Prop. 1971:176

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål, m. m.

Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål, m. m.; given Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riks- dagen föredragande departementschefen hemställt,

dels inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande departements- chefen hemställt. '

' Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

CARL GUSTAF

LENNART GEIJ ER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i åtskilliga författ- ningar mcd förvaltningsrättsiigt innehåll. Förslagen innebär att förfaran- debestämmelser i författningarna samordnas med den nya förvaltnings- rättsliga lagstiftning som antogs av vårriksdagen (prop. 1971: 30, KU 1971: 36, rskr 1971: 222) och då i första hand med bestämmelserna i förvaltningslagen (1971: 290).

Därjämte innehåller propositionen förslag till vissa ändringar i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Ändringarna rör bl.a. besvärsordningen i vissa mål om avlöning m.m.

Prop. 1971: 176

1) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom förordnas, att 1 5 2 och 11 samt 2 5 5 lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2. mål om avlöningsförmån, in— begripet ersättning för viss förrätt- ning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om re- sekostnads- och traktamentsersätt- ning, mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,

11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldig- het, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om föreläg— gande enligt lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fond- börsverksamhet, lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m., lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, lagen (1950: 272) om rätt för ut- ländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950: 596) om rätt till fiske, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955: 416) om sparbanker, lagen ( 1956:216 ) om jordbrukskasserö— relsen, lagen (1959: 73) med vissa

Föreslagen lydelse 15

2. mål om avlöningsförmån, in- begripet ersättning för viss förrätt- ning eller visst uppdrag, sjukvård. beklädnad och dylikt, mål om re- sekostnads- och traktamentsersätt- ning,-mål om delaktighet i eller av- gift till pensionsinrättning eller an- nan sådan allmän anstalt eller kas- sa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt såvida målet av- ser vad som skall utgå enligt gäl- lande föreskrift eller överenskom- melse och målet ej gäller fråga som enligt avtal skall avgöras av arbets— givaren,

11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldig- het, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om före- läggande enligt lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m., lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåt— gärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948: 433) om försäkrings— rörelse, lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950: 596) om rätt till fiske, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955: 416) om sparbanker, lagen (1956: 216) om jordbruks- kasserörelsen, lagen (1959: 73) med

Prop. 1971: 176

Nuvarande lydelse

bestämmelser om inländsk försäk- ringsrörelse vid krig m.m., lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965: 290), för— ordningen (1968: 576) om Ko- nungariket Sveriges stadshypoteks— kassa och om stadshypoteksför- eningar, miljöskyddslagen (1969: 387), jordhävdslagen (1969: 698), lagen ( 1970:65 ) om Sveriges all— männa hypotcksbank och om lands- hypoteksföreningar eller lagen (1970: 596) om förenklad aktie- hantering,

5. mål om rust- och rotehålla- res rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings— och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lots- ning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt,

Föreslagen lydelse

vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörclse vid krig m.m., lagen (1959: 118) om krigsansvarig— het för liv- och invaliditetsförsäk- ring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen (1963176) om kreditaktie- bolag, jordförvärvslagen (1965: 290), förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa och om stadshypoteks— föreningar, miljöskyddslagen (1969: 387), jordhävdslagen (1969:698) ,. lagen (1970: 65) om Sveriges all—- männa hypoteksbank och om lundshypoteksföreningar, lagen (1970: 596) om förenklad aktie- hanlering eller lagen (1971-:000) om registrering av aktieinnehav,

25

5. mål om rust- och rotehålla— res rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lots— ning, om utbyten av boningsplatser' för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, mål om beslut av vägsynenämnd, mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176

2) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas, att 47, 49, 51 och 52 åå lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall ha nedan angivna ly- delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 475

I va-nämndens beslut skall i den mån det är behövligt anges de skäl på vilka beslutet grundas.

Om part kan föra talan mot be- slutet skall i detta anges vad par- ten därvid har att iakttaga.

Om part kan föra talan mot va- nätnndens beslut skall i detta anges vad parten därvid har att iakttaga.

Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats. Beslut tillställes part genom nämndens försorg".

495

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom del- givning.

Om beslut är sådant som avses i 47 å andra stycket, skall beslutet delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvis— temål.

Om beslut är sådant som avses i 47 5 första stycket, skall beslutet delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvis— temål.

515

Talan mot va-nämndens beslut föres hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

Vadeinlaga och besvärshandling skall ha kommit in till hovrätten inom tre veckor från den dag då klagandet: fick del av beslutet. Har handlingen kommit in till va- nämndsn, utgör detta ej hinder mot att talan upptages till pröv- ning, om handlingen kommit in till nämnden före fullföljdstidens ut- gång. Det ankommer på hovrätten att (ti-'göra harm-ida hinder mot talans prövning föreligger.

Prop. 1971: 176

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 525

Beträffande rättegången i hov- rätten gäller, med den avvikelse som följer av 53 5, i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål och om besvär.

Beträffande rättegången i hov- rätten gäller, med de avvikelser som följer av 51 och 53 55, i till- lämpliga delar vad som är före- skrivet i rättegångsbalken om tviste- mål och om besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176

3) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse

Härigenom förordnas, att 27 5 lagen (1949: 722) om pantlånerörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 275

Över polismyndighets beslut en- ligt denna lag må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut.

Talan mot polismyndighets be- slut enligt denna lag föres hos läns- styrelsen genom besvär. Mot läns— styrelsens beslut föres talan hos Konungen genom besvär.

Polismyndighets och länsstyrelses beslut skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176

4) Förslag till

Lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956: 236)

Härigenom förordnas, att 20 & allmänna prisregleringslagen (1956: 236) skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse ZOå

Över beslut som myndighet med- delat jämlikt 2, 3, 4 eller 85 må talan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingi vas till veder- börande statsdepartement. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till ef- terrättelse, om ej annorlunda för— ordnas.

Talan mot beslut som myndig- het meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller" 8 5 föres hos Konungen genom be- - svär. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut- lända till efterrättelse, om ej annor- lunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 17 6 g

5) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen (1887: 42 s. 1) angående handels- register, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 &I ' Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller innehåller anmälan annat än som enligt lag må i registret intagas, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall regist- reringsmyndigheten ofördröiligen hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit fullständig adress, till honom med posten översända skriftlig underrättelse om beslutet med skälen därför. Är sökanden med beslutet missnöjd, äge han, vid talans förlust, inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos länsstyrelsen, om beslutet meddelats av särskild registerförare, och mot länsstyrelsens beslut hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1971: 575.

Prop. 1971: 176

6) Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967)

Härigenom förordnas, att 20—23 och 29 åå värnpliktslagen (1941: 967)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20%

Den som beröres av beslut som avses i 12 och 19 55 skall utan dröjsmål underrättas om beslutet.

Inskriven värnpliktig skall erhålla inskrivningsbok, vari skall införas vad som är av vikt beträffande hans värnplikt.

215

Talan mot beslut av inskriv- ningsnämnd enligt 12 & föres hos värnpliktsnämnden genom besvär som skola ha inkommit till inskriv- ningsnämnden inom två veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Talan mot beslut av inskriv- ningsnämnd enligt 12 & föres hos värnpliktsnämnden genom besvär som skola ha inkommit inom två veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

225

Mot beslut enligt 19 5 om ändrad uttagning eller tillhörighet efter fullgjord grundutbildning får talan ej föras.

Talan mot annat beslut enligt 19 & föres hos värnpliktsnämnden genom besvär som skola ha inkom- mit till den myndighet som beslu- tat i ärendet inom två veckor från den dag klaganden fick del av be- slutet.

Talan mot annat beslut enligt 19 & föres hos värnpliktsnämn- den genom besvär som skola ha inkommit inom två veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

235

Beslut enligt 12 eller 19 5 skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet, om ej värnpliktsnämnden förordnar annat.

1 Lagen omtryckt 1969: 378.

Beslut enligt 12 eller 19 5 skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

Prop. 1971: 17 6

Nuvarande lydelse

10

Föreslagen lydelse 295

Beslut om befrielse från värnpliktstjänstgöring enligt 5 '9' första stycket och om anstånd med tjänstgöring enligt 27 ä 1 mom. meddelas av trupp- registreringsmyndighet efter ansökan av den värnpliktige. Anser sig truppregistreringsmyndigheten icke kunna bifalla ansökningen, skall myndigheten med eget yttrande överlämna handlingarna till värnplikts- verket, som beslutar i ärendet.

Talan mot värnpliktsverkets be- slut föres hos värnpliktsnämnden genom besvär som skola ha in- kommit till nämnden inom två vec- kor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Lämnas ansökan om anstånd med att påbörja tjänstgöring utan bifall av värnpliktsverket, skall den värnpliktige inställa sig till tjänstgöring oaktat han för talan mot beslutet, om ej värnplikts- nämnden bestämmer annat.

Talan mot värnpliktsverkets be- slut föres hos värnpliktsnämnden genom besvär som skola ha in- kommit inom två veckor från den dag klaganden fick del av beslu- tet. -

Lämnas ansökan om anstånd med att påbörja tjänstgöring utan bifall av värnpliktsverket, skall den värnpliktige inställa sig till tjänst- göring oaktat han för talan mot beslutet.

Mot värnpliktsnämndcns beslut må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talanmot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176 11

7) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, att 6 och 9 a åå lagen (1942: 350) om forn- minnen skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse 6 5

Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning, må till- Nu varande lydelse stånd därtill meddelas av riksantikvarien, där fornlämningen finnes med- föra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess be tydelse. Vid ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann beskriv- ning av fornlämningen.

Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, skall tillfälle beredas denne att yttra sig. Ej må ansökningen mot hans be- stridande bifallas utan att synnerli- ga skäl därtill äro.

Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, må ej ansökningen mot dennes bestridan- de bifallas utan att synnerliga skäl därtill äro.

Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen

erforderliga.

9aå1

Bestämmelserna i 1 och 6—9 55 gälla i tillämpliga delar i fråga om skeppsvrak, om minst etthundra år kan antagas ha förflutit sedan skeppet blev vrak, samt om före- mål som påträffas i eller i närhe- ten av sådant vrak och har sam- band med detta. Bestämmelserna i 6 5 andra stycket gälla härvid även ägare av vattenområde.

Bestämmelserna i 1 och 6—9 åå gälla i tillämpliga delar i fråga om skeppsvrak, om minst ett- hundra år kan antagas ha förflu- tit sedan skeppet blev vrak, samt om föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband med detta. Bestämmel- sen i 6 5 andra stycket gäller här- vid även ägare av vattenområde.

Riksantikvarien får låta undersöka och bärga skeppsvrak och annat föremål som avses i första stycket samt vidtaga annan åtgärd för före- målets skydd och vård. Riksantikvarien får medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer företaga undersökningen och bärgningen.

Före vidtagandet av åtgärd som avses i andra stycket skall markens eller vattenområdets ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad el- ler skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

Tillstånd till åtgärd som avses i 6 5 första stycket får lämnas vrakets eller annat föremåls ägare även om det icke föreligger sådant skäl för åtgärden som angivcs där.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. 1 Senaste lydelse 1967: 77.

Prop. 1971:176 12

8) Förslag till Lag om ändring ilagen (1960: 690) om byggnadsminnen

Härigenom förordnas, att 6 & lagen (1960: 690) om byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 5

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall inne- hålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastig- hetens ägare ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör för- klaras för byggnadsminne.

Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176 13

9) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965: 596) om kommunala sammanläggnings- delegerade

Härigenom förordnas, att 7 och 17 55 lagen (1965: 596) om kommu- nala sammanläggningsdelegerade skall ha nedan angivna lydelse.

N nvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 &

Kungörelse om sammanträde med delegerade med uppgift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden som skola behandlas vid detta utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföran- den.

Kungörelsen anslås minst en vecka före sammanträdet på kommuner- nas anslagstavlor och, om delegerade beslutat det, även på annan plats. Kungörelsen sändes till varje delegerad och suppleant med posten så. tidigt att kungörelsen kan antagas komma honom till handa senast fyra dagar före sammanträdet.

Tillkännagivande om tid och ställe för sammanträde samt, om delege- rade beslutat det, de ärenden som skola behandlas införes i de tidningar ivilka kommunerna införa kommunala tillkännagivanden.

Bestämmelserna i 14 ä 1 mom. fjärde stycket samt 2 och 3 mom. kommunallagen äga motsvarande tillämpning på delegerade.

Bestämmelserna i 14 ä 1 mom. fjärde stycket och 2 mom. kom— munallagen (1953: 753) äga mot— svarande tillämpning på delegera- de.

17 äl

Bestämmelserna i 33 å andra stycket, 35—-39 åå och 40 å andra stycket kommunallagen om kom- munstyrelse äga motsvarande till- lämpning på arbetsutskottet och på kommitté. Tillkännagivande som avses i 39 & tredje stycket skall ske på anslagstavlorna i de kom- muner som beröras av indelnings- ändringen.

Bestämmelserna i 33 å andra stycket, 35—39 åå och 40 å andra och tredje styckena kommunalla- gen (1953: 753) om kommunsty- relse äga motsvarande tillämpning på arbetsutskottet och på kom- mitté. Tillkännagivande som av- ses i 39 5 tredje stycket skall ske på anslagstavlorna i de kommuner som beröras av indelningsändring- en.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1969: 779.

Prop. 1971: 176

10) Förslag till

14

Lag om ändring i lagen (1957: 281) om kommunalförbund

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1957: 281) om kommunalför-

bund,

dels att i 31 & ordet »domstol» skall bytas ut mot »tingsrätt», dels att 20, 24, 28 och 34 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

'205

Vad i 74 & fjärde stycket, 75 & tredje och fjärde styckena samt 76—78 55 kommunallagen är stad- gat skall äga motsvarande tillämp- ning i fråga om kommunalför- bund. Ingår landstingskommun i förbundct, skall dock i fråga om besvär och besvärsnämnd vad i 78 & landstingslagen sägs äga motsva- rande tillämpning. Besvärsrätt till- kommer såväl till förbundet anslu- ten kommun som medlem av så- dan kommun.

Vad i 74 å fjärde stycket, 75 5 andra och tredje styckena samt 76—78 55 kommunallagen (1953: 753) är stadgat skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om kom- munalförbund. Ingår landstings- kommun i förbundet, skall dock i fråga om besvär och besvärsnämnd vad i 78 & landstingslagen (1954: 319) sägs äga motsvarande till- lämpning. Besvärsrätt tillkommer såväl till förbundet ansluten kom- mun som medlem av sådan kom- mun.

245

Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen.

Över sådan ansökan skola öv- riga medlemmar höras.

Utan hinder av 3 &? första styc- ket förvaltningslagen (l97l:290) äga 14—20 55 nämnda lag till- Iämpning i ärende hos länsstyrel- sen som avses i första stycket.

28%

Vill förbundsmedlem väcka fråga om förbundets upplösning, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen. '

Över sådan ansökan skola öv— riga medlemmar höras.

Utan hinder av 3 5 första styc- ket förvaltningslagen (1971: 290) äga 14—20 55 nämnda lag tillämp- ning i ärende hos länsstyrelsen som avses i första stycket.

Prop. 1971: 176 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 51

Befinnes kommunalförbund sakna tillgångar till gäldande av skuld, äro medlemmarna pliktiga att fylla bristen. Om den utdebitering på med- lemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äger länsstyrelsen att på anmälan av förbundsfullmäktige, likvidatorer eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara angivna i förbundsordningen eller eljest prövas skäliga. '

Yppas skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter förbun- dets upplösning, äger vad nu är sagt motsvarande tillämpning beträffande de kommuner eller landstingskommuner, som voro medlemmar av för- bundet, då det upplöstes.

Utan hinder av 3 5 första styc- ket förvaltningslagen (1971: 290). äga 14-20 55 nämnda lag tillämp- ning i ärenden hos länsstyrelsen som avses i första och andra styc- kena.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1969: 769.

Prop. 1971: 17 6

11) Förslag till

16

Lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp

Härigenom förordnas, att 6 & lagen (1964: 47) om krigshjälp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 65

I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommunen enligt denna lag. Socialnämnden skall vara krigshjälpsnämnd, där kommunen icke uppdrager åt annat kommunalt organ att vara krigshjälpsnämnd eller inrättar särskild krigs—

hjälpsnämnd.

Ledamöter och suppleanter i sär- skild krigshjälpsnämnd väljas av kommunens fullmäktige till det an- tal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara un- der fem. Valet skall vara propor- tionellt, därest det bcgäres av minst så många väljande, som mot- svara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stad- gat. Sker ej val av suppleanter proportionellt skall tillika bestäm- mas den ordning, i vilken supple— anterna skola inkallas till tjänst- göring.

I fråga om krigshjälpsnämnd i annan kommun än Stockholm skall vad i 32—42 95 kommunal- lagen är stadgat rörande kommu- nens styrelse ävensom i 45 5 and- ra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

Ledamöter och suppleanter i särskild krigshjälpsnämnd väljas av kommunfullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet le— damöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportio— nellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtli- ga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stad— gat. Sker ej val av suppleanter pro- portionellt skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanter— na skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om särskild krigshjälps— nämnd i annan kommun än StOCk— holm skall vad i 32—36 55, 37 5 första stycket och 38—42 55 kom- munallagen (1955: 753) är stadgat rörande kommunstyrelsen även- som i 45 å andra och tredje stycke— na samma lag i fråga om där av— sedd nämnd äga motsvarande till- lämpning, dock att det ej är erfor— derligt att protokoll upptager an- nat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

Prop. 1971: 176

Nuvarande lydelse

Beträffande krigshjälpsnämnd i Stockholm skola bestämmelserna i 51 & kommunallagen för Stock- holm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll be- höver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamö— ter och beslutet i varje ärende.

17

Föreslagen lydelse

Bcträffande särskild krigshjälps- nämnd i Stockholm skola bestäm- melserna i 51 & kommunallagen (1957: 50) för Stockholm med un- dantag för hänvisningen till 39 5 andra stycket sagda lag äga till- ämpning, varjämte skall gälla vad kommszullmäktige med iaktta- gande av stadgandcna i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

Utan hinder av 2 5 2 förvalt- ningslagen (1971: 290) äga 4 och 5 55.6 nämnda lag "tillämpning :" samtliga ärenden hos. särskild krigshjälpsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176 _ 18

12) Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 63) om kommunal beredskap

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1964: 63) om kommunal be- redskap, '

dels att i 9,11 och 13 55 orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen», '

dels att 5, 10 och 20 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse 5 &

Kommun, varifrån utrymning sker, är under civilförsvarsberedskap skyldig att, i den mån förhållandena medgiva det, lämna bistånd åt kom- mun, där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större om- fattning. Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och utrustning för verksamheten för de inkvarterade. Enas ej kommunerna om biståndet, äger länsstyrelsen i det län, där utrymningskommunen är belägen, förordna därom.

Blir till följd av krigsskada, inkvartering av utrymmande eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden för totalförsvaret viktig kommunal verksamhet i viss kommun så be- tungande, att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är under civilförsvarsberedskap annan kommun skyldig att efter särskilt förord- nande därom tillfälligt lämna sådant bistånd. Om dylikt bistånd förord- nar länsstyrelsen i det län, där den biståndslämnande kommunen är be- Nu varande lydelse

lägen.

Utan hinder av 3 3? första styck- et förvaltningslagen (l97l:290) äga 14—20 55 nämnda lag till- lämplig i ärenden hos länsstyrel- sen sorn avses i första och andra styckena.

105

Ledamöter och suppleanter i sär- skild beredskapsnämnd väljas av kommunens fullmäktige till det an-

Ledamöter och suppleanter i särskild beredskapsnämnd väljas av kommunfullmäktige till det an—

tal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara un- der fem. Valet skall vara propor- tionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som mot- svara dct tal, vilket erhålles, om

tal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara un- der fem. Valet skall vara propor- tionellt, därest det begärcs av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtli-

Prop. 1971: 176

Nuvarande lydelse samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stad- gat. Sker ej val av suppleanter pro- portionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanter- na skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om beredskapsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte vad i 32—42 55 kom- munallagen är stadgat rörande kommunens styrelse ävensom i 45 å andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämp— ning, dock att det ej är erforder- ligt att protokoll upptagcr annat än förteckning å närvarande leda- möter och beslutet i varje ärende.

Beträffande beredskapsnämndi Stockholm skola, utöver vad iförs- ta stycket sägs, bestämmelserna i 51 & kommunallagen för Stock- holm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll be- höver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamö- ter och beslutet i varje ärende.

19

Föreslagen lydelse ga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid så- dant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av supplean- ter proportionellt, skall tillika be- stämmas den ordning, i vilken su'ppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om särskild beredskaps— - " nämnd i annan kommun än Stock- holm skall därjämte vad i 32—36 5.6, 37 5 första stycket och 38— 42 55 kommunallagen(1953: 753) är stadgat rörande kommunstyrel- sen ävensom i 45 å andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga mot-- svarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt att protokoll upp- tager annat än förteckning å när- varande ledamötcr och beslutet i varje ärende.

Beträffande särskild beredskaps— nämnd i Stockholm skola, utöver vad i första stycket sägs, bestäm-- melserna i 51 & kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, med un-- dantag av hänvisningen till 39 5” andra stycket nämnda lag, äga till-- lämpning, varjämte skall gälla vad. kon-zmunfullmäktige med iaktta- gande av stadgandena i sagda lag, föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter och be— slutet i varje ärende.

Utan hinder av 2 55 2 förvalt- ningslagcn (1971: 290) äga 4 och 5 M nämnda lag tillämpning i" samtliga ärenden hos särskild be— redskapsnämnd.

205

Underlåter kommun att fullgöra skyldighet, som åvilar kommunen; enligt denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna.. äger länsstyrelsen, om rättelse ej vinnes på annat sätt, förelägga kom— munen lämpligt vite eller ock i kommunens ställe vidtaga den åtgärd, som skyldigheten avser, samt i den mån kommunen icke är berättigad.

Prop. 1971: 176 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till ersättning av statsmedel för åtgärden uttaga kostnaden för denna av kommunen. Utan hinder av 3 5 "första styck- et förvaltningslagen (1971: 290) äga 14—20 5.6 nämnda lag till- Iämpning i ärende hos länsstyrel- sen som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971:176 21

13) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 5 5 lagen (1960: 408) om behörighet att ut- öva läkaryrket skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 51

Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubb- ning av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall socialstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger socialstyrelsen för- ordna, att han skall "undergå läkarundersökning'i den utsträckning som erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedö- mas.

Har socialstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i näst— föregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning.

Bestämmelserna i 15, 17 och 18 59 förvaltningslagen (1971: 290) skola tillämpas även på beslut, som avses i andra och tredje styc— kena.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1971: 621.

Prop. 1971: 176 22

14) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 6 5 lagen (1963: 251) om behörighet att ut- öva tandläkaryrket skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 51

Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkar- yrket, skall socialstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitima- tion bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger socialstyrelsen förordna. att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna bedömas.

Har socialstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i näst- föregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall- polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning.

Bestämmelserna i 15, 17 och 18 555 förvaltningslagen (1971: 290) skola tillämpas även på beslut, som avses i andra och tredje styc- kena.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1971: 622.

Prop. 1971: 176

15) Förslag till

23

Lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1961: 262) om försäkrings-

domstoll,

dels att 14 5 skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 11—13 åå skall betecknas 18—20 55 och att nu- varande 15, 16 och 18 åå skall betecknas 22—24 55,

dels att 10 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 11—17 och 21 55, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 105

Försäkringsdomstolen har att verka för att utredningen blir så full- ständig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och äger för-

anstalta om bevisning. -

Beträffande bevisning skola, om ej annat är föreskrivet, bestäm- melserna i 35 kap. 1 och 2 åå, 3 & andra stycket, 4 och 5 55, 7 s)" och 10—12 55, i 36 kap. 1—18 555, 20—23 55, 24 5 första och tredje styckena och 25 5 första och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 M och 7 och 8 55, i 39 kap. I och 5 55 samt i 40 kap. 1—4 55, 5 5 andra och tredje styckena, 6 och 7 95, 9—16 55, 17 5 första stycket och 18-20 55 rättegångsbalken lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

Ersättning till vittne eller sak- kunnig skall, om han höres på be- gäran av part, utgivas av parten och eljest utgå av allmänna medel. Kostnaden för syn skall utgå av allmänna medel.

Beträffande bevisning i allmän- het skola bestämmelserna i 35 kap. 1 och 2 åå, 3 5 andra stycket samt 4, 5, 7 och 10—12 %& rättegångs- balken lända till efterrättelse i till- lämpliga delar.

115

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas domstolen utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gälla i övrigt 38 kap. 1—5, 7 och 8 55 rättegångsbalken i till-

1 Senaste lydelse av nuvarande 11 5 1970: 461.

Prop. 1971: 176

Nu varande lydelse

24

Föreslagen lydelse

lämpliga delar. Ersättning till an- nan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel.

125

Åberopas' till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till dom- stolen, skall föremålet utan dröjs— mål överlämnas dit. I fråga om så- dant bevis gäller 39 kap. 5 5 rät— tegångsbalken i tillämpliga delar.

. Ersättning till annan än part för

tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.

135

Åberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis, får dom- stolen förelägga honom att inom viss tid tillställa domstolen hand- lingen eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att av- görasÄ ' '

145

Försäkringsdomstalen får för- ordna om syn på stället för besikt- ning av fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen kan ges in till domstolen. Vid sådan syn får yrkeshetnlighet röjas endast om det finns synnerlig anledning därtill. .

I fråga om syn på stället gälla ' bestämmelserna om muntlig hand-. läggning i tillämpliga delar.

155

Försäkringsdonzstolen får in- hämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har" att gå till handa

' med yttrande i ämnet, eller anlita

annan sakkunnig i frågan.

I fråga om sakkunnig gälla 40 kap. 2—7 och 12 55 rättegångs- balken i tillämpliga delar.

Prop. 1971: 176

Nuvarande lydelse

25

Föreslagen lydelse

. Ersättning för utlåtande av myn- dighet, tjänsteman' eller den som eljest har att gå till handa med ytt- rande utgår endast om det är sär- skilt föreskrivet. Annan. sakkun- nig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Domstolen får bevilja förskott på sådan ersättning.

165

F örsäkringsdomstolen får för- ordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Förhöret får hållas un- der ed eller försäkran. Om förhör gälla 36 kap. 1—18 och 20—23 55 samt 40 kap. 9—11, 13—16 och 20 55 rättegångsbalken i tillämp- liga delar.

17 &?

Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Domstolen får bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott medde- las av Konungen.

Har vittnet eller den sakkunni- ge inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin be- gäran, får domstolen ålägga ho— nom att återbetala ersättningen till statsverket.

215

I mål vid försäkringsdomstolen skall part själv bära sin rättegångs- kostnad.

Enskild part, som inställt sig till muntlig handläggning, får tiller- kännas ersättning av allmänna me- del för kostnad för resa och uppe- hälle, om domstolen finner att han skäligen bör ersättas för sin in- ställelse. Domstolen får bevilja för-

, Förutvarande 17 & upphävd genom 1965: 590.

Prop. 1971: 176 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse skott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176 27

16) Förslag till Lag om ändring i brandlagen (1962: 90)

Härigenom förordnas, att 6 & brandlagen (1962: 90) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 5

Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kom- munala brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kom- mun pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchcfcn i den kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen sä- kerhet åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen eller, om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om släckningshjälp, är kommunen berättigad att erhålla skälig ersättning. Kunna kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen i det län, där hjälpen lämnats.

Utan hinder av 3 5 första styck- et förvaltningslagen (1971: 290) äga 14—20 55 nämnda lag tillämp- ning i ärende hos länsstyrelsen som avses i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176

17) Förslag till

28

Lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3, S och 10 && förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om all- män försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Inkomst av anställning, för vil— ken skattskyldighet här i riket icke förcligger, skall, där den försäk- rade är bosatt utomlands eller av- ses med förbindelse enligt 11 kap. 2 & sista stycket lagen om allmän försäkring, bestämmas med led- ning av särskild uppgift från ar- betsgivaren. Sådan uppgift skall se- nast den 31 januari året näst efter det år, som inkomsten avser, av- lämnas till den myndighet, som en- ligt 1 5 har att bestämma den för- säkrades pensionsgrundande in- komst. I uppgiften skall angivas den försäkrades fullständiga namn, födelsetid och adrcss ävensom bc— loppet av den utbctalade lönen el— ler ersättningen och den tidrymd som denna avser. Vidare skall i uppgiften angivas, huruvida den försäkrade åtnjutit naturaförmå- ner i form av kost eller bostad. Ett exemplar av uppgiften skall inom tid som nyss sagts av arbetsgiva- ren sändas till den försäkrade.

Föreslagen lydelse

Inkomst av anställning, för vil- ken skattskyldighet här i riket icke föreligger, skall, där den försäk- rade är bosatt utomlands eller av- ses med förbindelse enligt 11 kap. 2 5 tredje eller fjärde stycket la- gen om allmän försäkring, bestäm- mas med ledning av särskild upp- gift från arbetsgivaren. Sådan upp- gift skall senast den 31 januari året näst efter det år, som in— komsten avser, avlämnas till den myndighct, som enligt 1 % har att bestämma den försäkrades pen- ' sionsgrundande inkomst. l uppgif-

ten skall angivas dcn försäkrades fullständiga namn, födelsetid och adress ävensom beloppet av den utbetalade lönen eller ersättningen och den tidrymd som denna av- ser. Vidare skall i uppgiften nn- givas, huruvida den försäkrade åt- njutit naturaförmåner i form av kost eller bostad. Ett exemplar av uppgiften skall inom tid som nyss sagts av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare att vid arbetsgivaruppgift enligt för- ordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m.m. foga uppgift som avses i första stycket stadgas i nämnda förordning.

1 Förordningen omtryckt 1962: 395. Senaste lydelse av rubriken 1962: 395.

Prop. 1971: 176

Nu varande lydelse

29

Föreslagen lydelse

852

Har belopp, som enligt försäk- rads allmänna självdeklaration ut- gör inkomst av anställning, vid be— räkning av pensionsgrundande in— komst hänförts till inkomst av an- nat förvärvsarbete eller har eljest visst belopp hänförts till annat slag av inkomst än den försäkrade upp— givit, skall denne underrättas om avvikelsen och skälen härför. Li- kaså skall underrättelse lämnas om sådant avdrag som i 4 & tredje stycket sägs.

Om pensionsgrundande inkomst beräknats för försäkrad, vilken icke avgivit allmän självdeklara- tion, skall denne underrättas om den beräknade pensionsgrundande inkomsten.

Har belopp, som enligt försäk- rads allmänna självdeklaration 'ut- gör inkomst av anställning, vid be- räkning av pensionsgrundande in- komst hänförts till inkomst av an- nat förvärvsarbete eller har eljest visst belopp hänförts till annat slag av inkomst än den försäkrade upp- givit, skall denne underrättas om beslutet. Likaså skall underrättelse lämnas om beslut om sådant av— drag som i 4 5 tredje stycket sägs.

Om pensionsgrundande inkomst beräknats för försäkrad, vilken icke avgivit allmän självdeklara- tion, skall denne underrättas om beslutet.

Pensionsgrundande inkomst skall angivas på debetsedel å slutlig skatt när så kan ske. I annat fall skall särskild underrättelse om den pensions- grundande inkomst som bestämts sändas till den försäkrade.

Har verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst änd- rats. skall underrättelse om änd- ringen och skälen härför sändas till den försäkrade.

Underrättelse enligt första, and- ra eller fjärde stycket skall inne- hålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet.

Har verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst änd— rats. skall underrättelse om beslu- tet sändas till den försäkrade.

105

Handling, som upprättats för beräkning av pensionsgrundande inkomst eller som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmel- se i denna förordning, må icke tillhandahållas annan tjänsteman än den som i och för sin befatt- ning bör erhålla del därav. Leda- mot i taxeringsnämnd eller pröv- ningsnämnd må taga del av hand- ling som nyss sagts.

Den som äger taga del av hand- ling, varom i första stycket sägs,

” Senaste lydelse 1967: 644.

Handling, som upprättats för beräkning av pensionsgrundande inkomst eller som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning, må icke till- handahållas annan tjänsteman än den som i och för sin befattning bör erhålla del därav. Ledamot i taxeringsnämnd eller skatterätt må taga del av handling som nyss sagts.

Den som äger taga del av hand- ling, varom i första stycket sägs,

Prop. 1971: 176

Nuvarande lydelse

må i den mån så erfordras för full- görande av vad som enligt denna förordning åligger honom jämväl taga del av självdeklaration och annan uppgift eller handling, som avlämnats till ledning vid årlig taxering, och handling, som upp- rättats vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen, ävensom handling, som avlämnats till led- ning för uppbörd av skatt.

30

Föreslagen lydelse

må i den mån så erfordras för f ull- görande av vad som enligt denna förordning åligger honom jämväl taga del av självdeklaration och annan uppgift eller handling, som avlämnats till ledning vid årlig taxering, och handling, som upp— rättats vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen (1956: 623), ävensom handling, som avlämnats till ledning för uppbörd av skatt.

Den som tagit del av handling, som i första eller andra stycket sägs, må ej i vidare mån än som erfordras för utövning av tjänst offentliggöra eller yppa innehållet i Sådan handling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176

18) Förslag till

31

Lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen _om allmän försäkring, m. I'll.

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. mJ,

dels att 12 & skall upphöra att gälla, dels att 13, 15, 22, 37, 38, 40 och 42 55 skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

135

Finner riksförsäkringsverket, att avgiftsunderlag blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, skall verket, sedan arbetsgivaren erhållit tillfälle att yttra sig, ändra avgiftsunderlaget, därest felaktig- heten icke är att anse såsom ringa. Vad nu sagts skall äga motsva- rande tillämpning, då vid beräk— ning av pensionsgrundande in- komst belopp, som ingår i avgifts- underlag, ansetts utgöra inkomst av annat förvärvsarbete eller be- lopp, som icke hänförts till av- giftsunderlaget, ansetts utgöra in- komst av anställning. Om ändring- en skall arbetsgivaren underrättas.

Finner riksförsäkringsverket, att avgiftsunderlag blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, skall verket, sedan arbetsgivaren erhållit tillfälle att yttra sig, änd- ra avgiftsunderlaget, därest fel- aktigheten icke är att anse så- som ringa. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då vid. beräkning av pensionsgrundande inkomst belopp, som ingår i av- giftsunderlag, ansetts utgöra in- komst av annat förvärvsarbetelel- ler belopp, som icke hänförts. till avgiftsunderlaget, ansetts utgöra inkomst av anställning.

Ändring må icke ske efter utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, må för honom beräknat avgiftsunderlag icke höjas efter utgången av andra året efter det, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

15 &?

Underrättelse som avses i 12— 14 55 skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid an- förande av besvär över riksförsäk— ringsverkets beslut.

1 Förordningen omtryckt 1962: 396. Senaste lydelse av rubriken 1962:396. 2 Senaste lydelse 1970: 465.

Prop. 1971: 176

Nuvarande lydelse

Underrättelse som nyss sagts ävensom sådan anmaning enligt 7 &, vari vite förelagts, skall del- givas vederbörande, om det ej är känt att han icke kan anträffas.

32

Föreslagen lydelse

Underrättelse om beräkning av avgi/Isunderlag som icke överens- stämmer med arbetsgivaruppgift eller som bestämts utan ledning av arbetsgivaruppgift ävensom så- dan anmaning enligt 7 %, vari vite förelagts, skall delgivas vederbö- rande, om det ej är känt att han icke kan anträffas. Motsvarande gäller beslut enligt 5 5 andra styc- ket som går sökanden emot.

22 &

Riksförsäkringsverket äger anmana arbetsgivare att lämna uppgifter för beräkning eller jämkning av preliminär avgift.

Om den preliminära avgiften finnes böra utgå med högre belopp än som följer av 20 5 första stycket eller finnes böra höjas genom jämkning, bör arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig, innan den preliminära av- giften bestämmes eller jämkning sker.

Har uppgift, som arbetsgivare lämnat för beräkning av prelimi- när avgift eller för jämkning av så— dan avgift, frångåtts av riksförsäk- ringsverket, skall arbetsgivaren un- derrättas om avvikelsen och skä- len här/ör. Beträffande sådan un- derrättelse skall gälla vad i 15 5 stadgas.

Har uppgift, som arbetsgivare lämnat för beräkning av prelimi- när avgift eller' "för jämkning av sådan avgift, frångåtts av riksför- säkringsverket, skall beslutet del- gi vas arbetsgivaren.

375

Över beslut, varigenom vite förelagts, ävensom över beslut rörande anstånd med avlämnande av arbetsgivaruppgift må klagan icke föras.

Har beslut enligt 5 5 andra stycket meddelats av annan myn- dighet än riksförsäkringsverket, må klagan föras hos riksförsäkrings- verket genom besvär. Besvärshand- lingn skall tillsfällas den myndig- het som meddelat beslutet. Den omständigheten att besvärshand— lingen tillställts riksförsäkringvver— ket utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, 'om handlingen inkommit före besvärs- tidens utgång. '

385

Över annat beslut av riksförsäk- ringsverket enligt denna förord-

Övcr annat beslut av riksför- säkringsverket enligt denna förord-

Prop. 1971: 1.76

Nuvarande lydelse ning än i 37 & avses må klagan föras hos försäkringsdomstolen ge- nom besvär. Besvären skola ingi- vas eller insändas till riksförsäk- ringsverket. Den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hinder för besvärens upp- tagande till prövning, därest de in- kommit till domstolen före be- svörstidens utgång.

33

Föreslagen lydelse

ning än i 37 & första stycket av- ses må klagan föras hos försäk- ringsdomstolen genom besvär. Be- svärshandling skall tillställas riks- försäkringsverket. Den omständig- heten, att besvärshandlingen till- ställts försäkringsdomstolen, utgör ej hinder för besvärens upptagan- de till prövning, därest handling- en inkommit före besvärstidens ut-

gång.

Riksförsäkringsverkets beslut må, såframt beslutet är av beskaffenhet att kunna överklagas, av verket underställas försäkringsdomstolcns pröv- ning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synner- lig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl förefin- nas för sådan prövning.

Riksförsäkringsverkets beslut länder till efterrättelse utan hinder av att besvär anförts eller förordnande om underställning meddelats.

40 53

Tilläggspensionsavgift som ingår i slutlig skatt skall vara erlagd före den 1 oktober året näst efter taxeringsåret. Avgift som icke ingår i slut- lig skatt skall vara erlagd inom åtta månader efter utgången av den må- nad, då underrättelse om debitering av avgiften meddelades den försäk- rade.

Har tilläggspensionsavgift, som ingår i slutlig eller tillkommande skatt, icke till fullo erlagts inom tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga och den tillkommande skatten omdebiteras mcd uteslu- tande av avgiften. Om verkställd omdebitering skall den försäkrade underrättas. Sådan underrättelse skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet, och skall beträffande underrättelsen i övrigt gälla vad i 15 .(5 andra stycket stad- gas.

Har tilläggspensionsavgift, som ingår i slutlig eller tillkommande skatt, icke till fullo erlagts inom tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga och den tillkommande skatten omdebiteras med uteslu- tande av avgiften. Sådant beslut skall delgi vas den försäkrade.

425

Över beslut om sådan omdebi- tering som avses i 40 å andra stycket må besvär anföras [ den ordning, varom stadgas i 85 5 1 mom. och 86 5 uppbörds/örord- ningen.

” Senaste lydelse 1967: 645.

Över beslut om sådan omdebi- tering som avses i 40 å andra stycket må besvär anföras hos länsskatterätten.

Prop. 1971: 176 34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har besvärshandling före be- svärstidens utgång inkommit till annan skatterätt än den som har att pröva besvären, skola de ändå upptagas till prövning. Handling- arna skola omedelbart översändas till den skatterätt som skall pröva besvären.

Denna lag träderikraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176

19) Förslag till

35

Kungörelse om ändring i förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 30 5 förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods skall ha nedan angivna ly- delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30ä

Över polismyndighets beslut en- ligt denna förordning må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhål- lit del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut.

Talan mot polismyndighets be— slut enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan hos Konungen genom besvär.

Polismyndighets och länsstyrelses beslut skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176

20) Förslag till

36

Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91)

Härigenom förordnas, att 14 och 24 && brandstadgan (1962: 91) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 145

Vid brandsyn och efterbesikt- ning skall föras protokoll. Därest protokollet innefattar anmärkning, skall avskrift därav så snart ske kan tillställas den, som anmärk- ningen rör.

Vid brandsyn o:h efterbesikt- ning skall föras protokoll. Om fö- reläggande eller föreskrift som av- ses i 13 5 meddelas, skall anteck- ning därom göras i protokollet. Bestämmelserna i 17 och 18 5,6 förvaltnings/(igen (1971: 290) skola tillämpas när protokollet innefat- tar sådant beslut.

24å

Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsstäl- lande ordnat.

Vid sin tillsyn över att kommu- ner, brandsyneförrättare och sär- skilda befattningshavare fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger länsstyrelsen förelägga vite.

Vid sin tillsyn över att kommu— ner, brandsyneförrättare o:h sär- skilda befattningshavare fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger länsstyrelsen förelägga vite. Utan hinder av 3 5 första stycket förvaltningslagen ( 1971:290 ) äga 14—20 5.6 nämnda lag tillämpning i ärende hos läns- styrelsen om föreläggande av så- dant vite.

I'Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspek- tion.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Prop. 1971: 176 37

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kunglig Höghet Kronprinsen—Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODI—l- NOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om samord- ning av förvaltningsrättsliga författningar med förvaltningslagen m.m. och anför.

1. Inledning

Under innevarande års vårriksdag ( prop. 1971: 30 , KU 1971: 36, rskr 1971: 222) antogs tre lagar av central betydelse för vår förvaltning, näm- ligen lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltnings- lagen (1971: 290) och förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Dessa lagar innebär, tillsammans med den nya lagstiftningen om skatterätter och läns- rätter, att en genomgripande förvaltningsreform genomförs. Lagarna trä- der i kraft den 1 januari 1972. Lagen (1971: 52) om skatterätt och läns- rätt har emellertid trätt i kraft den 1 juli 1971 och från denna dag till— lämpas också förvaltningsprocesslagen vid skatterätt och länsrätt.

I samband med reformen genomgicks ett stort antal författningar med anknytning till den nya lagstiftningen. Avsikten var att genom uttryckliga föreskrifter i skilda specialförfattningar bestämma i vilken utsträckning mål skulle prövas av de nya skatterätterna och länsrätterna samt den om- bildade kammarrättsorganisationen. Ett annat syfte var att samordna förfarandereglerna i specialförfattningar med de nya bestämmelserna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Genomgången föranledde ett stort antal förslag till författningsändringar, som togs upp i prop. 1971: 30 och antogs av riksdagen samtidigt med den nämnda grund- läggande lagstiftningen. I samband med att dessa ändringar förelades riksdagen framhöll jag att författningsgenomgången inte var avslutad samt att jag räknade med att inom en snar framtid skulle läggas fram för-

Prop. 1971: 176 38

slag till konsekvensändringar till framför allt förvaltningslagen i ytterli- gare ett antal författningar med förvaltningsrättsligt innehåll. Under den fortsatta författningsgenomgången, som i enlighet därmed skett inom justitiedepartementet och i samverkan med andra departement, har åt- skilliga förslag till ytterligare lagändringar utarbetats. Härutöver har vissa andra lagförslag med anknytning till förvaltningsreformen utarbe- tats.

2. Allmän bakgrund till framlagda lagförslag 2.1 Förvaltningsreformens huvuddrag

Förvaltningsreformen innebär att rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätten omorganiseras samt att allmänna förfaranderegler för för- valtningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter införs. Reglerna om re- geringsrättens och kammarrätternas organisation ges i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar medan de allmänna förfarandereglema återfinns i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen .

De nya reglerna i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar innebär att tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen i förvalt- ningsärenden flyttas från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt omvandlas från en Specialdomstol för skattemål och vissa andra särtyper av mål med ekonomisk anknytning till en allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten och med i stort sett samma målområde som denna. Detta innebär att kammarrättsorganisationen får byggas ut. Avsikten är att det i fortsättningen skall finnas två kammarrätter, den ena i Stockholm, den andra i Göteborg. Två av stockholmskammarrät- tens avdelningar skall förläggas till Sundsvall. Regeringsrätten får sam- tidigt huvudsakligen ställning av prejudikatinstans. Mål som fullföljs från kammarrätt till regeringsrätten skall sålunda prövas av regeringsrätten bara om denna meddelar prövningstillstånd.

Regler för förfarandet i mål hos regeringsrätten och kammarrätt är meddelade i förvaltningsprocesslagen . Denna är, som framgår av det föregående, tillämplig även hos länsrätt och skatterätt och har såvitt av- ser dessa redan trätt i kraft.

Förvaltningslagen innehåller grundläggande regler om handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheter. Genom lagen tillskapas en en- hetlig och sammanhållen lagstiftning om förfarandet i syfte bl.a. att stärka den enskildes rättssäkerhet. En strävan har emellertid varit att samtidigt vidmakthålla den snabbhet och effektivitet som bör prägla för- valtningen. Reglerna har i möjligaste mån gjorts enkla och lättillämpade.

Förvaltningslagen är uppdelad i tre huvudavsnitt. I ett första avsnitt ges bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Andra och tredje av-

Prop. 1971: 176 39

snitten innehåller de egentliga förfarandereglerna. I det andra avsnittet upptas under rubriken Allmänna bestämmelser sådana regler som kan tillämpas i stort sett i alla förvaltningsärenden och i det tredje avsnittet under rubriken Särskilda bestämmelser för vissa ärenden sådana bestäm- melser som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga om myn- dighetsutövning mot enskild.

Enligt 1 & gäller lagen, med vissa i 2 & uppräknade undantag, hand- läggningen av ärenden hos alla förvaltningsmyndigheter. Den skall till- lämpas också i ärende hos domstol om ärendet avser domstolens för- valtande verksamhet. Har i lag eller i författning som beslutats av Kungl. Maj:t eller riksdagen för handläggning av vissa typer av ärenden meddelats bestämmelser som avviker från förvaltningslagen skall dessa bestämmelser emellertid gälla.

Till de allmänna bestämmelserna i det andra avsnittet hör regler om jäv. Lagen anger när någon skall anses jävig att handlägga ett ärende, vilken verkan jäv har och hur jävsfråga prövas (4 och 5 åå). I 65 ges bestämmelser om rätt att anlita ombud eller biträde och om avvisning av olämpligt ombud eller biträde. Lagen innehåller vidare bestämmelser om när handling skall anses ha kommit in till myndighet (7 5) och om myndighets skyldighet att vägleda den som lämnat in en ofullständig ansökningshandling eller annan skrivelse (8 €). Bland de allmänna be- stämmelserna återfinns därjämte regler om myndighets befogenhet att använda tolk i förvaltningsärenden (9 5) och om förfarandet när myndig— het genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild (10 5). De allmänna bestämmelserna innefattar också be- svärsregler. I 115 anges sålunda som en allmän regel att talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår om det gått honom emot. I 125 ges regler om ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut och en föreskrift om avvisning av besvär som inte anförts i rätt tid. Slutligen regleras i 13 & bcsvärsmyndighets befogenhet att besluta om inhibition i fråga om överklagat beslut. De flesta av de nu angivna reglerna är nya som allmänna föreskrifter betraktade. Några av reglerna. .t. ex. reglerna om besvärstid, ersätter däremot tidigare lagstiftning i ämnet.

De särskilda bestämmelserna i tredje avsnittet är sådana som är av särskild betydelse i ärenden där fråga är om myndighetsutövning mot enskild. Enligt 3 & i lagen är de följaktligen tillämpliga endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om för- mån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Bland bestämmelserna återfinns regler om parts rätt till insyn i det material som har tillförts ärendet (14 5) och om myndighets skyldighet att underrätta part om det material som har tillförts ärendet (15 å). I 165 ges viSSa bestämmelser om parts rätt att muntligen meddela sig med förvaltningsmyndighct. De följande paragraferna, 17

Prop. 1971: 176 40

och 18 55, reglerar förvaltningsmyndighets skyldighet att motivera be- slut, varigenom myndigheten avgör ärcnde, och att underrätta part och annan som saken angår om sådant beslut och om vad han har att iaktta vid klagan över beslutet. Slutligen ges i 19å regler om rättelse av beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet och i 20 & vissa påföljdsregler.

Förvaltningslagen skall efter ikraftträdandet tillämpas också på ärende som anhängiggjorts dessförinnan. Enligt en särskild övergångs- bestämmelse gäller dock att äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet.

2.2. Samordningen mellan den nya förvaltningsrättsliga lagstiftningen och andra författningar

Som inledningsvis har nämnts har en genomgång av författningar på förvaltningsrättens område skett i syfte att anpassa dem till de grundläggande regler som har tagits upp i den nya förvaltningsrättsliga lagstiftningen. Framför allt har därvid förfarandereglerna i förvaltnings— lagen varit i blickpunkten. Vid den genomgång som skedde i samband med utarbetandet av den nya lagstiftningen följdes vissa riktlinjer, för vilka en närmare redogörelse lämnades i samband med att förvaltnings— lagen remitterades till lagrådet. Genomgångcn resulteradei ett stort antal lagförslag som togs upp i prop. 1971: 30. Den fortsatta författnings- genomgången har skett i enlighet med de i den nämnda redogörelsen upptagna riktlinjerna. I detta sammanhang kan sålunda hänvisas till denna redogörelse (prop. 1971: 30 del 2 s. 294—298).

2.3. Departementschefen

Syftet med de nya förvaltningsrättsliga reglerna är bl. a. att åstad- komma enhetliga och generellt tillämpliga regler för förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna. Framför allt gäller detta beträffande för- valtningslagen, vars förfaranderegler fått en sådan utformning att de kan och bör tillämpas inom i princip hela den offentliga förvaltningen. I prop. 1971: 30 intog jag därför den ståndpunkten att man så snart det är praktiskt möjligt bör anpassa författningar på olika förvaltnings- områden till den nya förvaltningslagen på så sätt att lagens regler om förfarandet blir tillämpliga, om inte särskilda skäl talar för att i något avseende inom visst område behålla en särreglering. Som förut har nämnts angav jag i samband med remissen till lagrådet av förvaltnings- lagen vissa riktlinjer för en sådan samordning av förfarandereglerna inom förvaltningen. Dessa riktlinjer följdes vid utarbetandet av de konsekvensändringar som förelades riksdagen och antogs av denna i direkt anslutning till förvaltningslagen. De har också följts vid det arbete

Prop. 1971: 176 41

som därefter har bedrivits inom justitiedepartementet i samverkan med andra departement för att åstadkomma samordning av förfarande- bestämmelscrna också inom andra områden än dem som berördes av de i prop. 1971: 30 upptagna ändringarna. I och med att de förslag som detta arbete resulterat i nu läggs fram är det stora flertalet viktigare specialförfattningar som berörs av de nya reglerna om förfarandet genomgångna. Jag vill i sammanhanget nämna att jag i några fall har avstått från att nu förorda ändring. Det gäller bl. a. när specialförfatt- ningen innehåller någon eller några enstaka föreskrifter som har sin direkta motsvarighet i förvaltningslagen. Jag räknar med att det i fråga om dessa och andra förvaltningsrättsliga författningar, som innehåller förfaranderegler, skall vara tillräckligt om de i samordningssyfte ses över när ändringar i dem aktualiseras i annat sammanhang. En särskild moti- vering till de olika förslagen lämnas i det följande.

Förfarandet i försäkringsdomstolen regleras i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol. Frågan om i stället den nya förvaltningsprocess- lagen borde göras tillämplig beträffande förfarandet i domstolen berör- des i prop. 1971: 30 (del 2 s. 511). Jag uttalade därvid att frågan härom borde prövas senare. Jag har nu kommit till den uppfattningen att för- valtningsproeesslagen, åtminstone t.v.. inte bör göras tillämplig be- träffande försäkringsdomstolen. Däremot finner jag det lämpligt att vissa av förfarandereglerna i förvaltningsprocesslagen nu görs tillämp- liga hos försäkringsdomstolen. Förslag i detta avseende har utarbetats inom justitiedepartementct.

Enligt lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdom- stol att pröva vissa mål gäller att besvär i fråga om avlönings- och pensionsförmåner m.m. skall prövas av kammarrätt (1 5 2). I prop. 1971: 30 (del 2 s. 120) uttalade jag att denna ordning fick godtas i avbidan på resultatet av arbetet inom utredningen rörande fullföljds- ordningen i vissa mål om avlöning m.m. (lönebesvärsutredningen). Sedan utredningen i betänkande (Ds Fi 1970: 9) har lagt fram förslag som remissbehandlats, har frågan tagits upp till nytt övervägande. Detta har lett till förslag om ändring i den nämnda bestämmelsen i behörig- hetslagen.

De båda sist nämnda förslagen kommer jag att behandla utförligt i det följande.

3. Motivering till de framlagda författningsförslagen

3.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

I 1 5 i här ifrågavarande lag anges att besvär över beslut i vissa upp— räknade typer av mål skall anföras hos kammarrätt, fastän det enligt

Prop. 1971: 176 42.

författning som utfärdats före den 1 januari 1972 eller hittills av oskriven rätt följt att fullföljd skall ske hos Kungl. Maj:t. I 2 5 lagen räknas upp mål i vilka besvär skall anföras hos regeringsrätten, även om besvären en- ligt författningarna skall fullföljas hos Kungl. Maj:t.

Som förut har nämnts föreslås nu ändring i l 5 2. Denna ändring rör fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning m.m. Härutöver föreslås vissa ändringar i 1 5 11 och Zå som är en följd av föreslagna författ- ningsändringar på andra områden.

1 5 2 Gällande fullföljdsordning i vissa mål om avlöning m. m.

Avlöningsförmånerna och andra anställnings— eller arbetsvillkor för tjänstemännen inom den statliga förvaltningen — liksom inom den del av kommunalförvaltningen som är statligt reglerad — framgår dels av författningsbestämmelser, dels av kollektivavtal. Bland avtalen märks främst allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST), allmänt tjänsteförteckningsavtal (ATF), tjänsteförteckningsavtal för undervisningsområdet (TFU) och tjänsteförteckningsavtal för kyrk- liga tjänster (TFK). I dessa fyra kollektivavtal överlämnas en del frågor åt arbetsgivaren att av honom prövas efter skälighet. Dessa frågor brukar kallas skälighetsfrågor. Som exempel på sådana frågor i AST kan nämnas frågor om skyldighet för tjänsteman att lämna uppgift om bisyssla eller att upphöra med bisyssla, om anställnings upphörande utan iakttagande av gällande uppsägningstid och om löneavdrag under tjänstledighet för studier. Ur ATF kan nämnas en bestämmelse enligt vilken arbetsgivaren beträffande viss befordringsgång får medge förmånligare löneklassplace- ring än som anges i avtalet. Liknande bestämmelser finns i TFU och TFK.

Arbetsgivare är enligt avtalen statens avtalsverk eller myndighet som avtalsverket bestämmer, om inte Kungl. Maj:t föreskriver annat. Be- slutanderätten i skälighetsfrågorna kan sålunda av avtalsverket överläm- nas till annan myndighet, vanligen den myndighet där tjänstemannen är anställd. Så har också skett beträffande åtskilliga typer av skälighetsfrå- gor.

I avtalsverket handläggs skälighetsfrågor av en särskild enhet, den s.k. skälighetsgruppen. Personalorganisationerna har representanter i skälig- hetsgruppen. Innan avtalsverkets beslut fattas diskuteras i princip alla skälighetsärenden vid överläggningar med dessa representanter. De deltar dock ej i beslutet.

Kungl. Maj:t har bl. a. genom kungörelsen (1971: 760) om utövande av arbetsgivarens befogenhet i vissa fall enligt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) förbehållit sig beslutanderätten i en del skälighetsfrågor. Som exempel kan nämnas de avgöranden ar-

Prop. 1971: 176 43

betsgivaren har att fatta enligt en bestämmelse i AST om att löneavdrag inte skall göras vid tjänstledighet för studier, när det är fråga om studier som av arbetsgivaren prövas vara synnerligen betydelsefulla från tjänste- synpunkt. I vissa fall har Kungl. Maj:t delegerat sin beslutanderätt i skälighetsfrågor till annan myndighet.

Mot myndighets beslut i skälighetsfrågor får besvär föras i vanlig ord- ning, såvida besvärsrätten inte är avskuren genom lagen (l965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut, den s. k. inskränkningslagen. Enligt denna lag får arbetstagare inte föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställ- ningsvillkor, om han eller arbetstagareförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skilje- nämnd. Inskränkningslagcn är tillämplig endast om arbetstagaren omfat- tas av kollektivavtal och gör gällande att det fattade beslutet står i strid med avtalet.

Enligt 25 & instruktionen (1965: 642) för avtalsverket får besvär inte anföras mot beslut i skälighetsfråga som meddelas av avtalsverket.

Enligt de t.o.m. år 1971 gällande kompetensreglerna handläggs be- svär över myndighets beslut i skälighetsfråga i sista instans antingen av Kungl. Maj:t i regeringsrätten eller av kammarrätten eller i vissa fall av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det sistnämnda gäller besvär i skälighetsfråga som ej faller in under begreppet mål om avlöningsförmån.

Lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Under förarbetena till 1971 års förvaltningsrättsreform föreslog för- valtningsdomstolskommittén att tillåtna besvär i fråga om avlöningsför- måner m. rn. —- och således även .i skälighetsfråga — skulle prövas av kammarrätten.

I prop. 1971: 30 (del 2 s. 120) intogs den ståndpunkten att kommitténs förslag i denna del t. v. borde godtas. Därvid underströks att det förelåg särskilda problem beträffande besvär över beslut i skälighetsfråga. Det hänvisades också till att fullföljdsordningen i skälighetsfrågorna utreddes av utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning m. m. Först sedan denna utredning avlämnat sitt betänkande skulle förut- sättning föreligga att ta slutlig ställning till huruvida det var anledning att på någon punkt ändra regeln om kammarrätts behörighet att handlägga administrativa besvärsmål av denna beskaffenhet.

Lagen om behörighet för allmän förvaltningdomstol att pröva vissa mål har utformats i enlighet med vad jag sålunda uttalade. Lagen träder i kraft den 1 januari 1972. Av 1 % lagen framgår att beslut enligt författ- ningar som utfärdats före den 1 januari 1972 i vissa fall skall överklagas hos kammarrätt i stället för som hittills hos Kungl. Maj:t. Detta gäller enligt 1 5 2 bl. a. beslut i »mål om avlöningsförmån, inbegripet ersätt-

Prop. 1971: 176 44

ning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad e. d., mål om resekostnads- och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller annan dylik förmån, allt enligt föreskrift eller överenskommelse». Med uttrycket överenskommelse torde avses bl. a. kollektivavtal.

Enligt 1971 års lag skall alltså fr.o.m. år 1972, i den mån besvärs- rätt föreligger, besvär i skälighetsfrågor anföras hos kammarrätt. Besvär över kammarrätts beslut kan anföras hos regeringsrätten, men skall prö- vas bara om regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd.

Lönebesvärsutredningen

Utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning har, som framgår av vad jag nämnde inledningsvis, antagit benämningen löne- besvärsutrcdningeni. I sitt betänkande Besvär i skälighetsfrågor lämnar utredningen förslag till ändrade regler i fråga om besvär i skälighets- frågor.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av kammarrätten, rikspolisstyrelsen, försvarets civilförvaltning, postverket, televerket, sta- tens järnvägar, statens avtalsverk, skolöverstyrelsen. arbetsdomstolens ordförande, statens vattenfallsverk, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Statsanställdas förbund (SF), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S).

Skolöverstyrelscn har bifogat yttranden från lärarhögskolorna i Stock- holm, Malmö, Göteborg, Uppsala, Umeå och Linköping samt från samt- liga länsskolnämnder.

Utredningen konstaterar att beslut i skälighetsfråga visserligen kan vara av relativt stor betydelse för den enskilde tjänstemannen och att det därför kan te sig naturligt att tjänstemannen har möjlighet att över- klaga beslut som går honom emot. Behovet av besvärsrätt bör emellertid inte grundas på den klagandcs större eller mindre utsikter att få beslutet ändrat. Avgörande bör i stället vara utsikterna att få ett ur materiell syn- punkt riktigare beslut. Spörsmålet vad som är materiellt riktigt i en skä- lighetsfråga, dvs. vad som är skäligt eller lämpligt, undandrar sig dock ofta säkert bedömande. Även om överordnad myndighet generellt sett är mera kvalificerad att fatta riktiga beslut, kan den underordnade myn- digheten med sin i allmänhet större förtrogenhet i fråga om de särskilda förhållandena på arbetsplatsen vara den som har de största förutsätt- ningarna att rätt bedöma det individuella fallet. Enligt utredningen är under alla förhållanden besvärsrätten såsom medel att skapa materiell

* Utredningsman regeringsrådet Ingmar Lidbeck, expert chefsjuristen Georg Normark.

Prop. 1971: 176 45

rättvisa och rättsskydd åt den enskilde inte lika självklar i skälighetsfrå- gor som i andra frågor.-

I betänkandet framhålls att besvärsrätt även i Viss mån har till uppgift att främja enhetlighet i förvaltningspraxis. Utredningen anser emellertid att betydelsen av besvärsrätt i de skälighetsfrågor som avtalsverket över- lämnat till andra myndigheter även ur denna synpunkt får antas spela en jämförelsevis underordnad roll. Karakteristiskt för dessa frågor är att omständigheterna i det enskilda fallet skall kunna beaktas. Det förtjänar särskilt framhållas, att handläggningen av skälighetsfrågor ofta kräver särskild sakkunskap och förtrogenhet med tjänsten och de speciella för- hållanden varunder den fullgörs och att detta utgör ett av skälen till att avtalsverket överlämnat beslutanderätten i vissa frågor till annan myndig- het. Utredningen anser sålunda att som regel förvaltningsmyndigheterna, var inom sitt område, torde vara mest skickade att bedöma skälighets- frågor av detta slag. I vart fall bör värdet av klagorätt i dessa frågor till en för hela förvaltningen central instans inte överskattas.

Utredningen anser att besvärsrätt i skälighetsfrågor även att döma av besvärs- och fullföljdsfrekvensen spelar en jämförelsevis liten roll. Till stöd härför anförs att under åren 1967—1969 till statsdepartementen och kammarrätten kommit in sammanlagt endast 155 besvär. Av dessa hade 134 kommit in till departementen och 2l till kammarrätten. 129 mål gällde fråga om lön med B-1vdrag under tjänstledighet för studier. 115 av de sistnämnda målen härrörde från det kommunala lärarområdet. Den relativt höga frekvensen av sistnämnda mål skulle enligt utredningen kunna minskas genom centralt utfärdade anvisningar.

Som villkor för besvärsrätt i skälighetsfrågor bör enligt utredningen gälla att man kan ordna en ändamålsenlig fullföljdsordning. Detta krav innefattar att överprövningcn skall ligga hos ett organ med högre saklig kompetens än beslutsmyndigheten utan att organet därför framstår som överkvalificerat för uppgiften. Den nuvarande ordningen med för- bud mot besvär i de typiskt viktigare skälighetsfrågorna som avtalsverket handlägger och med besvärsrätt till Kungl. Maj:t eller kammarrätten i frågor av jämförelsevis mindre vikt är knappast rationell.

Utredningen föreslår med hänsyn till det ringa behovet av besvärsrätt i skälighetsfrågor som avtalsverket överlämnar till myndigheterna samt svårigheterna att i dessa mål ordna en ändamålsenlig fullföljdsordning att besvärsrätten i skälighetsfrågor avskaffas. Lagtckniskt föreslås detta ske genom en ändring i inskränkningslagen av följande innebörd. Det förbud mot överklagande som f.n. enligt inskränkningslagen gäller för arbetstagare som omfattas av kollektivavtal föreslås skola utsträckas att avse alla frågor om kollektivavtalets tillämpning, vare sig frågorna kan prövas av arbetsdomstolen eller ej. Beträffande besvär av annan arbetsta- gare än sådan som omfattas av kollektivavtalet bör enligt utredningen i lagen föreskrivas att talan mot myndighets beslut fåf grundas endast på

Prop. 1971: 176 46

att arbetsgivarens beslut strider mot avtalet.

Utredningen föreslår ytterligare en ändring i inskränkningslagen. Änd- ringen motiveras av att det inte så sällan förekommer att tjänsteman som på grund av reglerna i inskränkningslagen är förhindrad att anföra be- svär över beslut om tillämpning av kollektivavtal ändock gör detta i över- ensstämmelse med meddelad besvärshänvisnings innehåll. Enligt utred- ningen bör skyldighet införas för myndighet att i besvärshänvisningen ta in en erinran om att föreskrifter om begränsning av besvärsrätten är meddeladei inskränkningslagen. Utredningen föreslår att en bestämmelse av denna innebörd tas in som ett andra stycke i lagen.

I särskilt yttrande tar utredningens expert ställning mot ett avskaffande av besvärsrätten. Det finns enligt hans mening inte tillräckliga skäl för att i skälighetsfrågor, som avgörs av annan myndighet än avtalsverket, frångå den eljest i förvaltningsärenden gällande principen att sökande kan anföra besvär över myndighets beslut, i sista hand hos Kungl Maj:t. Att besvärsrätt däremot ansetts kunna undvaras i de ärenden som avgörs av avtalsverket finner han naturligt med hänsyn till att dessa ärenden för hela riket avgörs av en och samma myndighet, varvid f. ö. företrädare för avtalsparterna på arbetstagarsidan bereds tillfälle att framföra sina synpunkter. Det finns däremot enligt utredningens expert anledning till viss ändring i de regler om prövning av skälighetsfrågor i sista instans som f.n. gäller beträffande frågor som avgörs av annan myndighet än avtalsverket. Eftersom prövningen av skälighetsfrågor till övervägande del innefattar lämplighetsavgöranden och inte avgöranden av rättsfrågor bör enligt hans mening prövningen i sista instans ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser avstyrker lönebesvärs- utredningens förslag att slopa besvärsrätten i skälighetsfrågor. Statens avtalsverk framhåller att som huvudregel inom förvaltningsrätten gäller att part i förvaltningsärende får fullfölja talan mot förvaltningsmyndig- hetens beslut i sista hand hos Kungl. Maj:t. Det finns enligt verkets me- ning inte tillräckliga skäl för att göra avsteg från denna princip i fråga om skälighetsärendena. Arbetsdomstolens ordförande framhåller likale- des att tillräckliga skäl inte föreligger att frångå principen att sökande i förvaltningsärenden skall kunna besvära sig över myndighets beslut.

En del remissinstanser uttalar den meningen att be s v ä r över be— slut i skälighetsfrågor bör fullföljas till statens avtals- v e r k. Postverket finner det sålunda naturligt att bcsvärsfrågorna prövas av statens avtalsverk som sista instans, eftersom avtalsverket de- legerat beslutanderätten till myndigheterna. Skälighetsfrågorna är en följd av bestämmelser som tillkommit under avtalsförhandlingarna. Av-

Prop. 1971: 176 47

talsverket bör därför ha stora förutsättningar att pröva såväl laglighet som lämplighet hos myndigheternas beslut. Kammarrätten, rikspolissty— relsen, försvarets civilförvaltning och statens vattenfallsverk har liknande uppfattning. Kammarrätten och försvarets civilförvaltning framhåller härvid att om inte avtalsverket kan komma i fråga som besvärsmyndighet besvären bör prövas av Kungl. Maj:t.

Statens avtalsverk, skolöverstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande anser att Kungl. Maj:t i statsrådet bör vara slutlig b e s v ä r si n st a n s. Avtalsverket förordar att prövning i sista instans av förvaltningsbesvär i skälighetsärenden för såväl statstjänstemän som tjänstemän inom det statligt löncreglerade kommunala området skall ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Även arbetsdomstolens ordförande anser att prövningen i sista hand skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Av de remissinstanser som uttalar sig om valet mellan all- män förvaltningsdomstol och Kungl. Maj:t i statsrådet som slutlig besvärsinstans iskälighets- fråga, är det endast SACO som — för det fall att det i det följande nämn- da förslaget om en partssammansatt nämnd inte vinner beaktande -— anser att förvaltningsdomstol bör vara slutinstans.

SF, SR, SACO och TCO-S hör till den grupp som med bestämdhet hävdar att besvärsrätten inte skall slopas. De fyra organisationerna framför tanken att besvär över myndighets beslut i skälighetsfrågor skall prövas av en särskilt tillsatt nämnd som enda instans. Nämnden bör be- stå av representanter för avtalsverket och personalorganisationerna och stå under ledning av en opartisk ordförande. Enligt organisationer- nas mening bör denna nämnd avgöra också de skälighetsärenden som nu handläggs i avtalsverket.

SACO framhåller att de närmare reglerna för en sådan partssam— mansatt nämnd bör utformas av avtalsparterna gemensamt. Ett sådant system medför den fördelen att det är parterna som utformar praxis beträffande skälighetsavgörandena. Ett sådant system torde medföra större möjligheter att parternas avsikter beträffande avtalets tillämp— ning uppfylls än i ett system med besvärsrätt. Om en partssamman- satt nämnd inrättas, anser SACO att även sådana skälighetsfrågor som f. n. avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet bör överföras till avtalsverkets beslutsområde.

Vinner inte önskemålet om en partssammansatt nämnd beaktande anser SF, SR och TCO-S att besvär i sista instans skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Avtalsverkets yttrande bör inhämtas, innan besvärsmål avgöres där. Om en sådan fullföljdsordning genomförs, sätts i fråga om inte också avtalsverkets beslut bör kunna omprövas i högre instans.

Utredningens förslag, att i inskränkningslagen skall föreskrivas skyl- dighet för myndighet att i besvärshänvisning ta in en erinran om lagens

Prop. 1971:176 " 48

föreskrifter om begränsning i besvärsrätten, har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

De partetnentsch e I en

Enligt gällande ordning får talan ej föras mot avtalsverkets beslut i skälighetsfrågor. Har avtalsverket delegerat beslutanderätten i sådana frågor till annan myndighet föreligger däremot besvärsrätt i fråga om denna myndighets beslut. Besvären prövas f. n. i allmänhet av kammar- rätt resp. regeringsrätten som sista instans.

Lönebesvärsutredningen föreslår i sitt betänkande att besvärsrätten i skälighetsfrågor skall avskaffas. Som skäl härför anförs det ringa beho- vet av besvärsrätt i skälighetsfrågor som avtalsverket överlämnat till annan myndighet att avgöra samt svårigheten att i dessa mål anordna en ändamålsenlig fullföljdsordning. Ändringen bör enligt utredningen genomföras genom att det förbud mot överklagande som f.n. enligt 1965 års inskränkningslag gäller för arbetstagare som omfattas av kol- lektivavtal utsträckes att avse alla frågor om kollektivavtalets tillämp- ning, vare sig frågorna kan prövas av arbetsdomstolen eller ej. Beträf- fande besvär av annan arbetstagare än sådan som omfattas av kollek- tivavtalet bör enligt utredningen i inskränkningslagen föreskrivas att ta- lan mot myndighets beslut får grundas endast på att arbetsgivarens be— slut strider mot avtalet.

Utredningens expert anför i ett särskilt yttrande som sin mening, att tillräckliga skäl inte föreligger för att i skälighetsfrågor som avgörs av annan myndighet än avtalsverket frångå den eljest för förvaltnings- ärenden gällande principen att sökande kan anföra besvär, i sista hand hos Kungl. Maj:t. Att besvärsrätt däremot ansetts kunna undvaras i ären- den som avgörs av avtalsverket finner han vara naturligt med hänsyn till att dessa ärenden för hela riket avgörs av en och samma myndighet, varvid f.ö. företrädare för avtalsparterna på arbetstagarsidan bereds tillfälle att framföra sina synpunkter. Prövning av skälighetsfrågor som avgörs av annan myndighet än avtalsverket bör enligt expertens mening i sista instans ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet, detta med hän- syn till att prövningen av skälighetsfrågor till övervägande del innefat- tar lämplighetsavgöranden och inte avgöranden av rättsfrågor.

Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att beträffande skälighetsfråga som avgörs av annan myndighet än avtalsverket frångå principen att sökande i förvaltningsärende skall kunna besvära sig över myndighets beslut. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag därför att besvärsrätt över beslut i skälighetsfrågor bör bibehållas. Vid ett sådant ställningstagande återstår att ta ställning till hur fullföljdsord- ningen bör vara. Under remissbehandlingen har framkommit olika för- slag i denna fråga.

Prop. 1971: 176 49

Flera remissinstanser har, i likhet med utredningens expert, föreslagit att prövningen i sista instans skall ankomma på Kungl. Maj:t i stats- rådet. Prövning av allmän förvaltningsdomstol förordas endast av en remissinstans och då som ett andrahandsalternativ. Som alternativ till prövning av Kungl. Maj:t i statsrådet förordas i några yttranden att besvär i deSsa frågor skall fullföljas hos avtalsverket, som delegerat befogenheten att besluta i ärendena. För att åstadkomma ett medinfly- tande vid avgörandet av besvärsmålen vill vidare personalens huvud- organisationer, SF, SR, SACO och TCO-S. att en särskild partssamman- satt nämnd skall inrättas. Denna bör enligt organisationerna överta även de uppgifter som f. n. handläggs av den s.k. skälighetsgruppen inom av- talsverket. Vinner förslaget om en nämnd inte beaktande, bör enligt SF, SR och TCO-S prövningen i sista instans ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet, därvid yttrande från avtalsverkets skälighetsgrupp bör in- hämtas innan ärende avgörs. De tre organisationerna anser att, om sist- nämnda lösning väljs, besvär skall kunna anföras hos Kungl. Maj:t även över beslut i skälighetsfråga som meddelats av statens avtalsverk.

Enligt min mening bör under alla förhållanden gälla att förvaltnings- domstol i fortsättningen inte skall pröva de här ifrågavarande målen, ef- tersom de till övervägande delen innefattar lämplighetsavgöranden och inte avgöranden av rättsfrågor. Prövningen i slutinstans kan då alter- nativt ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet eller på statens avtals- verk som ett specialforum för överprövning av sidoordnad myndighets beslut. För det senare alternativet skulle i och för sig kunna anses tala att avtalsverket beslutar som första och sista instans i de skälighets- frågor, där verket utövar arbetsgivarfunktionen, och att beslutsbefogen- heten hos sidoordnad myndighet i andra skälighetsfrågor härleder sig ur ett delegationsbeslut från avtalsverket. Emellertid torde i åtskilliga fall grunden för ett sådant delegationsbeslut vara att avtalsverket ansett den andra myndigheten ha större erfarenhet inom ämnesområdet och därmed ha bättre förutsättningar för att avgöra ärenden inom detta. I den mån beslut om delegation har en sådan bakgrund, finns knappast motiv för att avtalsverket skall vara forum för en överprövning av bc- sluten framför den gängse formen för avgörande av förvaltningsbesvär hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Samma skäl kan enligt min mening anföras mot att en särskild partssammansatt nämnd med anknytning till avtals— verket skulle avgöra dessa frågor i sista instans. En sådan lösning möter f. ö. enligt min mening vissa principiella betänkligheter, eftersom parts- samverkan vid avgörandet inte skulle förekomma i första instans utan först vid en överprövning av redan fattat beslut. Jag är därför inte beredd förorda den lösningen.

Jag anser mig på anförda skäl böra förorda att prövningen av skä- lighetsfrågor som handlagts av annan myndighet än avtalsverket i sista instans skall ankomma på. Kungl. Maj:t i statsrådet. Det torde härvid

Prop. 1971: 176 50

vara av värde att, som SF, SR och TCO-S föreslagit, yttrande från sta- tens avtalsverk inhämtas före ärendes avgörande. Sådant yttrande bör enligt min mening inhämtas i alla frågor av mera principiell inne- börd. De tre organisationerna har föreslagit att, om den av mig här förordade lösningen skulle väljas, besvär skall kunna anföras hos Kungl. Maj:t även över beslut i skälighetsfråga som meddelats av avtals— verket. Den regel varigenom besvärsrätten över beslut i sådana frågor avskärs finns i avtalsverkets instruktion. Mitt förslag i huvudfrågan på— verkas ej av vilken ståndpunkt som kommer att tas beträffande nämnda instruktionsbestämmelse.

Förslaget bör lagtekniskt genomföras genom att till l .8, 2 lagen om bc- hörighct för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål fogas en föreskrift av den innebörden att mål av här avsedd natur undantas från prövning av kammarrätt. En följd av ett sådant tillägg är att den önskade effekten uppnås, dvs. att målen förs till Kungl. Maj:t i statsrådet. Äldre bestämmelser bör fortfarande gälla i fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1 januari 1972. Någon särskild föreskrift härom be- hövs emellertid inte i detta sammanhang.

Utredningen har även föreslagit att det i inskränkningslagen skall fö- reskrivas skyldighet för myndighet att i besvärshänvisning ta in en erin- ran om de föreskrifter om begränsningar i besvärsrätten som finns i inskränkningslagen. I likhet med utredningen finner jag det lämpligt att en sådan erinran görs. Det synes emellertid inte vara nödvändigt att denna fråga regleras i lag.

1511

I prop. 1971: 130 har lagts fram förslag till lag om registrering av aktieinnehav. Enligt 9 & kan bankinspektionen förelägga aktiebolag att vid vite lämna vissa uppgifter om ledande befattningshavare i bola- get och deras aktieinnehav. I propositionen föreslås att talan mot in- spektionens beslut om föreläggande vid vite skall kunna föras hos Kungl. Maj:t genom besvär och att sådan besvärsprövning skall an- komma på Kungl. Maj:t i statsrådet. För att hindra att besvären till följd av huvudregeln i 1 5 11 förevarande lag hänförs till kammarrätts kompetensområde måste lagen om registrering av aktieinnehav tas med bland undantageni 1 5 11.

2å5

I prop. 1971: 123 har lagts fram förslag till väglag. Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Genom den nya lagen upphävs la- gen (1943: 431) om allmänna vägar. Enligt punkt 11 i övergångsbestäm- melserna till väglagen skall äldre bestämmelser gälla i fråga om ärende som vid lagens ikraftträdande är anhängigt hos vägsynenämnd eller

Prop. 1971: 176 51

som rör beslut av sådan nämnd. Enligt 2 & 8:o lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ankommer det f.n. på regeringsrätten att pröva mål om beslut av vägsynenämnd. Den 1 januari 1972 upphör regeringsrättslagen att gälla. Det synes emellertid lämpligt att även efter den 1 januari 1972 eventuellt förekommande mål om beslut av vägsyne- nämnd prövas av regeringsrätten. Jag föreslår därför att bestämmelse härom tas ini 2 5 5 i förevarande lag.

3.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

47 &

Förslaget innebär att nuvarande bestämmelse i paragrafens första stycke om skyldighet för statens va-nämnd att ange skälen för sina be- slut upphävs. Upphävandet får till följd att motsvarande bestämmelse i 17 å förvaltningslagen blir tillämplig. Förslaget innebär inte någon änd- ring i sak.

495

Ändringen är en följd av ändringen i 47 &.

51 &

Talan mot va-nämndens beslut förs hos Svea hovrätt genom vad eller besvär. I fråga om fullföljdstid gäller bestämmelserna i rättegångsbalken, vilka är olika för vad och besvär. Övervägande skäl synes tala för att fullföljdstiden görs enhetlig och i överensstämmelse med 12 & förvalt- ningslagen bestäms till tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Även i övrigt bör förvaltningslagens ordning för anförande av besvär tillämpas vid överklagande av va-nämndens beslut. Vadeinlaga och besvärshandling bör sålunda tillställas hovrätten. Har handlingen före fullföljdstidens utgång kommit in till va-nämnden, skall besvären ändå upptagas till prövning (jfr 12 5 3 st. förvaltningslagen). För att undanröja tveksamhet om vad som skall gälla i nu nämnda hänseen- den föreslås att i 51 å som ett nytt stycke tas in uttryckliga bestämmelser därom. Det torde också behöva föreskrivas att det ankommer på hovrät- ten att avgöra om hinder föreligger mot prövning av talan. I en över- gångsbestämmelse bör anges att den ordning som f. n. gäller skall tilläm- pas vid talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

52 & Förslaget till ändringar i 51 & föranleder viss ändring i denna pa- ragraf.

Prop. 1971: 176 52

3.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1949: 722) om pantlåncrörelse

Enligt 27 5 i denna lag får besvär anföras över polismyndighets be- slut i frågor som avses i lagen inom en månad från det klaganden fått del av beslutet. Förslaget innebär att den särskilda besvärstiden om en månad byts ut mot den besvärstid om tre veckor som föreskrivs i 12 & förvaltningslagen. Detta uppnås genom att den särskilda föreskriften om besvärstid upphävs. Övriga ändringar i 27 5 är endast av redaktionell natur.

Äldre bestämmelser i fråga om besvärstid bör tillämpas när det gäller beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

3.4. Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1956: 236 )

Ändringsförslaget innebär att den särskilda föreskriften i 20 5 om ingivande av besvärshandling vid besvär hos Kungl. Maj:t utgår och därigenom blir ersatt av motsvarande föreskrift i 12 & förvaltnings- lagen.

3.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1887: 42 s. ]) angående handelsregister, firma och prokura

I 3 5 andra stycket i denna lag åläggs registreringsmyndigheten att un- derrätta sökanden om beslut varigenom registrering i handelsregistret vägras samt skälen för beslutet. Förslaget innebär att denna föreskrift utgår. Detta innebär att bestämmelserna i 18 & förvaltningslagen i stället blir tillämpliga. I sak innebär utbytet sålunda inte någon ändring i frå- ga om underrättelseskyldigheten.

3.6. Förslag till lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967) 20 &

Föreskriften i första stycket av denna paragraf om beslutsmyndig- hets underrättelseskyldighet skall enligt förslaget upphävas. Bestämmel- sen i 18 å förvaltningslagen blir då i stället tillämplig, varför någon änd- ring i sak inte blir följden.

21 och 22 Så

Bestämmelsen i dessa paragrafer om var besvär över beslut enligt 12 eller 19 5 skall ges in föreslås bli upphävd. Följden härav blir att före- skriften i 12 5 förvaltningslagen blir tillämplig och att besvär över sådana beslut i fortsättningen skall ges in till värnpliktsnämnden i stället för till beslutsmyndigheten.

Prop. 1971: 176 53

23 5

I denna paragraf sägs nu att beslut enligt 12 eller 19 5 går i verkstäl- lighet utan hinder av anförda besvär, om inte värnpliktsnämnden för- ordnar annat. Eftersom 13 & förvaltningslagen innehåller en allmän föreskrift om rätt för besvärsprövande myndighet att meddela inhibi- tionsbeslut, kan den särskilda föreskrift av samma innebörd som finns i förevarande paragraf utgå.

295

Föreskriften i andra stycket i denna paragraf om var besvär skall ges in bör i enlighet med vad som anges under 21 och 22 åå utgå.

I överensstämmelse med vad som har anförts beträffande 23 & bör bestämmelsen i tredje stycket om värnpliktsnämndens befogenhet att meddela inhibition upphävas.

I en övergångsbestämmelse bör anges att äldre bestämmelser skall tillämpas beträffande beslut som meddelas före den 1 januari 1972.

3.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen

6 &

Riksantikvarien kan enligt första stycket i denna paragraf på an- sökan lämna tillstånd till rubbning, förändring eller borttagande av fast fornlämning. Enligt andra stycket skall markens ägare lämnas tillfälle att yttra sig om sådan ansökan görs av annan. Denna föreskrift föreslås utgå. [ stället kommer då 15 & förvaltningslagen att gälla. Utbytet med- för ej någon ändring i sak.

9 a & Ändringen i denna paragraf är en följd av ändringen i 6 5.

3.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnads-' minnen

Enligt 6 5 första stycket i denna lag kan ansökan göras hos riksanti— kvarien att byggnad skall förklaras för byggnadsminne. [ paragrafens andra stycke föreskrivs nu att byggnadens ägare skall beredas tillfälle att yttra sig. om sådan ansökan har gjorts av annan eller frågan utan ansökan har tagits upp av riksantikvarien. Sistnämnda föreskrift före- slås bli upphävd och därigenom ersatt med föreskriften i 15 & förvalt- ningslagen. Någon ändring i sak medför detta inte.

Prop. 1971: 176 54

3.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade

Införandet av förvaltningslagen har föranlett vissa ändringar i kom- munallagen (1953: 753). Ändringarna (se SFS 1971: 657) innebär bl. a. att jävsreglerna i 16 % förvaltningslagen görs tillämpliga också på den som, utan att vara ledamot i kommunstyrelsen eller nämnd för oreglerad förvaltning, har att handlägga ärende hos styrelsen eller nämnden (37 5), att bestämmelserna i 7 % förvaltningslagen om när handling skall anses ha kommit in m.m. görs tillämpliga inom den oreglerade kommunalför- valtnin gen (40 5) samt att den längre besvärstlden för menighet avskaffas när det gäller kommunalbesvär (78 å).

Ändringarna i 37 och 78 åå kommunallagen får automatiskt till följd att jävsreglerna i 16 & förvaltningslagen blir tillämpliga också på den som, utan att vara ledamot i arbetsutskott eller kommitté som avses i 14 å i här ifrågavarande lag, har att handlägga ärende hos utskottet eller kommittén samt att den längre besvärstiden för menighet avskaffas i fråga om talan mot länsstyrelses beslut i anledning av besvär över beslut av delegerade, arbetsutskott eller kommitté. Ändringen i 40 % kommu- nallagen av innebörd att 7 & förvaltningslagen blir tillämplig får emeller- tid följas av en ändring i 17 å i förevarande lag som gör det klart att be- stämmelserna i den nämnda paragrafen i förvaltningslagen blir tillämpliga också på arbetsutskott och kommitté.

Ändring i 14 & kommunallagen (se SFS 1969: 765), som innebär att 3 mom. upphört att gälla, föranleder en ändring av redaktionell art i 7 5 i den här aktuella lagen.

3.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1957: 281) om kommunalförbund

Enligt lagen om kommunalförbund prövar länsstyrelsen frågor om bl. a. kommunalförbunds bildande, ändring i sådant förbund, kom— muns utträde ur kommunalförbund, kommunalförbunds upplösning och utdebitering på medlemmarna när förbund befinnes sakna tillgångar för täckande av skuld. ] ärenden av detta slag är det inte fråga om myndig— hetsutövning mot enskild. De särskilda bestämmelserna i 14—20 åå för- valtningslagen blir därför inte tillämpliga, om inte särskild föreskrift därom tas in i lagen om kommunalförbund. Anledning finns enligt min mening inte att föreskriva att 14—20 åå skall gälla i ärende om kommu- nalförbunds bildande eller om ändring i sådant förbund. Däremot finns det skäl överväga att göra de nämnda bestämmelserna tillämpliga när fråga är om kommuns utträde ur kommunalförbund, om upplösning av sådant förbund eller om utdebitering på medlemmarna.

Prop. 1971: 176 55

20 & I denna paragraf föreslås en ändring av redaktionell natur. Denna är en följd av ändring i 75 & kommunallagen (se SFS 1969: 765).

24 5

Under förutsättningar som anges i 23 å i förevarande lag skall läns- styrelsen på ansökan av förbundsmedlem förordna om utträde ur kom- munalförbund och om den ekonomiska uppgörelse som därvid kan be- hövas (25 å). Medlemmens ansvar för kommunalförbundets förbindelser upphör enligt 26 5 ett år efter utträdet, om inte länsstyrelsen finner skä- ligt att bestämma annat i fråga om viss förbindelse. Medlems utträde ur kommunalförbund förutsätter sålunda en ekonomisk uppgörelse och en prövning i fråga om medlemmens ansvar för förbundets förbindelser. Detta gör det enligt min mening lämpligt att göra såväl bestämmelserna om kommunikation och beslutsmotivering som övriga bestämmelser i 14—20 åå förvaltningslagen tillämpliga i utträdesärende. Förslaget inne- bär att en bestämmelse om detta får ersätta den nuvarande föreskriften i förevarande paragrafs andra stycke att övriga medlemmar skall hö- ras över medlems utträdesansökan.

28 &

Om länsstyrelsen finner att skäl till upplösning av kommunalförbund föreligger enligt 27 å i här ifrågavarande lag, skall länsstyrelsen på an- sökan av förbundsmedlem förordna att förbundsverksamheten skall upp. höra och att förbundet skall träda i likvidation (29 å). Upplösning av kommunalförbund är en åtgärd av sådan betydelse att det enligt min mening är naturligt att reglerna i 14—20 åå förvaltningslagen är till- lämpliga vid länsstyrelsens behandling av ansökan därom. Också här in- nebär därför förslaget att en bestämmelse om detta får ersätta nuva- rande föreskrift i paragrafens andra stycke att övriga medlemmar skall höras över ansökan om upplösning.

31 5

Enligt andra stycket i denna paragraf kan medlem, som inte är nöjd med redovisning över likvidation, .i samband med upplösning, väcka talan vid »domstol» inom viss tid. Termen domstol bör bytas ut mot tingsrätt för att förhindra förväxling med de allmänna förvaltnings— domstolarna eller skatterätt och länsrätt.

34 5 Enligt 34 5 är medlemmarna skyldiga att fylla bristen, om kommu- nalförbund saknar tillgångar till betalning av skuld. Länsstyrelsen kan på anmälan av förbundsfullmäktige, likvidatorer eller fordringsägare för-

Prop. 1971: 176 56

ordna om den utdebitering på medlemmarna som behövs. Även vid handläggning av fråga om utdebitering anser jag att 14—20 åå förvalt- ningslagen bör vara tillämpliga. Enligt förslaget skall bestämmelse om detta tas in i ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf.

3.11. Förslag till lag om ändring i lagen ( I 964: 47 ) om krigshjälp

Genom hänvisningar i 6 å tredje och fjärde styckena i förevarande lag till bestämmelser i kommunallagen resp. kommunallagen(1957: 50) för Stockholm är f. n. de s.k. kommunallagsjäven tillämpliga på ledamö- terna i särskild krigshjälpsnämnd. Detta är fallet både vid nämndens handläggning av sådana ärenden, i vilka förvaltningsbesvär kan anföras, och vid behandling av ärenden av annat slag. I enlighet med vad jag an- förde i prop 1971: 30 (del 2 s. 354) bör jävsreglerna i 4 och 5 åå förvalt- ningslagen gälla i samtliga ärenden som handläggs hos specialreglerad nämnd, dvs. också i ärenden hos särskild krigshjälpsnämnd. Jävsreglerna bör gälla för både nämndens ledamöter och kommunala befattnings- havare som handlägger ärenden hos sådan nämnd. För att denna ord- ning skall komma till stånd bör ur 6 å tredje stycket i förevarande lag hänvisningen till 37 å andra stycket kommunallagen och ur fjärde stycket den indirekta hänvisningen till 39 å andra stycket kommunal- lagen för Stockholm utgå. Vidare bör i ett nytt stycke i paragrafen före- skrivas att, utan hinder av 2 å 2 förvaltningslagen, 4 och 5 åå sistnämnda lag äger tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälpsnämnd. Förslaget har upprättats i enlighet därmed. Härutöver föreslås vissa re— daktionella ändringar, som bl. a. hänger samman med genomförda änd- ringar i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm (se SFS 1969: 765 och 766).

3.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 63) om kommunal beredskap

55

Enligt första stycket i förevarande paragraf är under civilförsvars- beredskap kommun varifrån utrymning sker skyldig att, i den mån för- hållandena medger det, lämna bistånd åt kommun där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större omfattning. Om kommuner- na inte enas om biståndet, kan länsstyrelsen förordna därom. I andra stycket finns bestämmelser om en form av mera tillfälligt bistånd under civilförsvarsberedskap från en kommun till en annan kommun, som har blivit utsatt för exceptionell belastning. Fråga om skyldighet att läm- na sådant bistånd prövas alltid av länsstyrelsen. I ärenden enligt första stycket har länsstyrelsen alltså att avgöra tvister mellan kommuner om ersättning för bistånd. Även om det då inte är fråga om utövning av

Prop. 1971: 176 , 57

sådan befogenhet som avses i 3 å första stycket" förvaltningslagen, an— ser jag det lämpligt att bestämmelserna i 14—20 åå förvaltningslagen är tillämpliga i sådana ärenden. Detsamma gäller enligt min mening be— träffande ärenden som avses i andra stycket i förevarande paragraf. För— slaget innebär sålunda att det i ett nytt tredje stycke i paragrafen före— skrivs att nämnda paragrafer i förvaltningslagen är tillämpliga i ären- den som avses i första och andra styckena.

10å

I denna paragrafs andra och tredje stycken föreslås ändringar som, tillsammans med det föreslagna nya fjärde stycket, gör förvaltningslagens jävsbestämmelser tillämpliga i särskild beredskapsnämnd. I det avseendet kan hänvisas till vad som har anförts under 3.11 i fråga om motsvaran— de ändring för särskild krigshjälpsnämnd. Därutöver föreslås vissa rc—. daktionella ändringar, som hänger samman med genomförda ändringar i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm (se SFS 1969: 765 och 766).

20å

Om en kommun inte fullgör vad som åligger kommunen enligt la- gen eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, kan länsstyrelsen enligt förevarande paragraf förelägga kommunen vite eller också vidtaga åtgärden i kommunens ställe och, i den mån kommunen inte skulle ha varit berättigad till ersättning av statsmedel för åtgärden. ta ut kostnaden av kommunen. Vid avgörande av sådana frågor som nu nämnts är det naturligt att tillämpa 14—20åå förvaltnings- lagen. Förslaget innebär att det i ett nytt andra stycke anges att de . nämnda paragraferna i förvaltningslagen är tillämpliga.

3.13—14 Förslag till lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörig- het att utöva läkaryrket och till lag om ändring i lagen (1963: 25.1) . om behörighet att utöva tandläkaryrket

Vid handläggning hos socialstyrelsen av ärende om återkallande av legitimation för läkare eller tandläkare skall enligt 3 å första stycket förvaltningslagen bestämmelserna i 14—20 åå samma lag alltid tilläm- pas. När socialstyrelsen i sådant ärende beslutar om läkarundersökning och om återkallande av legitimation för tiden intill dess ärendet slutligt avgöres är emellertid bestämmelserna i 15, 17 och 18 åå förvaltningsla- gen om kommunikation, beslutsmotivering och skyldighet att underrät- ta part om beslutet inte utan vidare tillämpliga, eftersom dessa be- stämmelser endast tar sikte på beslut varigenom ärende avgörs. I lik- het med vad som skall gälla i det näraliggande fallet om avstängning . från tjänst enligt 26 eller 27 å statstjänstemannalagen (1965: 274) (se

Prop. 1971: 176 58

prop. 1971: 30 del 2 s. 628) bör nu nämnda bestämmelser i förvaltnings- lagen gälla också för beslut om läkarundersökning och om återkallan- de av legitimation, även om de har karaktären av beslut under förfa- randet. Ifrågavarande förslag innebär att bestämmelser härom ges som nya stycken i 5 å lagen om behörighet att utöva läkaryrket resp. 6 å lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket.

3.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1961 :262) om försäkrings- domstol

Som jag har framhållit i det föregående är det min uppfattning att vissa av förfarandereglerna i förvaltningsprocesslagen bör göras tillämp- liga på förfarandet hos försäkringsdomstolen. Jag åsyftar därvid i första hand bestämmelserna i 15 å förvaltningsprocesslagen som öppnar möj- lighet att ge enskild part ersättning av allmänna medel för inställelse till muntlig förhandling. Att dessa bestämmelser borde få motsvarighet be- träffande förfarandet inför försäkringsdomstolen har f. ö. förordats av domstolen (prop. 1971: 30 del 2 s. 510). Också bestämmelserna i 26 å förvaltningsprocesslagen om ersättning till vittne och sakkunnig av all- männa medel bör bli tillämpliga vid försäkringsdomstolen. För att göra de nämnda reglerna tillämpliga vid försäkringsdomstolen talar samma skäl som anfördes när de fördes in i förvaltningsprocesslagen, dvs. att en- skild part inte skall behöva dra sig för att begära förhör med vittne eller sakkunnig av hänsyn till kostnaderna.

I 10å iagen om försäkringsdomstol hänvisas beträffande bevisningen till åtskilliga bestämmelser i rättegångsbalken (RB). Möjligheterna till sådana hänvisningar begränsas. om ersättningsreglerna i enlighet med vad som nu sagts skall ändras. Därför bör en ändring företas som inne- bär att huvuddelen av hänvisningarna i 10 å löses upp och förs över till sju nya paragrafer, för vilka som förebild kan användas 20—26 åå för- valtningsprocesslagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsdomstol inne- bär sålunda att i fråga om ersättning av allmänna medel till part införs en bestämmelse av samma lydelse som 15 å förvaltningsprocesslagen samt att det -— likaså efter mönster av förvaltningsprocesslagen— införs regler om att ersättning till vittnen och sakkunniga alltid skall utgå av allmänna medel. Vidare föreslås att förvaltningsprocesslagens regler om bevismedel också i övrigt görs tillämpliga på försäkringsdomstolen. Sålunda innehåller förslaget sju nya paragrafer — betecknade 11—17 åå _— vilka behandlar skriftligt bevis, föremål, som åberopas till bevis, syn, sakkunnig och vittne. Nuvarande 11—16 och 18 åå betecknas i för- slaget 18—24 åå. Bestämmelserna om ersättning till part föreslås infly- ta i 21 å.

Prop. 1971: 176 59

10å

Som nyss nämndes tas bestämmelserna om bevisning upp i 11—17 åå i förslaget. I dessa nya paragrafer återfinns de flesta av de hän- visningar till 36, 38, 39 och 40 kap. RB som nu finns i andra stycket i förevarande paragraf. Dessa hänvisningar skall alltså utgå. Däremot bör hänvisningen till 35 kap. RB stå kvar oförändrad.

Bestämmelser om ersättning till vittne eller sakkunnig för inställelse finns i 17 å förslaget. Bestämmelserna härom i nuvarande tredje stycket i här ifrågavarande paragraf kan alltså utgå. Också bestämmelsen i samma stycke att kostnad för syn skall utgå av allmänna medel före- slås bli upphävd. 14 å i förslaget, som innehåller regler om syn, innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Vid utarbetandet av förvaltnings- processlagen, som inte heller innehåller någon sådan bestämmelse, ut— talades (prop. 1971: 30 del 2 s. 566) att rättens kostnader för syn bör bestridas av allmänna medel. Detsamma bör gälla försäkringsdomstolens kostnader. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs emellertid inte.

11å

Enligt 20 å förvaltningsprocesslagen skall handling, som åberopas som bevis, tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäl- ler i övrigt 38 kap. 1—5, 7 och 8 åå RB i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår en- ligt lagen alltid av allmänna medel.

Reglerna i förevarande paragraf i förslaget har utformats i enlighet med vad sålunda föreskrivs i 20 å förvaltningsprocesslagen. De hän- visningar till 38 kap. RB som görs i paragrafen finns nu i 10 å andra stycket. På grund av hänvisningen till 38 kap. 7 å RB gäller f.n. att ersättning för företeende av skriftlig handling skall, om handlingens företeende påkallats av enskild part, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. Förslaget innebär, i överensstämmelse med 20å förvaltningsprocesslagen, att ersättning till annan än part för tillhanda- hållande av skriftlig handling alltid utgår av allmänna medel. Härige- nom uppnås överensstämmelse med reglerna i 17 å i förslaget beträf- fande ersättning av allmänna medel till vittne och sakkunnig.

12å

Föremål, som åberopas till bevis, skall enligt 21 å förvaltningsprocess- lagen, om det är sådant att det lämpligen kan ges in till rätten, utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 å RB i tillämpliga delar. Frågan om ersättning för tillhandahållande av föremål regleras på samma sätt som när det gäller skriftligt bevis i 20 å förvaltningsprocesslagen.

Förevarande paragraf i förslaget har utformats med 21 å förvalt- ningsprocesslagen som förebild. Liksom f.n. i 10 å andra stycket

Prop. 1971: 176 . 60

hänvisas i förslaget till 39 kap. 5 å RB. Ersättning-till annan än part för tillhandahållande av föremål skall alltid, liksom enligt 11 å i fråga om ersättning för tillhandahållande av skriftlig handling, utgå av all- männa medel.

13å

Hänvisningarna i nuvarande 10å andra stycket och i de nu före- slagna 11 och 12 åå till 38 kap. 5 å och 39 kap. 5 å RB innebär att försäkringsdomstolen, som påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande att förete handling eller föremål. får förelägga vite. Dom- stolen kan också förordna att handling eller föremål skall hållas till handa genom utmätningsmannens försorg. ] likhet med vad som gäller enligt 22 å förvaltningsprocesslagen bör försäkringsdomstolen därjämte ha möjlighet att, som påföljd för underlåtenhet att inom förelagd tid komma in med handling eller föremål, ange att målet ändå kan komma att avgöras. En särskild bestämmelse härom föreslås i förevarande nya paragraf.

145

Enligt hänvisning i nuvarande 10 å andra stycket till 39 kap. 1 å RB kan försäkringsdomstolen förordna om syn på stället för besikt- ning av fastighet eller av föremål som inte lämpligen kan ges in till domstolen. Vid syn får yrkeshemlighet röjas, endast om det finns syn- nerlig anledning till detta.

Hänvisningen till 39 kap. 1 å RB motsvaras av förevarande pa- ragraf i förslaget. Den har utformats i enlighet med 23 å förvalt- ningsprocesslagen. I den föreslagna paragrafen föreskrivs sålunda att bestämmelserna om muntlig handläggning i tillämpliga delar skall gälla i fråga om syn på stället. Genom hänvisningen till reglerna om muntlig handläggning kan, som framgår av 21 å förslaget, part som har in— ställt sig till syn få ersättning av allmänna medel för sina inställelse- kostnader.

15—17 åå

Genom hänvisningar i nuvarande 10 å andra stycket till olika lag- rum i 36 kap. och 40 kap. RB gäller huvuddelen av reglerna om vitt- nesförhör inför och om sakkunnig vid allmän domstol också för för- säkringsdomstolen. I 10å tredje stycket ges härutöver en särskild re- gel om ersättning i vissa fall åt vittne eller sakkunnig.

I förvaltningsprocesslagen ges motsvarande bestämmelser i 24, 25 och 26 åå. I 24 å ges allmänna bestämmelser om anlitande av sakkun- nig. 25å innehåller föreskrifter om förhör med vittne och sakkunnig. I 26 å ges regler om ersättning till vittne och sakkunnig för inställelse.

Prop. 1971: 176 61

Motsvarigheten till bestämmelserna i 24—26 åå förvaltningsprocesslagen är de nya 15—17 åå i förevarande lag.

15å

I första stycket ges en allmän föreskrift om anlitande av sakkunnig som motsvarar den nuvarande hänvisningen i 10 å andra stycket till 40 kap. 1 å RB. I andra stycket av 15å hänvisas till 40 kap. 2—7 och 12 åå RB. I tredje stycket har i fråga om ersättning till sakkunnig tagits in bestämmelser som träder i stället för hänvisningen till 40 kap. 17 å första stycket och 18 å RB. I övrigt har hänvisningar till 40 kap. RB, som nu finns i 10 å andra stycket och som avser förhör med sak- kunnig, med något undantag förts in i 16 å.

Beträffande 15 å andra stycket är att märka att hänvisningen omfat- tar hela 40 kap. 5 å RB, medan den nuvarande hänvisningen avser bara andra och tredje styckena i samma paragraf. Med tanke på att hänvisningen avser paragraferna i RB i tillämpliga delar har det inte ansetts nödvändigt att göra undantag för första stycket i den nämnda paragrafen, även om ..det inte förekommer huvudförhandling i RB:s mening i försäkringsdomstolen. .

Bestämmelserna om ersättning i 15 å tredje. stycket avser ersättning för uppdraget åt en av domstolen anlitad sakkunnig, medan bestämmel- ser om ersättning för inställelse vid förhör med sakkunnig ges i 17 å. Bestämmelsen i första punkten om ersättning till myndighet, tjänste- män m.fl. motsvarar nuvarande hänvisning till 40 kap. 17 å första punkten. Bestämmelsen i andra punkten avser ersättning till annan sak- kunnig än myndighet, tjänsteman eller annan som är skyldig att gå till handa med yttrande. I fråga om sådan sakkunnig gäller f. n. att, om han hörs på begäran av part, ersättning skall utges av parten och i annat fall utgå av allmänna medel. Enligt förslaget skall ersättningen alltid utgå av allmänna medel (jfr prop. 1971: 30 del 2 s. 568).

16å

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 25 å "förvaltningspro- cesslagen, får försäkringsdomstolen förordna om förhör med vittne el- ler sakkunnig. Sådant förhör får hållas under ed eller försäkran. Enligt förslaget föreligger inte något principiellt krav att vittne eller sakkunnig skall ha avlagt ed eller försäkran före förhöret. Förhör med vittne eller sakkunnig kan alltså ske upplysningsvis utan ed eller försäkran (jfr prop. 1971: 30 del 2 s. 572). Att förhör med vittne eller sakkunnig äger rum vid muntlig handläggning får anses följa av 9 5 lagen om försäk- ringsdomstol.

Förevarande paragraf innehåller vidare samma hänvisningar till 36 kap. RB som nu finns i lOå andra stycket. I paragrafen återfinns också, som förut har nämnts, de nuvarande hänvisningar till 40 kap.

Prop. 1971: 176 62

RB, som inte redan har tagits in i 15 å förslaget. Hänvisningen till 40 kap. 19 å RB har dock utgått. Detta innebär att förfarandet beträffande förhör med sakkunnig blir detsamma vare sig den sakkunnige kallats in på det allmännas begäran eller på begäran av part.

17å

I fråga om vittnes- och sakkunnigförhör på enskild parts begäran uttalade jag i prop. 1971: 30 (del 2 s. 573), att sådana inte är särskilt vanliga i förvaltningsdomstol samt att, i de fall då de förekommer, det ofta förhåller sig så att rätten ändå skulle ha föranstaltat om förhöret. Skillnaden i kostnader för det allmänna mellan det i förvaltningsprocess- lagen föreslagna systemet med ersättning av allmänna medel vid alla förhör (26 å) och ett system enligt vilket en enskild part i vissa fall har att utge ersättning bedömde jag därför som obetydlig. Jag framhöll vidare att det från principiell synpunkt var mest tilltalande att enskild part i förvaltningsprocessen inte skulle behöva dra sig för att begära förhör med vittne eller sakkunnig av hänsyn till kostnaderna.

De nu angivna synpunkterna gäller också förfarandet inför försäk- ringsdomstolen. I förevarande paragraf föreslås därför, i överensstäm- melse med vad som gäller enligt 26 å första stycket förvaltningsprocess- lagen, att ersättning till vittne eller sakkunnig för inställelse skall utgå av allmänna medel. Domstolen får bevilja förskott för resekostnad och uppehälle.

Förvaltningsprocesslagcn innehåller i 26 å andra stycket en regel för att förhindra onödigt inkallande av vittne eller sakkunnig från parts sida. Visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran om förhör, kan rätten enligt regeln ålägga honom att återbetala ersätt- ningen till statsverket. Regeln utgör ett komplement till den allmänna er- sättningsregeln och återfinns i andra stycket i här förevarande para- graf.

21 å

Enligt nuvarande 14 å i förevarande lag skall part i mål vid försäk- ringsdomstolen själv bära sin kostnad. En motsvarande regel återfinns i 21 å första stycket i förslaget.

Den inledningsvis nämnda regeln att enskild part, som har inställt sig till muntlig handläggning inför försäkringsdomstolen, i överensstäm- melse med vad som gäller enligt 15 å förvaltningsprocesslagen, får till- erkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppe- hälle har tagits in i ett andra stycke. Regeln innebär att ersättning skall utgå om försäkringsdomstolen finner att parten skäligen bör er- sättas för sin inställelse. Domstolen får också bevilja förskott på er— sättningen. Vid införandet av 15 å förvaltningsprocesslagen (prop. 1971: 30 del 2 s. 554) uttalade jag att det knappast är möjligt att i lagtexten

Prop. 1971: 176 - 63

ange några allmänna riktlinjer för den skälighetsprövning som skall företagas, eftersom vid prövningen måste beaktas inte bara den en- skilda partens situation utan också målets karaktär, angelägenheten från allmän synpunkt av att muntlig förhandling kan hållas och andra lik- nande omständigheter. Detsamma gäller vid bedömningen hos försäk- ringsdomstolen.

3.16. Förslag till lag om ändring i brandlagen (1962: 90)

Enligt 6 å andra stycket i förevarande lag avgör länsstyrelsen tvister mellan kommuner när fråga är om ersättning för släckningshjälp som en kommun lämnat en annan. Enligt min mening är det naturligt att i sådana ersättningsärenden tillämpa de särskilda bestämmelserna i 14— 20 åå förvaltningslagen . Förslaget innebär att det i ett nytt stycke i 6 å i förevarande lag ges föreskrift om detta.

3.17. Förslag till lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

3 &

I denna paragraf bör en rent redaktionell ändring företas som följd av en i 11 kap. 2å lagen (1962: 381) om allmän försäkring genomförd ändring (se SFS 1970: 186).

8 5

Av 3 å första stycket förvaltningslagen följer att de särskilda be- stämmelserna i 14—20 åå i samma lag är tillämpliga vid handläggning av ärende enligt förevarande paragraf. Till följd därav behövs inte någ- ra särskilda föreskrifter om att beslut som avses i paragrafen skall inne- hålla de skäl som bestämt utgången eller att underrättelse skall inne- hålla upplysning om vad som skall iakttas vid fullföljd av talan (jfr 17 och 18 åå förvaltningslagen). Att föreskrifter om underrättelseskyldig- het bör behållas i första, andra och fjärde styckena sammanhänger med den ytterligare underrättelseskyldighet som föreskrivs i tredje stycket.

10%

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får ta del av hand- ling som upprättats för beräkning av pensionsgrundande inkomst och vissa andra handlingar. Särskilt omnämns ledamot av prövningsnämnd. Eftersom prövningsnämnderna den 1 juli 1971 ombildats till skatterättcr bör ordet »prövningsnämnd» bytas ut mot »skatterätt».

Prop. 1971: 176 64

3.18. Förslag till lag om ändring i förordningen (1959: 552 ) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

12å

Enligt denna paragraf skall underrättelse sändas till arbetsgivare, om avgiftsunderlag som avses i förordningen bestämts med frångående av uppgifter som arbetsgivaren lämnat eller utan att denne har lämnat upp— gift. I det förra fallet skall skälen till avvikelsen anges. Beslut som av- ses med de nämnda bestämmelserna är underkastade förvaltningslagens regler. Vad som sägs om underrättelse om avgiftsunderlag samt om av: vikelse och skälen för avvikelse följer av 17 och 18 åå förvaltnings- lagen. Bestämmelserna i förevarande paragraf skall därför enligt för- slaget upphävas.

13å

I denna paragraf föreskrivs att arbetsgivare skall underrättas, om riks- försäkringsverket beslutar om ändring i fråga om avgiftsunderlag. På skäl som anförts under 12 å föreslås denna föreskrift bli upphävd.

15å

Enligt 18 å förvaltningslagen gäller att part skall underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslut. Föreskriften i första stycket förevarande paragraf att underrättelse om riksförsäkringsverkets be- slut skall innehålla besvärshänvisning kan därför utgå.

Har beslut enligt 5 å andra stycket i förevarande lag gått sökanden emot, bör beslutet delges honom. En föreskrift om detta har tagits in i paragrafens andra stycke. Övriga ändringar i detta stycke är av redak- tionell natur. Sådan underrättelse som avses i nuvarande 12 å skall så- ledes även i fortsättningen delges arbetsgivaren.

22å

Enligt tredje stycket i denna paragraf skall arbetsgivare under- rättas om beslut som innebär att riksförsäkringsverket har frångått upp- gift som han lämnat för beräkning av preliminär avgift eller för jämk- ning av sådan avgift. Underrättelsen skall uppta skälen till avvikelsen. Eftersom 17 å förvaltningslagen är tillämplig behövs ingen sådan sär- skild föreskrift om underrättelse. Föreskriften härom kan således utgå. Förslaget innehåller därjämte en ändring som klargör att beslut som går arbetsgivaren emot skall delges denne.

37å

Av 5 å andra stycket framgår att riksförsäkringsverket efter Kungl. Maj:ts bemyndigande kan delegera beslutsrättcn i vad avser skyldighet

Prop. 1971: 176 ' 65

att till arbetsgivaruppgift foga kontrolluppgifter m. m. Med stöd av givet bemyndigande kan riksförsäkringsverket delegera dessa ärenden till lo- kal skattemyndighet. Sådan myndighet får emellertid endast medge an- sökning om befrielse från skyldighet i det nämnda avseendet. I annat fall skall ärendet överlämnas till riksförsäkringsverket för avgörande. Om i framtiden annan myndighet än riksförsäkringsverket får fullstän- dig beslutsrätt i ärenden av det slag som avses här, behövs bestämmelser hur besvär över myndighetens beslut skall föras. Sådana föreslås därför flyta in som ett andra stycke i 37 &.

385

Enligt 12%; förvaltningslagen gäller att besvär över myndighets be- slut skall tillställas den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären, dock att besvären ändå skall upptas till prövning om de inom rätt tid har kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet. '

Enligt 20 kap. 13 & lagen (1962: 381) om allmän försäkring gäller emellertid den motsatta ordningen (se SFS 1971: 631). Enligt denna paragraf skall besvärshandling tillställas den myndighet. som har med- delat beslutet. Den omständigheten att besvären tillställts den myndig- het, som har att pröva besvären, skall dock inte utgöra hinder för pröv- ning av besvären om besvärshandlingen har kommit in inom rätt tid. Skälen för denna ordning i lagen om allmän försäkring angav jag i prop. 1971: 30 (del 2 s. 627) till vilken jag i detta sammanhang vill hänvisa.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan den här aktuella författningen och lagen om allmän försäkring bör besvärsreglerna vara likartat utformade. Förslaget innebär därför att reglerna om besvär ' över riksförsäkringsverkets beslut i förevarande paragraf har getts en utformning som nära ansluter till lydelsen i den nämnda paragrafen i la- gen om allmän försäkring.

40 5

Av 18 & förvaltningslagen framgår att part skall underrättas om inne- hållet i beslut och om vad han har att iaktta vid talan mot beslutet. Bestämmelserna i förevarande paragraf att försäkrad skall underrättas om omdebitering och meddelas besvärshänvisning kan därför utgå. [ öv- rigt innebär förslaget endast att hänvisningen till 15 å andra stycket byts ut mot en direkt föreskrift om delgivning.

425

Efter ändringar i 85 och 86 %% uppbördsförordningen (1953: 272) gäl- ler att talan mot beslut av lokal skattemyndighet förs hos länsskatterätt eller, i fråga om vissa preliminära frågor, hos länsstyrelsen. De nämnda ändringarna i uppbördsförordningen trädde i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971: 176 66

Av den hänvisning som görs i förevarande paragraf till de nämnda pa- ragraferna i uppbördsförordningen följer att talan mot beslut om omde- bitering skall överklagas hos länsskatterättcn. Lämpligt förefaller emel- lertid vara att i detta sammanhang göra den redaktionella ändringen i denna paragraf att det direkt, utan hänvisning till andra paragrafer, föreskrivs att talan förs hos länsskatterätt och att det i anslutning därtill ges bestämmelser om förfarandet i de fall då besvärshandling har kom- mit in till fel länsskatterätt.

3.19. Förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Enligt 30 å i förevarande kungörelse, som utfärdats efter riksdagens hörande, får besvär anföras över polismyndighets beslut inom en må- nad från det klaganden fått del av detta. Förslaget innebär att bestäm- melsen om en särskild besvärstid på en månad får utgå. Följden av detta är att bestämmelsen om besvärstid i 12 å andra stycket förvalt- ningslagen blir tillämplig, dvs. besvärstiden blir tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Äldre bestämmelser om besvärstid bör gälla när fråga är om beslut som meddelas före den 1 januari 1972.

Utöver vad som nämnts innehåller förslaget redaktionella ändring- ar i 30 5 i kungörelsen. Förslaget bör föreläggas riksdagen för ytt- rande.

3.20 Förslag till kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91) Även denna kungörelse har tillkommit efter riksdagens hörande.

145

Om det vid brandsyn konstateras att ägare eller innehavare av bygg- nad, upplag eller annan anläggning intc har iakttagit vad som åligger honom i fråga om brandförsvaret, skall han enligt 13 5 1 mom. i före- varande stadga föreläggas att vidta rättelse inom viss tid. Om det se- nare vid efterbesiktning visar sig att föreläggandet inte har efterkom- mits, skall anmälan göras till länsstyrelsen. Brandsyneförrättare som kon- staterar att synnerlig fara för brand föreligger skall vidare enligt 13 5 2 mom. brandstadgan genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd för undanröjande av faran. Enligt här ifrågavarande paragraf skall pro- tokoll föras vid brandsyn och efterbesiktning (145 första punkten). Om protokoll innefattar anmärkning, gäller att avskrift av protokollet skall tillställas den som anmärkningen rör (14 å andra punkten).

Beslut om föreläggande eller föreskrift enligt 13 å brandstadgan är att se som myndighetsutövning mot enskild. De särskilda bestämmel- serna i 14—20 åå förvaltningslagen är således i princip tillämpliga. Viss tvekan kan emellertid råda om sådana beslut alltid är att anse som be-

Prop. 1971: 176 67

slut, varigenom ärende avgörs. Bestämmelserna i 17 och 18 55 om be- slutsmotivering och kommunikation bör emellertid gälla vare sig be- slutet innebär att ärendet avgörs eller inte. Förslaget innebär sålunda att den nuvarande föreskriften i 14 å andra punkten brandstadgan er— sätts med bestämmelsen att beslut om föreläggande eller föreskrift en- ligt 13 å i stadgan skall antecknas i protokollet och att 17 och 18 55 förvaltningslagen skall tillämpas, när protokollet innefattar sådant be- slut.

24 &

Förvaltningslagens särskilda bestämmelser torde böra gälla också i ärenden hos länsstyrelsen om vitesföreläggande mot kommuner, brand- syneförrättare m. fl. Enligt förslaget skall i förevarande paragrafs andra stycke föreskrivas att 14—20 55 förvaltningslagen äger tillämpning i så- dant ärende hos länsstyrelsen.

Förslaget till ändringar i brandstadgan bör underställas riksdagen för yttrande.

4. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t dels föreslår riksdagen att antaga inom justitiedepartementet upprät- tade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän för- valtningsdomstol att pröva vissa mål,

2) lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

3) lag om ändring i lagen (1949: 722 ) om pantlänerörelse, 4) lag om ändring i allmänna prisregleringslagen(1956: 236 ), 5) lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1 ) angående handelsregister, firma och prokura,

6) lag om ändring i värnpliktslagen (1941 : 967), 7) lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen, 8) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen, 9) lag om ändring i lagen (1965: 596) om kommunala samman- läggningsdelegerade,

10) lag om ändring i lagen (1957: 281) om kommunalförbund, 11) lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp, 12) lag om ändring i lagen (1964: 63) om kommunal beredskap, 13) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva lä- karyrket,

14) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tand- läkaryrket,

Prop. 1971: 176 ' ' 68

15) lag om ändring i lagen (1961 : 262 ) om försäkringsdomstol, 16) lag om ändring i brandlagen (1962: 90), 17) lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

18) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m..

dels inhämtar riksdagens yttrande över följande inom justitiedeparte- mentet upprättade förslag till

19) kungörelse om ändring i förordningen ( I 949: 723) angående han- del med skrot, lump och begagnat gods,

20) kungörelse om ändring [ brandstadgan ( I 962: 91 ).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK. STOCKHOLM 1971 71220!