SOU 1970:41
Företag och samhälle
Till Statsrådet och chefen för industridepartementet
Genom beslut den 15 augusti 1968 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för industride- partementet att tillkalla högst åtta sakkun- niga för att utreda frågan om formerna för förbättrad information och vidgat samarbe— te mellan företag och samhälle. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 16 augusti 1968 som sakkunniga landshövding— en Per Eckerberg, ordförande, kommunal- rådet Harald Aronsson, numera byråchefen Gösta Edgren, statssekreteraren Kjell—Olof Feldt, f.d. bruksdisponenten Wilhelm Hag- lund, numcra statsrådet Carl Lidbom, nume- ra planeringschefen Eric Pettersson och statssekreteraren Reidar Tilert.
Genom beslut den 7 februari 1969 bc— myndigade Kungl. Maj:t departementsche- fen att tillkalla ytterligare en sakkunnig för samma uppdrag. Med stöd härav tillkalla— des den 18 mars 1969 2:e förbundsordfö- randen Bert Lundin som sakkunnig.
De sakkunniga har antagit namnet sam- arbetsutredningen.
Den 15 oktober 1969 enledigades Lid- bom på därom gjord ansökan från sitt upp- drag.
Att som experter biträda de sakkunniga förordnades den 20 januari 1969 byråche- fen Åke Lönnqvist, den 3 februari 1969 auktoriserade revisorn Per Hanner, den 18 mars 1969 sekreteraren Bert Ekström och den 29 maj 1969 disponenten Lars Lidén.
Till sekreterare förordnades den 1 oktober 1968 hovrättsassessorn Sven Heurgren. Till
biträdande sekreterare förordnades den 1 november 1968 numera departementssekre- teraren Bengt Åke Berg och den 1 april 1969 ombudsmannen Jan Orrenius. Civil- ekonomen Peter Claeson har biträtt sekre- tariatet i arbetet med företagens årsredo— visning.
Utredningen har avgivit remissyttrande över fondbörsutredningens betänkande För- enklad aktiehantering (SOU 1968: 59).
Utredningen har nu slutfört sitt uppdrag och får härmed överlämna betänkandet Fö- retag och Samhälle. De hearings som ut- redningen har hållit med företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorganisatio- ner, politiska partier m.fl. redovisas i ett särskilt band (Del 2).
Reservationer har anmälts av ledamoten Haglund samt av ledamöterna Edgren och Lundin gemensamt. Experterna Ekström och Harmer har avgivit särskilda yttranden. Ekströms yttrande är likalydande med Ed- grens och Lundins reservation.
Stockholm den 29 juni 1970.
Per Eckerberg
Harald Aronsson Kjell-Olof Feldt Wilhelm Haglund Bert Lundin Eric Pettersson Reidar Tilert
Gösta Edgren
Sven Hemgren
"r ringd '
'.|.|l.' '..
ftw-"" "..-'.'. . |:»). .ru " |- | " .k _|" '.'l'pfr'lun "' '. . " '.' '.l _. i'l'llu'l'l- m'. - ' . ' '—. IMWi'I...Jla-'i' :_" ' . 1. ' 95' |. _!n'. =. ': . fr |. på,... . u.| ' |: m_w' ”i "H.-n' "| . | |". i-! '. .;J ' ' slår: 'n» "3,5 - ' | i'
eti'r - 7" . . If '&' m.!- ' hfl-. . ”' "EH'le'lgl'l | 'I: ._f:l'. i' . _ FÅ'TQWrzl-rjnéu'åf 111' f""'t4 qui-53134! 1 "|| '_
"'I %% Wl-dl'l'lhillä #21.le .u' f(h f—' '
. T'. ..'. 1| ' f. " J.H.. .' - . P..? ' "lu " HE. 'a' " ".. _. I'M ..';'lll.!d |.| "'. - ' . '. .nu-t." . . - 'g— . ' J.H' _ ,. . ll) fll .. ,.
.. .' "" . .
nd inkalla. ”glam. m: .. _” :
'f'E ...:r- anlänt.. ..
i! 'ikl sm.].l .? .u '
Fyr-Lin .Irfle'lll !" . '|' . 3.5.1. ..iglggn'ul : .'.- J
"'J- ' ”(allt? .1'r '! " " ' .. '
..If 911: "_' "". 19." m "- ..-. ' "'I. . __Ll'ä will-.." TL'i'll-Jllp f. dårå-lil. L.M'm'n' 'möqf ' räl??? nu 'Ill arm-ul ,_ ... _lgi'n' "n "i. ' #1 r' ' ." IJ. Q-IPL' ' 'I P.s.!vnli |o- ILGFL' luu- ('- "Paapi-nia.. ramlar! " '_n mmm-tu"
Förkortningar
AL AMS BL FL LO SAF SCB
Sekretesslagen
SFS
SOU
TCO Tillsynslagen
Lagen (1944: 705) om aktiebolag Arbetsmarknadsstyrelsen
Lagen (1955: 183) om bankrörelse
Lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar Landsorganisationen i Sverige
Svenska arbetsgivareföreningen
Statistiska centralbyrån
Lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma all- männa handlingar
Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Tjänstemännens centralorganisation
Lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser
Förslag till Lag om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor 111. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 &
Länsstyrelsen får föreskriva att näringsidkare som har arbetsställe inom länet högst två gånger årligen skall lämna uppgift till länsstyrelsen om huvuddragen i den väntade ekonomiska utvecklingen av verksamheten vid arbetsstället samt om huvuddragen i pla— nerad eller förväntad utvidgning eller inskränkning i produktionen, sysselsättningen eller driften vid arbetsstället. Sådan föreskrift får avse högst de fem närmast följande ka- lenderåren, räknat från varje tidpunkt då uppgift skall lämnas.
Motsvarande uppgiftsskyldighet får länsstyrelsen ålägga landstingskommun i fråga om dess arbetsställen inom länet.
Konungen föreskriver om statlig myndighets uppgiftsskyldighet enligt denna lag. För- ordnande enligt första stycket får även meddelas av central statlig myndighet som Konungen bestämmer.
2 & Innan länsstyrelsen meddelar förordnande enligt 1 5 skall länsstyrelsen samråda med styrelsen i den kommun där arbetsstället är beläget.
3 &
Länsstyrelsen skall utan dröjsmål överlämna uppgifter enligt 1 & till styrelsen i den kommun där respektive arbetsställe finnes, till statistiska centralbyrån samt till länsar- betsnämnden, länsbostadsnämnden, Vägförvaltningen och andra statliga organ inom länet, för vilka uppgifterna är av väsentlig betydelse.
4 &
Kommunstyrelse bör minst en gång årligen, i former som kommunstyrelsen bedömer lämpliga, för de näringsidkare som har arbetsställe inom kommunen översiktligt redo- visa verksamhet och planering inom kommunen på områden som kan vara av betydelse för dessa näringsidkare.
Sådan redogörelse skall alltid lämnas till den som är uppgiftsskyldig gentemot läns- styrelsen på grund av förordnande enligt 1 5 och till annan näringsidkare som inom kommunen sysselsätter mer än 50 personer.
5 5
Länsstyrelsen bör efter samråd med länsarbetsnämnd. länsbostadsnämnd, Vägförvalt- ning och andra statliga organ inom länet minst en gång årligen, i former som länsstyrel- sen bedömer lämpliga, för de näringsidkare som har arbetsställe inom länet översiktligt redovisa statlig verksamhet och planering inom länet på områden som kan vara av bety— delse för dessa näringsidkare.
Sådan redogörelse skall alltid lämnas till den som är uppgiftsskyldig gentemot länssty- relsen på grund av förordnande enligt 1 å och till annan näringsidkare som i kommun inom länet sysselsätter mer än 50 personer.
6 &
Kommunstyrelse får i fråga, som är av väsentlig betydelse för kommunen och berör arbetsställe inom kommunen för vilket uppgiftsskyldighet föreligger enligt 1 &, kalla företrädare för ledningen för det arbetsstället till överläggning med styrelsen. Kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till överläggningen.
Om icke särskilda skäl föranleder annat skall vid kallelse enligt första stycket även företrädare för de anställda vid arbetsstället kallas till överläggningen.
7 5 Om näringsidkare som är uppgiftsskyldig enligt 1 & begär det skall i fråga, som är av väsentlig betydelse för näringsidkaren och berör kommun där han har arbetsställe, överläggning hållas mellan näringsidkaren och företrädare för kommunens styrelse.
3 5 Om näringsidkare icke efterkommer förordnande enligt 1 5, kan länsstyrelsen eller sådan förordnande myndighet som avses i 1 & tredje stycket vid vite förelägga den upp- giftsskyldige att fullgöra sin skyldighet. Har kallelse enligt 6 5 första stycket icke hörsammats får vite utsättas vid ny kallelse.
9 5. Vid tillämpningen av denna lag skall iakttagas att uppgiftsskyldig icke betungas onö- digt.
10 5 Vad någon enligt denna lag i eller för tjänst eller uppdrag har erfarit om enskilt före- tags affärs— eller driftsförhållanden får han icke obehörigen yppa eller nyttja. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Förslag till Lag om offentliga styrelseledamöter och offentliga revisorer i aktiebolag, ekonomiska
föreningar och stiftelser
Härigenom förordnas som följer.
1 5 I aktiebolag som Konungen bestämmer får Konungen förordna en ledamot i bola- gets styrelse utöver de ledamöter som tillsättes enligt 77 5 lagen (1944: 705) om aktie- bolag. Sådana förordnanden får samtidigt avse högst tjugo aktiebolag. I stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att främja verksamhet som anges i 53 ä 1 mom. e) kommunalskattelagen (1928: 370) och vars tillgångar överstiger fem miljoner kronor får Konungen förordna en ledamot i stiftelsens styrelse.
2 & Av Konungen förordnad ledamot i aktiebolags eller Stiftelses styrelse (offentlig sty- relseledamot) skall särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bolagets eller stiftelsens verksamhet.
3 5 Uppkommer fråga om utseende av offentlig styrelseledamot i stiftelse, är stiftelsen skyldig att efter anmaning till Konungen överlämna avskrift av stiftelseurkund, stiftel- sens stadgar och andra handlingar som bestämmer stiftelsens verksamhet eller visar dess tillgångar.
4 5 I aktiebolag eller ekonomisk förening som Konungen bestämmer får Konungen för- ordna en revisor (offentlig revisor) utöver de revisorer som tillsättes enligt 105 5 lagen (1944: 705) om aktiebolag eller 45ä lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar. Så— dana förordnanden får samtidigt avse högst tjugo aktiebolag och ekonomiska föreningar. Offentlig revisor skall med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörs förvaltning samt av bolagets eller föreningens räkenskaper.
5 5 Bestämmelserna 1 85 lagen (1944: 705) om aktiebolag eller i Gå lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar gäller ej styrelseledamot eller revisor som förordnas enligt denna lag.
6 5 Offentlig styrelseledamot och offentlig revisor i aktiebolag utses för tid som anges i 77 respektive 106 5 lagen (1944: 705) om aktiebolag. Offentlig styrelseledamot i stiftelse utses för tid som Konungen bestämmer, dock längst för tre år.
7 5 Bolag eller stiftelse i vars styrelse ingår offentlig styrelseledamot skall utge arvode till ledamoten med belopp som Konungen eller av Konungen förordnad myndighet bestäm- mer. Bolag eller förening som revideras av offentlig revisor skall utge ersättning till revi- sorn med belopp som Konungen eller av Konungen förordnad myndighet bestämmer.
8 5 Den som underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 3 & dömes till böter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972 och gäller såvitt angår aktiebolag och ekonomiska föreningar till utgången av år 1976. Offentlig revisor skall dock även efter sistnämnda tidpunkt deltaga i sådan revision av bolag eller förening som avser räkenskapsår som avslutas senast den 31 december 1976.
Förslag till
Lag med särskilda redovisningsbestämmelser för vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
15
Bestämmelserna i 2—11 55 denna lag är, om ej annat anges, tillämpliga på
1. aktiebolag, vars aktier noteras vid Stockholms fondbörs eller på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer eller som vid utgången av det senaste räkenskapsåret haft tillgångar med ett nettovärde överstigande tio miljoner kro- nor och tillika tillämpat lagen ( 1970:000 ) om förenklad aktiehantering eller, om så ej är fallet, dock kan antagas ha haft mer än tvåhundra aktieägare,
2. aktiebolag eller ekonomisk förening, som under det senast avslutade räken- skapsåret i medeltal haft mer än femhundra anställda.
Bestämmelserna i 12—17 åå gäller för aktiebolag enligt vad i 12 & närmare anges. Lagen är ej tillämplig på bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag.
Årsredovisning
25
Bestämmelserna i 3—7 && gäller utöver vad som föreskrives 1 98—104 åå lagen (1944z705) om aktiebolag och i 38—44 55 lagen (1951: 308) om ekonomiska före- ningar.
35
I årsredovisningen skall intagas närmast föregående fastställda balansräkning och resultaträkningen för det närmast föregående räkenskapsåret. Har under året änd- ring vidtagits beträffande posters specificering i balansräkning eller resultaträkning skall, om särskilda hinder ej möter, den tidigare redovisningshandlingen omarbetas så att specificeringen stämmer överens med den som tillämpas i balansräkningen eller resultaträkningen för året.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på koncernredovisningshandlingar enligt 7 5.
45. I balansräkningen skall anges det högsta värde varulager får upptagas till enligt
100 5 4 mom. första stycket första punkten lagen (19441705) om aktiebolag eller 40 ä 4 mom. lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar. Om varulagret upptages till lägre värde än det nämnda, skall skillnaden (lagerreserven) särskilt anges i balans- räkningen.
Om upplysning härom lämnas i not till balansräkningen, får i stället för det högsta värde som avses i första stycket anges varulagrets värde bestämt såsom det lägsta av anskaffningskostnaden och återanskaffningskostnaden på balansdagen efter avdrag för inkurans. Såsom lagerreserv redovisas i sådant fall skillnaden mellan det sålunda angivna beloppet och lagrets nettovärde enligt balansräkningen.
Inom linjen i balansräkningen eller i not till denna skall anges skillnaden mellan å ena sidan det beräknade kapitalvärdet av företagets pensionsåtaganden och å andra sidan vad som i fråga om pensionsåtaganden redovisas som skuld i balansräkningen eller har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet.
55
I resultaträkningen skall såsom särskilda poster upptagas
1. hela intäkten av rörelsen under räkenskapsåret (omsättningssumman), och
2. ökning eller minskning av lagerreserven under räkenskapsåret. Föreligger synnerliga skäl kan Konungen eller myndighet Konungen förordnar medge undantag från bestämmelsen i första stycket 1.
65
I not till balansräkningen eller i förvaltningsberättelsen skall för vart och ett av de fem senaste räkenskapsåren anges de bruttobelopp som investerats i fastigheter, fartyg samt maskiner, inventarier och dylikt, vilka redovisas som anläggningstillgångar. Belop- pen skall fördelas på de under särskilda poster i balansräkningen upptagna anläggnings— tillgångarna.
75
Aktiebolag som anges i 1 5 första stycket 1 skall till sin årsredovisning foga kon- cernbalansräkning och koncemresultaträkning om:
1. nettovärdet av bolagets tillgångar till mer än en fjärdedel utgöres av fordringar hos och aktier i dotterbolag eller
2. summan av bolagets och dess dotterbolags omsättning, efter avdrag för omsätt- ning mellan bolag inom koncernen, överstiger moderbolagets omsättningssumma med mer än en tredjedel av denna.
Första stycket gäller endast om någon av de där under 1 och 2 angivna omständig— heterna förelåg även för nästföregående räkenskapsår.
Aktiebolag som har att avge koncemredovisning enligt första stycket skall i not till koncembalansräkningen eller i förvaltningsberättelsen ange bruttobeloppen för koncernen av investeringar i anläggningstillgångar enligt 6 5. Uppgift behöver dock ej lämnas för flera år än redovisningsskyldighet enligt första stycket förelegat.
Koncemresultaträkning skall upptaga ett sammandrag av moderbolagets och dot- terbolags resultaträkningar, upprättat enligt god redovisningssed och med iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna i 102 5 lagen (1944:705) om aktiebolag och 5 & denna lag. Den skall utvisa koncernens årsresultat, varvid skall ha gjorts avdrag för redovisad vinstutdelning inom koncernen och avdrag eller tillägg för ökning eller minskning av internvinst under räkenskapsåret.
Delårsrapport 8 5
Om bestämmelserna i denna lag varit tillämpliga på årsredovisningen för visst räkenskapsår, skall minst en gång under det därpå följande räkenskapsåret avges särskild redovisning (delårsrapport). Detta gäller dock ej om sistnämnda räkenskapsår omfattar högst tio månader. Delårsrapport avges av styrelsen eller i aktiebolag, om sty- relsen bestämmer det, av verkställande direktör.
Delårsrapport skall avse verksamheten från räkenskapsårets början. Minst en del- årsrapport skall omfatta en period av minst en tredjedel och högst två tredjedelar av räkenskapsåret.
Delårsrapport skall senast två månader efter rapportperiodens utgång i bestyrkt av- skrift insändas till registreringsmyndigheten. Delårsrapporten skall i huvudskrift eller avskrift hållas tillgänglig hos företaget för var och en som vill taga del av den och genast översändas till aktieägare eller medlem som begär det.
95
Om särskilda hinder ej möter skall i anslutning till uppgifter enligt 10 och 11 55 även lämnas motsvarande uppgifter för samma rapportperiod eller samma tidpunkt under föregående räkenskapsår.
Begrepp och termer i delårsrapport skall i möjligaste mån överensstämma med dem som använts i senast framlagda årsredovisning.
105
I delårsrapport skall översiktligt redogöras för verksamheten under rapportperioden, för resultatet av verksamheten samt för investeringar och förändringar i likviditet och finansiering sedan föregående räkenskapsårs utgång. Beståmmelsema i 103 G 1 mom. första stycket lagen (1944: 705) om aktiebolag eller 43 ä 1 mom. första stycket lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar för delårsrapport.
I delårsrapport skall följande uppgifter lämnas.
1. Omsättningssumman, om ej undantag enligt 5 5 andra stycket medgivits.
2. Utdelningsintäkter, med särskilt angivande av utdelning från dotterbolag.
3. Ränteintäkter.
4. Räntekostnader.
5. Vinster och förluster på avyttring av anläggningstillgångar samt andra extra- ordinära intäkter och kostnader. Belopp som avses här skall specificeras till sin art.
6. Bruttobeloppet för anskaffning av sådana anläggningstillgångar som består av dels aktier, dels fastigheter, fartyg, maskiner, inventarier och dylikt.
7. Summan av kassa och banktillgodohavanden vid rapportperiodens utgång.
8. Medeltalet av anställda under rapportperioden.
115
Aktiebolag som enligt 7 & första stycket varit skyldigt att avge koncemredovisning för det senaste räkenskapsåret skall i delårsrapport lämna uppgifter även för koncer- nen, motsvarande vad i 10 & sägs. Uppgifter enligt 10 å andra stycket 1—6 skall avse belopp efter avdrag för interna poster inom koncernen.
Är mer än en fjärdedel av summan av bolagets och dess dotterbolags omsättning, efter avdrag för omsättning mellan bolag inom koncernen, hänförlig till utländska
dotterbolag, begränsas uppgiftsskyldigheten för koncernen till vad som svarar mot 10 å andra stycket 1 och 6—8. Emissionsprospekt
12—17 55
Se fondbörsutredningens förslag i ämnet.
Straffbesrämmelse
18ä
Se fondbörsutredningens förslag i ämnet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Lagen skall dock icke äga tillämp- ning pä årsredovisning för räkenskapsår som dessförinnan gått till ända.
Bestämmelserna i 3 5 andra stycket och 7 & tredje stycket medför ej skyldighet att lämna uppgifter om räkenskapsår som avslutats före lagens ikraftträdande.
Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1944:705 ) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 228å lagen ( 1944:705 ) om aktiebolag1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 228 5 Om jämvägsaktiebolag ————————— särskilt stadgat.
Om offentlig styrelseledamot och af- fentlig revisor samt om särskild redo- visning i vissa aktiebolag föreskrives i Ia— gen (1971 : 00) om offentliga styrelseleda- möter och offentliga revisorer i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser samt i lagen (1971: 00) med särskilda redovis- ningsbestämmelser för vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Vad i ——————————————— visst slag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1963: 585.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
Härigenom förordnas, att 118 5 lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nu varande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 18 5 Vad i ———————————— gemensamma angelägenheter. Ej heller ———————————— särskilt stadgat.
Om offentlig revisor och om särskild redovisning i vissa ekonomiska föreningar föreskrives i lagen (1971: 00) om offentliga styrelseledamöter och offentliga revisorer i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser samt i lagen (1971 : 00) med sär— skilda redovisningsbestämmelser för vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Förslag till
Lag om ändring i lagen ( 1937:249 ) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härmed förordnas, att i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall införas en ny paragraf, 22 51, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25
Handling som inkommit till eller upp- rättats hos myndighet, som avses i lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planerings- frågor m. ni., får i den mån handlingen in- nehåller upplysningar om viss näringsidka- res affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke utan hans samtycke utlämnas förrän tjugo år förflutit från handlingens datum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Förutvarande 22 & upphävd genom 1968:327.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser
Härmed förordnas, att i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser skall införas en ny paragraf, 18 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lSaå
Bestämmelserna i 14 5 äger tillämpning även på stiftelse som icke står under till- syn enligt denna lag, om stiftelsens till- gångar överstiger en miljon kronor. Där— vid skall sådan berättelse och sammandrag av räkenskaper som avses i 14 5 av styrel- sen insändas till länsstyrelsen i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen ut- övas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1. Utredningsuppdraget
1.1. Utredningens direktiv
Utredningens direktiv finns upptagna i ett anförande till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1968 av statsrådet Wickman.
I direktiven sägs inledningsvis att det för att skydda viktiga med-borgarintressen sedan länge ansetts nödvändigt att samhället har insyn i och kontroll av verksamheten inom företag av olika slag. Som exempel på hur sådant skydd åstadkommits nämns den in- syn och kontroll som utövas av arbetar- skyddsstyrelsen, yrkesinspektionen, pris- och kartellnämnden, naturvårdsverket och bygg- nadsnämnderna. Man hänvisar också till att aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar innehåller regler som möjliggör insyn och kontroll. De ökade kraven på in- syn och kontroll betingas, sägs det i direk— tiven, delvis av de risker som den tekniska utvecklingen har medfört men framförallt av en vidgad syn på samhällets ansvar.
Därefter framhålls att de ekonomiska för- hållandena under senare tid har präglats av förändringar i allt snabbare tempo. Ett framträdande drag i den industriella ut- vecklingen är den strukturrationalisering som sker ri vårt land liksom i andra in- dustrialiserade länder genom koncentration av verksamheten till allt större företag eller till sammanhållna företagsgrupper. I utveck- lingen mot ökad koncentration av den eko- nomiska verksamheten spelar förmögenhe— ternas fördelning och finansinstitutens in- flytande på ägarintressena en betydande roll. Statsrådet Wickman fortsätter.
Ett begränsat antal affärsbanker, förvaltnings- och investmentbolag har kommit att utöva ett allt starkare inflytande över näringslivet. Detta gäller även vissa s.k. allmännyttiga stiftelser. En fortsättning av den pågående ut- vecklingen innebär därför att förändringar i vårt näringslivs produktionsinriktning och 10- kalisering än mindre än tidigare kommer att styras av beslut som ett stort antal självstän— diga företagare fattar oberoende av varandra. Den ökande ekonomiska koncentrationen in- nebär i stället att ett fåtal personer, som av naturliga skäl huvudsakligen beaktar ägare- och företagsekonomiska aspekter, avgör inrikt- ningen och omfattningen av näringslivets pro- duktion och investeringar. Dessa utomordent- ligt viktiga avgöranden är således i allt väsent- ligt undantagna medinflytande från det allmän- nas sida trots den betydelse de har för både löntagarnas sysselsättning och samhällets egna investeringar och andra ekonomiska åtaganden.
Vid bedömningen av de förhållanden som här nämnts är det viktigt att erinra om en väsentlig förutsättning för det snabba ekono- miska framåtskridande som fört vårt land till en internationell tätposition, nämligen den po- sitiva och förstående inställningen från de an- ställdas sida till näringslivets fortlöpande om- vandling. Denna inställning har haft sin grund i övertygelsen att förändringar som motiverats främst av företagsekonomiska skäl, oftast ock- så tillgodosett löntagarnas långsiktiga intresse. Det är angeläget att denna inställning kan be— varas. Men detta kan ske endast om de an- ställda kan vara förvissade om att den ekono- miska utvecklingen och därmed de nödvändiga omställningarna är ett villkor för fortsatt och utvidgad trygghet i inkomst och sysselsättning, inte ett hot mot tryggheten. Förutsättningen härför är att sysselsättningstryggheten bevaras också under den framtida strukturomvandling- en. Detta blir möjligt endast om samhället — och näringslivet i samarbete med samhället —
är berett till aktiva insatser. Det är likaledes nödvändigt att löntagarna får garantier för att de avgörande besluten om näringslivets utveck- ling fattas i sådana former att deras rättmätiga intressen blir fullt beaktade.
Samhället har under de gångna åren vid fle- ra tillfällen ställts inför uppgiften att lösa akuta sysselsättningsproblem som uppstått vid driftsinskränkningar och nedläggningar. En av förutsättningarna för att arbetsmarknadsmyn- digheternas insatser i sådana fall skall bli ef- fektiva är att förändringar i sysselsättningen i god tid varslas. Genom ett nyligen träffat avtal mellan arbetsmarknadsstyrelsen och ar- betsmarknadens huvudorganisationer har skyl— digheten för företagen att varsla om planerade personalinskränkningar inte oväsentligt utvid- gats. Nyligen har också beslutats att en sam— rådsgrupp med representanter för länsarbets- nämnd. arbetstagare och kommun skall bil- das vid varje omställning för att föreslå lämpliga åtgärder och följa dess förlopp. Möjligheterna att använda de arbetsmarknads- politiska medlen har härigenom ytterligare för- bättrats. Åtgärderna begränsas dock i dessa fall till reaktioner på beslut som redan har fattats. Det är därför angeläget att redan in— nan besluten fattas erhålla erforderliga infor- mationer. I många fall tillämpas ett sådant förfarande redan i dag.
För den näringspolitiska planeringen är det av vikt att alla mer betydande sysselsättnings- förändringar som övervägs — både på korta- re och längre sikt — blir kända i god tid. Så- dan information är en nödvändig förutsättning för att samhället skall kunna aktivt använda de olika instrument som samhället förfogar över inom näringspolitiken och därmed för- verkliga målet för denna politik, nämligen en ökad trygghet även på längre sikt. Här kan som exempel på sådana statliga me- del nämnas skilda slag av samhällelig kredit- givning via investeringsbanken, i form av kre- ditgarantier eller lokaliseringsstöd, eller de in- satser som görs för att stimulera teknisk forsk- ning och utveckling. Det är ofta i fråga om samhälleligt engagemang av denna typ av in- tresse att undersöka konsekvenserna av olika al- ternativa insatser från samhällets sida. En bätt- re överblick över dessa förhållanden liksom över olika tänkbara alternativ i fråga om lo- kalisering, investeringsprojekt etc. medför en högre grad av handlingsfrihet och bör rimligt— vis bereda väg för effektivare insatser. Den intensifierade regionala och fysiska planering, som nu är under uppbyggnad, förutsätter också, om den skall kunna fungera effektivt, bättre möjligheter än f.n. att klarlägga konsekvenser- na av enskilda företags olika investeringar och andra åtgärder med effekter på planeringen.
Statsrådet kommer därefter in på en an- nan aktuell tendens inom det ekonomiska livet, nämligen företagens ökade internatio- nalisering. Denna medför ibland en utflytt- ning av en tidigare inom landet bedriven produktion. Den tar sig också uttryck i ökade svenska investeringar utomlands. Denna utveckling kan, framhålls det, men- ligt inverka på sysselsättningstryggheten in- om vissa regioner. Vid en ytterligare vidgad ekonomisk integration är det vidare att för— vänta ett stegrat intresse från utländska fö- retags sida att få inflytande inom svenska företag. För att de problem som uppstår under nu angivna förhållanden skall kunna bemästras är det angeläget att informationen till samhället rörande dessa transaktioner förbättras.
Mot nu angivna bakgrund skall utred- ningen överväga i vilka former större öppen- het och vidgad samverkan kan skapas mellan samhälle och näringsliv. I anslutning härtill anger direktiven vissa riktlinjer för utred- ningens arbete.
Utgångspunkten bör vara att söka få till stånd en sådan samordning av de olika me- del som samhället förfogar över, att struktur- omvandlingen av vårt näringsliv kan genom- föras med all hänsyn såväl till de anställdas trygghet som till effektiviteten. Det ligger i utvecklingens natur att gränsdragningen mel- lan enskilda och offentliga beslut ständigt för- skjuts. Det vidgade samarbete mellan sam- hälle och näringsliv som den industriella ut- vecklingen så klart anvisar, kommer att på- verka företagens beslut både direkt och in- direkt via de samhälleliga åtgärder som ut- vecklingen aktualiserar. Samordningen och sam- planeringen syftar till en utveckling där olika medborgargruppers intressen blir tillgodosed— da och kan påverka de avgörande besluten.
Vilka former som förordas, får självfallet avgöras mot bakgrund av att de angivna syf- tena skall kunna förverkligas så effektivt som möjligt och anpassas till den planering som är under uppbyggnad såväl centralt som regionalt. Samtidigt är det viktigt att föreslagna åtgär- der får en sådan utformning att de avpassas efter företagens planerings- och beslutsrutiner. Den från företags- och konkurrenssynpunkt nödvändiga sekretessen måste självfallet respek- teras.
Flera olika vägar för att nå en tillfreds- ställande ordning är tänkbara. Samarbetsformer bör i första hand etableras med avseende på
de ekonomiskt mest betydelsefulla företagen. Av särskilt intresse är därvid de organ där de för utvecklingen i näringslivet mest avgörande besluten fattas, framför allt de beslut som har större räckvidd för sysselsättning, produktion, struktur— och branschutveckling samt regionala förhållanden. Sådana beslut fattas i allmän- het under medverkan av affärsbankema och de s.k. investmentbolagen. Dessa institutioner får härigenom en central ställning och utred- ningen bör därför i första hand pröva formerna för samarbete med dessa organ.
Olika lösningar för att ernå större öp- penhet och vidgad samverkan mellan sam- hälle och näringsliv är enligt direktiven tänk— bara. En lösning kan vara att det allmänna blir representerat i företagens styrelser. I detta sammanhang anför statsrådet Wick- man.
En sådan styrelseledamots uppgift skulle i så fall vara att vid de olika förvaltningsåtgär- derna tillföra styrelsen de synpunkter som kan anföras med utgångspunkt från behovet av ra- tionell samhällsplanering och att verka för att dessa synpunkter beaktas. Utredningen bör överväga denna lösning och om denna väljs ta ställning till hur en sådan styrelseledamot bör tillförsäkras möjligheter att fullgöra de angivna uppgifterna på ett meningsfullt sätt.
Utredningen ges fria händer att pröva också andra åtgärder än dem som nu har angivits. Utredningen bör, sägs det, fritt pröva olika uppslag.
I detta sammanhang berör direktiven ock— så frågan om företagens årsredovisningar som inforrnationskälla om företagen.
För att tillfredsställa önskemålet om lik- värdig information kan en vidgad redovis— ning framstå som önskvärd såväl i. fråga om materialets omfattning som i fråga om pub- liceringsfrekvensen. Frågan om ändrade re- dovisningsregler för aktiebolag prövas f.n. av aktiebolagsutredningen och är även - från mer speciella utgångspunkter — föremål för intresse från fondbörsutredningens sida. I den mån behov av ändringar i redovisningsregler- na prövas föreligga med hänsyn till de syften som tidigare nämnts bör likväl utredningen va- ra oförhindrad att ta upp frågan. Härvid bör dock såvitt möjligt samråd äga rum med de nyssnämnda båda utredningarna.
Direktiven går därefter in på frågan om företagens behov av information från sam- hällssidan. Därvid åberopas att det genom offentlighetsprincipen och på en mångfald
andra sätt är väl sörjt för att näringslivet direkt får kännedom om olika åtgärder från samhällets sida som kan påverka närings- livets planering. Skulle emellertid några bris- ter härvidlag framkomma under utredning- ens arbete bör utredningen lägga fram för- slag till förbättringar.
Slutligen sägs att utredningen för att garantera en mångsidig belysning av de in- vecklade frågor som utredningen har att behandla bör inhämta informationer och synpunkter genom att anordna hearings med bl. a. representanter för de anställdas or- ganisationer, för företag och kreditinstitu- tioner och för de politiska partierna. I for- mer som bedöms lämpliga bör en redovis- ning av de vid dessa hearings framkomna synpunkterna biläggas utredningens förslag, sägs det vidare.
1.2. Uppläggningen av utredningsarbetet
Mot bakgrund av direktiven gjorde utred- ningen under vintern 1968—69 en genom- gång av utredningsuppdraget och drog upp riktlinjer för det fortsatta arbetet.
Under våren 1969 påbörjade utredning- en därefter i enlighet med direktiven en serie hearings. Dessa omfattade till att börja med företrädare för olika samhällsorgan, vilkas nuvarande informationsutbyte och samarbete med näringslivet utredningen önskat kartlägga. Det har också varit av in- tresse att från dessa samhällsorgan få syn- punkter på en utbyggnad av informationen och samarbetet mellan samhälle och före- tag. Utredningen har hört företrädare både för regionala och centrala statliga organ samt för kommuner och landsting. Vissa företrädare för samhällsorgan har komplet- terat sina synpunkter skriftligen. Samman- ställningar av vad som framkommit vid överläggningarna finns intagna under av- snitt 1 i Del 2 av betänkandet. I fråga om de skriftligen redovisade synpunkterna hän- visas till bilaga 6.
På grundval av de tidigare uppdragna riktlinjerna för utredningsarbetet och vad som framkommit vid hearings med företrä- dare för samhällsorgan har utredningen där- efter hållit en rad hearings med represen-
tanter för olika delar av näringslivet. Över- läggningama har först omfattat produktions- företag och företag inom handeln av olika storlek och tillhörande olika branscher. Vid urvalet av företag har utredningen även fäst avseende vid ägarförhållandena. Före- trädare för aktiebolag med både koncentre- rat och spritt ägande, kooperativt ägda före- tag på såväl konsument- som producentsidan liksom företrädare för statligt företagande har ingått bland dem som utredningen över- lagt med. Svenska dotterbolag till utländska företag tillhör också denna grupp.
Utredningen har vidare haft överläggning- ar med företrädare för affärsbanker, för af- färsbanker närstående investmentföretag och för ett par av de största allmännyttiga Stiftelserna. Ledningen för LO, TCO, SAF resp. Industriförbundet liksom företrädare för de mindre företagens organisationer har också kommit till tals inför utredningen. Partiledarna för de tre största oppositions- partiema har även beretts tillfälle att yttra sig.
Dessa hearings har främst syftat till att kartlägga och inhämta synpunkter på om- fattning, innehåll och former för informa- tion och samarbete mellan företag och sam- hälle och mellan företagsledning och anställ— da (se vidare Del 2 av betänkandet). I detta sammanhang vill utredningen betona värdet av att dessa hearings kommit till stånd. De som hörts har visat ett mycket positivt intresse både när det gällt att delta i över- läggningar och att besvara utredningens frå- gor.
För att få ytterligare underlag för sina bedömningar har utredningen med början våren 1969 genomfört två större specialan- dersökningar. Den första, som har utförts under medverkan av statistiska centralbyrån och omfattat ett stort antal företag (omkring 1 300), har i första hand avsett att klarlägga företagens långtidsplanering på vissa för utredningen centrala områden. Genom un- dersökningen har utredningen även sökt ut- röna i vilken utsträckning företagen är vil- liga att lämna uppgifter om sin planering till statliga och kommunala organ. Slutligen har undersökningen givit företagen tillfälle att
ange vilka önskemål de har om bättre in- formation från samhällssidan i planerings- frågor. Undersökningen redovisas i detalj i bilaga 8 till utredningens betänkande och behandlas även i det följande i kapitel 4, 5 och 7.
Den andra undersökningen har avsett nu- varande informalionsutbyte och samarbete mellan kommuner och företag och har ge— nomförts under ledning av civilekonom Jan Bäckström, statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet. Den har i huvudsak fått formen av en intervjuundersökning. Fö- reträdare för ett representativt urval av fö- retag och ledande kommunalmän i ett 20- tal olika kommuner har uttalat sig om det nuvarande informationsutbytet och samar- betet mellan företagen och dessa kommuner. Undersökningen redovisas i bilaga 9 till be- tänkandet och behandlas också bl. .a. i ka- pitel 3 och 7.
Utredningen har även bedömt det som angeläget att få en bild av information och samarbete mellan företag och samhälle i vis- sa främmande länder. Utredningen redovi- sar översikter i dessa frågor från Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. Vissa uppgifter i ämnet har också inhämtats från Storbritannien. Dessa översikter har ut— förts av personer som är, eller har varit, knutna till svenska beskickningar i respektive land. Det har vidare ansetts vara av intresse att genom SCB få vissa uppgifter om offent- lig industristatistik i Förbundsrepubliken Tyskland och i Förenta Staterna. I dessa de- lar hänvisas i första hand till bilaga 1—5.
1.3. Uppdragets samband med andra pågå- ende utredningar m.m.
I direktiven sägs att utredningen särskilt bör uppmärksamma behovet av samarbets- former mellan affärsbanker och samhälle. Direktiven förutskickar därvid att utredning- en som en sådan samarbetsform överväger representation för det allmänna i affärsban- kemas styrelser. Sådana överväganden har också ingått i utredningens arbete. Jämsides därmed har utredningen emellertid prövat också andra former för samarbete mellan
affärsbanker och samhälle. Sålunda har ut— redningen tagit upp frågan om särskilda samrådsorgan för finansierings— och struktur- frågor som berör näringslivet, samrådsorgan i vilka företrädare för bl.a. regeringen och kreditväsendet skulle ingå. (Se i anslutning härtill utredningens hearings med företrä- dare för affärsbanker och affärsbanker när- stående investmentföretag, Del 2, 4 och 5.
Under eftersommaren 1969 hade en majo- ritet inom utredningen preliminärt kommit till uppfattningen att det allmänna borde bli representerat i affärsbankernas styrelser genom av Kungl. Maj:t utsedda styrelseleda- möter. Efter kontakt mellan utredningens ordförande och regeringen beslutade rege- ringen under hösten 1969 att frågan om styrelserepresentation i affärsbankerna skul- le undantas från utredningens uppdrag och av regeringen tas upp i särskild proposi— tion till vårriksdagen 1970. Under sina fort- satta överväganden i fråga om affärsbanker- na har utredningen därefter enats om att ej föreslå särskilda samrådsformer vid sidan av styrelserepresentation. Möjligheterna att genom styrelserepresentation lösa de sam- arbetsfrågor direktiven anger bör enligt ut- redningens mening först ingående prövas. Den återverkan Kungl. Maj:ts proposition om offentliga styrelseledamöter i affärsban- kerna (1970: 141) i övrigt har haft på ut— redningens ställningstaganden i fråga om styrelserepresentation för det allmänna framgår av förslagen under kapitel 8 och 9.
Utredningens direktiv innehåller flera mo— ment som berör frågan om former för in- formation och samarbete mellan företags- ledning och anställda i företagen. Det är därför naturligt att utredningen ägnat den frågan uppmärksamhet, vilket bl. a. åter- speglas i de hearings utredningen har haft med företrädare för företag, de anställdas organisationer m.fl. Emellertid har utred- ningens arbete i denna del kommit att i väsentlig mån påverkas av vissa särskilda förhållanden. Det första av dessa är att frågor om företagsdemokrati sedan länge ansetts tillhöra området för avtalsfrihet mellan arbetsmarknadens parter och att fö- reträdare för SAF, LO och TCO inför ut-
redningen deklarerat att de önskade själva ytterligare överväga hithörande frågor. Ut- redningen borde därför inte nu, har det sagts från dessa organisationer, lägga fram förslag till bindande bestämmelser i ämnet. Till detta kommer att utredningen om försöks- verksamhet med företagsdemokrati i statliga företag — vilken utredning antyds redan i samarbetsutredningens direktiv — påbörjat sin verksamhet. Bl.a. dessa omständigheter har föranlett utredningen att, som närmare redovisas i kapitel 13, i endast begränsad ut- sträckning ta upp frågor om information och samarbete mellan företagsledning och anställda till behandling. Det har huvudsak- ligen skett då sådana frågor aktualiserats ge— nom utredningens förslag i övrigt eller då övriga förslag fått återverkningar på förhål— landet anställda — företag. Det har därvid samtidigt varit en förutsättning att de förslag utredningen lägger fram inte skall inkräk- ta på arbetsmarknadsparternas möjligheter till egna initiativ eller beskära deras hand- lingsfrihet på hithörande områden.
Bland det som utredningen enligt direk- tiven bör behandla märks frågan om vidgad information från företagen genom utbygg- nad av den offentliga årsredovisningen. Di- rektiven förordar att utredningen därvid samarbetar med både aktiebolagsutredningen (an-g. direktiv m.m. se Riksdagsberättelsen 1961: Ju 39 och 1963: Ju 31) och fondbörs- utredningen (ang. direktiv m.m. se Riks- dagsberättelsen 1967: Fi 32) vilka utredning- ar från delvis andra utgångspunkter än sam- arbetsutredningens har i uppdrag att be- handla redovisningsfrågoma. Sådan-t samar- bete har också kommit till stånd, i första hand med fondbörsutredningen.1
Samarbetet har resulterat i att fondbörs- utredningen och samarbetsutredningen i frå- ga om årsredovisningen i större aktiebolag och ekonomiska föreningar gemensamt läg- ger fram ett förslag till lag med särskilda
1 Det är för samarbetsutredningen känt att aktiebolagsutredningen — vars förslag i redo- visningsfrågorna förelåg i så gott som färdigt skick när samarbetsutredningen påbörjade sitt arbete med dessa frågor — inte kommer att föreslå några mer genomgripande ändringar i aktiebolagslagen på de områden som samarbets- utredningen har behandlat.
redovisningsbestämmelser för vissa aktie- bolag och ekonomiska föreningar. Försla- get finns intaget i detta betänkande (s. 15). Det är avsett att nämnda lag även skall in- nehålla vissa bestämmelser om emissions- prospekt enligt förslag av fondbörsutred- ningen. Till dessa bestämmelser har samar- betsutredningen inte haft anledning att ta ställning.
För att undvika obehövlig dubblering av de särskilda motiven till de nya redovisnings- bestämmelsema i lagförslaget har fondbörs- och samarbetsutredningama enats om att redovisa motiven endast i fondbörsutred— ningens betänkande i ämnet. Det har där- vid förutsatts att de båda utredningarna pre- senterar sina betänkanden ungefär samti— digt.
Utöver nämnda lagförslag presenterar samarbetsutredningen i redovisningsfrågan i det följande dels sin allmänna syn på årsredovisningen som informationsmedel, dels vissa överväganden beträffande årsredo- visningen i aktiebolag och ekonomiska för- eningar som företagits oberoende av fond- börsutredningen, dels vissa förslag i fråga om årsredovisningen i stiftelser. I dessa de- lar hänvisas till kapitel 11 och 12.
Mot den bakgrund som nu angivits har samarbetsutredningen under våren 1970 ta- git slutlig ställning till utredningsuppdraget på sätt som närmare redovisas i det följande.
2. Allmänna utgångspunkter för utredningens
överväganden
Begreppet planering förekommer i den all- männa debatten med skiftande innebörd. En vanlig uppfattning är att planering innebär uppställandet av en rad siffermässigt precise- rade och politiskt eller företagspolitiskt be- stämda mål för utvecklingen totalt samt på ett större eller mindre antal delområden. För att sådana planer skall kunna realiseras krävs att handlandet hos de olika i syste— met ingående enheterna styrs av program som fastställts av en central och enhetlig funktion vilken också har befogenhet att vid- ta korrigerande åtgärder vid avvikelser från det planerade beteendet.
Förutsättningar för en planering av detta slag föreligger i en centralt styrd stat med utrikeshandelsmonopol och omfattande stat- ligt ägande; den kan också föreligga inom ett företag med centraliserat beslutsfattande och interna — av marknaden oberoende av- räkningspriser. Däremot föreligger dessa för- utsättningar i endast ringa utsträckning i en ekonomi av svensk typ, där huvuddelen av företagen handlar oberoende av eller i kon- kurrens med varandra och där de samtidigt är utsatta för internationell konkurrens. Det är enligt utredningens uppfattning inte heller önskvärt att förändra situationen så att an- givna förutsättningar blir för handen.
Vad nu sagts innebär inte att det i ett ekonomiskt system av svensk typ skulle sak- nas utrymme för och möjlighet till ökad planering på vissa områden av central be— tydelse för samhällsekonomin som helhet
eller för utvecklingen på en ort eller inom en region. Det är emellertid väsentligt att denna planering får nära anknytning till de förutsättningar som bestämts av his- toriska förhållanden, den sociala utveckling- en och ett starkt beroende av internationel- la marknader. Som framgår av de utländska översikter som utredningen låtit utföra (bil. 1—3) kan den ekonomiska planeringen ut- formas på vitt skilda sätt i olika länder som alla har ett i huvudsak marknadsekono- miskt system. Samhällsplaneringen i vårt land bör enligt utredningens mening inte syfta till att låsa utvecklingen i siffermässigt preciserade handlingsprogram, utan i stället inriktas på att öka handlingsfriheten och handlingsberedskapen samt förutsättningar- na för att viktigare beslut kommer att över- enstämma med de allmänna samhälleliga målsättningarna.
Det förhållandet att en stor och växande del av vårt lands resurser tas i anspråk av den offentliga sektorn innebär ett ökat sam- hällsinflytande över den totala ekonomin, genom den mer direkta styrning som denna sektor kan bli föremål för. När det gäller de privatägda företagen föreligger inte dessa stymingsmöjligheter.
Här kan dock samhället utöva ett infly- tande genom att söka påverka de beslut som fattas i företagen. Denna påverkan kan ta sig en rad olika uttryck och former, be- tingade av såväl syfte som historiska och
institutionella förhållanden. Den kan utövas genom generella medel — dvs sådana som riktar sig mot alla företag — och genom se- lektiva sådana som tar sikte på endast visst eller vissa företag.
Den påverkan som samhället utövar på företagen syftar till att företagens beslut i högre grad än vad som eljest skulle bli fallet anpassas till mål som är angelägna ur samhällssynpunkt. Sådana mål är det i all- mänhet inte möjligt att formulera i annat än relativt generella termer. Några av de väsentligaste målen för den ekonomiska po- litiken är 0 Full sysselsättning under inre och yttre balans . Hög ekonomisk tillväxt . Ökad utjämning av inkomster, förmögen- heter och ekonomisk makt.
Att översätta sådana allmänna mål till preciserade program för de enskilda före- tagens handlande är inte möjligt. Detta ute- sluter dock inte att man vid överväganden av olika handlingsaltemativ i ett företag i en konkret situation kan finna att ett alter- nativ står i större överensstämmelse med dessa allmänna mål än vad ett annat 'alter- nativ gör.
Det kan sägas i viss mån ligga i sakens natur att de delvis skilda målsättningar som företagen och samhället arbetar utifrån kan leda till intressekonflikter mellan företräda- re för företag och för samhälle. Samtidigt kan det emellertid hävdas att även om det är relativt lätt att finna exempel på intresse- konflikter på kort sikt så är det för den skull inte säkert att det behöver föreligga någon klar intressekonflikt på längre sikt och sett i ett större perspektiv. En stram finans- och kreditpolitik är självfallet be- tungande för det enskilda företaget. Å andra sidan ligger det i hela näringslivets intresse att en effektiv stabilitetspolitik kan upprätt- hållas. I enskilda planfrågor kan ett företag uppleva att dess intressen inte blir tillgodo- sedda. Å andra sidan ligger det uppenbart i alla företags intresse att stads- och fri- tidsmiljön på den ort där ett företag är lokaliserat får en ändamålsenlig utformning. En ökad insyn från samhällets sida kan
kännas betungande för ett visst företag sam- tidigt som insynen kan innebära en inte obetydlig garanti för att allmänhetens för- troende för näringslivet bevaras. Många gånger torde också vad som synes vara en intressekonflikt mellan företag och samhälle bottna i att parterna har bristande kunskap och information om varandras intentioner i sammanhanget.
Utvecklingen under de senaste decenni— erna har visat att man inte alltid haft möjlig— het att med enbart generella medel uppfylla de samhälleliga mål som uppställts. Behovet av mer selektivt verkande, dvs företags- el- ler regionspecifika åtgärder, har framstått allt klarare. Detta framgår tydligt på ar- betsmarknadspolitikens område. Kraven på den sysselsättningsnivå som bör uppnås har stigit kraftigt. I ett läge med omfattande ar- betslöshet kan det vara rimligt att genom generella finanspolitiska åtgärder stimulera den totala efterfrågan för att därigenom hö— ja sysselsättningen. Men även under gynn— samma konjunkturer med en allmän hög ef- terfrågan på arbetskraft kan det fortfarande vara önskvärt att höja sysselsättningen på vissa orter och för vissa kategorier arbets- kraft. En generell efterfrågestimulans skulle inte bidra mycket till att lösa dessa specifika sysselsättningsproblem men däremot kunna äventyra den ekonomiska balansen. För att komma till rätta med sådana strukturella sysselsättningsproblem, är det ofta nödvän- digt med åtgärder som riktar sig speciellt till de utsatta grupperna. Inom ramen för den moderna arbetsmarknadspolitiken kan en rad sådana åtgärder vidtas, t. ex. omskol- ning, flyttningsstimulans, beredskapsarbeten, olika former av hel- och halvskyddad syssel- sättning. Inte sällan kräver sådana åtgärder ett omfattande samarbete mellan myndig- heter och företag. I samma takt som kraven växer på att integrera allt fler av de grupper som tidigare ansågs »marginella» i arbets- livet, i samma mån ökar också behovet av särskilda selektiva åtgärder.
En följd av de ökade ambitionerna på det arbetsmarknadspolitiska området och den allt högre takten i strukturomvandling- en, framför allt under senare delen av 1960-
talet, är de allt starkare kraven på mer kon— trollerade former för förändringarna i syfte att garantera den enskilde individens trygg- het och ett effektivt utnyttjande av sam- hällskapitalet. Särskilt mot bakgrund av obalansen i ekonomisk aktivitet mellan oli- ka regioner framstår det klart att detta syfte inte kan uppnås enbart genom anpassnings- främjande arbetsmarknadspolitiska insatser — hur viktiga dessa än må vara. Ur sam- hällssynpunkt måste det bl. a. vara angeläget att kunna påverka tidpunkten för t. ex. en mer omfattande nedläggning för att öka möjligheterna att finna annat arbete åt de anställda och ge rådrum för att pröva möj- ligheter till lokalisering av andra företag till orten. I syfte att åstadkomma en mer balan- serad regional utveckling finns också ett uppenbart behov av möjlighet till samråd mellan samhälle och företag kring viktigare planerade nyinvesteringar.
Inte endast på dessa områden utan ge- nomgående kan den iakttagelsen göras att ju högre ambitionerna på ett område sätts desto större blir behovet av selektiva åtgär- der. Det föranleder i sin tur slutsatsen att samhället måste ges förutsättningar att på- verka vissa viktigare beslut inom de enskil- da företagen så att de kommer i överens- stämmelse med de allmänna målsättningarna och fattas med beaktande av de konsekven- ser de kan få både för den framtida hand- lingsfriheten och för utvecklingen på andra samhällsområden. För denna påverkan kan en rad olika medel komma till användning.
En större investering av ett företag kan inte enbart bedömas med hänsyn till de kon- sekvenser den får för det företaget. I många fall medför investeringen betydande konse- kvenser för bl. a. sysselsättningsutveckling— en på den ort där den görs. På vissa orter kan finnas en inte obetydlig ledig kapacitet i fråga om samhällsservice i form av bostä- der, vårdplatser, skolor etc., medan det på andra orter finns en betydande knapphet med långa köer som följd. I den allmänna debatten har ofta framförts att de investe- ringar som samhället kan tvingas göra i samband med upprättandet av en ny ar- betsplats inom industrin kan uppgå till lika
stora eller större belopp än investeringskost- naden för den nya arbetsplatsen. Till detta kommer så den återverkan som ett visst företags lokalisering har på det övriga nä- ringslivet i regionen. I varje fall större företag efterfrågar ofta olika former av un- derleveranser, vilket kan stimulera de loka- la småföretagen. Ofta medverkar de också till att skapa en sådan industriell miljö att orten blir mer attraktiv för andra företag. En större investering inom ett företag kan också i avgörande grad i såväl positiv som negativ riktning påverka förutsättningama för en mer rationell struktur inom en viss industribransch.
Förutsättningarna för att samhället skall ges möjlighet att på ett rationellt sätt på- verka de enskilda företagens handlande be- stäms enligt utredningens uppfattning i myc- ket hög grad av tillgången på information om företagens utveckling och på möjlighe- terna till samråd i frågor av större betydelse för samhällsutvecklingen på olika nivåer. Ofta måste det vid planeringen bli fråga om att jämföra olika handlingsalternativ. Vissa alternativ kan t. ex. vara tämligen likvärdiga för ett företag, men kan samtidigt vara av väsentligt olika betydelse för samhället. Även om vissa kostnadsskillnader föreligger mellan olika alternativ för ett företag, kan skillnaderna i kostnader för samhället vara så stora att det ur samhällets synpunkt kan vara önskvärt att något av de för företagen mindre förmånliga alternativen väljes. Så- dana instrument som investeringfonder och lokaliseringsstöd kan i sammanhang som dessa spela en betydelsefull roll.
Att samhället på detta sätt griper in för att påverka företagens beteende är i prin- cip inte något nytt. Även de generella åt- gärderna har ju denna inverkan. Vad som emellertid synes alltmer nödvändigt är att för samhället viktigare beslut inom de en- skilda företagen på ett mer direkt sätt kan bli föremål för påverkan från samhällets sida. Detta har redan åstadkommits då det gäller sådana speciella aspekter som t.ex. miljövärden och arbetarskyddet. De områ- den som ter sig särskilt angelägna från sam- arbetsutredningens utgångspunkter är emel—
lertid främst sådana som på längre sikt på- verkar driftens omfattning och sysselsätt— ningsutvecklingen i företagen. Det har mot den bakgrunden varit en naturlig uppgift för utredningen att överväga olika former för att öka samhällets kunskap om och in- flytande över förhållanden som på sikt kan föra med sig utvidgningar eller inskränk- ningar i driften inom företagen och ett ökat eller minskat personalibehov inom dessa.
Det har samtidigt bedömts vara en väsent- lig uppgift för utredningen att söka vidga samhällets information till företagen. Endast om företagen har ett tillräckligt informa- tionsunderlag beträffande samhällets inten- tioner och planer på olika områden kan de utforma en både från egen och samhällets synpunkt effektiv planering.
Genom en betydande ökning av storföre- tagens tillväxt och koncentration spelar så- dana företag idag en viktigare roll för sam- hällsutvecklingen än tidigare. Enligt kon- centrationsutredningen svarade de 100 störs- ta industriföretagen för mer än hälften av hela landets ind-ustriproduktion. Det är knappast någon överdrift att hävda att verk- samheten i ett antal storföretag även var för sig har ett avgörande inflytande på lan- dets sysselsättning och export och därige— nom på samhällets möjligheter att föra en aktiv trygghets- och reformpolitik. Industri- företag som ASEA, VOLVO och L M Eric- son svarar direkt för vardera 2 år 3 procent av den totala industrisysselsättningen; deras andel av exportvärdet ligger högre.
På det regionala och lokala planet utan- för storstäderna är det starka beroendet av ett eller ett par företag regel snarare än un- dantag. Det finns ett betydande antal orter och även delar av lån vilka för sin utveck- ling är helt beroende av ett enda företag.
Även om det inte finns någon formell grund för påståendet att de större företa- gen utvecklats till en form av samhällsinsti— tutioner, så kan deras betydelse för sam- hällsutvecklingen motivera ett sådant syn- sätt. Självfallet avses med detta inte att de skulle vara bärare av något mandat från samhället utan endast att de genom sin faktiska betydelse för samhällsutvecklingen
inte rimligen kan undandra sig sin del av ansvaret för denna.
Ett sådant synsätt leder vidare till den slutsatsen att företagens handlande måste ses i ett vidare perspektiv än det som det tra- ditionellt är företagsledningens uppgift att göra. Traditionellt har ett företags mål for- mulerats som »högsta möjliga vinst». Även om såväl den faktiska utvecklingen som den teoretiska diskussionen kommit att mo- difiera denna formulering i riktning mot ut- tryck som »högsta möjliga vinst på lång sikt» eller »förmåga att överleva» o.dyl. så framträder ändå klart betoningen på före- tagets egenintresse. Detta har väl knappast heller förnekats av någon.
En intressant fråga i anslutning härtill är i vilken utsträckning företagsledningen själv bör fatta beslut om avsteg från företa- gets mål i situationer då man kan vänta sig att konflikter kan uppkomma mellan sam- hällsmålet och företagsmålet. Något generellt svar på denna fråga kan knappast formu- leras. Uppenbart är att gränsen mellan de områden för vilka samhället respektive fö- retagen har huvudansvaret är flytande och att den ständigt förskjuts. Genom lagstift- ning och avtalsöverenskommelser har före- tagen ålagts ett ökat hänsynstagande till olika slag av samhälleliga konsekvenser av sitt handlande på en rad områden (arbetar- skydd, anställningstrygghet, miljövård osv). Å andra sidan har en förskjutning skett som innebär ett relativt sett minskat engagemang från företagens sida i fråga om t. ex. bo- stadsförsörjning, yrkesutbildning och social omvårdnad. Avgörande för denna gräns- dragning måste vara om en uppgift lämpli- gast kan skötas av företagen eller av sam— hället och i vilken mån enhetliga regler kan uppställas för handlandet.
I vissa sammanhang har gjorts gällande att samhällets uppgift vis å vis näringslivet bör inskränkas till att fastställa s. k. spelreg- ler och generella ramar inom vilka företagen sedan skulle kunna röra sig fritt, dvs åt- gärder av typen konkurrenslagstiftning och generella ekonomisk-politiska åtgärder. En sådan uppfattning om en strikt gränsdrag- ning mellan företag och samhälle synes dock
mer vara baserad på principiella och ideo- logiska ställningstaganden än grundad på erfarenhet av de praktiska problem som mö- ter företag och myndigheter. Särskilt mar- kant framgår kanske detta i relationerna mellan företagen och samhällsorganen på det lokala eller regionala planet. Kommu- nerna måste i sin planering anpassa sig ef— ter de större företagens utveckling och den— na utveckling påverkas i hög grad av så- dana kommunala aktiviteter som t. ex. bo- stadsbyggandet. Det omfattande både for- mella och informella samarbete som före- kommer mellan statliga och kommunala or— gan å ena sidan och de enskilda företagen å den andra kan förutsättas i hög grad leda till en ömsesidig påverkan av besluten. Att former för samarbete mellan företag och myndigheter i konkreta sakfrågor etableras är både naturligt och ofta nödvändigt för att lösa aktuella problem och för att uppnå gemensamma lösningar i olika planerings- frågor. Om man utgår från den praktiska verkligheten visar det sig således att det inte så mycket är en fråga om man skall ha ett samarbete mellan företag och samhälle, ett samarbete som innebär ömsesidig på— verkan i olika sakfrågor, som mer en fråga om i vilka former detta skall ske.
Företagets relationer till de inom företa- get verksamma och till omvärlden brukar numera i administrativ litteratur beskrivas som ett spel mellan olika parter eller in- tressenter. Med intressen-ter menas därvid sådana individer eller kollektiv som gör in- satser av olika slag för företaget -— i detta sammanhang i första hand ägarna, det all- männa och de anställda — och som i gen- gäld kräver »ersättning» i form av lön, ut- delning, skatter etc. Detta synsätt, som i sina principiella huvuddrag kan spåras långt tillbaka (jfr t. ex. Wigforss—kommitténs rap- port 1923), har särskilt under 1960-talet gått igen i debattinlägg från såväl arbetsgivar- sidan som från arbetstagarsidan och kan, trots olikheter i utformningen, sägas vara tämligen allmänt accepterat.
Det kontrasterar emellertid på ett ganska avgörande sätt mot den uppläggning som företagslagstiftningen fortfarande har här i
landet. Sådan lagstiftning kan sägas vara i hög grad inriktad på endast en av nämnda intressenter, nämligen ägarna, och i mycket uppbyggd för att reglera förhållandet mellan olika ägargrupper samt mellan dessa och företagets borgenärer.
Även om förut angivna mer vidsträckta syn på intressefördelningen inom före- tagen har legat till grund bl.a. för utred- ningens resonemang och förslag i kapitel 8 och 9 (om styrelserepresentation) och 10 (om offentliga revisorer), har utredningen emellertid inte tagit på sig uppgiften att låta denna syn komma till mer konsekvent ut- tryck i vår associationsrättsliga lagstiftning. Det synnerligen vittomfattande arbete som detta skulle innebära har inte ansetts ligga inom ramen för utredningens uppdrag.
Utredningen anser sig heller inte ha haft i uppdrag att mer ingående ta upp frågan om den ekonomiska demokratin och dess utveckling. Inte desto mindre ligger det i sakens natur, att en ökad information och ett vidgat samarbete mellan företag och samhälle kan innebära ett inte oväsentligt bidrag i detta avseende. Informationen och samarbetet kan både direkt och indirekt ge underlag för en nyanserad och sakligt grun- dad åsi-ktsbildning i hithörande frågor och därigenom öka förutsättningama för en för- djupad ekonomisk demokrati. Ett vidgat samarbete mellan samhälle och företag syf- tar till att uppnå sådana mål som ökad trygg- het i sysselsättningen och ökad effektivitet och balans i den totala resursfördelningen samt att allmänt stärka samhällets — och dess i demokratisk ordning kontrollerande organs — möjligheter att utöva ett aktivt inflytande över utvecklingen.
I direktiven till utredningen anges ut- gångspunkten »förbättrad information och vidgat samarbete». I sina överväganden har utredningen funnit, att någon entydig gräns- linje mellan dessa bägge begrepp knappast är möjlig att dra. Det torde vara svårt att i konkreta situationer tänka sig den ena funktionen renodlad utan inslag av den andra. Redan formerna för att överbringa information innebär ett samarbete. För att denna information skall komma till praktisk
användning är det vidare nödvändigt med någon form av åtgärder som innebär sam- arbete. Lika litet är ett aktivt samarbete mellan samhällsorgan och företag tänkbart utan informationsunderlag. Detta leder till slutsatsen att frågorna om förbättrad in- formation och vidgat samarbete många gånger måste ses som en enda integrerad frågeställning.
Som framgått av den tidigare diskussio— nen är det enligt utredningens mening an- geläget att informationen och samarbetet i väsentlig mån inriktas på det enskilda före- taget. I direktiven har begreppet företag gi- vits en vidsträckt innebörd, vilket utredning- en har tagit fasta på. Den närmare bestäm- ningen av företagsbegreppet framgår av utredningens olika förslag i det följ-ande till informations- och samarbetsformer.
Även begreppet »samhälle» är vidsträckt och kan i olika sammanhang ges skiftande innebörd. Mot bakgrund av direktiven har utredningen i sina överväganden i fråga om konkreta former för information och sam- arbete i huvudsak låtit begreppet omfatta kommunala samt regionala och centrala stat- liga organ med ansvar för samh-ällsplane— ringen.
Utredningen vill i anslutning härtill be- tona att det skulle vara uttryck för en fel- syn att i relationerna mellan samhälle och företag endast uppmärksamma den centra- la statliga nivån. Utredningen vill tvärtom framhålla de lokala och regionala nivåerna som väl så betydelsefulla i relationen sam— hället—det enskilda företaget.
Den kommunala sektorn har expanderat mycket kraftigt under efterkrigstiden. De kommunala investeringarna och den kom- munala konsumtionen har ökat sin andel av bruttonationalprodukten från 11,6 % år 1950 till 19,4 % år 1968. Räknat i fasta priser ökade de kommunala investeringarna med inte mindre än 250 % mellan de nämn- da åren.
Denna utveckling är i och för sig na— turlig med hänsyn till att en rad av de för medborgarna mest väsentliga välfärdsfunk- tionerna faller på den kommunala sektorn. Det gäller bl. a en stor del av bostadsför—
sörjningen, undervisningen, vården av barn, sjuka, handikappade och åldringar samt upp- rättandet av fritidsanläggningar.
Des-sa aktiviteter reser krav på omfattan- de kommunala investeringar vilka mås-te pla- neras effektivt för bästa möjliga utnyttjan- de av resurserna. Mot den bakgrunden är det naturligt att kommunerna i växande ut- sträckning kommit att intressera sig för nä- ringslivets utveckling eftersom denna har av- görande inverkan på såväl befolknings- som inkomstutveckling inom kommunen. Den i bilaga 9 upptagna undersökningen angå- ende relationerna mellan kommuner och fö- retag ger klara belägg härför.
Behovet av information om företagens planering accentueras givetvis vid den upp- byggnad av en kommunalekonomisk lång— tidsplanering som pågår f.n. Försöken med sådan planer-ing omfattar nu drygt 500 kommuner, vilka kan beräknas svara för omkring 90 procent av investeringarna in- om den kommunala sektorn. Man arbetar med ett planeringsperspektiv på fem år.
Under senare år har också behovet av regional planering alltmer uppmärksammats. Inom olika regionala länsorgan arbetar man nu med planering i fråga om bostäder (läns- bostadsnärnnderna), arbetsmarknad (länsar- betsnämnderna), skolor (länsskolnämnder- na), jordbruk och skogsbruk (lantbruks- nämnderna och skogsvårdsstyrelserna), vägar (vägförvaltningarna), naturvård (länsstyrel- serna), bebyggelse (länsstyrelserna, länsar- kitekterna, överlantmätama) och regional utveckling (länsstyrelserna). I proposition 1970:103 har en förstärkning av i första hand länsstyrelsernas planeringsenheter före- slagits. Där förordas också en förbättrad samordning av de statliga länsorganens pla- neringsarbete under länsstyrelsernas ledning. Utredningen vill för närmare information om den aktuella situationen i fråga om regional planering hänvisa till nämnda pro- position.
Det är bl. a. mot denna bakgrund man bör se utredningens förslag under kapitel 7 till ett nytt informations- och samarbets— system, vilket till övervägande del har in- riktats på de lokala och regionala nivåerna.
3 Information och samarbete mellan företag och
samhälle idag — en översikt
Det ligger i sakens natur att en fullständig kartläggning och analys av hela det infor- mationsutbyte och samarbete som idag före- kommer mellan samhälle och företag inne- bär en i det närmaste omöjlig uppgift. Det förutsätter forskningslnsatser omfattande praktiskt taget samtliga aspekter av modernt samhällsliv. En sådan kartläggning och ana- lys har för utredningens syfte varit vare sig nödvändig eller realistisk. Utredningen har funnit det stå i överensstämmelse med direk— tiven att på sätt som har angivits i det före- gående koncentrera sitt arbete till vissa in- formationsområden av särskild betydelse för samhällsplaneringen.
3.1 Institutionell information om företagens planering
Den information som företagen idag läm- nar till samhället om planeringsdata är be- gränsad i förhållande till den information som lämnas om förhållanden i förfluten tid eller i nuläget. Den institutionaliserade in— formationen om företagens framtidsplaner är i hög grad koncentrerad till vissa enkäter och visst statistikinsamlande som statistiska centralbyrån och arbetsmarknadsverket sva— rar för.
3.1.1 Uppgiftslämnande till SCB i fråga om planeringsdata
SCB har mycket vidsträckta befogenheter att från företagen inhämta uppgifter om
förhållandena inom dessa. I den författning1 som reglerar SCB:s rätt att begära uppgifter från företagen sägs att rörelseidkare är skyl- dig att lämna uppgifter om sin rörelse under viss period eller vid viss tidpunkt bl. a. i fråga om produktion, förbrukning av va- ror, investeringar, beställningar och priser. Rörelseidkare är dessutom skyldig att lämna de ytterligare statistiska uppgifter som ford- ras för sådan specialundersökning som Kungl. Maj:t föreskriver.
Karakteristiskt för SCB:s sätt att arbeta är att uppgifter om enskilda företag inte publiceras. Sådana uppgifter är på grund av författningsbestämmelser i princip icke till- gängliga vare sig för andra företag eller för andra myndigheter.
Den helt dominerande delen av det mate- rial om företagen som SCB samlar in avser historiska data. Endast i begränsad omfatt- ning insamlas och bearbetas uppgifter om företagens planering. I den mån så sker rör det sig främst om planering på kort sikt — upp till ett år framåt i tiden. En utförlig redogörelse för SCB:s insamlande av plane- ringsdata från företagen lämnas i bilaga 7.1.
Den mest omfattande uppgiftsinsamlingen av SCB i fråga om planeringsdata sker inom ramen för de s.k. investeringsenkäterna för industrin. Dessa genomförs f.n. fyra gånger årligen och avser högst 16 månader framåt
1 Kungörelsen (1966: 37) om statistiska upp- gifter för rörelseidkare och ägare till flerfamiljs- hus.
i tiden. Investeringsenkäternas syfte är främst att branschvis belysa industrins pla- nerade och verkställda investeringar i real- kapital. Uppgifter inhämtas bl.a. om pla- nerade investeringar och underhåll i bygg- nader och anläggningar, maskiner, apparater samt transportmedel. De tillfrågade företa- gen lämnar uppgifter om verkställda och pla— nerade investeringar med fördelning på ob- jekttyper samt på kvartal eller halvår (det närmast framförliggande kvartalet eller halv- året). Statistiken används främst som under- lag för konjunkturbedömning och vid sam- manställning av nationalräkenskaperna. De främsta avnämarna på den statliga sidan är konjunktur-institutet, finansdepartementet och arbetsmarknadsstyrelsen. I stor utsträck- ning torde de också användas för bedöm- ningar inom enskilda företag, banker samt näringslivs- och personalorganisationerna.1n— vesteringsenkäternas resultat publiceras i första hand i Statistiska meddelanden.
SCB upprättar även en särskild investe- ringsstatistik för varuhandels- och finans- företag av motsvarande slag. Uppgifter till denna insamlas minst två gånger årligen. Investeringsstatistiken avser också vissa före- tag inom samfärdseln. Denna statistik utförs en gång om året och avser en treårsperiod (närmast föregående år, innevarande år och nästkommande år).
Vid SCB:s exportenkäter, som utförs två gånger årligen, tillfrågas företagen om fak- tiska och beräknade exportleveranser, in- komna exportorder, leveransvärdet av to- tala exportorderstocken, faktisk och beräk- nad exportfördelning på länder och länder- områden samt prisförväntningar 11/2 år (uppdelat på tre halvår) framåt. Enkäten syftar till att ge underlag för prognoser av exportutvecklingen för järn- och stålproduk- ter samt verkstadsprodukter. Huvudkonsu- ment är konjunkturinstitutet.
I samband med SCB:s varvsenkäter, som genomförs två gånger om året, insamlas bl.a. uppgifter om de två är tre närmaste årens fartygsleveranser. Syftet med under- sökningarna är att möjliggöra bedömningar av det aktuella konjunkturläget inom varvs— industrin. Uppgifterna används bl. a. vid
Vid uppgörandet av forskningsstaristik för industrin tillfrågar SCB ett relativt stort an- tal företag om uppgifter rörande företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet. De tillfrågas vidare om den forsknings- och utvecklingsverksamhet som planeras för de närmaste åren. Forskningsstatistiken syftar till att ge kvantitativa data som underlag för planering och beslut i hithörande frågor. Statistiken används på centralt plan —- för- utom som informationskälla för mera all- männa forskningspolitiska överväganden — som underlag för prioriteringar av olika forskningsområden, avvägningar av olika in- satser och stödåtgärder m.m.
SCB upprättar också för arbetsmarknads— styrelsens räkning viss statistik avseende byggnadsverksamheten. De uppgifter som insamlas avser bl.a. uppgifter om den be- räknade sysselsättningen inom byggnads- företag under närmast följande 12—måna- dersperiod.
Slutligen skall nämnas den enkät — arbets- krafzsbarometern — som SCB genomför varje höst och som avser uppgifter på ett års sikt. Den syftar till att förändringar i arbets- marknadsläget för vissa utbildningsgrupper skall upptäckas på ett tidigt stadium. De statliga myndigheter som har intresse av arbetskraftsbarometern är framför allt ar- betsmarknadsstyrelsen, utbildningsdeparte- mentet och skolöverstyrelsen.
3.1.2 Uppgiftslämnande till arbetsmarknads- verket (länsarbetsnämnderna) i fråga om planeringsdata
Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbets- nämnderna inhämtar ett stort antal upp- gifter från företagen. Flertalet uppgifter av- ser historiska data men dessa myndigheter får också vissa uppgifter om företagens pla- nering på kort sikt. Närmare redogörelser för AMS och länsarbetsnämndernas upp- giftsinsamlande från företagen lämnas i bi- laga 6.2 och 7.2.
Av stor betydelse för arbetsmarknadsver- kets planering för insatser i akuta krissitua- tioner är den information som förmedlas
inom ramen för det s.k. varselsystemet. År 1952 träffades mellan AMS å ena sidan samt Industriförbundet, SAF och Industrins Produktionsråd å den andra en överenskom- melse om åtgärder vid driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. AMS har senare träf- fat motsvarande överenskommelse beträf- fande handeln med Handelns arbetsgivare- organisation (HAO) och Kooperationens förhandlingsorganisation samt beträffande skogsbruket med Domänstyrelsen, Förening- en skogsbrukets arbetsgivare och Svenska lantarbetsgivareföreningen. Genom överens- kommelse i maj 1968 mellan AMS å ena sidan samt SAF, Industriförbundet, LO och TCO å andra sidan har 1952 års varselöver- enskommelse vidgats och kompletterats. En- ligt avtalet skall arbetsgivare som fattar beslut om sådan förändring att den medför uppsägning av minst fem anställda så snart det kan ske lämna varsel härom till AMS. Detsamma skall gälla vid permitteringar och fortlöpande arbetstidsförkortning. Driftsför- ändring som väntas innebära uppsägning eller permittering på längre tid än två vec- kor skall varslas senast två månader före åtgärdens ikraftträdande. Härutöver gäller att uppsägningar som berör mer än 50 ar- betstagare skall varslas senast tre månader före uppsägningarnas ikraftträdande, dock att driftsförändring som innebär nedlägg- ning av driftsenhet med mer än 100 anställ- da skall varslas senast fyra månader före avvecklingens påbörjande. Vad här sagts gäller under förutsättning att driftsföränd- ringen rimligen bort kunna förutses senast inom angivna tider.
Efter överläggningar mellan SAF, Indu- striförbundet och AMS utfärdade SAF och Industriförbundet i februari 1965 cirkulär till anslutna medlemsföretag vari företagen rekommenderades att till arbetsmarknads- verket anmäla varje väsentlig, planerad ut- ökning av personalstyrkan. Avsikten med överenskommelsen torde främst ha varit att skapa förutsättningar för en planmässig rekrytering av arbetskraft och en bedöm- ning av yrkesstrukturen på sikt. Överens- kommelsen synes hittills ha haft mycket ringa praktisk betydelse.
Länsarbetsnämndema genomför också eg- na enkäter i fråga om sysselsättningen i länet. Företag i olika branscher intervjuas både skriftligt och muntligt av nämnderna om sin bedömning av sysselsättningsläget inom resp. företag under det närmast föl- jande halvåret. Uppgifterna insamlas en gång varje kvartal. Med ledning av uppgif- terna utarbetar varje länsarbetsnämnd en prognos för sysselsättningsutvecklingen i lä- net. Sådana prognoser används sedan vid länsarbetsnämndernas egen fortlöpande pla- nering av olika åtgärder (beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning etc.) och som un- derlag för redogörelser till AMS beträffande arbetsmarknadsutsikterna i länet.
Inom byggnadssektorn får AMS eller länsarbetsnämnd med stöd av kungörelsen (1963: 270) om viss uppgiftsskyldighet röran- de byggnadsarbete från den som utför eller avser att utföra byggnadsarbete och den för vars räkning sådant arbete utförs infordra uppgifter angående arbetet för planläggning av åtgärder som syftar till jänm sysselsätt- ning under olika delar av året för byggnads- industrins arbetskraft. Formellt föreligger f.n. denna skyldighet beträffande arbete för vilket igångsättningstillstånd erfordras enligt lagen om igångsättningstillstånd för bygg- nadsarbete. I praktiken inhämtas dock upp- gifter om all planerad byggnadsverksamhet. Länsarbetsnämndemas planeringsavdelning- ar insamlar uppgifter om pågående och för den närmaste 12-månadersperioden plane- rade byggnadsinvesteringar och om tillgång- en på byggnadsarbetare. Uppgifterna insam- las för de 8. k. byggarbetsnämndernas räk- ning, organ som är rådgivande till länsar- betsnämnderna i frågor rörande sysselsätt- ningsplaneringen på byggnadssidan. Med ledning av detta material utarbetas progno- ser för den väntade sysselsättningen inom byggnadssektorn. Samtidigt med uppgifter om den närmaste 12-månadersperioden be- gärs information om den mer långsiktiga planeringen. Företagen uppmanas sålunda att ange vilka kostnader som man under vart och ett av de närmaste fem åren avser att lägga ned på byggnadsinvestering- ar. Kostnaderna anges med viss grov sek-
torsindelning: industrilokaler, handelsloka- ler, anläggningar etc.
Vidare skall nämnas den enkät angående skogsbruket som länsarbetsnämnderna ge- nomför kvartalsvis och på ett års sikt. Upp- gifter inhämtas om avverkningsvolym, dags- verksåtgång m.m. inom skogsbruket. Upp- gifterna vidarebefordras av länsarbetsnämn- derna till AMS som på grundval av detta material utarbetar sysselsättningsprognoser.
3.1.3 Uppgiftslämnande till andra samhälls- organ i fråga om planeringsdata
Vid sidan av den redovisning av företagens planering som sker genom SCB och arbets- marknadsverket märks främst den av kan— junkturinstitutet utarbetade koniunkturbaro- metern. Underlag för denna erhålles genom att företagen varje kvartal skriftligen lämnar uppgifter till institutet via länsarbetsnämn- derna. Företagen bedömer här bl.a. vänta- de förändringar i produktionsvolym, order- ingång, lager, arbetarantal m.m. under det närmast följande kvartalet eller halvåret. Utformningen av frågeformulär som till- ställs företagen vid dessa undersökningar framgår av bilaga 11.5 till betänkandet. An- talet företag som lämnar uppgift är f.n. omkring 2 100 inom tillverkningsindustri och 400 inom byggnads- och anläggningsverk- samhet. Sedan SCB sammanställt materialet överlämnas detta till konjunkturinstitutet som analyserar och tolkar uppgifterna. Pub- licering sker kvartalsvis genom institutets försorg.
Konjunkturbarometem syftar i första hand till att utgöra bedömningsunderlag för samhällets och företagens konjunkturbe- dömning och för den arbetsmarknadspoli- tiska planeringen.
Också de vart femte år återkommande offentliga långtidsutredningarna är av in- tresse i detta sammanhang. Den senaste ut- redningen, 1965 års långtidsutredning, bygg- de på uppgifter som insamlades under hös- ten 1964. Såvitt gäller industrin insamlas och bearbetas uppgifterna av Industrins ut- redningsinstitut och i fråga om handeln har motsvarande arbete utförts av bl.a. Han-
delns utredningsinstitut. I de blanketter som tillställs företagen i samband med dessa ut- redningar begärs uppgifter om företagens planer i fråga om produktion, arbetskraft, investeringar i Sverige och utlandet, råvaror, export m.m. för den närmast framförlig- gande femårsperioden. Vid undersökningen 1965 tillfrågades bl.a. 1 800 industriföretag. (Se vidare SOU 1966: 10 och 1966: 51.) I samband med 1970 års långtidsutredning har motsvarande uppgifter insamlats under hös- ten 1969 från både industri- och handels— företag.
Utöver vad tidigare nämnts har vissa myndigheter fullmakt att för särskilda ända- mål infordra uppgifter från företagen, där— ibland uppgifter om företagens planering. Sålunda har kommerskollegium2 rätt att in- fordra de uppgifter som fordras för kolle- giets befattning med landets råvaru- och bränsleförsörjning beträffande produktion av varor och tillhandahållande av tjänster, produktionsförmåga, förbrukning av varor och anlitande av tjänster, lager och förråds- hållning samt beställningar, köp, försälj— ningar m.m. Vidare har överstyrelsen för ekonomiskt försvar tillerkänts rätt att in- fordra uppgifter om personal, lokalförhål- landen, maskinpark och annan utrustning, produktion och produktionsförmåga, för- brukning av elektrisk kraft, bränsle, råvaror eller andra förnödenheter, lagerhållning, in- köp, leveranser och dylikt, vilka myndighe— ten finner erforderliga för planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap.3
Vid sidan av nu angivna institutionalise- rade former för information från företagen bör också uppmärksammas den information om planering som företag måste lämna till samhällsorgan i samband med ansökningar om tillstånd till olika slags verksamhet. Det gäller t.ex. vid ansökning om byggnadstill— stånd hos kommunal byggnadsnämnd, an- sökning hos vattendomstol om tillstånd till byggande i vatten, ansökning om tillstånd
2 Se kungörelsen (1966: 36) om vissa uppgif— ter för näringsidkare.
* Se lagen (1948: 390) om skyldighet för nä— ringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap.
att förvärva eller expropriera viss mark, an- sökning om lokaliseringSStöd och statliga kreditgarantier, ansökning om tillstånd att uppföra atomreaktor etc. etc. Den redovis- ning av planeringen i företaget som då måste göras blir i vissa fall ingående.
3.2 Informell information om planerings- data
Vid sidan av de institutionella former för information från företagen som nu har re- dovisats bör självfallet också beaktas det betydande informationsflöde som genom in- formella kontakter mellan företrädare för samhällsorgan och företag förmedlas om företagens framtidsplanering. Vid de olika undersökningar utredningen företagit har detta informationsflöde ingående belysts. Undersökningarna visar att de informella kontakterna många gånger är den viktigaste informationskanalen mellan företag och samhälle. Det gäller särskilt på det kommu- nala planet men har också viss giltighet i fråga om kontakten mellan enskilda företag samt regionala och centrala statliga organ. Det ligger i sakens natur att det inte låter sig göra att i generella termer beskriva dessa kontakters omfattning, frekvens eller inrikt- ning. Utredningen vill dock i korthet redo- visa vissa erfarenheter i ämnet. För ytter- ligare information hänvisas främst till utred- ningens hearings samt undersökningen kom- mun-företag (bilaga 9).
Vid utredningens hearings har intresset i relativt hög grad varit inriktat på att kart- lägga och få synpunkter på det informa- tionsutbyte och samarbete i planeringsfrågor som äger rum mellan det enskilda företaget samt kommunala och regionala samhällsor- gan. Av naturliga skäl måste — som utred- ningen redan tidigare slagit fast — tyngd- punkten i informationsutbytet och samarbe- tet med det enskilda företaget ligga på dessa nivåer. Emellertid har utredningen också i viss utsträckning behandlat inforrnationsut- byte och samarbete på central nivå.
Vid hearings med företrädare för stor- företag har framkommit att dessa företag när det gäller planeringen av mycket stora
projekt i viss utsträckning tar kontakt med företrädare för regeringen (jfr t.ex. hear- ings med företrädare för Svenska Cellulosa AB och för Johnsonkoncemen). Från några håll — bl. a. Svenska Kullagerfabriken — har också efterlysts tätare kontakter mellan företrädare för regeringen och företagen.
Självfallet växlar antalet kontakter och kontakternas inriktning och omfattning mel- lan centrala statliga myndigheter och de en- skilda företagen i planeringsfrågor mycket från myndighet till myndighet. Av de myn- digheter som främst är av intresse i detta sammanhang redovisar AMS och natur- vårdsverket ett stort antal kontakter med enskilda företag. Ledande företrädare för dessa myndigheter har också inför utred- ningen förklarat att man är relativt nöjd med kontakternas nuvarande omfattning och inriktning.
Utredningens undersökningar beträffande informationsutbyte och samarbete i plane- ringsfrågor på regional nivå visar att kon— takterna mellan de enskilda företagen och samhället främst avser två regionala organ, nämligen länsstyrelsen och länsarbetsnämn— den. Därvid synes företagen i första hand ta kontakt direkt med landshövdingen och länsarbetsdirektören för att informera om planerade större produktionsförändringar och investeringar, sysselsättningsförändring- ar etc. Någon regelbundenhet i denna infor- mationsgivning torde i allmänhet inte före- komma om man bortser från de statistik— uppgifter beträffande sysselsättningsföränd- ringar på kort sikt som vissa företag lämnar till länsarbetsnämnderna. På sina håll ord- nas dock regelbundet överläggningar för bl. a. information vid vilka länsstyrelse och länsarbetsnämnd är representerade. (Jfr t. ex. avsnitt 5.2 och hearing med företrä- dare för Stora Kopparbergs Bergslags AB.)
På den kommunala sidan visar såväl ut- redningens hearings som den särskilda un- dersökning utredningen låtit genomföra (bi- laga 9) att den helt dominerande informa- tionskanalen mellan företag och kommuner i planeringsfrågor är de informella kontak- terna. Särskilt på mindre orter och särskilt vad gäller relationerna mellan kommuner
och de största företagen är möjligheterna till informellt informationsutbyte gynnsam- ma. Inte minst det förhållandet att anställda i företagen ofta har kommunala förtroende- uppdrag bidrar till att skapa informella kon- taktkanaler mellan kommuner och företag. På sina håll har man emellertid valt att i viss utsträckning formalisera informations- givningen (jfr hearings med företrädare för Johnsonkoncernen och för Facit AB) så att man regelbundet träffas någon eller några gånger per år för informationsutbyte i pla- neringsfrågor. I vissa kommuner tar man också regelbundet in skriftliga uppgifter om planeringen inom företagen. Det gäller bl. a. Linköping (se bilaga 9 s. 373).
Utredningen vill i detta sammanhang åter- knyta till vad som har sagts i det föregåen- de, nämligen att det i huvudsak är de stora företagen som informerar kommuner och statliga organ om planerade förändringar. Sådan information från mindre och medel- stora företag torde vara relativt ovanlig om man bortser från den institutionella infor- mation som lämnas till SCB och länsarbets— nämnderna.
3.3 Information om företagens ekonomiska situation
Den viktigaste källan för information till samhället om företagens ekonomiska situa- tion är f.n. företagens årsredovisningar och andra motsvarande handlingar, främst del- årsrapporter. Den samlade information om företagen som lämnas genom dessa hand— lingar är av betydande omfattning och det kunde finnas anledning att här något redo— göra för den nuvarande informationen ge- nom dem. Utredningen har emellertid funnit det lämpligast att låta denna redogörelse anstå till det avsnitt där utredningen till när- mare behandling tar upp frågan om nya reg- ler för årsredovisningen. Utredningen får därför i denna del hänvisa till kapitel 11.
I detta sammanhang finns också anled- ning att beröra några författningsbestäm- melser som ger det allmänna särskilda möj- ligheter till inblick i vissa företags ekono-
miska förhållanden. Det gäller bl.a. de företag i vilka det allmänna ekonomiskt stö- der verksamheten. I fråga om företag som erhållit statligt lokaliseringsstöd gäller4 så- lunda att företaget för varje redovisningsår eller kortare tidrymd skall redovisa för verk- samheten till företagarföreningen i länet, att företaget i god tid skall underrätta för- eningen innan beslut fattas om överlåtelse av anläggningstillgångar, licenser, patent etc. eller om nedläggning av väsentlig del av verksamheten eller om annan åtgärd av motsvarande betydelse.
En annan statlig verksamhet av visst in- tresse i detta sammanhang är den som ut- övas av pris- och kartellnämnden. Med stöd av en särskild lag5 har nämnden vidsträckta befogenheter att infordra uppgifter från företagen. Enligt denna åligger det företa- gare att till nämnden efter anmaning lämna uppgift om konkurrensbegränsning som be- rör hans verksamhet och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller trans- portförhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbildningen. På begäran av nämnden är företagare skyldig att till nämnden lämna ut avtal, handelsböcker och andra handling— ar. Efterkommes inte anmaning att lämna uppgift får den försumlige åläggas lämpligt vite.
3.4 Information genom massmedier
Vid sidan av de informationskanaler mellan företag och samhälle som utredningen nu och i det föregående har redovisat spelar också den information som företagen läm- nar genom olika former av massmedier en betydelsefull roll. Särskilt de större dagstid- ningarnas handelssidor och vissa specialtid- ningar har härvidlag en uppgift att fylla. Utredningen har dock inte bedömt det ingå i dess uppdrag att närmare studera eller överväga frågor som har samband med den-
4 Se kungörelsen (1965 : 101) om statligt loka- liseringsstöd. ** Lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.
na art av information. Det allmänna intryck utredningen har fått i denna del är att med- vetenheten om betydelsen av denna infor- mation under senare år har ökat, i varje fall bland de större företagen. Det har så- lunda blivit allt vanligare att företagen skaffar sig egna informationsavdelningar och att personal i ledande ställning inom företagen på eget initiativ offentligt uttalar sig i olika frågor som rör företagens förhål- landen.
3.5 Samarbete mellan företag och samhälle
Lika litet som i fråga om information mel- lan företag och samhälle är det en realistisk tanke att söka redovisa hela det samarbete som idag förekommer mellan företag och samhälle. Som utredningen redan tidigare konstaterat är också många gånger gränsen mellan information och samarbete flytande; ett förhållande som otvivelaktigt komplice- rar en analys i ämnet. Mot bakgrund av direktiven skall dock här ett försök göras att i korthet belysa det samarbete i mer in- stitutionella former som idag förekommer mellan statliga och kommunala organ å ena sidan samt företagen å den andra i frågor som rör samhällsplaneringen.
Vid de olika undersökningar som utred- ningen låtit utföra och i andra sammanhang har klarlagts att det idag inom åtskilliga kommuner förekommer institutionaliserat samarbete mellan kommuner och företag. Sålunda har man i flera kommuner inrättat nämnder eller kommittéer med uppgift att handlägga industrifrågor (Gävle, Ludvika. Karlskoga, Linköping, Skellefteå m.fl.). Dessa har i vissa fall karaktären av rent kommunala organ med politiskt valda leda- möter medan de i andra fall är mer renod- lade samarbetsorgan i vilka både kommunen och näringslivet på orten utser representan- ter.
Uppgifterna för dessa organ varierar. I flertalet fall synes huvuduppgiften vara att verka för att nya företag etableras inom kommunen. I några fall är uppgiften mer allmänt formulerad, »att arbeta för kom- munens näringslivs intressen», »att upprätt-
hålla kontakt med befintlig industri och in- formera sig om dess situation» etc. Man nöjer sig i allmänhet med att i instruktioner, stadgar etc. uttrycka sådana mål utan att ange vilka medel, som skall användas.
Flera av dessa industrikommittéer eller samarbetsorgan har anställt särskilda »kon- taktmän» med uppgift att svara för kontak- terna mellan kommunen och näringslivet på orten. Kontaktmännen har därutöver ofta ålagts att verka för att nya företag lokali— seras dit. Sådana kontaktmän har ibland också anställts direkt av kommunen (t.ex. Malmö, Örebro).
På Iänsnivå förekommer också i viss ut- sträckning institutionaliserat samarbete mel- lan företag och olika statliga organ. Sålunda är företagssidan f.n. representerad i de till länsstyrelserna knutna planeringsråden, i länsarbetsnämnderna samt i länsskolnämn- derna. Av intresse är också det samarbete som förekommer inom företagareförening- arna, i vilka både staten, landstingen och näringslivet är representerade i styrelserna.
En särskild form av blandat regionalt och lokalt samarbete förekommer i de s. k. sam— rådsgrupper som tillsätts i samband med varsel om nedläggning eller driftsinskränk- ning i företagen. I dessa samrådsgrupper in- går förutom representanter för företagsled- ning och anställda också företrädare för den kommun där företaget är beläget och för länsarbetsnämnden.
I detta sammanhang bör också nämnas att ett antal landsting under senare år bildat särskilda näringsråd eller näringskommitté- er. Avsikten med dessa är att skapa kom- pletterande organ till de statliga länsorganen i frågor som berör näringslivet. Visst sam- råd äger rum mellan dessa organ samt pla- neringsråden, företagareföreningarna och länsarbetsnämnderna. I några fall har nä- ringsråden (-kommittéema) bildats av läns- styrelserna och landstingen gemensamt. I näringsråden ingår i allmänhet representan- ter för näringslivet.
En speciell form av samarbete förekom- mer med handelskamrarna genom att dessa ofta av statliga organ anlitas som remissin- stanser i olika frågor av regional karaktär.
I vissa län — bl. a. Gävleborgs — har också ett mer reguljärt samarbete inletts mellan länsstyrelsen och handelskammaren i nä- ringspolitiska frågor.
På central nivå är företagar- och arbets- givarintressen företrädda i en rad olika organ av betydelse i näringspolitiska sam- manhang. Här skall några exempel anges.
Ekonomiska planeringsrädet. Rådets upp- gift är att vara ett regeringens organ för samråd med näringslivet, arbetsmarknads- organisationerna och den samhällsekonomis- ka forskningen i frågor som avser den svenska ekonomins utveckling på längre sikt. Rådet, vars ledamöter utses av Kungl. Maj:t, sammanträder under ordförandeskap av finansministern!i Industri- och inrikesmi- nistrama deltar regelbundet i rådets över- läggningar.
Ekonomiska planeringsrådets överlägg- ningar gäller främst de centrala avvägnings- och prioriteringsproblem som den ekono- miska politiken successivt ställs inför. Be- dömningar av den framtida resurstillväxten inom den svenska ekonomin och av resurs- anspråken från olika användningsornråden har därvid intagit en framskjuten plats. Un- derlaget för dessa överläggningar har i första hand utgjorts av de ekonomiska långtids- utredningarna samt de avstämningar och revideringar av dessa som vidtagits med vis- sa mellanrum. Speciell uppmärksamhet har ägnats åt de finansiella aspekterna, varvid tendenserna beträffande främst sparandets storlek och fördelning samt finansieringsbe- hov och kreditförmedling belysts i särskilda utredningar. På planeringsrådets dagordning har bl.a. följande ämnen stått: den offent- liga sektorns utveckling, industrins långsik— tiga utbyggnadsplaner, problem i samband med luft- och vattenföroreningar etc., mer- värdeskatt, aktievinsters beskattning, finan- sieringen av de privata investeringarna, Romfördraget ur svensk synvinkel, fysisk riksplanering, prisförhållanden och prisut- veckling inom husbyggnadsområdet, fransk ekonomisk planering.
Förutom de mer långsiktiga frågorna har även konjunkturläget och stabiliseringspoli- tiken varit föremål för regelbunden behand-
ling i samband med utarbetandet av stats- verkspropositionen och kompletteringspro- positionen.
N äringspolitiska rådet. Rådets verksamhet syftar till att åstadkomma en samlad över- blick över utvecklingen inom centrala delar av den svenska ekonomin. En av rådets hu- vuduppgifter är att ta till vara och kanali- sera den information, kunskap och erfaren- het som en på skilda håll betydande utred- ningsverksamhet ger samt initiera nya utred- ningar för de problem och sektorer där rå- det finner det angeläget med en komplette- ring. En annan central uppgift för rådet är att i fråga om olika sektorers anspråk på arbetskraft och kapital göra de bedömning- ar och avvägningar som kan tjäna som underlag vid utformandet av en måh'nedve- ten och samordnad näringspolitik.
Rådet har tretton ledamöter, som utses av Kungl. Maj:t. Industriministem är ordfö- rande.7 Företrädare för olika branscher och intressenter deltar tillfälligt i rådets över- läggningar. I de fall en kontinuerlig bevak- ning av utvecklingen och en samordning av olika utredningsorgans arbete bedöms som nödvändig etableras särskilda samordnings- och rådgivningsgrupper. Sådana grupper har inrättats för skogsindustrin och verkstadsin- dustrin.
Rådets verksamhet har hittills i huvudsak ägnats åt att kartlägga situationen inom ett antal industribranscher. Följande branscher har vid ett eller flera tillfällen stått på dag-
” Rådets sammansättning i övrigt: Envoye' Kurt Allan Belfrage, advokat Ture Bengtsson, bankdirektör Tore Browaldh, LO:s ordförande Arne Geijer, direktör Curt-Steffan Giesecke, direktör Harry Hjalmarson, överdirektör Börje Kragh, professor Erik Lundberg, TCO:s ord- förande Otto Nordenskiöld, generaldirektör Bertil Olsson, bruksdisponent Sverre R:son Sohlman, professor Ingvar Svennilson, direktör Stig Svensson, riksbankschef Per Åsbrink och direktör Bertil Östergren.
7 Rådets sammansättning i övrigt: Professor Ragnar Bentzcl, bankdirektör Arne Callans, direktör Gunnar Ekman, bruksdisponent Wil- helm Ekman, generaldirektör Martin Fehrm, konsul Tryggve Holm, direktör Harald Håkans- son, direktör Axel Iveroth, förbundsordförande Åke Nilsson, förbundsdirektör Arne Nilstein, generaldirektör Bertil Olsson, förbundsordfö- rande Yngve Persson.
ordningen: textil- och konfektionsindustrin, verkstadsindustrin, skogsindustrin, stålin- dustrin, skoindustrin, elektronikindustrin, varvsindustrin, glasindustrin (manuella de- len). Dessutom har den tekniska forskningen och en utredning rörande stordriftsfördelar inom industriproduktionen, utländska före- tagsetableringar m.m., varit föremål för överläggningar i rådet. Princip- och policy- diskussioner torde komma att få en mer framträdande plats i rådets verksamhet un- der 1970. Närmast aktuella branscher i detta avseende är varvsindustrin, skogsindustrin samt textil- och konfektionsindustrin, där ställning skall tas till konkreta utrednings- förslag.
Handelspolitiska rådet. Handelspolitiska rådet är ett till kommerskollegium knutet råd med uppgift att bistå kollegiet med de upplysningar och synpunkter som med hän- syn till näringslivets intressen kan vara av betydelse för bedömningen av handelspoli- tiska frågor, Generaldirektören i kollegium är ordförande.8
Lokaliseringsberedningen. I samband med beslut om lokaliseringspolitiken 1964 tillska- pades en särskild beredning »lokaliserings- beredningen» med uppgift att samordna lo- kaliseringspolitiska frågor som rör flera departements eller verks ansvarsområden. Lokaliseringsberedningen har hittills haft tre huvuduppgifter. Den första innebär att den skall medverka till samordning av de insat- ser som har intresse från lokaliseringssyn- punkt, t.ex. i fråga om bostäder, undervis- ning, kommunikationer, naturvård osv. Den andra huvuduppgiften är att närmare följa den regionalpolitiska stödverksamhet som beslutats av riksdagen. Slutligen skall bered- ningen ta initiativ till utredning och forsk- ning som är nödvändig för att beredningen skall kunna fullgöra sina uppgifter. Den se- nare delen aV beredningens arbete har hu- vudsakligen skötts av en särskilt tillsatt expertgrupp — expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). I lokalise- ringsberedningen ingår cheferna för de ur regionalpolitisk synpunkt viktigaste plane- rande verken (arbetsmarknadsstyrelsen, skol- överstyrelsen, vägverket, planverket, bygg-
nadsstyrelsen, naturvårdsverket, bostadssty- relsen). Dessutom ingår representanter för arbetsgivare- och arbetstagareorganisatio- nema samt för kommuner och landsting. Normalt deltar representanter för flera de— partement i beredningens sammanträden. I propositionen till 1970 års riksdag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten föreslås att man skall ge lokaliseringsbered- ningen ytterligare en viktig uppgift, nämli- gen att deltaga vid utformningen av de re- gionalpolitiska handlingsprogram för hela riket som avses bli förelagt 1972 års riksdag.
Vid den praktiska utformningen av poli- tiken på ett flertal områden av betydelse för näringslivet förekommer samarbete genom de representanter som näringslivet utser i handläggande myndigheters styrelser. Nä- ringslivet har sålunda representanter i ar- betsmarknadsstyrelsen, patent- och registre- ringsverket, Skogsstyrelsen, skolöverstyrel- sen, pris- och kartellnämnden, styrelsen för teknisk utveckling, statens institut för hant- verk och industri etc.
En annan form av samarbete förekom- mer genom näringslivets representation i statliga utredningar i frågor av betydelse för näringslivet. I detta sammanhang bör också nämnas den samarbetsform som det mycket vidsträckta remissförfarandet från olika centrala statliga organ till näringslivet utgör.
Utöver nu angivna samarbetsformer bör också uppmärksammas det samarbete mel— lan regeringen och industrin i lokaliserings- frågor som nyligen inletts. I april 1969 träf- fades sålunda överenskommelse mellan rege- ringen och Sveriges Industriförbund om att
3 Rådets sammansättning i övrigt: Disponent Eric Brodén, ambassadör Sven Dahlman, fil. lic. Gösta Dahlström, direktör Ingmar Eidem, di- rektör Hans Grundström, förbundsordförande Nils Haglund, förbundsordförande Axel Hed- berg, direktör Harald Håkansson, direktör Rune Höglund, bruksdisponent Carl-Einar Lenngren, direktör Olof Leffler, förbundsord- förande Åke Nilsson, direktör Stig Ramel, direktör John Sallborg, direktör Hans Stahle, direktör Ulf Styren, bruksdisponent Lars Sund- blad, direktör Ragnar Sundén, hovrättsrådet Åke Sundquist, utredningschef Olof Sundström, direktör Stig Svensson, f. d. generalkonsul Rag- nar Söderberg, direktör Elam Tunhammar, direktör Gösta Åhlén.
i organiserade former få till stånd en inten- sifiering av den lokaliseringspolitiska verk- samheten. Samarbetet skall främst inriktas på att genom kontakter med industriföretag kartlägga de konkreta möjligheterna att åstadkomma ökad industriell företagsamhet i regioner som har underskott på arbetstill- fällen, främst i Norrland.
Flera statliga företagsinitiativ som för- verkligats under de senaste åren har inne- burit samarbete i olika former mellan staten och privat eller kooperativ företagsamhet. Som exempel kan nämnas Oljeprospekte- ring, ASEA-ATOM, Uddcomb och Kabi. Gemensamt för dessa företag är att de arbe- tar på områden där den internationella kon- kurrensen är utomordentligt hård och upp- giften har varit att finna en form för att bevara eller nyskapa en viktig och framtids- inriktad produktion i vårt land.
Exempel på en ytterligare informations- och samarbetsform utgör den representation för det allmänna i affärsbankernas styrelser som föreslås i proposition till årets riksdag (1970: 141).
Samarbete mellan stat och näringsliv före- kommer självfallet också på andra områden av intresse från näringspolitisk synpunkt. Av väsentlig betydelse är det samarbete som etableras på forskningsområde! och i sam- band med statlig upphandling. De samar- betsformer det här är fråga om har emel- lertid en så speciell inriktning att en när- mare redogörelse för dessa bedömts falla utom ramen för denna framställning.
4. Företagens långtidsplanering
4.1. Långtidsplaneringens innebörd
I kapitel 2 framhölls beträffande samhälls— planeringen att denna inte kunde låsas fast i långsiktiga och siffermässigt preciserade handlingsprogram utan att dess syfte främst var att öka handlingsfriheten och handlings- beredskapen samt förutsättningama för att viktigare beslut kommer att överensstämma med de allmänna samhälleliga målsättning- arna. I många avseenden är det naturligt att anlägga ett liknande synsätt på den långtids- planering som sker i företagen.
Syftet med ett företags långtidsplane— ring är såvitt utredningen kunnat finna närmast att öka företagsledningens infor- mation om tänkbara och möjliga utveck- lingstendenser inom områden av avgöran- de betydelse för företagets utveckling. Den innebär närmast en inventering av olika tänkbara åtgärder för att öka företagets van- passningsförmåga inför en osäker framtid.
En arbetsgrupp inorn SNS (Studieförbun— det näringsliv och samhälle) har i en skrift, Företagets långsiktsplanering, 1967, pub- licerat vissa grundläggande tankar om lång- tidsplaneringens innebörd, mål och utgångs- punkter. I denna studie beskrivs utgångs- punkterna för de olika delarna i planering- en på följande sätt:
Utgångspunkter för planeringen är att före- taget arbetar på en eller flera marknader och grundar sin konkurrensförmåga på en eller flera speciella styrkefaktorer i fråga om mark- nad, produkt, teknik eller organisation i vid bemärkelse. Företaget har — eller måste ska-
pa — en realistisk uppfattning om vilka fi- nansiella resurser det i framtiden kan räkna med. Företaget vet vidare, att det för att kun- na överleva måste kunna tillfredsställa nuva- rande och nya avnämares behov eller skapa nya behov.
Företaget iakttar, att dess marknadssituation ändras och översätter i sin MARKNADSPLA- NERING dessa iakttagelser till en annan kvan- titet av de existerande produkterna till behov av nya och/eller billigare produkter, upparbe- tande av nya marknader samt bättre ekono- miska lösningar för befintliga funktioner.
PRODUKTPLANERINGEN grundas på informationer och önskemål både från mark- nadssidan och från forskningssidan, vilken vi- sar vilka produkter som är tekniskt och eko— nomiskt möjliga och/eller nödvändiga.
FORSKNINGS- OCH UTVECKLINGS- PLANERINGEN sysslar inte bara med pro- duktforskning utan också med processforsk- ning, som ger uppgift om vilka processer som i en framtid kommer att vara tekniskt möj- liga och/eller driftsekonomiskt nödvändiga. Forskningen utför således en prospektering inom det tekniska området. Samtidigt medver- kar den vid projektval och problemlösning.
TILLVERKNINGS- OCH INKÖPSPLANE— RINGEN på lång sikt utgår i första band från den existerande produktionsapparaten men sysslar också med de krav, som de nya pro- dukterna och de nya processerna ställer på lång sikt, samt med nya tillverkningsmetoder generellt.
INVESTERINGSPLANERINGEN sysslar med behov, val och konsekvenser av inves- teringar i anläggnings- och omsättningstillgång— ar på lång sikt. Sådana investeringar binder delar av företagets kapital under lång tid, vilket minskar den framtida handlingsfrihe- ten.
ORGANISATIONSPLANERINGEN skall
för företaget som helhet försöka åstadkomma högsta möjliga verkningsgrad för de resur- ser, som sysselsättes, så att uppsatta mål och planer kan realiseras. Denna planering blir starkt beroende av yttre förhållanden, såsom tekniska relationer, arbetskraftens utbildning och sysselsättningsgraden.
I PERSONALPLANERINGEN ingår stu- dier av framtida arbetskraftsbehov och —re— surser samt planering av utveckling och ur- val av personal. Utgifter och åtaganden på detta område är ofta nästan lika bindande som investeringarna och minskar därigenom företagets framtida flexibilitet.
Den FINANSIELLA PLANERINGEN slut- ligen är den kanske mest begränsade såtill- vida som den i siffror sammanfattar hela den övriga planeringen och undersöker, om den uppfyller de krav företaget ställer på lik- viditet, resultat och kapitalförsörjning. Den finansiella planeringen ger därigenom under- lag för utvecklandet av nya mål för företa- get, vilka är bättre anpassade till dess troligas- te prestationsförmåga på lång sikt.
Man kan möjligen generellt säga, att före- tagets långsiktiga planering ytterst kommer att innebära en balansgång och ett val av hand- lingslinjer inom det område, som begränsas av på ena sidan de möjligheter marknaden er- bjuder och på den andra vad de finansiella resurserna tillåter.
Från dessa utgångspunkter kommer grap- pen fram till följande definition:
Med långsiktsplanering avses en verksam- het som genom informationsinsamling och ana- lytiskt framtidstänkande vill förbereda före- taget för en oviss framtid. Denna planering skall systematisera underlaget för de lång- siktiga besluten och visa på alternativa hand- lingslinjer, varigenom bättre handlingsbered- skap i nuet och en ökad handlingsfrihet i fram- tiden kan ernås. Planeringen skall också genom att öka medvetenheten om tillgänglig och er- forderlig flexibilitet underlätta för företaget att fatta beslut vid optimal tidpunkt. För att uppnå detta måste planeringen vara verkligt långsiktig, omfatta hela företaget och underlät- ta en samordning av planeringen i olika av- delningar och funktioner.
Sammanfattningsvis innebär detta att pla- neringen i stället för att låsa det framti- da handlandet bör syfta till att öka före- tagens anpassningsförmåga och handlings- frihet. Det är därför inte att vänta att en sammanställning av t. ex. alla planer be- träffande framtida investeringar som finns i de olika företagen för ett antal år fram- åt i tiden kan ge en bild av investeringsbe— nägenheten vid en viss tidpunkt. Omfattan- de omläggningar med hänsyn till förändra- de marknadsbetingelser kan ändra grundva- larna för planeringen. Den tidsmässiga för- läggningen av vissa planerade projekt kan i hög grad påverkas av kortsiktiga föränd- ringar i bl.:1 .likviditets- och finansierings- situationen, graden av kapacitetsutnyttjan- de och förväntningar om marknadens ut— veckling under den närmaste framtiden.
Därför kan det mycket väl hända att in- nehållet .i företagens planering även för en så pass näraliggande period som det kom- mande året med kort intervall kan genom- gå betydande förändringar. Detta visas med all önskvärd tydlighet av en sammanställ- ning av resultaten vid olika tidpunkter av SCB:s investeringsenkäter angående den av företagen planerade investeringsvolymen under 1969 och början av 1970. Siffrorna avser egentlig industri och procentuella för- ändringar i förhållande till 1968. Se ta- bell 1 nedan.
Förändringarna torde inte till någon av- görande del bero på att en rad helt nya in- vesteringsprojekt kommit till, utan snara- re på bl. a. den omständigheten att en rad investeringsprojekt som planerats längre fram i tiden kom-mit att realiseras snabbare än man ursprungligen tänkt sig. Det är även ett sådant förhållande man söker utnyttja
Tabell ] .
Planeringstidpunkt Byggnader och anläggningar Maskiner m. 111. Augusti 1968 —33 —17 November 1968 —14 —10 Februari 1969 + 7 +22 Maj 1969 + 10 + 12 Augusti 1969 + 9 +1l November 1969 + 5 +10 Februari 1970 + 3 + 1
genom investeringsfonderna, där företag sti- muleras att skaffa sig väl genomarbetade in- vesteringsplaner vilka de under en begrän- sad tid får möjlighet att på förmånliga vill- kor realisera. För företag som inte har för- beredda projekt torde däremot de praktiska möjligheterna att utnyttja fonderna vara mer begränsade.
4.2 Omfattning och inriktning av företa- gens långtidsplanering idag
En rad olika förhållanden har medverkat till att öka intresset för en vidgad och för- bättrad långtidsplanering inom företagen. Att värdera dessa olika faktorers inbördes betydelse är svårt. Större delen av efter— krigstiden har kännetecknats av en i för- hållande till efterfrågan bristande tillgång på krediter. Om detta förhållande ställs samman med den allt intensivare utveck- lingen inom näringslivet, den snabbt växan- de storleken på enskilda investeringsprojekt och den under 1960-talet märkbara tren— den mot minskad självfinansieringsgrad — vilken är ett internationellt förhålla-nde — så framstår det som mycket naturligt att man så noga som möjligt söker bedöma och överväga de framtida investeringarna och deras finansiering. En anna-n faktor som sannolikt medverkat till att stimulera före- tagen till en långsiktsplanering av inves- teringarna är investeringsfonderna. För att ett företag på bästa sätt skall kunna utnytt- ja dessa krävs ett visst »lager» av förbered— da investeringsprojekt, vilka omedelbart kan sättas i verket då fonderna släpps fria.
Den under senare tid väsentligt förbätt- rade tillgången på informationsunderlag i form av internationell och nationell stati- stik och olika inhemska och utländska pro— gnoser är andra faktorer som medverkat till en vidgad långtidsplanering. Möjligheterna att utföra marknadsundersökningar har även väsentligt förbättrats.
Inte minst datateknikens utveckling och de förbättringar den lett till på redovisnings- området har stimulerat utvecklingen av nya och mer avancerade planeringstekniker. Sist men inte minst torde den alltmer komplexa
situationen för en modern företagsledning ha skapat betydligt starkare behov än ti- digare av centrala styrinstrument och möj- ligheter att snabbt kunna överväga och värdera skilda alternativ. En bättre utbyggd långtidsplanering har varit ett medel för att tillfredsställa sådana behov.
De allt snabbare tekniska förändringarna, snabbt förändrade förhållanden på grund av handelspolitiska omläggningar eller and- ra politiska ingrepp hemma eller utomlands, tendensen till allt snabbare modellbyten och växlingar i modet är några av de faktorer som gör det omöjligt att i de flesta före- tag utforma långtidsplaneringen så att den för flera år framöver innebär ett siffer- mässigt preciserat program. Just med sikte på att snabbt kunna möta förändringar har man i många företag funnit det lämpligt att låta den långsiktiga planeringen främst tjäna som ett instrument för analys av kon- sekvenserna av olika handlingsalternativ.
Utredningen har ansett det nödvändigt att för sina överväganden skaffa sig en bild av omfattningen och inriktningen av den långtidsplanering som förekommer i det svenska näringslivet i dag. Hittills har endast vissa spridda uppgifter och under- sökningar som enbart täckt vissa delar av näringslivet funnits att tillgå. Mot den bak- grunden gavs SCB uppdrag att utföra en urvalsundersökning vilken skulle ge en re- presentativ bild av långtidsplaneringens om- fattning och inriktning inom flertalet sek- torer av näringslivet (se bilaga 8).
SCB—undersökningen har genomförts i form av en postenkät. Det ligger i under- sökningens natur att det planeringsbe- grepp som olika företag gått ut ifrån vid besvarandet av enkäten får antas ha haft växlande innebörd. I vissa fall torde man ha utgått från siffermässigt belagda be- räkningar av bl. &. framtida produktion, sysselsättning och investeringar, medan det i andra fall närmast torde röra sig om mer allmänt hållna riktlinjer för det framtida handlandet. Från utredningens utgångspunkt har detta emellertid, som närmare kommer att utvecklas i det följande, varit av mindre betydelse. Det väsentliga för utredningen
har varit att få ett allmänt grepp om pla- neringsläget inom olika delar av näringsli- vet och inom företag i olika storleksklasser.
I det följande skall vissa huvuddrag i undersökningen redovisas. (Se härom även kapitel 7).
Undersökningen har omfattat ett urval av företag med minst 50 anställda i branscherna gruvor, mineralbrott och till— verkningsindustri, parti- och detaljhandel, bank och försä'kringsverksamhet, samfärd— sel och servicenäringar. Den har avsett fö- retag i fyra olika storleksgrupper, nämli- gen företag med 50—99, 100—199, 200—499 samt 500 eller fler anställda. Uppgifter har inhämtats beträffande planering i första hand i fråga om produktion, sysselsättning och investeringar.
Det föreligger en mycket klar skillnad i planeringsfrekvens mellan olika storleks— grupper av företag. Undersökningen visar att långtidsplanering i de större företagen är avsevärt vanligare än i de mindre. Företag med mer än 500 anställda intar en klar särställning. Denna slutsats är tillämplig på samtliga i undersökningen ingående nä— ringsgrenar.
Mot bakgrund av den tidigare diskussio- nen framstår också detta förhållande som rätt naturligt. Det är uppenbart att före- tagsledningens behov av ett centralt styr- instrument och en formaliserad metod att överväga konsekvenser av olika alternativ är väsentligt större i ett stort företag. Detta beror på att det är svårare för företagsled- ningen i ett större företag att få den nöd— vändiga överblicken över alla delar av fö- retagets verksamhet men sannolikt också på att de mindre företagen med färre be- slutsnivåer ofta har större flexibilitet och därigenom inte samma behov som de stör- re av planering. Andra bidragande förhål- landen kan vara att kunskaperna om olika planeringstekniker och möjligheter att av- sätta resurser för planeringsarbete är mind- re i de små och medelstora företagen.
Det finns en klar skillnad mellan olika branscher och näringsgrenar i fråga om fö- rekomsten av planering. Inom industrin och handeln är det genomgående betydligt van-
ligare med planering än inom övnga un- dersökta näringsgrenar. Inom industrin finns vissa branscher där långtidsplanering är mycket vanlig, som jäm— och stålindustri, gruvindustri, den kemiska industrin samt vissa typer av verkstadsindustri. Branscher i vilka långtidsplanering förekommer i mindre utsträckning är t. ex. textil- och kon- fektionsindustrierna, livsmedelsindustrin, träindustrin och den grafiska industrin. Skill- naderna i planering beror uppenbarligen del- vis på att andelen större företag varierar kraftigt mellan de nämnda grupperna av branscher.
Nu angivna resultat av enkäten har till alla delar bekräftats vid de hearings utred- ningen har hållit. Sålunda har t. ex. före- tag inom järn- och stålindustrin, skogsin- dustrin, verkstadsindustrin och handeln gett exempel på en mycket omfattande och am- bitiös långtidsplanering, medan däremot hearings med företrädare för textil- och konfektionsföretag visade att någon plane- ring på längre sikt knappast förekommer i sådana företag.
Ett i sammanhanget intressant förhål- lande är att industribranscher som huvud— sakligen arbetar på hemmamarknaden i lik- het med byggnads- och servicenäringarna har genomgående mindre planering än de företag som i stor utsträckning arbetar på export och oftare utsätts för drastiska för- ändringar av marknadsvil'lkoren och dess— utom är mer känsliga för konjunkturväx- lingar. Planeringsverksamheten synes vida- re vara mer utbredd inom företag med myc- ket stort investerat kapital per sysselsatt. Den är också genomgående vanligare i frå- ga om investeringar än i fråga om syssel- sättning, även inom så arbetsintensiva nä- ringar som handeln. Delvis torde detta kun- na förklaras utifrån finansieringsaspekter- na, men det är också uppenbart så att det investerade kapitalet är en mindre flexibel produktionsfaktor ur företagets synpunkt än arbetskraften. Att arbeta med ett lågt kapa- citetsutnyttjande är väsentligt mer förlust- bringande i en kapitaii—ntensiv näring än i en arbetsintensiv, eftersom arbetskraften är en ur företagets synpunkt mer flexibel pro—
duktionsfaktor än kapitalet. Det är ju inte ovanligt att de anställda permitteras vid avtagande efterfrågan för att åter anställas vid ökande produktion. Mot den bakgrun- den har det blivit naturligt för företagen att ägna större intresse åt att planera in- vesteringar än sysselsättning. Vissa förhål— landen motverkar emellertid denna tendens, bl.a. kostnader för arbetskraftens träning och anpassning och svårigheterna att i vis- sa arbetsmarknadslägen överhuvud taget kunna rekrytera personal.
På detta område finns uppenbarligen i viss utsträckning en motsättning mellan sam— hällsekonomiskt och företagsekonomiskt tänkande. Kostnaderna för bristande flexi- bilitet får i allmänhet bäras av företagen medan kostnaderna för arbetskraftens om- ställning i betydande utsträckning får bä- ras av samhället och de anställda själva.
Av en enkät som koncentrationsutred- ningen gjorde bland de börsnoterade före- tagen framgick att 61 företag av 73 hade flerårsplanering. Av dessa 73 företag hade 37 en planering som omfattade företagets hela verksamhet. Ytterligare 17 har redovi- sat planering av vissa funktioner och av dessa har 16 företag redovisat att det är investeringarna som långtidsplaneras. Des- sa uppgifter stöder i allt väsentligt de re- sultat som samarbetsutredningens undersök- ningar ger vid handen. Koncentrationsutred— ningen undersökte vidare styrelsens behand- ling av planerna. Endast i 7 fall av 61 ha— de flerårsplanerna inte blivit föremål för behandling i företagets styrelse. I det helt dominerande antalet företag hade företa- gets flerårsplaner varit föremål för en mer eller mindre långtgående diskussion i styrel— serna.1 Att styrelsen tar så aktiv del i
långtidsplaneringen har bekräftats vid de hearings samarbetsutredningen har hållit.
4.3 Företagens planer ur samhällssynpunkt
SCB:s undersökning visar som nämnts att det bland de största företagen finns en bety- dande planeringsverksamhet. Även åtskilli- ga av de medelstora företagen (200—499 an— ställda) har enligt enkäten en omfattande planering. För företag med 500 eller fler anställda kan resultaten av undersökningen sammanfattas på det sätt som framgår av tabell 2 nedan. Tabellen anger det antal fö- retag som uppgivit sig ha planering i pro— cent av totala antalet företag som svarat.
Av undersökningen framgår vidare att de företag som planerar investeringarna 2—5 år framåt i stor utsträckning gör en uppdelning i expansions— och underhål'lsinvesteringar (81 %) samt i byggnads- och maskininves- teringar (86 %). När det gäller de långa sysselsättningsplanerna är dessa -i mycket hög grad fördelade på arbetare/ tjänstemän och i en tredjedel av fallen också efter yr- keskategorier.
Samarbetsutredn-ingen har mot bakgrund av direktiven ansett det vara en huvudupp- gift att söka finna former för ökad infor- mation till samhället om företagens lång- tidsplanering på olika för samhällsplanering- en betydelsefulla områden. Med tanke på vad som tidigare sagts om långtidsplanering- ens inriktning på handlingsfrihet, planernas skiftande kvalitet och form samt deras star- ka beroende av en rad yttre omständighe— ter till vilka företaget anpassar sitt handlan- de, torde man dock inte kunna räkna med att samhällsorganen i allmänhet skall kun- na utnyttja innehållet i företagens planer
Tabell 2.
Investeringar Sysselsättning Planerad variabel Tidsperspektiv 0—2 år 2—5 år 0—2 år 2—5 år Industri 97 57 94 47 Byggnadsindustri 81 15 75 19 Banker, service m. m. 81 38 77 33 Varuhandel 93 64 89 46
1 SOU 1968: 7 s. 163 f. SOU 1970: 41
som ett fast underlag för egen planering. Informationen till samhället om företagens långtidsplanering synes därför heller inte i första hand böra inriktas på siffermässigt preciserade uppgifter från företagen. Den bör i stället koncentreras till uppgifter om utvecklingstendenser i företagen på olika områden, utvecklingstendenser som kan le- da till större och mer genomgripande för- ändringar inom företagen, vilka i sin tur kan medföra återverkningar för samhället och/eller de anställda. Uppgifterna bör så- ledes främst avse vissa huvudtendenser i fö- retagens utveckling och indikationer på san— nolika större förändringar. I den mån kon- kreta långsiktiga beslut föreligger beträffan— de framtida förändringar, t.ex. i fråga om en nedläggning eller en nyinvestering bör dock självfallet även uppgift härom ingå som en del av informationen.
De täta förändringarna i förutsättning- arna för företagens planering leder även
till slutsatsen att det är av största värde att kontinuerligt följa förändringarnas in- verkan på företagens långtidsplanering. Det är därför angeläget att med relativt korta mellanrum samla in uppgifter om sådan planering.
I ett informationssystem mellan företag och samhälle byggt på nu angivna förutsätt- ningar är det enligt samarbetsutredningens uppfattning realistiskt räkna med att huvud- delen av de större och medelstora företa- gen skall kunna lämn-a meningsfull informa- tion i planeringsfrågor. Ett samarbete grun- dat på fortlöpande information om olika al- ternativ i företagens långtidsplanering skul- le i väsentliga hänseenden kunna förbättra underlaget för såväl samhällets som före- tagens egen långsiktiga planering. I ett så- dant samarbete skulle från samhällets sida nya alternativ och nytt bedömningsunderlag kunna tillföras företagen i deras planering.
5. Samhällets och företagens behov av information
och samarbete
5.1 Samhällets behov — en sammanfattning
Det ansvar som samhället iform av stat och kommun har för den ekonomiska utveck- lingen leder, som konstaterats i tidigare av- snitt, till ett motsvarande behov av resur- ser att påverka denna utveckling. I och med att allt högre krav ställs i fråga om trygghet i sysselsättningen för allt fler grupper med- borgare, en balanserad regional utveckling och en snabbare välståndsökning är det nödvändigt att samhället i motsvarande mån ökar sina möjligheter att påverka närings- livet så att det i ökad utsträckning medver- kar till att uppfylla dessa mål.
Mot denna bakgrund syftar informatio- nen från och samarbetet med företagen i första hand till:
1) att öka statliga och kommunala or- gans allmänna kunskap och insikt om pro- blem och utvecklingsmöjligheter i närings- livet,
2) att ge statliga organ möjlighet att på- verka företagens planering för att främja samhälleliga mål beträffande sysselsättning- en i en viss region, beträffande miljö och markdisposition, näringslivets strukturut- veckling etc.,
3) att ge kommunerna möjlighet att på- verka företagens planering i syfte att nå ökad överensstämmelse med kommunernas mål beträffande mark, bostäder, social ser- vice, miljö etc.,
4) att skapa underlag för statliga och
kommunala organs planeri-ng och beslut i konkreta frågor,
5) att samordna statliga och kommunala investeringar med privata investeringar i syf- te att nå en samhällsekonomiskt sett opti- mal resursanvändning.
6) att ge stat och kommun ökat rådrum och ökad handlingsberedskap i akuta krissi- tuationer inom näringslivet.
Vilka informations- och samarbetsformer som bör ifrågakomma för att tillgodose nu angivna syften blir självfallet beroende av vilka samhällsorgan (lokala, regionala el- ler centrala myndigheter) som berörs.
Mot bakgrund bl. a. av de olika under- sökningar som utredningen har företagit synes det från kommunal synpunkt i första hand vara följande områden för informa- tion som bör beaktas:
1) Sysselsättningsutvecklingen inom kom- munens näringsliv, vilken har avgörande betydelse för kommunens befolkningsutveck- ling och därmed också för behovet av bo- städer och alla former av kommunal ser- vice.
2) Väsentliga förändringar i företagen — främst i fråga om investeringar och pro- duktion'somläggningar — vilka får återverk- ningar på sådana områden som stadspla- nering, gator, vägar och övriga transport- för-hållanden samt miljöfrågor, vilka even- tuellt kräver investeringar eller andra åtgär- der från kommunens sida.
3) Företagens lönsamhet — historisk och
förväntad — som underlag för bedömning av företagens framtida utveckling. Företa— gens förväntade utveckling i fråga om taxe- rad vinst, som underlag för beräkning av kommunens inkomster.
Med utgångspunkt bl. a. från utredning- ens hearings kan konstateras att de regio- nala statliga organens informationsbehov riktar sig mot i stort sett samma områden som inom kommunerna, möjligen med den skillnaden att vinstutveckling och frågor som har anknytning till stadsplanering spe- lar en mindre framträdande roll. På regio- nal nivå begränsas också intresset i allmän- het till något större företag än vad som är fallet på kommunal nivå.
I fråga om de centrala statliga organens informationsbehov kan sägas att även det omfattar i stort sett samma intresseområ- den när det gäller överblicken över närings— livet som helhet, men att behovet av infor- mation från och överläggningar med en- skilda företag inskränks till de mest bety- delsefulla förändringarna. Ett annat i detta sammanhang framträdande behov är möjlig- het till infomation och samarbete beträf- fande större strukturbeslut inom näringsli- vet. I samband med utredningar om olika branschers strukturproblem föreligger vida- re behov av information om ekonomiska förhållanden i enskilda företag för att möj- liggöra en så inträngande analys som möj- ligt. I det sammanhanget uppkom-mer också efterfrågan på information om företagens kreditbehov.
5.2 Företagens behov
Likaväl som olika samhällsorgan har be- hov av information om förhållanden och planer i företagen så har företagen behov av information från samhällsorgan. Som un- derlag för beslut inom företagen krävs i en rad frågor olika former av besked från samhällsorgan. Den planering som sker in- om den statliga och kommunala sektorn har i många fall väsentlig betydelse för före- tagens utveckling. Ökad information om pla- nerna på samhällssidan i kombination med överläggningar med företrädare för samhäl- let kan också få avgörande betydelse vid
utformningen av ett företags planering. Sam- manställningar av den information som samhället förfogar över i fråga om bl.a. utvecklingen i näringslivet har även betydel- se som informationsunderlag för planering- en i de enskilda företagen.
Samarbetsutredningen har mot denna bakgrund på olika sätt sökt bilda sig en uppfattning om företagens behov av infor- mation och samarbete. Frågor därom har varit ständigt återkommande vid de hear— ings som utredningen har hållit med olika företagsrepresentanter. Vidare har de före— tag som utredningen haft kontakt med i samband med både den enkät som SCB ge- nomfört för utredningens räkning beträf- fande företagens långtidsplanering (bilaga 8) och den särskilda utredningen om rela- tionerna mellan företag och kommuner (bi- laga 9) ombetts att ge synpunkter på i vilka avseenden samhällets information till företagen skulle kunna förbättras. Ett sam- mandrag av de synpunkter som därvid har förts fram lämnas i det följande.
Sammanfattningsvis kan sägas att repre- sentanter för större företag ofta varit rela- tivt nöjda med informationen från både stat och kommun medan däremot åtskilliga företrädare för mindre företag deklarerat ett öppet missnöje. Detta riktar sig i be- tydande utsträckning mot kommunerna, som bl. a. kritiseras för att inte beakta de mindre företagens synpunkter och problem. Åtskilliga företag uppger att kommunala myndigheter många gånger lämnar infor— mation om kommunal planering på ett allt- för sent stadium för att företagen skall kunna beakta denna vid uppgörandet av egna planer.
En företrädare för ett medelstort företag har givit det generella omdömet att samhäl- let >>kanske i alltför hög grad har satt sin tillit till offentlighetsprincipen — dvs. förut- satt att fysiska och juridiska personer själva skall ta reda på det som är relevant för dem». Önskemål framförs också från flera håll om en mera aktiv marknadsföring av de utvecklingslinjer och planer som finns på kommunal, regional och nationell nivå.
De önskemål som företagen uttrycker
gentemot staten rör i många fall långsikti- ga prognoser för olika områden beträf- fande arbetskraftstillgång, kostnadsutveck- ling och branschutveckling etc, Önskemå- len kan sammanfattas under rubriken ti- digare och mer lättillgänglig information, an- passad till företagens behov och intressen.
Ett större företag i Sydsverige inom byggnadssektorn säger:
»Bland samhälleliga planeringsområden av särskilt intresse för oss kan exempelvis nämnas: den nationella samhällsekonomis- ka planeringen på kort och lång sikt, nä- ringspolitiska, lokaliseringspolitiska och ar- betsmarknadspolitiska planer, planer be- träffande utrikeshandeln och dess *spelreg- ler' inklusive valutabestämmelser, planer be- träffande utbildningsväsendet — särskilt vad gäller kursinnehåll inom olika utbildnings- avsnitt, planer beträffande samhälleliga in- satser för forskning och utveckling, planer beträffande den fysiska riks- och region- planeringen inklusive kommunikationer, planer beträffande miljövårdens ”spelregler” och genomförande, kommunala planer be- träffande fysisk planering, ekonomisk pla- nering, bostadsbyggande, utbildningsväsen- de, kommunikationer, fritidsverksamhet, in- dustriell etablering, miljövård m. m.»
Ett medelstort företag inom textilbran- schen framhåller:
»Förelåg långtidsprognoser med kom- mentarer om den förväntade utvecklingen från staten och kommunernas sida, som vo- re lätt tillgängliga kanske detta kunde un- derlätta prognoserna och planeringen för de enskilda företagen och näringslivet och kunde dessa prognoser tillhandahållas i me— ra kortfattad form men ändå beröra ut- vecklingen de närmaste åren, skulle detta kunna vara av desto större värde.»
Önskemål om bättre information om den väntade bostads- och arbetskraftstillgången efterlyses av många företag. De kan illustre- ras av ett yttrande från ett av våra störs- ta företag inom verkstadsindustrin som skriver: >>Långsiklsplan för bostadstillgång- en. På de flesta orter utanför storstads- regionema föreligger mycket begränsade möjligheter att rekrytera personal som re-
dan har bostad på platsen. Samhällets åt- gärder för att dirigera bostadstillgången kommer därför att spela en avgörande roll för företagens möjligheter att skaffa ar- betskraft — det gäller såväl ersättning för avgång som arbetskraftsbehov för utvidg- ning. En långtidsplan för bostadstillgång- en på skilda orter skulle därvid vara till hjälp för företagens defensiva planering, vilken måste ta hänsyn till en dylik irratio- nell faktor, som företagen i allmänhet inte har någon möjlighet att påverka. Långtids- plan för personaltillgången. Genom att ar- betskraften i Sverige är i relativt hög grad stationär och i den mån arbetskraften är mobil är det praktiskt taget bara i en rikt— ning — hän mot större tätorter — är det av stort intresse för företagen att få en lång- siktsplan hur tillgången på arbetskraft kan förväntas komma att förändras på skilda orter. För att planen skall vara av värde för företagen bör en begränsad uppdelning av arbetskraften efter funktion företas. En dy- lik långsiktsplan för personaltillgången mås- te korreleras med långsiktsplan för bostads- tillgången, eftersom personal som avgår ur tjänst till följd av pensionering eller sjuk- dom i regel behåller sin bostad.»
Ett större företag i Sydsverige inom verk- stadsindustrin anför:
»Vad som känns svårast är t.ex. den absoluta bristen på informationsmöjlighet om bostadsbyggandets storlek annat än un- der pågående budgetår, eftersom de uppgif- ter kommunala befattningshavare kan läm- na är oerhört osäkra beroende på att ing- en vet hur de politiska besluten kommer att påverka skeendet. Om man inte vet att bo- städer kommer att finnas så kan inte nå- gon expansion av verksamheten ske i pla- nerad form, utan alla parter tvingas in i be- svärliga nödlösningar.»
Ett företag på en liten ort i Sydsverige: »Det problem som dominerar fullstän- digt är bostadskvoteringen. Detta är kan- ske inte fråga om information till företagen. Det gäller i stället olika samhällsfunktio— ners oemottaglighet för information från in- dustrien och mindre kommuner om läget på bostadsmarknaden. Den njugghet som vi-
sas mot mindre samhällen vid fördelning av bostäder är direkt hämmande för före- tagens utveckling och därmed sammanhäng- ande personalrekrytering».
Bättre information om den regionala pla- neringen och om den s.k. riksplaneringen efterlyses av ett flertal företag. Inför utsik- ten av en riksomfattande fysisk planering anför ett större företag inom bensi-nbran- schen:
»1) Industrin bör tidigt informeras om avsikten med och arten av den övervägda riksplaneringen.
2) Industrin bör tidigt inbjudas att fram- föra synpunkter både vad gäller princi- perna för en riksplanering och principer för och föreställningar om utvecklingen inom respektive bransch.
3) Det är vår övertygelse att ett utby- te av synpunkter på ett tidigt stadium är äg- nat att lägga grunden till ett förtroendefullt samarbete, och att industrin härigenom re- dan tidigt i sin framtidsplanering kan op- timera också med hänsyn till en komman- de riksplanering. Detta gäller i särskild grad industrier av potentiellt miljövådlig karak- tär».
Önskemål om bättre information om lämpliga lokaliseringsorter framförs av någ- ra företag. Ett mindre företag i Småland tillhör dessa:
»Företagen bör få information om orter som är i behov av lokalisering av industri, jämte uppgifter om det stöd som kan be- redas lämpliga industrier där. Informatio- nen bör icke dröja så att arbetskraftssitua- tionen på sådana orter splittras».
Ett stort antal företag är leverantörer till byggnadsindustrin och uppger sig önska bätt- re information om samhällsplaneringen in- om byggnadssektorn. Ett företag i Stock- holm som producerar byggnadsmaterial sä— ger:
»I egenskap av leverantör till byggnads- industrin torde generellt kunna sägas, att man efterlyser ett mer lättåtkomligt och lättöverskådligt material vad gäller sam- hällsplanering inom denna sektor. Som fal- let är f. n. brottas man med stora svårighe- ter vid uppgörandet av något så när detal-
jerade budgets- och långtidsprognoser, be- roende på problemen att finna entydiga pla- ner för byggnadsverksamheten på såväl kort som lång sikt. Liknande svårigheter uppstår vid analys av det enskilda företagets bud— getutfall o.dyl. beroende på att befintlig statistik över byggnadsverksamhet blir till- gänglig alltför sent och dessutom är svår att dra slutsatser ur, då den icke är till- räckligt noga uppdelad och ej heller utan avsevärda problem låter sig jämföras med tidigare av samhället redovisade planer.»
Ett skånskt företag inom byggnadsbran- schen framhåller att >>ryckigheten» i bygg— nadsverksamheten kostar mycket pengar »genom ogynnsamt utnyttjande av anlägg- ningarna.» >>Om samhällsplaneringen kunde utjämna svängningarna kunde en bättre va- ra (kvalitetsmässigt jämnare) till lägre kost— nad (bättre utnyttjande av anläggningarna) erhållas. Svackorna skulle kunna tas till vara antingen genom att reparationsarbeten planeras in eller genom förberedelser till lagerjusteringar för kommande högsäsong- er.» Liknande tankegångar framförs av fle- ra företag. Önskemål om ytterligare information framförs också beträffande miljövärden. Flera företag efterlyser upplysningar om planerade åtgärder från samhällets sida på detta område. Ett medelstort företag på Gotland säger att »samhället bör lämna väsentligt bättre information i frågor rö- rande vatten och avlopp och därtill knutna naturvårdsaspekter.» — Vidare har krav framförts på bättre information om bl.a. vägplaneringen, om åtgärder i fråga om kraftförsörjningen samt om planeringen på utbildningsområdet. Ett par mindre företag har efterlyst bättre information om inves- teringsbankens möjligheter att ge krediter.
Några företag framhåller att information om nya lagar och förordningar av bety- delse för företagens planering bör ges i god tid före det att bestämmelserna träder i kraft.
I fråga om synpunkter på nuvarande for- mer för information mellan företag och samhälle kan framhållas att konjunkturin- stitutets konjunkturbarometer i flera fall får
»Konjunkturbarometern uppfattar vi som en bra information. Den är marknadsnära, lättadministrerad och avspeglar det vi tror är grundläggande för all planering, nämli- gen företagens förväntningar. Kanske myn- digheternas behov av information om före- tagens långsiktsplaner kunde fås fram ge- nom att konjunkturbarometern komplette- ras med en eller två 'vida' frågor om för- väntningar av marknadsutvecklingen 2—3 år framåt.»
Många företag påtalar behovet av en ak- tiv »marknadsföring» av den kommunala planeringen. Informationen kommer alltför sällan spontant. Informationsklimatet sägs vara beroende av personliga förhållanden. Mot den bakgrunden för flera företag fram förslag om regelbundna institutionaliserade överläggningar med läns- och kommunmyn- digheter. Vissa företag redovisar positiva erfarenheter av sådana på egen hand etable- rade samarbetsformer. Ett medelstort före- tag inom byggnadsämnesindustrin anför så- lunda:
»Ev. skulle man kunna tänka sig regel- bunden, skriftlig eller muntlig information på kommunal, regional och nationell ni- vå, där innehåll och utformning framför allt avpassats till företagens behov och in- tressen. Sådan information måste vara fram- åtblickande och inte enbart en redogörel- se för redan inträffade händelser. — Många fora och organ för sådan information finns, men ev. kan man genomföra en bättre samordning mellan dem och förbättringar i ovannämnda hänseende.»
Liknande tankegångar återkommer i ytt- randet från ett medelstort norrlandsföretag inom verkstadsindustrin:
»Projekt eller beslutade åtgärder kommer till företagens kännedom genom pressen el- ler möjligen vid de kontakter, som företa- gen måste ta med vederbörande myndigheter i samband med ny- och utbyggnadsplaner, arbetskraftsbehov, trafikproblem rn. rn. — Periodiska kontakttaganden med företagen från läns- och kommunalmyndigheters sida vore önskvärt.»
Ett mindre bruksföretag i Småland frå- gar:
»Varför skulle inte kommunernas förtro- endemän, företagare/industrimän, represen- tanter för fackförbund/företagsnämnd in— om resp. kommuner kunna sammanträda t. ex. två gånger årligen och diskutera ak- tuella frågor?»
Några företag framhåller att regelbundna överläggningar med kommuner och företrä- dare för statliga organ redan förekommer. Ett större sydsvenskt företag inom livsme- delsindustrin säger:
»Sedan flera år tillbaka har vi regelbund- na sammanträden med representanter för de kommuner där vi har produktionsställen för ömsesidig information om de närmas- te årens planer, t.ex. beträffande utbygg- nader, personalbehov, bostäder, miljövårds- frågor, kommunikationer, skolor, etc. En gång per år sammanträffar vi med läns- arbetsdirektören i Malmöhus län och hans närmaste medarbetare för information om sysselsättningsläge och ev. expansionspla- ner. Regelbunden kontakt hålles med före— ståndarna för arbetsförmedlingskontoren i grannskapet av våra fabriker.»
Ett företag inom kemisk-tekniska bran- schen i Gävle redogör för samarbetet mel- lan företagen och kommunen i Gävle, där handelskammaren sägs spela en viktig roll:
»Handelskammaren anmodas av myn- digheterna yttra sig betr. frågor av sam- hällsplaneringskaraktär. Inom handelskam- maren finns en kontinuerligt arbetande nä- ringslivskommitté, inför vilken Gävle stad redogör för sina planer avseende samhälls- planeringen, varefter näringslivskommittén till Gävle stad framför sina synpunkter och önskemål med anledning av dessa planer. Näringslivskommittén informerar i sin tur företagen om sagda frågor. — Det torde i detta sammanhang böra påpekas att Gävle stad anställt och avlönar högt kvalificerad person, som helt ägnar sig åt stadens in- dustrifrågor (lokaliseringsfrågor m. in.). Det- ta är en åtgärd på lång sikt och uppfattas av oss som tecken på positiv och progressiv inställning hos myndigheterna till industrin och dess problem.»
Några konsumtionsföreningar i en norr- landsstad föreslår att ett kommunalt kon- taktorgan med representanter för olika ser—
vicegrenar och företag inrättas i och för dis- kussion i planeringsfrågor.
Det missnöje som ViSSa företag ger ut- tryck för i fråga om bristen på informa- tion från kommunerna är mycket stort. Spe- ciellt kritisk synes man vara i de största städerna och på mindre orter. Nedanståen- de uttalanden kan anföras som exempel. Ett mindre företag i Stockholm: »Företa— gen får överhuvud taget ingen information från den kommunala sektorn, lika landstings dito. — De mindre företagen kan ej på- verka kommun eller landsting i lokalise- ringsfrågor, väg-, trafik-, stadsplaneproble- men. — Kommunerna borde lämna årsrap- port om planerna inom kommunen.»
Ett större norrlandsföretag inom verk- stadsindustrin säger:
»Generellt torde gälla att informationen till de enskilda företagen om samhälleliga planer och planeringsåtgärder ofta är bättre på riksplanet än på det lokala planet. Här avses då kontinuiteten i informationen och att den ges i ordnade former, rutinmässigt. På det lokala planet blir 'informationskli- matet” ofta beroende av personliga förhål- landen. Då det är där som det vardagliga planeringssamspelet såväl ur samhällelig som ur företagets synvinkel många gånger är det angelägnaste, borde särskild upp- märksamhet ägnas att finna förbättrade for- mer för detta.»
Ett mindre företag i Göteborg säger att samråd i frågor rörande expropriationer, stadsplaneärenden, trafik- och kommunika- tionsfrågor m.m. förekommer sällan eller aldrig. Planeringen byggs på antaganden, som medför uppenbara osäkerhetsfaktorer för företagen. Vanligen erhålls ingen infor- mation om bostadsplanering eller om rätt att erhålla lägenheter ur ev. företagskvot betr. nyproduktion av bostäder.
Bristfällig stadsplanering är ett genom- gående tema i många detaljhandelsföretags och konsumtionsföreningars uttalanden. Önskemål framförs om bättre planering i fråga om trafikleder, affärscentra etc. Den bristfälliga planeringen tar sig enligt flera av dessa företag uttryck i att företagen kan få vänta mycket lång tid i frågor om bygg-
nadslov, igångsättningstillstånd etc. Ett stör- re detaljhandelsföretag i Göteborg säger:
»Med den snabba utveckling av stadspla- neringsmetodiken blir det allt viktigare med ett långsiktigt samarbete med företagen be- träffande tomter, utbyggnadsmöjligheter, trafikleder etc. För arbetskraftsrekryteringen är utvecklingen på bostadsmarknaden av av- görande betydelse. Frågor om allmänna kommunikationsmedel, parkeringsmöjlighe- ter etc. är viktiga. Vår uppfattning är att kommunerna, särskilt stadsplaneavdelning- en, skulle i högre grad än som idag sker in- formera företagen om att vissa ändringar i trafikleder, bebyggnadsmöjlighet eller annat planeras inom områden i närheten av före- taget. Informationen behöver icke vara de- taljutformad, endast så att berörd företa- gare själv får möjlighet att inhämta flera upplysningar.»
Ett medelstort företag på Gotland på- pekar att informationer om planerade änd- ringar i stads- och byggnadsplaner är så bristfälliga att företagen inte sällan pla- nerar verksamheten på felaktiga förutsätt- ningar: »Detta gäller t. ex. placeringen av lastkajer, uttransporter av avfall, placering av värmecentraler med oljecisterner m.m. Då utom- och inomhusverksamheten är be- roende av varandra kan det i vissa fall även bli nödvändigt att vidta omfattande föränd- ringar av maskiners uppställning, ändring av arbetsföljder m. m.»
Flera företag inom handeln påtalar ovil- ja och bristande intresse från kommuner- nas sida för deras typ av verksamhet.
Följande uttalande av ett mindre bruks- företag bör också noteras:
»Det synes oss särskilt viktigt att man i de nya storkommunerna inte glömmer bort de långt från centralorten belägna mindre industrierna. I de nuvarande små kommunerna föll sig samarbetet med kom- munen självklart framför allt som industri- anställda ofta deltog aktivt i det kommu- nala arbetet. Ofta hade man av denna an- ledning tidigt reda på planering av olika frågor och kunde få sina synpunkter fram- förda och beaktade.»
Flera företag menar att kommunerna bor-
de visa större intresse för den redan etable- rade industrin på onen. Ett företag på en liten ort säger att det är »angeläget att myn- digheterna visar större intresse för plane- ring och utveckling av den redan befintli- ga industrin, i stället för att som nu är fallet kommuner ofta konkurrerar för att få nya och många gånger tvivelaktiga in- dustrier till orten, som oftast subventioneras men vilka efter kort tid visar sig vara mind- re bärkraftiga.»
6. Sekretessfrågor m. m.
I utredningens direktiv sägs att utredning— en vid utformningen av sina förslag själv- fallet måste beakta den »från företags- och konkurrenssynpunkt nödvändiga sekretes- sen».
Det har också för utredningen varit en naturlig uppgift att vid prövningen av olika former för information från företagen till samhället ingående penetrera sekretessfrå- gorna och därvid överväga vilka uppgif- ter av intresse för samhället på här aktuel- la områden som enskilda företag bör kun- na lämna offentligt — t.ex. i årsredovis— ningen — och vilka uppgifter som under sekretesskydd kan förmedlas till olika sam— hällsorgan.
F.n. finns ett omfattande sekretesskydd för de uppgifter om enskilda företag som samlas in av olika samhällsorgan. Det kan vara tillräckligt att erinra om bestämmel- serna i 16, 20 och 21 55 lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekom- ma allmänna handlingar (sekretesslagen). Med stöd av dessa bestämmelser får sam- hällsorgan sekretessbelägga uppgifter om enskilda företag som samlas in för sta- tistikproduktion, statliga utredningar etc., om en publicering av uppgifterna kan leda till skada för det enskilda företaget. I för— fattningar om uppgiftsinsamlande från en- skilda företag finns regelmässigt också be- stämmelser om tystnadsplikt för de tjänste- män som får del av uppgifter om sådana företag (se t. ex. de i kapitel 3.1 nämnda
författningarna).
Även om de bestämmelser om sekretess- skydd som sekretesslagen innehåller endast reglerar förhållandet mellan myndigheter och allmänheten och således inte är ome- delbart bindande myndigheter emellan an- ses enligt praxis gälla att uppgifter om en- skilda företag av en myndighet får läm- nas ut till annan myndighet, endast om det kan anses förenligt med det sekretesskyd- dade intresset att handlingen tillhandahål- les.1
Också i den lagstiftning som direkt regle- rar företagens förhållanden finns bestämmel- ser om tystnadsplikt. Det gäller bl. a. aktie- bolagslagen och lagen om ekonomiska för- eningar. Enligt dessa lagar och till dem knuten praxis åligger det styrelseledamöter och revisorer att i viss utsträckning iaktta tystnad i fråga om bolagets eller förening- ens förhållanden. (Se vidare härom s. 78 och 95.)
Vid utredningens hearings har åtskilli- ga företagsledare fäst uppmärksamheten på de problem som kan uppkomma för före— tagen om sekretessbehovet inte beaktas. Det därvid oftast återkommande argumentet för sekretess är att alltför stor öppenhet kan skada företagens konkurrenskraft.
Uppenbart är också att det för varje fö— retag i en konkurrenssituation finns en gräns bortom vilken öppenhet kan skada
1 Se SOU 1966: 60 s. 101.
företaget. Men det förhållandet att enskil- da företag kan åsamkas förluster genom en intensivare konkurrens kan knappast i och för sig vara ett godtagbart skäl mot en strä- van till öppnare information. Kravet på öp- penhet får dock självfallet inte drivas där- hän att det inte längre blir fråga om kon- kurrens på lika villkor. Särskilt gäller detta i förhållande till helt utländska företag på vilka det från svensk sida inte kan ställas samma krav på öppenhet som på inhemska företag.
Mot bakgrund av direktiven har utred- ningen haft särskild anledning att under- rätta sig om företagens syn på sekretessfrå— gorna vid planerade utvidgningar och in- skränkningar i företagens drift. Det synes vara en samstämmig uppfattning på före- tagshåll att det är lättare att offentligt re- dovisa utvidgningar än inskränkningar. I fråga om utvidgningar är man på många håll beredd till betydande öppenhet me- dan man däremot ofta intar en restriktiv hållning beträffande inskränkningarna. Här— vid åberopas främst att ett offentliggöran- de av en planerad driftsinskränkning eller nedläggning föranleder arbetskraften inom företaget att söka sig bort från företaget och företagets kunder att söka sig andra leveran- törer, varigenom en planerad inskränkning eller nedläggning, som kanske inte hade be- hövt realiseras, tvingas fram eller i vart fall påskyndas. Även om dessa farhågor ibland kan vara överdrivna — det finns exempel på företag som utan olägenhet varslat om driftnedläggelse flera år i förväg — kan man inte bortse från de komplikationer som kan uppkomma i detta sammanhang. Up- penbarligen har det avgörande betydelse un— der vilka former företagen skall informera samhället i hithörande frågor. De i huvud- sak positiva erfarenheterna av t. ex. varsel- systemet för driftsinskränkningar visar en- ligt utredningens mening att problemen går att bemästra.
I detta sammanhang finns det enligt ut- redningens mening också anledning fästa uppmärksamheten på det förhållandet att minskade krav på sekretess från företagens sida kan leda till fördelar inte bara för
samhället utan också för företagen själva, kanske inte minst därför att ömsesidig öp- penhet är grundförutsättningen för ett me- ningsfullt samarbete mellan företag och samhälle. I och med att samhällets kunskap om företagen ökar, ökar samhällets möjlig- heter till rationell planering och rationel- la beslut i frågor som berör företagen. Ge- nom att samhället förbättrar sin planering och förmedlar information om andra före- tags planer får också varje företag säkrare underlag för sitt eget handlande. Större öp- penhet kan vidare väntas leda till minskad kritik och minskad misstänksamhet mot fö- retagen. De missuppfattningar och osakliga omdömen om företag som ofta framförs i den allmänna debatten betingas otvivelaktigt i viss utsträckning av bristande tillgång på information. Om information lämnas om bakgrunden till att ett företag vidtar en viss åtgärd kan företaget i allmänhet räk- na med större förståelse för åtgärden än om så inte skett. I de fall åter då företag önskar stöd av samhället i någon fråga — det må gälla statliga lån eller lokaliseringsstöd, re- krytering av arbetskraft eller placering av friställd arbetskraft, ombyggnad av vägar och industriområden, bostadsförsörjning etc. — ökar givetvis möjligheterna till sam- hällsinsatser till förmån för företaget ju förr och desto utförligare samhället blir infor- merat.
Även om man på företagshåll framhål- lit betydelsen av sekretess har utredningen dock inte mött någon allmänt negativ atti- tyd till ökad information om företagens för- hållanden. Tvärtom har utredningen funnit att man på många håll klart inser betydel- sen aV mer och bättre information till sam- hällssidan. Vid utredningens hearings och vid den särskilda undersökning som utred- ningen företagit i anslutning till enkäten om företagens långsiktsplanering (se bila- ga 8) har bekräftats att åtskilliga företag är beredda att lämna långtgående uppgifter om sin planering till olika myndigheter. Att det sålunda på många håll finns en posi- tiv inställning till ökad information till sam- hället betyder dock inte att allt är väl be- ställt. Alltjämt finns det ett antal företag
som synes omedvetna om de krav på in- forrnationsutbyte och samarbete som före- ligger idag. Vad nu sagts innebär inte att det endast är på företagssidan som det bris- ter. Åtskilliga samhällsorgan har uppenbar- ligen heller inte blicken tillräckligt öppen för behovet av informationsutbyte och sam- arbete med företagen. På ömse håll återstår ännu mycket att göra.
Från de utgångspunkter som nu och i det föregående har angivits har utredning- en övervägt vilka medel som bör anvisas för förbättrad information och vidgat sam- arbete mellan företag och samhälle. Utred- ningen har därvid tagit fasta både på nya informations- och samarbetsformer och på utbyggnad av redan existerande informa- tionsvägar. Förslagen redovisas under ka- pitel 7—12.
7. Ett nytt informationssystem
7.1. Allmänna utgångspunkter
Mot bakgrund av direktiven och vad som anförts i det föregående har det varit en na- turlig uppgift för utredningen att överväga former för förbättrad information och vid- gat samarbete i planeringsfrågor mellan oli- ka samhällsorgan och de enskilda företagen. Utredningen presenterar i det följande ett förslag till informationssystem som är av— sett att ge snabb och smidig information å ena sidan om företagens lägesbedömningar och framtidsplaner i första hand till kom- munala och till offentliga regionala organ och å andra sidan om sådana samhällsorgans verksamhet och planer till företagen.
Det föreslagna systemet syftar till att ge både samhällsorgan och företag bättre un- derlag för planering och beslut i närings— politiska frågor. Därvid har stor vikt fästs vid önskemålet om ökad information om företagens planering. Det allmänna bör ges bättre möjligheter att i tid utnyttja och sam- ordna de medel man förfogar över för att strukturförändringarna inom näringslivet skall kunna genomföras med all hänsyn ta- gen såväl till de anställdas trygghet som till effektiviteten i näringslivet. Med hjälp av det föreslagna informationssystemet bör ock- så det samspel mellan offentliga och privata investeringar kunna uppnås, som är en vä- sentlig förutsättning för att de totala resur- serna skall kunna utnyttjas på bästa sätt.
7.2. Nuläget
Vid utformningen av förslaget till informa- tionssystem har utredningen beaktat att en betydande mängd data som behövs för sam- hällsplaneringen redan nu samlas in. Sum- mariskt kan detta anges ske
(a) genom mer eller mindre informell in- formationsgivning av ad hoc karaktär
(b) i samband med olika administrativa åtgärder
(c) i den offentliga statistikproduktionen. Som underlag för bedömningen av i vil- ken mån och i vilka avseenden nuvarande informationsflöde behöver kompletteras för att en förbättrad totalekonomisk planering skall kunna komma till stånd har under ut- redningsarbetet det informationsutbyte och samarbete som idag förekommer mellan kommuner och regionala och centrala stat- liga organ å ena sidan samt företagen å den andra ingående belysts dels genom hearings (se Del 2 1—5), dels genom en specialun- dersökning beträffande ett antal kommuner (se bilaga 9). Hearings [har bl. a. hållits med företrädare för centrala och regionala myndigheter, vilka har arbetsuppgifter på den lokala infrastrukturens område. Härvid har synpunkter inhämtats bl. a. beträffande dessa myndigheters behov av information från företagen.
Dessa undersökningar visar att betydan- de variationer föreligger i det sätt på Vil-
ket kommunikationerna fungerar mellan myndigheter och näringsliv. Vad gäller rela- tionerna mellan kommuner och företag sy- nes dessa skillnader delvis kunna återföras på olikheter mellan kommunerna i fråga om näringslivets struktur. Inte oväntat tycks det förhålla sig så att de gynnsammaste förutsättningama för ett Väl fungerande in- formationsutbyte och nära samarbete före- ligger i kommuner med ett dominerande företag, och då mellan kommunen och det- ta företag. Det sammanhänger givetvis till viss del med det faktum att endast två subjekt berörs.
Delvis torde emellertid skillnaderna vara hänförliga till mer svårgripbara faktorer av psykologisk art. Detta har sin grund i att de informella kontakterna för närvarande spelar en central roll i informationsflödet mellan kommuner och företag.
I många fall anser man inom företag, kommuner och regionalt engagerade stat- liga myndigheter att kontakterna fungerar i stort sett tillfredsställande. I andra fall an- ses informationsutbytet vara klart otillfreds- ställande.
I fråga om företagens informationsgiv- ning till samhällsorgan synes det i en hel del fall förekomma brister som främst hän- för sig till sena eller otillräckligt eller ej alls preciserade uppgifter om otillfredsställande utveckling av rörelsen. Det är här inte frå- ga om brott mot t.ex. varselöverenskom- melsen (ang. denna se 5. 37), som ju av- ser redan beslutade och nära förestående åt- gärder. Kritiken, som emanerar från vissa länsorgan och kommuner, riktas mot bris- ter i informationen om tendenser i pågåen- de utveckling som kan medföra förändring- ar i sysselsättningen och verksamhetens om- fattning på längre sikt. I andra fall har på— talats brister i informationsgivningen om planer på utökningar, nyetableringar och åtgärder som medför ökade eller ändrade krav på samhällsinvesteringar t. ex. i fråga om bostäder, vägar, skolor, vatten och av- lopp. Generellt kännetecknas kritiken av att informationen anses komma för sent, dvs först då definitiva beslut redan fattats.
Utredningens undersökningar visar också
att det på sina håll föreligger betydande brister i informationen från samhällsorgan till företagen om samhällets planering. Det- ta synes särskilt vara fallet i fråga om för- hållandet mellan kommuner och mindre samt ibland även medelstora företag. Kon- takterna mellan kommunen och dessa typer av företag är uppenbarligen på vissa orter så gott som obefintliga. Men även i fråga om informationen från regionala och cen— trala samhällsorgan till företagen brister det uppenbarligen på sina håll.
För såväl företagens som kommunala och regionala myndigheters planering betydelse- fulla informationer samlas i dag in som en integrerad del av eller biprodukt till skilda administrativa verksamheter. Ett exempel på den förra typen av information är det till arbetsmarknadsverket knutna varselsy- stemet. Till den senare typen hör exempel- vis för skatteuppbördens behov upprättade register över skattskyldiga företag. Ofta har emellertid information av nu angivet slag starkt begränsad användbarhet genom att den direkt anpassats för ett bestämt ad- ministrativt ändamål.
Ytterligare en viktig informationskälla för planering är den offentliga statistikproduk- tionen. Denna innefattar bl. a. demografis- ka och ekonomiska data i sammanställd form vilka grundar sig på dels administrativt material, dels i särskild ordning inhämta- de uppgifter. Den demografiska statistiken, som f. ö. kan kombineras med inkomststa- tistiska uppgifter, är uppbyggd på sådant sätt att den tämligen väl kan tillgodose re- gionala informationsbehov. Den ekonomis- ka statistiken beträffande företagssektorn däremot är i dagsläget primärt inriktad på att ge uppgifter på riksnivå för i första hand den allmänna ekonomiska politikens behov. Vidare är dess informationsinne- håll av ringa omfattning för vissa delar av företagssektorn, främst servicenäringarna. Urvalet av företag är ofta också starkt be- gränsat. En upprustning pågår dock som bl. a. syftar till förbättrad information på regional nivå och beträffande servicenäring- ama. I sammanhanget kan också nämnas att utvecklingsarbete pågår beträffande den
framåtblickande informationen, planstatisti- ken (orderläge i industrin, verkställda och planerade fasta investeringar etc.). Nuläget beträffande planstatistiken har belysts i det föregående och framgår också av bilaga 7.
Som tidigare sagts är individuella statis- tiska uppgifter beträffande företag skyddade av i lag meddelade bestämmelser (16 & sekre- tesslagen). De statistiska uppgifterna är så- lunda avsedda att endast i sammanställd form utnyttjas för dels nulägesbeskrivningar i kvantitativa termer, dels analys av utveck- lingstendenser och upprättande av progno- ser.
Sammanfattningsvis synes läget i dag vad gäller företagens informationsgivning till samhällsorgan om planering på kort sikt, i perspektivet upp till ett år, kunna karakte- riseras på följande sätt:
]) Nuvarande informationsunderlag täc- ker i huvudsak de områden för vilka de av- setts.
2) Det förhållandet att kontakterna mel- lan samhällsorgan och företag i stor ut- sträckning är av informell ad hoc-karaktär medför att de som regel fungerar smidigt och effektivt men också att de i en hel del fall är klart otillfredsställande, bl.a. därför att man genom dessa kontakter når alltför få företag.
3) I särskild ordning fastställda informa- tionssystem — av typ varselöverenskommel- sen — fungerar väl men användbarheten av den information som lämnas i sådana sy- stem är starkt begränsad. Det betingas av att informationen ofta är »skräddarsydd» för sin primära funktion och atti allmänhet endast den insamlande myndigheten får del av de uppgifter som lämnas av företagen.
4) Den officiella statistiken är ett po- tentiellt viktigt informationsunderlag, som emellertid f. n. i huvudsak är anpassad till användning på riksnivå.
Vad gäller företagens planering på me- dellång sikt (2 till 5 år) är läget väsentligt mindre gynnsamt. Någon regelmässig in- formation från företagen förekommer knap- past här och även den offentliga sektorns informationsutbud är klart otillfredsställan- de. Både på den statliga och den kommu—
nala sidan har emellertid det medellånga planeringsperspektivet aktualiserats alltmer.
Detta har bl. a. tagit sig uttryck i föl- jande.
l) Förstärkningen av långtidsutredningar- nas resurser som tar sikte på en permanent bevakning av de ekonomiska planerings- och avvägningsfrågorna på medellång sikt.
2) Ökade inslag av mer långsiktigt ver- kande medel inom ramen för arbetsmark- nadspolitiken.
3) Uppbyggnaden av länsplaneringen ge- nom planeringsråden och länsstyrelsernas plansektioner samt det av inrikesdeparte- mentet ledda och samordnade arbetet med länsplanema där försöksomgången med läns- plan 67 nu avlösts av arbetet med den mer genomarbetade länsplan 70.
4) Utvecklingen av en kommunalekono- misk långtidsplanering vilken för första gången prövats i full skala med den nu ak- tuella KELP 69 som kan väntas övergå i en rullande planering på medellång sikt.
5) En utveckling motsvarande den som ägt rum på den kommunala sidan kan för- utses beträffande landstingen.
6) Den fysiska planeringen är under ut- byggnad genom arbetet med en översiktlig fysisk riksplan, vilken i framtiden kan kom- ma att bilda underlaget för detaljerade pla- ner för mer begränsade geografiska områ- den. I samklang med denna utveckling står också att en mer övergripande planering införts beträffande bl. a. vägar.
7.3 Krav på informationssystemet
Av det föregående torde framgå att nuva- rande informationsutbyte i planeringsfrågor mellan företagen och den offentliga sektorn inte till alla delar uppfyller de krav som måste ställas.
De offentliga organen behöver ha till— gång till uppgifter om förväntade, planera- de och beslutade förändringar beträffande sådana delar av företagens verksamhet som påverkar resp. organs planering och hand- lande både på kort sikt och på något läng- re sikt. Motsvarande gäller företagen vis å vis de offentliga organen. Emellertid kan
det varken vara nödvändigt eller lämpligt att all sådan information regelmässigt tas fram för samtliga i informationssystemet in- gående enheter. Det väsentliga är att till- räcklig information tillhandahålles för att kunna särskilja de intressanta fallen och att kontaktvägar står till förfogande för att i dessa fall få den tilläggsinformation som resp. enhet behöver. Med de intressanta fallen avses då de fall som påkallar åtgär- der i någon form från samhällets sida. Det kan vara fråga om t. ex. en framtida större investering som kräver planändringar och samhällsinvesteringar i fråga om vä- gar, vatten och avlopp etc. Det kan gälla inskränkningar på sikt i ett företags drift till följd av bristande lönsamhet. Inskränk- ningama kan påkalla både att nya arbets- tillfällen tillskapas i stället för dem som faller bort och att begränsning sker av pla- nerade samhällsinvesteringar i form av bo- städer, skolor, serviceanordningar etc. De kommunala och regionala statliga organ för vilka uppgiften om investeringen är av vä— sentlig betydelse kan då förväntas ta kon- takt med företaget, till att börja med för att få kompletterande uppgifter i muntlig form. Fortsatta överläggningar mellan före- taget och samhällsorganen för att söka upp- nå för båda parter optimala lösningar bör därefter bli den naturliga utvecklingen.
Informationssystemet bör således innefat- ta två delar. Dels ett väldefinierat rapport- system bestående av en standardiserad grupp uppgifter som bör vara relativt enkla och lättillgängliga och inte ställa alltför stora anspråk på företagen. Dels etablerade kom- munikationskanaler för den i vart och ett av de intressanta fallen relevanta tilläggs- informationen. Sistnämnda del av kommu- nikationssystemet bör grundas främst på in- formella kontakter av det slag som vuxit fram på många håll och som visat sig väl motsvara de krav på informationsgivning som den kortfristiga planeringen ställer.
En grundläggande förutsättning för att informationssystemet skall kunna fungera på avsett sätt är att den information av konfidentiell natur som företagen lämnar får ett betryggande skydd mot obehörig sprid-
Det är vidare angeläget att systemet ut— formas så att onödigt dubbelarbete undviks för de ingående enheterna. Utredningen har även ansett det vara angeläget att den nytillkommande informationen samordnas med nuvarande administrativ och statistisk information så att den — åtminstone på nå- gon sikt — kan ingå som en intregrerad del i den totala informationsmassan för såväl företagens som den offentliga sektorns be- hov. Slutligen skall framhållas det närmast självklara förhållandet att utredningen för- utsatt att fordringarna på informationsläm- nandet för varje enhet (företag eller sam- hällsorgan) skall anpassas till enhetens för- måga och möjligheter att få fram uppgifter.
7.4 U ppgiftslämnarkapaciteten
För att få en uppfattning om vilka möjlig- heter företagen har att lämna information om sina framtidsbedömningar har utred- ningen som tidigare nämnts låtit utföra en särskild planeringsenkät (se bilaga 8). En— käten visar att företagen som regel har konkret utarbetade planer för det närmaste året. Detta gäller genomgående för de stör- sta företagen (företag med minst 500 an— ställda) och alla tre huvudvariablerna, pro- duktion, sysselsättning och investeringar. Ju mindre företagen är desto vanligare är det dock att konkreta ettårsplaner saknas. Sär- skilt markerad är denna tendens för de mindre företagen i byggnadsindustrin och servicenäringarna. Förlängs planhorisonten till två år accentueras de angivna tendenser- na kraftigt. Inom industrin är det ungefär hälften av företagen — med tonvikt på de större -— som har konkreta tvåårsplaner me- dan andelen är markerat lägre för övriga branscher. Utarbetade planer på fyra—fem års sikt förekommer endast i mycket be— gränsad utsträckning och är särskilt för in- dustriföretagens del starkt koncentrerade till de största företagen. Inom handeln är pla- nering på denna sikt betydligt vanligare än i övriga branscher; ungefär vart femte fö- retag har sådan planering mot vart sjunde å tionde i de övriga branscherna.
Av det anförda framgår att det för när- varande inte är realistiskt att söka bygga upp ett informationssystem som förutsät- ter konkretiserade planuppgifter på längre sikt från företagen. Majoriteten av våra fö- retag — och detta gäller också dem med minst 500 anställda — har helt enkelt inte möjlighet att lämna sådan information.
Beträffande kommunerna gjorde statis- tiska centralbyrån år 1967 en undersökning rörande förekomsten av långsiktsplanering hos de 392 kommuner för vilka bostads- byggnadsprogram utarbetades. Det visade sig att ungefär hälften av dessa kommuner hade sådan planering med en planeringsho- risont på minst fem år beträffande befolk- ningsutveckling, skatteintäkter, driftskost- nader och investeringar och att ytterligare en femtedel beslutat införa långtidsplane- ring. Med största sannolikhet var planerings- läget väsentligt sämre för övriga kommu- ner.
Sedan år 1967 har betydande förändring— ar inträffat på den kommunala sidan. Kom- munreformen utgör en genomgripande strukturförändring som medför att de mins- ta kommunerna försvinner. Sveriges kom- munförbund bedriver ett aktivt arbete med utveckling av den kommunala långtidspla- neringen. På initiativ av beredningen för re- gional planering har statistiska centralby- rån i samarbete med bostadsstyrelsen och med aktivt stöd av kommunförbundet ut- vecklat metoder för insamling av totaleko- nomiska flerårsplaner för kommunerna med en planhorisont på fem år. Som tidigare nämnts har SCB för bl. a. långtidsutred- ningens behov verkställt en särskild enkät, KELP 69, vid vilken sådana data inhäm- tats. Allt detta jämte utvecklingen i fråga om den fysiska planeringen — där en ny bygglagstiftning kan få avgörande betydelse — medför att man torde kunna räkna med att under 1970-talets första år långtidsplane- ringen slår igenom praktiskt taget totalt på den kommunala sektorn.
För de centrala statliga myndigheterna gäller sedan ett antal år tillbaka att de i samband med sina anslagsframställningar skall redovisa sina planer för de närmaste
fem åren. Vissa myndigheter med anknyt- ning till regional nivå arbetar med myc- ket preciserade planer och dessutom en längre planhorisont än den generellt fast- ställda. Statens vägverks vägplaner är ett typexempel på vad som här åsyftas. Det bör dock understrykas att de konkreta be- sluten, som fattas budgetårsvis, ofta avvi- ker markerat från planerna på längre sikt.
75 I n formationssystemets utformning
Syftet med och kraven på informationssys— temet medför att dess totala innehåll kan delas upp i följande tre komponenter
a) Information från företagen till den of- fentliga sektorn
b) Information från den offentliga sek- torn till företagen
c) Informationsgivning inom den offent- liga sektorn.
Då informationsgivningen mellan myn- digheter om den egna verksamheten ligger utanför utredningens uppdrag har utred- ningen inskränkt sin behandling av c) till frågan om vidarebefordran av de uppgifter som företagen tillhandahåller enligt a).
7.5.1 Information från företagen till den offentliga sektorn
I det föregående har framhållits att infor- mationssystemet såvitt gäller företagen bör bestå av två delar, dels ett rapportsystem omfattande en standardiserad grupp variab- ler som skall utnyttjas för att urskilja de från de offentliga organens synpunkt intres- santa fallen, dels etablerade kommunika- tionskanaler genom vilka tilläggsinforma— tion kan erhållas i dessa fall.
Basen för rapportsystemet bör utgöras av ett register över alla företag med anställd arbetskraft. Registret skall innehålla upp- gift om varje företags namn och huvud- bransch samt huvudkontorets adress, kom- mun och län. För varje företag skall anges vilka arbetsställen1 det har samt arbetsstäl- lenas namn, adress, kommun, län, bransch
1 Ett företag kan bestå av ett eller fiera ar- betsställen.
och storlek, mätt i antal anställda. Regis- tret bör vara ordnat på sådant sätt att upp- gifter kan tas ut per kommun och län om de företag och i dem ingående arbetsstäl- len som stadigvarande är lokaliserade in- om resp. administrativa område.
Med hänsyn till att det dels är önsk- värt att kunna koppla rapportsystemets da- ta till den officiella statistikproduktionens, dels att registerproblemen är i allt väsent- ligt desamma för statistikproduktionen och rapportsystemet har utredningen funnit det vara mest rationellt att det centrala före- tagsregistret vid SCB utnyttjas som syste- mets register. Härigenom vinnes också den fördelen att det centrala företagsregistret utan omgång kan tillföras sådana uppgifter om nyetableringar, nedläggningar och över- låtelser av företag som erhålls inom ra- men för rapporteringssystemet och en till detta knuten lokal registerkontroll.
Om informationssystemet skall få den betydelse för kommunal och regional pla- nering som är avsett synes det nödvändigt att både lokala och regionala samhällsor- gan får ett bestämt inflytande över urvalet av företag som skall bli rapporteringsskyl- diga i systemet. Utredningen förordar att länsstyrelserna får rätt att efter samråd med kommunerna inom länet besluta om vilka företag och arbetsställen som skall ingå i systemet. Därutöver bör central myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer kunna förordna om rapporteringsskyldighet för vis- sa företag inom hela landet eller delar där- av. För länsstyrelserna som förordnande myndighet talar dels länsstyrelsernas funk- tion som ledande och samordnande organ för den samhällsplanering som bedrivs in- om den statliga länsförvaltningen dels läns- styrelsernas redan nu fortlöpande kontakter med näringsliv och kommuner i olika frå- gor. Inom länsstyrelsernas planeringsenhe- ter finns också befattningshavare som är lämpliga att handha den löpande verksam— heten i rapportsystemet.
Vid sina överväganden om vilka företag som bör bli uppgiftsskyldiga i rapportsyste- met har utredningen funnit att uppgiftsskyl- digheten inte bör begränsas till företag i tra-
ditionell bemärkelse. I ett stort antal kom- muner och i alla län spelar landstingen en mycket betydelsefull roll för samhällsutveck- lingen. Inom landstingen — och främst dess sjukvårdsinrättningar — sysselsätts ett stort antal personer och de investeringar som årli- gen görs av landstingen är av avgörande betydelse för lokal och regional utveckling. Både för de kommuner där landstingen har inrättningar och för de statliga organ som svarar för regional planering är det bety- delsefullt att i så god tid som möjligt ha tillgång till uppgifter om de sysselsättnings- förändringar, investeringar m. in. som påver- kar kommunens resp. regionens planering. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att resp. landsting åläggs att i fråga om dess arbetsställen inom länet på samma sätt som andra företag lämna uppgifter till länssty- relsen om planeringen inom landstinget.
Vad nu sagts om landstingen äger enligt utredningens mening också giltighet i frå- ga om vissa statliga organ. Av särskilt in- tresse i detta sammanhang har utredningen funnit de statliga affärsverken vara. Syssel— sättningsförändringar och investeringar in- om dessa verk kan vara av helt avgörande betydelse för en kommun och i viss ut— sträckning också för ett län. Utredningen anser det därför naturligt att också affärs- verkens olika enheter åläggs rapportskyl- dighet på samma sätt som andra företag.
Utredningens undersökningar beträffan- de företagens planering har bekräftat att konkreta planer för längre tid än två år sak- nas hos de flesta företag, och särskilt hos dem av mindre storlek. Detta bör emeller— tid inte tolkas så att långsiktiga bedöm- ningar angående företagens utveckling som regel skulle saknas. I många fall torde det snarare förhålla sig på det sättet att dessa bedömningar inte givits fast och kvantifie- rad form. Vidare är, som tidigare påpekats, uppenbarligen de mer långsiktiga övervägan- dena i företagen p. g. a. den marknadsmäs- siga och tekniska utvecklingen föremål för ofta återkommande revisioner.
Vad som nu och i det föregående har an- förts föranleder följande slutsatser beträf- fande rapportsystemets tekniska utformning.
a) Uppgifterna från företagen bör i första hand avse den förväntade utvecklingen på olika områden och inte sifferrnässigt preci- serade planeringsuppgifter
b) Uppgifterna bör inhämtas med rela- tivt korta tidsmellanrum för att förändring- ar i företagens förväntningar skall kunna följas
c) Uppgifterna bör lämnas av företrädare för företagsledningen
d) Uppgiftslämnandet bör utformas så att det inte blir alltför omfattande och tids- krävande.
Rapportsystemet bör lämpligen innefat- ta uppgifter i fråga om:
a) lönsamhetsutveckling
b) produktions- och omsättningsutveck- ling
c) fasta investeringar
d) nyetablering, flyttning eller nedlägg- ning i Sverige
e) nyetablering i utlandet eller flyttning dit
f) personalförändringar
g) mark- och transportbehov
h) immissionsförändringar.
Vidare finner utredningen det önskvärt att följande två planhorisonter särskiljs
(i) de närmaste två åren (ii) de tre därpå följande åren.
Den variabelkatalog som nu angivits bör successivt byggas ut så att den med godtag- bar säkerhet kan användas för att urskilja de intressanta fallen. Härvid får å ena si- dan beaktas vilka variabler som är bety- delsefulla i sammanhanget och å andra si- dan för vilka av dessa variabler företagen kan lämna för ändamålet tillräckligt realis- tiska framtidsbedömningar.
Uppgifterna bör inhämtas två gånger per år, lämpligen på blanketter av den typ som används i konjunkturbarometern. Både från företags- och myndighetshåll har inför ut- redningen framhållits att den typ av fråge- formulär som används för konjunkturbaro- metern har betydande fördelar. Frågetekni— ken bör kunna utformas enligt bifogade principexempel (se 5. 75). Det bör emel- lertid understrykas att blanketternas inne-
håll och tekniska utformning kan faststäl- las först efter praktiska prov. Enligt utred- ningens mening skulle det vara värdefullt om de i blanketterna lämnade tendensupp- gifterna kompletterades med företagens of- fentliga årsbokslut och — i de fall sådana ut- arbetas — delårsrapporter. Utredningen fö- reslår att företagen skall foga dessa hand- lingar till sina svarsblanketter. En fortlöpan- de serie av årsbokslut — delårsrapporter från resp. företag bör ge värdefull tilläggsinfor- mation till den som lämnas i rapportsyste- met.
Utredningen vill också i detta samman- hang kraftigt understryka att arbetet med rapportsystemet till en början bör ha karak- tär av försöksverksamhet både beträffande systemets bredd i fråga om medverkande fö- retag och djup beträffande ingående varia- bler och planhorisont samt beträffande tid- punkter under året då uppgifter skall in- hämtas. För att de erfarenheter som vinnes på olika håll skall kunna nyttiggöras inom hela rapportsystemet fordras att de samman- förs till en central instans som svarar för ut— värdering av dem och successiv modifiering av systemet. Denna centrala instans bör en- ligt utredningens mening kunna utgöras av beredningen för regional planering?, i vil- ken då även industridepartementet bör bli representerat. SCB bör tilldelas funktio- nen som utredningssekretariat för rapport- systemet.
Utredningen har tidigare förordat att läns- styrelsen skall ges rätt att besluta om vilka företag som skall bli uppgiftsskyldiga i rapportsystemet. I linje härmed bör läns— styrelserna också svara för insamling och granskning av uppgifterna från företagen. Informationssystemet förutsätter att länssty- relsen har nära kontakt med andra statliga organ på länsplanet. Sådana kontakter in- går redan nu som en naturlig del av läns- styrelsens arbete med att leda och samord- na den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga länsförvaltningen (jfr tidigare nämnda proposition i fråga om länsförvalt- ningen 1970: 103).
5 Se 1970 års riksdagsberättelse Fi 44.
Utredningen vill här i övrigt hänvisa till det förslag till lag om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor m. ni. som utredning- en lägger fram och specialmotiveringen till denna lag (s. 11 och 123).
7.5.2 Information från den offentliga sek— torn till företagen
Vid utredningens hearings och vid de sär- skilda undersökningar utredningen företagit har från företagshåll, som tidigare redovi- sats, brister påvisats i samhällets informa- tion till företagen i planeringsfrågor och önskemål framförts om förbättring av den- na information. Bl. a. har därvid ifrågasatts om inte vissa institutionella former för re- gelbundet informationsutbyte mellan före— tag samt kommunala och statliga regionala organ borde tillskapas. Utredningen har fun- nit dessa önskemål ha sådan tyngd att de in— te kan förbigås.
I fråga om informationen från kommuner- na till företagen har utredningen övervägt olika åtgärder för att söka eliminera de brister som föreligger på sina håll. Detta har skett mot bakgrund av den grundläg- gande värderingen att det informella in- formationsutbytet och samarbetet mellan kommuner och företag bör tillmätas den största betydelse och att detta i framtiden — liksom idag — bör utgöra en hörnsten i samarbetet mellan kommuner och företag. Utredningen har emellertid ansett det er- forderligt att skapa vissa garantier för att företagen får information också i de kom- muner där man idag inte är medveten om företagens informationsbehov. En bestämd utgångspunkt vid utformningen av regler om sådana garantier har varit att varje kommun bör ges betydande frihet att med hänsyn till de speciella förhållandena inom kommunen — kommunens storlek, företags- strukturen etc. — själv reglera formerna för informationen.
Enligt utredningens mening bör garanti- regler av nu angivet slag ges generell till- lämplighet och alltså avse alla kommuner i landet. Det kan visserligen hävdas att så- dana regler inte behövs i de kommuner
som redan i nuläget har tillfredsställande kommunikationer med alla typer av före- tag. Att utredningen emellertid stannat för generella regler grundar sig främst därpå att det skulle medföra betydande svårighe- ter att välja ut de kommuner för vilka ga- rantireglerna skall gälla. Till detta kommer att generella regler kan väntas ge ökad stad- ga och regelbundenhet åt inforrnationsgiv- ningen också i de kommuner som idag ger företagen hygglig information.
Garantier av nu angivet slag bör kunna uppnås genom att kommunerna åläggs att — i former som resp. kommun bedömer lämpliga — regelbundet informera företa— gen inom kommunen om kommunens verk— samhet och planering på områden som är av särskild vikt för företagens egen plane- ring. Företagen bör ges en översiktlig bild av kommunens planering och verksamhet i fråga om bostadsbyggande, utveckling av industriområden, utbyggnad och ombygg- nad av gatu- och avloppsnät, vattenförsörj— ning, energiförsörjning, stadsplanefrågor, nya kommunala servicefunktioner etc. Hu- vudsakligen bör det därvid bli fråga om sammanställning av tidigare offentligt ma- terial om kommunens förhållanden. I den mån informationen till företagen ges skrift- lig form bör den lämpligen också tillstäl- las länsstyrelsen i dess egenskap av infor- mationscentrum inom länet.
Det kan visserligen hävdas att material av det slag det här är fråga om finns till- gängligt för var och en och att en före- tagare själv bör kunna informera sig om kommunens förhållanden. Härvid bortser man emellertid från att det många gånger innebär ett betydande arbete att från en kommun få fram hela det material som be— rör företagen där. Materialet finns nu i all- mänhet inte heller ordnat och samman- ställt på sådant sätt att det överensstämmer med företagens behov. Avsevärd tidsbespa- ring bör stå att vinna i det enskilda företa- gets planeringsarbete om sammanställt ma- terial av här avsett slag presenteras för före- tagen.
Som tidigare sagts bör den information som lämnas till företagen i betydande grad
grunda sig på inom kommunen fastlagda planer och beslut. Vid sidan härav bör emel- lertid — i vart fall vid muntliga överlägg- ningar mellan företrädare för kommun och företag — ledande kommunalmän för före- tagen redovisa sin syn på kommunens ut- veckling och planering på områden av be- tydelse för företagen, utan att informatio- nen behöver grundas på sådana planer eller beslut.
I vilka former företagen skall informeras bör bli beroende bl. a. av kommunens stor- lek och antalet företag inom kommunen. F. n. praktiserar man på sina håll, som ti- digare nämnts, att kalla samman företaga- re inom kommunen till muntliga överlägg- ningar med ledande kommunalmän. Vid dessa sammankomster informeras parterna ömsesidigt om varandras planer och verk- samhet. Detta torde många gånger vara en lämplig informationsform, särskilt i mindre kommuner. ] storstadskommunerna och i andra kommuner med ett stort antal före- tag torde det i allmänhet av praktiska skäl inte vara möjligt att tillgodose företagens informationsbehov på detta sätt. I sådana kommuner synes de muntliga överläggning- arna få inskränka sig till de största företa- gen och till andra företag med vilka behovet av informationsutbyte är särskilt stort. Branschvisa överläggningar bör därvid kun- na komma i fråga. Den muntliga informa- tionen till företagen måste uppenbarligen i dessa kommuner i viss utsträckning ersät— tas av skriftlig information. Sådan skriftlig information bör då innefatta sammanställ- ningar beträffande kommunens verksamhet och planering i enlighet med de riktlinjer som har angivits i det föregående.
Även om varje kommun bör ges bety- dande frihet att själv välja former för in- formation till företagssidan synes dock, ut- över de rambestämmelser som utredningen nu har angivit, vissa tillämpningsföreskrif— ter böra utfärdas beträffande informations- skyldigheten. I dessa bör bl. a. frekvensen, arten och omfattningen av informationen till företagssidan närmare preciseras. Ut- redningen utgår från att företrädare för
kommuner och företag därvid bereds till- fälle att medverka.
Från företagshåll har också som tidigare sagts framförts önskemål om förbättrad in- formation om de regionala statliga organens verksamhet och planering. Det gäller in- formation om regional översiktlig planering, regional bostads- och vägplanering, plane— ring i fråga om arbetskraftens fördelning inom regionen, utbildningsväsende, natur- vård etc. (se vidare härom i bl. a. avsnitt 5.2).
Informationsgivning av den typ som här avses sker för närvarande i viss utsträck- ning inom ramen för planeringsrådens verk- samhet. Huvuddelen av informationsutby- tet sker vid informella kontakter och/eller genom att regionala statliga organ kallar samman företagare till muntliga överlägg- ningar. I likhet med vad som är fallet be- träffande informationsutbytet mellan kom- muner och företag bedömer utredningen de informella kontakterna mellan regionala statliga organ och företag vara av väsent- ligt värde.
Utredningen har emellertid funnit att nu— varande informationsmetoder inte ensamma är tillräckliga för att tillgodose företagens behov. Framförda önskemål om en upprust- ning av de regionala statliga myndigheternas informationsgivning har utredningen funnit ha sådan tyngd att den offentliga sektorn bör eftersträva att tillgodose dern. Utred- ningen förordar således att här — liksom på kommunsidan — genom särskilda bestäm- melser vissa garantier skapas för att före- tagen inom ett län får information om verk- samhet och planering hos statliga länsor- gan i frågor av betydelse för företagen. Så- dana garantier bör kunna uppnås genom att regionala statliga organ åläggs att regel- bundet informera företagen inom länet i dessa hänseenden. Det gäller i första hand länsstyrelsen och vissa centrala ämbets- verks regionala enheter: länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd, vägförvaltning, länsskol- nämnd, lantbruksnämnd och skogsvårdssty- relse. Det bör även övervägas att inlemma landstingen i denna del av informationssys- temet.
I fråga om formerna för sådan informa- tion anser utredningen praktiska skäl tala för att informationen i första hand lämnas i skriftlig form. För att informationen från berörda organ skall bli så översiktlig och samlad som möjligt bör den sammanstäl— las inom ett statligt organ inom regionen, och då lämpligen av länsstyrelsen. Denna förläggning medför även den fördelen ur det totala informationssystemets synpunkt att all relevant information beträffande var- je region blir tillgänglig hos ett organ inom regionen.
Liksom i fråga om kommunernas infor- mationslämnande torde tillämpningsföre- skrifter böra utfärdas för de statliga läns- organens informationslämnande, föreskrif- ter innehållande bl.a. riktlinjer för infor- mationens omfattning och inriktning inom olika ämnesområden. Därvid bör företrä- dare för statliga regionala organ och före- tag beredas tillfälle att medverka.
Utredningen föreslår både i fråga om kommuner och regionala offentliga organ ett regelbundet informationslämnande till företagen. Enligt utredningens mening sy- nes denna informationsskyldighet böra full- göras minst en gång per år. Det är självfal- let angeläget att informationen både från kommuner och regionala offentliga organ när så många företag som möjligt. Utred- ningen utgår också från att både kommu— ner och regionala organ är medvetna om sitt ansvar härvidlag. Av praktiska skäl bör dock inte den obligatoriska skyldighet att informera företagen som utredningen förordar göras alltför vidsträckt. Utredning- en föreslår att den begränsas till de före- tag som åläggs uppgiftsskyldighet gentemot länsstyrelse och kommuner i det tidigare föreslagna rapportsystemet eller som har ett inte alltför obetydligt antal anställda, för- slagsvis mer än 50. Som framgår av bilaga 11.4 är antalet arbetsställen med så många anställda inom den viktigaste gruppen av företag i detta sammanhang -— industrin — i det stora flertalet kommuner högst be- gränsat.
Med hänsyn till att länsstyrelsen föresla- gits skola svara för sammanställningen av
informationen från de offentliga organen inom regionen har utredningen funnit det naturligt att länsstyrelsen också får ansva- ret för att informationen tillställs företa- gen. Därutöver har givetvis i enlighet med offentlighetsprincipen även andra möjlighet att ta del av informationen, men initiativet ligger då hos vederbörande själv.
För att det system för information till företagen som utredningen nu har redovi- sat skall fungera tillfredsställande torde det vara lämpligt att någon ledamot av styrel- sen för resp. kommun och någon ledande tjänsteman inom resp. länsstyrelse åläggs att ansvara för att företagen får föreskriven information. Inom länsstyrelsen bör det lig- ga nära till hands att planeringsdirektören åläggs denna uppgift. De sålunda ansvariga inom kommun och länsstyrelse bör svara för att informationen koordineras och ges en från företagens utgångspunkt lämplig form. De bör också kunna slussa underhandsför- frågningar från företag till rätt instans in- om kommun eller länsförvaltning etc. I det— ta sammanhang bör också de av vissa kom- muner anställda »kontaktmännen» mellan företag och kommun (jfr s. 41) kunna få en betydelsefull roll.
I övrigt vill utredningen i detta samman— hang hänvisa till 4 och 5 %% i förslaget till lag om uppgiftsskyldighet i vissa planerings— frågor m.m. och specialmotiveringen till dessa paragrafer.
Till utredningen har från företagens si- da även framförts önskemål om mer in- formation om planering från centrala stat- liga organ. Utredningen har härvid emeller- tid beaktat att frågor om information från sådana organ under senare tid aktualiserats av statsmakterna i flera olika sammanhang och att det är att förvänta att åtgärder av olika slag kommer att vidtas inom den när- maste tiden för att förbättra de centrala statliga organens utåtriktade information, däribland till företagen. Utredningen be- gränsar sig till att här hänvisa till bl. a. de förslag som nyligen har presenterats av in- formationsutredningen (SOU 1969: 48).
7.5.3 Informationsutbyte inom den offent- liga sektorn
Enligt de förslag som redovisas i det före- gående skall informationen från företagen infordras och granskas av länsstyrelserna. Till dessa skall också andra regionala of- fentliga organ lämna den information om verksamhet och planer som företagen har behov av. Länsstyrelserna intar således en- ligt utredningens förslag en central position i det nya informationssystemet. Med hän- syn härtill får det anses naturligt att läns- styrelsernas uppgift i systemet även får in- nefatta förmedlingen av information från företagen till kommunerna.
I fråga om den information från före- tagen som länsstyrelserna erhåller genom sin funktion i rapportsystemet och sina där— till knutna informella kontakter förordar ut- redningen två skilda förmedlingstekniker.
Den ena föreslås bli tillämpad för före- tag som bedöms höra till gruppen »intres- santa fall». Hit räknas företag för vilka uppgifterna i rapportsystemet och/ eller till- läggsinformation lämnad vid granskningsar- betet pekar på att en direktkontakt är mo- tiverad mellan en kommun eller ett offent- ligt regionalt organ och företaget. Exem- pel på regionala organ för vilka det kan bli aktuellt att ta sådan direktkontakt är läns— styrelse, länsarbetsnämnd, länsbostads— nämnd, vägförvaltning etc., beroende på vil— ka frågor som aktualiseras i anledning av uppgifterna från företagen. I sådana fall skall länsstyrelsen svara för att kommunen och/eller den regionala myndigheten fort- löpande blir underrättad och erhåller (kopia av) den information om resp. företag som länsstyrelsen mottagit. Härvid måste beak- tas att uppgifterna endast kommer den till— handa som har ett legitimt och dokumente— rat behov av uppgifterna.
Den andra förmedlingstekniken föreslås bli tillämpad för alla uppgifter som generellt infordras i rapporteringssystemet. Den in- nebär att efter granskning och rättning av de individuella uppgifterna skall dessa i lämplig form (som blankettkopior, hålkort eller magnetband) av länsstyrelsen vidarebe—
fordras till SCB. En uppsättning av de in- dividuella svarsblanketterna skall finnas till— gänglig hos länsstyrelsen för dess egna och andra >>legitimerade» intressenters behov.
SCB svarar för sammanställningar av ma- terialet eventuellt i kombination med pri- märmaterial från den övriga statistikproduk- tionen. Härvid skall de regler om sekretess- skydd tillämpas som gäller för statistiska primäruppgifter. Utformningen av dessa sammanställningar, som synes böra ske kommunvis, länsvis och för hela riket och med vissa uppdelningar på branscher och storleksgrupper bör fastställas av det organ som omhänderhar utvecklingsarbetet med informationssystemet, dvs enligt utredning- ens förslag beredningen för regional pla- nering. Sammanställningarna bör distribue- ras inte bara till enheter på lokal och re- gional nivå som behöver dessa utan också till centrala myndigheter som har behov av information om företagens planering, t.ex. statsdepartementen, arbetsmarknads- styrelsen, bostadsstyrelsen, planverket och vägverket. Även företag och branschorga- nisationer som önskar det bör få del av sammanställningarna. För företagen bör sådana sammanställningar kunna bli av värde vid egen planering.
Uppgifterna bör vidare kunna utnyttjas av SCB för kontrolländamål vid arbetet med dess planstatistik och även få väsentlig betydelse för aktualiseringen av det centrala företagsregistret. Sist men inte minst kan materialet bli ett betydelsefullt underlag för den utvärdering och fortlöpande förbätt— ring av informationssystemet som skall an- komma på beredningen för regional pla- nering.
7.6 Sekretesskydd m. m.
I det föregående har i olika sammanhang berörts frågan om sekretesskydd för de uppgifter företagen skall lämna inom det nya informationssystemets ram. Utredning- en fäster den största vikt vid att uppgifter om enskilda företag fördelas på en begrän— sad grupp intressenter. Anledningen här- till är att många av de uppgifter som behö-
ver ingå i informationssystemet är av ömtå- lig natur och att det skulle kunna leda till skada för företagen om sådana uppgifter fick spridning i en vidare krets. Öppenhet från företagens sida i form av information om preliminära bedömningar torde förut- sätta att garantier skapas för att informa- tionen endast delges de i samhällsplanering- en direkt engagerade offentliga befattnings- havarna.
Vid den planeringsenkät bland företagen som utredningen låtit genomföra inhämta— des också uppgifter om till vilka myndig- heter företagen är beredda att under sekre- tesskydd lämna information om sina fram- tidsbedömningar beträffande vissa variabler, bl. a. personalstorlek och investeringar (se bilaga 8). Det visade sig att företagen som regel är villiga att lämna ut sådan infor- mation till alla typer av myndigheter åtmin- stone vad gäller bedömningar på mer än två års sikt. Det framgick också att en nega- tiv inställning till sådant informationsläm- nande förekommer oftare när den motta- gande myndigheten har karaktär av för- handlingspart.
För aHa variabler och branscher gäller att cirka 3/4 av företagen är villiga att lämna ut uppgifter till SCB medan andelen sjunker till ungefär 2/3 om mottagaren är regional statlig myndighet och till hälften om mottagaren är en kommun. Särskilt markerad är denna tendens för partihan- delns del där andelen företag som är villi- ga att lämna ut sina plandata är ungefär 50 procent då det gäller regionala statli- ga myndigheter mot endast 1/3 när det gäller kommunerna. Däremot är andelen företag som är villiga att lämna uppgifter till SCB i stort sett densamma som för övriga bran- scher.
Uppenbarligen inverkar flera olika fak— torer på företagens villighet att ställa plan- information till myndigheternas förfogan— de. Detta tar sig uttryck i att villigheten att lämna sådan information till andra cen- trala myndigheter än SCB är mindre än vil- ligheten att lämna information till kommu- nerna. Här kan knappast en väntad för- handlingspartsroll spela in utan det torde
vara osäkerhet om för vilka ändamål upp- gifterna skall användas som har påverkat attityderna.
Sammanfattningsvis kan sägas att en- kätundersökningen illustrerar följande.
1) Sekretesskyddet är väsentligt. (Den po— sitiva attityden till att lämna uppgifter till SCB torde åtminstone delvis hänga samman med att verket har ett väl etablerat sekre- tesskydd.)
2) Ett aktuellt eller förväntat förhand- lingspartsförhållande hämmar villigheten att lämna information.
3) Detsamma gäller vid allmän osäker- het om informationens avsedda användning.
Ovan behandlade omständigheter medför att utredningen funnit följande åtgärder va- ra nödvändiga för att det föreslagna in- formationssystemet skall fungera tillfreds— ställande.
a) Upplysning om informationssystemets syfte och avsedda användning måste effek- tivt spridas till alla i systemet ingående en- heter (företag, kommuner och statliga myn— digheter).
b) Entydiga och klart formulerade be— stämmelser till skydd för sekretessen måste utarbetas. Det torde lämpligen kunna ske bl. a. genom att endast en begränsad krets befattningshavare hos berörda myndighe- ter får rätt att ta del av de individuella upp- gifterna. I övrigt bör uppgifterna ges sär- skilt sekretesskydd med stöd av nya be- stämmelser i sekretesslagen.
0) J ävsbestämmelser behöver införas med innebörd att befattningshavare som enligt b) skulle ha rätt att ta del av uppgifterna ej blir behörig därtill beträffande visst/vis- sa företag om han kan anses vara repre- sentant för konkurrent till företaget.
Bestämmelser och anvisningar med ovan angivet innehåll bör inarbetas i tillämp- ningsföreskrifter för informationssystemet och i instruktionerna för de myndigheter som kommer att ingå i systemet.
7.7 Lagstiftning i anslutning till informa- tionssystemet
Som framgått av det föregående anser ut- redningen att de grundläggande bestämmel- serna för informationssystemet bör tas in i en ny lag om uppgiftsskyldighet i vissa pla- neringsfrågor m.m. I lagen bör bl. a. anges vem som äger besluta om företagens upp- giftsskyldighet, uppgiftsskyldighetens om- fattning i huvuddrag och vilka myndigheter som skall få tillgång till uppgifter om enskil— da företag. Lagen bör även ange ramen för kommunernas och de regionala statliga or- ganens uppgiftsskyldighet gentemot företa— gen. Som tidigare sagts förutsätter u-tred- ningens förslag att lagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter vid vars utformning företrädare för företag, kommuner, regiona- la och cen-trala statliga organ bör beredas tillfälle att medverka. Till detta kommer att i instruktioner för de samhällsorgan som kommer att ingå i systemet bestämmelser bör meddelas som närmare anger dessa organs uppgifter i sammanhanget.
Utredningen är medveten om att den föreslagna uppgiftsskyldigheten i nuvaran- de form är angiven i relativt allmänna ter- mer. Till viss del beror detta på att — som tidigare sagts —- det är avsett att praktiska erfarenheter skall få avgöra hur informa- tionssystemet i detalj bör byggas upp. Samti- digt ligger det i sakens natur att bestämmel- ser om uppgiftsskyldighet av det slag det här är fråga om måste bli allmänt hållna (som jämförelse se de under kapitel 3.1 an- givna författningarna).
Utredningen vill i samband härmed fäs- ta uppmärksamheten på att den föreslagna uppgiftsskyldigheten inte kombinerats med straffrättsligt ansvar för den som lämnar uppgifter som senare visar sig vara orikti- ga. Enligt utredningens mening bör med hänsyn till osäkerheten i varje framtids- bedömning straffansvar ej ifrågakomma i sådant sammanhang. Däremot bör närings- idkare som helt underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet vid vite kunna föreläg- gas att göra detta. Det kan också erinras om att den nya lagen innehåller en generell fö-
reskrift att vid tillämpning av lagen den som är uppgiftsskyldig inte får »betungas onödigt». Utredningen förutsätter att la- gen kommer att tillämpas med samma ur- skillning som nu är fallet med motsvaran- de lagstiftning på andra områden.
I överensstämmelse med vad tidigare sagts bör i den nya lagen också tas in bestäm- melser om tystnadsplikt för de befattnings- havare hos kommunala och statliga organ som med stöd av lagen får del av uppgifter om enskilda företag. Dessutom bör enligt utredningens mening bestämmelser införas i sekretesslagen som förhindrar att uppgif- ter om enskilda företag som hämtas in och vidarebefordras i informationssystemet blir tillgängliga för konkurrerande företag och andra utomstående (se vidare härom s. 21 och 130).
7.8 Avslutande synpunkter
Vid utredningens hearings har i några fall från företagshåll invändningar riktats mot att en institutionalisering skulle ske av in— formationsutbytet och samarbetet mellan företag och samhälle. Det har sagts att en sådan institutionalisering kan leda till stela och tungrodda former som hindrar det in- formella samarbete som idag förekommer.
Utredningen har i sina överväganden be- aktat dessa synpunkter. Såsom har framhål- lits i olika sammanhang har utredningen ut- gått från att informationsutbyte och sam- arbete mellan företag och det allmänna även i fortsättningen i betydande grad mås- te grundas på informella kontakter. Emel- lertid har utredningen funnit att det, för att aktivera de företag — och samhällsorgan — som alltjämt inte är medvetna om de krav som idag måste ställas på detta område, fordras vissa bundna former för informa- tionsutbytet.
Utredningen vill i anslutning härtill ock- så erinra om den förutsättning utredning- en ställt upp för informationssystemet, nämligen att systemet bör byggas ut suc- cessivt. De erfarenheter man undan för undan vinner bör läggas till grund för den
fortsatta utbyggnaden av systemet och bi- dra till att detta får en så smidig och flexi- bel form som möjligt. Det är också som tidigare sagts av vikt att till informations- systemet knyts sådana tillämpningsföreskrif- ter att dubbelarbete undviks. Därvid avses dubbelarbete såväl för företag vid informa- tionsgivningen till olika offentliga organ som för dessa organ vid införskaffande och sam- manställning av information från företag.
I nuläget är samordningen av uppgifts- inhämtandet från företagen inte tillfreds- ställande. Data som krävs för specifika ad- ministrativa ändamål inhämtas ofta av myn- digheter utan närmare undersökning av i vilken utsträckning uppgifterna finns till- gängliga hos annat offentligt organ.3 Ut- redningen har funnit att det i inte oväsent- lig utsträckning förekommer att samhälls- organ från företagen inhämtar uppgifter vil- ka i identisk eller likartad form redan rap- porterats till den offentliga sektorn. Dessa förhållanden torde delvis hänga samman med brister i informationsutbytet mellan myndigheterna. Med all säkerhet beror de också till viss del av nuvarande oklarhet be- träffande rättsläget ifråga om sekretess mel- lan myndigheter. Även den omständigheten kan spela in att det för en myndighet kan ställa sig mindre arbetskrävande att själv in- hämta uppgifter än att utnyttja befintligt material med därmed sammanhängande svå- righeter att erhålla en till det egna informa- tionsbehovet »skräddarsydd» lösning.
Mot bakgrund av att uppgiftslämnarnas kostnader som regel är grovt räknat dub- belt så stora som det insamlande organets är det i allmänhet samhällsekonomiskt väl motiverat att satsa på samordnade datain- samlingar och på att eliminera dubbelarbe- te.
Vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle det nya informationssystemet otvivel- aktigt medföra att företagens arbete med att lämna uppgifter ökades. Ett väsentligt drag i det nya systemet är emellertid att det är avpassat för en rad olika myndighe- ters behov och att dessa myndigheter fort— löpande får tillgång till material från före- tagen. Genom att dessa olika myndigheters
informationsbehov kan tillgodoses i sam— ordnade former kan företagen befrias från arbetet med att lämna separata uppgifter till dessa olika myndigheter.
Mot bakgrund av det anförda vill ut- redningen i detta sammanhang förorda att man på någon sikt inför bestämmelser som innebär att samhällsorgan inte får inhämta uppgifter från företagen i större omfatt- ning utan att samråd i frågan har ägt rum med statlig myndighet som har ledande funktioner i samband med uppgiftsinsam- ling från företagen (alternativt att uppgifts- insamling av detta slag inte får ske utan tillstånd av sådan myndighet).
Till sist några ord om relationerna mel- lan det nya informationssystemet och det s.k. varselsystemet. Av den redogörelse ut- redningen i det föregående har lämnat för varselsystemet framgår att detta är inrik— tat på beslutade permitteringar och avske— danden inom företagen på kort sikt — re- gelmässigt fyra månader framåt eller mind- re. Det nya informationssystemet däremot tar sikte på väntade förändringar främst på längre sikt -— 2—5 år framåt — och avser ett betydligt vidare fält; det berör en rad bety- delsefulla aspekter på företagens verksam— het. Medan varselsystemet får betraktas som ett rent arbetsmarknadspolitiskt instrument avser det nu aktuella informationssystemet främst att skapa möjligheter för en säkra- re framtidsbedömning på längre sikt ge— nom rullande planering och kontinuerligt ut- byte av informationer. De båda systemen har således en funktion att fylla vid sidan av varandra.
3 Vissa åtgärder har dock vidtagits för att komma tillrätta med problemen, se bl. a. SFS 1966: 750 och direktiven till utredningen ang. företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m. (1970 års riksdagsberättelse Fi 69).
Principexempel
Företagets/arbetsställets: namn xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx adress xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx kommun xxxxxxxxx län xxx
bransch xxxxxxxxx storlek xxxxxx
1971—1972 1973—1975 1. Personalstyrkan väntas öka |:] |:] förbli ung. oförändrad [] [I minska [] [] Svaret grundat på fattat beslut D I:] konkret utarbetade planer [j [] preliminär bedömning [] I] annat (anges nedan) [] C] Kommentar: Uppgifterna lämnade av namn befattning i företaget
Företagets kontaktman i detta ärende är
namn 0 titel tfn
Underskrift:
Anm.: Med x markerade utrymmen på blanketten ifylles med i det centrala företagsregistret in gående information före utsändningen.
8. Styrelserepresentation för det allmänna
— i aktiebolag
8.1. Allmänna utgångspunkter
I samarbetsutredningens direktiv framhålls att representation för det allmänna i före- tagens styrelser är ett tänkbart sätt att för- bättra informationen och vidga samarbe- tet mellan näringsliv ooh samhälle.
Direktiven innehåller även vissa preci- seringar. En sådan styrelseledamots uppgift skulle i så fall vara att vid olika förvalt- ningsåtgärde—r tillföra styrelsen samhälleliga synpunkter och att verka för att dessa synpunkter beaktas. Slutligen sägs att ut- redningen bör överväga denna lösning och om den väljs ta ställning till hur en sådan styrelseledamot bör tillförsäkras möjlighe- ter att fullgöra de angivna uppgifterna på ett meningsfullt sätt.
Mot bakgrund av direktiven kan enligt utredningens mening urskiljas tre i praktiken visserligen ofta sammanfallande men från principiell synpunkt olikartade motivkom- plex för styrelserepresentation för det all— männa nämligen
ideologiska motiv pragmatiska (effektivitetspolitiska) motiv intressebevakande motiv. Vare sig det gäller löntagarrepresenta- tion eller samhällsrepresentation är de ideo- logiska motiven de mest fundamentala och självklara. De baseras på ett allmänt rätt- visekrav och på paralleller med samhället i stort och utgår från att det inom företa- gen måste finnas en all-män demokratisk
kontrollmöjlighet gentemot dem som styr. »Ingen skall vara styrd av någon som han inte i sin tur har direkt eller indirekt kon- troll över». Den ideologiska argumentationen har också en vidare räckvidd än de övri- ga här nämnda motiven; demokrati utgör i vår typ av samhälle ett mål i sig.
De pragmatiska (effektivitetspolitiska) ar- gumenten innebär, omsatta på den fråga som här diskuteras, hävdandet att företa- gens effektivitet ökar genom att represen- tanter för det allmänna bereds plats i före— tagens styrelser. Företagen tillförs härige- nom en delvis ny och kompletterande typ av personligt vetande, bättre kännedom om ekonomisk—politiska värderingar i samhället och en mer direkt och för den egna situa- tionen avpassad information om föreståen- de statliga eller kommunala åtgärder.
De intressebevakande motiven slutligen kan sägas utgå från det partstänkande som är vanligt inom modern administrativ lit- teratur — vare sig man åberopar de tre *klas— siska parterna arbete/kapital/samhälle el- ler det vidgade parts-begrepp som används i vissa sammanhang. Samhället behöver sty- relserepresentation för att kunna bevaka att dess intressen beaktas. Samhälleliga sty- relserepresentanter kan väntas i god tid få kännedom om förestående utvidgningar eller inskränkningar i företagens verksam— het, fusioner, branschrationaliserande åtgär- der, större organisationsförändringar, med eller utan flyttning av företagen etc. Sty-
relserepresentanten får samtidigt möjlighet att fram-lägga samhälleliga synpunkter på sådana frågor och att verka för att dessa synpunkter beaktas.
Det nya informationssystem som utred- ningen presenterat i det föregående (avsnitt 7) har sin tyngdpunkt förlagd till det lokala och regionala planet. I sina överväganden i fråga om styrelserepresentation har utred- ningen däremot mer inriktat sig på det centrala planet. Styrelserepresentation har i första hand setts som ett medel Iför infor- mationsutbyte och samarbete på central nivå, och då främst med de från samhällets syn- punkt mest betydelsefulla företagen.
8.2 Nuvarande bestämmelser om styrelsen i aktiebolag m. m.
Den aktiebolagslag som beslutades av riks- dagen 1944 och som trädde i kraft i janua- ri 1948 utgår från fyra bolagsorgan: stäm- ma, styrelse, verkställande direktör och re- visorer. Bolagsstämman är alltjämt det över- ordnade, i sista hand beslutande organet. Jämfört med 1910 års aktiebolagslag är emellertid stämmans roll mindre klart ut— talad. Den inskränker sig egentligen till fem obligatoriska funktioner: att välja sty- relse, att välja revisorer, att fastställa års- redovisning, att besluta om ansvarsfrihet för styrelseledamöter och verkställande direktör och om vinstutdelning. Stämman är dock oförhindrad att ta upp vilken annan fråga som helst till avgörande.
Om bolagsstämmans roll tonades ned fick däremot styrelsen vidgade uppgifter i 1944 års lag, som också medförde en för- stärkning av revisorsfunktionen och en 'ko- difiering av verkställande direktören. Vad den senare beträffar hade det redan tidi- gare utbildats en praxis hos bolagen att ut- se VD, men 1910 års lag gjorde det for- mellt omöjligt för styrelsen att avbörda sig ansvar på verkställande direktören. Detta ledde i vissa uppmärksammade fall till kom— plikationer som gjorde en legal ansvarsupp- fattning styrelse—VD önskvärd.
Vad lagstiftaren hittills inte närmare be- aktat är den tendens till förskjutning av
reella förvaltningsavgöra-nden som, särskilt i större företag, äger rum från styrelsen - företrädesvis bestående av i företaget icke anställda personer — till en direktion eller ledningsgrupp av anställda inom företaget. Denna gradvisa förskjutning kan sägas ha medfört, att styrelsen delvis ändrat karak- tär från beslutsorgan till kontrollorgan.
Följande bestämmelser i aktiebolagslagen synes i detta sammanhang i första hand va- ra av intresse.
För varje aktiebolag skall finnas en sty- relse bestående av en eller flera ledamöter. Om aktiekapitalet eller maximikapitalet en- ligt bolagsordningen överstiger 500 000 kro- nor, skall styrelsen bestå av minst tre leda- möter. Styrelsen väljs av bolagsstämman, men en eller flera av ledamöterna får till- sättas i annan ordning om bestämmelse därom på grund av särskild lag eller för- fattning eller med särskilt tillstånd tagits in i bolagsordningen (77 5). En sådan bestäm— melse kan gå ut på 'att Viss eller vissa av ledamöterna skall 'utses av Kungl. Maj:t el- ler av någon offentlig eller enskild institu- tion.1
Mandattiden för styrelseledamot som ut— ses av bolagsstämman får längst avse ti- den till den bolagsstämma som äger rum under tredje räkenskapsåret efter valet (77 5). I fråga om mandattiden för styrel- seledamot som inte utses av bolagsstämman saknas närmare bestämmelser i aktiebolags- lagen. I 8 & punkt 6 sägs dock att man- dattiden för sådan ledamot skall anges i bolagsordningen. Styrelseledamot kan skil— jas från uppdraget under mandattiden av den som utsett honom. Om styrelseledamot vill avgå i förtid skall han anmäla det hos styrelsen eller, om han inte är vald på bolagsstämman, hos den som tillsatt honom (77 5)-
Om styrelsen består av tre ell-er flera le- damöter skall styrelsen utse en verkställan- de direktör (78 ä). Styrelseledamöterna och verkställande direktör skall vara myndiga och, om inte Konungen medger annat, här
1 Jfr Stenbeck rn. ii., Aktiebolagslagen, 5:e uppl. 1966, s. 193.
i riket bosatta svenska medborgare (79 å). Vad som i aktiebolagslagen föreskrivs om styrelseledamot skall i tillämpliga delar gäl- la beträffande suppleant för styrelseledamot (80 5)-
Styrelsen skall förvalta bolagets angelä- genheter i enlighet med bestämmelserna i aktiebolagslagen. Om verkställande direktör har utsetts, skall den löpande förvaltningen hand-has av honom och ledningen och för— valtningen i övrigt tillkomma styrelsen. Den löpande förvaltningen omfattar inte åtgärd som med hänsyn till bolagets förhållanden är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse (81 å).
Styrelsen svarar för att bolaget har en tillfredsställande organisation och skall vaka över att verkställande direktören fullgör si- na åligganden. Styrelsen skall tillse att den får upplysningar om bolagets förhållanden på lämpligt sätt och vid lämpliga tider (82 å). Den svarar vidare för att bolagets bokföring och medelsförvaltning är tillfredsställande organiserad (83 å). Tillsammans med verk- ställande direktören har styrelsen ansvaret för bolagets årsredovisning (98 å).
Inom styrelsen skall en ledamot vara ord- förande (84 å). Det åligger ordföranden att se till att sammanträden hålls i erforderlig utsträckning. Styrelseledamot har rätt att begära att styrelsen skall sammankallas. En sådan begäran måste ordföranden efterkom- ma. Styrelsesammanträdena skall protokoll- föras. Styrelseledamot har rätt att få från styrelsens beslut avvikande mening anteck- nad till protokollet (84 5). För beslutsför— het vid styrelsesammanträde fordras att de närvarandes antal överstiger hälften av an- talet styrelseledamöter. Som styrelsens be- slut gäller, om inte annat bestäms i bo- lagsordningen, den mening om vilken de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst (85 å).
Styrelseledamot får inte deltaga i hand— läggningen av fråga som rör avtal mellan honom och bolaget (86 å). Han är också jävig i ärende som rör avtal mellan bola- get och tredje man, om han har ett väsentligt intresse i frågan som kan vara stridande mot bolagets.
Om rätt för styrelsen att företräda bola- get och teckna dess firma meddelas be- stämmelser i 87—90 åå.
Det åligger styrelsen att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i bolagsordningen eller av bolags- stämman. Styrelsen får dock inte efterkom- ma föreskrift som finnes strida mot aktie- bolagslagen eller bolagsordningen eller fö- reskrift vars verkställighet styrelsen anser innebära ett uppenbart åsidosättande av bo- lagets intressen (92 å).
Även utan uttrycklig bestämmelse därom i aktiebolagslagen är styrelseledamot skyl- dig att iaktta tystnad i fråga om sådana bolagets angelägenheter och förhållanden vars yppande kan leda till skada för bola- get.2
Om styrelseledamot vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillfogat bolaget skada skall han ersätta bo- laget för skadan (208 å). Han kan också vid överträdelse av aktiebolagslagen eller bolags— ordningen åläggas skadeståndsskyldighet gentemot aktieägare, borgenär eller annan tredje man (209 å).
Slutligen bör anmärkas att styrelseleda- mot i aktiebolagslagen ålagts ett omfattan- de straffrättsligt ansvar (se 213—216 åå).
Av intresse i detta sammanhang är vida- re det förslag till styrelserepresentation för det allmänna i affärsbankernas styrelser som lagts fram i proposition 1970: 141. För- slaget innebär att Kungl. Maj:t skall äga rätt att i bankaktiebolags (affärsbanks) styrelse utse högst tre ledamöter (offentliga styrelse- ledamöter) med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i ban- kens verksamhet (71 å BL). Offentlig sty- relseledamot eller, om flera sådana ledamö- ter utsetts, den som Konungen förordnar, äger närvara och del-taga i överläggningarna när ärende, som senare skall avgöras av styrelsen, förbereds av därtill särskilt nt- sedda styrelseledamöter eller befattningsha- vare i banken (74 a å BL). Respektive bank skall utge ersättning till offentlig styrelsele—
2 Se Stenbeck m.fl., Aktiebolagslagen, 5:e uppl. 1966, s. 204.
damot med belopp som Konungen bestäm- mer (159 å BL).
Motivet för denna styrelserepresentation anges i propositionen vara att samhället skall ges möjlighet att medverka i och få in— flytande över beslut i de privatägda affärs- banke—rna. Utgångspunkten för de offentliga styrelseledamötemas arbete skall vara det gemensamma intresse som bankerna och samhället har av att statsmakternas inten- tioner på vissa områden beaktas och så långt möjligt realiseras. Det gäller de områ- den där bankerna tilldelats uppgifter som mer eller mindre exekutiva organ för statens politik, t. ex. inom ramen för valutaregle- ringen, kontrollen över obligationsemissio- ner och vid kreditgivningen till bostadsbyg— gandet. Det gäller också det näringspoli— tiska området, sägs det i propositionen. Ban— kerna medverkar allt oftare i beslut som har återverkningar på sysselsättning, produktion, struktur— och branschutveckling.
I propositionen framhålles att det varken är nödvändigt eller lämpligt att mer ingåen- de bestämma de riktlinjer efter vilka de offentliga styrelseledamöterna bör arbeta. Sådana anvisningar skulle, även om de vo- re allmänt hållna, kunna både äventyra de offentliga ledamöternas möjligheter att gö- ra en meningsfull insats och verk-a i riktning mot en byråkratisering av arbetsformerna i affärsbankernas styrelser. De offentliga le- damöterna bör, framhålls det vidare, ut- ses bland personer med stort .allmänekono- miskt kunnande och med god kännedom om de samhälleliga målsättningarna inom den ekonomiska politiken i allmänhet och nä- ringspolitiken i synnerhet. Propositionen förutsätter att beslut om tillsättande av of- fentlig ledamot fattas först efter det ifrå- gavarande bank under hand beretts tillfälle att framlägga sina synpunkter i fråga om personvalet. Offentlig ledamot i affärsbank skall vara underkastad de kvalifikations- krav och bestämmelser i övrigt som gäller styrelseledamöter som utsetts av banks bo- lagsstämma, däribland styrelseledamots skyl- dighet att iaktta sekretess i fråga om ären- den som behandlas av styrelsen. Sekretessen medför att styrelseledamoten inte har rätt
att meddela sin uppdragsgivare vad han i bankstyrelse erfarit om kunds förhållande till banken. Däremot torde han, sägs det i propositionen, vara oförhindrad att, utan angivande av enskilda kunders förhållan- de, delge Ku-ngl. Maj:t synpunkter och er- farenheter beträffande sitt uppdrag som samhällsrepresentant.
Det finns i detta sammanhang också an- ledning att något uppmärksamma de be- stämmelser i lagen (1948: 433) om försäk- ringsrörelse som ger Kungl. Maj:t rätt att i vissa fall utse styrelseledamöter i försök- ringsaktiebolags styrelser. Enligt 70 å nämn- da lag skall av styrelseledamöterna i för— säkringsaktiebol-ag minst en utses med upp- gift att särskilt vaka över att försäkrings- tagarnas intressen vederbörligen beaktas. Styrelseledamot som representerar försäk- ringstagama skall utses av dessa eller av in- tressentgrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. För år 1969 ut- sågs av Kungl. Maj:t styrelseledamöter i tolv försäkrmgsaktiebolag.
I fråga om försäkringstagarrepresentatio— nen i försäkringsaktiebolagen bör anmärkas att 1958 års försäkringssakkunniga i SOU 1960: 11 (s. 380 f.) lämnat en utförlig redo- görelse för hur denna representation funge- rat i praktiken. Redogörelsen bygger bl. a. på en serie intervjuer med försäkringstagar— representanter i försäkringsbolags styrelser. Vid intervjuerna har bl. a. tagits upp frå- gan, huruvida försäkringstagarintresset bäst tillgodoses genom en särskild representation för försäkringstagarna i styrelsen. De in— tervjuade har därvid mera sällan besvarat den ställda frågan direkt utan i stället för- sökt att ge en mer allmän — i det övervä- gande flertalet fall positiv — värdering av försäkringstagarrepresentationen. Gemen- samt för många är att de, utan att konkre- tisera, ger uttryck för den uppfattningen att försäkringstagarrepresentanternas när- varo i styrelserna har betydelse som ett tryck på den administrativa ledningen att komma med förslag, respektive för de aktie- ägarutsedda ledamöterna att fatta beslut i en riktning, som ligger ännu mer i försäk—
ringstagarnas intresse än vad som skulle ha blivit fallet utan sådana representanter.
Se i anslutning härtill även utredningens hearing med försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagen Skandia och Vegete, hearing 9.1.
8.3. Aktiebolagslagens intressentsyn
Utredningen vill härefter något beröra den syn på beslutanderätten i bolagen som präg- lar aktiebolagslagstiftningen här i landet. Det kan i anslutning härtill vara motiverat att i största korthet erinra om 'bolagsrättens ut- veckling.
När bolag först började bildas, var de att betrakta som av Kronan auktoriserade institutioner. I likhet med städer och skrån fick bolagen fribrev, som utgjorde de lag- liga instrumenten för deras verksamhet. Fri- breven var tidsbegränsade och stadgade i detalj om formerna/ gränserna för bolagens handlande. Det ansågs därvid inte finnas någon anledning att behandla 'alla bolag li- ka. Tvärtom användes fribreven till att be- driva »planhushållning» —— en möjlighet som flitigt utnyttjades under merkantilismen.
Idén att bolagen skulle betraktas som publika institutioner försvann successivt un— der 1800-talet i takt med liberalismens öka— de inflytande. Denna utveckling ledde fram till det moderna aktiebolaget, som stöptes i ungefär samma form runt om i världen.
Avgörande inslag i tanken bakom aktie- bolaget var att man skulle skapa förutsätt- ningar för att tillföra näringslivet riskvilligt kapital i en omfattning som inte var tänk— bar för en privatperson eller en liten krets människor. En annan grundtanke var att bolagsformen skulle göra det möjligt för ägarna att begränsa sitt ekonomiska ansvar till de en gång gjorda insatserna. Signifika- tivt är också att lagstiftaren hittills alltid hållit fast vid föreställningen om ägarna som de i bolagen beslutande. Aktiebolagslagen kan sägas i första hand reglera mellanhavan— den inom en av de intressentgrupper som har nämnts i det föregående, nämligen ägar- na.
I förarbetena till aktiebolagslagen (SOU
1941: 8 och 9) finns emellertid vissa an- satser till en bredare intressentsyn. Således sägs att »den dominerande ställning aktie- bolaget såsom företagsform äger i vår tid-s ekonomiska liv har medfört, att hänsyn även till andra intressen än dem som förut särskilt skyddats av aktiebolagslagstiftning- en måste beaktas». Bl.a. uppmärksammas hänsynen till arbetare och tjänstemän, före- tagets betydelse för folkhushållningen samt att stat och kommun av fiskala skäl har in- tressen i bolagets verksamhet. I lagmoti- ven framförs motsvarande synpunkter ock- så beträffande revisorerna och deras upp- gift.
Des-sa tankegångar kom emellertid i en- dast ringa utsträckning till uttryck i själva lagtexten. Där stadgas visserligen möjlighet för annan än stämma att — på grundval av bestämmelse i bolagsordningen — utse sty- relseledamot, och samhället skall under vis- sa förutsättningar utse revisorer. Men det talas ingenstans om fler intressenter än ägar- na. Aktiebolaget skulle i lagstiftarens ögon rent av kunna sägas vara synonymt med ägarna.
Det anförda torde ha visat att ett kon- sekvent och kompromisslöst tillgodoseende av vad utredningen tidigare kallat de ideo- logiska och intressebevakande motiven för samhällsrepresentation i företagens styrel- ser inte kan ske utan en genomgripande om- arbetning av gällande aktiebolagslag och annan närbesläktad associationsrätt. Mot bakgrund av sina allmänna värderingar har utredningen ansett det önskvärt att förut— sättningarna för en sådan omarbetning av associationsrätten klarläggs. En sådan om- arbetning innebär emellertid en både från praktiska, politiska och juridiska utgångs- punkter utomordentligt komplicerad och omfattande uppgift som inte rymts inom ra- men för utredningens uppdrag. Utredning- en har tolkat sina direktiv så att övervägan- dena i fråga om samhällsrepresentation i företagens styrelser i huvudsak bör grun- das på nu gällande lagstiftning på områ- det.
Den fråga utredningen mot nu angivna bakgrund har ställt sig gäller konsekvenser-
na av att jämte de i vanlig ordning av ägar- na utsedda styrelseledamöterna tillsätta nå- gon eller några som representerar samhäl- let. Hur rimmar ett sådant förslag med grundtankama bakom gällande lagstiftning och det sätt, på vilket inflytande över bolag för närvarande mäts? Vad skulle åtgärden innebära för de individer som utses till styrelseledamöter, för de parter som utser ledamöterna och för företaget som sådant — allt sett mot bakgrund av de motiv och syften som kan ligga bakom förs-laget? Hur skulle åtgärden påverka arbetet i styrel- serna? Dessa och andra frågor kommer att behandlas i det följande.
8.4 Att resonera i termer av konflikter
När det gäller att försöka bedöma konse- kvenserna av samhällelig styrelserepresen- tation skall diskussionen först återknytas till vad som sagts om styrelsens roll.
En bolagsstyrelse är inget allmän-infor— mativt organ, inget »soundingsboa—rd». Det är ett beslutande organ som arbetar under ett klart uttalat juridiskt ansvar. Som fram— går av det föregående blir styrelseledamot — såvida han inte reserverar sig — ansvarig för de beslut som fattas av styrelsen. Och detta skulle även gälla ledamöter som utses av det allmänna, förutsatt att samhällsrepre- sentanterna inte tilldelas någon särställning.
Så länge vi utgår från nuvarande aktie- bolagslag gäller vidare att frågan om vem som har beslutsmakten i ett företag i sista hand avgörs på bolagsstämman. Där fäller ägarmajoriteten — eller förmågan att samla in fullmakter från icke närvarande aktieäga- re — utslag.
Att mot bakgrund av gällande bolags— lagstiftning söka göra en analys av makt— förhållandena -i en bolagsstyrelse mellan ägarrepresentan-t—er och en av samhället ut- sedd styrelseledamot kan för den praktiskt erfarne förefalla i Viss mån statiskt och verklighetsfrämmande. De undersökningar som gjorts av styrelsernas arbetssätt visar t. ex. att omröstningar hör till sällsyntheter- na och att bolagsstämman vanligen är en synnerligen formell tillställning som i snabb
takt avverkar de fem obligatoriska funktio- nerna. Överhuvud taget torde flertalet styrel- seledamöter idag inte anse sig som några utpräglade ägarrepresentanter — i varje fall så länge vi inte talar om rena familjebolag eller andra bolag där aktie-rna finns samlade på ett fåtal händer. Man vågar tvärtom häv- da att allt fler styrelseledamöter och verk- ställande direktörer idag betraktar sig som experter/ fackmän, vilka under professio- nellt ansvar sköter företagen.
Till bilden hör också att beslutsproces- sen i stora företag är mycket komplicerad. Det är vanligen svårt, för att inte säga ogör- ligt, att klart urskilja och avgränsa någon viss persons insats vid tillkomsten av viktiga beslut. Dels får man anta att de i besluts- fattandet inblandade påverkas av varandra, liksom av den allmänna miljö och de förut- sättningar, under vilka ärendet diskuteras, dels står det vanligen ett flertal andra per- soners vetande och tyckande bakom dem som vid ett ärendes avgörande pläderar för en viss lösning.
Preciserade slutsatser rörande de vanli- ga, i praktiken förekommande sambanden mellan ägande och inflytande är således knappast möjliga att dra. Utredningens ana- lys av samhällsrepresenta-domens berättigan- de kommer heller inte att grundas på olika antaganden om hur styrelserna fungerar i ut- gångsläget. Men trots dessa invändningar och de här påtalade utvecklingstendenserna har vi kvar samma beslutsmekanism som ti- digare. Dvs i ett konfliktläge avgör aktie— majoriteten Vem som bestämmer; att det är ovanligt med omröstningar och andra öp- pet redovisade motsättningar kan ju bl.a. jus-t bero på att de potentiella opponenterna vet var beslutsmakten i sista hand ligger.
Även om det kan verka formellt och verklighetsfrämmande bör därför vid be- dömningen av frågan om styrelserepresen- tation för det allmänna diskussionen ske i termer av konflikter. Endast i tänkta kon- fliktlägen kan man dra ut alla konsekven- ser av en åtgärd.
Mot bakgrund av de motiv för styrel- serepresentation som har redovisats i det föregående kommer sålunda den följande
analysen att i relativt hög grad ta sikte på de konsekvenser som i konfliktsituationer kan antas uppkomma dels för det enskilda fö- retaget, dels för den person som i ett före- tags styrelse representerar samhället och dels för samhället.
8.5 Konsekvenser — från företagets ut- gångspunkt
I vissa konfliktsituationer skulle närvaron av representanter för samhället i ett företags styrelse få antas vara till fördel från före- tagets utgångspunkt, nämligen i opinions- mä-ssigt känsliga lägen. När det t. ex. gäller att förklara en omdiskuterad strukturåtgärd eller en tillspetsad situation i något u-land kunde det vara tacksamt för företaget att få hänvisa till existensen av styrelserepre- sentanter för det allmänna. Ju större och mer vittomfattande företaget är desto mer sannolikt är det att styrelsen med jämna mellanrum tvingas fatta impopulära och uppmärksammade beslut. Det finns anled— ning att återkomma till denna fråga sedd ur samhällets och de berörda samhällsrepre- sentanternas synvinkel.
En fråga i sammanhanget är om styrelse- representation för det allmänna skulle för- sämra handlingskraften hos företagens sty- relser. Företrädare för näringslivet har i samband med utredningens hearings gett ut- tryck för sådana farhågor. Det har därvid framhållits att ledningsfunktionerna i före- tagen ständigt kompliceras. Företagen blir större, konkurrensen mer mångskiftande. Antalet handlingsalternativ i varje besluts- situation ökar, sägs det, likaså kraven på snabbhet i beslutsfattandet. Och detta skul- le gälla än mer om man blickar framåt. Ett av morgondagens generella stymingspro— blem anser man blir spänningen mellan å ena sidan den långsiktiga bindning av verk— samheten som följer av internationella åta- ganden, beslut om investeringar i ny tek- nik etc., och å andra sidan önskemålet om flexibilitet för att kunna anpassa företaget till skiftande efterfrågeförhållanden och konkurrensmiljö. Allt detta, säger man, stäl-z ler ökade anspråk på handlingskraft. Så
länge de olika parter vars intresse berörs av ett företags verksamhet utövar sitt infly- tande utifrån, har ledningen fortfarande handlingsfrihet, hävdas det. Väsentligt mer komplicerat anses läget bli om styrean in- om sig själv tvingas ta hänsyn till och pa- rera särintressen, som skulle kunna hävdas av en samhällsrepresentant i styrelsen.
I anslutning härtill kan det finnas anled- ning att först erinra om att bolagsstyrel- ser här i landet normalt inte är några »sam- lingsregeringar» i vilka ledamöterna för- väntas behålla sina partsstämplar. Aktie- bolagslagens grundregel på den här punk- ten innebär tvärtom att styrelsen väljs med enkel majoritet. Den ägargrupp som har röstmajoriteten kan således tillsätta samtli- ga styrelseplatser, och motiveringen anses vara att bolaget behöver en homogen och handlingskraftig styrelse.
På detta grundas säkerligen mycket av själva idén bakom styrelsearbetet. Man an- ses visserligen kunna ha delade meningar under diskussionen i styrelsen, men strävan efter slutlig enighet är så stark, att det i många företag förefaller nära nog uteslutet att tillgripa omröstning eller reservationer till protokollet. Om någon styrelseledamot i en avgörande fråga skulle vidhålla en från de övriga avvikande mening anses han böra ta konsekvenserna och avgå.
Det synes inte finnas skäl för antagandet att en samhällsrepresentant i styrelsen skul- le medföra avgörande förändringar härvid- lag. Även om samhällsrepresentanten i ett styrelseärende skulle hävda en annan me- ning än övriga ledamöter behöver det inte innebära att en öppen brytning kommer till stånd inom styrelsen.
Även om det således får antas att djup- gående konflikter mellan en samhällsrepre- sentant och övriga ledamöter i ett företags styrelse inte blir vanliga, bör risken för mot- sättningar likväl inte förbises. De företags- mål som ägarna och av dem utsedda styrel- serepresentanter vanligen är eniga om — mål som brukar kunna sammanfattas med orden >>bästa möjliga utveckling för företaget» -— är åtminstone inte på kort sikt alltid fören- liga med samhällets intressen.
Motsättningarna skulle i sin tur kunna leda till att samhällsrepresentanten på ett eller annat sätt blir isolerad i styrelsen, med påföljd att han varken från samhällets el- ler företagets synpunkt kan fullgöra sin uppgift på ett meningsfyllt sätt. Det kunde t. ex. ske genom att han inte fick samma dokumentation före sammanträdena som andra ledamöter. Det kunde också leda till att övriga ledamöter hade inofficiella, väl dokumenterade överläggningar i samhälls— representantens frånvaro, varvid besluten i realiteten fattades. Det officiella sammanträ— det, med samtliga närvarande, finge sedan en mer formell prägel. Denna sistnämnda konsekvens återkommer emellanåt i tysk de- batt som exempel på hur »Mitbestimmungs- gesetz» i praktiken har kringgåtts.
Från företagshåll har vidare vid utred- ningens hearings framhållits att det skulle kunna skapa irritation och osäkerhet om sam—hällsrepresentanten förde konfidentiell information vidare, eller redan om han misstänktes för att förfara på det sättet. Även om de statliga myndigheter som ut- ser styrelseledamöterna skulle vara organi- satoriskt skilda från de myndigheter som förvaltar statens företag kunde det lätt upp- stå en känsla inom det privata näringslivet av att staten inte är opartisk. Man kan, har det sagts, komma att sätta likhetstecken mellan det samhälle, den »överhöghetsstat», som fastställer ramarna för företagens hand— lande, det samhälle som utser styrelsele- damöter i enskilda bolag och det samhäl— le som driver egna företag i konkurrens med de enskilda. Särskilt kon'k-urrensaspek— ten har understrukits av näringslivets före- trädare.
Gentemot detta kan hävdas att en sam- hällsrepresentant i en bolagsstyrelse från konkurrenssynpunkt knappast skulle innebä- ra något principiellt nytt. Samhällsrepresen- tanten kan sägas komma att dela denna si- tuation med åtskilliga andra styrelseledamö- ter, t. ex. ledande bankmän. I sista hand blir här som i andra sammanhang det praktiska resultatet beroende på verderbörande styrel- seledamots personliga integritet och kompe- tens.
8.6 Konsekvenser — från de utsedda per- sonernas utgångspunkt
Vad innebär då styrelseuppdraget för den person/ de personer som skulle utses att re- presentera samhällsintresset i ett företag?
Det kan först vara skäl att se vilka makt— medel han besitter i ett konfliktläge. Det kan visserligen inte hållas för osannolikt att samhällsrepresentanten i ganska bety- dande utsträckning solidariserar sig med fö- retaget och den ledningsgrupp han tillhör, men vad händer om det skulle komma till en definitiv åsiktsbrytning?
Det förutsätts att han argumenterat för sin sak vid de styrelsediskussioner som fö- regått beslutet men att han inte fått gehör för dessa synpunkter och heller inte kun- nat hindra ett i hans ögon oacceptabelt avgörande. Vad gör han då?
Han kan naturligtvis reservera sig till pro- tokollet eller på annat sätt markera sitt avståndstagande. Men detta påverkar inte beslutet.
Han kan söka få till stånd en extra bo- lagsstämma i hopp om att där få styrelse- beslutet upprivet eller att i varje fall få fö- ra motargumentationen vidare. Men det le- der sannolikt heller inte till framgång, ef— tersom samhällsrepresentanten saknar de maktinstrument som i sista hand räknas på stämman — nämligen aktier.
Rent teoretiskt kan han naturligtvis också gå ut och försöka samla in fullmakter från icke närvarande aktieägare i syfte att kasta styrelsemajoriteten ur sadeln. Men den ut- vägen förefaller orealistisk, särskilt om öv- riga styrelseledamöter förfogar över stora egna aktieinnehav eller över fullmakter som man tidigare låtit bolaget samla in.
Som en yttersta utväg återstår för honom att avgå ur styrelsen.
Längre än så kommer alltså inte samhälls- representanten, om inte de som utsett ho- nom är villiga att gå ut och köpa upp en tillräckligt stor aktiepost — eller såvida han inte utrustas med särskilda fullmakter. Men det skall genast tilläggas att de befintliga maktmedlen kan vara nog så effektiva. Sty- relsemajoriteten undviker säkert i det längsta den uppslitande publicitet som skulle kunna
bli följden av en öppen brytning. DeSsutom gäller att avsaknaden av direkta maktin- stnument inte endast utmärker samhällsre— presentanten. Han befinner sig i samma si- tuation som allt fler andra, icke-ägande styrelseledamöter.
Till bilden hör också de lojalitetskonflik— ter en samhällsrepresentant kan försättas i vid motsättningar mellan samhället-s intres- sen ooh företagets intressen. Det är en typ av konflikter som ofta uppmärksammats i debatten om företagsdemokrati genom sty- relserepresentation men som också — i en- lighet med vad tidigare sagts — kan få sin giltighet vid samhällsrepresentation i före- tagen. I avsaknad av närmare praktisk er- farenhet på området är det emellertid svårt att med bestämdhet uttala sig om hur be- svärande sådana konflikter kan bli.
8.7 Konsekvenser - från samhällets ut- gångspunkt
Efter att ha försökt se styrelserepresenta- tionen ur företagets och de utsedda indivi— dernas synvinkel återstår frågan om vilka konsekvenser representationen skulle kunna få för samhället.
Samhällets inflytande över näringslivet har hittills i väsentlig grad tillgodosetts med indirekt verkande medel. Om vi här i för- sta hand avser staten så har den ett »makro- inflytande» genom att fastställa de ramar företagen får verka inom — dels genom en rad lagar av olika slag och dels genom kon- iunkturpolitik, finanspolitik, arbetsmarknads- politik etc. Dessutom, och vid sidan av det- ta indirekta inflytande, ingriper samhället di- rekt i konkurrensförhållandena inom nä- ringslivet genom att driva företag i egen regi och genom att uppträda som en bety- dande, många gånger helt dominerande kö- pare av företags varor och tjänster.
Som utredningen närmare utvecklat i det föregående börjar dock en ny syn på rela- tionerna mellan samhället och det enskilda företaget att tränga igenom. Behovet av in- formationsutbyte och samarbete med det enskilda företaget växer alltmer. Ett medel att tillgodose detta behov kan vara styrel—
serepresentation för det allmänna.
Mot denna bakgrund finns det anledning att något ytterligare belysa motiven för sam- hällelig styrelserepresentation. Förutom mo- tiv av ideologisk och pragmatisk art är skä- len som tidigare sagts i första hand intres- sebevakande. På olika ställen i utrednings- direktiven påvisas hur samhället ofta ställs inför uppgiften att lösa problem som upp- stått genom beslut i företag, beslut om vilka det sägs att de i allt väsentligt grundas på företagsekonomiska överväganden. Men samhällets åtgärder kommer vanligen i ef- terhand. De begränsas till »reaktioner på be- slut som redan har träffats». Från samhäl— lets synpunkt är det därför angeläget att få information på ett så tidigt stadium som möjligt om förestående beslut i företagen samt möjlighet att påverka beslutens inne- håll.
Fråga—n är då om samhällets möjligheter att skaffa sig förhandsinformation och att ta upp förhandlingar med företagen på grund— val av denna information är avhängiga av att samhället är företrätt i företagens styrelser. Skulle inte de behov och önskemål som av— ses även i fortsättningen kunna tillgodoses genom andra åtgärder — överenskommelser näringsliv/samhälle, vidgad uppgiftsskyldig- het etc.?
Det är utredningens uppfattning att fler- talet informativa önskemål kan tillgodoses med andra medel än genom styrelserepre- sentation. Utredningen lägger också fram förslag som bygger på att sådana medel ut- nyttjas. Utredningen är samtidigt medve— ten om att det är svårare att med hjälp av skärpta krav på uppgiftsskyldighet e. d. för- säkra sig om framåtriktaa' information än om uppgifter rörande sådant som redan in- träffat. Beträffande de senare kan t. ex. krav på avancerad redovisning uppställas. När det gäller framåtriktad information är det möjligt att begära in uppgifter om före- tagens planering etc. Det är dock, som tidi- gare sagts, knappast tänkbart att ställa nå— gon till ansvar för att ha lämnat uppgif- ter om framtiden som sedan visat sig fel- aktiga. Och man kan vanligen heller inte överbevisa någon om att ha förtigit före-
liggande planer. Mycket kan uppnås med hjälp av överenskommelser, rapportsystem, speciella kontaktorgan etc., men det blir när det gäller planerade åtgärder i sista hand företagen som avgör om och när informa- tion skall lämnas.
Representanter för det allmänna i företa- gens styrelser kan emellertid väntas bli un- derrättade i takt med att besluten växer fram inom företagen. De kan samtidigt därmed ges möjlighet att påverka sådana beslut. Styrelserepresentation skulle därför kunna vara ett lämpligt komplement till de övriga medel för information och samarbe- te som utredningen föreslår.
Man kan emellertid inte bortse från att nackdelarna med styrelserepresentation kan bli betydande från samhällets synpunkt. De sammanhänger med praktiska svårigheter att utse lämpliga styrelserepresentanter, att utan brott mot sekretess-kravet sörja för kontaktmöjligheter mellan de utsedda sty- relseledamöterna och dem som utser des- sa samt med de negativa verkningar som kan bli följden av beslut om minskad sys- selsättning etc. i företag i vilka samhället är representerat.
För att börja med kontaktproblernen kan man fråga sig: vad innebär den insyn sam- hället skulle få genom representation i före- tagens styrelser?
Så länge den av samhället utsedda le- damoten uppträder endast i kraft av sin egen person kan styrelserepresentationen in- te innebära annat än att ytterligare en per- son får insyn vid sidan av dem som re- dan har det. Överhuvud taget är man kanske i dagligt tal alltför benägen tro att informa- tion lämnas till en organisation eller til-l samhället bara genom att meddela saken till någon företrädare för vederbörande. I själ— va verket har kan-ske ingen annan blivit in- formerad än den mottagande personen, jäm- te eventuellt några få i dennes närmaste om- givning.
Men det borde vara möjligt att organise- ra kontakterna mellan de utsedda samhälls- representantema och dem som utser veder- börande utan risker för brott mot en nöd- vändig sekretess. Detta är nämligen samma
problematik som ledande industri- och fi- nansmän inom det enskilda näringslivet dag- ligen möter i sin verksamhet.
Ökat inflytande innebär samtidigt ökat ansvar. Genom styrelserepresentation kom- mer samhället — i meningen de politiska in- stanserna — att kunna göras medansvarigt för alla viktiga beslut i de styrelser där samhället blir representerat, beslut som många gånger är olustiga och impopulära på kort sikt men som kan vara nödvändiga för framtida konkurrenskraft.
Sambandet mellan medinflytande och medansvar synes ha varit ett skäl till att man från fackligt håll länge handskats så försiktigt med tanken på löntagarrepresen- ta-tion i företagens styrelser. Partsförhållan- det på arbetsmarknaden kunde komma att rubbas utan att — åtminstone med nuvaran- de företagslagstiftning — det reella medinfly- tandet skulle bli så mycket större. Eftersom man dessutom byggt sin organisation på existensen av ett klart partsförhållande skul- le ändringar härvidlag kunna leda till ut— dragna och besvärliga anpassningsproblem.
Liknande invändningar synes kunna rik- tas mot styrelserepresentation för det all- männa. Det kan visserligen hävdas att sam- hället i sista hand får ta ansvaret, vare sig det är representerat i styrelserna eller ej. Men det kan i tillspetsade situationer tän— kas vara fördelaktigare att kunna ingripa mot företeelser i näringslivet utan sidoblic— kar på hur de egna representanterna handlat -— eller underlåtit att handla — i respektive företagsledningar.
En tänkbar väg ur de här angivna svå- righeterna vore att samhället inte eftersträ- vade styrelserepresentanter med samma an- svar som övriga styrelseledamöter. De skulle närvara i styrelsearbetet för att lämna och inhämta information men sakna beslutan- derätt och därmed ansvar för de beslut som fattas.
Rent teoretiskt skulle en sådan lösning tillgodose samhällets önskemål om en stra- tegisk utkikspost i företagen utan att sam- hället blir medansvarigt för vad som där avhandlas. I praktiken skulle emellertid konsekvenserna te sig annorlunda. Besluten
i en företagsstyrelse växer fram under för— handlingarnas gång, under den ömsesidiga informationsgivningen. När styrelsen är fär- dig att ta det sista, formella steget i besluts- processen och träffa sitt avgörande, är be- slutet i realiteten ofta redan fattat. Det skulle framstå som märkligt om man i en församling där ledamöterna normalt blir kollektivt ansvariga för fattade beslut för- sökte konstnuera en ledamot som hade ful— la rättigheter fram till klubbslaget men som sedan kunde avtvå sig ansvar. En sådan ledamot skulle sannolikt inte få tillgång till samma information om företaget som övriga styrelseledamöter. Eftersom frågan dessutom inte så mycket gäller samhällets juridiska som snarast dess politiska ansvar skulle konstgrepp av detta slag knappast i någon avgörande mening minska problema- tiken.
Från företagshåll har inför utredningen också med skärpa understrukits att alla styrelseledamöter måste ta samma ansvar. På denna grundprincip baseras styrelsear- betets värde, såväl för företaget som för tredje man, har det sagts.
8.8. Utredningens förslag
Av vad som har anförts i det föregående framgår att frågan om styrelserepresentation för samhället är till sina kon-sekvenser be— tydligt mer komplicerad än som ofta kom- mer till uttryck i den allmänna debatten. Re- presentationen kan uppenbarligen vara för- knippad med åtskilliga problem både för det allmänna, för de företag i vilka det allmän— na blir representerat och för de personer som utses till representanter för det all- männa. Med en lagstiftning som konse- kvent byggde på den intressentsyn som ut- redningen skisserat i det föregående — alltså med det allmänna och de anställda som er- kända intressenter i företagen vid sidan av ägarna — skulle sannolikt problemen med samhällelig styrelserepresentation vara mind- re komplicerade. Som tidigare fastslagits innebär dock ett förverkligande av en sådan intressentsyn en utomordentligt komplice—
rad och omfattande uppgift både från prak— tiska, politiska och juridiska utgångspunk— ter. Den uppgiften har inte legat inom ra- men för utredningens uppdrag.
Det kan å andra sidan hävdas att man här i landet praktiskt taget helt saknar er- farenhet av styrelserepresentation i enskil— da företag för andra intressentgrupper än ägarna. Det är därför vanskligt att med be- stämdhet uttala sig om hur för- och nack- delar med styrelserepresentation för det all- männa kan komma att fördela sig i prakti- ken. Vissa begränsade slutsatser torde möj- ligen kunna dras av den verksamhet med av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöter i försäkringsaktiebolags styrelser, s.k. för— säkringstagarrepresentanter, som har pågått sedan ett antal år tillbaka. Såvitt utredning— en har kunnat finna — jfr bl. a. utredning- ens hearings 5.6 s. 331 och 9.1 — har denna verksamhet inneburit vissa positiva effekter men knappast några negativa.
Det finns också anledning att i detta sammanhang erinra om att åtskilliga före— trädare för näringslivet vid utredningens hearings förklarat sig beredda att acceptera styrelserepresentation för det allmänna un- der förutsättning att de offentliga styrelse- ledamöterna inte tilldelas särställning i nå- got hänseende och åläggs samma ansvar gentemot företaget som övriga styrelsele- damöter.
Frågor om styrelserepresentation för det allmänna och för de anställda har diskute- rats i gott och väl ett halvsekel. Sedan mit- ten av 1960-talet har debatten intensifierats. Den har bl.a. lett fram till en omfattande försöksverksamhet avseende medverkan från de anställda på alla beslutsnivåer i företag, en försöksverksamhet som bl. a. skall om— fatta styrelserepresentation för de anställ— da (se kapitel 13).
Mot denna bakgrund anser utredningen det motiverat att nu föreslå en begränsad försöksverksamhet med statlig styrelserepre- sentation i ett antal aktiebolag. Utredning- en förordar sålunda att Kungl. Maj:t ges rätt att i tillhopa högst tjugo aktiebolag ut- se en ledamot 'i respektive styrelse (offentliga styrelseledamöter). Denna rätt för Kungl.
Maj:t bör lämpligen omfatta en femårs- period. Styrelserepresentationen bör komma i fråga i bolag av olika typer, i olika bran- scher och med olika ägarförhållanden. Ut- redningen anser det därvid väsentligt att, bl. a. som ett komplement till den föreslag- na statliga representationen i affärsbanker- na, styrelserepresentation prövas i ett antal affärsbankerna närstående holding- och in- vestmentbolag. För att tillräcklig erfarenhet skall vinnas genom försöksverksamheten sy- nes styrelsereprcsentationen i respektive bo- lag om möjligt avse hela femårsperioden.
Det bör här lika litet som i fråga om samhällsrepresentationen i affärsbankerna närmare läggas fast hur de offentliga sty- relseledamöterna skall arbeta. Ett sådant fastläggande skulle kunna äventyra de of- fentliga ledamöternas möjligheter att göra en meningsfull insats och verka i riktning mot en byråkratisering av arbetsformerna i de bolagsstyrelser i vilka samhället blir representerat.
Offentlig styrelseledamot bör i första hand få till uppgift att tillföra bolagets sty- relse samhälleliga synpunkter på ärenden som tas upp i styrelsen och att verka för att dessa synpunkter beaktas. Samhällets in- tentioner i sådana frågor bör han lämpligen kunna delges vid de kontakter med Kungl. Maj:t som synes vara en nödvändig förut- sättning för att styrelserepresentationen skall få reellt innehåll. Vid dessa kontakter kan det av sekretesskäl inte bli fråga om att ta upp enskilda styrelseärenden till behand— ling, vilket dock inte torde hindra att offent- lig styrelseledamot delger Kungl. Maj:t syn- punkter och erfarenheter från sitt uppdrag som samhällsrepresentant.
Värdet av försöksverksamheten blir av naturliga skäl i hög grad beroende av den kunskap som de personer besitter som kom— mer att förordnas till offentliga styrelsele- damöter. Dessa bör utses bland personer med stort företags- och allmänekonomiskt kunnande och med god kännedom om de samhälleliga målsättningarna främst inom näringspolitiken. Suppleanter för de offent- liga styrelseledamöterna synes ej behöva utses.
Offentlig styrelseledamot i aktiebolag bör vara underkastad samma kvalifikationskrav och bestämmelser i övrigt som gäller för styrelseledamöter som utses av bolagsstäm— man. Det innebär att sådan ledamot bl. a. blir underkastad de skadestånds- och straff— bestämmelser som finns intagna i aktiebo- lagslagen. Den tystnadsplikt som enligt prax- is gäller för styrelseledamot i aktiebolag skall också avse offentlig ledamot. Mandat— tiden för sådan ledamot bör överensstämma med den för övriga styrelseledamöter. Det innebär att han i allmänhet kommer att förordnas för ett år i taget.
På samma sätt som föreslagits beträffan- de affärsbankerna bör beslut om att tillsät- ta offentlig styrelseledamot i ett aktiebolag fattas först sedan ifrågavarande bolag be— retts tillfälle att framlägga sina synpunkter och önskemål beträffande personvalet. Där- igenom bör positiva förutsättningar skapas för det samarbete mellan den offentliga styrelseledamoten och bolagsstyrelsen i öv- rigt som utredningens förslag syftar till.
Det bör ankomma på det bolag i vars styrelse offentlig ledamot ingår att utge ar- vode till denne för uppdraget. Arvodets storlek bör bestämmas av Kungl. Maj:t el- ler av myndighet som Kungl. Maj:t förord- nar.
Mot slutet av den femåriga försöksperio- den bör en utvärdering kunna ske av verk— samheten med offentlig styrelserepresenta- tion. Under medverkan av bl.a. berörda företag och de offentliga styrelseledamöter- na bör närmare undersökas hur styrelse- representationen fungerat som informations- och samarbetsform samt hur för- och nack- delar med representationen har fördelat sig sett från respektive företags, styrelseleda— mötemas och det allmännas synpunkt.
Det synes därvid vara av särskilt intres- se att undersöka
1. i vilken utsträckning samhällssynpunk- ter har framförts av offentliga styrelsele- damöter och i vad mån de framförda syn- punkterna har beaktats av företagen
2. i vad mån offentliga styrelseledamöter upplevt sådana lojalitetskonflikter som det talats om i det föregående och hur sådana
konflikter i så fall har återverkat på des- sa ledamöters arbete
3. i vad mån styrelserepresentationen medfört nackdelar för det allmänna genom att det allmänna »bundits» av beslut i vilka de offentliga ledamöterna deltagit
4. i vad mån representationen för det allmänna medfört ökad eller minskad effek- tivitet i de styrelser där sådan representa- tion förekommit.
I utredningens direktiv har uppmärksam- mats det inflytande över svenskt näringsliv som kan utövas via s. k. allmännyttiga stif- telser. Detta inflytande har tidigare ingående belysts av koncentrationsutredningen som också beskrivit uppbyggnaden av de mest betydelsefulla stiftelserna (se SOU 1968: 7). Även om dessa stiftelsers samhällsekonomis- ka betydelse i den allmänna debatten många gånger synes ha överdrivits står ändå klart att de stiftelser, som byggts upp kring domi- nerande aktieinnehav i ett antal betydelse- fulla företag, spelar en icke oväsentlig roll vid kontrollen och styrningen av det enskil- da näringslivet. Stiftelsemas tillgångar ägs formellt varken av privatpersoner eller av det allmänna, men genom att stiftelsernas styrelser behärskas av personer, som är släkt med eller på annat sätt har intressegemen- skap med de ursprungliga stiftarna, kom- mer stiftelserna att fortlöpande ge vissa familjer eller intressegrupper möjlighet till inflytande över näringslivet. Det allmännas insyn i och inflytande över dessa stiftelser är å andra sidan begränsat. Utredningen har mot denna bakgrund funnit det angeläget överväga huruvida styrelserepresentation för det allmänna är ett lämpligt medel att här- vidlag öka samhällets insyn och inflytande.
9.1 Nuvarande bestämmelser m.m.
Stiftelseinstitutet är hos oss inte närmare reglerat genom civilrättslig lagstiftning. Un-
Styrelserepresentation för det allmänna —— i stiftelser
dantag gäller dock för de stiftelser som är att betrakta som pensions— eller personalstif- telser. Dessa stiftelsers förhållanden regleras relativt ingående av lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Viss rättslig reglering av övriga stiftelsers förhållanden sker genom lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser. Sistnämnda lag innehåller i korthet följande.
I 1 & sägs att om någon »anslagit egen- dom att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål», den »sålunda grundade stiftelsen» skall anmälas hos länsstyrelsen i det län där stiftelsens för- valtning huvudsakligen skall utövas. Till de stiftelser som alltid skall anmälas hör pen- sions- och personalstiftelser. Vissa undantag från anmälningsskyldigheten upptas i 2 &. Bland dessa bör nämnas stiftelse till förmån för medlemmar i viss släkt eller vissa släk— ter, stiftelse vars förmögenhet ej överstiger tiotusen kronor samt stiftelse som genom Konungens förordnande eller stiftarens före- skrift är undantagen från tillsyn enligt lagen. Enligt 3 5 skall länsstyrelsen om stiftaren ej förordnat om styrelse tillse att stiftelsen förses med styrelse. I 4 & sägs att, i den mån det kan ske, till anmälan av stiftelse skall fogas dels stiftelseurkund, stadgar och andra handlingar som innehåller föreskrifter för stiftelsen, dels uppgift om storlek och be- skaffenhet av stiftelsens förmögenhet. Om styrelse utsetts skall uppgift om denna också lämnas. Enligt 5 5 kan länsstyrelsens fast-
ställelse erhållas å stiftelses stadgar, om stif- telsen finnes främja ett allmännyttigt ända- mål. 6 5 innehåller föreskrift om skyldighet för styrelseledamöter att ersätta skada som de tillfogar stiftelsen och 7 & stadgar att, därest styrelse eller ledamot av styrelse gör sig skyldig till »missvård» av stiftelses ange- lägenheter, domstol kan förordna om annan förvaltning av stiftelsen. I 8 & föreskrivs att anmäld stiftelse skall stå under tillsyn av länsstyrelsen om länsstyrelsen finner att stif- telsen främjar ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen äger emellertid från tillsyn un- danta stiftelse som »redan är underkastad nöjaktig tillsyn» eller för vilken tillsyn enligt lagen på grund av särskilda omständigheter inte anses behövlig.
Länsstyrelsens tillsyn enligt 1929 års lag innebär bl. a. att länsstyrelsen skall bevaka att stiftelsens medel används för det stipu- lerade ändamålet och att förmögenhetstill- gångarna är tillfredsställande placerade (9 €). Detta sker främst genom granskning av de räkenskapshandlingar som årligen skall insändas till länsstyrelsen. (Se närmare härom kapitel 12). Länsstyrelsen har också rätt att där omständigheterna påkallar det hos styrelsen förrätta granskning av stiftel- sens förvaltning. Om styrelse fattat beslut, som står i strid med lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna äger länsstyrelsen förbjuda verkställighet av beslutet eller om verkställighet ägt rum, förelägga styrelsen att vidta rättelse. Länsstyrelsen får även i övrigt förelägga styrelsen att fullgöra vad som åligger den (16 å).
I detta sammanhang bör också nämnas att ett karakteristiskt drag hos stiftelseinsti- tutet i svensk rätt är att Kungl. Maj:t enligt praxis i administrativ ordning utövar viss beslutanderätt beträffande stiftelser. Kungl. Maj:t kan således meddela fastställelse på förordnande om stiftelse. Om den som upp- rättar en stiftelse underlåter att förordna styrelse för stiftelsen eller den förordnade styrelsen inte åtar sig uppdraget har Kungl. Maj:t rätt att förordna styrelse för stiftelsen. Det kanske viktigaste momentet i Kungl. Maj:ts befogenheter i fråga om stiftelser ut- görs av rätten att medge avvikelse från
föreskrift i stiftelseförordnande, den s.k. permutationsrätten.
Som framgår av vad tidigare sagts kan på grund av föreskrift av stiftaren eller på grund av förordnande av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse en stiftelse undantas från till- syn enligt 1929 års lag. Flera av de mest betydelsefulla allmännyttiga stiftelser- na, däribland Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ända- mål är undantagna från tillsyn enligt lagen.
Med stöd av 1929 års tillsynslag, rätts— praxis samt juridisk doktrin1 kan följande allmänna grundsatser anges i fråga om stif- telser. För att en stiftelse skall föreligga krävs att medel ställts under särskild för- valtning för att tjäna visst ändamål. Erkän- nande av myndighet, registrering e.dyl. fordras däremot inte för att stiftelsen skall få rättskapacitet. Inte heller krävs det att stiftelsen skall ha viss organisation. Regel— mässigt ger dock den som inrättar en stif— telse mer eller mindre utförliga föreskrifter i själva stiftelseförordnandet eller i särskilda stadgar om hur ändamålet med stiftelsen skall tillgodoses, stiftelsens förvaltning, re- vision m.m. Stiftelsens förvaltning brukar regelmässigt uppdras åt en styrelse. I och med att en styrelse utsetts, som åtagit sig att handha stiftelsens angelägenheter och verka för dess ändamål på föreskrivet sätt, anses kravet på särskild förvaltning uppfyllt. Stif- telsen blir därigenom en självständig juri- disk person. På styrelsen ankommer ofta att utarbeta stadgar för stiftelsen.
Av det sagda framgår att civilrättsliga regler saknas om vem som utser ledamöter i en stiftelses styrelse, om antalet ledamöter i styrelsen, styrelseledamötemas mandattid, styrelsens uppgifter, styrelseledamötemas sekretessplikt etc. Sådana förhållanden reg- leras i första hand och, då en stiftelse inte står under tillsyn enligt 1929 års lag, endast genom stiftelseurkunder, stadgar etc.
Styrelsema i de största allmännyttiga stif- telserna har regelmässigt endast få ledamö-
1 Se bl.a. prop. 1929:83 och Hessler Om stiftelser, Studier över stiftelseinstitutet i svensk rätt, 1952.
ter. Inslaget av personer med släktanknyt- ning till de ursprungliga stiftarna är mar- kant. I styrelsen i Knut och Alice Wallen- bergs stiftelse sitter sålunda tre medlemmar av familjen Wallenberg och en vetenskaps- man. Styrelsen för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål består av två medlemmar av släk- ten szson Johnson och ett justitieråd. Sty- relsema förnyar sig i allmänhet själva. I stadgarna torde ofta finnas bestämmelser av innebörd att viss befattningshavare (t. ex. verkställande direktören i visst bolag i vilket en stiftelse har betydande aktieinnehav) eller person med viss ställning i en släkt obliga- toriskt skall vara ledamot i stiftelsens sty- relse.
Några civilrättsliga bestämmelser som an- ger vilka stiftelser som är att betrakta som »allmännyttiga» finns f.n. inte. Enligt 1929 års tillsynslag avgör länsstyrelsen om en stif- telse är att anse som allmännyttig (8 5). Lagen saknar dock kriterier för vad som skall bedömas som »allmännyttigt». Där- emot innehåller skattelagstiftningen vissa be- stämmelser som kan sägas precisera begrep- pets innebörd. Där sägs i anslutning till bestämmelser om skattefrihet för vissa stif— telser att sådan befrielse tillkommer stiftelse som främjar försvarsändamål eller utan be- gränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, verkar för uppfostrings- eller utbildningsändamål eller utövar hjälp- verksamhet bland behövande eller främjar vetenskaplig undervisning eller forskning (53 5 1 mom. e) kommunalskattelagen, 7 % f) förordningen om statlig inkomstskatt samt 3 % arvs- och gåvoskatteförordningen). Före- skrifter om stiftelses ändamål i stiftelse- urkunder och stadgar för allmännyttiga stif- telser torde regelmässigt ansluta till dessa bestämmelser i skattelagstiftningen.
Nu angivna bestämmelser ger allmännyt— tiga stiftelser en privilegierad ställning i skat- tehänseende. Vid avsättning av medel till allmännyttig stiftelse av det slag som nyss angivits utgår inte någon arvs— eller gåvo- skatt. Sådana allmännyttiga stiftelser torde också med stöd bl. a. av förut nämnda be- stämmelser i kommunalskattelagen och in-
komstskatteförordningen samt 6 5 1 mom. b) förmögenhetsskatteförordningen i de fles- ta fall vara helt eller delvis fria från direkt skatt. Genom att stiftelser används som för- valtningsform kan förmögenheter skyddas mot beskattning liksom mot uppdelning mel- lan olika arvtagare i samband med genera- tionsskiften. Förmögenhetsmassan kan där- igenom på sikt uppnå en snabbare genom- snittlig tillväxt än andra förmögenheter.
Det bör å andra sidan göras klart att överförandet av förmögenhetstillgångar i form av aktier i företag till en allmännyttig stiftelse för att därigenom undvika upp— splittring av en större företagsgrupp i och för sig inte behöver betraktas som något anmärkningsvärt. Det kan vara ett allmänt intresse att koncerner och andra större en- heter inom näringslivet på detta sätt hålls samman. Genom att anlita stiftelseformen synes man också i viss utsträckning kunna uppnå att andra faktorer än kortsiktiga ägarintressen kommer att stå i förgrunden vid förvaltningen av ifrågavarande företag.
Av vad tidigare sagts framgår att det all- männas möjligheter till insyn i och kontroll av de allmännyttiga stiftelser som inte står under tillsyn enligt 1929 års lag f.n. är starkt begränsade. Taxeringsförfattningarna ger emellertid viss ytterligare möjlighet till insyn och kontroll. Enligt 33 & taxeringsför- ordningen åligger det stiftelse som helt eller delvis är befriad från skattskyldighet för in- komst eller förmögenhet att lämna uppgift om bl.a. inkomster och utgifter samt till- gångar och skulder till länsstyrelsen enligt visst formulär (se vidare därom s. 113).
9.2. Utredningens förslag
De motiv för styrelserepresentation för det allmänna som utredningen angivit i kapitel 8 äger enligt utredningens mening också viss giltighet beträffande de allmännyttiga stif- telser genom vilkas aktieinnehav inflytande utövas över väsentliga delar av svenskt nä- ringsliv. Från den utgångspunkten att dessa stiftelser är klart privilegierade i skattehän- seende kan det också hävdas att samhällelig styrelserepresentation är mer motiverad i
dem än i företag i traditionell bemärkelse. Redan den ekonomiska förmån, som sam- hället ger genom skattefriheten, motiverar att det allmänna får ökad insyn i hur stiftel- serna disponerar sina ekonomiska resurser. Styrelserepresentationen skulle från dessa utgångspunkter kunna uppställas som ett villkor för skattefrihet.
En styrelserepresentant för det allmänna skulle kunna tillse att vid dispositionen av stiftelsens avkastning de allmännyttiga ända- mål tillgodoses som motiverar skattefrihe- ten. Därmed skulle en sådan styrelserepre- sentant till viss del fullgöra samma uppgif- ter som ankommer på. länsstyrelserna i fråga om stiftelser som står under tillsyn enligt 1929 års lag. En offentlig styrelseledamot skulle även kunna verka för samordning av forskningsanslag som vederbörande stiftelse samt statliga institutioner delar ut. Den väsentligaste uppgiften, och den som fram- för allt motiverar representation för det all- männa i stiftelsernas styrelser, är dock del- tagandet i beslut i samband med placering av stiftelsens tillgångar; beslut som kan få både för det allmänna och för ett stort antal människor synnerligen vittgående konse- kvenser.
Utredningen föreslår under hänvisning till det anförda att Kungl. Maj:t ges rätt att i allmännyttig stiftelse som har mer betydan- de tillgångar utse en ledamot av stiftelsens styrelse. Rätten att utse sådan styrelserepre- sentation synes lämpligen böra begränsas till de stiftelser vars tillgångar överstiger fem miljoner kronor. Med tillgångar avses då de samlade tillgångarnas bokförda värde, som de upptagits på aktivsidan i stiftelsens balansräkning.
Enligt en undersökning som utredningen har företagit skulle vid en sådan begräns- ning 35 stiftelser som står under tillsyn kunna hänföras under de föreslagna be- stämmelserna.2 Av dessa synes dock huvud- delen från de synpunkter utredningen har att beakta vara av mindre intresse. Det gäller de stiftelser vars tillgångar i huvud— sak är bundna i fastigheter. Utöver de nu nämnda stiftelserna finns några stiftelser med tillgångar överstigande fem miljoner
kr., vilka inte står under tillsyn av läns- styrelse. Till denna kategori hör, som tidi- gare nämnts, bl.a. Knut och Alice Wallen- bergs stiftelse (tillgångar enl. koncentrations— utredningen 340 miljoner kr. 1966) samt Axel och Margaret Ax:son Johnsons stif- telse för allmännyttiga ändamål och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse (sammanlagda tillgångar enl. koncentrations- utredningen 25 miljoner kr. 1963). I prakti- ken torde sammanlagt högst 15—20 stif- telser komma att beröras av utredningens förslag om styrelserepresentation. Genom att den föreslagna lagstiftningen givits for- men av en fullmakt får Kungl. Maj:t möj- lighet att vid urvalet av de stiftelser i vilka styrelserepresentation skall komma i fråga beakta arten av stiftelsens tillgångar.
Styrelserepresentation för det allmänna bör kunna komma i fråga även i det fall att en stiftelse står under tillsyn enligt 1929 års lag. Tillsynen medger nämligen inte i sam- ma utsträckning som styrelserepresentation insyn i och möjlighet att påverka beslut i Stiftelserna.
Den osäkerhet som utredningen har känt i fråga om värdet av styrelserepresentation för det allmänna i företag som drivs i aktie- bolagsform och som föranlett utredningen att i fråga om dem föreslå en tidsbegränsad försöksverksamhet har inte på samma sätt gjort sig gällande vid prövningen av frågan om styrelserepresentation i stiftelser. Efter- som styrelsen regelmässigt är det enda be- slutande organet i en stiftelse och stiftelser- nas verksamhet regelmässigt är av begrän- sad omfattning — den torde i allmänhet avse endast förmögenhetsförvaltning och fördel- ning av avkastning — bör en offentlig styrel- seledamot i en stiftelse kunna följa och ta del i stiftelsens verksamhet på ett annat sätt än vad en motsvarande ledamot kan göra i ett större aktiebolag. Med hänsyn till arten av de ärenden som avgörs inom stif- telserna bör heller inte sekretessproblemen bli särskilt framträdande. Den kritik som vid utredningens hearings från näringslivets
2 Undersökningen bygger på uppgifter från länsstyrelserna i riket. I siffran ingår inte pen- sions- och personalstiftelser.
sida har riktats mot förslag om styrelse- representation för det allmänna har också huvudsakligen byggts upp kring företag som drivs i aktiebolagsform (jfr i fråga om stif- telser hearing 6.2 s. 342).
Under hänvisning till det anförda anser utredningen att styrelserepresentationen i stiftelser inte bör ges försökskaraktär. Den bör liksom representationen i affärsbankema bli permanent.
De offentliga styrelseledamöterna bör ha samma ställning och vara underkastade samma ansvar som övriga styrelseledamöter. De bör utses bland personer med erfarenhet av ekonomisk förvaltning av den art som ankommer på större stiftelser. Liksom vid övrig styrelserepresentation för det allmänna bör innan offentlig styrelseledamot utses företrädare för vederbörande stiftelse ges tillfälle att yttra sig över personvalet.
I fråga om ersättningen till offentlig sty- relseledamot i en stiftelse bör samma regler gälla som för motsvarande ledamot i ett aktiebolag.
Innan förordnande om styrelserepresenta- tion meddelas för viss stiftelse bör Kungl. Maj:t ha tillgång till så fullständiga uppgif- ter om stiftelsen som möjligt. Mot bakgrund av vad tidigare sagts om nuvarande möjlig- heter till insyn i stiftelser synes de lagregler om styrelserepresentation som utredningen föreslår därför böra kompletteras med en regel som ger Kungl. Maj:t rätt att från stiftelse i vilken styrelserepresentation kan komma i fråga begära uppgifter om stiftel- seurkund, stadgar, räkenskaper orh andra handlingar som kan ge underlag för beslut i representationsfrågan.
Det förslag om styrelserepresentation i större allmännyttiga stiftelser som nu lagts fram bör enligt utredningens mening kom- pletteras med andra medel för information om stiftelsernas förhållanden. I likhet med vad sedan länge gällt för aktiebolag och ekonomiska föreningar bör större stiftelser generellt kunna åläggas viss offentlig redo- visningsskyldighet. Utredningen återkommer till denna fråga under kapitel 12.
10. Offentliga revisorer m. m.
Ett ytterligare medel för förbättrad insyn i företagen som utredningen har undersökt är att det allmänna utser revisorer i företagen (offentliga revisorer). Förslag därom har ibland presenterats som ett alternativ till styrelserepresentation för det allmänna.
10.1 Nuvarande bestämmelser om revision m. m.
I lag meddelade bestämmelser om revision finns bl. a. för företag som drivs i form av aktiebolag eller ekonomisk förening. Revi- sorerna är aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas kontrollerande organ. Revi- sorer i aktiebolag skall granska styrelsens och verkställande direktörs förvaltning samt bolagets räkenskaper (105 & AL) och revisor i ekonomisk förening granskar styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper (45 & FL). Revisorer i aktiebolag utses av bolagsstämman; dock kan det i bolagsord- ning bestämmas att en eller flera revisorer skall tillsättas »på annat sätt». Till grund för en sådan bestämmelse i bolagsordningen kan ligga att stat, kommun eller annan, som har lämnat lån eller av annan anledning är särskilt intresserad av ett aktiebolags ställ- ning och resultat, förbehållit sig rätt att utse revisor i bolaget.1 Revisorerna i aktiebolag utses för en tid som får uppgå till högst tre år (106 & AL) men som i praxis, på grund av bolagsordningsbestämmelser, i nästan alla bolag är satt till ett år. Revisorerna i
ekonomisk förening utses av föreningsstäm— man, såvida inte enligt stadgarna revisor skall tillsättas »i annan ordning». Sådan re- visor kan utses av t. ex. en huvudorganisa- tion eller en statlig eller kommunal myn- dighet. Hinder föreligger inte mot att före- skriva att alla revisorer skall utses av annan än stämman.2 Revisor i ekonomisk förening utses för en tid av högst två år (45 å FL). För revisor som har förordnats av annan än bolags- (förenings-) stämma behöver suppleant ej utses. Även om den tid för vilken revisor har utsetts inte gått till ända kan revisor skiljas från sitt uppdrag av den som utsett honom (106 & AL, 45 & FL). Till revisor får inte den utses som är befattnings- havare i bolaget (föreningen) eller som intar en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör eller som är nära släkt med sådan ledamot eller direktör (107 & AL, 46 ä 1 mom. FL). Revisor skall vara myndig och — om inte Konungen medger undantag — här i riket bosatt svensk medborgare. Han skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till företagets verksamhet fordras för upp- draget (107 5 1 mom. AL, 46 ä 1 mom. FL). Om bolags aktiekapital eller maximikapi— tal enligt bolagsordningen uppgår till två miljoner kronor eller om bolagets aktier
1 Jfr Stenbeck rn. il. Aktiebolagslagen, 5:e uppl. 1966, s. 309. 2 Jfr Rodhe, Föreningslagen, 1952, s. 148.
eller av bolaget utgivna obligationer är före- mål för notering på fondbörs skall minst en av revisorerna vara auktoriserad (107 & 1 mom. AL). FL uppställer inga krav på att revisor i ekonomisk förening skall vara auktoriserad. Beträffande auktoriserad revi— sor se 5. 99.
Det åligger revisorerna bl.a. att granska bolagets (föreningens) böcker och andra rä- kenskaper, att ta del av styrelsens och stäm- mans protokoll, att verkställa inventering, att tillse att organisationen av och kontrol- len över bokföringen och medelsförvaltning- en är tillfredsställande samt att granska sty- relsens och verkställande direktörens års- redovisning. Revisorerna skall ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas av bolagsstämman (föreningsstäm- man) (111 & 1 mom. AL, 50 & FL).
Styrelsen och verkställande direktör skall ge revisor tillgång till bolagets böcker, rä- kenskaper och andra handlingar. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen får styrelsen eller verkställande direktör inte vägra att lämna (lll & 1 mom. AL, 50 & FL).
Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge en av dem undertecknad revisionsbe- rättelse, som är offentlig handling. Den skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning och uttalande huru- vida anmärkning föreligger eller icke beträf- fande de till revisorerna överlämnade redo- visningshandlingarna, bolagets resp. för- eningens bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller i övrigt beträffande för- valtningen av bolagets resp. föreningens an- gelägenheter (113 5 1 mom. AL, 51 & FL).
För revisorer gäller tystnadsplikt som in- nebär att revisor ej får yppa något som vid verkställd granskning kommer till hans kän- nedom, utan att det med nödvändighet ford- ras för fullgörande av hans uppdrag (214 % AL, 110 % FL).
I viss utsträckning förekommer redan nu att samhället utser revisorer i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Har i aktiebolag eller ekonomisk förening revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller utan att föreskriv- na kvalifikationskrav iakttagits, skall läns-
styrelsen sålunda på anmälan av bl.a. sty- relsen, aktieägare (föreningsmedlem) eller borgenär förordna revisorer till föreskrivet antal resp. utse behörig revisor (108 & AL, 47 & FL). Enligt 109 & AL och 48 & FL kan en minoritet av aktieägare resp. förenings- medlemmar framtvinga utseende av särskild revisor (s.k. minoritetsrevisor). Förslag här- om skall väckas på bolags- resp. förenings— stämma. Har förslaget på stämma antagits eller biträtts av aktieägare med ett samman- lagt aktiebelopp av minst en tiondel av hela aktiekapitalet resp. av föreningsmedlemmar motsvarande en tiondel av samtliga röstbe- rättigade, åligger det styrelsen att inom en vecka hos länsstyrelsen göra framställning om utseende av revisor. Underlåter styrelsen det får varje aktieägare eller röstberättigad föreningsmedlem göra sådan framställning.
Offentliga revisorer finns obligatoriskt i vissa slag av företag, nämligen i affärsban- ker, sparbanker och försäkringsaktiebolag. Enligt 149 & lagen om bankaktiebolag skall tillsynsmyndigheten för bankerna (bankin- spektionen) förordna en, eller om särskilda omständigheter föranleder det, flera reviso- rer att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och bankaktiebolags (affärsbanks) räkenskaper. Sådan revisor utför inte någon separat revi- sion utan ingår i det kollektiv som ombesör- jer revisionen. Såtillvida intar dock den av bankinspektionen utsedde revisorn en sär- ställning att han skall följa en av bankin- spektionen utfärdad instruktion (149 & BL). Av bankinspektionen utsedd revisor uppbär ersättning för sitt uppdrag av den bank han reviderar med belopp som bankinspektionen bestämmer.
Enligt lagen om sparbanker skall bankin- spektionen också i sparbank utse revisor (lagen om sparbanker 81 å). Sådan revisor har motsvarande uppgifter och befogenheter som en offentlig revisor i en affärsbank. I fråga om försäkringsaktiebolag skall för- säkringsinspektionen utse offentlig revisor (285 5 lagen om försäkringsrörelse). Inspek- tionen kan dock underlåta att förordna revi- sor om med hänsyn till rörelsens omfattning eller eljest behov av offentlig revisor inte
anses föreligga. Av försäkringsinspektionen utsedd revisor är att likställa med offentlig revisor i affärsbank.
Motivet för att utse offentliga revisorer i banker och försäkringsbolag är i första hand att därigenom skydda de betydande insättar- och försäkringstagarintressena i så- dana företag.
10.2. Tidigare förslag om offentliga revisorer i aktiebolag
Under första delen av 1930-talet ingavs till Kungl. Maj:t åtskilliga framställningar i vil- ka betonades angelägenheten av effektivare revision av aktiebolagen och en förstärkt ställning för revisorerna. Bland initiativta- garna till sådana framställningar märkta Sveriges Industriförbund, Svenska bankför- eningen och Stockholms handelskammare, som i en till Kungl. Maj:t den 12 maj 1932 ingiven skrivelse betonade »angelägenheten av att revisorerna erhöll en gentemot styrel- sen fullt oberoende ställning».
Bl. a. i anledning av dessa framställningar utarbetades år 1932 inom justitiedeparte— mentet en promemoria om offentliga revi- sorer i aktiebolag. Enligt promemorian skulle i bolag vars aktier eller obligationer noterats på fondbörs, eller som hade ett aktiekapital om minst 500000 kronor eller en omslutning om minst en miljon kronor, länsstyrelsen utse en revisor. Sådan revisor skulle också förordnas om det begärdes av handelskammare inom vars verksamhetsom- råde bolaget hade sitt säte eller om länssty- relsen eljest fann det påkallat. Förslaget an- gavs syfta till att ge revisorerna en gentemot företagens ledning mer oberoende ställning.
Den inom justitiedepartementet upprätta- de promemorian remissbehandlades. Vid re- missen utsattes förslaget för viss kritik. Det ifrågasattes bl. a. om länsstyrelserna var lämpliga organ att utse revisorer. Man fram— höll vidare att det var svårt att i skilda delar av landet finna personer som var lämpliga att mottaga förordnande som offentliga re- visorer. Det gjordes också gällande att ett revisorsuppdrag medförde en inblick i bo- lagets affärsförhållanden, som inte borde
lämnas annan än en förtroendeman utsedd av bolaget, och att det fanns skäl till farhå— gor för att en statligt förordnad revisor skulle frammana anspråk på att staten — om bolaget råkade på obestånd — skulle svara för förluster, till vilka en bristfällig revision kunde anses ha medverkat (se SOU 1941: 9 s. 447).
De i departementspromemorian framlag- da förslagen ledde inte till lagstiftning. De upptogs, som framgår av vad tidigare sagts, inte heller i 1944 års aktiebolagslag, i vilken emellertid revisorernas ställning stärktes, främst genom att bestämmelser infördes om att en av revisorerna i större bolag skall vara auktoriserad.
10.3 Utredningens förslag i fråga om offentliga revisorer
I förarbetena till 1944 års aktiebolagslag (SOU 1941: 9 s. 446) betonas att revisorer- nas uppgift inte är begränsad till att bevaka aktieägarnas intressen. Revisorerna skall inte bara tillse att bolagets och aktieägarnas bästa iakttas utan också att överträdelser inte sker av i aktiebolagslagen och bolags- ordningen meddelade bestämmelser som av- ser att skydda borgenärers, annan tredje mans och det allmännas bästa.
Enligt samarbetsutredningens mening bör det nu övervägas att i viss utsträckning söka fullfölja den tankegång om revisorerna som företrädare också för det allmänna, vilken kommit till uttryck i förarbetena till gällan- de aktiebolagslag. Så avgörande förändring- ar har skett i framför allt de större före- tagens arbetsvillkor, ansvar och allmänna betydelse att det synes följdriktigt att låta ett sådant synsätt mer konsekvent tränga igenom. Det kan ske genom att samhället bereds möjlighet att jämsides med ägarna utse revisorer i företagen. Att samhället ges sådan möjlighet bör enligt utredningens me- ning inte betecknas som ett obehörigt in- trång i ägarnas bestämmanderätt. Garantier för att revisionen av företagen sker på ett effektivt och oväldigt sätt kan aldrig sägas vara enbart ett ägarnas intresse. Med det synsätt på de större företagen som utred-
ningen tidigare har redovisat — dvs att så- dana företag i viss mån kan likställas med samhällsinstitutioner — måste intresset av en betryggande kontroll omfattas av fler än företagens ägare. Medvetandet om att opar- tiskt utsedda revisorer deltar i granskningen bör vara ägnat att öka allmänhetens förtro- ende för företagen.
Vid utredningens hearings har emellertid företrädare för näringslivet hävdat att revi— sion genom av samhället utsedda revisorer inte kommer att öka informationen från företagen. Offentlig revision, har det sagts, kommer heller inte att förbättra samarbetet mellan företag och samhälle; sådan revision är inte ett medel för samarbete utan endast en statlig kontrollåtgärd riktad mot de en- skilda företagens ledning. Sådan kontroll måste anses obehövlig — den utövas redan nu av företagens revisorer — och skulle en- dast bidra till att skapa olust inom företags- ledningarna. Man har också sagt sig befara att en företagsledning skulle kunna bli allt- för beroende av den offentliga revisorns upp- fattning i olika frågor. För att undgå kritik vid revisionen kan företagsledningen frestas att inte ta de för ett framgångsrikt företa- gande nödvändiga riskerna. Företrädare för ett par av våra största exportföretag har vidare invänt att tillsättandet av offentliga revisorer i exportföretagen skulle kunna för- svåra företagens arbete på utländska mark- nader. På sina håll skulle nämligen tillsät- tandet av en offentlig revisor tas som ett tecken på att svenska staten inte hyser för- troende för ifrågavarande företag, har det sagts.
Enligt utredningens mening bör revision genom av samhället utsedda revisorer kunna öka den information som nu ges om företa- gens förhållanden. Med all respekt för det sätt på vilket åtskilliga revisorer utför sina uppdrag kan det dock sägas att revisorer idag inte alltid har den oberoende ställning som krävs för att de skall kunna ge fullödig information om de reviderade företagen. Ägarspridningen och bolagsstämmornas allt- mer forrnella karaktär medför bl. a. att revi- sorerna om inte formth så dock i praktiken många gånger utses av dem vilkas verksam—
het de skall utöva tillsyn över, nämligen sty- relsen och verkställande direktören. Detta förhållande kan enligt utredningens mening i tillspetsade situationer inte erbjuda till- räckliga garantier för opartisk och konstruk- tiv revision.
Emellertid anser sig utredningen inte kun- na helt bortse från de problem som kan vara förknippade med att det allmänna ut- ser revisorer i privatägda företag. Det är vanskligt att med bestämdhet avgöra i vad mån fördelarna med offentlig revision upp- väger de tänkbara nackdelarna. Utredningen anser därför att det, liksom i fråga om sty— relserepresentation för det allmänna, finns anledning att pröva sig fram. Det kan ske genom att ett förordnande om offentliga revisorer begränsas till tid och omfattning.
Mot bakgrund av det anförda föreslår ut- redningen att Kungl. Maj:t ges rätt att utse revisorer i tillhopa högst tjugo aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den tid under vilken Kungl. Maj:t får utöva denna rätt bör lämpligen bestämmas till fem år. För- ordnande av offentlig revisor bör kunna komma i fråga i företag av olika storlek, i olika branscher och med olika ägarförhål- landen. Suppleant för offentlig revisor synes ej behöva förordnas.
Mandattiden för offentlig revisor bör överensstämma med den för övriga reviso- rer i företaget. Det innebär i praktiken att han i allmänhet kommer att förordnas för ett år i taget.
Den granskning som utförs av de av bo- lags- eller föreningsstämma utsedda reviso- rerna omfattar bolagets resp. föreningens räkenskaper samt styrelsens och, när verk- ställande direktör utsetts, dennes förvalt- ning. Revisorernas granskningsplikt kan de- las upp i löpande granskning, granskning av årsredovisningshandlingar och förvaltnings- revision. Dessa granskningsåtgärder torde i praktiken delvis täcka varandra. En klar gränsdragning förutsätter en mer detaljerad definition av de olika granskningsområdena än lagstiftningen uppställer (jfr bl. a. 111 's” 1 mom. AL och 50 & FL).
De av samhället utsedda revisorerna i bankerna utför inte annan granskning än
övriga revisorer. De bildar tillsammans med övriga revisorer ett kollektiv som utför revi- sionen. Denna ordning synes lämplig även för de offentliga revisorer som kommer att utses i aktiebolag och ekonomiska förening- ar. Omfattningen av den offentlige revisorns granskning bör alltså överensstämma med övriga revisorers. Hans granskning skall lik- som övriga revisorers ske från företagseko- nomiska utgångspunkter.
Utredningen har övervägt huruvida offent- liga revisorer skall rapportera på annat sätt och till andra intressenter än övriga reviso- rer gör. Utredningen har därvid funnit över- vägande skäl tala för att offentlig revisor bör vara underkastad samma tystnadsplikt som gäller för av bolags- resp. förenings- stämma utsedda revisorer. Särskild rappor- tering utöver redogörelsen i revisionsberät- telsen bör således ej åläggas offentlig revi- sor. Sådan revisor kan utnyttja de möjlighe- ter som redan idag finns för revisor att offentligt yttra sig över förhållandena i det företag som revideras. I första hand kan det ske genom att revisorn utnyttjar sitt infly- tande så att föreskriven information lämnas i årsredovisningen. Om detta inte sker åter- står för honom — liksom för övriga revisorer —- möjligheten till särskilt yttrande till revi- sionsberättelsen eller särskild revisionsberät- telse (113 ä 1 mom. AL och 51 & FL).
Den offentlige revisorns uppgift kan mot denna bakgrund sammanfattas så att han på grundval av de för alla revisorer gällande bestämmelserna om revision allmänt bör verka för största möjliga öppenhet i det re- viderade företagets årsredovisning. Han bör dessutom kunna tillse att informationen från företagsledningen till de anställda om före- tagets ekonomiska förhållanden, antingen informationen lämnas genom företagsnämn- den eller på annat sätt, får en från de an- ställdas synpunkt lämplig utformning.
Vad slutligen gäller frågan vilka kvalifi- kationer en offentlig revisor bör ha, anser utredningen att i första hand auktoriserade revisorer bör komma i fråga för uppgiften. Det bör dock inte uteslutas att även perso- ner med annan företags- eller samhällseko- nomisk erfarenhet skall kunna utnyttjas som
offentliga revisorer, t. ex. personer med in— dustriell eller facklig bakgrund eller med erfarenhet av statlig eller kommunal eko- nomisk förvaltning. Som jämförelse kan nämnas att i affärsbankerna som offentliga revisorer f. n. anlitas både auktoriserade re- visorer och personer med annan utbildning. Givetvis bör inte till offentlig revisor utses en person som har anknytning till kon- kurrerande företag, vare sig detta är privat- ägt, statligt eller kommunalt. Med hänsyn till konkurrensaspekten synes företrädare för fö- retag i vilket offentlig revisor skall utses bö- ra beredas tillfälle att under hand framföra synpunkter på valet av revisor.
Mot slutet av den femåriga försöksperio- den bör en utvärdering kunna ske av verk- samheten med offentliga revisorer. Under medverkan av bl. a. berörda företag och de offentliga revisorerna bör närmare under- sökas hur den offentliga revisionen fungerat som informationsmedel. Det synes därvid vara av särskilt intresse att undersöka i vil- ken utsträckning den offentliga revisionen bidragit till att öka informationen genom respektive företags offentliga redovisning och till att förbättra informationen från fö— retagsledning till anställda i företaget. Dess- utom bör undersökas huruvida negativa kon- sekvenser av den offentliga revisionen upp- kommit, sett både från respektive företags och samhällets synpunkt.
10.4 Förslag om särskild utredning i revi- sionsfrågor
I samband med behandlingen av frågan om offentliga revisorer har utredningen haft an- ledning att relativt ingående uppehålla sig vid revisionens innehåll, revisorernas rap- portering i samband med årsredovisningen och på annat sätt samt vid frågan om for- merna för auktorisation av revisorer.
I anslutning till revisionens innehåll3 vill
” Enligt vad samarbetsutredningen har in- hämtat kommer aktiebolagsutredningen inte att föreslå några egentliga ändringar i nuvarande lagbestämmelser om förvaltningsrevision. Aktie- bolagsutredningens närmare överväganden ifrå- gan har emellertid ännu inte redovisats.
utredningen särskilt fästa uppmärksamheten på frågan om förvaltningsrevision, alltså den revision som avser styrelsens och verk- ställande direktörs förvaltning av företagets angelägenheter (jfr bl. a. 113 & AL och 51 & FL). Såvitt utredningen har kunnat finna skulle en förvaltningsrevision som sträcker sig längre än den som nu i allmänhet sker och nya regler för revisorernas rapportering i samband med årsredovisningen kunna ge såväl ägarna som det allmänna och de i företagen anställda värdefull information. Särskilt det allmänna och de anställda torde i allmänhet ha större intresse av information om förvaltningsåtgärder inom företaget än av att de redovisningstekniska föreskrifterna för revisionen följts i detalj.
Frågan om förvaltningsrevisionens lämp- liga innehåll är dock komplicerad och före- mål för mycket olika uppfattning. Till viss del synes detta ha sin grund i att nuvarande lagregler om förvaltningsrevision är allmänt hållna och inte ger bestämd ledning i frågan om vad sådan revision skall omfatta. Mot bakgrund härav och vad tidigare sagts bör det enligt utredningens mening övervägas att i lag söka klarare ange vilka uppgifter som bör ingå i förvaltningsrevisionen. Sådan revision bör — utöver den formella gransk- ning av styrelsens och verkställande direktö- rens förvaltning som nu sker — kunna inne- fatta kontroll av att företagets ledning har de för styrningen av företaget erforderliga instrumenten i form av kalkyler, organisa- tions- och utvecklingsplaner etc. Det torde också kunna övervägas att utvidga förvalt- ningsrevisionen till att avse från samhällets och de anställdas utgångspunkt särskilt vä- sentliga förvaltningsåtgärder, t. ex. större driftsförändringar och produktionsom— läggningar. Vid sidan härav synes det finnas anledning pröva bl.a. om inte revisorerna skulle kunna utöva viss tillsyn över att de uppgifter som företagen lämnar inom ramen för det nya informationssystem som utred- ningen föreslår (kapitel 7) överensstämmer med planeringen inom företagen.
Som tidigare antytts anser utredningen vidare att det finns anledning att närmare utreda formerna för revisorernas rapporte-
ring i revisionsberättelser och på annat sätt. Det synes motiverat att bygga ut revisions- berättelserna och att i högre grad än f.n. precisera vad de skall innehålla. Även detta fordrar emellertid ingående överväganden innan ett slutligt avgörande kan träffas.
Utredningen vill i detta sammanhang ock- så redovisa några synpunkter på förfarandet vid auktorisation av revisorer. Auktorisation av revisorer handhas sedan 1909 av handels- kamrarna i landet. Sedan 1930 lämnar ock- så handelskamrarna certifikat till en grupp för revisionsverksamhet ägnade personer med lägre kvalifikationer, godkända gransk- ningsmän.
För auktorisation krävs dels teoretisk ut- bildning motsvarande ekonomexamen med viss specialinriktning av studierna, dels fem års praktisk revisionsverksamhet. Godkän- nande som granskningsman kräver kunska- per motsvarande handelsgymnasium/ ekono- miskt gymnasium samt fem års praktisk verksamhet inom redovisning och/ eller revi- sion.
Handläggningen av ärenden rörande auk- torisation (och godkännande) sker i tre in- stanser: a) varje handelskammares egen revisorsnämnd, b) en för riket gemensam »Handelskamrarnas centrala revisions- nämnd», c) handelskammaren. Handelskam- maren kan ej auktorisera (resp. godkänna) utan att både den lokala och den centrala nämnden tillstyrkt. Avslag i lokal nämnd kan dock överklagas i centrala nämnden.
Antalet auktoriserade revisorer var år 1969 omkring 420 och antalet godkända granskningsmän omkring 700.
I flertalet andra länder med ett välutveck- lat revisorsväsende omhänderhas auktorisa- tionen av revisorer av staten. Detta gäller bl.a. Förbundsrepubliken Tyskland, USA, Danmark och Norge. I Sverige har man emellertid hittills låtit auktorisationen ske genom näringslivets egna organisationer. En- ligt utredningens mening bör det övervägas om inte auktorisationen av revisorer också i Sverige bör bli en samhällets angelägenhet.
Samarbetsutredningen har bl.a. av tids- skäl inte ansett sig böra företa den relativt omfattande utredning som krävs innan defi-
nitiv ställning kan tas i de här angivna revi- sionsfrågorna. Utredningen förordar att de blir föremål för särskild utredning vid vil- ken -— förutom redovisningsteknisk expertis — bör medverka representanter för samhälls- organ och företag samt för de anställda i företagen.
l l Företagens offentliga redovisning
Företagens offentliga redovisning är ett av de medel för information om företagens ekonomiska förhållanden som utredningen i enlighet med sina direktiv närmare har un- dersökt. Enligt utredningens mening finns det betydande möjligheter att genom den offentliga redovisningen förbättra informa- tionen om de enskilda företagen både till samhälle och allmänhet.
Mot bakgrund av vad utredningen in- ledningsvis har anfört om samarbetet med fondbörsutredningen i redovisningsfrågorna kommer i detta avsnitt endast att presen- teras utredningens allmänna syn på årsredo- visningen som informationsmedel jämte ut- redningens överväganden i vissa redovis- ningsfrågor som utredningen behandlat obe- roende av fondbörsutredningen. I fråga om motiven till det lagförslag som utredning- en lägger fram gemensamt med fondbörs- utredningen hänvisas till fondbörsutredning- ens betänkande.
Den traditionella rollen för årsredovis— ningen, som den tidigare kom till uttryck hos det dominerande antalet företag, var i stort sett inskränkt till att tillgodose ägares och fordringsägares behov av information. Emellertid har årsredovisningen med åren fått allt större betydelse som informations- källa även för andra intressentgrupper, där- ibland de anställda och olika samhällsorgan. Särskilt när det gäller uppgifter om företa— gens resultat och soliditet sammanfaller ock-
så otvivelaktigt alla dessa gruppers intresse av öppen redovisning.
Årsredovisningens stora betydelse som ett instrument för information till de än- ställda underströks redan av 1947 års in- synsutredning i dess betänkande »Förbätt- rad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden» (SOU 1949: 8). Detta sker också i företagsnämndsavtalet mellan SAF, LO och TCO och har under senare tid när- mare belysts bl. a. av Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor — ett för SAF, LO och TCO gemensamt organ.1 I skriften Årsredo- visningen i företagsnämnden (Stockholm 1968) har rådet lagt fram vissa rekommen- dationer om årsredovisningarnas utformning och innehåll med tanke på de anställdas in- formationsbehov. Utvecklingsrådet framhål- ler att syftet med att presentera årsredovis- ningen i företagsnämnden är att lämna in- formation som förbättrar förståelsen för företagets problem, information som påver- kar »Vi-andan» i företaget och information som är väsentlig för att bedöma företagets framtidsutsikter och därmed personalens an- ställningstrygghet i stort.
Bland de rekommendationer som utveck— lingsrådet ger kan nämnas information om varje produktionsenhet, information om den koncems utveckling och ekonomiska läge som företaget eventuellt ingår i, kombina- tion av historisk bokslutsinformation med
1 Ang. Utvecklingsrådet se vidare 5. 115.
framåtriktad information hämtad exempel- vis ur företagets budget, samråd mellan företagsledning och anställda om informa- tionens utformning, bruttoredovisning av fö- retagets resultat, finansieringsanalys och presentation av årsredovisningen så snart som möjligt efter räkenskapsårets utgång.
Vid utredningens hearings har företrä- dare för anställda vid företag och deras fackliga organisationer bekräftat årsredovis- ningens betydelse som informationskälla. Bl.a. har man därvid betonat värdet av att företagen lämnar delårsrapporter och fram- hållit betydelsen av att årsredovisningen får en från de anställdas utgångspunkt så lätt- tillgänglig form som möjligt. Även företrä- dare för kommuner och regionala statliga organ har sagt sig få värdefull information om företagens situation genom årsredovis- ningarna.
Från de utgångspunkter utredningen har att beakta finns det inte anledning att låta kraven i fråga om årsredovisning i alltför hög grad bli beroende av i vilken ägarform eller associationsform ett företag drivs. Vid uppställandet av redovisnings-krav har för utredningen i första hand varit vägledande vilken betydelse ett företag har från sam— hällets och de i företagen anställdas ut- gångspunkt.
Det alldeles övervägande antalet större företag drivs i dag i form av aktiebolag eller ekonomisk förening.? För dessa båda asso- ciationsformer innehåller också lagstiftning- en f.n. ingående bestämmelser om årsredo- visning. Det har därför varit naturligt att utredningen i sitt arbete med redovisnings- frågoma i första hand inriktat sig på aktie— bolag och ekonomiska föreningar.
11.1. Årsredovisningen i aktiebolag och eko- nomiska föreningar
De skärpta regler för årsredovisningen i ak- tiebolag som infördes genom 1944 års ak- tiebolagslag bidrog uppenbarligen på sin tid till att väsentligt höja standarden på årsre- dovisningen i sådana bolag, vilket också gällde 1950 års ändringar i lagen. I fråga
om ekonomiska föreningar skedde en mot- svarande förbättring genom de bestämmel- ser för årsredovisning som uppställdes i 1951 års lag om ekonomiska föreningar. Åtskilliga år har emellertid förflutit sedan dess. Redovisningspraxis har under dessa år — särskilt i större företag — undan för undan utvecklats vid sidan av lagstiftningen.
Den utveckling som skett i redovisnings- praxis i större företag, och då främst i börsintroducerade aktiebolag, har blivit fö- remål för närmare analys av bl. &. Per Han- ner i hans arbete Årsredovisningen i Prakti- ken II (Stockholm 1964) och i en av honom för fondbörsutredningen gjord undersök- ning om årsredovisningen i börsföretag t.o.m. år 1966, vilken undersökning varit tillgänglig för samarbetsutredningen. Den har också i viss utsträckning bekräftats vid de undersökningar som samarbetsutredning- en företagit beträffande årsredovisningen i vissa större ekonomiska föreningar (bilaga 10.2) och i större icke börsanknutna aktie- bolag (bilaga 10.1).
Till det som numera redovisas öppet utöver vad lagstiftningen före—skriver hör bl.a. uppgifter om lagerreserven och dess förändring, investeringar i anläggningstill- gångar, finansieringsfrågor, kalkylmässign eller planenliga avskrivningar samt vissa koncernförhållanden. Den ökade förekoms— ten av delårsrapporter kompletterar denna bild.
Den för-bättring av företagens årsredo- visning som har skett under senare år har uppenbarligen betingats av flera olika om- ständigheter. En omständighet synes vara den allmänna vilja till större öppenhet från företagens sida som utredningen mött i oli- ka sammanhang. Den ökade efterfrågan på information från aktieägare, föranledd av a-ktieägandets spridning till nya grupper, och den ökade uppmärksamhet som års- redovisningama ägnas i pressen har själv- fallet haft stor betydelse. Tidningarnas börs-
2 Det förtjänar nämnas att enligt en under- sökning som utredningen företagit under med- verkan av handelskamrarna det år 1969 i hela landet fanns endast ett handelsbolag som hade mer än 200 anställda.
kommentatorer synes också ha stimulerat företagen till ökad öppenhet liksom den år- ligen arrangerade tävlingen om bästa års- redovisning. Till förbättringen har även bi- dragit de krav som de anställda i företagen ställer på information genom årsredovis- ningen.
Det förtjänar påpekas att den utveckling som sålunda ägt rum i Sverige är närmast unik. Knappast i något annat land torde det förekomma att företagen i någon stör- re utsträckning frivilligt lämnar redovis- ning utöver lagstiftningens minimikrav.
Föreningen Auktoriserade Revisorer har sedan länge ägnat ett betydande intrese å-t årsredovisningarnas utformning och har på olika sätt sökt verka för en öppnare och mer enhetlig redovisningspraxis, bl. &. ge- nom att publicera rekommendationer för årsredovisningen.
Stockholms handelskammare och Sveri- ges Industriförbund har 1968 tillsammans avgivit ett utlåtande med vissa rekommen- dationer för de börsregistrerade företagens informationsgivning, rekommendationer som i sin tur utarbetats av »Näringslivets börs- kommitté».3 Där sägs bl. a. att vid sidan av en allmän strävan mot öppenhet det är tre riktlinjer som kan uppställas för in- formationsgivningen: den bör vara snabb, enhetlig och sammanhängande. I fråga om mer konkreta rekommendationer kan nämnas väsentligt utökad information be- träffande avskrivningar, öppen redovisning av lagerreservförändring, finansieringsana- lys, delårsrapporter samt en förbättrad kon- cemredovisning.
Börskommittén motiverar sina rekom- mendationer med att den på många håll höga redovisningsstandarden utvecklats på frivillighetens väg. Samtidigt framhåller man dock att en avsevärd skillnad förelig- ger mellan de i detta hänseende bästa företa— gen och de som i mindre grad följt med i utvecklingen.
Den skillnad som börskommittén påtalar blir än mer markant om jämförelsen ut- sträcks till att omfatta andra företag än de börsnoterade. Den i bilaga 10.1 intagna undersökningen av redovisningspraxis i ett
antal stora icke börsnoterade aktiebolag vi- sar att praxis i åtskilliga av dessa bolag lig- ger klart under den i de börsnoterade före- tagen. Det finns företag med över 3000 anställda som knappast lämnar någon in- formation utöver den som nu föreskrivs i lag. Inte heller synes redovisningspraxis ha utvecklats på samma gynnsamma sätt i de ekonomiska föreningarna som i de börsno- terade företagen (jfr bilaga 10.2). Särskilt i medelstora företag med ett koncentrerat ägande, främst s.k. familjeföretag, synes man i endast mindre utsträckning ha tagit till efterföljd den utveckling av redovisnings— praxis som skett under senare år.
Som tidigare framhållits föreligger det emellertid utifrån utgångpunkterna för sam- arbetsutredningens arbete ingen avgörande skillnad mellan företag som har ett spritt respektive koncentrerat ägande, liksom in- te heller mellan företag som drivs i form av aktiebolag eller i form av ekonomisk förening.
Enligt utredningens uppfattning skulle en mer utbredd offentlig redovisning av i hu- vudsak det slag som de förnämsta årsre- dovisningarna idag representerar, komplette— rad med delårsrapporter över utvecklingen under vissa delar av räkenskapsåret, utgöra ett väsentligt bidrag till ökad ekonomisk upplysning. Utredningen anser emellertid det inte realistiskt räkna med att alla de aktiebolag och ekonomiska föreningar av större betydelse från samhällssynpunkt som idag inte redovisar mer än vad som före- skrivs i lag skall höja sin redovisningsstan— dard i nivå med de idag bästa årsredovis— ningarna — och delårsrapporterna — utan att det i lag ställs upp krav på sådan för- bättring. För detta ställ-ningstagande till för- mån för lagstiftning har också varit av av— görande betydelse att nuvarande lagstiftning enligt utredningens mening inte ställer så— dana krav på årsredovisningen att resulta-
3 Ledamöter i kommittén har varit direktören Tage Wärn, ordförande, direktören Ingemar Blennow, bankdirektören Göte Engfors, profes- sorn Sven-Erik Johansson, direktörerna Alvar Lindencrona, Göran Philipson, Erik Söderberg och Elam Tunhammar.
räcklig säkerhet.
Att utredningen således förordar lagstift- ning bör självfallet inte tolkas som ett miss- troende mot de företag som hittills varit ledande när det gällt att vidareutveckla prax- is. Förhållandet är snarare det motsatta, nämligen att förmå andra företag att leva upp till den nivå som dessa redan har upp- nått.
F.n. är lagstiftningens krav på årsredo- visning desamma för alla aktiebolag och för alla ekonomiska föreningar trots de betydande variationer som finns i storlek och samhällsbetydelse.4 Tanken bakom det- ta att ha för alla aktiebolag och alla eko- nomiska föreningar gemensamma lagar är uppenbarligen en strävan att undvika alla former av gränsdragningsproblem. Enligt ut- redningens mening bör tiden nu emellertid vara mogen att anlägga ett annorlunda syn- sätt härvidlag. Det är knappast rimligt att längre ställa samma krav på årsredovisning- en i det lilla bolaget eller föreningen med kanske någon enstaka anställd och mycket blygsam omsättning som på stora bolag eller föreningar med tusentals anställda och om- sättningar som uppgår till hundratals mil- joner kronor. Utredningen finner det — i likhet med fondbörsutredningen såvitt gäl- ler börsanknutna företag och företag med många aktieägare —— naturligt att ställa av- sevärt högre krav på årsredovisningen i de företag som är av stor samhällsekonomisk betydelse. Detta har föranlett utredningen att förorda lagstiftning om särskild redovis- ningsskyldighet för större aktiebolag och ekonomiska föreningar. För sådana bolag och föreningar bör således — förutom de krav som aktiebolagslagen och lagen om eko- nomiska föreningar nu uppställer — gälla de bestämmelser som finns upptagna i det förslag till lag med särskilda redovisnings- bestämmelser för vissa aktiebolag och eko— nomiska föreningar som utredningen läg— ger fram (5. 15).
Samarbetsutredningens och fondbörsut- redningens förslag till lag med särskilda re- dovisningsbestämmelser för vissa aktiebo-
lag och ekonomiska föreningar innebär be- tydligt utökade krav på öppen redovisning för större företag. I fråga om avgränsning- en av de aktiebolag och ekonomiska för- eningar som skall omfattas av de nya re— dovisningsreglerna hänvisas till framställ- ningen i det följande. Förslagen till redo- visningsbestämmelser innebär i korthet föl— jande.
Vid en bedömning av ett företags ställ- ning och resultat är det av väsentligt in- tresse att få kännedom om lagerreservens storlek och dess förändring från ett år till ett annat. Enkelt uttryckt utgör lagerreser- ven skillnaden mellan lagrets »verkliga» och dess bokförda värde.
Nuvarande redovisningsregler för aktie- bolag och ekonomiska föreningar anses en- dast omfatta krav på verbalt omnämnande i förvaltningsberättelsen av mer väsentliga lagerreservförändringar. Någon siffermässig precisering krävs ej (103 5 1 mom. första och fjärde styckena AL samt 43 5 1 mom. första och andra styckena FL). Enligt ut- redningsförslaget ska-ll de företag som faller under lagens bestämmelser obligatoriskt sif- fermässigt redovisa såväl lagerreservens storlek som förändringarna i denna.
Härvid ges två alternativ för beräkning av lagerreservens storlek, det ena med ut- gångspunkt från de civilrättsligt bestämda maximivärdena, det andra anslutande till nu gällande bestämmelser i anvisningarna till 41 % kommunalskattelagen, som definierar utgångspunkten för den skattemässigt med— givna lagemedskrivningen. Några detaljreg- ler för dessa reservberäkningar har inte an- setts behövliga i lagtexten. Det är uppen- bart att reglerna skall tillämpas på samma sätt som i sitt civilrättsliga respektive skatte- rättsliga sammanhang, t. ex. vid bedömning av avdrag för inkurans.
Lagförslaget innebär vidare att företagen skall redovisa investeringar i materiella an- läggningstillgångar under vart och ett av de fem senaste räkenskapsåren. Därigenom blir
* Antalet bestående aktiebolag uppgår f.n. till omkring 91 000. Av dessa är det helt avgö- rande antalet mycket obetydliga.
det möjligt att på ett annat sätt än f. n. över tiden följa investeringarna. Dessutom kan uppgifterna tjäna som under-lag för beräk- ningar av »kalkylmässiga» avskrivningar på maskiner och inventarier och som underlag för finansieringsanalyser.
Enligt aktiebolagslagen och lagen om eko- nomiska föreningar gäller f.n. att hela in- täkten av rörelsen under räkenskapsåret (oms'ättningssumman) inte behöver redovisas om detta skulle leda till förfång för före- taget. De båda utredningarna föreslår att bruttoredovisning blir obligatorisk för stör- re aktiebolag och ekonomiska föreningar, så— vida inte synnerliga skäl föranleder annat.
Förslaget innehåller också krav på att större aktiebolag och ekonomiska förening- ar skall avge delårsrapporter som skall va- ra offentligt tillgängliga. Minst en sådan rapport skall avges per år. Delårsrappor- terna skall innehålla bl.a. en översiktlig redogörelse för verksamheten under rap- portperioden, för resultatet av verksamhe- ten samt för investeringar och förändringar i likviditet och finansiering sedan föregåen- de räkenskapsårs utgång.
Kravet på delårsrapporter kan väntas medföra betydligt ökade möjligheter för bå- de anställda och samhällsorgan att fortlö- pande följa betydelsefulla företags utveck- ling och i tid få information om föränd- ringar i lönsamhet, marknadsutveckling, sySSelsättning, investeringar etc.
Slutligen uppställs i lagen krav på att i årsredovisning skall tas in balansräkning och resultaträkning för närmast föregående räkenskapsår. Även i delårsrapport skall, om särskilda hinder inte möter, tas in upp- gifter för samma period eller samma tid- punkt under föregående räkenskapsår. Även detta bör öka möjligheterna att få grepp om olika utvecklingstendenser i företagen.
11.1.1. Avgränsningen av de aktiebolag och ekonomiska föreningar som skall omfattas av den nya redovisningslagens bestämmel- ser
Utredningen har närmare övervägt efter vil- ka storlekskriterier det bör avgöras vilka bo-
lag och föreningar som skall åläggas redo- visningsskyldighet enligt den nya redovis- ningslagen. (Se 1 & första stycket punkt 2 i lagförslaget. Kriterierna under punkt 1 i samma stycke har uppställts av fondbörsut- redningen.)
Denna gränsdragning har betydelse för tillämpningen av 3 5 första stycket, 4—6 åå samt 8—10 55 i redovisningslagen. De viktigaste punkterna i dessa lagrum är:
a) öppen redovisning av lagerreserv och av förändringar i denna,
b) ovillkorlig redovisningsskyldighet av omsättningssumman (dvs utan AL:s in- skränkning i form av en förfångsregel),
c) skyldighet att offentligen avge delårs- rapport med det innehåll som framgår i första hand av 10 5.
Övriga bestämmelser i de nämnda lagrum- men är av underordnat intresse för diskus- sionen kring gränsdragningsfrågan.
Flera olika storlekskriterier är givetvis tänkbara i detta sammanhang. För samar- betsutredningen har det varit naturligt att i första hand undersöka lämpligheten av att låta antalet anställda i resp. bolag eller före— ning bli normerande för redovisningsskyl- digheten. Vid sidan härav har utredningen övervägt att göra avgränsningar med ut- gångspunkt från bolagets eller föreningens omsättningssumma eller balansomslutning. Företag med stor balansomslutning (stor till- gångssumma) kan från utredningens syn- punkt vara av intresse bl. a. därför att de tar i anspråk stora kapitalresurser.
För en avgränsningsregel, byggd enbart på antalet anställda, talar enligt utredningens mening följande omständigheter:
a) Regeln kan göras enkel och därigenom bli effektivt tillämpad.
b) En betydande samvariation föreligger mellan antalet anställda och de båda övriga kriterierna enligt en undersökning som SCB utfört för utredningens räkning (se bilaga 11.2 och 11.3).
c) Man undviker storlekskriterier som på- verkas av penningvärdesföränwdringar.
SCB:s förut nämnda undersökning, som avser företag med mer än 50 anställda (och drivna av juridisk person, dvs i praktiskt
taget samtliga fall aktiebolag eller ekono- misk förening), visar att företag med mer än 500 anställda representerar 91 % av antalet företag med balansomslutning över 100 mkr (154 av 170 företag). Motsva- rande siffra för företag med mer än 200 anställda är 97 % (165 av 170). Av det- ta framgår att endast ett mindre antal företag med mycket stor balansomslutning och mer än 50 anställda kommer att lig- ga utanför lagens tillämpningsområde, om endast antalet anställda skulle användas som avgränsningskriterium.
Mot bakgrund av nu angivna förhållan- den har samarbetsutredningen kommit till uppfattningen att endast ett avgränsnings- kriterium bör användas beträffande ej börs- ankn—utna aktiebolag och beträffande ekono- miska föreningar, nämligen antalet anställda.
Vad härefter gäller frågan hur många an— ställda de bolag eller föreningar minst bör ha som skall omfattas av den nya lagen har olika uppfattningar gjort sig gällande inom utredningen. Å ena sidan har hävdats att gränsen bör sättas relativt lågt för att alla bolag och föreningar som har inte alltför begränsad samhällsekonomisk betydelse skall falla under bestämmelserna. Från detta håll har också sagts att det bör vara av in- tresse att företagsledningarna i så många företag som möjligt tvingas att skaffa sig- den klarare bild av hur företagets ekono- miska ställning rätteligen är, som de nya redovisningsbestämmelserna kräver.
Å andra sidan har gjorts gällande att fö- retagens behov av skydd i vissa konkurrens- situationer måste beaktas. Framför allt torde man inte kunna bortse från behovet av skydd för mindre företag med ensartad pro- duktion från en sådan insyn från konkur- renters sida, att dessa genom en längre el- ler kortare tids priskonkurrens kan slå ut ett sådant företag ur marknaden. Dessa kon- kurrenter kan vara inhemska storföretag el— ler utländska företag, som har fördel av läg- re publicitetskrav i sitt hemland.-5 Bl. a. des- sa överväganden har föranlett den bestäm- melse i aktiebolagslagen som medger att uppgift om omsättningssumman utelämnas, om uppgiftens offentliggörande kan leda
till förfång för bolaget, och det är också en del av motiveringen för att samma lag inte kräver att förändring i lagerreserv belopps- mässigt precisera-s. Genom den nu föreslag— na redovisningslagen upphävs dessa skydds— regler, och konkurrenterna får full insyn i både omsättningen och bruttovinsten på denna. Att ett storföretags bokslut är öppet innebär ingen fördel för det mindre före- tag, som konkurrerar med storföretaget på ett enda av dess produktområden. Det är därför av vikt att gränsdragningen icke görs sådan, att ett antal företag, som enligt detta resonemang kan anses ha legitima skyddsbehov, förlorar detta. Den nya lagen skulle då kunna få till effekt en förskjut- ning av konkurrensläget till förmån för de största företagen och för utländska företag.
Det har också framhållits, att mindre fö— retag ofta inte har de administrativa resurser som fordras för att fylla den nya lagens re- dovisningskrav och att framför allt delårs- rapporteringen kan föranleda proportions- vis betydande kostnadsökningar för sådana företag.
Efter en avvägning mellan de synpunkter som nu har redovisats har utredningen stan- nat för att alla aktiebolag och ekonomiska föreningar som har mer än 500 anställda bör falla under den nya lagens bestämmelser. Beräkningarna utgår därvid från medelanta- let anställda under närmast föregående rä- kens'kapsår.
Med en begränsningsregel av nu angivet slag torde omkring 350 aktiebolag och om- kring 40 ekonomiska föreningar komma att falla under den särskilda redovisningsla- gens bestämmelser. Till dessa tal skall läg- gas ytterligare 50 år 100 aktiebolag, som kommer att falla enbart under den av fond— börsutredningen föreslagna begränsningsre- geln i lagförslagets 1 & punkt 1. Av sist— nämnda 50 å 100 aktiebolag är en bety- dande del 5. k. investmentbolag.
5 I detta sammanhang förtjänar det att på- pekas, att Sverige och Storbritannien f. n. torde vara de enda länder där alla aktiebolag måste offentliggöra sin årsredovisning.
11.2 Rcdovisningsfrågor som föranlett sär— skilda överväganden
Utöver de förslag som tagits upp i lagen med särskilda redovisningsbestämmelser för vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar har utredningen behandlat frågan om lag- stiftning på ytterligare några områden i anslutning till företagens årsredovisning. Ut- redningens överväganden i dessa frågor re- dovisas under 1121 och 11.2.2.
11.2.1. Särredovisning av resultatet för oli- ka rörelsegrenar och driftsställen
Den första frågan gäller offentlig särredo- visning för olika rörelsegrenar och driftS* ställen inom ett företag. Sådan extern sär— redovisning kan avse omsättning, ekono- miskt resultat, investeringar, antalet anställ- da etc.
De flesta större företag har sin verksam- het uppdelad på flera enheter, ofta beläg- na i olika kommuner. För såväl de anställda som kommunerna torde utvecklingen vid ett enskilt arbetsställe ofta vara av större, eller i vart fall lika stort intresse, som utveck- lingen inom företaget som helhet. Det är emellertid i allmänhet inte möjligt att utläsa den ekonomiska utvecklingen vid ett sådant arbetsställe ur moderföretagets redovisnings— handlingar. Vid utredningens hearings har kommunala representanter från orter där större företag har ett av flera arbetsställen (jfr t. ex. hearing 1.14 och 1.15) också framhållit svårigheterna att få information om vederbörande företagsenhets ekonomis— ka resultat.
Någon skyldighet för företagen att sär- redovisa resultatet för skilda driftsställen föreligger inte idag. Särredovisning av re- sultatet för rörelsegrenar regleras däremot i 102 % AL, som behandlar resultaträkning- ens specificering, och där det om »intäkter- na av bolagets rörelse» (bruttovinsten) resp. i förekommande fall motsvarande förlustpost sägs: »Driver bolaget av varandra väsentli- gen oberoende rörelsegrenar, skall intäkten av varje sådan rörelsegren särskilt redovisas, där det ej finnes kunna lända till förfång för
bolaget». Motsvarande stadgande för eko- nomiska föreningar finns i 42 & FL.
I redovisningspraxis synes begreppet »vä- sentligen oberoende rörelsegrenar» tolkas snävt. Större gemensamma kostnader och internleveranser mellan delar av ett företag anses i allmänhet befria från särredovis- ningsskyldighet. Särredovisning rörelsegrens- vis förekommer f.n. heller inte i någon större utsträckning. Däremot uppdelas i de större bolagens årsredovisningar omsätt— ningssumman numera ofta på varugrupper.
Vidare torde åtskilliga företag, som i och för sig driver av varandra oberoende rörel- segrenar, anse sig befriade från specifika- tionskravet genom den i nämnda lagrum in— tagna förfångsklausulen.
Empiriska undersökningar av årsredovis- ningar bekräftar den ringa förekomsten av resultatredovisning rörelsegrensvis. Hur brut— tovinst och -för1ust på rörelsen, dvs före av- drag av kapitalkostnader i form av avskriv- ningar och räntekostnader, uppdelats i re- sultaträkningen på olika rörelsegrenar i börs- introducerade och några andra större aktie- bolag framgår av Hanners undersökningar:6
1956 Antal
1962 Antal
]. En post bruttovinst
(:ingen uppdelning) 62 67 2. Bruttovinst och even-
tuell förlust redovisad
a) i två poster 23 17 b) i tre poster 6 5 c) i fyra poster 2 1
93 90
Företag med bruttoredovis- ning som saknar bruttovinst- belopp i sin resultaträkning 7 10 Summa undersökta företag 100 100
Uppdelning på två poster förekom år 1962 i 17 fall. Av dessa innebar 7 att re- sultatet av »skogar och lantbruk», »skogs- bruk» eller »jordbruk» avskilts Ifrån industri- rörelsens resultat och i 6 fall hade »hyres- fastigheter» eller »bostadsfastigheter» sepa- ratredovisats. Mellan 1956 och 1962 har
** Hanner, Årsredovisningen i praktiken II. Sammandrag av tabell 65 och 66.
som synes skett en viss minskning av sepa- ratredovisningen per rörelsegren.
I utredningens empiriska undersökning av redovisningspraxis för större, icke börs- noterade aktiebolag, konstaterades också att sådan separatredovisning förekommer i rela- tivt ringa utsträckning (se bilaga 10.1).
Bland de 30 undersökta årsredovisningar- na för större ekonomiska föreningar (se bi- laga 10.2) förekom Särredovisning endast i så måtto att rörelseresultatet för fastighets— förvaltning särredovisades i vissa fall.
En uppdelning av rörelseresultatet på driftsställen förekom enligt undersökningar- na endast i något enstaka fall.
Vid utredningens hearings med företräda- re för företag framhölls från flera håll svå- righeterna med Särredovisning (se t. ex. hearing 2.2 s. 81 och 2.4 5. 113). Under hänvisning till att osäkerhet och subjektivi— tet oftast präglar bedömningen av resulta- tet driftsställes— eller rörelsegrensvis, sade man sig ej vara villig att siffermässigt pre- cisera resultatet för driftsenhetema i den offentliga redovisningen. Däremot ansåg man det möjligt att i viss utsträckning läm- na ut sådana resultatuppgifter till företags— nämnderna. Företrädare för ett par storföre- tag uppgav att uppgifter om enskilda arbets- ställens resultat även meddelades represen- tanter för de kommuner i vilka arbetsställe- na var belägna.
Utredningen har övervägt möjligheten att i lag kräva skyldighet att i den offentliga re- dovisningen ange resultatet för rörelsegrenar och större driftsställen, definierade på visst sätt. En fullständig resultatfördelning skulle därvid, bl. a. av redovisningstekniska skäl, ej behöva ske utan redovisning skulle en— dast krävas enligt följande förenklade bi- dragsmodell:
1. Omsättningsvärde
2. —Direkta personalkostnader
3. —K0stnader för råvaror, halvfabrikat och
färdigvaror
4. —Övriga kostnader direkt hänförliga till rörelseenheten
5. = Bidrag för täckande av kapitalkostna- der, samkostnader och vinst Kostnaderna under punkt 2—4 kunde ev.
redovisas i en post. Modellen är tillämpbar på såväl industri— som serviceföretag.
Genom detta förfarande skulle man und- vika det redovisningstekniskt sett besvärliga problemet med att fördela de för flera rö— relseenheter gemensamma kostnaderna (sam- kostnaderna). Förutom att företagens redo- visningssystem ofta inte är anpassade till en fördelning av dessa kostnader måste fördel- ningsnormerna i stor utsträckning bli relativt godtyckliga.
När det gäller att omsätta nyss angivna principlösning i praktiken möter man emel- lertid ytterligare svårigheter:
1. För det första uppstår definitions- och avgränsningssvårigheter. Begreppet »drifts- ställe» kan någorlunda väl definieras, an- tingen som »arbetsställe» i industri- och an- nan statistik eller såsom företagets verk- samhet i en kommun, men redan valet här- emellan kan vara tveksamt. Svårare är att definiera begreppet »rörelsegren» (alterna- tivt »produktgrupp» e. d.).7 Är t.ex. cellu- losafabriken och pappersbruket inom ett skogsindustriföretag två rörelsegrenar? Ut- gör detta bolags skogsrörelse, som levererar råmaterial till fabrikerna, en egen rörelse- gren eller ej? Har en bilfabrik, som till- verkar personbilar och lastbilar, en eller två rörelsegrenar (en eller två produktgrup- per)?
2. I ett inte obetydligt antal fall torde resul- tatet för ett driftställe inte med någon stör- re bestämdhet kunna redovisas. Det gäller särskilt då ett driftsställe uteslutande leve- rerar halvfabrikat eller detaljer, som sedan bearbetas eller monteras vid ett annat drifts- ställe inom företaget. Vanligen saknas ett marknadspris för sådana produkter, vilka därför levereras till självkostnad (eller rör- lig kostnad om s.k. bidragskalkyl används) och resultatet av verksamheten vid den an- läggning som framställt produkten kan inte med bestämdhet fastställas. Krav på resul— tatredovisning per driftsställe kan leda till att det driftsställe som levererar den slutli—
7 De nordiska aktiebolagsutredningarna har pga angivna svårigheter beslutat att i det nor- diska förslaget till ny aktiebolagslag inte ta upp någon motsvarighet till förut nämnda bestäm- melse i 102 ij AL.
ga produkten oriktigt kommer att gottskri- vas resultatet vid ett flertal driftsställen. Även i övrigt innebär prissättningen av in- ternleveranser problem.
3. Vid utredningens hearings framkom att företagen förutom av nu angivna skäl även av sekretesskäl ogärna ville offentligt sär- redovisa olika rörelsegrenars resp. driftsstäl- lens betydelse för totalresultatet. En allt för öppen redovisning i dessa hänseenden sades under rådande hårda konkurrens, sär- skilt från utlandet, kunna skada företagen. Belysande är ett uttalande av ekonomiche- fen inom en koncern med omfattande verk- stadsindustri: »Vi är nog av den uppfattningen inom koncernen att en sådan uppspjälkning är en nackdel för oss. Av konkurrensskäl vill vi inte gärna redovisa en sådan utåt. Jag kan ta som exempel när det gäller kapitalvaror som vi väsentligen gör inom koncernens verkstadsindustri, där vi får stora klumple- veranser, och som kan bli färdiga under ett år. Skulle vi redovisa täckningsbidragen på vissa enheter där är vi övertygade om att besvärliga konkurrenter till oss med förtjus- ning skulle ta reda på den prissättning vi tillämpat i offerter gällande export.» Utredningen har även övervägt möjlighe- ten att begränsa kraven på offentlig särredo- visning till verbala beskrivningar i förvalt- ningsberättelsen av lönsamheten för enskilda arbetsställen och rörelsegrenar. För att en sådan beskrivning skall möjliggöra en be- dömning av rörelsegrenens eller arbetsstäl- l-ets resultat fordras att preciserade krav upp- ställs på beskrivningens innehåll. Därvid möter man emellertid på nytt tidigare påvi- sade avgränsnings— och definitionsproblem. Den mycket begränsade praktiska erfaren- heten av offentlig redovisning på hithörande områden komplicerar också bilden. Vidare torde man inte heller i detta sammanhang kunna helt bortse från sekretessproblemati— ken. Mot bakgrund av det anförda har utred- ningen inte ansett sig vilja förorda någon skärpning av nuvarande lagregler om sär- redovisning av rörelsegrenar eller föreslå sådan lagstiftning beträffande enskilda ar-
betsställen. Utredningen har därvid samtidigt utgått från att särredovisningen .av rörelse- grenar och driftsställen genom anlitande av nya redovisningsmetoder och på ann-at sätt, för att bl. a. kunna tillgodose kommuner och anställda, på frivillig väg skall byggas ut undan för undan.
Till angivna ställningstagande har även bidragit att det nya informationssystem som utredningen föreslår förutsätter att vissa uppgifter — under sekretess — kommer att lämnas till kommuner Och regionala stat- liga organ om huvuddragen i den vän— tade ekonomiska utvecklingen vid enskilda arbetsställen.
Utredningen vill också erinra om att före- tagsnämndsavtalet mellan SAF, LO och TCO förutsätter att personalen vid varje »samarbetsenhet» skall erhålla den informa- tion i ekonomiska frågor, som har betydel— se för den del av företagets verksamhet som samarbetsorganets informations- och sam- rådsverksamhet omfattar. »Samarbetsenhet» kan vara antingen en avdelning bland flera på en ort eller en mera begränsad enhet, t.ex. en produktionsgrupp eller en fabriks- enhet. Syftet med angivna bestämmelse är att möjliggöra för den lokala samarbetsen- heten att få sin egen roll i företagets eko- nomi belyst (protokollsanteckning 1 till av- talets 9 €).
Företagsnämndsavtalet förutsätter sålun- da att de anställda skall få information om den ekonomiska utvecklingen vid den egna »samarbetsenheten». Att sådan information också lämnas har bekräftats vid utredning- ens hearings.
11.2.2 Utgifter för forskning och utveck- lingsarbete
En ytterligare fråga som utredningen tagit upp vid sidan av dem som behandlas i för- slaget till ny redovisningslag avser offentlig redovisning av företagens utgifter för forsk- ning och utvecklingsarbete.
Möjligheten för företagen att få fram nya och förbättrade produkter och produktions- metoder m.m. är avgörande för företagens förmåga att hävda sig i konkurrensen. Där- vid är de forsknings- och utvecklingsinsatser
som görs av väsentlig betydelse. De företag som inte satsar tillräckligt på dessa områden riskerar att på ganska kort tid »slås ut» på marknaden. Även vid bedömning av ett företags resultat skulle information i årsre- dovisningen beträffande omfattningen av forsknings- och utvecklingsutgifterna under räkenskapsperioden vara av värde.
Forsknings- och utvecklingsverksamhet kan bedrivas på produktions-, produkt- och marknadssidan och kan även avse det ad- ministrativa området. Utgifter därför kan belasta företaget långt innan forsknings- och utvecklingsverksamheten ger något ekono- miskt utbyte och skulle med andra ord kun- na betecknas som investeringar i >>imma- teriella anläggningstillgångar».
Från denna utgångspunkt borde forsk- nings- och utvecklingsutgifterna aktiveras i balansräkningen för att sedan periodiseras till kostnader som »avskrivningar» på sam- ma sätt som utgifter för fastigheter och ma— skiner (investeringar i materiella anlägg- ningstillgångar). Av skatteskäl och redovis- ningstekniska skäl kostnadsbelastas dock en viss räkenskapsperiods rörelseresultat rela- tivt ofta med samtliga de utvecklingsutgifter som man har haft under ifrågavarande pe- riod. Om utgifterna varierar avsevärt mellan olika perioder, leder den ur företagsekono- misk synpunkt felaktiga periodiseringen till ett missvisande rörelseresultat i verksam- hetsberättelsen. Vidare skapas ett slags »dolda reserver» i form av immateriella anläggningstillgångar som ej är synliga i ba— lansräkningen.
Möjligheten att följa ett företags resultat— utveckling mellan olika redovisningsperiodcr försvåras om forsknings- och utvecklings- utgifterna varierar avsevärt i storlek mellan olika år och samtidigt inte heller periodise- ras. Utredningen har dock konstaterat, att en stor del av utnyttjade forsknings- och utvecklingsresurser — i synnerhet i större företag — som regel ej varierar i så stor ut- sträckning från år till år, eftersom man i många fall är bunden vid tillgänglig kapaci- tet i form av fasta anläggningar och för än- damålet fast anställd personal. För mindre och även för nystartade företag kan dock
en ojämn kostnadsbelastning antas vara nå- got vanligare.
I samband med utredningens empiriska undersökningar har konstaterats att vissa börsföretags verksamhetsberättelser innehål— ler omfattande redogörelser för nystartade forsknings- och utvecklingsprojekt, ibland även med kostnadsuppgifter. I övrigt före- kommer uppgifter i årsredovisningarna om forskning och utveckling i mycket begränsad utsträckning.
Utredningen har funnit det orealistiskt att kräva en redovisning av >>planmässiga av- skrivningar» för »investeringar» i forskning och utveckling. Förutom de problem som även är förknippade med planmässig för- delning av avskrivningar på materiella an- läggningstillgångar skulle särskilda svårighe- ter uppkomma för företagen när det gäller att göra upp avskrivningsplaner för denna typ av »investeringar».
Utredningen har närmare övervägt huru- vida företagen skulle kunna åläggas att of- fentligt redovisa storleken av utvecklings- utgifterna. I 103 5 1 mom. första stycket AL (motsvarande bestämmelse finns i 43 % FL) föreskrivs skyldighet att i förvaltnings- berättelsen lämna upplysningar om »andra för bedömningen av bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet . . . viktiga förhållanden». Information om forsknings- och utvecklingsverksamhet kan, när utgif- terna härför är mera betydande, otvivelak- tigt höra till denna grupp »andra . . . viktiga förhållanden». Något krav på siffermässig specificering uppställer lagen emellertid inte.
Vid försök till utformning av lagregler om redovisning av utgifter för forsknings- och utvecklingsarbete visar sig emellertid betydande definitionr- och avgränsningspro- blem uppkomma. Det har framför allt visat sig svårt att avgränsa den löpande verksam- heten i företagen från vad som kan anses vara forsknings- och utvecklingsarbete. Des- sa två områden är idag nära sammankopp- lade och det är svårt att isolera utgifter för alla småförbättringar av produkter och produktionsmetoder företagna i nära anslut- ning till själva produktionen. Detta belystes vid en av utredningens hearings av en före-
trä—dare för ett av våra största verkstadsföre- tag på följande sätt: »När det gäller forsk- ning och produktutveckling är det ett om- råde som för vår del är mycket svårt att särskilja från bolagets allmänna verksamhet. Vi kan säga att vi de facto försöker arbeta så, att varje anställd är sysselsatt med någon slags produktförnyelse. Vi erbjuder alla att komma med förslag. Varje ingenjör kanske håller på med detta i sin dagliga gärning, inte minst på fabrikationssidan. Produktions- ingenjörerna är alla samtidigt forskare i nya förbättrade produktionsmetoder. Alla an- ställda uppmuntras att komma med sina idé- er och får också betalt för förslag som ac- cepteras. Det är något som fortgår praktiskt taget hos alla våra anställda och är svårt att särskilja i en årsredovisning vad det har kostat t. ex.»
Samma avgränsningsproblem mellan ut— vecklande verksamhet och daglig rutin mö- ter man på marknadssidan, den administra- tiva sidan etc.
En standard för avgränsning på produk- tions- och produktsidan har visserligen ut- arbetats av OECD och tillämpas i Sverige av statistiska centralbyrån. Någon mer ex- akt gränsdragning, lämplig som underlag för lagstiftning, är det dock ej fråga om.
I samband med hearings betonade flera företagsledare också olägenheter från kon- kurrenssynpunkt av att offentliggöra forsk- nings- och utvecklingsutgifter. Man fruktade främst en försämring av konkurrenskraften gentemot utlandet, där motsvarande offent- liga redovisning ej krävs.
Med hänsyn till de angivna avgränsnings- och definitionsproblemen har utredningen stannat för att ej föreslå lagstiftning om re— dovisning av forsknings- och utvecklingsut- gifter. Utredningen har därvid ej heller an- sett sig kunna helt bortse från de åberopade konkurrensaspekterna såvitt gäller utländska företag.
12. Ärsredovisnin g i stiftelser
Genom förslaget om styrelserepresentation för det allmänna i större allmännyttiga stif- telsers styrelser ökar samhällets insyn och inflytande i sådana stiftelser. Utredningen anser emellertid att även andra vägar bör prövas för att förbättra insynen i större stif- telser. En lämplig sådan väg är att öka kra- ven på årsredovisning och att göra redovis- ningen offentligt tillgänglig på ett annat sätt än den är idag.
Utöver de bestämmelser i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser som tidigare redovisats (s. 89 f.) är i detta sammanhang följande bestämmelser i lagen av intresse. Det åligger styrelsen i stiftelse som står under tillsyn enligt lagen att föra räkenskaper över stif- telsens tillgångar och skulder samt inkoms- ter och utgifter, att årligen avsluta räkenska- perna och inom tre månader efter räken- skapsårets slut till länsstyrelsen insända dels berättelse om hur stiftelsens ändamål blivit främjat under året och dels sammandrag av räkenskaperna enligt formulär, som Ko- nungen fastställt (14 å). Länsstyrelsen skall med ledning av de insända handlingarna granska stiftelsens förvaltning. Vid gransk- ningen bör huvudsakligen tillses, att stiftel- sens medel icke dras från ändamål för vilka de är bestämda och att förrnögenheten är placerad på nöjaktigt sätt (15 5). Enligt sist- nämnda lagrum får länsstyrelsen infordra ytterligare handlingar eller upplysningar rö- rande stiftelsens förvaltning om länsstyrel- sen vid granskningen finner sådana hand-
lingar eller upplysningar erforderliga. Därest omständigheterna påkallar det kan länssty- relsen också hos styrelsen granska stiftelsens förvaltning, varvid räkenskaper, kassa, vär- dehandlingar och protokoll m.m. skall hål- las tillgängliga av styrelsen.
Utredningens undersökningar tyder på att länsstyrelserna endast undantagsvis företar sådan särskild utredning som anges i 14 och 15 55. Från länsstyrelsehåll har också i olika sammanhang påtalats att nuvarande perso- nalresurser i allmänhet inte medger någon ingående kontroll av stiftelsernas verksam- het.1
I Kungl. kungörelsen den 6 juni 1930 med vissa bestämmelser i anledning av lagen om tillsyn över stiftelser har tillämpningsföre- skrifter till bl.a. 14 & utfärdats. Enligt 1 & kungörelsen skall det sammandrag av räken- skaperna som stiftelses styrelse enligt 14 5 skall sända in till länsstyrelsen uppta till- gångar och skulder vid början av det senast förflutna räkenskapsåret, en sammanställ- ning av inkomster och utgifter under nämn- da år samt tillgångar och skulder vid samma års utgång. Sammandraget skall vara upp- ställt i huvudsaklig överensstämmelse med ett till kungörelsen fogat formulär. Formu- läret innehåller f. n. vissa krav på specifice- ring av tillgångarna bl.a. i fråga om aktier och obligationer samt krav på uppgift om de personer till vilka stiftelsen under året
1 Se t.ex. bevillningsutskottets betänkande 1963: 51 s. 7.
Av offentlighetsprincipen följer att de redovisningshandlingar från stiftelser som enligt tillsynslagen och tillämpningskungö- relsen ges in till länsstyrelse blir offentliga handlingar.
I taxeringsförfattningarna finns också, som förut nämnts, bestämmelser av visst in- tresse i detta sammanhang. Enligt 33 & taxeringsförordningen åligger det sådan stif- telse som är helt eller delvis frikallad från skattskyldighet för inkomst eller förrnögen- het, att - i den mån självdeklaration inte av- ges till länsstyrelsen — lämna uppgift enligt fastställt formulär. Sådan uppgift skall upp- ta inkomster och utgifter under räkenskaps- året samt tillgångar och skulder vid räken- skapsårets början och slut liksom upplys- ning om de omständigheter, vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet. Förste taxeringsintendenten kan enligt sam- ma stadgande medge befrielse från uppgifts- skyldigheten. Eftersom de uppgifter som av en stiftelse ges in till taxeringsmyndigheten regelmässigt är sekretessbelagda (jfr 17 & sekretesslagen) har uppgiftsskyldigheten en- ligt taxeringsförordningen emellertid högst begränsat värde som informationsmedel. Till detta kommer att i praxis stiftelse relativt ofta torde befrias från uppgiftsskyldighet en- ligt förordningen.
Bestämmelsen om uppgiftsplikt enligt taxeringsförordningen infördes vid omarbet- ningen av förordningen 1956. Motivet var att förhindra att stiftelser — och ideella för- eningar — som förrnenar sig vara frikallade från skattskyldighet, genom att underlåta att avlämna självdeklaration skall kunna und- gå taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet.
Som framgår av det anförda är den skyl- dighet till offentlig redovisning som f.n. åligger stiftelser inte särskilt omfattande. En allmännyttig stiftelse som inte faller under bestämmelserna i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser är —- även om den har aldrig så stor samhällsekonomisk betydelse — helt fri från skyldigheter i fråga om offentlig redovisning.2 Det kan heller inte sägas att de bestämmelser om årsredovisning som 1929 års lag innehåller särskilt väl motsva-
rar nutida krav på insyn, i vart fall inte såvitt gäller större stiftelser. Enligt utred- ningens mening kan det från samhällets syn- punkt numera knappast godtas att kraven på redovisning för sådana stiftelser — stiftel- ser som ibland har åtskilliga miljoner kro- nor i tillgångar — är så mycket lägre än mot- svarande krav på även helt obetydliga aktie- bolag eller ekonomiska föreningar. Sådana lagregler bör tillskapas för årsredovisningen i stiftelser att samhället och allmänheten garanteras information om stiftelsernas för- hållanden. Detta krav synes så mycket mer berättigat som de anspråk på sekretess som produktionsföretag och liknande med fog kan uppställa i vissa frågor, och som be- träffande sådana företag begränsar utrym- met för offentlig redovisning, torde ha myc- ket ringa relevans i stiftelser.
Även om samarbetsutredningen haft an- ledning att till behandling ta upp endast begränsade delar av stiftelseinstitutet, har utredningen kommit till uppfattningen att tiden nu bör vara mogen att vidta en ge- nomgripande översyn av den lagstiftning som reglerar detta institut. Utredningen för- ordar att en sådan översyn kommer till stånd inom en nära framtid. Vid denna översyn bör det vara en självskriven upp- gift att också behandla frågan om stiftelser- nas årsredovisning. Frågan om en revision av lagstiftningen om stiftelser har under se- nare år tagits upp i olika sammanhang, bl.a. i en rad riksdagsmotioner.3 I motionerna har påtalats nuvarande bristande insyn i stiftel- sernas förhållanden och det otillfredsstäl- lande i att bestämmelser saknas på en rad för stiftelseinstitutet centrala områden. Ut- redningen vill i anslutning härtill peka på bristen på regler i fråga om stiftelsestyrelses arbete, funktioner och ansvar. Riksdagen har också i anslutning till sådana motioner
” I praxis förekommer dock att stiftelse utan att skyldighet därtill föreligger avger viss offent- lig redovisning. Se t. ex. minnesskrift för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse till stiftelsens 50- årsjubileum 1967.
3 Se bl. a. 1963 I: 271 och 11: 313 samt 1970: 1:60 och II: 71, I: 389. 1970 års motioner är f.n. föremål för remissbehandling.
Utredningen är emellertid väl medveten om att sagda översyn innebär en komplice- rad och omfattande lagstiftningsuppgift. I avvaktan på att denna genomförs bör där- för vissa (provisoriska) åtgärder vidtas för att förbättra informationen om i första hand de större allmännyttiga stiftelser som inte står under tillsyn enligt 1929 års lag; stiftelser som alltså f.n. inte är skyldiga att avge någon som helst offentlig redovisning. Det synes lämpligen kunna ske i den formen att i 1929 års tillsynslag tas in en bestäm- melse att stiftelse som inte står under tillsyn enligt lagen men som har mer omfattande tillgångar skall avge motsvarande årsredo- visning till länsstyrelsen som enligt 14 5 till- synslagen nu åligger de stiftelser som står under tillsyn. Det torde från de synpunkter utredningen har att beakta vara lämpligt att sådan redovisningsskyldighet åläggs alla stif- telser som har tillgångar som överstiger en miljon kronor.
Vad nu sagts innebär inte att alla stiftelser som har mer än en miljon kronor i tillgång- ar blir underkastade tillsyn enligt 1929 års lag. Förslaget innebär endast att sådan stif- telse, även om den inte står under tillsyn, skall upprätta samma form av redovisning som de stiftelser som står under tillsyn och att redovisningshandlingarna, genom att de skall ges in till länsstyrelsen, blir offentligt tillgängliga.
Den angivna redovisningsskyldigheten bör fullgöras på samma sätt och inom samma tid som motsvarande skyldighet för stiftelser under tillsyn. Det innebär att redovisnings- handlingama inom tre månader från räken- skapsårets utgång skall insändas till läns- styrelsen i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen utövas (jfr 1 och 14 55 till— synslagen).
Utredningen förordar slutligen att en översyn sker av det formulär som används vid stiftelses redovisning till länsstyrelsen. Formuläret motsvarar i befintligt skick uppenbarligen inte nutida redovisningskrav.
* Se bevillningsutskottets betänkande 1963: 51.
13. Information och samarbete mellan företagsledning
och anställda i företagen
Även om utredningens direktiv i flera sarn- manhang tar upp frågor som rör informa- tion och samarbete mellan företagsledning och anställda i företagen anger direktiven dock inte dessa frågor som någon huvud— uppgift för utredningen. Det framgår av bl. a. det förhållandet att direktiven aviserar en särskild offentlig utredning i hithörande frågor, nämligen den utredning som skall arbeta med försöksverksamhet med före- tagsdemokrati i de statliga bolagen. Om så- lunda redan direktiven begränsar utredning- ens uppdrag så kommer till detta vissa and- ra omständigheter som på ett bestämt sätt har återverkat på utredningens arbete i den- na del.
Den första av dessa omständigheter är att frågor om företagsdemokrati sedan länge ansetts tillhöra området för avtalsfrihet mel- lan arbetsmarknadens parter. Företrädare för SAF, LO och TCO har inför utredning- en förklarat att de vidhåller avtalsfrihetens princip på detta område och att utred- ningen därför inte nu bör lägga fram förslag till bindande bestämmelser i ämnet. Nämnda huvudorganisationer har också hänvisat till den intensiva utrednings- och försöksverk- samhet med inriktning på företagsdemokra- tiska spörsmål som f.n. pågår på en rad områden.
Huvudorganisationerna har därvid avsett bl. a. den försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati som skall påbörjas bland SAFzs medlemsföretag. Till grund för denna verksamhet ligger ursprungligen en skrivelse
den 2 juni 1969 från LO till Utvecklingsrå- det för samarbetsfrågor — ett organ tillsatt av SAF, LO och TCO.1 I denna skrivelse anförde LO.
Företagsnämndsavtalet ger företag och lokala fackliga organisationer en möjlighet att träffa överenskommelser om att bedriva samarbetet på arbetsplatsen i andra former och efter andra regler än de i avtalstexten givna. Denna möj- lighet utnyttjas dock ej i nämnvärd grad. En orsak härtill bland många andra kan vara bris- ten på systematiserad erfarenhet av samarbete i andra former än de som avtalet anvisar. Ett antal stimulerande exempel och en systematisk spridning av erfarenheterna från dessa skulle sannolikt väsentligen bidra till att det spontana utvecklingsarbete som avtalet vill främja kom- mer till stånd i större utsträckning. Försöks— verksamheten bör i väsentlig grad ta sin ut- gångspunkt i den enskildes vardagssituation och främja dennes möjlighet att för egen del och genom den grupp individen tillhör utöva infly- tande och kontroll över den egna arbetssituatio- nen och på valet av de arbetsledare och chefer som spelar en avgörande roll för arbetsplatsens sociala relationer och psykologiska klimat. Vi- dare bör arbetet inriktas på att utröna ända- målsenligheten med olika former för en väsent- ligt fördjupad medverkan av anställda i beslut på olika nivåer av företagets organisation och
1 Rådet har f.n. följande sammansättning. Herr Lars Wirström, ordf., dir. Curt-Steffan Giesecke, SAF, dir. Matts Bergom Larsson, Sveriges Verkstadsförening, dir. Lars Malm, Svenska AB Philips, dir. Boris Serning, Gränges- bergsbolaget, 2:e ordf. Kurt Nordgren, LO, vice ordf., förbundsordf. Åke Nilsson, Metall- industriarbetareförbundet, sekreteraren Olle Gunnarsson, LO, dir. Otto Nordenskiöld, TCO, vice ordf., och förhandlingschef Ingvar Seregard, SIF.
med varierande grader av inflytande och med- bestämmanderätt.
Som exempel på sådana projekt som för- söks- och experimentverksamheten bör om- fatta nämner LO:
ökat inflytande för enskilda arbetstagare i utformningen av rationaliseringsverksamheten och arbetsmetoder, arbetsmiljö och arbetsorga— nisation
medverkan i olika former och med varieran- de grad av medansvar vid tillsättande av arbets- ledare, personalmän, arbetsstudiemän och and- ra befattningar av väsentlig betydelse för arbets- platsens sociala och psykologiska klimat
olika former för de lokala personalorganisa- tionernas inflytande på personalpolitikens ut- formning
olika former för samarbete mellan företags- ledning och anställda, inbyggt i företagets orga- nisation och omfattande största möjliga antal beslutsnivåer
medverkan av de anställda i projektgrupper och andra beredande och planerande arbets- grupper i företaget
regelbunden medverkan av de anställda i beslut som fattas av direktion och/eller andra liknande informella men institutionaliserade be- slutsorgan
representation i olika former i företagens sty- relser.
Som svar på LO:s skrivelse anförde Ut- vecklingsrådet för samarbetsfrågor i ett ut- talande den 24 september 1969 att en för- söksverksamhet med nya former för för- djupad företagsdemokrati bör komma till stånd. Det ankommer nu närmast på parter- na ute i företagen att gemensamt engagera sig i försök på olika nivåer. Några sådana försök kan Utvecklingsrådet genom sin forskningsgrupp följa mer vetenskapligt, men inte minst bristen på forskare begränsar an— talet sådana kontrollerade försök. Detta bör dock inte hindra företag från att själva prö- va sig fram med olika former av vidgad företagsdemokrati. Rådet konstaterar att vä- sentliga insatser kan göras inom företags- nämndsavtalets ram, men att det är angelä- get att även sådana former av vidgat medin- flytande blir prövade som ligger utanför avtalets ram.
Rådet säger vidare att det i samarbete med berörda förbund och företag avser att utarbeta riktlinjer för försöksverksamheten.2 Som exempel på sådan verksamhet nämner
man medverkan av anställda (enskilda ar- betstagare eller fackliga klubbar)
i rationaliseringsverksamhet avseende t.ex. arbetsmetoder, arbetsmiljö och arbetsorganisa- hon,
vid personalpolitikens utformning, genom samråd i olika former vid urval av arbetsledare, personalmän, arbetsstudiemän och andra befattningshavare av väsentlig betydelse för arbetsplatsens sociala och psykologiska kli- mat,
i olika former vid överläggningar med före- tagsledningen, t.ex. genom regelbundna kon- takter med VD, genom styrelserepresentation eller liknande.
I LO:s skrivelse till Utvecklingsrådet i juni 1969 hänvisade LO till den försöksverk- samhet med fördjupad företagsdemokrati som har inletts i de statliga aktiebolagen. Denna försöksverksamhet leds av en särskild delegation, utsedd av statsrådet Wickman.3
I direktiven till nämnda delegation4 fram- höll statsrådet Wickman att frågan om ett mer demokratiskt produktionsliv kommit att tillmätas allt större betydelse och att dess lösning nu utgör ett av de viktigaste målen för den vidareutveckling av samhällets de- mokratisering som måste komma till stånd. Företagsdemokratin avser de anställdas möj- lighet att påverka det egna företagets all- männa politik och de förhållanden som rå- der på den egna arbetsplatsen. Statsrådet fortsatte.
Skall de anställda kunna aktivt delta i en fördjupad företagsdemokrati med förbättrat samarbete på alla nivåer i företaget måste flera olika förutsättningar uppfyllas. För det första måste de anställda få nödvändig information om frågor av intresse i sammanhanget och ges reella möjligheter att tillgodogöra sig denna in- formation. Detta kräver både en lämplig pre— sentation och i vissa fall en omfattande utbild- ningsverksamhet. För det andra krävs att rätten till och graden av inflytande över olika typer
* Riktlinjer för den praktiska utformningen av försöksverksamheten har våren 1970 presen- terats av rådet.
** Delegationen har följande sammansättning. Sekreteraren Olle Gunnarsson, LO, ordf., per- sonalintendent Bengt Linde, ASSI, ombudsman Karl-Erik Modig, TCO, metallarbetare Bengt Tengroth, SKF:s Verkstadsklubb, direktör Lars Åhstrand, Svenska Reproduktions AB, plane- ringschef Eric Pettersson, industridep., och kanslirådet Fingal Ström, finansdep.
* Se Post och Inrikes Tidningar den 9.1.1969.
av frågor preciseras. För det tredje krävs att organisatoriska, praktiska och rättsliga förutsätt— ningar skapas för ett aktivt deltagande i besluts- fattandet i de frågor som skall bli föremål för de anställdas medinflytande.
Företagsdemokratin bör i princip innebära medverkan av de anställda på alla beslutsnivåer i företaget. Olika grader av inflytande är dock tänkbara, från information och samråd till medbestämmande. Det är naturligt att utgå från att inflytande i första hand är av intresse när det gäller frågor med mer direkta återverkning- ar på förhållandena för den enskilde individen. Det gäller bl. a. frågor som arbetets organisa- tion och uppläggning, arbetsmiljön i vidare me- ning, samt personalfrågor som ej är reglerade i kollektivavtal om löner och andra anställ- ningsvillkor. Frågor om den allmänna företags- politiken som exempelvis marknadsföring, pro- duktval etc. bör dock inte vara undantagna de anställdas inflytande. En primär uppgift för delegationen bör därför vara att klarlägga möj- ligheterna till och förutsättningama för ett både till grad och omfattning vidgat inflytande för de anställda. Vidare bör undersökas vilka för- ändringar i informella och formella samarbets- former som är lämpligast för att möjliggöra detta vidgade inflytande och göra det så värde- fullt som möjligt, även från företagets synpunkt. En naturlig fråga i sammanhanget är huruvida, och i så fall under vilka förhållanden, vidgade befogenheter för företagsnämnderna är en fram- komlig väg eller om andra former för inflytan- de bör prövas.
Försöksverksamhet med företagsdemo- krati har redan inletts eller kommer inom en nära framtid att inledas även på andra delar av arbetsmarknaden, bl.a. inom de konsu- mentkooperativa företagen, inom landstings- sektorn och på den primärkommunala sek- torn.
Slutligen skall i detta sammanhang erinras om den utredning ang. försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen som tillsattes i september 1969.5 I direktiven till denna utredning an- förde statsrådet Löfberg bl.a.
I försöksverksamheten bör prövas förutsätt— ningama för och resultaten av bl. a. viss om- fördelning av beslutsbefogenheten från nuva- rande organ eller nivåer till andra organ eller nivåer inom myndigheten, där de anställdas er- farenheter och synpunkter kan få göra sig gäl- lande i högre grad än nu. Försöken bör avse varierande grader av inflytande för de anställ- das intressen i skilda delar av beslutsprocessen.
Sådana frågor rörande verksamhetens all—
männa inriktning, ekonomiska och organisato- riska förutsättningar m.m., vilka nu avgörs av myndighetens styrelse eller motsvarande led- ningsorgan, bör inte principiellt undandras för- söksverksamhet. Det bör sålunda kunna prövas om t.ex. kortsiktig och långsiktig planering, beslut om anslagsframställning, aktuella verk- samhetsplaner o.dyl. kan ske under utvidgat representativt inflytande från personalen. Prin- cipiella frågor av personalpolitisk att bör vidare kunna omfattas av försöksverksamheten.
För den löpande verksamheten i den mån denna väsentligen innebär tillämpning av givna riktlinjer synes försöken inom en myndighet böra begränsas till ökad delegering, arbete i grupper, omfördelning av arbetsuppgifter o. dyl. i syfte att öka det personliga engagemanget i arbetet och därmed effektiviteten. Försöken bör avse olika typer av förvaltningsverksamhet. För- söksverksamheten bör omfatta endast befogen- heter som klart tillhör myndigheten ensam. De sakkunniga skall även klarlägga formerna för ett ökat personalinflytande, t.ex. i vilken ut- sträckning nuvarande företagsnämnder kan ges ökade befogenheter eller om andra institutionel- la verksamhetsformer bör införas som ger de anställda ökad medbestämmanderätt eller med- inflytande.
Till de olika utredningar som nu har redovisa-ts skall läggas de utredningar i före- tagsdemokratiska frågor som pågår internt inom huvudorganisationerna på arbetsmark- naden. Sålunda har LO under hösten 1969 tillsatt en kommitté med uppgift att se över frågorna om företagsdemokrati ur LO:s syn- vinkel.5 Denna kommitté skall framlägga re— sultaten av sin undersökning vid LO:s kon-
5 Ledamöter i utredningen är generaldirektör Gustav Vahlberg, ordf., sekr. i SACO Göran Arsell, ombudsman Thorsten Holm, TCO-S, förbundsordf. Arne Johansson, Svenska tele- förbundet, lze ombudsman Berne Palvall, SR, dir. Björn Qvarnström, Statens vägverk, dir. Urban Rosenblad, Personalvårdsbyrån i för- svarsstaben och avd.chef Jan Rydén, Statskon- toret. * Ledamöter i kommittén är 2:e förbunds- ordf. Bert Lundin, Metallindustriarbetareför- bundet, ordf., 2:e förbundsordf. Börje Jönsson, Byggnadsarbetareförbundet, ombudsman Knut Therus, Fabriksarbetareförbundet, ombudsman Bengt Lloyd, Handelsanställdas förbund, om— budsman Lars Johansson, Kommunalarbetare— förbundet, förbundssekr. Arne Nybom, Livs- medelsarbetareförbundet, förbundsordf. Arne Johansson, Telearbetareförbundet, 2:e förbunds- ordf. Gunnar Nilsson, Träindustriarbetareför- bundet, förbundsordf. Erik Alderin, Typo- grafförbundet, sekr. Olle Gunnarsson, LO, och ombudsman Inge Janerus, LO.
gress 1971. En huvuduppgift för kommittén blir att ta ställning till om företagsdemokra— tifrågorna bör regleras genom kollektivavtal eller lösas genom lagstiftning.
TCO har i september 1969 tillsatt en kom- mitté för samarbetsfrågor på arbetsplatsen. Kommittén har haft till uppgift bl.a. att överväga nya samarbetsformer inom före- tagen.7 En delrapport från kommittén har nyligen presenterats i en skrift med titeln Demokratisering av arbetslivet. I rapporten föreslår kommittén sammanfattningsvis bl. a. att de anställdas inflytande skall avse alla beslutsnivåer i företaget, att den anställde skall ges ökade möjligheter att påverka sin egen arbetssituation (självbestämmande), att företagsnämnderna skall utvecklas till regul- jära organ i företagets organisation med vid- gad beslutsrätt, att de anställda genom re— presentation i olika beslutsorgan, bl. a. i styrelsen, skall få ökad möjlighet till insyn och inflytande samt att demokratiseringen av arbetslivet i första hand skall grundas på avtal mellan arbetsmarknadens parter. Rap- porten kommer att behandlas vid TCO:s kongress sommaren 1970.
Också inom SAF pågår internt arbete i dessa frågor. Arbetet är koncentrerat till arbetsgivareföreningens beslutande instan- ser, i första hand till dess styrelse och ar- betsutskott.
Vad som nu redovisats har självfallet på- verkat inriktningen av utredningens arbete i fråga om information och samarbete mellan företagsledning och anställda. Som tidigare sagts har det föranlett utredningen att be- gränsa sina överväganden i denna del, dock inte så långt att utredningen avstått från att ta upp frågor som utredningen bedömt som lämpliga att nu avgöra.
En av de frågor utredningen ansett sig böra ägna uppmärksamhet gäller arbetet inom företagsnämnderna. Enligt 1966 års avtal mellan SAF och LO resp. mellan SAF och TCO om företagsnämnder är företags— nämnden den viktigaste formen för organi- serad samverkan mellan företagsledning och anställda. Företagsnämnd skall inrättas vid företag, där i regel sysselsätts minst femtio arbetare, om arbetsgivaren eller vederböran-
de lokala organisation på arbetarsidan be- gär detta (1 & SAF-LO-avtalet). Antalet företagsnämnder inom SAF-LO-området uppgår idag till omkring 2500. Till dessa skall läggas ett betydande antal företags- nämnder utanför SAF-LO-området.
Om företagsnämndens ställning och ar- betsuppgifter sägs i 4 & nämnda avtal.
Företagsnämnden, som är ett organ för in- formation och samråd mellan företagsledningen och de anställda genom deras fackliga organi- sationer inom företaget, har . .. till uppgift att verka för ökad produktivitet och ökad arbets- tillfredsställelse.
Härvid åligger det nämnden
att upprätthålla fortlöpande samverkan mel- lan arbetsgivaren och de anställda;
att bereda de anställda insikt i verksamhe- tens ekonomiska och tekniska betingelser samt rörelsens resultat;
att verka för de anställdas trygghet i anställ- ningen samt för arbetarskydd, trivsel och i öv- rigt en god arbetsmiljö;
att främja yrkesutbildning inom företaget; samt att i övrigt verka för goda produktions- och arbetsförhållanden vid företaget.
Arbetsgivaren får till företagsnämnden dele- gera rätten att fatta beslut inom vissa avgrän- sade områden, t.ex. sociala frågor inom en given budgetram och ersättning för inlämnade förslag. Sådan delegering gäller till dess den återkallas.
I avtalets 6 & anges företagsnämndens verksamhet närmare:
I syfte att tillvarataga de anställdas erfaren- heter och insikter är det förutsatt, att man i företagsnämnderna informerar och samråder om för företaget och dess personal väsentliga frågor. Av samrådets natur följer att detta före- går företagsledningens beslut och eventuella förändringars genomförande. Med företagsled- ningen avses såväl den verkställande ledningen som styrelsen. Vid samråd inom nämnden bör denna söka komma fram till en gemensam upp- fattning. Resultatet av nämndens arbete skall kontinuerligt genom en av arbetsgivaren därför utsedd representant delges berörda personer
7 Ledamöter i kommittén är ombudsman Karl-Erik Modig, ordf., ombudsman Lennart Sahlsten, SIF, ombudsman Svante Viksten, HTF, ombudsman Hilding Sjöberg, Bankman- naförbundet, ombudsman Thorsten _Holm, TCO-S och ombudsman Gunnar Orback, TCO-K.
inom företagsledningen. Då denna fattat beslut i fråga, som är av betydelse för de anställda, bör information därom lämnas i företagsnämn- den, särskilt om frågan tidigare behandlats i nämnden.
I de fall, då det skulle kunna medföra skada för arbetsgivaren att uppenbara visst förhållan- de, föreligger icke informations— och samråds- skyldighet. Då arbetsgivaren tar ställning till huruvida i visst fall information skall lämnas bör han även taga i betraktande de anställdas intresse av att information ges.
Områdena för information och samråd är . . . produktionsfrågor, ekonomiska frågor och per- sonalfrågor. Inom nämnden bör samråd äga rum om informationens närmare utformning.
Avtalet innehåller också en bestämmelse om vidareinformation som innebär att före- tagsnämnden på lämpligt sätt skall göra resultatet av sitt arbete känt för företagets anställda (7 5).
Såvitt angår företagets ekonomi ålig— ger det arbetsgivaren att lämna företags- nämnden regelbunden och framåtriktad in- formation på ett sådant sätt att nämnden kan bilda sig en god föreställning om före- tagets ekonomiska förhållanden och fram- tidsutsikter (9 5). Vidare sägs i samma para- graf att företagsnämnder i aktiebolag och ekonomiska föreningar genom arbetsgiva- rens försorg skall få del av för rörelsen upp- rättade årsredovisningshandlingar och revi- sionsberättelse. Arbetsgivaren bör tillhanda- hålla nämnden material ägnat att belysa företagets ställning och resultat, t. ex. sådant material som aktieägarna (medlemmarna) erhåller på bolagsstämman (föreningsstäm- man). Bestämmelserna om ekonomisk infor- mation till de anställda skall ses mot bak— grund av de mål för samarbetet i företagen, som varit vägledande vid avtalens tillkomst: ökad produktivitet och ökad .arbetstillfreds- ställelse.
I fråga om personalpolitiken fastslås i 10 & att information och samråd skall äga rum i företagsnämnden om de allmänna riktlinjerna för företagets personalpolitik, t.ex.
a) principer och metoder för rekrytering, ur- val och befordran,
b) allmän planering av rekrytering och ut- bildning,
c) uppgörande av introduktionsprogram, samt
d) principer för omplacering eller omskol- ning av äldre arbetskraft och begränsat arbets- föra samt för omflyttning av personal i sam- band med strukturförändringar.
I samma paragraf sägs också att i fråga om nedläggande, inställelse eller väsentlig inskränkning av företagets drift samråd skall äga rum inom företagsnämnden beträffande åtgärdens inverkan på anställningsförhållan- dena.
Om företagsnämndens sammansättning föreskrivs i 24 & att nämnden skall bestå av ledamöter utsedda dels av arbetsgivaren och dels av arbetarna samt, där avtalet om före- tagsnämnder mellan SAF och TCO är till- lämpligt, också av tjänstemännen vid före— taget.
Slutligen bör nämnas att företagsnämnd skall hålla ordinarie sammanträde en gång varje kalenderkvartal.
I förhållande till det avtal om företags- nämnder som tidigare gällde och som till- kom 1946 innebär 1966 års avtal på flera punkter väsentliga förändringar. 1966 till- kom sålunda bl.a. bestämmelserna att infor- mation och samråd normalt skall ske före beslut och att företagsnämnd också får ta upp frågor som behandlas av företagets styrelse.
Vidare bildades i samband med avtalet 1966 Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor, med uppgift att vägleda och främja samar- betsorganens arbete genom information, ut- bildning och forskning.
Som exempel på den verksamhet som rå- det hittills bedrivit kan nämnas att en ar- betsgrupp inom rådet utarbetat mallar och exempel för företagens bokslutspresentation för de anställda »Årsredovisninge-n i före- tagsnämnden» (se vidare kapitel 11). En an- nan arbetsgrupp arbetar med förslag till olika forskningsprogram på samarbetsom- rådet.
Som framgår av denna redogörelse ger företagsnämndsavtalet redan i sin nuvaran- de form stora möjligheter till fördjupad företagsdemokrati. Den form för samverkan mellan företagsledning och anställda som företagsnämnden utgör, bör, om avtalet till-
lämpas enligt sin anda och bokstav, inne- bära att de anställda bereds möjlighet att ut- öva ett väsentligt inflytande i för dem bety- delsefulla frågor. Emellertid synes arbets- marknadens organisationer eniga om att av- talet på många håll ännu ej tillämpas på det sätt som förutsatts. TCO—ledningen be- tonade vid en hearing inför utredningen (se hearing 7.1) att problemen med företagsde- mokrati skulle vara åtskilligt mindre om företagsnämndsavtalet verkligen tillämpades i praktiken. Frågan om representation för de anställda i företagens styrelse skulle bli relativt ointressant om företagsnämndsavta- lets bestämmelser om samråd följdes, sades det också från detta håll.
Från de anställdas sida har man inför ut- redningen särskilt visat på att bestämmelsen i nämndavtalet om samråd före beslut till- lämpas i endast ringa utsträckning. Detta förhållande belyses i en företagsnämndsa- kät som LO lät utföra 1968 . Enkäten omfat- tade något mer än 73 % av samtliga re- gistrerade nämnder inom i första hand LO:s och SAP:s gemensamma avtalsområde. En- ligt enkäten ansåg arbetarrepresentanterna i 65 % av de tillfrågade nämnderna — två år efter de nya bestämmelsernas tillkomst — att man får information först sedan beslut fat- tats. Det framgår av enkäten att arbetsgi- varna är något mer benägna att samråda i personalfrågor än i produktionsfrågor. Vid några hearings — se särskilt överläggningen med TCO — har också framhållits att arbets- givare i väl många fall till stöd för befrielse från informationsskyldighet åberopar be- stämmelsen i företagsnämndsavtalets 6 & att informations- och samrådsskyldighet inte föreligger i de fall, då det skulle kunna med- föra skada för arbetsgivaren att uppenbara visst förhållande.
Vid utredningens hearings har vidare framkommit att den information som ges om företagens ekonomiska förhållanden inte alltid presenteras på ett sådant sätt att de anställda kan tillgodogöra sig informatio- nen. Detta gäller särskilt presentationen av årsredovisningshandlingarna.
En punkt i företagsnämndsavtalet som ut- redningen funnit tillämpad i endast ringa
utsträckning avser arbetsgivarens rätt att till företagsnämnden delegera beslutanderätten i »sociala frågor inom en given budgetram» (4 & tredje stycket). Enligt LO:s enkät hade beslutanderätten i sådana frågor endast dele- gerats till 4 % av tillfrågade nämnder. Det skall dock framhållas att av de nämnder, som inte tillerkänts sådan beslutanderätt, endast 10 % framställt begäran om beslu- tanderätt.
En central punkt i företagsnämndsavta- let är stadgandet om vidareinformation, dvs skyldigheten för nämnderna att »göra resul- tatet av sitt arbete känt för företagets an- ställda» (7 g). Vid utredningens undersök- ningar har framkommit att man både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan är medve- ten om att detta stadgande i praktiken be- reder betydande problem. Enligt en av SAF 1968 genomförd enkätundersökning Hur går det i företagsnämnden? tillställde endast 15 % av de företag som enkäten omfattade samtliga anställda protokoll från nämnd- sammanträdena. Relativt få företagsnämn- der hade vidtagit några arrangemang för muntlig vidareinformation, detta trots att nämndavtalets 7 & uttryckligen anger att hela personalen en gång om året bör ges tillfälle till en orientering om företagsnämn- dens verksamhet.
Utredningen har funnit det angeläget att relativt utförligt uppehålla sig vid företags- nämndsavtalets innehåll och faktiska till— lämpning. Som utredningen tidigare konsta- terat skulle, om avtalets möjligheter utnytt- jades fullt ut, ett väsentligt steg ha tagits mot ökad företagsdemokrati. Ansvaret för att detta hittills skett i endast begränsad ut- sträckning torde få tillskrivas såväl arbets- givare som arbetstagare. På båda håll synes man ha brustit när det gällt att föra ut avtalsinnehållet till företagsledningar och till lokala fackliga organisationer. Utredningen har dock noterat att parterna under senare tid blivit alltmer medvetna om behovet av intensifierad upplysnings- och utbildnings- verksamhet om företagsnämndsavtalet och att åtgärder vidtagits för att tillgodose detta behov. Det finns också anledning att här erinra om de initiativ som under senare tid
tagits för att genom olika slag av experi- mentverksamhet förbättra gamla former för samarbete och finna nya sådana.
Utredningen anser det synnerligen angelä- get att dessa olika initiativ fullföljs och att de erfarenheter som vinnes får en snabb och allmän spridning på arbetsmarknaden. Som påpekades i direktiven till den delegation som skall arbeta med försöksverksamhet i de statliga bolagen kan längre gående före- tagsdemokratiska reformer i vissa fall kräva att »rättsliga förutsättningar» skapas. Inne- börden av detta är att vissa samarbetsfor- mer kan komma att kräva förändringar i gällande företagslagstiftning för att möjlig- göra ett längre gående ansvarstagande från de anställdas sida. Inte heller i andra sam- manhang bör enligt utredningens mening möjligheten av lagstiftning i hithörande frå— gor uteslutas, även om det kan vara att föredra att i samarbetsfrågor arbeta på grundval av frivilliga överenskommelser. Samhällets intresse av fördjupad företags- demokrati är emellertid så klart markerat att statsmakterna inte i längden kan ställa sig passiva.
Gentemot arbetsgivarsidan vill utredning- en i detta sammanhang framhålla betydel- sen av att den negativa attityd till samar- bete med de anställda, som alltjämt finns på sina håll, övervinns. Den grundtanke, som varit en utgångspunkt för utredningens olika förslag, nämligen att företagen inte längre kan anses synonyma med enbart ägarna till företagen bör alltmer komma att prägla företagsledningamas sätt att informera och fatta beslut. Utredningen vill i detta sam- manhang särskilt erinra om värdet av sam- råd med de anställda i företaget före beslut i frågor som berör företagets utveckling, an- ställningstrygghet, arbetsmiljö etc. En mer restriktiv tillämpning av den regel i företags- nämndsavtalet som ger företagsledningen möjlighet att underlåta samråd bör allvarligt eftersträvas.
Gentemot arbetstagarsidan vill utredning- en peka på angelägenheten av ökad utbild- ning. Ökad företagsdemokrati ställer ökade krav också på de anställda. Inte minst ställs stora krav på de anställdas representanter i
företagsnämnderna. För att de skall kunna tillgodogöra sig ekonomisk information — och föra den vidare — samt göra de över- väganden som krävs för ett meningsfullt samråd inom företaget fordras ökade kun- skaper.
Utredningen övergår härefter till att nå- got beröra sådana förslag som utredningen i övrigt lägger fram och som kan väntas medföra att informationen från företagsled- ning till anställda i företagen vidgas.
Om utredningens förslag till skärpta redo- visningskrav för större aktiebolag och eko- nomiska föreningar genomförs kommer det- ta att öka informationen till de anställda i sådana företag. Inte minst betydelsefulla blir kanske de nya redovisningsbestämmelserna genom att de kommer att ligga till grund för informationen till företagsnämnderna. Som tidigare nämnts skall nämligen enligt före- tagsnämndsavtalet informationen i ekono- miska frågor grundas bl.a. på årsredovis- ningen. Det förslag om obligatorisk brutto- redovisning, dvs information om rörelsens försäljningsintäkter, kostnader och resultat, som utredningen lägger fram bör medföra att i ett antal företag, som idag har netto- redovisning, en mer pedagogisk och lättför- ståelig resultatredovisning erhålles. Försla- gen om utökad redovisning av lagerreserv kan väntas leda till att redovisningshand- lingarna kommer att ge en mer rättvisande bild av företagens årsresultat. Detta resul- tat som ett uttryck för ett företags möj- lighet att fortleva med bibehållen produk- tionskapacitet är givetvis i hög grad väsent- ligt för de anställdas trygghet. De nya kra- ven på delårsrapporter kommer dessutom att ge de anställda ökade möjligheter att fortlöpande följa företagens utveckling på centrala punkter.
Utredningens förslag i nu angivna hänse- enden bör innebära att de årsredovisningar, som enligt nämndavtalet skall tillställas företagsnämnderna i framtiden inte kommer att uppvisa lika stora variationer i fråga om innehållets kvantitet och kvalitet som hit- tills. Utredningen vill emellertid också fram-
hålla vikten av att presentationen av redovis- ningshandlingama för de anställda anpassas till deras förmåga att tillgodogöra sig infor- mationen. Populariserade former av resul- taträkningar, balansräkningar etc. kan vä- sentligt bidra till att öka förståelsen för materialet.
Ett annat av utredningens förslag som också kan bidra till förbättrad information till de anställda i vissa företag är förslaget om offentliga revisorer. Sådana revisorer har motiverats just utifrån utredningens grundläggande ståndpunkt att företagen vid sidan av kapitalägarna inkluderar andra in- tressenter, däribland de anställda. Den of- fentlige revisorns uppgift att arbeta för största möjliga öppenhet i det reviderade företagets årsredovisning bör bidra till vid- gad information också till de anställda i företaget. Därtill kommer att revisorn bör tillse att informationen från företagsledning- en till de anställda om företagets ekonomis- ka situation, antingen informationen lämnas genom företagsnämnden eller på annat sätt, får en från de anställdas synpunkt lämplig utformning.
Slutligen öppnar utredningens förslag om viss lagstadgad rätt för en kommun till över- läggningar med företag inom kommunen (6 % förslaget till lag om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor m.m.) samtidigt en, låt vara indirekt, informationskanal från företagsledningen till de anställda. Förslaget innebär, som tidigare redovisats, att styrel- sen i en kommun skall äga rätt att kalla till sig representanter för ledningen för ett före- tags arbetsställe inom kommunen för över- läggningar. Om inte särskilda skäl föranle- der annat skall till sådan överläggning ock- så kallas företrädare för de anställda vid arbetsstället. Bland frågor som kan väntas bli behandlade i detta sammanhang märks större utvidgningar och inskränkningar av driften inom ett företag, produktionsom- läggningar m.m. Den information som där- vid lämnas av företagsledningen om företa- gets förhållanden kommer alltså samtidigt de anställda till del.
14. Specialmotivering
14.1. Förslaget till lag om uppgiftsskyldig/let i vissa planeringsfrågor m.m.
Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen syftar den av utredningen föreslagna lagen om uppgiftsskyldighet i vis- sa planeringsfrågor m.m. till att skapa ga- rantier för visst regelbundet informationsut- byte och samarbete mellan samhällsorgan och enskilda företag i främst planeringsfrå- gor. Åtskilliga bestämmelser i 1agen har ut- formats så att de ger utrymme för en bety- dande flexibilitet i detta informationsutbyte. Det är som tidigare framhållits angeläget att utrymme finns att anpassa systemet till rå- dande lokala förhållanden och traditioner. De praktiska erfarenheter som redan finns på området bör självfallet, liksom de nya erfarenheter som vinnes i samband med systemets successiva utbyggnad, tillvaratas vid utformningen av de tillämpningsföre- skrifter med vilka lagen förutsätts bli kom- pletterad.
lå
I denna paragraf meddelas de grundläg- gande bestämmelserna om företagens upp- giftsskyldighet gentemot samhället i det av utredningen föreslagna nya informationssys- temet.
I första stycket föreskrivs att länsstyrelsen får förordna att näringsidkare som har ar- betsställe inom länet högst två gånger årli- gen skall lämna uppgift till länsstyrelsen om huvuddragen i den väntade ekonomiska ut- vecklingen av verksamheten vid arbetsstället
samt om huvuddragen i planerad eller för- väntad utvidgning eller inskränkning i pro- duktionen, sysselsättningen eller driften vid arbetsstället. Begreppet näringsidkare har här använts i den vidsträckta mening det givits i författningar på näringsrättens om- råde under senare år. (Se t.ex. 1960 års varumärkeslag och 1966 års lag om före- tagsinteckning.) Med begreppet avses sålun- da var och en som yrkesmässigt driver verk- samhet av ekonomisk art.
Vid utformningen av förslaget har beak- tats att många företag har sin verksamhet förlagd till flera arbetsställen i olika kom- muner och i olika län. Sådana företagscu- heter har ibland form av sjäIVStändiga juri- diska personer, t.ex. dotterbolag. Det van- ligaste är dock att de inte har sådan status utan är filialer, tillverkningsställen, försälj- ningskontor etc. vid företaget. Det hindrar dock inte att de från sysselsättningssynpunkt etc. kan ha mycket stor betydelse för den kommun och det län där de är belägna. Utifrån de intressen utredningen har att beakta har det varit naturligt att anknyta uppgiftsskyldigheten till det enskilda ar- betsstället.
Begreppet arbetsställe används bl.a. av SCB i dess industristatistik och definieras av denna myndighet som »en lokalt avskild produktionsenhet, vid vilken inom ramen för ett enda företag bedrivs ett enda slag av verksamhet inom i regel en enda defini- erad bransch eller vissa definierade kombi- nationer av skilda verksamheter». I vilken utsträckning en lokalt avskild enhet skall
delas upp på olika arbetsställen i det fall att verksamheten vid enheten hänför sig till skilda branscher får bedömas från fall till fall med beaktande bl.a. av resp. företags möjligheter att lämna så specificerade upp- gifter.
Någon föreskrift om att ett arbetsställe skall sysselsätta minst ett visst antal perso- ner för att uppgiftsskyldighet skall kunna föreligga för detta har inte upptagits i para- grafen. En sådan föreskrift skulle på ett olämpligt sätt kunna begränsa informations- systemets användningsområde. Det får dock förutsättas att vid urvalet av de arbetsstäl- len för vilka uppgiftsskyldighet skall före- ligga, arbetsställen med färre än 50 anställda i allmänhet inte kommer i fråga. Undantag torde dock få göras för t. ex. glesbygdskom- muner med ett begränsat antal företag och för särskilt kapitalintensiva företag med ett litet antal anställda.
Uppgiftsskyldighetens omfattning har i paragrafen bestämts i överensstämmelse med vad som sagts därom i den allmänna motiveringen (s. 67 f.). Som där närmare beskrivits är det inte avsett att företagen skall åläggas att lämna i detalj siffermässigt preciserade uppgifter utan fastmer uppgifter om utvecklingstendenser på olika områden, som är betydelsefulla för samhällsplanering- en. I överensstämmelse härmed avser para- grafen inte bara sådana förändringar för vilka konkreta planer har utformats inom företagen utan också intentioner och för- väntningar hos företagsledningen, som med relativt hög grad av sannolikhet kan väntas leda till förändringar inom företaget. Som tidigare angivits förutsätter förslaget att en preciserad bestämning av uppgiftsskyldighe- ten sker först efter viss försöksverksamhet.
I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen har länsstyrel- sen i paragrafen givits rätt att infordra upp- gifter från landstinget i fråga om dess ar- betsställen inom länet. Det ligger i sakens natur att landstingets uppgiftsskyldighet re- gelmässigt inte korruner att omfatta uppgif- ter om den ekonomiska utvecklingen vid resp. arbetsställe utan främst skall ta sikte på planerade investeringar samt utvidgning-
Utredningen har i anslutning till de all- männa motiven förordat att även statliga organ och då i första hand enheter inom de statliga affärsverken skall kunna åläggas uppgiftsskyldighet i systemet. Det ligger inom Kungl. Maj:ts befogenhet att förord- na om sådan uppgiftsskyldighet. En erinran härom har upptagits i paragrafens tredje stycke. Närmare föreskrifter om uppgifts- skyldigheten torde få tas in i instruktioner etc. för berörda statliga organ.
25
I överensstämmelse med vad som sagts i den allmänna motiveringen föreskrivs i den- na paragraf att länsstyrelsen, innan förord- nande meddelas om uppgiftsskyldighet en- ligt l 5, skall samråda med styrelsen i den kommun där arbetsstället är beläget. Detta samråd kan väntas bli särskilt omfattande när det första gången skall avgöras beträf- fande vilka arbetsställen inom resp. kom- mun som uppgiftsskyldighet skall föreligga. Det synes lämpligt att överläggningar där- efter med viss regelbundenhet tas upp mel- lan länsstyrelsen och kommunerna inom länet i frågor om förordnanden enligt l &. Självfallet bör en kommun vara oförhindrad att även dessemellan med länsstyrelsen ta upp sådana frågor.
35
Denna paragraf innehåller bestämmelser om vidareinformation från länsstyrelsen till kommuner samt regionala och centrala stat- liga organ. Principerna för denna vidarein- formation har redovisats i de allmänna mo— tiven (s. 71). Av hänsyn till företagens sek- retessbehov har i lagtexten markerats att vidareinformation på det regionala planet skall ske endast till sådana statliga organ för vilka de lämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse, främst som underlag för deras planering.
45
Paragrafens första stycke har i överens- stämmelse med de allmänna motiven givits
formen av en rekommendation till resp. kommun att informera alla näringsidkare som har arbetsställen inom kommunen om kommunens planering och verksamhet på områden som är av betydelse för dessa. Rekommendationen har kombinerats med en regel i andra stycket som ålägger kom- munstyrelserna att informera de näringsid— kare som är uppgiftsskyldiga på grund av förordnande enligt 1 5 eller som inom kom- munen sysselsätter mer än 50 personer. An- talet arbetsställen med så många anställda torde i hela landet uppgå till omkring 4 800. (Se även bilaga 11.1 och 11.4). Uppgifter om vilka arbetsställen som har mer än 50 anställda synes kunna inhämtas genom det centrala företagsregistret.
I den allmänna motiveringen har angivits vilka områden informationen till företagen i första hand bör omfatta. Det förutsätts dock att efter överläggningar med företrä— dare för bl.a. kommuner och företag till- lämpningsföreskrifter utfärdas som närmare anger informationsskyldighetens omfattning.
Kommunstyrelse bör vara oförhindrad att delegera vissa här avsedda arbetsuppgifter till enskilda ledamöter av styrelsen eller till särskilt utskott inom denna. (Jfr den allmän- na motiveringen s. 70.)
55
Paragrafen innehåller liksom den närmast föregående dels en rekommendation, som här avser alla näringsidkare inom länet, dels en föreskrift om att vissa i paragrafen an- givna näringsidkare skall informeras genom länsstyrelsens försorg. I fråga om den när- mare innebörden av länsstyrelsens (och and- ra statliga länsorgans) informationsskyldig- het i denna del hänvisas till de allmänna motiven (s. 69). Det förutsätts dock — lik- som i fråga om kommunerna — att efter överläggningar med företrädare för berörda parter tillämpningsföreskrifter utfärdas som närmare anger omfattningen av informa- tionsskyldigheten.
I detta sammanhang bör erinras om inne- hållet i 38 & länsstyrelseinstruktionen (1958: 333), där det sägs: »Finnes för behandling
av något hos länsstyrelsen förekommande ärende nödigt höra länets invånare eller menighet inom länet eller vill länsstyrelsen eljest i viss fråga överlägga med kommunala myndigheter eller enskilda personer, äger länsstyrelsen, där särskilda bestämmelser icke till annat föranleda, att föranstalta om erforderligt sammanträde inför länsstyrelsen eller inför av länsstyrelsen därtill förordnad tjänsteman». Denna bestämmelse ger läns- styrelsen möjlighet att hålla de överlägg- ningar med representanter för företag och kommuner för informationsutbyte etc. som länsstyrelsen anser erforderliga i anslutning till frågor som uppkommer inom ramen för det nya informationssystemet.
65
Som utredningen i olika sammanhang har betonat förutsätter utredningens förslag att informella kontakter även i fortsättningen kommer att vara den sedvanliga formen för informationsutbyte och samarbete mellan kommuner och företag. Utredningen har emellertid funnit det påkallat att i föreva- rande paragraf ta in bestämmelser som ger en kommun vissa garantier för att överlägg- ningar kan komma till stånd med de mer betydelsefulla företagen inom kommunen, om de informella kontakterna brister. Sådan bristande kontakt kan enligt utredningens erfarenhet uppkomma särskilt vid krissitua- tioner inom ett företag. Bestämmelsen har utformats så att den ger kommunstyrelse rätt att i fråga, som är av väsentlig betydelse för kommunen och berör arbetsställe inom kommunen för vilket uppgiftsskyldighet föreligger enligt 1 5, kalla företrädare för ledningen för det arbetsstället till överlägg- ningar. (Om möjlighet att i vissa fall vid sådan kallelse förelägga vite, se 8 5.)
Den institutionella rätten till överlägg- ningar bör inte av en kommun få utnyttjas i frågor av mindre betydelse för kommunen. Detta har slagits fast genom kravet att den fråga som överläggningen gäller skall vara av »väsentlig» betydelse. Frågor av sådan art torde huvudsakligen uppkomma i anslut- ning till större produktions-, drifts- eller
Med uttrycket »ledningen för arbetsstäl- let» avses den eller de som vid själva ar- betsstället utövar den faktiska ledningen. Vid kallelse av företrädare för ett arbets- ställe som inte utgör en självständig enhet, t. ex. endast ett tillverkningsställe inom ett större aktiebolag eller en filial, får kallelsen avse platschefen, föreståndaren etc. på orten och eventuellt någon eller några av dennes närmaste medarbetare.
I andra stycket har tagits in en bestäm- melse att, om inte särskilda skäl föranleder annat, även företrädare för de anställda vid arbetsstället skall kallas till överläggning en- ligt första stycket mellan kommunstyrelsen och ledningen för arbetsstället. Med »före- trädare för de anställda» avses i första hand representanter för de anställdas fackliga organisationer vid arbetsstället. Särskilt i frågor om större drifts- eller sysselsättnings- förändringar inom företagen bör det vara väsentligt för kommunen att höra också de anställdas uppfattning. Bestämmelsen bör samtidigt kunna ses som ett komplement till företagsnämndsavtalet i så måtto, att den ger de anställda vid de arbetsställen som faller under paragrafen en ytterligare möj- lighet att informeras om större förändringar inom resp. företag.
75
I denna paragraf har bestämmelser införts som ger de näringsidkare som är uppgifts- skyldiga enligt 1 5 en motsvarande rätt till överläggningar med kommunstyrelsen som kommunstyrelsen fått gentemot dem enligt 6 5. Även här förutsätts att de överlägg- ningar näringsidkarna inom en kommun önskar med kommunen regelmässigt kom- mer till stånd på informell väg. Paragrafen bör sålunda, på motsvarande sätt som 6 &, ses som en yttersta garanti för att överlägg- ningar kan komma till stånd, när de infor- mella kontakterna brister. Liksom i 6 5 har den institutionella rätten till överläggningar begränsats till de näringsidkare som är upp- giftsskyldiga på grund av förordnande en- ligt l ä och till frågor som är av väsentlig
betydelse för sådan näringsidkare. Särskilda överläggningar med stöd av paragrafen sy- nes kunna ifrågakomma främst i mark- och lokalfrågor samt i frågor om kommunika- tioner, bostäder och kraftförsörjning.
85
I denna paragraf meddelas bestämmelser om vitesföreläggande i anslutning till nä- ringsidkares uppgiftsskyldighet och skyldig- het att inställa sig till sammanträde enligt 6 &. Rätt att förelägga vite om en närings- idkare inte efterkommer förordnande enligt 1 & bör tillkomma både länsstyrelsen och sådan central statlig myndighet som i 1 & tredje stycket ges rätt att förordna om upp- giftsskyldighet. Med tanke på uppgiftsskyl- dighetens karaktär bör vitesföreläggande kunna komma i fråga endast om närings— idkare underlåter att efterkomma ett för- ordnande enligt 1 &.
Bestämmelsen i andra stycket om rätt för kommun att förelägga företrädare för led- ningen för visst arbetsställe vite förutsätter att kallelse först utfärdas utan att vite ut- sätts. Först sedan sådan kallelse inte hör- sammats får alltså vite utsättas.
9å
I likhet med vad som skett i t. ex. lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (5 &) har här tagits in en bestämmelse att vid tillämp- ningen av lagen uppgiftsskyldig inte skall betungas onödigt. Samarbetsutredningens undersökningar visar att det på företagshåll finns visst missnöje över nuvarande upp- giftsskyldighet gentemot det allmänna i fråga om statistik etc. Att den i paragrafen givna föreskriften följs synes därför utgöra en viktig förutsättning för det nya infor- mationssystemets funktionsduglighet.
105
Informationsflödet från företagen till länsstyrelser, kommuner etc. kan, som tidi- gare framhållits, ej väntas få tillfredsstäl-
lande omfattning om inte de tjänstemän eller förtroendemän hos statliga och kom- munala organ som får del av uppgifter från företagen åläggs tystnadsplikt. De bestäm- melser om tystnadsplikt som finns upptagna här har utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser för bl. a. SCB:s och arbetsmarknadsverkets tjänstemän.
14.2. Förslaget till lag om offentliga styrelse- ledamöter och offentliga revisorer i aktie- bolag, ekonomiska föreningar och stiftelser
Utredningen har övervägt huruvida de lag- bestämmelser som fordras för genomföran- det av utredningens förslag om offentliga styrelseledamöter och offentliga revisorer bör inordnas i aktiebolagslagen och i lagen om ekonomiska föreningar eller upptas i särskild lag. Utredningen har därvid stannat för det senare alternativet. Till detta ställ- ningstagande har framför allt bidragit att lagstiftningen såvitt gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar föreslås tidsbegrän- sad till fem år samt att de bestämmelser som fordras för styrelserepresentationen i stiftelser inte lämpligen kan inordnas i nu- varande lagstiftning på området. Det förhål- landet att ifrågavarande bestämmelser tas upp i en särskild lag innebär att bestämmel- serna kommer att utgöra komplement till de bestämmelser som finns i aktiebolagsla- gen och lagen om ekonomiska föreningar om styrelseledamöter och revisorer. Med un- dantag av bestämmelserna i 8 & AL och 6 & FL — se vidare härom under 5 5 nedan — skall således bestämmelserna i AL bl-i tillämpliga på offentlig styrelseledamot i ak- tiebolag samt bestämmelserna i AL och i FL på offentlig revisor i aktiebolag resp. & ekonomisk förening. Detsamma gäller sty- relseledamot i stiftelse i den mån stif— telse, i vilken offentlig styrelseledamot utses, faller under 1929 års 'lag om tillsyn över stiftelser och tillsynslagen innehåller bestäm- melser som reglerar styrelseledamötemas förhållanden.
I denna paragraf har i överensstämmelse med vad som utvecklats i den allmänna motiveringen bestämmelser intagits som ger Kungl. Maj:t rätt att förord-na offentliga sty- relseledamöter i aktiebolag och i större all- männyttiga stiftelser. I fråga om aktiebolag skall sådana förordnanden samtidigt få avse högst 20 bolag. Som tidigare sagts bör för- ordnanden av offentliga styrelseledamöter i aktiebolag om möjligt avse samma bolag under hela den femårsperiod under vilken försöksverksamheten med styrelserepresen- tation i aktiebolag skall pågå. I vissa fall bör dock förändringar i fråga om sådana förordnanden kunna ske. Det bör självfallet gälla då ett bolag upphör att bestå som självständig juridisk person på grund av lik- vidation, fusion e. d., men även i vissa andra situationer bör ett förordnande kunna om— prövas, t.ex. när ett bolag, i vars styrelse offentlig ledamot ingår, efter försäljning kommit att ingå som dotterbolag i en kon- cern.
Den föreslagna rätten för Kungl. Maj:t att utse offentlig styrelseledamot i stiftelse avser endast stiftelser som tillgodoser vissa allmännyttiga ändamål och har tillgångar vars värde överstiger fem miljoner kronor. Begränsningen till allmännyttiga stiftelser har markerats genom att paragrafen gjorts tillämplig endast på stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att främja verksamhet som anges i 53 ä 1 mom. e) kommunal— skattelagen. Sistnämnda lagrum avser stif- telser vars huvudsakliga ändamål är att un- der samverkan med militär eller annan myn- dighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, Vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfOStran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbild- ning eller utöva hjälpverksamhet bland be- hövande eller främja vetenskaplig forskning.
Utredningens förslagi fråga om stiftelsers årsredovisning (se kapitel 12) innebär att hos länsstyrelserna kommer att finnas redovis- ningshandlingar för alla stiftelser vars till- gångar överstiger en miljon kronor. Detta öppnar möjlighet för Kungl. Maj:t att fort-
löpande få uppgift om stiftelser, i vilka of- fentlig styrelserepresentation kan komma ifråga.
45
I denna paragraf har i enlighet med de all- männa motiven tagits upp bestämmelser om offentliga revisorer i aktiebolag och ekono- miska föreningar. Vad som i anslutning till l & denna lag sagts om att förordnande av offentlig styrelseledamot, därest inte särskil- da omständigheter föranleder annat, bör av- se samma bolag under hela ifrågavarande femårsperiod, anser utredningen på mot- svarande sätt böra gälla offentlig revisor.
Som tidigare angivits skall en offentlig revisor vara att likställa med övriga reviso- rer i bolaget eller föreningen och tillsam- mans med dem verkställa revisionen. En er- inran härom har tagits in i paragrafens and- ra stycke (jfr även 149 & BL, där motsva- rande bestämmelse finnes såvitt gäller of- fentliga revisorer i affärsbanker).
55
8 & AL och 6 & FL reglerar f.n. vilka uppgifter som skall finnas i bolagsordning för aktiebolag resp. i stadgar för ekonomisk förening. I 8 5 första stycket 6 AL sägs att i bolagsordning skall anges antalet styrel- seledamöter och revisorer samt antalet sty- relsesuppleanter, om sådana skall utses. Vi- dare skall anges tiden för styrelseledamots och revisors uppdrag samt hur styrelseleda— mot och revisor jämte suppleanter för dem skall tillsättas i de fall de inte väljs av bolagSStämman. I 8 & andra stycket AL sägs att antalet styrelseledamöter och styrelse— suppleanter kan bestämmas så att lägsta och högsta antalet anges.
Enligt 6 & första stycket 6 FL skall i för- enings stadgar anges antalet revisorer eller det högsta eller lägsta antal till vilket de skall uppgå samt, om suppleanter skall fin- nas, samma uppgift beträffande dem. Vida- re skall anges tiden för revisors och supple- ants uppdrag samt, om revisor eller supple-
ant skall utses av annan än föreningsstäm- man, hur tillsättning skall ske.
Erforderliga bestämmelser om sättet för utseende av offentlig styrelseledamot och revisor samt om sådan styrelseledamots och revisors mandattid meddelas i 1, 4 och 6 åå förevarande lag om offentliga styrelse- ledamöter och revisorer. Behov kan inte an- ses föreligga att i bolagsordningen (för- eningsstadgan) för de aktiebolag (ekonomis- ka föreningar) i vilka offentlig styrelseleda- mot resp. revisor kommer att utses, även ta in motsvarande bestämmelser. (Jfr prop. 1970: 141, förslag till ändring i 5 5 lagen om bankrörelse.) Bestämmelserna i 8 & AL om styrelseledamot och revisor samt i 6 & FL om revisor bör därför inte gälla i fråga om offentlig styrelseledamot eller offentlig revisor. Paragrafen har utformats i enlighet med det anförda.
Av nu angivna förslag följer att offent- lig styrelseledamot och offentlig revisor inte skall inräknas i det antal styrelseledamöter eller revisorer som anges i bolagsordning (föreningsstadga). Bestämmelser i bolagsord- ning (föreningsstadga) om antal styrelseleda- möter och revisorer påverkas således inte av det förhållandet att offentlig styrelse— ledamot eller revisor utses i bolaget (för- eningen).
Gå
Denna paragraf innehåller bestämmelser om mandattiden för offentliga styrelseleda— möter och revisorer.
I fråga om mandattiden för styrelseleda— mot i aktiebolag som väljs av bolagsstämma gäller f.n. enligt 77 & tredje stycket AL att ledamoten skall utses för tid intill dess or- dinarie bolagsstämma hållits. Han får dock inte väljas för längre tid än till och med den stämma som skall äga rum under tredje rä- kenskapsåret efter valet.
För styrelseledamot som tillsätts i annan ordning än genom val av bolagsstämma finns inte några bestämmelser i aktiebolags- lagen om mandattid. Det ankom-mer på den som utser sådan ledamot att bestämma man— d-attiden.
För revisorer i aktiebolag som väljs av bolagsstämma gäller enligt 106 & AL att de alla skall utses för samma tid och att de inte får utses för längre tid än till och med den ordinarie bolagsstämma, som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet.
AL innehåller inte några regler om man- dattid för revisor som skall utses av annan än bolagsstämman. Det ankommer på den som utser att bestämma mandattiden.
Revisorer i ekonomisk förening utses en- ligt 45 å FL för tid intill dess ordinarie stämma hållits och får inte utses för längre tid än till och med den ordinarie förenings- stämma, som skall äga rum under andra rä- kenskapsåret efter valet. Dessa bestämmel- ser avser både revisor som utses av för- eningsstämma och revisor som förordnas av annan än stämman.
Som framgått av den allmänna motive- ringen (s. 90) saknas f. n. lagregler om mandattid för styrelseledamot i stiftelse.
I enlighet med vad utredningen tidigare har anfört bör mandattiderna för offentlig styrelseledamot och offentlig revisor anslu- tas till dem som gäller för övriga styrelsele- damöter och revisorer i företaget. Detta sy- nes såvitt gäller aktiebolag lämpligen kunna uppnås genom att i förevarande paragraf hänvisning sker till de lagrum i AL i vilka bestämmelser om mandattider för styrelse- ledamöter och revisorer nu meddelas. Inom den ram som paragrafen anger Ibör mandat- tiden för offentlig styrelseledamot eller re- visor kunna anpassas till den som i prakti- ken gäller för övriga styrelseledamötver eller revisorer i resp. bolag.
För revisor i ekonomisk förening som ut- ses av annan än föreningsstämma finns re- dan nu bestämmelser meddelade i 45 & FL. Särskilda bestämmelser i ämnet fordras så- ledes inte.
Det förhållandet att mandattiderna an- knutits till dem som gäller för övriga styrel- seledamöter och revisorer bör medföra att offentlig styrelseledamot och offentlig re- visor regelmässigt kommer att utses i sam— band med ordinarie bolags- eller förenings- stämma.
Beträffande offentlig styrelseledamot i
stiftelse bör det överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma mandattiden. Denna synes lämpligen inte få avse längre tid än tre år.
Paragrafen har utformats i enlighet med det anförda.
Bestämmelserna om lagens ikraftträdande och giltighetstid
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972. I enlighet med vad som anges i de allmänna motiven om en femårig försöks- verksamhet skall den i fråga om aktiebolag och ekonomiska fören-ingar således upphöra att gälla vid utgången av år 1976. Med hän- syn till att revisionen av räkenskaper för rä- kenskapsår som utgår under år 1976 i många fall inte kan väntas vara avslutad vid ut- gången av det året, bör offentlig revisor även därefter kunna deltaga i revision som avser räkenskapsår som avslutats senast den 31 december 1976. Bestämmelserna har utfor- mats i enlighet härmed.
14.3. Förslagen till ändringar i lagen om ak- tiebolag och i lagen om ekonomiska för- eningar
228 åALoch 118 & FL
Som framgått av det föregående har ut- redningen ansett att de särskilda bestämmel— ser som krävs i anledning av förslagen om offentliga styrelseledamöter och revisorer inte bör tas in i AL eller FL utan i särskild lag. Detsamma gäller de särskilda redovis- ningsbestämmelser för större aktiebolag och ekonomiska föreningar som utredningen föreslår. AL och FL synes dock böra in- nehålla hänvisningar till de särskilda båda lagarna.
228 & AL och 118 5 FL innehåller f. n. vissa bestämmelser om AL:s och FL:s till- lämplighet. I 228 & erinras sålunda om att särskilda bestämmelser gäller för bl.a. bank- och försäkringsaktiebol'ag och i 118 & FL sägs, att FL inte är tillämplig på öm- sesidiga försäkringsbolag, understödsför- eningar etc. Nyss angivna hänvisningar bör lämpligen kunna införas i dessa båda para- grafer.
14.4 Förslaget till ändring i lagen om in- skränkningar i rätten att utbekomma all- männa handlingar
225
Utredningen har i det föregående närmare utvecklat behovet av sekretess i fråga om uppgifter som inhämtas från företagen i an- slutning till det nya informationssystemet. I samband därmed har förordats att nya bestämmelser förs in i sekretesslagen som tillgodoser detta behov. Den art av verk- samhet som det nya informationssystemet förutsätter har nämligen inte ansetts kunna hänföras under någon nuvarande bestäm- melse i sekretesslagen. De nya bestämmel- serna bör lämpligen kunna tas in i en ny 22 å, i stället för de bestämmelser i para- grafen som tidigare utgått (se SFS 1968: 327).
Den föreslagna paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med de be- stämmelser som i 16, 20 och 21 åå sekretess- lagen finns meddelade till skydd för enskilt företags affärs— eller driftförhållanden. Ut- redningen förordar att handling som inkom- mit till eller upprättats hos statlig eller kommunal myndighet som avses i lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor m.m. och innehåller upplysningar om viss näringsidkares affärs- eller driftförhållan- den, i princip inte skall få lämnas ut tidigare än 20 år efter handlingens datum. Uppgift bör dock självfallet kunna få lämnas ut om näringsidkaren medger det. För att myndig- het i praktiken skall kunna utnyttja viss uppgift som ett företag lämnat i informa- tionssystemet torde ibland fordras att myn- digheten får möjlighet att lämna ut upp- giften. Myndigheten bör då lämpligen av näringsidkaren söka utverka medgivande till att så sker. (Jfr i fråga om sådant medgi- vande utredningens hearing 1.9 s. 33.)
14.5. Förslaget till ändring i lagen om tillsyn över stiftelser 18 a 6
Som närmare utvecklats i de allmänna motiven (kapitel 12) anser utredningen att de regler om offentlig redovisning, som nu
gäller för stiftelse som står under tillsyn en- ligt 1929 års lag bör göras tillämpliga också på stiftelse som inte står under tillsyn, om stiftelsens tillgångar överstiger en miljon kronor. I denna paragraf har bestämmelser införts som medför sådan verkan. Den skyl- dighet att upprätta viss redovisning som an- ges i 14 å tillsynslagen liksom skyldigheten att insända redovisningshandlingarna till länsstyrelsen skall alltså gälla alla stiftelser som har mer än en miljon kronor i tillgång— ar. Tillgångama bör härvid beräknas med utgångspunkt från deras bokförda värde på aktivsidan i stiftelsens balansräkning.
Som tidigare påpekats innebär förslaget inte att de stiftelser som faller under 18 a 5 också kommer att stå. under tillsyn av läns— styrelse. Det är endast kraven i 14 5 på viss offentlig redovisning som blir tillämpliga på dem.
Reservationer
1. Av herr Haglund
Allmänna synpunkter
Genom utvecklingen av vårt lands närings— liv har vi kunnat uppnå en snabb ekono— misk tillväxt och en hög social standard. Vi har byggt upp vårt välstånd med de re— surser som näringslivet skapat. Personligen har jag haft tillfälle att följa hur ett bruks- samhälle förvandlats till en modern stad som ett resultat av industrins på orten gynn- samma utveckling.
Vårt lands beroende av utrikeshandeln har ständigt ökat. Den svenska industrins höga tekniska nivå har också skapat förut- sättningar för oss att konkurrera med andra länder och att hittills hävda oss på den in- ternationella marknaden trots vårt höga kostnadsläge.
Det är angeläget att de åtgärder som samarbetsutredningen föreslår för »förbätt- rad information och vidgat samarbete mel— lan företag och samhälle» är sådana att de ej äventyrar de grundläggande förutsättning- arna för framåtskridande och fortsatta ini- tiativ. Härvid utgår jag ifrån att det är ett gemensamt mål att kunna behålla vårt nu- varande välstånd och även att öka detta, samtidigt som allt större trygghet skapas för de anställda.
Samarbetsutredningen framlägger lagför- slag på huvudsakligen följande tre områ- den:
Uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrå- gor m. m.;
Offentliga styrelseledamöter och reviso-
rer i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser;
Särskilda redovisningsbestämmelser för vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Beträffande det förstnämnda och det sist- nämnda förslaget är jag ense med utred- ningen i övrigt. Genomföres dessa förslag i rätt anda, kan man uppnå, att det förtro— liga samarbete mellan företag och sam- hälle, som är rådande på många håll, kom— mer att vidgas, vilket enligt min mening måste vara målet för utredningen och dess initiativtagare.
All erfarenhet visar emellertid att ett öp- pet och konstruktivt samarbete måste vara grundat på ömsesidigt förtroende. Jag ifrå— gasätter därför om ovannämnda mål säk- rast kan nås genom lagstiftning. Denna kan komma att i stället bli ej endast till hinder för en gynnsam utveckling, utan även till skada för det samarbete som utan tvång re- dan existerar mellan företag och samhälle och som i många fall sträcker sig längre än den föreslagna lagens bokstav föreskriver.
Förslaget om offentliga styrelseledamö- ter och revisorer i företagen avviker enligt min mening även från ovannämnda mål- sättning. Jag kan i dessa delar icke biträda majoritetens uppfattning utan får avge föl- jande reservation:
Offentliga styrelseledamöter
Enligt utredningens majoritet kan tre motiv- komplex för styrelserepresentation för sta—
ideologiska, pragmatiska (effektivitetspolitiska) och
intressebevakande. De ideologiska motiven är enligt majo- riteten baserade på ett allmänt rättvisekrav och på att det inom företagen måste finnas en allmän demokratisk kontrollmöjlighet gentemot dem som styr.
Vi har i Sverige en ändamålsenlig form av blandekonomi. Huvuddragen i denna är att företagen får verka inom de ramar stat- liga och andra myndigheter bestämmer. Det- ta gäller både privata och statliga företag. Företagen är i dag i olika hänseenden före- mål för kontroll från myndigheternas sida.
När det gäller de anställda inom företa- gen kan man överväga en utbyggnad av deras medverkan i olika former och i sam- band därmed kan man med rätta använda ordet demokrati. Att via de enskilda företa- gens styrelser föra in en statlig styrning och kontroll är enligt min mening principiellt felaktigt. Statliga styrelseledamöter i privata företag är inte en förutsättning för en fun- gerande demokrati. Detta framgår bl. a. av att inget land i den västliga världen har detta system. I vissa länder strider det dess- utom mot grundlagen.
Kontroll utövad av en statlig styrelsele- damot i ett enskilt företag är en form av myndighetsutövning. De maktbefogenheter, som i detta fall skall inrymmas i myndighets- utövningen, kommer ej att bringas till ut- tryck i några rättsregler. Fältet är därmed i princip fritt för godtycke. Detta strider mot en grundläggande princip i varje demo- kratiskt rättssystem, nämligen att statsmak- tens befogenheter gentemot de enskilda, det må vara personer eller företag, skall klar— göras genom bestämda rättsregler. Jag »an- ser, att majoritetens ideologiska resone- mang vittnar om bristande inlevelse i de- mokratins egentliga innebörd. Argumentet att de ideologiska motiven är de mest »fun- damentala och självklara» är därför inte övertygande.
Beträffande de pragmatiska—effektivitets- politiska motiven göres i betänkandet gäl- lande att företagens effektivitet skulle öka
genom systemet med statliga styrelseleda- möter.
Enligt majoritetens uppfattning skulle fö- retagen tillföras en ny och kompletteran- de typ av personligt vetande. Om den stat- lige styrelseledamoten är specialist på ett visst område kan detta påstående vara rik- tigt i vissa situationer, men specialisterna är i regel inkopplade under ett ärendes förbe- redelse, icke i beslut på styrelsenivå. Vida- re anses den statlige styrelseledamoten till- föra bolaget »bättre kännedom om eko- nomisk-politiska värderingar i samhället». Jag är inte fullt klar över vad majoriteten avser härmed men förmodar att den läg- ger tonvikten på det senare ledet _ de po- litiska. Betyder detta att de statliga styrel- semedlemmarna skall föra ut ett politiskt budskap, borde det ha uttryckts tydligare. Slutligen görs gällande att den statlige sty- relseledamoten skall tillföra bolaget »en mer direkt och för den egna situationen av- passad information om förestående statliga och kommunala åtgärder». Detta förefaller mig strida mot vedertagna principer i vårt samhälle. Informationer av detta slag mås- te — när de blir tillgängliga — vara till- gängliga för alla.
Viktigare beslut i de större industrifö- retagens styrelser föregås av omfattande ut- redningar med anlitande av specialister på olika områden. Det finns en mycket stor kontaktyta mellan å ena sidan företaget, representerat av styrelse, verkställande di— rektör och övriga anställda och å andra si- dan statliga och kommunala myndigheter. Jag är övertygad om att det är en praktiskt taget enhällig uppfattning hos företagen att man icke anser sig ha behov av en statlig styrelseledamot för att ernå erforderliga kontakter.
Återstår de intressebevakande motiven. Dessa kan enligt majoriteten »sägas utgå från det partstänkande som är vanligt in- om modern administrativ litteratur» och föranleder majoriteten att fastslå att »sam- hället behöver styrelserepresentation för att kunna bevaka att dess intressen beaktas». Jag medger att jag kanske inte är särskilt för— trogen med modern administrativ litteratur
utan jag har i mitt ställningstagande låtit mig ledas av vad jag anser vara rationellt och i landets intresse. Jag frågar mig vad majoriteten har för grund för sitt påståen- de. Jag har nyss nämnt att inga andra län- der i den västliga Världen ansett sig ha be- hov att tillsätta representanter för staten i styrelsen för privata företag. Har det svenska näringslivet visat prov på så mycket större brist i samhällsansvar att det är nöd- vändigt hos oss?
Majoriteten räknar med att det skulle vara en fördel att den statlige styrelseleda- moten i god tid skulle få kännedom om förestående förändringar i driften. Det skul- le föra för långt att närmare ingå på den strukturomvandling i olika former som sker inom vårt näringsliv, men jag tror att det är riktigt att säga att de fusioner som ägt rum i de allra flesta fall resulterat i stabila- re företag med större konkurrenskraft och ökad trygghet för de anställda. Inom vis- sa branscher, t. ex. skogsbruk, har rationali- seringen lett till allvarliga arbetslöshetspro- blem, där det allmänna fått träda emellan. Andra typfall är låglönebranscher såsom textil- och skoindustrin, där den solidariska lönepolitiken framtvingat nedläggningar. Vi har här att göra med ekonomiska samman- hang, som ingen styrelseledamot kan göra mycket åt. Det skulle kunna invändas att en statlig styrelseledamot tidigare än som nu sker skulle ha kunnat informera myn- digheterna, men av vad som framkommit vid utredningens »hearings» förefaller det som om nuvarande informationssystem fungerar i stort sett tillfredsställande. De brister som kan finnas bör man kunna räk- na med att utredningens förslag om nytt informationssystem skall avhjälpa. Fördelen med detta system i jämförelse med infor- mation via en statlig styrelseledamot är bl. a. att informationer går direkt från verk- ställande direktören som har tillgång till alla fakta och därför kan lämna en mera full- ständig och aktuell information. Man bör i detta sammanhang inte bortse från att det kan finnas en viss risk, att en statlig styrelseledamot som har till uppgift att fun- gera som informationskanal, kan frestas att
lämna information för tidigt. Inom en sty- relse diskuteras ofta framtidsplaner som av olika skäl såsom ändring i konjunkturen, växlingar i efterfrågan eller den tekniska utvecklingen, aldrig blir förverkligade. In- formation om sådana projekt kan lätt få negativa följder.
Avsnittet »Allmänna utgångspunkter» i betänkandet avslutas med ett konstaterande att det nya informationssystemet har sin tyngdpunkt förlagd till det lokala och re- gionala planet, under det att styrelserepre- sentationen är mer inriktad på det centrala planet. »Styrelserepresentationen har i för- sta hand setts som ett medel för informa- tionsutbyte och samarbete på central nivå, och då främst med de från samhällets syn- punkt mest betydelsefulla företagen.»
Informationsutbyte och samarbete på cen- tral nivå äger redan nu rum, varvid före— tagen i regel representeras av sin verkstäl- lande direktör och/eller styrelsens ordföran- de. Dessa personer har det direkta ansvaret för företagens skötsel. Att vid sidan härav skapa en annan informations- och samar- betskanal skulle i många fall försätta sty- relsens ordförande och verkställande direk- tör i en ohållbar situation. Det är uppen- bart att företagets verkställande ledning ej kan ta ansvar för de informationer som den statlige styrelserepresentanten lämnar till utanförstående.
Under rubriken »Konsekvenser — från företagets utgångspunkt» behandlar betän- kandet frågan, huruvida statlig styrelserepre- sentation skulle försämra styrelsens hand— lingskraft. Man konstaterar att det för när- varande i många företag förefaller nära nog uteslutet, att någon begär omröstning eller reserverar sig till protokollet. Majoritetens antagande att häri icke skulle inträda en avgörande förändring betvivlar jag. För var- je ledamot av en styrelse måste den grund— läggande frågan vara: »Vems fullmäktige är jag, vems intresse skall jag tillvarataga?» Majoriteten är själv betänksam inför det ansvar som staten indirekt kan ådraga sig för impopulära åtgärder. Jag tror att faran snarare ligger i att den statlige styrelseleda- moten kommer att reservera sig mot dylika
beslut, och att styrelsen därför tvekar att i strid med den statlige ledamotens votum genomföra nödvändiga förändringar.
För att en styrelse skall fungera på rätt sätt fordras fullt förtroende mellan dess le- damöter. Varje ledamot måste känna sig fri att framföra sina synpunkter utan att riskera, att hans uttalanden förs vidare. Att sekretessen upprätthålles är en självklarhet. För man in i styrelsekretsen en person, som har sin lojalitetsplikt till annan än före- taget, riskerar man att det förtroendefulla samarbetet förbyts i misstänksamhet.
Av betänkandet framgår att den statlige styrelseledamoten skall vid kontakter med Kungl. Maj:t delges samhällets intentioner och i styrelsen verka för att dessa synpunk- ter beaktas. Vid dessa kontakter förutsät- tes av sekretesskäl enskilda styrelseärenden icke bli upptagna till behandling. Genom detta arrangemang blir den statlige styrel- seledamoten regeringens redskap, och jag tror icke att det kommer att bli möjligt att upprätthålla sekretessen. I varje fall kan misstanke om sekretessbrott lätt uppstå. Det- ta kan bli särskilt aktuellt i fall då kon- kurrensförhållande föreligger.
Påståendet att den statlige styrelseledamo- ten skulle i vad avser konkurrensfrågan komma i samma situation som den i vilken ledande bankmän befinner sig är inte rik- tigt. Bankmannen har sitt uppdrag av re- spektive företags bolagsstämma, den statli- ge styrelseledamoten av staten.
I betänkandet framhålles att ett konstruk- tivt samarbete i sista hand blir beroende på vederbörande styrelseledamots personliga in- tegritet och kompetens. Majoriteten är emel- lertid medveten om de praktiska svårighe- terna att finna lämpliga personer. För den försöksverksamhet, vartill jag skall åter- komma nedan, bör enligt majoriteten ut- ses personer med stort företags- och all- mänekonomiskt kunnande och med god kännedom om de samhälleliga målsättning- arna, främst inom näringspolitiken. Det sistnämnda kompetenskravet synes mig tyda på att majoriteten tänkt sig att de statliga styrelseuppdragen skall vara politiska be— fattningar.
Jag övergår till majoritetens förslag om offentliga revisorer. Enligt betänkandet bör det nu övervägas att i viss utsträckning sö- ka fullfölja den tankegång om revisorerna som företrädare för det allmänna, viken kommit till uttryck i förarbetena till gäl- lande aktiebolagslag (SOU 1941: 9 sid. 446). Enligt detta av majoriteten åberopade Ltta- lande skall revisorerna tillse att överträdel- ser icke sker av i aktiebolagslagen och bo- lagsordningen meddelade bestämmelser, som avser att skydda borgenärers, annan tredje mans och det allmännas bästa. Att tllse att bolagsledningen iakttager bestämmelser— na i aktiebolagslag och bolagsordning är en självklar skyldighet för revisorerna. Till det- ta fordras inga offentliga revisorer. När man försöker ta uttalandet i förarbetena till gällande aktiebolagslag som intäkt för införandet av offentliga revisorer (»låta ett sådant synsätt mer konsekvent tränga ige- nom») bygger man enligt min uppfattning på mycket svag grund. Avgörande är i stäl- let vilken form av revision som är den mest ändamålsenliga.
Verkställande direktören och styresen för ett industriföretag har ständigt att laga ställning till frågor såsom nyinvesteringar, upptagande av nya produkter, utbyggnad av organisationen i in- och utlandet etc. Allt frågor som har vittgående konsekvenser för företaget både på kortare och på längre sikt, ofta ett tiotal år och mera i framti- den. Inga sådana beslut är riskfria. Verk— ställande direktören måste tillsammans med sin styrelse vid varje sådant ställningsta- gande taga en risk. Värderas risken för högt, och är man alltför rädd för att göra ett misstag, hämmas handlingskraften, fire— tagets utveckling blir mindre progressiv, fö- retaget förlorar konkurrenskraft, de anställ- das trygghet minskar och den kommun där företaget ligger kan lida skada. Skulle be- sluten tillika fattas i vetskap om att de i ef— terhand skulle bli föremål för offentlig kri- tik av en statlig revisor, skulle självfallet ledningen för företaget bli mera obenägen att taga risker vid sitt beslutsfattande.
Revisionen är alltid en efterhandsgransk- ning. Det är lätt att vara efterklok. Den företagschef som vill skydda sig från att göra påvisbara misstag undviker så mycket som möjligt att fatta större beslut. En så- dan inställning skadar verkställande direk- törens och styrelsens auktoritet inom före- taget, minskar allmänhetens förtroende, dess villighet att satsa kapital, vilket allt ytterst går ut över de anställda och samhället.
Enligt förslaget skall omfattningen av den offentlige revisorns granskning överensstäm- ma med de övriga revisorernas och han skall vara underkastad samma tystnadsplikt. Man kunde därför kanske tycka, att näringslivet icke borde ha någon anledning att reagera mot en sådan revisor. Man glömmer emel- lertid då den grundläggande skillnaden mel- lan den offentlige och övriga revisorer, nämligen att de har olika uppdragsgivare. En av bolagsstämman utsedd revisor kan säkert stundom finna, att bolagsledningen fattat beslut som senare visat sig vara oför- delaktiga för företaget. Enligt gällande rätt har revisorn ingen skyldighet att omnäm- na sådana förhållanden såsom anmärkning- ar i revisionsberättelsen, annat än då åt- gärderna kan tänkas föranleda decharge- vägran, skadeståndstalan o.dyl. Att utan att skyldighet därtill föreligger upptaga åt— gärder av företagsledningen till diskussion i revisionsberättelsen måste av en ordinarie revisor i regel bedömas såsom stridande mot bolagets intressen. Den offentlige re- visorn måste se saken på ett annat sätt. Han har statens uppdrag att granska sty- relsens och verkställande direktörens för- valtning. Han har betydligt svårare att ta hänsyn till bolagets intressen. Enligt majo- ritetens förslag ålägges den offentlige revi- sorn ingen särskild rapporteringsskyldighet utan det sägs, att han kan utnyttja de möj- ligheter som redan i dag finns att offentligt yttra sig över förhållandena i det företag som revideras. Detta vore inte så allvarligt om revisionen endast omfattade en räken- skapsrevision och kontroll att bolaget iakt- tagit gällande lagbestämmelser, såsom för- hållandet är i utlandet förutom i Finland, men det faktum att vi har förvaltningsrevi-
sion i vårt land medför en vidsträcktare granskningsplikt för revisorn med här ovan berörda konsekvenser.
Enligt majoriteten är det en uppgift för den offentlige revisorn att verka för största möjliga öppenhet i det reviderade företa— gets årsredovisning. På detta område har skett en glädjande utveckling i Sverige un- der senaste årtionden och våra större bolag torde ligga i hög internationell klass i det- ta avseende. De rekommendationer som lämnas av Näringslivets börskommitté och av Föreningen Auktoriserade Revisorer har mer och mer blivit standard. Det bidrag de offentliga revisorerna kan lämna på det- ta område torde därför vara obetydligt. För övrigt föreskrives utförligt i utredningens »Förslag till lag med särskilda redovisnings- bestämmelser» vilka uppgifter som årsre- dovisning och delårsrapporter skall innehål- la för att kravet på en öppen redovisning skall bli tillgodosedda. Det blir även i fram- tiden en uppgift för företagets revisorer att kontrollera att ifrågavarande bestämmelser kommer att följas. Det finns därför ej på detta område sakliga skäl att åberopa för en utökning av revisionen med statliga re- visorer.
Vidare bör den offentlige revisorn, en— ligt majoritetens förslag, tillse att informa- tionen till de anställda om företagets eko- nomiska förhållanden får en från de an— ställdas synpunkt lämplig utformning. För presentation av årsredovisningen i företags- nämnden har Svenska Arbetsgivareförening- en, Landsorganisationen i Sverige och Tjäns- temännens Centralorganisation gemensamt utarbetat vägledning. Den övriga informa- tion, som är av särskilt intresse för de an- ställda är den framåtriktade. En revisor har till uppgift att göra en efterhandsgransk— ning och torde därför sakna förutsättningar att här lämna något väsentligt bidrag. Där— till kommer att han skulle komma att bli engagerad i frågor som gäller framtiden och även medansvarig i dessa. Sedermera, vid följande efterhandsgranskning skulle han sålunda komma att kontrollera sig själv.
Det faktum att revisionsberättelserna är stereotypa till sitt innehåll, innebär icke att
revisionen görs mindre grundlig. Det är en vedertagen kutym, icke bara hos oss utan även på de flesta håll i utlandet. Att anmärkningar och erinringar är så sällsyn- ta i svenska revisionsberättelser är i själva verket ett uttryck för att revisorerna här i landet har den ställningen att de i före- kommande fall kan genomdriva sina krav i fråga om framförallt årsredovisningens in- nehåll. En avvikelse från gängse formule— ring väcker därför stort uppseende och kan bli till allvarlig skada för företaget.
Jag vill på det bestämdaste reservera mig mot majoritetens förslag om offentliga sty— relseledamöter och revisorer. Betänkandet innehåller även i vissa andra avseenden värderingar till vilka jag ej kan ansluta mig.
Utöver de skäl för mitt ställningstagande som jag ovan anfört, vill jag framhålla det allvarliga uti att de internationella aspek— terna helt förbigåtts i betänkandet. Om vår industri skall kunna hävda sig i framtiden, måste vi delta i bland annat den integra- tionsprocess, som pågår i Europa. Redan i dag resonerar man inom såväl svensk som utländsk industri ofta så, att man med ett produktionsställe inom EEC täcker hela EEC-marknaden. Man föredrar därvid gi- vetvis det land som har det förmånligaste kostnadsläget och det bästa näringspolitiska klimatet. I Sverige har vi de högsta lönerna i Europa, ett perifert läge med höga trans- portkostnader och på grund av vårt kalla klimat höga byggnadskostnader för våra in- dustrianläggningar. Det finns sålunda redan nu skäl för utländska företag att utanför vårt lands gränser förlägga sådan produk- tion som även är avsedd för den svenska marknaden.
Ett produktionsbortfall i Sverige måste ersättas med import. Att i ett sådant läge och med ökade påfrestningar på vår han- dels- och bytesbalans och därmed på vår valutareserv på ett avgörande sätt ytterligare försämra vårt näringspolitiska klimat ge- nom att införa en styrning och kontroll av de privatägda företagen med statliga styrelseledamöter och revisorer, det kan inte vara riktigt. Utländska företag kommer san- nolikt ej att finna sig i en kontroll av detta
slag, som tillika är främmande för deras rättsuppfattning. Vi har — med eller mot vår vilja — att följa utvecklingen, tänka och handla internationellt i allt flera samman- hang.
Majoriteten har varit öppen för att in- förandet av statliga styrelseledamöter och revisorer kan medföra vissa nackdelar och har därför föreslagit en försöksverksamhet på fem år i ett begränsat antal företag. Det- ta förslag ger mig anledning till följande frågor:
Efter vilka grunder skall Kungl. Maj:t utvälja de företag som skall bli föremål för försöksverksamhet?
Kommer icke de företag som väljs ut att känna sig prickade, och att, såväl inom som utom landet, anses vara föremål för regeringens speciella misstänksamhet och ej ha dess fulla förtroende? Den skada som härigenom skulle kunna åsamkas des- sa företag, deras aktieägare, anställda och det allmänna, är det ej möjligt att bedöma storleken av.
Hur skall det bli möjligt att göra en vär- dering av de erfarenheter man gjort un- der femårsperioden — för att eventuellt vid dess slut taga steget fullt ut?
Sammanfattning
Till utredningens förslag om ett nytt in- formationssystem och en öppnare redovis- ning ansluter jag mig, som jag tidigare fram- hållit. Dessa förslag kan leda till en förbätt- rad information och ett vidgat samarbete. Majoriteten har till skillnad mot mig an- sett, att utredningens syfte ej nås med mind- re än att även en styrning och kontroll av de enskilda företagen föreslås genom styrel- seledamöter och revisorer, tillsatta av Kungl. Maj:t, varvid man dessutom avstått från kravet på auktorisation beträffande reviso- rerna. Detta lagförslag avser närmast en femårsperiod och ett begränsat antal företag. De offentliga styrelseledamöterna och re- visorerna skall enligt lagförslaget ha sam- ma uppdrag i stort sett som övriga styrel- seledamöter och revisorer, valda av bolags- stämman. De kommer likväl att få en an-
nan huvudman och därför avkrävas en dub- bel lojalitet. Detta förhållande kommer ofrånkomligt att skapa konflikter. Man mås- te ha klart för sig att redan accepterandet av själva principen med statliga styrelsele- damöter och revisorer i enskilda företag vållar skada, en skada, som ytterst går ut över de anställda inom svenskt näringsliv, vilkas intresse samarbetsutredningen har haft att främst taga tillvara, såsom jag har förstått uppgiften.
Av anförda skäl reserverar jag mig på det bestämdaste mot majoritetens förslag om offentliga styrelseledamöter och reviso- rer.
Vad vi idag behöver i vårt land är en kontinuerlig utveckling i förtroendefullt sam- arbete mellan det allmänna, de anställda och näringslivet. När utredningens resultat fram- lägges, finns det anledning befara, att det namn som utredningen har antagit, samar- betsutredningen, och som skapat vissa för- väntningar, kommer att klinga falskt inom det svenska näringslivet.
2. Av herrar Edgren och Lundin
Den utveckling, som sker i samhället mot en demokratisering av relationerna inom arbetslivet genom bl. a. företagsnämnds— verksamheten kräver en öppenhet i redovis- ningen av företagens resultat om en me- ningsfylld medverkan från de anställdas sida skall kunna komma till stånd. Många före- tag ger också idag en god redovisning ge- nom frivilliga åtaganden utöver vad aktie- bolagslagen föreskriver. Det är i första hand de större företagen med ett spritt aktieägan- de som publicerar en fylligare redovisning. Men det finns fortfarande en grupp företag, som ofta med hänsyn till att aktieägandet är spritt på ett fåtal händer eller på grund av brister i sin bokföring inte ger en informa- tion i klass med de övriga. Det är därför berättigat att genom förstärkta krav i aktie- bolagslagen förbättra även dessa företags redovisning.
Det har inte ingått i utredningens direk- tiv att ompröva partsynen i aktiebolagsla-
gen. Det är dock klart, att samhällets och de anställdas beroende av företagens utveck- ling berättigar till att större hänsyn tages i aktiebolagslagen till deras intressen än vad tidigare varit fallet. Det är då rimligt att stäl- la kraven på redovisningen i relation till fö- retagens samhällsekonomiska betydelse och mindre till antalet aktieägare. Genom ut- formningen av 5 1 i den av utredningen fö- reslagna lagen med särskilda redovisningsbe- stämmelser kommer alltför många företag att undantas från de föreslagna bestämmel- serna genom att de inte uppfyller mer än ett av de angivna kriterierna i mom. 1. Vi anser därför att ä 1 mom. 1 skall omfatta både företag som kan antagas ha haft mer än 200 aktieägare och de som har haft tillgångar uppgående till mer än 10 milj. kr.
I 5 1 mom. 2 är lägsta antal sysselsatta angivet till 500. Enligt vår mening bör an- talet vara 200 om ett godtagbart antal före- tag skall ge de anställda och samhället en förbättrad resultatredovisning. Skälet att en öppnare redovisning för de företag som har mindre än 500 anställda skulle skada dessa företags konkurrenssituation vill vi bedöma som överdrivet. Genom de av utredningens majoritet angivna kraven kommer ungefär 500 företag att åläggas krav om förbättrad redovisning. I många av fallen har dessa företag redan en dylik standard på sin re- dovisning, varför utredningens förslag inte innebär någon större förbättring.
Genom den koncentration, som speciellt under 1960-talet har ägt rum inom närings- livet vad gäller ägandeförhållandena, har åtgärderna inom enskilda företag blivit be- roende av andra åtgärder som initierats inom företag, som förvaltar och äger aktier eller fungerar som moderbolag till andra fö- retag. Det är därför av stort värde att de anställda har realistiska möjligheter att be- döma en företagsgrupps ekonomiska ställ- ning. Rimligtvis borde även samhället ha motsvarande intresse t. ex. för informations- behovet vid utformningen av näringspoli— tiska åtgärder eller för utformningcn av andra ekonomiska-politiska medel. Dessa krav finns oberoende om företagen är intro— ducerade på börsen eller ej. Koncernredovis-
ningen från de av vissa familjer dominera- de företagsgrupperna är ofta mycket brist- fällig för att inte säga obefintlig. Det är då otillfredsställande att utredningen stannat för ett förslag, som innebär att dessa företag undantas från att ge en koncemredovisning likvärdig med vad som gäller för andra före- tagsgrupper med många ägare. Speciellt framstår detta som bristfälligt underbyggt med hänsyn till att dessa företagsgrupper ti- digare varit så förtegna om sina resultat. Därför borde till ä 7 i den föreslagna lagen om särskilda redovisningsbestämmelser till- fogas en text, vilken innebär, att aktiebolag som tillsammans med dotterbolag under rä— kenskapsåret sysselsatt mer än 1 000 anställ- da skall redovisa koncembalansräkning och koncemresultaträkning.
Det internationella företagandet är bety- dande och väntas öka i omfattning, vilket berörs i utredningens direktiv. Å ena sidan ökar de svenska företagens investeringar i utlandet och en stor del av sysselsättnings- ökningen i de svenska storföretagen sker utomlands. De bolag som ålägges utförligare koncemredovisning bör i denna därför ange koncernens sysselsättning och total löne- summa i Sverige resp. utlandet under året. Å andra sidan ingår svenska företag i grup- per som helt eller delvis ägs eller styrs av intressen utanför landets gränser. Det är berättigat att de anställda i de senare före- tagen får samma möjligheter att bedöma fö- retagsgruppens ekonomiska ställning som de anställda i de förra företagen.
Koncernbolag bör därför när koncernför— hållande föreligger och koncernbolaget har en viss storlek åläggas att lämna vissa upp- gifter om koncernen.
Mest angeläget är att andelen interna le- veranser både i form av inköp och försälj— ning mellan ett koncernbolag och den öv- riga koncernen anges. Vidare bör uppgifter om koncernens bruttoomsättningssumma, totalvinst, totala lönesumma och sysselsätt- ning krävas.
Den breddning av partsynen som tidigare nämnts bör även i lagen komma till uttryck genom att bolagen icke endast till aktieäga- re, som uppger namn och adress, ålägges
sända årsredovisningarna, utan att detta även skall gälla de anställdas organisationer.
Särskilda yttranden
1. Av herr Ekström
Ekströms yttrande är likalydande med her- rar Edgrens och Lundins reservation (s. 137).
2. Av herr Harmer
Till samarbetsutredningen kom jag att kny- tas som expert med hänsyn till behovet av samordning av de utredningar i frågor rö— rande företagens redovisning, som å ena si— dan förutsattes komma att ske inom sam- arbetsutredningen, å andra sidan utförts inom aktiebolagsutredningen och fondbörs- utredningen, vilka ännu icke publicerat sina förslag på området och vilka jag biträtt så- som särskild sakkunnig resp. expert.
I samarbetsutredningens uppdrag ingick däremot från början icke explicit att upp- taga frågor rörande revision och revisorer. När emellertid så har skett har jag de facto kommit att fungera som expert åt utred- ningen även i revisionsfrågor med hänsyn till min bakgrund (praktiserande auktorise- rad revisor samt bl. a. förutvarande styrel- seledamot och ordförande i Föreningen auk- toriserade revisorer).
På andra områden än de nu nämnda har jag icke ansett mig kunna representera nå— gon expertis i utredningens arbete, varför detta yttrande endast avser utredningens för- slag rörande redovisning och revision.
Utredningens förslag på redovisningens
område är till större delen framlagda i sam- arbete med fondbörsutredningen, i vars be- tänkande detaljmotiv för de gemensamma förslagen kommer att redovisas. Jag finner icke anledning till några direkta invänd- ningar mot det förslag, som utredningsmajo— riteten framlägger. Med hänsyn till den snab- ba frivilliga kvalitetshöjning, som ägt och äger rum på området för årsredovisningar och delårsrapporter från de större företagen, kan det dock enligt min mening ifrågasättas, om ett ingrepp från lagstiftarens sida över huvud taget f. n. är påkallat.
På revisionsområdet presenterar utred- ningens majoritet tre förslag: A) en försöks- verksamhet med offentliga revisorer; B) vi- dare utredning av frågan om förvaltnings— revision; C) en utredning rörande formen för auktorisation av revisorer i Sverige. Jag finner mig av här nedan anförda skäl icke kunna biträda dessa förslag.
A) Samarbetsutredningens huvudintressen har rört samråd och insyn. Att revisionen i företagen icke kan vara ett organ för främ- jande av samrådsidén har stått klart för ut— redningen. Revisorerna kan, såsom kontrol- lerande organ, icke taga del i den besluts- process för vilken företagets styrelse och verkställande ledning svarar. Motivet för en försöksverksamhet med offentliga revisorer har sålunda utgjorts av insynsintresset. Det bör observeras, att utredningen på goda grunder klargjort, att ett genombrytande av
nu gällande tystnadsplikt för revisorer icke kan få komma i fråga — det skulle fullstän— digt äventyra revisionens effektivitet — och att den offentliga revisorn därför icke kan åläggas annan form för rapportering än ge- nom revisionsberättelsen. Förutsättningen för att tillsättandet av en offentlig revisor skulle kunna bidraga till ökad insyn skulle då icke kunna vara någon annan än att de nu fungerande revisorerna icke skulle iakt- taga vad på dem åligger i vad avser gransk- ningen av företagens (i detta fall aktiebo- lagens och de ekonomiska föreningarnas) offentliga redovisning. De företag, i vilka det i längden skulle kunna bli fråga om att tillsätta offentliga revisorer, är emellertid sådana större, av vilka numera nästan alla på grund av lag eller eljest revideras av auktoriserade revisorer och godkända granskningsmän. Det av utredningen om— nämnda uttalandet i förarbetena till nuva- rande aktiebolagslag, att det åligger revi— sorerna att tillse icke blott att bolagets och aktieägarnas bästa iakttages utan även att övervaka efterlevandet av de bestämmelser i aktiebolagslag och bolagsordning som avser att skydda borgenärers, annan tredje mans och det allmännas intressen, är för de nämn- da yrkesrevisorerna icke blott välbekant utan en av de mest grundläggande reglerna för deras arbete. Att så verkligen är fallet är helt klart för den som känner yrket och dess utövare; det har dessutom kommit till myc— ket klart uttryck i uttalanden vid hearings i revisionsfrågan med näringslivets represen— tanter (se hearing 2.17, särskilt hr Mossbergs uttalanden). De auktoriserade revisorernas intresse för förbättrade och öppnare redo- visningsformer framgår också av det i be— tänkandet omnämnda arbetet inom För- eningen auktoriserade revisorer med utgi— vandet av rekommendationer i redovisnings- frågor. Det är för mig uppenbart, att till- sättandet av offentliga revisorer icke kan få någon effekt ur insynssynpunkt och att därför förslaget om en försöksverksamhet med sådana revisorer icke bort framläggas, särskilt som denna verksamhet under ett an— tal är kommer att belasta enstaka företag med extrakostnader och tillsättandet av of-
fentlig revisor i ett företag under försökspe- rioden kan komma att te sig som ett uttryck för särskilt misstroende från samhällets sida gentemot företaget och dess ordinarie revi— sorer.
B) Om förslaget till vidare utredning om förvaltningsrevisionen skall i första hand sä- gas, att denna del av revisionen varit före- mål för ingående överväganden inom aktie- bolagsutredningen, vilken samarbetat med motsvarande utredningar i Danmark, Fin- land och Norge i avsikt att få till stånd så- vitt möjligt likalydande aktiebolagslagar i de nordiska länderna. Då utgångsläget i fråga om förvaltningsrevisionen är väsent- ligt olika i de olika nordiska länderna, blev detta ämne en av de mest centrala över- läggningsfrågoma. Såsom det meddelats samarbetsutredningen uppnåddes enighet i detta nordiska samarbete kring en lösning som överensstämmer med den bestämning av förvaltningsrevisionens omfattning, som framgår av motiven till gällande svenska aktiebolagslag. Att samarbetsutredningen, innan aktiebolagsutredningen framlagt sitt betänkande, lämnar förslag om ytterligare utredning av förvaltningsrevisionen synes mig obefogat. Det är dessutom ägnat att minska de andra nordiska ländernas för- troende för den gemensamma lösning som uppnåtts. I det läge, vari frågan om den nordiska aktiebolagsrättens harmonisering nu befinner sig, skulle detta kunna medfö— ra negativa effekter av oförutsebar räck- vidd. I själva sakfrågan präglas samarbets- utredningens överväganden av en övertro på vad som är möjligt och lämpligt att vinna genom en >>förvaltningsrevision>>. Bland svenska revisorer torde en praktiskt taget enig uppfattning vara, att lagstadgad för- valtningsrevision bör ha en omfattning som icke överskrider den nuvarande. Det kan nämnas att i de allra flesta länder lagen icke ålägger revisorerna några uppgifter av för- valtningsrevisionskaraktär.
C) Samarbetsutredningen har även föreslagit en utredning rörande formen för auktorisa- tion av revisorer i Sverige, närmast avseende
frågan om icke »auktorisationen av reviso— rer bör bli en samhällets angelägenhet». Det bör betonas, att utredningen icke som mo- tiv framfört några invändningar mot den nu— varande auktorisationsordningen, som hand— has av handelskamrarna och deras organ utan kostnad för det allmänna. Att vissa andra länder har statlig revisorsauktorisa- tion kan heller knappast utgöra ett motiv. Man kan nämligen lätt anföra exempel på länder där liksom i Sverige auktorisationen icke handhas av staten — närliggande länder är Finland och Storbritannien — men där lagstiftaren liksom här ansett den gällande auktorisationsordningen garantera sådan kvalitet och sådant oberoende hos de aukto- riserade, att intet hinder förelegat att bygga lagbestämmelser på den gällande ordningen. Vid en internationell jämförelse kan konsta- teras, att Sverige har en högt kvalificerad kår av auktoriserade revisorer. Då sålunda något mera påtagligt motiv för en utred- ning icke anförts, är det ägnat att förvåna att samarbetsutredningen framlagt förslag på ett område som ligger så perifert i för- hållande till denna utrednings huvudområ— den.
samhälle i Frankrike
Av departementssekreterare Staffan Sohlman
1.1 Inledning
Informationen mellan företag och myn- digheter kan uppfattas i snäv bemärkelse, dvs. endast omfattande den resultatredovis- ning som i statistisk form insamlas på olika sätt. I allmänhet brukar man dock utnyttja ett begrepp som även omfattar del- givning av företagens planer. Detta beror främst på den vikt som företagens investe- ringar har för konjunkturutvecklingen och därmed den ekonomiska politiken. Även inom ramen för strukturpolitiken är det av primär betydelse för samhället att på ett tidigt stadium känna till och om möjligt kunna påverka industriinvesteringarna. Be- greppet information har här använts i denna vidare bemärkelse.
Det hör till sakens natur att denna typ av informationer uppfattas som särskilt kon- fidentiella med hänsyn till det enskilda före- tagets relationer till konkurrenterna. Därför kan innehållet i och formerna för detta in- formationsflöde endast i undantagsfall på- visas. Däremot är det uppenbart att insti- tutioner upprättats med syfte att underlätta detta utbyte av kunskaper. Denna studie, liksom många andra, har därför baserats
på den institutionella ramen för samarbetet mellan företag och myndigheter. Detta in- nebär en risk såtillvida att någon värdering av informationernas omfattning och rele- vans ej kan göras. Man måste förutsätta att, om ej annat utsäges, de erhållna uppgifterna bedöms som tillräckligt intressanta för att bibehålla institutionen.
Generell reservation bör vidare göras med hänsyn till att det redovisade samarbetet med säkerhet inte är det enda existerande. Informella kontakter av mer eller mindre etablerad karaktär kan vara av avgörande betydelse.
1.2 Allmän översikt över den franska ekonomin
1.2.1 Vissa basuppgifter
Det europeiska Frankrike, som täcker en yta av 551 000 km2, hade vid 1968 års in- gång 49,8 miljoner invånare. 49 procent av dessa var av manligt kön. Den franska be- folkningsstrukturen visar påtagligt effekter- na av två världskrig i form av krigsoffer eller minskade födelsetal. De oerhörda för- lusterna under det första världskriget illust-
reras av att kvinnorna omfattar 65,6 pro- cent av de åldersgrupper som är födda före 1897. En annan effekt av krigsförlus- tema är att en relativt sett liten del av be- folkningen lyfter pension.
40 procent av befolkningen, eller 19,9 miljoner var sysselsatt vid början av 1968. Fördelningen på olika näringsgrenar fram- går av tabell 1.
Tabell 1 . Den aktiva sysselsatta befolkning— ens fördelning på näringsgrenar. Genom- snittligt värde för 1967, tusental.
Varav Totalt löntagare Jordbruk, skogsbruk 3 132 597 Industri (utom byggnads- väsen) 5 952 5 569 Byggnader o. anläggningar 1 904 1 641 Transport, tjänster, handel 5 686 4 128 Anställda i hushållen 459 Administration 2 345 Igreditmarknaden 327 Ovriga 8 Totalt 19 813
Källa: INSEE. Etudes et Conjoncture N” 5—6 Mai—Juin 1968.
Tabell 1 utvisar vissa karakteristiska drag för den franska ekonomin. Jordbruket spe- lar fortfarande en relativt till andra in-
dustrialiserade länder stor roll, med 15,8 procent av samtliga sysselsatta. Av 1 689 900 enheter 1967 omfattade 1172 000 mindre än 20 ha brukbar jord. Dessa senare enhe- ter svarade för endast 9,5 miljoner ha av den totalt 32 miljoner ha brukbara jor- den. Samtidigt bör påpekas att strukturratio- naliseringen i det franska jordbruket fortgår kontinuerligt och snabbt. Sysselsättningen inom jordbruk och skogsbruk var 1967 cirka 600 000 lägre än 1962, vilket svarar mot en årlig genomsnittlig minskning om 3,5 procent.
I övrigt uppvisar sysselsättningens utveck- ling drag som är gemensamma för de flesta industrialiserade länder. Sysselsättningen inom industrin ökade endast med 200000 mellan 1962 och 1967. Antalet arbetstill- fällen inom byggnads— och anläggningsverk- samheten steg långsamt, medan tjänstesek- torerna svarade för den absolut största de— len av sysselsättningsökningen, 1072 000, under 1960-talet.
Den interna bruttoprodukten (Produit Intérieur Brut) uppgick 1967 till 476,8 mil- jarder francs i löpande priser eller knappt 10000 francs per invånare.1 Det kan på- pekas att bruttonationalprodukten enligt in-
1 100 francs= 92,5 svenska kronor.
Tabell 2. Försörjningsbalans för 1967, miljarder francs, löpande priser.
Tillgång % Intern bruttoprodukt 476,8 88,5 Import av varor 61,9 11,5 varav från utlandet 54,2 10,1 från besittningarna 7,6 1,4 Summa tillgång 538,7 100,0 Användning Konsumtion 352,9 65,5 varav hushållen 329,2 61,1 administrationen 20,7 3,8 kreditmarknaden 3,0 0,6 Bruttokapitalbildning 117,7 21,9 varav företag 76,7 14,3 hushåll 23,6 4,4 administrationen 16,8 3,1 kreditmarknaden 0,5 0,1 Lagerförändring 3,8 0,7 Export av varor samt tjänstenetto 64,3 11,9 Summa användning 538,7 100,0 Källa: Se tabell 1. SOU 1970: 41 143
Procent av Produktion Miljarder total pro- per sysselsatt, francs duktion tusen francs 1. Jordbruk, skogsbruk, livsmedelsindustri och trä, massa— och pappersindustri 75,5 16,9 17,3 2. Energi 28,4 6,4 83,1 3. Byggnadsmaterial, glas 8,1 1,9 30,1 4. Malmer, järn och stål 20,9 4,7 29,9 5. Verkstadsindustri 42,8 9,6 26,3 6. Kemiska produkter 13,8 3,1 35,6 7. Textil- och konfektionsindustri, läder 23,2 5,2 20,3 8. Tryckerier, övrig industri 11,0 2,4 25,9 9. Byggnads— och anläggningsverksamhet 44,9 10,1 23,9 10. Transport och telekommunikationer 24,4 5,5 22,5 11. Bostadstjänster 20,0 4,5 17,2 12. Andra tjänster, handel 120,4 27,0 28,0 Branschfördelat förädlingsvärde 433,4 97,3 Importtullar och -skatter 11,8 2,7 Summa 445,2 100,0
Källa: Se tabell 1.
ternationell definition samma år uppgick till 537,7 miljarder francs. I denna studie har genomgående statistik enligt franska de- finitioner utnyttjats. Försörjningsbalansen för år 1967 framgår av tabell 2.
Huvuddelen av den interna bruttoproduk- ten eller 454 miljarder francs härrörde från
ickefinansiella företag. En fördelning av detta förädlingsvärde på branscher framgår av tabell 3. Ur denna tabell kan utläsas att ungefär en tredjedel av produktionen kom- mer från vardera basindustrier, egentlig in— dustri och tjänstesektor.
Låga förädlingsvärden per anställd redo-
Tabell 4. Företagens fördelning på branscher' och storleksordningar 1966; antal anställda, antal företag och procent.
Företag med mer än 200 anställda
Företag med mer än 5 000 anställda
Andel av Andel av Totalt Antal samtliga Antal samtliga antal Näringsgrenar Antal anställda anställda Antal anställda anställda anställda och branscher företag tusental procent företag tusental procent tusental Industri 4 468 3 487 51,2 83 935 13,7 6 812 varav Malmbrytning 1 12 14,7 80 Järn och stål, arbeten av metall 17 232 70,1 332 Verkstadsindustri 40 485 24,4 1 991 Kemiska produkter, gummi 11 100 27,0 372 Textil och konfektion 3 27 2,9 910 Handel 495 307 19,9 4 23 1,6 1 541 Transport 198 167 47,7 3 46 12,8 349 Hotell och restaurant- väsende 34 10 4,0 — — — 262 vriga branscher 306 251 54,8 5 70 15,4 457 Totalt 4 222 44,8 95 1 074 11,4 9 422 Källor: INSEE. Tableaux de l'économie franeaise. Edition 1968. INSEE. Les Etablissements industriels et commerciaux en 1966. 144 SOU 1970: 41
visas inom jordbruk och skogsbruk, textil- industri samt för bostadstjänster. Dessa branscher svarar tillsammans för ungefär 25 procent av den totala branschfördelade produktionen. Höga förädlingsvärden per anställd uppvisar främst energisektorn och den kemiska industrin.
1.2.2 Företagens storleksordning och koncentrationsgrad
Några mer ingående uppgifter rörande fö- retagens fördelning på storleksordningar och ägarintressen har ej stått att uppbringa för denna studie.
I tabell 4 redovisas företagens fördel- ning efter storleksordning och på närings- grenar 1966. Inom den egentliga indu- strin är koncentrationen till större företag utpräglad inom järn- och stålsektorn samt i den kemiska industrin. Uppgifterna för verkstadsindustrin döljer att koncentrations- graden inom vissa grenar av denna är myc— ket påtaglig. Fyra företag inom skeppsbyg— gandet svarade sålunda för en tredjedel av samtliga anställda. Inom flygplanstillverk- ningen svarade likaledes fyra företag för drygt hälften av antalet arbetstillfällen. Lik— nande andelar av sysselsättningen, ehuru spridda på tiotalet företag, förekommer inom bilproduktion och elektrisk industri.
Å andra sidan bör påpekas att sprid- ningen på relativt små enheter är stor inom andra grenar. Inom allmän mekanisk in- dustri t. ex. existerade vid 1966 års före- tagsräkning 44 566 enheter med sammanlagt 157 767 anställda. Endast ett företag hade
mer än 5 000 anställda; 70 företag med mer än 200 anställda sysselsatte endast knappt 70 000 anställda.
De större företagen inom transportsek- torn utgörs uteslutande av offentliga tra- fikbolag, där Paris (RATP) dominerar stort.
Ett karakteristiskt drag för den franska ekonomin är koncentrationen till Parisre- gionen. Denna illustreras i tabell 5, varav framgår att i synnerhet industrin med cirka 40 procent av totala antalet anställda och övrigsektom — huvudsakligen kreditinstitu- ten och administrationen — är mycket starkt överrepresenterade i denna geogra- fiskt begränsade region, som i början av 1966 hade en befolkning om 9,3 miljoner invånare av Frankrikes då totalt 49,2 mil- joner, och täckte en yta av 12 000 km2.
Tabellerna 4 och 5 belyser två viktiga problem som i väsentlig utsträckning be- stämmer inriktningen av den franska struk- turpolitiken. Då nära 50 procent av samtli- ga anställda inom industrin arbetar i före- tag med mindre än 200 anställda uppmunt— ras fusioner och andra metoder att skapa större produktionsenheter. En decentralise- ring av näringslivets produktion och förvalt- ning gynnas genom olika incitament som redovisas i senare avsnitt. En utveckling i denna riktning stöter dock på allvarliga eko- nomiska och politiska problem. Som exem- pel härpå kan påpekas att ett föga modernt kommunikationssystem i väsentlig utsträck- ning bromsar decentraliseringen. Den låga graden av administrativ decentralisering tor- de vidare gynna företagslokalisering till Pa- risregionen.
Tabell 5. Arbetsställenas lokalisering till Parisregionen. Tusental arbetsställen och anställda. 1966.
Antal arbetsställen Antal anställda
Paris- Övriga Paris- Övriga regionen Frankrike regionen Frankrike Industri 126 564 3 013 3 799 Handel 99 435 486 1 055 Transporter 9 40 126 232 Hotellväsende 37 212 83 179 Övriga branscher 31 52 325 123 Källa: INSEE. Tableaux de 17éconornie francaise. Edition 1968. SOU 1970: 41 145
En aspekt som ej kunnat belysas i denna studie är koncentrationen av ägarintressena. Ett undantag härifrån är den offentliga sek- torn, som behandlas nedan. Det är emeller— tid uppenbart att dylika koncentrationer exi— sterar. Koncentration av ägande och infly- tande är idag sannolikt enklast att iakttaga i anslutning till de privata bankerna (Rot- schild, Wormser etc.) Därutöver förekom— mer fortfarande större enskilda koncentra- tioner inom industrin, varibland kan näm— nas namn som Schneider, Citroön, Peugeot. Det har dock visat sig svårt att erhålla exakta uppgifter om dessa enheters inrikt- ning och omfattning.
1.2.3 Utländska intressen
Det har uppskattats2 »att cirka 15 procent av den franska industrin är »kontrollerad» av utländskt kapital (se tabell 6).
Den starka utländska dominansen i vissa branscher — främst oljeindustrin samt s.k. tillväxtindustrier såsom datateknik — har föranlett om som kommit till uttryck i oli— ka offentliga uttalanden.
»Begränsm'ng av utnyttjandet av utländskt kapital. Man kan ej anse det tillfredsställande, som för närvarande är fallet, att de utländska investeringarna i Frankrike ökar från år till år, medan fransmännen har en tendens att repat- riera inte bara det kapital de tidigare investe- rat i franc-zonen utan även en del av det kapi- tal som placerats i det egentliga utlandet. Det
Tabell 6. Utländska" intressen i den franska industrin.
Ungefärlig Antal marknads- utländska andel, företag procent Oljeindustri 30 50—60 Gummiindustri 20 40 Elindustri 110 25 Kemisk industri 150 20 Bil- och traktorindustri 30 20 Mekanisk industri 130 15 Livsmedelsindustri 100 5 Pappersindustri 30 ringa Diverse industrier 200 ringa Totalt 800 ca 15
Källa: Ekström a.a.
är nödvändigt att denna utveckling bryts un- der kommande åren så att den franska ekono- mins långsiktiga fundamentala intressen skyd- das.
Mer specifikt innebär (den beräknade) minskningen (från 1965) fram till 1970 i det årliga nettoinflödet av utländskt kapital att valutautlänningamas portföljsinvesteringar kommer att minska liksom att de utländska direkta investeringarna begränsas i viss män. Det kommer dock självfallet ej att påverka den normala utvecklingen av de utländska grupper som redan är installerade i Frankrike.»
(Véme plan de développement économique et Social. 1966-70, sid 59 f)
»Vissa utländska investeringar, vissa över- taganden är nyttiga, andra godtagbara under vissa villkor, andra åter fråntar Frankrike själva grunden för en autonom utveckling.»
(Rapport sur les entreprises publiques, sid 106) Den aktiva oron för utländsk dominans har nyligen illustrerats genom den officiella reaktionen på planerna om samgående mel- lan Fiat och Citroén, samt mellan Empain (Westinghouse) och Schneider.
1.2.4 Den offentliga sektorn
Olika mått på graden av offentligt ägande ger något varierande resultat (tabell 7). All- mänt kan konstateras att det offentliga spe- lar en dominerande roll inom energi och transportsektor, en betydande roll på kredit- marknaden men har relativt liten betydel- se inom den egentliga industrin.
Inom energisektorn svarar statliga bolag (Charbonnages de France och Houilléres des Bassins — Nord, Lorraine, Loire etc.) för cirka 98 procent av kolproduktionen.3 Cirka 89 procent av den elektriska energin produceras av Electricité de France med lokala dotterbolag. Då den privata elproduk- tionen huvudsakligen avser intern konsum— tion svarar den statliga sektorn för 97 pro- cent av den distribuerade energin. 97 % av den saluförda gasen (producerad eller na- turlig gas bl. a. från Holland och Algeriet)
” John Ekström: Industriella utvecklingsten- denser i Europa. Handelsdepartementet, Stock- holm 1967.
” Uppgifterna hänför sig till 1963. Källa: Les enterprises publiques dans la CEE. Dunod, Paris 1967.
Tabell 7. De offentliga företagens betydelse inom olika näringsgrenar, antal anställda och förädlingsvärde, 1966.
Anställda inom offentliga Förädlings- företag värde Andel av Varav i totalt offentlig antal, sektor Näringsgrenar Antal procent Totalt procent Energi 360 000 90 28,4 50,0 Industri 162 500 2 240,2 2,7 Transport och kommunikationer 713 000 65 24,4 72,7 Handel och övriga tjänster 16 000 0,5 140,4 8,2 Kreditmarknaden 120 500 38 -— — Totalt 1 372 000 11,2 433,4 11,5
Källa: Centre Européen de l'Entreprise Publique. IVe Congrés 25 27.4.1968. Les Entreprises publiques dans la CEE. Dunod, Paris 1967 INSEE. Nationalräkenskap för 1966; opublicerad stencil över offentliga företags verksamhet.
kommer från den offentliga sektorn, främst Gaz de France. Inom petroleumsektorn är det offentliga ägandet väsentligt mindre; sammanlagt cirka 14 5. 15 procent av om— sättningen och cirka 27 procent av totala antalet anställda. Härtill bör fogas att den statliga verksamheten inom denna sektor startades redan 1931 för att administrera den för Frankrike reserverade andelen av Irak Petroleum (Cie Francaise de Pétrole). Verksamheten har utsträckts till sjötransport av petroleum och flytande gas och prospek- teringsverksamhet t.ex. i Algeriet (Bureau de Recherche du Pétrole). Ett viktigt motiv bakom denna expansion har varit att undvi— ka fullständigt beroende av utländska in- tressen. Man synes sålunda inrikta sig på att offentligt franskt kapital skall kontrolle- ra 15 procent av distributionen. Atom-
sektorn ligger helt under offentlig kontroll (Commissariat å FEnergie Atomique).
Renault med dotterbolaget SAVIEM pro- ducerade 1963 cirka 40 procent av samtli- ga i Frankrike producerade personbilar, 60 procent av bussarna, 40 procent av lastbi- larna samt 25 procent av traktorerna. Inom flygplanstillverkningen svarar offentliga bo- lag för cirka 55 procent av omsättningen. Cirka 9 procent av den kemiska industrins omsättning faller inom den offentliga sek- torn. Vapenindustrin äges sedan länge helt av staten. Underleveranser t. ex. av elektro- niska komponenter från privata bolag före— kommer dock.
En närmare redovisning av de offentliga företagens organisation och relation till myn— digheterna ges i ett kommande avsnitt.
Av de 324 banker (1963) som är under—
Tabell 8. Vissa poster på bankernas balanser den 31.12.63.
Varav
Samtliga in- Offentliga skrivna banker banker Procent Kapital och reserver 4 673 742 15,9 Check- och sparräkningar 30 297 19 865 65,6 Checkräkningar med överdragsrätt 34 204 18 171 53,1 Portföljinnehav 67 956 39 082 57,5 Personal 117 000 76 613 65,5
Källa: se tabell 7.
ställda offentlig kontroll genom bankinspek- tionen (inskrivna hos Commission de Con- tröle des Banques) är 3 statsägda (Banque Nationale de Paris, Crédit Lyonnais och Société Générale). Deras betydelse på kre- ditmarknaden är betydligt större än det re- lativa antalet (se tabell 8).
Dessa uppgifter ger dock endast en as- pekt på den statliga insynen i kreditväsen— det. Det statliga ägandet kompletteras av olika åtgärder ägnade att öka kontrollen av kreditmarknaden, vilka närmare redovi- sas i senare avsnitt.
Inom försäkringsväsendet intar staten en
Tabell 9. Det franska kreditväsendet.
framträdande roll sedan nationaliseringar- na 1946. Cirka 40 procent av samtliga in- betalade försäkringspremier 1963 gick till de 26 statliga bolagen.
Det statliga ägandet omfattar på finans- sektorn även vissa specialorgan som den na- tionella jordbrukskassan (Caisse Nationale de Crédit Agricole, CNCA), den statliga upphandlingskassan (Caisse Nationale des Marchés de l'Etat), postbanken, den centra- la sparkassan (Caisse Nationale d*Epargne), nationella energikassan (Caisse Nationale de l'Energie), Caisse des Dépöts et Con- signations.
Slag Instrument Låntagare Utlånare Finansiering Penningmarknad — Växlar Banker, finans- Utlånare institut (dagslån) — Skattkammar- växlar Jordbrukskassan Jordbrukskassan Banque de France -— Järnvägsväxlar CDC CDC1 (Bon SNCF) Kortfristig Växlar Företagare, Banker, Jord- Banker Jordbrukare brukskassan Banque de France (90 dagar) Checkkrediter avbetalnings- handeln Växlar vid export Utrikeshandels- banken Medellånga Industri och handel — Banker eller -— CN'i -— CDC diskonterbara Växlar Crédit Hoteller B Jordbrukare Lokal jordbruks- — CNCA d krediter kreditkassa e el. F Bostadsbyggandet Företagarkassa CF CDC eller CACOM Medellånga Normala bygg- Privat och offentlig FDES,ls CDC Ingen marknad nadslån långa banklån, bygg- sektor CNCA, CF, CN nadskreditiv krediter Bostadsföretag J ordbrukare Hypotekslån Byggmästare Banker, Crédit foncier, försäkringsbolag obligationsköpare etc.
Källa: J. Mignon: Les marchés de crédit. Aprés-demain. Mars 1969.
4 CN = Crédit Nationale, CDC= Caisse des Dépöts et consignations, CNCA = Caisse Nationale de Crédit Agricole, CF=Crédit Foncier, CACOM=Caisse de Consolidation et de Mobilisation des Credits ä Moyen Terme, BdeF = Banque de France. 5 Utvecklingsfonden FDES = Fond de Développement Economique et Social.
Utöver de ovan nämnda näringsgrenarna innehar staten betydande intressen inom transport- och kommunikationssektorn. Järnvägarna, de kommunala transportbola— gen (i synnerhet RATP) flygtrafiken, post- och telekommunikationerna är i Frankrike liksom i de flesta europeiska länder fullstän— digt eller åtminstone till överväldigande del under statlig kontroll. Intressen finns även inom informationssektorn (inkl. filmbran- schen) och grosshandeln, främst berörande försäljningen av jordbruksprodukter. Slutli- gen spelar staten genom bostadspolitiken — s. k. låghyrebostäder, »Habitations å Loyer Modéré» — en dominerande roll på bo- stadsmarknaden. Det statliga engagemanget kanaliseras genom särskilda låghyreorgan (Offices d”H.L.M.) och halvoffentliga lo— kala företag.
1.2.5 Kreditmarknaden8
Det franska kreditväsendet skiljer sig på många punkter från det svenska. En något utförligare redogörelse torde vara behövlig för den fortsatta framställningen. Som ut- gångspunkt härför redovisas en samman- ställning över den franska kreditmarknadens organisation (tabell 9).
Tabellen kräver vissa kompletteringar. Det franska kreditväsendet är differen- tierat efter kredittidens längd och arten av kreditgivning. Den kortaste kredittiden, penningmarknaden, utnyttjas för dagslån mellan olika kreditinstitutioner. Dessutom brukar den statliga jordbrukskassan, inlå- ningskassan samt de statliga järnvägarna denna marknad för att täcka en del av sitt mer kontinuerliga upplåningsbehov. Lånen som har formen av växlar finansieras an- tingen av långivaren eller genom diskon- tering hos centralbanken.
De kortfristiga (90-dagars) krediterna tjä- nar främst att finansiera handelskrediter. Vid export är utrikeshandelsbanken (Banque Francaise pour le Commerce Exterieur) dominerande. Detta gäller i än högre grad vid långfristiga exportkrediter. I vissa fall kan krediterna diskonteras i Banque de France.
Den medellånga diskonterbara kredit- marknaden (2—5 års kredittid) karakterise- ras av att lånen utsträcks av affärsbanker, jordbrukskassor och företagarkassor, men ofta finansieras genom diskontering i sär— skilda specialiserade finansinstitut som Cré- dit National, Crédit Foncier m.fl. Dessa fungerar i sin tur intennediärt genom re- diskontering i Caisse des Dépöts et Con— signations och/eller centralbanken.
Den medellånga icke diskonterbara och den långa kreditmarknaden domineras helt av institutioner av offentlig karaktär (FDES, CDC, CN, CF, CMCA). Hypotekslånen finansieras av banker, försäkringsbolag, pensionskassor och genom emissioner på obligationsmarknaden.
Bankväsendet fördelas på de s.k. in- skrivna bankerna och övriga banker. De förra indelas i inlåningsbanker, affärsban- ker samt banker för medellånga och långa krediter. Fram till 1966 var de förstnämn- da bankernas (banques de dépöts) inlå— ningsverksamhet begränsad till checkräk- ningar och andra kortfristiga konton; räk- ningar med mer än två års löptid var för- bjudna. Utlåningen begränsades också ge— nom lag till kortare krediter. Reglerna har uppmjukats i och med reformen 1966. Des- sa banker kan i princip ej utnyttja insatta medel för portföljinvesteringar. Inom denna grupp dominerar de tre statliga storban- kerna.
Affärsbankerna (banques d'affaires) ar— betar i huvudsak med eget kapital, obliga— tioner och långfristig inlåning. Dessa ban- ker kan ge långfristiga lån till företag eller direkt engagera sig i dessa t. ex. genom ak- tieteckning. I gengäld kunde dessa banker före 1966 ej mottaga avista inlåning. Även här har reglerna uppmjukats. Vissa av de viktigaste s.k. affärsbankerna (t.ex. Ban— que de Paris et des Pays-Bas och Banque de l'Indochine) står under översikt av en re- geringskommissarie, som biträds av en kon- trollkommitté. Kommissarien kan inlägga veto mot beslut av bankledningen eller bo—
” Avsnittet bygger i väsentlig utsträckning på Marchal: Monnaie et Crédit, Paris 1967.
lagsstämman, om han anser beslutet oför- enligt med nationens intressen. Banken kan överklaga hos nationella kreditrådet (se ne- dan).7
Den tredje gruppen banker mottar medel på räkningar över två år och ger långfristi- ga krediter. Flera av dessa är grundade av inlåningsbanker, som på detta sätt kunnat utvidga sin verksamhet.
Den relativt strikta fördelningen av ban- ker efter inlåningens karaktär har i enlig- het med rekommendationer i den femte planen uppmjukats. Även om lagarna änd- rats enligt ovan tenderar dock inlåningen och utlåningen ännu att i stort sett följa det traditionella mönstret
De icke inskrivna bankerna — dvs de som ej är underställda bankkontrollen — omfattar Folkkreditinstitutet (Crédit Populaire) som inriktar sig på småföretag och hantverkare, samt utrikeshandelsbanken (Banque Fran— eaise pour le Commerce Extérieur) vilken äges av Banque de France, Crédit National och Nationella jordbrukskassan. Till denna grupp av kreditinstitut hänförs vidare före- tagarkassor (Sociétés de Caution Mutuelle) samt Crédit Hötelier (exakt benämning Caisse Centrale du Crédit Hötelier, Com- mercial et Industriel). Den senare banken finansieras huvudsakligen genom direkta statliga bidrag och genom bidrag från ut- vecklingsfonden (FDES). Banken utsträcker lån av mindre storleksordning på upp till 20 år. Dess funktion på kreditmarknaden synes i stort sammanfalla med Crédit Na- tional, varom mera i senare avsnitt, men med koncentration till småföretagandet.
Utanför banksystemet är den franska kre- ditmarknaden ganska komplicerad till följd av antalet institutioner och deras ibland sammanfallande funktioner. Några egenhe- ter bör dock nämnas.
Skattkammaren (le Trésor) har sålunda, bortsett från de uppgifter som direkt sam- manhänger med administrationen av den statliga budgeten, en viktig funktion som finansiellt organ och bankir. Skattkamma- ren, som är en del av finansministeriet, kan sålunda självt eller medelst utvecklingsfon- den (FDES) ge lån till offentliga eller privata
företag. Den garanterar lån givna av Crédit National, Crédit Agricole, Crédit Foncier och låghyreorganen (Offices d'HLM). Den fungerar som direkt intressent i de offentliga företagen som förvaltare av den statliga ak- tieportföljen. Samtidigt mottar Skattkamma- ren insättningar i eget namn — med ett i anslutning till de statliga företagen utbrett antal lokalkontor eller genom postkontoren. I den senaste planen argumenterades för att Skattkammarens roll som finansinstitut och transformationsorgan av likvida medel skulle minska. Trots att statsmakterna systema- tiskt sökt genomföra denna rekommenda- tion är Skattkammarens betydelse på kre- ditmarknaden fortfarande stor.
Av de särskilda finansinstitut som om- nämns i tabell 9 är Crédit National av sär- skild betydelse till följd av dess centrala placering i diskonteringskedjan. En närma- re redogörelse för denna ges i ett följan— de avsnitt.
Caisse des Dépöts et Consignations (CDC) fungerar som Sparbankernas, försäk— ringsbolagens och kommunernas bank. Den ovan nämnda Nationella Sparkassan (Caisse Nationale d”Epargne) och de lokala spar- kassorna attraherar småsparandet. Dessa medel liksom medel insamlade i pensions— kassor placeras avista i CDC och utnyttjas av denna bl. a. för ett — lagenligt minst 20 procent — innehav av skattkammarväxlar, statsobligationer samt långsiktig utlåning till offentliga och halvstatliga organ. Direkta kapitaltillskott ges till byggnadsföretag och kommunala företag. CDC:s utlåning 1966 avsåg kommunala infrastrukturella investe- ringar (4 769 miljoner francs), bostadsbyg- gande (3 529 miljoner), industriinveste— ringar (377 miljoner) samt obligationer (759 miljoner). Kassans omslutning den 31.12. 1966 var 54 miljarder francs. CDC:s sty- relse omfattar parlamentariker, represen- tanter för Banque de France, Paris handels- kammare, revisionsverket (Cour des Comp- tes) samt Skattkammaren. Dess verkställan— de direktör utses genom regeringsbeslut.
Till de särskilda finansinstituten räknas vidare den statliga upphandlingskassan
7 Marchal: Monnai et Crédit, s. 181.
(Caisse Nationale des Marchés de l'Etat) vars huvudsakliga uppgift är att finansiera kreditgivningen i anslutning till statlig upp- handling. Hit hör vidare Caisse Centrale de Crédit Cooperatif samt Crédit Mari-
Tabell 1]. Utestående utlåning 31.12.1967 för- delad på kredittidens längd och kreditinstitutio- ner, miljarder francs.
Verk- Finan- ställd av sierad av Kortfristig utlåning Bankväsendet 117,5 108,0 Finansinstituten 8,0 2,7 Banque de France 0,2 15,0 125,7 125,7 Medel/äng diskanterbar utlåning Bankväsendet 26,6 20,7 Finansinstituten: Jordbrukskassorna 3,0 3,0 Crédit Foncier samt __ företagarkassor 11,6 1,9 Ovriga finansinstitut 3,1 9,6 Banque de France 9,1 44,3 44,3 Medellång och lång utlåning A. Lån från skattkammaren 1. Direkta lån från utveck- lingsfonden 21,3 2. Verkställda genom särskilda finansinstitut 5,3 3. Bidrag till låghyrebostäder 28,3 4. Bidrag till Crédit Foncier 6,1 5. Bidrag till Crédit National (för exportkrediter) 0,5 61,5 B. Särskilda finansinstitut CDC 21,0 Låghyrekassan 3,5 Crédit National 7,7 Nationella jordbrukskassan 23,7 Crédit Foncier 13,7 Crédit Cooperatif 2,1 Crédit Municipal de Paris 0,1 Bankväsendet 5,3 Hypotekslån från banker och kreditinstitut 1,8 78,9 Totalt 140,4
Källa: Conseil National du Crédit, Annexes au rapport annuel 1967.
time Mutuel. Av större betydelse på kredit- marknaden är dock Crédit Foncier de Fran— ce, som genom obligationsupplåning finan- sierar 15—20-åriga lån till bostadsbyggande och till primär- och sekundärkommuner. Slutligen faller inom denna grupp olika av- betalningsinstitut, leasingsinstitut, institut för bostadssparande rn. m.
De olika kreditinstitutens relativa bety- delse framgår av tabell 11.
Den offentliga kontrollen över de »in- skrivna» bankerna består av nationella kre— ditrådet (Conseil National du Crédit) och bankinspektionen (Commission de Contro- le des Banques).
Nationella kreditrådet är ett slags minia- tyrparlament som har till allmän uppgift att övervaka bankerna och som fattar vikti- gare beslut rörande kreditmarknaden. Rå- det leds av finansministern; centralbankens guvernör är vice ordförande. Församlingen består i övrigt av 11 företagsrepresentanter, 8 representanter för fackföreningarna, 8 re- presentanter från olika delar av administra- tionen, 8 experter på kreditmarknaden val- da av finansministern, samt slutligen 8 di- rektörer för offentliga kreditinstitut.
Rådets verksamhet underlättas genom en 1946 upprättad central för soliditetsupp- lysningar (Service Central des Risques), som administreras av centralbanken. Varje stör- re kredit (överstigande 100000 francs per kredittagare) som utsträcks av de inskrivna bankerna, CDC och utvecklingsfonden, mås- te anmälas till upplysningscentralen. An- mälningarna sker månadsvis, med komplet- terande uppgifter per kvartal. Årligen skall kreditinstituten redovisa låntagarnas omsätt- ning. Upplysningscentralerna, som är ad- ministrativt knutna till centralbankens filia- ler, är även öppna för förfrågningar från bankväsendet.
Nationella kreditrådet fattar beslut t. ex. om etablering eller stängning av filialer och nya bankföretag. Framför allt fattar rådet beslut om de institutionella ramarna för kre- ditmarknaden såsom allmänna bestämmel- ser om likviditetskvoter. Rådet avger re- kommendationer om prioritering av kredit- flödet. Dessa rekommendationer synes dock
hittills ha varit så vaga att bankernas val- möjligheter kanppast begränsats.e Bankinspektionen består bl. a. av central- bankens guvernör, ordföranden i det kon- stitutionella rådets (Conseil d”Etat) sektion för finansfrågor, chefen för skattkammaren inom finansministeriet samt en representant för bankernas direktioner och en för deras personal. Bankinspektionen fastställer likvi- ditets— och kassakvoter. Den utövar en all- män kontroll över kreditinstitutens verksam- het. Utökad med tre medlemmar av det konstitutionella rådet fungerar bankinspek- tionen som aktieägarrepresentanter vid bo- lagsstämmor i de nationaliserade bankerna.
Som torde framgå av ovanstående är det offentligas direkta betydelse på kreditmark- naden väsentligt mer omfattande än vad innehavet av tre inlåningsbanker synes ut- visa. Den direkta statliga kreditgivningen är begränsad till den långsiktiga marknaden. Resterande del av den långfristiga utlåning- en passerar på ett eller annat sätt genom of- fentliga kreditinstitut. Den mellanlånga ut- låningen ligger i allmänhet utanför den of- fentliga sektorn, men kommer genom ut- brett diskonteringsförfarande i stor utsträck- ning att granskas av offentliga institutioner.
1.3 Statistiska uppgifter rörande företagen
Det huvudsakliga ansvaret för inhämtning, bearbetning och publikation av företagssta- tistik vilar på den franska statistiska central- byrån (Institut National de la Statistique et des Etudes Economiques, INSEE). Viss statistik sammanställs av industriministeriet. Banque de France och Crédit National av- ser upprätta viss statistik baserad direkt på bolagens bokföring. Slutligen kan uppgifter om enskilda företag erhållas genom publice- rade årsberättelser.
1.3.1 INSEE
Det av INSEE bearbetade materialet inhäm- tas genom konjunkturenkäter, särskilda fö- retagsräkningar samt årlig statistik baserad på uppgifter inlämnade till skattemyndighe-
terna. Den första verksamhetsgrenen torde ej skilja sig nämnvärt från motsvarande ak- tivitet i Sverige. Den andra torde likaledes äga motsvarighet i Sverige. De inhämtade uppgifterna omfattar produktion såväl i värde som volym, inköp, lager, kostnader, vinst, anställd arbetskraft fördelad på olika kategorier, samt investeringar. Dessa uppgif- ter inhämtas genom industrins branschför- eningar, varvid en viss bearbetning verk- ställes av dessa.
Den ur utländsk synvinkel mest intres- santa källan för INSEE:s statistikproduktion synes emellertid vara detaljerade uppgifter inhämtade genom skattemyndigheterna. Dessa omfattar komplett balans- samt vinst- och förlusträkning förutom ett antal real- ekonomiska indikatorer. Uppgifterna in- hämtas årligen från samtliga företagare med en vinst om minst 500 000 francs. Ett enk- lare formulär ifylles av mindre företag.
Dessa uppgifter är av naturliga skäl hem- liga. De tjänstemän som handhar statistiken är bundna av tysthetsed. Sammanställningar omfattande mindre än fyra företag får ej publiceras. Under alla omständigheter får ingen offentliggjord uppgift avslöja ett en- skilt företags verksamhet. Beslut om publi- cering av dylika uppgifter fattas av en sär- skild kommission.
1.3.2 Industriministeriet
Genom branschföreningar insamlas detalje- rade produktionsuppgifter månadsvis vilka sammanställda med utrikeshandelsstatistik publiceras av industridepartementet. För varje viktigare vara eftersträvar man redo- visa produktion, konsumtion, import, export samt lager.
1.3.3 Balanscentraler
Crédit National upprättar för närvarande en balanscentral, som torde bli ganska omfat- tande, då bankens klientel omfattar större delen av den privata industrin. Motiven för denna verksamhet har angetts primärt vara bankens interna behov av jämförbara,
3 Marchal: Monnai et Crédit, s. 197.
konkreta uppgifter om enskilda företag och branscher. En viktig del av bankens real- ekonomiska granskning av kreditansökan består av jämförelser med övriga företag in- om respektive branscher. Därutöver har bl. a. plankommissariatet och INSEE ett all- mänt ekonomiskt-statistiskt intresse att er- hålla bästa möjliga uppskattning av utveck- lingen.
Tekniskt består balanscentralerna av upp— gifter — huvudsakligen omfattande bokslu- tet — från varje enskilt företag som står i skuld till banken eller söker lån. Dessa uppgifter kontrolleras av den banktjänste— man som handhar kontakterna med företa- get. Denne kan även korrigera givna uppgif- ter. Uppgifterna databehandlas, så att branschvisa sammanställningar kan erhållas. Vidare medger behandlingen att påföljande bokslut snabbt kan jämföras med tidigare, varvid kvoter mellan olika storheter funge- rar som s. k. varningslampor.
Materialet medger räntabilitets- och likvi- ditetsflödesanalys. Det publiceras ej, men kan i översiktlig form delges plankommis- sariatet och andra offentliga organ.
Banque de France skall på regeringens uppmaning upprätta en liknande balanscen- tral baserad på till banken inlämnade upp- gifter om bokslut m.m. Denna balanscen- tral torde bli mer omfattande i antalet täck- ta företag än den hos Crédit National. Där- emot kan kvaliteten enligt uppgift möjligen bli något lägre till följd av mindre intensiv bearbetning av materialet. Banque de Fran— ce”s roll som uppsamlare av kreditstatistik har berörts i tidigare avsnitt.
1.3.4 Årsrapporter
I allmänhet uttalas missnöje med företa- gens redovisning av boksluten. De största företagen, dvs de som är noterade på bör- sen — ungefär 500 — publicerar sina bok- slut, men öppenheten är enligt uppgift be- gränsad. Till följd av officiell uppmuntran — som bl. a. tagit formen av inrättandet av en särskild börskommission — torde utvecklingen gå mot en allt mindre restrik- tiv attityd gentemot aktieägare och allmän-
heten. Generellt sett torde dock kunna sä- gas att mycket återstår att göra innan redo- visningen närmar sig förhållandena t. ex. i USA.
1.3.5 Sammanfattning
Allmänt torde kunna konstateras att den statistiska genomlysningen av företagssek- torn har en potentiellt sett mycket god ut- gångspunkt i koordinationen av uppgifter till skattemyndigheterna och statistikproduk- tion. Om kvaliteten i statistiken likväl synes ganska låg torde detta bero på felaktigheter i basmaterialet och bristande koordination mellan de statistikproducerande organen.
Den statistiska insynen är särskilt god i de statliga företagen, som lagenligt är förplik— tade öppet redovisa verksamheten i dess helhet.
1.4 Allmän inställning till den offentliga sektorns storlek och samarbetet med nä- ringslivet
I Frankrike finns en stark tradition att sta— ten skall styra det ekonomiska livet. Av- stegen från principen att ett fåtal mäktiga, erfarna och visa tjänstemän skall styra eko— nomin är få intill det andra världskriget; ett handelsavtal med Storbritannien 1786 och Napoleon III:s frihandelspolitik på 1860-talet.
Denna undersökning söker i viss mån be- lysa huvuvida denna tradition fortfarande är i kraft. Redan nu kan dock anges att en utomstående lätt får intrycket att den statliga planeringen spelar en väsentligt stör- re roll än i övriga västeuropeiska länder. Planeringen betraktas som i någon mening förpliktande för det statliga handlandet un- der planperioden. Även utvecklingen på den privata marknaden förutsättes följa planen som en följd av företagarnas engagemang i utarbetandet av planen och genom statlig intervention.
Principen att planera den ekonomiska ut- vecklingen ifrågasätts ej officiellt från före— tagarhåll. Däremot vänder sig arbetsgivar- na mot den traditionella utformningen av
planen som en detaljrik, konsistent 5-års— prognos för samtliga näringsgrenar. Med hänvisning till det ökande beroendet av ut- landet förordas en enklare, mer ekonomisk— politisk kartläggning av troliga flaskhalsar under de kommande åren.9
En annan fråga som i högre grad berör ideologiska värderingar är storleken av den statliga sektorn. Debatten härom är emeller- tid ej särskilt aktiv. Frågan uppfattas i all- mänhet som ej särskilt kontroversiell, då de flesta fransmän vare sig vill se en utvidg- ning av det statliga ägandet eller en minsk- ning.10 En viss absolut expansion av den of- fentliga sektorn har kommit till stånd under senare tid genom t. ex. upprättandet av dot- terbolag till offentliga företag. Överhuvud taget synes debatten f.n. primärt röra sig om den statliga sektorns funktioner. Det kan påpekas att av nationaliseringarna 1945—46 synes endast förstatligandet av bankerna ha offentligt motiverats av önskan att förstärka greppet över ekonomin. Övriga vidtogs antingen som sanktioner mot ägare som samarbetat med ockupanterna (Re- nault), eller på grund av ansträngt ekono- miskt läge inom branschen (kolgruvor, elek- tricitet, gas).
Regeringens möjligheter att ingripa i de ekonomiska förloppen har minskat på se- nare år väsentligt till följd av den interna- tionella och europeiska ekonomiska integra- tionen. Samtidigt kan påpekas att dessa den öppna ekonomins krav på ökad rörlighet för produ—ktionsfaktorerna ofta behandlas som en begränsande faktor i den ekono— misk-politiska debatten.
En förändring av det statliga inflytandets karaktär synes ha inträffat under de senaste åren. Tidigare lagstiftning har ofta varit tvingande till formen. Myndigheterna söker nu successivt ändra lagstiftningen så att större marknadsekonomisk frihet kommer till stånd. Man eftersträvar att ersätta den tidigare styrningen med en mjukare form av påverkan genom en effektiv dialog med näringslivet. Inom en vid ram av institu- tioner och med stöd av finansiella incita- ment avser man nå avsedd samverkan mel- lan företag och myndigheter.
Bakom denna stegvisa förändring av re- lationerna mellan företag och myndigheter kan olika faktorer skönjas. Statens starka roll inom ekonomin och den stora och svår- överskådliga administrationens övervakande attityd till företagsamheten torde ha skapat ett visst motstånd i näringslivet som bl.a. tagit sig uttryck i tystlåtenhet gentemot myn— digheter och allmänhet. Arbetsgivarnas re- ella inställning till planeringen torde t.ex. vara mer negativ än vad offentligt redo- visas. Detta upplevs sannolikt av de ledande politikerna som hämmande för den ekono- miska utvecklingen och för stärkandet av den franska industrins konkurrenskraft. Den ökade betoningen av samverkan med nä- ringslivet torde kunna betraktas som indi- kation härpå. De stora finansiella under- skotten inom den offentliga sektorn och dess stela administration torde samtidigt ha lett till en viss omvärdering inom ledande kretsar av sektorns samhällsekonomiska funktion. Några offentliga uttalanden i den- na riktning har ej gjorts, men tillsättandet av en statlig kommitté för översyn av de offentliga företagen torde kunna tydas som indikation på en dylik inställning.
1.5 Former för information och samarbete mellan företag och myndigheter i Frankrike
Det torde ha framgått redan av tidigare avsnitt att mängden institutioner i Frankrike är betydande. Det huvudsakliga ansvaret för koordinationen av såväl kortsiktig som långsiktig ekonomisk politik vilar primärt på fyra centrala organ; finans- och ekono- miministeriet, plankommissariatet (Commis- sariat Général du Plan), industriministeriet samt Crédit National. De viktigaste former- na för samverkan mellan dessa organ och näringslivet synes vara: utvecklingsplanen, utvecklingsfonden, insyn genom Crédit Na- tional's verksamhet, forskningspolitik, pris- politik samt arbetsmarknadspolitik. Då myn- digheternas insyn i de offentliga företagens
” Patronat Francais No 294 April 1969. 1" Groupe de Travail de Comité Interministe- riel des enterprises publiques. Rapport sur les Entreprises Publiques (avril 1967).
verksamhet är av särskild karaktär redovi- sas kontakterna mellan dessa parter i ett första avsnitt.
1.5.1 Kontakten mellan myndigheter och offentliga företag
Följande översikt baseras huvudsakligen på en publikation från 1967.11 Det finns ing- en anledning anta att förhållandena föränd- rats väsentligt sedan dess. Utanför ramen för följande redogörelse faller verksamhe- ter som mer direkt är infogade i budgeten, såsom hälsovård (offentliga sjukhus), un- dervisning, statliga museer, vissa forsknings- institut; eller sådana institutioner som Cré- dit National och Crédit Foncier, vilka har en offentlig karaktär men formellt sett till- hör den privata sektorn.
Juridiskt kan de offentliga företagen för- delas på offentliga institut (établissements publics nationaux), statliga företag (entre- prises nationales), halvstatliga bolag (so- ciétés d'économie mixte nationales), offent- liga företag med direkt anknytning till bud- geten och administrationen, samt kommuna- la bolag.
a) Offentliga institut (établissements publics nationaux)
Gruppen omfattar bl. a. tobaksmonopolet, radio-TV, arméns inköpscentral, den franska motsvarigheten till domänverket, de statli- ga Oljebolagen, vissa hamnar och flygplat- ser (bl. a. Aeroport de Paris).
Ett offentligt institut kan endast tillskapas genom parlamentsbeslut. Instituten ägs ute- slutande av staten som tillskjuter en grund- fond. De upprättar ingen begränsad budget; endast investeringar och vissa lönekostna- der fastställs årligen. Institutens prissättning är direkt underställd respektive ministerium.
I allmänhet leds offentliga institut av en verkställande direktör (Directeur Général), som utnämns med regeringsbeslut (décret). Styrelsen tillsätts oftast med administrativt beslut; i undantagsfall väljs medlemmarna av styrelsen. Styrelsens medlemmar är i de flesta fall högre tjänstemän i den centrala
förvaltningen. Finansministeriet tillsätter dessutom en kontrollant som löpande föl- jer institutets verksamhet och deltar i sty- relsens sammanträden. Vidare skall styrel- sens beslut i finansiella frågor -— upplåning eller utlåning — liksom bokslut och dispo- sition av vinsten underställas respektive fackministerier för formellt godkännande. Institutets räkenskaper granskas av en kom- mission för revision av de offentliga före- tagen.
b) Statliga företag (entreprises nationales)
Denna grupp omfattar nationaliserade före- tag, dvs företag som förts över från den privata sektorn. Gruppen består av de stat- liga intressena i kolproduktionen, elektri- citet, gas och atomenergi, banksektorn, för- säkringsväsendet samt Renault.
Nationalisering av privata företag — som med undantag för Atomkommissariatet (Commissariat å l'Energie Atomique) inne- burit transferering av aktieinnehavet till sta- ten — kan endast beslutas av parlamentet. Statliga företag leds i allmänhet av en ord- förande (président) och en verkställande di- rektör. Inom bank- och försäkringsväsen- det utnämnes dessa av regeringen efter sty- relsens hörande. I övriga fall avger styrel— sen ingen rekommendation.
Styrelsen utses genom regeringsbeslut. Den omfattar representanter för berörda minis- terier, för konsumenter av respektive va- ror eller tjänster, representanter för perso- nalen, samt särskilt kompetenta personer.
Statliga företag underkastas en omfattan- de kontroll från respektive fackministerier, finansministeriet samt parlamentet. Fack- ministern (industri- eller finansministern) ut- ser en regeringskommissarie (commissaire du gouvernement), som löpande följer före- tagets verksamhet. Kontroll och revision — såväl a priori som a posteriori — utövas vidare bl.a. av plankommissariatet samt styrelsen för utvecklingsfonden. Bank- och försäkringsföretagen är underställda Bank- inspektionen och Försäkringsinspektionen.
” Les entreprises publiques dans la CEEzDunod, Paris 1967.
Slutligen är samtliga statliga företag under- ställda offentlig revision.
c) Halvstatliga bolag (sociétés d”économie mixte nationales)
Inom denna grupp faller det offentliga ägan- det inom bl.a. jämvägsväsendet, sjötrans- porterna och flygindustrin. Vissa av dessa är majoritetsintressen — 51 procent av de offentliga järnvägarna (SNCF): 99,83 av aktiestocken i Sud-Aviation; 70 procent i Air France — andra av mindre storleksord- ning — t. ex. 35 procent i Compagnie Fran- caise des Pétroles.
Dessa bolag hör juridiskt till det privata näringslivet. Statens aktieinnehav förvaltas av Skattkammaren. Parlamentariskt beslut krävs för att staten skall kunna träda in i ett företag, liksom för sådana aktieförsälj- ningar som innebär att staten förlorar majo- riteten. Finansministern kan annars ensam besluta att sälja, köpa och teckna aktier. I princip fungerar halvstatliga bolag som nor- mala vinstdrivande företag.
Bolag där staten innehar majoritetsintres- se är underställda respektive fackministe- rium som tillsätter finanskontrollanter (con- tröleurs financiers). Detta kan även ut- sträckas medelst regeringsbeslut till bolag där staten är i minoritet och till dotterbolag till halvstatliga bolag.
I samtliga halvstatliga bolag vari staten kontrollerar minst 10 procent av aktierna, tillsätter staten minst två och högst 2/ 3 av antalet styrelseposter. Antalet skall i prin- cip vara proportionellt mot statens aktie- innehav. För vissa halvstatliga bolag före- skriver bolagsordningen fördelningen av sty- relseposter; i dessa fall utses representanter för staten, för de privata aktieägarna, för personalen, samt särskilt kompetenta perso- ner. De statliga styrelsemedlemmarna utses bland aktiva eller pensionerade högre tjäns- temän.
Halvstatliga bolag med statligt majori- tetsintresse är underställda offentlig revi- sion. Samtliga bolag är dock skyldiga re— dovisa sina räkenskaper enligt rekommen- derad standard (Plan comptable général).
Bolag vari statens intresse överstiger 20 procent är skyldiga att periodiskt rappor- tera till fackdepartementet så att en exakt bild av den löpande verksamheten erhålles.
Ovanstående redogörelse torde täcka de viktigaste formella elementen i de franska myndigheternas kontroll över den statliga sektorn. Då förhållandena är snarlika i öv- riga grenar av den offentliga sektorn, (fö— retag med direkt anknytning till budgeten eller administrationen —— services d”état sans personnalité morale, budgets annexes), tor- de en analog redogörelse för dessa ej vara nödvändig.
Däremot torde några allmänna kommen- tarer vara motiverade. Myndigheternas in- syn i den statliga sektorn synes vara väl tillgodosedd genom redovisningsplikt, kon- trollanter, medlemmar av styrelsen och di— rekt kontroll av fack- och finansministe- rierna. Att detta är en nackdel såväl som en tillgång framgår bl. a. av senaste offentliga revisionsrapport12 och en tidigare nämnd ut- redning över de statliga företagen.13
Myndigheternas ledning anses minska fö- retagsledningens initiativkraft. Företagens styrelser spelar ej den roll som tillkommer dem, då verkställande direktören, som är utnämnd av myndigheterna, har en alltför stark ställning. De statliga kontrollanterna anses inte utnyttjas väl: myndigheterna ten- derar att ta kontakt direkt med företagsled— ningen. Samtidigt är kontrollanternas verk- samhet ej koordinerad, varför varje kon- trollants verksamhet blir individuellt utfor- mad och kvalitativt mycket varierande.
Nämnda utredning ger ett antal förslag till hur kontrollen bl.a. beträffande priser och löner vid offentliga företag av tjänste- karaktär (elektricitet, kol, järnvägar) skall uppmjukas så att verksamheten blir mer dynamisk, produktiv och därmed räntabel. Samtidigt föreslås att kontrollen över övri- ga offentliga företag effektiviseras genom tillskapandet av ett statligt holdingbolag,
1” Commission de Verification des Comptes des grliéreprises publiques. Dixiéme rapport d'ensem-
13 Rapport sur les entreprises publiques (avril 1967).
primärt för att möjliggöra en mer aktiv port- följpolitik. Detta motiveras bl. a. av intres- set att motverka utländska investeringar. Ett av utredningens förslag är att den formella priskontrollen skall uppmjukas till s.k. pro- gramkontrakt (se senare avsnitt om prispoli- tiken). Detta skulle dock ej minska myndig- heternas insyn, om än begränsa deras for- mella möjligheter att ingripa i prissättningen.
Ett grundläggande element i myndighe- ternas insyn är finansieringen av de offent- liga företagens investeringar. Detta behand- las i avsnittet rörande utvecklingsfondcn. Härtill bör dock fogas att ovanstående re- dogörelse koncentrerats till den formella ledningen. Den informella kontrollen genom direkta kontakter med styrelsemedlemmar och verkställande direktörer, som ofta är f. d. kolleger till tjänstemän i Skattkamma- ren torde vara av stor reell betydelse.
Slutligen bör nämnas att myndigheterna enligt uppgift inte utnyttjat det statliga ak- tieinnehavet inom bank— och försäkrings- väsendet för att styra kreditströmmarna i önskade fåror. De statliga bankernas verk- samhet skall sålunda vara helt överens- stämmande med normal praxis inom bank- världen.
1 .5 .2 Utvecklings—planerna14
Den franska ekonomiska planeringen har gett upphov till en omfattande litteratur. Debatten om planemas karaktär blossar upp från tid till annan och illustreras av olika skikt av publikationer. Även en mycket översiktlig genomgång av denna debatt skul- le spränga ramen för denna studie. Redo- görelsen kommer i stället helt att hänföra sig till den femte utvecklingsplanen.15 Detta är inte utan betydelse då såväl innehåll, om- fattning som graden av planering (i kon- trast till prognosering) varierar mellan olika planer. Redovisningen begränsas vidare till de viktigare elementen i utarbetandet av planen. Substansinnehållet i planen berörs el.
Den franska femte planen är ett legalt do- kument som förelagts parlamentet för god-
kännande. Lagtexten omfattar endast god— kännandet vartill planen bifogas som bila— ga. Därigenom uppnås att planen erhåller legal status men att den samtidigt ej äger tvingande kraft för myndigheterna eller för de enskilda medborgarna. Planen anses ej heller bindande för de utgifter som speci- ficeras däri och över vilka staten har ett di- rekt grepp. Man torde kunna betrakta sta- tens skyldigheter i anslutning till planen som närmast av moralisk karaktär. En klart avvikande utveckling, åtminstone vad beträf- far de statliga utgifterna och de mer speci- fikt uttalade avsikterna till reformer kan komma att politiskt belasta regeringen.
Planen omfattar en allmän beskrivning av de generella målsättningarna och den stra- tegi som valts för att uppnå dessa mål. Där— efter redovisas de områden som utvalts för en intensifierad insats under planperioden; forskningspolitik, arbetsmarknadspolitik, ex— portfrämjande åtgärder samt åtgärder äg- nade att uppmuntra investeringarna och sparandet. Därefter redovisas i kondense— rad form prognoser (planer) för de olika näringsgrenarna och för den regionala ut- vecklingen. Slutligen redovisas prognoser för olika ekonomiska storheter såväl i vo- lym som värde. Som bilaga till planen fogas mer utförliga redogörelser för den förvän- tade utvecklingen såväl inom olika bran- scher som beträffande utrikeshandel, arbets— marknad m. m.
Planen spelar en viktig roll som ram för kontakter mellan myndigheter och närings- liv. Detta kan numera t.o.m. anses vara dess centrala innebörd. Dessa kontakter kan fördelas på utarbetandet och genomförandet (uppföljningen) av planen.
Utarbetandet av planen
Utarbetandet av den femte planen kan för- delas på tre faser. Den första, tekniska, fa- sen påbörjades mot slutet av 1962 med att berörda forskningsinstitut upprättade en
" Avsnittet baseras på: Hackett; Economic Planning in France, Bonneau; Le Verne Plan, samt Bauchet; la Planilication francaise.
" Verne Plan de développement économique et social. 1966—70.
prognos för 1970 huvudsakligen genom för- längning av iakttagna tendenser.
På basis av denna prognos med varianter och med hänsyn tagen till diskussioner in- om de 5. k. moderniseringskommissioner— na, utarbetade därefter plankommissariatet mot mitten av 1964 en rapport till rege— ringen vari de viktigaste ekonomisk-politis- ka frågeställningarna och valmöjligheterna specificerades, liksom de lämpliga svaren härpå, samt rekommendationer till ekono- misk-politiska prioriteringar. Rapporten ut— arbetades formellt av plankommissarien, men då den i realiteten uttrycker regering- ens värderingar, torde samarbetet mellan myndighet och regering varit mycket intimt under denna fas. Regeringen översände rap- porten, efter formellt godkännande, till par— lamentet som efter remiss till det Ekonomis— ka och Sociala Rådet godkände den i de— cember 1964. Rapporten angav specifikt en— dast målsättningar för generell tillväxt, de viktigaste efterfrågefaktorerna (konsumtion, investeringar, export, offentliga utgifter) och inkomstutveckling. Endast kvalitativa omdö— men om utvecklingen inom enskilda bran- scher redovisades.
Den tredje fasen, den detaljerade pla— neringen, verkställdes därefter inom moder- niseringskommissionerna på basis av denna rapport. Den slutgiltiga planen underställdes därefter parlamentet för godkännande.
Utarbetandet av det regionalpolitiska av- snittet av planen faller utanför ramen för detta schema. Proceduren härvidlag anslu- ter sig dock i stort sett till ovan redovisa— de. Sålunda initieras arbetet inom den cen- trala administrationen. Detaljarbetet sker in- om regionala organ (prefekturer och regio— nala kommittéer) varefter studierna synte- tiseras inom administrationen och formellt beslut fattas på regeringsnivå.
De viktigaste kontaktorganen mellan myn- digheter och näringsliv och det forum där de olika ekonomiska intressegrupperna enas kring ett gemensamt perspektiv är de s.k. moderniseringskommissionerna. Dessa är av två slag, dels horisontella, dvs behandlande generella problem — såsom allmänna eko- nomiska och finansiella problem, arbets-
Tabell 12. Översikt av moderniserings- och kommissionernas sammansättning vid den femte planen.
Antal Fackföreningsmedlemmar (arbetare och tjänstemän) 291 Jordbrukare och jordbruksarbetare 67 Företagschefer (såväl från statlig som privat sektor) 406 Representanter för arbetsgivareföreningar 430 Statliga tjänstemän 457 Övriga (experter, konsumentrepresen- tanter etc.) 299 1 950
Källa: Bonneau; Le Véme Plan. Une strategic de l'expansion.
marknaden, produktiviteten, regionalpoliti- ken — och vertikala, dvs branschkommis- sioner för bl.a. jordbruk, hantverk, bygg- nader och offentliga arbeten, handel, vat- ten, energi, bearbetande industrier, gruvor, olika offentliga sektorer som skolutbildning, universitet, post, bostäder etc. Den femte planen betjänades av 32 kommissioner. Där— utöver etablerades ett större antal arbets- grupper under dessa kommissioner.
Medlemmar av kommissionerna tillsätts av premiärministern. Tabell 12 anger des— sas fördelning efter ställning på arbetsmark- naden.
Kommissionernas arbete omfattade vid utarbetandet av den femte planen i för- sta hand en redovisning av önskade och lämpliga förändringar i produktionen, in- vesteringar m.m. att utgöra bas för plan- kommissionens rapport till regeringen om valmöjligheterna. De kommissioner som be- handlade offentliga sektorer hade att inkom- ma med beräkningar över lämplig verksam- hetsnivå och däremot svarande budgetutgif— ter.
Efter det att regering och parlament fast- slagit de grundläggande värderingarna ut- arbetade kommissionerna en detaljerad plan för respektive sektor omfattande produktion och konsumtion, sysselsättning, investe- ringar, behov av forskning. Den slutliga sektorplanen angav även vilka åtgärder (pri— ser, skatter, utbildning) som skulle kunna underlätta att uppnå målen.
Kommissionerna fattar i princip ej be-
slut som är bindande för de deltagande or- ganisationerna. Deras funktion är närmast att dra uppmärksamheten till viktigare pro- blem som kan tänkas uppkomma under planperioden; och att utgöra ett forum för sammanjämkning av motsatta intressen.
Kommissionerna, vari plankommissariatet genomgående är representerat, torde inte ge myndigheterna en klar bild av den lång- siktiga företagsplaneringen inom enskilda företag. Diskussionerna förs på branschni- vå och den vida kretsen av kommissions- medlemmar lånar sig ej för en öppnare re— dovisning. Däremot torde en ganska god bild av det allmänna företagsklimatet er- hållas.
Ett särfall torde vara en särskild tempo- rär kommitté, för industriutvecklingen (Co- mité de Développement Industriel), etable— rad under nu löpande planperiod. Denna domineras av privata företagare och stats— tjänstemän. Dess uppgift är att upprätta en industripolitik för varje viktigare bransch. Den avger hemliga rekommendationer om åtgärder som bör vidtas av enskilda företag.
Som ovan angivits behandlas planen i två omgångar av det Ekonomiska och So- ciala Rådet. Detta består av 45 arbetarrepre- sentanter, 41 företagare, 40 representanter för jordbrukare, 15 ekonomiskt eller ve- tenskapligt särskilt kvalificerade personer utsedda av regeringen, 15 representanter för kooperationen m.m., 7 för turismen och produktionskooperationen, 2 medelklassre- presentanter, 25 ekonomiska experter med specialitet på franc-zonen samt 10 repre- sentanter för besittningarna utanför Frankri- ke. Rådets och dess undergruppers möten är ej offentliga, men dess beslut (råd till parlamentet) publiceras.
Rådets behandling av planer ger tillfälle till diskussioner mellan olika befolknings— grupper, men torde även bereda myndighe- terna en ytterligare möjlighet att vidga och fördjupa kontakterna med olika represen- tanter för näringslivet och arbetstagare.
Genomförandet av planen
Planen uppföljs med årliga jämförelser som utgör bilagor till budgeten mellan faktisk
utveckling och planens projektioner. Denna jämförelse baseras på överläggningar inom kommissionerna. Dessa sammanträder åt- minstone årligen för detta ändamål.
Som tidigare indikerats besitter staten ett antal instrument för att influera företagens handlande och därmed bidra till att planen genomförs.16 Vissa av dessa instrument be- handlas mer detaljerat i kommande avsnitt.
Instrumenten kan fördelas på generellt verkande och specifika. Ett av de viktigas- te generella instrumenten är den allmänna information om de ekonomiska problemen och den sannolika utvecklingen som planen medför. Det bör observeras att de informa- tioner och prognoser planen innehåller är av värde såväl för företagen som staten. Prognoserna torde vara av särskild betydel— se för kapitalintensiva industrier.
Ett antal regleringar av generell karaktär kan inräknas bland instrumenten. Byggnads- tillstånd ges i anslutning till planens regio- nalpolitiska rekommendationer. Prispoliti- kens utformning skall i princip ansluta sig till planen. Till de indirekta generella in- strumenten räknas plankommissariatets vi- da representation i alla viktigare ekonomisk- politiska organ såsom Conseil National du Crédit, i utvecklingsfondens styrelse m.m. Till de generella medlen räknas även den statliga upphandlingspolitiken. Upphand- lingen av stat, kommun och offentliga företag svarar för ca 10 procent av natio— nalprodukten. Inom byggnadsväsendet, elek- trisk och elektronisk industri, flygindustrin och inom produktionen av jämvägsmaterial svarar den offentliga upphandlingen för åt- minstone 50 procent av produktionsvärdet. I industribranscher omfattande 10 procent av den totala industriproduktionen mottog staten 25 procent av avsättningen eller mer. Detta betydelsefulla instrument har man hittills ej utnyttjat tillfullo i strukturpoliti- ken. Finansministeriet studerar nu metoder att ersätta den traditionella upphandlingspo- litiken med en politik baserad på kriterier
" Detta avsnitt ansluter sig till redovisningen i en rapport till ECEzs Senior Economic Advi- sers: Les instruments d”exécution du Plan utilisés par l'Etat a l'égard des entreprises.
direkt anpassade till industripolitiken. En bättre och stabilare balans mellan kundens (statens) långsiktiga intressen och kravet på bibehållen konkurrens och konkurrenskraft inom företagssektorn eftersträvas.17
Preliminära rekommendationer till myn- digheterna om dylik upphandlingspolitik har redan avgivits av finansministeriet.
Staten kan vidare influera tillgången på arbetskraft indirekt genom immigrationspo- litiken, men främst genom en intensifierad arbetsmarknadspolitik.
Statens möjligheter att influera investe- ringarnas nivå och inriktning på branscher är betydande. De generella investeringsstö- den omfattar mervärdesskatt, åtgärder äg- nade att uppmuntra aktiesparande och fö- retagens kapitalökningar, effektivisering av kreditmarknaden, samt särskilda skatteav- drag för investeringar.
Ett av de mest effektiva instrumenten som specifikt kan påverka enskilda före- tag är den ovan redovisade industripolitiska kommittén. Även om dess arbete primärt avser ömsesidig information är den ett ef- fektivt medel för myndigheterna att över— tyga enskilda företag inom en bransch. Hit— tills (juli 1968) har kommittén granskat följande branscher: offentliga företags filia— ler inom den kemiska industrin, varven, grov elektromekanisk industri, verktygsma- skiner samt vissa delar av livsmedelsindu— strin.
Den direkta statliga interventionen i en- skilda företag kan uppdelas på kontroller, aktieinnehav och finansiella incitament. Den statliga kontrollen över särskilda företag hänför sig närmast till den offentliga sek- torn. Därutöver kontrollerar dock finans- ministeriet (Skattkammaren) väntelistan för obligationsemissioner såväl avseende till- stånd till emission, datum härför, samt be- lopp. Detta instrument som tidigare utnytt- jats selektivt tenderar emellertid, främst till följd av Romtraktaten och utvecklingen in- om EEC, att träda tillbaka för en mer au- tomatisk procedur. Likaledes har kontrollen över franska investeringar utomlands och utländska (undantagandes EEC-företag var- emot ingen restriktion får gälla) i Frank-
rike blivit alltmer formell. Dessa ärenden behandlas av en kommitté under finansmi— nisteriet som endast (även här undantagan- des EEC) kan besluta att investeringen upp- skjuts en kortare tid. Det faktum att viss formell kontroll kvarstår, och att byggnads- tillstånd oftast krävs, liksom att upplånings- behov i stor utsträckning täcks inom Frank- rike torde emellertid borga för att en poten- tiell investerare söker kontakt med berörda myndigheter. Detta, liksom påföljande dis- kussion, synes också vara vad som eftersträ- vas. I realiteten torde också vissa reella möjligheter att påverka utländska investe- ringar föreligga; den planerade fusionen FIAT-Citroön förhindrades, åtminstone i sin ursprungligen tänkta form, genom of- fentlig intervention.
Direkt statligt deltagande i form av aktie— teckning förekommer som medel i industri- politiken. I dessa fall synes också myndig- heternas inflytande vara relativt stort. And- ra former av direkt deltagande är bidrag till forskning och utveckling och särskilda kontrakt vid statlig upphandling.
De finansiella incitamenten syftar till att utveckla forskningen, att påskynda företa- gens strukturrationalisering och att bidraga till regional utjämning. Samtliga stödformer förutsätter granskning av det enskilda före- taget.
Direkta subventioner utbetalas huvud— sakligen till offentliga företag och endast i mindre utsträckning till den privata sek- torn. Huvuddelen av detta belopp avser re— gionalpolitiskt motiverat stöd.
Beträffande investeringsstöd i form av krediter besitter staten många alternativ; lån finansierade med statliga medel genom utvecklingsfonden; räntesubventioner; stat- liga lånegarantier. Slutligen påverkar myn- digheterna större delen av de medellånga och långa bankkrediterna genom den inti— ma kontakten mellan Crédit National och plankommissariatet. Dessa former av stöd behandlas i senare avsnitt.
" Commissariat du Plan: Rapport sur les problemes posés par l'adaptation du Verne Plan. Septembre 1968.
Sammanfattningsvis torde kunna anföras att planeringen utgör en av de mest vä- sentliga formerna av kontakt mellan före— tag och myndigheter. Planens ambitionsni- vå har från den första efterkrigsplanen suc- cessivt tonats ned från ett i princip politiskt bindande dokument till en referensram för ekonomisk-politisk harmonisering (concerta- tion). Dess kärna är numera den diskussion och samordning som förekommer inom de olika kommmissionerna. Instrumenten för planens genomförande är i stort sett desam- ma som utnyttjas i konjunkturpolitiken. Risk föreligger emellertid, vilket ofta påpe- kats, att regeringens kortsiktiga och lång- siktiga målsättningar kommer i konflikt. Den centrala ställning som plankommissa- riatet intar även i organisationer med mer kortsiktig inriktning torde dock borga för att de långsiktiga aspekterna kommer att beaktas om än ej alltid dominera.
1.5.3 Utvecklingsfonden (Fonds de Dé- veloppement Economique et Social, FDES)
Det viktigaste instrumentet för genomföran- det av planen är utvecklingsfonden. Denna är i strikt bemärkelse ett särskilt konto in- om Skattkammaren. Dess syftemål, enligt den grundläggande lagtexten, är att verk— ställa kreditgivning för planens verkställan- de, samt för produktivitets-, företagsstruk- turs- och decentraliseringsprogrammen.
FDES är samtidigt ett administrativt or- gan, underställt finansministeriet. Dess upp— gifter är mer omfattande än de som direkt kan hänföras till ovan nämnda krediter. FDES består i administrativt hänseende av ett styrande organ, rådet, som sammanträ— der två gånger årligen, samt femton kom- mittéer.
Rådets ordförande är finansministern. Övriga medlemmar är statssekreteraren i fi- nansdepartementet; industri-, jordbruks—, bo- stads-, transport- och socialministrarna eller representanter för dessa; centralbankens gu- vernör, ordförandena i styrelserna för Cré- dit National och Crédit Foncier; plankom- missarien; regeringens befullmäktigade (dé- légué) för regionalpolitiken, verkställande
direktörerna för Caisse des Dépöts et Con— signations och Caisse Nationale de Crédit Agricole; samt de fyra högsta tjänstemännen inom finansministeriet. Rådets arbetsuppgif- ter består främst av behandling av de of— fentliga investeringsanslagen, de offentliga företagens investeringsplaner och finansie- ringsbehov, och fördelningen av utvecklings- fondens resurser på olika användningsom- råden under kommande budgetår.
Kommittéerna kan fördelas på fyra grup- per. Den första omfattar de kommittéer som behandlar investeringsstöd till det privata näringslivet. Kommitté nr 1 behandlar stat- ligt stöd till privata industri- och handels- företag. Dess ordförande är plankommis- sarien och omfattar i övrigt representanter för industri-, finans-, inrikes- och arbetsmi- nisterierna, Banque de France, Crédit Na- tional, Caisse des Dépöts et Consignations samt regionalpolitiska regeringsorgan. Lik- nande sammansättning förekommer i övriga kommittéer inom denna grupp.
De olika stödformerna som behandlas in- om denna grupp är: lån, garantier och bi- drag till vissa industribranscher inom ra- men för s.k. konventioner (stål och data- teknik); smärre lån för industriinvesteringar genom Crédit Hötelier; lån, skattelättna- der och subventioner för teknisk forskning; industriella utvecklingsbidrag (primes de développement industriel); lån, räntesub- ventioner och garanti för omställning, spe- cialisering och decentralisering; stöd för om- placering och yrkesutbildning; produktivi- tetslån; investeringar i kollektiv turistutrust- ning; stöd för strukturrationalisering; samt stöd till filmindustrin.
En andra grupp kommittéer behandlar ut- vecklingen och investeringsprogrammen in— om vissa basindustrier — energi, transport — där statliga företag har en dominerande ställning. Kommitté nr 8 som behandlar transportfrågor (t. ex. SNCF, RATP, Air France, Aéroport de Paris) omfattar repre- sentanter för bostads—, transport- och fi- nansministerierna, plankommissariatet samt respektive statligt företag. Motsvarande sammansättning förekommer i övriga kom- mittéer inom denna grupp.
En tredje grupp kommittéer behandlar statens investeringar i offentliga kommuni- kationer, utbildning och bostäder; vidare granskas kommunernas investeringsplaner. Kommitté nr 2 omfattar representanter för inrikes-, jordbruks-, utbildnings-, social-, bo- stads- samt finansministerierna, plankom- missariatet, Crédit Foncier och Caisse des Dépöts et Consignations.
Den fjärde gruppen behandlar specifika frågor inom olika ekonomiska sektorer som återuppbyggnadsarbetet (efter krigen), stat- lig garanti vid bistånd till u-länder; samt jordbruket.
FDES fungerar sålunda som ett inter- ministeriellt organ, där statliga och kom- munala investeringar under kommande bud- getår fastställs och där ramarna för statens stöd till privata investeringar dras upp. Ett av de viktigaste elementen i detta arbete är anpassningen mellan planens perspektiv och det aktuella ekonomisk—politiska läget.
FDES och specialkommittéerna deltar vi- dare i administrationen av ovan nämnda budgetkonto. Budgetanslagen uppgick 1967 till 1,8 miljarder francs, vartill dock lades ett statligt obligationslån för investering i maskiner och utrustning om totalt ] mil- jard francs. Det formella beslutet om för- delningen av fondens medel på olika mot- tagare fattas av finansministern, men det beslut som fattas inom FDES kan anses i realiteten utslagsgivande. Lånen från ut- vecklingsfonden löper i allmänhet på 12— 15 år och betingar en ränta om 6 procent. Undantag härvidlag är de lån som utsträcks till stålindustrin och den datatekniska in- dustrin inom ramen för överenskommelsen mellan staten och stålindustrin samt den s.k. Plan Calcul, där räntesatsen är 3 eller 4 procent och löptiden 25 år.
Som framgått av det ovan anförda deltar FDES vidare i administrationen av medel direkt utbetalade över budgeten (utveck- lingsbidrag, dccentraliseringsbidrag, skatte- lättnader, arbetsmarknadspolitiska bidrag).
Utbetalningar från utvecklingsfonden kan ta formen dels av lån direkt från skatt- kammaren, dels av lån genom olika fi- nansinstitut. De direkta skattkammarlfinen
omfattar ca 2/3 av fondens totala utlåning och ges till offentliga företag, kommuner samt främmande stater. Alla övriga lån (alltså framför allt sådana som ges till pri- vata företag) kanaliseras genom Crédit Na- tional, Crédit Hötelier (mindre lån till in— dustri och lån till hotellrörelser och lant- bruk), Caisse Nationale de Crédit Agricole (jordbruk), Crédit Foncier (bostäder), Cais— se des Dépöts et Consignations (teknisk och vetenskaplig forskning).
Det är omöjligt att exakt ange betydelsen av FDES som administrativt organ för de totala investeringarna, bl.a. till följd av att stöd ges i form av skatteavdrag. Vissa indikationer av allmän karaktär om de stat— liga investeringsutgifternas vikt ges i tabel- lerna 13 till 15.
Tabellerna 14 och 15 skiljer sig i vissa avseenden som torde kräva en förklaring. Det statliga investeringsstödct till privata in— vesteringar i tabell 14 anger reella utgifter. Motsvarande kolumn i tabell 15, offentliga medel, redovisar endast medel som direkt utbetalats från budgeten. Vissa delar av det statliga investeringsstödct — t.ex. till in- dustrin — kanaliseras genom de särskilda finansinstitutionerna och synes därvid bok- föras i kolumnen »lån från speciella fi- nansinstitutioner» i tabell 15. Kolumnen of- fentliga medel i denna tabell omfattar ii andra sidan budgetutgifter som kan hänfö- ras till direkta statliga investeringar. Diffe—
Tabcll 13. Totala bruttoinvesteringarnas för- delning på olika branscher samt privat och offentlig sektor 1966.
Miljarder francs Kollektiva investeringar verk- ställda av myndigheterna 15,6 Bostadsbyggande och repara- tioner av byggnader 31,3 Produktiva bruttoinvesteringar 61,6 varav offentliga företag och institutioner 21,8 privata företag 39,8 Bruttoinvesteringar, totalt 108,5 Källaz'Rapport pour'l967—1968 du'Conseil de Direction du Fonds'de_Développement Econo- mique et Social, 1968.
Tabell 14. Offentliga investeringsutgifter 1966: fördelning på näringsgrenar samt andelen offentliga investeringar av samtliga investeringar 1964—66. Miljoner francs och procent.
Offentliga investeringsutgifter Direkta statliga Statligt Totala investe- investe— Statligt investe- ringar o. ringsstöd stöd till ringskost- Totala Procent offentliga stöd till till of- privata nader fi- investe- investeringar år kommu- fentliga investe- nansierade ringar nerna företag ringar av staten 1966 1964 1965 1966 Jordbruk 1 286,6 4,5 833,7 2 181,4 10136 22,0 22,2 21,5 Energi 129,6 7 142,1 — 7 271,5 14 655 38,6 28,1 49,6 Transport, telekomm. 3 880,1 294,0 216,6 4 390,7 13 551 30,8 33,7 32,4 Industri, handel, turism 139,3 — 1 162,0 1 301,3 28 592 1,7 2,6 4,5 Byggnadsverksamhet 691,3 20,0 3 895,3 4 606,6 33 352 15,9 15,3 13,8 Utbildning och social verksamhet 4 638 — — 4 638,4 6 908 64,5 69,0 67,1 Administration 419,5 — — 419,5 1 291 38,3 46,6 32,5 Totalt 11 166,6 7 460,6 6 182,2 24 809,4 108 486 20,4 19,8 22,9 Källa: se tabell 13. Tabell 15. Finansieringen av bruttoinvesteringarna 1966, miljarder francs. Lån från 4 spec. fi- Totalt Totala Offent- nansins- Medel- extern brutto— liga titutio- långa Obliga- finan- investe- medel ner krediter Aktier tioner siering ringar Jordbruk 1,7 5,9 0,5 0,1 0 8,3 10,1 Energi 7,2 0,2 0,2 0,1 2,1 9,8 14,7 Transport o. telekommuni- . kationer 4,2 0,8 0 0,1 1,8 7,0 13,6 Industri, handel och tjänster 0,7 1,7 2,1 2,3 0,9 7,7 28,6 Bostäder 4,0 3,5 2,9 0,3 0 10,7 30,9 Kollektiva transportmedel ' m m 0,6 2,2 0 0 0,6 3,3 2,5 Utbildning, social verk- samhet 4,6 1,4 0,2 0 0,1 6,4 6,9 Administration 0,4 0,3 0 0 0,1 0,8 1,3 Summa 23,5 16,1 6,0 2,9 5,6 54,0 108,5 varav företagssektorn 10,3 7,1 3,0 2,6 4,4 28,0 62,3
Källa: se tabell 13.
rensen mellan bruttoinvesteringarna och er— hållna medel torde slutligen utgöras av självfinansieringen.
De genom FDES administrerade finansi- ella incitamenten till industri, handel och turism omfattar skattenedsättningar, direkta subventioner, samt nämnda lån till förmån- liga villkor antingen direkt från skattkam- maren eller genom särskilda finansinstitut.
Skattereduktioner kan erhållas huvudsak-
ligen för forskning, rationalisering av före- tagsstrukturen samt regional etablering. An- tal beviljade ansökningar och belopp redo- visas i tabell 16.
De olika skatteincitamenten omfattar:
— nedsättning av transfereringsskatten (droit de mutation) från 13,2 till 1,4 procent på transaktionen. Denna skatt utgår när fö- retag skapar nya aktiviteter, omgrupperar dem eller omvandlar dem;
Tabell 16. Skatteincitament 1967. Antal beviljade ansökningar samt belopp, miljoner francs.
Antal Belopp
Forskning
Skatteavdrag 6 Skatteavdrag vid etablering av forskningsinstitut (insats- belopp) 5 20,5 Reorganisation av företag Skattenedsättning vid företags-
fusioner (beloppet avser trans- aktionsbeloppet) 126 4 958,6 Fusion mellan moder- och
dotterbolag 1 0,9 Överföring av underskott vid
fusion 28 118,4 Upplösning av inaktiva bolag 148 81,9 Bildande av ekonomiska eller
professionella föreningar 10 6,2 Regionalpolitik Skattesänkning vid köp av bygg-
nader (köpesumma) 815 259,9 Särskild 25-procentig amortering
(total byggnadskostnad) 210 223,7
Nedsättning av koncessionsskatt 685 Källa: se tabell 13.
— frihet från koncessionsskatten (paten- te) under fem år;
— särskild amortering om 25 procent av inköpspriset på nya byggnader.
Det totala antalet meddelade skatteav- drag uppgick 1964—1967 till 968, 1 747, 1 578 samt 1 710, respektive. De under 1967 behandlade investeringsprojekten omfattade sammanlagt 2,8 miljarder francs och 44 876 nyanställningar.
De direkta bidragen (primes de développe- ment et d'adaptation) utgår huvudsakligen inom ramen för regionalpolitiken. Bidragen varierar efter område och art av investe- ring. Det högsta bidraget — 25 % av inves- teringskostnaden — utgår vid nyetablering av företag eller igångsättning inom vissa regioner vid atlantkusten av existerande fö- retag: vid utvidgning av redan existerande verksamhet utgår bidrag om 15 procent. I den västra regionen (Bretagne och atlant- kusten söder därom) uppgår bidragen till 15 respektive 6 procent. I övriga Frankrike, utom Parisregionen, är bidragen 12 respek- tive 6 procent. Bidragen är primärt avsedda
för industrietableringar men kan under vissa omständigheter utsträckas till handels- och tjänstesektorn, samt utgå vid administrativ decentralisering. Bidragen är vidare maxi- merade till 13 000 francs per nyskapat ar- betstillfälle och 7000 francs per sysselsatt vid utvidgning av verksamheten. Endast in- vesteringar över 300 000 francs och omfat- tande minst 30 (i vissa områden dock 15) nya arbetstillfällen kan komma ifråga. Bi- drag under 2 miljoner francs kan beslutas av respektive prefekt. Under 1967 uppgick meddelade bidrag till 59,8 miljoner francs.
Särskilda bidrag kan vidare utgå vid för- flyttning av verksamheten från parisområ— det (indemnités de décentralisation). Bidra- gen uppgick 1967 till 4,2 miljoner francs.
Den regionalpolitiskt motiverade direkta utlåningen från FDES uppgick 1967 till 118,8 miljoner francs.
Staten garanterar vidare, genom FDES, obligationslån av regionala utvecklingsbo- lag. Dessa bolag — femton till antalet — upplånar till förmån för enskilda företag. De enskilda företagens ansökningar grans— kas dock av FDES. Under 1967 erhöll 293 företag på detta sätt tillträde till kapital- marknaden på förmånliga villkor. Upplå- ningen uppgick 1967 till 275,6 miljoner francs.
Av tabell 17 framgår betydelsen av dessa bidrag, mått som totalt investeringsbelopp.
Direkta bidrag utgår vidare som stöd till forskning. Detta stöd har i allmänhet for— men av bidrag som, ifall forskningsprojek-
Tabell 17. Totala kostnader för investe- ringar som främjats med regionalbidrag el— ler statsgaranti 1967, milj. francs.
Investerings- belopp Form av investeringsstöd Investeringsbidrag beslutade inom FDES 539,4 Investeringsbidrag beslutade av lokala organ (prefekturer) 42,6 Särskilda temporära stöd 3 5 Grupperade statsgaranterade lån 85824 Summa 1 443,9 Källa: se tabell 13. SOU 1970: 41
tet marknadsförs, skall återbetalas med rän— ta. Dylika bidrag lämnades 1967 om sam- manlagt 81,9 miljoner francs.
Slutligen fördelar FDES inom ramen för arbetsmarknadspolitiken omskolningsbidrag samt flyttningsbidrag, vilka 1967 samman— lagt omfattade 28,7 miljoner francs, varav 22,8 för omskolning. De senare bidragen ut- betalades till 224 företag och omfattade 31 546 arbetare. Flyttningsbidragen berörde 2 263 arbetare.
FDES totala utlåning under 1967 fram- går av tabell 18.
Den genom FDES skapade kontakten med företagsvärlden är av primär betydelse för den ekonomisk-politiska planeringen. Detta gäller i första hand den statliga sektorn och därvid de offentliga företagen av monopol- karaktär eller primär tjänstekaraktär. Inves— teringsprogram och finansieringsbehov, pris- sättning samt även i viss mån lönepolitik diskuteras ingående med representanter för dessa företag. Den privata sektorn berörs
Tabell 18. FDES” utlåning 1967 fördelad på mottagande sektorer (inom parentes anges vissa administrerande finansinstitut).
Belopp milj francs
Jordbruk Energi (i vissa fall Crédit National) Transport Industri och handel varav stålindustri (Crédit National) kemisk industri (Crédit National) 334,5 hantverk (Chambre Syndicale, Banque populaire) hotellvåsende, kollektiv turistindustri (Crédit National, Crédit Hötelier) vetenskaplig och tek- nisk forskning (Crédit National) 8,1 decentralisering (Crédit Hötelier) 1,9 U-landsbistånd
401 ,7 607,0 488,7 1 441 ,6
639,5
90,0
254,2
149,5
Summa 3 088,6
Källa: se tabell 13.
också av FDES* verksamhet ehuru något mer indirekt.
Det är inte någon lätt uppgift att preci- sera FDES' betydelse. FDES” tredubbla ka- raktär av budgetanslag, utlåningsfond inom skattkammaren och interministeriell kom- mitté lånar sig ej till en enkel beskrivning. Denna försvåras ytterligare genom att redo- visningen av FDES” transaktioner ej är sär- deles överskådlig.
Den franska planeringen har av en utom- stående bedömare karakteriserats som en kombination av smekningar, påtryckningar och intellektuella finter. En fransk bedöma- re har karakteriserat FDES som den dag— liga administrationen av dessa smekningar och påtryckningar. »
1.5.4 Crédit National
Crédit National grundades 1919 med syfte att underlätta finansieringen av återupp- byggnaden efter världskriget och att ut- sträcka långfristiga lån till industrin och handeln. Banken är ett privat aktiebolag vars aktier noteras på Parisbörsen. Dess 840000 aktier är relativt jämnt fördelade på ca 10000 ägare. Cirka två tredjedelar av aktierna ägs av juridiska personer, hu- vudsakligen banker, försäkringsbolag och investment-bolag. Majoriteten av styrelsen väljs av bolagstämman. Banken drivs med vinstsyfte och arbetar med normal bank- sekretess.
Crédit National är samtidigt underställd statlig ledning av särskild karaktär. Sty- relsens ordförande (Président Directeur Gé- néral), liksom de två verkställande direktö- rerna (Directeurs), utnämns av regeringen. De är normalt tjänstemän tjänstlediga från finansministeriet. Av bankens fyra reviso- rer (censeurs) väljs två av bolagsstämman, två — höga tjänstemän i finansministeriet — tillsätts av finansministern. Vidare har bankens bolagsordning liksom reglerna för dess verksamhet fastställts genom regerings— beslut. Därigenom är bankens upplåning, lånevillkor, reglerna för granskning av låne- ärenden samt garantigivning fixerade i de— talj.
Finansiering _
Bankens verksamhet finansieras huvudsak— ligen genom placering av obligationer på den öppna kapitalmarknaden, i Caisse des Dépöts et Consignations och i försäkrings- bolag. Denna upplåning uppgick tillsam- mans med eget kapital till 8,4 miljarder francs vid utgången av 1968. För bankens ordinarie verksamhet erhåller den vidare medel från FDES. För exportkreditgivning erhåller den därutöver särskilda medel från Skattkammaren. De sistnämnda skuldpos- terna uppgick 'den 31.12.68 till 485 och 1 249 miljoner francs, respektive.
F ormer för kreditgivning
En mindre del av bankens verksamhet hän- för sig fortfarande till återuppbyggnaden efter andra världskriget. Utbetalningar på detta område uppgick 1968 till 32 miljo- ncr francs.
Bankens normala verksamhet omfattar dels långfristig utlåning, dels rediskonte- ring av medellånga krediter. Under 1968 ökade bankens långfristiga utestående ut- låning med 1 225 miljoner francs till 9 447. Meddelade nya krediter uppgick under sam- ma år till 3 451 miljoner francs. Samtidigt beviljades diskontering till sammanlagt 5 943 miljoner francs, varav 2492 för ex- portkrediter.
Bankens verksamhet inskränker sig till industri och handel; bostadsbyggandet och jordbruket faller sålunda utanför. Endast större krediter meddelas; krediter under 1 miljon francs till näringslivet handhas av Crédit Hötelier. Banken finansierar vida- re endast investeringar inom sektorer där konkurrens råder. Det långsiktiga finansie- ringsbehovet inom de — oftast offentliga — monopolen inom basindustrin täcks genom FDES. Bankens verksamhetsområde in— skränks sålunda till ca 40 procent av de totala bruttoinvesteringarna.
Detta fält karakteriseras av relativt hög självfinansieringsgrad samt —— till följd av snabba avskrivningsmöjligheter — stor möj- lighet att täcka finansieringsbehov genom korta eller medellånga bankkrediter. Före-
tagen inom denna sektor kommer därmed att absorbera endast 10 procent av den långfristiga utlåningen. Crédit National är det påtagligt största kreditinstitutet på det- ta område.
Bortsett från exportkreditfinansieringen, som normalt har en löptid om 2—5 år, men i vissa fall kan överskrida femårs- gränsen, delas bankens utlåning på medel- långa — 21/2 till 7 år — och långa — 7 till 20 år — krediter. Den vanligaste löp- tiden är 10 till 12 år.
Den medellånga kreditgivningen skiljer sig markant från den långa. Verksamhe- ten är i detta fall begränsad till att be- vilja affärsbankerna rätt till diskontering av medellånga krediter avseende investeringar i maskiner och utrustning eller vissa smär- re byggnadsinvesteringar. Ifall diskontering— en verkställs, rediskonterar Crédit National krediten omedelbart i Banque de France. Bankens insats begränsas till reglering och övervakning av den medellånga kreditmark- naden; egna medel tillskjuts ej.
Den långsiktiga utlåningen kan avse fi— nansiering såväl av direkta investeringar som av portföljinvesteringar och inköp av patent m.m. Lånen är i allmänhet täckta genom hypotek. Utlåningsräntan uppgår för närvarande till 7,25 procent, oavsett kredi— tens löptid. Räntan fixeras av finansminis- teriet genom räntesubventioner vars storlek bestäms av bankens upplåningskostnader och dess administrationsavgift (1 procent) med hänsyn till vad som ur allmän ekono- misk synvinkel synes önskvärt.
Varje lån över 2,5 miljoner francs för— utsätter konsultation med plankommissaria- tet. Varje lån över 1 miljon francs förut- sätter vidare samtidig ansökan till finans- ministeriet och Crédit National. Ca 60 pro- cent av den långsiktiga utlåningen faller un— der denna regel.
Verksamhet för statens räkning
Crédit National förmedlar som ovan an— givits FDES' finansieringsstöd till privata investeringar. Banken granskar ansökning- arna samt utformar lånevillkoren. Den nor—
mala bearbetningen av en ansökan är att Crédit National utarbetar en kort översikt och bedömning. Denna underställs en in- terministeriell, informell kommitté med re— presentanter för finansministeriet, industri- ministeriet samt plankommissariatet. Den- na kommitté bedömer om ansökan är se- riös och bör granskas närmare (prise en consideration). Ett antal ärenden kan av- skrivas redan på detta stadium. Är det ej fallet utarbetar Crédit National en mer ut- förlig bedömning som underställs relevant specialkommitté inom FDES för beslut.
Crédit Nationals nära anknytning till FDES har redovisats tidigare. Banken är vidare lierad med de flesta viktigare finans- institut utanför bankväsendet genom sty- relseledamöter eller genom aktieinnehav. Banken innehar sålunda t. ex. ca 5 procent av aktiekapitalet i samtliga regionala ut- vecklingsbolag.
K redimnalysen
Bankens analys baserar sig dels på gransk- ning av ansökningshandlingarna, dels på personliga kontakter. Enligt bankens årsbe- rättelse 1968 granskade den under året in- vesteringsplaner omfattande sammanlagt 16 miljarder francs. Projektanalysen omfattar en bedömning av branschens utveckling — i huvudsak på grundval av löpande plan — företagets ställning inom branschen, dess tekniska kapacitet, företagsstrukturen, mark- nadsföringstckniken samt företagsledningens kvalitet. Förutom denna realekonomiska värdering företar banken en finansiell be- dönming omfattande företagets eget kapi- tal, likviditet, räntabilitet samt utveckling- en under loppet av investeringsprojektets utförande. Som ovan påpekats kräver Cré— dit National att låntagare redovisar bok- föringen under lånets hela löptid.
Bankens granskning resulterar i en fi- nansieringsplan som omfattar såväl nyin- vesteringar, ersättningsinvesteringar och re- parationer som ökningen i likvida medel nödvändiga för försäljningsökningen, amor— teringama etc. Vidare specificeras själv- finansicringsgraden och kapitaltillskotten
m.m. Investeringen bör ge sådan avkast— ning att amorteringar och räntor ej översti— er 30 å 40 procent av nettovinsten 5 år efter kreditens beviljande. I vissa fall kan särskilda villkor — i syn- nerhet i form av garantier om kapitaltill— skott från ägaren — fogas till avtalet.
Crédit National intar en central plats så- väl för myndigheternas insyn i näringsli- vet som för verkställandet av den offentliga planeringen. En förutsättning för denna ställning anges vara bankens karaktär av privat bolag, formellt skiljt från myndighe- terna, och dess upprätthållande av bank- sekretessen.
Crédit National intar en central plats vad beträffar det offentliga stödet till de privata investeringarna och kreditmarkna- dens finansiering av företagens investering- ar. Den deltar vidare intimt i utformandet av den ekonomiska planeringen — i de vikti— gare plankommissionerna — samt i dess ge- nomförande inom FDES. Den konsulteras beträffande väntelistan för emissioner och rörande emissioner av större statliga obliga- tionslån. Den deltar i utarbetandet av kon- ventioner mellan staten och enskilda bran- scher (stål och datateknik).
Crédit Nationals egen verksamhet omfat- tar ungefär en fjärdedel av alla medellånga och långfristiga finansiella resurser som ställs till industrins och handelns förfogan— de; den är dock på ett eller annat sätt knu- ten till övriga tre fjärdedelar.
1.5.5 Forskningspolitik
Den femte planen förutsåg en satsning på vetenskaplig och teknisk forskning omfat- tande 35 miljarder francs i offentliga an- slag och 15—17 miljarder finansierade av den privata sektorn under planperioden. En intensifiering synes ha kommit till stånd, på vissa områden t. o. m. utöver de ramar som drogs upp i planen. En allmän indika- tion om betydelsen av den statliga insat- sen erhålles i tabell 19.
Det torde föra alltför långt att i detalj redovisa reglerna för de olika budgetansla-
Tabell 19. Forskningsanslag 1967 och 1969. Faktiska utgifter respektive budgetanslag, miljoner francs.
1967 1969
Offentligt finansierade utgifter: Forskningskontrakt 1 003,0 1 513,0 Utvecklingsstöd 91,5 155,0 Rymdforskning 540,1 600,7 Datateknisk utveckling 89,2 172,0 Militär forskning 2 410,0 Atomforskning 2 100,0 Forskning inom utbildnings-
väsendet 763,0 Civilflyget 626,3 Internationella program 237,5 Diverse ministerier 255,0 Statliga organs egna medel 120,9 Kommunerna 165,0 Totala offentliga utgifter 8 865,8 (2 440,7) Privata företags egna utgifter 3 900,0 Totala bruttoutgifter för
forskning och utveckling 12 765,8
Källa: Projet de Loi de Finances pour 1969: Execution du Ve Plan 1966—67 et 1968.
gens disposition. Några allmänna observa— tioner torde dock böra göras.
Forskningskontrakt (enveloppe-recherche) utdelas inom ramen för s.k. samordnade aktioner (actions concertées). Kontrakten omfattar stöd till driften och utrustningen inom civila (i allmänhet offentliga) institu— tioner som sysslar med grundforskning och direkt utveckling av denna.
Utvecklingsstödet (recherche développe- ment) — som kanaliseras genom FDES — liksom rymdforskningen och stödet till dataindustrin (inom ramen för Plan Calcul) karakteriseras av specifik inriktning på olika industribranscher.
Samtliga nämnda stöd är underställda in- terministeriell prövning genom den natio— nella forskningsdelegationen (Delegation Générale a la Recherche Scientifique et Technique, DGRST).
Den mest selektiva stödformen torde vara utvecklingsstödet. Den femte planen angav härför ett antal prioritetsområden. I verk- ligheten synes prioriteringen ha blivit sträng- are. Huvuddelan av anslagen 1966 (59 mil- joner) tillföll sålunda mekaniska industrin (construction mécanique) och elektrisk och elektronisk industri. Andra områden dit
stöd kommer att utgå är vissa kemiska pro— dukter, metallurgi, luftkuddeteknik för trans- porter, avsaltning av havsvatten samt livs- medelsindustrin. Stödet utgår med 50 pro— cent av kostnaden för ett forskningspro- gram och återbetalas (med ränta) endast om produkten ifråga marknadsförs.
Om utvecklingsstödet är det mest selek— tiva torde flertalet av övriga i tabell 19 nämnda offentliga utgifter" föranleda en granskning av, och kontakt med, olika fö- retag.
1.5.6 Prispolitik
Inom ramen för en allmän stabiliserings- politik infördes prisstopp 1963. 1965 öpp- nades möjligheten för företagen att själv- ständigt bestämma prisnivån under förut- sättning att s.k. stabilitetskontrakt skrevs med finansministeriet. Denna möjlighet ut- vidgades 1967 med de s.k. programkon- trakten (contrat de programme). Huvudde— len (ca 80—90 procent) av den franska in— dustrin är nu täckt av dylika kontrakt.
Kontrakt tecknas mellan finansministe— riet och respektive branschvförening el- ler det enskilda företaget. Vanligast är kon- trakt mellan branschförening och ministe- riet. Dessa bekräftas dock av de i förening— arna ingående företagen. Kontraktet innebär att företaget erhåller undantag från det ge- nerella prisstoppet och tillåts fritt sätta sina försäljningspriser. Om företaget i något av- seende bryter mot kontraktet kan prisstopp åter påbjudas.
Företaget och branschföreningen påtar sig att tillställa finansministeriet årliga upp- gifter om företagens finansiella ställning och prissättning. De förra uppgifterna sam- manfaller i huvudsak med uppgifter som myndigheterna redan på annat sätt erhåller. Däremot torde prisuppgifterna utgöra ett nettotillskott till basen för den allmäneko- nomiska överblicken.
Till kontrakten är vidare knuten en be- stämmelse om årliga konsultationer mel- lan branschföreningarna och finansministe- riet. Enligt lagtexten skaJl denna överblick omfatta samtliga viktigare faktorer som på
kort och längre sikt påverkar prisbildning- en (produktivitetstillväxten och dess för— delning, kapitalstockens utveckling och för— nyelsetakt, utrikeshandel, forskning m.m.), liksom effekten av prispolitiken.
Ramen för dessa bilaterala diskussioner är således ganska vid och torde ge möjlig- het till fördjupad analys. Som framgått av beskrivningen sammanfaller dock diskussio- nen med den som förs inom plankommis- sionerna. Plankommissariatet deltar också i dessa möten. En viktig skillnad föreligger dock såtillvida att endast företagare och företagarrepresentanter, och ej represen— tanter för arbetstagarna, deltar i dessa pris- politiska sammanträden.
Prissättningen inom stålsektom och data- industrin är ej täckt av programkontrakt utan av gällande »konventioner». Beträf- fande stålsektorn kan påpekas att såväl för- säljningspriser som priser på koks fixeras inom ramen för konventionen.
Programkontrakten utgör ett potentiellt mycket effektivt instrument. Detta har även observerats i ovan nämnda studie över de offentliga företagen, 18 vilken föreslår vidg- ning av denna verksamhet till att omfatta företagen inom den statliga monopolsektom.
Samtidigt bör anföras att denna prispo- litik ursprungligen införts som övergång mellan fullständigt prisstopp och helt fri prissättning. (Det strikta prisstopp som in- förts i anslutning till devalveringen i au- gusti 1969 är sannolikt att betrakta som temporärt.) Det är ganska osäkert, och del— vis beroende på framtida politisk utveck- ling, om denna form av prispolitik kom- mer att behållas på längre sikt. Vidare tor- de den administrativa kapaciteten att be- arbeta de erhållna uppgifterna vara alltför liten för en grundligare analys. Slutligen torde det faktum att diskussionerna förs på branschplanet och i huvudsak är till- bakablickande innebära att informations— värdet åtminstone ur planeringssynvinkel är relativt begränsat.
1 .5 .7 Arbetsmarknadspolitik
Denna gren av den ekonomiska politiken synes vara relativt perifer med hänsyn till
myndigheternas insyn i näringslivet. Poli- tiken omnämnes här enbart med tanke på förpliktelsen att till lokala arbetsmarknads— kontor på förhand anmäla när mer än 20 personer avser avskedas. En generalisering av varsel om avskedanden bl.a. till före- tagsnämnder föreslogs också i den femte planen. Detta förslag synes ej ha lett till åsyftat resultat.19
Behandlingen av arbetstagarnas och fack- föreningarnas insyn i företagen torde lämp- ligen anpassas till franskt språkbruk genom distinktion mellan samarbete inom företa- get (participation) och vinstens delning mel— lan aktieägarna och arbetstagarna (intéressc- ment).20
Samarbete mellan företagsledning och ar- betstagare i företagsnämnder fastställdes ge- nom lagstiftning 1945, 1946 och 1959 (grundtexten är lag av den 16 april 1946). Enligt den senaste lagen skall företagsnämn- der upprättas i samtliga företag med mer än 50 anställda. Medlemmarna väljs på två år av anställda med mer än 6 månaders tjänstgöring. Representanter för arbetare, tjänstemän, tekniker och högre befattnings- havare (ingenjörer etc.) väljs separat. Fack- föreningar som anses representativa för ar— betarna kan uppställa kandidater. Företags- nämnderna skall sammanträda under verk- ställande direktörens ordförandeskap en gång per månad.
Företagsnämnden skall uttala sig om var- je förändring av anställningsförhållandena, inklusive individuella och kollektiva upp- sägningar. Den skall informeras i alla vik- tigare frågor och uttala sig om disposition av vinsten. Nämnden kan sända två repre- sentanter till företagsstyrelsens sammanträ—
18 Rapport sur les entreprises publiques Avril 1967
" Commissariat général du Plan: Rapport sur les problémes posés par l'adaptation du Véme Plan. Septembre 1968.
*" Detta avsnitt bygger bl. a. på Hubert Lesire Ogrel: Le Syndicat dans l'Enterprise, Editions du Seuil, 1967 och Greyfié de Belkaembe: Workers” Participation in Management in France: The basic problems, International Institute for Labour Studies Bulletin no 6 June 1969.
den. Dessa har dock ej rösträtt men kan erbjudas redovisa sin uppfattning. Företags— nämnden förvaltar vidare vissa verksamhe- ter såsom personalmatsalar, barndaghem, bibliotek etc.
Lagstiftningen om företagsnämnder ef- terlevs endast i begränsad omfattning. Enligt uttalande av en f. d. arbetskraftsminister har företagsnämnder upprättats endast i en tred- jedel av de företag som täcks av lagstift— ningen. Endast en tiondel av dessa företag hade en nämnd som fungerade tillfreds— ställande. Orsaken härtill torde dels vara att företagsledningen ofta är negativ till principen, dels att en stor del av fackför- eningsrörelsen betraktar samarbete med fö- retagsledningen med misstro. Efter maj—juni- krisen 1968 har dock vissa reformer vidta- gits som eventuellt kan bidra till en ökad facklig aktivitet på företagsnivå och därmed aktivisering av nämnderna. Sålunda torde fackföreningarna ha erhållit större möjlig- heter att affischera på arbetsplatserna, lik- som att något större uppsägningsskydd in-- förts för lokala fackföreningsledare.
Lagstiftning om vinstandelssystem som antogs 1967 gäller företag med mer än 100 anställda. Offentliga företag inom sektorer med fri konkurrens täcks i princip av syste- met. Mindre företag kan ansluta sig frivil- ligt. Lagstiftningen anger vissa huvudprin- ciper: arbetarnas formella rätt att dela före- tagets vinst; denna vinstandel skall sparas under fem år som arbetarnas del av före- tagets kapitalbildning; företagets chef och 'arbetstagare skall gemensamt bestämma systemets natur och administration inom ra- men för lagstiftningen; reformen bör leda till en intensifierad dialog inom företaget. Olika former av vinstfördelning förutses som t. ex. utdelning av aktier. Vinstandels- systemet är knutet till skattelättnader. Före- tagen skall anmäla till myndigheterna om de avser ansluta sig till systemet. Systemet skall träda i kraft i och med 1968 års bok- slut och anmälningarna därför göras före 1.l.1970. Intill hösten 1969 har endast ett fåtal anmälningar inkommit, men enligt uppgift skall ett stort antal anmälningar ha inkommit under hösten 1969.
Fackföreningsrörelser. ställer sig i allmän- het skeptisk till vinstandelssystemet, då det enligt dess uppfattning inkräktar på löne- förhandlingarna och riskerar minska klass- motsättningarna i det kapitalistiska syste- met.
1.6 Sammanfattning
Den offentliga sektorn är relativt stor i Frankrike. Dess intressen är störst i bas- industrierna inklusive engergisektom. Det är uppenbart att innehavet av de offentliga fö- retagen medger vidgad insyn i de olika bran- scherna. Samtidigt torde offentligt innehav av aktiestocken — t. ex. inom bankväsendet — i och för sig inte leda till att företaget ad- ministreras annorlunda än inom den privata sektorn. De offentliga företagen underkas- tas generellt en noggrann kontroll. Den eko- nomiska och finansiella styrningen av de of- fentliga företagen är formellt beroende av deras eventuella monopolställning eller ser- vicekaraktär. Reellt torde dock samtliga of- fentliga företag vara underkastade effektiv kontroll -— såväl a priori som a posteriori.
Den franska kreditmarknaden utmärkes av att samhället utövar en betydande kon- troll över inriktningen, omfattningen och villkoren för den längre kreditgivningen till näringslivet. Denna kontroll grundas på det relativt stora investeringsstöd som anslås över budgeten. Inte mindre viktigt är emel- lertid att större delen av den långsiktiga kre- ditgivningen från banksystemet till näringsli- vet underkastas offentlig granskning. Detta uppnås delvis medelst en statlig aktieport— följ i kreditsektom. En annan viktig orsak är att diskonteringen av medellånga lån — en mycket betydande del av kreditgivningen till företagen — är underställd granskning av ett kreditinstitut av delvis offentlig karak- tär (Crédit National). Vidare kanaliseras en stor del av den längre utlåningen genom särskilda kreditinstitut av rent offentlig ka- raktär.
Företagsstatistiken kan generellt anses riklig, i synnerhet beträffande företagens finanser. Den osäkerhet som vidlåder sta—
tistiken är sannolikt inte påtagligt större än i andra länder.
Det direkta samarbetet mellan företag och myndigheter torde vara mer intensivt än i andra jämförbara länder. Detta sam- manhänger sannolikt med den starka ställ— ning som traditionellt tilldelats staten, och som hittills ej inskränkts trots en betydan- de internationalisering av den franska eko- nomin.
Samarbetet erhåller ett centralt politiskt uttryck genom den ekonomiska planeringen. Denna vore dock verkningslös om ej fi- nansiella medel och administrativa instru- ment fanns. Medlen erhålls genom budget- anslag, som totalt sett svarar för en bety- dande del av investeringarna.
Planeringen avser nu (vid sjätte planens utarbetande) primärt att ge möjlighet till dialog och konfrontation mellan myndighe- ter, företagare och arbetstagarrepresentan— ter. Trots en omställning av den franska ekonomin mot större öppenhet mot andra länder kvarstår många instrument för styr- ning av den interna ekonomin. Vissa, t. ex. den statliga upphandlingen, kan komma att fulländas inom en närmare framtid. Den statliga utvecklingsfonden synes primärt be- tydelsefull som interministeriellt koordina- tionsorgan för den mer långsiktiga ekono- miska politiken. Behov av mer flexibla strukturpolitiska instrument torde dock ha förelegat, eftersom regeringen framlagt för- slag om ett särskilt industriellt utvecklings- bolag, närmast efter brittisk förebild.
Av ambussadsekreterare Jan Eliasson
2.1 Sammanfattning
Samarbetet mellan samhälle och näringsliv i Förbundsrepubliken Tyskland har under större delen av efterkrigstiden vägletts av utpräglat marknadsekonomiska principer. Från den offentliga sektorns sida har man i stort sett ingripit endast i akuta struktur- omvandlings- och missbrukssituationer. Ingen mer systematisk offentlig ekonomisk planering utfördes förrän efter mitten av 60-talet.
Under senare år har emellertid en klar tendens i riktning mot ökat statligt infly- tande gjort sig gällande, främst på federal men även på delstatlig och kommunal nivå. Dels har statens traditionellt strukturpoli- tiska uppgifter utvidgats och klarare definie- rats och samhällets ansvar för planering och förebyggande åtgärder fastlagts. Dels har den offentliga sektorn stärkt sin ställ- ning på det närings- och industripolitiska området t.ex. i fråga om forskning, ut— vecklingsarbete samt styrning av koncentra- tionen i framtidsinriktade industrigrenar.
För statligt företagande gäller alltjämt att de offentligt ägda företagen så små— ningom avses övergå i privat ägo. Denna målsättning har emellertid främst tagit sig uttryck i ett ökat direktsamarbete mellan statliga och privata företag. Detta gäller exempelvis energiförsörjningen, där man från statligt håll initierat, och kring en kärna av statliga företag, framdrivit en kon— centration av den tyska kolbrytningen och
mineraloljeförsörjningen.
Den ekonomiska planeringen har utvid- gats och omfattar numera både kort-, me- del— och långfristig planering. För den kort- och medelfristiga planeringen infordras upp- gifter rörande bl. a. produktions- och inves- teringsplaner i industrin.
Samhällets strukturpolitiska insatser an— ses på tysk sida förutsätta ett nära samar- bete mellan stat och näringsliv. Detta giil- ler lokaliserings- och arbetsmarknadspoli- tiska program, såväl som strukturomvand— lingshjälp i stagnerande eller starkt expan- derande, ibland mindre marknadsorientera- de industrigrenar. Formerna för samarbetet inom dessa områden redovisas i ett sär- skilt avsnitt nedan.
Företagens informationsplikt är i För- bundsrepubliken i regel rättsligt regleradf Nedan redovisas dels företagens skyldighet att offentliggöra ställning och resultat dels problem sammanhängande med industriell koncentration, kartellregler och fusionskon- troll.
Flera initiativ rörande ökade konsulta- tioner mellan samhälle och företag har un— der senare år utgått från ekonomiministe— riet. Sedan 1967 sker överläggningar inom ramen för den s.k. Konzertierte Aktion med deltagande från bl.a. fackföreningar och näringsliv. Främst behandlas inom den- na ram konjunktur— och ekonomisk politik med huvudvikten lagd vid löne— och pris- utveckling. -— Vidare finns en rad till eko— nomiministeriet knutna utskott och råd med
representanter för näringslivet. Dessa or- gan är fora dels för informationsutbyte på områden som investerings- och finansie- ringsfrågor, utrikeshandel, yrkesutbildning m.m. dels för diskussioner rörande struk- turrationalisering inom exempelvis kolbryt- ningen samt flygindustrin.
Härutöver existerar en rad informella kanaler för information och samråd mellan ministeriets olika branschbyråer och de en- skilda industriorganisationerna och företa- gen. Ett liknande samarbete förekommer .även på delstatlig och kommunal nivå. I delstaterna är de enskilda ekonomiministe— rierna ansvariga för dessa kontakter, vilka i regel har strukturpolitisk anknytning. På kommunal nivå intar i Förbundsrepubliken de offentlig-rättsliga industri- och handels- kamrarna en mellanställning mellan sam- hällsorgan och företag. I dessa kamrar är medlemskap för de enskilda företagen obli- gatoriskt.
Fackföreningarnas krav på ökat medbe- stämmande i företagen innehåller även för- slag om vidgat deltagande, främst med ar- betstagarrepresentanter, i industri- och han- delskamrar. Dessa förslag har i den offent- liga debatten icke diskuterats lika ingående som förslagen rörande ökat medbestäm— mande i företagen. Redan i dagens läge existerar i Förbundsrepubliken viss medbe- stämmanderätt för arbetstagarna inom de stora företagen inom kol- och stålindustrin. Från fackföreningsrörelsen, socialdemokra- tiska partiet, SPD, och grupper av kristligt- demokratiska partiet, CDU, har förslag framlagts om en utvidgning av denna med- bestämmanderätt till andra industrigrenar.
I medbestämmandeförslagen, som ännu icke behandlats i förbundsdagen, förutses även deltagande från samhällets sida i före- tagens styrelser. Dessa förslag redovisas översiktligt i det avslutande avsnittet i ne— danstående redogörelse.
2.2 Ekonomiska bakgrundsdata
År 1968 uppgick den tyska bruttonational- produkten till 529 miljarder DM. Den priva- ta konsumtionen uppgick till 297 miljarder
DM, den offentliga till 83 miljarder DM. Industrins totala omsättning uppgick 1968 till 437 miljarder DM. I det följande lämnas en kortfattad översikt över dominerande nä- rings- och industrigrenar, antal företag inom olika industrigrenar samt fördelning mellan stora och små företag och yrkesverksamhe- ten inom olika näringsgrenar.
2.2.1 Dominerande näringsgrenar
De olika näringsgrenarnas bidrag till brut- tonationalprodukten har under 60-talet ge- nomgått en strukturell förändring. Den re- lativa andelen för jordbruk, skogsbruk, fiske samt energi- och gruvsektorn har gått till- baka. Egentlig industri och handel har i stort sett behållit sin andel, något över 40 respektive 13 år 14 %, medan samfärdselns bidrag till nationalprodukten ökat något långsammare. En förskjutning har ägt rum mot ökade andelar för byggnadsverksamhet, tjänster och den offentliga sektorn (se ta- bell 1).
2.2.2 Dominerande industrigrenar
Investeringsvaruindustrin svarade 1966 för 36 % av den samlade industrins årsomsätt- ning. Tillverkningen av maskiner, fordon och elektriska varor liksom metall— och jämvaror dominerade (se tabell 2). Rå- varuindustrin hade 29 % av den totala årsomsättningen. Den kemiska industrin samt järn- och stålindustrin var störst inom denna sektor. Konsumtionsvaruindustrins andel var 18 % och dominerades av textil- och beklädnadsindustrierna. Gruvdriften, vars andel stadigt minskat, hade en årsom- sättning motsvarande 3 % av den totala om- sättningen. Kolgruvedriften utgjorde den största industrin inom denna sektor. Livs- medelsindustrin slutligen stod för 14 % av den samlade industrins årsomsättning.
2.2.3 Antal företag inom olika industrigrenar
Huvuddelen av det totala antalet företag återfinns inom kategorin konsumtionsvaru- industrin, som år 1966 hade 18 820 före-
tag. Det största antalet företag inom denna sektor hade beklädnadsindustrin (4180), textilindustrin (3 290) och tryckerier (3 070). Träbearbetande industri hade 2800, pap- persbearbetande industri 1180 och konst— fiberbearbetande industri 1 290 företag. För praktiskt taget hela konsumtionsvaruindust- rin har antalet företag visat en nedåt- gående tendens under de senaste åren.
För investeringsvaruindustrin är tenden- sen den motsatta. Här har en svag ökning skett under de senaste tre åren. År 1966 var det totala antalet företag uppe i 14130. Av dessa var maskinindustrin störst med 4 490 företag. Järn- och metallvaruindustrin hade 3 420, den elektrotekniska industrin 2 090 och stål- och metallvaruindustrin 1 250 företag.
Råvaruindustrin hade totalt 8 950 företag är 1966. Denna sektor har visat en till- bakagående tendens. Jord- och stenindustrin var 1966 dominerande med 3 850 företag. Den kemiska industrin hade 1790 företag och träindustrin (inkl. sågverk) 1 350 före- tag.
Inom kategorin gruvor och bergsbruk fanns 1966 endast 178 företag. Denna sek- tor har gått tillbaka i fråga om antalet före- tag, antalet anställda och omsättning. Störst inom denna sektor var gruppen kolbryt- ning med 57 företag.
Livsmedelsindustrin hade likaledes svagt
Tabell I . Den tyska bruttonationalprodukten fördelad på näringsgrenar (andelar i pro- cent).
1960 1966
Jordbruk, skogsbruk, fiske 6,0 4,2 El-, gas- och vattenverk samt
gruvindustri 5,3 3,8 Förädlingsindustri (exkl. bygg-
nadsverksamhet) 41,2 40,2 Byggnadsverksamhet 6,8 7,5 Varuhandel 13,2 13,6 Samfårdsel 6,5 5,9 Bank och försäkring 3,0 3,5 Bostads- och f astighetsf örvaltning 2,7 3, 8 Ovriga tjänster och fria yrken 6,4 7,0 Statlig förvaltning 7,4 8,9 Privata hushåll och övrigt 1,6 1,5
Källa: Statistisches Jahrbuch, 1968
Tabell 2. Den tyska industrins omsättning 1966 (i miljarder DM).
Gruvor, mineralbrott, olje- och
gasutvinning ................. 12,9 därav kolutvinning ........... 10,1 Råvaru- och producentvaruindu- strin ........................ 123,6 därav kemisk industri ......... 41,2 järn-, stål- och metallindustri 38,7 mineraloljebearbetning ...... 16,8 jord-, och stenindustri ...... 12,3 Investeringsvaruindustrin ........ 152,9' därav maskinindustri ......... 47,2 elektronisk industri ......... 37,1 motorfordonsindustri ....... 30,8 järn-, bleck- och metallvaru- industri ................. 15,8 Konsumtionsvaruindustrin ...... 74,9 därav textilindustri .......... 21,6 beklädnadsindustri ........ 12,7 Livsmedels- och njutningsmedels- industrin .................... 59,1 därav livsmedelsindustri ....... 50,8 423,4
Källa: Statistisches Jahrbuch, 1968
gått tillbaka och hade år 1966 4950 före- tag.
2.2.4 Stora och små företag
Fördelningen mellan stora och små företag i Förbundsrepubliken framgår av tabell 3. Häri visas att de yrkesverksamma i företag med mer än 1000 anställda 1966 utgjorde 50,6 % av de totalt yrkesverksamma. Vi- dare kan utläsas att företag med mer än 1 000 anställda svarade för 53,6 % av indu— strins totala omsättning.
2.2.5 Yrkesverksamheten inom olika näringsgrenar
Inom jordbruks—, skogsbruks—, och fiskenä- ringarna sysselsattes 10,3 % av samtliga yrkesverksamma under 1967. Denna sek- tor minskar stadigt; 1961 var andelen 13,5 %.
Den varuproducerande sektorn ökade sin andel fram till 1960, varefter den har hållit sig konstant, omkring 48 %. Inom denna sektor sysselsatte under 1967 energi, vatten— kraft och bergsbruk 2,3 %, byggnadssek- torn 8,0 % och övriga industrigrenar 37,4 % av samtliga yrkesverksamma.
Företag med . . .
antal sysselsatta:
1—9 10—49 50—99 100—199 200—499 500—999 1000 och lier Andel av antalet sysselsatta i procent
1962 1,8 7,8 7,1 9,3 14,7 10,2 49,1 1966 1,8 5,8 7,1 9,3 14,6 10,9 50,6 Andel av industrins totala omsättning i procent
1962 1,8 7,2 6,4 8,6 14,1 9,5 52,5 1966 1,8 5,4 6,5 8,7 13,9 10,2 53,6
Källa: Deutsches Industrieinstitut, Köln.
Handelns andel har något ökat under ifrågavarande tidsperiod. 1961 arbetade 11,8 % av den yrkesverksamma befolkning- en inom denna sektor. 1967 var andelen 12,3 %.
Sysselsättningsnivån inom samfärdseln har hållit sig relativt konstant på omkring 5,8 %. Servicesektorn har gått framåt från 20,8 % 1961 till 23,9 % 1967 av det to- tala antalet yrkesverksamma. Denna utveck- ling präglar samtliga grupper inom service- sektorn, såväl det offentliga som det pri- vata området.
2.3 Statliga företag
De statsägda tyska företagen förvaltas av ett särskilt ministerium (Bundesschatzminis— terium), som även förvaltar statens mark- tillgångar och de 5. k. ERP-medlen (Europe- an Recovery Programme, Marshallpro- grammet). De statliga företagen utgörs till övervägande del av stora koncerner. Nedan lämnas en kort redovisning över de vikti- gaste statliga företagen.
Salzgitter AG, förstatligades 1941 och ägs till 100% av staten. Denna koncern be- driver huvudsakligen kol- och malmbryt- ning samt ståltillverkning. — Vereinigte Industrie-Unternehmungen AG, (VIAG), till 100 % ägt av staten, tillverkar elektrotek- niska och elektrokemiska produkter. — Saarbergwerke AG förstatligades 1957 som ett led i förbundsregeringens strävanden att åstadkomma en rationalisering av kolgru- vorna i Saarland och förbättra områdets
ekonomiska struktur. Koncernen ägs till 74 % av staten, 26 % ägs av Saarland. — Deutsche Industrie-Anlagen GmbH bilda- des 1966 genom att de statsägda maskin- industrierna i Berlin fördes samman med några privatägda företag. Koncernen ägs till 90 % av staten och till 10 % av pri- vata intressen.
Vidare kan nämnas statens delägarskap i de tidigare helt statsägda Volkswagen- werke AG och Vereinigte Elektrizitäts- und Bergwerks—Aktiengesellschaft (V EBA). Båda företagen har till en del övergått i privat ägo — VEBA 1956 och Volkswagen 1961 — genom att aktierna i samband med höj- ning av aktiekapitalet utbjöds till allmänhe- ten. Statens andel av aktiekapitalet uppgår i VEBA till 36 % och i Volkswagenwerke till 20 %. I Volkswagenwerke äger därut- över delstaten Niedersachsen 20 % av ak- tiekapitalet.
De statsägda företagens andel i några vik- tiga industrisektorers totala produktionsvär- de var år 1966 följande: järnmalmsbryt- ning 49 %, stenkolsbrytning 17 %, varvsin- dustri 31 %, ståltillverkning 5,3 %, tack- järnstillverkning 6,1 %, försörjning med elektrisk ström 6,3 %, mineraloljeförsörj- ning 8 % och aluminiumtillverkning 77 %.
De statsägda företagen är till övervä- gande del verksamma i näringspolitiskt sva- ga områden. VIAG är sålunda lokaliserad i Berlin, Salzgitter AG i gränsområden mot Östtyskland, Saarbergwerke i Saarland. De statliga företagen har dessutom relativt stor vikt i industrigrenar, vilka sedan en längre
tid befinner sig i strukturomvandling, t. ex. stålindustrin och kolgruvorna. De statliga företagen har därför av regeringen i stor utsträckning kommit att användas som ett instrument i den allmänna struktur- och 10- kaliseringspolitiken.
Målet med den tyska politiken avseen- de statliga företag är emellertid icke ett ökat statligt engagemang inom näringsli- vet utan snarare en avveckling av de stat- liga intressena, en »privatisering» av nu statsägda eller delvis statsägda företag. Den typ av privatiseringspolitik som tillämpades vad beträffar Volkswagenwerke och VEBA har emellertid på senare tid övergivits, mest på grund av att de av privatiseringssträvan- dena närmast berörda statliga koncernema i regel icke varit vinstgivande, vilket för- svårat försäljning av aktierna på den all- männa marknaden.
Under senare tid har man från statligt håll i stället intensifierat samarbetet mel- lan de statliga och privata företagen i syfte att — i ett senare lönsamt stadium — för- sälja de samhällsägda företagen. Det första steget i denna riktning togs i januari 1968 då de båda av Salzgitterkoncernen ägda varven Kieler Howaldtswerke och Howaldts- Werke Hamburg, gick samman med det privatägda Deutsche Werft. I det nya bo- laget, I—Iowaldtswerke-Deusche Werft, äger staten 50 % av aktierna.
Liknande samarbete med privata företag bedrivs eller planeras även för Salzgitter- koncemens övriga verksamhet. I februari 1969 övertog Maschinenfabrik Augsburg- Niirnberg (MAN) 50 % av aktierna i det av Salzgitter ägda Bässingautomobilwerke efter att tidigare ha innehaft 25 %. MAN och Biissing skall i fortsättningen samar- beta i fråga om lastbilsproduktion.
Salzgitterkoncernens kolföretag har upp- gått i ett nytt företag, Ruhrkohle AG, som ett led i förbundsregeringens ansträngningar att sanera kolbrytningen i Ruhrområdet och omorganisera energipolitiken (se nedan). Vi— dare planeras ett samgående mellan Salzgit- terkoncernens stålverk och järnmalmsbryt- ning med det privata Ilseder-Hiitte. Även vad beträffar koncernens kemiska industri
förhandlas om samarbete med privata indu— strier.
2.4 Bankväsendet
De tyska bankerna indelas traditionellt i s.k. kreditbanker, i stort sett motsvarande traditionella affärsbanker, samt sparkasse- institut och kooperativa institut.
2.4.1 Affärsbanker
Till gruppen affärsbanker (»Kreditbankcn») räknas:
1. De tre stora affärsbankerna, Deutsche Bank, Dresdner Bank och Commerzbank. Efter 1945 uppdelades dessa banker av ockupationsmakterna i 30 självständiga fö- retag. Denna uppdelning blev emellertid re- lativt kortvarig. 1952 nedbringades antalet genom en fusion till nio. 1956 upphävdes decentraliseringsbestämmelserna och en ny fusion ledde till att de tre storbankerna fick sin nuvarande form. Aktierna i dessa ban- ker är spridda på ett stort antal aktieägare, även om viktiga aktieposter ägs av ett färre antal personer.
2. Privatbanker, som drivs i den rättsliga formen av Personenhandelsgesellschaft el- ler enskild bankverksamhet. En sjättedel av dessa bankföretag har en omsättning på mindre än en miljon mark. I endast ett fall överstigs miljardgränsen. Privatban- kernas betydelse har starkt minskat och deras antal har sjunkit. 1913 uppgick de till 1221, i början av 1967 till 205. De- ras andel av samtliga kreditinstituts totala balansomslutning uppgår till 2 %.
3. Regionala och lokala banker. Denna grupp privatägda banker av olika rättsfor- mer omfattade i början av 1967 127 olika institut, varav 21 utländska banker. Totalt svarar dessa banker för 10 % av alla kredit- instituts balansomslutning.
4. Delstatsbankerna Bayerische Staats- bank och Braunsc/tweigische Staatsbank. Dessa båda banker är de enda affärsban- ker som ej är privatägda. Deras andel av kreditmarknaden uppgår till knappt 1 %. Affärsbankerna bedriver traditionellt kort-
och medelfristig in- och utlåning. Deras an— del av den kort- och medelfristiga kredit— marknaden torde överstiga 50 %.
2.4.2 Sparkasseinstitut
Vid början av 1967 fanns i Förbundsre- publiken 862 sparkassor med en total om- sättning på 118 miljarder DM, vilket mot- svarar 24 % av kreditmarknaden. Andelen av den långfristiga kapitalmarknaden är dock betydligt större. En tredjedel av spar- kassoma hade en omsättning understigande 50 miljoner medan 18 översteg miljardgrän- sen. Det väl utbyggda filialnätet — 1967 fanns nästan 13000 lokalkontor — är en bidragande orsak till sparkassornas stärkta ställning på kreditmarknaden.
Den långfristiga utlåningen, varav två tredjedelar består av hypotekskrediter och kreditgivning till offentliga myndigheter, do- minerar. Den korta och medelfristiga ut- låningen sker huvudsakligen till små och medelstora företag. I samband med det ökade privata och företagssparandet i spar- kassoma har emellertid sparkassoma till- sammans med girocentralerna även börjat ge krediter åt större företag.
De tretton regionala girocentralerna, som tjänar som avräkningsorgan för sparkassor- na, förvaltar deras likviditetsreserver och även i flera fall utgör offentliga delstatsban- ker, svarar för 13 % av omslutningen på kreditmarknaden. Tre fjärdedelar av ut— låningen utgörs av långfristiga krediter. Vidare sker genom girocentralerna emission av långfristiga offentliga lån. De tar även upp egna lån på kapitalmarknaden. Giro- centralema har på senare år i allt högre grad tagit upp konkurrensen med affärs- bankerna t. ex. i fråga om utlandsaffärer.
Die Deutsche Girocentrale-Deutsche Kom- munalbank är centralinstitut för girocentra— lerna.
2.4.3 Kooperativa institut
De kooperativa instituten (Kreditgenossen- schaften) inskränker sig i sin kreditgivning till sin egen medlemskrets.
Reiffeisen-Kreditgenossenschaften karak- täriseras av att bankaffärema bedrivs paral- lellt med varuhandel. Kundkretsen består huvudsakligen av lantbefolkning. De en- skilda instituten har i allmänhet ringa om- slutning. Mer än 7000 av de totalt cirka 9000 instituten har en balansomslutning understigande 2 miljoner DM.
Schulze-Delitzsch-Kreditgenossenschaften (Volksbanken) har cirka 750 institut med balansomslutning upp till 25 miljoner DM. De ägnar sig huvudsakligen åt kreditgivning åt små och medelstora företag.
2.4.4 Offentlig insyn m. m.
Någon kontroll från samhällets sida över affärsbankerna genom representanter i före- tagens styrelser existerar inte, med undan- tag för de två delstatsbankerna. Däremot är styrelsemedlemmama i de lokala sparkas- sorna ofta kommunala representanter. Sam— råd mellan stat och affärsbanker i kredit- marknadsfrågor sker vidare i det till eko- nomiministeriet knutna kapitalmarknadsut- skottet för mindre och medelstor industri. Därutöver förekommer samråd mellan ban- ker och regering i de s.k. interministeriella utskotten för investerings— och exportgaran— tier.
Den statliga översynen över kreditväsen- det utövas av Bundesaufsichtsamt fiir das Kreditwesen, vilket lyder under ekonomi- ministeriet. Om ett kreditinstituts medels— placering icke motsvarar de rättsliga före- skrifterna kan Bundesaufsiehtsamt förbjuda eller inskränka penninguttag, vinstutdelning, beviljande av krediter samt vissa penning- placeringar. Därutöver kan myndigheten, under vissa bestämda villkor, tillgripa extra- ordinära åtgärder, såsom att utfärda sär— skilda föreskrifter för kreditinstitutets led— ning och även tillsätta representanter i sty- relsen. Myndigheten kan slutligen begära upplysning om alla affärsangelägenheter samt sända representanter till bolagsstäm- man.
Några restriktioner rörande aktieinnehav i andra företag finns ej i den tyska bank-
lagstiftningen. Förvärv av mer än 25 % av aktierna i ett företag måste emellertid en- ligt aktiebolagslagen offentliggöras. Flerta- let större banker, främst de stora affärs- bankerna, innehar aktier i andra företag och har dessutom mot fullmakt rösträtt för i den egna banken deponerade aktier. Bankerna är ofta även starkt företrädda i företagens styrelser. Enligt en 1960 företagen under- sökning var av 1722 styrelsemedlemmar i 318 undersökta aktiebolag 573 bankrepre- sentanter. Av dessa var 150 styrelscordfö— rande.
2.5 Ekonomisk planering
Den tyska offentliga ekonomiska planering- en är en relativt ny företeelse. Först 1967, i samband med införandet av den s.k. sta- bilitets— och tillväxtlagen, började regeringen offentliggöra ekonomiska s. k. projektioner.
Den ekonomiska planeringen försiggår ef- ter tre linjer: kortfristig och medelfristig planering samt långsiktig perspektivplane- ring. De kortfristiga projektionerna utarbe- tas efter en efterfrågebaserad modell och baseras på uppgifter i tillgänglig statistik, enkäter samt avvägningar rörande åtgärder inom den offentliga sektorn. Den medel- och långfristiga planeringen bygger på en utbudsorienterad modell med skattningar av utvecklingen för de olika produktionsfakto- rerna.
Huvuduppgifter för den ekonomiska po- litiken i en marknadsekonomi anses på tysk sida vara:
— upprätthållande av effektiv konkur-
rens
— anpassning till branschmässig och re-
gional strukturomvandling
— säkrande av de ekonomisk-politiska
målsättningarna: prisstabilitet, full sys- selsättning, yttre balans och ekonomisk tillväxt.
För att kunna fullgöra dessa uppgifter an- ses en offentlig ekonomisk planering nöd- vändig. Den ekonomiska planeringen be- skrivs av det tyska ekonomiministeriet som en allmän ramplanering. Man uppställer s.k. målprojektioner som orientering för
den nödvändiga planeringen inom både den offentliga och privata sektorn. Projektio- nerna innehåller även vissa målsättningar för den ekonomiska utvecklingen, vilka rea- liseras genom penning-, budget- och i viss mån inkomstpolitiska åtgärder.
Den tyska ekonomiska planeringen anges av ekonomiministeriet vidare ha följande speciella funktioner:
- att upptäcka och i tid motarbeta trånga sektorer i ekonomin och där- med även framtvinga ekonomisk-poli- tisk koordinering — att bilda grundval för en medelfristig finans- och budgetplanering — att underlätta avstämning mellan å ena sidan den offentliga ekonomiska politiken och å andra sidan målsätt- ningarna inom arbetstagarorganisatio- ner och näringsliv.
Någon egentlig branschplanering före- kommer icke från statlig sida. Man upp- ställer endast mål för den eftersträvade all- mänekonomiska utvecklingen och överlåter utvecklingen inom enskilda branscher till den privata sektorn. Undantag i detta av- seende är den planering som äger rum för struktursvaga branscher (kolbrytningen) samt i viss mån även framtidsorienterade branscher med omfattande investeringsbe- hov (energisektorn inkl. kärnenergiutbygg- nad, flyg- och rymdindustrin och delar av den elektroniska industrin). Inom ekonomi- ministeriet studeras även allmänna utveck- lingstendenser inom vissa andra branscher.
Utöver den ekonomiska planeringen före- kommer i Förbundsrepubliken även en re- lativt detaljerad fysisk planering. Vartan- nat år förelägger regeringen förbundsdagen en s.k. Raumordnungsbericht, vilken när- mast utgör grundval för den västtyska riks- planeringen. I den senaste rapporten av detta slag görs bl.a. en långsiktig befolk- ningsprognos, en allmän ekonomisk prognos. en prognos för den regionala utvecklingen samt en studie av den framtida fysiska mil- jön. Härutöver redovisas gemomförda och planerade åtgärder på områden som stads- planering, vägutbyggnad, miljövård, struk- turpolitik m. rn.
2.6 Samhällets roll i fråga om regional och allmän utveckling inom näringslivet — of- fentliga uttalanden
Ekonomiminister Schiller har vid flera till- fällen deklarerat att det bör vara den offent- liga sektorns uppgift att underlätta och be- främja strukturomvandlingen i samhället. Produktionsfaktorerna bör göras så rörliga som möjligt och sättas in på områden där den samhällsekonomiska nyttan blir störst. Staten får å andra sidan även anses ansva- rig för att sociala missförhållanden icke uppstår till följd av strukturpolitiska åtgär— der.
Samhället kan enligt Schiller generellt främja den nödvändiga strukturomvandling- en genom att:
— åstadkomma ett så brett informa- tionsutbyte som möjligt mellan sam- hälle och näringsliv
— undanröja eller neutralisera de fakto- rer som försvårar en naturlig anpass- ning till växlande ekonomiska betingel— ser (genom arbetsmarknads-, penning-, social-, finanspolitik m. m.)
— utforma den ekonomiska lagstiftning- en så att den främjar den önskade strukturomvandlingen.
Den näringspolitiska anpassningsprocessen kan enligt Schiller i vissa fall behöva fördröjas, i andra fall påskyndas. En för— dröjning kan visa sig nödvändig om ut- vecklingen i en viss sektor sker alltför brådstörtat och därvid har negativa so- ciala verkningar. De medel som härvidlag står till buds är skattelättnader, kreditga- rantier för rationaliseringsändamål och i några fall finansiellt stöd eller handelspoli- tiska åtgärder.
Anpassningsprocessen bör påskyndas när en omställning är av vikt för den framtida ekonomiska utvecklingen. Detta gäller sek- torer som flyg- och rymdindustri, käm- energiutbyggnad, oceanografi, databearbet- ning m.m. Samhällets insats kan härvidlag bestå i finansiell hjälp till forskning och ut— veckling samt i en allmänt styrande och koordinerande verksamhet.
2.7 Samarbete samhälle—företag inom ramen för strukturpolitiken
Strukturpolitiken har blivit en allt viktigare komponent i förbundsregeringens allmänna ekonomiska politik och har under de se- naste åren i större omfattning än tidigare integrerats med konjunkturpolitiken. Detta förhållande får sannolikt ses mot bakgrund av dels en något ändrad officiell attityd till struktur- och näringspolitiska åtgärder dels det i stort sett obrutna ekonomiska upp- sving som rådde i Förbundsrepubliken från slutet av femtiotalet fram till mitten av 1966. Behovet av strukturpolitiska åtgär- der var då icke lika kännbart som under recessionsperioden 1966—1967. Även un- der återhämtningen efter recessionen uppen- barades att vissa regioner och sektorer inom ekonomin framförallt har strukturella utvecklingsproblem.
Förbundsregeringens målsättning är nu, som delvis redovisats i föregående avsnitt, att med arbetsmarknads- och lokaliserings- politiska åtgärder, stöd åt sektorer med strukturella svårigheter och stöd åt forsk- ning och teknisk utveckling få till stånd ett bättre kapacitetsutnyttjande och samtidigt härmed skapa jämvikt mellan olika regioner och sektorer. Förbundsregeringen understry- ker emellertid att de strukturpolitiska åt- gärderna icke får ha karaktären av rent skydd till konkurrenssvaga industrigrenar och därmed ge upphov till ekonomisk sned- vridning.
I nedanstående redogörelse för förbunds- regeringens olika strukturpolitiska åtgärder görs en uppdelning i å ena sidan lokalise- rings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt stöd åt industrigrenar med strukturella svårigheter och å andra sidan näringspoli- tiska åtgärder i form av stöd åt forskning och utveckling av framtidsinriktade indu- strigrenar.
2.7.1 Lokaliseringspolitik
Traditionellt har lokaliseringspolitiken fal- lit inom delstaternas kompetensområde. En tendens mot ökat federalt inflytande har emellertid varit märkbar på sistone men
kartläggning av behov, planering och exe- kutiva funktioner åvilar fortfarande delsta- terna. Detta arbete utförs inom delstater- nas ekonomiministerier.
Uppgiften att koordinera och tillse att väsentliga regionala skillnader ej uppstår å- ligger emellertid förbundsregeringen. Dess inflytande tar sig främst uttryck i kontrol- len över tilldelning av medel över stats- budgeten. Ansvaret för lokaliseringspoliti- ken inom förbundsregeringen åligger eko- nomiministern.
En rad lokaliseringspolitiska åtgärder be- rör emellertid andra ministerier. För att koordinera och informera om dessa åtgär- der har ett interministeriellt utskott bildats. Detta utskott sammanträder i regel en gång i månaden. För att åstadkomma samord- ning mellan de skilda delstaterna samman- träder även en gång i månaden de s.k. Regionalreferenten der Länder, representan- ter för respektive delstaters ekonomimini- sterier.
För 1969 har 178,3 miljoner DM ställts till förfogande över statsbudgeten för loka- liseringspolitiska ändamål. Därtill kommer krediter med låg ränta från Bundesanstalt fiir Arbeit och ERst kreditprogram. Härav är en kreditvolym på 285 miljoner DM av- satt för förbättringar av infrastrukturen och främjande av industri i jordbruksområden. Ytterligare stimulans ges genom en tiopro- centig investeringspremie för investeringar i struktursvaga områden.
Omfattningen av delstaternas lokalise- ringspolitiska insatser är svår att uppskatta. I ekonomiministeriet beräknar man delsta- ternas sammanlagda finansiella bidrag till lokaliseringspolitiska ändamål till cirka 250 miljoner DM. En rad svårkvantifierade faktorer tillkommer dock: skatte-, frakt-, investerings— och, räntesubventioner, mark- politik, offentlig upphandling m.m. En uppfattning om storleken av deSSa subven- tioner framgår av enluppgift från ekonomi- ministeriet i Saar att industriinvesteringar och -etablering'ar där ställer sig 25 % billiga— re än i struktureut starkare delstater.
De lokaliseringspolitiska åtgärderna kan i stora drag sägas vara följande:
— direkt finansrellt stöd, t.ex. i form av statsbidrag till företag. Denna hjälpform får enligt regeringsprogrammet icke inne- bära permanenta subventioner. — investeringsincitament som kan ta form av investeringspremier, skattefördelar o. dyl. — offentliga arbeten som oftast är av in- frastrukturell karaktär — krediter till låga räntor och med långa amorteringstider.
I syfte att koordinera alla lokaliserings— politiska åtgärder som vidtas av federala myndigheter, delstater och kommuner skall under 1969 för första gången separata ak- tionsprogram upprättas för alla strukturellt svaga områden med hänsyn till varje re- gions speciella problem och utvecklingsmöj- ligheter. Dessa regionala aktionsprogram görs upp för femårsperioder med årliga re- videringar.
Detta nya planeringsinstrument skall en- ligt förbundsregeringen tjäna följande syften: — ge en överskådlig presentation av dels samtliga lokaliseringspolitiska åtgärder dels av programmet för de olika regionerna — ge företagen en bättre överblick över etableringsmöjligheter och därmed ge ökade investeringsincitament — möjliggöra en jämförelse mellan åtgär- der och resultat och på så sätt stimulera konkurrens mellan olika regioner — underlätta lokaliseringspolitiska investe- ringar som kan integreras med övriga kon- junkturpolitiska program utan att påverkas av konjunkturdämpande åtgärder.
2.7.2 Arbetsmarknadspolitik
På det arbetsmarknadspolitiska området exi- sterar i Förbundsrepubliken ett nära sam- arbete mellan den offentliga sektorn, fack- föreningsrörelse och näringsliv. I den cen- trala myndigheten, Bundesanstalt fiir Arbeit, som är självständig i förhållande till ekono- miministeriet, ingår representanter för både arbetstagare och arbetsgivare. Till ekonomi- ministeriet är vidare knutna två särskilda råd med arbetsmarknadspolitisk anknytning, ett för automationsfrågor, ett för yrkesut- bildning. I dessa råd ingår också arbets-
Genom ett i juni 1969 godkänt lagförslag förpliktas företagen att lämna arbetsmark- nadsmyndigheten ökad information av vikt för sysselsättningsutvecklingen. Samtidigt garanteras nödvändig sekretess rörande vis- sa interna uppgifter.
Enligt den nya lagen (Arbeitsförderungs- gesetz) är arbetsgivaren ålagd att underrätta behörig arbetsnämnd i respektive delstat om förändringar i verksamheten under de framförliggande tolv månaderna av en så- dan art att de kan förutses medföra att ett större antal arbetstagare blir friställda eller omflyttade till sämre avlönade arbe- ten. Denna underrättelseplikt föreligger t. ex. om ett företag med 50-500 arbets- tagare friställer 10 % av de i företaget re- gelbundet sysselsatta arbetstagarna eller fler än 25 arbetstagare. Företagets meddelan- de skall åtföljas av företagsnämndens utlå- tande. Samtidigt stadgas emellertid att en- dast förutsebara verkningar för de syssel- satta och inte arten av driftsomläggning be- höver anges. De företag som avsiktligt el- ler genom grov vårdslöshet försummar sin underrättelseplikt, kan i vissa fall förpliktas betala de omskolnings- eller omflyttnings- kostnader som uppstår för de friställda un- der en tid av sex månader.
2.7.3 Samhällets roll vid omstrukturering- en av energiförsörjningen
Kolbryming
Krisen inom tyska kolbrytningen, främst koncentrerad till Ruhr- och Saarområdet, har sedan mer än ett decennium domine- rat den energipolitiska diskussionen i För- bundsrepubliken. Medan man tidigare be- gränsat sig till marginella stödåtgärder — nedläggningspremier, förtidspensionering, övergångs- och omskolningshjälp för friställ- da arbetare, begränsning av kolimporten m.m. — söker regeringen nu skapa förut- sättningar för en grundläggande sanering av kolbrytningen. Riktlinjerna för en sådan saneringsplan, som drogs upp i en lag som antogs 1968 är följande:
— omvandling av företagsstrukturen inom kolbrytningen — stabilisering av avsättningen av stenkols- produktionen —— stärkt konkurrensskydd — säkrande av arbetstagarnas sociala ställ- ning — förbättring av den ekonomiska struktu- ren inom koldistrikten.
Den eftersträvade strukturrationalisering- en skall, förutom genom förbättring av ti- digare stödåtgärder, i första hand åstad- kommas genom en sammanslagning av de olika kolbrytande företagen till ett enda bolag.
De förhandlingar rörande ett samgående, som på initiativ av ekonomiminister Schil- ler i början av 1968 inleddes mellan de kolbrytande företagen, ledde till att i no- vember 1968 ett nytt enhetsföretag, Ruhr- kohle AG, bildades. Av de 30 företag som deltog i förhandlingarna har endast någ- ra få valt att stå utanför eller-avvakta den vidare utvecklingen.
De största andelarna av aktiekapitalet i det nya bolaget har de statliga eller delvis statliga företagen VEBA (12,9 %), GBAG (12,3 %), Salzgitter (8 %) samt de privata Mannesmann (6,1 %) och Thyssen (5,4 %). Den offentliga sektornvinnehar sålunda en betydande andel, dock ej majoriteten i det nya bolaget. Det samhälleliga inflytandet gör sig vidare gällande genom ett betydan- de statligt finansiellt stöd.
Ruhrkohle AG inledde sin verksamhet i januari 1969 och avses efter hand överta ledningen av de fusionerade företagen. En- ligt ett s.k. anpassningsprogram skall bryt- ningen koncentreras till de mest lönsamma gruvorna, avsättningspolitiken göras mer marknadsorienterad och rationaliseringspro- gram inledas.
För att reducera omställningssvårigheter och stimulera lokalisering av övrig industri till koldistrikten har förbundsregeringen där- utöver utarbetat särskilda lokaliseringspoli- tiska program. Vidare lämnas investerings- premier för industriinvesteringar i dessa om- råden liksom fördelaktiga statliga och del- statliga krediter, vilka tillsammans med in—
vesteringspremierna väntas innebära en minskning av investeringskostnaderna i des- sa områden med cirka 15 %.
M ineralolje försörjning
Förbundsregeringens aktiva insatser i mine— raloljepolitiken har starkare industripolitiska inslag och mindre karaktär av regionalt stöd än insatserna för kolbrytningen.
De tyska raffinaderiema beräknas under 1969 förbruka 97 miljoner ton råolja, var- av ungefär 9 miljoner kommer från inhem- ska källor. Knappt 30 % av oljan bearbe- tas i tyska raffinaderier och av dessa äger bara ett egna utländska oljekällor. De osäk- ra försörjningsförhållandena och de tyska företagens svårigheter att konkurrera med de stora utländska koncernerna har under senare tid föranlett direkt agerande från re- geringens sida i syfte att få till stånd ett samarbete även på mineraloljesidan, där försörjningen hittills ombesörjts av åtta oli- ka företag.
Förhandlingarna om en sammanslagning, som påbörjades i augusti 1968 mellan eko- nomiministeriet och de berörda företagen, slutfördes i februari 1969. Man enades då om att grunda ett gemensamt bolag, Deut- sche Erdölversorgung GmbH. Med detta bolag skall förutsättningar skapas för de av regeringen fastlagda målen för den tyska mineraloljepolitiken: lägre priser för mi- neraloljeprodukter, säker tillförsel samt upp- rätthållande av de tyska företagens mark- nadsandel.
Det nya bolaget skall huvudsakligen be- driva följande verksamhet: öppna nya olje- fält och köpa andelar i andra bolag utanför Förbundsrepubliken, sluta långfristiga leve- ransavtal för att säkra oljeförsörjningen på lång sikt samt säkra transporter av olja. Om enighet råder bland de deltagande företagen kan det nya bolaget även ta upp annan verksamhet på sitt program. Bolaget kan upplösas endast efter enhälligt beslut och med ekonomiministerns instämmande.
Som stöd för bolagets verksamhet kom- mer staten att under de kommande sex åren ställa 575 miljoner DM till förfogande med
följande årliga fördelning: 1969 50 miljo- ner DM, 1970 65 miljoner DM samt un— der 1971—74 115 miljoner DM årligen. Dessa allmänna medel skall användas på följande sätt:
1. Lån upp till 75 % av kostnaderna för prospektering utomlands. Om prospek- teringama förblir resultatlösa behöver des- sa medel icke återbetalas. Om olja på- träffas skall hälften omedelbart betalas till- baka. Andra hälften skall senare helt el- ler delvis återbetalas allt efter fyndighe- tens beskaffenhet och bolagets ekonomiska ställning.
2. Bidrag på upp till 30 % av kostna- derna för förvärv av oljefyndigheter och andelar i oljeproducerande företag.
3. Bidrag till finansiering av långfristiga leveransavtal, som är av betydelse för För- bundsrepublikens oljeförsörjning.
4. Bidrag för byggandet av oljetankers vid tyska varv. Mottagarna av den statliga hjälpen för- pliktas underrätta ekonomiministeriet om al- la förehavanden som är av betydelse för att fortsatt understöd skall kunna beviljas. De skall dessutom varje halvår redogöra för resultat och planer. Beslut om bidrag fattas av ekonomiministern i samråd med finans: ministern.
2.7.4 Stöd åt små och medelstora företag
En viss tyngdpunktsförskjutning har under senare år kunnat konstateras i det offent— liga stödet åt små och medelstora före- tag. De traditionella åtgärderna — stöd åt rationaliseringssträvanden, yrkesutbild- ning, rådgivningsverksamhet samt finansi- eringshjälp i form av statliga garantier, kre- diter på gynnsamma villkor och rena bi- drag — har visserligen fortsatt men ökande vikt läggs nu vid förmedling av tekniskt vetande, stöd åt forskning och främjande av samarbete mellan företagen.
Sedan 1949 har förbundsregeringen givit finansiellt stöd i form av statliga krediter och bidrag åt små och medelstora företag, som på grund av höga kreditkostnader eller brist på bankmässiga säkerheter haft svå-
righeter att få längre krediter. Detta stöd, som 1962 uppgick till 334 miljoner DM, ges i första hand till etablering, utbyggnad, rationalisering och modernisering av företag i strukturellt svaga områden.
Vidare ger stat och delstater sedan 1954 borgen för lånesökande företag som saknar bankmässiga säkerheter. Statens riskandel vid dessa borgensförbindelser uppgår till mellan 42 % och 48 %. Med hjälp av dessa borgensförbindelser hade fram till årsskif- tet 1967—68 en kreditvolym på 982 mil- joner DM beviljats för små och medelstora företag.
Sedan 1965 har vidare berörda kredit- marknads— och industriorganisationer samt representanter för ekonomiministeriet under- sökt möjligheterna att förbättra kapitaltill- förseln till små och medelstora företag ge- nom inrättande av särskilda investeringsbo- lag. I ett nyligen utgivet sakkunnigutlåtande från detta utskott behandlas möjligheterna att bilda olika investmentbolag, dels sådana som skall drivas i rent vinstsyfte, dels allmännyttiga bolag som drivs med statligt stöd.
Även för industriell forskning ställer sta- ten sedan 1950 offentliga medel till för- fogande. 1954 grundades Arbeitsgemein— schaft Industrieller Forschungsvereinigungen (AIF), vari huvuddelen av småindustrins och den medelstora industrins forskningsför- eningar är sammanslutna. Denna organisa— tion tilldelades 1968 17,2 miljoner DM av offentliga medel.
1957 upprättades vid universiteten i Köln och Bonn ett av staten samt delstaten Nord- rhein-Westfalen finansierat Institut fiir Mit- telstandsforschung. Institutet har till uppgift att undersöka de små och medelstora före- tagen ur nationalekonomisk, företagsekono- misk och sociologisk synvinkel.
Das Rationalisierungskuratorium der Deutschen Wirtschaft (RKW), ett offentlig- rättsligt organ verksamt både på regionalt och lokalt plan med representanter för för- valtning och näringsliv i sina styrelser, ar- betar framförallt med att underlätta de små och medelstora företagens anpassning till strukturella förändringar. RKW:s arbete be-
står i rådgivning i rationaliseringsfrågor, ut- bildning av rationaliseringsexperter, vidare- utbildn—ingsfrågor samt allmänt företagseko- nomiskt utredningsarbete.
I syfte att förbättra förmedlingen av tek- niskt vetande till små och medelstora före- tag bildades 1964 en särskild arbetsgrupp inom ett av RKW:s utskott. I arbetsgruppen medverkar företrädare för industri, hant- verk, handel och förvaltning. Förutom ar- betet på att förbättra informationsförmed- lingen verkar även arbetsgruppen för ett större hänsynstagande till de små och medel- stora företagens behov av akademisk arbets- kraft.
1966 grundades av industrins topporgani- sationer i samarbete med RKW en s. k. Gesprächskreis Kooperation, där även re- presentanter för ekonomiminsteriet och någ- ra delstater medverkar som rådgivare. Detta organ skall studera nya vägar att främja samarbete inom näringslivet samt statens möjligheter att främja och deltaga i ett ökat samarbete med företagen.
2.7.5 Industri- och forskningspolitiskt samarbete
Förbundsregeringens stöd till industriell forskning och utveckling är avsett att dels främja tillväxttakten inom industrin i stort dels ge särskild stimulans åt industrigrenar som befinner sig i en stark utvecklingstakt och har särskilt omfattande investeringsbe— hov. Till åtgärderna av allmän art hör främ- jandet av forskning genom exempelvis skat- tefördelar. Genom en skatteändringslag 1969 lämnas en premie på 10 % för investe- ringar i forskning och utveckling. Vad be- träffar branschvisa åtgärder ges framförallt stöd åt kärn-, rymd-, flyg- och elektronik- industrin. Forskningsstödet anses emellertid icke böra begränsas till finansiella åtgärder. Förutsättningar för en tillfredsställande tek- nisk utveckling måste skapas även från sam- hällets sida genom åtgärder inom utbild- ningssektorn, dokumentations- och informa- tionsområdet m. m.
Vad beträffar eventuellt konkurrensbe- gränsande följder av det statliga stödet före-
träder förbundsregeringen uppfattningen att ett så allmänt och brett stöd som möjligt bör eftersträvas. I princip avstår man från återbetalningskrav. Man baserar i stället samarbetet på ett omfattande utbyte av in- formation och forskningsresultat. Forsk- ningsstödet för 1969 uppgår för kämforsk- ningen till cirka 710 miljoner DM, rymd- forskningen 350 miljoner DM, flygteknisk forskning 95 miljoner DM samt elektronisk databearbetning och s.k. ny teknologi 90 miljoner DM.
Det statliga stödet till den elektroniska industrin, som får anses representativt för denna typ av samarbete mellan samhälle och företag, har i allmänhet formen av fi- nansiellt stöd åt enskilda forskningsprojekt av grundforsknings— och innovationskarak- tär. Statliga bidrag lämnas med i regel 50 % av kostnaderna för enskilda forskningspro- jekt, vilka bedömts motsvara dessa krav. Ansökningarna från enskilda företag om statligt stöd behandlas i ett särskilt utskott för databearbetningsfrågor knutet till forsk- ningsministeriet. I detta utskott ingår repre- sentanter för den offentliga sektorn, forsk- ningsorganisationer och universitet. Utskot-i tets yttranden tillställs forskningsministeriet, som på grundval härav fattar beslut om finansiellt stöd. Förutom det direkta stödet till enskilda industrier ges också stöd åt ut- vecklingsarbete rörande användning av da- tateknik inom den offentliga sektorn. In- rättandet av en offentlig databank har dis- kuterats.
Regeringens målsättning med stödet åt dataindustrin har undergått vissa förändring- ar sedan det påbörjades 1967. Till en bör- jan lade man vikt vid att skapa en så vid forskningsram som möjligt. Praktiskt taget alla forskningsprojekt med framtidsutsikter understöddes oavsett deras samband med andra projekt. På sistone har emellertid en tendens mot koncentration och koordine- ring gjort sig märkbar. Staten avser att i framtiden lägga ut enskilda forskningspro- jekt på flera industrier, som därmed tving- as samarbeta. Det ökade samarbetet och den förstärkta koordineringen mellan stat och näringsliv och mellan de enskilda in-
dustrierna avser man vidare åstadkomma ge— nom en övergång till större projekt, utar- betade inom ramen för en allmän målsätt- ning. Hittills har man från statlig sida gi- vit stöd åt hundratalet enskilda projekt.
Även inom flygindustrin bemödar sig för- bundsregeringen att få till stånd ett ökat samarbete mellan olika företag och mellan företagen och samhället. I december 1968 bildades en arbetsgrupp med representanter för ekonomiministeriet, enskilda företag samt Lufthansa med uppgift att utarbeta en långsiktig plan för utveckling av den tyska flygindustrin. De i arbetsgruppen del- tagande företagen har därjämte beslutat att bilda ett planeringsbolag för att koordinera verksamheten inom flygindustrin och paral- lellt därmed utarbeta förslag till strukturför- bättringar inom branschen.
Inom förbundsregeringen utarbetas för närvarande ett basprogram, vari tyska flyg— och rymdindustrins verksamhet på det civila såväl som på det militära området samman- ställs för den kommande femårsperioden. Ett sådant program kommer att utarbetas årligen och inordnas i regeringens budget- planering.
2.8 Samhällets rättsligt reglerade insyn i företagen
2.8.1 Allmänt
Samhällets insyn i näringslivet är i För- bundsrepubliken i huvudsak reglerad genom lagstiftning. Det rör sig härvid om rättsliga åtgärder, vilka i offentlighetens intresse kan medföra vissa inskränkningar i företa- gens handlingsfrihet eller utvidgning av in- formationsplikten gentemot den offentliga sektorn. Lagstiftningen har i några fall ka- raktären av rekommendationer eller uppstäl— lande av riktlinjer. Oftast möjliggör den e- mellertid automatiska ingrepp från det of- fentligas sida om vissa regler icke efterlevs. En relativt omfattande informationsplikt från företagens sida ger staten en form av förhandskontroll mot överträdelser. Lag- stiftningen omfattar bl.a. följande områ-
den: karteller, bank- och kreditväsen, ut- rikeshandel, godstransporter, energiförsörj- ning, miljövård, konkurrens- och prisbevak- ning och informationsplikt rörande företa- gens ställning och resultat.
Lagstiftningens tillämpning övervakas bå- de från federal och delstatlig sida. Gene- rellt kan sägas att man från förbundsrege- ringens sida eftersträvar en allmänt stärkt federal kompetens. Sålunda föreslogs inom ramen för den s.k. finansreformen 1968 att tillämpningen av lagstiftningen rörande luft- och vattenrening helt skulle överföras till federal nivå. Detta förslag godkändes emellertid icke av delstaterna och finansre- formen antogs endast i modifierat skick.
I det följande skall endast två av de om- råden, där samhället genom lagstiftning för- pliktar företagen till ett visst handlande, särskilt belysas: företagens informationsplikt rörande ställning och resultat samt kartell- lagstiftningen. Insynsmöjlighetema i bank- och kreditväsen samt den offentliga sek- torns roll på det energipolitiska området har berörts i tidigare avsnitt. I övrigt hän- visas till följande sammanställning över la- gar som berör samhällets rättsl-igt reglerade insyn i näringslivet.
Bundesbankgesetz vom 26.7.1957 Gesetz zur Förderung der Stabilität und des Wachstums der Wirtschaft vom 8.6. 1967
Kreditwesengesetz vom 10.7.1961 in der Fassung vom 6.9.1965
Versicherungsaufsichtsgesetz 1931
Aussenwirtschaftsgesetz vom 28.4.1961 Gesetz iiber die Sicherstellung von Lei- stungen auf dem Gebiet der gewerblichen Wirtschaft vom 24.8.1965
Energiewirtschaftsgesetz vom 13.12.1935 Gesetz zur Förderung der Rationalisie- rung im Steinkohlenbergbau vom 29.7.1963
Gesetz zur Anpassung und Gesundung des deutschen Steinkohlenbergbaugebietes vom 15.5.1968. — Kohlengesetz
Allgemeines Eisenbahngesetz vom 1.8. 1964
Göterkraftverkehrsgesetz vom 1.8.1961
vom 6.6
Gesetz iiber den gewerblichen Binnen- schiffsverkehr vom 1.8.1961
Personenförderungsgesetz 1961
Preisgesetz vom 10.4.1948 Auskunftspflichtverordnung vom 24.2. 1923
Härutöver kan nämnas vissa allmänna be- stämmelser i den allmänna tyska närings- lagstiftningcn, den s.k. Gewerbeordnung. Enligt denna kan särskild översyn och kon- troll utövas genom att lokalisering, inrikt- ning och förändringar i företagens verksam- het måste anmälas för en offentlig myndig- het, Gewerbeaufsichtsbehörde. Vidare mås- te särskilt tillstånd införskaffas rörande byggnad av industrianläggningar, vilka ge- nom sitt läge eller sin beskaffenhet kan med— föra nackdelar för invånare eller samhälle. Liknande bestämmelser gäller även för öv— rig näringsverksamhet, vars utövande under vissa omständigheter kan vara skadligt. Här- ibland räknas, förutom ett antal särskilt upp— räknade näringsgrenar, vilkas verksamhet under vissa förutsättningar kan förbjudas eller inskränkas, även detaljhandeln (Gesetz iiber die Berufsausiibung im Einzelhandel 5.8.1957) och restaurangnäringen (Gaststätt— engesetz 29.4.1930).
Vissa offentliga kontrollbefogenheter (t.ex. i fråga om yrkesutbildning) åvilar i Förbundsrepubliken även industri— och han- delskamrarna. Dessa har en särskild offent- ligrättslig ställning och medlemskap häri är för huvudparten av de västtyska företa- gen obligatoriskt (regleras i Gesetz zur vor-- läufigen Regelung des Rechts der Industrie— und Handelskammer, 18.12.1956). Den offentliga sektorn har ingen direkt represen- tation i industri— och handelskamrarna. Från fackföreningshåll har emellertid föreslagits att representanter för arbetstagarna ges en med företagen jämbördig ställning i dessa organ (öbertriebliche Mitbestimmung). Nå- gon nämnvärd debatt kring detta tema har ännu icke ägt rum. Huvudintresset torde för närvarande vara inriktat på förslagen röran- de medbestämmande i de enskilda företa— gen.
vom 21.3.
2.8.2 Företagens skyldighet att publicera ställning och resultat
En ny aktiebolagslag trädde i kraft den 1 januari 1966. I denna lag utökas generellt aktiebolagens publiceringsskyldighet. Aktie- bolagen skall i likhet med vad som stadga- des i tidigare lagstiftning, framlägga redo— visning för företagets verksamhetsår inne- hållande balansräkning, vinst- och förlust- räkning och förvaltningsberättelse. Hämt- över krävs i fortsättningen en specificerad uppställning över posterna i vinst— och för- lusträkningen samt över tillgångar och skul- der i balansräkningen. Publiceringsföreskrif— terna begränsas emellertid av att upplysning icke behöver lämnas om sådana affärshän- delser, »vilkas offentliggörande kan vara till skada för bolaget». Det skall emellertid alltid anges när en lämnad uppgift på så sätt är ofullständig.
I den nya aktiebolagslagen har vidare be- stämmelser införts vilka möjliggör redovis— ning av s.k. dolda reserver. Alla tillgång- ar skall värderas till anskaffnings- eller till- verkningskostnader med avdrag för avskriv- ningar. Avskrivningar på anläggningstill- gångar skall ske enligt en särskilt upprättad avskrivningsplan, vilken minst vart tredje år skall offentliggöras i förvaltningsberättel- sen. Ett bolag kan välja mellan alternativa värderingsmetoder. När valet en gång är träffat är bolaget emellertid skyldigt att läm- na uppgift i förvaltningsberättelsen om vär- deringsmetoden därefter ändrats. För att bland annat få till stånd en kontroll att dessa värderingsföreskrifter efterföljes stad- gar aktiebolagslagen att aktieägare, som till- sammans innehar mer än 5 % av aktiekapi- talet, kan anhålla om revision.
För koncerner förpliktas moderbolaget of- fentliggöra koncernbalansräkning, vinst- och förlusträkning för koncernen samt kon- cernförvaltningsberättelse. Dessa publice- ringsföreskrifter gäller emellertid endast om moderbolaget är ett aktiebolag eller om ett aktiebolag ingår i koncernen. I koncernba- lansräkningen måste alla bolag upptas som har sitt säte i Förbundsrepubliken och till mer än 50 % ägs av moderbolaget.
Även bildandet av koncerner har i den nya aktiebolagslagen underkastats offentlig insyn i större utsträckning än tidigare. La- gen föreskriver nämligen att aktiebolag, som förvärvar eller avyttrar 25 % av aktierna i annat bolag ofördröjligen skall informera detta bolag härom. Upplysningen skall vida- re lämnas genom meddelande i pressen. Det- ta stadgande gäller även när ett aktiebolag genom aktieförvärv uppnår aktiemajoritet i ett annat aktiebolag. Underlåts informations- plikten kan det försumliga bolaget icke ut- öva rösträtt eller andra rättigheter förrän underrättelse lämnats i vederbörlig ordning.
Antalet bolagsstyrelser, i vilka en per- son enligt aktiebolagslagen får vara med- lem, är inskränkt till tio, varvid fem plat- ser i olika dotterföretags styrelser inte med- räknas. Vidare finns förbud mot s.k. Uberkreuzverflechtung, vilket innebär att en medlem av ett aktiebolags direktion (V or- stand) icke får vara medlem i ett annat bo- lags styrelse (Aufsichtsrat), vars direktion i sin tur är representerad i det förra bola- gets styrelse.
Utvidgning av publiceringsskyldigheten
I maj 1968 lade förbundsregeringen fram en proposition rörande s.k. Publizitätsgesetz, av innebörden att aktiebolagens offentliggö— randeplikt skulle omfatta alla företag, oav- sett juridisk form, vilka uppfyller två av följande tre kriterier: en balansomslutning på minst 125 miljoner DM, en omsättning överstigande 250 miljoner DM eller ett ge— nomsnittligt antal anställda under verksam- hetsåret av minst 5 000.
Dessa kriterier uppfylls f.n. av cirka 70 företag, som icke är aktiebolag. För kreditinstitut skall andra villkor för informa- tionsplikten gälla (balanssumma överstigan- de 300 miljoner DM). Detta kriterium upp- fylls f.n. av nio affärsbanker. Efter parla- mentsbehandling godkändes lagen i juni 1969. I fortsättningen förpliktas de berörda företagen, huvudsakligen större GmbH (Ge- sellschaft mit beschränkter Haftung), att of- fentliggöra balansräkning, vinst- och förlust— räkning samt förvaltningsberättelse. S. k.
Personengesellschaften och Einzelkaufleute behöver emellertid icke publicera vinst- och förlusträkning. Om de väljer att icke göra detta måste emellertid separata uppgifter lämnas rörande omsättning, löner, sysselsätt- ningstal m. m.
2.8.3 Kartellagstiftning och industriell koncentration
Den tyska kartellagstiftningen ger staten kon- trollbefogenhet över kartellöverenskommel- ser samt konkurrensbegränsande överens- kommelser, möjlighet att ingripa mot mark- nadsdominerande företag samt viss insyn vid fusioner mellan företag.
Enligt den tyska lagstiftningen mot kon- kurrensbegränsningar anses ett företag mark- nadsdominerande om det på sin marknad helt saknar konkurrens eller konkurrensen endast är av ringa omfattning. Som mark- nadsdominerande kan även två eller flera företag betraktas, om det kan påvisas att företagen överhuvudtaget eller på vissa be- stämda marknader icke konkurrerar med varandra.
Kartellmyndigheten (Bundeskartellamt) kan ingripa direkt mot företag som är mark- nadsdominerande genom att förbjuda åtgär- der, vilka innebär missbruk av monopol- ställning, samt genom att i vissa fall ogil- tigförklara ingångna avtal. Innan så sker skall emellertid Bundeskartellamt uppmana de berörda företagen att upphöra med de konkurrensstridiga åtgärderna. För sin verk- samhet kan Bundeskartellamt hos företag eller sammanslutningar av företag begära upplysning om deras ekonomiska förhållan- de och även granska affärshandlingar. Vida— re kan kartellmyndigheten begära upplys- ning rörande överenskommelser vid sam- manslagning av företag.
Fusion av företag måste anmälas för Bundeskartellamt om de berörda företagen genom den eventuella fusionen uppnår en marknadsandel på över 20 %. Fusion måste anmälas även om företagen icke uppfyller detta kriterium men tillsammans hade mer än 10 000 anställda eller en omsättning över- stigande 500 milj. DM under de 12 månader
som föregick fusionen. Bundeskartellamt kan icke direkt förbjuda en fusion utan kan endast ingripa om eventuella åtgärder som vidtagits efter fusionen visat sig strida mot bestämmelserna om marknadsdominerande företag. Bundeskartellamt kan emellertid, sedan anmälan om fusion inkommit, kalla de berörda företagen till en offentlig för- handling, där de får redogöra för orsaker- na till och de förväntade följderna av fu- sionen.
Bundeskartellamts senaste rapport föror- dar indirekt, mot bakgrund av den senaste tidens många fusioner och vissa undersök- ningsresultat rörande sambandet mellan fö- retags storlek och effektivitet, en statlig kon- troll av fusioner redan i planeringsstadiet. Förbundsregeringen, som hittills avvisat fu- sionskontroll, visar i sin kommentar till kar- tellmyndighetens rapport större förståelse härför än tidigare och uttrycker oro över konkurrensutvecklingen vid fortsatt indust- riell koncentration. Det framhålls vidare att samhället har ett berättigat intresse av att i tillräckligt hög grad informeras om viktiga koncentrationsplaner. En arbetsgrupp inom ekonomiministeriet skall studera behovet av ändringar i gällande kartellagstiftning.
2.9 Institutionaliserade och informella sam- arbetsformer mellan samhälle och företag
2.9.1 Konzertierte Aktion
Genom den 1967 antagna s.k. stabilitets- och tillväxtlagen möjliggjordes en redan i regeringsförklaringen från december 1966 föreslagen samarbetsform mellan samhälle, näringsliv och arbetstagare. Enligt denna förklaring kunde stabilitet under ekonomisk tillväxt säkras endast om nära samverkan mellan arbetsmarknadspartema kom till stånd. Spelrummet för en effektiv expan— sionspolitik — som då var nödvändig — hängde på ett avgörande sätt samman med utgången av en frivillig, gemensam aktion med fackföreningar och näringslivsorgani- sationer. Regeringen avsåg därför ställa s.k. orienteringsdata till arbetsmarknads-
parternas förfogande och samtidigt göra des- sa data till föremål för gemensamma över- läggningar.
Från förbundsregeringens sida var man emellertid angelägen understryka att arbets— marknadsparternas avtalsfrihet icke fick rubbas. Någon statlig inkomstpolitik var det icke frågan om. »Konzertierte Ak- tion», som överläggningarna kom att kal- las var framförallt ett välbehövligt gemen- samt forum för utbyte av erfarenheter och information. Någon beslutsfunktion hade icke överläggningarna.
I Konzertierte Aktion (KA) deltar repre— sentanter för arbetstagar- och arbetsgivaror- ganisationema samt de överordnade orga- nisationerna inom industri och handel, även omfattande utrikeshandel och hant- verk. Representanter för kreditväsendet del- tar ej. För kreditmarknadsfrågor finns sär- skilda arbetsutskott knutna till ekonomimi- nisteriet med bl. a. representanter för affärs- bankerna. Inom ramen för KA har sam- manträden under ordförandeskap av ekono- miministern hittills ägt rum varannan må- nad.
Tema för överläggningarna har i första hand varit konjunkturläge och ekonomisk politik med huvudvikten lagd vid löne- och prisutvecklingen. För löneutvecklingen har orienteringsdata upprättats från ekonomimi- nisteriets sida. Man har emellertid i dessa diskussioner även kommit in på områden som investeringsutveckling, utrikeshandel och allmänna tillväxtproblem. Även inter- nationella valutafrågor och konkurrenspoli- tik har varit uppe till diskussion inom ra- men för KA.
Denna vidgning av temakretsen har fram- förallt fått arbetstagarpartens gillande. Från fackföreningshåll har vid flera tillfällen före- slagits att även finans- och förmögenhetspo- 1itiska frågor görs till föremål för gemen— samma överläggningar mellan samhälle, ar- betstagare och näringsliv. Från näringslivs- håll har en viss skepsis gentemot en sådan temautvidgning kunnat märkas. Även om författningsmässigt inga beslut kan fattas in- om KA har regeringens rekommendationer enligt flera av dessa bedömare fått bindande
karaktär. Detta har ansetts desto betänkli- gare som överläggningarna saknar parla- mentarisk förankring. Om man i KA gick utanför problemen sammanhängande med lönebildningen i en marknadsekonomi skulle enligt dessa kretsar ännu starkare politiska överväganden behöva göras. Tankegångar liknande dessa senare har även framkommit från politiskt håll. Vid CDU/CSUzs ekono— miska råds senaste möte yttrades tvivel rö- rande KA:s förenlighet med marknadseko- nomin och den parlamentariska demokratin. Samtidigt torde dock relativt stor politisk enighet råda kring behovet av nära samar- bete och samverkan mellan samhälle och näringsliv.
Konzertierte Aktion har bibehållits efter regeringsskiftet hösten 1969. Några smärre ändringar har dock genomförts. Deltagar- kretsen har utvidgats med den centrala jord- bruksorganisationen och omfattar nu föl- jande organisationer: Deutscher Gewerk- schaftsbund, Deutsche Angestellten-Gewerk- schaft, Bundesvereinigung der Deutschen Arbeitgeberverbände, Bundesverband der Deutschen Industrie, Deutscher Industrie- und Handelstag, Bundesvereinigung des Deutschen Gross- und Aussenhandels, Hauptgemeinschaft des Deutschen Einzel- handels, Zentralverband des Deutschen Handwerks, Deutscher Bauernverband, Bun- deswirtschaftsministerium, Bundesfinanzmi- nisterium, Arbeitsministerium, Landwirt- schaftsministerium, Sachverständigenrat och Bundesbank.
Sedan en tid tillbaka har, som tidigare be- rörts, arbetstagarsidan föreslagit att även frågor rörande inkomstfördelning och för— mögenhetsbildning görs till föremål för dis- kussion inom KA. Från ekonomiministeriets sida har en viss förståelse på sistone yttrats för en utvidgning av temakretsen till frågor som hänför sig till bättre »social symmetri». Man vill emellertid inte gå utanför ramen för KA:s mandat enligt stabilitet- och till- växtlagen. Sålunda behandlas inkomstför- delningsproblemet i samband med rege- ringens rekommendationer för löneutveck- lingen. Från ekonomiministeriet har antytts att riktlinjerna för tarifflöneökningarna un-
der 1970 kommer att överstiga den sannoli- ka produktivitetsökningen. Från arbetsgivar- håll har man yttrat sig kritiskt härom. Några principiella invändningar mot KA som fo- rum för utbyte av information har dock icke gjorts från näringslivets sida.
2.9.2 Övrigt formaliserat samarbete
Till flera tyska ministerier är olika råd, utskott eller kommissioner knutna, i vilka re- presentanter för näringsliv och ibland även banker ingår. Oftast förekommande är såda- na råd iekonomiministeriet. Liknande organ finnes emellertid även i forskningsministeriet (kärnenergi-, rymd- och elektronikområdet), trafikministeriet (vägskatter m. m.), Bun- desschatzministerium (främst statliga före- tag) samt finans-, bistånds- o'ch arbetsmi- nisteriema.
Till ekonomiministeriet är över tjugo ut- skott eller råd anknutna. Förutom Kon- zertierte Aktion, som har något av en över- ordnad ställning bland dessa organ, ingår häri: konsumentutskottet, rådet för medel- stor och mindre industri, arbetsutskottet för kreditfrågor för medelstor och mindre in- dustri, arbetsgruppen för flyg- och rymd- politiska frågor, utrikeshandelsrådet, utskot- ten för export- och investeringsgarantier, ar- betsgruppen för turism, kolindustrirådet, arbetsgruppen för harmonisering av normer, gruppen för yrkesutbildning, arbetsgruppen för automationsfrågor.
Tema för diskussionerna i dessa organ är t. ex. i rådet för medelstor och mindre in- dustri: finansieringsfrågor, rådgivning i frå- ga om rationalisering, forskning och inves- teringar. I arbetsgruppen för flyg- och rymdpolitiska frågor utarbetas långfristiga projektioner för den tyska flyg- och rymd- industrin. I arbetsgruppen för turism koor- dineras mål och åtgärder och nya områden för turistfrämjande utvecklas. Råden och ut- skotten har i allmänhet endast rådgivande karaktär. Några få har emellertid även be- slutskompetens t. ex. utskottet för inves- teringsgarantier.
Även utanför ovan nämnda organ pågår ett nära samarbete mellan den offentliga sek- torn och företag i Förbundsrepubliken. Of- ta är denna samverkan ej formaliserad. Det- ta gäller särskilt de ofta förekommande di- rekta kontakterna mellan ministerier och enskilda företag. Exempel härpå är t.ex. forskningsministeriets nära förbindelser med enskilda företag verksamma inom käm- energi- och elektronikområdet.
De flesta direktkontakter mellan den of- fentliga sektorn och enskilda företag torde utgå från ekonomiministeriet. Detta mini- sterium har genom sitt ansvar för de energipolitiska frågorna upprätthållit direkt- kontakt och förhandlat med både kolbryt— nings- och mineraloljeföretag i syfte att upp- nå önskad koncentration.
I ministeriet finns tre avdelningar som har direkt anknytning till kreditväsen eller näringsliv: »Kredit- och penningpolitik», »allmän industri» samt »energipolitik och råvaror». Inom avdelningen för kredit- och penningpolitik finns särskilda byråer för kapitalmarknad, bankväsende samt aktie- och börsfrågor. Inom avdelningen allmän industri finns särskilda byråer för byggnads-, kemi-, varvs-, flyg-, elektronik-, stål-, textil-, läder-, glas-, trä- och livsmedelsindustrin. Inom avdelningen energipolitik och råvaror finns underavdelningar eller byråer för gruv-, järn-, elektricitets- och mineralolje- sektorerna. Mellan dessa avdelningar och byråer och branschföreningar samt enskilda företag existerar ett relativt nära samarbete, som från bransch till bransch varierar mel- lan informationsutbyte och konkreta struk- turomvandlingsprogram.
2.9.4 Samarbete på regional och lokal nivå
Även på regional och lokal nivå finns ett relativt väl utvecklat samarbete mellan del- statliga och kommunala organ å ena sidan och enskilda företag å den andra. Härvid- lag växlar samarbetets inriktning och ut- formning i relativt hög grad efter regioner- nas ekonomiska struktur.
De tyska delstaterna har en mycket själv- ständig ställning gentemot de federala myn— digheterna. Inom delstatsregeringarna finns även särskilda fackministerier. Frågor rö- rande samarbetet med företag, oftast i sam— band med strukturpolitiska program, hand- läggs i regel av det delstatliga ekonomimi- nisteriet. Ofta handlägger även d_elstatsmi- nisterierna frågor rörande industrietablering, nyinvesteringar m.m. i enskilda städer in- om delstatens område, varvid man nära samarbetar med kommunala myndigheter och lokala industri- och handelskammare. Detta samarbete har från fall till fall olika utformning och har endast på ett fåtal plat- ser institutionaliserats. Detta har delvis mo- tiverats med investeringsfrågornas sekretess- karaktär och behovet av förhandlingar med varje enskilt företag. Denna underhandsbe- handling anses särskilt viktig då det är frå— gan om nedläggningar och sysselsättningsin- skränkningar.
De offentliga regionala och lokala orga- nens kontakt med företagen är ofta knuten till ansökningar om lokaliseringspolitiskt stöd, etableringshjälp eller dylikt. Sådana ansökningar, exempelvis rörande kredit för en viss investering, går till de delstatliga ekonomiministeriema via de lokala indust- ri— och handelskamrarna. Ministeriet prövar därefter projektets sysselsättnings- och ut- vecklingseffekt och påbörjar härvid i regel direkta förhandlingar med företaget i fråga, varvid finansiella förutsättningar, projektets lönsamhet m. m. prövas. Dessa förhand- lingar är sekretessbelagda.
Till de uppgifter som företagen måste lämna till de delstatliga instanserna vid kre- ditansökningar hör i_ regel uppgifter inom ramen för företagets balans-, vinst- och för- lusträkning, produktions- och investerings- planer samt förväntad vinst- och sysselsätt- ningsutveckling.
Sedan ministeriet beslutat lämna en kre— dit till ett enskilt företag överlämnas kon- troll- och övervakningsansvaret till företa- gets bankförbindelse. Bankerna måste i re- gel ge en skriftlig försäkran till ekonomi— ministeriet i delstaten rörande övervakning- en av krediten. Det överlämnas dock till
respektive bank att avgöra hur mycket in- formation som från företagets sida löpande skall ges rörande lönsamhet, likviditet samt produktion, sysselsättning m. m.
Om ett företag som fått offentligt stöd skulle råka i finansiella svårigheter inleds en konsultationsprocess med deltagande från ministeriets, bankens och företagets sida. För sådana fa-ll har inom vissa delsta- ters ekonomiministerier s. k. kreditutskott bildats för interna överläggningar rörande åtgärder att vidtas.
2.10 Arbetstagarnas och den offentliga sek- torns medbestämmande i företag och orga- nisationer
2.10.l Allmänt om arbetstagarnas medbe- stämmanderätt i företagen
Frågan om arbetstagarnas ställning i före- tagen har sedan 1800-talet varit föremål för diskussion i Förbundsrepubliken. Redan vid nationalförsamlingen i Frankfurt 1848 la- des fram ett förslag innebärande att fabriks- utskott skulle väljas av arbetarna bl. a. med befogenhet att välja verkmästare. Under 1860— och 1870-talen bildades i flera in- dustrier arbetsutskott, som deltog i beslut om arbetsreglemente och arbetsplatsernas utformning och även hade en skiljedoms- funktion. I början av 1890-talet kom den första lagstiftningen på området. I arbets- skyddslagen från 1891 behandlas de frivil- liga arbetsutskotten i ett särskilt avsnitt och i den preussiska bergslagen från 1892 reg- leras arbetstagarnas rätt att delta i beslut om arbetsordningen.
Första världskrigets utbrott kom att in- nebära en vändpunkt i diskussionen om ar— betarnas ställning i företagen. Obligatoris- ka arbetarutskott förekom fram till dess bara i gruvindustrin men nu utsträcktes be- stämmelserna till att gälla hela industrin. I lagen om »vaterländischer Hilfsdienst» 1916 togs steget från medverkan i beslut över till medbestämmanderätt. I alla Hilfs— dienstföretag (allmännyttiga företag som bil— dades under kriget) med mer än 50 an-
ställda bildades arbetar- och tjänstemanna- utskott. 1920 följde lagen om företagsnämn- der (Betriebsrätegesetz). I denna fastställdes arbetstagarnas medbestämmanderätt i so- cialpolitiska frågor samt medverkan i be- stämmandet av produktionspolitiken.
1933 bröts denna utveckling. Den lag- liga grunden för medbestämmandet bortföll och företagsnämnder och fackföreningar av- skaffades. I stället bildades s.k. förtroen- deråd med ringa befogenheter.
Efter andra världskriget gav de allierade nya riktlinjer för företagsdemokratiens ut- formning och sökte ge fackföreningarna en starkare ställning. För de s.k. Montan- företagen i kol- och stålsektorn bildades sty- relser bestående av fyra representanter från arbetstagar-, fyra från arbetsgivarsidan och två företrädare för det allmänna. I direk- tionen tillsattes en arbetsdirektör som val- des av båda parter.
Fackföreningarna slog vakt om sin ny- vunna position och fick 1951 efter hot om strejk i kol- och stålindustrin igenom lagen om medbestämmande i Montanindustrin. Lagen omfattar företag med över 1 000 an- ställda som övervägande sysslar med gruv- drift, kol-, eller stålproduktion. Styrelsen har allt efter företagens storlek 11, 15 eller 21 medlemmar valda så att arbetstagar- och arbetsgivarintressena skall uppväga varand- ra. I en styrelse med 15 medlemmar väljer således bolagsstämman 7 medlemmar, varav en inte får ha några omedelbara ekonomis- ka intressen i företaget. Formellt väljer även bolagsstämman arbetarrepresentanterna men är därvidlag bunden av företagsnämndens förslag. Tre av arbetstagarrepresentantema väljs med fackföreningarnas godkännande bland de anställda, fackföreningarna utser de övriga fyra, varav en varken får vara anställd i företaget eller medlem i fackför- eningen. Dessa valda styrelsemedlemmar ut- ser sedan gemensamt en ledamot som mås- te få minst fyra röster från varje sida. Den- na femtonde medlem har utslagsgivande röst. Vidare har arbetarna även visst infly- tande över företagens ledning, då en av medlemmarna i direktionen, arbetsdirektö- ren, ej kan utses mot arbetstagarrepresen-
tanternas röster i styrelsen. Ett 70-tal före— tag tillämpar f. n. Montanbestämmelserna.
Fackföreningarnas försök i början av 50- talet att få denna medbestämmandemodel] applicerad på hela näringslivet misslyckades och arbetstagarnas inflytande i övrig industri kom i stället att fastslås genom den s.k. Betriebsverfassungsgesetz, som förbundsda- gen antog i juli 1952. Denna lag stadgar om olika former av medbestämmande efter företagens rättsliga ställning.
I 5. k. Kapitalgesellschaften har arbetsta- garna i stället för en paritetisk fördelning av platserna i styrelsen en tredjedel. Fack- föreningarna kan inte som i Montanföreta- gen knyta utomstående personer till styrel- sen. Arbetstagarrepresentanterna nomineras i allmänhet av företagsnämnden.
I smärre företag som saknar styrelse (Per- sonengesellschaften), begränsas medbestäm- manderätten till företagsnämnderna och in— skränks där till personal— och sociala frå- gor, t.ex. arbetstidens längd och yrkesut- bildning. Vid uppsägningar måste företags— nämnden höras men den kan ej ändra före- tagsledningens beslut.
Under hösten 1967 aktualiserade Deut- scher Gewerkschaftsbund, DGB, (tyska landsorganisationen), medbestämmandefrå- gan efter flera års interna utredningar. De krav som ställdes från fackföreningsrö- relsen gällde en utökning av företagsnämn- dernas befogenheter men framförallt en ut- vidgning av bestämmelsernai Montanindust- rin till att omfatta alla storföretag. Som stor- företag betraktades företag som uppfyllde två av följande tre kriterier: mer än 2000 anställda, en omsättning på mer än 150 miljoner DM eller en balansomslutning över- stigande 75 miljoner mark. Totalt skulle 380 tyska företag falla inom denna kate- gori motsvarande 70 % av den totala om- sättningen och 50 % av antalet anställda in- om industrin.
De nya förslagen i medbestämmandefrå- gan har ännu icke behandlats i förbundsda- gen. I december 1968 lade SPD fram ett särskilt medbestämmandeförslag, vilket i stort sett sammanföll med DGB:s förslag. CDU har ännu icke tagit ställning. Dess s. k.
socialutskott har emellertid lagt fram ett särskilt förslag, som närmast studeras av en särskild arbetsgrupp i partiet.
2.10.2 Den offentliga sektorns ställning i medbestämmandeförslagen
CDU:s socialutskott utarbetade ett förslag rörande medbestämmande som i vissa av- seenden skiljer sig från fackföreningarnas och SPD:s. Det innehåller bland annat ele- ment av ökad insyn i företagen från den offentliga sektorns sida.
I företag som uppfyller två av följande tre kriterier: minst 4000 anställda, 200 miljoner DM i årlig omsättning eller 100 miljoner DM i balansomslutning, skall bo- lagsstämman enligt socialutskottets förslag ersättas med en s. k. Unternehmensversam- lung på högst 300 medlemmar, varav hälften väljes av arbetstagarna, hälften av aktieägar- na. Denna paritetiskt valda församling skall i sin tur välja ett paritetiskt sammansatt före- tagsråd, Unternehmensrat, som skall ha den nuvarande styrelsens funktioner.
I så kallade Grösstunternehmen, definie- rade som företag med mer än 20000 sys- selsatta, en miljard mark i omsättning el- ler 500 miljoner DM i balansomslutning, skall arbetare och kapitalägare företrädas med vardera 40 % av platserna i Unter- nehmensversammlung. De resterande 20 % skall besättas av representanter för den of- fentliga sektorn, vilka skall utses av för- bundsdagen, delstatsparlamenten eller kom- munala organ.
Även SPDzs förslag, som i motsats till CDU:s förslag har hela partiets stöd, finns utrymme för deltagande från den offentliga sektorns sida i storföretagens styrelse. En- ligt förslaget skall, allt efter företagens stor- lek, styrelsen bestå av 11, 15 eller 21 med- lemmar. Arbetstagar- och arbetsgivarintres- sena skall företrädas paritetiskt. Valet av styrelse skall tillgå så att arbetstagar- och arbetsgivarsidan i en styrelse på 11 eller 15 personer utser 4 resp. 6 egna represen- tanter. Därefter skall — och här ges möj- lighet till representation från den offentliga sektorn — ytterligare två medlemmar väl-
jas gemensamt. Dessa får inte företräda nå- gondera parten eller ha anknytning till det enskilda företaget. De på så sätt valda med- lemmarna skall sedan gemensamt med två tredjedels majoritet välja ytterligare en per- son, den s.k. neutrale mannen. I en sty- relse med 21 medlemmar blir sammansätt- ningen 81814 plus 1. Hälften av arbetsta- garrepresentanterna måste vara anställda i företaget. Den andra hälften föreslås av fackföreningen efter samråd med företags- nämnden.
2.10.3 Förslag rörande ökat medbestäm- mande: Vidgat deltagande i lokala industri- och handelskammare m. m.
Utöver de krav som framförts rörande ar- betstagarnas medbestämmanderätt i de en- skilda företagen framlade Deutscher Ge- werkschaftsbund (DGB) i början av 1969 en rad förslag till s. k. iibertriebliche Mit- bestimmung, syftande att ge arbetstagar- na ökat inflytande över utformningen av so- cial- och arbetsmarknadspolitiken samt den ekonomiska politiken. Detta avsåg man upp- nå genom tillskapande av vissa nya institu- tioner och medbestämmande för arbetstaga- re i traditionella näringslivsorganisationer.
Efter modell från Weimarrepubliken före- slås inrättandet av ett ekonomiskt och so- cialt råd, Wirtschafts- und Sozialrat, att besättas paritetiskt av representanter från arbetstagar- och arbetsgivarsidan. Detta råd avses verka som ett rådgivande organ men även ges initiativrätt i lagstiftning rörande arbetsmarknadsfrågor. Vidare kräver DGB att regeringens propositioner i arbetsmark— nads— och socialpolitiska frågor alltid skall remitteras till rådet för utlåtande. Rådet skall vidare ges en omfattande rätt till in- syn. Ministerier, myndigheter och represen- tanter i övernationella organ skall förplik- tas redogöra för frågeställningar av intresse för rådet.
Den form av medinflytande som fackför- eningarna nu har inom ramen för främst Konzertierte Aktion, där representanter för näringsliv och arbetstagare gemensamt dis- kuterar den ekonomiska politiken, anses
vara otillräcklig. Överläggningarna inom Konzertierte Aktion anses behandla ett allt- för begränsat område, ske med kortfristiga perspektiv och äga rum alltför osystema- tiskt.
Även i de lokala offentlig-rättsliga indus— tri- och handelskamrarna (med obligatoriskt medlemskap för enskilda företag), borde enligt DGB arbetstagar- och arbetsgivarsi- dorna vara paritetiskt företrädda. Ett avvi- sande av detta krav anser man böra leda till att kamrarna förlorar sin offentlig-rätts- liga status. Samma krav ställs även beträf- fande hantverks- och lantbrukskamrama. Den paritetiska medbestämmanderätten an- ses även böra införas i kamrarnas central— organisationer.
Även inom ramen för EEC måste enligt DGB fackföreningarnas inflytande förstär- kas, såväl i ekonomiska och sociala utskot- tet som i kommissionen. Hur formerna för detta samarbete skall gestaltas har emeller- tid inte närmare preciserats.
2.10.4 Erfarenheter av medbestämmande (Mitbestimmung) i kol- och stålindustrin
Antalet företag i kol- och stålindustrin som år 1951 berördes av medbestämmande- lagen var 107; 1968 var det endast 63. Bak- grunden till denna minskning är framförallt den strukturomvandling som kännetecknat kol— och stålsektorn i Förbundsrepubliken. En hel del företagsnedläggningar har ägt rum och samtidigt har flera företag genom en övergång till starkare förädling automa- tiskt lämnat Montanindustrin (manufaktu- rerande stålföretag räknas icke till den grupp av företag som faller under medbe- stämmandelagen av 1951).
Från centralt fackföreningshåll är man i stort sett nöjd med erfarenheterna av med— bestämmande i Montanindustrin. Man är givetvis medveten om att begränsningen av medbestämmanderätt till denna sektor av industrin är irrationell och opinionsmäs- sigt t. o. m. inneburit vissa nackdelar, genom att strukturomvandlingssvårigheter framför allt gjort sig gällande inom en industrigren, där medbestämmanderegler tillämpas.
Erfarenheterna av lagens praktiska till- lämpning bedöms emellertid som goda. Framförallt anser man sig genom styrelse- representationen ha uppnått ett relativt stort mått av insyn. Härtill kommer, genom in- flytandet över tillsättningen av arbetsdirek- tören i företagens direktion, ökade möjlighe- ter för arbetstagarsidan till överblick av det löpande arbetet inom företaget.
Till bilden hör emellertid också att alla styrelserepresentanter enligt medbestämman- delagen förpliktar sig till arbete till företa- gets väl, »zum Wohl des Unternehmens», vilket inneburit att flera konfliktsituationer även av arbetstagarrepresentanter avgjorts till förmån för arbetsgivarsidan och till nack- del för de anställda. Enligt en undersökning publicerad av DGB bland företagsnämndsle- damöter i Montanindustrin, anses två tredje— delar av arbetsdirektörerna som »starka» och en tredjedel som »svaga».
DGB anser, detta till trots, att medbe- stämmande i Montanindustrin i stort sett påverkat företagets målsättning i riktning mot större hänsynstagande till sysselsätt- nings- och socialpolitiska aspekter. Man mö- ter dock även från arbetstagarhåll, ofta utanför DGB, kritik mot en alltför posi- tiv bedömning av medbestämmande såsom det tillämpats i Förbundsrepubliken. Kri— tiken gäller härvidlag icke företagsdemokra- tins begränsning till kol- och stålsektom utan snarare den bristande intressegemen- skapen mellan arbetstagarnas representan- ter och arbetstagarna på platsen. Represen- tanterna anses begränsade av medbestäm- mandelagens stadganden om arbete för »fö- retagets väl», sekretessbestämmelser m.m. Härtill kommer, enligt många, ett alltför svagt inflytande från det egna företagets arbetare och en motsvarande, alltför stark ställning för centrala fackföreningsorgani- sationer. Från DGB:s sida har häremot framförallt invänts behovet av facklig sam- manhållning och identifiering med de cen- trala instanserna i fackföreningsrörelsen.
Från arbetsgivarhåll har medbestämman- dereglerna i Montanindustrin i stort sett accepterats som något positivt. Även om man inte sätter struktursvårigheterna i sam-
band med medbestämmandereglema kan det ibland framhållas att strejkvågen under hösten 1969 framförallt berörde kol- och stålindustrin, där förhållandet mellan ar- betstagare och arbetsgivare rimligen borde vara bättre än i övriga industrin.
Från arbetsgivarhåll understryks ofta medbestämmanderättens följder i fråga om medansvar. Detta gäller både styrelserepre- sentanter och inte minst arbetsdirektören.
2.105 Det aktuella läget i medbestämman— dedebatten
Som tidigare redovisats framfördes under 1967—1968 en rad förslag rörande ökat medbestämmande av DGB och SPD, vilka även stöddes av grupper inom CDU. FDP har avvisat ökad företagsdemokrati enligt Montanmodellen men å andra sidan stött delar av SPDzs förslag rörande reform av Betriebsverfassungsgesetz av 1952 och Per- sonalvertretungsgesetz av 1955, vilka är in- riktade på ökade befogenheter för företags- nämnder och det enskilda företagets an- ställda.
Dessa förslag behandlades icke inom stora koalitionen. Regeringen tillsatte en kom- mitté, Biedenkopfkommissionen, som skulle avge ett yttrande under hösten 1969 i frå- gan. Under tiden bordlades SPD:s förslag i förbundsdagen.
Biedenkopfkommissionen har ännu icke (december 1969) framlagt sin utredning om ökad företagsdemokrati. Allmänt väntar man ett relativt allmänt hållet yttrande, även om man från fackföreningshåll befa- rar att dess grundton kommer att vara ne- gativ till en utvidgning av paritetiskt med- bestämmande till samtliga industriföretag av en viss storleksordning. Möjligen kom- mer i utredningen skillnad att göras mellan företag i olika branscher. Härom råder dock ännu ej klarhet.
Klart synes emellertid att SPDzs förslag rörande medbestämmande, såsom de for- mulerats under den föregående legislatur- perioden, icke längre är aktuella. Vid koa— litionsförhandlingarna med FDP beslöts att den nya regeringen i stället skulle koncen-
trera sig på förbättringar av Betriebsver- fassungsgesetz och Personalvertretungsge- setz och i övrigt avvakta resultatet av Biedenkopfkommissionens utredning. I re- geringsförklaringen den 28 oktober 1969 bekräftades denna linje.
Från fackföreningshåll, särskilt DGB, vill man icke gå så långt som att säga att frå- gan om medbestämmande bordlagts för hela innevarande legislaturperiod (dvs. fram till 1973). Man synes hoppas på substan- tiella förbättringar av Betriebsverfassungs- gesetz och Personalvertretungsgesetz och vi- dare på en aktualisering av hela frågan om Mitbestimmung under ett senare skede av koalitionen.
Det synes dessutom inom fackförenings- rörelsen icke råda full enighet om den mo- dell för företagsdemokrati som skisserats. Viss kritik har utövats från enskilda fack- förbund och framförallt från grupper av enskilda arbetstagare. Dessa tendenser till visst omtänkande gjorde det antagligen lät- tare för fackföreningsrörelsen att acceptera kompromisser från SPD:s sida i medbestäm- mandefrågan för att kunna bilda en re— gering med SPD-majoritet.
Möjligheterna att se en praktisk tillämp- ning av ökad företagsdemokrati i Förbunds- republiken synes mot denna bakgrund för de närmaste åren relativt små. Detsamma torde gälla vad som från fackföreningshåll kallas »iiberbetriebliche Mitbestimmung», dvs ökat medbestämmande för arbetstagare utanför det enskilda företaget. Härvid avses framförallt:
l) tillskapande av ett ekonomiskt och so- cialt råd med representanter för arbetsta- gar- och arbetsgivarerepresentanter med in- formations-, rådgivande- och initiativtagan- de funktioner i frågor som berör förhållan- dena på arbetsmarknaden,
2) ökat inflytande för arbetstagare och fackföreningar i EEC,
3) deltagande av arbetstagar- och fack- föreningsrepresentanter i de lokala industri- och handelskamrarna, där medlemskap för de flesta företag är obligatoriskt.
I avvaktan på utvecklingen i fråga om medbestämmande i företagen torde emel-
lertid dessa förslag icke under den när- maste tiden komma att läggas fram från DGB.
Trots koalitionsmotsättningarna i denna fråga är man på centralt fackföreningshåll optimistisk rörande framsteg på området medbestämmande i företagen. Redan nu, menar man, är en majoritet inom förbunds- dagen (SPD-gruppen och CDU:s socialut- skott) positiv till utvidgad medbestämman- derätt.
Översikt av informationsutbyte och samarbete mellan stat och industri i Japan
Av civilingenjör Bengt Delaryd
3.1 Bakgrundsdata
Japan består av fyra stora bergiga öar, Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku, samt ett stort antal mindre öar. Totala ytan är 369 662 km2 vilket motsvarar ungefär 70 % av Sveriges yta. Av Japans yta är endast 16 % odlingsbar. På denna yta bor 100 miljoner människor, huvudsakligen längs de smala kustområdena. Klimatet i dessa områden är relativt milt och hamnar- na är isfria året runt. Utomhusarbete, t. ex. på skeppsvarven, hindras inte av snöfall el- ler låga temperaturer. Dock är det vintertid mycket snö och kallt i bergstrakterna, som ju utgör större delen av landet, samt på nordön, Hokkaido. Varje år utsättes Japan för många jordbävningar och en del tyfo— ner, vilka ofta åtföljes av flodvågor och översvämningar. Den höga jordbävningsfre— kvensen påverkar naturligt nog byggmeto- derna och det är först under senare år som moderna metoder har möjliggjort byggan— det av höghus på omkring 40-talet våningar.
Befolkningen i Japan ökar med ungefär en procent per år, vilket är en av de lägsta tillväxttakterna i världen, och detta är ett resultat av familjeplanering främst genom tillkomsten av ett mycket liberalt system för legala aborter i slutet av 40-talet. Tabel- lerna 1 och 2 på sid. 215 visar Japans be- folkningsstatistik.
Det japanska folket består huvudsakligen av en och samma ras och samma språk talas i hela landet. (Vissa mindre dialektala av—
vikelser förekommer liksom i de flesta andra länder men är av ringa betydelse.)
Ofta påstås det att det moderna Japan började genom Meiji-restaurationen år 1868, men man måste hålla i minnet att landet på- började förberedelserna i princip redan un- der Tokugawa-perioden, 1603—1868. Under denna period integrerades gradvis det feo- dalt uppdelade landet till en gemensam marknad och detta var en förutsättning för skapandet av det moderna Japan, vilket så- ledes ej plötsligt ägde rum för bara hundra år sedan i och med att man öppnade sina dörrar för utländskt inflytande.
3.2 Utbildning
En annan viktig faktor i detta sammanhang är den höga utbildningsnivån bland det ja- panska folket. Även under Tokugawa-perio— den var skolutbildning relativt allmänt före- kommande inte bara bland de högre klas— serna utan även bland övriga folkgrupper. I och med Meiji—restaurationen infördes 1882 en ny utbildningslag som lade grunden för Japans moderna utbildningssystem. I dag går 70 % av de japanska barnen i skola till 18 års ålder eller längre och ungefär 16 % fortsätter till högre utbildning vid universi- tet och andra högre läroanstalter. Detta är högre siffror än i de flesta västerländska na- tioner. Den ökade betydelsen av teknik och vetenskap har fört tekniker och vetenskaps— män in i det politiska systemet och utbild- ningen har också mer och mer blivit anpas-
sad till kraven från det industriella samhäl- let. För närvarande omfattar skolplikten nio år men undervisningsministeriet och andra talar allvarligt om behovet att utsträcka den till tolv är.
3.3 Industriell utveckling
Primärindustrierna (jordbruk, skogsbruk och fiske) har i Japan varit konstant på nedåt- gående och 1967 utgjorde antalet personer sysselsatta i denna sektor 21 % av den to— tala arbetsstyrkan, dvs i absoluta tal 9,7 miljoner personer. Detta betyder att den årliga tillväxten i antalet personer syssel- satta inom de sekundära och tertiära in- dustrierna täcktes av personer som flyttade över från primärindustrierna samt av ung- domar från skoloma, inklusive universite— ten. Dock utgör fortfarande primärindu— strierna en mycket betydelsefull sektor i Japan, speciellt om man jämför landet med andra industrinationer i världen. Primärin— dustriernas del av totala nationalinkomsten var 11 % 1967. Tabell 3 på sid. 216 visar den procentuella fördelningen av arbetsföra personer samt nationalinkomsten för respek— tive industrisektorer.
Sekundärindustrierna (gruvhantering, fab— riksindustri samt byggnadsindustri) omfat— tade 37 % av totala nationalinkomsten 1967 och det är dessa industrigrupper som anses ha betytt mest för Japans utomordentligt snabba ekonomiska utveckling. Fabriksin— dustrin och därvid speciellt tung industri och kemisk industri svarade under 1967 för 62 % av totalproduktionen. I tung industri inkluderas då produktion av stål och icke— järnmetaller, samt tung verkstadsindustri så- som skeppsbyggnad, verktygsmaskiner, auto- mobilindustrin inklusive lastbilar och hus— sar, och liknande grupper. Inom den ke— miska industrin är det främst den petro- kemiska sektorn som visar mycket snabb ut- veckling varvid inräknas oljeraffinering och plastråvaror. Sekundär'mdustrisektorn syssel- satte 1967 34 % av totala arbetsstyrkan och fabriksindustridelen svarade där för 26 % av totalstyrkan. Detta innebär att 13 % av hela befolkningen var sysselsatt inom fab— riksindustrisektorn, vilket ger Japan tredje
platsen i världen efter Västtyskland och Storbritannien.
Den tertiära sektorn (kommunikationer, handel och andra servicegrenar) omfattade 1967 i Japan 52 % av nationalinkomsten och sysselsatte 45 % av totala arbetsstyr- kan i landet.
Den japanska arbetsmarknaden har kän- netecknats av ständigt ökade löner speciellt inom fabriksindustrisektorn och detta har nödvändiggjort en stark strävan för ökad automation för att hålla arbetskraftbehovet nere. Under de senaste åren, speciellt under 1968 och 1969, har det varit arbetskrafts- brist, speciellt när det gäller unga arbetare som har relativt låga löner. I Japan sättes nämligen lönen huvudsakligen efter ålder och utbildning. Ackordslön förekommer i princip icke, utan arbetarna erhåller vecko—, halvmånads- eller månadslön, samt bonus (en till ca sex extra månadslöner). Bonus utbetalas halvårsvis. Arbetsveckan omfattar från ca 40 till ca 48 timmar. Arbetstrygghe— ten är stor, speciellt inom de större företa- gen, och man stannar i allmänhet kvar på samma företag fram till pensionsåldern, som är 55 år. Lönestegringama från 1961 till 1967 var omkring 10,8% per år; 1968 14 %. Arbetskraftbristen har resulterat i starkt ökade priser för varor och tjänster. Det bör observeras att betraktandet av Ja— pan som ett land med mycket billig arbets- kraft tillhör ett förflutet skede och man ar- betar nu intensivt för att öka produktivi- teten. Japans största tillgång är landets väl utbildade och arbetssamma befolkning och arbetsstyrkan förväntas växa från 48,5 mil- joner till 53 miljoner 1975 och förbli vid denna nivå till omkring 1980.
3.4 F öretagsstruktur
3.4.1 Industriella grupper
Före andra världskriget dominerade de s.k. »zaibatsu» det ekonomiska livet. Dessa »zaibatsu» var holdingbolag ägda av vissa familjer och »de fyra stora» var Mitsui, Mitsubishi, Sumitomo och Yasuda. Tillsam— mans kontrollerade de 24,5 % av det totala aktiekapitalet inom japansk företagsverk- samhet. Dessa >>zaibatsu>> upplöstes vid
krigsslutet och Mitsui Trading Company, t.ex., uppdelades i 170 olika företag och Mitsubishi Trading Company i 150 företag. Efter kriget har uppstått nya industriella grupper med i flera fall samma namn som de ursprungliga »zaibatsu». Dock finns i dessa nya industriella grupper inga med- lemmar av familjerna Mitsui, Iwasaki (Mit- subishi) och Sumitomo i de högre maktposi- tionema. Vissa familjemedlemmar har vik- tiga positioner men de är ej de ledande och de yngre familjemedlemmarna är anställda som avlönade tjänstemän och ej som repre- sentanter för familjerna.
Den nya företagsstrukturen i Japan be- står av företagsgrupper och dessa är av två slag, nämligen dels organiserade kring tidi— gare >>zaibatsu>> och har samma namn (Mitsui, Mitsubishi, Sumitomo), dels kring stora affärsbanker t. ex. Fuji (tidigare Yasuda), Daiichi och Industrial Bank of Japan. Det rätta namnet för dessa nya grup- per är »keiretsu» och de är ej monopol ty de konkurrerar mycket starkt med varandra och man kan inte säga att någon grupp helt dominerar något speciellt område. Den bästa beskrivningen är att säga att de är horison- tella grupper av företag omfattande alla slag av fabriksindustrier samt dessutom ban- ker, försäkringsbolag, handelshus och fastig- hetsbolag (se tabellerna 4, 5 och 6 på sid. 217 och 218).
Medlemsföretagen inom respektive grupp samarbetar och konkurrerar med företag utanför gruppen. Bandet mellan företagen i en grupp varierar i styrka och Sumitomo- gruppens företag är sålunda starkt bundna till varandra medan Mitsuigruppens företag är förenade med lösare band. Banken är vanligen den primära enheten inom respek— tive grupp men är ej den enda källan för finansiellt stöd. Företagen inom varje grupp inklusive bankerna ledes av anställda tjäns— temän och koordinering inom gruppen sker genom s. k. »direktörsföreningar» (presi— dents' clubs) som har möte minst en gång i månaden. Gruppens handelshus har vanligt- vis hand om försäljningen inklusive expor- ten samt även inköp av råmaterial från ut— landet. Som bekant saknar ju Japan de allra flesta naturtillgångar. Inom vissa områden
är även dessa mycket stora industrigrupper för små att agera på egen hand och då tve- kar man inte att gå samman mellan två grupper och bilda ett gemensamt företag. Detta gäller bl.a. kärnenergins fredliga ut- nyttjande för t. ex. kraftalstring. Företagen inom gruppen hålles samman dels genom gemensamma styrelseledamöter och genom att företagen äger aktier inbördes men även genom de tidigare nämnda personliga rela- tionerna skapade genom bildandet av di— rektörsföreningarna och andra organisatio- ner inom gruppen. Ägarintresset i de största företagen inom de viktigaste grupperna är följande:
Mitsubishi Heavy Industries, det största företaget i Mitsubishigruppen: Japan Securi— ties Holding Association 4 % (bildad av ett flertal mäklarföretag), Mitsubishi Bank 3,1 %, Japan Joint Securities Company 2,9 % (bildad av ledande affärsbanker och mäklarföretag), Meiji Mutual Life Insurance Company 2,9 % samt Mitsubishi Trust and Banking Corporation 2,6 %. Dessa är de stora aktieägarna och resten av aktierna är fördelade bland ett mycket stort antal mindre investerare.
Mitsui & Co., Ltd (Mitsuigruppens han- delshus, ett av världens största): Japan Joint Securities Co. 7,8 %, Mitsui Bank 7,1 %, Bank of Tokyo 4,8 % och Fuji Bank 3,6 %.
Självfinansieringsgraden i japanska före- tag är enligt västerländska begrepp mycket låg och ofta utgör det lånade kapitalet 80 % av det totala. Tabell 7 på sid. 219 visar kapitalstrukturen i japanska företag och dess variation under ett antal år. Tabell 8 på sam- ma sida utvisar ursprung och användning av rörelsekapitalet i japanska bolag jämfört med amerikanska företag.
I den tidigare givna redogörelsen för ägar- intresset i några av de största företagen ingår två speciella företag som aktieägare, nämli— gen Japan Joint Securities Corporation (JJSC) samt Japan Securities Holding As- sociation (JSHA). Dessa organiserades 1964 respektive 1965 som ett stöd för aktiemark- naden och för att återställa aktieköparnas förtroende för denna marknad som just dessa år genomgick en serie kriser.
Japan Joint Securities Corporation organi— serades ursprungligen av de 12 stora affärs- bankerna, tillsammans med Industrial Bank of Japan, the Long—term Credit Bank och de fyra stora mäklarföretagen. Genom stödjan- de aktieuppköp under dessa år då utbudet var stort, strävade man att hålla Dow-Jones Index vid 1200 yen, och därigenom blev även lokala banker och andra involverade och slutligen ingick 119 av Japans större finansinstitut i JJSC. För närvarande äges 15,3 % av JJSC's kapital av tre banker näm- ligen Industrial Bank of Japan, Fuji Bank och Mitsubishi Bank. JJSC äger aktier i 222 företag och 1965 motsvarade detta ett värde av 2 % av totalvärdet av alla aktier på Tokyo-börsen. Från Japans riksbank, dvs Bank of Japan, hade man då lånat 100 mil— jarder yen, dvs ca 1,4 miljarder kronor.
Japan Securities Holding Association eta- blerades med endast de större mäklarfir- morna som delägare. Även denna organisa- tion erhöll lån av Bank of Japan genom det 5. k. Securities Financing Co., uppgående till 230 miljarder yen, dvs ca 3,3 miljarder kronor, och köpte sålunda upp aktier som hölls av mäklarföretag och investeringstrust— bolag (investment trust companies) för att frigöra dem från den stora finansiella börda de vid denna tid hade på grund av sina stora innehav av aktier.
Vid slutet av 1966 hade de ekonomiska förhållandena i Japan stabiliserats igen och man började förberedelserna med att likvi- dera uppköpta aktier. Detta ägde rum un- der följande månader men i ganska liten skala (JJSC 6 % och JSHA ca 3 % av till- gångarna). Marknaden visade sig nämligen reagera starkt negativt till detta utbud och likvideringen stoppades. Den har dock fort— gått i liten skala sedan dess, men ännu i dag har både JJ SC och JSHA fortfarande myc— ket stora aktieposter. Både JJSC och JSHA kan egentligen betraktas som halvstatliga företag, som bildades med starkt stöd av Ministry of Finance och Bank of Japan för att stötta upp aktiemarknaden speciellt un- der 1965. I styrelserna för de båda företa— gen ingår riksbankchefen och även represen- tanter från finansministeriet.
3.4.2 Utländskt inflytande
Det utländska aktieägandet i japanska före- tag kontrolleras medelst begränsande lag- stiftning på flera sätt. En utländsk investe- rare kan köpa upp till 7 % av ett befintligt japanskt företags aktier utan restriktioner. Det totala utländska aktieinnehavet får upp- gå till högst 20 % med vissa undantag både uppåt och nedåt. Sålunda får det totala ut- ländska aktieinnehavet i Sony Corporation uppgå till ca 30 % vilket medgivits genom särskilt tillstånd. Det bör dock här noteras att det utländska aktieinnehavet genom dessa begränsningar ej leder till något inflytande på företagets ledning och inga utländska medlemmar finnes i styrelsen.
När den utländske investeraren önskar inflytande på företagets ledning är restrik- tionerna och problemen att uppnå detta många och vanligtvis tar investeringen for- men av ett gemensamt bolag, s.k. joint venture, där vanligen det utländska aktiein- nehavet är begränsat till 50 %, dvs lika stort som den japanska delen. Även för att etablera dylika 50—50 företag finnes många restriktioner, trots den liberalisering som ägt rum i flera steg sedan 1967. Man räknar att denna liberalisering av utländska investe- ringar i Japan skall vara avslutad under rä— kenskapsåret 1971, dvs 31 mars 1972, men även efter denna tidpunkt kommer inom många branscher fortfarande den utländska delen att vara maximerad till 50 %. De ut— ländska direkta investeringarna i Japan har sålunda hittills varit begränsade. När det gäl- ler större företag i Japan är det endast i ett fåtal fall som utländska investerare har ma— joritet. Detta gäller främst inom Oljebolagen, där de utländska investeringarna företogs före andra världskriget, samt för ett fåtal andra bolag, t.ex. NCR-Japan (72 % ut- ländskt aktieinnehav), Nippon Light Metal (över 50 %), Teikoku Oxygen (83 %) samt Yamatake-Honeywell (50 %).
Japanerna välkomnar dock utländskt del- tagande i form av lån från utländska banker samt köp av utländsk teknologi, båda utan något deltagande från den icke-japanska par- ten i företagets ledning. (T abellerna 9,100ch
11 på sid. 220 och 221 utvisar utländska lån till japanska företag.)
Det totala antalet företag i Japan med ut— ländsk anknytning var 519 räknat per den 30 juni 1967. Tabell 12 på sid. 222 visar dessa företags position inom respektive in— dustrigren. Tabell 13 på sid. 223 visar vilka motiv som föranlett investeringen i Japan, varvid det bör observeras att motiven från utländskt och från japanskt håll avviker starkt. Det är också intressant att notera att billig arbetskraft som ett motiv för investe- ring i Japan är av synnerligen ringa betydel— se. Huvudfaktorema är främst Japans attrak- tiva inhemska marknad samt landets stra- tegiska läge i förhållande till övriga mark- nader i Fjärran Östern. I detta sammanhang bör det också ihågkommas att av Japans to- tala produktion endast 10—15 % exporteras, resten, dvs huvuddelen, konsumeras inom landet.
3.4.3 Familjebolag
Det finns många familjebolag i Japan och 1958 klassificerades 204 151 bolag av totala antalet 438 867 såsom familjebolag enligt den japanska skattelagstiftningen. I 92 % av dessa företag var mer än 2/3 av kapitalet ägt av en familj inklusive några släktingar till familjen. Detta gäller speciellt inom byggnadsbranschen, t. ex. för Kajima Con- struction Company, ett av de största bygg— nadsföretagen i världen.
3.4.4 Små och mellanstora företag
På listan över de 200 största företagen i världen utanför USA förekommer det 45 japanska företag och av dessa är 11 bland de 50 största. Det är då paradoxalt att no- tera att det i Japan finns nära 600 000 före- tag (aktiebolag och andra företagsformer) som har mindre än 300 anställda och att dessa företag svarar för nära hälften av all industriell produktion och sysselsätter 70 % av landets arbetsstyrka. Tabellema 14, 15, 16 och 17 på sid. 224 och 225—226 visar vik- tigare data för dessa mindre företag i rela- tion till de stora företagen. De mindre före- tagen har en viktig position inom fabriksin-
dustrin men under senare år har en förskjut- ning skett från bl. a. textilgruppen mot till- verkning av bildelar och biltillbehör, elek- troniska produkter, rn. fl.
3.4.5 Samhällsägda företag
Det finns också ett stort antal statliga före- tag (s.k. public corporations) och deras an- tal är i ökande trots regeringens uttalade politik att sträva efter att hålla antalet nere så mycket som möjligt. Dock finns det inga tillverkande statliga företag så när som på Japan Monopoly Corporation som täcker to- baksvaror, salt och industriell alkohol, där- emot inte spritdrycker för konsumtion. 1966 fanns det 108 statliga företag varav det största är Japan National Railways, följt av Japan Monopoly Corporation, Nippon Telegraph and Telephone Public Corpora- tion (får ej tillverka utrustning), Japan De- velopment Bank och Export-Import Bank. Dessa företag spelar en mycket betydelse- full ekonomisk, social och politisk roll i J a- pan och upptar en betydande sektor av landets ekonomi.
Alla järnvägar är dock ej statliga utan det finns flera lönsamma privata järnvägs— företag och när det gäller alstring av el- kraft finns det sex privata bolag som är bland de största och mest vinstinbringande företagen i landet.
Över en miljon personer är anställda i statliga företag. Siffran 108 statliga företag (hel- eller delägda av staten) innefattar ej alla affärsföretag som kan inkluderas i den statliga eller halvstatliga sektorn, utan endast de företag som betraktas som helt under statlig kontroll och som »Administrative Management Agency of the Prime Ministers” Office» innefattar i sin intressesfär. Nedan följer en förteckning över det antal statliga företag som tillhör respektive statligt organ:
Handels- och industridepartementet ...... 26 Jord- och skogsbruksdepartementet . . . . 22 Finansdepartementet ................ 14 Transportdep artementet .............. 10 Utbildningsdepartementet .............. 9 Hälso- och välfärdsdepartementet ...... 8 Byggnadsdepartementet ................ 8 Arbetsdepartementet .................. 6 Byrån för vetenskap och teknik ........ 6 Postdepartementet .................... 5
Inrikesdepartementet .................. 5 Byrån för ekonomisk planering ........ 5 Utrikesdepartementet .................. 2 Utvecklingsbyrån för Hokkaido ........ 2 Premiärministerns kansli .............. 2
I denna förteckning blir totalantalet större än 108 vilket sammanhänger med att vissa företag lyder under mer än ett departement eller annat statligt organ. Detta gäller spe- ciellt finansdepartementet där de flesta av antalet angivna företagen i listan även lyder under annat departement.
De statliga företagen kan grovt uppdelas i fyra grupper:
Den första gruppen omfattar statliga före- tag som är avsedda att tillgodose kapital- behovet för genomförandet av den statliga industripolitiken. I denna grupp inkluderas Japan Development Bank (tillhandahåller långtidslån till låg ränta för den privata sek- torn, t. ex. för varvsindustrin inom landet, bl. a. för byggnad av varv och fartyg för in— hemska redare, ej för exportfartyg), Export- Import Bank (tillhandahåller kapital för ex- port av fartyg och fabriker, där betalnings— villkoren för köparen inkluderar betalning över en lång tidsperiod), Coal Mining In— dustry Rationalization Corporation, m. fl.
Den andra gruppen utgöres av speciella statliga företag engagerade i lågproduktivi- tetssektorer såsom jordbruket, småindustrin och den sociala sektorn. Här inkluderas tre finansiella institutioner för småindustrin, nämligen Medium and Small Business Fi- nance Corporation, People's Finance Corpo- ration och Central Cooperative Bank for Commerce and Industry. Dessutom ingår Small Business Credit Insurance Corpora- tion, Medical Finance Corporation, Hous- ing Loan Corporation, Japan Housing Cor- poration, Public Nuisance Prevention Cor- poration, Annuity Welfare Corporation, Small Enterprise Mutual Benefit Corpora- tion samt Employment Acceleration Corpo— ration.
Den tredje gruppen består av statliga före— tag som ägnar sig åt investeringar i den all- männa sektorn för att bl. a. stärka samhäl- lets infrastruktur men även stödja den in- dustriella utvecklingen. Bland dessa företag märkes Japan National Railways, Nippon
Telegraph and Telephone Public Corpora- tion, Japan Highway Corporation, Metro- politan Expressway Corporation, Hanshin Expressway Corporation, Japan Railway Construction Corporation, Metropolitan Rapid Transit Corporation (för bl. a. tunnel- banor) och Water Resources Development Corporation.
Den fjärde gruppen inkluderar företag med huvudsaklig uppgift att stödja regionell utveckling och bland dessa märkes Regional Development Division (Japan Development Bank), samt Hokkaido-Tohoku Develop- ment Finance Corporation (även Japan har ett »Norrlandsproblem» med norra delen av huvudön Honshu, dvs Tohokuregionen, samt nordön Hokkaido).
De statliga företagen i Japan har följande gemensamma drag:
1. Alla erhåller bidrag till investeringar eller lån från staten.
2. De statliga företagen skiljer sig från övriga statliga organ i och med att de tar betalt för sina tjänster och ev. varor. De kan sålunda arbeta med viss grad av själv- finansiering.
3. De är skyldiga att underställa sin bud- get för godkännande av den japanska »riks- dagen» (National Diet). Företagen står där- för staten mycket nära och de erhåller lät- tare statliga lån och investeringar än öv- riga företag.
4. De har fyra huvuduppgifter att ägna sig åt: Industriella projekt (t. ex. Power Reactor and Nuclear Fuel Corporation), finansiering, investeringar inom den allmän- na sektorn, samt åtgärder för att främja stabilisering av prisnivån.
3.5 F inansinstitut 3.5.1 Allmänt
Finansinstituten i Japan kan indelas i tre huvudgrupper, nämligen riksbanken (Bank of Japan), privata finansinstitut samt statliga finansinstitut. En detaljerad förteckning ges i tabell 18 på sid. 227—228 och på sid. 229— 230 (tabell 19) redovisas viktigare data för olika grupper av finansinstitut.
En av de faktorer som bidragit starkt till Japans utomordentligt snabba expansion är
den mycket höga investeringskvoten, som i förhållande till nationalprodukten legat 10 —12 procent högre än för t. ex. industrilän- derna i Västeuropa och detta har varaktigt varit förhållandet över en mycket lång tids— period och råder även i dag. Investerings- takten ser ej ut att minska och förklaringen till detta är att nu, dvs 1969—70, en stor del av fabriksutrustningen är 10 år gam— mal eller äldre och behöver därför förnyas i snabb takt. Detta är en starkt bidragande faktor till att investeringarna håller sig på hög nivå. Kapitalbehovet för denna höga investeringsgrad kan ej täckas internt dvs av företagens eget rörelsekapital utan man är i mycket stor utsträckning hänvisad till extern finansiering främst genom bankkre- diter. Värdepappersmarknaden är relativt ny och den, liksom andra finansieringskällor, har ej så stor betydelse i Japan. Som tidigare nämnts är också självfinansieringsgraden av— sevärt lägre än i övriga industriella natio— ner, med ett eget kapital på endast omkring 20 % i genomsnitt.
Bankernas rörelsekapital erhålles huvud- sakligen genom inlåning från privatpersoner och från företag, dvs insättningar. Det pri— vata sparandet är i Japan bland det högsta i världen och i genomsnitt sparas ungefär 20 % av årsinkomsten genom insättning i bank. Detta är nära tre gånger så hög spar- kvot som i USA och Västeuropa, och grun- dar sig huvudsakligen på tradition.
Företagens sparande i form av insättning av reserver är också en mycket viktig del av bankernas inlåning. Bankernas totala in— låning från individer och företag utgör i genomsnitt 73 % av omslutningen och där— vid kommer ca 60 % från företagen och 40 % från privata individer.
Banker brukar klassificeras i storleksord- ning efter insättningen och efter denna mått- stock återfinner man 15 japanska banker på listan över de 50 största affärsbankema i världen utanför USA. Sumitomo Bank kom- mer där på 12:e plats med en insättning upp- gående till 6 231 210 000 dollars (13 212 an— ställda) och Fuji Bank på 14:e plats med siffran 6 203 250 000 dollars (15 225 anställ- da). (Denna listning avser förhållandet 31
december 1968 utom för de japanska ban- ker där räkenskapsåret avslutas 31 mars 1969.) Svenska Handelsbanken kommer där på 491de plats med 2 734 086 dollars (5 825 anställda).
De statliga finanserna har stort inflytan- de på penningmarknaden i Japan. Staten har inga insättningskonton i affärsbankerna och statens medel är placerade i Bank of Japan, den centrala banken (riksbanken). Staten är själv engagerad i omfattande finansiella ak- tiviteter under det s. k. »fiscal loan and investment program». Genom detta absor- berar staten hushållsspararnas insättningar på postkontoren. Dessa insättningar på post- kontoren sker på sparkonton, samt i form av inbetalningar av premier för postens liv— försäkringar och pensionsförsäkringar. Des— sa medel användes av staten för lån till och investeringar i statliga företag, lokala stat- liga organ samt som stöd till specifika pri— vata sektorer såsom exportindustrier, mel- lanstora och små företag, jordbruk, skogs- bruk och fiske. Bank of Japan lånar även ut medel till affärsbankerna, som sedan an- vänder medlen för bl. a. finansiering av pri— vata företags investeringar o.dyl. Affärs— bankerna har sålunda varit beroende av des— sa lån. Trots det stora sparande som går till affärsbankerna, mest i form av tidsbunden inlåning, och fastän andra finansinstituts överskott samlas upp i affärsbankerna ge- nom dagslånemarknaden, har dessa måst vända sig till Bank of Japan för att få peng- ar att möta den enorma efterfrågan på ka- pital. Härigenom har de gentemot central- banken kommit i den för japanskt bankvä— sen särpräglade situation, som inom japans- ka finanskretsar kallas »overborrowing po- sition», en följd av att deras utlåning ten- derat överstiga inlåningen.
3.5.2 Bank of Japan
Denna centralbank har som högsta styrelse ett s.k. »Policy Board» som består av sju medlemmar. Dessa är centralbankschefen (»Governor of Bank of Japan») som är ord- förande, två statliga representanter (direktö- ren för finansministeriets bankbyrå och di-
rektören för Economic Planning Agencyis finansiella byrå) samt fyra utvalda medlem- mar från dels en stor stadsbank (affärsbank), en lokal bank, från industri- och handels- sektorn, samt från jordbrukssidan. De två statliga representanterna har ej rösträtt. Sty- relseordföranden väljes genom omröstning av medlemmarna med rösträtt men av tra- dition väljes riksbankschefen såsom ordfö- rande. Det finns också ett s.k. riksbanks- råd (Council of the Bank of Japan) som be- står av ledande medlemmar från den pri- vata affärssektorn i Japan och dessa per- soner tillhör ofta Japan Federation of Eco- nomic Organisation (förkortas Keidanren, motsvarar närmast Sveriges Industriför- bund), Japan Chamber of Commerce and Industry, Japan Iron and Steel Federation, och ledande banker i Tokyo eller Osaka.
Bank of Japan's huvudsakliga uppgifter såsom bankernas bank (centralbank) består imottagande av insättningar, långivning, diskontering av växlar samt värdepappers- transaktioner.
3.5 .3 Privata banker
De privata bankerna är till antalet 85 och kan indelas i fyra grupper nämligen de s.k. stadsbankerna, provinsbankerna, bankerna för långfristig kreditgivning samt banker med värdepappers— och notariatrörelse (trust banks).
Stadsbankerna (city banks) är 13, med kontor över hela landet:
Fuji Bank Tokyo Sumitomo Bank Osaka Mitsubishi Bank Tokyo Sanwa Bank Osaka Tokai Bank Nagoya Dai-Ichi Bank Tokyo Mitsui Bank Tokyo Nippon Kangyo Bank Tokyo Daiwa Bank Osaka Kyowa Bank Tokyo Bank of Kobe Kobe Bank of Tokyo Tokyo Hokkaido Takushoku Bank Sapporo
Stadsbankernas finansiella resurser upp- går till ca 60 % av de privata bankernas to—
tala och 30 % av samtliga finansinstituts. Det är huvudsakligen de stora företagen som betjänas av stadsbankerna, till stor del med långfristig kreditgivning. Som tidigare nämnts är anknytningen till industrin stark och stadsbankerna fungerar ofta som sam- manhållande organ för företagen inom flera av de stora industrigrupperna.
Provinsbankerna (local banks) betjänar huvudsakligen småföretag på orten ifråga men stor del av utlåningen går även till storföretag. Det finns 62 provinsbanker. Stadsbankerna och provinsbankerna utgör tillsammans de japanska affärsbankerna.
En av stadsbankerna, Bank of Tokyo, har en speciell position inom valutaområdet. Denna bank har formellt utsetts av japanska staten att fungera som ett slags valutacen— tralbank i och med att staten där har depo— nerat sina utländska valutor. Även andra banker har rätt att fungera som valuta- banker men Bank of Tokyo har enligt ovan en speciell ställning.
De s.k. A-bankerna består av Bank of Tokyo, de övriga stadsbankerna, två av pro- vinsbankerna, Industrial Bank of Japan jäm- te alla utländska banker i Japan, och alla dessa tillsamman utgör de egentliga valuta— bankerna (Foreign Exchange Banks, »Fo— rex>>banker). Stadsbankerna får öppna kon- tor i utlandet men tillåtes etablera inhemska filialer endast på platser som betraktas som viktiga för utrikeshandeln. Så gott som alla de 5. k. B-bankerna, bestående av cirka fem- tiotalet provinsbanker, leder sin verksamhet på valutaområdet via konton i A-bankerna. Vissa av dem har emellertid tillstånd att hålla dollar- och pundkonton i utlandet.
Det finns tre banker för långfristig kre- ditgivning, The Industrial Bank of Japan, The Long-Term Credit Bank of Japan och The Hypothec Bank of Japan. Dessa ban- kers kontor är mycket mindre till antalet än övriga beroende på den verksamhet de ägnar sig åt, men de täcker hela landet. De två första bankerna vänder sig huvud- sakligen till stora företag och den sistnämn- da, The Hypothec Bank of Japan, till mel- lanstora och små företag. Medel för utlå- ningen erhålles genom att dessa banker emit-
terar obligationer, vilket får ske till ett be— lopp tjugo gånger summan av deras aktie- kapital och reserver. De får ej mottaga in- låning annat än från mycket stora kunder. Obligationerna är dels femåriga, vilka hu- vudsakligen placeras hos stadsbanker, dels ettåriga som främst köps av privatpersoner.
Slutligen har man i Japan sju banker med värdepappers— och notariatrörelse (trust banks) som erhåller sitt kapital genom över- skottsmedel från företag samt privat inlå— ning på två till fem år. Medlen investeras till viss del i värdepappersfonder men an- vändes också för utlåning.
Dessutom bör nämnas att det finns 72 ömsesidiga låne- och sparkassor samt om- kring 520 kreditföreningar, vilka alla be- tjänar småföretagen.
Som nämnts tidigare erhåller företagen medel för investeringar huvudsakligen ge- nom banklån och värdepappersmarknaden och andra finansieringskällor har mindre betydelse. Detta har lett till att det är myc— ket vanligt med bankrepresentanter i före- tagsstyrelserna och detta gäller även stor— företagen. Bankerna är ofta huvudsakliga aktieägare i företagen.
Staten har inga affärsbanker men dock har vid vissa tillfällen Japan Development Bank blivit utsatt för kritik därför att den i viss mån ansetts inkräkta på de privata affärsbankernas traditionella område. Den ursprungliga funktionen för Japan Develop- ment Bank var att under efterkrigsåren förse den privata industrin med det kapital som behövdes för återuppbyggnaden av produk- tionsapparaten.
Grunden för den statliga bankkontrollen, som utövas av finansministeriet, är bank— lagen som tillkom 1927. Denna lag inne- håller detaljerade föreskrifter rörande etab— lering och organisation av banker men re- spekterar bankernas oberoende när det gäl- ler deras affärer. Försök har gjorts flera gånger efter andra världskriget att införa i banklagen föreskrifter innefattande ett re- visionsförfarande men detta har inte genom— förts och banklagen har inte ändrats i detta hänseende. Det finns inga statliga repre- sentanter i bankernas styrelser. Bankerna är
föremål för administrativ rådgivning från finansministeriet och får också råd från The Committee of Financial System Research beträffande sin rörelse. Denna »administra— tive guidance» är något mycket särpräglat för Japan och utgör en av de många for- mer som förekommer för intimt samarbete mellan staten och den privata sektorn; i de allra flesta fall följes de »råd» som ges.
Dessutom utövar de olika bankförening- ama en form av självstyrelse över sina med— lemmar.
Banklagen ger finansministern rätt att be- gära rapporter från bankerna beträffande verksamheten och att utföra inspektion när det bedömes nödvändigt. För att driva bank— rörelse erfordras licens utfärdad av finans- ministern. Godkännande av denne erford- ras för att få vidtaga förändringar i aktie- kapitalet, för att etablera filialkontor, för samgående med annan bank eller för upp— hörande av samarbetsavtal, för att få upp- höra med att driva bankrörelse (t.ex. ge- nom annan inriktning av verksamheten), m.m.
3 .6 Statens industripolitik
Den statliga industripolitikens viktigaste uppgift anses vara att stödja en strukturra— tionalisering inom industrin, främst för att öka dess styrka gentemot utländsk konkur- rens inom och utom Japan. Liberaliserings— programmet för utländska investeringar i Japan, dvs den s.k. kapitalliberaliseringen skall vara genomförd under räkenskapsåret 1971 (slutar 31 mars 1972) och flera etap— per har redan genomförts. Japan är medlem av GATT (sedan 1955) och av OECD (se- dan 1964) men man har varit synnerligen tveksam när det gällt att fullt tillämpa de principer medlemskapet i dessa organisatio— ner innebär. Utan tvekan utgör statens myc- ket starkt protektionistiska handlande en av de viktigaste faktorerna när det gäller att förklara orsakerna till det japanska »eko- nomiska miraklet». Staten strävar nu med tanke på genomförandet av liberaliserings— programmet (vilket dock fortfarande kom- mer att innebära många begränsningar) att
stödja bildandet av mycket stora företag, som framgångsrikt skall kunna konkurrera med de stora internationella företagen på världsmarknaden. En mycket aktiv fas av denna politik är att underlätta bildandet av fusioner mellan industriföretag för att däri— genom erhålla stora, konkurrensdugliga en- heter, och många sådana fusioner har ägt rum under senare år. Ett exempel är sam- manslagningen av de båda privata stålföre- tagen Fuji Steel Co., och Yawata Steel Co. till Shin-Nihon Steel Co., som nu är värl— dens andra stålföretag i storleksordning. Dock måste statens politik gällande för- hindrandet av monopolbildningar tas med i bilden och här har Fair Trade Commis- sion (FTC) mycket att säga till om. Sålunda tog det över ett år av överläggningar innan FTC kunde godkänna bildandet av Shin- Nihon Steel och detta godkännande ägde rum först sedan de båda bolagen överlåtit vissa delar av sin tillverkning på andra ja- panska stålföretag.
Staten har också vidtagit starka konsu- mentskyddande åtgärder för att förhindra att missförhållanden uppstår i samband med den tendens till oligopoli som finns som en följd av strukturrationaliseringama. Dessa missförhållanden skulle bl.a. kunna bestå i en icke fri prissättning samt ökande kon- sumentpriser. En fusion kunde t. ex. inte genomföras just på grund av konflikter med antimonopollagstiftningen. Detta fall gällde tre pappersbruk, tillhörande den forna Oji Paper-koncernen.
Det statliga organ som står bakom Japans industriella politik är Ministry of Interna- tional Trade and Industry (MITI) dvs inter- nationella handels- och industriministeriet och detta ministerium uttryckte 1968 följan— de huvudpunkter för den industriella politi— ken (industrial policy):
"1. Främjande av utrikeshandeln och ut- ökning av det internationella ekonomiska samarbetet.
2. Förbättring av den industriella struk- turen och förstärkning av företagens finan- siella grundval.
3. Utökat stöd till småindustrin.
4. Befordrande av industrins forsknings-
och utvecklingsarbete och främjande av speciellt viktiga industrigrenar.
5. Främjande av en integrerad energi- och råvarupolitik.
6. Främjande av åtgärder för eliminering av vatten— och luftföroreningar och andra hälsorisker orsakade av industrin. Främ— jande av industrilokaliseringsfrågor.
7. Förstärkning av åtgärder för konsu— mentskyddet och modernisering av distri- butionssystemen (Distributionssystemen iJa- pan är föråldrade, resulterande i höga kost- nader, slöseri med arbetskraft och ibland kvalitetsförsämring, speciellt för livsmedel). Som nämndes i inledningen till detta av- snitt är det den politik som är angiven under punkt 2 ovan som anses som den viktigaste och staten påskyndar denna strukturratio- nalisering genom stöd till enskilda företag för överbryggandet av deras begränsningar så att de kan bidraga till modernisering och effektivisering av Japans industri som hel- het betraktad. Detta stöd från statens sida tar formen av olika skattelättnader och lån till involverade industrier. Dessa lån löper vanligen med låg ränta och lämnas vanligen från Japan Development Bank. Under rä— kenskapsåret 1968 (1 april 1968 till 31 mars 1969) lämnades 172 miljoner kronor (12 000 miljoner yen) till textil- och bilindustrin för deras strävanden att förbättra den industri— ella strukturen inom branscherna ifråga och för att genomföra omorganisation. Ett an- nat exempel är verkstadsindustrin som er- håller MITI”s stöd under den s.k. Machine- ry Industry Promotion Temporary Measu— res Law.
Överförandet av utländsk teknologi till Japan har tidigare varit föremål för omfat- tande restriktioner men även här har en liberalisering ägt rum 1968. Dock begär de utländska företagen, som säljer teknologi till Japan, numera inte bara royalties utan vill ofta införa marknadsbegränsningar i uppgörelsen. I vissa fall önskar den ut- ländske parten även ta del i det japanska företagets skötsel såsom medlem av före— tagets direktion eller styrelse och allt oftare kan betalningen för licensen ej ske i pengar utan man begär teknologi i utbyte. Detta
finner staten (MITI) störande och för att kunna klara av de ökade svårigheterna att importera teknologi anser MITI det nöd- vändigt att de japanska företagen utvecklar egen teknologi som kan ta upp konkurren- sen med den utländska. Staten har därför etablerat en s.k. nationell teknologifräm— jande fond (National Technology Promotion Fund) och vidtagit andra åtgärder såsom skattelättnader och tillåter en speciell gynn- sam avskrivning av förluster, för att mini— mera riskerna när det gäller att tillämpa ny teknologi. Staten (MITI) har också i fle- ra fall stoppat import av viss teknologi som man ansett att företaget själv borde utveck- la. Det har då visat sig i de flesta fall att det japanska företaget är fullt kapabelt att inom kort tid komma fram till likvärdig eller bättre produkt inom förvånansvärt kort tid, och att denna produkt inte kan betraktas som en kopia av den utländska utan föranlett att internationella patent gi- Vits.
Staten har också etablerat ett finansierings- program för att utföra forsknings— och ut— vecklingsarbete gällande mycket stora pro- jekt, vilka skulle bli mycket svåra att ge— nomföra för ett enskilt företag. Dessa pro- jekt innefattar avsvavling av tunga eldnings- oljor och av rökgaser, kraftalstring medelst magnetohydrodynamik, datamaskinutveek- ling och nya metoder för krackning av olja. Detta forsknings- och utvecklingsar- bete sker inte bara på de statliga labora- torierna utan intimt samarbete äger rum med de privata industrilaboratorierna som även erhåller penningmedel från staten för dessa nationella projekt. Sålunda sker ut- vecklingsarbetet gällande nästa generations datamaskiner dels på MITI's elektroteknis- ka laboratorium dels på de sex inhemska datamaskintillverkarnas laboratorier, främst Fujitsu, som ej har något licensavtal med utländskt företag. Alla sex privata labora- torierna erhåller statsmedel för detta ut- vecklingsarbete.
Tabell 20 på sid. 231 visar handeln med teknologi dvs import resp. export.
Bakom den statliga politiken för främ- jandet av utrikeshandeln, utökning av det
internationella ekonomiska samarbetet samt främjandet av en integrerad energiutveck- ling ligger råvaruproblemet. Naturliga rå- varor, så gott som alla, är det brist på i Ja- pan och ju mer landets ekonomi utvecklas ju mer beroende blir Japan av andra län- der för tillförseln av dessa råvaror. Det sto— ra intresse som råder gällande havsforsk- ning kan direkt hänföras till Japans brist på naturresurser, utom, som tidigare nämnts, välutbildade människor. Ett av de viktigas- te områdena för statens industripolitik gäl- ler förhindrandet av vatten- och luftförore- ningar och andra hälsovådliga störningar härrörande från industrier och andra käl— lor. Numera erfordras en noggrann utred— ning av dessa problem och deras förhind- rande innan MITI kan godkänna uppföran- det av en ny fabrik. Speciell prioritering har givits utväljandet av framtida industriel- la distrikt och MITI har infört restriktioner gällande byggnation av fabriker i de över- befolkade områdena i och omkring storstä- derna för att i stället främja en lokalisering till underutvecklade regioner. Andra viktiga delar av den statliga industripolitiken hän- för sig till energiområdet och berör den nedåtgående kolindustrin, expansion av ol— jelagren i landet (all olja importeras) samt främjande av kärnenergins nyttiggörande för fredliga ändamål, huvudsakligen för el- kraftalstring.
Hösten 1969 offentliggjorde MITI den industriella politiken för 1970, vilket ger riktlinjerna för utvecklingen av Japans han- del och industri för de närmaste två till tre åren, så att man kan möta de förändringar som sker inom landet och internationellt.
] . Internationell utveckling av landets ekonomi. För att uppnå detta måste Japan öppna sina dörrar både för handel och ka- pital och man måste konstruktivt aktivera sina ansträngningar på utlandsmarknaden. Allt detta måste företas för att förvissa sig om nödvändiga marknader, råvaror, och andra resurser för en fortsatt ekonomisk tillväxt. Strukturrationaliseringarna inom in- dustrin måste genomföras snabbt och den internationella konkurrenskraften för små- industrin måste ökas. För detta ändamål
kommer betoningen att läggas på främjan- det av handels— och kapitalliberalisering, förstärkning av strukturrationaliseringen, främjandet av ekonomiskt samarbete och påskyndandet av de internationella aktivi- teterna inklusive handeln.
2. Kvalitativ expansion av den nationel— la levnadsmiljön. Levnadsmiljön försämras och olyckorna ökar. Det ställes starka krav för stabilisering av prisnivån och för att skydda konsumentintressena. Stor vikt kommer att läggas på förhind- randet av vatten— och luftföroreningarna, buller, lukt och andra faror för hälsan, tryggheten måste förbättras, steg måste vid- tagas för att stabilisera priserna, konsumen— ternas intressen måste skyddas och bostads— byggandet måste främjas.
3. Grundvillkor för ekonomisk utveck— ling. Betoningen kommer här att läggas vid utveckling av olika grundläggande naturre— surser, främjandet av åtgärder för skapan- det av industriområden (Japan har som be- kant stor brist på användbara markområ- den, större delen av landet består av berg), åtgärder att avhjälpa arbetskraftsbristen, åt- gärder för modernisering av småindustrin, samt åtgärder för rationalisering inom di— stributionsområdet.
4. Egen utveckling av teknologi. Infö— randet och tillämpningen av utländsk tek— nologi har haft goda resultat men en egen kreativ utveckling inom landet måste nu ske. Det är också viktigt att vissa nya in- dustriella områden utvecklas snabbt, bl.a. kärnkraft, informationsindustrin och indu- strier i samband med havsforskningen.
3.7 Långtidsplanering
Den statligt långtidsplaneringen utföres hu- vudsakligen av Economic Planning Agency (EPA) son. är en självständig organisation formellt placerad under premiärministems kansli, mec" en minister (Minister of State) som generaldirektör. Denne är direkt ansva— rig inför rremiärministern och tillhör ka- binettet och också kabinettets råd för eko- nomiska frågor. EPA:s huvudsakliga upp- gifter i enighet med den lag under vilken etableringe1 skett är:
a. Utarbeta och uppfölja planer för eko— nomisk utveckling gällande längre tidspe- rioder, dvs 5 år, 10 år etc.
b. Utarbeta den grundläggande ekono- miska politiken samt utföra den årliga eko- nomiska planeringen.
c. Utarbeta viktig ekonomisk politik giil- lande frågor som administreras av två eller flera statliga organ.
d. Koordination och anpassning av den ekonomiska politiken.
e. Forskning och analys gällande inhemsk och utländsk ekonomisk utveckling.
Ett andra organ för ekonomisk planering är Economic Deliberation Council, som är ett rådgivande organ till premiärministern. Huvudsakliga uppgiften är att studera och överväga frågor relaterade till långtidspla- ncrna. Detta sker på begäran av premiär— ministern. Rådet har 40 medlemmar ut- sedda av premiärministern bland den eko- nomiska expertisen dvs erfarna affärsmän, bankrepresentanter och universitetsprofesso- rer. I rådet ingår generaldirektören för Economic Planning Agency. Stabsarbetet för Economic Deliberation Council utföres av personal vid Economic Planning Agency.
Även om EPA lyder direkt under pre- miärministern och har en ställning liknan- de ett ministeriums, har denna Agency inga befogenheter av det slag som t.ex. tillde- lats Ministry of Finance och Ministry of International Trade and Industry. Dessa båda ministerier har starka exekutiva befo- genheter inom respektive ansvarsområden. Den långtidsplan som nu gäller innefattar tiden fram till utgången av räkenskapsåret 1970, dvs fram till 31 mars 1971, och med de ekonomiska resultat Japan uppvi- sat kan man inte säga att planen ursprung— ligen var optimistisk utan snarare konser- vativ.
EPA:s generaldirektör har föreslagit till kabinettet att en ny sexårsplan utarbetas gällande fram till och med räkenskapsåret 1975 med början från och med 1970, och att denna plan bör innehålla ett fullständigt nytt program för ekonomisk och social ut- veckling istället för att bara revidera och utsträcka den fyraårsplan som nu gäller.
Den huvudsakliga orsaken till att ett helt nytt program bör uppläggas är att den ja— panska ekonomin har expanderat mycket snabbare än vad som förväntades i den nu- varande fyraårsplanen och det har dess— utom skett många förändringar i de ekono- miska förhållandena utomlands. Vid utar- betandet av den nya planen kommer fort— farande huvudpunkter från den gamla att inkluderas, dvs stabilisering av prisnivån, främjandet av ekonomisk effektivitet, samt påskyndandet av den sociala utvecklingen. Det föreligger också planer på att tillägga en fjärde huvudpunkt gällande Japans akti- va deltagande i världsekonomin. Det beto- nas här att denna intemationalisering icke skall ses som något negativt utan skall ut- nyttjas konstruktivt som en utvecklingsfak— tor för etablering av välstånd i landet på lång sikt.
I analysen av denna höga tillväxttakt av Japans ekonomi betonade EPA följande faktorer:
1. Stark ökning av de privata investe- ringarna i fabriker och utrustning (21,6 % ökning jämfört med föregående år).
2. En ökning av 13,5 % av de privata investeringarna inom bostadsbyggandet.
3. Den kontinuerliga ökningen av den privata konsumtionen.
4. En stark ökning (24,9 %) av expor- ten, ledande till ett mycket gynnsamt valuta- läge.
3.8 Japan — en ekonomisk paradox
Det har sagts att Japan representerar en anmärkningsvärd paradox, där ett kraftfullt privat företagssystem, i vilket staten endast deltar i mycket ringa omfattning, existerar sida vid sida med stark statlig övervakning av affärsaktiviteten. Ingen annan ekonomi baserad på privat företagsamhet har tillnär- melsevis samma grad av statlig kontroll av aktiviteterna. Dock sker större delen av den— na kontroll i form av administrativt ageran- de eller i form av den ännu mer svårde- finierbara administrativa rådgivningen och övertalningen istället för med direkt lag- stiftning. Det bör också här betonas att den
lagstiftning som finns i Japan överlämnar mycket till personlig tolkning och omdöme.
Dock kan de allra flesta av dessa statliga kontrollåtgärder fungera endast på grund av att industrin som helhet och de enskilda företagen anser att de är riktiga och viktiga för nationens utveckling och därför accep- teras de. Det bör också ihågkommas att sys— temet fungerar i båda riktningar. Indu- strin är villig att acceptera administrativ rådgivning från staten men de statliga re- presentanterna inklusive tjänstemännen är också redo att lyssna på och beakta syn- punkter från industrirepresentanterna. Hela detta system är svårt att förstå, men en del förklaringar kommer att ges på följande si- dor, där relationerna mellan stat och indu- stri beskrives mer i detalj.
3.9 Relationer mellan stat och industri 3.9.1 Allmänt
Innan de olika relationerna mellan stat och industri närmare diskuteras är det vik— tigt att notera några egendomligheter i det japanska samhället. Det existerar nämligen där ett antal personliga gruppbildningar som är baserade på följande orsaker:
1. Utvidgade familjerelationer genom gif- termål varigenom olika familjer förenats.
2. Examen från samma skola är också en viktig sammanhållande faktor mellan perso- ner i statlig och privat tjänst. Här har Tokyouniversitet den högsta prestigen följt av Kyotouniversitet och Hitotsubashi-uni- versitet i Tokyo. Personer med examen från Tokyouniversitet har definitivt en pri- vilegierad ställning när det gäller statlig el- ler privat anställning.
3. En tredje faktor när det gäller de per- sonliga relationerna är ursprung från sam- ma födelseort. Visserligen existerar personliga relationer baserade på ovanstående tre faktorer i de flesta länder men inflytandet av personliga band är i Japan av tradition mycket starkt och därför är ovanstående punkter viktiga att hålla i minnet. I Japan liksom i många andra länder är
det svårt att exakt avgöra hur och av vilka som landet styres. Det är dock i de flesta fall möjligt att identifiera de inflytelserika grupperna genom vilka makten kanaliseras och tillämpas, både formellt och informellt. Det är också möjligt att fastställa den roll dessa grupper spelar inom den nationella politiken när det gäller att ta initiativ, ge— nomföra lagstiftning, utarbeta förslag och tillämpa det som beslutats.
I Japan består de viktiga grupperna av regeringen och regeringspartiet (under många år har det liberala—demokratiska par- tiet haft majoritet och bildat landets rege— ring), de privata näringslivsorganisationerna samt de statliga administrativa organen (dvs de fast anställda statliga tjänstemännen). När det gäller att avgöra vilken av dessa tre grup- per som är den mäktigaste går åsikterna isär. Det är dock lätt att fastslå att när det gäller den ekonomiska politiken är de privata näringslivsorganisationerna mycket mäktiga. När det gäller att reglera och kon— trollera den privata företagssektorn, att ge eller icke ge licenser, statliga lån och sub- sidier, osv, då är de statliga administrati- va organens makt över den privata sektorn påtaglig. Vid flera tillfällen har regerings- partiet också haft förmåga att påverka be- sluten som blivit fattade av de statliga ad- ministrativa organen. Regeringspartiet, nä- ringslivsorganisationerna och de statliga ad- ministrativa organen är funktionellt sett be- roende av varandra. Sålunda tar företags- organisationerna ofta initiativ till och före- slår åtgärder och dessutom stöder dessa or— ganisationer regeringspartiet. Detta parti i sin tur bildar regeringen och utväljer kan- didater för riksdagen (National Diet), och denna i sin tur fungerar som lagstiftande organ för genomförandet av regeringens po- litik. De statliga administrativa organen fö- reslår, ställer upp, tolkar och följer upp regeringens politik under övervakning av partiet i riksdagen och regeringen.
De statliga administrativa organens vik- tigaste uppgift ligger i Japan i att skydda och främja landets näringsliv för vars räk- ning de statliga organen utarbetar långtids- planer gällande den ekonomiska utveckling-
en, utarbetar prognoser, uppställer mål och utför prioriteringen. De privata näringslivs- organisationema förser kabinettet, riksdagen (National Diet), regeringens rådgivande or- gan och de administrativa kommissionerna med medlemmar, och näringslivet anställer pensionerade eller på annat sätt tillgängliga statstjänstemän inom företagens ledning el- ler inom branschföreningarna.
3.9.2 Organisationer
De viktiga organisationerna inom affärsvärl- den i Japan är Keidanren (Federation of Economic Organisations, ungefär motsva- rande Sveriges Industriförbund), Keizai Doyukai (Japan Committee for Economic Development), Nikkeiren (Japan Federation of Employers' Associations) och Japan Chamber of Commerce and Industry.
Keidanren (en förkortning av Keizai Dan— tai Rengokai) har som medlemmar över 100 stora nationella branschföreningar och över 750 storföretag. Det finns också 50 indi— viduella hedersmedlemmar, men vanligtvis representerar medlemmarna sina organisatio- ner och företag och är ej medlemmar i per— sonlig kapacitet. Fastän Keidanren är en privat organisation inkluderas bland före— tagsmedlemmarna även sådana statliga och halvstatliga företag som Japan National Rail- ways. Japan Monopoly Corporation, Nip- pon Telegraph and Telephone Public Cor- poration, Japan Development Bank, Japan Export-Import Bank, Bank of Japan, Peop- le's Finance Corporation, Medium and Small Business Finance Corporation, Cen- tral Bank for Agriculture and Forestry, Central Cooperative Bank for Commerce and Industry Associations, Overseas Eco— nomic Cooperation Fund, Japan Highway Corporation, Metropolitan Rapid Transit Corporation och Japan Air Lines.
Allt detta leder naturligtvis till mycket god kontakt mellan de privata och statliga företagen och organisationerna och informa- tionsutbytet är mycket värdefullt för de ge- mensamma ansträngningarna att öka Japans välstånd.
Det goda informationsutbytet mellan Kei-
danren och den statliga sektorn visar sig också genom närvaron av ministrar från ka- binettet vid Keidanrens allmänna möten. Dessa ministrar utgöres ofta av finansmi- nistern, industri- och handelsministern (från Ministry of International Trade and Indus- try), generaldirektören för Economic Plan— ning Agency och riksbankschefen (govemor of Bank of Japan). Keidanrens huvudupp- gifter är att underlätta informationsutbytet och främja goda kontakter mellan de olika branschorganisationema, att utföra forsk- ningsarbete rörande ekonomiska problem samt slutligen att främja sund och själv- ständig tillväxt av nationens ekonomi. Tju- go permanenta kommittéer täcker alla delar av nationens ekonomi och dessa kommitté- er är följande: Kommittén för den totala ekonomiska poli- tiken Kommittén för ekonomisk forskning Kommittén för diplomatiska problem Kommittén för industripolitiken Kommittén för fiskala och finansiella frå- gor Kommittén för energifrågor Kommittén för transportfrågor Kommittén för marina transporter Kommittén för fiskefrågor Kommittén för skogsbruk Kommittén för industriell teknologi Kommittén för beskattningsstrukturella frå- gor Kommittén för kapitalfrågor Kommittén för ekonomisk lagstiftning Kommittén för internationella finansfrågor Kommittén för frågor rörande utländskt ka- pital Kommittén för utländsk handelspolitik Kommittén för ekonomiskt samarbete Kommittén för småindustrins frågor Kommittén för statistik och systemfrågor. Specialkommittéer organiseras när så be- dömes erforderligt för att överlägga om vik- tiga problem av brådskande natur, t. ex. rörande industrins kapitalförsörjning, frå- gor rörande förhindrande av vatten- och luftföroreningar, EEC— och EFTA-frågor, tullfrågor, fredligt nyttiggörande av rym- den, jordbruksproblem, administrativa re—
formfrågor, samt andra frågor. Keidanren har sedan länge strävat efter att få genom- fört en rationalisering av det statliga admi- nistrativa systemet, men detta är en av de ytterst få frågor som man hittills ej lyckats få igenom.
Alla dessa kommittéer håller god kontakt med medlemmar av National Diet (riks- dagen), regeringen och regeringspartiet. Så- lunda håller kommittén för fiskala och fi- nansiella frågor nära kontakt med finans— utskotten i riksdagens båda kamrar, med finansunderkommittén bildad av det liberal- demokratiska partiets »policy committee», samt med finansministeriet. Det är ständigt ett flöde av information i båda riktningar kompletterade med rådfrågning och diskus- sioner. Kommittéerna utarbetar rapporter, gör prognoser beträffande den ekonomiska tillväxten, fattar beslut, offentliggör utta- landen, och lämnar förslag till regeringen.
Dessa kommittéer är mycket viktiga, vil- ket exemplifieras av bl.a. kommittén för frågor rörande utländskt kapital. Denna kommitté upprättades för att påverka ut- ländskt kapital att dra fördel av liberalise- ringspolitiken och för att ge rekommenda- tioner till regeringen rörande närliggande frågor.
Denna kommitté innefattar representan- ter från Tokyo Electric Co., Industrial» Bank of Japan, Yawata Iron and Steel och Fuji Iron and Steel (dessa båda företag är nu sammanslagna till Shin-Nihon Steel Co.), Hitachi Ltd., Japan Development Bank, Nissan Motor Co., Showa Denko Co., Mitsubishi Bank, Tokyo Rayon Co. (har bytt namn nyligen till Toray Co.), Shin-etsu Chemical Co., Bank of Tokyo, Yamichi Securities Co., Keidanrens ordfö— rande (president) och vice ordförande m. fl.
Ekonomisk forskning är en av Keidanrens huvuduppgifter och årligen utges många publikationer. Vikten av denna forskning betonas ytterligare genom existensen av Ja- pan Economic Research Council (Japans ekonomiska forskningsråd) som etablerats gemensamt av Keidanren, Keizai Doyukai, Japan Chamber of Commerce and Industry och Japan Foreign Trade Association.
En annan viktig uppgift för Keidanren är den roll som organisationen spelar när det gäller att stödja statens främjande av ekonomiskt samarbete mellan industriländer- na i världen.
Keizai Doyukai (Japan Committee for Economic Development) skiljer sig från andra ekonomiska organisationer genom att den består av individuella personer som medlemmar, ej företag eller branschorgani- sationer. Dessa individer har gemensamma intressen och mål och ägnar sig åt att främja ekonomins sunda tillväxt. En person som tillhör Keizai Doyukai i personlig kapacitet kan också vara sitt företags representant i Keidanren. Keizai Doyukai är en opoli- tisk organisation och huvudinriktningen är att utföra ekonomisk forskning som främjar den fria företagsverksamheten och gör den- na anpassad till den ekonomiska tillväxten och skapar stabila förhållanden. Speciellt signifikativt när det gäller relationerna mel- lan staten och den privata sektorn är det faktum att Keizai Doyukai innefattar verk- ställande direktören, vice verkställande di- rektören och direktionsmedlemmar från stat- liga företag, bl. a. Japan Development Bank, Japan Export-Import Bank, Japan Housing Corporation, Japan Highway Cor- poration och Bank of Japan. Keizai Doyu— kai betraktas som en aktiv framsynt organi- sation och betonar företagsledningens socia- la ansvar för de anställda.
Nikkeiren (förkortning av Nihon Keieisha Dantai Renmei : Japan Federation of Employers' Associations, dvs motsvarande Sveriges Arbetsgivareförening) bildades med huvuduppgift att åstadkomma fredlig facklig samverkan och för att främja produktivi- tetens höjande. Organisationen är arbetsgi- varnas huvudorgan för den fackliga poli- tiken och arbetar nästan enbart med arbets- tagarnas problem, frågor rörande framställ— ningar från arbetstagarna, samt med främ- jandet av lagstiftningen inom området. För- eningens röst är stark nog för att vara en viktig faktor vid regeringens val av minister för arbetskraftsfrågor (Minister of Labor), och även vid val av byråchefer och sektions-
chefer inom Ministry of Labor. Medlem— marna i Nikkeiren är nästan desamma som i Keidanren med i flera avseenden gemen- sam ledning. Tre statliga företag, Japan National Railways, Japan Monopoly Corpo- ration och Nippon Telegraph & Telephone Public Corporation är medlemmar och även branschföreningarna. Verkställande direktö_ rerna för Japan Development Bank, Japan Highway Corporation och Japan Air Lines sitter med i styrelsen för Nikkeiren.
Det finns två generella medlemskategorien:
1. Nationella bransch- och arbetsgivare- föreningar. ._
2. Provinsiella (»prefectural»; Japan är indelat i ett antal »ken» vilket brukar över- sättas med prefektur) och lokala bransch- och arbetsgivarföreningar. . Småindustrin innefattas också bland de 30000 företag som är medlemmar i Nik- keiren. Medlemsföreningama och deras med- lemsföretag representerar hela sektorn av fri industri och handel och innefattar även byggnadsindustrin, transportindustrin och andra. Nikkeiren representeras av sju med- lemmar, representerande arbetsgivarsidan, i regeringens råd för arbetslagstiftning (La- bor Legislation Council). Nikkeiren håller också nära kontakt med arbetsministeriet, hälso- och socialministeriet, parlamentets kamrar, sociala välfärdsutskott och med arbetsunderutskottet (Labor Subcommittee) till det liberala-demokratiska partiets »Poli- cy Committee». Dessutom håller Nikkei— ren ofta informella möten med ledande män inom den statliga sektorn för att diskutera och informera om organisationens åsikter och önskemål.
I samband med de strävanden som pågår för liberalisering inom handelsområdet och andra områden gör Nikkeiren ökade an- strängningar för att öka produktiviteten, re— ducera kostnaderna och för att utbilda de anställda. Man stöder också företagsled- ningen i att vidareutbilda personal i admi— nistrativ ställning och i att skapa en ur tek- nisk synpunkt innovationsfrämjande miljö. Nikkeiren betonar också företagsledningens sociala ansvar gentemot de anställda.
Japan Chamber of Commerce and Indust-
ry (JCCI) daterar sig tillbaka till 1878 under 'det att de organisationer som beskrivits tidi- gare (Keidanren, Keizai Doyukai, Nikkeiren) alla tre är bildade strax efter andra världs— krigets slut. JCCI representerar all affärs— aktivitet, i stor och liten skala, och stora, mellanstora och små företag återfinnes bland medlemmarna. Organisationen är spe— ciellt aktiv för främjandet av exporten, för förbättring av nationens valutabalans och för internationellt ekonomiskt samarbete. Inom Japans gränser koncentrerar sig J CCI på utveckling av regional ekonomi, ökad konsumtion och prisstabilisering. Det har nära arbetssamband med MITI (Ministry of International Trade and Industry), Utri- kesministeriet (Ministry of Foreign Affairs), Transportministeriet (Ministry of Transport) och Japan Foreign Trade Associations. Lik- som de tre tidigare beskrivna organisationer- na inbjuder JCCI ministrar från kabinet- tet och premiärministern till diskussioner och information rörande viktiga frågor.
3.9.3 Branschföreningar (trade associations) Branschföreningarna är också viktiga i Ja- pan när det gäller att skapa god kontakt mellan stat och industri. Detta förlöper som alltid i båda riktningarna och de statliga ministerierna och andra organ vänder sig till branschföreningarna för expertråd och för att få data och annan information som endast dessa branschföreningar har möjlig— het att ge. Branschföreningarna håller ef- fektiv kontakt med regeringspartiets olika utskott (policy committees) samt med de fasta utskotten i parlamentets båda kam- rar, och också med tillämpliga byråer och sektioner på olika ministerier och andra stat- liga organ. Stora företag med många olika verksam- hetsområden är ofta medlemmar i flera branschföreningar. Från statens sida är det alltid mycket bekvämt att bara behöva vän— da sig till en enda organisation inom varje industrigren, när det gäller att införskaffa råd av experter. Det är ju omöjligt för staten att själv ha specialister som kan hand- lägga alla frågor rörande industrin. Ett ömsesidigt utbyte av information och åsik-
ter är av mycket stort värde både för sta— ten och för branschorganisationema. Främst på grund av den låga pensionsåldern i Ja- pan, 55 år, är branschföreningarnas an- ställda mycket kunniga, ty de är oftast pen- sionerade personer (dvs med en ålder från 55 år och uppåt) från respektive bransch, och hade ofta höga positioner där (teknisk direktör och liknande nivåer).
För att hålla kommunikationskanalerna öppna har MITI, dvs Ministry of Inter- national Trade and Industry, organiserat en metod varigenom olika byråer inom minis- teriet ålägges att tjäna som ett »fönster» för olika branscher och därigenom under- lättas kontakten och handläggande av åren- den som berör branschföreningarna, andra intressegrupper och de tidigare beskrivna fyra stora organisationerna, Keidanren, Keizai Doyukai, Nikkeiren och Japan Chamber of Commerce and Industry. Ge- nom detta »fönstera-arrangemang sköter t. ex. MITI's Heavy Industries Bureau (Byrån för de tunga industrierna) kontak- ten med och ärenden rörande Japan Iron and Steel Federation (Föreningen för Japans järn- och ståltillverkare) och Shipbuilders' Association of Japan (motsv. Sveriges Varvsindustriförening). Kontakten med Coal Association (Kol-föreningen) skötes av MlTI”s Coal Bureau (Kol-byrån), med Tex- tile Manufacturers” Association (Textiltill- verkarnas Förening) av Textile Bureau (T ex- tilbyrån), med Japan Foreign Trade Associa- tion (Japans Exportförening) av Trade Bu- reau (Handelsbyrån) och med de fyra stora organisationerna (Keidanren, Keizai Doyu— kai, Nikkeiren och JCCI) av Enterprise Bureau (Företagsbyrån).
3.9.4 National Federation of Bankers” Association
Nationella bankföreningen representerar det privata finansieringskapitalet och är organi- serad av de 21 största och mest inflytelse- rika bankerna.
3.9.5 Informella grupper I Japan finns det också informella grupper inom handel och industri vilka underlättar
den mångsidiga kontakten mellan sina egna medlemmar och med utomstående, speciellt politiska ledare och högre tjänstemän inom statsförvaltningen. Medlemmarna i dessa informella grupper innefattar ofta politiska ledare och även representanter för staten.
En av dessa informella grupper för kon- takten mellan staten och den privata sektorn består av ca 600 f. d. MITI-anställda (MITI : Ministry of International Trade and In- dustry). Alla dessa f.d. statstjänstemän tog avsked sedan de nått lägst sektionschefs posi— tion och blev efter avskedet direktörer i stora företag eller högre tjänstemän inom de olika branschföreningarna. Medlemmarna av den— na informella grupp är ständigt i direkt per— sonlig kontakt med sektionschefer (section chief) och avdelningschefer (bureau director) på MITI, dvs. med sina forna kolleger, som själva inom några år kanske kommer att även övergå till privat verksamhet. Vid t. ex. MITI och finansdepartementet anställes år— ligen efter noggranna inträdesprov en grupp nyutexaminerade män (ca 23—25 år gamla), varav i resp. grupp alla utom 2 eller 3 kommer från Tokyo University. Det är oftast de bästa från varje årskurs som sö— ker anställning vid ministerierna. Efter ca 20 år i t.ex. MITI's tjänst har de sakta avancerat och när då en (i årskursgruppen) blir befordrad till avdelningschef (bureau director) söker alla övriga i gruppen avsked och övergår till privat verksamhet, ofta i höga poster. De är då ca 45 år gamla. Detta är en helt informell tradition. De lämnar sålunda plats för yngre kolleger, industrin får kvalificerad personal med mycket stor specialkunskap om respektive bransch och informationsutbytet och samar— betet mellan stat och industri främjas. Den beskrivna informella gruppen av ca 600 ti- digare högre MITI-tjänstemän har ett starkt inflytande och många medlemmar i rege- ringens råd för industriell struktur (Indust- rial Structure Council) kommer från denna
gTUPP-
3.9.6 Rådgivande grupper till regeringen Regeringens rådgivande grupper (advisory councils) spelar en betydande roll i infor-
mationsutbytet mellan stat och industri. Det: finns cirka 300 sådana råd tillhörande pre-. miärministerns kansli, ministerierna och andra statliga organ. Omkring 140 av dessa, råd är direkt arbetande grupper som stude-. rar och utarbetar rapporter och rekommen— dationer på regeringens begäran. I dessa råd och administrativa grupper innefattas tre typer av medlemmar: statstjänstemän, riks— dagsmän och samhällsrepresentanter. De sistnämnda inkluderar företagsledare, pro— fessorer, journalister, etc. Arbetarrepresen- tanter är medlemmar när rådets arbetsupp» gifter erfordrar deras närvaro. Medlemmar- na i råden utväljes av regeringen, vanligt— vis av respektive minister (och hans mini- sterium). Rådens arbetsuppgifter, arbets- sätt, uppsamlat material och slutrapporte- ringen står under överinseende av personer inom statsförvaltningen. Några av de vik—— tigaste råden för de ekonomiska och indust- riella frågorna är: Economic Deliberation Council (Rådet för ekonomiska överväganden). Industrial Structure Council (Rådet för in— dustriell struktur). Financial Structure Council (Rådet för fi- nansiell struktur).
Foreign Capital Council (Rådet för frågor rörande utländskt kapital, dvs liberalise- ringsfrågor o.dyl.). ; Foreign Trade Council (Rådet för utrikes— handel). Industrial Rationalization Council (Rådet för. industriell rationalisering). Industrial Location Council (Rådet för in-. dustrilokalisering). . Tax Structure Council (Rådet för skatte- strukturella frågor). Overall National Development and Coopera- tion Council (Rådet för nationell utveck- ling och samarbete).
I detta sammanhang förtjänar Economic Deliberation Council (Rådet för ekonomiska överväganden) speciell uppmärksamhet. Detta råd assisterar Economic Planning Agency (EPA), vilken, som nämnts tidiga- re, ansvarar för den ekonomiska långtids- planeringen i Japan. Economic Deliberation Council (EDC) innefattar 40 ledande med-
lemmar från kommersiella, finansiella, in- dustriella och akademiska kretsar. När en ekonomisk långtidsplan skall utarbetas be- gär