2

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

äldrar med behov av hjälp med barnpassning får den ordinarie arbetstiden

i viss utsträckning och under bestämda förutsättningar förlängas utöver

vad huvudregeln anger.

Övertidsarbete skall enligt förslaget vara en extraordinär företeelse. Max­

imigränsen för övertid har satts vid 300 timmar per år, vilket motsvarar vad

som enligt allmänna arbetstidslagen utgör maximum för det sammanlagda

uttaget av allmän och extra övertid.

Reglerna om arbetstidens längd kompletteras av vissa bestämmelser av

arbetarskyddsnatur. I likhet med hembiträdeslagen upptar förslaget dess­

utom en del bestämmelser som rör arbetsavtalets ingående och upphörande,

övertidsersättning och tjänstgöringsintyg m. m.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

4

4

§

Om det oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse eller akut

sjukdomsfall eller annan sådan omständighet, som ej kunnat förutses, får

övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

5

§

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra arbete på övertid gäller

vad som kan anses vara överenskommet mellan parterna. Arbetstagare är

dock skyldig att utföra övertidsarbete i fall som avses i 4 §, om han ej har

giltigt hinder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

6

§

Arbetsgivare skall föra behövliga anteckningar om övertid. Arbetstagare

har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma

rätt tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagaren.

7 §

Arbetstagare har rätt till särskild ersättning för övertid. Ersättningen

skall utgå i pengar eller, om parterna är ense därom, som ledighet under

ordinarie arbetstid.

Ledigheten skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till

övertidsarbetets art. Om arbetstagaren icke tagit ut ledigheten när anställ­

ningen upphör, skall ersättning i stället utgå i pengar.

Skydd mot ohälsa m. m.

8

§

Arbetsgivare är skyldig att iakttaga allt som skäligen behövs för att före­

bygga att arbetstagare ådrager sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas

av olycksfall däri. Arbetsgivare skall särskilt tillse att arbetstagare, som ej

fyllt 18 år, icke användes till arbete på sådant sätt att det kan anses med­

föra fara för överansträngning eller annan skadlig inverkan på arbetstaga­

rens hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetstagare har att iakttaga tillbörlig försiktighet i arbetet och att i

övrigt medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall däri.

9

§

Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna skall

såvitt möjligt ingå tiden mellan klockan 24 och ldockan 5.

Arbetstagare skall beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet

varje vecka. Ledigheten skall såvitt möjligt förläggas till söndag.

Avvikelse får göras från första och andra styckena i fall som avses i 4 §.

10

§

För arbetstagare, som ej fyllt 18 år, får den sammanlagda arbetstiden

icke överstiga 10 timmar under ett dygn och 54 timmar under en vecka.

Sådan arbetstagare skall beredas sammanhängande ledighet för nattvila

minst It timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan

22 och klockan 5.

Avvikelse får göras från första stycket i fall som avses i 4 §. Första styc­

ket utgör ej hinder mot att arbetstagare, som ej fyllt 18 år, tillfälligt anlitas

för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke kan taga vård om

sig själv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

5

Anställningsavtalets ingående och upphörande in. m.

11

§

Avtal om anställning i husligt arbete skall upprättas skriftligen, om en­

dera parten begär det.

12

§

År avtalstiden ej bestämd, gäller avtalet tills vidare och upphör efter

uppsägning från endera sidan. Uppsägningstiden är 14 dagar, om ej annat

överenskommits.

Arbetsgivaren får dock alltid säga upp avtalet att upphöra omedelbart,

om arbetstagaren väsentligen åsidosätter sina skyldigheter mot arbetsgiva­

ren. Samma rätt tillkommer arbetstagaren, om arbetsgivaren eller någon

medlem av arbetsgivarens hushåll väsentligen åsidosätter sina skyldigheter

mot arbetstagaren.

Uppsägning som avses i andra stycket får ej ske, om till grund därför

åberopas uteslutande förhållande, som parten känt till mer än en vecka

före uppsägningen.

13 §

Arbetstagare, som på grund av sjukdom eller olycksfall blir ur stånd

att utföra sina sysslor, får utan hinder därav nyttja bostad, som ingår i

arbetstagarens löneförmåner, så länge anställningen består.

14 §

När anställningsavtal uppsagts eller upphört utan uppsägning skall ar­

betsgivaren på begäran lämna arbetstagaren intyg angående anställningen.

Intyget skall innehålla besked om arbetsuppgifternas art och anställnings­

tiden. Har anställningen varat mer än en månad skall, om arbetstagaren

begär det, dessutom lämnas vitsord rörande skicklighet, arbetsvillighet och

ordning i arbetet samt upplysning om vem som sagt upp avtalet och, ifall

uppsägningen gjorts av arbetsgivaren, rörande anledningen därtill.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Tillsyn

15 §

Tillsyn över efterlevnaden av 2—4, 6 och 8—10 §§ utövas av arbetar -

skyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspek­

tionens tjänstemän och kommunala tillsynsmän. Därvid gäller i tillämpliga

delar vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskydds­

lagen (1949: 1). Undersökning på arbetsställe får dock ske endast på be­

gäran av part eller om annars särskild anledning föreligger.

16 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden. Den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängel­

se i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brot­

tet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

17 §

Åsidosätter arbetsgivare sina skyldigheter i något avseende som är under­

kastat tillsyn, kan yrkesinspeldören skriftligen förelägga arbetsgivaren att

vidtaga rättelse. Innan föreläggande meddelas skall arbetsgivaren få till­

fälle att yttra sig.

18 §

Talan mot föreläggande som meddelats av yrkesinspektör föres hos ar-

betarskyddsstyrelsen genom besvär. Yrkesinspektörens beslut skall inne­

hålla upplysning om vad den som vill föra talan har att iakttaga.

Mot styrelsens beslut i anledning av besvär enligt första stycket får talan

ej föras.

Ansvar och skadestånd

19 §

Arbetsgivare som underlåter att rätta sig efter föreläggande enligt 17 §

eller som uppsåtligen lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteck­

ning som avses i 6 § dömes till böter.

20

§

Arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter sina skyldigheter enligt

avtalet eller denna lag skall ersätta motparten skada som uppstår på grund

därav.

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått tages hänsyn även

10

inte förläggas före kl. 9 och får inte utgå under kortare tid än två timmar

varje gång (13 §).

I lagen föreskrivs, att anställningsavtal skall upprättas skriftligen, om

endera parten begär det (3 §). Är avtalet ingånget för bestämd tid skall

det upphöra att gälla vid denna tids utgång. Då avtalstiden uppgår till

ett år eller mer, anses dock avtalet vid tidens utgång förlängt på obestämd

tid, om inte uppsägning har skett minst 14 dagar dessförinnan. Avtal som

har slutits för obestämd tid skall upphöra efter uppsägning. Uppsägnings­

tiden utgör 14 dagar om inte annat har avtalats (5 §).

Om bostad hos arbetsgivaren ingår i arbetstagarens löneförmåner, skall

bostaden vara av sådan beskaffenhet som föreskrivs i hälsovårdsstadgan.

Denna bestämmelse är tvingande. Om arbetstagaren har tillförsäkrats eget

rum, får rummet inte tas i anspråk för arbetsgivarens eller hans familjs

räkning (6 §).

Anställd som har kost och logi hos arbetsgivaren och som blir arbets-

oförmögen på grund av sjukdom har så länge anställningen består rätt att

få bostad, kost och nödig personlig tillsyn av arbetsgivaren. Denna regel

är tvingande men gäller inte när behov av sjukhusvård föreligger och ar­

betstagaren har tagits in för sådan vård. Beträffande anställd som inte

bor hos arbetsgivaren finns inga särskilda regler om sjukförmåner. Har

arbetsgivaren haft kostnader för sjukvård åt arbetstagaren utöver vad

som nyss nämnts har han rätt till ersättning för dessa (7 §).

Lön som beräknas för månad eller längre tid skall, om inte annat har

överenskommits, betalas ut sista vardagen i varje månad (8 §).

Lagen innehåller vissa regler om avtalets upphörande i förtid. Om ar­

betstagare, som har anställts för bestämd tid, har insjuknat och på grund

av sjukdomen varit arbetsoförmögen minst 14 dagar, får arbetsgivaren

säga upp avtalet med 14 dagars uppsägningstid. Uppsägningen förfaller

emellertid, om arbetstagaren får tillbaka arbetsförmågan före uppsägnings­

tidens utgång och annan inte har anställts i dennes ställe (14 §).

I vissa fall får part säga upp avtalet att upphöra omedelbart. Sådan rätt

tillkommer arbetsgivaren om arbetstagaren i väsentlig mån åsidosätter si­

na skyldigheter mot arbetsgivaren. Arbetstagaren har motsvarande rätt om

arbetsgivaren dröjer med betalning av lön mer än två vardagar efter för-

fallodagen eller inte tillhandahåller tillbörlig kost eller bostad enligt vad

som har överenskommits eller om arbetsgivaren eller någon av dennes

familj på annat sätt i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot arbets­

tagaren. Uppsägning far dock i dessa fall inte ske, om till grund för upp­

sägningen uteslutande åberopas förhållande som den uppsägande har känt

till mer än en vecka före uppsägningen. Rätt att säga upp avtalet till ome­

delbart upphörande föreligger vidare för arbetsgivaren, då arbetstagaren

lider av smittsam tuberkulos eller smittsam könssjukdom, samt för arbets­

tagaren, då arbetsgivaren eller någon som bor hos denne lider av sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

12

En sådan reglering kunde emellertid med hänsyn till arbetets egenart

och de särskilda förhållanden under vilka det bedrevs inte utformas på

samma sätt som för industrins arbetstagare. Man måste därför tills vidare

nöja sig med mindre långtgående ingripanden.

Mot denna bakgrund föreslog hembiträdesutredningen att arbetstidsreg-

leringen för de hushållsanställda skulle bli av indirekt natur. Som särskilt

skäl att föredra indirekt framför direkt arbetstidsreglering åberopade ut­

redningen att en sådan lösning inte stod i alltför skarp motsats till deras

mening som ansåg att det husliga arbetets område över huvud inte lämpade

sig för reglering lagstiftningsvägen. Eftersom området var nytt för lagstift­

ning borde man gå fram med varsamhet och försöka anknyta till och bygga

ut redan befintliga seder och bruk. Sådana fanns i fråga om hembiträdenas

fritider men knappast i fråga om arbetstidens längd. Om detta försök till

rättslig reglering av arbetsförhållandena på området befanns slå väl ut

syntes man enligt hembiträdesutredningen i en framtid böra överväga

att vidta ytterligare steg mot att likställa hembiträdena med övriga ar-

betstagargrupper.

Hembiträdesutredningens förslag upptog i enlighet härmed inte några

bestämmelser om det högsta antal timmar som arbetstiden fick omfatta

under en viss tidsperiod. I stället föreslogs bestämmelser om tidpunkten

för det dagliga arbetets slut och om fridagar. Dessa syftade till att garantera

de anställda viss minsta fritid. Vidare innehöll lagförslaget regler om bl. a.

anställningsavtalets ingående och upphörande, den anställdas bostad och

förmåner vid sjukdom samt betyg. Dessa bestämmelser ansågs bl. a. kunna

motverka tvister om anställningsförhållandet och därigenom främja en

utveckling mot ökad tillgång på huslig arbetskraft. Därutöver fanns vissa

specialbestämmelser till skydd för minderåriga arbetstagares hälsa m. m.

Hembiträdesutredningens betänkande jämte däröver avgivna remissytt­

randen överlämnades till 1941 års befolkningsutredning, som år 1943 avgav

förslag till hembiträdeslag. Sistnämnda förslag lades till grund för prop.

1944:217. Riksdagen antog med vissa ändringar propositionens förslag,

vilket i sina huvuddrag överensstämde med det förslag som hembiträdes­

utredningen lagt fram (2LU 50).

Vid de tillfällen då hembiträdeslagens giltighetstid förlängts har man på

nytt diskuterat hembiträdenas arbetstidsförhållanden.

I samband med förlängningen år 1947 uttalade föredragande statsrådet

(prop. 1947:206) att direkt arbetstidsreglering för hembiträden i enlighet

med ett av statens arbetsmarknadskommission framlagt förslag inte borde

införas. En förbättrad arbetstidslagstiftning kunde inte väntas få någon

nämnvärd effekt på rekryteringen till yrket. De stora skiljaktigheter som

förelåg i fråga om de anställdas kvalifikationer och arbetsförhållandena

inom olika typer av hushåll talade emot införande av en lagregel om 8 tim­

mars arbetsdag. En sådan regel kunde vidare väntas medföra särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

14

tidsutredning, som hade till uppgift att göra en allmän översyn av arbets-

tidslagstiftningen. Arbetstidsutredningen framhöll att systemet med brutto­

arbetstid var nytt för vårt land och ifrågasatte om det var lämpligt att införa

en speciell arbetstidslag som byggde på ett nytt sätt för arbetstidens be­

gränsning ett par år innan förslag till ny allmän arbetstidslag lades fram.

Föredragande departementschefen ansåg i prop. 1953: 81 att de av arbets­

tidsutredningen anförda skälen för uppskov i frågan var bärande. Det kunde

enligt hans mening knappast vara lämpligt att för det husliga arbetets del

införa en form av arbetstidsreglering som kanske skulle behöva konstrueras

om efter ett par år, särskilt som åsikterna rörande arbetstidsregleringens

utformning var mycket delade. Riksdagen delade departementschefens upp­

fattning (2LU 12).

Arbetstidsutredningen föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1954:22)

att det husliga arbetet skulle inordnas under en i princip allmängiltig arbets­

tidslag. Det husliga arbetet hänfördes i utredningens förslag till sådant ar­

bete där verksamheten bedrevs såväl vardag som sön- och helgdag. För

arbete av detta slag reglerades arbetstiden för en tid av två veckor i följd

och fick uppgå till högst 96 timmar under denna period. Dygnsmaximum

bestämdes i fråga om bl. a. det husliga arbetet till 11 timmar ett dygn i

veckan och i övrigt till 10 timmar. Vidare innehöll förslaget regler om nöd-

fallsarbete och arbete på övertid, om skyldighet för arbetsgivare att föra

anteckningar rörande sådant arbete, om tillsyn över lagens efterlevnad och

om straff för förseelser mot lagen. Utredningen ansåg att hembiträdeslagen

borde bibehållas. Den särskilda bestämmelsen om tidpunkten för det dagliga

arbetets slut borde dock upphävas. Däremot föreslogs ingen ändring beträf­

fande reglerna om fridagar.

Vid förlängningen år 1956 uttalade föredragande departementschefen

(prop. 1956: 10) att slutlig ställning ännu inte kunde tas till arbetstidsut-

redningens förslag och att frågan om reglering av arbetstiden på det husliga

arbetets område inte borde brytas ut till särskild behandling. Med hänsyn

härtill förordades att hembiträdeslagen tills vidare behölls som fritidslag.

Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (2LU 4).

I samband med förlängningen år 1959 konstaterade föredragande departe­

mentschefen (prop. 1959: 20) att det tycktes vara en övervägande uppfatt­

ning, att tidpunkten inte var lämplig för ställningstagande i frågan om

hembiträdeslagen borde innefatta direkt reglering av arbetstiden eller be­

hålla karaktären av fritidslag. I stort sett torde arbetstidsförhållandena

inom arbetslivet i övrigt ha slagit igenom även för hembiträdenas del, och

hembiträdeslagen syntes fylla sitt ändamål ganska väl. Departementschefen

föreslog därför att lagen förlängdes i oförändrat skick.

Andra lagutskottet, som i anslutning till propositionen hade att behandla

motioner om en arbetstidslag för hembiträden, ansåg i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (2LU 1) att spörsmålet om hembiträdenas arbetstid;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

kunde det emellertid bli aktuellt att överväga ytterligare steg mot att lik­

ställa hembiträdena med andra arbetstagargrupper.

Utredningen framhåller att åsikterna om hur de husligt anställdas arbets­

tid bör regleras varit mycket delade under den tid som förflutit efter hem­

biträdeslagens tillkomst. De röster som har höjts för att arbetstiden även

för dessa arbetstagare bör regleras direkt, efter i huvudsak samma principer

som gäller för andra arbetstagare, har under årens lopp blivit allt flera.

Från många håll har dock gjorts gällande, att den indirekta reglering som

lagen nu innehåller är att föredra och utgör en för detta arbetsområde lämp­

lig ordning.

Utredningen anför att bristen på arbetskraft för husligt arbete inte har

undanröjts genom tillkomsten av hembiträdeslagen. Antalet arbetstagare

har i stället visat en fortlöpande och kraftig minskning. År 1960 utgjorde,

enligt vad folkräkningarna utvisar, detta antal mindre än en tredjedel av

motsvarande antal år 1930, och år 1965 hade det gått ned till drygt en fem­

tedel eller i runt tal 50 000. Enligt en statistisk undersökning, som utred­

ningen låtit utföra år 1964, uppgick antalet husligt anställda till i runt tal

51 000. Därvid medräknades enbart arbetstagare med minst 25 timmars

arbetsvecka hos samme arbetsgivare. Omkring 30 % av det totala antalet var

medlemmar av arbetsgivarens familj eller sammanbodde med arbetsgivaren

under äktenskapsliknande förhållanden. Av återstoden, ca 35 000 personer,

kunde 29 000 betecknas som hembiträden (inkl. barnsköterskor) och drygt

6 000 som hushållerskor (inkl. husföreståndarinnor). Utredningen fram­

håller att det är allmänt känt, att det sedan många år tillbaka är utom­

ordentligt svårt att få arbetskraft till husligt arbete och att det är i det när­

maste omöjligt att finna sådan arbetskraft som har särskild kompetens för

yrket.

Utredningen behandlar härefter frågan om fastare normer för arbetstidens

reglering kan tänkas inverka fördelaktigt på rekryteringen. Därvid fram­

håller utredningen att, om man bortser från hushållerskor, de anställda i

husligt arbete till den helt övervägande delen utgörs av unga flickor. Dessa

är i påfallande stor utsträckning födda och uppvuxna på landsbygden. För­

längningen av skolplikten till nio år och den fortgående avfolkningen av

landsbygden minskar de kategorier, bland vilka arbetstagarna i första hand

rekryteras. De flickor som tar anställning i husligt arbete har i regel inte

för avsikt att fortsätta inom yrket. Avgången från yrket är mycket stor.

Majoriteten av de unga arbetstagarna uppger vidareutbildning som skäl för

att de ämnar sluta med husligt arbete. Däremot är det bara ett fåtal som

åberopar missnöje med arbetstiderna eller över huvud taget med arbets­

förhållandena. Med hänsyn härtill anser utredningen det föga troligt att

ändrade arbetstidsregler skulle medföra en annan syn på det husliga arbetet

från arbetstagarhåll och därmed ökat utbud av arbetskraft.

I anslutning härtill uttalar utredningen att det kan ifrågasättas om en

utveckling mot förbättrad rekrytering verkligen är önskvärd. Hushållsar­

18

enligt undersökningen högst 8 timmar för 25 % av hembiträdena, mellan

8 och 10 timmar för 37 % och över 10 timmar för 38 %. Nettoarbetstiden

utgjorde högst 8 timmar för 46 %, mellan 8 och 10 timmar för 41 % och

över 10 timmar för 13 %. I genomsnitt omfattade arbetsdagen 9V4 timmar

brutto och 8V4 timmar netto, och den genomsnittliga tid som arbetstagaren

under arbetsdagen disponerade för egen räkning uppgick till 1 Va timme.

Bruttoarbetstiden per vecka omfattade högst 45 timmar för 26 % av hem­

biträdena, mellan 45 och 60 timmar för 50 % och mer än 60 timmar för 19 %.

Några motsvarande uppgifter om nettoarbetstiden föreligger inte.

Resultaten av undersökningen bör enligt utredningen tolkas försiktigt,

bl. a. på grund av att det intervjumaterial som legat till grund för under­

sökningen varit begränsat. Likväl anser utredningen att det är berättigat

att dra den slutsatsen av det föreliggande materialet, att inte bara brutto­

arbetstiden utan också nettoarbetstiden per vecka översteg den då enligt

arbetstidslagarna gällande maximiarbetstiden 45 timmar för ett betydande

antal arbetstagare, kanske så många som hälften. Åtminstone för denna

grupp skulle, framhåller utredningen, en anpassning till de regler som gäller

för andra arbetstagare medföra förbättrade villkor.

Utredningen tar härefter upp de skäl som i olika sammanhang anförts

mot en fastare reglering av arbetstiden för de husligt anställda.

De som hänvisat till de speciella arbetsförhållandena inom yrket och

skillnaden mellan olika arbetsplatser synes enligt utredningen bl. a. ha menat

att göromålen är av sådan beskaffenhet att arbetet inte kan koncentreras

till ett på förhand bestämt antal timmar utan måste fördelas över en täm­

ligen lång arbetsdag och att till följd härav arbetsintensiteten kommer att

växla i ganska hög grad. Härtill kan enligt utredningen till en början anfö­

ras, att hembiträdesyrket inte är det enda yrke där förhållandena är sådana.

Även för många arbetstagare inom andra servicebetonade yrken, t. ex. vid

detaljhandelsföretag samt hotell och restauranger, kan ofta uppkomma

perioder under dagen, då göromålen blir av ringa omfattning. Detta har

dock inte betraktats som något hinder mot arbetstidsreglering för dessa om­

råden. Vidare anser utredningen att det kan ifrågasättas om svårigheterna

att planera hushållsarbetet rationellt så att arbetskraften utnyttjas effektivt

verkligen är så stora som man stundom synes ha velat göra gällande.

Utredningen framhåller att det i diskussionen om hembiträdenas arbets­

tider ofta har påpekats att de anställda har möjlighet att ägna sig åt arbete

för egen räkning under dagen. Detta skulle åtminstone tala för att en even­

tuell arbetstidsreglering inte borde utformas efter samma mönster som för

andra arbetstagare. Vid bedömningen av denna synpunkt bör man, anser

utredningen, skilja mellan olika situationer. Om arbetstagaren t. ex. tvättar

sina egna kläder tillsammans med arbetsgivarens eller gör egna inköp sam­

tidigt som arbetstagaren uträttar ärenden för arbetsgivarens räkning, torde

den tid som på grund härav inte kommer arbetsgivaren till godo vara ganska

obetydlig. Det förhållandet att arbetstagaren har möjlighet att på detta sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

arbetstidskommitté föreslagna allmänna arbetstidslagen tillämplig även på

arbete i arbetsgivarens hushåll. Utredningen påpekar emellertid att de husligt

anställdas arbetsförhållanden i flera hänseenden är särpräglade. Bl. a. är ar­

betstiderna i allmänhet längre än de som allmänna arbetstidslagen föreskri­

ver. En väsentlig skillnad i förhållande till andra yrkesområden är att det

på det husliga området inte finns några representativa fackliga organisa­

tioner. En reglering genom kollektiva överenskommelser kan således inte

åstadkommas och eventuellt behov av skydd mot alltför omfattande arbets-

tidsuttag och mot orättvis behandling i arbetstidshänseende kan inte här

som på andra områden tillgodoses genom arbetstagarorganisationernas

verksamhet. Den föreslagna allmänna arbetstidslagen har utformats med

utgångspunkten att lagen inte skall innehålla några undantagsbestämmelser

för särskilda arbetstagargrupper. Eventuellt behövliga avvikelser från la­

gens regler skall i stället kunna uppnås genom kollektivavtal. Avsaknaden

av organisationer på det husliga området innebär att denna utväg att få till

stånd en lämplig särreglering är stängd. Enligt utredningen bör lagen därför

inte göras tillämplig på detta område om inte dess materiella regler tillgodo­

ser de särskilda behov som kan anses befogade där.

Utredningen kommer fram till att en tillämpning av reglerna i den före­

slagna arbetstidslagen skulle skapa stora svårigheter för en betydande grupp

av hushåll, nämligen småbarnsfamiljer där föräldrarna har förvärvsarbete

utanför hemmet. Utredningen beräknar att mer än hälften av alla hem­

biträden är anställda i hem där antingen en ensamstående familjeförsörjare

eller båda makarna har förvärvsarbete av ganska betydande omfattning

och det finns barn i skolåldern. Om hushållets vuxna medlemmar har hel­

tidsarbete med arbetsplatsen förlagd utanför hemmet samt deras arbetstider

sinsemellan sammanfaller behöver de hjälp med tillsyn av barnen minst

under en tid som motsvarar den ordinarie arbetstiden med tillägg för mål­

tidsraster och den tid som går åt för resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Enligt utredningen kan varken övertidsreglerna eller jourtidsbestämmel­

serna i förslaget till arbetstidslag tillgodose de aktuella arbetsgivarnas behov

av att få utnyttja arbetstagaren för barnpassning. En ytterligare möjlighet

om man vill göra allmänna arbetstidslagen tillämplig på husligt arbete är

enligt utredningen att låta arbetsgivarna ordna barntillsynen under viss

del av dagen eller viss dag i veckan på annat sätt, antingen så att arbets­

tagaren får vara ledig viss tid varje dag då barnet las om hand av annan

eller så att arbetsveckan begränsas till exempelvis fyra dagar. Inte heller

denna lösning anser utredningen lämplig. För arbetsgivarna är den uppen­

barligen otillfredsställande. Från barnets synpunkt är det knappast lyckligt

att dess skötsel delas upp på flera olika personer. För arbetstagarna skulle

ett system av denna typ vara av tvivelaktigt värde, särskilt om det skulle

innebära att de fick en rast om en eller ett par timmar mitt på dagen.

Mot bakgrunden av det sagda finner utredningen det föga önskvärt att ge­

nomföra en arbetstidsreglering som innebär att den aktuella gruppen av

21

småbarnsfamiljer inte kan utnyttja det tillgängliga utbudet på arbetskraft.

En sådan reglering skulle också, framhåller utredningen, försvåra för de

gifta kvinnorna att ta förvärvsarbete utanför hemmet. Den föreslagna all­

männa arbetstidslagen kan därför enligt utredningens åsikt inte göras till­

lämplig på arbete i de hushåll det här är fråga om.

Utredningen pekar på andra vägar att tillgodose önskemålet att arbets­

tagaren skall kunna anlitas för tjänstgöring på arbetsplatsen längre än nor­

mal arbetstid.

En möjlighet är att i likhet med vad som skett i den norska lagen om hus­

ligt arbete utesluta vissa arbetsplatser från arbetstidsreglernas tillämpnings­

område. Utredningen anser inte denna lösning tillfredsställande för svensk

del. Den skulle innebära att man, samtidigt som man i princip införde regle­

rad arbetstid för arbetstagare i husligt arbete, från denna reglering undan­

tog mycket stora grupper. Den kunde också befaras försvåra rekryteringen

av arbetskraft till just de hushåll där behovet i allmänhet är störst. Vidare

framhåller utredningen att det allmänt sett knappast är skäligt att låta en

arbetstagargrupp helt avstå från de förmåner som den sociala arbetstidslag-

stiftningen innebär enbart för att inte en annan arbetstagargrupp skall ute­

stängas från arbetsmarknaden.

En annan möjlighet är att reglera bruttoarbetstiden i stället för netto­

arbetstiden. Detta överensstämmer med vad som gäller i Finland och Norge.

Bruttoarbetstidssystemet är emellertid, såsom framhållits i olika samman­

hang, okänt i vårt land, det kan lätt framstå som diskriminering av de hus­

ligt anställda och, inte minst för den dugliga arbetskraften, leda till att den

effektiva arbetstiden blir längre än avsett. Inte heller denna ordning anser

utredningen därför böra komma i fråga.

Utredningen stannar för att den lämpligaste lösningen är att införa en

särskild övertidsbestämmelse, som på ett bättre sätt än arbetstidskommit-

téns förslag till allmän arbetstidslag tillgodoser de förvärvsarbetande små­

barnsföräldrarnas speciella behov. Syftet med en sådan bestämmelse bör

enligt utredningen vara att underlätta för dessa familjer att ordna sin barn­

passning utan att i oskälig mån försätta arbetstagaren i sämre ställning än

andra arbetstagare. Härvid bör enligt utredningen märkas att förslaget till

allmän arbetstidslag i likhet med de nu gällande arbetstidslagarna tillhan­

dahåller vissa möjligheter till övertidsuttag som knappast skulle kunna ut­

nyttjas på det husliga arbetets område. Detta gäller dels s. k. förberedelse-

och avslutningsarbete och dels den s. k. extra övertid som kan tas ut efter

medgivande av arbetarskyddsstyrelsen. Vidare kan den som är anställd i

hushåll av nu aktuellt slag inta sina måltider under arbetstid och i viss

utsträckning använda sådan tid till att uträtta egna ärenden och i övrigt

ombesörja personliga angelägenheter. Härigenom kan arbetstagaren sägas

typiskt sett ha mindre behov av fritid än arbetstagare i allmänhet.

övertidsbestämmelsen bör, anser utredningen, ta sikte på just de fall där

de nu diskuterade problemen föreligger. Den bär alltså ge rätt till särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

22

övertidsuttag för arbete med tillsyn av barn men inte för annat arbete. Dock

bör med tillsyn av barn jämställas tillsyn av annan person som, exempelvis

på grund av hög ålder eller sjukdom, inte kan ta vård om sig själv. En

ytterligare förutsättning bör vara att de medlemmar av hushållet som i och

för sig skulle vara i stånd att svara för tillsynen är förhindrade att göra

detta på grund av förvärvsarbete utanför hemmet. Genom att regeln kon­

strueras som en övertidsbestämmelse vill utredningen markera att arbets­

tagaren skall ha rätt till särskild ersättning för den extra arbetstiden. Ut­

redningen framhåller, att en förutsättning för att övertid av ifrågasatt typ

skall få tas ut givetvis är att arbetstagaren har åtagit sig att stå till för­

fogande. Någon skyldighet att fullgöra övertidsarbete är det inte fråga om.

Utredningen föreslår således, att arbetstidsregler för de husligt anställda

liksom hittills meddelas i en särskild lag. Denna bör enligt utredningen i

största möjliga utsträckning överensstämma med den allmänna arbetstids­

lagen, men på olika punkter kan smärre avvikelser med hänsyn till de sär­

skilda förhållandena inom yrket te sig motiverade.

Den särskilda lagen bör enligt utredningen göras tillämplig på var och en

som är anställd för att utföra husligt arbete i arbetsgivarens hushåll, dock

inte den som tillhör arbetsgivarens familj. Till skillnad från hembiträdes­

lagen föreslås den gälla också för deltidsanställda samt husföreståndarinnor

och hushållerskor. Utredningen har av både principiella och praktiska skäl

varit tveksam om lämpligheten av att låta lagen omfatta även arbetstagare

som självständigt sköter arbetsgivarens hushåll men stannat för att inte

göra något undantag i detta hänseende.

Den ordinarie arbetstiden får enligt förslaget utgöra högst 40 timmar i

veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Raster då arbetstagaren

fritt disponerar över sin tid räknas inte in i arbetstiden. Det förutsätts att

40-timmarsveckan genomförs i etapper i samma takt som på den allmänna

arbetstidslagens område.

Utöver den ordinarie arbetstiden får arbetsgivaren under vissa villkor ta

ut jourtid och övertid. Liksom enligt förslaget till allmän arbetstidslag

krävs för uttag av jourtid att det är nödvändigt att arbetstagare står till

arbetsgivarens förfogande för att vid påkommande behov utföra arbete.

Jourtiden får uppgå till högst 48 timmar under en tid av fyra veckor. Som

jourtid räknas inte den del av ett jourpass då arbetstagaren utför arbete för

arbetsgivarens räkning.

I fråga om övertid föreslås motsvarigheter till reglerna om s. k. allmän

övertid och övertid för nödfallsarbete i förslaget till allmän arbetstidslag.

Övertid skall således få tas ut när särskilda skäl föreligger med högst 48

timmar under en fyraveckorsperiod, dock högst 200 timmar under ett ka­

lenderår. Vidare får övertid tas ut utan särskild begränsning i den mån det

oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse, akut sjukdomsfall eller

annan sådan omständighet som ej kunnat förutses. Utredningens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

24

pade för husligt arbete. Utredningen anser det vidare inte kunna komma i

fråga att göra bestämmelserna om arbetstid för minderåriga i sin helhet

tillämpliga. En sådan förändring skulle nämligen göra det praktiskt taget

omöjligt att anlita en heltidsanställd arbetstagare under 18 år för jourtjänst

som barnvakt på kvällen. Eftersom arbetarskyddslagen gäller även tillfälligt

anställda skulle den f. ö. också göra det svårt att över huvud taget utnyttj a

ungdom för sådan tjänst. Sålunda skulle det bli förbjudet att utan arbetar-

skyddsstyrelsens tillstånd anlita en 15-åring som barnvakt efter kl. 19 och

en 17-åring efter kl. 22.

Också vissa andra av de särskilda skyddsbestämmelserna beträffande

minderåriga är enligt utredningen föga lämpliga för det husliga arbetet. Skall

detta föras in under arbetarskyddslagen anser utredningen att undantag

måste göras i fråga om föreskrifterna rörande minderåriga arbetstagare. En

sådan lösning finner utredningen emellertid inte tilltalande, särskilt som de

minderåriga utgör en mycket betydande grupp av de husligt anställda. Ut­

redningen framhåller också att det skulle innebära en opåkallad försämring

för de minderåriga om hembiträdeslagens begränsningar i möjligheterna

att utnyttja minderåriga på kvällar och fridagar slopades utan att ersättas

av andra skyddsregler än dem som gäller för vuxna arbetstagare enligt

arbetarskyddslagen.

På grund härav finner utredningen att den nuvarande arbetarskyddslagen

inte kan göras direkt tillämplig på det husliga arbetet. I stället förordar

utredningen att vissa arbetarskyddsbestämmelser förs in i den särskilda lag

som behövs för reglering av de husligt anställdas arbetstid. Utredningen

anser att den särskilda lagen bör innehålla dels en allmän arbetarskydds-

bestämmelse, dels vissa regler som maximerar arbetstiden för vuxna och

minderåriga arbetstagare och därigenom garanterar en viss dygnsvila och

veckovila. De sistnämnda reglerna får ersätta de nuvarande fritidsbestäm­

melserna i hembiträdeslagen.

Utredningen har prövat frågan om behov finns av lagregler motsvarande

hembiträdeslagens föreskrifter i övrigt rörande förhållandet mellan arbets­

givare och arbetstagare. Därvid erinrar utredningen till en början om att

hembiträdeslagens regler motiverats dels med att det från ordningssynpunkt

och för att undvika tvister var av värde att ha tillgång till klara bestämmel­

ser som kunde fylla ut de vanligen mycket ofullständiga anställningsavtalen

och dels med att en reglering i vissa avseenden påkallades av sociala skäl.

Utredningen, vars ställningstagande föregåtts av en rundfråga i ämnet till

socialstyrelsen, länsarbetsnämnderna och vissa organisationer, anför att den

för egen del inte kan känna sig övertygad om att det alltjämt finns något

starkt behov av skydd mot obilliga avtalsvillkor i de hänseenden det gäller.

Det torde inte annat än undantagsvis förekomma att avtal över huvud taget

träffas i någon av de frågor som är föremål för tvingande reglering i hem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

26

stämmelser i andra frågor av det slag som nu behandlas i hembiträdeslagen.

Vid den närmare utformningen av dessa bestämmelser bör enligt utred­

ningens åsikt hembiträdeslagens nuvarande regler tas till utgångspunkt.

Av de gällande bestämmelserna förefaller emellertid flera under nuvarande

förhållanden helt betydelselösa. Dessa torde utan olägenhet kunna slopas.

Andra regler framstår som mindre lämpliga och bör inte behållas i oför­

ändrat skick.

Enligt utredningen är det önskvärt att regler om tillsyn införs även i fråga

om det husliga arbetet. Om sådana regler saknades skulle arbetstagarna på

detta område inta en oförmånlig särställning, vilket helst bör undvikas.

Vidare skulle det bli praktiskt taget omöjligt att ingripa mot lagöverträ­

delser från arbetsgivarens sida, om arbetstagaren för sin del finner sig i

dem. Detta anses inte vara förenligt med lagens syfte. Enligt utredningen

kan inte några avgörande invändningar riktas mot att arbetsförhållandena

i ett hem underkastas tillsyn. Vid utformningen av tillsynen kan det dock

vara befogat att ta viss hänsyn till arbetsplatsernas särskilda karaktär.

Enligt utredningens förslag skall tillsynen inte avse hela den föreslagna

lagen utan enbart dess bestämmelser om arbetstid och arbetarskydd. Till­

synen bör enligt utredningen ankomma på arbetarskyddsmyndigheterna.

Arbetarskyddslagens regler om tillsyn skall gälla i tillämpliga delar. Till­

synsverksamheten på det husliga området anses i första hand böra inriktas

på att ge råd och anvisningar åt arbetsgivare och arbetstagare. Inspektioner

på arbetsplatserna bör dock inte vara uteslutna. Bl. a. eftersom myndig­

heternas resurser inte rimligen kan räcka till för att besöka alla de hem

som har anställda i hushållet, måste denna verksamhet begränsas till sådana

fall där en undersökning motiveras av särskilda skäl. Från arbetarskydds-

synpunkt bedöms detta som tillräckligt. Mot bakgrund härav har utred­

ningen i sitt förslag tagit in en bestämmelse om att undersökning på arbets­

platsen bara får företas på begäran eller om det i övrigt föreligger särskild

anledning.

Det behov av upplysning och vägledning som kan finnas när det gäller

andra frågor än sådana som angår arbetstid eller arbetarskydd bör enligt

utredningen kunna tillgodoses genom arbetsmarknadsverkets försorg. Nå­

gon föreskrift härom upptas inte i utredningens lagförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Remissyttrandena

Remissinstanserna är till övervägande delen positivt inställda till utred­

ningsförslaget. De grundläggande principerna bakom förslaget tillstyrks

eller lämnas utan erinran av femton av de nitton remissorganen. Social­

styrelsen anser att utredningens förslag får betecknas som ett framsteg i

förhållande till gällande ordning. Styrelsen förordar emellertid en annan

lösning av den förevarande lagstiftningsfrågan än den som utredningen

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

består av två på sitt sätt handikappade grupper, nämligen den utländska

arbetskraften och praktikanterna.

Utredningen har inte räknat med att det skall vara möjligt att genom ny

lagstiftning nämnvärt öka utbudet av arbetskraft på den husliga sektorn.

I denna bedömning instämmer arbetarskyddsstyrelsen och SAF. Däremot

anser RLF att en arbetstidsreglering skulle kunna i viss mån stimulera

rekryteringen av hushållsanställda, bl. a. med hänsyn till att parterna får

en klarare uppfattning om vilka regler som gäller på området. Svensk sjuk-

sköterskeförening synes också anse att rekryteringsskäl kan åberopas för

en arbetstidsreglering. Som skäl för tillstyrkan av en sådan reglering anför

nämkgen föreningen att det naturligtvis måste finnas möjlighet att få

arbetskraft i hushållet på orter där daghems- eller familj edaghemsverk-

sambet inte organiserats i tillräcklig omfattning.

Utredningen bär diskuterat en del argument som i olika sammanhang

anförts mot en direkt reglering av arbetstiden. I huvudsak är det dessa

argument som återkommer i de avstyrkande remissyttrandena.

Arbetar sky ddsstgr elsen uttalar att det viktigaste skälet för en fortsatt

fritidslagstiftning är att det husliga arbetet är så svårt att kontrollera, att

det inte lämpar sig för arbetstidslagstiftning. Den föreslagna lagstiftningen

skulle, anför styrelsen, komma att gälla för tre skilda typer av husligt an­

ställda, nämligen husföreståndarinnor, hembiträden i hushåll där arbets­

givaren har förvärvsarbete utom hemmet samt hembiträden i hushåll där

arbetsgivaren har möjlighet att personligen leda arbetet. Bara för den sist­

nämnda kategorin, som torde vara den minsta av de tre, finns enligt styrel­

sen möjlighet till en effektiv kontroll av arbetstiden. För de båda andra

grupperna kan den dagliga arbetstidens början och slut ingalunda alltid

och rasterna inte alls kontrolleras av arbetsgivaren.

SAF anför att det synes vara orealistiskt att införa arbetstidsregler av

den art som föreslås i betänkandet. Föreningens bedömning grundar sig på

bl. a. följande faktorer. Hemarbetets art skiljer sig väsentligen från annat

avlönat arbete. Vidare är övervakningen över arbetet i ett hem avsevärt

mindre än inom flertalet andra yrken. Arbetstagaren bestämmer också

väsentligen själv sin arbetstakt. Den tid som åtgår för att utföra nödvändiga

hushållssysslor är beroende av familjens storlek och hemmets beskaffenhet.

Arbetsuppgifterna är dessutom så särpräglade att arbetstiden svårligen kan

tillvaratas på effektivt sätt inom en i förväg bestämd tid.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen betonar att det husliga arbetet är

så särpräglat till sin natur, att en arbetstidsreglering inte lämpligen kan ske

på samma sätt som för de yrkesgrupper som omfattas av hittills genomförda

arbetstidslagar. Hemarbetets varierande beskaffenhet olika hushåll emellan

innebär enligt föreningen alt bundenhet vid arbetstidsregler som anges i

lag måste medföra stora olägenheter. Svårigheterna för en utom hemmet för­

värvsarbetande husmor med småbarn skulle bli utomordentligt stora. Enligt

föreningen måste man beakta att barndaghem inte alltid finns att tillgå.

29

Särskilt gäller detta för landsbygdens husmödrar. Föreningen anser dess­

utom att det är i hög grad otillfredsställande att tillsynen över efterlevnaden

av arbetstidsbestämmelserna skulle komma att sträcka sig in på hemmets

område.

Utredningen har avvisat tanken på att göra den arbetstidslag som 1963

års arbetstidskommitté föreslagit tillämplig också på husligt arbete. Främst

i syfte att tillgodose en betydande grupp av hushåll, nämligen småbarns­

familjer där föräldrarna har förvärvsarbete utanför hemmet, föreslår utred­

ningen i stället en särskild arbetstidslag för det husliga arbetet, vilken i

stora delar överensstämmer med de regler som arbetstidskommittén före­

slagit. Utredningens ställningstagande på denna punkt vinner uttalat stöd

av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO och SACO.

Fredrilca-Bremer-förbundet anser att principiella skäl kan anföras mot

eu särlagstiftning för de husligt anställda. Eftersom denna grupp fortfa­

rande huvudsakligen utgörs av kvinnlig arbetskraft, skulle en särlagstift­

ning kunna stämplas som en lag för kvinnor och bidra till att konservera

mindre önskvärda förhållanden. Förbundet menar dock att riskerna härför

är förhållandevis små. De hushållsanställda har med åren minskat alltmer i

antal och utgör nu en liten kategori. De förändrade samhällsförhållandena

betyder vidare att behovet av hjälp i de enskilda hemmen alltmer kommer

att inriktas på vård- och tillsynsuppgifter. Ett antagande av en särlagstift­

ning för de husligt anställda synes därför innebära en övergångsåtgärd,

dikterad av praktiska skäl. Förbundet anser sig mot bakgrunden härav

kunna godta utredningens argumentering och ställningstagande.

För ett inordnande av de husligt anställda under den tilltänkta allmänna

arbetstidslagen uttalar sig endast en remissinstans, socialstyrelsen. Enligt

styrelsen bör också arbelarskyddslagen göras tillämplig på husligt arbete.

Styrelsen anför, att svårigheterna att inordna husligt anställda under de

allmänna arbetstidsbestämmelserna synes överdrivna. Strävandena i försla­

get till allmän arbetstidslag att undvika undantagsbestämmelser för sär­

skilda arbetstagargrupper anser styrelsen i och för sig vällovliga. De kate­

goriklyvningar som man därigenom velat ta avstånd från markeras emeller­

tid enligt styrelsens uppfattning mindre om man i en för alla arbetstagare

gemensam lag tar in en eller annan särbestämmelse än om man tillskapar

en speciallag för enbart en liten grupp arbetstagare.

Utredningens förslag till arbetstidsregler för de husligt anställda innebär,

att den särskilda lagen skall innehålla bestämmelser om ordinarie arbetstid,

jourtid och övertid, vilka i stora delar överensstämmer med reglerna i

förslaget till allmän arbetstidslag. Utredningsförslaget går vidare ut på att

lösa bl. a. de förvärvsarbetande småbarnsföräldrarnas speciella problem

genom en särskild övertidsbestämmelse, som saknar motsvarighet i försla­

get till allmän arbetstidslag.

Flertalet remissinstanser godtar det föreslagna regelsystemet. Invänd­

ningar förs dock fram från några håll. Om en lag om arbetstid i husligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

arbete skulle anses behövlig är det enligt arbetarskgddsstgrelsen i varje fail

inte nödvändigt med en differentiering av arbetstagarnas verksamhet på så

många skilda former av arbetstid som föreslagits. I anledning av att utred­

ningen gör en jämförelse som visar att gränsen för det totala arbetstidsutta-

get är praktiskt taget densamma enligt utredningens förslag som enligt ar-

betstidskommitténs förslag framhåller styrelsen att likformigheten blott är

skenbar. Bara en mindre del av de arbetstagare som faller under allmänna

arbetstidslagen tas i anspråk för förberedelse- och avslutningsarbete och

ett maximiuttag av övertid för sådant ändamål hör till sällsyntheterna. Till­

stånd av styrelsen till extra övertid medges dessutom bara för en relativt

liten del av landets arbetstagare. Däremot kan övertid för tillsyn enligt ut­

redningens förslag väntas bli aktuell för en mycket stor del av dem som är

anställda i husligt arbete. Styrelsen anser att det hade varit mer tilltalande

om utredningen i stället konstaterat att den allmänna övertiden i husligt

arbete kan behöva uppgå till 500 eller 600 timmar per år och undvikit

konstruktionen övertid för tillsyn. Styrelsen delar utredningens uppfattning

att det är opraktiskt att låta styrelsen pröva ansökningar om tillstånd till

extra övertidsarbete i privata hushåll.

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund anser att den lösning utredningen

valt för att täcka den förvärvsarbetande arbetsgivarens bortovaro från hem­

met är onödigt tillkrånglad. Förbundet befarar att uppdelningen på ett

flertal olika former av arbetstid kan leda till motsättningar mellan parterna.

I detta hänseende framhåller förbundet att den föreslagna lagstiftningen

förutsätter att arbetstagarnas ersättning spaltas upp efter de olika arbets-

tidsformerna. Dessutom blir det nödvändigt med en omfattande arbetstids-

bokföring. Med hänsyn till att måltidsuppehåll m. m. ingår i arbetstiden

vid husligt arbete men inte i den ordinarie arbetstiden enligt förslaget till

allmän arbetstidslag anser förbundet att kravet på rättvisa mellan olika

grupper i samhället närmast talar för att maximum för den ordinarie

arbetstiden för husligt anställda bör sättas något högre än vad utredningen

föreslagit.

SAF uttalar att både arbetsgivare och arbetstagare när det gäller husligt

arbete i hög grad avviker från mönstret på arbetsmarknaden i övrigt och att

man därför knappast kan vänta sig att de skall kunna göra åtskillnad mel­

lan ordinarie arbetstid, jourtid och olika former av övertid. Den av utred­

ningen föreslagna skyldigheten för arbetsgivare att föra anteckningar om

jourtid och övertid skulle enligt föreningens mening i allt väsentligt vara

ogenomförbar.

I ett remissyttrande, från Kooperativa kvinnogillesförbundet, hävdas att

det föreslagna regelsystemet medger för lång total arbetstid, eftersom ordi­

narie arbetstid och jourtid samt övertid av olika slag kan tas ut under en

och samma period. Kompletterande bestämmelser bör enligt förbundet in­

föras som hindrar sådant arbetstidsuttag.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

I anledning av de föreslagna bestämmelserna om anställningsavtalets upp­

hörande understryker LO att det husliga arbetet inte bör vara undantaget

från kravet på att uppsägning skall vara sakligt grundad.

SAF avstyrker bestämmelser om föreläggande om rättelse, besvär och

straffpåföljd.

Förslaget att lagstiftningen skall omfatta även korttids- och deltidsan­

ställda samt hushållerskor och husföreståndarinnor finner skolöverstyrel­

sen val motiverat. Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar sin

tillfredsställelse över den tillämnade utvidgningen av tillämpningsområdet.

Enligt förbundet är det inte ovanligt att äldre husföreståndarinnor och

hushållerskor har en oskäligt lång arbetstid och att de underlåter att prote­

stera häremot t. ex. av rädsla för att inte kunna få nytt arbete på grund av

sin ålder. Hembiträdes föreningen i Stockholm anser att det är en stor vinst

att de deltidsanställda kommer att omfattas av lagstiftningen. Också RLF

anser att utredningens ståndpunkt i fråga om lagens tillämpningsområde är

riktig. Enligt förbundets bedömning kan frågan om anställningsförhållande

föreligger eller ej lätt lösas i det enskilda fallet. Ytterligare kan nämnas att

arbetarskgddsstyrelsen -— som förordar att hembiträdeslagen görs perma­

nent -— anser att en utvidgning av hembiträdeslagens tillämpningsområde

bör övervägas. SAF ställer sig däremot avvisande till att lagstiftningen görs

tillämplig på hushållerskor och husföreståndarinnor. Skälet härtill är att

det enligt föreningens uppfattning är närmast omöjligt att tidsmässigt regle­

ra arbetsförhållandena för dessa grupper. Den som ensam svarar för ett

hem kan inte räkna med fritid på samma sätt som exempelvis en anställd

inom industrin.

Utredningens tanke är att tillsyn över lagens efterlevnad skall utövas av

arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen räknar med att tillsynsverksamheten

i huvudsak skall inskränka sig till att meddela råd och anvisningar till led­

ning för lagens tillämpning. Det övervägande antalet remissinstanser godtar

utredningens förslag i denna del. Från några håll möter emellertid invänd­

ningar.

SAF avstyrker de föreslagna tillsynsbestämmelserna. Enligt föreningen är

dessa orealistiska med hänsyn till det med nödvändighet personliga förhål­

lande som råder mellan arbetsgivare och arbetstagare på det husliga områ­

det. Bestämmelserna svarar inte heller mot något reellt behov, eftersom den

permanenta bristen på huslig arbetskraft gör det osannolikt att en arbets­

tagare stannar kvar på en arbetsplats där arbetsvillkoren är mindre till­

fredsställande.

Arbetarskyddsstyrelsen avstyrker bestämt att inspektion i hemmen skall

kunna förekomma. Den behövliga kontrollen kan enligt styrelsen ske genom

granskning av de anteckningar som skall föras om övertid och jourtid. Sty­

relsen gör också erinringar mot förslaget att styrelsen och yrkesinspektionen

skall vara tillsynsmyndigheter. Styrelsen anför att utredningen använt sig

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Frågan hur de husligt anställdas arbetstider bör regleras bär varit aktuell

alltsedan hembiträdeslagens tillkomst. Från olika håll har framförts önske­

mål om att arbetstiden för denna grupp skall regleras efter i huvudsak

samma principer som gäller för andra arbetstagare. På andra håll har man

emellertid hävdat att en lagstiftning av den typ hembiträdeslagen repre­

senterar är det lämpligaste för det husliga området, bl. a. med hänsyn till

arbetsuppgifternas natur och svårigheterna att utöva tillsyn över tillämp­

ningen av arbetstidsbestämmelser för husligt anställda. Naturligt är att

slutlig ståndpunkt till hembiträdenas arbetstidsförhållanden inte tagits

förrän klarhet vunnits i fråga om hela arbetstidslagstiftningens framtida

karaktär och utformning. Detta hinder för frågans avgörande har nu un­

danröjts sedan årets riksdag antagit en ny allmän arbetstidslag (1970: 103),

som träder i kraft den 1 januari 1971. Den nya arbetstidslagen reglerar inte

arbetstiden för hushållsanställda. Tiden är nu mogen för att ta upp denna

fråga på grundval av bl. a. det material och de bedömningar som redovisats

av 1962 års utredning angående hembi trädeslagstif tningen.

Utredningen har diskuterat olika skäl som kan anföras för och emot ett

frångående av den indirekta metoden för arbetstidens reglering på det hus­

liga arbetets område. Utredningens slutsats blir att övervägande skäl talar

för att arbetstiden för hushållsanställda regleras efter i huvudsak samma

principer som på andra områden. En kraftig remissopinion stöder denna

ståndpunkt.

Även jag anser att revisionen av hembi trädeslagstiftningen bör innebära

att man tillgodoser önskemålen om att de husligt anställda i princip jäm­

ställs med andra arbetslagar grupper i arbetstidshänseende. Enligt min me­

ning utgör de allmänna strävandena mot likställdhet mellan olika samhälls­

medlemmar och samhällsgrupper ett viktigt skäl för att lagstiftningens

karaktär ändras i antydd riktning. Utredningens undersökningar rörande

arbetstidsförhållandena i husligt arbete synes dessutom ge anledning att

anta att en anpassning av lagstiftningen till de regler som gäller för andra

arbetstagare kan medverka till vissa förbättringar i fråga om arbetstiderna

för de hushållsanställda. På sätt utredningen framhållit ter sig ett förbättrat

lagstöd motiverat inte minst mot bakgrunden av att de husligt anställda i

allmänhet är mycket unga och saknar tidigare erfarenheter av förvärvs­

arbete samt av att de ofta för sin utbildning är beroende av att få tillfreds­

ställande vitsord från arbetsgivaren. I detta sammanhang kan också åbe­

ropas att arbetstagarna inte är sammanslutna i någon organisation som

kan tillvarata deras intressen på arbetsplatsen.

Det sagda innebär inte att jag är främmande för de svårigheter som möter

att åstadkomma en direkt reglering av arbetstiden på det husliga arbetets

område. Hushållsarbete utförs under i viss mån speciella betingelser. Göro-

målen i ett hushåll är i regel av sådan natur att det är svårt att koncentrera

dem till en någorlunda sammanhängande del av dagen. Detta innebär bl. a.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

överensstämmelse med förslaget till allmän arbetstidslag upplär utred­

ningens förslag bestämmelser om s. k. jourtid, dvs. tid då arbetstagaren står

till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen för att utföra arbete om

detta skulle behövas. Maximum för jourtid föreslås till högst 48 timmar

under en period av fyra veckor.

För egen del anser jag att utredningens förslag i mycket utformats så att

det stämmer överens med de allmänna riktlinjer jag förut angett. Generellt

sett är den eftersträvade likformigheten mellan allmänna arbetstidslagen

och lagstiftningen på det husliga området av stort värde. Glädjande är vi­

dare att utredningen kunnat föreslå regler om den ordinarie arbetstiden

som innebär att principen om 40 timmars normal arbetsvecka skrivs in i

lagstiftningen. Bakom förslagets bestämmelser om övertid kan man också

spåra den önskvärda restriktiva inställningen till arbete på övertid.

På vissa punkter anser jag emellertid att avvikelse bör göras från utred­

ningsförslaget. Detta förhållande bottnar främst i min önskan att förenkla

lagstiftningen så långt som möjligt och därmed underlätta dess tillämpning.

Enligt min åsikt är utredningens förslag väl komplicerat genom att arbets­

tiden delas upp i alltför många kategorier. Samma uppfattning har förts

fram av några remissinstanser, bl. a. arbetarskyddsstyrelsen.

Uppspaltningen på tre olika former av övertid alltefter förutsättningarna

för överlidsuttag för med sig problem t. ex. i samband med arbetstidskon-

Irollen. Enligt min mening bygger f. ö. konstruktionen övertid för tillsyn av

barn m. fl. på ett alltför teoretiskt betraktelsesätt. Också principiella skäl

talar emot konstruktionen. Bakom förslaget i denna del ligger främst

önskemålet att tillgodose småbarnsfamiljernas behov av barnpassning m. m.

under den del av dagen då föräldrarna är borta från hemmet på grund av

förvärvsarbete. Jag är ense med utredningen om att sådana hänsyn måste

tas i lagstiftningen. Behovet av ökat arbetstidsuttag i de aktuella hushållen

är emellertid närmast kontinuerligt och inte något som uppstår tillfälligt på

grund av särskilda omständigheter. Det bör då inte tillgodoses genom en

övertidsbestämmelse. Jag förordar i stället att lagen upptar en komplette­

rande specialregel som medger utsträckt ordinarie arbetstid för den grupp

hushållsanställda som det här är fråga om. I sammanhanget vill jag fram­

hålla att sådan utsträckt arbetstid utan tvivel kommer att få inflytande på

den lön som utgår. Den av mig förordade regeln bör således inte leda till

sämre ekonomiskt resultat för de anställda än övertidskonstruktionen och

den därmed förenade rätten till övertidsersättning.

Jag vill vidare ifrågasätta behovet av att införa begreppet jourtid för

hushållens del. Någon direkt motsvarighet till de speciella förhållanden

inom vissa arbetsområden som motiverade införandet av jourtid i allmänna

arbetstidslagen anser jag inte föreligger på det husliga området. Till jourtid

vill utredningen hänföra tid då arbetstagaren håller sig hemma för att passa

telefon o. d. I hem med småbarn som kräver tillsyn skulle enligt utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

39

ningen jourtid tillämpas när arbetstagaren tjänstgör som barnvakt på kväl­

len sedan barnen lagt sig. Det är naturligtvis inte lämpligt att begränsa

arbetstiden så att man utesluter möjligheten att anlita de i barnfamilj shus­

hållen anställda som barnvakt på kvällen när barnen sover. Jag anser det

dock inte motiverat att införa begreppet jourtid för att möjliggöra att just

den grupp av hushållsanställda som med viss nödvändighet har långa

arbetsdagar får utnyttjas som barnvakt på kvällar och nätter i större ut­

sträckning. Behovet av barnvaktshj älp på sådan tid som nyss nämnts bör

kunna tillgodoses inom ramen för vad reglerna om ordinarie arbetstid och

övertid medger. Inte heller vad utredningen i övrigt anfört i fråga om jourtid

har gjort mig övertygad om att detta begrepp behövs i lagstiftningen. Med

hänsyn härtill och till den förenkling som uppnås om jourtidsregler undviks

föreslår jag att lagen inte upptar några bestämmelser om jourtid.

En lagstiftning som enligt det sagda bygger på en enkel och naturlig

begreppsbildning bör, anser jag, ha goda förutsättningar att vinna förståelse

hos de enskilda hushållens arbetsgivare och arbetstagare. Utan denna för­

ståelse finns sannolikt risker för att lagstiftningen förfelar sitt syfte och

kanske t. o. m. får negativa konsekvenser för arbetstagarna.

Mot bakgrunden av det anförda förordar jag en huvudregel beträffande

den ordinarie arbetstiden av det innehåll som utredningen föreslagit. Den

kompletterande regel som skall medge längre ordinarie arbetstid än enligt

huvudregeln bör begränsas till att avse arbetstagare som har till uppgift att

se till barn eller annan hushållsmedlem som inte kan ta vård om sig själv.

Som en ytterligare förutsättning bör gälla, att förlängd ordinarie arbetstid

medges bara i den mån det behövs på grund av att den eller de medlemmar

av hushållet, som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett, har

förvärvsarbete utanför hemmet. Med förvärvsarbete utanför hemmet bör

dock jämställas en sådan omständighet som att hinder föreligger att utöva

tillsynen till följd av nedsättning i arbetsförmågan. Ett absolut maximum

för den ordinarie arbetstidens förlängning bör enligt min mening sättas vid

12 timmar per vecka i genomsnitt för en period av fyra veckor.

Övertid bör få tas ut bara under förutsättning att särskilda skäl förelig­

ger. Jag förordar att gränsen för det årliga övertidsuttaget sätts vid 300 tim­

mar, vilket motsvarar vad som enligt allmänna arbetstidslagen utgör maxi­

mum för det sammanlagda uttaget av allmän och extra övertid. Man måste

här beakta att avsteg från övertidsreglerna inte såsom enligt allmänna

arbetstidslagen kommer att kunna ske genom överenskommelse i kollektiv­

avtal. Inte heller är dispensvägen framkomlig. Det måste också finnas ett

visst utrymme för utförande på övertid av sådana vaktsysslor som enligt

utredningens förslag betraktas som jourtjänst.

Såsom förut antytts kan hembiträdeslagens fritidsgarantier inte utan

vidare slopas. Övergången till arbetstidslag motiverar en prövning av frå­

gan vilka kompletterande regler som behövs angående arbetstidens förlägg­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

ning. Arbetarskyddslagens regler i detta avseende kommer därmed i blick­

punkten. Då arbetarskyddslagen inte till någon del gäller för husligt an­

ställda kan det finnas fog för att vidga frågeställningen till att avse hela

spörsmålet i vilken utsträckning bestämmelser av arbetarskyddsnatur be­

hövs för de hushållsanställda.

Utredningen har undersökt möjligheterna att göra arbetarskyddslagen

tillämplig på arbete i arbetsgivarens hushåll. Därvid har utredningen funnit

att det är av ett visst värde att arbetsgivare och arbetstagare genom ut­

tryckliga föreskrifter i lag förpliktas att svara för att risker för olycksfall i

hemmen motverkas. Detta skulle enligt utredningen kunna ske genom att

arbetarskyddslagens allmänna bestämmelser om åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall gjordes tillämpliga på hushållsanställda. Också be­

stämmelserna i arbetarskyddslagen om raster, nattvila och veckovila för

arbetstagare i allmänhet bör enligt utredningen utan olägenhet kunna till-

lämpas i husligt arbete.

Emellertid finns det, anser utredningen, ett flertal föreskrifter i lagen

rörande minderåriga arbetstagare som är föga lämpade för detta arbets­

område. Att göra undantag med avseende på det husliga arbetet för reglerna

om minderåriga arbetstagare är enligt utredningen inte lämpligt, efter­

som de minderåriga utgör en mycket betydande grupp inom det husliga

arbetets område. Enligt utredningens uppfattning skulle f. ö. slopandet av

hembiträdeslagens begränsningsregel i fråga om användande av minderårig

arbetstagare till arbete på kvällar och fridagar innebära en opåkallad för­

sämring för de minderåriga, om inte regeln ersätts av andra skyddsbestäm­

melser än dem som enligt arbetarskyddslagen gäller för vuxna arbetstagare.

Utredningens slutsats blir att den nuvarande arbetarskyddslagen inte

kan göras direkt tillämplig på husligt arbete. I stället förordar utredningen

att vissa arbetar skyddsbestämmelser förs in i den särskilda lag som behövs

för reglering av de husligt anställdas arbetstid. Förutom en mera allmänt

utformad arbetarskyddsbestämmelse föreslår utredningen regler som ga­

ranterar vuxna och minderåriga anställda behövlig nattvila och veckovila.

Dessa regler avses tjäna som ersättning för de nuvarande fritidsbestäm­

melserna i hembiträdeslagen.

För egen del godtar jag det resonemang utredningen här för. Följs utred­

ningens förslag om att endast vissa skyddsbestämmelser skall tas in i den

särskilda arbetstidslagen synes några större svårigheter i tillsynshänseende

inte behöva uppstå. På grund härav förordar jag att utredningens förslag i

förevarande del genomförs. När det gäller den närmare utformningen av de

allmänna skyddsföreskrifterna och bestämmelserna rörande arbetstidens för­

läggning är det naturligt att sträva efter största möjliga överensstämmelse

med arbetarskyddslagens motsvarande regler. Detta bör enligt min mening

kunna gälla även om man beaktar att reglerna i arbetarskyddslagen kan

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

alltför onyanserad. Tillräckligt verksamma tillsynsregler bör kunna utfor­

mas under rimligt hänsynstagande till att arbetsplatserna är belägna i en­

skilda hem.

Tillsynen bör i enlighet med utredningens förslag inskränkas till att avse

arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad. De åtgärder som

skall kunna vidtas inom ramen för tillsynen bör också begränsas. Härför

talar inte minst de praktiska svårigheter som annars uppstår redan på

grund av det förhållandevis stora antalet arbetsplatser. Jag delar utred­

ningens uppfattning att tillsynsverksamheten framför allt bör inriktas på

att ge råd och anvisningar åt arbetsgivare och arbetstagare. Tillsyn i annan

form bör bli aktuell närmast när anledning finns att anta att lagreglerna

överträds. Som utredningen funnit bör man inte helt utesluta möjligheten

att företa inspektion på arbetsplatsen. Denna möjlighet bör dock inte kunna

tillgripas annat än i mera speciella fall.

För arbetsgivare och arbetstagare på den husliga sektorn torde behovet

av upplysning och vägledning rörande gällande regler vara större än inom

områden där ett fackligt organisationsväsende är uppbyggt. Detta behov

kan knappast tillgodoses enbart genom de generella råd och anvisningar

som tillsynsmyndigheten kan komma att meddela. De berör ju f. ö. inte de

spörsmål som lagen behandlar utöver arbetstids- och arbetarskyddsfrågorna.

Arbetsförmedlingarna har hittills brukat tillhandagå med upplysningar

rörande innehållet i hembiträdeslagen. För frågor om hembiträdeslagens

närmare innehåll har förmedlingarna under senare år i allmänhet hänvisat

till arbetsmarknadsstyrelsens kanslibyrå. För egen del anser jag att man bör

kunna bygga vidare på den ordning som sålunda utbildat sig. För såväl

arbetsgivare som arbetstagare bör det te sig naturligt att kunna vända sig

till arbetsmarknadsorganen, som bl. a. förmedlar en stor del av anställning­

arna i husligt arbete. Jag förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen inom

ramen för sin reguljära informationsverksamhet även i övrigt medverkar

till att en breddad kännedom om lagstiftningen ges till grupper som kan vän­

tas bli berörda av denna.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­

slag till arbetstidslag för husligt arbete. Förslaget torde få fogas till stats­

rådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget.

Speci almotivering

De centrala bestämmelserna i lagförslaget avser de husligt anställdas

arbetstider. Med hänsyn härtill framstår det som naturligt att betrakta lagen

främst som en arbetstidslag. Detta gäller också om man beaktar att de före­

44

grund för bedömningen. Som utredningen funnit torde det inte vara nöd­

vändigt att lagtexten direkt utsäger detta. Bl. a. med hänsyn till att anställ­

ningar med blandade arbetsuppgifter är sällsynta finns det inte anledning

att befara några svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Med uttrycket arbete i arbetsgivarens hushåll avses varje arbete som enligt

allmänt språkbruk inbegrips därunder, såsom matlagning, servering, disk­

ning, bakning, konservering, städning, eldning, tvätt, strykning, sömnad och

barnskötsel. I princip torde begreppet hushållsarbete innefatta allt arbete

som utförs i och för det privata hushållet och som behövs för dettas nor­

mala behöriga skötsel. Utanför lagens tillämpningsområde faller sådant

arbete som utförs i och för arbetsgivarens rörelse, exempelvis köksarbete

på restaurang och städningsarbete på kontor liksom även husligt arbete vid

vårdinstitutioner. I nu berörda avseenden har det föreliggande förslaget

samma innebörd som hembiträdeslagen. Det bör här tilläggas att till hus­

hållsarbete hänförs också tillsyn och vård av barn, sjuka och gamla som

tillhör hushållet. Lagen är alltså tillämplig på den som är anställd för att

utföra sådant arbete i ett privat hem.

De nya regler om arbetstid och arbetarskydd som nu föreslås för det hus­

liga arbetet bör — i likhet med vad som gäller på andra arbetsområden — i

princip vara tillämpliga även på korttids- och deltidsanställningar. Reglerna

om arbetstidens begränsning får visserligen inte någon direkt praktisk be­

tydelse för flertalet deltidsanställda. Förslaget innefattar lika litet som an­

nan arbetstidslagstiftning något skydd mot omfattande arbetstidsuttag av

den som har mer än en anställning. De föreslagna bestämmelserna om ledig­

het och om begränsning av den dagliga arbetstiden för minderåriga arbets­

tagare kan emellertid få betydelse även vid deltidsanställningar. Genom att

förslaget inte innehåller någon begränsning med avseende på anställnings­

tidens längd blir det tillämpligt även på helt tillfälliga anställningar, exem­

pelvis sådana som rör en enstaka dag.

De andra regler än arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelser som lagen

innehåller är visserligen i första hand avpassade för heltidsanställningar av

viss varaktighet. I den mån bestämmelserna kan få aktualitet vid andra

typer av anställningar finns dock inte tillräcklig anledning att göra undan­

tag för dem annat än i ett avseende. Rätt att få ett betyg som innehåller vits­

ord om arbetstagarens sätt att sköta sitt arbete synes inte böra föreligga

förrän anställningen har varat viss tid. Bestämmelse härom har tagits in i

14 §, som handlar om tjänstgöringsintyg.

Undantag från lagens tillämpningsområde föreslås för arbetstagare som

är medlem av arbetsgivarens familj. Detta överensstämmer med vad som

gäller enligt annan jämförlig lagstiftning. Vid tillämpningen av arbetstids-

och arbetarskyddslagstiftningen har begreppet familjemedlem getts en gan­

ska vidsträckt innebörd. Till familjemedlemmar har hänförts också andra

än de närmaste släktingarna och t. o. m. personer som inte alls är släkt med

Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

46

om detta är fallet när partsförhållandet har inslag av såväl personlig

som arbetsrättslig karaktär. I sådana lägen får frågan om lagens till­

lämplighet besvaras på grundval av en samlad bedömning, där hänsyn tas till

alla faktorer som talar i ena eller andra riktningen. Är det personliga draget

i partsförhållandet starkt dominerande medan det arbetsrättsliga momentet

skjutits i bakgrunden, synes parterna inte kunna betecknas som arbetsgivare

och arbetstagare.

Lagförslagets regler är av tvingande karaktär, om annat inte uttryck­

ligen anges i de särskilda bestämmelserna. Detta innebär bl. a. att en arbets­

tagare inte med bindande verkan kan avstå från de förmåner lagen avser att

garantera. Andra stycket i förevarande paragraf ger uttryck härför. I detta

sammanhang bör framhållas att föreskrifterna inte lägger hinder i vägen

för avtal som bereder arbetstagaren större förmåner än dem lagen vill garan­

tera.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

2

§

Första stycket i denna paragraf ger uttryck för principen om högst 40

timmars normal arbetsvecka. Som utredningen framhållit och som bekräf­

tats av några remissinstanser kan det, när det gäller husligt arbete, med

hänsyn till förhållandena på den särskilda arbetsplatsen finnas beaktans-

värda behov av att kunna förlägga arbetstiden på sådant sätt att arbetstids-

uttaget inte blir detsamma varje vecka. Detta kan exempelvis bero på att

arbetsgivarens egna arbetstider utanför hemmet är oregelbundna. Mot bak­

grunden härav får det anses närmast ofrånkomligt att lagen, som ju avses

bli tvingande, medger längre begränsningsperiod för den ordinarie arbets­

tiden än en vecka. Begränsningsperioden bör dock inte få överstiga fyra

veckor. En så utformad reglering överensstämmer med vad som för vissa

inte särdeles sällsynta situationer gäller enligt den nya allmänna arbetstids­

lagen. Enligt denna lag får en upp till fyra veckor förlängd begränsnings­

period tillämpas om det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbets­

förhållandena i övrigt. Det bör understrykas att den föreslagna fyraveckors-

regeln är en maximiföreskrift och att följaktligen begränsningsperioder om

en, två eller tre veckor kan tillämpas. Som utredningen framhållit bör natur­

ligtvis arbetstiden i möjligaste mån vara densamma varje vecka. En sådan

fördelning torde i allmänhet framstå som lämpligast för såväl arbetsgivare

som arbetstagare.

Andra stycket i paragrafen innehåller den i allmänna motiveringen be­

rörda specialregeln om förlängd ordinarie arbetstid, som ansetts behövlig

framför allt av hänsyn till förvärvsarbetande föräldrar med små barn.

Specialregeln avser enbart sådana arbetstagare, vars arbete innefattar tillsyn

av barn eller annan person som inte kan ta vård om sig själv. För att be­

stämmelsen skall vara tillämplig krävs vidare att de medlemmar av hus­

hållet, som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett — oftast är

det fråga om två föräldrar —, är förhindrade att utöva tillsynen på grund av

48

hindrar detta givetvis inte att avbrottet i arbetet blir att betrakta som rast.

Paragrafens fjärde stycke innebär att man inte nödvändigtvis behöver

räkna begränsningsperioden från och med kalenderveckans första dag. Ock­

så annan dag i veckan kan väljas som utgångspunkt. Beräkningen skall na­

turligtvis ske efter ett fast system. Man kan t. ex. inte utgå från en vecko­

dag när det gäller att beräkna arbetstid för en viss begränsningsperiod och

från en annan veckodag såvitt gäller nästa begränsningsperiod. En vecko-

indelning med samma veckodag som utgångspunkt skall i stället tillämpas

konsekvent för varje arbetstagare.

Vad nyss sagts om ett fast system för preciseringen av vecka gäller också

i övrigt vid utläggande av begränsningsperioderna. Om i det enskilda fallet

begränsningsperioden är fyra veckor skall således den första perioden om­

fatta veckorna 1—4, den andra veckorna 5—8, den tredje veckorna 9—12,

etc.

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

3 §

Denna och följande paragraf innehåller regler om den omfattning i vilken

övertidsarbete får förekomma. I 3 § upptas föreskrifter om övertid i allmän­

het, medan 4 § reglerar övertid för nödfallsarbete. Bestämmelserna i dessa

paragrafer har sin motsvarighet i 10 § första stycket resp. 8 § i allmänna

arbetstidslagen. Lagförslaget innehåller däremot inte som allmänna arbets­

tidslagen några regler om övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten.

Sådana regler har ansetts sakna tillämplighet för det husliga arbetets del.

Inte heller föreslås någon motsvarighet till allmänna arbetstidslagens före­

skrift om dispenslagd s. k. extra övertid. Som utredningen funnit är det

opraktiskt att räkna med att tillsynsmyndigheten skulle behöva ta ställning

till frågor om extra övertidsarbete i privata hushåll.

Med övertid i lagens mening förstås sådan arbetstid som överstiger den

i lagen fastställda ordinarie arbetstiden. Skulle kortare ordinarie arbetstid

ha avtalats än vad lagen medger, utgör skillnaden mellan avtalad och av la­

gen medgiven längsta arbetstid inte övertid i lagens mening.

Enligt 3 §, vars innehåll berörts i den allmänna motiveringen, får övertid

tas ut med högst 48 timmar under en fyraveckorsperiod, dock högst 300

timmar under samma kalenderår. Något påtagligt behov av att på sätt som

skett i allmänna arbetstidslagen öppna möjlighet att låta begränsningsperio­

den vara en månad i stället för fyra veckor har inte ansetts föreligga.

Övertid får tas ut bara då särskilda skäl föreligger. Häri ligger ett krav på

att det skall finnas en speciell anledning till att övertid behövs just då. En

sådan anledning kan vara att arbetsgivaren själv har övertidsarbete på sin

arbetsplats eller är borta hemifrån för studier, föreningssammankomster,

sällskapsliv eller annan förströelse och att hjälp därför behövs med tillsyn

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

5 §

Paragrafen behandlar arbetstagarnas skyldighet att arbeta på övertid.

Den nya allmänna arbetstidslagen innehåller inte någon uttrycklig bestäm­

melse i detta hänseende. I avsaknad av lagbestämmelse gäller vad som är

överenskommet i kollektivt eller enskilt avtal. Hembiträdeslagen innehåller

däremot en bestämmelse i ämnet i 12 § fjärde stycket. Där sägs att arbets­

tagaren är skyldig att utföra övertidsarbete i vissa situationer av nödfalls-

karaktär men att i övrigt gäller vad som kan anses överenskommet med ar­

betsgivaren. Med hänsyn till att vägledande avtal saknas på det husliga

arbetets område synes det lämpligt att även i fortsättningen genom bestäm­

melser i lag klargöra vad som skall gälla om arbetstagares skyldighet att

fullgöra övertidsarbete.

Enligt den föreslagna bestämmelsen är arbetstagare — frånsett nödfalls-

situationer av det slag som avses i 4 §, då arbetstagaren inte kan undandra

sig att utföra det övertidsarbete som förhållandena kräver -— inte skyldig att

arbeta på övertid om arbetstagaren inte åtagit sig det. Som utredningen

framhållit kan åtagandet göras antingen med avseende på ett enstaka till­

fälle eller mera generellt, exempelvis i samband med att anställningsavtalet

sluts. Det får naturligtvis inte leda till att kravet på särskilda skäl för över-

tidsuttag efterges. Ett åtagande av generell karaktär ger i allmänhet arbets­

givaren visst utrymme att bestämma när övertidsarbete skall äga rum. I

sådant läge måste arbetstagaren ha rätt att få besked rimlig tid i förväg. För

det fall att övertidsarbete skall tas ut en kväll, har utredningen uttalat att

arbetstagaren bör få veta detta senast samma dags förmiddag. Det bör

understrykas att en så pass kort varseltid bör vara en undantagsföreteelse.

I normalfallet bör varsel kunna ges betydligt tidigare.

6

§

Paragrafen föreskriver skyldighet för arbetsgivare att föra anteckning

om övertid. Motsvarande skyldighet för arbetsgivare inom andra områden

av arbetslivet finns inskriven i 11 § allmänna arbetstidslagen. Det ligger i

bägge parters intresse att uttaget av övertid bokförs så att inga onödiga

tvister uppkommer. Visserligen kan det vara svårt för en arbetsgivare som

är borta från hemmet om dagarna att hålla reda på den anställdes arbets­

tider. I sådana fall får det ankomma på arbetstagaren att upplysa om när

det varit nödvändigt att göra avvikelser från den överenskomna arbetstiden.

Ibland kan det kanske vara lämpligt att arbetstagaren själv för anteck­

ningar och lämnar dem till arbetsgivaren för godkännande. Rörande anteck­

ningarnas form bör inga särskilda föreskrifter meddelas. Någon regel om att

tillsynsmyndigheten skall meddela bestämmelser i ämnet föreslås därför

inte. Av paragrafens formulering framgår emellertid att anteckningarna

52

gen. Det har befunnits lämpligt att bibehålla regeln för att klargöra att le­

digheten inte behöver omfatta samma antal timmar som övertiden. Det kan

sålunda vara skäligt att ersätta övertidsarbete på obekväm tid genom längre

ledighet än övertiden har omfattat. Å andra sidan kan det också tänkas

fall där övertidsarbetet är så lindrigt att det kan anses kompenserat genom

ledighet av ganska begränsad omfattning.

Hembiträdeslagen innehåller också vissa regler om kompensationsledig-

hetens förläggning. Ledigheten får inte förläggas före kl. 9 och får inte utgå

under kortare tid än två timmar varje gång. Dessa regler har inte tagits upp

i lagförslaget. De torde knappast ha någon praktisk betydelse, i synnerhet

om det, som nu föreslås, aldrig skall vara tillåtet att kompensera övertidsar­

bete genom ledighet annat än om arbetstagaren går med på en sådan ord­

ning. Hembiträdeslagens bestämmelse om att ersättning i pengar skall be­

talas, om anställningen upphör innan arbetstagaren har fått ut sin kompen-

sationsledighet, förs däremot över till den nya lagen.

Förslaget innehåller inte några regler om när ersättning i pengar eller

ledighet skall utges. Inte heller regleras tidpunkten för utbetalning av lön.

Bl. a. med hänsyn till de varierande förhållanden som kan förekomma

torde ämnet inte vara lämpat för lagreglering. I hembiträdeslagen finns en­

bart en vägledande bestämmelse om att lön, som beräknas för månad eller

längre tid skall utbetalas sista vardagen varje kalendermånad, om inte an­

nat har överenskommits. Någon motsvarighet härtill har inte ansetts behöv­

lig. Som utredningen framhållit får ett oskäligt dröjsmål från arbetsgiva­

rens sida när det gäller att fullgöra förpliktelser beträffande lön eller över­

tidsersättning betraktas som en sådan omständighet som ger arbetstagaren

rätt att säga upp anställningsavtalet att upphöra omedelbart.

8

§

Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen har i den nya lagen

införts vissa allmänna bestämmelser om skydd mot ohälsa m. m. Bestäm­

melserna har tagits in i denna paragraf.

I paragrafens första stycke finns till en början en motsvarighet till den

generella skyddsföreskriften för arbetsgivare i 7 § arbetarskyddslagen. Be­

stämmelsen innebär exempelvis att arbetsgivaren skall se till att de hjälp­

medel som används i hushållet, såsom stegar och elektriska apparater, är

betryggande från säkerhetssynpunkt samt att arbetstagaren får behövliga

instruktioner för hanteringen av maskiner och farliga ämnen.

Bestämmelser som inskärper att särskild hänsyn skall tas till minder­

åriga arbetstagare finns i såväl arbetarskyddslagen (26 §) som hembiträdes­

lagen (18 § andra stycket). De har fått sin motsvarighet i första stycket

andra punkten. Innebörden av bestämmelsen är att arbetsgivaren när det

gäller minderårig arbetstagare måste fästa särskild vikt vid att arbetsbördan

inte är så stor eller arbetstiden så lång att arbetstagaren riskerar att bli

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

54

Är det angeläget för arbetsgivaren att anlita arbetstagaren den dag som den­

ne normalt är helt ledig kan parterna komma överens om att flytta ledig­

heten till en annan dag i veckan.

Det har inte ansetts motiverat att för det husliga arbetets del införa någon

motsvarighet till arbetarskyddslagens bestämmelser om raster och arbets-

pauser. Ofta torde det inte vara möjligt för arbetstagaren att få någon rast

i arbetarskyddslagens mening, dvs. ledighet med rätt att avlägsna sig från

arbetsplatsen. Att i lag fastslå att den som arbetar i ett hushåll någon gång

under dagen skall få tillfälle att avbryta sitt arbete — för att inta förtäring

på arbetsplatsen eller för att få avkoppling — ter sig inte nödvändigt.

10

§

Paragrafen innehåller motsvarigheter till 31 och 33 §§ arbetarskyddslagen,

som gäller arbetstid och nattvila för minderåriga arbetstagare. Den sam­

manlagda arbetstiden maximeras enligt förslaget liksom enligt arbetar­

skyddslagen till 10 timmar per dygn och 54 timmar per vecka. Summan av

ordinarie arbetstid och övertid får alltså inte överskrida detta antal timmar.

Undantag görs dock för nödsituationer. Nattvilan föreslås skola omfatta

minst 11 timmar i sträck. I nattvilan skall ingå tiden mellan kl. 22 och

kl. 5. Avvikelse får göras i nödsituationer.

Som framhållits i den allmänna motiveringen har det ansetts lämpligt att

vid den närmare utformningen av hithörande bestämmelser anknyta till

arbetarskydd slagen sådan den gäller f. n. Bara på enstaka punkter har av­

vikelser ansetts motiverade. Liksom i fråga om övriga bestämmelser i lag­

förslaget föreslås inte någon möjlighet till dispens genom beslut av till­

synsmyndigheten. Vidare föreslås inte några särskilda skyddsregler för

arbetstagare under 16 år. Antalet arbetstagare i denna ålder kommer med

skolväsendets utbyggnad att bli allt mindre. Enligt utredningen föreligger

heller inte något påtagligt behov av att skydda det begränsade antal 15-åriga

och yngre arbetstagare som kan komma att finnas i framtiden mot att vid

något tillfälle anlitas för arbete mellan kl. 19 och kl. 22 på kvällen eller i

nödsituationer utnyttjas utöver vad lagen annars tillåter.

Enligt utredningens uppfattning är det rimligt att tillåta avsteg från reg­

lerna om maximiarbetslid och nattvila för minderåriga inte bara i nödsitua­

tioner utan också för att ge arbetsgivaren möjlighet att använda en minder­

årig arbetstagare framför allt som barnvakt på kvällen och natten. Utred­

ningens förslag upptar därför en undantagsregel för vad utredningen kallar

jourtjänst, varvid dock anges att jourtid med stöd av undantagsregeln inte

skall få tas ut mer än två dygn i veckan. Utredningens bedömning på före­

varande punkt har ansetts riktig i sak. Med hänsyn till att begreppet jourtid

inte föreslås infört i lagstiftningen har dock undantagsregeln utformats på

ett annat sätt än vad utredningen förordat. Undantagsregeln har ansetts

böra medge att minderårig arbetstagare tillfälligt anlitas på kvälls- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

58

givaren alltid möjlighet att avstänga denne från tjänstgöring. Med den

ståndpunkt som sålunda har intagits till frågan om nppsägningsrätt vid

sjukdom synes det vara mindre väl förenligt att i förslaget ta upp en mot­

svarighet till hembiträdeslagens föreskrift om skyldighet för arbetstaga­

ren att förete läkarintyg. Arbetsgivaren har givetvis möjlighet att som vill­

kor för anställning kräva att sådant intyg anskaffas. Detta gäller utan före­

skrift i lagen.

Inte heller hembiträdeslagens bestämmelse om rätt för arbetstagaren att

säga upp anställningen med omedelbar verkan om arbetsgivaren bosätter

sig på annan ort har bibehållits. Det förefaller ytterst osannolikt att en sådan

flyttning skulle beslutas så sent eller hållas hemlig för arbetstagaren så

länge att denne inte hinner säga upp sig i tid före flyttningen. F. ö. torde det

ofta vara naturligt att anta att anställningsavtalet bygger på den förutsätt­

ningen att tjänstgöringen, bortsett från tillfälliga avbrott, skall äga rum på

den ort där arbetsgivaren är bosatt med sitt hushåll när avtalet träffas.

13 §

Paragrafen reglerar arbetstagarens rätt till bostad i samband med sjuk­

dom el'er olycksfall. Om en arbetstagare på grund av sjukdom bl!r ur stånd

att sköta sitt arbete, är arbetsgivaren — såvida inte annat har överenskom-

mits — i princip befriad från skyldighet att betala arbetstagaren lön eller

annat vederlag för motsvarande tid. Det kan dock vara tveksamt om denna

princip gäller oinskränkt även i sådana fall då vederlaget utgörs av bostads­

förmån. Beträffande hembiträden framgår emellertid klart av 7 § första

stycket hembiträdeslagen, att arbetsgivaren inte har rätt att vägra arbets­

tagaren att få använda bostaden enbart av det skälet att denne har blivit

sjuk. Som utredningen framhållit råder inte någon tvekan om skäligheten

av den regel som hembiträdeslagen innehåller. Arbetsgivarens intresse av

att omedelbart kunna utnyttja arbetstagarens bostad för att hysa in en vi­

karie där måste anses väga mindre tungt än arbetstagarens intresse av att

inte vid sjukdomsfall plötsligt bli ställd utan bostad. Arbetsgivaren har ju

också i regel möjlighet att bringa anställningen att upphöra med ganska

kort varsel och på det viset få tillgång till bostaden. Utredningen har ansett

att det kan ifrågasättas om lagreglering i detta hänseende verkligen behövs.

Under hänvisning till att många av de myndigheter och organisationer som

utredningen tillfrågat förordat en skyddsbestämmelse i ämnet har emeller­

tid utredningen stannat för att föreslå en sådan. Bestämmelsen har, i en­

lighet med vad socialstyrelsen påpekat i sitt remissyttrande, formulerats så

att det klart framgår att olycksfall lika litet som sjukdom får föranleda

förlust av nyttjanderätt till bostad.

Den föreslagna bestämmelsen gäller inte bara när arbetstagaren bor hos

arbetsgivaren utan också när arbetstagaren har sin bostad på annat håll,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

skall ha rätt till dessa förmåner under tid då rätt till sjukpenning före­

ligger.

Reglerna i 6 § hembiträdeslagen om bostads beskaffenhet m. m. har inte

heller fått några motsvarigheter i lagförslaget. Enligt utredningen kan det

betvivlas alt det annat än i rena undantagsfall förekommer att en anställd

anvisas bostad som är undermålig från sanitär synpunkt. Skulle detta ske

har arbetstagaren möjlighet att begära ingripande från hälsovårdsnämn­

den, som kan förelägga arbetsgivaren att förbättra bostadens beskaffenhet

eller förbjuda att den används. Något behov av att dessutom kunna göra

gällande påföljder för brott mot en civilrättslig lagbestämmelse torde inte

föreligga. Eu regel om den tidpunkt då rummet skall lämnas efter anställ­

ningens upphörande torde ha ringa praktisk betydelse. Nuvarande bestäm­

melse om dispositionsrätt till rummet, slutligen, är närmast att betrakta

som en tolkningsregel, genom vilken innebörden av en avtalsklausul att

den anställda skall ha eget rum preciseras. Som sådan synes den fullt na­

turlig. Arbetsgivaren kan emellertid alltid mot ett åberopande av regeln

invända, att uppgörelsen i det särskilda fallet inte innebar att den anställda

skulle ha eget rum, och bestämmelsens värde som skydd för arbetstagaren

och som medel att undanröja tvistigheter är därför begränsat.

14 §

Av allmänna arbetsrättsliga principer torde följa att arbetstagaren har

rätt till betyg över anställningen. Det bör emellertid vara värdefullt att klar­

göra detta och närmare precisera innebörden av arbetstagarens rätt genom

uttryckliga bestämmelser i lagen. Sådana bestämmelser har tagits in i 14 §.

Med hänsyn till den betydelse det kan ha för arbetstagaren att få ett betyg

har bestämmelserna liksom i gällande lag gjorts tvingande till arbetstaga­

rens förmån. Arbetstagaren kan alltså inte i förväg med bindande verkan

avstå från sin rätt till betyg.

De föreslagna reglerna skiljer sig på en viktig punkt från hembiträdes­

lagen. De ger arbetstagaren rätt att själv avgöra om betyget skall innehålla

vitsord rörande tjänstgöringen. En valrätt i detta hänseende torde, som

utredningen påpekat, tillkomma andra arbetstagare. Med hänsyn till att

ordet betyg leder tankarna till en handling som redovisar en bedömning

men arbetstagaren alltså skall ha rätt att kräva en handling som bara ger

upplysning om vissa faktiska förhållanden har termen intyg använts i

stället för betyg. Intyget skall alltid innehålla besked om anställningens

art, varmed åsyftas arbetstagarens ställning och huvudsakliga arbetsupp­

gifter, samt om anställningstiden. Vitsorden skall gälla skicklighet, arbets-

villighet och ordning i arbetet. Uttrycket arbetsvillighet har valts i stället

för flit för att antyda att härmed åsyftas även sådant som arbetstagarens

villighet att sätta sig in i nya arbetsuppgifter, ambition och initiativför­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

16 §

Den som har att utöva tillsyn enligt den föreslagna lagen kan i samband

med tillsynen få insyn i personliga förhållanden som inte bör röjas för

utomstående. I 16 § har tagits upp en särskild bestämmelse om tystnads­

plikt som avser sådana förhållanden. Paragrafen innehåller därjämte regler

om åtal och straff för brott mot tystnadsplikten. Paragrafen har utformats

efter mönster av 14 § allmänna arbetstidslagen.

17 §

Om en arbetsgivare åsidosätter sina skyldigheter i något avseende som

är underkastat tillsyn kan enligt den föreslagna 17 § yrkesinspektören

skriftligen förelägga honom att v.dta rättelse. Den närmaste motsvarigheten

till denna bestämmelse är 53 § arbetarskyddslagen. De materiella reglerna

i lagförslaget är inte direkt straffsanktionerade. Däremot kan enligt 19 §

arbetsgivaren straffas om han inte rättar sig efter ett meddelat föreläg­

gande. Som tidigare har anförts bör tillsynsverksamheten i första hand

bedrivas genom råd och anvisningar. Detta skulle knappast vara möjligt

med ett system som kriminaliserade överträdelser av lagens bestämmelser.

Den föreslagna ordningen bör i tillräcklig grad tillgodose behovet av att

kunna komma till rätta med dem som inte följer lagens föreskrifter.

Skriftligt föreläggande bör inte t.llgripas i andra fall än då yrkesinspek­

tören inte anser sig kunna åstadkomma rättelse med andra medel. I de

flesta fall torde det vara tillräckligt att upplysa arbetsgivaren om lagens

innehåll och eventuellt i samband därmed ge honom anvisning om hur han

bör handla för att undvika konflikt med lagen. Innan föreläggande med­

delas skall enligt föreskrift i andra punkten arbetsgivaren få tillfälle att

yttra sig. Motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen. Föreläggandet skall

inte förenas med vite, eftersom underlåtenhet att rätta sig efter föreläg­

gandet är belagd med straff. I föreläggandet bör anges viss tid inom vilken

erforderliga åtgärder skall vara vidtagna.

18 §

Denna paiagraf innehåller regler om fullföljd av talan mot föreläggande

som har meddelats av yrkesinspektör. Paragrafens första stycke motsvarar

61 § första stycket arbetarskyddslagen. Någon möjlighet att besvära sig

över arbetarskyddsstyrelsens beslut har inte ansetts påkallad.

19 §

Som påpekats under 17 § är underlåtenhet att rätta sig efter lagens be­

stämmelser inte i och för sig straffbelagd. Har föreläggande om rättelse

meddelats och inte efterkommits av arbetsgivaren kan emellertid enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

63

förevarande paragraf denne straffas med böter. För att straffansvar skall

inträda torde få förutsättas att föreläggandet har vunnit laga kraft. Att

böterna skall utgå i form av dagsböter följer av 25 kap. 1 § brottsbalken.

Paragrafen föreskriver vidare att arbetsgivare som uppsåtligen lämnar

oriktig eller vilseledande uppgift i anteckningar om övertid skall kunna

straffas för det. Det har inte ansetts motiverat att på det husliga området

straffbelägga felaktigheter som beror enbart på oaktsamhet, särskilt som

underlåtenhet att över huvud taget föra föreskrivna anteckningar inte kan

straffas omedelbart utan först efter föreläggande om rättelse.

20

§

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om skadestånd överens­

stämmer i huvudsak med vad som gäller enligt hembiträdeslagen. Skade­

stånd kan komma i fråga både vid överträdelse av lagens föreskrifter och

vid brott mot avtalet. Något undantag görs inte för de bestämmelser som är

underkastade tillsyn. Sålunda kan exempelvis en arbetsgivare som tar ut för

mycket arbetstid av en anställd dels få ett föreläggande om rättelse och,

om han inte rättar sig efter det, dömas till böter, dels åläggas att betala

skadestånd till arbetstagaren.

Skadeståndet kan avse både ekonomisk och ideell skada. Med hänsyn till

de delvis nya bestämmelserna i förslagets 8 § har det ansetts lämpligt att

erinra om att allmänna skadeståndsregler skall tillämpas i fråga om skade­

stånd med anledning av person- eller sakskada. Avsikten är nämligen inte

att i detta sammanhang utsträcka rätten till ideell ersättning vid person­

eller sakskada utöver vad som följer av 6 kap. 2 § strafflagen. Hänvisningen

till allmänna skadeståndsregler gäller dock endast frågan vad som är ersätt-

ningsgill skada. Att andra stycket första punkten har denna innebörd torde

framgå av en sammanställning med andra punkten i samma stycke. Jämk-

ningsregeln i tredje stycket kan således tillämpas också i fråga om person­

eller sakskada.

Skadeståndet kan enligt tredje stycket jämkas, eventuellt helt utebli, med

hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande

med avseende på tvistens uppkomst och övriga omständigheter. Detta över­

ensstämmer med vad som gäller enligt annan arbetsrättslig lagstiftning.

I allmänhet torde skadeståndsansvaret inte ha någon nämnvärd praktisk

betydelse. Det kan dock aktualiseras i åtminstone en typ av situationer

som inte är ovanliga, nämligen när arbetstagaren har lämnat anställningen

utan att iaktta föreskriven uppsägningstid. Då så sker har arbetstagaren

ofta en innestående fordran på lön och semesterersättning, vilken arbets­

givaren kan vilja kvitta mot ett skadestånd. Den nyligen antagna lagen

(1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt begränsar dock i olika hänseen­

den rätten till sådan avräkning.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

21

§

Regeln i denna paragraf att rätten till skadestånd preskriberas om talan

inte har anhängiggjorts inom sex månader från det att skadan inträffade

överensstämmer med 20 § hembiträdeslagen. Hembiträdesutredningen

framhöll på sin tid som motiv för denna bestämmelse, att det var önskvärt

att alla ur ett arbetsavtal härflytande fordringsanspråk blev slutligt regle­

rade så snart som möjligt. Inte minst gällde detta på det husliga området.

På grund av det personliga förhållandet mellan arbetsgivaren och arbets­

tagaren antogs det där inte sällan förekomma att en skadelidande part ut­

tryckligen eller tyst eftergav sin rätt. Det ansågs inte tilltalande att en

fråga som sålunda en gång hade bragts ur världen skulle kunna dras upp

på nytt och föranleda skadeståndsanspråk sedan det personliga förhållan­

det hade rubbats genom en brytning mellan parterna. Dessa synpunkter,

till vilka utredningen anslutit sig, har ansetts alltjämt äga sin giltighet.

En skadelidande kan tänkas befinna sig i den situationen att han kan

grunda sin talan antingen på allmänna skadeståndsregler eller på den spe­

ciella reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som

finns i den lag som nu föreslås. Preskriptionsbestämmelsen i denna paragraf

har naturligtvis endast avseende på talan enligt lagen. Om den skadelidande

i stället vill framställa talan på grund av allmänna skadeståndsregler gäller

vanliga preskriptionsregler.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 juli 1971 och från denna

tidpunkt ersätta hembiträdeslagen, som enligt senast beslutade förlängning

annars skulle gällt till utgången av oktober 1971.

Allmänna arbetstidslagen föreskriver en generell förkortning av den

ordinarie arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen

skall genomföras i två lika stora etapper den 1 januari 1971 resp. den 1

januari 1973. För det husliga arbetets del bör man nå fram till en liknande

ordning. Bestämmelsen härom har utformats så att den högsta genomsnitt­

liga ordinarie arbetstiden för vecka enligt 2 § första stycket i stället för

40 timmar skall vara 41 timmar 15 minuter intill utgången av år 1972.

Den nya lagen bör i sin helhet gälla även avtal som har slutits före den

1 juli 1971. För att undvika oklarhet har detta uttryckligen angetts i en

övergångsbestämmelse. Med hänsyn till att lagen i mycket har karaktär av

skyddslagstiftning och att den i övriga delar är dispositiv synes några bä­

rande invändningar mot att lagen sålunda ingriper i bestående avtalsför­

hållanden inte kunna resas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

65

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till arbetstidslag för

husligt arbete inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av proto­

kollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög­

het Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 150

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Bilaga

Förslag

till

Arbetstidslag för husligt arbete

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

¹ §

Denna lag är tillämplig på anställningsförhållande där arbetstagare utför

arbete i arbetsgivarens hushåll. Lagen gäller dock ej om arbetstagaren är

medlem av arbetsgivarens familj.

Överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare som strider mot

denna lag är icke bindande för arbetstagaren.

Ordinarie arbetstid

2

§

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan i ge­

nomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Innefattar arbetet tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke

kan taga vård om sig själv, får den ordinarie arbetstiden förlängas i den

mån det oundgängligen behövs på grund av att de medlemmar av hushållet,

som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett, har förvärvsarbete

utanför hemmet eller är ur stånd att utöva tillsynen till följd av nedsatt

arbetsförmåga. Sådan förlängning får ske med högst 12 timmar i veckan i

genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

I arbetstiden inräknas ej uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren

fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig att stanna kvar på arbets­

stället.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tilläm­

pas för arbetsstället.

Övertid

3 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas ut med högst 48 timmar

under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under ett kalenderår.

68

För arbetstagare, som ej fyllt 18 år, får den sammanlagda arbetstiden

icke överstiga 10 timmar under ett dygn och 54 timmar under en vecka.

Sådan arbetstagare skall beredas sammanhängande ledighet för nattvila

minst 11 timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan

22 och klockan 5.

Avvikelse får göras från första stycket, om det påkallas av förhållande

som avses i 4 §. Första stycket utgör ej hinder mot att arbetstagare, som ej

fyllt 18 år, tillfälligt anlitas för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem,

som icke kan taga vård om sig själv.

Avtalets ingående och upphörande m.m.

11

§

Avtal om anställning i husligt arbete skall upprättas skriftligen, om en­

dera parten begär det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

10

§

12

§

År avtalstiden ej bestämd, gäller avtalet tills vidare och upphör efter

uppsägning från endera sidan. Uppsägningstiden är 14 dagar, om ej annat

överenskommits.

Arbetsgivaren får dock alltid säga upp avtalet att upphöra omedelbart,

om arbetstagaren väsentligen åsidosätter sina skyldigheter mot arbetsgiva­

ren. Samma rätt tillkommer arbetstagaren, om arbetsgivaren eller någon

medlem av arbetsgivarens hushåll väsentligen åsidosätter sina skyldigheter

mot arbetstagaren.

Uppsägning som avses i andra stycket får ej ske, om till grund därför

åberopas uteslutande förhållande, som parten känt till mer än en vecka

före uppsägningen.

13 §

Arbetstagare, som på grund av sjukdom eller olycksfall blir ur stånd

att utföra sina sysslor, får utan hinder därav nyttja bostad, som ingår i

arbetstagarens löneförmåner, så länge anställningen består.

14 §

När anställningsavtal uppsagts skall arbetsgivaren på begäran lämna

arbetstagaren intyg angående anställningen.

Intyget skall innehålla besked om arbetsuppgifternas art och anställ­

ningstiden. Har anställningen varat mer än en månad skall, om arbets­

tagaren begär det, dessutom lämnas vitsord rörande skicklighet, arbetsvil-

lighet och ordning i arbetet samt upplysning om vem som sagt upp avtalet

och, om uppsägningen gjorts av arbetsgivaren, rörande anledningen därtill.

70

mån skada i annat fall har uppstått tages hänsyn även till omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den

skadelidandes förhållande med avseende på tvistens uppkomst eller om­

ständigheterna i övrigt, får skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum.

21

§

Talan om skadestånd enligt 20 § skall anhängiggöras inom sex månader

från det skadan inträffade. Försummas det, är rätten till talan förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då hembiträdeslagen (1944: 461)

skall upphöra att gälla.

Intill utgången av år 1972 skall dock den i 2 § första stycket angivna

högsta genomsnittliga arbetstiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra

41 timmar 15 minuter.

Denna lag gäller även avtal som slutits före den 1 juli 1971.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1970

Bestämmelsen i 14 § första stycket synes böra omfatta icke blott fall när

anställningsavtal uppsagts utan även fall då det eljest upphört t. ex. genom

överenskommelse, arbetsgivarens död eller andra omständigheter. Att be­

stämmelsen härigenom bleve tillämplig även då avtalet upphört genom att

arbetstagaren utan uppsägning lämnat sin anställning synes icke böra ut­

göra hinder mot utvidgningen; även i detta fall bör arbetstagaren, om han

begär det, äga få intyg angående anställningen.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

73

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober

1970.

Närvarande:

Statsministern

P

alme^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

,

G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

,

L

öfberg

, C

arlsson

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till arbetstidslag för husligt arbete.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har ansett att den i remissprotokollet föreslagna lagrubriken

»Arbetstidslag för husligt arbete» inte är lämplig med hänsyn till att lag­

förslaget innehåller en del bestämmelser om annat än arbetstid. Som rubrik

har lagrådet i stället förordat »Lag om anställning i husligt arbete». Lag­

rådet har vidare ansett att ordningsföljden mellan de olika avsnitten i lag­

förslaget bör ändras så att avtalsreglerna i 11—14 §§ inpassas efter de in­

ledande bestämmelserna i 1 §.

Det grundläggande motivet bakom lagförslaget har varit att åstadkomma

en lösning på frågan om de hushållsanställdas arbetstider. Det resonemang

som förts i arbetstidsfrågan har varit avgörande för lagförslagets utform­

ning i stort. I konsekvens härmed har lagförslagets rubrik valts för att

markera huvudinnehållet i förslaget. Också lagförslagets disposition utgår

från arbetstidsreglernas centrala betydelse. Mot denna bakgrund är jag inte

beredd att biträda lagrådets förslag. Med anledning av lagrådets påpekande

bör emellertid lagen få en rubrik som ger vid handen att i lagen behandlas

även annat än arbetstidsfrågor. En lämplig rubrik synes vara »Lag om ar­

betstid m. m. i husligt arbete».

Vad lagrådet anfört i anslutning till 5 och 14 §§ bör leda till att dessa

bestämmelser jämkas.

Vissa jämkningar av redaktionell natur bör dessutom vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att,

med angivna jämkningar, anta förslaget till lag om arbetstid m.m. i hus­

ligt arbete.

74

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

014271