelser av detta slag. Kollegium bör därför —— med nyssnämnda begränsning — kunna fritt pröva dessa frågor och, om parterna ej kan enas, föreskriva de villkor som i det särskilda fallet bedöms vara lämpliga. All- mänt bör dock gälla att beslut om transite- ring får meddelas endast om beslutet med- för väsentliga fördelar från konsumentsyn- punkt, utan att distributionen i övrigt inom området försämras eller fördyras eller kon- cessionshavaren får svårt att fullgöra sina åligganden mot kvarstående abonnenter. En viktig synpunkt härvidlag är hur transite- ringen kan komma att påverka den all— männa taxenivån inom området. Eftersom detaljdistributörerna allmänt eftersträvar att hålla samma taxor inom sina respektive områden, får vanligen en del abonnenter betala ett högre pris för elströmmen än som motsvarar de kostnader de åsamkar distributören, medan andra får betala ett i motsvarande grad lägre pris. Det får antas att främst förstnämnda grupp abonnenter kan komma att verka för att få till stånd transitering som skulle ge dem lägre elpris. Om en sådan transitering tillåts och avgif- ten härför bestäms efter den verkliga kost- naden, kan följden bli att koncessionshava- ren får höja sina taxor för att undgå för- luster. En sådan utveckling strider mot den av utredningen förordade principen om att prissättningen inom ett detaljdistributions- område bör vara utjämnad (12.4, sid. 130). För att denna princip skall kunna upprätt- hållas i ett fall som nyss sagts måste må- hända transiteringsavgiften sättas så högt att transiteringen blir meningslös. Över huvud bör kollegium vid bestämmande av dylik avgift tillse, att koncessionshavaren får full täckning för de med transiteringen förenade kostnaderna. Härvid bör också beaktas att kostnaden för transitering över ett hopmaskat nät är större än för överfö- ring över en enstaka ledning.
Av den allmänna motiveringen framgår att den för kommerskollegium föreslagna
befogenheten att besluta om transitering över närdistributionsnät ingår som ett led i strävandena att bana väg för en friare konkurrens. Utredningen anser emellertid, att befogenheten skall kunna utnyttjas ock- så i andra fall när en transitering framstår som angelägen från allmän synpunkt, t.ex. för överföring av s.k. frikraft enligt vatten- lagen. Den som förfogar över sådan kraft önskar kanske förbruka denna i det egna hushållet eller i en egen industri. Kollegium bör då kunna besluta att, om det är tek- niskt möjligt, kraften på skäliga villkor skall få transiteras över närdistributionsnätet på orten. För närvarande kan nätets inneha- vare hindra transiteringen genom att vägra att ge sitt samtycke härtill, med påföljd att koncessionsmyndigheten måhända tvingas bifalla en ansökan från frikraftsägaren om linjekoncession beträffande ny ledning, oak— tat ett sådant beslut i och för sig ter sig onödigt.
För att bestämmelsen om transiterings- plikt skall kunna fylla sin uppgift bör den ha retroaktiv verkan.
I 1966 års betänkande förordas en före- skrift av innebörd att avtal, stridande mot lagakraftägande beslut om distributionsplikt, skall vara utan verkan (Så tredje stycket förslaget till ny ellag samt sid. 99). Denna föreskrift finns ej i gällande lag och utred— ningen anser icke att den bör inflyta i den nya lagen.
Obestridligen skall abonnent ha en ovill- korlig rätt att hos kommerskollegium på- kalla prövning av fråga om distributions- plikt. Avtal stridande häremot skall sakna verkan. Detta innebär bl.a. att, om sådan fråga enligt en mellan abonnenten och kon- cessionshavaren träffad överenskommelse avgjorts av skiljemän enligt lag, abonnenten ej är bunden av detta avgörande utan är oförhindrad att vända sig till kollegium för prövning av frågan. 10å första stycket har också utformats så att därav framgår att bestämmelsen är tvingande till abonnentens förmån. Däremot finner utredningen uppen- bart att, sedan kollegium på begäran av abonnent meddelat beslut i fråga av detta slag, det står parterna fritt att ingå avtal
som avviker från beslutet. Enligt utredning- ens mening saknas i sådant läge anledning att skydda abonnenten, eftersom hans ställ- ning ej kan anses vara mindre stark än koncessionshavarens. Härtill kommer att abonnenten har möjlighet att åter vända sig till kollegium, om han skulle anse att avtalet missgynnar honom.
Också när det gäller beslut som kom- merskollegium meddelat med stöd av 10å andra stycket, bör berörda parter vara oför- hindrade att ingå avtal som strider mot beslutet. Blir den till vilkens förmån transi- tering över koncessionshavarens nät till- kommit ense med denne om att transitering- en ej skall ske eller upphöra, bör detta avtal få gälla. Abonnentens ställningstagande tor- de kunna tolkas som ett tecken på att syf— tet med kollegiets beslut ändock blivit till- godosett.
Självfallet skall kommerskollegium vara skyldigt att på begäran av part ompröva be- slut angående distributionsplilc't. Särskild bestämmelse härom synes onödig.
11 å. Lagrummet ersätter 2 å 4 mom. andra stycket och delvis tredje stycket 1902 års ellag samt 6 å andra stycket och delvis 8 å första stycket förslaget till ny ellag i 1966 års betänkande. Redogörelse för dessa stad- ganden har lämnats under 8.7 och 13.5.
Av den allmänna motiveringen framgår att den nuvarande ordningen föreslås bli i stort sett oförändrad. Utredningen för- ordar ett par förtydliganden i lagtexten samt en uttrycklig bestämmelse om att kommers- kollegium äger uppta fråga om konces- sionshavares distributionsplikt ex officio. Härutöver får utredningen anföra följande.
Också bestämmelserna om distributions- plikt för innehavare av linjekoncession bör tillämpas med försiktighet. Vanligen torde kunna förutsättas att, om koncessionshava- ren vägrar att tillmötesgå begäran om ny leverans eller transitering över ledningen, så har han fog för sin vägran. Innan kom- merskollegium ålägger koncessionshavare leverans- eller transiteringsskyldighet, måste kollegium ha förvissat sig om att ledningen
utan olägenhet kan belastas med den ifråga- satta kraftöverföringen. Härvid bör beak— tas att enbart den omständigheten att led- ningen är delvis outnyttjad ej räcker som underlag för ett beslut om distributionsplikt. Frånsett det fallet att ledningen endast till- fälligt icke är helt nyttiggjord, kan det vara fråga om en ledning för reservmatning eller en ledning, som är avsedd att inom en nära framtid tas i anspråk för planerade leveran- ser eller vilken ej kan till fullo belastas där- för att störningar då skulle uppstå. Vidare måste kollegium tillse att ledning ej kom- mer att begagnas för ändamål som är oför- enligt med kravet på en planmässig elektri- fiering.
En särskilt besvärlig fråga kan vara huru- vida koncessionshavare, som levererar el- ström till viss förbrukare —— t.ex. inneha- vare av områdeskoncession — skall kunna tvingas upplåta sin ledning åt annan som överenskommit med förbrukaren att han skall överta leveransen och därmed göra ledningen mer eller mindre onyttig för dess innehavare. Enligt utredningens åsikt fordras starka skäl för att kommerskolle- gium i sådant fall skall meddela beslut om tvångsupplåtelse, trots att linjekoncessions- havaren skall ha skälig gottgörelse för upp- låtelsen. Endast om det står klart att den ifrågasatta ändringen i leveransförhållande- na skulle påtagligt främja en god elförsörj- ning — t.ex. leda till en väsentlig prisned- sättning — bör koncessionshavaren få vika. Skulle denne till följd av beslutet önska bli befriad från sitt koncessionsansvar, får han kräva att transitören löser in ledningen. Vägrar denne, kan han räkna med att bli av med leveransen. Vid tvist om lösenbe- loppets storlek bestäms detta av statens el— nämnd. Utredningen förutsätter, att det läge som nu beskrivits sällan kommer att uppstå. Blotta förekomsten av hithörande bestämmelser bör i förekommande fall leda till frivilliga överenskommelser, som tillgo- doser ellagstiftningens syften.
Enligt utredningens mening bör kommers- kollegium ex officio ta upp fråga om åläg- gande av distributionsplikt endast när så- dant beslut leder till att ledning beträffande
vilken koncession begärs ej behöver utfö- ras.
Beslut om distributionsplikt bör upphöra att gälla, när linjekoncessionshavaren be- höver utnyttja sin ledning helt för det ända- mål för vilket den får anses ha tillkommit. Uppstår tvist i sådan fråga, blir det kom- merskollegiets sak att avgöra den.
Vad slutligen angår spörsmålet om i vad mån hithörande regler är tvingande, så gäller i tillämpliga delar vad därom anförts under 10 å. Detta betyder, att rätten att hos kommerskollegium påkalla prövning av fråga om distributionsplikt för innehavare av linjekoncession är ovillkorlig, samt att det är berörda parter obetaget att träffa överenskommelse som avviker från ett av kollegium meddelat beslut. Visserligen kan en sådan överenskommelse strida mot det allmännas intresse, men så länge klagomål ej framförs till kollegium eller ansökan, föranledd av överenskommelsen, att få framdraga ny ledning inkommit till kol- legium, föreligger enligt utredningens me- ning ej tillräckliga skäl för verket att in- gripa.
12 %. Lagrummets första stycke motsvaras av 3 kap. 35 starkströmskungörelsen och 3 kap. 2 å förslaget till tillämpningskungörelse i 1966 års betänkande.
Paragrafens andra stycke är nytt. Under den allmänna motiveringen (13.4.3, sid. 144) har utredningen närmare redo— gjort för bakgrunden till andra stycket. Härutöver får utredningen anföra följande.
Enligt utredningens mening är den nu- varande bestämmelsen i starkströmskungö- relsen ej tillräcklig för att vederbörande myndighet skall kunna få en så tydlig bild av en distributörs ekonomiska och tekniska förhållanden att myndigheten kan vara så- ker på att den kan rätt bedöma frågor om prisreglering och distributionsplikt. Den distributör som så önskar kan obehindrat undandra myndigheten viktiga uppgifter. Han kan nöja sig med att tillställa myndig- heten sina taxor, balansräkning o.dyl. samt rapporter över verksamheten. Myndigheten
— enligt utredningens förslag kommers- kollegium —— måste kunna bevaka, att den får del av samtliga uppgifter som kan vara av betydelse i sammanhanget.
Hänvisningen till lagen om uppgiftsskyl- dighet innebär bl.a. att kommerskollegium, på sätt föreskrives i lagens 5 å, kan bestäm- ma hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras, varjämte kollegium får rätt att förelägga försumlig distributör vite. Sådan distributör kan också bestraffas. Vidare föreligger tyst- nadsplikt för kollegiets tjänstemän. I sam- manhanget får utredningen erinra om att kollegium enligt 25 andra stycket förord- ningen den 11 december 1959 med före- skrifter om vissa betalningsvillkor vid yr- kesmässig försäljning av bilar tillagts befo- genhet att förelägga bilsäljare vite, om han ej lämnar uppgift som kollegium begär för att kunna utöva kontroll av förordningens efterlevnad.
13 5. Paragrafen motsvarar 25 5 mom. 1902 års ellag och 95 förslaget till ny ellag i 1966 års betänkande. Denna fråga har närmare behandlats under 7.9.3 (sid. 90) och 13.6.1 (sid. 147).
14 5. Lagrummets första stycke ersätter 25 6 mom. 1902 års ellag och 105 förslaget till ny ellag i 1966 års betänkande.
Paragrafens andra stycke är nytt. Hithörande spörsmål har närmare berörts under 7.9 (se särsk. sid. 90), 8.8 (se särsk. sid. 104—105), 13.4 (se särsk. sid. 145) och 13.6 (sid. 147). I anslutning härtill vill ut- redningen betona följande.
I utredningens förslag har 145 första stycket utformats så att därav otvetydigt framgår att koncession får återkallas också om koncessionshavaren åsidosätter förplik- telse, som avser prisreglering, samt att återkallelse kan ske — förutom när konces- sionshavaren bevisligen åsidosatt konces- sionsföreskrift eller ej haft sin anläggning i bruk under tre år i följd endast om det blivit klarlagt att han underlåtit efterkomma av kommerskollegium meddelat beslut i
fråga om distributionsplikt eller prisregle- ring. Överklagas beslutet hos regeringsrät- ten, skall självfallet dess avgörande avvak- tas. Avfattningen av 14 å andra stycket visar att återkallelse av rationaliseringsskäl får ske endast om särskild anledning härtill föreligger.
15—17 55.
Lagrummen, som innehåller reglerna om inlösen, saknar motsvarighet både i nuva- rande ellag och förslaget till ny ellag 1 1966 års betänkande. Reglerna har närmare be- handlats under 9 kap. och 13.7. Härutöver får utredningen anföra följande.
Utredningens förslag innebär till en bör- jan att föreskrift om inlösen skall få med- delas endast i samband med att någon får koncession beträffande eldistribution som skall övertas från annan, vilkens rätt att be- driva distributionen upphört att gälla (15 och 16 55). Av vilket skäl rätten upphört är likgiltigt. Det kan ha berott på att tiden för denne meddelad koncession eller äldre tillstånd löpt ut eller att kommerskollegium beslutat återkalla koncessionen eller till- ståndet eller, när det gäller områdeskonces- sion eller därmed jämförligt äldre tillstånd, ändra gränserna för området. Skulle tillträ- daren ej begära att kollegium meddelar föreskrift om att frånträdaren till honom skall avstå den egendom som behövs för den fortsatta distributionen, bör kollegium förvissa sig om att parterna genom bin- dande avtal överenskommit om sådant av- stående. Saknas sådant avtal, bör kolle- gium föreskriva tvångsavstående. Viktigt är nämligen att kollegium redan vid den nya koncessionens beviljande kan vara säker på att abonnenterna ej kommer att bli li- dande på överflyttningen av distributionen. Utredningen har övervägt att förorda en bestämmelse av innebörd att föreskrift om tvångsavstående skulle gå i verkställighet utan hinder av förd talan. Härigenom skulle en tredskande frånträdare kunna hindras från att äventyra abonnenternas berättigade intresse t.ex. genom att avbryta eldistribu- tionen under den tid ärendet efter hans
överklagande prövas av Kungl. Maj:t. Ut- redningen har emellertid funnit, att en så- dan bestämmelse skulle föra för långt och att den därför för närvarande ej bör infö- ras i lagen.
Utredningens förslag innefattar också rätt för distributör, som av någon orsak skall upphöra med sin verksamhet, att hos kom- merskollegium påkalla inlösen av den i verksamheten ingående egendomen (16 å). Kollegium skall då tillse att hans önskemål blir tillgodosedda, i den mån distributionen skall fortsätta och egendomen faller under de i 155 första stycket nämnda slagen av anläggningar och föremål eller är sådan fastighet som sägs i 16 5 andra stycket. Skulle den som lämpligen bör överta distri- butionen vägra att göra detta eller att inlösa egendomen, tvingas kollegium att vända sig till vederbörande råkraftleverantör som då på grund av sin till kollegium inlämnade förbindelse (se sid. 108—109) kommer att överta både distributionen och egendomen.
När av kollegium meddelat beslut om inlösen vinner laga kraft, övergår ägande- rätten till den av beslutet omfattade egen- domen på tillträdaren. Detta betyder bl.a. att han till sin förmån kan åberopa all— mänt gällande regler om besittningsskydd samt i förekommande fall begära hand- räckning med stöd av 8 kap. 191 5 utsök- ningslagen (jfr NJA 1919: 28 och 1922: 379).
Det synes ej nödvändigt att kommerskol- legium i föreskrift om inlösen uttömmande redogör för den egendom som skall omfat- tas av föreskriften, utan det bör räcka med att kollegium anger huvudslagen av egen- domen i enlighet med lagens ord. Visserli- gen är det ej uteslutet att parterna kan bli oense om huruvida viss anläggning eller visst föremål tillhör den ene eller den andre, men enligt utredningens mening kan denna omständighet ej rubba grunden för inlösen- systemet. Det blir elnämndens sak att av— göra dylik tvist.
Är fråga om föreskrift enligt 15 5 andra stycket, skall kommerskollegium bestämma viss giltighetstid för förfoganderätten. Tiden bör avpassas så att tillträdaren får skäligt rådrum att bereda sig sedvanligt sakrätts-
ligt skydd eller flytta anläggningen från den frånträdaren tillhöriga marken.
Utredningen förutsätter att, om kom- merskollegium föreskrivit inlösen, parterna vanligen kan enas i de av föreskriften be— rörda frågorna. I den mån detta ej går, äger vardera parten hänskjuta tvisten till elnämnden för avgörande, om de ej blivit ense om en annan ordning för tvistens bi- läggande. Är parterna överens om vilken egendom som övergått på tillträdaren, be- gränsas nämndens uppgift till beslut i ersätt- ningsfrågan. Är parterna dessutom oeniga om omfattningen av den egendom som kollegiets föreskrift avser, skall nämnden avgöra också den tvisten. Vidare ankom- mer det på nämnden att, om endera parten så begär, bestämma ersättningen för sådan tvångsupplåtelse som sägs i 15 5 andra styc- ket. Ersättning för lösa saker bör ej över- stiga marknadsvärdet. Beträffande värde- ring av annan egendom hänvisas till 10 kap.
Slutligen får utredningen nämna att riks- förbundet landsbygdens folk i sin till ut- redningen den 3 maj 1968 överlämnade skri- velse (se sid. 3) hemställt att koncessions- myndigheten ges möjlighet föreskriva att eldistributionsföretag, som uppenbarligen försummar sin distributionsplikt, skall efter verkställd värdering och däremot svarande ersättning överlämna sin anläggning till det företag med områdeskoncession, som myn— digheten anser skall ombesörja eldistribu- tionen även inom ifrågavarande område. I anslutning härtill får utredningen anmäla att denna hemställan beaktats på sätt fram- går av 9 och 10 kap. samt här ovan intagna specialmotivering till 15—1755 utredning- ens förslag till ny ellag.
18 5.
Paragrafen ersätter 35 1902 års ellag och 125 förslaget till ny ellag i 1966 års betän- kande. Bestämmelserna i förstnämnda lag- rum har i överensstämmelse med ett i nämnda betänkande framlagt förslag (se sid. 100) överförts till tillämpningskungö- relsen.
1902 års ellag i dess lydelse efter 1957 års ändringar gäller i allt väsentligt också där tillstånd meddelats eller anläggning eljest i laga ordning utförts före den 1 januari 1958. Endast bestämmelsen om gränsändring sak- nar retroaktiv verkan, varjämte viss tvekan kan råda hur det förhåller sig med bestäm- melserna om distributionsplikt och pris- reglering (se sid. 87, 102 och 129—130).
I 1966 års betänkande förordas att den nya lagen skall tilläggas retroaktiv verkan utom såvitt avser stadgandena om distribu- tionsplikt och prisreglering, där viss begräns- ning föreslås (sid. 117—120). Vidare upptas en regel, tillkommen för klarläggande av frågan när ett äldre tillstånd blir att jäm- föra med områdeskoncession och när med linjekoncession.
Som torde framgå av vad förut anförts i betänkandet anser utredningen — som ej behandlar frågan i vad mån 13—33 55 i förslaget till ny ellag i 1966 års betänkande bör ha retroaktiv verkan —— att samtliga aktuella bestämmelser i dess lagförslag skall ha sådan verkan. Detta bör klart framgå av lagtexten med hänsyn till att begreppet »koncession» infördes först genom 1957 års lagändringar. En särskild regel som skulle klarlägga skillnaden mellan olika slag av äldre tillstånd finner utredningen överflödig (jfr 8.1, sid. 92).
16.3. T illämpningskungörelsen 16.3.1 Inledning
Det av utredningen utarbetade förslaget till kungörelse omfattar ej alla bestämmelser i en blivande kungörelse utan blott dem som hänför sig till koncessionsväsendet och där- till anslutande spörsmål (2 kap. 1—1155 och 3 kap. 15). Förslaget ersätter 25 8 mom. och 35 1902 års ellag samt 2 kap. 1 5 och 3 kap. 1 5 1957 års starkströmskun- görelse ävensom 11 5 förslaget till ny ellag samt 2 kap. 1—8 55 och 3 kap. 15 för— slaget till ny tillämpningskungörelse i 1966 års betänkande. Vidare bör uppmärksam- mas att 3 kap. 3 5 1957 års starkströmskun-
görelse, motsvarande 3 kap. Zå i sistnämn- da förslag, överflyttats till den nya ellagen, där stadgandet bildar första stycket i 12 &. Liksom förordas i 1966 års betänkande föreslår utredningen att reglerna om förfa- randet i koncessionsärenden byggs ut och förtydligas. Utredningen har emellertid gjort en hel del ändringar, huvudsakligen av re- daktionell art, i förslaget till tillämpnings- kungörelse i 1966 års betänkande.
16.3.2 De olika paragraferna 2 kap. ] ä.
1 mom. motsvarar i allt väsentligt 2 kap. lå 1957 års kungörelse. En mindre jämk- ning i sak har gjorts i b). Till skillnad från vad som förordas i 1966 års betänkande (se sid. 123) anser ej utredningen att e) bör ändras. Utredningen har sig ej bekant att ifrågavarande koncessionsfrihet skulle missbrukats.
2 mom. motsvaras av 25 8 mom. 1902 års ellag. Redaktionella ändringar har skett i dessa regler om förhandstillstånd. Enligt utredningens mening har de sin rätta plats i kungörelsen, eftersom det är fråga om ett slags undantag från koncessionsplikten.
2 &. Paragrafen innehåller reglerna om delege- ring av Kungl. Maj:ts beslutanderätt på kommerskollegium. Denna fråga har när- mare behandlats under 5 kap. (sid. 46), 13.1 (sid. 134—135) och 13.2.3 (sid. 137).
35.
Genom paragrafen klarläggs att ansökning- ar och framställningar i koncessionsärenden alltid skall inges till kommerskollegium.
4—8 55.
Paragraferna ersätter 35 1902 års lag. En del redaktionella ändringar har gjorts.
9 %. Bestämmelsen i första stycket har behand- lats närmare under 1333.
Enligt föreskriften i andra stycket skall kommerskollegium, innan ansökan om med— givande till överlåtelse av koncession prö- vas, vanligen bereda vederbörande länssty- relse och kommuner tillfälle att yttra sig. I vissa ärenden, t.ex. ansökan om överlä- telse av koncession beträffande ledning för engrosleveranser, kan en sådan åtgärd dock framstå som onödig. Ärendet får då avgö- ras utan remissförfarande.
10 %. Stadgandet har berörts under 13.6.
11 &. Paragrafen upptager den naturliga regeln att kommerskollegium ej skall få avgöra ärende, innan berörda parter hörts.
3 kap. l &.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 15 1957 års kungörelse.
16.4 Instruktionen för statens elnämnd
Instruktionen ersätter 1939 års instruktion för prisregleringsnämnden och förslaget till instruktion för statens elnämnd i 1966 års betänkande (sid. 24 och 128—132).
1 &. Paragrafen anknyter till allmänna verks- stadgan.
2 5. Denna paragraf upptar bestämmelser om nämndens arbetsuppgifter. Frågan härom har närmare behandlats under 1343, 13.7.1 och 16.2.2. Härutöver får utredningen fram- hålla att den i andra stycket föreskrivna skyldigheten för nämnden att pröva ersätt- ningsfråga föreligger, även om parterna skulle ha enats om villkoren beträffande den egendom som omfattas av kollegiets inlösenföreskrift.
3 och 4 55. Paragraferna innehåller bestämmelser om
organisationen. Redogörelse härför har lämnats under 13.4.3 (sid. 143 och 145).
Enilgt 4 5 tredje stycket äger nämnden i vissa fall anlita experter, varvid kostnader— na skall stanna på statsverket. Tillgång till särskild expertis kan bli nödvändig i mera invecklade ärenden.
5 5. Det ankommer på ordföranden att plan- lägga nämndens arbete och tillse att in- komna ärenden prövas så fort det är möj- ligt.
Nämnden bör vanligen sammanträda i Stockholm. Förhållandena kan dock vara sådana, att sammanträde lämpligen bör äga rum annorstädes, t.ex. på den ort där ifrå- gakommande anläggning är belägen.
6 5. Första stycket upptar regler om nämndens sammansättning i det särskilda fallet. I denna fråga får utredningen hänvisa till 13.43 (sid. 143) och 13.7.1 (sid. 149).
Andra stycket innehåller regler angående omröstningsförfarandet. Härvidlag får ut- redningen åberopa vad som anförts i 1966 års betänkande (se sid. 130).
7 5. I princip bör det ankomma på parterna att förebringa och bekosta den utredning de finner erforderlig. Det egentliga utrednings- arbetet skall alltså ej ligga på nämnden. Den skall bedöma de tvistiga frågorna huvud- sakligen på grund av det material parterna tillhandahåller, i ett inlösenärende t.ex. en teknisk Värdering som någon sakkunnig på parternas begäran utfört. Härvidlag kan också den sakkunskap tariffkommissionen företräder tas i anspråk.
8 5.
Åtskilliga ärenden torde vara av sådan att att de kan avgöras på handlingarna efter föredragning av nämndens sekreterare eller någon härför särskilt utsedd ledamot av nämnden. Begär part muntlig handläggning inför nämnden, skall denna begäran bifal- las.
Paragraferna innehåller regler om protokoll, expeditioner m.m.
13 5. Enligt utredningens mening bör ledamöter och suppleanter samt nämndens sekreterare utses för tre år.
14 5. Paragrafen upptar bestämmelser om ersätt- ning åt ledamöter m.fl.
Ö vergångsbestämmelser
Utredningen anser, att det uttryckligen bör stadgas att instruktionen för prisreglerings- nämnden upphör att gälla, när den nya instruktionen träder i kraft.
I 4 kap. 45 tredje stycket vattenlagen hänvisas till den nuvarande prisreglerings- nämnden, som enligt utredningens förslag skall ersättas av kommerskollegium. Utred- ningen anser ej att nämnda stadgande för— denskull behöver ändras. Det bör räcka med den av utredningen förordade sista mening- en i övergångsbestämmelserna.
16.5 Lagen om ändrad lydelse av 2 5' 14:0) regeringsrättslagen
Som framgår av den allmänna motiveringen förordar utredningen, att besvär över kom- merskollegiets beslut i regel skall föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast då beslutet avser återkallelse av koncession därför att koncessionshavaren åsidosatt sina förplik- telser föreslås att talan över beslutet skall föras hos regeringsrätten.
16.6 Lagen om upphävande av 1920 års registreringslag
I 14 kap. har utredningen föreslagit att 1920 års lag skall upphävas, dock med det un— dantaget att lagen skall vara tillämplig i fråga om registrering som skett dessförin— nan. Detta innebär att 4 och 6 55, 7 5 delvis, 85 fjärde stycket, 9 och 1055 delvis, 11
och 1255, 135 första och andra styckena samt 38 5 delvis alltjämt gäller.
16.7 Lagen om ändring av 2 5 lagen om vad som är fast egendom.
Såvitt utredningen kan bedöma, har tredje stycket i 2 5 lagen om vad som är fast egen- dom fått en avfattning som kan misstolkas. Vad där sägs om fastighet, där elektrisk sta- tion finns, avser uppenbarligen endast det fallet att på fastigheten finns elektrisk hu— vudstation som blivit registrerad enligt 1920 års lag. Mot denna bakgrund och särskilt om nämnda lag upphävs och nya registre- ringar således ej kan ske, synes skäl före- ligga att i förevarande hänseende förtyd- liga ordalagen i 2 5 tredje stycket.
17. Sammanfattning
Elkraften är en betydelsefull faktor i sam- hället. Allteftersom den tekniska utveckling- en fortskrider på olika områden, blir sam- hället mer beroende av att elkraft finns att tillgå i erforderlig omfattning och på rim- liga villkor. Ellagstiftningen reglerar så- lunda frågor av stor samhällsekonomisk vikt.
De grundläggande föreskrifterna på elom- rådet finns i 1902 års ellag. Denna har om- arbetats i skilda hänseenden vid ett flertal tillfällen och senast år 1957. Huvudsyftet med 1957 års ändringar var att underlätta erforderlig rationalisering av framför allt landsbygdsdistributionen.
Ellagstiftningsutredningen har i betän- kande den 20 juni 1966 (SOU 1966: 39) framlagt förslag till ny ellag. Betänkandet har överlämnats till eldistributionsutred- ningen för övervägande i de delar betänkan- det berörde dess arbete. I enlighet härmed har eldistributionsutredningen begränsat sig till att behandla de bestämmelser som hän- för sig till koncessionsväsendet och därtill anknytande frågor samt övergångsbestäm- melser till den nya lagen. Härvidlag skiljer sig förslaget i en del hänseenden från för- slaget i 1966 års betänkande.
För att få underlag för sina övervägan- den har eldistributionsutredningen inhämtat statistiska uppgifter från praktiskt taget samtliga detaljdistributionsföretag rörande dessas elkraftomsättning, antalet abonnen- ter, prissättningen på elströmmen, företa-
gens organisation, distributionsledningarnas längd, distributionsspänning på elnäten, an- talet transformatorstationer m.m. Vidare har utredningen tagit del av centrala drift- ledningens konsumtions— och produktions- prognoser vartill utredningen redovisat en översiktlig beskrivning av utvecklingstenden- serna inom elkraftförsörjningen under den kommande 10-årsperioden. Eldistributionsutredningens undersökning- ar får anses bekräfta den i direktiven redo- visade uppfattningen att rationaliseringen
4 på eldistributionsområdet icke genomförts i
den takt och omfattning som förutsattes vid tillkomsten av 1957 års lagändringar. Såvitt utredningen kan bedöma, sammanhänger detta bl.a. med att ellagen i sin nuvarande utformning icke i tillräcklig grad möjliggör för koncessionsmyndigheten att styra ut- vecklingen i önskvärd riktning. Utredningen framlägger därför förslag som — utan att rubba på de grundsatser på vilka lagen byg- ger — är ägnade att undanröja denna brist samtidigt som åtgärder förordas, vilka ökar möjligheterna till fri konkurrens inom la- gens ram.
Enligt utredningens mening saknas an- ledning att frångå den nuvarande ordningen med områdeskoncession och linjekoncession eller att ändra grundprinciperna beträffande användningen av de båda koncessionsfor- merna i olika fall. Vidare förordar utred— ningen att koncessionsskyldigheten liksom hittills i princip skall omfatta alla stark-
strömsledningar, dock med rätt för Kungl. Maj:t att medge undantag när ledning kan framdras eller begagnas utan att statlig kontroll i sammanhanget är påkallad. Utredningen förordar att koncession får meddelas endast den som är lämplig för den avsedda distributionen och blott under för— utsättning att ledningsnätet eller ledningen är behövlig och förenlig med en planmäs- sig elektrifiering, samt när fråga är om områdeskoncession, att området utgör en lämplig enhet. Förslaget anknyter i stort sett till nuvarande lag i såväl sak som form. Enligt utredningens mening måste nu angiv— na betingelser vara uppfyllda i de olika fal- len för att lagens syfte skall kunna tillgodo- ses. Endast den ändringen förordas i gäl- lande regler att kravet på lämplig enhet och lämplig distributör skall upprätthållas även om distributionen ej sker yrkesmässigt. Utredningen har särskilt uppmärksammat frågan hur en lämplig distributionsenhet bör vara utformad. Härvid framhålls att området skall vara ekonomiskt bärkraftigt och att distributören skall kunna —— utan statligt stöd — förse inom området boende med fullgod elkraft i tillräcklig mängd och under säkra leveransförhållanden samt till skäligt pris. Utredningen erinrar om att en omstridd fråga är, om och i vad mån abon- nentunderlagets storlek har avgörande be. tydelse för distributörens möjligheter att fullgöra sina åligganden, samt att det från olika håll hävdas att ett område i princip skall ha ett minsta antal abonnenter. Utred- ningen har funnit det svårt att ta ställning till denna fråga. Enligt utredningens mening finns dock åtskilliga företag med för få abonnenter och allmänt håller utredningen före att förhållandevis stora enheter är nöd- vändiga för att eldistributionen skall kunna ske utan befogad anmärkning, men utred— ningen anser sig ej böra ange minimisiff— ror. Utredningen betonar, att kravet på stora enheter är tämligen lätt att tillgodose när det gäller de större tätorterna, men att det ofta är svårare att på landsbygden skapa enheter av önskvärd storlek. Enligt utred- ningens åsikt är det angeläget att så långt möjligt områden skapas som består av både
tätort och glesbygd. Härigenom blir det lättare att tillämpa den allmänt eftersträ- vade utjämningsprincipen, innebärande att distributören kan erbjuda ett större antal abonnenter enhetliga taxor med förhållande- vis låga elpriser. Genom att dylika enheter skapas blir det lättare för koncessionsmyn- digheten att åstadkomma en överlag lämp- lig områdesindelning.
Också de spörsmål som sammanhänger med den kommunala distributionen ägnas särskild uppmärksamhet av utredningen. Dess slutsats är att koncessionsmyndigheten vid prövning av frågor huruvida ett område utgör lämplig enhet eller koncessionssökan- de är lämplig distributör, ej bör vara bun— den av särregler när det gäller kommunal distribution, utan att alla distributörer i princip bör behandlas lika.
Enligt utredningens förslag skall konces— sion också i fortsättningen beviljas endast för viss tid. Ej heller förordas ändring be- träffande de i lagen nu stadgade maximi- tiderna. nämligen 40 år eller, om särskilda skäl därtill föranleder, 60 år. Koncessions- myndigheten bör ha frihet att inom lagens ram anpassa koncessionstiden efter om- ständigheterna i det särskilda fallet. Utred- ningen förordar dock att tiden för områ- deskoncession i regel bör vara 25—30 år, samt att tiden för linjekoncession bör be— stämmas till 40 år. Utredningen anser emel- lertid att det någon gång kan vara ända- målsenligt att meddela linjekoncession för längre tid än 40 år, t.ex. för ledning som ingår i stamlinjenätet eller annan ledning med hög spänning. I så fall kan en 60-årig koncessionstid komma ifråga.
Utredningen föreslår därjämte att be- stämmelserna om koncessionstid komplet- teras med ett stadgande av innebörd att, om koncessionsmyndigheten ej före den bestämda koncessionstidens utgång beslu- tat hur koncessionsfrågan skall lösas för framtiden, distributören utan hinder därav äger fortsätta sin distributionsverksamhet på samma villkor som förut tills myndighe- ten bestämmer annat.
Vidare förordas att gällande bestämmelse att koncession ej får överlåtas utan tillstånd
skall inflyta i den nya lagen. Vid överlå- telseprövningen bör dock myndigheten — till skillnad från vad som nu gäller — vanligen beakta samma synpunkter som anmäler sig i samband med prövning av ansökan om ny koncession. Härjämte före- slås att koncessionsmyndigheten bör grans- ka också villkoren för överlåtelsen och att tillstånd bör kunna vägras om det är uppenbart att dessa skulle påtagligt gynna överlåtaren och därigenom skada konsu- mentintresset eller att överlåtelsen eljest är olämplig från allmän synpunkt. Utredning- en förordar dessutom, att också överlåtelse av äldre tillstånd skall godkännas av kon- cessionsmyndigheten.
Utredningen betonar vikten av att lag— stiftaren medelst lämpliga regler söker hind- ra den som fått koncession att missbruka sin mon0polställning till men för konsu- menterna. Utredningen föreslår därför vissa regler, genom vilka det skulle bli möjligt att inom ramen för koncessionslagstiftning- en främja friare konkurrensförhållanden på eldistributionens område.
Sålunda förordas en lagregel, som ger myndigheten rätt att tillåta transitering över ledningar som omfattas av annans områdes- koncession. Enligt utredningens mening kan förmodas att myndigheten endast i säll— synta undantagsfall får orsak att utnyttja denna rätt. Blotta förekomsten av en dylik lagregel är ägnad att leda till eftersträvade lösningar på frivillighetens väg. En sund priskonkurrens kommer att främjas. Ut- redningen förordar härjämte, att denna regel får retroaktiv verkan. Vidare fram- hålls att —— om transitering på närdistribu- tionsnät skulle framstå som mindre lämpligt — myndigheten i stället kan meddela om- rådeskoncession för annan beträffande ett mindre område inom det egentliga konces— sionsområdet, innebärande rätt för utom- stående att anlägga erforderliga ledningar för detaljdistribution inom annans område, varvid självfallet planmässighet skall efter- strävas. Utredningen understryker vikten av att nu angivna möjligheter utnyttjas med försiktighet.
I fråga om linjekoncession föreslår utred-
ningen, att nuvarande regler så tillvida skall kunna frångås att koncession i fortsätt- ningen får meddelas annan än statligt före- tag beträffande ledning med stamlinjespän- ning, under förutsättning att ledningen ej skall ingå i det samkörande stamlinjenätet. Som koncessionsvillkor bör dock alltid gälla att ledningen skall hembjudas till staten för inlösen, om det sedermera visar sig att den lämpligen bör infogas i detta nät.
Bestämmelsen om distributionsplikt för innehavare av områdeskoncession bör enligt utredningens mening behållas. Emellertid förordar utredningen att plikten utvidgas. I dag kan abonnent ej kräva elström för annat än normalt förbrukningsändamål. Det framhålls att begränsningen tillkom vid en tidpunkt då tillgången på elektrisk kraft bedömdes ej vara tillräckligt stor för att möjliggöra en obegränsad förbrukning, men att läget numera är ett annat. Kraftkällorna kan lätt byggas ut i erforderlig omfattning och elproduktionen anpassas till den aktuel- la belastningen. Utredningen anser därför tiden vara mogen för en lagregel som åläg- ger innehavare av områdeskoncession en i princip obegränsad distributionsplikt. Om särskilda skäl talar härför, bör han dock vara berättigad att undandra sig begärd elleverans. Abonnenten kan då liksom nu hänskjuta frågan till koncessionsmyndighe- tens prövning. -—— En förutsättning för att innehavare av områdeskoncession skall kun- na fullgöra sin distributionsplikt är själv- fallet — framhåller utredningen — att han har tillgång till ström i erforderlig omfatt— ning. Mot denna bakgrund finner utred- ningen uppenbart att bestämmelsen om dist— ributionsplikt för innehavare av linjekonces- sion bör behållas i lagen. Också i övrigt bör nu gällande distributionsplikt för sådan distributör kvarstå. Eftersom den nuvarande utformningen av hithörande bestämmelser kan föranleda viss tvekan om den rätta in- nebörden av pliktens omfattning, föreslår utredningen att lagens ordalag jämkas.
Utredningen förordar att bestämmelsen om distributionsplikt skall ha retroaktiv verkan och alltså gälla också innehavare av äldre tillstånd.
Enligt utredningens mening bör nuvaran- de bestämmelse om att koncession och äldre tillstånd får berövas den som i väsent- lig mån åsidosätter sina förpliktelser som distributör kvarstå. Också stadgandet om att koncessionsmyndigheten äger ändra gränserna för meddelad områdeskonces— sion, om så skulle behövas för en ända- målsenlig distribution och åtgärden kan ge- nomföras utan synnerligt men för konces- sionshavaren bör enligt utredningens mening behållas. Utredningen förordar dessutom att stadgandet får retroaktiv verkan.
Utredningen erinrar om att det i samband med 1957 års lagändringar ingående dryf- tades, huruvida lagen borde uppta bestäm- melser som gav koncessionsmyndigheten rätt att återkalla koncession med hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnan- de, men att statsmakterna då ansåg att en sådan bestämmelse icke borde ifrågakomma. Utredningen har emellertid funnit att dess undersökningar klart gett vid handen att, om eldistributionen i vårt land inom en ej alltför avlägsen framtid skall kunna ratio- naliseras i önskvärd omfattning, lagen ej bör utestänga koncessionsmyndigheten från en sådan rätt. Utredningen föreslår därför införandet av en lagregel, som medger kon- cessionsmyndigheten att återkalla löpande koncession när särskild anledning härtill fö- religger med hänsyn till distributionens ända- målsenliga ordnande. För att en sådan be- stämmelse skall bli meningsfull måste den göras tillämplig också då fråga är om verk- samhet som bedrivs med stöd av äldre lag- stiftning. Utredningen framlägger sålunda förslag härom.
När koncession av någon anledning upp- hör att gälla ankommer det på koncessions- myndigheten — framhåller utredningen — att avgöra vem som i fortsättningen skall handha den med koncessionen avsedda di- stributionen. Det är då enligt utredningens mening angeläget att den distributör som enligt myndighetens bedömande ej får fort- sätta sin verksamhet utan skall överlämna denna till annan, ej kan hindra eller för- dröja den planerade omorganisationen. I dag kan han i praktiken göra detta genom
att vägra att avstå sin ledning eller sitt nät till ny distributör, eller härför uppställa vill- kor som ej kan godkännas från allmän syn- punkt. Utredningen föreslår därför en be— stämmelse om skyldighet för den, vars distributionsverksamhet enligt myndighe- tens beslut skall överflyttas, att på skäliga villkor avstå distributionsledningar, trans- formatorstationer, ställverk och liknande anläggningar samt maskiner, fordon, mate- riel och därmed jämförliga föremål, i den mån egendomen ingick i den överflyttade distributionsverksamheten. Utredningen för- ordar härjämte att myndigheten beträffande anläggning, som är belägen inom frånträda- ren tillhörig fastighet, skall äga föreskriva att denne skall vara pliktig tåla att konces- sionshavaren under viss tid får förfoga över den mark som krävs för att anläggningen ej skall behöva flyttas. Vidare föreslås en ordning som säkerställer rätt för frånträ- daren att genom myndighetens försorg kun- na få sådana anläggningar som nyss sagts inlösta samt att bli av med fastighet, varpå dylik anläggning är belägen och vilken eljest skulle bli utan värde för honom.
Det av utredningen sålunda föreslagna systemet bygger på den principen att kon- cessionsmyndigheten skall meddela beslut om tvångsavstående samtidigt med beslutet i koncessionsfrågan. Fördelen härmed är att myndigheten kan slutgiltigt pröva sistnämn- da fråga utan hänsynstagande till ovidkom- mande synpunkter, ägnade att fördröja kon- cessionsbeslutet. Myndigheten vet nämligen, att den nye koncessionshavarens möjlighet att driva verksamheten ej försvåras eller omöjliggörs av den orsaken att han ej får förfoga över befintliga anläggningar. För att syftet med den föreslagna ordningen skall kunna uppnås är dessutom ofrånkom- ligt att beslut om tvångsavstående kan träda i kraft, oavsett om de ekonomiska villkoren är fastlagda eller icke. Uppgörelse härom får ej fördröja beslut i koncessionsfrågan. Den ekonomiska uppgörelsen blir ett fri- stående spörsmål, som får lösas i särskild ordning.
Enligt utredningens mening bör en själv- klar princip vara att tvångsavstående av el-
anläggning skall ske på skäliga Villkor. Här- för torde vanligen krävas att anläggningen värderas. Utredningen har övervägt att före— slå införande av värderingsregler i lagen men har funnit, att förhållandena starkt växlar från fall till fall och att det är prak- tiskt ogörligt att skapa regler som kan till- lämpas över hela fältet och har därför fått överge denna tanke. Utredningen har i stål- let föreslagit att, om parterna ej själva kan enas om överlåtelsevillkoren eller om hur uppkommen tvist i saken skall biläggas, tvis- ten av endera parten får hänskjutas till ett särskilt organ, statens elnämnd, för avgö- rande. Enligt förslaget skall elnämnden vid handläggning av sådant ärende bestå av fem ledamöter, av vilka en — ordfö- randen — skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv, en ha teknisk sakkunskap, en ha ekonomisk sakkunskap och de båda öv- riga företräda berörda partsintressen.
Utredningen har övervägt om bestämmel- ser angående prisreglering behövs i en ny lag men stannat för att så bör vara fallet. Förhållandena på elområdet medger ej en helt obunden konkurrens och det allmänna måste vid behov kunna ingripa med prisreg- lerande åtgärder mot distributör, vars pris- sättning är obillig. Utredningen har emeller- tid förordat vissa ändringar i det gällande systemet. Sålunda är det enligt utredningens mening önskvärt att undanröja det nuva- rande förlikningstvånget. Vidare anser ut- redningen att prisfråga i fortsättningen bör kunna prövas, även om abonnent ej väcker talan härom. Koncessionsmyndigheten bör ha rätt att ex officio pröva skäligheten av ett elföretags leveransvillkor och sålunda ej behöva avvakta framställning om pris— reglering. Vidare förordas att ej endast koncessionshavare utan över huvud envar som mot ersättning tillhandahåller elström skall vara underkastad prisreglering. Här- jämte föreslås en bestämmelse av innebörd att den koncessionshavare som ej rättar sig efter beslut i prisregleringsärende skall kun- na berövas sin koncession.
I fråga om förfarandet i prisreglerings- ärenden föreslår utredningen att dessa skall handläggas av kommerskollegium och ej
såsom nu av en särskild nämnd (statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström). Enligt utredningens förslag äger dock kol- legium, där fråga är om ärende som avser en individuell tvist mellan abonnent och distributör, överlämna ärendet för avgöran- de till statens elnämnd, som skall ersätta prisregleringsnämnden. Fråga av generell art skall sålunda alltid prövas av kolle- gium.
Detta förslag ligger i linje med utred- ningens strävanden att skapa en ordning en- ligt vilken eldistributionsfrågorna i princip skall handläggas i första instans av kom- merskollegium som central koncessionsmyn- dighet. Utredningen förordar nämligen att den nya ellagen utformas så, att denna kol- legiets ställning blir uttryckligen fastslagen. Utredningen har emellertid funnit att vissa ärenden alltjämt bör förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. Dessa undantag avser dels koncessionsärende, där expropriation av äganderätt till mark begärs, dels ärende i vilket naturvårdsverket eller länsstyrelse av naturvårdsskäl motsätter sig bifall till an— sökan om koncession och dels ärende, där kollegium och stiftsnämnd eller universitet har olika uppfattningar om framdragande av ledning över ecklesiastik mark respektive universitetets mark. Utredningen förordar att kollegium i dessa tre typer av ärenden skall överlämna handlingarna till Kungl. Maj:t för avgörande.
Beträffande de ärenden som skall avgö- ras av kommerskollegium gäller enligt ut- redningens förslag att part som är missnöjd med kollegiets beslut äger föra talan där- emot hos Kungl. Maj:t. Avser ärende åter- kallelse av koncession därför att konces- sionshavare åsidosatt sina förpliktelser, skall överklagandet ske i regeringsrätten och i övriga ärenden hos Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Vad angår beslut av statens elnämnd in- nebär utredningens förslag att talan mot sådant beslut ej skall få föras.
Till sist framlägger utredningen förslag som berör lagen den 12 maj 1917 om expro- priation och lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elek-
triska anläggningar samt om rätt till elek- trisk kraft m.m.
Sålunda förordar utredningen att de i 1902 års ellag intagna stadgandena om ex- Dropriauon överflyttas till expropriations- lagen. Expropriationsutredningen har un- der hand förklarat att en sådan överflytt- ning är önskvärd. Det bör ankomma på denna utredning — vars förslag enligt upp- gift kan förväntas under hösten 1968 —— att bedöma var och med vilken ordalydelse stadgandena bör inpassas i en enhetlig ex- propriationslagstiftning. Expropriationsut- redningen har under hand sagt sig dela denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar utredningen om att det enligt nuvarande ordning i princip ankommer på Kungl. Maj:t att avgöra, om expropriation som begärs för elektrisk starkströmsledning skall tillåtas eller ej. Ut- redningen framhåller emellertid att, om dess förslag att kommerskollegium i regel skall fatta beslut som första instans i konces- sions- och därmed sammanhängande ären- den skall kunna genomföras, så bör lämpli- gen kollegium få befogenhet att pröva ex- propriationsansökan eftersom sådan ofta är sammankopplad med ansökan om konces- sion. De undantagen förordas dock att Kungl. Maj:t alltjämt skall avgöra ärende, där expropriationsansökan avstyrkts av länsstyrelse eller naturvårdsverket från na- turvårdssynpunkt samt ärende där fråga är om expropriation av äganderätt till fast egendom. Vidare anser utredningen att den nu föreslagna ordningen skall vara tillämp- lig också beträffande sådana ärenden som rör enbart expropriation av nyttjande- eller servitutsrätt för starkströmsledning. Dylika ärenden är sällsynta och från lagteknisk syn-
punkt skulle vara otillfredsställande med ett undantag härvidlag från den kollegium till- kommande beslutanderätten.
Enligt utredningens mening kan det så- lunda föreslagna systemet lämpligen ska- pas genom införande av ett stadgande i expropriationslagen om rätt för Kungl. Maj:t att i expropriationsärende delegera beslutanderätten på kommerskollegium, var— efter Kungl. Maj:t genom kungörelse eller i brev till kollegium föreskrev de särskilda villkor som skulle gälla för kollegiets be- fattning med hithörande ärenden.
Slutligen anser utredningen att, om dess förslag ej skulle godtas, så bör i vart fall expropriationslagen eller i anslutning här- till utfärdad tillämpningskungörelse uppta ett uttryckligt stadgande att den som vill söka koncession för elektrisk starkströms- ledning och samtidigt önskar expropria- tionsrätt för ledningen äger inge sin till Konungen ställda expropriationsansökan till kommerskollegium, som har att efter bered- ning av koncessions- och expropriations- ärendet överlämna detta till Kungl. Maj:t för beslut. Härigenom kan i vart fall en samtidig handläggning säkerställas.
I fråga om 1920 års registreringslag har utredningen funnit att den bör kunna upp- hävas. Enligt utredningens mening skulle 'vägande invändnigar häremot ej kunna resas nu sedan den nya lagen om företags- inteckning trätt i kraft och under förut- sättning att de av utredningen föreslagna reglerna om distributionsplikt genomförs. Utredningen förordar emellertid att lagens bestämmelser om registrering alltjämt bör gälla i fråga om anläggning som registrerats före den nya ellagens ikraftträdande.
18. Särskilda yttranden
18.1. Särskilt yttrande av ledamoten Lychou
I anslutning till utredningens kapitel 8.7 om distributionsplikt för linjekoncessionshavare får jag anmäla avvikande mening i de hän- seenden som framgår av det följande.
I sista stycket av 8.7 (sid. 103) anges hurusom utredningen övervägt förorda en bestämmelse med innebörd att linjekon- cessionshavare skulle vara pliktig att om koncessionsmyndigheten så begärde an- tingen höja spänningen på sin ledning eller öka ledningsarean så att överföringsförmå- gan ökades tillräckligt för en strömleverans som med hänsyn till att ledningens kapaci- tet redan var helt utnyttjad eljest ej skulle kunna ske. Som bidragande orsak till att utredningen, som ansåg att en bestämmelse med ovan angiven innebörd skulle föra för långt, ej upptog detta förslag anger utred- ningen att det kan förutsättas att berörda distributörer såsom hittills frivilligt med- verkar till lösningar av förutsett slag.
Min erfarenhet i koncessionsgivningsar- betet säger mig dock att i fall där konkur- rensen hårdnar söker berörda parter var och en att slå vakt om sina egna intressen och att det i sådant läge lär bli svårt för koncessionsmyndigheten att genomdriva en tekniskt och ekonomiskt riktig lösning.
Jag anser därför att i fall där det ur tek- nisk-ekonomisk synpunkt är fördelaktigare att genom förstärkning öka en lednings överföringsförmåga än att bygga en ny led-
ning skall koncessionsmyndigheten kunna kräva en förstärkning oavsett om förstärk- ningen skall utföras genom ökning av led- ningsarean eller genom spänningshöjning.
Anledningen till att jag anser denna skärpning av distributionsplikten erforderlig är följande.
Markintrånget förorsakat av elektriska ledningar ökar och är i dag högst betydan- de. Intrånget på produktiv skogsmark ligger någonstans i närheten av en procent. Möj- ligheterna att komma fram med nya led- ningar inom och i närheten av tätbebyggda områden blir mindre och framkomstmöjlig- heterna är redan i dag högst begränsade. Med den påtagliga trend till ökat behov att överföra kraft för såväl industriella behov som för allmän förbrukning inte minst ge- nom kraven på eluppvärmning kommer markintrångsproblemet att bli allt svårare att bemästra. Härtill kommer det motstånd som reses från naturvårdshåll mot förfu- lande ledningar. Det är därför ett samhäl- leligt önskemål att begränsa markintrånget från ledningar i vad avser sådana förlagda ovan mark. I fall där överföringen kan ske med i mark förlagda kablar blir problemet mindre allvarligt. Nya ledningar ovan mark bör därför ej tillkomma annat än när detta är oundgängligen nödvändigt.
Skall det nuvarande svenska systemet med kraftöverföring genom olika lednings- innehavare även i framtiden kunna bestå är det enligt min uppfattning därför nöd-
vändigt att koncessionsmyndigheten skall kunna kräva att befintliga ledningar opti— malt utnyttjas för aktuella kraftöverförings- behov. Härmed avses att en ledning skall kunna belastas så att överföringen sker till lägsta kostnad och att ledningen förstärkes när det är tekniskt-ekonomiskt motiverat. Enär som jag inledningsvis anfört ej är över— tygad om att i alla lägen frivilliga uppgö- relser kan förutsättas träffas anser jag la- gen bör utformas så att koncessionsmyndig- heten skall kunna avgöra överföringsfall även när förstärkningar är nödvändiga. En sådan ändring av lagen kommer i och för sig otvivelaktigt att medföra en reducering av antalet fall då koncessionsmyndigheten behöver ingripa.
Även om den föreslagna skärpningen yt- ligt sett kan förefalla innebära ett svårt intrång på en koncessionshavares disposi- tionsrätt över sin ledning är den emellertid enligt mitt förmenande väl befogad. Eljest begränsas överföringsskyldigheten på ett tekniskt omotiverat sätt. Skyldighet skulle endast föreligga i det fall överföringen ak- tualiserades i ett skede då kapacitet hos led- ningen i befintligt skick föreligger. Detta synes mig orimligt. En ledning bygges icke enbart för ett vid projektstadiet fixerat behov och en lednings kapacitet är ej enty- dig. En ledning överbelastas över vad pro- jekterad optimal belastning förutsätter mer eller mindre regelmässigt i vissa driftlägen och bl.a. inför den tidpunkt då en förstärk- ning avses genomföras. Förstärkningar, fö- reträdesvis genom areaökning är en normal företeelse och genomföres allteftersom en lednings kapacitet blir för liten. Man kan sålunda hävda att med de ökade överfö- ringsbehov som årligen redovisas av kraft- företagen kommer flertalet ledningar att successivt förstärkas. Förstärkningar sker på så sätt att kapaciteten trappstegsvis ökas. En förstärkning sker på sikt och efter genomförd förstärkning finnes som regel en ledig överföringskapacitet. Endast i det fall överföringskapacitet finnes ledig skulle med utredningens begränsning av överfö- ringsplikten sådan kunna tillämpas. Av mig föreslagen ökning i överföringsplikten inne-
bär i princip emellertid endast att en för- stärkning genom koncessionsmyndighetens ingripande sker i ett tidigare skede än el- jest skulle vara fallet. Det ökade intrånget är således ej så besvärande som det vid ett första påseende kan förefalla.
Mot en ökad överföringsplikt skulle må— hända kunna anföras att det blir svårt att avgöra vilket som är riktigast att kräva en förstärkning eller att medgiva byggandet av ny ledning. Problemet blir emellertid inte på något vis mer invecklat av den orsak att det gäller överföring av kraft för någon annans behov än om det gällde överföring för eget behov detta sett rent beräknings- mässigt. Sådana räkneproblem är av ren rutinkaraktär och lösas dagligen av kraft- distributörer. M.a.o. frågan hur överfö- ringen rätteligen bör ske bör avgöras på samma sätt som om överföringen skedde för koncessionshavarens egen räkning.
Kvar står givetvis hur de ekonomiska uppgörelserna mellan koncessionshavaren och den eller de som begär överföringen skall träffas men detta problem är detsam— ma som uppstår när en koncessionshavare som genom koncessionsmyndigheten fått sin ledning fullbelastad och i ett kommande skede behöver förstärka sin ledning med hänsyn till eget överföringsbehov. Hur kost- naderna förorsakade av överföringen skall fördelas och gäldas förutsätts i båda fallen bli föremål för överläggning mellan parter- na och i fall av tvist kunna föreläggas el- nämnden.
Vidare anser jag att den begränsning som utredningen förutsätter böra bestå nämligen att överföringsskyldigheten skall avse för- brukare, vilkens verksamhet är av större betydelse från allmän synpunkt, bör utgå. Anledning till mitt ståndpunktstagande i detta stycke är att det ur intrångssynpunkt är ovidkommande vartill kraften skall nytt- jas. Det kan knappast vara meningen att koncessionsmyndigheten med nuvarande synsätt skall avgöra om en förbrukare skall få kraft eller inte. Önskar någon få kraft överförd må han få den förutsatt att han är beredd att betala kostnaderna och för- utsatt att de kriterier uppfyllas som utred-
ningen i övrigt ställt för överföring. Frågan är således närmast hur kraft skall tillhanda- hållas; av områdeskoncessionshavaren, av linjekoncessionshavaren eller genom över- föring av sökandens egen kraft. Det synes mig ovidkommande om det gäller behov av större allmän synpunkt. Det måste te sig egendomligt att man i annat fall kan kom- ma till det resultatet att ny ledning måste byggas trots att det på samma sätt som i övrigt redovisats varit riktigare med en över— föring på befintlig ledning. Markintrånget är det primära.
Genom den av mig förordade utvidgade överföringsskyldigheten ernås även att lin- jekoncessionshavare jämställes med områ— deskoncessionshavare såsom distributör. Bå- da får i princip ensamrätt och ensamskyl- dighet att inom gränserna för sin konces- sionsform handha kraftöverföringen till dem eller de som har behov av kraft.
Av mig framförda synpunkter kan beak— tas genom att första stycket i 11 5 förslag till ellag gives följande lydelse:
»Innehavare av linjekoncession är pliktig att i den mån det är förenligt med en plan"- mässig elektrifiering över ledningen över- föra eller leverera ström till förbrukare.»
18.2 Särskilt yttrande av experten Berg- ljung
I 5 10 behandlar utredningen de värderings- principer, som kan komma till användning vid värdering av sådana elektriska anlägg- ningar, som skall överlåtas till annat före- tag. Utredningen redogör för olika synpunk- ter på värdering, som kommit att anläg- gas Vid de överlåtelser, som hittills kommit till stånd efter förhandlingar mellan det överlåtande och det övertagande företaget. Utredningen föreslår att, därest parterna ej kan komma överens om ersättningen för anläggningarna, frågan om ersättningen skall avgöras av statens elnämnd.
Elektriska distributionsanläggningar ut- byggas ej främst för att åstadkomma eko- nomisk avkastning utan i stället mer med tanke på att förse envar kraftförbrukare
inom distributionsområdet med elkraft. Kostnaderna för anläggningarnas admini- stration, underhåll och förnyelse liksom ock- så skälig avkastning på insatt kapital får bäras av kraftförbrukarna i och med att distributionsföretaget äger rätt att tillämpa eltaxor, som är anpassade efter kostnader- na. Det synes mig därför riktigast att det överlåtande distributionsföretaget vid en på- tvingad överlåtelse erhåller en ersättning för anläggningarna efter dessas tekniska värde vid överlåtelsetidpunkten. Hänsyn måste dock tagas till det sätt på vilket det överlåtande företaget finansierat sina an- läggningar. Bidrag från staten eller kommu— nen liksom anslutningsavgifter från kraft- förbrukarna bör icke tillgodoräknas över- låtaren utan i stället avdragas från ersätt- ningen. Med hänsyn till att anläggningarna efterhand ersättas bör dock icke bidrag och anslutningsavgifter äldre än 10 a 15 år från- dragas vid ersättningens fastställande.
Ersättningen för övertagen anläggning bör alltid vara grundad på objektiv värdering och vara oberoende av ägandeförhållandet. Någon anledning att behandla en ekono- misk förening, där alla eller större delen av kraftförbrukarna är ägare till anläggning- arna, på ett speciellt sätt synes mig icke föreligga.
Angående förfarandet i övrigt biträder jag utredningens förslag.
18.3 Särskilt yttrande av experterna Hrv- selbom och Romson
Utredningen har behandlat frågan huruvida vetostadgandet i 15 andra stycket i 1902 års lag om elektriska anläggningar och kompetensbestämmelserna i 3 5 kommunal- lagen kan anses ge kommun en allmän före- trädesrätt till koncession för detaljdistribu- tion av elkraft och stannat för den tolk- ningen att så icke är fallet. Vid prövning av ansökan om områdeskoncession bör koncessionsmyndigheten enligt utredningen inte heller i framtiden vara bunden av sär- regler när det gäller kommunal distribu- tion. Alla distributörer bör i princip be-
handlas lika varvid målet är att ellagens syf- ten skall fullföljas.
Häremot vill vi anföra följande. Kommunerna bör enligt vår mening bere- das större inflytande över eldistributionen än vad som för närvarande är fallet. El- distributionen utgör en viktig del av sam— hällsplaneringen. De förändringar som suc- cessivt inträder i samhällsstrukturen aktua- liserar ännu mer än tidigare kommunala in- satser i servicefunktionernas regionala pla- nering inom blocket. Det är av stor bety- delse att man tillvaratager möjligheterna till samordning av eldistributionen med an- nan kommunal service. Behovet av sådan samordning ökar genom den fortgående koncentrationen av befolkningen till tätor- ter och den därmed förenade utvidgningen av områden under detaljplan. Den åsyftade samordningen framstår som speciellt bety- delsefull med tanke på rörligheten beträf- fande industrilokaliseringen och den ökade betydelse elenergin beräknas få för upp- värmning av bostäder. Dessa samordnings- frågor kan i och för sig lösas även genom samarbete mellan kommuner och icke-kom- munala eldistributörer men med all sanno- likhet kan samordningen ske snabbare och bättre om kommunerna själva handhar el- distributionen.
Genom kommunindelningsreformen och de större kommunenheter som därigenom skapas torde kommunerna i allt väsentligt också bilda lämpliga distributionsområden. De kommuner som ingår i kommunblocken omfattar i regel såväl tätorter av olika Stor- leksordning som betydande landsbygdsom- råden. Inom dessa kommuner framstår det som naturligt att eftersträva en enhetlig taxa. Möjligheterna att nå detta mål torde vara väsentligt större om kommunen har inflytande över eldistributionen och därige- nom kan få till stånd en utjämning i kost- nadshänseende mellan tätorts- och gles- bygdsdistribution.
Vi vill också erinra om att elkraftutred- ningen i sitt år 1954 avgivna betänkande om elkraftförsörjningen framhöll att sam- hällenas anspråk på att själva få utöva detaljdistributionen av elkraft kunde be-
traktas som ett allmänt kommunintresse. Kravet på kommunalt inflytande på distri- butionen av elkraft liksom på driften av gasverk, spårvägar o.s.v. betingades i första hand av de stora allmänna intressen som förbundits med handhavandet av dessa verksamhetsgrenar. Det gällde här enligt el— kraftutredningen tillhandahållandet av nyt- tigheter eller tjänster som vore snart sagt oumbärliga för kommunens medlemmar i gemen. Det vore ett samhällsintresse att tillgången till dessa nyttigheter tryggades och att de kunde erhållas till så låga priser som möjligt. Med hänsyn härtill ansåg el- kraftutredningen att varje kommun borde. så långt det vore möjligt och förenligt med en ur allmän synpunkt rationell utveckling av elkraftförsörjningen, tillförsäkras skäligt intlytande på den lokala distributionen inom kommunens område.
En ytterligare omständighet, som talar för de kommunala företagens lämplighet som eldistributörer, är den insyn i före- tagens skötsel, som elförbrukarna är till- försäkrade. Inga andra företag synes garan- tera lika stora möjligheter till insyn som de kommunala företagen.
De anförda synpunkterna leder till den slutsatsen från vår sida att vi visserligen är ense med eldistributionsutredningen om att kommunerna icke bör ha någon generell och ovillkorlig förtursrätt till koncession. Å andra sidan hävdar vi att detta icke nöd- vändigtvis bör leda till att alla distributörer i princip skall behandlas lika. Om en kom- mun vid konkurrens om koncession befin- nes vara lämplig som distributör bör kom- munen ha företräde till koncessionen fram- för annan distributör.
18.4 Särskilt yttrande av experten Hessel- bom.
Utredningen har förordat en lagregel, som ger koncessionsmyndigheten befogenhet att tillåta transitering över ledningar som om- fattas av annans områdeskoncession (kap. 7.7.2). Jag har i princip intet att erinra häremot. Som utredningen framhållit talar
dock praktiska svårigheter mot transitering över lågspänningsledningar. För att en distri- butör på bästa möjliga sätt under olika om- ständigheter skall kunna tillgodose sina abonnenter måste han fritt kunna förfoga över sitt ledningsnät. Vid inträffande kabel- brott kan det t.ex. bli nödvändigt att taga i anspråk andra i nätet ingående ledningar. Om dessa ledningar då helt eller delvis tagits i anspråk för transitering för annans räkning kan distributörens egna abonnenter komma i ett ogynnsammare läge än den konsument för vilken transitering sker. Lik- nande förhållanden kan uppkomma om det gäller för distributören att snabbt kunna tillgodose ett hastigt uppkommet ökat kraft- behov hos t.ex. en industriabonnent, vars verksamhet kan vara av stor betydelse för orten eller bygden. Vad här anförts gäller i första hand lågspänningsledningar men i viss mån även hopmaskade ledningsnät för spänningar upp till 10 kV. Vid dessa spän- ningar måste det alltid av tekniska skäl bli fråga om relativt små kraftmängder. Kon- sumenten är ju alltid genom distributions- plikten tillförsäkrad den kraft han är i behov av och skillnaden i kraftkostnaden mellan leverans från distributören eller från annan måste vid dessa små leveranser bli obetydlig då kostnaderna för överföringen av kraften ändå måste belasta kraftleveran- sen.
Enligt min mening bör den av utred- ningen förordade lagregeln om transiterings- plikt över i områdeskoncession ingående ledningar endast avse ledningar med spän- ningar över 10 kV och i varje fall ej gälla lågspänningsledningar.
.! ....
.
"*SJUJUUH-Pls *
_.u
lidt.— .. J...........7.:e.
'DO
OLSL
1118 nov DSSL'OSGL Mmm Buruwmtm Stawelunums
.H m m. .w
M 007 Je) Skit—mu -— M 002 + —//——
LLl- E WOLS'W LS'lL Sl- 545'1- NMS , mumsa”-
. ». . . . o... n...)... ...->.... . ... . »..
[ vänlig
8 tabeller utvisande detaljdistributionens omfattning och tillämpade kraftpriser av- seende åren 1963 och 1965. De skilda före-
Tabell 2:1. Kommunala företag (K).
Elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
tagstyperna redovisas var för sig i tabell 2: 1—2: 7. Tabell 2: 8 upptar summaupp- gifter för hela landet.
Storlek Under 200— 500— 1 000- 2 000— 5 000— 10 000— Över (antal abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Antal företag 1 4 14 43 60 43 43 4 212 (2) (3) (18) (43) (55) (46) (42) (3) (212) Omsättning GWh 6 1702 53 297 931 1 567 6 042 5 327 14 3932 (2) (4) (62) (260) (725) (1 433) 5 217) (3 774) (11 477) Kraftinköp GWh 6 1632 53 287 912 1 517 4 518 4 736 12 1922 (2) (4) (59) (257) (712) (1 390) (4 298) (3 312) (10 034) Egen produktion — 7 — 10 19 50 1 524 591 2 201 GWh — — (3) (3) (13) (43) (919) (462) (1 443) Egen förbrukning 2 — 1 8 7 14 99 486 617 Wh Inköpspris öre/kWh 6,1 4,2 5,8 5,6 5,0 5,0 4,1 2,5 3,7 (6,5) (8,3) (6,4) (6,0) (5,5) (5,1) (4,3) (2,9) (4,0) Försåld högsp. kraft —— — 11 56 198 505 2 351 1 451 4 572
GWh (exkl. kraft —— (1) (13) (46) (161) (439) (2 319) (1 124) (4 103) till återdristr.) Medelpris öre/kWh 10,6 7,7 7,8 7,9 7,4 6,8 6,8 6,9 (exkl. kraft — (12,0) (9,2) (9,1) (8,6) (7,8) (5,4) (7,0) (6,3) > 20 kV)
Försåld lågsp. kraft Abonnenter 1000-tal — 1 10 63 183 295 870 758 2 180 —— (1) (13) (63) (162) (305) (845) (689) (2 078) Förbrukning GWh 4 5 34 203 649 988 3 044 2 517 7 444 (1) (3) (40) (181) (494) (878) (2 503) (2 200) (6 300)
Förbrukning 37 7101 3 700 3 500 3 200 3 500 3 300 3 500 3 300 3 400 kWh/ab (27 000) (3 400) (3 100) (2 900) (3 100) (2 900) (3 000) (3 200) (3 000) Medelpris öre/kWh 9,1 12,4 11,7 11,8 11,5 11,4 10,5 10,8 10,8
(13,7) (12.4) (13,9) (13,6) (12,8) (12,2) (11,7) (11.7) (11,9)
I kraftpriserna ingår ej energiskatt. 1 Speciell omständighet. 2 Jämförelse med 1963 är ej direkt möjlig.
Elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
Storlek (antal
abonnenter efter Under 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— Över distriktsindelning) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa
Antal företag 6 2 3 5 6 9 21 52 (7) (2) (3) (4) (7) (10) (20) (54)
Omsättning GWh 81 16 4772 1602 3 6902 3 517 9 4952 17 4362 (65) (2) (10) (19) (660) (3 085) (4 170) (8 011) Kraftinköp GWh 66 14 4668 154" 1 655'3 2 931 4 971 10 2572 (65) (2) (2) (19) (660) (896) (1 420) (3 064)
Egen produktion 15 2 11 6 2 0352 586 4 524 7 1792
GWh —— — (8) — — (2 189) (2 750) (4 947) Egen förbrukning GWh 10 12 86 106 1 436 565 2 136 4 351 Inköpspris öre/kWh 4,3 6,8 8,5 4,5 2,1 3,1 3,4 3,1 (3,8) (5,7) (9,2) (4,4) (2,1) (2,4) (3,8) (3,0) Försåld högsp. kraft 112 _ 45 2 336 2082 1 786' 2 3883
GWh (exkl. kraft (56) — (3) (1) (495) (2 543) (2 646) (5 744) till återdistr.) Medelpris öre/kWh 4,6 — 7,7 7,3 3,2 5,6 5,5 5,2 (exkl. kraft (4,0) — (6,4) (7,7) (12,7) (4,5) (5,9) (5,9) > 20 kV)
Försåld lågsp. kraft Abonnenter 1000-tal 1 — 3 8 21 73 394 500 . — (l) (2) (6) (23) (74) (356) (462) Förbrukning GWh 1 l 6 24 67 258 1 271 1 628 (1) (2) (6) (16) (76) (216) (948) (1 265)
Förbrukning 2 400 2 800 2 500 2 900 3 300 3 500 3 200 3 300 kWh/ab (2 500) (2 300) (2 600) (2 600) (3 300) (2 900) (2 700) (2 700)
Medelpris öre/kWh 10,5 10,3 12,7 12,1 11,8 11,3 11,7 11,6
(11,2) (20,2) (11,5) (13,8) (12,1) (15,1) (14,8) (14,5) I kraftpriserna ingår ej energiskatt. ! Speciell omständighet. ' Jämförelse med 1963 är ej direkt möjlig. 194 SOU 1968:39
Elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
Storlek (antal abonnenter efter Under 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— Över distriktsindelning) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Antal företag 2 10 3 — 9 3 5 32 (4) (10) (4) (1) (9) (4) (4) (36) Omsättning GWh 4 2093 25 — 170 1 904: 5 025” 7 337: (21) (22) (24) (4) (122) (128) (421) (742) Kraftinköp GWh 153: 24 — 154 1 837' 81 2 0903 ( 2(1)) ( 22) (24) (4) (1 16) — (157) (343) Egen produktion 56 1 — 16 67 5 106* 5 247” GWh (1) — — — (16) (128) (264) (399) Egen förbrukning 4 151 l — 11 — 12 179 GWh lnköpspris öre/kWh 5,0 3,7 4,3 — 6,0 4,6 4,2 4, 4 (5,7) (3,6) (4,2) (6,6) (5,6) —- (5,1) (4 7) Försåld högsp. kraft — 23 3 — 19 1 406' 136 1 5879
GWh (exkl. kraft (15) (5) (3) —— (16) (14) (105) (158) till återdistr.) Medelpris öre/kWh —— 5,7 6,1 — 7,5 4,7 6,0 6, 0 (exkl. kraft (6,4) (7,9) (5,0) —— (8,2) (7,7) (6,5) (6 ,7) > 20 kV)
Försåld lågsp. kraft Abonnenter ] OOO-tal —— 3 2 — 34 22 111 172 — (3) (3) (1) (30) (28) (87) (152) Förbrukning GWh — 15 19 —— 115 106 403 658 (2) (14) (1 8) (4) 3(90)4(102) (268) (498) Förbrukning 2 400 5 200 9 300 — 800 3 600 3 800 kWh/ab (3 700) (4 400) (6 000) (2 600) (3 000) (3 700) (3 100) (3 200) Medelpris öre/kWh 11, 0 11,4 7,12,6 9, 3 11,4 11,1
(11, 5) (12,2) (9,1) (15,5) (14,7) (11,8) (13 ,7) (13,3)
l kraftpriserna ingår ej energiskatt. 1 Speciell omständighet. 2 Jämförelse med 1963 är ej direkt möjlig.
Elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
Storlek (antal Under 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Antal företag 20 42 36 45 25 8 3 179 (24) (49) (42) (43) (23) (7) (2) (190) Omsättning GWh 739 78 141 344 4835 262 4552 1 8363 (66) (68) (134) (290) (376) (218) (282) (1 434) Kraftinköp GWh 38 55 100 274 385 232 407 1 491 (37) (58) (106) (236) (305) (152) (224) (1 118) Egen produktion 35 23 41 70 98 30 48 345 GWh (29) (10) (28) (54) (71) (66) (58) (316) Egen förbrukning 4 13 4 l 1 3 1 63 99 GWh Inköpspris öre/kWh 5,7 6,6 6,0 5,4 4,8 5,2 2,2 4,4 (6,1) (6,9) (6,6) (5.6) (5.7) (5.6) (2,2) (5,1) Försåld högsp. kraft 15 9 15 60 128 32 104 363
GWh (exkl. kraft (37) (8) (15) (73) (142) (37) (144) (456) till återdistr.) Medelpris öre/kWh 5,2 6,3 6,4 6,5 5,7 8,1 3,6 5,8 (exkl. kraft (8,9) (8,4) (7,4) (7,2) (7,6) (7,8) (5,0) (6,8) > 20 kV)
Försåld lågsp. kraft Abonnenter 1000-tal 2 15 26 64 69 55 48 279 (3) (17) (32) (60) (68) (50) (35) (265) Förbrukning GWh 21 46 104 215 240 180 175 981 (23) (48) (99) (178) (200) (149) (1 19) (816)
Förbrukning 8 9001 3 200 4 000 3 300 3 500 3 200 3 600 3 500 kWh/ab (8 000)1 (2 800) (3 200) (3 000) (3 000) (3 000) (3 400) (3 100)
Medelpris öre/kWh 5,81 12,7 10,8 11,9 12,0 11,9 9,4 11,3
(6,8)1 (13,9) (13,0) (13,0) (13,4) (12,5) (8,9) (12,3)
I kraftpriserna ingår ej energiskatt. 1 Speciell omständighet. * Jämförelse med 1963 år ej direkt möjlig.
Elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
Storlek (antal Under 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Antal företag 11 5 5 21 (17) (9) (4) (30) Omsättning GWh 8 8 17 33 (6) (11) (12) (29) Kraftinköp GWh 5 5 17 27 (4) (8) (12) (24) Egen produktion 3 3 — 6 GWh (2) (3) — (5) Egen förbrukning 2 -— l 3 GWh Inköpspris öre/kWh 7,8 6,9 5,9 6,5 (10,3) (7,5) (6,4) (7,4) Försåld högsp. kraft _ l 6 7
GWh (exkl. kraft (2) (1) (5) (8) till återdistr.) Medelpris öre/kWh 2,9 4,4 7,9 7,3 (exkl. kraft (5,2) (3,8) (9,0) (8,0) > 20 kV)
Försåld lågsp. kraft Abonnenter 1 OOO-tal ] 2 3 6 (1) (3) (2) (6) Förbrukning GWh 3 5 7 15 (3) (8) (5) (16)
Förbrukning 3 100 3 000 2 500 2 800 kWh/ab (2 500) (2 800) (3 700) (2 600) Medelpris öre/kWh 13,8 12,3 13,8 12,9
(13,7) (12,7) (13,7) (13,5) SOU 1968:39 197
Elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
Storlek (antal Under 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Antal företag 54 25 14 20 12 3 128 (56) (29) (17) (21) (12) (2) (136) Omsättning GWh 1 509” 1 004” 398” 803” 3 336” 1 461” 8 511” (140) (45) (48) (105) (260) (302) (900) Kraftinköp GWh 973” 888” 282” 525 ” 1 994” 605” 5 267” (140) (45) (48) (105) (260) (302) (900)
Egen produktion 536” 1162 116” 278” 1 342” 856” 3 244”
GWh — — — — —— — — Egen förbrukning 1 175 889 317 662 2 670 1 037 6 750
GWh”
Inköpspris öre/kWh 3,6 2,8 4,6 3,4 3,2 1,2 3.1 (3.8) (3,4) (4,3) (3,1) (3,3) (1,4) (3,3) Försåld högsp. kraft 43 14 5 15 134 251 482
GWh (exkl. kraft (105) ( 14) (9) (19) (129) (228) (504) till återdistr.) Medelpris öre/kWh 5,3 6,2 6,6 6,5 6,2 8,9 5,9 (exkl. kraft (5,4) (4,4) (5,4) (5,6) (5,0) (2,8) (4,1) > 20 kV)
Försåld lågsp. kraft Abonnenter 1 OOO-tal 6 7 10 27 39 18 107 (6) (9) (12) (28) (37) (12) (104) Förbrukning GWh 20 21 25 77 126 70 339 (14) (25) (33) (73) (102) (38) (285)
Förbrukning 3 400 2 800 2 600 2 900 3 200 3 800 3 200 kWh/ab (2 400) (2 600) (2 700) (2 600) (2 800) (3 300) (2 800) Medelpris öre/kWh 9,9 11,3 12,1 11,2 10,3 11,1 10,8
(13,0) (12,5) (12,9) (12,8) (13,3) (12,1) (12,9) I kraftpriserna ingår ej energiskatt. ” Speciell omständighet. ” Jämförelse med 1963 är ej direkt möjlig. ' Här ingår förbrukningen för den egna varutill-
verkningen.
Elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
Storlek (antal Under 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10 000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Antal företag 161 263 153 76 20 3 676 (204) (300) (149) (66) (21) (1) (741) Omsättning GWh 98 478 499 457 238 66 1 836 (124) (458) (438) (337) (214) (17) (1 588) Kraftinköp GWh 89 466 478 446 227 66 1 772 (120) (440) (412) (330) (203) (17) (1 522) Egen produktion 9 12 21 11 11 _— 64 GWh (4) (18) (26) (7) (1 1) — (66) Egen förbrukning — 1 1 1 — — 3 GWh Inköpspris öre/kWh 7,4 6,3 6,0 5,7 5,4 4,8 6,0 (7,5) (6.8) (6.5) (6,1) (5,6) (5,4) (6,4) Försåld högsp. kraft 15 43 39 31 18 5 151
GWh (exkl. kraft (36) (31) (42) (19) (14) (1) (143) till återdistr.) Medelpris öre/kWh — 6,9 7,6 8,3 6,0 7,2 7,3' (exkl. kraft (7,5) (7,6) (7,9) (9,9) (9,0) (12,0) (8,1) > 20 kV)
Försåld lågsp. kraft Abonnenter 1000-tal 19 88 104 105 57 17 390 (23) (101) (103) (85) (55) (5) (372) Förbrukning GWh 72 368 386 361 187 51 1 426 (76) (362) (335) (274) (166) (13) (1 226)
Förbrukning 3 800 4 200 3 700 3 500 3 300 3 000 3 700 kWh/ab (3 400) (3 600) (3 300) (3 200) (3 000) (2 500) (3 200) Medelpris öre/kWh — 11,0 11,0 11,2 10,8 10,5 11,0
(12,1) (12,2) (11,5) (12,1) (12,0) (12,6) (12,0)
Summauppgifter avseende samtliga detaljdistributionsföretags elkraftomsättning m.m. år 1963 och 1965. Värdena för år 1963 anges inom parentes.
K R S B P I F Kom- Större Stat- Privat- munala kraft- liga Lokala perso- Indu- Före- Organisationsform företag företag företag bolag ner strier ningar Summa Antal företag 212 52 32 179 21 128 676 1 300 (212) (54) (36) (190) (30) (136) (741) (1 399) Omsättning GWh 14 393” 17 436” 7 337” 1 836” 33 8 511” 1 836 _” (11 477) (8 011) (742) (1 434) (29) (900) (1 588) (24 181) Kraftinköp GWh 12 192” 10 257” 2 090” 1 491 27 5 267” 1 772 33 096 (10 034) (3 064) (343) (1 118) (24) (900) (1 522) (17 005) Egen produktion GWh 2 201 7 179” 5 247” 345 6 3 244” 64 18 286 (1 443) (4 947) (399) (316) (5) — (66) (7 176) Egen förbrukning GWh 617 4 351 179 99 3 6 750” 3 12 002 Inköpspris öre/kWh 3,7 3,1 4,4 4,4 6,5 3,1 6,0 3,7 (4,0) (3,0) (4,7) (5,1) (7,4) (3,3) (6,4) (4,0) Försåld högsp. kraft GWh 4 572 2 388” 1 587 363 7 482 151 9 550 (exkl. kraft till återdistr.) (4 103) (5 744) (158) (456) (8) (504) (143) (11 116) Medelpris öre/kWh 6,9 5,2 6,0 5,8 7,3 5,9 7,3 6,5 (exkl. kraft > 20 kV) (6,3) (5,9) (6,7) (6,8) (8,0) (4,1) (8,1) (6,0) Försåld lågsp. kraft Abonnenter 1 OOO-tal 2 180 500 173 280 6 107 390 3 636 (2 078) (462) (152) (265) (6) (104) (3 72) (3 439) Förbrukning GWh 7 444 1 628 658 981 15 339 1 426 12 491 (6 300) (1 265) (498) (816) (16) (285) (1 226) (10 406) Förbrukning kWh/ab 3 400 3 300 3 800 3 500 2 800 3 200 3 700 3 500 (3 000) (2 700) (3 200) (3 100) (2 600) (2 800) (3 200) (3 000) Medelpris öre/kWh 10,8 11,6 11,1 11,3 12,9 10,8 11,0 11,0
(11,9) (14,5) (13,3) (12,3) (13,5) (12,9) (12,0) (12,4)
I kraftpriserna ingår ej energiskatt.
” Speciell omständighet. ” Jämförelse med 1963 är ej direkt möjlig. ” Här ingår förbrukningen för den egna varutillverkningen. ” Direkt summering ej möjlig, emedan återdistributörs kraftförsäljning ingår också i råkraftleveran- törens omsättning. Efter reduktion för dessa dubbelförda poster erhålles summan 38 104 GWh.
Bilaga 3 4 tabeller utvisande priserna per kWh och tänkt årsförbrukning av 3 000 kWh. Vid uppgifter. Inom varje område redovisas de abonnent för detaljdistribuerad elkraft år bearbetningen har landet indelats i 6 om- skilda företagstyperna var för sig. Uppgif- 1965 vid verklig årsförbrukning samt vid råden. Tabell 3: 3 och 3: 4 upptar summa- terna avser antalet företag.
Tabell 3:I . Pris på lågspänd kraft; öre/kWh vid verklig årsförbrukning per abonnent.
9,0 9,5 10,0 10,5 11,0 11,5 12,0 12,5 13,0 13,5 14,0 15,0 16,0— Elomr. Företagstyp —8,9 —9,4 —9,9 —10,4 —10,9 —11,4 —11,9 —12,4 —12,9 —13,4 —13,9 —14,9 —15,9 Summa
mao—un— _! | | | | 1 l N—u—N Im a N Iman-r. & MMmm—m "HH—(__|
sa
_
|
| Hl"l""
| Hll—mv HlllN" |||"I"" "HN"”r |||—IN”
Summa
|||—|”rm (”II””I
&_ .— lNI"II"* Mxmmm_m NNNNNNN
Summa
'—
08 v—l I _! lll—INI'" _
1 2 106
27 15
””Il
36
MMmmm—m mmmmmmn
N'fl _
79 188
Summa
"I""I"* N—lllwva ”Itel—wz
l
— 21 4 5
Nch—itf INV (* _
nn— lv |max & Nu—u—tln ln
00 N _
1 6,0— Summa
15,0 —15,9
10,5 11,0 11,5 12,0 12,5 13,0 13,5 14,0 —10,9 -—11,4 —ll,9 —12,4 —12,9 —13,4 —l3,9 —14,9 10,0 —10,4
—8,9
Företagstyp
Elomr.
_1_1115 5 13 l _ _ _1 3151 15 1 6115 400 1 733213” m1_3_7u
6228 __ _1
KRSBPIF
4444444
367
28 29 46 40 44 35 26 19 20 l 3
24
Summa 27
573593” ] ___2214 2__2116
1__4115
4113127
3 32116 __ 1 6_ _ _ _zm
3__2_1w 1_____u 1__1_3m
_____31 KRSBPIF
5555555
297
19 12 12
22
37 25
30
25
14
21
Summa 24
723558 714 21
1 115 25
2 2.114
6 81300
3331 __1
511230 1
2____2
KRBPIF
666666
280 1 296
14 38
10 31
26
20 67
22 85
42 1 29
17 28 27 33 143 129 132
132
10 95
11 68
Summa 16 Summa totalt 107
78
62
Tabell 3:2. Pris på lågspänd kraft; öre/kWh vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abonnent.
16,0— Summa
15,0 —15,9
14,0 —14,9 13,5 —13,9
12,0 12,5 13,0 —12,4 —12,9 —13,4
11,5 —11,9
11,0 —11,4
10,5 —10,9 10,0 -—10,4
——8,9
Företagstyp
Elomr.
1__1__ ___1_1 _____z ___1_4
_ _ _|.14
1112 _5
1__1_4
KRSBIF
111111
58
10
Summa 10
___5___
___1_32
_2_s_11
3__5_14
75
114
2 115—22
11 1115
_2_2_ _2 _1_ _ _ __ KRSBPIF
227-2222
106
18 13
12
Summa 12
nuvwsmw
______3 1__z__4 1__s__6
1__1_26
214312.)
3414117
2214 38
51_4_26
___1_1_2
_1____2
KRSBPIF
3333333
188
24 20 21 18 10 12
27
18
10
3
Summa 11
15,0 16,0— —15,9 Summa
14,0 —l4,9 11,0 11,5 12,0 12,5 13,0 13,5 —11,4 —11,9 —12,4 —12,9 —13,4 —13,9
10,5 —10,9 10,0 —10,4
9,5 —9,9
—8,9
Företagstyp
Elomr.
2940354 5 13 32 2 __1_11u ___1_1u s__z_15 2 5 32 29 1
4 23 12 8 _ _9_1n ”2 21./%
21363 __1
21___29 2_ _ _ _27 11.12 31
1 KRSBPIF
4444444
31 33 31 33 13 17 367
32
24 25
14
11
Summa 19
avaugnu 1 ___51 s
3 _12139
1214__m
24 2116 ]
91_4_1M
1
2 3_ _1126 1 2__1_3w _____2n _____28 KRSBPIF
5555555
297
10 25 23 38 26 39 26 18 19 21 11
14
Summa 20
723558 714 21 ]
1_3_13 616 200 1 5 _5 _10 .]
617 22 1 75434” 353124 1 1 2 5140 1 1
2___13
2_1__4
KRBPIF
666666
280 1 296
13 41
13 32 38 36 28 21 33 148 128 105
144
19
100
7 38
Summa 19
39
106
88
148
71
49
Summa totalt 91
Tabell 3:3. Pris på lågspänd kraft; öre/kWh vid verklig årsförbrukning per abonnent; totalt för landet.
Företags- 9,0 9,5 10,0 10,5 11,0 11,5 12,0 12,5 13,0 13,5 14,0 15,0 16,0— typ —8 9 —9,4 —9,9 —10,4 —10,9 -—11,4 —1 1,9 —12,4 —12,9 —13,4 —13,9 —14,9 —15,9 Summa
!
31 27 26 26 20 11 11 10 2 3 6 11 13 2 2 1
19 211 l
3 3 4 3 6 2 1 4 7 6
51 31 179 21 127 676
——| v—cld'
Nmmoo 1—1
12 22 15 21 14 19 13 15
3 1 3 —— — 5 1 2 14 12 13 10 7 8 8 16 59 67 78 62 61 69 38 31 30
In _ MzmmP-u—U—
'—
MMO" (* '—
v-qt'l
Summa totalt 107 62 95 132 143 129 132 129 85 67 78 38 1 296
Tabell 3:4. Pris på lågspänd kraft; öre/kWh vid en årsförbrukning av 3 000 kWh per abonnent; totalt för landet.
Företags— 9,0 9,5 10,0 10,5 11,0 11,5 12,0 12,5 13,0 13,5 14,0 15,0 16,0— typ —8,9 —9,4 -—9,9 —10,4 —10,9 —11,4 —11,9 —12,4 —12,9 -—1 3,4 —13,9 —14,9 ——1 5,9 Summa
211 51 31 179 21 127 676
v—l
WH—VWNDOON
21 33 31 31 13 11 15
3 4 3 8 16 7 — —— 4 3 3 4 8 4 11 12 26 20 19 17 13
hm.-un IkD WMN
] 2 1 9 18 9 l l 7 9 27 3 52 70 65 76 60 53 46
vu:
N
N INN
H _ll') Mumma—m
N
18 1 21 1 2 2 1 5 2 l 3 l 3 60 06
00 m
Summa totalt 91 49 71 100 144 148 148 128 105 88 1 1 296
8 tabeller utvisande detaljdistributionsnä- tens utsträckning samt antalet transforma- torstationer år 1963. De skilda företagsty—
Tabell 4:I. Kommunala företag (K). Detaljdistributionsnät år 1963.
perna redovisas var för sig i tabell 4: 1— 4: 7. Tabell 4: 8 upptar summauppgifter för hela landet.
Storlek (antal Under 200— 500— 1000— 2 000— 5 000— 10000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10000 50 000 50 000 Summa Högspänningsledning (1,5—20 kV) km 40 10 360 1020 2180 3 080 8100 3130 17 920 m/ab — 10 28 16 13,5 10 9,5 4,5 8,5 Därav för lågsp.distr. m/ab —— 7,5 22 13 10 7 5,5 3,0 5,5 Fördelning: kV km 20 770 10 9 570 6 5 900 5 770 3 870 2 35 1,5 5 Transformatorstationer antal 30 16 305 1 120 2 200 2 803 6261 1 677 14 412 Antal per 1 000 ab. —— 16 23 18 13,5 9 7,5 2,5 7 Lågspänningsledning km 40 45 575 2 700 5 650 6 225 16 065 8 240 39 540 m/ab — 45 44 43 35 20 19 12 19 Fördelning: V 500/290 160 380/220 32 050 220/127 2 950 3 x 220 3 250 190/1 10 30 Likström 1 100 206 SOU 1968:39
Tabell 4:2. Större kraftföretag (R). Detaljdistributionsnät år 1963.
Storlek (antal abonnenter efter Under distriktsindelning) 200
200— 500
500— 1000
1000— 2000
2000— 5000— 5000 10000
10 000— Över 50000 50 000 Summa
Högspänningsledning (3—20 kV) km 109 m/ab. 220 Därav för lågsp. distr. m/ab. 31 Fördelning: kV km 20 2 862 15 87 10 17 602 6 10 970 5 75 3 39 Transformatorstationer, antal Antal per 1 000 ab. 38 Lågspänningsledning, km 47 m/ab. 95 Fördelning: V km 380/220 51 942 220/127 6
27 38
38
24 34
56 78
299
63
147 50
407 134
303 50
47
226 38
655 109
1 936 85
21
875 38
2 245 98
4 422
11
3007
7 585 102
24 539 69
25
15 881 45
40915 114
— 31 635
—— 20 196
— 51948 — 112
Tabell 4:3. Statliga företag (S). (Huvudsakligen statens vattenfallsverk). Detaljdistributionsnät år 1963.
Storlek (antal abonnenter efter distriktsindelning) 200
Under 200—
500
500— 1000
1000— 2000— 2000 5000
5000— 10000
10 000— Över 50000 50 000 Summa
Högspänningsledning (3—20 kV) km 74 m/ab. 167 Därav för lågsp. distr. m/ab. 48 Fördelning: kV km 20 8 074 10 9 091 6 3 062 3 104 Transformatorstationer, antal 44 Antal per 1 000 ab. 100 Lågspånningsledning, km
m/ab. 170 Fördelning: km 500/290 10 380/220 16 958 220/127 50
353 113
87
252 81
259 83
278 91
80
238 78
231 75
51 37
37
65 47
65 47
6 718 223
194
2 412 80
3 545 117
1 780 65
58
1 206 44
2 728 99
11 077 127
95
5 834 67
10115 116
— 20 331 —— 133
—- 105
— 10 051 66
— 17018 — 111
Tabell 4:4. Lokala bolag (B). Detaljdistributionsnät år 1963.
Storlek (antal Under 200— 500— 1 000— 2 000— 5 000— 10000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Högspänningsledning (1,5—20 kV) km 230 974 2 129 3 598 3 979 1 959 1 341 14 210 m/ab. 77 57 66 60 59 39 38 54 Därav för lågsp. distr. m/ab. 34 50 59 45 36 32 19 37 Fördelning: kV km 20 2 205 15 72 13 297 12 83 10 6 980 7 76 6 3 191 5 115 3 1 188 1,5 3 Transformatorstationer, antal 169 792 1 362 2 620 2 710 1 693 1 000 10 346 Antal per 1 000 ab. 56 47 43 44 40 34 29 39 Lågspänningsledning, km 315 1825 2986 5144 6195 4275 1459 22199 m/ab. 105 107 93 86 91 86 42 84 Fördelning: km 500/290 112 380/220 21 273 220/127 802 3 X 220 12 SOU 1968:39 209
Tabell 4:5. Privatpersoner (P). Detaljdistributionsuät år 1963.
Storlek (antal Under 200— 500— 1 000— 2000— 5 000— 10000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Högspänningsledning (1,7—20 kV) km 137 230 179 — — — —— 546 m/ab. 119 82 81 — _ _ — 89 Därav för lågsp. distr. m/ab. 80 74 47 -— —— — —— 65 Fördelning: kV km 20 59 15 8 10 339 6 114 3 24 1,7 2 Transformatorstationer, antal 130 160 1 14 — — — — 404 Antal per 1 000 ab. 112 57 52 —— — — 66 Lågspänningsledning, km 229 354 240 —— — — — 823 m/ab. 200 127 109 — — _— —— 134 Fördelning: V km 380/220 785 220/127 38 l l ! 210 SOU 1968:39
Detaljdistributionsnät år 1963.
Storlek (antal Under 200- 500— 1 000— 2000— 5 000— 10000— Över abonnenter) 200 500 1 000 2 000 5 000 10 000 50 000 50 000 Summa Högspänningsledning (2—20 kV) km 283 521 207 848 2 107 668 — — 4 634 m/ab. 50 55 19 31 57 58 — — 45 Därav för lågsp. distr. m/ab. 12 38 15 25 28 14 — — 20 Fördelning: kV km 20 315 10 2 546 7 10 6 1 089 5 116 3 554 2 4 Transformatorstationer, antal 290 370 230 668 1 259 534 —— —— 3 351 Antal per 1 000 ab. 51 39 20 24 34 46 — — 33 Lågspänningsledning, km 703 445 1318 2 797 1080 — —— 6 807 m/ab. 82 74 40 48 75 93 — — 66 Fördelning: V km 500/290 8 380/220 6 308 220/127 465 3 x 220 26 SOU 1968:39 211
Tabell 4.7. Föreningar (F). Detaljdistributionsnät år 1963.
Storlek (antal Under 200— 500— 1 000— 2000— 5 000— 10 000— Över abonnenter) 200 500 1000 2000 5 000 100000 50000 50000 Summa Högspänningsledning (1,5—20 kV) km 2 262 9 586 7 466 4 933 2 822 99 — _ 27 168 m/ab. 100 95 73 58 51 18 — — 73 Därav för lågsp. distr. m/ab. 71 88 66 54 47 17 —— _ 66 Fördelning: kV km 20 2 965 15 115 12 14 10 7 270 7 23 6 11 730 5 358 4 25 3 4 411 1,5 257 Transformatorstationer, antal 1 857 9184 6 571 4495 2158 130 — _— 24 395 Antal per 1 000 ab. 82 91 64 53 39 23 -— — 66 lågspänningsledning. km 3 289 12 148 10 742 8 706 4 677 240 —— —— 39 802 m/ab. 145 119 104 102 85 44 — — 107 Fördelning: V ...-.- ,! km 500/290 65 380/220 36 684 220/127 2 916 3 X 220 129 Likström 8
Summauppgifter avseende samtliga företags detaljdistributionsnät i landet år 1963.
K R S B P I F Kom- Större Stat— Privat- nunala kraft- liga Lokala perso- Indu- För- Företagstyp företag företag företag bolag ner strier eningar Summa Högspänningsledning (1,5—20 kV) km 17 920 31635 20 331 14 210 546 4 634 27 168 116 444 m/ab. 8,5 68 133 54 89 45 73 34 Därav för lågsp. distr. m/ab. 5,5 19 105 37 65 20 66 18 kV Fördelning: 20 km 770 2 862 8 074 2 205 59 315 2 965 17 250 1 5 » —— 87 — 72 8 — 1 15 282 13 » — — — 297 —— — — 297 12 » — — — 83 — — 14 97 10 » 9 570 17 602 9 091 6 980 339 2 546 7 270 53 398 7 » — — _— 76 — 10 23 109 6 » 5 900 10 970 3 062 3 191 114 1 089 11 730 36 056 5 » 770 75 — 115 — 116 358 1 434 4 » — — — _ — —— 25 25 3 » 870 39 104 1 188 24 554 4 411 7 190 2 » 35 — — — — 4 — 39 1,7 » —— — —— —— 2 — — 2 1,5 » 5 — — 3 — — 257 265 Transformatorstationer, antal 14 412 20196 10 051 10 346 404 3 351 24 395 83 155 Antal per 1 000 ab. 7 44 66 39 66 33 66 24 Lågspänningsledning km 39 540 51 948 17 018 22 199 823 6 807 39 802 178 137 m/ab. 19 112 111 84 134 66 107 52 V Fördelning: 500/290 km 160 — 10 112 — 8 65 355 380/220 » 32 050 51 942 16 958 21 273 785 6 308 36 684 166 000 220/127 » 2 950 6 50 802 38 465 2 916 7 227 3 x 220 » 3 250 — — 12 — 26 129 3 417 190/110 » 30 — — — —— — — 30 Likström » 1 100 — — — — — 8 1 108
Nordisk udredningsserie (Nu) 1968
Kronologisk förteckning
1. Nordisk parentråd. Tredje insats i petennaker.
4. Kopenhavns quthavns framtid.
6. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge 09 Sverige. & Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. 9. Nordic Economic and Social Cooperation- 10. Harmonisering av socielhjålpslagetiftningen i de nordiska länderna. 11. Langtidsplan for Nordforsk.
Statens offentliga utredningar 19.68.
Systematisk. förteckning
Justitiedepartementet
Handli ningenav säkerhetsfrågor. [4] Tretikm autrednin er. [19] Förveltningslet. [Zi ] " Interssxuellss önstillhörighet.,[2_8]
Försvursdepertementet
Ekonomisystem för försvaret. [1]u Ekonomisystem förtörmret. BI ? "nu. ,[2] Såkerherspnlitikoch försvarsmakter. [1'0]
Socialdepartementet Pensionstillskott m.m. [21]
Kommunikatie-nsde'p'artementet
Allmänna vågar. [17] animering. _[1 ][23]
regretrenng. . Lokal trafikservice. [33] Transportforsknlngene organisation. [34] Storlandstlngea författning. [35]
Flnansdeparte'mentet
Koncemretio'nsutrednln en. ll. Kredltmarknadens struktur och funktionssätt. [3] 11 ._lndustrins etrukturoch konkurrens- förhllll'anden. [5] . lv. Strukturutveckllng och konkurrens inom hsndeln. [8 v. Ägande oc'h'lnflyt'andeiinom det pri— vate näringsllyet. 7] . Upphandl ng av by gnader. Del. I. Formerne.,£20] Avstämnih'qwav196 jrs lån tideutredning. [2 ] . Ändrade avskrivningsreglerf rrörelse- och hyrs-fastigheter.
[261 .
1966 it's fastigheterna" skommlnåer. 1*. 1965 tre all- männa fastigheutexerin . 31]. 2. Fsstighemaxeringens regler och organisation. 32 Eldistributionene rationalisering. [39]
Utbildningsdepertementet
1958 års urrednlng kyrka-sm: Xl. Svenska kyrkan och ersten. [11 Förvaltningen av. kyrklig lord m.m. [12 Liromedeluutredningen. 1 Skolbok everanser. [14]
2. Läromedel för specielundervisning. [38] Musikurbildning i Sveri e. [15] _
Studieuognoe och studiefrsmglng. [25]
Jordbruksdepartementet Sk sbrukets planl' nln strå on. & Virtanebslnnser 196739] 9 g [ ] Friiidaf'eket [13]
Rennäringen ! Sverige. [16]
Jordhivdsleg. [22] i
*Inrikesdhpa.rte.mentet
Sitatls'tiktåeal'aov och statistikprodukt—ion för regional. utred- n nalt. » . agerade legenden rplsnerin och kreditförsörh', . 30 Kbnflikufir'ektly. [37 " ] nns [ ] Boendaervice 1. .[3 ]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar urredningarnes nummer i den kronologiska förteckningen. K L Beckmans Tryckerier AB 1968