2

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

nadslov för den planerade åtgärden inte får beviljas utan att bevis om sam­

råd har företetts. Bestämmelser härom föreslås bli införda i byggnadsstad­

gan.

Lagstiftningen om lokaliseringssamråd föreslås träda i kraft den 1 ja­

nuari 1971.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas, att i byggnadsstadgan (1959: 612) skall införas ett

nytt moment, 56 § 3 mom., av nedan angivna lydelse.

56 §.

3 m o m. Omfattas åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, av förordnande

enligt lagen (1970:000) om lokaliseringssamråd, får byggnadslov icke be­

viljas utan att sökanden företett bevis enligt 2 § samma lag att han fullgjort

sin samrådsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

6

ges arbetsledareförbund (SALF), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Företagareföreningarnas förbund, Kooperativa förbundet (KF),

Norrlandsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) och Sveriges

lantbruksförbund, Stiftelsen Norrlandsfonden, Svenska arbetsgivareför­

eningen (SAF) och Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska företagares riksförbund, Svenska hamnförbundet, Svenska kom­

munförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska vägföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges grossistförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), som bifogade yttrande

från Jämtland—Härjedalens hantverksdistrikt, och Sveriges köpmannaför­

bund.

Lokaliseringsutredningen behandlade i sitt betänkande diskussionsvis

bl. a. frågan om etableringskontroll beträffande företagsetableringar främst i

storstadsområdena. På grundval av betänkandet förordades i prop. 1970: 75

med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. in.

bl. a. att upplysnings- och rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor

skulle göras mer allmängiltig och få organiserade former. Förutsättningar

ansågs finnas att aktualisera införandet av ett anmälningssystem för obli­

gatoriskt lokaliseringssamråd mellan samhället och enskilda företag. Dessa

uttalanden lämnades utan erinran av riksdagen (RaU 40, rskr 270).

I fråga om utformningen av ett organiserat samrådsförfarande i lokali­

seringsfrågor har förslag lagts fram i en inom inrikesdepartementet utarbe­

tad promemoria angående lokaliseringssamråd (stencil In 1970: 2).

Remissyttranden över promemorian har avgetts av hovrätten över Skåne

och Rlekinge, kommerskollegium -— som bifogat yttranden från åtta han-

delskamrar -— AMS, bostadsstyrelsen, statens planverk, länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens

län — vilka bifogat yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagare­

föreningar in. fl. — ERU, 1968 års lokaliseringsutredning, Företagareför­

eningarnas förbund, KF, LO, TCO, SAF och Sveriges industriförbund, Han-

delskamrarnas nämnd, RLF, Svenska kommunförbundet, SHIO, Svenska

bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Härutöver har visst ytterligare utredningsarbete gjorts inom inrikesdepar­

tementet i fråga om lokali seringssamrådets omfattning och administration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

7

2. Nuvarande förhållanden m. m.

2.1 Frågans tidigare behandling

Den år 1947 tillsatta utredningen angående näringslivets lokalisering be­

handlade i sitt betänkande Näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6) frågan

om lokaliseringstillstånd i syfte att hindra lokaliseringar som är olämp­

liga från samhällets synpunkt. Enligt utredningen borde enskilda företags

lokalisering påverkas i första hand genom upplysning och rådgivning. Om

detta inte gav tillräcklig effekt, kunde i första hand kollektiva ekonomiska

åtgärder komma i fråga, t. ex. generella transportsubventioner. Om sådana

åtgärder inte medförde önskade resultat, kunde tillståndsgivning övervägas

som en sista möjlighet. Tillståndsgivning kunde användas för två syften. Det

ena var att i enstaka fall hindra lokalisering som var uppenbart olämplig

från lokaliseringssynpunkt, oberoende av verksamhetens art eller förlägg­

ning. Det andra var att genom kontroll över förtagsetableringen inom visst

område inverka på befolkningsströmmen till eller från detta och därigenom

hindra en expansion som för området eller landet i övrigt bedömdes olämp­

lig.

Utredningen ansåg att ett tillslåndssystem var förenat med åtskilliga svå­

righeter. En svårighet gällde den branschvisa (sektoriella) avgränsningen.

En annan låg i preciseringen av de fall i vilka tillstånd skulle sökas och i

kontrollen av att tillstånd söktes. Även den geografiska avgränsningen kun­

de vålla problem. Utredningen fann sig inte kunna ta ställning till tillstånds­

frågan och hänvisade till att det inte var klarlagt om och i vilken form den

då gällande byggnadsregleringen skulle kvarstå. Denna reglerade i prakti­

ken den totala investeringsvolymen av byggnader och anläggningar. Inom

regleringens ram anlades lokaliseringspolitiska synpunkter på byggnadsfrå-

gorna. Frågan om tillståndstvång borde vila i avbidan på de erfarenheter

som kunde komma att vinnas av utredningens övriga förslag beträffande

den utvidgade lokaliseringspolitiska verksamheten.

Utredningens förslag behandlades i prop. 1952: 127. Där framhölls bl. a.

att den del av lokaliseringspolitiken som syftade till att påverka enskilda

företags förläggning borde ha formen av främst upplysning och rådgivning.

Tillståndsgivning för att hindra olämplig etablering ansågs inte nödvändig.

Så länge byggnadsregleringen gällde borde emellertid lokaliseringspolitiska

synpunkter anläggas vid prövningen av ärenden om byggnadstillstånd. Lo-

kaliseringsverksamheten borde tills vidare ha endast försökskaraktär. Led­

ningen av verksamheten borde i avvaktan på närmare erfarenheter förläg­

gas till AMS. Frågan att inrätta en särskild delegation för lokaliseringspoli­

tiska frågor, vilket utredningen hade föreslagit, borde anstå. Statsutskottet

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

anslöt sig i huvudsak till dessa synpunker (SU 137) och riksdagen biföll

propositionen (rskr 246).

I enlighet med dessa uttalanden gjordes lokaliseringspolitislca bedömning­

ar vid prövningen av byggnadstillstånd enligt 19b3 års bgggnadsreglering

under perioden 1952—1958. Därefter upphörde regleringen i huvudsak. Un­

der regleringen föll uppförande av hus av alla slag och olika typer av an­

läggningsarbeten. Från tillståndskravet undantogs bara ett fåtal specifice­

rade arbeten. Regleringen omfattade inte etablering i redan befintliga loka­

ler som kunde utnyttjas utan ny-, till- eller ombyggnad. Tillståndsansök-

ningar prövades i regel av AMS och länsarbetsnämnderna. Den lokaliserings-

politiska bedömningen skedde inom AMS:s lokaliserings- och utrednings-

byrå. Kontrollen av tillståndsplikten låg på nämnderna, som hade särskilda

byggnadskontrollanter för ändamålet. Administrationen måste betecknas

som tung.

Byggnadsregleringen hade lokaliseringspolitisk betydelse från två syn­

punkter: dels den direkta tillståndsprövningen från lokaliseringssynpunkt,

dels den tidiga kontakten med företagens etableringsplaner och möjligheter­

na att diskutera lämpliga lokaliseringsalternativ innan planerna hade börjat

realiseras. Lokaliseringseffekten måste bedömas som måttlig. År 1955 av­

styrkte lokaliseringsbyrån 25 av 287 ansökningar och år 1956 16 av 425. Av-

styrkandena gällde i regel företag i storstäderna. I Stockholm avslogs under

perioden 1951—1958 59 av 250 ansökningar. Avslagen ledde endast sällan

till annan lokalisering. Bara fyra av de företag som sålunda fick avslag flyt­

tade till eller lade filialer i andra orter.

Kommittén för näringslivets lokalisering avgav år 1963 betänkandet Aktiv

lokaliseringspolitik (SOU 1963:58). Huvuddragen av kommitténs förslag

återges i SOU 1969:49 s. 18. Beträffande frågan om tillståndstvång fram­

höll kommittén bl. a. att genomförandet av dess förslag i fråga om upprust­

ning av lokaliseringsverksamheten och förstärkning av de lokaliseringspoli-

tiska medlen skulle öka möjligheterna att påverka lokaliseringen av närings­

livet i en från samhällssynpunkt gynnsam riktning. Även ökad samordning

av den samhälleliga planeringen kunde medföra förbättring av lokaliserings-

betingelserna. I fråga om etableringskontroll framhöll kommittén bl. a. att

en kontroll i storstäderna måste omfatta alla näringsgrenar. Man måste

räkna med att det skulle stöta på betydande svårigheter att avgränsa och

precisera de fall i vilka tillstånd skulle krävas. Fn kontroll fick närmast

förknippas med ny-, till- eller ombyggnad av lokaler. Kontrollen kunde

knappast avse alla byggnadsärenden. Tillstånd borde krävas bara vid större

projekt. Om gränsen för tillstånd sattes lågt blev den administrativa appa­

raten alltför omfattande för syftet med kontrollen. Sattes gränsen högt ris­

kerade man att kontrollen kringgicks genom att utbyggnad spreds på flera

mindre anläggningar. Eftersom en obligatorisk etableringskontroll inte syn­

tes kunna ge påtagliga resultat utöver dem som kunde följa av kommitténs

10

kallat mot bakgrund av departementschefens uttalande i prop. 1969: 1 (bil.

13) om åtgärder i decentraliserande syfte, till vilka uttalanden riksdagen

hade anslutit sig. Inte heller fann utskottet behov föreligga för riksdagen att

rikta någon särskild framställning till Kungl. Maj:t i frågan om ett särskilt

kontaktorgan. Motionerna avslogs av riksdagen.

2.2 Nuvarande samrådsf ormer

Upplysnings- och rådgivningsverksamhet till näringslivet i lokaliserings-

frågor bedrivs av olika myndigheter främst i anslutning till handläggning

av frågor om lokaliseringsstöd. För att verksamheten skall få riksomfat­

tande karaktär ligger tyngdpunkten på central rådgivning hos AMS, som

enligt instruktionen (1965:667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsar­

betsnämnderna har till uppgift att bl. a. leda verksamheten i fråga om loka­

liseringsstöd samt bedriva rådgivning och upplysning rörande näringslivets

lokalisering. I sin rådgivnings- och upplysningsverksamhet biträds AMS av

länsstyrelserna och företagareföreningarna. Enligt uttalanden i prop.

1964: 185 (s. 194) bör verksamheten bedrivas främst i den formen att före­

tagen själva vänder sig till lokaliseringsorganen och företagareföreningarna.

Som ett led i en aktiv verksamhet från myndigheternas sida i lokaliserings-

frågor bör emellertid AMS också själv ta initiativ genom att söka kontakt

med företag som kan tänkas vara intresserade av att etablera sig på orter

där ökad industriell verksamhet bedöms önskvärd.

Regionala statliga lokaliseringsorgan är länsstyrelserna, som i sin regio­

nala utrednings- och planeringsverksamhet biträds av lekmannaorgan, pla-

neringsråden. Deras uppgift är enligt kungörelsen (1965: 10) om planerings-

råd i länen att som rådgivande organ delta i länsstyrelsens handläggning av

sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller

judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän bety­

delse eller större vikt. Rådet består av nio ledamöter, av vilka fyra utses av

Kungl. Maj :t och fem väljs av landstinget. (I fråga om länsstyrelsernas

framtida organisation se prop. 1970: 103.)

Utöver den nu redovisade samråds- och upplysningsverksamheten från

samhällsorganen till näringslivet inleddes år 1969 ett samarbete mellan re­

geringen och Sveriges industriförbund för att man skulle få till stånd en in­

tensifiering av den lokaliseringspolitiska verksamheten. Samarbetet skulle

syfta till att man genom kontakter med industriföretag skulle kartlägga de

konkreta möjligheterna att åstadkomma ökad industriell företagsamhet i

regioner som har underskott på arbetstillfällen, främst i Norrland. Till led­

ning för näringslivets lokaliseringsbeslut skulle ett material ställas samman

som belyser elablerings- och utvecklingsbetingelserna i de sysselsättnings-

svaga områdena. Den regionalpolitiska utvecklingsplanering som bedrivs av

länsstyrelserna och planeringsråden i länen skulle bilda grundval för arbe­

tet. Som ett första resultat av samarbetet lämnades i början av hösten 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

12

fråga om industriområde i vissa fall, om medgivandet har tillstyrkts av bygg­

nadsnämnden. Sådant medgivande får återkallas när som helst (54 § 3

mom.).

Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden.

Om ärendet gäller nybyggnad eller tillbyggnad, skall situationsplan och rit­

ningar fogas till ansökan och i annat fall erforderliga ritningar och beskriv­

ningar (55 § 1 mom. andra och tredje styckena). Byggnadsnämnden kan

förelägga sökanden att komplettera utredningen vid äventyr att ansökan

annars förklaras förfallen (55 § 2 mom.).

Vid sin prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden

se till att det tillämnade företaget inte strider mot byggnadslagen (1947:

385), byggnadsstadgan, lagen om allmänna vägar (1943: 431) m. fl. särskilt

uppräknade författningar eller föreskrifter som har meddelats med stöd av

dessa författningar (56 § 1 mom. första stycket). Byggnadsnämnden kan ge

lov till uppförande av tillfällig byggnad trots att företaget strider mot plan

eller utomplansbestämmelser, nämligen om företaget inte avsevärt motver­

kar syftet med planen. Sådant byggnadslov ges för viss tid. Tiden kan för­

längas (56 § 2 mom. andra stycket). Om åtgärd, för vilken byggnadslov

söks, enligt författning är beroende på tillstånd av annan myndighet än

byggnadsnämnd, skall nämnden hänvisa sökanden att skaffa sig sådant till­

stånd (57 § första stycket).

Byggnadslov förfaller, om det medgivna arbetet inte har påbörjats inom

två år (59 § första stycket).

I byggnadsstadgan ges härutöver kontroll- och sanktionsbestämmelser. Så

t. ex. gäller i fråga om uppförande av nybyggnad att anmälan skall göras till

nämnden på olika stadier av byggnadsarbetet (62 §). Nämnden utövar till­

syn över byggnadsföretag för vilka byggnadslov behövs och nämnden kan

besiktiga företag för vilka byggnadslov inte behövs (64 § 1 mom. första

stycket). Den som vidtar åtgärd som kräver byggnadslov utan att ha fått

sådant kan dömas till böter eller fängelse (69 §). Om byggnad har uppförts

eller annan åtgärd har vidtagits utan att erforderligt byggnadslov har

förelegat, kan nämnden föreskriva att det utförda skall undanröjas eller

ändras (70 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

3.3 Norge

Den noiska regeringen lade den 6 juni 1969 fram proposition med förslag

till lag om lokaliseringsvägiedning. Propositionen bifölls av stortinget den

13 mars 1970. Tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms av regeringen.

Tidpunkten har ännu inte bestämts.

Enligt det norska systemet skall företag som har expansionsplaner anmäla

dessa till en särskild myndighet (lokaliseringsutvalget). Syftet med anmäl­

ningsskyldigheten är att säkerställa att företag blir informerade om och får

möjlighet att värdera alternativa lokaliseringar, innan de beslutar sig för

viss nyetablering eller utvidgning. Skyldigheten gäller i de kommuner som

regeringen bestämmer, s. k. pressområden. Den omfattar endast företag

inom industri och hantverk. I propositionen sägs att frågan om att utvidga

anmälningsskyldigheten till även annan näringsverksamhet kommer att

övervägas, om det visar sig påkallat.

Industri- eller hantverksföretag som har minst 15 sysselsatta skall anmäla

om det planerar att flytta verksamheten helt eller delvis till pressområde

och där ta i biuk lokaler med minst 300 m2 golvyta. Vidare är företag som

har eller efter nyetablering eller utvidgning får minst 15 sysselsatta skyldigt

att göra anmälan om det vill ta i bruk existerande lokaler med minst 300 m2

golvyta eller lokaler som genom tillbyggnad blir så stora eller om nyetable­

ringen eller utvidgningen kommer att medföra ny-, på- eller tillbyggnad på

minst 300 m2 golvyta. Vid ombyggnad av befintliga lokaler skall anmälan

göras även i det fall att ombyggnaden beräknas kosta minst visst belopp som

regeringen fastställer. Slutligen skall företag anmäla planer på att köpa,

arrendera eller hyra fastigheter för industriellt ändamål.

Även kommuner som utgör pressområden har anmälningsskyldighet. Det

är fallet i huvudsak när kommunen ämnar expropriera fastigheter för in­

dustri eller hantverk och expropriationen kommer att leda till att företag

måste flytta sin verksamhet eller när fastställd plan förutsätter flyttning av

sadan verksamhet. Vidare skall kommun anmäla när den får förfrågningar

om nya lokaliseringsmöjligheter för företag som omfattas av anmälnings­

skyldigheten.

Anmälan görs till lokaliseringsutvalget. Detta utgör ett självständigt kon­

taktorgan mellan näringslivets organisationer och myndigheter i frågor som

angår lokaliseringen av företag inom industri och hantverk. Hälften av ut­

valgets medlemmar utses efter förslag av näringslivsorganisationer och hälf­

ten företräder myndigheter. Utvalget har ett eget sekretariat.

Anmälan skall göras så snart som möjligt sedan företaget har börjat pla­

nera etablering, flyttning, etc. Det anses viktigt att utvalget får kontakt med

företaget innan expansionsplanerna har kommit så långt att de inte kan

ändras. Utvalget förutsätts ta olika initiativ för att informera företag inom

pressområdena härom.

Företag som hav gjort anmälan skall snarast möjligt få lokaliseringsväg-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

4. 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande

4.1 Utredningen

4.1.1 Inledande synpunkter

Enligt utredningen är dess huvuduppgift att se över den lokaliserings-

politiska stödverksamheten. Utredningen anser emellertid att den lokalise-

ringspolitiska stödverksamheten inte kan ses isolerad från annan verksam­

het med regionala verkningar. Regionalpolitik beskrivs som den politik som

syftar till att påverka och/eller styra såväl samhällets och det enskilda nä­

ringslivets ekonomiska utveckling och utbredning som den sociala och kul­

turella utvecklingen i sådan riktning att rimlig avvägning nås mellan ex­

pansiva och kontraktiva regioner samtidigt som de nationella ekonomiska,

sociala och kulturella målen tillgodoses i rimlig grad. F. n. saknas precisera­

de mål för regionalpolitiken i Sverige, säger utredningen. Mera preciserade

regionalpolitiska mål kan utformas först sedan man har fått underlag för

analys av de ekonomiska, tekniska och sociala faktorer som har påverkat

och kommer att påverka den regionala utvecklingen.

4.1.2 Regionala utvecklingstendenser särskilt i storstadsområdena

Utredningen framhåller i sin översikt över regionalpolitiska tendenser i

utlandet att regionalpolitiken inte är inriktad enbart på nedgångsområden.

Regionala problem uppstår även när t. ex. stark allmän tillväxt av befolk­

ningen sker eller när det förekommer markerad obalans i den geografiska

befolkningsfördelningen och fördelningen av ekonomisk aktivitet eller helt

enkelt med ett växande välstånd.

I den internationella debatten används enligt utredningen en uppdelning

av regionerna i tre olika problemtyper, nämligen underutvecklade områden,

ensidiga industriområden och stockningsområden. De underutvecklade om­

rådena karakteriseras i stort av vikande primärnäringar, begränsad indu­

strialisering och stark utflyttning. Kännetecknande för de ensidiga industri­

områdena är obalans i den industriella strukturen. Till stockningsområdena

hör de tätbefolkade storstadsområdena, där samhällskostnaderna ökar

starkt på grund av stockningstendenserna. Även i Sverige börjar riskerna

med en ohämmad tillväxt i de tre största stadsområdena uppmärksammas.

En överansträngning av resurserna i centrala delar av ett land förekommer

ofta jämsides med arbetslöshet och utflyttning i mera perifera områden.

Utredningen redovisar i kap. 3 i betänkandet kortfattat den samhällsut­

veckling som utgör bakgrund till utredningens arbete. I fråga om storstads­

områdenas utveckling anför utredningen bl. a. följande.

18

Ett annat utvecklingsdrag är den ökade uppdelningen av verksamheten

inom företagen mellan å ena sidan driftsenheter med en relativt god regional

spridning och å andra sidan administrativa enheter, lokaliserade till ett fåtal

större, nationellt betydelsefulla centra.

Den offentliga sektorn (utom affärsverken) har enligt utredningen ökat

med 115 000 personer eller omkring 28 % mellan åren 1960 och 1965. ök­

ningstakten var genomsnittligt kraftigare i skogslänen än i storstadslänen.

Den snabbaste ökningen hade dock östra Svealand utom stockholmsregionen

samt Östergötland.

Enligt länsplanering 1967 beräknas fortsatt koncentration av näringsliv

och befolkning komma att äga rum, erinrar utredningen. Detta kommer

sannolikt att öka skillnaderna mellan skilda regioner samt mellan å ena

sidan glesbygd och mindre tätorter och å andra sidan medelstora och större

tätorter. Fortsatt tillväxt av storstadsområdena förutses. Storstadslänen

väntas få ökande andel av den totala sysselsättningen men minskad andel av

industrisysselsättningen, ökningarna hänför sig främst till service- och

byggnadsverksamhet. Den största andelen av den beräknade befolkningstill­

växten under perioden 1965—1980 väntas tillkomma storstadslänen.

Utredningen framhåller att expansionen i storstadsområdena har fortsatt

under den förflutna delen av den försöksperiod med lokaliseringsstöd som

började den 1 juli 1965. Stockningsproblemen i dessa områden har inte mins­

kat. Det är annan sysselsättning än i den egentliga industrin som har ökat

under perioden. Industrisysselsättningen har minskat. Man bör räkna med

att denna utveckling kommer att fortsätta. En undersökning i ERU:s regi

angående regionala drag i näringslivets utveckling visar klart att styrande,

kontakt- och informationsbehandlande enheter inom de större företagen

kommer att lokaliseras till storstadsområdena, medan driftsenheterna och i

någon mån de kamerala enheterna kommer att ligga på annat håll. Denna ut­

veckling tros leda till ökad expansion inom servicenäringarna i storstäderna

och till en social strukturering inom olika delar av landet som inte kan vara

regionalpolitiskt önskvärd. Utredningen bedömer att lokaliseringsstöd en­

ligt i huvudsak nuvarande principer inte kan råda bot på en dylik snedvrid­

ning.

. .

••

.

, .

I fråga om medlen i den framtida regionala politiken sager utredningen

helt allmänt att generella medel bör användas i största möjliga utsträck­

ning. Åtgärderna bör vara sådana att de gynnar hela näringslivet i de regio­

ner som anses vara i behov av stöd.

4.1.3 Synpunkter på etableringskontroll

Någon form av etableringskontroll — etableringstillstånd eller anmälan

— har enligt utredningen använts i skilda länder och vid olika tider som ett

kompletterande regionalpolitiskt medel i syfte att dämpa stockningsproble­

men i vissa storstadsområden. Skälen härför har varit att positiva medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

20

utvidga gällande varselöverenskommelse mellan AMS och näringslivs- och

arbetstagarorganisationerna beträffande driftsinskränkningar och driftsned-

läggelser att avse också större utbyggnader och etableringar inom i första

hand storstadsområdena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

4.2 Remissyttrandena

4.2.1 Allmänna synpunkter på regionalpolitiken med särskild hänsyn till

storstadsproblemen

Redovisning av remissinstansernas synpunkter i detta avseende lämnas i

prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksam­

heten m. m., vartill hänvisas. I det följande lämnas en sammanfattning av

remissinstansernas uttalanden.

I en råd remissyttranden framhålls allmänt att det behövs en allsidig

regionalpolitik som syftar till att skapa en balanserad regional utveckling

och som omfattar hela landet.

Samhällsekonomiska hänsyn måste få ökat utrymme, säger bl. a. LO.

Genom bristfällig regionalplanering inom länen har utbyggnaden av det

enskilda näringslivet och de samhälleliga åtgärderna i olika former inte

stämt överens. Lokaliseringspolitiken har hittills i alltför stor utsträck­

ning satsat på det enskilda näringslivets ekonomiska utveckling utan att

samtidigt överväganden har gjorts om hur regional balans skall nås genom

avvägning mellan industriverksamhet och övriga samhälleliga aktiviteter.

Detta har lett till att åtgärderna för att underlätta arbetskraftens rörlighet

har nått mycket hög kvantitativ nivå medan åtgärderna för att förbättra

den samhälleliga servicen och den industriella miljön ännu inte har kommit

i samklang med de arbetsmarlcnadsmässiga. Liknande synpunkter anläggs

i flera andra yttranden.

TCO och ett stort antal andra remissinstanser uttalar att regionalpoli­

tiken måste vara differentierad med hänsyn till att problemen skiftar i de

olika regiontyperna. Länsstyrelsen i Kronobergs län knyter härvid an till

utredningens uttalande att den snabba utvecklingen inom näringslivet leder

till uppdelning av landet i en storstadsdel med högproduktiv och högav-

lönad verksamhet och en glesbygdsdel med mindre produktiv och lågavlönad

verksamhet och föga specialiserad service. Denna utveckling gör det enligt

länsstyrelsen nödvändigt med punktinsatser redan innan en mer övergri­

pande regionalpolitik har utformats.

De speciella storstadsproblemen motiverar enligt vad som framhålls

även i flera andra yttranden snara åtgärder för att man skall komma till

rätta med problemen. Sålunda påpekar länsstyrelsen i Älvsborgs län att till­

växten av storstäderna kan vålla externa effekter på näringslivet i andra

regioner, t. ex. sysselsättningsminskningar, befolkningsminskningar och

22

Mycket snabb befolkningstillväxt innebär enligt ERU också att folkmängden

i andra regioner reduceras och att serviceunderlaget där minskar. Sådana

storstadsproblem hänger helt och hållet samman med takten i de regionala

expansions- och kontraktionsförhållandena och kan uppstå i en relativt li­

ten storstad på ungefär samma sätt som i verkligt stora städer. Problemen

är av annat slag än de problem som har samband med storstädernas absoluta

storlek. ERU har i sin rapport framhållit att en dämpning av tillväxten

torde reducera balansproblemen. Därigenom skapas handlingsfrihet, om

framtida utrednings- och forskningsresultat skulle visa att åtgärder måste

sättas in för att storstädernas absoluta storlek skall bli mindre än de nu

tenderar att bli. Av ERU:s materialredovisning framgår vidare att utveck­

lingen har gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad

del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling och

styrning samt en del som orienteras mot andra regiontyper och inriktas på

rutiniserad produktion. Dessa utvecklingsdrag är betydelsefulla, eftersom

det inte är troligt att de kan påverkas i önskvärd utsträckning av subven­

tioner av och skatter på investeringar i byggnader och maskiner. Åtgärder

som riktas mot storstädernas tillväxt torde i första hand ge effekter i regio­

ner som ligger närmast under dessa städer i hierarkisystemet och inte i

glesbygdsregionerna, som ligger i systemets lägsta del. ERU understryker

bl. a. med hänvisning härtill behovet av en hela landet omfattande regional

politik.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus lån bär storstäderna visserligen många

fördelar, t. ex. differentierad arbetsmarknad och väl utvecklad service, men

också många nackdelar, nämligen miljömässigt och i form av stocknings-

problem. Ett regionalpolitiskt mål bör bygga på ett hierarkiskt funktionellt

mönster av service- och arbetsorter i vilket såväl storstaden som olika läns-

och regioncentra har viktiga uppgifter att fylla. För att nå de regionalpoli­

tiska målen bör samhällets sektoriella resurser samordnas.

I flera remissyttranden betonas att regionalpolitiken bör använda fram­

för allt generella medel som är ägnade att förbättra förutsättningarna inom

de regioner som bör stödjas utan att försämra förutsättningarna i andra

regioner. Enligt Svenska bankföreningen har den starka koncentrationen

av befolkningen till storstadsregionerna kommit att framstå som allt mindre

tillfredsställande. I dag torde allmän politisk enighet råda om att en alltför

stark koncentration av befolkning och näringsliv bör hejdas, en uppfattning

som bankföreningen delar. En genomtänkt regionalpolitik med kraftfulla

och konsekventa åtgärder är i hög grad önskvärd. Grundvalen för denna

måste vara generella åtgärder som syftar till att skapa bättre allmänna för­

utsättningar för snabbare utveckling av näringslivet i de regioner som nu

står stilla eller är på tillbakagång. SAF och Sveriges industriförbund anser

det väsentligt att fler sysselsättningstillfällen skapas i de delar av landet

som särskilt berörs av strukturomvandlingen inom näringslWet. En var­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

24

Norrlandsförbundet förordar att man överväger etableringskontroll i form

av investeringsavgifter i de överhettade områdena.

Positiva medel är inte tillräckliga för att påverka den privata sektorns

lokaliseringar, yttrar länsstyrelsen i Kalmar län. Man måste samtidigt till­

gripa restriktioner mot investeringar och sysselsättningsökningar i stock-

ningsområden. Investerings- eller etableringskontroll bör därför införas

i de tre storstadsområdena och tillämpas på större projekt. Kontrollen bör

handhas på central nivå. En investeringsskatt är enligt länsstyrelsen emel­

lertid att föredra framför en rent administrativ reglering. Svenska metall­

industriarbetareförbundet anser att avgifter och tillstånd för etablering

bör prövas i de överhettade områdena jämte obligatorisk anmälningsplikt

för företagare vid lokalisering eller utvidgning av verksamheten. Även RLF

och Sveriges lantbruksförbund understryker i sitt gemensamma yttrande

att positiva åtgärder inte är tillräckliga för att åstadkomma bättre regional

balans. Dessa åtgärder måste kompletteras med insatser för att dämpa till­

växttakten i de mest utpräglade expansionsområdena. Etableringskontroll

bör genomföras snarast. Kontrollen måste ha ekonomisk innebörd för att bli

effektiv.

Några instanser tar inte bestämd ställning till om inriktning bör ske mot

tillstånd eller anmälan. Sålunda anser TCO att en utredning i frågan bör

avse medel som är direkt ägnade att minska utvecklingstakten i storstads­

regionerna. Skogsstyrelsen håller för troligt att vissa aktiva åtgärder, t. ex.

etableringstillstånd eller etableringsanmälan, kan behövas för att dämpa

en överdriven koncentration till ett fåtal storstadsregioner. Motsvarande

inställning har Svenska kommunalarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller helt allmänt att det synes riktigt

att samhällets inflytande över företagens lokaliseringar ökar, eftersom sam­

hället måste göra stora investeringar. Etableringskontroll skulle behöva om­

fatta all näringsverksamhet över viss nivå, eftersom kontroll över endast

industri torde bli föga effektiv. Men det kan sättas i fråga om en så genom­

gripande åtgärd som etableringstillstånd behöver tillgripas. Etablerings­

kontroll kan medföra att etableringar uteblir eller att etableringar sker

utomlands. Därför bör utredas om inte etableringssamråd är tillräckligt.

Inriktning av det fortsatta utredningsarbetet på en samrådsskyldighet

förordas också av flertalet övriga remissinstanser som är positiva till någon

form av etableringskontroll. Till dessa hör Svenska landstingsförbundet,

som anser det angeläget att man — utan att den fria etableringsrätten rubbas

— inventerar administrativa instrument som bör ingå i lokaliserings- och

regionalpolitiken. Därvid bör etableringsanmälan för större företagslokali-

seringar införas. Härigenom skapas möjligheter att påverka företagens

lokaliseringsplaner på ett tidigt stadium.

Åtskilliga remissinstanser knyter an till ett system med etableringsanmä­

lan eller etableringssamråd närmast efter norsk modell. Sålunda finner

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

26

spärrar kan få. Därvid synes i första hand etableringsanmälan i överhettade

områden böra prövas.

Om etableringskontroll omfattar tillstånd endast för nya företag att etab­

lera sig inom storstadsregionerna är det enligt ERU:s uppfattning osäkert

om medlet kommer att få önskade effekter. Även redan etablerade företag

bör därför omfattas. Förädlings- och arbetskraftsskatter i storstadsregioner­

na torde dock ge vidare effekter än etableringskontroll. Sådana medel kan

lättare differentieras mellan olika näringslivsgrenar, vilket torde vara nöd­

vändigt om en balanserad utveckling skall uppnås, framhåller ERU.

Avvisande till etableringskontroll genom tillstånd eller anmälan ställer sig

Svenska bankföreningen, SAF, Sveriges industriförbund, Sveriges grossist-

förbund, Stockholms, Östergötlands och Södermanlands läns och Skånes

handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad samt

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län och Stockholms läns

före tag ar efören ing.

Svenska bankföreningen framhåller att tillväxten av administrativa funk­

tioner har avgörande betydelse för den starka befolkningstillväxten i de cen­

trala tätortsregionerna. En central roll i detta sammanhang spelar den stat­

liga förvaltningen. Föreningen stryker under vikten av att en del statliga

verksamheter flyttar till orter inom stödområdet. Praktiskt taget samtliga

större privata företag som har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till

stödområdet har också sina huvudkontor där. Motsvarande gäller enligt

föreningen endast för ett av de större statliga företag som verkar inom detta

område. Samma synpunkter redovisar också flera andra av de nyss nämnda

remissinstanserna.

SAF och Sveriges industriförbund anför i sitt gemensamma yttrande —

i vilket Sveriges grossistförbund instämmer — att syftet med etablerings­

anmälan, att få till stånd en diskussion om lokaliseringsalternativ, blir ett

självändamål om man inte förutsätter att resultatet blir en relativt sett

minskad expansion i storstadsområdena, ökad etablering inom stödområdet

eller bådadera. Det är emellertid knappast troligt att en obligatorisk anmä­

lan får någon större sådan effekt. Förutsättningarna för etablering på skilda

orter inom stödområdet är väl kända. För åtskilliga företag är lokalisering

till storstadsregioner nödvändig med hänsyn till verksamhetens inriktning,

informations- och kontaktbehov m. m. En anmälningsskyldighet skulle där­

för inte medföra några fördelar från samhällets synpunkt. Fördelarna eller

olägenheterna för företagens del beror av hur ärendena kommer att hand­

läggas. Man kan inte utesluta risken för långdragna och tidsödande förhand­

lingar, som blir mindre fruktbara för företagen. Risker från konkurrens­

synpunkt uppkommer om företagens investeringsplaner blir kända på ett

tidigt stadium, och faror föreligger för påtryckningar från kommuner och

andra intressenter. Organisationerna framhåller att dessa synpunkter gäller

redan i fråga om anmälningsskyldighet. Industriförbundet tillägger att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

28

samhälleliga organ och det enskilda näringslivet, främst planeringsrådens

verksamhet, AMS:s och företagareföreningarnas rådgivning till enskilda fö­

retag och samarbetet mellan regeringen och Sveriges industriförbund för att

intensifiera den lokaliseringspolitiska verksamheten. Det anses önskvärt

att detta samarbete består och utvecklas ytterligare.

Det bör emellertid, uttalas vidare (s. 197), övervägas att göra upplysnings-

och rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mer organiserade

former än hittills. Att på föreliggande utredningsmaterial ta ställning till

frågan om att införa etableringstillstånd anses uteslutet. Däremot bedöms

förutsättningar finnas att aktualisera införandet av ett anmälningssystem.

Ett sådant system kräver ett relativt enkelt administrativt förfarande sam­

tidigt som det ger möjligheter till ett kontinuerligt samråd och utbyte av

informationer mellan de samhälleliga organen och de enskilda företagen.

Lokaliseringssamrådet bör för att få regionalpolitisk effekt inriktas främst

på sådana starkt expanderande regioner där det är särskilt angeläget att

en mer balanserad utveckling kommer till stånd. Med hänsyn till att det

inte bara eller ens huvudsakligen är industrisysselsättningens utveckling

utan också utvecklingen inom andra delar av näringslivet som utgör grun­

den för expansionen i t. ex. Stockholmsområdet, bör ett samrådsförfarande

i princip omfatta all sådan enskild verksamhet som har betydelse från

lokaliseringspolitisk synpunkt. De företag som sålunda bör omfattas av

samrådet bör vara skyldiga att delta i samråd innan bindande beslut om

nyetablering eller utbyggnad fattas.

Propositionen i här aktuella delar behandlades av bankoutskottet, som

samtidigt tog upp en rad motioner som hade väckts dels i anledning av

propositionen, dels under den allmänna motionstiden vid riksdagens början.

I sitt utlåtande (1970: 40) hänvisar utskottet — i anslutning till motioner

med krav på etablerings- och investeringskontroll — till vad som anförts i

propositionen och avstyrker på grund därav motionerna. Med anledning av

motioner med krav på dämpning av expansionen i framför allt Storstock­

holmsområdet erinrar utskottet om att riksdagen år 1969 enhälligt godtog

ett uttalande av chefen för inrikesdepartementet att tillväxten i storstads­

områdena borde dämpas och avlänkas till andra delar av landet. En strävan

borde vara att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner som kunde ut­

göra attraktiva alternativ till storstadsområdena. Utskottet påpekar att dessa

ställningstaganden i fråga om storstadsregioner och storstadsalternativ

återkommer i prop. 1970: 75. Vilka medel som utöver de hittills tillämpade

bör komma till användning i detta sammanhang torde enligt utskottet

komma att övervägas i den fortsatta regionalpolitiska utredningsverksam­

heten.

Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen (rskr 270).

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

30

gionala planet har stort värde för lokaliseringsfrågorna inom varje region

men också för den långsiktiga centrala planering som skall ligga till grund

för aktiva åtgärder för att få till stånd förbättrad balans mellan regionerna.

Den ger enligt promemorian emellertid inte tillräckligt underlag för att på

kort sikt påverka val mellan lokaliseringsalternativ i skilda regioner.

Ett sådant underlag ger däremot den informationsverksamhet som indu­

striförbundet bedriver på grundval av de utredningar om lokaliseringsförut-

sättningar i olika orter som har gjorts i samarbete mellan förbundet och in­

rikesdepartementet, anförs vidare i promemorian. Denna informationsverk­

samhet täcker dock bara förbundets branschorganisationer, som visserligen

omfattar åtskilliga men dock inte alla företag och organisationer vilkas lo-

kaliseringsval skulle behöva påverkas. Dessutom beror det självfallet på

företagens eget intresse av att diskutera olika lokaliseringsalternativ om en

diskussion härom över huvud taget kommer till stånd. Detta är en brist i in­

formationssystemet. Det torde nämligen i många fall förhålla sig så, sägs

det i promemorian, att företagen har förutfattade meningar i lokaliserings-

frågor och därför saknar intresse av att ta del av den information som finns

tillgänglig. En följd härav kan bli att de missbedömer fördelar resp. nack­

delar av olika lokaliseringsalternativ. Vid övervägandena om en förbättrad

samråds- och informationsverksamhet måste därför det väsentligaste syftet

vara att förmå företagare m. fl. att verkligen ta emot tillgänglig information

om förutsättningarna vid olika lokaliseringsalternativ och på grundval härav

seriöst överväga de skilda alternativen.

I en reservation till lokaliseringsutredningens förslag och också i andra

sammanhang har förordats att man åstadkommer förbättrade kontakter

mellan företagen och myndigheterna i lokaliseringsfrågor genom att knyta

an till gällande överenskommelse mellan arbetsmarknadsmyndigheterna

samt vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om varsel vid drifts­

inskränkningar och driftsnedläggelser. I anslutning härtill anförs i prome­

morian att SAF :s och Sveriges industriförbunds rekommendationer i cirku­

läret i februari 1965 om varsel vid arbetskraftsutökningar är värdefulla i

första hand från arbetsmarknadspolitiska synpunkter. De saknar inte heller

lokaliseringspolitiskt värde. Erfarenheterna synes dock visa att rekommen­

dationerna hittills inte har gett det utbyte som är önskvärt från regionalpo­

litisk synpunkt. Bortsett härifrån kan emellertid sättas i fråga om en avtals-

reglerad varselskyldighet är ägnad att fylla det här aktuella regionalpolitis­

ka syftet. Härför måste nämligen fordras dels att avtalet täcker de regioner

och branscher som samrådet bör omfatta, dels att varselskyldigheten för­

binds med skyldighet att medverka i ett samrådsförfarande. Vidare bör sam-

rådsskyldighet förenas med kontroll från samhällets sida att skyldigheten

verkligen fullgörs. I promemorian bedöms det möta svårigheter att knyta an

sådan kontroll till avtalsreglerad varsel- och samrådsskyldighet.

Den nu gällande byggnadsregleringen i form av krav på igångsättningstill-

stånd för vissa byggnadsarbeten täcker bara en del av byggnadsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

32

skyldigheten fullgörs. Det betonas att det kan möta svårigheter att på en

gång uppfylla båda dessa krav.

5.4.2 Grunden för anmälningsskyldigheten

A\ redogörelsen för det norska systemet framgår enligt promemorian att

man i Norge har utnyttjat främst lokalbehovet för att precisera grunden för

anmälningsskyldigheten. I viss utsträckning har lokalbehovet kombinerats

med sysselsättningseffekten. I några fall utgör viss investeringskostnad för

lokaler grund för anmälningsskyldighet.

Eftersom syftet med samrådet ytterst är att åstadkomma en balanserad

expansion, bör grunden bestämmas så att samrådet kan sträckas ut över

olika grenar av samhällslivet, anförs i promemorian. Det synes finnas hu­

vudsakligen tre tänkbara grunder för anmälningsskyldighetens inträde: sys­

selsättningsökning, investeringskostnad och lokalbehov. I promemorian görs

i dessa avseenden följande bedömningar.

En sysselsättningsökning som grund för anmälningsplikt kommer inte

att träffa nyetableringar eller utvidgningar som i och för sig är föga perso­

nalkrävande men som sekundärt kan leda till betydande sysselsättningsök-

ningar. Vidare får man på ett ofullständigt sätt kontakt med branscher där

företag med ganska liten personalstyrka är vanliga. Säsong- eller konjunk­

turvariationer i sysselsättningen kan vidare erbjuda besvärliga problem. Det

torde inte sällan vara vanskligt att bedöma om en sysselsättningsökning är

säsong- eller konjunkturbetonad eller inte. Trots dessa omständigheter finns

det goda skäl att lägga sysselsättningsökning som grund för anmälningsskyl­

digheten. Det synes emellertid f. n. finnas ganska små möjligheter att på ett

enkelt och billigt sätt kontrollera att anmälningsskyldighet har fullgjorts i

de fall där så skall ske. Visserligen kan sysselsättningsförändringar avläsas

av de arbetsgivaruppgifter som skall avlämnas enligt förordningen (1959:

552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,

m. m. Dessa uppgifter blir emellertid tillgängliga i samlat skick först om­

kring ett ar eller längre tid efter det en sysselsättningsförändring redan har

inträtt. Det innebär att möjligheterna att kontrollera att anmälningsskyldig­

heten fullgörs är otillfredsställande. De sanktioner som kan övervägas vid

underläten anmälan är närmast böter och ålägganden att begränsa syssel­

sättningen. Sådana sanktioner måste emellertid bedömas vara antingen in­

effektiva eller föga lämpliga med hänsyn till verkningarna för tredje man,

i första hand de anställda. Det torde av dessa skäl f. n. vara svårt att lägga

sysselsättningen till grund för anmälningsskyldigheten.

Vid bedömningen av investeringskostnad av viss nivå som grund för an­

mälningsskyldighet måste man beakta att investeringar i viss utsträckning

inte är uttryck för någon expansion och inte heller leder till någon mera

påtaglig efterfrågan på arbetskraft på andra håll inom regionen. Vidare kan

bedömningen i samradsärende av de planerade investeringarnas direkta och

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

34

den. Det är därför knappast något vunnet med att kombinera flera grunder

jämfört med att utnyttja endast lokalbehovet.

På grundval av dessa överväganden föreslås i promemorian att anmäl­

ningsskyldighet skall föreligga i vissa fall av lokalanskaffning.

Även om det alltså finns avgörande praktiska skäl att f. n. knyta samråd s-

skyldigheten till anskaffning av lokaler, bör man enligt promemorian upp­

märksamma de möjligheter som framdeles kan öppnas att i stället lägga

sysselsättningsökningen till grund. I detta sammanhang bör dessutom beto­

nas att det är önskvärt att de av SAF och Sveriges industriförbund utfärdade

rekommendationerna följs i större utsträckning än hittills även av företag

som inte kommer att omfattas av obligatorisk anmälningsskyldighet.

5.4.3 Anmälningsskyldighetens avgränsning med hänsyn till sättet för an­

skaffningen av lokaler

En utgångspunkt för att avgränsa anmälningsskyldigheten med hänsyn

till sättet för anskaffningen av lokaler bör enligt promemorian lämpligen

vara att skyldigheten inte bör sträckas längre än som kan kontrolleras ge­

nom kravet på byggnadslov. Man kan förutsätta att generellt krav på bygg­

nadslov föreligger i de områden där anmälningsskyldighet kan antas bli

aktuell. Kravet på byggnadslov omfattar praktiskt taget alla fall av ny-, till-

eller ombyggnad av lokaler. Anmälningsskyldigheten föreslås därför om­

fatta allt ianspråktagande av lokaler som föranleder ny-, till- eller ombygg­

nad eller annan åtgärd med byggnad som kräver byggnadslov enligt bygg­

nadslagstiftningen. Hur lokalerna anskaffas saknar betydelse från annan

synpunkt än att skyldigheten att göra anmälan resp. söka byggnadslov kan

komma att åvila annan än den som skall disponera lokalerna.

Med denna avgränsning skulle ianspråktagande av helt bruksfärdiga lo­

kaler eller lokaler som inte behöver ändras i sådant avseende som kräver

byggnadslov att falla utanför anmälningsskyldigheten, framhålls i prome­

morian. Detta gäller dock bara lokaler som inte skall tas i anspråk för vä­

sentligen annat ändamål än det som de har använts för tidigare. Den som

bygger eller iordningställer lokaler för försäljning eller uthyrning omfattas

av anmälningsskyldigheten enligt den föreslagna avgränsningen. Att även i

övrigt inordna ianspråktagande av bruksfärdiga lokaler — vare sig det är

fråga om ett företags egna lokaler eller sådana som anskaffas genom köp

eller förhyrning -— erbjuder stora problem därför att det inte finns någon

enkel möjlighet att kontrollera att anmälningsskyldigheten fullgörs. I Norge

har man lagt kontrollen av sådana fall på vad som motsvarar inskrivnings­

domaren i Sverige. En sådan ordning skulle i vårt land täcka anskaffning av

lokaler endast genom fastighetsköp. Det anses uteslutet att lägga en sådan

kontrollfunktion på inskrivningsdomaren. Dessutom skulle ändå ianspråk­

tagande av redan förut ägda lokaler eller hyrda lokaler lämnas utanför kon­

trollen. Dessa fall synes inte kunna kontrolleras i sådana former att

Knngl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

36

gandet inom olika kommuner regleras bl. a. av de ramar som tilldelas kom­

munerna av bostads- och arbetsmarknadsmyndigheterna med utgångspunkt

i den bostadsbyggnadsplan som statsmakterna årligen beslutar om. Bestäm­

mandet av ramarna för kommunerna sker på grundval av bl. a. regionalpo­

litiska överväganden. Vidare bör samlingslokaler av skilda slag undantas,

t. ex. kyrkor, folkets hus m. m. Beträffande sådana byggnader finns det

av naturliga skäl ganska litet utrymme för en diskussion om alternativ lo­

kalisering. Anmälningsskyldigheten bör inte heller omfatta närbutiker och

annan närservice, som utgör naturligt komplement till boendet.

I övrigt kan det enligt promemorian finnas anledning att för de utpräg­

lade storstadsområdenas del tillse att lokaliseringssamråd kommer till stånd

vid alla mera betydande nyetableringar eller utvidgningar inom flertalet

sektorer. Inte minst viktigt är det att samrådet omfattar administration och

andra servicefunktioner som svarar för en väsentlig del av expansionen i

dessa områden. Hur den sektoriella avgränsningen i detalj bör ske bör bero

på karaktären av stoclmingsproblemen inom de olika regionerna vid olika

tider. Det bör således finnas möjlighet att efter hand avgöra vilka sektorer

som skall omfattas av anmälningsskyldighet, varvid skyldigheten bör kunna

bestämmas olika i skilda regioner och för skilda tider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

5.5 Samrådsförfarande

Samrådsförfarandet skisseras i promemorian i sina huvuddrag enligt föl­

jande.

En anmälan för samråd bör leda till att lokaiiseringsmyndigheten vidtar

åtgärder som behövs inför kommande överläggningar. Anmälan bör å ena

sidan göras när något så när konkreta planer föreligger för var och när

etableringen eller utvidgningen skall äga rum och när effekterna av planer­

nas förverkligande vad gäller arbetskraftsbehov in. in. kan bedömas. Möj­

ligheterna att föra meningsfulla överläggningar om lämpliga lokaliserings-

alternativ saknas om expansionsplanerna är helt vaga. Det är å andra sidan

angeläget att företaget eller organisationen får information om lokaliserings-

alternativ, innan planerna på etablering eller utvidgning har fått så fast

form att de inte kan ändras. Samrådet bör komma till stånd innan den an-

mälningsskyldige har bundit sig för visst ianspråktagande av lokaler. Det

torde inte vara möjligt att närmare precisera när anmälan skall göras eller

mera detaljerat ange vilka upplysningar som skall bifogas för att anmälan

skall anses ha skett. De erfarenheter som efter hand vinns av systemets till-

lämpning får läggas till grund för bedömning av möjligheterna och behovet

att sedermera komplettera systemet i detta avseende.

Lokaiiseringsmyndigheten behöver för sin handläggning av samrådsären-

det vissa närmare uppgifter beträffande den planerade etableringen eller ut­

vidgningen. Uppgifter behövs beträffande omfattningen och beskaffenheten

av eventuell nuvarande verksamhet, antalet sysselsatta, arbetsställenas be­

38

Ibland kan det vai-a ändamålsenligt att överläggningar äger rum även med

annan än den anmälande. Så kan vara fallet t. ex. om lokalerna anordnas

eller anskaffas för annans räkning, t. ex. för att överlåtas eller hyras ut. Det

bör ankomma på lokaliseringsmyndigheten att bedöma när det är lämpligt

med ett på detta sätt vidgat samråd och att ta initiativ därtill. Någon sär­

skild reglering av sådana situationer synes inte behövas.

Samradet skall ha karaktär av ett utbyte av informationer om och syn­

punkter på olika lokaliseringsmöjligheter. Det är viktigt att samrådet ut-

foi mas sa att det smidigt kan anpassas till företagens och organisationernas

egen planering.

Efter avslutat samråd skall den anmälande ha frihet att själv besluta

om var han skall etablera sig eller utvidga sin verksamhet. Samrådsför-

tarandet bör avslutas genom att myndigheten utfärdar bevis om att samråd

har skett.

I promemorian påpekas att man vid remissbehandlingen av lokaliserings-

utredningens betänkande har uttalat farhågor för att överläggningar i loka-

liseringsfrågan kan bli långdragna och tidsödande. Samrådsmyndigheten

hör enligt promemorian svara för att samrådet sker utan dröjsmål och få

resurser härför. En snabb och effektiv handläggning är nödvändig om sam-

rådsförfarandet i längden skall kunna fylla sin uppgift. En förutsättning för

att samrådet skall kunna gå snabbt är emellertid att de anmälande själva

är positivt inställda till samrådsförfarande! och lämnar reell medverkan i

detta genom att både göra anmälan i god tid och sedan aktivt medverka i

samrådet.

Liksom i Norge anses viss tidrymd för överläggningarna böra anges, efter

vars utgång samrådsskyldigheten anses fullgjord. Hinder bör inte föreligga

att samrådet fortsätts även efter den bestämda tidens utgång, förutsatt att

både myndigheten och den anmälande finner detta ändamålsenligt. Mera

tveksamt bedöms det vara om lokaliseringsmyndigheten bör ha möjlighet

att föreskriva längre samrådstid om särskilda skäl föreligger. Myndigheten

skulle därigenom få möjlighet att förlänga samrådsförfarande! i avvaktan

på kompletterande upplysningar eller utredningar som myndigheten bedö­

mer nödvändiga. Å andra sidan räknas i promemorian med att företag och

organisationer, som har positiv inställning till samrådsförfarandet, inte

kommer att undanhålla de uppgifter som lokaliseringsmyndigheten anser

nödvändiga för att bedöma t. ex. vilka lokaliseringsalternativ som bör pre­

senteras. För speciella fall förordas dock att möjlighet öppnas till förläng­

ning av tiden. Huvudregeln bör alltså vara att tidrymden för samrådet fixe­

ras, men möjlighet till förlängning finns, om det föreligger synnerliga skäl.

Som har redovisats förut får man enligt promemorian en på det hela taget

tillfredsställande kontroll över att samråd kommer till stånd om man knyter

anmälningsskyldigheten till vissa åtgärder som kräver byggnadslov. Kon­

trollen föreslås i promemorian åstadkommas på så vis att byggnadsnämnd

Kungl Maj:ts proposition nr 154 år 1970

40

för AMS:s organisation. Det är viktigt att detta kansli både kvantitativt

och kvalitativt får sådana resurser att samrådsverksamheten får ett reellt

innehåll. Delegationen bör iiärutöver kunna anlita särskild expertis i olika

frågor. Den närmare uppbyggnaden av kansliorganet föreslås skola under­

sökas ytterligare.

För utredningsarbete anses dessutom länsstyrelserna, planeringsråden,

länsarbetsnämnderna och företagareföreningarna böra anlitas. I promemo­

rian sägs det vara särskilt angeläget att länsstyrelsernas/planeringsrådens

sakkunskap i frågor som angår lokaliseringsförutsättningar inom länen ut­

nyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Ett ökat informationsutbyte är således naturligt. Förbundet erinrar om

samrådet mellan Sveriges industriförbund och inrikesdepartementet i loka-

liseringsfrågor och ser promemorieförslaget som en utveckling i syfte att

förbättra beslutsunderlaget i lokaliseringsfrågor.

Lokaliseringsutredningen framhåller att samhället har ett starkt intres­

se av att få kontakt med företagen dels för att informera om lokaliserings-

förutsättningar i olika orter och regioner, det lokaliseringspolitiska stödet

och andra regionalpolitiska medel, dels för att diskutera lokaliseringsal-

ternativ och söka påverka företagens lokaliseringsval bl. a. genom använd­

ning av de positiva regionalpolitiska medlen. Samrådet bör snarast hän­

föras till de positiva medlen. Det är ju fortfarande företagen själva som

beslutar om lokaliseringen. Anmälningsskyldigheten behöver med hänsyn

till den information som skall ges inte uppfattas som något negativt. Det

positiva med samrådet borde ha betonats mera i promemorian, anser ut­

redningen.

Även andra remissinstanser betonar informationens betydelse för eu

framgångsrik regionalpolitik. Enligt KF bör näringslivets strukturom­

vandling lösas med i första hand arbetsmarknadspolitiska medel. Som

komplement till dessa behövs rörelsestimulerande medel och ett mer orga­

niserat informationsutbyte mellan samhällsorgan och enskilda företag.

Ett sådant informationsutbyte är enligt KF:s uppfattning en av förutsätt­

ningarna för att en hela landet omfattande regionalpolitik skall kunna utfor­

mas på bästa sätt. Också länsstyrelsen i Värmlands län anser att det finns

skäl att stimulera näringslivet till ökade kontakter med offentliga lokalise-

ringsorgan. Nya åtgärder för att öka kontaktytan mellan näringsliv och

samhälle behövs som komplement till nuvarande lokaliseringspolitiska och

regionalpolitiska åtgärder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar värdet i lokaliseringspolitiskt

hänseende av att informationsnivån höjs. Osäkerheten inför nylolcalise-

ringsalternativ skulle härigenom minska och benägenheten för ny lokali­

sering öka.

I sitt gemensamma yttrande säger SAF och Sveriges industriförbund bl. a.

att ju bättre informationer om lokaliseringsförutsättningarna i olika områ­

den och orter som står företagen till buds, desto större möjligheter har de

att göra en riktig bedömning av lokaliseringsfrågan. Myndigheterna kan

göra en värdefull insats för att belysa dessa frågor och samtidigt ge företa­

gen informationer om samhällets intentioner inom samhällsplaneringen

och regionalpolitiken. Organisationerna har klart deklarerat sin positiva

inställning till ökad information och samråd mellan näringslivet och stats­

makterna i lokaliserings- och planeringsfrågor och sin vilja att medverka till

att detta kommer till stånd. Också Svenska bankföreningen anser att det be­

hövs ökat informationsutbyte för att företag och myndigheter bättre skall

kunna bedöma fördelar och nackdelar med olika etableringsalternativ. Stock­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 15t år 1970

ekonomisk verksamhet som nu är överrepresenterade i storstäderna, näm­

ligen bl. a. övrig partihandel, uppdragsverksamhet, elektroindustri, grafisk

industri och offentlig förvaltning torde i första hand de i prop. 1970: 75

åsyftade storstadsalternativen vara tänkbara utflyttningsorter. Samrådet

torde sålunda inte leda till någon omfördelning från de mest expansiva re­

gionerna till dem som uppvisar den kraftigaste kontraktionen. Redan ex­

pansiva regioner kommer i första hand i fråga som alternativ till storstads-

lokalisering. Som framhålls i promemorian bör samrådet inte begränsas till

handel och industri. Utspridning av kontaktkrävande verksamhet kan med­

föra betydande fördelar från välfärdspolitiska synpunkter. Som ett annat

viktigt problem nämner ERU att alltför snabb omfördelning kan leda till

betydande inomregionala balansproblem i de regioner till vilka ekonomisk

verksamhet uppmanas flytta.

I fråga om möjligheterna att skapa balans inom storstädernas utveck­

ling säger ERU att, om samrådet leder till att nyetablering eller expansion

reduceras genom att andra lokaliseringsalternativ väljs, möjligheterna

ökas att den existerande kapaciteten för utbyggnad av bl. a. samhällskapi­

tal skall räcka till för en begränsad tillväxttakt. Det kan leda till bättre

samstämmighet mellan mål beträffande sysselsättningsgrad, produktions­

utveckling, prisstabilitet och samhällelig service. En del av de inomregio­

nala balansproblemen är av kortsiktig konjunkturpolitisk art. Storstads­

regionerna är mer självförsörjande än andra regioner. Efterfrågeökningar

sprider sig i förhållandevis liten grad till andra regioner i form av import­

efterfrågan. En ökning av den ekonomiska verksamheten på grund av ny­

etablering eller expansion leder härigenom till större omedelbara multipli-

katoreffekter i de största regionerna. Dessa torde därför vara mer konjunk­

turkänsliga än de mindre. ERU drar härav slutsatsen att de kortsiktiga

aspekterna bör beaktas i samrådsförfarande!.

Också lokaliseringsntredningen beklagar att intentionerna med samrå­

det inte har klargjorts i promemorian. Man hade bort knyta an till ERU:s

uttalanden om storstadsproblematiken i SOU 1970:3 och redogöra för de

överväganden om samrådets användbarhet och avsedda funktion inom re­

gionalpolitiken som ligger till grund för förslaget.

Flera remissinstanser uppehåller sig främst vid de inomregionala balans-

problemen. Svenska kommunförbundet finner att promemorieförslaget syf­

tar till att dämpa tillväxttakten i stockningsområdena. Enligt Göteborgs och

Bohus läns landstings näringsnämnd behöver åtgärder vidtas för att dämpa

tillväxten i storstadsregionerna. RLF förutsätter att direktiven till lokalise-

ringsmyndigheten utformas så att det blir klart att syftet är att få till stånd

en markant dämpning av utbyggnadstakten i stockningsregionerna. Samrå­

det bör dessutom inriktas på att i första hand finna alternativa lokalise­

ringsorter inom stödområdet. Mot bakgrund av den mycket starka syssel­

sättningsexpansionen och den mycket höga utbyggnadstakten i Stockholms

46

och med stigande standardkrav och i endast mindre mån med befolk­

ningstillväxten som sådan. Stockningsproblem är kriterier på bl. a. ett in­

tensivt utnyttjande av samhällskapital med låga genomsnittskostnader för

invånarna. Sådana kapacitetsbrister bör hellre rättas till genom en ökning

av kapaciteten än genom en efterfrågeminskning. Den statliga politiken bär

enligt nämnden en väsentlig del av ansvaret för kapacitetsbristen. Stan­

dardtillväxten är redan dämpad på ett samhällspolitiskt inte lyckligt sätt.

Det stora antalet småregioner har andra obalansproblem. Avflyttningen

från dessa regioner förvärrar deras problem.

Storregionerna och deras tillväxt spelar en övervägande positiv roll för

landets ekonomi, fortsätter nämnden. Stockholmsregionen har ett betydan­

de exportöverskott gentemot övriga delar av landet. Detta hänger samman

med storstädernas produktivitetsfördelar, i synnerhet för företag med

avancerade krav på arbetskraftstillgång, marknad och produktionsmiljö.

Även för invånarna är storstäderna attraktiva genom elt stort utbud av

arbetstillfällen, utbildningsmöjligheterna och den kulturella mångsidighe­

ten. Å andra sidan kan tillväxten i storstadsregionerna leda till vissa pro­

blem. Investeringarna kan vara särskilt resurskrävande. En viss inflations-

effekt kan uppstå genom efterfrågeöverskott på arbetskraft. Inflyttningen

av arbetskraft till en region leder enligt nämnden till en kortsiktig och i

vissa fall också långsiktig balansrubbning i inflyttnings- och utflyttnings-

regionen. I en storstadsregion ställer en inflyttning relativt sett inte så

stora krav som i en hastigt växande mindre region. Om man emellertid av

stabiliseringspolitiska skäl försöker dämpa de obalanser som orsakas av

inflyttningens följ dinvesteringar skapas andra problem, t. ex. sociala pro­

blem, dämpad ekonomisk tillväxttakt samt minskat exportöverskott till

andra regioner och därmed sämre förutsättningar för utjämning mellan

regionerna. Utflyttningen från glesbygden sker numera huvudsakligen till

andra block än storstädernas. En satsning på storstadsalternativ kan på­

skynda avfolkningen av glesbygderna, men då inte på grund av storstads-

tillväxten.

Enligt nämndens åsikt måste motivet för att åtminstone temporärt dämpa

takten i storstadstillväxten vara att balansproblemen på kort sikt bedöms

som så svåra att de kräver sådana åtgärder trots risken för i och för sig

ogynnsamma följdverkningar. Ett minimikrav är en grundlig analys av de

positiva och de negativa effekterna i olika regioner och i landet som helhet.

En sådan analys saknas och man kan därför inte bedöma i vilken utsträck­

ning medel av typen lokaliseringssamråd kan tillgripas och mot vilka sek­

torer det kan riktas utan att det sammanvägda resultatet blir alltför nega­

tivt för storstäderna och för hela landet.

Liknande synpunkter som planeringsnämnden anlägger minoriteten i

Svenska kommunförbundets styrelse i ett särskilt uttalande. Ledamöterna

säger bl. a. att både tillväxttakten och tillväxtproblemen förefaller ha över­

Kungi. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

48

valda lösningen att skapa ett fristående samrådsförfarande är i och för sig

acceptabel. Det kan emellertid ifrågasättas om det inte hade varit värdefullt

att få en anknytning till existerande informationssystem, varigenom redan

etablerade kontakter hade kunnat utnyttjas. Utredningen förutsätter vidare

att samarbetet mellan Sveriges industriförbund och inrikesdepartementet

vidareutvecklas och att kontakter med andra näringslivsorganisationer ut­

vecklas till ett reguljärt samarbete. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser att de föreslagna samrådsformerna knappast kan innebära någon

olägenhet för företagen. Det torde också från näringslivets synpunkt vara

angeläget att man genom åtgärder på ett relativt tidigt stadium söker kom­

ma till rätta med balansproblemen.

Kommerskollegiet fäster uppmärksamheten på att det slutliga ansvaret

för lokaliseringen kommer att ligga hos den enskilde företagaren i det före­

slagna systemet som bygger uteslutande på information och samråd. Etable-

ringskontroll har fördelen att beslutanderätten och därmed ansvaret läggs

hos ett offentligt organ. Kollegiet finner emellertid uppenbart att ett system

med etableringslcontroll skulle medföra betydande praktiska svårigheter.

Å andra sidan är den nuvarande ordningen inte tillfredsställande. På grund

härav förordar kollegiet att det föreslagna obligatoriska samrådsförfarande!

prövas. Enligt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare bär

en förbättrad och mera näringslivsanpassad information från samhället om

lokaliseringsförutsättningar stort värde för företagen. Antalet institutioner

som nu ägnar sig åt information och utredning på lokaliseringsområdet är

så stort att överblicken går förlorad. Skäl talar därför för ett centraliserat

samrådsförfarande.

Statens planverk räknar med att det föreslagna samrådet får bara måttliga

effekter men betonar att man med de erfarenheter som vinns av förfarandet

får bättre grepp om problemen för framtiden. Inte heller AMS säger sig vilja

överdriva de resultat som kan nås genom promemorieförslaget. En vidgad

informationsverksamhet med aktivt engagemang från näringslivets egna

organisationer borde kunna leda till ökad utlokalisering. Tvångs- eller styr-

ningsmetoder finner AMS inte ägnade att främja utlokalisering. Samråd i

de former som har föreslagits i promemorian tillstyrks emellertid av AMS.

Bostadsstyrelsen konstaterar att syftet med förslaget ligger i linje med vad

styrelsen anförde i sitt remissyttrande över lokaliseringsutredningens be­

tänkande.

Enligt länsarkitekten i Stockholms län är utvecklingen i Stor-Stockholms-

regionen f. n. så snabb att den översiktliga planeringen har svårigheter att

i alla avseenden hålla takten. Följden kan bli mindre lyckade lokaliserings-

beslut utan stöd i översiktlig planering eller dispositionsplanering. Sam­

hällets ekonomiska och fysiska planering bör i allt högre grad samordnas

för att man skall åstadkomma en lämplig utbyggnad och lokalisering av olika

samhällsfunktioner. Det samråd som nu förekommer inom den fysiska pla­

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

49

neringens ram och inom länsstyrelsen från regionpolitisk lokaliseringssyn-

punkt är av stort värde. Det bör fördjupas. Samrådsskyldigheten är därför

ändamålsenlig. Nuvarande samrådsformer har otvivelaktigt ökat möjlighe­

terna att med positivt resultat vidta arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ytt­

rar majoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse. Detta samråd kan

ses som ett led i försöken att lösa uppkomna problem i samband med redan

fattade beslut. Starka skäl kan anföras för samrådsförfarande, innan slutligt

ställningstagande till sysselsättningsförändringar har gjorts. Därigenom tor­

de många fördelar kunna vinnas för alla inblandade parter. Styrelsemajori­

teten tillstyrker därför att det i promemorian framförda förslaget prövas

försöksvis. Företagareföreningarnas förbund förklarar utan närmare kom­

mentarer att förbundet inte har något att erinra mot det föreslagna samråds-

förfarandet och RF ställer sig i princip positivt till det föreslagna samrådet

i form av utbyte av information i samband med planerad utbyggnad eller ny­

etablering.

Som har redovisats i det föregående förutsätter ERU att syftet med sam­

rådet bör klargöras mer entydigt och länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker

förslaget om samråd under förutsättning att rådgivningen får en långsiktig

regionalpolitisk inriktning.

Till de remissinstanser som godtar förslaget men tar upp frågan om inte

en starkare styrning kan bli motiverad hör LO. Den föreslagna enkla admi­

nistrationen och betoningen på samråd finner LO förutsätta att ett för­

troendefullt samarbete mellan företag, kommuner och statsmakterna kom­

mer till stånd. Om erfarenheterna skulle visa att den åsyftade effekten inte

nås, bör statsmakterna söka finna fastare bestämmelser och organisatoriska

former för styrning av etableringarna. RLF hänvisar till sitt uttalande om

etableringskontroll i yttrandet över lokaliseringsutredningens betänkande

att samråd knappast är tillräckligt. Förbundet har svårt att tro att ett system

i vilket sanktioner helt saknas kan verka som ett effektivt styrinstrument.

Också några kommuner samt Skånes FCO-dislrikt håller före att en starkare

styrning av näringslivets lokalisering behövs. Några av dessa remissinstanser

förordar att samrådsförfarandet tillämpas under en försöksperiod efter vil­

ken en starkare styrning bör övervägas. Motsvarande inställning har TCO,

som anser att man för att nå det allmänna regionalpolitiska syftet måste ge

iokaliseringsmyndigheterna möjligheter att i större utsträckning än som

anges i förslaget styra lokaliseringen inom och mellan regionerna.

Det är inte klarlagt vilka negativa konsekvenser en direkt etablerings- eller

expansionskontroll kan ha från samhällsekonomisk synpunkt, säger läns­

styrelsen i Värmlands län. Resultatet av de kontakter som ett samråds-

system kan leda till bör längre fram bli avgörande för om samrådet skall

avlösas av en kontroll.

Ett väsentligt skäl för de avstyrkande remissinstansernas ställningstagan­

de är att redan det föreslagna systemet ger inte önskvärda styrningsmöjlig-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 15b

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

50

heter. Sålunda anför Stor-Stockholms planeringsnämnd i sitt yttrande att

samrådet visserligen kan få betydelse som metod att förbättra det ömse­

sidiga informationsutbytet mellan företagsamheten och statliga och kom­

munala myndigheter om utvecklingsplaner på ömse håll. Huvudsyftet med

förfarandet är emellertid att kunna utöva påverkan mot storstadslokalise-

ring. Förslaget ger möjlighet att utveckla en etableringskontroll som kan

omspänna all slags företagsamhet. Styrmedlet är så utformat att det under

alla förhållanden måste krävas en ny och allsidigare utredning innan det

kan tas upp till slutligt övervägande. Bl. a. föreligger ovisshet om samråds-

pliktens omfattning och verkningar, vilket kommer att vara ett bekymmer

för företagens planering. Osäkerheten i fråga om de statliga styrningsåtgär-

dernas räckvidd och effekt på företagsetableringen i storstadsregionerna

kommer dessutom att nära nog omöjliggöra all långsiktigare samhälls- och

stadsbyggnadsplanering där.

Minoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse betonar att förfaran­

det kan tillämpas på ett utomordentligt ingripande och hårt styrande sätt.

Det ger i realiteten möjligheter till en ganska hård etableringskontroll. En­

ligt handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad innebär samrådet vis­

serligen mjukare styrning än kontrollen men det finns principiellt inte

någon skillnad mellan de båda förfarandena. Samrådet kan efter en tid

komma att ersättas med en kontroll, t. ex. därför att det visar sig ineffektivt.

Även SHIO anser att förslaget kan leda till att indirekt en form av etable­

ringskontroll uppstår. Det kan vid samrådet anföras att servicebehovet inom

viss bransch är täckt och att därför företaget rekommenderas att lokalisera

sig på annan ort. Frågan om konkurrensneutralitet bör beaktas vid de fort­

satta övervägandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län hävdar att en styrning i syfte att motverka

den naturliga lokaliseringsutvecklingen kan verka negativt på landets eko­

nomiska tillväxt. Ett samrådsförfarande får inte leda till att angelägna om-

eller tillbyggnader eller ersättningar för befintliga lokaler, t. ex. i sanerings-

syfte, fördröjs eller hindras. Länsstyrelsen är emellertid positivt inställd till

ett system som innebär ökat samråd mellan näringsliv och myndigheter

inom en region.

Också åtskilliga företrädare för näringslivet reagerar mot förslaget om

samråd därför att det bedöms inrymma styrningsmöjligheter. Man betonar

att ett system med samråd på frivillighetens grund av olika anledningar är

överlägset det föreslagna. SAF och Sveriges industriförbund argumenterar

utförligt för ett frivilligsystem. Organisationerna åberopar sin skrivelse till

AMS den 19 mars 1970 med förslag att varselöverenskommelsen vid drifts­

inskränkningar skall kompletteras med en likartad överenskommelse som

gäller större utbyggnader och etableringar. Arbetsmarknadsmyndigheterna

skulle därigenom redan i planeringsskedet kunna aktualisera lokaliserings-

frågan. Om rådgivningen blir saklig och kvalificerad torde företag i många

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

fall komma att inhämta informationer redan i samband med förberedande

utredningar. En frivillig överenskommelse ger enligt organisationerna goda

möjligbeter till smidig utformning av uppgiftsskyldighet från företagens

sida och till lämnande av upplysningar i lokaliseringsfrågan utan dröjsmål.

Organisationerna upplyser att industriförbundets omfattande aktivitet för

att föra ut den information om lokaliseringsförutsättningar inom stödområ­

det som har sammanställts av förbundet och inrikesdepartementet har mötts

av positivt intresse från företagen och att industriförbundet bär beslutat att

permanenta sin informationsverksamhet beträffande lokaliseringsförutsätt-

ningarna inom stödområdet.

Det framlagda förslaget om samråd innebär enligt organisationerna en

icke acceptabel väg att få till stånd ett informationsutbyte mellan företag

och samhälle. Tvingande bestämmelser är inte någon god grund att bygga

en förtroendefull samverkan på. Eftersom anmälningsskyldigheten knyts

till investeringar som kräver byggnadslov, blir samrådsärendena kvantita­

tivt mycket omfattande även med betydande sektoriella avgränsningar. Sy­

stemet blir kostnadskrävande och risk för byråkratisering föreligger. Efter­

som alternativ lokalisering kan vara aktuell endast för en begränsad del av

de investeringar som kräver byggnadslov kommer förfarandet för företagen

att framstå som meningslöst. Vidare föreligger risk för förseningar av ange­

lägna investeringar.

Till andra remissinstanser som förordar en utbyggd varselöverenskom­

melse i stället för ett obligatoriskt samrådsförfarande hör Sveriges grossist­

förbund, Skånes handelskammare och SHIO, som dessutom anser att man

bör avvakta resultaten av de nyligen fattade regionalpolitiska besluten och

genomförandet av den föreslagna utflyttningen av statliga myndigheter från

Stockholm, innan en ny administrativ ordning tillskapas. Enligt drätsel­

kammaren i Malmö bör resultatet av samarbetet mellan inrikesdepartemen­

tet och Sveriges industriförbund avvaktas, innan man tar ställning till pro-

memorieför slaget.

Stockholms handelskammare förordar att de resurser som är avsedda att

ställas till lokaliseringsmyndighetens förfogande i stället används för att

bygga ut informationen om regionala etablerings- och lokaliseringsförutsätt­

ningar i redan beprövade former. Ett samarbete liknande det mellan inrikes­

departementet och Sveriges industriförbund bör etableras med andra orga­

nisationer inom näringslivet. Ett frivilligt samråd har flera fördelar fram­

för ett obligatorium, anser handelskammaren, som åberopar i huvudsak

motsvarande kritiska synpunkter som SAF och industriförbundet. Flera av

dessa synpunkter återkommer också i yttrandena från bl. a. drätselkamma­

ren i Malmö, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges grossistförbund och

Svenska bankföreningen. Bankföreningen anser att den sannolikt ringa ef­

fekten av samrådsförfarandet bör medföra att informationsutbytet förenk­

las väsentligt i förhållande till promemorieförslaget. Vad som synes leda till

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

51

52

en tidsödande och komplicerad procedur är enligt föreningen föreskrifterna

om samrådstidens längd. Om man önskar en mera institutionaliserad form

för informationsutbyte skulle man kunna införa skyldighet att till central

myndighet anmäla avsikt att utföra mera betydande ny-, till- eller ombygg­

nad. Anmälningsskyldigheten borde inte sammankopplas med långdragna

obligatoriska överläggningar och inte heller skulle bevis om samråd behövas

för byggnadslov. En så avgränsad anmälningsskyldighet skulle eventuellt

kunna kopplas samman med rutinerna för sökande av byggnadslov.

I yttrandet från Stockholms läns företagareförening framhålls de ökade

möjligheter till frivilligt samråd som finns inom ramen för företagareför­

eningarnas verksamhet. Föreningarna har goda kontakter med särskilt den

mindre och medelstora industrin. Storindustrins lokaliseringsproblem torde

liksom hittills böra behandlas i nära kontakt med AMS.

Uttalandet i promemorian att företag ofta torde ha förutfattade meningar

i lokaliseringsfrågor delas inte av handelskamrarna i Göteborg, Borås och

Karlstad, som anser att företagen inte har råd att vara dåligt informerade.

Liknande uppfattning ger drätselkammaren i Malmö och Handelskamrarnas

nämnd uttryck åt. SAF och Sveriges industriförbund framhåller att det lig­

ger i företagens intresse att finna en lämplig lokaliseringsort. Det är därför

svårt att tro att de skulle sakna intresse av information i dessa frågor. Pro­

blemet är enligt organisationerna snarare att det hittills har saknats ett sam­

lat, sakligt och lättillgängligt informationsmaterial om lokaliseringsförut-

sättningar i olika regioner.

Stadsfullmäktige i Göteborg anmärker aLt de förslag som samarbetsutred-

ningen väntas lägga fram om information från företag till samhälle vid sys-

selsättningsinskränkningar bör samordnas med promemorieförslaget.

6.4 Den geografiska avgränsningen

Vad som anförs i promemorian om den geografiska avgränsningen lämnas

utan erinran i det övervägande antalet remissyttranden. I vissa av dessa

yttranden tillstyrks promemorieförslaget uttryckligen men utan närmare

kommentarer. Det är fallet i fråga om yttrandena från bl. a. AMS och LO.

Av de remissinstanser som mera utförligt behandlar promemorians syn­

punkter i detta avseende varnar lokaliseringsutredningen för en alltför stor

flexibilitet i gränsdragningen. Erfarenheter från utlandet talar för att grän­

serna bör vara så stabila som möjligt. Täta ändringar försvårar företagens

och kommunernas planering. Även psykologiska skäl och effektivitetsskäl

talar mot täta ändringar.

Ett par instanser framhåller i stället värdet med flexibla gränser. Sålunda

säger Svenska kommunförbundet att det är riktigt att intresset i första hand

inriktas på storstadsområdenas utveckling. Några fixa geografiska avgräns-

ningar torde dock vara svåra att göra, eftersom stockningsproblem kan upp­

stå även i andra områden. Den föreslagna omfattningen bör prövas på för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

åt! lokalbehovet är den lämpligaste grunden av de tre grunder som diskute­

ras i promemorian och att det är naturligt att knyta anmälningsskyldighe­

ten till bestämmelserna om byggnadslov. Länsstyrelsen i Värmlands län

menar att sammankopplingen med skyldigheten att söka byggnadslov ger

förutsättningar för en nöjaktig kontaktvolym. Nya lokaler eller ombyggnad

eller tillbyggnad av lokaler utgör grunden för ny produktion eller nya pro­

dukter. En väsentlig del av det som är lokaliserbart torde fångas in genom

anknytningen till byggnadslovet. Samma inställning har KF. Kopplingen till

skyldigheten att söka byggnadslov ger enligt KF den enklaste formen för

kontroll. Det är av största vikt att det ges klara direktiv om vilken lokal­

storlek som skall föranleda anmälningsskyldighet. Hänsyn måste därvid tas

till att lokalstorlekar inom olika verksamhetsgrenar medför olika sysselsätt­

ningseffekter.

Sveriges köpmannaförbund anser att cn kombination av t. ex. sysselsätt­

ningsökning och investeringskostnad inte torde bli praktiskt hanterbar.

Lokalbehovet är i flertalet fall en funktion av sysselsättningsökningen inom

regionen. För detaljhandelns del får lokalbehovet anses vara en tillfreds­

ställande indikator på direkt eller indirekt sysselsättningsökning.

Promemorieförslaget lämnas utan erinran av bl. a. statens planverk och

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Den valda lösningen med anknytning till lokalbehovet är enligt lokalise-

ringsutredningen lämplig eftersom den innebär ett relativt enkelt system.

En mer sofistikerad utformning får prövas sedan erfarenheter har vunnits.

Av den anledningen är det av underordnad betydelse att man genom den

aktuella grunden inte täcker nyetableringar eller utvidgningar där lediga

lokaler finns eller byggnadslov inte behövs. Även TCO ser anknytningen till

lokalbehov som en temporär lösning. TCO understryker att sysselsättningen

bör vara avgörande för om samråd skall ske eller inte och förutsätter att

förslaget kommer att ses över i den delen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bedömer det som i viss mån tveksamt om

lokalbehovet bör grunda anmälningsplikt. Det kan leda till att företagen

inom givna eller måttligt ökade lokaler söker driva så kvalificerad verksam­

het som möjligt. Ett kompletterande system för registrering av enskilda fö­

retags expansion i storstäderna behöver utredas. Länsarbetsnämnden i Stock­

holms län håller det inte för osannolikt att man för att nå önskvärd effekt

behöver införa även en anmälningsskyldighet som grundas enbart på syssel­

sättningsökningen.

En tveksam inställning till om lokalbehovet sammankopplat med bygg­

nadslov är den lämpligaste grunden har Svenska kommunförbundet. Före­

tagen behöver nämligen en mångsidig information på ett förhållandevis

tidigt stadium i planeringen. Förslaget har emellertid stora fördelar från

administrativ synpunkt. Om man inte kan finna en lämpligare anmälnings-

grund är det särskilt viktigt med en kontinuerlig och aktiv information till

55

företagen. Även stadsfullmäktige i Göteborg, som befarar att den föreslagna

grunden kommer att nedsätta effektiviteten i samrådsförfarandet, fram­

håller att företagen behöver information i ett tidigt skede i planeringspro­

cessen.

Några remissinstanser påpekar att förslaget leder till att samråd skall äga

rum även i en hel del fall då överläggningar är meningslösa, såsom då det gäl­

ler tillbyggnad av maskinhall, uppförande av garage e. d. Till dem hör han-

delskamrarna för Örebro och Västmanlands län samt Stockholms låns före­

tagareförening. Även SAF och Sveriges industriförbund kritiserar att man

genom anknytningen till byggnadslov drar in åtskilliga fall där lokaliserings-

frågan inte är aktuell. Liknande synpunkter har också bl. a. Stockholms han­

delskammare och Handelskamrarnas nämnd samt minoriteten i Svenska

kommunförbundets styrelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker att förslagets tekniska utform­

ning är alltför generell och Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller

att det är svårt att analysera verkningarna av samrådsplikten eftersom

Kungl. Maj :t bestämmer dess omfattning. Flexibiliteten är vansklig. Oviss­

heten om samrådspliktens omfattning och verkningar kommer att bereda

svårigheter för företagen när det gäller planeringen. Kopplingen till bygg-

nadslovgivningen torde delvis vara ineffektiv från kontrollsynpunkt. Å andra

sidan får byggnadsnämnderna kontrolluppgifter som blir närmast omöjliga

alt fullgöra om det i storstäderna skall kunna pågå byggande av arbetsloka­

ler i andra fall än de där användningen är fastlagd långt i förväg. Antalet

byggnadslovärenden är mycket betydande. Det är risk att byggnadsnämn­

dens kontrolluppgifter fungerar som en utvecklingsbroms. Man riskerar

bl. a. att saneringar och moderniseringar av arbetslokaler försvåras. Det blir

komplicerat att genomföra samrådsproceduren för industrihus eller industri-

och hantverksbyar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

6.6 Den sektoriella avgränsningen

Uttalandena i promemorian om den sektoriella avgränsningen vinner an­

slutning eller lämnas utan erinringar i flertalet remissyttranden.

I sitt yttrande tillstyrker AMS att samrådsskyldigheten avgränsas huvud­

sakligen på det sätt som anges i promemorian. Kommerskollegiet anser att

riktpunkten bör vara att anmälningsskyldigheten begränsas till fall som har

betydelse från lokaliseringssynpunkt och att den inte görs mer omfattande

än som är nödvändigt med hänsyn till det syfte som skall tillgodoses. Även

SHIO hävdar att ett samrådssystem, om det införs, bör omfatta endast före­

tag av betydande storlek vilkas utbyggnad eller etablering på ett ingripande

sätt kan påverka utvecklingen i en region.

Enligt SAF och Sveriges industriförbund är de i promemorian anlagda

synpunkterna på bl. a. samrådets sektoriella avgränsning så xragt och allmänt

56

hållna att det inte är möjligt att bilda sig en klar uppfattning om vad sam­

rådsförfarande! kommer att omfatta. Skånes handelskammare anser att det

för en realistisk bedömning är nödvändigt att bl. a. förslag till bestämmelser

om sektoriella avgränsningar sänds på remiss.

I särskilda avgränsningsfrågor anför remissinstanserna följande.

Lokalisering sutredningen ansluter sig till förslaget att statliga och kom­

munala bolag skall omfattas av samrådet. Utredningen väcker också frågan

om kommun bör få möjlighet att söka generell dispens från anmälnings­

skyldigheten när det gäller företag i centrumområde eller liknande, som

skall betjäna ett helt bostadsområde.

Förslaget att från anmälningsskyldighet undanta offentliga myndigheter

föranleder påpekanden att det huvudsakligen är den offentliga sektorn som

på senare år har svarat för storstädernas expansion. Yttranden av denna in­

nebörd föreligger från bl. a. länsstgrelsen i Stockholms län, Stockholms läns

företagareförening och Svenska bankföreningen. RLF ifrågasätter om lands­

tingskommunal anläggningar bör undantas och hänvisar till deras betydel­

se från sysselsättningssynpunkt och till att valmöjligheter beträffande loka­

liseringen föreligger.

Skånes handelskammare framhåller att starka skäl kan anföras för att

utbyggnad av ett redan etablerat företag inte bör omfattas av samrådsskyl-

digheten, förutsatt att fråga är endast om utvidgning av redan bedriven

produktion, varuhantering etc., även om antalet sysselsatta kommer att öka.

Liknande synpunkter har drätselkammaren i Mölndal. Drätselkammaren på­

pekar att kommunen för redan etablerade företag ofta har lagt ned kostna­

der som inte kan nyttiggöras för annan industri.

KF, som påpekar att anmälningsskyldigheten i princip bör omfatta alla

former av näringsverksamhet, anser att alla typer av detalj handelsanlägg-

ningar och andra serviceanläggningar bör föras till de generella undantagen.

Serviceanläggningar utgör naturliga komplement till boendet. Valet står

mellan att lokalisera till en region som anläggningen skall betjäna eller att

inte lokalisera alls. Storleken saknar betydelse, hävdar KF. Sveriges gros­

sistförbund framhåller att partihandeln är en servicenäring som är beroen­

de av de marknader den har att betjäna. De stora avsättningsområdena finns

i storstäderna. Partihandeln måste också ligga i närheten av hamnar. Det

går inte att lägga lokaliseringspolitiska aspekter på dessa företags lokalise­

ring och det är meningslöst med samråd för deras del.

I fråga om affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor erinrar Svenska

bankföreningen att de enligt lag är skyldiga att hos nämnden för bankkon-

torsetablering anhålla om yttrande beträffande avsikt att öppna nytt kon­

tor. Om samrådsskyldighet införs, bör affärsbanker, sparbanker och jord­

brukskassor undantas från anmälningsskyldighet. Ett sådant undantag

skulle dessutom stå i överensstämmelse med uppfattningen att anmälnings­

skyldighet inte skall omfatta närbutiker. Helt generellt förordar hovrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

58

SAF och Sveriges industriförbund räknar med att lokaliseringsmyndig­

heten skall bedöma vilken ort som är den lämpligaste från företagens och

samhällets synpunkter. Detta förutsätter ingående kännedom om företagens

och branschers problem. Organisationerna befarar att för företaget bety­

delsefulla faktorer kommer att nedvärderas till förmån för regionalpolitiska

önskemål.

Lokaliseringsmyndigheten bör i utlåtandet ange antingen om myndig­

heten inte har haft någon erinran mot avsedd lokalisering eller, i övriga fall,

vilka orter som har förordats, framhåller bostadsstyrelsen. Statens planverk

understryker behovet av att det vid överläggningarna förs protokoll varav

klart framgår samrådets innehåll och rekommendationerna. Protokollet bör

bifogas ansökan om byggnadslov.

De remissinstanser som gör närmare uttalanden om promemorians för­

slag beträffande samrådstidens längd är kritiskt inställda. Enligt RF bör

tidrymden för samrådet vara högst fyra månader, eftersom det annars kan

bli omöjligt att snabbt genomföra investeringsbeslut. SAF och Sveriges indu­

striförbund hävdar att fyra månader är en från företagens synpunkt för

lång tid. Liknande synpunkter framförs av Stockholms handelskammare och

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Handelskamrarna i

Göteborg, Borås och Karlstad samt Skånes handelskammare anser att skyl­

digheten att utfärda bevis skall vara ovillkorlig, när fyra månader har för­

flutit från anmälan. Svenska bankföreningen finner det speciellt betänkligt

att förslaget inte innehåller preciserade regler om förutsättningarna för för­

längning av samrådstiden och Skånes handelskammare förordar att det klart

anges att förutsättning för förlängning av samrådstiden är antingen att före­

taget inte har lämnat fullständigt underlag eller att det medvetet har för­

halat ärendet. Lokaliseringsutredningen anser att myndigheten bör vara

skyldig att på den anmälandes begäran utfärda bevis även i det fall att sam­

råd inte har kunnat ske inom fyramånadersperioden, om detta beror på

myndigheten och om objektet kan identifieras.

Från kommunalt håll yrkas att kommun som berörs av samrådet skall få

ta aktiv del i detta. Önskemål härom förs fram av hl. a. Svenska kommun­

förbundet, stadsfullmäktige i Göteborg, drätselkammaren i Mölndal och

kommunalfullmäktige i Årjäng, som också yrkar att kommunerna inom

stödområdet hålls informerade om lokaliseringsmyndighetens arbete. Läns­

styrelsen i Värmlands län anser alt representanter för berörda län och kom­

muner bör få delta i vissa av lokaliseringsmyndighetens sammanträden.

Vikten av att de uppgifter som den anmälande lämnar blir sekretesskyd-

dade betonas av RF och Sveriges köpmannaförbund.

6.8 Lokaliseringsmyndigheten

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget att AMS skall

handha samrådsverksamheten. Till dessa remissinstanser hör AMS, som

förutsätter att erforderlig personal för uppgiften ställs till styrelsens för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

59

fogande. Även KF, TCO och statens planverk finner att AMS bör ha hand

om samrådsfunktionen. Planverket tillägger att lokaliseringsdelegationen

bör arbeta självständigt i förhållande till AMS.

Lolcaliseringsutredningen finner att förslaget bör accepteras som provi­

sorium i avvaktan på en mer genomgripande nyorganisation. AMS är lämp­

ligast för rådgivningsverksamheten, förutsatt att en förstärkning sker av

AMS personella resurser. Även flera andra tillstyrkande remissinstanser un­

derstryker vikten att samrådsmyndigheten får tillräckliga resurser för en

effektiv och smidig samrådsverksamhet.

Några remissinstanser sätter i fråga om inte samrådet bör förläggas ovan­

för ämbetsverksplanet. I inte så få fall kan samrådsärenden gälla investe­

ringar på över 3 milj. kr. inom stödområdet, säger länsstyrelsen i Värmlands

län. Kungl. Maj :t blir därigenom sista instans i handläggningen. Eftersom

samrådsverksamheten anges inte böra äga rum inom inrikesdepartementet

och ERU inte bör ges ställning som myndighet torde AMS eller lokalise-

ringsberedningen kompletterad med ett expertkansli kunna övervägas. Läns­

styrelsen utgår från att verksamhetens försökskaraktär har talat för en för­

läggning till AMS. Inrättandet av en fristående delegation är lämpligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det är särskilt angeläget att sam­

rådet centralt sker på departementsnivå och regionalt handhas av länssty­

relserna efter regeringens anvisningar, om rådgivningen får den inriktning

som länsstyrelsen har förordat. Det bör för olika typer av företag bestämmas

om rådgivningen kan ske centralt eller på länsstyrelsenivå. Också nordvästra

Skånes kommunalförbund vill att de regionala myndigheterna skall få in­

flytande på rådgivningen.

I fråga om samrådsdelegationens sammansättning förordar länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att delegationen skall innehålla företrädare för

flera sektorer inom samhällsplaneringen och att lekmannainflytandet skall

vara starkt. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad begär att hälf­

ten av delegationens ledamöter skall utses efter förslag av näringslivsorga-

nisationer. Enligt TCO bör arbetsmarknadsparterna vara representerade i

delegationen och enligt Företagareföreningarnas förbund bör föreningarna

vara representerade där. Föreningarna bör dessutom utnyttjas för utred­

ningsarbete i samrådsärenden. Förbundet förutsätter i sådant fall att för­

eningarna får täckning för sina kostnader. Skånes handelskammare betonar

vikten av att näringsliv och arbetsmarknadsparter blir företrädda. Länssty­

relsen i Värmlands län anser att delegationens ledamöter bör ha förankring

i de politiska partierna.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

7. Departementschefen

7.1 Inledande synpunkter

Enligt statsmakternas beslut i anslutning till behandlingen av prop.

1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten

m.m. skall regionalpolitiken syfta till att skapa ökad jämlikhet i ekono­

miskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i skilda delar av

landet.

Skall den regionala politiken förbättra balansen mellan skilda delar av

landet, måste den med nödvändighet innebära att såväl offentlig som en­

skild verksamhet omfördelas mellan olika regioner. Jag vill i detta hänseende

erinra om att de problem som är förknippade med storstadsregionerna be­

handlades redan av 1969 års riksdag. Därvid uttalades bl. a. att den starka

tillväxten av storstadsområdena borde dämpas och en del av expansionen

avlänkas till växtkraftiga stadsregioner på skilda håll i landet.

I olika sammanhang har initiativ tagits eller är att vänta inom den of­

fentliga sektorn för att jämnare regional fördelning av resurserna skall

åstadkommas. Till åtgärder i huvudsakligt syfte att påverka enskilda före­

tags lokaliseringsval hör främst de direkta regionalpolitiska stödåtgärderna.

Dessa individuella stödåtgärder är inriktade på att stimulera till lokalisering

inom bestämda regioner. Samtidigt är åtgärderna indirekt ägnade att dämpa

tillväxten i andra regioner. Medel som direkt har detta syfte står däremot

till förfogande endast i begränsad utsträckning. Det finns emellertid anled­

ning att i detta sammanhang uppmärksamma den upplysnings- och rådgiv­

ningsverksamhet i lokaliseringsfrågor som har utvecklats mellan olika sam­

hällsorgan på de centrala och regionala planen och det enskilda näringsli­

vet. Denna verksamhet, som syftar till att bl. a. klarlägga lokaliseringsförut-

sättningarna i skilda orter och regioner, kan givetvis medverka till en jäm­

nare regional fördelning av resurserna mellan olika delar av landet. Som jag

framhöll vid anmälan av prop. 1970: 75 bör man överväga att göra upplys­

nings- och rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mera or­

ganiserade former än hittills. Förslag till ett sådant organiserat samråds­

förfarande har lagts fram i en promemoria som har utarbetats inom inrikes­

departementet.

7.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor

När grunden för regionalpolitiken lades år 1964 blev det en uppgift för

AMS att efter hänvändelse från företag ge råd och upplysning i lokalise­

ringsfrågor och att även på eget initiativ sprida information till företagen.

62

mare vid informationsbehovet beror på att remissinstanserna inte genom­

gående har velat godta att kravet på ökad och förbättrad information

rimligen måste leda till överväganden om nya informationsmetoder som

bättre än de nuvarande fyller det behov som alla är ense om. Det är som

jag ser det särskilt betydelsefullt att information om regionalpolitiken,

det regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar i

olika delar av landet når fram till företag som planerar att lokalisera

sig i områden där den spontana lokaliseringsbenägenheten är speciellt hög

eller t.o.m. bedöms som alltför hög. Det är mot denna bakgrund som jag

anser det finnas starka skäl att för vissa delar av landet överväga ett sam­

rådsförfarande som skapar garantier för att företagens lokaliseringsbeslut

inte fattas utan att olika från regionalpolitiska utgångspunkter lämpliga

lokaliseringsalternativ har övervägts.

7.3 Lokaliseringssamrådets syfte och former

Promemorieförslaget innebär att företag som vill etablera sig inom sär­

skilt expansiva områden skall vara skyldiga att göra anmälan därom till

statlig myndighet och delta i överläggningar med myndigheten om lokalise-

rmgsförutsättningarna för den ifrågavarande verksamheten på olika tänk­

bara orter. Lokaliseringsbesluten skall dock fattas av företagen själva. Vid

remissbehandlingen har förslaget i allmänhet fått ett positivt mottagande.

Kritik har emellertid riktats mot förslaget från en del håll. En grupp re­

missinstanser, som huvudsakligen representerar det privata näringslivet,

hävdar att en på detta sätt utformad samrådsskyldighet i verkligheten in­

nebär en styrning av lokaliseringarna och att det begränsade syftet att in­

formera företagen löses bättre på frivillig väg, t. ex. i anslutning till ett ut­

byggt varselförfarande vid planerade nyetableringar eller utvidgningar. Fle­

ra remissinstanser sätter å andra sidan i fråga om inte ett samrådsförfaran­

de som mynnar ut i att företaget behåller den slutliga beslutanderätten i lo-

kaliseringsfrågan blir verkningslöst.

Jag vill gärna betona värdet av det informationsutbyte som sker f. n.,,

bl. a. i anslutning till gällande varselsystem. En intensifiering och utbygg­

nad av dessa informationsformer är under alla förhållanden önskvärd. Men

jag biträder den i promemorian utvecklade uppfattningen att ett samråd'

som grundas på ett frivilligt varselsystem inte kan antas få önskvärd om­

fattning och inte heller ske i så god tid att företagens planering verkligen

kan påverkas. Ett organiserat samrådsförfarande bör ha till huvudsyfte att

främja lokaliseringar som står i överensstämmelse med regionalpolitikens

mål. Det är tydligt att samrådet kan ha en särskilt betydelsefull funktion

framför allt i regioner där den spontana expansionsviljan är påfallande hög

och en dämpning av tillväxten anses böra eftersträvas. Genom samrådet

avses företag som vill etablera sig eller utvidga sin verksamhet i en sådan

region få underlag för en mer nyanserad bedömning av lokaliseringsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

64

samrådsärendena. En generell anmälningsskyldighet kan givetvis inte kom­

ma i fråga. Begränsningar i anmälningsskyldigheten måste göras. Jag åter­

kommer till denna fråga (7.5).

Utgångspunkten för sådana begränsningar är att anmälningsskyldighe­

ten skall inträda i samband med att planer aktualiseras på att förlägga

verksamhet inom samrådsområde eller att där utvidga redan etablerad

verksamhet. Anmälningsskyldigheten bör dock inte utsträckas längre än

att samhället med rimliga insatser kan kontrollera att samrådsskyldigheten

verkligen fullgörs. Jag anser det vidare vara betydelsefullt att det blir för­

hållandevis enkelt för både myndigheter och enskilda att i en given situa­

tion bedöma, om anmälningsskyldighet föreligger eller inte. Mot bakgrund

av allmänna överväganden av i huvudsak denna innebörd har i promemo­

rian diskuterats om grunden för anmälningsskyldigheten bör vara viss in­

vesteringskostnad, viss sysselsättningsökning, vissa byggnadslovskrävande

åtgärder eller en kombination av några av dessa grunder.

Av de nu angivna grunderna är som flera remissinstanser betonar viss

sysselsättningsökning otvivelaktigt det mest adekvata uttrycket för expan­

sion. Som utvecklas närmare i promemorian erbjuder det emellertid svå­

righeter både att i förväg bedöma en investerings sysselsättningseffekter

och att i efterhand konstatera den bestående sysselsättningsökningen. Vi­

dare skulle en anmälningsskyldighet grundad på den framtida sysselsätt­

ningseffekten av en etablering eller utvidgning inte kunna kontrolleras på

ett enkelt och effektivt sätt, eftersom sysselsättningsökningar registre­

ras först efter det de har inträffat. Jag kan inte förorda att ett vidlyftigt

administrativt förfarande skapas enbart för att tillgodose kontrollbehovet.

Än mindre förutsättningar för en ändamålsenlig kontroll finns det om beräk­

nade investeringskostnader läggs till grund för anmälningsplikt. Om man

däremot som föreslås i promemorian knyter an till planer på nybyggnad el­

ler annan åtgärd med lokaler som kräver byggnadslov vinner man betydan­

de administrativa fördelar. Kontroll kan då anordnas genom föreskrift att

de planerade åtgärderna inte får komma till stånd utan att samråd har ägt

rum. Vissa svagheter är otvivelaktigt förenade också med en sådan anmäl-

ningsgrund, något som framhålls både i promemorian och i en del remiss­

yttranden. Jag tänker särskilt på att samrådsskyldighet inte kommer att fö­

religga i vissa fall, när företag disponerar bruksfärdiga lokaler eller när lo­

kaler för ny eller utvidgad verksamhet inte behöver ändras på sådant sätt

att byggnadslov behövs. Det kan också ibland bli svårt att få till stånd sam­

råd med de företag som skall utnyttja nya eller ombyggda lokaler för etable­

ring eller utvidgning, t. ex. när fastighetsförvaltande företag uppför s. k.

industrihotell för uthyrning utan att det ännu är avgjort vilket eller vilka

företag som skall disponera lokalerna. Problem av denna typ anser jag

emellertid kunna bemästras (se 8.1). Jag förordar därför i likhet med majo­

riteten bland remissinstanserna promemorians förslag, att huvudregeln

Kungl. Maj:ts proposition nr 1:U år 1970

66

detta ställer på karaktären av informationerna och gången av förfarandet

skall jag återkomma till. Jag vill här bara erinra om att vi f. n. i vårt land

saknar erfarenheter av ett allmängiltigt organiserat samrådsförfarande. Det

är viktigt att de resurser som i ett inledande skede kan avdelas för verk­

samheten inte belastas så hårt att kvaliteten på informationsunderlaget eller

på överläggningarna i lokaliseringsfrågorna blir lidande. Det geografiska

område inom vilket samrådsskyldighet skall gälla bör i varje fall inlednings­

vis få tämligen begränsad omfattning.

Statsmakterna har uttalat att den starka tillväxten i de tre storstadsre­

gionerna Stockholm, Göteborg och Malmö bör dämpas. Jag anser det mot

den bakgrunden naturligt att samrådssystemet till att börja med tillämpas

där. Detta överensstämmer i sak med förslaget i departementspromemorian

vilket har godtagits av majoriteten bland remissinstanserna. Det bör vidare,

som har framhållits vid remissbehandlingen, finnas möjligheter att på

grundval av erfarenheterna från tillämpningen av systemet vidga eller be­

gränsa den geografiska omfattningen av samrådsskyldigheten. Sådana änd­

ringar bör självfallet göras med försiktighet. Jag delar sålunda lokalise-

ringsutredningens uppfattning att täta ändringar bör undvikas.

Kommunblock resp. färdigbildade kommuner enligt den aktuella kom-

munblocksindelningen utgör de minsta enheterna i den regionalpolitiska

planeringen. Detta har varit utgångspunkten vid bestämning av gränserna

för stödområdena och bör vara det även vid den geografiska avgränsningen

av samrådsskyldigheten.

7.5.3 Sektoriell avgränsning

I och för sig skulle det vara motiverat att samrådsskyldigheten omfattade

alla samhällssektorer vilkas lokaliseringar inte är ortsbundna med hänsyn

till verksamhetens ändamål. Som jag redan förut har antytt är en så om­

fattande samrådsskyldighet självfallet inte realistisk. I varje fall i ett in­

ledande skede bör skyldigheten begränsas till sådana sektorer som har stor

betydelse för expansionen i samrådsområdet. Dylika begränsningar bör

i regel knytas till det ändamål för vilket den planerade lokalanskaff­

ningen är avsedd. Det är emellertid inte alltid möjligt att avgöra lokalers

avsedda användning på grundval av deras tekniska utformning. Av detta

skäl kan det visa sig nödvändigt att i den praktiska tillämpningen i stället

sluta sig till ändamålet med lokalanskaffningen genom att konstatera för

vems räkning lokalerna byggs eller ändras, dvs. vem som är byggherre el­

ler avses skola hyra lokalerna eller disponera dem på annan grand.

I fråga om den sakliga avgränsningen med hänsyn till ändamålet med

lokalernas användning föreslås i promemorian att byggande som sker för

statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighets räkning inte skall

omfattas av anmälningsskyldigheten. Från några håll har man under re­

missbehandlingen påpekat att det på senare år har varit i huvudsak den

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

67

offentliga sektorn som har svarat för storstädernas expansion. Det är i och

för sig riktigt att den offentliga sektorn där har vuxit åtskilligt. Emellertid

vill jag erinra om att statsmakterna i särskild ordning prövar möjligheter­

na att flytta statliga myndigheter till lämpliga orter utanför storstäderna.

En bedömning i detta avseende har nyligen gjorts av delegationen för

lokalisering av statlig verksamhet i betänkandet Decentralisering av

statlig verksamhet (SOU 1970:29). Det föreligger därför knappast behov

att ålägga statliga myndigheter anmälningsskyldighet. Hit hänförs då också

de statliga affärsdrivande verken men givetvis inte de hel- eller delstatliga

bolagen. Kommunalt byggande för förvaltningsändamål har av naturliga

skäl i regel sådan bindning till kommunen att fråga om alternativ lokali­

sering får antas sakna aktualitet. Motsvarande gäller landstingskommuner-

nas byggande, om man håller fast vid regionalpolitikens mål att skapa

jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen mellan olika regioner. Bl. a.

av dessa skäl ansluter jag mig i likhet med de flesta remissinstanserna till

uppfattningen i promemorian att det byggande för offentliga organ som jag

nu har angett generellt undantas från anmälningsplikt.

I ett par remissyttranden förordas att verksamhet som enligt lag kräver

tillstånd eller andra kontakter med myndigheter skall undantas från an­

mälningsskyldigheten. Tillståndsgivning eller bedömning i andra former

sker emellertid i sådana fall ofta inte under särskilt hänsynstagande till re­

gionalpolitiska synpunkter. Något generellt undantag för dylika fall bör

därför inte göras. Behovet av samråd bör bedömas för varje slag av verk­

samhet för sig i samband med förordnande om samrådsskyldighet.

Däremot är det uppenbart att bostadsbyggandet liksom byggande av loka­

la samlingslokaler av olika slag, t. ex. kyrkor, folkets hus m. m., bör undan­

tas från samrådsskyldighet. Dessa undantag, som förordas både i promemo­

rian och av remissinstanserna, torde inte kräva särskild motivering. I sam­

band härmed har vid remissbehandlingen hävdats att även lokaler som är

avsedda för service av olika slag i bostadsområden bör undantas. I prome­

morian förutsätts att lokaler för sådan serviceverksamhet som närbutiker

inte bör föranleda samråd. Jag delar denna uppfattning och kan också an­

sluta mig till de remissinstanser som menar att samråd är ändamålslöst

även i fråga om lokalisering av andra lokaler för service i mera vidsträckt

mening på bl. a. detaljhandelns område. Ibland men ingalunda alltid kan

dessa skäl gälla också grosshandelsföretag. Här kan som Sveriges grossist­

förbund har påpekat särskilda lokaliseringsaspekter begränsa lokaliserings-

alternativen, vilket dock enligt min mening inte behöver innebära att det

är meningslöst att överlägga om de alternativ som kan finnas.

I fråga om utbyggnad av verksamhet som redan är etablerad i samråds-

område kan lokalisering på annat håll ibland givetvis inte komma i fråga.

Men i många fall kan större utvidgningar säkerligen med fördel ske i an­

nan ort och det är inte heller orealistiskt att räkna med att det i ljuset

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 15-i år 1970

av detaljerade informationer om lokaliseringsförutsättningarna på andra

håll kan visa sig fördelaktigt på längre sikt att flytta hela den utvidgade

verksamheten dit. I motsats till några remissinstanser anser jag därför inte

att utbyggnader av redan etablerade företag i samrådsområdet generellt

bör undantas från samråd.

Den sektoriella avgränsningen av samrådsslcyldigheten bör göras efter de

principer som jag här har angett. Det ligger i linje med vad jag har sagt i

det föregående att det bl. a. av administrativa skäl kan finnas anledning

att härvid gå fram med viss försiktighet, till dess tillämpningen av sam-

rådsförfarandet och kontrollen av samrådsskyldigheten har gett erfaren­

heter på detta hittills oprövade område.

7.5.4 Andra begränsningar

Det sist sagda gäller också de avgränsningar av samrådsskyldigheten

som behöver göras i fråga om de byggnadslovskrävande åtgärdernas beskaf­

fenhet och omfattning. Jag anser sålunda att byggande som avser uteslu­

tande markarbeten inte bör grunda anmälningsskyldighet. Mera omfattan­

de arbeten av detta slag torde i betydande utsträckning ske inom närings­

grenar där en alternativ lokalisering av verksamheten bara undantagsvis

kan vara realistisk. Anmälningsskyldighet bör därför i enlighet med pro-

memorieförslaget och den uppfattning som flertalet remissinstanser har fö­

religga endast vid planer på ny-, till- eller ombyggnad av lokaler.

Det har naturligtvis störst betydelse att samråd kommer till stånd vid

mera betydande nyetableringar eller utvidgningar. Lika naturligt är att

skyldighet att delta i samråd inte föreskrivs när förhållandevis obetydliga

byggnadsåtgärder skall vidtas. En generell begränsning av samrådsskyldig­

heten till större byggnadsprojekt är emellertid inte invändningsfri, efter­

som behovet av lokalutrymmen är högst varierande inom skilda närings­

grenar och kan tillgodoses etappvis. Praktiskt administrativa skäl talar

emellertid för att en enhetlig ytgräns fastställs i ett inledande skede i av­

vaktan på erfarenheter av samrådsförfarandet. På längre sikt kan ytgrän-

sen behöva varieras med hänsyn till de skiftande lokalbehoven för olika nä­

ringsgrenar och de lokala förhållandena.

Hur man än gör avgränsningar av det slag som jag nu har berört är det

ofrånkomligt med hänsyn till kravet på enkla kontrollmöjligheter att an­

mälningsskyldigheten kommer att omfatta fall i vilka samråd uppenbart

inte fyller någon funktion. Denna olägenhet måste man enligt min mening

godta. Den behöver inte bli särskilt betungande för de anmälningsskyldiga,

eftersom det i de flesta fall torde krävas endast ett enkelt besked till den

som skall svara för handläggningen av samrådsärendena för att samråds­

skyldigheten skall vara fullgjord.

Vad som hittills har kommit fram vid de undersökningar som pågår inom

inrikesdepartementet om olika avgränsningsfrågor talar för att anmälnings­

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1970

rådsskyldighet föreligger för att få en uppfattning om allmänna utveck­

lingstendenser och om företagens långsiktiga etablerings- och utbyggnads-

planer. I detta avseende kan länsarbetsnämndernas planeringsavdelningars

årliga enkäter hos företagen om bl. a. planerade byggnadsinvesteringar un­

der den kommande två- resp. femårsperioden tjäna som förebild och even­

tuellt även utnyttjas för samrådsverksamheten. Enkäterna utgör underlag

för direkta kontakter som nämnderna tar med företagen. Genom en effektiv

allmän information och kartläggande verksamhet av nyss angiven typ bör

det vara möjligt att förbättra förutsättningarna för att samrådet kommer

till stånd i ett skede av företagens planeringsprocess som ger det bästa ut­

bytet på ömse håll och medför minsta möjliga hinder för företagens plane­

ring.

Som underlag för det direkta samrådet måste samrådsmyndigheten som

utvecklas närmare i promemorian få tillgång till uppgifter beträffande fö­

retaget samt dess aktuella och planerade verksamhet. Hur pass ingående

uppgifter som behövs får avgöras från fall till fall av myndigheten. Härvid

bör myndigheten ta till vara de möjligheter som finns att samordna upp-

giftslämnandet med det inhämtande av uppgifter från företag som sker i

andra sammanhang. Vikten härav har betonats i promemorian och jag

har nyss redovisat en sådan samordningsmöjlighet. I likhet med flera re­

missinstanser ansluter jag mig till den i promemorian framförda uppfatt­

ningen att det i avvaktan på erfarenheter av samrådsförfarandet inte synes

nödvändigt att utrusta myndigheten med tvångsmedel för att få erforder­

liga uppgifter från de anmälningsskyldiga.

Från samhällets sida skall, som jag redan har angett, vid samrådet läm­

nas information om resultaten av det regionalpolitiska utrednings- och pla­

neringsarbete som pågår samt om det regionalpolitiska stödet och övriga

lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet. Myndigheten skall pre­

sentera material i dessa hänseenden beträffande både det aktuella samråds-

området och ett eller flera andra områden. Det ligger i sakens natur att ur­

valet måste ske med hänsyn till dels vad som från den anmälandes synpunk­

ter kan tänkas utgöra realistiska alternativ, dels samhällets regionalpoli­

tiska intentioner så som dessa är klarlagda vid tiden för samrådet. I detta

avseende vill jag kraftigt betona vikten av att myndigheten beaktar resulta­

tet av länsplanering 1967 och de ställningstaganden som i anslutning därtill

har gjorts i fråga om regionala utvecklingsorter, bl. a. från länsstyrelsernas

sida, samt den värdering av planeringsresultatet som gjordes av 1969 års

riksdag. Efter hand som resultatet av länsprogram 1970 växer fram skall

det givetvis läggas till grund för myndighetens bedömningar av samrådets

inriktning.

Vilket material som bör tas fram i fråga om de utvalda alternativa or­

terna bör avgöras efter resp. företags förhållanden och andra omständighe­

ter. Som några remissinstanser har framhållit bör uppgifter om bl. a. ut-

71

byggnadsplaner inom olika samhälleliga sektorer tas med. Jag delar också

den i promemorian redovisade uppfattningen att samrådsmyndigheten bör

ha frihet att ge den anmälande bistånd med kostnadsanalyser i fråga om

alternativa lokaliseringar och i andra avseenden, om den finner det lämp­

ligt och dess resurser medger det.

Av vad jag har sagt framgår att jag anser att lokaliseringsmyndigheten

bör ha betydande handlingsfrihet i fråga om samrådets närmare innehåll

och utformning. En sådan handlingsfrihet är nödvändig av bl. a. praktiska

skäl. Som jag har påpekat förut är det ofrånkomligt att samrådsskyldighet

kommer att föreligga också i en del fall då en alternativ lokalisering måste

anses vara inaktuell. Genom att myndigheten inte binds av särskilda före­

skrifter om samrådsförfarandet har den möjlighet att omgående avsluta

sådana ärenden. Det är enligt min mening viktigt av hänsyn till både den

anmälandes intressen och myndighetens effektivitet i betydelsefulla ären­

den att anmälningar som sålunda inte bör föranleda något egentligt sam­

råd snabbt blir utsållade och avförda från vidare handläggning.

Friheten för samrådsmyndigheten att forma samrådsförfarandet bör inte

omfatta samrådstidens längd. I departementspromemorian har föreslagits

att viss längsta tid skall anges för samrådet, nämligen fyra månader. Enligt

förslaget skall dock möjlighet öppnas för myndigheten att förlänga sam-

rådstiden, om synnerliga skäl föreligger. Vid remissbehandlingen har för­

slaget lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Flera företrädare

för näringslivet har emellertid hävdat att fyra månader är alltför lång sam-

rådstid från företagens synpunkter.

Bedömningen av samrådstidens längd bör göras mot bakgrund av vad jag

tidigare har uttalat om samrådsförfarandet. Det ligger sålunda i företagens

eget intresse att genom anmälan på ett tidigt skede i planeringsprocessen få

samrådet till stånd i god tid före planernas realiserande. Om den informa­

tion om samrådsskyldigheten som samrådsmyndigheten skall lämna och de

initiativ myndigheten bör ta för att göra sig underrättad om företagens pla­

ner ger åsyftad effekt finns det anledning att räkna med att samrådet i re­

gel inte behöver ske under tidspress för företagen. Om man väljer en längsta

samrådstid på tre eller fyra månader torde alltså från företagens synpunk­

ter inte ha avgörande betydelse. Däremot är det angeläget att samrådsmyn­

digheten får så god tid på sig för samrådet att den hinner dels presentera

ett utförligt informationsmaterial i fråga om lokaliseringsförutsättningarna

i olika alternativa lokaliseringsorter, dels föra reella diskussioner med före­

taget om de olika alternativen och eventuellt i anslutning därtill komplet­

tera utredningsmaterialet. Med hänsyn till dessa omständigheter förordar

jag förslaget i promemorian att den normala samrådstiden bestäms till längst

fyra månader. Angivandet av denna tidrymd befriar givetvis inte myndig­

heten från skyldighet att handlägga samrådsfrågan så snabbt som förhåll­

andena medger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1970

72

En del remissinstanser har riktat kritik också mot promemorians förslag

att samrådsmyndigheten skall ha möjlighet att i speciella fall förlänga sam-

rådstiden. Enligt min mening måste man emellertid räkna med att företag

av olika skäl, t. ex. därför att de är negativt inställda till en diskussion om

alternativ lokalisering, undandrar sig att medverka i samrådet. Skulle så­

dana fall mot förmodan bli vanliga förlorar samrådet sin funktion. 1 de an­

givna fallen bör lokaliseringsmyndigheten därför ha möjlighet att besluta

om förlängning av samrådstiden. Jag återkommer till denna fråga (8.1).

Samrådet bör avslutas med att lokaliseringsmyndigheten utfärdar bevis

om att samråd har skett. Av skäl som jag har angett förut skall beviset inte

innehålla uppgift om myndighetens inställning till lokaliseringsfrågan utan

endast besked om att den anmälande har fullgjort sin samrådsskyldighet i

fråga om viss planerad etablering eller utvidgning. Leder samrådet till att

företaget blir intresserat av att närmare undersöka möjligheterna till loka­

lisering i annan ort än den planerade bör — om förutsättningar för regional­

politisk stöd bedöms föreligga — ansökan härom naturligen initieras i an­

slutning till handläggningen av samrådsärendet och samrådsmyndigheten

underlätta de kontakter i olika avseenden som företaget behöver ta i saken.

7.7 Lokaliseringsmyndigheten

Ett stort antal statliga organ arbetar i dag med regionalpolitiska frågor.

Länsstyrelserna har uppgiften att samordna den regionalpolitiska bedöm­

ningen på länsplanet och att i samarbete med kommunerna utarbeta regio­

nala handlingsprogram. Inom Kungl. Maj :ts kansli leds det regionalpoli­

tiska utrednings- och planeringsarbetet. En särskild beredning — lokalise-

ringsberedningen — med representanter för myndigheter och organisationer

har kontinuerliga överläggningar om regionalpolitiska frågor, m. m. ERU,

som är en statlig expertgrupp, initierar och samordnar en omfattande forsk­

nings- och utredningsverksamhet på det regionalpolitiska området. De cen­

trala myndighetsfunktionerna inom den regionalpolitiska stödverksamhe­

ten utövas av AMS.

Enligt vad jag har föreslagit blir huvuduppgifterna för den myndighet

som skall handlägga samrådsärendena, lokaliseringsmyndigheten, att sprida

information om samrådsförfarandet, allmänt följa företagens planering

inom samrådsområden, göra utredningar om lokaliseringsförutsättningar

och andra frågor av betydelse för lokaliseringsvalet i enskilda fall och över­

lägga med företag om olika lokaliseringsalternativ. Det är enligt min mening

inte lämpligt att dessa uppgifter handläggs på departementsnivå. Uppgifterna

är av den arten att de bör ankomma på en förvaltningsmyndighet, något som

också de allra flesta remissinstanserna har förordat. I promemorian föreslås

att samrådsverksamheten skall handhas av AMS. Invändningar mot detta för­

slag har gjorts av en länsstyrelse, som menar att samrådet i vissa ärenden

bör kunna ske på länsstyrelsenivå. Som betonas i promemorian blir det i

Kungl. Maj ds proposition nr 15k år 1970

73

samrådsärendena ofta fråga om att utreda och diskutera lokaliseringsval

mellan orter i skilda län. I likhet med promemorieförslaget, som har godta­

gits av en stor majoritet bland remissinstanserna, föreslår jag att samråds-

verksamheten skall ankomma på en central förvaltningsmyndighet. Det är

f. n. naturligt att denna myndighet skall vara AMS.

Jag har i det föregående förordat att länsplanering 1967 och länsprogram

1970 skall beaktas i samrådsverksamheten. Redan härigenom blir samrådet

förankrat på det regionala planet och hos kommunerna. I utredningsarbetet

i fråga om lokaliseringsförutsättningarna i orter som bedöms som realistiska

lokaliseringsalternativ bör lokaliseringsmyndigheten dessutom tillgodogöra

sig den sakkunskap som finns hos länsstyrelserna, vilka på senare år har

fått ökade resurser för sådana uppgifter. Vidare bör myndigheten göra sig

underrättad även hos kommunerna om deras förhållande och planering. På

detta sätt tillgodoses i huvudsak de önskemål som har framställts från läns­

styrelser och kommuner att de skall få tillfälle att ta del i samrådet.

Liksom de flesta remissinstanserna delar jag uppfattningen i promemo­

rian att samrådsärendena inom AMS bör handläggas av en särskild delega­

tion. Det är viktigt att sakkunskap i olika frågor av betydelse för samråds­

verksamheten blir representerad i delegationen. Sålunda bör i delegationen

ingå företrädare för staten, kommunerna, näringslivet och arbetstagarna.

Med dessa utgångspunkter föreslår jag att delegationen skall bestå av minst

sju ledamöter jämte ersättare.

Jag har i flera sammanhang i det föregående betonat vikten av att sam­

rådet fyller högt ställda anspråk på kvalitet, snabbhet och smidighet. Som

har framhållits vid remissbehandlingen förutsätter detta att delegationen

får utredningsresurser som svarar mot samrådsverksamhetens omfattning.

Bedömningen härav är givetvis vansklig att göra innan man får erfaren­

heter av verksamheten. Beräkningar som har gjorts inom inrikesdeparte­

mentet ger emellertid stöd för antagandet att antalet ärenden inte blir

större än ca 500 om året. Av dessa ärenden kan en betydande del antas

vara av enklare beskaffenhet. För att i avvaktan på erfarenheter skapa

nödvändig elasticitet i organisationen bör uppgiften att fungera som dele­

gationens kansli i varje fall tills vidare läggas på någon av de nuvarande

byråerna inom AMS. Den byrå inom vilken samrådsärendena skall bere­

das bör förstärkas med ytterligare personal. Dessutom bör medel stå till

AMS:s förfogande för anlitande av särskild expertis i olika frågor av be­

tydelse i samrådsärenden. Kungl. Maj :t kan medge de överskridanden av

AMS:s myndighetsanslag som kan bli aktuella under innevarande budgetår.

I fråga om medelsbehovet för budgetåret 1971/72 avser jag att återkomma vid

anmälan av motsvarande anslag i 1971 års statsverksproposition.

Kungl. Maj. ls proposition nr 15b år 1970

74

7.8 Sekretessfrågor

De uppgifter om sin verksamhet och sina planer som anmälningsskyldi-

ga företag och andra behöver lämna i anmälningarna och under utredning­

ar och diskussioner i samrådsärenden kommer uppenbarligen ofta att röra

förhållanden som inte bör komma till utomståendes kännedom. Motsva­

rande gäller andra uppgifter av denna art som på annat sätt kommer fram

under samrådsärendenas handläggning. Skall företagen i dessa ärenden

kunna agera med den öppenhet mot lokaliseringsmyndigheten som är en

förutsättning för meningsfulla diskussioner är det därför, som har fram­

hållits från näringslivets sida, nödvändigt att sekretessbelägga handlingar,

som rör anmälande företags eller sammanslutnings affärs- eller driftför­

hållanden. Till sådana handlingar hör bl. a. protokoll, som lokaliseringsmyn­

digheten för vid överläggningar under samrådets gång och som kan innehålla

uppgifter om företags förutsättningar att förlägga sin verksamhet till alter­

nativa orter. Detta sekretessbehov synes kunna tillgodoses genom att Kungl.

Maj :t meddelar erforderliga sekretessbestämmelser med stöd av 21 § lagen

(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand­

lingar. Denna fråga torde få anmälas av chefen för justitiedepartementet,

om vad jag här har förordat vinner riksdagens bifall.

Vad jag nu har sagt motiverar vidare att föreskrifter ges om tystnads­

plikt för den, som tar befattning med samrådsärende, i fråga om vad han

därvid får veta om enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärs-

eller driftförhållanden.

7.9 Upprättade författnings för stag

I enlighet med vad jag har anfört har inom inrikesdepartementet upp­

rättats förslag till

1. lag om lokaliseringssamråd,

2. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Kungl. Maj ds proposition nr 15b år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr lök år 1970

75

8. De särskilda författningsbestämmelserna

8.1 Förslaget till lag om lokaliseringssamråd

¹ §

Promemorian

I promemorian föreslås att lagen generellt skall ålägga den som planerar

ny-, till- eller ombyggnad eller annan åtgärd med lokaler, för vilken fordras

byggnadslov enligt byggnadsstadgan, att göra anmälan om åtgärden till lo-

kaliseringsmyndigheten. Från denna huvudregel föreslås undantag i fråga

om offentliga lokaler samt lokaler för bostadsändamål och allmänna sam­

lingslokaler. Därutöver skall Kungl. Maj :t kunna dels bestämma det områ­

de där anmälningsskyldighet skall föreligga, dels föreskriva andra undan­

tag från anmälningsskyldigheten än de som anges i lagen. På detta sätt

tillgodoses enligt promemorian behovet att kunna anpassa anmälningsskyl­

dighetens omfattning geografiskt och i övrigt till omständigheterna.

R em issyttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge och lokalisering sutredning en förordar

att anmälningsskyldighetens ändamål skall framgå av lagens inledande be­

stämmelser. Det bör enligt hovrätten slås fast att vad som skall bli föremål

för samråd är den verksamhet som den anmälande vill förlägga till vissa

lokaler. Grunden för anmälningsskyldigheten — åtgärd med lokaler för

vilken krävs byggnadslov -— bör enligt hovrätten anges i tillämpningsbestäm-

melser till lagen.

Med hänvisning till byggnadslagstiftningens nybyggnadsbegrepp, som in­

nefattar även om- och tillbyggnad, föreslår statens planverk att anmälnings­

skyldigheten skall anges omfatta nybyggnad eller annan åtgärd med loka­

ler för vilken fordras byggnadslov.

Kommerskollegiet fäster uppmärksamheten på att samråd inte kommer

till stånd i sådana fall då länsstyrelse med stöd av 54 § 3 mom. byggnads­

stadgan har gett dispens från skyldighet att söka byggnadslov. Rätt att med­

dela dispens bör enligt kollegiet inte gälla i områden, som omfattas av sam­

råd, och redan lämnade dispenser bör återkallas.

Departementschefen

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (7.5.1) bör Kungl. Maj:t

få riksdagens bemyndigande att pröva om samrådsskyldighet bör införas

och, om det anses påkallat, bestämma samrådsskyldighetens omfattning geo­

76

grafiskt och sektoriellt samt göra de andra avgränsningar som behövs. I

enlighet härmed har 1 § lagförslaget utformats som en fullmakt för Kungl.

Maj :t att förordna om samrådsskyldighet. Förordnandet skall ha ett regio-

nalpolitiskt syfte och ges den omfattning i nyss angivna hänseenden som

är motiverat av detta syfte. Detta har kommit till uttryck genom att för­

ordnande far meddelas i den omfattning som är påkallat från regionalpoli­

tisk synpunkt. Som ett par remissinstanser har förordat har vidare klar­

gjorts, att samrådets ändamål är diskussion med en statlig lokaliserings-

myndighet om lokalisering av verksamhet som lokalerna är avsedda för.

I likhet med vad som anförs i promemorian anser jag att lagen bör inne­

hålla den begränsningen i samrådsskyldigheten som ligger i att sådan skyl­

dighet får komma i fråga bara för den som planerar åtgärd med lokaler

för vilken krav på byggnadslov har föreskrivits med stöd av byggnadslagen.

Denna begränsning har införts i paragrafen i enlighet med promemorieför-

slaget men med den justering som statens planverk har angett i sitt remiss­

yttrande. Med anledning av kommerskollegiets påpekande kan jag upplysa,

att dispenser från skyldigheten att söka byggnadslov synes ha lämnats en­

dast i ett begränsat antal fall inom de områden där samrådsskyldighet enligt

vad jag har anfört bör komma i fråga f. n. Jag finner därför inte skäl att nu

förorda någon ändring i nuvarande dispensregler för att även de här åsyf­

tade fallen skall omfattas av förordnande om samrådsskyldighet.

I det föregående (7.6) har jag förordat att kontrollen av att samråds­

skyldighet iakttas knyts till byggnadslovgivningen. Det innebär att bygg­

nadslov inte skall få beviljas utan att samrådsskyldigheten har fullgjorts,

dvs. att den planerade byggnadsåtgärden inte får komma till stånd utan att

samråd har ägt rum. Att förordnande om samrådsskyldighet har denna

innebörd har uttryckligen angetts i paragrafen (se vidare 8.2).

2

§

Promemorian

Anmälan bör göras så snart det kan ske, anförs i promemorian. Närmare

precisering synes inte böra göras. Det är emellertid uppenbart att anmälan

bör ske först när planerna har tagit så konkret form att ett identifierbart

projekt kan anges. Å andra sidan ankommer det på den anmälande att själv

se till att han gör anmälan i så god tid att etableringen eller utvidgningen,

om den skall komma till stånd, inte fördröjs med anledning av samrådet.

Lokaliseringsmyndigheten skall enligt promemorian vara skyldig att ta

upp reella överläggningar med den anmälande, överläggningarna skall inte

resultera i beslut eller utlåtande från myndighetens sida. Det innebär dock

inte att myndigheten får undandra sig verklig rådgivning i lokaliserings-

frågan.

Enligt promemorieförslaget skall myndigheten utfärda bevis om fullgjord

samrådsskyldighet så snart överläggningarna har slutförts och senast inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

77

fyra månader efter det anmälningen kom in till myndigheten, om den an­

mälande begär det. Vill den anmälande, vare sig han har fått bevis eller ej,

fortsätta samrådet efter fyramånaderstidens utgång bör myndigheten givet­

vis tillmötesgå hans önskan.

Fall kan inträffa, framhålls i promemorian, då det framstår som klart

otillfredsställande eller rent av stötande att bevis måste utfärdas efter viss

bestämd tid. Som exempel nämns att den anmälande underlåter att lägga

fram material som underlag för samrådet eller vägrar att ta aktiv del i el­

ler på annat sätt förhalar samrådet. Mot denna bakgrund föreslås i prome­

morian att tiden inom vilken bevis skall utfärdas skall kunna förlängas, om

det föreligger synnerliga skäl. Någon tidsgräns för förlängningen föreslås

inte.

Departementschefen

Som föreslås i promemorian bör anmälningsskyldigheten åligga den som

planerar sådan byggnadslovskrävande åtgärd som omfattas av förordnande

enligt 1 §, dvs. i regel byggherren. Det är med honom som samrådet skall

äga rum. I den allmänna motiveringen (7.4) har jag nämnt vissa situatio­

ner då byggherren inte avser att själv använda lokalerna utan ämnar hyra

ut dem eller på annat sätt upplåta dem till annan. Ofta torde det i sådana

fall vara möjligt för byggherren att ange för vilka ändamål lokalerna kom­

mer att användas. Även om det inte är möjligt, torde man i allmänhet kun­

na bedöma åtminstone för vilket eller vilka ändamål lokalerna är ägnade att

användas. Det torde därför inte erbjuda oöverstigliga svårigheter att av­

göra om samrådsskyldighet föreligger eller inte — ett avgörande som an­

kommer på byggnadsnämnderna (se 8.2) — och, om det är fallet, få till

stånd meningsfyllda överläggningar i samrådsärendet.

I den allmänna motiveringen (7.6) har jag anslutit mig till promemorie-

förslaget att anmälan skall göras så snart det kan ske och att lokaliserings-

myndigheten skall ta upp överläggningar i lokaliseringsfrågan med den som

har gjort anmälan. Anmälan bör göras skriftligt. Jag har vidare förordat att

närmare reglering av vad som skall förekomma vid samrådet inte bör göras.

Första stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad

jag nu har anfört. Föreskrifter om vilka uppgifter som bör lämnas i samband

med anmälan bör meddelas i administrativ ordning.

I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att utfärda bevis att

samrådsskyldigheten har fullgjorts. Beviset utgör grunden för kontroll av

att samrådsskyldigheten fullgörs. Sålunda skall byggnadslov för den plane­

rade åtgärden med lokalerna inte få beviljas utan att beviset har företetts i

byggnadslovsärendet (se 8.2). Det är därför nödvändigt att beviset utformas

så att den planerade åtgärden kan identifieras i byggnadslovsärendet. När­

mare bestämmelser om bevisets innehåll bör meddelas i administrativ ord­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

78

I fråga om samrådstidens längd har jag i det föregående föreslagit att be­

vis på begäran av den som har gjort anmälan skall utfärdas inom fyra må­

nader efter det anmälan gjordes men att denna tid bör kunna förlängas

i särskilda fall. Jag förordar att förutsättning för sådan förlängning skall

vara att den anmälande vägrar att lämna nödvändiga uppgifter eller på an­

nat sätt uppenbart undandrar sig att medverka i samådet. Vidare föreslår

jag att förlängningen inte skall kunna avse längre tid än ett år. Föreskrif­

ter i enlighet härmed har förts in i andra stycket i förevarande paragraf.

Mot förlängningsbeslut bör den anmälande kunna besvära sig. Jag åter­

kommer till denna fråga under 3 §.

Även om bevis har utfärdats är det angeläget att myndigheten håller kon­

takt med den anmälande så länge han har intresse att diskutera lokaliserings-

alternativ och att myndigheten i förekommande fall aktivt medverkar till

att överläggningar kommer till stånd mellan den anmälande och veder­

börande myndigheter om konkreta stödmöjligheter eller andra åtgärder som

har betydelse för den anmälandes val av lokaliseringsort.

3 §

I promemorian föreslås inga särskilda besvärsbestämmelser.

Remissyttrandena

Enligt lokaliseringsutredningen bör den som har gjort anmälan ha rätt

att anföra besvär över bl. a. beslut att vägra bevis, förlänga samrådstiden,

vidga samrådet eller avvisa anmälan. Minoriteten i Svenska kommunför­

bundets styrelse anmärker att det enligt promemorieförslaget inte synes fin­

nas möjlighet för den anmälande att få rättelse, om lokaliseringsmyndighe-

ten vill förlänga samrådstiden utöver de fyra månaderna.

Departementschefen

Som jag redan har sagt bör den anmälande kunna besvära sig över loka-

liseringsmyndighetens beslut om förlängning av tiden inom vilken bevis

skall utfärdas. Däremot bör myndigheten enligt min mening inte avvisa

anmälan. Är anmälan otjänlig som underlag för inledande av samråd bör

den anmälningsskyldige anmanas att komplettera anmälningen. Ger sådan

anmaning inget resultat, kan myndigheten förlänga samrådstiden om det

behövs.

Jag delar uppfattningen att lagen bör innehålla en uttrycklig besvärs-

bestämmelse i fråga om förlängningsbeslut. Bestämmelsen återfinns i före­

varande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

4 §

I enlighet med förslaget i promemorian innehåller denna paragraf be­

stämmelser om tystnadsplikt för den som genom sin befattning med sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

79

rådsverksamheten har fått vetskap om enskilt företags eller enskild sam­

manslutnings affärs- eller driftförhållanden. Genom sin avfattning gäller

bestämmelserna även t. ex. den som i företagareförening har biträtt vid ut­

redningen i samrådsärende.

8.2 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan

Promemorian

Föreligger anmälningsskyldighet enligt lagen om lokaliseringssamråd

skall enligt promemorieförslaget byggnadslov inte få meddelas utan att be­

vis om fullgjord samrådsskyldighet företes. Beviset skall inte få vara utfär­

dat tidigare än ett år före dagen då ansökan om byggnadslov gavs in.

Remissyttrandena

Skånes handelskammare efterlyser besked om sättet för den formella

prövningen av frågan huruvida samrådsskyldighet föreligger. Enligt han­

delskammarens mening skulle en enhetlig praxis främjas om prövningen

ankom på lokaliseringsmyndigheten. Eftersom en sådan ordning emeller­

tid skulle ta tid, förordas att prövningen anförtros byggnadsnämnd. Svå­

righeter för både företag och byggnadsnämnd att avgöra om byggnadspla-

ner är sådana att samråd borde ha skett påpekas av minoriteten i Svenska

kommunförbundets styrelse.

Departementschefen

Enligt 1 § förslaget till lag om lokaliseringssamråd får byggnadsåtgärd

som omfattas av förordnande om samrådsskyldighet inte företas förrän

samrådet har ägt rum. Med denna bestämmelse som grund kan kontroll att

samrådsskyldighet fullgörs ske i byggnadslovsärende och alltså ankomma

på byggnadsnämnden. I enlighet härmed föreskrivs i det nya 3 mom. i 56 §

byggnadsstadgan att, om åtgärd för vilken byggnadslov söks omfattas av

förordnande enligt lagen om lokaliseringssamråd, byggnadslov inte får be­

viljas utan att sökanden har företett bevis enligt 2 § samma lag att han har

fullgjort sin samrådsskyldighet.

Det är givet att det, som har framhållits vid remissbehandlingen, ibland

kan vara svårt för byggnadsnämnden att avgöra om samrådsskyldighet på

grund av viss planerad byggnadsåtgärd föreligger eller inte. Det är emeller­

tid naturligt att byggnadsnämnderna och lokaliseringsmyndigheten håller

nära kontakt i fråga om samrådsskyldighetens omfattning, varför jag har

anledning att förmoda att sådana svårigheter efter hand skall kunna undan­

röjas. Om den byggnadslovssökande inte vill låta sig nöja med byggnads­

nämndens beslut att inte bevilja byggnadslov förrän bevis om samråd har

företetts, kan sökanden besvära sig enligt de vanliga bestämmelserna om

besvär mot nämndens beslut i ärende om byggnadslov.

80

I flera sammanhang i det föregående har jag framhållit betydelsen av att

samrådet kommer till stånd i så god tid att den samrådsskyldige inte redan

har bundit sig för sina byggnadsplaner. Det innebär i fråga om större bygg­

nadsprojekt att samrådet kan behöva komma till stånd lång tid före bygg­

nadsåtgärdens planerade genomförande. Som jag har sagt förut fordras

emellertid att planerna är sådana att de kan utgöra grund för samråd, något

som lokaliseringsmyndigheten bör få möjlighet att tillse. Mot denna bak­

grund finner jag det obehövligt att som föreslås i promemorian föreskriva

viss giltighetstid för bevis om samråd. Däremot vill jag påpeka att den före­

slagna lydelsen av 56 § 3 mom. byggnadsstadgan utesluter att den som har

deltagit i samrådet överlåter beviset till annan, som med stöd av beviset

beviljas byggnadslov för den byggnadsåtgärd som avses däri.

8.3 Ikraftträdande

Lagen om lokaliseringssamråd och ändringen i byggnadsstadgan föreslås

träda i kraft den 1 januari 1971.

Eftersom den föreslagna lagen är en fullmaktslag, innebär ikraftträdan­

det av lagen och ändringen i byggnadsstadgan inte att samrådsskyldighet

införs. Det sker först genom att Kungl. Maj:t meddelar förordnande enligt

1 § lagen. I samband med att sådant förordnande meddelas torde behovet

av övergångsbestämmelser i fråga om sådana av förordnandet omfattade

byggnadsåtgärder för vilka byggnadslov har sökts innan förordnandet trä­

der i kraft få övervägas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

81

9. Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört hemställer jag att Kungl. Maj:t

genom proposition

dels föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om lokaliserings sam­

råd,

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslaget till kungörelse om

ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Innehåll

Propositionen...........................................................................................................

1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................................ l

Förslag till lag om lokaliseringssamråd.................................................................

3

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadstadgan (1959: 612) .................... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1970 ................................................ 5

1. Inledning ..............................................................................................................

5

2. Nuvarande förhållanden m. m...............................................................................

7

2.1 Frågans tidigare behandling..........................................................................

7

2.2 Nuvarande samrådsformer.............................................................................. ¹⁰

2.3 Gällande bestämmelser om byggnadslov......................................................... 11

3. Förhållandena i vissa främmande länder............................................................. 13

3.1 Underlag............................................................................................................. 13

3.2 Frankrike och Storbritannien ........................................................................ ¹³

3.3 Norge................................................................................................................. ¹⁴

4. 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande ..................................................... 16

4.1 Utredningen ......................................................................................................

16

4.1.1 Inledande synpunkter............................................................................ 16-

4.1.2 Regionala utvecklingstendenser särskilt i storstadsområdena .......... 16

4.1.3 Synpunkter på etableringskontroll.......................................................

18

4.2 Remissyttrandena ............................................................................................ 20

4.2.1 Allmänna synpunkter på regionalpolitiken med särskild hänsyn till

storstadsproblemen.................................................................................. 20

4.2.2 Synpunkter på etableringstillstånd eller etableringsanmälan som

regionalpolitiskt medel .......................................................................... 23

4.3 Prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksam­

heten ................................................................................................................... 27

5. Departementspromemorian .................................................................................. 29

5.1 Behov av samråd m. m..................................................................................... 29

5.2 Samrådets syfte och former............................................................................ 29

5.3 Den geografiska avgränsningen...................................................................... 31

5.4 Anmälningsskyldighetens omfattning.............................................................

31

5.4.1 Allmänna synpunkter............................................................................ ³¹

5.4.2 Grunden för anmälningsskyldigheten................................................... 32

5.4.3 Anmälningsskyldighetens avgränsning med hänsyn till sättet för

anskaffningen av lokaler ...................................................................... 34

5.4.4 Den sektoriella avgränsningen............................................................... 35-

5.5 Samrådsförfarandet.......................................................................................... 36

5.6 Lokaliseringsmyndigheten................................................................................

39

*

6. Remissyttrandena över promemorian.................................................................. 41

6.1 Remissinstansernas inställning i stort .......................................................... 41

6.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor ............................................... 41

6.3 Samrådets syfte och former............................................................................ 43

6.4 Den geografiska avgränsningen...................................................................... 52

6.5 Grunden för anmälningsskyldighet................................................................ 53

6.6 Den sektoriella avgränsningen........................................................................ 55

6.7 Samrådsförfarandet.......................................................................................... 57

6.8 Lokaliseringsmyndigheten .............................................................................. 58

7. Departementschefen .............................................................................................. 60

7.1 Inledande synpunkter...................................................................................... 60

7.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor ............................................... 60

7.3 Lokaliseringssamrådets syfte och former....................................................... 62

7.4 Grunden för samrådsskyldighet...................................................................... 63

7.5 Närmare avgränsningar av samrådsskyldigheten......................................... 65

7.5.1 Fullmakt för Kungl. Maj: t.................................................................. 65

7.5.2 Geografisk avgränsning.......................................................................... 65

7.5.3 Sektoriell avgränsning............................................................................ 66

7.5.4 Andra begränsningar.............................................................................. 68

7.6 Samrådsförfarandet.......................................................................................... 69

7.7 Lokaliseringsmyndigheten................................................................................ 72

7.8 Sekretessfrågor................................................................................................. 74

7.9 Upprättade författningsförslag ....................................................................... 74

8. De särskilda författningsbestämmelserna............................................................ 75

8.1 Förslaget till lag om lokaliseringssamråd....................................................... 75

8.2 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan............................ 79

8.3 Ikraftträdande................................................................................................... 80

9. Hemställan........................................................................................................... 81

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

83