2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

gällande lagar skall avsteg kunna göras genom överenskommelse i kollektiv­

avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Bl. a. för att göra det möjligt att inordna vissa statliga och kommunala

verksamhetsgrenar under lagstiftningen upptas i lagförslaget regler om

jourtid. Därmed avses tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfo­

gande på arbetsstället för att när behov uppkommer utföra arbete. Maximum

för jourtiden har satts till 48 timmar under fyra veckor eller 50 timmar per

kalendermånad. På samma sätt som när det gäller den ordinarie arbetstiden

skall reglerna om jourtid vara dispositiva.

Övertid skall enligt förslaget liksom hittills betraktas som ett extraordi­

närt inslag. Övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning återkommer till stor

del oförändrade i lagförslaget. Lagens normer för s. k. allmän övertid och

övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dock bli snävare än i

gällande lagstiftning. Allmän övertid skall få tas ut med 150 timmar per år

mot f. n. 200 timmar. Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skall

kunna tas ut med sex timmar i veckan mot nu sju timmar. Vidare öppnas

möjlighet för arbetsmarknadsparterna att i kollektivavtal komma överens

om avvikelse från lagens begränsningar för den allmänna övertiden.

Den nya arbetstidslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Den

särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete i bagerier (den s. k.

bagerilagen) föreslås bli upphävd vid utgången av juni 1971.

6

14 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfa­

rande, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter

eller fängelse i högst ett år. Gäller brottet annat än förhållande av bety­

delse för landets försvar, får allmänt åtal väckas endast om målsägande

anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 §

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare

till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd

av lagen dömes till böter.

Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga

vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsam­

het lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 §

dömes till böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen

(1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281),

arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947:

216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbets­

tiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm­

melsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

7

2) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande tiden

för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­

träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upp­

höra att gälla vid utgången av juni 1971.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 no­

vember 1969.

Närvarande:

Statsministern

P

alme^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, L

undkvist

, G

eijer

, O

dhnoff

,

W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

, C

arlsson

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om en ny all­

män arbetstidslag in. m. och anför.

1963 års arbetstidskommitté1 har avlämnat ett betänkande kallat Allmän

arbetstidslag (SOU 1968: 66). I betänkandet läggs fram förslag till en ge­

nerell förkortning av arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Vidare

föreslås att en ny allmän arbetstidslag skall ersätta den gällande allmänna

arbetstidslagen och de särskilda arbetstidslagar, som finns för lantarbete,

detaljhandel samt hotell-, restaurang- och kaférörelse. Nuvarande special­

reglering angående arbetstidens förläggning i bageri- och konditorinäring­

en föreslås slopad. Förslag läggs också fram rörande en helgdagsreform.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetarskydds-

styrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, socialsty­

relsen, kommerskollegium, statens avtalsverk, statens brandinspektion,

överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, chefen för arméstaben,

chefen för marinstaben, chefen för flygstaben, försvarets fabriksverk, ge­

neraltullstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, postverket, televerket, statens vatten-

fallsverk, statens vägverk, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, sta­

tens järnvägar (SJ), luftfartsverket, riksförsäkringsverket, skolöverstyrel­

sen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, konjunkturinstitutet, ombuds­

mannen för näringsfrihetsfrågor (NO), ILO-kommittén, länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Örebro och Västerbottens

län, domkapitlen i Göteborgs, Härnösands, Karlstads, Linköpings, Luleå,

Lunds, Skara, Stockholms, Strängnäs, Uppsala, Visby, Västerås och Växjö

stift, svenska kyrkans diakoninämnd, Svenska landstingsförbundet, Sven­

1 Ledamöter förste vice talmannen Axel Strand, ordf., riksdagsledamöterna Brita Elmén,

Arvid Enarsson och David Gomér, förbundsordföranden Gunnar Hallström, planeringschefen

Erik Höök, direktörerna Gunnar Larsson och Gunnar Nordholm, kanslichefen Olof Schärman

och Landsorganisationens i Sverige dåvarande andre ordförande Edvard Vilhelmsson.

Allmänna arbetstidslagen

Lagen (1930: 138) om arbetstidens begränsning (ändrad senast 1966:

616) — här benämnd allmänna arbetstidslagen — är tillämplig på varje

rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vat-

tenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, om för arbetsgiva­

rens räkning i regel används flera än fyra arbetare (1 § första stycket).

Genom lagens anknytning till begreppen rörelse eller företag faller husligt

arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utanför lagens tillämpning.

Vidare faller genom föreskriften om visst minsta antal arbetare samtliga

småföretag, dvs. företag med mindre än fem regelbundet anställda arbe­

tare, utanför lagen. Det är därvid att märka att vid lagens tillämpning

skall såsom arbetare icke räknas medlem av arbetsgivarens familj, verk­

mästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bok­

hållare eller därmed jämställd person, kontor svaktmästare eller annat un­

derordnat kontorsbiträde (2 §). Sin främsta betydelse har denna bestäm­

melse därigenom att arbete som utförs av sådana personer, i huvudsak

överordnade befattningshavare samt kontors- och förvaltningspersonal,

helt undantas från lagstiftningens tillämpning.

Från lagens tillämpning undantas vidare enligt direkt föreskrift i 1 § and­

ra stycket vissa slag av arbete, nämligen

a) arbete som utförs i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållan­

den, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets an­

ordnande (s. k. okontrollerbart arbete),

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete som bedrivs av staten,

d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet inte är att hänföra

till skogsarbete,

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

h) arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för all­

män trafik, samt

i) arbete som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans

bostad.

Dessutom undantas följande slag av arbete, vilka i princip regleras av

specialarbetstidslagar:

j) skeppstjänst som omnämns i sjöarbetstidslagen,

k) jordbruk med binäringar, vilka inte bedrivs såsom självständiga före­

lag, byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binäringar, samt trädgårds­

skötsel och djurskötsel även i de fall då arbetet bedrivs som självständiga

företag,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

fortsättas utöver denna tid utan att tillstånd därtill sökts hos arbetarskydds-

styrelsen.

För sådana förberedelse- eller av slutnings arbeten som för driftens ohind­

rade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbets­

tiden, får arbetare, som fyllt 18 år, användas på övertid under högst sju

timmar i veckan. Någon begränsning per dygn är inte föreskriven. Alla sju

timmarna kan alltså tas ut på samma dag (7 § 1 mom.).

Utöver dessa båda former av övertid får arbetare, som fyllt 18 år, åläggas

övertid, s. k. allmän övertid, då arbetsgivaren finner det påkallat med hän­

syn till något särskilt förhållande. Sådan övertid får uppgå till högst 48 tim­

mar under loppet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår.

Inom dessa begränsningsperioder får övertiden tas ut utan hänsyn till sär­

skilt dygns- eller veckoinaximum (7 § 2 mom.).

Tillstånd till ytterligare övertid, s. k. extra övertid, kan meddelas av arbe-

tarskyddsstyrelsen med högst 150 timmar under ett kalenderår. Sådant till­

stånd kräver att övertiden är påkallad av trängande behov (7 § 3 mom.).

Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men ej 18

år, får användas till övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 mom.). Någon

skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete — frånsett nödfallsarbete

— föreskrivs inte i lagen. I detta avseende gäller vad parterna kommit över­

ens om. Arbetsgivare har dock ålagts skyldighet att tillse att arbetare inte

utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 § 5 inom.).

Enligt 8 § har arbetsgivare skyldighet att föra anteckning om övertid i sär­

skild journal. Denna skall vara tillgänglig för arbetarna.

Lagen avslutas med en avdelning som upptar vissa allmänna bestämmel­

ser, bl. a. om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandling av

ärenden rörande tillämpningen av lagen (9 §).

I 10 § stadgas att Kungl. Maj :t, då tillämpning av lagen skulle medföra

sådana svårigheter för visst arbete eller företag att dess fortsatta bedrivande

äventyras, får på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess

hörande medgiva undantag från lagens tillämpning.

Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionens befattnings­

havare (11 §).

Överträdelse av lagen eller av någon föreskrift som meddelats med stöd

av lagen straffas med böter. Ansvaret drabbar som regel arbetsgivaren men

kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Lantarbetstidslagen

Lantarbetstidslagen (1948:281) (ändrad senast 1966:617) gäller för

jordbruk med binäringar, som inte bedrivs som självständiga företag, bygg­

nadsarbete för jordbruk eller dess binäring samt trädgårdsskötsel, som be­

drivs som självständigt företag, allt under förutsättning att minst en arbeta­

re i regel sysselsätts av arbetsgivaren (1 § första stycket). Företag, i vilka

¹²

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

14

mansättning (9 §), Kungl. Maj :ts undantagsrätt (10 §), tillsyn över lagens

efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse (12 och 13 §§) — är reglerna

i lantarbetstidslagen i stort sett överensstämmande med

allmänna

arbets­

tidslagens motsvarande bestämmelser. Kungl. Maj :ts undantagsrätt är dock

utvidgad att avse jämväl det fall då tillämpningen av lagen skulle medföra

särskilda svårigheter inom viss del av riket.

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln (ändrad senast 1966:618)

— i fortsättningen kallad detaljhandelslagen — är tillämplig på rörelse som

avser detaljhandel eller som bedrivs i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning (1 § första stycket). Lagen gäller oberoende av antalet

anställda och oberoende av om arbetskraft används endast tillfälligtvis. La­

gen har inte tillämpning på arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens

familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning

eller farmacevt på apotek (2 §). Till skillnad från övriga arbetstidslagar

görs inte något särskilt undantag för kontorspersonal.

Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag

av arbete:

a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete som handelsresande eller platsförsäljare,

d) arbete som bedrivs av staten,

e) husligt arbete,

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att

arbetstagaren uteslutande sysselsätts med detta arbete eller endast undan­

tagsvis deltar i arbete, på vilket lagen äger tillämpning, samt

g) arbete på vilket sjöarbetstidslagen har tillämpning.

Frånsett undantaget under c) överensstämmer undantagen med sådana

som finns i allmänna arbetstidslagen.

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter i vec­

kan och tio timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i

regel inte flera än en arbetstagare används får dock — under förutsättning

att veckomaximum inte överskrids — dygnsmaximum under högst två av

veckans dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljnings­

ställe, som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i

stället för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar

per dygn och 42 timmar 30 minuter i veckan i genomsnitt för två veckor i

följd. Vecka räknas fr. o. in. måndag eller annan dag som tillämpas på ar­

betsstället (4 §). Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete som bedrivs av staten,

d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) arbete på vilket detaljhandelslagen äger tillämpning, samt

f) skeppstjänst.

Samtliga undantag återfinns i allmänna arbetstidslagen.

I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får an­

vända arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll

oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger i ge­

nomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan. Arbetstiden får under en tidrymd

av 24 timmar, räknade från klockan 6 på morgonen den ena dagen till sam­

ma tid följande dag, inte överstiga elva timmar. Vecka räknas fr. o. m. mån­

dag eller annan dag som tillämpas för arbetsstället (4 §). Från dessa regler

kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som en­

ligt övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§).

Övertid för nödfallsarbete och extra övertid får tas ut enligt samma regler

som i allmänna arbetstidslagen. Övriga övertidsregler skiljer sig däremot

något från motsvarande bestämmelser i denna lag. Sålunda jämställer ho-

tellagen — i likhet med detaljhandelslagen — betjäning av gäster som vid

serveringens upphörande befinner sig inom det för serveringen avsedda om­

rådet med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Övertid för arbete av detta

slag får tas ut med högst 21 timmar under loppet av tre veckor. Under en

24-timmarsperiod från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma

tid påföljande dag får övertid av detta slag uppgå till högst en och en halv

timme. Allmän övertid får på samma villkor som i allmänna arbetstidslagen

förekomma med högst 200 timmar under ett kalenderår och högst 36 tim­

mar under loppet av tre veckor. Till arbete på allmän och extra övertid får

inte användas arbetstagare under 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock

bevilja dispens för den som fyllt 16 år (6 och 7 §§).

De allmänna bestämmelserna i hotellagen överensstämmer med motsva­

rande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :ts undantagsrätt

är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen och detaljhandels­

lagen.

Arbetar skyddslagen

Arbetarskyddslagen (1949: 1) (ändrad senast 1967: 461) har ett betydligt

vidsträcktare tillämpningsområde än arbetstidslagarna. Den gäller i princip

för varje verksamhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgi­

vares räkning. Lagen gäller dessutom för elever vid vissa yrkesskolor, för

personer intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga, då de utför

yrkesarbete. Från lagens tillämpning undantas arbete som utförs under så­

18

timmar varje dygn. I denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den min­

derårige inte fyllt 16 år, tiden mellan klockan 19 och 6 samt i andra fall tiden

mellan klockan 22 och 5. Undantag görs för nödfallsarbete. Arbetarskydds-

styrelsen har möjlighet att bevilja dispens (33 §).

Bagerilagen

Arbetstid och arbetsförhållanden i bagerier och konditorier regleras, för­

utom av arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, av lagen (1930: 139)

om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och

konditoriarbete (ändrad senast 1959:298). Bagerilagen bygger på en ILO-

konvention nr 20 angående förbud mot nattarbete i bagerier. Konventionen

antogs år 1925 och ratificerades av Sverige år 1940.

Bagerilagens huvudstadgande i 1 § innehåller förbud mot arbete för till­

verkning av bageri- eller konditorivaror på sön- och helgdag samt mellan

klockan 20 och 6 på vardag. Förbudet gäller såväl arbetstagare som arbets­

givare men avser inte tillverkning för eget hushåll. Sedan 1959 undantas

också tillverkning av spis- eller knäckebröd, kex eller annat därmed jämför­

ligt bakverk.

Med arbete för tillverkning avses varje verksamhet, som ingår såsom ett

nödvändigt led i produktionsprocessen. Dit räknas t. ex. uppeldning av ug­

nar, framforsling av råvaror till arbetsplatsen inom företaget samt rengöring

av maskiner och redskap. Däremot räknas inte hit transport av råvaror till

företaget, rengöring av lokalerna eller distribution av de färdiga varorna.

I 2 och 3 §§ återfinns åtskilliga undantag från förbuden i 1 §.

Från det generella förbudet för sön- eller helgdagsarbete finns tre undan­

tag. Enligt 2 § a) gäller att arbete får ske i bageri- eller konditorirörelse för

tillverkning av varor, som framställs utan jäst, under högst tre timmar sön-

eller helgdag mellan klockan 6 och 18. Undantaget gäller endast konditori­

varor och inte bagerivaror, eftersom dessa alltid måste jäsa. Under samma

tid får enligt 2 § b) bageri- och konditorivaror tillverkas i hotell-, restaurang-

eller kaférörelse, om arbetet därmed bedrivs utan samband med bageri- eller

konditorirörelse. Enligt 2 § c) får anrörning, dvs. läggning av surdeg för till­

verkning av sura limpor, utföras på sön- eller helgdagar under högst två tim­

mar mellan klockan 8 och 20.

Från det generella nattarbetsförbudet stadgas fem undantag. Det viktigas­

te undantaget finns i 2 § d), som medger att vissa förberedelsearbeten får ut­

föras på vardag mellan klockan 4 och 6. Till sådana förberedelsearbeten

hänförs uppeldning av ugnar, deggörning och flyttning av brödämnen till

och från jäsrum.

Enligt 2 § e) får annan än bageri- eller konditoriarbetare utföra uppeld­

ning när som helst på dygnet. Sådana särskilda ugnseldare förekommer en­

dast vid de största bagerierna. I 2 § f) lämnas regler som avser natt till lör­

dag eller helgdagsafton. Under sådan natt får egentligt bageriarbete utföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

19

redan från klockan 5. Enligt 2 § g) får under natt till vardag, som närmast

föregår två eller flera på varandra följande sön- och helgdagar, utföras för­

beredelsearbete mellan klockan 2 och 4 samt annat arbete mellan klockan

3 och 6.

I 3 §, som infördes 1959, medges utsträckt tillverkningstid för arbete som

bedrivs med regelbunden skiftindelning. Nattarbetsförbudet gäller sålunda

inte för sådant arbete vardag mellan klockan 20 och 23.

Dispens från nattarbets- och söndagsarbetsförbudet kan meddelas om sär­

skilt förhållande påkallar avvikelse (4 § första stycket). I första hand med­

delas dispens av vederbörande yrkesinspektör. Sådan dispens får inte avse

mer än två dygn åt gången och får ej medges mer än tio gånger per år för

samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan medge ytterligare eftergift,

om särskilda skäl föranleder till det.

I 4 § andra stycket medges avvikelse från lagen för nödfallsarbete. Det

krävs att avvikelsen är oundgängligen nödvändig på grund av olyckshändel­

se eller annan oförutsedd omständighet och att det inte finns tid att i vanlig

ordning begära dispens. Avvikelse får då ske utan tillstånd men inte för

längre tid än ett dygn åt gången. Företagets innehavare skall ofördröj ligen

anmäla avvikelsen till yrkesinspektören. Tillsyn av lagens efterlevnad ut­

övas av yrkesinspektionens befattningshavare (5 §). I 6 § stadgas straff för

innehavare av bageri- eller konditorirörelse som bedriver arbete i strid mot

lagen.

Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen

Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas

stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen. Ar-

betstidskommittén har med utgångspunkt från uppgifterna i 1965 års folk­

räkning sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och där­

vid funnit följande. Det totala antalet förvärvsarbetande uppgick vid räk-

ningstillfället i oktober 1965 till 3 450 000 personer. Av dessa kunde 2 020 000

personer eller 59 % anses falla utanför lagstiftningen, 1 653 000 eller 48 %

på grund av sin yrkesställning som företagare, medhjälpande familjemed­

lem eller tjänsteman och 367 000 eller 11 % på grund av lagarnas undantag

för särskilda former av arbeten. Formellt omfattades 1 430 000 personer av

lagstiftningen, vilket motsvarade 41 % av hela den förvärvsarbetande be­

folkningen, 47 % av totalantalet arbetstagare (summan av arbetare och

tjänstemän) och 72 % av de arbetstagare som är att hänföra till arbetare.

Den omständigheten att stora grupper arbetstagare icke omfattas av lag­

stiftningen betyder inte att arbetstiden för dessa grupper är oreglerad. För

arbetstagare utanför arbetstidslagarnas tillämpningsområde finns arbets-

tidsbestämmelser i kollektivavtal eller överenskommelser av annat slag. För

arbetstagare bos staten eller kommun, vilka inte får träffa kollektivavtal om

arbetstidens förläggning, finns bestämmelser intagna i tjänstgöringsföre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

20

Kungl. Maj:is proposition nr 5 år 1970

skrifter och reglementen. Vid utformningen av dessa bestämmelser har lag­

stiftningen haft ett normgivande inflytande. Då organisationsprocenten på

den svenska arbetsmarknaden är hög och avtalsreglerna har en betydande

genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde, kan man

slå fast att det helt övervägande antalet arbetstagare i vårt land har sin ar­

betstid reglerad i enlighet med lagstiftningens principer.

Även inom sådana verksamhetsområden för vilka arbetstidslagarna for­

mellt gäller har bestämmelser om arbetstiden införts i kollektivavtal och reg­

lementen. Dessa bestämmelser syftar dels till att fixera den ordinarie arbets­

tidens längd — lagen anger endast en maximigräns — dels till att i detalj

reglera frågan om arbetstidens förläggning.

I praktiken torde så gott som alla arbetstagare i landet beröras av arbets-

tidsbestämmelser intagna i avtal eller reglementen. Eftersom lagstiftningen

endast anger vissa huvudprinciper beträffande arbetstidens begränsning,

medan avtalen innehåller den efter varje arbetsställe avpassade och i detalj

ingående regleringen framstår avtalsbestämmelserna för den enskilde ar­

betstagaren ofta som mer betydelsefulla än lagstiftningen. Detta förhållande

har accentuerats i och med att lagstiftningen på väsentliga punkter gjorts

dispositiv.

Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens

längd ansluter sig för flertalet arbetstagare till vad arbetstidslagarna i sådant

hänseende maximalt medger. Kortare arbetstider gäller för vissa numerärt

sett tämligen stora grupper. Det övervägande antalet tjänstemän har således

tillförsäkrats arbetstider på genomsnittligt omkring 40 timmar per vecka.

För arbetare sysselsatta under jord i gruvdrift eller anläggningsverksamhet

gäller genomgående en arbetstid av 40 timmar i veckan. Skiftarbetare i kon­

tinuerlig drift har 42 timmars arbetsvecka. Även andra kategorier har kor­

tare arbetsvecka än 42V2 timmar. Längre arbetstider än vad lagstiftningen

föreskriver gäller för ett fåtal arbetstagare med relativt speciella uppgifter.

Hit hör arbetstagare i vars tjänstgöring ingår vakt- och passningstjänst, bl. a.

brandpersonal.

När det gäller begränsningsperiodens längd har parterna på arbetsmark­

naden i stor utsträckning utnyttjat möjligheten att träffa överenskommelse

om avsteg från lagarnas föreskrifter. Avtalen syftar ej sällan till en begräns-

ningsperiod av ett år. Även inom flertalet verksamheter utanför lagstift­

ningens tillämpningsområde förekommer längre begränsningsperioder än

den i lagstiftningen medgivna.

I betydande omfattning finns regler om hur arbetstiden skall fördelas på

veckans olika dagar och hur den skall förläggas under dygnet. Femdagars­

veckan är numera kutym för det stora flertalet arbetstagare. Därvid fördelas

arbetstiden genomgående med lika många timmar varje arbetsdag. Oftast

anges vissa klockslag inom vilka det dagliga arbetet skall förläggas. Den

dagliga arbetstidens längd överstiger för dagarbetare i allmänhet inte

421/ä-timmarsvecka och Finland om 40-timmarsvecka. I länder med endast

dygnsarbetstiden reglerad, innebär övergång från sex- till femdagarsvecka

en motsvarande reform. I andra länder har genom överenskommelser kollek-

tivavtalsvägen successiva förkortningar av arbetstiden genomförts. I viss ut­

sträckning har dessa förkortningar tagit sikte på 40-timmarsvecka. I den

mån denna arbetstid ännu inte uppnåtts kan en allmän strävan häremot

konstateras. Av betydelse i detta hänseende är vissa av Internationella ar­

betsorganisationen (ILO) antagna instrument som syftar till ett genomfö­

rande av 40-timmarsveckan.

Om den ordinarie arbetstidens längd mäts i genomsnitt per vecka under

ett år, måste hänsyn tas till längden av semester och helgledigheter. Allmän

fyraveclcorssemester är föreskriven — förutom i Sverige —- i Norge och

Frankrike. I andra länder ligger den lagstadgade semestern genomsnittligt

sett vid omkring två eller tre veckor. Om hänsyn tas inte endast till ledighet

för helgdagar utan även till ledighet för helgdagsaftnar, ligger Sverige inter­

nationellt sett väl framme också i fråga om helgledigheter.

Årbetstidslagstiftningens utveckling

Genom 1919 års lag om arbetstidens begränsning infördes för första

gången i vårt land en mera vittsyftande reglering på arbetstidens område.

Främst avsågs med lagen att slå fast principen om åtta timmars arbetsdag

och 48 timmars arbetsvecka inom industrin och denna närstående verk­

samhetsområden. Till en början betraktades arbetstidslagen som ett pro­

visorium och erhöll endast tidsbegränsad giltighet. Anledningen härtill var

att man ville avvakta verkningarna av det ingrepp i samhällslivet som ar-

betstidsregleringen ansågs innebära samt att man ville följa den internatio­

nella utvecklingen på arbetstidsområdet. Under de följande åren beslöts

vissa j ämkningar i lagen, som bl. a. gick ut på att krympa lagens tillämp­

ningsområde och vidga övertidsmöj Iigheterna. Lagen förlängdes successivt

åren 1923 och 1926 samt gjordes definitiv genom beslut vid 1930 års riks­

dag. Därefter har lagen, bortsett från de ändringar som hängt samman med

45-timmarsveckans och 42 1/²-timmarsveckans införande, endast varit före­

mål för obetydliga och för det mesta formella ändringar.

Lagstiftningen förde snabbt med sig att arbetstiden för dem som omfat­

tades av lagen anpassades efter lagens maximiregler. Sålunda blev 48-tim-

marsveckan allmänt tillämpad. Åttatimmarsdagen blev däremot en mera

sällsynt företeelse, eftersom arbetstiden vanligen utlades med ett större

antal timmar på måndagar—fredagar än på lördagar.

För arbetstagargrupper utanför den allmänna arbetstidslagen skedde en

utveckling mot 48-timmarsveckan dels via kollektivavtal och andra över­

enskommelser, dels via fortsatt lagstiftning. År 1936 tillkom lantarbetstids-

lagen, följd 1939 av arbetstidslagen för detaljhandeln och 1944 av arbets­

²²

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

24

års riksdag. I propositionen föreslogs sådana ändringar i arbetstidslagarna

att maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka sattes ned från 48

timmar till 45 timmar. Övergången till den kortare arbetstiden föreslogs ske

successivt så att den ordinarie veckoarbetstiden minskades med en timme

den 1 januari 1958, med ytterligare en timme den 1 januari 1959 och

med ännu en timme den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan således

skulle vara fullt genomförd. Arbetstidslagarna skulle i viss mån bli dispo­

sitiva genom att arbetsgivare och huvudorganisation av arbetstagare be­

reddes möjlighet att i kollektivavtalets form träffa överenskommelse om

annan ordinarie arbetstid än den lagen stadgade. I propositionen uttala­

des att den föreslagna arbetstidsförkortningen förväntades slå igenom

även på de områden som inte formellt var underkastade lagen. Det utta­

lades också att erfarenheter först måste vinnas av den föreslagna för-

kortningsreformen, innan tiden var inne att ta ställning till av arbets-

tidsutredningen framlagda förslag angående arbetstidslagstiftningens till-

lämpningsområde och systematiska utformning m. m. Riksdagen biföll pro­

positionen.

Utredningen om kortare arbetstid föreslog i sitt betänkande att åtgärder

skulle vidtas för en fortlöpande undersökning av den avsedda arbetstids­

förkortningens ekonomiska och sociala verkningar. I mars 1959 tillkalla­

des särskilda sakkunniga för att undersöka arbetstidsförkortningens verk­

ningar. De sakkunniga redovisade arbetstidsförkortningens omfattning och

utläggning i ett delbetänkande, avgivet i mars 1962 (SOU 1962: 17), och

arbetstidsförkortningens verkningar i sitt slutbetänkande, avgivet två år

senare (SOU 1964:9).

Sedan 1963 års riksdag i anledning av motioner hemställt om utredning

angående en generell förkortning av arbetstiden tillkallades sakkunniga —

1963 års arbetstidskommitté — för att utreda i vilken utsträckning och i

vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de sakkunniga uppdrogs

dessutom att verkställa en översyn av arbetstidslagstiftningen och lägga

fram förslag till en ny allmän arbetstidslag.

Arbetstidskommittén påbörjade sitt arbete i november 1963 och avsåg

att avlämna förslag om en sänkning av den lagstadgade arbetstiden i slutet

av år 1966. Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereddes träffade

arbetsmarknadsparterna under 1966 års avtalsrörelse i betydande omfatt­

ning avtal om minskning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande

för avtalen var den centrala uppgörelse som ingicks mellan SAF och LO.

Enligt denna överenskommelse skulle en förkortning av arbetstiden ske

från 45 timmar till 42 Va timmar i veckan i tre etapper med 50 minuter åt

gången den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969.

Parterna inom resp. avtalsområden tillädes rätt att genomföra förkortning­

en i annan ordning. Denna rätt kom att utnyttjas i stor utsträckning.

Med anledning av nämnda utveckling på avtalsområdet framlade arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

En generell förkortning av arbetstiden från 48 timmar i veckan ansågs

inte kunna motiveras av hänsyn till arbetstagarnas fysiska eller psykiska

hälsa. I stället fick en sådan reform grundas i främsta rummet på ett val,

träffat på den enskildes vägnar, mellan ökad fritid och andra sätt att till­

godogöra sig ett förbättrat produktionsresultat i landet. Det gällde alltså

att göra en avvägning på det samhällsekonomiska planet och frågan om en

allmän arbetstidsförkortning blev därmed i realiteten ett spörsmål i vad

mån landets ekonomiska resurser tillät en sådan åtgärd.

Kommittén erinrar om att den i sitt förslag om 42 1/2-timmarsveckans

inskrivande i arbetstidslagarna anslöt sig till det synsätt på frågan om en

generell förkortning av arbetstiden som statsmakterna anlade när 45-tim-

marsveckan infördes. Kommittén framhåller att dess fortsatta arbete inte

har föranlett kommittén att frångå denna uppfattning. Snarare har kom­

mittén med hänsyn till den beslutade förkortningen från 45 till 42 1/2 tim­

mars arbetsvecka stärkts i sin uppfattning.

Eftersom man i den allmänna debatten likväl i stor utsträckning åbero­

pat skyddsmotivet till stöd för en allmän förkortning av arbetstiden läm­

nar kommittén en redovisning av sina undersökningar angående hållbar­

heten av detta motiv. Sammanfattningsvis uttalar kommittén att den ge­

nomgång, som kommittén gjort beträffande olika faktorer på yrkesska­

dornas, arbetshygienens och folkhälsans område, inte har givit belägg för

att en allmän förkortning av arbetstiden kan grundas på hälsoskäl. Tvärt­

om förefaller de arbetstider som fr. o. m. 1969 blir allmänt tillämpliga i vårt

land att stå i god överensstämmelse med socialmedicinsk erfarenhet. Kom­

mittén kommer följaktligen i fråga om skyddsmotivets hållbarhet till sam­

ma resultat som i sin promemoria från 1966. Kommittén påpekar att den

med detta ståndpunktstagande inte velat säga att en kortare arbetstid skul­

le sakna betydelse ur hälsosynpunkt. För åtskilliga arbetstagare torde en

förkortning av arbetstiden tvärtom vara av positivt värde för den kropps­

liga och själsliga hälsan.

En förkortning av arbetstiden från 42 1/2 timmar i veckan till 40 timmar

i veckan får således enligt kommitténs bedömande liksom vid de båda se­

naste förkortningsreformerna grundas på individens val mellan olika sätt

att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden. Denna för­

bättring kan ske genom en ökning av realinkomsterna eller en ökning av

fritiden. Väljer man det sistnämnda får man avstå från en inkomstökning

som eljest varit möjlig. Väljer man det förstnämnda får man oförändrad

fritid men större realinkomst.

Kommittén påpekar att det med hänsyn till produktionens krav på ra­

tionell organisation, för vilken arbetstidens längd och förläggning är en vä­

sentlig faktor, inte kan överlåtas åt de enskilda arbetstagarna att var för

sig träffa sitt val mellan lön och fritid. Produktionen kräver självfallet en

viss enhetlighet på arbetstidens område. Denna enhetlighet kan åstadkom­

28

per på det sociala fältet. Vidare framhåller kommittén att det ibland görs

gällande att det i högskatteländer är naturligt att en löneförhöjning — som

åtminstone vid ett progressivt skattesystem kan bli hårt reducerad —

framstår som mindre lockande än fritidsökning som är skattefri. Till detta

kommer att fritiden blivit mer samlad och lättare att effektivt utnyttja.

En sak som också kan ha sin betydelse är att fritiden under veckans ar­

betsdagar för en hel del arbetstagare blivit i ökad omfattning naggad i kan­

ten av restid mellan bostad och arbetsplats.

Samhällsekonomiska synpunkter

Med hänsyn till den ståndpunkt kommittén sålunda intagit i fråga om

motivet för en ytterligare arbetstidsförkortning blir det naturligt för kom­

mittén att härefter gå in på en bedömning av den framtida ekonomiska

utvecklingen. Kommitténs utgångspunkt för denna bedömning har varit

den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts inom finans­

departementet och publicerats sommaren 1968 (SOU 1968:24). Syftet med

avstämningen har i första hand varit att söka finna om den utvecklings-

bild som 1965 års långtidsutredning skisserade i sin rapport i början av

1966 (Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1)

alltjämt äger giltighet eller om nya eller förändrade betingelser för den

ekonomiska utvecklingen framträtt de senaste åren och nödvändiggör en

annan bedömning av framtidsproblemen. Kommittén anmärker att det för

kommitténs del hade varit speciellt värdefullt om det i avstämningsrappor-

ten funnits ett genomarbetat planmaterial för 1970-talets första hälft. Nå­

got sådant föreligger dock inte, utan bedömningen av 1970-talet har i rap­

porten fått göras mer diskussionsvis utifrån olika tänkbara alternativ.

Avstämningsrapportens arbetskraftsberäkningar bygger på en av statis­

tiska centralbyrån utarbetad befollmingsprognos samt på erfarenhetsmäs-

siga antaganden om förvärvsfrekvenser inom olika köns-, ålders- och civil-

ståndsgrupper. I beräkningarna har hänsyn också tagits till en antagen ar­

betstidsförkortning till 40 timmar i veckan under första hälften av 1970-

talet.

Enligt befolkningsprognosen väntas inte några drastiska förändringar

i den totala folkmängden fram till 1975. Som ett intressant drag i utveck­

lingen noteras att förskjutningarna i befolkningens åldersstruktur beräk­

nas medföra att åldersgruppen 15—69 år kommer att omfatta en successivt

minskande andel av den totala befolkningen. Till belysning härav anges

bl. a. att denna åldersgrupps andel av totalbefolkningen utgjorde 71,1 %

år 1965 och beräknas utgöra 69,7 % år 1970 och 68,1 % år 1975.

Beräkningarna på grundval av antagandena rörande förvärvsfrekvensen

ger vid handen att det totala antalet förvärvsarbetande väntas öka med

45 000 personer 1965—1970 och med 26 000 personer 1970—1975, vilket

motsvarar 0,3 resp. 0,1 % per år. Under hela perioden 1965—1975 är det de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

30

betstidsförkortningen är mycket begränsade. Frågan är emellertid, anför

kommittén, om inte förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp,

som allmänt sett rekommenderats såväl vid 45-timmarsveckans införande

som vid 42 1/2-timmarsveckans genomförande, är det mest lämpliga. Fär­

re etapper skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet och fler

etapper skulle antagligen inte ge arbetstagarna en känsla av att arbetstiden

verkligen ändrats. Enligt kommitténs uppfattning bör därför 40-timmars-

veckan införas i tre etapper med ett år mellan varje etapp men med möj­

ligheter för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelse om annat

förkortningssätt, varigenom hänsyn kan tas till olika sektorers förhållan­

den. Motsvarande möjlighet har förelegat vid tidigare allmänna arbetstids­

förkortningar, varvid uppgörelse träffats vid förbundsvisa förhandlingar

om avvikelser från treetappsrekommendationen i flera fall.

Enligt kommittén kan en beräkning av det totala produktionsbortfallet

vid en arbetstidsförkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp

illustrationsvis göras på följande sätt. Vid diskussion av erfarenheter från

tidigare arbetstidsförkortningar har framkommit att det för industrins om­

råde inte blivit lika stort produktionsbortfall som arbetstidsbortfall. För

varje procents arbetstidsförkortning minskade produktionen endast med

3/4 %. Det är i hög grad troligt att även andra sektorer genom bl. a. olika

rationaliseringsåtgärder inte behöver vidkännas en lika stor produktions­

minskning som arbetstidsbortfallet i sig självt skulle innebära. Hur detta

kan påverka den totala produktionen är givetvis svårt att bedöma, men

man kan anta att denna effekts storlek ligger mellan 3/4 och 1 %. Eftersom

det totala arbetstidsbortfallet per år under en treårsperiod beräknats till

1,3 %, skulle bortfallen totalproduktion bli av storleken 0,9—1,3 % per år.

Sannolikt ligger det rätta värdet någonstans emellan dessa yttervärden och

som en grov uppskattning kan antas att bruttonationalproduktens öknings­

takt under förkortningsåren blir en procentenhet lägre än vad den skulle

kunna bli utan förkortning.

Kommittén diskuterar härefter vissa fördelnings- och avvägningsproblem

som kan väntas bli accentuerade i samband med genomförandet av en ar­

betstidsförkortning. Ett sådant problem är enligt kommittén att den priva­

ta konsumtionen — vars ökningstakt bedöms bli förhållandevis låg redan

under perioden 1965—1970 — måste stå tillbaka till förmån för den starka

investeringsinsats som blir nödvändig, om produktivitetsnivån trots de stag­

nerande arbetskraftstillgångarna skall kunna bibehållas eller helst ökas

och därigenom säkra en hög produktionsökningstakt. Möjligheten att hålla

tillbaka den offentliga konsumtionen i någon större utsträckning betraktar

kommittén som små. Inom det statliga området beräknas för flera år fram­

över de automatiskt framkommande utgiftsanspråken vara betydande och

inom den kommunala sektorn medför den under senare år kraftiga utbygg­

naden av kapaciteten inom sjuk- och socialvården att utgifterna likaledes

måste öka väsentligt framdeles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

32

Mot bakgrunden av att man i den allmänna debatten hävdat att en ar­

betstidsförkortning skall förläggas till en ur sysselsättningssynpunkt gynn­

sam period — vilket innebär att förkortningen skulle förläggas till en kon­

junktursvacka med dämpad efterfrågan på arbetskraft och inte till en hög­

konjunktur med arbetskraftsbrist — uttalar kommittén att det är vansk­

ligt att yttra sig om nettoeffekten av en allmän arbetstidsförkortning med

avseende på sysselsättningssituationen. Detta beror på att konjunkturbil­

den vanligen är splittrad med hög arbetskraftsefterfrågan inom vissa områ­

den och kanske inte obetydlig arbetslöshet inom andra. Frågan om man

vid valet av tidpunkt för förkortningen skall låta konjunktursituationen

vara avgörande sammanhänger f. ö. till stor del med målsättningen om

full sysselsättning. Eftersom denna målsättning är allmänt accepterad i

vårt land, kan dess förverkligande, eventuellt med viss arbetskraftsbrist

som resultat, inte få utgöra något hinder för att genomföra en förkortning.

Slutligen kan enligt kommittén sägas, att även om vissa sysselsättningslä­

gen skulle framstå som bättre än andra ur förkortningssynpunkt, det ändå

är omöjligt att på förhand beräkna när ett sådant gynnsamt läge är för

handen.

I sammanhanget understryker kommittén att — till skillnad från vad

som stundom hävdats i den allmänna debatten — en arbetslöshetssituation

inte bör lösas genom en arbetstidsförkortning. I stället bör en sådan situa­

tion lösas genom en kraftfullt bedriven arbetsmarknadspolitik med inrikt-

ning på produktivitetsbefrämjande omskolning och vidareutbildning. I den

mån en arbetstidsförkortning i sig själv för med sig en snabbare struktur­

omvandling av näringslivet med fler friställningar som följd, blir en sådan

politik ännu viktigare.

Kommitténs slutsatser

Kommittén anför att den förda diskussionen har visat att en allmän för­

kortning av arbetstiden ställer samhällsekonomin inför olika anpassnings­

problem. Det framstår som angeläget att förkortningen genomförs på så­

dant sätt att inverkan på samhällsekonomin blir så liten som möjligt. En­

ligt kommitténs bedömning kan detta ske, om förkortningen nu liksom vid

de båda senaste arbetstidsförkortningarna genomförs stegvis. En förkort­

ning i tre etapper om 50 minuter i veckan under tre på varandra följande

år synes enligt kommittén vara lämplig.

Kommittén påpekar att den sista etappen i den pågående förkortningen

genomförs den 1 januari 1969. Den fortsatta förkortningen kan följaktli­

gen börja tidigast den 1 januari 1970. I den diskussion som förts i arbets-

tidsfrågan har rent allmänt uttalats att 40-timmarsveckan borde kunna

uppnås under den första hälften av 1970-talet. Som sista datum för ar-

betstidsreformens tredje etapp skulle man i så fall kunna ange den 1 ja­

nuari 1975.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

33

Starka önskemål har konstaterats föreligga på arbetstagarsidan om att

förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Eftersom arbetstidsför­

kortningen måste betraktas som en ekonomisk avvägningsfråga, kommer

andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området in i bilden.

Uppmärksamhet måste också fästas vid att en arbetstidsförkortning genom

sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen försenar möj­

ligheterna att genomföra andra reformer. Kommittén uttalar för sin del

att arbetstidsreformen framstår som angelägen och bör tilläggas sådan

prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet.

Kommitténs förslag om en allmän arbetstidsförkortning innebär följakt­

ligen att den maximala gränsen för den ordinarie arbetstiden sänks succes­

sivt från 42 1/2 till 40 timmar i veckan i tre etapper om 50 minuter per

vecka samt att dessa etapper genomförs vid ingången av vart och ett av

tre på varandra följande år och påbörjas tidigast den 1 januari 1970 och

senast den 1 januari 1973. Genom lagstiftningens dispositivitet har arbets­

marknadens parter möjlighet att genomföra förkortningen på annat sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

IL Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Kommittén erinrar inledningsvis om hur de motiv av skyddskår aktär, som

dominerat vid arbetstidslagstiftningens tillkomst, kom att förlora i bety­

delse i samband med 45-timmarsveckans genomförande. En allmän arbets­

tidsförkortning ansågs i det dåvarande läget inte kunna motiveras med en

hänvisning till hälsoskäl. I stället fick en sådan reform bygga på andra

motiv, varvid tyngdpunkten lades på individens val mellan ökad fritid och

andra sätt att tillgodogöra sig den standardförbättring som kunde uppnås

genom ökad produktion i landet. Skyddssynpunkter borde fördenskull inte

avföras från diskussionen men direkt betydelse fick de bara för sådana

frågor som maximering av dygnsarbetstid och övertid. Kommittén erinrar

vidare om att kommittén vid sin prövning av frågan om en ytterligare för­

kortning av den allmänna arbetstiden kommit till slutsatsen att inte heller

denna reform kan grundas på några skyddsskäl. Liksom tidigare får för­

kortningen grundas på ett val mellan olika metoder att öka arbetstagarnas

ekonomiska och sociala välfärd.

Mot bakgrund härav tar kommittén upp frågan om skyddssynpunkter

över huvud taget kan läggas till grund för utformningen av vår arbetstids-

lagstiftning.

Kommittén påpekar att arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetsti­

den och dess förläggning numera framstår som klart överlägsna arbetstids­

lagarna ur skyddssynpunkt. Detta beror på att skydds- och säkerhetsaspek­

terna från början blivit bättre tillgodosedda i arbetarskyddslagen och på

att denna lag successivt moderniserats och byggts ut. Arbetstidslagarna

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

uppvisade däremot redan från början påtagliga brister som skyddslagar.

Bl. a. inriktade de sig endast på en mindre del av den yrkesverksamma be­

folkningen, låt vara den del som ansågs ha särskilt otillfredsställande ar-

betstidsförhållanden. Fortsatt utbyggnad av lagstiftningen har inte givit

bättre resultat än att alltjämt mer än hälften av den förvärvsarbetande

befolkningen står utanför. Då lagen bara reglerar förhållandet mellan ar­

betstagaren och en bestämd arbetsgivare hindrar den inte en arbetstagare

att arbeta samtidigt hos flera arbetsgivare och därigenom vida överskrida

de arbetstidsgränser som lagen drar upp. Lagstiftaren har också i betydan­

de utsträckning tvingats anpassa lagreglerna efter de speciella produktions­

tekniska förhållandena inom olika verksamhetsgrenar, varigenom skydds­

synpunkterna från gång till annan fått åsidosättas med resultat att vissa

arbetslagar grupper fått ett sämre skydd än andra.

Kommittén framhåller att det i och för sig kan framstå som anmärk­

ningsvärt att arbetstidslagstiftningens bestämmelser om den ordinarie ar­

betstidens längd och förläggning gjorts dispositiva. Åtgärden kan emellertid

förklaras med att lagstiftaren inte längre bedömt lagen som särskilt vä­

sentlig ur skyddssynpunkt. En annan förklaring är att man genom att

göra dispositiviteten beroende av huvudorganisations medverkan ansett sig

tillgodose berättigade skyddsintressen. Båda dessa ställningstaganden sam­

manhänger med den utveckling på arbetsmarknaden som ägt rum alltsedan

arbetstidslagarnas tillkomst.

Av särskild betydelse för den urholkning av skyddsmotivet som skett är

enligt kommittén sådana omständigheter som fackföreningsrörelsens ut­

byggnad och arbetstagarnas ökade fackliga engagemang. Genom fackorga­

nisationernas tillväxt har dessa mer och mer kommit att med tyngd och

styrka hävda sina medlemmars intressen. I dag intar fackföreningsrörelsen

en så stark ställning att risken för ett obehörigt utnyttjande av en arbets­

tagare i arbetstidshänseende kan betraktas som mycket ringa. I detta sam­

manhang pekar kommittén också på att arbetsmarknadens parter vid åt­

skilliga tillfällen visat förmåga att genom sina organisationer i samförstånd

lösa frågor av arbetsrättslig natur. Därvid erinras bl. a. om att parterna

genom avtal enats om arbetstidsförkortningar för olika grupper arbetsta­

gare samt om femdagarsveckans införande. Sammantagna talar dessa om­

ständigheter enligt kommittén uppenbart för att arbetstagarnas behov av

lagstiftarens stöd för att skydda sig gentemot arbetsgivaren inte på långt

när är detsamma som vid arbetstidslagarnas tillkomst.

Kommittén redovisar hur man mot bakgrund av skyddsmotivets urholk­

ning och fackföreningsrörelsens utbredning i olika sammanhang hävdat att

arbetstidslagarna borde upphävas. Kommittén säger sig ha förståelse för

dessa förslag och står inte främmande för att utvecklingen kan komma att

gå i sådan riktning. Enligt kommitténs bedömning är dock tiden ännu inte

mogen för ett så radikalt steg. Samma uppfattning kommer enligt kommit­

38

något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa principen om vecko-

begränsad arbetstid. Genom att arbetstidslagstiftningen i fråga om den or­

dinarie arbetstidens längd och förläggning är dispositiv har arbetsmarkna­

dens parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen komma överens om

övergång till ett årsarbetstidsbegrepp.

Kommittén erinrar om att statsmakterna år 1957 ansåg att införandet

av en dispositiv reglering beträffande den ordinarie arbetstidens längd, be-

gränsningsperiodens längd och dygnsmaximum skulle få avgörande bety­

delse för ökad elasticitet vid lagens tillämpning och för en smidig anpass­

ning av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksam­

hetsfält. Dispositiviteten har också, anför kommittén, från början fått stor

praktisk betydelse. Den vidsträckta tillämpningen av dispositiviteten inne­

bär enligt kommittén i sig själv ett belägg för att denna fyller ett stort be­

hov. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning inom de verksam­

hetsområden som tyder under lagstiftningen är såvitt kommittén kunnat

utröna enbart goda. De farhågor som yppats för att dispositiviteten skulle

allvarligt belasta lönerörelserna har inte besannats. Inte heller har det

framkommit någon omständighet som skulle tyda på att den dubbla regle­

ringen i lag och i avtal givit upphov till komplikationer vid tolkningen av

vad som är tillämpliga arbetstidsregler.

Kommittén framhåller att anspråken på smidighet och elasticitet hos

lagstiftningen i regel ökar med en förkortning av arbetstiden. Med en ut­

vidgning av lagstiftningen till nya verksamhetsområden följer också ett

ökat behov av avvikelser från lagens materiella bestämmelser. Med hänsyn

till dessa omständigheter bör bestämmelserna om den ordinarie arbetsti­

dens längd enligt kommitténs uppfattning även i fortsättningen vara dispo­

sitiva. Detsamma gäller om begränsningsperiodens längd. Någon anledning

att frångå de former som nuvarande lagstiftning föreskriver för avsteg

från

lagens bestämmelser har inte framkommit. Kollektivavtal och huvudorga­

nisations medverkan på arbetstagarsidan bör alltså krävas även i fortsätt­

ningen.

Kommittén finner att man i viss utsträckning bör kunna fördjupa ar-

betstidslagstiftningens dispositiva karaktär. Kommittén anser sålunda att

dess förslag att i lag reglera jourtid bör kunna utformas som en disposi­

tiv reglering. Även lagstiftningens tillämpningsområde bör i viss mån kun­

na göras till föremål för arbetsmarknadsparternas avgörande förhandlings­

vägen. Däremot stannar kommittén för att övertidsbestämmelserna även

i fortsättningen bör vara indispositiva. Att med ändring av hittillsvarande

praxis mer permanent tillgodose ett variationsbehov beträffande arbetsti­

den, som kan finnas inom olika verksamhetsområden, genom större över-

tidsuttag än de lagen medger finner kommittén inte skäl för. Den önskade

flexibiliteten får i stället uppnås genom den dispositiva regleringen av den

ordinarie arbetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

40

ken arbetstid som i det enskilda fallet skall komma till användning får

framgå av kollektivavtal, tjänsteavtal eller andra liknande överenskommel­

ser.

Den omständigheten att vissa arbetstagare för närvarande bar en kortare

arbetstid än andra, i förening med det förhållandet att den nya arbetstids-

lagstiftningen uppenbarligen kommer att få en stark normgivande effekt,

föranleder kommittén att ta upp frågan om vissa grupper arbetstagare bör

direkt i lagen tillförsäkras en kortare arbetstid än 40 timmar i veckan. De

arbetstagare som enligt kommittén skulle kunna komma i fråga för en

specialreglering beträffande arbetstidens längd är sådana, vilkas arbete —

på grund av sin art eller de betingelser under vilka arbetet utförs — objek­

tivt sett framstår som särskilt påfrestande eller hälsofarligt.

Kommittén erinrar om att den ordinarie arbetstidens längd alltid, från­

sett en numera upphävd särregel som innebar en något utsträckt arbetstid

för vissa lantarbetare, har varit föremål för en enhetlig reglering. Vid åt­

skilliga tillfällen har dock försök gjorts att införa differentierade regler.

Till stöd för en differentiering har i främsta rummet åberopats skyddsslcäl,

t. ex. att arbetets pressande eller hälsofarliga natur utsätter individerna för

en intensivare förslitning och medför större behov av rekreation och åter­

hämtning. Man har också hänvisat till utvecklingen på avtalsområdet och

hävdat lämpligheten av att den kortare arbetstiden stadfästs i lag. Genom

en sådan kodifiering skulle man garantera att ifrågavarande arbetstagar-

grupper fick del av den allmänna arbetstidsförkortningen, en omständig­

het som bl. a. skulle vara till gagn för nyrekryteringen av arbetskraft inom

berörda näringsgrenar.

De åberopade skälen utgör enligt kommitténs bedömning inte någon till­

räcklig grund för en differentierad reglering. Då skyddsmotiven inte längre

har samma betydelse för lagstiftningens utformning som förr skulle det

te sig motsägelsefullt att i den normlag kommittén förordar ta med spe­

ciella skyddsregler, som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i den äldre,

klart socialt inriktade lagstiftningen. Sådana regler skulle också stå i strid

mot kommitténs huvudprincip att den nya lagen skall utformas så enhetlig

som möjligt. Lagstiftaren ställs dessutom inför ett komplicerat gränsdrag-

ningsproblem beträffande omfattningen av den differentierade regleringen.

Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan finna någon

objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper torde med fog

kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande eller hälsofarligt

som t. ex. under jordsarbete eller skiftarbete. I enlighet med det anförda an­

ser kommittén att frågan om extra kompensation för påfrestande och häl­

sofarligt arbete liksom hittills får avgöras förhandlingsvägen.

När det gäller att fastställa begränsningsperiodens längd konstaterar

kommittén att åtskilliga verksamhetsområden finns där begränsningsperio-

den i och för sig kan bestämmas till en vecka. Även på dessa områden talar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

42

skall få bedrivas med förlängd begränsningsperiod hör enligt kommittén

t. ex. allt skiftarbete och en hel del arbete som inte i allmänhet rubriceras

som skiftarbete men som pågår under en större del av dygnet än vad som

motsvarar en normal arbetsdag och därför kräver dubblerad personalupp­

sättning. Fall då arbetsförhållandena i övrigt bör berättiga till förlängd be­

gränsningsperiod är enligt kommittén sådana där arbetet bedrivs såväl var­

dag som söndag utan att fördenskull skiftarbete föreligger. Andra fall är

sådana där en veckobegränsning i och för sig är möjlig men där en förlängd

begränsningsperiod skulle medföra uppenbara fördelar för de anställdas le-

dighetsförhållanden.

När det gäller att ta ställning till frågan om dygnsarbetstidens längd kon­

staterar kommittén att nuvarande lagregler om dygnsmaximum på vissa

verksamhetsområden eller i vissa arbetsformer tillåter längre dygnsarbets­

tid än nio timmar och att en sådan längre dygnsarbetstid i betydande ut­

sträckning tillämpas inom verksamhetsområden utanför nuvarande lagstift­

ning. Kommittén framhåller vidare att det vid överläggningar som kommit­

tén haft med företrädare för olika verksamhetsområden bestämt hävdats

att fortsatt möjlighet till sådan arbetstidsförläggning måste föreligga. Med

hänsyn härtill måste, anser kommittén, som en klar förutsättning för ut­

vidgning av lagstiftningen till nya verksamhetsområden uppställas att lagen

i betydande utsträckning tillåter en dygnsarbetstid som är högre än nio tim­

mar.

En generell föreskrift om maximering av arbetstiden till tio timmar per

dygn ligger enligt kommittén av många skäl nära till hands och skulle san­

nolikt utan nämnvärda störningar kunna tillämpas inom flertalet verksam­

hetsområden. Kommittén finner sig dock böra avvisa ett sådant förslag.

Maximeras veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsarbetstiden till tio

timmar, kan detta enligt kommitténs förmenande stimulera till en fördel­

ning av arbetstiden med tio timmar per dag fyra dagar i veckan. En ut­

veckling mot en sådan arbetstidsförläggning framstår för kommittén som

klart olämplig. Liknande invändningar kan, framhåller kommittén, göras

mot generella föreskrifter om högre dygnsmaxima än tio timmar. Fortsatt

reglering av dygnsarbetstiden skulle därför behöva bygga på en sådan kon­

struktion att man i en huvudregel angav gränsen till nio timmar såsom nu

är fallet och i kompletterande specialregler medgav längre dygnsarbetstid för

särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer. En ordning med ett så­

dant differentierat regelsystem skulle enligt kommittén stå i direkt kon­

trast till kommitténs allmänna strävan att åstadkomma enhetliga regler.

Den skulle medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och ut­

göra ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som

skall vara allmän arbetstid i landet.

Med hänsyn till de komplikationer som en fortsatt reglering av dygnsar­

betstiden följaktligen skulle medföra i en utvidgad arbetstidslagstiftning

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

43

frågar sig kommittén om ett verkligt behov alltj ämt föreligger av ett i lagen

angivet dygnsmaximum eller om tiden nu kan vara mogen att slopa begräns­

ningen av arbetstiden per dygn. Denna fråga bör enligt kommittén även ses

mot bakgrund av de uttalanden kommittén i sin allmänna motivering gjort

beträffande skyddsmotivens minskade betydelse.

Enligt kommitténs uppfattning utgör arbetarskyddslagens föreskrifter

om ledighet för nattvila, även om de är försedda med en hel del undantag, ett

effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Av stor betydelse är

därjämte att kollektivavtal, enskilda tjänsteavtal, reglementen och liknande

handlingar regelmässigt innehåller relativt detaljerade bestämmelser angåen­

de den dagliga arbetstidens längd. Någon anledning att anta att dessa be­

stämmelser skulle skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om

arbetstids]agstiftningens dygnsmaximering slopas, föreligger enligt kommit­

téns bedömning inte. Därvid framhåller kommittén att arbetsgivarna i över­

vägande utsträckning torde sakna intresse av att mot arbetstagarnas vilja

driva genom en förlängning av den dagliga arbetstiden samt att, om sådant

intresse trots allt skulle kunna finnas, arbetstagarna med stöd av sin fack­

liga organisation torde kunna uppnå en för dem tillfredsställande lösning.

Till detta kommer, anser kommittén, att de praktiska möjligheterna att för­

länga den dagliga arbetstiden blir beskurna i och med att veckoarbetstiden

de närmaste åren successivt förkortas. Då således frånvaron av lagregler om

dygnsmaximum inte kan befaras leda till en utveckling mot oskälig anhop­

ning av arbetstiden, föreslår kommittén att arbetstidslagen inte längre skall

uppta någon regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Övertid. Kommittén framhåller att frågan om justering av de nuvarande

övertidsgränserna från olika håll aktualiserats i anslutning till förslaget att

sänka den ordinarie arbetstiden till 40 timmar i veckan. Kommittén avvisar

för sin del tanken att man skulle försöka neutralisera de påfrestningar för

företag och samhälle, som arbetstidsförkortningen medför, genom att öka

möjligheterna till uttag av övertid. Kommittén åberopar att den funnit att

övertidsreglerna i sin nuvarande utformning är fast förankrade hos arbets­

tagarna. Vidare anför kommittén att resultatet av en uppmjukning av reg­

lerna skulle kunna bli att arbetstidsförkortningen helt eller delvis omintet­

gjordes. I stället för ökad fritid skulle arbetstagarna få ökad lön. En sådan

konsekvens är oförenlig med grunderna för kommitténs förslag i förkort-

ningsfrågan, som utgår från att arbetstagarna i valet mellan ökad lön och

ökad fritid är beredda att välja fritid.

Kommittén pekar i sammanhanget på att möjligheter till ökade övertids-

uttag i betydande omfattning ryms inom de gränser som lagstiftningen i dag

drar upp. Kommitténs utredning rörande den faktiska förekomsten av över­

tid ger nämligen vid handen att övertidsuttagen genomsnittligt sett ligger

betydligt under vad lagen maximalt medger. Endast för vissa mindre grup­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

44

per arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller placering på nyckel­

positioner i driften kommer övertidsuttagen stundom upp emot gällande

maximum.

Det anförda bör enligt kommittén leda till att övertid alltjämt betraktas

som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Den bör såsom nu är fallet till­

gripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter före­

ligger. Någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertids-

reglerna bör som regel inte förekomma. För sådana fall där behovet av

övertid är mer eller mindre permanent bör lagen anvisa möjligheten att

dispensvägen eller kollektivavtalsvägen åstadkomma förlängd ordinarie ar­

betstid.

Kommitténs slutsats blir följaktligen att nuvarande övertidsramar bör

överföras oförändrade till den nya lagen. Även i övrigt anser kommittén

att nuvarande övertidsreglering i allt väsentligt bör bibehållas oförändrad,

vilket bl. a. innebär att reglerna alltjämt kommer att vara indispositiva.

Kommittén framhåller att dess ställningstagande i främsta rummet är resul­

tatet av en avvägning mellan synpunkter som anlagts av arbetstagarna resp.

arbetsgivarna. Det skall också ses i belysning av den liberalisering kommit­

tén föreslår beträffande den ordinarie arbetstidens reglering.

Jonrtid. Kommittén anser att det arbetstidsbegrepp som under arbetstids­

lagarnas tillämpning utbildats i praxis bör överföras till den nya lagen. Så­

som arbetstid bör sålunda räknas all tid då en arbetstagare står till arbets­

givarens förfogande och utför arbete för dennes räkning. Som arbetstid bör

dessutom anses tid då arbetstagaren har att uppehålla sig på arbetsstället

för att vid påkommande behov utföra arbete. Sistnämnda slag av arbetstid

betecknar kommittén som jourtid. För det fall att arbetstagaren skall stå

till arbetsgivarens disposition under viss tid utan skyldighet att kvarstanna

på arbetsstället räknas däremot tiden inte som arbetstid. Sådan tid rubrice­

rar kommittén som beredskapstid. Tanken bakom kommitténs avgränsning

av arbetstidsbegreppet är att gränsen mellan fritid och arbetstid skall vara

direkt beroende av skyldigheten att uppehålla sig på arbetsstället. Detta

anses motiverat inte minst mot bakgrund av den vikt som kommittén i för-

kortningsfrågan lagt vid arbetstagarnas alltmer ökade värdering av fritiden.

Kommittén anför att dess avgränsning av arbetstidsbegreppet medför vis­

sa komplikationer då det gäller att utvidga lagstiftningen till nya verksam­

hetsområden. Som ett resultat av överläggningar som kommittén haft med

företrädare för bl. a. brandväsendet, sjukvården, socialvården och olika stat­

liga verksamhetsfält, inom vilka förhållandevis mycken jourtid tas ut, har

nämligen framgått att en förutsättning för lagstiftningens utvidgning till så­

dana områden är att lagen utformas på sådant sätt att fortsatta jourtidsuttag

möjliggörs. Att inrymma jourtiden inom ramen för den föreslagna gränsen

för ordinarie arbetstid och övertid låter sig enligt kommittén inte göra. Där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

46

som sjukvård och socialvård samt kriminalvård, polisväsendet, försvaret

och andra statliga verksamhetsfält. Man öppnar också möjligheter att föra

in brandväsendet under lagstiftningen. Här är dock kommittén inte främ­

mande för att det under en anpassningsperiod krävs längre jourtidsuttag än

vad lagen stadgar. Övergångsproblemen kan enligt kommitténs mening på

grund av dispositiviteten lösas genom överenskommelser mellan partsorga-

nisationerna. Skulle sådana avtal inte kunna uppnås får arbetarskyddssty-

relsen meddela behövliga dispenser.

Lagens tillämpningsområde

Kommittén anger att utgångspunkten när det gällt att förverkliga kom­

mitténs målsättning i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområde varit

att nå överensstämmelse med vad som sedan 1963 gäller för arbetarskydds­

lagens del. I princip bör arbetstidslagen alltså göras tillämplig på all verk­

samhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning.

Detta innebär att lagen skall äga tillämpning så snart någon anlitar en per­

sons arbetskraft under sådana omständigheter att ett arbetstagarförhållande

uppkommer. Huruvida arbetet är av tillfällig karaktär eller ej skall inte ha

någon betydelse.

Enligt kommitténs uppfattning är de materiella regler kommittén i det

föregående föreslagit väl förenliga med praktiskt taget all verksamhet som

bedrivs i landet. Förutsättningar föreligger därmed för att utvidga lagstift­

ningen till att i princip gälla alla arbetstagare. Vissa arbeten måste enligt

kommittén likväl undantas. Kommittén finner att så alltjämt bör vara fal­

let med s. k. okontrollerbart arbete och arbete som utförs av medlem i ar­

betsgivarens familj. Likaså måste undantag göras för vissa tjänstemän. Ef­

tersom speciallagstiftning kommer att finnas för skeppstjänst och möjligen

också för arbete i arbetsgivarens hushåll får undantag göras även för dessa

arbeten. Någon ytterligare inskränkning i lagens tillämpningsområde är

däremot enligt kommittén inte behövlig. Kommittén har dock ansett det

lämpligt att överlåta åt arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma

överens om andra undantag än dem som uttryckligen anges i lagen.

Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande undantagen från lagens till-

lämpning anför kommittén bl. a. följande.

Tjänstemän. En mindre grupp tjänstemän måste uppenbarligen allt-

jämt stå utanför arbetstidslagstiftningen. Det rör sig här om sådana tjäns­

temän som direkt företräder arbetsgivaren och därför har en utpräglad ar­

betsgivarfunktion. I denna funktion ingår inslag inte endast av kontrolleran­

de och övervakande natur utan även av självständigt beslutande och ledan­

de art. För ytterligare en mindre del av tjänstemännen kan sättas i fråga

om möjlighet finns att inordna dem under en lagstiftning som begränsar

deras arbetstid inom vissa bestämda marginaler. Här åsyftas sådana tjänste­

män som utan att inta en företagsledande ställning har krävande admini­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

49

sa snart en arbetstagare används till arbete för arbetsgivarens räkning. I

överensstämmelse med vad som gäller beträffande arbetarskyddslagen bör

inte krävas att arbetsgivaren regelmässigt har arbetskraft anställd. Även

om arbetsgivaren endast tillfälligtvis anlitar en enstaka arbetstagare skall

lagen tillämpas.

Statligt arbete. Undantagen i såväl den allmänna arbetstidslagen

som specialarbetstidslagarna för arbete som bedrivs av staten sammanhäng­

er med att arbetsrättslig lagstiftning av ålder tillerkänt staten som arbetsgi­

vare viss särställning. Det har ansetts att statens verksamhet varit så mång­

skiftande att den lämpligen inte kunnat regleras i en med nödvändighet gans­

ka enhetlig lagstiftning. En reglering av frågor angående förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare i administrativ ordning har så till vida varit

att föredra som den på ett smidigt sätt kunnat anpassas till olika variationer

i den statliga verksamheten. Ibland har också framhållits att tillsynen av

lagstiftning skulle kompliceras i fråga om statlig verksamhet. Det kunde

knappast låta sig göra, har det ansetts, att en statlig myndighet skulle pröva

statens efterlevnad av en lagstiftning eller att i förekommande fall meddela

dispens från dennas tillämpning.

Denna syn på statens ställning i arbetsrättslig lagstiftning har numera

övergivits. Detta har vid skilda tillfällen resulterat i att särskilda undantag,

som gällt för statlig verksamhet enligt olika lagar, upphävts. Arbetstidsut-

redningen föreslog också att undantaget för staten i arbetstidslagarna skulle

tas bort och förslaget möttes vid remissbehandlingen inte av någon kritik.

Under kommitténs arbete och framför allt vid kommitténs kontakter med

företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarsidan inom statlig verksamhet

har det bekräftats att arbetstidsutredningens förslag alltjämt har starkt fog

för sig.

Ett slopande av undantaget för arbete som bedrivs av staten skulle i hu­

vudsak innebära att arbetstidslagen blev tillämplig på arbetet inom riksda­

gen, Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och lokal för­

valtning samt arkiv, bibliotek och museer. Vidare skulle de affärsdrivande

verken (SJ, post, tele, vattenfall m. fl.) samt rättsväsendet, polis- och åkla­

garväsendet, kriminalvården, försvaret, tullväsendet, lots- och fyrväsendet,

vägväsendet m. m. bli omfattade av lagen.

Med hänsyn till att utvecklingen på arbetstidens område gått i riktning

mot allt större enhetlighet, vilket bl. a. inneburit att arbetstidsreglering till­

kommit inom områden som förr var utan sådan och att befintlig arbetstids­

reglering anpassats till förhållandena utanför den statliga sektorn, förelig­

ger enligt kommitténs uppfattning inte för någon särskild gren av den stat­

liga verksamheten behov av fortsatt undantagande från arbetstidslagen.

Alltjämt uppvisar emellertid statligt arbete i många fall skiljaktigheter dels

vid jämförelse mellan olika statliga verksamhetsområden inbördes, dels

vid jämförelse med icke statligt arbete. Detta gäller främst i fråga om arbets-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidens fördelning på arbetsveckorna. Den föreslagna bestämmelsen om fyra

veckors begränsningsperiod får här tillämpas. För de arbeten där inte ens

en fyraveckors begränsningsperiod är tillräcklig finns möjligheten att ytter­

ligare förlänga begränsningsperioden genom kollektivavtal eller dispens. Ut­

märkande för en del statliga verksamhetsfält är vidare ett relativt stort jour-

tidsuttag. I den mån den föreslagna begränsningen av jourtiden skulle vara

alltför snäv återstår att genom kollektivavtal eller dispens öka jourtiden.

Något större behov av sådana avtal eller dispenser torde dock enligt kom­

mittén inte uppkomma.

Enligt statstjänstemannalagen får statliga tjänstemän som omfattas av

lagen inte träffa kollektivavtal om arbetstidens förläggning. Detta kan med­

föra tvekan i frågan huruvida den av kommittén föreslagna möjligheten

för arbetstagare att genom kollektivavtal komma överens med arbetsgivar­

sidan om längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden eller jour-

tiden än vad lagen föreskriver kan utnyttjas av de offentliga tjänstemännen.

Kommittén anser dock att med hänsyn till att parterna vid tillämpning av

statstj änstemannalagen funnit att avtal om begränsningsperiodens längd

inte står i strid med lagens regler den föreslagna dispositiviteten i arbets­

tidslagen bör kunna utnyttjas utan hinder av statstjänstemannalagens be­

gränsningar i avtalsrätten. Detta har avseende också i fråga om lagen om

tjänstemän hos kommuner m. fl.

Sjukvård och socialvård. På denna sektor har, framhåller kom­

mittén, under de senaste båda årtiondena skett en genomgripande föränd­

ring av arbetsförhållandena. Utvecklingen har successivt gått mot ett för-

enhetligande av arbetstidsbestämmelserna och i dag har huvudparten av de

anställda i stort sett samma arbetstidsförhållanden som personalgrupper

som omfattas av arbetstidslagstiftningen. Endast i fråga om jour- och be-

redskapstjänstgöring skiljer sig förhållandena inom sjukvård och socialvård

mer markant från andra verksamhetsområden. Denna tjänstgöring håller

sig dock genomsnittligt sett under eller vid den gräns för jourtidsuttag som

kommittén förordar. I enstaka fall kan den överskrida denna gräns.

Något hinder föreligger således inte mot att föra in sjukvården och so­

cialvården under lagen. Regeln om utsträckt begränsningsperiod till högst

fyra veckor bör dock vara tillämplig liksom jourtidsbestämmelsen. En viss

uppmjukning av jour tidsbestämmelsen måste kanske ske avtals- eller

dispensvägen åtminstone i initialskedet. I vissa fall kan också fragan om

längre begränsningsperiod än fyra veckor bli aktuell.

När det gäller den öppna sjuk- och hälsovården och den öppna social­

vården kan i någon utsträckning lagens tillämpning bli utesluten på grund

av undantaget för s. k. okontrollerbart arbete..

Undervisning m. m. Gällande arbetstidslagstiftning undantar ar­

bete som har till ändamål att bereda uppfostran eller undervisning eller att

tillgodose annat därmed jämförligt behov. Undantaget har i praktiken tol-

⁵⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skilda arbetstidslagarna under den allmänna lagen. Sedan vissa detaljfrå­

gor som rör speciallagarnas materiella innehåll blivit behandlade finns det

därför enligt kommitténs uppfattning inte något hinder mot att under den

föreslagna lagen föra in jordbruks- och trädgårdsskötsel, detaljhandel och

därmed jämförlig verksamhet samt hotell-, restaurang- och kaférörelse.

En åtgärd av detta slag innebär inte bara att de i speciallagarna reglerade

arbetstagarna förs in under den allmänna lagen utan också att en del ar­

betstagare, som varit undantagna såväl i gällande allmänna arbetstidslag

som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen, kommer att omfattas av

lagen.

Arbetstidsregleringen kommer således att omfatta självständigt bedriven

djurskötsel, en verksamhet som inte går in under lantarbetstidslagen och

för vilken den allmänna arbetstidslagen gör särskilt undantag. Denna ut­

vidgning av lagens tillämpningsområde ligger i linje med kommitténs all­

männa grundinställning och torde inte möta några praktiska svårigheter.

Renskötsel torde även fortsättningsvis kunna bli undantagen på grund av

arbetets okontrollerbara natur.

Lantarbetstidslagens uppgående i den nya lagen innebär vidare att lant-

arbetstidsiagens speciella antalsbegränsning faller bort. Kravet på att ar­

betsgivaren regelbundet skall sysselsätta minst en arbetare för att lagen

skall bli tillämplig bör lämpligen inte upprätthållas, när arbetstidslagens

antalsbegränsning samtidigt föreslås slopad. Inte heller kan lantarbetstids­

lagens undantag för ackordsmjölkning samt skötsel och upptagning av rot­

frukter på ackord bibehållas. Att betalningsformen skall vara utslagsgivan­

de för om ett arbete skall föras in under lagen eller ej kan inte längre anses

motiverat. Fortsatt övergång till maskinmjölkning och maskinell skötsel

och upptagning av rotfrukter medför dessutom att dessa former av arbete

inte längre kommer att till sin natur skilja sig från annat lantbruksarbete.

Detaljhandelslagens och hotellagens slopande får beträffande arbetstids-

lagstiftningens tillämpningsområde knappast någon betydelse utöver den

som följer av slopandet av allmänna arbetstidslagens tillämpningsundan-

tag. Detaljhandelslagens förtydligande föreskrift att undantag skall göras

för arbete såsom handelsresande och platsförsäljare kan utan vidare utgå

med en hänvisning till att sådant arbete faller in under den nya lagens

undantag för okontrollerbart arbete. Detaljhandelslagens undantag för an­

ställda på apotek som farmacevt, vilket ursprungligen motiverades av far-

macevternas nattjänst vid sidan av den ordinarie arbetstiden kan enligt

vad kommittén erfarit hos företrädare för apoteksnäringen upphävas. För

farmacevter med jourtjänst torde den föreslagna jourtidsbestämmelsen som

regel vara tillräcklig. Skulle så i något enstaka hänseende inte vara fallet,

kan ökat jourtidsuttag medges genom kollektivavtal eller dispens.

Dispositivitetsregel. Den reform som kommittén föreslår kom­

mer att innebära att en laglig arbetstidsreglering införs som en nyhet för

53

nästan lialva arbetsmarknaden. Även om kommittén i största möjliga ut­

sträckning vinnlagt sig om att jämka den nya arbetstidslagens materiella

innehåll efter de arbetstidsförhållanden som råder inom denna halva av

arbetsmarknaden, kan det inte uteslutas att reformen för vissa arbetsplat­

ser eller för vissa kategorier av arbetstagare eller arbetsgivare kan komma

att uppfattas som ett onödigt hinder. Så kan t.ex. bli fallet för arbetsplat­

ser med omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsong-

varierande arbetstidsförläggning. Det kan också bli fallet för en del tjänste­

män som inte omfattas av lagstiftningens undantag. Visserligen öppnar

den föreslagna dispositivitetsregeln beträffande den ordinarie arbetstiden

och jourtiden möjligheter för kollektiva avsteg från lagens regler. Det kan

emellertid inte uteslutas att dessa möjligheter för vissa parter kan framstå

som alltför begränsade och att berättigade intressen kan åberopas för en

total frikoppling från lagen.

För tillgodoseende av sådana anspråk har förslaget tillförts en bestäm­

melse, som innebär att parterna genom kollektivavtal kan överenskomma

om ytterligare undantag från lagens tillämpning än de som anges direkt i

lagen. Liksom eljest gäller skall vid avtalets ingående krävas medverkan

av fackförbund på arbetstagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av avtalet

skall också ha rätt att tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare. III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

III. Bagerilagen

Kommittén nämner inledningsvis de förhållanden som motiverade till­

komsten av den första bagerilagen 1919. Därvid framhåller kommittén att

verksamheten inom bagerinäringen sedan gammalt präglats av allmänhetens

konsumtionsvanor. En allmän önskan hos konsumenterna att ha tillgång

till färskt bröd vid dagens första måltid medförde att tillverkningen i stor

utsträckning fick förläggas till natten. Nattarbete blev för de flesta sys­

selsatta inom bagerinäringen en tämligen permanent företeelse. Till den

rikliga förekomsten av nattarbete bidrog också konkurrensen mellan före­

tagen. Näringen kännetecknades av de många småföretagen, ofta drivna

av företagaren själv och hans familjemedlemmar. En strävan hos dessa

företag att kunna leverera sina produkter så snart på morgonen som möj­

ligt medförde att arbetet fick börja tidigt under natten, ibland till och med

på kvällen dagen före.

Med lagen avsågs således, konstaterar kommittén, att råda bot på det ur

arbetarskyddssynpunkt menliga nattarbetet inom näringen. Några mer vä­

sentliga och bestående ändringar i den ursprungliga lagens principer gjor­

des inte vid de revisioner lagen sedermera blev föremål för.

Under den långa tid som den särskilda regleringen av arbetstiden inom

bageri- och konditorinäringen gällt har emellertid de förhållanden under

vilka arbetet bedrivs undergått betydande förändringar. Arbetsmetoderna

har rationaliserats och mekaniserats. Det manuella arbete som kvarstår

har underlättats genom olika maskinella hjälpmedel. Kyl- och frystekniken

har möjliggjort en nyordning såväl på tillverknings- som på lager- och

distributionssidan. Förbättrade råvaror i form av högkvalitativt mjöl och

nya jäsningsmedel har förkortat produktionstiden. Nya och moderna trans­

portmedel har möjliggjort en produktion som inte endast tar sikte på lokal

konsumtion utan kan finna avsättning över stora delar av landet.

De angivna förhållandena har medfört att tillverkningen av bagerivaror

mer och mer börjat ske i industriella former. Stora bagerier av industrityp

svarar numera för en övervägande del av matbrödstillverkningen. I sådana

bagerier är skiftarbete, såväl i form av tvåskifts- som treskiftsarbete, ofta

förekommande. Samtidigt har antalet småföretag minskat. Bland de kvar­

varande småföretagen, som likväl är många till antalet, har en ansenlig

del också inriktat sin produktion på specialprodukter eller på leverans till

egna butiker.

Den utveckling som bageri- och konditorinäringen genomgått har för­

ändrat arbetsförhållandena för de allra flesta i näringen sysselsatta. Tidi­

gare föreliggande skillnader mellan denna näring och andra näringsgrenar

har utjämnats. Detta motiverar, anser kommittén, att frågan prövas huru­

vida en särskild reglering av nattarbete och söndagsarbete inom näringen

alltjämt behövs.

Kommittén tar först upp frågan om förbudet för företagarna att själva

utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete. Frågan kan också, fram­

håller kommittén, formuleras som ett spörsmål om bagerilagens tillämp­

ning på familjebagerier, alltså bagerier drivna av arbetsgivaren utan biträ­

de av annan än make och hemmavarande barn. Familj ebagerierna fördes

nämligen in under bagerilagen under hänvisning till konkurrenssynpunk­

ter. Familj ebagerierna skulle, om de inte omfattades av lagen, genom natt­

arbete kunna tillhandahålla färskt bröd tidigare än de större bagerierna.

Enligt kommitténs uppfattning har utvecklingen mot större och mera

rationella enheter inom bagerinäringen nu gått så långt att de stora före­

tagen på detta liksom på andra områden inom näringslivet utan svårighet

kan hävda sig gentemot småföretagen. Den tidigare uppfattningen att ett

slopat nattarbetsförbud för familj ebagerierna skulle på ett olämpligt sätt

påverka konkurrensen mellan stora och små företag vill kommittén starkt

ifrågasätta. Familjebageriernas konkurrenskraft torde i dag ligga på deras

möjligheter att framställa kvalitetsprodukter och att anpassa sin tillverk­

ning efter enskilda konsumentgruppers olika önskemål. Ett upphävande

av bagerilagen för deras del skulle i och för sig ge dem möjlighet att leve­

rera sina produkter tidigare på morgonen. Om andra bageriföretag är bund­

na av nattarbetsförbud i en eller annan form, skulle familj ebagerierna

kunna stimuleras till ett tidigareläggande av sin tillverkning. Kommittén

anser att man i stort sett kan utesluta möjligheten av en sådan utveckling.

⁵⁴

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

56

den ordinarie arbetstiden och på fackföreningsrörelsens ökade inflytande.

Den nu föreslagna förkortningen av arbetstiden till 40 timmar i veckan kan

anses innebära en så väsentlig ändring av bageriarbetarnas förhållanden i

jämförelse med dem som rådde vid bagerilagens tillkomst att behovet av en

särskild skyddslag för bagerinäringen starkt kan sättas i fråga.

Behovet av en särskild skyddslag måste också, anför kommittén, ses mot

bakgrund av den utveckling och förändring av arbetsförhållandena inom

näringen som ägt rum sedan bagerilagens tillkomst. Industrialisering av

tillverkningen, förbättring av produktionsmetoderna samt allmän ratio­

nalisering och mekanisering har närmat bageriarbetarnas situation till and­

ra arbetstagares. I vissa hänseenden har bageriarbetarna själva medverkat

till att anpassa bagerilagstiftningens bestämmelser efter dessa förhållanden.

Kommittén syftar härvid på de generella dispenser som under vederbörande

fackförbunds tillstyrkan inskränkt såväl lagens nattarbetsförbud som dess

sön- och lielgdagsförbud. Dessa dispenser, som har en mycket stor sprid-

ning, kan samtidigt sägas utgöra ett belägg för att bagerilagen i sin nuva­

rande form är omodern och under alla förhållanden i behov av revidering.

Sammantagna med övriga anförda omständigheter talar de enligt kommit­

tén närmast för att den bedömning, som statsmakterna år 1959 gjorde be­

träffande spis- och knäckebrödstillverkningen och som resulterade i att

denna tillverkning lades utanför bagerilagen, i dag kan anläggas på övrig

bageri- och konditoritillverkning. En sådan bedömning skulle leda till att

bagerilagen i sin helhet kunde slopas.

Enligt kommittén kan man med hänsyn till olika, svårbedömbara fakto­

rer inte ge något absolut svar på frågan om ett slopande av bagerilagen

skulle leda till att bageriarbetarna i större utsträckning än andra arbets­

tagare skulle få sitt arbete stadigvarande förlagt till natten. Kommittén an­

ser sig emellertid ha befogad anledning förmoda att de moderna produk­

tionsmetoderna, inte minst kyl- och frystekniken, de förskjutna leverans­

tiderna inom detaljhandeln m. fl. andra omständigheter kommer att leda

till att så inte blir fallet.

Ett upphävande av bagerilagen innebär inte heller att arbete under natten

och under sön- och helgdagar lämnas helt oreglerat. Bageriarbetare lyder

liksom andra arbetstagare under arbetarskyddslagen. Om bagerilagen skul­

le upphävas kommer följaktligen med stöd av arbetarskyddslagens regler

tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip att vara förbjuden mel­

lan kl. 24 och 5. Vidare kommer tillverkning på sön- och helgdagar att vä­

sentligt inskränkas genom föreskriften om de anställdas rätt till veckovila.

När det gäller sön- och helgdagsarbete inom bageri- och konditorinä­

ringen anser kommittén att arbetarskyddslagens veckovileregel utgör en

tillräcklig reglering. Några bärande skäl för en snävare begränsning av

sön- och helgdagsarbete inom denna näring än inom andra näringar torde

numera inte finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

57

Ett ersättande av nattarbetsförbudet i bagerilagen med nattarbetsför­

budet i arbetarskyddslagen i dess nuvarande lydelse och tillämpning skulle

enligt kommittén innebära att förbudet fixerades till tiden mellan kl. 24

och 5 och att förbudet under denna tid omfattade allt bageriarbete bortsett

från uppeldning av ugnar. Samtidigt som förbudet sålunda generellt sett

mildrades genom att det inskränktes med fyra timmar på kvällen och en

timme på morgonen, skulle det i fråga om egentligt bageriarbete före dub­

belhelger samt den övervägande delen av förberedelsearbete skärpas, efter­

som sådant arbete inte längre kunde påbörjas före kl. 5. En sådan kon­

sekvens kan naturligtvis framstå som något egendomlig men är enligt kom­

mitténs uppfattning mer eller mindre ofrånkomlig. Vill man slopa den spe­

cialreglering som gäller för arbetstidsförläggningen inom bageri- och kon­

ditorinäringen, får man vara beredd att acceptera den reglering som

generellt gäller för arbetstidsförläggningen inom alla verksamhetsområden.

Någon anledning att förse arbetarskyddslagen med särbestämmelser för att

lagstiftningsvägen garantera arbetsgivarsidan fortsatt möjlighet att inför

dubbelhelger eller i form av särskilda arbetsmoment utföra bageriarbete

före kl. 5 torde knappast finnas. En sådan ordning skulle stå i strid mot

kommitténs allmänna strävan att åstadkomma en så enhetlig arbetstids-

lagstiftning som möjligt.

Å andra sidan är kommittén medveten om att vägande skäl kan åbero­

pas för att bageriarbete i nämnda båda fall skall få påbörjas före kl. 5 även

efter ett slopande av bagerilagen. En sådan ordning kan emellertid möj­

liggöras genom att arbetarskyddsstyrelsen beviljar dispens enligt 20 § ar­

betarskyddslagen.

Vid prövning av samtliga de omständigheter som i det föregående anförts

blir kommitténs slutsats att bagerilagen kan avvaras även när det gäller

arbetstagare inom bageri- och konditorinäringen. Det skydd mot nattarbete

som arbetarskyddslagen, i förekommande fall justerad dispensvägen, till­

försäkrar arbetstagarna får i dagens samhälle anses tillräckligt.

Kommitténs ställningstagande innebär att bagerilagen i sin helhet bör

slopas. Detta kan emellertid, framhåller kommittén, inte ske så länge Sve­

rige är bundet av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 20

angående förbud för nattarbete i bagerier.

Kommittén föreslår att Sverige säger upp konventionen. Denna har, sägs

det, endast obetydlig internationell förankring och dess bestämmelser fram­

står med hänsyn till dagens industrialiserade tillverkning som helt för­

åldrade. Mot bakgrunden av den syn på behovet av skydd mot nattarbete

inom bagerinäringen som kommittén anlagt får det enligt kommittén dess­

utom anses otillfredsställande om Sverige vid en revision av sin arbetstids-

lagstiftning inte kan anpassa denna efter vad som i dagens svenska sam­

hälle framstår som mest lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

IV. Frågan om en helgdagsreform

Kommittén erinrar till en början om att de helgdagar som firas i vårt

land i främsta rummet grundar sig på kyrkligt-religiösa motiv och att där­

för de grundläggande föreskrifterna om helgdagarna återfinns i 1686 års

kyrkolag och till denna anslutande bestämmelser om kyrkoåret. Samtidigt

framhålls att helgdagarna också sedan gammalt har haft betydelse från

medicinsk och social synpunkt, eftersom helgdagarna under en tid då ar­

betstiden låg en god bit över 50 timmar i veckan och semester var ett okänt

begrepp utgjorde ett värdefullt avbrott i arbetet för rekreation och vila.

Med samhällets utveckling har emellertid, påpekar kommittén, följt vis­

sa förändringar i de förhållanden som motiverar helgdagarnas firande. In­

förandet av lagstadgad minimisemester och genomförandet av allmänna ar­

betstidsförkortningar har förtunnat de medicinska och sociala skälen. Sam­

tidigt har produktionstekniska förhållanden kommit att på ett mer påtag­

ligt sätt påverka helgdagsfrågan. Till följd härav vidtogs 1952 vissa jämk­

ningar i vår helgdagsordning. Genom dessa jämkningar ville man uppnå

dels en jämnare och lämpligare fördelning under året av helgdagarna och

dels en minskad splittring av arbetsveckorna. Frågan om en helgdagsre­

form har därefter aktualiserats bl. a. i samband med förarbetena till såväl

45-timmarsveckan som fyraveclcorssemestern. Därvid ansågs att en sådan

reform skulle syfta till att i någon mån neutralisera de påfrestningar på

produktionen som den minskade arbetstiden skulle föra med sig.

Förslaget om en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar i vec­

kan bör enligt kommitténs mening föranleda en förnyad prövning av den

bestående helgdagsordningen. Bakom denna kommitténs uppfattning lig­

ger inte i främsta rummet att arbetstiden blir kortare och fritiden längre

utan fastmera det förhållandet att arbetstidsförkortningen, såvitt kom­

mittén bedömer saken, kommer att främja utvecklingen mot en så gott som

fullständig tillämpning av fem dagars arbetsvecka. Den helgdagsreform

som kommittén med dessa utgångspunkter anser sig böra diskutera är en

reform av innebörd att helgdagar antingen dras in eller flyttas till vecko­

dagar då arbete normalt inte utförs.

Kommittén redovisar härefter de skäl som i debatten har åberopats eller

kunnat åberopas till stöd för eller emot en helgdagsreform av angivet slag.

Som ett första skäl för en helgdagsreform nämner kommittén den vä­

sentliga reduktion av antalet arbetsdagar — från strax över 300 per år till

något över 230 per år — som skett sedan vår nuvarande helgdagsordning

fastställdes. Denna förändring har på ett avgörande sätt påverkat de medi­

cinska och sociala motiv som ligger bakom helgdagsfirandet. Tillfällen till

vila och rekreation kan numera anses så väl tillgodosedda genom femda­

59

garsveckan och fyraveckorssemestern, att helgdagarna för det stora fler­

talet förvärvsarbetande förlorat sin betydelse i det avseendet.

För en reform talar också att arbetstidsbortfallet i sig självt medfört

betydande belastningar för produktionen. En krympning av antalet pro-

duktionsdagar leder till minskad produktion och ökade produktionskost­

nader. Övergången till fem dagars arbetsvecka har dessutom accentuerat

cn annan nackdel ur produktionssynpunkt av vissa helgdagar, nämligen

sådana som infaller mitt i veckorna utan anslutning till veckoskiftena. En

sådan splittring av arbetsveckan i två delar försvårar en rationell drift

och medför ofta betydande kostnadsökningar för näringslivet. Förberedel­

se- och avslutningsarbeten dubbleras. Igångsättningströghet får övervinnas

två gånger under samma vecka. Arbetsrytmen kan bli störd. Kostnadsök­

ningen kan bli så stor att det för åtskilliga företag över huvud taget inte

framstår som lönsamt att hålla driften i gång om endast en arbetsdag

föregår eller följer på helgdagen. En helgdag som infaller på en tisdag eller

en torsdag kan därför leda till driftsinställelse under måndagen resp. freda­

gen med produktionsbortfall som följd. Till en sådan åtgärd kan också bidra

att arbetsdisciplinen stundom visat sig svår att upprätthålla på udda arbets­

dagar och att förfallolös frånvaro kan tendera att öka i samband därmed.

I enstaka fall kan driftsinställeise bli aktuell även då helgdagen infaller så

att man får två arbetsdagar i följd.

En indragning eller flyttning av helgdagar kan vidare, uttalar kommittén,

vara till fördel för åtskilliga arbetstagare. Inställelse av arbetet på helg­

dagar eller vardagar i anslutning till helgdagar kan medföra förlust av ar­

betsinkomst för den enskilde arbetstagaren. Att bestämmelser om helg-

dagslön influtit i en lång rad kollektivavtal under senare år innebär inte

att problemet blivit slutgiltigt löst. Rätten till helgdagslön är knuten till

vissa förutsättningar beträffande anställningstid och närvaro på arbetsplat­

sen före och efter helgdagen. Om helgdagslön utgår motsvarar den inte

heller alltid den inkomst som arbetstagaren kunnat tjäna in genom arbete.

Ibland görs gällande att den enskilde arbetstagaren skulle ha en psyko­

logisk fördel av att arbetsveckorna inte splittras genom helgdagsavbrott.

Rena arbetsveckor skulle stimulera till en jämnare personlig arbetsinsats

och en rikare tillfredsställelse med arbetet. Rakom dessa påståenden torde

främst ligga att förekomsten av två »måndagar» i samma vecka skulle in­

verka störande på den enskilde arbetstagarens arbetslust och arbetsinsats.

I andra uttalanden görs tvärtom gällande att en lång rad rena arbetsveckor

kan inverka psykologiskt negativt på arbetstagaren. Denna inställning åter­

speglas bl. a. i uttrycket oxveckor. Ett avbrott i en lång följd enformiga

arbetsveckor bedöms som stimulerande för arbetstagarna. Detta åberopades

bl. a. som skäl för allhelgonahelgens införande 1952.

Kommittén framhåller vidare, att en ändrad förläggning av helgdagarna

kan vara av värde även för andra funktioner inom samhället än närings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

61

var av naturliga skäl en fördelning som framstår som maximalt rationell.

För den enskilde arbetstagarens del kommer denna strävan att leda mot en

alltmer utbredd tillämpning av fem dagars arbetsvecka. För produktionens

del har arbetstidsförkortning och redan skedd övergång till femdagarsvec­

ka accentuerat problemet att hålla driftstiden på en ekonomiskt försvarbar

nivå. En önskan att i viss mån kompensera nämnda företeelser genom en

annan ordning för helgdagsfirandet inställer sig. Genom samhällets änd­

rade rutin i och med femdagarsveckans genomförande på arbetsplatser,

serviceinrättningar, skolor m. m. framstår en helgdagsreform även från den

enskilde individens synpunkt många gånger som något positivt. Dessa för­

hållanden utgör enligt kommitténs mening bärande skäl för att i samband

med den förestående arbetstidsförkortningen genomföra en reform av vår

helgdagsordning. Någon mer genomgripande indragning eller förflyttning

av helgdagar anser kommittén dock inte böra äga rum. Kalenderfrågan kan

inte bedömas enbart med utgångspunkt från vad som för produktionen ter

sig som mest rationellt. Pietet för de kyrkliga sammanhangen och hänsyn

till allmän tradition och levnadsvana talar för försiktighet beträffande änd­

ringar i helgdagsbeståndet.

Enligt kommitténs mening bör en kalenderreform inriktas på de helg­

dagar som för näringslivets del medför de väsentligaste olägenheterna. Hit

hör de helgdagar som sönderstyckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna,

dvs. Kristi himmelsfärdsdag samt de datumbundna helgdagarna juldagen,

annandag jul, nyårsdagen, trettondagen och första maj.

Någon ändring beträffande juldagarna och nyårsdagen anser kommittén

inte böra äga rum. Förslag i den riktningen skulle uppenbarligen möta starkt

motstånd hos allmänheten. Inte heller finner kommittén skäl att föreslå

någon ändring beträffande den första maj med hänsyn till dagens betydelse

för arbetarrörelsen såväl här i landet som i andra länder. Enligt kommit­

téns mening bör reformen inskränkas till att avse trettondagen och Kristi

himmelsfärdsdag. Någon anledning att föreslå att dessa dagar skall upp­

höra som kyrkliga helgdagar finns inte. För kyrkans del har båda dagarna

alltjämt en given motivering. Vad som kan komma i fråga är en flyttning

av dagarnas firande på sådant sätt att splittring av arbetsveckorna undan­

röjs. En sådan effekt uppnås om dagarna förläggs i anslutning till ett vec-

koskifte, dvs. förläggs till en lördag, en söndag eller en måndag.

Från produktionens synpunkt är givetvis en flyttning till en söndag att

föredra, eftersom arbetet den dagen ändå ligger nere hos flertalet företag.

För företag, där arbete genom femdagarsveckans införande inte heller

förekommer på lördagen, är en flyttning till denna veckodag lika accepta­

bel. Från kyrkliga och traditionella utgångspunkter torde en flyttning till

en lördag eller en måndag vara att föredra, eftersom trettondagen och Kris­

ti himmelsfärdsdag därigenom bibehålls som fristående helgdagar. En sam-

manvägning av de olika uppfattningarna ger närmast vid handen att båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

62

helgdagarna torde förläggas till en lördag. I fråga om Kristi himmels­

färdsdag finner kommittén att en flyttning av dagen från en torsdag till en

lördag stämmer väl överens med de syften som ligger bakom den ifrågasat­

ta reformen. Beträffande trettondagen förhåller det sig något annorlunda.

Trettondagen infaller genom sin fixering till den 6 januari på varierande

veckodagar under olika år. Genomsnittligt sett sammanfaller trettondagen

vart sjunde år med en söndag. Om trettondagen kontinuerligt förläggs till

en lördag, skulle detta innebära en viss utökning av antalet arbetsfria helg­

dagar under årets mest helgdagsrika period. Även om denna utökning är av

tämligen ringa omfattning och stannar vid en helgdag vart sjunde år, utgör

den rent principiellt ett skäl mot en förläggning av trettondagen till en lör­

dag. Med anledning härav förordar kommittén att trettondagen förläggs

till en söndag. Härför talar också, påpekar kommittén, att Sverige i detta

avseende skulle anpassa sin helgdagsordning till den som råder i Danmark

och Norge.

När det gäller inplaceringen av ifrågavarande helgdagar i kyrkoåret ut­

talar kommittén, att den inte kunnat ta ställning till alla i sammanhanget

förefintliga frågor. Kommittén är dock beredd att ansluta sig till ett i tidi­

gare reformsammanhang redovisat uppslag att trettondagen förläggs till

den första söndagen efter nyår. Den omständigheten att dagen inte längre

kommer att infalla tretton dagar efter jul behöver enligt kommitténs be­

dömning knappast föranleda att dagen erhåller ett annat namn. Kristi him­

melsfärdsdag som firas på torsdagen 40 dagar efter påsk bör i fortsättning­

en firas på den lördag som infaller 42 dagar efter påsk.

Kommittén erinrar avslutningsvis om att ett genomförande av dess för­

slag kräver ändring av 14 kap. 1 § kyrkolagen och 1772 års förordning om

helgdagarnas firande. Ändringar kan enligt kommittén också bli aktuella

i almanackans namnlängd samt i evangelieboken och annan föreskrift rö­

rande kyrkans handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Remissyttrandena

I. Allmän arbetstidsförkortning

Kommitténs förslag innebär, att en generell förkortning av den ordinarie

arbetstiden till 40 timmar i veckan skall genomföras lagstiftningsvägen. För­

slaget i denna del tillstyrks eller lämnas utan erinran av det helt övervägan­

de antalet remissinstanser. Flera remissorgan intar emellertid en tveksam

eller negativ hållning till förslaget under motivering att avgörandet i för-

kortningsfrågan i dagens läge inte bör träffas genom lagstiftning utan i stäl­

let genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparter.

Omfattningen av den aktuella arbetstidsförkortningen diskuteras

inte närmare i remissyttrandena. Erinringar framförs inte mot kommitténs

63

bedömning att förkortningens omfattning i praktiken är given och att frå­

gan gäller i vilken takt och vid vilken tidpunkt 40-timmarsveckan är möjlig

att införa.

Som bakgrund till sina ställningstaganden beträffande takt och tidpunkt

för förkortningen har kommittén berört de skäl som kan anföras för en

minskad arbetstid. Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan an­

sluter sig till kommitténs uppfattning att man i dag inte kan åberopa

skyddsmotiv till stöd för en generell arbetstidsförkortning, utan att

man i stället får grunda en sådan reform på bedömningar av samhällseko­

nomisk art. Till dem som uttalar sig i denna riktning hör arbetarskyddssty-

relsen, socialstyrelsen, SAF, TCO, SACO och SR. Arbetsmedicinska institu­

tet understryker, att i skilda sammanhang gjorda undersökningar har givit

vid handen att en arbetstidsförkortning från 42Va till 40 timmar i veckan

inte kan väntas medföra någon minskning av yrkesskador och olycksfall

eller bidra till förbättrad arbetshygien och folkhälsa. Hälsosynpunkter kan

därför inte anses motivera den föreslagna förkortningen. Denna kan dock

enligt institutets mening tänkas medföra viss minskning av den stresspå­

verkan arbetstagarna i dagens samhälle utsätts för.

I några yttranden anses att hälsosynpunkter inte kan frånkännas bety­

delse som förkortningsskäl. Enligt LO finns vid diskussionen av hälsoskälens

betydelse två utgångspunkter, som måste särskiljas, å ena sidan data över

frekvenser av sjukdomar och olycksfall och å andra sidan individernas upp­

levelser av hälsobesvär och påfrestningar i arbetssituationen. LO framhåller,

att det material kommittén redovisar rörande yrkesskador och olycksfall

inte kan åberopas till stöd för någon bestämd ståndpunkt i fråga om hälso­

skälen. Uppgifter om sjukdomsfrekvenser för olika arbetstagargrupper

skulle ha givit en mera ingående belysning av frågan. Sådana upplysningar

lämnar dock inte kommittén. En enkätundersökning, som LO genomfört

bland de anslutna förbundens medlemmar, visar emellertid relativt höga

frekvenser när det gäller upplevelser hos arbetstagarna av hälsobesvär och

påfrestningar i sin arbetssituation. Ökade insatser inom arbetarskyddets och

företagshälsovårdens verksamhetsfält är åtgärder som måste till för att

minska hälsobesvären och påfrestningarna. Situationen är dock enligt LO.s

mening sådan, att en arbetstidsförkortning framstår som en angelägen åt­

gärd för att på kort sikt förstärka effekten av andra åtgärder. Den allmän­

na ökning av restiderna mellan bostad och arbetsplats, som orsakas av ut­

vecklingen inom näringslivet och samhällsbyggandet, är enligt LO ytterligare

en faktor av betydelse när man bedömer förkortningsfrågan från skydds-

och hälsosynpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att sociala och medicinska skäl spe­

lar en mindre roll än förr, men framhåller att många arbetstagare, säl skilt

inom yrken med ackordsavlöning, är utsatta för en så hård press att dessa

skäl alltjämt kan åberopas. Länsstyrelsen tillägger att de förlängda resti­

derna mellan bostad och arbetsplats talar för en förkortning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

65

institutet, knappast undvikas att det genomsnittliga skattetrycket ökar vid en

förkortning — förutsatt att samma förhållanden skall gälla i övrigt, t. ex. i

fråga om kraven på ekonomisk balans.

I uppfattningen att en arbetstidsförkortning till 40 timmar i veckan är ett

starkt önskemål bland arbetstagarna instämmer bl. a. TCO. LO erinrar om

att 40-timmarsveckan sedan länge varit ett mål för fackföreningsrörelsen.

Enligt SALF har de försök som i skilda sammanhang gjorts att klarlägga

en mer allmän inställning till valet mellan fritid och rent ekonomisk stan­

dardtillväxt givit ganska vaga resultat. Förklaringen härtill är i första hand

att folk i allmänhet har så många alternativa valmöjligheter beroende på in­

komstläge, bostadsort, civilstånd, utbildning in. m. Genomgående har man

dock i valet mellan en ganska snabb ekonomisk tillväxt med oförändrad årlig

fritid och en mera dämpad förbättringstakt i ekonomin, kombinerad med

en viss angiven utökning av fritiden, föredragit det senare alternativet. Här

har man dock kunnat märka att yngre och lågavlönade varit mindre benäg­

na att välja den utökade fritiden, medan äldre och bättre avlönade mera klart

uttalat sin preferens för denna form av standardhöjning. Genom att förkorta

den ordinarie veckoarbetstidens längd skapas emellertid möjligheter att till­

fredsställa båda smakriktningarna. För den som så vill kan ju den ökade fri­

tiden utnyttjas till extraarbete.

Från några håll ifrågasätts kommitténs bedömning att arbetstagarna i

vårt land är beredda att välja den ökade fritid, som följer av 40-timmars-

veckan, framför en annars möjlig högre realinkomst.

Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag ter det sig inte klart att det

för de anställdas del skulle vara angelägnare att få ökad fritid än någon

annan form av reallöneförbättring. Uttalande av liknande innebörd görs av

SHIO.

Sveriges lantbruksförbund finner det tveksamt om man kan dra så gene­

rella slutsatser som kommittén gjort rörande arbetstagarnas preferenser och

om man kan hänföra dem till just 40-timmarsveckan.

Konjunkturinstitutet konstaterar att någon undersökning rörande arbets­

tagarnas önskemål i valsituationen inte föreligger och att kommittén stöder

sin bedömning bl. a. på uttalanden från LO. Enligt institutet skulle man på

denna punkt ha önskat ett mera nyanserat resonemang. Ett stöd för priori­

tering av fritid skulle möjligen kunna sökas i utvecklingen av frånvarofre­

kvensen, som ökat trendmässigt under 1950-talet och 1960-talet. Situationen

kan dock ha förändrats i och med den senaste arbetstidsförkortningen.

Reaktionen på de fria lördagarna i form av ökat extraarbete kan f. ö. tolkas

som ett uttryck för en preferens i motsatt riktning.

Mot bakgrund av ståndpunkten att förkortningen inte kan grundas på

skyddsskäl utan måste ses som en rent ekonomisk avvägningsfråga hävdas

i en del yttranden — som förut antytts — att förkortningen inte bör genom­

föras genom lagstiftning.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

67

slag av anpassningsproblem som uppstår vid en arbetstidsförkortning.

SAF, SHIO och länsstyrelsen i Hallands län instämmer i kommitténs ut­

talanden rörande förkortningens inverkan på totalproduktionens tillväxt­

takt, på möjligheterna att genomföra andra reformer och på utrymmet för

privat konsumtion. De nämnda arbetsgivarorganisationerna erinrar dess­

utom särskilt om att förkortningen kan få stor betydelse för landets inter­

nationella konkurrenskraft.

SAF anför vidare, att de utredningar om arbetstidsförkortningars samhälls­

ekonomiska verkningar som gjorts i Sverige och utomlands bekräftar att det

inte går att med någon högre grad av precision särskilja effekterna av kor­

tare arbetstid från effekterna av andra faktorer såsom konjunkturutveck­

ling och strukturförändringar. Att samhällsekonomiskt bedöma hur en för­

kortning av arbetstiden kommer att verka stöter enligt föreningen för när­

varande på speciella svårigheter och detta av två skäl. För det första har det

ännu inte varit möjligt att analysera verkningarna av den just avslutade för­

kortningen till 421/2-timmarsvecka. För det andra bygger tillgängliga lång­

tidsprognoser rörande arbetsmarknaden på ett delvis föråldrat underlag.

Den nya långtidsprognosen avseende perioden 1970—1975 beräknas före­

ligga tidigast i slutet av nästa år.

Fortsättningsvis framhåller SAF att förkortningen måste kompenseras

med kostnadskrävande omställningar, nya kapitalinsatser och ett ökat ratio-

naliseringsarbete. En viss kompensation kan åtminstone på kort sikt erhål­

las genom ökat övertidsarbete. Denna utväg att mildra övergången medför

dock ökade kostnader. En ökad sysselsättning genom en ökning av antalet

anställda synes inte kunna bli aktuell. Detta utgångsläge kan, som kommit­

tén påpekar, leda till att förkortningen för med sig eu kostnadsstegring och

en inflationistisk utveckling.

Länsstyrelsen i Hallands län anför, att de föreliggande beräkningarna av

den framtida arbetskraftsvolymen visar, att en förändring håller på att ske

mot en minskande arbetskraftstillgång. Det av förkortningen förorsakade

bortfallet av arbetstimmar kan därför bara i begränsad utsträckning kom­

penseras genom personalökningar. Rationaliseringsåtgärder kan neutralise­

ra bara en mindre del av de arbetsmarknadsmässiga olägenheterna. Omställ­

ningssvårigheter för företagens och samhällets ekonomi är således ofrån­

komliga vid en förkortning av den tilltänkta omfattningen.

Konjunkturinstitutet påpekar att det totala arbetskraftsutbudet enligt re­

viderade beräkningar kan väntas minska kanske i t. o. m. snabbare takt än

vad som framgår av kommitténs redovisning.

En mera allmän övergång till kontinuerlig drift ses av Sveriges företagares

riksförbund som ett medel att uppnå en ökning av totalproduktionens till­

växttakt.

SALF anför att en fortsatt arbetstidsförkortning kan tänkas medföra kraf­

tigt ändrade betingelser för produktionen och därmed en ökad frekvens av

69

kar på betydande rekryteringssvårigheter. Följden av en ytterligare för­

kortning bedöms därför av dessa remissinstanser bli framför allt ett ökat

övertidsuttag och därmed ökade kostnader. Övertid uppges redan nu före­

komma i avsevärd omfattning på skilda delar av det statliga området, t. ex.

inom polisväsendet, postverket och på den militära sektorn.

Från militärt håll uttalas farhågor beträffande möjligheterna att utan per-

sonallillskott hålla nuvarande målsättning för krigsmakten. En lättnad i

svårigheterna för militärverksamheten skulle enligt överbefälhavaren och

cheferna för de militära staberna kunna åstadkommas om förbandsövningar

undantas från arbetstidsreglering.

Från televerkets sida anförs, att de ogynnsamma verkningarna av en ar­

betstidsförkortning för de statliga företagens del skulle kunna minska i vä­

sentlig mån, om förkortningen kombinerades med en höjning av pensionsål­

dern för vissa personalgrupper.

Också de remissinstanser som berör förkortningens verkningar på det

kommunala området framhäver arbetskraftsproblemet. På sjukvårdssektorn

kommer arbetstidsförkortningen enligt Svenska landstingsförbundet otvivel­

aktigt att få större verkningar än inom flertalet andra verksamhetsområden.

Förkortningen kommer, anför förbundet, sammantagen med andra arbets-

kraftskrävande faktorer såsom sjukvårdsverksamhetens expansion m. m.

att ställa sjukvårdshuvudmännen inför högst betydande svårigheter att re­

krytera personal och täcka arbetskraftsbehovet. Förkortningen leder också

till svåra ekonomiska konsekvenser. Trots detta motsätter sig förbundet

inte förkortningen i och för sig.

Behovet av ökad personal, rekryteringssvårigheterna och därav orsakade

organisationsproblem är det genomgående temat också när socialstyrelsen

belyser konsekvenserna av arbetstidsförkortningen på sjukvårdsområdet.

Beträffande verkningarna på den del av vårdsektorn som handhas av pri­

märkommunerna kan enligt Svenska kommunförbundet i huvudsak hänvi­

sas till vad landstingsförbundet yttrat med avseende på sitt huvudmanna­

område. Vad där sägs om sjukhus och motsvarande vårdinrättningar inom

landstingen gäller också för sjukhus m. m. i de tre landstingsfria städerna

och för primärkommunernas ålderdomshem och liknande inrättningar samt

den öppna vården. För brandväsendets del uppstår enligt förbundet särskil­

da problem, som bör ses i samband med effekten av de jourtidsregler kom­

mittén föreslår skall ingå i den nya allmänna arbetstidslagen.

Svårigheterna vid en arbetstidsförkortning för en utpräglad servicenäring

som hotell- och restaurangnäringen utvecklas i ett gemensamt yttrande av

Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för

hotell och restauranger. I yttrandet framhålls, att en ytterligare förkortning

kan beräknas medföra en avsevärd försämring av hotell- och restaurangföre­

tagens ekonomiska förutsättningar. Företag i branschen har mycket begrän­

sade möjligheter att rationalisera bort kostnadseffekten av en förkortning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

71

tilläggas sådan prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet.

I remissyttrandena har yppats en del olika åsikter om den lämpligaste tids-

förläggningen. Flertalet instanser har dock inte något att erinra mot kom­

mitténs tidsangivelse.

LO betonar att frågan om tidpunkten för förkortningen får avgöras från

andra utgångspunkter än enbart en samhällsekonomisk bedömning. För-

kortningsreformen bör enligt LO genomföras så att 40-timmarsveckan är

förverkligad senast den 1 januari 1973.

TCO understryker kommitténs uttalande att starka önskemål föreligger

på arbetstagarsidan om att förkortningen förverkligas så snart som möjligt.

De! finns enligt organisationen inte anledning att räkna med att den före­

stående förkortningen totalt sett skall aktualisera större eller besvärligare

anpassningsproblem än tidigare förkortningsreformer gjort. Organisatio­

nen anser att 40-timmarsveckan bör vara genomförd den 1 januari 1973

och att förkortningen bör påbörjas den 1 januari 1971 eller den senare tid­

punkt som befinns lämplig.

SR anser det angeläget att förkortningen börjar så snart som möjligt.

Enligt förbundets uppfattning bör förkortningen kunna inledas före 1973.

Sjöfartsverket vill inleda förkortningen tidigast 1971. SJ föredrar med

hänsyn till verkets väntade rekryteringssvårigheter på 1970-talet att för­

kortningen börjar redan 1970 eller 1971. Televerket å sin sida anser att dess

personalläge gör det önskvärt att förkortningen sker först efter 1973.

Socialstyrelsen ifrågasätter om arbetskraftsbehovet inom vårdområdet

tillåter att en arbetstidsförkortning genomförs så snart som föreslagits av

kommittén.

En genomgående inställning bland arbetsgivarorganisationerna är att man

i valet mellan de av kommittén angivna tidpunkterna inte kan ansluta sig

till något tidigare alternativ än den 1 januari 1973. SAF — liksom de orga­

nisationer som instämt i SAF:s yttrande — anför att starka skäl talar för

att förkortningen inte bör inledas 1970 och därmed följa omedelbart på den

nyligen avslutade förkortningen. Bl. a. de stagnerande arbetskraftstillgång-

arna, den senaste femårsperiodens snabba kostnadsstegring i landet och den

svaga investeringsutvecklingen gör att utgångsläget för en förkortning inte

är gynnsam för närvarande. Liknande synpunkter anförs av SHIO och

Svenska företagares riksförbund.

Också domänstyrelsen anser att lagen inte bör ange ett tidigare datum än

den 1 januari 1973. Verket anför att starttidpunkten borde få bli beroende

av den ekonomiska utvecklingen och t. ex. en sådan omständighet som

vilken tyngd låglönefrågan skall ges.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner att den 1 januari 1973 är lämp­

ligaste inledningsdatum.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att föreliggande utredning i prio-

ritetsfrågan är alltför bristfällig för att tjäna som underlag för ett läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

73

I anledning av kommitténs uttalande om det psykologiska värdet för ar­

betstagarna att vara inbegripna i statsmakternas omsorg om den sociala

tryggheten påpekar socialstyrelsen, att utvecklingen på den svenska arbets­

marknaden medfört att sociala förmåner för arbetstagare i stor utsträck­

ning regleras genom avtal. Förslaget till arbetstidslag har också utformats

som en i huvudsak dispositiv reglering. Vidare framhåller styrelsen att

initiativ från organisationernas sida i viss utsträckning redan tagits för att

förbereda en övergång till 40-timmarsvecka. Kommitténs farhågor för ett

fördröjt genomförande av arbetstidsförkortningen för den händelse arbets-

tidsfrågorna överlåts helt åt organisationerna torde därför vara överdrivna.

Risken för ändrade relationer mellan arbetsmarknadens parter anser sty­

relsen vara utomordentligt liten. Den torde inte ensam kunna åberopas som

stöd för en lagreglering.

Också kommerskollegium vänder sig mot uppfattningen att reformer på

arbetstidens område kan få snabbare och effektivare genomslagskraft om

de stöds av ändringar i lag. Samtidigt bemöter kollegiet vad kommittén an­

fört om att de på förhandlingsvägen uppnådda arbetstidsreglerna inte blir

tillämpliga för en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare. Kollegiet

anför, att enligt dess uppfattning de centrala uppgörelserna på arbetsmark­

naden i dag har en sådan genomslagskraft från normbildande synpunkt att

de inte behöver kompletteras med särskild lagstiftning.

SAF anser att vissa av kommitténs motiveringar för en fortsatt lagstift­

ning har karaktären av nödargument. Detta gäller t. ex. kommitténs påpe­

kande att man måhända inte bör helt bortse från risken för att ändrade

relationer mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare

behov av samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Uttalandet framstår enligt

föreningen som särdeles oberättigat mot bakgrunden av överenskommelsen

mellan arbetsmarknadsparterna om förkortning till 42 Va-timmars arbets­

vecka. Föreningen anser inte heller att kommitténs yttrande rörande den

psykologiska betydelsen av lagstiftning på området är övertygande.

Slutsatsen av motivdiskussionen blir i några yttranden att arbetstidslag-

stiftningen bör upphävas. Denna ståndpunkt intar socialstyrelsen och kom­

merskollegium. Behovet av fortsatt lagstiftning på arbetstidens område

sätts i fråga också av domänstyrelsen.

Till kommitténs uppfattning att tiden ännu inte är mogen för ett så ra­

dikalt steg som att slopa arbetstidslagstiftningen ansluter sig uttryckligen

TCO och statens vägverk. Det stora antal remissinstanser, som i princip till­

styrker kommitténs lagförslag eller lämnar detta utan erinran, anser

uppenbarligen också att fortsatt arbetstidslagstiftning har en funktion att

fylla.

Mot huvudprinciperna i kommitténs lagförslag görs bara un­

dantagsvis invändningar i remissyttrandena.

Den grundläggande tanken att arbetstidslagstiftningen skall utvidgas till

74

att omfatta i princip alla arbetstagare som utför arbete för arbetsgivares

räkning vinner uttalat stöd av ett stort antal remissinstanser över hela lin­

jen. TCO understryker vikten av att lagstiftningen blir allmängiltig. LO

finner sig kunna godta utvidgningen med hänsyn till de numera minskade

skillnaderna i arbetstidsförhållanden mellan de grupper som omfattas av

gällande lagstiftning och de grupper som nu står utanför. Statens avtals-

verk anser att tillämpningsområdet bör vara detsamma som gäller för ar­

betarskyddslagen. Bland de övriga instanser som tillstyrker vidast möjliga

tillämpningsområde är SACO och Svenska landstingsförbundet.

Många remissorgan instämmer i att lagstiftningen i huvudsak bör kunna

inskränkas till att ange normer för arbetstidens längd. Inte från något håll

förordas en reglering som är genomgående mera detaljbetonad än vad kom­

mittén föreslagit. En ny princip för normgränsernas fastställande föreslås

av kommerskollegium. Kollegiet anser nämligen att om en arbetstidslag-

stiftning bedöms erforderlig det i vart fall bör vara en grundprincip att

maximigränsen för arbetstidens längd bestäms enbart efter vad parterna

på arbetsmarknaden överenskommer. Endast genom de resultat som avtals­

förhandlingar ger torde enligt kollegiet kunna avgöras vad som enligt rå­

dande allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Härtill kom­

mer, anser kollegiet, att — oaktat den blivande lagstiftningen föreslås bli

dispositiv — ändringar av lagen som sker utan föregående avtal härom

mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer omöjliggör fullt fria för­

handlingar genom att envar av parterna kan vägra medverka till avsteg från

lagen. Som en följd härav kan en rätt avvägd utformning av arbetstidsbe-

stämmelserna inom vårt näringsliv komma att försvåras eller förhindras.

Kommittén tänker sig att den dispositiva karaktären hos nuvarande lag­

stiftning skall bestå och t. o. in. fördjupas något. Flera remissinstanser för­

utsätter i samband med sin tillstyrkan av förslaget om ett utökat tillämp­

ningsområde att lagstiftningen blir dispositiv i huvudsaklig överenskom­

melse med kommitténs tankegång. Så är fallet med SJ, sjöfartsstgrelsen,

länsstyrelsen i Hallands län och chefen för marinstaben.

Också TCO uttalar sig bestämt till förmån för den föreslagna dispositi-

viteten. Därvid åberopar TCO att de skäl som anfördes då nuvarande lag­

stiftning i stora delar gjordes dispositiv — kraven på en ökad elasticitet

vid lagens tillämpning och på en smidig anpassning av arbetstidsförhållan-

dena efter förutsättningarna på olika verksamhetsområden — alltjämt har

full giltighet. Som ytterligare motiv tillkommer nu den nya lagstiftningens

utvidgade tillämpningsområde, som ökar behovet av att kunna göra avsteg

från lagstiftningens materiella regler genom kollektivavtal.

LO ställer sig mera tveksam i denna fråga. Organisationen anför att den

dispositiva regleringen inte entydigt upplevs som en positiv faktor. Det

är nämligen inte säkert att utnyttjandet av dispositiviteten leder till ett till­

godoseende av vad som kan vara ett allmänt intresse när det gäller att orga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

75

nisera en viss verksamhet. LO påpekar att kommittén inte har försökt att

närmare värdera resultaten av dispositivitetens införande. En sådan åtgärd

skulle eventuellt ha kunnat ge uppslag till komplettering av reglerna. En

ytterligare utvidgning av dispositiviteten är därför inte en alldeles självklar

åtgärd. Den dispositiva regleringen får utformas så att hälso- och skydds-

motiv blir tillgodosedda i rimlig omfattning.

Normkaraktären och dispositiviteten hos den föreslagna lagstiftningen an­

ses av bl. a. statens vägverk ge en önskvärd flexibilitet, som gör lagstift­

ningen väl tillämplig på skilda verksamhetsområden. SAF uttalar, att för­

slaget röjer insikt om att lagstiftningen måste vara flexibel så att den kan

praktiskt tillämpas trots skiftande förhållanden inom olika branscher.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anför däremot att en för alla verk­

samheter gemensam lag måste bättre än den föreslagna vara anpassad till

olika näringars särskilda förhållanden.

Enligt statens avtalsverk bör en allmän arbetstidslag vara så utformad

att den inte hindrar ett rationellt utnyttjande av den arbetstid som lagen

ställer till arbetsgivarens förfogande. Det bör ankomma på berörda parter

att överlägga om hur arbetstiden skall förläggas. Härigenom kan en an­

passning göras till speciella förhållanden inom olika verksamhetsområden

och en avvägning ske mellan arbetsgivarens och arbetstagarnas intressen.

Inom områden där verksamheten bedrivs alla dagar i veckan och med en

starkt varierande arbetsbelastning under olika delar av dygnet, som fallet

är inom vissa delar av statsförvaltningen, måste arbetstidsbestämmelserna

medge ett flexibelt arbetstidsuttag. En koncentration av arbetstiden kan

bl. a. behöva utnyttjas för att bereda arbetstagare inom statlig serviceverk­

samhet det antal fridagar under begränsningsperioden som kan anses rim­

ligt. Enligt verkets mening tillgodoser den föreslagna lagen på ett godtag­

bart sätt dessa synpunkter.

Vikten av att lagstiftningen inte stimulerar till onödig koncentration av

arbetstiden betonas av sjöfartsstgrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Den

sistnämnda myndigheten framhåller att detta är ett intresse särskilt för

olika grupper med begränsad arbetsförmåga.

Allmänt godtas att arbetstidsbestämmelserna upptas i en för i stort sett

alla verksamhetsområden gemensam lag. Kommitténs uppfattning att det

är fördelaktigt från systematisk synpunkt att arbetstidsregler av skydds-

karaktär är samlade i arbetarskyddslagen och att arbetstidsregler i övrigt

återfinns i arbetstidslagen stöds av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län och

statens avtalsverk.

Ett annorlunda synsätt kan spåras i yttrandet från arbetarskyddsstyrel-

sen, där det heter att det för arbetsgivare och arbetstagare, som kommer i

beröring med frågor som gäller arbetstid och vilotid, måste te sig naturligt

att bestämmelser i båda dessa hänseenden finns sammanförda i en lag samt

att ett av skälen mot överförande av arbetarskyddslagens arbetstidsregler

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

77

avtalsverk, TCO och Svenska kommunförbundet. Förslag förs emellertid

från andra håll fram både om en snävare reglering och om en liberalare reg­

lering än vad kommittén förordat.

LO föreslår att lagen bara skall ange en begränsningsperiod av en vecka.

Kommitténs förslag om en kompletterande specialregel, som medger ut­

sträckning av begränsningsperioden till fyra veckor då det är påkallat med

hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, kan enligt LO

inte godtas. Som skäl för denna ståndpunkt anför LO att kompletterings-

regeln synes medge att arbetsgivaren ensidigt avgör när förhållandena är

sådana, att en längre begränsningsperiod än veckan är motiverad. Arbets-

tagarparten är hänvisad till att i efterhand påkalla prövning av frågan.

Denna olägenhet undanröjs om kompletteringsregeln utgår ur lagförslaget.

Ett stort antal remissinstanser anser att behov föreligger inom deras

resp. verksamhetsområde av en längre begränsningsperiod än fyra veckor.

I en del yttranden förutsätts att detta behov skall kunna tillgodoses genom

att kollektivavtal träffas om avsteg från lagens föreskrifter eller genom att

dispens från tillämpningen av dessa beviljas. I regel understryks det ange­

lägna i att lagreglerna på förevar ande punkt blir dispositiva.

Enligt generaltullstyrelsen kan det emellertid ifrågasättas om en för­

längning av begränsningsperioden bör vara beroende av så ovissa faktorer

som att avtal kan träffas eller att dispens kan erhållas.

Direkta önskemål om en friare lagreglering än vad kommittén föreslagit

finns bland företrädare för vissa statliga verksamhetsgrenar samt för jord­

bruket och trädgårdsnäringen.

SJ anför att en begränsningsperiod om tolv veckor är vanligast bland

verkets åkande personal. En reduktion av begränsningsperioden till fyra

veckor skulle orsaka stora svårigheter. Bl.a. skulle resultatet bli försämrad

personalanvändning och en ojämnare fördelning av nattjänsten. Verket

förordar att begränsningsperioden i lagen fastställs till sex veckor. Detta

är en period som SJ — i den händelse överenskommelse inte kan träffas

med berörda personalorganisationer om längre period än vad lagen före­

skriver —- hjälpligt kan klara.

En begränsningsperiod om sex veckor föreslås också av postverket, som

framhåller att en rigorös tillämpning av en fyraveckorsregel inom verket

får negativa konsekvenser bl. a. för kassatjänsten.

Statens vattenfallsverk anför att det inom verkets område förekommer

begränsningsperioder om tolv veckor, i undantagsfall ända upp till femton

veckor. En begränsning enligt kommitténs förslag kan medföra stora kom­

plikationer. Enligt verkets uppfattning bör begränsningsperioden göras

betydligt längre än fyra veckor. Verket föreslår att den fastställs till åt­

minstone åtta veckor.

Enligt lantbruksstyrelsen är kommitténs förslag till reglering av be­

gränsningsperioden inte väl avpassat för jordbrukets förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

79

möjlighet att i särskilda fall inskränka begränsningsperioden, om regelns

tillämpning ger upphov till uppenbara olägenheter för arbetstagarna.

TCO tar avstånd från att lagen som huvudregel skall ange en längre be-

gränsningsperiod än en vecka.

En generell reglering som avser bara årsarbetstiden förespråkas inte från

något håll. TCO anser det uteslutet att förverkliga en sådan tanke.

Kommitténs förslag innebär att arbetstidslagen inte skall uppta någon

regel om dygnsmaximum, dvs. den ordinarie arbetstidens begränsning

per dygn.

Denna ståndpunkt hälsas med tillfredsställelse av Svenska kommunför­

bundet, som instämmer i kommitténs motivering i frågan.

Statens avtalsverk finner att ett slopande av nuvarande dygnsmaximum

är en förutsättning för utvidgning av arbetstidslagens tillämpningsområde

till att omfatta bl. a. arbete som bedrivs av staten.

SJ uttalar att en reglering av dygnsmaximum leder till komplikationer

för verksamheter som hittills varit undantagna från lagstiftningen. Från­

varon av dygnsreglering är ett villkor för lagens tillämpning vid SJ.

Sjöfartsstyrelsen anser, att det bör ankomma på avtalsslutande parter

att för varje område överenskomma om de dygnsbegränsningar, som ur

skydds- och säkerhetssynpunkt befinns lämpliga. Arbetarskyddslagens reg­

ler om nattvila erbjuder enligt styrelsen ett betryggande skydd mot alltför

långa arbetsdagar. Det är därför föga ändamålsenligt att i arbetstidslagen

införa en regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Arbetarskyddsstyrelsen anmäler viss tvekan inför upphävandet av dygns-

begränsningen men anser att olägenheten av en sådan åtgärd mer än väl

uppvägs av fördelen att en enhetlig arbetstidslagstiftning kan åstadkommas

för huvuddelen av landets arbetstagare.

Socialstyrelsen har i princip inte något att erinra mot slopandet av dygns-

begränsningen. Styrelsen pekar emellertid på att åtgärder på vissa områ­

den kan behövas för att motverka försök från arbetstagarparten att få till

stånd så stora dygnsuttag att en extra tjänstefri dag kan erhållas i turliste-

bunden tjänstgöring.

Önskemål om en dygnsbegränsningsregel i lag finns bos de två största

arbetstagarorganisationerna.

Skäl talar enligt LO för att en sådan regel bör föras över till den nya

lagen. LO säger sig vara medveten om att denna bestämmelse kan behöva

frångås inom vissa näringsgrenar och verksamhetsområden. I valet mellan

att lämna frågan öppen och att införa begränsningen i klart medvetande om

behovet av undantag väljer LO den senare vägen. Undantagen får åstad­

kommas genom kollektivavtal med stöd av dispositiviteten. Dygnsmaximum

föreslår LO till nio timmar.

TCO intar samma ståndpunkt som LO. TCO anför bl. a. ätt organisatio­

nen inte övertygats om att kommitténs förslag har övervägande skäl för sig.

81

mån som utrymmet för allmän övertid minskar.

LO anser att statsmakterna bör ge mera påtagliga uttryck än vad kom­

mittén gjort för att arbete på övertid bör vara undantag i arbetslivet. Enligt

organisationen finns det många skäl som talar för ett sådant synsätt. Ett

som blir alltmer framträdande är att behovet av vidareutbildning ökar.

En markering av att övertidsarbete bör vara starkt begränsat kan enligt

LO ske genom att ramen för den allmänna övertiden sätts ned till 150 tim­

mar per år och genom att lagen tillförs en bestämmelse om att uttag av

extra övertid inte får ske förrän den allmänna övertiden till fullo utnytt­

jats. LO föreslår att dessa restriktioner införs. Dessutom föreslår organisa­

tionen, med hänvisning till att femdagarsveckan numera är praktiskt taget

allmän, att ramen för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten

minskas från sju till sex timmar per vecka.

SALF anser att minskningen av den ordinarie veckoarbetstiden bör leda

till att också övertiden inskränks. Enligt förbundet bör gränserna för all­

män och extra övertid i vart fall inte sättas högre än vid 175 resp. 125 tim­

mar per år. Detta är, anser förbundet, följdriktigt med hänsyn till att ett av

de tyngst vägande motiven för en allmän arbetstidslag är behovet av att till­

försäkra arbetstagarna visst mått av fritid. Produktionens krav på flexibla

arbetstider kan tillgodoses genom att reglerna om den ordinarie arbetstiden

blir dispositiva.

TCO säger sig vilja bekräfta kommitténs uttalande att en uppmjukning

av övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning möter påtagligt motstånd på

arbetstagarsidan. Organisationen understryker också att övertid bör be­

traktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Vad gäller den allmänna

och extra övertiden förordar TCO en omfördelning så att utrymmet för den

allmänna övertiden minskas till 150 timmar per år och utrymmet för den

extra övertiden ökas till 200 timmar per år. Detta innebär att önskemål om

mera omfattande övertidsuttag i något högre grad än för närvarande under­

kastas prövning av arbetarskyddsstyrelsen samtidigt som man undviker att

alltför hårt inskränka möjligheterna till övertidsuttag när starka skäl härför

föreligger.

TCO anser vidare att en undersökning bör ske av principfrågan om en

särskild form av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten bör fin­

nas. Eftersom kommittén inte synes ha företagit en sådan prövning får

man vid den nu aktuella lagrevisionen nöja sig med att ändra maximigrän­

sen för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten från sju till sex

timmar i veckan. Detta är enligt TCO väl motiverat från principiella aspek­

ter och dessutom utgör femdagarsveckans införande skäl för en sådan ned­

skärning.

SACO godtar för sin del kommitténs förslag vad avser allmän och extra

övertid men hävdar att förberedelse- och avslutningsarbeten bör inrymmas

i den ordinarie arbetstiden, eftersom sådant arbete vanligen har viss perio-

dicitet.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

82

Kommittén har funnit att övertidsregleringen liksom hittills bör vara

indispositiv.

Till förmån för denna ståndpunkt uttalar sig försvarets civilförvaltning

och sjöfartsstgrelsen.

Från några håll hävdas att övertidsbestämmelserna med fördel kan gö­

ras dispositiva.

SAF anser att om det på grund av arbetstagarpartens inställning inte går

att höja övertidsmaxima bör avsteg kunna göras från regleringen genom

kollektivavtal. Föreningen uttalar, att det inte går att lösa övertidsproble­

met med en hänvisning till möjligheterna att avtala om förlängd ordinarie

arbetstid.

Rikspolisstyrelsen, som i och för sig tillstyrker att den allmänna överti­

den begränsas till 200 timmar per år, finner att denna regel bör vara dispo­

sitiv. Begränsningen medför annars krav på ytterligare ett betydande antal

polistjänster utöver dem som behövs på grund av arbetstidsförkortningen.

Också KFO förordar en dispositiv reglering av övertiden.

Önskemål om att undantag från övertidsregleringen skall kunna

förekomma förs fram av representanter för vissa verksamhetsgrenar.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om inte hälso- och sjukvården

bör helt undantas från övertidsreglerna. Förbundet — som delar kommit­

téns grundläggande syn på övertidsarbete — anser det nödvändigt att på

dessa speciella områden kunna ta ut övertid i den omfattning vården kräver

det. På grund av att arbetet inom hälso- och sjukvården i sin helhet tange­

rar begreppet nödfallsarbete blir det dessutom på denna sektor svårt att dra

gränsen mellan olika kategorier av övertid. Om hälso- och sjukvården inte

helt undantas från övertidsbestämmelserna bör dessa verksamheter i vart

fall befrias från anmälningsskyldighet när det gäller övertid för nödfalls­

arbete samt beviljas generell dispens i fråga om uttag av extra övertid och

beträffande skyldigheten att föra journal över jourtid och övertid.

Postverket anser det erforderligt att verket beviljas generell dispens från

lagens övertidsregler. Enligt verket skulle övertidsregler med fasta gränser

minska eller rent av utesluta möjligheterna att på ett flexibelt sätt utny tt ja

specialutbildad personal i vissa situationer, t. ex. vid vikariebrist, trafik­

rubbningar och postanhopning. Sådana regler tvingar också vissa tj änste-

män som önskar skaffa sig ökade inkomster att söka extraarbete inom an­

nat företag än postverket, vilket inte kan anses tjäna vare sig statens eller

den enskilde tjänstemannens intressen.

Kommitténs förslag till avgränsning av arbetstidsbegreppet innebär att

arbetstid skall utgöras dels av tid under vilken arbete utförs för arbets­

givarens räkning, dels av vad kommittén benämner j o u r t i d. S. k. be-

redskapstid föreslås däremot falla utanför arbetstidsregleringen. I allmän­

het godtas denna ståndpunkt av remissinstanserna.

Endast i ett remissvar, från statens vattenfallsverk, hävdas att bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

83

melser om jourtid över huvud taget inte bör tas in i lagen. Verket anför att

kommitténs jourtidsregler skapar problem för verket på tjänsteställen där

— enligt verkets terminologi — beredskap fullgörs på tjänsteställe och natt-

vila bereds. Speciellt beträffande värmekraftstationerna ger lagförslaget

anledning till allvarliga betänkligheter. Om jourtiden lagregleras bör i vart

fall jourtid inte anses föreligga när arbetsgivaren ställer sovplats till ar­

betstagarens förfogande nattetid.

I några yttranden anses att också beredskapstid i princip skall

räknas som arbetstid.

SACO ser detta som ett mycket angeläget krav. Organisationen anför att

det ofta innebär en avsevärd inskränkning i den personliga friheten att stå

till arbetsgivarens förfogande utanför arbetsplatsen. För stora grupper lä­

kare, veterinärer m. fl. utgör beredskapstjänst dessutom basen för en stor

del av den rutinmässiga verksamheten. Dessa arbetstagare får med kommit­

téns ståndpunkt inte samma möjligheter som andra att ta ut standardför­

bättringar i form av fritid.

I detta sammanhang noterar SACO att kommittén inte föreslagit någon

maximering av det totala arbetstidsuttaget. Detta innebär, framhåller orga­

nisationen, att t. ex. en läkare kan bindas under dygnets alla timmar un­

der en längre period genom uttag av ordinarie arbetstid, övertid, jourtid

och beredskapstid. En begränsning av det totala arbetstidsuttaget är där­

för starkt motiverad från arbetshygieniska synpunkter och från rättvise­

synpunkter. Hänsyn till tredj e man ger också anledning till en sådan be­

gränsning.

TCO anser att det med hänsyn till den inskränkning i fritiden som be­

redskapstjänst innebär framstår som en brist att beredskapstid lämnats

oreglerad i lagförslaget. TCO utgår tills vidare från att bl. a. organisatoriska

åtgärder i syfte att minska beredskapstj änsten skall vidtas inom områden

där sådan tjänstgöring förekommer i stor omfattning. Organisationen på­

yrkar därför inte för närvarande att lagförslaget skall kompletteras med

regler om beredskapstid.

Som villkor för j ourtidsuttag uppställer kommittén att så­

dant uttag erfordras på grund av verksamhetens natur.

TCO anser att villkoret bör utformas så att j ourtidsuttag skall vara nöd­

vändigt med hänsyn till verksamhetens natur. Organisationen anför som

skäl en del principiella synpunkter på jourtiden. Bl.a. hävdar organisatio­

nen att jourtid innebär en så väsentlig inskränkning i arbetstagarens möj­

ligheter att disponera sin fritid att jourtid i princip bör fullt ut räknas som

arbetstid. Målsättningen måste vara att så snart som möjligt utmönstra

jourtidsbestämmelserna ur lagen. Den av kommittén föreslagna regleringen

kan dock svårligen undvaras som en övergångsföreteelse.

Också LO anser det behövligt att motverka ökad användning av jourtid.

En lösning som kommittén inte synes ha prövat är, anför LO, att införa

84

en kompletterande bestämmelse, som gör införandet av jourtid inom verk­

samhetsområden där sådan tidigare inte förekommit, beroende av ett

dispensförfarande. LO förordar denna lösning.

Den av kommittén föreslagna gränsen för jourtidsuttag

föranleder erinringar främst från företrädare för statliga och kommunala

verksamhetsgrenar.

Statens avtalsverk framhåller med avseende på det statliga området att

jourtjänstgöringen (arbetsplatsberedskapen) är av betydande omfattning

framför allt inom försvaret men också inom sjöfartsverket och vissa af­

färsverk. I stor utsträckning fullgörs jourtiden utöver ordinarie arbetstid

och ersätts kontant. Jourtjänstgöringen berör ofta samtliga dagar i veckan

och omfattar då betydligt fler timmar i veckan än som anges i kommitté­

förslaget. Om jourtiden inte kan rymmas inom de mått som anges i lagför­

slaget eller följer av kollektivavtal, skall överskjutande tid — enligt av-

talsverkets tolkning — till fullo räknas som övertid i lagens mening. Denna

föreskrift torde komma att i betydande grad minska myndigheternas möj­

ligheter att för övertid av annan anledning ta i anspråk arbetstagare, som

mer regelbundet anlitas för jourtjänstgöring. Verket ifrågasätter om inte

föreslagna maximital bör höjas så att de åtminstone täcker en jourtjänst

från fredag eftermiddag till måndag morgon eller 62 timmar. Verket anser

att de föreslagna jourtidsbestämmelserna kommer att bereda vissa statliga

myndigheter stora svårigheter.

I yttrandena från försvarets civilförvaltning, cheferna för armé-, marin-

och flygstaberna samt överbefälhavaren anses genomgående de föreslagna

jourtidsramarna vara otillräckliga för försvarets del. Chefen för marinsta­

ben finner det t. ex. nödvändigt att kunna ta ut minst 100 timmars jourtid

under en fyraveclcorsperiod. Ett utnyttjande av den föreslagna dispositivi-

teten beräknas leda till ökade försvarskostnader.

Sjöfartsstyrelsen anser att förslaget inger starka betänkligheter för styrel­

sens verksamhet. Gränsen för jourtiden kan godtas bara under förutsättning

att jourtiden blir helt fristående från övertiden och inte till någon del får

avräknas på denna. Särskilda regler bör finnas i lagen rörande detta spörs­

mål. Om kommitténs rekommendation att avtalsvägen jämställa viss del av

ett jourpass med ordinarie arbetstid skulle följas, krävs ytterligare personal.

Ett personaltillskott skulle ytterligare accentuera de svårigheter som på

grund av den oregelbundna verksamheten finns att bereda personalen en

meningsfylld sysselsättning under den ordinarie arbetstiden.

Vad angår den kommunala sektorn framförs invändningar mot den före­

slagna jourtidsbegränsningen av Svenska landstingsförbundet och Svenska

kommunförbundet.

Landstingsförbundet motsätter sig att den föreslagna normen fastställs

att gälla även inom hälso- och sjukvården. Förbundet framhåller att inte

ens förslagsställaren själv synes räkna med att jourtidsgränsen skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

85

iakttas i praktiken inom dessa verksamhetsgrenar. Ett genomförande av

förslaget skulle enligt förbundet innebära att landstingen såsom ansvariga

för så viktiga samhällsfunktioner som hälso- och sjukvård skulle bli bero­

ende av om personalorganisationerna finner sig böra medge undantag från

lagens bestämmelser för att jourtjänsten över huvud taget skall fungera.

Teoretiskt finns visserligen möjlighet att erhålla dispens, men också dis-

pensgivningen är starkt beroende av arbetstagarsidans medgivande. Efter­

som kommittén hänvisar till avtalsvägen ligger det närmast till hands att

låta parterna nå fram till en uppgörelse genom fria och förutsättningslösa

överväganden. Parterna bör således vara reellt och inte bara formellt lik­

ställda vid förhandlingarna. Detta mål kan uppnås endast om hälso- och

sjukvårdsområdet helt undantas från jourtidsbestämmelserna.

Genomförs kommitténs förslag i denna del i oförändrat skick medför det,

anser landstingsförbundet, att landstingen nödgas att i största möjliga ut­

sträckning ersätta den nuvarande jourtjänstgöringen antingen med aktiv

tjänstgöring, vilket kommer att ytterligare öka arbetskraftsbehovet, eller

med beredskapstjänstgöring. När det gäller det förstnämnda alternativet är

dock möjligheterna mycket begränsade, framför allt beroende på att av hän­

syn Lill patienterna bara ett fåtal arbetsuppgifter kan utföras nattetid. Ett

utbyte av jour mot beredskap skulle, i den mån det går att genomföra, leda

till en koncentration av beredskapstjänsten till ett fåtal befattningshavare,

som kan uppfylla kravet på snabb inställelse till tjänstgöring. Detta kan inte

vara tillfredsställande från personalens synpunkt och torde inte heller vara

en med lagförslaget avsedd effekt.

Kommunförbundet har liknande synpunkter när det gäller vissa primär­

kommunala verksamhetsgrenar. Lagförslaget tar enligt förbundet inte till­

räcklig hänsyn till de faktiska förhållanden som kommittén själv konstate­

rat föreligga främst på vårdområdet och inom brandförsvaret. Förbundet

finner det ägnat att förvåna att kommittén ansett sig kunna lägga fram för­

slaget om begränsning av jourtiden utan att allvarligare överväga ett bättre

skydd för dessa offentliga verksamheters funktion än den trots allt ovissa

möjligheten att uppnå jämkning genom kollektivavtal. Om dispensvägen

tänkts som en lösning även på lång sikt kan enligt förbundet allvarligt ifrå­

gasättas huruvida de här nämnda verksamheterna över huvud bör falla un­

der lagreglering, åtminstone i vad avser siffermässigt fastslagen jourtid.

Kommunförbundet anser, att följden för vårdområdets del av den före­

slagna jourtidsregleringen blir att personalanskaffningsproblemen ytterliga­

re förvärras. Beträffande brandväsendet finner förbundet att jourtidsbe­

stämmelserna kommer att bereda svårbemästrade administrativa problem

under en lång följd av år. Förslagets genomförande synes därför föranleda

kommunerna att gå över till ett system med deltidsanställd brandpersonal

i avsevärt större omfattning än hittills, varvid antalet heltidsanställda brand­

män får reduceras. Nuvarande dygnstjänstgöring torde vidare få överges

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till förmån för antingen ren skifttjänstgöring eller en kombination av dygns-

tjänst och dagtjänst. Under alla omständigheter kommer en jourtidsregle-

ring att medföra att kommunerna måste i grunden ompröva hittillsvarande

normala organisation av brandväsendet och detta även av rent ekonomiska

skäl.

Begränsningsperioden för jourtiden skall enligt kommittéförslaget

vara fyra veckor eller en månad.

I enlighet med sin ståndpunkt när det gäller begränsningsperioden för den

ordinarie arbetstiden anser LO att lagen bör föreskriva en begränsnings-

period av en vecka också när det gäller jourtiden.

Lagens tillämpningsområde

Mot bakgrunden av de materiella arbetstidsregler kommittén förordat har

kommittén ansett att arbetstidslagen kan göras tillämplig på praktiskt taget

all verksamhet i landet. Vissa undantag från lagens tillämp­

ningsområde har kommittén dock funnit erforderliga. Dessa undan­

tag avser okontrollerbart arbete, arbete som utförs av medlem i arbetsgiva­

rens familj, arbete som utförs av vissa tjänstemän, arbete som utförs i ar­

betsgivarens hushåll samt skeppstjänst.

I några remissyttranden ifrågasätts om inte ytterligare undantag måste

göras.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter med hänsyn till lagförslagets in­

nebörd i fråga om ordinarie arbetstid jämte jourtid det lämpliga i att låta la­

gen fullt ut omfatta vårdområdet och brandförsvaret.

Såsom förut redovisats ställer sig Svenska landstingsförbundet tvekande

inför att tillämpa övertidsregleringen på hälso- och sjukvårdsverksamheten.

Vidare motsätter sig landstingsförbundet att jourtidsreglerna tillämpas på

denna verksamhet.

Överbefälhavaren och övriga militära remissmyndigheter godtar att den

militära verksamheten förs in under arbetstidslagen men anser att det bör

övervägas att — i likhet med vad som nu gäller för krigsförbandsövningar

enligt det militära arbetstidsavtalet — göra undantag i lagen för förbands-

övningar.

Postverket framhåller att verket i princip vidhåller de invändningar som

verket vid tidigare tillfällen framfört mot att inordna den postala verksam­

heten under en allmän arbetstidslag. Verket anser att arbetstidsregler till­

komna i administrativ ordning är fullt tillräckliga och mest lämpliga för

verkets del. Den uppmjukning av nu gällande lagreglering som kommittén

föreslår, bl. a. genom en utökning av dispositiviteten, föranleder dock verket

att i viss mån modifiera sitt tidigare ställningstagande.

Enligt sjöfartsstgrelsen bör det övervägas om inte vissa smärre per­

sonalgrupper inom sjöfartsverket skall undantas från arbetstidslagen. Detta

gäller personal, som tillhör byggnadslag och utför fyrbyggen i öppen sjö

87

eller i kustbandet. Transporten av denna personal till och från arbetsplatsen

är synnerligen tidskrävande och arbetet, som bara kan utföras under som­

marsäsongen, är dessutom speciellt beroende av gott väder. Ytterligare en

hithörande personalgrupp är den som tjänstgör på fyrskepp. Fyrskeppen

beräknas vara avvecklade inom en femårsperiod och med hänsyn härtill an­

ser styrelsen det inte nödvändigt att nu reglera arbetstiden för denna per­

sonal.

SHIO anser att arbetstidslagen inte skall gälla om en arbetsgivare tillfäl­

ligt anlitar enstaka arbetstagare. Som skäl härför åberopar organisationen

alt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa fall ofta har

personlig karaktär. En strikt tillämpning av arbetstidslagen och effektiv in­

spektion genom offentlig myndighet bör inte förekomma när sådant för­

hållande föreligger.

Ett undantag för arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte

kan förläggas till bestämda tider anses alltjämt behövligt av Sveriges cen­

trala restaur ang aktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranger. Dessa instanser pekar på att undantaget har betydelse bl. a. för

arbete som utförs av serveringspersonal i festvåningar.

Svenska turisthotellens riksförbund ser ett undantagande av verksam­

heten på turisthotell som en nödvändighet för turisthotellens framtida be­

stånd och utveckling.

Av de tillämpningsundantag som kommittén föreslagit kommenterar re­

missinstanserna främst undantagen för okontrollerbart arbete och arbete

som utförs av vissa tjänstemän. Undantaget för husligt arbete berörs i en­

staka remissvar.

I anledning av kommitténs uttalande att undantaget för o kontrol­

lerbart arbetei någon utsträckning kan få betydelse inom öppen sjuk-

och hälsovård framhåller socialstyrelsen att en närmare motivering hade

varit önskvärd på denna punkt. Den öppna vårdens företrädare bör enligt

styrelsen inte sättas i någon särställning. Bl. a. från rekryteringssynpunkt

skulle det vara en fördel om också tjänsteläkare och distriktssköterskor

omfattades av arbetstidslagen.

Svenska landstingsförbundet anser att det är helt nödvändigt för den öpp­

na hälso- och sjukvårdens bedrivande att provinsialläkare, distriktssköter­

skor m. fl. liknande grupper inte kommer att omfattas av lagen. Enligt för­

bundet synes det ligga närmast till hands att från lagens tillämpning undan­

ta alla arbetstagare som till någon del utför s. k. okontrollerbart arbete,

exempelvis i form av hembesök.

I motsats till landstingsförbundet anser SACO att undantaget för okon­

trollerbart arbete inte bör vara tillämpligt på den öppna hälso- och sjuk­

vården eller den öppna socialvården.

Vidare hävdar SACO att lärarpersonal bör omfattas av arbetstidslagen. Den

omständigheten att lärarnas arbetstider totalt sett är svåra att kontrollera

bör i och för sig inte medföra att lärarna undantas från lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

88

Skolöverstyrelsen finner att lärarnas arbetsförhållanden med den nuva­

rande uppläggningen av skolarbetet inte lämpar sig för laglig reglering. Sty­

relsen erinrar samtidigt om att pågående utredning om lärarnas arbets­

förhållanden kan resultera i en sådan omläggning av lärarnas arbete att

det kan bli möjligt att föra in också denna grupp under lagen.

Att skogsarbete förs in under arbetstidslagstiftningen vill varken domän­

styrelsen eller Föreningen skogsbrukets arbetsgivare motsätta sig. Undan­

taget för okontrollerbart arbete måste emellertid enligt dessa remissinstan­

ser stundom tillämpas inom skogsbruket med hänsyn till de former under

vilka arbetet på många håll bedrivs.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser att undantaget för okon­

trollerbart arbete ofta bör kunna tillämpas på skötsel av rotfrukter, sär­

skilt i fall där tillresande arbetstagare används.

Det föreslagna undantaget för vissa tjänstemän — nämligen de

som har en företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller som har

en särskild förtroendestäilning i arbetstidshänseende — är enligt ett fler­

tal remissinstanser inte klart till sin innebörd. Svårigheter att i praktiken

avgränsa de tjänstemän som skall omfattas av undantaget förutses av social­

styrelsen, statens vattenfallsverk, televerket, rikspolisstyrelsen, länsstyrel­

serna i Malmöhus, Örebro och Östergötlands län, Svenska kommunförbun­

det, Svenska landstingsförbundet, SACO, SALF och SR.

Enligt statens vattenfallsverk bör lagen klart precisera vilka kategorier

som avses med undantaget. Ett förtydligande på förevarande punkt anses

nödvändigt också av länsstyrelserna i Örebro och Östergötlands län.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att

lagmotiven bör ge en klarare precisering av undantagets omfattning än den

som kommittén åstadkommit. Enligt kommunförbundet synes kommitténs

riktlinjer närmast ha avseende på näringslivets förhållanden.

Socialstyrelsen finner att ett närmare klarläggande fordras beträffande

de arbetstagare som intar en särskild förtroendeställning i arbetstidshän­

seende. Av samma mening är televerket, som förordar att mera konkret

utformade anvisningar utfärdas centralt.

TCO, som inte har någon erinran mot den föreslagna undantagsbestäm­

melsen, anser att det i nuvarande läge inte är möjligt att i detalj precisera

regelns faktiska innebörd. Den mera exakta avgränsningen av undantagets

omfattning bör enligt TCO åstadkommas genom kollektivavtal mellan arbets­

marknadens parter. För den händelse avgränsningen inte skulle kunna ske

kollektivavtalsvägen bör det i första hand ankomma på arbetarskyddssty-

relsen att genom anvisningar ange huruvida visst arbete faller in under la­

gen eller ej.

SR uttalar att undantagets närmare innebörd genomgående bör bestäm­

mas genom kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Också rikspolisstyrelsen räknar för sin del med att behövliga klarläggan­

den kan ske avtalsvägen.

En del remissinstanser för fram synpunkter och önskemål rörande undan­

tagets innebörd.

TCO och SR anser att undantagsstadgandet, i överensstämmelse med de

kommentarer som kommittén gjort till detta, bör tolkas mycket restriktivt.

Samma inställning har SACO som uttalar att bara grupper som för när­

varande inte har några som helst bestämmelser angående arbetstidens för­

läggning bör kunna undantas från arbetstidslagen på grund av att de har

särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.

SALF framhåller att tillämpningen av undantagsbestämmelsen kommer

att bli varierande inom olika företag beroende på företagets storlek. I ett

mindre företag bör t. ex. en verkmästare kunna anses ha en sådan ställning

att lagen inte blir tillämplig på honom.

Domänstyrelsen anser att inte bara cheferna vid verkets centralförvalt­

ning utan också cheferna för verkets distrikts- och lokalförvaltningar bör

omfattas av undantagsbestämmelsen. Samma bör enligt styrelsen vara för­

hållandet med arbetsledarna inom skogsbruket med hänsyn till den frihet

dessa sedan lång tid tillbaka har att efter eget bedömande fördela arbets­

tiden under dagen.

Föreningen skogsbrukets arbetsgivare förutsätter att förvaltare- och skog-

vaktarpersona! kan anses ha särskild förtroendeställning i arbetstidshänse­

ende.

Televerket påpekar att också tjänstemän, som normalt inte har frihet att

själva fastställa förläggningen av sin arbetstid, kan nödgas att göra arbetsin­

satser utöver lagförslagets marginaler vid speciella tillfällen, t. ex. i samband

med utredningar och förhandlingar för vilka begränsad tidrymd står till

förfogande.

Vad angår den slutna sjukvården anser Svenska landstingsförbundet att

överläkare och biträdande överläkare kan undantas med stöd av såväl loku-

tionen »arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning»

som lokutionen »arbetstagare som i arbetstidshänseende har en särskild

förtroendeställning». Beträffande underläkare föreligger enligt förbundet

den särskilda förtroendeställningen, eftersom underläkarnas arbetstider

inte i dag är föremål för kontroll.

Andra grupper, som enligt landstingsförbundets mening bör anses undan­

tagna, är föreståndarpersonal vid barnhem, särskolor, vårdhem och liknande

inrättningar. Denna personal ansvarar nämligen oftast självständigt för in­

rättningen direkt under vederbörande styrelse eller nämnd och intar i vart

fall i praktiken en självständig ställning i orderavseende samt i kontroll- och

övervakningshänseende.

Socialstyrelsen anser att lagen bör kunna tillämpas på underläkare, men

finner det oklart om överläkare och biträdande överläkare kommer in un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

89

90

der undantagsbestämmelsen. Övervägande skäl talar enligt styrelsen för att

klinikchefer skall vara undantagna från lagens tillämpning. Om läkarna

skulle inrymmas under undantagen för vissa tjänstemän och för okontroller­

bart arbete är det enligt socialstyrelsen av säkerhetsskäl angeläget att en reg­

lering av läkarnas arbetstider kommer till stånd på något sätt. Genomföran­

det av sådana bestämmelser kan visserligen inte ske i dag på grund av den

knappa läkartillgången. Eftersom undantag från lagens tillämpning får gö­

ras genom kollektivavtal kan emellertid tillämpningen för läkare skjutas

framåt i tiden.

SACO anser att läkare i princip bör omfattas av arbetstidslagstiftningen.

Det får enligt SACO:s mening inte råda något tvivel om att t. ex. sjukhus-

anställda underläkare och veterinärer vid djursjukhus faller in under la­

gen.

Att i en i princip allmängiltig lagstiftning göra undantag för en så liten

grupp som anställda i husligt arbete anser socialstyrelsen omotiverat.

Styrelsen hänvisar till att den i yttrande över det betänkande som avgivits

av utredningen angående hembiträdeslagstiftningen (SOU 1968: 67) intagit

ståndpunkten att den allmänna arbetstidslagen och arbetarskyddslagen bör

kunna göras tillämpliga på husligt arbete. I nämnda yttrande framhålls

bl. a. att den kategoriklyvning som sker om man skapar en speciallag för

enbart en liten grupp arbetstagare är mer markerad än den som skulle

ske om man i en för alla arbetstagare gemensam lag tar in en eller annan

särbestämmelse. Arbetstidskommitténs i huvudsak enkla och klara lagför­

slag skulle med säkerhet inte försämras om någon enstaka bestämmelse

däri hänförde sig till enbart de hushållsanställda. III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

III. Bagerilagen

De remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs förslag att bagerila­

gen skall upphävas, tillstyrker genomgående denna åtgärd.

De överväganden kommittén redovisat till stöd för sitt förslag har föran­

lett bara ett fåtal kommentarer.

Arbetar sky ddsstyr elsen instämmer i kommitténs uttalande att arbetar­

skyddslagen, eventuellt justerad dispensvägen, bereder tillräckligt skydd mot

nattarbete inom bagerinäringen.

Vad gäller de konkurrensrättsliga aspekterna framhåller NO att bageri­

lagen får anses otidsenlig. Därvid hänvisar NO till att han i yttrande till

kommittén bl. a. understrukit att konkurrensen inom bagerinäringen oav­

sett bagerilagens syfte numera inte kan anses ske på lika villkor, eftersom

större företag gynnas genom bestämmelsen om utsträckt arbetstid vid ba­

gerier med regelbunden skiftindelning. Detta förhållande innebär att lagen i

viss mån i konkurrenshänseende missgynnar familjebagerierna. Det är vi­

dare enligt NO från allmänna frikonkurrenssynpunkter angeläget att särreg-

91

leringar inte förekommer annat än i speciella undantagsfall. Olika företags-

typer bör i princip få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande

under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. Mot denna bakgrund

finner NO förslaget om upphävande av bagerilagen synnerligen tillfreds­

ställande.

Frågan i vad mån ett ersättande av bagerilagens nattarbetsförbud med

nattarbetsförbudet i arbetarskyddslagen skulle utgöra hinder för förbere­

delsearbete inom bagerinäringen före kl. 5 på morgonen har berörts i ytt­

randena från KFO och Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet.

KFO utgår från att sådant förberedelsearbete skall möjliggöras antingen

genom en uttrycklig föreskrift i arbetarskyddslagen eller genom generell

dispens.

Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet hävdar att nattarbetsförbudet

i arbetarskyddslagen inte bör anses omfatta bagerinäringens förberedelse­

arbeten. Föreningen understryker att dessa arbeten måste påbörjas före

kl. 5 även efter bagerilagens slopande.

Betydelsen av att Sverige ratificerat ILO-konventionen nr 20 angående

förbud för nattarbete i bagerier behandlas främst av ILO-kommittén, som

anför att bagerilagens upphävande förutsätter att Sverige säger upp kon­

ventionen. ILO-kommittén framhåller att det är relativt ovanligt att ILO-

konventioner sägs upp. Det är dock ofrånkomligt att utvecklingen i sam­

hället och på arbetsplatserna ibland leder till att bestämmelser, som fram­

stod som progressiva när de antogs, senare ter sig föråldrade eller t. o. m.

hindrande. Den nu aktuella konventionen är — utifrån svenska förhållan­

den — ett exempel på detta. Det kan då inte, anför ILO-kommittén, uppfat­

tas som ett avsteg från det internationella samarbetet att konventionen sägs

upp. ILO-kommittén föreslår därför att uppsägning sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

IY. Frågan om en helgdagar ef orm

Remissutfallet i denna fråga är inte enhetligt. Bland de 43 remissinstanser

som yttrat sig över förslaget till en kalenderreform är det något mer än

hälften som tillstyrker detta i oförändrat skick. I en del yttranden godtas i

och för sig tanken på en ändrad helgdagsordning men föreslås att reformen

sker på annat sätt än det som kommittén förordat. Direkta avstyrkanden

av kommittéförslaget kommer från representanter för kyrkan, från arbets-

tagarhåll samt från socialstyrelsen.

De remissinstanser som oreserverat tillstyrker förslaget — främst är det

fråga om statliga verk och myndigheter — motiverar i regel inte sitt ställ­

ningstagande. Några instanser, t. ex. televerket, sjöfartsstgrelsen och statens

vägverk, understryker dock mera allmänt värdet från produktionssynpunkt

av en minskad splittring av arbetsveckorna.

Också av remissinstanser som avstyrker reformförslaget eller påkallar

92

väsentliga avvikelser från detta görs uttalanden som visar förståelse för syf­

tet med förslaget att förbättra produktionens villkor.

LO anför, att organisationen delar kommitténs uppfattning om önskvärd­

heten av en helgdagsreform och det angelägna i att denna utformas så att

man så långt möjligt undviker splittrade arbetsveckor. Däremot finner orga­

nisationen inga bärande skäl för att reformen skall innebära att antalet ar­

betsdagar under året ökar.

TCO, som inte heller godtar kommittéförslagets utformning, kan likväl

med hänsyn till motivet att undvika splittring av arbetsveckorna tänka sig

viss förflyttning av helgdagar. En sådan reform får dock inte medföra för­

längning av den totala arbetstiden.

Värdet från produktionssynpunkt av en helgdagsreform av föreslagen

omfattning sätts på en del håll i fråga. Uppsala domkapitel framhåller att

vinsten för produktionen förefaller bli ganska ringa, eftersom förslaget inte

innebär någon mer genomgripande ändring i helgdagsbeståndet. Linköpings

domkapitel anser inte att förslaget kan vara av avgörande betydelse för pro­

duktionen. Vinsten av två arbetsdagar måste ses i relation till att antalet ar­

betsdagar på senare tid minskat från ca 300 till ca 230. Ett liknande synsätt

har Lunds domkapitel, som finner att de båda av förslaget omfattade helg­

dagarna bara under en förutsättning, nämligen att 40 timmar i veckan skulle

utgöra en yttersta gräns för en möjlig framtida arbetstidsförkortning, kan in­

nebära en så betydande belastning för produktionen att de bör flyttas.

Kommitténs uttalande att inte bara produktionen utan också den enskilde

arbetstagaren eftersträvar en fördelning av arbetstiden som framstår som

maximalt rationell möter från flera håll kritik.

Lunds domkapitel finner kommitténs åsikt på denna punkt obestyrkt och

anser inte att man kan bortse från den stimulans som extra avbrott i arbets­

livet erbjuder. Domkapitlet i Växjö framhåller att oregelbundenheten på

grund av helgdagarna motverkar en alltför långtgående monotoni i arbets­

livet och årets rytm. Dessutom har helgdagarna stor betydelse för hem- och

familjeliv.

Socialstyrelsen konstaterar att en helgdagsreform enligt kommitténs för­

slag för det stora flertalet arbetstagare i realiteten skulle innebära att två

lediga dagar om året tas bort. Styrelsen kan inte dela kommitténs uppfattning

att en reform med dessa konsekvenser från den enskilde individens synpunkt

kan framstå som något positivt. Tvärtom torde de aktuella helgdagarna, då de

infaller på andra veckodagar än lördagar och söndagar, uppfattas som en

värdefull tillgång och betraktas som ett välkommet avbrott i vardagen.

Enligt SR medför kommittéförslaget en inte oväsentlig förlängning av

årsarbetstiden. Möjligheten att få längre sammanhängande ledigheter till

priset av relativt få semesterdagar begränsas starkt. Denna möjlighet är en­

ligt förbundet av stort värde från hälso- och rekreationssynpunkt.

Kommittén har diskuterat en helgdagsreform som innebär antingen att

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

93

tidpunkten för firandet av vissa helgdagar flyttas eller att vissa helgdagar

dras in. Under remissbehandlingen har från kyrkligt håll uttalats tillfreds­

ställelse över att kommittén inte velat föreslå indragning av helgdagar. Av

bl. a. Uppsala domkapitel, Lunds domkapitel och Stockholms domkapitel

anförs emellertid därjämte att ett tredje alternativ är värt beaktande. Detta

skulle innebära att en eller flera helgdagar upphör att vara arbetsfria, ehuru

de kvarstår oförändrade i den kyrkliga kalendern.

Kommittén har koncentrerat sitt intresse på de helgdagar som sönder-

styckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna. Övervägandena utmynnar i

att reformen bör inskränkas till att avse trettondagen och Kristi himmels­

färdsdag.

Flertalet av de hörda kyrkliga instanserna vill inte godta någon föränd­

ring beträffande dessa helgdagar. Skara domkapitel framhåller att det från

kyrklig synpunkt är angeläget att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag

får stå kvar orubbade. Trettondag jul (Epifaniasdagen eller Heliga tre ko­

nungars dag) är en av kyrkans äldsta helgdagar, äldre än julen. Genom den

karaktär av offerdag för missionen, som trettondagen sedan gammalt fått,

är den av vital betydelse för kyrkans verksamhet till avhjälpande av lekam­

lig och andlig nöd i de fattiga länderna. Kristi himmelsfärdsdag högtidlig­

hålls också inom den universella kyrkan som den himmelske konungens

dag. Enligt domkapitlets mening torde det från kyrklig synpunkt vara mer

acceptabelt att avskaffa annandag påsk och annandag pingst som arbetsfria

dagar än att flytta trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Visby domka­

pitel anser att de av förslaget berörda helgdagarna har ett markerat innehåll

och en väl motiverad placering i kyrkoårets uppbyggnad. Enligt domkapitlet i

Göteborg bör en helgdagsreform vålla mindre avbräck för kyrkoåret än den

föreslagna. I första hand bör därför överväganden rörande en ändrad helg-

dagsordning ta sikte på annandag påsk och annandag pingst. Uppsala dom­

kapitel finner att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag har en stark

ställning och är angelägnare än t. ex. annandagarna ur kyrklig synvinkel.

Kristi himmelsfärdsdag har därjämte stark folkrörelseförankring såsom

nykterhetsrörelsens speciella dag. Linköpings domkapitel anför att den före­

slagna förflyttningen främst har den nackdelen från kyrkans synpunkt att

trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag mister sin hittillsvarande histo­

riska anknytning till bestämda dagar på året. Luleå domkapitel uttalar att

förslaget ingriper mer störande i kyrkoårets rytm än 1952 års reform, av

vilken erfarenheterna inte har varit uppmuntrande. Lunds domkapitel av­

styrker bestämt såväl att trettondagen upphör att vara arbetsfri dag som att

dess firande flyttas till annan dag. Beträffande Kristi himmelsfärdsdag an­

ser domkapitlet att fullt lika vägande skäl inte kan förebringas för bibehål­

lande såsom särskild helgdag, ehuru dagens kristna innehåll utgör ett från

kyrklig synpunkt omistligt led i kyrkoårets firningsämnen.

I vissa yttranden hänför sig invändningarna främst till en av de berörda

helgdagarna.

94

Strängnäs domkapitel anser att berättigade motiveringar för trettonda­

gens kvarblivande på nuvarande plats svårligen torde kunna anföras, om

allvarliga produktionsskäl finns för en flyttning av helgdagar. Beträffande

Kristi himmelsfärdsdag håller emellertid domkapitlet före att dagens fort­

satta förläggning till en torsdag är av inte ringa värde från social och men-

talhygienisk synpunkt. Också kyrkliga skäl talar för att en ändring ej vid­

tages beträffande denna dag. Stockholms domkapitel anser att trettondagen

kan förläggas till söndagen efter nyår, om dagens namn ändras. Flyttning av

Kristi himmelsfärdsdag avstyrks emellertid bestämt. Dagens ämne anser

domkapitlet vara av stor betydelse i kyrkans förkunnelse. Behovet av arbets-

ledighet vid tiden för Kristi himmelsfärdsdag bedöms vara större än vid jul

och nyår. En liknande uppfattning redovisas också av domkapitlet i Väster­

ås.

Av de kyrkliga instanserna är det endast Karlstads domkapitel som inte

motsätter sig en förflyttning av de båda aktuella helgdagarna.

Kommitténs val av tidpunkt för trettondagens och Kristi himmelsfärds­

dags firande — den första söndagen efter nyår resp. lördagen 42 dagar efter

påsk — föranleder erinringar och motförslag från skilda håll.

LO anser att de båda dagarna bör utläggas på två arbetsdagar under hös­

ten. TCO kan tänka sig att helgdagarna flyttas till första eller sista normala

arbetsdagen i resp. vecka, dvs. en måndag eller fredag. En liknande inställ­

ning har socialstyrelsen.

Skara domkapitel anser att, om trots allt en flyttning av helgdagar skall

ske, trettondagen lämpligen bör förläggas till en lördag efter den 6 januari.

Förläggs trettondagen till första söndagen efter nyår går kyrkoåret miste

om den söndag som är dopets söndag, vilket innebär en betydande förlust.

Karlstads domkapitel förordar att firandet av trettondagen sker på lördagen

efter nyår.

Bl. a. Stockholms domkapitel betonar att en placering av Kristi himmels­

färdsdag på lördagen 42 dagar efter påsk för med sig nackdelar från kyrklig

synpunkt. En dubbelhelg endast eu vecka före pingst bedöms som oläglig.

Enligt Strängnäs domkapitel bör en eventuell flyttning av Kristi himmels­

färdsdag inte ske till en lördag utan till en söndag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att Kristi himmelsfärdsdag bör

placeras på fredagen 41 dagar efter påsk. En sådan placering förhindrar att

ifrågavarande vecka sönderstyckas men eliminerar inte den extra fridag

som nuvarande ordning erbjuder.

Enligt Luleå domkapitel gör tanken att placera Kristi himmelsfärdsdag

42 dagar efter påsk ett förvirrande intryck. Skulle förslaget realiseras blir

dagens bibliska förankring enligt Apostlagärningarna 1: 3 undanryckt.

I vissa remissyttranden, slutligen, hävdas att frågan om en kalenderre­

form behöver belysas ytterligare. SACO, SALF och Svenska farmaceutför­

bundet anser att frågan inrymmer speciella problem med fler aspekter än

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

95

vad kommittén funnit nödvändigt att ta upp. SALF föreslår att frågan blir

föremål för särskild utredning. Luleå domkapitel finner att ärendet — om

helgdagsfrågan över huvud skall föras vidare — bör hänskjutas till kyrko­

mötet för allsidig utredning.

Departementschefen

I. Allmän arbetstidsförkortning

Arbetstidsfrågorna har sedan lång tid tillbaka tillmätts stor betydelse.

Genomförandet av en lagfäst rätt till reglerad arbetstid har utgjort ett vik­

tigt inslag i den sociala reformpolitiken.

En normal arbetstid på 40 timmar i veckan har sedan länge eftersträvats

av arbetarrörelsen. Förverkligandet av 45-timmarsveckan under 1950-talet

och därefter 42 %-timmarsveckan under 1960-talet har i ett större perspek­

tiv väsentligen varit viktiga milstolpar på den utstakade vägen. Dessa refor­

mer har gjort att 40-timmarsveckan nu ter sig näraliggande och gripbar.

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag beträffande lagstiftning

om 40 timmars arbetsvecka. Enligt förslaget skall arbetstidsförkortningen

börja genomföras den 1 januari 1971 och vara helt genomförd den 1 januari

1973. Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbets­

tidslag, som i princip blir tillämplig på alla anställda.

Arbetstidsförkortningen leder fram till en utjämning av skillnader i ar-

betstidshänseende mellan olika samhällsgrupper och är därför ett viktigt

led i våra strävanden efter ökad jämlikhet. Mot denna bakgrund framstår

arbetstidsförkortningen som en ytterst angelägen punkt på det aktuella

sociala reformprogrammet. Av förverkligandet av 40-timmarsveckan följer

också att den gamla tanken på åtta timmars arbetsdag vinner slutlig fram­

gång även inom ramen för en femdagarsvecka.

En mera generell lagstiftning om arbetstidens begränsning har funnits i

vårt land sedan år 1919. I den då antagna lagen i ämnet fastslogs principen

att den ordinarie arbetstiden skulle utgöra högst 48 timmar i veckan. Detta

innebar samtidigt ett erkännande av det berättigade i framförda krav från

arbetstagarsidan på åtta timmars arbetsdag. För många grenar av närings­

livet medförde lagen en betydande förkortning av arbetstiden. Lagstiftning­

ens tillämpningsområde var emellertid begränsat. I huvudsak fick lagen gil­

tighet för kroppsarbetare inom industrin och närstående verksamhetsom­

råden. Lagstiftningen hade från början endast tidsbegränsad giltighet men

fick år 1930 permanent karaktär i och med antagandet av den alltjämt gäl­

lande allmänna arbetstidslagen.

De grundläggande motiven vid arbetstidslagstiftningens tillkomst var av

social och politisk natur. Med lagstiftningen avsågs att skapa ett skydd för

96

arbetstagarna mot nedslitning, ohälsa och olycksfall. Vidare var önskemål

om likställighet och utjämning i arbetstidshänseende mellan olika arbets-

tagargrupper starkt framträdande. Ökad fritid ansågs också vara av stor

betydelse för familjeliv samt för möjligheterna att delta i medborgerliga an­

gelägenheter och att inhämta kunskaper och bildning.

En utveckling mot 48 timmars arbetsvecka skedde också inom sådana

verksamhetsområden som lämnades utanför den allmänna arbetstidslagen.

Denna process försiggick på många områden oberoende av lagstiftning ge­

nom överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Beträffande

vissa näringsgrenar ansågs emellertid lagstiftningsåtgärder böra tillgripas.

Därvid valde statsmakterna med hänsyn till de speciella arbetsförhållandena

inom dessa verksamheter att införa särskilda arbetstidslagar i stället för att

utvidga den allmänna lagens tillämpningsområde. På så sätt tillkom under

1930- och 1940-talen lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen.

För sjöfolket liade redan år 1919 införts en särskild sjöarbetstidslag.

På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år

1957 att förkorta den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 48 till 45 tim­

mar i veckan. Därvid anlades en delvis ny syn på arbetstiden. Med hänsyn

till utvecklingen mot förbättrade förhållanden inom arbetslivet kunde en

allmän förkortning av arbetstiden inte betraktas enbart som en från skydds­

synpunkt motiverad åtgärd. Tyngdpunkten i motivdiskussionen lades i stäl­

let på de ekonomiska aspekterna. Förkortningen sågs i främsta rummet som

en samhällsekonomisk avvägningsfråga, där det gällde att på den enskildes

vägnar träffa ett val mellan ökad fritid och andra former för levnadsstan­

dardförbättring. Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid in­

gången av vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Samtidigt gjordes be­

stämmelserna om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt att kollek­

tivavtal skulle kunna träffas om bl. a. längre veckoarbetstid än vad arbets­

tidslagarna föreskrev. Vid beslutet förutsattes att en sänkning av lagstift­

ningens maximum för den ordinarie arbetstidens längd skulle slå igenom

också på de områden som inte berördes av lagstiftningen. Utvecklingen kom

att visa att detta antagande var riktigt.

Krav restes snart på en fortsatt generell förkortning av arbetstiden. Med

anledning härav tillkallade jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med upp­

gift att utreda i vilken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning

var möjlig. De sakkunniga — som antog namnet 1963 års arbetstidskom-

mitté — fick även i uppdrag att se över arbetstidslagstiftningen och lägga

fram förslag till en ny arbetstidslag.

Under 1966 års avtalsrörelse träffade arbetsmarknadsparterna i betydan­

de omfattning kollektivavtal om sänkning av den ordinarie arbetstidens

längd. Vägledande för avtalen var en central uppgörelse mellan LO och SAF

om att veckoarbetstiden skulle minskas med 2% timmar i veckan i tre etap­

per som skulle vara helt genomförda den 1 januari 1969. Med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

97

denna utveckling på avtalsområdet föreslog arbetstidskommittén att arbets­

tidslagarna skulle anpassas efter de ändrade förhållandena på arbetsmark­

naden. Kommitténs förslag godtogs av statsmakterna hösten 1966. Såväl

kommittén som statsmakterna anslöt sig till den principiella syn på förkort-

ningsfrågan som anlades vid 45-timmarsveckans införande. Sociala skäl fick

såtillvida betydelse, att de ansågs kunna tala för en reduktion av de långa

dagliga arbetstider som blivit en följd av femdagarsvecka vid en total vecko­

arbetstid av 45 timmar. Genom förkortningsbeslutet fastställdes den lagstad­

gade ordinarie arbetstiden till 42% timmar i veckan. Förkortningen genom­

fördes i tre 5 O-minuter ssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och

den 1 januari 1969.

När arbetstidskommittén tagit ställning i frågan om en ytterligare arbets­

tidsförkortning har den bedömt det som orealistiskt att diskutera något an­

nat alternativ än att nästa förkortning skall omfatta en minskning med 2%

timmar i veckan från 42 % -timmarsnivån. Kommittén åberopar därvid inter­

nationella rekommendationer om ett stegvis införande av 40-timmarsvecka

och krav från fackligt och andra håll om en sådan arbetsvecka. Lika litet

som kommittén kan jag se någon anledning att nu överväga en reform av

annan innebörd än en generell förkortning av den ordinarie arbetstiden till

40 timmar i veckan. Förkortningsfrågan kan därmed begränsas till att avse

främst spörsmål om lämplig takt och tidpunkt för 40-timmarsveckans in­

förande.

Som en bakgrund till sina bedömningar i fråga om förkortningens för­

läggning har kommittén diskuterat vilka motiv som kan åberopas för för­

kortningen. Kommittén har därvid inte funnit anledning att frångå sitt ställ­

ningstagande från år 1966. Med hänsyn till den senast beslutade förkort­

ningen säger sig kommittén snarare ha stärkts i sin uppfattning i motiv­

spörsmålet. Det avgörande motivet för förkortningen blir vad kommittén

kallar det ekonomiska valhandlingsmotivet. Innebörden härav är, framhåller

kommittén, att frågan om en arbetstidsförkortning skall betraktas som en

avvägning om lämplig disponering av landets ekonomiska resurser. Man bör

se frågan som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodoföra de anställ­

da ett förbättrat produktionsresultat.

Valsituationens betydelse vid en arbetstidsförkortning har föranlett en del

remissinstanser att ta avstånd från tanken på lagstiftning om kortare ar­

betstid. Därvid har framför allt hävdats att man borde överlåta på arbets­

marknadens parter att själva vid avtalsförhandlingar fritt välja den form

för standardförbättringar som de finner lämpligast. Jag vill här deklarera

att det enligt min mening inte finns skäl att överge den sedan länge i vårt

land tillämpade metoden att i huvudsak reglera arbetstidens längd genom

lagstiftning. Till den närmare motiveringen för denna inställning återkom­

mer jag i samband med behandlingen av kommitténs förslag om en ny all­

män arbetstidslag.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Från enstaka remissorgan har framförts erinringar mot kommitténs upp­

fattning i motivfrågan. Till dem som inte vill godta kommitténs synsätt hör

LO, som jämte tillväxten av landets ekonomiska resurser vill anföra skydds­

synpunkter och jämlikhetsaspekter som förkortningsskäl. I fråga om

skyddsmotivet åberopar LO att en enkätundersökning, som utförts bland

de anslutna förbundens medlemmar, visar att ett stort antal arbetstagare

upplever hälsobesvär och påfrestningar i sin arbetssituation. En arbetstids­

förkortning bör enligt LO ses som en angelägen åtgärd för att på kort sikt

förstärka effekten av behövliga ökade insatser på arbetarskyddets och före­

tagshälsovårdens område.

Jag vill i anledning av vad LO anfört påpeka att kommittén klart fram­

håller att dess ståndpunkt stagande i fråga om skyddsmotivet inte innebär

att den kortare arbetstiden skulle sakna betydelse från hälsosynpunkt. En­

ligt kommittén synes det tvärtom kunna antas att en förkortning för åtskil­

liga arbetstagare blir av positivt värde för den kroppsliga och själsliga häl­

san. Jämlikhetstanken har också beaktats av kommittén. Den åberopas som

en faktor som kan antas ha bidragit till den ökade fritidsvärdering kommit­

tén kunnat konstatera. Strävan mot en högre levnadsstandard i form av fri­

tid är naturlig, så länge det finns grupper i samhället som är prioriterade i

arbetstidshänseende. Som jag förut framhållit betraktar jag en utjämning

av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika samhällsgrupper som ett

viktigt led i strävandena efter ökad jämlikhet.

Enighet torde kunna råda om att förkortningsschemat inte kan fastläggas

annat än efter vissa grundläggande bedömningar av samhällsekonomisk art.

En ekonomisk avvägning kan dock svårligen tänkas ge helt exakta och de­

finitiva anvisningar beträffande förkortningens genomförande. Utrymme

måste därför kunna finnas också för synpunkter av annat slag. På så sätt

bör inte minst synpunkter som återspeglar betydelsefulla sociala verkningar

av förkortningen komma in i bilden.

Ett stort antal frågor med ekonomisk anknytning kan i och för sig tas

upp till diskussion i samband med en allmän arbetstidsförkortning. Huvud­

intresset måste emellertid av naturliga skäl koncentreras till spörsmål be­

träffande den förväntade produktionsutvecklingen i landet. Kommittén har

vid sin bedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen haft en ut­

gångspunkt i den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts

inom finansdepartementet och som publicerades under år 1968. Av särskilt

intresse är att notera, att avstämningsrapporten tar hänsyn också till arbets­

tidens utveckling. I beräkningarna har nämligen antagits, att en arbetstids­

förkortning till 40 timmar i veckan genomförs under första hälften av 1970-

talet.

Avstämningsrapportens kalkyler rörande arbetskraften utvisar, att ar-

betskraftsvolymen, mätt i antal arbetstimmar, under vissa antaganden kan

beräknas minska med 0,7 % per år under perioden 1970—1975. Av bety­

99

delse i detta hänseende är — förutom den antagna arbetstidsförkortningen*

som antas reducera den genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande under

ifrågavarande period med 0,7 % årligen — att de arbetsföra åldersgrupper­

nas andel av totalbefolkningen beräknas successivt minska och att ökningen

av det totala antalet förvärvsarbetande väntas bli förhållandevis låg. Den

beräknade minskningen i arbetskraftsvolymen får kompenseras med en

snabbare ökning i produktiviteten, om produktionsökningstakten skall kun­

na bibehållas på en hög nivå. I avstämningsrapporten framhålls att det är

svårt att uppskatta vilken investeringsutveckling som krävs för att en sådan

kompenserande produktivitetshöjning skall komma till stånd. Preliminära

beräkningar har dock gett vid handen att en ökning av kapitalinsatsen av

ungefär den storlek som förekommit under 1960-talets senare del skulle

kunna medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I av­

stämningsrapporten antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall

ligga kvar på ungefär det årsgenomsnitt som uppnåtts under de senaste

åren. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på upp­

emot 4 % kunna komma till stånd åren 1970—1975.

En prognos av här ifrågavarande slag bygger i vissa delar på antaganden

och bedömningar som med nödvändighet är osäkra. På grundval av progno­

sen bör emellertid kunna fastslås, att hänsyn till produktionsutvecklingen

inte torde lägga avgörande hinder i vägen för att förkortningsreformen ge­

nomförs under den tidsperiod som prognosen avser.

Erfarenhetsmässigt vet man, att det är ytterst svårt att göra några be­

stämda uttalanden om hur mycket produktionen hämmas i en given förkort-

ningssituation. Arbetstidskommittén har begränsat sig till att med stöd av

de resultat som 1959 års undersökning om arbetstidsförkortningens verk­

ningar uppnådde illustrera hur det totala produktionsbortfallet kan beräk­

nas vid en förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp. En så­

dan beräkning ger vid handen, att det totala produktionsbortfallet inte blir

fullt så stort som arbetstidsbortfallet, som beräknats till 1,3 % per år under

treårsperioden. Kommittén gör den uppskattningen, att bruttonationalpro­

duktens ökningstakt under de tre förkortningsåren bin- en procentenhet

lägre per år än vad den skulle bli utan förkortning.

De här berörda beräkningarna rörande produktionsutvecklingen och för­

kortningens inverkan på denna synes ha sitt främsta värde däri, att de ger

vissa hållpunkter när det gäller att bedöma vilka samhällsekonomiska

problem som kan väntas uppkomma under den aktuella femårsperioden.

Som kommittén framhållit torde man få räkna med att den betydande

investeringsinsats, som krävs som motvikt till de stagnerande arbetskrafts-

tillgångarna, leder till minskat utrymme för konsumtion. Tydligt är att sär­

skild uppmärksamhet måste ägnas åt problem som kan uppstå i anledning

av den förväntade arbetskraftssituationen. Remissbehandlingen har visat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

att arbetskraftsproblematiken på många håll bedöms vara avgörande för

frågan hur arbetstidsförkortningen skall genomföras.

De problem som föreligger talar för att arbetstidsförkortningen genomförs

med försiktighet. Den bör därför genomföras etappvis. En förkortning i fler

etapper än tre bör uppenbarligen inte komma i fråga. Liksom kommittén

anser jag att det är värdefullt om varje etapp för med sig en för arbetsta­

garna klart märkbar förändring av arbetstiden. Kommitténs ståndpunkt att

antalet etapper inte heller bör vara färre än tre sammanhänger med att man

rekommenderar en intervall av ett år mellan varje etapp. Uppfattningen

att färre etapper än tre skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrym-

met gäller naturligtvis under förutsättning att ettårsintervallen bibehålls.

Förlänger man tidrymden mellan etapperna bör däremot enbart hänsynen

till reallöneutrymmet inte utesluta en tvåetappslösning.

Förut har konstaterats att kalkylerna över produktionskapacitetens ut­

veckling inte lägger hinder i vägen för att förkortningen genomförs under

perioden 1970—1975. Man kan vidare utgå från att de olika anpassnings­

problem som kan väntas uppstå under denna period kan bemästras.

Kommittén har kunnat fastslå att starka önskemål föreligger på arbets­

tagarsidan att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Detta konsta­

terande har bekräftats under remissbehandlingen. De största löntagarorga­

nisationerna, LO och TCO, har preciserat sin inställning så, att förkort­

ningen bör ske i två etapper och vara genomförd den 1 januari 1973.

Jag är för min del beredd att godta de synpunkter på tidsförläggningen

av förkortningen som de nämnda löntagarorganisationerna framfört. Detta

innebär att förkortningen skall ske i två lika stora etapper och vara full­

bordad vid ingången av år 1973. Förkortningen bör då inledas den 1 januari

1971.

I enlighet med det anförda föreslår jag att arbetstidslagstiftningens maxi­

migräns för den ordinarie arbetstidens längd sänks successivt från 42Va till

40 timmar i veckan i två etapper om vardera en timme 15 minuter per vecka

och att dessa båda etapper genomförs den 1 januari 1971 resp. den 1 januari

1973. Reglerna om den ordinarie arbetstiden skall liksom hittills vara dis­

positiva, vilket innebär att det blir möjligt för arbetsmarknadens parter att

genom avtalsuppgörelser genomföra förkortningen på annat sätt än det lag­

stiftningen anger. II.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Den första generella lagstiftningen om arbetstidens begränsning av år

1919 genomfördes i forcerad takt i en politiskt orolig tid. De motsättningar

som fanns rörande utformningen av arbetstidslagstiftningen påverkade re-

101

sultatet i åtskilliga hänseenden. Att arbetstidsområdet tidigare i stort sett

varit oreglerat bidrog dessutom till att lagen kom att återspegla en försiktig

inställning hos lagstiftaren. Lagens tillämpningsområde blev således starkt

begränsat. Främst kom lagen att gälla för kroppsarbetare inom fabriksin­

dustrin och närstående verksamhetsområden. Däremot inordnades inte t. ex.

jordbruket, detaljhandeln, sjukvården eller statlig verksamhet under lagen.

Lagen gjordes till en början provisorisk för att tillfälle skulle ges att pröva

lagstiftningsfrågan på nytt mot bakgrunden av de samhällsekonomiska verk­

ningarna av den nya ordningen. Först sedan omprövning skett vid flera till­

fällen gjordes lagstiftningen permanent år 1930.

Efter hand utvidgades lagstiftningens tillämpningsområde. Förslag här­

om hade framlagts redan under 1920-talet, men först under det följande

decenniet skedde förändringar. År 1936 tillkom lantarbetstidslagen, 1939

detaljhandelslagen och 1944 hotellagen. Att särskilda arbetstidslagar tillska­

pades vid sidan av 1930 års lag — den s. k. allmänna arbetstidslagen — be­

rodde främst på lagtekniska överväganden.

Den fortlöpande utvecklingen inom näringslivet och framställda reform­

krav ledde till att arbetstidsutredningen tillsattes år 1947. Arbetstidsutred-

ningen verkställde en grundlig översyn av arbetstidslagstiftningen och lade

år 1954 fram förslag, som innebar en väsentlig utvidgning av lagstiftningens

tillämpningsområde — i princip skulle alla arbetstagare inbegripas — men

också åtskilliga andra förändringar, som gällde såväl de materiella reglerna,

t. ex. övertidsbestämmelserna, som den systematiska utformningen. Då för­

slaget framlades hade emellertid diskussionen på arbetstidens område kom­

mit att koncentreras kring frågan om en allmän arbetstidsförkortning och

utredningen om kortare arbetstid hade redan påbörjat sitt arbete.

I samband med att statsmakterna år 1957 fattade beslut om att den ordi­

narie arbetstiden skulle generellt förkortas från 48 till 45 timmar i veckan

bestämdes att ställningstagandet till arbetstidsutredningens förslag skulle

anstå tills erfarenheter vunnits rörande verkningarna av förkortningen.

Samtidigt med arbetstidsförkortningen genomfördes en förändring i lagstift­

ningen av principiell karaktär. Bestämmelserna om den ordinarie arbets-

tiden gjordes nämligen dispositiva. Därmed blev det möjligt för arbetsgivare

och arbetstagare att i form av kollektivavtal träffa överenskommelser om av­

steg från lagstiftningens föreskrifter såvitt gäller den ordinarie arbetstiden.

Förutom uppgiften att utreda frågan om en fortsatt arbetstidsförkortning

fick arbetstidskommittén år 1963 i uppdrag att överarbeta arbetstidsutred­

ningens förslag med sikte på en ny allmän arbetstidslag. Därvid angavs att

bl. a. den genomförda arbetstidsförkortningen och den ytterligare förkort­

ning, som kommittén kunde komma att föreslå, föranledde att frågeställ­

ningarna fick ses från delvis nya utgångspunkter.

Det förslag arbetstidskommittén nu lagt fram innebär en radikal omge­

staltning av lagstiftningen. Kommittén har strävat efter att anpassa lagstift­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

102

ningen till det moderna arbetslivets krav. Detta har enligt kommittén nöd­

vändiggjort ett nytt synsätt i grundläggande frågor.

Liksom kommittén finner jag uppenbart att den gällande lagstiftningen,

som i väsentliga delar bygger på de förhållanden inom arbetslivet som rådde

för omkring 50 år sedan, inte kan vara tillfyllest i dagens samhälle. Den

inte minst under de senaste årtiondena snabba utvecklingen inom såväl nä­

ringslivet som andra verksamhetsfält utgör skäl nog för en fullständig om­

prövning.

För de nu gällande arbetstidslagarna har motiv av huvudsakligen social

och politisk karaktär varit bestämmande. När det gällt att utforma lagarnas

materiella innehåll har skyddssynpunkterna blivit utslagsgivande. De har

bl. a. bestämt maximigränserna för den ordinarie arbetstiden och övertiden.

Den allmänna samhällsutvecklingen har inneburit stora ekonomiska, so­

ciala och tekniska framsteg. Detta har lett till en avsevärd förbättring av de

förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Fackföreningsrörelsen bär

byggts ut till att omfatta större delen av arbetstagarna och har fått styrka

nog att effektivt hävda sina medlemmars intressen. Risken för att arbets­

tagarna mot sin vilja används till arbete i övermått kan redan på grund här­

av betraktas som ringa. Härtill kommer att arbetarskyddslagen, som nu­

mera har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde, genom sina bestämmel­

ser om raster och pauser i arbetet samt om ledighet för nattvila och vecko-

vila ger betydelsefulla garantier mot olämpligt utnyttjande av arbetskraften.

Förhållandena inom arbetslivet är numera, inte minst på grund av ge­

nomförda arbetstidsförkortningar och semesterreformer, helt annorlunda än

vid tiden för arbetstidslagstiftningens tillkomst. Likväl kan arbetstagarna

än i dag ofta uppleva sin arbetssituation som otillfredsställande eller på­

frestande. Arbetet kan också på sina håll innebära vissa risker för arbets­

tagarnas hälsa. Orsakerna till dessa förhållanden torde dock företrädesvis

få sökas i andra faktorer än arbetstidens längd. Jag menar därmed inte att

man kan lämna arbetstiden helt utanför den diskussion som pågår som ett

led i strävandena för en förbättrad arbetssituation för arbetstagarna. Det

står dock klart att de nya framsteg som vi bör inrikta oss på i fråga om ar­

betsmiljön i första hand måste ske genom en moderniserad arbetarskydds-

lagstiftning och genom ökade insatser för arbetarskyddet. Jag avser att i

annat sammanhang föreslå en fullständig översyn av arbetarskyddslagen

där skyddssynpunkter i fråga om arbetstidens förläggning m. m. bör ägnas

stor uppmärksamhet. Detta innebär i sin tur att arbetstidslagstiftningen inte

i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Å andra sidan

måste det vara ett absolut krav att en arbetstidsreglering inte får en sådan

utformning att den direkt eller indirekt stimulerar till en från arbetar -

skyddssynpunkt olämplig koncentration av arbetstiden.

Skyddsmotivets minskade betydelse när det gäller själva arbetstidslag-

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

103

stiftningen har föranlett några remissinstanser att hävda att denna lagstift­

ning kan slopas. Redan i direktiven för kommittén uttalade jag att det allt­

jämt måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer

som enligt rådande allmän uppfattning bör gälla i fråga om arbetstidens

längd. Garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och fullstän­

digt skall slå igenom skapas bäst med hjälp av en lagreglering. Uppfatt­

ningen att det bör ankomma på statsmakterna att ange ett mått för arbets­

tiden, som i princip inte får överskridas, har uppenbarligen mycket stark

förankring i den yrkesverksamma befolkningens medvetande. Remissbe­

handlingen visar också att ett förslag om upphävande av arbetstidslagstift-

ningen skulle mötas av kompakt motstånd på arbetstagarsidan. Den trygg­

het för arbetstagarna som ligger i att alltid ytterst ha ett lagstöd på arbets-

tidsområdet att falla tillbaka på tillmäter jag stor betydelse.

Kommittén har för sin del inte ansett tiden mogen för att helt överlämna

urbetstidsproblcmen till arbetsmarknadsparternas avgörande. Jag delar den­

na uppfattning. Med min här redovisade bedömning är det emellertid för­

enligt att tänka sig en fortsättning på den väg statsmakterna slog in på år

1957 genom att göra bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden disposi­

tiva.

I enlighet med det anförda bör en särskild lagstiftning om arbetstidens

begränsning alltjämt finnas i vårt land. Dess grundläggande uppgift blir att

ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbets­

tagare får användas till arbete. Sådana normer blir av värde inte minst som

underlag för arbetsmarknadsparternas diskussioner rörande de mångskif­

tande arbetstidsproblem som kan uppstå ute i arbetslivet.

En arbetstidslagstiftning av normkaraktär bör naturligen ha ett så vid­

sträckt tillämpningsområde som möjligt. Klart är att tillämpningen inte gär­

na kan begränsas i samma utsträckning som nuvarande lagstiftning. Hur

långt man kan utvidga den beror emellertid i hög grad av vilka uppmjuk­

ningar man är beredd att företa i de materiella reglerna. Utan vidare torde

kunna fastslås att en lagstiftning, som främst skall tjäna som ett normgivan­

de element beträffande arbetstiden, inte bör vara alltför detalj betonad. Ett

system med mera allmänt hållna bestämmelser ligger i stället nära till

hands. Detta betyder i sin tur att förutsättningar bör finnas för en väsentlig

utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde.

I likhet med kommittén anser jag att man bör inrikta sig på att utforma

lagstiftningen så att den i princip blir tillämplig på alla arbetstagare som

utför arbete för arbetsgivares räkning. Endast genom en sådan målsättning

synes det vara möjligt att fullt ut förverkliga lagstiftningens grundläggande

syften. En angelägen strävan bör därför vara att begränsa undantagen från

lagstiftningen såväl till antal som omfattning. I enlighet med kommitténs

uppfattning bör undantag medges bara i sådana fall där ett inordnande un­

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

104

der lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamheten eller där

arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare är så spe­

ciella att de inte kan förenas med de regler som lagen måste innehålla.

När kommittén stått inför uppgiften att dra upp riktlinjer för lagstift­

ningens innehåll har kommittén utgått från att någon utvidgning till nya

materiella områden inte skall äga rum. Regler om arbetstidens förläggning

under dygnet och under veckan skall enligt kommittén liksom f. n. ha sin

plats i arbetarskyddslagen. Arbetstidslagstiftningen skall i huvudsak begrän­

sas till frågor angående arbetstidens längd. Denna systematiska uppdelning

framstår i dag som naturlig.

Såsom kommittén funnit bör i en normlagstiftning differentiering av reg­

lerna efter arbetsuppgifter eller efter annan grund undvikas och bestämmel­

serna så långt möjligt göras enhetliga för alla arbetstagare. Bestämmelserna

bör vidare sammanföras i en för olika verksamhetsområden gemensam lag.

En betydande uppmjukning av nu gällande stela och snäva regler ter sig

nödvändig om man vill nå fram till det önskade vidsträckta tillämpnings­

området. Inte ens om lagen görs dispositiv kan det komma i fråga att föra

in verksamheter under lagen i fullt medvetande om att arbetsförhållandena

på dessa områden inte under några omständigheter kan anpassas till de nor­

mer lagen uppställer. Hur uppmjukningen närmare skall ske kan naturligt­

vis diskuteras. Klart är dock att de nuvarande begränsningarna av den or­

dinarie arbetstiden per dygn och vecka inte kan överföras oförändrade till

den nya lagen. Å andra sidan kan jag lika litet som kommittén se att det

finns skäl att gå så långt i uppmjukande riktning som att överge den hävd­

vunna veckobegränsningsprincipen till förmån för en årsarbetstidsreglering.

Som förut nämnts gjordes arbetstidslagstiftningen i samband med 45-

timmarsveckans införande i vissa delar dispositiv. Detta innebar att parts-

organisationerna på arbetsmarknaden fick möjlighet att genom kollektivav­

tal överenskomma om avvikelser från begränsningarna i lagstiftningen be­

träffande den ordinarie arbetstiden. Förändringen syftade till en ökad elas-

ticitet vid lagstiftningens tillämpning. Därigenom skulle övergången till den

kortare arbetstiden underlättas. Också i övrigt skulle dispositiviteten få

avgörande betydelse för en anpassning av arbetstidsförhållandena efter de

varierande förutsättningarna på olika verksamhetsområden.

Dispositiviteten har alltsedan införandet fått en vidsträckt tillämpning.

v.ven om lagstiftningens materiella bestämmelser mjukas upp väsentligt tor­

de man få räkna med att den avsedda kraftiga utvidgningen av lagstift­

ningens tillämpningsområde leder till ett ökat behov av avvikelser från des­

sa bestämmelser. Också förkortningen till 40-timmars arbetsvecka kan an­

tas skapa ett större behov av variationsmöjligheter beträffande arbetstiden

än för närvarande. Det kan följaktligen inte vara aktuellt att inskränka

möjligheterna att avtala om avvikelser från lagstiftningens begränsnings-

regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

105

Som kommittén påpekat kan de nyss anförda skälen åberopas inte bara

för bibehållande av nuvarande dispositivitet utan också för en utvidgning

av denna. I enlighet härmed förordar kommittén en utvidgning av innebörd

att reglerna om tillämpningsområdet och de jourtidsbestämmelser kommit­

tén anser att lagen bör innehålla görs dispositiva.

För egen del finner jag att en utökad dispositivitet står i god överensstäm­

melse med de grundläggande motiven för fortsatt lagstiftning om arbets­

tiden. Lagens uppgift att ge uttryck för vad som allmänt kan anses vara

godtagbara maximimått för arbetstiden kräver inte tvingande regler. Enligt

vad erfarenheten visat behövs inte heller sådana bestämmelser för att lag­

stiftningen skall kunna fungera som ett effektivt instrument för statsmak­

ternas reformpolitik på arbetstidsoinrådet. Enligt min uppfattning bör det

inte heller finnas något att invända mot en utvidgad dispositiv reglering om

man vill framhäva skyddsintressenas betydelse för lagstiftningens utform­

ning. För avvikelser från lagstiftningen kan nämligen liksom hittills krävas

medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan. Något förslag att slo­

pa denna anordning, som garanterar en viss enhetlighet i arbetstidsregle-

ringen inom varje bransch, har heller inte lagts fram av kommittén. Jag

anser således inte att man vid införandet av en ny allmängiltig arbetstidslag

bör stanna vid den lösning som valdes 1957 och som innebar en begräns­

ning av dispositiviteten till reglerna om den ordinarie arbetstiden. Av de

utgångspunkter som skall gälla för den nya lagen bör i stället följa en fort­

satt utbyggnad av det avtalsbara området. Utöver vad kommittén föreslagit

anser jag att man kan diskutera en dispositiv reglering också beträffande

övertiden. Till denna fråga återkommer jag senare.

Jag är ense med kommittén om att lagstiftningen inte bör i sina grund­

drag bindas av de internationella konventioner som finns på arbetstidsom-

rådet. Arbetsförhållandena inom det egna landet bör här vara bestämman­

de. För tydlighets skull bör dock framhållas att önskvärdheten av att vårt

land ansluter sig till en konvention mycket väl kan föranleda att mera de-

taljbetonade spörsmål får sin lösning under beaktande av konventionens

innehåll. I anslutning till att den nya lagstiftningen genomförs finns det skäl

att undersöka förutsättningarna för och lämpligheten av att Sverige rati­

ficerar något internationellt instrument rörande arbetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Lagens materiella bestämmelser

Med hänsyn till de allmänna utgångspunkter som jag valt för den nya la­

gen vill jag i likhet med kommittén gå in på frågan om utformningen av la­

gens materiella bestämmelser innan spörsmålet om tillämpningsområdet tas

upp till vidare behandling. Likaså följer jag kommittébetänkandets disposi­

tion däri, att jag berör de väsentligaste frågorna beträffande ordinarie ar­

betstid och övertid innan jag tar ställning till hur begreppet arbetstid skall

avgränsas.

Ordinarie arbetstid. Frågan om den ordinarie arbetstidens längd bär till

sin huvuddel behandlats i avsnittet om den allmänna arbetstidsförkort­

ningen. Vad där sagts innebär att den ordinarie arbetstiden generellt skall

begränsas till högst 40 timmar i veckan. Under en första etapp av förkort­

ningen skall dock maximigränsen sättas vid 41 timmar 15 minuter i veckan.

I olika sammanhang och även under remissbehandlingen av kommittébe­

tänkandet har förslag förts fram om en förmånligare reglering av den ordi­

narie arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller

hälsofarligt arbete. Ett tillgodoseende av önskemål av den arten skulle emel­

lertid innebära att arbetstidslagen — av skäl som inte i främsta rummet

bör vara avgörande för lagens utformning — belastas med undantagsregler

för olika smärre grupper av arbetstagare. Följden skulle således bli ett mar­

kant avsteg från de huvudprinciper för den nya lagen som jag i det före­

gående uttalat mig för. Som kommittén gjort när den avvisat tanken på

särregler i förevarande hänseende kan man dessutom peka på betydande

svårigheter att på ett rättvist sätt avgränsa de arbetstagare som skulle om­

fattas av den kortare arbetstiden. Till detta kommer att det i frågor som

gäller extra kompensation för särskilt krävande arbetsuppgifter bör finnas

goda möjligheter till lösningar förhandlingsvägen. Jag kan således inte gå

med på en specialreglering. I detta sammanhang vill jag även peka på den

översyn av arbetarskyddslagen som förestår. Därvid kommer skyddsaspek­

ter på pressande och hälsofarligt arbete naturligt under bedömande.

Ett annat spörsmål som berörts under remissbehandlingen är den ordi­

narie arbetstidens längd för arbetstagare med skiftarbete inom vissa indust­

rier som tillämpar s. k. hård arbetsvecka. Dessa arbetstagare åtnjuter inte

helgdagsledighet eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar.

Förslag har framförts om en särskild regel som förhindrar att den ordinarie

arbetstiden för år räknat för denna grupp blir längre än vad som gäller för

andra arbetstagare.

Till detta vill jag erinra om att arbetstidslagstiftningen är uppbyggd som

en maximilagstiftning med veckan som utgångspunkt oavsett antalet helg­

dagar. Någon reglering av årsarbetstiden har inte heller förutsatts i kom­

mittéförslaget. Mot en specialregel av slag som nämnts talar i huvudsak

samma argument som jag nyss anfört beträffande arbetstagare med pres­

sande eller hälsofarligt arbete. Den önskade utjämningen av de variationer

i fråga om helgdagsledighet som på grund av avtal eller sedvänja förekom­

mer på arbetsmarknaden bör kunna åstadkommas bättre på annat sätt än

genom lagstiftning.

Som regel begränsas den ordinarie arbetstiden per vecka, men för vissa

former av arbete, t. ex. arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning,

¹⁰⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

107

finns undantagsregler, som tillåter att arbetstiden i viss utsträckning kan va­

riera mellan de olika veckorna under förutsättning att den i genomsnitt ut­

gör 42j/2 timmar per vecka. Största utrymmet för en sådan genomsnittsbe­

räkning erbjuder lantarbetstidslagen, som upptar en allmän regel om ut­

sträckning av begränsningsperioden upp till 12 månader. Här finns dock

samtidigt villkoret att arbetstiden inte någon vecka får överstiga 45 timmar.

Kommittén har funnit det angeläget med en liberalare reglering av be-

gränsningsperiodens längd än vad nuvarande lagstiftning innehåller. Till

stöd härför anför kommittén i huvudsak följande. I dagens samhälle saknas

anledning att hålla fast vid principen i gällande lagstiftning att varje arbets­

tagare skall användas till arbete lika många dagar varje vecka. I stället

framstår det som angeläget att söka nå fram till en smidig anpassning av

arbetstidsuttagen efter företagens starkt varierande arbets- och produktions­

betingelser. En sådan anpassning kan vara ett intresse inte bara för företa­

gen. Även arbetstagarna kan finna det förmånligt att avstå från jämnheten

i arbetstidsuttagen mot andra fördelar. Man kan därför utgå från att en

uppmjukning av reglerna om begränsningsperioden blir av stort värde inom

åtskilliga verksamhetsområden för vilka en veckobegränsning i och för sig

skulle vara möjlig att tillämpa. Det finns emellertid också många verksam­

hetsformer, som inte under några omständigheter kan bedrivas med ett re­

gelbundet veckoarbetstidsuttag utan som med hänsyn till driftsförhållande­

na kräver variationer i arbetstidsuttagen under en längre period. En utvidg­

ning av lagstiftningens tillämpningsområde till att omfatta även dessa verk­

samhetsfält fordrar en generösare reglering av begränsningsperioden. än den

som finns i gällande lagstiftning.

Det resonemang kommittén här för förtjänar beaktande. Jag vill särskilt

understryka att det står klart att önskemålet om en allmängiltig arbetstids­

lag inte kan förverkligas utan att lagen i betydande utsträckning medger

en längre begränsningsperiod än veckan. LO förordar i sitt remissvar en

veckobegränsning över hela linjen och anser att alla verksamhetsgrenar med

behov av längre begränsningsperiod än veckan kan hänvisas till möjligheten

att träffa kollektivavtal om avsteg från lagens regel. Jag kan ha förståelse

för de tankar som sålunda kommit till uttryck. Den angivna lösningen är

dock enligt min mening inte användbar, framför allt med hänsyn till de nya

arbetsområden som skall föras in under lagstiftningen. Lagens normer

måste vara så utformade, att lagen utan alltför stor omgång kan tillämpas

i praktiken också för det fall att kollektivavtal inte skulle komma till stånd.

Kommittén har efter en genomgång av arbetstidsbestämmelser som till-

lämpas inom områden som har behov aAr längre begränsningsperiod än vec­

kan kommit till den slutsatsen, att möjlighet måste finnas att sträcka ut

begränsningsperioden upp till fyra veckor men att en än vidare periodise-

ring inte är absolut nödvändig. Under remissbehandlingen bär hävdats att

en fyraveckor sregel inte bereder tillräckliga möjligheter till omfördelning

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

108

av arbetstidsuttagen inom vissa statliga verk och inom jordbruket och träd­

gårdsnäringen. Jag inser att det för företrädare för verksamheter som i dag

tillämpar en friare reglering kan vara svårt att tänka sig en strikt anpass­

ning till en fyraveckorsbegränsning. Jag finner emellertid likväl att en

längsta begränsningsperiod om fyra veckor bör kunna godtas. En sådan be­

gränsning bör kunna tillgodose de angelägnaste behoven av rörlighet när

det gäller uttag av ordinarie arbetstid. Genom lagstiftningens dispositivitet

kan önskemål om ytterligare förlängning av begränsningsperioden vinna be­

aktande. Dessutom skall den uppställda normen kunna frångås efter dispens

av arbetarskyddsstyrelsen.

Tanken på en bestämmelse som generellt medger fyra veckors begräns­

ningsperiod har avvisats av kommittén och inte heller vunnit stöd av re­

missorganen. Detta alternativ ter sig också främmande för flertalet verk­

samhetsområden.

Enligt kommitténs förslag skall lagen uppta en huvudregel, som anger

begränsningsperiodens längd till en vecka, samt en kompletterande special­

regel, enligt vilken begränsningsperioden får sträckas ut till högst fyra vec­

kor då arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt gör en längre period

än veckan behövlig. Jag finner denna lösning tillfredsställande. Den ger

jämfört med nuläget avsevärt förbättrade möjligheter till rörligt arbetstids-

uttag utan att den på arbetstagarhåll önskade veckobegränsningen uppges

där så inte behövs. Kravet på enhetlighet i regleringen tillgodoses dessutom

så långt som möjligt. Genom att förutsättningarna för specialbestämmel­

sens tillämpning anges i en allmän formulering undviker man svårigheterna

med en tyngande uppräkning av de många arbetsformer eller verksamheter

som bör medges förlängd begränsningsperiod.

Några större problem torde inte behöva uppstå när det gäller att fast­

ställa när arbetsförhållandena är sådana att en längre begränsningsperiod

än veckan skall få tillämpas. Kommittén har i motiveringen till sitt förslag

närmare preciserat vilka verksamhetsområden som bör kunna utnyttja spe­

cialbestämmelsen. Mot de överväganden och de slutsatser kommittén där­

vid redovisar — de har refererats i redogörelsen för kommitténs betänkande

■— har jag inga invändningar. Jag vill i detta sammanhang endast klargöra

att jag liksom kommittén ser det som en praktisk nödvändighet att en på

grund av arbetsförhållandena inom visst verksamhetsområde medgiven för­

längning av begränsningsperioden kan tillämpas för alla sysselsatta inom

verksamhetsområdet.

Nuvarande lagstiftning upptar bestämmelser om högsta tillåtna ordinarie

arbetstid per dygn. Dessa bestämmelser bygger i huvudsak på skyddsskäl

och syftar till att åstadkomma en så jämn arbetstidsförläggning under vec­

kan som möjligt. Den allmänna arbetstidslagen föreskriver att arbetstiden

inte något dygn får överstiga nio timmar. Undantag gäller för arbete som

bedrivs med regelbunden skiftindelning. För sådant arbete saknas dygns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

109

maximum helt. Enligt lantarbetstidslagen gäller ett dygnsmaximum av tio

timmar. Samma maximum föreskriver huvudregeln i detaljhandelslagen.

Vissa möjligheter till en till elva timmar utsträckt dygnsarbetstid finns i

sistnämnda lag. Hotellagen tillåter en dygnsarbetstid av elva timmar.

Denna påtagligt oenhetliga reglering återspeglar hur dygnsarbetstiden

måste variera efter driftsförhållandena inom olika verksamheter. En än kla­

rare bild av variationerna i dygnsarbetstidsuttagen får man om man också

beaktar de bestämmelser om dygnsmaximum som finns intagna i avtal och

reglementen för verksamheter som nu ligger utanför men skall föras in un­

der arbetstidslagstiftningen. På många områden inom denna sektor, bl. a.

åtskilliga statliga verksamhetsfält, föreskrivs nämligen längsta dygnsarbets­

tider av tio eller elva timmar. Stundom förekommer också maxima på tolv,

fjorton eller sexton timmar.

Uppenbart är således att en reglering av den ordinarie dygnsarbetstiden

i den tillämnade allmängiltiga arbetstidslagen för med sig svårigheter. På

samma sätt som när det gäller begränsningsperiodens längd bör man und­

vika att under hänvisning till dispositiviteten föreskriva en generell norm

som inte kan tillämpas inom stora delar av arbetslivet. Som kommittén

konstaterat får det ses som en förutsättning för lagstiftningens utvidgning

till så gott som alla verksamhetsområden att lagstiftningen i betydande om­

fattning medger en längre dygnsarbetstid än nio timmar.

Med den angivna utgångspunkten har kommittén prövat olika alternativ

för utformningen av en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden. Kommittén

har därvid funnit de tänkbara lösningarna förenade med stora nackdelar.

En generell föreskrift om ett dygnsmaximum av tio timmar eller mer skulle

enligt kommittén kunna stimulera till en olämplig fördelning av arbetstiden

på fyra dagar i veckan. En konstruktion med en huvudregel som anger

gränsen till nio timmar och med kompletterande specialregler som tillåter

längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer

skulle — i synnerhet som specialfallen knappast kunde sammanfattas i en

allmän formulering — leda till en starkt differentierad reglering. Kommit­

téns slutsats blir att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip

all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om

lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per

dygn.

Kommittén går i stället in på frågan om att slopa arbetstidslagstift-

ningens regler om dygnsmaximum. Enligt kommittén kan man konstatera

att arbetarskyddslagens regler om arbetstagarnas rätt till nattvila ger ett

effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Dessutom saknas det

enligt kommitténs uppfattning anledning anta att ett upphävande av ar-

betstidslagstiftningens dygnsmaximering skulle leda till att de bestämmel­

ser om den dagliga arbetstidens förläggning och längd, som regelmässigt in­

ryms i avtal och reglementen m. m., ändras i en för arbetstagarna oförmån­

lig riktning. Kommittén föreslår på grund härav att arbetstidslagen inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skall uppta några regler som begränsar den ordinarie arbetstidens längd

per dygn.

Jag anser för egen del inte att det finns fog för några allvarligare betänk­

ligheter mot kommitténs förslag på denna punkt. Ett dygnsmaximum inne­

bär inte något effektivt skydd mot långa dagliga arbetstider, eftersom över­

tid som regel kan tas ut vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Rena

skyddssynpunkter bör i enlighet med vad jag förut anfört bevakas inom

ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Såsom kommittén påpekat finns i

arbetarskyddslagen bestämmelser som direkt syftar till att förhindra alltför

stark koncentration av arbetstiden under ett och samma dygn. Dessa be­

stämmelser kan naturligtvis skärpas ytterligare, om behov därav skulle

uppstå.

Ett upphävande av maximum för den ordinarie dygnsarbetstiden minskar

i viss mån möjligheterna att klassificera arbetstid såsom övertid i lagens

mening. Det kan antas att det främst är detta förhållande som föranlett de

invändningar mot kommitténs förslag om slopat dygnsmaximum som kom­

mit till synes under remissbehandlingen. Jag anser emellertid inte att den

berörda effekten i och för sig utgör motiv för att reglera dygnsarbetstiden

i arbetstidslagen. Förhållandet kan i stället vinna beaktande när det gäller

att fastställa gränserna för övertiden.

Ett avgörande skäl mot bestämmelser om dygnsmaximum är under alla

omständigheter att den nuvarande niotimmarsbegränsningen inte går att

tillämpa på stora delar av de nya områden som skall fogas in i den allmänna

arbetstidslagen. En förlängning av den i lag föreskrivna längsta dygnsar­

betstiden är inte någon lämplig väg. Det återstår då endast utvägen alt slopa

regeln. Jag utgår därvid från att slopandet av bestämmelserna om dygns­

maximum inte får tas till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden inom om­

råden, där det hittills funnits begränsningar i lagstiftningen.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag helt biträder det förslag kom­

mittén lagt fram rörande den ordinarie arbetstiden. Denna skall generellt

begränsas till högst 40 timmar i veckan. Möjlighet skall dock i viss utsträck­

ning finnas att med utgångspunkt från 40-timmarsnormen genomsnittsbe-

räkna den ordinarie arbetstiden under en period av högst fyra veckor. Någ­

ra bestämmelser om dygnsarbetstiden upptas inte. Liksom hittills skall reg­

lerna om den ordinarie arbetstiden vara dispositiva. Det skall således vara

möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal, som slutits

eller godkänts av huvudorganisation på arbetstagarsidan, träffa överens­

kommelser om längre ordinarie arbetstid och längre begränsningsperiod för

den ordinarie arbetstiden än vad lagen föreskriver som maximum. Avsteg

från lagens begränsningar skall dessutom kunna göras efter dispens.

Övertid. Enligt gällande lagstiftning kan övertid förekomma i fyra olika

former, övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- och avslutnings-

arbete, allmän övertid och extra övertid. Övertid för nödfallsarbete kräver

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

in

att en i lagen beskriven nödfallssituation föreligger. Övertid för förberedel­

se- och avslutningsarbete förutsätter att sådant arbete för driftens ohindra­

de gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbets­

tiden. Allmän övertid får tas ut om det är påkallat av särskilt förhållande.

Extra övertid fordrar dispens av arbetarskyddsstyrelsen.

Någon tvekan råder inte om att möjligheter också i fortsättningen måste

finnas att ta ut övertid vid sidan av den ordinarie arbetstiden. En helt gene­

rell och undantagslös reglering av övertiden torde emellertid inte kunna

uppnås. Även om kunskaperna om övertidens omfattning för den enskilde

arbetstagaren är begränsade, vet man av erfarenhet att övertidsuttagen va­

rierar i stor utsträckning mellan olika verksamheter. Övertiden varierar

också kraftigt mellan olika arbetstagare inom samma bransch eller företag.

Medan vissa arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller på nyckelpos­

ter i driften har betydande övertid har andra arbetstagare mycket liten om

ens någon övertid. Kommittén synes ha ansett att den gällande uppdel­

ningen av övertiden i fyra skilda kategorier svarar mot faktiska realiteter

inom arbetslivet samtidigt som den i huvudsak står i överensstämmelse med

de principer som enligt kommittén bör läggas till grund för en ny arbets­

tidslag. Även jag anser, i likhet med det stora flertalet remissinstanser, att

den nuvarande uppdelningen bör bestå.

I gällande lagstiftning begränsas den allmänna övertiden genomgående till

200 timmar om året. Dessutom föreskriver allmänna arbetstidslagen, lant-

arbetstidslagen och detaljhandelslagen att övertiden inte får överstiga 48

timmar under loppet av fyra veckor och hotellagen att den inte får över­

stiga 36 timmar under loppet av tre veckor. Lantarbetstidslagen innehåller

en alternativ regel som begränsar övertiden till 50 timmar under loppet av

en kalendermånad. Den extra övertiden maximeras till 150 timmar per ka­

lenderår eller, i lantarbetstidslagen, till 100 timmar under en tolvmånaders-

period. Lagstiftningen upptar inte någon definition på övertid. I praxis

anses emellertid att övertid i lagens mening utgörs av sådan arbetstid som

överskrider fastställda maxima per dygn eller vecka eller period av veckor

för den ordinarie arbetstiden. Att märka är därvid att, om det i kollektivavtal

överenskommits om kortare ordinarie arbetstid än vad lagstiftningen med­

ger, räknas arbetstiden som övertid i lagens mening först när lagstiftningens

maximum överskrids. Har däremot i kollektivavtal överenskommits om hög­

re maximum för den ordinarie arbetstiden än lagstiftningens räknas den

lagliga övertiden med utgångspunkt från detta överenskomna maximum.

Med hänsyn till det samband som råder mellan den ordinarie arbetstiden

och övertiden får frågan om övertidsgränserna särskild aktualitet i anslut­

ning till en allmän arbetstidsförkortning. Främst från arbetsgivarhåll har

anförts att en förkortad ordinarie arbetstid bör förbindas med vidgade möj­

ligheter till övertidsuttag. Härigenom skulle, har det påpekats, de påfrest­

ningar på företag och samhälle som förkortningen oundvikligen medför

Kungl. May.ts proposition nr 5 år 1970

112

kunna mildras. Jag vill i anledning härav erinra om att frågan om övertids-

maximum togs upp i samband med såväl 1957 års som 1966 års förkort-

ningsreformer. Vid båda tillfällena avvisades förslag om vidgade övertids­

ramar under motivering främst att en allmän övergång till mera regelbun­

det övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle stå helt i

strid med förkortningens syfte att tillförsäkra arbetstagarna ökad fritid.

Enligt min mening står detta argument kvar med oförändrad styrka vid den

nu aktuella arbetstidsförkortningen.

Andra skäl än sådana som direkt sammanhänger med arbetstidsförkort­

ningen kan dock anses tala för utökade möjligheter till övertidsuttag. Ge­

nom en friare övertidsreglering skulle man främja en flexiblare arbetstids-

förläggning och bl. a. nå en bättre anpassning av arbetstiden till de ofrån­

komliga variationerna i företagens arbetsbelastning. Man skulle också kun­

na undgå eller minska den olägenheten, att en del arbetstagare, som är be­

redda att utföra en särskilt stor arbetsinsats, på grund av övertidsbegräns­

ningen ser sig nödsakade att ta extra arbete hos annan än den ordinarie

arbetsgivaren.

Om jag således är medveten om att det kan anföras motiv för en förskjut­

ning uppåt av de nuvarande övertidsgränserna, är jag likväl inte benägen

att utnyttja denna metod. Det huvudsakliga skälet härtill är att jag delar

kommitténs uppfattning att övertid liksom hittills skall betraktas som ett

extraordinärt inslag i arbetstiden. Övertid bör, såsom kommittén anfört,

tillgripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter fö­

religger. Däremot bör som regel inte förekomma någon kontinuerlig för­

längning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna. Med denna inställ­

ning är en höjning av maximigränserna för övertidsuttag inte väl förenlig.

Från arbetstagarhåll har hävdats att de nuvarande övertidsramarna är

generöst tilltagna och att en konsekvens av förkortad ordinarie arbetstid

bör vara en förkortning även av övertiden. Detta är i och för sig förståeligt.

Vad gäller verksamheter som lyder under lagstiftningen tyder nämligen till­

gängliga uppgifter på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt

ut bara för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter.

Å andra sidan får man emellertid här beakta att övertidsmaximeringen i

fortsättningen skall kunna tjäna som norm på ett betydligt bredare fält än

tidigare och att det på en del verksamhetsområden utanför nuvarande lag­

stiftning kan finnas behov av större övertidsuttag än vad som är regel inom

t. ex. industrin.

Kommittén har vid sin avvägning av de skilda synpunkter som kan an­

läggas på den förevarande frågan stannat för att föreslå att nuvarande över-

tidsramar överförs i huvudsak oförändrade till den nya arbetstidslagen. För

egen del vill jag, innan jag tar slutlig ställning till vilka gränser som bör

gälla, återkomma till spörsmålet om en dispositiv reglering av övertiden.

I det föregående har jag uttalat mig för att man bör diskutera en utbygg-

Kungl. Majsts proposition nr 5 år 1970

113

nåd av den dispositiva regleringen till att oinfatta också övertiden. Det är

enligt min mening angeläget att nå fram till en viss uppmjukning av den

nuvarande övertidsregleringen. Uppenbarligen ger stelheten i gällande be­

stämmelser upphov till olägenheter, ökad elasticitet skulle vara till fördel

inte minst i samband med att en rad nya verksamheter skall föras in under

lagen. En uppmjukning i form av höjda övertidsmaxima framstår enligt vad

jag förut sagt som olämplig. En framkomlig väg bör i stället vara att skapa

möjligheter för arbetsmarknadsparterna att avtala om högre övertidsuttag

än vad lagen tillåter. Jag anser inte att dispositiva bestämmelser beträffan­

de övertiden i dag är oförenliga med grundsynen att övertiden, sedd i stort,

skall bära prägel av undantagsföreteelse. Denna grundsyn kan komma till

uttryck på ett tillfredsställande sätt även med normbestämmelser som inte

är av tvingande natur. Den egentliga bevakningen av att övertiden i prakti­

ken får behålla sin undantagskaraktär bör kunna anförtros åt arbetsmark­

nadens organisationer. Detta kan f. ö. inte sägas innebära någon radikal

skillnad i förhållande till vad som nu gäller. Redan genom de dispositiva

reglerna beträffande den ordinarie arbetstiden har nämligen lagstiftaren

avstått från den absoluta kontrollen över det totala arbetstidsuttaget.

Möjligheten till partsdisposition bör avse den form av övertid som brukar

benämnas allmän övertid. Lagens huvudnorm för allmän övertid bör med

hänsyn till dispositiviteten och de överväganden jag i övrigt redovisat i fråga

om övertidsmaximum kunna sättas något lägre än i gällande lagstiftning,

eller till 150 timmar per kalenderår. Härigenom markeras att regelbundet

övertidsarbete av större omfattning inte bör förekomma. Samtidigt blir det

därigenom möjligt att tillmötesgå de krav på en sänkning av gränsen för ut­

taget som framförts av LO.

Ytterligare en justering av gällande övertidsgränser anser jag befogad.

Nuvarande maximum för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten

bör nämligen, i enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits

av LO och TCO, anpassas till förhållandena vid femdagarsvecka. Jag för­

ordar därför på denna punkt en sänkning av maximigränsen med en vecko­

timme, dvs. från sju till sex timmar per vecka.

Mitt ställningstagande beträffande övertiden innebär följaktligen i kort­

het att övertidsregleringen i gällande lagstiftning överförs till den nya ar­

betstidslagen utan förändringar i flertalet väsentliga hänseenden. Som en

betydelsefull nyhet föreslås emellertid att möjlighet skall öppnas för arbets­

marknadsparterna att i kollektivavtal överenskomma om avsteg från lagens

begränsningar såvitt gäller allmän övertid. Lagens normer för allmän över­

tid och övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dessutom bli

något snävare än vad som är fallet i nuvarande lagstiftning.

Jourtid. Den nuvarande arbetstidslagstiftningen innehåller inte någon de­

finition av begreppet arbetstid. Vid tillämpningen av arbetstidslagarna har

8—Dihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

såsom arbetstid ansetts dels tid då en arbetstagare står till arbetsgivarens

förfogande och utför arbete för dennes räkning, dels tid under vilken ar­

betstagaren är skyldig att uppehålla sig på arbetsplatsen för att när behov

därav uppkommer träda i arbete.

Kommittén förordar att den bestämning arbetstidsbegreppet sålunda fått

i praxis får ligga till grund för räckvidden hos de materiella bestämmelserna

i den nya lagen. I enlighet härmed föreslås att lagregleringen skall omfatta

— förutom tid då arbete faktiskt utförs åt arbetsgivaren — tid då arbets­

tagaren är skyldig att vistas på arbetsplatsen för att vid uppkommande be­

hov utföra arbete, s. k. jourtid. Däremot skall tid under vilken arbetstaga­

ren står till arbetsgivarens disposition utan skyldighet att kvarstanna på

arbetsstället, s. k. beredskapstid, falla utanför lagregleringen.

Denna gränsdragning har godtagits av remissinstanserna med enstaka

undantag. Även jag finner att bundenheten till arbetsstället med fördel kan

tjäna som avgörande kriterium på att arbetstid föreligger. Just genom före­

fintlig skyldighet att vistas på arbetsplatsen begränsas som regel arbets­

tagarens handlingsalternativ på ett sådant sätt att det ter sig främmande att

tala om fritid. Generellt sett råder en helt annan och större personlig frihet

för arbetstagaren vid sådan beredskap som fullgörs i hemmet eller i övrigt

utanför arbetsstället.

Jourtjänstgöring förekommer framför allt inom sjukvården, socialvården

och brandväsendet samt på vissa statliga verksamhetsfält och är här av re­

lativt betydande omfattning. På dessa områden jämställs jourtiden ofta inte,

som när det gäller verksamheter som lyder under gällande arbetstidslag-

stiftning, med arbetstid i egentlig mening utan tas ut vid sidan av ordinarie

arbetstid och övertid. Klart är att ifrågavarande verksamheter också för

närmast överskådlig tid framöver är beroende av tillgång till en betydande

sådan jourtjänstgöring. En förutsättning för lagstiftningens utvidgning till

dessa områden är därför, som kommittén också konstaterat, att fortsatta

jourtidsuttag möjliggörs.

Eftersom jourtiden inte kan rymmas inom de gränser som föreslagits för

ordinarie arbetstid och övertid, bör arbetstidslagen tillföras ett särskilt

stadgande som medger arbetsgivaren att inom vissa gränser ta ut jourtid

utöver annan arbetstid. Stadgandet bör på sätt kommittén föreslagit utfor­

mas i överensstämmelse med den definition på jourtid som accepterats i det

föregående. Detta innebär att som jourtid i lagens mening skall betraktas

bara tid under vilken arbetstagaren, ehuru han är skyldig att vistas på ar­

betsstället, inte utför arbete för arbetsgivarens räkning. Den del av ett

tjänstgöringspass då arbetstagaren finns till hands på arbetsplatsen utan att

vara sysselsatt med arbete för arbetsgivaren räknas således som jourtid,

medan den del av tjänstgöringspasset då han utför arbete betraktas som

vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbetstiden eller övertiden.

En svårighet med denna konstruktion är naturligtvis att den i princip

115

kräver en detaljerad redovisning av hur jourtid och arbetad tid fördelar sig

på varje tjänstgöringstillfälle. Svårigheten torde emellertid vara överkom­

lig. Såsom kommittén framhållit är en sådan redovisning inte sällan nöd­

vändig redan i dag, eftersom ersättningsgrunderna för arbetad tid och jour-

tid inte brukar vara desamma. Lagstiftningens dispositivitet erbjuder f. ö.

en utväg att undvika den extra redovisningsbördan. Arbetsmarknadsparter-

na kan ju i kollektivavtal för ett visst område komma överens om en gene­

rell beräkningsmetod för uppdelning av tjänstgöringspass med jourtidsin-

slag. Enligt min mening kan man utgå från att kommitténs rekommenda­

tion till parterna att ingå sådana avtal kommer att följas på många håll.

Att den uppdelning av tjänstgöringspassen som lagen kommer att begära

stundom kan tänkas vara svår att strikt genomföra i praktiken blir därmed

också av begränsad betydelse.

Av vad jag förut anfört torde framgå att avsikten med jourtidsbestäm­

melsen inte är alt generellt bereda arbetsgivarna möjligheter till uttag av

jourtid utöver den ordinarie arbetstiden. Syftet är i stället att möjliggöra

ett inordnande under arbetstidslagen av sådana verksamheter som hittills

tillämpat och i fortsättningen måste tillämpa ett system med jourtidstjänst-

göring. Som kommittén föreslagit bör därför såsom förutsättning för ut­

tag av jourtid uppställas att verksamhetens natur är sådan, att jourtjänst­

göring är nödvändig. Tillräckliga skäl synes däremot inte finnas att som

förordats i ett remissyttrande kräva dispens för jourtidsuttag i vissa situa­

tioner. Möjlighet skall givetvis alltid finnas att bringa frågor som gäller vill­

koret för uttag av jourtid under tillsynsmyndighetens prövning.

Kommittén har funnit att gränsen för jourtidsuttag bör sättas vid i ge­

nomsnitt 12 timmar per vecka. Med hänsyn till att jourtid ofta inte läggs ut

regelbundet varje vecka anser dock kommittén att begränsningsperioden bör

vara högst fyra veckor eller en månad. Maximum för jourtidens längd före­

slås således bli 48 timmar under en fyraveckorsperiod eller 50 timmar under

en månad.

Det sålunda föreslagna utrymmet för jourtidsuttag bar under remissbe­

handlingen kritiserats som alltför snävt av företrädare för en del statliga

och kommunala verksamheter, inom vilka betydande jourtjänstgöring i dag

förekommer. I anledning härav vill jag påpeka att kommittén, enligt vad

den själv framhåller, utformat sitt förslag med ledning av de jourtidsuttag

som f. n. görs inom skilda verksamheter. Vid avvägningen av begränsnings-

regeln har kommittén vidare gjort en bedömning av vad som enligt rådande

allmän uppfattning kan vara godtagbart som maximimått i fråga om jour­

tid. Därvid bar kommittén haft som riktmärke att skapa förutsättningar för

en journatt i veckan eller för ett jourpass i månaden som sträcker sig över

ett veckoskifte. Vid det slutliga fastställandet av maximigränsen har kom­

mittén räknat med att ett visst antal timmar av ett jourpass på grund av ut­

fört arbete skall avräknas som ordinarie arbetstid eller övertid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

116

För egen del kan jag inte se annat än att den metod som kommittén här

använt är riktig. Mot bakgrund av den fritidsvärdering som råder i sam­

hället vill jag dessutom påstå att det knappast är möjligt att finna mera all­

mänt gensvar för jour tjänstgöring i större omfattning än vad kommitténs

maximinorm inrymmer.

Liksom kommittén är jag medveten om att det i dag på några håll kan

finnas ett ofrånkomligt behov av större jourtidsuttag än den föreslagna

gränsen medger. Förutsättningarna för en anpassning efter den angivna nor­

men bör dock även här kunna successivt förbättras. För att främja en sådan

utveckling kan bl. a. möjligheterna till organisatoriska förändringar behöva

undersökas närmare. Jag håller f. ö. inte för osannolikt att en jourtidsbe­

gränsning efter kommitténs modell på sikt kan få positiv effekt på perso­

nalrekryteringen inom områden där betungande jourtjänstgöringar före­

kommer. Oavsett hur utvecklingen närmare kommer att gestalta sig i dessa

hänseenden synes mig behovet av avsteg från begränsningsregeln ha blivit

tillbörligen beaktat av kommittén. Kommittén förordar en helt dispositiv

reglering av jourtiden, vilket skulle möjliggöra kollektivavtal om längre el­

ler på annat sätt begränsad jourtid än vad lagen anger. Vidare tänker sig

kommittén att avvikelser från lagens begränsningar skall kunna göras efter

dispens, om särskilda skäl föranleder därtill. Genom ett system som tillåter

avsteg från lagen såväl genom kollektivavtal som efter dispens vinner man

enligt min mening den behövliga elasticiteten.

Med det sagda är jag beredd att ansluta mig till kommitténs uppfattning

att bestämmelser om jourtidsuttag i den utsträckning kommittén angett,

öppnar möjligheter till utvidgning av arbetstidslagstiftningen till sådana

områden som sjukvården, socialvården och brandväsendet samt kriminal­

vården, polisväsendet, försvaret och andra statliga verksamhetsfält, där

jourtjänst förekommer. Jag förordar att kommitténs förslag om jourtiden

genomförs oförändrat.

Lagens tillämpningsområde

Kommitténs målsättning har, som förut nämnts, varit att arbetstidslagen

skall vara allmängiltig och att undantag från dess tillämpning skall med­

ges bara i mycket speciella fall. Med denna utgångspunkt har också de ma­

teriella bestämmelserna utformats.

Kommittén har — bl. a. efter undersökningar av arbetstidsbestämmelser

som gäller för arbetstagare som inte omfattas av nuvarande arbetstidslagar

— funnit att det är möjligt att utvidga lagstiftningen till att i princip gälla

alla arbetstagare, om nuvarande regler om den ordinarie arbetstiden upp­

mjukas på sätt kommittén förordat och om de av kommittén föreslagna

jourtidsbestämmelserna införs. Jag har i det föregående förordat en ytter­

ligare uppmjukning på så sätt att dispositiviteten skall omfatta också be­

stämmelserna om den allmänna övertiden. Mot denna bakgrund bör det vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

117

möjligt att förverkliga den nämnda målsättningen att lagstiftningen i prin­

cip skall vara tillämplig på alla arbetstagare.

Principen om allmängiltighet kommer till uttryck om arbetstidslagen ef­

ter mönster av arbetarskyddslagen upptar som huvudregel, att lagen är

tillämplig på all verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för

arbetsgivares räkning. Detta innebär, att lagen skall vara tillämplig så snart

någon — tillfälligt eller ej — anlitar annan persons arbetskraft under så­

dana omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppkommer.

Från huvudregeln måste göras vissa undantag. Kommittén föreslår att

undantag liksom i gällande lagstiftning skall göras för arbete som utförs un­

der sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att

vaka över arbetets anordnande (s. k. okontrollerbart arbete) samt arbete

som utförs av medlem i arbetsgivarens familj. Vidare anser kommittén ett

undantag för vissa tjänstemän ofrånkomligt. Eftersom speciallagstiftning

finns för skeppstjänst och för arbete i arbetsgivarens hushåll föreslås un­

dantag i den allmänna lagen även för dessa arbeten. Någon ytterligare in­

skränkning i lagens tillämpningsområde är enligt kommittén inte behövlig.

Här skall dock erinras om att kommittén föreslår att arbetsmarknadens

parter skall ha möjlighet att i kollektivavtal komma överens om andra un­

dantag än dem som uttryckligen anges i lagen.

Av de föreslagna undantagen torde endast det som gäller vissa tjänste­

män kräva kommentarer i detta sammanhang.

Någon tvekan råder inte om att vissa undantag måste göras på tjänste­

mannaområdet. Arbetstidslagen skall till följd av det grundläggande ställ­

ningstagandet beträffande tillämpningsområdet i princip omfatta även

tjänstemännen. Detta innebär en väsentlig utvidgning jämfört med vad nu

gäller. Det helt dominerande antalet tjänstemän har också arbetstider och

arbetsförhållanden som utan vidare är förenliga med de materiella bestäm­

melser som förordas. Enligt kommittén finns det emellertid ett par katego­

rier tjänstemän som inte går att inordna under lagstiftningen.

Den ena gruppen består av tjänstemän som direkt företräder arbetsgiva­

ren och därmed har en utpräglad arbetsgivarefunktion. Deras arbetsuppgif­

ter inrymmer inslag av självständigt beslutande och ledande art. Med hän­

syn härtill bör de inte omfattas av lagstiftningen.

Den andra gruppen innefattar enligt kommittén tjänstemän som, utan att

inta en företagsledande ställning, har krävande administrativa, intellektuel­

la, konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter. Kommittén fram­

håller att för dessa tjänstemän erfarenhetsmässigt gäller att deras arbets­

tider, om än formellt bestämda i avtal och reglementen, i praktiken i stor

utsträckning är oreglerade. Detta innebär att tjänstemännen tillagts en be­

tydande frihet i fråga om förläggningen av sin egen arbetstid men också att

de i avtal och reglementen föreskrivna arbetstiderna inte sällan måste över­

skridas för att arbetsuppgiften skall kunna fullgöras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

119

ger full klarhet om hur avgränsningen närmare skall ske. Svårigheterna är

dock stora att här utforma konkreta bestämmelser med allmängiltigt inne­

håll. Man hamnar lätt i detalj föreskrifter av en typ som löper risk att snabbt

föråldras och inte hör hemma i en lag sådan som den förevarande. Bilden

blir dessutom väsentligt förändrad om stadgandet, såsom kommittén av­

sett, också ses i belysning av att den närmare gränsen för lagens tillämp­

ningsområde alltid skall kunna fastläggas av arbetsmarknadens parter i kol­

lektivavtal.

Det blir med den föreslagna utformningen i första hand arbetsmarknads-

parternas sak att med ledning av de riktlinjer som kommittén dragit upp

konkretisera undantagets innebörd. I den mån behov därav uppstår skall det

dock ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att meddela anvisningar till led­

ning för stadgandets tillämpning. En sådan lösning har fördelar. Framför

allt vill jag peka på att arbetsmarknadens parter har de bästa förutsätt­

ningarna att kartlägga vilka tjänstemän som på grund av arbetsuppgifter­

nas särskilda natur måste ställas utanför arbetstidslagen. Om man skall

göra en markerad avgränsning lagstiftningsvägen, är man däremot i huvud­

sak hänvisad till att gå efter tjänstebeteckningar och liknande. Hänsyn

skulle således inte kunna tas till att arbetsuppgifterna långt ifrån alltid är

ensartade för olika arbetstagare i en och samma tjänsteställning. En sådan

gränsdragning skulle dessutom lätt kunna bli föråldrad och missvisande,

eftersom utvecklingen inom arbetslivet förhållandevis snabbt kan förändra

realiteterna bakom tjänstebenämningarna.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag att arbetstidslagens tjänste­

mannaundantag bör ges den utformning som föreslagits av kommittén.

Under remissbehandlingen har från några håll ifrågasatts ytterligare un­

dantag från lagen utöver dem kommittén föreslagit. Bl. a. viss statlig verk­

samhet samt verksamhet inom den kommunala vårdsektorn och inom

brandförsvaret har förts på tal. Det har åberopats att jourtidsbestämmelser­

na inte är väl förenliga med de speciella förhållanden under vilka dessa

verksamheter bedrivs. Invändningar har också framförts mot att tillämpa

övertidsbestämmelserna på t. ex. hälso- och sjukvården.

I detta hänseende vill jag i första hand hänvisa till mina ställningstagan­

den beträffande jourtiden och övertiden och vad därvid anförts. Framhållas

bör att de materiella bestämmelserna, och då inte minst jourtidsregleringen,

utformats med det målet, att de nämnda verksamhetsgrenarna skall kunna

inordnas under lagstiftningen. Jag har inte med detta velat säga att en an­

passning till lagens normer skulle kunna ske genomgående och med omedel­

bar verkan. Anpassningssvårigheterna har emellertid bedömts bli av förhål­

landevis begränsad omfattning och delvis av övergångsnatur. Jag har där­

för ansett att problemen bör kunna bemästras genom att lagens dispositi-

vitet utnyttjas i gott samarbete mellan berörda parter. Som en ytterligare

utväg finns också dispensmöjligheten. Mot bakgrunden härav och med be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

121

hållanden som uppstår vid krigs- och beredskapstillstånd och därmed jäm­

ställda situationer. Dessa extraordinära förhållanden kan med fördel regle­

ras genom särskild beredskapslagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

III. Bagerilagen

Inom bageri- och konditorinäringen har nattarbete sedan gammalt varit

en vanlig företeelse. Orsaken härtill kan främst sökas i allmänhetens önskan

att ha tillgång till färskt bröd på morgonen och i en strävan hos bageriföre­

tagen att tillgodose dessa önskemål. I syfte att stävja olägenheterna från

arbetarskyddssynpunkt av det omfattande nattarbetet infördes år 1919 en

särskild lag med inskränkande bestämmelser beträffande tiden för förläg­

gande av bageri- och konditoriarbete. Denna lag ersattes år 1930 av den ännu

gällande lagen i samma ämne, den s. k. bagerilagen. Den nuvarande lag­

stiftningen bygger på ILO-konventionen nr 20 angående förbud mot natt­

arbete i bagerier, vilken konvention antogs 1925 och ratificerades av Sve­

rige 1940.

Bagerilagen stadgar i princip förbud mot arbete för tillverkning av bageri-

och konditorivaror på sön- och helgdagar samt mellan kl. 20 och 6 på var­

dagar. Förbudet gäller, i motsats till vad som i regel är fallet när det gäller

arbetarskyddslagstiftning, inte bara arbetstagare utan även företagare och

deras familjemedlemmar. Från det generella förbudet mot nattarbete och

sön- och helgdagsarbete finns ett antal detaljerade undantag. Bl. a. tillåts

att vissa former av förberedelsearbeten till det egentliga bageriarbetet ut­

förs från kl. 4 eller, i anslutning till förestående dubbelhelg, kl. 2. Dispens

från förbudsbestämmelserna kan erhållas under vissa förutsättningar.

Under den avsevärda tid som den särskilda bagerilagstiftningen varit i

kraft har förhållandena inom bageri- och konditorinäringen undergått stora

förändringar. Dessa har berört så gott som hela produktionsprocessen och

lett till att tillverkningen av bagerivaror sker i sedvanliga industriella for­

mer. Antalet småföretag inom näringen, som förut varit mycket stort, har

därigenom minskat betydligt. Givet är att detta har påverkat arbetsbetingel­

serna för dem som är sysselsatta i näringen.

År 1959 vidtogs som en följd av utvecklingen vissa ändringar i bageri­

lagen. Dessa innebar att tillverkningen av spis- och knäckebröd samt kex

och liknande bakverk — vilken produktion dåmera så gott som genom­

gående skedde i företag av industrikaraktär och utan samband med mjuk-

brödstillverkning — undantogs från lagens tillämpningsområde. Beträffan­

de mjukbrödstillverkningen ansågs emellertid det generella förbudet mot

nattarbete och söndagsarbete inte kunna undvaras. Vissa uppmjukningar

företogs dock även härvidlag. Bl. a. medgavs att skiftarbete med regelbun­

den skiftväxling fick fortgå på vardagar fram till kl. 23.

Under den tioårsperiod som förflutit sedan den berörda lagrevisionen har

123

finns som tyder på att så inte är fallet. Till en början kan framhållas att

skyddssynpunkter på natt- och söndagsarbete allmänt sett kan förväntas

förlora i tyngd när den ordinarie arbetstiden minskat till 40 timmar i veckan

och när arbetstagarnas semester generellt uppgår till fyra veckor om året.

Behovet av en särskild skyddslag kan också antas ha minskat på grund av

att fackföreningsrörelsen vuxit i styrka och allt effektivare förmått hävda

sina medlemmars intressen. Den allmänna utvecklingen inom bagerinä­

ringen är naturligtvis också i detta sammanhang av väsentlig betydelse.

Förändringarna mot en industribetonad tillverkning med i stor utsträckning

mekaniserade arbetsmetoder har gjort att bageriarbetarnas arbetsförhål­

landen på allt flera håll kommit att likna de arbetsförhållanden som råder

inom andra näringsgrenar.

Kommittén har ansett att det finns anledning att förmoda att de moderna

produktionsmetoderna och de förskjutna leveranstiderna inom detaljhan­

deln in. fl. omständigheter kommer att förhindra att bageriarbetarna, om

bagerilagen slopas, i större utsträckning än andra arbetstagare får sitt ar­

bete stadigvarande förlagt till natten. Även om denna bedömning kan synas

riktig torde det likväl inte vara tillrådligt att enbart på den grunden ta bort

den garanti mot alltför omfattande nattarbete i bagerierna som bagerilagen

kan erbjuda. Kommittén har också hänvisat till andra faktorer av betydelse

i frågan. Kommittén har nämligen dels förutsatt att arbetsgivar- och ar­

betstagarorganisationerna genom kollektivavtal tillser att arbetstiden kom­

mer att förläggas på ett från social synpunkt godtagbart sätt, dels ingående

prövat i vad mån arbetarskyddslagens regelsystem, som vid ett slopande av

bagerilagen kommer att bli tillämpligt på bageri- och konditoriarbete, erbju­

der ett tillräckligt skydd mot nattarbete och sön- och helgdagsarbete.

Svaret på den sistnämnda frågan bör enligt min mening få bli slutligen

avgörande för ställningstagandet. Arbetarskyddslagens regler om arbets­

tagarnas rätt till nattvila och veckovila samt innebörden av att dessa träder

i stället för bagerilagens bestämmelser kommer därmed i blickpunkten.

Veckovileregeln föreskriver att arbetstagare skall beredas 24 timmars

sammanhängande vila för varje sjudagar speriod, såvida inte särskilt för­

hållande tillfälligtvis påkallar undantag. Dessutom sägs att veckovilan om

möjligt skall förläggas till en söndag. Denna reglering torde kunna godtas

för bageriarbetarnas del. Som kommittén framhållit finns det knappast

numera några särskilda skäl att begränsa sön- och helgdagsarbetet inom ba­

gerinäringen på annat sätt än inom andra näringsgrenar.

Beträffande nattarbete gäller enligt arbetarskyddslagen den huvudregeln,

att arbetstagare skall ha rätt till behövlig nattvila, i vilken skall ingå tiden

mellan kl. 24 och 5. Nattvileregeln skulle, om bagerilagen upphävdes, inne­

bära att tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip blir förbjuden

mellan kl. 24 och 5. Såsom kommittén påpekat kan visserligen hävdas att

det generella undantag som görs för arbete, som med hänsyn till allmänhe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

125

skulle innebära att tidpunkten för firandet av trettondagen och Kristi him­

melsfärdsdag flyttas, när det gäller trettondagen till den första söndagen

efter nyår och när det gäller Kristi himmelsfärdsdag till lördagen fyrtiotvå

dagar efter påsk. Förslaget bygger på tanken att den kortare arbetstiden

och den alltmer utbredda tillämpningen av fem dagars arbetsvecka gör det

motiverat att söka tillgodose produktionens önskemål om ett minskat antal

splittrade arbetsveckor, särskilt som detta önskemål med hänsyn till sam­

hällets ändrade rutin i och med femdagarsveckans införande många gånger

kan förenas med de enskilda individernas intresse.

Kommitténs förslag har under remissbehandlingen godtagits av åtskilliga

instanser men också mötts av kritik från flera olika håll. Kritiken har

främst riktat sig mot utformningen av ändringsförslaget. Här bör också

nämnas, att det på vissa håll hävdats att syftet med kommittéförslaget kan

nås inte bara genom en reform av innebörd att några av de nuvarande helg­

dagarna flyttas eller dras in. Beslut skulle i stället kunna fattas om att

vissa helgdagar inte längre skall vara arbetsfria.

Ett genomförande av förslaget skulle på sätt kommittén närmare utveck­

lat medföra fördelar för näringslivet. Jag anser dock inte att det finns skäl

att anta att reformen skulle kunna vara av sådan betydelse för produktio­

nen att den bör ses som ett nödvändigt komplement till arbetstidsförkort­

ningen. Detta har uppenbarligen inte heller varit kommitténs mening.

Från andra synpunkter än de rent produktionstekniska kan förslaget ge

anledning till tvekan. Genom den tänkta förflyttningen av trettondagen och

Kristi himmelsfärdsdag ökas det totala antalet arbetsdagar. Denna kon­

sekvens har löntagarorganisationerna inte velat godta. Inte heller socialsty­

relsen delar kommitténs uppfattning att en reform med denna innebörd

skulle kunna framstå som något positivt också för den enskilde individen.

Härtill kommer att man på kyrkligt håll har starka invändningar mot för­

slaget, bl. a. med hänsyn till att det ingriper störande i kyrkoårets rytm.

En del remissorgan ifrågasätter om inte andra helgdagar än de två som

omfattas aA' förslaget i första hand borde ifrågakomma för indragning eller

förflyttning. Motförslag om annan tidsförläggning av trettondagen och

Kristi himmelsfärdsdag än den som kommittén förordat förekommer också.

Av vad jag här anfört torde framgå att kalenderfrågan — som också kom­

mittén uttalat — är en komplicerad avvägningsfråga. Olika synsätt kan

anläggas på frågan. Mot de vinster för näringslivet som en helgdagsreform

kan medföra står försämringar för den enskilde i form av minskad fritid

och minskade möjligheter till rekreation. Kommitténs förslag har mött kri­

tik från tungt vägande remissinstanser. Efter samråd med chefen för justi­

tiedepartementet har jag därför stannat för att kommitténs förslag inte bör

läggas till grund för en förändring beträffande helgdagarna. Något hinder

mot att spörsmålet om helgdagsordningen tas upp i annat sammanhang

utan samband med frågor av arbetstidsnatur finns naturligtvis inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

129

slår jag att undantaget i punkten e) för skeppstjänst kompletteras med en

föreskrift att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

skall kunna förordna att den allmänna arbetstidslagen skall tillämpas på

skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen inte

skall gälla. Kompletteringsregeln har sin motsvarighet också i kommitténs

förslag men begränsas där till skeppstjänst på statligt fartyg.

3 §

Parternas rätt att genom kollektivavtal komma överens om undantag från

lagens tillämpning regieras i förevarande paragraf. Den har utformats efter

mönster av nuvarande 4 a § i resp. arbetstidslagar.

Genom överenskommelse med stöd av denna paragraf kan parterna un­

danta viss arbetsplats eller vissa kategorier av arbetsplatser från lagens

tillämpning, överenskommelsen kan också ta sikte på vissa arbetstagare

eller kategorier av arbetstagare.

För att avsteg från lagen skall få giltighet krävs att organisation, som en­

ligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorga­

nisation, medverkat vid avtalets tillkomst på arbetstagarsidan. Enligt 2 §

sistnämnda lag förstås med huvudorganisation förening eller förbund av

flera sådana föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till upp­

gift att tillvarata medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och

förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I anslutning här­

till vill jag erinra om ett uttalande av dåvarande chefen för socialdeparte­

mentet i prop. 1957:80 med förslag till ändringar i arbetstidslagstiftningen.

Uttalandet innebar att begreppet huvudorganisation när det gällde rätten

alt träffa bindande kollektivavtal i enlighet med stadgandet i 4 a § allmänna

arbetstidslagen inte behövde tolkas snävare än att däri skulle kunna inne­

fattas jämväl en självständig organisation som inte har underavdelningar

ävensom sådan självständig organisation som uppträder vid sidan av hu­

vudorganisation inom samma arbetsområde. Motsvarande anser jag bör

gälla också i fråga om dispositionsbestämmelserna i den nya lagen.

I fall då avtal träffats i vederbörlig ordning får detta tillämpas även på

arbetstagare som — vare sig han är organiserad eller ej — inte omfattas av

avtalet men sysselsätts i sådant arbete för vilket avtalet gäller. Sådan ut­

sträckt tillämpning är dock inte tillåten om arbetstagaren omfattas av ett

konkurrerande kollektivavtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

4

§

Denna paragraf innehåller arbetstidslagens huvudbestämmelse om den

ordinarie arbetstidens längd.

I första stycket fastslås principen om 40 timmars ordinarie arbetsvecka.

Liksom tidigare är regeln konstruerad som en maximiföreskrift. Längsta

tillåtna arbetstid per vecka anges. Därav följer att kortare arbetstid kan

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

131

Med vecka avses enligt tredje stycket inte kalendervecka utan en period

av sju på varandra följande dagar. Härigenom blir det möjligt att låta be-

gränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden sammanfalla med avlö-

ningsperiod av samma längd. Vad nyss sagts om ett fast system för begräns-

ningsperioden gäller också preciseringen av vecka.

5 §

I denna paragraf regleras arbetsgivarens möjlighet att utöver ordinarie

arbetstid ålägga arbetstagaren jourtid. Beträffande den närmare innebör­

den av bestämmelsen hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Här skall

dock framhållas att bestämmelsen inte skall tillämpas på sådan verksamhet

som i sig själv har karaktären av vakttjänst, tillsyn eller liknande. Dessa

former av verksamhet innebär att arbetstagaren är skyldig att hela tiden

utföra arbete, även om arbetet i praktiken endast består i att finnas till

hands. Exempel på sådana arbetstagare är vakter, skötare av automatiska

arbetsprocesser, arbetstagare som blivit sysslolösa på grund av strömav­

brott eller avbrott för dålig väderlek eller maskinskada.

Det bör påpekas att kortare begränsningsperiod än fyra veckor eller ka­

lendermånaden kan tillämpas inom ramen för lagens jourtidsbegränsning.

6

§

Reglerna om den ordinarie arbetstiden och jourtiden skall som redovisats

i den allmänna motiveringen ha dispositiv natur. Bestämmelse härom tas

upp i denna paragraf.

Genom bestämmelsen får parterna möjlighet att i kollektivavtal komma

överens om längre ordinarie arbetstid än 40 timmar i veckan och längre be­

gränsningsperiod än en resp. fyra veckor. Vidare får parterna möjlighet att

avtala om större jourtidsuttag än 48 timmar under en fyraveckorsperiod

resp. 50 timmar under en kalendermånad liksom om längre begränsnings-

perioder än de nu angivna.

Föreskrifterna i statst jänstemannalagen och kommunal tjänstemannala­

gen om förbud mot kollektivavtal om arbetstidens förläggning hindrar inte

de offentliga tjänstemännen från att begagna sig av rätten enligt föreva­

rande bestämmelse att komma överens om längre begränsningsperiod för

den ordinarie arbetstiden eller jourtiden än vad arbetstidslagen anger. Vid

parternas tillämpning av nämnda båda lagar har nämligen avtal om be-

gränsningsperiodens längd inte ansetts stå i strid mot lagens regler. I stor

utsträckning har avtal träffats för stats- och kommunaltjänstemän om ge­

nomsnittsberäkning av arbetstiden under längre period än veckan. Såsom

kommittén funnit kan man därför utgå från att dispositiviteten kan ut­

nyttjas fullt ut utan hinder av stats- och kommunal tjänstemannalagarnas

begränsningar i avtalsrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

133

gångspunkten för den legala övertidsberäkningen naturligtvis inte vara

nämnda maximum.

Övertid för nödfallsarbete får enligt 8 § tas ut då oförutsebara händelser

vållat avbrott i verksamhet eller hotat att medföra sådant avbrott eller

skada på liv, hälsa eller egendom. På samma sätt som enligt gällande ar­

betstidslagar krävs inte att nödfallsarbetet utförs av den drabbade verksam­

hetens anställda. Bestämmelsen bör dock tillämpas restriktivt då det gäller

nödfallssituationer utanför den egna verksamheten.

Enligt lantarbetstidslagen förstås med nödfallsarbete bl. a. sådant arbete

som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Även

sådant arbete skall i fortsättningen kunna inrymmas under förevarande

paragraf.

När det gäller paragrafens tillämpning inom sjukvården vill jag i likhet

med kommittén i stort ansluta mig till vad arhetstidsutredningen på sin tid

anförde. Omhändertagande av sjuka och skadade personer utgör det nor­

mala arbetet för sjukvårdsanställda och kan därför inte, även om det för

den drabbade enskilde personen kan uppfattas som en nödsituation, vara

att anse som nödfallsarbete från sjukvårdens synpunkt. I princip skall alltså

.ju k vårdsarbete inte betraktas som nödfallsarbete. I vissa situationer kan

det dock komma i fråga att göra avsteg från denna princip och låta nödfalls-

bestämmelserna bli tillämpliga, t. ex. vid olycksfall som omfattar ett stort

antal personer, vid epidemier och liknande. Också i andra fall bör som

kommittén framhållit vid intressekollision mellan arbetstidsbestämmelser

och akut behov av arbetstidsuttag av humanitära skäl övertid få tas ut med

stöd av ifrågavarande bestämmelse. Vad nu sagts kan tillämpas även på an­

nan verksamhet än sjukvård, t. ex. brand- och polisväsende. Jag utgår från

att tillsynsmyndigheten ägnar uppmärksamhet åt dessa frågor.

Av naturliga skäl kan ett nödfallsarbete inte begränsas till visst antal tim­

mar. För att upprätthålla någon form av kontroll över sådant arbete har allt­

sedan den första arbetstidslagen föreskrivits viss anmälnings- och ansök-

ningsskyldighet för arbetsgivaren. Detta kontrollsystem torde inte kunna

undvaras. Det har hittills fungerat tillfredsställande och bör i regel kunna

tillämpas också på verksamheter som skall föras in under lagstiftningen.

Det har därför förts över till den nya lagen.

Uteslutet är emellertid inte att anmälnings- och ansökningsförfarandet i

vissa situationer blir alltför omständligt och opraktiskt. Under remissbe­

handlingen har som exempel härpå nämnts fall då personal inom tullver­

kets kustbevakning utför sjöräddningsuppdrag eller liknande aktioner på

övertid samt fall då övertid tas ut inom lantarbete på grund av födelser,

sjukdomsfall och olycksfall bland djur. Det föreslagna kontrollsystemet bör

dessutom — utan att syftet med detta träds för nära — för enstaka former

av arbete kunna ersättas med t. ex. rapportering periodvis till arbetarskydds-

styrelsen beträffande övertid som uttagits i nödfallssituationer. På grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

135

den allmänna motiveringen, skall övertiden begränsas till 6 timmar i vec­

kan. I sådana fall där den ordinarie arbetstiden enligt 4 § andra stycket får

genomsnittsberäknas får dock även övertiden genomsnittsberäknas och upp­

gå till högst 24 timmar under en fyraveckorsperiod. För en sådan ordning

talar inte minst praktiska skäl. Att kortare perioder får tillämpas är så klart

att det inte behöver anges i lagtexten.

Allmän och extra övertid får tas ut enligt 10 §. övertid enligt denna para­

graf får tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga mera extraordinära be­

hov av ökat arbetstidsuttag. Att utöka den genomsnittliga ordinarie vecko­

arbetstiden genom att lägga in övertid som en regelbunden del av den totala

arbetstiden bör följaktligen inte förekomma. För uttag av allmän övertid

skall krävas att särskilda skäl föreligger och för uttag av extra övertid att

synnerliga skäl föreligger. Med dessa begrepp åsyftas inte någon ändring i

sak i förhållande till gällande lag. Liksom nu är fallet skall det ankomma

på arbetsgivaren att i första hand pröva huruvida särskilda skäl föreligger.

Om arbetstagaren skulle anse att ett övertidsuttag står i strid mot lagens

syften, kan han naturligtvis vända sig till tillsynsmyndigheten och begära

prövning av ärendet. Uttag av extra övertid skall i överensstämmelse med

gällande praxis kunna ske innan den allmänna övertiden till fullo utnytt­

jats. En regel av motsatt innebörd skulle kunna leda till otillfredsställande

resultat i vissa situationer. Det maximala övertidsuttaget skulle t. ex. kunna

bli beroende av om synnerliga skäl för övertid kunde åberopas i början

eller mot slutet av ett kalenderår.

När det gäller omfattningen av övertiden har nuvarande bestämmelser i

allmänna arbetstidslagen till största delen följts. Den allmänna övertiden

har dock maximerats till 150 i stället för 200 timmar per kalenderår. Grän­

sen för den extra övertiden skall liksom nu vara 150 timmar per kalenderår.

Lantarbetstidslagens rullande begränsningsperiod av tolv månader i följd

har övergetts och ersatts med en fast period, vilket torde vara till fördel för

den praktiska tillämpningen. Den allmänna övertiden begränsas dessutom

till 48 timmar under en fyraveckorsperiod, ej nödvändigtvis fyra kalender­

veckor. Alternativt får övertiden begränsas till 50 timmar under en kalender­

månad. Ett sådant alternativ underlättar journalföring och övertidskontroll

beträffande arbetstagare med månadsavlöning. Att kortare begränsningspe­

riod än fyra veckor eller kalendermånaden kan tillämpas är givet.

Som framgår av den allmänna motiveringen skall bestämmelserna röran­

de den allmänna övertiden vara dispositiva. Det skall således vara möjligt

för arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om större

övertidsuttag per kalenderår eller per fyraveckorsperiod eller månad än vad

lagen anger som maximum. Genom sådant avtal skall också lagens begräns-

ningsperioder för den allmänna övertiden kunna förlängas. Liksom när det

gäller dispositiviteten enligt 3 och 6 §§ fordras för giltigheten av kollek­

tivavtal om avsteg från lagen medverkan av huvudorganisation på arbets­

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

137

behov meddela anvisningar. Sådana kan tas med i de anvisningar som myn­

digheten under alla förhållanden enligt 11 § har att meddela om förande av

övertidsj ournaler.

Lagförslaget innehåller inte några särskilda bestämmelser om användan­

de av minderåriga till övertidsarbete. Arbetarskyddslagen innehåller regler

om absolut maximering av de minderårigas arbetstid till 10 timmar per dag

och 54 timmar per vecka. Dessa regler kommer att beröras av den översyn

av arbetarskyddslagen som förestår. Man kan också utgå från att arbetar-

skyddsstyrelsen vid prövning av ansökningar om extra övertid kommer att

ha sin uppmärksamhet riktad på den minderåriga arbetskraften.

I samtliga fyra arbetstidslagar föreskrivs att det i fråga om skyldighet

att utföra arbete på övertid skall gälla vad som kan anses vara överenskom­

met med arbetsgivaren och att det åligger arbetsgivaren att se till att ar­

betstagaren inte utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertids­

arbete. Dessa bestämmelser har inte någon motsvarighet i lagförslaget. Att

en arbetsgivare inte utan arbetstagarens medgivande i kollektivavtal eller

enskilt tjänsteavtal eller eljest kan ålägga honom övertidsarbete framstår

som så klart, att det inte behöver utsägas i lagtexten. Utelämnandet av be­

stämmelsen innebär därför inte någon ändring i sak. Liknande synpunkter

ligger bakom utelämnandet av de andra bestämmelserna. En föreskrift om

att arbetsgivaren skall tillse att arbetstagaren inte genom att användas till

övertidsarbete utsätts för överansträngning eller ohälsa torde inte fylla nå­

gon självständig funktion vid sidan av bestämmelserna i arbetarskyddsla­

gen. Där föreskrivs att arbetsgivare skall iaktta allt som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbets­

tagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen

kan behövas för att förebygga att arbetstagaren ådrar sig ohälsa i följd av

arbetet eller drabbas av olycksfall. 11

Kungl. Maj ds proposition nr 5 år 1970

11

§

Nuvarande lagstiftning innehåller detaljerade föreskrifter om när anteck­

ningar i arbetstidsjournal skall göras. Det föreskrivs också att journalen

skall upprättas i enlighet med av arbetarskyddsstyrelsen fastställt formulär

samt var och hur länge journalen skall förvaras. Arbetarskyddsstyrelsen har

möjlighet att meddela andra regler för journalföring av övertid, en rätt som

utnyttjats i betydande utsträckning. Därigenom har arbetsgivarna medgetts

rätt att låta anteckningarna ske vid annan tidpunkt än lagen föreskriver

eller att använda annan handling, t. ex. avlöningskort, avlöningslista eller

liknande, i stället för den fastställda journalen.

Arbetstidsutredningen uttalade på sin tid att systemet med särskilda över­

tidsj ournaler var föråldrat och att anteckningar borde ske på annat och

mer rationellt sätt. Lagen borde inte ange hur antecknandet skulle ske utan

endast fastslå en skyldighet för arbetsgivaren att föra anteckningar och en

rätt för arbetstagaren att ta del av dessa. Det fick sedan ankomma på ar-

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 5

139

lagen. Dessutom upptas en bestämmelse om ansvar för brott mot tystnads­

plikten. Reglerna har sin motsvarighet i 51 resp. 68 § arbetarskyddslagen.

15 §

Ansvarsbestämmelser med i huvudsak samma innehåll som tidigare

har överförts till denna paragraf. Huvudregeln om ansvar för arbetsgivare,

som använder arbetstagare till arbete i strid mot lagen, har dock komplet­

terats med krav på subjektivt rekvisit. Uppsåt eller oaktsamhet skall fordras

för att straffansvar skall inträda. Samma tillägg har gjorts i fråga om an­

svar för oriktig eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal. Vid förseelse

som avses i första stycket andra punkten är påföljden penningböter. I övrigt

föreskrivs dagsböter.

Av allmänna specialstraffrättsliga principer torde följa att arbetsgivaran­

svaret i verksamhet, som drivs av staten eller kommun, gäller arbetsföre­

ståndaren samt att ansvaret i annan verksamhet kan överflyttas från ar­

betsgivaren till arbetsföreståndaren. Att som nu sker särskilt ange detta i

lagen torde inte vara nödvändigt.

Ikraftträdandet

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Vid samma tidpunkt skall

den nuvarande allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandels­

lagen och hotellagen upphöra att gälla.

Övergången från 42/2 till 40 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget

ske i två etapper om vardera en timme 15 minuter den 1 januari 1971 resp.

den 1 januari 1973. Bestämmelsen härom har utformats så att den högsta

ordinarie arbetstiden för vecka enligt 4 § i stället för 40 timmar skall vara

41 timmar 15 minuter under åren 1971 och 1972.

Eftersom förslagets bestämmelser om den ordinarie arbetstiden är av dis­

positiv karaktär lämnas arbetsmarknadens parter möjlighet att genomföra

arbetstidsförkortningen på annat sätt än som följer av övergångsbestäm­

melsen. En annan ordning för förkortningens genomförande än som anges

i denna regel kan naturligtvis också åstadkommas genom dispens enligt 7 §.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet in­

hämtas enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­

träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ordinarie arbetstid och jourtid

4

§

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster

ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i

övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid

av högst fyra veckor.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tilläm­

pas för arbetsstället.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

141

5 §

Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare

står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkom­

mer utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar under

en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid

anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räk­

ning.

6 §

Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom

kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant

kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora

flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda

skäl föreligger.

Övertid

8 §

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för

sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas

ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant

arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av

arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver

denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i betalt

brev.

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid

får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

143

14 §

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag

eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får ej obehörigen yppa eller

nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller

affärsförhållande. Den som uppsåtligen bryter häremot dömes till böter eller

fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger

brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 §

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare

till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av

lagen dömes till böter. Om arbetstagaren var under aderton år och vård-

nadshavaren känt till eller bort känna till användandet, dömes vårdnads-

havaren till böter, högst femhundra kronor.

Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga

vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsam­

het lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 §

dömes till böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen

(1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281),

arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947:

216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbetstiden

för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm­

melsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

145

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet L ^ind ,

regeringsrådet

M

artenius

,

justitierådet

B

ernhard

,

justitierådet

H

esser

.

Enligt lagrådet den 27 november 1969 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

21 november 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skul­

le för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprät­

tade förslag till 1) allmän arbetstidslag och 2) lag om upphävande av lagen

(1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av

bageri- och konditoriarbete.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Karl Ingvar Rundqvist.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till allmän arbetstidslag

1 §

Lagen hänför sig till begreppet arbetstagare. Som bekant har vid lagstift­

ningsarbete, vid rättstillämpning och i litteraturen förekommit ingående

diskussioner om hur begreppet är att fatta. Särskild uppmärksamhet har

härvid ägnats de s. k. beroende uppdragstagarna, och i åtskilliga lagar har

dessa genom uttrycklig bestämmelse jämställts med arbetstagare. Vad den

föreslagna lagstiftningen angår synes frågan om de beroende uppdragsta­

garnas ställning vara av underordnad vikt. 'Även om de skulle jämställas

med arbetstagare, lär det i regel förhålla sig så att de kommer att falla under

undantagsbestämmelsen i 2 § a) 'så att lagen ej blir tillämplig. Lagrådet har

med hänsyn härtill ansett sig kunna avstå från att föreslå något förtydligan­

de av lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

147

gårdsskötsel avsteg torde få medges från vad som sålunda sagts. Eftersom

arbetet vid den här ifrågavarande s. k. vakttjänsten i viss utsträckning

sammanfaller med åtgärder som innefattas i arbetstagarnas ordinarie ar­

bete kan vakttjänst inte utan vidare anses likställd med förberedelse- eller

avslutningsarbete. Enligt lagrådets mening fordras därför, att det i 9 §

kommer till uttryck att s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln i här före­

varande avseende skall likställas med nödvändiga förberedelse- eller av-

slutningsarbeten, till exempel genom att efter ordet »hinder» införes »samt

såvitt angår trädgårdsskötsel till så kallad vakttjänst».

14 §

Den tystnadsplikt i fråga om yrkeshemlighet m. m. som föreskrivs i pa­

ragrafen avser personer som har eller haft att utöva tillsyn över efterlev­

naden av arbetstidslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen.

Enligt lagrådets uppfattning bör inte den krets av personer som binds av

tystnadsplikten begränsas genom anknytning till tillsynens utövande. En­

var som på något sätt tagit befattning med tillsynen torde böra omfattas

av tystnadsplikten. Något liknande gäller för övrigt enligt arbetarskydds­

lagen, där motsvarande tystnadspliktsbestämmelse

avser inte bara den

egentliga tillsynspersonalen utan också den som anlitats som biträde vid

tillsynsverksamhetens utövande.

Den föreslagna tystnadsplikten gäller yrkeshemligheter, arbetsförfaran­

den eller affärsförhållanden som blivit kända vid utövande av tillsyn. Med

hänsyn till att arbetstidslagen avses bli tillämplig på i princip alla verk­

samhetsområden anser lagrådet att tystnadsplikten bör omfatta också för­

hållanden av betydelse för rikets försvar.

Paragrafen innehåller i andra punkten en bestämmelse om straff för

brott mot tystnadsplikten. I straffbestämmelsen har för straffbarhet upp­

ställts krav på uppsåt. Enligt lagrådets mening bör — i vart fall om tyst­

nadsplikten utvidgas till att avse förhållanden av betydelse för rikets för­

svar — även åsidosättande som sker av oaktsamhet straffbeläggas.

Lagrådet förordar att paragrafen jämkas i här berörda hänseenden samt

beträffande åtalsreglerna när fråga är om brott som avser förhållande av

betydelse för landets försvar. Jämkning bör kunna ske med viss ledning av

44 — 46 §§ miljöskyddslagen.

15 §

Första stycket avser lagstridigt användande av arbetstagare. Andra

punkten i stycket upptar stadgande att vårdnadshavare, som känt till eller

bort känna till användandet, skall dömas till böter om arbetstagaren var

under 18 år. Någon utredning om det praktiska behovet av stadgandet före­

ligger inte och det möter därför svårigheter för lagrådet att bilda sig en

bestämd uppfattning om lämpligheten av att stadgandet tas upp i den

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

149

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 19 de­

cember 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

A

ndersson

, L

ange

,

H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

eijer

, M

yrdal

,

O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

, L

öfberg

, C

arlsson

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar be­

träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag delar de synpunkter lagrådet fört fram i anslutning till 1 och 3 §§ i

förslaget till allmän arbetstidslag. Synpunkterna föranleder inte någon änd­

ring i lagförslaget.

Vid 9 § tar lagrådet upp frågan om behovet av en motsvarighet i den nya

lagen till bestämmelsen i 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen rörande s. 1c. vakt­

tjänst inom trädgårdsskötsel. Enligt lagrådets mening bör i lagtexten ut­

tryckligen anges att vakttjänst i här förevarande avseende skall likställas

med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten.

I remissprotokollet uttalade jag att möjlighet till övertid såsom för för­

beredelse- eller avslutningsarbete alltjämt bör föreligga för s. k. vakttjänst

inom trädgårdsskötseln. Jag ansåg att detta var inbegripet i den föreslagna

lagtexten. Enligt min åsikt bör det så långt möjligt undvikas att i en lag av

så generell natur som den föreslagna ta in en så speciell bestämmelse som

den som lagrådet förordar. Någon oklarhet i rättstillämpningen behöver så­

vitt jag kan finna inte uppkomma om den föreslagna lagtexten bibehålls.

Jag förordar att så sker.

Bestämmelserna i 14 § om tystnadsplikt samt ansvar och åtal för brott

mot tystnadsplikten bör jämkas i de hänseenden lagrådet angivit.

Med beaktande av vad lagrådet anfört vid 15 § anser jag att den ifråga­

varande straffbestämmelsen kan slopas.

Några smärre redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas.