Prop. 2021/22:153

Genomförande av elmarknadsdirektivet när det gäller nätverksamhet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 mars 2022

Magdalena Andersson

Khashayar Farmanbar (Infrastrukturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i ellagen (1997:857) när det gäller elnätsverksamhet. En stor del av ändringarna har sin bakgrund i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (elmarknadsdirektivet). Utöver genomförandet av direktivet finns förslag när det gäller bl.a. hur driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad, redovisning av nätverksamhet, anslutning till elnätet och Energimarknadsinspektionens prövning av tvister.

Bland det som är nytt kan följande nämnas.

  • När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten.
  • Ett distributionsnätsföretag ska ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan).
  • Elanvändare ska i vissa fall kunna ansluta mikroproduktionsanläggningar till elnätet utan att betala någon avgift till nätföretaget.
  • Kravet på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning av el på elnätet ska utgå.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857).

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403).

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el.

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter.

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om ellagen (1997:857)2

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU. 2 Senaste lydelse av 1 kap. 1 § 2016:733 3 kap. 17 b § 2012:335 1 kap. 4 § 1999:770 3 kap. 18 § 2010:164 1 kap. 4 a § 2018:1448 3 kap. 19 § 2010:164 1 kap. 5 a § 2011:712 3 kap. 20 § 2010:164 1 kap. 5 b § 2018:1448 3 kap. 21 § 2010:164 1 kap. 6 § 1999:770 3 kap. 22 § 2010:164 1 kap. 7 § 1999:770 3 kap. 23 § 2011:712 3 kap. 1 § 2005:404 4 kap. 1 § 2018:1448 3 kap. 1 a § 2018:1448 4 kap. 1 a § 2012:335 3 kap. 1 b § 2009:1045 4 kap. 2 § 2018:1448 3 kap. 1 c § 2009:1045 4 kap. 3 § 2009:892 3 kap. 1 d § 2009:1045 4 kap. 4 § 2015:259 3 kap. 1 e § 2009:1045 4 kap. 4 a § 2018:1448 3 kap. 1 f § 2018:1448 4 kap. 4 b § 2018:1448 3 kap. 1 g § 2018:1448 4 kap. 5 § 2009:892 3 kap. 1 h § 2011:712 4 kap. 8 § 2019:902 3 kap. 1 i § 2018:1448 4 kap. 9 § 2018:1448 3 kap. 1 j § 2018:1448 4 kap. 9 a § 2009:892 3 kap. 1 k § 2018:1448 4 kap. 9 b § 2014:391 3 kap. 2 § 2008:265 4 kap. 10 § 2010:164 3 kap. 3 § 2021:741 4 kap. 11 § 2018:1448 3 kap. 3 a § 2015:259 4 kap. 11 a § 2018:1448 3 kap. 4 § 2008:265 4 kap. 11 b § 2018:1448 3 kap. 5 § 2008:265 4 kap. 11 c § 2018:1448 3 kap. 6 § 2005:404 4 kap. 12 § 2018:1448 3 kap. 7 § 2005:404 4 kap. 13 § 2010:602 3 kap. 7 a § 2014:270 11 kap. 21 § 2014:270 3 kap. 7 b § 2014:270 rubriken närmast före 3 kap. 1 § 2005:404 3 kap. 9 § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 2 § 2008:265 3 kap. 9 a § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 9 c § 2005:1110 3 kap. 9 b § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 10 § 1999:770 3 kap. 9 c § 2010:164 rubriken närmast före 3 kap. 11 § 1999:770 3 kap. 9 d § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 16 § 2014:270 3 kap. 9 e § 2010:164 rubriken närmast före 3 kap. 16 a § 2014:270 3 kap. 10 § 2017:196 rubriken närmast före 3 kap. 17 § 2005:404 3 kap. 10 a § 2017:196 rubriken närmast före 3 kap. 18 § 2010:164 3 kap. 10 b § 2017:196 rubriken närmast före 3 kap. 23 § 2011:712 3 kap. 11 § 2017:196 rubriken närmast före 4 kap. 3 § 2009:892 3 kap. 14 § 2003:117 rubriken närmast efter 4 kap. 4 b § 2009:892 3 kap. 15 § 2002:121 rubriken närmast före 4 kap. 5 § 2009:892 3 kap. 16 § 2014:270 rubriken närmast före 4 kap. 9 § 2018:1448 3 kap. 16 a § 2014:270 rubriken närmast före 4 kap. 9 a § 2009:892 3 kap. 17 § 2011:712 rubriken närmast före 11 kap. 21 § 2014:270. 3 kap. 17 a § 2011:712

dels att 1, 3 och 4 kap. och 11 kap. 21 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 11 kap. 21 § ska utgå,

dels att 2 kap. 54 §, 5 kap. 13–15, 19 och 30 §§, 8 kap. 14 §, 12 kap. 1– 1 b och 14 §§, 13 kap. 8 § och rubrikerna närmast före 5 kap. 15 § och 12 kap. 14 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya kapitel, 1, 3, 4 och 6 kap., tre nya paragrafer, 5 kap. 12 a och 12 b §§ och 12 kap. 17 §, och närmast före 5 kap. 12 a § och 12 kap. 17 § nya rubriker av följande lydelse.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om elnätsverksamhet, ansvaret för det nationella elsystemet och handel med el.

2 § Lagen är indelad i följande kapitel:

– 1 kap. Inledande bestämmelser, – 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder, – 3 kap. Nätföretag och drift av elnät, – 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el, – 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet, – 6 kap. Mätning av överförd el, – 7 kap. Kommunala elföretag, – 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m., – 10 kap. Avbrottsersättning, – 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter,

– 12 kap. Tillsyn m.m., och – 13 kap. Övriga bestämmelser.

3 § Bestämmelser om elsäkerhet finns i elsäkerhetslagen (2016:732).

Ord och uttryck i lagen

4 § Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i elsäkerhetslagen (2016:732).

I övrigt avses i lagen med

Acer: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter,

aggregering: en sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader,

distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät,

distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät,

elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el, elmarknadsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre mark-

naden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen,

energilagringsanläggning: en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare,

EU:s elmarknadsförordning: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el,

icke frekvensrelaterad stödtjänst: en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift,

intäktsram: de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod,

laddningspunkt: ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut,

lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning,

nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätverksamhet: att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen,

regionnät: en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning,

stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning,

transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät,

transmissionsnät: ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder,

transmissionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar en ledning som ingår i ett transmissionsnät.

Nätmyndighet

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara nätmyndighet enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

Elanvändare som importerar el

6 § En elanvändare som importerar el ska fullgöra de skyldigheter som en elleverantör har.

Leverans av el inom en byggnad eller ett begränsat område

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhet inom en byggnad eller ett begränsat område inte ska omfattas av det som enligt lagen gäller för en elleverantör.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

54 §3

Om en skyldighet enligt 51 eller 53 § inte fullgörs, får nätmyndigheten

1. förelägga den som är skyldig att vidta återställningsåtgärder att fullgöra skyldigheten, eller

2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på det åtgärdsskyldiges bekostnad.

2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad.

Ett föreläggande får förenas med vite. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad får verkställas.

3 kap. Nätföretag och drift av elnät

Nätföretagets grundläggande skyldigheter

1 § Ett nätföretag ska i fråga om sitt elnät ansvara för

1. drift och underhåll,

2. utbyggnad vid behov,

3. eventuella anslutningar till andra ledningsnät,

4. att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, och

5. att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el.

Organisation av driften

2 § Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att följande åtgärder utförs i Sverige:

1. övervakning och styrning av ledningen eller ledningsnätet, och

2. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder.

El som ett nätföretag använder i nätverksamheten

3 § Ett nätföretag ska anskaffa den el som är avsedd att täcka nätförluster eller som behövs för driften av ledningsnätet på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Nätföretaget får inte med hänvisning endast till kraftslag ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet.

3 Senaste lydelse 2021:741.

Stödtjänster

4 § Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Första stycket ska inte tillämpas om

1. lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen,

2. anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller

3. nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet.

5 § Nätmyndigheten får bevilja dispens enligt 4 § andra stycket 3 endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

6 § Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

7 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen.

Första stycket gäller inte avtal enligt 8 kap. 4 § andra stycket.

8 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster

1. utförs så effektivt som möjligt,

2. ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och

3. tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i fråga om godkännande gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

9 § Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket och utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster,

2. skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande,

3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna sådana specifikationer och marknadsprodukter som avses i 2, och

4. vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster.

Samarbete och informationsutbyte

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för

1. nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el,

2. nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och

3. nätföretag att utbyta information.

Tillåten verksamhet för ett nätföretag

12 § Ett nätföretag får inte bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet.

Företaget får dock

1. förvalta eller driva andra nät än elnät,

2. producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och

3. reparera och underhålla ett annat företags nät.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet enligt 12 § första stycket.

14 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från förbudet i 12 § första stycket, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning.

Flexibilitet i distributionsnät

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. skyldighet för ett distributionsnätsföretag att

a) ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster,

b) lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, och

c) offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och

2. vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag

16 § Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år

1. ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan),

2. offentliggöra planen, och

3. ge in planen till nätmyndigheten.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram,

2. offentliggörandet av nätutvecklingsplanen och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen, och

3. undantag från kraven i 16 §.

Investeringsplan för transmissionsnätsföretag

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten.

Laddinfrastruktur för elfordon

19 § Ett distributionsnätsföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Detta gäller inte laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk.

20 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 19 §.

Åtskillnad av distribution

21 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare

1. ska ha en organisation och ett beslutsfattande som är åtskilda från företag som producerar eller handlar med el, och

2. får inte ha en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare som samtidigt är styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som producerar eller handlar med el.

Med elanvändare avses i första stycket den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter.

22 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § får inte ge anställda i ledande ställning i nätföretaget löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som producerar eller handlar med el.

23 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § och dess moderföretag ska se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet och att den beslutanderätten är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen.

Trots första stycket får distributionsnätsföretagets ägare ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät endast om instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag.

24 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som producerar eller handlar med el ska ha en övervakningsplan och se till att planen följs.

25 § Ett distributionsnätsföretag ska i en övervakningsplan enligt 24 §

1. ange vilka åtgärder som distributionsnätsföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande beteende gentemot andra aktörer på elmarknaden, och

2. särskilt ange de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra sådan diskriminering som avses i 1.

26 § Ett distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan enligt 24 § ska

1. utse en övervakningsansvarig som

a) självständigt bevakar att planen finns och följs,

b) har de befogenheter och den tillgång till information som krävs för att utföra uppdraget, och

c) årligen upprättar en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen och ger in rapporten till nätmyndigheten, och

2. offentliggöra den rapport som avses i 1 c.

27 § Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som producerar eller handlar med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24–27 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag får dock inte göras för distributionsnätsföretag som avses i 21 §.

29 § Nätmyndigheten ska, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om huruvida företaget omfattas av undantag från kraven i 24–27 §§.

Beskedet får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.

Åtskillnad av transmission

30 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas.

31 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas får inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller använda någon rättighet gentemot företaget.

Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller använda någon rättighet gentemot företaget.

32 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller använda någon rättighet gentemot företaget.

33 § Förbuden i 31 och 32 §§ gäller inte kontroll eller en rättighet som utövas av staten genom regeringen.

34 § Det som anges i 31 § om företag som producerar eller handlar med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, om elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som elanvändaren säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till elanvändarens näringsverksamhet i övrigt.

En elanvändare ska anses vara nettoförbrukare enligt första stycket om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. Vid beräkningen ska i produktionen ingå den el som elanvändaren själv producerar och elanvändarens andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan.

35 § Trots 30–32 §§ får ett transmissionsnätsföretag bedriva sådan elproduktion som avses i 12 § andra stycket 2 och ingå i samma koncern som ett företag vars elproduktion uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät.

36 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el endast om det sistnämnda företaget är ett sådant produktionsföretag som avses i 35 §.

37 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där ett annat företag producerar eller handlar med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 30–32 och 36 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som producerar eller handlar med el.

Certifiering av transmissionsnätsföretag

38 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag.

Energilagring

39 § Ett nätföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning.

40 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §.

Förbud mot att försvåra efterfrågeflexibilitet

41 § Ett nätföretag får inte ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning.

Dock får de villkor ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet.

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §.

Ersättning vid inmatning av el

43 § Den som har en elproduktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.

Ersättningen ska motsvara

1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och

2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.

44 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilken rätt till ersättning för inmatad el som finns enligt 43 §.

En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

Underlag och information om leveranssäkerheten i distributionsnäten

45 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen

1. upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet,

2. upprätta en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras, och

3. till nätmyndigheten ge in en redovisning som baseras på analysen och planen.

46 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om

1. leveranssäkerheten i elnätet,

2. rätten till avbrottsersättning enligt 10 kap., och

3. rätten till skadestånd enligt 11 kap.

47 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 45 §,

2. information till elanvändarna enligt 46 §,

3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och

4. undantag från kraven i 45 och 46 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el.

48 § Nätmyndigheten ska ge ett bindande besked om huruvida en ledning omfattas av undantag enligt 47 § 4, om innehavaren av ledningen eller den som avser att bygga den begär det.

Ett bindande besked får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.

Redovisning av nätverksamhet

49 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Transmission och distribution ska redovisas var för sig.

50 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig.

51 § Trots 50 § ska nätmyndigheten besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden utan en lägsta tillåtna spänning ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet för nätverksamhet.

Nätmyndigheten ska, om det behövs, fatta beslut i frågan om samlad redovisning när det finns ett beslut som har fått laga kraft och som innebär att

1. en nätkoncession har beviljats,

2. gränserna för en nätkoncession för område har ändrats,

3. ett tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession har beviljats, eller

4. en nätkoncession har återkallats. Nätmyndigheten får besluta om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden.

52 § I ett beslut om samlad redovisning eller om ändring av ett sådant beslut ska nätmyndigheten ange när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra.

53 § En nätkoncession för linje ska redovisas skilt från en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning.

Om en nätkoncession för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett lokalnät och ledningen helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, ska linjen dock redovisas inom ramen för områdeskoncessionen.

54 § En ledning som ingår i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om ledningen och regionnätet sammantagna utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet.

55 § En nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje.

56 § En ledning som byggs och används av ett nätföretag med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 §, ska utifrån sin funktion redovisas som lokalnät eller regionnät hos det nätföretag som har fått medgivandet.

Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

57 § I 4 kap. 29 och 30 §§ finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för sådana nätkoncessioner som redovisas samlat.

58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och

2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten.

Revision av nätverksamhet

59 § Den som är revisor hos ett nätföretag ska

1. göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten, och

2. årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om huruvida redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser.

60 § Nätföretaget ska ge in det intyg som avses i 59 § 2 till nätmyndigheten.

61 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet.

4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el

Skyldighet att ansluta en anläggning till elnätet

1 § Den som har en nätkoncession ska på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet, om innehavaren av den elektriska anläggningen begär att den ska anslutas.

I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet.

2 § Avsteg från skyldigheten enligt 1 § får göras, om det

1. saknas ledig kapacitet och inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet, eller

2. finns andra särskilda skäl. Trots första stycket får ett distributionsnätsföretag, i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om

1. företaget underrättar den som begär anslutning om detta, och

2. underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran.

3 § Om någon vill ansluta en elektrisk anläggning till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet, får innehavaren av region- eller transmissionsnätet ansluta anläggningen endast om

1. innehavaren av lokalnätet har medgett det, eller

2. nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av region- eller transmissionsnätet.

4 § Nätmyndigheten får bevilja ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2 endast om det finns särskilda skäl.

Anslutning inom skälig tid

5 § Ett nätföretag som ska ansluta en anläggning enligt 1 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid från det att företaget har tagit emot en begäran om anslutning. Tiden får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det finns andra särskilda skäl.

Standardiserade rutiner för anslutning

6 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning.

Uppgifter om villkor för anslutning

7 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning.

I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgifter om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid.

Tidsplaner för anslutning

8 § Ett nätföretag som har tagit emot en begäran om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ta fram en tidsplan för sin handläggning av ärendet och lämna planen till den som vill ansluta anläggningen.

När uppgifter enligt 7 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen.

Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet

9 § Ett nätföretag som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras.

Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning.

Anslutningsavgifter

10 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Särskild hänsyn ska tas till anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten.

Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts.

11 § En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som

1. producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, och

2. ansluts

a) där en anläggning för användning av el redan är ansluten, och

b) med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Principer för kostnadsfördelning

12 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet.

Tvister om anslutning till elnätet

13 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka skyldigheter en nätkoncessionshavare har enligt 1 § eller ett nätföretag har enligt 5 eller 9 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren eller nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

14 § Nätmyndigheten ska fatta sitt slutliga beslut i ett ärende enligt 13 § inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till myndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart.

Återinkoppling och höjning av avtalad effekt

15 § Det som anges i detta kapitel om anslutning av en elektrisk anläggning till en ledning eller ett ledningsnät gäller också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt.

Skyldighet att överföra el

16 § En nätkoncessionshavare är skyldig att överföra el för någon annans räkning på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor.

Rätt att använda elnätet inom Sverige

17 § Ett nätföretag ska utforma sina villkor för överföring av el så att en betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom Sverige, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt.

God kvalitet på överföringen av el

18 § Ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ska ha god kvalitet.

Nätföretaget ska avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen av el har god kvalitet.

Funktionskrav vid överföring av el

20 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §.

Detta gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §.

22 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde om

1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller

2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år.

Uppgifter om villkor för överföring

23 § Ett nätföretag ska

1. utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om avgifter och övriga villkor för överföring av el, och

2. offentliggöra sådana uppgifter.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till nätmyndigheten om avgifter och övriga villkor för överföring av el.

25 § Ett nätföretag ska informera elanvändarna om

1. hur avgifterna för överföring av el är utformade, och

2. vilka möjligheter elanvändarna har att påverka sina kostnader för överföring av el genom att välja andra avtalsvillkor eller ändra förbrukningsmönster.

Allmänt om avgifter för överföring av el

26 § Ett nätföretag ska utforma sina avgifter för överföring av el på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning.

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna för överföring av el ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning.

Avgift för lokal distribution

28 § En avgift för överföring av el på ett lokalnät får inte utformas med hänsyn till var en anslutning finns inom ett koncessionsområde.

Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis, ska avgifterna för det nya området vara enhetliga senast tre år efter sammanslagningen.

29 § I områden som redovisas samlat enligt 3 kap. 51 § ska enhetliga avgifter för överföring av el på ett lokalnät tillämpas från den dag som nätmyndigheten beslutar. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut.

30 § När detta kapitel tillämpas ska en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje anses omfattas av nätkoncessionen för område, om samlad redovisning sker enligt 3 kap. 53 § andra stycket.

31 § Trots 28 och 29 §§ får inom ett koncessionsområde eller inom flera koncessionsområden som redovisas samlat särskilda avgifter för överföring av el gälla för en begränsad krets av elanvändare, om

1. det behövs för att utveckla sådana avgifter för överföring av el som främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet, och

2. nätföretaget har informerat nätmyndigheten. Sådana avgifter får inte tillämpas under en längre tid än tre år utan tillstånd av nätmyndigheten.

32 § Nätmyndigheten ska bevilja tillstånd enligt 31 § andra stycket, om avgifterna

1. uppfyller kraven i 16 och 26 §§, och

2. behöver tillämpas under en längre tid än tre år med hänsyn till det ändamål som anges i 31 § första stycket 1.

Tillstånd ska beviljas för viss tid.

Avgift för regional distribution

33 § På ett regionnät får en avgift för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till nätets anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät.

34 § Om en avgift för överföring av el på ett regionnät avser en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på ett regionnät, ska avgiften utformas med utgångspunkt i avgiften för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen.

35 § Avgiften för överföring av el på ett regionnät inom varje normalt spänningsintervall ska utformas utifrån de samlade kostnader som nätföretaget har för regionnät i Sverige i den utsträckning som kostnaderna kan hänföras till spänningsintervallet.

Den del av de beräknade kostnaderna som avser betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionnät ska dock läggas till grund för avgiften endast i den utsträckning som kostnaderna avser nätföretagets kostnader för regionnät inom den nätregion där den ledning finns som avgiften tas ut på.

Avgift för transmission

36 § På ett transmissionsnät får avgiften för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt finns.

Avgifter från småskalig elproduktion

37 § Trots 26–36 §§ ska avgiften för inmatning av el från en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt motsvara endast den årliga kostnaden för sådan mätning, registrering, beräkning och rapportering som nätföretaget är skyldigt att utföra enligt 6 kap. eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet.

Om flera sådana anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar när första stycket tillämpas.

38 § Trots 26–37 §§ ska en elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt inte betala någon avgift för inmatningen.

Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion

39 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om avgiftens storlek enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

Fakturering

40 § Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig.

Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats.

41 § Ett nätföretag får inte ta ut någon avgift för fakturor och faktureringsinformation till elanvändare.

Nätföretaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form.

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas.

Förhandsprövning av villkor

43 § Ett nätföretag får inte ingå avtal i frågor om anslutning till elnätet eller överföring av el förrän de metoder som används för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring.

44 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som ska prövas enligt 43 §, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen blir objektiva och icke-diskriminerande.

Om nätmyndigheten inte godkänner en metod, ska myndigheten i beslutet ange hur villkoren i stället ska utformas.

Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

Användning av flexibilitetstjänster

12 a §

När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Bedömningen får medfö-

ra en ökning eller minskning av intäktsramen.

12 b §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

13 §4

En intäktsram för intäkter från ett ledningsnät inom ett område ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig.

En intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 51 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms.

14 §5

Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 3 a § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms.

Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 53 § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms.

Intäktsram för regionledning Intäktsram för regionnät 6

15 §7

En intäktsram för intäkter från en regionledning ska bestämmas för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i Sverige.

En intäktsram ska bestämmas för intäkter från en nätkoncessionshavares regionnät i Sverige.

19 §8

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i

4 Senaste lydelse 2018:1448. 5 Senaste lydelse 2018:1448. 6 Senaste lydelse 2018:1448. 7 Senaste lydelse 2018:1448. 8 Senaste lydelse 2018:1448.

4 kap. 9 b §, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet.

4 kap. 10 § andra stycket, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet.

30 §9

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

6 kap. Mätning av överförd el

Skyldighet att mäta överförd el

1 § Ett nätföretag ska mäta och registrera mängden överförd el.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. mätning och registrering enligt 1 §,

2. skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el, och

3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla.

Rapportering av mätresultat

3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera

1. mätresultat, och

2. beräkningar av mängden överförd el.

Kostnader för mätning

5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på något annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren betala kostnaden för mätaren

9 Senaste lydelse 2018:1448.

med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten.

En elanvändare får inte debiteras merkostnader för att den har

1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller

2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme.

6 § Ett nätföretag ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 4 kap. 37 §.

7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§.

Tvister om kostnader för mätning

8 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka kostnader som ska debiteras enligt 5 eller 6 §.

En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

Installation av nya mätare

9 § Ett nätföretag ska se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information enligt 9 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 14 §10

Elleverantörer och nätföretag får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen.

Elleverantörer får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen.

12 kap.

1 §11

Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning

10 Senaste lydelse 2014:270. 11 Senaste lydelse 2017:19.

till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet.

I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1–12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1–4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§.

I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1–12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1–4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§.

Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003.

Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s elmarknadsförordning.

1 a §12

Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen.

Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i EU:s elmarknadsförordning prövas av regeringen.

Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande.

Nätmyndigheten ska utreda sådana ärenden och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande.

I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter.

I fall som avses i artikel 63.5 i

EU:s elmarknadsförordning ska regeringen meddela beslut efter yttrande från Acer.

1 b §13

I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I ett beslut av nätmyndigheten enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

12 Senaste lydelse 2011:712. 13 Senaste lydelse 2011:712.

Tidsfrister Tidsfrister för beslut efter

anmälan mot ett nätföretag

14

14 §15

Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan

1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och

2. innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §.

2. innehåller ett påstående om att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §.

Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 § första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena.

Första och andra styckena gäller inte om en tvist i fråga om den skyldighet som anmälan avser ska tas upp av nätmyndigheten enligt 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 eller 39 § eller 6 kap. 8 §.

Information som nätmyndigheten behöver enligt elmarknadsdirektivet

17 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

13 kap.

8 §16

En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6–8, 22, 26, 29, 31, 43,

En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6–9, 22, 26–31, 44 och

14 Senaste lydelse 2011:712. 15 Senaste lydelse 2011:712. 16 Senaste lydelse 2021:741.

44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §, om beslutet avser en anläggning för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer.

48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte på sådana avtal om stödtjänster som

a) ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller

b) nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

3. Trots 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet.

4. Trots 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten till och med den 31 december 2023.

5. Bestämmelsen i 3 kap. 49 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.

6. I fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet gäller 4 kap. 6 och 7 §§ i den äldre lydelsen.

7. För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet tillämpas inte 5 kap. 12 a och 12 b §§.

8. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 och 39 §§ och 6 kap. 8 §.

2.2. Lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

dels att 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om inlösen av elektriska anläggningar.

Med elektrisk anläggning avses i denna lag en starkströmsanläggning med däri ingående särskilda föremål för överföring av el.

Med nätmyndigheten avses i denna lag den myndighet som, enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857) , av regeringen utsetts att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten.

1 a §

I lagen avses med elektrisk anläggning: en starkströmsanläggning för överföring av el med de särskilda föremål som finns i anläggningen och som behövs för driften av den,

nätföretag: den som ställer en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning,

nätmyndigheten: den myndighet som regeringen enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857) har utsett att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2.3. Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403)

Härigenom förskrivs att 3 kap. 2 c § naturgaslagen (2005:403) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 c §1

Det som anges i 2 b § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 12 § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

1 Senaste lydelse 2011:713.

2.4. Lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el

Härigenom föreskrivs1 att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 2 §, 3 kap. 1 och 4– 8 §§ och 4 kap. 1–3 och 5 §§, rubriken till 4 kap. och rubrikerna närmast före 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el2 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §3

I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag

Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003.

Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EU:s elmarknadsförordning).

Definitioner Ord och uttryck i lagen

2 §

Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857).

Ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857).

Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området).

Med tredjeland avses ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området).

2 kap.

2 §4

Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el för annans räkning genom ett transmissionsnät om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda.

Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva transmission, om kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857) är uppfyllda.

I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma

I fråga om en person från ett tredjeland, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU. 2 Senaste lydelse av lagens rubrik 2018:1449. 3 Senaste lydelse 2018:1449. 4 Senaste lydelse 2018:1449.

att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen.

komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket.

3 kap.

Anknytning till tredje land Anknytning till ett tredjeland

1 §

Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel.

Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, gäller 4 kap. i stället för detta kapitel.

4 §

Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans.

Av artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

5 §5

Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857).

Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

5 Senaste lydelse 2018:1449.

6 §6

Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering

1. efter en anmälan enligt 5 §,

2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller

3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857).

3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

7 §7

Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857).

Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

8 §

Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom intill myndigheten, ska certifieringen anses bestå.

Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet.

I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet.

I artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet.

4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land

4 kap. Certifiering i förhållande till ett tredjeland

1 §

Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten.

Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten.

Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet.

6 Senaste lydelse 2018:1449. 7 Senaste lydelse 2018:1449.

2 §

Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida

1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857), och

1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857), och

2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen.

3 §

Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader.

Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från Acer, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

5 §8

Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet.

Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från ett tredjeland får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

8 Senaste lydelse 2018:1449.

2.5. Lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett enligt 1 kap. 7 §ellagen (1997:857).

Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen har utsett enligt 1 kap. 5 §ellagen (1997:857).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2.6. Lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

En nätkoncessionshavares samlade investeringsbelopp ska beräknas så att beloppen motsvarar 65 procent av nätkoncessionshavarens investeringar under en tillsynsperiod i samtliga redovisningsenheter med särskilt investeringsutrymme, sedan avdrag gjorts från investeringarna med belopp som motsvarar

1. fyra procent av redovisningsenheternas samlade kapitalbas, och

2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 9 a och 9 b §§ellagen (1997:857).

2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 10 §ellagen (1997:857).

Om en nätkoncessionshavare har fler än en redovisningsenhet med särskilt investeringsutrymme, ska investeringsbeloppen fördelas mellan redovisningsenheterna på det sätt som nätkoncessionshavaren anger, i den utsträckning en sådan fördelning är förenlig med 6 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

3. Ärendet och dess beredning

Ren energi för alla i Europa

Europaparlamentet och rådet har antagit

– förordning (EU) 2019/941 av den 5 juni 2019 om riskberedskap inom elsektorn och om upphävande av direktiv 2005/89/EG,

– förordning (EU) 2019/942 av den 5 juni 2019 om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter,

– förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, och

– direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU.

Rättsakterna trädde i kraft den 4 juli 2019. I det följande kallas direktiv (EU) 2019/944 för elmarknadsdirektivet och förordning (EU) 2019/943 för EU:s elmarknadsförordning. Elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning återges i bilagorna 1 och 2. Direktivet skulle i alla delar vara genomfört i nationell rätt senast den 31 december 2020.

Elmarknadsdirektivet och förordningarna ingår i lagstiftningspaketet Ren energi för alla i Europa. I paketet ingår även

– Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda och av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet,

– Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013, och

– Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.

Direktiv (EU) 2018/2001, som trädde i kraft den 24 december 2018 och skulle ha varit genomfört i nationell rätt senast den 30 juni 2021, kallas i det följande för det omarbetade förnybartdirektivet. Artiklarna 17, 21, 22 och 24 i direktivet återges i bilaga 3.

Europeiska kommissionen har inlett överträdelseärenden mot Sverige om för sent genomförande av bl.a. elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet. En formell underrättelse inkom till Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen den 4 februari 2021 i fråga om elmarknadsdirektivet och den 27 juli 2021 i fråga om det omarbetade förnybartdirektivet. Regeringen besvarade underrättelserna den 25 mars (SB2021/00136) respektive den 23 september 2021 (SB2021/01030).

Regeringen gav den 14 februari 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att analysera vilka åtgärder som krävs för att genomföra elmarknadsdirektivet och lämna författningsförslag i de delar där genomförandet kräver bestämmelser i lag eller förordning (M2019/00373). Energimarknadsinspektionen skulle vid genomförandet av uppdraget även analysera vilka åtgärder som krävs i Sverige i anslutning till EU:s elmarknads-

förordning, förordningen om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter och förordningen om riskberedskap inom elsektorn.

Regeringen gav den 29 maj 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att utreda vilka åtgärder som krävs för att genomföra artiklarna 17, 21, 22 och 24.1 i det omarbetade förnybartdirektivet (I2019/01688).

Energimarknadsinspektionen redovisade uppdragen i rapporten Ren energi inom EU – Ett genomförande av fem rättsakter (Ei 2020:02), som i det följande kallas Ren energi-rapporten. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 4. Rapportens lagförslag finns i bilaga 5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2020/00602). Det förslag som behandlas i avsnitt 10 har beretts under hand.

Regeringen tar i propositionen upp frågor som rör elnätsverksamhet och energigemenskaper. Rapportens övriga förslag bereds vidare i Regeringskansliet.

Elmarknadslag

Promemorian Elmarknadslag (Ds 2017:44), som i det följande kallas promemorian, togs fram i Regeringskansliet för att göra det möjligt att lägga fram ett förslag till en ny elmarknadslag som ersätter den nuvarande ellagen (1997:857). En sammanfattning av promemorian i relevanta delar finns i bilaga 7. Promemorians lagförslag i dessa delar återges i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2019/00895).

Några av promemorians förslag behandlas i propositionen Elmarknadsfrågor (prop. 2017/18:237) och propositionen Moderna tillståndsprocesser för elnät (prop. 2020/21:188). Regeringen tar i förevarande proposition upp frågor som rör nätverksamhet, schablonberäkning av mängden överförd el och prövning av tvister. Promemorians övriga förslag bereds vidare inom Regeringskansliet.

Moderna tillståndsprocesser för elnät

Regeringen beslutade den 15 februari 2018 att utse en särskild utredare för att se över regelverket om nätkoncessioner (dir. 2018:6). Uppdraget var att lämna förslag på författningsändringar som moderniserar, förenklar och förbättrar elnätsregelverket utan att resurseffektivitet, nätstabilitet eller miljöskydd påverkas negativt. Elnätets betydelse som grundläggande infrastruktur skulle också beaktas. Utredningen tog namnet Nätkoncessionsutredningen.

I juni 2019 lämnade utredaren över betänkandet Moderna tillståndsprocesser för elnät (SOU 2019:30) till regeringen. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 10. Betänkandets lagförslag i relevanta delar finns i bilaga 11. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2019/01809).

Några av betänkandets förslag behandlas i propositionen Moderna tillståndsprocesser för elnät (prop. 2020/21:188). Regeringen tar i föreva-

rande proposition upp vilka driftsmoment av en ledning eller ett ledningsnät som ska utföras inom landet, utökad samredovisning av lokalnät, redovisning av ledning i lokalnät som regionnät och miljöorganisationers rätt att överklaga beslut enligt 2 kap. ellagen.

Kapacitetsutmaningen i elnäten

Regeringen gav den 24 oktober 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att undersöka omfattningen av kapacitetsbrist i elnäten, utreda hur problematiken sett ut över tid samt analysera förutsättningar och åtgärder kopplat till de problem som identifieras (I2019/02766).

Energimarknadsinspektionen redovisade uppdraget i rapporten Kapacitetsutmaningen i elnäten (Ei R2020:06), som i det följande kallas Kapacitetsrapporten. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 13. Rapportens lagförslag finns i bilaga 14. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 15. Remissvaren finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2020/03164).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 december 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 16. Lagrådets yttrande finns i bilaga 17.

Regeringen följer i huvudsak Lagrådets synpunkter, som behandlas i avsnitt 5, 6, 7.2–7.4, 18.3, 18.6, 19, 22 och 26.6 samt i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissen görs även vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 26.1

4. Nya krav på elmarknadens design

Förhållandet till det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas

När det gäller elmarknadens design bygger Ren energi-paketet på det s.k. tredje inremarknadspaketet för el och naturgas i de delar som berör elmarknaden. Genomförandet av det tredje inremarknadspaketet behandlas i propositionen Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas (prop. 2010/11:70) och propositionen Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas – vissa genomförandeåtgärder (prop. 2011/12:77).

I detta avsnitt lämnas en kortare redogörelse över det som är nytt eller har ändrats i förhållande till det tredje inremarknadspaketet i de delar som är relevanta för förslagen i denna proposition. Mer detaljerade redogörelser för regleringens innehåll lämnas löpande i de följande avsnitten. Det omarbetade förnybartdirektivet behandlas inte i detta avsnitt.

Elmarknadsdirektivet

Elmarknadsdirektivet ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG. Direktivet innehåller även krav som svarar mot bestämmelser som tidigare fanns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG, det s.k. energieffektiviseringsdirektivet.

Elmarknadsdirektivet syftar till att anpassa elmarknaden till de nya förutsättningar som en mer decentraliserad produktion av el från förnybara källor och utfasning av fossila bränslen medför. Den tekniska utvecklingen på området skapar såväl möjligheter som utmaningar. Även kvarstående hinder för fullbordandet av den inre marknaden för el, bl.a. fragmenterade och reglerade nationella marknader som försvårat elleverans på lika villkor och gränsöverskridande samarbete, behandlas.

Konsumenternas ställning stärks

Konsumenterna kommer att spela en avgörande roll för att uppnå den flexibilitet som krävs för att anpassa elsystemet till de nya förutsättningarna. Direktivet stärker konsumenternas inflytande och skydd på marknaden ytterligare. Genom att konsumenterna får information om elförbrukning genom smarta mätare, tydligare fakturor och faktureringsinformation och bättre förutsättningar för att kunna jämföra erbjudanden, får de större möjlighet att aktivt delta i energiomställningen. De ges även möjlighet att förbruka, lagra och sälja egenproducerad el på marknaden. Aktiva konsumenter underlättar för ny teknik och nya förbrukningsmönster.

För att konsumenterna fullt ut ska kunna dra fördel av ny teknik som främjar användandet av förnybar energi är det av största vikt att det råder en sund konkurrens på slutkundsmarknaden. Avgifter som kan uppkomma för mindre kunder vid byte av leverantör ska därför tas bort. Likaså ska gränsöverskridande tillträde för nya leverantörer och tillhandahållare av elproduktion, energilagring och efterfrågeflexibilitet möjliggöras.

En gemensam marknad för energi

För att främja konkurrens, säkerställa elleverans till konkurrenskraftiga priser och trygga en verklig inre marknad för el finns det i direktivet även regler som avser andra centrala aktörer på marknaden. Det gäller t.ex. systemansvariga för överförings- respektive distributionsnäten, elleverantörer och tillsynsmyndigheter. Elmarknader skiljer sig från andra marknader bl.a. för att de inbegriper handel med en vara som för närvarande inte lätt kan lagras och som produceras med hjälp av en mängd olika produktionsanläggningar. Det krävs därför en hög grad av samarbete mellan marknadsaktörerna för att marknaderna ska kunna integreras.

Direktivet tydliggör på ett övergripande plan de olika aktörernas roller och ansvar på elmarknaden. För systemansvariga för distributions- och överföringsnät införs t.ex. bestämmelser om upphandling av stödtjänster i syfte att säkra en effektiv och tillförlitlig drift av elnätet. Andra viktiga frågor som direktivet reglerar är bl.a. hur samarbetet mellan de olika

aktörerna ska se ut, hur man underlättar anslutning av laddningspunkter för elfordon och vilka som får äga energilagringsanläggningar och laddinfrastruktur.

EU:s elmarknadsförordning

EU:s elmarknadsförordning ersätter Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003.

5. Nätföretag och nätverksamhet

Hänvisningar till S5

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 3

5.1. Nätkoncessionshavare och nätverksamhet

Regeringens förslag:Ellagens reglering i fråga om drift av elnät, redovisning, anslutning till elnätet, överföring av el för någon annans räkning och mätning av överförd el ska gälla den som bedriver nätverksamhet (nätföretag). De grundläggande skyldigheterna att ansluta anläggningar och att överföra el för någon annans räkning ska omfatta även andra nätkoncessionshavare.

Med nätverksamhet ska det avses att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Enligt promemorians förslag ska skyldigheten att överföra el för någon annans räkning omfatta endast nätföretag.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inga invändningar mot det.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att även skyldigheten att ansluta anläggningar till en ledning och skyldigheten att överföra el för någon annans räkning görs beroende av att nätkoncessionshavaren bedriver nätverksamhet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Vattenfall AB avstyrker förslaget och föreslår att Energimarknadsinspektionen i stället ska få medge undantag i enskilda fall. Affärsverket svenska kraftnät och Sveriges Kommuner och

Regioner avstyrker förslaget om att koncessionspliktiga ledningar utan externa kunder inte ska ha anslutningsskyldighet. Sveriges Kommuner och

Regioner förordar att Energimarknadsinspektionen bestämmer hur stor del av regleringen i ellagen som innehavaren av anslutningsledningen behöver tillämpa. Naturvårdsverket anser att förslaget bör följas av en utvärdering för att se vilka eventuella konkurrensnackdelar det orsakar eller om parallella nät etableras. Växjö kommun kan möjligen se att färre regler

kopplade till koncessionsplikt kan gälla för en elledning som endast betjänar en kund. Om rättigheter och skyldigheter i övrigt ändras, måste det kunna hanteras inom den så kallade förhandsregleringen.

Skälen för regeringens förslag

Nätverksamheten som utgångspunkt för skyldigheter enligt ellagen

En lång rad centrala skyldigheter enligt ellagen är knutna till innehavet av nätkoncession, dvs. ett tillstånd att bygga och driva en starkströmsledning eller ett nät av starkströmsledningar. Den som har nätkoncession är skyldig bl.a. att ansluta anläggningar till ledningen eller ledningsnätet, att överföra el för någon annans räkning och att mäta mängden överförd el.

I andra fall anges i lagen att det är ett nätföretag eller den som bedriver nätverksamhet som har en skyldighet. Att olika ord används svarar i de flesta fall inte mot någon skillnad i sak. Ett nätföretag är i praktiken ett företag som bedriver nätverksamhet med stöd av nätkoncession, även om det inte kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Det kan emellertid inträffa att en nätkoncessionshavare inte bedriver nätverksamhet, t.ex. om innehavaren av en nätkoncession för linje inte har byggt den ledning som koncessionen avser.

Ellagen är inte konsekvent när det gäller vilka företag som omfattas. I de fall som nämns ovan är det varje nätkoncessionshavare som har skyldigheten, i andra fall exempelvis ”den som bedriver nätverksamhet” eller ”nätföretag”. Det saknas i många fall sakliga skäl att använda olika beteckningar. Det saknas förutsättningar att nu fullständigt revidera ellagen i detta eller andra avseenden. I de delar av ellagen som berörs av propositionens förslag bör emellertid en enhetlig begreppsanvändning införas. Utgångspunkten bör vara att regleringen gäller nätföretag, dvs. den som bedriver nätverksamhet, och att ordet nätkoncessionshavare används bara om en skyldighet gäller oberoende av om koncessionshavaren bedriver nätverksamhet eller inte.

Vad är nätverksamhet?

I ellagen avses det i dag med nätverksamhet att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el (1 kap. 4 § första stycket första meningen). Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet (1 kap. 4 § första stycket andra meningen). Utan att någon ändring görs i sak kan detta uttryckas så att nätverksamhet är att ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el och att vidta de åtgärder som behövs för överföringen. Den exemplifiering som finns i den hittillsvarande lagtexten kan alltså utgå.

Som nämns ovan är ett nätföretag ett företag som bedriver nätverksamhet med stöd av nätkoncession. Med hänsyn till att det nu införs enhetliga beteckningar bör det tydliggöras även i lagtexten att den som överför el för någon annans räkning på ett icke koncessionspliktigt nät inte bedriver nätverksamhet i ellagens mening.

Nätkoncessionsutredningen föreslår att det uttryckligen ska framgå av lagtexten att en nätkoncessionshavare som endast överför el för egen räkning till uttagspunkter eller från inmatningspunkter som är belägna på koncessionshavarens ledning inte anses bedriva nätverksamhet. Det kan ifrågasättas om inte detta undantag följer redan av att nätverksamhet är att ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring. För att undvika tolkningssvårigheter bör det dock i lagen anges att överföringen ska ske för någon annans räkning.

Med nätverksamhet bör det alltså i ellagen avses att med stöd av nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och att vidta de åtgärder som behövs för överföringen.

Skyldigheter som gäller för nätkoncessionshavare

Propositionen omfattar den reglering som finns i hittillsvarande 3 och 4 kap. ellagen. I de kapitlen finns föreskrifter om skyldigheter för nätkoncessionshavare i frågor om

  • redovisning av nätverksamhet,
  • skyldighet att ansluta en anläggning,
  • skyldighet att överföra el,
  • skyldighet att mäta och beräkna överförd el,
  • betala ersättning för inmatning av el i vissa fall,
  • anskaffning av el som behövs i nätverksamheten, och
  • avgifter och övriga villkor för anslutning eller överföring.

Flera av föreskrifterna är inte relevanta för den som innehar en ledning eller en nätkoncession utan att bedriva nätverksamhet. Att regleringen formellt omfattar alla nätkoncessionshavare gör den onödigt betungande för en koncessionshavare som överför el endast för egen räkning. Det som kräver närmare överväganden är frågor om anslutning till en ledning eller ett ledningsnät och överföring av el för någon annans räkning. I övrigt bör de skyldigheter i lagen som är aktuella gälla för nätföretag.

Anslutning av anläggningar till en ledning eller ett ledningsnät

En nätkoncessionshavare som ansluter en extern kund blir på det sättet ett nätföretag. De kostnader som uppstår om nätkoncessionshavaren måste anpassa sin verksamhet till att överföra el för någon annans räkning kan i det enskilda fallet vara större än samhällsnyttan. Innehavaren av en ledning med begränsad kapacitet kan dock ofta göra avsteg från anslutningsskyldigheten (se avsnitt 18.1). Det väcker i sin tur frågan vilken praktisk betydelse anslutningsskyldigheten har när det gäller ledningar som visserligen är koncessionspliktiga men används för eget bruk.

Nätkoncessionsutredningen föreslår att ledningar som omfattas av nätkoncession men saknar externa kunder ska undantas från regleringen. En nätkoncessionshavare som inte redan bedriver nätverksamhet skulle i så fall inte ha någon skyldighet att ge andra aktörer tillgång till ledningen eller ledningsnätet. Detta är ett stort avsteg från grunderna för regelverket, som har som ändamål att säkerställa bl.a. att det inte byggs parallella nät och att den som innehar samhällsviktig infrastruktur ger andra aktörer

tillträde på skäliga villkor. Att det finns en rätt till tredjepartstillträde till elnäten är grundläggande även för EU:s elmarknadsrätt.

En ordning där endast nätföretag är skyldiga att ansluta anläggningar kan medföra att en nätkoncessionshavare får konkurrensfördelar jämfört med andra aktörer som vill ansluta sig till ledningen. En vindkraftsprojektör skulle exempelvis kunna bygga en ledning för eget bruk och stänga ute konkurrerande anläggningar trots att ledningen har kapacitet.

Den problematik som redovisas ovan bör utredas ytterligare innan det kan bli aktuellt att undanta nätkoncessionshavare från anslutningsskyldigheten. De behov av generella undantag från regleringen som finns hanteras i dag genom förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), den s.k. IKN-förordningen. Regeringen har i regleringsbrevet för 2021 gett Energimarknadsinspektionen i uppdrag att se över undantagen. Det kan finnas anledning att göra nya överväganden i frågan om anslutningsskyldighet sedan Energimarknadsinspektionen har redovisat uppdraget.

Överföring av el för någon annans räkning

För att regleringen av tredjepartstillträde ska vara tydlig bör det framgå av ellagen att en nätkoncessionshavare är skyldig inte bara att ansluta anläggningar utan även att överföra el för någon annans räkning. En nätkoncessionshavare som ansluter en anläggning och överför el för någon annans räkning bedriver nätverksamhet och kommer alltså att omfattas av regleringen av nätföretag.

Koncerner

I ellagen finns bestämmelser som innehåller begreppet koncern eller moder- och dotterföretag (3 kap. 1 b–1 d, 1 i, 1 k, 17 och 23 §§). I lagförslaget finns paragrafer som i sak överensstämmer med den hittillsvarande regleringen och inte innebär någon ändring utöver en språklig och redaktionell bearbetning. Lagrådet anser att det bör klargöras vad som avses med koncern respektive moder- och dotterföretag. I detta lagstiftningsärende saknas det underlag som krävs för sådana överväganden. De omdisponeringar som krävs för att ellagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad bör dock kunna genomföras utan ett sådant klargörande som Lagrådet efterlyser.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Distribution och transmission

Regeringens förslag: I ellagen ska det med följande ord avses

– distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät,

– distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät,

– lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning,

– regionnät: en ledning eller ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning,

– transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorians förslag ska det med distributionsnätsföretag avses den som har nätkoncession för regionledning eller ett lokalnät och med regionledning en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att en definition av begreppet systemansvarig för distributionssystem förs in i ellagen. Med en sådan systemansvarig ska det enligt förslaget avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av distributionssystem inom ett visst område eller som driver en regionledning med stöd av nätkoncession för linje. I rapporten föreslås även att en definition av begreppet systemansvarig för överföringssystem införs i ellagen, att begreppet överföringssystem definieras i lagen och att begreppen transmissionsnät och transmissionsnätsföretag utgår.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Affärsverket svenska kraftnät anser att det bör tydliggöras vilka som är systemansvariga för distributionsnät, alternativt vilka som inte är det av dem som innehar nätkoncession. Verket anför även att det gör lagstiftningen otydlig att använda både systemansvarig myndighet och systemansvarig för överföringssystemet utan att tydliggöra att dessa avser samma funktion. Energiföretagen Sverige och

Kraftringen Energi AB ifrågasätter förslaget att utan närmare analys införa ett systemansvar för alla nätföretag. Luleå tekniska universitet förordar att behålla befintliga begrepp men ange t.ex. att nätföretag har systemansvar för lokalnät. Oberoende Elhandlare menar att den nya DSO-rollen innebär en så stor förändring i lokalnätens roll och att det samtidigt är så oklart hur ansvarsfördelningen ska vara mellan distributionsnätföretag och transmissionsnätsföretag att det kräver ytterligare utredning. Trafikverkets uppfattning är att verket inte är och aldrig har varit något nätföretag (systemansvarig) och att verket i annat fall uttryckligen måste undantas från de skyldigheter som följer av förslaget i rapporten. Vattenfall AB anser att definitionen av systemansvar bör omformuleras för att ligga i linje med elmarknadsdirektivet. Ellevio AB anser att alla nätägare, inklusive alla

lokalnätsföretag, bör klassas som systemansvariga för distributionssystem. Att nätföretagen ska vara systemansvariga är enligt E.ON Sverige AB ett långtgående uppdrag vilket kräver befogenheter och verktyg som dagens nätföretag saknar.

Skälen för regeringens förslag

Transport av el

I ellagen används ordet överföring som beteckning på all transport av el, oavsett på vilken nivå i det koncessionspliktiga elnätet som transporten äger rum. I den äldre ellagen – lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar – gjordes skillnad mellan överföring och distribution. I 1 § första stycket, i den lydelse den äldre ellagen hade när den upphävdes, angavs att med elektrisk anläggning förstods ”anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström”. I förarbetena till bestämmelsen anfördes följande (prop. 1970:139 s. 54):

I ”överföring” torde enligt vanligt språkbruk kunna inrymmas varje transport av elektrisk kraft, således även s.k. detaljdistribution. I paragrafen åsyftas därmed dock endast transporter av större energimängder, t.ex. från en kraftstation till en distributör. Denna betydelse torde överensstämma med den inom branschen allmänt omfattade. Med ”distribution” avses mera lokalt inriktad verksamhet som går ut på leverans av kraft till olika förbrukare.

Även i elmarknadsdirektivet görs skillnad mellan överföring och distribution. Med överföring avses transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, men inte leverans (artikel 2.34). Med distribution avses transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans (artikel 2.28).

Uppdelningen i överföring och distribution har stor betydelse inom EUregelverket. Kraven skiljer sig i väsentliga avseenden åt när det gäller sådana nätföretag som bedriver distribution i elmarknadsdirektivets mening å ena sidan och företag som bedriver överföring å den andra. I Sverige har kraven i tidigare gällande direktiv 2009/72/EG genomförts utan att det uttryckligen görs skillnad mellan företag som bedriver överföring och sådana som bedriver distribution.

Den svenska lagstiftningen skulle bli lättare att förstå om det gjordes en tydligare uppdelning mellan nätföretag som bedriver överföring och företag som bedriver distribution. Vidare skulle kopplingen till EU-rätten bli lättare att uppfatta.

Distribution och transmission

Att använda ordet distribution med den innebörd som framgår av elmarknadsdirektivet är förenligt med såväl allmänt språkbruk som bruket inom elbranschen. Med utgångspunkt i svenska förhållanden kan distribution definieras som överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät.

Att använda ordet överföring på samma sätt som i elmarknadsdirektivet är dock förenat med praktiska svårigheter. Med hänsyn till att ordet i dag i ellagstiftningen används för all transport av el skulle en omfattande omarbetning av författningstexten vara nödvändig. Det ligger närmare till hands att använda termen transmission för överföring för någon annans räkning genom ett transmissionsnät. En fördel med att använda transmission i stället för det vanligare överföring är också att det tydligare framgår att det handlar om en juridisk och teknisk term med en skarpt avgränsad innebörd (prop. 2017/18:237).

Distributionsnätsföretag

I elmarknadsdirektivet används ordet systemansvarig som beteckning på elnätsföretag. Med systemansvarig för distributionssystemet (på engelska distribution system operator eller DSO) avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el (artikel 2.29). I Sverige har region- och lokalnätsföretagen redan ett sådant ansvar enligt ellagen. Frågan är om det tillför någonting väsentligt att även använda elmarknadsdirektivets terminologi. Det främsta argumentet för detta är att det innebär en anpassning till EU-rättsakterna så som dessa formulerats på svenska. I övrigt är det tveksamt om det finns några särskilda fördelar.

Termen systemansvarig för distributionssystemet förekommer inte i vanligt språkbruk och används inte heller inom elbranschen. Den framstår också som otymplig. Det är inte heller lämpligt att införa beteckningen systemansvarig för nätföretag utan att samtidigt byta ut uttrycket systemansvarig myndighet, som i ellagen används för den myndighet som har det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el (8 kap. 1 §).

Elnätsföretag eller nätföretag är de i Sverige etablerade motsvarigheterna till elmarknadsdirektivets term systemansvariga. Någon fullständig anpassning av terminologin i den nationella ellagstiftningen till EUrättsakterna är inte praktiskt genomförbar. Med hänsyn till det sagda framstår det som lämpligt att i lagen använda beteckningen distributionsnätsföretag.

Termen transmissionsnätsföretag används redan i ellagen som beteckning på den aktör som benämns systemansvarig för överföringssystem i elmarknadsdirektivet. När det gäller transmissionsnät och transmissionsnätsföretag finns det inte anledning att göra några andra överväganden i fråga om terminologin än de som redovisas i propositionen Elmarknadsfrågor (prop. 2017/18:237 s. 29–34).

När distributionsnätsföretag definieras i ellagen är det viktigt att de aktörer som pekas ut i sak är identiska med elmarknadsdirektivets systemansvariga för distributionssystem. Det finns emellertid utrymme för att med utgångspunkt i svenska förhållanden tydligare ange vilka företag det är som avses utan att detta innebär någon skillnad i sak. Det är inte nödvändigt att det redan av definitionen framgår att ett företag som ansvarar för

drift och underhåll och utbyggnad av distributionssystem inom ett visst område är ett distributionsnätsföretag. Att företaget har ett sådant ansvar följer av att det innehar en nätkoncession och bedriver nätverksamhet.

Med distributionsnätsföretag bör det mot denna bakgrund avses ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät. En sådan definition omfattar de företag som innehar och ansvarar för driften av de regionala och lokala distributionsnäten.

Lokalnät och regionnät

Orden lokalnät och regionnät är etablerade. Det är tveksamt om termerna i någon större utsträckning kan ge upphov till tolkningssvårigheter om de används i lagtexten. För tydlighetens skull är det dock lämpligt att termerna definieras i ellagen, inte minst med hänsyn till att regionnät från och med den 1 augusti 2021 kan byggas och drivas med stöd av en nätkoncession för område med en lägsta tillåta spänning och alltså inte längre behöver utgöras av sådana regionledningar som omfattas av nätkoncession för linje (prop. 2020/21:188).

Ett lokalnät är ett ledningsnät som omfattas en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning. Så bör termen också användas i ellagen.

En regionledning definieras i dag som en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät (1 kap. 4 a § andra stycket ellagen). Med utgångspunkt i den definitionen bör det med regionnät avses en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Det är då inte nödvändigt att använda termen regionledning i lagen.

Ett nytt systemansvar?

Regeringens förslag innebär att termen nätföretag även i fortsättningen kommer att användas i fråga om alla företag som är systemansvariga i elmarknadsdirektivets mening, både distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag. Beteckningen distributionsnätsföretag kommer i ellagen att omfatta samtliga nätföretag som inte är transmissionsnätsföretag. I sak innebär förslaget i denna del inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Det införs alltså inte ett nytt systemansvar som några remissinstanser befarat. Även rollfördelningen mellan distributionsnätsföretagen och transmissionsnätsföretagen förblir oförändrad.

Åtskillnad av transmission

I ellagen finns föreskrifter om förbud mot att i vissa fall använda rättigheter gentemot ett transmissionsnätsföretag eller ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas (3 kap. 1 g §). Regleringen syftar till att säkerställa att ett transmissionsnätsföretag är oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas. I lagförslaget finns paragrafer som i sak överensstämmer med den hittillsvarande regleringen och inte innebär någon ändring utöver en språklig och redaktionell bearbetning. Lagrådet konstaterar att varken lagtexten eller författningskommentaren ger något svar på frågan vilka rättigheter som avses med förbudet. I den frågan finns inte något särskilt beredningsunderlag i detta lagstiftningsärende. Det saknas därför förutsättningar för resonemang som går

utöver det som anges i tidigare förarbeten, se prop. 2010/11:70 s. 103 och 255. Detta bör dock inte vara ett hinder för sådana omdisponeringar som krävs för att ellagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

6. Drift av ledning eller ledningsnät som ska utföras i Sverige

Regeringens förslag: Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att övervakning och styrning av anläggningen samt utfärdande av arbetsbegäran och driftorder utförs i Sverige.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Länsstyrelsen i Gotland påpekar att det behöver tydliggöras hur långt kravet sträcker sig avseende kontrakterade entreprenörer. Energimyndigheten har liknande synpunkter och anser vidare att utredningens definition av drift är problematisk då denna skulle kunna ges en vid tolkning.

Försvarets radioanstalt för fram att det fortsatt finns behov av att kunna pröva nätföretags lämplighet att inneha nätkoncession ur totalförsvarssynpunkt, vilket utredningen valt att inte lämna något förslag om. Liknande synpunkter förs även fram av bl.a. Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut, Affärsverket svenska kraftnät och Länsstyrelsen i Kronobergs län. Affärsverket svenska kraftnät påpekar därtill att det utöver att skapa rättsliga förutsättningar för att beakta totalförsvarets behov i dessa sammanhang bör tydliggöras i Energimarknadsinspektionens myndighetsuppdrag att de ska bevaka totalförsvarets intressen i sin myndighetsutövning.

Skälen för regeringens förslag: En fungerande elförsörjning är mycket viktig för att upprätthålla samhällets funktion. Historiskt har kontrollen över elsystem och elnät funnits på lokal, regional och nationell nivå.

Elnätets robusthet och avbrottssäkerhet har successivt förbättrats genom bättre nät och nätdrift. Under de senaste decennierna har en omfattande strukturomvandling och många ägarbyten av elnätsföretag skett. Samtidigt ska Sverige ha ett starkt totalförsvar mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget och en ökad hotbild mot Sverige, inte minst i form av informationspåverkan och it-attacker. Regeringen anser därför att det är motiverat att införa ett funktionskrav på att stora delar av arbetet med drift av ledningar och ledningsnät ska utföras i Sverige. På så sätt behålls den faktiska kontrollen inom landets gränser.

Lagrådet anser att det bör förtydligas hur bestämmelsen är tänkt att tillämpas i förhållande till reglerna om tillsyn i 12 kap. ellagen. Regeringen vill med anledning av detta förtydliga att kravet innebär att de personer på ett nätföretag som arbetar med de aktuella driftsmomenten ska ha sin anställning i Sverige och befinna sig här vid utfärdande av t.ex. en arbetsbegäran. Som Lagrådet påpekar kan det vara förenat med vissa svårigheter att genom tillsyn kontrollera var en person exakt befinner sig om utfärdan-

det t.ex. sker via e-post. Det ska dock i detta sammanhang framhållas att de nätföretag som i dag är verksamma i Sverige sköter driften av sina nät härifrån och att dessa aktörer arbetar med hög säkerhet genom att t.ex. använda sig av slutna e-postsystem vid driftarbete. Några praktiska problem att utöva tillsyn över att kravet uppfylls bör därför inte uppkomma.

Energimyndigheten anser att nätkoncessionsutredningens definition av drift som ska utföras i Sverige är problematisk då den kan ges en för vid innebörd. Regeringen delar inte denna ståndpunkt utan anser att de av utredningen utpekade momenten som ska utföras i Sverige täcker de delar som bedöms kritiska för att den faktiska kontrollen ska bibehållas inom landet. Länsstyrelsen i Gotland efterlyser vägledning om hur kraven på att viss drift ska utföras i Sverige förhåller sig till kontrakterade underentreprenörer. Det står liksom tidigare fritt för elnätsföretag att lägga ut driftsarbete på entreprenad. De moment som enligt förslaget ska utföras i

Sverige träffar dock även underentreprenörer.

Flera remissinstanser lyfter fram behovet av att utreda frågan om en prövning av nätföretags lämplighet ur försvarssynpunkt. För närvarande finns det inte några planer på att utreda detta närmare men regeringen kommer att följa frågan framöver.

Hänvisningar till S6

7. Stödtjänster

Hänvisningar till S7

7.1. Vad är stödtjänster?

Regeringens förslag: I ellagen ska med en stödtjänst avses en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning. Med en icke frekvensrelaterad stödtjänst ska avses en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås en utförligare definition av stödtjänst.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Luleå tekniska universitet anser att det är rimligt att hantering av överbelastning räknas som en stödtjänst.

Skälen för regeringens förslag

Frekvensrelaterade och icke frekvensrelaterade stödtjänster

För att kunderna på elmarknaden ska få pålitliga och stabila nättjänster krävs att nätföretagen använder sig av stödtjänster.

Frekvens måste regleras omedelbart, eller åtminstone mycket snabbt, och regleringen kan göras genom att öka eller minska produktionen eller förbrukningen. Den fysikaliska bakgrunden är att produktion och förbrukning hela tiden måste vara lika stora. Till tjänster kopplade till frekvens-

hållningen (frekvensrelaterade stödtjänster) för kraftsystemets drift hör olika balans- och frekvensprodukter.

Icke frekvensrelaterade stödtjänster är andra stödtjänster som används av ett nätföretag, exempelvis tjänster för spänningshållning och reaktiv effekt, tjänster för att minska eller öka produktion eller förbrukning, energilagring och avtal om bortkoppling av last och stöd om elnätet behöver startas om vid en total blackout.

Elmarknadsdirektivets definitioner

I elmarknadsdirektivet definieras en stödtjänst som en tjänst som behövs för driften av ett överförings- eller distributionssystem, inbegripet balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster men inte inbegripet hantering av överbelastning (artikel 2.48). Med icke frekvensrelaterad stödtjänst avses en tjänst som används av en systemansvarig för överförings- eller distributionssystem för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokala nät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift (artikel 2.49).

Definitioner i ellagen

För att genomföra elmarknadsdirektivet är det nödvändigt att införa nya bestämmelser om stödtjänster. För att underlätta genomförandet bör definitioner av stödtjänst och icke frekvensrelaterad stödtjänst finnas i ellagen, och definitionerna bör i sak svara mot elmarknadsdirektivet. Ellagens definitioner bör dock anpassas till de ord och uttryck som i övrigt används i lagen. Däremot finns det inte utrymme för att, som Luleå tekniska universitet föreslår, behandla hantering av överbelastning som en stödtjänst i ellagen.

En definition av stödtjänst kan formuleras så att den avser tjänster som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning. Det är alltså inte nödvändigt att särskilt ange att stödtjänster innefattar balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Skilda krav på distributions- respektive transmissionsnätsföretag

Elmarknadsdirektivet innehåller skilda krav på distributions- respektive transmissionsnätsföretag när det gäller upphandling av stödtjänster (se avsnitten 7.2–7.5).

Hänvisningar till S7-1

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

7.2. Marknadsbaserad anskaffning av stödtjänster

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Detta krav på anskaffningen ska inte tillämpas om – lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen,

– anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller

– nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet. Nätmyndigheten ska få bevilja dispens endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte att kravet på öppen, icke-diskriminerande och marknadsorienterad anskaffning ska vara subsidiärt till lagen om upphandling inom försörjningssektorerna.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Kraftringen

Energi AB ställer sig frågande till om det är rimligt att kräva att alla dagens elnätsföretag ska klara detta och om det är det mest effektiva sättet ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Göteborgs kommun och Göteborg Energi AB anser att det finns oklarheter i förslaget och bedömer att det är långt ifrån självklart att det kommer att finnas en marknad för samtliga stödtjänster med tanke på hur få tjänsteleverantörer det finns i dag. Lokalkraft Sverige anser att lokalnätsägare ska få fortsätta att äga förnyelsebar produktion för att täcka nätförluster. Även Elinorr ställer sig frågande till ändringen med hänvisning till att den endast leder till ökad administration och ökade kostnader. Malung-Sälens kommun anför att det är viktigt att

Energimarknadsinspektionen beviljar undantag från krav på upphandling om nätföretaget kan påvisa att kravet är ekonomiskt ineffektivt. Elinorr föreslår att möjligheterna att bevilja undantag tillämpas i största möjliga mån. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut.

Skälen för regeringens förslag

Krav på ett marknadsbaserat förfarande

Elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om ett marknadsbaserat förfarande för anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster när det gäller både distributionsnätsföretag (artikel 31.7) och transmissionsnätsföretag (artikel 40.5).

Vid upphandlingen av stödtjänster ska ett distributionsnätsföretag upphandla de icke frekvensrelaterade stödtjänster som behövs för nätet i enlighet med transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden. Tillsynsmyndigheten ska dock kunna bevilja ett undantag om det

marknadsbaserade tillhandahållandet av icke frekvensrelaterade stödtjänster är ekonomiskt ineffektivt (artikel 31.7 första meningen).

Skyldigheten att upphandla icke frekvensrelaterade stödtjänster gäller inte för helt integrerade nätkomponenter (artikel 31.7 andra meningen och 40.7).

Ett transmissionsnätsföretag är ansvarigt för att upphandla stödtjänster för att säkerställa driftsäkerheten (artikel 40.1 i i elmarknadsdirektivet). Transmissionsnätsföretaget ska upphandla balanstjänster genom transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden samt deltagande av alla kvalificerade elföretag och marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 40.4 första meningen i elmarknadsdirektivet). När det gäller aktörernas medverkan ska tillsynsmyndigheter och transmissionsnätsföretag i nära samarbete med alla marknadsaktörer fastställa tekniska krav för deltagande på dessa marknader på grundval av de tekniska egenskaperna för marknaden (artikel 40.4 andra meningen).

När det gäller balanstjänster är kraven genomförda genom bestämmelserna om balansansvar i 8 kap. ellagen. Enligt elmarknadsdirektivet ska kraven dock tillämpas även i fråga om icke frekvensrelaterade stödtjänster, utom i de fall tillsynsmyndigheten har bedömt att marknadsbaserat tillhandahållande av tjänsterna inte är ekonomiskt effektivt och har beviljat undantag (artikel 40.5 första meningen). I direktivet anges vidare att den rättsliga ramen i synnerhet ska säkerställa att transmissionsnätsföretag kan upphandla tjänster från leverantörer av efterfrågeflexibilitet eller energilagring och ska främja genomförandet av energieffektivitetsåtgärder, där dessa tjänster kostnadseffektivt minskar behovet av uppgradering eller ersättning av elkapacitet och stöder en effektiv och säker drift av distributionssystemet (artikel 40.5 andra meningen).

Finns det en skyldighet att anskaffa stödtjänsterna externt?

Några remissinstanser väcker frågor om huruvida alla nätföretag har förutsättningar att anskaffa stödtjänster externt och på ett marknadsbaserat sätt. Elmarknadsdirektivet bör inte tolkas som att det finns en allmän skyldighet för nätföretagen att anskaffa stödtjänsterna externt. I den utsträckning som det är förenligt med regelverket i övrigt finns det utrymme för nätföretagen att utföra de nödvändiga uppgifterna i egen regi. Så kan alltså vara fallet om det inte finns en marknad för den aktuella stödtjänsten. Frågan om i vilken utsträckning nätföretag får bedriva exempelvis elproduktion behandlas nedan (avsnitt 9).

Upphandlingslagstiftningen i Sverige

För att ta ställning till behovet av genomförandeåtgärder krävs först en bedömning av vilket det gällande regelverket är i Sverige när det gäller nätföretagens upphandling av icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Nätföretagen är upphandlande enheter enligt 1 kap. 22 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, förkortad LUF. Upphandlande enheter ska behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt samt genomföra upphandlingar på ett öppet

sätt. Vid upphandlingar ska vidare principerna om ömsesidigt erkännande och proportionalitet iakttas (4 kap. 1 § LUF).

Lagen innehåller undantag för vissa kontrakt som avser leveranser av energi till nätföretag (3 kap. 10 § andra punkten LUF). När det gäller el som behövs för nätverksamheten krävs dock enligt ellagen att nätföretaget anskaffar elen på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt (3 kap. 16 § ellagen).

En särskild bestämmelse om anskaffning av stödtjänster

Det finns alltså redan nationella föreskrifter för att säkerställa att nätföretagens anskaffning av varor och tjänster sker på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Regeringen ser inte heller skäl att införa en specialreglering i ellagen som ska tillämpas i stället för lagen om upphandling inom försörjningssektorerna.

Det regelverk som beskrivs närmast ovan är dock inte heltäckande. Icke frekvensreglerande stödtjänster kan omfattas av undantaget för leveranser av energi till nätföretag utan att samtidigt falla under ellagens krav när det gäller el som behövs i nätverksamheten. Det är alltså nödvändigt att införa föreskrifter om marknadsbaserad anskaffning för att genomföra elmarknadsdirektivet i denna del. Några remissinstanser för fram invändningar med hänvisning till den administrativa bördan för nätföretagen eller att en sådan anskaffning är samhällsekonomiskt ineffektiv. Invändningarna kan beaktas när de nationella föreskrifterna utformas, men det finns inte utrymme för att avstå från en reglering. Det bör införas ett krav att nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Ett sådant krav kan inte anses vara mer betungande för företagen än vad som krävs för att genomföra direktivet. Kravet bör dock gälla endast om lagen om upphandling inom försörjningssektorerna inte gäller för anskaffningen.

Lagrådet anser att det borde vara möjligt att utforma regleringen så att den ger mer konkret vägledning. Regleringen i denna del ska ses mot bakgrund av elmarknadsdirektivets allmänt hållna krav på transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden. Som nämns ovan finns redan en liknande reglering när det gäller anskaffningen av el som behövs för nätverksamheten. Motsvarande krav gäller även när

Affärsverket svenska kraftnät anskaffar tjänster med anknytning till det övergripande systemansvaret från elproducenter (8 kap. 3 a § andra meningen ellagen) och när balansansvariga anskaffar produktionskapacitet (8 kap. 11 c § ellagen). Regeringen bedömer inte att regelverket behöver vara mer detaljerat när det gäller nätföretagens anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Undantag för helt integrerade nätkomponenter

I enlighet med det som anges i direktivet bör ellagens krav inte gälla när ett nätföretag anskaffar helt integrerade nätkomponenter. I elmarknadsdirektivet definieras dessa som nätkomponenter som är integrerade i överförings- eller distributionssystemet, däribland lagringsanläggningar, och som används uteslutande för att säkerställa säker och tillförlitlig drift av överförings- eller distributionssystemet, och inte för balansering eller hantering av överbelastning (artikel 2.51).

Undantag som beviljas av Energimarknadsinspektionen

Enligt elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndigheten kunna meddela ett undantag från kravet på transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden, om myndigheten bedömer att ett marknadsbaserat tillhandahållande är ekonomiskt ineffektivt. Energimarknadsinspektionen bör alltså få möjlighet att bevilja sådana undantag. Som några remissinstanser framhåller är det angeläget att undantag kan beviljas när det är motiverat. Det bör dock överlämnas till Energimarknadsinspektionen att avgöra i vilka situationer det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa en stödtjänst på ett på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut. Enligt förvaltningslagen (2017:900) ska ett ärende hos en förvaltningsmyndighet handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (9 § första stycket). Regeringen bedömer att det inte är nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om tidsramar för Energimarknadsinspektionens prövning.

Sanktioner Lagrådet efterlyser överväganden när det gäller behovet av sanktioner.

Energimarknadsinspektionen utövar tillsyn över att ellagen följs i de delar som är relevanta här (12 kap. 1 § andra stycket). Inspektionen har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen (12 kap. 2 §) och får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden (12 kap. 3 § första stycket). Något behov av sanktioner utöver detta bedöms inte finnas.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Icke-diskriminerande behandling av aggregatorer

Regeringens förslag: Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett ickediskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

Med aggregering ska det avses sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska ett nätföretag inte få diskriminera aggregatorer vid anskaffande av stödtjänster.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Konjunkturinstitutet hade gärna sett en mer utförlig analys av vilka utmaningar som uppstår med anledning av att elmarknadsdirektivet främjar efterfrågeflexibilitet genom aggregering.

Sveriges Kommuner och Regioner anser att syftet med aggregatorers verksamhet bör förtydligas i regelverket.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om efterfrågeflexibilitet genom aggregering. Med aggregering avses i direktivet en funktion som fullgörs av en fysisk eller juridisk person som kombinerar flera kundlaster eller producerad el för försäljning, inköp eller auktionering på alla slag av organiserade elmarknader (artikel 2.18).

Huvuddelen av kraven i artikel 17 ligger utanför ramarna för propositionen. Ett krav gäller dock särskilt upphandlingen av stödtjänster. Medlemsstaterna ska säkerställa att nätföretag i det sammanhanget behandlar marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt tillsammans med producenter och på grundval av deras tekniska kapacitet (artikel 17.2).

Det är inte uppenbart att någon särskild reglering är nödvändig i denna del vid sidan av den övriga regleringen av nätföretagens anskaffning av stödtjänster. Det finns dock ingen anledning att lämna utrymme för tvivel om att Sverige har genomfört elmarknadsdirektivet i denna del. Det är inte en sådan fråga som kräver en utförlig analys av det slag som Konjunkturinstitutet efterlyser. För att införa en reglering krävs inte heller att syftet med aggregatorers verksamhet förtydligas på det sätt som Sveriges Kommuner och Regioner efterlyser.

Det bör alltså införas ett krav på att ett nätföretag som anskaffar stödtjänster i förhållande till elproducenter ska behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

Det bör i lagen preciseras vad som avses med aggregering med elmarknadsdirektivets definition som utgångspunkt. För att underlätta läsningen bör, i enlighet med Lagrådets förslag, det med aggregering avses sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av pro-

ducerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader.

Hänvisningar till S7-3

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

7.4. Förhandsprövning av villkor

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen. Den nya förhandsprövningen ska dock inte omfatta balansavtal.

Nätmyndigheten ska godkänna metoderna, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster

– utförs så effektivt som möjligt, – ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och

– tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i frågan om godkännande ska gälla omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet genom kungörelse.

Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen. Företaget ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska godkännande lämnas, om metoderna

kan antas leda till att villkoren i avtalen uppfyller krav på att ett nätföretag ska anskaffa de stödtjänster som behövs för elnätets effektiva, tillförlitliga och säkra drift på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut.

Skälen för regeringens förslag

Krav på förhandsprövning

När det gäller sådana avtal om stödtjänster som ingås av distributionsnätsföretag finns det i artikel 31.6 i elmarknadsdirektivet en hänvisning till artikel 59.7. Kravet på förhandsprövning enligt den sistnämnda bestämmelsen gäller dock även transmissionsnätsföretag, liksom kravet på offentliggörande enligt artikel 59.8.

En nationell energitillsynsmyndighet ska ansvara för att i tillräckligt lång tid innan dessa träder i kraft fastställa eller godkänna åtminstone nationella metoder för att beräkna eller fastställa villkoren för tillhandahållande av stödtjänster, som ska utföras så ekonomiskt som möjligt och ge lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera sin inmatning och sitt uttag, varvid stödtjänsterna ska tillhandahållas rättvist och utan diskriminering och baserat på objektiva kriterier (artikel 59.7 b). Metoderna och villkoren ska offentliggöras (artikel 59.8).

Balanstjänster

När det gäller balanstjänster finns redan bestämmelser om förhandsprövning och offentliggörande i 8 kap. 4 a § andra och tredje styckena respektive 4 b § ellagen. Den ordningen genomför elmarknadsdirektivet när det gäller villkoren i balansavtal. Det finns inte heller i övrigt skäl att ändra de aktuella bestämmelserna. Den nya förhandsprövning som krävs för att genomföra direktivet bör alltså inte omfatta balansavtal.

Övriga stödtjänster

Det kan antas underlätta för såväl de berörda företagen som Energimarknadsinspektionen om den nya förhandsprövningen har i huvudsak samma utformning som den ordning som gäller för balansavtal. Regeringen uppfattar inte heller att det finns skäl som talar för att införa en annan modell för prövningen.

Ett nätföretag bör mot denna bakgrund inte få ingå avtal om stödtjänster förrän Energimarknadsinspektionen har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen (jfr 8 kap. 4 a § andra stycket första meningen ellagen). Energimarknadsinspektionen bör i enlighet med elmarknadsdirektivets krav godkänna metoderna, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster utförs så effektivt som möjligt, ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera sin inmatning och sitt uttag och tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt.

Energimarknadsinspektionens beslut i frågan om godkännande bör gälla omedelbart, och myndigheten bör delge beslutet genom kungörelse

(jfr 8 kap. 4 b § tredje stycket ellagen). När det gäller tiden för att avgöra ett ärende finns inte behov av någon reglering utöver den som finns i förvaltningslagen (se avsnitt 7.2).

Det bör ligga på nätföretagen att offentliggöra de villkor som företagen tillämpar i avtal om stödtjänster och att utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren (jfr 8 kap. 4 b § ellagen).

Lagrådet efterlyser ett förtydligande i frågan om det avses vara någon skillnad mellan metoder att utforma avtalen och avtalsvillkor. Det enklaste sättet att i förhand pröva metoderna för utformningen av avtalsvillkor torde vara att på ansökan av ett nätföretag granska de standardvillkor som företaget använder för att utforma avtalen med de enskilda leverantörerna (jfr prop. 2011/12:77 s. 25). Det utesluter dock inte att metodprövningen kan ske på annat sätt. Ytterst bör det vara upp till Energimarknadsinspektionen att avgöra vad som är ett ändamålsenligt sätt att genomföra prövningen.

Metoder att utforma avtalen och avtalsvillkor kan alltså inte utan vidare sägas vara samma sak.

Hänvisningar till S7-4

7.5. Riktlinjer och tekniska villkor

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om

– hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster,

– skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande,

– vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter, och

– vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Affärsverket svenska kraftnät anser att det även i fortsättningen bör vara den systemansvariga myndigheten som bär huvudansvaret för framtagandet av tekniska krav för deltagande på marknaderna.

Enligt verket räcker det inte enbart med skrivningar om att stödtjänsterna ska upphandlas, utan det bör framgå att det även ingår i ansvaret att på olika sätt utveckla stödtjänsterna. Övriga remissinstanser berör inte frågan särskilt.

Skälen för regeringens förslag

Riktlinjer för upphandlingen

Elmarknadsdirektivet utgår från att ett distributionsnätsföretag kan ta fram ”regler” för att upphandla de produkter och tjänster som behövs för distributionsnätets effektiva, tillförlitliga och säkra drift. När det gäller ett distributionsnätsföretag som är ansvarigt för sådan upphandling ska de regler som företaget antar för detta ändamål vara objektiva, transparenta och

icke-diskriminerande samt utvecklas i samordning med transmissionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer (artikel 31.6 första meningen). Att i detta sammanhang använda ordet regler i svensk författningstext är dock inte lämpligt, eftersom det kan ge intrycket att det rör sig om föreskrifter eller andra rättsligt bindande normer. Det som avses är riktlinjer för upphandlingen.

Energimarknadsinspektionen bedömer att de aktuella kraven kan genomföras i svensk rätt genom de förslag som redovisas i avsnitt 7.2 och 7.4 ovan. För att det inte ska råda någon tvekan om att Sverige har genomfört direktivet även i dessa delar bör det dock finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster.

Specifikationer och standardiserade marknadsprodukter

Transmissionsnätsföretag, som behöver tillsynsmyndighetens godkännande, eller tillsynsmyndigheten själv, ska enligt elmarknadsdirektivet genom ett transparent och deltagandebaserat förfarande som inbegriper alla berörda systemanvändare och distributionsnätsföretagen fastställa specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som upphandlas och om lämpligt standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster åtminstone på nationell nivå (artikel 40.6 första meningen). Specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 40.6 andra meningen).

I linje med det som Affärsverket svenska kraftnät anför bör det i första hand ligga på affärsverket att ta fram de aktuella specifikationerna och marknadsprodukterna. Enligt elmarknadsdirektivet krävs dock att tillsynsmyndigheten i vart fall lämnar sitt godkännande. Mot denna bakgrund anser regeringen att en lämplig ordning i Sverige är att ett transmissionsnätsföretag, i praktiken Affärsverket svenska kraftnät, tar fram specifikationerna och, när det är lämpligt, standardiserade marknadsprodukter och lämnar dessa till Energimarknadsinspektionen för godkännande. För att Energimarknadsinspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter bör det krävas att dessa, i enlighet med vad som krävs enligt elmarknadsdirektivet, säkerställer ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer.

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det finns inte skäl att i ellagen föra in detaljerade och tekniska föreskrifter när det gäller specifikationer och marknadsprodukter. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelate-

rade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till Energimarknadsinspektionen för godkännande och föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att inspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter.

Tekniska villkor i övrigt

Distributionsnätsföretagens upphandling av icke frekvensrelaterade stödtjänster ska enligt elmarknadsdirektivet säkerställa faktiskt deltagande av alla kvalificerade marknadsaktörer (artikel 31.8). Det krävs i synnerhet att tillsynsmyndigheterna och distributionsnätsföretagen i nära samarbete med alla marknadsaktörer fastställer tekniska krav för deltagande på dessa marknader på grundval av de tekniska egenskaperna för dessa marknader och kapaciteten hos alla marknadsaktörer.

Kravet i fråga om faktiskt deltagande av alla kvalificerade marknadsaktörer genomförs i huvudsak genom bestämmelserna om marknadsbaserad anskaffning och förhandsprövning av villkor (avsnitt 7.2 och 7.4). För att säkerställa att ett sådant faktiskt deltagande är möjligt bör dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela föreskrifter om vilka tekniska villkor som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster, utöver sådana villkor som behandlas i detta avsnitt.

Det bör även finnas utrymme för att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta på det sätt som anges i direktivet. Överväganden och förslag i den delen finns i avsnitt 8.

Hänvisningar till S7-5

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1, 8

8. Samarbete och informationsutbyte

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för

– nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el,

– nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och

– nätföretag att utbyta information.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att distributionsnätsföretag ska få en skyldighet att samarbeta med transmissionsnätsföretag för att säkerställa att marknadsaktörerna kan delta på slutkunds-, grossist- och balansmarknaderna.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svenskt Näringsliv bedömer att Energimarknadsinspektionen borde utarbeta någon form av vägledning i fråga om vad samarbetet ska innehålla och hur det ska utformas. Göteborg

Energi AB anser att det är viktigt att beakta att lösningar på nationella problem inte bör skapa nya problem på lokal nivå. Vattenfall AB anför att

samarbetet mellan distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag blir komplext och otydligt ur ett systemperspektiv.

Skälen för regeringens förslag

Samarbete för att marknadsaktörer ska kunna delta på marknader för el eller stödtjänster

Enligt artikel 31.9 i elmarknadsdirektivet ska distributionsnätsföretag samarbeta med transmissionsnätsföretag så att de marknadsaktörer som är anslutna till deras nät faktiskt deltar på slutkunds-, grossist- och balansmarknaderna. Något uttryckligt krav med motsvarande innehåll finns inte i det hittillsvarande svenska regelverket. Det är alltså nödvändigt att införa nationella föreskrifter för att Sverige ska anses ha genomfört direktivet i denna del.

Ett allmänt hållet krav i ellagen kan taget för sig få endast begränsad praktisk betydelse. Det kan visa sig att det krävs sådana förtydliganden som Svenskt Näringsliv och Vattenfall AB efterlyser. Som Göteborg

Energi AB framhåller bör det också tas hänsyn till att lösningarna ska fungera på flera nivåer.

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. En annan möjlighet är att införa en allmänt hållen bestämmelse i ellagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att samarbeta i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el eller stödtjänster.

Som nämns i avsnitt 7.5 bör det även finnas utrymme för att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta på det sätt som anges i artikel 31.8 i elmarknadsdirektivet. Bemyndigandet bör alltså omfatta även skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster.

Skyldighet för nätföretag att utbyta information

Nätföretag ska enligt elmarknadsdirektivet utbyta all nödvändig information och samordna med varandra i syfte att säkerställa ett optimalt utnyttjande av resurser, säkerställa säker och effektiv drift av systemet och att underlätta marknadsutvecklingen (artikel 32.2 tredje meningen och 40.6 tredje meningen). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör mot denna bakgrund få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att utbyta information.

Hänvisningar till S8

9. Tillåten verksamhet för ett nätföretag

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Företaget ska dock få

– förvalta eller driva andra nät än elnät, – producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och

– reparera och underhålla ett annat företags nät. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet.

Nätmyndigheten ska i det enskilda fallet få bevilja dispens från förbudet, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt ellagen eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vilka verksamheter som är nödvändiga för att ett distributionsnätsföretag ska kunna följa sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Ljusdals kommun avstyrker förslaget med hänvisning till att Energimarknadsinspektionen har gjort en alltför snäv tolkning av direktivet, vilket enligt kommunen får negativa konsekvenser för små nätföretags möjlighet att samarbeta och dela på specialistkompetens. E.ON Sverige AB anser att det är en för omfattande inskränkning att begränsa verksamhetsutövandet för distributionsnätsföretaget till att endast gälla egen nätverksamhet. Affärsverket svenska kraftnät förordar att det direkt i lagtexten tydliggörs att systemansvariga för överföringssystem också får handla med energi i syfte att balansera elsystemet vid obalanser och med stödtjänster. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att det tydligare bör framgå att distributionsnätsföretag kan erbjuda tjänsten avbrottsfri kraft för exempelvis kunder som bedriver samhällsviktig verksamhet. Sala kommun anför att förslaget medför en svårighet att fördela fasta kostnader, vilket kommer att bidra till behov av ökade taxor för kundkollektivet, och att ett förslag för att behålla styrkan i de kommunala bolagen kunde vara att införa ett undantag för bolag med högst 100 000 kunder. Sveriges Kommuner och Regioner anser att avgränsningen av nätverksamhet bör ge fortsatt möjlighet för nätföretag att sälja entreprenadtjänster till andra elnät. Kraftringen Energi AB förordar att det ges utrymme för ett nätföretag att sälja tjänster till t.ex. andra nätföretag, industrier och kommuner. Elinorr och Lokalkraft Sverige föreslår att inskränkningen revideras på sådant sätt att det i fortsättningen även ska vara tillåtet för nätföretag att utföra drifts-, administrations- och stödtjänster åt en annan juridisk person som bedriver nätverksamhet. Malung-

Sälens kommun anser att nätmyndigheten ska bevilja undantag från att ett distributionsnätsföretag inte får bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet, om företaget kan visa att det är ekonomiskt fördelaktigt för kommunkoncernen eller samhället.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Enligt artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet krävs det tillstånd från medlemsstaterna eller deras utsedda behöriga myndigheter för att distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag ska få bedriva någon annan verksamhet än den som föreskrivs i direktivet och i EU:s elmarknadsförordning. En förutsättning för ett sådant tillstånd är att den verksamhet som undantas är nödvändig för att företagen ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet eller förordningen. Dessutom måste tillsynsmyndigheten bedöma behovet av undantaget. Artiklarna 31.10 och 40.8 påverkar dock inte rätten för nätföretagen att äga, utveckla, förvalta eller driva andra nät än elnät, när medlemsstaten eller den utsedda behöriga myndigheten beviljat en sådan rätt.

Avgränsning av nätverksamhet i svensk rätt

Enligt den hittillsvarande regleringen får ett nätföretag inte bedriva produktion av eller handel med el (3 kap. 1 a § första stycket ellagen). Företaget får dock bedriva sådan elproduktion som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster eller sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott (3 kap. 1 a § andra stycket ellagen).

För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs det alltså att det nuvarande förbudet utökas till att gälla all annan verksamhet än den som föreskrivs i direktivet och i EU:s elmarknadsförordning med de undantag som behandlas nedan.

Vad ingår i nätverksamheten?

Regeringen föreslår att nätverksamhet i ellagen ska avse att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen (avsnitt 5.1). Avgränsningen rymmer i huvudsak den verksamhet som ett nätföretag får bedriva inom de ramar som sätts av elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning. Regeringen delar alltså inte den bedömning som några remissinstanser gör att Energimarknadsinspektionens förslag går längre än direktivet.

Affärsverket svenska kraftnät och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efterlyser förtydliganden av att olika åtgärder och tjänster ingår i den verksamhet som ett nätföretag får bedriva. Regeringen bedömer dock att det inte finns skäl att särskilt lyfta fram just de delarna av nätverksamheten i lagtexten. I den utsträckning det behövs förtydliganden bör i stället regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vad som ska anses ingå i nätverksamheten.

Generella undantag från förbudet

Det är enligt elmarknadsdirektivet uttryckligen tillåtet för ett distributionsnätsföretag att förvalta eller driva andra nät än elnät. Ett förbud mot att bedriva annan verksamhet än nätverksamhet kan dessutom inte anses vara ett hinder mot att distributionsföretaget producerar el tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott eller utför reparationer och annat underhåll

åt ett annat företag som innehar ett elnät eller ett annat sådant nät som nätföretaget får förvalta eller driva. En sådan möjlighet bör därför finnas.

Elmarknadsdirektivet tillåter däremot inte att det görs undantag för nätföretag med hänvisning till antalet kunder på det sätt som Sala kommun föreslår. Ett nätföretag bör få tillhandahålla sådana tjänster som Sveriges

Kommuner och Regioner, Kraftringen Energi AB, Elinorr och Lokalkraft pekar på endast i den utsträckning tjänsterna kan anses ingå i den verksamhet som nätföretaget får bedriva i övrigt.

Dispens i enskilda fall

Elmarknadsdirektivet lämnar utrymme för undantag även i fråga om annan verksamhet, om två förutsättningar är uppfyllda (artiklarna 31.10 och 40.8). För det första ska verksamheten vara nödvändig för att distributionsnätsföretagen ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning. För det andra ska tillsynsmyndigheten ha bedömt behovet av undantaget.

Det bör finnas möjlighet att i Sverige medge sådana undantag som avses i elmarknadsdirektivet. Eftersom direktivet kräver att Energimarknadsinspektionen bedömer behovet av undantaget, bör inspektionen få bevilja dispens i det enskilda fallet. Det bör få ske om ett nätföretag behöver bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt ellagen eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning. Den grund för dispens som Malung-Sälens kommun förordar har inte någon självständig betydelse enligt direktivet.

En hänvisning till en EU-förordning kan avse en viss angiven lydelse (statisk hänvisning) eller den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (dynamisk hänvisning). En statisk hänvisning medför att lagen normalt behöver ändras om EU-förordningen ändras. Genom en dynamisk hänvisning säkerställs att ändringar i EU-förordningen får omedelbart genomslag exempelvis när det gäller en tillsynsmyndighets sanktionsmöjligheter, eftersom lagen inte med nödvändighet behöver ändras om förordningen ändras. I tillsynsbestämmelser som kompletterar EU-förordningar görs numera hänvisningarna ofta dynamiska. Det är lämpligt att hänvisningen till EU:s elmarknadsförordning är dynamisk även när det gäller möjligheten att bevilja dispens.

Hänvisningar till S9

10. Övervakningsplan för samriskföretag

Regeringens förslag: Bestämmelserna om övervakningsplan för samriskföretag ska utgå.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Synpunkter har under hand inhämtats från Affärsverket svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionen, som inte har några invändningar mot att bestämmelserna utgår.

Skälen för regeringens förslag: I ellagen finns bestämmelser om övervakningsplan för vissa samriskföretag (3 kap. 17 b §). Bestämmelserna in-

fördes som en del av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (prop. 2011/12:77). Det nya elmarknadsdirektivet innehåller inte några motsvarande krav. Det finns inte något samriskföretag som omfattas av regleringen, som även i övrigt saknar praktisk betydelse.

Med hänsyn till att bestämmelserna om övervakningsplan för samriskföretag inte är nödvändiga för att genomföra EU-rätten i Sverige och inte heller i övrigt fyller någon funktion bör de utgå.

Hänvisningar till S10

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 7, 3

11. Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster

Hänvisningar till S11

11.1. Vad är flexibilitetstjänster?

I artikel 32 i elmarknadsdirektivet finns krav på incitament för användning av flexibilitet i distributionsnät. I artikel 32.1 och 32.2 regleras frågor om hur distributionsnätsföretag ska anskaffa flexibilitetstjänster. Direktivet innehåller ingen definition av flexibilitetstjänst. Det framgår dock att det som avses är sådana tjänster som kan förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av distributionsnätet, bl.a. hantering av överbelastning (artikel 32.1 första meningen). Flexibilitetstjänster kan på ett kostnadseffektivt sätt minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och

stödja en effektiv och säker drift av nätet.

11.2. Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster

Regeringens förslag: När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten. Bedömningen ska få medföra en ökning eller minskning av intäktsramen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Sala kommun anser att det som är viktigt är drivkraften för att få en ökad effektivitet i nätet, inte att styra vilka verktyg bolagen ska jobba med och hur. Energiföretagen Sverige, Ljusdals kommun, Malung-Sälens kommun, Ellevio AB, Elinorr, Lokalkraft Sverige och Vattenfall AB har invändningar mot att bedömningen ska få medföra en minskning av intäktsramen. Energiföretagen Sverige, Sveriges Kommuner och Regioner och Kraftringen Energi AB anser att det är rimligt att investeringar i system och tjänster kopplade till flexibilitet ger avkastning och inte bara räknas som en påverkbar kostnad med ett effektiviserings-

krav. Ellevio AB anför att en enkel metodik kan vara att kostnader som är relaterade till efterfrågeflexibilitet hanteras som en opåverkbar kostnad med ett extra påslag om 5–10 procent för att stimulera användningen.

E.ON Sverige AB bedömer att det krävs kraftiga positiva incitament för att nätföretagen fullt ut ska utnyttja den potential som finns kopplad till flexibilitetstjänster och att flexibilitetslösningar behöver betraktas som en virtuell anläggningstillgång. Power Circle AB anför att för att uppmana till ökad resurseffektivitet genom att använda tillgängliga flexibilitetsresurser i systemet behöver nätföretagen få större positiva incitament för att använda resurserna.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

I artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet finns krav som gäller den nödvändiga rättsliga ramen för att tillåta och tillhandahålla incitament för distributionsnätsföretag att upphandla flexibilitetstjänster för att förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av distributionsnätet. I det följande behandlas frågan hur sådana incitament som direktivet kräver bör tillhandahållas.

Sala kommun invänder mot särskilda incitament att det som är viktigt är drivkraften för att få en ökad effektivitet i nätet, inte att styra vilka verktyg nätföretagen ska använda. Med hänsyn till elmarknadsdirektivets krav är det emellertid nödvändigt att införa en reglering som skapar drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster.

Incitament genom intäktsregleringen

Förhandsregleringen av nätföretagens intäkter (5 kap. ellagen) är ett viktigt verktyg för att skapa drivkrafter för nätföretagen att bedriva nätverksamheten på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. En nätverksamhet ska ha en intäktsram som inte ska vara större än vad som behövs för att täcka kostnader för driften av en nätverksamhet som har likartade objektiva förutsättningar och bedrivs på ett ändamålsenligt och effektivt sätt, täcka avskrivningar och ge en sådan avkastning på kapitalbasen som behövs för att i konkurrens med alternativa placeringar med motsvarande risk få tillgång till kapital för investeringar (5 kap. 1 § ellagen).

De kostnader som ett nätföretag har för att anskaffa flexibilitetstjänster för att förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av elnätet täcks av intäktsramen, om det är kostnader för en sådan ändamålsenlig och effektiv drift som beskrivs ovan. Regleringen är alltså inte något hinder för att nätföretagen anskaffar flexibilitetstjänster. Något särskilt incitament för att välja flexibilitetstjänster i stället för att exempelvis förstärka nätet finns emellertid inte. För att genomföra artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet bör ett sådant incitament införas.

Särskilda incitament

I ellagen finns en reglering som syftar till att skapa särskilda incitament för nätföretagen att bedriva verksamheten på ett sätt som bidrar till ökad energieffektivisering. När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning nätverksamheten bedrivs på ett sätt som är förenligt med eller bidrar till ett effektivt utnyttjande av elnätet (5 kap. 11 § ellagen). Det

ligger nära till hands att införa en motsvarande reglering när det gäller nätföretagens användning av flexibilitetstjänster.

Flera remissinstanser är kritiska till att bedömningen skulle kunna medföra en minskning av intäktsramen. Med hänsyn till syftet med regleringen är det dock motiverat att ett nätföretag lever upp till rimliga krav på att använda flexibilitetstjänster. I likhet med vad som gäller i fråga om krav på kvalitet i nätverksamheten blir en minskning av intäktsramen aktuell bara om företaget inte lever upp till en viss nivå (jfr prop. 2008/09:141 s. 63 och 103 och prop. 2017/18:237 s. 91 f.). I det sammanhanget har det betydelse bl.a. vilka förutsättningar som finns att anskaffa flexibilitetstjänster.

Några remissinstanser förespråkar andra lösningar. En möjlighet som nämns är att behandla kostnader för flexibilitetstjänster på samma sätt som investeringar i anläggningar som ingår i kapitalbasen. Det är emellertid lämpligt att välja en lösning som är lätt att anpassa till den reglering som redan finns. Regleringen bör vidare lämna ett större bedömningsutrymme för Energimarknadsinspektionen än de lösningar som remissinstanserna förordar. Förslaget kan antas skapa tillräckligt stora positiva incitament för att fylla sitt syfte.

Mot denna bakgrund bör det när intäktsramen bestäms för en nätverksamhet tas hänsyn till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten. Bedömningen ska få medföra en ökning eller minskning av intäktsramen.

Ytterligare föreskrifter

I likhet med det som gäller i fråga om effektiviseringskrav som avser utnyttjandet av elnätet bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela föreskrifter i anslutning till regleringen i ellagen (jfr 5 kap. 12 §). Genom föreskrifterna bör det kunna preciseras vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

Hänvisningar till S11-2

11.3. Specifikationer och marknadsprodukter

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om

– skyldighet för ett distributionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, att lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande och att offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och

– vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att de aktuella frågorna regleras i ellagen. Innan en förteckning fastställs ska samråd ske med berörda aktörer. Förteckningen ska offentliggöras.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende

Elhandlare anser att det bör tydliggöras att flexibilitetstjänster ska anskaffas i enlighet med direktivkravet. Energiföretagen Sverige och Kraftringen Energi AB påpekar att införandet av flexibilitetsmarknader måste få ske stegvis. SKGS och Svenskt Näringsliv anser att det är viktigt att marknadens alla aktörer involveras i framtagningen av marknadsmodeller för flexibilitetsprodukter. Teknikföretagen anser att systemansvariga för distributionssystem bör ta fram specifikationer för flexibilitetstjänster i samråd med ägare av flexibilitetsresurser och leverantörer av flexibilitetstjänster och att även den systemansvarige för överföringssystemet bör inkluderas. Svensk Vindenergi anser att det är av yttersta vikt att de bestämmelser som införs är anpassade till att nästan all ny elproduktion är förnybar. Göteborg Energi AB anser att det kan finnas en risk för en inlåsningseffekt med att ta fram en produktkatalog och att tjänsterna därför bör göras teknikneutrala och beskrivas i termer av funktioner mot nätet. Kraftringen Energi AB anser att det bör förtydligas att balansansvaret är det administrativa regelverk som håller gränssnittet mot den konkurrensutsatta marknaden intakt och tydliggör det ekonomiska ansvaret för olika aktörer. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Distributionsnätsföretag, efter godkännande från tillsynsmyndigheten, eller tillsynsmyndigheten själv, ska enligt elmarknadsdirektivet genom ett transparent och deltagandebaserat förfarande som inbegriper alla berörda systemanvändare och transmissionsnätsföretag fastställa specifikationer för de flexibilitetstjänster som upphandlas och om lämpligt standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster åtminstone på nationell nivå (artikel 32.2 första meningen). Specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 32.2 andra meningen).

I artikel 32.2 i elmarknadsdirektivet finns det även krav som gäller utbyte av information med transmissionsnätsföretag. Överväganden och förslag i den delen finns i avsnitt 8.

Elmarknadsdirektivet innehåller i detta sammanhang även en bestämmelse om rimlig ersättning till distributionsnätsföretaget för upphandlingen (artikel 32.2 fjärde meningen). När det gäller ersättningen bedömer regeringen att det inte krävs några nya genomförandeåtgärder, eftersom ett distributionsnätsföretag har rätt att uppbära sådana intäkter från nätverksamheten som svarar mot nödvändiga kostnader för upphandlingen (se 5 kap. 1 § ellagen).

Behov av nya föreskrifter

Som Energimarknadsinspektionen konstaterat krävs nationella föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivets krav när det gäller sådana specifikationer för flexibilitetstjänster och standardiserade marknadsprodukter för

tjänsterna som enligt elmarknadsdirektivet ska fastställas av distributionsnätsföretag eller den nationella tillsynsmyndigheten. En lämplig ordning är att ett distributionsnätsföretag tar fram specifikationerna och, när det är lämpligt, standardiserade marknadsprodukter och lämnar dessa till Energimarknadsinspektionen för godkännande. För att Energimarknadsinspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter bör det krävas att dessa säkerställer ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer.

Normnivå

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns emellertid inte någon särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för ett distributionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, att lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till Energimarknadsinspektionen för godkännande och att offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna. Föreskrifter behövs även i fråga om vilka krav som ska vara uppfyllda för att inspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter.

Flera remissinstanser har detaljsynpunkter på hur regleringen bör utformas. Regeringen kommer att beakta synpunkterna i samband med att en förordning tas fram.

Hänvisningar till S11-3

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 7, 29.1

12. Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan), offentliggöra planen och ge in den till nätmyndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram, om offentliggörandet och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen och om undantag från skyldigheten att ta fram en plan.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte någon möjlighet till undantag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energikontoren Sverige förordar att det ska tydliggöras att lokal och regional samhällsplanering, de regionala energikontoren samt regional utveckling ska tas med i framtagandet av nät-

utvecklingsplanerna. Svensk Solenergi föreslår att nätägare på alla nivåer bör upprätthålla och underhålla sol- och vindbruksplaner som en del av arbetet med nätutvecklingsplaner i syfte att underlätta och effektivisera omställningen till ett förnybart energisystem. Vattenfall AB anför att det behöver klargöras i vilken omfattning nätutvecklingsplanerna endast syftar till att informera eller om de även ska anses inkludera åtaganden.

Malung-Sälens kommun ifrågasätter om inspektionen bör kunna meddela föreskrifter. Power Circle AB anser att det bör beaktas att vissa av landets nätföretag är små och kanske inte har egna resurser att ta fram nätutvecklingsplaner. Energiföretagen Sverige, Ljusdals kommun, Malung-Sälens kommun, Sala kommun, Smedjebackens kommun, Sveriges Kommuner och Regioner, Östersunds kommun och Elinorr förordar undantag för bl.a. små lokalnätsföretag.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Enligt artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet ska utvecklingen av ett distributionsnät baseras på en transparent nätutvecklingsplan, som distributionsnätsföretaget ska offentliggöra minst vartannat år och överlämna till tillsynsmyndigheten. Nätutvecklingsplanen ska skapa transparens när det gäller de flexibilitetstjänster på medellång och lång sikt som behövs. Den ska också ange planerade investeringar under de kommande 5–10 åren, med särskild tonvikt på den huvudsakliga distributionsinfrastruktur som krävs för att ansluta ny produktionskapacitet och ny last, inklusive laddningspunkter för elfordon. Nätutvecklingsplanen ska även omfatta användningen av efterfrågeflexibilitet, energieffektivitet, energilagringsanläggningar och andra resurser som distributionsnätsföretaget ska använda som ett alternativ till en utbyggnad av nätet.

I artikel 32.4 finns föreskrifter om ett samrådsförfarande som ska äga rum när nätutvecklingsplanen tas fram. Det anges också att tillsynsmyndigheten får begära att planen ska ändras.

Enligt artikel 32.5 får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa skyldigheten i artikel 32.3 på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system.

Skyldighet för alla distributionsnätsföretag att ta fram en nätutvecklingsplan

För att genomföra artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet krävs nationella föreskrifter om skyldighet för distributionsnätsföretag att ta fram en nätutvecklingsplan, offentliggöra planen vartannat år och ge in planen till tillsynsmyndigheten. Det krävs vidare föreskrifter som genomför direktivets förhållandevis detaljerade krav på vad nätutvecklingsplanen ska innehålla och hur den ska tas fram.

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det krävs dock inte detaljerade föreskrifter om planens innehåll för att införa en skyldighet för distributionsnätsföretag att ta fram och offentliggöra en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas. Det är alltså lämpligt att reglera sådana

grundläggande skyldigheter i ellagen. Ett distributionsnätsföretag bör också ge in nätutvecklingsplanen till Energimarknadsinspektionen.

Det finns däremot inga starka skäl som talar för en mer detaljerad reglering i lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör i stället få meddela föreskrifter som genomför direktivet när det gäller nätutvecklingsplansens närmare innehåll, hur planen ska tas fram och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen.

Malung-Sälens kommun väcker frågan om huruvida Energimarknadsinspektionen bör få meddela föreskrifter i ämnet. Regeringen uppfattar dock inte att det finns skäl att utesluta eller begränsa möjligheterna till subdelegation. I samband med att en förordning tas fram kommer regeringen att ta närmare ställning till vilka föreskrifter som bör kunna meddelas av

Energimarknadsinspektionen.

Undantag

Flera remissinstanser lyfter frågan om undantag från skyldigheten att ta fram en nätutvecklingsplan. Det kan anmärkas att elmarknadsdirektivet ger utrymme för undantag endast när det gäller vertikalt integrerade elföretag. Distributionsnätsföretag som inte ingår i koncerner kan alltså inte omfattas av ett undantag enligt artikel 32.5.

Det finns inte skäl att närmare överväga möjligheten till undantag för andra distributionsnätsföretag än små och medelstora lokalnätsföretag. För ett litet nätföretag kan uppgiften att ta fram en nätutvecklingsplan framstå som särskilt betungande.

Nätutvecklingsplanerna har som syfte att underlätta integreringen av anläggningar som producerar el från förnybara energikällor, främja utvecklingen av energilagringsanläggningar och elektrifieringen av transportsektorn och ge systemanvändarna tillräcklig information om väntade utbyggnader och uppgraderingar av nätet (skäl 61 i elmarknadsdirektivet).

Omställningen av kraftsystemet i Sverige innebär utmaningar för många distributionsnätsföretag. Andelen förnybar elproduktion ökar i snabb takt i näten. Den äldre elproduktionen fasas ut i allt större utsträckning. Omställningen skapar tekniska utmaningar och ställer ökade krav på nätföretagens kompetens och organisation. Ett robust elnät är vidare en viktig beståndsdel för Sveriges krisberedskap och totalförsvarets behov. Även ett litet elnät kan ha en strategisk betydelse i omställningen till en ny och förändrad elproduktion. Det har därför betydelse att även små distributionsnätsföretag upprättar nätutvecklingsplaner och på ett transparent sätt redovisar förutsättningarna för bl.a. ny elproduktion och flexibilitetstjänster.

Mot denna bakgrund bör utgångspunkten vara att alla distributionsnätsföretag tar fram en nätutvecklingsplan. Det är dock inte uteslutet att det i framtiden kan finnas skäl att undanta en del små nätföretag från skyldigheten. Regeringen föreslår därför att det ska vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag.

Hänvisningar till S12

13. Investeringsplan för transmissionsnätsföretag

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att ett transmissionsnätsföretag vartannat år ska upprätta en tioårig nätutvecklingsplan och lämna in planen till Energimarknadsinspektionen.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 59.1 k i elmarknadsdirektivet ska den nationella tillsynsmyndigheten övervaka de investeringsplaner som transmissionsnätsföretagen utarbetar och i sin årsrapport tillhandahålla en bedömning av i vilken mån dessa investeringsplaner är förenliga med den unionsomfattande nätutvecklingsplanen, varvid bedömningen får innefatta rekommendationer om ändring av dessa investeringsplaner.

Elmarknadsdirektivet innehåller inte något uttryckligt krav att ett transmissionsnätsföretag ska ta fram en sådan investeringsplan som anges i artikel 59.1 k. Det är dock lämpligt att en sådan plan tas fram. Frågan är då om det krävs föreskrifter för att säkerställa detta.

I Sverige är det i praktiken Affärsverket svenska kraftnät som skulle beröras av ett uttryckligt krav i frågan. Med hänsyn till att affärsverket är en statlig förvaltningsmyndighet, som lyder under regeringen, är det inte självklart att frågan om investeringsplan behöver regleras i föreskrifter. Om regeringen anser att det är lämpligt, kan den meddela sådana föreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.

Det är dock inte uteslutet att det i framtiden kan finnas andra transmissionsnätsföretag i Sverige än Affärsverket svenska kraftnät. Regeringen bedömer därför att det kan vara motiverat att införa föreskrifter om en sådan skyldighet som Energimarknadsinspektionen föreslår i Ren energirapporten. För att det ska kunna finnas en sådan reglering i fråga om ett nätföretag som är ett privat rättssubjekt krävs det att riksdagen meddelar föreskrifter genom lag eller bemyndigar regeringen att meddela sådana föreskrifter (8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § första stycket regeringsformen). Riksdagen kan även medge att regeringen bemyndigar en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter i ämnet (8 kap. 10 § regeringsformen).

Det finns inte något behov av en reglering i lag. I stället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till Energimarknadsinspektionen.

Hänvisningar till S13

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 7, 29.1

14. Laddinfrastruktur för elfordon

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska inte få äga, utveckla, förvalta eller driva ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut (laddningspunkt). Förbudet ska inte gälla laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk.

Regeringen ska få meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte någon möjlighet till undantag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Ljusdals kommun avstyrker förslaget med hänvisning till att det krävs att nätföretagen kan äga, driva och förvalta laddinfrastruktur där inga kommersiella aktörer finns för att hela Sverige ska kunna vara med i omställningen till en fossilfri fordonsflotta. Östersunds kommun påpekar att det finns risk att nätföretag i områden med låg befolkningstäthet inte kommer att kunna driva utbyggnad av laddinfrastruktur i framtiden, vilket eventuellt skulle kunna försvåra och försena utbyggnaden av laddinfrastruktur i hela Sverige. Malung-Sälens kommun,

Sala kommun, Teknikföretagen, Elinorr och Lokalkraft Sverige anser att det bör vara möjligt att ge undantag avseende nätföretags möjlighet att äga laddinfrastruktur. E.ON Sverige AB anför att möjligheterna till undantag bör nyttjas fullt ut. Sveriges advokatsamfund anser att kan finnas anledning att överväga frågan om undantag.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Enligt artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet får distributionsnätsföretag inte äga, utveckla, förvalta eller driva gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut, utom då företaget äger sådana laddningspunkter uteslutande för eget bruk. Medlemsstaterna får dock enligt artikel 33.3 tillåta undantag från förbudet, förutsatt att en rad villkor är uppfyllda.

Ett förbud är nödvändigt för att genomföra elmarknadsdirektivet

För att genomföra artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet är det nödvändigt att införa ett förbud mot att distributionsnätsföretag äger, utvecklar, förvaltar eller driver laddningspunkter, som inte innehas uteslutande för eget bruk. Ett sådant förbud bör alltså införas.

Undantag från förbudet

Flera remissinstanser motsätter sig ett generellt förbud mot att distributionsnätsföretag innehar laddningspunkter och anför bl.a. att ett förbud kan försvåra utbyggnaden av laddinfrastruktur i delar av Sverige. Den intensiva utbyggnad av laddningspunkter för personbilar som pågår i Sverige förutsätter dock i allmänhet inte att laddningspunkter innehas av nätföretag. Vidare har andra aktörer än nätföretag förutsättningar att bygga ut

laddningspunkter för tunga fordon. Med hänsyn till det som remissinstanserna anfört kan det emellertid inte uteslutas att det i framtiden kan visa sig finnas skäl att undanta nätföretag från förbudet, exempelvis där det saknas alternativ eller i glesbefolkade delar av landet. Regeringen föreslår därför att det ska vara möjligt för regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall.

Hänvisningar till S14

15. Distributionsnätsföretags kommunikation med elanvändare och allmänheten

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från ellagens krav på åtskillnad när det gäller kommunikation och varumärkesprofilering i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag ska dock inte få göras för distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inte några invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt elmarknadsdirektivet får distributionsnätsföretag, som är vertikalt integrerade, inte i samband med kommunikation och varumärkesprofilering ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har (artikel 35.3 andra meningen). Kravet är genomfört i 3 kap. 23 § ellagen. När det gäller åtskillnad av distribution innebär elmarknadsdirektivet inga ändringar i sak.

En medlemsstat har möjlighet att besluta om undantag för koncerner som har mindre än 100 000 anslutna kunder eller levererar till små, enskilda system (artikel 35.4 i elmarknadsdirektivet). Möjligheten gäller även andra krav i fråga om åtskillnad, bl.a. skyldigheten att upprätta ett regelefterlevnadsprogram (artikel 35.2 d).

Sverige har utnyttjat möjligheten till undantag från kravet på regelefterlevnadsprogram (övervakningsplan) för att underlätta för producenter av förnybar el (prop. 2009/10:51). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på övervakningsplan i fråga om nätföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el, förutsatt att företaget inte ingår i en koncern vars samlade elnät har 100 000 elanvändare eller fler (3 kap. 19 § ellagen). Energimarknadsinspektionen har meddelat sådana föreskrifter (EIFS 2013:5).

Samma skäl som motiverat införandet av undantag när det gäller kravet på övervakningsplan talar för att införa motsvarande undantag i fråga om nätföretagets kommunikation och varumärkesprofilering. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela före-

skrifter om undantag från kraven för distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el.

Hänvisningar till S15

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

16. Innehav av energilagringsanläggningar

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få äga, utveckla, förvalta eller driva en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare (energilagringsanläggning).

Regeringen ska få meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås att föreskrifter om undantag från förbudet ska föras in i ellagen i fråga om bl.a. energilagringsanläggningar som är helt integrerade nätkomponenter. Vidare föreslås att det ska framgå av lagen att en energilagringsanläggning som ska fasas ut vid beräkningen av kapitalbasen ska behandlas på motsvarande sätt som en tillgång som inte behövs för att bedriva nätverksamheten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Östersunds kommun bedömer att förslaget eventuellt riskerar att försvåra utnyttjandet av energilager för att utveckla och effektivisera nätdrift för många aktörer. Luleå tekniska universitet anför att om man skulle tolka definitionen av lagring på ett rent fysiskt sätt skulle all energi lagras under en viss tid i nätet, eftersom det inte går att överföra energin momentant, och att det kan vara värt att ange hur ordet uppskjutning ska tolkas. Universitetet, E.ON Sverige AB och Elinorr uppfattar vidare definitionen av helt integrerad nätkomponent som otydlig.

Lantmäteriet anser att frågan om markåtkomst genom ledningsrätt för energilagringsanläggningar som utgör en helt integrerad del av ett elnät kan behöva undersökas närmare. Ljusdals kommun förordar att lagstiftaren utnyttjar de undantag som finns i elmarknadsdirektivet och de förbehåll som finns i undantagen. Sala kommun anser att ett distributionsnätsföretag bör kunna äga ett energilager för att arbeta med effektbegränsande åtgärder och kunna säkra ned mot överliggande nät. Göteborg Energi AB anför att det krävs ytterligare förtydliganden kring avyttringen av en anläggning i de fall ett nätföretag skulle vara ägare på grund av att ingen annan aktör fanns vid upphandlingstillfället. Installatörsföretagen Service i Sverige AB påpekar att det är viktigt att det finns en effektiv beslutsprocess vid ansökan om undantag. Lokalkraft Sverige anser att ett nätföretag bör få ersättning för att det initialt har tagit den ekonomiska risken, när någon annan aktör vill ta över ett energilager.

Skälen för regeringens förslag

Teknik och användningsområden för energilagring

På elområdet kan energi lagras på mekanisk, elektrisk, elektromagnetisk eller kemisk väg. De vanligaste användningsområdena för energilagring är utnyttjande av prisdifferenser (arbitrage), balansering av energi och elbalans, uppstart vid blackout, stabilisering av konventionell elproduktion, lagring för ödrift och icke anslutna system, förskjutning av investeringar, kapande av effekttoppar inom industrin samt energilagring i bostäder. Kapacitet, kostnader, energitäthet, effektivitet samt teknisk och ekonomisk livslängd är faktorer som styr i vilket sammanhang de olika tekniska lösningarna är mest lämpade att använda. En mekanisk teknik, som lagrar energi med hjälp av vattenpumpar eller tryckluft, är användbar för effektbalansering. Elektromagnetisk teknik, dvs. användning av batterier, passar bäst för reservkraft, ödrift och system som inte är anslutna till elnätet. Den teknik som utvecklas snabbast i dag är batterier.

Energilagringen inom EU är i dag främst inriktad mot småskalig användning, arbitrage och minskning av kapacitetstoppar. Marknaden för energilagring är ännu relativt begränsad, och endast ett fåtal tekniker är i dag kommersiellt lönsamma och används i större skala.

Definitioner av energilagring och energilagringsanläggning

I elmarknadsdirektivet avses med

– energilagring: i elsystemet en uppskjutning av den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller omvandlingen av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den därpå följande återomvandlingen av den energin till elenergi eller användningen som en annan energibärare (artikel 2.59), och

– energilagringsanläggning: en anläggning i elsystemet där energi lagras (artikel 2.60).

För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs det nationella föreskrifter om energilagringsanläggningar. En energilagringsanläggning är i det sammanhanget en anläggning som används för energilagring i direktivets mening. Det betyder inte att det är nödvändigt att i ellagen eller någon annan författning införa en definition som ordagrant återger direktivtexten, men föreskrifterna bör utformas med utgångspunkt i de definitioner som finns i direktivet och utan att någon ändring görs av det sakliga innehållet.

Det tolkningsproblem som Luleå tekniska universitet pekar på när det gäller uppskjuten användning kan hanteras genom att regleringen i ellagen omfattar sådana anläggningar som används särskilt för energilagring. Regleringen bör alltså omfatta sådana anläggningar i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller annan energibärare. Genom att ange att anläggningen ska användas för sådana ändamål görs en gränsdragning mot sådan uppskjutning av elanvändningen som alltid sker vid transporten av el genom nätet utan att vara särskilt avsedd.

Elmarknadsdirektivets krav när det gäller innehav av energilagringsanläggningar

I artiklarna 36 och 54 i elmarknadsdirektivet regleras nätföretagens möjligheter att inneha energilagringsanläggningar.

Som huvudregel får ett nätföretag inte äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar (artiklarna 36.1 och 54.1). Undantag är dock tillåtna dels om energilagringsanläggningarna är helt integrerade nätkomponenter och tillsynsmyndigheten har lämnat sitt godkännande, dels om följande huvudsakliga villkor är uppfyllda (artiklarna 36.2 och 54.2).

För det första ska det efter ett anbudsförfarande visa sig att ingen annan aktör medgetts rätt att äga, utveckla, förvalta eller driva sådana anläggningar eller att ingen aktör kan tillhandahålla tjänsten till en rimlig kostnad och i rätt tid. För det andra ska energilagringsanläggningen vara nödvändig för att ett nätföretag ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet när det gäller en effektiv, tillförlitlig och säker drift av elnätet, och anläggningarna får inte användas för att köpa eller sälja el på elmarknaderna. Innan anbudsförfarandet genomförs ska tillsynsmyndigheten ha bedömt behovet av ett undantag, granskat anbudsförfarandet och lämnat sitt godkännande.

Om det är ett transmissionsnätsföretag som beviljas ett undantag, ska tillsynsmyndigheten anmäla beslutet till Europeiska kommissionen och Acer (artikel 54.3).

Tillsynsmyndigheterna ska med jämna mellanrum eller minst vart femte år hålla ett offentligt samråd om befintliga energilagringsanläggningar för att bedöma den potentiella tillgängligheten och det potentiella intresset av att investera i sådana anläggningar (artiklarna 36.3 och 54.4). Om ett offentligt samråd, enligt tillsynsmyndighetens bedömning, visar att andra parter kan äga, utveckla, driva eller förvalta sådana anläggningar på ett kostnadseffektivt sätt, ska tillsynsmyndigheten säkerställa att den verksamhet som bedrivs av nätföretag på detta område fasas ut inom 18 månader. Som en del av villkoren för detta förfarande får tillsynsmyndigheterna medge att nätföretaget får skälig ersättning, särskilt för att få tillbaka restvärdet av sina investeringar i energilagringsanläggningarna.

Det finns dock energilagringsanläggningar som inte omfattas av det offentliga samrådet (artiklarna 36.4 och 54.5). Det gäller helt integrerade nätkomponenter och, förutsatt att en rad krav är uppfyllda, nya batterilagringsanläggningar.

Utformningen av ett förbud

För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs att det införs ett förbud för nätföretag att äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar. Det finns alltså inte utrymme för att beakta sådana invändningar som tar sikte på de svårigheter ett förbud kan skapa för nätverksamheten. Eventuella problem får i stället hanteras genom de möjligheter till undantag från förbudet som är tillåtna enligt direktivet.

Det kan ifrågasättas om det som anges i elmarknadsdirektivet inte går att sammanfatta som ett förbud mot att inneha de aktuella anläggningarna. Att formulera förbudet på det sättet kan dock medföra att det blir otydligt om Sverige genomfört direktivet på ett korrekt sätt i denna del. Ett nätföre-

tag bör alltså uttryckligen inte få äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning.

Dispens från förbudet

Det är tveksamt om det i Sverige i dag finns en sådan marknad för energilagringsanläggningar som utesluter ett behov för nätföretagen att själva inneha anläggningarna. Sverige bör därför använda de möjligheter till undantag från förbudet som är tillåtna enligt elmarknadsdirektivet.

Det finns inte skäl att i ellagen föra in samtliga de detaljerade föreskrifter som krävs för att göra undantag möjliga. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Regeringen ser dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller att det annars finns starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen bör få meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet. I det sammanhanget finns utrymme för att beakta sådana synpunkter som remissinstanserna lämnat i fråga om utformningen av undantag.

Lantmäteriet anser att frågan om markåtkomst för energilagringsanläggningar som utgör en helt integrerad del av ett elnät kan behöva undersökas närmare. Frågan ligger emellertid utanför ramarna för detta lagstiftningsärende.

Nätföretagets kostnader för en anläggning som fasas ut

Ett nätföretag som innehar en energilagringsanläggning kan tvingas fasa ut anläggningen, om en dispens från förbudet upphör att gälla. Frågan uppkommer då hur investeringen ska behandlas vid beräkningen av kapitalbasen när en intäktsram bestäms för nätverksamheten. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätföretaget att bortse från tillgången (5 kap. 7 § andra stycket ellagen). Detta gäller även en energilagringsanläggning som ett nätföretag inte längre får använda. Till skillnad från Energimarknadsinspektionen och Göteborg Energi AB bedömer regeringen att det inte krävs något särskilt förtydligande i ellagen. I de fall då det är motiverat kan ett nätföretag redan enligt de gällande bestämmelserna få en sådan ersättning som Lokalkraft Sverige efterlyser för att företaget initialt har tagit den ekonomiska risken.

Hänvisningar till S16

17. Redovisning av nätverksamhet

17.1. Redovisning av transmission och distribution

Regeringens förslag: Transmission och distribution ska redovisas var för sig.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Enligt promemorians förslag ska transmission redovisas skilt från annan nätverksamhet.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 56.3 i elmarknadsdirektivet föreskrivs bl.a. att elföretag i sin interna bokföring ska redovisa transmissions- och distributionsverksamheten var för sig så som de skulle behöva göra om verksamheterna bedrevs av separata företag. Syftet är att undvika diskriminering, korssubventionering och snedvridning av konkurrensen.

Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet (3 kap. 2 § ellagen). Något krav på att transmission och distribution ska hållas åtskilda finns inte enligt ellagen. Ett tillägg bör därför göras för att transmission och distribution ska redovisas var för sig.

Hänvisningar till S17-1

17.2. En utökad samredovisning av lokalnät

Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska besluta att distributionsnätsföretagens lokalnät ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Konkurrensverket avstyrker förslaget då de inte anser att utredningens bedömning, att minskade transaktionskostnader och standardisering av elnätstariffer kan förväntas motverka de negativa effekterna på prisbilden, är övertygande. Även SKGS påpekar att det av utredningen framgår att ett överuttag av avgifter i stadsnät, som subventionerar glesbygdsnät, på längre sikt kan leda till minskat välstånd genom ökade kostnader för kundkollektivet som helhet. SKGS menar också att det inte är rimligt att låta de totala kostnaderna öka till följd av en rent administrativ beräkning av monopolverksamheter som varken har ekonomisk, funktionell eller geografisk anknytning. Affärsverket svenska kraftnät är kritiskt till förslaget då regional- och lokalnätsägarnas samordning av nätavgifter över större områden motverkar möjligheten att via transmissionsnätavgiften styra överföringen mellan elområden.

Skälen för regeringens förslag: Samredovisning innebär att flera nätkoncessioner för område har en gemensam tillåten intäktsram och en enhetlig struktur på överföringstariffen (4 kap. 4 § och 5 kap. 13 §ellagen).

Det möjliggör för nätföretaget att utjämna tarifferna mellan områden med olika kostnadsförutsättningar och underlättar finansiering av nätinvesteringar i glesbygd. En förutsättning för samredovisning är att nätkoncessionerna ligger geografiskt nära varandra (3 kap. 3 § ellagen), vilket motiverats av att det inte ska råda stora skillnader mellan nättarifferna i angränsande områden trots att de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamhet är i stort sett lika. I praktiken har dock detta problem ändå uppstått eftersom nätverksamheten bedrivs av olika företag med varierande förutsättningar att samredovisa och därigenom omfördela finansieringsbehovet.

Möjligheten till samredovisning av lokalnät bör mot denna bakgrund utökas på så vis att det tidigare kravet på geografisk närhet tas bort. En utökad samredovisning kan ha en negativ påverkan på vissa kunder i form av ökade kostnader, vilket också Konkurrensverket och SKGS påpekar. Risken för detta bedöms emellertid som begränsad mot bakgrund av att de samredovisningar som redan har genomförts har resulterat i diversifierade redovisningsenheter med hög grad av utjämning mellan tätort och glesbygd. En utökad samredovisning av dessa områden bör därmed inte väsentligt försämra marknadens effektivitet utan endast resultera i en mindre omfördelning mellan kunder.

Affärsverket svenska kraftnäts invänder att en ökad samredovisning motverkar ambitionen att transmissionsnätsavgiften ska ha en styrande effekt. Det finns dock flera sätt att åstadkomma en smart produktion och förbrukning av el. Affärsverket svenska kraftnät arbetar t.ex. redan i dag med att organisera en central balansmarknad för flexibel produktion och större flexibla förbrukare.

Någon möjlighet att samredovisa lokalnät och regionnät, utöver vad som i dag ges möjlighet till, bör inte finnas. Den utjämning som skulle följa av en sådan samredovisning bedöms innebära ett alltför stort avsteg från effektivt utformade nättariffer för överföring.

Något behov av övergångsbestämmelser med anledning av den utökade möjligheten till samredovisning finns inte, eftersom Energimarknadsinspektionen kan fatta nya beslut om redovisning vid ändrade förhållanden.

Hänvisningar till S17-2

17.3. Ledningar i lokalnät som ska redovisas som regionnät

Regeringens förslag: En ledning i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om samma nätföretag äger både lokalnätet och regionnätsledningar och den aktuella ledningen och regionnätet utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regelverk måste alla ledningar inom gränserna och spänningsnivån för en områdeskoncession för lokalnät redovisas som lokalnät utan att någon hänsyn tas till ledningens funktion. En konsekvens av detta är att en utbyggnad av regionnätet, som ryms inom ett lokalnät med områdeskoncession, bekostas av lokalnätskunderna i stället för regionnätskunderna som faktiskt använder ledningen. Det gäller även om lokalnätet inte är anslutet till regionnätsledningen. För att komma till rätta med detta bör kopplingen mellan koncessionsform och hur en ledning ska redovisas ändras på så vis att ledningar som omfattas av nätkoncession för område ska redovisas som regionnät. Detta bör dock också förutsätta att ledningarna används och ägs av samma juridiska person. Redovisningen bör ske utan föregående pröv-

ning av nätmyndigheten, precis som i dag sker för vissa linjer som redovisas tillsammans med lokalnät.

Förslaget möjliggör vidare att den högsta tillåtna spänningen för ett lokalnät kan höjas utan att det påverkar avgiftsnivåerna på regionnätet i de fall regionnätsledningen ägs av samma nätföretag som innehar områdeskoncessionen för lokalnätet. Kostnaderna för kunderna bör bli oförändrade, eftersom avgifterna inte påverkas av förändringen och den totala intäktsramen för nätföretaget förblir densamma.

Hänvisningar till S17-3

17.4. Redovisning av nätkoncession för ett område med en lägsta tillåtna spänning

Regeringens förslag: En nätkoncession för ett område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Ledningar som byggs och drivs med en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning har samma funktion som regionnätsledningar som byggs och drivs med en nätkoncession för linje. Det faller sig därför naturligt att nätföretaget redovisar dessa ledningar tillsammans.

Hänvisningar till S17-4

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

17.5. Redovisning av en ledning som byggs och används med stöd av någon annans nätkoncession för område

Regeringens förslag: Ett nätföretag som bygger och använder en ledning med stöd av någon annans nätkoncession för område ska, utifrån ledningens funktion, redovisa denna tillsammans med sitt lokalnät eller regionnät. Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Nätföretag med nätkoncession för område kan i dag bygga och driva en ledning i ett angränsande koncessionsområde med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 § ellagen. Hur sådana ledningar ska redovisas har hittills inte varit föremål för någon reglering. Regeringen ser nu ett sådant behov. Det faller sig naturligt att det nätföretag som faktiskt använder ledningen i sin verksamhet också är skyldigt att redovisa ledningen. Redovisningen bör, utifrån ledningens funktion, ske antingen i nätföretagets lokalnäts- eller regionnätsverksamhet. Ett

nätföretag bör inom sex månader från ett medgivande 2 kap. 11 § ellagen meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

Hänvisningar till S17-5

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

18. Anslutning till elnätet

Hänvisningar till S18

18.1. Särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning

Regeringens förslag: En nätkoncessionshavare ska få göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet endast om det inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet.

Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska kapacitetsbrist som kan åtgärdas med andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder än utbyggnad av nätet inte få åberopas som särskilda skäl för att göra avsteg från anslutningsskyldigheten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Nacka kommun avstyrker förslaget.

Affärsverket svenska kraftnät anser att det behövs en utredning innan lagen ändras, särskilt vad beträffar ansvar, tidshorisont och vilken typ av åtgärder som kan vara aktuella. Försvarsmakten anser att förslaget inte löser kapacitetsbristen utan endast riskerar att förlänga ledtiderna för nätutbyggnad då nätföretagen tvingas genomföra utökade analyser. Konkurrensverket påpekar att även kostnaden för nätföretagen av att följa regelverket utgör en samhällsekonomisk kostnad och att förslagets effekter därför bör utvärderas efter några år. Riksrevisionen konstaterar att det kan finnas behov av ett ramverk för samhällsekonomiska analyser till följd av förslaget. Energiföretagen Sverige och Elinorr anser att bedömningen av vad som är samhällsekonomiskt motiverade åtgärder måste vara enkel och tydlig. Stockholms kommun och Sveriges Kommuner och Regioner anser att det behöver tydliggöras att samhällsekonomiskt motiverade åtgärder ska omfatta även lokal produktion. Svensk Solenergi bedömer att det är oklart vad förslaget betyder i praktiken. Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna ändringen är otydligt formulerad och bör förtydligas både språkligt och innehållsmässigt. Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden) bedömer att det är en öppen fråga vad som ska läggas i begreppet samhällsekonomiskt motiverade åtgärder. E.ON Sverige AB anför att skrivningen om andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder riskerar att driva en tolkning från fall till fall som skapar osäkerheter och potentiellt leder till ytterligare tidsåtgång samt långdragna diskussioner, processer och förseningar. Även Tekniska verken i Linköping AB, Sveriges Elkraftentreprenörer och Lokalkraft Sverige anser att det bör förtydligas vad samhällsekonomiskt motiverade åtgärder innebär. Affärsverket svenska kraftnät håller inte med Energimarknadsinspektionen om att alla flexibilitetsresurser som är billigare per kilowattimme än kundernas värdering av icke-

levererad energi som tumregel bör vara samhällsekonomiskt motiverade, eftersom det kan leda till mycket höga elnätskostnader. Vattenfall AB ser ett behov av ett tydliggörande av användande av flexibilitetsresurser i relation till intäktsregleringen, tolkningen av samhällsekonomisk lönsamhet och begränsningen av flexibilitetsresursers möjlighet att bidra med kapacitet.

Skälen för regeringens förslag

Anslutningsskyldigheten

En nätkoncessionshavare är som huvudregel skyldig att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sin ledning eller sitt ledningsnät (3 kap.6 och 7 §§ellagen). Skyldigheten gäller alla ledningar eller ledningsnät som omfattas av nätkoncession. Undantag gäller om det finns särskilda skäl. Det är framför allt ledningens eller ledningsnätets kapacitet som kan påverka anslutningsskyldigheten (se prop. 1996/97:136 s. 141–143). Om det saknas ledig kapacitet, ska de som redan är anslutna ha företräde.

Att åtgärda kapacitetsbrist

Ett nätföretag ansvarar för att ledningsnätet byggs ut vid behov och att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el (3 kap. 1 § ellagen). Det betyder inte att nätföretaget är skyldigt att bygga ut elnätet så snart det saknas ledig kapacitet för att ansluta en enskild anläggning. Det finns andra sätt att åtgärda kapacitetsbrist. Företaget kan använda efterfrågeflexibilitet, energilagring och andra flexibilitetsresurser som ett alternativ till en utbyggnad. Enligt elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna skapa incitament för distributionsnätsföretag att använda flexibilitet i distributionsnät (se avsnitt 11.2). Genom användningen av flexibilitetsresurser kan det frigöras kapacitet i nätet som gör det möjligt att täcka både redan anslutna kunders behov och anslutningar av nya anläggningar.

Nacka kommun påpekar att elnäten måste byggas ut och uppgraderas och anser att Energimarknadsinspektionen i stället för att föreslå en lagändring bör medverka till att utreda vilka samhällsekonomiskt lönsamma lösningar som kan finnas och därmed ge nätföretagen förutsättningar att ta ansvar i frågan. En ökad användning av flexibilitetstjänster, när sådana är tillgängliga, är dock inte något hinder för den utbyggnad av elnätet som under alla förhållanden är nödvändig bl.a. för att kunna klara av framtida effekthöjningar.

Ett nätföretag bör alltså inte generellt kunna åberopa kapacitetsbrist som skäl för att inte ansluta en anläggning, om det går att åtgärda bristen utan att bygga ut ledningen eller ledningsnätet. Genom att förtydliga kraven i denna del skapas också nya drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster.

Några remissinstanser anser att det bör förtydligas vilka åtgärder som kan bli aktuella. Med hänsyn till elmarknadens och teknikens utveckling är det emellertid inte lämpligt att precisera detta i lagtexten. Någon sådan precisering bör inte heller vara nödvändig, eftersom det inte kan krävas att nätföretaget undersöker åtgärder som ligger utanför ramarna för normal nätverksamhet eller är oförenliga med företagets skyldighet att se till att ledningsnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt och på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Mot den bakgrunden behöver en

ändring i fråga om vad som kan anses vara särskilda skäl inte medföra något omfattande merarbete för nätföretagen eller sådana förlängda ledtider som Försvarsmakten befarar.

Tidshorisonten för att åtgärda kapacitetsbristen

Vid bedömningen av om det finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbrist för att göra en anslutning möjlig är det nödvändigt att ta hänsyn till inom vilken tid nätföretaget kan vidta åtgärderna. En naturlig utgångspunkt är att en anslutningsskyldighet bör finnas endast om nätföretaget kan åtgärda kapacitetsbristen inom en rimlig tid. Om exempelvis de flexibilitetstjänster som skulle kunna undanröja kapacitetsbristen i ett enskilt fall inte kommer att vara tillgängliga för att göra det möjligt att ansluta en anläggning inom en skälig tid, kan det inte sägas finnas förutsättningar för att åtgärda bristen. Detta bör stå klart även utan att det uttryckligen anges i lagen. Som nämns ovan måste de åtgärder som kan komma i fråga dessutom vara förenliga med kravet att ledningsnätet på lång sikt uppfyller rimliga krav på överföring av el.

Med hänsyn till det som redovisas ovan finns förutsättningar att ändra lagen utan sådan ytterligare utredning som Affärsverket svenska kraftnät förordar när det gäller ansvar, tidshorisont och vilken typ av åtgärder som kan vara aktuella.

Kostnaden för åtgärden

Det är inte rimligt att kräva att ett nätföretag ska vara skyldigt att ansluta en anläggning utan hänsyn till kostnaden för de åtgärder som krävs för att undanröja kapacitetsbristen, i vart fall inte om kostnaden ska bäras av någon annan än den som får ansluta anläggningen.

Anläggningsinnehavaren ska enligt ellagen ersätta nätföretagets skäliga kostnader för anslutningen (3 kap. 9 a §). Avgiften behöver inte med automatik täcka nätföretagets faktiska kostnader för anslutningen. Den som önskar ansluta sig ska stå för de direkta merkostnader som anslutningen orsakar för nätföretaget, dvs. betala den s.k. kundspecifika kostnaden för anslutningen.

Kostnaden för flexibilitetstjänster som anskaffas för att möjliggöra en viss anslutning kan i och för sig uppfattas som en sådan kundspecifik kostnad som ska ersättas av den som önskar ansluta sig. Det är dock tveksamt om det i normalfallet går att knyta kostnaden till anslutningen av en viss anläggning. Nätföretaget gör inte en investering utan får en löpande kostnad under en tid som inte är bestämd i förväg. Åtgärden kan också frigöra kapacitet så att flera nya anläggningar kan anslutas till elnätet i framtiden. Det är mot den bakgrunden svårt att vid anslutningstillfället beräkna en kostnad som ska ersättas genom en engångsavgift för anslutningen. Kostnaden kommer alltså i huvudsak att slås ut på kundkollektivet genom överföringsavgifter.

En kostnad som ska bäras av kundkollektivet bör vara rimlig i förhållande till den nytta som kunderna har av åtgärden. Åtgärden bör alltså vara samhällsekonomiskt motiverad.

Närmare om vad som är samhällsekonomiskt motiverat

Det är i första hand nätföretaget som måste ta ställning till vilka åtgärder för att undanröja kapacitetsbrist som är samhällsekonomiskt motiverade. Om ett företag nekar anslutning kan frågan dock ytterst komma att prövas av Energimarknadsinspektionen (se avsnitt 24.1). Vid den prövningen är det nätföretaget som ska visa att det finns skäl att göra avsteg från anslutningsskyldigheten. Flera remissinstanser framhåller att det behöver vara tydligt vad som är en samhällsekonomiskt motiverad åtgärd bl.a. för att nätföretagen ska kunna genomföra bedömningen på ett effektivt och enhetligt sätt.

Den nytta som en åtgärd medför är en funktion av betalningsviljan hos de kunder som kan anslutas till nätet. En åtgärd som är billigare per kilowattimme än kundernas värdering av icke-levererad energi kan i vart fall som en utgångspunkt anses vara samhällsekonomiskt motiverad. Energimarknadsinspektionen beräknar redan i dag värdet av icke-levererad energi i samband med bl.a. förhandsregleringen av nätföretagens intäkter. I den utsträckning det krävs ytterligare vägledning kan sådan utvecklas genom Energimarknadsinspektionens praxis i prövningsärenden. I det sammanhanget kommer även andra omständigheter att kunna vägas in i bedömningen, exempelvis om huruvida flexibilitetstjänsterna kommer att finnas tillgängliga under en längre tidsperiod. Med hänsyn till att en bedömning måste göras i varje enskilt fall framstår risken som liten för sådana höga elnätskostnader som Affärsverket svenska kraftnät nämner.

Som Konkurrensverket påpekar bör en utvärdering göras när den nya regleringen har tillämpats någon tid.

Hänvisningar till S18-1

18.2. Ett nytt krav för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt få göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om företaget underrättar den som begär anslutning om detta och underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energikontoren Sverige anser att det finns skäl att se över om det är möjligt att kunna förkorta tiden som nätföretaget har på sig att ansluta en godkänd anläggning av förnybar energi. Göteborg

Energi AB anser att det finns risk för att de aktuella anslutningarna kommer att prioriteras före andra anslutningar och att det bör finnas möjligheter för nätföretag att göra dessa bedömningar så att det inte skapas en egen kö för dessa anslutningsärenden.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i det omarbetade förnybartdirektivet finns bestämmelser om nätanslutning efter enkel anmälan. Artikel 17.1 gäller anläggningar eller enheter för aggregerad produktion som tillhör egenanvändare av förnybar energi och demonstrationsprojekt för

förnybar energi med en elkapacitet på högst 10,8 kW, eller motsvarande för andra anslutningar än trefasanslutningar.

För att uppfylla det omarbetade förnybartdirektivets krav i Sverige krävs genomförandeåtgärder i anslutning till artikel 17.1 i den del som gäller skyldigheten för ett distributionsnätsföretag att inom en begränsad tid lämna återkoppling till den som vill ansluta en anläggning. En anläggning ska enligt direktivet få anslutas till elnätet, om distributionsnätsföretaget tillstyrker det eller i avsaknad av ett beslut från företaget inom en månad efter anmälan. Sådana åtgärder som Energikontoren Sverige efterlyser krävs inte i detta sammanhang.

Anslutningsskyldigheten är långtgående enligt ellagen (se avsnitt 18.1). För att kravet i det omarbetade förnybartdirektivet ska genomföras i Sverige bör dock ett distributionsnätsföretag kunna vägra att ansluta vissa anläggningar för produktion av förnybar el endast om företaget inte underrättar den som vill ansluta anläggningen inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. När det gäller skyldigheten att underrätta elproducenten lämnar direktivet inte utrymme för sådana hänsyn som

Göteborg Energi AB pekar på.

Det finns redan bestämmelser om småskalig elproduktion i ellagen. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt kan exempelvis befrias från avgiften för inmatningen (se avsnitt 21). Det är lämpligt att samma effektgräns gäller för den strängare anslutningsskyldigheten.

Hänvisningar till S18-2

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

18.3. Anslutning till region- eller transmissionsnät

Regeringens förslag: Innehavaren av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska få ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av nätkoncessionen endast om innehavaren av lokalnätet har medgett det eller om nätmyndigheten har gett tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av det överliggande nätet.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock termerna lokalnätsområde och regionnätsområde.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Tidigare var det inte möjligt att bygga och driva regionnät med stöd av en nätkoncession för område. Endast lokalnät omfattades av sådana koncessioner. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021 är det numera möjligt att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). En sådan nätkoncession har en högsta och en lägsta tillåtna spänning. Regionnätet kan i framtiden alltså bestå av både ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje och ledningar som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning.

När det gäller anslutning till elnätet är en utgångspunkt för regleringen att en anläggning i första hand ska anslutas till lokalnätet. Därför krävs

enligt ellagen ett medgivande av den som har nätkoncession för område för att en anläggning ska få anslutas till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen för område (3 kap. 8 § första stycket). Energimarknadsinspektionen kan lämna tillstånd till anslutningen, om lokalnätsföretaget inte medger den och det finns särskilda skäl (3 kap. 8 § andra stycket).

Regleringen bör anpassas till de lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021. Medgivande eller tillstånd bör alltså krävas i samtliga fall när någon vill ansluta en anläggning till ett överliggande nät i stället för till lokalnätet. Detta innebär att det som i dag gäller för anslutning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje ska gälla även anslutning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning.

Det är innehavaren av det överliggande nätet som kan ansöka om tillstånd att få göra anslutningen (prop. 1996/97:136 s. 143). Som Lagrådet påpekar bör detta framgå av författningstexten. Lagrådet efterlyser även resonemang om arten av de bedömningar som ska ligga till grund för Energimarknadsinspektionens beslut. I den frågan finns inte något särskilt beredningsunderlag i detta lagstiftningsärende. Det saknas därför förutsättningar för resonemang som går utöver det som anges i äldre förarbeten, se prop. 1996/97:136 s. 123 och 143.

Hänvisningar till S18-3

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

18.4. Standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Transmissionsnätsföretag ska enligt artikel 42.1 första meningen i elmarknadsdirektivet inrätta och offentliggöra transparenta och effektiva förfaranden för icke-diskriminerande anslutning av nya produktionsanläggningar och energilagringsanläggningar till överföringssystemet. Energimarknadsinspektionen bedömer att direktivets krav i denna del är genomförda genom bl.a. hittillsvarande 3 kap. 7 b § ellagen. Ett nätföretag ska enligt den paragrafen ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar. För att genomföra elmarknadsdirektivet fullt ut bör kravet att ha standardiserade rutiner emellertid omfatta även anslutning av energilagringsanläggningar.

Hänvisningar till S18-4

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

18.5. Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet

Regeringens förslag: Ett nätföretag, som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras.

Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning.

Nätmyndigheten ska ta upp tvister om vilka skyldigheter ett nätföretag har.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Vindenergi anför att nätföretaget bör ge kunden en uppskattning av hur mycket en förstärkning uppskattas kosta kunden, vad som behöver förstärkas och hur lång tid det uppskattas ta samt att det också bör finnas en tidsgräns för hur lång tid företaget har på sig att svara kunden.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 6.2 i elmarknadsdirektivet finns nya krav när det gäller tillträde till elnätet. Vid behov ska ett nätföretag som vägrar tillträde till elnätet tillhandahålla relevant information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka nätet. Informationen ska alltid tillhandahållas om tillträde till laddningspunkter har nekats. Den part som begär sådan information får åläggas en rimlig avgift för att täcka kostnaderna för tillhandahållande av informationen.

Ett nätföretag är inte skyldigt att ansluta en anläggning, om det saknas ledig kapacitet och anslutningen förutsätter att ledningsnätet byggs ut (se avsnitt 18.1). Någon skyldighet för nätföretaget att ge anläggningsinnehavaren eller någon annan som berörs information om vilka förstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig finns dock inte enligt hittillsvarande reglering.

För att genomföra elmarknadsdirektivet i den aktuella delen bör ett nätföretag, som vägrar ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet, vara skyldigt att ge den som begär det information om vilka nätförstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig. Den som begär information bör betala skälig ersättning till nätföretaget. Det finns inte anledning att gå längre än direktivet på det sätt som Svensk Vindenergi förordar.

När det gäller anslutning av laddningspunkter följer det av direktivet att nätföretaget ska tillhandahålla informationen utan begäran. I de fallen bör alltså företaget vara skyldigt att lämna informationen utan ersättning tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras.

I likhet med vad som gäller i fråga om anslutningsskyldigheten bör tvister om nätföretagets skyldigheter enligt de nya bestämmelserna prövas av Energimarknadsinspektionen (se även avsnitt 24.1).

Hänvisningar till S18-5

18.6. Avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el

Regeringens förslag: En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt och ansluts där en anläggning för användning av el redan är ansluten och med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 21 i det omarbetade förnybartdirektivet finns krav som ska underlätta för egenanvändare av förnybar energi. Enligt artikel 21.2 a ska medlemsstaterna säkerställa att egenanvändare av förnybar energi har rätt att producera förnybar energi, inklusive för egen förbrukning, och att lagra och sälja sin överskottsproduktion av sådan el utan att omfattas av diskriminerande eller oproportionella förfaranden eller avgifter och nätavgifter som inte är kostnadsrelaterade.

Artikel 21 i det omarbetade förnybartdirektivet är i huvudsak genomförd i svensk rätt. Det finns emellertid skäl att överväga ytterligare åtgärder när det gäller anslutningen av anläggningar för mikroproduktion av el till elnätet och inmatningen av el från sådana anläggningar på nätet.

En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt kan vara befriad från att betala nätföretaget för inmatningen (4 kap. 10 § tredje stycket ellagen). Enligt Energimarknadsinspektionens hittillsvarande tolkning av regelverket är det inte en ny anslutning i ellagens mening om en sådan mikroproduktionsanläggning ansluts till elnätet i samma leveranspunkt som en befintlig anläggning för användning av el, åtminstone inte om produktionsanläggningen ansluts med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Anläggningsinnehavaren ska alltså inte heller betala någon anslutningsavgift. Som Energimarknadsinspektionen konstaterar i Ren energi-rapporten kan detta emellertid tydliggöras genom att det av lagen uttryckligen framgår att elanvändaren inte ska betala någon avgift för att ansluta produktionsanläggningen.

För att säkerställa att egenanvändare av förnybar energi kan producera förnybar el på det sätt som anges i artikel 21.1 a i det omarbetade förnybartdirektivet bör en elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere inte behöva betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning, som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, förutsatt att anslutningen sker där en anläggning för användning av el redan är ansluten och med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Lagrådet anser att det skulle bli tydligare om begreppen småskalig produktion och mikroproduktion beskrevs närmare, antingen genom en definition i lagen eller i författningskommentaren. Ett alternativ är enligt Lagrådet att inte använda uttrycken.

Ord som mikroproduktion och mikroproducent förekommer inte i lagtexten. Något behov av en definition i lagen finns därför inte. Frågan är alltså snarare om det finns anledning att undvika att använda orden i skälen och författningskommentaren eller i rubriker. Orden bör dock kunna användas så länge det framgår att det inte handlar om termer med en tydligt avgränsad betydelse. På motsvarade sätt bör det gå bra att använda uttrycket småskalig elproduktion.

När det gäller inmatning på elnätet finns överväganden och förslag i avsnitt 21.

Hänvisningar till S18-6

19. Undantag från funktionskravet på överföring av el

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet på överföring av el.

Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt rapportens förslag ska funktionskravet inte gälla om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har meddelat föreskrifter som tillåter att avbrott i överföringen överstiger tjugofyra timmar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Göteborgs universitet (Juridiska institutionen) vill lyfta fram den principiella frågan om maktöverflyttning till

Energimarknadsinspektionen. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill poängtera vikten av att konsekvenserna för befintliga nätkunder utreds närmare i samband med ett framtida eventuellt föreskriftsarbete. SKGS och Svenskt

Näringsliv anser att ett undantag från huvudregeln ökar risken att anslutande part tvingas acceptera lägre funktionskrav för att skynda på anslutningsprocessen.

Skälen för regeringens förslag

Funktionskravet

Ett nätföretag är enligt ellagen skyldigt att se till att överföringen av el för annans räkning är av god kvalitet (3 kap. 9 § andra stycket). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet (3 kap. 9 § fjärde stycket). I ellagen föreskrivs som ett särskilt funktionskrav att ett nätföretag ska se till att ett avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger 24 timmar, om inte strängare krav följer av föreskrifter om kvaliteten på överföringen (3 kap. 9 a § första stycket). Funktionskravet är alltså så utformat att ett elavbrott aldrig får överstiga 24 timmar och att strängare krav kan gälla.

Undantag från funktionskravet

Ellagens funktionskrav är inte absolut. Det gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit (3 kap. 9 a § andra stycket). Energimarknadsinspektionen får i det enskilda fallet ge dispens från kravet i en del av ett koncessionsområde om kravet är oskäligt betungande med hänsyn till koncessionshavarens ekonomiska situation eller om det finns synnerliga skäl (3 kap. 9 b §).

Behov av att nyansera funktionskravet

Funktionskravet svarar mot en sådan miniminivå som en elkund normalt har rätt att förvänta sig. Det utesluter inte att kravet kan behöva nyanseras.

Funktionskravet är inte i alla situationer samhällsekonomiskt motiverat. Regleringen innebär att ett nätföretag kan ha incitament att genomföra kostsamma investeringar för att förebygga även extremt osannolika händelser. Det är elkunderna som genom sina nätavgifter betalar för de åtgärder som nätföretaget vidtar för att se till att funktionskravet kan uppfyllas. I några fall kan kostnaden för att garantera driftsäkerheten vara större än kundernas betalningsvilja. Funktionskravet kan alltså leda till investeringar som varken nätföretagen eller kunderna egentligen efterfrågar.

Det finns även fall då kravet kan vara till nackdel för kunden i det enskilda fallet. En kund kan exempelvis föredra att nätföretaget inte kan säkerställa funktionskravet under en övergångsperiod, om det betyder att kunden kan ansluta sig till elnätet snabbare. Dispensmöjligheten enligt hittillsvarande 3 kap. 9 b § ellagen är inte avsedd för sådana situationer.

Föreskrifter om undantag från funktionskravet

Funktionskravet i ellagen är generellt sett inte för strängt, men med hänsyn till det som anförs ovan bör det finnas utrymme för en mer nyanserad reglering. Det är lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet. Regeringens avsikt är att uppgiften att ta fram sådana föreskrifter ska ligga på Energimarknadsinspektionen. Att inspektionen får möjlighet att föreskriva om undantag från funktionskravet väcker inte några principiella betänkligheter av det slag som Göteborgs universitet för fram.

Energimarknadsinspektionen kommer i samband med att föreskrifter tas fram att analysera konsekvenserna för nätkunderna. I det sammanhanget kan inspektionen ta ställning till bl.a. sådana risker som SKGS och Svenskt

Näringsliv pekar på.

Innebörden av kravet på god kvalitet Lagrådet anser att innebörden av begreppet god kvalitet på överföringen av el bör utvecklas bl.a. för att skapa ramar för undantag från funktionskravet. Innebörden av kravet på god kvalitet utvecklas i tidigare förarbeten, se prop. 2001/02:56 s. 32–34 och 60 f. I detta lagstiftningsärende finns inte underlag för att utveckla innebörden ytterligare. Det bör dock inte uppfattas som ett hinder för att införa föreskrifter om undantag från funktionskravet. I samband med att kravet på god kvalitet på överföringen

av el infördes konstaterade regeringen att det var en grannlaga uppgift att utforma föreskrifter med kriterier för kvaliteten hos överföringen. I ellagen infördes mot den bakgrunden endast en mycket allmänt hållen föreskrift, som kompletterades med ett bemyndigande att meddela föreskrifter om kvaliteten. Energimarknadsinspektionen har meddelat sådana föreskrifter (EIFS 2013:1). Det finns alltså ramar för undantag och dispenser från funktionskravet.

Hänvisningar till S19

20. Avgift för regional eldistribution

20.1. Överföring på regionnät

Regeringens förslag: Avgiften för överföring av el på ett regionnät ska utformas på samma sätt oavsett om ledningarna omfattas av nätkoncession för linje eller av nätkoncession för område.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock termen regionnätsområde.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I 4 kap.5–8 §§ellagen regleras avgiften för överföring av el på en regionledning, dvs. en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021 är det numera möjligt att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Regionnätet kan i framtiden alltså bestå av både ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje och ledningar som omfattas av en nätkoncession för område.

Regleringen bör anpassas till lagändringarna. Avgiften för överföring av el på ett regionnät bör alltså utformas på samma sätt oavsett om ledningarna omfattas av nätkoncession för linje eller av nätkoncession för område.

Hänvisningar till S20-1

20.2. Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift

Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska inte längre kunna bevilja tillstånd att utforma avgiften med hänsyn till var på en regionledning elanvändarens uttagspunkt är belägen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Sala kommun avstyrker förslaget och anser att möjligheten i stället bör utökas. E.ON Sverige AB framhåller att det har stor betydelse att redan beviljade tillstånd fortsätter att gälla.

Skälen för regeringens förslag: I 4 kap. 5 § ellagen finns ett förbud mot lägesberoende överföringsavgifter på en regionledning. Enligt huvudregeln får inte avgiften för överföring av el på varje spänningsnivå utfor-

mas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät.

I vissa speciella fall har det funnits behov av undantag från förbudet mot lägesberoende avgifter för regional distribution. Bestämmelser om sådana undantag finns i 4 kap.6 och 7 §§ellagen. Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är ansluten till en regionledning ska, om nätmyndigheten på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen. Tillstånd får meddelas endast om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995. Ett tillstånd får meddelas för högst trettio år.

En förutsättning för ett tillstånd enligt 4 kap. 6 § ellagen är alltså att ett avtal med visst innehåll tillämpades den 1 juli 1995. Det har inte kommit in några ansökningar om undantag till Energimarknadsinspektionen under tiden från och med den 1 januari 2008, då inspektionen blev en egen myndighet. Mot den bakgrunden saknas anledning att anta att det kommer att bli aktuellt att meddela nya tillstånd enligt bestämmelserna i deras nuvarande lydelse.

En sådan utökning av dispensmöjligheten som Sala kommun förordar skulle innebära att den nuvarande huvudregeln urholkades. Det saknas i lagstiftningsärendet underlag för att lägga fram ett sådant förslag. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas något uttalat behov av att se över regleringen i denna del.

Bestämmelserna i 4 kap.6 och 7 §§ellagen bör mot denna bakgrund utgå. När det gäller redan beviljade tillstånd, som fortfarande gäller, hänvisas till avsnitt 26.6.

Hänvisningar till S20-2

21. Inmatning på elnätet från mikroproduktion

Regeringens förslag: En mikroproducent ska kunna undantas från nätavgiften för inmatning utan att vara nettoanvändare av el.

Promemorians och Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Vattenfall AB avstyrker förslaget. Fastighetsägarna anser att energiskatten på egenkonsumerad förnybar energi bör avskaffas helt. Göteborgs kommun framhåller att det kan vara problematiskt om mikroproduktion av el inte kommer hela elsystemet till godo på grund av styrmedel som gynnar egenanvändning av mikroproducerad el.

HSB och Solelkommissionen anser att gränsen för elanvändarens säkringsabonnemang bör höjas till 100 ampere.

Skälen för regeringens förslag: Som framhålls i avsnitt 18.6 finns det skäl att överväga ytterligare åtgärder när det gäller inmatningen på nätet av el från anläggningar för mikroproduktion.

När det gäller inmatningen av el finns en särskild bestämmelse om egenanvändare i hittillsvarande 4 kap. 10 § tredje stycket ellagen. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt ska inte betala någon avgift för inmatningen. Detta gäller dock bara om elanvändaren under ett kalenderår har tagit ut mer el från elsystemet än vad användaren har matat in på systemet.

Det är angeläget att de allra minsta mikroproducenterna, dvs. de som kan ha rätt att undantas från nätavgiften, får starka incitament att investera och producera förnybar el. Kravet på att mikroproducenten ska vara nettoanvändare kan avhålla nya producenter från att investera i mikroproduktionsanläggningar, eftersom även små avgifter har betydelse för om en sådan investering ska ske eller inte. Kravet kan även medföra att befintliga mikroproducenter minskar sin produktion för att inte vara tvungna att betala nätavgiften för inmatning.

Kravet på att mikroproducenten måste vara nettoanvändare under ett kalenderår innebär även en administrativ börda för nätföretagen, som varje år kontrollerar om mikroproducenten har varit nettoanvändare eller inte och fakturerar elnätsavgiften i efterhand om producenten inte har varit en nettoanvändare. Med hänsyn till att det kan antas tillkomma elanvändare som producerar sin egen el kan också de administrativa kostnaderna för företagen antas öka.

Vattenfall AB pekar på att det inte finns något behov av förändring för att genomföra det omarbetade förnybartdirektivet och anför att en ändrad anslutning från konsumtion till enbart produktion kan påverka elnätet i stort och föranleda nätinvesteringar som kundkollektivet får bekosta. Det finns emellertid ingen anledning att begränsa åtgärder som skapar drivkrafter för mer mikroproduktion till sådant som krävs för att genomföra direktivet. Det är också önskvärt att elnätet anpassas till mer småskalig elproduktion.

Med hänsyn till att kravet kan motverka etableringen av mikroproduktion av el i Sverige, och med beaktande av den administrativa bördan för nätföretagen, bör kravet att en elproducent ska vara nettoanvändare av el för att kunna undantas från nätavgiften för inmatning utgå.

Det finns inte underlag för att inom ramen för det här lagstiftningsärendet överväga sådana ytterligare åtgärder som några remissinstanser föreslår.

Hänvisningar till S21

22. Nätföretagets fakturor

Regeringens förslag: Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig. Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats. Företaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås dessutom att det i ellagen ska införas föreskrifter om vad nätföretagets faktura ska innehålla och om skyldighet för nätföretaget att debitera elanvändarna utifrån uppmätta värden minst en gång per kvartal.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende

Elhandlare motsätter sig att de konsumentskyddande bestämmelserna ska gälla för alla elanvändare. Energiföretagen Sverige anser att det bör tydliggöras att slutkundsprisets komponenter ska delas upp i elnäts- respektive elhandelsfakturan. Göteborgs kommun och Göteborg Energi AB avstyrker förslaget om fakturering och faktureringsinformation och anser att möjligheten till årsvis avstämning ska finnas kvar. Energiföretagen

Sverige, Energigas Sverige och Oberoende Elhandlare förespråkar årsvis debitering med en kompletterande bestämmelse om skyldigheten att tillhandahålla faktureringsinformation varje eller var sjätte månad. Vattenfall

AB vill uppmärksamma att förslaget begränsar möjligheten till flexibla betallösningar. Sala kommun är tveksam till att på en avreglerad marknad utöka regleringen kring hur fakturor ska utformas. E.ON Sverige AB anser att det är felaktigt att detaljreglera vilken information som ska finnas tillgänglig för kund på en webbplats eller i fakturan och att reglera faktureringsintervall. Kraftringen Energi AB framhåller att det är i direkt motsats till vad kunderna har gett uttryck för att använda fakturan som informationsbärare och att reglerna för fakturans utformning för nätföretag bör hållas på ett absolut minimum.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

I artikel 18 i elmarknadsdirektivet finns krav i fråga om fakturor och faktureringsinformation. Medlemsstaterna ska även säkerställa att fakturorna och faktureringsinformationen uppfyller minimikraven i bilaga I till direktivet (artikel 18.6). Kraven gäller i viss utsträckning både nätföretag och elhandelsföretag. När det gäller nätföretagens fakturering krävs åtgärder i Sverige för att genomföra artikel 18.1, 18.3 och 18.4 och delar av bilaga I.

Slutkunder

Artikel 18 i elmarknadsdirektivet finns i kapitel III, som har rubriken Konsumentinflytande och konsumentskydd. Några remissinstanser anser att kraven bör gälla endast fakturor till konsumenter. I direktivtexten används

dock ordet slutkunder. Med en slutkund avses i direktivet en kund som köper el för eget bruk (artikel 2.3). Den som köper el för egen hushållsförbrukning och inte för kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet är med direktivets definition en hushållskund (artikel 2.4). Direktivets ordalydelse ger alltså inte något utrymme för att begränsa regleringen på det sätt som några remissinstanser förordar.

Allmänt om lämplig normnivå

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är i huvudsak sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda.

Det finns inte skäl att i ellagen föra in detaljerade föreskrifter om exempelvis en fakturas innehåll och utformning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan redan i dag meddela föreskrifter om vilken information ett elhandelsföretags faktura ska innehålla (8 kap. 17 § ellagen). Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. Endast allmänt hållna bestämmelser bör införas i ellagen. I övrigt bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela de föreskrifter som krävs för genomförandet.

Fakturan ska vara tydlig

Enligt elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att fakturor och faktureringsinformation är korrekta, lättbegripliga, tydliga, koncisa och användarvänliga och presenteras på ett sätt som underlättar slutkundernas jämförelser. På begäran ska slutkunderna få en tydlig och begriplig förklaring av hur fakturan har upprättats, särskilt om fakturan inte är grundad på faktisk förbrukning (artikel 18.1).

I ellagen finns redan bestämmelser om utformningen av elhandelsföretagens fakturor. Det föreskrivs bl.a. att en faktura till en elanvändare ska vara tydlig (8 kap. 16 § första stycket). Det är lämpligt att ett motsvarande krav införs för nätföretag. Ett nätföretags faktura till en elanvändare bör alltså vara tydlig. Företaget bör ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur fakturan har upprättats. Som Lagrådet påpekar bör med detta förstås hur det betalningskrav som ställs i fakturan har beräknats. Mer detaljerade föreskrifter om fakturans innehåll och utformning bör dock meddelas på en lägre normnivå.

Elektroniska fakturor

Medlemsstaterna ska enligt elmarknadsdirektivet säkerställa att slutförbrukarna kan välja elektroniska fakturor och elektronisk faktureringsinformation och erbjuds flexibla arrangemang för den faktiska betalningen av fakturorna (artikel 18.3).

Ett elhandelsföretag är enligt ellagen skyldigt att erbjuda elanvändare fakturor i elektronisk form (8 kap. 18 § andra stycket). Ett motsvarande krav bör införas för nätföretag. Någon reglering för att särskilt säkerställa att elanvändare erbjuds flexibla arrangemang för betalningen är inte nödvändig.

Fakturans innehåll och utformning

Elmarknadsdirektivet innehåller detaljerade krav när det gäller fakturans innehåll och utformning. Om avtalet föreskriver en framtida ändring av produkten eller priset eller en rabatt, ska detta anges på fakturan tillsammans med det datum då ändringen träder i kraft (artikel 18.4). Enligt bilaga I krävs en ingående reglering när det gäller både vilken information som fakturan ska innehålla och det sätt på vilket informationen ska anges. Vissa av kraven gäller dock endast elhandelsföretag. De detaljerade kraven i bilaga I gäller bl.a. det belopp som ska betalas, förfallodag, elförbrukningen under faktureringsperioden, information om tvistlösning utanför domstol och kontaktinformation för konsumentorganisationer.

Flera remissinstanser ifrågasätter behovet av en detaljreglering när det gäller fakturans innehåll och utformning. För att genomföra elmarknadsdirektivet i Sverige är det emellertid nödvändigt att införa föreskrifter som innehåller detaljerade krav. Det finns inte några särskilda skäl för att införa regleringen i ellagen. I stället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas. Remissinstansernas synpunkter i fråga om fakturornas innehåll får beaktas i samband med att de mer detaljerade föreskrifterna om detta tas fram.

Fakturering baserad på faktisk förbrukning

I bilaga I punkt 2 till elmarknadsdirektivet finns krav i fråga om faktureringsfrekvens och tillhandahållande av faktureringsinformation. Energimarknadsinspektionen föreslår mot den bakgrunden att nätföretagen ska vara skyldiga att debitera elanvändarna utifrån uppmätta värden minst en gång per kvartal. Direktivets krav i denna del gäller dock slutkundens ”förbrukning” (på engelska ”consumption, på tyska ”Verbrauch”). Av direktivets ordalydelse följer alltså inte att det är nödvändigt att reglera nätföretagens debitering med grund i använd effekt. Det finns inte heller i övrigt skäl att reglera nätföretagens fakturering i detta avseende.

Hänvisningar till S22

23. Mätning av överförd el

Hänvisningar till S23

23.1. Beräkning av mängden överförd el

Regeringens förslag: Den hittillsvarande möjligheten till schablonberäkning för enskilda elanvändare ska utgå.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el och rapportera beräkningarna.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Ett nätföretag är skyldigt att utföra mätning av mängden överförd el och dess fördelning över tiden (3 kap. 10 § första stycket ellagen). I 3 kap. 10 § andra stycket ellagen regleras schablonberäkning för enskilda elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere. Schablonberäkning innebär i det sammanhanget att nätföretaget först ska beräkna mängden överförd el och dess fördelning över tiden preliminärt för att sedan mäta mängden överförd el slutligt och beräkna dess fördelning över tiden. Nätföretaget ska rapportera resultaten av beräkningarna (3 kap. 10 a § första stycket). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den aktuella beräkningen och rapporteringen (3 kap. 10 b § första punkten ellagen).

Den ordning för rapportering av mätvärden som numera gäller enligt förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el har medfört att det inte längre finns något behov av schablonberäkning när det gäller enskilda elanvändare. Ellagens bestämmelser om schablonberäkning tillämpas inte längre i praktiken och bör utgå.

I förordningen om mätning, beräkning och rapportering av överförd el finns föreskrifter om bl.a. sådana förbrukningsprofiler och andelstal som nätföretagen ska ta fram för ett schablonberäkningsområde. Det behövs fortfarande en reglering av sådan schablonberäkning som inte gäller enskilda elanvändare. Det bör alltså vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att beräkna mängden överförd el och rapportera beräkningarna.

Hänvisningar till S23-1

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

23.2. Installation av nya mätare

Regeringens förslag: Skyldigheten för nätföretag att se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare ska gälla även i förhållande till andra elanvändare än konsumenter.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende

Elhandlare motsätter sig att de konsumentskyddande bestämmelserna ska gälla för alla elanvändare.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 20 f i elmarknadsdirektivet ska slutkunderna få lämplig rådgivning och information före, eller i samband med, installationen av smarta mätare.

Nätföretag är enligt ellagen skyldiga att se till att konsumenter får lämplig information i samband med installation av nya mätare (11 kap. 21 §). Med hänsyn till att elmarknadsdirektivets krav gäller alla slutkunder bör skyldigheten utökas till att gälla i förhållande till alla elanvändare. Direktivets ordalydelse ger inte något utrymme för att begränsa regleringen till att avse endast installation hos konsumenter (jfr avsnitt 22).

Hänvisningar till S23-2

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

24. Tillsyn och andra uppgifter för Energimarknadsinspektionen

Hänvisningar till S24

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 7, 28.7

24.1. Prövning av tvister

Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om

– vilken rätt till ersättning från nätföretaget som finns för en elproducent som matar in el på nätet,

– vilken skyldighet en nätkoncessionshavare har att ansluta en anläggning till ledningen eller ledningsnätet,

– vilken skyldighet ett nätföretag har när det gäller tiden för att genomföra en anslutning,

– nätavgiftens storlek vid småskalig elproduktion, – avgiftsbefrielse för en elanvändare som också är mikroproducent av el, eller

– vilka kostnader som ska debiteras för mätning av överförd el och rapportering av mätresultat.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Svensk Vindkraftförening väcker frågan om det inte även i lagtexten bör anges att prövningen förvaltningsrättsligt ska vara allsidig och slutgiltig. Även E.ON

Sverige AB ifrågasätter om förslaget säkerställer att Energimarknadsinspektionens prövning blir slutlig och allsidig. Sveriges advokatsamfund anser att det finns skäl att i vissa fall överväga att inskränka Energimarknadsinspektionens särskilda prövningsrätt. Advokatsamfundet bedömer att ett flertal gränsdragningsproblem mellan Energimarknadsinspektionens och allmän domstols behörighet att pröva tvister sannolikt kommer att kvarstå även efter införandet av den föreslagna bestämmelsen. Samfundet anser att en möjlighet att med bindande verkan avtala bort Energimarknadsinspektionens särskilda prövningsrätt i anslutningsavtal mellan kommersiella aktörer bör övervägas.

Skälen för regeringens förslag

Energimarknadsinspektionens prövning av tvister

I ellagen finns ett flertal bestämmelser som innebär att Energimarknadsinspektionen ska pröva tvister mellan nätkoncessionshavare och andra aktörer i olika frågor. Detta gäller tvister om anslutning till elnätet (3 kap. 6 och 7 §§), kostnader för mätning av överförd el (3 kap. 11 och 14 §§), ersättning vid inmatning av el (3 kap. 15 §) och nättariffer för mindre produktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Energimarknadsinspektionens beslut vid prövning av tvister kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (13 kap. 7 §).

Det finns en frist inom vilken en ansökan om prövning ska ges in till Energimarknadsinspektionen. En tvist prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till Energimarknadsinspektionen senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Fristen har tillkommit

för att säkerställa att parternas mellanhavanden inte hålls flytande alltför länge (prop. 2001/02:56 s. 34 f.).

Allmän domstols behörighet

En fråga av praktisk betydelse är hur Energimarknadsinspektionens prövning förhåller sig till de allmänna domstolarnas behörighet att ta upp tvister till prövning enligt 10 kap. rättegångsbalken. Enligt 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken är allmän domstol inte behörig att ta upp tvister som ska tas upp av en annan myndighet än domstol. Denna bestämmelse innebär att allmän domstol kan vara förhindrad att pröva en fråga i vilken en förvaltningsmyndighet har tillerkänts beslutanderätt. För att allmän domstol ska anses förhindrad att pröva en sådan fråga har det ansetts att det krävs att det genom ett författningsbemyndigande anförtrotts åt en förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan (prop. 1997/98:101 s. 51).

Frågan om förhållandet mellan nätmyndighetens tillsyn eller prövning och de allmänna domstolarnas behörighet har behandlats av Högsta domstolen (NJA 2006 s. 410 och 2013 s. 1103, jfr NJA 1990 s. 602 och 1994 s. 442). Domstolens avgörande i NJA 2013 s. 1103 är av grundläggande betydelse för de fortsatta övervägandena. Målet rörde en sådan tvist om anslutning till ett ledningsnät som enligt 3 kap. 7 § andra stycket ellagen prövas av Energimarknadsinspektionen. Högsta domstolen fann att inspektionen inte anförtrotts en rätt att allsidigt och slutgiltigt pröva villkoren för anslutning. Allmän domstol var behörig att pröva den aktuella tvisten.

Behovet av en ändrad reglering

Högsta domstolens avgörande visar att det finns tydliga brister när det gäller ordningen för Energimarknadsinspektionens prövning av tvister. För att den nuvarande ordningen ska framstå som ändamålsenlig krävs att den fråga som tvisten rör blir slutgiltigt avgjord genom den prövning som sker hos Energimarknadsinspektionen och, om myndighetens beslut överklagas, de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det är inte lämpligt att den som har fått en fråga prövad genom ett avgörande, som har vunnit laga kraft, ska ha möjlighet att få frågan prövad på nytt, i alla delar, hos andra instanser. Vidare kan ellagens tvåårsfrist framstå som meningslös om en part efter fristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

De alternativ som bör övervägas närmare är att avskaffa Energimarknadsinspektionens särskilda prövning av tvister och att ge myndigheten exklusiv prövningsrätt. Tvister mellan enskilda bör som utgångspunkt kunna prövas i allmän domstol utan några särskilda begränsningar. Det finns dock skäl som talar för att uppgiften ska ligga kvar hos Energimarknadsinspektionen.

Energimarknadsinspektionen bör ha en exklusiv prövningsrätt

Den prövning som i dag sker hos Energimarknadsinspektionen kräver en bedömning i tekniska och ekonomiska frågor och förutsätter en kunskap om hur elmarknaden fungerar. Energimarknadsinspektionen är expertmyndighet på det aktuella området och alltså särskilt lämpad att ta ställning till de aktuella frågeställningarna. En motsvarande prövning i allmän

domstol skulle troligtvis ta mer resurser och tid i anspråk, eftersom domstolen kan behöva sätta sig in i frågorna från grunden. När det gäller anslutning till elnätet är det väsentligt för både de enskilda nätanvändarna och elmarknadens funktion att tvister blir snabbt avgjorda.

En avskaffad prövningsrätt för Energimarknadsinspektionen skulle kunna leda till att konsumenternas ställning försämras, eftersom en konsument som är hänvisad till allmän domstol kan avstå från att begära en prövning med hänsyn till kostnad och tidsåtgång.

Hänsyn bör även tas till att ellagen är av i huvudsak offentligrättslig karaktär. Utgångspunkterna för prövningen är därmed delvis andra än de som en allmän domstol har när den avgör dispositiva tvistemål med tillämpning av civilrättsliga regler.

Mot bakgrund av det som nu har sagts bör Energimarknadsinspektionen allsidigt och slutligt pröva tvister om nätkoncessionshavarnas skyldigheter enligt ellagen när det gäller anslutning av anläggningar till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning av el och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar.

Med hänsyn till regelverkets offentligrättsliga karaktär är det inte lämpligt att, som Advokatsamfundet föreslår, ge aktörer möjlighet att avtala bort Energimarknadsinspektionens prövningsrätt. Samfundet anför att en ordning med Energimarknadsinspektionen som exklusiv prövningsinstans ter sig mindre väl lämpad när det gäller tvister – som ofta gäller komplexa avtal och omfattande bevisfrågor – mellan likställda kommersiella aktörer. Energimarknadsinspektionen, liksom de allmänna förvaltningsdomstolarna, måste emellertid antas ha förutsättningar att pröva även sådana tvister.

Prövningens omfattning

Att Energimarknadsinspektionen har exklusiv prövningsrätt när det gäller vissa tvister mellan nätföretag och nätanvändare innebär inte att allmän domstol alltid saknar behörighet att pröva tvister som anknyter till Energimarknadsinspektionens prövning. Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt bör gälla endast innebörden av nätföretagens skyldigheter enligt angivna bestämmelser i ellagen och föreskrifter som kan ha meddelats i anslutning till lagen. Även när det gäller anslutning till elnätet, kostnader för mätning av överförd el och ersättning vid inmatning av el kommer det att finnas frågor som klart faller inom allmän domstols behörighet, exempelvis tvister som gäller giltigheten eller tolkningen av avtalet mellan nätföretaget och användaren. Som Advokatsamfundet påpekar går det inte att utesluta att det kommer att kvarstå gränsdragningsproblem mellan Energimarknadsinspektionens och allmän domstols behörighet. Det går emellertid inte att eliminera alla sådana svårigheter. Det kan alltså någon gång bli en fråga för rättstillämpningen att lösa gränsdragningsproblem.

Verkställighet

En särskild fråga är om det bör krävas ett avgörande av allmän domstol för att få en exekutionstitel. I den remitterade promemorian finns inga överväganden eller förslag i fråga om särskilda verkställighetsregler. Det saknas alltså underlag för att behandla den frågan i det här lagstiftningsärendet.

Ett avgörande av Energimarknadsinspektionen eller allmän förvaltningsdomstol i en tvist enligt ellagen kan i viss utsträckning jämföras med en allmän domstols dom i ett mål om fastställelse (jfr NJA 1990 s. 602 och 1994 s. 442). En fastställelsedom i ett dispositivt tvistemål är inte heller verkställbar.

För att få en exekutionstitel måste en part alltså vända sig till allmän domstol eller ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten. Vid en prövning i allmän domstol kommer Energimarknadsinspektionens eller förvaltningsdomstolens avgörande att ha prejudiciell betydelse.

Bestämmelsernas utformning

Några remissinstanser tar upp frågan om hur Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt bör komma till uttryck i lagtexten. Uttrycket ”att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan” används inte i författningstext. Det är i stället lämpligt att utgå från hur 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken är formulerad (”skall upptagas”). Det bör alltså i ellagen anges att nätmyndigheten ska ta upp tvister i de aktuella frågorna.

Hänvisningar till S24-1

24.2. Besluts överensstämmelse med nätföreskrifter eller riktlinjer

Regeringens förslag: I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits med stöd av EU:s elmarknadsförordning och i ett beslut om certifiering av transmissionsnätsföretag ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 63 i elmarknadsdirektivet regleras ett förfarande som ska säkerställa att ett beslut som fattats av en nationell energitillsynsmyndighet överensstämmer med sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som avses i direktivet eller kapitel VII i EU:s elmarknadsförordning. Förfarandet kan mynna ut i att Europeiska kommissionen begär att den berörda tillsynsmyndigheten återkallar sitt beslut (artikel 63.6 b). Tillsynsmyndigheten ska följa kommissionens beslut inom två månader (artikel 63.8). Av artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning framgår att de nätföreskrifter eller riktlinjer som Europeiska kommissionen får anta enligt förordningen är genomförandeakter eller delegerade akter.

Artikel 63 i elmarknadsdirektivet har ersatt artikel 39 i direktiv 2009/72/EG utan att det gjorts några stora ändringar i sak. Den svenska lagstiftningen måste dock justeras i vissa avseenden för att svara mot det nya direktivet. Det bör anges i ett beslut av Energimarknadsinspektionen enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen (12 kap. 1 b § ellagen).

Även i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser som införts för att genomföra artikel 39 i direktiv 2009/72/EG. För att anpassa regleringen till det nya direktivet bör det i ett beslut om certifiering anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen (3 kap. 4 § och 4 kap. 3 §).

Det är i detta sammanhang lämpligt att hänvisningar till EU:s elmarknadsförordning är dynamiska för att säkerställa att förordningen får omedelbart genomslag (jfr avsnitt 9).

Hänvisningar till S24-2

24.3. Tidsfrister för beslut efter anmälan

Regeringens förslag: Regleringen av tidsfrister för beslut efter en anmälan till nätmyndigheten ska inte gälla anmälningar mot andra nätkoncessionshavare än nätföretag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: När någon som har ett intresse i saken lämnar in en anmälan som innehåller ett påstående om att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av Energimarknadsinspektionens tillsyn enligt ellagen, ska inspektionen fatta beslut i ärendet inom en viss tid (12 kap. 14 § ellagen). Regleringen har tillkommit för att genomföra artikel 37.11 i direktiv 2009/72/EG. Motsvarande krav finns i artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet.

Elmarknadsdirektivets krav gäller endast anmälningar mot transmissionsnätsföretag och distributionsnätsföretag. Regeringen föreslår att huvuddelen av den reglering som i dag gäller alla nätkoncessionshavare i framtiden ska gälla endast nätföretag (avsnitt 5.1). Mot denna bakgrund finns inga starka skäl för att regleringen av tidsfrister ska gälla andra anmälningar än sådana som riktar sig mot nätföretag.

Hänvisningar till S24-3

24.4. Skyldighet att lämna information till nätmyndigheten

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås att det införs en skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter om utvecklingen av smarta elnät och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till Energimarknadsinspektionen rapportera den tid det har tagit att reparera en anläggning efter ett oplanerat elavbrott.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Luleå tekniska universitet rekommenderar

att begreppet smarta elnät inte används i lagtext utan ytterligare förklaring.

Sala kommun anför att syftet med en ökad rapportering i fråga om reparationstid är oklart. Smedjebackens kommun och Malung-Sälens kommun ser en osäkerhet i hur föreskrifterna utformas för rapporteringen av uppgifter kring begreppet smarta elnät. Malung-Sälens kommun undrar vidare om det skapas sådana uppgifter för distributionsnätsföretag som inte efterfrågas av kunderna.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

I artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet anges en lång rad uppgifter som ligger på den nationella energitillsynsmyndigheten. Myndigheten ska bl.a. övervaka och utvärdera resultatet hos nätföretagen i förhållande till utvecklingen av ett smart nät och offentliggöra en nationell rapport vartannat år (artikel 59.1 l) och övervaka den tid som systemansvariga för överförings- och distributionssystem behöver för att genomföra anslutningar och reparationer (artikel 59.1 q).

Behovet av nationella föreskrifter

Det anges redan i förordningen (2016:742) med instruktion för Energimarknadsinspektionen att myndigheten är nationell tillsynsmyndighet och ska fullgöra tillsynsmyndighetens uppgifter enligt elmarknadsdirektivet (2 § 1). Någon ytterligare reglering krävs inte för att de aktuella uppgifterna ska ligga på Energimarknadsinspektionen.

För att Energimarknadsinspektionen ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet kan myndigheten behöva tillgång till information som finns hos nätföretagen. Företagen är i dag inte skyldiga att lämna den aktuella informationen till Energimarknadsinspektionen (jfr 12 kap. 2 § första stycket ellagen). För att se till att Energimarknadsinspektionen kan fullgöra sina uppgifter kan det alltså behövas föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna information till myndigheten.

Normgivningsbemyndigande

De föreskrifter som kan bli aktuella är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det finns inte någon särskild fördel med en reglering på lagnivå eller i övrigt starka skäl för en reglering i ellagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna information till Energimarknadsinspektionen. För att föreskrifterna ska kunna anpassas till ändrade förhållanden är det lämpligt att bemyndigandet omfattar ett något vidare område än det som anges i Energimarknadsinspektionens förslag. Bemyndigandet bör göra det möjligt att meddela föreskrifter om skyldighet att lämna sådan information som Energimarknadsinspektionen behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

Hänvisningar till S24-4

25. Miljöorganisationers rätt att överklaga beslut

Regeringens förslag: Miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut om nätkoncession oavsett ledningens längd och spänningsnivå.

Miljöorganisationer ska även ges rätt att överklaga fler av de beslut som kan fattas med stöd av 2 kap. ellagen.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 kap. 8 § ellagen har vissa miljöorganisationer rätt att överklaga beslut om nätkoncessioner om beslutet avser anläggningar för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer. Mark- och miljööverdomstolen har funnit att miljöorganisationers rätt att överklaga inte regleras uttömmande i ellagen utan att en sådan rätt även kan följa av 42 § förvaltningslagen (beslut den 26 mars 2019 i mål nr M 2080-18). Domstolen ansåg, efter att ha tolkat 42 § förvaltningslagen i ljuset av Århuskonventionen, att en organisation som uppfyller villkoren i 16 kap. 3 § miljöbalken också har rätt att överklaga Energimarknadsinspektionens beslut om nätkoncession även om spänningsnivån var lägre än 220 kilovolt.

För att kodifiera denna praxis och säkerställa att Sverige lever upp till sina åtaganden enligt Århuskonventionen bör kravet i ellagen på att beslutet ska avse en viss spänning och en viss längd för att organisationerna ska ha rätt att överklaga tas bort. Av samma skäl bör miljöorganisationer få rätt att överklaga interimistiska beslut där sökanden medges bygga eller ta i drift en ledning eller en anläggning innan nätkoncession meddelats, beslut om ändring av en nätkoncession för linje och beslut om omprövning av villkor för en nätkoncession för område.

Hänvisningar till S25

26. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

26.1. Ikraftträdande

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2022.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. Enligt promemorians förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2019.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2021.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2021.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2023.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Skälen för regeringens förslag: I de delar som berörs av propositionen skulle medlemsstaterna ha satt i kraft de författningar som är nödvändiga för att följa elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet senast den 31 december 2020 respektive den 30 juni 2021. Som framgår av avsnitt 3 har Europeiska kommissionen inlett överträdelseärenden mot

Sverige om för sent genomförande av direktiven. Det är mot denna bakgrund angeläget att de aktuella lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt.

I övriga delar är det lämpligt att lagändringarna träder i kraft vid samma tidpunkt. Energimarknadsinspektionen bedömer att det inte är realistiskt att sätta ett tidigare ikraftträdandedatum för förslagen i Kapacitetsrapporten än den 1 januari 2023 med hänsyn till lagstiftningsprocessen och att de föreslagna reglerna medför en omställning för nätföretagen och kunderna. De aktuella lagändringarna (avsnitten 18.1 och 19) är emellertid inte av en sådan karaktär att ett tidigare ikraftträdandedatum är uteslutet.

Lagarna bör mot denna bakgrund träda i kraft den 1 juli 2022.

Hänvisningar till S26-1

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

26.2. Förhandsprövning av villkor

Regeringens förslag: Den nya förhandsprövningen av avtal om stödtjänster ska inte tillämpas på sådana avtal om stödtjänster som

– ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller – nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Energiföretagen Sverige anser att regelverket endast bör gälla avtal som ingås efter det att lagen trätt i kraft och innehålla övergångsbestämmelser för avtal som ingåtts tills vidare. Övriga remissinstanser berör inte frågan särskilt.

Skälen för regeringens förslag: När lagen träder i kraft får ett nätföretag inte ingå avtal om icke frekvensrelaterade stödtjänster förrän Energimarknadsinspektionen har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen (avsnitt 7.4). De avtal som nätföretaget har ingått före ikraftträdandet bör dock inte bli ogiltiga. Energimarknadsinspektionen kommer också att behöva tid efter ikraftträdandet för att pröva ansökningar om godkännande. För att göra detta möjligt bör bestämmelserna om förhandsprövning inte tillämpas på sådana avtal som ingås före den 1 januari 2023.

Det är tänkbart att Energimarknadsinspektionen i några fall inte hinner meddela beslut i frågan om godkännande av de metoder som ska användas

för att utforma avtalsvillkoren före utgången av år 2022. Ett nätföretag bör ändå kunna ingå nya avtal under tiden innan Energimarknadsinspektionen har fattat beslut i frågan. De nya bestämmelserna bör därför inte heller tillämpas på avtal som nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning har lämnats in till Energimarknadsinspektionen till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

Hänvisningar till S26-2

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

26.3. Avgränsning av nätverksamhet

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska få bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska bestämmelserna om tillåten verksamhet för distributionsnätsföretag tillämpas från och med den 1 januari 2023, dvs. två år efter den tidpunkt för ikraftträdande som föreslås i rapporten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Ett nätföretag ska som utgångspunkt inte få bedriva annan verksamhet än nätverksamhet (avsnitt 9). Det är i dag inte ovanligt att distributionsnätsföretag bedriver verksamhet som kommer att omfattas av förbudet när lagändringarna träder i kraft. De företagen behöver en övergångsperiod för att kunna avveckla eller avyttra verksamheten. Förbudet bör därför inte hindra att ett sådant nätföretag fortsätter att bedriva verksamheten till och med den 31 december 2023.

Hänvisningar till S26-3

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

26.4. Laddinfrastruktur för elfordon

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, ska få äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten annat än för eget bruk till och med den 31 december 2023.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska förbudet för distributionsnätsföretag att inneha laddningspunkter tillämpas från och med den 1 januari 2023, dvs. två år efter den tidpunkt för ikraftträdande som föreslås i rapporten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Enligt Trafikverket bör det övervägas om de laddningspunkter som redan i dag innehas av nätföretag bör undantas och att reglerna i stället bör avse nya laddningspunkter.

Skälen för regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska inte få inneha laddningspunkter annat än för eget bruk (avsnitt 14). De distributionsnätsföretag som innehar laddningspunkter vid ikraftträdandet behöver en övergångsperiod för att avyttra eller avveckla anläggningarna.

Förbudet bör därför inte hindra att ett sådant nätföretag innehar laddningspunkter för annat än eget bruk till och med den 31 december 2023. Rege-

ringen bedömer däremot att det inte finns förutsättningar att helt undanta befintliga laddningspunkter från förbudet på det sätt som Trafikverket förordar.

Hänvisningar till S26-4

26.5. Redovisning av nätverksamhet

Regeringens förslag: Åtskild redovisning av transmission och distribution ska tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorians förslag ska bestämmelsen om åtskild redovisning av transmission tillämpas första gången i fråga om redovisning för det räkenskapsår som börjar den 1 januari 2019, dvs. dagen för ikraftträdandet enligt promemorian, eller närmast därefter.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Transmission ska redovisas skilt från distribution (avsnitt 17.1). Det kan ifrågasättas om det finns något praktiskt behov av en övergångsbestämmelse med hänsyn till att endast

Affärsverket svenska kraftnät bedriver transmission i Sverige och att verket inte har någon annan nätverksamhet. Teoretiskt sett skulle dock förhållandena kunna ändras innan lagen träder i kraft. Ett berört nätföretag bör inte behöva ändra redovisningsmetoder under löpande räkenskapsår. Kravet på åtskild redovisning bör därför börja tillämpas för ett räkenskaps-

år som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.

Hänvisningar till S26-5

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

26.6. Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift

Regeringens förslag: De upphävda bestämmelserna om tillstånd att utforma en överföringsavgift med hänsyn till var på en regionledning elanvändarens uttagspunkt är belägen ska fortfarande gälla i fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. E.ON Sverige AB framhåller att det har stor betydelse att redan beviljade tillstånd fortsätter att gälla.

Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att tillåta undantag från förbudet mot lägesberoende avgifter för regional distribution ska utgå (avsnitt 20.2). Förslaget har tillkommit med hänsyn till att det inte finns något behov av att meddela nya tillstånd. De äldre bestämmelserna bör dock fortfarande gälla i fråga om tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet.

Lagrådet anför, med hänvisning till frågan om ett eventuellt behov av att förlänga befintliga undantag, att bakgrunden till övergångsbestämmelsen bör utvecklas i författningskommentaren. Det finns dock skäl att över-

väga även om det av bestämmelsen tydligare bör framgå vad som ska gälla i detta avseende.

Redan beviljade tillstånd kommer att fasas ut. Det finns dock inte något underlag för att bedöma i vilken utsträckning det i enstaka fall kan finnas ett praktiskt behov av att förlänga ett beviljat undantag. Övergångsbestämmelsen bör mot denna bakgrund lämna utrymme för en sådan förlängning. För att detta ska vara möjligt bör det i bestämmelsen anges att den gäller i fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet.

Hänvisningar till S26-6

26.7. Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster

Regeringens förslag: För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet ska de nya bestämmelserna inte tillämpas.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt rapportens förslag ska bestämmelserna om att Energimarknadsinspektionen ska kunna ta hänsyn till utnyttjandet av flexibilitetstjänster när intäktsramen bestäms tillämpas för första gången för en tillsynsperiod som börjar löpa den 1 januari 2024 eller senare.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten (avsnitt 11.2). Ändringen bör inte påverka intäktsramar som har bestämts före ikraftträdandet. I fråga om en sådan intäktsram bör alltså de nya bestämmelserna inte tillämpas.

Hänvisningar till S26-7

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

26.8. Prövning av tvister

Regeringens förslag: Allmän domstol ska få pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots bestämmelserna om nätmyndighetens prövning av tvister.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Energimarknadsinspektionen ska ha exklusiv prövningsrätt när det gäller tvister i fråga om anslutning av anläggningar till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning av el och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar (avsnitt 21.4). Det är inte lämpligt att i efterhand ändra förutsättningarna för prövningen av tvister som har inletts vid allmän domstol före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna bör därför inte hindra att allmän domstol prövar sådana mål.

Hänvisningar till S26-8

  • Prop. 2021/22:153: Avsnitt 29.1

27. Energigemenskaper

Regeringens bedömning: Energigemenskaper, så som de beskrivs i elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet, finns redan i Sverige.

Det finns inga hinder mot att bilda nya energigemenskaper. För närvarande finns det därför inget behov av ny lagstiftning för att genomföra respektive direktivs regler om energigemenskaper.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I rapporten föreslås att en ny lag om energigemenskaper införs, där det slås fast att en energigemenskap ska vara en ekonomisk förening, med ett skyddat namn av vilket det framgår vilken sorts organisation det rör sig om.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Remissinstanserna är försiktigt positiva till en lagstiftning om energigemenskaper men är delade i frågan om huruvida en energigemenskap bör få äga och driva elnät. Svensk solenergi och Sala-Heby Energi AB anför att det vore positivt om en gemenskap kunde äga och driva elnät, medan E.ON Sverige AB och Göteborg Energi

AB anser att det inte ska vara möjligt. Flera remissinstanser, bland andra Lindborg Systems AB och Örebro kommun, ser också förslaget som en möjlighet att skapa mer självförsörjande enheter utanför det allmänna elnätet. Elnätsföretag, bland andra Ellevio och Elinorr delar farhågan att dessa parallella elnät försämrar kostnadseffektiviteten i elnätet och åsidosätter vissa säkerhetskrav. De ser också en risk för uteblivna intäkter och därmed medel till underhåll av befintligt elnät. Många remissinstanser, till exempel HSB och Solelkommissionen, understryker behovet av en särskild lagstiftning för energigemenskaper, men de har samtidigt förväntningar på att den ska kombineras med omfattande reformer av olika regler på elmarknaden som ska komma just energigemenskaperna till del, exempelvis en översyn av energiskatten eller ett nytt regelverk för virtuella elnät.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen välkomnar det stora engagemang som finns hos privatpersoner, kooperativ, andra föreningar och näringsliv för att hitta lösningar på våra gemensamma utmaningar på energiområdet. Ett sätt kan vara att organisera sig som en energigemenskap. Medborgarenergigemenskaper och gemenskaper för förnybar energi är två benämningar på energigemenskaper som har introducerats i elmarknadsdirektivet respektive det omarbetade förnybartdirektivet. Syftet med medborgarenergigemenskaperna är enligt elmarknadsdirektivet att erkänna vissa kategorier av medborgerliga energiinitiativ på unionsnivå, såsom medborgarenergigemenskaper, för att ge dem en gynnsam ram, rättvis behandling, lika villkor och en välavgränsad katalog av rättigheter och skyldigheter. Någon direkt motsvarande text finns inte i det omarbetade förnybartdirektivet, men det finns liknande resonemang på flera ställen.

Dessa två rättsakter ska genomföras i Sverige.

Regeringen konstaterar – i likhet med vad som anges i rapporten – att det redan finns associationer i Sverige som uppfyller direktivens krav på vad som utgör en energigemenskap. Det finns inte heller några hinder mot att bilda nya sådana energigemenskaper, exempelvis som en ekonomisk

förening i enlighet med vad som anges i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar. Av de aktuella rättsakterna framgår inte något krav på att en sådan association måste benämnas på ett särskilt sätt, exempelvis energigemenskap. Det krävs därför inte några lagändringar för att genomföra de aktuella EU-rättsakterna i nu aktuella delar.

Att möjligheten att bilda energigemenskaper redan finns i Sverige framgår alltså även av rapporten. Även om direktiven inte föranleder några ändringar av svensk rätt, kan det finnas skäl att i framtiden återkomma till frågan, eftersom det finns potentiellt positiva aspekter med energigemenskaper som eventuellt skulle kunna motivera ändringar av vissa regelverk. Sådana ändringar bör avse innehållet i energigemenskapernas verksamhet och inte formerna för dessa. För det fall en sådan särreglering behöver tas fram måste beredningsunderlaget kompletteras. Framför allt behöver det analyseras vilka specifika problem som finns med dagens lagstiftning, till exempel om det finns hinder mot att bedriva verksamhet som främjar konsumentmakt, hållbarhet eller effektiv användning av energi. I ett sådant sammanhang kan också andra frågor som väcks av vissa remissinstanser om hur energigemenskaper kan bidra till dessa mål ytterligare belysas.

En åtgärd som regeringen redan har gjort för att underlätta för energigemenskaper är införandet av ett nytt undantag i 22 c § förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857). Undantaget innebär att det inte krävs nätkoncession för markkablar som dras mellan en produktionsanläggning eller ett energilager för el och närliggande byggnader för att dela den producerade eller lagrade elen, och detta gäller både byggnader på den fastighet som produktionsanläggningen är belägen på och grannfastigheter. Denna bestämmelse kommer att förenkla för en energigemenskap att dela den el som produceras i en produktionsanläggning mellan medlemmarna i gemenskapen.

28. Konsekvenser

28.1. Allmänt om konsekvenserna

Syftet med förslagen är bl.a. att tydliggöra roller och ansvar, att modernisera delar av regelverket med koppling till tillståndsgivning för elnät och att öka flexibiliteten.

Förslagen leder i viss utsträckning till ökade administrativa kostnader för nätföretag och elhandelsföretag. Nätföretagens verksamhet begränsas, samtidigt som upphandling av stödtjänster regleras. Användningen av flexibilitetstjänster kan antas öka.

Energimarknadsinspektionen får utökade uppgifter på flera områden.

28.2. Konsekvenser för nätföretagen

Regeringens bedömning: Nätföretagens administrativa kostnader ökar måttligt. Begränsningarna av vilken verksamhet som får bedrivas innebär merkostnader för små och medelstora nätföretag.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens energimyndighet anser att det krävs noggrannare konsekvensanalyser i fråga om hur nya roller och definitioner påverkar varandra och andra delar av lagstiftningen.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Ellevio anför att konsekvensanalysen bara berör de administrativa inslagen och inte tar upp de ökade riskerna för nätföretagen eller hur dessa risker ska beaktas i intäktsregleringen.

Skälen för regeringens bedömning

Avgränsning av nätverksamhet och nätdrift (avsnitten 6 och 9)

Förslaget att drift av ledningar eller ledningsnät ska utföras i Sverige innebär ett nytt krav på nätföretagen men det bör inte innebära någon förändring mot rådande situation och bedöms inte innebära några ökade kostnader.

Många nätföretag i Sverige har redan i dag sin verksamhet ordnad så att nätverksamheten bedrivs av en juridisk person utan någon annan verksamhet. Det finns dock distributionsnätsföretag som bedriver nätverksamheten tillsammans med annan verksamhet i samma juridiska person. Nätverksamheten hålls då åtskild från övrig verksamhet genom att nätverksamheten särredovisas. Den renodling som nu sker genom att i normalfallet ingen annan verksamhet än nätverksamhet får bedrivas i en och samma juridiska person (avsnitt 9) innebär att ett antal distributionsnätsföretag fortsättningsvis måste anpassa sig till det nya regelverket och renodla sin verksamhet.

Det medför administrativt arbete att genomföra anpassningen och en viss kostnad för att bilda nya juridiska personer. Eventuellt krävs också avyttring eller avveckling av viss verksamhet när det gäller exempelvis energitjänster, fjärrvärmeproduktion, entreprenadverksamhet, solcellsinstallation, tillhandahållande av laddningstjänster för elfordon, fastighetsförvaltning, rådgivning gällande energieffektivisering, larminstallationstjänster, bokföringstjänster och kabel-tv. Cirka 70 av landets omkring 150 nätföretag bedöms beröras av reglerna för vilken verksamhet som får bedrivas.

Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11)

Kravet på att Energimarknadsinspektionen ska godkänna metoder för avtal innebär ett visst ökat administrativt arbete för nätföretagen, liksom kravet att nätföretagen ska offentliggöra vilka stödtjänster som ska anskaffas samt villkoren för dessa stödtjänster.

Det ingår i nätverksamheten att anskaffa stödtjänster. Nätföretagen får också kompensation genom den intäktsram som ska bestämmas enligt ellagen. I det sammanhanget utgör sådana kostnader en påverkbar kostnad.

Ökade incitament för distributionsnätsföretag att till sina system välja flexibilitetstjänster är ett alternativ till konventionell nätutbyggnad. Distributionsnätsföretagen kan därmed behöva göra fler kostnadsanalyser än i dag för att bedöma om de ska välja att investera i utbyggnad av nät eller i stället köpa flexibilitetstjänster.

Nätutvecklingsplaner ( avsnitt 12 )

Det nya kravet att upprätta nätutvecklingsplaner innebär att distributionsnätsföretagen får en tillkommande arbetsuppgift. Att ha en samlad bild av sitt befintliga ledningsnät och en plan för framtida utveckling av nätet bör redan i dag vara en naturlig del av distributionsnätsföretagens verksamhet. Det nya kravet kommer dock att medföra ökad administration för distributionsnätsföretagen att ta fram, sammanställa och rapportera nätutvecklingsplaner. Samtidigt har företagen stor nytta av nätutvecklingsplanerna i sin verksamhet. Nätutvecklingsplaner bör vara till stor hjälp vid arbetet med planering av investeringar, reinvesteringar och underhåll.

Laddinfrastruktur för elfordon ( avsnitt 14 )

Distributionsnätsföretag som i dag äger och driver laddningspunkter som inte innehas uteslutande för eget bruk, måste avyttra dessa. Övergångsregleringen innebär dock att de distributionsnätsföretagen har god tid på sig att ställa om sin verksamhet och avyttra sådana anläggningar (se avsnitt 26.4).

Innehav av energilagringsanläggningar ( avsnitt 16 )

Distributionsnätsföretag som i dag har egna energilagringsanläggningar, som inte är helt integrerade nätkomponenter, kan behöva avyttra eller avveckla dessa. Ett nätföretag som innehar en energilagringsanläggning kan tvingas fasa ut anläggningen, om ett undantag från förbudet upphör att gälla. Frågan uppkommer då hur investeringen ska behandlas vid beräkningen av kapitalbasen när en intäktsram bestäms för nätverksamheten. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätföretaget att bortse från tillgången (5 kap. 7 § andra stycket ellagen). Det gäller även en energilagringsanläggning som ett nätföretag inte längre får använda.

Ändrade regler för samredovisning ( avsnitt 17.2 )

Utökade möjligheter till samredovisning kan på sikt bidra till minskade transaktionskostnader genom effektivare administration och minskade sökkostnader för marknadens aktörer. På kort sikt kan det dock leda till vissa omställningskostnader för nätföretag när avgifterna ska fördelas på

ett nytt sätt mellan nätkoncessionsområden. Nettoeffekten av detta är dock svår att uppskatta.

Anslutning till elnätet ( avsnitt 18 )

En nätkoncessionshavare ska få göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet endast om det inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen långsiktigt på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet. Regeringen bedömer att förslaget kommer att leda till marginellt ökade administrationskostnader för nätföretagen. I vissa fall kommer företagen att behöva förändra och utveckla sina arbetssätt. Merkostnaderna begränsas dock genom att nätföretagen under alla förhållanden behöver bedöma vilka åtgärder som krävs för att en anslutning som nekats ska kunna genomföras. Dessutom begränsas merkostnaderna genom den nätutvecklingsplan som nätföretaget ska ta fram (se avsnitt 12).

Distributionsnätsföretag ska i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt få göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om företaget underrättar den som begär anslutning inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. Det kan förutsättas att nätföretagens merkostnader med anledning av förslaget främst kommer att avse underrättelserna till dem som vill ansluta en anläggning. Några kostnader av betydelse uppkommer alltså inte.

När det gäller standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar finns det redan liknande lagkrav för anslutning av elproduktionsanläggningar. Regeringen bedömer att nätföretagen endast påverkas marginellt av förslaget.

Skyldigheten att lämna information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet innebär en ökad administrativ börda för nätföretagen. Företagen får ta ut en avgift för de kostnader som uppkommer. I de fall anslutningen avser laddningspunkter får dock ingen avgift tas ut, vilket innebär att nätföretagen kan komma att föra över ökade kostnader på kundkollektivet genom överföringsavgifterna. Regeringen bedömer att förslaget inte har några ekonomiska konsekvenser av betydelse för nätföretagen.

När det gäller förslaget om avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el innebär Energimarknadsinspektionens hittillsvarande praxis att någon anslutningsavgift inte får tas ut om mikroproduktionen ansluts där en anläggning för användning redan är ansluten, åtminstone inte om produktionsanläggningen ansluts med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Förslaget innebär alltså i praktiken ingen förändring för nätföretagen.

Inmatning på elnätet från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Med förslaget undviks den nuvarande administrativa börda som det innebär för nätföretagen att kontrollera om mikroproducenten har varit nettoanvändare eller inte. Med hänsyn till att det kan antas tillkomma elanvändare som producerar sin egen el kan också de administrativa kostnaderna för nätföretagen antas öka. Vidare kan tillkommande användare påverka elnätet i stort och föranleda nätinvesteringar.

Prövning av tvister ( avsnitt 24.1 )

Att nätmyndighetens prövningsrätt blir exklusiv när det gäller anslutning till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar innebär att nätföretagen inte riskerar dubbla processer i samma fråga.

Förslag som berör nätföretagen men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

De hittillsvarande bestämmelserna om tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift utgår (avsnitt 20.2). Redan fattade beslut om undantag fortsätter att gälla (avsnitt 26.6). Det har under lång tid inte lämnats in några ansökningar om nya undantag till nätmyndigheten. Det finns därför inte anledning att anta att förslaget har någon praktisk betydelse för nätföretagen.

Kraven i fråga om nätföretagens fakturor (avsnitt 22) bedöms inte innebära någon ny administrativ börda för nätföretagen.

Att schablonberäkningen avskaffas även formellt (avsnitt 23) har inga konsekvenser för nätföretagen, eftersom regleringen i denna fråga inte längre tillämpas i praktiken.

Hänvisningar till S28-2

28.3. Konsekvenser för elhandelsföretag

Regeringens bedömning: Omslutningen av mottagningsplikten bedöms öka, vilket medför begränsade effekter på kostnaderna för elhandelsföretagen. Elhandelsföretagens roll stärks när det gäller driften av laddningspunkter för elfordon.

Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för elhandelsföretag.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens energimyndighet anser att konsekvensanalysen fokuserar på traditionella aktörer snarare än nya aktörer samt de nya roller som definieras i elmarknadsdirektivet och i författningsförslagen, vilket medför en oklarhet i hur exempelvis regelverket om elavtal mellan elleverantör och elanvändare ska tillämpas i laddningspunkter eller på möjliga framtida elvägar.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapporten innehåller inte några förslag som har konsekvenser för elhandelsföretag.

Skälen för regeringens bedömning

Laddinfrastruktur för elfordon ( avsnitt 14 )

Förbudet för nätföretag att inneha, utveckla eller driva laddningspunkter skapar förutsättningar för elhandelsföretagen att erbjuda tjänsten. Elhan-

delsföretagen har även i övrigt goda förutsättningar att integrera tjänster knutna till laddningspunkter i sitt utbud. Förslaget bedöms stärka förutsättningarna för elhandelsföretagen ytterligare.

Inmatning av el från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Kravet på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning utgår. Detta stimulerar etableringen av mikroproduktion av el. En konsekvens av detta är att mottagningsplikten sannolikt kommer att omfatta en större energimängd för elhandelsföretaget, som är skyldigt att köpa den el som mikroproducenten matar in i elnätet på skäliga villkor och att säkerställa balansansvar i uttagspunkten.

Elhandelsföretagen kan få en något ökad administrativ belastning med anledning av att elhandelsavtalen med mikroproducenter kan behöva anpassas. Vidare kan ökade elhandelsvolymer inverka på elhandelsföretagens planering av elhandel och därmed i viss utsträckning på kostnaderna för balansansvaret. Samtidigt ökar elhandlarens åtagande gentemot mikroproducenten, vilket också kan tänkas medföra positiva konsekvenser för elhandelsföretaget genom att elproduktionen i företagets portfölj ökar.

Sammantaget bedöms konsekvenserna för elhandelsföretagen vara begränsade avseende både kostnadsökningar och mervärden.

Förslag som berör elhandelsföretagen men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

Nätföretagens möjlighet att äga, utveckla, förvalta eller driva sådana anläggningar begränsas (avsnitt 16). Det kan visa sig vara lämpligt för elhandelsföretag att stå för energilagringen när det gäller vissa användningsområden. Konsekvenserna för elhandelsföretagen bedöms vara positiva men tills vidare mycket begränsade.

Hänvisningar till S28-3

28.4. Konsekvenser för nätkunderna

Regeringens bedömning: Nätkunderna ges bättre möjligheter att påverka sina kostnader genom att vara aktiva. De förslag som främjar effektivitet vid nätanslutning bidrar till lägre nätavgifter och till att lösa problem med nätkapacitetsbrist.

Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för nätkunderna.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Sala kommun anser att konsekvensutredningen på flera punkter är bristande i och med att kundens perspektiv nämns kort, men inget nämns om att allt extra arbete de olika aktörerna drabbas av ska betalas av kunden.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens fastighetsverk anser att riskerna med samredo-

visning inte är tydligt beskrivna i betänkandet och har svårt att utifrån betänkandet bedöma hur en samredovisning skulle påverka nättarifferna.

Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar.

Naturvårdsverket anser att beskrivningen av en nettoförlust för samhället vid anslutning av vindkraftverk är otydlig.

Skälen för regeringens bedömning

Stödtjänster ( avsnitt 7 )

För att kunderna på elmarknaden ska få pålitliga och stabila nättjänster krävs att nätföretagen använder sig av stödtjänster. Förslaget om ickediskriminerande behandling av aggregatorer möjliggör en ökad elmarknadsaktivitet genom att det underlättar för mindre nätkunder att delta på elmarknaden.

Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster ( avsnitt 11 )

Flexibilitetstjänster kan på ett kostnadseffektivt sätt minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och stödja en effektiv och säker drift av nätet. Genom att det skapas drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster ges ytterligare möjlighet för nätföretag att besluta om så effektiva lösningar som möjligt i valet mellan flexibilitetstjänster och investeringar i anläggningar. Detta påverkar i sin tur det pris som kunderna får betala för elnätet i för kunderna positiv riktning, eftersom nya investeringar i elnätet i vissa fall inte behövs eller kan skjutas upp.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag ( avsnitt 12 )

Genom att distributionsnätsföretag ska ha en nätutvecklingsplan skapas transparens avseende planerad nätutbyggnad. Detta är fördelaktigt för såväl planering av nyanslutningar som möjligheterna för befintliga nätkunder att med framförhållning planera förändringar i sina nätabonnemang. Förslaget bedöms ha positiva konsekvenser för i synnerhet större nätkunder, vars enskilda nyanslutningar eller abonnemangsförändringar väsentligt inverkar på, eller begränsas av, elnätets beskaffenhet.

Ändrade regler om samredovisning (avsnitten 17.2 och 17.3)

Några remissinstanser framför att en ökad möjlighet till samredovisning riskerar att leda till ökade kostnader för vissa kunder. Statens fastighetsverk anför också att Nätkoncessionsutredningen inte tydligt beskriver riskerna med förslaget. Det finns en viss risk att kostnaderna kan öka för vissa kunder. Mot bakgrund av de sammanslagningar som gjorts tidigare bedömer dock regeringen att förslaget inte kommer att innebära några avgörande skillnader för kundkollektivet. Andra kunder bör i motsvarande mån få sina kostnader sänkta.

Utjämningen av överföringsavgifterna bedöms kunna leda till att kunder i områden som präglas av högre kostnader i nuläget kan minska sina avgifter med 100–2 000 kronor beroende på område, medan kostnaderna i andra områden kan öka med upp till 2 000 kronor för kunder som i dag har en lägre avgift. För att ge en bild av omfattningen av dessa förändringar kan effekterna av en ökad samredovisning ställas i relation till andra fakto-

rer som bestämmer avgiftens nivå. Om kalkylräntan exempelvis ändras med en procentenhet, väntas avgifterna ändras med i genomsnitt 4 procent, vilket för en genomsnittlig nätkund motsvarar cirka 280 kronor per år. Regeringen bedömer att risken för betydande påverkan på nätkunderna är begränsad.

Förslaget om att vissa regionnätsledningar ska få redovisas som lokalnät (avsnitt 17.3) syftar till att lokalnätskunder ska slippa bekosta utbyggnaden av regionnät som ryms inom ett givet lokalnät. Förslaget förutsätter att det är samma nätföretag som innehar både det aktuella lokalnätet och regionnätet. Förslaget medför en omfördelning av kostnader på så sätt att lokalnätskundernas kostnader sjunker något medan regionnätskundernas kostnader ökar i motsvarande mån. Det uppkommer alltså inte några ändringar för kundkollektivet som en helhet.

Anslutning till elnätet ( avsnitt 18 )

Förslaget i fråga om vad som ska anses vara särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning bedöms inte påverka leveranskvaliteten för befintliga nätkunder. Ett mer effektivt nätutnyttjande innebär att nya överföringsbehov kan tillgodoses. Ett mer effektivt nyttjande av befintlig nätinfrastruktur kan komma nätkunderna till godo i form av lägre nätavgifter.

Nätföretagens kostnader för att ge information om åtgärder för att förstärka elnätet (avsnitt 18.5) kommer ytterst att betalas av antingen den som begär informationen eller, om anläggningen är en laddningspunkt, kundkollektivet. Kostnaden måste dock antas vara försumbar i förhållande till de samlade nätavgifterna.

Undantag från funktionskravet på överföring av el ( avsnitt 19 )

Föreskrifter om sådana undantag från funktionskravet på överföring av el som ger utrymme för längre avbrott förväntas leda till att nyanslutningar, inklusive höjningar av avtalad effekt, kan ske snabbare och till en lägre kostnad för kunden. Konsekvenserna för nätkunderna behöver emellertid analyseras närmare i samband med att föreskrifterna tas fram, bl.a. för att utreda om undantag kan medföra att en anslutande part tvingas acceptera lägre funktionskrav för att skynda på anslutningsprocessen.

Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift ( avsnitt 20.2 )

Att de hittillsvarande bestämmelserna om tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift utgår kan inte antas få några särskilda konsekvenser för nätkunderna jämfört med i dag.

Inmatning på elnätet från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Att även mikroproducenter som är nettoproducenter av el undantas från nätavgiften för inmatning medför att en sådan nätkund inte riskerar att faktureras i efterhand på grund av ett nettoöverskott. Detta bör medföra en förenklad förvaltning av mikroproduktionsanläggningar och stärkta incitament till ytterligare investeringar i mikroproduktion.

Nätföretagets fakturor ( avsnitt 22 )

De nya kraven i fråga om nätföretagets fakturering bör leda till förbättrade förutsättningar för nätkunden att förstå och reagera på fakturans information genom att t.ex. vidta aktiva åtgärder för att ändra sin förbrukning.

Hänvisningar till S28-4

28.5. Konsekvenser i övrigt för elmarknaden

Regeringens bedömning: Förutsättningarna för stödtjänstmarknader tydliggörs och förutsättningarna för flexibilitet, småskalig elproduktion och långsiktig planering för nyanslutningar i lokalnät förbättras. De administrativa kostnaderna ökar något.

Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för elmarknaden i övrigt.

Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Regelrådet finner redovisningen av behov av speciella informationsinsatser bristfällig och anser vidare att konsekvensutredningens kvalitet hade höjts om det hade funnits en uppskattning av de olika företagens samlade kostnader samt en analys av konkurrensförhållandena mellan svenska och utländska företag. Göteborg Energi AB saknar en analys av reglernas konsekvenser för effektproblematiken.

Nätkoncessionskutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Försvarsmakten och Försvarets materielverk saknar en konsekvensbedömning utifrån totalförsvarets krav på robust elförsörjning och informationssäkerhet. Regelrådet bedömer att Energimarknadsinspektionens konsekvensutredning inte uppfyller kraven i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, bl.a. i beskrivningen av kostnadspåverkan och påverkan på konkurrensförhållandena för företag.

Skälen för regeringens bedömning

Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska utföras i Sverige ( avsnitt 6 )

Förslaget att driften av en ledning eller ett ledningsnät ska utföras i Sverige syftar till att långsiktigt bidra till att säkerställa en ökad robusthet och driftsäkerhet i elsystemet. Eftersom förslaget troligen inte innebär någon förändring mot den situation som finns i dag blir de omedelbara effekterna sannolikt små.

Stödtjänster ( avsnitt 7 )

Förslagen i fråga om stödtjänster skapar tydliga förutsättningar för hur nätföretagen ska utforma och anskaffa stödtjänster. Det bidrar till att effektivisera elmarknaden genom att stödtjänster standardiseras och utbyts på

marknadsplatser. I förlängningen bör det leda till en effektivare fördelning av resurser och minskade kostnader för nätföretagen och kundkollektivet.

Undantagen från kravet på en marknadsbaserad anskaffning blir viktiga för att inte begränsa en rationell utveckling av nätföretagets anläggning och för att säkerställa möjligheterna till en säker och kostnadseffektiv drift även i fall då det saknas förutsättningar för att etablera en marknadsbaserad anskaffning.

Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster ( avsnitt 11 )

Att nätföretagens användning av flexibilitetstjänster beaktas när intäktsramen bestäms ger bättre förutsättningar för nätföretagen att integrera flexibilitetstjänster som en del av nätdrift och nätutveckling. I förlängningen bör därmed produkter och marknader för flexibilitetstjänster ha betydligt bättre förutsättningar att utvecklas. På sikt bör elmarknadens funktion stärkas generellt genom effektivare resursallokering och specifikt genom att nätkundernas inneboende flexibilitet eller förmåga kan användas i större utsträckning.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag ( avsnitt 12 )

Förslaget om nätutvecklingsplaner leder till förbättrade förutsättningar för transparens avseende planerad nätutbyggnad och därigenom koordinerad samhällsplanering, innefattande integrering av nyanslutningar av såväl förbrukning som distribuerad produktion. Nätutvecklingsplaner kan på det sättet främja energiomställningen och elmarknadens funktion.

Laddinfrastruktur för elfordon ( avsnitt 14 )

Förbudet för nätföretag att inneha laddinfrastruktur öppnar för andra marknadsaktörer att erbjuda tjänsten och kan bidra till marknadseffektivitet genom ökad konkurrens i geografiska områden med hög efterfrågan på tjänsten. Samtidigt uppstår en risk att utbyggnad av laddningspunkter i områden med låg befolkningstäthet hämmas då affärspotentialen för en marknadsaktör skild från det lokala nätföretaget kan vara begränsad. För att begränsa konsekvenserna av skilda marknadsförutsättningar medger förslaget undantag från förbudet.

Ändrade regler om samredovisning ( avsnitt 17.2 )

Det finns generellt en risk att ett krav på enhetliga nättariffer inom ett redovisningsområde kan leda till en minskad effektivitet i prisbildningen. Den ökade möjligheten till samredovisning för enskilda lokalnätsföretag kan dock inte antas ha en väsentligt negativ inverkan på marknadseffektiviteten. Bedömningen grundas på de samredovisningar som hittills har genomförts. Dessa sammanslagningar har resulterat i diversifierade redovisningsenheter med en hög grad av utjämning i tariffnivåer mellan tätort och glesbygd. Detta gör att ytterligare sammanslagning av redan diversifierade områden endast kan ge upphov till en marginell omfördelning mellan kunder i olika områden. Därmed bedöms den utökade möjligheten till samredovisning endast ha en marginell negativ påverkan på prisbildningens effektivitet.

Inmatning på elnätet från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Förslaget medför förbättrade ekonomiska förutsättningar för småskaliga anläggningar med abonnemang för en säkring om högst 63 ampere att investera i produktion. I anslutningspunkter där elförbrukning kombineras med småskalig elproduktion (s.k. prosumenter) förbättras förutsättningarna för aktivt deltagande på elmarknaden.

Förslag som berör elmarknaden men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

Förslaget avseende innehav av energilagringsanläggningar (se avsnitt 16) kan medföra att nätföretagens investeringar i dessa anläggningar begränsas. Nätföretag kan därmed inte integrera dessa tjänster i elmarknaden i den utsträckning som annars skulle varit fallet. Förslaget möjliggör dock undantag från huvudregeln, vilket begränsar konsekvenserna för elmarknadens funktion.

Hänvisningar till S28-5

28.6. Konsekvenser för myndigheterna

Regeringens bedömning: Förslagen medför inte något behov av att öka anslagen till förvaltningsmyndigheter eller domstolar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten redovisas bedömningen att Energimarknadsinspektionen bör få ökade anslag med anledning av förslagen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Förvaltningsrätten i Linköping anser att konsekvenserna för de allmänna förvaltningsdomstolarna inte är tillräckligt belysta.

Kammarrätten i Jönköping pekar på att även en måttlig ökning av måltillströmningen till följd av förslagen leder till kännbara konsekvenser för de två allmänna förvaltningsdomstolar som främst är berörda.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning

Avgränsning av nätverksamhet och nätdrift ( avsnitt 9 )

Energimarknadsinspektionen kan efter begäran från ett nätföretag pröva om en viss verksamhet ska vara tillåten att bedriva tillsammans med nätverksamheten. Utöver att prövningen i dispensfrågan innebär tillkommande arbete för Energimarknadsinspektionen ska beslutet kunna överklagas till domstol. Bedömningen är dock att de flesta nätföretag kommer att ordna sin verksamhet på så sätt att verksamhet som inte längre får bedrivas tillsammans med nätverksamhet avyttras eller avvecklas. Många nätföretag har redan i dag renodlat verksamheten och bedriver endast nätverksam-

het inom den juridiska personen. Måltillströmningen till landets allmänna förvaltningsdomstolar med anledning av de skärpta bestämmelserna om tillåten verksamhet för nätföretagen bör därför bli blygsam.

Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11)

Den nya regleringen i fråga om stöd- och flexibilitetstjänster innebär att Energimarknadsinspektionen får nya arbetsuppgifter. Inspektionen ska pröva de metoder som används för att utforma avtalen gällande stödtjänster innan sådana avtal ingås. Vidare ska myndigheten pröva förutsättningarna för undantag från reglerna kring anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms bli begränsad. Möjligen kan nya måltyper uppstå med hänsyn till att Energimarknadsinspektionen i förväg ska godkänna metoder för avtal om stödtjänster och kunna medge dispens från kraven som gäller vid anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster. När det gäller förslaget om drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster är bedömningen att måltillströmningen inte kommer att öka.

Energimarknadsinspektionen kommer att behöva göra en översyn av sina myndighetsföreskrifter på grund av införandet av nya definitioner.

Nätutvecklingsplaner ( avsnitt 12 )

Nätutvecklingsplanerna medför nya uppgifter för Energimarknadsinspektionen, som ska granska och godkänna planerna. Det kan även bli aktuellt för myndigheten att utarbeta föreskrifter om vad nätutvecklingsplaner ska innehålla och hur de ska tas fram.

En marginell måltillströmning till landets allmänna förvaltningsdomstolar kan förväntas med anledning av förslaget. En nätutvecklingsplan kan behöva kompletteras eller korrigeras. Beslut av Energimarknadsinspektionen inom ramen för myndighetens tillsyn i sådana ärenden överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bedömningen är dock att antalet ärenden som dessutom leder till en överprövning i allmän förvaltningsdomstol kommer att vara högst begränsat.

Innehav av energilagringsanläggningar ( avsnitt 16 )

Ett nätföretag kan hos Energimarknadsinspektionen ansöka om dispens från förbudet mot att inneha energilagringsanläggningar. Inspektionens beslut kan överklagas. Måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms dock bli marginell.

Anslutning till elnätet ( avsnitt 18 )

Den förtydligade anslutningsskyldigheten kan förväntas leda till ökade administrationskostnader för Energimarknadsinspektionen, som får ett utökat tillsynsansvar, vilket även påverkar förvaltningsdomstolarna. Energimarknadsinspektionen har dock redan en organisation och rutiner för att hantera prövning av dessa frågor. Regeringen bedömer att merkostnaderna kommer att kunna hanteras inom ramen för Energimarknadsinspektionens anslag.

Det nya kravet för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten innebär att arbetet med tillsyn ökar något hos Energimarknadsinspektionen. Detta bör kunna hanteras med befintliga resurser.

Förslaget om information om nödvändiga åtgärder som krävs för att förstärka elnätet innebär ett utökat tillsynsansvar för Energimarknadsinspektionen, vilket även påverkar de allmänna förvaltningsdomstolarna. Skäligheten av den avgift som nätföretaget tar ut kan prövas av Energimarknadsinspektionen på begäran av den som ska betala. Även tvister i frågor när någon har begärt information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka elnätet ska kunna prövas av Energimarknadsinspektionen. Omfattningen av prövningsärenden är svår att bedöma. Tvisterna kan inledningsvis vara svåra att avgöra, tills principer för bedömningen har fastställts. Under denna tid kommer sannolikt flera beslut att överklagas till förvaltningsdomstol.

Prövning av tvister ( avsnitt 24.1 )

Att Energimarknadsinspektionen allsidigt och slutgiltigt ska pröva tvister om nätkoncessionshavarnas skyldigheter enligt ellagen innebär att ordningen för Energimarknadsinspektionens prövning tydliggörs. Förslaget är inte förenat med några nya uppgifter för myndigheten.

Miljöorganisationers rätt att överklaga beslut ( avsnitt 25 )

Förslaget i fråga om miljöorganisationers rätt att överklaga vissa beslut ger vissa organisationer en formellt starkare rätt att överklaga koncessionsbeslut. Denna rätt följer dock redan av rättspraxis (Mark- och miljööverdomstolens beslut den 26 mars 2019 i mål M 2080-18).

Det krävs också resurser för att framgångsrikt kunna driva ett överklagande. Med hänsyn till detta och till att de flesta av de aktuella besluten ofta ändå överklagas av någon sakägare bör förslagets effekter på domstolarna vara marginella. Mängden överklagade beslut lär inte öka nämnvärt jämfört med hur det ser ut i dag. I de ärenden som överklagas kan förekomsten av fler parter dock leda till en längre handläggningstid.

Förslag som berör myndigheterna men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

Förbudet för nätföretag att inneha laddinfrastruktur för elfordon (avsnitt 14) bedöms inte få några effekter på Energimarknadsinspektionens eller andra myndigheters verksamhet. Tillsyn kan ske inom ramen för befintliga resurser. Förslaget bedöms inte heller få några konsekvenser på verksamheten i domstolarna.

Förslaget att en mikroproducent inte längre ska behöva vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften (avsnitt 21) bedöms inte innebära några betydande konsekvenser för myndigheterna.

Förslagen som gäller nätföretagens fakturor (avsnitt 22) bedöms inte innebära några konsekvenser för myndigheter eller domstolar.

Med hänsyn till att schablonberäkning inte längre förekommer i praktiken får det inte några konsekvenser för myndigheterna att regleringen i denna del utgår (avsnitt 23).

Hänvisningar till S28-6

28.7. Konsekvenser för miljön

Regeringens bedömning: En miljövänligare och effektivare användning och utveckling av elnäten möjliggörs liksom ett mer effektivt resursutnyttjande. Detta påskyndar energiomställningen, underlättar integrering av förnybara energikällor och bidrar till minskande klimatutsläpp.

Promemorian innehåller inte några förslag som har konsekvenser för miljön.

Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Göteborg Energi AB saknar en analys om elanvändningens miljöpåverkan och pekar vidare på att konsekvensanalysen flera gånger antyder att mikroproduktion i sig underlättar energiomställningen och uppfyllandet av det klimatpolitiska ramverket, utan att det framgår på vilket sätt detta sker.

Nätkoncessionsutredningen lämnar, i de delar som behandlas i propositionen, inga förslag som har konsekvenser för miljön.

Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Konjunkturinstitutet anser att analysen bitvis är oklar när det gäller minskade utsläpp av växthusgaser med avseende på vilken geografisk systemgräns som tillämpas. Länsstyrelsen i Skåne anser att rubriken om miljömässiga konsekvenser i rapporten är missvisande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att miljökonsekvenserna av förslagen även bör inkludera ersättningen av fossila drivmedel och inte enbart utsläpp från elproduktionen i Sverige och utomlands. Naturvårdsverket anser att det saknas beaktande av andra miljöeffekter än just klimatperspektivet samt att bedömningen av förslagets miljömässiga konsekvenser är tunn och otydlig.

Skälen för regeringens bedömning

Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11)

Stödtjänster underlättar leverans av säkra och stabila nättjänster. Flexibilitetstjänster bidrar till att minska behovet av förstärkning av elnätet med nya ledningar och anläggningar samt stöder en effektiv och säker drift av nätet. De underlättar anslutning av förnybara energikällor som sol och vind till elnätet, vilket leder till mer förnybar elproduktion och minskade klimatutsläpp.

En ökad användning av flexibilitetstjänster bidrar till en snabbare energiomställning med ökade produktionsvolymer av förnybar el, men även till ökad svensk elexport. Detta minskar i sin tur konkurrenskraften för fossila produktionskällor inom Europa som helhet.

Förslagen har alltså en positiv effekt på miljön, eftersom de bidrar till effektivare användning av näten, minskat behov av nätutbyggnad, ökad

energieffektivitet, integrering av energi från förnybara energikällor och nya lösningar som alternativ till konventionell nätutbyggnad.

Nätutvecklingsplaner ( avsnitt 12 )

Införandet av nätutvecklingsplaner bedöms få en positiv miljöpåverkan, eftersom det främjar en effektiv omställning, underlättar anslutning av förnybar elproduktion och bidrar till en hållbar samhällsplanering.

Anslutning till elnätet (avsnitten 18 och 21)

Förslaget i fråga om särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning stärker incitamenten att planera för kommande nätutbyggnadsbehov och skapar ytterligare drivkrafter för användning av flexibilitetstjänster. Detta leder till förbättrad effektivitet i drift och utveckling av distributionsnätet. Med större beaktande av kommande nätutbyggnadsbehov i planeringen kan mark- och miljöintrång minimeras. Ökad användning av flexibilitetstjänster och ökad effektivitet i nätdriften leder till ett mer effektivt resursutnyttjande och mindre negativ miljöpåverkan.

Det nya kravet för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten gör det lättare att ansluta mikroproduktionsanläggningar för förnybar el till elnätet. Det underlättar i sin tur energiomställningen och bidrar till att uppfylla det klimatpolitiska ramverket.

Nätföretagets skyldighet att lämna information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet (avsnitt 18.5) gynnar planeringen för ökad elektrifiering av fordonsflottan särskilt. Förslaget främjar också energiomställningen och uppfyllandet av det klimatpolitiska ramverket.

Förslaget om avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el (avsnitt 18.6) underlättar egenproduktion och egenförbrukning samt lagring och försäljning av förnybar el. Det gör även förslaget om slopat krav på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning på elnätet (avsnitt 21).

Tillsyn och andra uppgifter för Energimarknadsinspektionen ( avsnitt 24 )

Förslaget om skyldighet att lämna information till Energimarknadsinspektionen (avsnitt 24.4) syftar bland annat till att skapa förbättrad kontroll av utvecklingen av ett smart elnät. Ett smart nät främjar energieffektivitet och integreringen av energi från förnybara energikällor. Detta bedöms på lång sikt få positiva konsekvenser för miljön och främja elmarknadens effektivitet.

Förslaget innebär även en förbättrad kontroll av hur lång tid det tar att reparera en anläggning efter ett elavbrott, vilket bör främja leveranssäkerheten på elmarknaden och effektiviteten hos nätföretagen. Säkrare leveranser och ökad effektivitet hos nätföretagen leder till en mer tillförlitlig drift av elnätet, vilket i sin tur medger ett effektivare resursutnyttjande och mindre miljöpåverkan.

Hänvisningar till S28-7

29. Författningskommentar

29.1. Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857)

En rad nya bestämmelser förs in i lagen bl.a. för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (elmarknadsdirektivet). I sådana fall anges att paragrafen inte har någon tidigare motsvarighet.

I övrigt sker omdisponeringar för att lagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad. Hittillsvarande 1, 3 och 4 kap. ersätts av nya kapitel. Bestämmelser om mätning av överförd el förs över till ett nytt 6 kap.

När det i fråga om de nya kapitlen anges att en paragraf eller ett stycke överensstämmer med en hittillsvarande paragraf eller ett hittillsvarande stycke görs ingen ändring i fråga om lydelsen. I de fall där det anges att paragrafen eller stycket överensstämmer i sak med sin hittillsvarande motsvarighet är ändringarna endast redaktionella eller språkliga. I övrigt finns ett antal paragrafer eller stycken som har motsvarigheter i den hittillsvarande regleringen men ett delvis annat innehåll i sak. I de fallen anges vilken paragraf eller vilket stycke som regleringen motsvarar.

När det gäller sådana paragrafer i de nya kapitlen som överensstämmer med eller delvis motsvarar den hittillsvarande regleringen hänvisas till de äldre förarbeten som fortfarande är aktuella för tillämpningen.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 kap. Inledande bestämmelser

Kapitlet ersätter hittillsvarande 1 kap.

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om elnätsverksamhet, ansvaret för det nationella elsystemet och handel med el.

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 1 § första stycket.

I lagen regleras förutsättningarna för att bedriva elnätsverksamhet. Det finns vidare bestämmelser om den systemansvariga myndighetens ansvar för det nationella elsystemet, inbegripet balanseringen av det samlade elnätet i Sverige, och de skyldigheter nätföretag, elhandelsföretag och balansansvariga har i det sammanhanget. I lagen regleras även vissa frågor om handel med el, i huvudsak när det gäller leverans av el till elanvändare.

2 § Lagen är indelad i följande kapitel:

– 1 kap. Inledande bestämmelser, – 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder, – 3 kap. Nätföretag och drift av elnät, – 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el, – 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet, – 6 kap. Mätning av överförd el, – 7 kap. Kommunala elföretag,

– 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m., – 10 kap. Avbrottsersättning, – 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter,

– 12 kap. Tillsyn m.m., och – 13 kap. Övriga bestämmelser.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en innehållsförteckning för lagen.

3 § Bestämmelser om elsäkerhet finns i elsäkerhetslagen (2016:732).

I paragrafen finns en upplysning om elsäkerhetslagen. Den överensstämmer med hittillsvarande 1 kap. 1 § andra stycket.

Ord och uttryck i lagen

4 § Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i elsäkerhetslagen (2016:732).

I övrigt avses i lagen med

Acer: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter,

aggregering: en sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader,

distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät,

distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät,

elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el, elmarknadsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen,

energilagringsanläggning: en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare,

EU:s elmarknadsförordning: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el,

icke frekvensrelaterad stödtjänst: en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift,

intäktsram: de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod,

laddningspunkt: ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut,

lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning,

nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätverksamhet: att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen,

regionnät: en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning,

stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning,

transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät,

transmissionsnät: ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder,

transmissionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar en ledning som ingår i ett transmissionsnät.

I paragrafen behandlas vissa ord och uttryck i lagen. Den motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 2–6 §§. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

Hänvisningen till elsäkerhetslagen i första stycket ersätter hittillsvarande 1 kap. 2 och 3 §§. Det finns i lagen inga särskilda definitioner av elektrisk anläggning eller starkströmsledning (jfr 2 och 3 §§elsäkerhetslagen).

I andra stycket finns förklaringar till ord och uttryck som har en särskild betydelse i lagen.

Acer är den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Byrån, som har sitt säte i Ljubljana, Slovenien, kallas vanligtvis Acer, en förkortning för ”Agency for the Cooperation of Energy Regulators”, se t.ex. 23 kap. 5 § första stycket 5 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Termen aggregering har ingen tidigare motsvarighet i lagen. I sak svarar definitionen mot artikel 2.18 i elmarknadsdirektivet. Vid aggregering slås flera elanvändares förbrukning eller flera elproducenters produktion samman för sådan handel som anges i definitionen. I 3 kap. regleras hur aggregatorer ska behandlas när nätföretagen anskaffar stödtjänster. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Termen distribution är ny i lagen. I elmarknadsdirektivet definieras distribution som transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans (artikel 2.28). Någon saklig skillnad när det gäller vilken verksamhet som avses är inte avsedd. I lagen görs skillnad mellan distribution och transmission (se nedan). Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Även benämningen distributionsnätsföretag är ny i lagen. Den aktör som avses benämns i elmarknadsdirektivet systemansvarig för distributionssystem. Enligt direktivets definition är en sådan systemansvarig en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el (artikel 2.29). I Sverige är detta de nätföretag som innehar regionnät och lokalnät. En lång rad krav enligt lagen gäller endast sådana nätföretag som är distributionsnätsföretag (se t.ex. 3 kap. 21–27 §§). Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Definitionen av elleverantör motsvarar hittillsvarande 1 kap. 6 § första stycket. Även om det inte anges uttryckligen kan elen ha producerats av elleverantören själv eller av någon annan.

För Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen, används i lagen beteckningen elmarknadsdirektivet.

Termen energilagringsanläggning är ny i lagen. Det som avses är en energilagringsanläggning i elmarknadsdirektivets mening. En energilagringsanläggning är enligt artikel 2.60 i direktivet en anläggning i elsystemet där energi lagras. En definition av energilagring finns i artikel 2.59 i direktivet och svarar i huvudsak mot det som anges i paragrafen. Som ett förtydligande anges dock att anläggningen ska användas för energilagring. Det betyder att en sådan uppskjutning av användningen som inte är särskilt avsedd faller utanför tillämpningsområdet för den reglering som finns i 3 kap. i fråga om nätföretags innehav av energilagringsanläggningar. Ett batteri är ett exempel på en anläggning som kan användas för att skjuta upp den slutliga användningen av el. Till anläggningar som kan användas för omvandling, lagring och återomvandling hör pumpkraftverk och vätgaslager. Övervägandena finns i avsnitt 16.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el benämns i lagen EU:s elmarknadsförordning. Hänvisningar till förordningen i lagen avser den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (s.k. dynamisk hänvisning). Övervägandena i fråga om hänvisningens utformning finns i avsnitt 9 och 24.2.

Uttrycket icke frekvensrelaterad stödtjänst har inte någon tidigare motsvarighet i lagen. Definitionen svarar mot den som finns i artikel 2.49 i elmarknadsdirektivet. I 3 kap. finns bestämmelser om nätföretagens anskaffning av bl.a. icke frekvensrelaterade stödtjänster. Gemensamt för sådana stödtjänster är att de inte avser den kortsiktiga balansen mellan produktion och förbrukning (frekvensregleringen). Icke frekvensrelaterade stödtjänster kan användas för spänningsregleringen. För att upprätthålla spänningen kan det krävas exempelvis snabb inmatning av reaktiv effekt vid en störning. Rotationsenergi från roterande massor som är synkront kopplade till kraftsystemet skapar tröghet och kan lokalt bidra till spänningsstabilitet och kortslutningsström. Kortslutningsström är en parameter t.ex. för att automatisk skyddsutrustning ska kunna detektera ett fel på en anläggning. Dödnätsstart innebär att en elproduktionsanläggning kan starta trots att elnätet vid anläggningen saknar spänning. Ödrift är drift av en del av ett nät som är isolerat efter att ha kopplats bort från ett större elsystem. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

Definitionen av intäktsram överensstämmer med hittillsvarande 1 kap. 5 a §.

Termen laddningspunkt är ny i lagen och svarar i sak mot definitionen av laddningsstation i artikel 2.33 i elmarknadsdirektivet. I 3 kap. regleras nätföretagens innehav av laddningspunkter. Övervägandena finns i avsnitt 14.

Termen lokalnät har i lagen hittills använts endast i rubriken till 5 kap. 13 § men är allmänt etablerad. Distinktionen mellan lokalnät och andra delar av elnätet har betydelse för redovisningen av nätverksamhet, skyldigheten att ansluta anläggningar och utformningen av avgifter för överföring av el. Att termen, som behandlas i avsnitt 5.2, används i lagen innebär ingen ändring i sak.

Ordet nätföretag har hittills inte haft en definition. Definitionen har betydelse bl.a. när det gäller frågan om vilka nätkoncessionshavare som har en skyldighet enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Definitionen av nätverksamhet motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 4 § första stycket. Nätverksamhet är i huvudsak att överföra el för någon annans räkning. Även den som uteslutande överför el åt ett annat bolag, exempelvis en elproducent, i samma koncern bedriver nätverksamhet, om ledningen används med stöd av en nätkoncession. Jämfört med den hittillsvarande regleringen tydliggörs att den som överför el för någon annans räkning på ett nät som inte kräver nätkoncession inte bedriver nätverksamhet i lagens mening. Till nätverksamhet hör bl.a. projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar samt mätning och beräkning av överförd effekt och energi. En reglering som motsvarar hittillsvarande 1 kap. 4 § andra stycket och preciserar vad som avses med anslutning av elektriska anläggningar finns i 4 kap. 15 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

I likhet med lokalnät är termen regionnät allmänt etablerad men har hittills inte använts i lagtexten. Ett regionnät motsvarar delvis en regionledning enligt hittillsvarande 1 kap. 4 a § andra stycket men omfattar även ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Överväganden som berör termen finns i avsnitt 5.2.

Termen stödtjänst har ingen tidigare motsvarighet i lagen. I sak motsvarar definitionen artikel 2.48 i elmarknadsdirektivet. Termen omfattar både balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

Termen transmission är ny i lagen. Den verksamhet som avses betecknas i elmarknadsdirektivet överföring och definieras som transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutkunder eller distributörer, men inte leverans (artikel 2.34). I lagen används termen överföring som beteckning på all transport av el, alltså både överföring och distribution med den terminologi som används i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Definitionen av transmissionsnät överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 4 a § första stycket.

Definitionen av transmissionsnätsföretag motsvarar hittillsvarande 1 kap. 5 b §. Den får en delvis annan utformning utan att det görs någon ändring när det gäller vilken aktör som avses (jfr prop. 2017/18:237 s. 33 f.).

Nätmyndighet

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara nätmyndighet enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

I paragrafen finns en upplysning om att regeringen utser en nätmyndighet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 7 §.

Enligt 3 § elförordningen (2013:208) ska Energimarknadsinspektionen vara nätmyndighet enligt ellagen.

Elanvändare som importerar el

6 § En elanvändare som importerar el ska fullgöra de skyldigheter som en elleverantör har.

I paragrafen regleras skyldigheter för en elanvändare som importerar el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 6 § andra stycket (prop. 1998/99:137 s. 41).

Leverans av el inom en byggnad eller ett begränsat område

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhet inom en byggnad eller ett begränsat område inte ska omfattas av det som enligt lagen gäller för en elleverantör.

I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om undantag från de rättigheter och skyldigheter som en elleverantör har enligt lagen. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 6 § tredje stycket (prop. 1998/99:137 s. 42).

2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder

Återställningsåtgärder

54 § Om en skyldighet enligt 51 eller 53 § inte fullgörs, får nätmyndigheten

1. förelägga den som är skyldig att vidta återställningsåtgärder att fullgöra skyldigheten, eller

2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad får verkställas.

I paragrafen regleras åtgärder som Energimarknadsinspektionen kan vidta om någon inte fullgör skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Den justeras endast språkligt.

3 kap. Nätföretag och drift av elnät

Kapitlet ersätter hittillsvarande 3 kap. och innehåller motsvarigheter till bl.a. bestämmelser i hittillsvarande 3 kap.

Nätföretagets grundläggande skyldigheter

1 § Ett nätföretag ska i fråga om sitt elnät ansvara för

1. drift och underhåll,

2. utbyggnad vid behov,

3. eventuella anslutningar till andra ledningsnät,

4. att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, och

5. att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el.

I paragrafen anges ett nätföretags grundläggande skyldigheter när det gäller elnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 § (prop. 2004/05:62 s. 264 och 439). Den genomför delar av artiklarna 31 och 40 i elmarknadsdirektivet.

Organisation av driften

2 § Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att följande åtgärder utförs i Sverige:

1. övervakning och styrning av ledningen eller ledningsnätet, och

2. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges krav i fråga om driften av elnät. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Styrning omfattar alla arbeten och kopplingar som kan göras på anläggningen och dess delar. Med arbetsbegäran avses en begäran om tillstånd att få utföra arbete på en elanläggning enligt en vald arbetsmetod. Med driftorder avses den order med åtgärder som ska vidtas och som tas fram utifrån en mottagen arbetsbegäran.

Kravet på att momenten ska utföras i Sverige innebär att de som ansvarar för den aktuella driften på nätföretaget ska ha sin anställning i Sverige och även befinna sig här. Kravet på att momenten ska utföras inom landet träffar även eventuella underentreprenörer till nätföretaget.

El som ett nätföretag använder i nätverksamheten

3 § Ett nätföretag ska anskaffa den el som är avsedd att täcka nätförluster eller som behövs för driften av ledningsnätet på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Nätföretaget får inte med hänvisning endast till kraftslag ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet.

I paragrafen regleras nätföretagens anskaffning av el för egen räkning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 § (prop. 2004/05:62 s. 70 f. och 267 och prop. 2013/14:174 s. 206–208 och 270).

Första stycket genomför artikel 31.5 i elmarknadsdirektivet.

Stödtjänster

4 § Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Första stycket ska inte tillämpas om

1. lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen,

2. anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller

3. nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges krav i fråga om nätföretagens anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster. Den genomför artiklarna 31.7 och 40.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

I första stycket anges grundläggande krav på anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster. En definition av icke frekvensrelaterad stödtjänst finns i 1 kap. 4 §.

Kravet på öppenhet betyder att nätföretaget måste vända sig till marknaden när det anskaffar de aktuella stödtjänsterna. Några regler om hur detta

ska gå till finns inte, men stycket innebär att företaget inte får träffa avtal under hand med någon leverantör utan att först genom kontakter på marknaden ha tillkännagivit sin avsikt att anskaffa tjänsten. Något krav på upphandling i formell mening finns inte enligt paragrafen.

Att anskaffningen måste ske på ett icke-diskriminerande sätt innebär att anbuden måste bedömas på samma sätt. Ingen diskriminerande åtskillnad får alltså ske.

Kravet på att anskaffningen av stödtjänsten ska ske på ett marknadsorienterat sätt innebär att nätföretaget måste undersöka vilka ekonomiska villkor som erbjuds på marknaden och sedan träffa avtal utifrån rationella överväganden i fråga om pris och övriga villkor.

Av andra stycket första punkten framgår att första stycket är subsidiärt till lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna.

Genom andra stycket andra punkten undantas nätföretagen från skyldigheten att följa första stycket vid anskaffningen av sådana helt integrerade nätkomponenter som definieras i artikel 2.51 i elmarknadsdirektivet. En sådan komponent används inte för balansering, dvs. undantaget omfattar inte tjänster som syftar till att upprätthålla balansen mellan inmatning och uttag av el på nätet. Komponenten får inte heller användas för hantering av överbelastning. Med hantering av överbelastning avses i detta sammanhang att hantera begränsningar i tillgänglig kapacitet.

Enligt andra stycket tredje punkten kan Energimarknadsinspektionen bevilja dispens från skyldigheten enligt första stycket i enskilda fall. Förutsättningarna för dispens anges i 5 §.

5 § Nätmyndigheten får bevilja dispens enligt 4 § andra stycket 3 endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anger förutsättningarna för en sådan dispens som ska kunna beviljas enligt artiklarna 31.7 och 40.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Ett nätföretag kan hos Energimarknadsinspektionen ansöka om en sådan dispens som avses i 4 § andra stycket 3. I paragrafen anges förutsättningarna för att inspektionen ska bevilja en dispens. För att det ska anses vara ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett marknadsbaserat sätt måste nätföretaget kunna visa att en sådan anskaffning leder till dyrare tjänster för företagets kunder.

6 § Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, behandlas särskilt sådana stödtjänster som innefattar ändrad elförbrukning genom aggregering. Den genomför artikel 17.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Vad som avses med aggregering anges i 1 kap. 4 §. En aggregator, som lägger samman kundlaster, kan tillhandahålla stödtjänster i form av efterfrågeflexibilitet. Aggregatorn, som har avtal med de enskilda elanvändar-

na, åtar sig alltså att mot ersättning se till att elanvändarnas samlade förbrukning ökar eller minskar. Nätföretaget ska ge aggregatorer samma möjligheter som elproducenter med utgångspunkt i aggregatorns tekniska kapacitet.

7 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen.

Första stycket gäller inte avtal enligt 8 kap. 4 § andra stycket.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, reglerar förhandsprövningen av andra villkor än sådana som avser balanstjänster. Den genomför delvis artiklarna 31.6, 40.6 och 59.7 b i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

En förhandsprövning enligt första stycket kan i normalfallet ske genom att Energimarknadsinspektionen granskar de standardvillkor som används för att utforma avtal om stödtjänster.

När det gäller sådana balanstjänster som regleras i 8 kap. finns en särskild ordning för förhandsprövning av avtal (8 kap. 4 a § andra stycket). Enligt andra stycket är sådana avtal undantagna från förhandsprövningen enligt förevarande paragraf.

8 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster

1. utförs så effektivt som möjligt,

2. ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och

3. tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i fråga om godkännande gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges de krav som i samband med förhandsprövningen ska ställas på tillhandahållande av stödtjänster. Den genomför delvis artikel 59.7 b i elmarknadsdirektivet. I fråga om balansavtal finns en motsvarande reglering i 8 kap. 4 a § andra stycket andra meningen och tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

De krav som anges i första stycket svarar mot det som enligt elmarknadsdirektivet ska gälla för tillhandahållande av stödtjänster.

Enligt andra stycket första meningen ska ett beslut av Energimarknadsinspektionen gälla trots att det inte har fått laga kraft. Av andra meningen följer att beslutet ska delges enligt bestämmelserna om kungörelsedelgivning med en obestämd krets.

9 § Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket och utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras nätföretagets skyldighet att lämna information om villkoren i avtal om stödtjänster. Den genomför artikel 59.8 i elmarknadsdirektivet när det gäller sådana stödtjänster som omfattas av förhandsprövningen enligt 7 och 8 §§.

I fråga om balansavtal finns motsvarande krav i 8 kap. 4 b §. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

Ett vanligt sätt för offentliggörande är att villkoren läggs ut på nätföretagets webbplats. Kravet på offentliggörande avser de standardvillkor som nämns i kommentaren till 7 §.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster,

2. skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande,

3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna sådana specifikationer och marknadsprodukter som avses i 2, och

4. vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i frågor som anges i artiklarna 31.6 första meningen, 31.8 och 40.6 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.

Första punkten gäller sådana riktlinjer (”regler”) som ett distributionsnätsföretag kan ta fram för anskaffningen av stödtjänster (se artikel 31.6 första meningen i elmarknadsdirektivet). Med stöd av punkten kan föreskrifter meddelas bl.a. om skyldighet för företaget att se till att alla kvalificerade marknadsaktörer har möjlighet att delta när tjänster anskaffas och att inhämta synpunkter från transmissionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer när det tar fram riktlinjerna.

Andra punkten gäller sådana specifikationer och standardiserade marknadsprodukter som avses i artikel 40.6 i elmarknadsdirektivet. Utöver den grundläggande skyldigheten att ta fram specifikationer och marknadsprodukter kan det med stöd av punkten meddelas föreskrifter om bl.a. skyldighet att i det sammanhanget inhämta synpunkter från distributionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer.

Vid utformningen av sådana föreskrifter som avses i tredje punkten bör en utgångspunkt vara elmarknadsdirektivets krav att specifikationerna och marknadsprodukterna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer.

Med stöd av fjärde punkten kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter bl.a. för att säkerställa att alla kvalificerade marknadsaktörer har faktisk möjlighet att delta när distributionsnätsföretag anskaffar icke frekvensrelaterade stödtjänster (jfr artikel 31.8 i elmarknadsdirektivet).

Samarbete och informationsutbyte

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för

1. nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el,

2. nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och

3. nätföretag att utbyta information.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om samarbete och informationsutbyte mellan nätföretag. Sådana föreskrifter kan genomföra delar av artiklarna 31.8, 31.9, 32.2 och 40.6 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Med stöd av första punkten kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om sådant samarbete mellan nätföretag som krävs för att se till att de marknadsaktörer som är anslutna till företagens elnät kan delta på slutkunds- och grossistmarknaderna (jfr artikel 31.9 första meningen).

Andra punkten gör det möjligt att meddela föreskrifter om sådant samarbete som krävs för att nätkunder ska kunna delta på balansmarknaderna (jfr artikel 31.9 första meningen). Det finns flera sådana marknader, bl.a. den s.k. reglerkraftmarknaden. Gemensamt för sådana marknader är att den handel som bedrivs avser den produktion eller förbrukning av el som krävs för att hålla frekvensen på nätet. Även en skyldighet för nätföretag och andra marknadsaktörer att samarbeta för att ta fram tekniska krav för att delta på marknader för andra stödtjänster kan regleras med stöd av punkten (jfr artikel 31.8).

Med stöd av tredje punkten kan föreskrifter meddelas om skyldighet för nätföretag att utbyta information för att se till att resurser utnyttjas på ett optimalt sätt, elsystemet i Sverige drivs på ett säkert och effektivt sätt och marknadsutvecklingen underlättas (jfr artikel 32.2 tredje meningen och 40.6 tredje meningen).

Tillåten verksamhet för ett nätföretag

12 § Ett nätföretag får inte bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet.

Företaget får dock

1. förvalta eller driva andra nät än elnät,

2. producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och

3. reparera och underhålla ett annat företags nät.

Paragrafen innehåller ett förbud för nätföretag att bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 1 a § men har i viktiga avseenden ett annat innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 9.

Av huvudregeln i första stycket framgår att nätverksamhet inte får bedrivas tillsammans med annan verksamhet. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet. Den hindrar inte att transmission bedrivs tillsammans med distribution. Att ett sådant kombinerat systemansvar ska vara tillåtet framgår av artikel 39 i elmarknadsdirektivet.

Förbudet har undantag, som anges i andra stycket. Vidare kan Energimarknadsinspektionen i det enskilda fallet bevilja dispens enligt 14 §.

Av andra stycket första punkten följer att nätföretaget får bedriva energidistribution genom fjärrvärme- och gasnät och förvalta och driva exempel-

vis fibernät för bredbandsuppkoppling och vatten- och avloppsnät. Nät för sådan verksamhet kan byggas i samband med att elnätet byggs ut.

Undantaget enligt andra stycket andra punkten gör det möjligt för nätföretaget att inneha reservkraftaggregat för att ersätta utebliven el vid elavbrott. En sådan produktionsanläggning kan användas vid oplanerade elavbrott men även när överföringen avbryts av säkerhetsskäl på en del av nätet i samband med underhålls- och reparationsarbeten.

Enligt andra stycket tredje punkten får nätföretaget utföra reparationer och annat underhåll åt ett annat företag, som innehar ett sådant nät som nätföretaget självt får förvalta eller driva (jfr första punkten). Detta har störst praktisk betydelse i samband med felavhjälpande vid elavbrott, men undantaget omfattar även planerade arbeten.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet enligt 12 § första stycket.

I paragrafen, som inte någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet för ett nätföretag. Övervägandena finns i avsnitt 9.

När föreskrifter utformas måste hänsyn tas till om verksamheten är sådan som föreskrivs för nätföretag i elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning (jfr artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet).

14 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från förbudet i 12 § första stycket, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, gör det möjligt för Energimarknadsinspektionen att i enskilda fall besluta om sådana undantag som är tillåtna enligt artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 9.

För att dispens ska beviljas krävs inte bara att den aktuella verksamheten är nödvändig för att nätföretaget ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning. I kravet på att nätföretaget ska behöva bedriva verksamheten ligger också att det inte finns någon annan som kan fullgöra uppgiften.

Verksamhet som i normalfallet kan anses vara nödvändig för att ett nätföretag ska kunna fullgöra sina skyldigheter är elproduktion som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, alltså sådan elproduktion som angetts i hittillsvarande 3 kap. 1 a § andra stycket 2 (jfr 12 § andra stycket 2). I de flesta fall kan det emellertid inte antas att det finns förutsättningar för dispens från förbudet i 12 § första stycket för sådan elproduktion, eftersom nätföretaget normalt kan köpa elen från någon annan.

Flexibilitet i distributionsnät

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. skyldighet för ett distributionsnätsföretag att

a) ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster,

b) lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, och

c) offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och

2. vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ett distributionsnätsföretags skyldigheter i fråga om flexibilitetstjänster. Därigenom finns en möjlighet att meddela föreskrifter som genomför delar av artikel 32.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.

Utöver den grundläggande skyldigheten att ta fram specifikationer och marknadsprodukter kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av första punkten meddela föreskrifter om bl.a. skyldighet att i det sammanhanget inhämta synpunkter från sådana marknadsaktörer som erbjuder flexibilitetstjänster, t.ex. omfördelning av elproduktion eller elanvändning över tid. Sådana tjänster kan minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och stödja en effektiv och säker drift av distributionsnätet.

Vid utformningen av sådana föreskrifter som avses i andra punkten bör en utgångspunkt vara elmarknadsdirektivets krav att specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag

16 § Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år

1. ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan),

2. offentliggöra planen, och

3. ge in planen till nätmyndigheten.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller grundläggande krav i fråga om en sådan nätutvecklingsplan som ska finnas enligt artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av 17 § meddela föreskrifter om nätutvecklingsplanens innehåll och hur den ska tas fram och om offentliggörandet.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram,

2. offentliggörandet av nätutvecklingsplanen och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen, och

3. undantag från kraven i 16 §.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i frågor som behandlas i artikel 32.3–32.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.

Med stöd av första punkten kan föreskrifter meddelas som genomför artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet till den del det inte sker genom 16 §.

Föreskrifter om hur nätutvecklingsplanen ska tas fram kan meddelas bl.a. för att genomföra artikel 32.4 i direktivet.

Sådana föreskrifter som avses i andra punkten kan meddelas bl.a. för att genomföra artikel 32.4 i direktivet när det gäller uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med nätutvecklingsplanen.

Föreskrifter om undantag enligt tredje punkten måste vara förenliga med artikel 32.5 i elmarknadsdirektivet. En medlemsstat får besluta att inte tillämpa skyldigheten i artikel 32.3 på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system.

Investeringsplan för transmissionsnätsföretag

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om investeringsplaner för transmissionsnätsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 13.

Paragrafen ska ses mot bakgrund av artikel 59.1 k i elmarknadsdirektivet.

Laddinfrastruktur för elfordon

19 § Ett distributionsnätsföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Detta gäller inte laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller ett förbud för distributionsnätsföretag att äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Den genomför artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 14. Paragrafen utformas efter synpunkter från

Lagrådet.

Ett distributionsnätsföretag kan inneha laddningspunkter för eget bruk, exempelvis på parkeringsplatser som tillhör företaget. En definition av laddningspunkt finns i 1 kap. 4 §.

20 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 19 §.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet att inneha, utveckla eller driva laddningspunkter. Övervägandena finns i avsnitt 14.

I artikel 33.3 och 33.4 i elmarknadsdirektivet anges inom vilka ramar en medlemsstat får tillåta ett sådant undantag som paragrafen gäller. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om dispensprövningen.

Åtskillnad av distribution

21 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare

1. ska ha en organisation och ett beslutsfattande som är åtskilda från företag som producerar eller handlar med el, och

2. får inte ha en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare som samtidigt är styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som producerar eller handlar med el.

Med elanvändare avses i första stycket den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter.

I paragrafen anges övergripande krav på åtskillnad som ställs på ett distributionsnätsföretag. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 b § (prop. 2004/05:62 s. 73–78 och 264 f. och prop. 2008/09:216 s. 13 f. och 30). Den genomför artikel 35.2 a i elmarknadsdirektivet.

22 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § får inte ge anställda i ledande ställning i nätföretaget löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som producerar eller handlar med el.

I paragrafen finns ett förbud mot att ge anställda i ledande ställning hos ett distributionsnätsföretag sådana förmåner som kan skapa ett intresse av att gynna andra företag inom samma koncern vilka bedriver produktion av eller handel med el på den konkurrensutsatta marknaden. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 c § (prop. 2008/09:216 s. 15 och 30). Den genomför artikel 35.2 b i elmarknadsdirektivet.

23 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § och dess moderföretag ska se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet och att den beslutanderätten är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen.

Trots första stycket får distributionsnätsföretagets ägare ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät endast om instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag.

I paragrafen preciseras kravet på åtskillnad inom en koncern som bedriver både distribution och produktion av eller handel med el när det gäller beslutanderätten över tillgångar som används i nätverksamheten. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 d § ellagen (prop. 2008/09:216 s. 17–25 och 31 f.). Den genomför artikel 35.2 c i elmarknadsdirektivet.

24 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som producerar eller handlar med el ska ha en övervakningsplan och se till att planen följs.

Enligt paragrafen finns en skyldighet för vissa distributionsnätsföretag att upprätta en övervakningsplan. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 § första stycket (prop. 2004/05:62 s. 77 f. och 268 och prop. 2010/11:70 s. 119–121 och 257). Den genomför tillsammans med 25 och 26 §§ artikel 35.2 d i elmarknadsdirektivet.

25 § Ett distributionsnätsföretag ska i en övervakningsplan enligt 24 §

1. ange vilka åtgärder som distributionsnätsföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande beteende gentemot andra aktörer på elmarknaden, och

2. särskilt ange de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra sådan diskriminering som avses i 1.

I paragrafen regleras innehållet i en övervakningsplan. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 § andra stycket (prop. 2004/05:62 s. 77 f. och 268).

Hittillsvarande 3 kap. 17 § tredje stycket, som innehållit ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen att meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om innehållet i planen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter kan avse information om exempelvis hur tjänster som är gemensamma med andra företag i samma koncern hanteras eller vilka rutiner nätföretaget har för utbildning av de anställda för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden.

26 § Ett distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan enligt 24 § ska

1. utse en övervakningsansvarig som

a) självständigt bevakar att planen finns och följs,

b) har de befogenheter och den tillgång till information som krävs för att utföra uppdraget, och

c) årligen upprättar en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen och ger in rapporten till nätmyndigheten, och

2. offentliggöra den rapport som avses i 1 c.

I paragrafen regleras en skyldighet för sådana distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan att ha en särskild övervakningsansvarig. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 a § första och andra styckena (prop. 2010/11:70 s. 122 och 257 f.).

Hittillsvarande 3 kap. 17 a § tredje stycket, som innehållit ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen att meddela föreskrifter om utseende av en övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter i sådana frågor med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter kan avse exempelvis vid vilken tidpunkt den övervakningsansvarige ska ge in den årliga rapporten till Energimarknadsinspektionen eller hur nätföretaget ska offentliggöra rapporten.

27 § Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som producerar eller handlar med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver.

I paragrafen regleras en skyldighet för distributionsnätsföretag och elhandelsföretag som ingår i samma koncern att ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet det enskilda företaget bedriver. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 23 §

(prop. 2010/11:70 s. 123–125 och 258 f.). Den genomför artikel 35.3 i elmarknadsdirektivet i den del som gäller kommunikation och varumärkesprofilering. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24–27 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag får dock inte göras för distributionsnätsföretag som avses i 21 §.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24–27 §§ för vissa distributionsnätsföretag. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 19 §. Övervägandena finns i avsnitt 15.

Möjligheten att meddela föreskrifter om undantag utvidgas till att även gälla kraven i fråga om kommunikation med elanvändare och allmänheten, se 27 §.

Med förnybar el avses här detsamma som i lagen (2011:1200) om elcertifikat.

29 § Nätmyndigheten ska, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om huruvida företaget omfattas av undantag från kraven i 24–27 §§.

Beskedet får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.

I paragrafen regleras bindande besked i frågan om ett distributionsnätsföretag omfattas av föreskrifter om undantag. Den utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 21 § (prop. 2009/10:51 s. 27 f., 38 och 86 f.).

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 22 § när det gäller sådana bindande besked som avses i första stycket (prop. 2009/10:51 s. 28, 38 och 86).

Åtskillnad av transmission

30 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas.

I paragrafen finns ett grundläggande krav på oberoende för transmissionsnätsföretag i förhållande till produktion av eller handel med el eller naturgas. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 f § (prop. 2010/11:70 s. 103 f. och 254). Den genomför artikel 43.11 i elmarknadsdirektivet.

31 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas får inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller använda någon rättighet gentemot företaget.

Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller använda någon rättighet gentemot företaget.

I paragrafen finns förbud mot att i vissa fall utöva kontroll över eller använda rättigheter gentemot ett transmissionsnätsföretag eller ett företag

som producerar eller handlar med el eller naturgas. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 g § första och andra styckena (prop. 2010/11:70 s. 102–104 och 254 f.). Den genomför artikel 43.1 b, artikel 43.2, när det gäller de rättigheter som nämns i paragrafen, och artikel 43.3 i elmarknadsdirektivet.

32 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller använda någon rättighet gentemot företaget.

I paragrafen finns ett förbud mot att den som får utse ledamöter till ledningsorganet i ett transmissionsnätsföretag använder rättigheter gentemot ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 g § tredje stycket (prop. 2010/11:70 s. 103 f. och 254 f.). Den genomför artikel 43.1 c och, när det gäller den rättighet som nämns i paragrafen, artikel 43.2 i elmarknadsdirektivet.

33 § Förbuden i 31 och 32 §§ gäller inte kontroll eller en rättighet som utövas av staten genom regeringen.

Av paragrafen framgår ett undantag från förbuden i 31 och 32 §§ när det är regeringen som använder en rättighet. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 h § första stycket (prop. 2010/11:70 s. 104 och 255). Den ska ses mot bakgrund av artikel 43.5 i elmarknadsdirektivet.

34 § Det som anges i 31 § om företag som producerar eller handlar med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, om elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som elanvändaren säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till elanvändarens näringsverksamhet i övrigt.

En elanvändare ska anses vara nettoförbrukare enligt första stycket om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. Vid beräkningen ska i produktionen ingå den el som elanvändaren själv producerar och elanvändarens andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan.

Av paragrafen framgår att förbuden i 31 § inte gäller elproducenter eller elhandelsföretag som är nettoförbrukare av el, om värdet av den el som företaget säljer till utomstående är obetydligt i förhållande till den övriga näringsverksamheten. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 h § andra och tredje styckena (prop. 2010/11:70 s. 102–104 och 255). Den genomför artikel 66.3 andra stycket i elmarknadsdirektivet.

35 § Trots 30–32 §§ får ett transmissionsnätsföretag bedriva sådan elproduktion som avses i 12 § andra stycket 2 och ingå i samma koncern som ett företag vars elproduktion uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät.

I paragrafen anges ett undantag från kraven på åtskilt ägande dels i fråga om sådan elproduktion som ett nätföretag får bedriva i egen regi, dels i fråga om elproduktion som bedrivs av ett dotterföretag och som uteslu-

tande är motiverad av nätdriften. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 i § (prop. 2010/11:70 s. 105 f. och 256).

36 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el endast om det sistnämnda företaget är ett sådant produktionsföretag som avses i 35 §.

I paragrafen finns ett förbud för personer som företräder ett transmissionsnätsföretag att samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 j § (prop. 2010/11:70 s. 106 f. och 256). Den genomför artikel 43.1 d i elmarknadsdirektivet.

37 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där ett annat företag producerar eller handlar med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 30 – 32 och 36 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som producerar eller handlar med el.

I paragrafen finns ett förbud mot att i vissa fall föra över personal eller känsliga uppgifter från ett transmissionsnätsföretag till ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 k § (prop. 2010/11:70 s. 107 och 256 f.). Den genomför artikel 43.6 i elmarknadsdirektivet.

Certifiering av transmissionsnätsföretag

38 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en upplysning om att det finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. Lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el och förordningen (2011:714) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el genomför artiklarna 52 och 53 i elmarknadsdirektivet.

Energilagring

39 § Ett nätföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns ett förbud för nätföretag att inneha energilagringsanläggningar. Paragrafen genomför artiklarna 36.1 och 54.1 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 16.

Vad som avses med en energilagringsanläggning anges i 1 kap. 4 §. Nätkomponenter som är nödvändiga för en normal drift av elnätet omfattas inte av förbudet.

40 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §. Övervägandena finns i avsnitt 16.

I artiklarna 36.2–36.4 och 54.2–54.5 i elmarknadsdirektivet anges inom vilka ramar en medlemsstat får tillåta ett sådant undantag som paragrafen gäller. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om dispensprövningen.

Förbud mot att försvåra efterfrågeflexibilitet

41 § Ett nätföretag får inte ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning. Dock får de villkor ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet.

Av paragrafen framgår att ett nätföretag inte får ställa upp villkor som försvårar tillhandahållandet av efterfrågeflexibilitet, om inte villkoret är motiverat med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 a § första stycket (prop. 2013/14:174 s. 209 f. och 270 f.).

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som får ställas upp av nätföretagen när det gäller efterfrågeflexibilitet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 a § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 210 och 270 f.). Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Ersättning vid inmatning av el

43 § Den som har en elproduktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.

Ersättningen ska motsvara

1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och

2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.

I paragrafen behandlas elproducenters rätt att få ersättning vid inmatning av el från det nätföretag till vars ledningsnät elproduktionsanläggningen är ansluten. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 15 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 147 f.).

Att det finns en rätt till ersättning framgår av första stycket. I andra stycket regleras vilka värden för nätföretaget som ersättningen ska motsvara.

Vid överföringen av el går energi förlorad som värme. Inmatning av el på nätet ersätter sådana energiförluster, vilket är till fördel för nätföretaget,

som inte behöver handla upp el för att kompensera för nätförluster i samma utsträckning som annars. Andra stycket första punkten gäller detta värde.

Om den el som tas ut på ett nätföretags nät också matas in från anläggningar som är anslutna till det nätet, minskar nätföretagets behov av kapacitet i förhållande till det överliggande nätet. Nätföretagets kostnader för anslutningen till det överliggande nätet minskar på så sätt. Andra punkten avser detta värde.

Hittillsvarande 3 kap. 15 § andra stycket, som angett att regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen, har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen kan meddela närmare föreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter finns i 19 § elförordningen.

44 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilken rätt till ersättning för inmatad el som finns enligt 43 §.

En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister mellan nätföretag och elproducenter om ersättningen för inmatad el. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 15 § tredje stycket men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

Tvister om elproducentens rätt till ersättning från nätföretaget för inmatad el ska enligt första stycket tas upp av nätmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen. Detta tydliggör hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller dock endast frågor om själva rätten till ersättning för inmatad el. Detta innefattar frågan om hur stor ersättningen ska vara med tillämpning av 43 § och närmare föreskrifter som ansluter till den paragrafen. Utanför behörigheten faller exempelvis att pröva en fastställelsetalan om hur ett avtal om ersättning ska tolkas.

Energimarknadsinspektionens beslut är inte verkställbart. Det är alltså inte möjligt att inför myndigheten föra en fullgörelsetalan om ersättning. Om ett nätföretag vägrar att betala ut sådan ersättning som Energimarknadsinspektionen funnit att elproducenten har rätt till, får elproducenten vända sig till allmän domstol för att få en exekutionstitel med inspektionens beslut som grund.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen (2017:900). Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 15 § tredje stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 64). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

Underlag och information om leveranssäkerheten i distributionsnäten

45 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen

1. upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet,

2. upprätta en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras, och

3. till nätmyndigheten ge in en redovisning som baseras på analysen och planen.

I paragrafen regleras en skyldighet för ett distributionsnätsföretag att upprätta en risk- och sårbarhetsanalys och en åtgärdsplan. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 c § (prop. 2005/06:27 s. 44–47 och prop. 2009/10:51 s. 32 och 36). Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

46 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om

1. leveranssäkerheten i elnätet,

2. rätten till avbrottsersättning enligt 10 kap., och

3. rätten till skadestånd enligt 11 kap.

Enligt paragrafen är ett distributionsnätsföretag skyldigt att informera elanvändarna om leveranssäkerheten i elnätet och om rätten till ersättning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 d § (prop. 2005/06:27 s. 48).

47 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 45 §,

2. information till elanvändarna enligt 46 §,

3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och

4. undantag från kraven i 45 och 46 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. utformningen av och innehållet i risk- och sårbarhetsanalyserna och åtgärdsplanerna och om undantag från kraven.

Första–tredje punkterna överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 e § (prop. 2005/06:27 s. 45–47 och 58 och prop. 2009/10:51 s. 32 och 36).

Fjärde punkten överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 18 §, bortsett från att subdelegation enligt den paragrafen fick ske endast till nätmyndigheten (prop. 2009/10:51 s. 23 f. och 36 f.).

48 § Nätmyndigheten ska ge ett bindande besked om huruvida en ledning omfattas av undantag enligt 47 § 4, om innehavaren av ledningen eller den som avser att bygga den begär det.

Ett bindande besked får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.

I paragrafen regleras bindande besked i frågan om huruvida en ledning omfattas av föreskrifter om undantag. Den utformas efter synpunkter från

Lagrådet.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 20 § (prop. 2009/10:51 s. 27 f., 37 f. och 86 f.).

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 22 § när det gäller sådana bindande besked som avses i första stycket (prop. 2009/10:51 s. 28, 38 och 86).

Redovisning av nätverksamhet

49 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

Transmission och distribution ska redovisas var för sig.

I paragrafen regleras hur nätverksamhet vid redovisning ska hållas åtskild från annan verksamhet. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 2 § men innehåller en ny bestämmelse om redovisning av transmission. Övervägandena finns i avsnitt 17.1.

Första meningen överensstämmer med hittillsvarande 3 kap. 2 § (prop. 1996/97:136 s. 137).

Andra meningen ska ses mot bakgrund av artikel 56.3 i elmarknadsdirektivet, där det anges bl.a. att elföretag i sin interna bokföring ska särredovisa transmissions- och distributionsverksamheten var för sig så som de skulle behöva göra om verksamheterna bedrevs av separata företag.

50 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig.

I paragrafen regleras att nätkoncessioner för område som huvudregel ska redovisas separat. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 § första stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 137 f. och prop. 2001/02:56 s. 57).

I 51 § regleras undantag från huvudregeln.

51 § Trots 50 § ska nätmyndigheten besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden utan en lägsta tillåtna spänning ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet för nätverksamhet.

Nätmyndigheten ska, om det behövs, fatta beslut i frågan om samlad redovisning när det finns ett beslut som har fått laga kraft och som innebär att

1. en nätkoncession har beviljats,

2. gränserna för en nätkoncession för område har ändrats,

3. ett tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession har beviljats, eller

4. en nätkoncession har återkallats. Nätmyndigheten får besluta om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden.

I paragrafen regleras nätmyndighetens möjlighet att besluta om samlad redovisning. Den motsvarar i huvudsak hittillsvarande 3 kap. 3 § första stycket andra meningen och andra stycket (prop. 2001/02:56 s. 27–29 och 57–59). Övervägandena finns i avsnitt 17.2.

Ändringen innebär endast att det hittillsvarande kravet på geografisk närhet tas bort.

52 § I ett beslut om samlad redovisning eller om ändring av ett sådant beslut ska nätmyndigheten ange när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra.

I paragrafen regleras när en samlad redovisning ska påbörjas eller upphöra. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 § tredje stycket (prop. 2001/02:56 s. 59).

53 § En nätkoncession för linje ska redovisas skilt från en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning.

Om en nätkoncession för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett lokalnät och ledningen helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, ska linjen dock redovisas inom ramen för områdeskoncessionen.

I paragrafen regleras att nätkoncession för linje respektive lokalnätsområde som huvudregel ska redovisas skilt från varandra. I andra stycket finns undantag från detta, där samredovisning under vissa givna förutsättningar tillåts. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 a § (prop. 2014/15:56 s. 13 f. och 20).

54 § En ledning som ingår i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om ledningen och regionnätet sammantagna utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, möjliggör för vissa ledningar i ett lokalnät med områdeskoncession att redovisas som ett regionnät i de fall de ledningarna har en regionnätsfunktion. Övervägandena finns i avsnitt 17.3.

En förutsättning för att tillämpa paragrafen är dels att lokalnätet och regionnätsledningen ägs av samma nätföretag, dels att nätföretaget har ett regionnät att redovisa ledningen tillsammans med.

55 § En nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras hur en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas. Övervägandena finns i avsnitt 17.4.

56 § En ledning som byggs och används av ett nätföretag med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 §, ska utifrån sin funktion redovisas som lokalnät eller regionnät hos det nätföretag som har fått medgivandet.

Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras hur ledningar som byggs och används med stöd av någon annans nätkoncession för område, ska redovisas. Övervägandena finns i avsnitt 17.5.

Redovisningen ska utifrån ledningens funktion ske antingen i nätföretagets lokalnäts- eller regionnätsverksamhet.

57 § I 4 kap. 29 och 30 §§ finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för sådana nätkoncessioner som redovisas samlat.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en upplysning om bestämmelser i 4 kap. som reglerar utformningen av överföringsavgifterna för nätkoncessioner som redovisas samlat.

58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och

2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som rör redovisning av nätverksamhet. Den överensstämmer i huvudsak med hittillsvarande 3 kap. 4 § (prop. 1996/97:136 s. 139 f.).

Subdelegation kan fortsättningsvis ske till en annan myndighet än Energimarknadsinspektionen. Det förtydligas även att föreskrifterna kan avse en skyldighet att ge in redovisningshandlingar till Energimarknadsinspektionen.

Revision av nätverksamhet

59 § Den som är revisor hos ett nätföretag ska

1. göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten, och

2. årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om huruvida redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser.

I paragrafen anges särskilda skyldigheter för den som är revisor hos ett nätföretag. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § första stycket och andra stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 140).

60 § Nätföretaget ska ge in det intyg som avses i 59 § 2 till nätmyndigheten.

I paragrafen regleras nätföretagets skyldighet att ge in revisorns intyg till Energimarknadsinspektionen. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § andra stycket andra meningen (prop. 1996/97:136 s. 140).

61 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet.

I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § tredje stycket (prop. 1996/97:136 s. 140).

4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el

Kapitlet ersätter hittillsvarande 4 kap. och innehåller bl.a. motsvarigheter till bestämmelser i hittillsvarande 3 och 4 kap.

Skyldighet att ansluta en anläggning till elnätet

1 § Den som har en nätkoncession ska på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet, om innehavaren av den elektriska anläggningen begär att den ska anslutas.

I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet.

I paragrafen regleras nätkoncessionshavarens grundläggande skyldighet att ansluta anläggningar till den ledning eller det ledningsnät som omfattas

av koncessionen. Den överensstämmer i sak med delar av hittillsvarande 3 kap. 6 § första stycket och 7 § första stycket och, när det gäller avgifter och övriga villkor för anslutning, med 4 kap. 1 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 140–143). Paragrafen genomför artikel 6 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretagens skyldighet att ansluta anläggningar till elnätet.

Den reglering som finns i kapitlet omfattar till större delen endast nätföretag, dvs. den som bedriver nätverksamhet. Skyldigheten enligt paragrafen gäller dock även en nätkoncessionshavare som använder ledningen uteslutande för att överföra el för egen räkning.

Den grundläggande skyldigheten att överföra el för någon annans räkning framgår av 16 §.

2 § Avsteg från skyldigheten enligt 1 § får göras, om det

1. saknas ledig kapacitet och inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet, eller

2. finns andra särskilda skäl. Trots första stycket får ett distributionsnätsföretag, i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om

1. företaget underrättar den som begär anslutning om detta, och

2. underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran.

I paragrafen regleras undantag från skyldigheten att ansluta anläggningar till elnätet. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 6 § första stycket och 7 § första stycket.

I sak ändras regleringen när det gäller förutsättningarna för avsteg från anslutningsskyldigheten med hänvisning till kapacitetsbrist. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.

Vidare begränsas ett distributionsnätsföretags utrymme för att vägra anslutning när det gäller mikroproduktionsanläggningar. På detta sätt genomförs en del av artikel 17.1 i det omarbetade förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.

I första stycket första punkten regleras när en nätkoncessionshavare får göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet. Nätet måste fysiskt kunna klara den överföring som önskas sedan anläggningen anslutits (se prop. 1996/97:136 s. 141 f.). Nätkoncessionshavaren får dock inte åberopa kapacitetsbrist som grund för att neka en anslutning, om det finns sådana förutsättningar att åtgärda bristen som anges i punkten.

En nätkoncessionshavare är inte skyldig att bygga ut en ledning eller ett ledningsnät, som saknar den kapacitet som krävs, med anledning av en begäran om en enskild anslutning. En nätkoncessionshavare som inte redan bedriver nätverksamhet kan inte heller antas ha förutsättningar att vidta sådana åtgärder som avses i första punkten. Vid bedömningen av om det finns en anslutningsskyldighet kan ett nätföretag inte heller vara skyldigt att undersöka åtgärder som inte ryms inom normal nätverksamhet eller är oförenliga med företagets övriga skyldigheter enligt lagen, exempelvis när det gäller att se till att elnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt. De åtgärder som kan bli aktuella är främst att anskaffa sådana

tjänster som kan förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av elnätet (flexibilitetstjänster).

En åtgärd är inte relevant om den kan vidtas först i en framtid som ligger bortom fristen för anslutning enligt 5 §. Nätkoncessionshavaren kan i så fall inte anses ha förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på det sätt som anges i första punkten. Avsteg får alltså göras från anslutningsskyldigheten om flexibilitetstjänsterna inte kommer att göra det möjligt att genomföra anslutningen inom en skälig tid.

Det ska dessutom vid en objektiv bedömning vara rimligt att kräva att nätkoncessionshavaren åtgärdar kapacitetsbristen. Nätkoncessionshavaren kan vägra ansluta en anläggning, om kapacitetsbristen inte kan åtgärdas på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat. I detta ligger att den kostnad som ska bäras av kundkollektivet ska vara rimlig i förhållande till den nytta som kunderna har av åtgärden. En åtgärd som är billigare per kilowatttimme än kundernas värdering av icke-levererad energi kan som utgångspunkt anses vara samhällsekonomiskt motiverad. Vid bedömningen av om en åtgärd är samhällsekonomiskt motiverad måste det även tas hänsyn till om flexibilitetstjänsterna kommer att finnas tillgängliga under en längre tidsperiod.

Som framgår av första stycket andra punkten kan det finnas särskilda skäl att göra avsteg från anslutningsskyldigheten även om det finns ledig kapacitet. Exempel på vad som kan vara sådana särskilda skäl anges i äldre förarbeten (prop. 1996/97:136 s. 142 f.). De tekniska förutsättningarna vid anslutningen är en faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten prövas. Den anläggning som ska anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Ett annat exempel på en omständighet som kan vara särskilda skäl är att det finns anledning att befara framtida avtalsbrott med hänsyn till att anläggningsinnehavaren inte har följt tidigare avtal.

Ändringen när det gäller anslutningen av mikroproduktionsanläggningar framgår av andra stycket och gäller i fråga om vissa anläggningar för mikroproduktion av el. För att ett distributionsnätsföretag ska undantas från anslutningsskyldigheten krävs, utöver att det finns särskilda skäl enligt första stycket, att företaget underrättar anläggningsinnehavaren inom den tid som anges i stycket.

3 § Om någon vill ansluta en elektrisk anläggning till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet, får innehavaren av region- eller transmissionsnätet ansluta anläggningen endast om

1. innehavaren av lokalnätet har medgett det, eller

2. nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av region- eller transmissionsnätet.

I paragrafen behandlas fall då någon vill ansluta en anläggning till region- eller transmissionsnätet i stället för till lokalnätet i samma geografiska område. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 8 §. I sak ändras regleringen som en anpassning till att det från och med den 1 augusti 2021 går att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Övervägandena finns i avsnitt 18.3. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Huvudregeln är att en anläggning ska anslutas till lokalnätet. Den som innehar region- eller transmissionsnätet är då inte bara befriad från anslutningsskyldigheten utan också förbjuden att ansluta anläggningen. Anslutningen får dock ske till det överliggande nätet, om innehavaren av lokalnätet medger det eller Energimarknadsinspektionen ger tillstånd till det efter ansökan av region- eller transmissionsnätsföretaget. Förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska ge tillstånd till anslutning anges i 4 §.

4 § Nätmyndigheten får bevilja ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2 endast om det finns särskilda skäl.

I paragrafen regleras förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska ge innehavaren av ett region- eller transmissionsnät ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2. Den överensstämmer i sak med det som i denna fråga anges i hittillsvarande 3 kap. 8 § andra stycket.

Samhällsekonomiska bedömningar bör läggas till grund för prövningen (prop. 1996/97:136 s. 123 och 143).

Anslutning inom skälig tid

5 § Ett nätföretag som ska ansluta en anläggning enligt 1 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid från det att företaget har tagit emot en begäran om anslutning. Tiden får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det finns andra särskilda skäl.

I paragrafen regleras inom vilken tid ett nätföretag ska ansluta en anläggning till elnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 7 a § (prop. 2013/14:174 s. 198 f. och 268 f.). Paragrafen genomför artikel 15.5 a i elmarknadsdirektivet.

Standardiserade rutiner för anslutning

6 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning.

Paragrafen reglerar en skyldighet för nätföretag att ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 7 b § (prop. 2013/14:174 s. 199 och 269). Övervägandena finns i avsnitt 18.4.

I sak ändras regleringen, med beaktande av artikel 42.1 i elmarknadsdirektivet, på så sätt att den omfattar även rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar. Vad som avses med en energilagringsanläggning anges i 1 kap. 4 §.

Uppgifter om villkor för anslutning

7 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning.

I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgifter om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid.

I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att ge information om villkoren för att ansluta anläggningar. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 c § (prop. 1996/97:136 s. 158 och prop. 2017/18:237 s. 85).

Tidsplaner för anslutning

8 § Ett nätföretag som har tagit emot en begäran om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ta fram en tidsplan för sin handläggning av ärendet och lämna planen till den som vill ansluta anläggningen.

När uppgifter enligt 7 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen.

Enligt paragrafen finns en skyldighet för ett nätföretag att lämna uppgifter om tidsplaner till den som vill ansluta en elproduktionsanläggning till en ledning eller ett ledningsnät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 12 § (prop. 2009/10:128 s. 58 f. och 80 f.).

Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet

9 § Ett nätföretag som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras.

Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras en skyldighet för nätföretag att ge information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet. Den genomför artikel 6.2 tredje–femte meningarna i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.5.

Ett nätföretag som vägrar ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet är enligt första stycket skyldigt att ge den som begär det information om vilka nätförstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig. Den som begär informationen ska betala skälig ersättning till nätföretaget. En ersättning som överstiger nätföretagets kostnader för att ta fram och lämna informationen kan inte anses skälig.

När det gäller anslutning av laddningspunkter ska dock informationen lämnas utan begäran, redan i samband med beskedet om vägrad anslutning, och utan att nätföretaget kan begära ersättning. Detta framgår av andra stycket.

Tvister om nätföretagets skyldigheter enligt paragrafen ska tas upp av Energimarknadsinspektionen (13 §).

Anslutningsavgifter

10 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Särskild hänsyn ska tas till anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten.

Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts.

I paragrafen regleras utformningen av anslutningsavgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 9 a och 9 b §§ (prop. 2004/05:62 s. 83 f. och 269, prop. 2008/09:141 s. 82 f. och 99 och prop. 2013/14:156 s. 17–21 och 28 f.).

11 § En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som

1. producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, och

2. ansluts

a) där en anläggning för användning av el redan är ansluten, och

b) med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Enligt paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, får ett nätföretag i vissa fall inte ta ut någon avgift för att ansluta en elproduktionsanläggning. Den är en del av genomförandet av artikel 21.2 a i det omarbetade förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.6.

En elanvändare som också är elproducent ska, om de närmare förutsättningar som anges i paragrafen är uppfyllda, undantas från skyldigheten att betala för anslutningen av produktionsanläggningen till elnätet. Uttagsabonnemanget är avtalet med nätföretaget om att ta ut el i en uttagspunkt, dvs. den el som avses i punkten 2 a. Av 38 § framgår att anläggningsinnehavaren inte heller ska betala någon avgift för inmatningen av el på nätet.

Principer för kostnadsfördelning

12 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet.

I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att offentliggöra principer för kostnadsfördelning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 13 § (prop. 2009/10:128 s. 60–62 och 81).

Tvister om anslutning till elnätet

13 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka skyldigheter en nätkoncessionshavare har enligt 1 § eller ett nätföretag har enligt 5 eller 9 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren eller nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister om en nätkoncessionshavares skyldigheter när det gäller anslutning av anläggningar till en ledning eller ett ledningsnät. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 6 § andra stycket första meningen och fjärde stycket och 7 § andra stycket första meningen,

men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 18.5 och 24.1.

Tvister om nätkoncessionshavarens skyldighet att ansluta anläggningar till elnätet ska enligt första stycket tas upp av Energimarknadsinspektionen. Inte bara anslutningsskyldigheten i sig prövas av myndigheten utan också om villkoren för anslutningen är förenliga med 1 §. Prövningen avser i så fall om avgiften och övriga villkor för anslutningen är objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga. Energimarknadsinspektionen ska vidare ta upp tvister om innebörden av ett nätföretags skyldighet att genomföra anslutningen inom skälig tid eller att ge information om vilka kapacitetshöjande åtgärder som krävs för att en anslutning ska bli möjlig.

Genom att det anges att tvister ska tas upp av nätmyndigheten tydliggörs hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet gäller dock endast fastställelse av de skyldigheter som nätkoncessionshavaren har enligt lagen. Myndigheten ska alltså inte ta upp exempelvis tvister som gäller fullgörande av skyldigheten att betala anslutningsavgiften eller en fastställelsetalan som gäller hur villkor i anslutningsavtalet ska tolkas.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 6 § fjärde stycket och 7 § fjärde stycket (prop. 2001/02:56 s. 35 och 59 f.). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

14 § Nätmyndigheten ska fatta sitt slutliga beslut i ett ärende enligt 13 § inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till myndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart.

I paragrafen finns tidsfrister för nätmyndighetens prövning av tvister. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 6 § andra stycket andra och tredje meningarna och tredje stycket samt 7 § andra stycket andra och tredje meningarna och tredje stycket (prop. 2004/05:62 s. 87 f. och 266 f.).

Återinkoppling och höjning av avtalad effekt

Rubriken utformas efter synpunkter från Lagrådet.

15 § Det som anges i detta kapitel om anslutning av en elektrisk anläggning till en ledning eller ett ledningsnät gäller också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt.

I paragrafen regleras tillämpningsområdet för de bestämmelser som finns i kapitlet i frågor om anslutning av en anläggning till en ledning eller ett

ledningsnät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 4 § andra stycket (prop. 1996/97:136 s. 117 f.).

Skyldighet att överföra el

16 § En nätkoncessionshavare är skyldig att överföra el för någon annans räkning på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor.

I paragrafen regleras en nätkoncessionshavares grundläggande skyldighet att överföra el för någon annans räkning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § första stycket och 4 kap. 1 § första stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 143 f. och 149, prop. 2001/02:56 s. 64 och prop. 2004/05:62 s. 268). Paragrafen genomför artikel 6 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretagens skyldighet att överföra el för annans räkning.

Skyldigheten att överföra el innefattar inte någon skyldighet att ansluta anläggningar. Den grundläggande anslutningsskyldigheten regleras i 1 §.

Rätt att använda elnätet inom Sverige

17 § Ett nätföretag ska utforma sina villkor för överföring av el så att en betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom Sverige, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt.

I paragrafen regleras nätkundens rätt att använda elnätet inom Sverige. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 2 § (prop. 2017/18:237 s. 36 f. och 82 f.).

God kvalitet på överföringen av el

18 § Ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ska ha god kvalitet.

Nätföretaget ska avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna.

I paragrafen regleras kvaliteten på den överföring av el för någon annans räkning som ett nätföretag är skyldigt att utföra på sitt nät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § andra och tredje styckena (prop. 2001/02:56 s. 32–34 och 60 f.).

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen av el har god kvalitet.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § fjärde stycket (prop. 2001/02:56 s. 33 f. och 61 och prop. 2005/06:27 s. 27–29, 56 och 83).

Funktionskrav vid överföring av el

20 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §.

Detta gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

I paragrafen finns den grundläggande regleringen av funktionskravet vid överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 a § (prop. 2005/06:27 s. 23–27 och 57).

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet. Övervägandena finns i avsnitt 19.

Ett undantag från funktionskravet finns i 20 § andra stycket. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om undantag även i andra situationer, t.ex. om ett avbrott som överstiger 24 timmar är förenligt med det som krävs för att överföringen av el ska anses ha god kvalitet enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 19 §.

22 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde om

1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller

2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år.

Paragrafen gör det möjligt för Energimarknadsinspektionen att ge dispens från funktionskravet i ett enskilt fall. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 b § (prop. 2005/06:27 s. 26 och 57 f.).

Att föreskrifter om undantag från funktionskravet har meddelats med stöd av 21 § utesluter inte att Energimarknadsinspektionen med stöd av förevarande paragraf beviljar en mer långtgående dispens i det enskilda fallet.

Uppgifter om villkor för överföring

23 § Ett nätföretag ska

1. utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om avgifter och övriga villkor för överföring av el, och

2. offentliggöra sådana uppgifter.

I paragrafen regleras nätföretagets skyldighet att lämna information om avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 § (prop. 1996/97:136 s. 158, prop. 1997/98:159 s. 31 och 68 och prop. 2017/18:237 s. 84).

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till nätmyndigheten om avgifter och övriga villkor för överföring av el.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till Energimarknadsinspektionen om avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 a § (prop. 2017/18:237 s. 40 f. och 84 f.).

25 § Ett nätföretag ska informera elanvändarna om

1. hur avgifterna för överföring av el är utformade, och

2. vilka möjligheter elanvändarna har att påverka sina kostnader för överföring av el genom att välja andra avtalsvillkor eller ändra förbrukningsmönster.

I paragrafen regleras en informationsskyldighet för nätföretag i fråga om hur överföringsavgifterna är utformade och elanvändarnas möjligheter att påverka sina kostnader. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 b § (prop. 2017/18:237 s. 41 f. och 85).

Allmänt om avgifter för överföring av el

26 § Ett nätföretag ska utforma sina avgifter för överföring av el på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning.

I paragrafen regleras utformningen av överföringsavgifter när det gäller förenligheten med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 § första stycket andra meningen (prop. 2013/14:174 s. 192–196 och 271 f.).

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna för överföring av el ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om energieffektiva överföringsavgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 194–196 och 272).

Avgift för lokal distribution

28 § En avgift för överföring av el på ett lokalnät får inte utformas med hänsyn till var en anslutning finns inom ett koncessionsområde.

Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis, ska avgifterna för det nya området vara enhetliga senast tre år efter sammanslagningen.

I paragrafen finns särskilda föreskrifter om avgifter för lokal distribution av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 3 § (prop. 1996/97:136 s. 150, prop. 1997/98:159 s. 60 f. och 66 f. och prop. 2008/09:141 s. 97).

29 § I områden som redovisas samlat enligt 3 kap. 51 § ska enhetliga avgifter för överföring av el på ett lokalnät tillämpas från den dag som nätmyndigheten beslutar. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut.

I paragrafen anges när områden som redovisas samlat ska ha enhetliga avgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 § första stycket (prop. 2001/02:56 s. 27–29 och 59 och prop. 2014/15:56 s. 15 och 21).

30 § När detta kapitel tillämpas ska en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje anses omfattas av nätkoncessionen för område, om samlad redovisning sker enligt 3 kap. 53 § andra stycket.

I paragrafen regleras vad som ska gälla när en nätkoncession för linje redovisas tillsammans med en nätkoncession för område och alltså anses ingå i lokalnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 § andra stycket (prop. 2014/15:56 s. 15 och 21).

31 § Trots 28 och 29 §§ får inom ett koncessionsområde eller inom flera koncessionsområden som redovisas samlat särskilda avgifter för överföring av el gälla för en begränsad krets av elanvändare, om

1. det behövs för att utveckla sådana avgifter för överföring av el som främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet, och

2. nätföretaget har informerat nätmyndigheten. Sådana avgifter får inte tillämpas under en längre tid än tre år utan tillstånd av nätmyndigheten.

I paragrafen regleras en möjlighet för ett nätföretag att tillämpa avgifter som gäller endast för en begränsad del av elanvändarna inom en kundkategori i ett område. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 a § (prop. 2017/18:237 s. 38–40 och 83).

32 § Nätmyndigheten ska bevilja tillstånd enligt 31 § andra stycket, om avgifterna

1. uppfyller kraven i 16 och 26 §§, och

2. behöver tillämpas under en längre tid än tre år med hänsyn till det ändamål som anges i 31 § första stycket 1.

Tillstånd ska beviljas för viss tid.

I paragrafen regleras förutsättningarna för att ett nätföretag ska få tillstånd att tillämpa särskilda avgifter enligt 31 § under en längre tid än tre år. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 b § (prop. 2017/18:237 s. 38–40 och 83 f.).

Avgift för regional distribution

33 § På ett regionnät får en avgift för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till nätets anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät.

Paragrafen innebär att avgifterna för regional distribution, på varje spänningsnivå, inte får utformas med hänsyn till var på regionnätet en uttagspunkt är belägen. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 5 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 151 f. och prop. 2008/09:141 s. 98). Övervägandena finns i avsnitt 20.1.

I sak ändras regleringen endast som en anpassning till att det fr.o.m. den 1 augusti 2021 går att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Det som gäller för avgiften för

överföring av el på en regionledning, dvs. en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät, gäller alltså även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå.

Vad som avses med ett regionnät anges i 1 kap. 4 §.

34 § Om en avgift för överföring av el på ett regionnät avser en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på ett regionnät, ska avgiften utformas med utgångspunkt i avgiften för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen.

I paragrafen regleras utformningen av avgifterna för regional distribution vid uttag direkt från en transformator. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 5 § tredje stycket (prop. 2001/02:143 s. 62 f. och 142). Övervägandena finns i avsnitt 20.1.

I sak ändras regleringen på så sätt att det som gällde för avgiften för överföring av el på en regionledning gäller även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå.

35 § Avgiften för överföring av el på ett regionnät inom varje normalt spänningsintervall ska utformas utifrån de samlade kostnader som nätföretaget har för regionnät i Sverige i den utsträckning som kostnaderna kan hänföras till spänningsintervallet.

Den del av de beräknade kostnaderna som avser betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionnät ska dock läggas till grund för avgiften endast i den utsträckning som kostnaderna avser nätföretagets kostnader för regionnät inom den nätregion där den ledning finns som avgiften tas ut på.

I paragrafen regleras hur de kostnader som läggs till grund för utformningen av avgiften för regional distribution ska fördelas mellan spänningsintervall och nätregioner. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 8 § (prop. 1996/97:136 s. 155 f., prop. 2001/02:143 s. 60 f. och 142, prop. 2008/09:141 s. 84 f. och 98 f. och prop. 2017/18:237 s. 84). Övervägandena finns i avsnitt 20.1.

I sak ändras regleringen endast på så sätt att det som gäller för avgiften för överföring av el på en regionledning gäller även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå.

Avgift för transmission

36 § På ett transmissionsnät får avgiften för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt finns.

Paragrafen innebär att avgiften för överföring av el på ett transmissionsnät får vara lägesberoende. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 9 § (prop. 1996/97:136 s. 156 f., prop. 2008/09:141 s. 99 och prop. 2017/18:237 s. 84).

Avgifter från småskalig elproduktion

37 § Trots 26–36 §§ ska avgiften för inmatning av el från en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt motsvara endast den årliga kostnaden för sådan mätning, registrering, beräkning och rapportering som nätföretaget är skyldigt att utföra enligt 6 kap. eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet.

Om flera sådana anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar när första stycket tillämpas.

I paragrafen behandlas nätavgifter vid småskalig elproduktion. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 10 § första och andra styckena (prop. 1996/97:136 s. 157 f.).

38 § Trots 26–37 §§ ska en elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt inte betala någon avgift för inmatningen.

I paragrafen behandlas nätavgiften för vissa elanvändare som också är mikroproducenter av el. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 10 § tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 21.

I sak ändras regleringen på så sätt att det inte längre finns något krav på att elanvändaren ska ta ut mer el från elsystemet än den matar in. En elanvändare som också är elproducent har enligt de närmare förutsättningar som anges i paragrafen en rätt att undantas från skyldigheten att betala överföringsavgift för sin inmatning. Elanvändarens skyldighet att betala avgift för sitt uttag av el påverkas inte av paragrafen.

Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion

39 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om avgiftens storlek enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister om nätavgifter från sådan småskalig elproduktion som omfattas av 37 eller 38 §. Den motsvarar hittillsvarande 4 kap. 10 § fjärde stycket men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

Tvister ska enligt första stycket tas upp av Energimarknadsinspektionen. Detta tydliggör hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller dock endast den rätt som vissa småskaliga elproducenter har till avgiftsreduktion enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 10 § fjärde stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 64). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte

heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

Fakturering

40 § Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig.

Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges grundläggande krav när det gäller ett nätföretags fakturor till elanvändare. Paragrafen genomför artikel 18.1 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretag. Övervägandena finns i avsnitt 22. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

I kravet på tydlighet enligt första stycket ligger att det inte ska krävas några särskilda förkunskaper för att förstå fakturan. Inte bara uppgiften om det belopp som ska betalas ska vara lätt att förstå, utan även hur avgiften har beräknats.

Av andra stycket framgår att nätföretaget även måste kunna förklara fakturan för en elanvändare som begär det. Det ligger i sakens natur att förklaringen ska lämnas på ett sätt som elanvändare typiskt sett kan förstå.

41 § Ett nätföretag får inte ta ut någon avgift för fakturor och faktureringsinformation till elanvändare.

Nätföretaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form.

I paragrafen regleras formerna för nätföretagets fakturering. Den genomför artikel 18.2 och 18.3 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 22.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 8 kap. 14 §, när det gäller nätföretag (prop. 2013/14:174 s. 155–157 och 276). Stycket genomför artikel 18.2 i elmarknadsdirektivet när det gäller fakturor till nätkunder.

I andra stycket, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras nätföretagets skyldighet att erbjuda elanvändare fakturering i elektronisk form som ett alternativ till pappersfakturor. Stycket genomför artikel 18.3 i elmarknadsdirektivet.

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om fakturans innehåll och utformning. Övervägandena finns i avsnitt 22.

Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas som genomför artikel 18.4 och 18.6 i elmarknadsdirektivet och direktivets bilaga I när det gäller krav på nätföretagens fakturering.

Förhandsprövning av villkor

43 § Ett nätföretag får inte ingå avtal i frågor om anslutning till elnätet eller överföring av el förrän de metoder som används för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring.

I paragrafen regleras förhandsprövningen av andra villkor än avgifter för anslutning till elnätet eller överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 a § första stycket första och tredje meningarna (prop. 2011/12:77 s. 23–25 och 53). Paragrafen genomför delvis artikel 59.7 a och c i elmarknadsdirektivet.

44 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som ska prövas enligt 43 §, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen blir objektiva och icke-diskriminerande.

Om nätmyndigheten inte godkänner en metod, ska myndigheten i beslutet ange hur villkoren i stället ska utformas.

Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

I paragrafen anges förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska godkänna metoder för att utforma avtalsvillkor. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 a § första stycket andra meningen och andra och tredje styckena (prop. 2011/12:77 s. 23–25 och 53).

5 kap. Intäktsram för nätverksamhet

Användning av flexibilitetstjänster

12 a § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexi-

bilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Bedömningen får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen.

Paragrafen, som är ny, syftar till att skapa särskilda incitament för nätföretagen att bedriva verksamheten på ett sätt som bidrar till ökad effektivisering. Den ska ses mot bakgrund av artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

Energimarknadsinspektionen ska ta hänsyn till i vilken uträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten när myndigheten bestämmer intäktsramen. Energimarknadsinspektionen ska beakta om nätföretaget använder flexibilitetstjänster och om användningen förbättrar effektiviteteten i nätverksamheten jämfört med ett läge där inga flexibilitetstjänster utnyttjas.

Energimarknadsinspektionens bedömning får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. Ett nätföretag ska alltid överväga möjligheten att använda flexibilitetstjänster i stället för att bygga ut nätet. Energimarknadsinspektionen bör kunna utgå från att nätföretagen lever upp till en viss nivå utan att det krävs särskilda incitament. En ökning av intäktsramen bör komma i fråga när ett företag förbättrar effektiviteten genom att använda flexibilitetstjänster på ett sätt som överträffar en sådan nivå. Att ett nätföretag inte använder flexibilitetstjänster i den utsträckning för vilken det finns goda förutsättningar kan medföra en minskning av intäktsramen.

12 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i anslutning till 12 a §. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

Intäktsram för lokalnät

13 § En intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 51 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms.

I paragrafen regleras vilken nätverksamhet som ska omfattas av en intäktsram för intäkter från ett lokalnät.

I andra stycket ändras en hänvisning med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

14 § Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 53 § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms.

I paragrafen regleras vad som ska gälla när en nätkoncession för område redovisas samlat med en nätkoncession för linje.

En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

Intäktsram för regionnät

15 § En intäktsram ska bestämmas för intäkter från en nätkoncessionshavares regionnät i Sverige.

I paragrafen regleras vad en intäktsram för regionnät ska omfatta. Den ändras med anledning av att termen regionnät ersätter regionledning.

Intäktsram för transmissionsnät

19 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet.

Paragrafen gör det möjligt att genom avgifterna för transmission på det nät som innehas av Affärsverket svenska kraftnät finansiera sådana avtal mellan staten och enskilda nätföretag som avses i 4 kap. 10 § andra stycket.

En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

Beräkning av intäkter

30 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

Enligt paragrafen ska eventuella intäkter från ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket behandlas som intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

6 kap. Mätning av överförd el

Kapitlet är nytt. Det tidigare 6 kap. innehöll bestämmelser om utrikeshandel och upphörde att gälla den 1 juli 2002. Det nya kapitlet innehåller motsvarigheter till bestämmelser i hittillsvarande 3 kap. och till hittillsvarande 11 kap. 21 §.

Skyldighet att mäta överförd el

1 § Ett nätföretag ska mäta och registrera mängden överförd el.

Paragrafen reglerar nätföretagets grundläggande skyldighet att mäta och registrera mängden överförd el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 10 § första stycket (prop. 1998/99:137 s. 42).

Hittillsvarande 3 kap. 10 § andra stycket utgår av skäl som redovisas i avsnitt 23.1.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. mätning och registrering enligt 1 §,

2. skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el, och

3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om mätning av överförd el och anslutande frågor. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 10 b § när det gäller sådana frågor som anges i första och tredje punkterna (prop. 2016/17:73 s. 14–16 och 21 f.). Övervägandena finns i avsnitt 23.1.

I andra punkten införs ett bemyndigande när det gäller föreskrifter om beräkningar av mängden överförd el. Någon skyldighet att utföra beräkningar av mängden överförd el föreskrivs inte i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan dock meddela föreskrifter om en sådan skyldighet med stöd av bemyndigandet i paragrafen. Föreskrifterna kan gälla exempelvis sådana förbrukningsprofiler och andelstal som nätföretagen ska ta fram för ett schablonberäkningsområde enligt förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el.

Rapportering av mätresultat

3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett.

I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att rapportera mätresultat på begäran av elanvändaren eller elproducenten. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 10 a § andra stycket andra meningen (prop. 2013/14:174 s. 154 f. och 269).

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera

1. mätresultat, och

2. beräkningar av mängden överförd el.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om rapportering av mätresultat och beräkningar av mängden överförd el. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 10 b § när det gäller föreskrifter om rapportering (prop. 2016/17:73 s. 14–16 och 21 f.). Övervägandena finns i avsnitt 23.1.

Regleringen ändras när det gäller på vilken normnivå föreskrifterna ska finnas. Hittillsvarande 3 kap. 10 a § första stycket och andra stycket första meningen utgår. Föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera resultat till bl.a. Affärsverket svenska kraftnät, elanvändare, elleverantörer och balansansvariga ska i stället kunna meddelas med stöd av förevarande paragraf.

Kostnader för mätning

5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på något annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren betala kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten.

En elanvändare får inte debiteras merkostnader för att den har

1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller

2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme.

I paragrafen regleras i vilken utsträckning ett nätföretag kan debitera en enskild elanvändare kostnader för mätning.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § första stycket (prop. 1998/99:137 s. 27 och 44 f., prop. 2001/02:56 s. 62 och prop. 2011/12:98 s. 15).

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § andra stycket andra meningen (prop. 2011/12:98 s. 6–12 och 15 f. och prop. 2016/17:73 s. 11–13 och 22).

6 § Ett nätföretag ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 4 kap. 37 §.

I paragrafen regleras i vilken utsträckning ett nätföretag ska debitera en enskild elproducent kostnader för mätning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 14 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 147, prop. 1998/99:137 s. 28 och 45 och prop. 2002/03:40 s. 145–147 och 195).

7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§.

I paragrafen tydliggörs att ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§. När det gäller elanvändare motsvarar paragrafen hittillsvarande 3 kap. 11 § andra stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 146).

Att kostnaden för mätning inte debiteras särskilt innebär att kostnaden i stället ingår i underlaget för de gemensamma avgifterna för överföring av el.

Tvister om kostnader för mätning

8 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka kostnader som ska debiteras enligt 5 eller 6 §.

En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister om kostnader för mätning av överförd el. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 11 § tredje stycket och 14 § andra stycket men har fått en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

I första stycket anges att tvister ska tas upp av nätmyndigheten för att tydliggöra hur bestämmelsen förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol.

Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller endast frågor om huruvida en kostnad ska debiteras en enskild elanvändare eller elproducent och hur stor den debiterade kostnaden ska vara med tillämpning av 5 eller 6 §.

Energimarknadsinspektionens beslut är inte verkställbart. Det är alltså inte möjligt att inför myndigheten föra en fullgörelsetalan om ersättning. Om en elanvändare eller elproducent vägrar att betala den debiterade kostnaden, som Energimarknadsinspektionen funnit att nätföretaget har rätt till, får nätföretaget vända sig till allmän domstol för att få en exekutionstitel med inspektionens beslut som grund.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § tredje stycket andra meningen och 14 § andra stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 62 f.). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

Installation av nya mätare

9 § Ett nätföretag ska se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare.

Enligt paragrafen är ett nätföretag skyldigt att lämna lämplig information till en elanvändare i samband med installation av nya elmätare. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande 11 kap. 21 § första stycket (prop. 2013/14:174 s. 143–145 och 278). Den genomför artikel 20 f i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 23.2.

Ändringen innebär att skyldigheten att lämna information gäller även i förhållande till andra elanvändare än konsumenter.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information enligt 9 §.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om nätföretagets skyldighet att lämna information i samband med installation av nya mätare. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 11 kap. 21 § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 143–145 och 278).

8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m.

Fakturering och debitering

14 § Elleverantörer får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen.

I paragrafen finns ett förbud mot att ta betalt för fakturor och faktureringsinformation. Ändringen innebär att paragrafen inte omfattar nätföretag. En motsvarande reglering för nätföretag finns i stället i 4 kap. 41 § första stycket.

12 kap. Tillsyn m.m.

Tillsynsmyndigheter m.m.

1 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet.

I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1–12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1–4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§.

Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s elmarknadsförordning.

I paragrafen regleras tillsynen över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Den ändras på så sätt att en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003, som har upphävts, ersätts av en hänvisning till EU:s elmarknadsförordning, som har trätt i stället för den tidigare EU-förordningen.

1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i EU:s elmarknadsförordning prövas av regeringen.

Nätmyndigheten ska utreda sådana ärenden och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande.

I fall som avses i artikel 63.5 i EU:s elmarknadsförordning ska regeringen meddela beslut efter yttrande från Acer.

Paragrafen reglerar ordningen för beslut om undantag för nya likströmssammanlänkningar från tillämpningen av vissa föreskrifter. Den ändras på så sätt att hänvisningar till förordning (EG) nr 714/2009 byts ut mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i EU:s elmarknadsförordning och att beteckningen Acer används för byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter.

1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

Enligt paragrafen ska Energimarknadsinspektionens beslut enligt sådana nätföreskrifter och riktlinjer som har antagits med stöd av EU:s elmarknadsförordning villkoras av att beslutet inte upphävs på begäran av EUkommissionen. I sak ändras den på så sätt att det inte längre i beslutet ska anges att det kan komma att ändras. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.

Tidsfrister för beslut efter anmälan mot ett nätföretag

14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten, om anmälan

1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och

2. innehåller ett påstående om att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §.

Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Första och andra styckena gäller inte om en tvist i fråga om den skyldighet som anmälan avser ska tas upp av nätmyndigheten enligt 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 eller 39 § eller 6 kap. 8 §.

Paragrafen reglerar tidsfrister för Energimarknadsinspektionens beslut efter en anmälan mot ett nätföretag. Den genomför artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 24.3.

Första stycket andra punkten ändras på det sättet att den inte omfattar anmälningar mot andra nätkoncessionshavare än nätföretag.

Tredje stycket ändras språkligt och redaktionellt.

Information som nätmyndigheten behöver enligt elmarknadsdirektivet

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter som tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 24.4.

Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter om utvecklingen av ett smart elnät och att rapportera den tid som det har tagit att reparera en anläggning efter ett oplanerat elavbrott (jfr artikel 59.1 l och 59.1 q i elmarknadsdirektivet).

13 kap. Övriga bestämmelser

Miljöorganisationers rätt att överklaga

8 § En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6–9, 22, 26–31, 44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §.

I paragrafen regleras miljöorganisationers rätt att överklaga vissa beslut i koncessionsfrågor. Övervägandena finns i avsnitt 25.

I sak ändras paragrafen på så sätt att den hittillsvarande begränsningen att endast ledningar av viss längd och spänning får överklagas tas bort. Miljöorganisationer ges även rätt att överklaga interimistiska beslut där sökanden medges rätt bygga eller ta i drift en ledning eller en anläggning innan nätkoncession meddelats (2 kap. 9 §), beslut om ändring av en nätkoncession för linje (2 kap. 27 och 28 §§) och beslut om omprövning av villkor för nätkoncession för område (2 kap. 30 §).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte på sådana avtal om stödtjänster som

a) ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller

b) nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

3. Trots 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet.

4. Trots 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten till och med den 31 december 2023.

5. Bestämmelsen i 3 kap. 49 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.

6. I fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före

ikraftträdandet gäller 4 kap. 6 och 7 §§ i den äldre lydelsen.

7. För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet tillämpas inte 5 kap. 12 a och 12 b §§.

8. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 och 39 §§ och 6 kap. 8 §.

Enligt första punkten träder lagändringarna i kraft den 1 juli 2022. Övervägandena finns i avsnitt 26.1. Bestämmelserna utformas efter synpunkter från Lagrådet.

I andra punkten finns en övergångsreglering i fråga om den nya förhandsprövningen av nätföretagens avtal om stödtjänster (avsnitt 7.4). De avtal som ingås före den 1 januari 2023 omfattas inte av den nya regleringen och fortsätter alltså att gälla oförändrade under sin återstående giltighetstid. Ett nätföretag kan dessutom få frågan om godkännande prövad innan den nya regleringen tillämpas på nya avtal som företaget ingår under tiden från det att en ansökan om godkännande har lämnats in till Energimarknadsinspektionen till dess att myndigheten har beslutat i ärendet, om ansökan ges in före utgången av augusti 2022. Övervägandena finns i avsnitt 26.2.

Ett nätföretag får, med några undantag, inte längre bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet (avsnitt 9). Enligt tredje punkten får dock företaget fortsätta bedriva en annan verksamhet till och med den 31 december 2023. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.

Ett distributionsnätsföretag får inneha laddningspunkter endast för eget bruk (avsnitt 14). Enligt fjärde punkten får ett sådant företag emellertid behålla befintliga laddningspunkter för andra ändamål till och med den 31 december 2023. Övervägandena finns i avsnitt 26.4.

Transmission ska redovisas skilt från annan nätverksamhet (avsnitt 17.1). Som framgår av femte punkten ska den ordningen inte tillämpas i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.5.

Bestämmelserna om undantag från förbudet mot lägesberoende överföringsavgifter på regionnät upphävs (avsnitt 20.2). Av sjätte punkten framgår att dessa bestämmelser fortfarande ska tillämpas i fråga om uttagspunkter som omfattas av sådana tillstånd till lägesberoende avgifter som har lämnats före ikraftträdandet. Det betyder bl.a. att Energimarknadsinspektionen kan besluta om ett nytt tillstånd i fråga om överföringsavgiften för uttagspunkten. Övervägandena finns i avsnitt 26.6.

När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten (avsnitt 11.2). Av sjunde punkten framgår att detta gäller endast i fråga om en intäktsram som bestäms efter ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.7.

Energimarknadsinspektionen får exklusiv prövningsrätt när det gäller vissa tvister mellan nätföretag och nätanvändare (avsnitt 24.1). Av åttonde punkten framgår att detta inte gäller tvister som inletts hos allmän domstol före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.8.

Hänvisningar till S29-1

29.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

1 kap. Allmänna bestämmelser

Tillämpningsområde och definitioner

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om inlösen av elektriska anläggningar.

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den överensstämmer med hittillsvarande första stycket.

Definitioner som i sak överensstämmer med hittillsvarande andra och tredje styckena finns i nya 1 a §.

1 a § I lagen avses med

elektrisk anläggning: en starkströmsanläggning för överföring av el med de särskilda föremål som finns i anläggningen och som behövs för driften av den,

nätföretag: den som ställer en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning,

nätmyndigheten: den myndighet som regeringen enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857) har utsett att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten.

I paragrafen, som är ny, behandlas vissa ord och uttryck i lagen.

Definitionen av elektrisk anläggning överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 § andra stycket men anpassas till 2 § första stycket elsäkerhetslagen (2016:732).

Det införs en definition av nätföretag utan att någon ändring görs i sak (jfr prop. 2003/04:135 s. 41 f.). Genom definitionen klargörs att lagens tillämpning inte ändras av att ordet nätföretag används med en något snävare innebörd i ellagen.

Definitionen av nätmyndigheten överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 § tredje stycket men anpassas till nya 1 kap. 5 § ellagen.

29.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag.

Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EU:s elmarknadsförordning).

I paragrafen finns en upplysning om lagens innehåll och om tillämplig EUlagstiftning. Den ändras endast på så sätt att en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om

upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 ersätts av en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning.

Ord och uttryck i lagen

2 § Ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857).

Med tredjeland avses ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området).

I paragrafen behandlas ord och uttryck i lagen. Den ändras endast språkligt.

2 kap. Krav på certifiering

2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva transmission, om kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857) är uppfyllda.

I fråga om en person från ett tredjeland, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket.

I paragrafen regleras vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett transmissionsnätsföretag ska certifieras. Den ändras språkligt och i fråga om hänvisningar till ellagen utan att någon ändring görs i sak.

3 kap. Certifiering i förhållande till EES-området

Anknytning till ett tredjeland

1 § Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, gäller 4 kap. i stället för detta kapitel.

Av paragrafen framgår att det finns särskilda bestämmelser om förfarandet när en sökande har anknytning till ett tredjeland. Den ändras endast språkligt.

Nätmyndighetens slutliga beslut

4 § Av artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I paragrafen finns bestämmelser om Energimarknadsinspektionens slutliga beslut i en fråga om certifiering. Övervägandena finns i avsnitt 24.3.

I första stycket byts en hänvisning till förordning (EG) nr 714/2009 ut mot en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning.

Andra stycket ändras i sak när det gäller vad som ska anges i beslutet om åtgärder efter en begäran av Europeiska kommissionen. Beslutet kan upphävas efter begäran av kommissionen. Enligt den hittillsvarande regleringen kunde det även bli aktuellt att ändra beslutet utan att upphäva det.

Omprövning av certifiering

5 § Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

Enligt paragrafen är ett certifierat transmissionsnätsföretag skyldigt att anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida företaget uppfyller kraven för certifiering. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

6 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering

1. efter en anmälan enligt 5 §,

2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller

3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

I paragrafen anges när en beviljad certifiering ska omprövas. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

I paragrafen regleras förutsättningarna för att återkalla en certifiering. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom in till myndigheten, ska certifieringen anses bestå.

Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet.

I artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet.

I paragrafen regleras förfarandet för en omprövning av en beviljad certifiering. Den ändras endast på så sätt att en hänvisning till förordning (EG) nr 714/2009 ersätts med en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning.

4 kap. Certifiering i förhållande till ett tredjeland

Inledande prövning

1 § Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifierings-

frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten.

Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet.

I paragrafen regleras den inledande prövningen när certifiering begärs av en person från ett tredjeland. Den ändras endast språkligt.

2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida

1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30– 36 §§ellagen (1997:857), och

2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen.

Enligt paragrafen ska Energimarknadsinspektionen begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

Nätmyndighetens slutliga beslut

3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från Acer, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I paragrafen finns bestämmelser om Energimarknadsinspektionens slutliga beslut i en fråga om certifiering av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredjeland. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.

Första stycket ändras endast på så sätt att beteckningen Acer används för byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter.

Andra stycket ändras i sak när det gäller vad som ska anges i beslutet om åtgärder efter en begäran av Europeiska kommissionen. Beslutet kan upphävas efter begäran av kommissionen. Enligt den hittillsvarande regleringen kunde det även bli aktuellt att ändra beslutet utan att upphäva det.

Omprövning av certifiering

5 § Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från ett tredjeland får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet.

I paragrafen regleras en särskild anmälningsskyldighet för transmissionsnätsföretag. Den ändras endast språkligt.

Hänvisningar till S29-3

29.4. Övriga författningsförslag

Naturgaslagen (2005:403), lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter och lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet ändras på så sätt att hänvisningar till andra lagrum anpassas till ändringarna i ellagen.

180

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2019/944

av den 5 juni 2019

om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU

(omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 194.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (

1

),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (

2

),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (

3

), och

av följande skäl:

(1)

Flera ändringar ska göras av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG (

4

). Det direktivet bör av

tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Den inre marknaden för el, som stegvis har genomförts i hela unionen sedan 1999, syftar genom organiserandet

av konkurrenskraftiga elmarknader över nationsgränserna till att skapa faktiska valmöjligheter för alla slutkunder

i unionen, vare sig de är enskilda eller företag, nya affärsmöjligheter, konkurrenskraftiga priser, effektiva

investeringssignaler och högre kvalitet på tjänsterna samt att bidra till försörjningstrygghet och hållbarhet.

(3)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG (

5

) och direktiv 2009/72/EG har i hög grad bidragit till att

skapa en sådan inre marknad för el. Unionens energisystem befinner sig dock mitt i en genomgripande

omvandling. Det gemensamma målet att fasa ut fossila bränslen från energisystemet skapar nya möjligheter och

utmaningar för marknadsaktörerna. Samtidigt ger den tekniska utvecklingen möjlighet till nya former av

konsumentdeltagande och gränsöverskridande samarbete. Unionens marknadsregler behöver anpassas till nya

marknadsrealiteter.

(4)

Kommissionens meddelande av den 25 februari 2015 med titeln En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion

med en framåtblickande klimatpolitik anger unionens vision om en energiunion med medborgarna i centrum, där de

aktivt tar ansvar för energiomställningen och drar nytta av den nya tekniken för att sänka sina energikostnader,

och aktivt deltar i marknaden, samtidigt som utsatta konsumenter får skydd.

14.6.2019

L 158/125

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

1

) EUT C 288, 31.8.2017, s. 91.

(

2

) EUT C 342, 12.10.2017, s. 79.

(

3

) Europaparlamentets ståndpunkt av den 26 mars 2019 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 22 maj 2019.

(

4

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om

upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55).

(

5

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om

upphävande av direktiv 96/92/EG (EUT L 176, 15.7.2003, s. 37), upphävt och ersatt, med verkan från den 2 mars 2011, av Europapar­

lamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om

upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55).

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

181

(5)

I kommissionens meddelande av den 15 juli 2015 med titeln En ny giv för energikonsumenterna presenteras

kommissionens vision om en slutkundsmarknad som är bättre anpassad till energikonsumenterna, bland annat

genom en bättre sammankoppling mellan grossist- och slutkundsmarknaderna. Med hjälp av ny teknik och nya

innovativa energitjänsteföretag bör alla konsumenter kunna delta fullt ut i energiomställningen och kontrollera

sin egen energiförbrukning på ett sätt som främjar energieffektiva lösningar, vilket sparar pengar åt dem själva

och bidrar till att minska den totala energiförbrukningen.

(6)

I kommissionens meddelande av den 15 juli 2015 med titeln Inledning av ett offentligt samråd om en ny

marknadsmodell för energimarknaderna betonades att övergången från produktion i stora centrala produktionsan­

läggningar till decentraliserad produktion av el från förnybara energikällor och marknader med utfasade fossila

bränslen kräver en anpassning av de nuvarande bestämmelserna om elhandel och ändringar av befintliga

marknadsroller. I meddelandet underströks också behovet att organisera elmarknaderna på ett mer flexibelt sätt

och att till fullo integrera alla marknadsaktörer – inklusive producenter av förnybar energi, nya energitjänsteleve­

rantörer, energilagring och flexibel efterfrågan. Det är lika viktigt att unionen snabbt investerar

i sammanlänkningar på unionsnivå för energiöverföring via elöverföringssystem med högspänningsnät.

(7)

För att skapa en inre marknad för el bör medlemsstaterna främja integration av sina nationella marknader och

samarbete mellan systemansvariga på unionsnivå och regional nivå, vilket också bör omfatta de enskilda system

som bildar så kallade elöar och som finns kvar i unionen.

(8)

Utöver de nya utmaningarna behandlar detta direktiv också de kvarstående hindren för fullbordandet av den inre

marknaden för el. Det förbättrade regelverket behöver bidra till att lösa de nuvarande problemen med

fragmenterade nationella marknader som fortfarande ofta styrs genom omfattande ingripanden i reglerande syfte.

Sådana ingripanden har lett till hinder för elleverans på lika villkor samt högre kostnader jämfört med lösningar

som bygger på gränsöverskridande samarbete och marknadsbaserade principer.

(9)

Unionen skulle mest effektivt uppnå sitt mål för förnybar energi genom att skapa en marknadsram som belönar

flexibilitet och innovation. En välfungerande utformning av elmarknaden är en huvudfaktor för att möjliggöra

användningen av förnybar energi.

(10) Konsumenterna spelar en avgörande roll för att uppnå den flexibilitet som krävs för att anpassa elsystemet till

intermittent och distribuerad produktion av förnybar el. Den tekniska utvecklingen inom nätförvaltning och

produktion av förnybar el har öppnat många möjligheter för konsumenterna. En sund konkurrens på slutkunds­

marknaderna är avgörande för att säkerställa ett marknadsstyrt införande av innovativa nya tjänster som möter

konsumenternas växlande behov och förmåga, samtidigt som systemets flexibilitet ökar. Eftersom konsumenterna

inte får information om sin energiförbrukning i realtid eller nära realtid har de emellertid inte kunnat delta aktivt

på energimarknaden och i energiomställningen. Genom att konsumenterna får större möjlighet att delta på

energimarknaden, och får verktyg att göra detta, är avsikten att unionsmedborgare ska kunna dra nytta av den

inre marknaden för el och att unionens mål för förnybar energi uppnås.

(11) De friheter som Europeiska unionens medborgare garanteras genom fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt (EUF-fördraget) – bland annat fri rörlighet för varor, etableringsfriheten och friheten att

tillhandahålla tjänster – kan endast uppnås på en fullständigt öppnad marknad, där alla konsumenter fritt kan

välja leverantör och där alla leverantörer kan leverera fritt till sina kunder.

(12) Det är av största vikt för medlemsstaterna att verka för rättvis konkurrens och för att olika leverantörer utan

svårighet får tillträde till marknaden för att konsumenterna fullt ut ska kunna dra fördel av en avreglerad inre

marknad för el. Marknadsmisslyckanden kan emellertid kvarstå i perifera små elnätssystem och i system som inte

är anslutna till andra medlemsstater, där elpriserna inte ger de rätta investeringsfrämjande signalerna och där

särskilda lösningar därför kan krävas för att säkerställa en tillfredsställande försörjningstrygghet.

(13)

För att främja konkurrens och säkerställa elleverans till mest konkurrenskraftiga pris bör medlemsstaterna och till­

synsmyndigheterna underlätta gränsöverskridande tillträde för nya leverantörer som levererar el från olika

energikällor samt för nya tillhandahållare av elproduktion, energilagring och efterfrågeflexibilitet.

14.6.2019

L 158/126

Europeiska unionens officiella tidning

SV

182

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

(14) Medlemsstaterna bör säkerställa att det inte finns otillbörliga hinder inom den inre marknaden för el vad gäller

marknadsinträde, marknadsdrift och marknadsutträde. Samtidigt bör det klargöras att den skyldigheten inte

påverkar behörigheter som medlemsstaterna behåller i förhållande till tredjeländer. Det klargörandet bör inte

tolkas så att en medlemsstat ges rätt att utöva unionens exklusiva befogenhet. Det bör även klargöras att

marknadsaktörer från tredjeländer som bedriver verksamhet på den inre marknaden ska efterleva tillämplig

unionsrätt och nationell rätt på samma sätt som andra marknadsaktörer.

(15) Marknadsreglerna möjliggör inträde och utträde för producenter och leverantörer baserat på deras bedömning av

den ekonomiska och finansiella hållbarheten i sin verksamhet. Den principen är inte oförenlig med en möjlighet

för medlemsstaterna att, ålägga företag som bedriver verksamhet inom elsektorn skyldigheter att tillhandahålla

allmännyttiga tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med fördragen, särskilt med artikel 106 i EUF-

fördraget, och med detta direktiv och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 (

6

).

(16) Europeiska rådet förklarade, i slutsatserna från sitt möte den 23 och 24 oktober 2014, att kommissionen, med

stöd av medlemsstaterna, måste vidta brådskande åtgärder för att säkerställa att ett minimimål på 10 % av de

befintliga sammanlänkningar av elnäten uppnås snarast och senast 2020, åtminstone för de medlemsstater som

ännu inte har uppnått en miniminivå av integrering av den inre marknaden för energi, dvs. de baltiska staterna,

Portugal och Spanien, samt för medlemsstater som utgör deras centrala ingångspunkt till den inre marknaden för

energi. Det förklarade vidare att kommissionen också regelbundet ska rapportera till Europeiska rådet, i syfte att

uppnå 15 % till 2030.

(17) Tillräcklig fysisk sammanlänkning med grannländerna är viktigt för att medlemsstater och grannländer ska kunna

dra nytta av den inre marknadens positiva effekter, vilket framhålls i kommissionens meddelande av den

23 november 2017 med titeln Stärka Europas energinät och återspeglas i medlemsstaternas integrerade nationella

energi- och klimatplanerna enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (

7

).

(18) Elmarknader skiljer sig från andra marknader, såsom naturgasmarknader, bl.a. för att de inbegriper handel med en

vara som för närvarande inte lätt kan lagras och som produceras med hjälp av en mängd olika produktionsan­

läggningar, inklusive genom distribuerad produktion. Detta har återspeglats genom de olika strategierna för

reglering av sammanlänkningar inom el- och gassektorerna. Integreringen av elmarknaderna kräver en hög grad

av samarbete mellan systemansvariga, marknadsaktörer och tillsynsmyndigheter, särskilt när det gäller handel

med el via marknadskoppling.

(19) Ett annat viktigt mål för detta direktiv bör vara att trygga gemensamma bestämmelser för en verklig inre

marknad för el och ett brett elutbud som är tillgängligt för alla. Korrekta marknadspriser skulle i detta syfte ge

incitament till gränsöverskridande sammanlänkningar och investeringar i ny elproduktion, samtidigt som de

skulle leda till priskonvergens på lång sikt.

(20) Marknadspriserna bör ge de rätta incitamenten för att utveckla nätet och investera i ny elproduktion.

(21) Det finns olika typer av marknadsorganisation på den inre marknaden för el. De åtgärder som medlemsstaterna

kan vidta för att säkerställa lika villkor på marknaden bör grunda sig på överordnade krav av allmänt intresse.

Samråd bör ske med kommissionen om åtgärdernas förenlighet med EUF-fördraget och annan unionsrätt.

(22) För att uppnå mål av allmänt ekonomiskt intresse bör medlemsstaterna behålla stor handlingsfrihet när det gäller

att införa skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster för elföretag. Medlemsstaterna bör säkerställa att

hushållskunder och, när medlemsstaterna anser det lämpligt, små företag har rätt att få tillgång till el av en

bestämd kvalitet till priser som enkelt och klart kan jämföras samt som är transparenta och konkurrenskraftiga.

14.6.2019

L 158/127

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

6

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (se sidan 54 i detta nummer

av EUT).

(

7

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av

klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europapar­

lamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets

direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013

(EUT L 328, 21.12.2018, s. 1).

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

183

Skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster genom i form av prissättningen på el utgör dock en

fundamentalt snedvridande åtgärd som ofta leder till ackumulering av tariffunderskott, begränsning av

konsumenternas valfrihet, lägre incitament för energibesparingar och investeringar i energieffektivitet, lägre

tjänstekvalitet, mindre engagemang och tillfredsställelse hos konsumenterna, begränsning av konkurrensen samt

färre innovativa produkter och tjänster på marknaden. Följaktligen bör medlemsstaterna använda andra

instrument, särskilt riktade socialpolitiska åtgärder, för att upprätthålla rimliga elpriser för sina medborgare.

Offentliga ingripanden i prissättningen för el bör endast genomföras som skyldigheter att tillhandahålla

allmännyttiga tjänster och bör omfattas av de särskilda villkor som anges i detta direktiv. En helt avreglerad,

välfungerande slutkundsmarknad för el skulle stimulera priskonkurrens och andra typer av konkurrens bland

befintliga leverantörer och uppmuntra nya aktörer att komma in på marknaden, och detta skulle öka

konsumenternas valmöjligheter och tillfredsställelse.

(23) Skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i form av prissättning på el bör användas utan att urholka

principen om öppna marknader, avse tydligt definierade omständigheter och förmånstagare samt vara

tidsbegränsad. Sådana omständigheter kan exempelvis uppkomma då leveransen är starkt begränsad, vilket leder

till betydligt högre elpriser än normalt, eller i händelse av ett marknadsmisslyckande som uppstått när

ingripanden från tillsynsmyndigheter och konkurrensmyndigheter visat sig vara ineffektiva. Detta skulle påverka

hushållen på ett oproportionellt sätt, och i synnerhet de utsatta kunder som normalt sett använder en större del

av sin disponibla inkomst till energiräkningar än vad konsumenter med högre inkomster gör. För att mildra de

snedvridande effekterna av en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i form av prissättning på el bör

de medlemsstater som gör sådana ingripanden vidta kompletterande åtgärder, inbegripet åtgärder för att hindra

en snedvridande prissättning i grossistledet. Medlemsstaterna bör säkerställa att alla som omfattas av reglerade

priser fullt ut kan dra nytta av de erbjudanden som är tillgängliga på den konkurrensutsatta marknaden när de

önskar göra detta. De som omfattas av reglerade priser måste därför vara utrustade med smarta mätarsystem och

ha möjlighet att ingå avtal med dynamiska elpriser. De bör vidare direkt och regelbundet informeras om

erbjudanden som finns och besparingar som kan göras på den konkurrensutsatta marknaden, särskilt om avtal

med dynamiska elpriser, och de bör få stöd för att svara på och dra fördel av marknadsbaserade erbjudanden.

(24) Rätten för dem som omfattas av reglerade priser att utan extra kostnad få individuella smarta mätare bör inte

hindra medlemsstaterna från att ändra funktioner i smarta mätarsystem när det saknas infrastruktur för smarta

mätare eftersom kostnads–nyttoanalysen för att införa smarta mätarsystem var negativ.

(25) Offentliga ingripanden i prissättningen på el bör inte leda till direkt korssubventionering mellan olika

kundkategorier. Enligt den principen får prissättningssystem inte uttryckligen leda till att vissa kundkategorier bär

kostnaderna för ingripanden i prissättningen som påverkar andra kundkategorier. Ett prissystem vars kostnader

på ett icke-diskriminerande sätt bärs av leverantörer eller andra aktörer bör t.ex. inte anses utgöra direkt

korssubventionering.

(26) För att säkerställa att de allmännyttiga tjänsterna i unionen håller hög kvalitet bör medlemsstaterna regelbundet

underrätta kommissionen om alla åtgärder som vidtagits för att uppnå målet med detta direktiv. Kommissionen

bör regelbundet offentliggöra en rapport som innehåller en analys av de nationella åtgärder som vidtagits för att

uppnå målsättningarna när det gäller allmännyttiga tjänster samt en jämförelse av åtgärdernas effektivitet, i syfte

att utfärda rekommendationer om vilka nationella åtgärder som bör vidtas för att de allmännyttiga tjänsterna ska

hålla hög kvalitet.

(27)

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att utse en sistahandsleverantör. Denna leverantör kan vara försäljningsav­

delningen i ett vertikalt integrerat företag som även fungerar som distributör, under förutsättning att detta

uppfyller kraven på åtskillnad i detta direktiv.

(28) De åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att uppnå målen när det gäller social och ekonomisk

sammanhållning bör bland annat kunna innefatta lämpliga ekonomiska incitament, där så är lämpligt med hjälp

av alla tillgängliga nationella verktyg och unionsverktyg. Dessa verktyg kan innefatta ansvarsmekanismer för att

garantera nödvändiga investeringar.

(29) I den utsträckning de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla

allmännyttiga tjänster utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är medlemsstaterna enligt

artikel 108.3 i EUF-fördraget skyldiga att underrätta kommissionen om detta.

14.6.2019

L 158/128

Europeiska unionens officiella tidning

SV

184

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

(30) Sektorsövergripande lagstiftning utgör en stark grund för konsumentskydd för de många olika energitjänster som

finns och som sannolikt kan utvecklas. Trots detta bör vissa grundläggande avtalsenliga rättigheter som kunder

har tydligt fastställas.

(31) Konsumenterna bör ha tillgång till klar och otvetydig information om sina rättigheter i förhållande till

energisektorn. Kommissionen har, efter samråd med berörda intressenter, bland dem medlemsstaterna, tillsyns­

myndigheterna, konsumentorganisationer och elföretag, fastställt en kontrollista för energikonsumenter som ger

konsumenter praktisk information om deras rättigheter. Den kontrollistan bör hållas uppdaterad och göras

tillgänglig för alla konsumenter och för allmänheten.

(32)

Flera faktorer hindrar konsumenterna från att få tillgång till, förstå och agera utifrån de olika källor för marknads­

information som de har tillgång till. Möjligheten att jämföra erbjudanden bör därför förbättras och olika hinder

för byten bör i största möjliga utsträckning minimeras, utan att detta i onödan begränsar konsumenternas

valmöjligheter.

(33) Mindre kunder måste fortfarande betala en rad avgifter, direkt eller indirekt, när de byter leverantör. Sådana

avgifter gör det svårare att identifiera vilken produkt eller tjänst som är bäst, och de begränsar den omedelbara

ekonomiska fördelen med ett byte. Även om ett avlägsnande av dessa avgifter kan begränsa konsumenternas val

genom att produkter som belönar konsumentlojalitet försvinner, skulle en ytterligare begränsning av avgifternas

användning troligen leda till nöjdare och mer engagerade konsumenter och öka konkurrensen på marknaden.

(34)

Kortare tider för byte av leverantör kommer sannolikt att locka konsumenter att leta efter bättre energier­

bjudanden och byta leverantör. I och med den ökade användningen av informationsteknik bör den tekniska

bytesprocessen för att registrera en ny leverantör vid en mätpunkt hos marknadsaktören normalt sett, senast år

2026, kunna slutföras inom 24 timmar, under en vardag. Bortsett från andra moment i bytesprocessen som ska

avslutas innan den tekniska bytesprocessen kan påbörjas, skulle man, genom att säkerställa att det vid denna

tidpunkt är möjligt att genomföra den tekniska bytesprocessen inom 24 timmar, minimera bytestiden och bidra

till mer engagerade konsumenter samt till konkurrens på slutkundsmarknaden. Under alla omständigheter bör

hela bytesprocessen inte ta mer än tre veckor från tidpunkten för kundens begäran.

(35) Oberoende jämförelseverktyg i form av t.ex. webbplatser är ett effektivt sätt för mindre kunder att bedöma

fördelarna med de olika energierbjudanden som är tillgängliga på marknaden. Sökverktyg sänker sökkostnaderna

eftersom kunderna inte längre behöver samla in information från enskilda leverantörer och tjänsteleverantörer.

Sådana verktyg kan erbjuda en bra balans mellan behovet av å ena sidan tydlig och kortfattad information och å

andra sidan fullständig och detaljerad information. Verktygen bör omfatta så många befintliga erbjudanden som

möjligt och täcka marknaden på ett så fullständigt sätt som möjligt i syfte att ge kunderna en representativ

översikt. Det är mycket viktigt att mindre kunder har tillgång till minst ett jämförelseverktyg och att

informationen som dessa verktyg tillhandahåller är tillförlitlig, objektiv och transparent. I det syftet kan

medlemsstaterna ombesörja ett jämförelseverktyg som drivs av en nationell myndighet eller en privat enhet.

(36) Effektiva möjligheter till oberoende mekanismer för tvistlösning utanför domstol för alla konsumenter, till

exempel i form av en energiombudsman, ett konsumentorgan eller en tillsynsmyndighet, borgar för ett bättre

konsumentskydd. Medlemsstaterna bör införa snabba och effektiva förfaranden för behandling av klagomål.

(37) Alla konsumenter bör kunna dra nytta av att delta direkt på marknaden, särskilt genom att anpassa sin

förbrukning som svar på marknadssignaler och i gengäld få lägre elpriser eller andra ekonomiska incitament.

Fördelarna med detta aktiva deltagande kommer sannolikt att öka över tiden, i och med att annars passiva

konsumenter blir mer medvetna om sina möjligheter som aktiva kunder, och att informationen om möjligheterna

till aktivt deltagande blir mer tillgängliga och kända. Konsumenterna bör ges möjlighet att delta i alla typer av

efterfrågeflexibilitet. De bör därför kunna dra fördel av att smarta mätarsystem införs fullt ut och, om ett

införande fullt ut bedömts olönsamt, kunna välja att ha ett smart mätarsystem och ett elavtal med dynamiska

priser. Detta bör göra det möjligt för dem att anpassa sin förbrukning till prissignaler i realtid som speglar värdet

av och kostnaden för el eller transport under olika tidsperioder, samtidigt som medlemsstaterna bör säkerställa

att konsumenternas exponering för prisrisker i grossistledet är rimlig. Konsumenterna bör informeras om

14.6.2019

L 158/129

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

185

fördelarna och de potentiella prisriskerna med avtal med dynamiska elpriser. Medlemsstaterna bör också

säkerställa att de konsumenter som väljer att inte delta aktivt på marknaden inte missgynnas. I stället bör deras

välgrundade beslut om de möjligheter som står till buds underlättas på det sätt som är lämpligast med tanke på

förhållandena på den nationella marknaden.

(38) För att maximera fördelarna och ändamålsenligheten med dynamiska elpriser bör medlemsstaterna bedöma om

andelen fasta avgifter i elfakturorna kan göras mer dynamisk eller minskas, och bör vidta lämpliga åtgärder om

den potentialen finns.

(39) Alla kundgrupper (industrikunder, kommersiella kunder och hushåll) bör ha tillträde till elmarknaderna för att

sälja sin flexibilitet och egenproducerade el. Kunderna bör få möjlighet att dra full nytta av aggregering av

produktion och leveranser i större områden samt gränsöverskridande konkurrens. Marknadsaktörer som deltar

i aggregering kommer sannolikt att spela en viktig roll som mellanhänder mellan kundgrupper och marknaden.

Medlemsstaterna bör få välja lämplig modell för genomförandet och lämplig styrningsmetod för oberoende

aggregering samtidigt som man iakttar de allmänna principer som fastställs i detta direktiv. En sådan modell eller

strategi kan innefatta val av marknadsbaserade principer eller regleringsprinciper som tillhandahåller lösningar för

att efterleva detta direktiv, såsom modeller där obalanser jämnas ut eller när en korrigeringsmetod införs. Den

valda modellen bör innehålla transparenta och rättvisa regler för att oberoende aggregatorer ska kunna fylla deras

funktion som mellanhänder och för att säkerställa att slutkunden får tillräcklig nytta av deras verksamhet. För att

uppmuntra efterfrågeflexibilitet bör produkter definieras på alla elmarknader, och detta bör också gälla för

stödtjänster och kapacitetsmarknader.

(40) I kommissionens meddelande av den 20 juli 2016 med titeln Den europeiska strategin för utsläppssnål rörlighet

betonas dels behovet av att fasa ut fossila bränslen inom transportsektorn och minska dess utsläpp, särskilt

i stadsområden, dels den viktiga roll som elektromobilitet kan spela för att uppnå dessa mål. Utbyggnaden av

elektromobilitet är också en viktig del av energiomställningen. De marknadsregler som fastställs i detta direktiv

bör därför bidra till att skapa gynnsamma villkor för elfordon av alla slag. De bör framför allt säkerställa ett

effektivt införande av allmänt tillgängliga och privata laddningsstationer för elfordon och bör säkerställa en

effektiv integrering av laddning av fordon i systemet.

(41) Efterfrågeflexibilitet spelar en central roll för att möjliggöra smart laddning av elfordon och därmed en effektiv

integrering av dessa fordon i elnätet, vilket kommer att få en avgörande betydelse för processen att fasa ut fossila

bränslen från transporter.

(42) Konsumenterna bör ha möjlighet att förbruka, lagra och sälja egenproducerad el på marknaden och att delta på

alla elmarknader genom att ge systemet flexibilitet, exempelvis genom lagring av energi, t.ex. lagring som

använder elfordon, genom efterfrågeflexibilitet eller genom system för energieffektivitet. Ny teknik kommer att

underlätta detta i framtiden. Rättsliga och kommersiella hinder finns dock, t.ex. i form av oproportionella avgifter

för el som förbrukas internt, skyldighet att mata in egenproducerad el i energisystemet samt administrativa

bördor, bl.a. det faktum att på konsumenter som egenproducerar el och säljer den till systemet måste uppfylla

kraven för leverantörer etc. Sådana faktorer som hindrar konsumenter från att producera el, och från att förbruka,

lagra eller sälja egenproducerad el på marknaden bör avlägsnas, samtidigt som det bör säkerställas att

egenproducerande konsumenter i rimlig omfattning bidrar till systemets kostnader. Medlemsstaterna bör kunna

ha andra bestämmelser i sin nationella rätt som reglerar skatter och avgifter för enskilda slutkunder och aktiva

kunder som agerar gemensamt samt för hushåll och andra slutkunder.

(43) Distribuerad energiteknik och konsumentinflytande har gjort småskalig energiproduktion till ett ändamålsenligt

och kostnadseffektivt sätt att tillgodose människors behov och förväntningar i fråga om energikällor, tjänster och

lokalt deltagande. Småskalig energiproduktion utgör en inkluderande möjlighet för alla konsumenter att direkt

kunna påverka produktion, förbrukning och delning av energi. Initiativ för småskalig energiproduktion är främst

inriktade på att tillhandahålla överkomlig energi av ett visst slag, t.ex. förnybar energi, för sina medlemmar eller

delägare snarare än att prioritera vinstintresset som traditionella elföretag. Genom att direkt engagera

konsumenterna visar dessa initiativ sin potential när det gäller att på ett integrerat sätt underlätta införandet av ny

14.6.2019

L 158/130

Europeiska unionens officiella tidning

SV

186

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

teknik och nya förbrukningsmönster, inklusive smarta distributionsnät och efterfrågeflexibilitet. Småskalig

energiproduktion kan också främja energieffektivitet på hushållsnivå och bidra till kampen mot energifattigdom

genom minskad förbrukning och lägre tariffer. Småskalig energiproduktion möjliggör också ett deltagande på

elmarknaden för vissa grupper av hushållskunder som annars kanske inte hade haft den möjligheten. När sådana

initiativ har varit framgångsrika har de gett en ekonomisk, social och miljömässig fördel för samhället som

sträcker sig längre än de fördelar som härrör från tillhandahållandet av energitjänster. Detta direktiv syftar till att

erkänna vissa kategorier av medborgerliga energiinitiativ på unionsnivå, såsom medborgarenergigemenskaper, för att

ge dem en gynnsam ram, rättvis behandling, lika villkor och en välavgränsad katalog av rättigheter och

skyldigheter. Hushållskunder bör tillåtas att frivilligt delta i initiativ för småskalig energiproduktion, liksom att

lämna dem, utan att förlora vare sig tillgången till de nät som drivs av initiativen eller sina rättigheter som

konsumenter. Tillgång till nät som drivs av en medborgarenergigemenskap bör ges på rättvisa och kostnads­

baserade villkor.

(44) Medlemskap i medborgarenergigemenskaper bör vara öppet för alla kategorier av enheter. Beslutsbefogenheterna

inom en medborgarenergigemenskap bör dock begränsas till de medlemmar eller delägare som inte bedriver

storskalig kommersiell verksamhet och vars primära ekonomiska verksamhet inte innefattar energisektorn.

Medborgarenergigemenskaper anses utgöra en kategori av samarbete mellan medborgare eller lokala aktörer som

bör erkännas och skyddas i unionsrätten. Bestämmelserna om medborgarenergigemenskaper utesluter inte

förekomsten av andra medborgarinitiativ, t.ex. sådana som härrör från civilrättsliga överenskommelser. Det bör

därför vara möjligt för medlemsstaterna att föreskriva att medborgarenergigemenskaper kan inta vilken form som

helst, t.ex. en förening, ett kooperativ, ett partnerskap, en ideell organisation eller små och medelstora företag,

förutsatt att enheten har rätt att för egen räkning ha rättigheter och skyldigheter.

(45) Bestämmelserna i detta direktiv om medborgarenergigemenskaper föreskriver rättigheter och skyldigheter som det

är möjligt att härleda från andra gällande rättigheter och skyldigheter, såsom avtalsfrihet, rätten att byta

leverantör, skyldigheter för systemansvariga för distributionssystem, regler om nätavgifter och balansskyldighet.

(46) På grund av deras medlemskapsstruktur, styrningskrav och syfte utgör medborgarenergigemenskaper en ny typ av

enhet. De bör tillåtas att verka på marknaden på lika villkor utan att snedvrida konkurrensen och de rättigheter

och skyldigheter som är tillämpliga på andra elföretag på marknaden bör vara tillämpliga på medborgarenergige­

menskaper på ett icke-diskriminerande och proportionellt sätt. Dessa rättigheter och skyldigheter bör vara

tillämpliga i enlighet med de roller som de intar, såsomslutkunder, producent, leverantör eller systemansvarig för

distributionssystem. Medborgarenergigemenskaper bör inte stöta på rättsliga hinder om de använder sig av

befintlig eller framtida informations- och kommunikationsteknik för att dela el som producerats med hjälp av

produktionstillgångar inom medborgarenergigemenskapen mellan dess medlemmar eller delägare baserat på

marknadsprinciper, till exempel genom att avräkna energikomponenten för medlemmar eller delägare som

använder den produktion som finns tillgänglig inom gemenskapen, även över det allmänna nätet, förutsatt att

båda mätpunkterna tillhör gemenskapen. Tack vare delning av el kan medlemmar eller delägare få el från

produktionsanläggningar inom gemenskapen utan att direkt fysiskt befinna sig i närheten av produktionsan­

läggningen och utan att befinna sig bakom en gemensam mätpunkt. Om el delas bör delningen inte påverka

uttaget av nätavgifter, tariffer och avgifter som rör elflödet. Delningen bör underlättas i enlighet med de

skyldigheter och tidsramar som gäller för balansering, mätning och avräkning. Bestämmelserna i detta direktiv

om medborgarenergigemenskaper inkräktar inte på medlemsstaternas behörighet att utforma och genomföra

politik relaterad till energisektorn som avser nätavgifter och tariffer eller att utforma och tillämpa energipolitiska

finansieringssystem samt kostnadsfördelning, förutsatt att denna politik är icke-diskriminerande och lagenlig.

(47) Detta direktiv ger medlemsstaterna rätt att tillåta medborgarenergigemenskaper att bli systemansvarig för ett

distributionssystem, antingen enligt de allmänna bestämmelserna eller som systemansvarig för ett slutet distribu­

tionssystem. När en medborgarenergigemenskap väl erhållit status som systemansvarig för ett distributionssystem

bör det behandlas som, och ha samma skyldigheter som, en systemansvarig för distributionssystem.

Bestämmelserna i detta direktiv om medborgarenergigemenskaper förtydligar endast de aspekter av

systemansvaret för ett distributionssystem som sannolikt kan vara relevanta för medborgarenergigemenskaper,

medan andra aspekter av systemansvaret för ett distributionssystem är tillämpliga i enlighet med reglerna om

systemansvariga för distributionssystem.

14.6.2019

L 158/131

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

187

(48) Elfakturor är viktiga informationskällor för slutkunderna. Förutom att ge uppgifter om förbrukning och kostnader

kan de också innehålla annan information som hjälper konsumenterna att jämföra sitt nuvarande avtal med

andra erbjudanden. Tvister som rör fakturor är emellertid en mycket vanlig källa till klagomål från

konsumenterna, vilket är en faktor som bidrar till fortsatt låg konsumenttillfredsställelse och svagt konsumen­

tengagemang i elsektorn. Det är därför nödvändigt att göra fakturor tydligare och lättare att förstå, och att

säkerställa att fakturor och faktureringsinformation visar ett begränsat antal viktiga uppgifter som konsumenterna

behöver för att kunna styra sin energiförbrukning, jämföra erbjudanden och byta leverantör. Övriga uppgifter bör

göras tillgängliga för slutförbrukarna i, tillsammans med, eller genom hänvisningar i, deras fakturor. Dessa

uppgifter bör återges på fakturan, eller finnas i ett separat dokument som bifogas fakturan, eller så bör fakturan

innehålla en hänvisning till var slutkunden lätt kan hitta dessa uppgifter på en webbplats, via en mobilapplikation

eller på annat sätt.

(49) Det är viktigt att regelbundet tillhandahålla korrekt faktureringsinformation, baserad på faktisk elförbrukning,

som tas fram genom smarta mätare, för att hjälpa kunderna att kontrollera sin elförbrukning och sina kostnader.

Kunder, och i synnerhet hushållskunder, bör dock ha tillgång till flexibla arrangemang för själva betalningen av

sina fakturor. Det kunde exempelvis vara möjligt för kunderna att få löpande faktureringsinformation, men betala

bara en gång i kvartalet, eller det kunde finnas produkter för vilka kunden betalar ett fast månadsbelopp,

oberoende av den faktiska förbrukningen.

(50) Bestämmelserna om fakturering i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (

8

) bör uppdateras,

effektiviseras och flyttas till det här direktivet där de passar bättre.

(51) Medlemsstaterna bör uppmuntra en modernisering av distributionsnät, exempelvis genom införande av smarta

nät, som bör vara uppbyggda på ett sätt som uppmuntrar decentraliserad produktion och energieffektivitet.

(52) För att engagera konsumenterna krävs lämpliga incitament och tekniska lösningar, t.ex. smarta mätarsystem.

Smarta mätarsystem ökar konsumenternas inflytande, eftersom de därigenom kan få korrekt information i nära

realtid om sin förbrukning eller produktion, och kan hantera sin konsumtion bättre, delta i och dra fördel av

program för efterfrågeflexibilitet och andra tjänster, och sänka sina elfakturor. Smarta mätarsystem gör det också

möjligt för systemansvariga för distributionssystem att få en bättre överblick över sina nät och därmed minska

sina drifts- och underhållskostnader, och att föra dessa besparingar vidare till konsumenterna i form av lägre

distributionstariffer.

(53) Beslut på nationell nivå om införandet av smarta mätarsystem bör kunna baseras på en ekonomisk bedömning.

Den ekonomiska bedömningen bör ta hänsyn till de långsiktiga fördelarna av införandet av smarta mätarsystem

för konsumenterna och hela värdekedjan, såsom bättre nätförvaltning, exaktare planering och identifiering av

nätförluster. Om det vid en sådan bedömning skulle framgå att det endast är kostnadseffektivt med sådana mätare

för konsumenter med en viss elförbrukning bör medlemsstaterna ha möjlighet att ta hänsyn till den slutsatsen

när de går vidare med införandet av smarta mätarsystem. Den bedömningen bör dock regelbundet omprövas för

att hantera större förändringar av de bakomliggande antagandena, eller minst vart fjärde år, mot bakgrund av den

snabba tekniska utvecklingen.

(54) Medlemsstater som inte systematiskt inför smarta mätarsystem bör tillåta konsumenterna att få fördelarna av en

installation av en smart mätare, på begäran och på rättvisa och rimliga villkor, och bör förse dem med all

relevant information. De konsumenter som inte har smarta mätare bör ha rätt till mätare som uppfyller

minimikraven för att de ska kunna få den faktureringsinformation som anges i detta direktiv.

14.6.2019

L 158/132

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

8

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven

2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 14.11.2012, s. 1).

188

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

(55) För att underlätta konsumenternas aktiva deltagande på elmarknaderna bör de smarta mätarsystem som införs av

medlemsstaterna vara driftskompatibla, och bör ge de uppgifter som krävs för konsumenternas energistyrsystem.

I detta avseende bör medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till relevanta tillgängliga standarder, inbegripet

standarder som möjliggör driftskompatibilitet för datamodellen och applikationsnivå, till bästa praxis samt till

vikten av att utveckla informationsutbyte, till framtida och innovativa energitjänster, till införandet smarta nät och

till en inre marknad för el. Dessutom bör de nationella smarta mätarsystem som införts inte utgöra ett hinder för

byte av leverantör, och bör vara utrustade med ändamålsenliga funktioner som gör det möjligt för

konsumenterna att ha tillgång till sina förbrukningsuppgifter i nära realtid, att anpassa sin energiförbrukning och,

i den mån den stödjande infrastrukturen tillåter det, att erbjuda sin flexibilitet till nätet och till elföretag och att

belönas för detta, och att sänka sina elfakturor.

(56)

En viktig aspekt när det gäller leverans till kunder är att ge tillgång till objektiva och transparenta förbruknings­

uppgifter. Konsumenterna bör således ha tillgång till sina förbrukningsuppgifter och till de priser och kostnader

som är förknippade med deras förbrukning, så att de kan begära in offerter från konkurrenter på grundval av den

informationen. Konsumenterna bör även ha rätt att få tillräcklig information om sin energiförbrukning.

Förskottsbetalningarna bör inte medföra oproportionella nackdelar för användarna, och de olika betalnings­

systemen bör vara icke-diskriminerande. Om kunderna ges information om energikostnaderna tillräckligt ofta

kommer de att uppmuntras till energibesparingar, eftersom de direkt skulle se effekterna av investeringar

i energieffektivitet och av ett ändrat beteende. Ett fullständigt genomförande av direktiv 2012/27/EU kommer

i detta hänseende att hjälpa konsumenterna att reducera sina energikostnader.

(57) Det finns för närvarande ett antal olika modeller för hantering av uppgifter som har utvecklats eller håller på att

utvecklas i medlemsstaterna efter införandet av smarta mätarsystem. Oberoende av modell för uppgiftshantering

är det viktigt att medlemsstaterna inför transparenta regler enligt vilka uppgifter är åtkomliga på icke-

diskriminerande villkor och säkerställer högsta möjliga it-säkerhet och dataskydd samt opartiskheten hos de

enheter som behandlar uppgifter.

(58) Medlemsstaterna bör vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda utsatta och energifattiga kunder på den

inre marknaden för el. Sådana åtgärder kan variera alltefter de särskilda omständigheterna i medlemsstaterna

i fråga och kan inbegripa sociala eller energipolitiska åtgärder avseende betalning av elfakturor, investeringar

i energieffektivitet för bostäder eller konsumentskydd i form av t.ex. skydd mot bortkoppling. När samhällsom­

fattande tjänster även tillhandahålls små företag, kan åtgärderna för att säkerställa tillhandahållandet av samhälls­

omfattande tjänster vara olika beroende på om åtgärderna riktas till hushållskunder eller små företag.

(59) Energitjänster är grundläggande för att trygga unionsmedborgarnas välfärd. Tillräcklig uppvärmning, kylning och

belysning samt energi för elapparater är grundläggande tjänster för att garantera en skälig levnadsstandard och

människors hälsa. Tillgång till dessa energitjänster gör det också möjligt för unionsmedborgarna att förverkliga

sin potential och främjar social delaktighet. Energifattiga hushåll har inte råd med dessa energitjänster på grund

av en kombination av låga inkomster, höga energikostnader och dålig energieffektivitet i bostäderna.

Medlemsstaterna bör samla in relevant information för att övervaka antalet energifattiga hushåll. Noggranna

mätningar bör hjälpa medlemsstaterna att identifiera hushåll som är energifattiga för att sedan tillhandahålla

riktat stöd. Kommissionen bör aktivt stödja genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv om

energifattigdom genom att underlätta utbytet av god praxis mellan medlemsstaterna.

(60) När medlemsstater berörs av energifattigdom och ännu inte har utarbetat nationella handlingsplaner eller andra

lämpliga ramar för att åtgärda energifattigdom, bör de göra detta, i syfte att minska antalet energifattiga kunder.

Låga inkomster, höga energikostnader och bostäder med låg energieffektivitet är relevanta faktorer när man

fastställer kriterier för mätning av energifattigdom. Under alla omständigheter bör medlemsstaterna säkerställa

nödvändig försörjning för utsatta och energifattiga kunder. En integrerad metod skulle kunna användas, till

exempel inom energi- och socialpolitiken, och åtgärderna skulle kunna vara socialpolitiska eller inrikta sig på

bättre energieffektivitet i bostäder. Detta direktiv bör stärka nationella åtgärder som gynnar utsatta och

energifattiga kunder.

14.6.2019

L 158/133

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

189

(61) Systemansvariga för distributionssystem måste på ett kostnadseffektivt sätt integrera ny elproduktion, i synnerhet

anläggningar som producerar el från förnybara energikällor, liksom ny last i form av t.ex. last som värmepumpar

och elfordon ger upphov till. För detta ändamål bör de systemansvariga för distributionssystem ges möjlighet och

incitament att använda tjänster från distribuerade energiresurser i form av t.ex. efterfrågeflexibilitet och

energilagring, baserat på marknadsförfaranden, för att kunna driva sina nät på ett effektivt sätt och för att

undvika dyra utbyggnader av näten. Medlemsstaterna bör införa lämpliga åtgärder som t.ex. nationella

nätföreskrifter och marknadsregler, och bör ge systemansvariga för distributionssystem incitament genom

nättariffer som inte skapar hinder för flexibilitet eller för förbättring av nätets energieffektivitet. Medlemsstaterna

bör också införa nätutvecklingsplaner för distributionssystem för att underlätta integreringen av anläggningar som

producerar el från förnybara energikällor, främja utvecklingen av energilagringsanläggningar och elektrifieringen

av transportsektorn och ge systemanvändarna tillräcklig information om väntade utbyggnader och

uppgraderingar av nätet, eftersom ett sådant förfarande för närvarande saknas i de flesta medlemsstater.

(62) Systemoperatörer bör inte äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar. Enligt den nya

utformningen av elmarknaden bör energilagringstjänster vara marknadsbaserade och konkurrenskraftiga.

Följaktligen bör korssubventionering mellan energilagring och den reglerade funktionen distribution eller

överföring undvikas. En sådan restriktion av ägandet av energilagringsanläggningar syftar till att förhindra en

snedvridning av konkurrensen, undanröja risken för diskriminering, säkerställa rättvis tillgång till energilagrings­

tjänster för alla marknadsaktörer och främja ändamålsenlig och effektiv användning av energilagringsanläggningar

utöver själva driften av distributions- eller överföringssystemet. Det kravet bör tolkas och tillämpas

i överensstämmelse med de rättigheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de

grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), särskilt näringsfriheten och rätten till egendom som

garanteras i artiklarna 16 och 17 i stadgan.

(63) Om energilagringsanläggningar är fullt integrerade nätverkskomponenter som inte används för balansering eller

hantering av överbelastning bör de inte omfattas, inom ramen för tillsynsmyndighetens godkännande, av samma

strikta begränsningar som systemoperatörer när det gäller att äga, utveckla, förvalta eller driva dessa anläggningar.

Sådana fullt integrerade nätverkskomponenter kan omfatta energilagringsanläggningar såsom kondensatorer eller

svänghjul som kan tillhandahålla viktiga tjänster för nätens säkerhet och tillförlitlighet, och bidrar till

synkronisering mellan olika delar av systemet.

(64) I syfte att nå målet att helt fasa ut fossila bränslen från elsektorn, och göra den helt fri från utsläpp, är det

nödvändigt att göra framsteg i fråga om säsongsmässig energilagring. Denna energilagring skulle fungera som ett

verktyg för driften av elsystemet, för att medge både kortsiktiga och säsongsmässiga anpassningar, för att hantera

föränderligheten i produktionen av el från förnybara energikällor och de därmed sammanhängande riskerna ur

dessa perspektiv.

(65) Icke-diskriminerande tillträde till distributionsnätet är avgörande för tillträdet för kunder i återförsäljarledet. För

att skapa lika villkor i återförsäljarledet bör verksamheten för systemansvariga för distributionssystem övervakas,

så att systemansvariga för distributionssystem hindras från att dra fördel av sin vertikala integration när det gäller

dess konkurrensställning på marknaden, framför allt gentemot hushållskunder och små icke-hushållskunder.

(66) När ett slutet distributionssystem används för att skapa optimal effektivitet i en integrerad försörjning som kräver

särskilda driftsnormer, eller när ett slutet distributionssystem upprätthålls i första hand för att användas av

systemets ägare, bör det vara möjligt att undanta den systemansvarige för distributionssystemet från skyldigheter

som skulle utgöra en onödig administrativ börda på grund av det särskilda förhållandet mellan den

systemansvarige för distributionssystemet och systemanvändare. Industriområden och kommersiella områden

samt områden där gemensamma tjänster tillhandahålls, såsom tågstationer, flygplatser, sjukhus, stora

campingplatser med integrerade anläggningar och kemiska industrianläggningar, kan inbegripa slutna distribu­

tionssystem på grund av att den verksamhet som bedrivs i dessa anläggningar är av specialiserad karaktär.

(67) Utan effektiv åtskillnad mellan nätverksamhet och verksamheter som rör produktion och leverans (nedan kallat

effektiv åtskillnad) finns en inneboende risk för diskriminering, inte bara i samband med nätdriften utan även när

det gäller incitamenten för vertikalt integrerade företag att göra de investeringar sina nät som krävs.

14.6.2019

L 158/134

Europeiska unionens officiella tidning

SV

190

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

(68) Effektiv åtskillnad kan bara säkerställas genom att man undanröjer incitamentet för vertikalt integrerade företag

att diskriminera konkurrenterna i samband med nättillträde och investeringar. Åtskilt ägande, vilket innebär att

nätägaren utses till systemansvarig och att nätägaren är oberoende av leverans- eller produktionsintressen, är helt

klart en effektiv och stabil metod för att lösa inbyggda intressekonflikter och säkerställa försörjningstryggheten.

Europaparlamentet hänvisar därför i sin resolution av den 10 juli 2007 om utsikterna för den inre gas- och

elmarknaden till åtskilt ägande av överföringsnäten som det effektivaste verktyget för att främja investeringar

i infrastruktur på ett icke-diskriminerande sätt och trygga ett rättvist nättillträde för nya aktörer och transparens

på marknaden. Vid åtskilt ägande bör det därför ställas krav på medlemsstaterna att säkerställa att en eller flera

personer inte kontrollerar en producent eller en leverantör samtidigt som den eller de utövar kontroll över eller

rättigheter gentemot en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem. Omvänt bör kontroll

över en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem utesluta möjligheten att utöva kontroll

över eller rättigheter gentemot en producent eller en leverantör. Inom dessa begränsningar bör en producent eller

en leverantör kunna inneha en minoritetsandel i en systemansvarig för överföringssystem eller ett

överföringssystem.

(69) Ett system för åtskillnad bör effektivt undanröja eventuella intressekonflikter mellan producenter, leverantörer och

systemansvariga för överföringssystem för att skapa incitament för nödvändiga investeringar och för att garantera

nya marknadsaktörers tillträde inom ramen för ett transparent och effektivt regelverk, samt bör inte skapa ett

alltför betungande regelverk för tillsynsmyndigheter.

(70) Eftersom åtskilt ägande innebär att företag måste omstruktureras i vissa fall bör medlemsstater som beslutar att

tillämpa åtskilt ägande beviljas extra tid för att tillämpa de relevanta bestämmelserna. Med tanke på de vertikala

kopplingarna mellan el- och gassektorn bör bestämmelserna om åtskillnad tillämpas över båda sektorerna.

(71) Vid åtskilt ägande bör, för att säkerställa att nätdriften är helt oberoende av leverans- och produktionsintressen

och förhindra utbyte av konfidentiella uppgifter, inte samma person sitta i styrelsen för både en systemansvarig

för överföringssystem eller ett överföringssystem och ett företag som bedriver produktions- eller

leveransverksamhet. Av samma skäl bör samma person inte ha rätt att utse medlemmar till en styrelse för en

systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem och inte heller utöva kontroll över eller

rättigheter gentemot en producent eller en leverantör.

(72) Inrättandet av en systemansvarig eller systemansvarig för överföring som är oberoende av leverans- eller

produktionsintressen bör göra det möjligt för vertikalt integrerade företag att bibehålla sitt ägande av

nättillgångar, samtidigt som en faktisk intresseuppdelning säkerställs, förutsatt att den oberoende systemansvarige

eller oberoende systemansvarige för överföring utför den systemansvariges samtliga uppgifter och förutsatt att

detaljerad reglering och omfattande myndighetstillsyn införs.

(73) När ett företag som den 3 september 2009 ägde ett överföringssystem ingick i ett vertikalt integrerat företag, bör

medlemsstaterna ges ett val mellan åtskilt ägande och inrättande av en systemansvarig eller systemansvarig för

överföring vilka är oberoende av leverans- eller produktionsintressen.

(74) För att till fullo kunna tillvarata delägarnas intressen i vertikalt integrerade företag bör medlemsstaterna kunna

välja mellan att antingen införa åtskilt ägande genom direkt avyttring eller genom att dela upp det integrerade

företagets aktier på aktier i ett nätföretag och aktier i ett återstående leverans- och produktionsföretaget, förutsatt

att kraven i samband med åtskilt ägande faktiskt har uppfyllts.

(75) För att införandet av en oberoende systemansvarig eller oberoende systemansvarig för överföring ska bli effektivt

bör särskilda kompletterande regler antas. Reglerna om oberoende systemansvariga för överföring ger ett lämpligt

regelverk för att garantera rättvis konkurrens, tillräckliga investeringar, tillträde för nya marknadsaktörer och

integration av elmarknaderna. Effektiv åtskillnad med hjälp av regler om oberoende systemansvariga för

överföring bör bygga på dels en pelare av organisatoriska åtgärder och åtgärder avseende förvaltningen av

systemansvariga för överföringssystem, dels en pelare av åtgärder avseende investeringar, anslutning av ny produk­

tionskapacitet till nätet och marknadsintegrering genom regionalt samarbete. Oberoendet för systemansvariga för

överföring bör också säkerställas bland annat genom vissa karenstider, under vilka ingen ledningsverksamhet eller

annan relevant verksamhet som ger tillgång till samma information som den som erhållits i en ledande ställning

i ett företag utövas inom det vertikalt integrerade företaget.

14.6.2019

L 158/135

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

191

(76) Medlemsstaterna har rätt att välja fullständigt åtskilt ägande på deras territorium. Om en medlemsstat har valt

fullständigt åtskilt ägande, har ett företag inte rätt att välja alternativet med en oberoende systemansvarig eller en

oberoende systemansvarig för överföring. Företag som bedriver något slags produktions- eller leveransverksamhet

får dessutom inte direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en systemansvarig för

överföringssystem från en medlemsstat som har valt fullständigt åtskilt ägande.

(77) När en effektiv åtskillnad genomförs, bör principen om icke-diskriminering mellan den offentliga och den privata

sektorn respekteras. Därför bör samma person, på egen hand eller tillsammans med någon annan, inte tillåtas att,

i strid med reglerna för åtskilt ägande eller med lösningen med en oberoende systemansvarig, utöva kontroll över

eller någon rättighet i fråga om sammansättning av och röstning eller beslutsfattande i både organ för

systemansvariga för överföringssystem eller överföringssystem och organ för producent eller leverantör. Under

förutsättning att den relevanta medlemsstaten kan visa att det relevanta kraven har uppfyllts, bör, vid åtskilt

ägande och lösningen med en oberoende systemansvarig, två skilda offentliga organ kunna kontrollera

produktions- och leveransverksamhet å ena sidan och överföring å den andra.

(78)

Fullständigt effektiv åtskillnad mellan å ena sidan nätverksamhet och å andra sidan leverans- och produktions­

verksamhet bör gälla i hela unionen, för både unionsföretag och tredjelandsföretag. För att säkerställa att å ena

sidan nätverksamheten och å andra sidan leverans- och produktionsverksamheten i unionen bedrivs oberoende av

varandra, bör tillsynsmyndigheterna ges befogenheter att vägra att certifiera sådana systemansvariga för

överföringssystem som inte uppfyller bestämmelserna om åtskillnad. För att säkerställa att dessa bestämmelser

tillämpas enhetligt i hela unionen bör tillsynsmyndigheterna ta största möjliga hänsyn till kommissionens

uppfattning, när de fattar beslut om certifiering. För att dessutom säkerställa att unionens internationella

åtaganden respekteras, och för att säkerställa solidaritet och energitrygghet inom unionen, bör kommissionen ha

rätt att avge ett yttrande över certifiering avseende ägaren till eller den systemansvarige för ett överföringssystem

som kontrolleras av en eller flera personer från tredjeländer.

(79) Tillståndsförfarandena får inte leda till administrativa bördor som är oproportionella i förhållande till

producenternas storlek och eventuella inverkan. Obefogat utdragna tillståndsförfaranden kan hindra nya aktörer

att komma in på marknaden.

(80) För att den inre marknaden för el ska fungera korrekt behöver tillsynsmyndigheterna kunna fatta beslut i alla

relevanta tillsynsfrågor, och de behöver också vara fullständigt oberoende av övriga offentliga eller privata

intressen. Detta hindrar varken domstolsprövning eller parlamentarisk övervakning enligt medlemsstaternas kon­

stitutionella rätt. Vidare får inte den nationella lagstiftarens godkännande av tillsynsmyndighetens budget utgöra

ett hinder för budgetmässig självständighet. Reglerna om tillsynsmyndighetens självständiga ansvar för

genomförandet av den anslagna budgeten bör tillämpas inom ramen för nationell budgetlagstiftning och

nationella budgetbestämmelser. Samtidigt som medlemsstaterna med hjälp av ett lämpligt roterande system bidrar

till tillsynsmyndigheternas oberoende gentemot politiska eller ekonomiska intressen, bör medlemsstaterna ha

möjlighet att vederbörligen beakta de tillgängliga personella resurserna och styrelsens storlek.

(81) Tillsynsmyndigheterna bör kunna fastställa eller godkänna tariffer eller beräkningsmetoder för tariffer på grundval

av ett förslag från de systemansvariga för överförings- eller distributionssystemet eller på grundval av ett förslag

som dessa systemansvariga och nätanvändare kommit överens om. Vid fastställandet eller godkännandet bör till­

synsmyndigheterna säkerställa att överförings- eller distributionstarifferna är icke-diskriminerande och avspeglar

kostnaderna, och samtidigt ta hänsyn till de långsiktiga marginalkostnader för näten som går att undvika med

hjälp av distribuerad produktion och åtgärder för styrning av efterfrågan.

(82) Tillsynsmyndigheterna bör fastställa eller godkänna enskilda nättariffer för överförings- och distributionsnät eller

fastställa en metod, eller båda delarna. I vardera fallen bör tillsynsmyndighetens oberoende när det gäller att

fastställa nätavgifter enligt artikel 57.4 b ii bevaras.

(83) Tillsynsmyndigheter bör säkerställa att systemansvariga för överförings- och distributionssystem vidtar lämpliga

åtgärder för att göra sitt nätverk mer motståndskraftigt och flexibelt. I det avseendet bör de övervaka dessa

systemansvarigas resultat på grundval av indikatorer såsom förmågan hos de systemansvariga för överförings-

och distributionssystem att driva ledningar enligt en dynamisk rankning av ledningar, utvecklingen av

fjärrövervakning och realtidskontroller av omformarstationer, den minskade nätförlusten och frekvensen av och

längden på strömavbrott.

14.6.2019

L 158/136

Europeiska unionens officiella tidning

SV

192

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

(84) Tillsynsmyndigheterna bör ha befogenhet att utfärda bindande beslut avseende elföretag och att antingen själva

ålägga, eller föreslå att en behörig domstol ålägger, effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för

elföretag som inte fullgör sina skyldigheter. I det syftet bör tillsynsmyndigheterna ha möjlighet att begära in

relevant information från elföretagen, att genomföra lämpliga och tillräckliga undersökningar samt lösa tvister.

Tillsynsmyndigheterna bör även ges befogenhet att, oavsett tillämpningen av konkurrensbestämmelserna, fatta

beslut om lämpliga åtgärder som säkerställer fördelar för kunderna genom främjande av den effektiva konkurrens

som är nödvändig för att den inre marknaden för el ska fungera korrekt.

(85) Tillsynsmyndigheterna bör samordna sinsemellan när de fullgör sina uppgifter för att säkerställa att det

europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem för el (nedan kallat Entso för el), EU-enheten för

systemansvariga för distributionssystem och regionala samordningscentrum, fullgör sina skyldigheter i enlighet

med regelverket för den inre marknaden för el, och enligt beslut fattade av byrån för samarbete mellan energitill­

synsmyndigheter (Acer), som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/942 (

9

). I och

med att Entso för el, EU-enheten för systemansvariga för distributionssystem och de regionala samordnings­

centrumen har fått utökat operativt ansvar är det nödvändigt att stärka övervakningen med avseende på enheter

som driver verksamhet på unionsnivå eller regional nivå. Tillsynsmyndigheter bör samråda med varandra och bör

samordna sin tillsyn för att gemensamt fastställa situationer där Entso för el, EU-enheten för systemansvariga för

distributionssystem eller regionala samordningscentrum inte uppfyller sina respektive skyldigheter.

(86) Tillsynsmyndigheterna bör även ges befogenheter att bidra till att säkerställa en hög standard på skyldigheter

avseende samhällsomfattande och allmännyttiga tjänster i enlighet med kraven på öppnande av marknaden,

skydd för utsatta kunder och ett verkligt effektivt konsumentskydd. Dessa bestämmelser bör varken påverka

kommissionens befogenheter att tillämpa konkurrensreglerna, inbegripet granskningen av företagskoncentrationer

med en unionsdimension, eller reglerna för den inre marknaden, såsom regler om den fria rörligheten för kapital.

Det oberoende organ till vilket en part som berörs av ett beslut av en tillsynsmyndighet har rätt att överklaga kan

vara en domstol eller annan rättslig instans med befogenhet att genomföra en rättslig prövning.

(87) Detta direktiv och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG (

10

) fråntar inte medlemsstaterna

möjligheten att fastställa och föra en egen nationell energipolitik. Detta innebär att det, beroende på

medlemsstatens konstitutionella arrangemang, kan falla inom medlemsstatens behörighet att bestämma den

politiska ram inom vilken tillsynsmyndigheterna ska verka, t.ex. när det gäller försörjningstrygghet. Allmänna

energipolitiska riktlinjer som medlemsstaten utfärdar bör emellertid inte inkräkta på tillsynsmyndigheternas

oberoende och självständighet.

(88) Förordning (EU) 2019/943 föreskriver att kommissionen ska anta riktlinjer eller nätföreskrifter i syfte att uppnå

den harmoniseringsgrad som krävs. Sådana riktlinjer och nätföreskrifter utgör bindande genomförandeåtgärder

och är, även med avseende på vissa bestämmelser i detta direktiv, ett användbart hjälpmedel som snabbt kan

ändras om det skulle behövas.

(89) Medlemsstaterna och de avtalsslutande parterna i fördraget om upprättande av en energigemenskap (

11

) bör ha ett

nära samarbete om alla frågor som rör utvecklingen av en integrerad elhandelsregion och bör inte vidta åtgärder

som äventyrar den fortsatta integreringen av elmarknaderna eller försörjningstryggheten i medlemsstater och

avtalsslutande parter.

(90) Detta direktiv bör läsas i förening med förordning (EU) 2019/943 som fastställer de grundläggande principerna

för den nya marknadsmodellen för elmarknaden som kommer att möjliggöra bättre kompensation för flexibilitet,

tillhandahålla lämpliga prissignaler och säkerställa utvecklingen av fungerande och integrerade kortfristiga

marknader. Förordning (EU) 2019/943 fastställer också nya regler på olika områden, t.ex. om kapacitetsme­

kanismer och samarbete mellan systemansvariga för överföringssystem.

14.6.2019

L 158/137

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

9

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/942 av den 5 juni 2019 om inrättande av Europeiska unionens byrå för

samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (se sidan 22 i detta nummer av EUT).

(

10

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas

och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94).

(

11

) EUT L 198, 20.7.2006, s. 18.

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

193

(91) Detta direktiv är förenligt med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i stadgan. Således bör

detta direktiv tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer, särskilt rätten till

skydd av personuppgifter som garanteras i artikel 8 i stadgan. Det är avgörande att all behandling av

personuppgifter enligt detta direktiv överensstämmelser med Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) 2016/679 (

12

).

(92) För att åstadkomma den minsta grad av harmonisering som krävs för att uppnå målen med detta direktiv bör

kommissionen ges befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget så att den kan fastställa

regler beträffande omfattningen av tillsynsmyndigheternas skyldigheter att samarbeta med varandra och med Acer

och fastställa detaljerna i förfarandet för efterlevnad av nätföreskrifter och riktlinjer. Det är av särskild vikt att

kommissionen anordnar lämpliga samråd under det förberedande arbetet, inklusive på expertnivå, och att dessa

samråd utförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre

lagstiftning (

13

). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europapar­

lamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt

tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelsen av delegerade akter.

(93)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförande­

befogenheter för att fastställa krav på driftskompatibilitet för energitjänster samt icke-diskriminerande och

transparenta förfaranden för tillgång till uppgifter om mätning, förbrukningsuppgifter samt de uppgifter som

krävs för att en kund ska kunna byta leverantör, efterfrågeflexibilitet och andra tjänster. Dessa befogenheter bör

utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (

14

).

(94) Om ett undantag gäller enligt artikel 66.3, 66.4 eller 66.5, bör undantaget även omfatta bestämmelser i detta

direktiv som är underordnade eller kräver en föregående tillämpning av någon av de bestämmelser från vilka det

har beviljats undantag.

(95) Bestämmelserna i direktiv 2012/27/EU om elmarknaderna, såsom bestämmelser om mätare för och fakturering

av el, efterfrågeflexibilitet, prioriterad inmatning och nättillträde för högeffektiv kraftvärme, uppdateras genom

bestämmelserna i det här direktivet och förordning (EU) 2019/943. Direktiv 2012/27/EU bör därför ändras

i enlighet med detta.

(96) Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att skapa en fullt fungerande inre marknad för el, inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare på grund av dess omfattning och verkningar kan

uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5

i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv

inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(97) I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och

kommissionen om förklarande dokument (

15

), har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är berättigat, låta

anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika

delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta

direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(98) Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en

innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2009/72/EG. Skyldigheten att införliva de oförändrade

bestämmelserna följer av direktiv 2009/72/EG.

(99) Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med

nationell lagstiftning och tillämpning av direktiv 2009/72/EG som anges i bilaga III.

14.6.2019

L 158/138

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

12

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskydds­

förordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).

(

13

) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.

(

14

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer

för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

(

15

) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

194

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs gemensamma regler för produktion, överföring, distribution, energilagring och leverans av el,

samt bestämmelser om konsumentskydd, i syfte att skapa verkligt integrerade, konkurrensutsatta, konsumentorienterade,

flexibla, rättvisa och transparenta elmarknader i unionen.

Genom att utnyttja fördelarna med en integrerad marknad syftar detta direktiv till att säkerställa överkomliga,

transparenta energipriser och energikostnader för konsumenterna, en hög grad av försörjningstrygghet och en smidig

övergång till ett hållbart koldioxidsnålt energisystem. Det innehåller grundläggande regler för hur unionens elsektor ska

organiseras och fungera, särskilt regler om konsumentinflytande och konsumentskydd, öppet tillträde till den integrerade

marknaden, tredje parts tillträde till överförings- och distributionsinfrastruktur, samt krav avseende åtskillnad och regler

om oberoende för tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna.

Detta direktiv fastställer även former för samarbete mellan medlemsstater, tillsynsmyndigheter och systemansvariga för

överföringssystem för att åstadkomma en fullständigt sammanlänkad inre marknad för el som ökar integrationen av el

från förnybara energikällor, fri konkurrens och försörjningstrygghet.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

1. kund: en grossist eller slutkund av el.

2. grossist: en fysisk eller juridisk person som köper el i syfte att återförsälja den inom eller utanför det system i vilket

personen är etablerad.

3. slutkund: en kund som köper el för eget bruk.

4. hushållskund: en kund som köper el för sin egen hushållsförbrukning och inte för kommersiell verksamhet eller

yrkesverksamhet.

5. icke-hushållskund: en fysisk eller juridisk person, inklusive producenter, industrikunder samt företag, små och

medelstora företag och grossister, som köper el som inte är avsedd för egen hushållsförbrukning.

6. mikroföretag: ett företag med färre än 10 anställda och vars årsomsättning och/eller årliga balansomslutning inte

överstiger 2 miljoner EUR.

7. små företag: företag med färre än 50 anställda och vars årsomsättning och/eller årliga balansomslutning inte

överstiger 10 miljoner EUR.

8. aktiv kund: en slutkund, eller en grupp av samarbetande slutkund, som förbrukar eller lagrar el som producerats

inom den egna fastigheten vilken är belägen inom ett avgränsat område, eller, om en medlemsstat tillåter detta, på

en annan plats, eller som säljer egenproducerad el eller deltar i flexibilitets- eller energieffektivitetssystem, förutsatt

att dessa verksamheter inte är deras huvudsakliga kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet.

9. elmarknader: elmarknader, inklusive OTC-marknader och elbörser, marknader för handel med energi, kapacitet,

balanstjänster och stödtjänster inom alla tidsramar, däribland terminsmarknader, dagen före-marknader och

intradagsmarknader.

14.6.2019

L 158/139

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

195

10. marknadsaktör: marknadsaktör enligt definitionen i artikel 2.25 i förordning (EU) 2019/943.

11. medborgarenergigemenskap: en juridisk person som

a) baseras på frivilligt och öppet deltagande och som de facto kontrolleras av medlemmar eller delägare, som är

fysiska personer, lokala myndigheter, däribland kommuner, eller små företag,

b) har som främsta mål är att ge sina medlemmar eller delägare eller det närområde där det är verksamt

miljömässiga, ekonomiska eller sociala samhällsfördelar, snarare än att generera ekonomisk vinst, och

c) får delta i produktion, inklusive från förnybara energikällor, distribution och leverans, förbrukning, aggregering,

energilagring, energieffektivitetstjänster eller, laddningstjänster för elfordon eller tillhandahålla andra

energitjänster till sina medlemmar eller delägare.

12. leverans: försäljning, inbegripet återförsäljning, av el till kunder.

13. avtal om leverans av el: ett avtal om leverans av el, men som inte inbegriper elderivat.

14. elderivat: ett finansiellt instrument som anges i punkt 5, 6 eller 7 i avsnitt C i bilaga I till Europaparlamentets och

rådets direktiv 2014/65/EU (

16

) och som avser el.

15. avtal med dynamiska elpriser: ett avtal om leverans av el mellan en leverantör och en slutkund som återspeglar

prisförändringar på spotmarknaderna, inbegripet dagen före- och intradagsmarknaderna med intervall som minst

motsvarar frekvensen för avräkning på marknaden.

16. uppsägningsavgift: varje typ av avgift som en leverantör eller en marknadsaktör som deltar i aggregering debiterar en

kund till följd av uppsägning av ett avtal om leverans av el eller ett tjänsteavtal.

17. avgift för byte av leverantör: varje typ av avgift för att byta leverantör eller den marknadsaktör som deltar

i aggregering, inklusive uppsägningsavgifter, som en leverantör eller en marknadsaktör som deltar i aggregering eller

en systemansvarig direkt eller indirekt debiterar en kund.

18. aggregering: en funktion som fullgörs av en fysisk eller juridisk person som kombinerar flera kundlaster eller

producerad el för försäljning, inköp eller auktionering på alla slags organiserade elmarknader.

19. oberoende aggregator: en marknadsaktör som deltar i aggregering och som inte är ansluten till kundens leverantör.

20. efterfrågeflexibilitet: förändringar i belastningen i fråga om el från slutkunder, jämfört med deras normala eller

nuvarande konsumtionsmönster, som svar på marknadssignaler, inbegripet som svar på tidsvarierande elpriser eller

ekonomiska incitament, eller som svar på antagandet av slutkundens bud om att sälja efterfrågeminskning eller

-ökning till ett visst pris på organiserade marknader enligt definitionen i artikel 2.4 i kommissionens genomförande­

förordning (EU) nr 1348/2014 (

17

), enskilt eller genom aggregering.

21. faktureringsinformation: informationen på en slutkunds faktura, med undantag för en betalningsbegäran.

22. traditionell mätare: en analog eller elektronisk mätare som inte både kan sända och ta emot uppgifter.

23. smarta mätarsystem: ett elektroniskt system som kan mäta el som tillförs nätet eller elförbrukningen, tillhandahålla

mer information än en traditionell mätare och som kan sända och ta emot uppgifter för informations-,

övervaknings- och kontrolländamål genom någon form av elektronisk kommunikation.

14.6.2019

L 158/140

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

16

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av

direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).

(

17

) Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1348/2014 av den 17 december 2014 om rapportering av uppgifter för att

genomföra artikel 8.2 och 8.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 om integritet och öppenhet på grossist­

marknaderna för energi (EUT L 363, 18.12.2014, s. 121).

196

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

24. driftskompatibilitet: i samband med smarta mätare, förmågan hos två eller flera energi- eller kommunikationsnät,

-system, -anordningar, -tillämpningar eller -komponenter att samverka samt att utbyta och använda information för

att utföra önskade funktioner.

25. avräkningsperiod för obalanser: avräkningsperiod för obalanser enligt definitionen i artikel 2.15 i förordning (EU)

2019/943.

26. nära realtid: i samband med smarta mätare, en kort period, vanligtvis några sekunder eller högst den period för

avräkning av obalanser som tillämpas på den nationella marknaden.

27. bästa tillgängliga teknik: i samband med dataskydd och datasäkerhet i en miljö med smarta mätare, den effektivaste,

mest avancerade och praktiskt lämpliga teknik för att, i princip, ge förutsättningarna för att uppfylla unionens regler

för dataskydd och säkerhet.

28. distribution: transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhanda­

hållande till kunder, men inte leverans.

29. systemansvarig för distributionssystem: en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll

av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess

sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på

distribution av el.

30. energieffektivitet: förhållandet mellan, å ena sidan, produktionen av prestanda, tjänster, varor eller energi och, å andra

sidan, mängden tillförd energi.

31. energi från förnybara energikällor eller förnybar energi: energi från förnybara, icke-fossila energikällor, nämligen

vindenergi, solenergi (termisk solenergi och fotovoltaisk solenergi) och geotermisk energi, omgivningsenergi,

tidvattensenergi, vågenergi och annan havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk

samt biogas.

32. distribuerad produktion: produktionsanläggningar som är anslutna till distributionssystem.

33. laddningsstation: ett gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas

ut.

34. överföring: transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för

tillhandahållande till slutkunder eller distributörer, men inte leverans.

35. systemansvarig för överföringssystem: en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och underhåll och, vid

behov, utbyggnad av överföringssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till

andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el.

36. systemanvändare: en fysisk eller juridisk person som levererar till eller får leveranser från ett överföringssystem eller

distributionssystem.

37. produktion: framställning av el.

38. producent: en fysisk eller juridisk person som framställer el.

39. sammanlänkning: utrustning som används för sammanlänkning av elsystem.

40. sammanlänkat system: ett antal överförings- och distributionssystem som kopplas samman med hjälp av en eller flera

sammanlänkningar.

41. direktledning: antingen en elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund, eller en

elledning som kopplar samman en producent och en elleverantör så att dessa direkt kan försörja sina egna

fastigheter, dotterbolag och kunder.

42. litet enskilt system: ett system som hade en förbrukning på mindre än 3 000 GWh under 1996, där mindre än 5 %

av årsförbrukningen erhålls genom sammanlänkning med andra system.

14.6.2019

L 158/141

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

197

43. litet sammanlänkat system: ett system som hade en förbrukning på mindre än 3 000 GWh under 1996, där mer än

5 % av årsförbrukningen erhålls genom sammanlänkning med andra system.

44. överbelastning: överbelastning enligt definitionen i artikel 2.4 i förordning (EU) 2019/943.

45. balansering: balansering enligt definitionen i artikel 2.10 i förordning (EU) 2019/943.

46. balansenergi: enligt definitionen i artikel 2.11 i förordning (EU) 2019/943.

47. balansansvarig part: balansansvarig part enligt definitionen i artikel 2.14 i förordning (EU) 2019/943.

48. stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett överförings- eller distributionssystem, inbegripet balansering och

icke-frekvensrelaterade stödtjänster men inte inbegripet hantering av överbelastning.

49. icke-frekvensrelaterad stödtjänst: en tjänst som används av en systemansvarig för överförings- eller distributionssystem

för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av

stabiliteten i lokala nät, kortslutningsström, förmåga till dödnätsstart och till ö-drift.

50. regionalt

samordningscentrum: ett

regionalt

samordningscentrum

som

inrättas

enligt

artikel

35

i förordning (EU) 2019/943.

51. helt integrerade nätkomponenter: nätkomponenter som är integrerade i överförings- eller distributionssystemet,

däribland lagringsanläggningar, och som används uteslutande för att säkerställa säker och tillförlitlig drift av

överförings- eller distributionssystemet, och inte för balansering eller hantering av överbelastning.

52. integrerat elföretag: ett vertikalt integrerat företag eller horisontellt integrerat företag.

53. vertikalt integrerat företag: ett elföretag eller en grupp av elföretag där samma person eller personer direkt eller

indirekt har rätt att utöva kontroll och där det berörda företaget eller den berörda företagsgruppen bedriver

verksamhet inom minst ett av områdena överföring eller distribution och minst ett av områdena produktion eller

leverans.

54. horisontellt integrerat företag: ett elföretag som bedriver verksamhet inom minst ett av områdena produktion för

försäljning, överföring, distribution eller leverans samt en annan verksamhet utan anknytning till el.

55. anknutet företag: ett anknutet företag enligt definitionen i artikel 2.12 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2013/34/EU (

18

), och ett företag som tillhör samma aktieägare.

56. kontroll: rättigheter, avtal eller andra medel som, antingen var för sig eller tillsammans och med hänsyn till alla

faktiska eller rättsliga förhållanden, ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på ett företag, särskilt genom

a) äganderätt eller nyttjanderätt till ett företags samtliga tillgångar eller en del av dessa,

b) rättigheter eller avtal som ger ett avgörande inflytande på sammansättningen av ett företags organ och organens

omröstningar eller beslut.

57. elföretag: en fysisk eller juridisk person, med undantag för slutkunder, som bedriver åtminstone en av följande

verksamheter: produktion, överföring, distribution, aggregering, efterfrågeflexibilitet, energilagring, leverans eller

inköp av el och som ansvarar för kommersiella och tekniska arbetsuppgifter eller underhåll i samband med dessa

verksamheter.

58. tillförlitlighet: både leverans- och försörjningstrygghet i fråga om el och teknisk säkerhet.

14.6.2019

L 158/142

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

18

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa

typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv

78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

198

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

59. energilagring: i elsystemet en uppskjutning av den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktions­

tillfället, eller omvandlingen av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin, och den

därpå följande återomvandlingen av den energin till elenergi eller användningen som en annan energibärare.

60. energilagringsanläggning: en anläggning i elsystemet där energi lagras.

KAPITEL II

ALLMÄNNA REGLER FÖR ORGANISATIONEN AV ELSEKTORN

Artikel 3

Konkurrenskraftig, konsumentinriktad, flexibel och icke-diskriminerande elmarknad

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att deras nationella rätt inte i onödan hindrar gränsöverskridande handel med el,

konsumentdeltagande genom bl.a. efterfrågeflexibilitet, investeringar i framför allt intermittent och flexibel

energiproduktion, energilagring, eller utbyggnad av elektromobilitet eller nya sammanlänkningar mellan

medlemsstaterna och ska säkerställa att elpriserna återspeglar den faktiska efterfrågan och det faktiska utbudet.

2.

Vid utveckling av nya sammanlänkningar ska medlemsstaterna ta hänsyn till elsammanlänkningsmålen som anges

i artikel 4 d 1 i förordning (EU) 2018/1999.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att det inte finns några otillbörliga hinder inom den inre marknaden för el vad

gäller marknadsinträde, marknadsdrift och marknadsutträde, utan att det påverkar de behörigheter som medlemsstaterna

behåller i förhållande till tredjeländer.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa lika villkor i de fall då elföretagen omfattas av transparenta, proportionella och

icke-diskriminerande regler och avgifter och att de behandlas på ett transparent, proportionellt och icke-diskriminerande

sätt, med avseende på balansansvar, tillträde till grossistmarknaderna, tillgång till uppgifter, bytesprocesser och fakturer­

ingssystem och, i förekommande fall, licensiering.

5.

Medlemsstaterna ska säkerställa att marknadsaktörer från tredjeländer, när de bedriver verksamhet på den inre

marknaden för el, ska efterleva tillämplig unionsrätt och nationell rätt, inbegripet sådan som avser miljö och säkerhet.

Artikel 4

Fritt val av leverantör

Medlemsstaterna ska säkerställa att alla kunder har möjlighet att köpa el från valfri leverantör, och ska säkerställa att alla

kunder har möjlighet att ha flera elleveransavtal samtidigt, förutsatt att erforderliga anslutningar och mätpunkter är

etablerade.

Artikel 5

Marknadsbaserade leveranspriser

1.

Leverantörerna ska ha rätt att själva fastställa priset på den el som de levererar till kunderna. Medlemsstaterna ska

vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa effektiv konkurrens mellan leverantörerna.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa skydd för energifattiga eller utsatta hushållskunder, enligt artiklarna 28 och 29

genom socialpolitiska åtgärder eller på andra sätt än genom offentliga ingripanden i prissättningen på el.

3.

Genom undantag från punkterna 1 och 2 får medlemsstaterna tillämpa offentliga ingripanden i prissättningen på

el till energifattiga eller utsatta hushållskunder. Sådana offentliga ingripanden ska omfattas av de villkor som fastställs

i punkterna 4 och 5.

4.

Offentliga ingripanden i prissättningen på el ska

a) vara av allmänt ekonomiskt intresse och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppfylla det allmänna

ekonomiska intresset,

14.6.2019

L 158/143

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

199

b) vara klart definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara,

c) garantera lika tillträde för unionens elföretag till kunderna,

d) vara begränsade i tid och proportionella i fråga om förmånstagarna,

e) inte på ett diskriminerande sätt medföra merkostnader för marknadsaktörer.

5.

Varje medlemsstat som tillämpar offentliga ingripanden i prissättningen på leveranser av el i enlighet med punkt 3

i denna artikel ska också iaktta artiklarna 3.3 d och 24 i förordning (EU) 2018/1999, oavsett om den berörda

medlemsstaten har ett betydande antal energifattiga hushåll.

6.

För att under en övergångsperiod upprätta effektiv konkurrens om elleveransavtal mellan leverantörer och uppnå

fullt effektiva marknadsbaserade slutkundspriser för el i enlighet med punkt 1, får medlemsstaterna göra offentliga

ingripanden i prissättningen för leveranser av el till hushållskunder och till mikroföretag som inte omfattas av offentliga

ingripanden enligt punkt 3.

7.

Offentliga ingripanden enligt punkt 6 ska uppfylla de kriterier som anges i punkt 4 och ska

a) åtföljas av ett antal åtgärder för att uppnå effektiv konkurrens och av en metod för att bedöma de framsteg som

gjorts avseende dessa åtgärder,

b) fastställas med hjälp av en metod som garanterar icke-diskriminerande behandling av leverantörer,

c) fastställas till ett pris som är högre än kostnaderna, på en nivå där effektiv priskonkurrens kan uppstå,

d) utformas för att minimera negativa effekter på grossistmarknaden för el,

e) säkerställa att alla förmånstagare av sådana offentliga ingripanden har möjlighet att välja konkurrenskraftiga

marknadserbjudanden och får direkt information åtminstone en gång i kvartalet om de erbjudanden som finns och

de besparingar som kan göras på den konkurrensutsatta marknaden, särskilt vad gäller avtal med dynamiska elpriser

samt får stöd för att byta till ett marknadsbaserat erbjudande,

f) säkerställa att alla förmånstagare av sådana offentliga ingripanden, enligt artiklarna 19 och 21, har rätt till och

erbjuds att få smarta mätare installerade utan extra initialkostnader för dessa kunder, informeras direkt om

möjligheten att få smarta mätare installerade och får det stöd som krävs,

g) inte leda till direkt korssubventionering mellan de kunder som får leveranser till fria marknadspriser och de som får

leveranser till reglerade leveranspriser.

8.

Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla de åtgärder som vidtagits i enlighet med punkterna 3 och 6 inom

en månad från den dag då de antogs, och de får tillämpa dem omedelbart. Anmälan ska åtföljas av en förklaring till

varför andra instrument inte var tillräckliga för att uppnå det eftersträvade målet, hur de krav som anges i punkterna 4

och 7 uppfylls och effekterna av de anmälda åtgärderna på konkurrensen. Anmälan ska ange vilka förmånstagare som

omfattas, åtgärdernas varaktighet och antalet hushållskunder som berörs av åtgärden och förklara hur det reglerade

priset har fastställts.

9.

Senast den 1 januari 2022 och den 1 januari 2025 ska medlemsstaterna lämna in rapporter till kommissionen om

genomförandet av denna artikel, om huruvida ett offentligt ingripande enligt denna artikel är nödvändigt och

proportionellt och en bedömning av framstegen med att uppnå en effektiv konkurrens mellan leverantörer och en

övergång till marknadsbaserade priser. De medlemsstater som tillämpar reglerade priser i enlighet med punkt 6 ska

rapportera om huruvida villkoren i punkt 7 uppfylls, inbegripet om leverantörer som är skyldiga att tillämpa sådana

ingripanden uppfyller kraven, samt om de reglerade prisernas inverkan på dessa leverantörers finanser.

10.

Senast den 31 december 2025 ska kommissionen se över och lägga fram en rapport till Europaparlamentet och

rådet om genomförandet av denna artikel i syfte att uppnå marknadsbaserade slutkundspriser för el, vid behov

tillsammans med eller åtföljd av ett lagstiftningsförslag. Detta lagstiftningsförslag kan innehålla ett slutdatum för

reglerade priser.

14.6.2019

L 158/144

Europeiska unionens officiella tidning

SV

200

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

Artikel 6

Tillträde för tredje part

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att det införs en ordning för tredje parts tillträde till överförings- och distributions­

systemen grundad på offentliggjorda tariffer, som ska gälla för alla kunder samt tillämpas objektivt och utan

diskriminering mellan systemanvändarna. Medlemsstaterna ska säkerställa att dessa tariffer, eller de metoder som använts

för att beräkna dem, är godkända i enlighet med artikel 59 innan de träder i kraft samt att tarifferna – och metoderna

om endast dessa har godkänts – offentliggörs innan de träder i kraft.

2.

Den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet får vägra tillträde till systemet om det saknar

nödvändig kapacitet. Vederbörligen motiverade skäl, som särskilt tar hänsyn till artikel 9 och som grundas på objektiva

och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier, ska anges för en sådan vägran. Medlemsstaterna eller, om en

medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheterna i dessa medlemsstater, ska säkerställa att dessa kriterier tillämpas

konsekvent och att en systemanvändare som vägrats tillträde har tillgång till ett tvistlösningsförfarande. Vid behov, och

om tillträde till systemet har vägrats, ska tillsynsmyndigheterna också säkerställa att den systemansvarige för överförings-

eller distributionssystemet tillhandahåller relevant information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka

nätet. Denna information ska alltid tillhandahållas om tillträde till laddningsstationer har nekats. Den part som begär

sådan information får åläggas en rimlig avgift för att täcka kostnaderna för tillhandahållande av informationen.

3.

Denna artikel ska även tillämpas på medborgarenergigemenskaper som förvaltar distributionsnät.

Artikel 7

Direktledningar

1.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för

a) alla producenter och elleverantörer som är etablerade inom deras territorium att leverera till sina egna fastigheter,

dotterbolag och kunder genom en direktledning, utan att drabbas av oproportionella administrativa förfaranden eller

kostnader,

b) alla kunder inom deras territorium att, enskilt eller gemensamt, få leveranser via en direktledning från producenter

och elleverantörer.

2.

Medlemsstaterna ska fastställa kriterier för beviljandet av tillstånd att uppföra direktledningar inom deras

territorium. Dessa kriterier ska vara objektiva och icke-diskriminerande.

3.

Möjligheten att leverera el genom en direktledning enligt punkt 1 i denna artikel ska inte påverka möjligheten att

ingå elavtal i enlighet med artikel 6.

4.

Medlemsstaterna får utfärda tillstånd att uppföra en direktledning, antingen på villkor av att tillträde till systemet

har vägrats på grundval av artikel 6, eller av att ett tvistlösningsförfarande enligt artikel 60 har inletts.

5.

Medlemsstaterna får vägra att ge tillstånd för en direktledning om ett sådant tillstånd skulle försvåra tillämpningen

av bestämmelserna om skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i artikel 9. Vederbörligen motiverade skäl

ska anges för en sådan vägran.

Artikel 8

Tillståndsförfarande för ny kapacitet

1.

Vid anläggning av ny produktionskapacitet ska medlemsstaterna använda ett tillståndsförfarande som ska

genomföras enligt objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier.

2.

Medlemsstaterna ska fastställa kriterier för beviljandet av tillstånd att anlägga produktionskapacitet på deras

territorium. Vid fastställandet av lämpliga kriterier ska medlemsstaterna ta hänsyn till

a) säkerhet och tillförlitlighet i elsystemet, elinstallationer och tillhörande utrustning,

b) skydd av folkhälsa och allmän säkerhet,

c) miljöskydd,

14.6.2019

L 158/145

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

201

d) markanvändning och lokalisering,

e) användningen av allmän mark,

f) energieffektivitet,

g) typ av primärkällor,

h) sökandens specifika egenskaper, t.ex. teknisk, ekonomisk och finansiell förmåga,

i) överensstämmelse med de åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 9,

j) produktionskapacitetens bidrag till uppnåendet av unionens övergripande mål om att åtminstone 32 % av unionens

slutliga energianvändning (brutto) år 2030 ska komma från förnybara energikällor, som avses i artikel 3.1

i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (

19

),

k) produktionskapacitetens bidrag till utsläppsminskning, och

l) alternativ till anläggande av ny produktionskapacitet, såsom lösningar som bygger på efterfrågeflexibilitet samt

energilagring.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns särskilda, förenklade och effektiviserade tillståndsförfaranden för liten

decentraliserad produktion och/eller distribuerad produktion, som tar hänsyn till deras begränsade storlek och eventuella

inverkan.

Medlemsstaterna får fastställa riktlinjer för detta särskilda tillståndsförfarande. Tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga

nationella myndigheter, även planeringsmyndigheter, ska se över dessa riktlinjer och får rekommendera ändringar.

Om medlemsstaterna har fastställt särskilda förfaranden för beviljande av markanvändning för stora nya infrastruk­

turprojekt som avser produktionskapacitet, ska medlemsstaterna vid behov se till att dessa förfaranden omfattar

anläggandet av ny produktionskapacitet och att de tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt och inom en lämplig

tidsram.

4.

Förfarandena och kriterierna för beviljande av tillstånd ska offentliggöras. Om en ansökan om tillstånd avslås ska

den sökande informeras om skälen för avslagsbeslutet. Dessa skäl ska vara objektiva, icke-diskriminerande, välgrundade

och vederbörligen motiverade. De sökande ska ha möjlighet att överklaga.

Artikel 9

Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster

1.

Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, på grundval av sin institutionella

organisation och med vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen, se till att elföretag drivs i enlighet med principerna

i detta direktiv för att uppnå en konkurrensutsatt, säker och miljömässigt hållbar elmarknad, och de får inte diskriminera

mellan dessa företag när det gäller deras rättigheter eller skyldigheter.

2.

Medlemsstaterna får med beaktande fullt ut av tillämpliga bestämmelser i EUF-fördraget, särskilt artikel 106, för att

tillgodose det allmänna ekonomiska intresset ålägga företag som bedriver verksamhet inom elsektorn att tillhandahålla

allmännyttiga tjänster, vilka kan avse tillförlitlighet, inbegripet försörjningstrygghet, regelbundenhet, kvalitet och pris vad

gäller leveranser, samt miljöskydd, inbegripet energieffektivitet, energi från förnybara energikällor och klimatskydd. Dessa

skyldigheter ska vara klart definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara samt garantera att elföretag

i unionen kan nå ut till nationella konsumenter på lika villkor. Skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som

gäller prissättningen på el ska uppfylla kraven i artikel 5 i detta direktiv.

3.

Om det tillhandahålls ekonomisk ersättning, annan form av ersättning och exklusiva rättigheter som en

medlemsstat beviljar för uppfyllandet av åliggandena i punkt 2 i denna artikel eller för tillhandahållande av samhällsom­

fattande tjänster enligt artikel 27, ska detta ske på ett icke-diskriminerande och transparent sätt.

4.

Medlemsstaterna ska när de genomfört detta direktiv informera kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för

att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande och allmännyttiga tjänster, inklusive konsument- och

miljöskyddsåtgärder, och deras eventuella inverkan på nationell och internationell konkurrens, oavsett om åtgärderna

kräver undantag från detta direktiv eller ej. De ska därefter vartannat år underrätta kommissionen om eventuella

ändringar av dessa åtgärder, oavsett om de kräver undantag från detta direktiv eller ej.

14.6.2019

L 158/146

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

19

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från

förnybara energikällor (EUT L 328, 21.12.2018, s. 82).

202

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

5.

Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa artiklarna 6, 7 och 8 i detta direktiv, i den utsträckning som

tillämpningen av dessa, rättsligt eller i praktiken, skulle hindra elföretagen från att fullgöra de skyldigheter som ålagts

dem i det allmänna ekonomiska intresset och i den mån som handelns utveckling inte påverkas i en sådan utsträckning

att det skulle strida mot unionens intressen. Unionens intressen omfattar bland annat konkurrens när det gäller kunder

i enlighet med artikel 106 i EUF-fördraget och detta direktiv.

KAPITEL III

KONSUMENTINFLYTANDE OCH KONSUMENTSKYDD

Artikel 10

Grundläggande avtalsenliga rättigheter

1.

Medlemsstaterna ska se till att alla slutkunder har rätt att få sin elleverans tillhandahållen av en leverantör, under

förutsättning att denne samtycker, oberoende av vilken medlemsstat leverantören är registrerad i, förutsatt att

leverantören följer tillämpliga regler för handel och balansering. I det avseendet ska medlemsstaterna vidta alla åtgärder

som är nödvändiga för att se till att administrativa förfaranden inte diskriminerar leverantörer som redan är registrerade

i en annan medlemsstat.

2.

Om inte annat följer av unionsreglerna om konsumentskydd, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv

2011/83/EU (

20

) och rådets direktiv 93/13/EEG (

21

), ska medlemsstaterna säkerställa att slutkunder har de rättigheter som

föreskrivs i punkterna 3–12 i denna artikel.

3.

Slutkunderna ska ha rätt till ett avtal med sin leverantör, som anger

a) leverantörens namn och adress,

b) De tjänster som tillhandahålls, kvaliteten på de tjänster som erbjuds och tidpunkten för den ursprungliga

inkopplingen.

c) De underhållstjänster som tillhandahålls.

d) På vilket sätt aktuell information om tillämpliga tariffer, underhållskostnader och kombinerade varor eller tjänster kan

erhållas.

e) Avtalets löptid och hur avtalet och tjänsterna förlängs eller sägs upp, inklusive varor eller tjänster som kombineras

med dessa tjänster, och om avtalet kan sägas upp avgiftsfritt.

f) Villkoren för ersättning och återbetalning om tjänsterna inte håller angiven kvalitet, inbegripet i händelse av inkorrekt

eller försenad fakturering.

g) Hur det tvistlösningsförfarande utanför domstol som avses i artikel 26 inleds.

h) Information om konsumentens rättigheter, inbegripet information om behandlingen av klagomål och all den

information som avses i denna punkt, tydligt angiven på fakturan eller på elföretagets webbplats.

Villkoren ska vara skäliga och kända på förhand. Information om dem ska under alla omständigheter ges innan avtalet

ingås eller bekräftas. Om avtal ingås genom en mellanhand ska den information som avses i denna punkt också

tillhandahållas innan avtalet ingås.

Slutkunderna ska tillhandahållas en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren på ett väl synligt sätt och uttryckt på

ett kortfattat och enkelt språk.

4.

Slutkunderna ska i god tid underrättas om varje avsikt att ändra avtalsvillkoren och ska därvid underrättas om att

de har rätt att säga upp avtalet. Leverantörerna ska på ett transparent och lättbegripligt sätt underrätta sina slutkunder

14.6.2019

L 158/147

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

20

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets

direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(

21

) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

203

direkt om varje ändring av leveranspriserna och om skälen och villkoren för detta och ändringens omfattning, vid en

lämplig tidpunkt som infaller senast två veckor eller, när det gäller hushållskunder, en månad innan ändringen träder

i kraft. Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunder har möjlighet att säga upp avtal om de inte godtar de

nya avtalsvillkor eller ändringar av leveranspriserna som leverantören meddelat.

5.

Leverantörerna ska tillhandahålla slutkunderna transparent information om tillämpliga priser och tariffer och om

standardvillkor för tillgång till och utnyttjande av eltjänster.

6.

Leverantörerna ska erbjuda slutkunderna ett brett val av betalningssätt. Dessa betalningssätt får inte medföra

oskälig diskriminering mellan kunder. Alla skillnader i avgifter som kan hänföras till betalningssätt eller system för

förskottsbetalning ska vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella och får inte överstiga betalningsmot­

tagarens direkta kostnader för användningen av ett visst betalningssätt eller system för förskottsbetalning, i linje med

artikel 62 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (

22

).

7.

Enligt punkt 6 ska hushållskunder som har tillgång till system för förskottsbetalning inte missgynnas på grund av

dessa system.

8.

Leverantörerna ska erbjuda slutkunderna skäliga och transparenta allmänna villkor, som ska tillhandahållas på ett

klart och otvetydigt språk och inte får omfatta hinder för kundernas utövande av sina rättigheter som inte följer direkt

av avtalet, såsom alltför omfattande avtalshandlingar. Kunderna ska skyddas mot oskäliga eller vilseledande

försäljningsmetoder.

9.

Slutkunderna ska ha rätt till en god standard både i fråga om tillhandahållandet av tjänster och av behandlingen av

klagomål från leverantörernas sida. Leverantörerna ska hantera klagomål på ett enkelt, rättvist och snabbt sätt.

10.

När de har tillgång till samhällsomfattande tjänster enligt de bestämmelser som medlemsstaterna antagit i enlighet

med artikel 27, ska slutkunderna informeras om sina rättigheter när det gäller samhällsomfattande tjänster.

11.

Leverantörerna ska erbjuda hushållskunder tillräcklig information om alternativ till bortkoppling i tillräckligt god

tid före den planerade bortkopplingen. Dessa alternativ kan gälla möjligheter till stöd för att undvika bortkoppling,

system för förskottsbetalning, energibesiktningar, energirådgivningstjänster, alternativa betalningsplaner, råd om

skuldhantering eller anstånd med bortkoppling, och de bör inte medföra en extra kostnad för de kunder som står inför

en bortkoppling.

12.

Leverantörerna ska erbjuda slutkunderna en slutavräkning efter varje byte av leverantör senast sex veckor efter

det att bytet skett.

Artikel 11

Rätt till avtal med dynamiska elpriser

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att den nationella rättsliga ramen gör det möjligt för leverantörer att erbjuda avtal

med dynamiska elpriser. Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunder som har en smart mätare installerad kan begära

att ingå ett avtal med dynamiska elpriser med minst en leverantör och med varje leverantör som betjänar mer än

200 000 slutkunder.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutförbrukarna får fullständig information från leverantörerna om

möjligheterna, kostnaderna och riskerna med sådana avtal med dynamiska elpriser och ska säkerställa att leverantörerna

är skyldiga att ge slutförbrukarna information i enlighet med detta, bland annat om behovet av att ha en lämplig

elmätare installerad. Tillsynsmyndigheterna ska övervaka marknadsutvecklingen och bedöma de risker som de nya

produkterna och tjänsterna kan medföra samt åtgärda missbruk.

3.

Leverantörerna ska inhämta en slutkunds samtycke innan dennes avtal byts till ett avtal med dynamiska elpriser.

14.6.2019

L 158/148

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

22

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om

ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av

direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 23.12.2015, s. 35).

204

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

4.

Under minst tio år från det att avtal med dynamiska elpriser blivit tillgängliga, ska medlemsstaterna eller deras

tillsynsmyndigheter övervaka, och ska offentliggöra en årsrapport om, de viktigaste aspekterna i utvecklingen av sådana

avtal, inklusive marknadserbjudanden och inverkan på konsumenternas fakturor, särskilt nivån på prisvolatiliteten.

Artikel 12

Rätt att byta och regler om avgifter i samband med byte

1.

Byte av leverantör eller marknadsaktör som deltar i aggregering ska genomföras inom kortast möjliga tid.

Medlemsstaterna ska säkerställa att en kund som önskar byta leverantör eller marknadsaktör som deltar i aggregering

har rätt till ett sådant byte inom högst tre veckor från begäran, förutsatt att avtalsvillkoren följs. Senast 2026 får den

tekniska processen vid byte av leverantör inte ta mer än 24 timmar och ska kunna utföras vilken arbetsdag som helst.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att åtminstone hushållskunder och små företag inte debiteras några avgifter

i samband med byte.

3.

Genom undantag från punkt 2 får medlemsstaterna tillåta att leverantörer eller marknadsaktörer som deltar

i aggregering tar ut uppsägningsavgifter för kunder om dessa kunder frivilligt säger upp elleveransavtal med fast löptid

och fast pris före förfallodagen, förutsatt att dessa avgifter är en del av ett avtal som kunden frivilligt har ingått och att

kunden tydligt informeras om dem innan avtalet ingås. Sådana avgifter ska vara proportionella och får inte överstiga de

direkta ekonomiska förluster som en leverantör eller marknadsaktör som deltar i aggregering drabbas av till följd av att

kunden säger upp avtalet, inbegripet kostnaderna för eventuella kombinerade investeringar eller tjänster som redan

tillhandahållits kunden som en del av avtalet. Bevisbördan för de direkta ekonomiska förlusterna ska åvila den leverantör

eller marknadsaktör som deltar i aggregering, och tillåtligheten i uppsägningsavgifter ska övervakas av tillsynsmyndighe­

ten eller en annan behörig nationell myndighet.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att rätten att byta leverantör eller marknadsaktör som deltar i aggregering beviljas

kunderna på ett icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete och tidsåtgång.

5.

Hushållskunder ska ha rätt att delta i system för kollektivt byte. Medlemsstaterna ska undanröja alla rättsliga eller

administrativa hinder för kollektiva byten och samtidigt tillhandahålla en ram som säkerställer bästa tänkbara

konsumentskydd för att motverka missbruk.

Artikel 13

Aggregeringsavtal

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att det står alla kunder fritt att köpa och sälja andra eltjänster, däribland

aggregering, än leverans, oberoende av sitt elleveransavtal och från valfritt elföretag.

2.

Medlemsstaterna ska, om en slutkund önskar ingå ett aggregeringsavtal, säkerställa att slutkunden har rätt att göra

detta utan godkännande från slutkundens elföretag.

Medlemsstaterna ska säkerställa att marknadsaktörer som deltar i aggregering fullt ut informerar kunderna om villkoren

i de avtal som de erbjuder dem.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutförbrukarna har rätt att på begäran och kostnadsfritt erhålla alla relevanta

uppgifter om efterfrågeflexibilitet eller levererad och såld el minst en gång per faktureringsperiod.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutförbrukarna beviljas de rättigheter som avses i punkterna 2 och 3 på ett

icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete eller tidsåtgång. Medlemsstaterna ska särskilt säkerställa att

leverantörerna inte påför kunderna diskriminerande tekniska och administrativa krav, förfaranden eller avgifter på

grundval av att de har ett avtal med en marknadsaktör som deltar i aggregering.

14.6.2019

L 158/149

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

205

Artikel 14

Jämförelseverktyg

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att åtminstone hushållskunder och mikroföretag med en förväntad årsförbrukning

på under 100 000 kWh har kostnadsfri tillgång till minst ett verktyg som jämför erbjudandena från olika leverantörer,

däribland erbjudanden om avtal med dynamiska elpriser. Kunderna ska informeras om att sådana verktyg finns

tillgängliga i, eller tillsammans med, sina fakturor eller på annat sätt. Verktygen ska uppfylla minst följande krav:

a) De ska vara oberoende av marknadsaktörer och säkerställa att elföretag ges lika behandling i sökresultat.

b) Det ska tydligt anges vem som äger verktyget och vilken fysisk eller juridisk person som driver och kontrollerar det

samt finnas information om hur verktyget finansieras.

c) Det ska fastställas tydliga och objektiva kriterier som jämförelsen kommer att baseras på, däribland tjänster, och ange

dem.

d) De ska använda ett enkelt och tydligt språk.

e) De ska innehålla korrekt och aktuell information och ange när den senast uppdaterades.

f) De ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom att vara tydliga, hanterbara, begripliga och

robusta.

g) De ska tillhandahålla ett ändamålsenligt sätt att rapportera felaktig information i de erbjudanden som offentliggörs.

h) De ska göra jämförelser, samtidigt som de personuppgifter som begärs ska vara begränsade till uppgifter som är

absolut nödvändiga för jämförelsen.

Medlemsstaterna ska säkerställa att åtminstone ett verktyg täcker hela marknaden. Om flera verktyg täcker marknaden

ska dessa verktyg omfatta så många olika erbjudanden om elavtal som möjligt och täcka en betydande del av marknaden

och om dessa verktyg inte helt täcker marknaden ska detta tydligt anges innan resultaten visas.

2.

De verktyg som avses i punkt 1 kan drivas av vilken typ av enhet som helst, däribland privata enheter och

offentliga myndigheter eller organ.

3.

Medlemsstaterna ska utse en behörig myndighet som ska ansvara för att jämförelseverktyg som uppfyller kraven

i punkt 1 ges en förtroendemärkning och säkerställa att jämförelseverktyg som fått en förtroendemärkning fortsätter att

uppfylla kraven i punkt 1. Den myndigheten ska vara fristående från alla marknadsaktörer och operatörer av jämförel­

severktyg.

4.

Medlemsstaterna får kräva att jämförelseverktyg som avses i punkt 1 inkluderar jämförelsekriterier som gäller den

typ av tjänster som leverantörerna erbjuder.

5.

Det ska vara möjligt att ansöka om förtroendemärkning enligt denna artikel, på frivillig och icke-diskriminerande

grund, för alla verktyg som jämför erbjudanden från olika marknadsaktörer.

6.

Genom undantag från punkterna 3 och 5 får medlemsstaterna välja att inte förtroendemärka jämförelseverktyg om

en offentlig myndighet eller ett offentligt organ tillhandahåller ett jämförelseverktyg som uppfyller de krav i punkt 1.

Artikel 15

Aktiva kunder

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutförbrukarna är berättigade att agera som aktiva kunder utan att omfattas av

oproportionella eller diskriminerande tekniska krav, administrativa krav, förfaranden och avgifter samt av nätavgifter

som inte är kostnadsbaserade.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att aktiva kunder

a) är berättigade att bedriva verksamhet antingen direkt eller genom aggregering,

b) är berättigade att sälja egenproducerad el, bland annat genom energiköpsavtal,

14.6.2019

L 158/150

Europeiska unionens officiella tidning

SV

206

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

c) är berättigade att delta i flexibilitets- och energieffektivitetssystem,

d) är berättigade att delegera förvaltningen av de anläggningar som krävs för deras verksamhet till en tredje part,

däribland installation, drift, datahantering och underhåll, utan att den tredje parten anses vara en aktiv kund,

e) omfattas av kostnadsbaserade, transparenta och icke-diskriminerande nätavgifter som redovisas separat för den el

som matas in i nätet respektive den el som förbrukas från nätet, i enlighet med artikel 59.9 i detta direktiv och

artikel 18 i förordning (EU) 2019/943, varigenom det säkerställs att de på ett lämpligt och balanserat sätt bidrar till

den övergripande kostnadsfördelningen i systemet,

f) är ekonomiskt ansvariga för de obalanser de orsakar i elsystemet; i detta avseende ska de vara balansansvariga parter

eller delegera sitt balansansvar i enlighet med artikel 5 i förordning (EU) 2019/943.

3.

Medlemsstaterna får i sin nationella rätt ha olika bestämmelser tillämpliga på enskilda och samarbetande aktiva

kunder, förutsatt att alla rättigheter och skyldigheter enligt denna artikel tillämpas på alla aktiva kunder. All åtskillnad

i behandling mellan samarbetande aktiva kunder ska vara proportionell och vederbörligen motiverad.

4.

Medlemsstater som har befintliga system som inte redovisar separat för den el som matas in i nätet respektive den

el som förbrukas från nätet får inte bevilja några nya rättigheter inom ramen för dessa system efter den 31 december

2023. Alla kunder som omfattas av befintliga system ska, under alla omständigheter, ha möjlighet att när som helst

kunna välja ett nytt system som redovisar separat för den el som matas in i nätet respektive den el som förbrukas från

nätet som grund för beräkningen av nätavgifterna.

5.

Medlemsstaterna ska säkerställa att aktiva kunder som äger en energilagringsanläggning

a) har rätt till nätanslutning inom rimlig tid efter att en begäran gjorts, förutsatt att samtliga villkor är uppfyllda, såsom

balansansvar och lämplig mätutrustning,

b) inte påförs dubbla avgifter, däribland nätavgifter, för lagrad el som blir kvar inom deras fastigheter samt när de

tillhandahåller flexibilitetstjänster för systemansvariga,

c) inte omfattas av oproportionella licenskrav eller licensavgifter,

d) får erbjuda flera olika tjänster samtidigt, om det är tekniskt möjligt.

Artikel 16

Medborgarenergigemenskaper

1.

Medlemsstaterna ska tillhandahålla ett möjliggörande regelverk för medborgarenergigemenskaper och säkerställa att

a) deltagande i en medborgarenergigemenskap är öppet och frivilligt,

b) medlemmar eller delägare i en medborgarenergigemenskap har rätt att lämna denna, i vilket fall artikel 12 ska

tillämpas,

c) medlemmar eller delägare i en medborgarenergigemenskap inte förlorar sina rättigheter och skyldigheter som

hushållskunder eller aktiva kunder,

d) den berörde systemansvarige för distributionssystemet, mot skälig ersättning i enlighet med tillsynsmyndighetens

bedömning, samarbetar med medborgarenergigemenskaper för att underlätta elöverföringar inom dessa,

e) medborgarenergigemenskaper omfattas av icke-diskriminerande, rättvisa, proportionella och transparenta förfaranden

och avgifter, bland annat för registrering och licensiering, samt av transparenta, icke-diskriminerande och kostnads­

baserade nätavgifter i enlighet med artikel 18 i förordning (EU) 2019/943, varvid det säkerställs att de på ett lämpligt

och balanserat sätt bidrar till systemets övergripande kostnadsfördelning.

14.6.2019

L 158/151

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

207

2.

Medlemsstaterna får i det möjliggörande regelverket föreskriva att medborgarenergigemenskaper ska

a) vara öppna för gränsöverskridande deltagande,

b) ha rätt att äga, inrätta, köpa eller hyra distributionsnät och att förvalta dem självständigt på de villkor som fastställs

i punkt 4 i denna artikel,

c) omfattas av de undantag som föreskrivs i artikel 38.2.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att medborgarenergigemenskaper

a) har möjlighet att få tillgång till alla elmarknader, antingen direkt eller genom aggregering, på ett icke-diskriminerande

sätt,

b) behandlas på ett icke-diskriminerande och proportionellt sätt med avseende på sin verksamhet och sina rättigheter

och skyldigheter som slutkunder, producenter, leverantörer, systemansvariga för distributionssystem eller

marknadsaktörer som deltar i aggregering,

c) är ekonomiskt ansvariga för de obalanser de orsakar i elsystemet; i detta avseende ska de vara balansansvariga parter

eller delegera sitt balansansvar i enlighet med artikel 5 i förordning (EU) 2019/943,

d) i samband med förbrukning av egenproducerad el behandlas som aktiva kunder i enlighet med artikel 15.2 e,

e) har rätt att internt organisera delningen av el som produceras av de produktionsenheter som medborgarenergige­

menskapen äger, med förbehåll för andra krav som fastställs i denna artikel och förutsatt att medborgarenergige­

menskapens medlemmar bibehåller sina rättigheter och skyldigheter i egenskap av slutkunder.

Med avseende på tillämpningen av första stycket e, ska detta, om elen delas, inte påverka tillämpliga nätavgifter, tariffer

och andra avgifter, i enlighet med en transparent kostnads–nyttoanalys av distribuerade energiresurser som tagits fram av

den behöriga nationella myndigheten.

4.

Medlemsstaterna får besluta att ge medborgarenergigemenskaper rätt att förvalta distributionsnät inom sitt

verksamhetsområde och fastställa relevanta förfaranden, utan att detta påverkar kapitel IV eller andra regler och

bestämmelser som gäller systemansvariga för distributionssystem. Om en sådan rätt ges ska medlemsstaterna säkerställa

att medborgarenergigemenskaper

a) har rätt att ingå ett avtal avseende driften av deras nät med en berörd systemansvarig för det distributionssystem eller

överföringssystem som deras nät är anslutet till,

b) omfattas av lämpliga nätavgifter vid anslutningspunkterna mellan deras nät och distributionsnätet utanför medborga­

renergigemenskapen och att sådana nätavgifter redovisas separat för den el som matas in i distributionsnätet

respektive den el som förbrukas från distributionsnätet utanför medborgarenergigemenskapen, i enlighet med

artikel 59.7,

c) inte diskriminerar eller skadar kunder som alltjämt är anslutna till distributionssystemet.

Artikel 17

Efterfrågeflexibilitet genom aggregering

1.

Medlemsstaterna ska tillåta och främja deltagande för efterfrågeflexibilitet genom aggregering. Medlemsstaterna ska

tillåta att slutförbrukarna, inklusive sådana som erbjuder efterfrågeflexibilitet genom aggregering, tillsammans med

producenterna deltar på alla elmarknader på ett icke-diskriminerande sätt.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distribu­

tionssystem vid upphandling av stödtjänster behandlar marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet genom

aggregering på ett icke-diskriminerande sätt tillsammans med producenter och på grundval av deras tekniska kapacitet.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att deras relevanta regelverk innehåller minst följande inslag:

a) Rätten för varje marknadsaktör som deltar i aggregering, däribland oberoende aggregatorer, att komma in på

elmarknaderna utan medgivande från andra marknadsaktörer.

14.6.2019

L 158/152

Europeiska unionens officiella tidning

SV

208

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

b) Icke-diskriminerande och transparenta regler som tydligt fastställer roller och ansvarsområden för alla elföretag och

kunder.

c) Icke-diskriminerande och transparenta regler och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan marknadsaktörer som

deltar i aggregering och andra elföretag och som säkerställer enkel tillgång till uppgifter på lika och icke-

diskriminerande villkor och samtidigt till fullo skyddar kommersiellt känslig information och kundernas

personuppgifter.

d) En skyldighet för marknadsaktörer som deltar i aggregering att vara ekonomiskt ansvariga för de obalanser de

orsakar i elsystemet; i det avseendet ska de vara balansansvariga parter eller delegera sitt balansansvar i enlighet med

artikel 5 i förordning (EU) 2019/943.

e) Föreskrifter om att slutkunder som har ett avtal med oberoende aggregatorer inte ska åläggas oskäliga betalningar

eller påföljder eller andra oskäliga avtalsgrundade begränsningar av sina elleverantörer.

f) Ett system för konfliktlösning mellan marknadsaktörer som deltar i aggregering och andra marknadsaktörer, vilket

omfattar ansvar för obalanser.

4.

Medlemsstaterna får kräva att elföretag eller deltagande slutkunder betalar ekonomisk ersättning till andra

marknadsaktörer eller till marknadsaktörens balansansvariga parter, om dessa marknadsaktörer eller balansansvariga

parter direkt påverkas av aktiveringen av efterfrågeflexibilitet. Sådana ekonomiska ersättningar ska inte utgöra ett hinder

för marknadstillträde för marknadsaktörer som deltar i aggregering eller ett hinder för flexibilitet. I sådana fall ska den

ekonomiska ersättningen vara strikt begränsad till att täcka de kostnader som därmed uppstår för deltagande kunders

leverantörer eller leverantörers balansansvariga parter under aktiveringen av efterfrågeflexibiliteten. Beräkningsmetoden

för ersättningen får beakta de fördelar som de oberoende aggregatorerna har gett andra marknadsaktörer, och, när så

sker, får aggregatorer eller deltagande kunder åläggas att bidra till ersättningen men endast om, och i den utsträckning,

fördelarna för alla leverantörer, kunder och deras balansansvariga parter inte överstiger deras direkta kostnader.

Beräkningsmetoden ska godkännas av tillsynsmyndigheten eller av en annan behörig nationell myndighet.

5.

Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna eller, om den nationella rättsordningen så kräver,

systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem i nära samarbete med

marknadsaktörer och slutkunder fastställer de tekniska kraven för deltagande i efterfrågeflexibilitet på alla elmarknader

på grundval av de tekniska egenskaperna för dessa marknader och kapaciteten för efterfrågeflexibilitet. Sådana

egenskaper ska inkludera deltagande som omfattar aggregerade laster.

Artikel 18

Fakturor och faktureringsinformation

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att fakturor och faktureringsinformation är korrekta, lättbegripliga, tydliga, koncisa

och användarvänliga och presenteras på ett sätt som underlättar slutkundernas jämförelser. På begäran ska

slutförbrukarna få en tydlig och begriplig förklaring av hur fakturan har upprättats, särskilt om fakturan inte är grundad

på faktisk förbrukning.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutförbrukarna får alla sina fakturor och all faktureringsinformation utan

kostnad.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutförbrukarna kan välja elektroniska fakturor och elektronisk faktureringsin­

formation och erbjuds flexibla arrangemang för den faktiska betalningen av fakturorna.

4.

Om avtalet föreskriver en framtida ändring av produkten eller priset eller en rabatt ska detta anges på fakturan

tillsammans med det datum då ändringen träder i kraft.

5.

Medlemsstaterna ska samråda med konsumentorganisationer då de överväger ändringar i kraven på fakturornas

innehåll.

6.

Medlemsstaterna ska säkerställa att fakturorna och faktureringsinformationen uppfyller minimikraven i bilaga I.

14.6.2019

L 158/153

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

209

Artikel 19

Smarta mätarsystem

1.

För att främja energieffektiviteten och öka slutförbrukarnas inflytande ska medlemsstaterna eller, om en

medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheten starkt rekommendera att elföretagen och andra marknadsaktörer

optimerar elförbrukningen, bland annat genom att tillhandahålla energiförvaltningstjänster, utveckla innovativa former

för prissättning och införa smarta mätarsystem som är driftskompatibla, i synnerhet med konsumenternas energistyr­

ningssystem och med smarta nät i enlighet med tillämpliga unionsregler om dataskydd.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att det på deras territorier införs smarta mätarsystem som hjälper kunderna att

aktivt medverka på elmarknaden. Detta införande kan bli föremål för en kostnads–nyttoanalys som ska genomföras

i enlighet med principerna i bilaga II.

3.

Medlemsstater som inför smarta mätarsystem på sina territorier ska anta och offentliggöra funktionella och

tekniska minimikrav för de smarta mätarsystemen i enlighet med artikel 20 och bilaga II. Medlemsstaterna ska

säkerställa att dessa smarta mätarsystem är driftskompatibla och att de kan ge uppgifter till konsumenternas energistyr­

ningssystem. I det avseendet ska medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till relevanta tillgängliga standarder, inbegripet

standarder som möjliggör driftskompatibilitet, bästa praxis samt vikten av att det utvecklas smarta nät och utvecklingen

av den inre marknaden för el.

4.

Medlemsstater som inför smarta mätarsystem ska på ett transparent och icke-diskriminerande sätt säkerställa att

slutförbrukarna bidrar till kostnaderna för införandet, med hänsyn tagen till de långsiktiga fördelarna för hela

värdekedjan. Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så föreskrivit, de utsedda behöriga myndigheterna ska

regelbundet övervaka detta införande på sina territorier för att se hur konsumenterna gynnas.

5.

När bedömningen av införandet av smarta mätarsystem utfaller negativt till följd av den kostnads–nyttoanalys som

avses i punkt 2, ska medlemsstaterna se till att denna bedömning, åtminstone vart fjärde år eller oftare, revideras till

följd av betydande förändringar av de bakomliggande antagandena samt till följd av den tekniska utvecklingen och

marknadsutvecklingen. Medlemsstaterna ska meddela kommissionen resultaten av sina uppdaterade kostnads–

nyttoanalyser så snart de blir tillgängliga.

6.

Bestämmelserna i detta direktiv om smarta mätarsystem ska tillämpas på framtida anläggningar och på

anläggningar som ersätter äldre smarta mätare. Smarta mätarsystem som redan har installerats eller för vilka inledande av

arbeten påbörjades före den 4 juli 2019 får fortsätta att vara i drift under sin livslängd, medan smarta mätarsystem som

inte uppfyller kraven i artikel 20 och bilaga II, inte ska fortsätta vara i drift efter den 5 juli 2031.

I denna punkt avses med inledande av arbeten antingen inledandet av bygg- och anläggningsarbeten som avser

investeringen eller det första bindande åtagandet att beställa utrustning eller ett annat åtagande som gör investeringen

oåterkallelig, beroende på vilket som inträffar först. Markförvärv och förberedande arbeten såsom att erhålla tillstånd och

utföra genomförbarhetsstudier anses inte som inledande av arbeten. Vid företagsförvärv avses med inledande av arbeten

tidpunkten för förvärv av de tillgångar som direkt hänför sig till den förvärvade anläggningen.

Artikel 20

Funktioner hos smarta mätarsystem

Om bedömningen av införandet av smarta mätarsystem utfaller positivt som ett resultat av den kostnads–nyttoanalys

som avses i artikel 19.2, eller om smarta mätarsystem har införts systematiskt efter den 4 juli 2019, ska

medlemsstaterna införa smarta mätarsystem i enlighet med europeiska standarder, bilaga III och följande krav:

a) Smarta mätarsystem ska korrekt mäta den faktiska elförbrukningen och ska kunna ge slutkunderna information om

den faktiska användningstiden. Validerade uppgifter om historisk förbrukning ska göras lätt tillgängliga på ett säkert

sätt och visualiseras för slutkunderna på begäran och utan extra kostnad. Icke-validerade uppgifter om förbrukning

i nära realtid ska också göras lättillgängliga på ett säkert sätt för slutkunderna utan extra kostnad genom ett

standardiserat gränssnitt eller genom fjärråtkomst, för att stödja automatiska program för energieffektivitet, efterfrå­

gestyrning och andra tjänster.

14.6.2019

L 158/154

Europeiska unionens officiella tidning

SV

210

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

b) Säkerheten hos systemen med smarta mätare och för datakommunikationen ska överensstämma med relevanta

unionsregler om säkerhet, med vederbörligt beaktande av bästa tillgängliga teknik för att säkerställa högsta möjliga

nivå av it-skydd, samtidigt som kostnaderna och proportionalitetsprincipen beaktas.

c) Integritet och skydd för slutkundernas uppgifter ska överensstämma med relevanta unionsregler om data- och

integritetsskydd.

d) Mätaroperatörerna ska säkerställa att mätarna hos aktiva kunder som tillför el till nätet kan redovisa den el som

tillförs nätet från de aktiva kundernas fastigheter.

e) Om slutkunderna så begär ska uppgifter om den el de tillför nätet och uppgifter om deras elförbrukning göras

tillgängliga för dem, i enlighet med de genomförandeakter som antagits enligt artikel 24, genom ett standardiserat

kommunikationsgränssnitt eller genom fjärråtkomst, eller för tredje parter som agerar på slutkundernas vägnar, i ett

lättbegripligt format, och på ett sätt som ger slutkunderna möjlighet att jämföra offerter på likartade grunder.

f) Slutkunderna ska få lämplig rådgivning och information före, eller i samband med, installationen av smarta mätare,

särskilt avseende mätarnas fulla potential i fråga om hantering av mätaravläsning och övervakning av energian­

vändningen och avseende insamling och behandling av personuppgifter i enlighet med tillämpliga unionsregler om

dataskydd.

g) Smarta mätarsystem ska göra det möjligt för slutkunderna att mätas och avräknas med samma tidsupplösning som

perioden för avräkning av obalanser på den nationella marknaden.

Med avseende på tillämpningen av led e ska slutkunderna ha möjlighet att hämta sina mätuppgifter eller överföra dem

till en annan part utan extra kostnad och i enlighet med sin rätt till dataportabilitet enligt unionsreglerna om dataskydd.

Artikel 21

Rätt till smarta mätare

1.

Om bedömningen av införandet av smarta mätarsystem har utfallit negativt som ett resultat av den kostnads–

nyttoanalys som avses i artikel 19.2 och smarta mätarsystem inte har införts systematiskt ska medlemsstaterna

säkerställa att alla slutkunder har rätt att på begäran, samtidigt som de står för de dithörande kostnaderna, och enligt

rättvisa, rimliga och kostnadseffektiva villkor, till installation eller, i förekommande fall, uppgradering av en smart mätare

som

a) när det är tekniskt möjligt, är försedd med de funktioner som avses i artikel 20 eller med en minimiuppsättning av

funktioner som ska fastställas och offentliggöras av medlemsstaterna på nationell nivå i enlighet med bilaga II,

b) är driftskompatibel med och som kan anslutas på lämpligt sätt till konsumenternas energistyrningssystem i nära

realtid.

2.

När en kund begärt en smart mätare i enlighet med punkt 1 ska medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så

föreskrivit, den utsedda behöriga myndigheten

a) säkerställa att erbjudandet till den slutkund som begärt installation av en smart mätare uttryckligen anger och tydligt

beskriver

i) de funktioner och den driftskompatibilitet som kan stödjas av den smarta mätaren och de tjänster som kan

tillhandahållas, liksom de fördelar som det är realistiskt att uppnå genom innehavet av den smarta mätaren vid

den givna tidpunkten,

ii) eventuella kostnader som ska bäras av slutkunden,

b) säkerställa att mätaren installeras inom rimlig tid, senast fyra månader efter kundens begäran,

c) regelbundet, och minst vartannat år, granska och offentliggöra kostnaderna och följa dessa kostnaders utveckling som

ett resultat av den tekniska utvecklingen och eventuella uppgraderingar av mätsystemet.

14.6.2019

L 158/155

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

211

Artikel 22

Traditionella mätare

1.

I fall där slutkunderna inte har smarta mätare ska medlemsstaterna säkerställa att slutkunderna förses med

individuella mätare av traditionell typ som korrekt mäter deras faktiska förbrukning.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunderna lätt kan läsa sina traditionella mätare, antingen direkt eller

indirekt via ett webbgränssnitt eller via något annat lämpligt gränssnitt.

Artikel 23

Hantering av uppgifter

1.

Vid fastställandet av regler om hantering och utbyte av uppgifter ska medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så

föreskrivit, de utsedda behöriga myndigheterna ange reglerna för berättigade parters tillgång till uppgifter om slutkunden

i enlighet med denna artikel och tillämpligt unionsregelverk. Vid tillämpningen av detta direktiv ska uppgifter anses

inbegripa mät- och förbrukningsuppgifter samt de uppgifter som krävs för att en kund ska kunna byta leverantör, för

efterfrågeflexibilitet och andra tjänster.

2.

Medlemsstaterna ska organisera hanteringen av uppgifter för att säkerställa effektiv och säker tillgång till och

effektivt och säkert utbyte av uppgifter samt dataskydd och datasäkerhet.

Oavsett vilken modell för uppgiftshantering som tillämpas i den enskilda medlemsstaten ska de parter som ansvarar för

uppgiftshantering ge tillgång till uppgifter om slutkunden till varje berättigad part i enlighet med punkt 1. Berättigade

parter ska få de begärda uppgifterna till sitt förfogande på ett icke-diskriminerande sätt och samtidigt. Tillgången till

uppgifterna ska vara enkel och de relevanta förfarandena för att få tillgång till uppgifterna ska offentliggöras.

3.

Reglerna om tillgång till uppgifter och uppgiftslagring med avseende på tillämpningen av detta direktiv ska vara

förenliga med relevant unionsrätt.

Behandling av personuppgifter inom ramen för detta direktiv ska ske i enlighet med förordning (EU) 2016/679.

4.

Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så föreskrivit, den utsedda behöriga myndigheten ska godkänna och

certifiera, eller i tillämpliga fall övervaka, de parter som ansvarar för uppgiftshantering för att säkerställa att de uppfyller

kraven i detta direktiv.

Utan att det påverkar arbetsuppgifterna för dataskyddsombud enligt förordning (EU) 2016/679 får medlemsstaterna

besluta att kräva att parter som ansvarar för uppgiftshantering utser regelefterlevnadsansvariga som ska ansvara för att

övervaka genomförandet av åtgärder som vidtas av dessa parter för att säkerställa icke-diskriminerande tillgång till

uppgifter och fullgörande av kraven i detta direktiv.

Medlemsstaterna får utnämna regelefterlevnadsansvariga eller organ som avses i artikel 35.2 d i detta direktiv att fullgöra

de skyldigheter som anges i denna punkt.

5.

Inga extra kostnader får åläggas slutkunderna för tillgången till deras uppgifter eller för en begäran om att deras

uppgifter ska göras tillgängliga.

Medlemsstaterna ska ansvara för fastställandet av relevanta avgifter för de behöriga parternas tillgång till uppgifter.

Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så föreskrivit, de utsedda behöriga myndigheterna, ska säkerställa att

eventuella avgifter som påförs av reglerade enheter som tillhandahåller datatjänster är skäliga och vederbörligen

motiverade.

Artikel 24

Driftskompatibilitetskrav och förfaranden för tillgång till uppgifter

1.

För att främja konkurrensen på slutkundsmarknaden och för att undvika onödiga administrativa kostnader för

berättigade parter ska medlemsstaterna underlätta full driftskompatibilitet för energitjänster inom unionen.

14.6.2019

L 158/156

Europeiska unionens officiella tidning

SV

212

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

2.

Kommissionen ska, genom genomförandeakter, fastställa driftskompatibilitetskrav och icke-diskriminerande och

transparenta förfaranden för tillgång till de uppgifter som avses i artikel 23.1. Dessa genomförandeakter ska antas

i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 68.2.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att elföretagen tillämpar de driftskompatibilitetskrav och förfaranden för tillgång

till uppgifter som avses i punkt 2. Dessa krav och förfaranden ska grundas på befintlig nationell praxis.

Artikel 25

Gemensamma kontaktpunkter

Medlemsstaterna ska säkerställa att det inrättas gemensamma kontaktpunkter där kunderna kan få tillgång till all

nödvändig information om sina rättigheter, tillämplig rätt och tillgängliga mekanismer för tvistlösning i händelse av en

tvist. Dessa gemensamma kontaktpunkter kan vara en del av allmänna konsumentupplysningsställen.

Artikel 26

Rätt till tvistlösning utanför domstol

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunderna har tillgång till enkla, rättvisa, transparenta, oberoende,

ändamålsenliga och effektiva mekanismer för tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister som gäller rättigheter och

skyldigheter enligt detta direktiv, genom en oberoende mekanism, såsom en energiombudsman eller ett

konsumentorgan, eller genom en tillsynsmyndighet. Om slutkunden är en konsument i den mening som avses

i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU (

23

) ska sådana mekanismer för tvistlösning utanför domstol

uppfylla kvalitetskraven i direktiv 2013/11/EU och ska, om så är motiverat, innehålla system för återbetalning och

ersättning.

2.

Vid behov ska medlemsstaterna säkerställa att alternativa tvistlösningsorgan samarbetar för att tillhandahålla enkla,

rättvisa, transparenta, oberoende, ändamålsenliga och effektiva mekanismer för tvistlösning utanför domstol vid tvister

som uppstår rörande produkter eller tjänster som är kopplade till, eller kombinerade med, en produkt eller tjänst som

omfattas av detta direktiv.

3.

Det ska vara obligatoriskt för elföretag att delta i mekanismer för tvistlösning utanför domstol för hushållskunder,

om inte medlemsstaten visar för kommissionen att andra mekanismer är lika ändamålsenliga.

Artikel 27

Samhällsomfattande tjänster

1.

Medlemsstaterna ska inom sitt territorium säkerställa att alla hushållskunder och, när medlemsstaterna anser det

lämpligt, små företag har rätt till samhällsomfattande tjänster, nämligen rätt till elleveranser av en bestämd kvalitet

till konkurrenskraftiga, lätt och tydligt jämförbara, transparenta och icke-diskriminerande priser. För att säkerställa

leveranser av samhällsomfattande tjänster får medlemsstaterna utse en sistahandsleverantör. Medlemsstaterna ska ålägga

systemansvariga för distributionssystem att ansluta kunderna till sina nät enligt villkor och tariffer som fastställts

i enlighet med förfarandet i artikel 59.7. Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att stärka hushållskundernas

och små och medelstora icke-hushållskunders ställning på marknaden genom att främja möjligheterna till frivillig

aggregering mellan företrädare för dessa kundkategorier.

2.

Punkt 1 ska genomföras på ett transparent och icke-diskriminerande sätt och ska inte hindra det fria valet av

leverantör enligt vad som föreskrivs i artikel 4.

14.6.2019

L 158/157

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

23

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om

ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 18.6.2013,

s. 63).

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

213

Artikel 28

Utsatta kunder

1.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda kunder, och de ska särskilt säkerställa att utsatta kunder

får tillräckligt skydd. Varje medlemsstat ska härvidlag definiera begreppet utsatta kunder, varvid det kan hänvisas till

energifattigdom och bland annat föreskrivas förbud mot bortkoppling av dessa kunder från elnätet i kritiska situationer.

Begreppet utsatta kunder kan inbegripa inkomstnivå, energiutgifternas andel av den disponibla inkomsten, bostädernas

energieffektivitet, kritiskt beroende av elutrustning av hälsoskäl, ålder eller andra kriterier. Medlemsstaterna ska

säkerställa att rättigheter och skyldigheter för utsatta kunder respekteras. De ska framför allt vidta lämpliga åtgärder för

att skydda kunder i avlägsna områden. De ska säkerställa en hög kundskyddsnivå, särskilt vad gäller transparens i fråga

om avtalsvillkor, allmän information och mekanismer för tvistlösning.

2.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder, såsom att föreskriva förmåner inom ramen för sina socialförsäk­

ringssystem för att utsatta kunder ska få den leverans de behöver eller stödja energieffektivitetsförbättringar, för att

åtgärda energifattigdom där sådan fastställts i enlighet med artikel 3.3 d i förordning (EU) 2018/1999, också i samband

med åtgärder mot fattigdom överlag. Sådana åtgärder ska inte hindra ett effektivt öppnande av marknaden enligt vad

som föreskrivs i artikel 4 eller en välfungerande marknad, och kommissionen ska i förekommande fall underrättas

i enlighet med artikel 9.4. Sådana underrättelser får även omfatta åtgärder som vidtas inom ramen för det allmänna

socialförsäkringssystemet.

Artikel 29

Energifattigdom

Vid bedömningen av antalet energifattiga hushåll i enlighet med artikel 3.3 d i förordning (EU) 2018/1999 ska

medlemsstaterna fastställa och offentliggöra en uppsättning kriterier som kan inbegripa låg inkomst, hög andel

energiutgifter i förhållande till den disponibla inkomsten och dålig energieffektivitet.

Kommissionen ska ge vägledning om definitionen av betydande antal energifattiga hushåll i detta sammanhang och

i samband med artikel 5.5 och därvidlag ha som utgångspunkt att varje andel hushåll i energifattigdom kan anses vara

betydande.

KAPITEL IV

DRIFT AV DISTRIBUTIONSSYSTEM

Artikel 30

Utnämning av systemansvariga för distributionssystem

Medlemsstaterna ska utse, eller ålägga företag som äger eller är ansvariga för distributionssystem att utse, en eller flera

systemansvariga för distributionssystem, för en tid som medlemsstaterna själva bestämmer med beaktande av effektivitet

och ekonomisk balans.

Artikel 31

Uppgifter som åligger systemansvariga för distributionssystem

1.

Den systemansvarige för distributionssystemet ska säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga

krav på eldistribution, och på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla säker, tillförlitlig och effektiv

eldistribution inom sitt område, med vederbörlig hänsyn till miljön och energieffektiviteten.

2.

Den systemansvarige för distributionssystemet får i alla händelser inte diskriminera mellan systemanvändare eller

kategorier av systemanvändare, i synnerhet inte till förmån för sina anknutna företag.

3.

Den systemansvarige för distributionssystemet ska förse systemanvändarna med den information de behöver för

effektiv tillgång till och användning av systemet.

14.6.2019

L 158/158

Europeiska unionens officiella tidning

SV

214

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

4.

En medlemsstat får ålägga den systemansvarige för distributionssystemet att, då denne avgör inmatningsordningen

mellan produktionsanläggningar, prioritera anläggningar som utnyttjar förnybara energikällor eller använder högeffektiv

kraftvärme i enlighet med artikel 12 i förordning (EU) 2019/943.

5.

Systemansvariga för distributionssystem ska agera som en neutral marknadsfacilitator vid anskaffande av den

energi de behöver för att täcka energiförluster inom sina system i enlighet med transparenta, icke-diskriminerande och

marknadsbaserade förfaranden, när de har denna funktion.

6.

Om en systemansvarig för distributionssystemet är ansvarig för att upphandla de produkter och tjänster som

behövs för distributionssystemets effektiva, tillförlitliga och säkra drift ska de regler som den systemansvarige för

distributionssystemet antar för detta ändamål vara objektiva, transparenta och icke-diskriminerande samt utvecklas

i samordning med systemansvariga för överföringssystem och andra berörda marknadsaktörer. Villkoren, inklusive

reglerna och tarifferna i tillämpliga fall, för tillhandahållandet av sådana produkter och tjänster till de systemansvariga

för distributionssystemen ska fastställas i enlighet med artikel 59.7 på ett icke-diskriminerande och kostnadsbaserat sätt

och offentliggöras.

7.

Vid utförandet av de uppgifter som avses i punkt 6 ska den systemansvarige för distributionssystemet upphandla

de icke frekvensrelaterade stödtjänster som behövs för systemet i enlighet med transparenta, icke-diskriminerande och

marknadsbaserade förfaranden, såvida inte tillsynsmyndigheten har bedömt att det marknadsbaserade tillhandahållandet

av icke frekvensrelaterade stödtjänster är ekonomiskt ineffektivt och beviljat ett undantag. Skyldigheten att upphandla

icke frekvensrelaterade stödtjänster gäller inte för helt integrerade nätkomponenter.

8.

Upphandlingen av de produkter och tjänster som avses i punkt 6 ska säkerställa faktiskt deltagande av alla

kvalificerade marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor,

marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer

som deltar i aggregering, i synnerhet genom att omfatta krav på att tillsynsmyndigheterna och de systemansvariga för

distributionssystemen i nära samarbete med alla marknadsaktörer, däribland de systemansvariga för överföringssystemen,

fastställer tekniska krav för deltagande på dessa marknader på grundval av de tekniska egenskaperna för dessa

marknader och kapaciteten hos alla marknadsaktörer.

9.

Systemansvariga för distributionssystem ska samarbeta med systemansvariga för överföringssystem så att de

marknadsaktörer som är anslutna till deras nät faktiskt deltar på slutkunds-, grossist- och balansmarknaderna. Tillhanda­

hållandet av balanstjänster som härrör från resurser som finns i distributionssystemet ska ske enligt avtal med berörd

systemansvarig för överföringssystemet i enlighet med artikel 57 i förordning (EU) 2019/943 och artikel 182

i kommissionens förordning (EU) 2017/1485 (

24

).

10.

Medlemsstaterna eller deras utsedda behöriga myndigheter får tillåta att systemansvariga för distributionssystem

bedriver annan verksamhet än den som föreskrivs i detta direktiv och i förordning (EU) 2019/943, om sådan

verksamhet är nödvändig för att de systemansvariga för distributionssystemen ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt

detta direktiv eller förordning (EU) 2019/943 förutsatt att tillsynsmyndigheten har bedömt behovet av ett sådant

undantag. Denna punkt påverkar inte rätten för de systemansvariga för distributionssystemen att äga, utveckla, förvalta

eller driva andra nät än elnät, när medlemsstaten eller den utsedda behöriga myndigheten beviljat en sådan rätt.

Artikel 32

Incitament för användning av flexibilitet i distributionsnät

1.

Medlemsstaterna ska tillhandahålla den nödvändiga rättsliga ramen för att tillåta och tillhandahålla incitament för

systemansvariga för distributionssystem att upphandla flexibilitetstjänster, däribland hantering av överbelastning i deras

områden, för att förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av distributionssystemet. Den rättsliga ramen ska

i synnerhet säkerställa att systemansvariga för distributionssystem kan upphandla sådana tjänster från leverantörer av

distribuerad produktion, efterfrågeflexibilitet eller energilagring och ska främja införandet energieffektivitetsåtgärder, när

sådana tjänster kostnadseffektivt minskar behovet av uppgradering eller ersättning av elkapacitet och stöder en effektiv

och säker drift av distributionssystemet. Systemansvariga för distributionssystem ska upphandla dessa tjänster i enlighet

med transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden, såvida inte tillsynsmyndigheterna har slagit

fast att upphandlingen av sådana tjänster inte är ekonomiskt effektiv eller att upphandling skulle leda till allvarlig

snedvridning av marknaden eller kraftigare överbelastningar.

14.6.2019

L 158/159

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

24

) Kommissionens förordning (EU) 2017/1485 av den 2 augusti 2017 om fastställande av riktlinjer för driften av elöverföringssystem

(EUT L 220, 25.8.2017, s. 1).

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

215

2.

Systemansvariga för distributionssystem, efter godkännande från tillsynsmyndigheten, eller tillsynsmyndigheten

själv, ska genom ett transparent och deltagandebaserat förfarande som inbegriper alla berörda systemanvändare och

systemansvariga för överföringssystem fastställa specifikationer för de flexibilitetstjänster som upphandlas och om

lämpligt standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster åtminstone på nationell nivå. Specifikationerna ska

säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som

erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver

energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering. Systemansvariga för distributionssystem ska

utbyta all nödvändig information och samordna med systemansvariga för överföringssystem i syfte att säkerställa ett

optimalt utnyttjande av resurser, att säkerställa säker och effektiv drift av systemet och att underlätta marknadsut­

vecklingen. Systemansvariga för distributionssystem ska få rimlig ersättning för upphandlingen av sådana tjänster för att

ge dem möjlighet att åtminstone få ersättning för rimliga motsvarande kostnader, t.ex. för nödvändig informations- och

kommunikationsteknik och för infrastruktur.

3.

Utvecklingen av ett distributionssystem ska baseras på en transparent nätutvecklingsplan som den systemansvarige

för distributionssystemet ska offentliggöra minst vartannat år och överlämna till tillsynsmyndigheten. Nätutveck­

lingsplanen ska skapa transparens vad gäller de flexibilitetstjänster på medellång och lång sikt som behövs, och ange

planerade investeringar under de kommande 5–10 åren, med särskild tonvikt på den huvudsakliga distributionsinfra­

struktur som krävs för att ansluta ny produktionskapacitet och ny last, inklusive laddningsstationer för elfordon.

Nätutvecklingsplanen ska även omfatta användningen av efterfrågeflexibilitet, energieffektivitet, energilagringsan­

läggningar och andra resurser som den systemansvarige för distributionssystemet ska använda som ett alternativ till en

utbyggnad av systemet.

4.

Den systemansvarige för distributionssystemet ska samråda med alla berörda systemanvändare och med berörda

systemansvariga för överföringssystemen om nätutvecklingsplanen. Den systemansvarige för distributionssystemet ska

offentliggöra resultaten av samrådsprocessen tillsammans med nätutvecklingsplanen, och överlämna resultaten av

samrådsprocessen tillsammans med nätutvecklingsplanen till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten får begära att

planen ska ändras.

5.

Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa skyldigheten i punkt 3 på integrerade elföretag som betjänar färre än

100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system.

Artikel 33

Integrering av elektromobilitet i elnätet

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU (

25

) ska

medlemsstaterna tillhandahålla den nödvändiga rättsliga ramen för att underlätta anslutning av offentligt tillgängliga och

privata laddningsstationer till distributionsnäten. Medlemsstaterna ska säkerställa att systemansvariga för distribu­

tionssystem samarbetar på ett icke-diskriminerande sätt med alla företag som äger, utvecklar, driver eller förvaltar

laddningsstationer för elfordon, också i fråga om nätanslutning.

2.

Systemansvariga för distributionssystem ska inte äga, utveckla, förvalta eller driva laddningsstationer för elfordon,

utom då systemansvariga för distributionssystem äger privata laddningsstationer uteslutande för eget bruk.

3.

Genom undantag från punkt 2 får medlemsstaterna tillåta att systemansvariga för distributionssystem äger,

utvecklar, förvaltar eller driver laddningsstationer för elfordon, förutsatt att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Andra parter har, efter ett öppet, transparent och icke-diskriminerande anbudsförfarande, som är underställt

tillsynsmyndighetens granskning och godkännande, inte medgetts rätt att äga, utveckla, förvalta eller driva laddnings­

stationer för elfordon, eller har inte kunnat tillhandahålla dessa tjänster till rimlig kostnad och i rätt tid.

b) Tillsynsmyndigheten har gjort en förhandsgranskning av villkoren för anbudsförfarandet enligt led a och har lämnat

sitt godkännande.

c) Den systemansvarige för distributionssystemet driver laddningsstationerna på grundval av tillträde för tredje part

i enlighet med artikel 6 och får inte diskriminera mellan systemanvändare eller kategorier av systemanvändare,

i synnerhet inte till förmån för sina anknutna företag.

14.6.2019

L 158/160

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(

25

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen

(EUT L 307, 28.10.2014, s. 1).

216

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

Tillsynsmyndigheten får utarbeta riktlinjer eller upphandlingsklausuler för att hjälpa systemansvariga för distribu­

tionssystem att säkerställa ett rättvist anbudsförfarande.

4.

I de fall medlemsstaterna har genomfört villkoren i punkt 3, ska medlemsstaterna eller deras utsedda behöriga

myndigheter med jämna mellanrum eller minst vart femte år hålla ett offentligt samråd för att på nytt bedöma det

potentiella intresset hos andra aktörer att äga, utveckla, driva eller förvalta laddningsstationer för elfordon. När ett

offentligt samråd visar att andra parter kan äga, utveckla, driva eller förvalta sådana laddningsstationer ska

medlemsstaterna säkerställa att den verksamhet som bedrivs av systemansvariga för distributionssystem på detta område

fasas ut, under förutsättning att det anbudsförfarande som avses i punkt 3 a slutförs med framgång. Som en del av

villkoren för detta förfarande, får tillsynsmyndigheterna medge att systemansvariga för distributionssystem får tillbaka

restvärdet av sina investeringar i laddningsinfrastruktur.

Artikel 34

Uppgifter som åligger systemansvariga för distributionssystem i fråga om uppgiftshantering

Medlemsstaterna ska säkerställa att alla berättigade parter har icke-diskriminerande tillgång till uppgifter på tydliga och

likvärdiga villkor, i enlighet med relevanta dataskyddsregler. I medlemsstater där smarta mätarsystem har införts

i enlighet med artikel 19 och där systemansvariga för distributionssystem deltar i uppgiftshanteringen ska de regelefter­

levnadsprogram som avses i artikel 35.2 d inbegripa särskilda åtgärder för att förhindra diskriminerande tillgång till

uppgifter från berättigade parter, i enlighet med artikel 23. I det fall systemansvariga för distributionssystem inte

omfattas av artikel 35.1, 35.2 eller 35.3 ska medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det

vertikalt integrerade företaget inte har privilegierad tillgång till uppgifter för utövandet av leveransverksamheten.

Artikel 35

Åtskillnad av systemansvariga för distributionssystem

1.

Om den systemansvarige för distributionssystemet utgör en del av ett vertikalt integrerat företag ska denne

åtminstone vad avser juridisk form, organisation och beslutsfattande vara oberoende av annan verksamhet utan samband

med distribution. Dessa regler ska inte ge upphov till någon skyldighet att skilja ägandet av tillgångar i distributions­

systemet från det vertikalt integrerade företaget.

2.

Utöver de krav som fastställts i punkt 1 ska den systemansvarige för distributionssystemet, om denne utgör en del

av ett vertikalt integrerat företag, med avseende på sin organisation och sitt beslutsfattande vara oberoende av annan

verksamhet utan samband med distribution. För att uppnå detta ska följande minimikriterier gälla:

a) De personer som ansvarar för företagsledningen för den systemansvarige för distributionssystemet får inte ingå

i företagsstrukturer i det integrerade elföretag som direkt eller indirekt ansvarar för den dagliga driften avseende

produktion, överföring eller leverans av el.

b) Lämpliga åtgärder ska vidtas för att säkerställa att de yrkesmässiga intressena hos de personer som ansvarar för

företagsledningen för den systemansvarige för distributionssystemet beaktas på ett sätt som gör att dessa personer

kan agera självständigt.

c) Den systemansvarige för distributionssystemet ska ha faktisk beslutanderätt, oberoende av det integrerade elföretaget,

när det gäller de tillgångar som behövs för att trygga drift, underhåll eller utveckling av nätet. För detta ändamål ska

den systemansvarige för distributionssystemet förfoga över de resurser som krävs, däribland personella, tekniska,

fysiska och ekonomiska resurser. Detta bör inte hindra förekomsten av lämpliga samordningsmekanismer för att

säkerställa att moderbolagets ekonomiska och förvaltningsmässiga övervakningsrättigheter när det gäller avkastningen

på tillgångar, som regleras indirekt i enlighet med artikel 59.7, i ett dotterbolag skyddas. Detta ska särskilt göra det

möjligt för moderbolaget att godkänna den årliga finansieringsplan eller det motsvarande instrument som upprättas

av den systemansvarige för distributionssystemet och att fastställa övergripande gränser för dess dotterbolags

skuldsättningsnivåer. Det ska inte vara tillåtet för moderbolaget att ge instruktioner om den dagliga driften eller om

enskilda beslut beträffande uppförande eller uppgradering av distributionsnät, så länge dessa beslut inte överskrider

villkoren i den godkända finansieringsplanen eller motsvarande instrument.

14.6.2019

L 158/161

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

217

d) Den systemansvarige för distributionssystemet ska upprätta ett regelefterlevnadsprogram där det anges vilka åtgärder

som har vidtagits för att motverka diskriminerande beteende och se till att efterlevnaden av programmet kontrolleras

på lämpligt sätt. Regelefterlevnadsprogrammet ska ange vilka specifika skyldigheter de anställda har att uppfylla detta

mål. Den person eller det organ som ansvarar för kontroller av att programmet följs, den regelefterlevnadsansvarige,

ska till den tillsynsmyndighet som avses i artikel 57.1 överlämna en årlig rapport, som ska offentliggöras, om de

åtgärder som vidtagits. Den regelefterlevnadsansvarige ska vara helt oberoende och ha tillträde till all nödvändig

information om den systemansvarige för distributionssystemet och alla anknutna företag för att utföra sitt uppdrag.

3.

Om den systemansvarige för distributionssystemet ingår i ett vertikalt integrerat företag ska medlemsstaterna

säkerställa att dennes verksamhet övervakas av tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga organ, så att den

systemansvarige inte kan dra fördel av sin vertikala integration för att snedvrida konkurrensen. Vertikalt integrerade

systemansvariga för distributionssystem får i synnerhet inte, i samband med kommunikation och varumärkesprofilering,

ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har.

4.

Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa punkterna 1, 2 och 3 på integrerade elföretag som betjänar färre än

100 000 anslutna kunder eller som levererar till små enskilda system.

Artikel 36

Ägande av energilagringsanläggningar av systemansvariga för distributionssystem

1.

Systemansvariga för distributionssystem ska inte äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar.

2.

Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna tillåta att systemansvariga för distributionssystem äger,

utvecklar, förvaltar eller driver energilagringsanläggningar om dessa är helt integrerade nätkomponenter och tillsynsmyn­

digheten har lämnat sitt godkännande eller om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Andra parter har, efter ett öppet, transparent och icke-diskriminerande anbudsförfarande, som är underställt

tillsynsmyndighetens granskning och godkännande, inte medgetts rätt att äga, utveckla, förvalta eller driva sådana

anläggningar, eller har inte kunnat tillhandahålla dessa tjänster till rimlig kostnad och i rätt tid.

b) Sådana anläggningar är nödvändiga för att de systemansvariga för distributionssystemen ska kunna fullgöra sina

skyldigheter enligt detta direktiv när det gäller effektiv, tillförlitlig och säker drift av distributionssystemen, och

anläggningarna används inte för att köpa eller sälja el på elmarknaderna.

c) Tillsynsmyndigheten har bedömt behovet av ett sådant undantag och gjort en bedömning av anbudsförfarandet,

däribland villkoren för anbudsförfarandet, och har lämnat sitt godkännande.

Tillsynsmyndigheten får utarbeta riktlinjer eller upphandlingsklausuler för att hjälpa systemansvariga för distribu­

tionssystem att säkerställa ett rättvist anbudsförfarande.

3.

Tillsynsmyndigheterna ska med jämna mellanrum eller minst vart femte år hålla ett offentligt samråd om befintliga

energilagringsanläggningar för att bedöma den potentiella tillgängligheten och det potentiella intresset av att investera

i sådana anläggningar. Om ett offentligt samråd, enligt tillsynsmyndighetens bedömning, visar att tredje parter kan äga,

utveckla, driva eller förvalta sådana anläggningar på ett kostnadseffektivt sätt ska tillsynsmyndigheten säkerställa att den

verksamhet som bedrivs av systemansvariga för distributionssystem på detta område fasas ut inom 18 månader. Som en

del av villkoren för detta förfarande får tillsynsmyndigheterna medge att systemansvariga för distributionssystem får

skälig ersättning, särskilt för att få tillbaka restvärdet av sina investeringar i energilagringsanläggningarna.

4.

Punkt 3 ska inte tillämpas på helt integrerade nätkomponenter eller på den vanliga avskrivningsperioden för nya

batterilagringsanläggningar med ett slutgiltigt investeringsbeslut fram till den 4 juli 2019, förutsatt att dessa batterilag­

ringsanläggningar

a) ansluts till nätet senast två år därefter,

b) integreras i distributionssystemet,

14.6.2019

L 158/162

Europeiska unionens officiella tidning

SV

218

Prop. 2021/22:153

Bilaga 1

c) endast används för omedelbart återställande av nätsäkerheten i samband med hantering av oplanerade händelser

i elnätet, när detta återställande påbörjas omedelbart och avslutas när vanlig omdirigering kan lösa problemet, och

d) inte används för att köpa eller sälja el på elmarknaderna, balansmarknaderna inbegripna.

Artikel 37

Skyldighet till konfidentiell behandling för systemansvariga för distributionssystem

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 55 eller annat lagstadgat krav att lämna uppgifter ska den systemansvarige

för distributionssystemet behandla kommersiellt känsliga uppgifter som denne erhåller inom ramen för sin

affärsverksamhet konfidentiellt, och förhindra att uppgifter om den egna verksamheten som kan vara kommersiellt

fördelaktiga röjs på ett diskriminerande sätt.

Artikel 38

Slutna distributionssystem

1.

Medlemsstaterna får föreskriva att tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga myndigheter ska klassificera ett

system som distribuerar el inom en geografiskt avgränsad industriell eller kommersiell plats eller en plats där

gemensamma tjänster tillhandahålls och som inte levererar el till hushållskunder, utan att det påverkar tillämpningen av

punkt 4, som ett slutet distributionssystem om

a) systemanvändarnas verksamhet eller produktionsprocesser är integrerade av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl,

eller

b) systemet distribuerar el huvudsakligen till systemets ägare eller den systemansvarige eller till deras anknutna företag.

2.

Slutna distributionssystem ska vid tillämpningen av detta direktiv anses vara distributionssystem. Medlemsstaterna

får föreskriva att tillsynsmyndigheterna ska undanta den systemansvarige för ett slutet distributionssystem från

a) skyldigheten i artikel 31.5 och 31.7 att anskaffa energi för att täcka energiförluster och icke frekvensrelaterade

stödtjänster inom sitt system enligt transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden,

b) kravet i artikel 6.1 att tarifferna, eller de metoder som använts för att beräkna dem, ska vara godkända i enlighet med

artikel 59.1 innan de träder i kraft,

c) kraven i artikel 32.1 att upphandla flexibilitetstjänster och i artikel 32.3 att utveckla systemansvarigas system på

grundval av nätutvecklingsplaner,

d) kravet i artikel 33.2 att inte äga, utveckla, förvalta eller driva laddningsstationer för elfordon, och

e) kravet i artikel 36.1 att inte äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar.

3.

Vid beviljandet av undantag enligt punkt 2 ska de gällande tarifferna, eller de metoder som använts för att beräkna

dem, på begäran av en användare av det slutna distributionssystemet ses över och godkännas i enlighet med artikel 59.1.

4.

Undantag enligt punkt 2 ska även kunna beviljas för tillfällig användning av ett litet antal hushåll som har

anställning hos eller liknande koppling till ägaren till distributionssystemet och som befinner sig inom det område som

får el levererad genom ett slutet distributionssystem.

Artikel 39

Kombinerat systemansvar

Artikel 35.1 ska inte hindra verksamheten hos en systemansvarig med kombinerat ansvar för överförings- och distribu­

tionssystem, under förutsättning att den systemansvarige följer artiklarna 43.1, 44 och 45 eller avsnitt 3 i kapitel VI eller

att den systemansvarige omfattas av artikel 66.3.

14.6.2019

L 158/163

Europeiska unionens officiella tidning

SV