Prop. 1971:37
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vuxenutbildning
Nr 37
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vuxenutbildning; given Stockholms slott den 26 februari 1971.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet över titbildningsärenden
dels föreslå riksdagen anta härvid fogat förslag till lag om ändring i studiemedelsförordningen (1964: 401),
dels föreslå riksdagen bifalla de förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF ADOLF
SVEN MOBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
Vuxenutbildningen har nått en betydande omfattning. Mer än 1 milj. vuxna deltar i någon form av utbildning. De skiftande förkunskapcrna liksom de skilda behoven av förbättrad utbildning har gjort det nöd- vändigt att erbjuda de vuxna flera alternativa studiemöjligheter. Folk- bildningsorganisationcrna liksom folkhögskolan har en lång tradition på utbildningsområdet. På 1960—talet har tillkommit bl. a. arbetsmark- nadsutbildning, vuxenutbildning i radio och TV samt statlig och kom- munal vuxenutbildning. Totalt satsar staten ca 1 miljard kr. på vuxen- utbildning innevarande budgetår.
De ökade statliga insatserna har skapat utrymme för en snabb ex- pansion av bl. a. den kommunala vuxenutbildningen. År 1968 anord— nade endast 30 kommuner vuxenutbildning. I dag anordnas sådan ut— bildning i mer än 300 kommuner. Av deltagarna i kommunal vuxen— utbildning är närmare en tredjedel över 35 år, medan medianåldern är inemot 30 år. I propositionen framhålls att det likväl återstår väsentliga mål att förverkliga.
Formellt står den kommunala vuxenutbildningcn öppen för alla. Men erfarenheter visar att studiehindren är betydande för stora grupper av
Prop. 1971: 37 2
medborgare. Vuxenutbildningen når fortfarande inte dem som har det största behovet av sådan utbildning.
Mot denna bakgrund framstår en starkare styrning av den fortsatta utbyggnaden av den kommunala vuxenutbildningen som önskvärd. Till- gängliga resurser måste i större utsträckning ställas till förfogande för dem som är utbildningsmässigt mest missgynnade. Därför bör en prio- ritering av grundskolutbildningen i fortsättningen äga rum. Kurserna på gymnasieskolans nivå föreslås öka med 10 %.
Frågan om intagning av studerande till vuxenutbildning måste — enligt vad som framhålls i propositionen —— ägnas ökad uppmärksam- het. Särskilda intagningsnämnder för vuxenutbildning kommer att in— rättas av kommunerna. Ett statsbidrag om totalt 2 % av statsbidraget till lärare och skolledare föreslås utgå till kommunerna som bidrag till utgifter för intagningsverksamhetcn m. m.
I propositionen föreslås också vissa åtgärder för den kommunala vuxenutbildningen i glesbygdsområdena. Minimiantalet elever för inrät- tande av kurs föreslås bli sänkt från tolv till åtta. Vidare föreslås bi- drag till resekostnader och traktamente för studiehandledarc vid allmän studiecirkel och lärare i kommunal vuxenutbildning. Slutligen kommer bestämmelser att meddelas som inom glesbygd gör det möjligt för lärare i ungdomsskolan att i sin tjänst inräkna tjänstgöring i kommunal vuxen- utbildning.
I propositionen behandlas i anslutning till förslag från läromedels- utredningen och 1968 års studiemedelsutredning även vissa studieso- ciala frågor. Bl.a. införs möjlighet för deltidsstuderande att erhålla studiemedel.
Förslag till Lag om ändring i studiemedelsförordningen (1964: 401)
Härigenom förordnas att 5, 8, 9, 11 och 15 && studiemedelsförord- ningen (1964: 4Ol)1, skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 5 Studiemedel utgå till svensk studerande så ock till annan studerande, som är bosatt i riket. Till den som ej är heltidsstude- rande utgå studiemedel endast om han bedriver studierna på minst halvtid och på grund av förvärvs-
1 Omtryckt 1970: 266.
Prop. 1971: 37
Nuvarande lydelse
Den som icke är svensk med- borgare äger dock icke rätt till stu- diemedel, om han bosatt sig i riket huvudsakligen i syfte att här vinna utbildning.
8
Föreslagen lydelse
arbete, vård av egna barn eller andra särskilda skäl ej kan bedri- va studier på heltid.
Den som icke är svensk med— borgare äger icke rätt till studie- medel, om han bosatt sig i riket huvudsakligen i syfte att här vinna utbildning.
&
Studiemedel beviljas efter ansökan.
Ansökan om studiemedel inges inom den tid och i den ordning som centrala studiehjälpsnämnden bestämmer. Om särskilda skäl fö- religga, må ansökan prövas även om den inkommit för sent.
Studiemedel beviljas för högst två eller i fall, för vilka centrala stu- diehjälpsnämnden så förordnar, högst tre terminer i sänder.
9
Studiemedel beräknas för termin och utgå, i den mån ej annat följer av 10, 11, 12, 14 eller 16 5, med sjuttio procent av basbeloppet.
11
Det belopp som följer av 9 och 10 äg" minskas med två tredjedelar av den del av den studerandes in- komst för terminen, som överstiger fyrtio procent av basbeloppet, samt, om den studerande är gift och sammanbor med maken, där- jämte med en tredjedel av den del av makens inkomst för terminen, som överstiger etthundrafyrtio pro— cent av basbeloppet.
&
Studiemedel beräknas för termin och utgå, i den mån ej annat följer av 10, 11, 12, 14 eller 16 5, för heltidsstuderande med sjuttio pro- cent av basbeloppet och för del- tidsstuderande med trettiofem pro- cent av basbeloppet.
&
För heltidsstuderande minskas det belopp som följer av 9 och 10 55 med två tredjedelar av den del av den studerandes inkomst för terminen, som överstiger fyrtio procent av basbeloppet, samt, om den studerande är gift och sam- manbor med maken, därjämte med en tredjedel av den del av maker-s inkomst för terminen, som över- stiger etthundrafyrtio procent av basbeloppet. För deltidsstuderande minskas det belopp som följer av 9 och 10 55 med två tredjedelar av den del av den studerandes in- komst för terminen, som överstiger etthundratjugofem procent av bas-
Prop. 1971: 37 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
beloppet, samt, om den studerande är gift och sammanbor med ma— ken, därjämte med en tredjedel av den del av makens inkomst för ter- minen, som överstiger tvåhundra- femtio procent av basbeloppet.
Såsom den studerandes inkomst räknas den inkomst som han kan antagas komma att åtnjuta under terminen eller, om studiemedel vid ett och samma tillfälle skola beviljas för mer än en termin, den inkomst som han kan antagas komma att åtnjuta under terminerna, delad med antalet terminer. Värdet av naturaförmåner uppskattas efter regler som fastställas av Konungen. Studiemedel, doktorandstipendium och allmänt barnbidrag anses icke såsom inkomst.
Vad i andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid beräk- ning av makes inkomst.
155
I studiemedel, till vilka den studerande enligt 5—14 55 äger rätt, in- går studiebidrag med följande belopp, nämligen
a) om han är berättigad till stu- diemedel motsvarande minst sjut- tio procent av basbeloppet, åtta- hundrasjuttiofem kronor eller,
b) om han är berättigad till stu- diemedel med lägre belopp, så stor del av åttahundrasjuttiofem kronor, som svarar mot förhållandet mel— lan det belopp vartill han är be- rättigad och sjuttio procent av bas- beloppet.
a) för lzeltidsstuderande, om han är berättigad till studiemedel mot- svarande minst' sjuttio procent av basbeloppet, åttahundrasjuttiofem kronor, eller, om han är berättigad till studiemedel med lägre belopp, så stor del av åtta/zundrasjuttiofem kronor, som svarar mot förhållan- det mellan det belopp vartill han är berättigad och sjuttio procent av basbeloppet,
b) för deltidsstuderande, om han är berättigad till studiemedel mot- svarande minst trettiofem procent av basbeloppet, fyra/zundrafyrtio kronor, eller, om han är berättigad till studiemedel med lägre belopp. så stor del av fyraizundrafyrtio kronor, som svarar mot förhållan- det mellan det belopp vartill han är berättigad och trettiofem pro- cent av basbeloppet.
Utgående studiemedel utgöra i första hand studiebidrag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Prop. 1971: 37 5
Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 februari 1971.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP- LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, MYRDAL, ODH- NOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan angående vuxenutbildning och anför. I prop. 1971: 1 (bil. 10 s. 394) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1971/ 72 beräkna a) till Bidrag till driften av kommunala skolor för vuxna ett förslags- anslag av 130000 000 kr.,
b) till Bidrag till studiecirkelverksamhet ett förslagsanslag av 130 000 000 kr.,
c) till Bidrag till studieförbund ett anslag av 8 900 000 kr.
Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.
1. Inledning
Under de senaste åren har en rad viktiga beslut fattats på vuxenut- bildningens område. I prop. 1970: 35 angående ökat stöd till vuxenut- bildningen (SU 1970: 107, rskr 1970: 273) gjordes en redovisning härav. Jag pekade i denna proposition på det pågående omfattande utrednings- arbetet på vuxenutbildningens område. I det följande kommer jag att ge en redogörelse för nuvarande studie- och utbildningsmöjligheter för vuxna liksom av forskningsinsatserna på området samt den aktuella de— batten.
Under det gångna året har önskemål om förändringar i villkor för och organisation av vuxenutbildning förts fram, både i form av kom- mittébetänkanden och skrivelser från myndigheter och organisationer.
Den 27 januari 1966 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen
Prop. 1971: 37 6
för ecklesiastikdepartemcntct att tillkalla sakkunniga1 för att utreda frå- gan om produktion och granskning av läroböcker och andra pedagogiska hjälpmedel m.m. Utredningen har antagit namnet läromedelsutred- ningen.
En av utredningens uppgifter har varit att behandla frågan om infö- rande av fria läromedel för utbildningsväsendet ovanför grundskolan. Med skrivelse den 12 februari 1970 har utredningen överlämnat betän- kandet (SOU 1970: 10) Fria läromedel.
Efter remiss har yttranden avgetts av skolöverstyrelsen (SÖ), univer- sitetskanslersämbetet (UKÄ), lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden (CSN), statens läroboksnämnd, statskontoret och riksrevisionsverket (RRV). Vidare har yttranden avgetts av Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges elevers central- organisation (SECO), Elevförbundet TLE, Sveriges folkhögskoleelevers förbund (SFEF), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Vuxens'tuderan- des riksorganisation (VRO), Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Folk- bildningsförbundet, Svenska bokförläggareföreningen, Föreningen sven- ska skolproducenter, Svenska bokhandlareföreningen, Moderata ung- domsförbundet (MUF), Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Centerns ungdomsförbund (CUF), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Statens handikappråd och Uppsala studentkår.
1968 års studiemedelsutredning2 har med skrivelse den 7 september 1970 lagt fram betänkandet (Ds U 1970: 13) Vissa frågor rörande studieme— del, vari behandlas frågor om studiestöd för deltidsstuderande och sista ansökningsdag för studiemedel. Efter remiss har yttrande avgetts av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX). Yttranden över betän- kandet jämte yttrandet från SVUX har avgetts av UKÄ, SÖ, CSN, ar- betsmarknadsstyrelsen (AMS), överbefälhavaren, samarbetsnämnden för socialhögskolorna, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, styrel- sen för gymnastik- och idrottshögskolorna, handikapputredningen, LO, SACO, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), TCO, SFS, MUF, FPU, SSU, Riksidrottsförbundet och Statens handikappråd.
I förevarande sammanhang anmäls även skolöverstyrelsens anslags- framställningar för budgetåret 1971/ 72 i vad aVSer vissa anslag inom vuxenutbildningsområdet.
1 Vid tiden för avlämnandet av SOU 1970: 10 riksdagsmannen Hilding Jo- hansson, ordförande, direktören Birger Beckman, landstingsrådet Ruth Kär- nek, studeranden Jan-Eric Furubo, avdelningsdirektören Erland Ringborg och avdelningsdirektören Bengt Dahlbom.
' Förre riksdagsmannen Börje Nilsson, ordförande, rektor Stig Andersson, byråchef Stig Mattsson. civilekonomen Bengt Oberger och riksdagsledamoten Ingrid Sundberg.
Prop. 1971: 37 7
Pedag'ogikutredningen"I har överlämnat en sammanfattning från dis- kussionerna vid en av utredningen anordnad konferens om forskning och utveckling inom vuxenutbildningen (Ds U 1970: 22).
I fråga om många av de framlagda förslagen erfordras inte beslut av riksdagen. För överblickens och sammanhangets skull lämnas dock för vissa av dessa förslag en kortfattad redovisning.
2. Nuvarande utbildningsvägar för vuxna
I prop. 1967: 85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m.m. samt prop. 1970: 35 angående ökat stöd till vuxenutbild— ningen gavs cn översikt av de studie- och utbildningsmöjligheter som stod till de vuxnas förfogande. Jag finner det ändamålsenligt att i denna proposition göra en förnyad redovisning.
2.1. Kommunal vuxenutbildning
Inom den kommunala vuxenutbildningen anordnas undervisning enligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan och gymnasiet - (ämneskurser) och yrkesskolan (yrkesskolkurser). Den kommunala ut- bildningen får dessutom omfatta särskilda yrkesskolkurser och yrkes- skolkurser i form av studiecirklar. Utbildningen anordnas huvudsakligen som deltidsundcrvisning. Eleven kan vad gäller ämneskurser välja att antingen läsa enstaka ämnen eller för fullständig kompetens i den aktu- ella skolformen. Undervisningen är organiserad som koncentrations- läsning, vilket innebär att eleven vanligtvis läser ett eller två—tre äm- nen. samtidigt.
Särskild skolenhet för ämneskurser får inrättas om ämneskurserna beräknas varaktigt motsvara minst 16 poäng, varvid en poäng beräk- nas för varje påbörjat 550-ta1 lektioner. Vid sådan skolenhet skall finnas en ordinarie tjänst som rektor och i vissa fall en ordinarie tjänst som studierektor. I de fall vuxenutbildningen är förlagd till skolenhet för ungdomsutbildning skall finnas en arvodestjänst som studierektor för ämneskurserna.
1967 års reform har medfört en kraftig expansion av den kommu- nala vuxenutbildningen. Läsåret 1967/ 68 fanns kvällsgymnasier i ca 30 kommuner medan läsåret 1970/ 71 ca 300 kommuner anordnar vuxen- utbildning. Gymnasie— och/eller fackskolutbildning på icke-gymnasieort har på grund av särskilda skäl medgetts på ca 35 orter.
" Statssekreterare Lennart Sandgren, ordförande, byråchef Håkan Berg, pro— fessor Kjell Härnqvist, professor Karl—Gustaf Stukåt och byråchef Nils-Eric Svensson.
Prop. 1971: 37 8
Omkring 23000 elever deltog läsåret 1969/ 70 i ämneskurser på grundskolans högstadium och ca 38 500 i ämneskurser på "gymnasiet och i fackskolan. Särskilda skolenheter för vuxenutbildning finns på tio orter, nämligen Gävle, Göteborg (tre enheter), Helsingborg, Malmö (två en— heter), Norrköping, Stockholm (fem enheter), Umeå, Uppsala, Västerås och Örebro. (Enligt beslut den 12 februari 1971 även i Växjö och Karlstad samt den 26 februari 1971 i Sollentuna fr.o.m. läsåret 1971/ 72.)
I kommunala och enskilda yrkesskolkurser deltog ca 92000 elever läsåret 1969/70 fördelade på huslig utbildning 28 400, kontor och han- del 29300, industri och hantverk 18 700, teknisk utbildning 9700 (därav 6 600 i teknisk aftonskola), vårdyrken 4 800 och övriga områ- den 1 200. Av de nyssnämnda 92000 eleverna gick ca 80000 i kom- munala skolor. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 mars 1968 bör skolöverstyrelsen verka för avveckling av teknisk aftonskola, dock un- der förutsättning att jämförbara alternativ skapas inom den kommu- nala vuxenutbildningen.
Statsbidrag utgår med 100 % av utgifterna för löner till lärare och skolledare. Bestämmelser om utbildningen har meddelats i stadgan (1967: 452) för gymnasial vuxenutbildning (ändrad senast 1970: 971).
De största ämnena, dvs. de som läses av det största antalet studerande, var läsåret 1969/ 70 i tur och ordning: engelska, matematik, svenska, samhällskunskap, företagsekonomi och historia. Vid yrkesskolkurserna ges utbildning för ett stort antal yrken inom industri, hantverk, handel och kontor liksom för vårdyrkena. I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 15 mars 1968 (ändrat den 19 april 1968) har en gränsdragning skett mellan yrkesskolans deltidskurser och studieförbundens kurser. Som en följd härav har vissa kurser i t. ex. språk och konsthantverk överförts till studieförbundcn.
En praktisk pedagogisk utbildning om två terminer som är särskilt avpassad för lärare för den statliga och kommunala gymnasiala vuxen- utbildningen anordnas fr.o.m. vårterminen 1971 vid lärarhögskolan i Stockholm. Antalet intagningsplatser beräknas vara ca 25 per termin. Praktikterminen för dessa lärarkandidater skall helt eller delvis för- läggas till kommunal gymnasial vuxenutbildning. Vid antagningen till denna särskilda utbildning gäller samma villkor som för övriga ämnes- lärarkandidater.
2.2. Statlig vuxenutbildning
Vid de statliga skolorna för vuxna i Norrköping och Härnösand med— delas utbildning enligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fack— skola och gymnasium. Undervisningen är en kombination av brevskol- studier och undervisning vid resp. skola, s.k. varvad undervisning.
Prop. 1971: 37 9
Fr. o. m. vårterminen 1968 anordnas vid norrköpingsskolan även under- visning enbart per korrespondens, vilken i likhet med den varvade under- visningen är helt kostnadsfri. Läsåret 1970/ 71 beräknas elevantalet i den varvade undervisningen uppgå till ca 3 900 vid de båda skolorna. Staten svarar för personalkostnader, utgifter för de studerandes studie- material och därutöver för bl. a. viss utrustning och undervisningsmate- rial.
Bestämmelserna om den statliga vuxenutbildningen har meddelats i stadgan (1967: 452) för gymnasial vuxenutbildning (ändrad senast 1970: 971).
2.3. Folkhögskola
Statsbidrag utgår till 105 folkhögskolor och till ett tiotal filialer till dessa. Dessa folkhögskolor kan med hänsyn till huvudmannaskapet in- delas i tre grupper, landstingsskolor, stödföreningsskolor och rörelsesko— lor. Stödföreningsskolorna får vanligen betydande landstingsbidrag och landstingen är representerade i skolornas styrelser. Rörelseskolorna ut— gör ingen homogen grupp. Den folkrörelse som är huvudman är starkt representerad i dessa skolors styrelser. Det är dock vanligt att plats i styrelsen ges åt representant för landstinget och för den kommun där folkhögskolan är belägen.
Målet för folkhögskolans verksamhet är att meddela allmän medbor— gerlig utbildning, ofta med inriktning mot ett visst intresseområde. Under senare år har en ökande andel av folkhögskolans elever sökt sig dit för att få vidareutbildning av allmänt slag som en grund för fortsatt utbild- ning. Några folkhögskolor har speciallinjer som i vissa fall ger direkt yrkesutbildning. Det finns speciallinjer för estetiska ämnen (musik, tea- ter, konst) samt linjer för massmediautbildning och u-landsfrågor. Ut- bildning av ungdomsledare, studieledare och föreningsledare m.m. sker också vid speciallinjer. Flera folkhögskolor har vidare gett sådan under- visning som direkt förbereder eleverna för inträde i socialhögskolor.
Tre olika slags kurser får enligt folkhögskolestadgan (1958: 478, änd- rad senast 1969: 599) ordnas vid folkhögskolan, nämligen vinterkurs, sommarkurs och ämneskurs. Vinterkursen, som är den i fråga om elev- antalet dominerande kurstypen, omfattar 22—30 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor. Ämneskurs skall omfatta minst en vecka. Vinterkurserna kan ingå i en utbildning om två ofta tre årskurser. Ar- betsåret 1969/ 70 hade 83 skolor tre årskurser. År 1969 uppgick antalet elever vid Vinterkurserna till ca 12 800 och antalet elever i ämneskur- ser till ca 10 000.
För folkhögskolorna finns ingen centralt fastställd läroplan. Varje skola får inom de gränser folkhögskolestadgan anger själv utforma sitt program. Endast ämnet musik är obligatoriskt i alla årskurser. I övrigt
Prop. 1971: 37 10
föreskriver stadgan obligatoriska ämnen bara i den första årskursen. Dessa är svenska, litteratur, historia, samhällslära, psykologi, kemi och biologi med hälsolära. Under senare år har försök gjorts med att slopa årskursindelningen och i stället använda nivå- och stoffgruppering. Ge- nom kungörelsen (1966: 24) om grundskolans kompetensvärde m.m. (ändrad senast 1970: 605) har folkhögskolans kompetensvärde i viss ut- sträckning definierats. Folkhögskolekurserna kan under vissa betingelser jämställas med grundskolans högstadium eller fackskola. I vissa fall ger folkhögskolcstudier möjlighet till studier vid universitet eller högskola.
Statsbidrag utgår enligt kungörelsen (1966: 758) om statsbidrag till driftkostnader för folkhögskolor (ändrad senast 1970: 610) till kostna- der för löner m. rn. åt lärare och skolledare med 100 % av de faktiska kostnaderna, till kostnader för viss annan personal samt till pedagogisk utrustning m. 111. Efter skolöverstyrelsens prövning i varje särskilt fall kan även utgå bidrag till personlig assistens åt handikappade elever vid folkhögskolor. Vidare utgår statsbidrag till dyrare pedagogisk utrustning och för sanering av folkhögskolornas ekonomi och till byggnadsarbeten vid folkhögskolor.
Vid lärarhögskolan i Linköping har sedan vårterminen 1970 anord— nats en särskild praktisk-pedagogisk utbildning om två terminer av lärare för folkhögskola och övrigt folkbildningsarbete. Till utbildningen har antagits dels sådana som avlagt filosofie kandidatexamen eller motsva- rande, dels sådana som på annat sätt, t. ex. aktivt arbete inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, ansetts ha förutsättningar att genom- gå utbildningen. Intagningskapaciteten för denna särskilda utbildning är 30 studerande per termin. Av dessa 30 har 8 å lO varit »icke-akademi- ker».
Folkhögskolan har tidigare endast i begränsad utsträckning haft till- gång till lärare med en längre, systematisk lärarutbildning. I den mån till folkhögskola och övrigt folkbildningsarbete sökt sig lärare som ge- nomgått lärarhögskolornas för grundskola och gymnasium anpassade ämneslärarutbildning, har man kunnat konstatera att i denna inte beak- tats de speciella förhållanden som sammanhänger med att eleverna/ kursdeltagarna är vuxna, friheten från fastställda kursplaner, internat- miljö m.m. Att döma av de erfarenheter man hittills haft av den nya utbildningen är de som nu genomgått denna i dessa avseenden väsentligt bättre förberedda.
Hittillsvarande erfarenheter tyder också på att de som antagits på grundval av redovisade erfarenheter från arbete inom folkbildning och folkrörelser och som inte tidigare bedrivit akademiska studier kunnat tillgodogöra sig både den teoretiska och den praktiska undervisningen lika bra som gruppen med universitetsutbildning. Det har också visat sig att behovet är stort av pedagogiskt och metodiskt utbildade lärare inom folkbildningsarbetet med omfattande erfarenheter från folkrörel-
Prop. 1971: 37 11
ser och arbetsmarknad. Detta gäller inte minst inom ramen för den centrala utbildningsverksamhet som löntagarorganisationerna bedriver med statsbidrag fr. o. rn. innevarande budgetår.
2.4. Studieförbund
Det finns i dag tolv av staten godkända studieförbund, av vilka de flesta har anknytning till någon folkrörelse. Studieförbunden bedriver en omfattande studiecirkelverksamhet. För att statsbidrag skall utgå till en studiecirkel krävs bl. a. att den har lägst fem och högst tjugu deltagare, att den omfattar minst tjugu studietimmar, fördelade på minst fyra stu- dieveckor, att den har högst två sammankomster per vecka samt högst tre studietimmar per sammankomst. Ledare för studiecirkel skall god- kännas av studieförbund. Vissa undantag från dessa bestämmelser är möjliga.
Läsåret 1969/ 70 uppgick antalet statsbidragsberättigade studiecirklar till ca 158 000 och bruttoantalet deltagare till ca 1,5 milj.
Statsbidrag utgår enligt kungörelsen (1963: 463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt 1970: 329) med 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiemateriel, dock högst 30 kr. per studietimme. Av detta belopp får högst 24 kr. avse ledararvode. För allmän studiecirkel i svenska, engelska, matematik eller samhälls— kunskap 'som i huvudsak motsvarar utbildning enligt läroplanen för grundskolan utgår dessutom ett tilläggsbidrag om högst 10 kr. per stu— dietimme. Av tilläggsbidraget får högst 8 kr. avse ledararvode. Dess- utom utgår visst statsbidrag för administration och pedagogisk verk- samhet.
En särskild studieform utgör universitetscirklarna. En sådan cirkel skall omfatta minst 48 studietimmar, fördelade på minst 16 samman- komster. I fråga om deltagarantalet gäller samma villkor som för all- män studiecirkel. Ledaren för en universitetscirkel skall ha kompetens för undervisning vid universitet. Statsbidrag utgår med 75 % av kostna- derna för ledararvode och studiemateriel, dock högst med 75 kr. per studietimme. Av detta belopp får högst 60 kr. utgå till ledararvode. Vidare utgår bidrag med 75 % av kostnaderna för resekostnadsersättning och traktamente till ledaren.
2.5. Kurser i radio och television
Våren 1967 tillsattes kommittén för television och radio i utbildningen (T RU). En av kommitténs huvuduppgifter är att bedriva försöksverksam- het med eterförmedlad vuxenutbildning.
Höstterminen 1968 startade i radio och television de första kurserna som TRU producerat — en kurs i engelska och en i företagsekonomi.
Prop. 1971: 37 12
Båda kurserna är på gymnasienivå. Vidare har kurser genomförts i ämnena matematik, socialkunskap och psykologi. Sändningstiden för TRU-programmen i radio och television uppgår vårterminen 1971 till ca 14 timmar i veckan. Kungl. Maj:t har genom beslut den 4 september 1970 fastställt produktionsplan för TRU för budgetåret 1970/ 71. Flera nya kurser bl. a. i arbetsmarknadskunskap på finska och en kurs i fack- liga frågor kommer härigenom att framställas för utsändning via eter- medierna.
Avsikten med TRU-programmen är att de vuxna skall kunna följa dem individuellt och själva arbeta med det kursmaterial som framställs till programmen. TRU samarbetar dock även med övriga kursanordnare av vuxenutbildning.
Inom bl. a. den kommunala vuxenutbildningen ges möjlighet att delta i lärarledd undervisning i anslutning till TRU-kurserna. Samverkan före- kommer också med studieförbunden, som anordnar studiecirklar i an- slutning till programmen. Vidare förekommer samverkan med korre- spondensinstitut och den som vill kan sända in svarsuppgifter och få dem rättade. Ett flertal av TRU:s kurser svarar mot hela eller delar av ämnena matematik, svenska och samhällskunskap på grundskolans hög— stadium och kan därför användas i den studiecirkelverksamhet som vänder sig till vuxna med kort och bristfällig utbildning. Kurserna i arbetsmarknadskunskap, matematik på nytt och svenska nu används i det arbete som FÖVUX bedriver.
Genom Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning görs dagliga undersökningar om antalet TV-tittare. Av dessa under- sökningar framgår bl.a. att det genomsnittliga antalet TV-tittare per program under hösten 1970 för kursen i u-landskunskap var ca 600 000, för kursen i psykologi ca 235000 och kursen matematik på nytt ca 225 000.
Sveriges Radio producerar sedan många år tillbaka kurser för vuxna, t. ex. i språk. Under senare år har även sänts kurser i svenska för in- vandrare. Dessutom kommer bl. a. att sändas kurs i samhällsorientering för invandrare och kurs i studieteknik som riktar sig till alla vuxna som studerar eller tänker börja studera.
2.6. Arbetsmarknadsutbildning
Arbetsmarknadsutbildning är beteckningen på utbildning som beviljas på sysselsättningspolitiska grunder. Berättigade till arbetsmarknadsut- bildning och utbildningsbidrag är personer som är arbetslösa, hotade av arbetslöshet eller som är svårplacerade på arbetsmarknaden. Vederbö— rande skall ha fyllt 20 år och vara sökande vid arbetsförmedlingen. Från denna 20-årsregel görs dock undantag för bl. a. ensamstående mödrar, handikappade och flyktingar. Arbetslöshetskravet gäller ej den s.k.
Prop. 1971: 37 13
bristyrkesutbildningen. Denna ger utbildning i yrken, inom vilka det med hänsyn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig be- tydelse att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft.
De vanligaste formerna av den i egen regi anordnade arbetsmark— nadsutbildningen är omskolningskurser, som ger grundläggande utbild- ning för ett nytt yrke, fortbildningskurser, vilka ger utbildning inom det egna yrkesområdet, samt nybörjarkurser. Vidare anordnas reaktive- ringskurser för personer som tidigare varit yrkesverksamma och vill återuppta förvärvsarbetet. Kursernas längd varierar från några veckor upp till flera år. Av de personer som 1969 påbörjade arbetsmarknads- utbildning gick ca 42 % i särskilda kurser anordnade av skolöversty- relsen. Ca 25 % gick i det reguljära utbildningsväsendet, ca 10 % i företagsutbildning och ca 20 % i övriga kurser.
För planeringen svarar arbetsmarknadsstyrelsen i samarbete med skol- överstyrelsen och arbetsmarknadens parter. Verksamhetens volym och inriktning bestäms genom en för varje budgetår fastställd ramplan, som justeras alltefter behov under året. Tillverkningsarbete är det största enskilda utbildningsområdet. Servicearbete i vid mening såsom vård och kontorsarbete och inte direkt yrkesinriktade kurser är andra stora områden. Den största åldersgruppen, 25—34 år, svarar för ca 30 % av elevantalet.
Effekten av utbildningen bedöms som god, och undersökningar visar att över 70 % som avslutat yrkesinriktad utbildning fått anställning efter en månad.
Arbetsmarknadsutbildningens omfattning har under de senaste tio åren nästan tiodubblats. Budgetåret 1959/ 60 deltog ca 11000 personer i arbetsmarknadsutbildningen medan den innevarande budgetår beräknas komma att omfatta ca 100 000.
Höstterminen 1969 inleddes en försöksverksamhet med allmänna äm- nen i kurser inom arbetsmarknadsutbildningen. Syftet är att ge kursdel— tagarna, som i allmänhet har förkunskaper endast motsvarande sex-sju— årig folkskola, en kompletterande allmän utbildning. Tolv kurscentra ut- sågs till försöksorter. På dessa har försöksverksamheten huvudsakligen bedrivits i kurser inom det verkstadsmekaniska området omfattande en kurstid av minst 20 veckor. Utbildningen har omfattat sammanlagt 336 lektioner i följande ämnen: svenska 96 lektioner, samhällskunskap 24 lektioner, engelska 48 lektioner, matematik 96 lektioner och fysik/ kemi 72 lektioner. Deltagarna i försöksverksamheten har erhållit motsvarande förlängning av den totala kurstiden för att tiden för den egentliga yrkes- utbildningen inte skulle reduceras.
Inom ramen för den forskningsverksamhet som arbetsmedicinska in- stitutet under budgetåret 1969/ 70 bedrivit inom arbetsmarknadsutbild— ningen har en uppföljning skett av den allmänna utbildningen på sex av de tolv försöksorterna.
Prop. 1971: 37 14
Enligt vad som erfarits såväl från kursföreståndarna på försöksorter- na som genom arbetsmedicinska institutets undersökningar har den all- männa utbildningen fått ett övervägande positivt mottagande från kurs- deltagarnas sida och intresset för densamma har i allmänhet varit stort.
Mot bakgrunden av de positiva erfarenheterna har skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen i samråd beslutat att utbildning i allmänna ämnen skall ingå som en del av den arbetsmarknadsutbildning som be- drivs vid samtliga centra och avses tillämpas vid alla dessa kursorter senast den 1 april 1971.
Utbildningen skall omfatta ett stort antal kurser och förlänger den individuella kurstiden för deltagare i dessa med åtta veckor. Utbild- ningen skall omfatta sammanlagt 288 lektioner i följande ämnen: svens- ka 80 lektioner, samhällskunskap 48 lektioner, engelska 32 lektioner, matematik 80 lektioner och fysik/kemi 48 lektioner.
2.7. Eftergymnasial vuxenutbildning
Under senare år har personer utan formell behörighet getts ökade möjligheter till eftergymnasiala studier. På grundval av förslag från kompetensutredningen har Kungl. Maj:t i kungörelsen (1969: 68) om vidgat tillträde till högre utbildning (omtryckt 1970: 371) meddelat be- stämmelser om försöksverksamhet med vidgat tillträde till grundläg- gande utbildning inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet. Be- hörig att inskrivas vid universitet är enligt dessa bestämmelser den som fyller 25 år senast under det år han begär inskrivning och som varit yrkesverksam under minst fem år eller på annat sätt förvärvat motsva- rande erfarenhet. Den studerande skall uppfylla de krav på förkunskaper som oundgängligen fordras för att han skall kunna tillgodogöra sig ut- bildningen. Försöksverksamheten omfattar studier för sammanlagt 60 poäng, varav högst 40 poäng inom ett och samma ämnesområde. Hittills har under tiden den 1 juli 1969 t. o. m. den 30 september 1970 2400 elever skrivits in. Pedagogik är det vanligast förekommande ämnet, men även ämnen som företagsekonomi, psykologi, sociologi och engelska är populära.
En annan möjlighet för vuxenstuderande av olika kategorier utan formell behörighet utgör den försöksverksamhet med yrkesinriktade kur- ser om normalt en termins längd vid universiteten som påbörjades läs- året 1969/ 70 bl. a. i arbetsmarknadsteknik. För läsåret 1971/ 72 plane— ras utbildning i första hand i administrativ teknik, arbetsmarknadstek- nik med personaladministration, informationsteknik, museiteknik, un- dervisningsteknologi, dramatik, u-landsfrågor med biståndsteknik, skog— lig produktionslära samt en kurs i miljövård om två terminer.
Dessutom anordnas s.k. extern universitetsutbildning, dvs. kursverk- samhet med anknytning till universitet och högskolor men utanför des- sas reguljära verksamhet. Se vidare under avsnittet 5.3.3 (5. 60).
Prop. 1971: 37 15
2.8. Korrespondensundervisning
Skolor och institut som sysslar med korrespondensundervisning är få i vårt land. Trots detta har korrespondensundervisningen som studie— form för vuxna haft stor betydelse. Vartefter som andra möjligheter till vuxenstudier byggts ut, har korrespondensundervisningen delvis ändrat form. Den har alltmer kommit att ingå som en del i större undervisnings- enheter.
Kombinationer med korrespondensundervisning och kortare internat- kurser blir allt vanligare. Samma gäller med kombination korrespondens- undervisning och studiecirklar.
Utbudet av kurser för korrespondensundervisning är stort. De om- fattar dels enskilda ämnen eller delar av ämnen och dels större kombina- tioner som ger en viss kompetens. Utvecklingen har i stort gått från större ämneskombinationer till enskilda ämnen. Anledningen är att de flesta studerande numera använder korrespondensstudier för att kom- plettera punktvisa brister i kunskaperna.
Korrespondensstudier är att betrakta som en relativt svår studieform som kräver ett stort mått av planering. Även om studierna medger en återkoppling i form av brev och svar medför bristen på den direkta kontakten med undervisaren svårigheter.
Så snart korrespondensstudierna kombineras med andra former, ger de dels större effekt, dels mindre bortfall från studierna. Undersök- ningar som gjorts på Brevskolan har bekräftat detta. Studieformen har varit aftonbrevskola. Detta innebär att en del av studierna bedrivs i form av grupparbete i studiecirkel och en del i form av enskilda studier, där varje deltagare sänder in svar till Brevskolan. Kombinationen enskilda studier och cirkelstudier ger således bättre studieresultat och mindre bortfall. Bortfallet i aftonbrevskolorna torde ligga på ca 15 %.
Under den senaste tioårsperioden har kurserna för korrespondens- undervisning förändrats märkbart. Detta gäller både språkligt och peda- gogiskt. Många kurser är utformade både som gruppstudiematerial och som kurser för enskilda studier. _
De olika instituten och skolorna har ett brett ämnesregister. Huvudin- riktningen varierar dock. Av följande presentation framgår olikheterna.
Hermods korrespondentinstitut är en stiftelse. Under 1967 uppgick NKI-skolan i Hermods. Delägarna i stiftelsen är i stort sett olika före- tag. Hermods kurser har därför till stor del inriktats på att utbilda an- ställda inom företagen. Kurserna är i huvudsak kompetensinriktade. Detta innebär att Hermods i sitt bestånd har kurser som är läroplans- anpassade. De överensstämmer med såväl grundskolan som gymnasiet. Hermods har ca 95 000 nyanmälningar per år.
Brevskolan ägs av de stora folkrörelserna. I första hand bör nämnas Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen & Sverige (LO), fack-
Prop. 1971: 37 16
förbunden, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Arbetarnas bild- ningsförbund (ABF) och Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsför- ening (HSB). Brevskolans kursbestånd är till stor del inriktat på del- ägarorganisationernas behov. Ofta specialproduceras kurser för en be- stämd målgrupp. Utöver detta har skolan ett brett allmänt kursbestånd.
Verksamheten inom delägarorganisationerna är både kompetensinrik- tad och allmänorienterande. Inom KF-sektorn bedrivs en omfattande personalutbildning. Inom de övriga organisationerna bedrivs verksamhet av mera punktmässigt slag. Här dominerar utbildning av fackligt och politiskt förtroendevalda. På studiecirkelsidan, där en viss del av verk- samheten bedrivs i form av studiecirklar med svarsgranskning, finns också svenska, främmande språk och konsthantverksämnen.
Brevskolans kurser är i huvudsak inriktade på de fyra ämnesgrupper som är prioriterade för högre statsbidrag i studiecirklar. Brevskolan har ca 50 000 nyanmälningar per år.
Lantbrukets korrespondensskola (LTK) är i huvudsak inriktad på ut- bildning inom jordbrukets område. Den ägs av jordbruksorganisationer- na. På så sätt har också LTK en viss folkrörelseinriktning. LTK har ca 15 000 anmälningar per år.
Försvarets brevskola meddelar till befäl på aktiv stat och i reserven m.fl. korrespondensundervisning i militära ämnen, totalförsvars-, sam- hälls- och utrikespolitiska frågor m.m.
2.9. Löntagarorganisationernas utbildning
Löntagarorganisationer är bl. a. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksför- bund (SR), Sveriges akademikcrs centralorganisation (SACO) samt Sve- riges arbetares centralorganisation (SAC).
Den studieverksamhet som bedrivs av dessa organisationer har flera syften. Den vill ge medlemmarna insikter i fackliga och samhälleliga frågor. Studieverksamheten har vidare till uppgift att tillfredsställa det stora behovet av skolning av dem som skall företräda medlemmarna i olika situationer. Sådana förtroendevalda, t. ex. ordförande i verkstads- klubbar eller tjänstemannaklubbar, måste för att fylla sina uppgifter ha betydande kunskaper inom en rad ämnesområden. De skall bl. a. före- träda medlemmarna vid förhandlingar med arbetsgivaren, vilket kräver kunskaper om de lagar och avtal, som reglerar förhållandena på arbets— marknaden, men också insikter i samhälls- och företagsekonomi. På arbetsplatserna finns numera olika och ofta ganska komplicerade system för lönesättning, vilka den facklige förtroendemannen måste vara väl förtrogen med. Denne får också ofta vara ett slags kurator på arbets- platsen; för detta kan kunskaper i sociallagstiftning vara nödvändiga. Detta gäller inte minst för det ökade inslaget av utländsk arbetskraft.
Prop. 1971: 37 17
Den äldsta och mest kvalificerade av de allmänna LO-kurserna har varit den s.k. tremånaderskursen, som under senare år erhållit benäm- ningen Facklig huvudkurs. Endast en begränsad del av denna kurs ägnas fackliga frågor. Den andra längre typen av kurser, de s. k. sexveckors- kurserna, ger större utrymme åt allmänna fackliga frågor, såväl fack- föreningsrörelsens historiska bakgrund som dess nutida omfattning och organisation. De allmänna styrelsekurserna om två veckor koncentrerar sig i huvudsak på det praktiska arbetet inom en avdelning. Därutöver anordnas ett antal kurser om två veckor speciellt avsedda för invandrare. LO anordnar vidare ett antal Specialkurser, bl. a. arbetarskyddskurser, kurser i företagsdemokrati och kontakt- och informationskurser. Under studiesäsongen 1971/ 72 kommer fackföreningsrörelsen i samarbete med ABF, Brevskolan och TRU att genomföra sin hitintills största vuxen- utbildningssatsning. Syftet är att nå 100000—150000 LO-medlemmar som man inte tidigare lyckats aktivera, vare sig för fackliga frågor el- ler studiefrågor.
Den längsta TCO-kursen är den s.k. månadskursen. Vidare anordnar TCO ett antal Specialkurser som ger kvalificerad utbildning inom olika ämnesområden.
De övriga löntagarorganisationernas kursverksamhet omfattar i regel veckokurser samt två- och tredagarskurser.
Löntagarorganisationerna tillsammans anordnade under 1968 ca 285 kurser och 562 kursveckor. Siffrorna avser kurser om minst en vecka och antalet deltagare i dessa kurser uppgick till närmare 10 000.
Enbart LO som är den största löntagarorganisationen med ca 1,6 milj. medlemmar satsar årligen ca 30 milj. kr. på Studieverksamheten.
Statsbidrag utgår fr.o.m. budgetåret 1970/ 71 till löntagarorganisa- tionerna för deras centrala kursverksamhet enligt statsmakternas beslut är 1970 (prop 1970: 35, SU 1970: 107, rskr 1970: 273). Enligt bestäm- melserna i kungörelsen (1970: 272) om statsbidrag till löntagarorganisa- tionernas centrala kursverksamhet utgår statsbidrag till kostnader för undervisning, resor och inackordering. Till ersättning för undervisnings- kostnader utgår statsbidrag med 100 % av de faktiskt utgående ersätt- ningarna, dock högst 100 kr. per elevvecka. Till kostnader för delta- gares resor utgår bidrag med hälften av de faktiska kostnaderna och för inackordering med 30 kr. per elevdygn.
2.10. Statlig personalutbildning
Många av de större statliga myndigheterna anordnar sedan länge grundläggande fackutbildning jämte påbyggnadsutbildning för sina an- ställda. Syftet är att säkerställa myndigheternas behov av specialutbil- dad arbetskraft, när detta behov inte kan tillgodoses inom det allmänna utbildningsväsendet. Sådan utbildning förekommer framför allt inom
Prop. 1971: 37 18
försvaret och affärsverken men också hos andra stora myndigheter som vägverket, tullverket, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen och kriminal- vårdsstyrelsen. Som exempel på här aktuell fackutbildning kan nämnas postverkets administrativa kurs, SJ:s assistentutbildning, televerkets tele- grafbiträdeskurs och telegrafexpeditörskurs, tullverkets kammarskrivar- kurs, kurser vid polisskolan samt socialstyrelsens och kriminalvårdssty- relsens gemensamma vårdarutbildning. Också den av länsstyrelsernas utbildningsnämnd bedrivna landskanlistutbildningen kan räknas hit lik- som på olika håll förekommande aspirantutbildning.
I övrigt består inomverksutbildningen huvudsakligen av skilda slag av introduktionskurser och fortbildningskurser. De sistnämnda är i stor utsträckning inriktade på komplettering av fackkunskaper jämte arbets- ledning och administrativa tekniker.
Utbildningen bedrivs i många olika former, t. ex. i »skolform», på internatkurser eller som korrespondensstudier (helt eller delvis på fritid).
Inomverksutbildningen är, sedd i sin helhet, omfattande. Över 1 000 olika kurstyper finns i dag i statsförvaltningen.
Genom inrättandet år 1967 av statens personalutbildningsnämnd (PUN) markerade statsmakterna den vikt man fäster vid statlig personal- utbildning. Härigenom skapades ett för hela statsförvaltningen centralt personalutbildningsorgan. Nämnden har enligt sin instruktion bl. a. till uppgift att undersöka behovet av statlig personalutbildning, planera och genomföra sådan för flera myndigheter gemensam utbildning, bistå statliga myndigheter i utbildningsfrågor, främja samordningen av statlig personalutbildning.
Nämnden ser som sin främsta uppgift att skapa större enhetlighet i och få till stånd en bättre samordning av statlig personalutbildning. För att närma sig detta mål har nämnden dels börjat framställa kurspaket av- sedda att användas i inomverksutbildningen, dels vidgat ramen för sin konsultationsverksamhet. Nämnden bedriver själv sådan personalutbild- ning som riktar sig till statsanställda, oberoende av vilken myndighet de tillhör, och som lämpligen bör anordnas centralt. Som exempel på nämn- dens kurser kan anföras kurs för ekonomipersonal, kurs i berednings— och föredragningsteknik, allmän chefskurs och kanslistkurs. Nämnden ordnar också utbildning av ledamöter i företagsnämnderna.
Omfattningen av den kursverksamhet som PUN avser att genomföra under budgetåret 1970/ 71 framgår av följande sammanställning (s. 19).
Central statlig personalutbildning bedrivs också av statskontoret och riksrevisionsverket. Statskontoret bedriver utbildning i rationalisering, automatisk databehandling och planeringsteknik, medan riksrevisions- verket anordnar kurser f. n. bl. a. i programbudgetering. Liksom perso- nalutbildningsnämndcn ger båda myndigheterna ut program med de- taljerade uppgifter om sin utbildningsverksamhet.
Vad beträffar innehållet i den framtida statliga fortbildningen är det
Prop. 1971: 37 19
Antal Antal Antal
Olika slag av utbildning kurser deltagare pcrsondagar Introdukrionsutbildning
biträdespersonal 71 1 800 5 400 handläggande personal 10 225 2 900 Fortbildning
biträdcspersonal 17 380 2 800 handläggande personal 17 380 3 100 Vidareutbildning 3 75 5 300 Utbildning av företags- nämndsledamölcr 6 200 600 Övrig utbildning 7 150 450 Summa 131 3 210 20 550
rimligt att räkna med ökade insatser framför allt i fråga om arbets- och personalledning, arbetarskydd samt förvaltningsdemokrati.
Vidare kan nämnas att pågående strukturomvandling och rationali- sering inom statsförvaltningen kommer att ställa särskilda krav på in- satser för omskolning.
Kostnaderna för den utbildningsverksamhet som PUN bedriver upp- går till drygt 2 milj. kr. per år (exkl. lönekosntader för kursdeltagare och nämndens administrationskostnader).
2.11. Svenska kommunförbundets utbildningsverksamhet
Förberedelserna för den kommunindelningsreform som trädde i kraft med 1952 års ingång initierade centrala åtgärder för fortbildning av kommunala funktionärer. Dessutom inverkade det förhållandet att kom- munerna under åren närmast efter andra världskriget fått nya och vid- gade uppgifter. Nämnda faktorer gjorde att behovet av fortbildning för kommunala förtroendemän blev särskilt framträdande.
En central nämnd med representation från kommunförbund och'sta- ten inrättades. I nämndens regi organiserades korrespondenskurser med början 1948. Dessa kurser, som följdes av konferenser där korrespon— denskursernas innehåll diskuterades mot bakgrund av deltagarnas prak— tiska erfarenheter, omfattade bl. a. bostadsförsörjning, samhällsplanering, socialvård, skoladministration, kommunal ekonomi. Kurserna var ur- sprungligen avsedda för kommunala förtroendemän. Ett framspringande fortbildningsbehov gjorde dock att även tjänstemän inom kommunalför- valthingens olika grenar började anmäla sig som kursdeltagare. Kommu- nerna fick på detta sätt relativt tidigt en fortbildning för administratörer. Sedan 1952 års kommunindelningsreform genomförts övertogs verksam- heten av de primärkommunala förbunden och bedrevs under namnet Kommunskolan. Från 1956 lokaliserades verksamheten till en särskild internatskola i Sigtuna. Central kursverksamhet för förtroendemän och tjänstemän bedrevs i Kommunskolans regi fram till förbundssamman- läggningen den 1 juli 1968. De båda primärkommunala förbunden som
Prop. 1971: 37 20
ägde skolan hade dessutom viss egen kursverksamhet såväl centralt som regionalt. Vid omorganisationen 1968 sammanfördes den kursverksam- het, som tidigare bedrevs av de båda förbunden var för sig och av den gemensamt ägda Kommunskolan, i det nya Svenska kommunförbundets utbildningssektion. Genom att sektionen ingår i den personaladministra- tiva avdelningen samordnas utbildningen med förbundets övriga verk- samhet för kommunernas personaladministration. Redogörelsen i det föl- jande avser verksamheten inom den nya organisationens ram.
Muntliga kurser indelas med hänsyn till lokaliseringen i följande typer: centrala (C), regionala (R) och llinskurser (L). De centrala och regio- nala kurserna, som omfattar 1—3 veckor," planeras och genomförs av personal vid förbundskansliet och Kommunskolan. Länskurserna, som i allmänhet omfattar 1—3 dagar, planeras och genomförs vanligen av resp. sekreterare hos länsavdelningarna.
C-kurserna förläggs till Kommunskolan i Sigtuna och R-kurserna till fem förhyrda internat i Sollefteå, Borlänge, Eskilstuna, Uddevalla och Ronneby.
C—kurserna 1970 vänder sig till följande kategorier. Förtroendemän: kommunalråd, kommunernas styrelser, lönenämndcr, revisorer, brand- styrelser, bostadsförmedlingsnämnder, byggnadsnämnder, fritidsnämnder, skolstyrelser, kulturnämndcr, sociala nämnder, hälsovårdsnämnder, för- troendemän och anställda: kommunal information, markfrågor, samhälls— planering; anställda: förvaltningsjurister, kommunal— och utredningssek— reterare, förvaltningschefer, rationaliseringspersonal, personal vid rådgiv- ningsbyråer för alkoholskadade.
R-kurserna 1970 vänder sig till följande kategorier. Förtroendemän och anställda: turism. Anställda: kommunalekonomer, drätselkamrerare och kamrersassistenter, lönesekreterare, personalfunktionärer, statistiker, avlöningsförrättare, brandchefer, brandmästare, bostadsförmedlingsper- sonal, skolchefer, skoladministratörer, skolkamrerare och assistenter, skolkuratorer, bibliotekschefer, musikledare, kontorister vid skolkontor och bibliotek, socialchefer, socialassistenter, föreståndare vid ålderdoms- hem, övrig personal vid ålderdomshem, hälsovårdsinspektörer.
Begreppen centrala kurser (C) och regionala kurser (R) avskaffas dock fr. o. m. 1971. Samtliga kurser är förbundskurser och skall vara kvali- tativt jämförbara. Avgörande för om en kurs genomförs på annan plats än Kommunskolan bör i framtiden enligt förbundet vara huruvida den till sin karaktär är lämplig att lokalisera till sådan plats, t. ex. genom att den är lätt att administrera, kräver relativt sett mindre kursledarinsats etc.
Kursverksamhetens omfattning framgår av följande sammanställning (s. 21).
Anställda erhåller i allmänhet sin lön i vanlig ordning under den tid kurs pågår och förtroendemän får vanligen förrättningsarvode. För båda
Prop. 1971: 37 21
Centrala och regionala kurser 1970
Antal deltagare
Antal Förtroende-
Förvaltningsområde kurser män Anställda Summa Central förvaltning .............. 76 722 2 459 3 181 Rätts- och samhällsskydd samt folk-
bokföring och beskattning ...... 7 78 157 235 Fastighetsförvaltning och bostadsför-
sörjning ...................... 4 75 87 162 Byggnads- och planväsen, gatu- och
parkförvaltning, sport och frilufts-
liv .......................... 24 492 292 784 Undervisning och annan kulturell
verksamhet ................... 21 383 449 832 Socialvård och socialförsäkring . . . . 32 417 807 1 224 Hälso- och sjukvård .............. 4 133 36 169 Summa ........................ 168 2 300 4 287 6 587
kategorierna gäller att kommunen betalar kostnaderna för resa och uppehälle.
Kommunförbundets länsavdelningar har vid sina L-ku-rser en verk- samhet som torde motsvara 32 000 studiedagar per år. Kommunerna, i synnerhet de största, har också egen utbildningsverksamhet. Dessutom används externa kursarrangörer för utbildning av kommunala funktio- närer.
Brevkurserna som var verksamhetens ursprung är nu av blygsam om- fattning. Följande brevkurser är dock fortfarande aktuella: Kommunal ekonomi del I Budgetering (utgiven 1969), Kommunal medelsförvalt- ning II (utgiven 1966), Barnavårdslagstiftningen (utgiven 1967), Foster- barnsvård (utgiven 1968).
En allt större del av fortbildningen och vidareutbildningen inom den kommunala sektorn avser Svenska kommunförbundet att lösa genom produktion av kurspaket. Dessa produceras centralt inom förbundskans— liet, som också ombesörjer utbildning av handledare. Fyra kurspaket har producerats, ett för utbildning av lagförmän (Lagbasen), ett för utbild- ning av kontoristpersonal (KUB), ett för utbildning av ledamöter i före- tagsnämnder (Samverkan) samt ett till utbildning i elevregistreringssyste- met för grundskolan (Elev G). Dessa kurspaket, i förhållande till var- andra olika både till omfattning och uppbyggnad, utgör tillsammans med handledarutbildningen, vilken sker som internatkurs, en form av utbild- ningssystem.
F.n. arbetas med ytterligare tre kurspaket; Arbetarskydd—Arbets— miljö, Personal samt Föredragningsteknik. Inom kort börjar arbetet med ett paket avsett för arbetsledare inom kommunernas bygg- och anlägg- ningsverksamhet. Den decentralisering av genomförandet som kurspaket-
Antal kurs- dagar
103 168
17 786
Antal studie- dagar
12 546
3 641
3 746 6 402 737 28 649
Prop. 1971: 37 22
produktionen innebär gör det möjligt att systematiskt utbilda även de till antalet stora arbetstagargrupper som inte kan nås med en central eller regional kursverksamhet. Muntliga kurser kan nämligen bara täcka en del av utbildningsbehovet för de ca 60 000 förtroendemännen (exkl. suppleanter), 96000 tjänstemännen och 182000 Övriga arbetstagarna. I dessa siffror ingår inte lärarpersonal.
Kommunala yrkesnämnden (KYN) är ett samarbetsorgan mellan Svenska kommunförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet. Inom nämnden har diskuterats kartläggning av utbildningsbehovet för gruppen övriga arbetstagare och lämplig organisation av kursverksam- heten för följande grupper: vårdhemspersonal, skolbespisningspersonal, städpersonal, städledare, maskinförare, lagförmän, sprängare och drift- maskinister. En stor del av nämnda kursverksamhet genomförs av bl. a. statens institut för företagsutveckling (SIFU) på uppd-rag av Svenska kommunförbundet.
Kommunförbundets kostnader för utbildningsverksamheten torde uppgå till ca 3,5 milj. kr. per år. Härutöver kommer kommune-mas ut— gifter för resor, traktanientcn m.m. i samband med utbildningsverk- samheten.
2.12. Svenska landstingsförbundets utbildningsverksamhet
Landstingsförbundet påbörjade 1964 kurs- och konferensverksam- het av mer betydande och kontinuerlig art. Verksamheten fick i inled— ningsskedet en stark prägel av grund- och vidareutbildning för bl. a. tjänstemän inom organisations- och personalfunktionerna.
En särskild utbildningsavdelning för handläggning av utbildningsfrå— gorna (grund- och vidareutbildning samt fortbildning) tillskapades inom förbundet 1965. Samma år förvärvade förbundet en egen kursgård — Landstingsskolan Högberga, Lidingö. Kursgården togs i bruk 1966.
1965 påbörjades den s.k. regionala och lokala utbildningsservicen från förbundets sida. Genom att framställa utbildningsmodeller och material medverkade förbundet till en initiering, aktivering och sam- ordning av kurser i landstingens regi.
Vid ungefär samma tidpunkt påbörjades inom utbildningsavdelningen en kontinuerlig bevakning och utveckling av pedagogiska metoder och tekniker. Detta arbete har i stor utsträckning inriktats på att utveckla intern TV, som hjälpmedel för fortbildning och information till olika personalgrupper inom sjukhusen och landstingen.
Landstingsförbundets fortbildning har dubbla syften. Den skall dels ge möjligheter till kontinuerlig informations- och erfarenhetsutbyte mel- lan landstingen och förbundet, dels vara ett viktigt led i utveckling- en av landstingens olika personalgrupper. Verksamheten kan i princip uppdelas på tre huvudområden: centrala kurser, regional och lokal ser-
Prop. 1971: 37 23
vice samt samplanering och prioritering av externa arrangörers kurser. De centrala kurserna ordnas och genomförs av utbildningsavdelningen. Som regel förläggs dessa till Landstingsskolan Högberga. Antalet kurs- veckor per år uppgår till totalt 40—45. Totala antalet deltagare per år vid centrala kurser uppgår till ca 1 000 och vid regionala och lokala kurser till ca 12 000 per år. Anställda erhåller i allmänhet sin lön i van- lig ordning under den tid kurs pågår och förtroendemän får vanligen förrättningsarvode. För båda kategorierna gäller att landstinget betalar kostnaderna för resa och uppehälle.
Tonvikten i förbundets fortbildningsverksamhet har på senare år i allt högre grad lagts på regional och lokal verksamhet —— utbildnings- modeller och utbildningsmateriel. Den centrala kursen är ofta bara en del, om än en viktig del, av en utbildningsmodell inom visst funktions- område. En central kurs måste som regel följas upp av regionala och lokala aktiviteter om önskad bredd och effekt skall kunna nås. Den snabba utvecklingen inom det regionala och lokala området har för förbundets utbildningsavdelning medfört ett allt större förlags- och distributionsansvar. Detta har blivit fallet trots att ett omfattande sam- arbete med bl. a. olika korrespondensinstitut ha-r inletts när det gäller produktion av utbildningsmaterial för större målgrupper.
Även om landstingens och förbundets resurser och möjligheter att arrangera fortbildning för landstingspersonalen har ökat starkt under de senaste åren kvarstår enligt förbundet behovet av kurser som anord- nats av externa arrangörer (personalorganisationer, statliga myndigheter, branchföreningar etc). Om huvudmannen skall kunna stödja ekonomiskt —- i vissa fall helt bekosta — denna verksamhet är det givetvis av största intresse att kurserna i möjligaste mån svarar mot de behov och krav som huvudmannen har. Utbildningsavdelningens strävan är här att i så god tid som möjligt få kontakt med de viktigaste utbildningsarran- görerna för att ur såväl innehållsmässig som pedagogisk synpunkt .f å till- fälle att bedöma planerade kurser.
Aktuella ämnesområden inom landstingsförbundets fortbildningsverk- samhet under 1971 är bl.a. följande: chefsutbildning, ekonomi, för- svars- och katastrofmedicin, information, kulturfrågor, omsorger, orga- nisation och rationalisering, personaltjänst och administration, rehabi— litering, revision, sjukvårdsadministration, teknisk tjänst samt sjukhus- planering, byggnads- och utrustningsfrågor.
För att utbildningsavdelningens fortbildningsverksamhet skall få en så adekvat och verklighetsnära utformning som möjligt har olika refe- rensgrupper utsetts för utbildningsplaneringen. I dessa referensgrupper och arbetsgrupper ingår dels företrädare för landstingen (förtroendemän, chefsadministratörer, målgruppsrepresentanter), dels företrädare för se- cialvårdens och sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), statliga myndigheter och personalens fackliga organisationer.
Prop. 1971: 37 24
Här kan nämnas att utbildningsavdelningen har ett kontinuerligt samar— bete i utbildningsfrågor med personalens fackliga organisationer. Som exempel kan nämnas landstingskommunala yrkesnämnden (LYRK) som är ett samarbetsorgan i utbildningsfrågor mellan Svenska landstingsför- bundet och Svenska kommunalarbetareförbundet.
Referensgruppens uppgift är dels att medverka i planeringen och produktion av bestämda projekt (kurspaket, kursmodeller), dels att medverka i utarbetandet av långsiktiga riktlinjer för utbildningsverksam- heten inom vissa ämnesområden. Utbildningsavdelningen har f.n. ett 20-tal referensgrupper och arbetsgrupper aktuella inom fortbildnings- området. Antalet ledamöter i dessa grupper uppgår till ca 150.
Landstingsförbundets kostnader för fortbildningsverksamheten upp- går f. 11. till ca 2 milj. kr. per år. Härtill kommer landstingens utgifter för lönekostnader under utbildningen, vikariekostnader i förekommande fall, resor, traktamenten m.m. i samband med utbildningsverksamheten.
2.13. Utbildningen inom det privata näringslivet
En omfattande vuxenutbildning bedrivs sedan länge inom det privata näringslivet. Främst är det utbildning av de anställda för deras nuvarande eller planerade befattningar som kommer i fråga, dvs. yrkesinriktad ut- bildning, samt sådan nivåhöjande allmän utbildning som behövs för vidareutbildning, omskolning etc. Utbildningsinsatserna varierar starkt mellan olika branscher men också mellan företag i samma bransch. Något mått på all vuxenutbildning inom denna sektor finns f. n. inte. Utbildningen sker dels inom de enskilda företagen, dels genom att an- ställd personal deltar i extern utbildning.
De flesta större företag har särskilda utbildningsavdelningar som ut- arbetar och genomför utbildningsplaner. Utbildningen inom de små och medelstora företagen drivs oftai samarbete med olika organisationer såsom Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och dess förbund, Sveriges Hantverks— och Industriorganisation (SHIO) samt Statens Institut för företagsutveckling (SIFU). SAF, som är den största näringslivsorganisa- tionen med ca 24 000 delägarföretag, driver genom sitt utbildningsorgan Arbetsledareinstitutet-Rationaliseringstekniska institutet (ALI—RATI) ca 700 kurser om året med omkring 17 000 deltagare. Kurserna om- fattar utbildning i chefsarbete, personalorganisation och produktions- . ekonomi och genomförs till ungefär lika delar vid internat och i före- tagen. Kurserna står öppna även för den offentliga sektorn. De olika förbunden inom SAF ägnar sig främst åt utbildning inom arbetarområdet samt den mera branschspecifika utbildningen.
SAF, Handelshögskoleföreningen i Stockholm, Svenska Civilekonom- föreningen, Sveriges Industriförbund och Svenska Teknologföreningen är huvudmän för Institutet för Företagsledning (IFL) som tillkom 1968.
Prop. 1971: 37 25
IFL har 4—6 veckors kurser i företagsledning, ekonomi, marknads- föring, redovisning och finansiering samt seminarier om 2—5 dagar för styrelseledamöter och verkställande direktörer. Hösten 1970 startade IFL-skolan, ett sammanhängande studieprogram om ett år med internat- undervisning i 16 veckor uppdelade på 6 avsnitt som skall ge komplet- terande basutbildning i ekonomiska och administrativa ämnen för per- soner i 30-årsåldern med några års praktisk erfarenhet. Även IFL tar emot elever från den offentliga sektorn.
Flera samarbetsorgan mellan arbetsmarknadsparter t. ex. Arbetsmark— nadens Yrkesråd (SAF—LO), Rådet för Tjänstemannautbildning inom Industrin (SAF—SIF) och SAF—SALF-kommittén för arbetsledare- utbildning har till uppgift att främja vuxenutbildningen inom olika sek- torer inom arbetslivet. Rådet för Tjänstemannautbildning inom Industrin (RTI) utger årligen en kursmarknadskatalog som är den mest omfattande förteckningen över vuxenutbildningen inom tjänstemannaområdet. Inom arbetslivets olika-samarbetsområden anordnas dessutom särskild vuxen- utbildning. Utvecklingsrådet (samarbetsorgan inom företagsnämndsom- rådet mellan SAF—LO—TCO) bedriver t. ex. en omfattande kursverk- samhet främst för företagsnämndsledamöter. Under 1970 presenterades sålunda ett utbildningspaket i personaladministration »Personal», vilket utarbetats av de tre organisationerna. Gemensam utbildning ordnas vi- dare bl. a. inom arbetarskyddsområdet.
Utbildningen inom näringslivet för invandrare kommer också att in- tensifieras bl. a. till följd av den överenskommelse som träffats hösten 1970 mellan SAF och LO om invandrarutbildningen.
3. Vuxenutbildningen och forskningen
3.1. Inledning
Utbyggnaden av vuxenutbildningen har följts av ett ökat intresse av att belysa olika företeelser och problem inom vuxenutbildningen. Under de senaste åren har en rad undersökningar avslutats eller påbörjats. I många fall har detta arbete ägt rum i anslutning till statligt utrednings- arbete. Jag har funnit det lämpligt att redovisa en del av det befintliga materialet i förevarande proposition. Redogörelsen har sin tyngdpunkt på de studerande inom vuxenutbildningen, vilka har studerats med av- seende på ålder, kön, förutbildnjng, yrke, studieresultat och -inriktning m.m. Jag vill i detta sammanhang nämna att pedagogikutredningen inom kort väntas lägga fram en rapport om utbildning i pedagogik för dem som är verksamma som lärare m. m. inom vuxenutbildningen samt om forsknings- och utvecklingsarbete inom vuxenpedagogik.
Prop. 1971: 37 26
3.2. Elever i kommunal vuxenutbildning
Statistiska centralbyrån redovisar sedan läsåret 1968/ 69 årligen upp- gifter om eleverna i de kommunala vuxenskolornas ämneskurser. I av- snittet 5.l ges en sammanfattning av dessa uppgifter. I detta avsnitt re- dovisas även vissa andra undersökningar om eleverna vid kommunal vuxenutbildning.
Ur statistiska centralbyråns material 1970 kan man, när det gäller könsfördelningen, utläsa att kvinnorna utgör den största andelen, men mindre markerat i åldersgrupperna 2.1—25 år. Andelen kvinnor är störst i åldrarna under 21 år och över 31 år (över 60 %).
De kommunala vuxenskolorna tillkom den 1 juli 1968. Tidigare fanns 5. k. kvällsgymnasier med i stort sett liknande uppgifter. Vissa undersök- ningar har gjorts om eleverna i dessa skolor. Även här har andelen kvin- nor konstant varit något större än männens andel, vilket är mest mar- kant i åldersgruppen under 20 år och över 30 år.
Statistiska centralbyråns material visar, när det gäller elevernas ålders- fördelning, att andelen elever över 25 år 1968 var knappt 60 % och år 1969 nära 67 %. Hösten 1969 var drygt 10 % under 21 år, omkring 23 % mellan 21 och 25 år, knappt 20 % 26—30 år, drygt 15 % 31— 35 år och drygt 31 % över 35 år. Totalt i den kommunala vuxenut- bildningens ämneskurser våren 1970 utgjorde andelen elever över 25 år 67 % medan andelen i endast den gymnasiala utbildningen utgjorde 60 %.
En undersökning vid Stockholms kommunala vuxenskolor år 1969 belyser bl.a. förekomsten av studieavbrott. Undersökningen visar att medianåldern för dem som avbrutit studierna var omkring 25 år jäm— fört med 27 år för övriga elever. Av dem som avbrutit studierna är 82 % 33 år eller yngre jämfört med 73 % av de elever som går kvar.
Av undersökningar som gjorts beträffande elever i s.k. kvällsgym- nasier, som fanns före den 1 juli 1968, framgår att medianåldern för vuxenstuderande i dessa skolor är omkring 25 år. I olika undersökningar uppges här ca 65 % vara under 30 år.
Dessa tidigare undersökningar bland kvällsgymnasiets elever Visar att drygt hälften har yrkesarbete på heltid vid sidan av studierna samt 10 % deltidsarbete och/eller förvärvsarbetande make/ maka. Detta gäl- ler för tre fjärdedelar av männen och knappt hälften av kvinnorna.
I undersökningen från Stockholm angående bl. a. studieavbrott fram- går att ca 80 % av dem som avbrutit studierna hade yrkesarbctc. Av dessa har 38 % uppgett arbetsskäl som den främsta orsaken till att de slutat. På den direkta frågan om hur det gick att kombinera arbetet och studierna svarade 44 % att det medfört problem. 60 % av dessa uppgav arbetsskäl som orsak till bortfallet. De som ansåg att det gick dåligt att arbeta och studera samtidigt fick precisera vad det framför allt var som
Prop. 1971: 37 27
gjorde denna kombination svår. 74 % angav brist på tid. I tidsbrist låg ofta övertidsarbete, skiftarbete och tjänsteresor. Den högt uppdrivna takten på lektionerna kan medföra att elever som är frånvarande ofta får svårt att följa med.
Kvinnor har i större utsträckning än män deltidsarbete eller sköter hemmet vid sidan av studierna, medan män i högre grad heltidsarbetar än kvinnor. Elever som enbart studerar är förhållandevis få, uppskatt- ningsvis var tionde elev.
I fråga om den sociala bakgrunden visade det sig att eleverna vid kvällsgymnasier (före 1967 års reform) kom från hem där faderns ut- bildning till ca 70 % var folkskola. Detta samband är tydligare ju äldre eleven är. De vuxenstuderande kommer i hög utsträckning från miljöer där familjefäderna av eleverna redovisas som lågutbildade. Faderns yrke eller sysselsättning vid slutet av elevernas folkskole- eller grundskoletid visar sig i första hand ha agrar eller industriell/hantverksmässig an- knytning.
Statistiska centralbyråns material visar beträffande elevernas utbild- ningsbakgrund att år 1969 hade 25 % folkskola som utbildning och 51 % en utbildning motsvarande grundskola, folkhögskola, yrkesskola, flickskola eller realskola. Av dem som deltog i gymnasiekurser hade ca 13 % tidigare genomgått gymnasial utbildning och ca 6 % bedrivit gymnasiestudier som inte slutförts. Mellan 13 och 17 % av gymnasie- eleverna hade som tidigare utbildning folkskola eller grundskola.
Stockholmsundersökningen år 1969 om bl.a. studieavbrott visar att den vanligaste utbildningsbakgrunden är real-, fack- eller yrkesskola. Denna utbildning var vanligare bland elever som var kvar i utbild- ningen jämfört med studieavbrytarna medan förhållandet var det mot— satta för studerande med folk- och grundskola. Folk- och grundskola var den näst vanligaste utbildningsbakgrunden.
Ur materialet om elever i kvällsgymnasier framgår att kvinnor i större utsträckning än män hade längre utbildning än folkskola. Framför allt gällde att många kvinnor var gifta med män som har längre utbildning. Ungefär var femte elev har folkskola som tidigare utbildning, vilket i högre utsträckning är fallet för män. Andelen elever med folkskola som utbildningsbakgrund ökar med stigande ålder.
Stockholmsundersökningen från år 1969 visar samband mellan stu- dieförutsättning och studieavbrott. Som orsak till studieavbrott angavs oftast (34 %) skäl som hade med förvärvsarbete att göra och skäl med anknytning till studiesituationen (25 %). En fjärdedel av dem som avbröt studierna upplevde sina förkunskaper som dåliga och över hälften hade önskat få en kurs i Studieteknik före kursens början. Cirka hälften av dem som avbrutit studierna fann hcmarbetet alltför arbetsamt och cirka två tredjedelar ansåg att det innebar svårigheter att kombinera förvärvs- arbete och studier. Bland dem som avbrutit studierna anser sig äldre
Prop. 1971: 37 28
elever i större utsträckning än yngre ha alltför dåliga förkunskaper. Språk och matematik är de ämnen där eleverna främst fann kravet på goda förkunskaper ej uppfyllt. En jämförelse mellan dem som hade tillräckliga förkunskaper och dem som inte ansåg sig ha det visar att flera i den senare gruppen tyckte att hemarbetet var för arbetsamt. I den senare gruppen fanns det också fler som var missbelåtna mcd stu- dietakten. Förkunskaperna bidrar också till önskemål om stödundervis- ning. Ca 60 % med otillräckliga förkunskaper ville ha stödundervisning mot 18 % i den andra gruppen.
De som ingick i denna undersökning studerar vid sidan av sin vanliga sysselsättning, vilket medför att en stor del av fritiden måste avsättas för studier om de studerande skall nå de uppsatta studiemålen. Detta kan innebära stora påfrestningar för den studerandes familj, då den fritid man får tillsammans minskas betydligt. Det har visat sig att det är vä- sentligt för den studerande att känna att han har familjens stöd. De allra flesta (72'-.%) ansåg att .de fått stöd och uppmuntran från familjen. Vad gäller den övriga omgivningens inställning upplevdes även den av de flesta som positiv.
En faktoranalys av elevernas begåvningsvariabler utfördes inom pro- jektet »Vuxenstuderande 1968», vilken genom begåvningsp-rov under— sökte elever i kvällsgymnasier, statens gymnasier för vuxna, folkhög- skolor och korrespondensinstitut våren 1968. Vuxenelever har på be— gåvningsprov presterat resultat som ligger något över normgruppernas resultat i de fall där normgrupperna i åldcrshänsecnde är jämförbara (—21 år). Den kategori elever som har 6- eller 7-årig folkskola som studiebakgrund presterar resultat som ligger betydligt över motsvaran- de kategorier inom normgrupperna. Detta tolkas på olika sätt. Man kan säga att vuxenstuderande med folkskola är en välbalanserad grupp, som har begåvningsmässiga förutsättningar men som tidigare av skilda an- ledningar inte haft möjlighet att bedriva studier. Man kan även dra den slutsatsen att undersökta former av vuxenutbildning endast attraherar sådana bland de lågutbildade, som känner sig säkra på att de verkligen kan klara av studier och som har motivation och karaktär att fullfölja vuxenstudier.
Samma undersökning konstaterar även att eleverna på real- och grundskolenivå bl. a. strävar efter en förbättrad skolunderbyggnad och tycks utgöra en grupp, som haft vissa svårigheter att anpassa sig eller kunna konkurrera i den traditionella skolform som de lämnat. I den yngsta kategorin vuxenelever finns studerande som visar tecken på brister i den personliga anpassningen.
Av undersökningen Vuxenstuderande 1968 framgår att de elever som anger att de avbrutit sina studier har erhållit goda resultat i begåvnings- proven, varför orsaken till deras tidigare studieavbrott inte torde ha varit bristande begåvning.
Prop. 1971: 37 29
Stockholmsundersökningen angående studieavbrott visar att kvinnor i mindre utsträckning än män avbryter studierna. Av de elever som av— brutit sina studier ansåg 83 % att de blivit placerade i lämplig kurs med avseende på formell kompetens och önskemål. Av dessa angav 23 % missnöje med studieförhållanden som skäl till avbrott och 25 % ansåg att de hade för lång resväg. Endast 20 % av de elever som av något skäl slutat tog kontakt med skolan för att meddela sitt beslut.
3.3. Elever i annan vuxenutbildning
År 1969 fanns ca 12 800 elever i folkhögskolorna. Något mer än hälf- ten var kvinnor. Drygt 25 % av eleverna är enligt SCB:s material sam- ma år över 23 år och drygt 10 % 30 år eller äldre. Elevernas utbild- ningsbakgrund är enligt »Vuxenstuderande 1968» till 54 % folkskola, medan endast ca 3 % har realexamen. Eleverna rekryteras i hög grad från hem där faderns utbildning är folkskola.
I folkhögskolorna finansieras, enligt »Vuxenstuderande 1968», stu- dierna — utöver statliga studiebidrag och tillägg — i mycket stor ut- sträckning (20—30 %) av elevernas föräldrar och en nästan lika stor del av eleverna använder sparmedel eller erhåller arbetsmarknadsutbild- ningsbidrag. Cirka var fjärde elev finansierar sina studier huvudsakligen med studielån.
Folkhögskolans elever rekryteras till över 60% från landsbygden. Folkhögskoleleverna har i förhållandevis liten omfattning etablerat sig i något yrke före studietiden. Elever i folkhögskolan bedriver studier i syfte att byta yrke, förbereda yrkesutbildning eller förbättra kunska- perna inom sitt nuvarande yrkesområde. Mycket få avser bedriva högre teoretiska studier efter studierna vid folkhögskolan.
Eleverna i korrespondensunclcrvisningcn vid Hermods är något oftare män än kvinnor och förhållandevis unga (medianålder 23 år). Enbart folkskola som utbildningsbakgrund har ungefär var fjärde elev och unge- fär lika många har realexamen. Männen har bättre utbildningsbakgrund än kvinnorna. Olika undersökningar visar att Hermodseleven har högre grundutbildning än den totala befolkningen i genomsnitt.
Varannan elev finansierar studierna genom heltidsarbete, medan unge- fär var sjätte elev får studierna bekostade av föräldrarna. I övrigt finan- sieras studierna huvudsakligen genom makc/ makas inkomster eller del- tidsarbete. Före studiernas början saknar ungefär var femte elev anställ- ning, medan drygt hälften förvärvsarbetade heltid och de återstående antingen var hemmafruar eller deltidsarbetandc. Ca 40 % av eleverna bor i föräldrahemmet. Nära 60 % studerar för att senare bedriva aka- demiska studier eller tillfredsställa studieintresse. En stor del av eleverna
Prop. 1971: 37 30
har avbrutna realskole- eller gymnasiestudier bakom sig eller slutbetyg från grund-, real- eller flickskola.
Studieavbrottens omfattning och orsaker kartlades i en undersökning inom Hermods 1968. Andelen elever som avbröt studier var drygt 26 % av 952 elever som anmält studier till fullständig gymnasiekompetens.
Nära 61 % (154 st.) av dessa studieavbrott utgjorde annulleringar av kursbeställninga-r. Ca 10 % av avbrotten utgjordes av elever som av- kortade sina kursprogram. Drygt 25 % påbörjade aldrig studierna eller läste inte aktivt på ett år. Avbrottsanledningarna uppgavs vara bl. a. tids- brist, ekonomiska svårigheter, personlig problem, koncentrationssvårig- heter, militärtjänst, sjuk-dom, övergång till annan skolform eller verk- samhet, övergång till annan Hermodsutbildning, dåliga förkunskaper och brister i material och rådgivning.
Elever i extern eftergymnasial utbildning beskrivs i SAMSUS-rappor- ten (1969) och en undersökning inom TBV (1964). I eftergymnasiala studiecirklar är elevernas genomsnittsålder i bägge undersökningarna ca 30 år. Andelen män dominerar i åldersgrupper under 35 år, varefter en successiv utjämning vidtar. Totalt deltar här tre gånger så många män som kvinnor. Drygt varannan deltagare har utbildningsbakgrund med studentexamen eller motsvarande och knappt 10 % har tidigare avlagt akademisk examen. De övriga deltagarna, vilka således utgör cirka en tredjedel, har någon form av förgymnasial utbildning som i så fall endast är folkskola eller motsvarande. En mycket stor del av ele- verna förvärvsarbetar (80 % enligt SAMSUS) och de flesta har en avse- värd yrkeserfarenhet (minst fem år). Oftast är studiesyftet förkovran inom yrket eller komplettering och sammanfattning av tidigare kun- skaper. Studieresultaten kan mycket generellt sägas vara att cirka var- dera en tredjedel av deltagarna avlägger examen i resp. avbryter studie- kursen medan de återstående klarar någon eller några deltentamina el- ler bedriver studierna under avsevärt längre tid än studieplanen avser.
En annan form av eftergymnasial utbildning är den inom ramen för vidgat tillträde till högre utbildning för personer med minst fem års yrkesverksamhet och som är 25 år. Undersökningar genom bl. a. kom- petensutredningen 1969 och uppsats vid sociologiska institutionen i Lund 1970 visar att drygt var tredje studerande är under 30 år. Kvin- norna är genomsnittligt äldre än männen. Cirka var femte elev är 45 år eller äldre. Knappt hälften av eleverna har högre utbildning än real- examen, vilket är vanligare bland kvinnorna. Ca 40 % har realexamen eller motsvarande medan endast var åttonde elev har lägre utbildning än realexamen. De äldre (över 30 år) manliga eleverna har kortare ut- bildning än de yngre, men de äldre kvinnliga eleverna har längre ut- bildning än de yngre. Tre av fyra elever har någon form av yrkesut- bildning utöver sin grundutbildning, varvid lärarutbildning är vanligast.
Var femte person var lärare av något slag, varav en större andel var
Prop. 1971: 37 31
kvinnor. Bland männen var det största yrkesområdet tekniskt (27 %, ingenjörer, programmerare e. d.). Var femte studerande hade kontors- eller affärsbetonade yrken. Cirka var tionde person kan hänföras till yr- keskategorin medicinskt eller socialt arbete. Ungefär hälften av de stu- derande har varit yrkesverksamma under kortare tid än 10 år, en fjär- dedel under en tid av 10—14 år och en fjärdedel under 15 års tid eller längre.
Social härkomst fördelar sig bland eleverna enligt följande: 12 % i socialgrupp I, 58 % i socialgrupp II och 27 % i socialgrupp III. Den sociala mobiliteten bland eleverna med utgångspunkt från elevernas första resp. senare yrken ger vid handen att socialgrupp III är starkt mobil räknat både enli gt egen socialgrupp och härkomst. De flesta kvin- norna tillhörde från början (första yrket) socialgrupp II och de flesta männen socialgrupp III. Socialgrupp II är överrepresenterad i alla av- seenden.
Drygt 40 % studerar på heltid, de övriga på deltid. Kvinnorna stude- rar i större utsträckning på deltid (72 % resp. 41 % för männen). Lärar- na studerar mindre på heltid och mera på deltid än övriga studerande.
Ungefär 40 % finansierar sina studier med studiemedel, av männen exakt hälften och bland kvinnorna knappt en tredjedel. Ca 40 % förvän- tar sig ekonomiska fördelar av sina studier främst genom byte av yrke.
Drygt hälften avser studera vid sidan av parallell sysselsättning eller förvärvsarbete, medan de övriga studerar på heltid. Studieresultaten är ungefär lika för hel- och deltidsstuderande. Personer med högst formell utbildning har nått de sämsta studieresultaten medan personer med lägst formell utbildning har nått de bästa studieresultaten.
I en rapport är 1968 från Landsorganisationens arbetsgrupp för vuxen- utbildningsfrågor (LOVUX) avhandlas bl. a. de vuxna LO-medlemmar- nas studiehinder, vilka grovt indelas i sociala, ekonomiska och geogra- fiska hinder. Studiebenägcnhetens variation med inkomstens storlek be- lyses därvid. Andelen studieverksamma uppges till 13 % i grupper med en månadsinkomst under 900 kr. Den ökar därefter till 30 % studie- verksamma bland dem som har inkomster om minst 2 200 kr. i måna- den. Åldersfaktorn belyses likaledes i förhållande till studiebenägenhe- ten. Andelen kursdeltagare är högst i 21—25-årsåldern (34 %), för att därefter successivt avta till 45-årsåldcrn (25 %) och därefter hastigt krympa till drygt 5 % i 60-årsåldern.
Över hälften visar positivt intresse på frågan huruvida de skulle önska delta i studier om 80 % av inkomstbortfallet ersattes. Den andel som är intresserad av ytterligare utbildning sjunker snabbt efter 45-årsåldern. LOVUX uppger med stöd av vissa jämförelser i detta sammanhang att LO-medlemmarna sannolikt inte har skäl att räkna en stor lönemässig fördel (s.k. utbildningsvinst) av ytterligare yrkesutbildning, varför de ekonomiska motiven för studier får anses svaga.
Prop. 1971: 37 32
Man fäster således uppmärksamheten på andra studiemotiv än de ekonomiska, såsom yrkesbyte eller bättre yrkesskicklighet genom studier, personkontaktbehov och fritidssysselsättning. Studiemotivationen synes ej vara olika mellan yngre och äldre medlemmar, dock åberopar de äldre mer sällan hobbymotiv eller »att kunna sköta jobbet bättre». Undersökningen visar att äldre särskilt starkt upplever vissa studie— hinder, såsom känslan av otillräcklighet inför studierna, för stora krav på förkunskaper, för snabbt studietempo och ovana vid studier.
Bland de studieaktiva har två tredjedelar valt kvällsundervisning som önskad form. Under förutsättning av 80 % kompensation av inkomst- bortfallet är dock ca 80 % av de studieaktiva benägna för hel- eller del— tidsstudier. I regel tänker sig de yngre något längre, mer tidskrävande studier eller fler kurser än de äldre.
Drygt 40 % av de undersökta medlemmarna har genomgått yrkes- mässig påbyggnadsutbildning, medan drygt 20 % anmält att de bevistat någon kurs, yrkesinriktad eller inte, under loppet av de senaste tre åren. I genomsnitt redovisas två kurser (avslutade eller pågående) under tre är per studieaktiv person. Yrkesämnen är vanligast (41 %), därnäst sam- hällsämncn (31 %) och skolämnen (18 %).
Kommunalarbetareförbundets avdelning 25 startade hösten 1969 ett försök med uppsökande verksamhet i Skaraborgs län bland sina med- lemmar i samarbete med ABF. Efter en enkät och direktkontakter på arbetsplatsen nåddes i runt tal 1 900 av avdelningens ca 2 800 medlem— mar. Härvid förklarade sig över 1 100 medlemmar intresserade att delta i någon form av vuxenutbildning. Medlemmarna hade till övervägande delen en bristfällig utbildning: över 200 hade enbart 6-årig folkskola bakom sig, ytterligare 200 hade längre folkskola som grund. Genom- snittsåldern för avdelningens medlemmar är 25 år. Ca 95 % av avdel- ningens medlemmar är kvinnor. Mest efterfrågade ämnen var svenska, samhällskunskap, matematik, språk samt psykologi.
Inom TBV har en undersökning om'tjänstemännen redovisat en ål- dersfördelning liknande den i LOVUX-rapporten. Även här är ålders- grupper kring 25 år de största i studiekurser. Stora andelar kursdeltagare finns upp i 45-årsgrupperna. Utbildningsbakgrunden hos TBV:s kursdel- tagare är dock väsentligt bättre än bland LO-medlemmarna: omkring 35 % uppges ha en tidigare utbildning motsvarande realskola, 11 % har folkskola och omkring 15 % studentexamen. Man bör dock i detta sam- manhang beakta att detta studieförbund ombesörjer en stor del av den externa universitetsutbildningen.
Bland elever vid kurscentra i arbetsmarknadsutbildning har under- sökningar utförts av arbetsmedicinska institutets arbetspsykologiska av- delning. Tre kursorters elever undersöktes. Materialet omfattade ålders- grupper från 17 år till 62 år; genomsnittsåldern var 30—32 år. Det kvinnliga inslaget var mycket litet. Cirka hälften av eleverna hade högst
Prop. 1971: 37 33
7-årig folkskola som tidigare utbildning. Det framgår bl. a. att kursdel- tagare över 30 år tenderar att i högre grad än de yngre anse att under- visningen anpassas för mycket till de »snabbaste», att kursdeltagare över 30 år i högre grad upplever bekymmer förorsakade av ovana vid studier och bristande förkunskaper än yngre, att ekonomi förorsakar störst be- kymmer under utbildningstiden och dämäst bristande förkunskaper och ovana vid studier, att bekymmer förorsakade av bristande studiero i hemmet upplevs sta-rkast av kursdeltagare i åldern 30—39 år.
En rapport redovisar lärarnas bedömningar av eleverna som mått på utbildningsframgång. Här framgår bl.a. att var tredje kursdeltagare i åldersgruppen 17—39 år och var sjunde i äldre åldersgrupper bedömdes ha goda förkunskaper, att varannan kursdeltagare i åldern 40—62 år bedömdes ha otillräckliga eller mycket dåliga förkunskaper, att var tred- je kursdeltagare i åldern 30—62 år och var sjätte i den yngsta (( 30 år) åldersgruppen otillräckligt inhämtat kursens teoretiska moment.
En rapport analyse-rar 180 kvinnors kontorskursstudier (l-årig kurs) i Stockholm vid olika tidpunkter. Här framgick bl.a. att åldern varie- rade mellan 18 och 55 år och att genomsnittsåldern varierade mellan 30 och 35 år. Andelen gifta kvinnor varierade från var tredje till var- annan kursdeltagare på de olika kurserna. Nästan samtliga kvinnor hade hemmavarande barn under 17 år och närmare hälften av kvinnorna hade barn under skolåldern. Mer än varannan deltagare hade mer än 7-årig folkskola, men enbart ett fåtal hade genomgått någon form av yrkesutbildning. Ungefär hälften förvärvsarbetade innan de började på kursen och nästan samtliga hade någon gång varit yrkesverksamma. Två tredjedelar av deltagarna angav att de haft koncentrationssvårigheter under studietiden samt närmare hälften hade haft bekymmer med bris- tande förkunskaper och ovana vid studier. .
En uppföljningsundersökning visar att 64 % av kvinnorna ansåg sig ha fått det ekonomiskt bättre efter genomgången kurs, men 11 % ansåg sig ha fått det sämre.
En rapport behandlar kursavbrott, varvid framgår att de personer som avbryter kurserna i genomsnitt är något yngre än de som fullföljer utbildningen, att kvinnorna avbryter kurserna i något mindre utsträck- ning än männen.
Vid Pedagogiskt centrum gjordes en undersökning vilken avser att belysa elevernas inställning till arbetsmarknadsutbildningens försöks- verksamhet med införande av allmänna ämnen (svenska, engelska, sam- hällskunskap, matematik, fysik, kemi) som komplement till yrkesutbild- ningar. Undersökningen avser belysa attityder vid kursstarterna. Sam- manlagt 169 kursdeltagare medverkar i undersökningen. Dessa data är inhämtade från 6 olika kursorter utanför storstadsregionerna. Genom- snittsåldern var 35 år och åldern varierade mellan 18 och 59 år. Tre fjärdedelar av eleverna hade högst 7-årig folkskola. Endast ett fåtal hade
Prop. 1971: 37 34
tvekat att genomgå utbildningen (industri- och hantverksyrken) när de nåtts av informationen om att allmänna ämnen ingick i kursen. Om del- tagandet i studiet av allmänna ämnen skulle ha varit frivilligt hade ändå något mer än hälften av kursdeltagarna valt att läsa de allmänna ämne- na. Över hälften av deltagarna förväntade sig bli. mer allmänbildade. En tredjedel av kursdeltagarna tyckte dock att studiet av de allmänna äm- nena egentligen är slöseri med tid även om det är intressant.
4. Problem och debatt
I föregående års proposition angående ökat stöd till vuxenutbildningen redogjorde jag bl. a. för den livliga debatt kring vuxenutbildningsfrågor- na som hade ägt rum de senaste åren. Jag påpekade att speciellt intresse hade ägnats dem som har en mycket kort och bristfällig utbildning och för vilka spärrar av ekonomisk, geografisk, social och psykologisk natur försvårar deltagande i och genomförande av studierna.. En central roll i debatten intog tanken på återkommande utbildning.
Under det senaste året har debatten präglats av i stort sett samma frågeställningar. U 68 har gett ut ytterligare en debattskrift som hand- lar om hur den nya gymnasieskolan skall utformas i ett system med återkommande utbildning. Kompetensutredningen har lagt fram sitt hu- vudbetänkande med förslag till nya behörighetsregler för tillträde till högre utbildning. Yrkesutbildningsberedningen har avgett förslag om yrkesteknisk högskolutbildning. Vidare har låginkomstutrcdningen publi- cerat ett kapitelutkast angående utbildning, som skall ingå i ett betän— kande om svenska folkets ]evnadsförhållanden. I det följande kommer jag att ta upp några frågeställningar som behandlats av dessa utredningar och som kan ha relevans för den fortsatta utvecklingen av vuxenutbild- ningen samt några andra aktuella vuxenutbildningsproblem.
De reformer som beslutades av föregående års riksdag på vuxenut- bildningens område var främst riktade till grupper med kort och brist- fällig utbildning. Besluten innebar bl. a. särskilt kraftig höjning av stats- bidragen till vissa typer av studiecirklar, stöd till den fackliga centrala kursverksamheten och förstärkt stödundervisning i den kommunala vuxenutbildningen.
4.1. Uppsökande verksamhet
I debatten kring vuxenutbildningen har gång på gång påpekats vikten av att med olika former av uppsökande verksamhet nå grupper med kort grundutbildning. I 1970 års proposition redovisades det försök med
Prop. 1971: 37 35
uppsökande verksamhet som påbörjats av kommittén för försöksverk- samhet med viss vuxenutbildning. Jag kommer senare i denna proposi- tion att redovisa hur detta arbete har fortskridit. Flera lokala initiativ har också tagits med s.k. uppsökande verksamhet. Som jag tidigare nämnt har Kommunalarbetareförbundets avdelning 25 i samarbete med Skaraborgs ABF-distrikt påbörjat ett försök med uppsökande verksam- het bland sina medlemmar. Även ABF i Stockholm bedriver uppsö- kande verksamhet på några arbetsplatser. TRU har en programserie, som skall vända sig direkt till hemmavarande kvinnor i syfte att stimu- lera dem att via vuxenutbildningen gå ut på arbetsmarknaden.
Kvinnorna kan betraktas som en speciell målgrupp för den uppsökan- de verksamheten, då man kan förmoda att det för många hemmakvin- nor är bristen på utbildning som hindrar dem att gå ut på arbetsmark- naden.
TCO:s familjepolitiska grupp har tagit upp detta problem i rapporten Familj och samhälle. I rapporten hävdar man att många kvinnor tvingats avbryta sin yrkesutbildning eller avstått från att börja en sådan utbild- ning på grund av familjeplikter med skötsel av småbarn. Detta hade inte behövt ske om de haft tillgång till barntillsyn och det måste enligt för- fattarna vara samhällets skyldighet att så långt möjligt gottgöra dessa försummelser mot kvinnorna. Det kan ske främst genom ökade insatser inom vuxenutbildningen.
I rapporten tas även upp andra speciella grupper som bör prioriteras inom vuxenutbildningen t. ex. sådana inom arbetslivet som är särskilt utsatta och hotade av arbetslöshet vid rationaliseringar och konjunktur- nedgång. Detta gäller särskilt äldre och handikappade med svag utbild- ning. Hit bör enligt TCO:s familjepolitiska grupp också räknas ensam- stående föräldrar.
LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildningsfrågor —— LOVUX —— har ock- så påtalat några kategoriers speciella behov av vuxenutbildning. Enligt LOVUX är vuxenutbildningen av intresse för alla vuxna människor vil- ket dock inte hindrar att vissa grupper måste bli föremål för speciella vuxenutbildningsinsatser för att få en med övriga medborgare likvärdig del av samhällsgemenskapen. I LOVUX:s rapport säger man att vuxen- utbildningen självfallet inte är ett radikalmedel att lösa problemen — men den är en viktig initialfaktor, som kan hjälpa till att få i gång en positiv utveckling för de människor det rör sig om. LOVUX nämner fyra grupper där särskilda insatser är angelägna — de handikappade, kvinnorna, invandrarna och pensionärerna.
Enligt vad jag har inhämtat hjälper i dag flera kommuner de stude- rande föräldrarna med barntillsyn. Så anordnar t. ex. Stockholms barna- vårdsnämnd barntillsyn för barn till vuxenstuderande vid två av kom- munens vuxenskolor. Den pågår måndag t.o.m. torsdag. De flesta bar- nen vistas där 2 a 3 timmar per dag. Avgift uttas efter lekskoletaxa.
Prop. 1971: 37 36
I en rapport från skolforskningsprojektet Utbildning år 2000 utgiven av skolöverstyrelsen antas att arbetsmarknaden år 2000 utbildnings- mässigt kommer att bestå av:
700 000 högskolutbildade 1200 000 personer med gymnasial utbildning 2 900 000 personer med grundskolutbildning 1 300000 personer med folkskolutbildning
Summa: 6 100 000 personer i åldrarna 18—67 år
Ännu vid nästa sekelskifte kommer vi alltså att ha nästan dubbelt så många personer med högst folkskolutbildning som personer med hög- skolutbildning. Det framstår som fullt klart att det blir de underutbil- dade, de äldre och de i övrigt på skilda sätt handikappade, som kommer att utgöra problemen på utbildnings- och arbetsmarknaden. I rapporten hävdas bl. a. att dessa problem måste lösas genom uppsökande vuxen- utbildning och något system för återkommande utbildning, där man har löst bl. a. studiefinansieringsfrågan.
4.2. Informationsfrågor
För rekryteringen till vuxenutbildningen spelar informationen om de möjligheter till vuxenstudier som finns en avgörande roll. Således har medel beräknats i statsverkspropositionen för information om vuxenut- bildning under reservationsanslaget Information om skolreformerna. Vi- dare har TRU producerat en rad informationsprogram om vuxenstudier. Många kommuner bedriver genom vuxenutbildningsråden en omfattan— de informationsverksamhet till sina invånare. Av intresse i detta sam- manhang är även den promemoria som utarbetats inom utbildningsde- partementet (Ds U 1970: 16) och i vilken föreslås en gemensam or- ganisation för studie— och yrkesorientering (syo) i det kommunala skol- väsendet. Enligt förslaget skall ett system med särskild syo-funktionär in— föras i hela skolväsendet. För att vidga det kommunala inflytandet bör kommunerna få använda resurserna för syo mer flexibelt än nuvarande system ger utrymme för. I promemorian påpekas att systemet med hel- tidsfunktionär går lätt att kombinera med syo inom den kommunala vuxenutbildningen.
Befattningshavaren bör vara kommunalt anställd och staten föreslås svara för lönekostnaderna. Varje kommun bör —— oavsett storleken — få resurser för minst en syo-funktionär. Om antalet elever i grundskolans årskurs 6—9 och gymnasieskolan tillsammans överstiger 800 skall ytter- ligare resurser utgå med hänsyn till elevunderlagets storlek. Enligt för- slaget medför resurstilldelningssystemct att de något större kommunerna i många fall tilldelas bråkdelar av schablonbelopp. De har då bl. a. möj-
Prop. 1971: 37 37
lighet att kombinera syo-funktionen för grund- och gymnasieskola med andra funktioner. Den närmast till hands liggande kombinationen" är enligt förslaget syo i kommunal vuxenutbildning.
I promemorian förordas att utbildningen till syo-funktionär får en så- dan bredd att den inte bara attraherar personer som planerar att ägna sig åt syo i skolan utan också blir en god förberedelse för arbete som yrkesvägledare, arbetsvårdare eller arbetsförmedlare inom arbetsmark- nadsverket, yrkesvägledare eller utbildningsadministratör inom närings- livet, inom olika organisationer etc. Utbildningen bör vidare konstrueras så att den också kan bli ett led i en återkommande utbildning. Den sär- skilda utbildningen föreslås få formen av en ettårig s. k. DYRK-kurs i studie- och yrkesvägledning som också kan ingå som 40 poäng i filosofie kandidatexamen. Den bör starta budgetåret 1971/ 72 och förläggas till lärarhögskola.
4.3. Motivation för studier
Ett av de problem som måste studeras i samband med uppsökande verksamhet är individens motivation att skaffa sig mer utbildning. Detta har tagits upp av Lena Johansson i ett utkast till kap. 7 Utbildning reso- nerande del i låginkomstutredningens betänkande om svenska folkets ]evnadsförhållanden. Där används begreppet kontrollrelevant kunskap om resurser med vilkas hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina levnadsvillkor. All kunskap utgör inte resurser i denna mening och vilka kunskaper som hör hit beror på vilka typer av levnadsvillkor individen lever under. Melvin H. Seeman har i ett flertal studier påvisat ' samband mellan alienationskomponcnten maktlöshet och benägenhet att tillägna sig kontrollrelevant kunskap. I ju mindre utsträckning individen uppfattar att han har möjligheter att påverka sitt eget öde, i desto mindre utsträckning är han benägen att skaffa sig sådan kunskap som skulle göra det lättare för honom att styra sina levnadsvillkor. Det är tydligen här fråga om en ond cirkel. Som ett exempel nämner Lena Johansson att ett vanligt argument mot företagsdemokrati är att arbetarna saknar kunskaper att sätta sig in i de komplicerade frågor som rör ett företags skötsel och att de inte kan tillgodogöra sig den information de får. I ett sådant perspektiv skulle det enligt författaren bara betyda att arbetarna inte finner det lönt att tillägna sig kontrollrelevant kunskap, när de fak- tiskt saknar möjlighet att utöva kontroll.
I utkastet påpekas vidare att dålig utbildning ofta betraktas som orsak till att en del individer har svårt att få arbete. Med bättre utbildning skulle det bli lättare för dem att få arbete. Samtidigt kommer emeller- tid någon annan att få svårare att få arbete. Någon är alltid sämst ställd vad gäller utbildning, hur mycket den allmänna utbildningsnivån än höjs. Utbildning i och för sig skapar enligt författaren inga arbetstillfällen
Prop. 1971: 37 38
annat än för utbildningspersonal, och genom att hålla folk borta från arbetsstyrkan medan de är under utbildning och på en del andra sekun- dära sätt. Om man tänkte sig möjligheten av en så väl utbyggd vidare- utbildningsorganisation, att ingen kunde förkastas på arbetsmarknaden på grund av bristfällig eller inadekvat utbildning skulle ett tänkbart re- sultat enligt Lena Johansson vara att arbetsgivarna i stället skulle till- lämpa andra urvalskriterier, som är i mindre utsträckning eller inte alls manipulerbara, t. ex. ålder, kön, hälsotillstånd. I så fall skulle knappast löntagarnas resurser gentemot arbetsgivarna öka, utan vad man åstad- kommit vore en omfördelning av resurser inom löntagarkategorin.
Författaren menar vidare att utbildning ger individen resurser, som gör att han kan hävda sig bättre i konkurrensen med andra individer om sådana värden, som det råder knapphet på. Han har då större chanser att hävda sig i konkurrensen om konsumtionsutrymme, status och makt. Utbildning blir här ett medel att nå andra värden, värden som det råder knapphet på. Genom att verka produktionshöjande ökar en höjd allmän utbildning tillgången på konsumtionsvaror att fördela, men ökar natur- ligtvis inte »tillgången» på prestige och makt. Det är enligt författaren värt att lägga märke till att om utbildning fördelas efter principen att de mer begåvade får mer utbildning än de mindre begåvade, så ökar de initiala skillnaderna mellan individerna.
4.4. Läromedel för vuxna
I en motion till föregående års riksdag (mot. 197021: 582, 1970: H: 677) hävdas att det är en angelägen uppgift för utbildningsmyndigheter- na att stimulera fram lämpliga kursböcker för vuxenutbildning. Det bör enligt motionärerna kunna ske bl. a. genom att en del av de medel som för skolöverstyrelsens del anslås för läromedelsutveckling för ung- domsskolan styrs över till att gälla utveckling av läroböcker anpassade till de vuxnas förutsättningar och behov. Vidare påpekas att utarbetande av särskilda läroplaner för den kommunala vuxenutbildningen skulle vara ett stöd för framtida läroboksframställning från förlagens sida. Sådana kompletterande läroplaner bör självfallet även vara viktiga för en utformning av den lärarledda undervisningen som bättre svarar mot de vuxnas behov.
I förra årets vuxenutbildningsproposition redogjorde jag för det ar— bete med studiehandledningar som utförts av skolöverstyrelsen. Sedan dess har överstyrelsen startat två nya projekt som gäller läroplansanpass- ning och läromedelsutveckling inom vuxenutbildningen. Syftet med den- na verksamhet är att lägga fram förslag till studieplaner avpassade för de vuxenstuderandes mål och studiesituation samt att i anslutning därtill låta utarbeta försöksversioner av läromedel för hela eller delar av i pro- jektet ingående ämnen.
Prop. 1971: 37 39
4.5. Tjänstledighet för studier
För många arbetstagare som önskar studera kan det vara ett problem att få tjänstledighet för att studera. Diskussioner pågår f. n. mellan LO, TCO och SAF om hur man avtalsvägen skall kunna få en lösning till stånd på detta problem. Vidare har regeringen utfärdat nya anvisningar, cirkulär (1970: 388) om tjänstledighet med C-avdrag m.m. Bland ny- heterna märks att ledighet för studier får beviljas i sammanlagt tre år under en tioårsperiod, vilket bl. a. underlättar de anställdas deltagande i vuxenutbildning. Sommaren 1970 gav SAF ut ett delägarcirkulär an- gående ledighet för studier. SAF rekommenderar att företagen intar en välvillig inställning till de anställdas önskemål om ledighet för studier även om dessa avser utbildning som i första hand syftar till att tillfreds— ställa den enskildes önskemål och ambitioner. Cirkuläret innehåller dock vissa reservationer som t. ex. att ledighet för studier inte innebär någon garanti för den anställde att få återgå till samma. arbete eller erhålla samma förtjänst efter avslutad utbildning.
4.6. Vägar till högre utbildning
Kompetensutredningen (KU) lade i juli 1970 fram sitt huvudbetän- kande med förslag om behörighets- och urvalskriterier för tillträde till högre utbildning (SOU" 1970: 21). Förslaget innebär att för allmän be- hörighet till studier inom högskolan skall krävas minst två års gymnasial utbildning (motsvarande). För sökande utan gymnasial utbildning före- slår KU att den försöksverksamhet med utvidgad behörighet som avser begränsat studiemål vid filosofisk fakultet skall utsträckas till all högre utbildning utan begränsning av studiemålet. Detta innebär att var och en som fyllt 25 år och som varit yrkesverksam under minst fem år samt genomgått en särskilt anordnad orienteringskurs äger allmän behörighet till högre studier.
Vissa slag av utbildning, särskilt inrättade för eller utnyttjade av vuxna, bör kunna ge allmän behörighet i den mån de kan bedömas som gymnasiala. Klart gymnasial är folkhögskolutbildning om minst två års- kurser, i den mån dessa bygger på grundskola (motsvarande), eller tredje årskurs oavsett förutbildning, KU har vidare funnit, att det utanför det reguljära utbildningsväsendets ram finns ett stort antal utbildningsvägar av olika slag, som med hänsyn till längd och innehåll kan betraktas som gymnasiala. KU föreslår därför att kravet på minst tvåårig gymnasial utbildning skall kunna anses uppfyllt jämväl av den som kan dokumen- tera viss annan, i huvudsak motsvarande utbildning. Sådan utbildning kan utgöras av t.ex. militär utbildning, personalutbildning i samband med statlig, kommunal eller enskild anställning eller utbildning i anslut- ning till facklig verksamhet, vidare också arbetsmarknadsutbildning, hel-
Prop. 1971: 37 40
eller deltidskurs vid yrkesskola samt utbildning vid korrespondensskola, via radio eller TV eller inom folkbildningsverksamheten. Vid bedöm- ningen av frågan om utbildningen kan anses gymnasial bör mindre hän- syn tas till den skolmässiga grund på vilken utbildningen bygger än till vederbörandes ålder då utbildningen påbörjades. Utbildning som kan på- börjas först vid 18 års ålder eller senare bör normalt enligt KU anses vara lägst gymnasial. För samtliga behörighetsgrunder tillkommer krav på vissa kunskaper i engelska.
Den sökande skall för att vara behörig ha kunskaper i engelska mot- svarande två årskurser i gymnasieskolan. Övergångsvis skall dock läs- kunskaper i engelska svarande mot denna utbildningstid kunna godtas. Sådana läskunskaper skall dokumenteras genom särskilt intyg. Den stat- liga och kommunala vuxenutbildningen bör enligt KU tillhandahålla kurser i engelska avsedda att uppöva förmågan att läsa och förstå engelsk fackinriktad litteratur. Inom vuxenutbildningen liksom inom gymnasie- skolan bör möjligheter ges till prövning av sådana läskunskaper.
För den decentraliserade universitetsutbildningen på 20-poängsnivån och den s. k. externa universitetsutbildningen bör alltjämt inga allmänna behörighetsvillkor uppställas.
De särskilda förkunskapskravens roll i behörighetssystemet är att ga- rantera att den sökande besitter vissa för den sökta utbildningen nöd- vändiga förkunskaper i ett eller flera ämnen. Studier på gymnasial nivå skall således regelmässigt inte förekomma inom den högre utbildningen.
När det gäller urvalsprinciperna föreslår KU att proportionell kvote- ring skall tillämpas mellan olika sökandegrupper samt att resultat av studielämplighetsprov samt i förekommande fall även arbetslivserfaren- het skall vara urvalsinstrument som kompletterar Skolbetygen.
Genom de av KU föreslagna behörighetsreglerna skulle högskolan öppnas för betydligt många fler än vad som nu är fallet och detta skulle då i första hand gälla olika kategorier av vuxenstuderande.
Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen avslutats.
4.7. Gymnasieskolans framtida struktur
I sin senaste debattskrift tar U 68 upp frågan hur en ny gymnasieskola skall se ut som svarar mot valfrihetskraven. De riktlinjer för gymnasie- skolans studicorganisation som dras upp utgår från gymnasieskolans roll i ett system med återkommande utbildning. Ett grundläggande krav på organisationen blir då att den skall skapa möjligheter för den som gått igenom gymnasieskolan att kunna välja mellan yrkesverksamhet och fortsatta studier. Ett annat krav är att den skall förbereda för återgång till utbildning efter en tids yrkesverksamhet för alla som så önskar. Detta innebär organisatoriskt att förhållandet mellan förberedelser för näralig- gande yrkesuppgifter och förberedelser för avlägsnare uppgifter inom
Prop. 1971: 37 41
studier och yrkesverksamhet blir jämnare för alla elever, än vad som nu är fallet.
I studieorganisationen återkommande utbildning blir bl. a. graden av specialisering i yrkesutbildningen en väsentlig avvägningsfråga. Enligt U 68 är det rimligt att den allra mest specialiserade utbildningen förs till inskolningen på arbetsplatsen och att det i flertalet fall är natur- ligt att arbetsgivaren svarar för denna. Den grundläggande utbildningen bör å andra sidan enligt U 68 i princip ligga hos samhället.
I skriften används termerna basutbildning och yrkesinriktad utbild- ning. Med basutbildning menas då en utbildning vars innehåll främst är sådant stoff som är gemensamt för flera sektorer av yrkeslivet, medan med yrkesinriktad utbildning avses sådan utbildning vars innehåll är mera specifikt för en viss yrkessektor, visst yrkesområde eller visst yrke. Enligt U 68 är det väsentligt att basutbildningen görs så bred och all- mängiltig som möjligt, eftersom de återkommande utbildningsperioder- na med hänsyn till såväl ovissheten i den enskildes studie- och yrkesval som den snabba utvecklingen inom olika områden kan komma att inrik- tas mot vitt skilda yrken. Detta utesluter enligt U 68 dock inte att basut- bildningen kan utformas så att den också är anpassad till de yrkesinrik- tade utbildningsmoment som följer omedelbart på basutbildningsmomen- tet. Innehållet kan enligt utredningen väljas så att det förbereder för de yrkesinriktade studierna, medan terminologi, strukturer och metoder kan väljas mera generellt.
För att ge eleven största möjliga valfrihet inom studieorganisationen med återkommande utbildning bör gymnasieskolan ge en basutbildning, dvs. en utbildning som är användbar inom flera yrkessektorer. Från vissa synpunkter vore det önskvärt att alla elever fick samma startmöjligheter och därmed samma möjligheter att välja utbildning inom högskolan. Ett sätt att förverkliga den önskvärda friheten i valet är att gymnasieskolan ger dels breda grundkurser, dels möjligheter för eleverna att relativt sent inom gymnasieskolan bestämma det snävare området för en yrkesverk- samhet. En studieorganisation som är uppbyggd med successiv speciali- sering kan delvis tillgodose sådana önskemål.
Kraven på smidig anpassning efter elevernas önskemål och förutsätt- ningar kan enligt utredningen vara ett skäl för att närmare studera möj- ligheten att bygga upp gymnasieskolan av relativt väl avgränsade enhe- ter av större eller mindre omfång. Genom ett system med studiecnheter kan behovet hos många studerande att relativt sent bestämma sin yrkes- inriktning tillgodoses, om samma basutbildningsenheter ingår i utbild- ningslinjer med varierande yrkesinriktning. Vidare kan kompletteringar av särskilda förkunskaper efter gymnasieskolan lätt ske genom att studie- enheter från gymnasieskolan också erbjuds inom vuxenutbildningen. Det- ta skulle underlätta för de elever som under sin yrkesverksamhet önskar byta studie- eller yrkesinriktning men saknar erforderliga förkunskaper
Prop. 1971: 37 42
för den nya inriktningen. Dessutom hävdar utredningen att vuxenutbild- ningen på gymnasieskolnivå lättare skulle kunna placeras in i den åter- kommande utbildningen.
I rapporten från skolforskningsprojektet Utbildning år 2 000 finns ett avsnitt som författats av U 68: s sekreterare Gunnar Bergendal som dis- kussionsunderlag för en av projektets konferenser. Bergendal utgår från att nuvarande erfarenhet av vuxenutbildning är att den i stor utsträck- ning utnyttjas av de »starka» människorna med god utbildningsbakgrund. En återkommande utbildning kan enligt Bergendal i ogynnsamma fall förstärka denna effekt. En uppsökande verksamhet, som stimulerar alla dem som inte spontant söker sig till utbildning, blir en väsentlig fråga.
Denna verksamhet måste kombineras med en utveckling av utbild- ningens innehåll och verksamhetsformer och med reviderade behörig- hets- och urvalsregler. Uppmärksammas bör då också att de mest vitt- gående distributionsformerna för utbildning, t. ex. genom TV- och brev- undervisning, är mycket krävande och kan behöva kompletteras med »tyngre» och mer individinriktade undervisningsinsatser.
Bergendal framhåller vidare att den återkommande utbildningen bl. a. är ett försök att bättre tillgodose de krav som arbetslivet ställer på ut- bildningen. Denna kommer å andra sidan att ställa krav på arbetsmark- naden. Unga människor, som söker en första anställning, kommer i större utsträckning än i dag att vara inställda på fortsatta studier efter någon tid. Många av dem kommer att ha mindre omfattande yrkesför- beredelser bakom sig än de som har gått igenom yrkesskola i dag. Detta aktualiserar enligt Bergendal frågor som gäller omfördelning av arbets- uppgifter mellan befattningar, anställningsvillkor med krav på trygghet under studieperioder osv.
4.8. Yrkesteknisk högskolutbildning
Den av yrkesutbildningsberedningens (YB) föreslagna yrkestekniska högskolutbildningen (SOU 1970: 8) kan sägas bygga på principen om återkommande utbildning. YB framhåller att arbetslivets behov av kvali- ficerade medarbetare med grundlig såväl yrkesutbildning som erfarenhet från anställning är stort och bristen på eftergymnasiala studievägar för personer med yrkesskola och anställning bakom sig i samma mån är be- svärande. Vidare hävdar YB att det för utbildning av lärare i yrkestek- nik föreligger ett behov av att yrkesteknisk vidareutbildning tillskapas.
YB redovisar nuvarande möjligheter till viss vidareutbildning som s. k. kvotelev i fackskola och gymnasium, men framhåller samtidigt det mind- re ändamålsenliga i att elev med flerårig yrkeserfarenhet skall bedriva studier tillsammans med 16-åringar i en skolform direkt tillskapad för dessa senare. Det bör enligt YB vara svårt att i undervisningen ta till- räcklig hänsyn till de äldre elevernas föregående erfarenhet och i varje
Prop. 1971: 37 43
fall måste det för dessa bli fråga om upprepningar av relativt många redan kända moment. Dessutom kan nuvarande linjer i fackskola och gymnasium endast täcka en del av behovet av yrkesteknisk vidareutbild- ning.
Som målsättning för yrkesteknisk högskolutbildning (YTH) anger YB att den skall erbjuda den-som genomgått gymnasial yrkesutbildning och därpå inhämtat erfarenhet från arbetslivet, en påbyggnad i syfte att ge kompetens för kvalificerade arbetsuppgifter inom arbetslivet. Den skall också ge blivande lärare en kompletterande utbildning före den grund- läggande lärarutbildningen. Allmänna ämnen skall ingå i yrkesteknisk högskolutbildning. Omfattningen måste emellertid avvägas med hänsyn till utbildningens karaktär av vuxenutbildning, under vilken eleverna helt eller delvis gör uppehåll i pågående yrkesverksamhet. YB har där- för funnit det riktigt att begränsa de allmänna ämnenas omfattning.
För att möjliggöra även för den som valt annan än yrkesteknisk linje i gymnasieskolan att få anställning i arbetslivet och därmed också indirekt möjlighet till yrkesteknisk högskolutbildning, ger YB förslag till koncen- trerad yrkesteknisk utbildning (KYT).
Denna, som avses följa omedelbart efter annan gymnasial utbildning, omfattar endast de yrkestekniska momenten av motsvarande yrkestek- niska linje vid skolan. KYT bör i de flesta fall kunna genomföras på en tid motsvarande ett läsår.
YB gör också ett försök till prognos rörande dimensioneringen av den yrkestekniska högskolutbildningen. Slutmålet anser YB härvid vara att ca 25 % av alla som genomgått yrkesteknisk grundutbildning — inkl. KYT —- skall efter arbetsteknisk fördjupning i arbetslivet kunna erbjudas högskolutbildning.
5. Förslag på vuxenutbildningens område m. m.
5.1. Kommunal vuxenutbildning
Som redovisats i 2.1 kan kommun anordna vuxenutbildning enligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan. Verksamheten regleras av stadgan för gymnasial vuxenut— bildning. I det följande lämnas en redogörelse för verksamheten samt för vissa frågor som aktualiserats inom den kommunala vuxenutbild- ningen.
5.l.1 Anordnande av vuxenutbildning
Det ankommer på skolöverstyrelsen att meddela beslut om tillstånd för kommun att anordna vuxenutbildning. Länsskolnämnden fattar be-
Prop. 1971: 37 44
slut om vilka kurser som skall få anordnas. Som regel ger länsskol- nämnderna kommunerna tillstånd att anordna önskade kurser.
Kurserna enligt kursplanerna för grundskolans högstadium, facksko- lan och gymnasiet kallas i vuxenutbildningsstadgan ämneskurser, kurser- na enligt kursplanen för yrkesskolan yrkesskolkurser. De senare ingår i yrkesskolorganisationen i kommunen och även de förra kan ingå i ungdomsskolans organisation. Om undervisningens omfattning är till— räckligt stor, kan ämneskurserna ingå i en särskild enhet för vuxenut- bildningen under egen skolledning.
För att en kurs skall få komma till stånd fordras att studerandeantalet varaktigt utgör minst tolv. Kungl. Maj:t kan dock bevilja dispens här- ifrån. Så har skett bl. a. i fråga om glesbygdskommuner. Ny kurs i sam- ma ämne får upprättas om studerandeantalct överstiger 35.
Eleverna vid teknisk linje i fackskola och gymnasium blir ofta tvinga- de till uppehåll i sina studier på grund av för få anmälda elever till spe- cialämnena. Göteborgs arbetarekommun har till följd härav i en skri- velse anhållit dels att dispensförfarandet beträffande elevantalet under- lättas, dels att 13 5 i vuxenutbildningsstadgan ändras så att minimiantalet sänks från nuvarande varaktigt tolv till varaktigt åtta.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län har i en framställning bl. a. an- hållit att 135 vuxenutbildningsstadgan ändras så att länsskolnämnden om särskilda skäl föreligger kan medge att kurs får påbörjas även om tolv elever inte kan sammanhållas i gemensam kurs, att sådant medgivan- de kan gälla hela eller del av hela antalet undervisningstimmar i kurs och att som särskilda skäl bör kunna betraktas bl. a. följande omständig- heter: skiftarbete, olika förkunskaper hos eleverna och därav föranledda behov av särskild anordning av undervisningen (stödundervisning e. d.) samt långa och svåra resvägar till annan i övrigt möjlig kursort.
5.1.2. Utbildningsprogram
Som nyss sagts omfattar den kommunala vuxenutbildningen kurser enligt grundskolans högstadium. och de nuvarande gymnasiala skolfor- merna. På grundval av de riktlinjer som drogs upp i prop. 1967: 85 har Kungl. Maj:t den 29 mars 1968 fastställt i vilka ämnen i högstadiet, gymnasiet och fackskolan som undervisning får meddelas. Samtidigt reglerades det högsta antal lektioner som får tas i anspråk för varje ämne. Som exempel återges i tabell 1 beslutet vad avser högstadiet och gymnasiets humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga studievägar. I vissa ämnen, nämligen bl. a. främmande språk i grundsko- lan och vissa övningsämnen, får dock undervisning anordnas först efter skolöverstyrelsens godkännande.
Prop. 1971: 37 45
Tabell 1 . Högsta antal lektioner vid lokal vuxenutbildning Gymnasiet: Hmn, Sh, Na
Antal undervisningstimmar
Ämne Hum Sh Na Svenska 140 (16) 140 (16) 140 (16) Engelska 175 (12) B-språk 175 (12) i 508 (36) 368 (36) C-språk 193 Allmän språkkunskap 35 — — Latin [245] — — Grekiska [140] — — Historia 70 70 70/35 Religionskunskap 35 35 18 Filosofi 35 35 35 Psykologi 35 35 18 Samhällskunskap 123 123 5 3 Socialkunskap [70] [70] — Matematik 105 (8) 245 (16) 315 (32) Fysik — — 210 (20) Kemi -— —— 123 Biologi — — 105 Naturkunskap 105 105 — Konst- och musikhistoria
Musik/Teckning 53 53 53 Estetiskt specialämne [70] [70] -—
1508/ Summa 1279 1349 1473
( ) : högsta antal lektioner av det totalt för ämnet angivna antalet som får användas för obligatoriska skriftliga prov [ ] : ämnen ingående ivarianter
Grundskolans högstadium
Antal under- visnings-
Ämne timmar
Svenska 175 Matematik 270 En gel ska 230 Tyska/Franska 230 Kristendomskunskap 50 Samhällskunskap 40 Historia 40 Geografi 65 Biologi 80 Kemi 80 Fysik 90
Teckning 35
Prop. 1971: 37 46
När det gäller kurser inom yrkesskolans ram fastställde Kungl. Maj:t den 15 mars 1968 (ändrad den 19 april 1968) en fördelning av kursan- ordnande mellan å ena sidan de kommunala vuxenskolorna och å andra sidan studieförbundens cirkelverksamhet. Deltidskurser inom industri och hantverk anordnas enligt reglerna om statsbidrag till kommunal vuxenskola i praktiken enbart av kommunal vuxenskola, medan detta t.ex. ej får ske beträffande vissa Språkkurser. Inom det hemtekniska området kan vissa kurser anordnas med nyssnämnda statsbidrag av kom- mun, andra däremot ej.
Inom den kommunala vuxenutbildningen studerar deltagarna som regel på deltid, dvs. följer undervisningen i ett eller två ämnen. Det har emellertid blivit vanligare att läsa på heltid.
5.1.3. Dimensionering och ämnesval
Statistiskt material föreligger som belyser antalet studerande m. m. i kommunal vuxenutbildning (högstadiet, fackskola och gymnasium) den 15 oktober 1968, 1969 och 1970 (preliminära uppgifter). I tabell 2 ges en sammanfattning av studerandcantalets utveckling.
Tabell 2. Antal studerande i kommunal vuxenutbildning 1968—1970
Skolform 1968 1969 19701
Grundskolans högstadium m.m. 11 400 23 222 37 438 Fackskolan 660 3 667 5 004 Gymnasiet 25 300 34 882 44 523 Totalt 37 360 61 771 86 965
1 Preliminära uppgifter.
Av de ca 87 000 deltagarna i ämneskurserna hösten 1970 var över 51 000 eller ca 59 % kvinnor. Den kvinnliga andelen var störst i grund- skolekursema (62 %) men utgjorde endast ca 40 % i fackskolekurserna.
Som framgår av redovisningen under 5.1.2 erbjuds inom den kom- munala vuxenutbildningen en lång rad ämnen. I fråga om grundskolans högstadium var det mest valda ämnet i oktober 1970 engelska (ca 30 % av kursdeltagarna), matematik (19 %), svenska (13 %) och tyska (8 %). Inom fackskola och gymnasium dominerade likaså dessa ämnen men svarade för en mindre total andel.
Kurser enligt kursplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan och gymnasiet anordnades under innevarande budgetår (hösten 1970) av 300 kommuner. Antalet kommuner utgjorde vid denna tidpunkt 848. Räknat efter s.k. g-region (gymnasieregion) fanns utbildning i 116 av 120 regioner.
Hösten 1970 var antalet nybörjare enligt preliminära uppgifter i yrkes-
Prop. 1971: 37 47
skolans deltidskurser 79 032. Därav var ca 51 000 eller cirka två tredje- delar kvinnor och en tredjedel män.
Deltagarnas ålder i yrkesskolans deltidskurser redovisas i statistiska centralbyråns material för elever som inskrevs hösten 1970, se tabell 3.
Tabell 3. Andelen studerande i yrkesskolans deltidskurser hösten 1970 efter ålder
Alder Andel —20 23 21 —25 20 26—30 17 31—35 1 3
36— 27
När det gäller uppgifter om föregående utbildning har närmare en tredjedel inte uppgett någon utbildning. En trolig slutsats är att en stor andel av eleverna har folkskola som föregående utbildning.
Hösten 1970 fanns totalt ca 166 000 elever i den kommunala vuxenut- bildningens ämnes- och yrkesskolkurser. Av dessa var ca 62 % kvin- nor.
5.1.4. Urval bland sökande
I prop. 1967: 85 anfördes beträffande reglerna för intagning bl.a. att inga andra krav bör ställas upp för rätt till inträde än att sökanden skall vara behörig för studier i vald ämneskurs. Behörigheten skall där- vid enligt propositionen grundas på en bedömning av sökandens reella förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Den som önskar genomgå flera kurser eller den för Vilken studierna är av betydelse för yrkesverksamhet eller yrkesval skall ges företräde vid intagningen. Annan sökande får tas in endast om det ej medför ökning av antalet kurser.
Enligt uppgift lär det vara mycket ovanligt att någon avvisning av sökande sker. Däremot förekommer att sökande hänvisas till kurser på lägre nivå. F. n. är således intagningen till kommunal vuxenutbildning praktiskt taget fri.
I detta sammanhang kan det finnas skäl att erinra om de uppgifter som den officiella statistiken över ämneskurserna redovisar beträffande deltagarnas ålder och förutbildning. Av dessa uppgifter framgår bl. a. att ca 40 % av deltagarna i gymnasiekurser var över 30 år, medan mot- svarande andel för fackskolekurser var 49 % och för grundskolekurser 57 %. l tabell 4 redovisas åldersfördelningen hösten 1970.
Prop. 1971: 37 48
Tabell 4. Andelen studearnde i ämneskurser hösten 1970 efter ålder
Typ av ämneskurser
Ålder Gymnasium Fackskola Grundskola —20 1 1 1 l 9
21—25 26 21 16 26—30 22 20 19 3 1—35 14 1 1 7 36— 26 32 40
Deltagarnas tidigare utbildning varierar naturligt nog i de olika studie- formerna. I gymnasie- och fackskolckurserna dominerar deltagare med realskola eller flickskola, medan i grundskolckurserna den övervägande delen av deltagarna enbart har obligatorisk skolutbildning bakom sig. De närmare uppgifterna framgår av tabell 5.
Tabell 5. Andelen studerande i ämneskurser hösten 1970 efter föregåen- de utbildning inkl. oavslutad utbildning
Typ av ämneskurser
Föregående utbildning Gymnasium Fackskola Grundskola Gymnasium, fackskola 27 12 4 Realskola, flickskola 40 30 16 Yrkesskola 6 1 9 10 Folkhögskola 4 4 4 Obligatorisk skola 17 27 59 Annan utbildning 5 9 7
5.1.5. Organisatoriska frågor
I prop. 1967: 85 förutsattes att undervisningen inom den kommunala vuxenutbildningen skulle ombesörjas av timlärare. Ordinarie tjänster har endast inrättats för skolledningen vid de särskilda enheterna, arvodes- tjänster för skolledningen vid dessa och övriga enheter.
I och med att de s.k. kompletteringskurserna i yrkesskolan inordnats i den kommunala vuxenutbildningen har frågan om fyllnadstjänstgöring för lärare som tidigare undervisat i dessa kurser aktualiserats. Kungl. Maj:t har genom beslut den 5 februari 1971 medgett att sådan lärare får fullgöra fyllnadstjänstgöring i de kommunala vuxenskolorna.
Mot bakgrund av att frågan om lärarnas anställningsform aktualiserats i skilda sammanhang har utbildningsdepartementet inhämtat synpunkter härom från länsskolnämnderna i Östergötlands och Gävleborgs län. Som fördelar med nuvarande anställningsform pekas bl. a. på att osäkerheten om studerandeintresset gör en planering i förväg svår. Vid en växande
Prop. 1971: 37 49
organisation och en ökad stabilitet i denna kan enligt andra synpunkter detta problem väntas avta. 1 mindre kommuner med begränsat elevantal i grundskolans högstadium kan ett inräknande av tjänstgöring i kom— munal vuxenutbildning medföra ett breddat och säkrare underlag för lärartjänst. Det anges också att vissa lärare av olika motiv kan föredra att få tjänstgöra även inom vuxenutbildningen. Önskemål om att få dis- ponera dagtid för annan verksamhet kan därvid vara ett motiv.
Vid sidan av synpunkterna på frågan om fyllnadstjänstgöring i vuxen- utbildning har man i vissa fall också pekat på behovet av lärartjänster enbart avsedda för vuxenutbildning.
Ämneskursema inom den kommunala vuxenutbildningen förläggs till skolenheter med ungdomsutbildning. I den mån kurserna beräknas var- aktigt motsvara 16 poäng (1 poäng ges för varje påbörjat 550-tal lek- tioner) kan Kungl. Maj:t medge att en s.k. särskild skolenhet inrättas. Särskilda enheter är f. n. inrättade i 10 kommuner fördelat på 17 en- heter. Som ett mått på utbildningens omfattning under höstterminen 1970 kan nämnas att det sammanlagda antalet poäng i de kommunala vuxenskolorna (ämneskurserna) i Stockholm utgör 268, i Göteborg 139, i Malmö 91, i Norrköping 80, i Örebro 56, i Uppsala 46, i Västerås 44, i Gävle 37, i Helsingborg 27 och i Umeå 23.
Yrkesskolkurserna ingår däremot i yrkesskolan i kommunen. Vid de särskilda skolenheterna finns en ordinarie tjänst som rektor och dessutom, beroende på utbildningens omfattning, eventuellt en ordi- narie tjänst som studierektor och/eller en arvodestjänst som studie- rektor. I de fall vuxenutbildning ingår i skolenhet med ungdomsutbild- ning finns för ämneskurserna en särskild studierektor. För yrkesskol- kurserna ingår uppgiften att svara för vuxenutbildningens skolledning i den reguljära skolledningens arbetsuppgifter. I prop. 1970: 159 angå- ende gymnasieskolan (SU 1970: 222, 2LU 1970: 95, rskr 1970: 437, 460) har någon ändring i dessa bestämmelser ej aktualiserats.
I en framställning av Skolledarförbundet sägs att en förändring av det nuvarande poängsystemet är erforderlig om den kommunala vuxen- utbildningen bättre skall kunna motsvara de krav och förväntningar som de vuxenstuderande ställer på utbildningen. Vidare framförs att det inom den kommunala vuxenutbildningen saknas fasta lärartjänster hu- vudlärare, institutionsföreståndare och tekniker, bibliotekarier samt ma- terialförvaltare, vilket medför att dessa arbetsuppgifter måste utföras av skolledningen. Detta, menar Skolledarförbundet, talar för en genom- gripande översyn av hela vuxenutbildningsstadgan. I avvaktan på en eventuell översyn hemställer förbundet att vuxenutbildningsstadgan änd- ras så att man vid beräkning av skolväsendets omfattning räknar 1,5 poäng för varje påbörjat 500-tal lektioner av dels ämneskurser och dels yrkesskolkurser.
Prop. 1971: 37 50
5.1.6. Övriga frågor
Staten svarar till 100 % för kostnaderna för löner m. m. till lärare och skolledare inom kommunal vuxenutbildning. Övriga med verksam- heten förenade utgifter bestrids av kommunerna. I prop. 1967: 85 (s. 86) berörde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet frågan om interkommunal ersättning inom vuxenutbildningen och framhöll att nå- gon sådan inte borde införas. Denna fråga hade tidigare varit föremål för överläggningar med kommunförbunden.
Svenska kommunförbundet har nu aktualiserat denna fråga och anser att ett system med interkommunal ersättning bör finnas för kommunal vuxenutbildning. För ungdomsutbildningen finns redan ett regelsystem. Svenska kommunförbundet påpekar att den kraftiga expansionen av vuxenutbildningen och tendenserna till ökad satsning på dagundervis- ning medfört väsentliga kostnadsökningar för kommuner som anordnar vuxenundervisning. Erfarenheterna hittills har visat att antalet elever i den lokala gymnasiala vuxenutbildningen som är hemmahörande i annan kommun är väsentligt större än väntat, i vissa fall så högt som 25—30 % av det totala elevantalet i vuxenutbildningen. Styrelsen för kommunförbundet hemställer att vuxenutbildningsstadgans 91 % ändras, så att kommunen — liksom inom ungdomsutbildningen — äger rätt att uppbära ersättning för vissa kostnader av elevens hemkommun.
I det följande redogörs för vissa skrivelser angående handikappade i vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen har hemställt att bestämmelserna om specialundervisning motsvarande 11 kap. 28 & skolstadgan, införs i stad- gan för gymnasial vuxenutbildning, men med den ändringen att dels elevantalet i speciell ämneskurs och yrkesskolkurs för hörselskadade, synskadade och rörelsehindrade elever får utgöra lägst fem, dels del- ningstalet för sådan kurs får följa det tal som gäller för hörselklass i barn- och ungdomsskolan, dels att uttrycken speciell ämneskurs och spc- ciell yrkesskolkurs för hörselskadade, synskadade och rörelsehindrade elever får i vad avser gymnasial vuxenutbildning ersätta de inom barn— och ungdomsskolan förekommande uttrycken hörselklass, synklass och klass för rörelsehindrade, att bestämmelserna om tekniska stödåtgärder m. m. för enstaka hörselskadade, synskadade samt rörelsehindrade elever gällande för ungdomsskolan (jfr prop. 1971: 1 bil. 10 s. 191) skall få till- lämpas inom den gymnasiala vuxenutbildningen.
En skrivelse har även inkommit frän länsskolnämnden i Gävleborgs län, där länsskolnämnden understryker det angelägna i skolöverstyrelsens förslag samt dessutom föreslår att bestämmelserna om särskild under- visning motsvarande skolstadgan 5 kap. 47—49 åå, 11 kap. 29 &, 15 kap. 22 & samt 20 kap. 27 å ges i fråga om kommunal gymnasial vuxen— utbildning och att bestämmelserna beträffande gymnasial vuxenutbild- ning på grundskolans högstadium skall utformas så att vissa intellektuellt
Prop. 1971: 37 51
utvecklingshämmade elever kan beredas undervisning i mindre grupper och med avkortade kurser (hjälpzmdervisning).
Riksdagen understryker kraftigt (SU 1970: 190, rskr 1970: 380) önsk- värdheten av att man på lämpligt sätt söker tillgodose behov av en sär- skilt anpassad vuxenundervisning för dem som varit specialklasselevcr och särskolelever. Riksdagen förutsätter att denna fråga beaktas av ut- bildningsmyndigheterna.
Skolöverstyrelsen framhåller i sin anslagsframställning för budgetåret 1971/ 72 det angelägna i att de förslag som redovisades i skrivelsen an- gående specialbestämmelser samt tekniska stödåtgärder inom den gym— nasiala vuxenutbildningen genomförs. Skolöverstyrelsen pekar på att många personer som har handikapp i fråga om hörsel, syn och rörelse- förmåga som ett led i annan utbildning behöver fördjupade teoretiska kunskaper i visst eller vissa ämnen. Många har just på grund av sitt handikapp fått en bristfällig utbildning. Den gymnasiala vuxenutbild- ningen erbjuder därvid goda möjligheter till målinriktade studier. Enligt överstyrelsen bör den handikappade i första hand undervisas i vanliga kurser eventuellt med utnyttjande av tekniska hjälpmedel av olika slag liksom av stödundervisning inom ramen för schablontillägget. Då an- talet handikappade av en viss kategori är så stort vid en skola att de kan få utgöra en speciell kurs, bör emellertid sådan kurs anordnas.
Det är enligt överstyrelsen angeläget att speciell kurs för handikappade får anordnas vid ett så lågt elevantal som fem och att delningstalet är detsamma som gäller för hörselklass i barn- och ungdomsskolan bl. a. eftersom den lärarledda undervisningen i gymnasial vuxenutbildning är betydligt lägre än i ungdomsskolan.
Det är enligt överstyrelsen svårt att ange hur många handikappade elever som kan komma att delta i den gymnasiala vuxenutbildningen med de föreslagna ändringarna i bestämmelserna. I de fall där skollokal används gemensamt för elever i ungdoms- och vuxenutbildning och där skolan är utrustad med avsedda tekniska hjälpmedel uppstår ingen mer- kostnad för tekniska hjälpmedel. Överstyrelsen räknar med att antalet speciella ämnes- och yrkesskolkurser kommer att bli mycket litet med hänsyn dels till integreringen av eleverna i vanliga kurser, dels att de svårast handikappade eleverna i första hand kommer att söka sig till folkhögskolorna med deras speciella resurser.
5.2. Statlig vuxenutbildning
Som redovisats i 2.2 meddelas vid de statliga skolorna i Norrköping och Härnösand för vuxna utbildning enligt ]äroplanema för grundskolans högstadium, fackskolan och gymnasiet. Även verksamheten vid dessa skolor regleras av stadgan för gymnasial vuxenutbildning.
Prop. 1971: 37 52
De båda skolorna erbjuder i princip fullständig utbildning för resp. skolform. Det ankommer på skolöverstyrelsen att besluta om vilka kurser som skall anordnas liksom om omfattningen av kursverksamheten. Lik- som i fråga om den kommunala vuxenutbildningen gäller kravet om lägst tolv deltagare för anordnande av kurs. Differentieringen i det nu— varande gymnasiet, särskilt i fråga om den tekniska linjen, har i förening med ett bortfall av elever i vissa fall fört med sig problem att anordna kurs i slutskedet av en studieväg. Kungl. Maj:t har meddelat dispens från tolvtalet i vissa fall.
Kungl. Maj:t har den 1 december 1967 fastställt i vilka ämnen som undervisning får meddelas. Samtidigt reglerades det högsta antal lektio- ner som får tas i anspråk för varje ämne. Dessa timtal överensstämmer i princip med dem som redovisats för den kommunala vuxenutbildningen eller utgör i vissa ämnen ett något lägre antal.
Antalet studerande vid de statliga skolorna för vuxna är begränsat. Det skall för innevarande budgetår utgöra högst 3 750 i enbart brevskol- undervisning. Skolöverstyrelsen fastställer en ram beträffande antalet ämneskurser som får anordnas per läsår. För urval bland sökande gäller samma regler som för den kommunala vuxenutbildningen. En särskild intagningsnämnd finns för de statliga skolorna.
Samarbetsnämnden vid statens skola för vuxna i Norrköping har i en skrivelse hemställt att maximiantalet elever i ämneskurs inom den statliga vuxenutbildningen sänks från talet 35 till det inom ungdomsskolan gäl- lande 30. Även Vuxenstuderandes Riksorganisation har tillsammans med Elevkåren vid statens skola för vuxna i Härnösand i en skrivelse före- slagit att talet 35 bör sänkas. I samma skrivelse föreslås bl. a. också att delningstalet 12 bör sänkas till 10.
5.3. Folkbildningsarbetet
5.3.1. Studieeirkelverksamheten
Läsåret 1969/ 70 uppgick antalet statsbidragsberättigade studiecirklar till ca 158 000 och bruttoantalet deltagare till ca 1,5 milj. Av samtliga cirklar (ca 180000 inkl. cirklar utan statsbidrag) behandlade omkring 14 % ämnet musik, 24 % språk och 17 % litteratur, konst, teater och film. Omkring 11 % cirklar anordnades i ekonomiska ämnen och 20 % i samhällsvetenskapliga ämnen. Ca 5 % återfanns i gruppen religion, filosofi och psykologi samt omkring 5 % i naturvetenskap, medicin och idrott.
ABF svarar för drygt en tredjedel av det totala antalet statsbidrags- berättigade studiecirklar 1969/ 70 med ca 56 600 cirklar. De tre där- efter största studieförbunden är Studieförbundet Vuxenskolan med ca 27 700 cirklar, Studieförbundet Medborgarskolan med ca 18 600 cirklar och TBV med ca 12 400 cirklar.
Prop. 1971: 37 53
Av det totala antalet statsbidragsberättigade studiecirklar 1969/ 70 om ca 158 000 var 1 050 universitetscirklar. Antalet deltagare i universitets- cirklarna uppgick till omkring 14500. För det största antalet universi- tetscirklar svarar TBV, Folkuniversitetet och ABF.
På grundval av prop. 1970: 35 beslöts att tilläggsbidrag om högst tio kr. per studietimme skulle utgå till vissa studiecirklar fr. o. m. den 1 juli 1970. Till den s. k. prioriterade cirkelverksamheten hör ämnena svenska, engelska, matematik och samhällskunskap på en nivå som svarar mot högst grundskolans årskurs nio samt studiecirkelverksamhet som avser att utveckla kommunikationsfärdigheten hos handikappade.
Under hösten 1970 har uppgifter inkommit från de tolv studieförbun- den som visar hur många prioriterade studiecirklar och antalet deltagare i dessa samt fördelning på ämnen, som startat t.o.m. den 1 november 1970. (Studieförbundet Vuxenskolan t.o.m. den 31 december 1970.)
Det visade sig att totalt 17 500 prioriterade cirklar hade startat och att antalet deltagare uppgick till 172 314. Antalet cirklar och deltagare för- delat på de olika ämnena framgår av följande tabell.
Tabell 6. Antalet cirklar och deltagare fördelat på ämnen
Ämne Antal cirklar Antal deltagare Engelska .......................... 8 862 88 694 Svenska ........................... 707 5 892 Matematik ......................... 2 131 22 873 Samhällskunskap ................... 5 599 53 307 Kommunikationsfärdighet ............ 201 1 548 Summa ........................... 17 500 172 314
Engelska svarar för ungefär hälften av det totala antalet prioriterade cirklar. Därnäst utgör samhällskunskap den största gruppen.
Dessutom har statistiska centralbyrån gjort en undersökning av del- tagare i studiecirklar med tilläggsbidrag under hösten 1970. Denna un- dersökning kommer att ges ut i statistiska centralbyråns PM-serie. Här ges en redogörelse för undersökningens huvudsakliga innehåll.
Undersökningen omfattar studiecirklar i engelska, svenska, matematik och samhällskunskap. Undersökningen begränsades till att omfatta de fyra största studieförbunden inom detta område, nämligen Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Tjänstemännens Bildningsverksamhet (T BV), Studieförbundet Vuxenskolan (SV) och Studieförbundet Medborgar- skolan (SFM). DeSSa fyra hade inemot 90 % av samtliga studiecirkeldel- tagare i den berörda typen av cirklar bland de cirklar som startades under hösten 1970 fram t.o.m. den 1 november. Av praktiska skäl be- gränsades undersökningen till att omfatta ett urval av de studiecirklar som påbörjats t. o. m. oktober. Urvalet gjordes som ett systematiskt urval
Prop. 1971: 37 54
av de till studieförbundens kanslier förrapporterade cirklarna. Ett 50—tal cirklar per studieförbund och ämne uttogs för undersökning.
Undersökningsresultaten gäller bara de cirklar som förrapporterats till studieförbundens kanslier fram till november. Man bör alltså vara för— siktig mcd vittgående generaliseringar. Speciellt bör uppmärksammas att det kan finnas skillnader mellan de cirklar som startar tidigt och de som startar sent under terminen. Dessutom förekommer ett bortfall av cirk- lar, individer inom cirklarna och på enskilda frågor. Alla dessa typer av bortfall är emellertid av begränsad omfattning. Varje cirkeldeltagare fick besvara frågor om kön, ålder, föregående utbildning, tidigare deltagande i studiecirkel, tidigare studiecirkelämne och förvärvsarbete.
När det gäller könsfördelning kan man se att kvinnorna överväger. Det enda undantaget är samhällskunskap i ABF där deras andel är så låg som 37 %. Mest markerad är skillnaden mellan könen i engelska där kvinnornas andel varierar mellan 64 och 80 % av samtliga delta- gare.
Beträffande de båda könens fördelning över olika åldersgrupper finns inga entydiga skillnader. Över hälften av alla deltagare i de undersökta cirklar är mellan 25 och 44 år. Denna åldersgrupp är starkast represente— rad i ämnet matematik. Huvuddelen av kurserna i detta ämne är mate- matik för föräldrar. Deltagarna i samhällskunskap är genomgående äldre än deltagarna i de andra ämnena. Särskilt markerat är detta inom ABF där nästan en tredjedel är 55 år och äldre. ABF:s deltagare utgör unge- fär två tredjedelar av alla deltagare i samhällskunskap. TBV har för samtliga ämnen betydligt färre deltagare i åldern 55 år och uppåt än de övriga studieförbunden.
Det kan ha ett visst intresse att jämföra deltagarna i studiecirklar på grundskolenivå med den kommunala vuxenutbildningen på grundskole- nivå. Jämförelsen måste av praktiska skäl göras så att varje ämne för sig jämförs med totalresultaten inom den kommunala vuxenutbildningen. Det visar sig att det genomgående är mycket markerade skillnader i ål- dersstruktur mellan deltagare i den kommunala vuxenutbildningen och studiecirkeldeltagarna. Sålunda är 40 % i den kommunala vuxenutbild- ningen 36 år och äldre mot i storleksordningen 60 % i studiecirklarna.
Enligt beslut år 1970 utgår tilläggsbidraget till studiecirklar i engelska, svenska, matematik och samhällskunskap som i huvudsak svarar mot läroplanen för grundskolan. Detta medför att kursinnehållet i ämnena engelska, svenska och matematik är relativt homogent. Ämnet sam- h ä 1 1 s k u n s k a p däremot innehåller en mängd olika typer av kurser. Några exempel på områden som berörs: arbetsliv, fackliga organisatio- ner, enklare psykologiska frågor, privatekonomiska frågor; mötesteknik, samhällsekonomi, miljövård, narkotika, trafikfrågor, internationella frå- gor.
ABF:s kurser i samhällskunskap berör till mycket stor del arbetsliv, fackliga organisationer, föreningskunskap och konsumentdebatt.
Prop. 1971: 37 55
Tabell 7. Studiecirkeldcltagarna sammanvägda ämnesvis och totalt efter studieförbundens relativa andel av samtliga deltagare i cirklar påbörjade !. o. m. den 1 november och procentuellt fördelade efter ålder
Ämne Ålder Summa
procenttal —20 21—25 26—30 31—35 36—44 45—54 55—
Engelska ...... 2 4 10 17 26 27 14 100 Svenska ....... 2 8 l 3 17 27 24 9 100 Matematik . . . . 1 3 13 25 41 15 2 100 Samhällskunskap 7 7 9 7 17 25 28 100 Totalt ........ 3 5 10 15 25 25 17 100 Kommunal
vuxenutbildning,
grundskolenivå ___” Ht 70 ......... 9 16 19 17 40 101
TBV:s kurser är till tre fjärdedelar (av de undersökta) fackliga kurser för kommunala, statligt anställda och andra tjänstemän. Drygt 20 % av kurserna har titeln »Sjuksköterskor studerar fackligt».
För SV:s del ligger huvudvikten vid kurser som behandlar konsument- frågor. Även kurser som rör miljö och miljövård är relativt frekventa. När det gäller Medborgarskolans cirklar saknas uppgifter om ämnes- inriktning. Skillnaderna i ämnesprofil mellan studieförbunden är natur- ligtvis en faktor som medför att deltagarna rekryteras ur grupper med bl.a. olikartad utbildningsbakgrund.
Cirklarna i matematik rör till helt övervägande del matematik för för- äldrar. Dessa cirklar syftar främst till att göra föräldrar bekanta med den »nya» matematiken i grundskolan. Av de undersökta cirklarna är 57 % av ABF:s cirklar i »Ny matematik för föräldrar», för TBV 67 % och SV 95 %.
Deltagarnas utbildningsbakgrund varierar starkt mellan studieförbun— den. ABF har den högsta andelen med enbart folkskola, omkring 60 %. Denna andel är för TBV runt 40 %, utom i samhällskunskap där den är 20 %. Av SV:s kursdeltagare har 50—65 % enbart folkskola. SFM uppvisar den klart lägsta andelen med enbart folkskola, i samhällskun- skap endast 14 %. De minsta skillnaderna mellan studieförbunden redo- visas i engelska där andelen genomgående är 50—60 %. Endast några få procent har grundskolutbildning, vilket deltagarnas åldcrsfördelning redovisar.
Inom både ABF och TBV har 10—15 % en minst 2-årig yrkesskol- utbildning utöver folkskola. Denna andel är något lägre för SV och väsentligt mindre för SFM.
Gruppen realskola, folkhögskola, flickskola har visat sig vara mycket stor, inom SFM t.o.m. den största med andelar från 30 till 40 % i de fyra ämnena. Denna grupp är mest dominerande i ämnet samhällskun- skap inom TBV där drygt hälften av deltagarna har denna utbildning.
Prop. 1971: 37 56
För övrigt är skillnaderna små mellan TBV och SV med andelar kring 25—30 %. Däremot har en betydligt mindre andel av ABF:s deltagare sådan utbildning —- inte i något ämne över 20 %.
När det gäller deltagare med minst studentexamen skiljer sig TBV och SFM markant ifrån ABF och SV. Omkring 15 % av TBV:s studiecirkel- deltagare har sådan utbildning. Andelen är ändå högre inom SFM me- dan den för ABF och SV rör sig kring 2—5 %. Ämnet engelska skiljer sig från de övriga genom att där endast några få procent inom alla studieförbund har studentexamen.
Tabell 8. Studiecirkeldeltagarna procentuellt fördelade efter föregående utbildning
Föregående utbildning
Studieför- Folk- Folk— Grund- Real- Stu- Upp- Summa bund skola skola skola skola, dent- gift Procent och ämne och och flick— examen saknas yrkes- eventuell skola utbild- yrkes- och ning skol- folkhög- minst utbild- skola två är ning ABF Eng .. 62 12 4 19 2 1 100 Sv . . . . 63 14 6 12 3 1 99 Mat .. 59 11 6 19 4 1 100 Sam .. 66 10 7 13 2 1 99 TBV Eng .. 47 15 6 26 5 1 100 Sv .... 34 14 6 27 18 1 100 Mat .. 40 12 4 31 13 1 101 Sam .. 20 9 4 50 17 1 101 SV Eng . . 64 12- 3 18 2 1 100 Sv . . . . 53 11 4 28 4 0 100 Mat .. 54 9 2 29 5 0 99 Sam .. 62 4 7 20 6 1 100 SFM Eng .. 50 12 3 31 2 2 100 Sv . . . . 21 6 8 39 26 1 101 Mat .. 36 9 3 43 10 0 101 Sam .. 14 3 7 41 35 1 101
Det är betydande skillnader mellan könen beträffande föregående ut- bildning. Yrkesutbildning minst två år är mer än dubbelt så vanlig bland män som bland kvinnor. Medan en utbildning tillhörande gruppen real— skola, flickskola, folkhögskola endast förekommer hälften så ofta. Stu- dentexamen är avsevärt vanligare bland männen. Det verkar som om deltagarna i svenska och matematik totalt sett har något bättre förut- bildning än andra.
Den mest markerade skillnaden vid jämförelsen med den kommunala vuxenutbildningen är den betydligt större andelen med grundskolutbild- ning inom kommunal vuxenutbildning, vilket beror på en större andel yngre elever. En jämförelse med den totala befolkningens utbildning antyder att
Prop. 1971: 37 57
ingen större skillnad föreligger vad avser deltagarnas förutbildning. Del- tagarnas utbildning beskriver således i stort sett ett tvärsnitt av den totala befolkningens utbildning.
I fråga om tidigare studiecirkeldeltagande uppger omkring 25—30 % att de inte tidigare har deltagit i studiecirkel. Det är svårt att bedöma denna andel då referenspunkt saknas. Det finns påtagliga skillnader mellan ämnena. Matematik har genomgående den högsta andelen som tidigare inte deltagit i studiecirkel — 30—-—40 %, samhällskunskap har, utom för TBV, de klart lägsta siffrorna —— under 20 %. Det föreligger inga mer betydande och entydiga skillnader mellan män och kvinnor.
Omkring hälften av studiecirkeldeltagarna har deltagit i studiecirkel de senaste två åren. I samhällskunskap en väsentligt större andel, näm- ligen för SFM 77 %, SV 70 %, TBV 46 % och ABF 63 %.
En jämförelse mellan dem som tidigare deltagit i studiecirkel och dem som inte gjort det med avseende på förutbildning visar att de som tidi- gare deltagit i studiecirkel förefaller att ha något bättre förutbildning än de nyrekryterade. Andelen med enbart folkskola är något högre bland de nyrekryterade medan gruppen med realskola, flickskola och folk- högskola är påtagligt lägre. Däremot är andelen med grundskolutbild- ning genomgående högre. Exceptionellt hög andel med grundskolutbild- ning bland de nyrekryterade i samhällskunskap har ABF (13 %) och SV (25 %).
De som tidigare deltagit i studiecirkel ombads ange inom vilket äm- nesområde de senast studerade. Det förefaller som om rörligheten mel- lan ämnena varierar för män och kvinnor. Av kvinnorna har mer än två tredjedelar som läser engelska gjort det i närmast föregående cirkel mot endast hälften av männen. Det skulle kunna tyda på att kvinnorna som läser engelska har sina studieambitioner mer bestämt inriktade mot detta ämne. Det är också möjligt att kvinnorna i större utsträckning börjar med engelska medan männen mer börjar med fackliga kurser samhällskunskap e. (1. Cirka tre gånger så många män som kvinnor som läser matematik studerade matematik i sin föregående cirkel. Kvinnornas andel i matematik för föräldrar är emellertid påtagligt högre än i annan matematik (ABF 58 resp. 43 %, TBV 68 resp. 45 %).
Deltagarna i samhällskunskap har i mycket hög utsträckning deltagit i studiecirklar tidigare (omkring 80 %). Nära tre fjärdedelar av dessa studerade samhällskunskap. Något flera av kvinnorna än av männen deltog tidigare i annat än samhällskunskap. Särskilt markerat är detta bland kvinnorna i TBV där hela 44 % studerade språk närmast före hösten 1970.
Deltagarna fick i undersökningen uppge om de haft förvärvsarbete veckan 8—14 november 1970. Vid bearbetningen har de som uppnått folkpensionsåldern skilts från övriga deltagare. Ett problem är att det är helt omöjligt att avgöra hur många pensionerade under 67 år som finns
Prop. 1971: 37 58
med i undersökningen. Som väntat finns det betydligt fler icke förvärvs- arbetande bland kvinnorna än bland männen. Högsta andelen förvärvs- arbetande män har TBV, 95—99 %. TBV har även högsta andelen för- värvsarbetande kvinnor. Den i särsklass högsta andelen noteras för sam- hällskunskap, 95 %. I detta sammanhang är det värt att notera att TBV:s kurser i samhällskunskap till helt övervägande del är fackliga kurser. ABF som också har många kurser av denna karaktär har också en rela- tivt hög andel förvärvsarbetande kvinnor i samhällskunskap (69 %), den högsta i något ämne i ABF. För SV och SFM däremot är andelen för- värvsarbetande både bland män och kvinnor lägre än i de övriga äm- nena. Andelen förvärvsarbetande kvinnor i svenska ligger genomgående kring två tredjedelar. I övrigt uppvisar resultaten över ämnen ingen större samstämmighet mellan studieförbunden. Beträffande förutbild- ningen för dem som hade resp. ej hade förvärvsarbete under mätveckan är tendenserna mycket splittrade men det förefaller inte finnas några entydiga skillnader mellan de båda grupperna.
De undersökta studiecirklarna har fördelats på grupperna landskom- muner, köpingar och städer efter den ort där studiecirkeln sammanträ- der. En indelning av denna typ är naturligtvis mycket grov men kan ge något grepp om hur de undersökta studiecirklarna fördelar sig över städer och mindre orter. Omkring tre fjärdedelar av cirklarna är lokali— serade till städer. Framför allt TBV:s cirklar är starkt koncentrerade till städer, ca 90 % av de undersökta, medan SV är det av studieförbunden som har den största andelen i landskommuner, ca 40 %. Uppgifterna som gäller SFM:s cirklar i svenska och samhällskunskap är mycket osäkra då bortfallet för dessa cirklar är stort.
Även om det systematiska urvalet av cirklar torde medföra en ganska god representativitet med avseende på cirklarnas lokalisering bör man hålla i minnet att urvalet gjorts från de tidigast förrapporterade cirklarna under hösten och detta kan ha gett upphov till betydande snedvrid- ningar i förhållande till samtliga cirklar som påbörjats under hösten.
5.3.2. Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX)
I prop. 1970: 35 anmäldes att LO och ABF i en skrivelse till utbild- ningsdepartementet hemställt om medel till viss försöksverksamhet med vuxenutbildning.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigade tillkallades den 6 februari 1970 åtta sakkunniga1 med uppgift att bedriva försöksverksamhet med viss vuxenutbildning.
* Riksdagsmännen Sven Ekström, ordförande, utbildningsintcndentcn Evert Brandgård, direktörsassistenten Margareta Dahlgren, departementssekretcra- ren Berndt Johansson, studierektorn Inge Johansson, sekreteraren Henry Persson, kanslirådet Åke Sanell och undervisningsrådet Gösta Vestlund.
Prop. 1971: 37 59
Av direktiven för de sakkunniga framgår bl. a. följande: »En av de viktigaste frågorna vid det fortsatta reformarbetet med vuxenutbildning— en är hur man skall utveckla lämpliga uppsökande åtgärder som riktar sig till de utbildningsmässigt sämst tillgodosedda. För detta ändamål finns behov av olika former av försöksverksamhet. En försöksverksamhet bör nu komma till stånd för att man skall undersöka vilka förhållanden som medverkar till att personer med kort och bristfällig grundutbildning inte utnyttjar möjligheterna till vuxenutbildning. Därvid bör man pröva åt- gärder som kan medverka till att undanröja studiehindren för sådana personer. Verksamheten bör anordnas i studiecirkelns form för personer som inte redan kompenserat brister i sin grundutbildning genom studier inom det allmänna utbildningsväsendet, folkbildningen c. d.».
Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) har under budgetåret startat försöksverksamhet i Malmö, Borås, Sura- hammar, Hagfors, Bollnäs, Sundsvall, Piteå, Kalix och Malmberget. Vid försöken i Malmö och Sundsvall deltar även tjänstemän i studiecirklar- na. Försöksverksamheten omfattar totalt ca 1 000 personer. Starten skedde i september 1970 och kurserna pågår fram till maj 1971. Varje kurs omfattar i stort sett 60 timmar. Eleven har kunnat välja mellan fyra olika ämnen: svenska, matematik, samhällskunskap och engelska. För att skapa intresse och propagera för studierna har på varje ort minst en studieorganisatör på arbetstid fått informera de anställda. Denna stu- dieorganisatör har specialutbildats för sin uppgift och fått full ersättning för förlorad arbetsförtjänst under sin uppsökande verksamhet.
Platserna har valts så att de anställda kommer från något eller några företag, vilka kananses vara representativa för arbetsplatser med fysiskt tungt arbete och/eller oregelbundna arbetstider eller som domineras av kvinnlig arbetskraft eller som ligger i glesbygd. Tre olika studieformer prövas, nämligen studier på arbetstid och fritid, studier på fritid med stimulansbidrag samt studier på fritid utan stimulansbidrag. Stimulans- bidraget utgör 300 kr. För att det skall utgå måste eleven har varit när- varande vid huvuddelen av lästimmarna. För täckande av eventuella extra kostnader som föranleds av studierna kan eleven i samtliga tre stu- dieformer efter särskild ansökan erhålla ett studiestöd. Studiestödet avser bl.a. att ersätta elev som går miste om arbetsförtjänst genom extra ar- bete, som behöver hjälp med barntillsyn, som haft kostnader för resor eller utgifter för måltid i samband med studierna.
Under den pågående försöksverksamheten har kommittén funnit många situationer och händelser-som försvårar deltagande i vuxenutbild- ningen. En sådan situation utgör skiftarbetet. De som sysselsätts i skift- arbete har stora svårigheter att kombinera målmedvetna studier med sitt arbete.
Försöksverksamheten har dock pågått allt för kort tid för att kom- mittén nu skall kunna lämna någon utförligare redogörelse kring pågå-
Prop. 1971: 37 60
ende försök. Dessa måste först utvärderas, ett arbete som utförs av publik- och programforskningsavdelningen vid Sveriges Radio. Kommittén har uppmärksammat att stora grupper i samhället är miss- gynnade bcträffande deltagande i vuxenutbildningen. Bl. a. gäller detta. för hemarbetande kvinnor, handikappade och invandrare. Dessutom bör nämnas att omfattande lokala aktiviteter med uppsökande verksamhet bedrivs både inom studieförbund och vuxenutbildningsråd vid sidan av den statliga försöksverksamheten. Kommittén avser att i ett betänkande under hösten 1971 redovisa det arbete som utförts under innevarande budgetår.
5.3.3. Extern universitetsutbildning
En av UKÄ tillsatt arbetsgrupp med representanter för studieförbun- den, SÖ och UKÄ (SAMSUS) har i en rapport i oktober 1969 (Extern universitetsutbildning — rapport från SAMSUS, UKÄ:s skriftserie nr 9) lagt fram förslag om den externa universitetsutbildningens organisa- tion och formerna för samarbete mellan universitet och folkbildnings- organisationer.
Som sammanfattande krav för all undervisning som bedrivs i anknyt- ning till universitet och högskolor men utanför deras reguljära administ- ration har arbetsgruppen valt extern universitetsutbildning. Den externa universitetsutbildningen kan indelas i följande grupper.
Decentraliserad universitetsutbildning anordnas utanför orter med universitet eller universitetsfilial inom ett begränsat antal ämnesområden. Utbildningen avser i regel grundkurser om 20 poäng men även kurser om 40 poäng förekommer. Kursanordnare är de lokala skolstyrelserna och universitetskanslersämbetet är central myn- dighet.
Statsbidragsberättigade universitetscirklar an- ordnas av studieförbunden. Universitetscirklarna kan indelas i två under- grupper, nämligen cirklar som ansluter till gällande studieplaner vid uni- versitet eller högskolor och cirklar som har en friare uppläggning.
Universitetsutbildning per korrespondens arran- geras av korrespondensinstituten Hermods och Brevskolan.
Flertalet av Hermods kurser avser 20-poängskurser men i några äm- nen ges även 40-poängskurser. Brevskolans kurser följer socialhögsko- lans studieplaner för den samhällsvetenskapliga grundkursen.
År 1963 utfärdades nya bestämmelser för folkbildningsarbetet och studieförbunden fick tillfälle att själva administrera kursverksamheten. Mellan åren 1965 och 1968 har antalet universitetscirklar nästan tre- dubblats och antalet deltagare mer än tredubblats.
Decentraliserad universitetsutbildning anordnas sedan hösten 1962. Då gällde det naturvetenskapliga ämnen som matematik (åtta orter) och
Prop. 1971: 37 61
nationalekonomi (en ort). År 1963 tillkom kemi, fysik och statskunskap. Kurserna hade då främst karaktären av vidareutbildningskurser för folk- skollärare, vilket senare har ändrats. Kurs- och deltagarantal ökade snabbt till en början. Under de två senaste åren har antalet kurser varit i det närmaste oförändrat medan deltagarantalet dock fortsatt att växa kraftigt. Antalet deltagare per kurs har så gott som fördubblats sedan denna verksamhets början.
Universitetsutbildning per korrespondens inleddes 1953 med en kurs i engelska vid Hermods. Verksamheten utökades så småningom. Under- visningen utgör en kombination av korrespondensundervisning och un- dervisning vid sommarkurser. Från 1956 har antalet ämnen ökat från fyra till tio och antalet (anmälda) deltagare från 368 till 1 835 år 1967.
Arbetsgruppen har gjort en kartläggning av den externa universitets— utbildningen. Vid undersökningstillfället, hösten 1967, uppgick det to- tala antalet deltagare inom decentraliserad universitetsutbildning och statsbidragsberättigade studiecirklar till närmare 8 000, vartill kommer uppskattningsvis 2000 deltagare inom utbildning per korrespondens. Som jämförelse kan nämnas att antalet närvarande studerande vid uni— versitet och högskolor vid samma tidpunkt var ungefär 97 600 (varav vid filosofisk fakultet ungefär 63 000).
Vid ett mindre antal folkhögskolor bedrivs i samverkan med univer- sitet studier på universitetsnivå. I dessa fall medverkar i allmänhet uni- versitetslärare även om huvuddelen av undervisningen leds av lärare vid folkhögskolan. De ämnen som förekommer är pedagogik, psykologi, so- ciologi med samhällsplanering, statskunskap, historia och engelska.
Beträffande den geografiska spridningen visar det sig att Norrbottens och Gotlands län har det största deltagarantalet i förhållande till länens totala invånarantal. De norrländska glesbygdslänen har över lag en högre deltagartäthet än t. ex. flertalet västsvenska län. En närmare analys av kursorternas karaktär visar bl. a. att 15 % av kursorterna utgörs av de tio största städerna, att 82 % av kursorterna utgörs av orter med över 15 000 invånare och att 10 % av kursorterna utgörs av orter som ej är städer. Vid undersökningstillfället bedrevs någon form av extern universitetsutbildning på 67 orter. Åtskilliga deltagare reser, ofta långa vägar till kursorten.
Beträffande arvoden till lärare inom extern universitetsutbildning skall vid undervisning inom decentraliserad universitetsutbildning samma ar- voden utgå som vid motsvarande intern undervisning. Kartläggningen visar att arvodena inom statsbidragsberättigade universitetscirklar inte följer enhetliga principer. Vid undersökningstillfället hade 60 % av lä- rarna inom studieplansbundna universitetscirklar ett arvode som över- steg vad en ordinarie universitetslektor vid denna tidpunkt erhöll vid undervisning inom de filosofiska fakulteterna. Andelen högre arvoderade lärare är avsevärt större inom studieplansbundna universitetscirklar än
Prop. 1971: 37 62
inom fria universitetscirklar. Andelen doktorer och licentiater inom de- centraliserad universitetsutbildning är sammanlagt 57% inom studie- plansbundna universitetscirklar 50 % och inom fria universitetscirklar 41 %. Arbetsgruppen konstaterar att andelen doktorer med lägre arvo- den inom fria universitetscirklar är markant vid en jämförelse med för- hållandena inom studieplansbundna universitetscirklar.
Någon organisation i egentlig mening av kontakten mellan universitet och folkbildningsorganisationer existerar f. n. inte utom vid Stockholms universitet, där en särskild samarbetsdelegation sedan några år varit i funktion. Denna delegation har till uppgift att samplanera studieför- bundens universitetscirklar och föreläsningar i stoekholmsområdct. Den har under terminerna sammanträtt i regel en gång i månaden. Bland resultaten av överläggningarna kan nämnas. att studieförbunden överens- kommit att använda ett gemensamt intyg för deltagare i studieplansbund- na universitetscirklar i de fall deltagarna saknar behörighet att inskrivas vid universitetet. Enligt en överenskommelse bör samma arvode utgå för de i verksamheten engagerade lärarna vid undervisning vid studieför- bunden som vid undervisning för universiteten.
En byrådirektör har som universitetets representant i delegationen biträtt studieförbunden vid anskaffande av lärare och experter till univer- sitetscirklar, föreläsningar etc. Från studieförbundens avdelningar i landsorten har inkommit ett stort antal förfrågningar beträffande möj— ligheten att erhålla lärare till universitetscirklar.
I det följande redogörs för arbetsgruppens förslag. Folkbildningsorga- nisationerna har ett behov av att kontinuerligt följa utvecklingen inom universitet och högskolor. Arbetsgruppen föreslår därför, att permanenta organ för kontakt mellan universiteten med filialer och folkbildnings- organisationerna inrättas i första hand vid universiteten. Dessutom bör regelbundna kontaktkonferenser anordnas. Konkreta problem för arran- görer av universitetscirklar är t. ex. konstruktion av studieplaner samt rekryteringen av ledare och experter. Ofta består problemet i att nå kontakt med rätt institution och rätta personer. Detta har bl. a. lett till uppkomsten av mellanhänder mellan universiteten och folkbildningsor- ganisationerna i form av konsultföretag av viss typ.
Arbetsgruppen föreslår författningsförändringar på vissa punkter be- träffande universitetscirklar.
Cirklarnas längd. En universitetscirkel skall f.n. omfatta minst 48 timmar och minst 16 sammankomster samt löpa över minst 16 studie— veckor. Arbetsgruppen föreslår att minimitimantalet för en universitets- cirkel sänks till 20, minimiantalet sammankomster till 10 och minimi— antalet studicvcckor till 10. I de fall där särskilda skäl kan anföras för ännu kortare universitetscirklar bör bidragsfrågan prövas av SÖ från fall till fall.
Ledarens kompetens. Den nuvarande författningen föreskriver att le—
Prop. 1971: 37 63
daren skall ha en kompetens som motsvarar kompetensen hos den som upprätthåller tjänst som lektor vid allmänt gymnasium. Detta krav bör enligt arbetsgruppen ersättas mot ett mer allmänt formulerat krav på att ledaren skall äga erforderliga ämnesmässiga kunskaper och besitta tillräcklig skicklighet att leda en universitetscirkel. Arbetsgruppen anser det mindre lämpligt att låta kraven på formell kompetens hos lärare in- om en undervisningsform som är så olika universitetscirkelns vara väg- ledande vid fastställandet av ledarkompetens.
Bidragets storlek. Sedan 1963 är taket för bidrag till lärararvode 60 kr. per timme. Andelen statsbidrag har senare ökat till 75 % av arvodes- kostnadcn. Detta har emellertid enligt arbetsgruppen relativt ringa bety- delse då arvodesnivån i ett mycket stort antal fall är så hög att mindre än 75 % av arvodet är täckt då bidragstaket 60 kr. per timme uppnåtts. Arbetsgruppen anser att bidragstaket ej bör låsas till ett i författning eller tillämpningsbestämmelser fixerat krontal, utan utgöras av en viss procentandel av det timarvode som utgår för en viss kategori av univer- sitetslärare. Arbetsgruppen föreslår, att bidragstaket utgörs av 75 % av högst det timarvode som utgår till universitetslektor som avlagt disputa- tionsprov. Även bidraget till studiematerial bör göras rörligt. Arbetsgrup- pen föreslår, att bidrag till studiematerial kan utgå med högst det belopp som motsvarar en fjärdedel av högsta bidragsgrundande lärararvode.
Bidrag till kostnader för resor och traktamenten för kursledare utgår f. n. med 75 % av bruttokostnaden. Men hänsyn till önskvärdheten av en ökad geografisk spridning föreslår arbetsgruppen att bidrag skall utgå med 100 % av bruttokostnaderna.
Antalet deltagare. För att statsbidrag skall utgå får deltagarantalet f. n. inte överstiga 20. Enligt arbetsgruppen bör gränsen höjas till 25 del- tagare med hänsyn till svårigheten att få tag i kompetenta lärare.
Med hänsyn till den starka utveckling som kan förväntas i fråga om avancerade läromedel, är det enligt arbetsgruppens mening av speciell betydelse att öppna möjligheter för cirkelarrangörerna att i viss utsträck- ning kunna utbyta lärartimmar mot t. ex. radio- eller TV-burna avsnitt. Arbetsgruppen föreslår att SÖ medges möjlighet att försöksvis tillåta så- dan användning av de bidrag som normalt avser lärarkostnader, för att vinna sådana erfarenheter som kan ligga till grund för en mer genom— gripande revidering av bidragsreglerna.
I UKÄ:s anslagsframställning för 1971/ 72 framgår följande i sam— band med SAMSUS:s första rapport från oktober 1969.
Under våren 1970 har universiteten, folkbildningsorganisationerna rn. fl. yttrat sig över rapporten. UKÄ anser i likhet med arbetsgruppen och remissinstanserna att universiteten kan och bör spela en aktiv roll i det allmänna bildningsarbetet och att resurser bör anvisas för att möj— liggöra en bättre kontakt mellan universitet och folkbildningsorganisa- tioner. UKÄ föreslår för budgetåret 1971/ 72 att särskilda kontaktorgan
Prop. 1971: 37 64
inrättas vid universiteten för samråd mellan representanter för universi- teten och arrangörer av olika typer av extern universitetsutbildning. Skolöverstyrelsen föreslår i 1971/ 72 års anslagsframställning att överstyrelsen medges möjlighet att försöksvis tillåta att bidrag av- sedda för täckningen av lärarkostnader i stället får utnyttjas för att täcka kostnader för radio- och TV-burna avsnitt i undervisningen, att antalet deltagare i en universitetscirkel ökas till högst 25, att antalet studietimmar i en universitetscirkel skall vara minst 20 för-
delade på minst 10 sammankomster samt att kravet på ledarens kompetens formuleras så, att ledaren skall äga erforderliga ämnesmässiga kunskaper och besitta tillräcklig skicklighet att leda en universitetscirkel.
5.4. Fria läromedel 5.4.1 Avgränsning av utredningsuppdraget
Läromedelsutredningens uppdrag innefattar i princip de statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda utbildningar som omfattas av det statliga studiesociala stödet. I grundskolan har eleverna redan fria läromedel.
En stor del av läromedlen utgörs av mer eller mindre dyrbar utrust- ning som används endast i utbildningsenheten. Denna utrustning tillhan- dahålls normalt av huvudmannen. Vissa läromedel tillhandahålls de
studerande som gåva eller län eller åläggs dessa till inköp. Detta gäller huvudsakligen läroböcker och förbrukningsmateriel. Det är denna se- nare grupp av läromedel som utredningen behandlar i detta betän- kande.
Med fria läromedel avser utredningen att de studerande i princip utan egen kostnad har tillgång till den materiel som behövs för inlär- ningen. Fria läromedel behöver enligt utredningens mening inte inne- bära att varje studerande erhåller egna exemplar av läroböcker o.d. som gåva. Vissa läromedel tillhandahålls som nämnts vid utbildnings- enheten och utnyttjas kollektivt, andra läromedel får de studerande låna individuella exemplar av 'i själva undervisningen, åter andra får lånas hem för kortare eller längre tid. I sistnämnda fall kan läromed- len tillhandahållas genom bibliotek, läromedelscentraler eller motsva- rande. vilka inte behöver vara direkt knutna till utbildningsenheterna. För att det i verkligheten skall finnas »fria läromedel» krävs enligt ut- redningen givetvis att läromedlen är tillgängliga i tillräckligt antal .exemplar.
Enligt direktiven skall läromedelsutredningen beträffande den högre utbildningen endast syssla med »läroböcker av renodlad kurslitteratur- karaktär», såvida utredningen inte finner tungt vägande skäl att beakta
Prop. 1971: 37 65
även andra slag av läromedel. Med högre utbildning torde i detta sam- manhang, framhåller utredningen, ha avsetts universitets- och högskol- utbildning. Mot bakgrund av den helhetssyn på den eftergymnasiala utbildningen som kommit till uttryck bl. a. i direktiven till 1968 års ut- bildningsutredning (U 68) och 'i dennas arbete finns enligt läromedels- utredningens mening inte vägande skäl att vad gäller frågan om fria läromedel behandla universitet och högskolor på annat sätt än den eftergymnasiala utbildningen -i övrigt.
Vid vissa eftergymnasiala utbildningar är läroböcker av »renodlad kurslitteraturkaraktär» av mindre betydelse jämfört med andra slag av läromedel. Mot bakgrund av att utredningen föredrar att betrakta det eftergymnasiala utbildningsområdet som en helhet, inom vilken en och samma princip bör gälla 'i fråga. om fria läromedel, finner utred- ningen det nödvändigt att i princip behandla även andra slags indivi- duella läromedel än kurslitteratur.
Vid en del utbildningar måst-e de studerande köpa utrustning som inte har karaktär av läromedel. Utgifterna för sådan utrustning kan i en del fall vara betydande. Här måste dock beaktas att utrustningen del- vis kan användas i kommande yrkes- och fritidsverksamhet. Utred- ningen har inte funnit frågan om täckande av utgifter för detta ända- mål ligga inom ramen för utredningsuppdraget.
Läromedelsutredningen har funnit det naturligt att vid behandlingen av frågan om fria läromedel utgå ifrån den indelning av utbildnings- området som kommer till uttryck i det studiesociala systemet. I den mån denna kommer att förändras på grundval av U 68:s eller kompe- tensutredn'ingens förslag bör enligt utredningens mening vid den fort- satta behandlingen av frågan om fria läromedel därav påkallade änd- ringar göras ide av utredningen föreslagna anordningarna.
5.4.2. Läromedelsutredningens undersökningar
Genom enkäter har läromedelsutredningen sökt kartlägga i vilken utsträckning de studerande själva (föräldrarna) får bekosta läromedel.
Under 1950-talet införde ett flertal kommuner fria läroböcker för realskola och flickskola. Under 1960-talet har allt fler kommuner med gymnasium infört fria läroböcker också för denna skolform.
För att kartlägga förekomsten av fria läroböcker m.m. för eleverna vid gymnasieskolan (exkl. enskilda skolor) genomförde läromedelsutred- ningen i slutet av 1968 en enkät till samtliga 121 kommuner med gym— nasium. Även frågor rörande den kommunala vuxenutbildningen i dessa kommuner medtogs. Undersökningen avsåg förhållandena den 1 januari 1969 (läsåret 1968/ 69). Uppgifterna kompletterades hösten 1969.
Situationen beträffande fria läroböcker i gymnasiets ungdomsutbild- ning läsåret 1969/ 70 anges i tabell 9.
Prop. 1971: 37 66
Tabell 9. Förekomsten av fria läroböcker i gymnasiet läsåret 1969/ 70
Procentuell Procentuell Antal fördelning fördelning kommuner av kommuner av elever Fria läroböcker . (gåva och lån)1 78 64 62 Penningbidrag 19 16 19 Varken fria eller penningbidrag 25 20 18 Summa 122 100 100
1 I regel tillhandahålls böckerna som gåva. En del kommuner har valt att i största möjliga utsträckning tillhandahålla läroböckerna som lån.
Kommunerna tillämpar samma principer för gymnasiet och fack- skolan. Däremot förekommer det att yrkesskolan behandlas särskilt. I några fall har man fria läroböcker i yrkesskolan men inte i gymna- siet, -i något fall tvär-tom.
Av de 25 kommuner som vid undersökningstillfä-llet inte hade någon form "av fria läroböcker hade 12 hösten 1969 beslutat införa fria läro- böcker eller penningbidrag fr. o. m. läsåret 1970/ 71.
Förbrukningsmateriel var beträffande gymnasiet fri ilnära hälften av kommunerna läsåret 1968/69. Fria räknestickor, fria ritbestick och fria skyddskläder var däremot mindre vanliga.
Ett samband mellan förekomst av fria läroböcker och fria individu- ella läromedel i övrigt kan konstateras. De kommuner som har fria läroböcker har sålunda ofta också fria läromedel generellt.
Endast ett fåtal kommuner gav enligt enkätsvaren eleverna den skön- litteratur som är obligatorisk i ämnena svenska och främmande språk samt bredvidläsningslitteratur och lexika som gåva. Det var dock van- ligt att skolan tillhandahöll dessa böcker som lån.
Endast ett mindre antal av kommunerna med vuxenutbildning hade läsåret 1968/69 fria läroböcker. När det gäller utbildning enligt gym- nasiets läroplan var antalet tio. I samtliga fall var det därvid fråga om kommuner som samtidigt hade fria läroböcker för eleverna i gymna- ' siets ungdomsutbildning. Fr.o.m. läsåret 1969/ 70 har Stockholm och flera andra kommuner runt Stockholm inför-t fria läroböcker för vuxna.
I tre län förekom med något undantag fria läroböcker vid lands- tingets skolor läsåret 1968/ 69. På några håll har eleverna möjlighet att köpa kurslitteraturen till reducerat pris. För andra utbildningar — hu- vudsakligen folkhögskolor, lanthushåll-sskolor och lantbruksskolor _ gäller '-i regel att huvudmannen inte tillhandahåller fri kurslitteratur el- ler fri förbrukningsmateriel."
Genom olika undersökningar har läromedelsutredningen sökt upp- skatta även målsmännens resp. de studerandes utgifter för läromedel vid olika utbildningar. Undersökningarna avser 'i regel läsåret 1968/69. De omfattar — bortsett från gymnasieskolan — endast ett fåtal typ- fall inom varje utbildning. De resultat som redovisas av utredningen
Prop. 1971: 37 67
utgör därför inte några säkra medelvärden för de olika utbildningarna.
Läromedelsutredningens kommunenkät. Läromedelsutredningen ge- nomförde våren 1969 'en enkät till de 52 kommuner som 1968 utnytt- jade Kommun-Data AB för sin ekonomiska redovisning. Enkäten av- såg bl. a. utgifterna för läroböcker och övrig fri skolmateriel åren 1967 och 1968 för grundskolan och gymnasieskolan. En del av kommuner- na utnyttjade dock Kommun-Data AB först fr.o.m. år 1968. De del- tagande kommunerna utgör alltså inte ett slumpmässigt urval.
Av de 52 kommunerna besvarade 45 enkäten. Av dessa hade hösten 1968 samtliga grundskola (i en del fall dock inte helt genomförd), 38 gymnasium, 25 fackskola och 41 yrkesskola.
Tabell 10 visar medelvärden för utgifterna på kontona »fria läro- böcker» och »övrig fri skolmateriel». Den sista posten är vad som brukar kallas förbrukningsmateriel.
Tabell 10. Utgifterna per elev för fria läromedel 1968 (kr.) enligt ut- redningens enkät
övrig Läroböcker skolmateriel Summa Grundskolan1 91 28 119 Gymnasiet” 336 20 356 Fackskolan 31 1a 443 355 Yrkesskolan' ] 5 1 45 196
1 Endast kommuner med minst årskurs 8 har medtagirs här. ” Inkl. fackskola i en del fall. ” Medeltal för sex kommuner. ' Vid beräkningarna har för varje kommun de totala kostnaderna slagits ut på antalet elever i heltidskurser. Detta innebär att dessa elevers genomsnitt- liga utgifter har blivit överskattade, eftersom även deltidsstuderande ofta förekommer.
Vid beräkningarna av de angivna värdena har av olika anledningar inte alla kommuner med aktuell skolform ingått. Beträffande »övrig fri skolmateriel» har för gymnasieskolans del vid beräkningarna en- dast de kommuner som redovisat utgifter medtagits. Då omfattningen av den materiel som är fri i gymnasieskolan varierar ger uppgifterna här inte medelutgiften för tillhandahållande av all förbrukningsmate- riel fritt. .
Kostnaderna för läroböcker i yrkesskolan varierar kraftigt mellan olika utbildningslinjer. Vid vissa av dessa förekommer läroböcker i ringa utsträckning.
En del kommuner med fria läroböcker i form av gåva eller med penningbidrag har beräknat läroboksk-ostnaderna per elev och år för olika årskurser och linjer (grenar) i gymnasiet och fackskolan samt i en del fall även för yrkesskolan. De beräkningar som utredningen ta- git del av tyder på att kostnaden per elev i t. ex. gymnasiet i regel va- rierar mellan ca 250 och 450 kr., främst beroende på skillnader mellan
Prop. 1971: 37 68
linjer och årskurser. Den tekniska linjen har högre lärobokskostnader än övriga linjer. Det är :svårt att ange ett genomsnittsvärde för hela gymnasiet. Ett sådant torde dock ligga mellan 300 och 400 kr. per elev och år.
Ersättningar vid kommunal samverkan på skolväsendets område. Enligt skollagen är kommun som mottar elever från annan kommun berättigad till ersättning för kostnaderna för undervisningen från de berörda kommunerna. Ersättningsbeloppen fastställs av Kungl. Maj:t och justeras årligen. Kommunförbundet ger förslag till beloppens stor- lek på grundval av egna undersökningar av kostnaderna. Ersättning för fria läroböcker och annan fri undervisningsmateriel i gymnasium och fackskola utgår läsåret l969/ 70 med nedan angivna belopp per elev och läsår, om 'inte kommunerna kommer överens om andra ersättnings- belopp. För yrkesskolan finns inte ersättningar fastställda.
Kr. Gymnasiet, teknisk tillvalsgrupp eller teknisk linje 440 Fackskola, teknisk linje 440 Gymnasium och fackskola i övrigt 365
Beträffande heltidskurser i yrkesskolan har kommunförbundet re- kommenderat kommunerna att använda ersättningsbeloppet 165 kr.
För den kommunala gymnasiala vuxenutbildningen är det svårt att ange de studerandes utgifter för läromedel. Endast ett fåtal kommuner har som nämnts infört fria läromedel här. Eftersom omfattningen av studierna varierar starkt mellan olika deltagare är det svårt att upp- skatta en genomsnittskostnad.
Stockholms stad beräknade våren 1969 kostnaderna 1970 för fria läromedel inom vuxenutbildningen. För elever vid vuxengymnasium har elevkostnaden uppskattats till 180 kr. för läroböcker och 10 kr. för förbrukningsmateriel. För yrkesskolans deltidskurser är motsvarande belopp 35 kr. i'båda fallen.
För vissa övriga kvantitativt mera betydande utbildningsvägar redo- visas de studerandes läromedelsutgifter i tabell 11.
Tabell Il. Elevernas genomsnittliga utgifter per år för läromedel vid vissa utbildningar läsåret 1968/ 69. Belopp i kr.
Studie- övriga Skola litteratur läromedel Summa Folkhögskolor 200 50 250 Tand sköterskeskolor 260 Lanthushållsskolor 180 3 O 210 lantbruksskolor 300 5 0 350 Skogsbruksskolor 100 _— 100
Anm. Uppgifter har inhämtats från endast ett fåtal skolenheter för varje skolform.
Prop. 1971: 37 6.9
Utöver 'i tabellen angivna utgifter för läromedel har eleverna i flera fall utgifter för skyddskläder, studieresor m.m.
Utredningen redovisar även vissa undersökningar som avsett att be- lysa läromedelsutgifterna för de studerande vid högre utbildningsan- stalter. Utredningens material är hämtat bl. a. från egna undersökningar beträffande utbildningslinjer vid vilka de studerande erhåller studie- medel.
Uppgifterna för universitetens filasofiska fakulteter och flertalet högskolor avser i regel förhållandena läsåret 1967/ 68. I redovisningen har i princip endast medtagits grundlitteratur (»grundbok», »stombok»). Resultaten från de aktuella undersökningarna redovisas i tabellerna 12 och 13. Då utgifterna för kurslitteratur för en viss utbildning eller ett visst universitetsämne kan variera starkt mellan olika läroanstalter är det svårt att ange några säkra medeltal, särskilt för de filosofiska fa- kulteterna. Även här gäller att de studerande kan ha med utbildningen förenade utgifter för annan materiel än läromedel, t. ex. viss personlig utrustning.
Tabell 12. Nominella kostnader per år för kurslitteratur i vissa uni versi- tetsämnen och vid vissa högskolor m. m. läsåret 1967/ 68 enligt upp- gifter inhämtade av läromedelsutredningen. Belopp i kr.
Skoln/ utbildnin g Kostnad Allmän språkvetenskap 3 00 Nordiska språk 400 Engelska 35 01 Historia 25 0 Statskunskap 45 0 N ationalekonomi 3 00 Kulturgeografi 600 Psykologi 600 Pedagogik 350 Sociologi 650 Matematik 250 Medicinsk fakultet 4502 Teknisk fakultet 350 Ekonomulbildnin g 400 Lantbrukshögskola 200 Skogshögskola 3 50 Veteri närhögskola 5 00 Socialhögskolor 25 0 Journalisthögskolor 200 Gymnastik- och idrottshögskolor 5 00 Lärarhögskolor: klasslärarutbildning 600—700a Konsthögskola 3 00 Musikhögskola 100
1 Inkl. 120 kr. för 6 000 sidor skönlitteratur. ” Uppgifterna avser de två första åren i utbildningen. ” Uppgifterna avser det första läsåret och innebär troligen en överskattning. Anm. De angivna beloppen är avrundade till närmaste SO-tal. De bygger på ett litet urval. I flera fall är uppgifterna osäkra. I en del fall utgör beloppen uppskattningar gjorda av utredningen med utgångspunkt i vissa inhämtade uppgifter.
Prop. 1971: 37 70
Tabell 13. Elevernas genomsnittliga utgifter per år för läromedel vid vissa utbildningar med studiemedel läsåret 1968/ 69 enligt läromedels- utredningens undersökningar. Belopp i kr.
Kurs- Övriga Skola/utbildning litteratur läromedel1 Summa Förskoleseminarier ' 200 125” 325 Seminarium för huslig utbildning utbildning av barnavårdslärare ' - 180 ' 60 240 hushållslärare . 360 4803 840 textillärare ' ' 210 720[ 930 ekonomiföreståndare 240 540" 780 Sjuksköterskeskolor 260 30 290 Utbildning av medicinsk-teknass.6 . 220 50 270 laboratorieass." 190 5 0 240 arbetsterapeuters' " 240 130 370 Sjukgymnastinstitut7 165 20 185 Sjöbefälsskolor utbildning av styrmän 1 000 150 1150 sjökaptener 450 25 475 maskintekniker 530 140 670 sjöingenjörer 325 50 375 radiotelegrafister 425 75 500
Anm. Uppgifter har inhämtats från endast ett fåtal skolenheter per skolform.
1 Skrivmateriel m.m.
” Inkl. materiel för målning och modellering, slöjd m.m. ” Huvudsakligen matavgiftcr * Huvudsakligen materiel för vävnad och sömnad. ** Ingår i yrkesskolan. ' Huvudmannen betalar i en del fall helt eller delvis studielitteraturen. " Ingår delvis i yrkesskolan.
5.4.3. Läromedelsutredningens förslag
Utredningen erinrar om att en grundläggande strävan i svensk utbild- ningspolitik varit att ge alla barn och ungdomar reella möjligheter till studier, bl.a. genom insatser på det studiesociala området. En princip för den statligt eller kommunalt ordnade utbildningen har länge varit att tillhandahålla denna kostnadsfritt. Fria läroböcker och andra läro- medel har införts i den obligatoriska skolan och i många kommuner också i gymnasieskolan. Inom högskolutbildningen förekommer prak- tiskt taget inte alls fria läromedel.
Utredningen anför flera skäl för ett system med helt fria läromedel. Beträffande ungdomsutbildningen kan enligt utredningen anföras önskemålet att ekonomiskt stödja föräldrar med studerande ungdom. Det framstår vidare som en orättvisa att eleverna i gymnasieskolan en- dast i vissa kommuner har fria läromedel. När det gäller vuxenutbild- ningen är det enligt utredningens mening av vikt att så långt möjligt un- danröja de ekonomiska hindren för studier. Ett införande av fria läro- medel kan därtill medföra rationaliseringsmöjligheter genom bättre in- köpsvillkor och effektivare distribution till följd av samlade inköp.
Prop. 1971: 37 71
Det principiella huvudargumentet för utredningen i frågan om fria läromedel är dock att läromedlen är en integrerad del av utbildnings- resurserna. Detta innebär enligt utredningens uppfattning att de stude- rande bör ha tillgång till nödvändiga läromedel på samma sätt som till övriga för utbildningen erforderliga resurser. Ett allmänt mål bör härvid vara "att de studerande inte skall behöva ha några egna utgifter för läromedel, samtidigt som de utan svårigheter skall kunna få tillgång till sådana då det erfordras för genomförande av utbildningen. Den rätt till läromedel för eleverna som gäller i grundskolan bör enligt ut- redningens uppfattning gälla även inom övriga delar av utbildnings- väsendet.
Läromedelsutredningens principiella uppfattning är således att de för utbildningen nödvändiga läromedlen 'i likhet med övriga resurser bör tillhandahållas de studerande kostnadsfritt. Detta bör gälla inom såväl den gymnasiala som den eftergymnasiala utbildningen och såväl ung- domsstuderande som vuxenstuderande.
Läromedelsutredningen föreslår att fria läromedel införs i samtliga gymnasiala skolformer för såväl ungdomsutbildning som vuxenutbild- ning. Utredningen innefattar häri även enskilda skolor liksom folkhög- skolan.
Det bör ankomma på huvudmannen att avgöra vilken form för fria läromedel som i varje enskilt fall är den mest rationella.
Utredningen behandlar därefter två huvudforrner för finansieringen av läromedelskostnaderna. Den ena är penningbidrag till målsmännen eller de studerande för köp av läroböcker m.m., dvs. höjda studiebi- drag eller speciella b-idrag. Den andra är att huvudmannen direkt kö- per in läromedlen.
Läromedelsutredningen förordar att huvudmannen kostnadsfritt till- handahåller läromedlen. Detta behöver enligt utredningen givetvis inte innebära att huvudmannen helt står för kostnaderna.
Utredningen tar härefter upp frågan om fördelning av läromedels- kostnadema och erinrar därvid, vad gäller kommunala utbildningar, bl.a. om den översyn av statsbidragssystemet som pågår samt förhål- landet mellan ett system med fria läromedel och skatteutjämnings- systemet. Med hänsyn til-l dels den starka integrationen mellan kost- naderna för läromedel och övriga utbildningskostnader, dels de pågå- ende överläggningarna om statsbidragen till det kommunala skolväsen- det har utredningen inte ansett det möjligt att lägga fram förslag om fördelningen av de finansiella insatserna för fria läromedel mellan stat och kommun.
Vid enskilda utbildningar bör enligt utredningen möjligheterna att tillhandahålla och finansiera läromedel tillgodoses inom ramen för statsbidraget. Vid statliga utbildningar där studiehjälp utgår bör likaså fria läromedel införas.
Prop. 1971: 37 72
Läromedelsutredningen anser att fria läromedel i princip bör införas också inom den eftergymnasiala utbildningen. För denna gäller en even- tuell utvidgning av de samhälleliga insatserna huvudsakligen kurslitte- ratur. Övriga läromedel bekostas och tillhandahålls i regel av huvud- mannen.
Sammanfattningsvis anför utredningen beträffande fria läromedel på studiemedelssystemets område följande. Oberoende av själva frågan om finansiella insatser från det allmännas sida för att minska de stu- derandes läromedelskostnader är det av grundläggande betydelse för att fria läromedel i realiteten skall kunna föreligga att ett system ska— pas som möjliggör att adekvata läromedel finns till hands vid rätt tid- punkt och i erforderlig omfattning. Utredningen har i avvaktan på re- sultaten av vissa pågående undersökningar m. m. och utredningens egna fortsatta överväganden i hithörande frågor inte ansett sig kunna lägga fram konkreta förslag rörande fria läromedel på eftergymnasial nivå. Utredningen avser att senare återkomma till dessa frågor.
Utredningen redovisar i ett särskilt avsnitt vissa beräkningar av de kostnadsmässiga effekterna 'av ett system med fria läromedel. För ut- bildningen inom studiehjälpssystemets område uppskattas därvid de to- tala kostnaderna budgetåret 1971/ 72 till ca 82 milj. kr. Huvudparten härav faller på. primärkommunala utbildningar. Utredningen framhåller dock att merkostnaderna blir mindre eftersom fria läromedel f. n. är in- förda i det övervägande antalet fackskolor och gymnasier.
5.4.4. Remissyttranden
Det råder enighet bland remissinstanserna om utredningens motiv för ett system med fria läromedel. Svenska kommunförbundet delar utredningens uppfattning att de för utbildningen nödvändiga läromedlen i likhet med skolans andra resurser bör tillhandahållas eleverna kost- nadsfritt. Kommunerna har också i praktiken visat att man lokalt har samma synsätt. Centrala studiehjälpsnämnalen noterar med särskild till- fredsställelse den föreslagna förbättringen i studiesocialt avseende för de vuxenstuderande. T CO delar utredningens principiella uppfattning. Sam- ma betraktelsesätt måste självfallet gälla för såväl den gymnasiala som den eftergymnasiala utbildningen och för såväl ungdoms- som vuxenstu- derande. Svenska landstingsförbundct gör sitt tillstyrkande beroende av att överenskommelse kan träffas om fördelningen av reformens kost- nader.
Utredningen har föreslagit att fria läromedel införs i gymnasieskolan samt i de kommunala skolorna för vuxna. Den föreslagna o m f a t t- n i n g c 11 har vunnit gillande hos remissinstanserna. Förslaget tillstyrks av bl. a. Svenska kommunförbundet, skolöverstyrelsen, statens läroboks- nämnd, riksrevisionsverket, statskontoret, lantbruksstyrelsen och TCO. LO tillstyrker förslaget vilket organisationen dock anser ha en begränsad räckvidd.
Prop. 1971: 37 73
Centrala studiehjälpsnämnden pekar på att det inte framgår av bc- tänkandet om förslagen avses att omfatta även deltidsstuderande och korttidsstuderande. Enligt nämndens mening bör även dessa grupper in— begripas i systemet med fria läromedel.
Frågan om f o r m e r n a för fria läromedel har föranlett uttalanden från flera remissinstanser. Utredningens uttalande att det bör ankomma på huvudmannen att avgöra vilken form för fria läromedel som i varje enskilt fall är den mest rationella har fått stöd av bl. a. Svenska kom- munförbundet. Förbundet framhåller att läromedlen i princip bör be- traktas som en gemensam resurs i skolan. Det måste få bli en lokal be- dömning i kommunen vilka läromedel som eleverna skall ha som gåva och vilka läromedel som efter användandet kan återgå .till det centrala läromedelsförrådet. Svenska landstingsförbundet förutsätter att den en- skilde huvudmannen själv får avgöra vilket system som är det lämp— ligaste.
Skolöverstyrelsen anser att vissa läromedel — bl. a. av studietekniska skäl _— bör ges som gåva. Penningbidrag till anskaffande av läromedel är däremot enligt överstyrelsens mening inte ett lämpligt alternativ. Över- styrelsen understryker också att material för produktion som kan ge in— komster genom försäljning inte lämpligen bör tillhandahållas som fria läromedel. Sveriges folkhögskoleelevers förbund anser att för folkhög- skolan penningbidrag bör utgå till fria läromedel. Moderata ungdoms- förbundet anser att erfarenheterna från det obligatoriska skolväsendet, speciellt högstadiet, talar starkt emot att dela ut böcker direkt.
Utredningens uttalande att statsbidrag till fria läromedel bör utgå vid olika enskilda skolor har tillstyrkts bl. a. av Svenska kom- munförbundet. Enligt förbundet är det angeläget att även folkhögskolans elever erhåller fria läromedel. Svenska landstingsförbundet och TCO anför liknande synpunkter. Folkbildningsförbzmdet framhåller att ett statligt stöd för tillhandahållandct av fria läromedel bör utgå till folkhög- skolans hela kursverksamhet, dvs. ävcn kortare kurser. Förbundet frågar sig när det gäller den statsunderstödda studiecirkelvcrksamheten om inte det rimliga skulle vara att staten har kostnaderna för tillhandahållandct av läromedel.
Tidpunkten för reformens ik r & f t t r ä (1 a n d e har kommenterats av bl. &. Svenska kommunförbundet och Svenska Iandstingsförbundet. Båda dessa remissinstanser anser att åtgärderna bör genomföras fr. o. m. budgetåret 1972/ 73. Invändningen grundas på att kommunerna bör ha möjlighet att ta hänsyn till de ekonomiska konsekvens-erna i sina stater. Även skolöverstyrelsen anför tveksamhet om ett ikraftträdande den 1 juli 1971. Övriga remissinstanser har tillstyrkt eller inte kommen- terat utredningens förslag.
Utredningen har nu inte lagt fram förslag om fria läromedel vid de utbildningslinjer som omfattas av studiemedelssystemet. Detta beklagas
Prop. 1971: 37 74
av bl. a. SACO och SFS. Enligt skolöverstyrelsen är det angeläget att frågan löses.
Universitetskanslersämbetet anser att fria läromedel bör införas även på högskolenivå. Insatser för att tillförsäkra de studerande god tillgång till den grundläggande kurslitteraturen har en väsentlig betydelse för ut- bildningens effektivitet. Ämbetet -diskuterar vidare de olika formerna för att tillhandahålla fria läromedel. Flera skäl talar därvid enligt äm- betet för att den grundläggande kurslitteraturen ställs till förfogande utan kostnad för den studerande. Enligt ämbetets bedömning bör man i det fortsatta arbetet pröva möjligheterna att successivt förverkliga rätten till fria läromedel på högskolenivån genom en fortlöpande förstärkning av läroanstalternas driftkostnadsanslag.
Centrala studiehjälpsnämnden erinrar om att det ordinarie studieme- delsbeloppet har avpassats för att täcka in normala kostnader i stu- dierna, dvs. även för studielitteratur. Nämnden pekar på att vissa stu- derande har särskilda kostnader för bl.a. utrustning, vilken torde till- handahållas av läroanstalterna. Läromedelsutredningen bör pröva denna fråga i sitt fortsatta arbete.
Statskontoret ifrågasätter om inte de praktiska problem av teknisk karaktär som återstår för utredningen på detta område får anses som alltför stora för att lösas inom ramen för utredningens uppdrag. Inte ens efter en avsevärd uppräkning av medlen till bokinköp skulle det vara möjligt att på så sätt tillhandahålla kurslitteratur åt alla studerande. Det grundläggande materialet måste den studerande av praktiska skäl dis- ponera själv. Den enskildes kostnader för dessa läromedel ingår nu som en del av de kostnader för vilka studiemedel utgår. Statskontoret för- ordar för sin del att 1968 års studiemedelsutredning får i uppdrag att utreda frågan vidare.
Riksrevisionsverket anser att frågan om fria läromedel inom hög— skolområdet bör utredas i ett större sammanhang innan slutlig stånd- punkt tas.
Enligt Svenska kommunförbundet har utredningen beräknat kostna- derna för reformen till alltför lågt belopp. För gymnasieskolan — inkl. de kommunala vuxenskolorna — bör beräknas ett belopp om ca 100 milj. kr. Enligt förbundet är tillhandahållande av fria läromedel en åt- gärd som har familjepolitiska aspekter. Ett klart statligt ekonomiskt ansvar för reformen anses föreligga, varför förbundet förutsätter att överläggningar kommer till stånd i kostnadsfrågan.
Som nämnts i det tidigare har Svenska landstingsförbmzdet uttalat att förbundet inte är berett att tillstyrka förslaget med mindre än att överenskommelse först träffats om hur kostnaderna för reformen skall fördelas.
Statens läroboksnänmd redovisar nuvarande system för prisgransk— ning av läromedel. Enligt nämndens mening bör prisutvecklingen på läroböcker närmare utredas.
Prop. 1971: 37 _ 75
I Svenska kommunförbundets yttrande påpekas att det torde vara nödvändigt att vidta åtgärder för att dämpa kostnadsutvecklingen be- träffande både produktion och distribution. Riksrevisionsverket under- stryker önskvärdheten av samordnat upphandlingsförfarande.
5.5. Studiestöd åt deltidsstuderande 5.5.1 Nuvarande regler
Genom riksdagens beslut i anledning av prop. 1969: 4 (SU 1969: 34, rskr 1969: 101) har formella möjligheter skapats för att bedriva studier på deltid vid filosofisk fakultet. Denna nya ordning innebär att den stu- derande kan registrera sig antingen som heltids- eller deltidsstuderande. Då frågan om studiemedel till deltidsstuderande ej reglerats i gällande författning, uppdrogs åt 1968 års studiemedelsutredning att behandla och lägga fram förslag på detta område.
Även om de formella möjligheterna till deltidsstudier är av sent datum vet man bl. a. genom olika undersökningar att förekomsten av deltids- studier varit och är relativt omfattande. I den studentekonomiska under- sökningen från 1968 behandlades bl. a. vissa frågeställningar rörande studietid och förvärvsarbete. Av undersökningarna framgår att studie- tiden per vecka var ungefär densamma för studerande vid de filosofiska fakulteterna vid universiteten i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala. Ca 40 % av de studerande använde 35 timmar eller mer per vecka för stu- dier, omkring 50 % använde 15—34 timmar för studier medan ca 10 % studerande 0—15 timmar per vecka. I Stockholm var studietiden per studerande genomsnittligt något lägre. Andelen studerande som bedrev studier 35 timmar och mer per vecka var således i Stockholm endast ca 30 %. Ungefär 50 % hade en studietid per vecka av 15—34 timmar. Andelen som bedrev studier mindre än 15 timmar per vecka var 20%.
Studerande inom de bundna eftergymnasiala utbildningslinjerna hade emellertid en betydligt högre studietid per vecka än studerande vid de filosofiska fakulteterna. Frekvensen förvärvsarbete vid sidan av studier- na framgår i begränsad omfattning från den nämnda undersökningen. Vid Stockholms filosofiska fakulteter utgjorde andelen studerande som förvärvsarbetar mer än 15 timmar per vecka 15 %, medan samma pro- centandel i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala var resp. 12, 6, 11 och 8 %.
Undersökningen är av begränsat värde eftersom uppgifterna begränsar sig till de senaste studerandeårgångarna och inkluderar personer som inte aktivt bedrev studier. Man får förutsätta att den nya organisationen vid de filosofiska fakulteterna medfört en ökad studieinsats från de studerandes sida, vilket kan ha minskat förvärvsintensiteten.
Att studera på deltid har således varit och kommer sannolikt även i framtiden om än i begränsad omfattning att vara relativt vanligt.
Prop. 1971: 37 ' 76
Enligt nu gällande ordning utgår studiemedel per termin med 70 % av basbeloppet eller 4 410 kr. vid det basbelopp, 6 300 kr., som gäller för höstterminen 1970. Har den studerande barn utgår ett tillägg med 12,5 % av basbeloppet per barn och termin eller f. n. 788 kr.
Studiemedlen reduceras enligt vissa givna regler med hänsyn till egen och makes inkomst och förmögenhet. För den som studerar under en avsevärt mindre del av termin än normalt för utbildningslinjen, skall studiemedlen reduceras med hänsyn till studietiden skäligt belopp. Om den studerande erhållit fulla studiemedel men bedrivit studier på deltid och därigenom inte uppnått tillfredställande studieresultat, beviljas som regel inte fortsatta studiemedel. Vid direkta studieavbrott återkrävs som regel studiemedlen.
Studiemedelsnämnderna skall vid sin prövning av studiemeriterna ta hänsyn till förhållanden av personlig natur, t. ex. sjukdom, barnsbörd, studentkårsuppdrag, förvärvsarbete o. d.
Om deltidsstudierna således har haft sin orsak i t. ex. någon av de nyss nämnda faktorerna har studiemedelsnämnderna översett med otillfreds- ställande studieresultat. I praktiken har således fulla studiemedel utgått även till den som bedrivit deltidsstudier och orsaken härtill varit för- hållanden av personlig natur. Regler har emellertid saknats för :redu- cering av studiemedlen då den studerande fortlöpande bedrivit deltids— studier.
5.5.2 1968 års studiemedelsutrednings direktiv
Som grund för utredningens förslag ligger en inom utbildningsdepar- tementet upprättad promemoria i vilken vissa utgångspunkter för arbe- tets bedrivande angetts.
En riktpunkt för arbetet var att begränsa rätten att deltidsstudera till dem som kunde ange rimliga skäl för att bedriva sina studier på deltid. Det skulle ankomma på utredningen att precisera vad som skulle anses som rimliga skäl.
En annan utgångspunkt var att studiemedel till deltidsstuderande skall utgå med reducerat belopp. Reduktionens storlek skulle vara beroende av den tid den studerande ägnar åt studier. Reglerna för reducering bor- de enligt promemorian utformas så att antalet varianter blev begränsat.
Vidare angavs, att antalet varianter av deltidsstuderande skulle vara begränsat.
5.5.3. Studiemedelsutredningens förslag
Utredningen framhåller inledningsvis att den nya organisationen vid filosofisk fakultet inneburit att det nu finns möjlighet att registrera sig
Prop. 1971: 37 77
som deltidsstuderande vid dessa fakulteter. Vid övriga eftergymnasiala utbildningslinjer saknas emellertid formellt denna möjlighet. I riksda- gens beslut rörande deltidsstuderande vid filosofisk fakultet saknas emel- lertid definition av begreppet deltidsstuderande. Såväl utbildningsnämn- der som studiemedelsnämnder är betjänta av en närmare definition av deltidsstuderande för att kunna pröva rätten till undervisning resp. rätten till studiemedel.
Utredningen framhåller att det finns olika grader av studieintensitet, t. ex. kvartstidsstudcrande, halvtidsstuderande, trekvartstidsstuderande. Utredningen har stannat för att föreslå att antalet grupper studiemedels- berättigade deltidsstuderande begränsas till en enda nämligen deltids- studerande, vars studier omfattar minst halvtid. Utredningen föreslår att halv normal studietakt skall krävas för att studiemedel skall kunna utgå.
Den som vid sidan av studierna har en verksamhet som kräver mer än halvtid bör kunna använda delar av fritiden för att komma upp till en studietakt motsvarande halvtid.
Avgörande skäl talar vidare enligt utredningen mot att acceptera en trekvartstidsstuderande som deltidsstuderande. Därmed skulle man upp- muntra heltidsstuderande med svaga studieresultat att registrera sig som deltidsstuderande för att få garanti för att klara minimipoäng för rätten till fortsatta studier.
Utredningen har funnit att nu gällande poängsystem med en viss mo- difiering bör kunna användas för att definiera en heltids- resp. deltids- studerande. Eftersom normalstudietakten är 20 poäng per termin är normal studietakt för en deltidsstuderande den som uppnår mellan 10— 20 poäng per termin.
Utredningen föreslår att den studerande vid ansökan om studiemedel själv får ange om han önskar heltids- eller deltidsstudera. En förutsätt— ning för rätten att bedriva deltidsstudier är att rimligt skäl finns härför. Vad som skall anses som rimligt skäl kan enligt utredningen inte besva- ras entydigt. Utredningen har därför valt att genom exemplifiering redo— visa sin uppfattning av vad som bör räknas som rimliga skäl. En förut— sättning för att en studerande skall få bedriva deltidsstudier är att den aktuella verksamheten vid sidan om studierna skall ha en sådan om- fattning att heltidsstudier omöjliggörs. Det får således inte röra sig om en aktivitet som kan betraktas som fritidsverksamhet.
Beträffande förvärvsarbete säger utredningen, att den visserligen hyser betänkligheter mot vissa kombinationer av studier och förvärvsarbete men finner det svårt att dra gränser mellan olika slags förvärvsarbete.
Utredningen framhåller, att kombinationen av studier och arbete i vissa fall kan vara stimulerande speciellt då förvärvsarbetet har ett sam- band med studierna. I andra fall kan emellertid förvärvsarbete förhindra och försena studierna. Detta gäller framför allt då studerande befinner
Prop. 1971: 37 78
sig i början av de eftergymnasiala studierna. Utan tvekan har deltids- studier större aktualitet för vuxenstuderande än för ungdomsstuderande.
En begränsning av förvärvsarbetet som ett skäl för deltidsstudier skulle på ett olyckligt sätt kunna drabba de vuxenstuderande. Av den anled- ningen har utredningen inte velat föreslå någon begränsning, utan avsett att förvärvsarbete bör betraktas som ett rimligt skäl för deltidsstudier.
Angående uppdrag i studerandeorganisationer m. m. föreslår utred- ningen att omfattande verksamhet i studentkår eller motsvarande skall anses som ett rimligt skäl för deltidsstudier. Verksamheten bör dock ha en sådan omfattning att heltidsstudier omöjliggörs. Utredningen anser att engagemang i föreningar utanför studerandevärlden är angeläget. Som rimligt skäl för deltidsstudier bör därför också betraktas förenings- aktiviteter som ligger utanför studenternas omedelbara intresseområde.
Utredningen förutsätter att arvode eller ersättning utgår för omfattan- de föreningsuppdrag. Studiemedlen får därför inte utgå för annan tid än den del som ägnas åt studier. Om fulla studiemedel skall utgå för del- tidsstudier skulle detta innebära en förhöjd skuldsättning för de stude- rande.
Enligt utredningen föreligger rimliga skäl till deltidsstudier om orsa- ken härtill sammanhänger med faktorer som helt eller delvis ligger utan- för den studerandes kontroll. Som sådant skäl anger utredningen vård av nära anhörig (t. ex. föräldrar, syskon och barn) vars vårdbehov ej kan tillgodoses på annat sätt, framskridet havandeskap, svårare handikapp, långvarig sjukdom.
Utredningen har bl. a. mot bakgrunden av idrottsutredningens betän- kande (SOU 1969: 29) Idrott åt alla diskuterat elitidrottsutävning som rimligt skäl för deltidsstudier. Idrottsutredningen har en mot 1968 års studiemedelsutredning något avvikande uppfattning. Den förra anser att elitidrottsutövning kan accepteras som en studieförsenande faktor och anser att fulla studiemedel bör utgå för en lägre studieprestation. 1968 års studiemedelsutredning menar, att elitidrottsutövning bör betraktas som ett rimligt skäl för att bedriva studierna på deltid. Med detta me- nas då också att studiemedel bör utgå för bestridande av de verkliga studiekostnaderna. Kostnaderna för idrottsutövningcn förutsätts bli täck- ta på annat sätt än genom studiemedel.
Utredningen finner också skäl att ge några exempel på fall då stu- diemedel inte bör utgå. Aktiviteter av hobby- och förströelsekaraktär anses således ej vara skäl för deltidsstudier och bör ej berättiga till redu- cerade studiemedel.
Beträffande värnpliktstjänstgöring som skäl för deltidsstudier menar utredningen att det som regel är omöjligt att under värnpliktstjänstgö- ringen bedriva studier av en sådan omfattning att de berättigar till del- tidsstudiemedel enligt de regler som utredningen tidigare ställt upp. Ef- tersom de studerande f.n. i vissa fall kan erhålla ett mindre studieme-
Prop. 1971: 37 79
delsbelopp (i regel en femtedel av fullt studiemedel) under sin värn- pliktstjänstgöring innebär utredningens förslag i denna del en mer re-. striktiv inställning i fråga om studiemedelstilldelning för de värnpliktiga.
Utredningens uppfattning styrks av tidigare erfarenheter, som ges vid handen att mycket få studerande under sin värnpliktstjänstgöring lyckas genomföra det studieprogram de föresatt sig. Misslyckade studier under värnpliktstjänstgöring kan sedan få återverkningar i form av uteblivna studiemedel för kommande terminer.
Utgångspunkten för utredningens ställningstaganden beträffande stu- diemedlens storlek vid deltidsstudier har varit att dessa bör utgå med reducerat belopp. Utredningen har mot förenämnda bakgrund och med hänsyn tagen till sin definition av deltidsstuderande föreslagit att studie- medel för deltidsstuderande normalt bör utgå med hälften av vad som utgår för heltidsstuderande, dvs. med 35 % av basbeloppet per termin. Bidragsdelen bör vara hälften av 875 kr. per termin. Avrundat föreslås att 440 kr. per termin utgår i studiebidrag.
Utredningen har förutsatt att den sysselsättning eller omständighet som utgör hindret för heltidsstudier ger kompletterande intäkter. Om den studerande t. ex. förvärvsarbetar på deltid utgår lön. För uppdrag inom föreningslivet bör enligt utredningens uppfattning ersättning utgå. Kostnader för elitidrottsutövning bör täckas på annat sätt än genom studiemedel.
När det gäller studerande som har vård om anhörig, har barn att ta hand om eller är handikappad konstaterar utredningen att förhållandena är mer besvärliga. Utredningen anser det vara samhällets skyldighet att se till att personer av denna kategori inte tvingas leva på en alltför låg nivå för att kunna bedriva studier. Det vore emellertid fel menar utred- ningen att uppnå den nivån genom ett förhöjt studiestöd eftersom skuld- sättningen i så fall skulle bli orimligt stor. Utredningen finner det därför nödvändigt att de sociala reformer som planeras direkt för studerande, t. ex. obligatorisk sjukförsäkring, liksom reformer som skall gälla alla och då också studerande, t. ex. organiserad barntillsyn, bättre hjälp till handikappade m. m., snarast kommer till stånd.
F.n. gäller att utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen kan utgå till handikappade studerande som på grund av otillräckliga studieresultat ej kunnat erhålla fortsatta studiemedel om orsaken därtill är handikappet. Utredningen har mot bakgrunden av nu gällande be- stämmelser övervägt en särbehandling av handikappade studerande. Denna skulle i så fall innebära att fulla studiemedel skulle kunna utgå trots att vederbörande inte bedriver heltidsstudier. Utredningen har emellertid funnit att skuldsättningen skulle bli alltför hög. Den mer- kostnad som uppkommer på grund av handikappet bör enligt "utred- ningens mening i stället täckas med bidrag från samhällets sida i särskild ordning.
Prop. 1971: 37 80
Sammanfattningsvis föreslås således att en deltidsstuderande erhåller hälften av fulla studiemedel och att kostnaden för den sysselsättning eller omständighet som är orsaken till hindret för heltidsstudier ersätts på annat sätt t. ex. genom lön, ersättning från studerandeorganisation, idrottsorganisation, samhället, försäkring etc.
Utredningen framhåller dock att deltidsstuderande som inte kan klara sig på deltidsstudiemedel, bör kunna få förhöjda studiemedel för någon enstaka termin om synnerliga skäl föreligger. Som synnerliga skäl skall räknas då den studerande tvingas inskränka sig till deltidsstudier av omständigheter som står utanför den studerandes egen kontroll och om studierna inte kan finansieras på annat sätt än genom extra studiemedel. Beviljandet av extra studiemedel förutsätts ske i undantagsfall.
Beträffande barntillägg föreslår utredningen att barntillägget skall utgå till deltidsstuderande. Att reducera barntillägget i överensstämmelse med reduktionen av ordinarie studiemedel för deltidsstuderande skulle, menar utredningen, medföra administrativa problem och merarbete för studiemedelsnämnderna, vilket inte skulle stå i relation till vinster som reduktionen skulle medföra. Barntillägget bör därför vara lika stort för heltids- som för deltidsstuderande.
Enligt nuvarande reduktionsregler får en heltidsstuderande studieme— delstagare ha ett fribelopp av 5 040 kr. per år (utgörande 40 % av bas— beloppet) vid ett basbelopp på 6 300 kr. Studiemedlen reduceras avtrapp- ningsvis vid högre inkomst för att vid en årsinkomst av 18 270 kr. vara reducerade till 0 kr. Studiemedelsutredningen föreslår att deltidsstu- derande (som alltså får sina studiemedel reducerade) tillåts ha ett högre fribelopp än de heltidsstuderande. Utredningen föreslår ett fribelopp av 12 600 kr. utgörande 100 % av basbeloppet per termin. Om studiemedel för deltidsstuderande skulle vara reducerade till noll vid samma totala inkomst per termin som studiemedel för heltidsstuderande, skulle fri- beloppet vara något lägre eller 92,5 % av basbeloppet. Utredningen har av praktiska skäl höjt det nämnda procenttalet till 100 %.
Vidare föreslås att fribeloppet per termin för reduktion av deltidsstu- diemedel mot makes inkomst sätts till 250 % av basbeloppet.
Utredningen föreslår att samma regler skall gälla för deltidsstudie— medel som för heltidsstudiemedel vad gäller reduktion av studiemedel mot egen eller makes förmögenhet, dvs. studiemedlen per termin skall reduceras med en femtedel av den del av resp. förmögenhet som över- stiger sex gånger basbeloppet. Med hänsyn till fribeloppets storlek finns det enligt utredningens mening ej anledning till att sätta detta högre för deltidsstuderande.
Utgångspunkten för utredningens förslag beträffande studielämplig- hetsregler har varit den i direktiven uttryckta uppfattningen att studie- lämplighetsprövningen för fortsatta studiemedel till deltidsstuderande bör ske på samma grunder som för heltidsstuderande men med hänsyn
Prop. 1971: 37 81
tagen till deltidsstudiernas omfattning. Av utredningens uppfattning om att en deltidsstuderande är en halvtidsstuderande följer att kraven på studiemeriter för en deltidsstuderande blir hälften av dem som krävs av en heltidsstuderande.
Enligt utbildningskungörelsen skall en heltidsstuderande uppnå minst 40 poäng på 3 terminer för att behålla rätten till undervisning. Ställs detta i relation till en deltidsstuderande blir kravet 20 poäng.
För fortsatta studiemedel föreslår utredningen att deltidsstuderande vid utgången av andra terminen skall ha uppnått minst 10 poäng och deltagit i undervisningen i kurser motsvarande ytterligare närmare 10 poäng. Den som har 10—15 poäng bör få studiemedel för endast en termin.
Den som vid slutet av andra studieterminen inte uppfyllt kraven för erhållande av studiemedel bör ges möjlighet att ansöka om sådana med hänvisning till uppnådda studiemeriter vid ingången av tredje terminen. Enligt utredningens mening bör studerande som vid ingången av tredje terminen uppnått 13—15 poäng få studiemedel för en termin, medan den som har 16 poäng och mer bör beviljas för två terminer.
Den som efter tre terminers studier ej uppnått 20 poäng bör ej bevil- jas studiemedel för fortsatta studier. Har den studerande efter tre ter- miner uppnått 20 poäng, bör studiemedel beviljas men då blott för en termin.
För att studiemedel skall utgå under de följande terminerna, bör den studerandes studieprognos peka på att han uppnår minst 20 poäng på tre terminer. För att undvika alltför schabloniserade uppfattningar bör vid bedömningen av studiemeriterna hänsyn tas till förhållanden av personlig natur, delstudieresursernas poängtal, samt den totala studie- situationen.
Utredningen har diskuterat frågan om övergång från heltidsstudier till deltidsstudier. Någon begränsning i denna möjlighet finns inte enligt den nya studieordningen vid filosofisk fakultet. Utredningen anser att täta byten i studietakt förorsakar ett omfattande merarbete för studiemedels- nämnderna speciellt om byte sker från heltidsstudier till deltidsstudier. Byte av studietakt från heltids- till deltidsstudier i studiemedelsavseende bör därför endast tillåtas vid början av en termin. Om särskilda skäl förelegat för byte av studietakt t. ex. barnsbörd eller sjukdom bör studie- medelsnämnderna vid sin meritprövning av förnyad ansökan ta hänsyn härtill. Utredningen föreslår däremot att det under pågående termin skall vara möjligt att erhålla fulla studiemedel för resterande del av termin vid byte från deltidsstudier till heltidsstudier.
Ledamoten Oberger har i vad avser studiemedlens storlek avgett ett särskilt yttrande.
6. Riksdagen 1971. ] saml. Nr 37
Prop. 1971: 37 82
Enligt Oberger bör de av utredningen föreslagna reglerna för bevil- jande av extra studiemedel upp till nivån för fulla studiemedel för vissa deltidsstuderande — nämligen de som vårdar anhörig, har sjukdom eller handikapp — ges en generös tillämpning. Oberger instämmer i utred- ningens uppfattning att fulla studiemedel enligt nuvarande ordning skulle ge dessa grupper en ovanligt hög skuldsättning men understryker att studiemedel ofta är den enda inkomstkällan för dessa studerande. I av- vaktan på sociala förmåner förordar därför Oberger en generös tilldel- ning av extra studiemedel.
Oberger framhåller också att oförmånliga återbetalningsregler råder för vissa kategorier av studerande. Handikappade studerande men även andra kategorier studerande försenas ofta i studierna med åtföljande högre studieersättning. Oberger anser att utredningen i sitt kommande arbete bör överväga möjligheten att lösa problemet med den orimligt höga studie-skuldsättningen för vissa studerande genom införande av förmånligare återbetalningsregler i särskilda fall.
5.5.4 Kommitténs för studiestöd åt vuxna (SVUX:s) yttrande
Över studiemedelsutredningens betänkande har SVUX avgett yttran- de i de delar som rör frågor om studiemedel till deltidsstuderande.
SVUX diskuterar inledningsvis frågan om en avgränsning mellan ung- doms- och vuxenstuderande. SVUX har för sitt eget utredningsarbete ännu inte tagit ställning till denna gränsdragningsfråga. Alternativa lös- ningar finns. Som vuxen skulle man kunna betrakta den som uppnått viss levnadsålder eller den som har en tids yrkesverksamhet och således erfarenheter av yrkesarbete och arbetsliv.
SVUX har för sitt yttrande över studiemedelsutredningens betänkande valt att med vuxenstuderande avse den som före studierna haft en för vuxna typisk social roll -— i arbetslivet eller på annat sätt. De vuxna som f. n. av ekonomiska skäl i praktiken är utestängda från studier är till stor del de som befinner sig ute i arbetslivet och till följd av sina arbetsinkomster gjort ekonomiska åtaganden som inte kan klaras med det studiesociala stöd som i dag kan erbjudas. SVUX har därför föresla- git ändringar av studiemedelsförordningen vilka skulle göra det möjligt för personer med mera normala förvärvsinkomster att med bibehållande av halvtidsarbete ändå kunna erhålla ett visst studiesocialt stöd. Detta förutsätter lättnader i de nuvarande behovsprövningsreglerna.
Med de regler studiemedelsutredningen föreslår kommer det enligt SVUX:s uppfattning att bli nära nog omöjligt att kombinera halvtidsar- bete och studier eftersom den inkomst som följer av halvtidsarbete med- för att studiemedlen kraftigt reduceras.
Kommittén framhåller dock att en följd av SVUX:s förslag kan tän—
Prop. 1971: 37 83
kas bli att universitets- och högskolstuderande som ej tidigare förvärvs- arbetat genom generösare regler för behovsprövningen i större utsträck- ning skulle ta deltidsarbete. Därmed skulle studieeffektiviteten minska liksom också genomströmningshastigheten. Bakom en sådan studieord- ning skulle då ligga en önskan från den studerandes sida att under stu- dietiden — om än förlängd — få en högre levnadsstandard. Frågan om det är effektivt eller inte att heltidsstudera kan emellertid inte ses en- tydigt. För många individer kan det innebära pedagogiska och psykolo- giska fördelar att bedriva studier på deltid om man upplever kontakter med andra miljöer än studierna som stimulerande. För denna kategori kan heltidsstudier i värsta fall leda till försämrade studieresultat. SVUX understryker emellertid att en av förutsättningarna för att deltidsstudier skall bli lika effektiva som heltidsstudier är att läroanstalterna anord- nar kurser speciellt för deltidsstuderande. Där så har skett synes erfaren- heterna vad studieeffektiviteten beträffar inte vara dåliga vid en jämförel- se med heltidsstudier.
SVUX tar också upp en annan aspekt på frågan om hel- eller del- tidsstudier. Samhället verkar i dag totalt sett styrande till förmån för heltidsstudier, bedrivna i ungdomsåren. Den som studerar koncentrerat i ungdomsåren har som regel bättre möjligheter till goda arbets- och lönevillkor än den som börjar förvärvsarbeta tidigt. Dessutom förstärks den nämnda styreffekten genom de regler som gäller för beviljande av studiestöd.
SVUX ifrågasätter således mot den här angivna bakgrunden om man inte bör lätta på den starka styrning mot heltidsstudier i ungdomsåren som f.n. råder. De eventuella nackdelar som finns med en sådan änd- ring anser SVUX uppvägs av de samtidiga fördelar som en kombination av arbete och studier ger.
Studiemedelsutredningen har föreslagit att som villkor för deltidsstu- dier skall finnas rimligt skäl. SVUX däremot anser att det bör överlåtas åt de studerande själva att avgöra om de vill bedriva studierna på hel- eller deltid. Om det i det enskilda fallet är en bra eller dålig lösning att bedriva deltidsstudier kan knappast avgöras av en myndighet. SVUX understryker emellertid att den studerande självfallet bör få hjälp av stu- dierådgivare eller liknande. En annan begränsning kan bestå i det faktum att deltidskurser inte finns organiserade på universiteten; ett problem som emellertid måste lösas av universitetsorganisationen.
SVUX har kommenterat studiemedelsutredningens förslag innebäran- de att svårare handikapp, långvarig sjukdom eller konvalescens skall berättiga till deltidsstudiemedel. SVUX utgår här ifrån att man inte av- ser att sådana studerande med svårare handikapp, som nu erhåller ut- bildningsbidrag genom länsarbetsnämnderna, i framtiden i stället skulle försörja sig med deltidsstudiemedel. SVUX skulle finna det olyckligt om sjuka och konvalescenter i framtiden hänvisats till att försörja sig
Prop. 1971: 37 84
på deltidsstudiemedel. Denna lösning borde i så fall vara förbehållen de fall då halv sjukpenning utgår.
SVUX har som bakgrund för sina förslag beträffande reduceringsreg— ler för studiemedel vid deltidsstudier gjort vissa beräkningar på basis av studiemedelsutredningens förslag. Av dessa framgår att heltidsarbe— tande (gift, ett barn, make saknar inkomst) med en årsinkomst av upp till 18 000 kr. erhåller en högre levnadsstandard om dessa personer i stället deltidsstuderar, och därvid bibehåller halva årsinkomsten kom- pletterat med halvt studiemedel. Den som haft inkomster över 18 000 kr. (gift, ett barn, make saknar inkomst) såsom heltidsarbetande får däremot vid halvtidsarbete och halvtidsstudier vidkännas en sänkning av levnadsstandarden. Särskilt stor blir denna standardsänkning vid in- komstnivåer (avseende halvtidsarbetet), då även studiemedlen börjar reduceras.
De nyssnämnda reglerna kommer enligt SVUX:s uppfattning inte att underlätta för dem som redan befinner sig i förvärvslivet att övergå till studier på deltid. Därtill är den levnadsstandardsänkning som redan i låga inkomstlägen drabbar den studerande alltför stor.
Enligt SVUX:s uppfattning finns det därför skäl att väsentligt höja den gräns för den egna inkomsten vid vilken deltidsstudiemedlen bör- jar reduceras. Vidare bör det procenttal sänkas varmed studiemedlen reduceras vid höjning av den egna inkomsten. SVUX:s förslag innebär att fribeloppet vad avser egen inkomst för deltidsstudiemedel bestäms till tre basbelopp per år, dvs. ett och ett halvt basbelopp per termin. Vid ett basbelopp på 6 300 kr. blir fribeloppet 18 900 kr. per år resp. 9 450 kr. per termin. Studiemedlen bör därefter reduceras med 30 % av den del av den egna inkomsten som överstiger'fribeloppet.
SVUX:s förslag bör också ses i förhållande till dem som är heltids— studerande. Om en heltidsstuderande kan förvärvsarbeta i en omfattning som gör att han kan ha en bruttoårsinkomst av t. ex. 15 000 kr., så skulle han blott erhålla 2150 kr. i studiemedel (enligt de reduktions- regler som fortfarande skulle gälla för heltidsstuderande). Om han där- emot vore deltidsstuderande och behandlades enligt de regler SVUX föreslår skulle han erhålla 4 410 kr. SVUX anser att sådana skillnader inte är rimliga men framhåller att det knappast är realistiskt att tänka sig förvärvsarbete i en sådan utsträckning med följande årsinkomst att inte den aktuella sysselsättningen inverkar på studierna i sådan grad att det faktiskt blir fråga om deltidsstudier. SVUX föreslår därför att hel— tidsstuderande med inkomster över en viss nivå — nämligen den där deltidsstuderande eljest skulle erhålla det bättre studiestödet _— bör- erhålla studiestöd som om de vore deltidsstuderande. SVUX föreslår att den nivån fastställs till två basbelopp. De fribelopp som f. n. gäller för heltidsstuderande, nämligen 0,8 basbelopp per år eller med ett bas- belopp av 6 300 kr. 5 040 kr. per år, föreslår SVUX bli bibehållna.
SVUX har vidare framlagt förslag till förändring av reglerna för re-
Prop. 1971: 37 85
duktion av studiemedel vid heltidsstudier. Enligt nuvarande regler gäl- ler att studiemedlen reduceras med två tredjedelar av den del av den egna inkomsten som överstiger fribeloppet. SVUX anser att dessa reg— ler slår hårt eftersom en ensamstående därigenom får sina studie- medel reducerade redan vid inkomster över fribeloppet. För gifta stude- rande med barn där make saknar inkomst startar samma reduktion vid inkomst som överstiger 10 000 kr. SVUX föreslår att heltidsstudiemedel skall reduceras med 60 % av den del av den egna inkomsten som över- stiger fribeloppet.
SVUX:s förslag avseende reduceringsreglerna kan sammanfattas: för heltidsstuderande gäller oförändrat fribelopp. Studiemedlen reduceras därefter med 60 % i stället för två tredjedelar av den del av inkomst som överstiger fribeloppet.
För deltidsstuderande gäller ett nytt fribelopp nämligen tre basbelopp per termin mot av studiemedelsutredningen föreslagna två. Reduktions- reglerna för deltidsstuderande föreslår SVUX utformas så att studiemed- len reduceras med 30 % av den del som överstiger fribeloppet (tre bas- belopp) mot av studiemedelsutredningen föreslagna två tredjedelar av den del av inkomsten som överstiger basbeloppet (två basbelopp). För att inte alla heltidsstuderande skall registrera sig som deltidsstuderande med därav följande förmånligare ekonomiska villkor föreslår SVUX att alla studerande med egen inkomst över två basbelopp skall erhålla studiemedel som om de vore deltidsstuderande.
Beträffande behovsprövningen mot makes inkomst samt egen och ma- kes förmögenhet har SVUX t. v. ingen erinran. Nämnda frågor behand- las närmare under SVUX:s fortsatta arbete.
Beträffande studiemeritkraven ansluter sig SVUX till studiemedels- utredningens definitionsmetod, nämligen att utgå ifrån att den studeran- de skall uppnå viss studieprestation per termin.
Studiemedelsutredningens förslag att som heltidsstuderande räkna den som avser att uppnå 20 poäng per termin vid filosofisk fakultet ansluter sig SVUX till i princip. SVUX förordar samtidigt att denna regel till- lämpas med urskiljning. Särskilt vad gäller vuxenstuderande kan viss to- leransgräns vara önskvärd eller nödvändig. För somliga kan det vara problem med att erhålla full tjänstledighet under,perioder som exakt sammanfaller med terminsgränserna att erhålla barnpassning under exakt samma period osv.
De omständigheter som nämnts i det föregående äger än större giltig- het när det gäller deltids- än heltidsstudier. Det torde snarare vara regel än undantag att den som vid filosofisk fakultet vill bedriva halvtidsstu- dier inte kan åstadkomma en kombination som under vardera terminen ger precis 10 poäng. Troligen kan han åstadkomma kombinationen 9 + 11 eller 8+12 poäng. Med studiemedelsutredningens förslag skulle han därvid bara kunna få halvtidsstudiemedel under en av terminerna, näm- ligen då han når över 10 poäng. Däremot finner SVUX det rimligt att
Prop. 1971: 37 86
deltidsstudiemedel endast beviljas den som under en termin nått 8 poäng eller som under två terminer i följd avser att uppnå minst 20 poäng.
SVUX har också berört situationen för de korttidsstuderande. F.n. saknar de korttidsstuderande möjligheter att erhålla studiemedel. SVUX anser att denna fråga bör behandlas samtidigt som förslaget om studie- stöd till deltidsstuderande bereds. Eftersom behovsprövningsreglerna är uppbyggda så att hänsyn tas till den inkomst en studerande har under hela kalenderhalvåret, undanröjs som regel möjligheten att under en kortare period erhålla studiemedel. SVUX:s behovsprövningsregler så- dana de föreslagits tidigare ger effekter även för de korttidsstuderande som enligt SVUX är godtagbara.
SVUX har i sitt yttrande begränsat sig till att beröra de deltidsstu- derande inom studiemedelssystemet. SVUX framhåller emellertid att det även inom de skolformer som sorterar under studiehjälpssystemet finns stora grupper deltidsstuderande, som vore betjänta av att motsvarande förändringar vidtas inom studiehjälpssystemet. Särskilt gäller detta vuxenstuderande, dvs. personer som räknas som s.k. äldre studerande. SVUX har dock avstått från att ta upp denna fråga eftersom arbetet f.n. pågår för att överföra s.k. äldre studerande inom studiehjälpssy- stemet till studiemedelssystemet.
Till SVUX:s yttrande har ledamoten Ulf Larsson avlämnat ett sär- skilt yttrande. Larsson föreslår i detta att i avvaktan på hur studiefinan- sieringen för vuxna skall lösa utvidgningen av studiestödet —— enligt det generella regelsystem som kommittén förordat — skall avse de personer som efter en längre tids förvärvsarbete återupptar studierna. En anknyt- ning till en åldersgräns (förslagsvis 25 år), eventuellt också krav på viss tids yrkesverksamhet, där därför ske. En sådan provisorisk avgränsning stämmer med de principer som följts i fråga om kompetensutredningens förslag.
När det gäller vilka kategorier som inom ungdomsutbildningen bör få studiemedel för deltidsstudier bör man enligt Larssons mening följa förslaget från 1968 års studiemedelsutredning.
5.5.5 Sista ansökningsdag för studiemedel
1968 års studiemedelsutredning har haft i uppdrag att med förtur behandla frågan om sista ansökningsdag för studiemedel. Bakgrunden till uppdraget är den stora anhopningen av studiemedelsansökningar vid slutet av terminerna då nämnderna samtidigt har att behandla ärenden för den innevarande och kommande terminen. Ansamlingen av ansök- ningar har stundom medfört stora förseningar, vilket lett till stark kritik från studenternas sida. Såväl centrala studiehjälpsnämnden som studie— medelsnämnderna har framfört önskemål om att utredningen lägger fram förslag på detta område.
Prop. 1971: 37 87
Enligt nuvarande regler kan ansökan om studiemedel inlämnas när som helst under terminen. Studiemedlen måste dock lyftas före utgången av den termin för vilken de beviljats. Denna bestämmelse har föranlett centrala studiehjälpsnämnden att utfärda vissa tillämpningsföreskrifter enligt vilka studiemedelsansökan för vårterminen skall vara ingiven till studiemedelsnämnden före den 1 juni och för höstterminen före den 1 december.
Utredningen har för sina ställningstaganden undersökt vilka kategorier av studerande som företrädesvis inlämnar sin ansökan i slutet av den termin för vilka studiemedel söks. Utredningen har därvid funnit olika motiv för en sen ansökan. Det är för det första studerande som på grund av svaga studieresultat väntat med att lämna in ansökan i hopp om att meritera sig under pågående termin för att erhålla studie— medel för densamma. Det är för det andra studerande som på grund av otillräckliga studiemeriter fått avslag på ansökan tidigare under terminen och önskar göra ännu ett försök sedan ytterligare studiemeriter upp- visats. För det tredje är det studerande som tidigare trott sig kunna klara sig helt utan studiemedel eller tidigare sökt och erhållit partiella studie- medel.
Av de sent inkomna ansökningarna är merparten att hänföra till de två första kategorierna. Utredningen hänvisar till redan tidigare uttalade principer att studiemedel beviljas för kommande prestationer inte som premie för redan utförda. Utredningen vill dock inte bortse ifrån att me- riter som åstadkommits under en termin kan visa på en god studieprog- nos. Utredningen menar emellertid att ansökan ändå inte bör kunna inlämnas så sent på terminen som nu är fallet. Beträffande den tredje kategorin är utredningen av den uppfattningen att det är viktigt att den enskilda studerande planerar sin ekonomi. Utredningen tror inte att det skulle vara av någon avgörande betydelse för denna kategori om sista ansökningsdatum sattes en eller ett par månader före terminsskiftet.
Utredningen har undersökt frekvensen studiemedelsansökningar vid skilda månader under terminen. Av undersökningen framgår att antalet ansökningar efter den 31 mars resp. den 30 september är relativt litet. Utredningen har emellertid valt att skapa en extra marginal och före— slår att sista ansökningsdatum i studiemedelsförordningen fastställs till den 15 april resp. den 31 oktober.
Inom studiemedelssystemet finns utbildningslinjer vid vilka studierna påbörjas efter den 15 april resp. den 31 oktober. Vidare förekommer det att studerande även i andra fall påbörjar sina studier efter den 15 april resp. den 31 oktober. Det är då rimligt att ansökan får inges efter nämnda data. Utredningen föreslår att ansökan i dessa fall får inlämnas inom 14 dagar från det att studierna påbörjades. Annan studerande bör också, om särskilda skäl föreligger, kunna få ansökan, som ingetts efter den 15 april resp. den 31 oktober, upptagen till prövning.
Prop. 1971: 37 - 88
5.5.6 Remissyttranden
Studiemedelsutredningens förslag att studiemedel i framtiden skall kunna utgå för (1 e 1 -t i (1 s s t u d i e r tillstyrks av remissinstans-erna. UKÄ framhåller bl.a. att en närmare precisering av de studiesociala villkoren för de deltidsstuderande är angelägen mot bakgrund av en förväntad ökning av antalet deltidsstuderande. LO betonar stark-t att de föreslagna ökade valmöjligheterna mellan deltids- och heltidsstudier i huvudsak kommer de studerande på eftergymnasial nivå till del. Dessa utgör en ytterst begränsad andel av de vuxenstuderande. LO anser där— för att samma möjligheter som de föreslagna bör tillkomma även dem som bedriver deltidsstudier på förgymnasial och gymnasial nivå.
Studiemedelsutredningen och SVUX har stannat på olika ståndpunkter när det gäller frågan om rimliga skäl skall krävas för rätten att f å s t u di e m 0 d el för deltidsstudier. Studiemedelsutredningen har förordat att sådana skäl skall krävas, medan SVUX har ansett att det skall överlåtas åt den enskilde att avgöra om studierna skall bedrivas på hel- eller deltid. Inom SVUX har i ett särskilt yttrande förordats att för ungdomsstuderande bör en prövning göras av om rimliga skäl föreligger.
Flertalet remissinstanser stöder förslaget att den enskilde själv skall få avgöra denna fråga. SÖ anser att studiemedelsutredningen gjort en alltför snäv bedömning och att en prövning av studiemedelsansökning- arna till deltidsstudier skulle föra med sig en alltför stor arbetsbelast- ning för studiemedelsnämnderna. Bland övriga remissinstanser som stö- der förslaget från SVUX kan nämnas TCO och SACO. SFS anför bl. a. följande.
Enligt SFS:s mening är det omöjligt att avgöra vilka aktiviteter som i kombination med studier är de mest önskvärda ur såväl individens som samhällets synpunkt. 1968 års studiemedelsutrednings exemplifiering och överväganden i samband därmed visar också tydligt svårigheten att fast- ställa rimliga skäl. Utredningen har själv anfört att det inte går att en- kelt och entydigt ange vad som kan betraktas som rimliga respektive orimliga skäl. Det blir studiemedelsnämnderna som, utöver den uppräk- ning som finns i utredningen kommer att tvingas avgöra vilka skäl som kan anses rimliga. SFS anser därför i enlighet med SVUX” förslag att man bör överlåta åt den enskilde individen att avgöra om han vill bedriva studier på hel— eller deltid. Studiemedel vid deltidsstudier bör utgå till den som vid ansökningstillfället själv anger att ansökan gäller deltidsstu- dier.
CSN pekar i sitt yttrande på att det är möjligt att ett genomförande av SVUX:s förslag skulle medföra ökat upptagande av förvärvsarbete bland ungdomsstuderande. För många skulle detta säkerligen innebära enbart positiva effekter. Erfarenheterna från studiemedelsnämndernas verksamhet talar å andra sidan för att förvärvsarbete vid sidan av studier i många fall är splittrande. Den bristande planering som ofta följer av engagemang åt olika håll kan bidra till mindre god studieframgång. Hu-
Prop. 1971: 37 89
vudparten av de ungdomsstuderande torde enligt CSN behöva ägna en heltidsinsats åt sina studier för att nå bästa resultat. Studiehjälpsnämnden anför vidare.
Registreringssystemet vid fil. fak. gör det möjligt för heltidsstuderande att när han så önskar övergå till deltidsstudier. SVUX förslag kommer att stimulera till deltidsstudier. I ett skede, när den nya studieordningen vid fil. fak. är under uppbyggnad, kan konsekvenserna av ett ökat skiftande mellan hel- och deltidsstudier bli olyckliga.
F.n. förekommer kurser för deltidsstuderande endast i mycket liten utsträckning vid fil. fak.; vid andra lärosäten inte annat än i undantags- fall. Den undervisning som alltså är uppbyggd för heltidsstudier kan den deltidsstuderande knappast tillgodogöra sig på ett tillfredsställande sätt. Planeringen av de kommande studierna är därför särskilt viktig för denna grupp. Det är önskvärt att man i informationen om möjligheterna till deltidsstudier även framhåller vikten av kontakt med studievägleda- ren innan studierna påbörjas.
CSN anser det synnerligen angeläget, att en utvidgning av det studie— sociala stödet sker till vuxengruppema. SVUX har inte begränsat sitt för- slag till någon viss kategori. Motivet härför har ingående belysts i ytt- randet. Av detta framgår vilk-a svårigheter som infinner sig, så snart man närmar sig avgränsningsproblemet. Med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma en rättvis gränsdragning mellan de båda grupperna finner CSN att SVUX:s alternativ är den lösning som man bör välja med tanke på. de vuxenstuderande.
Även UKÄ diskuterar de problem som kan uppstå vid universiteten och framhåller bl. a. följande.
Vid ett ställningstagande i denna fråga måste enligt UKÄ:s mening be- aktas dels kostnadsaspekterna, men dels även önskvärdheten att erbjuda vuxna förvärvsarbetande sådana studieekonomiska betingelser, att de ser sig kunna ta tillvara de vidgade möjligheter till högre studier, som sam- hället vill erbjuda d'em. Från den sistnämnda'synpunkten sett ter sig SVUX” förslag rimligt avvägt. A-tt å andra sidan låta de av SVUX före- slagna, relativt liberala reglerna gälla alla deltidsstuderande, sålunda även studerande i 20-årsåld'ern, blir dels kostnadskrävand-e, dels knap- past'helt rättvist med hänsyn till gruppen heltidsstuderande ungdomar. Vid en vägning av dessa synpunkter mot varandra har UKÄ efter viss tvekan likväl stannat för att förorda SVUX, förslag. UKÄ:s tveksamhet beror dels på att de ekonomiska konsekvenserna av förslaget inte utretts, dels på att heltidsstuderande därigenom kan stimuleras att övergå till deltidsstudier. Den senare konsekvensen av SVUX, förslag kan dock ur andra aspekter :te sig positiv, nämligen med hänsyn till att förvärvsarbete parallellt med studierna kan göra dessa mer meningsfulla. Å andra sidan skulle SVUX, förslag, om det anknyts till viss ålder och eventuellt även krav på viss tids yrkesverksamhet, skapa svåra gränsdragningsproblem och medföra att studiemedel för studerande i samma studiesociala situa- tion men i olika ålder beräknas enligt olika regler.
Till de remissinstanser som ställer sig tveksamma till att generellt ut- vidga rätten till deltidsstudier på sätt SVUX föreslagit hör LO som dock tillstyrker förslaget från SVUX i fråga om de vuxenstuderande.
Prop. 1971: 37 90
I flera yttranden har frågan om studiestödet till de h a n d i k a p p a- d. e tagits upp. Handikapputredningen påpekar att frågan om de handi- kappades studiefinansiering behandlas i en arbetsgrupp, vari ingår före- trädare från riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, centrala stu- diehjälpsnämnden och handikapputredningen. Utredningen finner det för sin del mest naturligt att en handikappad som på grund av sitt handi- kapp studerar på deltid bör få oförminskade studiemedel. CSN anser att personer som på grund av handikapp måste hålla en lägre studietakt bör hänföras till gruppen heltidsstuderande för vilka särskilda hänsynstagan- den skall kunna ske. Nämnden anser att möjligheterna för dessa stude- rande att erhålla utbildningsbidrag bör vidgas.
Vad gäller r c d 11 k t i o n 5 r e gl e r n a tillstyrker flertalet remiss- instanser förslaget från SVUX.
TCO anser att många vuxnas möjligheter till deltidsstudier inte kom- mer att kunna infrias om man tillämpar studiemedelsutredningens för- slag. TCO understryker att de av SVUX framlagda förslagen måste be- traktas som en provisorisk anpassning inom ramen för nuvarande studie— medelssystem.
Som nämnts i det tidigare pekar UKÄ i sitt yttrande på de kostnads— mässiga konsekvenserna av SVUX:s förslag. Även CSN håller för troligt att detta förslag innebär en väsentlig förstärkning av studiestödet.
SACO har i sitt yttrande lagt fram en alternativ lösning till reduk- tionsregler. Enligt organisationen får man med de av SVUX föreslagna reglerna räkna med att personer, som annars skulle ha studerat på heltid, lockas till deltidsstudier. Det kan inte, framhåller SACO, ligga i sam- hällets intresse att stimulera till förlängningar av utbildningstiden.
SACO föreslår en enhetlig avtrappningsregel för hcltids- och deltids- studerande. För heltidsstuderande bör fribeloppet höjas till 1,0 basbelopp per år. Studiemedlen bör sedan reduceras med 50 % av det överskjutande beloppet. De upphör då att utgå vid en inkomst av ca 24 000 kr. för ogift i nuvarande penningvärde. Avtrappningsreglema för deltidsstude- rande ansluter till dem för hel-tidsstuderande, varvid fribeloppet sätts till 2,4 basbelopp per år.
M e rit p r 6 v nin g e n för deltidsstuderande bör enligt CSN an- sluta sig till de regler som f. n. gäller för heltidsstuderande och stå i pro- portion till dessa. Från denna synpunkt är studiemedelsutredningens för- slag till meritvärderingsregler något hårdare än de regler som CSN ut- färdat för heltidsstuderande. Dessa regler byggde på förslag av 1968 års studiemedelsutredning. Det bör ankomma på CSN att utfärda anvis- ningen om meritprövningen för deltidsstuderande. I sak motsvarande synpunkter har anförts även av andra remissinstanser.
Förslaget om att införa si sta a n s 6 k ni n g 5 d a g för studieme- del har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks helt av bl. a. CSN. Studiemedelsniimnden i Uppsala framhåller att de ansök-
Prop. 1971: 37 91
ningar som kommer in efter den 15 april resp. 31 oktober är av sådan art att de fordrar en mer ingående prövning än vad som normalt är fallet. Nämnden tillstyrker därför utredningsförslaget men anser att sista an- sökningsdatum bör vara den 15 april och 15 november. Även UKÄ har förordat denna tidsgräns.
SFS anser att man främst bör pröva möjligheten att genom ökade- re- surser till studiemedelsnämnderna komma tillrätta med problemen. Om det, efter en undersökning av resultatet, visar sig att det absolut inte går att lösa de långa behandlings-tiderna på annat sätt, kan SFS till nöds ac- ceptera en förändring av sista ansökningsdag enligt förslaget.
6 Föredraganden 6.1 Inledning
Under 1960—talet har det svenska skolväsendet undergått en genom- gripande omdaning som lett till bl. a. en väsentligt höjd utbildningsnivå hos ungdomarna. Parallellt härmed har samhället gjort stora insatser för att bygga ut de vuxnas möjligheter till utbildning. Syftet är därvid främst att brygga över utbildningsklyftorna mellan de unga som har en minst nioårig utbildning och de något äldre av vilka flertalet har en endast sex— till sjuårig grundutbildning. Genom de insatser som gjorts har skapats förutsättningar för ett mångsidigt utbud av utbildning som väl kan tillgodose de utbildningssökandes önskemål. Vuxenutbildning har nått en betydande omfattning. Sålunda samlade studiecirkelverksamheten budgetåret l969/ 70 drygt 1,5 milj. deltagare (brutto). Elevantalet vid de statliga skolorna i Norrköping och Härnösand uppgår till ca 6000. Kommunal vuxenutbildning samlar omkring 166000 elever. Arbets- marknadsutbildningen har under de senaste tio åren nästan tiodubblats och omfattar ca 100000 deltagare per år. Folkhögskolan har numera uppnått ett elevantal om ca 22000 (inkl. ämneskurser). Totalt deltar mer än 1 milj. vuxna i någon form av vuxenutbildning.
Men många av de vuxna som har störst behov av utbildning nås fort- farande inte av vuxenutbildningen. Statsmakternas insatser för förbättrad vuxenutbildning har därför under senare år i hög grad inriktats mot att stödja sådana aktiviteter och insatser som riktar sig till dem som har den svagaste skolunderbyggnaden. Den alltmer omfattande arbetsmark- nadsutbildningen, den betydande satsningen på vuxenutbildning via radio och TV, den kraftiga höjningen av statsbidragen till folkbildningsverk- samheten (speciellt till cirklar i ämnen på grundskolnivå), stödet till fack- föreningsrörelsens studieverksamhet samt försöksverksamheten med upp- sökande verksamhet i syfte att förbättra metoderna att nå ut till nya grupper — allt detta är insatser för att åstadkomma ändamålsenligare utnyttjande av vuxenutbildningsresurserna.
Prop. 1971: 37 92
Stödet till den kommunala vuxenutbildningen är en betydande del av statens insatser för förbättrad vuxenutbildning. Denna studieform har ökat mycket markant i omfattning. I dag anordnar mer än 300 kom- muner vuxenutbildning motsvarande grundskolans högstadium, fack- skolan och gymnasiet mot ca 30 för tre år sedan. Till de kommunala vuxenskolorna söker sig allt fler personer, en mycket stor del efter jäm- förelsevis lång yrkesverksamhet. Av deltagarna är närmare en tredjedel över 35 år. Medianåldern är inemot 30 år. Likväl finns avsevärda brister. Formellt står utbildningen öppen för alla. Erfarenheterna visar att ut- bildningsmässigt redan gynnade grupper utnyttjar möjligheterna i bety- dande utsträckning medan de som har det största behovet av utbild- ningen är förhållandevis få. Jag anser det mot denna bakgrund nödvän- digt att mer målmedvetet inrikta den kommunala vuxenutbildningens resurser för att tillgodose dem som bäst behöver utbildningen. Detta kräver dels en prioritering av utbildningen på grundskolstadiet, dels ak- tivare insatser vid intagningen av de studerande. Jag återkommer härtill i det följande.
Frågor som berör vuxenutbildningen har som jag redovisat i det före- gående i icke obetydlig utsträckning behandlats inom forskningen. Ett stort intresse har också visats i den allmänna debatten. Inom kort lämå nas ytterligare bidrag som kan ge värdefulla impulser för det fortsatta arbetet. Jag avser dels en ny LO-rapport om vuxenutbildningen, dels pedagogikutredningens kommande betänkande om forskning och utveck- lingsarbete på vuxenutbildningens område.
Enligt min mening hör en fortsatt utbyggnad av utbildningsmöjlig— heter för de vuxna till de mest centrala uppgifterna inom utbildnings- området. Stora frågor återstår att lösa inom vuxenutbildningens område. Det är angeläget att samhället successivt, i takt med att våra resurser ökar, löser dessa problem.
Flera utredningar behandlar frågor av central betydelse inom vuxen- utbildningsområdet. I samband med U68:s och SVUX:s arbete kan vittgående ändringar i utbildningssystemcts och studiestödets struktur aktualiseras. Genom detta utredningsarbete sker en kontinuerlig översyn av vuxenutbildningen. Såsom jag anfört i prop. 1970: 35 överväger man inom skolöverstyrelsen en enhetlig organisation för handläggningen av vuxenutbildningsfrågor. Om en sådan organisation genomförs kan vuxen- utbildningen i framtiden främjas på ett bättre sätt än hittills.
6.2. Kommunal och statlig vuxenutbildning
På grundval av statsmakternas beslut år 1967 fattades bl.a. beslut om att inom det kommunala skolväsendet anordna vuxenutbildning en— ligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskola och gymna-
Prop. 1971: 37 93
sium; deltidskurser inom yrkesskolans ram ordnades redan tidigare av många kommuner. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet bc- rörde i prop. 1967: 85 frågan om kommunerna skulle åläggas skyldig- het att anordna vuxenutbildning. Han framhöll att han hyste tilltro till de kommunala organens vilja och förmåga att utan ett formligt åläg— gande i lag skapa studie- och utbildningsmöjligheter även för de vuxna. Vi kan nu överblicka resultaten av tre års verksamhet. Läsåret 1967/ 68 fanns kommunala kvällsgymnasier på ca 30 orter. I dag anordnas kom- munal vuxenutbildning på ca 300 orter. Nettoantalet elever i ämneskur- serna utgjorde hösten 1970 ca 87 000 och i yrkesskolkurserna ca 79 000. Den kvantitativa utvecklingen har sålunda gått mycket snabbt. Kom- munerna har alltså engagerat sig starkt även för denna del av vuxen— utbildningen.
Det finns en rad olika motiv för att anordna utbildning för vuxna. De vuxna som i unga år-inte fick del av de då begränsade utbildnings- möjligheterna är en självklar målgrupp. Som redovisats tidigare i sam— band med redogörelsen för åldersfördelningen inom den kommunala vuxenutbildningen, söker sig en betydande andel äldre till denna utbild- ning. Många av dem har behov av att förbättra sin utbildning för att möta strukturförändringarna i samhället. Men även bland de yngre finns det många som kan åberopa goda skäl för att vinna inträde i den kom- munala eller statliga vuxenutbildningsorganisationen. Jag vill peka på dem som vill ha förlängd undervisning efter det att de fått slutbetyg från mindre studiekurs i gymnasieskolans treåriga linjer liksom på dem som behöver komplettera för att få behörighet till högre utbildning. Det bör i detta sammanhang påpekas att även under den senare hälften av 1960-talet åtskilliga ungdomar lämnat utbildningsväsendet med endast sju- eller åttaårig folkskola.
Som jag ofta framhållit är det angeläget att våra tillgängliga resurser i första hand riktas in mot sådana grupper som har en ofta kort och otillfredsställande grundutbildning. Beslutet i anledning av prop. 1970: 35 om prioriterade studiecirklar var ett viktigt steg att nå detta syfte. Det är angeläget att också genom insatserna inom den kommunala och stat- liga vuxenutbildningen nå dessa grupper. Detta mål kan enligt min be- dömning lättast nås på två vägar. För det första bör man ge företräde åt kurser på grundskolnivå. Därvid bör man i första hand vända sig till personer med kortare utbildning än nio år. För det andra bör införas ett intagningssystem för kurser på gymnasieskolnivå som gynnar de ut- bildningsmässigt eftersatta. Jag återkommer härtill i det följande.
De kommunala vuxenskolornas 11 t b i 1 d nin g s p r 0 g r a m bör fr.o.m. budgetåret 1972/ 73 anpassas till de förändringar som för ung— domsutbildningens del beslutats för grundskolan och gymnasieskolans tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjer. Några ändringar i övrigt avser jag f.n. inte att föreslå i utbildningsprogrammet. Jag avser
Prop. 1971: 37 94
att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt skolöver- styrelsen att komma in med förslag till härav föranledda ändringar.
Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att medge kommun att an- ordna vuxenutbildning. Inom de ramar som jag avser att föreslå bör det däremot stå kommunen fritt att besluta vilka kurser som skall anordnas inom den kommunala vuxenutbildningen. Jag förordar därför att rätten att besluta i dessa avseenden decentraliseras till skolsty- relsen.
U t b il d nin g 5 v 0 ] y m e 11 inom vuxenutbildningen har som jag redovisat i det föregående vuxit starkt. Detta gäller särskilt om grund- skolkurserna, ett förhållande som jag finner glädjande.
Även om grundskolkurserna vuxit mycket utgör de en relativt liten del av den totala volymen inom den kommunala vuxenutbildningen. Som jag i det föregående framhållit är det angeläget att särskilt inrikta sig på de lågutbildade. Grundskolkurscrna bör därför ytterligare priori- teras. För att göra detta möjligt är det enligt min mening nödvändigt att hålla igen expansionen på det gymnasiala stadiet. När det gäller grundskolkurser anser jag att tillträdet skall vara fritt för sökande med kortare utbildning än nio år och för sökande som har nioårig utbildning men behöver komplettera sin utbildning. Detta kan t. ex. gälla personer som genomgått tvåbokstavig linje på grundskolan enligt 1962 års läro- plan. Däremot bör de som redan har utbildning från flickskola, folkhög- skola, gymnasium, fackskola eller motsvarande inte tas emot annat än om det inte medför extra kostnader för statsverket.
För vuxenutbildningen på gymnasieskolnivå räknar jag med en ökning av resurserna med 10 % för nästa budgetår. Tekniskt bör detta ske så att ökningen beräknas i förhållande till antalet undervisningstimmar under läsåret 1970/71. Vad jag här anfört avser den genomsnittliga ök- ningen i hela riket. Utbyggnaden varierar emellertid beträffande den kommunala vuxenutbildningen på gymnasieskolstadiet mellan olika kom- muner. Det är angeläget att man når en jämnare fördelning inom landet. På gymnasieskolstadiet bör man vidare särskilt inrikta sig på att yrkes— inriktade kurser kommer till stånd. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser i dessa frågor.
Det bör ligga i kommunernas hand inte bara att bestämma utbudet av kurser utan också att besluta om själva in t a g nin g e n. Jämfört med vad som gäller i fråga om ungdomsutbildningen måste vid intag- ningen beaktas ytterligare en rad förhållanden. Hänsyn till tidigare stu- dieresultat i form av betyg bör i första hand tas när det gäller att infor— mera den sökande om hans förutsättningar att följa en viss kurs. Med hänsyn till utbildningens uppgift är det vid urval mellan konkurrerande sökande nödvändigt att beakta främst den enskildes behov av och syfte med den avsedda utbildningen. I en sådan bedömning kommer bl. a. ålder och brister i tidigare utbildning att ha betydelse.
Prop. 1971: 37 95
Vad jag här anfört visar att det. är förenat med stora svårigheter att ge enkla och schabloniserade regler för intagningen till vuxenut— bildningen. Det måste bli fråga om en prövning som tillåter att indi- viduella hänsyn kan tas. En sådan prövning ställer krav på kunskaper om den sökandes personliga och sociala situation, liksom kännedom om lokala förhållanden. Dessa syften torde bäst nås genom en lokalt för- ankrad intagningsprocedur. Det bör därför vara en uppgift för kommu- nerna att med ledning av de allmänna riktlinjer, till vilka jag återkom- mer i dct följande, svara för intagningen. I takt med att erfarenheter vinns kan det naturligtvis bli aktuellt att meddela mer generella bestäm- melser.
Intagningen till ämneskurserna handhas f. I]. av ungdomsutbildningens intagningsnämnd. Med hänsyn till vad jag nyss anfört bör man nu gå över till ett system med en särskild intagningsnämnd för vuxenutbildning inom kommunerna. I denna nämnd, som bör svara för intagningen för hela det kommunala vuxenutbildningsområdet, bör ingå personer med erfarenhet från vuxenutbildningsområdet. Flera kommuner har i dag upprättat s. k. vuxenutbildningsråd, en utveckling som jag i prop. 1970: 35 ställt mig positiv till. Utvecklingen beträffande inrättande av vuxen- utbildningsråd är emellertid ojämn. Jag finner det angeläget att kom— munerna inrättar sådana organ. I syfte att större likformighet skall nås i fråga om vuxenutbildningsrådens verksamhet har jag för avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt skolöverstyrelsen att ta initiativ till en konferens mellan berörda myndigheter, Svenska kommunförbundet och andra berörda organisationer i denna fråga. Re- sultatet av en sådan konferens kan måhända bli en rekommendation om rådens uppgifter och verksamhet. Däremot anser jag det inte —— med hänsyn till kommunernas skiftande förhållanden —— lämpligt att i för- fattning ålägga kommunerna att införa vuxenutbildningsråd. Det bör stå Skolstyrelsen fritt att avgöra om man vill låta ett sådant vuxenutbild- ningsråd få hand om intagningsverksamheten eller skapa ett nytt organ.
Till grundskolkurser bör som jag redan angett sökande med kortare utbildning än nio år och de som har nioårig grundskolutbildning men som behöver behörighetskomplettera tas in i första hand. Däremot bör endast i mån av plats och i den mån det är fråga om behörighetskom- plettering sökande intas som genomgått linje 9 g i grundskola, eller genomgått flickskola, realskola, folkhögskola (minst två årskurser), fack— skola, gymnasium eller gymnasieskola. Sökande med yrkesskolutbildning men med kort grundutbildning i övrigt bör tas in före sökande som kan hänföras till sistnämnda grupp. Vid konkurrens om studieplats inom grundskolkurs mellan sökande inom samma grupp bör företräde ges den som redan påbörjat studier i kommunal vuxenutbildning.
Vid intagning till gymnasieskolkurser bör i första hand de tas in som är i störst behov av utbildningen. Detta gäller bl. a. för dem som befin—
Prop. 1971: 37 96
ner sig i en utsatt social situation. Det är vidare angeläget att de äldres behov tillgodoses. Dessutom finns behov för vissa studerande att behö- righetskomplcttera för att kunna komma in vid högre utbildning. De som haft mindre studiekurs i tre- eller fyraårig gymnasieskollinje har t. ex. rätt till förlängd undervisning. Som hittills bör självfallet gälla att sökande skall ha förutsättningar att följa utbildningen. Beträffande be- dömningen härav vill jag erinra om departementschefcns uttalanden i prop. 1967: 85 (s. 85), vilka riksdagen lämnat utan erinran (SU 1967: 117 och 129).
Det finns å andra sidan sådana sökande till gymnasieskolkurser som inte bör beredas plats i vuxenutbildningen, t. ex. de som vill komplettera för att höja ett tidigare erhållet betyg i ämnet. Inte heller bör den som går i en gymnasieskola samtidigt få läsa visst ämne i kommunal vuxen- utbildning. Den som inte kommit in i en gymnasieskola eller avbrutit sin gymnasieskolutbildning bör inte heller omedelbart därefter beredas plats inom vuxenutbildningen, om inte särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara ett dokumenterat behov att följa en från ungdomsutbild- ningen avvikande studieform, t. ex. innebärande kombinationen studier —förvärvsarbete.
Vad jag här förordat om intagningen kommer att att ställa ökade krav på kommunerna. Att främja de lågutbildades behov av utbildning är inte enbart en fråga om att ställa platser till förfogande utan kräver också att man aktiverar dem som bäst behöver utbildning. Jag räknar med att skolstyrelserna här skall göra betydelsefulla insatser. Jag finner det an- geläget att staten bidrar till kommunernas utgifter för intagningsverk- samheten och därmed sammanhängande åtgärder vid de kommunala vuxenskolorna. Detta bidrag bör utgöra 2 % av det sammanlagda stats- bidraget till lönekostnader för skolledare, biträdande skolledare och lä- rare inom den kommunala vuxenutbildningen (ämneskurser och yrkes- skolkurser). Bidraget bör beräknas även på det statsbidrag som beräknas för studiehandledning samt studie- och yrkesorientering men ej på stats- bidrag som utgår till avgifter för sociala ändamål m. m. Behovet av bi- drag till kostnader för intagning m. m. växlar från kommun till kom- mun. Det bör övervägas om bidraget bör avvägas även med hänsyn här- till. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa reglerna för bi- dragets fördehiing mellan kommunerna.
Det har visat sig att många vuxna, bl. a. beroende på bristande studie- tradition, är i stort behov av information om frågor rörande s t U (1 i e- och yrkesvalet.
Enligt 1970 års beslut höjdes det schablonbidrag som används bl. a. till studiehandledning och studie- och yrkesorientering från 13% till 25 % i fråga om ämneskurser på grundskolnivå. Inom kort kommer proposition angående organisationen av studi-e- och yrkesorientering
Prop. 1971: 37 97
i det kommunala skolväsendet att läggas fram. I nämnda proposition kommer även frågan om studie- och yrkesorientering i de kommunala vuxenskolorna att beröras.
Jag övergår så till att behandla vissa övriga frågor om de e k 0 n o- m i s k a v i l 1 k 0 r e n för en kommunal vuxenutbildning. Enligt 1967 års beslut utgår en fullständig statlig täckning av kostnader för skolledare och lärare. De statliga insatserna har som en följd härav stigit starkt. För att möta de utgifter som de nya intagningsnämndernas verksamhet m.m. för med sig bör kommunerna som jag nyss förordat härutöver tillerkännas ett bidrag med 2 % av nämnda statsbidrag (exkl. sociala kostnader).
Som jag tidigare omtalat har Svenska kommunförbundet anhållit om att ett system med interkommunal ersättning skall införas för kommunal vuxenutbildning. Kommunförbundet pekar på att den ökade satsningen på dagundervisning har medfört väsentliga kostnadsökningar för kom- muner m'ed vuxenundervisning. Erfarenheterna har visat att antalet elever i den lokala gymnasiala vuxenutbildningen som är hemmahörande i annan kommun är väsentligt större än väntat. Jag delar kommunför- bundets uppfattning. Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att meddela de bestämmelser som fordras för att ett system med inter- kommunal ersättning skall kunna införas på den kommunala vuxenut- bildningens område.
Jag har i prop. 1970: 35 berört tillämpningen av gällande regler om minimiantal elever för i n r ä t t a n d e a v k u r s. F. n. krävs ett stadigvarande antal om tolv elever. Detta har i vissa fall förorsakat pro- blcm för glesbygdskommuner. Kungl. Maj:t har därför medgett ett stort antal dispenser. Enligt min mening bör framdeles elevantalet i kurs vara lägst åtta i orter utanför 5. k. g-ort i det allmänna stödområdet. Däremot bör det liksom hittills vara tolv i övriga fall.
En viktig grupp som bör nås med vuxenutbildning utgör d e h a n d i- k a p p a d e. Det är angeläget att personer med handikapp kan beredas möjlighet att delta i den kommunala vuxenutbildningen, eftersom många just på grund av sitt handikapp fått en bristfällig utbildning. Självfallet bör handikappade elever i största möjliga utsträckning integreras i van- liga kurser. För att hörselskadade, synskadade, rörelsehindrade och psy- kiskt sjuka lättare skall kunna genomföra studier i kommunal vuxenut- bildning anser jag — i likhet med skolöverstyrelsen — att bestämmelser om specialundervisning bör meddelas. Elevantalet i speciell ämneskurs och yrkesskolkurs för handikappade bör få utgöra lägst fem och del- ningsbestämmelserna bör följa det tal som gäller för hörselklass i ung- domsskolan. Dessutom bör de bestämmelser om tekniska stödåtgärder m. m. för enstaka hörselskadade, synskadade och rörelsehindrade elever som gäller för ungdomsskolan få tillämpas även inom den gymnasiala vuxenutbildningen. Jag avser att i senare sammanhang anmäla frågan
Prop. 1971: 37 98
angående uppdrag åt skolöverstyrelsen att komma in till Kungl. Maj:t med förslag när det gäller frågan om särskild undervisning inom kom- munal vuxenutbildning.
Jag vill i detta sammanhang även beröra vissa frågor av 0 r g a n i s a- t o ris k karaktär. Den kommunala vuxenutbildningen är en del av det kommunala skolväsendet. F.n. gäller att ämneskurserna förläggs till en skolenhet med grundskola eller fackskola/ gymnasium. Yrkesskolkurserna är däremot en del av yrkesskolan i kommunen. Om ämneskursernas om- fattning varaktigt utgör 16 poäng, kan en särskild skolenhet för vuxen- utbildning inrättas.
Inom ungdomsutbildningen ersätter den 1 juli 1971 gymnasieskolan de tre nuvarande skolformerna fackskola, gymnasium och yrkesskola. På motsvarande sätt bör ämneskurser och yrkesskolkurser ersättas från sam— ma dag av gymnasieskolkurser inom vuxenutbildningen.
I fråga om organisatorisk anknytning av dessa kurser bör kommuner- na lämnas en betydande frihet att välja den lämpligaste formen. I de fall utbildningen har mindre omfattning bör den knytas till resp. skolen- het för ungdomsutbildningen. Är den av större omfattning bör den kunna få förläggas till en särskild skolenhet för vuxenutbildning. Därvid bör dock ej längre göras någon skillnad mellan olika slag av kurser. Ett sådant sammanförande av olika kurser till en särskild skolenhet kommer på detta sätt att leda till en integration av samma slag som statsmakterna beslutat för ungdomsutbildningen. Vad jag här senast föreslagit gör det nödvändigt att göra vissa jämkningar inuvarande bestämmelser om skol- ledningen och om poängberäkningen vid de särskilda skolenheterna. Be- slut om inrättande av särskild skolenhet bör liksom hittills kräva till- stånd. Tillståndsfrågan bör dock kunna decentraliseras till skolöversty- relsen.
Lärarna inom den kommunala vuxenutbildningen är f.n. anställda som timlärare. Lärare i yrkesskolan kan dock i sitt tjänsteunderlag in- räkna yrkesskolkurser. Som framgått av den tidigare redovisningen har synpunkter hämtats in från ett par länsskolnämnder beträffande frågan om lärares fyllnadstjänstgöring i fråga om ämneskurser inom vuxenutbildningen. Vad som anförts har övertygat mig om att man nu —— utöver eixsterande möjligheter —— bör medge lärare i ungdomsutbild- ning i kommun i det allmänna stödområdet utanför 8. k. g-ort möjlighet att i tjänsten inräkna undervisning i kommunal vuxenutbildning. Under- laget för lärartjänster i dessa kommuner blir därmed större.
De statliga skolorna för vuxna i Norrköping och Härnösand är riksrekryterande. Elevantalet har ökat successivt under hela 1960-talet. Liksom beträffande den kommunala vuxenutbildningen här vid sistnämnda skolor förändringar i utbildningsprogrammet genom- föras fr.o.m. budgetåret 1972/ 73. Kungl. Maj:t bör uppdra åt skol- överstyrelsen att komma in med förslag till erforderliga förändringar.
Prop. 1971: 37 99
Dimensioneringen av utbildningen vid de statliga vuxenskolorna bör liksom hittills avgöras genom beslut av statsmakterna från år till år. I fråga om den muntliga undervisningen har det med nuvarande bestäm- melser vid vissa tillfällen varit svårt att på förhand veta om en kurs kan komma till stånd på grund av att antalet anmälda elever varit för lågt. Detta har medfört stor osäkerhet för eleverna i den varvade undervis- ningen beträffande möjlighetcn att kunna fullfölja sina studieplaner. Jag anser därför att formerna för resursanvisning till de statliga skolornas muntliga undervisning bör omprövas. Det bör därvid undersökas om det är möjligt att tillämpa t. ex. ett system för resursanvisning motsvarande det som finns i folkhögskolan. Inom skolöverstyrelsen finns f.n. en ar- betsgrupp som har till uppgift att se över den statliga vuxenutbildningen. Kungl. Maj:t bör uppdra åt skolöverstyrelsen att i samband med anslags- framställningarna för budgetåret 1972/73 komma in med förslag till ändrad resurstilldelning för statens skolor för vuxna.
6.3. Folkbildningsarbetet m. m.
Som jag redovisat i det föregående beslöt statsmakterna år 1970 att öka stödet till det fria och frivilliga bildningsarbetet. Stödet är så utfor- mat att högre statsbidrag utgår till utbildningsverksamhet som kan med- verka till en utjämning av utbildningsklyftan mellan yngre och äldre. Intresset för de s. k. prioriterade cirklarna har visat sig stort. Omkring 17 500 sådana cirklar har startat under hösten 1970. Ämnena engelska och samhällskunskap svarar för det största antalet av dessa studiecirklar. Det åvilar utbildningsmyndigheterna att följa upp de beslut som fattats.
I prop. 1970: 35 (s. 42) anmälde jag att Kungl. Maj:t tillkallat sak- kunniga för att leda en f ö r s 6 k s v e r k 5 a rn h et inom vuxenutbild- ningen med syfte att undersöka vilka förhållanden som medverkar till att personer med kort grundutbildning inte utnyttjar möjligheterna till stu- dier. Som framgått av vad jag anfört under 5.3.2 bedriver kommittén (FÖVUX) under innevarande budgetår försöksverksamhet på ett tiotal orter. Erfarenheter från verksamheten visar att försöksperioden bör förlängas för att få det underlag för en säkrare bedömning av de kort- utbildadcs utbildningssituation som fordras för mer systematiska insat- ser. Jag förordar att kostnaderna för försöksverksamheten får bestridas med medel från reservationsanslaget Kommittéer m.m. under åttonde huvudtiteln även budgetåret 1971/ 72.
Samarbetsgruppen mellan skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbe- tet och studieförbunden (SAMSUS) har i en särskild rapport lagt fram olika förslag om samarbete mellan folkbildning och universitet. Sam- arbetetavserbl.a. universitetscirklarna.
I likhet med SAMSUS anser jag att universiteten kan och bör spela
Prop. 1971: 37 100
en aktiv roll i det allmänna bildningsarbetet och att resurser bör anvisas för att kontakterna mellan universitet och folkbildningsorganisationer skall förbättras. Jag anser därför att ett särskilt samarbetsorgan mellan universitet och studieförbund bör inrättas vid vart och ett av univer- siteten för olika samarbetsfrågor, bl. a. att medverka vid förmedling av handledare till statsunderstödda universitetscirklar. Medel för att börja sådan verksamhet budgetåret 1971/ 72 har beräknats under anslaget För- valtningar m.m. vid universiteten och vissa högskolor. Det ankommer på utbildningsmyndigheterna att hålla erforderlig kontakt med studieför- bunden i dessa frågor.
SAMSUS har föreslagit en rad ändringar i statsbidragsreglcrna, vilka tagits upp av skolöverstyrelsen i verkets anslagsframställningar för nästa budgetår.
Jag är f. n. inte beredd att föreslå någon höjning av bidragen till uni- versitetscirklarna. Förslaget om höjning av antalet deltagare från högst 20 till högst 25 tillstyrker jag. Den av SAMSUS föreslagna minskningen av antalet studietimmar och sammankomster per cirkel skulle enligt min mening leda till att det blir svårt att i en universitetscirkel nå önskad för- djupning av kunskaperna samt erforderliga insikter. Jag är därför inte beredd att förorda en ändring av gällande bestämmelser. Minimiantalet studietimmar bör alltjämt vara 48, fördelade på minst 16 sammankoms— ter. Nuvarande krav på ledarens kompetens bör behållas. Jag vill emel— lertid i detta sammanhang erinra om att skolöverstyrelsen har rätt att medge dispens från detta krav. Det bör vara möjligt att försöksvis tillåta att bidrag till lärarkostnader utnyttjas för kostnader för radio- och TV-burna avsni-tt i undervisningen.
Beträffande statsbidrag till lära r e s r e s 0 r har riksdagen tidi- gare fastslagit ( prop. 1970: 35 , SU 1970: 107, rskr 1970: 273) att utbild- ningsmyndigheterna i samband med sin prövning av omfattningen och inriktningen av det statliga stödet till studiecirkelverksamhet skall över- väga frågan om önskvärdheten av särskilda åtgärder för att underlätta anskaffandet av handledare till studiecirklar i glesbygder.
Jag anser det angeläget att stimulera till vuxenutbildning i glesbygder, varför jag föreslår att statsbidrag bör utgå till resekostnader och trakta- mente för studiehandlcdare vid allmän studiecirkelverksamhet och lärare inom den kommunala vuxenutbildningen i det allmänna stödområdet utanför s. k. g-ort. Statsbidraget bör bestämmas till 75 % av resekost- nadsersättning och traktamente enligt allmänna resercglementet (1952: 735, ändrat senast 1970: 872).
Jag vill slutligen i detta sammanhang också beröra den lä r a r u t- b ild nin g för folkhögskola och folkbildning som fr. o. m. budgetåret l969/ 70 anordnas i Linköping. Denna utbildning har mötts av stort intresse, inte minst bland dem som genom aktivt arbete i folkbildningen kan anses ha särskilda förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Prop. 1971: 37 101
För urvalet av sökande tillämpas f. n. en provisorisk anordning. Jag ut- talade i prop. 1969: 52 att erfarenheten av dessa försök bör avvaktas in- nan en definitiv ställning tas till intagningsreglerna. Kungl. Maj:t bör uppdra åt skolöverstyrelsen att senast den 1 november 1971 redovisa erfarenheterna av hittillsvarande intagningsbestämmelser.
6.4. Pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete
I prop. 1970: 35 framhölls att den ökade satsningen på utbildning för vuxna ställer krav på större resurser för beaktande av dessas behov inom ramen för det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet. Pedagogik- utrcdningen har lämnat ett betänkande (SOU 1970: 22) som berör bl. a. allmän pedagogisk utveckling och forskning. Kungl. Maj:t har tidigare denna dag fattat beslut om en proposition i detta ärende. Pedagogikut- redningen har under hösten 1970 redovisat en diskussion från en kon- ferens om forskning och utveckling inom vuxenutbildningen och kom- mer enligt vad jag inhämtat inom kort att lägga fram ett särskilt förslag som berör vuxenutbildningens område. I samband med vuxenutbild- ningens cxpansion kan man konstatera ett ökande forskningsintresse för vuxenutbildningsfrågor. F. n. pågår åtskilliga olika forskningsprojekt på vuxenutbildningens område. Det är angeläget att man inom ramen för resurserna till pedagogiskt forsknings— och utvecklingsarbete ger ökat utrymme åt vuxenutbildningen. Behovet av läromedel speciellt för vuxna bör, som jag tidigare nämnt följas mycket uppmärksamt. Inom skolöver- styrelsen har projekt startat som gäller läroplansanpassning och lärome- delsutveckling inom vuxenutbildning. .
Även den verksamhet som bedrivs av TRU-kommittén är ett led i arbetet att finna nya metoder för undervisning av bl. a. vuxna. Till kom— mitténs verksamhet hör också att producera läroböcker anpassade för vuxna. Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommitténs betänkande om den framtida organisationen av den verksamhet som kommittén i dag svarar för torde komma att publiceras inom de närmaste månaderna.
6.5. Fria läromedel
Under de senaste decennierna har studiestödet byggts ut successivt i de frivilliga skolformerna. Systemet med avgifter för undervisning har av- skaffats. Det studiesociala stödet blev föremål för en genomgripande reform år 1964.
Ett betydelsefullt led i strävandena att lindra den enskildes ekonomiska belastning under utbildning har varit tillhandahållandct av fria läromedel. Sedan länge är detta genomfört i den obligatoriska skolan. I de frivilliga skolformerna började kommunerna införa fria läroböcker under 1950- talet. Läromedelsutredningen fick som en av sina uppgifter att överväga
Prop. 1971: 37 102
frågan om en eventuell vidgning av de indirekta studiesociala stödåtgär- derna i form av fria läroböcker m. m. till studerande inom nya områden av utbildningsväsendet. Utredningen har nu föreslagit (SOU 1970: 10) att läromedel skall tillhandahållas de studerande utan kostnad vid alla de utbildningsanstalter där studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet ut- går. Kostnaderna härför skall enligt förslaget bäras av huvudmännen.
Som utredningens egna undersökningar visar har den övervägande delen av primärkommunerna redan nu infört fria läromedel för sina studerande. Svenska kommunförbundet har pekat på att det torde vara betydligt mindre än 10 % av gymnasiekommunernas elever som läsåret 1970/ 71 ej fick fria läromedel. Även om bl. a. kommunförbundet anslu- tit sig till utredningens förslag om lagstiftning, har utvecklingen och dagens läge övertygat mig om att lagstiftning inte behövs för att man skall nå utredningens syften. Kommunerna kan då också få full frihet att beträffande de utbildningar för vilka de är huvudmän eller eljest har ett betydande ansvar, välja den lämpligaste formen för att tillhandahålla fria läromedel.
Utredningen har föreslagit att fria läromedel skall införas också vid vissa statliga utbildningsanstalter som tillhör studiehjälpssystemets om- råde. Det gäller bl. a. om trädgårdsskolan i Norrköping, vissa kurser vid sjöbefälsskolorna och statens brandskola samt om vissa utbildningar som föreslagits bli kommunaliserade (t. ex. tandsköterske- och tandtekniker- skolor). Vid de statliga vuxenskolorna i Norrköping och Härnösand till- handahålls redan fria läromedel. Enligt min mening bör medel anvisas fr.o.m. budgetåret 1972/ 73 för att ge de skolor, för vilka organisato- riska ändringar nu ej är aktuella, möjlighet att tillhandahålla fria läro- medel. Utgångspunkt för medelsberäkningar bör vara de av utredningen beräknade kostnaderna för reformen. Det ankommer på resp. tillsyns- myndigheter att begära erforderliga medel i anslagsframställningarna för budgetåret 19727 73. Utredningens förslag om ökat statsbidrag till en- skilda huvudmän är jag ej beredd att tillstyrka.
6.6. Studiesociala frågor
Även på det studiesociala området bör åtgärder vidtas för att för- bättra utbildningsmöjligheterna för de vuxenstuderande. Det förslag som 1968 års studiemedelsutredning nyligen har lagt fram (Ds U 1970: 13) innebär att vuxenstuderande och även andra studerande inom studie- medelssystemet skall få rätt till studiemedel vid deltids— studier. Enligt utredningen bör studiemedel utgå till den som be- driver studier på minst halvtid. Förutsättningen härför skall dock vara att den aktivitet som den studerande bedriver vid sidan av studierna är sådan att den kan anses utgöra rimligt skäl för deltidsstudier. Denna
Prop. 1971: 37 103
verksamhet skall vidare vara av sådan omfattning att den omöjliggör heltidsstudier. I övrigt innebär utredningens förslag följande. Studieme- del till deltidsstuderande bör utgå med hälften av vad som utgår till hel- tidsstuderande. Barntillägg bör utgå med samma belopp som för hel- tidsstuderande. Hänsyn till egen och makes inkomst bör tas enligt sam- ma principer som för heltidsstuderande. Hänsyn till förmögenhet bör tas i samma utsträckning som för heltidsstuderande.
Remissinstanserna är eniga om att studiestöd bör utgå till deltids- studerande. Däremot råder oenighet om vilka grupper som bör få rätt till studiestöd och om vilka förmåner som bör utgå. Kommittén för stu- diestöd åt vuxna (SVUX) har lagt fram ett förslag som innebär att nå- gon prövning av skälen för deltidsstudier ej skall ske. Utredningen är dock inte enig på denna punkt. Förslaget av SVUX innebär vidare ge- nerösare regler än vad studiemedelsutredningen föreslagit för reduktion av studiemedel med hänsyn till egen inkomst.
Enligt min mening bör rätt till studiemedel för deltidsstudier i fort- sättningen medges för den som studerar på minst halvtid. LO anser att även de deltidsstuderande som studerar vid läroanstalter där studiehjälp utgår, dvs. främst studerande vid gymnasial vuxenutbildning, bör få rätt till studiestöd enligt samma principer som föreslås för studerande inom studiemedelssystemet. Centrala studiehjälpsnämnden (CSN) har emeller- tid nyligen lagt fram ett förslag om överförande av vuxenutbildningen från studiehjälps- till studiemedelssystemet. Förslaget kommer att skie- kas på remiss. I avvaktan på resultatet av remissbehandlingen bör rät— tcn till studiestöd vid deltidsstudier avse endast utbildningsvägar som i dag täcks av studiemedelssystemet.
Frågan om man i enlighet med studiemedelsutredningen skall kräva att den studerande som vill utnyttja studiemedel skall kunna ange rim- liga skäl för att han bedriver deltidsstudier har tilldragit sig stort in- tresse vid remissbehandlingen. SVUX:s förslag härom har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Bl. a. LO, UKÄ och CSN pekar dock på att SVUX:s förslag kan få icke önskvärda konsekvenser för ung- domsutbildningens del. Principiella skäl talar visserligen för att den stu- derande själv bör få avgöra om han skall studera på heltid eller halv- tid, men enligt min uppfattning bör såsom villkor för studiemedel till deltidsstuderande åtminstone t. v. gälla att han har rimliga skäl för att begränsa sina studier till deltidsstudier. Som sådant skäl bör kunna god— tas förvärvsarbete som är av sådan omfattning att det omöjliggör hel- tidsstudier. Andra skäl kan vara vård av egna barn eller sjukdom. Den närmare prövningen härav bör ankomma på studiemedelsnämnderna. I stort bör därvid gälla vad studiemedelsutredningen föreslagit. Vad jag nu har förordat leder till att studiemedelsnämnderna skall undersöka i vad mån skäl för deltidsstudier föreligger. Denna prövning kommer att gälla i huvudsak sådana personer som bedriver studiemedelsberät-
Prop. 1971: 37 104
tigadc deltidsstudier i mer eller mindre direkt anslutning till sin ung— domsutbildning.
För vuxenstuderande torde däremot tillräckliga skäl för deltidsstudier kunna anses föreligga generellt. Någon närmare prövning behöver där- för inte göras i sådana fall. Som vuxenstuderande bör räknas personer som börjar studera först efter ett inte alltför obetydligt uppehåll i stu- dierna och som under uppehållet ägnat sig åt förvärvsarbete, vård av egna barn eller motsvarande. För handikappade studerande bör nuvaran- de praxis tillämpas även i fortsättningen.
Studiem-edelsutredningens förslag till förmånsregler innebär att studie- bidrag och återbetalningspliktiga studiemedel skall utgå med 50% av vad som utgår till heltidsstuderande. Jag tillstyrker detta förslag liksom förslaget att barntillägget till deltidsstuderande bör utgå med oreducerat belopp.
Reduktionsreglerna med hänsyn till egen inkomst föreslås av studie- medelsutredningen ändrade så att fribeloppet skall utgöra 100 % av bas- beloppet för termin (heltidsstuderande 40 %). SVUX har föreslagit ctt fribelopp om 150 % samt dessutom ändring av de procentsatser var- med studiemedlen reduceras. Enligt min mening bör fribeloppet för deltidsstuderande fastställas till 125 % av basbeloppet för termin i vad avser egen inkomst och till 250 % av basbeloppet för termin i vad avser makes inkomst. Överskjutande del bör reduceras enligt nuvarande reg- ler för heltidsstuderande, eller med två tredjedelar resp. en tredjedel.
Meritprövningen för deltidsstuderande bör som CSN framhåller an- sluta sig till de regler som f. n. gäller för heltidsstuderande. Det ankom- mer på CSN att meddela anvisningar om meritprövning för deltidsstu- derande. Nu gällande regler om maximitid för studiemedel bör gälla även för deltidsstuderande.
Studiemedelsutredningen har även föreslagit att en sista ansökningsdag för studiemedel skall fastställas. Nuvarande system har enligt utredningen inneburit betydande olägenheter vid behandlingen av studiemedelsan- sökningar. Beviljandet av studiemedel för fortsatta studier skall i prin- cip grunda sig på de studieresultat som uppnåtts under tidigare termi- ner. Den studerande bör dock få åberopa studieresultat som redovisas i början av den termin som ansökan om studiemedel avser. Vad utred- ningen och remissinstanserna har uttalat har övertygat mig om att stu- diemedelsförordningen (1964z401) bör kompletteras med en bestäm- melse om när och hur ansökan om studiemedel skall inges. Ansökan som inges efter ansökningstidens utgång bör få prövas endast om sär- skilda skäl föreligger. Som sådant särskilt skäl bör räknas t. ex. sjuk- dom eller utlandsvistelse eller att sökande börjar sina studier efter an- sökningstidens utgång och därför begär studiemedel endast för del av terminen. Med hänsyn härtill anser jag att beslut om ansökningstiden bör få fattas av centrala studiehjälpsnämnden.
Prop. 1971: 37 ' 105
Vad jag nu har föreslagit i fråga om studiestöd åt deltids'studerande och om ansökningstid bör träda i kraft den 1 juli 1971. Mina förslag föranleder ändringar i 5, 8, 9, 11 och 15 åå i studiemedelsförordningen (1964: 401).
I enlighet med det anförda har inom utbildningsdepartementet upp— rättats förslag till lag om ändring i studiemedelsförordningen (1964: 401).
7. Hemställan
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
1) antaga förslaget till lag om ändring i studiemedelsförordningen (1964: 401), 2) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser som be- hövs för att införa ett system med interkommunal ersättning på den kommunala vuxenutbildningens område, 3) godkänna vad jag i det föregående förordat i fråga om inrättande av och skolledning för särskild skolenhet med kommunal vuxen- utbildning m. m., 4) medge att reservationsanslaget Kommittéer m.m. under åttonde huvudtiteln får tas i anspråk under budgetåret 1971/ 72 för för- söksverksamhet med viss vuxenutbildning, 5) godkänna vad jag i övrigt förordat om kommunal vuxenutbild- ning, studiecirklar och fria läromedel vid statliga läroanstalter.
8. Anslagsberäkningar för budgetåret 1971/ 72
G 5. Bidrag till driften av kommunala skolor för vuxna
1969/70 Utgift 65 180 540 1970/71 Anslag 98 000 000 1971/72 Förslag 130 000 000
Kommunal gymnasial vuxenutbildning omfattar enlig-t beslut av 1967 års riksdag (prop. 1967: 85, SU 1967: 117 och 129, 2LU 1967: 45, rskr 1967: 277 och 290) utbildning motsvarande läroplanerna för grundsko- lans högstadium, fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan. Statsbidrag ut— går med 100 % av utgifterna för löner till lärare och skolledare. Be- stämmelser om utbetalningen har meddelats i stadgan (1967: 452) för gymnasial vuxenutbildning (ändrad senast 1970: 971).
Nya bestämmelser beräknas bli utfärdade i samband med bestäm- melserna om den nya gymnasieskolan.
S kolöverslyrelsen
1. Överstyrelsens anslagsberäkning för budgetåret 1971/72 framgår av följande sammanställning.
Prop. 1971: 37 106
Skolöverstyrelsen
Lönekostnadspålägg m. m. 17 304 000 Gymnasial utbildning 56 748 600 Förgymnasial utbildning 33 192 500 Skolledare m. m. 7 873 700 Tekniska aftonskolor 7 683 800 övriga yrkesskolkurser 50 400 000 173 202 600
+ 75 202 600
Avrundat + 75 000 000
2. För budgetåret 1971/ 72 räknar skolöverstyrelsen med en fortsatt expansion av såväl den förgymnasiala som den yrkesinriktade och mer teoretiska gymnasiala utbildningen genom att organisationen bl. a. ytter- ligare utvidgas till framför allt glesbygdskommuner.
3. För budgetåret 1971/ 72 beräknar skolöverstyrelsen medel för 18 tjänster som rektor, 15 tjänster som studierektor vid särskilda skolen- heter samt 290 arvodestjänster som studierektor. Dessutom föreslår över- styrelsen att sammanlagt 180 arvodestjänster som huvudlärare inrättas vid de särskilda skolenheterna.
4. Enligt ämbetsskrivelse den 15 mars 1968 bör skolöverstyrelsen verka för avveckling av skolformen teknisk aftonskola, dock under förut- sättning att jämförbara utbildningsalternativ skapas inom den lokala vuxenutbildningen. Sedan fackskola nu införts på samtliga gymnasie— orter är de tekniska aftonskoloma till största delen helt eller delvis av- vecklade. På vissa orter har dock av särskilda skäl medgetts intagning av elever även läsåret 1970/71. Överstyrelsen uppskattar antalet under- visningsavdelningar läsåret 1971/ 72 till ca 160.
5. När det gäller handikappade vuxenstuderande föreslår överstyrel- sen med hänvisning bl. a. till en skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 mars 1970, att bestämmelserna om specialundervisning samt tekniska stöd- åtgärder m.m. som nu gäller inom barn- och ungdomsskolan blir till- lämpliga även inom den gymnasiala vuxenutbildningen. I nämnda skrivelse hemställer överstyrelsen att bestämmelserna om specialundervisning, såsom de framgår ur 11 kap. 285 skolstadgan, införs i Kungl. Maj:ts stadga för gymnasial vuxenutbildning, men med den ändringen att dels elevantalet i speciell ämneskurs och speciell yrkesskolkurs för hörselskadade, synskadade och rörelsehindrade elever får utgöra lägst fem, dels delningstalet för sådan kurs får följa det tal som gäller för hörselklass i barn- och ungdomsskolan, dels att de nyss- nämnda uttrycken speciell ämneskurs och speciell yrkesskolkurs för hörselskadade, synskadade och rörelsehindrade elever får i vad avser gymnasial vuxenutbildning ersätta de inom barn- och ungdomsskolan förekommande uttrycken hörselklass, synklass och klaSS för rörelse- hindrade, att bestämmelserna om tekniska stödåtgärder m.m. för en-
Prop. 1971: 37 107
staka hörselskadade samt rörelsehindrade elever gällande ungdomsskolan (jfr prop. 1971: 1 bil. 10 s. 191) skall få tillämpas inom den gymnasiala vuxenutbildningen.
F öredraganden
I det föregående har jag förordat vissa riktlinjer för utbyggnaden av och intagningen till den kommunala vuxenutbildningen m. m. Jag be— räknar de totala kostnaderna till 130 milj. kr.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att till Bidrag till driften av kommunala skolor för vuxna för budgetåret 1971/ 72 under åttonde huvudtiteln anvisa ett för- slagsanslag av 130 000 000 kr.
G 6. Bidrag till studiecirkelverksamhet
1969/70 Utgift 77 966 714 1970/71 Anslag 98 000 000 1971/72 Förslag 130 000 000
Enligt bestämmelserna i kungörelsen (1963: 463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt 1970: 329) utgår statsbidrag till studiecirklar i allmänhet med högst 75 % av de bidrags- grundande kostnaderna. Bidragets storlek bestäms av följande regler.
För allmän studiecirkel kan bidraget till kostnaderna för ledare och studiemateriel för varje studietimme utgöra högst 30 kr., varav högst 24 kr. för ledararvode. Statsbidrag kan i allmänhet inte utgå för mer än tre studietimmar vid varje sammankomst. Medverkar expert eller fackman i allmän studiecirkel, som han ej tillhör, utgår statsbidrag till kostnaderna för arvode, resekostnadsersättning och traktamente till högst 30 kr. för varje studietimme.
För studiecirkelverksamhet i vissa ämnen och på en nivå som svarar mot högst grundskolans årskurs 9 utgår ett tilläggsbidrag av högst 10 kr. per studietimme. Bidraget får användas till kostnader för såväl ledar- arvode som studiemateriel. Bidrag till dessa cirklar kan utgå med 100 % av verifierade kostnader för ledararvode och studiemateriel, dock högst med 40 kr. per studietimme.
För universitetscirkel kan bidraget till kostnaderna för ledararvode och studiemateriel utgöra högst 75 kr. för varje studietimme, varav högst 60 kr. kan avse ledararvode.
S kol överstyrelsen
1. För budgetåret 1971/ 72 räknar skolöverstyrelsen med en fortsatt ökning av antalet allmänna studiecirklar och universitetscirklar.
2. Skolöverstyrelsen föreslår att bidraget till expertmedverkan i all- män studiecirkel höjs till högst 54 kr. per timme (+450 000 kr.).
Prop. 1971: 37 108
3. Vidare föreslår skolöverstyrelsen att bidraget till universitetscirklar höjs från 75 kr. per timme till 90 kr. per timme, varav högst 75 kr. till kostnader för ledararvode samt att bidraget till resc- och traktaments- kostnader för cirkelledarc höjs från 75 % till 100 % (+2 200 000 kr.).
4. Överstyrelsen föreslår att bidrag får utgå till internatkurser för in- formation till lärare och andra rådgivare samt till kostnader för resor, inackorderingsavgifter, material m.m. vid utbildningskurser för lärare främst i vuxenpedagogik (+60 000 kr.). För att bereda ökade möjligheter till kvalificerade studier inom ett begränsat område föreslår skolöverstyrelsen vidare att samma bestäm- melser bör gälla för universitetscirklar som för allmänna studiecirklar. Beträffande bestämmelsen om högsta tillåtna antal deltagare i universi- tetscirklar förordar överstyrelsen en höjning till 25 för att möjliggöra ett ökat deltagande på orter där det föreligger svårigheter att få tillräck- ligt många kompetenta ledare. Vidare föreslår överstyrelsen att kraven på ledarens kompetens utformas så att även den som saknar i författ— ningen angiven kompetens men äger erforderliga ämnesmässiga och pe— dagogiska kunskaper skall kunna godkännas som ledare i universitetscir- kel.
Överstyrelsen föreslår att överstyrelsen medges möjlighet att försöksvis tillåta att bidrag avsedda för täckningen av lärarkostnader i stället får utnyttjas för att täcka kostnader för radio- och TV-burna avsnitt i under- visningen samt att antalet studietimmar i en studiecirkel skall vara minst 20 fördelade på minst tio sammankomster.
F öredraganden
Antalet statsbidragsbcrättigade studiecirklar har ökat mycket starkt under 1960-talet. Läsåret 1968/ 69 uppgick antalet till ca 136000 och 1969/70 till ca 158 000. Samhällets stöd har varit av stor vikt för den- na snabba ökning. Under de senaste åren har statsbidragen förbättrats. Beslut härom har fattats vid 1963, 1964, 1965, 1967 och 1970 års riksdagar. Inom vuxenutbildningen spelar folkbildningen en viktig roll, något som betonats bl.a. i prop. 1970: 35. Statsmakterna beslöt förra året (prop. 1970: 35, SU 1970: 107, rskr 1970: 273) om förbättrade ar- betsvillkor för studiecirklarna. Stödet differentierades så att högre bi- drag utgår till sådan studieverksamhet som kan medverka till utjämning av utbildningsklyftan.
Jag är inte nu beredd att förorda en höjning av bidraget till expert- medverkan i allmän studiecirkel eller en höjning av bidraget till uni— versitetscirklar.
Överstyrelsens förslag om bidrag till kurser m.m. för lärare inom extern universitetsutbildning har jag ingen erinran mot. Jag utgår emel- lertid från att anslaget Lärares fortbildning m.m. (F 16) tas i anspråk för denna verksamhet.
Prop. 1971: 37 109
Frågan om ändringar i bestämmelserna för universitetscirkelvcrksam- heten har jag berört i det föregående. Vid anslagsberäkningen har jag tagit hänsyn till förslaget om stats- bidrag för resor till handledare för allmän studiecirkel i glesbygd. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att till Bidrag till studiecirkelrerksamheten för budgetåret 1971/ 72 under åttonde huvudtiteln anvisa ctt förslagsanslag av 130 000 000 kr.
G 7. Bidrag till studieförbund
1969/ 70 Utgift 6 869 000 1970/71 Anslag 8 400 000 1971/72 Förslag 8 900 000
Enligt de principiella grunder som godtagits av 1963 års riksdag (prop. 1963: 36, SU 1963: 74, rskr 1963: 190) utgår bidrag till av skolöversty- relsen godkända studieförbund (f.n. tolv). Bidraget utgår dels till orga- nisationskostnader dels till kostnader för pedagogisk verksamhet.
Bidraget till organisationskostnaderna skall fördelas mellan studieför- bunden med hänsyn dels till kostnaderna för studiecirkelverksamhet, dels till den bidragsberättigade studiecirkelverksamhetcns geografiska spridning. Till de poster som får beaktas vid beräkningen av detta bi- drag, hör utgifterna för instruktörer och centralt anställd personal — även den personal som sysslar med pedagogiska uppgifter —, förbunds- ledningens lokaler, internationella förbindelser, instruktions- och in- spektionsresor, konferenser och studiepropaganda.
Bidraget till pedagogisk verksamhet skall fördelas mellan förbunden i proportion till genomsnittliga antalet statsbidragsbcrättigade studietim- mar under de tre senaste verksamhetsåren. Bidraget skall användas för åtgärder av pedagogisk natur inom studiecirkelvcrksamheten, i första hand till utgifter för utbildning av ledare för studiecirklar, framställning av studiemateriel och pedagogiska hjälpmedel, anskaffande av apparater för pedagogiskt bruk samt pedagogisk försöksverksamhet.
Sedan budgetåret 1967/68 utgår ett särskilt belopp till studieförbun- dens pedagogiska verksamhct bland handikappade. Medlen skall för- delas mellan studieförbunden med hänsyn till deras insatser för att ut— veckla studiehjälpmedel och studiemetoder för handikappade.
Skolöverstyrelsen
l. Överstyrelsen föreslår att bidraget till studieförbundens organisa- tionskostnader höjs med 700 000 kr. till 4,9 milj. kr."
2. Bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet bör ökas med 500 000 kr. till 4,4 milj. kr.
3. Bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet för handi-
Prop. 1971: 37 110
kappade bör enligt överstyrelsens förslag höjas med 300000 kr. till 600 000 kr.
F öredragan den
Studieförbundens verksamhet utgör en väsentlig del av vuxenutbild- ningen. Jag förordar att anslaget höjs med 500 000 kr. från nuvarande 8,4 milj. kr. till 8,9 milj. kr. Jag har därvid beräknat 4,4 milj. kr. till organisationskostnader, 4,1 milj. kr. till pedagogisk verksamhet och 400 000 kr. till pedagogisk verksamhet för handikappade.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att till Bidrag till studieförbund för budgetåret 1971/ 72 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 8 900 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Prop. 1971: 37 111