Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål, m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1971 Prop. 1971: 176
Nr 176
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål, m. m.;
given Stockholms slott den 29 oktober 1971.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden,
dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riks-
dagen föredragande departementschefen hemställt,
dels inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen hemställt.
" Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
CARL GUSTAF
LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i åtskilliga författningar med förvaltningsrättstligt innehåll. Förslagen innebär att förfarandebestämmelser i författningarna samordnas med den nya förvaltningsrättsliga lagstiftning som antogs av vårriksdagen (prop. 1971: 30, KU 1971: 36, rskr 1971: 222) och då i första hand med bestämmelserna i
förvaltningslagen (1971: 290).
(1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Ändringarna rör bl. a. besvärsordningen i vissa mål om avlöning
m. m.
1 Riksdagen i971.1 saml. Nr 176
1) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål
Härigenom förordnas, att 1 § 2 och 11 samt 2 § 5 lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. mål om avlöningsförmån, in- 2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrätt- begripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, ning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om re- beklädnad och dylikt, mål om resekostnads- och traktamentsersätt- sekostnads- och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller ning, mål om delaktighet i eller avavgift till pensionsinrättning eller gift till pensionsinrättning eller anannan sådan allmän anstalt eller nan sådan allmän anstalt eller kaskassa, mål om rätt till pension eller sa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande dylik förmån, allt såvida målet avföreskrift eller överenskommelse, ser vad som skall utgå enligt gäl-
lande föreskrift eller överenskom-
melse och målet ej gäller fråga som
enligt avtal skall avgöras av arbets-
givaren,
11. mål om föreläggande vid 11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldig- vite, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar het, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om föreläg- förvaltningsenhet, eller om föregande enligt lagen (1919: 240) om läggande enligt lagen (1919: 240) fondkommissionsrörelse och fond- om fondkommissionsrörelse och börsverksamhet, lagen (1940: 358) fondbörsverksamhet, lagen (1940: med vissa bestämmelser till skydd 358) med vissa bestämmelser till för försvaret m. m., lagen (1942: skydd för försvaret m. m., lagen 335) om särskilda skyddsåtgärder (1942: 335) om särskilda skyddsåtför vissa kraftanläggningar, lagen gärder för vissa kraftanläggningar, (1948: 433) om försäkringsrörelse, lagen (1948: 433) om försäkringslagen (1950: 272) om rätt för ut- rörelse, lagen (1950: 272) om rätt ländsk försäkringsanstalt att driva för utländsk försäkringsanstalt att försäkringsrörelse här i riket, lagen driva försäkringsrörelse här i riket, (1950: 596) om rätt till fiske, lagen lagen (1950: 596) om rätt till fiske, (1955: 183) om bankrörelse, lagen lagen (1955: 183) om bankrörelse, (1955: 416) om sparbanker, lagen lagen (1955: 416) om sparbanker, (1956: 216) om jordbrukskasserö- lagen (1956: 216) om jordbruksrelsen, lagen (1959: 73) med vissa kasserörelsen, lagen (1959: 73) med
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse bestämmelser om inländsk försäk- vissa bestämmelser om inländsk ringsrörelse vid krig m. m., lagen försäkringsrörelse vid krig m. m., (1959: 118) om krigsansvarighet lagen (1959: 118) om krigsansvarigför liv- och invaliditetsförsäkring, het för liv- och invaliditetsförsäkcivilförsvarslagen (1960: 74), lagen ring, civilförsvarslagen (1960: 74), (1963: 76) om kreditaktiebolag, lagen (1963: 76) om kreditaktiejordförvärvslagen (1965: 290), för- bolag, jordförvärvslagen (1965: ordningen (1968: 576) om Ko- 290), förordningen (1968: 576) om nungariket Sveriges stadshypoteks- Konungariket Sveriges stadshypokassa och om stadshypoteksför- tekskassa och om stadshypotekseningar, miljöskyddslagen (1969: föreningar, miljöskyddslagen (1969: 387), iordhävdslagen (1969: 698), 387), jordhävdslagen (1969: 698), lagen (1970: 65) om Sveriges all- lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om lands- männa hypoteksbank och om hypoteksföreningar = eller lagen landshypoteksföreningar, lagen (1970: 596) om förenklad aktie- (1970: 596) om förenklad aktiehantering, hantering eller lagen (1971: 000)
om registrering av aktieinnehav,
2§
5. mål om rust- och rotehålla- 5. mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, res rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och övriga mål rörande indelnings- och: roteringsverket, mål om hemmans roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lots- och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten av boningsplatser ning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, förmåner, friheter och skyldigheter, mål om ordningen och sättet för mål om beslut av vägsynenämnd, begagnande av samfälld tångtäkt, mål om ordningen och sättet för
begagnande av samfälld tångtäkt,
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom förordnas, att 47, 49, 51 och 52 §§ lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
47 §
I va-nämndens beslut skall i den mån det är behövligt anges de skäl på vilka beslutet grundas.
Om part kan föra talan mot be- Om part kan föra talan mot vaslutet skall i detta anges vad par- nämndens beslut skall i detta anges ten därvid har att iakttaga. vad parten därvid har att iakttaga.
Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats. Beslut tillställes part genom nämndens försorg.
49 §
Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.
Om beslut är sådant som avses Om beslut är sådant som avses i 47 § andra stycket, skall beslutet i 47 § första stycket, skall beslutet delges part, som beslutet gått emot, delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvis- på samma sätt som stämning i tvistemål. temål.
Talan mot va-nämndens beslut föres hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.
Vadeinlaga och besvärshandling
skall ha kommit in till hovrätten
inom tre veckor från den dag då
klaganden fick del av beslutet.
Har handlingen kommit in till va-
nämnden, utgör detta ej hinder
mot att talan upptages till pröv-
ning, om handlingen kommit in till
nämnden före fullföljdstidens ut-
gång. Det ankommer på hovrätten
ätt avgöra huruvida hinder mot
talans prövning föreligger.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
52 §
Beträffande rättegången i hov- Beträffande rättegången i hovrätten gäller, med den avvikelse rätten gäller, med de avvikelser som följer av 53§, i tillämpliga som följer av 51 och 53 §§, i tilldelar vad som är föreskrivet i rätte- lämpliga delar vad som är föregångsbalken om tvistemål och om skrivet i rättegångsbalken om tvistebesvär. mål och om besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
3) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse
Härigenom förordnas, att 27 § lagen (1949: 722) om pantlånerörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Över polismyndighets beslut en- Talan mot polismyndighets beligt denna lag må besvär anföras slut enligt denna Jag föres hos länshos länsstyrelsen inom en månad styrelsen genom besvär. Mot länsfrån det klaganden erhållit del av styrelsens beslut föres talan hos beslutet. Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Polismyndighets och länsstyrelses beslut skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
4) Förslag till
Lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956: 236)
Härigenom förordnas, att 20 § allmänna prisregleringslagen (1956: 236) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20§
Över beslut som myndighet med- Talan mot beslut som myndigdelat jämlikt 2, 3, 4 eller 8§ må het meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller talan föras hos Konungen genom 8 § föres hos Konungen genom be- : besvär, som skola ingivas till veder- svär. Utan hinder av däröver förd börande = statsdepartement. "Utan klagan skall myndighetens beslut hinder av däröver förd klagan skall lända till efterrättelse, om ej annormyndighetens beslut lända till ef- lunda förordnas. terrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
5) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura
Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 81 ' Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller innehåller anmälan annat än som enligt lag må i registret intagas, skall registrering vägras.
Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten — ofördröjligen hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit fullständig adress, till honom med posten översända skriftlig underrättelse om beslutet med skälen därför.
Är sökanden med beslutet missnöjd, äge han, vid talans förlust, inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos länsstyrelsen, om beslutet meddelats av särskild registerförare, och mot länsstyrelsens beslut hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2 Senaste lydelse 1971: 575.
6) Förslag till
Lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967)
Härigenom förordnas, att 20-23 och 29 §§ värnpliktslagen (1941: 967)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20§
Den som beröres av beslut som avses i 12 och 19 §§ skall utan dröjsmål underrättas om beslutet.
Inskriven värnpliktig skall erhålla inskrivningsbok, vari skall införas vad som är av vikt beträffande hans värnplikt.
Talan mot beslut av inskriv- Talan mot beslut av inskrivningsnämnd enligt 12 § föres hos pingsnämnd enligt 12 § föres hos värnpliktsnämnden genom besvär värnpliktsnämnden genom besvär som skola ha inkommit till inskriv- som skola ha inkommit inom två ningshämnden inom två veckor veckor från den dag klaganden från den dag klaganden fick del fick del av beslutet. av beslutet.
Mot beslut enligt 19 § om ändrad uttagning eller tillhörighet efter fullgjord grundutbildning får talan ej föras.
Talan mot annat beslut enligt Talan mot annat beslut enligt 19 3 föres hos värnpliktsnämnden 19 8 föres hos värnpliktsnämngenom besvär som skola ha inkom- den genom besvär som skola ha mit till den myndighet som beslu- inkommit inom två veckor från tat i ärendet inom två veckor från den dag klaganden fick del av den dag klaganden fick del av be- beslutet. slutet.
23 §
Beslut enligt 12 eller 19 8 skall Beslut enligt 12 elier 19 8 skall lända till efterrättelse utan hinder lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet, om av att talan föres mot beslutet. ej värnpliktsnämnden förordnar annat.
2 Lagen omtryckt 1969: 378.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beslut om befrielse från värnpliktstjänstgöring enligt 5 § första stycket och om anstånd med tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. meddelas av truppregistreringsmyndighet efter ansökan av den värnpliktige. Anser sig truppregistreringsmyndigheten icke kunna bifalla ansökningen, skall myndigheten med eget yttrande överlämna handlingarna till värnpliktsverket, som beslutar i ärendet.
Talan mot värnpliktsverkets be- Talan mot värnpliktsverkets beslut föres hos värnpliktshämnden slut föres hos värnpliktsnämnden genom besvär som skola ha in- genom besvär som skola ha inkommit till nämnden inom två vec- kommit inom två veckor från den kor från den dag klaganden fick dag klaganden fick del av besludel av beslutet. tet. :
Lämnas ansökan om anstånd Lämnas ansökan om anstånd
med att påbörja tjänstgöring utan med att påbörja tjänstgöring utan bifall av värnpliktsverket, skall bifall av värnpliktsverket, skall den den värnpliktige inställa sig till värnpliktige inställa sig till tjänsttjänstgöring oaktat han för talan göring oaktat han för talan mot mot beslutet, om ej värnplikts- beslutet. nämnden bestämmer annat.
Mot värnpliktsnämndens beslut må talan icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan. mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
7) Förslag till Lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen
Härigenom förordnas, att 6 och 9 a §§ lagen (1942: 350) om fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§
Vill någon rubba, förändra celler borttaga fast fornlämning, må tillstånd därtill meddelas av riksantikvarien, där fornlämningen finnes medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess be tydelse. Vid ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann beskriv: ning av fornlämningen.
Göres ansökan som nu sagts Göres ansökan som nu sagts av av annan än markens ägare, skall annan än markens ägare, må ej tillfälle beredas denne att yttra sig. ansökningen mot dennes bestridan- Ej må ansökningen mot hans be- de bifallas utan att synnerliga skäl stridande bifallas utan att synnerli- därtill äro. ga skäl därtill äro.
Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen erforderliga.
9a3
Bestämmelserna i 1 och 6-9 §§ Bestämmelserna i 1 och 6-9 8§ gälla i tillämpliga delar i fråga om gälla i tillämpliga delar i fråga skeppsvrak, om minst etthundra om skeppsvrak, om minst cettår kan antagas ha förflutit sedan hundra år kan antagas ha förfluskeppet blev vrak, samt om före- tit sedan skeppet blev vrak, samt mål som påträffas i eller i närhe- om föremål som påträffas i eller ten av sådant vrak och har sam- i närheten av sådant vrak och har band med detta. Bestämmelserna samband med detta. Bestämmel- 16 § andra stycket gälla härvid sen i 6 § andra stycket gäller häräven ägare av vattenområde. vid även ägare av vattenområde.
Riksantikvarien får låta undersöka och bärga skeppsvrak och annat föremål som avses i första stycket samt vidtaga annan åtgärd för föremålets skydd och vård. Riksantikvarien får medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer företaga undersökningen och bärgningen.
Före vidtagandet av åtgärd som avses i andra stycket skall markens eller vattenområdets ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.
Tillstånd till åtgärd som avses i 6 § första stycket får lämnas vrakets eller annat föremåls ägare även om det icke föreligger sådant skäl för åtgärden som angives där.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1967: 77.
Prop, 1971: 176 12
8) Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen
Härigenom förordnas, att 6 § Jagen (1960: 690) om byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens ägare ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.
Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra Sig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
9) Förslag till Lag om ändring i lagen (1965: 596) om kommunala sammanläggningsdelegerade
Härigenom förordnas, att 7 och 17 §§ lagen (1965: 596) om kommunala sammanläggningsdelegerade skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
78 Kungörelse om sammanträde med delegerade med uppgift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden som skola behandlas vid detta utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden. .
Kungörelsen anslås minst en vecka före sammanträdet på kommunernas anslagstavlor och, om delegerade beslutat det, även på annan plats. Kungörelsen sändes till varje delegerad och suppleant med posten så tidigt att kungörelsen kan antagas komma honom till handa senast fyra dagar före sammanträdet.
Tilikännagivande om tid och ställe för sammanträde samt, om delegerade beslutat det, de ärenden som skola behandlas införes i de tidningar i vilka kommunerna införa kommunala tillkännagivanden.
Bestämmelserna i 14 § 1 mom. Bestämmelserna i 14 § 1 mom. fjärde stycket samt 2 och 3 mom. fjärde stycket och 2 mom. komkommunallagen äga motsvarande munallagen (1953: 753) äga mottillämpning på delegerade. svarande tillämpning på delegera-
de.
17 §!
Bestämmelserna i 33 § andra Bestämmelserna i 33 § andra stycket, 35--39 §§ och 40 § andra stycket, 35-39 §§ och 40 § andra stycket kommunallagen om kom- och tredje styckena kommunallamunstyrelse äga motsvarande till- gen (1953:753) om kommunstylimpning på arbetsutskottet och på relse äga motsvarande tillämpning kommitté. Tillkännagivande som på arbetsutskottet och på komavses i 39 § tredje stycket skall mitté. Tillkännagivande som avske på anslagstavlorna i de kom- ses i 39 § tredje stycket skall ske muner som beröras av indelnings- på anslagstavlorna i de kommuner ändringen. som beröras av indelningsändring-
en.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2 Senaste lydelse 1969: 779.
10) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957: 281) om kommunalförbund
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1957: 281) om kommunalförbund,
dels att i 31 8 ordet »domstol» skall bytas ut mot »tingsrätt>, dels att 20, 24, 28 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
208 Vad i 74 § fjärde stycket, 75 § Vad i 74 § fjärde stycket, 75 § tredje och fjärde styckena samt andra och tredje styckena samt 76-78 §§ kommunallagen är stad- 76-78 §§ kommunallagen (1953: gat skall äga motsvarande tillämp- 753) är stadgat skall äga motsvaning i fråga om kommunalför- rande tillämpning i fråga om kombund. Ingår landstingskommun i munalförbund. Ingår landstingsförbundet, skall dock i fråga om kommun i förbundet, skall dock i besvär och besvärsnämnd vad i 78 fråga om besvär och besvärsnämnd $ landstingslagen sägs äga motsva- vad i 78 § landstingslagen (1954: rande tillämpning. Besvärsrätt till- 319) sägs äga motsvarande tillkommer såväl till förbundet anslu- lämpning. Besvärsrätt tillkommer ten kommun som medlem av så- såväl till förbundet ansluten komdan kommun. mun som medlem av sådan kom-
mun.
24 §
Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen.
Över sådan ansökan skola öv- Utan hinder av 3 § första stycriga medlemmar höras. ket förvaltningslagen (1971: 290)
lämpning i ärende hos länsstyrel-
sen som avses i första stycket.
28 §
Vill förbundsmedlem väcka fråga om förbundets upplösning, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen. |
Över sådan ansökan skola öv- Utan hinder av 3 § första stycriga medlemmar höras. ket förvaltningslagen (1971:290)
äga 14-20 §§ nämnda lag tillämp-
ning i ärende hos länsstyrelsen som
avses i första stycket.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 §1
Befinnes kommunalförbund sakna tillgångar till gäldande av skuld, äro medlemmarna pliktiga att fylla bristen. Om den utdebitering på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äger länsstyrelsen att på anmälan av förbundsfullmäktige, likvidatorer eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara angivna i förbundsordningen
eller eljest prövas skäliga. |
Yppas skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter förbundets upplösning, äger vad nu är sagt motsvarande tillämpning beträffande de kommuner eller landstingskommuner, som voro medlemmar av förbundet, då det upplöstes.
Utan hinder av 3 § första styc-
ket förvaltningslagen (1971:290)
äga 14-20 §§ nämnda lag tillämp-
ning i ärenden hos länsstyrelsen
som avses i första och andra styc-
kena.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2 Senaste lydelse 1969: 769.
11) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp
Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1964: 47) om krigshjälp skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§
I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommunen enligt denna lag. Socialnämnden skall vara krigshjälpsnämnd, där kommunen icke uppdrager åt annat kommunalt organ att vara krigshjälpsnämnd eller inrättar särskild krigshjälpsnämnd.
Ledamöter och suppleanter i sär- Ledamöter och suppleanter i skild krigshjälpsnämnd väljas av särskild krigshjälpsnämrnid väljas av kommunens fullmäktige till det an- kommunfullmäktige till det antal tal fullmäktige bestämma. Antalet fullmäktige bestämma. Antalet leledamöter må dock icke vara un- damöter må dock icke vara under der fem. Valet skall vara propor- fem. Valet skall vara proportiotionellt, därest det begäres av nellt, därest det begäres av minst minst så många väljande, som mot- så många väljande, som motsvara svara det tal, vilket erhålles, om det tal, vilket erhålles, om samtlisamtliga väljandes antal delas med ga väljandes antal delas med det det antal personer valet avser, ökat antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stad- proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter gat. Sker ej val av suppleanter proproportionellt skall tillika bestäm- portionellt skall tillika bestämmas mas den ordning, i vilken supple- den ordning, i vilken suppleanteranterna skola inkallas till tjänst- na skola inkallas till tjänstgöring. göring.
I fråga om krigshjälpsnämnd i I fråga om särskild krigshjälpsannan kommun än Stockholm niimnd i annan kommun än Siockskall vad i 32-42 §§ kommunal- holm skall vad i 32-36 §§, 37 § lagen är stadgat rörande kommu- första stycket och 38-42 §§ komnens styrelse ävensom i 45 § and- munallagan (1953: 753) är stadgat ra och tredje styckena samma lag i rörande kommunstyrelsen ävenfråga om där avsedd nämnd äga som 1 45 § andra och tredje styckemotsvarande tillämpning, dock att na samma lag i fråga om där avdet ej är erforderligt att protokoll sedd nämnd äga motsvarande tillupptager annat än förteckning å lämpning, dock att det ej är erfornärvarande ledamöter och beslutet derligt att protokoll upptager ani varje ärende. nat än förteckning å närvarande
Iedamöter och beslutet i varje
ärende.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beträffande krigshjälpsnämnd i Beträffande särskild krigshjälps- Stockholm skola bestämmelserna i nämnd i Stockholm skola bestäm- 51 § kommunallagen för Stock- melserna i 51 § kommunallagen holm äga tillämpning, varjämte (1957:50) för Stockholm med unskall gälla vad stadsfullmäktige dantag för hänvisningen till 39 § med iakttagande av stadgandena i andra stycket sagda lag äga tillsagda lag föreskriva. Protokoll be- ämpning, varjämte skall gälla vad höver dock ej upptaga annat än kommunfullmäktige med iakttaförteckning å närvarande ledamö- gande av stadgandena i sagda lag ter och beslutet i varje ärende. föreskriva. Protokoll behöver dock
ej upptaga annat än förteckning å
närvarande ledamöter och beslutet
i varje ärende,
Utan hinder av 2 § 2 förvalt-
ningslagen (1971:290) äga 4 och
5 §§ nämnda lag tillämpning i
samtliga ärenden hos. särskild
krigshjälpsnämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 176
12) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 63) om kommunal beredskap
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1964: 63) om kommunal beredskap,
dels att i 9, 11 och 13 §§ orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen>», |
dels att 5, 10 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
58 Kommun, varifrån. utrymning sker, är under civilförsvarsberedskap skyldig att, i den mån förhållandena medgiva det, lämna bistånd åt kommun, där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större omfattning. Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och utrustning för verksamheten för de inkvarterade. Enas ej kommunerna om biståndet, äger länsstyrelsen i det län, där utrymningskommunen är belägen, förordna därom.
Blir till följd av krigsskada, inkvartering av utrymmande eller andra med krig eler krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden för totalförsvaret viktig kommunal verksamhet i viss kommun så betungande, att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är under civilförsvarsberedskap annan kommun skyldig att efter särskilt förordnande därom tillfälligt lämna sådant bistånd. Om dylikt bistånd förordnar länsstyrelsen i det län, där den biståndslämnande kommunen är belägen.
Utan hinder av 3 § första styck-
et förvaltningslagen (1971:290)
äga 14-20 §§ nämnda lag till-
lämplig i ärenden hos länsstyrel-
sen som avses i första och andra
styckena.
10 §
Ledamöter och suppleanter i sär- Ledamöter och suppleanter i skild beredskapsnämnd väljas av särskild beredskapsnämnd = väljas kommunens fullmäktige till det an- av kommunfullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet tal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara un- ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara propor- der fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av tionellt, därest det begäres av minst minst så många väljande, som mot- så många väljande, som motsvara svara det tal, vilket erhålles, om det tal, vilket erhålles, om samtli-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse samtliga väljandes antal delas med ga väljandes antal delas med det det antal personer valet avser, ökat antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant med 1. Om förfarandet vid såproportionellt val är särskilt stad- dant proportionellt val är särskilt gat. Sker ej val av suppleanter pro- stadgat. Sker cj val av suppleanportionellt, skall tillika bestämmas ter proportionellt, skall tillika beden ordning, i vilken suppleanter- stämmas den ordning, i vilken na skola inkallas till tjänstgöring. suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.
I fråga om beredskapsnämnd i I fråga om särskild beredskaps- -:' annan kommun än «Stockholm nämnd i annan kommun än Stockskall därjämte vad i 32-42 §§ kom- holm skall därjämte vad i 32-36 munallagen är stadgat rörande $$, 37 § första stycket och 38kommunens styrelse ävensom i 42 §§ kommunallagen (1953: 753) 45 8 andra och tredje styckena är stadgat rörande kommunstyrelsamma lag i fråga om där avsedd sen ävensom i 45 § andra och nämnd äga motsvarande tillämp- tredje styckena samma Jag i fråga ning, dock att det ej är erforder- om där avsedd nämnd äga motligt att protokoll upptager annat svarande tillämpning, dock att det än förteckning å närvarande leda- ej är erforderligt att protokoll uppmöter och beslutet i varje ärende. tager annat än förteckning å när-
varande ledamöter och beslutet i
varje ärende.
Beträffande beredskapsnämnd i Beträffande särskild beredskaps- Stockholm skola, utöver vad i förs- nämnd i Stockholm skola, utöver ta stycket sägs, bestämmelserna i vad i första stycket sägs, bestäm- 51 § kommunallagen för Stock- melserna i 51 § kommunallagen holm äga tillämpnoing, varjämte (1957: 50) för Stockholm, med un-skall gälla vad stadsfullmäktige dantag av hänvisningen till 39 § med iakttagande av stadgandena i andra stycket nämnda lag, äga till-sagda lag föreskriva. Protokoll be- lämpning, varjämte skall gälla vad. höver dock ej upptaga annat än kommunfullmäktige med iakttaförteckning å närvarande ledamö- gande av stadgandena i sagda lag. ter och beslutet i varje ärende. föreskriva. Protokoil behöver dock
ej upptaga annat än förteckning
å närvarande ledamöter och be-
slutet i varje ärende.
Utan hinder av 2 § 2 förvalt-
ningslagen (1971:290) äga 4 och
5 §§ nämnda lag tillämpning i
samtliga ärenden hos särskild be-
redskapsnämnd.
20 §
Underlåter kommun att fullgöra skyldighet, som åvilar kommunere enligt denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna,. äger länsstyrelsen, om rättelse ej vinnes på annat sätt, förelägga kommunen lämpligt vite celler ock i kommunens ställe vidtaga den åtgärd, som skyldigheten avser, samt i den mån kommunen icke är berättigad:
Frop. 1971: 176
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till ersättning av statsmedel för åtgärden uttaga kostnaden för denna av kommunen.
Utan hinder av 3 § första styck-
et förvaltningslagen (1971: 290)
äga 14-20 §§ nämnda lag till-
lämpning i ärende hos länsstyrel-
sen som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
13) Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall socialstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger socialstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedömas.
Har socialstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning.
Bestämmelserna i 15, 17 och 18
$$ förvaltningslagen (1971:290)
skola tillämpas även på beslut,
som avses i andra och tredje stye-
kena.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1971: 621.
14) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §!
Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkaryrket, skall socialstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitimation bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger socialstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna bedömas.
Har socialstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning.
Bestämmelserna I 15, 17 och 18
$$ förvaltningslagen (1971:290)
skola tillänpas även på beslut,
som avses i andra och tredje styc-
kena.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1971: 622.
15) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol!,
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 11—13 §§ skall betecknas 18—20 838 och att nuvarande 15, 16 och 18 §8 skall betecknas 22—24 §§,
dels att 10 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 11—17 och 21 §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Försäkringsdomstolen har att verka för att utredningen blir så fullständig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och äger föranstalta om bevisning. .
Beträffande bevisning skola, om Beträffande bevisning i allmänej annat är föreskrivet, bestäm- het skola bestämmelserna i 35 kap. melserna i 35 kap. 1 och 2 §§, 1 och 2 §§, 3 § andra stycket sant 3 § andra stycket, 4 och 5 §§, 7 § 4, 5, 7 och 10-12 §§ rättegångsoch 10-12 §§, i 36 kap. 1-18 §§, balken lända till efterrättelse i till- 20-23 §§, 24 § första och tredje lämpliga delar. styckena och 25 § första och tredje styckena, i 38 kap. 1-5 §§ och 7 och 8 §§, i 39 kap. I och 5 §§ samt i 40 kap. 1-4 §§, 5 § andra och tredje styckena, 6 och 7 §§, 9--16 §§, 17 § första stycket och 18-20 §§ rättegångsbalken lända till efterrättelse i tillämpliga delar.
Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på begäran av part, utgivas av parten och eljest utgå av allmänna medel. Kostnaden för syn skall utgå av allmänna medel.
11 §
Skriftlig handling, som åberopas
till bevis, skall tillställas domstolen
utan dröjsmål. I fråga om sådant
bevis gälla i övrigt 38 kap. 1-5,
7 och 8 §§ rättegångsbalken i till-
2 Senaste lydelse av nuvarande 118 1970:461.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande
av skriftlig handling utgår dock
alltid av allmänna medei.
128 Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till domstolen, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om så-
dant bevis gäller 39 kap. 5 § rät-
tegångsbalken i tillämpliga delar. - Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.
138 Åberopar part skriftlig handling
eller föremål till bevis, får domstolen förelägga honom att inom viss tid tillställa domstolen hand-
lingen eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att av-
göras. ee
148 Försäkringsdomstolen får för-
ordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen kan ges
in till domstolen. Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast
om det finns synnerlig anledning därtill. . I fråga om syn på stället gälla ' bestämmelserna om muntlig handläggning i tillämpliga delar.
158 Försäkringsdomstolen får in-
hämta yttrande över fråga, som
kräver särskild sakkunskap, från
myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har att gå till handa "med yttrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan.
I fråga om sakkunnig gälla
40 kap. 2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse . Ersättning för utlåtande av myn-
dighet, tjänsteman eller den som
eljest har att gå till handa med ytt-
rande utgår endast om det är sär-
skilt föreskrivet. Annan. sakkunnig är berättigad till ersättning av
allmänna medel för sitt uppdrag.
Domstolen får bevilja förskott på
sådan ersättning.
16§
Försäkringsdomstolen får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Förhöret får hållas under ed eller försäkran. Om förhör
gälla 36 kap. 1-18 och 20-23 §§
samt 40 kap. 9-11, 13-16 och
20 §§ rättegångsbalken i tillämp-
liga delar.
17 §2 Vittne eller sakkunnig har rätt
till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Domstolen får bevilja förskott på
ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser
om ersättning och förskott meddelas av Konungen.
Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begiäran, får domstolen ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.
2158 I mål vid försäkringsdomstolen
skall part själv bära sin rättegångskostnad. Enskild part, som inställt sig till
muntlig handläggning, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppe-
hälle, om domstolen finner att han
skäligen bör ersättas för sin in-
ställelse. Domstolen får bevilja för-
. Förutvarande 17 § upphävd genom 1965: 590,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse skott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
16) Förslag till
Lag om ändring i brandlagen (1962: 90)
Härigenom förordnas, att 6 § brandlagen (1962: 90) skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kommunala brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kommun pliktig att lämna släckningshbjälp i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen eller, om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.
För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning
om släckningshjälp, är kommunen berättigad att erhålla skälig ersättning. Kunna kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas
av länsstyrelsen i det län, där hjälpen lämnats. Utan hinder av 3 § första styck-
et förvaltningslagen (1971:290)
äga 14-20 §§ nämnda lag tillämp-
ning i ärende hos länsstyrelsen som
avses i andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
17) Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3, 8 och 10 §§ förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Inkomst av anställning, för vil- Inkomst av anställning, för vilken skattskyldighet här i riket icke ken skattskyldighet här i riket icke föreligger, skall, där den försäk- föreligger, skall, där den försäkrade är bosatt utomlands eller av- rade är bosatt utomlands eller avses med förbindelse enligt 11 kap. ses med förbindelse enligt 11 kap. 2 § sista stycket lagen om allmän 2 § tredje eller fjärde stycket 1aförsäkring, bestämmas med led- gen om allmän försäkring, bestämning av särskild uppgift från ar- mas med ledning av särskild uppbetsgivaren. Sådan uppgift skall se- gift från arbetsgivaren. Sådan uppnast den 31 januari året näst cfter gift skall senast den 31 januari det år, som inkomsten avser, av- året näst efter det år, som in-
lämnas till den myndighet, som en- komsten avser, avlämpas till den
ligt 1 8 har att bestämma den för- myndighet, som enligt 1 § har att säkrades pensionsgrundande in- bestämma den försäkrades penkomst. I uppgiften skall angivas ' sionsgrundande inkomst. I uppgifden försäkrades fullständiga namn, ten skall angivas den försäkrades födelsetid och adress ävensom be- fullständiga namn, födelsetid och loppet av den utbetalade lönen el- adress ävensom beloppet av den ler ersättningen och den tidrymd utbetalade lönen eller ersättningen som denna avser. Vidare skall i och den tidrymd som denna avuppgiften angivas, huruvida den ser. Vidare skall i uppgiften anförsäkrade åtnjutit naturaförmå- givas, huruvida den försäkrade åtner i form av kost eller bostad. Ett njutit naturaförmåner i form av exemplar av uppgiften skall inom kost eller bostad. Ett exemplar av tid som nyss sagts av arbetsgiva- uppgiften skall inom tid som nyss ren sändas till den försäkrade. sagts av arbetsgivaren sändas till
den försäkrade.
Om skyldighet för arbetsgivare att vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. foga uppgift som avses i första stycket stadgas i nämnda förordning.
1 Förordningen omtryckt 1962: 395. Senaste lydelse av rubriken 1962:395.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8§
Har belopp, som enligt försäk- Har belopp, som enligt försäkrads allmänna självdeklaration ut- rads allmänna självdeklaration utgör inkomst av anställning, vid be- gör inkomst av anställning, vid beräkning av pensionsgrundande in- räkning av pensionsgrundande inkomst hänförts till inkomst av an- komst hänförts till inkomst av annat förvärvsarbete eller har eljest nat förvärvsarbete eller har eljest visst belopp hänförts till annat slag visst belopp hänförts till annat slag av inkomst än den försäkrade upp- av inkomst än den försäkrade uppgivit, skall denne underrättas om givit, skall denne underrättas om avvikelsen och skälen härför. LEi- beslutet. Likaså skall underrättelse kaså skall underrättelse lämnas om lämnas om beslut om sådant avsådant avdrag som i 4 § tredje drag som i 4 § tredje stycket sägs. stycket sägs.
Om pensionsgrundande inkomst Om pensionsgrundande inkomst beräknats för försäkrad, vilken beräknats för försäkrad, vilken icke avgivit allmän självdeklara- icke avgivit allmän självdeklaration, skall denne underrättas om tion, skall denne underrättas om den beräknade pensionsgrundande beslutet. inkomsten.
Pensionsgrundande inkomst skall angivas på debetsedel å slutlig skatt när så kan ske. I annat fall skall särskild underrättelse om den pensionsgrundande inkomst som bestämts sändas till den försäkrade.
Har verkställd beräkning av Har verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst änd- pensionsgrundande inkomst ändrats, skall underrättelse om änd- rats, skall underrättelse om besluringen och skälen härför sändas tet sändas till den försäkrade. till den försäkrade.
Underrättelse enligt första, andra eller fjärde stycket skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet.
Handling, som upprättats för Handling, som upprättats för beräkning av pensionsgrundande beräkning av pensionsgrundande inkomst eller som avlämnats eller inkomst eller som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmel- tillhandahållits enligt bestämmelse se i denna förordning, må icke i denna förordning, må icke tilltillhandahållas annan tjänsteman handahållas annan tjänsteman än än den som 1 och för sin befatt- den som i och för sin befattning ning bör erhålla del därav. Leda- bör erhålla del därav. Ledamot i mot i taxeringsnämnd eller pröv- taxeringsnämnd eller skatterätt må ningsnämnd må taga del av hand- taga del av handling som nyss ling som nyss sagts. sagts.
Den som äger taga del av hand- Den som äger taga del av handling, varom i första stycket sägs, ling, varom i första stycket sägs,
$ Senaste lydelse 1967: 644.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse må i den mån så erfordras för full- må i den mån så erfordras för fullgörande av vad som enligt denna görande av vad som enligt denna förordning åligger honom jämväl förordning åligger honom jämväl taga del av självdeklaration och taga del av självdeklaration och annan uppgift eller handling, som annan uppgift eller handling, som avlämnats till ledning vid årlig avlämnats till ledning vid årlig taxering, och handling, som upp- taxering, och handling, som upprättats vid taxeringskontroll enligt rättats vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen, - ävensom taxeringsförordningen (1956: 623), handling, som avlämnats till led- ävensom handling, som avlämnats ning för uppbörd av skatt. till ledning för uppbörd av skatt.
Den som tagit del av handling, som i första eller andra stycket sägs, må ej i vidare mån än som erfordras för utövning av tjänst offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
18) Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.!,
dels att 12 § skall upphöra att gälla,
dels att 13, 15, 22, 37, 38, 40 och 42 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Finner riksförsäkringsverket, att Finner riksförsäkringsverket, att avgiftsunderlag blivit oriktigt på avgiftsunderlag blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, eller annat uppenbart förbiseende, skall verket, sedan arbetsgivaren skall verket, sedan arbetsgivaren erhållit tillfälle att yttra sig, ändra erhållit tillfälle att yttra sig, ändavgiftsunderlaget, därest felaktig- ra avgiftsunderlaget, därest = felheten icke är att anse såsom ringa. aktigheten icke är att anse så- Vad nu sagts skall äga motsva- som ringa. Vad nu sagts skall äga rande tillämpniog, då vid beräk- motsvarande tillämpning, då vid. ning av pensionsgrundande in- beräkning av pensionsgrundande komst belopp, som ingår i avgifts- inkomst belopp, som ingår i avunderlag, ansetts utgöra inkomst giftsunderlag, ansetts utgöra inav annat förvärvsarbete eller be- komst av annat förvärvsarbete ellopp, som icke hänförts till av- ler belopp, som icke hänförts till giftsunderlaget, ansetts utgöra in- avgiftsunderlaget, ansetts utgöra komst av anställning. Om ändring- inkomst av anställning. en skall arbetsgivaren underrättas.
Ändring må icke ske efter utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, må för honom beräknat avgiftsunderlag icke höjas efter utgången av andra året efter det, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
15 8?
Underrättelse som avses i 12- 14 §§ skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över riksförsäkringsverkets beslut.
1 Förordningen omtryckt 1962: 396. Senaste lydelse av rubriken 1962: 396. 2 Senaste lydelse 1970: 465.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Underrättelse som nyss sagts Underrättelse om beräkning av ävensom sådan anmaning enligt avgiftsunderlag som icke överens- 7 8, vari vite förelagts, skall del- stämmer med = arbetsgivaruppgift givas vederbörande, om det ej är eller som bestämts utan ledning känt att han icke kan anträffas. av arbetsgivaruppgift ävensom sådan anmaning enligt 7 §, vari vite förelagts, skall delgivas vederbörande, om det ej är känt att han icke kan anträffas. Motsvarande gäller beslut enligt 5 § andra stycket som går sökanden emot.
228 Riksförsäkringsverket äger anmana arbetsgivare att lämna uppgifter för beräkning eller jämkning av preliminär avgift. Om den preliminära avgiften finnes böra utgå med högre belopp än som följer av 20 § första stycket eller finnes böra höjas genom jämkning, bör arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig, innan den preliminära avgiften bestämmes eller jämkning sker. Har uppgift, som arbetsgivare Har uppgift, som arbetsgivare lämnat för beräkning av prelimi- lämnat för beräkning av preliminär avgift eller för jämkning av så- när avgift eller för jämkning av dan avgift, frångåtts av riksförsäk- sådan avgift, frångåtts av 'riksförringsverket, skall arbetsgivaren un- säkringsverket, skall beslutet delderrättas om avvikelsen och skä- givas arbetsgivaren. len härför. Beträffande sådan underrättelse skall gälla vad i 15 § stadgas.
37 8 Över beslut, varigenom vite förelagts, ävensom över beslut rörande anstånd med avlämnande av arbetsgivaruppgift må klagan icke föras. Har beslut enligt 5 § andra stycket meddelats av annan myndighet än riksförsäkringsverket, må klagan föras hos riksförsäkringsverket genom besvär. Besvärshandling n skall tillställas den myndighet som meddelat beslutet. Den omständigheten att besvärshandlingen tillställts riksförsäkringsverket utgör ej hinder för besvärens upptagande = till prövning, om handlingen inkommit före besvärs-
tidens utgång. i
38 § Över annat beslut av riksförsäk- Över annat beslut av riksför-
ringsverket enligt denna förord- säkringsverket enligt denna förord-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ning än i 37 § avses må klagan ning än i 37 § första stycket av-
föras hos försäkringsdomstolen ge- ses må klagan föras hos försäk-
nom besvär. Besvären skola ingi- ringsdomstolen genom besvär. Bevas eller insändas till riksförsäk- svärshandling skall tillställas riksringsverket. Den omständigheten, försäkringsverket. Den omständigatt besvären ingivits eller insänts heten, att besvärshandlingen tilldirekt till försäkringsdomstolen, ställts försäkringsdomstolen, utgör utgör ej hinder för besvärens upp- ej hinder för besvärens upptagantagande till prövning, därest de in- de till prövning, därest handlingkommit till domstolen före be- en inkommit före besvärstidens ut-
Svärstidens utgång. gång.
Riksförsäkringsverkets beslut må, såframt beslutet är av beskaffenhet att kunna överklagas, av verket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning celler rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl förefin-
nas tör sådan prövning.
Riksförsäkringsverkets beslut länder till efterrättelse utan hinder av att besvär anförts eller förordnande om underställning meddelats.
40 83
Tilläggspensionsavgift som ingår i slutlig skatt skall vara erlagd före
den 1 oktober året näst efter taxeringsåret. Avgift som icke ingår i slutlig skatt skall vara erlagd inom åtta månader efter utgången av den må-
nad, då underrättelse om debitering av avgiften meddelades den försäkrade,
Har tilläggspensionsavgift, som Har tilläggspensionsavgift, som ingår i slutlig eller tillkommande ingår 1 slutlig eller tillkommande
skatt, icke till fullo erlagts inom skatt, icke till fullo erlagts inom
tid, som i första stycket sägs, skall tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga och den tillkommande den slutliga och den tillkommande
skatten omdebiteras med uteslu- skatten omdcebiteras med utceslu-
tande av avgiften. Om verkställd tande av avgiften. Sådant beslut
omdebitering skall den försäkrade skall delgivas den försäkrade.
underrättas. Sådan underrättelse
skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet, och skall beträffande underrättelsen i övrigt
gälla vad i 15 § andra stycket stadgas.
42§
Över beslut om sådan omdebi- Över beslut om sådan omdebi-
tering som avses i 40 § andra tering som avses i 40 § andra stycket må besvär anföras i den stycket må besvär anföras hos
ordning, varom stadgas i 85 § I länsskatterätten.
mom. och 86 § uppbördsförordningen.
3 Senaste lydelse 1967: 645.
3 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 176
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Har besvärshandling före be- Svärstidens utgång inkommit till
annan skatterätt än den som har att pröva besvären, skola de ändå upptagas till prövning. Handlingarna skola omedelbart översändas till den skatterätt som skall pröva besvären.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
19) Förslag till
Kungörelse om ändring i förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods
Härigenom förordnas, att 30 § förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 §
Över polismyndighets beslut en- Talan mot polismyndighets be-
ligt denna förordning må besvär slut enligt denna förordning föres anföras hos länsstyrelsen inom en hos länsstyrelsen genom = besvär. månad från det klaganden erhål- Mot länsstyrelsens beslut föres talit del av beslutet. lan hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Polismyndighets och länsstyrelses beslut skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
20) Förslag till
Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91)
Härigenom förordnas, att 14 och 24 §§ brandstadgan (1962: 91) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14§
Vid brandsyn och efterbesikt- Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest ning skall föras protokoll. Om jöprotokollet innefattar anmärkning, reläggande eller föreskrift som avskall avskrift därav så snart ske ses i 13 § meddelas, skall anteckkan tillställas den, som anmärk- ning därom göras ti protokollet. ningen rör. Bestämmelserna i 17 och 18 §§
förvultningslagen (1971: 290) skola
tillämpas när protokollet innefat-
tar sådant beslut.
24§
Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat.
Vid sin tillsyn över att kommu- Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och sär- ner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare fullgöra skilda befattningshavare fullgöra sina åligganden med avseende å sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger länsstyrelsen brandförsvaret äger länsstyrelsen förelägga vite. förelägga vite. Utan hinder av 3 §
första stycket förvaltningslagen
(1971: 290) äga 14-20 §§ nämnda
lag tillämpning i ärende hos läns-
styrelsen om föreläggande av så-
dant vite.
Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.
Denna kungörelse träder i kraft den I januari 1972.
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regentcen i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena
WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODH- NOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om samordning av förvaltningsrättsliga författningar med förvaltningslagen m.m. och anför.
1 Inledning
Under innevarande års vårriksdag (prop. 1971: 30, KU 1971: 36, rskr 1971: 222) antogs tre lagar av central betydelse för vår förvaltning, nämligen lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltningslagen (1971: 290) och förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Dessa lagar innebär, tillsammans med den nya lagstiftningen om skatterätter och länsrätter, att en genomgripande förvaltningsreform genomförs. Lagarna träder i kraft den 1 januari 1972. Lagen (1971: 52) om skatterätt och läns-
rätt har emellertid trätt i kraft den 1 juli 1971 och från denna dag till-
lämpas också förvaltningsprocesslagen vid skatterätt och länsrätt.
I samband med reformen genomgicks ett stort antal författningar med
anknytning till den nya lagstiftningen. Avsikten var att genom uttryckliga
föreskrifter i skilda specialförfattningar bestämma i vilken utsträckning mål skulle prövas av de nya skatterätterna och länsrätterna samt den om-
bildade kammarrättsorganisationen. Ett annat syfte var att samordna
förfarandereglerna i specialförfattningar med de nya bestämmelserna i
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Genomgången föranledde ett stort antal förslag till författningsändringar, som togs upp i prop.
1971: 30 och antogs av riksdagen samtidigt med den nämnda grundläggande lagstiftningen. I samband med att dessa ändringar förelades riksdagen framhöll jag att författningsgenomgången inte var avslutad
samt att jag räknade med att inom en snar framtid skulle läggas fram för-
slag till konsekvensändringar till framför allt förvaltningslagen i ytterligare ett antal författningar med förvaltningsrättsligt innehåll. Under den fortsatta författningsgenomgången, som i enlighet därmed skett inom justitiedepartementet och i samverkan med andra departement, har åtskilliga förslag till ytterligare lagändringar utarbetats. Härutöver har vissa andra lagförslag med anknytning till förvaltningsreformen utarbetats.
2 Allmän bakgrund till framlagda lagförslag 2.1 Förvaltningsreformens huvuddrag
Förvaltningsreformen innebär att rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätten omorganiseras samt att allmänna förfaranderegler för förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter införs. Reglerna om regeringsrättens och kammarrätternas organisation ges i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar medan de allmänna förfarandereglerna återfinns i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
De nya reglerna i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar innebär att tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen i förvaltningsärenden flyttas från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt omvandlas från en specialdomstol för skattemål och vissa andra särtyper av mål med ekonomisk anknytning till en allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten och med i stort sett samma målområde som denna. Detta innebär att kammarrättsorganisationen får byggas ut. Avsikten är att det i fortsättningen skall finnas två kammarrätter, den ena i Stockholm, den andra i Göteborg. Två av stockholmskammarrättens avdelningar skall förläggas till Sundsvall. Regeringsrätten får samtidigt huvudsakligen ställning av prejudikatinstans. Mål som fullföljs från kammarrätt till regeringsrätten skall sålunda prövas av regeringsrätten bara om denna meddelar prövningstillstånd.
Regler för förfarandet i mål hos regeringsrätten och kammarrätt är meddelade i förvaltningsprocesslagen. Denna är, som framgår av det föregående, tillämplig även hos länsrätt och skatterätt och har såvitt av-
ser dessa redan trätt i kraft. |
Förvaltningslagen innehåller grundläggande regler om handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheter. Genom Jagen tillskapas en enhetlig och sammanhållen lagstiftning om förfarandet i syfte bl.a. att stärka den enskildes rättssäkerhet. En strävan har emellertid varit att samtidigt vidmakthålla den snabbhet och effektivitet som bör prägla förvaltningen. Reglerna har i möjligaste mån gjorts enkla och lättillämpade.
Förvaltningslagen är uppdelad i tre huvudavsnitt. I ett första avsnitt ges bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Andra och tredje av-
snitten innehåller de egentliga förfarandereglerna. I det andra avsnittet upptas under rubriken Allmänna bestämmelser sådana regler som kan tillämpas i stort sett i alla förvaltningsärenden och i det tredje avsnittet under rubriken Särskilda bestämmelser för vissa ärenden sådana bestämmelser som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga om myndighetsutövning mot enskild.
Enligt 1 § gäller lagen, med vissa i 2 8 uppräknade undantag, handläggningen av ärenden hos alla förvaltningsmyndigheter. Den skall tilllämpas också i ärende hos domstol om ärendet avser domstolens förvaltande verksamhet. Har i lag eller i författning som beslutats av Kungl. Maj:t eller riksdagen för handläggning av vissa typer av ärenden meddelats bestämmelser som avviker från förvaltningslagen skall dessa bestämmelser emellertid gälla.
Till de allmänna bestämmelserna i det andra avsnittet hör regler om jäv. Lagen anger när någon skall anses jävig att handlägga ett ärende, vilken verkan jäv har och hur jävsfråga prövas (4 och 5 §§). I 6 § ges bestämmelser om rätt att anlita ombud eller biträde och om avvisning av olämpligt ombud eller biträde. Lagen innehåller vidare bestämmelser om när handling skall anses ha kommit in till myndighet (7 §) och om myndighets skyldighet att vägleda den som lämnat in en ofullständig ansökningshandling eller annan skrivelse (8 §). Bland de allmänna be-
använda tolk i förvaltningsärenden (9 §) och om förfarandet när myndighet genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild (10 §). De allmänna bestämmelserna innefattar också besvärsregler. I 11 § anges sålunda som en allmän regel att talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår om det gått honom emot. I 12§ ges regler om ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut och en föreskrift om avvisning av besvär som inte anförts i rätt tid. Slutligen regleras i 13 § besvärsmyndighets befogenhet att besluta om inhibition i fråga om överklagat beslut. De flesta av de nu angivna reglerna är nya som allmänna föreskrifter betraktade. Några av reglerna, .t. ex. reglerna om besvärstid, ersätter däremot tidigare lagstiftning i ämnet.
De särskilda bestämmelserna i tredje avsnittet är sådana som är av särskild betydelse i ärenden där fråga är om myndighetsutövning mot enskild. Enligt 3 § i lagen är de följaktligen tillämpliga endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Bland bestämmelserna återfinns regler om parts rätt till insyn i det material som har tillförts ärendet (14 §) och om myndighets skyldighet att underrätta part om det material som har tillförts ärendet (155). I 16§ ges vissa bestämmelser om parts rätt att muntligen meddela sig med förvaltningsmyndighet. De följande paragraferna, 17
och 18 §§, reglerar förvaltningsmyndighets skyldighet att motivera beslut, varigenom myndigheten avgör ärende, och att underrätta part och annan som saken angår om sådant beslut och om vad han har att iaktta vid klagan över beslutet. Slutligen ges i 19§ regler om rättelse av beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet och i 20 § vissa påföljdsregler.
Förvaltningslagen skall efter ikraftträdandet tillämpas också på
ärende som anhängiggjorts dessförinnan. Enligt en särskild övergångs-
bestämmelse gäller dock att äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga
om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet.
2.2 Samordningen mellan den nya förvaltningsrättsliga lagstiftningen och andra författningar
Som inledningsvis har nämnts har en genomgång av författningar
på förvaltningsrättens område skett i syfte att anpassa dem till de
grundläggande regler som har tagits upp i den nya förvaltningsrättsliga
lagstiftningen. Framför allt har därvid förfarandereglerna i förvaltnings-
lagen varit i blickpunkten. Vid den genomgång som skedde i samband med utarbetandet av den nya lagstiftningen följdes vissa riktlinjer, för vilka en närmare redogörelse lämnades i samband med att förvaltningslagen remitterades till lagrådet. Genomgången resulterade i ett stort antal
lagförslag som togs upp i prop. 1971: 30. Den fortsatta författnings-
genomgången har skett i enlighet med de i den nämnda redogörelsen
upptagna riktlinjerna. I detta sammanhang kan sålunda hänvisas till
denna redogörelse (prop. 1971: 30 del 2 s. 294—298).
2.3 Departementschefen
Syftet med de nya förvaltningsrättsliga reglerna är bl. a. att åstadkomma enhetliga och generellt tillämpliga regler för förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna. Framför allt gäller detta beträffande för-
valtningslagen, vars förfaranderegler fått en sådan utformning att de kan och bör tillämpas inom i princip hela den offentliga förvaltningen.
I prop. 1971: 30 intog jag därför den ståndpunkten att man så snart det är praktiskt möjligt bör anpassa författningar på olika förvaltnings-
områden till den nya förvaltningslagen på så sätt att lagens regler om
förfarandet blir tillämpliga, om inte särskilda skäl talar för att i något
avseende inom visst område behålla en särreglering. Som förut har
nämnts angav jag i samband med remissen till lagrådet av förvaltnings-
lagen vissa riktlinjer för en sådan samordning av förfarandereglerna
inom förvaltningen. Dessa riktlinjer följdes vid utarbetandet av de konsekvensändringar som förelades riksdagen och antogs av denna i
direkt anslutning till förvaltningslagen. De har också följts vid det arbete
som därefter har bedrivits inom justitiedepartementet i samverkan med andra departement för att åstadkomma samordning av förfarandebestämmelserna också inom andra områden än dem som berördes av de i prop. 1971: 30 upptagna ändringarna. I och med att de förslag som detta arbete resulterat i nu läggs fram är det stora flertalet viktigare specialförfattningar som berörs av de nya reglerna om förfarandet genomgångna. Jag vill i sammanhanget nämna att jag i några fall har avstått från att nu förorda ändring. Det gäller bl. a. när specialförfattningen innehåller någon eller några enstaka föreskrifter som har sin direkta motsvarighet i förvaltningslagen. Jag räknar med att det i fråga om dessa och andra förvaltningsrättsliga författningar, som innehåller förfaranderegler, skall vara tillräckligt om de i samordningssyfte ses över när ändringar i dem aktualiseras i annat sammanhang. En särskild motivering till de olika förslagen limnas i det följande.
Förfarandet i försäkringsdomstolen regleras i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol. Frågan om i stället den nya förvaltningsprocesslagen borde göras tillämplig beträffande förfarandet i domstolen berördes i prop. 1971: 30 (del 2 s. 511). Jag uttalade därvid att frågan härom borde prövas senare. Jag har nu kommit till den uppfattningen att förvaltningsprocesslagen, åtminstone t.v., inte bör göras tillämplig beträffande försäkringsdomstolen. Däremot finner jag det lämpligt att vissa av förfarandereglerna i förvaltningsprocesslagen nu görs tillämpliga hos försäkringsdomstolen. Förslag i detta avseende har utarbetats inom justitiedepartementct.
Enligt lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål gäller att besvär i fråga om avlönings- och pensionsförmåner m. m. skall prövas av kammarrätt (1 § 2). I prop. 1971: 30 (del 2 s. 120) uttalade jag att denna ordning fick godtas i avbidan på resultatet av arbetet inom utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning m. m. (lönebesvärsutredningen). Sedan utredningen i betänkande (Ds Fi 1970: 9) har lagt fram förslag som remissbehandlats, har frågan tagits upp till nytt övervägande. Detta har lett till förslag om ändring i den nämnda bestämmelsen i behörighetslagen.
De båda sist nämnda förslagen kommer jag att behandla utförligt i det följande.
3 Motivering till de framlagda författningsförslagen 3.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål
I 1 §i här ifrågavarande lag anges att besvär över beslut i vissa uppräknade typer av mål skall anföras hos kammarrätt, fastän det enligt
författning som utfärdats före den 1 januari 1972 eller bittills av oskriven rätt följt att fullföljd skall ske hos Kungl. Maj:t. I 2 § lagen räknas upp mål i vilka besvär skall anföras hos regeringsrätten, även om besvären enligt författningarna skall fullföljas hos Kungl. Maj:t.
Som förut har nämnts föreslås nu ändring i I $ 2. Denna ändring rör fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning m. m. Härutöver föreslås vissa ändringar i 1§ 11 och 2§ som är en följd av föreslagna författningsändringar på andra områden.
182 Gällande fullföljdsordning i vissa mål om avlöning m. m.
Avlöningsförmånerna och andra anställnings- eller arbetsvillkor för tjänstemännen inom den statliga förvaltningen — liksom inom den del av kommunalförvaltningen som är statligt reglerad — framgår dels av författningsbestämmelser, dels av kollektivavtal. Bland avtalen märks främst allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST), allmänt tjänsteförteckningsavtal (ATF), tjänsteförteckningsavtal för undervisningsområdet (TFU) och tjänsteförteckningsavtal för kyrkliga tjänster (TFK). I dessa fyra kollektivavtal överlämnas en del frågor åt arbetsgivaren att av honom prövas efter skälighet. Dessa frågor brukar kallas skälighetsfrågor. Som exempel på sådana frågor i AST kan nämnas frågor om skyldighet för tjänsteman att lämna uppgift om bisyssla eller att upphöra med bisyssla, om anställnings upphörande utan iakttagande av gällande uppsägningstid och om löneavdrag under tjänstledighet för sludier. Ur ATF kan nämnas en bestämmelse enligt vilken arbetsgivaren beträffande viss befordringsgång får medge förmånligare löneklassplacering än som anges i avtalet. Liknande bestämmelser finns i TFU och TFK.
Arbetsgivare är enligt avtalen statens avtalsverk eller myndighet som avtalsverket bestämmer, om inte Kungl. Maj:t föreskriver annat. Beslutanderätten i skälighetsfrågorna kan sålunda av avtalsverket överlämnas till annan myndighet, vanligen den myndighet där tjänstemannen är anställd. Så har också skett beträffande åtskilliga typer av skälighetsfrågor.
I avtalsverket handläggs skälighetsfrågor av en särskild enhet, den s. k. skälighetsgruppen. Personalorganisationerna har representanter i skälighetsgruppen. Innan avtalsverkets beslut fattas diskuteras i princip alla skälighetsärenden vid överläggningar med dessa representanter. De deltar dock ej i beslutet.
Kungl. Maj:t har bl. a. genom kungörelsen (1971: 760) om utövande av arbetsgivarens befogenhet i vissa fall enligt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) förbehållit sig beslutanderätten i en del skälighetsfrågor. Som exempel kan nämnas de avgöranden ar-
betsgivaren har att fatta enligt en bestämmelse i AST om att löncavdrag inte skall göras vid tjänstledighet för studier, när det är fråga om studier som av arbetsgivaren prövas vara synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt. I vissa fall har Kungl. Maj:t delegerat sin beslutanderätt i skälighetsfrågor till annan myndighet.
Mot myndighets beslut i skälighetsfrågor får besvär föras i vanlig ordning, såvida besvärsrätten inte är avskuren genom lagen (1965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut, den s. k. inskränkningslagen. Enligt denna lag får arbetstagare inte föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor, om han eller arbetstagareförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljenämnd. Inskränkningslagen är tillämplig endast om arbetstagaren omfattas av kollektivavtal och gör gällande att det fattade beslutet står i strid med avtalet.
Enligt 25 § instruktionen (1965: 642) för avtalsverket får besvär inte anföras mot beslut i skälighetsfråga som meddelas av avtalsverket.
Enligt de t.o.m. år 1971 gällande kompetensreglerna handläggs besvär över myndighets beslut i skäligheisfråga i sista instans antingen av Kungl. Maj:t i regeringsrätten eller av kammarrätten eller i vissa fall av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det sistnämnda gäller besvär i skälighetsfråga som ej faller in under begreppet mål om avlöningsförmån.
Lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål
Under förarbetena till 1971 års förvaltningsrättsreform föreslog förvaltningsdomstolskommittén att tillåtna besvär i fråga om avlöningsförmåner m. m. — och således även i skälighetsfråga — skulle prövas av kammarrätten.
I prop. 1971: 30 (del 2 s. 120) intogs den ståndpunkten att kommitténs förslag i denna del t. v. borde godtas. Därvid underströks att det förelåg särskilda problem beträffande besvär över beslut i skälighetsfråga. Det hänvisades också till att fullföljdsordningen i skälighetsfrågorna utreddes av utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning m. m. Först sedan denna utredning avlämnat sitt betänkande skulle förutsättning föreligga att ta slutlig ställning till huruvida det var anledning att på någon punkt ändra regeln om kammarrätts behörighet att handlägga administrativa besvärsmål av denna beskaffenhet.
Lagen om behörighet för allmän förvaltningdomstol att pröva vissa mål har utformats i enlighet med vad jag sålunda uttalade. Lagen träder i kraft den 1 januari 1972. Av 1 § lagen framgår att beslut enligt författningar som utfärdats före den 1 januari 1972 i vissa fall skall överklagas hos kammarrätt i stället för som hittills hos Kungl. Maj:t. Detta gäller enligt 1 § 2 bl. a. beslut i >»mål om avlöningsförmån, inbegripet ersätt-
ning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad e. d., mål om resekostnads- och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller annan dylik förmån, allt enligt föreskrift eller överenskommelse». Med uttrycket överenskommelse torde avses bl. a. kollektivavtal.
Enligt 1971 års lag skall alltså fr. o. m. år 1972, i den mån besvärs-
rätt föreligger, besvär i skälighetsfrågor anföras hos kammarrätt. Besvär
över kammarrätts beslut kan anföras hos regeringsrätten, men skall prövas bara om regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd.
Lönebesvärsutredningen
Utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning har, som framgår av vad jag nämnde inledningsvis, antagit benämningen löne-
besvärsutredningen!. I sitt betänkande Besvär i skälighetsfrågor lämnar utredningen förslag till ändrade regler i fråga om besvär i skälighetsfrågor.
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av kammarrätten, rikspolisstyrelsen, försvarets civilförvaltning, postverket, televerket, statens järnvägar, statens avtalsverk, skolöverstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande, statens vattenfallsverk, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Statsanställdas förbund (SF), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannascktion (TCO-S).
Skolöverstyrelsen har bifogat yttranden från lärarhögskolorna i Stock-
holm, Malmö, Göteborg, Uppsala, Umeå och Linköping samt från samt-
liga länsskolnämnder.
Utredningen konstaterar att beslut i skälighetsfråga visserligen kan
vara av relativt stor betydelse för den enskilde tjänstemannen och att
det därför kan te sig naturligt att tjänstemannen har möjlighet att över-
klaga beslut som går honom emot. Behovet av besvärsrätt bör emellertid
inte grundas på den klagandes större eller mindre utsikter att få beslutet
ändrat. Avgörande bör i stället vara utsikterna att få ett ur materiell syn-
punkt riktigare beslut. Spörsmålet vad som är materiellt riktigt i en skälighetsfråga, dvs. vad som är skäligt eller lämpligt, undandrar sig dock ofta säkert bedömande. Även om överordnad myndighet generellt sett är mera kvalificerad att fatta riktiga beslut, kan den underordnade myndigheten med sin i allmänhet större förtrogenhet i fråga om de särskilda förhållandena på arbetsplatsen vara den som har de största förutsättningarna att rätt bedöma det individuella fallet. Enligt utredningen är under alla förhållanden besvärsrätten såsom medel att skapa materiell
1 Utredningsman regeringsrådet Ingmar Lidbeck, expert chefsjuristen Georg Normark.
rättvisa och rättsskydd åt den enskilde inte lika självklar i skälighetsfrå-
gor som i andra frågor.:
I betänkandet framhålls att besvärsrätt även i viss mån har till uppgift
att främja enhetlighet i förvaltningspraxis. Utredningen anser emellertid alt betydelsen av besvärsrätt i de skälighetsfrågor som avtalsverket överlämnat till andra myndigheter även ur denna synpunkt får antas spela en jämförelsevis underordnad roll. Karakteristiskt för dessa frågor är att omständigheterna i det enskilda fallet skall kunna beaktas. Det förtjänar särskilt framhållas, att handläggningen av skälighetsfrågor ofta kräver särskild sakkunskap och förtrogenhet med tjänsten och de speciella förhållanden varunder den fullgörs och att detta utgör ett av skälen till att avtalsverket överlämnat beslutanderätten i vissa frågor till annan myndighet. Utredningen anser sålunda att som regel förvaltningsmyndigheterna, var inom sitt område, torde vara mest skickade att bedöma skälighetsfrågor av detta slag. I vart fall bör värdet av klagorätt i dessa frågor till en för hela förvaltningen central instans inte överskattas.
Utredningen anser att besvärsrätt i skälighetsfrågor även att döma av
besvärs- och fullföljdsfrekvensen spelar en jämförelsevis liten roll. Till
stöd härför anförs att under åren 1967—1969 till statsdepartementen och
kammarrätten kommit in sammanlagt endast 155 besvär. Av dessa hade
134 kommit in till departementen och 21 till kammarrätten. 129 mål
gällde fråga om lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier. 115
av de sistnämnda målen härrörde från det kommunala lärarområdet. Den relativt höga frekvensen av sistnämnda mål skulle enligt utredningen kunna minskas genom centralt utfärdade anvisningar.
Som villkor för besvärsrätt i skälighetsfrågor bör enligt utredningen gälla att man kan ordna en ändamålsenlig fullföljdsordning. Detta krav innefattar att överprövningen skall ligga hos ett organ med högre saklig kompetens än beslutsmyndigheten utan att organet därför framstår som överkvalificerat för uppgiften. Den nuvarande ordningen med för-
bud mot besvär i de typiskt viktigare skälighetsfrågorna som avtalsverket
handlägger och med besvärsrätt till Kungl. Maj:t eller kammarrätten i frågor av jämförelsevis mindre vikt är knappast rationell.
Utredningen föreslår med hänsyn till det ringa behovet av besvärsrätt i skälighetsfrågor som avtalsverket överlämnar till myndigheterna samt svårigheterna att i dessa mål ordna en ändamålsenlig fullföljdsordning
att besvärsrätten i skälighetsfrågor avskaffas. Lagtcekniskt föreslås detta ske genom en ändring i inskränkningslagen av följande innebörd. Det
förbud mot överklagande som f.n. enligt inskränkningslagen gäller för
arbetstagare som omfattas av kollektivavtal föreslås skola utsträckas att avse alla frågor om kollektivavtalets tillämpning, vare sig frågorna kan prövas av arbetsdomstolen eller ej. Beträffande besvär av annan arbetsta-
gare än sådan som omfattas av kollektivavtalet bör enligt utredningen i
lagen föreskrivas att talan mot myndighets beslut får grundas endast på
att arbetsgivarens beslut strider mot avtalet.
Utredningen föreslår ytterligare en ändring i inskränkningslagen. Ändringen motiveras av att det inte så sällan förekommer att tjänsteman som på grund av reglerna i inskränkningslagen är förhindrad att anföra besvär över beslut om tillämpning av kollektivavtal ändock gör detta i överensstämmelse med meddelad besvärshänvisnings innehåll. Enligt utredningen bör skyldighet införas för myndighet att i besvärshänvisningen ta in en erinran om att föreskrifter om begränsning av besvärsrätten är meddelade i inskränkningslagen. Utredningen föreslår att en bestämmelse av denna innebörd tas in som ett andra stycke i lagen.
I särskilt yttrande tar utredningens expert ställning mot ett avskaffande av besvärsrätten. Det finns enligt hans mening inte tillräckliga skäl för att i skälighetsfrågor, som avgörs av annan myndighet än avtalsverket, frångå den eljest i förvaltningsärenden gällande principen att sökande kan anföra besvär över myndighets beslut, i sista hand hos Kungl Maj:t. Att besvärsrätt däremot ansetts kunna undvaras i de ärenden som avgörs av avtalsverket finner han naturligt med hänsyn till att dessa ärenden för hela riket avgörs av en och samma myndighet, varvid f.ö. företrädare för avtalsparterna på arbetstagarsidan bereds tillfälle att framföra sina synpunkter. Det finns däremot enligt utredningens expert anledning till viss ändring i de regler om prövning av skälighetsfrågor i sista instans som f.n. gäller beträffande frågor som avgörs av annan myndighet än avtalsverket. Eftersom prövningen av skälighetsfrågor till övervägande del innefattar lämplighetsavgöranden och inte avgöranden av rättsfrågor bör enligt hans mening prövningen i sista instans ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena
Det alldeles övervägande antalet remissinstanser avstyrker lönebesvärsutredningens förslag att slopa besvärsrätten i skälighetsfrågor. Statens avtalsverk framhåller att som huvudregel inom förvaltningsrätten gäller att part i förvaltningsärende får fullfölja talan mot förvaltningsmyndighetens beslut i sista hand hos Kungl. Maj:t. Det finns enligt verkets mening inte tillräckliga skäl för att göra avsteg från denna princip i fråga om skälighetsärendena. Arbetsdomstolens ordförande framhåller likaledes att tillräckliga skäl inte föreligger att frångå principen att sökande i förvaltningsärenden skall kunna besvära sig över myndighets beslut.
En del remissinstanser uttalar den meningen att besvär över beslut i skälighetsfrågor bör fullföljas till statens avtalsverk. Postverket finner det sålunda naturligt att besvärsfrågorna prövas av statens avtalsverk som sista instans, eftersom avtalsverket delegerat beslutanderätten till myndigheterna. Skälighetsfrågorna är en följd av bestämmelser som tillkommit under avtalsförhandlingarna. Av-
talsverket bör därför ha stora förutsättningar att pröva såväl laglighet som lämplighet hos myndigheternas beslut. Kammarrätten, rikspolisstyrelsen, försvarets civilförvaltning och statens vattenfallsverk har liknande uppfattning. Kammarrätten och försvarets civilförvaltning framhåller härvid att om inte avtalsverket kan komma i fråga som besvärsmyndighet besvären bör prövas av Kungl. Maj:t.
Statens avtalsverk, skolöverstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande anser att Kungl. Maj:t i statsrådet bör vara slutlig besvärsinstans. Avtalsverket förordar att prövning i sista instans av förvaltningsbesvär i skälighetsärenden för såväl statstjänstemän som tjänstemän inom det statligt lönereglerade kommunala området skall ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Även arbetsdomstolens ordförande anser att prövningen i sista hand skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Av de remissinstanser som uttalar sig om valet mellan allmän förvaltningsdomstol och Kungl. Maj:t i statsrådet som slutlig besvärsinstans i skälighetsfråga, är det endast SACO som -— för det fall att det i det följande nämnda förslaget om en partssammansatt nämnd inte vinner beaktande — anser att förvaltningsdomstol bör vara slutinstans.
SF, SR, SACO och TCO-S bör till den grupp som med bestämdhet hävdar att besvärsrätten inte skall slopas. De fyra organisationerna framför tanken att besvär över myndighets beslut i skälighetsfrågor skall prövas av en särskilt tillsatt nämnd som enda instans. Nämnden bör bestå av representanter för avtalsverket och personalorganisationerna och stå under ledning av en opartisk ordförande. Enligt organisationernas mening bör denna nämnd avgöra också de skälighetsärenden som nu handiäggs i avtalsverket.
SACO framhåller att de närmare reglerna för en sådan partssammansatt nämnd bör utformas av avtalsparterna gemensamt. Ett sådant system medför den fördelen att det är parterna som utformar praxis beträffande skälighetsavgörandena. Ett sådant system torde medföra större möjligheter att parternas avsikter beträffande avtalets tillämpning uppfylls än i ett system med besvärsrätt. Om en partssammansatt nämnd inrättas, anser SACO att även sådana skälighetsfrågor som f.n. avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet bör överföras till avtalsverkets beslutsområde.
Vinner inte önskemålet om en partssammansatt nämnd beaktande anser SF, SR och TCO-S att besvär i sista instans skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Avtalsverkets yttrande bör inhämtas, innan besvärsmål avgöres där. Om en sådan fullföljdsordning genomförs, sätts i fråga om inte också avtalsverkets beslut bör kunna omprövas i högre instans.
Utredningens förslag, att i inskränkningslagen skall föreskrivas skyldighet för myndighet att i besvärshänvisning ta in en erinran om lagens
Prop. 1971:176 = ' 48
föreskrifter om begränsning i besvärsrätten, har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.
Departementschejen
Enligt gällande ordning får talan ej föras mot avtalsverkets beslut i skälighetsfrågor. Har avtalsverket delegerat beslutanderätten i sådana frågor till annan myndighet föreligger däremot besvärsriätt i fråga om denna myndighets beslut. Besvären prövas f. n. i allmänhet av kammarrätt resp. regeringsrätten som sista instans.
Lönebesvärsutredningen föreslår i sitt betänkande att besvärsrätten i skälighetsfrågor skall avskaffas. Som skäl härför anförs det ringa behovet av besvärsrätt i skälighetsfrågor som avtalsverket överlämnat till annan myndighet att avgöra samt svårigheten att i dessa mål anordna en ändamålsenlig fullföljdsordning. Ändringen bör enligt utredningen genomföras genom att det förbud mot överklagande som f.n. enligt 1965 års inskränkningslag gäller för arbetstagare som omfattas av kol- Jektivavtal utsträckes att avse alla frågor om kollektivavtalets tillämpning, vare sig frågorna kan prövas av arbetsdomstolen celler ej. Beträffande besvär av annan arbetstagare än sådan som omfattas av kollcktivavtalet bör enligt utredningen i inskränkningslagen föreskrivas att ta- Jan mot myndighets beslut får grundas endast på att arbetsgivarens beslut strider mot avtalet.
Utredningens expert anför i ett särskilt yttrande som sin mening, att tillräckliga skäl inte föreligger för att i skälighetsfrågor com avgörs av annan myndighet än avtalsverket frångå den eljest för förvaltningsärenden gällande principen att sökande kan anföra besvär, i sista hand hos Kungl. Maj:t. Att besvärsrätt däremot ansetts kunna undvaras i ärenden som avgörs av avtalsverket finner han vara naturligt med hänsyn till att dessa ärenden för hela riket avgörs av en och samma myndighet, varvid f.ö. företrädare för avtalsparterna på arbetstagarsidan bereds tillfälle att framföra sina synpunkter. Prövning av skälighetsfrågor som avgörs av annan myndighet än avtalsverket bör enligt expertens mening i sista instans ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet, detta med hänsyn till att prövningen av skälighetsfrågor till övervägande del innefattar lämplighetsavgöranden och inte avgöranden av rättsfrågor.
Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att beträffande skälighetsfråga som avgörs av annan myndighet än avtalsverket frångå principen att sökande i förvaltningsärende skall kunna besvära sig över myndighets beslut. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag därför att besvärsrätt över beslut i skälighetsfrågor bör bibehållas. Vid ett sådant ställningstagande återstår att ta ställning till hur fullföljdsordningen bör vara. Under remissbehandlingen har framkommit olika förslag i denna fråga.
Flera remissinstanser har, i likhet med utredningens expert, föreslagit att prövningen i sista instans skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Prövning av allmän förvaltningsdomstol förordas endast av en remissinstans och då som ett andrahandsalternativ. Som alternativ till prövning av Kungl. Maj:t i statsrådet förordas i några yttranden att besvär i dessa frågor skall fullföljas hos avtalsverket, som delegerat befogenheten att besluta i ärendena. För att åstadkomma ett medinflytande vid avgörandet av besvärsmålen vill vidare personalens huvudorganisationer, SF, SR, SACO och TCO-S, att en särskild partssammansatt nämnd skall inrättas. Denna bör enligt organisationerna överta även de uppgifter som f. n. handläggs av den s. k. skälighetsgruppen inom avtalsverket. Vinner förslaget om en nämnd inte beaktande, bör enligt SF, SR och TCO-S prövningen i sista instans ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet, därvid yttrande från avtalsverkets skälighetsgrupp bör inhämtas innan ärende avgörs. De tre organisationerna anser att, om sistnämnda lösning väljs, besvär skall kunna anföras hos Kungl. Maj:t även över beslut i skälighetsfråga som meddelats av statens avtalsverk.
Enligt min mening bör under alla förhållanden gälla att förvaltningsdomstol i fortsättningen inte skall pröva de här ifrågavarande målen, eftersom de till övervägande delen innefattar lämplighetsavgöranden och inte avgöranden av rättsfrågor. Prövningen i slutinstans kan då alternativt ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet eiler på statens avtalsverk som ett specialforum för överprövning av sidoordnad myndighets beslut. För det senare alternativet skulle i och för sig kunna anses tala att avtalsverket beslutar som första och sista instans i de skälighetsfrågor, där verket utövar arbetsgivarfunktionen, och att beslutsbefogenheten hos sidoordnad myndighet i andra skälighetsfrågor härleder sig ur ett delegationsbeslut från avtalsverket. Emellertid torde i åtskilliga fall grunden för ett sådant delegationsbeslut vara att avtalsverket ansett den andra myndigheten ha större erfarenhet inom ämnesområdet och därmed ha bättre förutsättningar för att avgöra ärenden inom detta. I den mån beslut om delegation har en sådan bakgrund, finns knappast motiv för att avtalsverket skall vara forum för en överprövning av besluten framför den gängse formen för avgörande av förvaltningsbesvär hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Samma skäl kan enligt min mening anföras mot att en särskild partssammansatt nämnd med anknytning till avtalsverket skulle avgöra dessa frågor i sista instans. En sådan lösning möter f. ö. enligt min mening vissa principiella betänkligheter, eftersom partssamverkan vid avgörandet inte skulle förekomma i första instans utan först vid en överprövning av redan fattat beslut. Jag är därför inte beredd förorda den lösningen.
Jag anser mig på anförda skäl böra förorda att prövningen av skälighetsfrågor som handlagts av annan myndighet än avtalsverket i sista instans skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Det torde härvid
4 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 176
vara av värde att, som SF, SR och TCO-S föreslagit, yttrande från statens avtalsverk inhämtas före ärendes avgörande. Sådant yttrande bör enligt min mening inhämtas i alla frågor av mera principiell innebörd. De tre organisationerna har föreslagit att, om den av mig här förordade lösningen skulle väljas, besvär skall kunna anföras hos Kungl. Maj:t även över beslut i skälighetsfråga som meddelats av avtalsverket. Den regel varigenom besvärsrätten över beslut i sådana frågor avskärs finns i avtalsverkets instruktion. Mitt förslag i huvudfrågan påverkas ej av vilken ståndpunkt som kommer att tas beträffande nämnda instruktionsbestämmelse.
Förslaget bör lagtekniskt genomföras genom att till 1 § 2 lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål fogas en föreskrift av den innebörden att mål av här avsedd natur undantas från prövning av kammarrätt. En följd av ett sådant tillägg är att den önskade effekten uppnås, dvs. att målen förs till Kungl. Maj:t i statsrådet. Äldre bestämmelser bör fortfarande gälla i fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1 januari 1972. Någon särskild föreskrift härom behövs emellertid inte i detta sammanhang.
Utredningen har även föreslagit att det i inskränkningslagen skall föreskrivas skyldighet för myndighet att i besvärshänvisning ta in en erinran om de föreskrifter om begränsningar i besvärsrätten som finns i inskränkningslagen. I likhet med utredningen finner jag det lämpligt att en sådan erinran görs. Det synes emellertid inte vara nödvändigt att denna fråga regleras i lag.
18 11
I prop. 1971: 130 har lagts fram förslag till lag om registrering av aktieinnehav. Enligt 9 § kan bankinspektionen förelägga aktiebolag att vid vite lämna vissa uppgifter om ledande befattningshavare i bolaget och deras aktieinnehav. I propositionen föreslås att talan mot inspektionens beslut om föreläggande vid vite skall kunna föras hos Kungl. Maj:t genom besvär och att sådan besvärsprövning skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. För att hindra att besvären till följd av huvudregeln i 1 § 11 förevarande Jag hänförs till kammarrätts kompetensområde måste lagen om registrering av aktieinnehav tas med bland undantagen i 1 § 11.
I prop. 1971: 123 har lagts fram förslag till väglag. Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Genom den nya lagen upphävs lagen (1943: 431) om allmänna vägar. Enligt punkt 11 i övergångsbestämmelserna till väglagen skall äldre bestämmelser gälla i fråga om ärende som vid lagens ikraftträdande är anhängigt hos vägsynenämnd eller
som rör beslut av sådan nämnd. Enligt 2 § 8:o lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ankommer det f.n. på regeringsrätten att pröva mål om beslut av vägsynenämnd. Den 1 januari 1972 upphör regeringsrättslagen att gälla. Det synes emellertid lämpligt att även efter den 1 januari 1972 eventuellt förekommande mål om beslut av vägsynenämnd prövas av regeringsrätten. Jag föreslår därför att bestämmelse härom tas in i 2 § 5 i förevarande lag.
3.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 47 §
Förslaget innebär att nuvarande bestämmelse i paragrafens första stycke om skyldighet för statens va-nämnd att ange skälen för sina beslut upphävs. Upphävandet får till följd att motsvarande bestämmelse i 17 § förvaltningslagen blir tillämplig. Förslaget innebär inte någon ändring i sak.
49 §
Ändringen är en följd av ändringen i 47 §.
51 §
Talan mot va-nämndens beslut förs hos Svea hovrätt genom vad eller besvär. I fråga om fullföljdstid gäller bestämmelserna i rättegångsbalken, vilka är olika för vad och besvär. Övervägande skäl synes tala för att fullföljdstiden görs enhetlig och i överensstämmelse med 12 § förvaltningslagen bestäms till tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Även i övrigt bör förvaltningslagens ordning för anförande av besvär tillämpas vid överklagande av va-nämndens beslut. Vadeinlaga och besvärshandling bör sålunda tillställas hovrätten. Har handlingen före fullföljdstidens utgång kommit in till va-nämnden, skall besvären ändå upptagas till prövning (jfr 12 § 3 st. förvaltningslagen). För att undanröja tveksamhet om vad som skall gälla i nu nämnda hänseenden föreslås att i 51 § som ett nytt stycke tas in uttryckliga bestämmelser därom. Det torde också behöva föreskrivas att det ankommer på hovrätten att avgöra om hinder föreligger mot prövning av talan. I en övergångsbestämmelse bör anges att den ordning som f. n. gäller skall tillämpas vid talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
52 §
Förslaget till ändringar i 51 § föranleder viss ändring i denna paragraf.
3.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse
Enligt 27 § i denna lag får besvär anföras över polismyndighets beslut i frågor som avses i lagen inom en månad från det klaganden fått del av beslutet. Förslaget innebär att den särskilda besvärstiden om en månad byts ut mot den besvärstid om tre veckor som föreskrivs i 12 § förvaltningslagen. Detta uppnås genom att den särskilda föreskriften om besvärstid upphävs. Övriga ändringar i 27 § är endast av redaktionell natur.
Äldre bestämmelser i fråga om besvärstid bör tillämpas när det gäller beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
3.4 Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1956: 236)
Ändringsförslaget innebär att den särskilda föreskriften i 20 § om ingivande av besvärshandling vid besvär hos Kungl. Maj:t utgår och därigenom blir ersatt av motsvarande föreskrift i 12 § förvaltningslagen.
3.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1887: 42 s. I) angående handelsregister, firma och prokura
I 3 § andra stycket i denna lag åläggs registreringsmyndigheten att underrätta sökanden om beslut varigenom registrering i handelsregistret vägras samt skälen för beslutet. Förslaget innebär att denna föreskrift utgår. Detta innebär att bestämmelserna i 18 § förvaltningslagen i stället blir tillämpliga. I sak innebär utbytet sålunda inte någon ändring i fråga om underrättelseskyldigheten.
3.6 Förslag till lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967) 20 8
Föreskriften i första stycket av denna paragraf om beslutsmyndighets underrättelseskyldighet skall enligt förslaget upphävas. Bestämmelsen i 18 § förvaltningslagen blir då i stället tillämplig, varför någon ändring i sak inte blir följden.
21 och 22 88
Bestämmelsen i dessa paragrafer om var besvär över beslut enligt 12 eller 19 § skall ges in föreslås bli upphävd. Följden härav blir att föreskriften i 12 8 förvaltningslagen blir tillämplig och att besvär över sådana beslut i fortsättningen skall ges in till värnpliktsnämnden i stället för till beslutsmyndigheten.
23 §
I denna paragraf sägs nu att beslut enligt 12 eller 19 § går i verkställighet utan hinder av anförda besvär, om inte värnpliktsnämnden förordnar annat. Eftersom 13 § förvaltningslagen innehåller en allmän föreskrift om rätt för besvärsprövande myndighet att meddela inhibitionsbeslut, kan den särskilda föreskrift av samma innebörd som finns i förevarande paragraf utgå.
Föreskriften i andra stycket i denna paragraf om var besvär skall ges in bör i enlighet med vad som anges under 21 och 22 §§ utgå.
I överensstämmelse med vad som har anförts beträffande 23 § bör bestämmelsen i tredje stycket om värnpliktsnämndens befogenhet att meddela inhibition upphävas.
I en övergångsbestämmelse bör anges att äldre bestämmelser skall tillämpas beträffande beslut som meddelas före den 1 januari 1972.
3.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen
6 §
Riksantikvarien kan enligt första stycket i denna paragraf på ansökan lämna tillstånd till rubbning, förändring eller borttagande av fast fornlämning. Enligt andra stycket skall markens ägare lämnas tillfälle att yttra sig om sådan ansökan görs av annan. Denna föreskrift föreslås utgå. I stället kommer då 15 § förvaltningslagen att gälla. Utbytet medför ej någon ändring i sak.
Jas
Ändringen i denna paragraf är en följd av ändringen i 6 §.
3.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen
Enligt 6 § första stycket i denna lag kan ansökan göras hos riksantikvarien att byggnad skall förklaras för byggnadsminne. I paragrafens andra stycke föreskrivs nu att byggnadens ägare skall beredas tillfälle att yttra sig, om sådan ansökan har gjorts av annan eller frågan utan ansökan har tagits upp av riksantikvarien. Sistnämnda föreskrift föreslås bli upphävd och därigenom ersatt med föreskriften i 15 § förvailtningslagen. Någon ändring i sak medför detta inte.
5 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 176
3.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade
Införandet av förvaltningslagen har föranlett vissa ändringar i kommunallagen (1953: 753). Ändringarna (se SFS 1971: 657) innebär bl. a. att jävsreglerna i 16 8 förvaltningslagen görs tillämpliga också på den som, utan att vara ledamot i kommunstyrelsen eller nämnd för oreglerad förvaltning, har att handlägga ärende hos styrelsen eller nämnden (37 §), att bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen om när handling skall anses ha kommit in m. m. görs tillämpliga inom den oreglerade kommunalförvaltningen (40 §) samt att den längre besvärstiden för menighet avskaffas när det gäller kommunalbesvär (78 §).
Ändringarna i 37 och 78 §§ kommunallagen får automatiskt till följd att jävsreglerna i 16 § förvaltningslagen blir tillämpliga också på den som, utan att vara ledamot i arbetsutskott eller kommitté som avses i 14 § i här ifrågavarande lag, har att handlägga ärende hos utskottet eller kommittén samt att den längre besvärstiden för menighet avskaffas i fråga om talan mot länsstyrelses beslut i anledning av besvär över beslut av delegerade, arbetsutskott eller kommitté. Ändringen i 40 8 koramunallagen av innebörd att 7 § förvaltningslagen blir tillämplig får emellertid följas av en ändring i 17 § i förevarande lag som gör det klart att bestämmelserna i den nämnda paragrafen i förvaltningslagen blir tillämpliga också på arbetsutskott och kommitté.
Ändring i 14 § kommunallagen (se SFS 1969: 765), som innebär att 3 mom. upphört att gälla, föranleder en ändring av redaktionell art i 7 §i den här aktuella lagen.
3.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1957: 281) om kommunalförbund
Enligt lagen om kommunalförbund prövar länsstyrelsen frågor om bl. a. kommunalförbunds bildande, ändring i sådant förbund, kommuns utträde ur kommunalförbund, kommunalförbunds upplösning och utdebitering på medlemmarna när förbund befinnes sakna tillgångar för tickande av skuld. I ärenden av detta slag är det inte fråga om myndighetsutövning mot enskild. De särskilda bestämmelserna i 14—20 833 förvaltningslagen blir därför inte tillämpliga, om inte särskild föreskrift därom tas in i lagen om kommunalförbund. Anledning finns enligt min mening inte att föreskriva att 14—20 §§ skall gälla i ärende om kommunalförbunds bildande eller om ändring i sådant förbund. Däremot finns det skäl överväga att göra de nämnda bestämmelserna tillämpliga när fråga är om kommuns utträde ur kommunalförbund, om upplösning av sådant förbund eller om utdebitering på medlemmarna.
20 8
I denna paragraf föreslås en ändring av redaktionell natur. Denna är en följd av ändring i 75 § kommunallagen (se SFS 1969: 765).
24 §
Under förutsättningar som anges i 23 § i förevarande lag skall länsstyrelsen på ansökan av förbundsmedlem förordna om utträde ur kommunalförbund och om den ekonomiska uppgörelse som därvid kan behövas (25 §). Medlemmens ansvar för kommunalförbundets förbindelser upphör enligt 26 § ett år efter utträdet, om inte länsstyrelsen finner skäligt att bestämma annat i fråga om viss förbindelse. Medlems utträde ur kommunalförbund förutsätter sålunda en ekonomisk uppgörelse och en prövning i fråga om medlemmens ansvar för förbundets förbindelser. Detta gör det enligt min mening lämpligt att göra såväl bestämmelserna om kommunikation och beslutsmotivering som övriga bestämmelser i 14—20 §§ förvaltningslagen tillämpliga i utträdesärende. Förslaget innebär att en bestämmelse om detta får ersätta den nuvarande föreskriften i förevarande paragrafs andra stycke att övriga medlemmar skall höras över medlems utträdesansökan.
28 §
Om länsstyrelsen finner att skäl till upplösning av kommunalförbund föreligger enligt 27 § i här ifrågavarande lag, skall länsstyrelsen på ansökan av förbundsmedlem förordna att förbundsverksamheten skall upphöra och att förbundet skall träda i likvidation (29 §). Upplösning av kommunalförbund är en åtgärd av sådan betydelse att det enligt min mening är naturligt att reglerna i 14—20 §§ förvaltningslagen är tilllämpliga vid länsstyrelsens behandling av ansökan därom. Också här innebär därför förslaget att en bestämmelse om detta får ersätta nuvarande föreskrift i paragrafens andra stycke att övriga medlemmar skall höras över ansökan om upplösning.
31 &
Enligt andra stycket i denna paragraf kan medlem, som inte är nöjd med redovisning över likvidation, i samband med upplösning, väcka talan vid »domstol» inom viss tid. Termen domstol bör bytas ut mot tingsrätt för att förhindra förväxling med de allmänna förvaltningsdomstolarna eller skatterätt och länsrätt.
34 §
Enligt 34 § är medlemmarna skyldiga att fylla bristen, om kommunalförbund saknar tillgångar till betalning av skuld. Länsstyrelsen kan på anmälan av förbundsfullmäktige, likvidatorer eller fordringsägare för-
ordna om den utdebitering på medlemmarna som behövs. Även vid handläggning av fråga om utdebitering anser jag att 14—20 §§ förvaltningslagen bör vara tillämpliga. Enligt förslaget skall bestämmelse om detta tas in i ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf.
3.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp Genom hänvisningar i 6 § tredje och fjärde styckena i förevarande lag till bestämmelser i kommunallagen resp. kommunallagen (1957: 50) för Stockholm är f. n. de s. k. kommunallagsjäven tillämpliga på ledamöterna i särskild krigshjälpsnämnd. Detta är fallet både vid nämndens handläggning av sådana ärenden, i vilka förvaltningsbesvär kan anföras, och vid behandling av ärenden av annat slag. I enlighet med vad jag anförde i prop 1971: 30 (del 2 s. 354) bör jävsreglerna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen gälla i samtliga ärenden som handläggs hos specialreglerad nämnd, dvs. också i ärenden hos särskild krigshjälpsnämnd. Jävsreglerna bör gälla för både nämndens ledamöter och kommunala befattningshavare som handlägger ärenden hos sådan nämnd. För att denna ordning skall komma till stånd bör ur 6 § tredje stycket i förevarande lag hänvisningen till 37 § andra stycket kommunallagen och ur fjärde stycket den indirekta hänvisningen till 39 § andra stycket kommunallagen för Stockholm utgå. Vidare bör i ett nytt stycke i paragrafen föreskrivas att, utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen, 4 och 5 §§ sistnämnda lag äger tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälpsnämnd. Förslaget har upprättats i enlighet därmed. Härutöver föreslås vissa redaktionella ändringar, som bl. a. hänger samman med geromförda ändringar i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm (se SFS 1969: 765 och 766).
3.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap
5§
Enligt första stycket i förevarande paragraf är under civilförsvarsberedskap kommun varifrån utrymning sker skyldig att, i den mån förhållandena medger det, lämna bistånd åt kommun där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större omfattning. Om kommunerna inte enas om biståndet, kan länsstyrelsen förordna därom. I andra stycket finns bestämmelser om en form av mera tillfälligt bistånd under civilförsvarsberedskap från en kommun till en annan kommun, som har blivit utsatt för exceptionell belastning. Fråga om skyldighet att lämna sådant bistånd prövas alltid av länsstyrelsen. I ärenden enligt första stycket har länsstyrelsen alltså att avgöra tvister mellan kommuner om ersättning för bistånd. Även om det då inte är fråga om utövning av
Prop. 1971:176 = 57
sådan befogenhet som avses i 3 § första stycket förvaltningslagen, anser jag det lämpligt att bestämmelserna i 14—20 §§ förvaltningslagen är tillimpliga i sådana ärenden. Detsamma gäller enligt min mening beträffande ärenden som avscs i andra stycket i förevarande paragraf. Förslaget innebär sålunda att det i ett nytt tredje stycke i paragrafen föreskrivs att nämnda paragrafer i förvaltningslagen är tillämpliga i ärenden som avses i första och andra styckena.
10 §
I denna paragrafs andra och tredje stycken föreslås ändringar som, tillsammans med det föreslagna nya fjärde stycket, gör förvaltningslagens jävsbestämmelser tillämpliga i särskild beredskapsnämnd. I det avseendet kan hänvisas till vad som har anförts under 3.11 i fråga om motsvarande ändring för särskild krigshjälpsnämnd. Därutöver föreslås vissa re-. daktionella ändringar, som hänger samman med genomförda ändringar i kommunallagen och kommunallagen för Stockholm (se SFS 1969: 765 och 766).
20 §
Om en kommun inte fullgör vad som åligger kommunen enligt lagen eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, kan länsstyrelsen enligt förevarande paragraf förelägga kommunen vite eller också vidtaga åtgärden i kommunens ställe och, i den mån kommunen inte skulle ha varit berättigad till ersättning av statsmedel för åtgärden, ta ut kostnaden av kommunen. Vid avgörande av sådana frågor som nu nämnts är det naturligt att tillämpa 14—20 §§ förvaltningslagen. Förslaget innebär att det i ett nytt andra stycke anges att de . nämnda paragraferna i förvaltningslagen är tillämpliga.
3.13—14 Förslag till lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket och till lag om ändring i lagen (1963:251) | om behörighet att utöva tandläkaryrket
Vid handläggning hos socialstyrelsen av ärende om återkallande av legitimation för läkare eller tandläkare skall enligt 3 § första stycket förvaltningslagen bestämmelserna i 14—20 §§ samma lag alltid tillämpas. När socialstyrelsen i sådant ärende beslutar om läkarundersökning och om återkallande av legitimation för tiden intill dess ärendet slutligt avgöres är emellertid bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen om kommunikation, beslutsmotivering och skyldighet att underrätta part om beslutet inte utan vidare tillämpliga, eftersom dessa bestämmelser endast tar sikte på beslut varigenom ärende avgörs. I likhet med vad som skall gälla i det näraliggande fallet om avstängning . från tjänst enligt 26 eller 27 § statstjiänstemannalagen (1965: 274) (se
prop. 1971: 30 del 2 s. 628) bör nu nämnda bestämmelser i förvaltningslagen gälla också för beslut om läkarundersökning och om återkallande av legitimation, även om de har karaktären av beslut under förfarandet. Ifrågavarande förslag innebär att bestämmelser härom ges som nya stycken i 5 § lagen om behörighet att utöva läkaryrket resp. 6 § lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket.
3.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol
Som jag har framhållit i det föregående är det min uppfattning att vissa av förfarandereglerna i förvaltningsprocesslagen bör göras tilliämpliga på förfarandet hos försäkringsdomstolen. Jag åsyftar därvid i första hand bestämmelserna i 15 3 förvaltningsprocesslagen som öppnar möjlighet att ge enskild part ersättning av allmänna medel för inställelse till muntlig förhandling. Att dessa bestämmelser borde få motsvarighet beträffande förfarandet inför försäkringsdomstolen har f.ö. förordats av domstolen (prop. 1971: 30 del 2 s. 510). Också bestämmelserna i 26 § förvaltningsprocesslagen om ersättning till vittne och sakkunnig av allmänna medel bör bli tillimpliga vid försäkringsdomstolen. För att göra de nämnda reglerna tillämpliga vid försäkringsdomstolen talar samma skäl som anfördes när de fördes in 1 förvaltningsprocesslagen, dvs. att enskild part inte skall behöva dra sig för att begära förhör med vittne eller sakkunnig av hänsyn till kostnaderna.
I 108 iagen om försäkringsdomstol hänvisas beträffande bevisningen till åtskilliga bestämmelser i rättegångsbalken (RB). Möjligheterna till sådana hänvisningar begränsas, om ersättningsreglerna i enlighet med vad som nu sagts skall ändras. Därför bör en ändring företas som innebär att huvuddelen av hänvisningarna i 10 8 löses upp och förs över till sju nya paragrafer, för vilka som förebild kan användas 20-26 §§ förvaltningsprocesslagen.
Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsdomstol innebär sålunda att i fråga om ersättning av allmänna medel till part införs en bestämmelse av samma lydelse som 15 8 förvaltningsprocesslagen samt att det — likaså efter mönster av förvaltningsprocesslagen — införs regler om att ersättning till vittnen och sakkunniga alltid skall utgå av allmänna medel. Vidare föreslås att förvaltningsprocesslagens regler om bevismedel också i övrigt görs tillämpliga på försäkringsdomstolen. Sålunda innehåller förslaget sju nya paragrafer — betecknade 11—17 §§ — vilka behandlar skriftligt bevis, föremål, som åberopas till bevis, syn, sakkunnig och vittne. Nuvarande 11—16 och 18 §§ betecknas i förslaget 18—24 §§. Bestämmelserna om ersättning till part föreslås inflyta i 218.
10 §
Som nyss nämndes tas bestämmelserna om bevisning upp i 11-17 §§ i
förslaget. I dessa nya paragrafer återfinns de flesta av de hänvisningar till 36, 38, 39 och 40 kap. RB som nu finns i andra stycket
i förevarande paragraf. Dessa hänvisningar skall alltså utgå. Däremot bör hänvisningen till 35 kap. RB stå kvar oförändrad. Bestämmelser om ersättning till vittne eller sakkunnig för inställelse
finns i 17 § förslaget. Bestämmelserna härom i nuvarande tredje stycket
i här ifrågavarande paragraf kan alltså utgå. Också bestämmelsen i samma stycke att kostnad för syn skall utgå av allmänna medel före-
slås bli upphävd. 14 § i förslaget, som innehåller regler om syn, innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Vid utarbetandet av förvaltningsprocesslagen, som inte heller innehåller någon sådan bestämmelse, ut-
talades (prop. 1971: 30 del 2 s. 566) att rättens kostnader för syn bör
bestridas av allminna medel. Detsamma bör gälla försäkringsdomstolens
kostnader. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs emellertid inte.
11 §
Enligt 20 § förvaltningsprocesslagen skall handling, som åberopas som bevis, tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäl-
ler i övrigt 38 kap. 1—35, 7 och 8 §§ RB i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår en-
ligt lagen alltid av allmänna medel.
Reglerna i förevarande paragraf i förslaget har utformats i enlighet med vad sålunda föreskrivs i 20 § förvaltningsprocesslagen. De hän-
visningar till 38 kap. RB som görs i paragrafen finns nu i 10 § andra
stycket. På grund av hänvisningen till 38 kap. 7 § RB gäller f.n. att ersättning för företeende av skriftlig handling skall, om handlingens företeende påkallats av enskild part, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. Förslaget innebär, i överensstämmelse med 20 § förvaltningsprocesslagen, att ersättning till annan än part för tillhanda-
hållande av skriftlig handling alltid utgår av allmänna medel. Härige-
nom uppnås överensstämmelse med reglerna i 17 § i förslaget beträffande ersättning av allmänna medel till vittne och sakkunnig.
12 §
Föremål, som åberopas till bevis, skall enligt 21 § förvaltningsprocess-
lagen, om det är sådant att det fimpligen kan ges in till rätten, utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 § RB i tillämpliga delar. Frågan om ersättning för tillhandahållande av
föremål regleras på samma sätt som när det gäller skriftligt bevis i 20 § förvaltningsprocesslagen.
Förevarande paragraf i förslaget har utformats med 21 § förvalt-
ningsprocesslagen som förebild. Liksom f.n. i 10 § andra stycket
Prop. 1971: 176 | 60
hänvisas i förslaget till 39 kap. 5 § RB. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål skall alltid, liksom enligt 11 8 i fråga om ersättning för tillhandahållande av skriftlig handling, utgå av allmänna medel.
13 8
Hänvisningarna i nuvarande 10§ andra stycket och i de nu föreslagna 11 och 12 §§ till 38 kap. 5 § och 39 kap. 5 § RB innebär att försäkringsdomstolen, som påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande att förete handling eller föremål, får förelägga vite. Domstolen kan också förordna att handling eller föremål skall hållas till handa genom utmätningsmannens försorg. I likhet med vad som gäller
ha möjlighet att, som påföljd för underlåtenhet att inom förelagd tid komma in med handling eller föremål, ange att målet ändå kan komma att avgöras. En särskild bestämmelse härom föreslås i förevarande nya paragraf.
14 §
Enligt hänvisning i nuvarande 10 § andra stycket till 39 kap. 1 § RB kan försäkringsdomstolen förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller av föremål som inte lämpligen kan ges in till domstolen. Vid syn får yrkeshemlighet röjas, endast om det finns synnerlig anledning till detta.
Hänvisningen till 39 kap. 1 8 RB motsvaras av förevarande paragraf i förslaget. Den har utformats i enlighet med 23 § förvaltningsprocesslagen. I den föreslagna paragrafen föreskrivs sålunda att bestämmelserna om muntlig handläggning i tillämpliga delar skall gälla i fråga om syn på stället. Genom hänvisningen till reglerna om muntlig handläggning kan, som framgår av 21 § förslaget, part som har inställt sig till syn få ersättning av allmänna medel för sina inställelsekostnader.
15-17 §§
Genom hänvisningar i nuvarande 10 § andra stycket till olika lagrum i 36 kap. och 40 kap. RB gäller huvuddelen av reglerna om vittnesförhör inför och om sakkunnig vid allmän domstol också för försäkringsdomstolen. I 10 § tredje stycket ges härutöver en särskild regel om ersättning i vissa fall åt vittne eller sakkunnig.
I förvaltningsprocesslagen ges motsvarande bestämmelser i 24, 25 och 26 8§. I 24 § ges allmänna bestämmelser om anlitande av sakkunnig. 25 § innehåller föreskrifter om förhör med vittne och sakkunnig. I 26 § ges regler om ersättning till vittne och sakkunnig för inställelse.
Motsvarigheten till bestämmelserna i 24—26 §§ förvaltningsprocesslagen är de nya 15-17 §§ i förevarande lag.
15 5
I första stycket ges en allmän föreskrift om anlitande av sakkunnig som motsvarar den nuvarande hänvisningen i 10 § andra stycket till 40 kap. I $ RB. I andra stycket av 15 8 hänvisas till 40 kap. 2-7 och 12 §§ RB. I tredje stycket har i fråga om ersättning till sakkunnig tagits in bestämmelser som träder i stället för hänvisningen till 40 kap. 17 § första stycket och 18 § RB. I övrigt har hänvisningar till 40 kap. RB, som nu finns i 10 § andra stycket och som avser förhör med sakkunnig, med något undantag förts in i 16 8.
Beträffande 15 § andra stycket är att märka att hänvisningen omfattar hela 40 kap. 5 § RB, medan den nuvarande hänvisningen avser bara andra och tredje styckena i samma paragraf. Med tanke på att hänvisningen avser paragraferna i RB i tillämpliga delar har det inte ansetts nödvändigt att göra undantag för första stycket i den nämnda paragrafen, även om .det inte förekommer huvudförhandling i RB:s
mening i försäkringsdomstolen. |
Bestämmelserna om ersättning i 15 § tredje stycket avser ersättning för uppdraget åt en av domstolen anlitad sakkunnig, medan bestämmelser om ersättning för inställelse vid förhör med sakkunnig ges i 17 8. Bestämmelsen i första punkten om ersättning till myndighet, tjänstemän m. fl. motsvarar nuvarande hänvisning till 40 kap. 17 § första punkten. Bestämmelsen i andra punkten avser ersättning till annan sakkunnig än myndighet, tjänsteman eller annan som är skyldig att gå till handa med yttrande. I fråga om sådan sakkunnig gäller f. n. att, om han hörs på begäran av part, ersättning skall utges av parten och i annat fall utgå av allmänna medel. Enligt förslaget skall ersättningen alltid utgå av allmänna medel (jfr prop. 1971: 30 del 2 s. 568).
16 §
Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 25 § förvaltningsprocesslagen, får försäkringsdomstolen förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör får hållas under ed eller försäkran. Enligt förslaget föreligger inte något principiellt krav att vittne eller sakkunnig skall ha avlagt ed eller försäkran före förhöret. Förhör med vittne eller sakkunnig kan alltså ske upplysningsvis utan ed eller försäkran (jfr prop. 1971: 30 del 2 s. 572). Att förhör med vittne eller sakkunnig äger rum vid muntlig handläggning får anses följa av 9 § lagen om försäkringsdomstol.
Förevarande paragraf innehåller vidare samma hänvisningar till 36 kap. RB som nu finns i 10§ andra stycket. I paragrafen återfinns också, som förut har nämnts, de nuvarande hänvisningar till 40 kap.
RB, som inte redan har tagits in i 15 § förslaget. Hänvisningen tili 40 kap. 19 § RB har dock utgått. Detta innebär att förfarandet beträffande förhör med sakkunnig blir detsamma vare sig den sakkunnige kallats in på det allmännas begäran eller på begäran av part.
17 §
I fråga om vittnes- och sakkunnigförhör på enskild parts begäran uttalade jag i prop. 1971: 30 (del 2 s. 573), att sådana inte är särskilt vanliga i förvaltningsdomstol samt att, i de fall då de förekommer, det ofta förhåller sig så att rätten ändå skulle ha föranstaltat om förhöret. Skillnaden i kostnader för det allmänna mellan det i förvaltningsprocesslagen föreslagna systemet med ersättning av allmänna medel vid alla förhör (26 §) och ett system enligt vilket en enskild part i vissa fall har att utge ersättning bedömde jag därför som obetydlig. Jag framhöll vidare att det från principiell synpunkt var mest tilltalande att enskild part i förvaltningsprocessen inte skulle behöva dra sig för att begära förhör med vittne eller sakkunnig av hänsyn till kostnaderna.
De nu angivna synpunkterna gäller också förfarandet inför försäkringsdomstolen. I förevarande paragraf föreslås därför, 1 överensstämmelse med vad som gäller enligt 26 § första stycket förvaltningsprocesslagen, att ersättning till vittne eller sakkunnig för inställelse skall utgå av allmänna medel. Domstolen får bevilja förskott för resekostnad och uppehälle.
Förvaltningsprocesslagen innehåller i 26 § andra stycket en regel för att förhindra onödigt inkallande av vittne eller sakkunnig från parts sida. Visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran om förhör, kan rätten enligt regeln ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket. Regeln utgör ett komplement till den allmänna ersättningsregeln och återfinns i andra stycket i här förevarande paragraf.
21 8
Enligt nuvarande 14 § i förevarande lag skall part i mål vid försäkringsdomstolen själv bära sin kostnad. En motsvarande regel återfinns i 21 § första stycket i förslaget.
Den inledningsvis nämnda regeln att enskild part, som har inställt sig till muntlig handläggning inför försäkringsdomstolen; i överensstämmelse med vad som gäller enligt 15 § förvaltningsprocesslagen, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle har tagits in i ett andra stycke. Regeln innebär att ersättning skall utgå om försäkringsdomstolen finner att parten skäligen bör ersättas för sin inställelse. Domstolen får också bevilja förskott på ersättningen. Vid införandet av 15 § förvaltningsprocesslagen (prop. 1971: 30 del 2 s. 554) uttalade jag att det knappast är möjligt att i lagtexten
ange några allmänna riktlinjer för den skälighetsprövning som skall företagas, eftersom vid prövningen måste beaktas inte bara den enskilda partens situation utan också målets karaktär, angelägenheten från allmän synpunkt av att muntlig förhandling kan hållas och andra liknande omständigheter. Detsamma gäller vid bedömningen hos försäkringsdomstolen.
3.16 Förslag till lag om ändring i brandlagen (1962: 90)
Enligt 6 § andra stycket i förevarande lag avgör länsstyrelsen tvister mellan kommuner när fråga är om ersättning för släckningshjälp som en kommun lämnat en annan. Enligt min mening är det naturligt att i sådana ersättningsärenden tillämpa de särskilda bestämmelserna i 14- 20 §§ förvaltningslagen. Förslaget innebär att det i ett nytt stycke i 6 §i förevarande lag ges föreskrift om detta.
3.17 Förslag till lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring
3 §
I denna paragraf bör en rent redaktionell ändring företas som följd av en i 11 kap. 2§ lagen (1962: 381) om allmän försäkring genomförd ändring (se SFS 1970: 186).
88 Av 3 § första stycket förvaltningslagen följer att de särskilda bestämmelserna i 14—20 §§ i samma lag är tillämpliga vid handläggning av ärende enligt förevarande paragraf. Till följd därav behövs inte några särskilda föreskrifter om att beslut som avses i paragrafen skall innehålla de skäl som bestämt utgången eller att underrättelse skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid fullföljd av talan (jfr 17 och 18 §§ förvaltningslagen). Att föreskrifter om underrättelseskyldighet bör behållas i första, andra och fjärde styckena sammanhänger med den ytterligare underrättelseskyldighet som föreskrivs i tredje stycket.
108 Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får ta del av handling som upprättats för beräkning av pensionsgrundande inkomst och vissa andra handlingar. Särskilt omnämns ledamot av prövningsnämnd. Eftersom prövningsnämnderna den 1 juli 1971 ombildats till skatterätter bör ordet » prövningsnämnd» bytas ut mot »skatterätt».
3.18 Förslag till lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. 12 §
Enligt denna paragraf skall underrättelse sändas till arbetsgivare, om avgiftsunderlag som avses i förordningen bestämts med frångående av uppgifter som arbetsgivaren lämnat eller utan att denne har lämnat uppgift. I det förra fallet skall skälen till avvikelsen anges. Beslut som avses med de nämnda bestämmelserna är underkastade förvaltningslagens regler. Vad som sägs om underrättelse om avgiftsunderlag samt om av: vikelse och skälen för avvikelse följer av 17 och 18 §§ förvaltningslagen. Bestämmelserna i förevarande paragraf skall därför enligt förslaget upphävas.
13 §
I denna paragraf föreskrivs att arbetsgivare skall underrättas, om riksförsäkringsverket beslutar om ändring i fråga om avgiftsunderlag. På skäl som anförts under 12 § föreslås denna föreskrift bli upphävd.
15 8
Enligt 18 § förvaltningslagen gäller att part skall underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslut. Föreskriften i första stycket förevarande paragraf att underrättelse om riksförsäkringsverkets beslut skall innehålla besvärshänvisning kan därför utgå.
Har beslut enligt 5 § andra stycket i förevarande lag gått sökanden emot, bör beslutet delges honom. En föreskrift om detta har tagits in i paragrafens andra stycke. Övriga ändringar i detta stycke är av redaktionell natur. Sådan underrättelse som avses i nuvarande 12 § skall således även i fortsättningen delges arbetsgivaren.
22 §
Enligt tredje stycket i denna paragraf skall arbetsgivare underrättas om beslut som innebär att riksförsäkringsverket har frångått uppgift som han lämnat för beräkning av preliminär avgift eller för jämkning av sådan avgift. Underrättelsen skall uppta skälen till avvikelsen. Eftersom 17 § förvaltningslagen är tillämplig behövs ingen sådan särskild föreskrift om underrättelse. Föreskriften härom kan således utgå. Förslaget innehåller därjämte en ändring som klargör att beslut som går arbetsgivaren emot skall delges denne.
37 §
Av 5 § andra stycket framgår att riksförsäkringsverket efter Kungl. Maj:ts bemyndigande kan delegera beslutsrätten i vad avser skyldighet
att till arbetsgivaruppgift foga kontrolluppgifter m. m. Med stöd av givet bemyndigande kan riksförsäkringsverket delegera dessa ärenden till lokal skattemyndighet. Sådan myndighet får emellertid endast medge ansökning om befrielse från skyldighet i det nämnda avseendet. I annat fall skall ärendet överlämnas till riksförsäkringsverket för avgörande. Om i framtiden annan myndighet än riksförsäkringsverket får fullständig beslutsrätt i ärenden av det slag som avses här, behövs bestämmelser hur besvär över myndighetens beslut skall föras. Sådana föreslås därför flyta in som ett andra stycke i 37 §.
38 §
Enligt 12 § förvaltningslagen gäller att besvär över myndighets beslut skall tillställas den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären, dock att besvären ändå skall upptas till prövning om de inom rätt tid har kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet. '
Enligt 20 kap. 13 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring gäller emellertid den motsatta ordningen (se SFS 1971: 631). Enligt denna paragraf skall besvärshandling tillställas den myndighet, som har meddelat beslutet. Den omständigheten att besvären tillställts den myndighet, som har att pröva besvären, skall dock inte utgöra hinder för prövning av besvären om besvärshandlingen har kommit in inom rätt tid. Skälen för denna ordning i lagen om allmän försäkring angav jag i prop. 1971: 30 (del 2 s. 627) till vilken jag i detta sammanhang vill hänvisa.
Med hänsyn till det nära samband som råder mellan den här aktuella författningen och lagen om allmän försäkring bör besvärsreglerna vara likartat utformade. Förslaget innebär därför att reglerna om besvär över riksförsäkringsverkets beslut i förevarande paragraf har getts en utformning som nära ansluter till lydelsen i den nämnda paragrafen i lagen om allmän försäkring.
40 §
Av 18 § förvaltningslagen framgår att part skall underrättas om innehållet i beslut och om vad han har att iaktta vid talan mot beslutet. Bestämmelserna i förevarande paragraf att försäkrad skall underrättas om omdebitering och meddelas besvärshänvisning kan därför utgå. I övrigt innebär förslaget endast att hänvisningen till 15 § andra stycket byts ut mot en direkt föreskrift om delgivning.
42 8
Efter ändringar i 85 och 86 §§ uppbördsförordningen (1953: 272) gäller att talan mot beslut av lokal skattemyndighet förs hos länsskatterätt eller, i fråga om vissa preliminära frågor, hos länsstyrelsen. De nämnda ändringarna i uppbördsförordningen trädde i kraft den 1 juli 1971.
Av den hänvisning som görs i förevarande paragraf till de nämnda paragraferna i uppbördsförordningen följer att talan mot beslut om omdebitering skall överklagas hos länsskatterätten. Lämpligt förefaller emellertid vara att i detta sammanhang göra den redaktionella ändringen i denna paragraf att det direkt, utan hänvisning till andra paragrafer, föreskrivs att talan förs hos Jlänsskatterätt och att det i anslutning därtill ges bestämmelser om förfarandet i de fall då besvärshandling har kommit in till fel länsskatterätt.
3.19 Förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1949:723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods
Enligt 30 § i förevarande kungörelse, som utfärdats efter riksdagens hörande, får besvär anföras över polismyndighets beslut inom en månad från det klaganden fått del av detta. Förslaget innebär att bestäm-
melsen om en särskild besvärstid på en månad får utgå. Följden av
detta är att bestämmelsen om besvärstid i 12 § andra stycket förvaltningslagen blir tillämplig, dvs. besvärstiden blir tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Äldre bestämmelser om besvärstid bör gälla när fråga är om beslut som meddelas före den 1 januari 1972.
Utöver vad som nämnts innehåller förslaget redaktionella ändringar i 30 § i kungörelsen. Förslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
3.20 Förslag till kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91)
Även denna kungörelse har tillkommit efter riksdagens hörande. 14 §
Om det vid brandsyn konstateras att ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning inte har iakttagit vad som åligger honom i fråga om brandförsvaret, skall han enligt 13 § 1 mom. i förevarande stadga föreläggas att vidta rättelse inom viss tid. Om det senare vid efterbesiktning visar sig att föreläggandet inte har efterkommits, skall anmälan göras till länsstyrelsen. Brandsyneförrättare som konstaterar att synnerlig fara för brand föreligger skall vidare enligt 13 § 2 mom. brandstadgan genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd för undanröjande av faran. Enligt här ifrågavarande paragraf skall protokoll föras vid brandsyn och efterbesiktning (14 § första punkten). Om protokoll innefattar anmärkning, gäller att avskrift av protokollet skall tillställas den som anmärkningen rör (14 § andra punkten).
Beslut om föreläggande eller föreskrift enligt 13 § brandstadgan är att sc som myndighetsutövning mot enskild. De särskilda bestämmelserna i 14—20 8§ förvaltningslagen är således i princip tillämpliga. Viss tvekan kan emellertid råda om sådana beslut alltid är att anse som be-
slut, varigenom ärende avgörs. Bestämmelserna i 17 och 18 §§ om beslutsmotivering och kommunikation bör emellertid gälla vare sig beslutet innebär att ärendet avgörs eller inte. Förslaget innebär sålunda att den nuvarande föreskriften i 14 § andra punkten brandstadgan ersätts med bestämmelsen att beslut om föreläggande eller föreskrift enligt 13 § i stadgan skall antecknas i protokollet och att 17 och 18 §8§ förvaltningslagen skall tillämpas, när protokollet innefattar sådant beslut.
24 §
Förvaltningslagens särskilda bestämmelser torde böra gälla också i ärenden hos länsstyrelsen om vitesföreläggande mot kommuner, brandsyneförrättare m. fl. Enligt förslaget skall i förevarande paragrafs andra stycke föreskrivas att 14—20 §§ förvaltningslagen äger tillämpning i sådant ärende hos länsstyrelsen.
Förslaget till ändringar i brandstadgan bör underställas riksdagen för yttrande.
4 Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t
dels föreslår riksdagen att antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till
1) lag om ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
2) lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
3) lag om ändring i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse, 4) lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956: 236),
5) lag om ändring i lagen (1887:42 s. I) angående handelsregister, firma och prokura,
6) lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967), 7) lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen, 8) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen,
9) lag om ändring i lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade,
10) lag om ändring i lagen (1957: 281) om kommunalförbund, 11) lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp, 12) lag om ändring i lagen (1964: 63) om kommunal beredskap,
13) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
14) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket,
15) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol, 16) lag om ändring i brandlagen (1962: 90), 17) lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring, 18) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., dels inhämtar riksdagens yttrande över följande inom justiticdepartementet upprättade förslag till 19) kungörelse om ändring i förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods, 20) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1971 712209