Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i ellagen (1997:857) när det gäller elnätsverksamhet. En stor del av ändringarna har sin bakgrund i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (elmarknadsdirektivet). Utöver genomförandet av direktivet finns förslag när det gäller bl.a. hur driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad, redovisning av nätverksamhet, anslutning till elnätet och Energimarknadsinspektionens prövning av tvister.

Bland det som är nytt kan följande nämnas.

• När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten.
• Ett distributionsnätsföretag ska ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan).
• Elanvändare ska i vissa fall kunna ansluta mikroproduktionsanläggningar till elnätet utan att betala någon avgift till nätföretaget.
• Kravet på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning av el på elnätet ska utgå.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857).

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403).

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el.

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter.

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet.

• Sida 7
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs¹ i fråga om ellagen (1997:857)²

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU. ² Senaste lydelse av 1 kap. 1 § 2016:733 3 kap. 17 b § 2012:335 1 kap. 4 § 1999:770 3 kap. 18 § 2010:164 1 kap. 4 a § 2018:1448 3 kap. 19 § 2010:164 1 kap. 5 a § 2011:712 3 kap. 20 § 2010:164 1 kap. 5 b § 2018:1448 3 kap. 21 § 2010:164 1 kap. 6 § 1999:770 3 kap. 22 § 2010:164 1 kap. 7 § 1999:770 3 kap. 23 § 2011:712 3 kap. 1 § 2005:404 4 kap. 1 § 2018:1448 3 kap. 1 a § 2018:1448 4 kap. 1 a § 2012:335 3 kap. 1 b § 2009:1045 4 kap. 2 § 2018:1448 3 kap. 1 c § 2009:1045 4 kap. 3 § 2009:892 3 kap. 1 d § 2009:1045 4 kap. 4 § 2015:259 3 kap. 1 e § 2009:1045 4 kap. 4 a § 2018:1448 3 kap. 1 f § 2018:1448 4 kap. 4 b § 2018:1448 3 kap. 1 g § 2018:1448 4 kap. 5 § 2009:892 3 kap. 1 h § 2011:712 4 kap. 8 § 2019:902 3 kap. 1 i § 2018:1448 4 kap. 9 § 2018:1448 3 kap. 1 j § 2018:1448 4 kap. 9 a § 2009:892 3 kap. 1 k § 2018:1448 4 kap. 9 b § 2014:391 3 kap. 2 § 2008:265 4 kap. 10 § 2010:164 3 kap. 3 § 2021:741 4 kap. 11 § 2018:1448 3 kap. 3 a § 2015:259 4 kap. 11 a § 2018:1448 3 kap. 4 § 2008:265 4 kap. 11 b § 2018:1448 3 kap. 5 § 2008:265 4 kap. 11 c § 2018:1448 3 kap. 6 § 2005:404 4 kap. 12 § 2018:1448 3 kap. 7 § 2005:404 4 kap. 13 § 2010:602 3 kap. 7 a § 2014:270 11 kap. 21 § 2014:270 3 kap. 7 b § 2014:270 rubriken närmast före 3 kap. 1 § 2005:404 3 kap. 9 § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 2 § 2008:265 3 kap. 9 a § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 9 c § 2005:1110 3 kap. 9 b § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 10 § 1999:770 3 kap. 9 c § 2010:164 rubriken närmast före 3 kap. 11 § 1999:770 3 kap. 9 d § 2005:1110 rubriken närmast före 3 kap. 16 § 2014:270 3 kap. 9 e § 2010:164 rubriken närmast före 3 kap. 16 a § 2014:270 3 kap. 10 § 2017:196 rubriken närmast före 3 kap. 17 § 2005:404 3 kap. 10 a § 2017:196 rubriken närmast före 3 kap. 18 § 2010:164 3 kap. 10 b § 2017:196 rubriken närmast före 3 kap. 23 § 2011:712 3 kap. 11 § 2017:196 rubriken närmast före 4 kap. 3 § 2009:892 3 kap. 14 § 2003:117 rubriken närmast efter 4 kap. 4 b § 2009:892 3 kap. 15 § 2002:121 rubriken närmast före 4 kap. 5 § 2009:892 3 kap. 16 § 2014:270 rubriken närmast före 4 kap. 9 § 2018:1448 3 kap. 16 a § 2014:270 rubriken närmast före 4 kap. 9 a § 2009:892 3 kap. 17 § 2011:712 rubriken närmast före 11 kap. 21 § 2014:270. 3 kap. 17 a § 2011:712

• Sida 8
•  Original

dels att 1, 3 och 4 kap. och 11 kap. 21 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 11 kap. 21 § ska utgå,

dels att 2 kap. 54 §, 5 kap. 13–15, 19 och 30 §§, 8 kap. 14 §, 12 kap. 1– 1 b och 14 §§, 13 kap. 8 § och rubrikerna närmast före 5 kap. 15 § och 12 kap. 14 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya kapitel, 1, 3, 4 och 6 kap., tre nya paragrafer, 5 kap. 12 a och 12 b §§ och 12 kap. 17 §, och närmast före 5 kap. 12 a § och 12 kap. 17 § nya rubriker av följande lydelse.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om elnätsverksamhet, ansvaret för det nationella elsystemet och handel med el.

2 § Lagen är indelad i följande kapitel:

– 1 kap. Inledande bestämmelser, – 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder, – 3 kap. Nätföretag och drift av elnät, – 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el, – 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet, – 6 kap. Mätning av överförd el, – 7 kap. Kommunala elföretag, – 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m., – 10 kap. Avbrottsersättning, – 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter,

– 12 kap. Tillsyn m.m., och – 13 kap. Övriga bestämmelser.

3 § Bestämmelser om elsäkerhet finns i elsäkerhetslagen (2016:732).

Ord och uttryck i lagen

4 § Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i elsäkerhetslagen (2016:732).

I övrigt avses i lagen med

Acer: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter,

aggregering: en sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader,

distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät,

distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät,

elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el, elmarknadsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre mark-

• Sida 9
•  Original

naden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen,

energilagringsanläggning: en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare,

EU:s elmarknadsförordning: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el,

icke frekvensrelaterad stödtjänst: en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift,

intäktsram: de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod,

laddningspunkt: ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut,

lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning,

nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätverksamhet: att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen,

regionnät: en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning,

stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning,

transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät,

transmissionsnät: ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder,

transmissionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar en ledning som ingår i ett transmissionsnät.

Nätmyndighet

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara nätmyndighet enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

Elanvändare som importerar el

6 § En elanvändare som importerar el ska fullgöra de skyldigheter som en elleverantör har.

• Sida 10
•  Original

Leverans av el inom en byggnad eller ett begränsat område

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhet inom en byggnad eller ett begränsat område inte ska omfattas av det som enligt lagen gäller för en elleverantör.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

54 §³

Om en skyldighet enligt 51 eller 53 § inte fullgörs, får nätmyndigheten

1. förelägga den som är skyldig att vidta återställningsåtgärder att fullgöra skyldigheten, eller

2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på det åtgärdsskyldiges bekostnad.

2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad.

Ett föreläggande får förenas med vite. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad får verkställas.

3 kap. Nätföretag och drift av elnät

Nätföretagets grundläggande skyldigheter

1 § Ett nätföretag ska i fråga om sitt elnät ansvara för

1. drift och underhåll,

2. utbyggnad vid behov,

3. eventuella anslutningar till andra ledningsnät,

4. att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, och

5. att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el.

Organisation av driften

2 § Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att följande åtgärder utförs i Sverige:

1. övervakning och styrning av ledningen eller ledningsnätet, och

2. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder.

El som ett nätföretag använder i nätverksamheten

3 § Ett nätföretag ska anskaffa den el som är avsedd att täcka nätförluster eller som behövs för driften av ledningsnätet på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Nätföretaget får inte med hänvisning endast till kraftslag ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet.

³ Senaste lydelse 2021:741.

• Sida 11
•  Original

Stödtjänster

4 § Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Första stycket ska inte tillämpas om

1. lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen,

2. anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller

3. nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet.

5 § Nätmyndigheten får bevilja dispens enligt 4 § andra stycket 3 endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

6 § Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

7 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen.

Första stycket gäller inte avtal enligt 8 kap. 4 § andra stycket.

8 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster

1. utförs så effektivt som möjligt,

2. ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och

3. tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i fråga om godkännande gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

9 § Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket och utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster,

2. skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande,

3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna sådana specifikationer och marknadsprodukter som avses i 2, och

4. vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster.

• Sida 12
•  Original

Samarbete och informationsutbyte

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för

1. nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el,

2. nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och

3. nätföretag att utbyta information.

Tillåten verksamhet för ett nätföretag

12 § Ett nätföretag får inte bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet.

Företaget får dock

1. förvalta eller driva andra nät än elnät,

2. producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och

3. reparera och underhålla ett annat företags nät.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet enligt 12 § första stycket.

14 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från förbudet i 12 § första stycket, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning.

Flexibilitet i distributionsnät

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. skyldighet för ett distributionsnätsföretag att

a) ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster,

b) lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, och

c) offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och

2. vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag

16 § Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år

1. ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan),

2. offentliggöra planen, och

3. ge in planen till nätmyndigheten.

• Sida 13
•  Original

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram,

2. offentliggörandet av nätutvecklingsplanen och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen, och

3. undantag från kraven i 16 §.

Investeringsplan för transmissionsnätsföretag

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten.

Laddinfrastruktur för elfordon

19 § Ett distributionsnätsföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Detta gäller inte laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk.

20 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 19 §.

Åtskillnad av distribution

21 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare

1. ska ha en organisation och ett beslutsfattande som är åtskilda från företag som producerar eller handlar med el, och

2. får inte ha en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare som samtidigt är styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som producerar eller handlar med el.

Med elanvändare avses i första stycket den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter.

22 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § får inte ge anställda i ledande ställning i nätföretaget löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som producerar eller handlar med el.

23 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § och dess moderföretag ska se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet och att den beslutanderätten är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen.

Trots första stycket får distributionsnätsföretagets ägare ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät endast om instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag.

• Sida 14
•  Original

24 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som producerar eller handlar med el ska ha en övervakningsplan och se till att planen följs.

25 § Ett distributionsnätsföretag ska i en övervakningsplan enligt 24 §

1. ange vilka åtgärder som distributionsnätsföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande beteende gentemot andra aktörer på elmarknaden, och

2. särskilt ange de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra sådan diskriminering som avses i 1.

26 § Ett distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan enligt 24 § ska

1. utse en övervakningsansvarig som

a) självständigt bevakar att planen finns och följs,

b) har de befogenheter och den tillgång till information som krävs för att utföra uppdraget, och

c) årligen upprättar en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen och ger in rapporten till nätmyndigheten, och

2. offentliggöra den rapport som avses i 1 c.

27 § Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som producerar eller handlar med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24–27 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag får dock inte göras för distributionsnätsföretag som avses i 21 §.

29 § Nätmyndigheten ska, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om huruvida företaget omfattas av undantag från kraven i 24–27 §§.

Beskedet får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.

Åtskillnad av transmission

30 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas.

31 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas får inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller använda någon rättighet gentemot företaget.

Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller använda någon rättighet gentemot företaget.

• Sida 15
•  Original

32 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller använda någon rättighet gentemot företaget.

33 § Förbuden i 31 och 32 §§ gäller inte kontroll eller en rättighet som utövas av staten genom regeringen.

34 § Det som anges i 31 § om företag som producerar eller handlar med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, om elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som elanvändaren säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till elanvändarens näringsverksamhet i övrigt.

En elanvändare ska anses vara nettoförbrukare enligt första stycket om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. Vid beräkningen ska i produktionen ingå den el som elanvändaren själv producerar och elanvändarens andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan.

35 § Trots 30–32 §§ får ett transmissionsnätsföretag bedriva sådan elproduktion som avses i 12 § andra stycket 2 och ingå i samma koncern som ett företag vars elproduktion uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät.

36 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el endast om det sistnämnda företaget är ett sådant produktionsföretag som avses i 35 §.

37 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där ett annat företag producerar eller handlar med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 30–32 och 36 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som producerar eller handlar med el.

Certifiering av transmissionsnätsföretag

38 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag.

Energilagring

39 § Ett nätföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning.

• Sida 16
•  Original

40 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §.

Förbud mot att försvåra efterfrågeflexibilitet

41 § Ett nätföretag får inte ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning.

Dock får de villkor ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet.

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §.

Ersättning vid inmatning av el

43 § Den som har en elproduktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.

Ersättningen ska motsvara

1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och

2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.

44 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilken rätt till ersättning för inmatad el som finns enligt 43 §.

En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

Underlag och information om leveranssäkerheten i distributionsnäten

45 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen

1. upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet,

2. upprätta en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras, och

3. till nätmyndigheten ge in en redovisning som baseras på analysen och planen.

46 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om

1. leveranssäkerheten i elnätet,

2. rätten till avbrottsersättning enligt 10 kap., och

3. rätten till skadestånd enligt 11 kap.

47 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 45 §,

2. information till elanvändarna enligt 46 §,

• Sida 17
•  Original

3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och

4. undantag från kraven i 45 och 46 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el.

48 § Nätmyndigheten ska ge ett bindande besked om huruvida en ledning omfattas av undantag enligt 47 § 4, om innehavaren av ledningen eller den som avser att bygga den begär det.

Ett bindande besked får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.

Redovisning av nätverksamhet

49 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Transmission och distribution ska redovisas var för sig.

50 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig.

51 § Trots 50 § ska nätmyndigheten besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden utan en lägsta tillåtna spänning ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet för nätverksamhet.

Nätmyndigheten ska, om det behövs, fatta beslut i frågan om samlad redovisning när det finns ett beslut som har fått laga kraft och som innebär att

1. en nätkoncession har beviljats,

2. gränserna för en nätkoncession för område har ändrats,

3. ett tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession har beviljats, eller

4. en nätkoncession har återkallats. Nätmyndigheten får besluta om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden.

52 § I ett beslut om samlad redovisning eller om ändring av ett sådant beslut ska nätmyndigheten ange när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra.

53 § En nätkoncession för linje ska redovisas skilt från en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning.

Om en nätkoncession för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett lokalnät och ledningen helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, ska linjen dock redovisas inom ramen för områdeskoncessionen.

54 § En ledning som ingår i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om ledningen och regionnätet sammantagna utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet.

55 § En nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje.

• Sida 18
•  Original

56 § En ledning som byggs och används av ett nätföretag med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 §, ska utifrån sin funktion redovisas som lokalnät eller regionnät hos det nätföretag som har fått medgivandet.

Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

57 § I 4 kap. 29 och 30 §§ finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för sådana nätkoncessioner som redovisas samlat.

58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och

2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten.

Revision av nätverksamhet

59 § Den som är revisor hos ett nätföretag ska

1. göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten, och

2. årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om huruvida redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser.

60 § Nätföretaget ska ge in det intyg som avses i 59 § 2 till nätmyndigheten.

61 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet.

4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el

Skyldighet att ansluta en anläggning till elnätet

1 § Den som har en nätkoncession ska på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet, om innehavaren av den elektriska anläggningen begär att den ska anslutas.

I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet.

2 § Avsteg från skyldigheten enligt 1 § får göras, om det

1. saknas ledig kapacitet och inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet, eller

2. finns andra särskilda skäl. Trots första stycket får ett distributionsnätsföretag, i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om

1. företaget underrättar den som begär anslutning om detta, och

• Sida 19
•  Original

2. underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran.

3 § Om någon vill ansluta en elektrisk anläggning till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet, får innehavaren av region- eller transmissionsnätet ansluta anläggningen endast om

1. innehavaren av lokalnätet har medgett det, eller

2. nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av region- eller transmissionsnätet.

4 § Nätmyndigheten får bevilja ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2 endast om det finns särskilda skäl.

Anslutning inom skälig tid

5 § Ett nätföretag som ska ansluta en anläggning enligt 1 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid från det att företaget har tagit emot en begäran om anslutning. Tiden får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det finns andra särskilda skäl.

Standardiserade rutiner för anslutning

6 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning.

Uppgifter om villkor för anslutning

7 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning.

I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgifter om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid.

Tidsplaner för anslutning

8 § Ett nätföretag som har tagit emot en begäran om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ta fram en tidsplan för sin handläggning av ärendet och lämna planen till den som vill ansluta anläggningen.

När uppgifter enligt 7 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen.

Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet

9 § Ett nätföretag som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras.

• Sida 20
•  Original

Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning.

Anslutningsavgifter

10 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Särskild hänsyn ska tas till anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten.

Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts.

11 § En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som

1. producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, och

2. ansluts

a) där en anläggning för användning av el redan är ansluten, och

b) med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Principer för kostnadsfördelning

12 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet.

Tvister om anslutning till elnätet

13 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka skyldigheter en nätkoncessionshavare har enligt 1 § eller ett nätföretag har enligt 5 eller 9 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren eller nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

14 § Nätmyndigheten ska fatta sitt slutliga beslut i ett ärende enligt 13 § inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till myndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart.

• Sida 21
•  Original

Återinkoppling och höjning av avtalad effekt

15 § Det som anges i detta kapitel om anslutning av en elektrisk anläggning till en ledning eller ett ledningsnät gäller också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt.

Skyldighet att överföra el

16 § En nätkoncessionshavare är skyldig att överföra el för någon annans räkning på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor.

Rätt att använda elnätet inom Sverige

17 § Ett nätföretag ska utforma sina villkor för överföring av el så att en betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom Sverige, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt.

God kvalitet på överföringen av el

18 § Ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ska ha god kvalitet.

Nätföretaget ska avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen av el har god kvalitet.

Funktionskrav vid överföring av el

20 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §.

Detta gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §.

22 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde om

1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller

2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år.

Uppgifter om villkor för överföring

23 § Ett nätföretag ska

• Sida 22
•  Original

1. utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om avgifter och övriga villkor för överföring av el, och

2. offentliggöra sådana uppgifter.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till nätmyndigheten om avgifter och övriga villkor för överföring av el.

25 § Ett nätföretag ska informera elanvändarna om

1. hur avgifterna för överföring av el är utformade, och

2. vilka möjligheter elanvändarna har att påverka sina kostnader för överföring av el genom att välja andra avtalsvillkor eller ändra förbrukningsmönster.

Allmänt om avgifter för överföring av el

26 § Ett nätföretag ska utforma sina avgifter för överföring av el på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning.

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna för överföring av el ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning.

Avgift för lokal distribution

28 § En avgift för överföring av el på ett lokalnät får inte utformas med hänsyn till var en anslutning finns inom ett koncessionsområde.

Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis, ska avgifterna för det nya området vara enhetliga senast tre år efter sammanslagningen.

29 § I områden som redovisas samlat enligt 3 kap. 51 § ska enhetliga avgifter för överföring av el på ett lokalnät tillämpas från den dag som nätmyndigheten beslutar. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut.

30 § När detta kapitel tillämpas ska en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje anses omfattas av nätkoncessionen för område, om samlad redovisning sker enligt 3 kap. 53 § andra stycket.

31 § Trots 28 och 29 §§ får inom ett koncessionsområde eller inom flera koncessionsområden som redovisas samlat särskilda avgifter för överföring av el gälla för en begränsad krets av elanvändare, om

1. det behövs för att utveckla sådana avgifter för överföring av el som främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet, och

2. nätföretaget har informerat nätmyndigheten. Sådana avgifter får inte tillämpas under en längre tid än tre år utan tillstånd av nätmyndigheten.

• Sida 23
•  Original

32 § Nätmyndigheten ska bevilja tillstånd enligt 31 § andra stycket, om avgifterna

1. uppfyller kraven i 16 och 26 §§, och

2. behöver tillämpas under en längre tid än tre år med hänsyn till det ändamål som anges i 31 § första stycket 1.

Tillstånd ska beviljas för viss tid.

Avgift för regional distribution

33 § På ett regionnät får en avgift för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till nätets anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät.

34 § Om en avgift för överföring av el på ett regionnät avser en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på ett regionnät, ska avgiften utformas med utgångspunkt i avgiften för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen.

35 § Avgiften för överföring av el på ett regionnät inom varje normalt spänningsintervall ska utformas utifrån de samlade kostnader som nätföretaget har för regionnät i Sverige i den utsträckning som kostnaderna kan hänföras till spänningsintervallet.

Den del av de beräknade kostnaderna som avser betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionnät ska dock läggas till grund för avgiften endast i den utsträckning som kostnaderna avser nätföretagets kostnader för regionnät inom den nätregion där den ledning finns som avgiften tas ut på.

Avgift för transmission

36 § På ett transmissionsnät får avgiften för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt finns.

Avgifter från småskalig elproduktion

37 § Trots 26–36 §§ ska avgiften för inmatning av el från en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt motsvara endast den årliga kostnaden för sådan mätning, registrering, beräkning och rapportering som nätföretaget är skyldigt att utföra enligt 6 kap. eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet.

Om flera sådana anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar när första stycket tillämpas.

38 § Trots 26–37 §§ ska en elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt inte betala någon avgift för inmatningen.

• Sida 24
•  Original

Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion

39 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om avgiftens storlek enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

Fakturering

40 § Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig.

Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats.

41 § Ett nätföretag får inte ta ut någon avgift för fakturor och faktureringsinformation till elanvändare.

Nätföretaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form.

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas.

Förhandsprövning av villkor

43 § Ett nätföretag får inte ingå avtal i frågor om anslutning till elnätet eller överföring av el förrän de metoder som används för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring.

44 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som ska prövas enligt 43 §, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen blir objektiva och icke-diskriminerande.

Om nätmyndigheten inte godkänner en metod, ska myndigheten i beslutet ange hur villkoren i stället ska utformas.

Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

Användning av flexibilitetstjänster

12 a §

När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Bedömningen får medfö-

• Sida 25
•  Original

ra en ökning eller minskning av intäktsramen.

12 b §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

13 §⁴

En intäktsram för intäkter från ett ledningsnät inom ett område ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig.

En intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 51 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms.

14 §⁵

Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 3 a § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms.

Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 53 § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms.

Intäktsram för regionledning Intäktsram för regionnät 6

15 §⁷

En intäktsram för intäkter från en regionledning ska bestämmas för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i Sverige.

En intäktsram ska bestämmas för intäkter från en nätkoncessionshavares regionnät i Sverige.

19 §⁸

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i

⁴ Senaste lydelse 2018:1448. ⁵ Senaste lydelse 2018:1448. ⁶ Senaste lydelse 2018:1448. ⁷ Senaste lydelse 2018:1448. ⁸ Senaste lydelse 2018:1448.

• Sida 26
•  Original

4 kap. 9 b §, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet.

4 kap. 10 § andra stycket, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet.

30 §⁹

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

6 kap. Mätning av överförd el

Skyldighet att mäta överförd el

1 § Ett nätföretag ska mäta och registrera mängden överförd el.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. mätning och registrering enligt 1 §,

2. skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el, och

3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla.

Rapportering av mätresultat

3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera

1. mätresultat, och

2. beräkningar av mängden överförd el.

Kostnader för mätning

5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på något annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren betala kostnaden för mätaren

⁹ Senaste lydelse 2018:1448.

• Sida 27
•  Original

med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten.

En elanvändare får inte debiteras merkostnader för att den har

1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller

2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme.

6 § Ett nätföretag ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 4 kap. 37 §.

7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§.

Tvister om kostnader för mätning

8 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka kostnader som ska debiteras enligt 5 eller 6 §.

En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

Installation av nya mätare

9 § Ett nätföretag ska se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information enligt 9 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 14 §¹⁰

Elleverantörer och nätföretag får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen.

Elleverantörer får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen.

12 kap.

1 §¹¹

Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning

¹⁰ Senaste lydelse 2014:270. ¹¹ Senaste lydelse 2017:19.

• Sida 28
•  Original

till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet.

I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1–12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1–4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§.

I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1–12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1–4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§.

Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003.

Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s elmarknadsförordning.

1 a §¹²

Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen.

Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i EU:s elmarknadsförordning prövas av regeringen.

Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande.

Nätmyndigheten ska utreda sådana ärenden och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande.

I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter.

I fall som avses i artikel 63.5 i

EU:s elmarknadsförordning ska regeringen meddela beslut efter yttrande från Acer.

1 b §¹³

I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I ett beslut av nätmyndigheten enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

¹² Senaste lydelse 2011:712. ¹³ Senaste lydelse 2011:712.

• Sida 29
•  Original

Tidsfrister Tidsfrister för beslut efter

anmälan mot ett nätföretag

14

14 §¹⁵

Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan

1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och

2. innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §.

2. innehåller ett påstående om att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §.

Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 § första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena.

Första och andra styckena gäller inte om en tvist i fråga om den skyldighet som anmälan avser ska tas upp av nätmyndigheten enligt 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 eller 39 § eller 6 kap. 8 §.

Information som nätmyndigheten behöver enligt elmarknadsdirektivet

17 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

13 kap.

8 §¹⁶

En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6–8, 22, 26, 29, 31, 43,

En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6–9, 22, 26–31, 44 och

¹⁴ Senaste lydelse 2011:712. ¹⁵ Senaste lydelse 2011:712. ¹⁶ Senaste lydelse 2021:741.

• Sida 30
•  Original

44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §, om beslutet avser en anläggning för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer.

48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte på sådana avtal om stödtjänster som

a) ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller

b) nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

3. Trots 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet.

4. Trots 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten till och med den 31 december 2023.

5. Bestämmelsen i 3 kap. 49 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.

6. I fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet gäller 4 kap. 6 och 7 §§ i den äldre lydelsen.

7. För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet tillämpas inte 5 kap. 12 a och 12 b §§.

8. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 och 39 §§ och 6 kap. 8 §.

• Sida 31
•  Original

2.2. Lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

dels att 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om inlösen av elektriska anläggningar.

Med elektrisk anläggning avses i denna lag en starkströmsanläggning med däri ingående särskilda föremål för överföring av el.

Med nätmyndigheten avses i denna lag den myndighet som, enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857) , av regeringen utsetts att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten.

1 a §

I lagen avses med elektrisk anläggning: en starkströmsanläggning för överföring av el med de särskilda föremål som finns i anläggningen och som behövs för driften av den,

nätföretag: den som ställer en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning,

nätmyndigheten: den myndighet som regeringen enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857) har utsett att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

• Sida 32
•  Original

2.3. Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403)

Härigenom förskrivs att 3 kap. 2 c § naturgaslagen (2005:403) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 c §¹

Det som anges i 2 b § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 12 § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

¹ Senaste lydelse 2011:713.

• Sida 33
•  Original

2.4. Lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el

Härigenom föreskrivs¹ att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 2 §, 3 kap. 1 och 4– 8 §§ och 4 kap. 1–3 och 5 §§, rubriken till 4 kap. och rubrikerna närmast före 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el² ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §³

I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag

Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003.

Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EU:s elmarknadsförordning).

Definitioner Ord och uttryck i lagen

2 §

Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857).

Ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857).

Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området).

Med tredjeland avses ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området).

2 kap.

2 §⁴

Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el för annans räkning genom ett transmissionsnät om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda.

Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva transmission, om kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857) är uppfyllda.

I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma

I fråga om en person från ett tredjeland, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU. ² Senaste lydelse av lagens rubrik 2018:1449. ³ Senaste lydelse 2018:1449. ⁴ Senaste lydelse 2018:1449.

• Sida 34
•  Original

att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen.

komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket.

3 kap.

Anknytning till tredje land Anknytning till ett tredjeland

1 §

Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel.

Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, gäller 4 kap. i stället för detta kapitel.

4 §

Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans.

Av artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

5 §⁵

Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857).

Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

⁵ Senaste lydelse 2018:1449.

• Sida 35
•  Original

6 §⁶

Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering

1. efter en anmälan enligt 5 §,

2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller

3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857).

3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

7 §⁷

Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857).

Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

8 §

Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom intill myndigheten, ska certifieringen anses bestå.

Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet.

I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet.

I artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet.

4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land

4 kap. Certifiering i förhållande till ett tredjeland

1 §

Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten.

Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten.

Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet.

⁶ Senaste lydelse 2018:1449. ⁷ Senaste lydelse 2018:1449.

• Sida 36
•  Original

2 §

Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida

1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f–1 j §§ellagen (1997:857), och

1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857), och

2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen.

3 §

Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader.

Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från Acer, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

5 §⁸

Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet.

Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från ett tredjeland får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

⁸ Senaste lydelse 2018:1449.

• Sida 37
•  Original

2.5. Lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett enligt 1 kap. 7 §ellagen (1997:857).

Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen har utsett enligt 1 kap. 5 §ellagen (1997:857).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

• Sida 38
•  Original

2.6. Lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

En nätkoncessionshavares samlade investeringsbelopp ska beräknas så att beloppen motsvarar 65 procent av nätkoncessionshavarens investeringar under en tillsynsperiod i samtliga redovisningsenheter med särskilt investeringsutrymme, sedan avdrag gjorts från investeringarna med belopp som motsvarar

1. fyra procent av redovisningsenheternas samlade kapitalbas, och

2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 9 a och 9 b §§ellagen (1997:857).

2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 10 §ellagen (1997:857).

Om en nätkoncessionshavare har fler än en redovisningsenhet med särskilt investeringsutrymme, ska investeringsbeloppen fördelas mellan redovisningsenheterna på det sätt som nätkoncessionshavaren anger, i den utsträckning en sådan fördelning är förenlig med 6 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

• Sida 39
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Ren energi för alla i Europa

Europaparlamentet och rådet har antagit

– förordning (EU) 2019/941 av den 5 juni 2019 om riskberedskap inom elsektorn och om upphävande av direktiv 2005/89/EG,

– förordning (EU) 2019/942 av den 5 juni 2019 om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter,

– förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, och

– direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU.

Rättsakterna trädde i kraft den 4 juli 2019. I det följande kallas direktiv (EU) 2019/944 för elmarknadsdirektivet och förordning (EU) 2019/943 för EU:s elmarknadsförordning. Elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning återges i bilagorna 1 och 2. Direktivet skulle i alla delar vara genomfört i nationell rätt senast den 31 december 2020.

Elmarknadsdirektivet och förordningarna ingår i lagstiftningspaketet Ren energi för alla i Europa. I paketet ingår även

– Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda och av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet,

– Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013, och

– Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.

Direktiv (EU) 2018/2001, som trädde i kraft den 24 december 2018 och skulle ha varit genomfört i nationell rätt senast den 30 juni 2021, kallas i det följande för det omarbetade förnybartdirektivet. Artiklarna 17, 21, 22 och 24 i direktivet återges i bilaga 3.

Europeiska kommissionen har inlett överträdelseärenden mot Sverige om för sent genomförande av bl.a. elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet. En formell underrättelse inkom till Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen den 4 februari 2021 i fråga om elmarknadsdirektivet och den 27 juli 2021 i fråga om det omarbetade förnybartdirektivet. Regeringen besvarade underrättelserna den 25 mars (SB2021/00136) respektive den 23 september 2021 (SB2021/01030).

Regeringen gav den 14 februari 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att analysera vilka åtgärder som krävs för att genomföra elmarknadsdirektivet och lämna författningsförslag i de delar där genomförandet kräver bestämmelser i lag eller förordning (M2019/00373). Energimarknadsinspektionen skulle vid genomförandet av uppdraget även analysera vilka åtgärder som krävs i Sverige i anslutning till EU:s elmarknads-

• Sida 40
•  Original

förordning, förordningen om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter och förordningen om riskberedskap inom elsektorn.

Regeringen gav den 29 maj 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att utreda vilka åtgärder som krävs för att genomföra artiklarna 17, 21, 22 och 24.1 i det omarbetade förnybartdirektivet (I2019/01688).

Energimarknadsinspektionen redovisade uppdragen i rapporten Ren energi inom EU – Ett genomförande av fem rättsakter (Ei 2020:02), som i det följande kallas Ren energi-rapporten. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 4. Rapportens lagförslag finns i bilaga 5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2020/00602). Det förslag som behandlas i avsnitt 10 har beretts under hand.

Regeringen tar i propositionen upp frågor som rör elnätsverksamhet och energigemenskaper. Rapportens övriga förslag bereds vidare i Regeringskansliet.

Elmarknadslag

Promemorian Elmarknadslag (Ds 2017:44), som i det följande kallas promemorian, togs fram i Regeringskansliet för att göra det möjligt att lägga fram ett förslag till en ny elmarknadslag som ersätter den nuvarande ellagen (1997:857). En sammanfattning av promemorian i relevanta delar finns i bilaga 7. Promemorians lagförslag i dessa delar återges i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2019/00895).

Några av promemorians förslag behandlas i propositionen Elmarknadsfrågor (prop. 2017/18:237) och propositionen Moderna tillståndsprocesser för elnät (prop. 2020/21:188). Regeringen tar i förevarande proposition upp frågor som rör nätverksamhet, schablonberäkning av mängden överförd el och prövning av tvister. Promemorians övriga förslag bereds vidare inom Regeringskansliet.

Moderna tillståndsprocesser för elnät

Regeringen beslutade den 15 februari 2018 att utse en särskild utredare för att se över regelverket om nätkoncessioner (dir. 2018:6). Uppdraget var att lämna förslag på författningsändringar som moderniserar, förenklar och förbättrar elnätsregelverket utan att resurseffektivitet, nätstabilitet eller miljöskydd påverkas negativt. Elnätets betydelse som grundläggande infrastruktur skulle också beaktas. Utredningen tog namnet Nätkoncessionsutredningen.

I juni 2019 lämnade utredaren över betänkandet Moderna tillståndsprocesser för elnät (SOU 2019:30) till regeringen. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 10. Betänkandets lagförslag i relevanta delar finns i bilaga 11. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2019/01809).

Några av betänkandets förslag behandlas i propositionen Moderna tillståndsprocesser för elnät (prop. 2020/21:188). Regeringen tar i föreva-

• Sida 41
•  Original

rande proposition upp vilka driftsmoment av en ledning eller ett ledningsnät som ska utföras inom landet, utökad samredovisning av lokalnät, redovisning av ledning i lokalnät som regionnät och miljöorganisationers rätt att överklaga beslut enligt 2 kap. ellagen.

Kapacitetsutmaningen i elnäten

Regeringen gav den 24 oktober 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att undersöka omfattningen av kapacitetsbrist i elnäten, utreda hur problematiken sett ut över tid samt analysera förutsättningar och åtgärder kopplat till de problem som identifieras (I2019/02766).

Energimarknadsinspektionen redovisade uppdraget i rapporten Kapacitetsutmaningen i elnäten (Ei R2020:06), som i det följande kallas Kapacitetsrapporten. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 13. Rapportens lagförslag finns i bilaga 14. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 15. Remissvaren finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2020/03164).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 december 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 16. Lagrådets yttrande finns i bilaga 17.

Regeringen följer i huvudsak Lagrådets synpunkter, som behandlas i avsnitt 5, 6, 7.2–7.4, 18.3, 18.6, 19, 22 och 26.6 samt i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissen görs även vissa språkliga och redaktionella ändringar.

4. Nya krav på elmarknadens design

Förhållandet till det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas

När det gäller elmarknadens design bygger Ren energi-paketet på det s.k. tredje inremarknadspaketet för el och naturgas i de delar som berör elmarknaden. Genomförandet av det tredje inremarknadspaketet behandlas i propositionen Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas (prop. 2010/11:70) och propositionen Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas – vissa genomförandeåtgärder (prop. 2011/12:77).

I detta avsnitt lämnas en kortare redogörelse över det som är nytt eller har ändrats i förhållande till det tredje inremarknadspaketet i de delar som är relevanta för förslagen i denna proposition. Mer detaljerade redogörelser för regleringens innehåll lämnas löpande i de följande avsnitten. Det omarbetade förnybartdirektivet behandlas inte i detta avsnitt.

• Sida 42
•  Original

Elmarknadsdirektivet

Elmarknadsdirektivet ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG. Direktivet innehåller även krav som svarar mot bestämmelser som tidigare fanns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG, det s.k. energieffektiviseringsdirektivet.

Elmarknadsdirektivet syftar till att anpassa elmarknaden till de nya förutsättningar som en mer decentraliserad produktion av el från förnybara källor och utfasning av fossila bränslen medför. Den tekniska utvecklingen på området skapar såväl möjligheter som utmaningar. Även kvarstående hinder för fullbordandet av den inre marknaden för el, bl.a. fragmenterade och reglerade nationella marknader som försvårat elleverans på lika villkor och gränsöverskridande samarbete, behandlas.

Konsumenternas ställning stärks

Konsumenterna kommer att spela en avgörande roll för att uppnå den flexibilitet som krävs för att anpassa elsystemet till de nya förutsättningarna. Direktivet stärker konsumenternas inflytande och skydd på marknaden ytterligare. Genom att konsumenterna får information om elförbrukning genom smarta mätare, tydligare fakturor och faktureringsinformation och bättre förutsättningar för att kunna jämföra erbjudanden, får de större möjlighet att aktivt delta i energiomställningen. De ges även möjlighet att förbruka, lagra och sälja egenproducerad el på marknaden. Aktiva konsumenter underlättar för ny teknik och nya förbrukningsmönster.

För att konsumenterna fullt ut ska kunna dra fördel av ny teknik som främjar användandet av förnybar energi är det av största vikt att det råder en sund konkurrens på slutkundsmarknaden. Avgifter som kan uppkomma för mindre kunder vid byte av leverantör ska därför tas bort. Likaså ska gränsöverskridande tillträde för nya leverantörer och tillhandahållare av elproduktion, energilagring och efterfrågeflexibilitet möjliggöras.

En gemensam marknad för energi

För att främja konkurrens, säkerställa elleverans till konkurrenskraftiga priser och trygga en verklig inre marknad för el finns det i direktivet även regler som avser andra centrala aktörer på marknaden. Det gäller t.ex. systemansvariga för överförings- respektive distributionsnäten, elleverantörer och tillsynsmyndigheter. Elmarknader skiljer sig från andra marknader bl.a. för att de inbegriper handel med en vara som för närvarande inte lätt kan lagras och som produceras med hjälp av en mängd olika produktionsanläggningar. Det krävs därför en hög grad av samarbete mellan marknadsaktörerna för att marknaderna ska kunna integreras.

Direktivet tydliggör på ett övergripande plan de olika aktörernas roller och ansvar på elmarknaden. För systemansvariga för distributions- och överföringsnät införs t.ex. bestämmelser om upphandling av stödtjänster i syfte att säkra en effektiv och tillförlitlig drift av elnätet. Andra viktiga frågor som direktivet reglerar är bl.a. hur samarbetet mellan de olika

• Sida 43
•  Original

aktörerna ska se ut, hur man underlättar anslutning av laddningspunkter för elfordon och vilka som får äga energilagringsanläggningar och laddinfrastruktur.

EU:s elmarknadsförordning

EU:s elmarknadsförordning ersätter Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003.

5. Nätföretag och nätverksamhet

5.1. Nätkoncessionshavare och nätverksamhet

Regeringens förslag:Ellagens reglering i fråga om drift av elnät, redovisning, anslutning till elnätet, överföring av el för någon annans räkning och mätning av överförd el ska gälla den som bedriver nätverksamhet (nätföretag). De grundläggande skyldigheterna att ansluta anläggningar och att överföra el för någon annans räkning ska omfatta även andra nätkoncessionshavare.

Med nätverksamhet ska det avses att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Enligt promemorians förslag ska skyldigheten att överföra el för någon annans räkning omfatta endast nätföretag.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inga invändningar mot det.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att även skyldigheten att ansluta anläggningar till en ledning och skyldigheten att överföra el för någon annans räkning görs beroende av att nätkoncessionshavaren bedriver nätverksamhet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Vattenfall AB avstyrker förslaget och föreslår att Energimarknadsinspektionen i stället ska få medge undantag i enskilda fall. Affärsverket svenska kraftnät och Sveriges Kommuner och

Regioner avstyrker förslaget om att koncessionspliktiga ledningar utan externa kunder inte ska ha anslutningsskyldighet. Sveriges Kommuner och

Regioner förordar att Energimarknadsinspektionen bestämmer hur stor del av regleringen i ellagen som innehavaren av anslutningsledningen behöver tillämpa. Naturvårdsverket anser att förslaget bör följas av en utvärdering för att se vilka eventuella konkurrensnackdelar det orsakar eller om parallella nät etableras. Växjö kommun kan möjligen se att färre regler

• Sida 44
•  Original

kopplade till koncessionsplikt kan gälla för en elledning som endast betjänar en kund. Om rättigheter och skyldigheter i övrigt ändras, måste det kunna hanteras inom den så kallade förhandsregleringen.

Skälen för regeringens förslag

Nätverksamheten som utgångspunkt för skyldigheter enligt ellagen

En lång rad centrala skyldigheter enligt ellagen är knutna till innehavet av nätkoncession, dvs. ett tillstånd att bygga och driva en starkströmsledning eller ett nät av starkströmsledningar. Den som har nätkoncession är skyldig bl.a. att ansluta anläggningar till ledningen eller ledningsnätet, att överföra el för någon annans räkning och att mäta mängden överförd el.

I andra fall anges i lagen att det är ett nätföretag eller den som bedriver nätverksamhet som har en skyldighet. Att olika ord används svarar i de flesta fall inte mot någon skillnad i sak. Ett nätföretag är i praktiken ett företag som bedriver nätverksamhet med stöd av nätkoncession, även om det inte kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Det kan emellertid inträffa att en nätkoncessionshavare inte bedriver nätverksamhet, t.ex. om innehavaren av en nätkoncession för linje inte har byggt den ledning som koncessionen avser.

Ellagen är inte konsekvent när det gäller vilka företag som omfattas. I de fall som nämns ovan är det varje nätkoncessionshavare som har skyldigheten, i andra fall exempelvis ”den som bedriver nätverksamhet” eller ”nätföretag”. Det saknas i många fall sakliga skäl att använda olika beteckningar. Det saknas förutsättningar att nu fullständigt revidera ellagen i detta eller andra avseenden. I de delar av ellagen som berörs av propositionens förslag bör emellertid en enhetlig begreppsanvändning införas. Utgångspunkten bör vara att regleringen gäller nätföretag, dvs. den som bedriver nätverksamhet, och att ordet nätkoncessionshavare används bara om en skyldighet gäller oberoende av om koncessionshavaren bedriver nätverksamhet eller inte.

Vad är nätverksamhet?

I ellagen avses det i dag med nätverksamhet att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el (1 kap. 4 § första stycket första meningen). Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet (1 kap. 4 § första stycket andra meningen). Utan att någon ändring görs i sak kan detta uttryckas så att nätverksamhet är att ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el och att vidta de åtgärder som behövs för överföringen. Den exemplifiering som finns i den hittillsvarande lagtexten kan alltså utgå.

Som nämns ovan är ett nätföretag ett företag som bedriver nätverksamhet med stöd av nätkoncession. Med hänsyn till att det nu införs enhetliga beteckningar bör det tydliggöras även i lagtexten att den som överför el för någon annans räkning på ett icke koncessionspliktigt nät inte bedriver nätverksamhet i ellagens mening.

• Sida 45
•  Original

Nätkoncessionsutredningen föreslår att det uttryckligen ska framgå av lagtexten att en nätkoncessionshavare som endast överför el för egen räkning till uttagspunkter eller från inmatningspunkter som är belägna på koncessionshavarens ledning inte anses bedriva nätverksamhet. Det kan ifrågasättas om inte detta undantag följer redan av att nätverksamhet är att ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring. För att undvika tolkningssvårigheter bör det dock i lagen anges att överföringen ska ske för någon annans räkning.

Med nätverksamhet bör det alltså i ellagen avses att med stöd av nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och att vidta de åtgärder som behövs för överföringen.

Skyldigheter som gäller för nätkoncessionshavare

Propositionen omfattar den reglering som finns i hittillsvarande 3 och 4 kap. ellagen. I de kapitlen finns föreskrifter om skyldigheter för nätkoncessionshavare i frågor om

• redovisning av nätverksamhet,
• skyldighet att ansluta en anläggning,
• skyldighet att överföra el,
• skyldighet att mäta och beräkna överförd el,
• betala ersättning för inmatning av el i vissa fall,
• anskaffning av el som behövs i nätverksamheten, och
• avgifter och övriga villkor för anslutning eller överföring.

Flera av föreskrifterna är inte relevanta för den som innehar en ledning eller en nätkoncession utan att bedriva nätverksamhet. Att regleringen formellt omfattar alla nätkoncessionshavare gör den onödigt betungande för en koncessionshavare som överför el endast för egen räkning. Det som kräver närmare överväganden är frågor om anslutning till en ledning eller ett ledningsnät och överföring av el för någon annans räkning. I övrigt bör de skyldigheter i lagen som är aktuella gälla för nätföretag.

Anslutning av anläggningar till en ledning eller ett ledningsnät

En nätkoncessionshavare som ansluter en extern kund blir på det sättet ett nätföretag. De kostnader som uppstår om nätkoncessionshavaren måste anpassa sin verksamhet till att överföra el för någon annans räkning kan i det enskilda fallet vara större än samhällsnyttan. Innehavaren av en ledning med begränsad kapacitet kan dock ofta göra avsteg från anslutningsskyldigheten (se avsnitt 18.1). Det väcker i sin tur frågan vilken praktisk betydelse anslutningsskyldigheten har när det gäller ledningar som visserligen är koncessionspliktiga men används för eget bruk.

Nätkoncessionsutredningen föreslår att ledningar som omfattas av nätkoncession men saknar externa kunder ska undantas från regleringen. En nätkoncessionshavare som inte redan bedriver nätverksamhet skulle i så fall inte ha någon skyldighet att ge andra aktörer tillgång till ledningen eller ledningsnätet. Detta är ett stort avsteg från grunderna för regelverket, som har som ändamål att säkerställa bl.a. att det inte byggs parallella nät och att den som innehar samhällsviktig infrastruktur ger andra aktörer

• Sida 46
•  Original

tillträde på skäliga villkor. Att det finns en rätt till tredjepartstillträde till elnäten är grundläggande även för EU:s elmarknadsrätt.

En ordning där endast nätföretag är skyldiga att ansluta anläggningar kan medföra att en nätkoncessionshavare får konkurrensfördelar jämfört med andra aktörer som vill ansluta sig till ledningen. En vindkraftsprojektör skulle exempelvis kunna bygga en ledning för eget bruk och stänga ute konkurrerande anläggningar trots att ledningen har kapacitet.

Den problematik som redovisas ovan bör utredas ytterligare innan det kan bli aktuellt att undanta nätkoncessionshavare från anslutningsskyldigheten. De behov av generella undantag från regleringen som finns hanteras i dag genom förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), den s.k. IKN-förordningen. Regeringen har i regleringsbrevet för 2021 gett Energimarknadsinspektionen i uppdrag att se över undantagen. Det kan finnas anledning att göra nya överväganden i frågan om anslutningsskyldighet sedan Energimarknadsinspektionen har redovisat uppdraget.

Överföring av el för någon annans räkning

För att regleringen av tredjepartstillträde ska vara tydlig bör det framgå av ellagen att en nätkoncessionshavare är skyldig inte bara att ansluta anläggningar utan även att överföra el för någon annans räkning. En nätkoncessionshavare som ansluter en anläggning och överför el för någon annans räkning bedriver nätverksamhet och kommer alltså att omfattas av regleringen av nätföretag.

Koncerner

I ellagen finns bestämmelser som innehåller begreppet koncern eller moder- och dotterföretag (3 kap. 1 b–1 d, 1 i, 1 k, 17 och 23 §§). I lagförslaget finns paragrafer som i sak överensstämmer med den hittillsvarande regleringen och inte innebär någon ändring utöver en språklig och redaktionell bearbetning. Lagrådet anser att det bör klargöras vad som avses med koncern respektive moder- och dotterföretag. I detta lagstiftningsärende saknas det underlag som krävs för sådana överväganden. De omdisponeringar som krävs för att ellagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad bör dock kunna genomföras utan ett sådant klargörande som Lagrådet efterlyser.

• Sida 47
•  Original

5.2. Distribution och transmission

Regeringens förslag: I ellagen ska det med följande ord avses

– distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät,

– distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät,

– lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning,

– regionnät: en ledning eller ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning,

– transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorians förslag ska det med distributionsnätsföretag avses den som har nätkoncession för regionledning eller ett lokalnät och med regionledning en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att en definition av begreppet systemansvarig för distributionssystem förs in i ellagen. Med en sådan systemansvarig ska det enligt förslaget avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av distributionssystem inom ett visst område eller som driver en regionledning med stöd av nätkoncession för linje. I rapporten föreslås även att en definition av begreppet systemansvarig för överföringssystem införs i ellagen, att begreppet överföringssystem definieras i lagen och att begreppen transmissionsnät och transmissionsnätsföretag utgår.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Affärsverket svenska kraftnät anser att det bör tydliggöras vilka som är systemansvariga för distributionsnät, alternativt vilka som inte är det av dem som innehar nätkoncession. Verket anför även att det gör lagstiftningen otydlig att använda både systemansvarig myndighet och systemansvarig för överföringssystemet utan att tydliggöra att dessa avser samma funktion. Energiföretagen Sverige och

Kraftringen Energi AB ifrågasätter förslaget att utan närmare analys införa ett systemansvar för alla nätföretag. Luleå tekniska universitet förordar att behålla befintliga begrepp men ange t.ex. att nätföretag har systemansvar för lokalnät. Oberoende Elhandlare menar att den nya DSO-rollen innebär en så stor förändring i lokalnätens roll och att det samtidigt är så oklart hur ansvarsfördelningen ska vara mellan distributionsnätföretag och transmissionsnätsföretag att det kräver ytterligare utredning. Trafikverkets uppfattning är att verket inte är och aldrig har varit något nätföretag (systemansvarig) och att verket i annat fall uttryckligen måste undantas från de skyldigheter som följer av förslaget i rapporten. Vattenfall AB anser att definitionen av systemansvar bör omformuleras för att ligga i linje med elmarknadsdirektivet. Ellevio AB anser att alla nätägare, inklusive alla

• Sida 48
•  Original

lokalnätsföretag, bör klassas som systemansvariga för distributionssystem. Att nätföretagen ska vara systemansvariga är enligt E.ON Sverige AB ett långtgående uppdrag vilket kräver befogenheter och verktyg som dagens nätföretag saknar.

Skälen för regeringens förslag

Transport av el

I ellagen används ordet överföring som beteckning på all transport av el, oavsett på vilken nivå i det koncessionspliktiga elnätet som transporten äger rum. I den äldre ellagen – lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar – gjordes skillnad mellan överföring och distribution. I 1 § första stycket, i den lydelse den äldre ellagen hade när den upphävdes, angavs att med elektrisk anläggning förstods ”anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström”. I förarbetena till bestämmelsen anfördes följande (prop. 1970:139 s. 54):

I ”överföring” torde enligt vanligt språkbruk kunna inrymmas varje transport av elektrisk kraft, således även s.k. detaljdistribution. I paragrafen åsyftas därmed dock endast transporter av större energimängder, t.ex. från en kraftstation till en distributör. Denna betydelse torde överensstämma med den inom branschen allmänt omfattade. Med ”distribution” avses mera lokalt inriktad verksamhet som går ut på leverans av kraft till olika förbrukare.

Även i elmarknadsdirektivet görs skillnad mellan överföring och distribution. Med överföring avses transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, men inte leverans (artikel 2.34). Med distribution avses transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans (artikel 2.28).

Uppdelningen i överföring och distribution har stor betydelse inom EUregelverket. Kraven skiljer sig i väsentliga avseenden åt när det gäller sådana nätföretag som bedriver distribution i elmarknadsdirektivets mening å ena sidan och företag som bedriver överföring å den andra. I Sverige har kraven i tidigare gällande direktiv 2009/72/EG genomförts utan att det uttryckligen görs skillnad mellan företag som bedriver överföring och sådana som bedriver distribution.

Den svenska lagstiftningen skulle bli lättare att förstå om det gjordes en tydligare uppdelning mellan nätföretag som bedriver överföring och företag som bedriver distribution. Vidare skulle kopplingen till EU-rätten bli lättare att uppfatta.

Distribution och transmission

Att använda ordet distribution med den innebörd som framgår av elmarknadsdirektivet är förenligt med såväl allmänt språkbruk som bruket inom elbranschen. Med utgångspunkt i svenska förhållanden kan distribution definieras som överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät.

• Sida 49
•  Original

Att använda ordet överföring på samma sätt som i elmarknadsdirektivet är dock förenat med praktiska svårigheter. Med hänsyn till att ordet i dag i ellagstiftningen används för all transport av el skulle en omfattande omarbetning av författningstexten vara nödvändig. Det ligger närmare till hands att använda termen transmission för överföring för någon annans räkning genom ett transmissionsnät. En fördel med att använda transmission i stället för det vanligare överföring är också att det tydligare framgår att det handlar om en juridisk och teknisk term med en skarpt avgränsad innebörd (prop. 2017/18:237).

Distributionsnätsföretag

I elmarknadsdirektivet används ordet systemansvarig som beteckning på elnätsföretag. Med systemansvarig för distributionssystemet (på engelska distribution system operator eller DSO) avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el (artikel 2.29). I Sverige har region- och lokalnätsföretagen redan ett sådant ansvar enligt ellagen. Frågan är om det tillför någonting väsentligt att även använda elmarknadsdirektivets terminologi. Det främsta argumentet för detta är att det innebär en anpassning till EU-rättsakterna så som dessa formulerats på svenska. I övrigt är det tveksamt om det finns några särskilda fördelar.

Termen systemansvarig för distributionssystemet förekommer inte i vanligt språkbruk och används inte heller inom elbranschen. Den framstår också som otymplig. Det är inte heller lämpligt att införa beteckningen systemansvarig för nätföretag utan att samtidigt byta ut uttrycket systemansvarig myndighet, som i ellagen används för den myndighet som har det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el (8 kap. 1 §).

Elnätsföretag eller nätföretag är de i Sverige etablerade motsvarigheterna till elmarknadsdirektivets term systemansvariga. Någon fullständig anpassning av terminologin i den nationella ellagstiftningen till EUrättsakterna är inte praktiskt genomförbar. Med hänsyn till det sagda framstår det som lämpligt att i lagen använda beteckningen distributionsnätsföretag.

Termen transmissionsnätsföretag används redan i ellagen som beteckning på den aktör som benämns systemansvarig för överföringssystem i elmarknadsdirektivet. När det gäller transmissionsnät och transmissionsnätsföretag finns det inte anledning att göra några andra överväganden i fråga om terminologin än de som redovisas i propositionen Elmarknadsfrågor (prop. 2017/18:237 s. 29–34).

När distributionsnätsföretag definieras i ellagen är det viktigt att de aktörer som pekas ut i sak är identiska med elmarknadsdirektivets systemansvariga för distributionssystem. Det finns emellertid utrymme för att med utgångspunkt i svenska förhållanden tydligare ange vilka företag det är som avses utan att detta innebär någon skillnad i sak. Det är inte nödvändigt att det redan av definitionen framgår att ett företag som ansvarar för

• Sida 50
•  Original

drift och underhåll och utbyggnad av distributionssystem inom ett visst område är ett distributionsnätsföretag. Att företaget har ett sådant ansvar följer av att det innehar en nätkoncession och bedriver nätverksamhet.

Med distributionsnätsföretag bör det mot denna bakgrund avses ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät. En sådan definition omfattar de företag som innehar och ansvarar för driften av de regionala och lokala distributionsnäten.

Lokalnät och regionnät

Orden lokalnät och regionnät är etablerade. Det är tveksamt om termerna i någon större utsträckning kan ge upphov till tolkningssvårigheter om de används i lagtexten. För tydlighetens skull är det dock lämpligt att termerna definieras i ellagen, inte minst med hänsyn till att regionnät från och med den 1 augusti 2021 kan byggas och drivas med stöd av en nätkoncession för område med en lägsta tillåta spänning och alltså inte längre behöver utgöras av sådana regionledningar som omfattas av nätkoncession för linje (prop. 2020/21:188).

Ett lokalnät är ett ledningsnät som omfattas en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning. Så bör termen också användas i ellagen.

En regionledning definieras i dag som en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät (1 kap. 4 a § andra stycket ellagen). Med utgångspunkt i den definitionen bör det med regionnät avses en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Det är då inte nödvändigt att använda termen regionledning i lagen.

Ett nytt systemansvar?

Regeringens förslag innebär att termen nätföretag även i fortsättningen kommer att användas i fråga om alla företag som är systemansvariga i elmarknadsdirektivets mening, både distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag. Beteckningen distributionsnätsföretag kommer i ellagen att omfatta samtliga nätföretag som inte är transmissionsnätsföretag. I sak innebär förslaget i denna del inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Det införs alltså inte ett nytt systemansvar som några remissinstanser befarat. Även rollfördelningen mellan distributionsnätsföretagen och transmissionsnätsföretagen förblir oförändrad.

Åtskillnad av transmission

I ellagen finns föreskrifter om förbud mot att i vissa fall använda rättigheter gentemot ett transmissionsnätsföretag eller ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas (3 kap. 1 g §). Regleringen syftar till att säkerställa att ett transmissionsnätsföretag är oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas. I lagförslaget finns paragrafer som i sak överensstämmer med den hittillsvarande regleringen och inte innebär någon ändring utöver en språklig och redaktionell bearbetning. Lagrådet konstaterar att varken lagtexten eller författningskommentaren ger något svar på frågan vilka rättigheter som avses med förbudet. I den frågan finns inte något särskilt beredningsunderlag i detta lagstiftningsärende. Det saknas därför förutsättningar för resonemang som går

• Sida 51
•  Original

utöver det som anges i tidigare förarbeten, se prop. 2010/11:70 s. 103 och 255. Detta bör dock inte vara ett hinder för sådana omdisponeringar som krävs för att ellagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad.

6. Drift av ledning eller ledningsnät som ska utföras i Sverige

Regeringens förslag: Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att övervakning och styrning av anläggningen samt utfärdande av arbetsbegäran och driftorder utförs i Sverige.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Länsstyrelsen i Gotland påpekar att det behöver tydliggöras hur långt kravet sträcker sig avseende kontrakterade entreprenörer. Energimyndigheten har liknande synpunkter och anser vidare att utredningens definition av drift är problematisk då denna skulle kunna ges en vid tolkning.

Försvarets radioanstalt för fram att det fortsatt finns behov av att kunna pröva nätföretags lämplighet att inneha nätkoncession ur totalförsvarssynpunkt, vilket utredningen valt att inte lämna något förslag om. Liknande synpunkter förs även fram av bl.a. Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut, Affärsverket svenska kraftnät och Länsstyrelsen i Kronobergs län. Affärsverket svenska kraftnät påpekar därtill att det utöver att skapa rättsliga förutsättningar för att beakta totalförsvarets behov i dessa sammanhang bör tydliggöras i Energimarknadsinspektionens myndighetsuppdrag att de ska bevaka totalförsvarets intressen i sin myndighetsutövning.

Skälen för regeringens förslag: En fungerande elförsörjning är mycket viktig för att upprätthålla samhällets funktion. Historiskt har kontrollen över elsystem och elnät funnits på lokal, regional och nationell nivå.

Elnätets robusthet och avbrottssäkerhet har successivt förbättrats genom bättre nät och nätdrift. Under de senaste decennierna har en omfattande strukturomvandling och många ägarbyten av elnätsföretag skett. Samtidigt ska Sverige ha ett starkt totalförsvar mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget och en ökad hotbild mot Sverige, inte minst i form av informationspåverkan och it-attacker. Regeringen anser därför att det är motiverat att införa ett funktionskrav på att stora delar av arbetet med drift av ledningar och ledningsnät ska utföras i Sverige. På så sätt behålls den faktiska kontrollen inom landets gränser.

Lagrådet anser att det bör förtydligas hur bestämmelsen är tänkt att tillämpas i förhållande till reglerna om tillsyn i 12 kap. ellagen. Regeringen vill med anledning av detta förtydliga att kravet innebär att de personer på ett nätföretag som arbetar med de aktuella driftsmomenten ska ha sin anställning i Sverige och befinna sig här vid utfärdande av t.ex. en arbetsbegäran. Som Lagrådet påpekar kan det vara förenat med vissa svårigheter att genom tillsyn kontrollera var en person exakt befinner sig om utfärdan-

• Sida 52
•  Original

det t.ex. sker via e-post. Det ska dock i detta sammanhang framhållas att de nätföretag som i dag är verksamma i Sverige sköter driften av sina nät härifrån och att dessa aktörer arbetar med hög säkerhet genom att t.ex. använda sig av slutna e-postsystem vid driftarbete. Några praktiska problem att utöva tillsyn över att kravet uppfylls bör därför inte uppkomma.

Energimyndigheten anser att nätkoncessionsutredningens definition av drift som ska utföras i Sverige är problematisk då den kan ges en för vid innebörd. Regeringen delar inte denna ståndpunkt utan anser att de av utredningen utpekade momenten som ska utföras i Sverige täcker de delar som bedöms kritiska för att den faktiska kontrollen ska bibehållas inom landet. Länsstyrelsen i Gotland efterlyser vägledning om hur kraven på att viss drift ska utföras i Sverige förhåller sig till kontrakterade underentreprenörer. Det står liksom tidigare fritt för elnätsföretag att lägga ut driftsarbete på entreprenad. De moment som enligt förslaget ska utföras i

Sverige träffar dock även underentreprenörer.

Flera remissinstanser lyfter fram behovet av att utreda frågan om en prövning av nätföretags lämplighet ur försvarssynpunkt. För närvarande finns det inte några planer på att utreda detta närmare men regeringen kommer att följa frågan framöver.

7. Stödtjänster

7.1. Vad är stödtjänster?

Regeringens förslag: I ellagen ska med en stödtjänst avses en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning. Med en icke frekvensrelaterad stödtjänst ska avses en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås en utförligare definition av stödtjänst.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Luleå tekniska universitet anser att det är rimligt att hantering av överbelastning räknas som en stödtjänst.

Skälen för regeringens förslag

Frekvensrelaterade och icke frekvensrelaterade stödtjänster

För att kunderna på elmarknaden ska få pålitliga och stabila nättjänster krävs att nätföretagen använder sig av stödtjänster.

Frekvens måste regleras omedelbart, eller åtminstone mycket snabbt, och regleringen kan göras genom att öka eller minska produktionen eller förbrukningen. Den fysikaliska bakgrunden är att produktion och förbrukning hela tiden måste vara lika stora. Till tjänster kopplade till frekvens-

• Sida 53
•  Original

hållningen (frekvensrelaterade stödtjänster) för kraftsystemets drift hör olika balans- och frekvensprodukter.

Icke frekvensrelaterade stödtjänster är andra stödtjänster som används av ett nätföretag, exempelvis tjänster för spänningshållning och reaktiv effekt, tjänster för att minska eller öka produktion eller förbrukning, energilagring och avtal om bortkoppling av last och stöd om elnätet behöver startas om vid en total blackout.

Elmarknadsdirektivets definitioner

I elmarknadsdirektivet definieras en stödtjänst som en tjänst som behövs för driften av ett överförings- eller distributionssystem, inbegripet balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster men inte inbegripet hantering av överbelastning (artikel 2.48). Med icke frekvensrelaterad stödtjänst avses en tjänst som används av en systemansvarig för överförings- eller distributionssystem för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokala nät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift (artikel 2.49).

Definitioner i ellagen

För att genomföra elmarknadsdirektivet är det nödvändigt att införa nya bestämmelser om stödtjänster. För att underlätta genomförandet bör definitioner av stödtjänst och icke frekvensrelaterad stödtjänst finnas i ellagen, och definitionerna bör i sak svara mot elmarknadsdirektivet. Ellagens definitioner bör dock anpassas till de ord och uttryck som i övrigt används i lagen. Däremot finns det inte utrymme för att, som Luleå tekniska universitet föreslår, behandla hantering av överbelastning som en stödtjänst i ellagen.

En definition av stödtjänst kan formuleras så att den avser tjänster som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning. Det är alltså inte nödvändigt att särskilt ange att stödtjänster innefattar balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Skilda krav på distributions- respektive transmissionsnätsföretag

Elmarknadsdirektivet innehåller skilda krav på distributions- respektive transmissionsnätsföretag när det gäller upphandling av stödtjänster (se avsnitten 7.2–7.5).

• Sida 54
•  Original

7.2. Marknadsbaserad anskaffning av stödtjänster

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Detta krav på anskaffningen ska inte tillämpas om – lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen,

– anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller

– nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet. Nätmyndigheten ska få bevilja dispens endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte att kravet på öppen, icke-diskriminerande och marknadsorienterad anskaffning ska vara subsidiärt till lagen om upphandling inom försörjningssektorerna.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Kraftringen

Energi AB ställer sig frågande till om det är rimligt att kräva att alla dagens elnätsföretag ska klara detta och om det är det mest effektiva sättet ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Göteborgs kommun och Göteborg Energi AB anser att det finns oklarheter i förslaget och bedömer att det är långt ifrån självklart att det kommer att finnas en marknad för samtliga stödtjänster med tanke på hur få tjänsteleverantörer det finns i dag. Lokalkraft Sverige anser att lokalnätsägare ska få fortsätta att äga förnyelsebar produktion för att täcka nätförluster. Även Elinorr ställer sig frågande till ändringen med hänvisning till att den endast leder till ökad administration och ökade kostnader. Malung-Sälens kommun anför att det är viktigt att

Energimarknadsinspektionen beviljar undantag från krav på upphandling om nätföretaget kan påvisa att kravet är ekonomiskt ineffektivt. Elinorr föreslår att möjligheterna att bevilja undantag tillämpas i största möjliga mån. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut.

Skälen för regeringens förslag

Krav på ett marknadsbaserat förfarande

Elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om ett marknadsbaserat förfarande för anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster när det gäller både distributionsnätsföretag (artikel 31.7) och transmissionsnätsföretag (artikel 40.5).

Vid upphandlingen av stödtjänster ska ett distributionsnätsföretag upphandla de icke frekvensrelaterade stödtjänster som behövs för nätet i enlighet med transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden. Tillsynsmyndigheten ska dock kunna bevilja ett undantag om det

• Sida 55
•  Original

marknadsbaserade tillhandahållandet av icke frekvensrelaterade stödtjänster är ekonomiskt ineffektivt (artikel 31.7 första meningen).

Skyldigheten att upphandla icke frekvensrelaterade stödtjänster gäller inte för helt integrerade nätkomponenter (artikel 31.7 andra meningen och 40.7).

Ett transmissionsnätsföretag är ansvarigt för att upphandla stödtjänster för att säkerställa driftsäkerheten (artikel 40.1 i i elmarknadsdirektivet). Transmissionsnätsföretaget ska upphandla balanstjänster genom transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden samt deltagande av alla kvalificerade elföretag och marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 40.4 första meningen i elmarknadsdirektivet). När det gäller aktörernas medverkan ska tillsynsmyndigheter och transmissionsnätsföretag i nära samarbete med alla marknadsaktörer fastställa tekniska krav för deltagande på dessa marknader på grundval av de tekniska egenskaperna för marknaden (artikel 40.4 andra meningen).

När det gäller balanstjänster är kraven genomförda genom bestämmelserna om balansansvar i 8 kap. ellagen. Enligt elmarknadsdirektivet ska kraven dock tillämpas även i fråga om icke frekvensrelaterade stödtjänster, utom i de fall tillsynsmyndigheten har bedömt att marknadsbaserat tillhandahållande av tjänsterna inte är ekonomiskt effektivt och har beviljat undantag (artikel 40.5 första meningen). I direktivet anges vidare att den rättsliga ramen i synnerhet ska säkerställa att transmissionsnätsföretag kan upphandla tjänster från leverantörer av efterfrågeflexibilitet eller energilagring och ska främja genomförandet av energieffektivitetsåtgärder, där dessa tjänster kostnadseffektivt minskar behovet av uppgradering eller ersättning av elkapacitet och stöder en effektiv och säker drift av distributionssystemet (artikel 40.5 andra meningen).

Finns det en skyldighet att anskaffa stödtjänsterna externt?

Några remissinstanser väcker frågor om huruvida alla nätföretag har förutsättningar att anskaffa stödtjänster externt och på ett marknadsbaserat sätt. Elmarknadsdirektivet bör inte tolkas som att det finns en allmän skyldighet för nätföretagen att anskaffa stödtjänsterna externt. I den utsträckning som det är förenligt med regelverket i övrigt finns det utrymme för nätföretagen att utföra de nödvändiga uppgifterna i egen regi. Så kan alltså vara fallet om det inte finns en marknad för den aktuella stödtjänsten. Frågan om i vilken utsträckning nätföretag får bedriva exempelvis elproduktion behandlas nedan (avsnitt 9).

Upphandlingslagstiftningen i Sverige

För att ta ställning till behovet av genomförandeåtgärder krävs först en bedömning av vilket det gällande regelverket är i Sverige när det gäller nätföretagens upphandling av icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Nätföretagen är upphandlande enheter enligt 1 kap. 22 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, förkortad LUF. Upphandlande enheter ska behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt samt genomföra upphandlingar på ett öppet

• Sida 56
•  Original

sätt. Vid upphandlingar ska vidare principerna om ömsesidigt erkännande och proportionalitet iakttas (4 kap. 1 § LUF).

Lagen innehåller undantag för vissa kontrakt som avser leveranser av energi till nätföretag (3 kap. 10 § andra punkten LUF). När det gäller el som behövs för nätverksamheten krävs dock enligt ellagen att nätföretaget anskaffar elen på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt (3 kap. 16 § ellagen).

En särskild bestämmelse om anskaffning av stödtjänster

Det finns alltså redan nationella föreskrifter för att säkerställa att nätföretagens anskaffning av varor och tjänster sker på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Regeringen ser inte heller skäl att införa en specialreglering i ellagen som ska tillämpas i stället för lagen om upphandling inom försörjningssektorerna.

Det regelverk som beskrivs närmast ovan är dock inte heltäckande. Icke frekvensreglerande stödtjänster kan omfattas av undantaget för leveranser av energi till nätföretag utan att samtidigt falla under ellagens krav när det gäller el som behövs i nätverksamheten. Det är alltså nödvändigt att införa föreskrifter om marknadsbaserad anskaffning för att genomföra elmarknadsdirektivet i denna del. Några remissinstanser för fram invändningar med hänvisning till den administrativa bördan för nätföretagen eller att en sådan anskaffning är samhällsekonomiskt ineffektiv. Invändningarna kan beaktas när de nationella föreskrifterna utformas, men det finns inte utrymme för att avstå från en reglering. Det bör införas ett krav att nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Ett sådant krav kan inte anses vara mer betungande för företagen än vad som krävs för att genomföra direktivet. Kravet bör dock gälla endast om lagen om upphandling inom försörjningssektorerna inte gäller för anskaffningen.

Lagrådet anser att det borde vara möjligt att utforma regleringen så att den ger mer konkret vägledning. Regleringen i denna del ska ses mot bakgrund av elmarknadsdirektivets allmänt hållna krav på transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden. Som nämns ovan finns redan en liknande reglering när det gäller anskaffningen av el som behövs för nätverksamheten. Motsvarande krav gäller även när

Affärsverket svenska kraftnät anskaffar tjänster med anknytning till det övergripande systemansvaret från elproducenter (8 kap. 3 a § andra meningen ellagen) och när balansansvariga anskaffar produktionskapacitet (8 kap. 11 c § ellagen). Regeringen bedömer inte att regelverket behöver vara mer detaljerat när det gäller nätföretagens anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Undantag för helt integrerade nätkomponenter

I enlighet med det som anges i direktivet bör ellagens krav inte gälla när ett nätföretag anskaffar helt integrerade nätkomponenter. I elmarknadsdirektivet definieras dessa som nätkomponenter som är integrerade i överförings- eller distributionssystemet, däribland lagringsanläggningar, och som används uteslutande för att säkerställa säker och tillförlitlig drift av överförings- eller distributionssystemet, och inte för balansering eller hantering av överbelastning (artikel 2.51).

• Sida 57
•  Original

Undantag som beviljas av Energimarknadsinspektionen

Enligt elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndigheten kunna meddela ett undantag från kravet på transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden, om myndigheten bedömer att ett marknadsbaserat tillhandahållande är ekonomiskt ineffektivt. Energimarknadsinspektionen bör alltså få möjlighet att bevilja sådana undantag. Som några remissinstanser framhåller är det angeläget att undantag kan beviljas när det är motiverat. Det bör dock överlämnas till Energimarknadsinspektionen att avgöra i vilka situationer det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa en stödtjänst på ett på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut. Enligt förvaltningslagen (2017:900) ska ett ärende hos en förvaltningsmyndighet handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (9 § första stycket). Regeringen bedömer att det inte är nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om tidsramar för Energimarknadsinspektionens prövning.

Sanktioner Lagrådet efterlyser överväganden när det gäller behovet av sanktioner.

Energimarknadsinspektionen utövar tillsyn över att ellagen följs i de delar som är relevanta här (12 kap. 1 § andra stycket). Inspektionen har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen (12 kap. 2 §) och får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden (12 kap. 3 § första stycket). Något behov av sanktioner utöver detta bedöms inte finnas.

7.3. Icke-diskriminerande behandling av aggregatorer

Regeringens förslag: Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett ickediskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

Med aggregering ska det avses sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska ett nätföretag inte få diskriminera aggregatorer vid anskaffande av stödtjänster.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Konjunkturinstitutet hade gärna sett en mer utförlig analys av vilka utmaningar som uppstår med anledning av att elmarknadsdirektivet främjar efterfrågeflexibilitet genom aggregering.

Sveriges Kommuner och Regioner anser att syftet med aggregatorers verksamhet bör förtydligas i regelverket.

• Sida 58
•  Original

Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om efterfrågeflexibilitet genom aggregering. Med aggregering avses i direktivet en funktion som fullgörs av en fysisk eller juridisk person som kombinerar flera kundlaster eller producerad el för försäljning, inköp eller auktionering på alla slag av organiserade elmarknader (artikel 2.18).

Huvuddelen av kraven i artikel 17 ligger utanför ramarna för propositionen. Ett krav gäller dock särskilt upphandlingen av stödtjänster. Medlemsstaterna ska säkerställa att nätföretag i det sammanhanget behandlar marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt tillsammans med producenter och på grundval av deras tekniska kapacitet (artikel 17.2).

Det är inte uppenbart att någon särskild reglering är nödvändig i denna del vid sidan av den övriga regleringen av nätföretagens anskaffning av stödtjänster. Det finns dock ingen anledning att lämna utrymme för tvivel om att Sverige har genomfört elmarknadsdirektivet i denna del. Det är inte en sådan fråga som kräver en utförlig analys av det slag som Konjunkturinstitutet efterlyser. För att införa en reglering krävs inte heller att syftet med aggregatorers verksamhet förtydligas på det sätt som Sveriges Kommuner och Regioner efterlyser.

Det bör alltså införas ett krav på att ett nätföretag som anskaffar stödtjänster i förhållande till elproducenter ska behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

Det bör i lagen preciseras vad som avses med aggregering med elmarknadsdirektivets definition som utgångspunkt. För att underlätta läsningen bör, i enlighet med Lagrådets förslag, det med aggregering avses sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av pro-

^{ducerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader.}

7.4. Förhandsprövning av villkor

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen. Den nya förhandsprövningen ska dock inte omfatta balansavtal.

Nätmyndigheten ska godkänna metoderna, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster

– utförs så effektivt som möjligt, – ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och

– tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i frågan om godkännande ska gälla omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet genom kungörelse.

Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen. Företaget ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska godkännande lämnas, om metoderna

• Sida 59
•  Original

kan antas leda till att villkoren i avtalen uppfyller krav på att ett nätföretag ska anskaffa de stödtjänster som behövs för elnätets effektiva, tillförlitliga och säkra drift på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut.

Skälen för regeringens förslag

Krav på förhandsprövning

När det gäller sådana avtal om stödtjänster som ingås av distributionsnätsföretag finns det i artikel 31.6 i elmarknadsdirektivet en hänvisning till artikel 59.7. Kravet på förhandsprövning enligt den sistnämnda bestämmelsen gäller dock även transmissionsnätsföretag, liksom kravet på offentliggörande enligt artikel 59.8.

En nationell energitillsynsmyndighet ska ansvara för att i tillräckligt lång tid innan dessa träder i kraft fastställa eller godkänna åtminstone nationella metoder för att beräkna eller fastställa villkoren för tillhandahållande av stödtjänster, som ska utföras så ekonomiskt som möjligt och ge lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera sin inmatning och sitt uttag, varvid stödtjänsterna ska tillhandahållas rättvist och utan diskriminering och baserat på objektiva kriterier (artikel 59.7 b). Metoderna och villkoren ska offentliggöras (artikel 59.8).

Balanstjänster

När det gäller balanstjänster finns redan bestämmelser om förhandsprövning och offentliggörande i 8 kap. 4 a § andra och tredje styckena respektive 4 b § ellagen. Den ordningen genomför elmarknadsdirektivet när det gäller villkoren i balansavtal. Det finns inte heller i övrigt skäl att ändra de aktuella bestämmelserna. Den nya förhandsprövning som krävs för att genomföra direktivet bör alltså inte omfatta balansavtal.

Övriga stödtjänster

Det kan antas underlätta för såväl de berörda företagen som Energimarknadsinspektionen om den nya förhandsprövningen har i huvudsak samma utformning som den ordning som gäller för balansavtal. Regeringen uppfattar inte heller att det finns skäl som talar för att införa en annan modell för prövningen.

Ett nätföretag bör mot denna bakgrund inte få ingå avtal om stödtjänster förrän Energimarknadsinspektionen har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen (jfr 8 kap. 4 a § andra stycket första meningen ellagen). Energimarknadsinspektionen bör i enlighet med elmarknadsdirektivets krav godkänna metoderna, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster utförs så effektivt som möjligt, ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera sin inmatning och sitt uttag och tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt.

Energimarknadsinspektionens beslut i frågan om godkännande bör gälla omedelbart, och myndigheten bör delge beslutet genom kungörelse

• Sida 60
•  Original

(jfr 8 kap. 4 b § tredje stycket ellagen). När det gäller tiden för att avgöra ett ärende finns inte behov av någon reglering utöver den som finns i förvaltningslagen (se avsnitt 7.2).

Det bör ligga på nätföretagen att offentliggöra de villkor som företagen tillämpar i avtal om stödtjänster och att utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren (jfr 8 kap. 4 b § ellagen).

Lagrådet efterlyser ett förtydligande i frågan om det avses vara någon skillnad mellan metoder att utforma avtalen och avtalsvillkor. Det enklaste sättet att i förhand pröva metoderna för utformningen av avtalsvillkor torde vara att på ansökan av ett nätföretag granska de standardvillkor som företaget använder för att utforma avtalen med de enskilda leverantörerna (jfr prop. 2011/12:77 s. 25). Det utesluter dock inte att metodprövningen kan ske på annat sätt. Ytterst bör det vara upp till Energimarknadsinspektionen att avgöra vad som är ett ändamålsenligt sätt att genomföra prövningen.

Metoder att utforma avtalen och avtalsvillkor kan alltså inte utan vidare sägas vara samma sak.

7.5. Riktlinjer och tekniska villkor

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om

– hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster,

– skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande,

– vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter, och

– vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Affärsverket svenska kraftnät anser att det även i fortsättningen bör vara den systemansvariga myndigheten som bär huvudansvaret för framtagandet av tekniska krav för deltagande på marknaderna.

Enligt verket räcker det inte enbart med skrivningar om att stödtjänsterna ska upphandlas, utan det bör framgå att det även ingår i ansvaret att på olika sätt utveckla stödtjänsterna. Övriga remissinstanser berör inte frågan särskilt.

Skälen för regeringens förslag

Riktlinjer för upphandlingen

Elmarknadsdirektivet utgår från att ett distributionsnätsföretag kan ta fram ”regler” för att upphandla de produkter och tjänster som behövs för distributionsnätets effektiva, tillförlitliga och säkra drift. När det gäller ett distributionsnätsföretag som är ansvarigt för sådan upphandling ska de regler som företaget antar för detta ändamål vara objektiva, transparenta och

• Sida 61
•  Original

icke-diskriminerande samt utvecklas i samordning med transmissionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer (artikel 31.6 första meningen). Att i detta sammanhang använda ordet regler i svensk författningstext är dock inte lämpligt, eftersom det kan ge intrycket att det rör sig om föreskrifter eller andra rättsligt bindande normer. Det som avses är riktlinjer för upphandlingen.

Energimarknadsinspektionen bedömer att de aktuella kraven kan genomföras i svensk rätt genom de förslag som redovisas i avsnitt 7.2 och 7.4 ovan. För att det inte ska råda någon tvekan om att Sverige har genomfört direktivet även i dessa delar bör det dock finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster.

Specifikationer och standardiserade marknadsprodukter

Transmissionsnätsföretag, som behöver tillsynsmyndighetens godkännande, eller tillsynsmyndigheten själv, ska enligt elmarknadsdirektivet genom ett transparent och deltagandebaserat förfarande som inbegriper alla berörda systemanvändare och distributionsnätsföretagen fastställa specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som upphandlas och om lämpligt standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster åtminstone på nationell nivå (artikel 40.6 första meningen). Specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 40.6 andra meningen).

I linje med det som Affärsverket svenska kraftnät anför bör det i första hand ligga på affärsverket att ta fram de aktuella specifikationerna och marknadsprodukterna. Enligt elmarknadsdirektivet krävs dock att tillsynsmyndigheten i vart fall lämnar sitt godkännande. Mot denna bakgrund anser regeringen att en lämplig ordning i Sverige är att ett transmissionsnätsföretag, i praktiken Affärsverket svenska kraftnät, tar fram specifikationerna och, när det är lämpligt, standardiserade marknadsprodukter och lämnar dessa till Energimarknadsinspektionen för godkännande. För att Energimarknadsinspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter bör det krävas att dessa, i enlighet med vad som krävs enligt elmarknadsdirektivet, säkerställer ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer.

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det finns inte skäl att i ellagen föra in detaljerade och tekniska föreskrifter när det gäller specifikationer och marknadsprodukter. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelate-

• Sida 62
•  Original

rade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till Energimarknadsinspektionen för godkännande och föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att inspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter.

Tekniska villkor i övrigt

Distributionsnätsföretagens upphandling av icke frekvensrelaterade stödtjänster ska enligt elmarknadsdirektivet säkerställa faktiskt deltagande av alla kvalificerade marknadsaktörer (artikel 31.8). Det krävs i synnerhet att tillsynsmyndigheterna och distributionsnätsföretagen i nära samarbete med alla marknadsaktörer fastställer tekniska krav för deltagande på dessa marknader på grundval av de tekniska egenskaperna för dessa marknader och kapaciteten hos alla marknadsaktörer.

Kravet i fråga om faktiskt deltagande av alla kvalificerade marknadsaktörer genomförs i huvudsak genom bestämmelserna om marknadsbaserad anskaffning och förhandsprövning av villkor (avsnitt 7.2 och 7.4). För att säkerställa att ett sådant faktiskt deltagande är möjligt bör dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela föreskrifter om vilka tekniska villkor som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster, utöver sådana villkor som behandlas i detta avsnitt.

Det bör även finnas utrymme för att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta på det sätt som anges i direktivet. Överväganden och förslag i den delen finns i avsnitt 8.

8. Samarbete och informationsutbyte

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för

– nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el,

– nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och

– nätföretag att utbyta information.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att distributionsnätsföretag ska få en skyldighet att samarbeta med transmissionsnätsföretag för att säkerställa att marknadsaktörerna kan delta på slutkunds-, grossist- och balansmarknaderna.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svenskt Näringsliv bedömer att Energimarknadsinspektionen borde utarbeta någon form av vägledning i fråga om vad samarbetet ska innehålla och hur det ska utformas. Göteborg

Energi AB anser att det är viktigt att beakta att lösningar på nationella problem inte bör skapa nya problem på lokal nivå. Vattenfall AB anför att

• Sida 63
•  Original

samarbetet mellan distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag blir komplext och otydligt ur ett systemperspektiv.

Skälen för regeringens förslag

Samarbete för att marknadsaktörer ska kunna delta på marknader för el eller stödtjänster

Enligt artikel 31.9 i elmarknadsdirektivet ska distributionsnätsföretag samarbeta med transmissionsnätsföretag så att de marknadsaktörer som är anslutna till deras nät faktiskt deltar på slutkunds-, grossist- och balansmarknaderna. Något uttryckligt krav med motsvarande innehåll finns inte i det hittillsvarande svenska regelverket. Det är alltså nödvändigt att införa nationella föreskrifter för att Sverige ska anses ha genomfört direktivet i denna del.

Ett allmänt hållet krav i ellagen kan taget för sig få endast begränsad praktisk betydelse. Det kan visa sig att det krävs sådana förtydliganden som Svenskt Näringsliv och Vattenfall AB efterlyser. Som Göteborg

Energi AB framhåller bör det också tas hänsyn till att lösningarna ska fungera på flera nivåer.

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. En annan möjlighet är att införa en allmänt hållen bestämmelse i ellagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att samarbeta i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el eller stödtjänster.

Som nämns i avsnitt 7.5 bör det även finnas utrymme för att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta på det sätt som anges i artikel 31.8 i elmarknadsdirektivet. Bemyndigandet bör alltså omfatta även skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster.

Skyldighet för nätföretag att utbyta information

Nätföretag ska enligt elmarknadsdirektivet utbyta all nödvändig information och samordna med varandra i syfte att säkerställa ett optimalt utnyttjande av resurser, säkerställa säker och effektiv drift av systemet och att underlätta marknadsutvecklingen (artikel 32.2 tredje meningen och 40.6 tredje meningen). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör mot denna bakgrund få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att utbyta information.

• Sida 64
•  Original

9. Tillåten verksamhet för ett nätföretag

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Företaget ska dock få

– förvalta eller driva andra nät än elnät, – producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och

– reparera och underhålla ett annat företags nät. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet.

Nätmyndigheten ska i det enskilda fallet få bevilja dispens från förbudet, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt ellagen eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vilka verksamheter som är nödvändiga för att ett distributionsnätsföretag ska kunna följa sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Ljusdals kommun avstyrker förslaget med hänvisning till att Energimarknadsinspektionen har gjort en alltför snäv tolkning av direktivet, vilket enligt kommunen får negativa konsekvenser för små nätföretags möjlighet att samarbeta och dela på specialistkompetens. E.ON Sverige AB anser att det är en för omfattande inskränkning att begränsa verksamhetsutövandet för distributionsnätsföretaget till att endast gälla egen nätverksamhet. Affärsverket svenska kraftnät förordar att det direkt i lagtexten tydliggörs att systemansvariga för överföringssystem också får handla med energi i syfte att balansera elsystemet vid obalanser och med stödtjänster. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att det tydligare bör framgå att distributionsnätsföretag kan erbjuda tjänsten avbrottsfri kraft för exempelvis kunder som bedriver samhällsviktig verksamhet. Sala kommun anför att förslaget medför en svårighet att fördela fasta kostnader, vilket kommer att bidra till behov av ökade taxor för kundkollektivet, och att ett förslag för att behålla styrkan i de kommunala bolagen kunde vara att införa ett undantag för bolag med högst 100 000 kunder. Sveriges Kommuner och Regioner anser att avgränsningen av nätverksamhet bör ge fortsatt möjlighet för nätföretag att sälja entreprenadtjänster till andra elnät. Kraftringen Energi AB förordar att det ges utrymme för ett nätföretag att sälja tjänster till t.ex. andra nätföretag, industrier och kommuner. Elinorr och Lokalkraft Sverige föreslår att inskränkningen revideras på sådant sätt att det i fortsättningen även ska vara tillåtet för nätföretag att utföra drifts-, administrations- och stödtjänster åt en annan juridisk person som bedriver nätverksamhet. Malung-

Sälens kommun anser att nätmyndigheten ska bevilja undantag från att ett distributionsnätsföretag inte får bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet, om företaget kan visa att det är ekonomiskt fördelaktigt för kommunkoncernen eller samhället.

• Sida 65
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Enligt artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet krävs det tillstånd från medlemsstaterna eller deras utsedda behöriga myndigheter för att distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag ska få bedriva någon annan verksamhet än den som föreskrivs i direktivet och i EU:s elmarknadsförordning. En förutsättning för ett sådant tillstånd är att den verksamhet som undantas är nödvändig för att företagen ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet eller förordningen. Dessutom måste tillsynsmyndigheten bedöma behovet av undantaget. Artiklarna 31.10 och 40.8 påverkar dock inte rätten för nätföretagen att äga, utveckla, förvalta eller driva andra nät än elnät, när medlemsstaten eller den utsedda behöriga myndigheten beviljat en sådan rätt.

Avgränsning av nätverksamhet i svensk rätt

Enligt den hittillsvarande regleringen får ett nätföretag inte bedriva produktion av eller handel med el (3 kap. 1 a § första stycket ellagen). Företaget får dock bedriva sådan elproduktion som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster eller sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott (3 kap. 1 a § andra stycket ellagen).

För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs det alltså att det nuvarande förbudet utökas till att gälla all annan verksamhet än den som föreskrivs i direktivet och i EU:s elmarknadsförordning med de undantag som behandlas nedan.

Vad ingår i nätverksamheten?

Regeringen föreslår att nätverksamhet i ellagen ska avse att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen (avsnitt 5.1). Avgränsningen rymmer i huvudsak den verksamhet som ett nätföretag får bedriva inom de ramar som sätts av elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning. Regeringen delar alltså inte den bedömning som några remissinstanser gör att Energimarknadsinspektionens förslag går längre än direktivet.

Affärsverket svenska kraftnät och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efterlyser förtydliganden av att olika åtgärder och tjänster ingår i den verksamhet som ett nätföretag får bedriva. Regeringen bedömer dock att det inte finns skäl att särskilt lyfta fram just de delarna av nätverksamheten i lagtexten. I den utsträckning det behövs förtydliganden bör i stället regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vad som ska anses ingå i nätverksamheten.

Generella undantag från förbudet

Det är enligt elmarknadsdirektivet uttryckligen tillåtet för ett distributionsnätsföretag att förvalta eller driva andra nät än elnät. Ett förbud mot att bedriva annan verksamhet än nätverksamhet kan dessutom inte anses vara ett hinder mot att distributionsföretaget producerar el tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott eller utför reparationer och annat underhåll

• Sida 66
•  Original

åt ett annat företag som innehar ett elnät eller ett annat sådant nät som nätföretaget får förvalta eller driva. En sådan möjlighet bör därför finnas.

Elmarknadsdirektivet tillåter däremot inte att det görs undantag för nätföretag med hänvisning till antalet kunder på det sätt som Sala kommun föreslår. Ett nätföretag bör få tillhandahålla sådana tjänster som Sveriges

Kommuner och Regioner, Kraftringen Energi AB, Elinorr och Lokalkraft pekar på endast i den utsträckning tjänsterna kan anses ingå i den verksamhet som nätföretaget får bedriva i övrigt.

Dispens i enskilda fall

Elmarknadsdirektivet lämnar utrymme för undantag även i fråga om annan verksamhet, om två förutsättningar är uppfyllda (artiklarna 31.10 och 40.8). För det första ska verksamheten vara nödvändig för att distributionsnätsföretagen ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning. För det andra ska tillsynsmyndigheten ha bedömt behovet av undantaget.

Det bör finnas möjlighet att i Sverige medge sådana undantag som avses i elmarknadsdirektivet. Eftersom direktivet kräver att Energimarknadsinspektionen bedömer behovet av undantaget, bör inspektionen få bevilja dispens i det enskilda fallet. Det bör få ske om ett nätföretag behöver bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt ellagen eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning. Den grund för dispens som Malung-Sälens kommun förordar har inte någon självständig betydelse enligt direktivet.

En hänvisning till en EU-förordning kan avse en viss angiven lydelse (statisk hänvisning) eller den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (dynamisk hänvisning). En statisk hänvisning medför att lagen normalt behöver ändras om EU-förordningen ändras. Genom en dynamisk hänvisning säkerställs att ändringar i EU-förordningen får omedelbart genomslag exempelvis när det gäller en tillsynsmyndighets sanktionsmöjligheter, eftersom lagen inte med nödvändighet behöver ändras om förordningen ändras. I tillsynsbestämmelser som kompletterar EU-förordningar görs numera hänvisningarna ofta dynamiska. Det är lämpligt att hänvisningen till EU:s elmarknadsförordning är dynamisk även när det gäller möjligheten att bevilja dispens.

10. Övervakningsplan för samriskföretag

Regeringens förslag: Bestämmelserna om övervakningsplan för samriskföretag ska utgå.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Synpunkter har under hand inhämtats från Affärsverket svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionen, som inte har några invändningar mot att bestämmelserna utgår.

Skälen för regeringens förslag: I ellagen finns bestämmelser om övervakningsplan för vissa samriskföretag (3 kap. 17 b §). Bestämmelserna in-

• Sida 67
•  Original

fördes som en del av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (prop. 2011/12:77). Det nya elmarknadsdirektivet innehåller inte några motsvarande krav. Det finns inte något samriskföretag som omfattas av regleringen, som även i övrigt saknar praktisk betydelse.

Med hänsyn till att bestämmelserna om övervakningsplan för samriskföretag inte är nödvändiga för att genomföra EU-rätten i Sverige och inte heller i övrigt fyller någon funktion bör de utgå.

11. Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster

11.1. Vad är flexibilitetstjänster?

I artikel 32 i elmarknadsdirektivet finns krav på incitament för användning av flexibilitet i distributionsnät. I artikel 32.1 och 32.2 regleras frågor om hur distributionsnätsföretag ska anskaffa flexibilitetstjänster. Direktivet innehåller ingen definition av flexibilitetstjänst. Det framgår dock att det som avses är sådana tjänster som kan förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av distributionsnätet, bl.a. hantering av överbelastning (artikel 32.1 första meningen). Flexibilitetstjänster kan på ett kostnadseffektivt sätt minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och

^{stödja en effektiv och säker drift av nätet.}

11.2. Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster

Regeringens förslag: När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten. Bedömningen ska få medföra en ökning eller minskning av intäktsramen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Sala kommun anser att det som är viktigt är drivkraften för att få en ökad effektivitet i nätet, inte att styra vilka verktyg bolagen ska jobba med och hur. Energiföretagen Sverige, Ljusdals kommun, Malung-Sälens kommun, Ellevio AB, Elinorr, Lokalkraft Sverige och Vattenfall AB har invändningar mot att bedömningen ska få medföra en minskning av intäktsramen. Energiföretagen Sverige, Sveriges Kommuner och Regioner och Kraftringen Energi AB anser att det är rimligt att investeringar i system och tjänster kopplade till flexibilitet ger avkastning och inte bara räknas som en påverkbar kostnad med ett effektiviserings-

• Sida 68
•  Original

krav. Ellevio AB anför att en enkel metodik kan vara att kostnader som är relaterade till efterfrågeflexibilitet hanteras som en opåverkbar kostnad med ett extra påslag om 5–10 procent för att stimulera användningen.

E.ON Sverige AB bedömer att det krävs kraftiga positiva incitament för att nätföretagen fullt ut ska utnyttja den potential som finns kopplad till flexibilitetstjänster och att flexibilitetslösningar behöver betraktas som en virtuell anläggningstillgång. Power Circle AB anför att för att uppmana till ökad resurseffektivitet genom att använda tillgängliga flexibilitetsresurser i systemet behöver nätföretagen få större positiva incitament för att använda resurserna.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

I artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet finns krav som gäller den nödvändiga rättsliga ramen för att tillåta och tillhandahålla incitament för distributionsnätsföretag att upphandla flexibilitetstjänster för att förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av distributionsnätet. I det följande behandlas frågan hur sådana incitament som direktivet kräver bör tillhandahållas.

Sala kommun invänder mot särskilda incitament att det som är viktigt är drivkraften för att få en ökad effektivitet i nätet, inte att styra vilka verktyg nätföretagen ska använda. Med hänsyn till elmarknadsdirektivets krav är det emellertid nödvändigt att införa en reglering som skapar drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster.

Incitament genom intäktsregleringen

Förhandsregleringen av nätföretagens intäkter (5 kap. ellagen) är ett viktigt verktyg för att skapa drivkrafter för nätföretagen att bedriva nätverksamheten på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. En nätverksamhet ska ha en intäktsram som inte ska vara större än vad som behövs för att täcka kostnader för driften av en nätverksamhet som har likartade objektiva förutsättningar och bedrivs på ett ändamålsenligt och effektivt sätt, täcka avskrivningar och ge en sådan avkastning på kapitalbasen som behövs för att i konkurrens med alternativa placeringar med motsvarande risk få tillgång till kapital för investeringar (5 kap. 1 § ellagen).

De kostnader som ett nätföretag har för att anskaffa flexibilitetstjänster för att förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av elnätet täcks av intäktsramen, om det är kostnader för en sådan ändamålsenlig och effektiv drift som beskrivs ovan. Regleringen är alltså inte något hinder för att nätföretagen anskaffar flexibilitetstjänster. Något särskilt incitament för att välja flexibilitetstjänster i stället för att exempelvis förstärka nätet finns emellertid inte. För att genomföra artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet bör ett sådant incitament införas.

Särskilda incitament

I ellagen finns en reglering som syftar till att skapa särskilda incitament för nätföretagen att bedriva verksamheten på ett sätt som bidrar till ökad energieffektivisering. När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning nätverksamheten bedrivs på ett sätt som är förenligt med eller bidrar till ett effektivt utnyttjande av elnätet (5 kap. 11 § ellagen). Det

• Sida 69
•  Original

ligger nära till hands att införa en motsvarande reglering när det gäller nätföretagens användning av flexibilitetstjänster.

Flera remissinstanser är kritiska till att bedömningen skulle kunna medföra en minskning av intäktsramen. Med hänsyn till syftet med regleringen är det dock motiverat att ett nätföretag lever upp till rimliga krav på att använda flexibilitetstjänster. I likhet med vad som gäller i fråga om krav på kvalitet i nätverksamheten blir en minskning av intäktsramen aktuell bara om företaget inte lever upp till en viss nivå (jfr prop. 2008/09:141 s. 63 och 103 och prop. 2017/18:237 s. 91 f.). I det sammanhanget har det betydelse bl.a. vilka förutsättningar som finns att anskaffa flexibilitetstjänster.

Några remissinstanser förespråkar andra lösningar. En möjlighet som nämns är att behandla kostnader för flexibilitetstjänster på samma sätt som investeringar i anläggningar som ingår i kapitalbasen. Det är emellertid lämpligt att välja en lösning som är lätt att anpassa till den reglering som redan finns. Regleringen bör vidare lämna ett större bedömningsutrymme för Energimarknadsinspektionen än de lösningar som remissinstanserna förordar. Förslaget kan antas skapa tillräckligt stora positiva incitament för att fylla sitt syfte.

Mot denna bakgrund bör det när intäktsramen bestäms för en nätverksamhet tas hänsyn till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten. Bedömningen ska få medföra en ökning eller minskning av intäktsramen.

Ytterligare föreskrifter

I likhet med det som gäller i fråga om effektiviseringskrav som avser utnyttjandet av elnätet bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela föreskrifter i anslutning till regleringen i ellagen (jfr 5 kap. 12 §). Genom föreskrifterna bör det kunna preciseras vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

11.3. Specifikationer och marknadsprodukter

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om

– skyldighet för ett distributionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, att lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande och att offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och

– vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att de aktuella frågorna regleras i ellagen. Innan en förteckning fastställs ska samråd ske med berörda aktörer. Förteckningen ska offentliggöras.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende

• Sida 70
•  Original

Elhandlare anser att det bör tydliggöras att flexibilitetstjänster ska anskaffas i enlighet med direktivkravet. Energiföretagen Sverige och Kraftringen Energi AB påpekar att införandet av flexibilitetsmarknader måste få ske stegvis. SKGS och Svenskt Näringsliv anser att det är viktigt att marknadens alla aktörer involveras i framtagningen av marknadsmodeller för flexibilitetsprodukter. Teknikföretagen anser att systemansvariga för distributionssystem bör ta fram specifikationer för flexibilitetstjänster i samråd med ägare av flexibilitetsresurser och leverantörer av flexibilitetstjänster och att även den systemansvarige för överföringssystemet bör inkluderas. Svensk Vindenergi anser att det är av yttersta vikt att de bestämmelser som införs är anpassade till att nästan all ny elproduktion är förnybar. Göteborg Energi AB anser att det kan finnas en risk för en inlåsningseffekt med att ta fram en produktkatalog och att tjänsterna därför bör göras teknikneutrala och beskrivas i termer av funktioner mot nätet. Kraftringen Energi AB anser att det bör förtydligas att balansansvaret är det administrativa regelverk som håller gränssnittet mot den konkurrensutsatta marknaden intakt och tydliggör det ekonomiska ansvaret för olika aktörer. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Distributionsnätsföretag, efter godkännande från tillsynsmyndigheten, eller tillsynsmyndigheten själv, ska enligt elmarknadsdirektivet genom ett transparent och deltagandebaserat förfarande som inbegriper alla berörda systemanvändare och transmissionsnätsföretag fastställa specifikationer för de flexibilitetstjänster som upphandlas och om lämpligt standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster åtminstone på nationell nivå (artikel 32.2 första meningen). Specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 32.2 andra meningen).

I artikel 32.2 i elmarknadsdirektivet finns det även krav som gäller utbyte av information med transmissionsnätsföretag. Överväganden och förslag i den delen finns i avsnitt 8.

Elmarknadsdirektivet innehåller i detta sammanhang även en bestämmelse om rimlig ersättning till distributionsnätsföretaget för upphandlingen (artikel 32.2 fjärde meningen). När det gäller ersättningen bedömer regeringen att det inte krävs några nya genomförandeåtgärder, eftersom ett distributionsnätsföretag har rätt att uppbära sådana intäkter från nätverksamheten som svarar mot nödvändiga kostnader för upphandlingen (se 5 kap. 1 § ellagen).

Behov av nya föreskrifter

Som Energimarknadsinspektionen konstaterat krävs nationella föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivets krav när det gäller sådana specifikationer för flexibilitetstjänster och standardiserade marknadsprodukter för

• Sida 71
•  Original

tjänsterna som enligt elmarknadsdirektivet ska fastställas av distributionsnätsföretag eller den nationella tillsynsmyndigheten. En lämplig ordning är att ett distributionsnätsföretag tar fram specifikationerna och, när det är lämpligt, standardiserade marknadsprodukter och lämnar dessa till Energimarknadsinspektionen för godkännande. För att Energimarknadsinspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter bör det krävas att dessa säkerställer ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer.

Normnivå

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns emellertid inte någon särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för ett distributionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, att lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till Energimarknadsinspektionen för godkännande och att offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna. Föreskrifter behövs även i fråga om vilka krav som ska vara uppfyllda för att inspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter.

Flera remissinstanser har detaljsynpunkter på hur regleringen bör utformas. Regeringen kommer att beakta synpunkterna i samband med att en förordning tas fram.

12. Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan), offentliggöra planen och ge in den till nätmyndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram, om offentliggörandet och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen och om undantag från skyldigheten att ta fram en plan.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte någon möjlighet till undantag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energikontoren Sverige förordar att det ska tydliggöras att lokal och regional samhällsplanering, de regionala energikontoren samt regional utveckling ska tas med i framtagandet av nät-

• Sida 72
•  Original

utvecklingsplanerna. Svensk Solenergi föreslår att nätägare på alla nivåer bör upprätthålla och underhålla sol- och vindbruksplaner som en del av arbetet med nätutvecklingsplaner i syfte att underlätta och effektivisera omställningen till ett förnybart energisystem. Vattenfall AB anför att det behöver klargöras i vilken omfattning nätutvecklingsplanerna endast syftar till att informera eller om de även ska anses inkludera åtaganden.

Malung-Sälens kommun ifrågasätter om inspektionen bör kunna meddela föreskrifter. Power Circle AB anser att det bör beaktas att vissa av landets nätföretag är små och kanske inte har egna resurser att ta fram nätutvecklingsplaner. Energiföretagen Sverige, Ljusdals kommun, Malung-Sälens kommun, Sala kommun, Smedjebackens kommun, Sveriges Kommuner och Regioner, Östersunds kommun och Elinorr förordar undantag för bl.a. små lokalnätsföretag.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Enligt artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet ska utvecklingen av ett distributionsnät baseras på en transparent nätutvecklingsplan, som distributionsnätsföretaget ska offentliggöra minst vartannat år och överlämna till tillsynsmyndigheten. Nätutvecklingsplanen ska skapa transparens när det gäller de flexibilitetstjänster på medellång och lång sikt som behövs. Den ska också ange planerade investeringar under de kommande 5–10 åren, med särskild tonvikt på den huvudsakliga distributionsinfrastruktur som krävs för att ansluta ny produktionskapacitet och ny last, inklusive laddningspunkter för elfordon. Nätutvecklingsplanen ska även omfatta användningen av efterfrågeflexibilitet, energieffektivitet, energilagringsanläggningar och andra resurser som distributionsnätsföretaget ska använda som ett alternativ till en utbyggnad av nätet.

I artikel 32.4 finns föreskrifter om ett samrådsförfarande som ska äga rum när nätutvecklingsplanen tas fram. Det anges också att tillsynsmyndigheten får begära att planen ska ändras.

Enligt artikel 32.5 får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa skyldigheten i artikel 32.3 på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system.

Skyldighet för alla distributionsnätsföretag att ta fram en nätutvecklingsplan

För att genomföra artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet krävs nationella föreskrifter om skyldighet för distributionsnätsföretag att ta fram en nätutvecklingsplan, offentliggöra planen vartannat år och ge in planen till tillsynsmyndigheten. Det krävs vidare föreskrifter som genomför direktivets förhållandevis detaljerade krav på vad nätutvecklingsplanen ska innehålla och hur den ska tas fram.

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det krävs dock inte detaljerade föreskrifter om planens innehåll för att införa en skyldighet för distributionsnätsföretag att ta fram och offentliggöra en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas. Det är alltså lämpligt att reglera sådana

• Sida 73
•  Original

grundläggande skyldigheter i ellagen. Ett distributionsnätsföretag bör också ge in nätutvecklingsplanen till Energimarknadsinspektionen.

Det finns däremot inga starka skäl som talar för en mer detaljerad reglering i lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör i stället få meddela föreskrifter som genomför direktivet när det gäller nätutvecklingsplansens närmare innehåll, hur planen ska tas fram och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen.

Malung-Sälens kommun väcker frågan om huruvida Energimarknadsinspektionen bör få meddela föreskrifter i ämnet. Regeringen uppfattar dock inte att det finns skäl att utesluta eller begränsa möjligheterna till subdelegation. I samband med att en förordning tas fram kommer regeringen att ta närmare ställning till vilka föreskrifter som bör kunna meddelas av

Energimarknadsinspektionen.

Undantag

Flera remissinstanser lyfter frågan om undantag från skyldigheten att ta fram en nätutvecklingsplan. Det kan anmärkas att elmarknadsdirektivet ger utrymme för undantag endast när det gäller vertikalt integrerade elföretag. Distributionsnätsföretag som inte ingår i koncerner kan alltså inte omfattas av ett undantag enligt artikel 32.5.

Det finns inte skäl att närmare överväga möjligheten till undantag för andra distributionsnätsföretag än små och medelstora lokalnätsföretag. För ett litet nätföretag kan uppgiften att ta fram en nätutvecklingsplan framstå som särskilt betungande.

Nätutvecklingsplanerna har som syfte att underlätta integreringen av anläggningar som producerar el från förnybara energikällor, främja utvecklingen av energilagringsanläggningar och elektrifieringen av transportsektorn och ge systemanvändarna tillräcklig information om väntade utbyggnader och uppgraderingar av nätet (skäl 61 i elmarknadsdirektivet).

Omställningen av kraftsystemet i Sverige innebär utmaningar för många distributionsnätsföretag. Andelen förnybar elproduktion ökar i snabb takt i näten. Den äldre elproduktionen fasas ut i allt större utsträckning. Omställningen skapar tekniska utmaningar och ställer ökade krav på nätföretagens kompetens och organisation. Ett robust elnät är vidare en viktig beståndsdel för Sveriges krisberedskap och totalförsvarets behov. Även ett litet elnät kan ha en strategisk betydelse i omställningen till en ny och förändrad elproduktion. Det har därför betydelse att även små distributionsnätsföretag upprättar nätutvecklingsplaner och på ett transparent sätt redovisar förutsättningarna för bl.a. ny elproduktion och flexibilitetstjänster.

Mot denna bakgrund bör utgångspunkten vara att alla distributionsnätsföretag tar fram en nätutvecklingsplan. Det är dock inte uteslutet att det i framtiden kan finnas skäl att undanta en del små nätföretag från skyldigheten. Regeringen föreslår därför att det ska vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag.

• Sida 74
•  Original

13. Investeringsplan för transmissionsnätsföretag

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

I rapporten föreslås att ett transmissionsnätsföretag vartannat år ska upprätta en tioårig nätutvecklingsplan och lämna in planen till Energimarknadsinspektionen.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 59.1 k i elmarknadsdirektivet ska den nationella tillsynsmyndigheten övervaka de investeringsplaner som transmissionsnätsföretagen utarbetar och i sin årsrapport tillhandahålla en bedömning av i vilken mån dessa investeringsplaner är förenliga med den unionsomfattande nätutvecklingsplanen, varvid bedömningen får innefatta rekommendationer om ändring av dessa investeringsplaner.

Elmarknadsdirektivet innehåller inte något uttryckligt krav att ett transmissionsnätsföretag ska ta fram en sådan investeringsplan som anges i artikel 59.1 k. Det är dock lämpligt att en sådan plan tas fram. Frågan är då om det krävs föreskrifter för att säkerställa detta.

I Sverige är det i praktiken Affärsverket svenska kraftnät som skulle beröras av ett uttryckligt krav i frågan. Med hänsyn till att affärsverket är en statlig förvaltningsmyndighet, som lyder under regeringen, är det inte självklart att frågan om investeringsplan behöver regleras i föreskrifter. Om regeringen anser att det är lämpligt, kan den meddela sådana föreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.

Det är dock inte uteslutet att det i framtiden kan finnas andra transmissionsnätsföretag i Sverige än Affärsverket svenska kraftnät. Regeringen bedömer därför att det kan vara motiverat att införa föreskrifter om en sådan skyldighet som Energimarknadsinspektionen föreslår i Ren energirapporten. För att det ska kunna finnas en sådan reglering i fråga om ett nätföretag som är ett privat rättssubjekt krävs det att riksdagen meddelar föreskrifter genom lag eller bemyndigar regeringen att meddela sådana föreskrifter (8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § första stycket regeringsformen). Riksdagen kan även medge att regeringen bemyndigar en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter i ämnet (8 kap. 10 § regeringsformen).

Det finns inte något behov av en reglering i lag. I stället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till Energimarknadsinspektionen.

• Sida 75
•  Original

14. Laddinfrastruktur för elfordon

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska inte få äga, utveckla, förvalta eller driva ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut (laddningspunkt). Förbudet ska inte gälla laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk.

Regeringen ska få meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte någon möjlighet till undantag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Ljusdals kommun avstyrker förslaget med hänvisning till att det krävs att nätföretagen kan äga, driva och förvalta laddinfrastruktur där inga kommersiella aktörer finns för att hela Sverige ska kunna vara med i omställningen till en fossilfri fordonsflotta. Östersunds kommun påpekar att det finns risk att nätföretag i områden med låg befolkningstäthet inte kommer att kunna driva utbyggnad av laddinfrastruktur i framtiden, vilket eventuellt skulle kunna försvåra och försena utbyggnaden av laddinfrastruktur i hela Sverige. Malung-Sälens kommun,

Sala kommun, Teknikföretagen, Elinorr och Lokalkraft Sverige anser att det bör vara möjligt att ge undantag avseende nätföretags möjlighet att äga laddinfrastruktur. E.ON Sverige AB anför att möjligheterna till undantag bör nyttjas fullt ut. Sveriges advokatsamfund anser att kan finnas anledning att överväga frågan om undantag.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

Enligt artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet får distributionsnätsföretag inte äga, utveckla, förvalta eller driva gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut, utom då företaget äger sådana laddningspunkter uteslutande för eget bruk. Medlemsstaterna får dock enligt artikel 33.3 tillåta undantag från förbudet, förutsatt att en rad villkor är uppfyllda.

Ett förbud är nödvändigt för att genomföra elmarknadsdirektivet

För att genomföra artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet är det nödvändigt att införa ett förbud mot att distributionsnätsföretag äger, utvecklar, förvaltar eller driver laddningspunkter, som inte innehas uteslutande för eget bruk. Ett sådant förbud bör alltså införas.

Undantag från förbudet

Flera remissinstanser motsätter sig ett generellt förbud mot att distributionsnätsföretag innehar laddningspunkter och anför bl.a. att ett förbud kan försvåra utbyggnaden av laddinfrastruktur i delar av Sverige. Den intensiva utbyggnad av laddningspunkter för personbilar som pågår i Sverige förutsätter dock i allmänhet inte att laddningspunkter innehas av nätföretag. Vidare har andra aktörer än nätföretag förutsättningar att bygga ut

• Sida 76
•  Original

laddningspunkter för tunga fordon. Med hänsyn till det som remissinstanserna anfört kan det emellertid inte uteslutas att det i framtiden kan visa sig finnas skäl att undanta nätföretag från förbudet, exempelvis där det saknas alternativ eller i glesbefolkade delar av landet. Regeringen föreslår därför att det ska vara möjligt för regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall.

15. Distributionsnätsföretags kommunikation med elanvändare och allmänheten

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från ellagens krav på åtskillnad när det gäller kommunikation och varumärkesprofilering i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag ska dock inte få göras för distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inte några invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt elmarknadsdirektivet får distributionsnätsföretag, som är vertikalt integrerade, inte i samband med kommunikation och varumärkesprofilering ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har (artikel 35.3 andra meningen). Kravet är genomfört i 3 kap. 23 § ellagen. När det gäller åtskillnad av distribution innebär elmarknadsdirektivet inga ändringar i sak.

En medlemsstat har möjlighet att besluta om undantag för koncerner som har mindre än 100 000 anslutna kunder eller levererar till små, enskilda system (artikel 35.4 i elmarknadsdirektivet). Möjligheten gäller även andra krav i fråga om åtskillnad, bl.a. skyldigheten att upprätta ett regelefterlevnadsprogram (artikel 35.2 d).

Sverige har utnyttjat möjligheten till undantag från kravet på regelefterlevnadsprogram (övervakningsplan) för att underlätta för producenter av förnybar el (prop. 2009/10:51). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på övervakningsplan i fråga om nätföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el, förutsatt att företaget inte ingår i en koncern vars samlade elnät har 100 000 elanvändare eller fler (3 kap. 19 § ellagen). Energimarknadsinspektionen har meddelat sådana föreskrifter (EIFS 2013:5).

Samma skäl som motiverat införandet av undantag när det gäller kravet på övervakningsplan talar för att införa motsvarande undantag i fråga om nätföretagets kommunikation och varumärkesprofilering. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela före-

• Sida 77
•  Original

skrifter om undantag från kraven för distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el.

16. Innehav av energilagringsanläggningar

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få äga, utveckla, förvalta eller driva en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare (energilagringsanläggning).

Regeringen ska få meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås att föreskrifter om undantag från förbudet ska föras in i ellagen i fråga om bl.a. energilagringsanläggningar som är helt integrerade nätkomponenter. Vidare föreslås att det ska framgå av lagen att en energilagringsanläggning som ska fasas ut vid beräkningen av kapitalbasen ska behandlas på motsvarande sätt som en tillgång som inte behövs för att bedriva nätverksamheten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Östersunds kommun bedömer att förslaget eventuellt riskerar att försvåra utnyttjandet av energilager för att utveckla och effektivisera nätdrift för många aktörer. Luleå tekniska universitet anför att om man skulle tolka definitionen av lagring på ett rent fysiskt sätt skulle all energi lagras under en viss tid i nätet, eftersom det inte går att överföra energin momentant, och att det kan vara värt att ange hur ordet uppskjutning ska tolkas. Universitetet, E.ON Sverige AB och Elinorr uppfattar vidare definitionen av helt integrerad nätkomponent som otydlig.

Lantmäteriet anser att frågan om markåtkomst genom ledningsrätt för energilagringsanläggningar som utgör en helt integrerad del av ett elnät kan behöva undersökas närmare. Ljusdals kommun förordar att lagstiftaren utnyttjar de undantag som finns i elmarknadsdirektivet och de förbehåll som finns i undantagen. Sala kommun anser att ett distributionsnätsföretag bör kunna äga ett energilager för att arbeta med effektbegränsande åtgärder och kunna säkra ned mot överliggande nät. Göteborg Energi AB anför att det krävs ytterligare förtydliganden kring avyttringen av en anläggning i de fall ett nätföretag skulle vara ägare på grund av att ingen annan aktör fanns vid upphandlingstillfället. Installatörsföretagen Service i Sverige AB påpekar att det är viktigt att det finns en effektiv beslutsprocess vid ansökan om undantag. Lokalkraft Sverige anser att ett nätföretag bör få ersättning för att det initialt har tagit den ekonomiska risken, när någon annan aktör vill ta över ett energilager.

• Sida 78
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Teknik och användningsområden för energilagring

På elområdet kan energi lagras på mekanisk, elektrisk, elektromagnetisk eller kemisk väg. De vanligaste användningsområdena för energilagring är utnyttjande av prisdifferenser (arbitrage), balansering av energi och elbalans, uppstart vid blackout, stabilisering av konventionell elproduktion, lagring för ödrift och icke anslutna system, förskjutning av investeringar, kapande av effekttoppar inom industrin samt energilagring i bostäder. Kapacitet, kostnader, energitäthet, effektivitet samt teknisk och ekonomisk livslängd är faktorer som styr i vilket sammanhang de olika tekniska lösningarna är mest lämpade att använda. En mekanisk teknik, som lagrar energi med hjälp av vattenpumpar eller tryckluft, är användbar för effektbalansering. Elektromagnetisk teknik, dvs. användning av batterier, passar bäst för reservkraft, ödrift och system som inte är anslutna till elnätet. Den teknik som utvecklas snabbast i dag är batterier.

Energilagringen inom EU är i dag främst inriktad mot småskalig användning, arbitrage och minskning av kapacitetstoppar. Marknaden för energilagring är ännu relativt begränsad, och endast ett fåtal tekniker är i dag kommersiellt lönsamma och används i större skala.

Definitioner av energilagring och energilagringsanläggning

I elmarknadsdirektivet avses med

– energilagring: i elsystemet en uppskjutning av den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller omvandlingen av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den därpå följande återomvandlingen av den energin till elenergi eller användningen som en annan energibärare (artikel 2.59), och

– energilagringsanläggning: en anläggning i elsystemet där energi lagras (artikel 2.60).

För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs det nationella föreskrifter om energilagringsanläggningar. En energilagringsanläggning är i det sammanhanget en anläggning som används för energilagring i direktivets mening. Det betyder inte att det är nödvändigt att i ellagen eller någon annan författning införa en definition som ordagrant återger direktivtexten, men föreskrifterna bör utformas med utgångspunkt i de definitioner som finns i direktivet och utan att någon ändring görs av det sakliga innehållet.

Det tolkningsproblem som Luleå tekniska universitet pekar på när det gäller uppskjuten användning kan hanteras genom att regleringen i ellagen omfattar sådana anläggningar som används särskilt för energilagring. Regleringen bör alltså omfatta sådana anläggningar i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller annan energibärare. Genom att ange att anläggningen ska användas för sådana ändamål görs en gränsdragning mot sådan uppskjutning av elanvändningen som alltid sker vid transporten av el genom nätet utan att vara särskilt avsedd.

• Sida 79
•  Original

Elmarknadsdirektivets krav när det gäller innehav av energilagringsanläggningar

I artiklarna 36 och 54 i elmarknadsdirektivet regleras nätföretagens möjligheter att inneha energilagringsanläggningar.

Som huvudregel får ett nätföretag inte äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar (artiklarna 36.1 och 54.1). Undantag är dock tillåtna dels om energilagringsanläggningarna är helt integrerade nätkomponenter och tillsynsmyndigheten har lämnat sitt godkännande, dels om följande huvudsakliga villkor är uppfyllda (artiklarna 36.2 och 54.2).

För det första ska det efter ett anbudsförfarande visa sig att ingen annan aktör medgetts rätt att äga, utveckla, förvalta eller driva sådana anläggningar eller att ingen aktör kan tillhandahålla tjänsten till en rimlig kostnad och i rätt tid. För det andra ska energilagringsanläggningen vara nödvändig för att ett nätföretag ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet när det gäller en effektiv, tillförlitlig och säker drift av elnätet, och anläggningarna får inte användas för att köpa eller sälja el på elmarknaderna. Innan anbudsförfarandet genomförs ska tillsynsmyndigheten ha bedömt behovet av ett undantag, granskat anbudsförfarandet och lämnat sitt godkännande.

Om det är ett transmissionsnätsföretag som beviljas ett undantag, ska tillsynsmyndigheten anmäla beslutet till Europeiska kommissionen och Acer (artikel 54.3).

Tillsynsmyndigheterna ska med jämna mellanrum eller minst vart femte år hålla ett offentligt samråd om befintliga energilagringsanläggningar för att bedöma den potentiella tillgängligheten och det potentiella intresset av att investera i sådana anläggningar (artiklarna 36.3 och 54.4). Om ett offentligt samråd, enligt tillsynsmyndighetens bedömning, visar att andra parter kan äga, utveckla, driva eller förvalta sådana anläggningar på ett kostnadseffektivt sätt, ska tillsynsmyndigheten säkerställa att den verksamhet som bedrivs av nätföretag på detta område fasas ut inom 18 månader. Som en del av villkoren för detta förfarande får tillsynsmyndigheterna medge att nätföretaget får skälig ersättning, särskilt för att få tillbaka restvärdet av sina investeringar i energilagringsanläggningarna.

Det finns dock energilagringsanläggningar som inte omfattas av det offentliga samrådet (artiklarna 36.4 och 54.5). Det gäller helt integrerade nätkomponenter och, förutsatt att en rad krav är uppfyllda, nya batterilagringsanläggningar.

Utformningen av ett förbud

För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs att det införs ett förbud för nätföretag att äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar. Det finns alltså inte utrymme för att beakta sådana invändningar som tar sikte på de svårigheter ett förbud kan skapa för nätverksamheten. Eventuella problem får i stället hanteras genom de möjligheter till undantag från förbudet som är tillåtna enligt direktivet.

Det kan ifrågasättas om det som anges i elmarknadsdirektivet inte går att sammanfatta som ett förbud mot att inneha de aktuella anläggningarna. Att formulera förbudet på det sättet kan dock medföra att det blir otydligt om Sverige genomfört direktivet på ett korrekt sätt i denna del. Ett nätföre-

• Sida 80
•  Original

tag bör alltså uttryckligen inte få äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning.

Dispens från förbudet

Det är tveksamt om det i Sverige i dag finns en sådan marknad för energilagringsanläggningar som utesluter ett behov för nätföretagen att själva inneha anläggningarna. Sverige bör därför använda de möjligheter till undantag från förbudet som är tillåtna enligt elmarknadsdirektivet.

Det finns inte skäl att i ellagen föra in samtliga de detaljerade föreskrifter som krävs för att göra undantag möjliga. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Regeringen ser dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller att det annars finns starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen bör få meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet. I det sammanhanget finns utrymme för att beakta sådana synpunkter som remissinstanserna lämnat i fråga om utformningen av undantag.

Lantmäteriet anser att frågan om markåtkomst för energilagringsanläggningar som utgör en helt integrerad del av ett elnät kan behöva undersökas närmare. Frågan ligger emellertid utanför ramarna för detta lagstiftningsärende.

Nätföretagets kostnader för en anläggning som fasas ut

Ett nätföretag som innehar en energilagringsanläggning kan tvingas fasa ut anläggningen, om en dispens från förbudet upphör att gälla. Frågan uppkommer då hur investeringen ska behandlas vid beräkningen av kapitalbasen när en intäktsram bestäms för nätverksamheten. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätföretaget att bortse från tillgången (5 kap. 7 § andra stycket ellagen). Detta gäller även en energilagringsanläggning som ett nätföretag inte längre får använda. Till skillnad från Energimarknadsinspektionen och Göteborg Energi AB bedömer regeringen att det inte krävs något särskilt förtydligande i ellagen. I de fall då det är motiverat kan ett nätföretag redan enligt de gällande bestämmelserna få en sådan ersättning som Lokalkraft Sverige efterlyser för att företaget initialt har tagit den ekonomiska risken.

17. Redovisning av nätverksamhet

17.1. Redovisning av transmission och distribution

Regeringens förslag: Transmission och distribution ska redovisas var för sig.

• Sida 81
•  Original

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Enligt promemorians förslag ska transmission redovisas skilt från annan nätverksamhet.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 56.3 i elmarknadsdirektivet föreskrivs bl.a. att elföretag i sin interna bokföring ska redovisa transmissions- och distributionsverksamheten var för sig så som de skulle behöva göra om verksamheterna bedrevs av separata företag. Syftet är att undvika diskriminering, korssubventionering och snedvridning av konkurrensen.

Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet (3 kap. 2 § ellagen). Något krav på att transmission och distribution ska hållas åtskilda finns inte enligt ellagen. Ett tillägg bör därför göras för att transmission och distribution ska redovisas var för sig.

17.2. En utökad samredovisning av lokalnät

Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska besluta att distributionsnätsföretagens lokalnät ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Konkurrensverket avstyrker förslaget då de inte anser att utredningens bedömning, att minskade transaktionskostnader och standardisering av elnätstariffer kan förväntas motverka de negativa effekterna på prisbilden, är övertygande. Även SKGS påpekar att det av utredningen framgår att ett överuttag av avgifter i stadsnät, som subventionerar glesbygdsnät, på längre sikt kan leda till minskat välstånd genom ökade kostnader för kundkollektivet som helhet. SKGS menar också att det inte är rimligt att låta de totala kostnaderna öka till följd av en rent administrativ beräkning av monopolverksamheter som varken har ekonomisk, funktionell eller geografisk anknytning. Affärsverket svenska kraftnät är kritiskt till förslaget då regional- och lokalnätsägarnas samordning av nätavgifter över större områden motverkar möjligheten att via transmissionsnätavgiften styra överföringen mellan elområden.

Skälen för regeringens förslag: Samredovisning innebär att flera nätkoncessioner för område har en gemensam tillåten intäktsram och en enhetlig struktur på överföringstariffen (4 kap. 4 § och 5 kap. 13 §ellagen).

Det möjliggör för nätföretaget att utjämna tarifferna mellan områden med olika kostnadsförutsättningar och underlättar finansiering av nätinvesteringar i glesbygd. En förutsättning för samredovisning är att nätkoncessionerna ligger geografiskt nära varandra (3 kap. 3 § ellagen), vilket motiverats av att det inte ska råda stora skillnader mellan nättarifferna i angränsande områden trots att de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamhet är i stort sett lika. I praktiken har dock detta problem ändå uppstått eftersom nätverksamheten bedrivs av olika företag med varierande förutsättningar att samredovisa och därigenom omfördela finansieringsbehovet.

• Sida 82
•  Original

Möjligheten till samredovisning av lokalnät bör mot denna bakgrund utökas på så vis att det tidigare kravet på geografisk närhet tas bort. En utökad samredovisning kan ha en negativ påverkan på vissa kunder i form av ökade kostnader, vilket också Konkurrensverket och SKGS påpekar. Risken för detta bedöms emellertid som begränsad mot bakgrund av att de samredovisningar som redan har genomförts har resulterat i diversifierade redovisningsenheter med hög grad av utjämning mellan tätort och glesbygd. En utökad samredovisning av dessa områden bör därmed inte väsentligt försämra marknadens effektivitet utan endast resultera i en mindre omfördelning mellan kunder.

Affärsverket svenska kraftnäts invänder att en ökad samredovisning motverkar ambitionen att transmissionsnätsavgiften ska ha en styrande effekt. Det finns dock flera sätt att åstadkomma en smart produktion och förbrukning av el. Affärsverket svenska kraftnät arbetar t.ex. redan i dag med att organisera en central balansmarknad för flexibel produktion och större flexibla förbrukare.

Någon möjlighet att samredovisa lokalnät och regionnät, utöver vad som i dag ges möjlighet till, bör inte finnas. Den utjämning som skulle följa av en sådan samredovisning bedöms innebära ett alltför stort avsteg från effektivt utformade nättariffer för överföring.

Något behov av övergångsbestämmelser med anledning av den utökade möjligheten till samredovisning finns inte, eftersom Energimarknadsinspektionen kan fatta nya beslut om redovisning vid ändrade förhållanden.

17.3. Ledningar i lokalnät som ska redovisas som regionnät

Regeringens förslag: En ledning i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om samma nätföretag äger både lokalnätet och regionnätsledningar och den aktuella ledningen och regionnätet utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regelverk måste alla ledningar inom gränserna och spänningsnivån för en områdeskoncession för lokalnät redovisas som lokalnät utan att någon hänsyn tas till ledningens funktion. En konsekvens av detta är att en utbyggnad av regionnätet, som ryms inom ett lokalnät med områdeskoncession, bekostas av lokalnätskunderna i stället för regionnätskunderna som faktiskt använder ledningen. Det gäller även om lokalnätet inte är anslutet till regionnätsledningen. För att komma till rätta med detta bör kopplingen mellan koncessionsform och hur en ledning ska redovisas ändras på så vis att ledningar som omfattas av nätkoncession för område ska redovisas som regionnät. Detta bör dock också förutsätta att ledningarna används och ägs av samma juridiska person. Redovisningen bör ske utan föregående pröv-

• Sida 83
•  Original

ning av nätmyndigheten, precis som i dag sker för vissa linjer som redovisas tillsammans med lokalnät.

Förslaget möjliggör vidare att den högsta tillåtna spänningen för ett lokalnät kan höjas utan att det påverkar avgiftsnivåerna på regionnätet i de fall regionnätsledningen ägs av samma nätföretag som innehar områdeskoncessionen för lokalnätet. Kostnaderna för kunderna bör bli oförändrade, eftersom avgifterna inte påverkas av förändringen och den totala intäktsramen för nätföretaget förblir densamma.

17.4. Redovisning av nätkoncession för ett område med en lägsta tillåtna spänning

Regeringens förslag: En nätkoncession för ett område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Ledningar som byggs och drivs med en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning har samma funktion som regionnätsledningar som byggs och drivs med en nätkoncession för linje. Det faller sig därför naturligt att nätföretaget redovisar dessa ledningar tillsammans.

17.5. Redovisning av en ledning som byggs och används med stöd av någon annans nätkoncession för område

Regeringens förslag: Ett nätföretag som bygger och använder en ledning med stöd av någon annans nätkoncession för område ska, utifrån ledningens funktion, redovisa denna tillsammans med sitt lokalnät eller regionnät. Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Nätföretag med nätkoncession för område kan i dag bygga och driva en ledning i ett angränsande koncessionsområde med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 § ellagen. Hur sådana ledningar ska redovisas har hittills inte varit föremål för någon reglering. Regeringen ser nu ett sådant behov. Det faller sig naturligt att det nätföretag som faktiskt använder ledningen i sin verksamhet också är skyldigt att redovisa ledningen. Redovisningen bör, utifrån ledningens funktion, ske antingen i nätföretagets lokalnäts- eller regionnätsverksamhet. Ett

• Sida 84
•  Original

nätföretag bör inom sex månader från ett medgivande 2 kap. 11 § ellagen meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

18. Anslutning till elnätet

18.1. Särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning

Regeringens förslag: En nätkoncessionshavare ska få göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet endast om det inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet.

Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska kapacitetsbrist som kan åtgärdas med andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder än utbyggnad av nätet inte få åberopas som särskilda skäl för att göra avsteg från anslutningsskyldigheten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Nacka kommun avstyrker förslaget.

Affärsverket svenska kraftnät anser att det behövs en utredning innan lagen ändras, särskilt vad beträffar ansvar, tidshorisont och vilken typ av åtgärder som kan vara aktuella. Försvarsmakten anser att förslaget inte löser kapacitetsbristen utan endast riskerar att förlänga ledtiderna för nätutbyggnad då nätföretagen tvingas genomföra utökade analyser. Konkurrensverket påpekar att även kostnaden för nätföretagen av att följa regelverket utgör en samhällsekonomisk kostnad och att förslagets effekter därför bör utvärderas efter några år. Riksrevisionen konstaterar att det kan finnas behov av ett ramverk för samhällsekonomiska analyser till följd av förslaget. Energiföretagen Sverige och Elinorr anser att bedömningen av vad som är samhällsekonomiskt motiverade åtgärder måste vara enkel och tydlig. Stockholms kommun och Sveriges Kommuner och Regioner anser att det behöver tydliggöras att samhällsekonomiskt motiverade åtgärder ska omfatta även lokal produktion. Svensk Solenergi bedömer att det är oklart vad förslaget betyder i praktiken. Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna ändringen är otydligt formulerad och bör förtydligas både språkligt och innehållsmässigt. Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden) bedömer att det är en öppen fråga vad som ska läggas i begreppet samhällsekonomiskt motiverade åtgärder. E.ON Sverige AB anför att skrivningen om andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder riskerar att driva en tolkning från fall till fall som skapar osäkerheter och potentiellt leder till ytterligare tidsåtgång samt långdragna diskussioner, processer och förseningar. Även Tekniska verken i Linköping AB, Sveriges Elkraftentreprenörer och Lokalkraft Sverige anser att det bör förtydligas vad samhällsekonomiskt motiverade åtgärder innebär. Affärsverket svenska kraftnät håller inte med Energimarknadsinspektionen om att alla flexibilitetsresurser som är billigare per kilowattimme än kundernas värdering av icke-

• Sida 85
•  Original

levererad energi som tumregel bör vara samhällsekonomiskt motiverade, eftersom det kan leda till mycket höga elnätskostnader. Vattenfall AB ser ett behov av ett tydliggörande av användande av flexibilitetsresurser i relation till intäktsregleringen, tolkningen av samhällsekonomisk lönsamhet och begränsningen av flexibilitetsresursers möjlighet att bidra med kapacitet.

Skälen för regeringens förslag

Anslutningsskyldigheten

En nätkoncessionshavare är som huvudregel skyldig att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sin ledning eller sitt ledningsnät (3 kap.6 och 7 §§ellagen). Skyldigheten gäller alla ledningar eller ledningsnät som omfattas av nätkoncession. Undantag gäller om det finns särskilda skäl. Det är framför allt ledningens eller ledningsnätets kapacitet som kan påverka anslutningsskyldigheten (se prop. 1996/97:136 s. 141–143). Om det saknas ledig kapacitet, ska de som redan är anslutna ha företräde.

Att åtgärda kapacitetsbrist

Ett nätföretag ansvarar för att ledningsnätet byggs ut vid behov och att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el (3 kap. 1 § ellagen). Det betyder inte att nätföretaget är skyldigt att bygga ut elnätet så snart det saknas ledig kapacitet för att ansluta en enskild anläggning. Det finns andra sätt att åtgärda kapacitetsbrist. Företaget kan använda efterfrågeflexibilitet, energilagring och andra flexibilitetsresurser som ett alternativ till en utbyggnad. Enligt elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna skapa incitament för distributionsnätsföretag att använda flexibilitet i distributionsnät (se avsnitt 11.2). Genom användningen av flexibilitetsresurser kan det frigöras kapacitet i nätet som gör det möjligt att täcka både redan anslutna kunders behov och anslutningar av nya anläggningar.

Nacka kommun påpekar att elnäten måste byggas ut och uppgraderas och anser att Energimarknadsinspektionen i stället för att föreslå en lagändring bör medverka till att utreda vilka samhällsekonomiskt lönsamma lösningar som kan finnas och därmed ge nätföretagen förutsättningar att ta ansvar i frågan. En ökad användning av flexibilitetstjänster, när sådana är tillgängliga, är dock inte något hinder för den utbyggnad av elnätet som under alla förhållanden är nödvändig bl.a. för att kunna klara av framtida effekthöjningar.

Ett nätföretag bör alltså inte generellt kunna åberopa kapacitetsbrist som skäl för att inte ansluta en anläggning, om det går att åtgärda bristen utan att bygga ut ledningen eller ledningsnätet. Genom att förtydliga kraven i denna del skapas också nya drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster.

Några remissinstanser anser att det bör förtydligas vilka åtgärder som kan bli aktuella. Med hänsyn till elmarknadens och teknikens utveckling är det emellertid inte lämpligt att precisera detta i lagtexten. Någon sådan precisering bör inte heller vara nödvändig, eftersom det inte kan krävas att nätföretaget undersöker åtgärder som ligger utanför ramarna för normal nätverksamhet eller är oförenliga med företagets skyldighet att se till att ledningsnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt och på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Mot den bakgrunden behöver en

• Sida 86
•  Original

ändring i fråga om vad som kan anses vara särskilda skäl inte medföra något omfattande merarbete för nätföretagen eller sådana förlängda ledtider som Försvarsmakten befarar.

Tidshorisonten för att åtgärda kapacitetsbristen

Vid bedömningen av om det finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbrist för att göra en anslutning möjlig är det nödvändigt att ta hänsyn till inom vilken tid nätföretaget kan vidta åtgärderna. En naturlig utgångspunkt är att en anslutningsskyldighet bör finnas endast om nätföretaget kan åtgärda kapacitetsbristen inom en rimlig tid. Om exempelvis de flexibilitetstjänster som skulle kunna undanröja kapacitetsbristen i ett enskilt fall inte kommer att vara tillgängliga för att göra det möjligt att ansluta en anläggning inom en skälig tid, kan det inte sägas finnas förutsättningar för att åtgärda bristen. Detta bör stå klart även utan att det uttryckligen anges i lagen. Som nämns ovan måste de åtgärder som kan komma i fråga dessutom vara förenliga med kravet att ledningsnätet på lång sikt uppfyller rimliga krav på överföring av el.

Med hänsyn till det som redovisas ovan finns förutsättningar att ändra lagen utan sådan ytterligare utredning som Affärsverket svenska kraftnät förordar när det gäller ansvar, tidshorisont och vilken typ av åtgärder som kan vara aktuella.

Kostnaden för åtgärden

Det är inte rimligt att kräva att ett nätföretag ska vara skyldigt att ansluta en anläggning utan hänsyn till kostnaden för de åtgärder som krävs för att undanröja kapacitetsbristen, i vart fall inte om kostnaden ska bäras av någon annan än den som får ansluta anläggningen.

Anläggningsinnehavaren ska enligt ellagen ersätta nätföretagets skäliga kostnader för anslutningen (3 kap. 9 a §). Avgiften behöver inte med automatik täcka nätföretagets faktiska kostnader för anslutningen. Den som önskar ansluta sig ska stå för de direkta merkostnader som anslutningen orsakar för nätföretaget, dvs. betala den s.k. kundspecifika kostnaden för anslutningen.

Kostnaden för flexibilitetstjänster som anskaffas för att möjliggöra en viss anslutning kan i och för sig uppfattas som en sådan kundspecifik kostnad som ska ersättas av den som önskar ansluta sig. Det är dock tveksamt om det i normalfallet går att knyta kostnaden till anslutningen av en viss anläggning. Nätföretaget gör inte en investering utan får en löpande kostnad under en tid som inte är bestämd i förväg. Åtgärden kan också frigöra kapacitet så att flera nya anläggningar kan anslutas till elnätet i framtiden. Det är mot den bakgrunden svårt att vid anslutningstillfället beräkna en kostnad som ska ersättas genom en engångsavgift för anslutningen. Kostnaden kommer alltså i huvudsak att slås ut på kundkollektivet genom överföringsavgifter.

En kostnad som ska bäras av kundkollektivet bör vara rimlig i förhållande till den nytta som kunderna har av åtgärden. Åtgärden bör alltså vara samhällsekonomiskt motiverad.

• Sida 87
•  Original

Närmare om vad som är samhällsekonomiskt motiverat

Det är i första hand nätföretaget som måste ta ställning till vilka åtgärder för att undanröja kapacitetsbrist som är samhällsekonomiskt motiverade. Om ett företag nekar anslutning kan frågan dock ytterst komma att prövas av Energimarknadsinspektionen (se avsnitt 24.1). Vid den prövningen är det nätföretaget som ska visa att det finns skäl att göra avsteg från anslutningsskyldigheten. Flera remissinstanser framhåller att det behöver vara tydligt vad som är en samhällsekonomiskt motiverad åtgärd bl.a. för att nätföretagen ska kunna genomföra bedömningen på ett effektivt och enhetligt sätt.

Den nytta som en åtgärd medför är en funktion av betalningsviljan hos de kunder som kan anslutas till nätet. En åtgärd som är billigare per kilowattimme än kundernas värdering av icke-levererad energi kan i vart fall som en utgångspunkt anses vara samhällsekonomiskt motiverad. Energimarknadsinspektionen beräknar redan i dag värdet av icke-levererad energi i samband med bl.a. förhandsregleringen av nätföretagens intäkter. I den utsträckning det krävs ytterligare vägledning kan sådan utvecklas genom Energimarknadsinspektionens praxis i prövningsärenden. I det sammanhanget kommer även andra omständigheter att kunna vägas in i bedömningen, exempelvis om huruvida flexibilitetstjänsterna kommer att finnas tillgängliga under en längre tidsperiod. Med hänsyn till att en bedömning måste göras i varje enskilt fall framstår risken som liten för sådana höga elnätskostnader som Affärsverket svenska kraftnät nämner.

Som Konkurrensverket påpekar bör en utvärdering göras när den nya regleringen har tillämpats någon tid.

18.2. Ett nytt krav för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt få göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om företaget underrättar den som begär anslutning om detta och underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energikontoren Sverige anser att det finns skäl att se över om det är möjligt att kunna förkorta tiden som nätföretaget har på sig att ansluta en godkänd anläggning av förnybar energi. Göteborg

Energi AB anser att det finns risk för att de aktuella anslutningarna kommer att prioriteras före andra anslutningar och att det bör finnas möjligheter för nätföretag att göra dessa bedömningar så att det inte skapas en egen kö för dessa anslutningsärenden.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i det omarbetade förnybartdirektivet finns bestämmelser om nätanslutning efter enkel anmälan. Artikel 17.1 gäller anläggningar eller enheter för aggregerad produktion som tillhör egenanvändare av förnybar energi och demonstrationsprojekt för

• Sida 88
•  Original

förnybar energi med en elkapacitet på högst 10,8 kW, eller motsvarande för andra anslutningar än trefasanslutningar.

För att uppfylla det omarbetade förnybartdirektivets krav i Sverige krävs genomförandeåtgärder i anslutning till artikel 17.1 i den del som gäller skyldigheten för ett distributionsnätsföretag att inom en begränsad tid lämna återkoppling till den som vill ansluta en anläggning. En anläggning ska enligt direktivet få anslutas till elnätet, om distributionsnätsföretaget tillstyrker det eller i avsaknad av ett beslut från företaget inom en månad efter anmälan. Sådana åtgärder som Energikontoren Sverige efterlyser krävs inte i detta sammanhang.

Anslutningsskyldigheten är långtgående enligt ellagen (se avsnitt 18.1). För att kravet i det omarbetade förnybartdirektivet ska genomföras i Sverige bör dock ett distributionsnätsföretag kunna vägra att ansluta vissa anläggningar för produktion av förnybar el endast om företaget inte underrättar den som vill ansluta anläggningen inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. När det gäller skyldigheten att underrätta elproducenten lämnar direktivet inte utrymme för sådana hänsyn som

Göteborg Energi AB pekar på.

Det finns redan bestämmelser om småskalig elproduktion i ellagen. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt kan exempelvis befrias från avgiften för inmatningen (se avsnitt 21). Det är lämpligt att samma effektgräns gäller för den strängare anslutningsskyldigheten.

18.3. Anslutning till region- eller transmissionsnät

Regeringens förslag: Innehavaren av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska få ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av nätkoncessionen endast om innehavaren av lokalnätet har medgett det eller om nätmyndigheten har gett tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av det överliggande nätet.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock termerna lokalnätsområde och regionnätsområde.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Tidigare var det inte möjligt att bygga och driva regionnät med stöd av en nätkoncession för område. Endast lokalnät omfattades av sådana koncessioner. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021 är det numera möjligt att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). En sådan nätkoncession har en högsta och en lägsta tillåtna spänning. Regionnätet kan i framtiden alltså bestå av både ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje och ledningar som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning.

När det gäller anslutning till elnätet är en utgångspunkt för regleringen att en anläggning i första hand ska anslutas till lokalnätet. Därför krävs

• Sida 89
•  Original

enligt ellagen ett medgivande av den som har nätkoncession för område för att en anläggning ska få anslutas till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen för område (3 kap. 8 § första stycket). Energimarknadsinspektionen kan lämna tillstånd till anslutningen, om lokalnätsföretaget inte medger den och det finns särskilda skäl (3 kap. 8 § andra stycket).

Regleringen bör anpassas till de lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021. Medgivande eller tillstånd bör alltså krävas i samtliga fall när någon vill ansluta en anläggning till ett överliggande nät i stället för till lokalnätet. Detta innebär att det som i dag gäller för anslutning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje ska gälla även anslutning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning.

Det är innehavaren av det överliggande nätet som kan ansöka om tillstånd att få göra anslutningen (prop. 1996/97:136 s. 143). Som Lagrådet påpekar bör detta framgå av författningstexten. Lagrådet efterlyser även resonemang om arten av de bedömningar som ska ligga till grund för Energimarknadsinspektionens beslut. I den frågan finns inte något särskilt beredningsunderlag i detta lagstiftningsärende. Det saknas därför förutsättningar för resonemang som går utöver det som anges i äldre förarbeten, se prop. 1996/97:136 s. 123 och 143.

18.4. Standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Transmissionsnätsföretag ska enligt artikel 42.1 första meningen i elmarknadsdirektivet inrätta och offentliggöra transparenta och effektiva förfaranden för icke-diskriminerande anslutning av nya produktionsanläggningar och energilagringsanläggningar till överföringssystemet. Energimarknadsinspektionen bedömer att direktivets krav i denna del är genomförda genom bl.a. hittillsvarande 3 kap. 7 b § ellagen. Ett nätföretag ska enligt den paragrafen ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar. För att genomföra elmarknadsdirektivet fullt ut bör kravet att ha standardiserade rutiner emellertid omfatta även anslutning av energilagringsanläggningar.

• Sida 90
•  Original

18.5. Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet

Regeringens förslag: Ett nätföretag, som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras.

Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning.

Nätmyndigheten ska ta upp tvister om vilka skyldigheter ett nätföretag har.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Vindenergi anför att nätföretaget bör ge kunden en uppskattning av hur mycket en förstärkning uppskattas kosta kunden, vad som behöver förstärkas och hur lång tid det uppskattas ta samt att det också bör finnas en tidsgräns för hur lång tid företaget har på sig att svara kunden.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 6.2 i elmarknadsdirektivet finns nya krav när det gäller tillträde till elnätet. Vid behov ska ett nätföretag som vägrar tillträde till elnätet tillhandahålla relevant information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka nätet. Informationen ska alltid tillhandahållas om tillträde till laddningspunkter har nekats. Den part som begär sådan information får åläggas en rimlig avgift för att täcka kostnaderna för tillhandahållande av informationen.

Ett nätföretag är inte skyldigt att ansluta en anläggning, om det saknas ledig kapacitet och anslutningen förutsätter att ledningsnätet byggs ut (se avsnitt 18.1). Någon skyldighet för nätföretaget att ge anläggningsinnehavaren eller någon annan som berörs information om vilka förstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig finns dock inte enligt hittillsvarande reglering.

För att genomföra elmarknadsdirektivet i den aktuella delen bör ett nätföretag, som vägrar ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet, vara skyldigt att ge den som begär det information om vilka nätförstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig. Den som begär information bör betala skälig ersättning till nätföretaget. Det finns inte anledning att gå längre än direktivet på det sätt som Svensk Vindenergi förordar.

När det gäller anslutning av laddningspunkter följer det av direktivet att nätföretaget ska tillhandahålla informationen utan begäran. I de fallen bör alltså företaget vara skyldigt att lämna informationen utan ersättning tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras.

I likhet med vad som gäller i fråga om anslutningsskyldigheten bör tvister om nätföretagets skyldigheter enligt de nya bestämmelserna prövas av Energimarknadsinspektionen (se även avsnitt 24.1).

• Sida 91
•  Original

18.6. Avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el

Regeringens förslag: En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt och ansluts där en anläggning för användning av el redan är ansluten och med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 21 i det omarbetade förnybartdirektivet finns krav som ska underlätta för egenanvändare av förnybar energi. Enligt artikel 21.2 a ska medlemsstaterna säkerställa att egenanvändare av förnybar energi har rätt att producera förnybar energi, inklusive för egen förbrukning, och att lagra och sälja sin överskottsproduktion av sådan el utan att omfattas av diskriminerande eller oproportionella förfaranden eller avgifter och nätavgifter som inte är kostnadsrelaterade.

Artikel 21 i det omarbetade förnybartdirektivet är i huvudsak genomförd i svensk rätt. Det finns emellertid skäl att överväga ytterligare åtgärder när det gäller anslutningen av anläggningar för mikroproduktion av el till elnätet och inmatningen av el från sådana anläggningar på nätet.

En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt kan vara befriad från att betala nätföretaget för inmatningen (4 kap. 10 § tredje stycket ellagen). Enligt Energimarknadsinspektionens hittillsvarande tolkning av regelverket är det inte en ny anslutning i ellagens mening om en sådan mikroproduktionsanläggning ansluts till elnätet i samma leveranspunkt som en befintlig anläggning för användning av el, åtminstone inte om produktionsanläggningen ansluts med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Anläggningsinnehavaren ska alltså inte heller betala någon anslutningsavgift. Som Energimarknadsinspektionen konstaterar i Ren energi-rapporten kan detta emellertid tydliggöras genom att det av lagen uttryckligen framgår att elanvändaren inte ska betala någon avgift för att ansluta produktionsanläggningen.

För att säkerställa att egenanvändare av förnybar energi kan producera förnybar el på det sätt som anges i artikel 21.1 a i det omarbetade förnybartdirektivet bör en elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere inte behöva betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning, som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, förutsatt att anslutningen sker där en anläggning för användning av el redan är ansluten och med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Lagrådet anser att det skulle bli tydligare om begreppen småskalig produktion och mikroproduktion beskrevs närmare, antingen genom en definition i lagen eller i författningskommentaren. Ett alternativ är enligt Lagrådet att inte använda uttrycken.

• Sida 92
•  Original

Ord som mikroproduktion och mikroproducent förekommer inte i lagtexten. Något behov av en definition i lagen finns därför inte. Frågan är alltså snarare om det finns anledning att undvika att använda orden i skälen och författningskommentaren eller i rubriker. Orden bör dock kunna användas så länge det framgår att det inte handlar om termer med en tydligt avgränsad betydelse. På motsvarade sätt bör det gå bra att använda uttrycket småskalig elproduktion.

När det gäller inmatning på elnätet finns överväganden och förslag i avsnitt 21.

19. Undantag från funktionskravet på överföring av el

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet på överföring av el.

Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt rapportens förslag ska funktionskravet inte gälla om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har meddelat föreskrifter som tillåter att avbrott i överföringen överstiger tjugofyra timmar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Göteborgs universitet (Juridiska institutionen) vill lyfta fram den principiella frågan om maktöverflyttning till

Energimarknadsinspektionen. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill poängtera vikten av att konsekvenserna för befintliga nätkunder utreds närmare i samband med ett framtida eventuellt föreskriftsarbete. SKGS och Svenskt

Näringsliv anser att ett undantag från huvudregeln ökar risken att anslutande part tvingas acceptera lägre funktionskrav för att skynda på anslutningsprocessen.

Skälen för regeringens förslag

Funktionskravet

Ett nätföretag är enligt ellagen skyldigt att se till att överföringen av el för annans räkning är av god kvalitet (3 kap. 9 § andra stycket). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet (3 kap. 9 § fjärde stycket). I ellagen föreskrivs som ett särskilt funktionskrav att ett nätföretag ska se till att ett avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger 24 timmar, om inte strängare krav följer av föreskrifter om kvaliteten på överföringen (3 kap. 9 a § första stycket). Funktionskravet är alltså så utformat att ett elavbrott aldrig får överstiga 24 timmar och att strängare krav kan gälla.

• Sida 93
•  Original

Undantag från funktionskravet

Ellagens funktionskrav är inte absolut. Det gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit (3 kap. 9 a § andra stycket). Energimarknadsinspektionen får i det enskilda fallet ge dispens från kravet i en del av ett koncessionsområde om kravet är oskäligt betungande med hänsyn till koncessionshavarens ekonomiska situation eller om det finns synnerliga skäl (3 kap. 9 b §).

Behov av att nyansera funktionskravet

Funktionskravet svarar mot en sådan miniminivå som en elkund normalt har rätt att förvänta sig. Det utesluter inte att kravet kan behöva nyanseras.

Funktionskravet är inte i alla situationer samhällsekonomiskt motiverat. Regleringen innebär att ett nätföretag kan ha incitament att genomföra kostsamma investeringar för att förebygga även extremt osannolika händelser. Det är elkunderna som genom sina nätavgifter betalar för de åtgärder som nätföretaget vidtar för att se till att funktionskravet kan uppfyllas. I några fall kan kostnaden för att garantera driftsäkerheten vara större än kundernas betalningsvilja. Funktionskravet kan alltså leda till investeringar som varken nätföretagen eller kunderna egentligen efterfrågar.

Det finns även fall då kravet kan vara till nackdel för kunden i det enskilda fallet. En kund kan exempelvis föredra att nätföretaget inte kan säkerställa funktionskravet under en övergångsperiod, om det betyder att kunden kan ansluta sig till elnätet snabbare. Dispensmöjligheten enligt hittillsvarande 3 kap. 9 b § ellagen är inte avsedd för sådana situationer.

Föreskrifter om undantag från funktionskravet

Funktionskravet i ellagen är generellt sett inte för strängt, men med hänsyn till det som anförs ovan bör det finnas utrymme för en mer nyanserad reglering. Det är lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet. Regeringens avsikt är att uppgiften att ta fram sådana föreskrifter ska ligga på Energimarknadsinspektionen. Att inspektionen får möjlighet att föreskriva om undantag från funktionskravet väcker inte några principiella betänkligheter av det slag som Göteborgs universitet för fram.

Energimarknadsinspektionen kommer i samband med att föreskrifter tas fram att analysera konsekvenserna för nätkunderna. I det sammanhanget kan inspektionen ta ställning till bl.a. sådana risker som SKGS och Svenskt

Näringsliv pekar på.

Innebörden av kravet på god kvalitet Lagrådet anser att innebörden av begreppet god kvalitet på överföringen av el bör utvecklas bl.a. för att skapa ramar för undantag från funktionskravet. Innebörden av kravet på god kvalitet utvecklas i tidigare förarbeten, se prop. 2001/02:56 s. 32–34 och 60 f. I detta lagstiftningsärende finns inte underlag för att utveckla innebörden ytterligare. Det bör dock inte uppfattas som ett hinder för att införa föreskrifter om undantag från funktionskravet. I samband med att kravet på god kvalitet på överföringen

• Sida 94
•  Original

av el infördes konstaterade regeringen att det var en grannlaga uppgift att utforma föreskrifter med kriterier för kvaliteten hos överföringen. I ellagen infördes mot den bakgrunden endast en mycket allmänt hållen föreskrift, som kompletterades med ett bemyndigande att meddela föreskrifter om kvaliteten. Energimarknadsinspektionen har meddelat sådana föreskrifter (EIFS 2013:1). Det finns alltså ramar för undantag och dispenser från funktionskravet.

20. Avgift för regional eldistribution

20.1. Överföring på regionnät

Regeringens förslag: Avgiften för överföring av el på ett regionnät ska utformas på samma sätt oavsett om ledningarna omfattas av nätkoncession för linje eller av nätkoncession för område.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock termen regionnätsområde.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I 4 kap.5–8 §§ellagen regleras avgiften för överföring av el på en regionledning, dvs. en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021 är det numera möjligt att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Regionnätet kan i framtiden alltså bestå av både ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje och ledningar som omfattas av en nätkoncession för område.

Regleringen bör anpassas till lagändringarna. Avgiften för överföring av el på ett regionnät bör alltså utformas på samma sätt oavsett om ledningarna omfattas av nätkoncession för linje eller av nätkoncession för område.

20.2. Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift

Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska inte längre kunna bevilja tillstånd att utforma avgiften med hänsyn till var på en regionledning elanvändarens uttagspunkt är belägen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Sala kommun avstyrker förslaget och anser att möjligheten i stället bör utökas. E.ON Sverige AB framhåller att det har stor betydelse att redan beviljade tillstånd fortsätter att gälla.

Skälen för regeringens förslag: I 4 kap. 5 § ellagen finns ett förbud mot lägesberoende överföringsavgifter på en regionledning. Enligt huvudregeln får inte avgiften för överföring av el på varje spänningsnivå utfor-

• Sida 95
•  Original

mas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät.

I vissa speciella fall har det funnits behov av undantag från förbudet mot lägesberoende avgifter för regional distribution. Bestämmelser om sådana undantag finns i 4 kap.6 och 7 §§ellagen. Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är ansluten till en regionledning ska, om nätmyndigheten på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen. Tillstånd får meddelas endast om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995. Ett tillstånd får meddelas för högst trettio år.

En förutsättning för ett tillstånd enligt 4 kap. 6 § ellagen är alltså att ett avtal med visst innehåll tillämpades den 1 juli 1995. Det har inte kommit in några ansökningar om undantag till Energimarknadsinspektionen under tiden från och med den 1 januari 2008, då inspektionen blev en egen myndighet. Mot den bakgrunden saknas anledning att anta att det kommer att bli aktuellt att meddela nya tillstånd enligt bestämmelserna i deras nuvarande lydelse.

En sådan utökning av dispensmöjligheten som Sala kommun förordar skulle innebära att den nuvarande huvudregeln urholkades. Det saknas i lagstiftningsärendet underlag för att lägga fram ett sådant förslag. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas något uttalat behov av att se över regleringen i denna del.

Bestämmelserna i 4 kap.6 och 7 §§ellagen bör mot denna bakgrund utgå. När det gäller redan beviljade tillstånd, som fortfarande gäller, hänvisas till avsnitt 26.6.

21. Inmatning på elnätet från mikroproduktion

Regeringens förslag: En mikroproducent ska kunna undantas från nätavgiften för inmatning utan att vara nettoanvändare av el.

Promemorians och Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Vattenfall AB avstyrker förslaget. Fastighetsägarna anser att energiskatten på egenkonsumerad förnybar energi bör avskaffas helt. Göteborgs kommun framhåller att det kan vara problematiskt om mikroproduktion av el inte kommer hela elsystemet till godo på grund av styrmedel som gynnar egenanvändning av mikroproducerad el.

HSB och Solelkommissionen anser att gränsen för elanvändarens säkringsabonnemang bör höjas till 100 ampere.

• Sida 96
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Som framhålls i avsnitt 18.6 finns det skäl att överväga ytterligare åtgärder när det gäller inmatningen på nätet av el från anläggningar för mikroproduktion.

När det gäller inmatningen av el finns en särskild bestämmelse om egenanvändare i hittillsvarande 4 kap. 10 § tredje stycket ellagen. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt ska inte betala någon avgift för inmatningen. Detta gäller dock bara om elanvändaren under ett kalenderår har tagit ut mer el från elsystemet än vad användaren har matat in på systemet.

Det är angeläget att de allra minsta mikroproducenterna, dvs. de som kan ha rätt att undantas från nätavgiften, får starka incitament att investera och producera förnybar el. Kravet på att mikroproducenten ska vara nettoanvändare kan avhålla nya producenter från att investera i mikroproduktionsanläggningar, eftersom även små avgifter har betydelse för om en sådan investering ska ske eller inte. Kravet kan även medföra att befintliga mikroproducenter minskar sin produktion för att inte vara tvungna att betala nätavgiften för inmatning.

Kravet på att mikroproducenten måste vara nettoanvändare under ett kalenderår innebär även en administrativ börda för nätföretagen, som varje år kontrollerar om mikroproducenten har varit nettoanvändare eller inte och fakturerar elnätsavgiften i efterhand om producenten inte har varit en nettoanvändare. Med hänsyn till att det kan antas tillkomma elanvändare som producerar sin egen el kan också de administrativa kostnaderna för företagen antas öka.

Vattenfall AB pekar på att det inte finns något behov av förändring för att genomföra det omarbetade förnybartdirektivet och anför att en ändrad anslutning från konsumtion till enbart produktion kan påverka elnätet i stort och föranleda nätinvesteringar som kundkollektivet får bekosta. Det finns emellertid ingen anledning att begränsa åtgärder som skapar drivkrafter för mer mikroproduktion till sådant som krävs för att genomföra direktivet. Det är också önskvärt att elnätet anpassas till mer småskalig elproduktion.

Med hänsyn till att kravet kan motverka etableringen av mikroproduktion av el i Sverige, och med beaktande av den administrativa bördan för nätföretagen, bör kravet att en elproducent ska vara nettoanvändare av el för att kunna undantas från nätavgiften för inmatning utgå.

Det finns inte underlag för att inom ramen för det här lagstiftningsärendet överväga sådana ytterligare åtgärder som några remissinstanser föreslår.

• Sida 97
•  Original

22. Nätföretagets fakturor

Regeringens förslag: Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig. Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats. Företaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås dessutom att det i ellagen ska införas föreskrifter om vad nätföretagets faktura ska innehålla och om skyldighet för nätföretaget att debitera elanvändarna utifrån uppmätta värden minst en gång per kvartal.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende

Elhandlare motsätter sig att de konsumentskyddande bestämmelserna ska gälla för alla elanvändare. Energiföretagen Sverige anser att det bör tydliggöras att slutkundsprisets komponenter ska delas upp i elnäts- respektive elhandelsfakturan. Göteborgs kommun och Göteborg Energi AB avstyrker förslaget om fakturering och faktureringsinformation och anser att möjligheten till årsvis avstämning ska finnas kvar. Energiföretagen

Sverige, Energigas Sverige och Oberoende Elhandlare förespråkar årsvis debitering med en kompletterande bestämmelse om skyldigheten att tillhandahålla faktureringsinformation varje eller var sjätte månad. Vattenfall

AB vill uppmärksamma att förslaget begränsar möjligheten till flexibla betallösningar. Sala kommun är tveksam till att på en avreglerad marknad utöka regleringen kring hur fakturor ska utformas. E.ON Sverige AB anser att det är felaktigt att detaljreglera vilken information som ska finnas tillgänglig för kund på en webbplats eller i fakturan och att reglera faktureringsintervall. Kraftringen Energi AB framhåller att det är i direkt motsats till vad kunderna har gett uttryck för att använda fakturan som informationsbärare och att reglerna för fakturans utformning för nätföretag bör hållas på ett absolut minimum.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

I artikel 18 i elmarknadsdirektivet finns krav i fråga om fakturor och faktureringsinformation. Medlemsstaterna ska även säkerställa att fakturorna och faktureringsinformationen uppfyller minimikraven i bilaga I till direktivet (artikel 18.6). Kraven gäller i viss utsträckning både nätföretag och elhandelsföretag. När det gäller nätföretagens fakturering krävs åtgärder i Sverige för att genomföra artikel 18.1, 18.3 och 18.4 och delar av bilaga I.

Slutkunder

Artikel 18 i elmarknadsdirektivet finns i kapitel III, som har rubriken Konsumentinflytande och konsumentskydd. Några remissinstanser anser att kraven bör gälla endast fakturor till konsumenter. I direktivtexten används

• Sida 98
•  Original

dock ordet slutkunder. Med en slutkund avses i direktivet en kund som köper el för eget bruk (artikel 2.3). Den som köper el för egen hushållsförbrukning och inte för kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet är med direktivets definition en hushållskund (artikel 2.4). Direktivets ordalydelse ger alltså inte något utrymme för att begränsa regleringen på det sätt som några remissinstanser förordar.

Allmänt om lämplig normnivå

De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är i huvudsak sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda.

Det finns inte skäl att i ellagen föra in detaljerade föreskrifter om exempelvis en fakturas innehåll och utformning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan redan i dag meddela föreskrifter om vilken information ett elhandelsföretags faktura ska innehålla (8 kap. 17 § ellagen). Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. Endast allmänt hållna bestämmelser bör införas i ellagen. I övrigt bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela de föreskrifter som krävs för genomförandet.

Fakturan ska vara tydlig

Enligt elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att fakturor och faktureringsinformation är korrekta, lättbegripliga, tydliga, koncisa och användarvänliga och presenteras på ett sätt som underlättar slutkundernas jämförelser. På begäran ska slutkunderna få en tydlig och begriplig förklaring av hur fakturan har upprättats, särskilt om fakturan inte är grundad på faktisk förbrukning (artikel 18.1).

I ellagen finns redan bestämmelser om utformningen av elhandelsföretagens fakturor. Det föreskrivs bl.a. att en faktura till en elanvändare ska vara tydlig (8 kap. 16 § första stycket). Det är lämpligt att ett motsvarande krav införs för nätföretag. Ett nätföretags faktura till en elanvändare bör alltså vara tydlig. Företaget bör ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur fakturan har upprättats. Som Lagrådet påpekar bör med detta förstås hur det betalningskrav som ställs i fakturan har beräknats. Mer detaljerade föreskrifter om fakturans innehåll och utformning bör dock meddelas på en lägre normnivå.

Elektroniska fakturor

Medlemsstaterna ska enligt elmarknadsdirektivet säkerställa att slutförbrukarna kan välja elektroniska fakturor och elektronisk faktureringsinformation och erbjuds flexibla arrangemang för den faktiska betalningen av fakturorna (artikel 18.3).

Ett elhandelsföretag är enligt ellagen skyldigt att erbjuda elanvändare fakturor i elektronisk form (8 kap. 18 § andra stycket). Ett motsvarande krav bör införas för nätföretag. Någon reglering för att särskilt säkerställa att elanvändare erbjuds flexibla arrangemang för betalningen är inte nödvändig.

• Sida 99
•  Original

Fakturans innehåll och utformning

Elmarknadsdirektivet innehåller detaljerade krav när det gäller fakturans innehåll och utformning. Om avtalet föreskriver en framtida ändring av produkten eller priset eller en rabatt, ska detta anges på fakturan tillsammans med det datum då ändringen träder i kraft (artikel 18.4). Enligt bilaga I krävs en ingående reglering när det gäller både vilken information som fakturan ska innehålla och det sätt på vilket informationen ska anges. Vissa av kraven gäller dock endast elhandelsföretag. De detaljerade kraven i bilaga I gäller bl.a. det belopp som ska betalas, förfallodag, elförbrukningen under faktureringsperioden, information om tvistlösning utanför domstol och kontaktinformation för konsumentorganisationer.

Flera remissinstanser ifrågasätter behovet av en detaljreglering när det gäller fakturans innehåll och utformning. För att genomföra elmarknadsdirektivet i Sverige är det emellertid nödvändigt att införa föreskrifter som innehåller detaljerade krav. Det finns inte några särskilda skäl för att införa regleringen i ellagen. I stället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas. Remissinstansernas synpunkter i fråga om fakturornas innehåll får beaktas i samband med att de mer detaljerade föreskrifterna om detta tas fram.

Fakturering baserad på faktisk förbrukning

I bilaga I punkt 2 till elmarknadsdirektivet finns krav i fråga om faktureringsfrekvens och tillhandahållande av faktureringsinformation. Energimarknadsinspektionen föreslår mot den bakgrunden att nätföretagen ska vara skyldiga att debitera elanvändarna utifrån uppmätta värden minst en gång per kvartal. Direktivets krav i denna del gäller dock slutkundens ”förbrukning” (på engelska ”consumption, på tyska ”Verbrauch”). Av direktivets ordalydelse följer alltså inte att det är nödvändigt att reglera nätföretagens debitering med grund i använd effekt. Det finns inte heller i övrigt skäl att reglera nätföretagens fakturering i detta avseende.

23. Mätning av överförd el

23.1. Beräkning av mängden överförd el

Regeringens förslag: Den hittillsvarande möjligheten till schablonberäkning för enskilda elanvändare ska utgå.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el och rapportera beräkningarna.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

• Sida 100
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Ett nätföretag är skyldigt att utföra mätning av mängden överförd el och dess fördelning över tiden (3 kap. 10 § första stycket ellagen). I 3 kap. 10 § andra stycket ellagen regleras schablonberäkning för enskilda elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere. Schablonberäkning innebär i det sammanhanget att nätföretaget först ska beräkna mängden överförd el och dess fördelning över tiden preliminärt för att sedan mäta mängden överförd el slutligt och beräkna dess fördelning över tiden. Nätföretaget ska rapportera resultaten av beräkningarna (3 kap. 10 a § första stycket). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den aktuella beräkningen och rapporteringen (3 kap. 10 b § första punkten ellagen).

Den ordning för rapportering av mätvärden som numera gäller enligt förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el har medfört att det inte längre finns något behov av schablonberäkning när det gäller enskilda elanvändare. Ellagens bestämmelser om schablonberäkning tillämpas inte längre i praktiken och bör utgå.

I förordningen om mätning, beräkning och rapportering av överförd el finns föreskrifter om bl.a. sådana förbrukningsprofiler och andelstal som nätföretagen ska ta fram för ett schablonberäkningsområde. Det behövs fortfarande en reglering av sådan schablonberäkning som inte gäller enskilda elanvändare. Det bör alltså vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att beräkna mängden överförd el och rapportera beräkningarna.

23.2. Installation av nya mätare

Regeringens förslag: Skyldigheten för nätföretag att se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare ska gälla även i förhållande till andra elanvändare än konsumenter.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende

Elhandlare motsätter sig att de konsumentskyddande bestämmelserna ska gälla för alla elanvändare.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 20 f i elmarknadsdirektivet ska slutkunderna få lämplig rådgivning och information före, eller i samband med, installationen av smarta mätare.

Nätföretag är enligt ellagen skyldiga att se till att konsumenter får lämplig information i samband med installation av nya mätare (11 kap. 21 §). Med hänsyn till att elmarknadsdirektivets krav gäller alla slutkunder bör skyldigheten utökas till att gälla i förhållande till alla elanvändare. Direktivets ordalydelse ger inte något utrymme för att begränsa regleringen till att avse endast installation hos konsumenter (jfr avsnitt 22).

• Sida 101
•  Original

24. Tillsyn och andra uppgifter för Energimarknadsinspektionen

24.1. Prövning av tvister

Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om

– vilken rätt till ersättning från nätföretaget som finns för en elproducent som matar in el på nätet,

– vilken skyldighet en nätkoncessionshavare har att ansluta en anläggning till ledningen eller ledningsnätet,

– vilken skyldighet ett nätföretag har när det gäller tiden för att genomföra en anslutning,

– nätavgiftens storlek vid småskalig elproduktion, – avgiftsbefrielse för en elanvändare som också är mikroproducent av el, eller

– vilka kostnader som ska debiteras för mätning av överförd el och rapportering av mätresultat.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Svensk Vindkraftförening väcker frågan om det inte även i lagtexten bör anges att prövningen förvaltningsrättsligt ska vara allsidig och slutgiltig. Även E.ON

Sverige AB ifrågasätter om förslaget säkerställer att Energimarknadsinspektionens prövning blir slutlig och allsidig. Sveriges advokatsamfund anser att det finns skäl att i vissa fall överväga att inskränka Energimarknadsinspektionens särskilda prövningsrätt. Advokatsamfundet bedömer att ett flertal gränsdragningsproblem mellan Energimarknadsinspektionens och allmän domstols behörighet att pröva tvister sannolikt kommer att kvarstå även efter införandet av den föreslagna bestämmelsen. Samfundet anser att en möjlighet att med bindande verkan avtala bort Energimarknadsinspektionens särskilda prövningsrätt i anslutningsavtal mellan kommersiella aktörer bör övervägas.

Skälen för regeringens förslag

Energimarknadsinspektionens prövning av tvister

I ellagen finns ett flertal bestämmelser som innebär att Energimarknadsinspektionen ska pröva tvister mellan nätkoncessionshavare och andra aktörer i olika frågor. Detta gäller tvister om anslutning till elnätet (3 kap. 6 och 7 §§), kostnader för mätning av överförd el (3 kap. 11 och 14 §§), ersättning vid inmatning av el (3 kap. 15 §) och nättariffer för mindre produktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Energimarknadsinspektionens beslut vid prövning av tvister kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (13 kap. 7 §).

Det finns en frist inom vilken en ansökan om prövning ska ges in till Energimarknadsinspektionen. En tvist prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till Energimarknadsinspektionen senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Fristen har tillkommit

• Sida 102
•  Original

för att säkerställa att parternas mellanhavanden inte hålls flytande alltför länge (prop. 2001/02:56 s. 34 f.).

Allmän domstols behörighet

En fråga av praktisk betydelse är hur Energimarknadsinspektionens prövning förhåller sig till de allmänna domstolarnas behörighet att ta upp tvister till prövning enligt 10 kap. rättegångsbalken. Enligt 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken är allmän domstol inte behörig att ta upp tvister som ska tas upp av en annan myndighet än domstol. Denna bestämmelse innebär att allmän domstol kan vara förhindrad att pröva en fråga i vilken en förvaltningsmyndighet har tillerkänts beslutanderätt. För att allmän domstol ska anses förhindrad att pröva en sådan fråga har det ansetts att det krävs att det genom ett författningsbemyndigande anförtrotts åt en förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan (prop. 1997/98:101 s. 51).

Frågan om förhållandet mellan nätmyndighetens tillsyn eller prövning och de allmänna domstolarnas behörighet har behandlats av Högsta domstolen (NJA 2006 s. 410 och 2013 s. 1103, jfr NJA 1990 s. 602 och 1994 s. 442). Domstolens avgörande i NJA 2013 s. 1103 är av grundläggande betydelse för de fortsatta övervägandena. Målet rörde en sådan tvist om anslutning till ett ledningsnät som enligt 3 kap. 7 § andra stycket ellagen prövas av Energimarknadsinspektionen. Högsta domstolen fann att inspektionen inte anförtrotts en rätt att allsidigt och slutgiltigt pröva villkoren för anslutning. Allmän domstol var behörig att pröva den aktuella tvisten.

Behovet av en ändrad reglering

Högsta domstolens avgörande visar att det finns tydliga brister när det gäller ordningen för Energimarknadsinspektionens prövning av tvister. För att den nuvarande ordningen ska framstå som ändamålsenlig krävs att den fråga som tvisten rör blir slutgiltigt avgjord genom den prövning som sker hos Energimarknadsinspektionen och, om myndighetens beslut överklagas, de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det är inte lämpligt att den som har fått en fråga prövad genom ett avgörande, som har vunnit laga kraft, ska ha möjlighet att få frågan prövad på nytt, i alla delar, hos andra instanser. Vidare kan ellagens tvåårsfrist framstå som meningslös om en part efter fristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

De alternativ som bör övervägas närmare är att avskaffa Energimarknadsinspektionens särskilda prövning av tvister och att ge myndigheten exklusiv prövningsrätt. Tvister mellan enskilda bör som utgångspunkt kunna prövas i allmän domstol utan några särskilda begränsningar. Det finns dock skäl som talar för att uppgiften ska ligga kvar hos Energimarknadsinspektionen.

Energimarknadsinspektionen bör ha en exklusiv prövningsrätt

Den prövning som i dag sker hos Energimarknadsinspektionen kräver en bedömning i tekniska och ekonomiska frågor och förutsätter en kunskap om hur elmarknaden fungerar. Energimarknadsinspektionen är expertmyndighet på det aktuella området och alltså särskilt lämpad att ta ställning till de aktuella frågeställningarna. En motsvarande prövning i allmän

• Sida 103
•  Original

domstol skulle troligtvis ta mer resurser och tid i anspråk, eftersom domstolen kan behöva sätta sig in i frågorna från grunden. När det gäller anslutning till elnätet är det väsentligt för både de enskilda nätanvändarna och elmarknadens funktion att tvister blir snabbt avgjorda.

En avskaffad prövningsrätt för Energimarknadsinspektionen skulle kunna leda till att konsumenternas ställning försämras, eftersom en konsument som är hänvisad till allmän domstol kan avstå från att begära en prövning med hänsyn till kostnad och tidsåtgång.

Hänsyn bör även tas till att ellagen är av i huvudsak offentligrättslig karaktär. Utgångspunkterna för prövningen är därmed delvis andra än de som en allmän domstol har när den avgör dispositiva tvistemål med tillämpning av civilrättsliga regler.

Mot bakgrund av det som nu har sagts bör Energimarknadsinspektionen allsidigt och slutligt pröva tvister om nätkoncessionshavarnas skyldigheter enligt ellagen när det gäller anslutning av anläggningar till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning av el och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar.

Med hänsyn till regelverkets offentligrättsliga karaktär är det inte lämpligt att, som Advokatsamfundet föreslår, ge aktörer möjlighet att avtala bort Energimarknadsinspektionens prövningsrätt. Samfundet anför att en ordning med Energimarknadsinspektionen som exklusiv prövningsinstans ter sig mindre väl lämpad när det gäller tvister – som ofta gäller komplexa avtal och omfattande bevisfrågor – mellan likställda kommersiella aktörer. Energimarknadsinspektionen, liksom de allmänna förvaltningsdomstolarna, måste emellertid antas ha förutsättningar att pröva även sådana tvister.

Prövningens omfattning

Att Energimarknadsinspektionen har exklusiv prövningsrätt när det gäller vissa tvister mellan nätföretag och nätanvändare innebär inte att allmän domstol alltid saknar behörighet att pröva tvister som anknyter till Energimarknadsinspektionens prövning. Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt bör gälla endast innebörden av nätföretagens skyldigheter enligt angivna bestämmelser i ellagen och föreskrifter som kan ha meddelats i anslutning till lagen. Även när det gäller anslutning till elnätet, kostnader för mätning av överförd el och ersättning vid inmatning av el kommer det att finnas frågor som klart faller inom allmän domstols behörighet, exempelvis tvister som gäller giltigheten eller tolkningen av avtalet mellan nätföretaget och användaren. Som Advokatsamfundet påpekar går det inte att utesluta att det kommer att kvarstå gränsdragningsproblem mellan Energimarknadsinspektionens och allmän domstols behörighet. Det går emellertid inte att eliminera alla sådana svårigheter. Det kan alltså någon gång bli en fråga för rättstillämpningen att lösa gränsdragningsproblem.

Verkställighet

En särskild fråga är om det bör krävas ett avgörande av allmän domstol för att få en exekutionstitel. I den remitterade promemorian finns inga överväganden eller förslag i fråga om särskilda verkställighetsregler. Det saknas alltså underlag för att behandla den frågan i det här lagstiftningsärendet.

• Sida 104
•  Original

Ett avgörande av Energimarknadsinspektionen eller allmän förvaltningsdomstol i en tvist enligt ellagen kan i viss utsträckning jämföras med en allmän domstols dom i ett mål om fastställelse (jfr NJA 1990 s. 602 och 1994 s. 442). En fastställelsedom i ett dispositivt tvistemål är inte heller verkställbar.

För att få en exekutionstitel måste en part alltså vända sig till allmän domstol eller ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten. Vid en prövning i allmän domstol kommer Energimarknadsinspektionens eller förvaltningsdomstolens avgörande att ha prejudiciell betydelse.

Bestämmelsernas utformning

Några remissinstanser tar upp frågan om hur Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt bör komma till uttryck i lagtexten. Uttrycket ”att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan” används inte i författningstext. Det är i stället lämpligt att utgå från hur 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken är formulerad (”skall upptagas”). Det bör alltså i ellagen anges att nätmyndigheten ska ta upp tvister i de aktuella frågorna.

24.2. Besluts överensstämmelse med nätföreskrifter eller riktlinjer

Regeringens förslag: I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits med stöd av EU:s elmarknadsförordning och i ett beslut om certifiering av transmissionsnätsföretag ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 63 i elmarknadsdirektivet regleras ett förfarande som ska säkerställa att ett beslut som fattats av en nationell energitillsynsmyndighet överensstämmer med sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som avses i direktivet eller kapitel VII i EU:s elmarknadsförordning. Förfarandet kan mynna ut i att Europeiska kommissionen begär att den berörda tillsynsmyndigheten återkallar sitt beslut (artikel 63.6 b). Tillsynsmyndigheten ska följa kommissionens beslut inom två månader (artikel 63.8). Av artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning framgår att de nätföreskrifter eller riktlinjer som Europeiska kommissionen får anta enligt förordningen är genomförandeakter eller delegerade akter.

Artikel 63 i elmarknadsdirektivet har ersatt artikel 39 i direktiv 2009/72/EG utan att det gjorts några stora ändringar i sak. Den svenska lagstiftningen måste dock justeras i vissa avseenden för att svara mot det nya direktivet. Det bör anges i ett beslut av Energimarknadsinspektionen enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen (12 kap. 1 b § ellagen).

• Sida 105
•  Original

Även i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser som införts för att genomföra artikel 39 i direktiv 2009/72/EG. För att anpassa regleringen till det nya direktivet bör det i ett beslut om certifiering anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen (3 kap. 4 § och 4 kap. 3 §).

Det är i detta sammanhang lämpligt att hänvisningar till EU:s elmarknadsförordning är dynamiska för att säkerställa att förordningen får omedelbart genomslag (jfr avsnitt 9).

24.3. Tidsfrister för beslut efter anmälan

Regeringens förslag: Regleringen av tidsfrister för beslut efter en anmälan till nätmyndigheten ska inte gälla anmälningar mot andra nätkoncessionshavare än nätföretag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: När någon som har ett intresse i saken lämnar in en anmälan som innehåller ett påstående om att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av Energimarknadsinspektionens tillsyn enligt ellagen, ska inspektionen fatta beslut i ärendet inom en viss tid (12 kap. 14 § ellagen). Regleringen har tillkommit för att genomföra artikel 37.11 i direktiv 2009/72/EG. Motsvarande krav finns i artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet.

Elmarknadsdirektivets krav gäller endast anmälningar mot transmissionsnätsföretag och distributionsnätsföretag. Regeringen föreslår att huvuddelen av den reglering som i dag gäller alla nätkoncessionshavare i framtiden ska gälla endast nätföretag (avsnitt 5.1). Mot denna bakgrund finns inga starka skäl för att regleringen av tidsfrister ska gälla andra anmälningar än sådana som riktar sig mot nätföretag.

24.4. Skyldighet att lämna information till nätmyndigheten

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås att det införs en skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter om utvecklingen av smarta elnät och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till Energimarknadsinspektionen rapportera den tid det har tagit att reparera en anläggning efter ett oplanerat elavbrott.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Luleå tekniska universitet rekommenderar

• Sida 106
•  Original

att begreppet smarta elnät inte används i lagtext utan ytterligare förklaring.

Sala kommun anför att syftet med en ökad rapportering i fråga om reparationstid är oklart. Smedjebackens kommun och Malung-Sälens kommun ser en osäkerhet i hur föreskrifterna utformas för rapporteringen av uppgifter kring begreppet smarta elnät. Malung-Sälens kommun undrar vidare om det skapas sådana uppgifter för distributionsnätsföretag som inte efterfrågas av kunderna.

Skälen för regeringens förslag

Elmarknadsdirektivets krav

I artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet anges en lång rad uppgifter som ligger på den nationella energitillsynsmyndigheten. Myndigheten ska bl.a. övervaka och utvärdera resultatet hos nätföretagen i förhållande till utvecklingen av ett smart nät och offentliggöra en nationell rapport vartannat år (artikel 59.1 l) och övervaka den tid som systemansvariga för överförings- och distributionssystem behöver för att genomföra anslutningar och reparationer (artikel 59.1 q).

Behovet av nationella föreskrifter

Det anges redan i förordningen (2016:742) med instruktion för Energimarknadsinspektionen att myndigheten är nationell tillsynsmyndighet och ska fullgöra tillsynsmyndighetens uppgifter enligt elmarknadsdirektivet (2 § 1). Någon ytterligare reglering krävs inte för att de aktuella uppgifterna ska ligga på Energimarknadsinspektionen.

För att Energimarknadsinspektionen ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet kan myndigheten behöva tillgång till information som finns hos nätföretagen. Företagen är i dag inte skyldiga att lämna den aktuella informationen till Energimarknadsinspektionen (jfr 12 kap. 2 § första stycket ellagen). För att se till att Energimarknadsinspektionen kan fullgöra sina uppgifter kan det alltså behövas föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna information till myndigheten.

Normgivningsbemyndigande

De föreskrifter som kan bli aktuella är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det finns inte någon särskild fördel med en reglering på lagnivå eller i övrigt starka skäl för en reglering i ellagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna information till Energimarknadsinspektionen. För att föreskrifterna ska kunna anpassas till ändrade förhållanden är det lämpligt att bemyndigandet omfattar ett något vidare område än det som anges i Energimarknadsinspektionens förslag. Bemyndigandet bör göra det möjligt att meddela föreskrifter om skyldighet att lämna sådan information som Energimarknadsinspektionen behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

• Sida 107
•  Original

25. Miljöorganisationers rätt att överklaga beslut

Regeringens förslag: Miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut om nätkoncession oavsett ledningens längd och spänningsnivå.

Miljöorganisationer ska även ges rätt att överklaga fler av de beslut som kan fattas med stöd av 2 kap. ellagen.

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 kap. 8 § ellagen har vissa miljöorganisationer rätt att överklaga beslut om nätkoncessioner om beslutet avser anläggningar för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer. Mark- och miljööverdomstolen har funnit att miljöorganisationers rätt att överklaga inte regleras uttömmande i ellagen utan att en sådan rätt även kan följa av 42 § förvaltningslagen (beslut den 26 mars 2019 i mål nr M 2080-18). Domstolen ansåg, efter att ha tolkat 42 § förvaltningslagen i ljuset av Århuskonventionen, att en organisation som uppfyller villkoren i 16 kap. 3 § miljöbalken också har rätt att överklaga Energimarknadsinspektionens beslut om nätkoncession även om spänningsnivån var lägre än 220 kilovolt.

För att kodifiera denna praxis och säkerställa att Sverige lever upp till sina åtaganden enligt Århuskonventionen bör kravet i ellagen på att beslutet ska avse en viss spänning och en viss längd för att organisationerna ska ha rätt att överklaga tas bort. Av samma skäl bör miljöorganisationer få rätt att överklaga interimistiska beslut där sökanden medges bygga eller ta i drift en ledning eller en anläggning innan nätkoncession meddelats, beslut om ändring av en nätkoncession för linje och beslut om omprövning av villkor för en nätkoncession för område.

26. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

26.1. Ikraftträdande

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2022.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. Enligt promemorians förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2019.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2021.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

• Sida 108
•  Original

Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2021.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2023.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Skälen för regeringens förslag: I de delar som berörs av propositionen skulle medlemsstaterna ha satt i kraft de författningar som är nödvändiga för att följa elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet senast den 31 december 2020 respektive den 30 juni 2021. Som framgår av avsnitt 3 har Europeiska kommissionen inlett överträdelseärenden mot

Sverige om för sent genomförande av direktiven. Det är mot denna bakgrund angeläget att de aktuella lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt.

I övriga delar är det lämpligt att lagändringarna träder i kraft vid samma tidpunkt. Energimarknadsinspektionen bedömer att det inte är realistiskt att sätta ett tidigare ikraftträdandedatum för förslagen i Kapacitetsrapporten än den 1 januari 2023 med hänsyn till lagstiftningsprocessen och att de föreslagna reglerna medför en omställning för nätföretagen och kunderna. De aktuella lagändringarna (avsnitten 18.1 och 19) är emellertid inte av en sådan karaktär att ett tidigare ikraftträdandedatum är uteslutet.

Lagarna bör mot denna bakgrund träda i kraft den 1 juli 2022.

26.2. Förhandsprövning av villkor

Regeringens förslag: Den nya förhandsprövningen av avtal om stödtjänster ska inte tillämpas på sådana avtal om stödtjänster som

– ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller – nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Energiföretagen Sverige anser att regelverket endast bör gälla avtal som ingås efter det att lagen trätt i kraft och innehålla övergångsbestämmelser för avtal som ingåtts tills vidare. Övriga remissinstanser berör inte frågan särskilt.

Skälen för regeringens förslag: När lagen träder i kraft får ett nätföretag inte ingå avtal om icke frekvensrelaterade stödtjänster förrän Energimarknadsinspektionen har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen (avsnitt 7.4). De avtal som nätföretaget har ingått före ikraftträdandet bör dock inte bli ogiltiga. Energimarknadsinspektionen kommer också att behöva tid efter ikraftträdandet för att pröva ansökningar om godkännande. För att göra detta möjligt bör bestämmelserna om förhandsprövning inte tillämpas på sådana avtal som ingås före den 1 januari 2023.

Det är tänkbart att Energimarknadsinspektionen i några fall inte hinner meddela beslut i frågan om godkännande av de metoder som ska användas

• Sida 109
•  Original

för att utforma avtalsvillkoren före utgången av år 2022. Ett nätföretag bör ändå kunna ingå nya avtal under tiden innan Energimarknadsinspektionen har fattat beslut i frågan. De nya bestämmelserna bör därför inte heller tillämpas på avtal som nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning har lämnats in till Energimarknadsinspektionen till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

26.3. Avgränsning av nätverksamhet

Regeringens förslag: Ett nätföretag ska få bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska bestämmelserna om tillåten verksamhet för distributionsnätsföretag tillämpas från och med den 1 januari 2023, dvs. två år efter den tidpunkt för ikraftträdande som föreslås i rapporten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Ett nätföretag ska som utgångspunkt inte få bedriva annan verksamhet än nätverksamhet (avsnitt 9). Det är i dag inte ovanligt att distributionsnätsföretag bedriver verksamhet som kommer att omfattas av förbudet när lagändringarna träder i kraft. De företagen behöver en övergångsperiod för att kunna avveckla eller avyttra verksamheten. Förbudet bör därför inte hindra att ett sådant nätföretag fortsätter att bedriva verksamheten till och med den 31 december 2023.

26.4. Laddinfrastruktur för elfordon

Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, ska få äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten annat än för eget bruk till och med den 31 december 2023.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Enligt rapportens förslag ska förbudet för distributionsnätsföretag att inneha laddningspunkter tillämpas från och med den 1 januari 2023, dvs. två år efter den tidpunkt för ikraftträdande som föreslås i rapporten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Enligt Trafikverket bör det övervägas om de laddningspunkter som redan i dag innehas av nätföretag bör undantas och att reglerna i stället bör avse nya laddningspunkter.

Skälen för regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska inte få inneha laddningspunkter annat än för eget bruk (avsnitt 14). De distributionsnätsföretag som innehar laddningspunkter vid ikraftträdandet behöver en övergångsperiod för att avyttra eller avveckla anläggningarna.

Förbudet bör därför inte hindra att ett sådant nätföretag innehar laddningspunkter för annat än eget bruk till och med den 31 december 2023. Rege-

• Sida 110
•  Original

ringen bedömer däremot att det inte finns förutsättningar att helt undanta befintliga laddningspunkter från förbudet på det sätt som Trafikverket förordar.

26.5. Redovisning av nätverksamhet

Regeringens förslag: Åtskild redovisning av transmission och distribution ska tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorians förslag ska bestämmelsen om åtskild redovisning av transmission tillämpas första gången i fråga om redovisning för det räkenskapsår som börjar den 1 januari 2019, dvs. dagen för ikraftträdandet enligt promemorian, eller närmast därefter.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Transmission ska redovisas skilt från distribution (avsnitt 17.1). Det kan ifrågasättas om det finns något praktiskt behov av en övergångsbestämmelse med hänsyn till att endast

Affärsverket svenska kraftnät bedriver transmission i Sverige och att verket inte har någon annan nätverksamhet. Teoretiskt sett skulle dock förhållandena kunna ändras innan lagen träder i kraft. Ett berört nätföretag bör inte behöva ändra redovisningsmetoder under löpande räkenskapsår. Kravet på åtskild redovisning bör därför börja tillämpas för ett räkenskaps-

^{år som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.}

26.6. Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift

Regeringens förslag: De upphävda bestämmelserna om tillstånd att utforma en överföringsavgift med hänsyn till var på en regionledning elanvändarens uttagspunkt är belägen ska fortfarande gälla i fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. E.ON Sverige AB framhåller att det har stor betydelse att redan beviljade tillstånd fortsätter att gälla.

Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att tillåta undantag från förbudet mot lägesberoende avgifter för regional distribution ska utgå (avsnitt 20.2). Förslaget har tillkommit med hänsyn till att det inte finns något behov av att meddela nya tillstånd. De äldre bestämmelserna bör dock fortfarande gälla i fråga om tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet.

Lagrådet anför, med hänvisning till frågan om ett eventuellt behov av att förlänga befintliga undantag, att bakgrunden till övergångsbestämmelsen bör utvecklas i författningskommentaren. Det finns dock skäl att över-

• Sida 111
•  Original

väga även om det av bestämmelsen tydligare bör framgå vad som ska gälla i detta avseende.

Redan beviljade tillstånd kommer att fasas ut. Det finns dock inte något underlag för att bedöma i vilken utsträckning det i enstaka fall kan finnas ett praktiskt behov av att förlänga ett beviljat undantag. Övergångsbestämmelsen bör mot denna bakgrund lämna utrymme för en sådan förlängning. För att detta ska vara möjligt bör det i bestämmelsen anges att den gäller i fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet.

26.7. Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster

Regeringens förslag: För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet ska de nya bestämmelserna inte tillämpas.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt rapportens förslag ska bestämmelserna om att Energimarknadsinspektionen ska kunna ta hänsyn till utnyttjandet av flexibilitetstjänster när intäktsramen bestäms tillämpas för första gången för en tillsynsperiod som börjar löpa den 1 januari 2024 eller senare.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten (avsnitt 11.2). Ändringen bör inte påverka intäktsramar som har bestämts före ikraftträdandet. I fråga om en sådan intäktsram bör alltså de nya bestämmelserna inte tillämpas.

26.8. Prövning av tvister

Regeringens förslag: Allmän domstol ska få pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots bestämmelserna om nätmyndighetens prövning av tvister.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Energimarknadsinspektionen ska ha exklusiv prövningsrätt när det gäller tvister i fråga om anslutning av anläggningar till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning av el och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar (avsnitt 21.4). Det är inte lämpligt att i efterhand ändra förutsättningarna för prövningen av tvister som har inletts vid allmän domstol före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna bör därför inte hindra att allmän domstol prövar sådana mål.

• Sida 112
•  Original

27. Energigemenskaper

Regeringens bedömning: Energigemenskaper, så som de beskrivs i elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet, finns redan i Sverige.

Det finns inga hinder mot att bilda nya energigemenskaper. För närvarande finns det därför inget behov av ny lagstiftning för att genomföra respektive direktivs regler om energigemenskaper.

Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I rapporten föreslås att en ny lag om energigemenskaper införs, där det slås fast att en energigemenskap ska vara en ekonomisk förening, med ett skyddat namn av vilket det framgår vilken sorts organisation det rör sig om.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Remissinstanserna är försiktigt positiva till en lagstiftning om energigemenskaper men är delade i frågan om huruvida en energigemenskap bör få äga och driva elnät. Svensk solenergi och Sala-Heby Energi AB anför att det vore positivt om en gemenskap kunde äga och driva elnät, medan E.ON Sverige AB och Göteborg Energi

AB anser att det inte ska vara möjligt. Flera remissinstanser, bland andra Lindborg Systems AB och Örebro kommun, ser också förslaget som en möjlighet att skapa mer självförsörjande enheter utanför det allmänna elnätet. Elnätsföretag, bland andra Ellevio och Elinorr delar farhågan att dessa parallella elnät försämrar kostnadseffektiviteten i elnätet och åsidosätter vissa säkerhetskrav. De ser också en risk för uteblivna intäkter och därmed medel till underhåll av befintligt elnät. Många remissinstanser, till exempel HSB och Solelkommissionen, understryker behovet av en särskild lagstiftning för energigemenskaper, men de har samtidigt förväntningar på att den ska kombineras med omfattande reformer av olika regler på elmarknaden som ska komma just energigemenskaperna till del, exempelvis en översyn av energiskatten eller ett nytt regelverk för virtuella elnät.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen välkomnar det stora engagemang som finns hos privatpersoner, kooperativ, andra föreningar och näringsliv för att hitta lösningar på våra gemensamma utmaningar på energiområdet. Ett sätt kan vara att organisera sig som en energigemenskap. Medborgarenergigemenskaper och gemenskaper för förnybar energi är två benämningar på energigemenskaper som har introducerats i elmarknadsdirektivet respektive det omarbetade förnybartdirektivet. Syftet med medborgarenergigemenskaperna är enligt elmarknadsdirektivet att erkänna vissa kategorier av medborgerliga energiinitiativ på unionsnivå, såsom medborgarenergigemenskaper, för att ge dem en gynnsam ram, rättvis behandling, lika villkor och en välavgränsad katalog av rättigheter och skyldigheter. Någon direkt motsvarande text finns inte i det omarbetade förnybartdirektivet, men det finns liknande resonemang på flera ställen.

Dessa två rättsakter ska genomföras i Sverige.

Regeringen konstaterar – i likhet med vad som anges i rapporten – att det redan finns associationer i Sverige som uppfyller direktivens krav på vad som utgör en energigemenskap. Det finns inte heller några hinder mot att bilda nya sådana energigemenskaper, exempelvis som en ekonomisk

• Sida 113
•  Original

förening i enlighet med vad som anges i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar. Av de aktuella rättsakterna framgår inte något krav på att en sådan association måste benämnas på ett särskilt sätt, exempelvis energigemenskap. Det krävs därför inte några lagändringar för att genomföra de aktuella EU-rättsakterna i nu aktuella delar.

Att möjligheten att bilda energigemenskaper redan finns i Sverige framgår alltså även av rapporten. Även om direktiven inte föranleder några ändringar av svensk rätt, kan det finnas skäl att i framtiden återkomma till frågan, eftersom det finns potentiellt positiva aspekter med energigemenskaper som eventuellt skulle kunna motivera ändringar av vissa regelverk. Sådana ändringar bör avse innehållet i energigemenskapernas verksamhet och inte formerna för dessa. För det fall en sådan särreglering behöver tas fram måste beredningsunderlaget kompletteras. Framför allt behöver det analyseras vilka specifika problem som finns med dagens lagstiftning, till exempel om det finns hinder mot att bedriva verksamhet som främjar konsumentmakt, hållbarhet eller effektiv användning av energi. I ett sådant sammanhang kan också andra frågor som väcks av vissa remissinstanser om hur energigemenskaper kan bidra till dessa mål ytterligare belysas.

En åtgärd som regeringen redan har gjort för att underlätta för energigemenskaper är införandet av ett nytt undantag i 22 c § förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857). Undantaget innebär att det inte krävs nätkoncession för markkablar som dras mellan en produktionsanläggning eller ett energilager för el och närliggande byggnader för att dela den producerade eller lagrade elen, och detta gäller både byggnader på den fastighet som produktionsanläggningen är belägen på och grannfastigheter. Denna bestämmelse kommer att förenkla för en energigemenskap att dela den el som produceras i en produktionsanläggning mellan medlemmarna i gemenskapen.

28. Konsekvenser

28.1. Allmänt om konsekvenserna

Syftet med förslagen är bl.a. att tydliggöra roller och ansvar, att modernisera delar av regelverket med koppling till tillståndsgivning för elnät och att öka flexibiliteten.

Förslagen leder i viss utsträckning till ökade administrativa kostnader för nätföretag och elhandelsföretag. Nätföretagens verksamhet begränsas, samtidigt som upphandling av stödtjänster regleras. Användningen av flexibilitetstjänster kan antas öka.

Energimarknadsinspektionen får utökade uppgifter på flera områden.

• Sida 114
•  Original

28.2. Konsekvenser för nätföretagen

Regeringens bedömning: Nätföretagens administrativa kostnader ökar måttligt. Begränsningarna av vilken verksamhet som får bedrivas innebär merkostnader för små och medelstora nätföretag.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens energimyndighet anser att det krävs noggrannare konsekvensanalyser i fråga om hur nya roller och definitioner påverkar varandra och andra delar av lagstiftningen.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Ellevio anför att konsekvensanalysen bara berör de administrativa inslagen och inte tar upp de ökade riskerna för nätföretagen eller hur dessa risker ska beaktas i intäktsregleringen.

Skälen för regeringens bedömning

Avgränsning av nätverksamhet och nätdrift (avsnitten 6 och 9)

Förslaget att drift av ledningar eller ledningsnät ska utföras i Sverige innebär ett nytt krav på nätföretagen men det bör inte innebära någon förändring mot rådande situation och bedöms inte innebära några ökade kostnader.

Många nätföretag i Sverige har redan i dag sin verksamhet ordnad så att nätverksamheten bedrivs av en juridisk person utan någon annan verksamhet. Det finns dock distributionsnätsföretag som bedriver nätverksamheten tillsammans med annan verksamhet i samma juridiska person. Nätverksamheten hålls då åtskild från övrig verksamhet genom att nätverksamheten särredovisas. Den renodling som nu sker genom att i normalfallet ingen annan verksamhet än nätverksamhet får bedrivas i en och samma juridiska person (avsnitt 9) innebär att ett antal distributionsnätsföretag fortsättningsvis måste anpassa sig till det nya regelverket och renodla sin verksamhet.

Det medför administrativt arbete att genomföra anpassningen och en viss kostnad för att bilda nya juridiska personer. Eventuellt krävs också avyttring eller avveckling av viss verksamhet när det gäller exempelvis energitjänster, fjärrvärmeproduktion, entreprenadverksamhet, solcellsinstallation, tillhandahållande av laddningstjänster för elfordon, fastighetsförvaltning, rådgivning gällande energieffektivisering, larminstallationstjänster, bokföringstjänster och kabel-tv. Cirka 70 av landets omkring 150 nätföretag bedöms beröras av reglerna för vilken verksamhet som får bedrivas.

• Sida 115
•  Original

Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11)

Kravet på att Energimarknadsinspektionen ska godkänna metoder för avtal innebär ett visst ökat administrativt arbete för nätföretagen, liksom kravet att nätföretagen ska offentliggöra vilka stödtjänster som ska anskaffas samt villkoren för dessa stödtjänster.

Det ingår i nätverksamheten att anskaffa stödtjänster. Nätföretagen får också kompensation genom den intäktsram som ska bestämmas enligt ellagen. I det sammanhanget utgör sådana kostnader en påverkbar kostnad.

Ökade incitament för distributionsnätsföretag att till sina system välja flexibilitetstjänster är ett alternativ till konventionell nätutbyggnad. Distributionsnätsföretagen kan därmed behöva göra fler kostnadsanalyser än i dag för att bedöma om de ska välja att investera i utbyggnad av nät eller i stället köpa flexibilitetstjänster.

Nätutvecklingsplaner ( avsnitt 12 )

Det nya kravet att upprätta nätutvecklingsplaner innebär att distributionsnätsföretagen får en tillkommande arbetsuppgift. Att ha en samlad bild av sitt befintliga ledningsnät och en plan för framtida utveckling av nätet bör redan i dag vara en naturlig del av distributionsnätsföretagens verksamhet. Det nya kravet kommer dock att medföra ökad administration för distributionsnätsföretagen att ta fram, sammanställa och rapportera nätutvecklingsplaner. Samtidigt har företagen stor nytta av nätutvecklingsplanerna i sin verksamhet. Nätutvecklingsplaner bör vara till stor hjälp vid arbetet med planering av investeringar, reinvesteringar och underhåll.

Laddinfrastruktur för elfordon ( avsnitt 14 )

Distributionsnätsföretag som i dag äger och driver laddningspunkter som inte innehas uteslutande för eget bruk, måste avyttra dessa. Övergångsregleringen innebär dock att de distributionsnätsföretagen har god tid på sig att ställa om sin verksamhet och avyttra sådana anläggningar (se avsnitt 26.4).

Innehav av energilagringsanläggningar ( avsnitt 16 )

Distributionsnätsföretag som i dag har egna energilagringsanläggningar, som inte är helt integrerade nätkomponenter, kan behöva avyttra eller avveckla dessa. Ett nätföretag som innehar en energilagringsanläggning kan tvingas fasa ut anläggningen, om ett undantag från förbudet upphör att gälla. Frågan uppkommer då hur investeringen ska behandlas vid beräkningen av kapitalbasen när en intäktsram bestäms för nätverksamheten. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätföretaget att bortse från tillgången (5 kap. 7 § andra stycket ellagen). Det gäller även en energilagringsanläggning som ett nätföretag inte längre får använda.

Ändrade regler för samredovisning ( avsnitt 17.2 )

Utökade möjligheter till samredovisning kan på sikt bidra till minskade transaktionskostnader genom effektivare administration och minskade sökkostnader för marknadens aktörer. På kort sikt kan det dock leda till vissa omställningskostnader för nätföretag när avgifterna ska fördelas på

• Sida 116
•  Original

ett nytt sätt mellan nätkoncessionsområden. Nettoeffekten av detta är dock svår att uppskatta.

Anslutning till elnätet ( avsnitt 18 )

En nätkoncessionshavare ska få göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet endast om det inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen långsiktigt på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet. Regeringen bedömer att förslaget kommer att leda till marginellt ökade administrationskostnader för nätföretagen. I vissa fall kommer företagen att behöva förändra och utveckla sina arbetssätt. Merkostnaderna begränsas dock genom att nätföretagen under alla förhållanden behöver bedöma vilka åtgärder som krävs för att en anslutning som nekats ska kunna genomföras. Dessutom begränsas merkostnaderna genom den nätutvecklingsplan som nätföretaget ska ta fram (se avsnitt 12).

Distributionsnätsföretag ska i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt få göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om företaget underrättar den som begär anslutning inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. Det kan förutsättas att nätföretagens merkostnader med anledning av förslaget främst kommer att avse underrättelserna till dem som vill ansluta en anläggning. Några kostnader av betydelse uppkommer alltså inte.

När det gäller standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar finns det redan liknande lagkrav för anslutning av elproduktionsanläggningar. Regeringen bedömer att nätföretagen endast påverkas marginellt av förslaget.

Skyldigheten att lämna information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet innebär en ökad administrativ börda för nätföretagen. Företagen får ta ut en avgift för de kostnader som uppkommer. I de fall anslutningen avser laddningspunkter får dock ingen avgift tas ut, vilket innebär att nätföretagen kan komma att föra över ökade kostnader på kundkollektivet genom överföringsavgifterna. Regeringen bedömer att förslaget inte har några ekonomiska konsekvenser av betydelse för nätföretagen.

När det gäller förslaget om avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el innebär Energimarknadsinspektionens hittillsvarande praxis att någon anslutningsavgift inte får tas ut om mikroproduktionen ansluts där en anläggning för användning redan är ansluten, åtminstone inte om produktionsanläggningen ansluts med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Förslaget innebär alltså i praktiken ingen förändring för nätföretagen.

Inmatning på elnätet från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Med förslaget undviks den nuvarande administrativa börda som det innebär för nätföretagen att kontrollera om mikroproducenten har varit nettoanvändare eller inte. Med hänsyn till att det kan antas tillkomma elanvändare som producerar sin egen el kan också de administrativa kostnaderna för nätföretagen antas öka. Vidare kan tillkommande användare påverka elnätet i stort och föranleda nätinvesteringar.

• Sida 117
•  Original

Prövning av tvister ( avsnitt 24.1 )

Att nätmyndighetens prövningsrätt blir exklusiv när det gäller anslutning till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar innebär att nätföretagen inte riskerar dubbla processer i samma fråga.

Förslag som berör nätföretagen men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

De hittillsvarande bestämmelserna om tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift utgår (avsnitt 20.2). Redan fattade beslut om undantag fortsätter att gälla (avsnitt 26.6). Det har under lång tid inte lämnats in några ansökningar om nya undantag till nätmyndigheten. Det finns därför inte anledning att anta att förslaget har någon praktisk betydelse för nätföretagen.

Kraven i fråga om nätföretagens fakturor (avsnitt 22) bedöms inte innebära någon ny administrativ börda för nätföretagen.

Att schablonberäkningen avskaffas även formellt (avsnitt 23) har inga konsekvenser för nätföretagen, eftersom regleringen i denna fråga inte längre tillämpas i praktiken.

28.3. Konsekvenser för elhandelsföretag

Regeringens bedömning: Omslutningen av mottagningsplikten bedöms öka, vilket medför begränsade effekter på kostnaderna för elhandelsföretagen. Elhandelsföretagens roll stärks när det gäller driften av laddningspunkter för elfordon.

Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för elhandelsföretag.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens energimyndighet anser att konsekvensanalysen fokuserar på traditionella aktörer snarare än nya aktörer samt de nya roller som definieras i elmarknadsdirektivet och i författningsförslagen, vilket medför en oklarhet i hur exempelvis regelverket om elavtal mellan elleverantör och elanvändare ska tillämpas i laddningspunkter eller på möjliga framtida elvägar.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapporten innehåller inte några förslag som har konsekvenser för elhandelsföretag.

Skälen för regeringens bedömning

Laddinfrastruktur för elfordon ( avsnitt 14 )

Förbudet för nätföretag att inneha, utveckla eller driva laddningspunkter skapar förutsättningar för elhandelsföretagen att erbjuda tjänsten. Elhan-

• Sida 118
•  Original

delsföretagen har även i övrigt goda förutsättningar att integrera tjänster knutna till laddningspunkter i sitt utbud. Förslaget bedöms stärka förutsättningarna för elhandelsföretagen ytterligare.

Inmatning av el från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Kravet på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning utgår. Detta stimulerar etableringen av mikroproduktion av el. En konsekvens av detta är att mottagningsplikten sannolikt kommer att omfatta en större energimängd för elhandelsföretaget, som är skyldigt att köpa den el som mikroproducenten matar in i elnätet på skäliga villkor och att säkerställa balansansvar i uttagspunkten.

Elhandelsföretagen kan få en något ökad administrativ belastning med anledning av att elhandelsavtalen med mikroproducenter kan behöva anpassas. Vidare kan ökade elhandelsvolymer inverka på elhandelsföretagens planering av elhandel och därmed i viss utsträckning på kostnaderna för balansansvaret. Samtidigt ökar elhandlarens åtagande gentemot mikroproducenten, vilket också kan tänkas medföra positiva konsekvenser för elhandelsföretaget genom att elproduktionen i företagets portfölj ökar.

Sammantaget bedöms konsekvenserna för elhandelsföretagen vara begränsade avseende både kostnadsökningar och mervärden.

Förslag som berör elhandelsföretagen men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

Nätföretagens möjlighet att äga, utveckla, förvalta eller driva sådana anläggningar begränsas (avsnitt 16). Det kan visa sig vara lämpligt för elhandelsföretag att stå för energilagringen när det gäller vissa användningsområden. Konsekvenserna för elhandelsföretagen bedöms vara positiva men tills vidare mycket begränsade.

28.4. Konsekvenser för nätkunderna

Regeringens bedömning: Nätkunderna ges bättre möjligheter att påverka sina kostnader genom att vara aktiva. De förslag som främjar effektivitet vid nätanslutning bidrar till lägre nätavgifter och till att lösa problem med nätkapacitetsbrist.

Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för nätkunderna.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Sala kommun anser att konsekvensutredningen på flera punkter är bristande i och med att kundens perspektiv nämns kort, men inget nämns om att allt extra arbete de olika aktörerna drabbas av ska betalas av kunden.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens fastighetsverk anser att riskerna med samredo-

• Sida 119
•  Original

visning inte är tydligt beskrivna i betänkandet och har svårt att utifrån betänkandet bedöma hur en samredovisning skulle påverka nättarifferna.

Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar.

Naturvårdsverket anser att beskrivningen av en nettoförlust för samhället vid anslutning av vindkraftverk är otydlig.

Skälen för regeringens bedömning

Stödtjänster ( avsnitt 7 )

För att kunderna på elmarknaden ska få pålitliga och stabila nättjänster krävs att nätföretagen använder sig av stödtjänster. Förslaget om ickediskriminerande behandling av aggregatorer möjliggör en ökad elmarknadsaktivitet genom att det underlättar för mindre nätkunder att delta på elmarknaden.

Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster ( avsnitt 11 )

Flexibilitetstjänster kan på ett kostnadseffektivt sätt minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och stödja en effektiv och säker drift av nätet. Genom att det skapas drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster ges ytterligare möjlighet för nätföretag att besluta om så effektiva lösningar som möjligt i valet mellan flexibilitetstjänster och investeringar i anläggningar. Detta påverkar i sin tur det pris som kunderna får betala för elnätet i för kunderna positiv riktning, eftersom nya investeringar i elnätet i vissa fall inte behövs eller kan skjutas upp.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag ( avsnitt 12 )

Genom att distributionsnätsföretag ska ha en nätutvecklingsplan skapas transparens avseende planerad nätutbyggnad. Detta är fördelaktigt för såväl planering av nyanslutningar som möjligheterna för befintliga nätkunder att med framförhållning planera förändringar i sina nätabonnemang. Förslaget bedöms ha positiva konsekvenser för i synnerhet större nätkunder, vars enskilda nyanslutningar eller abonnemangsförändringar väsentligt inverkar på, eller begränsas av, elnätets beskaffenhet.

Ändrade regler om samredovisning (avsnitten 17.2 och 17.3)

Några remissinstanser framför att en ökad möjlighet till samredovisning riskerar att leda till ökade kostnader för vissa kunder. Statens fastighetsverk anför också att Nätkoncessionsutredningen inte tydligt beskriver riskerna med förslaget. Det finns en viss risk att kostnaderna kan öka för vissa kunder. Mot bakgrund av de sammanslagningar som gjorts tidigare bedömer dock regeringen att förslaget inte kommer att innebära några avgörande skillnader för kundkollektivet. Andra kunder bör i motsvarande mån få sina kostnader sänkta.

Utjämningen av överföringsavgifterna bedöms kunna leda till att kunder i områden som präglas av högre kostnader i nuläget kan minska sina avgifter med 100–2 000 kronor beroende på område, medan kostnaderna i andra områden kan öka med upp till 2 000 kronor för kunder som i dag har en lägre avgift. För att ge en bild av omfattningen av dessa förändringar kan effekterna av en ökad samredovisning ställas i relation till andra fakto-

• Sida 120
•  Original

rer som bestämmer avgiftens nivå. Om kalkylräntan exempelvis ändras med en procentenhet, väntas avgifterna ändras med i genomsnitt 4 procent, vilket för en genomsnittlig nätkund motsvarar cirka 280 kronor per år. Regeringen bedömer att risken för betydande påverkan på nätkunderna är begränsad.

Förslaget om att vissa regionnätsledningar ska få redovisas som lokalnät (avsnitt 17.3) syftar till att lokalnätskunder ska slippa bekosta utbyggnaden av regionnät som ryms inom ett givet lokalnät. Förslaget förutsätter att det är samma nätföretag som innehar både det aktuella lokalnätet och regionnätet. Förslaget medför en omfördelning av kostnader på så sätt att lokalnätskundernas kostnader sjunker något medan regionnätskundernas kostnader ökar i motsvarande mån. Det uppkommer alltså inte några ändringar för kundkollektivet som en helhet.

Anslutning till elnätet ( avsnitt 18 )

Förslaget i fråga om vad som ska anses vara särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning bedöms inte påverka leveranskvaliteten för befintliga nätkunder. Ett mer effektivt nätutnyttjande innebär att nya överföringsbehov kan tillgodoses. Ett mer effektivt nyttjande av befintlig nätinfrastruktur kan komma nätkunderna till godo i form av lägre nätavgifter.

Nätföretagens kostnader för att ge information om åtgärder för att förstärka elnätet (avsnitt 18.5) kommer ytterst att betalas av antingen den som begär informationen eller, om anläggningen är en laddningspunkt, kundkollektivet. Kostnaden måste dock antas vara försumbar i förhållande till de samlade nätavgifterna.

Undantag från funktionskravet på överföring av el ( avsnitt 19 )

Föreskrifter om sådana undantag från funktionskravet på överföring av el som ger utrymme för längre avbrott förväntas leda till att nyanslutningar, inklusive höjningar av avtalad effekt, kan ske snabbare och till en lägre kostnad för kunden. Konsekvenserna för nätkunderna behöver emellertid analyseras närmare i samband med att föreskrifterna tas fram, bl.a. för att utreda om undantag kan medföra att en anslutande part tvingas acceptera lägre funktionskrav för att skynda på anslutningsprocessen.

Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift ( avsnitt 20.2 )

Att de hittillsvarande bestämmelserna om tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift utgår kan inte antas få några särskilda konsekvenser för nätkunderna jämfört med i dag.

Inmatning på elnätet från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Att även mikroproducenter som är nettoproducenter av el undantas från nätavgiften för inmatning medför att en sådan nätkund inte riskerar att faktureras i efterhand på grund av ett nettoöverskott. Detta bör medföra en förenklad förvaltning av mikroproduktionsanläggningar och stärkta incitament till ytterligare investeringar i mikroproduktion.

• Sida 121
•  Original

Nätföretagets fakturor ( avsnitt 22 )

De nya kraven i fråga om nätföretagets fakturering bör leda till förbättrade förutsättningar för nätkunden att förstå och reagera på fakturans information genom att t.ex. vidta aktiva åtgärder för att ändra sin förbrukning.

28.5. Konsekvenser i övrigt för elmarknaden

Regeringens bedömning: Förutsättningarna för stödtjänstmarknader tydliggörs och förutsättningarna för flexibilitet, småskalig elproduktion och långsiktig planering för nyanslutningar i lokalnät förbättras. De administrativa kostnaderna ökar något.

Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för elmarknaden i övrigt.

Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Regelrådet finner redovisningen av behov av speciella informationsinsatser bristfällig och anser vidare att konsekvensutredningens kvalitet hade höjts om det hade funnits en uppskattning av de olika företagens samlade kostnader samt en analys av konkurrensförhållandena mellan svenska och utländska företag. Göteborg Energi AB saknar en analys av reglernas konsekvenser för effektproblematiken.

Nätkoncessionskutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Försvarsmakten och Försvarets materielverk saknar en konsekvensbedömning utifrån totalförsvarets krav på robust elförsörjning och informationssäkerhet. Regelrådet bedömer att Energimarknadsinspektionens konsekvensutredning inte uppfyller kraven i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, bl.a. i beskrivningen av kostnadspåverkan och påverkan på konkurrensförhållandena för företag.

Skälen för regeringens bedömning

Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska utföras i Sverige ( avsnitt 6 )

Förslaget att driften av en ledning eller ett ledningsnät ska utföras i Sverige syftar till att långsiktigt bidra till att säkerställa en ökad robusthet och driftsäkerhet i elsystemet. Eftersom förslaget troligen inte innebär någon förändring mot den situation som finns i dag blir de omedelbara effekterna sannolikt små.

Stödtjänster ( avsnitt 7 )

Förslagen i fråga om stödtjänster skapar tydliga förutsättningar för hur nätföretagen ska utforma och anskaffa stödtjänster. Det bidrar till att effektivisera elmarknaden genom att stödtjänster standardiseras och utbyts på

• Sida 122
•  Original

marknadsplatser. I förlängningen bör det leda till en effektivare fördelning av resurser och minskade kostnader för nätföretagen och kundkollektivet.

Undantagen från kravet på en marknadsbaserad anskaffning blir viktiga för att inte begränsa en rationell utveckling av nätföretagets anläggning och för att säkerställa möjligheterna till en säker och kostnadseffektiv drift även i fall då det saknas förutsättningar för att etablera en marknadsbaserad anskaffning.

Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster ( avsnitt 11 )

Att nätföretagens användning av flexibilitetstjänster beaktas när intäktsramen bestäms ger bättre förutsättningar för nätföretagen att integrera flexibilitetstjänster som en del av nätdrift och nätutveckling. I förlängningen bör därmed produkter och marknader för flexibilitetstjänster ha betydligt bättre förutsättningar att utvecklas. På sikt bör elmarknadens funktion stärkas generellt genom effektivare resursallokering och specifikt genom att nätkundernas inneboende flexibilitet eller förmåga kan användas i större utsträckning.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag ( avsnitt 12 )

Förslaget om nätutvecklingsplaner leder till förbättrade förutsättningar för transparens avseende planerad nätutbyggnad och därigenom koordinerad samhällsplanering, innefattande integrering av nyanslutningar av såväl förbrukning som distribuerad produktion. Nätutvecklingsplaner kan på det sättet främja energiomställningen och elmarknadens funktion.

Laddinfrastruktur för elfordon ( avsnitt 14 )

Förbudet för nätföretag att inneha laddinfrastruktur öppnar för andra marknadsaktörer att erbjuda tjänsten och kan bidra till marknadseffektivitet genom ökad konkurrens i geografiska områden med hög efterfrågan på tjänsten. Samtidigt uppstår en risk att utbyggnad av laddningspunkter i områden med låg befolkningstäthet hämmas då affärspotentialen för en marknadsaktör skild från det lokala nätföretaget kan vara begränsad. För att begränsa konsekvenserna av skilda marknadsförutsättningar medger förslaget undantag från förbudet.

Ändrade regler om samredovisning ( avsnitt 17.2 )

Det finns generellt en risk att ett krav på enhetliga nättariffer inom ett redovisningsområde kan leda till en minskad effektivitet i prisbildningen. Den ökade möjligheten till samredovisning för enskilda lokalnätsföretag kan dock inte antas ha en väsentligt negativ inverkan på marknadseffektiviteten. Bedömningen grundas på de samredovisningar som hittills har genomförts. Dessa sammanslagningar har resulterat i diversifierade redovisningsenheter med en hög grad av utjämning i tariffnivåer mellan tätort och glesbygd. Detta gör att ytterligare sammanslagning av redan diversifierade områden endast kan ge upphov till en marginell omfördelning mellan kunder i olika områden. Därmed bedöms den utökade möjligheten till samredovisning endast ha en marginell negativ påverkan på prisbildningens effektivitet.

• Sida 123
•  Original

Inmatning på elnätet från mikroproduktion ( avsnitt 21 )

Förslaget medför förbättrade ekonomiska förutsättningar för småskaliga anläggningar med abonnemang för en säkring om högst 63 ampere att investera i produktion. I anslutningspunkter där elförbrukning kombineras med småskalig elproduktion (s.k. prosumenter) förbättras förutsättningarna för aktivt deltagande på elmarknaden.

Förslag som berör elmarknaden men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

Förslaget avseende innehav av energilagringsanläggningar (se avsnitt 16) kan medföra att nätföretagens investeringar i dessa anläggningar begränsas. Nätföretag kan därmed inte integrera dessa tjänster i elmarknaden i den utsträckning som annars skulle varit fallet. Förslaget möjliggör dock undantag från huvudregeln, vilket begränsar konsekvenserna för elmarknadens funktion.

28.6. Konsekvenser för myndigheterna

Regeringens bedömning: Förslagen medför inte något behov av att öka anslagen till förvaltningsmyndigheter eller domstolar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten redovisas bedömningen att Energimarknadsinspektionen bör få ökade anslag med anledning av förslagen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Förvaltningsrätten i Linköping anser att konsekvenserna för de allmänna förvaltningsdomstolarna inte är tillräckligt belysta.

Kammarrätten i Jönköping pekar på att även en måttlig ökning av måltillströmningen till följd av förslagen leder till kännbara konsekvenser för de två allmänna förvaltningsdomstolar som främst är berörda.

Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning

Avgränsning av nätverksamhet och nätdrift ( avsnitt 9 )

Energimarknadsinspektionen kan efter begäran från ett nätföretag pröva om en viss verksamhet ska vara tillåten att bedriva tillsammans med nätverksamheten. Utöver att prövningen i dispensfrågan innebär tillkommande arbete för Energimarknadsinspektionen ska beslutet kunna överklagas till domstol. Bedömningen är dock att de flesta nätföretag kommer att ordna sin verksamhet på så sätt att verksamhet som inte längre får bedrivas tillsammans med nätverksamhet avyttras eller avvecklas. Många nätföretag har redan i dag renodlat verksamheten och bedriver endast nätverksam-

• Sida 124
•  Original

het inom den juridiska personen. Måltillströmningen till landets allmänna förvaltningsdomstolar med anledning av de skärpta bestämmelserna om tillåten verksamhet för nätföretagen bör därför bli blygsam.

Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11)

Den nya regleringen i fråga om stöd- och flexibilitetstjänster innebär att Energimarknadsinspektionen får nya arbetsuppgifter. Inspektionen ska pröva de metoder som används för att utforma avtalen gällande stödtjänster innan sådana avtal ingås. Vidare ska myndigheten pröva förutsättningarna för undantag från reglerna kring anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster.

Måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms bli begränsad. Möjligen kan nya måltyper uppstå med hänsyn till att Energimarknadsinspektionen i förväg ska godkänna metoder för avtal om stödtjänster och kunna medge dispens från kraven som gäller vid anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster. När det gäller förslaget om drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster är bedömningen att måltillströmningen inte kommer att öka.

Energimarknadsinspektionen kommer att behöva göra en översyn av sina myndighetsföreskrifter på grund av införandet av nya definitioner.

Nätutvecklingsplaner ( avsnitt 12 )

Nätutvecklingsplanerna medför nya uppgifter för Energimarknadsinspektionen, som ska granska och godkänna planerna. Det kan även bli aktuellt för myndigheten att utarbeta föreskrifter om vad nätutvecklingsplaner ska innehålla och hur de ska tas fram.

En marginell måltillströmning till landets allmänna förvaltningsdomstolar kan förväntas med anledning av förslaget. En nätutvecklingsplan kan behöva kompletteras eller korrigeras. Beslut av Energimarknadsinspektionen inom ramen för myndighetens tillsyn i sådana ärenden överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bedömningen är dock att antalet ärenden som dessutom leder till en överprövning i allmän förvaltningsdomstol kommer att vara högst begränsat.

Innehav av energilagringsanläggningar ( avsnitt 16 )

Ett nätföretag kan hos Energimarknadsinspektionen ansöka om dispens från förbudet mot att inneha energilagringsanläggningar. Inspektionens beslut kan överklagas. Måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms dock bli marginell.

Anslutning till elnätet ( avsnitt 18 )

Den förtydligade anslutningsskyldigheten kan förväntas leda till ökade administrationskostnader för Energimarknadsinspektionen, som får ett utökat tillsynsansvar, vilket även påverkar förvaltningsdomstolarna. Energimarknadsinspektionen har dock redan en organisation och rutiner för att hantera prövning av dessa frågor. Regeringen bedömer att merkostnaderna kommer att kunna hanteras inom ramen för Energimarknadsinspektionens anslag.

• Sida 125
•  Original

Det nya kravet för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten innebär att arbetet med tillsyn ökar något hos Energimarknadsinspektionen. Detta bör kunna hanteras med befintliga resurser.

Förslaget om information om nödvändiga åtgärder som krävs för att förstärka elnätet innebär ett utökat tillsynsansvar för Energimarknadsinspektionen, vilket även påverkar de allmänna förvaltningsdomstolarna. Skäligheten av den avgift som nätföretaget tar ut kan prövas av Energimarknadsinspektionen på begäran av den som ska betala. Även tvister i frågor när någon har begärt information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka elnätet ska kunna prövas av Energimarknadsinspektionen. Omfattningen av prövningsärenden är svår att bedöma. Tvisterna kan inledningsvis vara svåra att avgöra, tills principer för bedömningen har fastställts. Under denna tid kommer sannolikt flera beslut att överklagas till förvaltningsdomstol.

Prövning av tvister ( avsnitt 24.1 )

Att Energimarknadsinspektionen allsidigt och slutgiltigt ska pröva tvister om nätkoncessionshavarnas skyldigheter enligt ellagen innebär att ordningen för Energimarknadsinspektionens prövning tydliggörs. Förslaget är inte förenat med några nya uppgifter för myndigheten.

Miljöorganisationers rätt att överklaga beslut ( avsnitt 25 )

Förslaget i fråga om miljöorganisationers rätt att överklaga vissa beslut ger vissa organisationer en formellt starkare rätt att överklaga koncessionsbeslut. Denna rätt följer dock redan av rättspraxis (Mark- och miljööverdomstolens beslut den 26 mars 2019 i mål M 2080-18).

Det krävs också resurser för att framgångsrikt kunna driva ett överklagande. Med hänsyn till detta och till att de flesta av de aktuella besluten ofta ändå överklagas av någon sakägare bör förslagets effekter på domstolarna vara marginella. Mängden överklagade beslut lär inte öka nämnvärt jämfört med hur det ser ut i dag. I de ärenden som överklagas kan förekomsten av fler parter dock leda till en längre handläggningstid.

Förslag som berör myndigheterna men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse

Förbudet för nätföretag att inneha laddinfrastruktur för elfordon (avsnitt 14) bedöms inte få några effekter på Energimarknadsinspektionens eller andra myndigheters verksamhet. Tillsyn kan ske inom ramen för befintliga resurser. Förslaget bedöms inte heller få några konsekvenser på verksamheten i domstolarna.

Förslaget att en mikroproducent inte längre ska behöva vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften (avsnitt 21) bedöms inte innebära några betydande konsekvenser för myndigheterna.

Förslagen som gäller nätföretagens fakturor (avsnitt 22) bedöms inte innebära några konsekvenser för myndigheter eller domstolar.

Med hänsyn till att schablonberäkning inte längre förekommer i praktiken får det inte några konsekvenser för myndigheterna att regleringen i denna del utgår (avsnitt 23).

• Sida 126
•  Original

28.7. Konsekvenser för miljön

Regeringens bedömning: En miljövänligare och effektivare användning och utveckling av elnäten möjliggörs liksom ett mer effektivt resursutnyttjande. Detta påskyndar energiomställningen, underlättar integrering av förnybara energikällor och bidrar till minskande klimatutsläpp.

Promemorian innehåller inte några förslag som har konsekvenser för miljön.

Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Göteborg Energi AB saknar en analys om elanvändningens miljöpåverkan och pekar vidare på att konsekvensanalysen flera gånger antyder att mikroproduktion i sig underlättar energiomställningen och uppfyllandet av det klimatpolitiska ramverket, utan att det framgår på vilket sätt detta sker.

Nätkoncessionsutredningen lämnar, i de delar som behandlas i propositionen, inga förslag som har konsekvenser för miljön.

Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Konjunkturinstitutet anser att analysen bitvis är oklar när det gäller minskade utsläpp av växthusgaser med avseende på vilken geografisk systemgräns som tillämpas. Länsstyrelsen i Skåne anser att rubriken om miljömässiga konsekvenser i rapporten är missvisande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att miljökonsekvenserna av förslagen även bör inkludera ersättningen av fossila drivmedel och inte enbart utsläpp från elproduktionen i Sverige och utomlands. Naturvårdsverket anser att det saknas beaktande av andra miljöeffekter än just klimatperspektivet samt att bedömningen av förslagets miljömässiga konsekvenser är tunn och otydlig.

Skälen för regeringens bedömning

Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11)

Stödtjänster underlättar leverans av säkra och stabila nättjänster. Flexibilitetstjänster bidrar till att minska behovet av förstärkning av elnätet med nya ledningar och anläggningar samt stöder en effektiv och säker drift av nätet. De underlättar anslutning av förnybara energikällor som sol och vind till elnätet, vilket leder till mer förnybar elproduktion och minskade klimatutsläpp.

En ökad användning av flexibilitetstjänster bidrar till en snabbare energiomställning med ökade produktionsvolymer av förnybar el, men även till ökad svensk elexport. Detta minskar i sin tur konkurrenskraften för fossila produktionskällor inom Europa som helhet.

Förslagen har alltså en positiv effekt på miljön, eftersom de bidrar till effektivare användning av näten, minskat behov av nätutbyggnad, ökad

• Sida 127
•  Original

energieffektivitet, integrering av energi från förnybara energikällor och nya lösningar som alternativ till konventionell nätutbyggnad.

Nätutvecklingsplaner ( avsnitt 12 )

Införandet av nätutvecklingsplaner bedöms få en positiv miljöpåverkan, eftersom det främjar en effektiv omställning, underlättar anslutning av förnybar elproduktion och bidrar till en hållbar samhällsplanering.

Anslutning till elnätet (avsnitten 18 och 21)

Förslaget i fråga om särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning stärker incitamenten att planera för kommande nätutbyggnadsbehov och skapar ytterligare drivkrafter för användning av flexibilitetstjänster. Detta leder till förbättrad effektivitet i drift och utveckling av distributionsnätet. Med större beaktande av kommande nätutbyggnadsbehov i planeringen kan mark- och miljöintrång minimeras. Ökad användning av flexibilitetstjänster och ökad effektivitet i nätdriften leder till ett mer effektivt resursutnyttjande och mindre negativ miljöpåverkan.

Det nya kravet för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten gör det lättare att ansluta mikroproduktionsanläggningar för förnybar el till elnätet. Det underlättar i sin tur energiomställningen och bidrar till att uppfylla det klimatpolitiska ramverket.

Nätföretagets skyldighet att lämna information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet (avsnitt 18.5) gynnar planeringen för ökad elektrifiering av fordonsflottan särskilt. Förslaget främjar också energiomställningen och uppfyllandet av det klimatpolitiska ramverket.

Förslaget om avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el (avsnitt 18.6) underlättar egenproduktion och egenförbrukning samt lagring och försäljning av förnybar el. Det gör även förslaget om slopat krav på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning på elnätet (avsnitt 21).

Tillsyn och andra uppgifter för Energimarknadsinspektionen ( avsnitt 24 )

Förslaget om skyldighet att lämna information till Energimarknadsinspektionen (avsnitt 24.4) syftar bland annat till att skapa förbättrad kontroll av utvecklingen av ett smart elnät. Ett smart nät främjar energieffektivitet och integreringen av energi från förnybara energikällor. Detta bedöms på lång sikt få positiva konsekvenser för miljön och främja elmarknadens effektivitet.

Förslaget innebär även en förbättrad kontroll av hur lång tid det tar att reparera en anläggning efter ett elavbrott, vilket bör främja leveranssäkerheten på elmarknaden och effektiviteten hos nätföretagen. Säkrare leveranser och ökad effektivitet hos nätföretagen leder till en mer tillförlitlig drift av elnätet, vilket i sin tur medger ett effektivare resursutnyttjande och mindre miljöpåverkan.

• Sida 128
•  Original

29. Författningskommentar

29.1. Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857)

En rad nya bestämmelser förs in i lagen bl.a. för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (elmarknadsdirektivet). I sådana fall anges att paragrafen inte har någon tidigare motsvarighet.

I övrigt sker omdisponeringar för att lagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad. Hittillsvarande 1, 3 och 4 kap. ersätts av nya kapitel. Bestämmelser om mätning av överförd el förs över till ett nytt 6 kap.

När det i fråga om de nya kapitlen anges att en paragraf eller ett stycke överensstämmer med en hittillsvarande paragraf eller ett hittillsvarande stycke görs ingen ändring i fråga om lydelsen. I de fall där det anges att paragrafen eller stycket överensstämmer i sak med sin hittillsvarande motsvarighet är ändringarna endast redaktionella eller språkliga. I övrigt finns ett antal paragrafer eller stycken som har motsvarigheter i den hittillsvarande regleringen men ett delvis annat innehåll i sak. I de fallen anges vilken paragraf eller vilket stycke som regleringen motsvarar.

När det gäller sådana paragrafer i de nya kapitlen som överensstämmer med eller delvis motsvarar den hittillsvarande regleringen hänvisas till de äldre förarbeten som fortfarande är aktuella för tillämpningen.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om elnätsverksamhet, ansvaret för det nationella elsystemet och handel med el.

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 1 § första stycket.

I lagen regleras förutsättningarna för att bedriva elnätsverksamhet. Det finns vidare bestämmelser om den systemansvariga myndighetens ansvar för det nationella elsystemet, inbegripet balanseringen av det samlade elnätet i Sverige, och de skyldigheter nätföretag, elhandelsföretag och balansansvariga har i det sammanhanget. I lagen regleras även vissa frågor om handel med el, i huvudsak när det gäller leverans av el till elanvändare.

2 § Lagen är indelad i följande kapitel:

– 1 kap. Inledande bestämmelser, – 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder, – 3 kap. Nätföretag och drift av elnät, – 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el, – 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet, – 6 kap. Mätning av överförd el, – 7 kap. Kommunala elföretag,

• Sida 129
•  Original

– 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m., – 10 kap. Avbrottsersättning, – 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter,

– 12 kap. Tillsyn m.m., och – 13 kap. Övriga bestämmelser.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en innehållsförteckning för lagen.

3 § Bestämmelser om elsäkerhet finns i elsäkerhetslagen (2016:732).

I paragrafen finns en upplysning om elsäkerhetslagen. Den överensstämmer med hittillsvarande 1 kap. 1 § andra stycket.

Ord och uttryck i lagen

4 § Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i elsäkerhetslagen (2016:732).

I övrigt avses i lagen med

Acer: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter,

aggregering: en sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader,

distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät,

distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät,

elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el, elmarknadsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen,

energilagringsanläggning: en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare,

EU:s elmarknadsförordning: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el,

icke frekvensrelaterad stödtjänst: en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift,

intäktsram: de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod,

laddningspunkt: ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut,

lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning,

nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätverksamhet: att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen,

• Sida 130
•  Original

regionnät: en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning,

stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning,

transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät,

transmissionsnät: ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder,

transmissionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar en ledning som ingår i ett transmissionsnät.

I paragrafen behandlas vissa ord och uttryck i lagen. Den motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 2–6 §§. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

Hänvisningen till elsäkerhetslagen i första stycket ersätter hittillsvarande 1 kap. 2 och 3 §§. Det finns i lagen inga särskilda definitioner av elektrisk anläggning eller starkströmsledning (jfr 2 och 3 §§elsäkerhetslagen).

I andra stycket finns förklaringar till ord och uttryck som har en särskild betydelse i lagen.

Acer är den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Byrån, som har sitt säte i Ljubljana, Slovenien, kallas vanligtvis Acer, en förkortning för ”Agency for the Cooperation of Energy Regulators”, se t.ex. 23 kap. 5 § första stycket 5 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Termen aggregering har ingen tidigare motsvarighet i lagen. I sak svarar definitionen mot artikel 2.18 i elmarknadsdirektivet. Vid aggregering slås flera elanvändares förbrukning eller flera elproducenters produktion samman för sådan handel som anges i definitionen. I 3 kap. regleras hur aggregatorer ska behandlas när nätföretagen anskaffar stödtjänster. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Termen distribution är ny i lagen. I elmarknadsdirektivet definieras distribution som transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans (artikel 2.28). Någon saklig skillnad när det gäller vilken verksamhet som avses är inte avsedd. I lagen görs skillnad mellan distribution och transmission (se nedan). Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Även benämningen distributionsnätsföretag är ny i lagen. Den aktör som avses benämns i elmarknadsdirektivet systemansvarig för distributionssystem. Enligt direktivets definition är en sådan systemansvarig en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el (artikel 2.29). I Sverige är detta de nätföretag som innehar regionnät och lokalnät. En lång rad krav enligt lagen gäller endast sådana nätföretag som är distributionsnätsföretag (se t.ex. 3 kap. 21–27 §§). Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Definitionen av elleverantör motsvarar hittillsvarande 1 kap. 6 § första stycket. Även om det inte anges uttryckligen kan elen ha producerats av elleverantören själv eller av någon annan.

• Sida 131
•  Original

För Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen, används i lagen beteckningen elmarknadsdirektivet.

Termen energilagringsanläggning är ny i lagen. Det som avses är en energilagringsanläggning i elmarknadsdirektivets mening. En energilagringsanläggning är enligt artikel 2.60 i direktivet en anläggning i elsystemet där energi lagras. En definition av energilagring finns i artikel 2.59 i direktivet och svarar i huvudsak mot det som anges i paragrafen. Som ett förtydligande anges dock att anläggningen ska användas för energilagring. Det betyder att en sådan uppskjutning av användningen som inte är särskilt avsedd faller utanför tillämpningsområdet för den reglering som finns i 3 kap. i fråga om nätföretags innehav av energilagringsanläggningar. Ett batteri är ett exempel på en anläggning som kan användas för att skjuta upp den slutliga användningen av el. Till anläggningar som kan användas för omvandling, lagring och återomvandling hör pumpkraftverk och vätgaslager. Övervägandena finns i avsnitt 16.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el benämns i lagen EU:s elmarknadsförordning. Hänvisningar till förordningen i lagen avser den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (s.k. dynamisk hänvisning). Övervägandena i fråga om hänvisningens utformning finns i avsnitt 9 och 24.2.

Uttrycket icke frekvensrelaterad stödtjänst har inte någon tidigare motsvarighet i lagen. Definitionen svarar mot den som finns i artikel 2.49 i elmarknadsdirektivet. I 3 kap. finns bestämmelser om nätföretagens anskaffning av bl.a. icke frekvensrelaterade stödtjänster. Gemensamt för sådana stödtjänster är att de inte avser den kortsiktiga balansen mellan produktion och förbrukning (frekvensregleringen). Icke frekvensrelaterade stödtjänster kan användas för spänningsregleringen. För att upprätthålla spänningen kan det krävas exempelvis snabb inmatning av reaktiv effekt vid en störning. Rotationsenergi från roterande massor som är synkront kopplade till kraftsystemet skapar tröghet och kan lokalt bidra till spänningsstabilitet och kortslutningsström. Kortslutningsström är en parameter t.ex. för att automatisk skyddsutrustning ska kunna detektera ett fel på en anläggning. Dödnätsstart innebär att en elproduktionsanläggning kan starta trots att elnätet vid anläggningen saknar spänning. Ödrift är drift av en del av ett nät som är isolerat efter att ha kopplats bort från ett större elsystem. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

Definitionen av intäktsram överensstämmer med hittillsvarande 1 kap. 5 a §.

Termen laddningspunkt är ny i lagen och svarar i sak mot definitionen av laddningsstation i artikel 2.33 i elmarknadsdirektivet. I 3 kap. regleras nätföretagens innehav av laddningspunkter. Övervägandena finns i avsnitt 14.

Termen lokalnät har i lagen hittills använts endast i rubriken till 5 kap. 13 § men är allmänt etablerad. Distinktionen mellan lokalnät och andra delar av elnätet har betydelse för redovisningen av nätverksamhet, skyldigheten att ansluta anläggningar och utformningen av avgifter för överföring av el. Att termen, som behandlas i avsnitt 5.2, används i lagen innebär ingen ändring i sak.

• Sida 132
•  Original

Ordet nätföretag har hittills inte haft en definition. Definitionen har betydelse bl.a. när det gäller frågan om vilka nätkoncessionshavare som har en skyldighet enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Definitionen av nätverksamhet motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 4 § första stycket. Nätverksamhet är i huvudsak att överföra el för någon annans räkning. Även den som uteslutande överför el åt ett annat bolag, exempelvis en elproducent, i samma koncern bedriver nätverksamhet, om ledningen används med stöd av en nätkoncession. Jämfört med den hittillsvarande regleringen tydliggörs att den som överför el för någon annans räkning på ett nät som inte kräver nätkoncession inte bedriver nätverksamhet i lagens mening. Till nätverksamhet hör bl.a. projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar samt mätning och beräkning av överförd effekt och energi. En reglering som motsvarar hittillsvarande 1 kap. 4 § andra stycket och preciserar vad som avses med anslutning av elektriska anläggningar finns i 4 kap. 15 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

I likhet med lokalnät är termen regionnät allmänt etablerad men har hittills inte använts i lagtexten. Ett regionnät motsvarar delvis en regionledning enligt hittillsvarande 1 kap. 4 a § andra stycket men omfattar även ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Överväganden som berör termen finns i avsnitt 5.2.

Termen stödtjänst har ingen tidigare motsvarighet i lagen. I sak motsvarar definitionen artikel 2.48 i elmarknadsdirektivet. Termen omfattar både balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

Termen transmission är ny i lagen. Den verksamhet som avses betecknas i elmarknadsdirektivet överföring och definieras som transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutkunder eller distributörer, men inte leverans (artikel 2.34). I lagen används termen överföring som beteckning på all transport av el, alltså både överföring och distribution med den terminologi som används i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Definitionen av transmissionsnät överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 4 a § första stycket.

Definitionen av transmissionsnätsföretag motsvarar hittillsvarande 1 kap. 5 b §. Den får en delvis annan utformning utan att det görs någon ändring när det gäller vilken aktör som avses (jfr prop. 2017/18:237 s. 33 f.).

Nätmyndighet

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara nätmyndighet enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

I paragrafen finns en upplysning om att regeringen utser en nätmyndighet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 7 §.

Enligt 3 § elförordningen (2013:208) ska Energimarknadsinspektionen vara nätmyndighet enligt ellagen.

• Sida 133
•  Original

Elanvändare som importerar el

6 § En elanvändare som importerar el ska fullgöra de skyldigheter som en elleverantör har.

I paragrafen regleras skyldigheter för en elanvändare som importerar el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 6 § andra stycket (prop. 1998/99:137 s. 41).

Leverans av el inom en byggnad eller ett begränsat område

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhet inom en byggnad eller ett begränsat område inte ska omfattas av det som enligt lagen gäller för en elleverantör.

I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om undantag från de rättigheter och skyldigheter som en elleverantör har enligt lagen. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 6 § tredje stycket (prop. 1998/99:137 s. 42).

2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder

Återställningsåtgärder

54 § Om en skyldighet enligt 51 eller 53 § inte fullgörs, får nätmyndigheten

1. förelägga den som är skyldig att vidta återställningsåtgärder att fullgöra skyldigheten, eller

2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad får verkställas.

I paragrafen regleras åtgärder som Energimarknadsinspektionen kan vidta om någon inte fullgör skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Den justeras endast språkligt.

3 kap. Nätföretag och drift av elnät

Kapitlet ersätter hittillsvarande 3 kap. och innehåller motsvarigheter till bl.a. bestämmelser i hittillsvarande 3 kap.

Nätföretagets grundläggande skyldigheter

1 § Ett nätföretag ska i fråga om sitt elnät ansvara för

1. drift och underhåll,

2. utbyggnad vid behov,

3. eventuella anslutningar till andra ledningsnät,

4. att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, och

5. att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el.

I paragrafen anges ett nätföretags grundläggande skyldigheter när det gäller elnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 § (prop. 2004/05:62 s. 264 och 439). Den genomför delar av artiklarna 31 och 40 i elmarknadsdirektivet.

• Sida 134
•  Original

Organisation av driften

2 § Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att följande åtgärder utförs i Sverige:

1. övervakning och styrning av ledningen eller ledningsnätet, och

2. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges krav i fråga om driften av elnät. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Styrning omfattar alla arbeten och kopplingar som kan göras på anläggningen och dess delar. Med arbetsbegäran avses en begäran om tillstånd att få utföra arbete på en elanläggning enligt en vald arbetsmetod. Med driftorder avses den order med åtgärder som ska vidtas och som tas fram utifrån en mottagen arbetsbegäran.

Kravet på att momenten ska utföras i Sverige innebär att de som ansvarar för den aktuella driften på nätföretaget ska ha sin anställning i Sverige och även befinna sig här. Kravet på att momenten ska utföras inom landet träffar även eventuella underentreprenörer till nätföretaget.

El som ett nätföretag använder i nätverksamheten

3 § Ett nätföretag ska anskaffa den el som är avsedd att täcka nätförluster eller som behövs för driften av ledningsnätet på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Nätföretaget får inte med hänvisning endast till kraftslag ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet.

I paragrafen regleras nätföretagens anskaffning av el för egen räkning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 § (prop. 2004/05:62 s. 70 f. och 267 och prop. 2013/14:174 s. 206–208 och 270).

Första stycket genomför artikel 31.5 i elmarknadsdirektivet.

Stödtjänster

4 § Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt.

Första stycket ska inte tillämpas om

1. lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen,

2. anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller

3. nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges krav i fråga om nätföretagens anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster. Den genomför artiklarna 31.7 och 40.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Kravet på öppenhet betyder att nätföretaget måste vända sig till marknaden när det anskaffar de aktuella stödtjänsterna. Några regler om hur detta

• Sida 135
•  Original

ska gå till finns inte, men stycket innebär att företaget inte får träffa avtal under hand med någon leverantör utan att först genom kontakter på marknaden ha tillkännagivit sin avsikt att anskaffa tjänsten. Något krav på upphandling i formell mening finns inte enligt paragrafen.

Att anskaffningen måste ske på ett icke-diskriminerande sätt innebär att anbuden måste bedömas på samma sätt. Ingen diskriminerande åtskillnad får alltså ske.

Kravet på att anskaffningen av stödtjänsten ska ske på ett marknadsorienterat sätt innebär att nätföretaget måste undersöka vilka ekonomiska villkor som erbjuds på marknaden och sedan träffa avtal utifrån rationella överväganden i fråga om pris och övriga villkor.

Av andra stycket första punkten framgår att första stycket är subsidiärt till lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna.

Genom andra stycket andra punkten undantas nätföretagen från skyldigheten att följa första stycket vid anskaffningen av sådana helt integrerade nätkomponenter som definieras i artikel 2.51 i elmarknadsdirektivet. En sådan komponent används inte för balansering, dvs. undantaget omfattar inte tjänster som syftar till att upprätthålla balansen mellan inmatning och uttag av el på nätet. Komponenten får inte heller användas för hantering av överbelastning. Med hantering av överbelastning avses i detta sammanhang att hantera begränsningar i tillgänglig kapacitet.

Enligt andra stycket tredje punkten kan Energimarknadsinspektionen bevilja dispens från skyldigheten enligt första stycket i enskilda fall. Förutsättningarna för dispens anges i 5 §.

5 § Nätmyndigheten får bevilja dispens enligt 4 § andra stycket 3 endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anger förutsättningarna för en sådan dispens som ska kunna beviljas enligt artiklarna 31.7 och 40.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Ett nätföretag kan hos Energimarknadsinspektionen ansöka om en sådan dispens som avses i 4 § andra stycket 3. I paragrafen anges förutsättningarna för att inspektionen ska bevilja en dispens. För att det ska anses vara ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett marknadsbaserat sätt måste nätföretaget kunna visa att en sådan anskaffning leder till dyrare tjänster för företagets kunder.

6 § Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, behandlas särskilt sådana stödtjänster som innefattar ändrad elförbrukning genom aggregering. Den genomför artikel 17.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Vad som avses med aggregering anges i 1 kap. 4 §. En aggregator, som lägger samman kundlaster, kan tillhandahålla stödtjänster i form av efterfrågeflexibilitet. Aggregatorn, som har avtal med de enskilda elanvändar-

• Sida 136
•  Original

na, åtar sig alltså att mot ersättning se till att elanvändarnas samlade förbrukning ökar eller minskar. Nätföretaget ska ge aggregatorer samma möjligheter som elproducenter med utgångspunkt i aggregatorns tekniska kapacitet.

7 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen.

Första stycket gäller inte avtal enligt 8 kap. 4 § andra stycket.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, reglerar förhandsprövningen av andra villkor än sådana som avser balanstjänster. Den genomför delvis artiklarna 31.6, 40.6 och 59.7 b i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

En förhandsprövning enligt första stycket kan i normalfallet ske genom att Energimarknadsinspektionen granskar de standardvillkor som används för att utforma avtal om stödtjänster.

När det gäller sådana balanstjänster som regleras i 8 kap. finns en särskild ordning för förhandsprövning av avtal (8 kap. 4 a § andra stycket). Enligt andra stycket är sådana avtal undantagna från förhandsprövningen enligt förevarande paragraf.

8 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster

1. utförs så effektivt som möjligt,

2. ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och

3. tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i fråga om godkännande gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges de krav som i samband med förhandsprövningen ska ställas på tillhandahållande av stödtjänster. Den genomför delvis artikel 59.7 b i elmarknadsdirektivet. I fråga om balansavtal finns en motsvarande reglering i 8 kap. 4 a § andra stycket andra meningen och tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

De krav som anges i första stycket svarar mot det som enligt elmarknadsdirektivet ska gälla för tillhandahållande av stödtjänster.

Enligt andra stycket första meningen ska ett beslut av Energimarknadsinspektionen gälla trots att det inte har fått laga kraft. Av andra meningen följer att beslutet ska delges enligt bestämmelserna om kungörelsedelgivning med en obestämd krets.

9 § Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket och utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras nätföretagets skyldighet att lämna information om villkoren i avtal om stödtjänster. Den genomför artikel 59.8 i elmarknadsdirektivet när det gäller sådana stödtjänster som omfattas av förhandsprövningen enligt 7 och 8 §§.

• Sida 137
•  Original

I fråga om balansavtal finns motsvarande krav i 8 kap. 4 b §. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

Ett vanligt sätt för offentliggörande är att villkoren läggs ut på nätföretagets webbplats. Kravet på offentliggörande avser de standardvillkor som nämns i kommentaren till 7 §.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster,

2. skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande,

3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna sådana specifikationer och marknadsprodukter som avses i 2, och

4. vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i frågor som anges i artiklarna 31.6 första meningen, 31.8 och 40.6 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.

Första punkten gäller sådana riktlinjer (”regler”) som ett distributionsnätsföretag kan ta fram för anskaffningen av stödtjänster (se artikel 31.6 första meningen i elmarknadsdirektivet). Med stöd av punkten kan föreskrifter meddelas bl.a. om skyldighet för företaget att se till att alla kvalificerade marknadsaktörer har möjlighet att delta när tjänster anskaffas och att inhämta synpunkter från transmissionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer när det tar fram riktlinjerna.

Andra punkten gäller sådana specifikationer och standardiserade marknadsprodukter som avses i artikel 40.6 i elmarknadsdirektivet. Utöver den grundläggande skyldigheten att ta fram specifikationer och marknadsprodukter kan det med stöd av punkten meddelas föreskrifter om bl.a. skyldighet att i det sammanhanget inhämta synpunkter från distributionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer.

Vid utformningen av sådana föreskrifter som avses i tredje punkten bör en utgångspunkt vara elmarknadsdirektivets krav att specifikationerna och marknadsprodukterna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer.

Med stöd av fjärde punkten kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter bl.a. för att säkerställa att alla kvalificerade marknadsaktörer har faktisk möjlighet att delta när distributionsnätsföretag anskaffar icke frekvensrelaterade stödtjänster (jfr artikel 31.8 i elmarknadsdirektivet).

Samarbete och informationsutbyte

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för

1. nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el,

• Sida 138
•  Original

2. nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och

3. nätföretag att utbyta information.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om samarbete och informationsutbyte mellan nätföretag. Sådana föreskrifter kan genomföra delar av artiklarna 31.8, 31.9, 32.2 och 40.6 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Med stöd av första punkten kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om sådant samarbete mellan nätföretag som krävs för att se till att de marknadsaktörer som är anslutna till företagens elnät kan delta på slutkunds- och grossistmarknaderna (jfr artikel 31.9 första meningen).

Andra punkten gör det möjligt att meddela föreskrifter om sådant samarbete som krävs för att nätkunder ska kunna delta på balansmarknaderna (jfr artikel 31.9 första meningen). Det finns flera sådana marknader, bl.a. den s.k. reglerkraftmarknaden. Gemensamt för sådana marknader är att den handel som bedrivs avser den produktion eller förbrukning av el som krävs för att hålla frekvensen på nätet. Även en skyldighet för nätföretag och andra marknadsaktörer att samarbeta för att ta fram tekniska krav för att delta på marknader för andra stödtjänster kan regleras med stöd av punkten (jfr artikel 31.8).

Med stöd av tredje punkten kan föreskrifter meddelas om skyldighet för nätföretag att utbyta information för att se till att resurser utnyttjas på ett optimalt sätt, elsystemet i Sverige drivs på ett säkert och effektivt sätt och marknadsutvecklingen underlättas (jfr artikel 32.2 tredje meningen och 40.6 tredje meningen).

Tillåten verksamhet för ett nätföretag

12 § Ett nätföretag får inte bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet.

Företaget får dock

1. förvalta eller driva andra nät än elnät,

2. producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och

3. reparera och underhålla ett annat företags nät.

Av huvudregeln i första stycket framgår att nätverksamhet inte får bedrivas tillsammans med annan verksamhet. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet. Den hindrar inte att transmission bedrivs tillsammans med distribution. Att ett sådant kombinerat systemansvar ska vara tillåtet framgår av artikel 39 i elmarknadsdirektivet.

Förbudet har undantag, som anges i andra stycket. Vidare kan Energimarknadsinspektionen i det enskilda fallet bevilja dispens enligt 14 §.

Av andra stycket första punkten följer att nätföretaget får bedriva energidistribution genom fjärrvärme- och gasnät och förvalta och driva exempel-

• Sida 139
•  Original

vis fibernät för bredbandsuppkoppling och vatten- och avloppsnät. Nät för sådan verksamhet kan byggas i samband med att elnätet byggs ut.

Undantaget enligt andra stycket andra punkten gör det möjligt för nätföretaget att inneha reservkraftaggregat för att ersätta utebliven el vid elavbrott. En sådan produktionsanläggning kan användas vid oplanerade elavbrott men även när överföringen avbryts av säkerhetsskäl på en del av nätet i samband med underhålls- och reparationsarbeten.

Enligt andra stycket tredje punkten får nätföretaget utföra reparationer och annat underhåll åt ett annat företag, som innehar ett sådant nät som nätföretaget självt får förvalta eller driva (jfr första punkten). Detta har störst praktisk betydelse i samband med felavhjälpande vid elavbrott, men undantaget omfattar även planerade arbeten.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet enligt 12 § första stycket.

I paragrafen, som inte någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet för ett nätföretag. Övervägandena finns i avsnitt 9.

När föreskrifter utformas måste hänsyn tas till om verksamheten är sådan som föreskrivs för nätföretag i elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning (jfr artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet).

14 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från förbudet i 12 § första stycket, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, gör det möjligt för Energimarknadsinspektionen att i enskilda fall besluta om sådana undantag som är tillåtna enligt artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 9.

För att dispens ska beviljas krävs inte bara att den aktuella verksamheten är nödvändig för att nätföretaget ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning. I kravet på att nätföretaget ska behöva bedriva verksamheten ligger också att det inte finns någon annan som kan fullgöra uppgiften.

Verksamhet som i normalfallet kan anses vara nödvändig för att ett nätföretag ska kunna fullgöra sina skyldigheter är elproduktion som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, alltså sådan elproduktion som angetts i hittillsvarande 3 kap. 1 a § andra stycket 2 (jfr 12 § andra stycket 2). I de flesta fall kan det emellertid inte antas att det finns förutsättningar för dispens från förbudet i 12 § första stycket för sådan elproduktion, eftersom nätföretaget normalt kan köpa elen från någon annan.

Flexibilitet i distributionsnät

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. skyldighet för ett distributionsnätsföretag att

• Sida 140
•  Original

a) ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster,

b) lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, och

c) offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och

2. vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ett distributionsnätsföretags skyldigheter i fråga om flexibilitetstjänster. Därigenom finns en möjlighet att meddela föreskrifter som genomför delar av artikel 32.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.

Utöver den grundläggande skyldigheten att ta fram specifikationer och marknadsprodukter kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av första punkten meddela föreskrifter om bl.a. skyldighet att i det sammanhanget inhämta synpunkter från sådana marknadsaktörer som erbjuder flexibilitetstjänster, t.ex. omfördelning av elproduktion eller elanvändning över tid. Sådana tjänster kan minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och stödja en effektiv och säker drift av distributionsnätet.

Vid utformningen av sådana föreskrifter som avses i andra punkten bör en utgångspunkt vara elmarknadsdirektivets krav att specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer.

Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag

16 § Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år

1. ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan),

2. offentliggöra planen, och

3. ge in planen till nätmyndigheten.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller grundläggande krav i fråga om en sådan nätutvecklingsplan som ska finnas enligt artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av 17 § meddela föreskrifter om nätutvecklingsplanens innehåll och hur den ska tas fram och om offentliggörandet.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram,

2. offentliggörandet av nätutvecklingsplanen och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen, och

3. undantag från kraven i 16 §.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i frågor som behandlas i artikel 32.3–32.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.

Med stöd av första punkten kan föreskrifter meddelas som genomför artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet till den del det inte sker genom 16 §.

• Sida 141
•  Original

Föreskrifter om hur nätutvecklingsplanen ska tas fram kan meddelas bl.a. för att genomföra artikel 32.4 i direktivet.

Sådana föreskrifter som avses i andra punkten kan meddelas bl.a. för att genomföra artikel 32.4 i direktivet när det gäller uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med nätutvecklingsplanen.

Föreskrifter om undantag enligt tredje punkten måste vara förenliga med artikel 32.5 i elmarknadsdirektivet. En medlemsstat får besluta att inte tillämpa skyldigheten i artikel 32.3 på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system.

Investeringsplan för transmissionsnätsföretag

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om investeringsplaner för transmissionsnätsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 13.

Paragrafen ska ses mot bakgrund av artikel 59.1 k i elmarknadsdirektivet.

Laddinfrastruktur för elfordon

19 § Ett distributionsnätsföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Detta gäller inte laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller ett förbud för distributionsnätsföretag att äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Den genomför artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 14. Paragrafen utformas efter synpunkter från

Lagrådet.

Ett distributionsnätsföretag kan inneha laddningspunkter för eget bruk, exempelvis på parkeringsplatser som tillhör företaget. En definition av laddningspunkt finns i 1 kap. 4 §.

20 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 19 §.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet att inneha, utveckla eller driva laddningspunkter. Övervägandena finns i avsnitt 14.

I artikel 33.3 och 33.4 i elmarknadsdirektivet anges inom vilka ramar en medlemsstat får tillåta ett sådant undantag som paragrafen gäller. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om dispensprövningen.

Åtskillnad av distribution

21 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare

• Sida 142
•  Original

1. ska ha en organisation och ett beslutsfattande som är åtskilda från företag som producerar eller handlar med el, och

2. får inte ha en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare som samtidigt är styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som producerar eller handlar med el.

Med elanvändare avses i första stycket den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter.

I paragrafen anges övergripande krav på åtskillnad som ställs på ett distributionsnätsföretag. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 b § (prop. 2004/05:62 s. 73–78 och 264 f. och prop. 2008/09:216 s. 13 f. och 30). Den genomför artikel 35.2 a i elmarknadsdirektivet.

22 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § får inte ge anställda i ledande ställning i nätföretaget löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som producerar eller handlar med el.

I paragrafen finns ett förbud mot att ge anställda i ledande ställning hos ett distributionsnätsföretag sådana förmåner som kan skapa ett intresse av att gynna andra företag inom samma koncern vilka bedriver produktion av eller handel med el på den konkurrensutsatta marknaden. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 c § (prop. 2008/09:216 s. 15 och 30). Den genomför artikel 35.2 b i elmarknadsdirektivet.

23 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § och dess moderföretag ska se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet och att den beslutanderätten är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen.

Trots första stycket får distributionsnätsföretagets ägare ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät endast om instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag.

I paragrafen preciseras kravet på åtskillnad inom en koncern som bedriver både distribution och produktion av eller handel med el när det gäller beslutanderätten över tillgångar som används i nätverksamheten. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 d § ellagen (prop. 2008/09:216 s. 17–25 och 31 f.). Den genomför artikel 35.2 c i elmarknadsdirektivet.

24 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som producerar eller handlar med el ska ha en övervakningsplan och se till att planen följs.

Enligt paragrafen finns en skyldighet för vissa distributionsnätsföretag att upprätta en övervakningsplan. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 § första stycket (prop. 2004/05:62 s. 77 f. och 268 och prop. 2010/11:70 s. 119–121 och 257). Den genomför tillsammans med 25 och 26 §§ artikel 35.2 d i elmarknadsdirektivet.

• Sida 143
•  Original

25 § Ett distributionsnätsföretag ska i en övervakningsplan enligt 24 §

1. ange vilka åtgärder som distributionsnätsföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande beteende gentemot andra aktörer på elmarknaden, och

2. särskilt ange de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra sådan diskriminering som avses i 1.

I paragrafen regleras innehållet i en övervakningsplan. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 § andra stycket (prop. 2004/05:62 s. 77 f. och 268).

Hittillsvarande 3 kap. 17 § tredje stycket, som innehållit ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen att meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om innehållet i planen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter kan avse information om exempelvis hur tjänster som är gemensamma med andra företag i samma koncern hanteras eller vilka rutiner nätföretaget har för utbildning av de anställda för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden.

26 § Ett distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan enligt 24 § ska

1. utse en övervakningsansvarig som

a) självständigt bevakar att planen finns och följs,

b) har de befogenheter och den tillgång till information som krävs för att utföra uppdraget, och

c) årligen upprättar en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen och ger in rapporten till nätmyndigheten, och

2. offentliggöra den rapport som avses i 1 c.

I paragrafen regleras en skyldighet för sådana distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan att ha en särskild övervakningsansvarig. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 a § första och andra styckena (prop. 2010/11:70 s. 122 och 257 f.).

Hittillsvarande 3 kap. 17 a § tredje stycket, som innehållit ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen att meddela föreskrifter om utseende av en övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter i sådana frågor med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter kan avse exempelvis vid vilken tidpunkt den övervakningsansvarige ska ge in den årliga rapporten till Energimarknadsinspektionen eller hur nätföretaget ska offentliggöra rapporten.

27 § Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som producerar eller handlar med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver.

I paragrafen regleras en skyldighet för distributionsnätsföretag och elhandelsföretag som ingår i samma koncern att ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet det enskilda företaget bedriver. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 23 §

• Sida 144
•  Original

(prop. 2010/11:70 s. 123–125 och 258 f.). Den genomför artikel 35.3 i elmarknadsdirektivet i den del som gäller kommunikation och varumärkesprofilering. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24–27 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag får dock inte göras för distributionsnätsföretag som avses i 21 §.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24–27 §§ för vissa distributionsnätsföretag. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 19 §. Övervägandena finns i avsnitt 15.

Möjligheten att meddela föreskrifter om undantag utvidgas till att även gälla kraven i fråga om kommunikation med elanvändare och allmänheten, se 27 §.

Med förnybar el avses här detsamma som i lagen (2011:1200) om elcertifikat.

29 § Nätmyndigheten ska, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om huruvida företaget omfattas av undantag från kraven i 24–27 §§.

Beskedet får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.

I paragrafen regleras bindande besked i frågan om ett distributionsnätsföretag omfattas av föreskrifter om undantag. Den utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 21 § (prop. 2009/10:51 s. 27 f., 38 och 86 f.).

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 22 § när det gäller sådana bindande besked som avses i första stycket (prop. 2009/10:51 s. 28, 38 och 86).

Åtskillnad av transmission

30 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas.

I paragrafen finns ett grundläggande krav på oberoende för transmissionsnätsföretag i förhållande till produktion av eller handel med el eller naturgas. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 f § (prop. 2010/11:70 s. 103 f. och 254). Den genomför artikel 43.11 i elmarknadsdirektivet.

31 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas får inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller använda någon rättighet gentemot företaget.

Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller använda någon rättighet gentemot företaget.

I paragrafen finns förbud mot att i vissa fall utöva kontroll över eller använda rättigheter gentemot ett transmissionsnätsföretag eller ett företag

• Sida 145
•  Original

som producerar eller handlar med el eller naturgas. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 g § första och andra styckena (prop. 2010/11:70 s. 102–104 och 254 f.). Den genomför artikel 43.1 b, artikel 43.2, när det gäller de rättigheter som nämns i paragrafen, och artikel 43.3 i elmarknadsdirektivet.

32 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller använda någon rättighet gentemot företaget.

I paragrafen finns ett förbud mot att den som får utse ledamöter till ledningsorganet i ett transmissionsnätsföretag använder rättigheter gentemot ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 g § tredje stycket (prop. 2010/11:70 s. 103 f. och 254 f.). Den genomför artikel 43.1 c och, när det gäller den rättighet som nämns i paragrafen, artikel 43.2 i elmarknadsdirektivet.

33 § Förbuden i 31 och 32 §§ gäller inte kontroll eller en rättighet som utövas av staten genom regeringen.

34 § Det som anges i 31 § om företag som producerar eller handlar med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, om elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som elanvändaren säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till elanvändarens näringsverksamhet i övrigt.

En elanvändare ska anses vara nettoförbrukare enligt första stycket om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. Vid beräkningen ska i produktionen ingå den el som elanvändaren själv producerar och elanvändarens andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan.

35 § Trots 30–32 §§ får ett transmissionsnätsföretag bedriva sådan elproduktion som avses i 12 § andra stycket 2 och ingå i samma koncern som ett företag vars elproduktion uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät.

I paragrafen anges ett undantag från kraven på åtskilt ägande dels i fråga om sådan elproduktion som ett nätföretag får bedriva i egen regi, dels i fråga om elproduktion som bedrivs av ett dotterföretag och som uteslu-

• Sida 146
•  Original

tande är motiverad av nätdriften. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 i § (prop. 2010/11:70 s. 105 f. och 256).

36 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el endast om det sistnämnda företaget är ett sådant produktionsföretag som avses i 35 §.

I paragrafen finns ett förbud för personer som företräder ett transmissionsnätsföretag att samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 j § (prop. 2010/11:70 s. 106 f. och 256). Den genomför artikel 43.1 d i elmarknadsdirektivet.

37 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där ett annat företag producerar eller handlar med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 30 – 32 och 36 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som producerar eller handlar med el.

I paragrafen finns ett förbud mot att i vissa fall föra över personal eller känsliga uppgifter från ett transmissionsnätsföretag till ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 k § (prop. 2010/11:70 s. 107 och 256 f.). Den genomför artikel 43.6 i elmarknadsdirektivet.

Certifiering av transmissionsnätsföretag

38 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en upplysning om att det finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. Lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el och förordningen (2011:714) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el genomför artiklarna 52 och 53 i elmarknadsdirektivet.

Energilagring

39 § Ett nätföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns ett förbud för nätföretag att inneha energilagringsanläggningar. Paragrafen genomför artiklarna 36.1 och 54.1 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 16.

Vad som avses med en energilagringsanläggning anges i 1 kap. 4 §. Nätkomponenter som är nödvändiga för en normal drift av elnätet omfattas inte av förbudet.

40 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §.

• Sida 147
•  Original

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §. Övervägandena finns i avsnitt 16.

I artiklarna 36.2–36.4 och 54.2–54.5 i elmarknadsdirektivet anges inom vilka ramar en medlemsstat får tillåta ett sådant undantag som paragrafen gäller. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om dispensprövningen.

Förbud mot att försvåra efterfrågeflexibilitet

41 § Ett nätföretag får inte ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning. Dock får de villkor ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet.

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som får ställas upp av nätföretagen när det gäller efterfrågeflexibilitet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 a § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 210 och 270 f.). Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Ersättning vid inmatning av el

43 § Den som har en elproduktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.

Ersättningen ska motsvara

1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och

2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.

I paragrafen behandlas elproducenters rätt att få ersättning vid inmatning av el från det nätföretag till vars ledningsnät elproduktionsanläggningen är ansluten. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 15 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 147 f.).

Att det finns en rätt till ersättning framgår av första stycket. I andra stycket regleras vilka värden för nätföretaget som ersättningen ska motsvara.

Vid överföringen av el går energi förlorad som värme. Inmatning av el på nätet ersätter sådana energiförluster, vilket är till fördel för nätföretaget,

• Sida 148
•  Original

som inte behöver handla upp el för att kompensera för nätförluster i samma utsträckning som annars. Andra stycket första punkten gäller detta värde.

Om den el som tas ut på ett nätföretags nät också matas in från anläggningar som är anslutna till det nätet, minskar nätföretagets behov av kapacitet i förhållande till det överliggande nätet. Nätföretagets kostnader för anslutningen till det överliggande nätet minskar på så sätt. Andra punkten avser detta värde.

Hittillsvarande 3 kap. 15 § andra stycket, som angett att regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen, har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen kan meddela närmare föreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter finns i 19 § elförordningen.

44 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilken rätt till ersättning för inmatad el som finns enligt 43 §.

En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister mellan nätföretag och elproducenter om ersättningen för inmatad el. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 15 § tredje stycket men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

Tvister om elproducentens rätt till ersättning från nätföretaget för inmatad el ska enligt första stycket tas upp av nätmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen. Detta tydliggör hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller dock endast frågor om själva rätten till ersättning för inmatad el. Detta innefattar frågan om hur stor ersättningen ska vara med tillämpning av 43 § och närmare föreskrifter som ansluter till den paragrafen. Utanför behörigheten faller exempelvis att pröva en fastställelsetalan om hur ett avtal om ersättning ska tolkas.

Energimarknadsinspektionens beslut är inte verkställbart. Det är alltså inte möjligt att inför myndigheten föra en fullgörelsetalan om ersättning. Om ett nätföretag vägrar att betala ut sådan ersättning som Energimarknadsinspektionen funnit att elproducenten har rätt till, får elproducenten vända sig till allmän domstol för att få en exekutionstitel med inspektionens beslut som grund.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen (2017:900). Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 15 § tredje stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 64). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

Underlag och information om leveranssäkerheten i distributionsnäten

45 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen

• Sida 149
•  Original

1. upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet,

2. upprätta en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras, och

3. till nätmyndigheten ge in en redovisning som baseras på analysen och planen.

I paragrafen regleras en skyldighet för ett distributionsnätsföretag att upprätta en risk- och sårbarhetsanalys och en åtgärdsplan. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 c § (prop. 2005/06:27 s. 44–47 och prop. 2009/10:51 s. 32 och 36). Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

46 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om

1. leveranssäkerheten i elnätet,

2. rätten till avbrottsersättning enligt 10 kap., och

3. rätten till skadestånd enligt 11 kap.

Enligt paragrafen är ett distributionsnätsföretag skyldigt att informera elanvändarna om leveranssäkerheten i elnätet och om rätten till ersättning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 d § (prop. 2005/06:27 s. 48).

47 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 45 §,

2. information till elanvändarna enligt 46 §,

3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och

4. undantag från kraven i 45 och 46 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. utformningen av och innehållet i risk- och sårbarhetsanalyserna och åtgärdsplanerna och om undantag från kraven.

Första–tredje punkterna överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 e § (prop. 2005/06:27 s. 45–47 och 58 och prop. 2009/10:51 s. 32 och 36).

Fjärde punkten överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 18 §, bortsett från att subdelegation enligt den paragrafen fick ske endast till nätmyndigheten (prop. 2009/10:51 s. 23 f. och 36 f.).

48 § Nätmyndigheten ska ge ett bindande besked om huruvida en ledning omfattas av undantag enligt 47 § 4, om innehavaren av ledningen eller den som avser att bygga den begär det.

^{Ett bindande besked får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet.}

I paragrafen regleras bindande besked i frågan om huruvida en ledning omfattas av föreskrifter om undantag. Den utformas efter synpunkter från

Lagrådet.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 20 § (prop. 2009/10:51 s. 27 f., 37 f. och 86 f.).

• Sida 150
•  Original

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 22 § när det gäller sådana bindande besked som avses i första stycket (prop. 2009/10:51 s. 28, 38 och 86).

Redovisning av nätverksamhet

49 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

Transmission och distribution ska redovisas var för sig.

I paragrafen regleras hur nätverksamhet vid redovisning ska hållas åtskild från annan verksamhet. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 2 § men innehåller en ny bestämmelse om redovisning av transmission. Övervägandena finns i avsnitt 17.1.

Första meningen överensstämmer med hittillsvarande 3 kap. 2 § (prop. 1996/97:136 s. 137).

Andra meningen ska ses mot bakgrund av artikel 56.3 i elmarknadsdirektivet, där det anges bl.a. att elföretag i sin interna bokföring ska särredovisa transmissions- och distributionsverksamheten var för sig så som de skulle behöva göra om verksamheterna bedrevs av separata företag.

50 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig.

I paragrafen regleras att nätkoncessioner för område som huvudregel ska redovisas separat. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 § första stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 137 f. och prop. 2001/02:56 s. 57).

I 51 § regleras undantag från huvudregeln.

51 § Trots 50 § ska nätmyndigheten besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden utan en lägsta tillåtna spänning ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet för nätverksamhet.

Nätmyndigheten ska, om det behövs, fatta beslut i frågan om samlad redovisning när det finns ett beslut som har fått laga kraft och som innebär att

1. en nätkoncession har beviljats,

2. gränserna för en nätkoncession för område har ändrats,

3. ett tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession har beviljats, eller

4. en nätkoncession har återkallats. Nätmyndigheten får besluta om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden.

I paragrafen regleras nätmyndighetens möjlighet att besluta om samlad redovisning. Den motsvarar i huvudsak hittillsvarande 3 kap. 3 § första stycket andra meningen och andra stycket (prop. 2001/02:56 s. 27–29 och 57–59). Övervägandena finns i avsnitt 17.2.

Ändringen innebär endast att det hittillsvarande kravet på geografisk närhet tas bort.

52 § I ett beslut om samlad redovisning eller om ändring av ett sådant beslut ska nätmyndigheten ange när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra.

• Sida 151
•  Original

I paragrafen regleras när en samlad redovisning ska påbörjas eller upphöra. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 § tredje stycket (prop. 2001/02:56 s. 59).

53 § En nätkoncession för linje ska redovisas skilt från en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning.

Om en nätkoncession för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett lokalnät och ledningen helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, ska linjen dock redovisas inom ramen för områdeskoncessionen.

I paragrafen regleras att nätkoncession för linje respektive lokalnätsområde som huvudregel ska redovisas skilt från varandra. I andra stycket finns undantag från detta, där samredovisning under vissa givna förutsättningar tillåts. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 a § (prop. 2014/15:56 s. 13 f. och 20).

54 § En ledning som ingår i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om ledningen och regionnätet sammantagna utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, möjliggör för vissa ledningar i ett lokalnät med områdeskoncession att redovisas som ett regionnät i de fall de ledningarna har en regionnätsfunktion. Övervägandena finns i avsnitt 17.3.

En förutsättning för att tillämpa paragrafen är dels att lokalnätet och regionnätsledningen ägs av samma nätföretag, dels att nätföretaget har ett regionnät att redovisa ledningen tillsammans med.

55 § En nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras hur en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas. Övervägandena finns i avsnitt 17.4.

56 § En ledning som byggs och används av ett nätföretag med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 §, ska utifrån sin funktion redovisas som lokalnät eller regionnät hos det nätföretag som har fått medgivandet.

Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras hur ledningar som byggs och används med stöd av någon annans nätkoncession för område, ska redovisas. Övervägandena finns i avsnitt 17.5.

Redovisningen ska utifrån ledningens funktion ske antingen i nätföretagets lokalnäts- eller regionnätsverksamhet.

57 § I 4 kap. 29 och 30 §§ finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för sådana nätkoncessioner som redovisas samlat.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en upplysning om bestämmelser i 4 kap. som reglerar utformningen av överföringsavgifterna för nätkoncessioner som redovisas samlat.

• Sida 152
•  Original

58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och

2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som rör redovisning av nätverksamhet. Den överensstämmer i huvudsak med hittillsvarande 3 kap. 4 § (prop. 1996/97:136 s. 139 f.).

Subdelegation kan fortsättningsvis ske till en annan myndighet än Energimarknadsinspektionen. Det förtydligas även att föreskrifterna kan avse en skyldighet att ge in redovisningshandlingar till Energimarknadsinspektionen.

Revision av nätverksamhet

59 § Den som är revisor hos ett nätföretag ska

1. göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten, och

2. årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om huruvida redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser.

I paragrafen anges särskilda skyldigheter för den som är revisor hos ett nätföretag. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § första stycket och andra stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 140).

60 § Nätföretaget ska ge in det intyg som avses i 59 § 2 till nätmyndigheten.

I paragrafen regleras nätföretagets skyldighet att ge in revisorns intyg till Energimarknadsinspektionen. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § andra stycket andra meningen (prop. 1996/97:136 s. 140).

61 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet.

I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § tredje stycket (prop. 1996/97:136 s. 140).

4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el

Kapitlet ersätter hittillsvarande 4 kap. och innehåller bl.a. motsvarigheter till bestämmelser i hittillsvarande 3 och 4 kap.

Skyldighet att ansluta en anläggning till elnätet

1 § Den som har en nätkoncession ska på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet, om innehavaren av den elektriska anläggningen begär att den ska anslutas.

I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet.

I paragrafen regleras nätkoncessionshavarens grundläggande skyldighet att ansluta anläggningar till den ledning eller det ledningsnät som omfattas

• Sida 153
•  Original

av koncessionen. Den överensstämmer i sak med delar av hittillsvarande 3 kap. 6 § första stycket och 7 § första stycket och, när det gäller avgifter och övriga villkor för anslutning, med 4 kap. 1 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 140–143). Paragrafen genomför artikel 6 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretagens skyldighet att ansluta anläggningar till elnätet.

Den reglering som finns i kapitlet omfattar till större delen endast nätföretag, dvs. den som bedriver nätverksamhet. Skyldigheten enligt paragrafen gäller dock även en nätkoncessionshavare som använder ledningen uteslutande för att överföra el för egen räkning.

Den grundläggande skyldigheten att överföra el för någon annans räkning framgår av 16 §.

2 § Avsteg från skyldigheten enligt 1 § får göras, om det

1. saknas ledig kapacitet och inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet, eller

2. finns andra särskilda skäl. Trots första stycket får ett distributionsnätsföretag, i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om

1. företaget underrättar den som begär anslutning om detta, och

2. underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran.

I paragrafen regleras undantag från skyldigheten att ansluta anläggningar till elnätet. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 6 § första stycket och 7 § första stycket.

I sak ändras regleringen när det gäller förutsättningarna för avsteg från anslutningsskyldigheten med hänvisning till kapacitetsbrist. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.

Vidare begränsas ett distributionsnätsföretags utrymme för att vägra anslutning när det gäller mikroproduktionsanläggningar. På detta sätt genomförs en del av artikel 17.1 i det omarbetade förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.

En nätkoncessionshavare är inte skyldig att bygga ut en ledning eller ett ledningsnät, som saknar den kapacitet som krävs, med anledning av en begäran om en enskild anslutning. En nätkoncessionshavare som inte redan bedriver nätverksamhet kan inte heller antas ha förutsättningar att vidta sådana åtgärder som avses i första punkten. Vid bedömningen av om det finns en anslutningsskyldighet kan ett nätföretag inte heller vara skyldigt att undersöka åtgärder som inte ryms inom normal nätverksamhet eller är oförenliga med företagets övriga skyldigheter enligt lagen, exempelvis när det gäller att se till att elnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt. De åtgärder som kan bli aktuella är främst att anskaffa sådana

• Sida 154
•  Original

tjänster som kan förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av elnätet (flexibilitetstjänster).

En åtgärd är inte relevant om den kan vidtas först i en framtid som ligger bortom fristen för anslutning enligt 5 §. Nätkoncessionshavaren kan i så fall inte anses ha förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på det sätt som anges i första punkten. Avsteg får alltså göras från anslutningsskyldigheten om flexibilitetstjänsterna inte kommer att göra det möjligt att genomföra anslutningen inom en skälig tid.

Det ska dessutom vid en objektiv bedömning vara rimligt att kräva att nätkoncessionshavaren åtgärdar kapacitetsbristen. Nätkoncessionshavaren kan vägra ansluta en anläggning, om kapacitetsbristen inte kan åtgärdas på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat. I detta ligger att den kostnad som ska bäras av kundkollektivet ska vara rimlig i förhållande till den nytta som kunderna har av åtgärden. En åtgärd som är billigare per kilowatttimme än kundernas värdering av icke-levererad energi kan som utgångspunkt anses vara samhällsekonomiskt motiverad. Vid bedömningen av om en åtgärd är samhällsekonomiskt motiverad måste det även tas hänsyn till om flexibilitetstjänsterna kommer att finnas tillgängliga under en längre tidsperiod.

Som framgår av första stycket andra punkten kan det finnas särskilda skäl att göra avsteg från anslutningsskyldigheten även om det finns ledig kapacitet. Exempel på vad som kan vara sådana särskilda skäl anges i äldre förarbeten (prop. 1996/97:136 s. 142 f.). De tekniska förutsättningarna vid anslutningen är en faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten prövas. Den anläggning som ska anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Ett annat exempel på en omständighet som kan vara särskilda skäl är att det finns anledning att befara framtida avtalsbrott med hänsyn till att anläggningsinnehavaren inte har följt tidigare avtal.

Ändringen när det gäller anslutningen av mikroproduktionsanläggningar framgår av andra stycket och gäller i fråga om vissa anläggningar för mikroproduktion av el. För att ett distributionsnätsföretag ska undantas från anslutningsskyldigheten krävs, utöver att det finns särskilda skäl enligt första stycket, att företaget underrättar anläggningsinnehavaren inom den tid som anges i stycket.

3 § Om någon vill ansluta en elektrisk anläggning till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet, får innehavaren av region- eller transmissionsnätet ansluta anläggningen endast om

1. innehavaren av lokalnätet har medgett det, eller

2. nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av region- eller transmissionsnätet.

I paragrafen behandlas fall då någon vill ansluta en anläggning till region- eller transmissionsnätet i stället för till lokalnätet i samma geografiska område. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 8 §. I sak ändras regleringen som en anpassning till att det från och med den 1 augusti 2021 går att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Övervägandena finns i avsnitt 18.3. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

• Sida 155
•  Original

Huvudregeln är att en anläggning ska anslutas till lokalnätet. Den som innehar region- eller transmissionsnätet är då inte bara befriad från anslutningsskyldigheten utan också förbjuden att ansluta anläggningen. Anslutningen får dock ske till det överliggande nätet, om innehavaren av lokalnätet medger det eller Energimarknadsinspektionen ger tillstånd till det efter ansökan av region- eller transmissionsnätsföretaget. Förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska ge tillstånd till anslutning anges i 4 §.

4 § Nätmyndigheten får bevilja ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2 endast om det finns särskilda skäl.

I paragrafen regleras förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska ge innehavaren av ett region- eller transmissionsnät ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2. Den överensstämmer i sak med det som i denna fråga anges i hittillsvarande 3 kap. 8 § andra stycket.

Samhällsekonomiska bedömningar bör läggas till grund för prövningen (prop. 1996/97:136 s. 123 och 143).

Anslutning inom skälig tid

5 § Ett nätföretag som ska ansluta en anläggning enligt 1 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid från det att företaget har tagit emot en begäran om anslutning. Tiden får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det finns andra särskilda skäl.

I paragrafen regleras inom vilken tid ett nätföretag ska ansluta en anläggning till elnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 7 a § (prop. 2013/14:174 s. 198 f. och 268 f.). Paragrafen genomför artikel 15.5 a i elmarknadsdirektivet.

Standardiserade rutiner för anslutning

6 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning.

Paragrafen reglerar en skyldighet för nätföretag att ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 7 b § (prop. 2013/14:174 s. 199 och 269). Övervägandena finns i avsnitt 18.4.

I sak ändras regleringen, med beaktande av artikel 42.1 i elmarknadsdirektivet, på så sätt att den omfattar även rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar. Vad som avses med en energilagringsanläggning anges i 1 kap. 4 §.

Uppgifter om villkor för anslutning

7 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning.

I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgifter om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid.

• Sida 156
•  Original

I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att ge information om villkoren för att ansluta anläggningar. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 c § (prop. 1996/97:136 s. 158 och prop. 2017/18:237 s. 85).

Tidsplaner för anslutning

8 § Ett nätföretag som har tagit emot en begäran om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ta fram en tidsplan för sin handläggning av ärendet och lämna planen till den som vill ansluta anläggningen.

När uppgifter enligt 7 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen.

Enligt paragrafen finns en skyldighet för ett nätföretag att lämna uppgifter om tidsplaner till den som vill ansluta en elproduktionsanläggning till en ledning eller ett ledningsnät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 12 § (prop. 2009/10:128 s. 58 f. och 80 f.).

Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet

9 § Ett nätföretag som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras.

Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras en skyldighet för nätföretag att ge information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet. Den genomför artikel 6.2 tredje–femte meningarna i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.5.

Ett nätföretag som vägrar ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet är enligt första stycket skyldigt att ge den som begär det information om vilka nätförstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig. Den som begär informationen ska betala skälig ersättning till nätföretaget. En ersättning som överstiger nätföretagets kostnader för att ta fram och lämna informationen kan inte anses skälig.

När det gäller anslutning av laddningspunkter ska dock informationen lämnas utan begäran, redan i samband med beskedet om vägrad anslutning, och utan att nätföretaget kan begära ersättning. Detta framgår av andra stycket.

Tvister om nätföretagets skyldigheter enligt paragrafen ska tas upp av Energimarknadsinspektionen (13 §).

Anslutningsavgifter

10 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Särskild hänsyn ska tas till anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten.

• Sida 157
•  Original

Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts.

I paragrafen regleras utformningen av anslutningsavgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 9 a och 9 b §§ (prop. 2004/05:62 s. 83 f. och 269, prop. 2008/09:141 s. 82 f. och 99 och prop. 2013/14:156 s. 17–21 och 28 f.).

11 § En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som

1. producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, och

2. ansluts

a) där en anläggning för användning av el redan är ansluten, och

b) med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt.

Enligt paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, får ett nätföretag i vissa fall inte ta ut någon avgift för att ansluta en elproduktionsanläggning. Den är en del av genomförandet av artikel 21.2 a i det omarbetade förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.6.

En elanvändare som också är elproducent ska, om de närmare förutsättningar som anges i paragrafen är uppfyllda, undantas från skyldigheten att betala för anslutningen av produktionsanläggningen till elnätet. Uttagsabonnemanget är avtalet med nätföretaget om att ta ut el i en uttagspunkt, dvs. den el som avses i punkten 2 a. Av 38 § framgår att anläggningsinnehavaren inte heller ska betala någon avgift för inmatningen av el på nätet.

Principer för kostnadsfördelning

12 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet.

I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att offentliggöra principer för kostnadsfördelning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 13 § (prop. 2009/10:128 s. 60–62 och 81).

Tvister om anslutning till elnätet

13 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka skyldigheter en nätkoncessionshavare har enligt 1 § eller ett nätföretag har enligt 5 eller 9 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren eller nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister om en nätkoncessionshavares skyldigheter när det gäller anslutning av anläggningar till en ledning eller ett ledningsnät. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 6 § andra stycket första meningen och fjärde stycket och 7 § andra stycket första meningen,

• Sida 158
•  Original

men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 18.5 och 24.1.

Tvister om nätkoncessionshavarens skyldighet att ansluta anläggningar till elnätet ska enligt första stycket tas upp av Energimarknadsinspektionen. Inte bara anslutningsskyldigheten i sig prövas av myndigheten utan också om villkoren för anslutningen är förenliga med 1 §. Prövningen avser i så fall om avgiften och övriga villkor för anslutningen är objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga. Energimarknadsinspektionen ska vidare ta upp tvister om innebörden av ett nätföretags skyldighet att genomföra anslutningen inom skälig tid eller att ge information om vilka kapacitetshöjande åtgärder som krävs för att en anslutning ska bli möjlig.

Genom att det anges att tvister ska tas upp av nätmyndigheten tydliggörs hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet gäller dock endast fastställelse av de skyldigheter som nätkoncessionshavaren har enligt lagen. Myndigheten ska alltså inte ta upp exempelvis tvister som gäller fullgörande av skyldigheten att betala anslutningsavgiften eller en fastställelsetalan som gäller hur villkor i anslutningsavtalet ska tolkas.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 6 § fjärde stycket och 7 § fjärde stycket (prop. 2001/02:56 s. 35 och 59 f.). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

14 § Nätmyndigheten ska fatta sitt slutliga beslut i ett ärende enligt 13 § inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till myndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart.

I paragrafen finns tidsfrister för nätmyndighetens prövning av tvister. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 6 § andra stycket andra och tredje meningarna och tredje stycket samt 7 § andra stycket andra och tredje meningarna och tredje stycket (prop. 2004/05:62 s. 87 f. och 266 f.).

Återinkoppling och höjning av avtalad effekt

15 § Det som anges i detta kapitel om anslutning av en elektrisk anläggning till en ledning eller ett ledningsnät gäller också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt.

I paragrafen regleras tillämpningsområdet för de bestämmelser som finns i kapitlet i frågor om anslutning av en anläggning till en ledning eller ett

• Sida 159
•  Original

ledningsnät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 4 § andra stycket (prop. 1996/97:136 s. 117 f.).

Skyldighet att överföra el

16 § En nätkoncessionshavare är skyldig att överföra el för någon annans räkning på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor.

I paragrafen regleras en nätkoncessionshavares grundläggande skyldighet att överföra el för någon annans räkning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § första stycket och 4 kap. 1 § första stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 143 f. och 149, prop. 2001/02:56 s. 64 och prop. 2004/05:62 s. 268). Paragrafen genomför artikel 6 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretagens skyldighet att överföra el för annans räkning.

Skyldigheten att överföra el innefattar inte någon skyldighet att ansluta anläggningar. Den grundläggande anslutningsskyldigheten regleras i 1 §.

Rätt att använda elnätet inom Sverige

17 § Ett nätföretag ska utforma sina villkor för överföring av el så att en betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom Sverige, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt.

I paragrafen regleras nätkundens rätt att använda elnätet inom Sverige. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 2 § (prop. 2017/18:237 s. 36 f. och 82 f.).

God kvalitet på överföringen av el

18 § Ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ska ha god kvalitet.

Nätföretaget ska avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna.

I paragrafen regleras kvaliteten på den överföring av el för någon annans räkning som ett nätföretag är skyldigt att utföra på sitt nät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § andra och tredje styckena (prop. 2001/02:56 s. 32–34 och 60 f.).

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen av el har god kvalitet.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § fjärde stycket (prop. 2001/02:56 s. 33 f. och 61 och prop. 2005/06:27 s. 27–29, 56 och 83).

Funktionskrav vid överföring av el

20 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §.

• Sida 160
•  Original

Detta gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

I paragrafen finns den grundläggande regleringen av funktionskravet vid överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 a § (prop. 2005/06:27 s. 23–27 och 57).

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet. Övervägandena finns i avsnitt 19.

Ett undantag från funktionskravet finns i 20 § andra stycket. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om undantag även i andra situationer, t.ex. om ett avbrott som överstiger 24 timmar är förenligt med det som krävs för att överföringen av el ska anses ha god kvalitet enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 19 §.

22 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde om

1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller

2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år.

Paragrafen gör det möjligt för Energimarknadsinspektionen att ge dispens från funktionskravet i ett enskilt fall. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 b § (prop. 2005/06:27 s. 26 och 57 f.).

Att föreskrifter om undantag från funktionskravet har meddelats med stöd av 21 § utesluter inte att Energimarknadsinspektionen med stöd av förevarande paragraf beviljar en mer långtgående dispens i det enskilda fallet.

Uppgifter om villkor för överföring

23 § Ett nätföretag ska

1. utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om avgifter och övriga villkor för överföring av el, och

2. offentliggöra sådana uppgifter.

I paragrafen regleras nätföretagets skyldighet att lämna information om avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 § (prop. 1996/97:136 s. 158, prop. 1997/98:159 s. 31 och 68 och prop. 2017/18:237 s. 84).

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till nätmyndigheten om avgifter och övriga villkor för överföring av el.

• Sida 161
•  Original

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till Energimarknadsinspektionen om avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 a § (prop. 2017/18:237 s. 40 f. och 84 f.).

25 § Ett nätföretag ska informera elanvändarna om

1. hur avgifterna för överföring av el är utformade, och

2. vilka möjligheter elanvändarna har att påverka sina kostnader för överföring av el genom att välja andra avtalsvillkor eller ändra förbrukningsmönster.

I paragrafen regleras en informationsskyldighet för nätföretag i fråga om hur överföringsavgifterna är utformade och elanvändarnas möjligheter att påverka sina kostnader. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 b § (prop. 2017/18:237 s. 41 f. och 85).

Allmänt om avgifter för överföring av el

26 § Ett nätföretag ska utforma sina avgifter för överföring av el på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning.

I paragrafen regleras utformningen av överföringsavgifter när det gäller förenligheten med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 § första stycket andra meningen (prop. 2013/14:174 s. 192–196 och 271 f.).

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna för överföring av el ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om energieffektiva överföringsavgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 194–196 och 272).

Avgift för lokal distribution

28 § En avgift för överföring av el på ett lokalnät får inte utformas med hänsyn till var en anslutning finns inom ett koncessionsområde.

Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis, ska avgifterna för det nya området vara enhetliga senast tre år efter sammanslagningen.

I paragrafen finns särskilda föreskrifter om avgifter för lokal distribution av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 3 § (prop. 1996/97:136 s. 150, prop. 1997/98:159 s. 60 f. och 66 f. och prop. 2008/09:141 s. 97).

29 § I områden som redovisas samlat enligt 3 kap. 51 § ska enhetliga avgifter för överföring av el på ett lokalnät tillämpas från den dag som nätmyndigheten beslutar. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut.

• Sida 162
•  Original

I paragrafen anges när områden som redovisas samlat ska ha enhetliga avgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 § första stycket (prop. 2001/02:56 s. 27–29 och 59 och prop. 2014/15:56 s. 15 och 21).

30 § När detta kapitel tillämpas ska en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje anses omfattas av nätkoncessionen för område, om samlad redovisning sker enligt 3 kap. 53 § andra stycket.

I paragrafen regleras vad som ska gälla när en nätkoncession för linje redovisas tillsammans med en nätkoncession för område och alltså anses ingå i lokalnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 § andra stycket (prop. 2014/15:56 s. 15 och 21).

31 § Trots 28 och 29 §§ får inom ett koncessionsområde eller inom flera koncessionsområden som redovisas samlat särskilda avgifter för överföring av el gälla för en begränsad krets av elanvändare, om

1. det behövs för att utveckla sådana avgifter för överföring av el som främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet, och

2. nätföretaget har informerat nätmyndigheten. Sådana avgifter får inte tillämpas under en längre tid än tre år utan tillstånd av nätmyndigheten.

I paragrafen regleras en möjlighet för ett nätföretag att tillämpa avgifter som gäller endast för en begränsad del av elanvändarna inom en kundkategori i ett område. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 a § (prop. 2017/18:237 s. 38–40 och 83).

32 § Nätmyndigheten ska bevilja tillstånd enligt 31 § andra stycket, om avgifterna

1. uppfyller kraven i 16 och 26 §§, och

2. behöver tillämpas under en längre tid än tre år med hänsyn till det ändamål som anges i 31 § första stycket 1.

Tillstånd ska beviljas för viss tid.

I paragrafen regleras förutsättningarna för att ett nätföretag ska få tillstånd att tillämpa särskilda avgifter enligt 31 § under en längre tid än tre år. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 b § (prop. 2017/18:237 s. 38–40 och 83 f.).

Avgift för regional distribution

33 § På ett regionnät får en avgift för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till nätets anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät.

I sak ändras regleringen endast som en anpassning till att det fr.o.m. den 1 augusti 2021 går att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Det som gäller för avgiften för

• Sida 163
•  Original

överföring av el på en regionledning, dvs. en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät, gäller alltså även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå.

Vad som avses med ett regionnät anges i 1 kap. 4 §.

34 § Om en avgift för överföring av el på ett regionnät avser en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på ett regionnät, ska avgiften utformas med utgångspunkt i avgiften för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen.

I paragrafen regleras utformningen av avgifterna för regional distribution vid uttag direkt från en transformator. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 5 § tredje stycket (prop. 2001/02:143 s. 62 f. och 142). Övervägandena finns i avsnitt 20.1.

I sak ändras regleringen på så sätt att det som gällde för avgiften för överföring av el på en regionledning gäller även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå.

35 § Avgiften för överföring av el på ett regionnät inom varje normalt spänningsintervall ska utformas utifrån de samlade kostnader som nätföretaget har för regionnät i Sverige i den utsträckning som kostnaderna kan hänföras till spänningsintervallet.

Den del av de beräknade kostnaderna som avser betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionnät ska dock läggas till grund för avgiften endast i den utsträckning som kostnaderna avser nätföretagets kostnader för regionnät inom den nätregion där den ledning finns som avgiften tas ut på.

I paragrafen regleras hur de kostnader som läggs till grund för utformningen av avgiften för regional distribution ska fördelas mellan spänningsintervall och nätregioner. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 8 § (prop. 1996/97:136 s. 155 f., prop. 2001/02:143 s. 60 f. och 142, prop. 2008/09:141 s. 84 f. och 98 f. och prop. 2017/18:237 s. 84). Övervägandena finns i avsnitt 20.1.

I sak ändras regleringen endast på så sätt att det som gäller för avgiften för överföring av el på en regionledning gäller även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå.

Avgift för transmission

36 § På ett transmissionsnät får avgiften för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt finns.

Paragrafen innebär att avgiften för överföring av el på ett transmissionsnät får vara lägesberoende. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 9 § (prop. 1996/97:136 s. 156 f., prop. 2008/09:141 s. 99 och prop. 2017/18:237 s. 84).

• Sida 164
•  Original

Avgifter från småskalig elproduktion

37 § Trots 26–36 §§ ska avgiften för inmatning av el från en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt motsvara endast den årliga kostnaden för sådan mätning, registrering, beräkning och rapportering som nätföretaget är skyldigt att utföra enligt 6 kap. eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet.

Om flera sådana anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar när första stycket tillämpas.

I paragrafen behandlas nätavgifter vid småskalig elproduktion. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 10 § första och andra styckena (prop. 1996/97:136 s. 157 f.).

38 § Trots 26–37 §§ ska en elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt inte betala någon avgift för inmatningen.

I paragrafen behandlas nätavgiften för vissa elanvändare som också är mikroproducenter av el. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 10 § tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 21.

I sak ändras regleringen på så sätt att det inte längre finns något krav på att elanvändaren ska ta ut mer el från elsystemet än den matar in. En elanvändare som också är elproducent har enligt de närmare förutsättningar som anges i paragrafen en rätt att undantas från skyldigheten att betala överföringsavgift för sin inmatning. Elanvändarens skyldighet att betala avgift för sitt uttag av el påverkas inte av paragrafen.

Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion

39 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om avgiftens storlek enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §.

En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister om nätavgifter från sådan småskalig elproduktion som omfattas av 37 eller 38 §. Den motsvarar hittillsvarande 4 kap. 10 § fjärde stycket men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

Tvister ska enligt första stycket tas upp av Energimarknadsinspektionen. Detta tydliggör hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller dock endast den rätt som vissa småskaliga elproducenter har till avgiftsreduktion enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 10 § fjärde stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 64). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte

• Sida 165
•  Original

heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

Fakturering

40 § Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig.

Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges grundläggande krav när det gäller ett nätföretags fakturor till elanvändare. Paragrafen genomför artikel 18.1 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretag. Övervägandena finns i avsnitt 22. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

I kravet på tydlighet enligt första stycket ligger att det inte ska krävas några särskilda förkunskaper för att förstå fakturan. Inte bara uppgiften om det belopp som ska betalas ska vara lätt att förstå, utan även hur avgiften har beräknats.

Av andra stycket framgår att nätföretaget även måste kunna förklara fakturan för en elanvändare som begär det. Det ligger i sakens natur att förklaringen ska lämnas på ett sätt som elanvändare typiskt sett kan förstå.

41 § Ett nätföretag får inte ta ut någon avgift för fakturor och faktureringsinformation till elanvändare.

^{Nätföretaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form.}

I paragrafen regleras formerna för nätföretagets fakturering. Den genomför artikel 18.2 och 18.3 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 22.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 8 kap. 14 §, när det gäller nätföretag (prop. 2013/14:174 s. 155–157 och 276). Stycket genomför artikel 18.2 i elmarknadsdirektivet när det gäller fakturor till nätkunder.

I andra stycket, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras nätföretagets skyldighet att erbjuda elanvändare fakturering i elektronisk form som ett alternativ till pappersfakturor. Stycket genomför artikel 18.3 i elmarknadsdirektivet.

42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas.

I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om fakturans innehåll och utformning. Övervägandena finns i avsnitt 22.

Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas som genomför artikel 18.4 och 18.6 i elmarknadsdirektivet och direktivets bilaga I när det gäller krav på nätföretagens fakturering.

• Sida 166
•  Original

Förhandsprövning av villkor

43 § Ett nätföretag får inte ingå avtal i frågor om anslutning till elnätet eller överföring av el förrän de metoder som används för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring.

I paragrafen regleras förhandsprövningen av andra villkor än avgifter för anslutning till elnätet eller överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 a § första stycket första och tredje meningarna (prop. 2011/12:77 s. 23–25 och 53). Paragrafen genomför delvis artikel 59.7 a och c i elmarknadsdirektivet.

44 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som ska prövas enligt 43 §, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen blir objektiva och icke-diskriminerande.

Om nätmyndigheten inte godkänner en metod, ska myndigheten i beslutet ange hur villkoren i stället ska utformas.

Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932).

I paragrafen anges förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska godkänna metoder för att utforma avtalsvillkor. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 a § första stycket andra meningen och andra och tredje styckena (prop. 2011/12:77 s. 23–25 och 53).

5 kap. Intäktsram för nätverksamhet

Användning av flexibilitetstjänster

12 a § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexi-

bilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Bedömningen får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen.

Paragrafen, som är ny, syftar till att skapa särskilda incitament för nätföretagen att bedriva verksamheten på ett sätt som bidrar till ökad effektivisering. Den ska ses mot bakgrund av artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

Energimarknadsinspektionen ska ta hänsyn till i vilken uträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten när myndigheten bestämmer intäktsramen. Energimarknadsinspektionen ska beakta om nätföretaget använder flexibilitetstjänster och om användningen förbättrar effektiviteteten i nätverksamheten jämfört med ett läge där inga flexibilitetstjänster utnyttjas.

Energimarknadsinspektionens bedömning får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. Ett nätföretag ska alltid överväga möjligheten att använda flexibilitetstjänster i stället för att bygga ut nätet. Energimarknadsinspektionen bör kunna utgå från att nätföretagen lever upp till en viss nivå utan att det krävs särskilda incitament. En ökning av intäktsramen bör komma i fråga när ett företag förbättrar effektiviteten genom att använda flexibilitetstjänster på ett sätt som överträffar en sådan nivå. Att ett nätföretag inte använder flexibilitetstjänster i den utsträckning för vilken det finns goda förutsättningar kan medföra en minskning av intäktsramen.

• Sida 167
•  Original

12 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten.

I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i anslutning till 12 a §. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

Intäktsram för lokalnät

13 § En intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 51 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms.

I paragrafen regleras vilken nätverksamhet som ska omfattas av en intäktsram för intäkter från ett lokalnät.

I andra stycket ändras en hänvisning med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

14 § Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 53 § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms.

I paragrafen regleras vad som ska gälla när en nätkoncession för område redovisas samlat med en nätkoncession för linje.

En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

Intäktsram för regionnät

15 § En intäktsram ska bestämmas för intäkter från en nätkoncessionshavares regionnät i Sverige.

I paragrafen regleras vad en intäktsram för regionnät ska omfatta. Den ändras med anledning av att termen regionnät ersätter regionledning.

Intäktsram för transmissionsnät

19 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet.

Paragrafen gör det möjligt att genom avgifterna för transmission på det nät som innehas av Affärsverket svenska kraftnät finansiera sådana avtal mellan staten och enskilda nätföretag som avses i 4 kap. 10 § andra stycket.

En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

• Sida 168
•  Original

Beräkning av intäkter

30 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

Enligt paragrafen ska eventuella intäkter från ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket behandlas som intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen.

En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf.

6 kap. Mätning av överförd el

Kapitlet är nytt. Det tidigare 6 kap. innehöll bestämmelser om utrikeshandel och upphörde att gälla den 1 juli 2002. Det nya kapitlet innehåller motsvarigheter till bestämmelser i hittillsvarande 3 kap. och till hittillsvarande 11 kap. 21 §.

Skyldighet att mäta överförd el

1 § Ett nätföretag ska mäta och registrera mängden överförd el.

Paragrafen reglerar nätföretagets grundläggande skyldighet att mäta och registrera mängden överförd el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 10 § första stycket (prop. 1998/99:137 s. 42).

Hittillsvarande 3 kap. 10 § andra stycket utgår av skäl som redovisas i avsnitt 23.1.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. mätning och registrering enligt 1 §,

2. skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el, och

3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om mätning av överförd el och anslutande frågor. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 10 b § när det gäller sådana frågor som anges i första och tredje punkterna (prop. 2016/17:73 s. 14–16 och 21 f.). Övervägandena finns i avsnitt 23.1.

I andra punkten införs ett bemyndigande när det gäller föreskrifter om beräkningar av mängden överförd el. Någon skyldighet att utföra beräkningar av mängden överförd el föreskrivs inte i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan dock meddela föreskrifter om en sådan skyldighet med stöd av bemyndigandet i paragrafen. Föreskrifterna kan gälla exempelvis sådana förbrukningsprofiler och andelstal som nätföretagen ska ta fram för ett schablonberäkningsområde enligt förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el.

• Sida 169
•  Original

Rapportering av mätresultat

3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett.

I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att rapportera mätresultat på begäran av elanvändaren eller elproducenten. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 10 a § andra stycket andra meningen (prop. 2013/14:174 s. 154 f. och 269).

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera

1. mätresultat, och

2. beräkningar av mängden överförd el.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om rapportering av mätresultat och beräkningar av mängden överförd el. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 10 b § när det gäller föreskrifter om rapportering (prop. 2016/17:73 s. 14–16 och 21 f.). Övervägandena finns i avsnitt 23.1.

Regleringen ändras när det gäller på vilken normnivå föreskrifterna ska finnas. Hittillsvarande 3 kap. 10 a § första stycket och andra stycket första meningen utgår. Föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera resultat till bl.a. Affärsverket svenska kraftnät, elanvändare, elleverantörer och balansansvariga ska i stället kunna meddelas med stöd av förevarande paragraf.

Kostnader för mätning

5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på något annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren betala kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten.

En elanvändare får inte debiteras merkostnader för att den har

1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller

2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme.

I paragrafen regleras i vilken utsträckning ett nätföretag kan debitera en enskild elanvändare kostnader för mätning.

Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § första stycket (prop. 1998/99:137 s. 27 och 44 f., prop. 2001/02:56 s. 62 och prop. 2011/12:98 s. 15).

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § andra stycket andra meningen (prop. 2011/12:98 s. 6–12 och 15 f. och prop. 2016/17:73 s. 11–13 och 22).

6 § Ett nätföretag ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 4 kap. 37 §.

• Sida 170
•  Original

I paragrafen regleras i vilken utsträckning ett nätföretag ska debitera en enskild elproducent kostnader för mätning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 14 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 147, prop. 1998/99:137 s. 28 och 45 och prop. 2002/03:40 s. 145–147 och 195).

7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§.

I paragrafen tydliggörs att ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§. När det gäller elanvändare motsvarar paragrafen hittillsvarande 3 kap. 11 § andra stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 146).

Att kostnaden för mätning inte debiteras särskilt innebär att kostnaden i stället ingår i underlaget för de gemensamma avgifterna för överföring av el.

Tvister om kostnader för mätning

8 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka kostnader som ska debiteras enligt 5 eller 6 §.

En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress.

I paragrafen regleras prövningen av tvister om kostnader för mätning av överförd el. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 11 § tredje stycket och 14 § andra stycket men har fått en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller endast frågor om huruvida en kostnad ska debiteras en enskild elanvändare eller elproducent och hur stor den debiterade kostnaden ska vara med tillämpning av 5 eller 6 §.

Energimarknadsinspektionens beslut är inte verkställbart. Det är alltså inte möjligt att inför myndigheten föra en fullgörelsetalan om ersättning. Om en elanvändare eller elproducent vägrar att betala den debiterade kostnaden, som Energimarknadsinspektionen funnit att nätföretaget har rätt till, får nätföretaget vända sig till allmän domstol för att få en exekutionstitel med inspektionens beslut som grund.

För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §.

Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § tredje stycket andra meningen och 14 § andra stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 62 f.). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning.

• Sida 171
•  Original

Installation av nya mätare

9 § Ett nätföretag ska se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare.

Enligt paragrafen är ett nätföretag skyldigt att lämna lämplig information till en elanvändare i samband med installation av nya elmätare. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande 11 kap. 21 § första stycket (prop. 2013/14:174 s. 143–145 och 278). Den genomför artikel 20 f i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 23.2.

Ändringen innebär att skyldigheten att lämna information gäller även i förhållande till andra elanvändare än konsumenter.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information enligt 9 §.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om nätföretagets skyldighet att lämna information i samband med installation av nya mätare. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 11 kap. 21 § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 143–145 och 278).

8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m.

Fakturering och debitering

14 § Elleverantörer får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen.

I paragrafen finns ett förbud mot att ta betalt för fakturor och faktureringsinformation. Ändringen innebär att paragrafen inte omfattar nätföretag. En motsvarande reglering för nätföretag finns i stället i 4 kap. 41 § första stycket.

12 kap. Tillsyn m.m.

Tillsynsmyndigheter m.m.

1 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet.

I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1–12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1–4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§.

Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s elmarknadsförordning.

I paragrafen regleras tillsynen över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Den ändras på så sätt att en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003, som har upphävts, ersätts av en hänvisning till EU:s elmarknadsförordning, som har trätt i stället för den tidigare EU-förordningen.

• Sida 172
•  Original

1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i EU:s elmarknadsförordning prövas av regeringen.

Nätmyndigheten ska utreda sådana ärenden och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande.

I fall som avses i artikel 63.5 i EU:s elmarknadsförordning ska regeringen meddela beslut efter yttrande från Acer.

Paragrafen reglerar ordningen för beslut om undantag för nya likströmssammanlänkningar från tillämpningen av vissa föreskrifter. Den ändras på så sätt att hänvisningar till förordning (EG) nr 714/2009 byts ut mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i EU:s elmarknadsförordning och att beteckningen Acer används för byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter.

1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

Enligt paragrafen ska Energimarknadsinspektionens beslut enligt sådana nätföreskrifter och riktlinjer som har antagits med stöd av EU:s elmarknadsförordning villkoras av att beslutet inte upphävs på begäran av EUkommissionen. I sak ändras den på så sätt att det inte längre i beslutet ska anges att det kan komma att ändras. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.

Tidsfrister för beslut efter anmälan mot ett nätföretag

14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten, om anmälan

1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och

2. innehåller ett påstående om att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §.

Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras.

Första och andra styckena gäller inte om en tvist i fråga om den skyldighet som anmälan avser ska tas upp av nätmyndigheten enligt 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 eller 39 § eller 6 kap. 8 §.

Paragrafen reglerar tidsfrister för Energimarknadsinspektionens beslut efter en anmälan mot ett nätföretag. Den genomför artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 24.3.

Första stycket andra punkten ändras på det sättet att den inte omfattar anmälningar mot andra nätkoncessionshavare än nätföretag.

Tredje stycket ändras språkligt och redaktionellt.

Information som nätmyndigheten behöver enligt elmarknadsdirektivet

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet.

• Sida 173
•  Original

I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter som tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 24.4.

Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter om utvecklingen av ett smart elnät och att rapportera den tid som det har tagit att reparera en anläggning efter ett oplanerat elavbrott (jfr artikel 59.1 l och 59.1 q i elmarknadsdirektivet).

13 kap. Övriga bestämmelser

Miljöorganisationers rätt att överklaga

8 § En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6–9, 22, 26–31, 44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §.

I paragrafen regleras miljöorganisationers rätt att överklaga vissa beslut i koncessionsfrågor. Övervägandena finns i avsnitt 25.

I sak ändras paragrafen på så sätt att den hittillsvarande begränsningen att endast ledningar av viss längd och spänning får överklagas tas bort. Miljöorganisationer ges även rätt att överklaga interimistiska beslut där sökanden medges rätt bygga eller ta i drift en ledning eller en anläggning innan nätkoncession meddelats (2 kap. 9 §), beslut om ändring av en nätkoncession för linje (2 kap. 27 och 28 §§) och beslut om omprövning av villkor för nätkoncession för område (2 kap. 30 §).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

2. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte på sådana avtal om stödtjänster som

a) ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller

b) nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022.

3. Trots 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet.

4. Trots 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten till och med den 31 december 2023.

5. Bestämmelsen i 3 kap. 49 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter.

6. I fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före

^{ikraftträdandet gäller 4 kap. 6 och 7 §§ i den äldre lydelsen.}

7. För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet tillämpas inte 5 kap. 12 a och 12 b §§.

8. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 och 39 §§ och 6 kap. 8 §.

• Sida 174
•  Original

Enligt första punkten träder lagändringarna i kraft den 1 juli 2022. Övervägandena finns i avsnitt 26.1. Bestämmelserna utformas efter synpunkter från Lagrådet.

I andra punkten finns en övergångsreglering i fråga om den nya förhandsprövningen av nätföretagens avtal om stödtjänster (avsnitt 7.4). De avtal som ingås före den 1 januari 2023 omfattas inte av den nya regleringen och fortsätter alltså att gälla oförändrade under sin återstående giltighetstid. Ett nätföretag kan dessutom få frågan om godkännande prövad innan den nya regleringen tillämpas på nya avtal som företaget ingår under tiden från det att en ansökan om godkännande har lämnats in till Energimarknadsinspektionen till dess att myndigheten har beslutat i ärendet, om ansökan ges in före utgången av augusti 2022. Övervägandena finns i avsnitt 26.2.

Ett nätföretag får, med några undantag, inte längre bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet (avsnitt 9). Enligt tredje punkten får dock företaget fortsätta bedriva en annan verksamhet till och med den 31 december 2023. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.

Ett distributionsnätsföretag får inneha laddningspunkter endast för eget bruk (avsnitt 14). Enligt fjärde punkten får ett sådant företag emellertid behålla befintliga laddningspunkter för andra ändamål till och med den 31 december 2023. Övervägandena finns i avsnitt 26.4.

Transmission ska redovisas skilt från annan nätverksamhet (avsnitt 17.1). Som framgår av femte punkten ska den ordningen inte tillämpas i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.5.

Bestämmelserna om undantag från förbudet mot lägesberoende överföringsavgifter på regionnät upphävs (avsnitt 20.2). Av sjätte punkten framgår att dessa bestämmelser fortfarande ska tillämpas i fråga om uttagspunkter som omfattas av sådana tillstånd till lägesberoende avgifter som har lämnats före ikraftträdandet. Det betyder bl.a. att Energimarknadsinspektionen kan besluta om ett nytt tillstånd i fråga om överföringsavgiften för uttagspunkten. Övervägandena finns i avsnitt 26.6.

När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten (avsnitt 11.2). Av sjunde punkten framgår att detta gäller endast i fråga om en intäktsram som bestäms efter ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.7.

Energimarknadsinspektionen får exklusiv prövningsrätt när det gäller vissa tvister mellan nätföretag och nätanvändare (avsnitt 24.1). Av åttonde punkten framgår att detta inte gäller tvister som inletts hos allmän domstol före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.8.

• Sida 175
•  Original

29.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

1 kap. Allmänna bestämmelser

Tillämpningsområde och definitioner

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om inlösen av elektriska anläggningar.

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den överensstämmer med hittillsvarande första stycket.

Definitioner som i sak överensstämmer med hittillsvarande andra och tredje styckena finns i nya 1 a §.

1 a § I lagen avses med

elektrisk anläggning: en starkströmsanläggning för överföring av el med de särskilda föremål som finns i anläggningen och som behövs för driften av den,

nätföretag: den som ställer en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning,

nätmyndigheten: den myndighet som regeringen enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857) har utsett att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten.

Definitionen av elektrisk anläggning överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 § andra stycket men anpassas till 2 § första stycket elsäkerhetslagen (2016:732).

Det införs en definition av nätföretag utan att någon ändring görs i sak (jfr prop. 2003/04:135 s. 41 f.). Genom definitionen klargörs att lagens tillämpning inte ändras av att ordet nätföretag används med en något snävare innebörd i ellagen.

Definitionen av nätmyndigheten överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 § tredje stycket men anpassas till nya 1 kap. 5 § ellagen.

29.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag.

Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EU:s elmarknadsförordning).

I paragrafen finns en upplysning om lagens innehåll och om tillämplig EUlagstiftning. Den ändras endast på så sätt att en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om

• Sida 176
•  Original

upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 ersätts av en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning.

Ord och uttryck i lagen

2 § Ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857).

Med tredjeland avses ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området).

I paragrafen behandlas ord och uttryck i lagen. Den ändras endast språkligt.

2 kap. Krav på certifiering

2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva transmission, om kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857) är uppfyllda.

I fråga om en person från ett tredjeland, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket.

I paragrafen regleras vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett transmissionsnätsföretag ska certifieras. Den ändras språkligt och i fråga om hänvisningar till ellagen utan att någon ändring görs i sak.

3 kap. Certifiering i förhållande till EES-området

Anknytning till ett tredjeland

1 § Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, gäller 4 kap. i stället för detta kapitel.

Nätmyndighetens slutliga beslut

4 § Av artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I paragrafen finns bestämmelser om Energimarknadsinspektionens slutliga beslut i en fråga om certifiering. Övervägandena finns i avsnitt 24.3.

I första stycket byts en hänvisning till förordning (EG) nr 714/2009 ut mot en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning.

• Sida 177
•  Original

Andra stycket ändras i sak när det gäller vad som ska anges i beslutet om åtgärder efter en begäran av Europeiska kommissionen. Beslutet kan upphävas efter begäran av kommissionen. Enligt den hittillsvarande regleringen kunde det även bli aktuellt att ändra beslutet utan att upphäva det.

Omprövning av certifiering

5 § Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

Enligt paragrafen är ett certifierat transmissionsnätsföretag skyldigt att anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida företaget uppfyller kraven för certifiering. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

6 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering

1. efter en anmälan enligt 5 §,

2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller

3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

I paragrafen anges när en beviljad certifiering ska omprövas. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30–36 §§ellagen (1997:857).

I paragrafen regleras förutsättningarna för att återkalla en certifiering. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom in till myndigheten, ska certifieringen anses bestå.

Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet.

I artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet.

I paragrafen regleras förfarandet för en omprövning av en beviljad certifiering. Den ändras endast på så sätt att en hänvisning till förordning (EG) nr 714/2009 ersätts med en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning.

4 kap. Certifiering i förhållande till ett tredjeland

Inledande prövning

1 § Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifierings-

• Sida 178
•  Original

frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten.

Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet.

I paragrafen regleras den inledande prövningen när certifiering begärs av en person från ett tredjeland. Den ändras endast språkligt.

2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida

1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30– 36 §§ellagen (1997:857), och

2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen.

Enligt paragrafen ska Energimarknadsinspektionen begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad.

Nätmyndighetens slutliga beslut

3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från Acer, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader.

I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen.

I paragrafen finns bestämmelser om Energimarknadsinspektionens slutliga beslut i en fråga om certifiering av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredjeland. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.

Första stycket ändras endast på så sätt att beteckningen Acer används för byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter.

Andra stycket ändras i sak när det gäller vad som ska anges i beslutet om åtgärder efter en begäran av Europeiska kommissionen. Beslutet kan upphävas efter begäran av kommissionen. Enligt den hittillsvarande regleringen kunde det även bli aktuellt att ändra beslutet utan att upphäva det.

Omprövning av certifiering

5 § Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från ett tredjeland får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet.

I paragrafen regleras en särskild anmälningsskyldighet för transmissionsnätsföretag. Den ändras endast språkligt.

• Sida 179
•  Original

29.4. Övriga författningsförslag

Naturgaslagen (2005:403), lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter och lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet ändras på så sätt att hänvisningar till andra lagrum anpassas till ändringarna i ellagen.