2

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrahalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrahalken

dels att 4 kap. 8—43 §§ och 20 kap. 7 §* skall upphöra att gälla,

dels att 4 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 20 kap. 5, 6 och 8 §§ skall ha nedan

angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 7 §, av nedan an­

givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1

Man eller kvinna, som fyllt tjugu­

fem år, må med rättens tillstånd an­

taga adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jäm­

väl adoptantens barn utom äkten­

skap. Har barnets moder uppnått

myndig ålder, må hon gemensamt

med make adoptera barnet, ändå att

hon ej fyllt tjugufem år.

3

Makar må ej adoptera annorledes

än gemensamt. Dock må ena maken

ensam antaga adoptivbarn, där den

andre vistas å okänd ort eller är sin­

nessjuk eller sinnesslö, ävensom el­

jest med den andres samtycke adop-

1 Senaste lydelse av

4 kap. 9 § 1958: 640.

4 kap. 10 § 1969:157.

4 kap. 12 § 1958: 640.

4 kap. 13 § 1963: 523.

20 kap. 7 § 1958: 640.

§•

Man eller kvinna, som fyllt tjugu­

fem år, må med rättens tillstånd an­

taga adoptivbarn. Rätt att antaga

adoptivbarn tillkommer även den

som fyllt tjugu men ej tjugufem år,

om adoptionen avser eget barn, ma­

kes barn eller makes adoptivbarn

eller om synnerliga skäl eljest före-

ligga.

§•

Makar må ej adoptera annorledes

än gemensamt. Dock må ena maken

ensam antaga adoptivbarn, där den

andre vistas å okänd ort eller är sin­

nessjuk eller sinnesslö, ävensom el­

jest med den andres samtycke adop-

4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 KAP.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 ar 19/0

5

Laga domstol --------------------------—

Ärende om adoptivförhållandes

hävande upptages av rätten i den ort,

där adoptanten eller, om han är död,

adoptivbarnet har sitt hemvist.

6

I ärende om antagande av adoptiv­

barn skall rätten söka inhämta upp­

lysningar om barnet och adoptanten

ävensom huruvida vederlag eller bi­

drag till barnets underhåll är givet

eller utfäst. Har barnet ej fyllt ader-

ton år, skall yttrande inhämtas så­

väl från barnavårdsnämnden i den

församling, där adoptanten är kyrko-

bokförd, som ock, där barnavårds-

man förordnats för barnet, från den

barnavårdsnämnd, som har att utöva

tillsyn å barnavårdsmannens verk­

samhet, och eljest från barnavårds­

nämnden i den församling, där för­

äldrarna eller den av dem som har

vårdnaden om barnet är kyrkobok-

förd.

Fader eller moder, vars samtycke

till adoptionen ej erfordras, varde

ändock hörd, där det kan ske. Finnes

särskild förmyndare, vars samtycke

ej erfordras, skall ock han höras.

I fall, varom i 4 kap. 12 § andra

stycket sägs, lämne rätten arvingar

efter den avlidne adoptanten som

avses i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra

sig.

8

Mot rättens beslut i ärende om an­

tagande av adoptivbarn eller adop­

tivförhållandes hävande må talan

fullföljas av envar, som äger göra

ansökan därom eller som skall hö­

ras i ärendet. 1

§-J

sitt hemvist.

§-x

I ärende om antagande av adoptiv­

barn skall rätten inhämta upplys­

ningar om barnet och sökanden

ävensom huruvida vederlag eller bi­

drag till barnets underhåll är givet

eller utfäst. Har barnet ej fyllt ader-

ton år, skall yttrande inhämtas från

barnavårdsnämnden i den försam­

ling där sökanden är kyrkobokförd

samt, om barnavårdsman förordnats

för barnet, från den barnavårds­

nämnd, som har att utöva tillsyn å

barnavårdsmannens verksamhet, och

eljest från barnavårdsnämnden i den

församling där den som har vårdna­

den om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke

till adoptionen ej erfordras, varde

ändock hörd, där det kan ske. Vid

adoption av adoptivbarn skall vad

nu sagts i stället gälla adoptanten

eller, om make adopterat andra ma­

kens barn, envar av makarna. Finnes

särskild förmyndare, vars samtycke

ej erfordras, skall ock han höras.

Mot rättens beslut i ärende om an­

tagande av adoptivbarn må talan

fullföljas av sökanden eller den som

skall höras i ärendet.

1 Senaste lydelse 1958: 640.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

5) Förslag

till

Lag

om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom förordnas, att 15 § namnlagen (1963: 521) skall ha nedan an­

givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §-

Förklaras någon----------------------- -----— mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar

adoptivbarnet adoptantens släkt­

namn och återförvärvar det namn

barnet hade före adoptionen. Om

synnerliga skäl äro därtill, må dock

rätten tillåta att barnet behåller

adoptantens namn.

Dömes till — —----------------------------------- mannens namn.

Denna lag träder i kraft den 1 januaiä 1971.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1969: 618) om fastställande av fader­

skapet till barn utom äktenskap skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

i

Med barnavårdsnämndens------ - •—

3. föreligger samtycke av modern

eller särskilt förordnad förmyndare

enligt 4 kap. 5 § andra stycket för-

äldrabalken till adoption av barnet,

eller

4. av----------------------------------------

(Föreslagen lydelse)

§

--------- av domstol,

3. föreligger samtycke av modern

eller särskilt förordnad förmyndare

enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken till

adoption av barnet, eller

-------- psykiska hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

8

Överläggningar i ärendet har hållits med företrädare för justitieministe-

rierna i Danmark, Finland och Norge.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till lag om ändring i föräldrabalken m. m. De upprättade lag­

förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Övergång från svag till stark adoption

Gällande regler om adoption m. m. Adoptionsinstitutet infördes hos oss

genom lagen (1917: 378) om adoption. De nu gällande allmänna bestämmel­

serna om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken (FB). Adoption kommer

till stånd genom beslut av rätten. Till adoptivbarn kan antagas annans barn

och adoptantens eget barn utom äktenskap (1 §). Makar får i princip bara

adoptera gemensamt. Dock får make adoptera ensam, om den andra maken

vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Vidare får make med

den andra makens samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptiv­

barn eller sitt eget barn utom äktenskap (3 §). Andra än makar får inte

adoptera gemensamt. Så länge adoptanten lever får adoptivbarnet inte adop­

teras på nytt av annan än adoptantens make (4 §).

Den som har fyllt 12 år får normalt inte adopteras utan eget samtycke.

Adoption får dock ske av den som är mellan 12 och 16 år utan dennes sam­

tycke, om det kan antas lända honom till skada att bli tillfrågad. För adop­

tion av den som är under 20 år krävs föräldrarnas samtycke. Är någon av

föräldrarna sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller på okänd ort

är hans samtycke dock inte behövligt. Om sådant fall föreligger beträffande

båda föräldrarna, krävs i stället samtycke av förmyndaren. Den som är

omyndigförklarad får inte adopteras utan förmyndarens samtycke (5 §).

Även föräldrar vilkas samtycke inte behövs skall om möjligt höras i ärendet.

Detsamma gäller särskilt förordnad förmyndare (20 kap. 6 § andra stycket).

Rätten skall pröva adoptionens lämplighet. För tillstånd krävs att adop­

tionen länder till gagn för barnet och att sökanden har uppfostrat barnet

eller vill uppfostra det eller särskild anledning till adoption annars före­

ligger. Ansökningen får inte bifallas om på någondera sidan har lämnats eller

utfästs vederlag för adoptionen och inte heller om bidrag till barnets under­

håll har utfästs, såvida det inte är fråga om engångsbidrag och beloppet

eller förbindelse på detta har överlämnats till barnavårdsnämnden (4 kap.

6 §). I adoptionsärendet skall domstolen försöka inhämta upplysningar om

barnet och adoptanten och om eventuellt utfästa vederlag och underhålls­

bidrag. Har barnet inte fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas från vederböran­

de barnavårdsnämnder (20 kap. 6 § första stycket).

Sådan adoption som sker enligt nu gällande rätt brukar kallas stark

adoption. Genom adoptionen får adoptivbarnet nämligen i fråga om vårdnad,

10

Som skäl för de nämnda specialreglerna för äldre adoptioner åberopades

att den rättsställning adoptivbarnet fick genom den nya adoptionsformen så

väsentligt skilde sig från barnets ställning vid tidigare adoptioner att de nya

arvs- och underhållsreglerna borde gälla för äldre adoptioner bara under för­

utsättning att domstol efter särskild prövning funnit, att adoptionen borde

föras in under den nya lagen (prop. 1958 A: 144 s. 154 o. 262). Tidsgränsen

fem år för ansökan motiverades med att frågan om övergång från svag till

stark adoption inte borde hållas svävande under någon längre tid med hän­

syn till den verkan övergången fick för både adoptivbarnets och andras rätts­

liga ställning (SOU 1954: 6 s. 193).

I fråga om rättsläget i övriga nordiska länder kan nämnas följande. Genom

lagen den 25 maj 1956 om adoption har stark adoption införts i Danmark.

Emellertid kan i adoptionsbeslutet föreskrivas, att barnet fortfarande skall

ha arvsrätt efter sina släktingar. Av uttalanden i samband med folketingets

behandling av lagförslaget kan man dra den slutsatsen att denna möjlighet

skall användas om adoptanten och barnets föräldrar begär det och barnet

även efter adoptionen sannolikt kommer att stå i nära kontakt med de bio­

logiska föräldrarna. Enligt 1956 års lagstiftning skulle äldre svaga adoptiv-

förhållanden kunna föras in under den nya lagstiftningen, om ansökan här­

om gjordes inom fem år efter nya lagens ikraftträdande. År 1961 borttogs

emellertid femårsgränsen. Det är alltså fortfarande möjligt att låta nya lagen

bli tillämplig på äldre adoptivförhållanden.

I Finland regleras adoptionsinstitutet i lag den 5 juni 1925 om adoptiv­

barn. En adoption enligt den lagen har karaktären av svag adoption. Så­

lunda bevarar adoptivbarnet sin arvsrätt efter sina biologiska släktingar och

har i princip inte arvsrätt efter adoptantens släktingar. Däremot får adop­

tivbarnet arvsrätt efter adoptanten med den inskränkningen att arvsrätten

inte får inkräkta på bröstarvinges laglott. Arvsrätt efter barnet tillkommer

adoptanten men inte dennes släktingar. I fråga om underhållsskyldigheten

gentemot adoptivbarnet gäller att adoptanten är primärt och barnets biolo­

giska föräldrar subsidiärt underhållsskyldiga. Det finländska justitiemini-

steriet planerar att under 1971 lägga fram förslag till ny adoptionslagstift-

ning som bygger på stark adoption.

I Norge infördes svag adoption genom lag den 2 april 1917. Genom lag­

stiftning den 24 maj 1935 infördes stark adoption vid sidan av svag adop­

tion och efter lag den 21 december 1956 kan endast stark adoption äga rum.

Efter år 1935 fram till ikraftträdandet av 1956 års lagstiftning har svag adop­

tion skett i endast omkring 2 % av fallen.

1956 års lagstiftning innehöll samma bestämmelser om möjlighet att föra

in äldre adoptioner under den nya lagen som motsvarande svenska och

danska lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

12

måste enligt promemorian en lösning sökas på andra vägar. Det mest radi­

kala sättet är att göra de nya reglerna tillämpliga på alla bestående äldre

adoptivförhållanden.

I promemorian framhålls att en sådan lösning skulle innebära att de bio­

logiska föräldrarnas subsidiära underhållsskyldighet mot adoptivbarnet upp­

hör. Denna underhållsskyldighet anses redan nu sakna nämnvärd praktisk

betydelse. Socialstyrelsen har på förfrågan uppgett att man där inte känner

till något fall under de senaste 30 åren där frågan aktualiserats. I prome­

morian påpekas även att de allra flesta barn som adopterats enligt äldre

regler numera uppnått sådan ålder att frågan om underhåll överhuvudtaget

inte längre kan bli aktuell. Att den subsidiära underhållsskyldigheten upp­

hör anses därför inte utgöra något hinder mot att göra reglerna om stark

adoption generellt tillämpliga på kvarstående svaga adoptioner.

Det arvsrättsliga förhållandet mellan adoptivbarnet och dess biologiska

släktingar kan däremot enligt promemorian vara av reell betydelse. Det

framstår dock som principiellt mindre tillfredsställande att barn som adop­

terats skall ha en — låt vara i olika hänseenden begränsad — arvsrätt i för­

hållande till två släkter, dvs. både den biologiska släkten och adoptivsläkten.

Eftersom adoptivbarn ofta nog är födda utom äktenskap, har denna olägen­

het f. ö. ökat i och med att barn utom äktenskap numera generellt har full

arvsrätt efter sin biologiske fader och dennes släktingar.

I promemorian hävdas att det från både principiell och praktisk synpunkt

är mest tilltalande att adoptivbarn alltid har arvsrätt på samma sätt som

andra barn, dvs. full arvsrätt i den släkt dit barnet faktiskt närmast hör,

och det är i adoptivbarnens fall praktiskt taget undantagslöst adoptivsläkten.

En sådan ordning torde stämma överens med vad som redan nu i allmänhet

har antagits gälla. Detta får givetvis inte undanskymma det faktum att det

kan finnas fall, där berörda kontrahenter avsett att arvsrätten mellan barnet

och dess biologiska släkt skall bestå. De biologiska släktingarna, främst bar­

nets föräldrar, har emellertid möjlighet att i sådana fall upprätta testa­

mente till förmån för barnet. Den begränsning i testationsfriheten som bröst­

arvinges rätt till laglott utgör tillmäts inte någon större betydelse i samman­

hanget. Det påpekas också att frågan om laglottsinstitutets avskaffande är

föremål för utredning av familjelagssakkunniga.

Fullständig arvsrätt för adoptivbarnet efter adoptanten innebär givetvis

motsvarande inskränkning i arvsrätten för adoptantens biologiska arvingar.

Även bär torde emellertid enligt promemorian möjligheten att upprätta testa­

mente vara tillräcklig. Det nämns också att övergångsbestämmelserna till

1958 års lagstiftning gav adoptanten frihet att få förklaring om övergång

från svag till stark adoption oavsett vilken inställning hans släktingar hade

i frågan. Inte heller de förändringar i fråga om arvsrätt efter adoptivbarnet,

som föranleds av en övergång från svag till stark adoption, anses vara något

avgörande hinder mot den ifrågasatta lösningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

14

betydelsen härav blir, att arvsrätt kommer att föreligga i adoptantsläkten

men inte i förhållande till den biologiska släkten.

Lagtekniskt föreslås reformen bli genomförd på så sätt, att punkterna 1,

2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1958: 640) om ändring i för-

äldrabalken samt 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

upphävs. Nämnda paragraf skall dock alltjämt gälla i fråga om rätt till arv

och till underhåll ur kvarlåtenskapen efter den som har avlidit före ut­

gången av år 1970. Vidare föreslås en särskild övergångsbestämmelse om

rättsverkningarna av hävande av adoptivförhållande, vilken intagits i an­

slutning till de i följande avsnitt behandlade ändringarna i FB. Däremot

anses någon särskild övergångsbestämmelse inte vara erforderlig för de

fallen då adoptant eller adoptivbarn avlidit. De i ärvdabalken (4 kap. 1 och

2 §§ samt 8 kap. 9 §) använda uttrycken ”adoptant” och ”adoptivbarn” täc­

ker i och för sig även dessa situationer. Övergångsbestämmelsen om verk­

ningarna av hävande av adoptivförhållande föreslås få den lydelsen, att

äldre lag gäller, om adoptivförhållande upplösts genom beslut om hävande

som meddelats före utgången av år 1970. Därav anses motsatsvis framgå att

nya lagen gäller om adoptivförhållande upplösts på annat sätt än genom

beslut om hävande.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erin­

ran av de flesta remissinstanserna. Svea hovrätt framhåller att man inte be­

höver hysa några farhågor för att rättsförluster av någon betydelse skall

uppstå. Hovrätten anser att reformen skulle medföra avsevärda principiella

och praktiska fördelar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund påpekar

att de flesta adoptivbarn är födda utom äktenskapet. Är det frågan om en

svag adoption kan adoptivbarnet ta arv efter både fadern och modern. En

sådan ordning anser förbundet uppenbarligen strida mot våra dagars upp­

fattning om adoptionens rättsliga innebörd. Familjelagssakkunniga godtar

promemorieförslaget men ställer frågan om ikraftträdandet bör uppskjutas

något så att enskilda personer får skäligt rådrum för testamentariska för­

ordnanden. Eftersom de fall där testamentariska förordnanden kan bli ak­

tuella torde vara förhållandevis fåtaliga, och då för majoriteten av bestående

svaga adoptioner lagändringens snara genomförande synes önskvärt, vill de

sakkunniga dock inte motsätta sig förslaget på denna punkt. Det förutsätts

emellertid att särskilda åtgärder vidtas för att sprida kunskap om lagänd­

ringen före ikraftträdandet. Även Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen,

statens grupplivnämnd, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Luleå, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges rättshjälps jurister,

Moderata ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

Folksam, Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen Adoptionscentrum an­

sluter sig uttryckligen till promemorieförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

cliära underhållsskyldighet mot adoptivbarn skall upphöra. Det anses inte

uteslutet att denna underhållsskyldighet i vissa fall aktualiserats. Eftersom

de barn, som adopterats enligt äldre regler, kommer att vara över elva år

gamla den 1 januari 1971, kan underhållsskyldighet inte komma i fråga

under någon längre tid därefter. Att bibehålla underhållsskyldigheten kan

därför inte möta samma betänkligheter som när det gäller arvsrätten. I

ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk anfördes, att man måste räk­

na med att subsidiär underhållsskyldighet kanske fullgjordes vid tiden för

ikraftträdandet av den föreslagna nya lagstiftningen och att det i sådant

fall kunde verka stötande om barnet fråntogs rätten till underhåll (SOU

1954: 6 s. 194). Detta uttalande, som lämnades utan erinran under remiss­

behandlingen och i propositionen (prop. 1958 A: 144 s. 262), anses fortfa­

rande vara värt beaktande. Föreningen motsätter sig därför förslaget om

ändring av underhållsreglerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritiskt inställd till förslaget i dess

helhet. Den huvudsakliga motiveringen för förslaget att göra reglerna för

stark adoption tillämpliga på alla bestående äldre adoptivförhållanden byg­

ger enligt hovrätten inte på en kartläggning av de överväganden som be­

stämt människors handlande eller av de uppfattningar om rättsläget som

nu råder utan endast på antaganden om dessa överväganden och uppfatt­

ningar. Om man likväl, med tanke på svårigheten att åstadkomma en mer

bindande bevisning, godtar resonemanget, anses detta dock inte leda fram

till att de föreslagna ändringarna ter sig rimliga och nödvändiga. Det för­

hållandet att berörda parter i det stora flertalet äldre adoptivförhållanden

oriktigt utgår från att adoptivbarnet rättsligt sett är likställt med adoptan-

tens egna barn talar snarare för att människor med tjänliga medel bör upp­

lysas om rättsläget och beredas tillfälle att ändra detta, om de finner det

vara otillfredsställande. Hovrätten framhåller vidare att det vid spädbarns-

adoption kan vara naturligt att betrakta barnet på samma sätt som ett eget

barn. Uppfattningen att barnet också rättsligt har samma ställning som ett

eget barn vinner i fråga om de äldre adoptivförhållandena efter hand ett

ökat stöd av att detta är den nya lagens innebörd. För dessa fall kan det

således vara önskvärt att reglerna är enhetliga. Det finns dock anledning

räkna med att de äldre adoptivfallen inte bara omfattar sådana adoptioner

utan även adoptioner, där det har varit avsett att arvsrätt skulle bestå mel­

lan adoptivbarnet och dess biologiska släkt. Om man nu ändrar lagen så

att reglerna för stark adoption blir tillämpliga också på alla äldre adoptions-

fall, kan därav uppkomma oväntade och överraskande resultat. Om t. ex.

föräldrarna har omkommit vid en bilolycka och barnet har omhändertagits

och adopterats av syskon till föräldrarna, kan lagändringen leda till att de

inte, såsom man hade förutsatt, får en huvudlott vid arvsfall efter far- eller

morföräldrar utan får del i sådant arv endast såsom barn i den nya famil­

jen. Det egendomliga förhållandet kan också uppkomma att två sådana, i

18

tas i justitiedepartementet och med ledning av folkbokföringen tillställas

alla berörda personer eller, om dessa inte kan återfinnas med hjälp av folk­

bokföringen, utsändas till alla hushåll.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbo­

lags förening och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund motsätter sig

promemorieförslaget. Som skäl åberopas även här närmast de konsekvenser

i arvsrättsligt hänseende som förslaget medför. I de båda förutnämnda ytt­

randena förordas att ytterligare överväganden ägnas den i promemorian be­

rörda lösningen att bereda parterna möjlighet att nnder viss ny övergångs­

tid göra anmälan eller ansökan om att äldre regler alltjämt skall gälla för

adoptionen. Kvinnoförbundet anser att kontrahenterna själva efter till­

frågan bör få ta ställning till om de önskar att reglerna för stark adoption

skall tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Hävande av adoptivförhållande

Gällande rätt

m. m. Enligt regler i 4 kap. FB kan domstol i vissa fall besluta

om hävande av adoptivförhållande. Hävande skall sålunda äga rum på an­

sökan av adoptanten, om adoptivbarnet lider av sinnesslöhet, annat svårt

själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom som kan antas härröra

från tiden före adoptionen. Ansökan måste dock göras inom 5 år från adop­

tionen och adoptanten får inte ha känt till defekten vid adoptionen (8 §).

Vidare kan adoptanten få adoptivförhållandet hävt, om adoptivbarnet har

grovt förgått sig mot adoptanten eller dennes närmaste eller om adoptiv­

barnet för ett lastbart eller brottsligt liv. Därutöver fordras för bifall till an­

sökan att det uppenbarligen inte kan fordras att adoptivförhållandet ändå

skall bestå (9 § andra stycket). Denna senare förutsättning, som infördes

genom lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken, har i praxis ansetts

gälla beträffande adoptioner före lagens ikraftträdande endast om domstol

med tillämpning av punkt 1 i övergångsbestämmelserna har förklarat att

den nya lagen skall tillämpas på adoptivförhållandet (NJA 1967 s. 186).

Adoptivförhållandet kan vidare hävas på ansökan av adoptivbarnet. Så är

fallet om adoptanten har grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån

försummar sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv och

barnets bästa till följd härav påkallar att adoptivförhållandet upphör. Bar­

net kan också få adoptionen hävd om det i annat fall är av väsentlig bety­

delse för barnet att adoptivförhållandet upphör (9 § första stycket).

Adoptivförhållande kan vidare hävas efter överenskommelse mellan adop­

tanten och adoptivbarnet, sedan barnet fyllt 20 år. Den som är omyndigför­

klarad skall ha förmyndarens samtycke till överenskommelsen (10 §).

Vissa särskilda bestämmelser om hävande av adoptivförhållande gäller

för det fall att makar har adopterat ett barn gemensamt. Adoptivförhållan-

20

sökan om hävande enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket (7 § första styc­

ket). I ärende om hävande med stöd av 4 kap. 8, 9 eller 12 § skall rätten

lämna alla dem tillfälle att yttra sig vilkas samtycke eller hörande skulle

vara erforderligt för adoption, dvs. barnets föräldrar, eventuellt förordnad

särskild förmyndare och, i fall då barnet inte fyllt 18 år, barnavårdsnämnd.

Är adoptanten omyndigförklarad skall hans förmyndare eller om han är död

vissa arvingar efter honom beredas tillfälle att yttra sig. Är adoptivbarnet

omyndigt och adoptanten ensam förmyndare skall barnets rätt bevakas av

god man (7 § andra stycket). I fall som avses i 4 kap. 12 § andra stycket

skall vissa arvingar efter den avlidne adoptanten få tillfälle att yttra sig

(6 § sista stycket). Mot rättens beslut om hävande av adoptivförhållande

kan talan föras av var och en som får göra ansökan därom eller som skall

höras i ärendet (8 §).

Historik. Reglerna om hävande av adoptivförhållande går i sina grunddrag

tillbaka på 1917 års lag om adoption. I sitt år 1913 avgivna förslag till lag

i ämnet, som låg till grund för 1917 års lagstiftning, uttalade lagberedningen

att det skulle stämma bäst överens med adoptionens ändamål om adoptionen

blev bestående för framtiden på samma sätt som ett naturligt familjeför­

hållande (lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa

delar av ärvdabalken II s. 67). Emellertid visade erfarenheten att parternas

eller enderas intresse ibland på goda grunder kunde kräva att adoptivför-

hållandet upphörde. Så borde därför kunna ske i vissa fall genom beslut av

rätten. Hävande borde enligt lagberedningen i främsta rummet kunna kom­

ma i fråga om adop tant och adoptivbarn var överens därom. En förutsätt­

ning borde dock vara att adoptivbarnet hade nått myndig ålder. Enligt lag­

beredningens åsikt fanns det också tillfällen då ett adoptivförhållande borde

kunna hävas på ansökan endast av den ena parten i adoptivförhållandet.

Särskilt kunde behov därav föreligga i fråga om barnet, som ofta hade blivit

adopterat då det var omyndigt och ibland kunde ta svår skada om adoptiv­

förhållandet fick bestå. Så kunde t. ex. vara fallet om adoptanten uppträdde

olämpligt mot barnet eller förde ett lastbart eller brottsligt liv. Man kunde

också tänka sig att barnet hade intresse av att få adoptivförhållandet hävt

trots att det inte fanns anledning att rikta några anmärkningar mot adop­

tanten. Barnet kunde t. ex. i något fall vinna avsevärda ideella eller materiella

fördelar genom att återinträda i sin gamla släkt. Lagberedningen föreslog att

adoptivbarnet skulle kunna få adoptivförhållandet hävt, om adoptanten grovt

förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummat sina plikter mot det eller

om adoptanten förde ett lastbart eller brottsligt liv och barnets bästa därför

påkallade att förhållandet upphörde. Hävande skulle vidare kunna ske om

det i annat fall var av väsentlig betydelse för barnet. Beredningen ansåg att

det inte fanns behov av att ge adoptanten lika vidsträckt rätt som barnet att

få adoptionen hävd. Adoptantens anspråk kunde begränsas till fall då barnet

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

22

adoptivförhållande som uppkommit genom att makar adopterat gemensamt

kunde hävas beträffande endast en av makarna efter det att makarna hade

erhållit äktenskapsskillnad (1LU 1949:34 s. 13). Reglerna om hävande av

adoption i 1917 års lag överfördes alltså utan ändring i sak till föräldra-

balken.

I det betänkande som låg till grund för 1958 års ändringar i adoptionslag-

stiftningen erinrade ärvdabalkssakkunniga (SOU 1954: 6 s. 171) om att

adoptivbarnets möjligheter att få adoptivförhållandet hävt i princip var be­

roende av frågan huruvida ett hävande skulle vara av väsentlig betydelse

för barnet. Adoptanten däremot kunde få adoptionen hävd, såvida adoptiv­

barnet vid något tillfälle hade grovt förgått sig mot adoptanten eller förde

ett lastbart liv, även om adoptanten själv t. ex. genom att eftersätta barnets

uppfostran var ansvarig för barnets beteende. De sakkunniga ansåg att detta

senare förhållande var otillfredsställande och att ett hävande på adoptantens

begäran borde ske endast efter ett mera allmänt bedömande av om det var

lämpligt att adoptivförhållandet bestod. De sakkunniga föreslog därför att

som ytterligare förutsättning för ett hävande i här åsyftade fall borde före­

skrivas, att det uppenbarligen inte kunde krävas att adoptionen skulle be­

stå.

Före 1958 års ändringar ansågs att adoptivförhållandet upphörde i och

med att adoptanten — eller adoptivbarnet — avled, även om vissa rättsverk­

ningar av adoptionen alltjämt kvarstod (jfr lagberedningens förslag s. 42

och 70—71). Ifall adoptanten dog innan barnet blivit myndigt, skulle vård­

naden om barnet utövas av särskilt förordnad förmyndare. Ärvdabalkssak­

kunniga föreslog att adoptivförhållandet skulle bestå även efter adoptantens

död men kunna hävas på ansökan av adoptivbarnets biologiska föräldrar

eller en av dem under förutsättning att hävande påkallades av hänsyn till

barnets bästa (SOU 1954: 6 s. 171—172). De sakkunniga hade då i tankarna

fall där barnets föräldrar ville återta barnet. I vissa fall kunde det också

tänkas, att adoptivbarnet efter adoptantens död kunde adopteras på nytt.

De sakkunnigas förslag innebar att detta skulle vara möjligt men att det

första adoptivförhållandet skulle anses hävt i och med den nya adoptionen.

Ärvdabalkssakkunniga tog också upp frågan om ändring av dåvarande

regel, att om adoptivförhållande hävdes, all rättsverkan av adoptionen upp­

hörde med påföljd att barnet återinträdde i sin tidigare släkt (SOU 1954: 6

s. 173—176). Såvitt angick adoptivbarnets ställning till adoptanten och den­

nes anförvanter borde nämnda regel i princip alltjämt gälla. I vissa fall

skulle det dock knappast vara rimligt att adoptanten befriades från under­

hållsskyldigheten, t. ex. då hävandet berodde på en omständighet som kunde

läggas adoptanten till last. De sakkunniga föreslog därför, att rätten skulle

få möjlighet att vid hävandet bestämma, att adoptanten skulle bidra till

adoptivbarnets underhåll, om det med hänsyn till anledningen till hävandet,

barnets ålder och övriga omständigheter fanns särskilda skäl till det. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

24

derna (utom Finland), Frankrike, Storbritannien, Italien, Luxemburg, Ne­

derländerna, Polen och Tjeckoslovakien.

I det följande redovisas vissa främmande rättsordningars regler om

främst hävande av adoptivförhållande.

Reglerna om hävande av adoptivtförhållande i dansk rätt motsvarar i hu­

vudsak de svenska reglerna. Under förarbetena till 1956 års lagstiftning dis­

kuterades frågan om man borde helt avskaffa eller i varje fall väsentligt

begränsa möjligheterna att häva adoptivförhållande i samband med att

stark adoption infördes. (Betaenkning 1954 nr 111 s. 31). Det ansågs myc­

ket betänkligt att hävande skulle vara möjligt, eftersom stark adoption ty­

piskt sett mest skulle användas vid anonym adoption av småbarn. Emeller­

tid hade de dittills gällande reglerna om hävande av adoptivförhållande inte

givit anledning till mer ingående kritik. Man avstod därför från mer in­

gripande ändringar av dessa1 regler men framhöll att det borde anföras myc­

ket starka skäl för att upphäva en stark adoption, eftersom barnet då an­

tingen kom att sakna anknytning till någon familj eller också skulle bli

nödsakat att gå tillbaka till en familj som kanske sedan lång tid tillbaka

inte hade haft någon kontakt med barnet.

I fråga om hävande på grund av att adoptivbarnet lider av sinnesslöhet

o. 1. är möjligheterna till hävande mer begränsade än enligt svensk rätt.

Sålunda krävs att det skulle vara uppenbart obilligt att begära att adop-

tivförhållandet skall bestå. Under förarbetena uttalades att adoptivföräld­

rar likaväl som naturliga föräldrar måste ta ansvaret för att barnet inte

har utvecklats på det sätt man hoppats. I undantagsfall kunde emellertid

ett hävande tänkas vara förenligt med barnets intressen framförallt då bar­

net vistades på en anstalt och det naturliga förhållandet föräldrar—barn

alltså inte förelåg.

Rättsverkningarna av att adoptivförhållande hävs avviker inte i mer vä­

sentliga hänseenden från vad som gäller i svensk rätt.

I Finland gäller att adoptivförhållande kan hävas efter överenskommelse

mellan adoptanten och adoptivbarnet, om barnet har uppnått myndig ålder

och rätten finner att hävande bör ske. Vidare finns regler om hävande av i

huvudsak samma innehåll som bestämmelserna i 4 kap. 9 § föräldrabalken.

Däremot saknas i finländsk rätt motsvarighet till reglerna i 4 kap. 8 och

12 §§ föräldrabalken. I och med att adoptivförhållande hävs upphör all ver­

kan av adoptionen. Rätten kan dock tillåta att adoptivbarnet behåller det

genom adoptionen förvärvade namnet.

Även enligt norsk rätt finns vissa möjligheter att få adoptivförhållande

upphävt. Det kan — men behöver inte nödvändigtvis — ske om adoptant

och adoptivbarn är ense därom förutsatt att adoptivbarnet är myndigt.

Adoptivförhållande kan vidare hävas om adoptanten har dött och hänsyn

till barnets bästa talar för att adoptivförhållandet bör hävas. I dessa båda

fall beslutar Konungen om hävande av adoptivförhållandet. Hävande kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

26

1. Så länge adoptivbarnet är underårigt får adoptivförhållandet icke hä­

vas annat än genom beslut av judiciell eller administrativ myndighet. Häv-

ning får ske endast då särskilda skäl därtill föreligger och lagen medger att

adoptivförhållande häves på sådana skäl.

2. Föregående punkt avser icke fall då

a) adoption är ogiltig,

b) adoptivförhållandet upphör genom att adoptivbarnet legitimeras av

adoptanten.

Önskemål om reformer. Vid 1967 års riksdag väcktes fyra motioner om

hävande av adoptivförhållande. I motionerna I: 41 och II: 59 hemställdes att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en allsidig utredning av

frågan huruvida och i så fall i vilken omfattning och under vilka förutsätt­

ningar hävande av adoptivförhållande borde kunna äga rum efter införan­

det av s. k. stark adoption. I motionerna I: 172 och II: 210 hemställdes att

riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära en översyn av bestämmelserna om

hävande av adoption.

Motionerna remissbehandlades. I fråga om det närmare innehållet i re­

missyttrandena hänvisas till redogörelsen i utskottets utlåtande över motio­

nerna (1LU 1967:48). För egen del framhöll utskottet att det från skilda

sypunkter — etiska, sociala och medicinska — var motiverat att se över reg­

lerna om hävande av adoptivförhållande och därvid förutsättningslöst under­

söka möjligheterna att i enlighet med motionernas syfte ytterligare stärka

handen mellan adoptant och adoptivbarn. Utskottet hemställde att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en sådan översyn i lämpligt

sammanhang. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 322).

Departementspromemorian. I departementspromemorian framhålls att nu­

varande bestämmelser om rätt för adoptant eller adoptivbarn att efter an­

sökan hos domstol få adoptivförhållandet hävt inte stämmer väl överens

med nutida uppfattning om adoptionsinstitutet. Det synes från principiell

synpunkt naturligast att jämställa adoptivbarn med andra barn och således

göra adoptivförhållandet oupplösligt på samma sätt som

biologisk släktskap. För en sådan lösning talar också att nuvarande ordning

i enskilda fall kan leda till socialt inte önskvärda resultat. Om ett adoptiv­

förhållande hävs, kan barnet komma att stå ensamt utan vare sig biologiska

föräldrar eller adoptivföräldrar. Ett sådant resultat är särskilt olyckligt när

barnet härstammar från främmande land och helt saknar släktingar här.

Adoption av utländska barn har under senare år blivit allt vanligare. Spe­

ciellt nämns den relativt omfattande adoption av barn från Korea som sker

i samarbete med sydkoreanska myndigheter. Utgångspunkten för de be­

rörda myndigheterna liksom även för barnets vårdnadshavare torde normalt

vara att en sådan adoption skall bli bestående. Hävande av ett sådant adop­

tivförhållande kan därför enligt promemorian sägas vara oförenligt med de

förutsättningar under vilka adoption kommit till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

28

ett fall av hävande enligt förevarande lagrum. Ytterligare framhålls att den

syn på kontakt mellan handikappade och andra barn som kom till uttryck

under förarbetena till 1944 års lagstiftning numera framstår som föråldrad.

Hävanderegeln i 4 kap. 8 § FB föreslås därför bli upphävd.

I fråga om regeln i 4 kap. 9 § andra stycket FB — som ger adoptanten

rätt att få adoptionen hävd, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adop­

tanten eller dennes närmaste eller om barnet för ett lastbart eller brottsligt

liv och det uppenbarligen inte kan krävas att adoptionen likväl skall bestå

-—■ uttalas följande i promemorian.

Principiellt sett bör adoptivföräldrar lika litet som biologiska föräldrar

kunna avsäga sig föräldraskapet på grund av att barnet utvecklas i en icke

förutsedd riktning. Det är också tydligt att hävande i nu åsyftade fall kan

få mycket svåra verkningar från social synpunkt. Barnet kan sålunda kom­

ma att ställas helt utan familj vid en tidpunkt då det kanske som bäst be­

höver dennas stöd. Möjligheterna att återanpassa barnet torde i allmänhet

minska ifall det förlorar sina föräldrar och sitt hem. Vidare kan blotta exi­

stensen av hävandemöjligheten minska adoptivföräldrarnas intresse för att

hjälpa barnet. I promemorian föreslås därför att regeln upphävs.

I anledning av reglerna i 4 kap. 9 § första stycket FB om rätt för adoptiv­

barnet att få adoption hävd, framhålls i promemorian att det givetvis är

synnerligen angeläget att barn växer upp i en god miljö. Beklagligt nog in­

träffar det att adoptivföräldrar visar sig olämpliga att ha hand om sitt barn.

Men detsamma händer också i fråga om biologiska föräldrar. Med hänsyn

bl. a. till den lämplighetsprövning som skall föregå adoption torde riskerna

närmast vara mindre för adoptivbarn än för andra barn. Av väsentlig bety­

delse i detta sammanhang är emellertid de möjligheter som vår lagstiftning

ger samhället att ingripa till skydd för ett barn som löper risk att ta skada

i en olämplig miljö. Dessa möjligheter är desamma i fråga om adoptivbarn

och andra barn. Barnavårdsnämnden kan inskrida med olika åtgärder, och

i sista hand kan barnet omhändertas för samhällsvård (25—29 §§ barna­

vårdslagen). I 6 kap. 6 § FB finns vidare regler om rätt för domstol att vid

olämplighet från vårdnadshavares sida förordna annan att utöva vårdnaden.

I vissa fall kan det enligt promemorian vara bäst för barnet att definitivt

infogas i en ny föräldramiljö. F. n. gäller att adoptivbarn under adoptan-

tens livstid inte kan adopteras på nytt förrän den tidigare adoptionen har

hävts. Det betyder att adoptivbarn i detta hänseende är sämre ställda än

andra barn. Med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt åstad­

komma full likställighet mellan adoptivbarn och andra barn synes det na­

turligt att denna ordning ändras så, att en adoption visserligen inte kan

hävas men att å andra sidan ny adoption kan ske och att därvid den äldre

adoptionen automatiskt upphör. Hävanderegeln i 4 kap. 9 § första stycket

föreslås därför bli upphävd. Promemorieförslaget i fråga om omadoption

kommer att redovisas närmare i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

30

hävas enbart på grund av föräldrarnas bortgång. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §

första stycket föreslås därför bli upphävd.

I promemorian konstateras att som en följd av att nuvarande möjligheter

för domstol att häva adoptivförhållande helt slopas måste också de särskilda

bestämmelserna i 4 kap. 11 § FB om hävande av adoption när makar har

adopterat gemensamt upphävas. Detsamma gäller föräldrabalkens regler i

4 kap. 13 § om rättsverkningarna av hävande, i 20 kap. 5 § andra stycket

och 7 § om förfarandet vid hävande av adoption samt i 20 kap. 8 § om talan

mot beslut om hävande. Särskilda bestämmelser om adoptivbarns rätt till

släktnamn ifall adoptivförhållandet hävs finns i 15 § andra stycket namn­

lagen. Även detta lagrum föreslås bli upphävt.

Promemorieförslaget innebär som förnt har antytts att adoptivbarn

kan adopteras på nytt. Behov av ny adoption kan enligt prome­

morian föreligga av skiftande orsaker. Adoptanten kan t. ex. på grund av

asocialitet och utan att det finns nämnvärt hopp om en förändring till det

bättre ha blivit oförmögen att fullgöra sina föräldraplikter mot barnet. Det

kan också tänkas att han drabbas av obotlig sinnessjukdom eller svår invali­

ditet, som gör det omöjligt för honom alt ha hand om barnet. Ett annat fall

är att adoptanten avlider utan att efterlämna andra närmare anförvanter än

adoptivbarnet. Ytterligare nämns den situationen att adoptivföräldrarna har

skilt sig och därefter den av dem som fått vårdnaden om adoptivbarnet gifter

om sig med någon som vill adoptera barnet. Ny adoption bör enligt prome­

morian i princip kunna komma till stånd i samtliga de fall där adoption nu

är möjlig. Ett par speciella situationer uppmärksammas emellertid särskilt

i detta sammanhang.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket FB kan till adoptivbarn antagas adoptan-

tens eget barn utom äktenskap. Härav anses motsättningsvis följa att det

f. n. inte är möjligt att adoptera eget barn i äktenskap. Normalt finns heller

inget behov härav. Slopas möjligheterna att häva adoptivförhållande, kan

dock frågan undantagsvis bli aktuell t. ex. om ett utom äktenskap fött adop­

tivbarns biologiska föräldrar gifter sig och därefter vill ta hand om sitt barn

som då genom legitimation fått äkta börd. I sådana undantagsfall bör för­

äldrarna enligt promemorian ha möjlighet att ta barnet till sig som sitt eget.

Efter det att nuvarande möjligheter att häva adoption försvunnit kan detta

enligt promemorian lagtekniskt ordnas enklast genom att man tar bort den

särskilda bestämmelsen i 4 kap. 1 § andra stycket FB om att till adoptivbarn

kan antagas även adoptantens barn utom äktenskap. I promemorian fram­

hålls att lagen därmed inte innehåller några som helst begränsningar i rätten

att adoptera eget barn, vare sig det är fråga om barn i eller utom äktenskap.

Det ligger emellertid i sakens natur att adoption av eget barn i äktenskap

bör komma i fråga bara i de sällsynta fall då adoptionen tjänar ett förnuftigt

ändamål. Man anser sig kunna utgå från att domstolarna utan att det ges

någon uttrycklig föreskrift härom beaktar detta vid den allmänna lämplig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

32

föräldrabalken), underhållsskyldighet (7 kap. 5 § föräldrabalken), förrnyn-

derskap (11 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken), arvsrätt och rätt till

underhållsbidrag ur kvarlåtenskap (4 kap. 1 och 2 §§ samt 8 kap. 9 § ärv-

dabalken). Det anses visserligen inte råda någon större tvekan om att dessa

bestämmelser efter ny adoption blir tillämpliga på förhållandet mellan adop­

tivbarnet och den nya adoptanten och att alla rättsliga förbindelser med den

förre adoptanten upphör i och med den nya adoptionen, med undantag dock

för det fallet att en make adopterar den andre makens adoptivbarn. I tyd­

lighetens intresse anses dock böra föreskrives, att om adoptivbarn adopte­

ras på nytt av annan än den tidigare adoptantens make, all verkan av den

äldre adoptionen upphör såvitt angår adoptivbarnets ställning till den förra

adoptanten och dennes släktingar. En bestämmelse av denna innebörd före­

slås bli intagen i 4 kap. 7 § FB. Det i bestämmelsen använda uttrycket ”adop­

tivbarnets ställning till den förre adoptanten” är enligt promemorian inte

avsett att omfatta barnets rätt till släktnamn. Härom finns särskilda regler

i namnlagen (jfr 5 kap. 1 § föräldrabalken). Enligt 3 § namnlagen kan ett

adoptivbarn i vissa fall få behålla det släktnamn barnet hade före adoptionen.

Det finns också möjligheter att kombinera det släktnamnet med adoptantens

släktnamn. Vid en ny adoption bör samma regler gälla i fråga om barnets

rätt att bära den tidigare adoptantens släktnamn. Eftersom detta följer av

3 § namnlagen redan i dess nuvarande lydelse, anses ingen lagändring på

denna punkt behövlig.

1 fråga om förfarandet vid ny adoption föreslås reglerna om

vanlig adoption i princip bli tillämpliga. Särskilt erinras om bestämmelsen

i 4 kap. 6 § FB att adoption inte får beviljas utan att adoptionen befinnes

lända till gagn för barnet. I ett par hänseenden fordras emellertid enligt

promemorian vissa särregler för ny adoption. Enligt 4 kap. 5 § andra styc­

ket FB krävs att barnets föräldrar lämnar sitt samtycke till adoptionen. Om

någon av föräldrarna är sinnesjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

vistas på okänd ort, behöver samtycke dock inte lämnas av denne förälder.

I stället skall enligt 20 kap. 6 § andra stycket FB vederbörande höras i adop-

tionsärendet, om det kan ske. Till dessa bestämmelser föreslås vissa tillägg

avseende ny adoption. I 4 kap. 5 § andra stycket FB förordas en regel av

innebörd att vid adoption av adoptivbarn kravet på samtycke från föräld­

rarna ersätts av krav på samtycke från adoptanten eller, om make har adop­

terat den andra makens barn, samtycke från makarna. Har makar adopterat

gemensamt är vardera maken att anse som ”adoptant”, och ny adoption förut­

sätter alltså normalt samtycke från dem båda. Det nuvarande undantaget

från kravet på samtycke anses lämpligen kunna utformas så att samtycke

inte fordras av den som är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

på okänd ort. Vidare föreslås att i paragrafen anges att, om sådant fall före­

ligger beträffande envar av dem som skall samtycka till adoptionen, förmyn­

darens samtycke i stället skall inhämtas. 20 kap. 6 § andra stycket FB

Iiungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

34

1971. I promemorian konstateras att de nya reglerna utan vidare blir till­

lämpliga på alla adoptioner som beviljas efter den tidpunkten. Vad gäller

frågan huruvida även äldre adoptioner bör omfattas av de nya reglerna erin­

ras först om det tidigare framlagda förslaget att alla vid årsskiftet 1970—71

kvarstående svaga adoptivförhållanden skall omvandlas till starka adoptio­

ner. De principiella och praktiska skäl som har anförts för slopande av

nuvarande möjligheter alt häva adoptioner har enligt promemorian giltig­

het också i fråga om adoptioner som består vid ikraftträdandet. Ser man

saken från de berörda kontrahenternas, särskilt då adoptantens, synpunkt

kan en sådan ordning knappast anses oskälig. Det anses inte vara realistiskt

att se saken så, att någon av kontrahenterna gått in i adoptivförhållandet

under den förutsättningen att adoptionen skulle kunna hävas. Dessutom

erinras om att det även enligt de föreslagna nya reglerna finns möjlighet att

genom ny adoption få det tidigare adoptivförhållandet upplöst. Mot bakgrund

härav anses övervägande skäl tala för att de nya reglerna görs tillämpliga

på alla äldre adoptioner. Skälen för reformen har enligt promemorian sådan

tyngd att det nu sagda gäller även om ärende om hävande av adoptivför-

hållande är anhängigt vid domstol vid ikraftträdandet. För sådana fall får

parterna alltså lita till möjligheten att adoptivförhållandet kan upphävas

genom ny adoption. Detsamma bör gälla ifall beslut om hävande visserligen

meddelats före ikraftträdandet men genom överklagande kommer under

högre rätts prövning efter ikraftträdandet. I så fall skall alltså den högre

rätten upphäva det överklagade beslutet, såvitt adoptionen därigenom har

hävts. Har adoption i annat fall hävts genom beslut som meddelats före den

1 januari 1971, berörs däremot enligt promemorian ärendet inte av rätts­

verkningarna av den nya lagstiftningen, även om beslutet vinner laga kraft

först efter nämnda tidpunkt.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har i allt väsentligt tillstyrkts eller

godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anser förslaget vara synnerligen välmotiverat. Socialstgrelsen fram­

håller att ett adoptivbarn enligt förslaget kan adopteras på nytt. Enligt bar­

navårdslagen är barnavårdsnämnd skyldig att ingripa till skydd för barn som

löper risk att ta skada i en olämplig miljö. Det finns vidare möjlighet att

med stöd av 6 kap. 6 § föräldrabalken frånta en olämplig vårdnadshavare

vårdnaden om barnet. Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig

styrelsen kunna biträda även förslaget att avskaffa möjligheterna att häva

adoptivförhållande i adoptivbarnets intresse. Även Stockholms rådhusrätt,

familjelagssakkunniga, statens grupplivnämnd, barnavårdsnämnderna i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå, Sveriges advokatsamfund, förening­

en Sveriges rättshjälps jurister, Centerns kvinnoförbund, Moderata samlings­

partiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Mo­

derata ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

36

är inte sannolikt, särskilt om man inför möjlighet till omadoption. Situatio­

ner kan lätt förutses uppkomma, där det skulle vara olyckligt med hänsyn

till adoptivbarnet om laglig möjlighet helt saknades att bringa ett adoptiv-

förhållande till upphörande. Speciella sådana situationer kan uppstå i fall

med internationell anknytning. För undantagsfall, där en lösning inte kan

nås genom omadoption eller på annat sätt, kan därför enligt hovrättens

mening bibehållandet av möjlighet att häva adoptioner framstå som rimlig.

Även med tanke på tidigare svaga adoptioner ter sig bibehållandet av en så­

dan utväg skäligt. Utländsk adoptionslagstiftning medger vanligen någon

möjlighet till hävande av adoption. Att övriga nordiska länder alltjämt tillå­

ter hävande av adoptivförhållande kräver särskilt hänsynstagande. Enligt

hovrättens mening föreligger starka skäl att behålla möjligheten att häva

adoption, när detta med hänsyn till adoptivbarnets bästa prövas oundgäng­

ligen erforderligt.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att de som lever sam­

man utan att vara gifta bör kunna få möjlighet att adoptera gemensamt.

En ändring i adoptionslagstiftningen bör enligt förbundet kunna göras på

denna punkt utan att man avvaktar familj elagssakkunnigas betänkande.

Centerns kvinnoförbund, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och förening­

en Adoptionscentrum ansluter sig däremot uttryckligen till promemorieför-

slaget att frågan överlämnas åt familjelagssakkunniga.

Socialstyrelsen, liksom också Moderata samlingspartiets kvinnoförbund,

menar att de otidsenliga beteckningarna ”sinnessjuk” och ”sinnesslö” i

4 kap. FB måste ändras. Enligt styrelsen är mentalsjukdomarna i flertalet

fall av övergående natur och ofta krävs endast kort vårdtid. I fråga om de

psykiskt utvecklingsstörda finns alla grader av utveckling och i många fall

finns här ingen grund till att underlåta att inhämta deras samtycke i adop-

tionsfall. Då fråga uppstår om att i hithörande fall adoptera utan vederbö-

randes samtycke bör beträffande psykiskt sjuka krävas läkarintyg som an­

ger graden av varaktigheten av sjukdomen. I fråga om de psykiskt utveck­

lingsstörda bör enligt socialstyrelsen principen vara att samtycke bör krävas

i de fall då den utvecklingsstörde förstår innebörden härav.

En namnrättslig fråga tas upp av CFU, som ifrågasätter om bärande skäl

alltjämt finns för att behålla bestämmelsen i 3 § tredje stycket namnlagen

beträffande tilläggsnamn vid adoption. Frågan synes böra övervägas med

hänsyn till att enligt förslaget alla adoptioner med retroaktiv verkan blir

starka adoptioner, att möjligheterna till hävande av adoption upphör samt

att sålunda adoptionens rättsverkningar ger barnet en enhetlig och fast an­

knytning till adoptivsläkten med motsvarande bortfall av sambandet med

den biologiska släkten. Dubbla efternamn vållar svårigheter vid efterforsk­

ning i alfabetiska register o. d. Av detta skäl och för åstadkommande av

namnstabilitet är det av intresse att begränsa förekomsten av dubbla efter­

namn. Dubbelt släktnamn, dvs. släktnamn bestående av två namn, godkänns

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

frågan om antagande av adoptivbarn ofta nog överhuvudtaget inte bli aktuell

förrän vederbörande uppnått 25-årsåldern. Detta hindrar dock inte att man

väl kan tänka sig fall där situationen är den motsatta. Om ett ungt gift pal

redan på ett tidigt stadium har klart för sig att de inte kan få några egna

barn, är det givetvis tänkbart att de så snart som möjligt vill antaga adoptiv­

barn. Det kan då emellanåt framstå som omotiverat att de måste vänta här­

med tills båda fyllt 25 år. Det kan likaledes förefalla mindre rimligt att

exempelvis en kvinna, som har barn utom äktenskap och är gift med en 21-

årig man, ovillkorligen måste vänta inemot fyra år innan hon och maken

tillsammans får adoptera barnet. Även andra situationer torde kunna före­

komma där nuvarande åldersgräns kan förefalla onödigt hög.

I promemorian understryks att det främst av hänsyn till barnets bästa

givetvis är angeläget att den eller de som skall adoptex-a ett barn uppfyllei

tillräckliga krav på mognad och skötsamhet. Gällande regler rörande förfa­

randet i adoptionsärenden anses emellertid erbjuda tillfredsställande garan­

tier härför även efter en sänkning av adoptionsåldern. Det eiinras om att

barnets föräldrar måste samtycka till adoption, att vederbörande barna­

vårdsnämnder skall yttra sig i frågan och att domstol, som skall pröva lämp­

ligheten av den tilltänkta adoptionen, inte får ge tillstånd till denna utan

att adoptionen befinnes lända till gagn för barnet.

Det anses därför motiverat att sänka adoptionsåldern. Denna bör dock

alltjämt sättas högre än äktenskapsåldern. Åldersgränsen anses lämpligen

kunna bestämmas till 20 år, dvs. lika med myndighetsåldern. Det föroidas

att 4 kap. 1 § första stycket FB ändras i enlighet härmed. Den särskilda

regeln i paragrafens andra stycke, vilken medger kvinna som är myndig att

tillsammans med make adoptera eget barn utom äktenskap, kommer där­

med att sakna självständig betydelse. Regeln föreslås därför utgå.

Remissyttrandena. Förslaget om sänkning av adoptionsåldern biträds a\

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, barnavårdsnämnderna i

Stockholm, Göteborg och Luleå, föreningen Sveriges rättshjälps jurister, Cen­

terns kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund och föreningen Adoptionscentrum. Do­

mareföreningen är tveksam men stannar för att tillstyrka förslaget. Även

barnavårdsnämnden i Malmö är tveksam och anser att frågan bort diskute­

ras mer ingående. Nämnden anser sig dock kunna godtaga förslaget.

Familjelagssakkunniga anser att det inte kan bestridas, att fall kan före­

komma där nuvarande åldersgräns förefaller onödigt hög. För många torde

det vara en avgörande förutsättning för att antaga adoptivbarn att de inte

kan få egna barn. Osäkerheten om denna förutsättning verkligen är för han­

den måste i allmänhet antas vara större ju yngre adop tanten är. Visar den

sig efter adoptionen inte föreligga kan det känslomässiga förhållandet till

³⁸

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

40

gäller adoption av barn från utvecklingsländer är också enligt styrelsens

erfarenheter motiven för adoption ofta mer komplicerade än vid adoption

av svenska barn där längtan efter barn i förening med sterilitet i äktenska­

pet i regel är det helt dominerande motivet. Vid adoption av barn från ut­

vecklingsländer är, enligt vad styrelsen tyckt sig finna, detta motiv inte det

enda eller ens alltid det förhärskande. Här förekommer inte sällan motiv

även av annat slag exempelvis att man vill göra en insats i U-landshjälpen

och/eller främja en utjämning av rasmotsättningarna i världen. Själva be­

hovet av barnkontakt kan sålunda i sådana fall vara mindre markerat än

vid adoption av svenska barn. Styrelsen är emellertid medveten om att

situationer kan förekomma, där nuvarande åldersgräns framstår som för

hög och där adoption bör kunna tillåtas. Detta torde dock inträffa endast

undantagsvis. Styrelsen vill inte motsätta sig en omformulering av 4 kap.

1 § FB som möjliggör detta. Styrelsen anser att nuvarande åldersgräns, 25

år, bör bibehållas som huvudregel och att, om adoptanten är yngre, adop­

tion bör få ske bara ifall synnerliga skäl föreligger, dock aldrig om adop­

tanten är under 20 år. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om inte bestäm­

melsen i 4 kap. 1 § FB bör utformas så att den som är under 25 år får adop­

tera endast om särskilda skäl talar för det. Också Fredrika-Bremer-förbun-

det tar avstånd från tanken att generellt sänka adoptionsåldern till 20 år.

Avsteg från nuvarande adoptionsålder bör liksom hittills kunna göras för

barnets myndiga moder som tillsammans med make vill adoptera eget barn.

Undantagsregeln bör enligt förbundet utvidgas till att gälla också barnets

myndige fader.

Sveriges advokatsamfund avstyrker promemorieförslaget. Även om det är

riktigt att det står var och en fritt att bilda familj så snart vederbörande

blivit myndig, kan man inte bortse från att skilsmässofrekvensen är allra

högst i de unga äktenskapen. Innan man påtar sig ansvaret för ett adoptiv­

barn bör man ha nått en viss personlig mognad, och den nuvarande ålders­

gränsen synes utan olägenhet kunna kvarstå i lagen. Samfundet framhåller

att redan nuvarande bestämmelse i föräldrabalken innebär en betydligt

lägre åldersgräns än i många andra länder.

Centerns kvinnoförbund tar i detta sammanhang upp ett par andra pro­

blem. Domstolarna synes enligt förbundet ha varit restriktiva när det gäller

att ge ensamstående tillstånd att adoptera. Med tanke på att allt fler äkten­

skap upplöses och att därvid en av makarna blir vårdnadshavare också för

adoptivbarn anser förbundet att vid beviljande av adoption mindre hänsyn

bör tas till civilstånd och mer till andra förutsättningar att ge adoptivbarnet

trygghet. Förbundet ifrågasätter om inte detta borde komma till klart ut­

tryck genom att 4 kap. 1 § FB ges följande lydelse ”Man eller kvinna oavsett

civilstånd etc.”. Förbundet framhåller också att det varken i gällande lag

eller i promemorieförslaget sägs något om barnets ålder vid adoption. I prak­

tiken drar själva adoptionsförfarandet så pass långt ut på tiden att båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

42

ärenden om övergång från svag till stark adoption uppgår emellertid endast

till uppskattningsvis mellan 3 000 och 4 000.

I departementspromemorian föreslås att reglerna för stark adoption nu

görs tillämpliga på alla kvarstående svaga adoptioner. Förslaget har fått ett

positivt mottagande i det stora flertalet remissyttranden. Från några håll

framförs emellertid kritiska synpunkter, främst mot bakgrund av förslagets

verkningar i arvsrättsligt hänseende.

För egen del vill jag till en början framhålla att det givetvis är svårt att

med säkerhet fastställa orsaken till att utvecklingen i fråga om frivillig

övergång från svag till stark adoption blivit en annan än man räknade med

vid tillkomsten av 1958 års lagstiftning. Mot bakgrund särskilt av den nära

faktiska anknytning till adoptanten och dennes släkt som adoptivbarnet

normalt får genom adoption kan det låga antalet ärenden om övergång till

stark adoption emellertid inte rimligtvis antas bero på en negativ inställ­

ning från adoptanterna i gemen till den starka adoptionsformen. Som

framhålls i departementspromemorian får förklaringen sökas i andra om­

ständigheter, såsom att adoptanterna många gånger saknat kännedom om

möjligheten att begära övergång till stark adoption eller i varje fall om den

rättsliga effekten av att sådan övergång inte kom till stånd. Det är vidare

sannolikt att åtskilliga av de adoptanter, som känt till övergångsbestämmel­

serna till 1958 års lagstiftning, inte kommit sig för med att ta initiativ till

ett domstolsförfarande, som inte skulle leda till någon omedelbart märkbar

förändring i det faktiska förhållandet mellan adoptant och adoptivbarn.

Som framhålls i departementspromemorian är det givetvis i och för sig

otillfredsställande att för ett betydande antal adoptioner alltjämt gäller reg­

ler, vilka återspeglar en föråldrad syn på adoptionsinstitutet. För de be­

rörda kontrahenterna lär det vara svårt att förstå varför rättsverkningarna

av adoption är olika, beroende på om adoptionen skett före den 1 juli 1959

eller senare. I det stora flertalet äldre adoptivförhållanden torde såväl adop­

tivföräldrarna och barnet som barnets biologiska föräldrar utgå från att

barnet rättsligt sett är likställt med ett adoptantens eget barn.

Mot bakgrund av dessa förhållanden framstår det enligt min mening som

angeläget att rättsreglerna för äldre adoptivförhållanden reformeras så att

de bringas i bättre överensstämmelse med numera gängse uppfattning om

rättsverkningarna av adoption.

Promemorieförslaget innebär till en början att de biologiska föräldrarnas

subsidiära underhållsskyldighet faller bort. I ett remissyttrande hävdas att

denna underhållsskyldighet bör stå kvar av hänsyn till adoptivbarnet. Jag

vill med anledning därav framhålla att den subsidiära underhållsskyldig­

heten redan nu torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Enligt promemo­

rian har socialstyrelsen på förfrågan upplyst att man inte känner till något

fall under de senaste tre decennierna där frågan har aktualiserats. I fråga

om det stora flertalet barn som adopterats före den 1 juli 1959 gäller vidare

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

44

räcklig även när det gäller behovet att kunna neutralisera verkningarna av

de övriga ändringar i arvsreglerna som promemorieförslaget innebär.

Som tidigare nämnts har under remissbehandlingen från några håll fram­

förts förslag om att man borde ge berörda parter möjlighet att, beroende på

omständigheterna i det särskilda fallet, avgöra om de önskar övergång från

svag till stark adoption. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar sålunda

att rätten för adoptanten att ansöka om övergång från svag till stark adop­

tion införs på nytt. Även förslag till andra övergångsanordningar har förts

fram.

Erfarenheterna av övergångsbestämmelserna i 1958 års lagstiftning visar

enligt min mening att hovrättens förslag inte är någon framkomlig väg.

Att, som moderata samlingspartiets kvinnoförbund tänker sig, i någon form

tillfråga kontrahenterna i alla äldre adoptivförhållanden huruvida de öns­

kar övergång till stark adoption, torde vara praktiskt närmast omöjligt och

i varje fall alltför omständligt. Från försäkringshåll har ifrågasatts om man

inte bör bereda parterna i adoptivförhållandena möjlighet att göra anmälan

eller ansökan om att äldre arvsregler alltjämt skall gälla. Denna tanke dis­

kuteras i departementspromemorian. De praktiska och tekniska skäl mot

en sådan ordning som anförts i promemorian anser jag emellertid bärande.

I enlighet med det anförda ansluter jag mig i likhet med det alldeles över­

vägande antalet remissinstanser till förslaget att reglerna för stark adop­

tion görs omedelbart tillämpliga på alla kvarstående svaga adoptioner.

I promemorian har föreslagits att reformen skall omfatta också sådana

svaga adoptioner där adoptanten eller adoptivbarnet avlidit medan äldre

lag gällde. Under remissbehandlingen har från något håll framförts kritik

häremot. För egen del anser jag dock, att de skäl som i promemorian an­

förts till stöd för denna lösning är bärande. Jag vill också framhålla, att

allmänheten säkert skulle ha svårt att förstå, varför enbart den omstän­

digheten att adoptanten avlidit skall medföra att adoptivbarnet behåller

sin arvsrätt efter sin biologiska släkt. Enligt min mening skulle det verka

förvirrande, om man även i fortsättningen för adoptionsfallen skulle be­

höva arbeta med dubbla arvsrättsliga regelsystem. I och för sig kan det

visserligen i det enskilda fallet te sig egendomligt, att ett adoptivbarn,

vars adoptant avlidit för många år sedan, inträder som arvinge efter

adoptantens släktingar trots att adoptivbarnet vid flera tidigare arvfall

inom adoptivsläkten saknat arvsrätt. Effekter av liknande art uppkommer

emellertid i större eller mindre utsträckning vid varje ändring av de arvs­

rättsliga reglerna.

Jag biträder även förslaget i promemorian om hur reformen lagtekniskt

bör genomföras. De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

Ändringarna i arvsreglerna får stor praktisk betydelse. Som tidigare har

framgått kan de i vissa fall påkalla att testamente upprättas eller ändras.

Det kan också i eu del fall bli aktuellt att jämka förmånstagarförordnan-

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

46

de tas bort. Enligt promemorieförslaget skall i stället införas regler som

möjliggör att adoptivbarn kan adopteras på nytt.

Praktiskt taget alla remissinstanser har anslutit sig till förslaget. Svea

hovrätt anser dock att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet att

häva adoptivförhållande i adoptivbarnets intresse.

För egen del vill jag först erinra om att hävande av adoption numera

förekommer mycket sällan. Reglerna härom har alltså begränsad praktisk

betydelse. Jag delar emellertid den i promemorian framförda uppfattningen,

att det från principiell synpunkt är följdriktigt att adoptivförhållande görs

oupplösligt på samma sätt som biologisk släktskap, så att adoptivbarn ock­

så i det hänseendet blir jämställda med andra barn. Även de i promemorian

i övrigt anförda skälen för den föreslagna reformen finner jag vägande.

Hävande av adoptivförhållande på ansökan av adoptanten kan leda till det

från social synpunkt olyckliga resultatet att barnet kommer att stå ensamt

utan både biologiska föräldrar och adoptivföräldrar. Rätten för adoptions-

kontrahenterna att efter överenskommelse få adoptionen upplöst strider

mot den i vårt land gällande principen att börds- och statnsfrågor är un­

dandragna parternas fria dispositionsrätt. Nuvarande möjlighet att häva

adoption efter adoptantens död blir överflödig, om adoptivbarn kan adopte­

ras på nytt. Frågan om borttagande av möjligheten att häva adoption i

adoptivbarnets intresse kan förefalla mera tveksam. Det är här främst fråga

om sådana fall där adoptanten uppträder olämpligt mot barnet eller av an­

nan anledning inte längre bör ha hand om det. Inte heller här finns emel­

lertid enligt min mening anledning att göra skillnad mellan adoptivbarn och

andra barn. De möjligheter som lagstiftningen erbjuder att i nu åsyftade

fall ingripa till barnets skydd gäller även adoptivbarn och kan utnyttjas lika

effektivt för den ena som för den andra kategorien barn.

Som skäl mot förslaget att helt slopa nuvarande hävanderegler åberopar

Svea hovrätt bl. a. att utländsk adoptionslagstiftning vanligen medger nå­

gon möjlighet att häva adoption. Jag kan inte finna att denna omständighet

är något avgörande hinder mot den ifrågasatta reformen. För övrigt må

erinras om att det saknas möjlighet att häva adoption i engelsk rätt och i

fransk rätt vid stark adoption. Vad gäller de nordiska länderna torde man

på finländsk sida vara beredd att följa det svenska förslaget i samband med

att förslag till ny adoptionslagstiftning läggs fram i Finland nästa år. I

Danmark och Norge lär man däremot komma att behålla viss möjlighet att

häva adoption i adoptivbarnets intresse, under det att övriga hävandemöj­

ligheter i varje fall torde inskränkas väsentligt. De sakliga skälen för det

svenska förslaget har enligt min mening sådan tyngd att man får acceptera

den rättsolikhet mellan de nordiska länderna som uppkommer, särskilt som

skillnaderna kan antas sakna större praktisk betydelse.

På grundval av dessa överväganden förordar jag att promemorieförslaget

i denna del genomförs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6 år 1970

adoptera eget barn skall enligt förslaget vidgas till att omfatta också barn

i äktenskap.

Ingen remissinstans anser att skillnad i förevarande hänseende bör göras

mellan barn i och utom äktenskap. Domareföreningen ifrågasätter emeller­

tid om inte reglerna skulle bli mera lättförståeliga ifall undantagen från

principen att makar skall adoptera gemensamt begränsas till de fall då den

andra maken vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö eller då

det är fråga om adoption av eget barn.

Domareföreningens förslag innebär en betydande omläggning av ord­

ningen för äkta makes adoptionsrätt. Det föreligger enligt min mening inte

tillräckliga skäl att ta bort möjligheten för make att med den andra makens

samtycke adoptera dennes barn. Jag vill för min del i stället ansluta mig till

promemorieförslaget på denna punkt.

I ett par remissyttranden framhålls att de i 4 kap. 3 § FB använda uttryc­

ken ”sinnessjuk” och ”sinnesslö” är föråldrade. Detta kan i och för sig vara

riktigt. Eftersom uttrycken i fråga används i andra lagrum i föräldrabalken

är jag emellertid inte beredd att i detta begränsade sammanhang förorda

eu mera tidsenlig terminologi. Innebörden av den åsyftade bestämmelsen

får anses vara att vederbörande skall på grund av pyskisk sjukdom eller

psykisk utvecklingsstörning vara ur stånd att förstå innebörden av ett sam­

tycke till adoption.

Enligt 4 kap. 4 § första stycket FB får endast makar adoptera gemensamt.

En remissinstans förordar, att det införs möjlighet för dem som bildar fa­

milj utan att gifta sig att gemensamt antaga adoptivbarn. Jag har i och för

sig förståelse för denna tanke. Förslaget är emellertid oförenligt med Euro­

parådets konvention om adoption av barn, som Sverige har anslutit sig till.

Enligt artikel 6 i konventionen får barn nämligen adopteras bara av makar

eller av en person. Jag kan därför inte ansluta mig till tanken att nu införa

vidgade möjligheter till gemensam adoption.

Enligt promemorian bör en ny adoption av ett förut adopterat barn med­

föra att barnet infogas i den nye adoptantens familj som om det var dennes

eget barn. Några rättsliga band till den första adoptanten och dennes släk­

tingar eller till de biologiska släktingarna skall enligt förslaget inte finnas

kvar. Förslaget har godtagits av remissinstanserna. Jag vill också för egen

del ansluta mig till det. Jag biträder vidare de i promemorian förordade reg­

lerna om förfarandet vid ny adoption, vilka innebär att nuvarande bestäm­

melser om adoption i princip blir tillämpliga.

Som en konsekvens av att möjligheten att häva adoptivförhållande tas

bort måste man upphäva reglerna i 15 § andra stycket n a in n 1 a g e n om

verkan i namnrättsligt hänseende av att adoptivförhållande hävs. Enligt 3 §

första stycket namnlagen förvärvar den som antas till adoptivbarn därige­

nom adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släkt­

namn. Rätten kan dock tillåta, att adoptivbarnet behåller det släktnamn

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

en (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten­

skap, adoption och förmynderskap. Förordningen bygger på en år 1931 in­

gången konvention mellan de nordiska länderna (SÖ 1931: 19).

Genomförs förslaget att slopa hävandereglerna i 4 kap. FB, bör 1904 års

lags regler i ämnet tydligtvis ändras. I betänkandet Internationell adoptions­

rätt (SOU 1969: 11) har framlagts förslag till lag om internationellrättsliga

förhållanden rörande adoption. Förslaget avses ersätta 6 kap. i 1904 års lag.

Jag räknar med att under nästa år lägga fram förslag till lagstiftning på

grundval av betänkandet. Mot bakgrund härav talar enligt min mening

övervägande skäl för att man inte nu tar upp frågan om ändring av hä­

vandereglerna i 1904 års lag. I samband med behandlingen av 1969 års be­

tänkande får också bedömas huruvida anledning föreligger till ändring i

1931 års konvention och förordning.

Adoptionsåldern. Lägsta ålder för antagande av adoptivbarn har alltsedan

adoptionsinstitutets tillkomst år 1917 varit 25 år. Det enda undantaget från

denna åldersgräns är att moder till barn utom äktenskap får tillsammans

med sin make adoptera barnet när hon uppnått myndig ålder.

I departementspromemorian föreslås att adoptionsåldern sänks till 20 år

och att nuvarande specialregel för moder till barn utom äktenskap utgår

såsom överflödig. Förslaget har fått ett positivt mottagande i flertalet re­

missyttranden. Vissa remissinstanser, däribland socialstyrelsen, anser emel­

lertid att nuvarande 25-årsgräns bör behållas som huvudregel men att un­

dantag skall kunna göras när speciella skäl föreligger. I något yttrande häv­

das att gällande regler bör behållas.

Helt bortsett från nuvarande åldersgräns torde, som framhålls i prome­

morian, frågan om antagande av adoptivbarn sällan bli aktuell i fall då

adoptanten ännu inte uppnått 25 års ålder. I vissa fall kan emellertid denna

åldersgräns lägga hinder i vägen för en i och för sig motiverad adoption. Så

kan t. ex. vara fallet när ett ungt gift par vill adoptera därför att de vet att de

inte kan få egna barn eller när fråga är om adoption av makes barn eller

adoptivbarn. Av hänsyn till barnets bästa måste adoptant givetvis alltid upp­

fylla skäliga krav i fråga om mognad och slcötsamhet. Gällande regler om

förfarandet i adoptionsärende ger emellertid tillräckliga garantier härför.

Dessa förhållanden talar enligt min mening i och för sig till förmån för en

sänkning av adoptionsåldern. Promemorieförslaget är emellertid inte för­

enligt med den tidigare nämnda Europarådskonventionen om adoption av

barn, av vilken Sverige är bundet. Konventionen föreskriver nämligen en

lägsta generell adoptionsålder om 21 år. Att, sedan myndighetsåldern i vårt

land sänkts från 21 till 20 år, införa en generell åldersgräns för adoptioner

på 21 år torde inte böra komma i fråga.

Jag har mot bakgrund av det sagda stannat för att förorda att den nu­

varande generella adoptionsåldern 25 år behålls som huvudregel men alt

52

tivsläkt och biologisk släktskap, trots att en specialreglering för adoptivför-

hållanden ingalunda följer av sakens natur, i varje fall inte sedan alla kvar­

stående svaga adoptioner har omvandlats till starka adoptioner. Som exem­

pel kan nämnas att adoptivsyskon inte alltid likställs med biologiska syskon,

se t. ex. 1 § andra stycket 5. jordförvärvslagen (1965: 290) och 3 § 4. för­

köpslagen (1967: 868). I vissa andra fall kan det vara tveksamt huruvida

bestämmelse, som rör föräldrar och barn, är avsedd att omfatta också adop-

tant och adoptivbarn.

Om släktskap på grund av adoption så långt möjligt i familjerättsligt

hänseende likställs med biologisk släktskap, bör, som framhålls i prome­

morian, samma princip slå igenom också i annan lagstiftning. En kartlägg­

ning av bestämmelser som gör skillnad mellan biologisk släktskap och

adoptivsläkt sker för närvarande genom justitiedepartementets försorg.

Genomgången är tämligen tidskrävande, särskilt som man för varje särskilt

fall måste undersöka huruvida viss specialreglering för adoptivförhållanden

även i fortsättningen är nödvändig. Det torde inte möta något hinder att de

ändringar jag tidigare har föreslagit genomförs för sig och behövliga följd­

ändringar i annan lagstiftning något senare. Jag räknar med att kunna

lägga fram förslag till dessa senare ändringar under år 1971. I samband

därmed avser jag också att ta ställning till frågan huruvida det mycket

stora antal rättsregler på olika håll, som uttryckligen likställer adoptiv­

släkt med biologisk släkt, bör ersättas av eller eventuellt kompletteras med

en principförklaring i lagstiftningen om att adoptivbarn har samma rätts­

ställning som biologiska barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958: 6M) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963: 521).

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen inhämtas enligt 87 §

regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

54

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1970

(Nuvarande lydelse)

andre vistas å okänd ort eller är sin­

nessjuk eller sinnesslö, ävensom el­

jest med den andres samtycke adop­

tera dennes barn i äktenskap eller

adoptivbarn eller ock eget barn ut­

om äktenskap.

(Föreslagen lydelse)

andre vistas å okänd ort eller är sin­

nessjuk eller sinnesslö, ävensom el­

jest med den andres samtycke adop­

tera dennes barn eller adoptivbarn

eller ock eget barn.

4 §•

Andra än----------------------------------- antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adop-

tantens livstid ånyo adopteras av

annan än dennes make.

5

Utan eget----- ------------ - ----------- - —

Den som ej fyllt tjugu år må ej

adopteras utan föräldrarnas sam­

tycke. Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräck­

ligt återhämta sig efter nedkomsten.

Är endera av föräldrarna sinnessjuk,

sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

å okänd ort, vare hans samtycke ej

erforderligt. Är sådant fall för han­

den beträffande båda föräldrarna,

skall i stället förmyndarens sam­

tycke inhämtas.

Den som

— han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej

adopteras utan föräldrarnas samtyc­

ke. Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräck­

ligt återhämta sig efter nedkomsten.

Vid adoption av adoptivbarn skall i

stället adoptantens samtycke eller,

om make adopterat andra makens

barn, makarnas samtycke inhämtas.

Samtycke fordras ej av den som

är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i

vårdnaden eller å okänd ort. Är så­

dant fall för handen beträffande en­

var av dem som enligt andra stycket

skall samtycka till adoptionen, skall

i stället förmyndarens samtycke in­

hämtas.

förmyndarens samtycke.

Såvitt angår adoptivbarnets ställ­

ning till adoptanten och dennes släk­

tingar upphör all verkan av adoptio­

nen, om

1. adoptivbarnet adopteras av an­

nan än adoptantens make, eller

2. adoptanten ingår äktenskap

med adoptivbarnet. 1

1 Senaste lydelse 1969: 157.

! Förutvarande 7 § upphävd genom 1958: 640.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att punkterna 1—3 i övergångsbestämmelserna till

lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken skall upphöra att gälla vid

utgången av år 1970.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärv­

dabalken skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970. Paragrafen gäller

dock fortfarande i fråga om rätt till arv på grund av adoptivförhållande och

till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap efter den som avlidit dessförinnan.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 12 § giftermålsbalken skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1970.

60

upprättas eller ändras och är det angeläget att allmänheten bibringas kän­

nedom om lagändringarna.

Med det sagda är icke förenligt att reformen får träda i kraft den 1 ja­

nuari 1971, mycket kort tid efter det lagarna kan beräknas vara utfärdade.

Något förhållande som gör reformen särskilt trängande förefinnes enligt

lagrådets mening icke.

Lagrådet lämnar förslaget i ifrågavarande del utan annan principen er­

inran än att dagen för ikraftträdandet bör uppskjutas åtminstone till den

1 juli 1971.

Övriga delar av förslaget, som rör hävande av adoption och adoptions-

åldern, föranleder ej erinringar. Om emellertid den generella övergången

till stark adoption på sätt lagrådet förordat uppskjutes, bör även ikraftträ­

dandet av övriga delar av förslaget få anstå till samma tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

4 kap. 5 §

Enligt 5 § tredje punkten lagen (1969:618) om fastställande av fader­

skapet till barn utom äktenskap kan utredning angående faderskapet läggas

ned, om det föreligger samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyn­

dare ”enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken” till adoption av barnet.

Den citerade hänvisningen bör jämkas på grund av de ändringar i 4 kap. 5 §

föräldrabalken som nu föreslås. Lagrådet förordar att orden ”andra styc­

ket” i hänvisningen får utgå.

4 kap. 7 §

Om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbarnet skall enligt denna

paragraf all verkan av adoptionen upphöra såvitt angår adoptivbarnets ställ­

ning till adoptanten och dennes släktingar. I remissprotokollet beröres inte

det fallet att adoptivbarn antagits av två makar och den ena av adoptivför­

äldrarna efter vunnen äktenskapsskillnad gifter om sig med adoptivbarnet.

Då någon särskild regel inte ges för detta fall torde förslagets innebörd vara,

att det nya äktenskapet ej skall inverka på adoptivförhållandet mellan adop­

tivbarnet och den andra av adoptivföräldrarna. Även enligt gällande rätt kan

en tillämpning av hävningsreglerna i motsvarande fall leda till samma resul­

tat. Förslagets ståndpunkt i denna del synes böra godtagas.

1 de fall som anges i paragrafen skall all verkan av adoptionen upphöra

såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes släktingar.

Självfallet måste vid tillämpning av dessa regler med släkting likställas den

som står i adoptivförhållande till adoptanten eller dennes skyldemän.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i föräldrabalken och förslaget

till lag om ändring i lagen om införande av nya ärvdabalken

De föreslagna lagändringarna avser att genomföra den generella över­

gången till stark adoption. Lagändringarna består huvudsakligen i att vissa

övergångsbestämmelser i 1958 års lagstiftning upphäves, nämligen dels en

bestämmelse i 4 § lagen om införande av ärvdabalken, som avser de genom

lagstiftningen införda adoptionsrättsliga arvsreglerna, dels stadganden i

punkterna 1—3 i slutbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken,

vilka hänför sig till övriga då nyinförda adoptionsregler.

Till grund för det remitterade förslagets ståndpunkt att man genom att

upphäva de nu berörda övergångsbestämmelserna uppnår, att de 1958 ge­

nomförda ändringarna blir tillämpliga även på äldre adoptivförhållanden

torde ligga uppfattningen, att ett sådant upphävande innebär att frågan

blir att bedöma enligt vad som i allmänhet gäller om familjerättslig lagstift­

ning som promulgeras utan särskilda övergångsbestämmelser samt att prin­

cipen härvidlag är att ny lagstiftning i sådant fall skall tillämpas även på

äldre rättsförhållanden. Det lär också vara riktigt att en sådan allmän prin­

cip kan uppställas. Med hänsyn till de inledningsvis berörda speciella för­

hållandena i förevarande fall kan det dock ifrågasättas huruvida ett bort­

tagande av tidigare övergångsbestämmelser i och för sig alltid skulle leda

till den tolkningen att den nya lagen skall tillämpas även på äldre förhål­

landen. Det kunde därför övervägas om icke upphävandet av de tidigare

övergångsbestämmelserna borde kompletteras med en uttrycklig bestämmelse

att, i följd av upphävandet, de genom 1958 års lagstiftning införda ändrade

reglerna rörande adoptivförhållanden skall tillämpas på äldre adoptioner.

Vissa svårigheter kan dock möta att ge en sådan regel erforderlig precision.

Med hänsyn härtill och då vad som förekommit i lagstiftningsärendet inte lär

ge utrymme för tvivel angående förslagets innebörd kan lagrådet godtaga

detta utan sådan komplettering.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

6a

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

H^olmqvist, A^spling, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^{ei jer}, M^yrdal,

O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

,

C^arlsson, F^eldt.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande

över förslagen till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958 : 640) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabal-

ken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963: 521).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt lämnat de remitterade förslagen utan er­

inran. Detta gäller såväl förslaget om övergång för svag till stark adop­

tion som förslagen rörande hävande av adoptivförhållande och adoptions-

åldern. Lagrådet har emellertid hemställt, att reformens ikraftträdande

uppskjuts åtminstone till den 1 juli 1971.

Som jag har framhållit i remissprotokollet kan den föreslagna övergången

från svag till stark adoption i en del fall föranleda, att testamente eller

förmånstagarförordnande upprättas eller ändras. Berörda personer bör ha

skäligt rådrum för att kunna göra detta före ikraftträdandet. Jag föreslår

därför att lagförslagen under 2) och 3), som rör övergången till stark

adoption, får träda i kraft först den 1 juli 1971. Avsikten är att särskilda åt­

gärder skall vidtas för att informera allmänheten om reformen. Beträffande

övriga förslag föreligger enligt min mening inte någon omständighet som

föranleder att de bör träda i kraft senare än vad som har förordats i remiss-

protokollet eller således den 1 januari 1971.

Lagrådets förslag till ändring i 20 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken

torde böra godtagas med en mindre redaktionell jämkning.

64

Även lagrådets förslag till ändring i 5 § lagen (1969: 618) om fastställande

av faderskapet till barn utom äktenskap bör genomföras.

Vissa redaktionella jämkningar bör vidare göras i de remitterade för­

slagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga

dels de till lagrådet remitterade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels förslag till

6) lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till

barn utom äktenskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7005 16