Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag som syftar till att förbättra informationen och samarbetet mellan samhället och företagen. Vidare föreslås att de anställda får rätt till representation i vissa företags sty- relser.

Enligt förslaget är näringsidkare efter anmaning skyldig att till läns- styrelsen översiktligt redovisa hur den ekonomiska utvecklingen av verksamheten väntas bli och vilka förändringar av bl. a. sysselsättningen som planeras eller väntas. Länsstyrelse och kommunstyrelse skall kunna kalla näringsidkare till överläggningar i frågor angående företaget som är av väsentlig betydelse för länet eller kommunen. Länsstyrelse och kommun föreslås få viss skyldighet att informera näringsidkare om statlig och kommunal planering.

I propositionen föreslås vidare att Kungl. Maj:t får möjlighet att till- sätta offentliga styrelseledamöter dels i förvaltningsbolag, dels i allmän- nyttiga stiftelser som har tillgångar över fem milj. kr. Sådana förord- nanden föreslås få gälla sammanlagt högst 30 aktiebolag och stiftelser.

I fråga om de anställdas styrelserepresentation föreslås att de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar med minst 100 arbetstagare får utse två ledamöter i företagets styrelse. Ledamöterna utses av de fack- liga organisationerna. I vissa fall skall företag kunna undantas från till-

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 116 2

lämpning av bestämmelserna. ] så fall måste emellertid företaget på annat sätt tillgodose de anställdas intresse av insyn och inflytande i fråga om företagets verksamhet. Dispensfrågor skall prövas av en särskild nämnd.

Verksamheten föreslås i samtliga fall bli av försökskaraktär. Den lagstiftning som föranleds av förslagen föreslås träda i kraft den 1 april 1973 och gälla till utgången av juni 1976.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1972: 116 3

1. Förslag till Lag om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor

Härigenom förordnas som följer.

1 % Näringsidkare är efter anmodan av myndighet som Konungen be- stämmer skyldig att i fråga om arbetsställe inom länet sknftligen till länsstyrelsen översiktligt redovisa

1. den väntade ekonomiska utvecklingen av verksamheten,

2. planerade eller väntade utvidgningar eller inskränkningar i pro- duktionen, sysselsättningen eller driften.

Uppgiftsskyldighet enligt första stycket får åläggas två gånger årligen och avse förhållande under de fem närmast följande åren.

2 % Uppgift enligt 1 5 får överlämnas till statistiska centralbyrån och - kommunstyrelsen i den kommun där arbetsstället finns. Till annan stat- lig eller kommunal myndighet får uppgiften överlämnas endast om den är av väsentlig betydelse för myndighetens verksamhet.

Vid tillämpningen av första stycket skall beaktas å ena sidan behovet av tillgång till uppgiften, å andra sidan näringsidkarens intresse av att uppgift som rör hans affärs- eller driftförhållanden ej utlämnas till en vidare krets än som oundgängligen behövs.

3 & Länsstyrelsen skall minst en gång årligen till näringsidkare som är skyldig att lämna uppgift enligt 1 5 eller som vid arbetsställe inom länet sysselsätter fler än 50 arbetstagare lämna översiktlig redogörelse för sådan statlig verksamhet och planering inom länet som kan antagas vara av betydelse för sådan näringsidkare.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på kommun i fråga om kommunal verksamhet och planering.

4 % Fullgör näringsidkare ej uppgiftsskyldighet enligt 1 5, får läns- styrelsen vid vite kalla honom till överläggning.

5 % Länsstyrelsen får vid vite kalla näringsidkare till överläggning i fråga som är av väsentlig betydelse för länet och som rör arbetsställe inom länet för vilket näringsidkaren är uppgiftsskyldig enligt 1 5. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kommun- styrelse beträffande arbetsställe inom kommunen. Om icke särskilda skäl föranleder annat, skall företrädare för de an- ställda bcredas tillfälle att närvara vid överläggning enligt första eller andra stycket.

6 % Vite enligt denna lag får bestämmas till högst femtusen kronor. Mot beslut om föreläggande av vite får talan icke föras.

7 & Vid tillämpningen av denna lag skall iakttagas att den som är uppgiftsskyldig ej betungas onödigt.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 116 4

8 5 Vad någon på grund av denna lag fått veta om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden får han ej obehörigen yppa eller nyttja. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till bö- ter eller fängelse högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om måls- ägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1973 och gäller till utgången av juni 1976.

2. Förslag till Lag om offentliga styrelseledamöter i vissa aktiebolag och stiftelser

Härigenom förordnas som följer.

1 & Konungen får förordna en ledamot (offentlig styrelseledamot) och en suppleant för denne i styrelsen för aktiebolag, vars verksamhet huvudsakligen är inriktad på att äga eller förvalta fast eller lös egendom, eller sådan allmännyttig stiftelse som har tillgångar överstigande fem miljoner kronor.

Förordnanden enligt första stycket får samtidigt gälla högst trettio aktiebolag och stiftelser.

2 & Offentlig styrelseledamot skall särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bolagets eller stiftelsens verksamhet.

3 & Uppkommer fråga om utseende av offentlig styrelseledamot i stif- telse, är stiftelsen efter anmodan skyldig att till Konungen överlämna avskrift av stiftelseurkund, stadgar och andra handlingar som bestämmer stiftelsens verksamhet eller visar dess tillgångar.

Anmodan enligt första stycket får förenas med vite, högst femtusen kronor.

4 & Offentlig styrelseledamot utses för tid som Konungen bestäm- mer.

5 % Om ej annat följer av denna lag, äger vad som är föreskrivet om styrelseledamot och styrelsesuppleant i lagen (1944: 705) om aktie- bolag motsvarande tillämpning på offentlig styrelseledamot i aktiebolag och suppleant för sådan ledamot. Bestämmelserna i 8 5 första stycket 6 nämnda lag gäller dock ej.

6 5 Det åligger aktiebolag och stiftelse att till offentlig styrelseleda- mot och suppleant för sådan ledamot utge ersättning med belopp som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1973 och gäller till utgången av juni 1976.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 116 .. _ 5

3. Förslag till Lag om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och eko- nomiska föreningar

Härigenom förordnas som följer.

1 & I aktiebolag och ekonomisk förening som under det senast för- flutna räkenskapsåret här i landet sysselsatt i genomsnitt minst 100 ar- betstagare har de anställda enligt denna lag rätt att utse två ledamöter i styrelsen (arbetstagarledamöter) och en suppleant för varje sådan le- damot. _

Har arbetstagarledamot utsetts, består rätten till styrelserepresentatron för de anställda, även om antalet sysselsatta därefter underskrider det antal som anges i första stycket.

25. Denna lag gäller icke

1. bank- eller försäkringsaktiebolag,

2. ekonomisk förening som avses i 118 5 första stycket lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar eller 3 5 lagen (1951: 309) angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar,

3. ekonomisk förening som ingår i jordbrukskasserörelsen,

4. förening enligt lagen (1948: 218) om sambruksföreningar.

3 5 Med företag avses i denna lag aktiebolag och ekonomisk förening, varå lagen är tillämplig.

4 & Bolagsstämma eller föreningsstämma kan utan ändring av bolags- ordningen eller föreningens stadgar besluta att denna lag skall äga till- lämpning på företaget även om detta ej är sådant som avses i 1 5 första stycket eller att företagets anställda skall ha rätt att enligt denna lag utse flera än två arbetstagarledamöter och suppleanter för dem.

5 5 Om ej annat följer av denna lag, äger vad som är föreskrivet om styrelseledamot och styrelsesuppleant i lagen (1944: 705) om aktiebolag eller lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar motsvarande tillämp- ning på arbetstagarledamot och suppleant för sådan ledamot.

6 & Bestämmelserna i 8 & första stycket 6 lagen (1944: 705) om aktie- bolag samt 6 ä 6 och 22 å andra stycket lagen (1951: 308) om ekono- miska föreningar gäller ej arbetstagarledamot eller suppleant för sådan ledamot.

7 5 Beslut om inrättande av arbetstagarrepresentation fattas av lokal facklig organisation, som är bunden av kollektivavtal i förhållande till företaget och omfattar mer än hälften av företagets arbetstagare, eller av på sådant sätt bundna lokala fackliga organisationer som tillsammans har denna omfattning.

Företagets styrelse skall skriftligen underrättas om beslut enligt första stycket.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972: 116 6

8 & Arbetstagarledamöter utses av de lokala fackliga organisationer, som är bundna av kollektivavtal i förhållande till företaget, i den ord- ning organisationerna bestämmer. 9 & Enas ej organisationerna om annat, gäller följande ordning för utseende av de arbetstagarledamöter som avses i 1 & första stycket.

Tillhör mer än fyra femtedelar av de kollektivavtalsbundna arbetsta— garna samma lokala organisation, får denna utse båda arbetstagarleda— möterna. I annat fall får de båda lokala organisationer som har störst antal sådana arbetstagare utse vardera en ledamot.

Vid tillämpningen av andra stycket anses lokala organisationer som tillhör samma centrala fackliga huvudorganisation som en organisation.

10 % Arbetstagarledamot bör utses bland de anställda hos företaget.

Till arbetstagarledamot får ej utan särskilt tillstånd utses den som i sådan egenskap tillhör annat företags styrelse. 11 & Tiden för arbetstagarledamots uppdrag bestämmes av den som utser honom.

Förordnas ej annat i anledning av ansökan om undantag enligt 14 5, tillträder arbetstagarledamot sitt uppdrag vid tidpunkt som bestämmes av den som utsett honom, dock tidigast tre månader efter det att före- tagets styrelse mottagit underrättelse enligt 7 5. 12 % Arbetstagarledamot får ej deltaga i styrelsens behandling av fråga som rör

l. stridsåtgärd, 2. förhandling med arbetstagarorganisation om slutande av kollektiv- avtal,

3. uppsägning av kollektivavtal. 13 & Bestämmelserna i 8—12 åå om arbetstagarledamot äger motsva- rande tillämpning på suppleant. 14 5 Skulle arbetstagarrepresentation enligt 1 5 medföra väsentliga olägenheter för aktiebolag på grund av att

1. styrelsens sammansättning är beroende av politiska styrkeförhållan- den eller av förhållande mellan olika aktieägare eller aktieägargrupper, som framgår av bolagsordningen, avtal eller annan omständighet, eller

2. bolagsordningen innehåller föreskrift om särskild röstpluralitet vid fattande av styrelsens beslut,

kan undantag medgivas från denna lag, om olägenheterna ej kan undanröjas på annat sätt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på ekonomisk förening.

Undantag skall förenas med villkor om åtgärder som på annat sätt till- godoser arbetstagarnas intresse av insyn och inflytande i fråga om före- tagets verksamhet. 15 5 Fråga om tillstånd enligt 10 å andra stycket eller undantag en- ligt 14 å prövas av en nämnd som består av ordförande och sju andra ledamöter. Ledamöterna utses av Konungen. Ordföranden, som skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv, utses bland personer som icke kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. De övriga ledamöterna utses efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, svenska kommunförbundet, svenska landstingsförbundet, kooperationens förhandlingsorganisation, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation. De svenska arbetsgivareför-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1972: 116 7

eningarnas förtroenderåd föreslår två ledamöter och de övriga vardera en ledamot. För ordföranden och varje ledamot utses i samma ordning en ersättare. 16 5 I prövningen av ärende hos nämnden deltar ordföranden och fyra andra ledamöter. Två av dessa skall vara utsedda på förslag av arbetstagarorganisationema och två av de svenska arbetsgivareförening- arnas förtroenderåd. I stället för den ene av de två sistnämnda ledamö- terna inträder

när ärendet gäller företag, där kommun har ett bestämmande in- flytande, den ledamot som utsetts på förslag av kommunförbundet,

när ärendet gäller företag, där landstingskommun har ett bestämman- de inflytande, den ledamot som utsetts på förslag av landstingsförbun- det och,

när ärendet gäller företag, som är anslutet till kooperationens förhand- lingsorganisation, den ledamot som utsetts på förslag av denna organi- sation.

Mot nämndens beslut får talan ej föras. 17 & I anmälan om styrelsens sammansättning enligt 97 5 lagen (1944: 705) om aktiebolag eller 37 & lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar skall anges om ledamot eller suppleant utsetts enligt denna lag.

18 % Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1973 och gäller till utgången av juni 1976. Lagen äger icke tillämpning på aktiebolag vars styrelse består av mindre än tre ledamöter, under förutsättning att samma förhållande gällde den 1 januari 1972.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar irätten att ut- bekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rät— ten att utbekomma allmänna handlingar skall införas en ny paragraf, 20 a 5, av nedan angiven lydelse

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse 20 a &

Handling innefattande uppgifter vilka infordrats från näringsidkare enligt lagen (1972: ) om upp- giftsskyldighet i vissa planerings- frågor må, i den mån handlingen innehåller upplysningar om nä- ringsidkarens a_ffärs- eller driftför- hållanden, vilkas offentliggöran- de kan lända honom till men, ic— ke utan hans samtycke utlämnas förrän tjugo år förflutit från hand- lingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1973.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 116

Utdrag av protokoll över industriärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS- SON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för industridepartemcntet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om styrel- serepresentation för samhället och de anställda i vissa företag, m.m. och anför.

Sammanfattningsvis säger utredningen att representanter för större

• Sida 16
•  Original

Prop. 1972: 116 15

företag ofta varit relativt nöjda med informationen både från stat och kommun medan däremot åtskilliga företrädare för mindre företag på- pekat brister i särskilt den kommunala informationen.

De önskemål om bättre information som från företagarhåll framförts berör ett flertal områden såsom den väntade bostads- och arbetskrafts- tillgången, den regionala planeringen och riksplaneringen och lämpliga lokaliseringsorter.

2.1.5 Sekretessfrågor m. m.

Utredningen konstaterar att det varit en naturlig uppgift vid pröv- ningen av olika former för information från företagen till samhället att ingående penetrera sekretessfrågoma.

Utredningen erinrar om att det f.n. finns ett omfattande sekretess- skydd för de uppgifter om enskilda företag som insamlas av olika sam- hällsorgan. Enligt sekretesslagen får samhällsorgan sekretessbelägga insamlade uppgifter om en publicering kan leda till skada för företaget. Författningarna har också regelmässigt bestämmelser om tystnadsplikt för de tjänstemän som får del av uppgifter om enskilda företag. Sekre- tesskyddet gäller enligt praxis även lämnandet av uppgifter om enskilda företag från en myndighet till en annan.

Utredningen konstaterar att det förhållandet att enskilda företag kan åsamkas förluster genom en intensivare konkurrens knappast i och för sig kan vara ett godtagbart skäl mot en öppnare information. Kravet på öppenhet får dock inte drivas därhän att det inte längre blir fråga om konkurrens på lika villkor.

Utredningen framhåller att minskade krav på sekretess från företa- gens sida kan leda till fördelar inte bara för samhället utan även för företagen själva inte minst därför att ömsesidig öppenhet är grundför- utsättningen för ett meningsfullt samarbete mellan företag och samhälle. När samhällets kunskap om företagen ökar, ökar samhällets möjligheter till rationell planering vilket bl.a. ger företagen säkrare underlag för det egna handlandet.

Utredningen konstaterar vidare att den inte mött någon allmänt nega- tiv attityd till ökad information om företagens förhållanden. Tvärtom _?nar utredningen funnit att man på många håll klart inser behovet av bättre information till samhället och är beredda lämna långtgående uppgifter om sin planering. Samtidigt konstaterar dock utredningen att det alltjämt finns företag som synes vara omedvetna om behovet av in- formationsutbyte. Detta innebär inte att det endast är på företagssidan som det finns brister. Även åtskilliga samhällsorgan saknar tillräckligt Öppen blick för behovet av ömsesidigt utbyte av information mellan samhälle och företag.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 116 ' 17

2.2 Ett nytt informationssystem

Utredningen presenterar ett förslag till informationssystem som är avsett att ge snabb och smidig information å ena sidan om företagens lägesbcdömningar och framtidsplaner till i första hand kommunala och offentliga regionala organ och å andra sidan om sådana samhällsorgans verksamhet och planet till företagen.

Sammanfattningsvis finner utredningen att nuvarande information till samhällsorganen om företagens planering på kort sikt, i perspektivet upp till ett år, fungerar relativt tillfredsställande i förhållande till den målsättning som gäller för denna information. Vad gäller företagens planering på medellång sikt (2—5 år) är läget väsentligt mindre gynn- samt. Någon regelmässig information från företagen förekommer knap- past och även den offentliga sektorns informationsutbud är klart otill— fredsställande.

Beträffande kraven på informationssystemet anför utredningen att de offentliga organen behöver ha tillgång till uppgifter om förväntade, pla- nerade och beslutade förändringar av sådana delar av företagens verk- samhet som påverkar resp. organs planering och handlande både på kort och på längre sikt. Motsvarande gäller företagen vis å vis de of— fentliga organen. Det kan emellertid, säger utredningen vidare, varken vara nödvändigt eller lämpligt att all sådan information regelmässigt tas fram för samtliga i systemet ingående enheter. Informationen bör begränsas till vad som är nödvändigt för att särskilja de intressanta fal- len. För att få kompletterande information om dessa fall måste emeller- tid också effektiva kontaktvägar stå till förfogande. De intressanta fallen är i detta sammanhang de fall som påkallar någon form av åt- gärder från samhällets sida, exempelvis större privata investeringar som kräver att samhället justerar planerna för samhällsbyggandet.

Företagens uppgiftslämnarkapacitet är enligt utredningen liten när det gäller konkreta uppgifter i mer långsiktig planering. Detta gäller även större företag. Därför är det inte realistiskt att söka bygga upp ett informationssystem som förutsätter konkretiserade uppgifter från före- tagens långsiktsplanering.

Informationssystemets utformning beskrivs utifrån systemets tre kom- ponenter; information från företagen till den offentliga sektorn, infor- mation från den offentliga sektorn till företagen samt information inom den offentliga sektorn.

Företagens information till den offentliga sektorn föreslås ske genom dels ett rapportsystem för standardiserade uppgifter, dels etablerade in- formationskanaler för tilläggsinformation i vissa fall. "Basen för rapport- systemet föreslås vara SCB:s centrala företagsregister. Utredningen för— ordar att länsstyrelserna med utgångspunkt från företagsregistret och efter samråd med kommunerna i länet får rätt att besluta om vilka före-

2.3. Offentlig styrelserepresentation i aktiebolag

2.3.1 Utredningens överväganden Utredningen anför tre olika motiv för styrelserepresentation i aktie- bolag för det allmänna nämligen ideologiska, pragmatiska (effektivitets- politiska) och intressebevakande motiv. De ideologiska motiven är grundade på ett allmänt rättvisekrav och på paralleller med samhället i stort och utgår från att det inom företagen måste finnas en allmän de- mokratisk kontrollmöjlighet. De pragmatiska motiven innebär ett häv- dande av uppfattningen att företagens effektivitet ökas genom att rep- resentanter för det allmänna beredes plats i företagens styrelser. De intressebevakande motiven utgår från ett partstänkande, samhället be- höver styrelserepresentation för att kunna bevaka att dess intressen be- aktas. Utredningen erinrar om att det föreslagna informationssystemet har

• Sida 21
•  Original

Prop. 1972: 116 .., _ 21

sin tyngdpunkt på det lokala och regionala planet. Övervägandena om styrelserepresentationen är däremot mer inriktat på det centrala planet. Styrelserepresentation har i första hand setts som ett medel för informa- tionsutbyte och samarbete på central nivå och då främst med de från samhällets synpunkt mest betydelsefulla företagen.

När det gäller aktiebolagen konstaterar utredningen att det enligt nu- varande lagstiftning ankommer på styrelscn att förvalta bolagets ange- lägenheter. Om verkställande direktör har utsetts, skall den löpande förvaltningen handhas av honom och ledningen och förvaltningen i öv— rigt tillkomma styrelsen. Styrelsen svarar för att bolaget har en tillfreds- ställande organisation och skall vaka över att verkställande direktören fullgör sina åligganden. Styrelsen skall tillse att den får upplysningar om bolagets förhållanden på lämpligt sätt och vid lämpliga tider. Till- sammans med verkställande direktören har styrelsen ansvaret för bola- gets årsredovisning.

Utredningen nämner i detta sammanhang förslaget om styrelserepre- sentation för det allmänna i affärsbankernas styrelser (prop. 1970: 141). Förslaget som sedermera antagits av riksdagen innebar att Kungl. Maj:t fick rätt att i bankaktiebolags (affärsbanks) styrelse utse högst tre leda— möter (offentliga styrelseledamöter) med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankens verksamhet. Genom lagänd- ring 1971 har antalet offentliga styrelseledamöter fastställts till högst fem (SFS 1971: 1032).

Vidare uppmärksammar utredningen de bestämmelser i lagen om försäkringsrörelse som ger Kungl. Maj:t rätt att i vissa fall utse styrel- seledamöter i försäkringsbolagens styrelser.

Beträffande aktiebolagslagcns intressentsyn erinrar utredningen om att en grundtanke vid aktiebolagslagstiftningens tillkomst var att skapa förutsättningar för att tillföra näringslivet riskvilligt kapital i en om- fattning som inte var tänkbar för en privatperson eller en liten krets människor. En annan grundtanke var att begränsa delägarnas ekono- miska ansvar till de en gång gjorda insatserna. Signifikativt är också att lagstiftaren hållit fast vid föreställningen om ägarna som de i bola— gen beslutande. Visserligen finns det i förarbetena till lagen ansatser till en bredare intressentsyn men dessa har endast i ringa utsträckning påverkat lagtexten.

Utredningen konstaterar emellertid att ett konsekvent och kompro- misslöst tillgodoseende av de ideologiska och intressebevakande moti- ven för styrelserepresentation för andra intressentgrupper än ägarna skulle förutsätta en genomgripande omarbetning av gällande aktiebo- lagslag. Då detta legat utanför utredningens uppdrag har övervägandena grundats på i huvudsak nu gällande lagstiftning på området.

När det gäller konsekvenserna av att jämte i vanlig ordning utsedda ägarrepresentanter även någon eller några styrelseledamöter utsedda

• Sida 22
•  Original

Prop. 1972: 116 22

såsom samhällets representanter ingår i styrelsen framhåller utredningen att alla styrelseledamöter har samma ansvar. Vanligen torde flertalet styrelseledamöter idag inte anse sig vara utpräglade ägarrepresentanter. Endast i konfliktlägen avgör aktiemajoriteten vem som bestämmer. Även om sådana konflikter idag är sällsynta är det vid sådana situationer som problemen med samhälleliga styrelseledamöter träder i dagen. Utred- ningen har därför funnit det angeläget att analysera de konsekvenser som konfliktsituationer kan antas medföra för olika parter.

Från företagets synpunkt blir konsekvenserna av samhälleliga styrel- serepresentanter ökad risk för konflikter inom styrelsen. Utredningen anför att även om djupgående konflikter mellan en samhällsrepresen- tant och övriga ledamöter i ett företags styrelse inte blir vanliga bör risken för motsättningar inte förbises. De företagsmål som ägarna och av dem utsedda styrelserepresentanter vanligen är eniga om —- bästa möjliga utveckling för företaget —- är åtminstone inte på kort sikt all- tid förenliga med samhällets intressen. Motsättningarna skulle kunna leda till att samhällsrepresentanten blir isolerad i styrelsen med påföljd att han varken från samhällets eller företagets synpunkt kan fullfölja sin uppgift på ett meningsfullt sätt.

Från företagshåll har framförts åsikten att stor risk för irritation och osäkerhet skulle föreligga om samhällsrepresentanten förde eller miss- tänktes föra konfidentiell information vidare till utomstående. Utred- ningen konstaterar att detta knappast skulle innebära något principiellt nytt. Samhällsrepresentanter kan sägas komma att dela denna situation med åtskilliga andra styrelseledamöter, t. ex. ledande bankmän.

Från den utsedda samhällsrepresentantens utgångspunkt innebär kon- flikter inom styrelsen inte att han har några speciella möjligheter att mot majoritetens eller ägarnas vilja genomdriva ett visst beslut eller hindrar ett oacceptabelt beslut. Vad han kan göra är att argumentera för sin uppfattning, reservera sig till protokollet och som yttersta ut- väg avgå ur styrelsen.

Även om de formella möjligheterna att påverka besluten är begrän- sade finner utredningen att de befintliga maktmedlen kan vara nog så effektiva genom styrelscmajoritetens önskan att i det längsta undvika den uppslitande publicitet som en öppen brytning skulle kunna leda till. Samhällsrepresentantens ställning är för övrigt densamma som övriga icke-ägande styrelseledamöters.

Utredningen nämner i detta sammanhang också de lojalitetskonflik- ter en samhällsrepresentant kan försättas i vid motsättningar mellan samhällets och företagets intressen. I avsaknad av närmare praktisk er- farenhet finner utredningen det svårt att uttala sig om hur besvärande sådana konflikter kan bli.

Beträffande konsekvenserna från samhällets utgångspunkt konstate- rar utredningen att flertalet informativa önskemål kan tillgodoses med

• Sida 23
•  Original

Prop. 1972: 116 .. 23

andra medel än styrelserepresentation. Mycket kan uppnås med hjälp av överenskommelser, rapportsystem, speciella kontaktorgan etc., men det blir när det gäller planerade åtgärder i sista hand företagen som avgör om och när informationen skall lämnas. Styrelserepresentation skulle därför kunna vara ett lämpligt komplement till de övriga före- slagna medlen för information och samarbete.

Utredningen anser dock att man inte kan bortse från att nackdelarna med styrelserepresentation kan bli betydande från samhällets synpunkt. Detta sammanhänger med praktiska svårigheter att utse lämpliga sty- relseledamöter, att utan brott mot sekretessbestämmelser sörja för er- forderliga kontakter mellan representant och dem som utser dessa etc. Utredningen finner emellertid att det borde vara möjligt att organisera kontakterna mellan de utsedda samhällsrepresentanterna och dem som utser vederbörande utan risk för brott mot en nödvändig sekretess.

2.3.2. Utredningens förslag

Utredningen konstaterar att man här i landet praktiskt taget helt saknar erfarenhet av offentlig styrelserepresentation i enskilda företag och att det därför är vanskligt att med bestämdhet uttala sig om hur för- och nackdelarna med styrelserepresentation för det allmänna kom- mer att fördela sig i praktiken. Utredningen erinrar om de av Kungl. Maj:t utsedda försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsbolagens styrelser och om att åtskilliga företrädare för näringslivet förklarat sig acceptera offentliga styrelserepresentanter såvida dessa integes en spe- ciell ställning. Mot denna bakgrund föreslår utredningen en begränsad försöksverksamhet med statlig styrelserepresentation i ett antal aktie— bolag.

Utredningen förordar sålunda att Kungl. Maj:t ges rätt att i tillhopa högst 20 aktiebolag utse en ledamot i respektive styrelse (offentliga sty- relseledamöter). Denna rätt bör lämpligen omfatta en femårsperiod. Representationen bör komma ifråga i bolag av olika typer, i olika branscher och med olika ägarförhållanden och även i ett antal affärs— bankema närstående holding- och investmentbolag. Utredningen anser att det lika litet som i fråga om samhällsrepresentationen i affärsbanker- na i detta fall bör läggas närmare fast hur de offentliga styrelseledamö- terna skall arbeta.

Offentlig styrelseledamot bör enligt utredningen i första hand få till uppgift att tillföra bolagets styrelse samhälleliga synpunkter på ärenden som tas upp i styrelsen och att verka för att dessa synpunkter beaktas. Samhällets intentioner i sådana frågor bör han lämpligen kunna delges vid de kontakter med Kungl. Maj:t som synes vara en nödvändig för- utsättning för att styrelserepresentationen skall få reellt innehåll. Vid dessa kontakter kan det av sekretesskäl inte bli fråga om att ta upp en- skilda styrelseärenden till behandling, vilket dock inte torde hindra att

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972: 116 24

offentlig styrelseledamot delger Kungl. Maj:t synpunkter och erfaren— heter från sitt uppdrag som samhällsrepresentant.

Offentliga styrelseledamöter bör utses bland personer med stort före— tags— och allmänekonomiskt kunnande och med god kännedom om de samhällsekonomiska målsättningarna främst inom näringspolitiken. Sam- ma kvalifikationskrav och bestämmelser i övrigt i fråga om exempelvis tystnadsplikt, mandattid etc. bör gälla för offentlig styrelseledamot som för annan ledamot. Före beslut om tillsättande av offentlig styrelseleda— mot bör ifrågavarande bolag beredas tillfälle att framlägga sina syn- punkter och önskemål beträffande personvalet. Arvode till offentlig styrelseledamot bör utbetalas av berört bolag. Storleken bör däremot bestämmas av Kungl. Maj:t eller av myndighet som Kungl. Maj:t för- ordnar.

Utredningen framhåller till sist att en utvärdering av verksamheten med offentlig styrelserepresentation bör ske mot slutet av femårsperio- den. Utvärderingen bör avse erfarenheterna från respektive företagens, styrelseledamöternas och det allmännas utgångspunkt.

2.3.3. Reservation

I fråga om förslaget om offentliga styrelseledamöter delar herr Hag- lund inte majoritetens mening utan avger särskild reservation.

I denna framhålles beträffande de ideologiska motiven att det är principiellt felaktigt att via de enskilda företagens styrelser föra in en statlig styrning och kontroll. Statliga styrelseledamöter i privata företag är inte en förutsättning för en fungerande demokrati. Denna form av myndighetsutövning kommer ej till uttryck i några rättsregler. Fältet är därmed i princip fritt för godtycke, vilket strider mot en grundläggande princip i varje demokratiskt rättssystem.

Beträffande de pragmatiska —— effektivitetspolitiska motiven finner inte reservanten att förslaget medför några fördelar för företagen. Er- forderliga informationer och kontakter kan bättre erhållas på annat sätt.

Beträffande de intressebevakande motiven säger reservanten att de brister i informationen mellan samhälle och företag som kan finnas bör kunna bli avhjälpta med det föreslagna informationssystemet. Behovet av information på central nivå vilket är ett av motiven för styrelse- representation tillgodoses redan nu genom verkställande direktör och/ eller styrelsens ordförande och en informationskanal vid sidan härav skulle skapa en ohållbar situation. Styrelser med statlig representation riskerar vidare, enligt reservanten, att förlora sin handlingskraft och hindra det förtroendefulla samarbetet som vanligen råder inom styrelse- kretsen. På denna grund reserverar sig herr Haglund mot majoritetens förslag om offentliga styrelseledamöter.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 116 23

2.4. Offentlig styrelserepresentation i stiftelser

2.4.1 Utredningens överväganden I enlighet med sina direktiv har utredningen uppmärksammat det in- flytande över näringslivet som kan utövas av s.k. allmännyttiga stiftel- ser. Det står enligt utredningen klart att stiftelser som byggts upp kring dominerande aktieinnehav i ett antal betydelsefulla företag spelar en inte oväsentlig roll vid kontrollen och styrningen av det enskilda närings- livet. Stiftelsernas styrelser behärskas av personer, som är släkt med stiftarna, varigenom vissa familjer och intressegrupper får möjligheter till inflytande över näringslivet. Det allmännas insyn i och inflytande över dessa stiftelser är å andra sidan begränsat. Enligt nuvarande förhållanden är stiftelseinstitutet i vårt land inte närmare reglerat genom civilrättslig lagstiftning utan har utformats på grundval av juridisk doktrin och praxis. För att en stiftelse skall före- ligga krävs att medel ställts under särskild förvaltning för att tjäna visst ändamål. Stiftelsens förvaltning ankommer i regel på en styrelse. I och med att styrelse utsetts och åtagit sig att handha stiftelsens angelägenheter och verka för dess ändamål på föreskrivet sätt anses kravet på särskild för— valtning uppfyllt. Stiftelsen blir därigenom en självständig juridisk per- son. Regelmässigt har stiftarcn i själva stiftelseförordnandet eller i särskilda stadgar gett närmare föreskrifter om hur stiftelsens ändamål skall tillgodoses och medlen förvaltas. Styrelsen i de största allmännyttiga stiftelserna har i regel endast ett fåtal ledamöter. Inslaget av personer med släktanknytning till stiftarna är markant. Styrelserna förnyar sig i allmänhet själva. I stadgarna finns ofta bestämmelser av innebörd att viss befattningshavare i ett stiftelsen närstående företag eller person med viss ställning i en släkt med anknyt- ning till stiftelsen obligatoriskt skall vara ledamot i stiftelsens styrelse. De allmännyttiga Stiftelserna har enligt utredningen en privilegierad ställning i skattehänseende. Sålunda utgår inte någon arvs- eller gåvo— skatt om medel avsätts till stiftelse som främjar försvarsändamål eller utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer verkar för uppfostrings- eller utbildningsändamål eller utövar hjälpverk- samhet bland behövande eller främjar vetenskaplig undervisning eller forskning. Dessa slag av stiftelser torde också i de flesta fall vara helt eller delvis fria från inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom att stiftelser används som förvaltningsform kan enligt utred- ningen förmögenheter skyddas mot beskattning och mot uppdelning mellan olika arvtagare i samband med generationsskiften. Förmögen— hetsmassan kan därigenom, framhåller utredningen, på sikt uppnå en snabbare genomsnittlig tillväxt än andra förmögenheter. Att koncerner och andra större enheter inom näringslivet på detta sätt hålls samman kan i vissa fall vara ett allmänt intresse, framhåller utredningen.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972: 116 25

2.4.2 Utredningens förslag Motiven för styrelserepresentation för det allmänna i aktiebolag äger enligt utredningens mening också viss giltighet beträffande de allmän- nyttiga stiftelser som genom aktieinnehav utövar inflytande över väsent- liga delar av svenskt näringsliv. Härtill kommer, framhåller utredningen, att redan den ekonomiska förmån, som stiftelserna åtnjuter genom skattebefrielse, motiverar att det allmänna får ökad insyn i hur stiftel— serna disponerar sina ekonomiska resurser. Styrelserepresentation skulle därför kunna uppställas som ett villkor för skattefrihet, anser utredning- en. En styrelserepresentant för det allmänna skulle kunna se till att vid dispositionen av stiftelsens avkastning de allmännyttiga ändamål tillgo- doses som motiverar skattefriheten. Den väsentligaste uppgiften och den som framför allt motiverar representation för det allmänna i stif- telsernas styrelser är dock enligt utredningens mening deltagandet i be- slut i samband med placering av stiftelsens tillgångar. Dessa beslut kan få synnerligen vittgående konsekvenser både för det allmänna och för ett stort antal människor. Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår utredningen att Kungl. Maj:t ges rätt att i fråga om allmännyttig stiftelse som har mera bety- dande tillgångar utse en ledamot av stiftelsens styrelse. Denna rätt an- ser utredningen dock lämpligen böra begränsas till de stiftelser vars till- gångar överstiger fem miljoner kronor. Med tillgångar avses då de samlade tillgångarnas bokförda värde som de upptagits på aktivsidan i stiftelsens balansräkning. Utredningen anser att styrelserepresentation för det allmänna bör kunna komma i fråga även i det fall att en stiftelse står under tillsyn enligt lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser, eftersom tillsynen inte i samma utsträckning som styrelserepresentation medger insyn i stiftel- sernas verksamhet och möjlighet att påverka beslut. Utredningen uppskattar antalet av de stiftelser som i praktiken skulle komma att beröras av förslaget om styrelserepresentation till högst 15—20. Utredningen föreslår att styrelserepresentationen i stiftelser — lik- som det allmännas representation i affärsbankerna —— får permanent karaktär. Den osäkerhet beträffande värdet av styrelserepresentation för det allmänna som föranlett utredningen att i fråga om aktiebolag föreslå en tidsbegränsad försöksverksamhet har, framhåller utredningen, inte på samma sätt gjort sig gällande vid prövningen av frågan om styrelserepresentation i stiftelser. Eftersom styrelsen regelmässigt är det enda organet i en stiftelse och dess verksamhet dessutom i regel är av begränsad omfattning —— den torde i allmänhet avse endast förmögen— hetsförvaltning och fördelning av avkastning — bör enligt utredningens uppfattning ledamot i stiftelscs styrelse kunna följa och ta del i stiftel—

• Sida 27
•  Original

ä'rop. 1972: 116 . _ 27

sens verksamhet på ett annat sätt än en sådan ledamot kan göra i ett större aktiebolags styrelse. Inte heller torde sekretessproblemen för stif- telsernas del bli särskilt framträdande.

De offentliga styrelseledamöterna bör enligt förslaget ha samma ställning och vara underkastade samma ansvar som övriga styrelseleda- möter och utses bland personer med erfarenhet av ekonomisk förvalt- ning av den art som ankommer på större stiftelser. Innan offentlig le- damot i stiftelsens styrelse utses bör företrädare för stiftelsen ges till- fälle att yttra sig över personvalet.

Ersättningen till offentlig styrelseledamot bör enligt utredningen be- stämmas efter samma regler i stiftelser som i aktiebolag.

.3 Remissyttranden över samarbetsutredningens förslag 3.1 Allmänna utgångspunkter m. m.

3.1.1. Allmänna utgångspunkter

Samtliga remissinstanser som yttrar sig över frågan instämmer i utred- ningens uppfattning att det behövs ett ökat samarbete mellan företag och samhälle. Socialstyrelsen, AMS, planverket och bostadsstyrelsen liksom bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings och Norrbottens län uttalar sig sålunda i denna riktning.

Även andra instanser såsom kommunförbundet, landstingsförbundet, Företagareföreningarnas förbund, LO, KF och gemensamt SAF, gros- .sistförbundet och industriförbundet instämmer i behovet av samarbete. .KF anför på denna punkt att förbundet helt kan ansluta sig till utred- ningens allmänna utgångspunkter. Enligt förbundets uppfattning måste företagen ses som integrerade delar i ett totalt samhällssystem, vars över- gripande mål måste vara att med iakttagande av kraven på jämlikhet och medinflytande bereda medborgarna trygghet, lämplig sysselsättning, en tillfredsställande miljö och tillgång till varor och tjänster, som är väl ägnade att tillgodose deras behov. Andra mål är att betrakta som del- mål i syfte att realisera det övergripande målet. Med denna utgångspunkt finner förbundet det synnerligen angeläget att lämpliga former utvecklas för en effektiv samverkan mellan företag och kommunala samt regionala och centrala statliga organ.

SAF, grossistförbundet och industriförbundet förklarar sig ha en klart positiv inställning till ett ökat samarbete mellan företag och myndighe- ter. Formerna måste dock enligt organisationerna vara förankrade i en principiell syn på ansvarsfördelning mellan parterna.

Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig allmänt om behovet av selek- tiva medel för att påverka företagen.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län instämmer i utredningens "konstaterande att det inte är tillräckligt med generella medel för att upp- fylla de samhälleliga mål som uppställts. Även LO instämmer i utred-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1972: 116 28

ningens uttalande på denna punkt och framhåller att målen för syssel- sättningspolitiken, den ekonomiska balansen och tillväxten kräver att samhällets möjligheter att utöva inflytande genom selektivt insatta åt- gärder utvecklas. KF uttalar att det synes alltmer nödvändigt att för samhället viktiga beslut inom de enskilda företagen på ett mer direkt sätt kan bli föremål för påverkan från samhällets sida.

SAF, grossistförbundet och industriförbunder deklarerar en motsatt uppfattning. Enligt organisationernas uppfattning bör huvudprincipen vara att samhällets inflytande över företagens beslut i största möjliga utsträckning sker i form av generella regler, inom vilka företagens be— slut kan fattas fritt och på eget ansvar.

3.1.2. Nuvarande information och samarbete

Endast ett-fåtal remissinstanser har särskilt kommenterat utredningens redogörelse i denna fråga. Några statliga organ redovisar särskild orga- niserad informationsverksamhet i anslutning till organens specifika verk- samhet. L. M. Ericsson anför att företagets nyetablering av verkstäder i inte ringa mån underlättats av den samverkan som ägt rum mellan bo- laget å ena sidan och centrala och regionala statliga myndigheter samt kommunalförvaltningar å den andra.

3.1.3 Företagens långtidsplanering Utredningens analys och bedömning kommenteras endast i begränsad omfattning. Flera remissinstanser instämmer i utredningens konstateran- de om företagens egna stora behov av planering men också om planc- ringens osäkerhet. I detta sammanhang redovisar vissa myndigheter och företag även sin egen planering. Hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Örebro och Västerbottens län samt köpmannaförbundet hör till de instanser som framhåller den begränsade användbarheten hos den information som företagen kan lämna.

3.1.4. Behovet av information och samarbete

Beträffande behovet av information och samarbete utvecklas och ex- emplifieras detta av olika remissinstanser.

Flera statliga myndigheter, bl. a. S], lantbruksstyrelsen och bostads- styrelsen, redovisar behov av bättre information och samarbete såväl i allmänhet som beträffande den enskilda företagsamhetens planer särskilt i det medellånga planeringsperspektivet.

Samtliga länsstyrelser framhåller behovet av bättre information och samarbete. Detta aktualiseras särskilt av de nya och utvidgade planc- ringsuppgifter i samband med utarbetandet av särskilda länsprogram, kommunernas ekonomiska långtidsplanering (KELP) och annan läns- planering som åläggs länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser

• Sida 29
•  Original

29

sålunda att det nuvarande informationsutbytet inte kan vara tillräckligt . för bedömningar i samband med den långsiktiga samhällsplaneringen eller för den information företagen behöver för att bedöma sina utveck- lingsmöjligheter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att de regionala organens ställningstagandcn i lokaliserings- och plane— ringsårenden ofta grundas på alltför svagt faktaunderlag framför allt i fråga om näringslivets utveckling. Det organiserade informationsflödet från företagen är av ganska ringa omfattning och saknas så gott som helt när det gäller företagens planering på medellång sikt. Flera läns- styrelser framhåller värdet av den nuvarande informella informations- förmedlingen men finner det med anledning av de ökade kraven nöd- vändigt med en reglering och systematisering av informationen.

Kommunförbundet finner att den nuvarande informationen om ex- empelvis företagens planer om utbyggnad och driftsinskränkningar är otillfredsställande på många platser och att åtgärder erfordras. Lands- tingsförbundez framhåller även kommunernas och landstingens behov av information rörande företagens utveckling liksom företagens behov av uppgifter om samhällets dispositioner. TCO finner det alltmer nöd- vändigt att för samhället viktigare beslut inom de enskilda företagen på ett mer direkt sätt kan bli föremål för påverkan från samhällets sida.

LO redovisar en särskild principiell synpunkt i detta sammanhang. Organisationen anser sålunda att de anställda genom sina fackliga före— trädare bör ha full insyn i det informationsutbyte som skall ske mellan företag och samhälle samt att de också bör ha rätt att delta i överlägg- ningarna mellan företagen och olika samhällsorgan. TCO och SSU an- för liknande synpunkter.

Även olika bransch- och företagareorganisationer ansluter sig till ut— redningens bedömning rörande behovet av ökat informationsutbyte i planeringsfrågor mellan företagen och samhällets planerande myndig- heter. SAF, grossistförbundet och industriförbundet ansluter sig i sitt gemensamma yttrande till utredningens synpunkter i denna fråga och deklarerar i detta sammanhang att det för företagen måste vara en na- turlig och angelägen uppgift att lämna sådan information om företagets situation och utveckling som kan underlätta och förbättra samhällspla— neringen. Andra organisationer såsom Svenska företagares riksförbund och SHIO anför liknande uppfattning. Även enskilda företag deklarerar en positiv inställning till ett ökat informationsutbyte. Turitz & Co säger att lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor kan få en positiv effekt. Erfarenheterna har visat att ett nära samarbete mellan bolaget och myndigheterna är av stort värde för båda parter. Industri- värden anför en reservation i frågan då företaget säger att för att ett samarbete skall bli meningsfyllt och leda till positiva resultat fordras inte endast ömsesidig information utan även ömsesidigt förtroende. In- formationsskyldighcten bör därför inte omfatta annat än sådant som

• Sida 30
•  Original

30

har betydelse för det avsedda samarbetet och detta bör ej ges sådana former som ter sig motiverade mera av önskan om insyn än önskan om gemensamt arbete mot gemensamt mål.

När det gäller den allmänna frågan om vilket slag av information och i vilka konkreta frågor samarbete behövs är remissinstansernas dis— kussion knapphändig. I några remissvar sägs dock att utredningens ana- lys på denna punkt är otillräcklig. Statskontoret anser sålunda att infö— randet av det föreslagna informationssystemet bör föregås av en nog- grann analys av olika samhällsorgans informationsbehov i syfte att åstad- komma ett rationellt informationssystem med utnyttjande av möjligheter- na till integrerad databearbetning och rapportgivning. Även konjunktur- institutet anför liknande synpunkter.

I allmänhet synes dock flertalet remissinstanser acceptera utredning- ens analys och inventering av de aktuella informations- och samarbets- frågorna. Olika statliga myndigheter understryker behovet av informa- tion om näringslivets planering och utveckling, dvs. företagens etable- ring och nedläggning, utvidgning och inskränkning, förändringar i sys— selsättning. SJ, lantbruksstyrelsen, och överstyrelsen för ekonomiskt för— svar exemplifierar behoven i detta avseende. AMS som konstaterar be- hovet av ytterligare och bättre information till och från arbetsmark— nadsverket pekar särskilt på behovet av uppgifter om den mera lång- siktiga personalplaneringen inom företagen. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att företagens planering endast avser de närmaste åren medan länsstyrelsens planering ofta avser 5—15 årsperioder varför pro— gnosarbetet måste inriktas på att studera företagens strukturella och branschmässiga sammansättning, utvecklingstrendcn och utvecklingsbe- tingelser inom olika branscher och orter etc. SAF, grossistförbundet och industriförbundet exemplifierar företagens informationsbehov med tillgången på mark och bostäder, transportmöjligheter och offentlig service. SHIO framhåller särskilt behovet av bättre långsiktig planering av den offentliga sektorns olika delar.

3.1.5 Sekretessfrågor m. m.

När det gäller utredningens behandling av sekretessfrågan generellt berörs denna endast av ett fåtal remissinstanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge säger att sekretesskydd inte skapas enbart genom bestäm- melser om tystnadsplikt och sekretess. Av betydelse är framför allt hur omfattande den faktiska spridningen av en uppgift är. När uppgiften är känd av många är risken för fortsatt spridning så stor att det ter sig tämligen meningslöst att tala om sekretesskydd. Särskilt om en uppgift, t. ex. om driftsinskränkning eller nedläggning, medför åtgärder av olika. myndigheter, torde sekretessen enligt hovrätten inte kunna upprätthållas. Även vägverket och SCB framhåller betydelsen av restriktivitet när det. gäller informationsspridningen. Denna restriktivitet bör enligt SCB även

• Sida 31
•  Original

31

gälla spridningen till berörda offentliga organ av till länsstyrelsen in- komna uppgifter. Bctydelsen av sekretessen understryks av flera läns- styrelser. Länsstyrelsen i Blekinge län finner dock att företagens infor- mation om den långsiktiga planeringen i många fall bör kunna ske på ett öppnare sätt än som nu är fallet utan att därför företagens intressen skadas.

SSU anser att den nuvarande sekretesslagstiftningen är tvivelaktig. Frågan om företagens sekretesskydd borde enligt SSU ha behandlats mer utförligt. Det finns risk för att informationen om näringslivet be— gränsas till ett litet antal personer i samhälleliga organ och att intresse- konflikter döljs.

3.2. Ett nytt informationssystem

Utredningen föreslår inrättandet av ett nytt informationssystem för förmedlingen av information mellan företag och samhälle. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser.

Postverket anser sålunda att utredningens förslag är väl lämpat att avlägsna nuvarande brister i informationsutbytet. Även länsstyrelserna tillstyrker så gott som enhälligt i princip utredningens förslag om nytt informationssystem. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att ett ge- nomförande av utredningens förslag i mycket hög grad skulle förbättra underlaget för kommunal och regional planering. Liknande synpunkter framförs av flera länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jämtlands län konstate- rar att det med den centrala roll i samhällsplaneringen som länsstyrel- serna har fr.o.m. 1.7.1971 är nödvändigt att ett effektivare informa- tionsutbyte kommer till stånd i enlighet med utredningens förslag. Läns- styrelsen i Östergötlands Iän framhåller särskilt att ett av syftena med den utökande informationen är att myndigheterna kan beredas tillfälle till rådrum vid t. ex. nedläggningar och driftsinskränkningar.

Även övriga hörda remissinstanser — olika regionala och centrala organ, näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationer samt enskilda företag — är i regel positiva och tillstyrker i princip förslagen om ett nytt informationssystem. Landstinget i Malmöhus län framhåller dock att förslaget inte innebär att någon ytterligare information överförs från landstingen till länsstyrelserna utan endast att överförandet sker i standardiserad form. När det gäller kommunikationerna mellan företa- gen och de kommunala och statliga myndigheterna finner landstinget att förslagen innebär en väsentlig och positiv breddning av informa- tionsutbytet. Även kommunförbundet och Iandstingsförbundet delar utredningens uppfattning att samhällsutvecklingen kräver en bättre pla- nering och därmed ett vidgat informationsutbyte i de former som utred- ningen föreslår. Arbetsmarknadsorganisationerna LO, TCO och SACO tillstyrker förslaget om nytt informationssystem. Även SAF, grossist- förbundet och industriförbundet tillstyrker i sitt gemensamma yttrande

• Sida 32
•  Original

32

i princip utredningens förslag på denna punkt. Organisationerna fram- håller i detta sammanhang att det nuvarande samarbetet mellan par- terna på sina håll fungerar utomordentligt väl och att nya informa- tionssystem inte får störa detta utan i största möjliga utsträckning an- slutas till de redan befintliga kanalerna. Köpmannaförbundet hälsar utredningens positiva inställning till ökat samråd och samarbete mellan det allmänna och näringslivet med stor tillfredsställelse. Även de in- vestment-, utvecklings- och industriföretag som yttrar sig i frågan fin- ner skäl för utbyggt och systematiserat informationsutbyte och till- styrker förslagen. I flera fall understryks dock riskerna för att informa- tionssystemet blir stelt och tungrott.

Ingen remissinstans avstyrker direkt förslaget om nytt informations— system. Hovrätten över Skåne och Blekinge anmäler dock stor tveksam- het. Hovrätten finner det inte klarlagt i vilka hänseenden det nuvarande informationsutbytet är ofullständigt eller bristfälligt. Utredningen har sålunda enligt hovrätten inte påvisat något behov av den föreslagna omläggningen. Förslagen är vidare inte anknutna till den bestående ord- ningen. Även SJ är tveksam och ifrågasätter om tiden ännu är mogen för ett reglerat informationssystem. av den föreslagna typen. Ansträng- ningarna kunde i stället inriktas på en förbättring av redan befintlig rapportering. Länsstyrelsen i Gävleborgs län hyser viss tvekan om vins- ten av en lagstiftning inom området och anser därför att frågan om lagstiftning om uppgiftsskyldighet tills vidare bör anstå intill dess man vinner större erfarenhet av de samverkanssträvanden som pågår. Även Svenska företagares riksförbund framför liknande tveksamhet beträf— fande nyttan av en lagstiftning inom detta område.

Beträffande uppgiftslämnarkapaeiteten hos de olika grupperna föranleder utredningens slutsatser endast ett fåtal kommen- tarer. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att företagens möjlig- heter att lämna tillförlitliga uppgifter är så begränsade att detta talar emot utredningens förslag att skapa ett nytt och enhetligt informations— system. Kommerskollegium finner att utredningsmaterialet ger vid handen att medan företag och kommuner ofta har åtminstone delvis utvecklad planering i här relevanta avseenden så är denna planering på statlig, regional och central nivå betydligt mindre långt kommen. Enligt kollegiets mening blir det därför en huvuduppgift för det föreslagna in- formationssystemet att på ett flertal av samhällets verksamhetsområden bidra till en höjning av kvaliteten på den bedrivna planeringen.

Företagens begränsade möjligheter att lämna tillförlitliga planerings- uppgifter framhålls av flera länsstyrelser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller sålunda att planering på längre sikt ofta saknas helt sär— skilt inom de mindre och medelstora företagen. De erhållna uppgifter- na måste därför behandlas med stor försiktighet. Länsstyrelsen i Krono- bergs län framhåller att svårigheter kan uppstå i ett inledningsskede

• Sida 33
•  Original

Prop. 1972: 116 33

men att informationssystemet torde komma att ge impulser till förbätt- rad och mer långsiktig planering inom företagen.

Även SAF, grossistförbundet och industriförbundet framhåller de mindre och medelstora företagens bristande långsiktsplanering. Orga- nisationerna pekar också på svårigheterna att där en omfattande och löpande långsiktsplanering förekommer översätta denna till termer av fysisk planering och kapacitet samt den allmänna obenägenhet som finns inom företagen att sprida befintlig information om även den när- mast överskådliga framtiden utanför en begränsad krets inom företaget. Köpmannaförbundet framhåller de mycket stora svårigheter som finns för företagen inom detaljhandeln att på grund av betydande rörlighet inom denna verksamhet redovisa planeringsuppgifter.

Utredningens förslag om informationssystemets ut- f o rm nin g i tre komponenter: information från företagen till den offentliga sektorn, information från den offentliga sektorn till före- tagen samt information inom den offentliga sektorn, föranleder inga erinringar från de remissinstanser som i princip tillstyrkt införandet av ett nytt informationssystem.

Såvitt gäller informationen från företagen föreslår utredningen att informationssystemet skall bestå av två delar, dvs. dels ett rapportsystem för standardiserad information som bl. a. skall användas för avskiljande av de ”intressanta” fallen, dels etablerade informationskanaler för bl. a. inhämtande av tilläggsinformation rörande de intressanta fallen. Denna konstruktion tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter dock om inte målsättningen bör vara att vidga rapportsystemets kapacitet så att genom detta till- räcklig information erhålles för ett offensivt handlande från samhällets sida. SAF, grossistförbundet och industriförbundet synes vara tveksam- ma om behovet av ett särskilt rapportsystem för inhämtande av stan- dardiserade uppgifter och anför att länsstyrelsen kan ”finna att det även i fortsättningen kan vara bäst att i stället för att ta in uppgifter enligt det föreslagna systemet bygga vidare på det fria, oformella och nyanse- rade informationsutbyte som dittills förekommit”.

Utredningen föreslår att det centrala företagsregistret vid SCB skall utnyttjas som bas för rapportsystemet. Detta föranleder remissinstanser- na att göra vissa kommentarer. Kommerskollegium framhåller nödvän- digheten av att tillräckliga resurser ställs till de offentliga organens för- fogande för planeringsarbetet så att exempelvis en upprustning av det centrala företagsregistret kommer till stånd. Detta understryks av flera länsstyrelser.

Utredningen föreslår att länsstyrelserna efter samråd med berörd kommun får besluta om vilka företag som skall ha uppgiftsskyldighet. Därutöver skall även central myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer

3.3. Offentlig styrelserepresentation i aktiebolag

3.3.1 Utredningens överväganden Beträffande motiven för samhällelig styrelsere— p r e s e n t a t i o n i aktiebolag diskuterar endast ett mindre antal re— missinstanser denna fråga särskilt. Bankinspektionen framhåller emellertid i denna fråga att det är en allmän erfarenhet att styrelseledamot i större företag ofta innehar ett flertal dylika uppdrag eller är verkställande direktör i annat företag. Ge- nom att anhopningen av styrelseuppdrag till ett begränsat antal perso- ner är påfallande hos de större företagen råder det en viss ensidighet vid utseendet av styrelseledamöter. Det synes därför enligt bankinspek- tionen kunna bli ett positivt bidrag till en allmänt sett vidgad orientering inom styrelserna om denna rekrytering kan göras något allsidigare. RRV utgår från att samhället och de enskilda företagen på många om- råden har gemensamma intressen när det gäller den ekonomiska utveck- lingen och finner därför att från principiella utgångspunkter ingen erinran kan göras mot att i aktiebolags styrelse ingår ledamot som ut- setts av Kungl. Maj:t. Kommerskollegium finner att det utifrån ideologiska motiv är själv-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1972: 116 44

klart att de demokratiska kontrollaspekterna skall tillmätas stor vikt även när det gäller företagen. Beträffande de intressebevakande motiven säger kollegiet att mot bakgrund av företagens ökande allmänna be- tydelse är det kanske motiverat att börja betrakta dem inte endast från renodlad företagssynpunkt utan även från samhällelig synpunkt varav följer också ändrade uppfattningar om vilka grupper som är intressenter i företagen och i vilka former dessas intressen skall tillvaratas. Kollegiet anser dock att frågan om styrelserepresentation inte klarlagts tillräckligt men att den allmänna samhällsutvecklingen gör det nödvändigt att den snarast tas upp till ordentlig genomlysning.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att samhället ofta ställs inför uppgiften att klara sysselsättningsproblcm som uppkommit genom att företagsekonomiskt motiverade driftsinskränkningar eller företagsned- läggningar vidtagits. Även vid sådana förändringar i företagens verksam- het som innebär en utvidgning ställs krav på insatser från samhället. I båda dessa situationer, men givetvis främst i det första fallet, ställs sam- hället inför ett krisläge där en bättre lösning sannolikt i många fall kun- nat åstadkommas om samhällsorganen på ett tidigt stadium varit bättre informerade om företagets planer. Samhället har därför ett betydande intresse av att få information om förestående förändringar i företagens verksamhet så tidigt som möjligt. Detta informationsbehov kan delvis tillgodoses genom det rapportsystem som tidigare berörts och genom samråd mellan företagen och olika samhällsorgan. Länsstyrelsen anser emellertid dessa informationsinstrument vara otillräckliga främst ge- nom att samhällets behov av information om företagsstyrelsens beslut om framtida förändringar inte blir tillgodosett. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att näringslivsrepresentanter beretts plats i vissa statliga cen- trala planeringsorgan. Om statsmakterna som ”motprestation” kunde till- sätta samhällsrepresentanter i bolagsstyrelser skulle förutsättningar ska- pas för ett ömsesidigt informationsutbyte till gagn för en bättre samord- ning av planeringsbesluten.

Länsstyrelserna i Stockholms, Västernorrlands och Västerbottens län framhåller att företagens internationaliscring, företagskoncentrationen och de stora företagens roll i samhället är av sådan betydelse att det synes fullt motiverat att samhället genom styrelserepresentanter får dela ansvaret för företagens utveckling eller på annat sätt får bättre insyn i och möjlighet att påverka företagens verksamhet. Även Östergötlands läns landsting anför liknande motiv för åtgärder.

LO framhåller att tendensen mot ett ökat samgående företag emellan i former av koncernbildningar, samarbetsöverenskommelser, person- unioner i företagsledningar och styrelser, bildandet av konsortier, ett aktivare engagemang av bankerna i näringslivets strukturfrågor etc. har såväl positiva som negativa följder. Beslut av stor betydelse för såväl samhälle som anställda fattas av en alltmer begränsad krets av personer

• Sida 45
•  Original

Prop. 1972: 116 45

och institutioner. Detta bidrar till en förstärkt koncentration av ekono— misk makt i allt färre händer, samtidigt som det skapar förutsättningar för en långsiktigare planering av de olika företagsenheternas verksam- het. På samma sätt ökas företagens handlingsfrihet av den fortgående intemationaliseringen av storföretagen, vilket av samhället och de an- ställda upplevs som en ökad otrygghet. Allt detta talar för ett mer direkt samhällsinflytande i sådana företagskonstellationer. De för samhället och de anställda ogynnsamma konsekvenserna av maktkoncentrationen och internationellt företagande skulle i viss mån kunna elimineras sam- tidigt som intresset av en samordning av företagens och samhällets in- vesteringar kunde främjas. LO anser därför att det finns skäl att som komplement till informationssystemet bedriva en försöksverksamhet med offentliga styrelseledamöter och revisorer i ett antal aktiebolag.

Näringslivsorganisationerna diskuterar inte de av utredningen redovi- sade motiven för offentlig styrelserepresentation.

SAF, grossistförbundet och industriförbundet framhåller dock i detta sammanhang att de alltmer komplicerade ekonomiska, tekniska och sam- hälleliga problem som möter företagen gör det nödvändigt att tillföra styrelserna personer med erfarenhet och kunskap från allt fler olika om- råden. Personer med erfarenhet från den offentliga sektorn kan härvid vara mycket värdefulla för företagen. De måste dock i företagsstyrelser- na ha till uppgift att verka för företagets bästa och ansvara inför före- taget. Organisationerna framhåller emellertid att kontakten med myn- digheterna ryms regelmässigt inom den löpande förvaltningen, för vil- ken verkställande direktören har det direkta och fulla ansvaret. I större ärenden är också styrelsens ordförandes medverkan vanlig. Att annan enskild styrelseledamot skulle ha ett eget ansvar och en egen initiativmöj- lighet skulle i många fall försätta ordföranden och VD i en ohållbar situation. Samarbetet mellan företag och det allmänna skall ske mellan beslutsföra organ för företaget å ena sidan och för vederbörande myn- digheter å den andra.

LRF framhåller att den svenska lantbrukskooperationen fått sin styr- ka genom att den kunnat utvecklas självständigt och oberoende av sta- ten. Givetvis behövs i många fall ett samarbete med statliga myndighe- ter och genom den tekniska och allmänekonomiska utvecklingen säker- ligen ett utvidgat sådant, men det får inte ske på bekostnad av den de- mokratiska självstyrelsen. Principen för samarbetet måste i stället vara, att företagen som hittills får självständigt arbeta inom de ramar som statliga och andra myndigheter bestämmer. Den kooperativa företags- formen har sprungit fram ur de ideologiska motiv som utredningen an- fört. En kontroll via statlig styrelserepresentant blir därför enligt för- bundet ingen ”demokratisk kontrollmöjlighet” utan en omyndighetsför- klaring av den demokrati som finns.

KF finner det med utgångspunkt från de av utredningen anförda mo-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1972: 116 46 tiven vara självklart att företagen även i ett samhälle med fri företag— samhet skall vara underkastade en demokratisk kontroll. Denna kontroll måste emellertid innefatta inflytande på företagets beslutsprocesser från en rad intressenter bl. a. konsumenter, löntagare, ägare och offentliga organ.

Inom konsumentkooperationen, vars lcdningsorgan utses av medlem- marna i demokratisk ordning, ingår i såväl förbundets som föreningar- nas styrelser personer, som är aktivt verksamma i olika offentliga organ. Härigenom skulle representationen från samhället kunna anses tillgodo- sedd. KF är emellertid av den uppfattningen att en mera direkt kon- takt mellan företag och samhälle är önskvärd.

Av de hörda företagen tar Custos, Industrivärden och L. M. Ericsson upp de av utredningen anförda motiven för offentlig styrelserepresenta- tion. Custos anser att det inte är genom en offentlig styrelseledamot som företagsdemokratin kan och bör vidareutvecklas. Vad beträffar de prag- matiska argumenten vill företaget inte förneka att det kunde vara av värde för företagen om styrelserna tillföres personer med ”inside infor- mation” från statsmakterna. Man ifrågasätter emellertid det demokra- tiska i att endast vissa företag skulle åtnjuta denna förmån. Vad slut- ligen angår de intressebevakande motiven, menar företaget att samhäl- lets möjligheter att bevaka sina olika intressen redan är väl tillgodosedda antingen det gäller beskattning, valutakontroll, kreditreglering, bygg- nadsreglering eller hälso- och miljövård.

Industrivärden berör främst de effektivitetspolitiska motiven och framhåller därvid att de gällande ekonomisk-politiska värderingarna är kända av flertalet styrelseledamöter varför en särskild samhällsrepresen- tant inte skulle tillföra företaget någon ny information. Samma synpunk- ter lämnas även av L. M. Ericsson.

I fråga om konsekvenserna av samhälleliga sty- r e l s e r e p r e s e n t a n t e r har utredningen differentierat frågeställ- ningen till konsekvenser från företagets, samhällsrepresentantens resp. samhällets synpunkt. Remissinstanserna har i regel inte uttryckligen gjort någon sådan distinktion i yttrandena.

Svea hovrätt framhåller att förslaget om offentliga styrelseledamöter innebär en principiell brytning av nuvarande system därigenom att stats- makten ej endast drar upp gränser för företagens verksamhet och låg- ger olika förpliktelser på dem utan gör anspråk på direkt medverkan i beslutsprocessen i företagen. Genom att i det aktiebolagsrättsliga syste- met bygga in en motsägelse mot den grundtanke på vilken den gällande lagen vilar inför förslaget en ”artfrämmande” lagstiftning, som ur juri- disk-teknisk synpunkt väcker betänkligheter. Det är, fortsätter hovrät- ten, oklart hur nuvarande principer om styrelseledamotens skyldighet att verka för företagets intressen, om gällande regler om jäv och god affärs- sed och om sekretessplikt skall tillämpas när det gäller en offentlig sty-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1972: 116 47

relseledamot. Vidare framhålls att det är lagtekniskt oacceptabelt att vissa styrelseledamöter skall vara fritagna från de skyldigheter mot före- taget som lagen undantagslöst föreskriver för styrelseledamöter.

Bankinspektionen anser att de svårigheter som är förbundna med stat- lig styrelserepresentant inte bör överdrivas. Genom den koncentration av styrelseuppdrag som råder synes man inom näringslivet ha förvärvat en, enligt uppgift, väl fungerande rutin när det gäller att lösa de integri- tetskonflikter som kan uppstå, exempelvis genom att en och samma per- son har säte i styrelsen för såväl en affärsbank som ett aktiebolag vilket är låntagare hos banken och kanske dessutom en betydande konkurrent till ett annat av bankens kundförctag. Det finns enligt inspektionens me- ning ingen anledning betvivla att även en offentlig styrelseledamot skall kunna assimilera denna sedvana på ett lojalt sätt.

Även RRV anser att en offentlig styrelseledamot liksom övriga sty- relseledamöter kan tillföra styrelsen sakkunskap inom områden som är väsentliga för företaget, speciellt då kunskap om samhällets intentioner i olika frågor. Den av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamoten bör lik- som övriga ledamöter ha ansvar för företagets utveckling och dess effektiva skötsel i vid bemärkelse. Han bör utifrån sin erfarenhet och sitt kunnande verka för att företagets policy ligger i linje med samhäl- lets politik.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det kan vara värdefullt att åt- minstone försöksvis pröva om samhällsrepresentanter i företagens sty- relser kan vara av värde. En samhällsrepresentant bör kunna få en mer kontinuerlig information om företagets planer och har dessutom möjlig- heter att påverka de beslut som företagets styrelse skall fatta. Även från företagets synpunkt bör en offentlig styrelseledamot kunna vara av vär- de eftersom företagets styrelse därigenom kan informeras om hur olika styrelsebeslut svarar mot samhällets målsättning och planering.

Beträffande de lojalitetskonflikter som kan uppstå säger sig länssty- relsen vara övertygad om att sådana fall löser sig i den praktiska verk- samheten bl. a. tack vare det väl etablerade informella samarbete som redan finns. Liknande synpunkter lämnas också av länsstyrelserna i Sö- dermanlands, Hallands, Kopparbergs och Västernorrlands län.

LO understryker att det för både företagen och för samhället som hel- het måste vara av stort värde om företagen på ett tidigt stadium får kän- nedom om samhällets intentioner på olika områden och därvid i sina beslut kan ta hänsyn till dessa. För att dessa funktioner skall kunna upp— fyllas tillfredsställandc och bidraga till att samhällets näringspolitiska målsättningar uppfylls krävs att de personer som utses att representera samhället i dessa sammanhang på något sätt ges möjlighet att hålla sig välinformerad om de samhälleliga intentionerna på olika områden. Vida- re hävdar LO bör det vara värdefullt om de offentliga styrelserepresen- tantema via sina erfarenheter som samhälleliga representanter i företa-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1972: 116 48

gens styrelser kan ge statsmakterna ökad information om problem av mer allmän natur inom näringslivet. Givetvis måste härvid sekretessbe- stämmelserna beaktas varför det endast kan bli fråga om problem av mer allmän karaktär och icke problem och frågeställningar som berör enskilda företag.

SACO menar att offentliga styrelserepresentanter i enskilda bolag kan komma att skapa konflikter. Förslaget kommer enligt SACO:s me- ning inte att i någon nämnvärd utsträckning stärka medborgarnas in- flytande över förtagsamheten.

SAF, grossistförbundet och industriförbundet karakteriserar förslaget om offentliga styrelseledamöter som ”ett förslag till statlig maktutöv- ning utan demolqatisk kontroll”. Organisationerna som instämmer i herr Haglunds reservation i denna fråga framhåller att de samhälls- aspekter som företagen skall beakta är av så skilda slag och leder till kontakter med ett så stort antal myndigheter att en offentlig styrelseleda- mot inte skulle kunna bidra med något, som inte på ett mer ändamåls- enligt sätt skulle kunna åstadkommas genom utbyggda kontakter mel- lan ansvariga myndigheter och företagets verkställande ledning och dess andra befattningshavare. Varken när det gäller information från myn- digheterna eller till dem kan offentlig styrelseledamot ge något nämn- värt tillskott.

Enligt organisationerna får den offentliga styrelseledamoten genom uppgiften att verka för att samhällets intressen beaktas en markerad sär- ställning och dubbel lojalitet. Denna dubbla lojalitet medför risk för att offentlig styreleledamot inte på samma sätt som övriga styrelseledamö- ter delar dessas strävan efter enighet i besluten. Eftersom han inte enligt förslaget kan avsättas av bolagsstämman har han ingen anledning att så- som övriga styrelseledamöter omedelbart ta följderna av att han har en mot de övriga avvikande uppfattning i väsentliga frågor. För honom är det betydligt lättvindigare att till styrelsens protokoll foga reservatio- ner. I sådana fall ställs stora krav på övriga styrelseledamöters integritet för att de skall handla i enlighet med sin övertygelse.

Beträffande de offentliga styrelseledamöternas uppgift att delge Kungl. Maj:t synpunkter och erfarenheter från sitt uppdrag är det enligt orga- nisationerna omöjligt att vid en redovisning av synpunkter och erfaren- heter undvika att komma in på enskilda styrelseärenden och redan av det skälet måste förslaget betecknas som otillfredsställande.

Slutligen framhåller organisationerna att utredningens förslag om of- fentliga styrelseledamöter har väckt uppmärksamhet utomlands och reaktionerna i affärskretsar har varit negativa.

Liknande synpunkter redovisas även av Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, SHIO, LRF samt av företagen Custor, Incen- tive, Industrivärden, L. M. Ericsson och Turitz & Co.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1972: 116 49

KF finner mot bakgrund av frågorna om vilka beslut som är av in- tresse och hur besluten skall påverkas samt i vilken omfattning företagen skall delta i ett samspel med samhället rörande beslutsfattandet att arran- gemanget med offentliga styrelseledamöter har vissa påtagliga svaghe- ter. Styrelsen torde inte vara ett särskilt lämpligt organ för en utvärde- ring av olika besluts sociala konsekvenser. Arbetsbelastningen i styrelsen är vanligen sådan att en mera ingående penetrering av problem inte kan ske i denna utan måste ske i beredande instanser. Ur denna synpunkt synes det mera angeläget att en samhällsrepresentant kunde medverka i själva beredningsarbetet före beslut.

Ser man till önskvärdheten av att ett samråd äger rum mellan före- taget och samhället under ett ärendes pågående behandling är också kon- struktionen offentlig styrelseledamot mindre lämplig anser förbundet. Ansvaret som styrelseledamot försvårar nämligen samhällsrepresentan- tens roll som förhandlare och även sekretessynpunktema kan verka besvärande i detta sammanhang.

3.3.2 Utredningens förslag Utredningens förslag till försöksverksamhet med styrelserepresenta- tion för det allmänna i aktiebolag föranleder delade synpunkter från re- missinstanserna. Svea hovrätt som granskat förslaget från juridisk-tek- nisk synpunkt redovisar vissa invändningar. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner frågan från rättslig synpunkt otillräckligt övervägd. Postverket och bankinspektionen finner dock utredningens förslag värda att bli prövade i praktisk verksamhet. Inte heller RRV har från prin- cipiella synpunkter något att erinra. Statskontoret, konjunkturinstitutet och kommerskollegium finner behov av närmare analys och precisering av styrelserepresentationens betydelse från främst informationssynpunkt. Kommerskollegium framhåller svårigheterna att förena förslaget om offentlig styrelserepresentation med den i dag förhärskande intressent- synen på området. Kollegiet förordar att frågan prövas ytterligare var- vid i första hand bör prövas om inte det föreslagna informationssyste- met, i förening med andra av utredningen förordade åtgärder samt den allmänna utvecklingen mot större öppenhet och lyhördhet inför sam- hällets krav, kan ge den önskade förbättringen av informationen och samarbetet mellan företag och samhälle. Skulle dessa medel komma att visa sig otillräckliga, får övervägas vilka ytterligare åtgärder som be- höver vidtagas menar kollegiet. Av de länsstyrelser som yttrat sig i frågan är den övervägande delen positiv. Förslaget om försöksverksamhet tillstyrks sålunda av läns- styrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Hallands, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län. Som motive- ring anförs i allmänhet behovet av att samhällets intressen beaktas så ti- digt som möjligt i beslutsprocesserna och de behov som finns att pröva

• Sida 50
•  Original

Prop. 1972: 116 50 nya vägar för information och samarbete. Länsstyrelsen i Västernorr— lands län har ingen erinran mot förslaget. Tveksamhet till förslaget an- mäls av länsstyrelserna i Stockholm, Älvsborgs, Gävleborgs och Väster- bottens län vilka dock inte motsätter sig den föreslagna försöksverk- samheten. Endast länsstyrelsen i Göteborgs oeh Bohus län avstyrker förslaget. Länsstyrelsen är i och för sig positiv till ökat inflytande och insyn i näringslivet men anser att detta bör vara motiverat av särskilda samhälleliga krav eller insatser.

Av de icke—statliga remissinstanserna tillstyrker landstingen i Öster- götlands och Västernorrlands län samt Iandstingsförbundet utredning- ens förslag. Även LO och T CO tillstyrker förslagen på denna punkt. SACO avstyrker däremot med hänvisning till förslagets konfliktsltapan- de natur samt att det inte heller i någon nämnvärd utsträckning stärker medborgarnas inflytande över företagsamheten.

SAF, grossistförbundet, industriförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, SHIO och LRF avstyrker förslaget och instäm- mer i herr Haglunds reservation.

KF har ingen invändning mot att en försöksverksamhet av det slag utredningen föreslagit kommer till stånd, men anser det vara önskvärt att en ytterligare analys och utredning av problemet kommer till stånd innan verksamheten påbörjas. Förbundet förordar samtidigt att ett skisse- rat alternativ med särskilda samrådsgrupper utreds och att en samtidig försöksverksamhet med sådana äger rum.

Företagen Custos, Providentia, Incentive, Industrivärden, L. M. Erics- son och Turitz & Co avstyrker utredningens förslag med i princip sam- ma motivering som företagsorganisationerna och reservanten i utred- ningen herr Haglund.

Detaljförslagcn i denna fråga diskuteras endast i undantagsfall av re- missinstanserna. Beträffande försökstidens längd föreslår utredningen fem år. Statskontoret anser dock att försöksperioden kan begränsas till tre år.

Förslaget att försöksverksamheten skall begränsas till högst 20 aktie- bolag föranleder två kommentarer. LO avser att antalet företag bör bestämmas utifrån kravet att försöksverksamheten skall ge ett för utvär- deringen så allsidigt material som möjligt. Försöksverksamheten bör där- för omfatta företag av olika slag med hänsyn till ägarstruktur, produk- tionsstruktur, internationaliscringsgrad m.m. Vidare bör valet av före- tag ske så att en samordning av de offentliga styrelseledamöternas och de offentliga revisorernas verksamhet med de offentliga styrelserepresen- tanternas verksamhet i affärsbankerna kommer till stånd. Sådana över- väganden bör enligt LO göras innan antalet försöksföretag fixeras. SSU finner att det föreslagna antalet försöksföretag är alltför litet. För att vinna tillräcklig erfarenhet behövs en försöksverksamhet med ett betydligt

• Sida 51
•  Original

Prop. 1972: 116 51

större antal företag. Vidare anser förbundet att två eller flera styrelse- representanter och suppleanter för dessa bör kunna utses i varje för- söksföretag.

Beträffande valet av företag framhåller bankinspektionen vikten av ett så brett urval som det med hänsyn till det givna antalet företag är möj- ligt. Särskilt värdefullt kan det vara att företag som genom sin rörelse- inriktning ställs inför speciella problem omfattas av försöksverksamhe- ten. Custos anser att risken för att ett utvalt företag kan förlora utlan- dets och allmänhetens förtroende gör att en objektiv norm efter vilken urvalet kan ske, exempelvis aktiekapitalets storlek, bör komma till an- vändning. Särskilt för invcstmentbolagen är denna fråga av stor betydel- se enligt företaget.

Frågorna om de samhälleliga styrelseledamöternas sätt att verka för att de samhälleliga synpunkterna skall aktualiseras och beaktas i före- tagens styrelser samt delgivningen till Kungl. Maj:t av erfarenheterna av detta arbete berörs endast av ett fåtal remissinstanser. Statskontoret un- derstryker emellertid behovet av en precisering av de offentliga styrelse— ledamöternas roll som informationsförmedlare mellan företag och sam- hälle, bl. a. med avseende på vilken information som skall förmedlas och hur denna skall systematiseras och samordnas med det föreslagna nya informationssystemet m.m. Västernorrlands läns landsting förutsätter att sekretessbestämmelserna inte skall utgöra något hinder för styrelse- ledamot att delge Kungl. Maj:t synpunkter och erfarenheter från sitt uppdrag.

De i fråga om offentliga styrelseledamöter avstyrkande remissinstan- sema redovisar inga alternativa resonemang med synpunkter på ledamö- ternas arbetssätt.

LO framhåller behovet av att vid valet av företag och styrelseleda- möter få en samordning till stånd med de av Kungl. Maj:t utsedda sty- relseledamöterna i affärsbankerna. Vidare anser organisationen att nå— gon form av basorganisation för ledamöterna är erforderlig. En sådan basorganisation borde utformas på ett sätt som effektivt bidrar till att de långsiktiga näringspolitiska ambitionerna i samhället kan uppnås. SSU anser att det är utomordentligt viktigt att de offentliga styrelse- representanterna i aktiebolagen ges möjlighet att dels inbördes samråda, dels hålla nära kontakter med departement och andra samhälleliga or- gan samt dels utrustas med erforderliga sekretariats- och utrednings- resurser.

Beträffande kraven på de personer som utses till styrelseledamöter framhåller postverket, bankinspektionen och RRV betydelsen av valet av lämpliga personer. RRV skriver i denna fråga att den offentliga sty- relserepresentanten rimligen måste ha sådan erfarenhet och kunnande om samhällsfrågoma att han inte fortlöpande behöver få information härom utan att han själv kan bedöma när kontakter gentemot rege-

• Sida 52
•  Original

Prop. 1972: 116 52

ringen bör tas. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Söder- manlands län.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att vidgad erfarenhet skulle vinnas om man i försöksverksamheten också tar med några fall med styrelseledamot som får representera kommun där vederbörande före- tag har sin verksamhet. Östergötlands läns landsting konstaterar att den föreslagna styrelserepresentationen inte löser alla insynsbehov. Även de anställda behöver styrelserepresentation. Om en sådan representation skall säkerställas genom lag eller avtal bör bli föremål för närmare överväganden.

Landstingsförbundet anser att det bör övervägas huruvida länsstyrel- sen med hänsyn till den kännedom om länets näringsliv som den besitter kan tillförsäkras inflytande över valet av styrelserepresentanter, förslags- vis genom att länsstyrelsen ges rätt att lämna förslag på namn till Kungl. Maj:t. Även Västernorrlands läns landsting är inne på samma sak men anser att frågan kan prövas efter försöksperiodens slut.

TCO delar utredningens uppfattning att resultatet av försöksverksam- heten blir beroende av att lämpliga personer har utsetts som represen- tanter för det allmänna. Organisationen anser dock att urvalet till pos- terna som offentliga styrelserepresentanter begränsas genom de kun- skapskrav som utredningen föreslår bör ställas på dessa personer. En- ligt TCO:s mening blir många vilkas kunskaper inte helt täcker de före- slagna kraven utestängda. De kan ha erfarenheter och meriter från andra viktiga delar av samhällelig verksamhet, vilket skulle göra dem väl så kvalificerade för ett styrelseuppdrag. De anspråk som utred- ningen ställer på de offentligt utsedda representanterna går för övrigt betydligt längre än vad som brukar ställas på de styrelseledamöter som företagen själva utser.

Enligt utredningens förslag bör beslut om att tillsätta offentlig sty- relseledamot i ett aktiebolag fattas först sedan ifrågavarande bolag be- retts tillfälle att framlägga sina synpunkter och önskemål beträffande personvalet. TCO anser att det är angeläget att även de anställda genom sina fackliga organisationer får tillfälle att framlägga sina synpunkter på personfrågan.

Utredningens uttalanden om att samma bestämmelser om bl. a. tyst- nadsplikt och jäv bör gälla för offentlig styrelseledamot som för annan ledamot erhåller instämmanden från flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i frågan. SAF, grossistförbundet och industriförbunclet fram- håller emellertid att genom den dubbla lojalitet som offentlig styrelse- ledamot så klart har måste jävsfrågan särskilt framhållas. Med hänsyn till sin ställning och sitt uppdrag kan offentlig styrelseledamot enligt organisationerna inte delta i styrelsens sammanträde när frågor av be— tydelse för konkurrensförhållandena med statliga företag behandlas. Likaså föreligger jäv när staten har ställning som part i förhållande till

• Sida 53
•  Original

Prop. 1972: 116 53

bolaget. Så är fallet exempelvis i ärenden rörande offentlig upphand- ling eller samarbetsavtal med statliga företag. Även i sekretessfrågan framför organisationerna invändningar beträffande offentlig styrelse- ledamots möjligheter att fullgöra sitt uppdrag utan att riskera att skada företaget. Liknande synpunkter framförs även av Svenska bankför- eningen, Custos, Incentive, L. M. Ericsson m. fl. företag.

Beträffande den av utredningen föreslagna utvärderingen av verksam- hetens erfarenheter efter försöksperiodens slut anser Svea hovrätt det vara en brist att en försöksverksamhet föreslagits utan att formerna för dennas värdering tagits upp till behandling. Enligt statskontorets me- ning är de föreslagna allmänna riktlinjerna för utvärdering otillräck- liga. En mer systematiserad bedömning av utfallet förutsätter en bakom- liggande teori eller arbetshypotes om vilken ”avkastning” i informa- tionshänseende som styrelserepresentationen beräknas medföra. RRV och konjunkturinstitutet anmäler liknande synpunkter. TCO framhåller i denna fråga att vid utvärderingen av försöksverksamheten i resp. före— tag bör jämförelse göras med situationen vid utgångsläget. Utvärde— ringen bör också ske i samarbete med ”Utvecklingsrådet för samarbets- frågor” samt med de båda centrala råden med motsvarande funktioner på den statliga och kommunala sidan. Härigenom kan förutsättningar skapas för en jämförelse med övrig försöksverksamhet, dvs. försöken med ökat inflytande från de anställdas sida.

SHIO menar att det knappast är möjligt att i efterhand objektivt vär- dera utfallet av en försöksverksamhet med statlig styrelserepresenta- tion.

3.4. Offentlig styrelserepresentation i stiftelser

Utredningens förslag om styrelserepresentation för det allmänna i stiftelser har inte behandlats lika ingående av remissinstansema som förslaget om styrelserepresentation i aktiebolag. Vid sidan av länssty- relserna är det bara ett par statliga myndigheter som tagit ställning till förslaget.

Bankinspektionen erinrar om att den i yttrande till första lagutskot- tet över motioner som väckts vid 1970 års riksdag haft anledning att dels uttala ett positivt intresse för offentlig insyn i vissa stiftelser, över vilkas verksamhet bank har avgörande inflytande, dels bekräfta att stiftelseformen understundom utnyttjas för drivande av sådan ekono- misk verksamhet för vilken bolags- eller föreningsformen från allmän synpunkt framstår som den avgjort lämpligaste. Mot bakgrund av vad inspektionen sålunda anfört instämmer den i utredningens förslag att Kungl. Maj:t ges rätt att i allmännyttig stiftelse som har mera betydan- de tillgångar utse en ledamot av stiftelsens styrelse.

Kommerskollegium framhåller, att eftersom samhället genom skatte- friheten ger de allmännyttiga stiftelserna en betydande ekonomisk för-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1972: 116 54

mån så. bör samhället beredas möjlighet till insyn och visst aktivt delta- gande i dessa stiftelsers verksamhet. Detta synes enligt kollegiet kunna ske genom offentlig styrelserepresentation.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län tillstyrker förslaget utan närmare motivering. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att det allmänna redan i dag kan erhålla viss information om de allmännyttiga stiftelserna med stöd av lagen om tillsyn över stiftelser. Utredningens förslag är därför ingen principiell nyhet utan innebär enligt länsstyrelsen en komplettering av nämnda lag och medför en önskvärd förbättring av informationssyste- met. Länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar Iän anser styrelserepresen- tation i de allmännyttiga stiftelserna motiverad bl. a. med hänsyn till den skattebefrielse dessa stiftelser åtnjuter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att den i annat sammanhang beträffande allmän- nyttiga stiftelser uttalat sig för registreringsplikt hos statlig myndighet och någon form av statlig insyn i förvaltningen, även i fall då stiftaren undantagit stiftelsen från tillsyn. Detta skulle dock bara gälla stiftelser, vars kapital inte är alltför obetydligt. Mot denna bakgrund ställer sig länsstyrelsen positiv till utredningens förslag. Länsstyrelsen i Söder- manlands län deklarerar sin principiella anslutning till förslaget men vill samtidigt — liksom i fråga om offentlig styrelserepresentation i aktiebolag —— betona personvalets betydelse. Det bör ställas höga krav på den statliga styrelseledamoten både när det gäller allmänekonomiskt kunnande och praktisk erfarenhet från verksamhet inom den offentliga sektorn. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner offentlig styrelserepresen- tation i stiftelser motiverad främst med hänsyn till de konsekvenser för det allmänna som placeringen av vissa ekonomiskt betydelsefulla stif- telsers medel får, medan länsstyrelsen i Västerbottens län lägger särskild vikt vid samhällets inflytande på fördelning av forskningsanslag som motiv för offentlig styrelserepresentation. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig, liksom i fråga om offentlig styrelserepresentation i aktiebo- lag, tveksam till utredningens förslag, men vill inte motsätta sig försöks- verksamhet.

Motiven till samhällelig styrelserepresentation i de s.k. allmännyt- tiga stiftelserna är till viss del desamma som motiven till styrelserepre- sentation i aktiebolagen, framhåller LO. De allmännyttiga stiftelserna utövar via aktieinnehav inflytande över väsentliga delar av svenskt nä- ringsliv. Den skattefrihet som dessa stiftelser åtnjuter samt de begrän- sade insynsmöjligheter i stiftelsernas verksamhet som samhället i dag har — vilket bl. a. beror på att stiftelserna inte behöver ange några of- fentliga redovisningar — utgör enligt LO ytterligare motiv till offentlig styrelserepresentation inom dessa institutioner. LO biträder därför ut- redningens förslag. TCO anför i huvudsak samma skäl för en mera ingripande lagstiftning om allmännyttiga stiftelser än den utredningen

• Sida 55
•  Original

Prop. 1972: 116 55

föreslagit. Enligt TCO bör Kungl. Maj:t i fråga om sådana stiftelser ges rätt att fastställa stadgar, stiftelseurkund, antal ledamöter i sty- relsen, arbetsuppgifter och mandattid. Denna lagstiftning skall i prin- cip gälla alla stiftelser som åtnjuter skattefrihet, oavsett tillgångarnas storlek. SACO anför samma synpunkter som i fråga om offentlig sty- relserepresentation i aktiebolag och avstyrker utredningens förslag.

Svensk industriförening anser att offentliga styrelseledamöter i de allmännyttiga stiftelserna är motiverade med hänsyn till skattefriheten, som är betingad av att avkastningen endast går till allmännyttiga ända- mål. I fråga om utseende av styrelseledamöter föreslår föreningen en annan ordning än utredningen. Eftersom skattefriheten är ett utomor- dentligt samhälleligt privilegium bör det ingå flera ledamöter i varje styrelse och ledamöterna bör utses av riksdagen.

Svenska bankföreningen anser att utredningens förslag i framtiden kan minska benägenheten att bilda stiftelser med allmännyttiga ända- mål och resurserna för att tillgodose ändamål av detta slag, exempelvis vetenskaplig forskning och utbildning, kan därmed komma att krympa. I anledning av utredningens uttalande att stiftelsernas placeringsbeslut kan få synnerligen vittgående konsekvenser både för det allmänna och för ett stort antal människor, framhåller föreningen att placeringsbe— sluten normalt bara avser den kvot av avkastningen som enligt stiftelse- stadgarna skall kapitaliseras. Placeringsbesluten har därmed regelmäs- sigt inte den räckvidd eller de konsekvenser, som anges i utredningens uttalande. Det måste enligt föreningen understrykas att den avgörande riktpunkten för placeringarna av stiftelsemas tillgångar dock alltid mås- te vara den som följer dels av stiftarens intentioner och placeringsreg- lerna i stiftelsens stadgar, dels av att tillgångarna, inom ramen för dessa regler skall placeras så att de på sikt ger största möjliga resurser för att tillgodose stiftelsens allmännyttiga ändamål. Föreningen pekar på att en del stiftelser förvaltas av bankernas notariatavdelningar och inte har någon särskild styrelse. Föreningen förutsätter att statliga styrelseleda- möter skall komma ifråga endast beträffande stiftelser som enligt sina stadgar skall ha särskild styrelse. När det gäller de av bankerna förval- tade stiftelserna är stiftelsemedlens förvaltning och användning genom- gående så i detalj bestämd genom stiftelseurkunden att något praktiskt utrymme för en särskild insats från en statlig styrelseledamot inte före- ligger. Det skulle också i dessa fall knappast kunna försvaras att belas- ta stiftelsen med ett arvode till en styrelseledamot utsedd av staten, framhåller föreningen.

Svenska företagares riksförbund och SHIO avstyrker utredningens förslag med hänvisning till herr Haglunds reservation.

Ollie och Elof Ericssons stiftelse förklarar sig inte ha någonting emot att samtliga dess handlingar och beslut blir föremål för insyn men ifrå- gasätter, om det för detta behövs en statlig styrelseledamot. Åhlén—stif-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1972: 116 56

telsen har för sin del inte någon invändning mot utredningens förslag under förutsättning att lämplig person utses till styrelseledamot och att stiftelsens styrelse bereds tillfälle att yttra sig över personvalet. I likhet med vad som gäller för övriga styrelseledamöter bör det inte utgå något arvode till den offentliga ledamoten, eftersom varje utgift som belastar stiftelsen reducerar det belopp som kan fördelas för allmännyttiga än- damål.

Ragnar Söderbergs stiftelse tar i sitt yttrande upp utredningens för- slag till ingående analys. Stiftelsen finner att det från de synpunkter som samarbetsutredningen haft att beakta inte föreligger något behov för det allmänna att genom styrelserepresentation påverka den placeringspoli- tik som bedrivs av de allmännyttiga stiftelserna. Utvecklingen kan för övrigt följas i de ekonomiska berättelser som årligen utges.

I fråga om arvoden till offentliga styrelseledamöter anser stiftelsen att skall offentliga styrelseledamöter ifrågakomma bör de i arvodeshän- seende vara likställda med övriga ledamöter.

4.2. Den aktuella reformens omfattning

I detta avsnitt av promemorian konstateras till en början, att mot bakgrund av de inledningsvis redovisade synpunkterna starka skäl talar för att de anställda nu bereds möjligheter till styrelserepresentation i aktiebolag. Rätten till sådan representation bör enligt promemorian garanteras genom särskild lagstiftning. Även om själva grundsatsen om ändamålsenligheten av styrelserepresentation för de anställda står fast, är det emellertid uppenbart att detaljerna i ett praktiskt system för representationens genomförande kan utformas på olika sätt. Erfaren— heterna av sådan representation i vårt land är hittills begränsade. Med hänsyn härtill anses det naturligt att den ordning i fråga om arbets— tagarrepresentation som nu föreslås i viss mån får försökskaraktär. Lagens giltighetstid bör sålunda begränsas till förslagsvis fem år och tillämpningsområdet bör bestämmas så, att verksamheten under denna tid kan följas kontinuerligt. På grundval av de erfarenheter som därvid kommer fram bör enligt promemorian göras de praktiska justeringar som anses behövliga för att systemet skall fungera så ändamålsenligt som möjligt. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att vidta de åtgärder som behövs för att en fortlöpande utvärdering av verksamheten skall kunna ske.

I promemorian behandlas därefter tillämpningsområdets avgräns- ning, när det gäller företagsform. Inledningsvis framhålls att den före- gående framställningen haft sin utgångspunkt i förhållandena i a k t i e- bolag. Detta är naturligt mot bakgrund av att aktiebolaget är den dominerande företagsformen. Endast i storleksgruppen 0——4 årsan- ställda är antalet företag som drivs i andra former större än antalet aktiebolag.

För vissa aktiebolag, påpekas det, finns emellertid särskilda regler vid sidan av bestämmelserna i aktiebolagslagen(1944: 705). Hit hör

• Sida 64
•  Original

Prop. 1972: 116 64

bl.a. bank- och försäkringsaktiebolag, som är regle- rade genom lagen (1955: 183) om bankrörelse resp. lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse. Beträffande bank- och försäkringsverksamheten har särskilda anordningar vidtagits för att tillgodose intresset av insyn och inflytande från insättares, försäkringstagares och det allmännas sida. Sålunda har särskilda tillsynsorgan, bankinspektionen och försäk- ringsinspektionen, inrättats. Vidare ingår i försäkringsbolagens styrel- ser representanter för försäkringstagarna och efter ändring i banklagen gäller från den 1 januari 1971 att offentliga styrelseledamöter skall fin- nas i bankbolagen.

De särskilda förhållanden som sålunda präglar bank- och försäk- ringsverksamheten påkallar enligt promemorian speciella överväganden när det gäller formerna för tillgodoseende av de anställdas intresse av insyn och inflytande. Chefen för finansdepartementet har med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatt en särskild utredning för att göra dessa överväganden och avge förslag i ämnet, såvitt avser bankbolagen.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden förordas i promemorian att den aktuella försöksverksamheten inte skall omfatta bank- eller försäk- ringsaktiebolag.

I fråga om ekonomiska föreningar som anses ha sin största betydelse inom jordbruks- och konsumentkooperationen, erinras i promemorian om de förhandlingar som förts mellan företrädare för konsumentkooperationen och LO om vidgad företagsdemokrati i kon- sumtionsföreningarna, bl.a. genom löntagarrepresentation i förenings- styrelserna. Utgången av dessa förhandlingar bör enligt promemorian avvaktas, innan man tar ställning till om även de ekonomiska förening- arna bör omfattas av en lagstiftning om arbetstagarrepresentation.

Promemorians ståndpunkt när det gäller s t i f t e l s e r 0 c h id e- el l a f ö r e nin g a r är att arbetstagarrepresentation i styrelserna framstår som mindre angelägen redan med hänsyn till det slags verk- samhet som sådana associationer normalt bedriver. Antalet anställda är också i regel mycket begränsat.

Av naturliga skäl kan enligt promemorian inte heller företag som drivs i former för vilka styrelse inte förutsätts —— såsom enskild företagares verksamhet, handelsbolag eller kom- m an d i tb o 1 a g —— komma i fråga för den aktuella reformen.

I promemorian behandlas därefter 0 f f e n tl i g a f ö r e t a g, dvs. av staten eller kommun ägda företag. Sådana drivs i vissa fall direkt av staten resp. kommunen, i andra fall drivs verksamhet av samma eller liknande slag i bolagsform. De offentliga företag som drivs i aktie- bolagsform bör enligt promemorian i princip omfattas av den aktuella reformen. '

I vissa kommunala bolag, framhålls det vidare i promemorian, har styrelsen valts med hänsyn till politiska styrkeförhållanden. Något gene-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1972: 116 65

rellt undantag för bolag av denna karaktär anses dock inte vara be- fogat. Det gäller i sådana fall att finna lösningar som gör det möjligt att förena arbetstagarrcpresentation med de förtroendevalda ledamö- ternas ställning och ansvar.

I fråga om ko n ccrn e r kan det enligt promemorian stundom vara tveksamt på vilken nivå makten över ett företag utövas och detta aktualiserar frågan om arbetstagarrepresentanter skall förekomma såväl i moderbolags som dotterbolags styrelser. Mot bakgrund av de motiv som kan anföras för arbetstagarrepresentation står det enligt prome- morian klart att sådan representation i första hand bör genomföras i styrelsen för det bolag i vilket de anställda är verksamma. I fråga om moderbolag med egen industriell verksamhet bör detta innebära att de anställda i moderbolaget blir representerade i styrelsen för detta. Det kan emellertid ifrågasättas, heter det vidare, om inte arbetstagarrepre- sentationen i moderbolagets styrelse också på något sätt bör anknytas till dotterbolagens anställda. Detta önskemål stöter dock på avsevärda svårigheter i ett stort antal koncerner med dotterbolag och dotterdotter- bolag som kan räknas i flera tiotal. Det kan under sådana förhållanden vara närmast ogörligt att välja ut en eller ett par företrädare som sam- tidigt kan sägas vara representativa för de anställda i både moder- och dotterbolag. Om man eftersträvar att arbetstagarrepresentanterna i mo- derbolagets styrelse skall ha en bredare förankring bland koncernens anställda än vad som följer av deras anknytning till moderbolaget anses detta exempelvis kunna uppnås genom att de utses av de lokala fack- liga organisationerna vid moderbolaget i samråd med berörda förbund.

När det gäller moderbolag av typ förvaltningsbolag är enligt prome- morian representation för de i moderbolaget anställda knappast aktuell. Utöver bolagsledningen finns nämligen i dessa bolag som regel endast ett fåtal kontorsanställda. Frågan är då om det finns skäl för att låta anställda i dotterbolag få representanter i moderbolagets (förvaltnings- bolagetS) styrelse. För en sådan representation talar enligt promemorian onekligen den omständigheten att i många fall för dotterbolagen bety- delsefulla beslut fattas i moderbolagets styrelse. Å andra sidan anses det förhålla sig så, att inom vissa koncerner dotterbolagen intar en mycket självständig ställning och att moderbolagets (koncernledningens) infly- tande gör sig gällande främst vid valet av företagsledning i dotterbola- gen och i viktigare investeringsfrågor. Därtill kommer att även beslut som i realiteten dikteras av koncernledningen konfirmeras i styrelsen för det dotterbolag som är berört.

Det påpekas vidare i detta sammanhang att i de fall moderföretaget är lokaliserat utanför Sverige någon representation i dess styrelse för de anställda i svenska dotterbolag inte kan genomdrivas genom lagstift- ning här i landet.

Promemorians slutsats blir, att man av praktiska skäl bör låta frågan

• Sida 66
•  Original

Prop. 1972: 116 66

om de anställdas representation bestämmas av samma regler inom en koncern som utom koncernförhållanden.

I promemorian avhandlas härefter frågan om reformens omfattning med avseende på näringsgrenar. Därvid konstateras att i princip aktie- bolag inom alla näringsgrenar bör omfattas av den aktuella reformen. Det kan visserligen göras gällande, heter det, att förhållandena inom vissa näringsgrenar är så speciella att införandet av styrelserepresenta- tion för de anställda kan innebära svårlösta praktiska problem.

Med hänsyn till att det bör ankomma på de fackliga organisationerna att ta ställning till införandet av styrelserepresentation för de anställda anses det dock inte finnas tillräcklig anledning att generellt göra un- dantag för bolag inom viss näringsgren.

Från delvis andra utgångspunkter, heter det vidare i promemorian, skulle det kunna komma i fråga att från reformverksamheten undanta sådana bolag, vilkas verksamhet går ut på opinionsbildning av politisk, religiös eller liknande art, såsom t. ex. vissa tidningar och bokförlag. Behovet av arbetstagarrepresentation kan dock inte i och för sig anses vara mindre i här berörda bolag än i andra aktiebolag. Eftersom den minoritetsrepresentation för arbetstagarna som förslaget tar sikte på inte ger möjlighet till något avgörande inflytande på bolagens förhållanden och följaktligen inte heller på den åsiktsmässiga verksamheten det här är fråga om, bedöms undantagande av denna företagskategori inte till- räckligt motiverat.

Sammanfattningsvis konstateras att reformen i princip bör gälla alla näringsgrenar utom bank- och försäkringsrörelse samt offentlig förvalt- ning.

I promemorian diskuteras vidare: frågan om en storleksgräns. Enligt promemorian uppgår det totala antalet aktiebolag inom olika närings— grenar till mer än 55 000. Om det skall vara möjligt att följa den ak- tuella reformverksamheten samt överblicka och värdera resultaten av denna, anses det därför vara ofrånkomligt att tillämpningsområdet ock- så begränsas med hänsyn till företagens storlek. Sysselsättningen bedöms därvid vara det lämpligaste måttet.

Promemorian innehåller en tabell, vari redovisas hur många företag som kommer att omfattas av reformen vid alternativa storleksgränser.

Av tabellen framgår att antalet företag inom tillämpningsområdet ungefär fördubblas för varje storleksgräns.

Var storleksgränsen bör dras beror enligt promemorian på vad som kan anses vara en lämplig omfattning av den nu aktuella verksamheten. Det framhålls vidare att ett betydande antal s.k. enmans- och fåmans- bolag kommer att falla inom tillämpningsområdet, om storleksgränsen sätts lågt. I sådana bolag är ägaren vanligen också företagsledare och styrelsen har en övervägande formell karaktär. Med hänsyn till dessa förhållanden anses det lämpligt att den nedre storleksgränsen sätts vid

• Sida 67
•  Original

Prop. 1972: 116 67

Antal aktiebolag med 50 eller flera anställda den 3] december 1969

50 100 200 500 Jordbruk, skogsbruk, jakt, fiske 11 7 2 -— Gruvor och tillverkningsindustri 2 147 1 141 570 243 Byggnadsindustri 533 192 34 32 Varuhandel 770 329 130 37 El-, gas-, värme- och vattenverk 26 12 5 1 Hotell- och restauranger 111 43 14 8 Samfärdsel 224 100 46 20 Övriga privata tjänster och offentlig förvaltning 271 144 58 23 Summa 4 093 1 948 909 364 Banker och försäkringsbolag 49 36 26 13 Totalt 4 142 1 984 935 377

100 anställda. 1 så fall kommer försöksverksamheten att potentiellt be- röra närmare 2 000 företag. I dessa sysselsätts drygt 1 miljon arbets- tagare, vilket motsvarar 28 % av samtliga förvärvsarbetande i landet.

För industrins vidkommande berörs drygt 600 000 anställda, motsva- rande omkring 70 % av de industrisyssclsatta.

Som framgår av tabellen kommer inemot 60 % av de berörda före— tagen att vara industriföretag. Av dessa har närmare en fjärdedel mer än 500 anställda, medan motsvarande andel för övriga näringsgrenar är ungefär en sjättedel.

Under rubriken arbetstagarrepresentation på grund av avtal uttalas i promemorian följande.

När det gäller aktiebolag som ligger under den föreslagna storleks- gränsen står utan särskild föreskrift i lag den möjligheten öppen att, om en majoritet av de på bolagsstämman företrädda aktieägarna så öns- kar, välja in en eller flera företrädare för de anställda i bolagets sty- relse. Bolagsstämman kan också genom att ta in föreskrift därom i bo— lagsordningen ge de anställda rätt att direkt utse en eller flera styrelse— ledamöter. För intagande av sådan föreskrift i bolagsordningen krävs dock på grund av bestämmelse i aktiebolagslagen särskilt tillstånd. För att underlätta för de mindre aktiebolag som inte faller inom tillämp- ningsområdet för den föreslagna lagstiftningen att införa arbetstagar- representation efter avtal med de fackliga organisationerna vid bolaget, bör bolagsstämman ges möjlighet att besluta om en tillämpning av sam- ma ordning utan att föreskrift därom intages i bolagsordningen.

4.3 Inrättande av styrelserepresentation för de anställda m.m.

Promemorian utgår från att inrättande av styrelserepresentation för de anställda bör vara en rättighet som dessa kan utnyttja eller avstå från efter eget val. Det bör följaktligen enligt promemorian överlåtas åt de anställda att själva ta initiativ till arbetstagarrepresentation.

Det får enligt promemorian anses önskvärt att olika grupper bland de

• Sida 68
•  Original

Prop. 1972: 116 68

anställda får tillfälle att spela en roll när det gäller att ta ställning till styrelserepresentation och att utse ledamöter i styrelsen och detta antas mest naturligt kunna ske genom de fackliga organisationernas med- verkan. Det erinras vidare om att de två största centrala huvudorganisa- tionerna på arbetsmarknaden, LO och TCO, uttalat sig för att de anställ- das representanter i företagens styrelser utses av de lokala fackliga orga- nisationerna. Av nu anförda skäl anses lagstiftaren böra ta fasta på den ordning för utseende av styrelseledamöter, som förordas från fackför- eningsrörelsens sida. Som ytterligare förutsättning bör dock enligt pro— memorian uppställas att organisationerna är bundna av kollektivavtal i förhållande till företaget.

Det förhållandet att oorganiserade arbetstagare därigenom bctages möjligheten att öva inflytande på valet av styrelserepresentanter för de anställda talar enligt promemorian inte med större tyngd mot en sådan ordning, då dessa arbetstagare frivilligt aVStått från att medverka i fack- föreningsrörelsens strävanden att genom olika åtgärder öka de an- ställdas inflytande i företaget.

Promemorians framställning i detta avsnitt utmynnar i konstateran- det att eftersom rätten att utse de anställdas representanter i företagets styrelse sålunda bör tillkomma de lokala fackliga organisationerna, bör också rätten att besluta om inrättande av styrelserepresentation tilläggas samma organisationer. Det kravet bör emellertid uppställas, heter det vi— dare, att den eller de fackliga organisationer som påkallar inrättande av arbetstagarrepresentation företräder en majoritet av arbetstagarna vid företaget. Är flertalet av de anställda oorganiserade kan tillräckliga för- utsättningar inte anses föreligga för inrättande av arbetstagarrepresenta— tion. I fall då de organiserade arbetstagarna är i majoritet men tillhör olika organisationer antas eventuellt motstridiga intressen beträffande representationens sammansättning inte komma att lägga hinder i vägen för ett gemensamt initiativ till inrättande av arbetstagarrepresentation.

I promemorian understryks i detta sammanhang betydelsen av sam- råd mellan organisationer och företag vid inrättande av arbetstagar- representation. Därvid framhålls att det i de flesta fall torde te sig na- turligt att de fackliga organisationerna redan innan beslut om inrät- tande av arbetstagarrepresentation fattas tar upp frågan till diskussion med företrädare för bolaget. I vart fall bör överläggningar komma till stånd så snart sådant beslut fattats, för att eventuella problem som för- anleds av beslutet skall kunna lösas. Antas arbetstagarrepresention på grund av särskilda förhållanden medföra så allvarliga olägenheter för bolaget att framställning om undantag från lagens tillämpning övervägs, bör överläggningarna ta sikte på att nå fram till överenskommelse om insyn och inflytande för arbetstagarna i andra former. Ett beslut om in- rättande av arbetstagarrepresentation lägger inte hinder i vägen för en sådan överenskommelse, framhålls det, eftersom organisationerna själv-

• Sida 69
•  Original

Prop. 1972: 116 69

fallet kan avstå från den rätt att utse arbetstagarledamöter som följer av beslutet.

I promemorian behandlas därefter frågan om utseende av arbetsta- garledamöter.

Med utgångspunkt i att de anställda får rätt att tillsätta två ledamöter i företagets styrelse kan enligt promemorian problem uppkomma i olika lägen när det gäller utseende av styrelserepresentanter. Disproportionen mellan antalet tillgängliga platser i styrelsen och antalet organisationer som hävdar rätt till representation antas i åtskilliga fall göra en sam- manjämkning på den fackliga sidan nödvändig.

Detta problem, framhålls det, torde kunna lösas efter olika linjer. Det slås emellertid fast, att frågan gäller hur olika organisationer på det fackliga området skall kunna nå fram till samförstånd och att det där- för i första hand bör vara en uppgift för berörda fackliga organisatio- ner att ta ställning till vilken lösning som skall väljas.

Huvudregeln bör alltså enligt promemorian vara att berörda lokala organisationer träffar överenskommelse om utseende av arbetstagarle- damöter. Det kan emellertid tänkas att enighet inte nås mellan organi- sationerna. Tillhör dessa samma förbund eller samma centrala huvud- organisation på arbetsmarknaden, bedöms det fackliga organisations- systemet utan särskild lagbestämmelse fungera på sådant sätt att oenig- het på dct lokala planet ger upphov till en sammanjämkning på det centrala planet. Man måste dock räkna med att organisationer eller grupper av organisationer tillhörande skilda centrala huvudorganisa- tioner inte alltid kan enas. Ett sådant förhållande bör enligt promemo- rian inte lägga hinder i vägen för att organisation eller organisationer, som representerar det största antalet kollektivavtalsbundna anställda, får tillsätta åtminstone en ledamot. Om det endast är organisation eller organisationer med en mindre del av de kollektivavtalsbundna anställ- da, som sätter sig emot representation, kan det å andra sidan vara na- turligt att de övriga organisationerna utser båda ledamöterna. Härefter uttalas i promemorian följande.

Varje gräns i här berört hänseende kan förefalla godtycklig. Det vill emellertid synas rimligt, att om en organisation eller flera organisatio— ner, tillhörande samma centrala huvudorganisation, representerar mer än fyra femtedelar av de kollektivavtalsbundna anställda vid ett visst företag, denna organisation eller dessa organisationer bör ha rätt att utse båda arbetstagarledamöterna. Om de anställda inte till mer än fyra femtedelar är knutna till en och samma centrala huvudorganisation, bör den organisation eller de organisationer — tillhörande samma cen- trala huvudorganisation — som representerar de flesta anställda, ha rätt att utse en ledamot. Den andra ledamoten utses i så fall av den eller de organisationer inom annan central huvudorganisation som om- fattar de därnäst flesta anställda.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1972: 116 70

Utseende av arbetstagarledamöter i storföretag med ett flertal drift- ställen på skilda orter kan enligt promemorian innebära särskilda pro- blem beroende på att ett stort antal lokala organisationer berörs. Det kan vara ändamålsenligt att ledamöterna i sådana fall utses under med- verkan av resp. förbund.

Det framhålls vidare att formerna för utseende av arbetstagarleda- möter bör kunna tas upp till överläggningar mellan organisationerna på arbetsmarknaden, i första hand de centrala fackliga huvudorganisa- tionerna. Enligt promemorian finns det anledning anta att vissa av de antydda problemen i så fall skall kunna lösas genom överenskommelser mellan parterna på den fackliga sidan.

I promemorian behandlas härefter frågan om entledigande av arbets- tagarledamot. Inledningsvis erinras om att den som utsett ledamot i ak- tiebolags styrelse — i allmänhet bolagsstämman —-— när som helst får skilja ledamoten från hans styrelseuppdrag. Också en styrelseledamot som representerar de anställda bör enligt promemorian kunna fråntas sitt uppdrag utan att den från början bestämda mandattiden gått till ända. Hans uppdrag är i likhet med övriga styrelseledamöters ett för- troendeuppdrag och han bör därför kunna kvarstå i styrelsen endast så länge han åtnjuter sina uppdragsgivares förtroende. Det ankommer följaktligen på den eller de lokala fackliga organisationer som utsett arbetstagarrepresentanten att i förekommande fall också avgöra frågan om entledigande.

Det skulle kunna ifrågasättas, heter det vidare i promemorian, om inte också bolagsstämman borde ha möjlighet att entlediga en arbets- tagarledamot om denne visar sig uppenbart olämplig för sin uppgift. Den föreslagna reformen vilar emellertid på förutsättningen, att före- tagets bästa kan befordras genom ett samarbete mellan ägarnas och arbetstagarnas representanter i styrelsen. I den mån grundad anledning föreligger att skilja arbetstagarledamot från hans uppdrag, bör det där- för ligga i huvudmännens intresse att ersätta ledamoten —— liksom mot- svarande intresse får förutsättas beträffande övriga styrelseledamöter hos deras huvudmän. Det anses således knappast befogat att i fråga om arbetstagarledamots entledigande överväga annan ordning än som gäl- ler för övriga ledamöter, dvs. att rätten att entlediga tillkommer den som utsett ledamoten.

När det gäller arbetstagarrepresentationens storlek erinras i prome- morian om LO:s krav att de anställda skall fåt-besätta en tredjedel av styrelseplatserna, dock minst två. I sammanhanget nämns att TCO lika- ledes förordat minst två ledamöter men inte angett någon bestämd kvot- del av antalet tillgängliga platser.

Enligt promemorian skulle LO-förslaget i flertalet fall komma att innebära att de anställda får två ledamöter i styrelsen. En sådan vidg- ning av styrelsen, heter det vidare, får anses måttlig och kan inte antas

• Sida 71
•  Original

Prop. 1972: 116 71

inverka menligt vare sig på styrelsens arbetsformer eller styrelsearbe- tets effektivitet. Däremot skulle kravet på en proportionell arbetstagar- representation kunna få till följd, att styrelser med ett relativt högt ledamotsantal nådde en storlek, där rationella arbetsformer och effek- tivitet äventyrades. Sådana konsekvenser skulle även från de anställdas synpunkt minska värdet av arbetstagarrepresentationen. Praktiska skäl synes sålunda tala för att arbetstagarrepresentationen — i varje fall under den försöksperiod som nu är i fråga —— begränsas till två leda- möter oavsett styrelsens storlek.

I promemorian påpekas i detta sammanhang att ingenting hindrar att på bolagsstämman väljs ytterligare en eller flera företrädare för de an- ställda som ledamöter i styrelsen. Om så sker kommer emellertid de anställdas representanter att ha olika mandat. Sådan olikhet kan und- vikas genom att, efter särskilt tillstånd enligt 77 å andra stycket ABL, i bolagsordningen intas en bestämmelse som direkt ger de anställda rätt att utse flera än två arbetstagarledamöter jämte suppleanter. Denna procedur kan på grund av reglerna om ändring av bolagsordningen bli tämligen utdragen, särskilt i fall där sådan ändring förutsätter beslut av minst en ordinarie bolagsstämma.

Mot bakgrund av det sist anförda anses det i promemorian lämpligt att ge bolagsstämman befogenhet att direkt, dvs. utan att ta vägen över ändring i bolagsordningen, besluta om en mera omfattande styrelse- representation än som följer av lagen. Sådant beslut bör kunna fattas på en stämma, antingen ordinarie eller extra.

Promemorian behandlar härefter frågan om suppleanter för arbetsta- garledamöterrta.

Det förordas att de anställda ges rätt att utse suppleanter till samma antal som antalet arbetstagarledamöter.

För att de anställda skall vara tillförsäkrade fortlöpande information och insyn genom sina representanter i styrelsen anses det nödvändigt, med hänsyn till den begränsade omfattning som den ordinarie arbets- tagarrepresentationen kommer att ha, att de också får möjlighet att utse suppleanter. Suppleanterna bör enligt promemorian lämpligen kun- na beredas tillfälle att närvara vid styrelsens sammanträden även då de inte inkallats på grund av förfall för ordinarie ledamot. Därigenom öppnas möjlighet för dem att förbereda sig för ett eventuellt framtida deltagande i styrelsearbetet. En sådan ordning anses också kunna un- derlätta den sammanjämkning mellan olika fackliga organisationer vid utseendet av arbetstagarrepresentanter som i många fall måste ske.

I fråga om valbarhet föreskrivs i aktiebolagslagen att styrelseledamö- ter och suppleanter skall vara här i riket bosatta svenska medborgare. Från detta krav kan dock ges dispens beträffande högst en tredjedel av antalet styrelseledamöter. l bolagsordningen kan dessutom föreskrivas att styrelseledamot skall vara aktieägare. Med beaktande av lagens och

• Sida 72
•  Original

Prop. 1972: 116 72

—— i förekommande fall — bolagsordningens kvalifikationskrav har bo— lagsstämman full frihet att utse styrelseledamöter.

I promemorian framhålls att de av lagen uppställda kvalifikations- kraven bör gälla även beträffande de anställdas representanter. Det finns enligt promemorian anledning att räkna med en välvillig behand- ling av en ansökan om dispens från kravet på svenskt medborgarskap i fall då till arbetstagarrepresentant utsetts någon som inte uppfyller detta krav.

Enligt promemorian bör de anställda i princip ha samma frihet som aktieägarna att till styrelseledamöter utse dem som åtnjuter deras för- troende. Eftersom arbetstagarrepresentanterna skall utses av de lokala fackliga organisationerna finns det anledning anta att de, även utan sär- skild föreskrift därom, i de flesta fall kommer att väljas bland de an- ställda i det bolag i vars styrelse de skall ingå. Denna ordning bör en- ligt promemorian gälla som huvudregel. Om de anställda inom sina organisationer kommer fram till att de på grund av särskilda omstän- digheter skulle vara bättre betjänta av att vara representerade av en facklig förtroendeman eller funktionär eller annan person som inte är anställd i bolaget i fråga anses de dock böra ha möjlighet att utse en sådan som sin representant.

Det kan emellertid från olika synpunkter göras gällande, att den som är arbetstagarledamot i ett bolags styrelse inte samtidigt bör vara arbets— tagarledamot i styrelsen för annat bolag. En sådan situation får enligt promemorian anses strida mot den nyss angivna huvudregeln och kan vidare i speciella fall ge upphov till problem från konkurrenssynpunkt. Det anses också böra undvikas att flera uppdrag som arbetstagarleda- mot koncentreras till en och samma person, därför att han antas ha särskilda förutsättningar för uppgiften. Promemorieförslaget innehåller den restriktionen att arbetstagarledamot inte utan särskilt tillstånd i så- dan egenskap får tillhöra annat bolags styrelse.

I fråga om mandattid för styrelseledamot som väljs av bolagsstämma gäller enligt aktiebolagslagen att han skall utses för viss tid, högst tre år. Mandaten utgår dock inte förrän ordinarie bolagsstämma hållits. Något hinder mot omval föreligger inte. För styrelseledamot som till- sätts i annan ordning, t.ex. av staten eller kommun, finns inte någon bestämmelse i aktiebolagslagen , utan mandattiden bestäms av den som utser honom.

När det gäller arbetstagarledamöter anses det i promemorian lämp- ligt att —— på samma sätt som gäller i fråga om andra ledamöter som utses av organ utanför bolagsstämman -—- inte reglera mandattiden utan låta denna bestämmas av arbetstagarnas organisationer. Härigenom öpp— nas möjlighet för dessa organisationer att med beaktande av sina egna in- tressen på bästa sätt anpassa arbetstagarledamöternas mandattid till den som gäller för övriga ledamöter i bolagets styrelse. Det framhålls också

• Sida 73
•  Original

Prop. 1972: 116 73

att arbetstagarledamöter i regel bör kunna utses i anslutning till ordi- narie bolagsstämma och deras mandattid sålunda börja löpa samtidigt med mandattiden för de av stämman valda styrelseledamöterna.

Utlöper den för arbetstagarledamöterna bestämda mandattiden under försöksperioden, heter det vidare, har de anställdas fackliga organisatio— ner givetvis möjlighet att på nytt utse sådana. Något särskilt initiativ för att påkalla styrelserepresentation behövs i så fall inte, eftersom arbets- tagarrepresentation redan inrättats.

4.4. Särskilda frågor rörande arbetstagarledamots ställning i styrelsen

Under denna rubrik behandlas till en början arbetstagarledamots skyl- dighet att iaktta sekretess. Därvid erinras om att ABL inte innehåller några uttryckliga föreskrifter om skyldighet för ledamot i aktiebolags styrelse att iaktta sekretess. Den vårdnadsplikt som åvilar styrelseledamot på grund av dennes sysslomannaställning i förhållande till bolaget anses emellertid innefatta bl. a. skyldighet att iaktta tystlåtenhet rörande så- dant vars yppande kan skada bolaget.

I promemorian framhålls att kravet på sekretess rimligtvis inte får drivas så långt att arbetstagarledamöterna avstängs från alla möjligheter att samarbeta med och informera sina huvudmän. Ett väsentligt motiv för fackföreningsrörelsens krav på styrelserepresentation, heter det vi- dare, är att informationen till de anställda skulle förbättras. Härefter ut- talas i promemorian följande.

Frågan är då vad sekretessplikten enligt nu gällande regler får anses innebära för arbetstagarledamöternas vidkommande. Eftersom styrelsens sammanträden inte är offentliga, måste arbetstagarledamöterna i likhet med övriga styrelseledamöter vara försiktiga med att lämna ut de infor- mationer som ges under dessa sammanträden. Vid bedömandet av om en uppgift kan lämnas ut eller inte måste olika intressen vägas mot varandra, däribland intresset av att det fortsatta samarbetet i styrelsen inte försvåras. Ytterst begränsas styrelseledamots möjligheter att lämna ut informationer om styrelsearbetet av att han kan åläggas skadestånds- skyldighet, om han genom utlämnandet skadar bolaget. När det gäller att bedöma om bolaget kan skadas genom utlämnande av information, är det givetvis av betydelse till vem informationen lämnas. Den som själv är underkastad tystnadsplikt, t. ex. ledamot av företagsnämnd, bör i större utsträckning än andra kunna få del av icke offentliga uppgifter utan att detta leder till skada för bolaget. I förhållande till revisor i bo- laget förutsätter ABL full öppenhet från styrelsens sida. I tveksamma fall får det anses ankomma på styrelsen att avgöra om och i vad mån viss upplysning kan lämnas utan förfång för bolaget (jfr 127 & fjärde stycket aktiebolagslagen). Arbetstagarledamöterna kan således själva i styrelsen verka för att upplysningar av intresse för de anställda inte hemlighålls i onödan. Redan förekomsten av arbetstagarledamöter i sty- relsen torde medföra att frågan om utlämnande av information aktuali- seras i större utsträckning än tidigare. Skulle de finna att vissa uppgifter hemlighålls utan fog, kan de reservera sig mot beslutet. Som yttersta ut-

• Sida 74
•  Original

Prop. 1972: 116 74

väg kan de också ställa sina platser till förfogande med den opinions- bildande effekt detta kan få.

Enligt promemorian talar det mesta för att en praxis i sckrclcsshän- seende skall kunna utformas som tillgodoser såväl företagets som de an- ställdas intressen. Något hinder torde därför inte möta mot att ålägga arbetstagarledamöterna samma sekretessplikt som övriga styrelseledamö- ter.

Promemorian kommer härefter in på frågan om jäv. Enligt ABLzs bestämmelser får styrelseledamot inte handlägga fråga rörande avtal mellan honom och bolaget eller gåva från bolaget till honom. Inte heller får han handlägga fråga om avtal. mellan bolaget och tredje man, om han i frågan äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot bolagets. Motsvarande gäller beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

I promemorian konstateras att ABLzs jävsregler är uttryck för tanken att styrelseledamot inte skall delta i styrelsearbetet när han har ett vä- sentligt individuellt intresse som kan strida mot företagets intressen. Denna princip bör, framhålls det, självklart gälla även för arbetstagar- ledamöterna.

Därefter behandlas i promemorian frågan om det för arbetstagarleda- möterna bör ställas upp andra regler om jäv än de som gäller för övriga styrelseledamöter. Det har från en del håll hävdats, att vissa frågor skulle vara av sådan natur att arbetstagarledamöterna inte lämpligen bör delta i handläggningen av dem. De frågor som därvid åsyftas är sådana där de anställdas intresse påstås starkt bryta sig mot företagets intressen. Genom sin särskilda anknytning till de anställda skulle arbetstagarleda- möterna i sådana frågor få svårigheter att objektivt pröva vad som är företagets bästa. Detta resonemang tar enligt promemorian sikte på två grupper av fall. Den ena gruppen omfattar frågor om inskränkningar i driften, driftsomläggniugar eller annat som på ett mera omfattande sätt ingriper i de anställdas situation. Den andra gruppen utgörs av lönefrå- gor o. d.

I här berörda fall, framhålls det i promemorian, synes det emellertid inte uppkomma någon egentlig jävsituation för en arbetstagarledamot. Jäv torde nämligen föreligga endast då risk föreligger att han på grund av ett personligt intresse i saken tar ovidkommande hänsyn. Trots att arbetstagarledamöterna i flertalet fall kommer att själva vara anställda i företaget, kan de i allmänhet i de frågor som här avses inte sägas ha ett sådant personligt intresse att jäv uppstår. De kan än mindre anses ta ovidkommande hänsyn därför att de i sitt handlande utgår från de anställdas intressen. Ett väsentligt argument för arbetstagarrepresenta- tionen är ju att de anställda därigenom bereds tillfälle att i styrelsen införa sina synpunkter till gemensam vägning mot övriga intreSSen i företaget.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1972: 116 75

När det gäller frågor om ingående av kollektivavtal och vad därmed sammanhänger framstår de anställda enligt promemorian som en klar facklig motpart till företaget. Det kan gälla frågor om lämplig förhand- lingsstrategi under pågående löneförhandlingar, antagande av kollektiv— avtal eller vidtagande av stridsåtgärder. Om arbetstagarrepresentanterna skulle delta i handläggningen av sådana frågor, skulle den fackliga skiljelinjen mellan arbetsgivare och arbetstagare tunnas ut. Det bedöms ligga i de anställdas, de fackliga organisationernas och företagets in- tresse att vidmakthålla en boskillnad mellan avtalsfrågor och frågor om företagets ledning. Förslaget innehåller därför en särskild regel om att arbetstagarrepresentanterna i styrelsen inte får delta i handläggningen av frågor om slutande av kollektivavtal och vidtagande av stridsåtgärder.

4.5. Undantag på grund av särskilda förhållanden

Promemorian utgår från att i flertalet fall styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag över den storleksgräns som förordats i det föregående bör kunna införas utan större praktiska komplikationer för företaget och dess ägare. Å andra sidan, framhålls det, kan man förutse att sådan representation under vissa förhållanden kan komma att med- föra problem för ägarna. Detta anses framför allt gälla bolag med olika aktieägargrupper som i fråga om makt och inflytande balanserar var- andra. I sådana fall skulle styrelserepresentation för de anställda kunna innebära att ”maktbalansen” rubbas mellan aktieägarna inbördes, vilket i sin tur på olika sätt kunde återverka negativt på bolagets förhållanden.

De mest utpräglade exemplen på aktieägargrupper som balanserar varandra finner man enligt promemorian i bolag där aktierna är för- delade på ett fåtal intressenter. Dessa äger då i regel bestämda kvot— delar av det totala antalet aktier. Bakom en sådan fördelning ligger ofta ett s. k. konsortialavtal, varigenom parterna kommit överens om att för något gemensamt ändamål bilda och driva ett aktiebolag. Avsikten är i regel att aktierna skall stanna inom kretsen av intressenter (konsor- tiet). Parter i ett sådant konsortium kan vara privatpersoner eller juri- diska personer, t.ex. aktiebolag. Inte sällan är staten eller kommun part i ett konsortium som i övrigt består av en eller flera privata in- tressenter. Samverkan mellan svenska och utländska intressenter i svenska aktiebolag antas också i ett stort antal fall vara reglerad genom konsortialavtal.

Som illustration till de förhållanden som kan föreligga i aktiebolag som regleras av konsortialavtal framhålls i promemorian de hälften- ägda bolagen. I sådana torde enligt promemorian vardera parten vara tillförsäkrad paritetisk representation i styrelsen. I tillspetsade situatio- ner skulle de anställdas representanter kunna bli ”tungan på vågen" i styrelsen. Även om jämviktens betydelse är särskilt accentuerad i två-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1972: 116 76

partsförhållanden anses en liknande situation kunna uppkomma även i fall där den reglerade samverkan avser tre eller flera parter. Även om situationer där styrelserepresentation för de anställda skulle kunna rubba jämvikten får antas komma att bli sällsynta, kan det dock enligt promemorian tänkas att i vissa fall där ena parten företräder ett ut- ländskt intresse införande av sådan representation skulle kunna upp— fattas som ett hot mot likställigheten i bolaget.

På grund av nu antydda komplikationer bedöms det i promemorian som ofrånkomligt att under försöksperioden tillämpa en ordning. vilken öppnar möjlighet till undantag från reglerna om arbetstagarrepresen- tation i bolag där representationen skulle kunna inverka på det inbör- des förhållandet mellan parterna. Det framhålls dock att sådan inver- kan i många fall bör kunna elimineras genom tillägg till konsortial- avtalet som tar hänsyn till arbetstagarrepresentationen. Undantagen bör därför i vissa fall kunna göras tidsbegränsade.

Förekomsten av olika aktieägargruppcr i ett bolag kan enligt prome- morian också avspeglas i det förhållandet, att vissa aktier i det ena eller andra avseendet har bättre rätt än andra. Bestämmelse härom måste i så fall finnas intagen i bolagsordningen. Företrädesrätten kan innebära, att visst slag av aktier medför rätt att utse en eller flera ledamöter av styrelsen. Genom en sådan ordning kan man uppnå ba- lans i styrelserepresentationen mellan olika aktieägare eller aktieägar- grupper.

I promemorian nämns också det fallet, att en aktieägare eller en grupp av aktieägare, som har majoritet på stämman och följaktligen i och för sig skulle kunna besätta samtliga platser i styrelsen, för att tillmötesgå en minoritets intressen medverkar till att denna blir repre- senterad i styrelsen.

I en bolagsstyrelse med minoritetsrepresentation skulle, framhålls det i promemorian, ett par arbetstagarrcprescntantcr kunna påverka majo- ritetens ställning. Om t. ex. av fem platser majoriteten besätter tre och minoritetsintressena två, löper majoriteten risken att bli nedröstad ifall arbetstagarrcpresentanterna förenar sig med minoritetsrepresentanterna. För att trygga en etablerad majoritets ställning i ett sådant läge anvisas i promemorian den möjligheten att ledamotsantalet ökas genom änd- ring av bolagsordningen. Det bedöms dock vara nödvändigt att även i sådana fall kunna meddela undantag beträffande de anställdas sty- relserepresentation.

En situation likartad med den nyss berörda kan enligt promemorian tänkas föreligga också i kommunala aktiebolag med en styrelse sam- mansatt efter politiska styrkeförhållanden. Insättandet av arbetstagar- representanter i sådana styrelser skulle kunna få till följd att den poli- tiska balansen rubbades. Även här kan det visa sig nödvändigt att till- godose arbetstagarinflytandet i andra former.

• Sida 77
•  Original

Prop. 1972: 116 77

I promemorian berörs en annan komplikation som kan uppkomma till följd av införandet av arbetstagarrepresentation i de fall där bolags- ordningen innehåller bestämmelser om särskild röstpluralitet. Enligt aktiebolagslagen gäller som styrelsens beslut den mening, om vilken de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal gäller den mening som biträds av ordföranden. Är styrelsen inte fulltalig krävs för att beslut skall anses föreligga att bland de närvarande mer än en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter är ense. I promemorian erinras om att lagens krav i fråga om röstpluralitet emellertid kan skärpas genom bestämmelser i bolagsordningen. Där kan exempelvis föreskrivas att i stället för enkel majoritet skall gälla 2/3, 3/4 eller 4/5 majoritet för att beslut skall anses föreligga. För beslut i vissa slags frågor förekom- mer det t. o. m. att i bolagsordningen uppställts krav på enhällighet.

Omröstningar anses visserligen förekomma mycket sällan i aktie- bolagens styrelser och det finns enligt promemorian knappast anled- ning anta att införande av arbetstagarrepresentation kommer att inne- bära någon påtaglig förändring härvidlag. Men det kan inte bortses från, heter det vidare, att en minoritetsrepresentation för arbetstagarna undantagsvis skulle kunna medföra en blockering i styrelsearbetet i fall då bolagsordningen föreskriver särskild röstpluralitet. Om sålunda för beslut i viss fråga bolagsordningen föreskriver 4/5 majoritet och frågan går till omröstning i en styrelse, som består av fem utav stämman valda ledamöter och två arbetstagarledamöter, krävs följaktligen att sex leda- möter, däribland en arbetstagarledamot, är ense om beslutet. Skulle i omröstningen endast delta de av stämman valda ledamöterna före- ligger bcslut, om fyra av dem är ense.

Den lösning som enligt promemorian ligger närmast till hands för att hindra att sådana komplikationer uppkommer är att förekommande bestämmelser om särskild röstpluralitet ses över och anpassas till den förändrade situation som inträder genom tillkomsten av arbetstagar- representation. Skulle det visa sig att behövliga jämkningar av bolags- ordningens bestämmelser i något fall reser andra svårbemästrade pro- blem, bör i sista hand möjligheten till undantag stå öppen även här.

I promemorian betonas vikten av att undantag medges endast i fall där införandet av arbetstagarrepresentation skulle medföra väsentliga olägenheter för bolaget på grund av sådana särskilda förhållanden som berörts i det föregående och där olägenheterna inte kan undvikas på annat sätt. Det erinras också om vad som förut framhållits, nämligen att det bör vara naturligt att företaget, innan det begär undantag, tar upp förhandlingar i frågan med de lokala fackliga organisationerna.

Enligt promemorian bör undantag meddelas restriktivt. 1 fall då undantag är ofrånkomligt bör villkor ställas upp som tillgodoser de anställdas intresse av insyn och inflytande på annat sätt. I vissa fall, framhålls det, bör undantaget från lagens tillämpning kunna begränsas till en kortare övergångstid.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1972: 116 78

4.6. Centralt organ för prövning av vissa frågor

I promemorian föreslås att ett särskilt organ inrättas för att pröva frågor om undantag från den lagstadgade ordningen. Detta organ bör ha karaktär av självständig myndighet och bestå av ledamöter som utses av Kungl. Maj:t efter förslag av arbetsmarknadens organisationer. Av ledamöterna bör två utses efter förslag av de svenska arbetsgivareför- eningarnas förtroenderåd samt en efter förslag av vardera LO och TCO Ordförande i nämnden bör vara person, som inte kan anses företräda arbctsgivar- eller arbetstagarintressen.

En annan uppgift som enligt promemorieförslaget skall fullgöras av denna myndighet är prövningen av frågor om tillstånd för arbetstagar- ledamot att tillhöra annat bolags styrelse i samma egenskap.

Enligt promemorian skall det ankomma på Kungl. Maj:t att med- dela föreskrifter om den föreslagna myndighetens verksamhet.

4.7. Introduktion och utbildning i styrelsearbetet

l promemorian pekas avslutningsvis på det behov, som åtminstone under ett inledningsskede antas komma att föreligga, av omfattande och målmedvetna insatser för introduktion och utbildning i styrelsearbetet av de personer som utses till arbetstagarledamöter. Även om löntagar- nas organisationer är beredda att ta på sig betydande arbetsuppgifter i detta sammanhang anses det rimligt att också företagen själva och deras organisationer här gör aktiva insatser. Dessa kan avse informa- tion om styrelsens arbetssätt i företaget i fråga men även stöd till mer allmän utbildningsverksamhet, exempelvis genom ekonomiska bidrag till arbetstagarrepresentanter som önskar bevista externa kurser.

1 promemorian pekas också på det kontaktproblem som kan uppstå för arbetstagarledamöter i företag med geografiskt spridd verksamhet. Skall arbetstagarledamöterna på ett riktigt sätt fylla sin funktion i sty- relsen, heter det, måste de kunna hålla kontakt med de anställda vid företagets olika arbetsställen.

En annan sådan kontaktverksamhet kan enligt promemorian sägas ligga i själva styrelseuppdragct och det anses därför vara rimligt att företagen på olika sätt underlättar detta, i första hand genom att bevilja arbetstagarledamöterna den ledighet som behövs för verksamheten men även genom att bidra till kostnaderna.

5. Remissyttranden över departementspromemorian

5.1. Allmänna synpunkter

Förslaget har i stort sett fått ett gynnsamt mottagande vid remiss- behandlingen. Det tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av hovrätten för Nedre Norrland, arbetarskyddsstyrelsen, televerket,

• Sida 79
•  Original

Prop. 1972: 116 79

kommerskollegium, vattenfallsverket, FFV, företagsdcmokratidelegatio- nen, Statsföretagens förlzandlingsorganisation, kommunförbundet, lands- tingsförbundet, LO, TCO, SAC 0 och SR, Sveriges redareförening, A- pressens samorganisation, KF, LRF, Statsföretag, Astra, IBM och NCB.

SJ, SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska titlningsut- givareföreningen, Familjeföretagens förening, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, grossistförbundet, SHIO, industriför- bundet, köpmannaförbundet, Byggnadsfirman Anders Diös, Gränges och L.M. Ericsson anser att frågan om styrelserepresentation för de anställda är för tidigt väckt eller att lagstiftning inte bör komma till stånd i förslagets form. SAF anser att samarbetet mellan företag och anställda bäst främjas på frivillighetens väg och att lagstiftning allmänt sett synes vara en mindre lämplig metod att lösa samarbetsfrågor, vartill kommer att man vid förslagets utarbetande inte kunnat tillgodogöra sig erfarenhetena från ännu ej avslutad försöksverksamhet avseende med- verkan av de anställda i skilda delar av beslutsprocessen inom olika företag.

De remissinstanser som ställer sig tveksamma eller avvisande till en lagstiftning enligt förslaget är dock positiva till förslagets syfte.

Flera remissinstanser framhåller att betydelsen av styrelserepresenta- tion för de anställda inte bör överskattas utan att styrelserepresentation endast bör ses som ett led i en serie åtgärder för att ge de anställda vidgat inflytande och inte som ersättning för andra former av samråd och samverkan inom företagen.

Om lagstiftning kommer till stånd bör denna enligt SAF göras uttryck- ligen dispositiv genom att i lagen införs en allmän regel om möjlighet att genom kollektivavtal göra avsteg från lagens regler. Grossistförbun— det och köpmannaförbmzdet anför liknande synpunkter.

Industriförbundet, Svenska företagares riksförbund och L. M. Erics- son föreslår att lagstiftningen under försöksperioden ges karaktär av fullmaktslag och att utvecklingen får visa om den behöver sättas i kraft.

SACO och SR anser att samtliga personalkategorier bör vara före— trädda i arbetet med utformningen av företagets personalpolitik och att, om arbetstagarrepresentation kommer att ske i enlighet med för- slaget, uppenbara kollisionsrisker kommer att föreligga om man i en styrelse tar upp personalpolitiska frågor till handläggning.

Familjeföretagens förening understryker angelägenheten av att en eventuell lagstiftning anknyts till gällande aktiebolagslag.

5.2. Reformens omfattning

Vad angår den föreslagna lagstiftningens försökskaraktär anser kom- merskollegium och företagsdemokratidelegationen det framstå som lämpligt att lagens giltighetstid till en början begränsas till fem år och

• Sida 80
•  Original

Prop. 1972: 116 80

att tillämpningsområdet bestäms så att verksamheten under denna tid kan följas kontinuerligt. .

LO anser att det i uttrycket försöksverksamhet får intolkas att det är fråga om en etappvis utbyggnad av de anställdas rätt till styrelserepre- sentation och att försöksperioden följaktligen bör utnyttjas till att med ledning av vunna erfarenheter överväga behovet av förbättringar av lagreglerna samt till att förbereda utvidgningen tiv-lagstiftningens till- lämpningsområde. Enligt LO:s mening leder förslaget om fem års för- söksperiod till en omotiverat långsam utbyggnadstakt.

TCO påpekar det angelägna i att en kontinuerlig uppföljning av för- söksverksamheten görs och att arbetsmarknadsorganisationerna hela tiden deltar i detta arbete. TCO anser att ändringar i lagen bör kunna genomföras vid tidigare tillfälle än som föreslagits, exempelvis efter tre år. ' T CO, LRF samt SAC 0 och SR betonar vikten av att utvärdering görs av nu planerade försök.

Beträffande det föreslagna tillämpningsområdets avgränsning vad gäller f ö r e t a g 5 f o r m anser SJ inte att några bärande skäl anges för att en lagstiftning i ärendet begränsas till aktiebolagen. Sett från synpunkten av vidgad företagsdemokrati är det lika betydelsefullt att motsvarande representationsrätt ges anställda av andra typer av asso- ciationer i vilka någon form av kollcgial styrelse finns. Lagstiftningen blir därigenom enligt SJ att utforma som en enhetlig reglering med ge— nerell tillämpning på anställda hos företag och sammanslutningar.

Såvitt angår k re ts e n a v a k t i e b 01 a g, som berörs .av refor— men, framhåller SAF och industriförbundez särskilt de mindre företa- gens förhållanden. I små aktiebolag är företaget i ekonomiska och andra hänseenden ofta mycket nära anknutet till ägarens eller ägarnas person- liga förhållanden. Denna anknytning tar sig bl. a. uttryck i att företags- ledningen gentemot bank eller annan kreditgivare ofta går i borgen för bolagets skuld. SAF tillägger att det i sådana företag kan föreligga stora svårigheter att vinna förståelse för kravet att de anställda skall vara representerade i styrelsen men att även andra skäl än hänsyn till ägar- nas intressen talar för att undantaga mindre företag från tillämpnings— området. Sådana företag administreras ofta utan mer formell hand- läggning. I dessa förctag, där fortfarande informella kontakter mellan ledning och anställda är mycket vanliga, är styrelserepresentation för anställda knappast en ändamålsenlig metod för att öka löntagarinflytan- det. Det är därför enligt SAF angeläget att från lagens tillämpningsom- råde undantas vad som i verkligheten utgör enmansföretag eller familje- företag där aktiebolagsformen i huvudsak framstår som en ram för förvaltningen av ägarens eller familjens förmögenhet. Liknande syn-

punkter framförs av Familjeföretagens förening, grossistförbundet, SHIO och köpmannaförbundet.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1972: 116 81

Svenska företagares riksförbund framför som en önskan att frågan om en lagstiftad rätt för de anställda att tillsätta representanter i före- tagens styrelser endast kommer att gälla företag med mycket spritt ägande och utan personliga borgensförbindelser för företagens krediter.

Beträffande bank- och försäkringsaktiebolag anser TCO samt SACO och SR att det inte finns anledning att undanta dessa typer av företag från den aktuella försöksverksamheten utan att det tvärtom är i hög grad angeläget att de anställda i dessa företag får möjlighet att delta i styrelsearbetet, inte minst med tanke på att det i de allra flesta fall rör sig om stora och kapitalomfattande företag.

Vad gäller de undantag som i förslaget görs rörande e k 0 n o m i s k & fö renin gar framhåller T CO det ytterligt angelägna i att arbets- tagarnas inflytande även här säkerställs. Om undantag görs, innebär det att en inte obetydlig del av de anställda ställs utanför de genom lagen tillskapade inflytandemöjligheterna. Som exempel nämns anställda in- om jordbrukskooperationen, jordbrukskasserörelsen, oljekooperationen, Riksbyggen och HSB.

LO anser att förutsättningama för avtalslösningar i de fall över- läggningar pågår mellan konsumentkooperationen och löntagarorgani- sationerna för ögonblicket inte kan bedömas. Det kan emellertid enligt LO komma att visa sig vara smidigare att använda lagstiftningsmetoden även för ekonomiska föreningar.

KF och LRF betonar den kooperativa särprägeln hos sådana företag, som ingår i konsument- och producentkooperationen.

KF framhåller att genom att de kooperativa företagen ägs och för- valtas av konsumenterna själva har lekmännen i den parlamentariska organisationen ett klart dominerande inflytande. Från juridisk synpunkt är konsumentföreningarna helt fristående gentemot Kooperativa för- bundet, som således icke kan fatta beslut för föreningarnas räkning. Dotterföretagen däremot är som regel aktiebolag. För konsumentkoo- perationens del innebär detta att väsentligen industriverksamhet dvs. de av KF helägda dotterföretagen berörs av det framlagda förslaget. KF:s direktion utgör styrelse i samtliga helägda dotterföretag. Det kan inte anses meningsfullt för de anställda i dotterföretagen att vara re- presenterade i respektive dotterföretags styrelse, dvs. KF:s direktion och det är inte heller praktiskt möjligt att lösa. KF anser att förslagets dis- kussion kring koncerner i viss mån är tillämpligt också på KF:s för- hållanden. Det övervägande antalet konsumentkooperativt anställda är emellertid verksamma i ekonomiska föreningar. KF anser sig inte ha möjlighet att se principiellt olika på frågan om styrelserepresentation för de anställda, beroende på i vilken juridisk företagsform de arbetar. KF har därför i diskussionerna med LO och TCO förklarat sig berett att rekommendera en likartad tillämpning inom hela den konsument- kooperativa rörelsen.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1972: 116 82

LRF framhåller att vissa grundläggande skillnader finns mellan eko- nomiska föreningar och aktiebolag och att det ej kan uteslutas att skill- nadema i associationsform kan ge anledning till särskilda övervägan- den beträffande de ekonomiska föreningarna. Förbundet hävdar dock att de anställda även i de ekonomiska föreningarna bör tillförsäkras in- syn och inflytande men att frågan om de lämpligaste formerna därför dessförinnan måste övervägas. En omfattande utredning torde ej erford- ras. Däremot bör överläggningar komma till stånd och förbundet är berett att delta i sådana med såväl arbetstagarorganisationerna som in- dustridepartementet. LRF framhåller vidare att när det gäller förening- arnas gemensamma organ, producentkoopcrationcns branschföreningar och LRF, situationen framstår som väsentligt annorlunda än för före- tag av industrikaraktär. Dessa organ har vid sidan om sin affärsdrivande verksamhet väsentliga rådgivande och utredande uppgifter, varjämte de har viktiga funktioner av lantbrukspolitisk karaktär. De skäl som talar för att stiftelser och ideella föreningar skall undantas gäller därför även dessa typer av ekonomiska föreningar. Förbundet hävdar att ett gene- rellt undantag är motiverat för de gemensamma organen. — Inom lant- brukskooperationen förekommer ett antal samägda företag och dotter- företag i aktiebolagsform, som i och för sig faller under den nu före- slagna lagstiftningen. Skälet till att aktiebolagsformen valts är helt av organisatorisk/administrativ art. I realiteten är dessa företag i lika hög grad som moderföreningarna kooperativa. Eftersom det för de ekono- miska föreningarna krävs ytterligare utredning och överväganden måste därför detsamma gälla även dessas dotterföretag och samägda företag. Mot denna bakgrund hemställer förbundet att aktiebolag som direkt eller indirekt ägs av en eller flera ekonomiska föreningar undantas från lagens tillämpningsområde tills frågan om de ekonomiska föreningarnas behandling lösts.

Den uppfattning som framförs i förslaget i fråga om de anställdas representation i koncernförhållanden delas av SAF och in- dustriförbundet, som framhåller att särskilda koncernregler i fråga Om bolagets ledning är främmande för svensk bolagsrättslig tradition och att följderna av en brytning av det hittillsvarande formella mönstret är svåra att överblicka.

T CO finner det synnerligen angeläget med representation för de an- ställda i styrelsen både för moder- och dotterbolag, särskilt mot bak- grund av att beslut som i realiteten dikteras från koncernbolagets sty- relse förs ut i dotterbolagen. Det är vidare enligt TCO angeläget att representationen i moderbolagets styrelse förankras bland de anställda även i dotterbolagen.

Statsföretag ställer sig tveksam till styrelserepresentation för de an- ställda i dotterföretag där företagens styrelser är av formell art, t. ex.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1972: 116 83

kommissionärsbolag, och där den direkta verksamheten leds från moder- företaget. Liknande synpunkter framförs av Astra och Gränges.

L.M. Ericsson uppger sig icke kunna finna att den föreslagna lag- stiftningen rättvist återspeglar alla koncernanställdas rätt till medin— flytande och föreslår att undantag görs för moderbolag i sådana kon- cerner som har mer än en tredjedel av sina anställda sysselsatta utan- för Sverige.

Om de speciella problem som kan uppkomma för k ommun ala b ola g med en politiskt sammansatt styrelse erinrar kommunförbun- det och landstingsförbundet, I de fall där det kan vara olämpligt att den politiska balansen rubbas genom att styrelsen tillförs representanter för de anställda föreslår förbunden adjungering av arbetstagarrepresentan- ter med yttrande- och förslagsrätt.

Sjöfarten företer speciella aspekter påpekar Sveriges redare- ,förening. Vissa väsentliga faktorer på vilka förslaget till styrelserepre- sentation är baserat saknar motsvarighet inom sjöfarten. Som exempel kan nämnas förekomsten av lokala fackföreningar som inte finns på fartygen. En annan omständighet är den anställdes möjlighet att be- vista styrelsesammanträden. Lämpligast synes vara att frågan för rederi- näringens del löses genom kontakter mellan redareföreningen och de ombordanställdas organisationer i stället för genom lagstiftning, varvid emellertid bör beaktas att rederierna även har landanställd personal.

Vad gäller ti d 11 in g 5 f ö r e t a g e n framhåller Tidningarnas arbets- giraref'örening och Svenska tidningsutgivareföreningen att dessa företag har en särställning jämfört med andra företag. Den opinionsbildande verksamheten innebär fortlöpande ställningstaganden till frågor av po- litisk eller i övrigt ideell art. Dessa ställningstaganden måste självfallet ligga i linje med den fastlagda målsättningen för företagets opinions- bildande vcrksamhet i dess helhet. Det är därför väsentligt och anses självklart att styrelsen är så sammansatt att ledamöterna kan förväntas ha en gemensam uppfattning om företagets opinionsbildande verksam— het. Med styrelserepresentation enligt förslaget skulle enligt organisa- tionerna de anställdas ledamöter i styrelsen t.o.m. aktivt kunna före- träda t. ex. en politisk uppfattning som direkt avviker från den som tidningen företräder. Därmed skulle dessa styrelseledamöter komma i motsatsförhållande till målsättningen för tidningens opinionsbildande verksamhet. Organisationerna ifrågasätter om inte en eventuell kom— mande lagstiftning om styrelserepresentation för de anställda bör ut- formas så att tidningsföretagen undantas från lagens tillämpningsområde.

Undantaget för aktiebolag med färre än tre styrel- s el e d a m ö t e r godtas av LO under en försöksperiod.

SAF anser att aktiebolag med färre än tre styrelseledamöter under alla omständigheter skall vara undantagna från lagens tillämpningsom-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1972: 116 84

råde och att den föreslagna övergångsbestämmelsen bör överflyttas till själva lagen. Eftersom i texten ej beaktats att aktiebolag med en eller två styrelseledamöter kan bildas även efter den 1 januari 1972, torde förbehållet om att antalet styrelseledamöter var begränsat denna dag böra bortfalla. Liknande synpunkter framför industriförbundet.

Vad angår den nedre sto rl e k 5 g r ä n s e n anser LO att denna bör sänkas till ett lägre tal än 100 anställda, i annat fall måste försöks- perioden avkortas till exempelvis tre år.

TCO finner en gräns vid 100 anställda acceptabel om försöksperioden omfattar tre år. Inom handelns område och vid sparbanker där före- tagen oftast är mindre bör dock en lägre gräns —— förslagsvis 50 an- ställda — kunna tillämpas. Under försöksperioden bör även undersökas om det i andra branscher finns skäl att sänka gränsen för inrättande av styrelserepresentation för de anställda.

SACO och SR har i princip inte någon invändning mot att gränsen för lagens tillämpningsområde sätts vid företag med 100 anställda men anser med hänsyn till att uppföljning och utvärdering av försöksverk- samheten måste underlättas om antalet företag kan begränsas och att en sådan begränsning kan uppnås om gränsen i stället sätts vid företag med t. ex. 200 anställda.

SAF uppger att gränsen 500 anställda allmänt inom näringslivet torde uppfattas som en i princip acceptabel nivå men att föreningen dock stannar för att förorda att den föreslagna gränsen höjs till 200 anställda.

Att den nedre gränsen sättes till företag med 200 anställda förordas även av Svenska företagares riksförbund, SHIO, industriförbundet och handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Örebro, Göteborg, Borås och Karlstad.

Familjeföretagens förening anser att alternativt till av föreningen föreslagna företagssamråd gränsen för antalet anställda bör sättas vid lägst 500.

Rätten till styrelserepresentation för de anställda bör b ortf alla om antalet anställda minskar under den fastställda storleksgränsen och detta kan sägas vara ett uttryck för en varaktig och strukturell förändring av företaget anser SAF, LRF, Svensk industriförening, SHIO, industri- förbundet och handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Örebro, Göteborg, Borås och Karlstad. Dessa remissinstanser föreslår att lagförslaget kompletteras så att rätten upphör i sådana fall.

När det gäller företag som helt förändrar sin verksamhet, t. ex. när ett tillverkningsbolag omvandlas till ett förvaltningsbolag, förordar SAF . SHIO och industriförbundet att den i förslaget angivna nämnden skall kunna besluta om arbetstagarrepresentationens upphörande utan hinder av att eventuella tidsfrister inte löpt ut.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1972: 116 85

5.3. Inrättande av styrelserepresentation för de anställda m. m.

Ifråga om rätten att ta initiativ till inrättande av styrelserepresentation och att utse arbetstagar— 1' e p r e s e n t a n t e r är meningarna delade bland remissinstanserna.

Hovrätten för Nedre Norrland har inte något att erinra mot att rätten att besluta om arbetstagarrepresentation och att utse arbetstagarleda- möter anförtros de fackliga organisationerna i de fall där löntagarna är organiserade i sådan omfattning att organisationerna företräder flertalet. Hovrätten är däremot icke helt övertygad om riktigheten av att i andra fall dvs. där organisationerna endast representerar en minoritet, möj- ligheten till styrelserepresentation skulle vara utesluten.

LO anser att de föreslagna reglerna för beslut om inrättande av sty- relserepresentation och val av arbetstagarledamöterna på ett tillfreds- ställande sätt markerar att löntagarnas engagemang i bolagens styrelser måste bygga på de lokala fackliga organisationerna. TCO noterar med tillfredsställelse att det klart sägs ut att det är de fackliga organisatio- nerna som är arbetstagarrepresentanternas huvudmän och accepterar förslaget att arbetstagarledamot utses av lokal organisation.

Astra anser det vara riktigt att initiativet till inrättande av arbets- tagarrepresentation tas inom företaget av de anställdas organisationer och att arbetstagarrepresentation bör vara knuten till de lokala fackliga organisationerna som har kollektivavtal med bolaget.

SAF och industriförbundet finner den föreslagna ordningen för ut- seende av arbetstagarledamöter ändamålsenlig vad gäller verkstadsin- dustrin och de flesta övriga branscher. För vissa branscher, exempelvis transportsektorn, är den fackliga organisationen dock uppbyggd på så— dant sätt att även andra än i bolaget anställda genom sin fackliga or- ganisation skulle få möjligheter att påverka utseendet av arbetstagar- ledamöter. SAF och industriförbundet anser erforderligt att lagstift- ningen utformas så, att nu anförda brister i förslaget undanröjs. SAF tillägger att personvalet bör göras av de anställda och ej av den eller de fackliga organisationerna. Enligt SAF:s mening bör arbetstagar- ledamöterna ha så bred förankring som möjligt bland de anställda och detta leder till att samtliga arbetstagare, oberoende av organisations- förhållanden, bör deltaga i valet av ifrågavarande styrelseledamöter. Även LRF, Familjeföretagens förening, Svenska Shell, S], Tidningar- nas arbetsgivareförening och Svenska Tidningsutgivareföreningen samt Byggnadsfirman Anders Diös framhåller att samtliga anställda bör beredas möjlighet att deltaga i valet av styrelserepresentanter.

Enligt Svenska företagares riksförbund och Gränges bör de anställ- das representanter väljas av bolagsstämman på förslag av de anställda.

Enligt Svenska Shell bör även bolagsstämman/styre]sen ges tillfälle att begära styrelserepresentation från de anställdas sida.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1972: 1 16 35

Regeln att bara organisation eller organisationer som tillsammans or- ganiserar mer än hälften av bolagets anställda kan besluta om inrättande av styrelserepresentation kan enligt LO medföra, att en facklig organisa- tion som i det närmaste uppfyller detta villkor hindras att bli represen- terad i bolagets styrelse genom att övriga organisationer ej vill med- verka till att beslut om inrättande av styrelserepresentation fattas. LO uppger sig för sin del komma att verka för att där oenighet hänför sig till skilda bedömningar av styrelserepresentationens värde, ett beslut på arbetarsidan om att avstå från styrelserepresentation ej skall få till följd att andra organisationer som kommit till motsatt slutsats också tvingas avstå.

TCO anser att möjlighet bör finnas även för organisation, som enligt förslaget bereds möjlighet att utse den andra ledamoten i styrelsen, att ta initiativ till inrättande av styrelserepresentation för de anställda. vari- genom i normalfallet uppnås en ordning liknande den som föreskrivs i företagsnämndsavtalet om inrättande av företagsnämnd.

SACO och SR ifrågasätter om inte lagen bör innehålla ett visst mi- noritetsskydd i vilket syfte man skulle kunna skriva in att organisation som omfattar 10 % av de anställda — eller om detta relativa tal inte uppnås, minst 20 personer — skall beredas tillfälle att delta i besluts- processen för val av arbetstagarledamöter i styrelsen för att beslutet skall bli giltigt.

Vad gäller v a l p r 0 e c d u r e n anser Astra det vara riktigt att ve— derbörande lokala fackliga organisationer bestämmer denna eftersom förfarandet av praktiska skäl kan komma att gå till på olika sätt inom olika typer av företag och koncerner.

Televerket anser att en bestämmelse om den ordning som skall tilläm- pas när facklig organisation utser arbetstagarledamot synes erforderlig enär fråga kan uppkomma om sådan ledamot skall utses av organisatio- nens ledning eller genom val av organisationens medlemmar.

Enligt LO:s mening får den omständigheten att det överlämnats till de lokala organisationerna att själva bestämma om formerna för valet inte lägga hinder i vägen för erfarenhetsutbyte genom och rådgivning från förbund och huvudorganisationer eller hindra att förbund engagerar sig i valproceduren där bolagets verksamhet är splittrad till olika orter och...-' eller branscher eller praktiska skäl motiverar sådan medverkan.

Då det gäller fördelningen av tillgänglig plats som ordinarie ledamot resp. suppleant mellan de lokala organisationerna inom samma centralorganisation bör det enligt TCO av lagstiftningen framgå att de berörda förbunden äger rätt att träffa särskilda överens- kommelser. TCO föreslår därför att förslagets bestämmelse härom för- ses med ett tillägg.

SACO och SR anser sig inte kunna biträda bestämmelsen om fördel-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1972: 116 87

ningen av ledamotsplatserna vilkens tillämpning, om bestämmelsen kommer att gälla, kan innebära skadliga effekter på bl. a. samarbetet inom företaget.

Flera remissinstanser — hovrätten för Nedre Norrland, SAF, LRF, industriförbunder, handelskamrarna i Stock/101111, Malmö, Norrköping, Örebro, Göteborg, Borås och Karlstad, Gränges och Svenska Shell —— framhåller att möjlighet bör finnas att få arbetstagarledamot i styrelse entledig ad även av annat organ än det som utsett honom. SAF uttalar i detta sammanhang att såvitt angår styrelseledamöter i all- mänhet den viktigaste påföljden i fall av försummelse och liknande är sammankopplad med ansvaret inför bolagsstämman, som kan entlediga försumlig styrelseledamot eller i varje fall tillse att han ej blir omvald för ny period. Genom att arbetstagarledamöterna synes vara berättigade att behålla sina styrelseplatser även om stämman vägrar bevilja ansvars- frihet, äsidosätts enligt SAF de associationsrättsliga principer som ligger till grund för aktiebolagen och berörda aktiebolag kan sägas bli utsatta för en skaderisk mot vilken de ej kan gardera sig.

Hovrätten för Nedre Norrland, industriförbundet, Gränges och Svenska Shell föreslår att bolagsstämman ges rätt att få frågan om ent- ledigande av arbetstagarledamot prövad av den särskilda nämnd som föreslås inrättad. .

Förslaget beträffande arbetstagarrepresentationens sto rle k har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid re- missbehandlingen. SAF, industriförbundet och Svensk industriförening finner förslaget vara väl avvägt i denna del.

SACO och SR anser sig inte kunna förorda att representationen från arbetstagarna fixeras till två ledamöter oberoende av styrelsens storlek i övrigt utan föreslår att med hänsyn till att flera än två arbetstagarorga- nisationer kan förekomma representanterna från arbetstagarna skall ut- ökas, dock endast under förutsättning att arbetstagarrepresentanterna fortfarande är i minoritet i styrelsen.

Frågor rörande bolagsstämmas befogenheter att utan ändring av bo- lagsordningen besluta om tillämpning av den föreslagna lagen på annat aktiebolag och om rätt för de anställda att utse fler än två arbetstagar- ledamöter och suppleanter för dessa berörs av några remissinstanser. Hovrätten för Nedre Norrland påtalar att bestämmelser finns med- delade i 77 å aktiebolagslagen om, förutom annat, hur styrelsens leda- möter skall utses. Till utmärkande av att ledamöter i styrelsen kan utses också med tillämpning av den nu föreslagna lagen anser hovrätten en erinran om detta förhållande böra intas i nämnda lagrum. Samma syn- punkt framförs av SJ.

SAF, industriförbundet, LRF och SHIO anser att aktiebolagsutred- ningens förslag till aktiebolagslag innebär förenklingar i förhållande till

• Sida 88
•  Original

Prop. 1972: 116 88

gällande rätt som leder till att skälen för promemorians förslag bort- faller vad gäller möjlighet för aktiebolag som inte når upp till storleks- gränsen att införa arbetstagarrepresentation i styrelsen efter överens— kommelse med de fackliga organisationerna.

Flera remissinstanser påtalar att praxis i fråga om 5 U p p 1 e a n t e r s deltagande i styrelsesammanträden varierar från företag till företag. För arbetstagarledamöternas suppleanter bör rätten att närvara vid sty- relsesammanträde följa den praxis som råder i de olika företagen an- ser SAF, LRF, industriförbundet, Statsföretag, SJ, vattenfallsverket, Astra och Gränges.

Statsföretagens förhandlingsorganisation'framhåller att, eftersom det ur effektivitetssynpunkt torde vara ett önskemål att antalet deltagare i styrelsesammanträdcna inte blir för stort, det kan visa sig nödvändigt att från fall till fall ompröva tillämpad praxis i fråga om suppleants delta— gande i styrelsesammanträden.

I fråga om v al b a r h et anser hovrätten för Nedre Norrland, i lik- het med vad som uttalas i promemorian, att såsom huvudregel bör gälla att arbetstagarledamöterna i styrelsen väljs bland de anställda i företaget samt att denna regel måhända ytterligare bör understrykas genom att ordet ”företrädesvis” inskjuts i lagtexten.

LO delar lagförslagets huvudprincip att arbetstagarledamöterna och suppleantema bör utses bland bolagets anställda men anser att själv- ständigheten för de lokala organisationerna, åt vilka det överlämnats att själva bestämma om formerna för valet, dock även bör inbegripa att det lämnas åt dessa att bedöma vilka de önskar bli företrädda av. Spe- cialmotiveringarnas uttalande att de fackliga organisationerna själva be- dömer när det finns särskilda skäl att frångå huvudregeln och välja nå- gon som ej är anställd i bolaget blir därmed enligt LO en betydelsefull del av reformen.

TCO accepterar förslaget att arbetstagarledamot bör vara anställd i bolaget men anser att i speciella fall möjlighet skall finnas att utse leda- mot som inte är anställd i bolaget.

Kommunförbundet anser att möjligheten att till styrelserepresentant välja någon utanför företaget verksam person bör utnyttjas restriktivt.

Televerket, SJ, kommerskollegium, handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Örebro, Göteborg, Borås och Karlstad, FFV, SACO och SR, SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska tidningsutgivareföreningen, A—pressens samorganisation, Familjeföre- tagens förening, KF, LRF, Svenska företagares riksförbund, SHIO, industriförbundet, Statsföretag, Astra, Byggnadsfirman Anders Diös, Gränges samt L. M. Ericsson hävdar att, bl. a. för att den föreslagna lagens syfte skall nås, arbetstagarledamot i styrelse eller annat lednings— organ skall utses bland de anställda i företaget. Samma krav skall enligt

• Sida 89
•  Original

Prop. 1972: 116 89

SAF gälla också suppleant. ] koncernförhållanden anser SAF dock att anställdai moderbolag och dotterbolag kan godtas.

SAF anser vidare nödvändigt att de al ] m ä n n a k r av e n p å d e personer som skall fungera som representanter för de anställda i företagets styrelse preciseras. På denna punkt liksom när det gäller arbetstagarledamots anställning finns enligt SAF anled- ning att hänvisa till företagsnämndsavtalen som bl.a. föreskriver att ledamot skall besitta ansvarskänsla och gott omdöme och vara väl för- trogen med arbets- och driftsförhållandena inom företaget. —— Inom vissa branscher och företag är personalomsättningen utomordentligt hög. Som exempel hänvisas till den inom byggnadsindustrin förekommande sedvänjan med s.k. objektanställning. Med hänsyn härtill anser SAF att lagen bör kompletteras med ett stadgande, enligt vilket minst ett års fortlöpande anställning skall krävas som villkor för behörighet att ut- ses till arbetstagarledamot. Byggnadsfirman Anders Diös finner det vara självfallet att en viss minsta anställningstid bör vara stadgad för behörighet till val och anser två år vara lämpligt.

I linje med det sagda anser SAF att lagen bör stadga att arbetstagar- ledamot, som lämnar sin anställning automatiskt skall avgå från styrel- sen.

Beträffande förbudet för arbetstagarledamot att utan särskilt tillstånd i sådan egenskap tillhöra annat aktiebolags styrelse menar TCO att det bör ankom- ma på den fackliga organisationen att, utifrån de motiv till att styrelse- representation för de anställda aktualiserats, avgöra om samma person skall kunna representera de anställda i flera styrelser och att särskilt tillstånd inte bör krävas i sådana fall.

SAF anser att om ovan av föreningen föreslagna ändringar rörande behörigheten att utses till arbetstagarledamot respektive suppleant ge- nomförs, behovet bortfaller av en bestämmelse om förbud för arbets- tagarledamot att utan särskilt tillstånd tillhöra annat aktiebolags styrel- se, medan i annat fall principiellt förbud bör stadgas. Tillstånd skall enligt förslaget givas av en särskild nämnd. SAF anser det dock vara rimligare att medgivande lämnas av berörda bolag, närmast då av dessas bolagsstämmor. Industriförbundet, som tillstyrker det princi- piella förbudet, förordar också en regel om att medgivande bör lämnas av berörda bolag och beslutas av bolagsstämma.

Televerket, handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Öre- bro, Göteborg, Borås och Karlstad, Statsföretagens förhandlingsorgani- sation, SAF, Familjeföretagens förening, Svenska företagares riksför- bund, SHIO, industriförbundet, Astra, Svenska Shell och L. M. Ericsson framhåller att det är angeläget att arbetstagarrepresentant intar sam- ma ställning som övriga styrelseledamöter och att därför i lagen an-

• Sida 90
•  Original

Prop. 1972: 116 90

ges att arbetstagarledamots m an dattid bör sammanfalla med öv- riga styrelseledamöters.

5.4. Arbetstagarledamots befogenheter och ansvar

Att arbetstagarledamot skall ha samma befogenheter och ansvar som övriga styrelseledamöter betonas av SJ, Statsföretageus förhandlingsor- ganisation, Familjeföretagens förening, Svensk industriförening, Svenska - företagares riksförbund, SHIO, industriförbundet, Astra och L. M. Ericsson.

Detta innebär eniigt industriförbundet att arbetstagarledamöter skall ha samma ekonomiska ansvar inför bolagsstämman som övriga styrel- seledamöter. Familjeföretagens förening understryker att ledamotskap måste medföra att styrelseledamoten i fråga ikläder sig och iakttar sam- ma ansvarsställning även ekonomiskt, som åvilar styrelsens ledamöter i övrigt dvs. ägarsidan, varvid den tungt vägande punkten utgörs av att familjeföretagaren genomgående är personligen fullt ekonomiskt ansvarig för bolagets samtliga förbindelser.

SAF anser att den närmare innebörden av principen om att arbets- tagarledamöterna skall ha samma ställning som övriga styrelseledamöter synes oklar varför vissa förtydliganden och kompletteringar är nöd-- vändiga.

Ifråga om arbetstagarledamots s k y 1 d i g h et a tt ia k t t a s e— k r e t e s 5 anser LO att den praxis som syns råda allmänt för styrelse- ledamöters information från styrelsens sammanträden inte kan tilläm- pas för arbetstagarledamötcr. Dessa bör självfallet iaktta tystlåtenhet beträffande information som kan skada bolaget om den utlämnas men för att reformen inte skall förlora sitt syfte måste det i övrigt vara ar- betstagarledamöterna obetaget att informera de anställda om styrelsens beslut och sina egna ställningstaganden. Även i frågor som det av om- sorg om bolagets intressen bör iakttas tystlåtenhct om, anser LO att arbetstagarledamoten måste ha möjlighet att informera och överlägga i en trängre krets, nämligen om frågan är av stor betydelse också för de anställda.

TCO finner det ytterligt angeläget att sekretessplikten för styrelse- ledamöter brukas endast i undantagsfall och att det klart sägs ifrån att det är den enskilde styrelseledamoten som själv har att avgöra vad som i det enskilda fallet kan vara till skada för företaget. Situationen för de anställdas representant i styrelsen kan här, menar TCO, jämföras med den för annan styrelseledamot som representerar intressen utanför före- taget, t.ex. bank, kunder, leverantörer etc., och som rimligtvis infor- merar sin huvudman om även känsliga frågor som behandlas i styrelsen.

Om arbetstagarledamot har samma ställning som annan styrelseleda- mot innebär detta enligt industriförbmzdet, Familjeföretagens förening,

• Sida 91
•  Original

Prop. 1972: 116 91

Svenska företagares riksförbund och Astra att samma regler och praxis bör gälla för samtliga styrelseledamöter. Industriförbundet tillägger att om frågan om vidareinformation till de anställda om vad som fö- rekommit inom styrelsen aktualiseras, det är helt nödvändigt för det fortsatta samarbetet inom styrelsen att samförstånd föreligger om hur vidareinformationen skall ske. Liknande synpunkter framförs av SAF och Statsföretagens förhandlittgsorganisatiott.

LRF och industriförbundet finner förslagets regler om j ä v vara väl avvägda och tillstyrker dem. Enligt industriförbtuzdet bör regeln dock kompletteras med att jäv skall anses föreligga även vid behandling av frågor om uppsägning av kollektivavtal. SHIO accepterar för sitt del de föreslagna bestämmelserna men understryker att ytterligare jäv— bestämmelser icke bör införas. Även FFV anser förslagets bestäm- melse riktig.

LO anser att den särskilda jävsbestämmelsen kan godtagas såsom en logisk följd av att arbetstagarledamöterna har att verka för att de an- ställdas intressen beaktas i samband med företagets skötsel men att de- ras intressen i avtalsfrågor tillvaratas på annat sätt.

TCO finner det angeläget att framhålla att inga ytterligare frågor utöver fråga som rör stridsåtgärd eller förhandling med arbetstagarorga- nisation om slutande av kollektivavtal må falla inom dessa bestäm- melser.

SACO och SR föreslår att en eventuell jävsregel utformas så att hän- syn tas till att även förberedelser för slutande av avtal bör behandlas i styrelsen utan att arbetstagarledamöterna deltar samt att stridsåtgärder rent redaktionellt får en mindre framträdande plats.

Från utgångspunkten att arbetstagarledamöterna har samma befogen- heter och ansvar som övriga styrelseledamöter bör några speciella jävsregler inte uppställas för dessa utan aktiebolagslagens allmänna jävsregler vara att tillämpa anser SJ, Stats/öretagens förhandlingsorga- nisation, Familjeföretagens förening och Svenska företagares riksför- bund. Statsföretagens förhandlingsorganisation anser, om det likväl be- finns lämpligt att införa en särskild jävsregel för förhandlingsfrågor, att denna bör kompletteras med en föreskrift att arbetstagarledamot ej heller får deltaga i styrelsens behandling av tvister om tolkningen eller tillämpningen av gällande kollektivavtal, eftersom sådana frågor kan vara minst lika betydelsefulla för företaget och inrymma minst lika starka partsintressen, som frågor om slutande av kollektivavtal. Motsva- rande uppfattning har också kommunförbundet och S] .

SAF finner det underkastat tvivel huruvida den i förslaget upptagna jävsregeln kan anses tillfyllest med hänsyn till olika tänkbara intresse- konflikter mellan å ena sidan bolag och å andra sidan arbetstagarleda- möter och deras huvudmän. Spörsmålet bör enligt SAF underkastas ytterligare överväganden under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1972: 116 92

Om tid nin g s f ö r e t a g e n inte undantas från en kommande lagstiftning hemställer Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska tidningsutgivareföreningen att lagen utformas så att arbetstagarledamot inte får deltaga i styrelsens behandling av fråga som rör den opinions- bildande verksamheten.

5.5. Undantag på grund av särskilda förhållanden

Den föreslagna undantagsbestämmelsen tillstyrks av LRF och Famil- jeföretagens förening, LRF dock med vissa tillägg. SHIO, industriför- bundet, handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Örebro, Göteborg, Borås och Karlstad samt Astra anser det betydelsefullt att undantag medgivits från lagen i vissa fall. Handelskmnrarna betonar vikten av att undantag verkligen medges i alla de fall där omständig- heterna motiverar detta.

LO godtar att en särskild skiljenämnd ges rätt att bevilja undantag från lagen för bolag där det av sådana skäl som anges i förslagets dispensbestämmelse skulle leda till väsentliga olägenheter om styrelse- representation införs. Ett villkor för att sådana undantag skall medges måste enligt LO vara att bolaget utfäster sig att tillgodose de anställdas önskemål på insyn och inflytande på annat likvärdigt sätt.

SAF och industriförbundet ifrågasätter om villkor vid medgivande av undantag obligatoriskt måste förekomma och anser att det torde vara tillräckligt att medgivande kan förenas med villkor. Hovrätten för Ned- re Norrland föreslår att den ändringen vidtas i lagtexten att ordet ”skall” utbyts mot ”bör”.

SAF hälsar med tillfredsställelse att de svårigheter, som anges i dis- pensbestämmelsen, beaktats vid lagtextens utformning men ifrågasätter om ej liknande svårigheter kan uppkomma i andra, nu ej förutsedda situationer. SAF anser därför att lagtexten bör kompletteras med en generalklausul av innebörd att även andra svårigheter än de uttryckligen nämnda skall kunna föranleda att undantag medges från lagen.

De i lagförslaget föreslagna möjligheterna till undantag bör enligt TCO:s mening användas med mycket stor restriktivitet och TCO ifråga- sätter om inte dispens från lagstiftningen i vissa fall bör vara tidsbe- gränsad. Vid ansökan till den föreslagna nämnden om undantag från lagen bör företaget åläggas foga protokoll från förhandlingar med de lokala fackliga organisationerna. TCO förutsätter att de fackliga huvud- organisationerna får tillfälle att yttra sig innan nämnden fattar beslut i sådana frågor.

LRF framhåller att undantagsbestämmelscrna bör tillämpas med generositet och ej restriktivt och hemställer att detta klart utsägs vad gäller bolag som ägs av ekonomiska föreningar. Familjeföretagens förening anser att undantag ej bör meddelas restriktivt och att begäran

• Sida 93
•  Original

Prop. 1972: 116 93

om undantag bör bedömas helt förutsättningslöst. Industriförbundet finner motivuttalandet om att undantag bör meddelas restriktivt onö- digt.

Om generellt undantag inte görs för bolag som ägs av ekonomiska föreningar, bör enligt LRF i stället en särskild undantagsregel härom in- tas i dispensbestämmelsen.

5.6. Nämnden för prövning av vissa frågor

Förslaget om inrättande av en särskild nämnd tillstyrks eller lämnas utan erinran av företagsdemokratidelegationen, SAF, LRF, industri- förbundet och Astra. SAF och industriförbundet framhåller att huvud- ansvaret för utvecklingen av företagsdemokratin måste vila på de direkt berörda parterna och deras organisationer.

SJ anser att, om det visar sig ogörligt att ge lagen sådan utformning att behov av dispensmöjlighet icke uppkommer, dispensbefogenheten bör läggas i Kungl. Maj:ts hand hellre än att anförtros en särskild nämnd.

Gränges ifrågasätter om man inte i den föreslagna lagen bör införa en generell rätt såväl för företaget som för de anställdas organisationer att till nämnden hänskjuta frågor inom lagens tillämpningsområde varom företaget och organisationerna inte kan träffa överenskommelse.

Beträffande den föreslagna nämndens sammansättning finner TCO denna acceptabel. SAF, industriförbundet och Gränges an- ser med hänsyn till arten av de uppgifter som ankommer på nämnden att i lagen bör intas en bestämmelse om att nämndens ordförande skall ha utövat domarämbetc.

Statsföretag framhåller att arbetsgivarrepresentationen i nämnden bör anpassas till i vilken arbetsgivarorganisation ett aktuellt företag ingår. Statsföretag föreslår vidare att nämnden ges uppgift att följa försöks— verksamheten och att den ges förslagsrätt i fråga om ändringar i lagen efter hand som erfarenheter från lagtillämpningen vinnes.

5.7. Introduktion och utbildning

Vikten av att utbildningsfrågan löses för de anställda som kommer att ingå i styrelserna för att försöksverksamheten skall ge ett positivt resultat betonas av företagsdemokratidelegationen, Statsföretagens för- handlingsorganisation, LO, SACO och SR, TCO, Familjeföretagens för- ening och Statsföretag.

TCO anser att denna utbildning i första hand bör bedrivas genom arbetstagarorganisationerna och att det framstår som angeläget att företagen beviljar ledighet för sådan utbildning och medverkar genom t. ex. ekonomiska bidrag till arbetstagarrepresentanter som önskar be-

• Sida 94
•  Original

Prop. 1972: 116 94 vista externa kurser. Det är också angeläget att företagen beviljar ledig- het och bidrag till kostnader för intern kontaktverksamhet, som måste bedrivas av de anställdas styrelserepresentanter, särskilt i företag med spridd verksamhet och i koncernföretag.

LO framhåller att inom organisationen påbörjats en planering för betydande utbildningsinsatser för dem som utses till arbetstagarleda- möter i styrelserna, vilket kan medföra väsentligt ökade anspråk på statliga medel till den fackliga utbildningen. I likhet med vad som uttalas i promemorian anser LO att även företagen bör bidra ekonomiskt till att skapa förutsättningar för ett gott utbyte av reformen. Sålunda bör arbetstagarledamöterna ges möjlighet att utan förlust av inkomst använda arbetstid till förberedelse för styrelsens sammanträden, till att söka kontakt med och informera sina uppdragsgivare och till att utbilda sig för sin uppgift. Enligt LO:s mening bör statsmakterna ge klart uttryck för denna syn på ett delat ansvar mellan staten, företagen och de fack- liga organisationerna för att reformens syften skall kunna förverkligas.

Enligt Statsföretag bör det vara i företagens intresse att medverka till att utbildning för styrelsearbetet kommer till stånd. ] den mån de fackliga organisationerna arrangerar sådan utbildning i egen regi, anser Statsföretag det vara naturligt att tjänstledighet beviljas för deltagande i utbildningen och att i företagen tillgänglig expertis ställs till förfogande för verksamheten. Det förutsätts härvid att de fackliga organisationerna svarar för kostnader i övrigt för den utbildning som arrangeras i deras egen regi. Deltagande i finansieringen kan dock övervägas i sådana fall då kurserna kan anses utgöra direkt ersättning för företagets utbildning i ämnet.

6. Departementschefen

6.1. Inledande synpunkter

Under de senaste decennierna har vårt land genomgått en genomgri- pande omdaning som berört praktiskt taget alla samhällslivets förhållan- den. Ett uppmärksammat inslag i denna bild utgörs av den allt snabbare strukturomvandlingen inom näringslivet, vilken satt sin prägel inte minst på utvecklingen inom industrin. Nya tekniska rön, förbättrade kommu- nikationer, förskjutningar i konsumenternas efterfrågan, ett friare och ökat internationellt handelsutbyte och en hårdnande internationell kon- kurrens har varit väsentliga drivkrafter i denna omvandling.

Följderna av denna utveckling har varit betydande. Särskilt industrins produktion och produktivitet har vuxit kraftigt liksom utrikeshandeln. Utvecklingen har också haft påtagliga effekter på arbetsmarknaden. Tidvis har det förelegat sysselsättningsproblcm medan det under andra

• Sida 95
•  Original

Prop. 1972: 116 95

perioder rått brist på arbetskraft. De strukturella förskjutningarna har även medverkat till regionala balansproblem. Miljöproblem har också starkt aktualiserats genom strukturutvecklingen.

Ett annat karakteristiskt inslag i utvecklingen är att en växande del av den ekonomiska och industriella aktiviteten koncentreras till ett mindre antal allt större företag eller sammanhållna företagsgrupper. Inte minst har här uppmärksammats de multinationella företagens snabbt växande roll inom ekonomin. Viktiga och övergripande beslut rörande närings— livets framtid tenderar sålunda i ökad omfattning att träffas av ett mindre antal grupper och personer.

Det var mot denna bakgrund som samarbetsutredningen år 1968 till- kallades för att utreda frågan om formerna för förbättrad information och vidgat samarbete mellan företag och samhälle.

Strukturomvandlingen har hittills allmänt sett inneburit ökat välstånd för flertalet människor. För många medför emellertid strukturomvand- lingen stora påfrestningar. Kraven på de anställdas insatser ökar i olika avseenden, arbetsuppgifterna förändras i allt snabbare takt och byten av anställning och sysselsättning blir allt vanligare. Även många av de för- ändringar i samhällsmiljön som bl.a. näringslivets omvandling driver fram upplevs av stora grupper av medborgare som negativa.

En fortsatt industriell utveckling, förbättrad materiell standard och ökad ekonomisk utjämning förutsätter ett dynamiskt och föränderligt nä- ringsliv. Strukturomvandlingen varken kan eller bör därför, när det gäl- ler ett land som vårt, försvåras eller stoppas. Det är emellertid av avgö- rande betydelse att samhället kan påverka och styra förändringarna så att de sker så lugnt och balanserat som möjligt. En förutsättning härför är en positiv medverkan från olika grupper i samhället. Detta kan upp- nås endast genom att medborgarna i växande utsträckning engageras i och ges ett inflytande över den ekonomiska utvecklingen. En ökad de- mokratisering av det ekonomiska livet måste därför vara ett väsentligt inslag i näringspolitiken.

Den sociala och ekonomiska omvandlingen har både påverkats av och gett upphov till ökade krav och förväntningar på ytterligare samhälleliga insatser. Kraven har avsett insatser av kommunala organ, länsorgan och centrala organ. De har kommit från såväl enskilda individer som företag och andra organisationer. De har gällt åtgärder på en rad olika områden som sysselsättningen, regionalpolitiken, bostadsbyggandet, kommunika- tionema och den inre och yttre miljön.

Dessa olika krav på samhällsinsatser för att tillgodose angelägna be- hov har resulterat i en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn. Arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken och industripolitiken är exempel på områden där under senare tid en kraftig satsning skett.

Diskussionen och förväntningarna rörande samhällets insatser har emellertid inte endast gällt åtgärdemas omfattning utan även deras in-

• Sida 96
•  Original

Prop. 1972: 116 96

riktning. De allt mer differentierade kraven och problemen har i ökad utsträckning tvingat fram samhällsinsatser av mer specialiserad och selek- tiv karaktär.

Samarbetsutredningen konstaterar också i sin analys att utvecklingen under de senaste decennierna visat att det inte alltid varit möjligt att med enbart generella medel uppfylla de krav på samhälleliga insatser som ställts. Behovet av mer selektiva åtgärder, dvs. sådana som berör sär- skilda företag, branscher eller regioner, har framstått allt klarare. Särskilt har detta gällt arbetsmarknaden. Behovet av åtgärder på detta område är till stor del en direkt följd av näringslivets strukturomvandling. Ut- redningen framhåller också att det inte räcker att med traditionella ar- betsmarknadspolitiska åtgärder, som i och för sig ofta är selektiva. ordna sysselsättning åt redan arbetslösa. För att garantera den enskilde trygghet och effektivt utnyttja samhällets resurser fordras att struktur- omvandlingen sker i kontrollerade former. Det är bl. a. angeläget att kunna påverka tidpunkten för t. ex. en mer omfattande företagsnedlägg- ning för att öka möjligheterna att finna annat arbete åt de anställda och ge rådrum för att pröva möjligheterna till lokalisering av andra företag till orten. För en mer balanserad regional utveckling finns också ett uppenbart behov av samråd mellan samhälle och företag kring viktigare planerade nyinvesteringar.

Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om samhällets ansvar för utvecklingen och dess följder. SAF, grossistförbundet och industri- förbundet framhåller emellertid att enligt deras uppfattning en klar ansvarsfördelning bör finnas mellan samhället och företagen. Huvud— principen bör därför vara att samhällets inflytande över företagens beslut i största möjliga utsträckning skall ske i form av generella regler. Jag delar uppfattningen att en ansvarsfördelning måste finnas mellan före- tagen och samhällets olika organ. Den praktiska utvecklingen har emel- lertid visat att gränserna för en sådan ansvarsfördelning inte kan vara en gång för alla givna utan att de måste kunna förändras.

Samhället måste, som bl. &. KF framhållit i sitt remissyttrande, betrak— tas som ett alltmer komplicerat samarbetssystem där bl. a. företag, kom- muner, län och stat ingår som integrerade delar. Samtidigt har ambitio- nerna beträffande samhällets insatser vuxit. Liksom samarbetsutredning- en anser jag det därför inte möjligt att begränsa sig till generella regler och åtgärder om målen för samhällets verksamhet skall kunna tillgodo- ses. Som en komplettering av de generella medlen fordras möjligheter till selektiva insatser. Näringslivets dynamiska utveckling medför ofta att generella åtgärder inte hinner få effekt eller verkar på ett inte önskat sätt. Under sådana förhållanden är selektiva insatser många gånger de enda som kan ge den avsedda effekten.

Jag anser, liksom utredningen, att behovet av ett vidgat medinflytande för olika grupper och kravet på utbyggda selektiva samhälleliga insatser

• Sida 97
•  Original

Prop. 1972: 116 97

fordrar ett utbyggt samarbete mellan samhället och företagen. Särskilt markant framstår detta behov på det lokala och regionala planet. Kom- munerna måste anpassa sin verksamhet till näringslivets utveckling sam- tidigt som denna utveckling i hög grad påverkas av olika kommunala aktiviteter. Det är därför, som utredningen framhåller, inte en fråga om man skall ha ett samarbete mellan företag och samhälle, ett samarbete som innebär ömsesidig påverkan i olika sakfrågor, utan mer en fråga om i vilka former samarbetet skall ske.

Som utredningen också visar förekommer redan i dag ett betydande informellt och spontant samarbete och informationsutbyte mellan ett stort antal företag och olika kommunala myndigheter och regionala samhällsorgan. Jag finner detta mycket värdefullt men anser att detta samarbete bör kunna ytterligare vidgas och fördjupas samt ges ökad stadga och kontinuitet. Innan jag tar upp frågan om samarbetets närmare former vill jag emellertid sammanfattningsvis framhålla att syftet med ett sådant samarbete i första hand måste vara att öka de olika parternas kunskap om företagens resp. samhällets problem och utveckling, ge parterna möjlighet att påverka och samordna planering och beslut om sysselsättning, investering, omflyttning etc. samt att ge berörda personer och organ ökat rådrum och handlingsberedskap.

Ett huvudelement i och en förutsättning för samarbetet är att ett till- fredsställande utbyte av information kommer till stånd mellan företagen och samhällets organ rörande avsikter, förväntningar och planerade åt- gärder. Skall samhället kunna tillgodose de växande krav som ställs måste det kunna planera sin verksamhet och genomföra *planema på basis av bästa möjliga informationsunderlag.

Kraven på en breddad och fördjupad samhällsaktivitet med ett bety- dande inslag av selektiva åtgärder ökar således behovet av planering inom den offentliga verksamheten. Detta behov har under senare år medfört att olika åtgärder vidtagits för att förbättra planering på olika nivåer inom flertalet samhälleliga verksamhetsområden. Bostadsbyggan- det är sedan flera är föremål för kommunal flerårsplanering. Försöks- verksamhet pågår även med kommunal ekonomisk långtidsplanering. På länsnivån pågår en uppbyggnad av den regionalpolitiska planeringen. Genom utbyggnad och integrering av olika sektorplaner skapas sam- ordnade länsprogram. På central nivå pågår inom ämbetsverk och de- partement olika aktiviteter i syfte att skapa planeringsunderlag för den långsiktigt inriktade verksamheten. Det gäller härvid bl. a. en ut— veckling av branschanalysema och konjunkturprognoserna, de centrala och övergripande långtidsutredningama och den regionalpolitiska ut- vecklingsplaneringen.

Samarbetsutredningen framhåller att erfarenheterna visar att informa— tionsunderlaget för den pågående utbyggnaden av planeringen är otill- räckligt. Utredningen föreslår att ett system utvecklas som möjliggör

7. Riksdagen 1972. ] saml. Nr 116

• Sida 98
•  Original

Prop. 1972: 116 98

snabb information om företagens lägesbedömningar och framtidsplaner till offentliga organ samt om de offentliga organens verksamhet och planer till företagen. Vad utredningen anfört bestyrks av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över utredningens betänkande. Jag delar utredningens mening om behovet av bättre informationsunderlag inte minst när det gäller regionala data och underlag för samarbete på lokal och regional nivå. Den nuvarande bristen på uppgifter om företagens planering och förväntningar på medellång sikt försvårar effektiva sam- hälleliga insatser. Flera händelser under senare tid har enligt min me- ning ytterligare understrukit detta förhållande.

Jag vill i detta sammanhang betona att syftet med ett utbyggt samhäl— leligt informations- och planeringssystem inte är att skapa en centralise- rad detaljplanering av näringslivets eller de individuella företagens ut- veckling. Syftet måste tvärtom vara att skapa ett informationsunderlag som gör det möjligt för beslutsfattare inom företag, kommuner, län och centrala organ att aktivera samarbetet mellan företag och samhälle och att fatta mer välgrundade beslut än f. n. Därigenom bör förutsättningar- na för ett bibehållande av nuvarande decentraliserade ekonomiska sy- stem förbättras.

Mot denna bakgrund finner jag, i likhet med så gott som samtliga remissinstanser, att samarbetsutredningens förslag om ett nytt informa- tionssystem utgör en lämplig grund för ett ytterligare utvecklat och systematiserat samarbete mellan företag och samhälle. Jag förordar där- för, som närmare utvecklas senare, att informationssystemet blir före- mål för cn särskild försöksverksamhet.

Ett inslag i samhällsutvecklingen som på många håll väckt betänklig- heter är koncentrationen av ekonomiska resurser till ett begränsat antal storföretag eller företagsgrupper med gemensamma ägarintressen. Det dominerande inflytandet över dessa ekonomiska enheter utövas ofta ge— nom förvaltningsbolag och stiftelser. Den centralisering, i en del fall till utlandet, av vissa beslutsfunktioner som detta innebär kan försvåra sam- arbete och planering på lokal nivå. Även från allmän samhällsekono- misk och ekonomisk-demokratisk synpunkt kan denna koncentration medföra speciella svårigheter. Den roll som dessa företagsgrupper så- lunda spelar gör det angeläget att finna nya vägar för ett ökat och effek- tiviserat samarbete mellan företag och samhälle.

Det nuvarande samarbetet mellan samhälle och företag på central nivå sker på företagssidan främst genom olika företagsorganisationer. I syfte att pröva nya direkta vägar för samhällets information och sam- arbete med enskilda företag och vissa större stiftelser vars verksamhet har riksbetydelse föreslår samarbetsutredningen försöksverksamhet med offentlig styrelserepresentation i ett antal bolag och en permanent sådan ordning för vissa stiftelser.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1972: 116 99

Remissinstansernas synpunkter är splittrade i denna fråga. Utred- ningens förslag om begränsad försöksverksamhet med styrelserepresen- tation för det allmänna i aktiebolag tillstyrks sålunda i princip av post- verket, bankinspektionen och riksrevisionsverket medan statskontoret, konjunkturinstitutet och kommerskollegium anser att det behövs närmare analys och precisering av styrelserepresentationens betydelse. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge redovisar vissa juri- disk-tekniska invändningar mot förslaget. Av de länsstyrelser som yttrat sig i frågan är övervägande delen positiva, endast länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län avstyrker förslaget. Förslaget tillstyrks även av landstingsförbundet, landstingen i Östergötlands och Västernorrlands län, liksom av LO och TCO. KF har i princip inga invändningar mot att en försöksverksamhet kommer till stånd.

Företagens organisationer liksom LRF och de enskilda företag som yttrat sig i frågan avstyrker genomgående förslaget och instämmer i den reservation som avgetts av en av utredningens ledamöter. Även SACO avstyrker en försöksverksamhet med offentliga styrelserepresen- tanter.

Sammanfattningsvis kan dock konstateras att det finns en betydande opinion för utredningens förslag. Även jag anser det vara angeläget att pröva nya former för direkt samarbete inom ledande beslutsorgan mellan vissa företag, företagsgrupper och allmännyttiga stiftelser å ena sidan och samhället å den andra. Som jag senare närmare kommer att utveckla förordar jag därför att en begränsad försöksverksamhet med offentliga styrelseledamöter kommer till stånd.

Jag har hittills i huvudsak behandlat samhällets och medborgarnas information om och inflytande på den ekonomiska utvecklingen i stort. En viktig närbesläktad fråga gäller löntagarnas inflytande i företagen. I direktiven till samarbetsutredningen framhölls att utred- ningen inte skulle ta upp problem som hade direkt anknytning till frå- gan om en vidgad och fördjupad företagsdemokrati då dessa förutsågs komma att behandlas i annan ordning. 1 betänkandet påpekas dock att bl.a. ett informationssystem av det slag utredningen föreslår bör kunna utgöra en värdefull grundval för en intern diskussion mellan representanter för ledningen och de anställda rörande företagets ut- vecklingsbetingelser och framtidsplaner. Som jag senare kommer att närmare utveckla anser jag det väsentligt att systemet utformas så att dessa möjligheter blir fullt tillvaratagna.

Frågan om de anställdas inflytande i företagen dvs. företagsdemo- kratin har länge diskuterats i vårt land. En alhnän uppfattning har därvid varit att det i första hand bör ankomma på arbetsmarknadens parter att ta ställning till och genom frivilliga överenskommelser söka finna lösningar på de problem som uppkommer i detta sammanhang.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1972: 116 100

Det är också i linje med detta synsätt som bl. a. inrättandet av före- tagsnämnderna och utvecklingen av deras verksamhet skett i vårt land.

Under senare år har debatten rörande företagsdemokratins problem breddats och fördjupats. Samtidigt har en vidgad försöksverksamhet med olika och i viss mån nya former av vidgad företagsdemokrati in- letts. I mer systematisk form kom en sådan verksamhet tidigast till stånd inom den statliga företagsgruppen. Redan i slutet av år 1968 till- kallades sålunda en särskild delegation för frågor rörande försöksverk- samhet med fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen. Ett år senare inleddes en motsvarande aktivitet inom den centrala of- fentliga förvaltningen genom delegationen för förvaltningsdemokrati. Parallellt med detta har en likartad verksamhet utvecklats inom vissa enskilda och kooperativa företag liksom inom delar av den kommunala sektorn. '

Vid 1971 års LO-kongress gavs företagsdemokratifrågorna ctt be- tydande utrymme. Kongressen antog ett handlingsprogram för demo- krati i företagen vari bl. a. krävs att löntagarnas fackliga'organisatio- ner i företagen skall få rätt att tillsätta en minoritet av ledamöterna i aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas styrelser. TCO har framfört liknande krav.

Jag finner den ökade uppmärksamheten och praktiska försöksverk- samheten kring företagsdemokratins problem glädjande. Det är här fråga om en väsentlig rättvisefråga som måste finna sin lösning. Men företagsdemokratin utgör också ett naturligt och oundgängligt inslag i näringspolitiken. En smidig anpassning till ändrade förhållanden och en fortlöpande effektivisering av produktionen förutsätter enligt min mening att de anställda i ökad utsträckning kan engageras i före- tagens problem. Detta måste ske genom att löntagarna ges ett ökat in- flytande över men också större ansvar för fattandet och genomförandet av de beslut genom vilka företagets utveckling formas.

Jag delar uppfattningen att frågorna rörande den närmare utform- ningen av arbetstagarnas inflytande i företagen bör lösas av arbets- marknadsparterna själva. Den hittillsvarande utvecklingen har emellertid visat att här föreligger bl. a. vissa juridiska hinder som begränsar par- ternas möjligheter att genom egna överenskommelser driva fram en verksamhet av önskvärd bredd och djup. I sådana fall och där frå- gorna är av stor allmän betydelse anser jag att samhället har en skyldighet att medverka till en lösning genom att undanröja legala eller institutionella hinder för en utveckling mot en vidgad företags- demokrati.

I detta syfte har också olika åtgärder vidtagits under senare år. Frågan om ny arbetarskyddslag är således under utredning. Den av riksdagen begärda översynen av arbetsfredslagstiftningen pågår. Sedan det visat sig inte möjligt att avtalsvägen nå fram till en överenskommel-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1972: 116 101

se har vidare LO och TCO hemställt till Kungl. Maj:t om lagstagad rätt till styrelserepresentation för de anställda. Frågan har därefter behandlats i en inom industridepartementet utarbetad promemoria med förslag till lag om sådan representation.

I promemorian framhålls att styrelserepresentation för de anställda löser endast en del av de företagsdemokratiska problemen. Som ett element i ett utvecklat och mångförgrenat system för de anställdas in- flytande övcr olika beslutsnivåer i företaget fyller emellertid styrelse- representationen en väsentlig funktion. Jag finner att utredningens för- slag berör en angelägen fråga och att en försöksverksamhet bör kom- ma till stånd även på detta område.

Mot bakgrund av det anförda kommer jag i det följande att ta upp frågorna om ett nytt informationssystem, offentlig styrelserepresentation i ett antal bolag och stiftelser samt styrelserepresentation för de anställ- da.

Samarbetsutredningens förslag om offentliga revisorer kommer att ytterligare beredas inom berörda departement. I detta sammanhang kommer även frågan om löntagarrevisorer att behandlas. Förslaget om företagens offentliga redovisning, som utarbetades av samarbetsutred- ningen i samarbete med fondbörsutrcdningen, torde få anmälas i sam- band med att ställning tas till förslaget om en ny aktiebolagslag (SOU 1971: 15). Denna fråga bereds inom justitiedepartementet. Även riks- dagens skrivelse 1970: 374 om ökat inflytande i företagen för sam- hället och de anställda torde få prövas i samband med arbetet på en ny aktiebolagslag.

6.2. Ett nytt informationssystem

Grunden för ett effektivt samarbete mellan företag och samhälle är en tillförlitlig information rörande företagens resp. samhällets verk- samhet och avsikter. Samarbetsutredningen anser sig emellertid kunna konstatera att det nuvarande informationsutbytet mellan företag och samhälle är behäftat med vissa brister. Informationen rörande företagens verksamhet är sålunda f.n. i huvudsak anpassad till den generella eko- nomiska politikens behov. Vidare är informationen i regel tillbaka- blickande eller utformad med ett kort tidsperspektiv. Även informationen till företagen rörande den offentliga sektorns planering har brister liksom informationen mellan den offentliga sektorns olika delar.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att ett system utvecklas som möjliggör snabb information om företagens lägesbedömningar och framtidsplaner till offentliga organ samt om de offentliga organens verksamhet och planer till företagen.

Informationssystemet avses i första hand tjäna lokala och regionala syften, dvs. kommunernas, länsorganens och företagens planering och

• Sida 102
•  Original

Prop. 1972: 116 - 102

samarbete. I andra hand kan den centrala ekonomiska politiken genom informationssystemet få ett bättre faktaunderlag.

Vad utredningen anfört om bristerna i det nuvarande informations- utbytet mellan företag och samhälle har bestyrkts av remissbehandling- en. Från många håll framhålls att befintlig statistik till större delen avser förfluten tid och att tidsavståndet mellan insamling och publi- cering är stort. Planeringsunderlaget är sålunda många gånger mycket bristfälligt. I denna riktning uttalar sig bl. a. SJ , bostadsstyrelsen, lant- bruksstyrelsen, alla länsstyrelserna, kommun- och landstingsförbunden, arbctstagarorganisationcrna, SAF, grossistförbundet och industriför- bundet. Remissinstanserna anser allmänt att ett genomförande av ut- redningens förslag i hög grad skulle förbättra underlaget för regional och kommunal planering.

Behovet av ett bättre informationsutbyte är enligt min mening väl dokumenterat. Utan ett tillfredsställande sådant utbyte kan ett effektivt samarbete mellan företag och samhälle inte komma till stånd. I likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser jag att ut- redningens förslag utgör en lämplig utgångspunkt för utvecklingen av ett system för informationsutbyte. Utredningens förslag har under be- redningen i vissa delar prövats och utvecklats bl. a. genom en för— studie som departementet låtit genomföra. Studien, som utförts av SCB, har omfattat två län och ett hundratal företag i vart och ett av länen. Syftet var att pröva blankett- och frågeutformningen med hänsyn till företagens svarsmöjligheter, uppgifternas Spridning och önskemålen om sekretess. Studien har visserligen utfallit väl men det är enligt min me- ning inte möjligt att utan en mer omfattande utvecklings- och försöks- verksamhet i detalj fastställa informationssystemets konstruktion och funktion. Jag anser därför att en'särskild försöksverksamhet bör komma till stånd inom detta område. Först när resultaten av denna verksamhet föreligger kan slutlig ställning tas till frågan.

Som bakgrund till de lagstiftningsåtgärder som behövs för försöks- verksamheten vill jag i det följande redovisa vissa allmänna synpunkter på informationssystemets uppläggning vilka bör bli föremål för pröv- ning inom försöksverksamhetens ram. Närmare direktiv och riktlinjer för försöksverksamheten bör utfärdas av Kungl. Maj:t.

När det gäller samhällsorganens kunskaper om företagens fram- tidsbedömningar konstaterar utredningen att bristerna främst gäller det medellånga perspektivet, dvs. 2—-—5 år, samt information, som är använd- bar på den kommunala och regionala nivån, dvs. information rörande individuella företag eller arbetsställen. Liksom flertalet remissinstanser delar jag denna bedömning. Jag anser således att det i första hand är på dessa nivåer som åtgärder bör sättas in. Systemet bör emellertid byggas upp så att det möjliggör regionala och branschvisa sammanställ-

• Sida 103
•  Original

Prop. 1972: 116 103

ningar. Härigenom kan även underlaget för den centrala näringspoli- tiska planeringen förbättras.

Enligt utredningens förslag skall informationssystemet bestå av tre komponenter, nämligen information från företagen till den offentliga sektorn, information från samhället till företagen samt information inom den offentliga sektorn.

Förslaget till uppbyggnad får ett positivt mottagande av remiss- instanserna. Bl.a. kommunförbundet, landstingsförbundet och arbets- tagarnas organisationer tillstyrker det föreslagna systemet. Även SAF, grossistförbundet och industriförbundet tillstyrker förslaget i princip men framhåller samtidigt att nuvarande samarbete på sina håll fungerar utomordentligt väl och att det nya systemet bör ansluta till detta sam- arbete.

Jag finner för min del den skisserade uppläggningen ändamålsenlig och lämplig att utgöra en grund för försöksverksamhetens inriktning.

I det följande kommer jag först att ta upp frågan om organisationen av informationen från företagen till samhället.

Utredningen konstaterar att samhällets informationsbehov rörande företagen gäller dessas utveckling på både kort och lång sikt. Detaljera- de uppgifter behövs dock inte beträffande alla företag. Informations- inhämtandet kan begränsas till vad som är nödvändigt för att urskilja de fall som är intressanta, dvs. kan tänkas ha betydelse för samhälls- planeringen eller påkalla någon form av åtgärder från samhällets sida. För dessa fall måste emellertid kontaktvägar stå öppna för komplette- rande information. Informationen från företag till samhälle bör alltså ske i två steg. I det första samlas viss standardiserad information in genom ett rapportsystem. I det andra, som endast gäller de intressanta fallen, inhämtas erforderlig tilläggsinformation genom ett system av etablerade kommunikationskanaler.

Lämpligheten i denna uppläggning ifrågasätts i regel inte av remissinstanserna. Den föreslagna modellen synes även enligt min me- ning vara lämplig för denna komponent i informationssystemet.

I fråga om rapportsystemet visar utredningens undersökningar att förmågan att lämna uppgifter hos åtminstone en del av företagen är liten och att kravet på konkretiserade uppgifter därför bör begränsas till s.k. barometerdata, dvs. till vissa allmänna uppgifter som anger ten- denserna i företagets planerade eller förväntade utveckling.

Rapportsystem och informationskanaler skall enligt förslaget ha SCB:s företagsregister som bas. Länsstyrelsen skall utifrån bl.a. företagsre- gistrets uppgifter och efter samråd med berörd kommun besluta om vilka företag som skall ingå i systemet och svara för insamling och granskning. Även Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bemyndigar skall kunna föreskriva att vissa företag skall ingå i rapport—

• Sida 104
•  Original

Prop. 1972:116 104

systemet. De uppgifter som skall inhämtas skall avse utvecklingstenden- ser för dels de två närmaste, dels de tre därpå följande åren och lämnas två gånger per år av företrädare för företagsledningen. Utredningen föreslår att rapportsystemet skall omfatta uppgifter i fråga om bl. a. sysselsättning, investeringar, etableringar, nedläggningar och lönsamhet. Antalet uppgifter som skall lämnas bör enligt förslaget successivt byggas ut.

Vissa remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs och Krono- bergs län, SAF, grossistförbundet, industriförbundet och köpmannaför- bundet, understryker vad utredningen anfört om de mindre och medel- stora företagens begränsade möjligheter att lämna information om sin planering eller förväntningar på längre sikt.

Förslaget att utnyttja det centrala företagsregistret som bas för syste- met tillstyrks allmänt. Samtidigt framhålls från åtskilliga håll att regist- ret behöver förbättras. Behovet av enhetlighet mellan olika regioner vid valet av företag framhålls av flera instanser bl. a. länsstyrelsen i Älvs— borgs län, statskontoret och LO. Flera länsstyrelser framför önskemålet att även företag med mindre än 50 anställda bör kunna åläggas upp- giftsskyldighet.

När det gäller frågan om vilka uppgifter som skall infordras redo- visar remissinstanserna skilda synpunkter, även om utredningens förslag i stort tillstyrks. Olika instanser föreslår dock kompletterande frågor. Statskontoret vill att uppgifterna skall belysa företagens ”dynamik”. Planverket ger exempel på ytterligare uppgifter som behövs för att be- lysa företagens anspråk på samhället. Även flera länsstyrelser föreslår kompletteringar. LO anser att ytterligare sysselsättningsuppgifter, som närmare belyser arbetskraftens situation, bör infordras. SAF, grossist— förbundet och industriförbundet samt vissa företag understryker å andra sidan önskemålet att uppgifterna begränsas till sådana som är av väsentlig betydelse för berörda myndigheter och för samhällsplaneringen. Behovet av flera av de föreslagna uppgifterna ifrågasätts därför, bl. a. uppgifterna om etablering utomlands och lönsamhet.

Flera instanser framhåller att uppgifter av barometertyp har begrän- sad användbarhet och förordar någon form av siffermässig precisering. Några remissinstanser, bl. a. statskontoret, konjunkturinstitutet och AMS, ifrågasätter om det inte räcker med uppgiftsinsamling en gång per år.

Jag är medveten om särskilt de mindre företagens svårigheter att lämna uppgifter om planering och förväntningar. Den föreslagna baro- metertekniken synes dock kunna vara ändamålsenlig om den komplette- ras med vissa basdata, t. ex. det senaste årets omsättning och sysselsätt- ning. Detta bekräftas av den förstudie som gjorts under beredningen av frågan i departementet. Frågeteknikens närmare utformning bör prövas i den fortsatta försöksverksamheten.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1972: 116 105

I fråga om de arbetsställen som bör omfattas finner även jag att en generell nedre storleksgräns i princip är önskvärd, lämpligen vid arbets- ställen med minst 50 sysselsatta. Inom vissa kommuner kan emellertid företag med mindre än 50 sysselsatta spela en avgörande roll inom samhället. Möjligheter bör därför finnas att föreskriva att även mindre arbetsställen skall ingå i systemet. Under försöksperioden bör det an- komma på den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att föreskriva vilka arbetsställen som skall omfattas av försöksverksamheten. Målet bör vara att informationssystemet skall omfatta hela näringslivet utan begränsning till viss näringsgren. En successiv utbyggnad kan dock vara lämplig. Jag anser att systemet inledningsvis bör begränsas till in- dustrin.

Beträffande informationens innehåll synes de av utredningen före- slagna uppgifterna täcka behovet. Främst bör sådana uppgifter som anger förhållanden som direkt berör samhället, dvs. förändringar i sysselsättning, nyetablering inom och utom landet, flyttning eller ned- läggning, investeringsvcrksamhet etc. ingå i informationssystemet från början. Även uppgifter om lönsamhet, produkter och marknad är önsk- värda. Behoven och erfarenheterna av försöksverksamheten bör vara avgörande för en successiv utbyggnad av rapportsystemet. Också frågan om uppdelningen av planperioden fem är bör prövas i detta samman- hang. Förändringarna inom näringslivet sker så snabbt att en uppgifts- insamling två gånger per år är önskvärd. Inledningsvis synes den dock kunna begränsas till en gång per år.

Handläggningen, dvs. insamling och granskning av uppgifter skall enligt utredningens förslag göras av länsstyrelsen, som efter eventuell komplettering sänder uppgifterna till SCB och — ifråga om de s.k. intressanta fallen — till de regionala och kommunala organ som sär- skilt bedöms behöva informationen för sin verksamhet. Flertalet remiss- instanser anser detta i stort sett vara en lämplig uppläggning av hand- läggningen. LO framhåller dock att de anställda genom sina fackliga företrädare bör ha full insyn i informationsutbytct mellan företagen och samhället. TCO anför liknande synpunkter. Frågan behandlas även i rapporten Demokrati i företagen till 1971 års LO-kongress. Där fram- hålls bl. a. att samhällets behov av information om företagens planering och framtidsutveckling knappast är större än de anställdas. De fackliga organisationerna måste därför ha en fullständig inblick i informations- utbytet mellan företag och samhälle. Om organisationernas och före- tagsledningens bedömningar skiljer sig åt bör detta framgå av den redo- visning som lämnas till länsstyrelsen. Enligt rapporten bör därför före- tagsnämnden få granska den information som företagsledningen avser att lämna och därvid ha möjlighet att vid avvikande mening komplette— ra med ett eget yttrande.

Jag delar i huvudsak utredningens syn på handläggningsfrågoma.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1972: 116 106

När det gäller de anställdas behov av insyn i företagens framtidsplane- ring synes ett informationsutbyte via företagsnämnd i enlighet med LO:s och TCO:s förslag kunna främja en fördjupad information och en effektivisering av samarbetet inom företagen. Jag finner det därför angeläget att informationsutbytet genom försöksverksamheten utformas så att där företagsnämnder finns deras medverkan garanteras. Företags- nämnderna, eller eventuellt särskilt arbetsutskott inom nämnderna, bör sålunda få ta del av både den utåtgående information från företagen och den samhälleliga informationen till företagen. Detta samråd, vars omfattning bör redovisas på rapportblanketterna till länsstyrelserna, bör efter hand kunna byggas ut genom att nämnderna aktivt medverkar vid informationsmaterialets upprättande.

Inom flertalet län har under senare är olika näringslivsorganisationer bildat regionala samarbetsorgan för handläggning av vissa gemensamma frågor. I remissyttranden av bl. a. kommerskollegium, länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs län, Företagareföreningarnas förbund, kom- munförbundet samt av SAF, grossistförbundet och industriförbundet har frågan om dessa organs medverkan inom informations- och sam- arbetssystemet aktualiserats. De kontakter med företag och organisa- tioner som organen har bör vara av värde för bl. a. länsstyrelserna vid uppläggningen av informationsutbytet och tolkningen av informationen. Jag finner det därför angeläget att även denna fråga uppmärksammas under försöksverksamheten.

Utredningen föreslår att kommun vid vite skall kunna kalla repre- sentanter för företag inom kommun till överläggning i frågor som berör denna. Förslaget möter inga invändningar från remissinstanserna. Jag anser det vara angeläget för informations- och samarbetssystemets funk- tion att det generella rapportsystemet kan kompletteras med den mer detaljerade information som direkta överläggningar kan ge. Därför bör enligt min mening både kommun och länsstyrelse få rätt att vid vite kalla företag till överläggningar i frågor som berör komm-un- resp. läns- myndighet.

Beträffande den offentliga sektorns information till företagen föreslås att kommunerna åläggs skyldighet att informera företagen om sådana förhållanden i kommunens verksamhet och planering som kan vara av betydelse för företaget. Informationen skall ske i de former som kom- munen själv bedömer lämpliga. Enligt utredningen bör dock vissa väg- ledande riktlinjer utfärdas för denna verksamhet. Även de regionala organen bör åläggas skyldighet att lämna information —— lämpligen skriftligen — minst en gång per år till de företag som är ålagda upp- giftsskyldighet. Enligt förslaget bör viss ledamot av kommunstyrelse och länsstyrelse ansvara för att företagen erhåller information.

Jag delar i likhet med flertalet remissinstanser utredningens syn- punkter beträffande formerna för den offentliga informationen till

• Sida 107
•  Original

Prop. 1972: 116 107

företagen. Möjligheter bör finnas att anpassa informationen till de särskilda lokala och regionala förhållandena, varvid även de mindre företagens informationsbehov måste beaktas. Jag delar dock stats- kontorets synpunkt att viss enhetlighet i fråga om innehåll och utform- ning bör eftersträvas även på detta område. Utredningens förslag bör i stort kunna ligga till grund för försöksverksamheten. l denna verksam- het bör även ingå att utarbeta och pröva vissa riktlinjer för informatio- nen.

Utredningen föreslår att företagens och samhällsorganens uppgifts- skyldighet skall regleras genom en särskild lag om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor. Förslaget innebär bl. a. att länsstyrelse får före- skriva att näringsidkare som har arbetsställe inom länet högst två gånger årligen skall lämna uppgift till länsstyrelse om huvuddragen i den vän- tade ekonomiska utvecklingen av verksamheten vid arbetsstället samt om huvuddragen i planerad eller förväntad utvidgning eller inskränkning i produktionen, sysselsättningen eller driften vid arbetsstället. Lagen fö- reskriver även skyldighet för företagare att på kallelse inställa sig till överläggningar med kommunstyrelse i berörd kommun. När uppgifts- eller överläggningsskyldighet inte fullgörs kan vite föreläggas.

Lagen skall enligt förslaget även reglera länsstyrelsernas skyldighet att vidareförmedla erhållen information samt kommunernas och läns- styrelserna skyldighet att informera företagen om den offentliga plane— ringen.

Förslaget att uppgiftsskyldighet för företagen fastställs genom lag tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som anser att företagen inte har möjlighet att lämna menings- fulla uppgifter, avstyrker dock lagstiftning. Några instanser ifrågasätter behovet av en sådan lagstiftning. När det gäller de offentliga organens informationsskyldighet anser flera instanser att särskild lagstiftning inte behövs. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser sålunda att kom- munallagens regler är tillräckliga. Länsstyrelsen i Kristianstads län fram- håller att den representation som olika parter numera har i länsstyrelsen medför att styrelsen själv utan särskilda föreskrifter kan bedöma vilka former för informationen som är lämpliga.

Även jag ansluter mig till uppfattningen att företagens informations- skyldighet bör regleras genom lagstiftning.

Vad gäller samhällets information till företagen förekommer redan nu i åtskilliga kommuner en ganska livlig kontakt mellan kommunen och näringslivet och i samband därmed ett betydande informationsut- byte. Också de regionala statliga organen lämnar vid informella kon- takter en hel del information till företagen. I de flesta fallen torde före- tagen även utan lagstiftning kunna få den information som de behöver från samhället. Samhällsorganens aktivitet på detta område synes dock variera i fråga om intensitet, innehåll och inriktning. Utredningen har

• Sida 108
•  Original

Prop. 1972: 116 108

bl. a. pekat på att framför allt de mindre och medelstora företagens in- formationsbehov inte beaktas i tillräckligt hög grad. En lagstiftning om samhällets information till företagen är enligt min mening ägnad att ge enhetlighet, fasthet och regelbundenhet åt denna informationsgivning. Genom en sådan lagstiftning uppnås även en balans mellan företagens rättigheter och skyldigheter i informationshänseende.

För överblickens skull är det enligt min mening av värde att de grund- läggande principerna för informationsutbytet mellan företag och sam- hälle samlas i en särskild lag. Vad gäller innehållet i denna lag kan jag i stort sett ansluta mig till utredningens förslag. I lagen bör sålunda anges i vilka hänseenden och i vilken omfattning företag kan åläggas uppgifts- skyldighet. Lagen bör vidare uppta bestämmelser om den information som länsstyrelserna och kommunerna skall lämna till företagen.

Utredningen framhåller den stora betydelse som ett effektivt sekre- tesskydd har för informationssystemets funktion. Utredningen har fun— nit, att den art av verksamhet som det nya informationssystemet förut- sätter inte kan hänföras under någon nu gällande bestämmelse i sekre— tesslagen. Därför föreslås att i sekretesslagen införs en ny paragraf. Enligt denna får handling som kommit in till eller upprättats hos myn- dighet, som avses i den föreslagna lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor, inte utan näringsidkarens samtycke utlämnas förrän tjugo år förflutit från handlingens datum om handlingen innehåller upp- lysningar om hans affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men.

I utredningens förslag till lag om uppgiftsskyldighet ingår vidare en särskild bestämmelse om tystnadsplikt. Denna stadgar att uppgifter som erhållits inte obehörigen får yppas eller nyttjas. I övrigt föreslår utredningen att frågan om sekretesskyddets praktiska tillämpning bör regleras genom tillämpningsföreskrifter och instruktioner.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig på denna punkt, bl. a. hovrät- ten över Skåne och Blekinge, SCB, flertalet länsstyrelser, kommunför- bundet, SAF, industriförbundet och de enskilda företagen, understryker behovet av ett effektivt sekretesskydd. Flera instanser anser att de före- slagna bestämmelserna garanterar tillfredsställande sekretess medan några anser dem otillräckliga.

Även jag anser att behovet av sekretesskydd och skyddcts utform- ning är av väsentlig betydelse för informationssystemets funktion. Un— der beredningen har vissa studier rörande bl. a. sekretessfrågan gjorts. Dessa synes visa att sekretessen vid användningen av barometerdata kan lösas på tillfredsställande sätt.

För den mer detaljerade utformningen av sekretesskyddet behövs emellertid ytterligare studier av informationssystemets konstruktion och sekretesskyddets effektivitet. Det bör undersökas om det exempelvis kan vara lämpligt att utse ansvariga informationsmottagare inom olika

• Sida 109
•  Original

Prop. 1972: 116 109

samhälleliga organ eller om det går att på annat sätt begränsa sprid- ningen av uppgifterna. Till grund för denna utvecklingsverksamhet bör läggas viss lagstiftning av i princip det slag som utredningen föreslagit.

I lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor bör sålunda intas en straffsanktionerad bestämmelse, som förbjuder den som till följd av lagen får kunskap om en företagares affärs- eller driftförhållan- den, att obehörigen yppa eller nyttja dessa kunskaper.

Som utredningen anfört kan de uppgifter som kommer in ej anses åtnjuta sekretesskydd enligt nu gällande sekretesslag. Denna lag bör därför ändras så, att uppgifter som innehåller upplysningar om före- tags affärs- eller driftförhållanden ej utlämnas om detta kan skada företaget.

Av betydelse när det gäller att skydda interna företagsangelägenheter är också vilken spridning de inlämnade uppgifterna får. För att be- stämmelserna om tystnadsplikt och handlingssekretess skall få ett så reellt innehåll som möjligt, anser jag att lagen bör uppta också en bestäm- melse som begränsar den krets som skall få ta del av uppgifterna.

Utredningen framhåller att arbetet med rapportsystemet till en början bör ha karaktär av en under fem år bedriven försöksverksamhet. Denna bör pröva både systemets bredd i fråga om medverkande före- tag och djup beträffande ingående uppgifter och tidsperioder samt frå- gan när under året uppgifter bör inhämtas. Vidare anser utredningen att det behövs en central instans som samlar in erfarenheter, utvärderar dessa samt med utgångspunkt härifrån successivt modifierar systemet. Som lämpligt organ har utredningen föreslagit beredningen för regional planering med SCB som utredningssekretariat.

Behovet av en försöksverksamhet för systemets utveckling och pröv- ning understryks av flera remissinstanser varvid bl. a. framhålls bety- delsen av att pröva systemets möjligheter att särskilja de intressanta fal- len samt länsstyrelsernas funktion i sammanhanget. Beträffande förslaget om central instans för informationssystemet under försöksperioden samt sekretariat tillstyrks utredningens förslag.

Som framgår av det förut anförda delar jag utredningens och re- missinstansernas synpunkter om behov av en försöksverksamhet inom detta område. Jag anser dock, bl.a. på grundval av de studier som gjorts under beredningens gång, att försöksperiodens längd bör kunna begränsas till tre år. Försöksverksamheten bör inte vara inriktad endast på att pröva rapportsystemets tekniska uppläggning. Även sådana frågor som kommunernas möjligheter att utnyttja en ökad information, sam- hällsorganens information sinsemellan och till företagen samt företagens utnyttjande av samhällelig information behöver belysas liksom behovet och utformningen av tillämpningsföreskrifter. Verksamheten under för— sökstiden måste samordnas och utvärderas. Härför behövs ett särskilt organ. Beredningen för regional planering har upplösts. Ett annat organ

• Sida 110
•  Original

Prop. 1972: 116 110

måste därför tillskapas för ändamålet. Detta organ bör också anför- tros uppgiften att på grundval av erfarenheterna under försökstiden läg- ga fram förslag till ett mera permanent system för informationsutbytet på detta område.

För att biträda nämnda organ bör ett sekretariat bildas. För i första hand det statistiska arbetet kan SCB:s medverkan påräknas. Informa- tionssystemets utveckling fordrar även direkt medverkan från länssty— relsernas sida. Informationssystemets regionala handläggning torde till stora delar direkt beröra arbetet vid länsstyrelsernas planeringsavdel- ningar. Samtidigt som informationssystemet skapar nya arbetsuppgifter torde den information som erhålls genom systemet ersätta andra in- samlingsrutiner och underlätta vissa arbetsuppgifter. Jag räknar därför med att länsstyrelsernas arbete med infomationssystemet under för- söksperioden bör kunna genomföras med befintliga resurser. Kost- naderna för informationssystemet kan till den del särskild medelsan- visning är erforderlig beräknas uppgå till omkring 1 milj. kr. per år under försöksperioden. Kostnaderna hänför sig huvudsakligen till nyss- nämnda organs vcrksamhet. Verksamheten kommer att påbörjas redan under innevarande budgetår. Kostnaderna bör bestridas av medel från trettonde huvudtitelns kommittéanslag.

I fråga om informationssystemets utveckling framhåller utredningen behovet av samordning av det samhälleliga datainsamlandet för att för- hindra dubbelarbete. På sikt bör enligt utredningen införas bestäm- melser som innebär att innan uppgifter i större omfattning inhämtas samråd skall ha ägt rum med ett samordnande statligt organ.

Remissinstanserna instämmer i dessa uttalanden. Flera instanser bl. a. statskontoret, SCB, kommerskollegium och riksrevisionsverket un- derstryker härvid att det behövs ytterligare analys av hela det sam— hälleliga informationsbehovet. Även jag finner det angeläget att risken för dubbelarbete i informationsinsamlandet beaktas. Ett av försöksverk- samhetens syften bör således vara att undersöka möjligheterna att und- vika dubbelarbete för uppgiftslämnare och uppgiftsbearbetande organ.

Riksdagen har genom skrivelse (rskr 1970: 132) överlämnat banko- utskottets utlåtande (BaU 1970: 20) över vissa motioner. l utlåtandet berörs bl. a. frågan om möjligheter för samhället att ingripa innan beslut om nedläggning eller förflyttning av företag sker. Frågan är till vä- sentlig del ett informationsproblem. Enligt min mening kommer en ut- byggd information enligt det system som nu redovisats att ge samhället ökade möjligheter till åtgärder av de slag som motionärerna åsyftat. Även frågan om möjligheter för samhället att temporärt driva nedlägg- ningshotade företag berörs i bankoutskottets utlåtande. Frågan har ny- ligen varit föremål för prövning och föranlett beslut om statligt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag (prop. 1972: 64, InU 1972: 12, rskr 1972: 222). Riksdagens skrivelse bör där- för enligt min mening inte föranleda någon ytterligare åtgärd.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1972: 116 111

6.3. Offentlig styrelserepresentation i vissa aktiebolag och stiftelser

Samarbetsutredningen anför tre olika motiv för samhällelig styrelse— representation, nämligen ideologiska, effektivitetspolitiska och intresse- bevakande. De ideologiska motiven baseras på ett allmänt rättvisekrav och på paralleller med samhället i stort och utgår från att det inom före- tagen måste finnas en demokratisk kontrollmöjlighet gentemot dem som styr. De effektivitetspolitiska argumenten innebär ett hävdande av att företagens effektivitet ökar genom att representanter för det allmänna bereds plats i företagens styrelser. De intressebevakande motiven slutli- gen utgår från att samhället behöver styrelserepresentation för att kunna bevaka att dess intressen beaktas i företagens verksamhet.

Vid sina principiella överväganden har utredningen funnit att ett kon- sekvent tillgodoseende av dessa motiv inte kan ske inom ramen för nu— varande associationsrätt. Utredningen anser det inte heller möjligt att med bestämdhet värdera de positiva resp. negativa konsekvenserna av samhällelig styrelserepresentation, särskilt som man här i landet saknar erfarenhet av sådan ordning. Mot bl. a. denna bakgrund föreslår utredningens majoritet att en begränsad försöksverksamhet med offentlig styrelserepresentation skall komma till stånd. Förslaget innebär såvitt avser aktiebolagen att Kungl. Maj:t får rätt att under en försöksperiod av fem år utse en styrelseledamot i vart och ett av högst 20 bolag.

Remissinstansernas allmänna reaktion i fråga om offentlig styrelsere- presentation i aktiebolag är splittrad. Flertalet myndigheter är dock posi- tiva till syftet med åtgärden. Viss tveksamhet redovisas emellertid beträf- fande de föreslagna forrnernas effektivitet. LO och TCO ställer sig posi- tiva till förslaget. Organisationerna understryker bl. a. behovet av en mer mångsidig sammansättning av styrelserna mot bakgrund av de stora samhälleliga konsekvenser som företagens agerande ofta medför. Den pågående koncentrationen och internationaliscringen av företagandet an- ses vidare medföra att behovet av samhällelig styrelserepresentation ökar.

Företagarorganisationerna och företagen avstyrker förslagen. SAF, grossistförbundet och industriförbundet menar att förslaget innebär att man inför ”statlig maktutövning utan demokratisk kontroll”. Risken för skadliga konsekvenser av styrelseledamöter med särskilt mandat och dubbel lojalitet anses vara stor. Bl. a. anförs att fara föreligger för att styrelsernas arbete blir mindre effektivt.

Samarbetsutredningens förslag till informationssystem syftar främst till att främja ett utbyggt samarbete på lokal och regional nivå. Förslaget om offentliga styrelseledamöter i ett antal bolag syftar däremot till ett begränsat försök till samarbete mellan samhälle och företag på central nivå inom styrelsernas ram och på ett allmänt närings- och företagspoli— tiskt plan.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1972: 116 112

Offentlig styrelserepresentation innebär att kretsen av beslutande per- soner och grupper i de ledande organen i för samhällets utveckling be- tydelsefulla företag och institutioner kan vidgas. En sådan utveckling ligger, enligt min mening, väl i linje med den allmänna demokratiserings— processcn i vårt land. De stora företagen och kanske framförallt förvalt- ningsbolagen har successivt kommit att spela en allt väsentligare roll i näringslivet och den ekonomiska utvecklingen. Behovet av demokratiskt inflytande måste avse också företagen och gälla inte minst deras relatio- ner till samhällets organ och till samhällspolitikens olika områden.

Det demokratiska inflytandet över företagens verksamhet kan till en del säkras genom allmänna bestämmelser i form av lagstiftning, som anger principer och avgränsningar för företagens handlande. I dagens dynamiska samhälle ställer det sig dock svårt att på detta sätt skapa en god samordning och ömsesidig anpassning av de intressen som gör sig gällande i dessa sammanhang. Risken är bl. a. att det tvingas fram en omfattande och detaljerad normapparat med växande byråkrati och centralisering som följd om man på denna väg söker garantera nya intressenters inflytande. Vad som fordras är snarare en mer flexibel och direkt metod att kanalisera de nya intressentemas medverkan och därmed skapa ökade samarbetsmöjligheter och en förbättrad och fort- löpande samordning av företagens och samhällets planering och utbygg— nad. Samarbetsutredningen anvisar en metod att genom offentligt ut- sedda styrelseledamöter vidga kretsen av de personer som beslutar i före- tagen och därmed förbättra företagens funktion inom samhället.

Jag delar inte uppfattningen att den föreslagna åtgärden skulle utgöra en statlig maktutövning utan demokratisk kontroll. Tvärtom anser jag att en försöksverksamhet med offentlig representation i ett antal för samhällsutvecklingen väsentliga företag bör ses som ett naturligt led i en strävan mot breddad och fördjupad ekonomisk demokrati. De of- fentliga styrelserepresentanterna skall i första hand fungera som kontakt- och opinionsförmedlare mellan företag och företagsledning å ena sidan och de allmänna samhällsintressena å den andra. Att ett sådant utbyte av information sker är enligt min uppfattning av stor betydelse.

Frågan om den dubbla lojaliteten har som redan framgått tagits upp av vissa remissinstanser. SAF, grossistförbundet och industriförbundet framhåller att de offentliga styrelseledamöterna genom uppgiften att ver- ka för att samhällets intressen beaktas, får en markerad särställning och dubbel lojalitet. Det finns sålunda enligt organisationerna en risk för att de offentliga ledamöterna inte delar övriga ledamöters strävan efter enighet i besluten. Vidare finns det stora risker för jäv i frågor som gäller företagens förbindelser med samhället och samhällsägda företag. Bl. a. detta medför enligt organisationerna betydande risker för försämrad effektivitet i styrelsernas arbete. Andra remissinstanser anser inte att

• Sida 113
•  Original

Prop. 1972: 116 113

den dubbla lojaliteten utgör ett avgörande argument mot förslaget. Bank- inspektionen anför sålunda att svårigheterna inte bör övedrivas. Inom näringslivet har man redan förvärvat en väl fungerande rutin när det gäller att lösa integritetskonflikter. Det finns därför enligt inspektionen ingen anledning att tro att en offentlig styrelseledamot skulle uppträda på illojalt sätt i motsvarande situation. Flera länsstyrelser framför lik- nande synpunkter.

Frågan om den dubbla lojaliteten är inte ny. Genom den koncen- tration av styrelseuppdrag som råder har problemet en relativt omfattan— de aktualitet. Som bankinspektionen anfört har emellertid de praktiska problemen i regel kunnat lösas utan att de behövt drivas till sin spets. Jag bedömer att svårigheterna inte behöver bli större när det gäller offentliga styrelseledamöter.

Jag finner med hänsyn till 'det anförda att ett system med offentliga styrelseledamöter är värt att pröva som komplement till andra åtgärder för att förbättra samarbetet och informationsutbytet mellan företagen och samhället. .

Jag har hittills uppehållit mig vid frågan om offentlig styrelserepresen- tation i vissa aktiebolag. Utredningen förordar emellertid också att Kungl. Maj:t skall få rätt att utse en styrelseledamot i allmännyttig stif- telse med tillgångar som överstiger 5 milj. kr. Förslaget motiveras bl.a. av den skattemässigt gynnade ställning som de allmännyttiga stiftelserna intar och de vittgående samhällsekonomiska konsekvenser som kan bli följden av omplaceringar av stiftelsernas tillgångar.

Enligt utredningens förslag bör styrelserepresentationen i stiftelser inte ha försökskaraktär utan liksom representationen i affärsbankerna bli permanent.

Förslaget har berörts endast av ett begränsat antal remissorgan. De of- fentliga instanserna, i första hand länsstyrelserna, tillstyrker utredningens förslag. Även LO och TCO biträder förslaget. Enligt TCO bör dock Kungl. Maj:t i fråga om stiftelser som åtnjuter skattefrihet även ges rätt att fastställa stadgar, stiftelseurkund, antal ledamöter i styrelsen, arbets- uppgifter och mandattid. Företagarorganisationerna är splittrade i den- na fråga. Svensk industriförening anser offentlig styrelserepresentation motiverad i detta fall men förordar en annan ordning för utseende av styrelseledamöterna. Svenska företagares riksförbund och SHIO avstyr— ker däremot förslaget. KF reser inga invändningar medan några stiftel- ser ifrågasätter behovet av offentliga styrelseledamöter utan att dock di- rekt avstyrka förslaget.

Jag delar utredningens uppfattning att de motiv som kan anföras för styrelserepresentation i aktiebolag har viss giltighet också beträffande de allmännyttiga stiftelser som genom aktieinnehav kan utöva inflytande över väsentliga delar av näringslivet. Den gynnade ställning i skattehän- seende som stiftelserna intar är även den ett starkt motiv för att det all-

• Sida 114
•  Original

Prop. 1972: 116 114

männa bör få insyn i hur stiftelserna disponerar sina tillgångar. Den kan också antas medverka till att stiftelserna successivt får en allt större samhällsekonomisk betydelse. De nu nämnda omständigheterna utgör enligt min mening tillräckliga skäl för att förslaget om offentlig styrelse- representation bör omfatta även vissa från samhällsekonomisk synpunkt mera betydelsefulla stiftelser.

Utredningen föreslår som redan nämnts att systemet med offentlig styrelserepresentation i stiftelser omedelbart skall få permanent form. Jag anser dock med hänsyn till att verksamheten är ny och önskvärd- heten av en samordning med informations- och samarbetssystemets övriga delar, att övervägande skäl talar för att verksamheten även i detta fall bör vara av försökskaraktär.

Vad beträffar omfattningen och inriktningen av systemet med offent- lig styrelserepresentation förelår utredningen i fråga om aktiebolag att Kungl. Maj:t får rätt att utse en styrelseledamot i högst 20 sådana företag. Styrelserepresentationen bör enligt utredningen komma i frå- ga i företag av olika typer, i olika branscher, med olika storlekar och med olika ägareförhållanden. Som ett komplement till styrelserepresen- tationen i affärsbankema anser utredningen det vara väsentligt att för- söksverksamheten bl.a. omfattar ett antal affärsbankema närstående holding- och investmentbolag.

När det gäller stiftelser förordar utredningen, som nämnts, att Kungl. Maj:t skall kunna utse en ledamot i styrelsen för allmännyttig stiftelse vars tillgångar överstiger 5 milj. kr.

Enligt en undersökning som utredningen har företagit, skulle vid en sådan begränsning 35 stiftelser som står under tillsyn enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser beröras av förslaget. Som utredningen har anfört synes dock huvuddelen av dessa vara av mindre intresse från de synpunkter som nu är i fråga. Det gäller de stiftelser vars tillgångar i huvudsak är bundna i fastigheter. Utöver de nu nämnda stiftelserna finns några med tillgångar överstigande 5 milj. kr., vilka inte står under tillsyn av länsstyrelse. Utredningen bedömer att det med hänsyn till åtgärdens syfte i praktiken skulle. kunna vara motiverat att förordna offentlig styrelseledamot i 15—20 stiftelser.

När det gäller omfattningen av försöksverksamheten med offent- lig styrelserepresentation i aktiebolag har det vid remissbehandlingen bl.a. framförts önskemål om att den bör bli så bred och representativ som möjligt samt att urvalet av företag bör ske efter objektiva normer.

LO, SSU och bankinspektionen understryker behovet av ett så brett och representativt företagsurval som möjligt. LO anser att det från denna synpunkt inte är möjligt att på förhand begränsa antalet före- tag till 20. Custos framhåller att urvalet av företag efter en objektiv norm, exempelvis aktiekapitalets storlek, eliminerar risken för att före- tag som utväljs skall mista utlandets eller allmänhetens förtroende.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1972: 116 115

Jag har tidigare förordat att den offentliga styrelserepresentationen i såväl aktiebolag som stiftelser t.v. ges karaktär av försöksverksamhet. I likhet med utredningen anser jag att denna bör ha en begränsad om- fattning. Detta möjliggör givetvis inte ett företagsurval efter sådana statistiska indelningsgrunder och med en sådan allsidighet som vissa re- missinstanser förespråkat.

Genom att inrikta den offentliga styrelserepresentationen mot några få men ur samhällsekonomisk synvinkel intressanta typer av förmögen- hetsförvaltande institutioner, bör de avsedda syftena ändå kunna till- godoses samtidigt som man får en representativ bild av förhållandena på området. Offentlig styrelserepresentation bör därför enligt min upp- fattning under försöksperioden endast prövas i sådana ekonomiska en- heter som kan utöva ägarinflytande över grupper av andra företag, dvs. större förvaltnings- och investmentbolag samt stiftelser vars förmögen- het huvudsakligen består av aktier i svenska bolag. På så sätt kommer de renodlade produktionsbolagen att falla utanför försöksverksamheten.

Då ett stort antal av de svenska förvaltnings- och investmentbolagen samt de mer betydelsefulla allmännyttiga stiftelserna har nära anknyt- ning till någon bank, kommer en sådan inriktning av försöksverksam- heten som jag här förordat att bilda ett naturligt komplement till det nuvarande systemet med offentlig styrelserepresentation i affärsbanker- na. Vidare skapas ökade möjligheter att belysa de integrations- och kon- centrationsförhållanden som utvecklas genom samarbete mellan banker, stiftelser och förvaltningsbolag.

Mot denna bakgrund bör Kungl. Maj:t få rätt att utse en offentlig representant jämte suppleant i styrelsen för aktiebolag, vars verksamhet huvudsakligen är inriktad på att äga eller förvalta fast eller lös egendom, eller sådan allmännyttig stiftelse som har tillgångar överstigande 5 milj. kr. Rätten bör samtidigt få omfatta sammanlagt högst 30 sådana aktiebolag och stiftelser.

Vad gäller försöksperiodens längd vill jag erinra om att jag för in- formationssystemet förordat en treårig försöksperiod. Det är önskvärt att försöksverksamheten drivs parallellt så att erfarenheterna kan ut- värderas samtidigt och i ett sammanhang. Då även beträffande den offentliga styrelserepresentationen en kortare försöksperiod än den av utredningen föreslagna synes kunna ge erforderliga erfarenheter förordar jag att försöksperioden också i detta fall fastställs till tre år.

Utredningen anser att det lika litet som i fråga om representationen i affärsbankema närmare bör läggas fast hur de offentliga styrelseleda- möterna i aktiebolag och stiftelser skall arbeta. Ett fastläggande skulle enligt utredningen äventyra möjligheterna till en meningsfull insats. Några remissinstanser, däribland statskontoret, framhåller dock att de offentliga styrelseledamöternas roll som informationsförmedlare mellan företag och samhälle behöver preciseras. Även från uppföljnings- och

• Sida 116
•  Original

Prop. 1972: 116 116

utvärderingssynpunkt framhålls behovet av riktlinjer för denna för- söksverksamhet.

Innan formerna för verksamheten ytterligare diskuteras vill jag framhålla att jag delar utredningens uppfattning att huvuduppgiftema för de offentliga styrelseledamöterna i bolagen bör vara att tillföra bo- lagets styrelse samhälleliga synpunkter på ärenden som tas upp i sty— relsen och verka för att dessa synpunkter beaktas. De bör vidare kunna delge Kungl. Maj:t allmänna synpunkter och erfarenheter som samhälls- representanter. För offentlig styrelserepresentant i stiftelse bör härut- över en viktig uppgift vara att iaktta att verksamheten bedrivs på sådant sätt att de syften som utgjort grunden för stiftelsens gynnade ställning i skattehänseende tillgodoses.

Beträffande formerna för de offentliga styrelseledamöternas verk— samhet synes frågan i första hand gälla på vad sätt de offentliga sty- relseledamöterna skall informeras om de samhälleliga intentionerna samt hur dessa ledamöter skall dels informera sig om resp. företags verksamhet, dels finna lämplig form för att informera Kungl. Maj:t om relevanta åtgärder och problem.

Allmänt vill jag framhålla att formerna för försöksverksamheten med offentlig styrelserepresentation inte i detalj och i förväg bör eller ens kan fastställas. Meningen med försöksverksamheten är bl.a. att succes- sivt pröva sig fram till lämpliga lösningar. Jag vill i detta sammanhang peka på vissa åtgärder som kan vidtas för att underlätta de offentliga styrelseledamöternas arbete. För att offentlig styrelseledamot skall kun- na delge styrelsen samhällets synpunkter och värderingar bör han kon- tinuerligt förses med material som visar bl. a. samhällets näringspolitiska strävanden. Särskilda kontaktkonferenser mellan styrelseledamöter och företrädare för samhället bör vidare kunna genomföras varvid såväl sam- hällets intentioner som ledamöternas erfarenheter av styrelseuppdraget bör kunna dryftas. Vid dessa konferenser kan givetvis inte problem rö- rande enskilda företag och stiftelser behandlas.

I fråga om arbetsformema vill jag vidare framhålla att även om försöksverksamheten förutsätter relativt öppna och i förväg obundna former, fordrar en försöksverksamhet av denna art även en viss admini- strativ ledning för bl.a. verksamhetens igångsättning. Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om behovet av en särskild basorgani- sation för administrationen av försöksverksamheten. Frågan diskuteras inte av utredningen men vissa remissinstanser, såsom LO och SSU, fram- håller behovet av en sådan organisation. Det ligger i sakens natur att en försöksverksamhet på något sätt måste samordnas. Även utvärderingen av försöksverksamheten fordrar en organiserad insats. Jag anser dock inte att det för detta fordras något nytt offentligt organ. Uppgifterna synes kunna fullgöras inom Kungl. Maj:ts kansli.

Beträffande de offentliga styrelseledamöternas ställning inom sty-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1972: 116 117

relserna vill jag betona att ledamöterna inte skall inta någon särställning utöver vad som direkt följer av det särskilda tillsättningsförfarandet. De skall i möjligaste mån ha samma rättigheter och samma skyldigheter som andra ledamöter. I den mån särskilt permanent beredningsorgan eller arbetsutskott finns inom styrelsen förutsätter jag dock att den of- fentliga styrelseledamoten ges tillfälle till medverkan inom detta organ.

De offentliga styrelseledamöterna i bolag och stiftelser bör enligt utredningens förslag utses bland personer med stort allmänekonomiskt kunnande och med god kännedom om samhällets intentioner inom främst näringspolitiken. Jag delar denna uppfattning. Det är uppen- bart att kraven på personlig kapacitet och integritet måste vara stora. Utom företags- och allmänekonomiskt kunnande och god kännedom om de samhälleliga målsättningarna inom främst näringspolitiken mås- te även krävas god kontakt- och samarbetsförmåga med representanter för såväl företag som centrala samhällsorgan.

Utredningen föreslår att arvode till offentlig styrelseledamot i aktie- bolag bör betalas av företaget. Arvodets storlek skall dock fastställas av Kungl. Maj:t. Motsvarande regler föreslås vid styrelserepresentation i stiftelser. Förslaget har inte mött några erinringar från remissinstanser- nas sida i fråga om aktiebolagen. Några remissinstanser framhåller när det gäller stiftelserna att särskild ersättning f.n. inte utgår till styrelse- ledamöter i vissa stiftelser. Jag finner det dock vara rimligt att i enlig- het med utredningens förslag likartade regler gäller och att arvode till offentlig styrelseledamot betalas av resp. företag och stiftelse med be- lopp som Kungl. Maj:t bestämmer.

Systemet med offentlig representation i styrelserna för vissa aktiebolag och stiftelser tar, som tidigare nämnts, främst sikte på att pröva en ny väg för information och samarbete mellan dessa institutioner och cen- trala samhällsorgan. Den ekonomiska strukturen i vårt land är emeller- tid sådan att näringsverksamheten inom många kommuner kraftigt do- mineras av ett eller ett par större företag. Utvecklingen av sysselsätt- ningen, bostadsbyggandet och andra samhällsinvesteringar liksom skatte- underlaget påverkas här i avgörande grad av förändringar i dessa före- tags verksamhet och framtidsplaner. Jag anser att det vore väl motiverat att kommunen i dessa fall bereddes tillfälle utse en representant i det dominerande företagets styrelse. Det är därför enligt min mening av intresse att även få till stånd en försöksverksamhet med kommunal sty- relserepresentation som ett komplement till det tidigare föreslagna nya informationssystemet. Jag utgår från att det inom flera företag, som intar en sådan ställning i kommunens ekonomiska liv som här avses, finns ett motsvarande intresse för att pröva denna form för vidgat samarbete i syfte att emå en förbättrad samordning mellan samhällets och företagets framtidsplanering. En försöksverksamhet bör således här t.v. baseras på frivilliga överenskommelser mellan berörda kommuner

• Sida 118
•  Original

Prop. 1972: 1.16 118 och företag. Jag förutsätter dock att riktlinjerna för denna verksamhet tas upp till överläggningar mellan kommunförbundet och andra berörda organisationer.

Försöksverksamheten med offentliga styrelseledamöter i vissa aktie- bolag och stiftelser förutsätter däremot viss lagstiftning. Denna bör ut- formas som en fullmakt för Kungl. Maj:t att förordna en offentlig styrelseledamot i sammanlagt högst 30 förvaltningsbolag samt sådana allmännyttiga stiftelser som har tillgångar överstigande 5 milj. kr. La- gen bör i övrigt uppta endast vissa grundläggande bestämmelser. Ur- valet av de aktiebolag och stiftelser som skall omfattas av försöksverk- samheten bör ske efter de riktlinjer som jag angivit i det föregående.

I enlighet med utredningens förslag och efter mönster av motsva- rande bestämmelse i banklagen bör i lagen tas' in en föreskrift om att of- fentlig styrelseledamot särskilt skall verka för att samhällets intressen beaktas i bolagets eller stiftelsens verksamhet. I övrigt bör för offentlig styrelseledamot i aktiebolag i princip gälla samma kvalifikationskrav och bestämmelser som gäller för styrelseledamöter som utses av bolagsstäm- ma. Detta innebär bl.a. att sådan ledamot blir underkastad de skade- stånds- och straffbestämmclser som finns intagna i aktiebolagslagen.

I fråga om stiftelser saknas civilrättsliga regler om vem som utser ledamöter i styrelsen, om antalet ledamöter i styrelsen, styrelseledamöter- nas mandattid, styrelsens uppgifter etc. Sådana förhållanden regleras i första hand genom stiftelseurkunder, stadgar m.m. Vissa bestämmel- ser om styrelses uppgifter finns i lagen om tillsyn över stiftelser. I många fall finns emellertid inte någon legal reglering att anknyta till. Några särskilda bestämmelser bör inte meddelas i detta sammanhang. Det får anses ligga i sakens natur att, då inte annat sägs, offentlig styrelseleda- mot i stiftelse i princip har samma ställning och ansvar som övriga sty- relseledamöter.

6.4. Styrelserepresentation för de anställda

6.4.1 Allmänna synpunkter Fackföreningsrörelsen har alltsedan sin tillkomst sett som sin uppgift att höja löntagarnas ekonomiska och sociala standard. Under lång tid kom insatserna i praktiken att koncentreras på att nå en förbättring av löne- och anställningsvillkoren. Efter hand som dessa insatser — på flera områden understödda av lagstiftning —-— resulterat i en höjd levnadsstan- dard och ökad social trygghct för löntagarna har emellertid intresset mer och mer inriktats mot andra sidor av arbetet. Kravet på företagsde- mokrati har med tiden fått en allt mer framskjuten plats både i den all- männa debatten och i faekföreningsrörelsens handlingsprogram. Detta krav gäller såväl ökad frihet och självständighet för den enskilde arbets-

• Sida 119
•  Original

Prop. 1972: 116 119

tagaren som ökat inflytande och medbestämmanderätt för arbetstagarna i gemen i fråga om företagets ledning.

Ett betydelsefullt steg i riktning mot ökad företagsdemokrati togs i vårt land genom tillkomsten av de avtal om företagsnämnder som år 1946 träffades mellan SAF och LO resp. SAF och TCO. Dessa avtal ersattes i april 1966 av nya samarbetsavtal mellan parterna. Utöver nya nämndavtal innefattade uppgörelsen vid detta tillfälle en överenskom- melse mellan SAF, LO och TCO om främjandet av samarbetet mellan företagsledning och anställda. I anslutning till denna överenskommelse inrättades ett gemensamt organ, Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor, med uppgift att genom information, utbildning och forskning främja det lokala samarbetet. Liknande samarbetsorgan har inrättats på fler- talet övriga avtalsområden, däribland kooperationens och den statliga och kommunala förvaltningens områden.

Under de senaste åren har i en rad företag, såväl enskilda som offent- liga, inletts försöksverksamhet med olika former av vidgad företagsde— mokrati. I systematisk form kom sådan verksamhet tidigast i gång i de statliga aktiebolagen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade statsrådet Wickman hösten 1968 en delegation för försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen (Fi 1969: 64). I direktiven framhålls bl. a. att företagsdemokratin i princip bör innebära medverkan av de anställda på alla beslutsnivåer inom företaget. Olika grader av inflytande anges dock som tänkbara, från information och samråd till medbestämmande. Inom statsförvaltningens område bedrivs sedan hösten 1969 en motsvarande försöksverksamhet genom delegatio- nen för förvaltningsdemokrati (Fi 1970: 67). Enligt direktiven skall de allmänna utgångspunkterna för försöksverksamheten rörande fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen också gälla inom den stat- liga förvaltningen.

Till det tidigare nämnda utvecklingsrådet för samarbetsfrågor har knutits en permanent arbetsgrupp för forskning (URAF) som tar initia- tiv till och följer försök vilka syftar till fördjupad företagsdemokrati. Liknande försöksverksamhet har också inletts inom kooperationen och den kommunala förvaltningen under medverkan av utvecklingsråden för dessa områden.

Ett inslag i den pågående försöksverksamheten är styrelserepresenta- tion för de anställda. I ett begränsat antal aktiebolag har på stämman representanter för de anställda utsetts till ordinarie styrelseledamöter. Till denna kategori hör flera av Statsföretag AB:s dotterbolag och några privatägda aktiebolag. I vissa andra privatägda aktiebolag har man i styrelsen adjungerat representanter för de anställda. I de fall styrelse- representation för de anställda i den ena eller andra formen införts har som regel arbetarna fått en representant och tjänstemännen en.

• Sida 120
•  Original

Prop. 1972: 116 120

Genom beslut av riksdagen tidigare i år (prop. 1972: 97, KU 1972: 31, rskr 1972: 241) har de legala hindren undanröjts för en motsvarande försöksverksamhet på den kommunala förvaltningens område. Enligt lagen (1972: 271) om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller landstingskommunal nämnd föreligger sålunda numera möjlighet att medge företrädare för de kommunalanställdas fackliga organisationer rätt att närvara vid sammanträde med kommunal nämnd och delta i överläggningarna men ej i besluten.

En utveckling liknande den jag här antytt har ägt rum i flera väst- europeiska industriländer. Arbetstagarnas krav på medinflytande i före- tagen har genom avtal eller lagstiftning tillgodosetts i skiftande former, som dock i regel har många drag gemensamma med våra företags- nämnder. Jag vill i detta sammanhang erinra om det lagförslag som nyligen antagits i Norge och som innebär att det i aktiebolag med mer än 200 anställda skall inrättas ett förvaltningsråd (bedriftsforsamling) med minst tolv ledamöter, av vilka en tredjedel skall väljas av och bland de anställda och två tredjedelar av bolagsstämman. Det ankommer på förvaltningsrådet att välja styrelse i bolaget och utöva beslutanderätten i fråga om investeringar av större betydelse och beträffande rationalise- ringar eller omläggning av driften som kan medföra större ändring eller omdisponering av arbetsstyrkan. I fråga om mindre företag gäller, att en majoritet av arbetstagarna i företag med mer än 50 anställda kan begära att en tredjedel av styrelsen, dock minst två ledamöter, skall få utses av och bland de anställda. Lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1973.

Vid 1971 års LO-kongress ägnades företagsdemokratifrågorna stor uppmärksamhet. Kongressen antog ett program för ökad företags— demokrati, vilket förutsätter en reell medbestämmanderätt för arbets- tagarna i olika frågor som rör såväl den enskildes arbetssituation som det kollektiva löntagarintresset i företaget. Programmet innehåller krav på ett ökat inflytande för de anställda på alla beslutsnivåer i företagen. Bl.a. föreslås att de anställdas fackliga organisationer vid företagen skall få rätt att utse en minoritet av ledamöterna i aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas styrelser.

Inom TCO arbetar en kommitté med uppgiften att utreda arbets- platsens samarbetsfrågor. Till TCO-kongressen 1970 lade kommittén fram en delrapport, som innehåller handlingslinjer för en demokratise- ring av arbetslivet. I rapporten, som godkändes av kongressen, anges styrelserepresentation som en av de åtgärder, vilka bör vidtas för att öka de anställdas inflytande.

I början av innevarande år hölls överläggningar mellan SAF samt LO och TCO i syfte att avtalsvägen tillförsäkra de anställda represen- tation i aktiebolagens styrelser. Dessa överläggningar avbröts emellertid sedan SAF förklarat att man inte ansåg sig behörig att träffa avtal som

• Sida 121
•  Original

Prop. 1972: 116 121

skulle binda bolagsstämmorna. När det således visat sig inte vara möj— ligt att nå en lösning genom frivilliga avtal vände sig arbetstagarorga- nisationerna till Kungl. Maj:t med begäran om lagstiftning som ger de anställda rätt till styrelserepresentation.

Detta är bakgrunden till det förslag som lagts fram i departements- promemorian. Förslaget gäller enbart aktiebolag med undantag för bank- och försäkringsaktiebolag och innebär i korthet att de anställda i aktiebolag med mer än 100 anställda får rätt att utse två ledamöter i styrelsen. Verksamheten föreslås få försökskaraktär under en period av fem år.

Jag konstaterar med tillfredsställelse att inte någon remissinstans ställt sig avvisande till förslagets syfte, dvs. att ge de anställda större in- flytande i företagen, och jag tolkar detta som ett uttryck för en allmän uppfattning att demokratin inte kan ges ett annat och mera begränsat innehåll i arbetslivet än på andra samhällsområden. Det kan heller inte i längden försvaras att de anställda är utestängda från de organ i före- tagen där besluten fattas, beslut som på ett genomgripande sätt kan förändra deras egen situation. För egen del anser jag det i hög grad angeläget att ta ytterligare ett steg mot demokratins förverkligande i arbetslivet och genomföra en reform som ger de anställda inflytande även över företagens ledning.

Promemorieförslaget har fått ett i stort sett positivt mottagande. Fler- talet remissinstanser har inte haft något att erinra mot att de anställda genom lagstiftning ges rätt till styrelserepresentation. Till de remiss— instanser som sålunda godtar förslaget eller lämnar det i huvudsak utan erinran hör bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, kommerskollegium, de fackliga organisationerna, KF och LRF, Statsföretag samt de privata företagen Astra, IBM och NCB. Några remissinstanser, däribland fler- talet näringslivsorganisationer, ställer sig däremot tveksamma eller av- visande till förslaget. SAF finner sålunda lagstiftning vara en mindre lämplig metod att lösa samarbetsfrågor och anser att det bästa resultatet nås om man låter flexibla lösningar växa fram på frivillighetens väg. På samma linje går industriförbundet och grossistförbundet. SAF anser dessutom att frågan om lagstiftning är för tidigt väckt. Det hade enligt föreningen varit att föredra att man avvaktat resultatet av pågående försöksverksamhet. Denna uppfattning delas av SHIO och även Svensk industriförening har uttalat sig för ett uppskov.

Det är välbekant att många arbetsmarknadsfrågor som i andra länder gjorts till föremål för lagstiftning i vårt land har fått sin lösning genom frivilliga avtal. Detta gäller t. ex. det samråd och informationsutbyte som äger rum inom företagsnämnderna. Avtalsvägen har också, all- mänt sett, många fördelar genom de möjligheter den erbjuder till en flexibel anpassning till förhållandena inom olika branscher och företag. Om detta råder knappast delade meningar. Det är vid det här laget en

• Sida 122
•  Original

Prop. 1972: 116 122 väl befäst tradition på den svenska arbetsmarknaden att parterna så långt det överhuvudtaget är möjligt söker lösa gemensamma frågor genom frivilliga överenskommelser. Å andra sidan har statsmakterna inte tvekat att genom lagstiftningsåtgärder ge sitt stöd åt angelägna reformkrav, när förhandlingsvägen visat sig inte vara framkomlig. En- ligt min mening har frågan om styrelserepresentation för de anställda kommit i ett sådant läge. För att frågan inom rimlig tid skall få sin lösning är det som jag ser det nödvändigt att så snart som möjligt på bred bas inleda en verksamhet som till en början får försökskaraktär men som efter hand kan byggas ut och slutligen ges en permanent ut- formning. Ett sådant tillvägagångssätt erbjuder de bästa garantierna för att man skall nå fram till en ordning som vilar på ett fast erfarenhets- underlag och som tar hänsyn till olika företags organisation och struktur och till de speciella förhållanden som råder i vissa näringsgre- nar och branscher. På grund av vad jag nu anfört förordar jag att frågan om de anställdas styrelserepresentation löses genom lagstiftning.

Av vad jag nyss sade framgår att det stora flertalet remissinstanser funnit att promemorieförslaget i sina huvuddrag kan läggas till grund för lagstiftning. Även jag anser att en försöksverksamhet med styrelse- representation för de anställda kan grundas på förslaget. Jag vill dock redan nu framhålla att försöksperioden, som i promemorian angetts till fem år, enligt min mening bör anpassas till vad som föreslagits beträf- fande den offentliga styrelserepresentationen och informationssystemet, dvs. tre år.

Som jag skall redogöra för närmare i det följande utgår promemorie- förslaget från att det i det särskilda fallet skall ankomma på de anställ- das lokala fackliga organisationer att ta ställning till frågan om styrelse- representation skall inrättas eller ej.

Enligt min mening är detta en riktig utgångspunkt. Utan att nu gå närmare in på skälen för mitt ställningstagande vill jag i detta samman- hang framhålla den frihet en på detta sätt utformad lagstiftning ger de fackliga organisationerna att med företagen träffa överenskommelser om andra former för insyn och inflytande när detta anses lämpligt. Som jag ser det bör det vara naturligt att. de fackliga organisationerna, redan innan beslut om inrättande av arbetstagarrepresentation fattas, tar upp frågan till diskussion med företagsledningen för att klarlägga förut- sättningama i olika avseenden för en sådan representation.

6.4.2 Den aktuella reformens omfattning Promemorieförslaget omfattar endast aktiebolag. Andra associations- former har således t.v. lämnats utanför. Även två speciella katego- rier av aktiebolag har undantagits, nämligen bank- och försäkringsaktie- bolag.

• Sida 123
•  Original

Prop. 1972: 116 123

När det gäller styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut lägger banklagstiftningens bestämmelser om styrelser i sådana institut f.n. vissa hinder i vägen. Begränsningar gäller sålunda i fråga om både det totala antalet styrelseledamöter och antalet anställda bland dessa. Chefen för finansdepartementet har tillkallat särskilda sakkunniga (Fi 1972: 3) för att se över banklagstiftningen och undanröja dessa hin- der. Utredningsuppdragct beräknas vara slutfört omkring årsskiftet 1972/73. Dessförinnan är det inte lämpligt att ta ställning till frågan om styrelserepresentation för de bankanställda. Med hänsyn till den roll för- säkringsaktiebolagen spelar som kreditmarknadsinstitutioner har jag efter samråd med chefen för finansdepartementet kommit fram till att man bör eftersträva en lösning av frågan om de anställdas styrelserepresenta- tion i dessa bolag som så nära som möjligt ansluter till vad som kan komma i fråga för bankinstituten.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört är jag inte beredd att lägga fram förslag som tillgodoser de önskemål som vid remissbehandlingen fram- förts av TCO samt SACO och SR om att låta lagens tillämpningsområde omfatta även ifrågavarande båda kategorier av aktiebolag.

Från näringslivsorganisationerna har framhållits önskvärdheten av att aktiebolag som har karaktären av familjebolag undantas från lagens tillämpningsområde. Man har därvid pekat på den nära anknytning som i mindre aktiebolag föreligger mellan företaget och ägarens eller ägar- nas personliga förhållanden, en anknytning som bl.a. tar sig uttryck i att företagsledningen ofta går i personlig borgen för bolagets skulder. Det har också framhållits att administrationen i sådana bolag ofta sker utan mer formell handläggning av ärendena. När det gäller mindre företag, där fortfarande informella kontakter mellan ledning och an- ställda är mycket vanlig, ifrågasätts det f.ö. om styrelserepresentation för de anställda är en ändamålsenlig metod att öka löntagarinflytandet.

I anledning av dessa uttalanden vill jag först påpeka att de s. k. famil- jeföretagen rymmer företag av vitt skilda storleksordningar och att kategorin inte är lätt att avgränsa. Jag vill vidare erinra om den föreslag- na lagens syfte, som är att öka de anställdas insyn och inflytande över företagens ledning. Det ligger i sakens natur att detta syfte inte kan för— verkligas utan att det får konsekvenser för dem som i dag utövar led- ningen över företagen. Deras beslutanderätt blir något beskuren och sty- relsearbetet kommer sannolikt att kräva mera tid. Det är i och för sig begripligt att sådana förändringar är lättare att acceptera i de större ak- tiebolagen med en vid krets av aktieägare än i familjebolagen, där — som framhålls i SAF:s remissyttrande — aktiebolagsformen i huvudsak framstår som en ram för förvaltningen av ägarnas personliga förrnögen— het. Från de anställdas synpunkt måste emellertid ett förverkligande av lagens syfte te sig lika angeläget i båda fallen. Enligt min mening före- ligger därför inte tillräckliga skäl för att undanta familjebolagen.

• Sida 124
•  Original

Prop. 1972: 116 124

Tidningarnas arbetsgivareförening och tidningsutgivareföreningen har ifrågasatt om inte tidningsföretagen borde undantas från lagens tillämp- ningsområde. Det är enligt föreningarna väsentligt att styrelsen i ett tid- ningsföretag är så sammansatt att ledamöterna kan väntas ha en ge— mensam uppfattning om företagets opinionsbildande verksamhet. Ar- betstagarledamöterna skulle i styrelsen t.o.m. aktivt kunna företräda en politisk uppfattning som avviker från den tidningen företräder och därmed skulle de enligt föreningarnas uppfattning komma i motsatsför— hållande till målsättningen för tidningens opinionsbildande verksamhet. Tvingas tidningsföretagen att som styrelseledamöter acceptera personer som inte delar de värderingar som ligger till grund för denna verksam- het skulle detta enligt föreningarna strida mot den grundlagsfästa tryck- friheten.

För egen del kan jag inte finna att den föreslagna ordningen för tidningsföretagens del skulle komma att innebära ett tvång som strider mot tryckfriheten. Den minoritetsrepresentation det här gäller garan- terar de anställda rätt att ge sina synpunkter innan beslut fattas i frågor av stor betydelse för företagen och därmed också för de anställda, men den äventyrar på intet sätt ägarintressets bestämmanderätt över vare sig den opinionsbildande verksamheten eller tidningsföretagens förhållan- den i övrigt. Av det remissyttrande som i detta ärende avgetts av A-pres- sens samorganisation framgår f.ö. att de anställda inom A-pressen sedan ett par år tillbaka är representerade i företagens styrelser. Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag det inte motiverat att tidnings- företagen undantas från lagens tillämpningsområde.

Av naturliga skäl har det inte varit möjligt att vid utarbetandet av promemorieförslaget ta hänsyn till de särskilda förhållanden som rå- der inom olika näringsgrenar och branscher. Detta leder till att in- förandet av styrelserepresentation för de anställda i vissa fall kan visa sig innebära praktiska problem. I fråga om rederiföretagen har Sve- riges redareförening i sitt remissyttrande bl. a. pekat på de hinder som i praktiken föreligger för de omhordanställda att komnra till styrel— sens sammanträden. Föreningen framhåller också att förhållandena inom sjöfarten varierar från rederi till rederi, t. ex. beroende på den fart, vari rederiets fartyg är sysselsatta. Mot denna bakgrund bedömer föreningen det som alltför komplicerat att i lag fastställa regler för de anställdas medverkan och föreningen förordar att denna fråga i stället löses ge- nom kontakter mellan föreningen och dc ombordanställdas organisatio- ner. Härvid bör emellertid beaktas att rederierna även har landanställd personal.

Jag är medveten om att det i vissa fall kan innebära praktiska problem att genomföra styrelserepresentation för de anställda i rederinäringen ef- ' ter de riktlinjer som anges i promemorian. Å andra sidan bör det t. ex. i fråga om rederier vars fartyg går i östersjöfart vara möjligt att tillämpa

• Sida 125
•  Original

Prop. 1972: 116 125

styrelserepresentation med direktdeltagande även från de ombordan- ställdas sida. Även i övrigt torde arrangemang kunna träffas som till- godoser båda sidors berättigade intressen. Jag är således inte beredd att förorda något undantag för rederinäringen.

Vid sidan av aktiebolagen torde de ekonomiska föreningarna vara den vanligaste associationsformen bland företag med ett större antal anställ- da. Inom jordbruks— och konsumentkooperationen utgör de ekonomiska föreningarna basen för verksamheten.

De ekonomiska föreningarna omfattas inte av promemorieförslaget. Det har ansetts, att man borde avvakta resultatet av de förhandlingar som sedan en tid tillbaka förs mellan KF och LO resp. TCO om vidgad företagsdemokrati i konsumtionsföreningarna innan ställning tas till lag- stiftning orn styrelserepresentation för de anställda i ekonomiska för- eningar.

TCO anser inte detta utgöra ett tillräckligt skäl för att generellt un- danta de ekonomiska föreningarna, och LO framhåller att det kan komma att visa sig smidigare att använda lagstiftningsmetoden även be— träffande de ekonomiska föreningarna eftersom stadgarna i åtskilliga fall ställer upp hinder för de anställda att tillhöra föreningens styrelse. KF erinrar om att det övervägande antalet anställda inom konsumentkoope- rationen är verksamma i ekonomiska föreningar. Mot den bakgrunden har KF i diskussionerna med LO och TCO förklarat sig berett att re— kommendera en likartad tillämpning av styrelserepresentation för de anställda inom hela den konsumentkooperativa rörelsen. LRF hävdar samma principiella syn beträffande jordbrukets föreningsrörelse, men anser att frågan om de lämpligaste formerna för de anställdas insyn och inflytande bör närmare övervägas. LRF förklarar sig berett att i sådant syfte inleda överläggningar med arbetstagarorganisationerna. Ett sådant förfaringssätt bör enligt förbundet kunna skapa förutsättningar för en lämpligt utformad lagstiftning utan att orsaka onödigt dröjsmål.

Med anledning av dessa uttalanden under remissbehandlingen har frågan om att utsträcka den föreslagna lagens tillämpningsområde till att omfatta även de ekonomiska föreningarna närmare övervägts under be- redningen i departementet.

Av upplysningar som inhämtats från SCB:s företagsregister framgår att antalet ekonomiska föreningar med mer än 100 anställda enligt se— nast tillgängliga uppgifter uppgår till 141. Av dessa ingår 63 i jordbrukets föreningsrörelse (LRF) och 44 i konsumentkooperationen (KF). Åter- stoden, 34 föreningar, innefattar bl.a. bostadskooperativa föreningar, virkesmätningsföreningar och OK-föreningar. Det sammanlagda antalet anställda i dessa 141 föreningar torde uppgå till drygt 90 000.

Beträffande ekonomisk förenings styrelse och beslutande organ, för- eningsstämma, gäller i stort sett liknande regler som i fråga om aktie- bolag. De överväganden som gjorts i departementspromemorian mcd

• Sida 126
•  Original

Prop. 1972: 116 126 utgångspunkt i aktiebolagens förhållanden äger i allt väsentligt giltighet även för de ekorniska föreningarna. Inte heller från lagteknisk synpunkt möter några hinder mot att anpassa promemorieförslaget till att gälla även ekonomiska föreningar.

Den positiva inställning på föreningshåll till att låta den föreslagna reformen omfatta även de ekonomiska föreningarna som kommit till uttryck under remissbehandlnngen har bekräftats vid överläggningar som därefter hållits med företrädare för jordbrukets föreningsrörelse, konsumentkooperationen och bostadskooperationen.

Mot bakgrund av de omständigheter jag nu har redogjort för är jag be- redd att förorda att den föreslagna lagen får omfatta även ekonomiska föreningar. Vissa speciella kategorier av sådana föreningar bör dock un- dantas. I likhet med bankaktiebolag bör sålunda jordbrukskassorna t.v. inte omfattas av den nu aktuella reformen. Undantag bör också göras för ekonomiska föreningar med personligt ansvariga medlemmar samt för sambruksföreningar. Föreningar av dessa båda kategorier torde i förevarande sammanhang vara utan praktisk betydelse, eftersom antalet sysselsatta i regel är mycket litet, och undantagen har därför närmast formell karaktär. Slutligen bör undantag göras för sådana föreningar som visserligen är att anse som ekonomiska föreningar eller därmed likartade men som inte omfattas av lagen om ekonomiska föreningar. Till denna kategori hör bl. a. ömsesidiga försäkringsbolag, sjukkassor och hypoteksföreningar. Med nu förordade undantag kommer den före- slagna reformen i fråga om de ekonomiska föreningarna att få sin största betydelse inom jordbrukskooperationen, konsumentkooperationen och bostadskooperationen.

Jag vill här inskjuta att jag inte har funnit anledning att vid den fort- satta framställningen uppehålla mig särskilt vid de ekonomiska för— eningarnas förhållanden, eftersom enligt vad jag nyss nämnde reglerna om ekonomiska föreningar i de avseenden som här är aktuella i stort sett överensstämmer med aktiebolagslagens regler. De ställningstagan- den på grundval av promemorieförslaget som jag kommer att redovisa i det följande gäller således även ekonomiska föreningar, där annat inte uttryckligen sägs.

Frånsett de invändningar och synpunkter som jag har redovisat i det föregående har den avgränsning i fråga om företagsform och närings- grenar som promemorieförslaget innebär godtagits av remissinstanserna. Även jag finner den lämplig.

Som en konsekvens av denna avgränsning kommer reformen inte att gälla de anställda i offentlig förvaltning. Däremot faller statliga och kom- munala aktiebolag inom lagens tillämpningsområde. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att statsrådet Löfberg den 26 maj i år tillkallat sakkunniga (Fi 1972: 4) med uppgift att utarbeta riktlinjer för styrelserepresentation för anställda hos statlig myndighet. Enligt

• Sida 127
•  Original

Prop. 1972: 116 127

direktiven skall de sakkunniga bedriva sitt arbete så, att förslag till de statliga myndigheternas styrelser skall kunna läggas fram under 1973. För de kommunalanställda gäller som jag nämnde inledningsvis att företrädare för deras fackliga organisationer kan medges rätt att när- vara vid sammanträde med kommunal nämnd.

Mot bakgrund av att det totala antalet aktiebolag inom olika närings- grenar uppgår till mer än 55 000 har man i promemorian funnit det nöd- vändigt att begränsa tillämpningsområdet också med hänsyn till före— tagens storlek för att det skall vara möjligt att överblicka verksamheten och värdera resultaten. Det har ansetts lämpligt att därvid anknyta till sysselsättningen och det har föreslagits en nedre storleksgräns vid 100 anställda.

Vid remissbehandlingen har näringslivets organisationer samstämmigt uttalat sig för att storleksgränsen sätts vid 200 anställda. LO och TCO ser helst att gränsen sätts lägre än vid 100 anställda men anser sig kunna acceptera förslaget på denna punkt om försöksverksamheten begränsas till tre år. TCO förordar dock gränsen 50 anställda beträffande handels- företag. SACO och SR har i princip inte något att invända mot förslaget men anser att uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten skulle underlättas om gränsen höjdes till 200 anställda.

Det framgår av de statistiska uppgifter —— avseende förhållandena vid 1969 års utgång — som redovisas i promemorian att antalet aktiebolag med 50 eller fler anställda utgör ca 4 000, med 100 eller fler anställda ca 2 000 och med 200 eller fler anställda ca 1 000. Mot den bakgrunden finner jag för min del den i promemorian föreslagna storleksgränsen väl avvägd. Denna gräns bör gälla inom samtliga näringsgrenar som om- fattas av försöksverksamheten. Jag biträder därför promemorieförslaget på denna punkt.

För att underlätta för aktiebolag som inte når upp till storleksgrän- sen att införa arbetstagarrepresentation i styrelsen efter överenskom- melse med de fackliga organisationerna har i promemorian föreslagits att bolagsstämman bör ges möjlighet att besluta om tillämpning av den i lagen föreskrivna ordningen utan att föreskrift därom tas in i bolags— ordningen. För intagande av sådan föreskrift i bolagsordningen krävs f. n. särskilt tillstånd. Detta förfarande kan dessutom ta avsevärd tid i anspråk i de fall då för ändring av bolagsordningen föreskrivits beslut på ordinarie bolagsstämma.

Det har från ett par håll ifrågasatts om det föreligger något behov av den föreslagna bestämmelsen med hänsyn till att aktiebolagsutredningens förslag till ny aktiebolagslag innebär sådana förenklingar i förhållande till gällande rätt beträffande ändring i bolagsordningen att skälen för promemorians förslag i stort sett bortfaller. Aktiebolagsutredningens för- slag är under beredning i justitiedepartementet och ändringar i aktiebo- lagslagen i detta hänseende kan väntas träda i kraft tidigast den 1 ja-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1972: 116 128

nuari 1975. De skäl som åberopats i promemorian kommer sålunda att kvarstå i vart fall under större delen av försöksperioden och jag tillstyr- ker därför den föreslagna bestämmelsen.

I fråga om koncerner har man i promemorian intagit den stånd- punkten att av praktiska skäl samma regler bör gälla för koncernbolag som för aktiebolag utanför koncernförhållanden. Detta innebär att styrelserepresentation kan komma i fråga i varje aktiebolag — utom bank— och försäkringsaktiebolag — som uppfyller storlekskriteriet, oav- sett om bolaget ingår i en koncern eller inte.

Denna uppfattning delas av bl. a. SAF och industriförbundet. Enligt dessa organisationer är särskilda koncernregler i fråga om bolagets led- ning främmande för svensk bolagsrättslig tradition och följderna av att det hittillsvarande formella mönstret bryts anses svåra att överblicka.

Astra och Gränges har var för sig pekat på att inom dessa koncerner dotterbolagens styrelser, som enbart består av anställda tjänstemän, med något enstaka undantag inte håller några sammanträden och i stort sett saknar betydelse för bolagens skötsel. Hela skötselansvaret ligger i den tjänsteorganisation som byggts upp oberoende av de olika enheternas ju— ridiska status.

Av KF:s yttrande framgår att KF:s direktion fungerar som styrelse i samtliga helägda dotterföretag, vilka i regel drivs i aktiebolagsform. Det kan därför enligt KF inte anses meningsfullt med styrelserepresentation för de anställda i dotterföretagens styrelser och det bedöms inte heller som praktiskt möjligt att genomföra sådan representation. Även inom jordbrukskooperationen finns ett antal samägda företag och dotterföre- tag som drivs i aktiebolagsform. Skälet till att denna form valts är en- ligt LRF helt av organisatorisk/administrativ art och förbundet förordar därför att dessa bolag t.v. undantas från lagens tillämpningsområde.

För egen del anser jag att det inte är vare sig lämpligt eller praktiskt möjligt att i detta sammanhang ställa upp särskilda regler för koncer- ner eller sådana koncernliknande förhållanden som förekommer inom kooperationen. Det förefaller emellertid uppenbart att representation för de anställda i dotterbolagens styrelser inte har något förnuftigt ändamål i koncerner med den organisatoriska uppbyggnad som jag nyss gav exem- pel på. I sådana fall framstår representation i de lcdningsorgan som har det reella ansvaret för verksamheten inom koncernens olika enheter — en lösning som Astra och KF ställt sig positiva till —— som en till orga- nisationens uppbyggnad bättre anpassad ordning för att tillgodose den föreslagna lagstiftningens syfte. I likhet med handelskammaren i Göte- borg anser jag att frågor av detta slag bör kunna lösas genom särskilda överenskommelser mellan företaget och de anställda så att arbetstagar- representationen utformas med hänsyn till vad som är praktiskt och rim- ligt.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1972: 116 129

6.4.3 Utseende av arbetstagarledamöter m. m.

Enligt promemorieförslaget krävs två åtgärder för att styrelserepresen- tation för de anställda skall komma till stånd, nämligen dels beslut om inrättande av sådan representation, dels utseende av ledamöter. Båda dessa åtgärder föreslås ankomma på de lokala fackliga organisationerna.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit att styrelserepresentation på detta sätt knyts till de lokala fackliga organisationerna. Positiva utta- landen görs bl. a. av LO, TCO och Astra. Några remissinstanser, där- ibland SJ, SAF, LRF oeh Svenska Shell, anser dock att samtliga an- ställda, oberoende av organisationsförhållanden, bör få rätt att delta i valet av arbetstagarledamöter i styrelsen.

För egen del vill jag framhålla att ett väsentligt motiv för de anställ- das styrelserepresentation är att skapa bättre förutsättningar för samar- bets- och demokratiseringssträvanden på andra nivåer inom företaget. Styrelserepresentation måste därför ses som ett komplement till verksam- heten i företagsnämnderna och de olika kommittéer och övriga organ som fungerar inom ramen för denna verksamhet. Eftersom företags- nämnderna har tillkommit genom avtal mellan arbetsgivarna och lön- tagarnas fackliga organisationer är det angeläget att även styrelserepre- sentationen knyts an till de fackliga organisationerna. Annars löper man risken att arbetet i företagsnämnden och representation i styrelsen fram- står som konkurrerande former för de anställdas inflytande. Det är ock- så önskvärt att olika grupper bland de anställda får tillfälle att spela en roll när det gäller att ta ställning till styrelserepresentation och att utse ledamöter. Såsom uttalats i promemorian bör detta mest naturligt ske genom de fackliga organisationernas medverkan. Jag har f. ö. svårt att se hur det skulle vara möjligt, i vart fall i större företag, för de anställda att genomföra ett val av styrelserepresentanter utan tillgång till fackför- eningarnas organisatoriska resurser och deras aktiva medverkan. Med hänsyn till de omständigheter jag nu har nämnt ansluter jag mig till pro- memorians förslag att rätten att besluta om arbetstagarrepresentation och rätten att utse ledamöter skall tillkomma de lokala fackliga organi- sationerna.

Med nu angivna utgångspunkt föreskrivs i promemorieförslaget att be- slut om inrättande av arbetstagarepresentation får fattas av lokal facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till bolaget och omfattar mer än hälften av bolagets arbetstagare. Finns det flera lokala organisationer skall de tillsammans uppfylla dessa förutsättningar.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot regeln att orga- nisation som påkallar inrättande av arbetstagarrepresentation skall vara bunden av kollektivavtal iförhållande till företaget. Också jag anser regeln befogad.

Från ett par håll har däremot riktats invändningar mot kravet på att

• Sida 130
•  Original

Prop. 1972: 116 130 den organisation eller de organisationer som tar initiativ till arbetstagar- representation skall omfatta en majoritet av arbetstagarna vid företaget. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter sålunda om det inte borde öppnas möjlighet för arbetstagarna att utnyttja rätten till styrelserepre- sentation även i fall då de fackligt organiserade arbetstagarna är i mi- noritet. TCO pekar på den situation som kan uppkomma, om den största fackliga organisationen inte önskar biträda ett beslut om inrättande av arbetstagarrepresentation och till följd därav erforderligt flertal för ett sådant beslut inte kan uppnås. Enligt TCO:s uppfattning bör då den näst största organisationen ha rätt att besluta om arbetstagarrepresentation. LO, som för sin del godtar kravet på majoritet bland de anställda, för- klarar sig komma att verka för att ett beslut på arbetarsidan om att av- stå från arbetstagarrepresentation inte skall få till följd att andra orga- nisationer som bedömer värdet av sådan representation annorlunda tvingas avstå.

För egen del anser jag att ett beslut om inrättande av arbetstagarre- presentation måste bäras upp av en majoritet bland de anställda. Står flertalet arbetstagare utanför de fackliga organisationerna vid företaget föreligger enligt min mening inte tillräckliga förutsättningar för en arbetstagarrepresentation som bygger på facklig medverkan. Det fram- går å andra sidan av vad jag tidigare har sagt att jag anser det uteslutet att införa en ordning för styrelserepresentation som inte går att knyta an till de hittills genom avtal etablerade formerna för samverkan mellan företag och anställda. Principen att flertalet av de anställda skall stå bak— om ett beslut om inrättande av arbetstagarrepresentation måste enligt min mening upprätthållas också i fall då de fackligt organiserade arbetstagar- na visserligen är i majoritet men deras olika fackliga organisationer inte kan enas om ett beslut. Godtar man att en enig facklig opinion som om— fattar nära hälften av de anställda i företaget inte är tillräcklig för att arbetstagarrepresentation skall inrättas, måste man också godta att en minoritet på den fackliga sidan får vika när organisationerna inte kan enas om ett sådant beslut. Det finns f. ö. knappast anledning anta att olika uppfattningar bland de fackliga organisationerna om arbetstagar- representationens värde skall komma att omintetgöra en försöksverksamhet i särskilt många fall. En sådan verksamhet bör kunna accepteras obero- ende av den principiella inställningen i frågan.

När det gäller reglerna om utseende av arbetstagarledamöterna utgår promemorieförslaget från att de anställdas representation kommer att be- gränsas till två ledamöter. Med denna utgångspunkt har som huvudregel föreskrivits, att arbetstagarledamöter utses av de lokala fackliga organi- sationer som är bundna av kollektivavtal i förhållande till företaget, i den ordning organisationerna bestämmer. Huvudregeln förutsätter att orga— nisationerna därvid kommer överens. För det fall att enighet inte kan nås mellan organisationerna har i förslaget tagits upp en regel som har

• Sida 131
•  Original

Prop. 1972: 116 131

karaktären av hjälpregel. Den innebär att lokal organisation som omfat- tar mer än fyra femtedelar av de kollektivavtalsbundna arbetstagarna får utse båda arbetstagarledamöterna. Annars utses den ene ledamoten av den lokala organisation som omfattar det största antalet kollektivav- talsbundna arbetstagare och den andra ledamoten av den organisation som omfattar det därnäst största antalet sådana arbetstagare.

Frånsett den kritik som — enligt vad jag nyss har redovisat —— riktar sig mot den fackliga anknytningen har den i promemorian föreslagna ordningen för utseende av arbetstagarledamöter i huvudsak godtagits av remissinstanserna. SACO och SR efterlyser dock ett minoritetsskydd som tar sikte på att en organisation som omfattar tio procent av de anställda eller minst 20 personer skall beredas tillfälle att delta vid utseende av arbetstagarledamöter. Organisationerna anser också att tillämpning av _ den subsidiära regeln kan komma att skada samarbetet i företaget.

Reglerna om utseende av arbetstagarledamöter måste ses mot bak- grund av att antalet styrelseposter för de anställda i promemorian före- slås begränsat till två. Jag återkommer senare till frågan om arbetstagar- representationens storlek men jag vill redan nu förutskieka att jag an- sluter mig till promemorians förslag. En konsekvens av en sådan begräns- ning blir emellertid att de fackliga organisationerna vid företaget i regel inte kan få var sin representant i styrelsen. Förslagets huvudregel bygger på förutsättningen att de fackliga organisationerna skall kunna komma överens om en gemensam styrelserepresentation. Den ordning somdärvid skall tillämpas bestämmer organisationerna själva. Det står följaktligen organisationerna fritt att direkt genom förhandlingar utse två kandida- ter eller att komma överens om en gemensam valprocedur. Med anled- ning av vad SACO och SR anfört om behovet av minoritetsskydd vill jag understryka att i huvudregeln ligger ett krav på att samtliga kollektivav- talsbundna organisationer skall delta vid utseende av arbetstagarledamö- ter. Man får visserligen räkna med att organisationerna inte alltid kan nå fram till samförstånd, men regeln är ett uttryck för uppfattningen att inte någon kollektivavtalsbunden organisation redan från början får stäl— las utanför diskussionen om arbetstagarrepresentationens sammansätt- ning. Promemorian utgår från att tvistefrågor mellan lokala organisatio- ner som tillhör samma förbund eller samma centrala huvudorganisation utan särskild reglering skall kunna biläggas genom sammanjämkning på det centrala planet. Däremot har det ansetts behövligt att ställa upp en regel som tar sikte på det fall att lokala organisationer som tillhör skilda centrala huvudorganisationer inte kan enas. En sådan regel är enligt min mening ett nödvändigt komplement till huvudregeln. Det kan inte vara rimligt att driva kravet på samförstånd mellan de lokala fackliga organi- sationerna så långt att en minoritetsorganisation skall kunna omintetgöra styrelserepresentation för de övriga. Jag anser att förslaget på denna punkt innebär en tillfredsställande avvägning mellan olika intressen.

• Sida 132
•  Original

Prop. 1972: 116 132

Industriförbundet och SAF har pekat på att de fackliga organisatio- nerna inom vissa branscher är uppbyggda på sådant sätt att även andra än de i företaget anställda skulle få möjlighet att genom den fackliga organisationen påverka besluten vid utseende av arbetstagarledamöter. För egen del anser jag visserligen att opinionen bland de fackligt an- slutna arbetstagarna vid företaget bör vara utslagsgivande när det gäller organisationernas beslut om inrättande av styrelserepresentation och ut- seende av arbetstagarledamöter. Avgörande för frågan i vilken ordning organisationerna fattar sina beslut bör dock enligt min mening vara resp. organisations stadgar. Jag är följaktligen inte beredd att föreslå sär- skilda bestämmelser i detta aVSeende.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag att promemorieförslagets regler om utseende av arbetstagarledamöter bör godtas.

PromemorieförSIaget innehåller inte någon särskild regel om entledi- gande av arbetstagarledamot. Enligt 77 & aktiebolagslagen får den som utsett ledamot i aktiebolags styrelse—i allmänhet bolagsstämman—när som helst skilja ledamoten från hans styrelseuppdrag. I promemorian uttalas att också en styrelseledamot som representerar de anställda bör kunna fråntas sitt uppdrag innan mandattiden gått ut. Av aktiebolagsla- gens bestämmelser följer att det ankommer på den eller de lokala fack- liga organisationer som utsett arbetstagarledamoten att också avgöra fråga om entledigande. Promemorians ståndpunkt har kritiserats av några remissinstanser — hovrätten för Nedre Norrland, SAF, industri- förbundet rn. fl. — som anser att det måste finnas möjlighet att ent- lediga arbetstagarledamot även i annan ordning, t.ex. genom beslut på bolagsstämman eller av myndighet eller allmän domstol. För egen del ansluter jag mig till den uppfattning som har redovisats i promemo- rian. Aktiebolagslagens regel att styrelseledamot entledigas av den som utsett honom får anses vara uttryck för en allmänt vedertagen grundsats. De kritiska synpunkter som kommit fram vid remissbehand- lingen har inte övertygat mig om att det skulle vara förenat med några allvarliga olägenheter att upprätthålla denna grundsats även beträffande arbetstagarledamöter.

I fråga om arbetstagarrepresentationens storlek innebär promemorie- förslaget att de anställda får rätt att utse två ledamöter i företagets styrelse. Dessutom förordas att bolagsstämman ges befogenhet att — utan att ta vägen över ändring av bolagsordningen -— besluta om en större arbetstagarrepresentation än som följer av lagen. Remissinstanser- na har i allmänhet lämnat förslaget i dessa delar utan erinran. SACO och SR förordar dock en ökning av antalet arbetstagarledamöter med hänsyn till att flera än två arbetstagarorganisationer kan förekomma vid företaget.

För egen del anser jag i likhet med promemorian att praktiska skäl talar för att den lagfästa rätten till arbetstagarrepresentation under den

• Sida 133
•  Original

Prop. 1972: 116 133

nu aktuella försöksperioden begränsas till att gälla två platser i före- tagets styrelse och jag biträder därför förslaget i denna del. Det är emellertid angeläget att man på företagshåll överväger möjligheterna att ge arbetstagarrepresentationen bredare förankring och ökar antalet styrelseplatser för de anställda där så kan ske utan olägenheter. Det finns därför enligt min mening anledning att underlätta sådana be- slut genom att förenkla proceduren på det sätt som föreslås i prome- morian.

I promemorian har man utgått från att aktiebolagslagens villkor för valbarhet skall gälla även beträffande arbetstagarledamöter, dvs. de skall vara myndiga och här i landet bosatta svenska medborgare. I pro- memorieförslaget föreskrivs därutöver, att arbetstagarledamot bör utses bland de anställda i bolaget. Bestämmelsen har således karaktären av re- kommendation. Föreligger enligt de fackliga organisationernas bedöman- de särskilda skäl att utse annan än anställd får detta ske. Därvid skall dock enligt förslaget gälla den begränsningen att arbetstagarledamot inte utan särskilt tillstånd får tillhöra annat aktiebolags styrelse i samma egenskap.

LO och TCO godtar som huvudprincip att arbetstagarledamot bör utses bland bolagets anställda. Flertalet remissinstanser, såväl myndig- heter som organisationer och företag, anser dock att man bör gå ett steg längre och som oeftergivligt villkor skriva in i den föreslagna lagen att arbetstagarledamot skall vara anställd i företaget. Enligt SAF, indu- striförbundet, Gränges m.fl. bör principen vara att bara den som är anställd i företaget skall kunna komma i fråga som arbetstagarledamot. En bestämmelse härom bör dock utformas så, att de lokala parterna skall kunna komma överens om avvikelse från denna princip.

I likhet med vad som uttalas i promemorian anser jag att som huvudregel bör gälla att arbetstagarledamöterna utses bland de an- ställda i företaget. Det måste emellertid finnas möjligheter till undan- tag, och det är då enligt min mening rimligt att låta de lokala fackliga organisationerna avgöra när det är befogat att avvika från huvudregeln. Jag godtar därför den utformning regeln har i förslaget. lfrågasätts avvikelse från huvudregeln är det självfallet lämpligt att saken disku- teras vid de kontakter mellan organisationerna och företaget som — enligt vad jag tidigare har framhållit —— bör inledas innan organisa- tionerna fattar beslut beträffande arbetstagarrepresentation. Däremot är jag för min del inte beredd att förorda någon vetorätt för företaget i fall då till arbetstagarledamot utsetts någon som inte är anställd i före- taget. Jag anser det inte heller påkallat att — såsom yrkats vid re- missbehandlingen — ställa upp andra kvalifikationskrav i fråga om ar- betstagarledamöter än de som gäller för styrelseledamöter som utses på stämman. Det måste ankomma på de fackliga organisationerna att bedöma deras allmänna lämplighet för uppdraget.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1972: 116 134

Det principiella förbudet för arbetstagarledamot att i samma egen- skap tillhöra annat aktiebolags styrelse har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. För egen del anser jag förbudet moti- verat och jag biträder därför förslaget i denna del.

6.4.4. Särskilda frågor rörande arbetstagarledamots ställning i styrelsen

I fråga om arbetstagarledamöternas ställning och ansvar har man i promemorian intagit ståndpunkten att i princip samma regler bör gälla för dem som för övriga ledamöter i styrelsen. I överensstämmelse här- med innehåller förslaget en bestämmelse om att vad som förskrivs i aktiebolagslagen om styrelseledamot skall gälla arbetstagarledamot om inte annat följer av den föreslagna lagen.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till promemorians ståndpunkt och för egen del anser jag att både principiella och prak- tiska skäl talar för att arbetstagarledamöterna likställs med övriga styrelseledamöter. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå kommun- förbundets yrkande om en begränsning till enbart närvaro- och yttran- derätt för arbetstagarledamöterna i kommunala aktiebolag. Det för— hållandet att denna begränsning gäller för de anställdas representanter i kommunala nämnder under den nu pågående försöksverksamheten är enligt min mening inte ett tillräckligt vägande skäl för att tillämpa samma ordning i kommunala aktiebolag.

l promemorian erinras om att gällande lag inte innehåller några ut- tryckliga föreskrifter om tystnadsplikt för ledamot i aktiebolags styrel- se. Den vårdnadsplikt som åvilar styrelseledamot på grund av hans sysslomannaställning i förhållande till bolaget anses emellertid inne- fatta bl.a. skyldighet att iaktta tystlåtenhet rörande sådant vars offent- liggörande kan skada bolaget.

Enligt promemorian kan det inte anses möta något hinder att ålägga arbetstagarledamöterna samma tystnadsplikt som övriga styrelseleda- möter. Samtidigt betonas det dock att kravet på sekretess för deras vidkommande rimligtvis inte får drivas så långt att de avstängs från alla möjligheter att samarbeta med och informera sina huvudmän.

Från löntagarorganisationernas sida har man vid remissbehandlingen i och för sig inte ifrågasatt arbetstagarledamöternas skyldighet att iakt- ta tystlåtenhet beträffande sådana förhållanden vilkas offentliggörande kan skada företaget. Det betonas emellertid att de i övrigt måste ha möjlighet att informera de anställda rörande styrelsens beslut, om inte reformen skall förlora sitt syfte. Det framhålls också att arbetstagar- ledamöterna kan behöva samråda med förtroendevalda inom sina or- ganisationer, t. ex. ledamöter i företagsnämnden, även beträffande sådana styrelsefrågor som i princip bör hemlighållas. På arbetsgivar- håll har man strukit under betydelsen av att samma regler och praxis i

• Sida 135
•  Original

Prop. 1972: 116 135

fråga om tystnadsplikt bör gälla för samtliga styrelsedamöter. Industri- förbundet anser det helt nödvändigt för det fortsatta samarbetet i en styrelse att samförstånd föreligger om hur den s.k. vidareinforma— tionen skall ske.

Enligt min mening är det av stor betydelse att företagsledningen eftersträvar största möjliga öppenhet gentemot de anställda rörande företagets förhållanden. Att de anställda överlag får tillräcklig informa- tion om företagsledningens beslut är redan i och för sig av värde från företagsdemokratisk synpunkt. I detta speciella sammanhang finns det anledning att ta fasta på att en sådan öppen attityd gentemot de anställda bör underlätta för arbetstagarledamöterna att fullgöra sitt upp- drag. Det är emellertid ofrånkomligt att även den interna informationen i viss utsträckning måste begränsas av hänsyn till företagets intressen. Frågan blir då om och i vad mån arbetstagarledamöterna bör ha möj- lighet att samråda med ledamöter i företagsnämnden och andra för- troendevalda även om sådant som i princip bör hållas hemligt. För egen del anser jag mig varken kunna eller böra ange några rikt— linjer för arbetstagarledamötemas handlande i sådana fall. Den avväg- ning som här måste göras mellan olika intressen förutsätter enligt min mening att frågan i varje särskilt fall tas upp till diskussion i styrelsen. På den vägen bör det vara möjligt att efter hand utveckla en praxis som tillgodoser såväl företagets som de anställdas intressen.

Av aktiebolagslagens bestämmelser om jäv följer att styrelseledamot inte får handlägga fråga rörande avtal mellan honom och bolaget eller gåva från bolaget till honom. Inte heller får han handlägga fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, om han i frågan äger ett väsent- ligt intresse som kan vara stridande mot bolagets. Dessa regler är ut- tryck för uppfattningen att styrelseledamot inte skall delta i styrelse- arbetet när han har ett väsentligt individuellt intresse som kan strida mot företagets intressen. I enlighet med promemorians principiella ståndpunkt i fråga om arbetstagarledamöternas ställning och ansvar skall aktiebolagslagens jävsregler gälla även för dem. Som framgår av vad jag tidigare har sagt ansluter jag mig till promemorieförslaget i den delen.

När det gäller frågor om ingående av kollektivavtal och vad därmed sammanhänger framstår de anställda enligt promemorian som en klar facklig motpart till företaget. Så är t.ex. fallet i frågor om lämplig förhandlingsstrategi under pågående löneförhandlingar, antagande av kollektivavtal eller vidtagande av stridsåtgärder. Enligt den bedömning som görs i promemorian kan dock arbetstagarledamöternainte anses ha ett sådant individuellt intresse i frågor av detta slag att de på grund av aktiebolagslagens jävsregler är förhindrade att delta i styrelsens handläggning. Det anses emellertid ligga i de anställdas, de fackliga organisationernas och företagets intresse att avtalsfrågor och frågor

• Sida 136
•  Original

Prop. 1972: 116 136 om företagets ledning hålls isär. Förslaget innehåller därför en särskild regel om att arbetstagarledamot i styrelsen inte får delta i handläggning- en av fråga som rör stridsåtgärd eller förhandling med arbetstagar- organisation om slutande av kollektivavtal.

Den särskilda jävsregeln lämnas utan erinran av flertalet remiss- instanser. Industriförbundet anser regeln väl avvägd men förordar att den kompletteras så, att jäv skall anses föreligga även vid behandling av fråga om uppsägning av kollektivavtal. LO anser att den särskilda jävsregeln kan godtas som en logisk följd av att arbetstagarledamöterna har att verka för att de anställdas intressen beaktas i samband med företagets skötsel medan deras intressen i avtalsfrågor tillvaratas på annat sätt. Även TCO godtar förslaget. SJ och SFO samt ytterligare ett par remissinstanser anser däremot att någon särskild jävsregel inte bör ställas upp för arbetstagarledamöterna. SAF ifrågasätter om den föreslagna regeln kan anses till fyllest med hänsyn till olika tänkbara 'intressekonflikter mellan å ena sidan bolaget och å andra sidan arbetstagarledamöterna och deras huvudmän. Tidningarnas arbetsgi- vareförening och tidningsutgivareföreningen förordar för tidningsföre- tagens del som alternativ till att dessa företag undantas från lagens till- lämpningsområde en regel om att arbetstagarledamot inte får delta i styrelsens behandling av fråga som rör opinionsbildande verksamhet.

För egen del finner jag arbetsmarknadspartemas uttalanden i denna fråga utgöra belägg för att den bedömning som gjorts i promemorian är riktig, nämligen att det ligger i såväl de anställdas som de fackliga organisationernas och företagets intresse att hålla isär avtalsfrågor och frågor om företagets ledning. En sådan åtskillnad torde emellertid inte kunna upprätthållas med stöd av aktiebolagslagens jävsregler. Som framhållits i promemorian kan arbetstagarledamöterna i avtals- frågor inte anses ha ett så personligt intresse att det grundar jäv enligt dessa regler. Det finns därför enligt min mening anledning att i den föreslagna lagen reglera denna speciella jävssituation. Eftersom prin— cipen —— enligt vad jag tidigare framhållit — bör vara att arbetstagar- ledamöterna skall ha samma ställning och ansvar som övriga styrelse- ledamöter måste räckvidden av en sådan regel vara inskränkt till frå- gor i vilka en utpräglad intressemotsättning får förutsättas föreligga mellan företaget och de anställda. Vidare måste tillämpningsområdet vara klart avgränsat. Jag anser att den föreslagna särskilda jävsregeln uppfyller dessa krav. Den jämkning som föreslagits av industriför- bundet är dock enligt min mening befogad, och jag förordar därför att regeln får avse även fråga om uppsägning av kollektivavtal. Av de skäl som jag nyss har angett är jag däremot inte beredd att förorda någon speciell jävsregel för tidningsföretagen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört tillstyrker jag promemorie- förslaget i denna del.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1972: 116 137

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om ersättning till arbets- tagarledamot för styrelseuppdraget. Aktiebolagslagen innehåller inte nå- gon bestämmelse om rätt för styrelseledamot att få arvode. Men lagen utgår från att arvode kan förekomma. Detta framgår bl. a. av att i lagen finns en bestämmelse om att bolagsstämmas beslut om arvode till sty- relseledamot kan prövas av domstol på begäran av en aktieägarminoritet. Inte heller lagen om ekonomiska föreningar innehåller någon bestäm- melse om rätt till styrelsearvode. Frågan om sådant arvode har inte när- mare berörts i departemcntspromemorian. Där konstateras bara att för- slaget i likhet med aktiebolagslagen inte reglerar rätten till arvode för styrelseuppdraget. Jag avser inte heller att förorda någon bestämmelse därom. Det måste enligt min mening i första hand ankomma på företa- get och de lokala fackliga organisationerna att ta ställning till om ar- vode skall utgå för arbetstagarledamötemas styrelseuppdrag. Däremot anser jag att arbetstagarledamöterna självfallet inte skall behöva vid- kännas någon ekonomisk förlust eller några kostnader i anledning av styrelseuppdraget. Erfarenheterna under försöksperioden får utvisa om det finns behov av särskilda regler om ersättning.

6.4.5. Undantag på grund av särskilda förhållanden

Enligt promemorian kan man förutse att styrelserepresentation för de anställda under vissa förhållanden kan medföra komplikationer för ägar- na. Detta anses framför all-t gälla aktiebolag med olika aktieägargrupper som i fråga om makt och inflytande balanserar varandra. I sådana fall skulle styrelserepresentation för de anställda kunna innebära att ”makt- balansen” rubbas mellan aktieägarna inbördes, vilket i sin tur kunde få negativa återverkningar på bolagets förhållanden. Som exempel på så- dana fall där olika aktieägargrupper balanserar varandra nämns bolag som är grundade på s. k. konsortialavtal mellan ett fåtal intressenter och bolag i vilka visst slag av aktier medför rätt att utse en eller flera sty- relseledamöter. Vidare nämns det fallet att en aktieägare eller en grupp av aktieägare, som har majoritet på stämman och följaktligen i och för sig skulle kunna besätta samtliga platser i styrelsen, för att tillmötesgå en minoritets intressen medverkat till att denna blivit representerad i sty- relsen. I en sådan styrelse med minoritetsrepresentation skulle två ar- betstagarledamöter kunna påverka majoritetens ställning. En likartad situation kan enligt promemorian föreligga i kommunala aktiebolag med en styrelse sammansatt efter politiska styrkeförhållanden.

Promemorian behandlar också en annan komplikation som kan upp- komma i fall då bolagsordningen innehåller bestämmelser om särskild röstpluralitet. I" sådana fall kan man enligt promemorian inte bortse från att arbetstagarrepresentation skulle kunna medföra en blockering i sty- relsearbetet till följd av att i bolagsordningen föreskriven röstpluralitet för beslut i viss fråga inte uppnås.

• Sida 138
•  Original

Prop. 1972: 116 133

I promemorieförslaget föreskrivs att undantag kan medges om arbets- tagarrepresentation på grund av omständigheter som jag nu har berört skulle medföra väsentliga olägenheter för bolaget vilka inte kan undan- röjas på annat sätt. Sådant medgivande skall förenas med villkor om åt— gärder som på annat sätt tillgodoser arbetstagarnas intresse av insyn och inflytande i fråga om företagets verksamhet.

De föreslagna reglerna har lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. SAF och industriförbundet har dock ifrågasatt om medgivande av undantag under alla omständigheter måste förenas med villkor.

En förutsättning för att undantag skall kunna medges på de grunder jag nyss berörde måste enligt min mening vara att syftet med styrelse- representation för de anställda tillgodoses på annat sätt. I vilka former detta skall ske bör det i första hand överlämnas till parterna att komma överens om. Jag förutsätter sålunda att villkoren i de flesta fall kommer att avse åtgärder som innefattas i överenskommelse mellan företaget och de lokala fackliga organisationerna. Jag finner därför inte anledning att frångå promemorieförslaget på denna punkt.

Telefon AB LM Ericsson har föreslagit att det i lagen tas upp en regel av innebörd att undantag skall kunna medges beträffande moderbolag i sådana koncerner som har mer än en tredjedel av sina anställda syssel— satta utomlands under förutsättning att de svenska arbetstagarnas in— tresse av insyn och inflytande tillgodoses i annan ordning. Enligt min mening finns det inte några bärande skäl för en sådan regel. Sett i ett större sammanhang måste principen självfallet vara den att varje enhet inom en koncern i det avseende som här är aktuellt är underkastad lag— stiftningen i det land där verksamheten drivs. Undantag har inte ifråga- satts för utländska dotterbolag i Sverige och det finns heller ingen an- ledning att göra undantag för svenska moderbolag med dotterbolag i utlandet.

LRF förordar en särskild undantagsregel för bolag som ägs av ekono- miska föreningar. Jag har tidigare berört frågan om generellt undantag för sådana bolag. De skäl som jag därvid anförde äger giltighet även i detta sammanhang. Jag kan således inte biträda LRF:s förslag.

SAF har efterlyst en generalklausul i lagen av innebörd att även andra omständigheter än de i förslaget angivna skall kunna föranleda undan- tag. Liknande synpunkter har anförts av Gränges. Som jag strax skall redogöra för anser jag att prövningen av frågor om undantag bör an- förtros en särskild nämnd, sammansatt av företrädare för arbetsmark- nadens organisationer. En så generell dispensbefogenhet som SAF för- ordat måste dock under alla omständigheter förbehållas Kungl. Maj:t. En uppdelning av kompetensen i fråga om prövningen av undantags- ärenden anser jag inte vara lämplig. Å andra sidan ligger det ett stort värde i att sådana ärenden behandlas av ett partssammansatt organ. I

• Sida 139
•  Original

Prop. 1972: 116 139

valet mellan dessa båda alternativ har jag kommit fram till att man bör stanna för den ordning som föreslagits i promemorian. Detta innebär att jag inte kan ansluta mig till förslaget om en generalklausul.

6.4.6 Centralt organ för prövning av vissa frågor För att pröva frågor framför allt om undantag i särskilda fall från lagens tillämpning föreslås i promemorian att en särskild nämnd inrät— tas. Nämnden bör enligt förslaget ha karaktär av självständig myndighet och bestå av ledamöter som utses av Kungl. Maj:t efter förslag av ar- betsmarknadens organisationer. De svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd skall sålunda få föreslå två ledamöter, medan LO och TCO får föreslå en ledamot var. Ordförande i nämnden bör enligt pro- memorian vara person som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Förslaget om inrättande av en särskild nämnd har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran är SAF, LRF och in- dustriförbundet. Även i fråga om nämndens sammansättning har för- slaget godtagits av flertalet remissinstanser, däribland arbetsmarknadens organisationer. Från en del håll har dock framhållits att nämndens sammansättning bör möjliggöra ett hänsynstagande även till andra ar- betsgivarintressen än dem som företräds av arbetsgivareföreningarna. Även jag anser att frågor om undantag från lagens tillämpning bör prövas av en särskild nämnd. I likhet med en del remissinstanser anser jag dock att nämndens sammansättning bör kunna anpassas bättre till det arbetsgivarintresse som föreligger i det enskilda fallet. En sådan jämkning är påkallad också av det skälet att lagen nu föreslås gälla även ekonomiska föreningar. Jag förordar därför att nämnden skall bestå av ordförande och sju andra ledamöter. Fyra av dessa utses i enlighet med vad som föreslagits i promemorian. De övriga tre bör utses efter för- slag av kommunförbundet, landstingsförbundet och kooperationens för- handlingsorganisation. För att tillgodose de önskemål som jag nyss nämnde förordar jag vidare en särskild bestämmelse om hur nämnden skall vara sammansatt för att kunna fatta beslut. Denna bestämmelse innebär, att ledamot som utsetts på förslag av kommunförbundet resp. landstingsförbundet skall ingå i nämnden när ärendet gäller företag vari kommun resp. landsting har ett bestämmande inflytande. Gäller ären- det företag som är anslutet till kooperationens förhandlingsorganisation skall i nämnden ingå en ledamot som utsetts på förslag av denna or- ganisation. I nu nämnda fall ersätts en av de två ledamöter, som utsetts på förslag av arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd. Såsom föresla- gits i promemorian bör det ankomma på nämnden att pröva också frå- gor om tillstånd för arbetstagarledamot att vara sådan ledamot även

• Sida 140
•  Original

Prop. 1972: 116 140

i annat företags styrelse. Med dessa jämkningar ansluter jag mig till promemorieförslaget.

6.4.7. Introduktion och utbildning

I promemorian pekas slutligen på att styrelsearbetet för många av ar- betstagarledamöterna kommer att innebära en ny miljö och nya an— svarsförhållanden. Detta skapar behov, åtminstone under ett inlednings- skede, av omfattande och målmedvetna insatser för introduktion och utbildning i detta arbete. Det anses enligt promemorian rimligt att för— utom löntagarnas organisationer även företagen själva och deras orga— nisationer här gör aktiva insatser. Dessa kan avse information om sty- relsens arbetssätt i företaget i fråga men även stöd till mer allmän utbildningsverksamhet såsom genom ekonomiska bidrag till arbetstagar- representanter som önskar bevista externa kurser.

I detta sammanhang beaktas i promemorian också det kontaktpro- blem som kan uppstå för arbetstagarledamöter i företag som har en geografiskt spridd verksamhet. För att arbetstagarledamöterna på ett riktigt sätt skall fylla sin funktion i styrelsen måste de kunna hålla kontakt med de anställda vid företagets olika arbetsställen. En annan sådan kontaktverksamhet kan enligt promemorian sägas ligga i själva styrelseuppdraget. Det anses därför rimligt att företagen på olika sätt underlättar denna, i första hand genom att bevilja arbetstagarledamöter-

na den ledighet som behövs för verksamheten men även genom att bi— dra till kostnaderna.

Vikten av att utbildningsfrågan löses för de anställda som kommer att ingå i styrelserna betonas av flera remissinstanser. Arbetstagarorga- nisationerna, som anser att utbildningen i första hand bör bedrivas genom dessa organisationer, framhåller det angelägna i att företagen beviljar ledighet för sådan utbildning och medverkar genom exempelvis ekonomiska bidrag för bevistande av externa kurser men också att före— tagen beviljar ledighet och bidrag till kostnader för sådan intern kon- taktverksamhet som måste bedrivas av de anställdas styrelserepresen- tanter. LO pekar vidare på att arbetstagarledamöterna bör ges möjlighet att utan förlust av inkomst använda arbetstid till förberedelse för sty— relsens sammanträden. Enligt LO:s mening kan de utbildningsinsatser som planerats inom organisationen medföra väsentligt ökade anspråk på statliga medel till den fackliga utbildningen. LO anser att det bör ges klart uttryck för denna syn på ett delat ansvar mellan staten, företagen och de fackliga organisationerna för att reformens syften skall kunna förverkligas.

Under departementsbehandlingen av förslaget har LO och TCO i en skrivelse den 5 oktober 1972 framfört ytterligare synpunkter i utbild- ningsfrågan. Eftersom den utbildning som krävs för att reformen skall

• Sida 141
•  Original

Prop. 1972: 116 141

leda till avsett syfte får anses som en del av denna, måste enligt organi- sationernas uppfattning finansieringen av utbildningsinsatsema lösas i samband med att lagstiftningen beslutas och genomförs. Med hänsyn till den art av utbildning som kommer i fråga ter det sig för organisa— tionerna naturligt att staten svarar för utbildningskostnaderna och därtill sörjer för att de deltagande genom en särskild bestämmelse i lagen garanteras bibehållen inkomst från företaget för den tid utbildningen kräver.

Jag anser att frågan om utbildningen av de anställda som utses till arbetstagarledamöter är av stor betydelse för reformens resultat. Tidi- gare har jag framhållit som min uppfattning att arbetstagarledamot givetvis inte bör åsamkas ekonomiska uppoffringar genom styrelseupp- draget. Till detta räknar jag deltagande i sådan utbildning och full- görande av de kontaktuppgifter som framstår som ett direkt behov och en följd av uppdraget. Ersättning för sådan verksamhet bör därför enligt min mening utgå från resp. företag. Det övervägande antalet remissinstanser ställer sig positiva till den föreslagna reformens syfte. Mot denna bakgrund anser jag att det finns anledning anta att uppkom- mande frågor om introduktion och utbildning för styrelsearbetet och om arbetstagarledamötemas möjligheter till kontaktverksamhet kommer att kunna lösas i samförstånd. Jag finner därför att denna fråga, i lik- het med vad jag tidigare anfört om ersättningsfrågan i stort, inte bör bli föremål för en allmän och formell reglering. Det bör i stället an- komma på de berörda parterna att genom överenskommelser närmare reglera de nu berörda frågorna.

Vad slutligen angår frågan om statligt bidrag till utbildningsverksam— heten är denna f.n. föremål för beredning inom berörda departement.

Resultatet av dessa överväganden torde få anmälas vid ett senare till- fälle.

6.5 Ikraftträdande m. m.

Försöksverksamheten bör som jag tidigare har anfört omfatta en period om tre år.

Berörda myndigheter, företag och anställda behöver tid på sig för att förbereda reformerna. Det är vidare angeläget att mandattiderna för de offentliga styrelseledamöterna och arbetstagarledamöterna så långt som möjligt anpassas till vad som gäller för övriga styrelseledamöter. Ordinarie bolagsstämmor hålls i allmänhet under våren.

Jag förordar mot denna bakgrund att den lagstiftning som föranleds av förslagen träder i kraft den 1 april 1973 och får gälla t.o.m. ut- gången av juni 1976.

• Sida 142
•  Original

Prop. 1972: 116 142

6.6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprättats förslag till

]. lag om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor,

2. lag om offentliga styrelserepresentanter i vissa aktiebolag och stif- telser,

3. lag om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar,

4. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Vid upprättande av lagförslagen '.!—4 har samråd skett med chefen för justitiedepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

7.1. Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet i vissa planerings- frågor

lå

I denna paragraf upptas den grundläggande bestämmelsen att nä- ringsidkare efter anmodan av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer är uppgiftsskyldig i fråga om vissa planeringsdata.

Uppgiftsskyldighet kan åläggas näringsidkare. Med detta begrepp avses i lagen liksom i annan näringsrättslig lagstiftning från senare år (se t.ex. varumärkeslagen (1960: 644) och lagen (1966: 454) om före- tagsinteckning) den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art.

Enligt första stycket kan näringsidkaren i fråga om arbetsställe inom länet åläggas att översiktligt redovisa hur den ekonomiska utvecklingen av verksamheten väntas bli och vilka utvidgningar eller inskränkningar i produktionen, sysselsättningen eller driften som planeras eller väntas. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen skall informa- tionssystemet i första hand tjäna den lokala och regionala planeringen. Med hänsyn till detta har det varit naturligt att anknyta uppgifts- skyldigheten till det enskilda arbetsstället. Statistiska centralbyrån an- vänder begreppet arbetsställe i sin industristatistik i betydelsen av en lokalt avskild produktionsenhet, vid vilken inom ramen för ett enda företag bedrivs ett enda slag av verksamhet inom i regel en enda defi- nierad bransch eller vissa definierade kombinationer av skilda verk- samheter. Den verksamhet som bedrivs vid en lokalt avskild enhet kan

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

• Sida 143
•  Original

Prop. 1972: 116 143

i vissa fall vara hänförlig till olika branscher. Det kan i vissa sådana fall vara lämpligt att vid tillämpningen av lagen dela upp enheten på olika arbetsställen. I vad mån man bör göra det får som utredningen anfört bedömas från fall till fall med beaktande av bl.a. företagets möjlighet att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

Lagen är tillämplig på arbetsställe oberoende av dess storlek. I enlig- het med vad jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen bör dock uppgiftsskyldighet i allmänhet ifrågakomma endast beträffande arbetsställe som har minst 50 anställda.

I fråga om uppgiftsskyldighetens innehåll och omfattning får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Förevarande bestämmelse innefattar i dessa hänseenden inte någon saklig skillnad i förhållande till utredningens förslag.

I motsats till utredningen har jag ej ansett det erforderligt att införa en lagstadgad uppgiftsskyldighet för landstingskommun. Jag har ej heller ansett det nödvändigt att i lagen erinra om Kungl. Maj:ts rätt att ge föreskrifter om statlig myndighets uppgiftsskyldighet.

2 5

I denna paragraf har intagits bestämmelser som avser att i närings- idkarens intresse begränsa spridningen av de uppgifter som han genom förordnande enligt 1 & ålagts att lämna. Bestämmelsen kan ses som ett komplement till bestämmelsen i 7 5 om tystnadsplikt och sekretess- bestämmelsen i 20 a 5 i det av mig samtidigt framlagda förslaget till ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt min mening föreligger det risk för att de föreslagna bestämmelserna om tystnadsplikt och handlingssekretess för- lorar sitt värde för näringsidkaren om de inte kompletteras av bestäm- melser som begränsar den krets som skall få ta del av uppgifterna. I detta syfte föreskrivs i första stycket, att uppgifter som komm-it in på grund av förordnande enligt 1 5 får överlämnas till statistiska central- byrån och kommunstyrelse samt i övrigt endast till sådana statliga och kommunala myndigheter för vilka uppgifterna är av väsentlig betydelse.

I paragrafens andra stycke uttalas den viktiga principen att vidare- befordran av uppgifter från länsstyrelsen alltid skall ske med beaktande av å ena sidan behovet av tillgång till uppgifterna, å andra sidan nä- ringsidkarens intresse av att uppgifter som rör hans affärs- eller drift- förhållanden ej utlämnas till en vidare krets än som oundgängligen behövs.

Denna princip skall beaktas inte bara vid valet av de myndigheter som skall få uppgiften utan även vid bestämmandet av den personkrets som skall få del av uppgifterna. Även de myndigheter och befattningshavare som erhåller uppgifter från länsstyrelsen torde f. ö. böra ha denna prin- cip för ögonen när de begagnar sig av uppgifterna.

• Sida 144
•  Original

Prop. 1972: 116 144

35

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet för länsstyrel- se och kommun att regelbundet ge näringsidkarna en översiktlig infor— mation om sin verksamhet och planering.

I paragrafen uppställs endast ett minimikrav på information. Infor- mation skall enligt paragrafen lämnas minst en gång varje år. Den be- höver ej avse annat än en översiktlig redovisning av sådan kommunal eller statlig verksamhet och planering som kan antas vara av betydelse för näringsidkama. Näringsidkare som ålagts uppgiftsskyldighet är alltid berättigad att få här nämnda information. Därmed uppnås en balans mellan näringsidkarens rättigheter och skyldigheter. Näringsidkare som vid visst arbetsställe sysselsätter fler än 50 personer har vidare, obero— ende av om han ålagts uppgiftsskyldighet enligt lagen eller inte, rätt till denna information. Som utredningen påpekat torde uppgift om vilka arbetsställen som har fler än 50 anställda kunna inhämtas från det cen- trala företagsregistret.

4 %

Paragrafen innehåller bestämmelse om påföljden i fall näringsidkare inte fullgör uppgiftsskyldighet enligt 1 5.

Enligt utredningens förslag skall näringsidkaren i sådant fall kunna föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet. De uppgifter det här gäller kommer till viss del att avse faktiskt föreliggande förhållanden men till stor del måste de uppenbarligen grunda sig på bedömningar av utveck- lingstendenser som det kan vara svårt att överblicka. Jag anser det för min del inte ändamålsenligt att söka framtvinga uppgifter av detta slag genom vitesföreläggande. Bl. a. uppstår stora svårigheter att avgöra när näringsidkare har fullgjort sin skyldighet. Det finns däremot anledning tro att en muntlig kontakt mellan länsstyrelsen och näringsidkaren kan skapa förutsättningar för ett utbyte av information mellan näringsidka- ren och länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör ha möjlighet att framtvinga en sådan kontakt genom att kalla näringsidkaren till överläggningar. Sank- tionen bör vara vite och knytas till näringsidkarens underlåtenhet att lämna begärda uppgifter.

Med hänsyn till det anförda föreskrivs i denna paragraf att länssty- relsen vid vite får kalla näringsidkare som inte fullgör sin uppgiftsskyl- dighet till överläggning.

5 5

Som utredningen framhållit skall informationsutbytet mellan samhälle och företag också i fortsättningen normalt ske genom frivilliga informel- la kontakter. Denna paragraf tar således sikte på det undantagsfall att de informella kontakterna av någon anledning brutits. Detta kan exem-

• Sida 145
•  Original

Prop 1972: 116 145

pelvis inträffa när ett företag kommer i en krissituation. [ sådana fall öppnas genom denna bestämmelse en möjlighet att genom vitesföre- läggande förmå näringsidkare att inställa sig till överläggning. Länssty- relse eller kommunstyrelse kan sålunda enligt paragrafen vid vite kalla näringsidkare till överläggning i fråga som är av väsentlig betydelse för länet eller kommunen under förutsättning att näringsidkaren är upp- giftsskyldig enligt lagen beträffande arbetsställe inom länet resp. kom- munen och frågan berör detta arbetsställe.

Väsentlighctskravet torde inte kunna anses uppfyllt med mindre frii- gan på ett mera påtagligt sätt berör kommunen. Frågor av detta slag torde som utredningen anfört framför allt uppkomma i samband med större produktions-, drifts- eller sysselsättningsförändringar inom ett fö- retag.

Enligt utredningens förslag skulle kommunstyrelsen i fråga av här avsett slag kunna kalla företrädare för ledningen för det berörda ar— betsstället. Enligt min mening bör kallelsen i stället riktas mot närings- idkaren som sådan, varvid man torde kunna räkna med att denna låter sig företrädas av de personer som är ansvariga för frågans handlägg- ning.

I tredje stycket har uppställts som en huvudregel, att företrädare för de anställda skall beredas tillfälle närvara vid överläggningarna. Med företrädare för de anställda avses i första hand representanter för de an— ställdas fackliga organisationer vid arbetsstället. Jag delar utredningens uppfattning att det i frågor om större drifts- eller sysselsättningsföränd- ringar inom ett företag bör vara väsentligt för kommunen att höra ock- så de anställdas uppfattning. Bestämmelsen är i detta hänseende ett ut- tryck för strävandena att öka de anställdas insyn och inflytande i före— tagen.

Utredningen har i sitt lagförslag upptagit en bestämmelse om att kom- munstyrelse under vissa förutsättningar skall vara skyldig att hålla över- läggningar med näringsidkare som begär det. En sådan bestämmelse be— hövs enligt min mening inte. '

6 &

I denna paragraf föreskrivs att vite enligt lagen får bestämmas till högst 5 000 kr. Vidare har jag av praktiska skäl ansett att beslut om vitesföreläggande inte skall kunna överklagas. Frågor om utdömande av vite prövas av allmän domstol. Härigenom torde rättssäkerheten få anses tillgodosedd.

7 & Som utredningen framhållit är det angeläget att lagen tillämpas på så- dant sätt att den uppgiftsskyldige inte förorsakas större besvär än som är nödvändigt. Denna grundsats har fastslagits i andra författningar om

• Sida 146
•  Original

Prop. 1972: 116 146 uppgiftsskyldighet, t. ex. 5 5 lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet rö- rande pris- och konkurrensförhållanden och 9 % kungörelsen (1966: 37) om statistiska uppgifter från rörelseidkare och ägare till flerfamiljshus. Jag har funnit det lämpligt att grundsatsen kommer till uttryck också i denna lag.

$%

Många av de uppgifter som med tillämpning av lagen inhämtas från företagaren är av ömtålig natur. Ett utlämnande av dessa uppgifter till personer utanför kretsen av de i samhällsplaneringen direkt engagerade skulle kunna skada företagen. I denna paragraf har därför intagits en bestämmelse om tystnadsplikt för dem inom stat och kommun som med stöd av lagen får del av uppgifter om enskilda företag. Jag har dessutom i ett samtidigt framlagt lagförslag förordat att sekretesslagen ändras så, att sekretesskydd ges åt handlingar vilka innehåller uppgifter enligt lagen.

7.2. Förslaget till lag om offentliga styrelseledamöter i vissa aktie- bolag och stiftelser

15

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om att Kungl. Maj:t får förordna offentlig styrelseledamot i styrelsen för aktiebolag, vars verksamhet huvudsakligen är inriktad på att äga eller förvalta fast eller lös egendom eller allmännyttig stiftelse med tillgångar överstigan- de fem milj. kr. Förordnanden får samtidigt gälla högst 30 aktiebolag och stiftelser. Frågan har närmare berörts i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:t bör även kunna utse suppleant för ledamot. Bestämmel- se härom har upptagits i paragrafen.

Kungl. Maj:ts rätt att utse offentlig styrelseledamot gäller oberoende av vad bolagsordningen eller stiftelsens stadgar kan innehålla om antalet styrelseledamöter m. ut. Detta ligger i sakens natur och jag har därför inte ansett det nödvändigt att såsom utredningen föreslagit ta in en erinran om att offentlig styrelseledamot förordnas utöver de ledamöter som tillsätts enligt 77 % aktiebolagslagen.

Med hänsyn till att det nu är fråga om en försöksverksamhet under en begränsad period har jag inte ansett nödvändigt att i lagen om aktie- bolag ta in särskild erinran om de offentliga styrelseledamöterna.

Några civilrättsliga bestämmelser som anger vilka stiftelser som är att betrakta som allmännyttiga finns inte. Enligt 1929 års tillsynslag avgör länsstyrelsen om en stiftelse är att anse som allmännyttig. Samar- betsutredningen har i sitt förslag anknutit till bestämmelserna om skatte— befrielse för vissa stiftelser i 53 ä 1 mom. e) kommunalskattelagen (1928: 370). Enligt dessa tillkommer sådan befrielse stiftelse som främjar för-

• Sida 147
•  Original

Prop. 1972: 116 147

svarsändamål eller utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, verkar för uppfostrings- eller utbildningsändamål eller utövar hjälpverksamhet bland behövande eller främjar vetenskap- lig undervisning eller forskning. Bestämmelserna bör med hänsyn till att motivet för styrelserepresentationen bl.a. är stiftelser-nas gynnade ställning i skattehänseende vara vägledande vid tillämpning av lagen. Jag har ansett det tillräckligt att ange att förordnande får aVse allmän— nyttig stiftelse.

Med stiftelses tillgångar avses de samlade tillgångarnas bokförda värde som de upptagits eller bort upptagas till i stiftelsens balansräk- ning.

På samma sätt som nu sker innan offentlig styrelseledamot utses i af- färsbanks styrelse, bör beslut om att tillsätta sådan ledamot i aktiebolag eller stiftelse föregås av att bolaget eller stiftelsen bereds tillfälle att framlägga sina synpunkter och önskemål beträffande personvalet.

2 & Paragrafen upptar regeln att offentlig styrelseledamot särskilt skall verka för att samhällets intressen beaktas i bolagets eller stiftelsens verk— samhet. Frågan om sådan ledamots ställning och ansvar i övrigt har be- rörts i den allmänna motiveringen.

35

Innan förordnande om styrelserepresentation meddelas för viss stiftelse bör Kungl. Maj:t ha tillgång till så fullständiga uppgifter om stiftelsen som möjligt. Kungl. Maj:t bör därför ha rätt att från stiftelse i vilken styrelserepresentation kan komma i fråga begära uppgifter om stiftelse- urkund, stiftelsens stadgar och andra handlingar som bestämmer stiftel- sens verksamhet eller visar dess tillgångar. Bestämmelse härom har tagits upp i förevarande paragraf. Första stycket överensstämmer i sak med utredningens förslag.

Jag utgår från att stiftelser av det slag det här är fråga om lojalt kom- mer att rätta sig efter anmodan att förete erforderliga handlingar. I fall av tredska bör emellertid tvångsmedel kunna tillgripas. Utredningen har föreslagit att den som underlåter att fullgöra vad som åligger honom på grund av Kungl. Maj:ts anmodan, skall kunna dömas till böter. Jag förordar för min del att anmodan i stället skall kunna förenas med vite.

45

Paragrafen innehåller bestämmelse om offentlig styrelseledamots man- dattid.

I fråga om mandattiden för styrelseledamot i aktiebolag som väljs av bolagsstämma gäller enligt 77 & tredje stycket aktiebolagslagen att le— damoten skall utses för tid intill dess ordinarie bolagsstämma hållits.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1972: 116 148 Han får dock inte väljas för längre tid än t.o.m. den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. För styrelseleda- mot som tillsätts i annan ordning än genom val av bolagsstämma finns inte några bestämmelser i aktiebolagslagen om mandattid. Det ankom- mer på den som utser sådan ledamot att bestämma mandattiden.

I fråga om styrelseledamot i stiftelse saknas lagregler om mandattid.

Offentlig styrelseledamot i aktiebolag skall enligt utredningens förslag utses för tid som anges i 77 & aktiebolagslagen. Ledamot i stiftelse skall utses för tid som Kungl. Maj:t bestämmer, dock längst för tre år.

Det är som jag tidigare har anfört angeläget att mandattiderna för offentliga styrelseledamöter anpassas till dem som gäller för övriga sty- relseledamöter i bolaget eller stiftelsen. Kungl. Maj:t bör emellertid när det gäller aktiebolag inte vara bunden av en formell hänvisning till 77 & aktiebolagslagen. Offentlig styrelseledamot bör således både när det gäl- ler bolag och stiftelser utses för tid som Kungl. Maj:t bestämmer. Para- grafen har utformats i enlighet härmed.

5 5

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen bör offentlig styrel- seledamot i princip ha samma ställning och ansvar som styrelseledamot som utsetts av bolagsstämma. I enlighet härmed föreskrivs i denna pa- ragraf att — i den män inte annat följer av lagen — vad som är före- skrivet i aktiebolagslagcn om styrelseledamot och styrelsesuppleant äger motsvarande tillämpning på offentlig styrelseledamot i aktiebolag och suppleant för sådan.

I 8 & aktiebolagslagen regleras vilka uppgifter som skall finnas i bo— lagsordning. Enligt första stycket 6 skall i bolagsordning anges bl. a. an- talet styrelseledamöter och antalet styrelsesuppleanter, om sådana skall utses. Vidare skall anges tiden för styrelseledamots uppdrag samt hur styrelseledamot och suppleant skall tillsättas i de fall de inte väljs av bolagsstämman.

Som jag har anfört vid 1 & gäller Kungl. Maj:ts rätt att utse offentlig styrelseledamot oberoende av vad bolagsordningen kan innehålla. Sådan ledamot skall således inte räknas in i det antal styrelseledamöter som anges i bolagsordning. Bestämmelser om sättet för utseende av offent- lig styrelseledamot och om mandattid meddelas i 1 och 4 åå. Behov av att ta in motsvarande bestämmelser i bolagsordning kan inte anses fö- religga. Med hänsyn till det sagda anges i denna paragraf att bestäm- melserna i 8 5 första stycket 6 aktiebolagslagen inte gäller offentlig styrelseledamot. Hinder möter självfallet inte att bolag i vars styrelse offentlig styrelseledamot utsetts anpassar sin bolagsordning härtill.

Jag vill påpeka att offentlig styrelseledamot givetvis skall inräknas i det antal styrelseledamöter vilkas närvaro behövs för att styrelsen skall vara beslutför. Detsamma gäller när fråga som enligt bolagsordning krä- ver särskild röstpluralitet skall avgöras.

• Sida 149
•  Original

'i'rop. 1972: 116 149

65

Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör det åligga aktiebo- lag och stiftelse att till offentlig styrelseledamot och suppleant för så- dan utge ersättning med belopp som Kungl. Maj:t bestämmer. Före- skrift härom har tagits upp i denna paragraf.

7.3. Förslaget till lag om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar

Lagförslaget omfattar till skillnad mot promemorieförslaget även ekonomiska föreningar. I övrigt överensstämmer det i allt väsentligt med detta förslag. Den överarbetning av promemorieförslaget som föranletts av att tillämpningsområdet utvidgats innebär bl. a. att rubriken ändrats samt att fyra nya paragrafer tillkommit (2, 3, 6 och 16 åå). Paragraf- följden är sålunda en annan än i promemorieförslaget.

1 &

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om de anställdas rätt att utse ledamöter i styrelsen för aktiebolag och ekonomiska för- eningar (arbetstagarledamöter) jämte suppleanter. Lagen är tillämplig på aktiebolag och ekonomisk förening som under det senast förflutna rä- kenskapsåret här i landet sysselsatt i genomsnitt minst 100 personer. Upplysning om antalet anställda kan hämtas från förvaltningsberättel- sen som skall innehålla uppgift om detta antal (103 5 1 mom. andra stycket ABL resp. 43 & 1 mom. tredje stycket LEF). I fråga om aktie- bolag skall förvaltningsberättelsen enligt bestämmelserna i 126 5 1 mom. tredje stycket ABL sändas in till patent- och registreringsverket och den blir därigenom offentlig handling. För ekonomisk förening gäller enligt 44 å första stycket LEF att förvaltningsberättelsen senast sju månader efter räkenskapsårets utgång skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta del av den.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke avser att trygga en kon- tinuerlig arbetstagarrepresentation under försöksperioden i företag där antalet anställda varierar kring gränsen 100. Har denna gräns uppnåtts under det räkenskapsår som gått till ända närmast före tidpunkten för utseendet av arbetstagarledamöter består rätten till arbetstagarrepre- sentation även om gränsen underskrids under de följande räkenskaps- åren. För tillämpning av andra stycket krävs dock att proceduren för införande av arbetstagarrepresentation fortskridit så långt att arbetsta- garledamöter utsetts. Det är således inte tillräckligt att enbart beslut en- ligt 7 5 om inrättande av arbetstagarrepresentation föreligger.

Några remissinstanser har förordat en regel av innebörd att rätten till styrelserepresentation skall upphöra om det genomsnittliga antalet ar- betstagare under två år visat sig understiga viss procent av gränsvärdet.

• Sida 150
•  Original

Prop. 1972: 116 150 Eftersom försöksperioden föreslås bli begränsad till tre år anser jag att något behov av en sådan regel inte föreligger. Med hänsyn till lagens provisoriska karaktär anser jag det inte heller nödvändigt att reglera den situation som inträder när t. ex. ett tillverkningsbolag omvandlas till förvaltningsbolag. I den mån sådana fall blir aktuella under försöks- perioden torde man kunna räkna med att företaget och de anställdas fackliga organisationer kommer överens om en anpassning till den för- ändrade situationen.

Zå

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen skall lagen inte till- lämpas på vissa kategorier av aktiebolag och ekonomiska föreningar. Be- stämmelse härom har tagits upp i förevarande paragraf.

353

Bestämmelsen i denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemo- rieförslaget, har föranletts av att lagen-s tillämpningsområde utvidgats till att gälla även ekonomiska föreningar. Behov har därvid uppkommit av en gemensam benämning i lagen på sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar på vilka lagen är tillämplig. Som sådan benämning har valts företag.

45

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen skall fö- retag (se därom vad som anförts under 3 5) som inte når upp till den i 1 & föreskrivna storleksgränsen efter överenskommelse med de fack- liga organisationerna kunna föras in under lagens tillämpningsområde. Detta förutsätter att bolagsordningen resp. stadgarna ändras. Ett sådant tillvägagångssätt kan emellertid innebära avsevärd tidsutdräkt. Beträf- fande aktiebolag fordras enligt 77 å andra stycket ABL särskilt tillstånd av kommerskollegium för sådan ändring i bolagsordningen. Genom be- stämmelserna i denna paragraf öppnas möjlighet för stämman att i före- kommande fall direkt besluta om att lagen skall tillämpas beträffande företaget, dvs. utan att gå vägen över ändring av bolagsordningen resp. stadgarna. Sådant beslut kan fattas med enkel majoritet på en ordina- rie eller extra stämma.

På samma sätt äger stämman enligt bestämmelserna i denna paragraf besluta att de anställda skall ha rätt att utse fler än två arbetstagar- ledamöter och suppleanter för dem. Inte heller i detta fall krävs ändring i bolagsordningen resp. stadgarna, utan beslutet kan fattas direkt och med enkel majoritet på en stämma, ordinarie eller extra. Fattas sådant be- slut med stöd av denna paragraf blir lagen i tillämpliga delar gällande också för de ledamöter och suppleanter som får utses enligt stäm- mans beslut.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1972: 116 151

5——6 åå

En arbetstagarledamot bör som jag framhållit i den allmänna moti- veringen i princip ha samma ställning och ansvar som andra ledamöter i styrelsen. Bestämmelserna i ABL resp. LEF om styrelseledamot och styrelsesuppleant bör därför äga motsvarande tillämpning på arbetsta- garledamot och suppleant för arbetstagarledamot. Vissa undantag från denna grundsats har dock gjorts i denna lag.

I 8 & ABL och 6 & LEF finns regler om vilka uppgifter bolagsordning resp. förenings stadgar skall innehålla. Enligt punkten 6 i nämnda pa- grafer skall i bolagsordningen resp. stadgarna anges bl. a. antalet sty- relseledamöter och antalet suppleanter, om sådana skall utses. Vidare skall där anges tiden för styrelseledamots uppdrag och sättet för till- sättande av styrelseledamot och suppleant i fall de inte väljs på stäm- man.

Enligt 1 & har de anställda rätt att utse två arbetstagarledamöter och en suppleant för varje sådan ledamot. Denna rätt gäller oberoende av vilka bestämmelser bolagsordningen eller föreningens stadgar kan inne- hålla. Arbetstagarlcdamöterna och deras suppleanter skall således inte räknas in i det antal styrelseledamöter eller styrelsesuppleantcr som an- ges i bolagsordningen resp. föreningsstadgarna. ! 8 och 9 åå i lagen finns vidare regler om sättet för utseende av arbetstagarledamöter och suppleanter för sådana ledamöter. Beträffande tiden för arbetstagar- ledamots uppdrag gäller vad som föreskrivs i 11 %. Bestämmelser i dessa avseenden behöver därför inte tas in i bolagsordningen resp. förenings- stadgarna.

Jag Vill i detta sammanhang erinra om att arbetstagarledamöterna skall medräknas vid tillämpning av reglerna i ABL resp. LEF om bc- slutförhet och röstpluralitet.

I 22 å andra stycket LEF föreskrivs, att styrelseledamot skall vara medlem i föreningen. Ett sådant villkor kan inte upprätthållas beträffan- de arbetstagarledamot, bl. a. med hänsyn till de krav på produktionsinsat- ser som ställs på medlemmarna i vissa föreningar.

7 %

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelse om rätt för lokal facklig organisation att besluta om inrättande av arbetstagarrepresen- tation. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen kan sådant beslut fattas endast av organisation som är bunden av kollektiv- avtal i förhållande till företaget och omfattar en majoritet av företagets arbetstagare. Tillhör dessa olika sådana organisationer, vilket i regel tor- de vara fallet, kan organisationer som tillsammans företräder en majori- tet av arbetstagarna vid företaget gemensamt besluta om inrättande av arbetstagarrepresentation.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1972: 11 6 142

Med lokal facklig organisation avses här i första hand en till företaget direkt anknuten organisation. verkstadskluhb. företagsklubh eller lik- nande, och i andra hand lokalavdelning av fackförbund till vilken företagets arbetstagare är anslutna. Vissa fackliga organisationer, (. ex. de ombordanställdas organisationer inom rederinäringcn, saknar lo- kala enheter. i sådana fall får organisationen som sådan anses vara lokal facklig organisation.

Beslut om inrättande av arbetstagarrepresentation berör i första hand styrelsen i det företag beslutet gäller. Styrelsen kan behöva över- lägga med företrädare för de fackliga organisationerna om olika prak- tiska frågor som föranleds av att arbetstagarledamöter skall utses. Bolagsordningen eller stadgarna kan sålunda behöva ändras -— det kan t.ex. gälla bestämmelser om antalet styrelseledamöter som utses av stämman eller om särskild röstpluralitet —- och i vissa fall kan det också finnas grundad anledning att ansöka om undantag från lagens tillämpning. I fall då företaget finner att inrättande av arbetstagarrepre- sentation skulle medföra väsentliga olägenheter och anledning finns att begära undantag enligt 14 % bör företaget, innan det ansöker om sådant undantag, i första hand försöka lösa frågan genom förhand- lingar med de lokala fackliga organisationerna. För att sådana för- handlingar skall kunna hållas och styrelsen få tillfälle att vidta behöv- liga åtgärder, föreskrivs i paragrafens andra stycke att styrelsen skall un- derrättas om beslutet. På grund av bestämmelsen i 11 5 får arbetstagar- ledamot tillfräda sitt uppdrag först tre månader därefter. Underlåten- het att underrätta styrelsen medför alltså att arbestagarledamot är förhindrad att tillträda uppdraget.

Att facklig organisation som inte deltagit i beslut om inrättande av arbetstagarrepresentation också har intresse av att få vetskap om be— slutet ligger i sakens natur. Jag har dock ansett att uttrycklig bestäm- melse om underrättelse till sådan organisation kan undvaras, eftersom de lokala organisationerna i regel kan antas ha samrått före beslutet om inrättande av arbetstagarrepresentation. I de fall en eller flera or— ganisationer inte deltagit i sådant samråd — anledningen härtill kan t. ex. vara att företagets verksamhet bedrivs på ett flertal driftställen —— skall likväl på grund av bestämmelsen i 8 & samtliga lokala organisa- tioner, som är bundna av kollektivavtal i förhållande till företaget, delta i utseendet av arbetstagarledamöter.

8 &

I paragrafen föreskrivs att arbetstagarledamöter skall utses av de an- ställdas fackliga organisationer. I likhet med vad som gäller enligt 7 & om beslut rörande inrättande av arbetstagarrepresentation får endast lokal facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i förhållan- de till företaget delta vid utseende av arbetstagarledamöter. Å andra

• Sida 153
•  Original

Prop. 1972: 116 153

sidan gäller — i överensstämmelse med vad som utvecklats i den all- männa motiveringen — att samtliga organisationer som uppfyller detta krav skall delta och därvid söka nå samförstånd.

De lokala organisationerna bestämmer själva på vilket sätt arbets- tagarledamöterna skall utses. De bestämmer också hur ledamotsplatser- na skall fördelas mellan dem. Lagen innehåller inte några föreskrifter om sättet för utseende av arbetstagarledamot. Beträffande fördelningen av platserna finns det däremot i 9 & en hjälpregcl, som blir tillämplig om organisationerna inte kan enas om fördelningen.

Det förutsätts att organisationerna utan särskild föreskrift därom underrättar företagets styrelse om vilka som utsetts till arbetstagarleda- möter. Sådan underrättelse bör lämnas skriftligen.

9 &

Paragrafen innehåller bestämmelser avsedda att tillämpas i fall då de fackliga organisationerna inte kan enas om fördelningen av leda- motsplatserna. En förutsättning för bestämmelsernas tillämplighet är att de fackliga organisationerna inte själva reglerat vad som skall gälla när de inte kommer överens. Vägledande vid utformningen av be- stämmelserna har varit att skapa en mot styrkeförhållandena svarande balans mellan lokala organisationer som tillhör olika centrala huvud- organisationer.

Såsom central facklig huvudorganisation kommer i detta samman- hang främst LO, TCO eller SACO i fråga. Organisation som inte till- hör någon sådan organisation får vid tillämpningen av denna paragraf anses själv utgöra central huvudorganisation.

10%

Första stycket innehåller en bestämmelse om att arbetstagarledamot bör utses bland de anställda hos företaget. Föreligger enligt de fackliga organisationernas bedömande särskilda skäl för att utse annan än anställd får detta ske med den begränsning som följer av andra stycket.

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen får en och samma person inte vara arbetstagarledamot i flera styrelser. Före- skrift härom har tagits upp i paragrafens andra stycke. Hinder möter dock inte mot att arbetstagarledamot på stämma väljs till ledamot i annat företags styrelse eller, omvänt, att han utses till arbetstagarleda- mot trots att han på stämma valts till ledamot i annat företags styrelse.

115

För det fall då styrelseledamot tillsätts i annan ordning än genom val på stämman finns i ABL inte någon regel om mandattiden utan det ankommer på den som utser ledamoten att också bestämma mandatti- den. Enligt LEF är maximitiden för ledamots uppdrag tre år. Mandat—

• Sida 154
•  Original

Prop. 1972: 116 154 tiden för arbetstagarledamot bestäms av de fackliga organisationerna. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket. Jag vill i detta samman- hang framhålla att mandattiden för arbetstagarledamot, i de fall den inte sträcker sig över hela försöksperioden, bör anpassas till vad som gäller i fråga om övriga ledamöter på så sätt att den börjar resp. löper ut vid ordinarie stämma på vilken val av styrelse skall äga rum.

Såsom anförts bl. a. under 7 & bör ett beslut om inrättande av arbets— tagarrepresentation följas av överläggningar mellan företrädare för före— taget och de fackliga organisationerna för att klarlägga och lösa de problem som kan sammanhänga med en sådan åtgärd. Skulle parterna därvid komma att stanna i olika meningar rörande förutsättningarna för införandet av arbetstagarrepresentation, återstår för företaget att an- söka om undantag från lagens tillämpning. Skulle sådan ansökan inte hinna behandlas innan den föreskrivna fristen om tre månader löper ut, kan enligt bestämmelsen i andra stycket förordnande meddelas om uppskov med arbetstagarledamots tillträdande av uppdraget till dess ärendet slutligen prövats. Förordnande kan meddelas även om ansökningen inte innehåller begäran därom.

12ä

Arbetstagarledamot kan i likhet med övriga styrelseledamöter vara förhindrad att deltaga i handläggningen av viss fråga på grund av ABL:s resp. LEF:S jävsregler.

Bestämmelserna i denna paragraf anger därutöver de frågor, i vilkas behandling arbetstagarledamot är förhindrad att delta. Bestämmelsen är som jag anfört i den allmänna motiveringen föranledd av intresset att skilja mellan frågor om företagets ledning och fackliga frågor.

Sålunda får arbetstagarledamot inte delta i styrelsens behandling av fråga som rör stridsåtgärder. Begreppet stridsåtgärd används här i sam- ma betydelse som enligt 4 & kollektivavtalslagen (1928: 253). Bestäm- melsen avser såväl vidtagande av stridsåtgärd som redan vidtagen sådan åtgärd och gäller oberoende av vilken part som vidtar eller avser att vidta åtgärden. För bestämmelsens tillämplighet saknar det vidare be- tydelse om åtgärden är lovlig eller olovlig.

Arbetstagarledamot får vidare inte delta, när styrelsen behandlar frå— ga som rör förhandling med arbetsgivarorganisation om slutande av kollektivavtal eller som rör uppsägning av sådant avtal. Bestämmelsen hindrar däremot inte att arbetstagarledamot deltar i styrelsens behand- ling av fråga som rör tolkningen eller tillämpningen av redan ingånget kollektivavtal.

135

Beträffande suppleant för arbetstagarledamot gäller på grund av hänvisningen i denna paragraf bestämmelserna i 8—12 55 om arbets- tagarledamot i tillämpliga delar. Att därutöver bestämmelserna i ABL

• Sida 155
•  Original

Prop. 1972: 116 155

resp. LEF om styrelsesuppleant skall tillämpas i fråga om suppleant för arbetstagarledamot följer av 5 %.

145

Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag från lagens till- lämpning. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen huvudsakligen med utgångspunkt från aktiebolagens förhållanden. Om väsentliga olägenheter skulle uppkomma för ekonomisk förening på grund av förhållande som regleras i denna paragraf, äger emellertid bestämmelserna i paragrafen motsvarande tillämpning på föreningen. Olägenheterna skall således bero på något förhållande som anges i paragrafen. Andra förhållanden, såsom att en förening fullgör vissa speciella uppgifter, t. ex. jordbrukspolitiska uppgifter, kan inte läggas till grund för undantag enligt dessa bestämmelser.

15—16 åå

Beträffande dessa paragrafer får jag hänvisa till den allmänna moti- veringen.

175

Enligt 97 & ABL skall ändring bl. a. i styrelsens sammansättning an- mälas till patent- och registreringsverket. Motsvarande regel beträf- fande ekonomisk förening finns i 37 & LEF. Anmälan sker i detta fall till länsstyrelsen. När styrelseledamot eller suppleant utsetts enligt la- gen skall det enligt denna paragraf anges i anmälan som nu nämnts. Härigenom vinns bl. a. den fördelen att registreringsmyndigheten —- i fall när antalet styrelseledamöter till följd av arbetstagarrepresenta- tion kommer att överstiga det i bolagsordningen eller föreningens stad- gar angivna —— inte behöver efterforska anledningen härtill.

18 5

Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj:t delegera till myndighet att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen.

I kraftträdandebestämmelser

Genom dessa bestämmelser undantas aktiebolag som har en styrelse bestående av mindre än tre ledamöter. Detta kan förekomma om aktie- kapitalet eller maximikapitalet enligt bolagsordningen är 500000 kr. eller därunder. I så fall kan styrelsen bestå av en eller två personer. Understiger styrelseledamöternas antal tre, får verkställande direktör ej utses medan sådan skall finnas om styrelsen består av tre eller flera ledamöter.

Inrättande av arbetstagarrepresentation i ett bolag med mindre än tre styrelseledamöter torde förutsätta att antalet ökas till tre genom ändring av bolagsordningen. Detta medför i sin tur enligt vad nyss sagts att

• Sida 156
•  Original

Prop. 1972: 116 156 verkställande direktör måste utses. Med hänsyn härtill torde denna kategori av bolag böra undantas från den nu aktuella försöksverksam- heten. En förutsättning härför är dock att styrelsen även den 1 januari 1972 bestod av mindre än tre ledamöter.

7.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

20aå

Som anförts i den allmänna motiveringen är det angeläget att åt- minstone vissa av de uppgifter som inhämtas med stöd av lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor får sekretesskydd. Bestäm- melserna i nu gällande sekretesslag ger inte något skydd. Denna lag måste därför ändras, vilket bör ske genom införande av en ny pa- ragraf, 203 &. Paragrafen har utformats efter förebild av framför allt 20 och 21 åå sekretesslagen. Enligt den föreslagna paragrafen skyd- das handling innefattande uppgifter som lämnats enligt ovannämnda lag. Skyddet gäller således oberoende av hos vilken myndighet sådan handling finns och omfattar även av myndigheten gjorda bearbetningar som innehåller eller bygger på uppgifter enligt lagen. En allmän förut- sättning för sekretesskyddet är dock att den till myndigheten inkomna eller där upprättade handlingen innehåller sådana upplysningar om viss näringsidkares affärs- eller driftförhållanden att ett offentliggörande av dem kan lända honom till men. Utlämnande kan emellertid ske om näringsidkaren samtycker till detta. Sekretesstiden är annars tjugo år från handlingens datum.

8. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. lag om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor,

2. lag om offentliga styrelserepresentanter i vissa aktiebolag och stiftelser,

3. lag om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar,

4. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Margit Edström

• Sida 157
•  Original

Prop. 1972: 116 157