Regeringens skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975

Regeringens skrivelse nr 4 år 1975 Skr 1975:4

Nr 4

Regeringens skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975;

beslutad den 3 januari 1975. Regeringen överlämnar enligt tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsordningen kommittéberättelse 1975. På regeringens vägnar

OLOF PALME

LENNART GEIJER

1 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Skr 1975:4 2

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1975-01-03

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng,

Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Anmälan av kommittéberättelse 1975

Redovisning av de statliga kommittéernas verksamhet har t.o.m. år 1974 lämnats i riksdagsberättelsen. I samma berättelse har, utöver ett inledande avsnitt om vad i rikets

styrelse sig tilldragit, redovisats följande avsnitt nämligen

— Överenskommelser med främmande makter m.m. under tiden november 19.. — oktober 19.. .

— av exportkreditnämnden på statens vägnar meddelade garantier för

exportkrediter.

— under år 19.. beviljade bidrag ur behållningen av de särskilda lotterier som anordnats till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål.

— under budgetåret 19../.. gjorda anvisningar ur jaktvårdsfonden.

— under budgetåret 19../.. beviljade understöd ur allmänna arvsfonden.

— utbetalningar för skilda ändamål från handels- och sjöfartsfonden under budgetåret 19../.. .

Enligt tilläggsbestämmelse 3.6.2 till riksdagsordningen skall regeringen årligen samtidigt med budgetpropositionen lämna riksdagen redogörelse för

verksamheten inom de kommittéer som har tillsatts på grund av regeringens

beslut (kommittéberättelse). Jag får därför föreslå att redogörelse för kommittéverksamheten nu lämnas till riksdagen. Redogörelsen bör fogas till detta ärende som bilaga. Den omfattar enbart kommittéverksamheten och presenteras på samma sätt som i 1974 års riksdagsberättelse. Uppgifter av det slag som har lämnats i de i det föregående uppräknade avsnitten i 1974

3 Skr 1975:4

års riksdagsberättelse ingår alltså inte i kommittéberättelsen.

Med hänvisning till vad som nu har anförts hemställer jag att

kommittéberättelse 1975 överlämnas till riksdagen.

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Datoriserad Fotosättning

LiberTryck Stockholm 1975

Kommittéberättelse

Skr 1975:4 6

Redaktionell anm.

För varje departement används fr.o.m. år 1971 en löpande nummerserie för år. Nummerbeteckningen anges med förkortning för departement samt

årtal, kolon och löpnummer och anges inom parentes omedelbart efter ordet

kommitté (motsvarande). Exempel: x-utredningen (Ju 1974:00) och utredningen (Ju 1974:00) om — — —. Beteckningen är avsedd att användas vid

såväl hänvisningar i löpande text som i kamerala sammanhang.

För kommitté (motsvarande) som tillkommit före år 1971 används som

löpnummer det nummer i riksdagsberättelsen under vilket kommittén första

gången redovisats.

De uppgifter som ingår i berättelsen registreras fortlöpande i ett datorstött informationssökningssystem. Kommittéberättelsen framställs med hjälp av

systemet. Under löpande år kan uppgifter om kommittéernas verksamhet erhållas ur detta system.

7 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:1

Justitiedepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974: 4, 7, 13, 18, 19, 31, 35, 37, 38, 45, 47, 49, 52 och 58

1. Utredningen (Ju 1956:42) rörande specialstraffrätten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1955 för förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (se Post-

och Inrikes tidn. den 21 december 1955):

Utredningsman:

Thornstedt, Hans G., professor

Expert:

Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd

Lokal: Stockholms universitet, Frescati (rum C 874), Fack, 10405 Stockholm, tel. växel 15 01 60 ankn. 1279 eller 37 24 43 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1957 års riksdagsberättelse Ju 34.

Utredningsmannen beräknas avge sitt betänkande i början av år 1975.

2. Svensk sakkunnig (Ju 1961:51) i Nordiska straffrättskommittén

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1960 för att som svensk representant ingå i en nordisk kommitté för dryftande av

nordiskt samarbete på straffrättens område:

Svensk sakkunnig:

Romander, Holger A. G., riksåklagare Lokal: Linnégatan 64, Fack, 104 40 Stockholm, tel. växel 63 12 00 Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett

sammanträde.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

Ju:3 Skr 1975:4 : 8

3. Köplagsutredningen (Ju 1963:51)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1962 för att följa arbetet i en i Finland tillsatt kommitté, som har i uppdrag att utarbeta förslag till lag om köp av lös egendom, samt att, under beaktande av pågående arbete att åstadkomma en internationell köplag, överväga om anledning

föreligger att föreslå ändring i den svenska köplagen (se Post- och Inrikes

tidn. den 18 juli 1962). |

Genom beslut den 25 maj 1967 har Kungl. Maj:t vidgat uppdraget till att avse en begränsad översyn av den svenska köplagen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967). Ytterligare utvidgning skedde genom beslut den 20

november 1968 då utredningen även fick i uppdrag att se över de allmänna

reglerna om dröjsmålsränta m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1968): Utredningsman:

Hellner, Jan E., professor

Experter:

Bergman, S. Christer, avdelningsdirektör Cedercrantz, Bror O. C., direktör Erlander, E. Lillemor E., civilekonom (t.o.m. den 4 november 1974) Hillbom, Lars H., civilekonom (fr.o.m. den 5 november 1974) Johansson, Sven-Erik N., professor Josephsson, Leif E., förbundsjurist

Köhler, Nils G., advokat |

Persson, Per Gustav, bankdirektör

Siljeström, Sten G. L., direktör

Wiberg, G. Lennart E:son, direktör

Sekreterare:

Carbell, Leif E., hovrättsassessor

Lindqvist, N. Inge A., hyresråd (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 45 (Carbell)

Direktiven för utredningen, se 1963 års rikdagsberättelse Ju 51 och 1968 års riksdagsberättelse Ju 30. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 24.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju

sammanträden.

Utredningen har den 10 maj 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:28)

Räntelag. : .

Nordiska överläggningar angående det fortsatta arbetet med översyn av köplagen har hållits i Oslo under oktober 1974. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:5

4. Sakkunnig (Ju 1965:62) angående lagstiftningen om skifte av dödsbo

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 för att följa arbetet i en i Danmark tillsatt kommitté för revision av den danska lagstiftningen om skifte av dödsbo samt att lämna upplysningar om svensk rätt på området och vidare överväga, om anledning föreligger att föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 23 januari 1964): : Utredningsman:

Höglund, Olof A., justitieråd

Direktiven för utredningen, se 1965 års riksdagsberättelse Ju 62.

Utredningsmannen har i skrivelse den 6 september 1974 anmält att den danska kommittén avslutat sitt arbete genom betänkandet ”Betaenkning om aendring af skiftelovgivningen” och att det danska förslaget enligt utredningsmannens mening inte ger anledning till ändring i den svenska lagstiftningen om skifte av dödsbo.

Uppdraget är därmed slutfört.

5. 1965 års valtekniska utredning (Ju 1966:61)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 januari 1965 för att. utreda vissa tekniska valfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 9 mars 1965): Ordförande:

Widegren, Björn G., lagman Ledamöter:

Dahlberg, K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Lundgren, Stig H. E., direktör Nilsson, N. Yngve, lantbrukare, led. av riksdagen Nyberg, J. Olaus, redaktör, f.d. led. av riksdagen Svanström, K. Ivan H., lantbrukare, led. av riksdagen

Experter:

Carlsson, Ulf V., avdelningschef

Ekstam, Gunnar E., avdelningschef

Eriksson, Karl Axel, byrådirektör

Nilsson, N. Per-Erik, rättschef

Thärnström, Kenny U. H., avdelningsdirektör

Wentz, Nils O., kammarrättspresident Sekreterare:.

Boström, John E., hovrättsassessor

Ju:5 Skr 1975:4 10

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 10 29

(sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse Ju 61.

Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 39 och 1970 Ju 27. Ändrade direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 12. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande i början av år 1975.

6. Integritetsskyddskommittén (Ju 1967 :62)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 maj 1966 för att utreda frågor om förstärkt integritetsskydd på personrättens område (se Post- och Inrikes tidn. den 14 juni 1966):

Ordförande: Lännergren, E. Bengt, f.d. justitiekansler

Ledamöter:

Björk, Kaj Å., ambassadör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974) Dahlberg, K. Thure, ombudsman, led. av riksdagen Kristensson, Astrid M., jur. kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november 1974) Larfors, E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november

1974)

Larsson, Gunnar K. V., lantbrukare, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november 1974) Lindqvist, Olle O. G., generaldirektör (t.o.m. den 15 november 1974) Litzén, Anders G., hovrättslagman Wiklund, Svea S. S., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16 november

1974)

Åkerlund, Henrik, docent, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den 15 november

1974)

Experter:

Kleman, Bengt, forskningschef (t.o.m. den 15 november 1974)

Lindgren, Alf T., laborator (t.o.m. den 15 november 1974) Ljungberg, Göran L. D., chefsjurist Sekreterare: Rangnitt, F. Harald O., hovrättsassessor Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 76314 50 (ordföranden) och 763 23 43 (sekreteraren)

11 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:7

Direktiven för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 62.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre

sammanträden, varav ett internatsammanträde under två dagar. Därutöver har en särskild arbetsgrupp hållit 15 sammanträden.

Kommittén har den 15 oktober 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:85) Fotografering och integritet. Kommitténs återstående arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Mutansvarskommittén (Ju 1967 :63)

Tillkallade med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1966 för

att enligt tilläggsdirektiv till ämbetsansvarskommittén utreda frågan

angående allmänna regler om mut- och bestickningsansvar (se Post- och

Inrikes tidn. den 19 juni 1971):

Ordförande: Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident

Ledamöter:

Larfors, E. V. Tage, direktör, led. av riksdagen

Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter:

Eklund, P. Gösta, ombudsman

Ericson, Bo-Ingvar, jur. kand.

von Feilitzen, Styrbjörn O. R., direktör

Forstadius, Erik L. W., direktör

Körner, F. Lennart, direktör

Ljungar, Jan A. B., hovrättslagman

Narfström, A. J. Petter, överingenjör

Neuméller, Jan F. C., ombudsman Sekreterare:

Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 28. Angående

äldre direktiv, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 63.

Kommittén har den 26 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:37) Mutoch bestickningsansvaret.

Uppdraget är därmed slutfört.

Ju:8 Skr 1975:4 12

8. Svenska ledamöter (Ju 1967 :67) i nordiska samarbetsutskottet för kriminalstatistik

Tillkallade genom beslut av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi den 21 februari 1966 för en harmonisering av den nordiska kriminalstatistiken: Ledamot förordnad av Kungl. Maj:t: Thornstedt, Hans G., professor Ledamot utsedd av de svenska medlemmarna i Nordiska samarbetsrådet för kriminologi: Rengby, Sven F. N., f.d. avdelningsdirektör Ledamot utsedd av statistiska centralbyrån: Elmhammer, Nils E. I., statistikchef Särskilda direktiv har ej meddelats. Utskottet har inte hållit något sammanträde under tiden november 1973 oktober 1974. Utskottet har i januari 1974 avgett betänkandet (NU 1973:10) Jämförelse mellan förmögenhetsbrotten i den svenska brottsbalken och den danska straffeloven. Utskottets arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9, Skadeståndskommittén (Ju 1967 :68)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 november 1966 för att tillsammans med sakkunniga i övriga nordiska länder utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd (se Post- och Inrikes tidn. den 12 december 1966): Ordförande: Conradi, Erland G. F., justitieråd

Ledamöter: Bengtsson, T. Bertil, professor Lindahl, Carl Erik T., advokat Experter: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO Forstadius, Erik L. W., direktör Kihlbom, J. O. Niklas, assuransdirektör Land, Johan, kanslichef Lindstedt, Hans G., direktör Oldertz, Carl M., bitr. direktör Petri, Carl Axel H., kammarrättslagman Rydberg, Olle, försäkringsdirektör Strömland, Lennart V. E., förbundsjurist (fr.o.m. den 1 februari 1974)

13 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:10

Svensson, Åke E. F., avdelningsdirektör

Widding, N. Åke W., chefsrådman

Sekreterare:

Bengtsson, T. Bertil, professor (fr.o.m. den 23 april 1974) Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör (t.o.m. den 22 april 1974)

Bitr. sekreterare:

Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor (fr.o.m. den 23 april 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 61 (Nöteberg)

Direktiven för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse Ju 68.

Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 30.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

10. Samarbetsorganet (Ju 1968:59) för ADB inom rättsväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1966 för

att bereda fråga om omläggning av rutiner inom rättsväsendet för

automatisk databehandling och därmed sammanhängande frågor:

Ordförande:

Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter:

Englund, K. Svante I., departementsråd Fischier, Sven G. O. M., t.f. överdirektör Magnander, Ebbe E. A., avdelningschef Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Persson, Carl J. G., rikspolischef Romander, Holger A. G., riksåklagare Rudholm, Sten J. G., hovrättspresident Trotzig, C. Fredrik J., avdelningschef Ersättare för ledamot: Carlsson, Ulf V., avdelningschef (för Persson)

Carnhagen, Göran E. T., departementssekreterare (för Englund) (fr.o.m.

den 22 januari 1974)

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (för Ohlsson) Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef (för Fischier)

Forthuber, Béla T., organisationsdirektör (för Trotzig)

Herrlin, S. G. Sigvard, byråchef (för Romander) Lidbeck, Åse, kanslisekreterare (för Englund) (t.o.m. den 21 januari 1974)

Ju:10 Skr 1975:4 14

Expert: Grönvall, S. Gunnar, hovrättsråd (fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 december 1974)

Sekreterare: Alpsten, A. Börje, departementsråd Ordförande i arbetsgrupp eller kontaktmän: Appelgren, E. Harry H., byrådirektör, försvarsstaben Carlsson, Ulf V., avdelningschef, rikspolisstyrelsen Elmhammer, Nils E. I., statistikchef, statistiska centralbyrån Ericsson, Carl-Henrik, avdelningschef, kriminalvårdsstyrelsen Hellström, Jan E., avdelningsdirektör, statskontoret Frenning, Lars W., riksskatteverket Hillbo, Arne O., byråchef, riksskatteverket Méntzing, Lars, avdelningsdirektör, statens naturvårdsverk Källberg, K. N. Ingemar, avdelningschef, statens invandrarverk Persson, Gert I. E., planeringsdirektör, datamaskincentralen för administrativ databehandling - DAFA Ringström, Björn M., revisionsdirektör, riksrevisionsverket Sandqvist, Ingrid R. J., byrådirektör, generaltullstyrelsen Spak, Carl-Anton, lagman, domstolsväsendets organisationsnämnd Söderlund, A. Göran, avdelningsdirektör, socialstyrelsen Vallerö, Rolf A. T., förste arkivarie, riksarkivet de Woul, Bert T., länsåklagare, riksåklagaren Österlund, Tord H:son, bitr. skattedirektör, riksskatteverket

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 10 57 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Samarbetsorganet har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Arbetet har liksom tidigare varit inriktat på ADB-system för brottmålsförfarandet hos polis, åklagare och domstolar samt rutiner för kriminalvård, men också system för lagstiftningsförfarandet och rättspraxis och diarieföring hos vissa domstolar. Samarbetsorganets verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

11. Utredningen (Ju 1968:63) om författningspublicering m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1967 med uppdrag att utreda frågan om publicering av författningar m. m. och den 7 februari 1969 med uppdrag att utreda frågan om internationella

15 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:12

överenskommelsers införlivande med svensk rätt (se Post- och Inrikes tidn. den 2 juni 1967 och den 19 mars 1969): Ordförande:

Ericsson, K. Georg V., regeringsråd

Ledamöter:

Myrsten, J. Lennart, utrikesråd

Nordenson, Ulf K., justitieråd

Sekreterare: Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd Huldén, N. O. Tomas, rådman

Lokal: Stora Nygatan 2 B, I tr., 111 27 Stockholm, tel. 763 14 28 (B.-M.

Ericsson)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Ju 63.

Tilläggsdirektiv, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 42.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 sammanträtt i olika arbetsgrupper ett flertal gånger samt i sin helhet två gånger.

Utredningen har den 19 december 1974 avgett huvudbetänkandet (SOU

1974:100) Internationella överenskommelser och svensk rätt.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

12. Nämnden (Ju 1968:67) för Europarådets kriminologiska

forskningsstipendier

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1967 med

uppgift bl. a. att föreslå innehavare av vissa Europarådets stipendier för

kriminologisk forskning:

Ordförande:

Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av riksdagen

Ersättare för ordförande:

Fischier, Sven G. O. M., t.f. överdirektör Ledamöter:

Leche, Johan H., departementsråd

Thornstedt, Hans G., professor

Ersättare för ledamot:

Sveri, Knut O., professor (för Thornstedt) chefen för juridiska byrån

inom utrikesdepartementets rättsavdelning (för Leche)

Sekreterare:

Larsson, Ulla S., departementssekreterare

Ju:12 Skr 1975:4 16

Lokal: Brottsförebyggande rådet, Fack, 103 60 Stockholm, tel. 22 79 80 (sekreteraren) Särskilda direktiv har ej meddelats.

Nämnden har under år 1974 hållit två sammanträden. Nämnden har yttrat sig över fem svenska och två utländska stipendieansökningar. Nämndens verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

13. 1968 års brottmålsutredning (Ju 1969:54)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1968 med uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggning av mål angående

vissa lindrigare brott m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 februari 1968): Utredningsman:

Kristensson, A. Yngve S., f.d. borgmästare

Experter: Bolding, Per Olof, professor

Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef

Friberg, K. Göte, polismästare Lindahl, Carl Erik T., advokat

Morath, B. Axel, chefsåklagare

Sveri, Knut O., professor Wallén, Per-Edwin M., professor Wranghult, Hans O., byråchef Sekreterare: Aspelin, L. B. Erland, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 54.

Utredningsmannen har den 12 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:27) Mindre brott. Lagföring genom «<strafföreläggande eller

domstolsförhandling.

Uppdraget är därmed slutfört.

14. Vattenlagsutredningen (Ju 1969:58)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968 för

att se över vattenlagen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 december 1968):

Ordförande: Dyrssen, Gösta P. T., hovrättsråd

17 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:14

Ledamöter: Andersson, Sven G. V., överinspektör Annevall, Sture, direktör Hult, N. E. Jöran, överdirektör Jadestig, Thure R., föreståndare, led. av riksdagen (fr.o.m. den Il februari 1974) Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 8 februari 1974) Sterne, Bengt G., direktör Turesson, Bo, överlantmätare, led. av riksdagen Experter:

Heimbérger, H. Peter E., byråchef Helmerson, Bo I. H., direktör von Möller, C.G. Peter, hyresråd Sjölander, J. Bertil, överingenjör

Thorngren, S. Bertil, docent. t.f. professor Wallin, Sten-Erik J., avdelningsdirektör

Wetterhall, Sven C. E., byråchef

Sekreterare: Baagoe, N. Peder H., hovrättsassessor Strömberg, Rolf E., hovrättsassessor Lokal: Munkbron 17, 1 tr. 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordförande och sekreterare)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Ju 58 och 1974 års riksdagsberättelse Ju 18.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 20 september 1974):

Vattenlagsutredningen = tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1968 för att se över vattenlagen. Utredningens uppdrag omfattar enligt direktiven (1969 års riksdagsberättelse s. 77 — 84) en allmän översyn av vattenlagen med huvudvikten lagd på de delar av lagen som har samband med samhällsplaneringeni stort. I december 1972 erhöll utredningen tilläggsdirektiv i fråga om vattenlagens torrläggningsbestämmelser (1974 års riksdagsberättelse s. 37 — 39). Utredningen har avgivit tre delbetänkanden (SOU 1970:40, 1972:14 och

1973: 31). De två första delbetänkandena har föranlett lagstiftning medan

det tredje, som innehåller ett förslag till lagstiftning om vattenförbund, efter avslutad remissbehandling bereds inom = justitiedepartementet. Utredningens slutbetänkande avses innehålla ett förslag till ny vattenlag.

Ett tillstånd att utföra företag i vatten kan vara förenat med skyldighet att

utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är att tillgodose huvudsakligen

allmänna intressen. För att åstadkomma bättre fiskeförhållanden inom områden som påverkas av ett företag föreskrivs ibland särskild avgift med

stöd av 2 kap. 8§ vattenlagen. Enligt 2 kap. 10§ utgår s. k. allmän fiskeavgift

2 Riksdagen 1975. I saml. Nr4

Ju:14 Skr 1975:4 18

för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Influtna medel skall användas för att främja fisket inom landet. Enligt 6 kap.

9 § kan flottande åläggas viss fiskeavgift, om flottningen eller flottningsanläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som

fastställts enligt den före vattenlagen gällande lagstiftningen utgår fortfarande. I 4 kap. 14 och 15 §§ ges bestämmelser om regleringsavgift i samband med större vattenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra ett antal olika typer av vattenföretag följer också

skyldighet enligt 11 kap. 95 § att betala ett engångsbelopp, s. k. domstolsavgift, som bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och

verksamhet. Kammarkollegiet för det allmännas talan i avgiftsfrågor med stöd av 7 § vattenrättskungörelsen (1971:789). Vattenlagens avgiftsregler kompletteras av bestämmelser i kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten

utgående avgifter.

Kungl. Maj:t kan enligt 4 kap. 18 § vattenlagen föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövning av underställda

vattenmål. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp, s. k. villkorsmedel.

I egentliga avgifter inflyter f. n. omkring 12 miljoner kronor om året. Därav utgörs cirka 10 miljoner av regleringsavgifter, 1,5 miljoner av olika fiskeavgifter och 0,5 miljoner av domstolsavgifter. Man kan räkna med att

fram till den 1 januari 1972 har betalats sammanlagt omkring 110 miljoner kronor i regleringsavgifter. Som villkorsmedel har inom samma tid utgått omkring 50 miljoner kronor, vartill kommer kostnaderna, uppskattningsvis

20 miljoner kronor, för de åtgärder som Kungl. Maj:t föreskrivit som vilikor. (Närmare detaljer om avgiftsbeloppen finns i SOU 1972:14s. 180—

185). Vattenlagsutredningen behandlade <vattenlagens avgiftssystem i delbetänkandet (SOU 1972:14) Revision av vattenlagen. Del 2. Ersättningar, avgifter m. m. Utredningen föreslog en ny avgift benämnd

bygdeavgift som skulle ersätta regleringsavgiften. Jag ansåg på anförda skäl (prop. 1974:83 s. 182) att utredningens förslag till bygdeavgift inte borde genomföras. Jag fann på grund härav inte heller skäl att närmare gå in på

utredningens förslag beträffande fiskeavgifter och domstolsavgift. En

höjning av avgiftslatituderna för regleringsavgifter och för fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 §& har dock trätt i kraft den 1 juli 1974 (prop. 1974:83, CU

1974:28, rskr 1974:229, SFS 1974:273). I anslutning till min behandling av utredningens förslag i fråga om regleringsavgifter uttalade jag att det som ett alternativ kunde övervägas att

införa en enda avgiftstyp för alla företag enligt vattenlagen. En sådan

reform förutsatte emellertid en särskild utredning. Jag uttalade att jag avsåg

att senare återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga. Den av mig i nämnda

proposition förutskickade utredningen bör nu komma till stånd. Uppgiften att göra denna utredning bör anförtros vattenlagsutredningen.

Jag vill till ledning för vattenlagsutredningens arbete uttala följande om

hur avgiftssystemet i vattenlagen enligt min mening bör utformas. Som jag uttalade i prop. 1974:83 (s. 182) utgör de betydande belopp som varje år kommer in i form av regleringsavgifter en betydelsefull och riktig

kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter

19 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:15

som vattenkraftutbyggnad medför. Det är till övervägande delen fråga om glesbygds- och avfolkningsområden i Norrland. Jag anser det alltså

självklart att en avgiftstyp av ifrågavarande slag måste bibehållas för

framtiden.

Vattenlagens avgiftssystem företer en splittrad bild. För de avgifter som döms ut av vattendomstol gäller delvis mycket invecklade

beräkningsgrunder medan de s. k. villkorsmedlen bestäms av Kungl. Maj:t

efter en skälighetsbedömning. Nuvarande avgiftsskyldighet gäller vidare i huvudsak endast för kraftindustrin. Enligt min mening bör utredningen

överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp som i princip skall omfatta alla företag enligt vattenlagen. Avgiftens syfte bör vara att

tillgodose allmänna intressen med anknytning till den bygd som drabbas av olägenheter av företaget. Samtidigt bör beaktas att avgiftsmedel till

befrämjande av fisket inom landet bör finnas tillgängliga antingen inom

ramen för den nya avgiften eller ev. i form av en fiskeavgift ungefär motsvarande den nuvarande allmänna fiskeavgiften.

Nuvarande beräkningsmetoder, som i huvudsak avser vattenkraftändamål, torde inte vara lämpliga för en avgift av det antydda slaget. Utredningen bör undersöka och lämna förslag till hur en enhetlig avgift lämpligen kan utformas. Om det visar sig omöjligt att finna en objektiv norm för beräkningen av avgiftens storlek, bör den enligt min mening kunna fastställas efter vad som är skäligt med beaktande av både företagets nytta och dess inverkan på motstående intressen.

Ställning har ännu inte tagits till hur prövningssystemet skall utformas ien ny vattenlag. Det är alltså ovisst vilken myndighet som i framtiden kommer att pröva tillåtlighetsfrågorna. Man får dock räkna med att tillåtlig-

hetsfrågan för företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet kommer att prövas av regeringen. En tänkbar möjlighet som utredningen bör överväga är att låta regeringen fastställa avgift i samband

med prövningen av tillåtlighetsfrågan. Avgift torde då komma i fråga bara

för företag som är av det slag jag nyss nämnt och kunna bestämmas att utgå både i form av ett engångsbelopp — motsvarande nuvarande villkorsmedel — och med årliga belopp.

Utredningen bör även överväga formerna för prövning av ansökan om

bidrag av avgiftsmedel. Härvid bör utredningen särskilt överväga behovet

av särbestämmelser för att i skälig omfattning tillgodose fiskeintresset.

Vattendomstolsavgiften har utredningen redan behandlat i 1972 års delbetänkande (SOU 1972:14 s. 130).

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio

sammanträden.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15. Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49)

(OSK)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 april 1969 för att utreda frågor om offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 20 maj 1969):

Ju:15 Skr 1975:4 20

Ordförande:

Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler (fr.o.m. den 3 oktober 1974)

Hermansson, Rune, förutvarande statsråd, direktör (t.o.m. den 2 oktober 1974)

Ledamöter:

Adamsson, Erik S. J., expeditör, led. av riksdagen Eriksson, B. Allan, departementssekreterare Hugosson, Kurt I., byråchef, led. av riksdagen Larsson, Sven-Erik, chefredaktör Polstam, K. Åke S., kriminalinspektör, led. av riksdagen Svedberg, Erik D., hemmansägare, f.d. led. av riksdagen Expert: Lidin, Karl-Olof, rådman Sekreterare: Nordling, Kjell O., hovrättsassessor Lokal: Datainspektionen, Tegnérgatan 23, Fack, 103 60 Stockholm, tel. växel 22 79 80 (Nordling) Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 49. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 38. Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Familjelagssakkunniga (Ju 1970:52)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 med

uppdrag att verkställa utredning angående den = familjerättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 27 augusti 1969):

Ordförande:

Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident Ledamöter: Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen

Hansson, Lilly E., fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 14 februari 1974)

Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led. av riksdagen (t.o.m. den 16 januari

1974)

Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Romanus, L. Gabriel, led. av riksdagen Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen Svensson, Evert I., förbundsordförande, led. av riksdagen

21 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:17

Experter:

Grabe, A. Gerhard, försäkringsdirektör (fr.o.m. den 11 mars 1974)

Lind, Johan A. L., departementsråd (t.o.m. den 23 januari 1974)

Magnusson, Staffan E., t.f. departementsråd (fr.o.m. den 28 januari 1974)

Trost, Jan L. E., docent

Wahlström, Bror A., advokat

Wittorp, I. Birgitta, departementssekreterare (fr.o.m. den 28 januari

1974)

Åkesson, Hans O., professor Sekreterare:

Tottie, Lars W., hovrättsassessor Bitr. sekreterare:

Ekman, Lena B., hovrättsassessor Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal

Lokal: Munkbron 17, 5tr., 111 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Tottie och Ekman)

Direktiven för de sakkunniga, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 52.

Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 21.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av de sakkunnigas arbete.

De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

17. Förvandlingsstraffutredningen (Ju 1970:53)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 med uppdrag att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraff för böter

(se Post- och Inrikes tidn. den 28 augusti 1969):

Utredningsman:

Mannerfelt, Nils O. G., justitieråd Experter:

Kvarnsmyr, Lars F. H., byrådirektör Steffner, Bengt G., kronofogde Wilhelmsson, Arne E., rådman

Sekreterare:

Wikström, C. Arne, byråchef

Lokal: Brottsförebyggande rådet, Fack, 103 60 Stockholm, tel. växel 22 97 80 (sekreteraren)

Ju:17 Skr 1975:4 [ [NS

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två

sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

18. Kommittén (Ju 1970:54) för kriminologisk behandlingsforskning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 augusti 1969 för en systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens område: Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör Ledamöter: Janson, Carl-Gunnar, professor Leche, Johan H., departementsråd Sveri, Knut O., professor Törnqvist, Karl-Erik, överläkare Experter:

Bishop, Norman, byråchef

Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den 3 mars 1974) Cosmo, Carl-Johan O.. kanslichef (fr.o.m. den 7 januari 1974) Fornander, J. Nils-Uno, byråchef (fr.o.m. den 7 januari 1974) Sekreterare: Forsling, Gunilla M.. fil. kand. Sterfelt, Ove P. E., jur. kand. (fr.o.m. den 28 januari 1974) Direktiven för kommittén, se 1970 års riksdagsberättelse Ju 54. Kommittén har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.

Kommittén har deltagit i förberedelsearbetet inför brottsförebyggande rådets verksamhet. I och med tillkomsten av brottsförebyggande rådet som

egen myndighet den 1 juli 1974 är kommitténs uppdrag slutfört.

19. Generalklausulutredningen (Ju 1970:58)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1970 med

uppdrag att verkställa utredning angående generalklausulerna i den

förmögenhetsrättsliga lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 21 maj

1970):

Utredningsman:

Hellner, Jan E., professor

23 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:20

Experter:

Bauer, Sven Harald, advokat Bergqvist. Hans A.. = hovrättsråd, -konsumentombudsmannens

ställföreträdare

Falkenborg, Bo E., avdelningsdirektör

Flemström, Lars Gunnar, ombudsman

Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör

Sekreterare:

Lindqvist, N. Inge A., hyresråd

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 50.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra

sammanträden med experterna samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Den sakkunnige har den 16 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten.

Uppdraget är därmed slutfört.

20. Massmedieutredningen (Ju 1970:59)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 maj 1970 med uppdrag att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 maj 1970): Ordförande:

Romanus, Sven E., f.d. justitieråd och högsta domstolens ordförande Ledamöter:

Carlshamre, Nils O. G., lektor, led. av riksdagen Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen Jonnergård, Gustaf, partisekreterare, led. av riksdagen Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Experter:

Ekberg, Karl-Henrik, direktör (fr.o.m. den 11 januari 1974) Ekström, Margareta, författare (fr.o.m. den 11 januari 1974) Hansson, K. Gunnar, chefsjurist

Hernlund, Car! Hugo H., förste ombudsman (fr.o.m. den 11 januari 1974)

Lindgren, Göran, direktör (fr.o.m. den 28 januari 1974) Petrini, Olle, redaktör (fr.o.m. den 11 januari 1974)

Ju:20 Skr 1975:4 24

Sekreterare:

Sandström, Per T. M., hovrättsråd

Bitr. sekreterare:

Nisser, Carl Wilhelm B.'G., hovrättsassessor

Lokal: Göta hovrätt, Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreterarna)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 51.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet

den 4 januari 1974):

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1970 sakkunniga med uppgift att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefri-

heten i massmedier m. m. De sakkunniga har antagit namnet massmedieutredningen (MMU). Enligt direktiven omfattar uppdraget

skyddet för yttrandefriheten i bl. a. tryckt skrift, radio och television. Utredningens översyn skall ha den nuvarande regleringen i tryckfrihetsförordningen (TF) till utgångspunkt. Bland frågor som bör

undersökas närmare nämns i direktiven tryckfrihetsprocessen, dvs. den

speciella rättegångsordning med jurysystem som enligt TF gäller för

tryckfrihetsmålen. I direktiven berörs också frågor som hänger samman med meddelarskydd och anonymitetsskydd.

Det förhållandet att särskilda regler gäller för rättegången i

tryckfrihetsmål har givit upphov till problem när det gäller gränsdragningen mellan fall då lagföring av brott skall ske enligt dessa regler och fall då ordinär brottmålsprocess skall tillämpas. Dessa gränsdragningsproblem faller i och för sig inom ramen för det utredningsuppdrag som MMU enligt sina direktiv har att genomföra. Den debatt som följts på den s. k. IBaffären har emellertid tillfört frågan om gränsdragningen mellan de olika

processformerna nya aspekter och givit den särskild aktualitet. I

sammanhanget har också andra tryckfrihetsrättsliga frågor, som inte

särskilt har behandlats i MMU:s direktiv, blivit aktualiserade. Det finns därför behov av en viss komplettering av direktiven för MMU:s

utredningsarbete.

I fråga om yttrande och offentliggörande i tryckt skrift är TF i princip

exklusivt tillämplig såväl när det gäller att bedöma i vad mån straffansvar kan utkrävas som beträffande processformen. Principen är att endast en

person skall kunna göras ansvarig för innehållet i tryckt skrift, nämligen ansvarige utgivaren när det gäller periodisk skrift och i allmänhet författaren när det gäller annan skrift. Den som är utgivaren eller författaren

behjälplig genom att lämna uppgifter som är avsedda att offentliggöras i skriften är enligt TF i allmänhet fri från ansvar. För vissa undantagsfall

öppnar dock bestämmelserna i 7 kap. 3 § möjlighet att föra talan mot sådan meddelare. Detta gäller bl. a. om han genom att lämna meddelandet har brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri,

landsförräderi eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet. I sådana situationer kan alltså talan mot meddelaren föras i vanlig brottmålsprocess samtidigt som den för skriften ansvarige åtalas i tryckfrihetsprocess. De nu berörda reglerna kan således leda till att åtal mot den som är ansvarig för publiceringen av en uppgift och mot den som har meddelat

25 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:20

uppgiften kommer att handläggas enligt olika processuella regler och inte kan förenas i en rättegång. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är lämplig. | Ett sätt att undvika situationer av nämnda slag skulle vara att helt avskaffa möjligheten att åtala och straffa meddelare. En sådan lösning

synes mig emellertid inte godtagbar — låt vara att vissa modifikationer iden nuvarande regleringen i 7 kap. 3 § kan te sig befogade. En annan möjlighet att komma till rätta med problemet är att ändra de processuella reglerna så att flera personer som är indragna i samma brottslighet inte kommer att få sin sak prövad i olika processformer. MMU bör vid sin översyn av rättegångsordningen i tryckfrihetsmål undersöka om ett sådant system kan genomföras utan att det skydd för yttrandefriheten som ligger i att mål om yttrandefrihetsbrott skall behandlas i särskilda former går förlorat. "> Likartade problem som de nyss nämnda kan uppkomma om samma

person misstänks för gärningar som delvis utgör tryckfrihetsbrott och delvis annat brott. Det bör så långt möjligt undvikas att en och samma person kan

bli åtalad för en sammanhängande brottslighet i olika processformer. Aven

denna fråga bör MMU överväga närmare.

Pressens samarbetsnämnd, som är ett organ för samarbete mellan

Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet, har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1973

fört fram förslag som syftar till förstärkning av anonymitetsskyddet och

skyddet för meddelare. Några av dess förslag har förts fram tidigare och behandlats av offentlighetskommittén i betänkandet (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess (s. 118). Ett av dem går ut på att det nuvarande förbudet i TF för utgivare, förläggare m. ft. att obehörigt röja författares

eller meddelares identitet skall utsträckas att gälla alla medborgare eller i varje fall förtydligas så att det klart framgår att förbudet gäller alla anställda inom massmedierna. Ett annat förslag inne bär att ett generellt förbud mot att efterforska författares eller meddelares identitet skall införas. Till de

redan tidigare kommittébehandlade förslagen hör också ett som går ut på att

anonymitetsskyddet skall förstärkas genom vissa begränsningar i vittnesplikten. |

Förslag av den nämnda innebörden har visserligen redan varit föremål för utredning genom offentlighetskommittén. MMU bör emellertid vara oförhindrad att under sitt fortsatta utredningsarbete ta upp de problem som föranlett förslagen till ytterligare prövning i belysning av remissyttrandena över offentlighetskommitténs betänkande och de erfarenheter som kan ha vunnits sedan detta betänkande lades fram.

Det skydd som den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift åtnjuter är, som jag nyss nämnde, i vissa avseenden begränsat genom bestämmelserna i 7 kap. 3 & TF. Pressens samarbetsnämnd har i sin skrivelse föreslagit att den avvägning mellan skyddet för meddelare och rikets säkerhetsbehov som kommer till uttryck genom dessa bestämmelser

skall utredas ytterligare. MMU bör ägna uppmärksamhet också åt denna

fråga. Härvid bör utredningen samråda med den sakkunnige som jag senare i dag kommer att begära bemyndigande att tillkalla för att se över

brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.

Pressens samarbetsnämnd behandlar i sin skrivelse också frågan om husrannsakan på redaktion. MMU bör inte ta upp denna fråga, utan jag avser i stället att begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.

Ju:20 Skr 1975:4 26

För de utredningsuppgifter som jag har berört i det föregående bör MMU

tillföras ytterligare expertis, bl. a. företrädare för pressen. Jag har för avsikt

att besluta om detta i enlighet med redan givet bemyndigande.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17

sammanträden varav ett under tre dagar. Därutöver har utredningen haft

överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen avser att under första halvåret 1975 lägga fram

huvudbetänkande med förslag till yttrandefrihetsgrundlag. Beträffande följdförfattningar till grundlagen beräknas utredningens arbete pågå under hela år 1975.

21. Nordiska upphovsrättskommittén (Ju 1970:62)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 för att deltaga i en samnordisk kommitté för översyn av den upphovsrättsliga

lagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 29 augusti 1970):

Ordförande:

Hesser, S. C. E. Torwald, justitieråd

Ledamot:

Danelius, Hans C. Y., bitr. utrikesråd

Experter:

Andersson, A. Yngve, skulptör Bengtsson, H. Jörgen Y., advokat

Berger, Bo R., byrådirektör

Eberstein, Christian H., direktör Ekberg, Karl-Henrik, direktör Gehlin, Jan H. M., förbundsdirektör Hansson, K. Gunnar, chefsjurist Hernlund, Carl Hugo H., förste ombudsman Holming, Klas J. L., direktör Landquist, Eddie L., direktör Löfdahl, Göran, departementssekreterare (t.o.m. den 25 oktober 1974)

Rembe, Rolf D., förbundsdirektör

Törneman, J. Algot G., intendent Wilson, Sven T., direktör

Sekreterare:

Åkne, L. Roland, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 20 31 (sekreteraren)

Direktiven för de svenska sakkunniga i kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 54.

27 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:22

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre plenarsammanträden. Under denna tid har vidare inom den svenska

sektionen hållits tre presidiesammanträden, ett sammanträde med experter samt vid tre tillfällen överläggningar med organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén har den 25 februari 1974 avgett delbetänkandet (NU 1973:21)

Upphovsrätt I Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervisningsverksamhet. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

22. Åtalsrättskommittén (Ju 1970:63)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970

med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal m. m. (se Post- och

Inrikes tidn. den 15 december 1970):

Ordförande: Mannerfelt, Nils O. G., justitieråd

Ledamöter:

Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen

Friberg, K. Göte, polismästare

Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Zeime, Claes A., byråchef Experter:

Fitinghoff, Georg O., skyddskonsulent Krantz, P. Gunnar, direktör Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare Wikström, C. Arne, byråchef

Sekreterare:

Werner, J. Bertil H., hovrättsassessor

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Stockholm, tel. 763 14 54 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 55.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio

sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som berörs

av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

Ju:23 Skr 1975:4 28

23. Kreditköpkommittén (Ju 1971:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1971 med uppdrag att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av

avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit (se Post- och

Inrikes tidn. den 29 juni 1971):

Ordförande:

Westerlind, N. Peter, f.d. justitieråd, ordförande i marknadsdomstolen

Ledamöter: Björling, K. Göran E., jur. kand. (fr.o.m. den 15 maj 1974) Flemström, Lars Gunnar, ombudsman (t.o.m. den 14 maj 1974) Fraenkel, Ingegärd C. E., studierektor, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H. A., överförmyndare, led. av riksdagen Lundgren, Lennart, förbundsdirektör

Experter: Ankers, J. Mikael C., kanslisekreterare (fr.o.m. den 8 januari 1974) Brandberg, C. Arvid, direktör Cason, Sven Åke, bankdirektör Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor Malmström, C. Gösta, byråchef Nilsson, K. F. Lennart, departementssekreterare Rosengren, Arne, direktör (t.o.m. den 31 december 1973)

Rydén, Sven-Erik A., kronofogde

Wallberg, Ursula, avdelningsdirektör Östling, Olile I., direktör (fr.o.m. den 8 januari 1974)

Sekreterare: Beck-Friis, Jörgen Å. E., hovrättsassessor Bitr. sekreterare: Qwist, Lars S. E., hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. växel 763 10 00 (sekreterarna). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 53.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden. Företrädare för kommittén har haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Kommittén avser att under första halvåret 1975 lägga fram sitt

huvudbetänkande.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

29 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:25

24. Konkurslagskommittén (Ju 1971:06)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1971 för

översyn av konkurslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 4 september 1971):

Ordförande: Rydin, Bengt C. K. A., hovrättsråd

Ledamöter: Gabrielsson, A. Edmund B., kansliråd Åvall, Sven K., direktör Öhman, Anders R., advokat Experter: Asp, K. Åke, t.f. hovrättslagman

Eneström, Tord O. C., kronofogde

Montgomery, J. Henry A., lagman (t.o.m. den 29 mars 1974)

Wilhelmsson, Arne E., rådman

Sekreterare: Åkerdahl, Magnus F., hovrättsassessor Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. växel 763 10 00 (ordföranden och

sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 54.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden.

Kommittén har i februari 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

25. 1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1971 för översyn av påföljdssystemet för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m.

(se Post- och Inrikes tidn. den 4 juni 1971): Ordförande: Bexehus, T. Alfred, f.d. justitieombudsman Ledamöter: Andersson, Lennart F. H., studieombudsman, led. av riksdagen Bergkwist, H. Ulla E., överinspektör Ernulf, T. Gudmund, borgmästare, f.d. led. av riksdagen

Ju:25 Skr 1975:4 30

Hedlund, A. Rune, landstingsråd Kristensson, Astrid M., jur. kand., led. av riksdagen Sälde, K. A. Henry, avdelningschef

Experter:

Cronholm, L. Börje, professor

Johansson, Eva A. M., överläkare Lindelius, K. Rolf K., bitr. överläkare Sekreterare: Meyerson, Anita E., hovrättsassessor Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 76323 57 (ordföranden) och 763 23 58 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Ju 56.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex

sammanträden samt fyra sammanträden med en särskild arbetsgrupp för de

psykiatriska frågorna. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

26. Sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 november 1971 för att se Över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (se Post- och Inrikes tidn. den H1 januari 1972): Utredningsman:

Kjellin, Björn T. M., hovrättspresident

Experter:

Alström, Carl-Henry, professor emeritus (fr.o.m. den 27 september 1974)

Gustavii, S. I. Birgitta, kurator Hansson, Bertil E. A., bitr. överläkare Holmstedt, Yngve D., överläkare

Rodhe, Gösta, f.d. skolöverläkare

Sveri, Knut O., professor

Wallén, Per-Edwin M., professor

Sekreterare: Engström, Lars-Göran, hovrättsfiskal Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 47.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju

31 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:28

sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som berörs

av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

27. Utredningen (Ju 1972:04) angående ny lagstiftning om befordran med järnväg

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 för att lägga fram förslag till ny lagstiftning om befordran med järnväg (se Post- och Inrikes tidn. den 9 juni 1972): Utredningsman:

Weidstam, Åke, hovrättsråd

Experter:

Blom, K. A. Birgitta, departementsråd

Leffler, Sven B., byråchef (fr.o.m. den I januari 1974) Torgils, A. Gunnar, lagman

Lokal: Umeå tingsrätt, Box 138, 90103 Umeå, tel. 090/11 8270 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 50.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden med experterna.

Utredningsmannen har den 16 oktober 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I.

Det fortsatta utredningsarbetet beräknas pågå under hela år 1975.

28. Utredningen (Ju 1972:05) angående inskrivning av rätt till luftfartyg m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att företa en översyn av reglerna om registrering av och inskrivning av rätt till luftfartyg m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 juli 1972): Utredningsman:

Rune, Christer L., hovrättsråd

Experter:

Gunnarson, E. J. Ingvar, hovrättsassessor

Hedqvist, Sven A., byrådirektör Heuman, Jan G. M., rådman

Jantze, Siv I. G., rådman (fr.o.m. den 11 september 1974)

Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd

Ju:28 Skr 1975:4 32

Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor Törnell, Inga-Britt, rådman (fr.o.m. den 11 september 1974) Sekreterare: Dryselius, Harald S., hovrättsassessor (fr.o.m. den 19 juni 1974) Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 24 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 51. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden med experterna samt haft en överläggning med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

29. Namnlagsutredningen (Ju 1972:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 med uppdrag att verkställa översyn av namnlagen (se Post- och Inrikes tidn. den

14 juli 1972):

Utredningsman:

Höglund, Olof A., justitieråd

Experter: Hiljding, Stig G. O., avdelningsdirektör Uggla, Claés A., patenträttsråd Sekreterare: Ericsson, Brit-Marie L. B. M., hovrättsråd Lokal: Stora Nygatan 2 B, I tr., 11127 Stockholm, tel. 763 14 28 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 52.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden, av vilka ett ägt rum med företrädare för statistiska centralbyrån. Inom det nordiska samarbetet har utredningsmannen och sekreteraren i januari 1974 haft överläggningar i Helsingfors med finska namnlagssakkunniga och ett nordiskt möte ägt rum i Stockholm i juni 1974. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

30. Konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 för att

verkställa utredning angående lagstiftning om konsumentskydd vid privat serviceverksamhet (se Post- och Inrikes tidn. den 15 juli 1972):

33 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:31

Utredningsman: Bernitz, Ulf, professor

Experter:

Almström, Bjarne A., departementssekreterare (fr.o.m. den 8 januari

1974)

Bergqvist, Hans A., hovrättsråd, konsumentombudsmannens

ställföreträdare

Edling, N. Axel, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 27 september 1974) Hellner, Jan E., professor

Hillbom, Lars H., civilekonom Holm, Ernst Olaf A., direktör Lundvall, Leif K. G., avdelningsdirektör

Steneby, Jan, jur. kand.

Sundberg-Weitman, Brita F., docent (fr.o.m. den 27 september 1974) Wallin, Per J., direktör

Sekreterare:

Hertzman, A. Olov, hovrättsassessor

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 37 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

31. 1972 års domarutredning (Ju 1972:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1972 för att utreda frågan om hovrätternas organisation, domarutbildningen och domarkarriären m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 april 1972): Ordförande:

Spak, Carl-Anton, lagman Ledamöter:

Dockered, G. Robert, lantbrukare, f.d. led. av riksdagen Wiklund, Bengt O., journalist, led. av riksdagen

Experter:

Anderfors, Sten-Erik S., kammarrättsråd

Börjesson, Mats, direktör

Delleryd, Gunnar V., länsåklagare

Montgomery, J. Henry A., lagman

3 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Ju:31 Skr 1975:4 34

Sönnerhed, N. Gunnar, hovrättsassessor Wilhelmson, Lars E., kanslichef Sekreterare: Lindberg, Bert H., kammarrättsassessor Wikrén, R. O. Gerhard, hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 54.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,

organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Studiebesök

har företagits i Danmark.

Utredningen har den 4 december 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:96)

En öppnare domarbana.

Uppdraget är därmed slutfört.

32. Utredningen (Ju 1972:10) om översyn av delgivningsbestämmelserna m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 september 1972 för att se över delgivningsbestämmelserna m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den

7 oktober 1972):

Utredningsman: Stangenberg, Harriet S. T., expeditionschef Experter: Andersson, Sune A., organisationsdirektör (t.o.m. den 8 mars 1974) Eriksson, Karl Axel, byrådirektör (fr.o.m. den 27 mars 1974) Larsson, Jan L., polisintendent Stenberg, S. Härje, borgmästare Werner, J. Bertil H., hovrättsassessor

Sekreterare: Lindskog, Claes M., tingsfiskal Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., 11127 Stockholm, tel. 763 14 56

(Stangenberg)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 56.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft

överläggningar med experterna samt olika myndigheter, organisationer och

andra, som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har den 21 oktober 1974 avgett delbetänkandet (Ds Ju 1974:15) Förenklad delgivning.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

35 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:34

33. Utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att verkställa översyn av lagstiftningen om företagsinteckning (se Post- och Inrikes tidn. den 14 oktober 1972):

Utredningsman:

Rune, Christer L., hovrättsråd

Experter: Heuman, Jan G. M., rådman

Liljeqvist, Rolf A.. kammarrättsråd (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Löfberg, Karl Axel, kansliråd

Nordén, Joar, bankdirektör

Törnell, Inga-Britt, rådman

Åsbring, Lars-Göran G., hovrättsassessor

Sekreterare:

Dahlgren, Rolf O., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 juli 1974) Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd (t.o.m. den 30 juni 1974)

Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 30 (sekreteraren). Postadress: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Ju 58.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit

tre sammanträden med experterna.

Utredningen avser att vid årsskiftet 1974/75 lägga fram ett delförslag

angående förhållandet i förmånsrättshänseende mellan löneprivilegiet och

företagsinteckning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

34. Delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för att ingå i en delegation för att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor:

Ordförande:

Leijon, A. M. M. (Anna-Greta), statsråd (fr.o.m. den 21 augusti 1974)

Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av riksdagen (t.o.m. den 20

augusti 1974)

Ledamöter:

Carlsson, May-Britt, ombudsman

Persson, Gustav B., kommunalråd

Ju:34 Skr 1975:4 36

Sandberg, Elisabeth, sekreterare Westman, Helny I., socialchef Ersättare för ledamot:

Rollén, Berit, reportagechef Sandlund, Maj-Britt L., byråchef

Experter:

Ahrland, Karin M., förste länsassessor

Alfvén-Palmstierna, Gunnel, leg. läkare (t.o.m, den 31 juli 1974) Amrén, P. Ragnar, bitr. socialchef (fr.o.m. den I december 1974) Bartley, A. Osborne, professor

Bodström, T. Lennart, ordförande i TCO

Brännström, Gurli (Gullan) E., fru Carlestam, Margareta E., fil. kand. (fr.o.m. den I november 1974) Carlqvist, Gunnel, t.f. förste byråsekreterare (fr.o.m. den I mars 1974)

Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974) Eriksson, Lars E., förbundssekreterare (fr.o.m. den 9 september 1974)

Fahlén, A. Marika, fil. kand. (t.o.m. den 24 oktober 1974) Fraenkel, Ingegärd C. E., studierektor, led. av riksdagen Fredgardh, K. Sonja, redaktör, led. av riksdagen Frykholm, K. Christina, informationssekreterare (fr.o.m. den 9 september 1974) Giesecke, Curt-Steffan, verkst. direktör Himmelstrand, Karin B., (fr.o.m. den 25 oktober 1974) Järdler, Sven A., förbundsdirektör Kistner, Inger, förbundsordförande (fr.o.m. den t augusti 1974) Liljeström, Rita, universitetslektor (fr.o.m. den 9 september 1974) Löwbeer, Hans, universitetskansler

Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen

Millgårdh, K. Marianne, redaktör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Mogård, Britt E. T., fru, led. av riksdagen Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den I maj 1974)

Orring, Jonas A., generaldirektör Palmaer, S. G. Eva, fil. lic. Pripp, Nina M. E., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 22 mars 1974)

Rehnberg, K. Bertil, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör Strand, Bengt H., fil. kand.

Tillfors, Lars T. L., kanslisekreterare (fr.o.m. den 9 september 1974)

Uggla, Karl-Lennart, generaldirektör

Ersättare för expert:

Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen (för Fredgardh)

Andrén, A. Gunnar, förhandlingsdirektör (för Uggla)

37 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:35

Baude, Annika M. C., avdelningschef (för Rexed) Bergström, Olof W., avdelningschef (för Rehnberg) Dahlgren, Elsa B., byrådirektör (för Kistner) (fr.o.m. den I augusti 1974) Eriksson, B. Sune, direktör (för Järdler) Fjällström, B. Harry, avtalssekreterare (för Nilsson) Gjötterberg, Tora-Britta, redaktör (för Ahrland) Jonasson, Sven G. J., utredningschef (för Bodström) Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen (för Mattson)

Lindahl-Kiessling, Kerstin M., professor (för Löwbeer) Linde, I. Gertie, farm. kand. (för Brännström)

Mandahl-Ericsson, A. Cecilia, förste länsassessor (för Alfvén-

Palmstierna) (t.o.m. den 31 juli 1974)

Royen, Sverre N. H., direktör (för Carlsson)

Rugfelt, K. E. Lennart, direktör (för Giesecke)

Troedsson, Ingegärd, pol. mag., led. av riksdagen (för Mogård)

Ulfhielm, Monica H. V., sekreterare (för Bartley)

Vestin, F. E. Margareta, undervisningsråd (för Orring)

Wahlberg, E. Marianne, avdelningschef (för Fraenkel)

Waldén, G. Louise, fil. kand. (för Palmaer)

Sekreterare:

Lindberg, S. Ingemar, kansliråd

Bitr. sekreterare:

Krausz, Elisabet, fil. kand.

Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekretariatet)

Direktiven för delegationen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 45.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 16 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete. Därutöver har fyra sammanträden hållits med hela delegationen och två med en särskilt kallad referensgrupp.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

35. Steriliseringsutredningen (Ju 1973:04)

FTillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1972 för översyn av lagstiftningen om sterilisering (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1973):

Utredningsman:

Hadding, Carl Fredrik, hovrättslagman

Ju:35 Skr 1975:4 38

Experter:

Gerle, Bo O., professor

Giertz, Gustav B., professor

Johansson, J. Harald, professor Lindsten, Jan E., bitr. professor

Olsson, Elvy E., fru, led. av riksdagen

Ström, Turid, avdelningschef, ted. av riksdagen

Sekreterare:

Freese, Jan P.G. H:son, t.f. byråchef

Bitr. sekreterare: Rutberg, Britt D., fil. kand.

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 46.

Utredningen har den 27 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:25) Fri sterilisering. Uppdraget är därmed slutfört.

36. Sekretariatet (Ju 1973:05) för framtidsstudier

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 januari 1973 för att

leda arbetet inom ett sekretariat för framtidsstudier (se Post- och Inrikes tidn. den 24 februari 1973). Genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 har en referensgrupp = tillkallats för kontakt och information rörande

projektverksamheten på framtidsstudieområdet.

Utredningsman: Ingelstam, Lars E., bitr. professor Experter: Bäckstrand, K. Göran M., departementssekreterare Esping, Hans G., revisionsdirektör (fr.o.m. den 26 september 1974) Niblaeus, Kerstin S. E.. förste forskningsingenjör Persson, I. Christina, departementssekreterare Tägil, Sven O., t.f. professor (fr.o.m. den I november 1974)

Referensgruppen (Ju 1973:05:01):

Ordförande: Johansson, K. Hilding, fil. dr, ted. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Medlemmar: Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Biörck, C. Gunnar W.. professor (fr.o.m. den 25 juni 1974)

39 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:37

Dahl, R. Birgitta, förste byråsekreterare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Israelsson, Per J., apparatskötare, led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni

1974)

Johansson, S. Olof H., led. av riksdagen (fr.o.m. den 25 juni 1974)

Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel

763 10 00 (sekretariatet)

Direktiven för sekretariatet, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 47.

Utredningsmannen och experterna har hållit ett stort antal överläggningar med företrädare för departement och myndigheter samt forskare och olika organisationer.

Referensgruppen har hållit två sammanträden.

Sekretariatet har sammanställt remissvaren över betänkandet (SOU

1972:59) Att välja framtid. Sammanställningen är avsedd som underlag för

fortsatta diskussioner. Sekretariatet har vidare genom kontakter av olika slag ytterligare belyst och preciserat framtidsstudiernas innehåll och

organisation. Som ett led i detta arbete har fyra symposier anordnats. Deras

huvudsyfte har varit att identifiera forskningsbehov av mera grundläggande karaktär (som förberedelse för långsiktmotiverad forskning, Ju 1974:11).

Rapporter över symposierna har publicerats i departementsserien (Ds Ju

1973:20 och 23 samt 1974:9 och 10).

Utöver dessa rapporter har sekretariatet sammanställt material om bl. a. teknikvärdering och debatten kring tillväxtens gränser.

Sekretariatet har påbörjat den projektverksamhet som förutskickades i 1974 års statsverksproposition (se prop. 1974:1 bil. 4 s. 54, UbU 1974:26, rskr 1974:212). F.n. är tre studier på förstudie- och planeringsstadiet. Dessa avser att behandla arbetslivet i framtiden, råvaror och naturresurser i ett långsiktigt perspektiv och Sveriges internationella beroenden. Det egentliga arbetet kommer attt utföras av projektgrupper i kontakt med sekretariatet och berörda departement.

Dessutom skall en framtidsstudie på energiområdet genomföras i samarbete med energipolitiska delegationen (Ju 1973:22).

Sekretariatets verksamhet beräknas pågå under hela år 1975.

37. Värmeanläggningsutredningen (Ju 1973:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att verkställa utredning rörande lagstiftning om allmänna värmeanläggningar (se Post- och Inrikes tidn. den 3 mars 1973):

Utredningsman:

Wallner, Helmer, överdirektör

Ju:37 Skr 1975:4 40

Experter: Gradin, Rolf U., civilingenjör Hedman, Bengt, rättschef Lind, Carl-Erik L., byråchef Tengroth, Karl-Erik, direktör Tullberg, H. Bertil, direktör Öster, Karl Olov, departementssekreterare

Sekreterare: Eliasson, Bengt E., hovrättsassessor

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 48.

Utredningen har under tiden november 1973 - augusti 1974 hållit 14 sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,

organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningen har den 26 augusti 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:77) Värmeförsörjning enligt värmeplan.

Uppdraget är därmed slutfört.

38. Hyresprocesskommittén (Ju 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 februari 1973 för att utreda frågan om överprövning av hyresnämnds avgöranden (se Post- och Inrikes tidn. den 17 mars 1973): Ordförande:

Gad, Ulf H., hyresråd

Ledamöter: Berg, Folke L. V., direktör Didön, Lars-Uno, hovrättsassessor Jansson, Sven I., direktör Järtelius, Gösta E., advokat

Expert:

Wängberg, Hans-Åke, byråchef

Sekreterare:

Åsbring, Lars-Göran G., hovrättsassessor

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 49.

Kommittén har den 15 mars 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:3) Bostadsdomstolen, överinstans till hyresnämnd.

Uppdraget är därmed slutfört.

41 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:40

39. Produktansvarskommittén (Ju 1973:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för utredning angående ersättning för produktskador (se Post- och Inrikes tidn. den 8 januari 1973): Ordförande:

Conradi, Erland G. F., justitieråd

Ledamöter:

Bengtsson, T. Bertil, professor

Sturkell, Carl-Ed vard, lagman Experter:

Ahlström, Iwan, direktör Böttiger, Lars Erik J., professor (fr.o.m. den 2 juli 1974)

Flemström, Lars Gunnar, ombudsman (t.o.m. den 16 april 1974)

Göransson, Lars G., sekreterare (fr.o.m. den 17 april 1974) Lindstedt, Hans G., direktör Oldertz, Carl M., bitr. direktör Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör Swarén, Ulla M., byråchef Tancred, J. Bengt O., avdelningsdirektör

Sekreterare:

Nöteberg, Rolf M., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 2361 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 50.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fyra

sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

40. Utredningen (Ju 1973:09) om de s. k. suveränitetsholmarna i

Torne, Muonio och Könkämä älvar

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1973 för utredning om de s. k. suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä

älvar (se Post- och Inrikes tidn. den 5 maj 1973):

Utredningsman:

Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler Experter:

Hedström, A. Jan-Olof, t.f. bitr. distriktslantmätare

Ju:40 Skr 1975:4 42

Lindgren, I. Lennart, departementssekreterare Persson, Börje A., byråchef Simu, K. Birger E., distriktslantmätare Sekreterare: Beckman, Lars K. A. G., hovrättsassessor Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 11 46 (sekreteraren) Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 51. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden med motsvarande finska utredningen. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

41. Hemförsäljningskommittén (Ju 1973:10)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1973 för att verkställa översyn av reglerna om hemförsäljning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 7 april 1973): Ordförande: Ag. Lars E., generaldirektör Ledamöter: Bernitz, Ulf, professor Hillbom, Lars H., civilekonom Schierbeck, Per W., direktör Walldén, G. Rudolf, direktör Experter: Borg, Per O., t.f. kansliråd Hellstadius, Jan R., direktör Sekreterare: Swahn, Jan-Olov, hovrättsassessor Lokal: Munkbron 17, 5 tr., tel. 763 20 28 (sekreteraren). Postadress:

Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 52. Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden. Kommittén har vidare i samarbete med konsumentverket under våren 1974 genomfört en undersökning hos verket, samtliga

hemkonsulenter och kommunala konsumentorgan rörande de praktiska

erfarenheterna inom =hemförsäljningsområdet och effekterna av

hemförsäljningslagen. Under hösten 1974 genomför på kommitténs

43 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:43

uppdrag Handelns Utredningsinstitut och Kooperativa Förbundets

utredningsavdelning en undersökning av förhållandena inom detaljhandeln

rörande olika frågor som har anknytning till det öppna köpet.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

42. Utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det

ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 april 1973 för

utredning om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet

inom straffrätten:

Utredningsman:

Bergström, S. Gunvor M., kansliråd Lokal: Munkbron 17, 6 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 20 51 Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 53.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningsarbetet. Ett sammanträde har hållits med representanter för de danska, finska och norska justitiedepartementen.

Utredningsarbetet beräknas pågå under hela är 1975.

43. Frivårdens storstadsutredning (Ju 1973:12)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 för att

utreda = indelningsfrågor och arbetsformer inom = kriminalvårdens frivårdsdistrikt i Stockholm, Göteborg och Malmö (se Post- och Inrikes tidn. den 12 maj 1973): Utredningsman:

Mehr, Hjalmar L., landshövding Experter:

Burman, Olof, direktör

Dahlsten, Ulf L., byråchef

Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör

Nordell, J. Olof C., avdelningsdirektör (fr.o.m. den I september 1974)

Nyberg, Carl-Erik B., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari 1974)

Nyman, E. Linnéa V., skyddskonsulent (fr.o.m. den 30 januari 1974)

Stenkvist, E. Arne, kriminalvårdsinspektör (fr.o.m. den 30 januari 1974)

Sekreterare: Brännström, Hans A., kriminalvårdsinspektör

Ju:43 Skr 1975:4 44

Lokal: Regionkansliet, Storgatan 41, 871 00 Härnösand, tel. 0611/178 24 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 54.

Den sakkunnige har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden med experterna.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

44. Utredningen (Ju 1973:13) om arbetsbelastningen i tingsrätterna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 för att utreda frågan om metoder för att mäta arbetsbelastningen i tingsrätterna (se

Post- och Inrikes tidn. den 12 juni 1973): Ordförande:

Hillerudh, G. Lars-Olov E., expeditionschef

Ledamöter:

Alexanderson, K. Erik, f.d. häradshövding, f.d. led. av riksdagen

Gustafsson, B. G. Agge, rådman

Olsson, R. Ingeborg, assistent Tengwall, Sven-Erik G., departementssekreterare

Experter:

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den 25 januari 1974)

Spak, Carl-Anton, lagman Sekreterare:

Fischerström, N. Johan A., hovrättsfiskal

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 11 13 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 55.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra

som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

45. Brottsförebyggande rådet (Ju 1973:14)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att

utreda de uppgifter som utredningen om ett brottsförebyggande råd har föreslagit (se Post- och Inrikes tidn. den 8 september 1973):

45 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:45

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Ledamöter:

Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974) Bodström, T. Lennart, ordförande i TCO (t.o.m. den 30 juni 1974) Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974)

Giesecke, Curt-Steffan, verkst. direktör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Hedlund, A. Rune, landstingsråd (t.o.m. den 30 juni 1974) Hjelm-Wallén, Lena B., statsråd, led. av riksdagen (t.o.m. den 16 januari

1974) Hörlén, S. Ingemar (Inge), borgarråd (t.o.m. den 30 juni 1974) Johanson, Kjell E., byrådirektör (t.o.m. den 30 april 1974) Lindberg, Knut A. O., direktör

Nilsson, Gunnar E., ordförande i LO (t.o.m. den 30 juni 1974) Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974) Olsson, B. B. Sune, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)

Polstam, K. Åke S., kriminalinspektör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)

Sandgren, C. Lennart, statssekreterare (t.o.m. den 30 juni 1974)

Sveri, Knut O., professor (t.o.m. den 30 juni 1974)

Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m.

den 30 juni 1974)

Winberg, S. Håkan, rådman, led. av riksdagen (t.o.m. den 30 juni 1974)

Experter: Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO (fr.o.m. den 1 januari 1974) Alpsten, A. Börje, departementsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Andersson, E. Gunnar, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Annell, Johan G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1974) Aspelin, L. B. Erland, hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bagger-Sjöbäck, N. Bertil G., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Baude, Annika M. C., avdelningschef (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergkwist, H. Ulla E., överinspektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bergman, Lars E., civilingenjör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Birath, Thomas L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Bishop, Karin M., kansliråd (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Björinder, K. E. Henry, sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Björklund, Leni C. E., folkbildningskonsulent (fr.o.m. den 1 januari

1974)

Björklund, Rolf, sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Carlsson, N. Gunnar, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Carlsson, N. Ebbe K., informationssekreterare (fr.o.m. den I januari

1974)

Carlsson, N. Gösta, professor (fr.o.m. den I januari 1974) Eek, Karin, skolöverläkare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Ju:45 Skr 1975:4 46

Eklund, P. Gösta, ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974) Eliasson, Lennart S., länsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974) Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den 1 januari 1974) Eriksson, I. Seved, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974) Erlandsson, J. Gottfrid, polisintendent (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Esbjörnson, Esbjörn, byråchef (fr.o.m. den I januari 1974)

Ettarp, Lars G., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Fahlström, V. Tullie, kammaråklagare (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Falkenstam., Curt E. L., byråchef (fr.o.m. den It januari 1974)

Fors, Åke Hj., kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974) Forstadius, Erik L. W., direktör (fr.o.m. den I januari 1974)

Fransson, Bengt R., förste byråsekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Fredin, Curt A., folkbildningskonsulent (fr.o.m. den I januari 1974)

Gustafsson, Stig G., förbundsjurist. ted. av riksdagen (fr.o.m. den 1 januari 1974) Gustavsson, K. E. Arne, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974) Hallberg, Leif O., byrådirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Heckscher, Sten, jur. kand. (fr.o.m. den I januari 1974) Helin, Anders M., kammaråklagare (fr.o.m. den I januari 1974) Henriksson, E. Sture F., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Herngård, Karl-Erik, kansliråd (fr.o.m. den I januari 1974)

Hultan, Ivan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Janson, Carl-Gunnar, professor (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Jermsten, Per L., departementsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Jonsson, Benny, byrådirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

Jonsson, Torsten J., chefsåklagare (fr.o.m. den I januari 1974)

Karlsson, Christer, departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Korpi, Sture H., informationssekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Källman, Per Olof E., sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Larsson, Karl Gotthard, sekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Larsson, Matts Bergom, direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Larsson-Utas, Gunvor M., adjunkt (fr.o.m. den 1 januari 1974) Leche, Johan H., departementsråd (fr.o.m. den I januari 1974) Lindström, Lars E., ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)

Maehly, Andreas C., professor (fr.o.m. den I januari 1974) Malmqvist, Stig G., socionom (fr.o.m. den I januari 1974)

Martinsson, Bo N. O., generaldirektör, f.d. led. av riksdagen (t.o.m. den

30 juni 1974)

Nilsson, Barbro H., kanslist (fr.o.m. den I januari 1974) Nilsson, Bror J. E., ombudsman (fr.o.m. den I januari 1974)

Norberg, Lars R., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974)

Ording, Jan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

Orring, Jonas A., generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)

47 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:46

Paul, Lars A., ombudsman (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Persson, Carl J. G., rikspolischef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Printz, Å. Lennart, avdelningschef (fr.o.m. den I januari 1974)

Rexed, Bror A., generaldirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Romander, Holger A. G., riksåklagare (t.o.m. den 30 juni 1974)

Sjöberg, Tage B., departementssekreterare (fr.o.m. den I januari 1974) Skoglund, Erling, överläkare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sköld, Lars G., överdirektör (fr.o.m. den I januari 1974)

Stark, K. Birger, socialchef (fr.o.m. den I januari 1974) Sterner, E. Gunnar E., lagman (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Strömgren, J. Holger, ämneslärare (fr.o.m. den I januari 1974) Sturkell, Carl-Edvard, rättschef (fr.o.m. den I januari 1974) Sundling, Sylvia M., konsulent (fr.o.m. den I januari 1974) Svensson, Karl-Eric, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Thornstedt. Hans G., professor (fr.o.m. den I januari 1974) Thyblad, Tom F. F. T:son, byrächef (fr.o.m. den I januari 1974) Tiderman, Gunvor E., byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Vahtersson, Bert E., sekreterare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Wester, Jan, skolkonsulent (fr.o.m. den I januari 1974)

Wide, N. Gunnar, byrådirektör (fr.o.m. den I januari 1974) Zeime, Claes A., byråchef (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Sekreterare: Cosmo, Carl-Johan O., kanslichef (t.o.m. den 30 juni 1974) Bitr. sekreterare: Eklund, A. B. Elisabet (Lisbeth), förste byråsekreterare (t.o.m. den 30

juni 1974)

Eklund, Jan E., socialassistent (t.o.m. den 30 juni 1974)

Wikström, K. Arne, byråchef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Direktiven för brottsförebyggande rådet, se 1974 års riksdagsberättelse

Ju 56.

Kommittén har under tiden november 1973 - 30 juni 1974 hållt tre

sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter,

organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. Därutöver har

46 sammanträden hållits med nio särskilda arbetsgrupper. Kommitténs arbete har slutförts i och med att myndigheten brottsförebyggande rådet inrättats den I juli 1974.

46. Övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 med

uppdrag att utreda övervakningsnämndernas och de centrala nämndernas uppgifter och organisation (se Post- och Inrikes tidn. den 21 juli 1973):

Ju:46 Skr 1975:4 48

Utredningsman: Larsson, Sven A. A., hovrättslagman Experter:

Altahr-Cederberg, Nils M.. skyddskonsulent

Colliander, Per G., anstaltsdirektör Leche, Johan H., departementsråd Odhammar, J. E. Ivan, lagman Sekreterare: Åhlén, Lars, hovrättsassessor Bitr. sekreterare: Noltorp, Lars G. N., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 november 1974) Lokal: Göta hovrätt, Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreterarna) Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 57.

Utredningsmannen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 21

sammanträden med experterna samt haft överläggningar med myndigheter,

organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

47. Utredningen (Ju 1973:16) angående åtgärder för att minska

personalomsättningen inom polisväsendet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att utreda frågan om personalomsättningen inom polisväsendet m. m. (se Postoch Inrikes tidn. den 9 juli 1973): Ordförande:

Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Buckau, Anne-Marie A. L., ombudsman Jirstam, Björn H. L., förhandlingsdirektör Printz, Å. Lennart, avdelningschef

Ryman. Sven-Hugo G., utbildningschef

Experter:

Ankar, S. Bertil, länspolischef Erlandsson, Bengt H., polismästare Lindholm, Sven A., förste ombudsman

Sekreterare: Tysk, Gunnar I., avdelningsdirektör

49 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:48

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 58.

Utredningen har hållit fem sammanträden samt vid fyra tillfällen

genomfört studiebesök i polisdistrikt.

Utredningen har den 20 september 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:13) Personalomsättningen inom polisväsendet.

Uppdraget är därmed slutfört.

48, Utredningen (Ju 1973:17) om utländska övertaganden av svenska

företag

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 augusti 1973 att utreda frågan om utländska övertaganden av svenska företag (se Post- och Inrikes tidn. den 10 november 1973): Ordförande:

Eckerberg, Per A., landshövding Ledamöter:

Antonsson, Johannes M., lantbrukare, led. av riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Engman, Hans O. R., utredningssekreterare Hagdahl, K. Thomas, direktör Larsson, Matts Bergom, direktör

Lundin, Bert G., förbundsordförande

Experter:

Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor (fr.o.m. den 28 februari 1974)

Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den 11 januari 1974)

Olsson, Hans I., pol. mag. (fr.o.m. den 11 januari 1974) Sekreterare:

Frid, Sven Rune, byråchef (fr.o.m. den I november 1974) Malmström, Bengt G. V., hovrättsassessor (fr.o.m. den 3 januari 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 76323 53 (Malmström)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 59.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

4 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Ju:49 Skr 1975:4 50

49. Häktesutredningen (Ju 1973:18) för Stockholms län m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för att utreda behovet av häktes- och arrestplatser inom Stockholms, Södermanlands och Uppsala län, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 november 1973):

Utredningsman: Ringius, Gösta, kriminalvårdsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 60.

Utredningsmannen har den 29 april 1974 avgett betänkandet (Ds Ju

1974:4) Förslag till häktesorganisation för Stockholms och angränsande län.

Uppdraget är därmed slutfört.

50. 1973 års fri- och rättighetsutredning (Ju 1973:19)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 med uppdrag att utreda frågan om regleringen i grundlag av skyddet för enskildas

fri- och rättigheter m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 november 1973):

Ordförande: Mehr, Hjalmar L., landshövding

Ledamöter: Ahlmark, Per A., fil. kand., led. av riksdagen Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen Herlitz, Lars, docent Hernelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Experter: Broomé, N. G. Bo, hovrättsassessor

Dahlsten, Ulf L., byråchef

Eklundh, Claes G. B., hovrättsassessor Stjernquist, Nils, professor

Sekreterare: Bergh, Carl Herman, försäkringsdomare

Bitr. sekreterare: Regner, Göran I. F., hovrättsfiskal Örn, Claes H. G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Lokal: Munkbron 17, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreterarna)

51 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:52

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 61.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio

sammanträden, därav ett tredagarssammanträde. Därjämte har en

expertgrupp inom utredningen sammanträtt nio gånger.

Utredningen har den 15 november 1974 avgett översikter (SOU 1974:88) avseende Europakonventionen och europeiska sociala stadgan.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

51. Utredningen (Ju 1973:20) om personalens arbetsuppgifter vid

kriminalvårdens anstalter

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 med uppdrag att utreda personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter (se Post- och Inrikes tidn. den 14 november 1973): Utredningsman:

Alexanderson, R. Birgitta, jurist hos LO Experter:

Bishop, Norman, byråchef Dahlsjö, Lars A., anstaltsdirektör Holmström, L. Bror, ombudsman Holtsberg, P. Christer, departementssekreterare Karlsson, K. Harry, anstaltsdirektör

Karlström, Vilhelm H., byråchef

Selin, Sven, ombudsman

Sekreterare:

Nilsson, Bengt-Åke, hovrättsassessor (fr.o.m. den 12 februari 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 76323 46 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 62.

Utredningsmannen har under tiden april - oktober 1974 hållit sex sammanträden med experterna. Vidare har nio institutioner inom kriminal-

och socialvård besökts. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

52. Domstolsstyrelseutredningen (Ju 1973:21)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1973 för

att utreda frågan om organisationen = av den centrala förvaltningsmyndigheten för domstolsväsendet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 december 1973):

Ju:52 Skr 1975:4 52

Ordförande:

Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

Ledamöter: Lindgren, K. Erik, avdelningsdirektör

Lundborg, L. Åke, kansliråd

Sidenbladh, Karl J. E., hovrättspresident Spak, Carl-Anton, lagman

Sekreterare:

Eklycke, S. Lars G., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1974)

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Ju 63.

Utredningen har den 31 maj 1974 avgett betänkandet (Ds Ju 1974:5) Central, regional och lokal domstolsförvaltning m. m. samt den 1 juli 1974 promemorian (Ds Ju :1974:11) Central, regional och lokal domstolsförvaltning m. m. Vissa författningsändringar. Uppdraget är därmed slutfört.

53. Energipolitiska delegationen (Ju 1973:22)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973:

Ordförande:

Grafström, Erik O. H., f.d. generaldirektör

Ledamöter: Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony G., statssekreterare Larsson, Y. Allan G., statssekreterare Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Sjönander, Bo Jonas, direktör (t.o.m. den 28 februari 1974) Svenson, S. Göte, statssekreterare Thunborg, Anders I., statssekreterare Vinde, Pierre L. V., statssekreterare (fr.o.m. den 1 mars 1974) Åström, C. Sverker, kabinettssekreterare

Expert:

Ingelstam, Lars E., bitr. professor (fr.o.m. den 22 februari 1974)

Lönnroth, N. Magnus (Måns), avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1

september 1974)

Sekreterare: Gornizka, Gunnar, civilingenjör (fr. o. m. den I mars 1974)

53 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:54

Arbetsgruppen (Ju 1973:22:01) för rationellare energianvändning inom

hushåll m. m.:

Ordförande:

Holm, J. Lennart, generaldirektör (fr.o.m. den 4 november 1974) Experter:

Asker, E. A. Gunnar, fastighetschef (fr.o.m. den 4 november 1974)

Lindvall, S. Thomas I., docent (fr.o.m. den 4 november 1974) Östman, Alvar G., ingenjör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Sekreterare:

Wallin, A. A. Allan, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 4 november 1974)

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 22 81 (Gornitzka) |

Särskilda direktiv har ej meddelats. Delegationen hart. o. m. oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

54. Utredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan (se Post- och Inrikes tidn. den 15 januari 1974): Ordförande:

Nyman, Erik O., justitieråd

Ledamöter:

Nyqvist, Ola, docent, led. av riksdagen

Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen Expert:

Rabenius, Lars E. R., ombudsman (fr.o.m. den 11 januari 1974) Sekreterare:

Grobgeld, Lennart M., revisionssekreterare (fr.o.m. den 16 januari 1974)

Lokal: Stora Nygatan 2 A, 4 tr., H127 Stockholm, tel. 763 14 48

(sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 4

januari 1974):

En grundläggande princip i vår tryckfrihetsrätt är att det skall stå var och en fritt att meddela uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift till skriftens författare, utgivare, redaktör eller liknande. Denna princip har kommit till

uttryck i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF). Meddelaren skyddas genom särskilda regler i förordningen. Bl. a. har han

Ju:54 Skr 1975:4 54

rätt att vara anonym, och den som tar befattning med utgivningen av tryckt skrift får inte röja meddelares identitet. Meddelare är dessutom i regel skyddad mot åtal och straff. Vissa speciella undantag finns från denna regel. Sålunda kan meddelaren straffas bl. a. om han genom att lämna meddelandet har brutit mot lagstadgad tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till spioneri eller annat allvarligt brott mot rikets säkerhet.

I speciella situationer kan det uppstå en konflikt mellan kravet på skydd för meddelares anonymitet och samhällets intresse av effektiva möjligheter att utreda brott. I samband med brottsutredning kan åklagar- och polismyndigheter under vissa förutsättningar ingripa med tvångsmedel av olika slag, bl. a. beslag och husrannsakan. Bestämmelserna härom har generell räckvidd. Detta innebär att det i och för sig är möjligt att företa sådant ingripande exempelvis på en tidningsredaktion eller hos en nyhetsbyrå. Härvid finns givetvis risk för att den som företar tvångsåtgärden kommer i besittning av ett anonymitetsskyddat meddelande.

Vikten av att upprätthålla TF:s principer om skydd för meddelares anonymitet talar för att myndigheterna bör visa återhållsamhet när det gäller att förordna om beslag eller husrannsakan i fall där konflikt med anonymitetsskyddet kan uppkomma och att sådana åtgärder bör genomföras med särskild fösiktighet. Om man vill fullständigt undvika risker för att meddelares identitet uppdagas i samband med beslag eller husrannsakan hos den som har tagit emot meddelandet torde man emellertid vara tvungen att helt frita vissa personer och lokaler från sådana ingripanden. En sådan ordning kan enligt min mening inte accepteras. Det räcker med att peka på den situationen att en tidningsmedarbetare misstänks för ett allvarligt brott som inte har samband med hans publicistiska verksamhet och att det finns grundad anledning anta att viktiga bevis förvaras på hans arbetsplats. De brottsbekämpande myndigheterna måste då kunna tillgripa tvångsmedel för att få tillgång till dessa bevis.

Rättegångsbalken (RB) innehåller i 27 och 28 kap. utförliga regler om förutsättningarna för och förfarandet vid beslag och husrannsakan. Beslag får avse föremål eller skriftlig handling som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott. Husrannsakan får företas vid utredning om brott, på vilket fängelse kan följa, i syfte att söka efter föremål som är underkastat beslag eller eljest att utröna omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet. Särskilda restriktioner gäller i fråga om möjligheterna att företa husrannsakan hos annan än den misstänkte. Såväl beslag som husrannsakan kräver i princip särskilt beslut av förundersökningsledare, åklagare eller domstol. Protokoll skall föras över åtgärden, och den mot vilken den riktas har rätt att få bevis om åtgärden. Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett trovärdigt vittne närvara. Den hos vilken husrannsakan företas har rätt att själv vara närvarande och att tillkalla vittne. Om föremål som har tagits i beslag inte längre behövs för utredningen skall beslaget omedelbart hävas. Detsamma gäller om åtal inte väcks inom föreskriven tid. Väcks åtal skall beslagsfrågan alltid prövas av domstolen när målet avgörs.

Särskilda regler finns till skydd för skriftliga handlingar. Beslag får inte läggas på handling vars innehåll kan antas vara sådant att den som innehar handlingen enligt 36 kap. 5 & RB inte får höras som vittne därom. De personer som avses i 36 kap. 5 § är offentliga tjänstemän, advokater, läkare m. fl. Vidare gäller att skriftligt meddelande mellan en misstänkt och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes får tas i beslag

55 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:54

bara när misstanken avser brott för vilket minimistraffet är minst två års

fängelse. Dessutom finns vissa inskränkningar i fråga om rätten att lägga

beslag på försändelse som är i pöst- eller televerkets vård. Enskilda

handlingar får inte undersökas och brev och andra slutna handlingar får inte öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Om den som verkställer beslaget inte har rätt att undersöka handlingen skall han försegla den.

De nu berörda reglerna i RB innefattar i och för sig starka

rättssäkerhetsgarantier. Ytterligare skydd för meddelares anonymitet ligger i att tjänsteman som tar befattning med förundersökningsmaterial är

underkastad tystnadsplikt och att materialet är sekretessbelagt enligt 10 §

lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. |

Frågan om den nuvarande regleringen innefattar en riktig avvägning

mellan intresset av skydd för meddelares anonymitet och intresset av verksamma tvångsmedel i brottsbekämpningen har fått särskild aktualitet under senare tid. Frågan har bl. a. tagits upp i en framställning den 31 oktober 1973 från Pressens samarbetsnämnd. Framställningen innehåller en rad olika förslag till ökande garantier för anonymitetsskyddet. Vad gäller

husrannsakan på en redaktion anför samarbetsnämnden att avsaknaden av

särskilda regler om hur en sådan åtgärd skall beslutas och genomföras

innebär allvarliga risker för att anonymitetsskyddet mer eller mindre

raseras. Nämnden hemställer att det snarast föreskrivs att endast överrätt på begäran av riksåklagaren får besluta om husrannsakan på redaktion samt

om omfattningen och formerna härför. I framställningen föreslås vidare att sådan husrannsakan skall få företas bara av polispersonal i högre tjänsteställning och att protokoll skall upprättas på platsen.

Hithörande frågor har varit föremål för en förberedande undersökning inom = justitiedepartementet. Undersökningen har visat att den

intressekonflikt som uppkommer i fall av det nu aktuella slaget rymmer

flera grannlaga avvägningsproblem. Det får visserligen förutsättas att de

rättsvårdande organen iakttar särskild varsamhet vid ingripande hos någon

som enligt TF inte får röja uppgiftslämnares identitet. Med tanke på den vikt grundlagen tillmäter anonymitetsskyddet framstår dock avsaknaden av

såväl särskilda regler som vägledande uttalanden om hur de straffprocessuella tvångsmedlen skall användas i nu berörda situationer som mindre tillfredsställande. Eftersom en Översyn av regleringen på området förutsätter en avvägning mellan olika slag av viktiga samhällsintressen bör frågorna lämpligen utredas särskilt under parlamentarisk medverkan. Jag förordar att sakkunniga nu tillkallas för detta ändmål.

De sakkunniga bör undersöka hur nuvarande ordning fungerar i den

praktiska tillämpningen och skaffa sig en bild av hur man i praxis sökt lösa

intressekonflikter av det slag som kan uppkomma. Mot bakgrund av en avvägning mellan behovet av skydd för pressens informationskällor och samhällets intresse av att ha tillgång till effektiva medel för brottsbekämpningen bör de sakkunniga överväga vilka möjligheter som

finns att utan frångående av huvuddragen i RB:s tvångsmedelsreglering

skapa ytterligare garantier för att meddelares rätt till anonymitet skyddas i

sådana sammanhang. Bland åtgärder som kan komma i fråga för att stärka anonymitetsskyddet vill jag peka på möjligheten att i princip tillägga domstol beslutanderätt beträffande beslag och husrannsakan hos någon som enligt TF inte får röja den som lämnat meddelande för offentliggörande

I tryckt skrift. De sakkunniga bör också överväga om man kan begränsa

Ju:54 Skr 1975:4 56

rätten att beslagta handlingar som kan röja meddelares identitet till fall då misstanken avser särskilt grovt brott. En sådan regel finns, som framgår av

det tidigare anförda, redan nu ifråga om vissa slag av handlingar. Vidare bör givetvis reglerna om formerna för verkställande av beslag och

husrannsakan granskas för att utröna behovet av särskilda garantier för anonymitetsskyddets upprätthållande under själva tvångsmedels-

användningen. Hit hör bestämmelserna om vittnen, protokoll etc.

De sakkunniga bör ha frihet att ta upp även andra aspekter på frågan om användning av straffprocessuella tvångsmedel i fall där skyddet för meddelares anonymitet kan komma i fara. Jag tänker här t. ex. på frågan om det föreligger behov av särskilda regler om att husrannsakan skall få verkställas bara av polispersonal i högre tjänsteställning. Jag vill vidare påpeka att anonymitetsskyddet enligt TF avser inte bara meddelare utan också

författare. Eventuella särbestämmelser till skydd för meddelares ano-

nymitet vid beslag och husrannsakan bör givetvis ges sådan utformning att

även författares anonymitet får motsvarande skydd.

En ytterligare typ av tvångsmedel som kan bli aktuell i sammanhanget är telefonavlyssning. Riksdagen har förordat en samlad översyn av

lagstiftningen om telefonavlyssning (JuU 1973:18, rskr 1973:121). Jag

räknar med att en utredning härom kommer att tillsättas inom de närmaste månaderna. Den speciella frågan om förstärkt anonymitetsskydd vid telefonavlyssning bör lämpligen tas upp i samband därmed. Vid = utredningsarbetet bör de sakkunniga samråda «med

massmedieutredningen (Ju 1970:59).

Utredningen har under tiden januari - oktober 1974 hållit fem

sammanträden samt gjort fyra besök hos olika nyhetsorgan. Överläggningar

har vidare ägt rum med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

55. Utredningen (Ju 1974:02) angående brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att se över brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet (se Post- och Inrikes tidn. den 15 januari 1974):

Utredningsman:

Sjöberg, K. G. Magnus, regeringsråd

Sekreterare:

Erenius, E. Gillis, revisionssekreterare (fr.o.m. den 14 januari 1974)

Lokal: Högsta domstolens kansli, Box 2066, 103 12 Stockholm, tel. växel

23 67 20 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 4

januari 1974):

57 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:55

De straffbestämmelser som förts samman i 19 kap. brottsbalken (BrB) betecknas enligt kapitelrubriken som brott mot rikets säkerhet. Det är här

fråga om den yttre säkerheten. Olika former av angrepp mot statsskicket

eller mot rikets högsta organ, t. ex. uppror eller väpnat hot mot laglig ordning, räknas enligt BrB som högmålsbrott, vilka behandlas i balkens 18 kap. Sådana mot staten riktade brott som förutsätter att riket är i krig eller därmed likställt läge har förts samman i 22 kap. under rubriken krigsartiklar.

De självständiga brott som behandlas i 19 kap. BrB är högförräderi (1 §), krigsanstiftan (2 §), trolöshet vid förhandling med främmande makt (3 §),

egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (4 §), spioneri (5 §), grovt spioneri (6 §), obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift (7 §), ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (8 §), olovlig underrättelseverksamhet (9 §), olovlig värvning (12 §) och tagande

av utländskt understöd (13 §). Av nu nämnda brott återfanns samtliga utom krigsanstiftan och ryktesspridning till fara för rikets säkerhet i8 kap. av den före BrB gällande strafflagen (SL). De bestämmelser som sålunda förts

över från SL till förevarande kapiteli BrB fick i allt väsentligt sin nuvarande

utformning vid den reformering av SL:s regler om brott mot staten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop 1948:80 och 144, ILU 1948:39 och 1948:379).

Såvitt gäller spioneri och liknande brott innebar nyss nämnda revision

bl.a. att hithörande bestämmelser, som tidigare efter upprepade partiella

reformer funnits intagna i ett flertal paragrafer i 8 kap. SL och vilka kommit

att betecknas som alltför detaljerade och splittrade, förenklades och fördes samman till tre paragrafer. I överensstämmelse med den metod som tillämpades vid revisionen av SE behandlades i den första av dessa paragrafer vad som skall anses som normalbrott när det gäller spioneri. I

den andra paragrafen gavs bestämmelser om grovt spioneri. Till den tredje paragrafen fördes slutligen bestämmelser om dels ett uppsåtligt brott,

obehörig befattning med hemlig uppgift, dels ett oaktsamhetsbrott, vårdslöshet med hemlig uppgift.

Bland de ändringar i materiellt hänseende som företogs i bestämmelserna

om spioneribrotten vid 1948 års reform märks bl. a. att kravet på uppsåt med avseende på rekvisitet ” att gå främmande makt till hand ” fick en vidare

innebörd än det tidgare haft.

I rättspraxis och doktrin skiljer man sedan länge mellan tre former av

uppsåt, nämligen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt till

viss effekt föreligger, om effekten är just det som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling. Indirekt uppsåt till viss effekt föreligger, om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling utan att den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett

genomgångsled därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger om

gärningsmannen inser att effekten är en möjlig — om än inte nödvändig —

följd av handlingen och det dessutom kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda. Enligt de bestämmelser angående spioneri som gällde före 1948 års reform krävdes för straffbarhet syfte (dvs. direkt uppsåt från

gärningsmannens sida) att gå främmande makt till handa. Straff-

rättskommittén, vars förslag låg till grund för reformen, uttalade i denna del

att den här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs utan närmare kommentarer av föredragande departementschefen och föranledde inte några vidare uttalanden vare sig från lagrådets sida eller under

Ju:55 Skr 1975:4 58

riksdagsbehandlingen. Hithörande fråga togs inte heller upp till behandling i samband med att förevarande bestämmelser med endast smärre jämkningar fördes över till BrB.

Av vad sålunda anförts framgår att ansvar för spioneri enligt gällande rätt kan ifrågakomma bl. a. i fall då en gärningsman i första hand ingalunda haft för avsikt att gå en främmande makt till handa men där han likväl insett att hans handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara av så allvarlig beskaffenhet att det ter sig rimligt att bestraffa dem enligt de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde det enligt allmän uppfattning te sig främmande att en sådan handling skall ges samma rubricering som en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneriverksamhet. Denna inställning bör bl. a. ses mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad. Sett från denna utgångspunkt torde det te sig mera naturligt att handlingar som objektivt sett utgör spioneri men där ett direkt uppsåt att gå främmande makt till handa saknas mera jämställs med det i 19 kap. 7 § första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift, än med de typiska spioneribrotten i 5 och 6 §§ i samma kapitel. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri främst genom frånvaro av kravet på uppsåt att gå främmande makt till handa. Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till spioneribrotten att 19 kap. 7 § avser endast uppgifter av hemlig natur.

Enligt min mening finns det mot bakgrund av vad jag nu anfört anledning att göra en Översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenserna av den på detta område år 1948 genomförda reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en ändring med avseende på bestämmelserna om spioneribrotten bör föranleda ändringar i fråga om det i 7 § första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift. Det kan därvid bl. a. te sig naturligt att för allvarligare fall införa en särskild straffskala för grovt brott. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri samhällsdebatt kan det vidare vara motiverat att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida de i 8 och 13 §§ angivna brotten, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av utländskt understöd, är ändamålsenligt utformade. När det gäller straffskalorna i kapitlet kan det förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel och de nu gällande straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om ändring i BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.

De här angivna synpunkterna på frågor som den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt får inte betraktas som en uttömmande redovisning av uppdragets omfång. Den sakkunniges arbete bör sålunda enligt min mening inte bindas av några detaljerade direktiv. Det bör i stället förutsättas att han med ledning av bl. a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan hänsynen till rikets säkerhet å ena sidan och andra beaktansvärda intressen å andra sidan, särskilt värdet av en fri samhällsdebatt, gör en egen kartläggning och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning. Vid sin utredning bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör få på tryckfrihetsförordningens bestämmelser om otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedieut-

59 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:56

redningen, som genom tilläggsdirektiv denna dag fått i uppdrag att ägna

särskild uppmärksamhet åt frågan om gränsdragningen mellan tryckfri-

hetsprocess och vanlig brottmålsprocess.

Utredningen har under tiden januari - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

56. Energirådet (Ju 1974:03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1973:

Ordförande: Palme, S. Olof J., statsminister

Ledamöter: Andersson, Torsten Ch., direktör

Anér, Kerstin, fil. dr, led. av riksdagen

Bengtsson, Folke L., direktör (fr.o.m. den I april 1974) Berg, Folke L. V., direktör Björnström, Björn S.. direktör Blomqvist, Gösta N., direktör (t.o.m. den 31 mars 1974) Boalt, Carin M., professor

Bodström, T. Lennart, ordförande, TCO

Bohman, B. Gösta, jur. kand., led. av riksdagen (t.o.m. den 23 april 1974) Claeson, Tore M., ombudsman, led. av riksdagen Edberg, Rolf F., landshövding Ekberg, J. Göran, direktör Engqvist, Lars F., förbundsordförande

Eskel, Arvid N., landstingsråd

Essén, Ingemar, direktör Falk, Hans G., direktör Feldt, Kjell-Olof, statsråd Gerholm, Tor R., professor Grafström, Erik O. H., f.d. generaldirektör Grenander, Nils, jur. dr Hagson, Carl A., direktör Hambraeus, S. Birgitta, fil. kand., led. av riksdagen

Hambraeus, Gunnar A., professor Holmqvist, Sture L., kommunalråd

Huss, Erik J., landshövding (t.o.m. den 23 oktober 1974)

Johansson, Rune B., statsråd

Kypengren, Sven H., direktör Lantz, A. Benne, direktör

Ju:56 Skr 1975:4 60

Lindahl, Lars O. H., direktör Lindell, Bo G., professor

Lundkvist, K. Svante, statsråd

Molin, N. Rune, sekreterare Nilsson, Alde E., direktör Norland, Sven-Anders, civilingenjör (fr.o.m. den 2 september 1974) Norrby, Jonas V., generaldirektör Olsson, E. Billy, förbundsordförande (fr.o.m. den 24 oktober 1974) Olsson, Karl-Erik T., förbundsordförande (t.o.m. den 23 oktober 1974) Palmstierna, Hans A. K., docent

Paulsson, Kurt-Inge, pol. mag. (fr.o.m. den 2 september 1974)

Rylander, Nils B., direktör

Schierbeck, Per W., direktör Schéck, Johan H., förbundsordförande (t.o.m. den 23 oktober 1974)

Sjunnebo, K. Ivan L., direktör Sundblad, K. Erik, disponent Svensson, S. Erik, förbundsordförande

Tobisson, Lars F., partisekreterare (fr.o.m. den 24 april 1974) Tågmark, Sven G., lantbrukare

Unckel, Per C. G., förbundsordförande (t.o.m. den 28 februari 1974)

Waldenby, Torbjörn S., direktör Walin, Gösta A., justitieråd

Weinehall, Lars E. J., förbundsordförande (fr.o.m. den 24 oktober 1974) Wetterberg, Cunnar, studerande

Wiberg, Ragne, kanslichef

Experter: Dennis, Bengt, statssekreterare Hagström, Tony G., statssekreterare Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Larsson, Kjell I., sekreterare Levin, P. Tage, sekreterare Peterson, Thage G., statssekreterare

Sekreterare:

Gustafson, Leif Ch., sekreterare (t.o.m. den 21 april 1974)

Levin, P. Tage, sekreterare (fr.o.m. den 22 april 1974)

Lokal: Statsrådsberedningen, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Energirådet har under tiden december 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Rådets arbete beräknas pågå under hela år 1975.

61 Kommittéer: Justitiedepartementet —Ju:57

57. Utredningen (Ju 1974:04) om förfarandet vid brott i tjänsten av polismän

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för att utreda frågan om förfarandet vid utredning om brott eller förseelser begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet (se Post- och Inrikes tidn. den 9 februari 1974):

Utredningsman: Joelsson, V. Arnold, kammarrättslagman

Experter:

Ekman, Rolf G. E., ombudsman

Erlandsson, Bengt H., polismästare

de Woul, Bert T., länsåklagare Öhrn, K. Joel G., byråchef

Sekreterare: Ogvall, Dan O., hovrättsassessor (fr.o.m. den 16 april 1974)

Lokal: Statsdepartementens kommittéer, Box 347, 401 25 Göteborg, tel. växel 031/17 38 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 20 december 1973):

Brott som begås i tjänsten av polisman eller annan tjänsteman inom polisväsendet utreds i princip enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. I

statstjänstemannalagen finns dock särbestämmelser om bl. a. disciplinär bestraffning av tjänsteman som av försummelse, oförstånd eller

oskicklighet har åsidosatt vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller

annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Finns det

anledning anta, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, får disciplinär bestraffning för tjänstefel dock inte komma i fråga. Bestrider tjänstemannen vad som läggs honom till last och kan tillfredsställande utredning inte åstadkommas hos myndigheten, är bestraffning i disciplinär

ordning också utesluten. I dessa fall skall enligt statstjänstemannalagen

ärendet lämnas över till allmän åklagare för ytterligare utredning och

eventuellt åtal.

Befogenhet att besluta om disciplinär bestraffning beträffande tjänstemän inom polisväsendet tillkommer i Stockholms, Göteborgs och

Malmö polisdistrikt polisstyrelsen och i övriga polisdistrikt länsstyrelsen. Utredningarna i de ärenden det här gäller sker emellertid inte på samma

sätt över hela landet. I Stockholms polisdistrikt föredras ärenden rörande

brott i tjänsten av en polisintendent vid juridiska avdelningen för polismästaren, som beslutar om inledande av förundersökning och, om

anmälan befinns grundad, om överlämnande av undersökningsledningen till

åklagare. Överlämnas inte ledningen till åklagarmyndigheten blir polis-

intendenten undersökningsledare. Utredningarna verkställs vid den inom juridiska avdelningen inrättade disciplingruppen, som består av ovannämnde polisintendent, en kriminalkommissarie = och = två

Ju:57 Skr 1975:4 62

kriminalinspektörer. Avser anmälan självständigt tjänstefel och kan den

anmälda gärningen behandlas som disciplinärende, beslutar polismästaren

hur ärendet skall handläggas.

I Göterborgs polisdistrikt handläggs utredningarna vid polischefens

expedition av två polisintendenter, som håller förhör och verkställer den

ytterligare utredning som kan vara påkallad. Om utredningsresultatet visar att disciplinär bestraffning kan komma ifråga hörs vederbörande tjänsteman av polischefen i närvaro av föredragande polisintendent, avdel-

ningschef och berörd sektionschef eller motsvarande.

I Malmö polisdistrikt verkställs utredningen, om polischefen inte för

särskilt fall bestämmer annorlunda, av chefen för den avdelning där

tjänstemannen tjänstgör. Ar saken av enkel beskaffenhet får avdelningschef dock uppdra åt lägst kommissarie att personligen hålla förhör och verkställa utredningen i övrigt.

Även i länen skiftar handläggningsrutinerna. Som undersökningsledare

fungerar länspolischef eller under denne polismästare i de fall där ledningen

inte har överlämnats till åklagarmyndigheten. I vissa län ombesörjs utredningarna som regel av personal vid länspolischefens expedition. I en del län lämnas uppdraget till polispersonal i annat distrikt än det som den misstänkte tillhör. I något län verkställs utredningen som regel av polisman inom distriktet med kommissaries grad. Det förekommer även att poliskommissarie vid ordningsavdelningen handlägger ärenden som rör personal vid kriminalavdelningen och kommissarien vid

kriminalavdelningen utreder ärenden rörande ordningsavdelningens personal. I ett län har föreskrivits att utredaren skall vara lägst

kriminalinspektör vid förhör med anmälare och vittne, vid övriga förhör

lägst kommissarie. I ett län leds numera utredningarna direkt av

länspolischefen, som personligen håller alla förhör med misstänkt i

disciplinärenden. I en de! fall förekommer det dessutom att rikskriminalen biträder vid utredningar i länet.

Rikspolisstyrelsen har i årets anslagsframställning upprepat en tidigare

framförd begäran om särskilda enheter för utredning av brott som har begåtts av polismän och framhållit att den nu tillämpade högst skiftande

ordningen för utredning av sådana brott inte är tillfredsställande. För att tillgodose allmänhetens och polispersonalens berättigade krav på objektivitet och likformighet vid handläggningen bör utredningarna enligt rikspolisstyrelsen bedrivas av särskild personal. Flertalet ärenden är koncentrerade till storstadsområdena. Rikspolisstyrelsen framhåller att ca.

75 90 hänför sig till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt samt

Stockholms och Malmöhus län. Rikspolisstyrelsen föreslår att man inom dessa områden organiserar särskilda enheter för dessa utredningar, knutna

till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt och dimensionerade på sådant sätt att personalen efter styrelsens närmare bestämmande kan utföra stödjande verksamhet även inom övriga polisdistrikt och där biträda med det egentliga utredningsarbetet.

Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att det nuvarande systemet för

utredning av brott som polismän misstänkts ha begått inte är till-

fredsställande. Därvid tänker jag inte främst på de skiftande rutinerna utan

främst på den kritik för bristande objektivitet som det nuvarande systemet har utsatts för. Även om det inte finns grundad anledning att påstå annat än

att de nu aktuella utredningarna utförs på ett fullt objektivt sätt, kan dock den rådande ordningen tas till intäkt för kritik om bristande objektivitet. Det

skulle därför både för polisens egen del och från allmänhetens synpunkt

63 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:58

vara mer tilltalande om utredningarna inte utfördes av polismän. Rikspolisstyrelsens förslag innebär att uppgiften skulle föras över från

polismän som tillhör polismanskarriären till tjänstemän i byråkarriären. I

och för sig kunde detta måhända bidra till att få bort en del av den misstro

som finns. Enligt min mening skulle det emellertid vara ännu mer tilltalande

om man kunde finna en lösning som innebär att utredningar om brott begångna i tjänsten av tjänstemän inom polisväsendet — även bortsett från

att ledningen av den eventuella förundersökningen övertagits av åklagare — utförs under inseende av personer som är helt fristående från polisorganisationen. Möjligheterna att åstadkomma en sådan lösning bör utredas av en särskild utredningsman. Vid utredningen bör uppmärksammas att i disciplinär ordning endast kan beivras huvudsakligen tjänstefel (BrB 20 kap. 4 § första st.) och att den utredning som föregår ett disciplinärt förfarande inte behöver vara en förundersökning enligt rättegångsbalken. Är det däremot fråga om brott

enligt BrB 20 kap. 1-3 §§ eller ett allmänt brott gäller de allmänna reglerna

om förundersökning. Det kan sättas i fråga om man för sådana tjänstefel

som kan beivras i disciplinär ordning bör för tjänstemän inom polisväsendet tillskapa en ordning som innebär att ärendena handläggs på ett sätt som i avsevärd mån skiljer sig från de handläggningsformer som tillämpas i fråga om andra tjänstemän som är underkastade disciplinärt förfarande.

När det gäller fall av ifrågasatt brott i tjänsten av polisman, där förundersökning skall företas, torde olika praxis tillämpas i skilda delar av

landet såvitt gäller åklagares inträde. På vissa håll underställs så gott som

alla anmälningar länsåklagaren för prövning utan någon förberedande utredning inom polisen medan på andra håll länspolischefen eller den lokale polischefen gör en bedömning av om anmälan har något fog för sig, eventuellt efter viss utredning, och överlämnar till länsåklagaren endast

sådana fall där anledning till misstanke om brott föreligger. Utredningsmannen skall uppmärksamma även denna fråga och söka nå en

lösning som främjar objektiviteten och likformigheten.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet 1975.

58. Trafikskadeutredningen (Ju 1974:05)

Tillkallad enligt Kungl, Maj:ts bemyndigande den 28 februari 1974 för att se över lagstiftningen om trafikförsäkring m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 6 april 1974):

Utredningsman:

Nordenson, Ulf K., justitieråd

Experter:

Boethius, Per U. B., direktör (fr.o.m. den 1 april 1974) Lanteli, A. Gunnar A., direktör (fr.o.m. den 6 juni 1974) Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör Vilhelmson, Åke, advokat (fr.o.m. den 1 april 1974) Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den 1 april 1974)

Ju:58 Skr 1975:4 64

Sekreterare:

Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 28 februari 1974):

Skadeståndsrättsliga regler om ersättning för skada i följd av trafik med

motorfordon finns i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Enligt lagens huvudbestämmelse är ägare och förare av ett motorfordon skyldiga att ersätta person- och egendomsskada som i följd av trafik med fordonet tillfogas annan person än

föraren eller annan egendom än sådan som befordras med fordonet, såvida det inte framgår av omständigheterna att skadan varken orsakats av bristfällighet på fordonet eller vållats av föraren. Har den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, skall dock skadeståndet jämkas efter

vad som prövas skäligt i varje särskilt fall. När i följd av trafik med två eller flera motorfordon ägare eller förare på någondera sidan har lidit skada —

dvs. främst vid s. k. kollisionsskador — jämkas skadeståndsskyldigheten för ägare och förare på annan sida efter vad som finnes skäligt, om det inte visas att varken bristfällighet på fordonet eller vållande av föraren på den

skadelidande sidan har medverkat till skadan. Om vållande visas föreligga på någon sida men det inte styrks att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan bära hela skadan i förhållande till den senare. Dessa regler

tillämpas i princip också i fråga om den inbördes fördelningen av

skadeståndsansvaret mot utomstående tredje man mellan flera solidariskt ansvariga ägare eller förare av motorfordon.

Enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafik-

försäkringslagen) skall trafikförsäkring finnas för alla motorfordon som är

registrerade i Sverige eller som brukas här i landet. Trafikförsäkringsplikten, dvs. skyldigheten att teckna försäkringen och hålla den vid makt, åvilar fordonets ägare.

Trafikförsäkringen medför rätt för den som på grund av skada i följd av trafik med motorfordon är berättigad till skadestånd av fordonets ägare,

brukare eller förare att få ut skadeståndet direkt av försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte har gjort förbehåll om annat, gäller för-

säkringen också för försäkringstagaren mot den ansvarighet för skada som åvilar honom, dvs. som ansvarsförsäkring. Utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren dock inte ansvarig för skada på fordonet eller på egendom som befordras med det. För skada på föraren av fordonet är försäkrings-

givaren ansvarig endast om försäkringstagaren, dvs. ägaren, är ansvarig för

skadan. Utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren inte heller ansvarig för

skada på person som färdas med fordonet när detta brukas olovligen och som har vetskap därom. Undantag från trafikförsäkringsplikten föreligger bl. a. beträffande statliga fordon. Ägare av fordon som inte är försäkringspliktigt är dock

enligt lagen skyldig att utge ersättning till skadelidande enligt de regler som

skulle ha gällt i fråga om försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, om trafikförsäkring funnits.

Det nuvarande ersättningssystemets principiella anknytning till förarens

vållande som grund för skadeståndsskyldighet innebär att den som drabbas av en trafikskada i vissa, om än i praktiken sällsynta fall blir ställd helt utan skadeersättning. De gällande reglerna innebär vidare bl. a. att föraren av ett motorfordon i allmänhet inte är skyddad av fordonets trafikförsäkring.

65 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:58

Sådant skydd föreligger endast i de sällsynta fall då ägaren är ansvarig för

skada på föraren enligt skadeståndslagen. Den svaghet isystemet som detta

innebär begränsas visserligen av den s. k. förarplatsförsäkringen eller det

statliga förarskyddet. Dessa ersättningsanordningar — som f. n. finns för mer än 95 2 av alla motorfordon — har emellertid karaktären av olycksfallsförsäkring, som ger endast begränsad ersättning vid invaliditet och dödsfall.

Det nuvarande ersättningssystemet innebär att vållande på den skadelidandes sida kan medföra reduktion och i vissa fall t. o. m. helt bortfall av

skadeståndet. Jämkning på grund av medvållande blir särskilt ofta aktuell

när det gäller skada som har tillfogats förare av annat fordon. En annan brist i systemet är att ägare som skadas när han färdas som passagerare i det egna fordonet har en i allmänhet betydligt mer begränsad rätt än andra passa-

gerare till ersättning ur den egna trafikförsäkringen och i kollisionsfall får

sin rätt till ersättning ur kolliderande fordons trafikförsäkring jämkad om föraren av hans fordon varit vållande och således även om han personligen

inte varit medvållande, låt vara att försäkringsbolagen numera i sin

skaderegleringspraxis regelmässigt utger full ersättning till ägare i dessa

fall.

Förslag till en reformering av trafikskadeersättningssystemet lades fram av bilskadeutredningen i betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring.

Såvitt gällde bl. a. personskador som drabbar tredje man innebar förslaget i huvudsak att ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen skulle utgå på objektiv grund. I fråga om sakskador som företrädesvis vid kollisioner

tillfogas de inblandade fordonen och egendom som befordras med dem föreslogs en ordning som i likhet med gällande regler principiellt byggde på vållande som ansvarsgrund. Utredningen tog också upp frågorna om skyddet för ägare och förare av motorfordon och om verkan av medvållande. Enligt förslaget skulle ägare som färdas som passagerare i det egna fordonet åtnjuta samma skydd som andra passagerare. Däremot stannade utredningen för att inte låta fordonsföraren omfattas av fordonets trafikförsäkring. Vidare ansåg utredningens majoritet att gällande regler om verkan av skadelidandes medvålltande skulle behållas utan annan ändring än att möjligheten till jämkning vid ringa oaktsamhet skulle tas bort. Bilskadeutredningens förslag remissbehandlades men har inte föranlett

lagstiftning.

Med anledning av ett motionsyrkande behandlade riksdagen år 1968 frågan huruvida förarplatsförsäkringen skulle ingå i den obligatoriska trafikförsäkringen. Riksdagen beslöt emellertid attt. v. avvisa tanken på ett sådant system (1 LU 1968:23).

I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5 s. 106)

underströks som en allvarlig brist att föraren av ett motorfordon inte kan få någon ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. Vidare framhölls

att de föreliggande jämkningsmöjligheterna innebär en betänklig försvagning av det ekonomiska skyddet för skadelidande. I propositionen förordades emellertid att en reformering av reglerna om trafikskadean-

svaret skulle anstå i avbidan på kommande förslag till nya generella regler

om skadestånd med anledning av personskada.

Genom rekommendation nr 24/1973 har Nordiska rådet hemställt till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att låta undersöka det

ändamålsenliga i och möjligheterna för att genomföra en utvidgning av

trafikförsäkringen till att täcka även ägare och förare när de drabbas av trafikskada i annat nordiskt land.

5 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Ju:58 Skr 1975:4 66

Förslag till nya allmänna regler om ersättning vid personskada har nyligen lagts fram av skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51)

Skadestånd V. Kommittén föreslår bl. a. att i skadeståndslagen skall tas in

en regel om att ersättning med anledning av personskada får jämkas på

grund av medvållande endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om det annars

föreligger synnerliga skäl till jämkning. Utredningens betänkande är f. n.

föremål för remissbehandling. I en skrivelse som har kommit in till justitiedepartementet den 26 nov-

ember 1973 har trafikförsäkringsföreningen tagit upp bl. a. de här berörda bristerna i det nuvarande ersättningssystemet. Föreningen anför att man vid

diskussioner inom försäkringsbranschen på senare tid har intresserat sig

särskilt för den s. k. ”no-fault”-försäkringen. Detta är en form av bilförsäkring där man helt eller delvis har frångått principen om bilförarens

vållande som grund för den skadelidandes rätt till ersättning.

Föreningen diskuterar tre alternativa förslag till en reformering av den svenska lagstiftningen, vilka är olika långtgående och av vilka åtminstone

två bygger på "”no-fault”-idén. Enligt det första alternativet skulle

trafikförsäkringen utvidgas att omfatta skada på fordonets förare. Det andra alternativet innebär därutöver att såvitt gäller personskador det

nuvarande culpa-ansvaret med omvänd bevisbörda generellt ersätts med ett

rent objektivt ansvar utan möjlighet till jämkning på grund av medvållande annat än i vissa fall av skada på förare av eller passagerare i fordon som brukas utan lov samt skada på förare som saknat körkort eller varit

straffbart påverkad av alkohol eller orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Utanför skyddet borde falla förare och passagerare i tåg,

spårvagnar och flygplan, som emellertid i gengäld borde beredas ett

motsvarande skydd inom ramen för de regler som gäller i fråga om ersättning för skador i följd av trafik med resp. transportmedel. Enligt det tredje alternativet slutligen skulle utöver reformer enligt de båda första

alternativen trafikförsäkringen utvidgas att omfatta också skador på det försäkrade fordonet, uppkomna vid kollision med annat trafiförsäkringspliktigt motorfordon, utan möjlighet till jämkning på grund av vållande eller medvållande. Möjligen borde systemet inrymma ett moment av obligatorisk självrisk för dessa s. k. vagnskador.

Efter att bl. a. ha redovisat vissa kostnadsberäkningar för de olika alternativen hemställer trafikförsäkringsföreningen att en reformering av det nuvarande ersättningssystemet enligt de båda förstnämnda alternativen genomförs men att däremot en reform enligt det tredje alternativet t. v.

ställs på framtiden. Även jag anser starka skäl tala för att man ser över bilansvarighets- och trafikförsäkringslagarna i de hänseenden som =:avses med trafikförsäkringsföreningens framställning. Antalet trafikoffer är stort och skadorna ofta av allvarlig art. Sociala och humanitära hänsyn talar för att de som drabbas av skador i motorfordonstrafiken bereds ett fullgott ekonomiskt skydd. Som framgår av det föregående företer det nuvarande ersättningssystemet brister i detta hänseende. Dessa brister blir endast till en del avhjälpta om skadeståndskommitténs förslag till nya allmänna regler

om ersättning i anledning av personskada genomförs.

Det finns också anledning att uppmärksamma utvecklingen på detta

område i andra länder. I vissa delstater i USA och Canada har man redan

infört någon form av ”no-fault”-system som bl. a. också bereder förare av

motorfordon ersättning för personskada ur det egna fordonets trafik-

67 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:58

försäkring. Av särskilt intresse är att de nu gällande ersättningssystemet i Finland och Norge i fråga om personskador generellt bygger på principerna för objektivt skadeståndsansvar och att i Finland sedan länge och i Norge sedan den 1 januari detta år trafikförsäkringen skyddar också fordonets förare. Reformer i denna riktning är under övervägande i Danmark. Slutligen bör nämnas att inom Europarådet nyligen utarbetats en konvention på detta område, vilken bygger på det objektiva skadeståndsansvarets princip och som huvudregel förutsätter att förare av motorfordon skall ha rätt till ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring. Det är angeläget att Sverige håller jämna steg med den utveckling som sålunda pågår i länder med vilka vi har ett omfattande trafikutbyte.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att en översyn av den aktuella lagstiftningen nu kommer till stånd. Denna översyn bör anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.

Utredningsuppdraget bör i första hand omfatta de frågor om ersättning för personskada som avses med = trafikförsäkringsföreningens framställning. I och för sig finns skäl som talar för att också reglerna om ersättning i kollisionsfall för skador på de inblandade fordonen och på egendom som befordras med dem reformeras. De nu gällande bestämmelserna i det hänseendet är komplicerade och ger bl. a. genom sin anknytning till graden av vållande på ömse sidor upphov till tidskrävande och administrativt kostsamma förfaranden för skadereglering, även om bestämmandet av den slutliga fördelningen av ersättningarna mellan de försäkringsgivare som meddelat trafik- resp. vagnskadeförsäkring numera avsevärt underlättats genom de s. k. kollisionsöverenskommelserna. En förenkling av systemet som också leder till minskade skaderegleringskostnader är önskvärd. Som trafikförsäkringsföreningen anfört kunde man överväga ett på ”no-fault”-principen byggt system som i huvudsak innebär att ersättning för trafikskada på motorfordon utgår ur fordonets trafikförsäkring. Ett sådant system skulle emellertid med all säkerhet leda till avsevärd ökning av skadeersättningskostnaderna och därmed av försäkringspremierna. Även i övrigt, bl. a. när det gäller tillämpningen av det nuvarande s. k. bonussystemet, skulle ett flertal svårbemästrade praktiska problem uppstå. Under alla förhållanden skulle en övergång till ett sådant system påkalla ett mycket omfattande och tidsödande utredningsarbete. |

På grund härav och då det synes angeläget att en reformering av ersättningssystemet i fråga om personskador kan genomföras inom en nära framtid anser jag att tanken på att införa ett ”no-fault”-system för ersättning av sakskador bör anstå.

Huvuduppgiften för den sakkunnige blir i enlighet med det sagda att utforma ett nytt system för ersättning för personskador i följd av motorfordonstrafik. Ett nytt ersättningssystem bör bygga på ”no-fault”idén eller med andra ord i fråga om grunderna för rätten till ersättning vila på samma principer som det rent objektiva skadeståndsansvaret, vare sig systemet utformas på skadeståndsrättsliga eller försäkringsmässiga grunder. De nya reglerna bör utformas så att förare och ägare av motorfordon i princip bereds samma rätt till ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring som andra skadelidande. Samtidigt bör de nuvarande reglerna om jämkning av skadestånd på grund av medvållande ändras så att ersättning för personskada regelmässigt utgår oberoende av om den skadelidande varit medvållande eller ej. Även i sådana fall av medvållande som trafikförsäkringsföreningen pekar på i sin framställning — förare har saknat körkort, brukat fordon utan lov eller varit påverkad av

Ju:58 Skr 1975:4 68

alkohol -— är en jämkning av ersättningen för personskada ett i princip olämpligt korrektiv. Å andra sidan får naturligtvis också uppmärksammas behovet av en samordning av reglerna inom trafikförsäkringen med de nya allmänna jämkningsbestämmelser som kan komma att införas med anledning av skadeståndskommitténs förslag i betänkandet Skadestånd V.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas de problem som uppkommer när två eller flera fordon medverkat till uppkomsten av en skada, dvs. väsentligen ide s. k. kollisionsfallen. I fråga om skador som i sådana fall drabbar förare och passagerare i de inblandade fordonen bör principen vara att ersättningen utgår ur det ”egna” fordonets trafikförsäkring. Den sakkunnige bör ta ställning till hur ersättningsansvaret skall fördelas när skada tillfogas en tredje man utanför de inblandade fordonen, t. ex. en cyklist eller en fotgängare.

Att ersättning till en skadelidande utgår ur visst fordons trafikförsäkring innebär inte nödvändigtvis att ersättningen slutligt skall bäras av denna försäkring. Den sakkunnige har att pröva de olika frågor om regressansvar som uppkommer. I första hand gäller detta frågan om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret mellan de berörda trafikförsäkringarna

sakkunnige ta ställning till i vad mån trafikförsäkringsgivare skall ha rätt att återkräva utgiven ersättning från annan som medverkat till och enligt skadeståndslagen eller annan lagstiftning är ansvarig för skadan. Härvid bör den sakkunnige givetvis beakta det inom skadeståndskommittén pågående arbetet på en revision av de allmänna bestämmelserna om försäkringsgivares regressrätt. Han bör dock pröva om en särreglering av regressfrågorna på trafikförsäkringsområdet är påkallad och bör bl. a. överväga om skäl föreligger att genom särskilt långtgående begränsningar i regressrätten ””kanalisera” trafikskadeersättningarna till den obligatoriska trafikförsäkringen.

I detta sammanhang har den sakkunnige att särskilt pröva frågan om förhållandet mellan ett nytt ersättningssystem på bilskadeområdet och nu gällande regler om ersättning för skada i följd av trafik med annat transportmedel, dvs. främst järnväg (spårväg) och flygplan. Med utgångspunkt i att dessa regler t. v. skall behållas oförändrade och att de nya regler om ersättning på bilskadeområdet som föreslås inte skall leda till inskränkning i skadelidandes rätt att kräva ersättning enligt de speciella ersättningregler som gäller för vissa andra transportmedel bör den sakkunnige överväga om särskilda regler rörande ersättningsansvarets slutliga fördelning är påkallade i fall då motorfordon och annat transportmedel gemensamt medverkat till uppkomsten av skada.

Vad jag hittills har anfört om utredningsarbetets inriktning har avsett personskador. Den sakkunnige bör emellertid pröva om eller i vad mån ändringar bör företas också i de regler som gäller i fråga om sakskada som drabbar tredje man och som inte utgör skada på kolliderande motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon. Härvid bör särskilt övervägas frågan om ersättning för skada som uppkommer på annat transportmedel än motorfordon och på egendom som befordras med sådant transportmedel.

I fråga om beräkningen av ersättning för skada i följd av motorfordon bör utgångspunkten vara att skadeståndslagens regler och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser så långt möjligt skall gälla. Den sakkunnige skall härvid beakta det förslag till ändringar i dessa regler som innefattas i betänkandet Skadestånd V men är oförhindrad att överväga om

69 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:59

i något hänseende en särreglering är påkallad på trafikskadeområdet.

Trafikförsäkringsgivares ansvarighet är f.n. enligt trafikförsäkringslagen begränsad i fråga om personskada till 25 milj. kr. och i fråga om sakskada till 5 milj. kr. för varje händelse som orsakar skada. Begränsningsreglerna fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1973. Den sakkunnige bör utgå från att dessa begränsningsbelopp skall behållas oförändrade. I den mån ett nytt ersättningssystem utformas på skadeståndsrättslig grund bör den sakkunnige pröva huruvida motsvarande begränsningar — till skillnad mot vad som gäller f. n. — bör införas beträffande själva skadeståndsansvarets omfattning.

Utredningsförslaget bör åtföljas av en så fullständig redovisning som möjligt av vilka kostnader förslagens genomförande beräknas medföra.

Den sakkunnige bör samråda med skadeståndskommittén. Han bör också

genom samråd med företrädare för ansvariga myndigheter i övriga nordiska länder hålla sig underrättad om utvecklingen i dessa länder på före varande område. Härvid bör den sakkunnige också undersöka förutsättningarna för

ett tillgodoseende av de önskemål som kommit till uttryck i Nordiska rådets

rekommendation nr 24/1973.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Det är önskvärt att nya regler på området kan träda i kraft samtidigt som eller i nära anslutning till att den

lagstiftning som kan föranledas av betänkandet Skadestånd V genomförs.

Utredningsmannen har under tiden mars - september 1974 hållit elva

sammanträden med experterna samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningsarbetet. Vidare har utredningsmannen haft överläggningar och kontakter med företrädare för de danska och norska justitieministerierna samt det finska socialministeriet.

Utredningsmannen har den 18 oktober 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning.

Uppdraget är därmed slutfört.

59. Fastighetsdatakommittén (Ju 1974:06) (FADAK)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1974 för att pröva frågan om ett system för fastighetsregistrering m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 20 april 1974):

Ordförande:

Moberg, Sven T., generaldirektör

Ledamöter:

Jadestig, Thure R., arbetsförmedlingsföreståndare, led. av riksdagen Johansson, N. Filip, lantbrukare, led. av riksdagen Landberg, Maj-Lis H. A., överförmyndare, led. av riksdagen Wachtmeister, Hans W. A:son, civiljägmästare, led. av riksdagen

Experter:

Andersson, L. Sune J., överdirektör (fr.o.m. den 3 maj 1974)

Ju:59 Skr 1975:4 70

Ekstam, Gunnar E., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974) Gustafsson, Äke G., avdelningschef (fr.o.m. den 3 maj 1974)

Sekreterare:

Nilsson, Torbjörn M. E:son, hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Bitr. sekreterare:

Burman, K. Åke, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: - Domstolsväsendets = organisationsnämnd, Fack, 10340 Stockholm, tel. 2193 33 (sekreterarna)

Direktiv tanförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 22

mars 1974):

På grundval av betänkandet (SOU 1966:63) Fastighetsregistrering och vid remissbehandlingen därav framkomna synpunkter lades i 1968 års statsverksproposition (prop. 1968:1 bil. 4 s. 10) fram förslag till vissa riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen. Riksdagen godtog förslaget (SU 1968:2, 3LU 1968:5, rskr 1968:80). Beslutet innebär bl. a. följande. Ett nytt för land och stad enhetligt fastighetsregister läggs upp. Ett enhetligt beteckningssystem införs, fastigheternas läge anges med koordinater och ADB-teknik används för registret. Registret förläggs till en

central dataanläggning. Arbetet på reformen skulle enligt 1968 års beslut

påbörjas omedelbart och genomförandet föregås av viss försöksverksam- 'het. Det skulie ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma hur det

fortsatta utredningsarbetet och arbetet med att genomföra registerreformen

skulle organiseras.

Genom beslut den 28 juni 1968 inrättade Kungl. Maj:t centralnämnden för fastighetsdata (CFD) som fick till uppgift att genomföra registerreformen i den mån detta inte ankom på lantmäteristyrelsen. År 1969 avgav inskrivningskommittén betänkandet (SOU 1969:9) ADB

inom inskrivningsväsendet. Med ledning av detta betänkande och resultatet av remissbehandlingen av det lades i 1970 års statsverksproposition (prop.

1970:1 bil. 4 s. 44) fram förslag till riktlinjer för en reform också av

inskrivningsväsendet. De föreslagna riktlinjerna godtogs av riksdagen (SU 1970:2, 3LU 1970:8, rskr 1970:96). Beslutet innebär, att ett nytt, centralt inskrivningsregister skall införas, att ADB-teknik skall användas, att

möjligheterna till en teknisk samordning med fastighetsregistret bör

undersökas och att en central dataanläggning skall användas. Införandet av

det nya inskrivningsregistret skall föregås av försöksverksamhet.

Med stöd av riksdagens beslut år 1971 (prop. 1971:1 bil. 4 s. 10, CU

1971:5, rskr 1971:49) fick CFD sin nuvarande organisationsform den 1 juli 1971. CFD har till uppgift att förbereda uppbyggnad av centrala fastighets-

och inskrivningsregister, baserade på ADB. Lantmäteristyrelsen svarar för

fastighetsbeteckningsreformen och = tillsammans med = fastighetsregistermyndigheterna för övriga uppgifter som krävs för fastighets-

registerreformens genomförande och som inte ankommer på CFD. Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) leder arbetet med att

förbereda fastighetsbokens innehåll för överförande till ett centralt

inskrivningsregister, grundat på ADB, och inskrivningsmyndigheterna vid

tingsrätterna utför beredning och sanering av innehållet i fastig-

71 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:59

hetsböckerna. CFD skall i sitt arbete samråda med lantmäteristyrelsen och DON. CFD leds av en styrelse. Till styrelsen är knutet ett råd med uppgift att verka för en samordning av nämndens verksamhet med verksamheten hos

kommunala organ som kan komma att lämna uppgifter till eller utnyttja registren.

CFD bedrev under år 1971 försöksverksamhet med ett ADB-system inom vissa delar av Uppsala län. På grundval av erfarenheter under bl. a. denna försöksverksamhet lade CFD i skrivelse den 28 april 1972 fram förslag till

ett första driftsystem för ett centralt fastighetsregister och ett centralt inskrivningsregister (driftsystem 1). Förslaget innebär att driftsystem 1 tas i bruk den 1 juli 1974 i Uppsala län och att det därefter successivt utvidgas att omfatta Gävle kommun, Stockholms län samt delar av Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Fastighetsregistermyndigheterna och inskrivningsmyndigheterna i dessa områden förbinds enligt förslaget med

en dator över terminaler som ansluts till datorn över telenätet. De centrala

registren innehåller enligt förslaget i stort sett de uppgifter som redovisas i

nuvarande fastighetsregister och fastighets- och tomträttsböckerna. Nämnda myndigheter svarar för att registren hålls aktuella och CFD

ansvarar för system och drift. Enligt förslaget beräknas driftsystem I kunna

avlösas av ett rikssystem — driftsystem 2 — i slutet av år 1976.

På grundval av CFD:s skrivelse föreslogs i 1973 års statsverksproposition

(prop. 1973:1 bil. 4 s. 14) att ett första driftsystem — driftsystem 1— skulle införas för begränsade delar av landet samt att det skulle ankomma på

Kungl. Maj:t att besluta om vilka områden systemet skulle omfatta.

Riksdagen godtog förslaget (CU 1973:8, rskr 1973:79). Med stöd av detta

bemyndigande har Kungl. Maj:t den 30 mars 1973 föreskrivit dels att CFD

och övriga berörda myndigheter skall utgå från att driftsystem I får omfatta högst Uppsala län, Gävle kommun, Stockholms, Malmöhus sam Göteborgs

och Bohus län, dels att arbetet under budgetåret 1973/74 skall inriktas på

frågor som gäller uppbyggnad av fastighets- och inskrivningsregister för Uppsala län, Gävle kommun och Stockholms län och bedrivas med sikte på

att driftsystem I skall tas i bruk för Uppsala län den 1 juli 1974.

Förutsättningarna för att den angivna tidsplanen skall kunna hållas har emellertid förändrats efter Kungl. Maj:ts nämnda beslut. Kritik har nämligen i olika sammanhang anförts mot den år 1968 beslutade reformen. Kritiken har främst avsett kostnaderna för reformen och dess konsekvenser

för det nuvarande beståndet av by- och gårdsnamn.

Med anledning av kritiken tillsattes i slutet av år 1972 en utredning inom dåvarande civildepartementet för att belysa konsekvenserna för reformen i olika avseenden samt komma med förslag till eventuella ändringar i riktlinjerna. Resultatet av utredningen har redovisats i rapport (Ds C 1973:4) Fastighetsbeteckningsreformen. Rapporten innehåller bl. a. förslag till

ändrade riktlinjer för fastighetsregisterreformen. I samband med remissbehandling av rapporten har CFD redovisat de konsekvenser som ett genomförande av utredningens förslag skulle medföra för nämnden. CFD har därvid framhållit att driftsystem 1 kan tas i bruk med rättsverkan först

i slutet av budgetåret 1974/75 med början i Uppsala län, om utredningens

förslag skall genomföras. CFD har också anfört att ett rikssystem kan tas i bruk tidigast år 1978. I prop. 1974:48 angående anslag till Centralnämnden för fastighetsdata

för budgetåret 1974/75, m. m. har chefen för justitiedepartementet förordat att riktlinjerna för fastighetsregisterreformen ändras i enlighet med

Ju:59 Skr 1975:4 72

utredningens förslag. Med anledning därav har chefen för justitie-

departementet föreslagit att CFD:s senast angivna tidsplan för arbetet på driftsystem 1 skall läggas till grund för anslagsberäkningen för budgetåret

1974/75. I 1973 års statsverksproposition anförde chefen för justitiedepartementet

bl. a. (prop. 1973:1 bil. 4 s. 24) att en undersökning av alternativa lösningar

till driftsystem 1 bör ingå som ett led — och ett mycket viktigt sådant — i

arbetet på utvecklingen av ett rikssystem. Kungl. Maj:t har därför genom

det tidigare nämnda beslutet den 30 mars 1973 uppdragit år CFD att efter

samråd med datasamordningskommittén (Fi 1973:03; DASK) utarbeta förslag till ett andra driftsystem — driftsystem 2 — och därvid särskilt

beakta möjligheterna till alternativa lösningar. Innan jag går in på hur detta utredningsarbete fortskridit vill jag här först

nämna något om de utredningar som pågår inom DASK.

DASK har i en verksamhetsrapport (Ds Fi 1973:10) redovisat sitt arbete under det första året samt uppläggningen och inriktningen av det fortsatta arbetet. Av rapporten framgår att DASK bl. a. behandlar frågan om

centralisering eller regionalisering av statliga ADB-system. Systemen för fastighetsdata och för folkbokföring och beskattning nämns därvid som särskilt intressanta, eftersom de innehåller grundläggande uppgifter om i statliga ADB-system vanliga och för samhällsplaneringen viktiga informationsobjekt (fysiska personer, juridiska personer, framför allt sådana som är företag, samt fastigheter). Vidare kan i detta sammanhang

nämnas att DASK som ett led i detta arbetet under sommaren 1973 hemställde att CFD i samband med en planerad förstudie för rikssystemet

för fastighetsdata belyste möjligheterna till samordning med systemen för folkbokföring och beskattning och att därvid möjligheterna till regional

samordning särskilt beaktades. Detta arbete skulle ske i samarbete mellan riksskatteverket (RSV), statskontoret och DASK. Jag återkommer längre fram till denna förstudie.

DASK:s hittillsvarande arbete med frågan om centralisering eller regionalisering har i januari 1974 redovisats i en rapport ”Olika systemstrukturer” som utarbetats av en arbetsgrupp inom kommitténs sekretariat. Rapporten, till vilken kommittén ännu ej tagit ståndpunkt, har sänts ut till ett antal myndigheter och andra organ för synpunkter. I denna rapport berörs även frågan om centralisering eller regionalisering av systemet för fastighetsdata och systemen för folkbokföring och beskattning.

Även andra av DASK:s utredningar kan komma att få betydelse för

utformningen av driftsystem 2 för fastighetsdata. Det gäller främst utredningar av behoven av och möjligheterna till innehålls- och

utseendemässig samordning av data i olika ADB-system. I dessa utredningar ingår bl. a. att belysa för- och nackdelar med att inrätta s. k. baseller primärregister för sådana data — däribland data om fastigheter — som är gemensamma för flera system. Fördelen med eventuella bas- eller primärregister är inte minst att dubbelarbetet reduceras för såväl

uppgiftslämnare som förvaltning genom att data insamlas i denna typ av

register och därifrån tillhandahålles andra system.

Andra utredningar av betydelse i detta sammanhang är den översyn som RSV och statskontoret påbörjat av det organisatoriska och tekniska

systemet för folkbokföring och beskattning. Denna översyn har inletts med

en förstudie i syfte att närmare klarlägga tänkbara alternativa lösningar

rörande den framtida utformningen av detta ADB-system samt att ta fram erforderliga tids- och kostnadskalkyler för fortsatt utveckling och

73 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:59

genomförande av det framtida systemet.

I förstudien har utarbetats en lägesrapport, daterad den 15 oktober 1973.

I denna diskuteras tre alternativa tekniska utformningar för lagringen och

bearbetningen av data i systemet — ett med regional registerföring, ett med en kombination av central och regional registerföring och ett med central

registerföring. Vidare berörs vissa frågor angående möjligheter till sam-

ordning mellan ett nytt system för folkbokföring och beskattning och fastighetsdataprojektet. RSV och statskontoret avser att redovisa resultatet

av förstudien under våren 1974. För att återgå till CFD gav nämnden under sommaren 1973 Statskonsult

AB i uppdrag att genomföra den ovan nämnda förstudien avseende

driftsystem 2. Enligt uppdraget skulle Statskonsult belysa vilka systemlösningar som är möjliga och därefter ange ett antal alternativ som bör studeras närmare i det fortsatta arbetet. Minst ett av dessa alternativ skulle avse en regionaliserad lösning och minst ett en samordnad lösning med systemet för folkbokföring och beskattning. Statskonsult har i februari 1974 avgett en rapport angående alternativa

lösningar för driftsystem 2. I rapporten redovisas tolv olika systemlösningar, varav Statskonsult rekommenderat fem för närmare studier.

Av dessa är ett snarlikt driftsystem 1 under det att ett annat innebär en

direkt vidareutveckling av detta system. Ett av de rekommenderade

alternativen bygger på mikrofilmteknik och central placering av utrustning

för kopiering och distribution till berörda myndigheter av mikrofilmer. Två

av de fem rekommenderade alternativen innebär regionaliserade lösningar av CFD-systemet.

De tre förstnämnda alternativen ligger på samma kostnadsnivå.

Alternativen med regionaliserad lösning ligger på högre kostnadsnivåer. Det ena medför mer än dubbelt så höga kostnader och det andra nästan dubbla kostnader jämfört med något av de övriga rekommenderade alternativen.

CFD, som anmält rapporten i skrivelse den 28 februari 1974 med förslag till anslag för nämnden för budgetåret 1974/75, har framhållit, att de slutsatser och förslag som presenteras i rapporten är Statskonsults egna.

CFD har också framhållit, att nämnden avser att driva den fortsatta

utredningen av driftsystem 2 i samarbete med DASK, RSV och

statskontoret.

Av vad jag nu anfört framgår att frågan om utformningen av framtida

system för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende är komplicerad. En rad tekniska och ekonomiska frågor belyses i de utredningar DASK, CFD, RSV och statskontoret nu gör. Även om dessa utredningar ännu inte avslutats, kan det redan nu konstateras, att flera olika lösningar för system

för = fastighetsregistrering, inskrivningsväsende, folkbokföring och

beskattning är möjliga att genomföra under 1980-talet. Den tidsplan som redovisas i den tidigare nämnda lägesrapporten avseende systemet för folkbokföring och beskattning tar sikte på att ett nytt ADB-system skall genomföras med början 1978. Med hänsyn bl. a. till detta och till de stora

kostnaderna för fastighetsdataprojektet — anslaget till CFD för budgetåret

1974/75 beräknas till 15 milj. kr. — är det emellertid angeläget att valet av

lösning träffas så snart som möjligt. Sett i detta perspektiv minskar valmöjligheterna. Samtidigt är det angeläget att valet av system för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende sker så att man inte binder

sig för lösningar som på längre sikt visar sig vara förenade med olägenheter.

Ju:59 Skr 1975:4 74

Det utredningsarbete som hittills gjorts och som nu pågår bör kunna bilda utgångspunkt för en samlad bedömning av frågan om hur fastighetsregister och inskrivningsregister skall ordnas i framtiden och om man bör åstadkomma en samordning med andra system, t. ex. system för beskattning. I det senare fallet bör i första hand prövas en form av samordning, som innebär att önskad information kan utväxlas mellan olika system. En långt gående teknisk samordning av två administrativt så omfattande och komplexa system som det för fastighetsregister och inskrivningsregister å ena sidan och det för folkbokföring och beskattning å den andra bör vidareutredas endast i den mån det framstår som uppenbart att påtagliga fördelar därigenom står att vinna. En bedömning av vilken teknisk lösning som bör väljas för fastighetsregistrering och inskrivningsväsende bör inte baseras enbart på de alternativ som Statskonsult rekommenderat för fortsatta studier. Bedömningen av tänkbara alternativ bör i stället göras förutsättningslöst. Det innebär bl. a. att andra lösningar än sådana tekniska avancerade ADB-lösningar som det hittillsvarande utredningsarbetet avsett bör tas med i bedömningen. För att olika lösningar skall kunna jämföras är det viktigt att kostnads- och intäktsanalyser utförs. Självfallet kan arbetet på driftsystem 1 ge värdefulla erfarenheter för valet av system. En uppföljning av driftsystem 1 är därför angelägen.

För de uppgifter jag nu angett behövs enligt min mening en särskild kommitté med parlamentarisk förankring. Kommittén bör samarbeta med DASK och berörda myndigheter.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Vidare har kommittén gjort studiebesök vid centralnämnden för fastighetsdata i Gävle samt inskrivnings- och fastighetsregistermyndigheter i Uppsala.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

60. Nordiska ämbetsmannakommittén (Ju 1974:07) för

lagstiftningsfrågor

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att ingå som svensk medlem i en nordisk ämbetsmannakommitté för lagstiftningsfrågor:

Svensk medlem:

Andersson, J. Sven G., statssekreterare

Ersättare för den svenske medlemmen:

Blom, K. A. Birgitta, departementsråd

Knutsson, P. Anders, rättschef

Expert:

Nilsson, Bengt G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 26 april 1974)

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

75 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:61

Nordiska ministerrådet har den 19 februari 1974 beslutat att inrätta en ämbetsmannakommitté för lagstiftningsfrågor och samtidigt fastställt arbetsordning för kommittén. Enligt 1 arbetsordningen skall kommittén bestå av en medlem för varje land. För medlem av kommittén får utses ersättare som vid förfall för medlemmen inträder i dennes ställe.

Kommittén skall inom sitt verksamhetsområde förbereda Nordiska ministerrådets arbete, göra upp förslag till dagordning för möten med ministerrådet och under ministerrådet ansvara för verkställigheten av rådets beslut. Kommittén skall i övrigt fullgöra de uppgifter som ministerrådet ålägger den.

Kommittén hart. o. m. oktober 1974 hållit tre möten varvid olika nordiska lagstiftningsfrågor avhandlats.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

61. Utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 för att utreda frågan om översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 18 maj 1974): Ordförande:

Nyman, Erik O., justitieråd

Ledamöter:

Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen Jonäng, Gunnel M., studieinstruktör, led. av riksdagen Mattsson, Bengt F. R., ombudsman

Sekreterare:

Ekeberg, Karl-Gunnar T., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 29 maj 1974)

Lokal: - Domstolsväsendets = organisationsnämnd, Fack, 10340 Stockholm, tel. växel 14 02 40 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 8 mars 1974):

I vårt land finns sedan länge en utförlig lagreglering av de tvångsmedel som står till myndigheternas förfogande vid förundersökning med anledning av brott. De grundläggande reglerna härom finns i rättegångsbalken (RB). Regleringen i ämnet motiveras av att tvångsmedlen innefattar avsevärda ingrepp i den enskildes rättssfär. Från rättsskyddssynpunkt är det därför av vikt att lagstiftningen drar upp bestämda gränser för tvångsmedlens användning.

Bland de straffprocessuella tvångsmedlen intar telefonavlyssningen en särställning så till vida att de legala förutsättningarna för användningen av denna åtgärd är strängare än i fråga om tvångsmedel i allmänhet. Telefonavlyssning skiljer sig också på det viset från övriga tvångsåtgärder

Ju:61 Skr 1975:4 76

att regler härom finns inte bara i RB utan också i vissa speciallagar rörande ingripande mot särskilda typer av allvarligare brott. Nuvarande reglering innebär i huvudsak följande.

Enligt 27 kap. 16 5 RB kan domstolen på yrkande av undersökningsledare eller åklagare meddela tillstånd till telefonavlyssning. För att tillstånd skall få meddelas krävs att någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Det skall vidare bedömas vara av synnerlig vikt för utredningen att den som leder förundersökningen får del av samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller eljest kan antas komma att begagnas av honom. Tillstånd skall meddelas för viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Uppteckning som görs beträffande avlyssnat samtal får i regel granskas endast av rätten, undersökningsledaren och åklagaren. I den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för utredningen skall uppteckningen efter granskningen omedelbart förstöras. I sammanhanget kan tilläggas att handlingar rörande telefonavlyssning åtnjuter sekretesskydd enligt 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges vidgade möjligheter att utnyttja telefonavlyssning vid förundersökning angående vissa ilagen angivna grövre brott, t. ex. sabotage och spioneri. Bestämmelserna i lagen är utformade som tilläggs- och undantagsbestämmelser till RB:s regler och rör även andra tvångsåtgärder än avlyssning av telefonsamtal, däribland beslag. Beträffande telefonavlyssning föreskrivs i 5 § att tillstånd härtill får meddelas, även om för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Om det är av synnerlig vikt för utredningen får vidare expedieringen av samtal till och från apparat, som innehas eller begagnas av den misstänkte, inställas eller fördröjas eller apparaten avstängas eller uppgift inhämtas om samtal som har expedierats eller beställts till och från apparaten. Beslut om sådan åtgärd meddelas av rätten. Giltighetstiden för tillstånd till telefonavlyssning eller annan åtgärd av nämnda slag är högst en månad från det att tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Förundersökningsledaren eller åklagaren får i brådskande fall själv besluta om åtgärden. Om han gör det skall han ofördröjligen anmäla detta till rätten, som har att skyndsamt pröva ärendet. Lagens giltighet är tidsbegränsad (numera till två år). Giltighetstiden har successivt förlängts, senast till utgången av juni 1974. Tdigare idag har beslutats prop. 1974:53 med förslag om förlängning med ytterligare två år.

Enligt lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. skall 27 kap. 163 RB äga motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika, trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning får dock bestämmas till högst en månad. Aven 1969 års lag har tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden har successivt förlängts med ett år i sänder, senast till utgången av juni 1974. Tidigare i dag har beslutats prop. 1974:52 med förslag om förlängning till utgången av juni 1975.

Även lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med = internationell bakgrund innehåller regler om telefonavlyssning. Enligt 11 §i lagen kan rätten förordna att polismyndighet får ta del av samtal till och från telefonapparat som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av utlänning, vilken har drabbats av ett beslut om avvisning eller utvisning enligt lagen eller av ett avvisnings- eller

77 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:61

avlägsnandebeslut enligt utlänningslagen (1954:193) men som på grund av

politiskt flyktingskap eller av annat särskilt skäl likväl har tillåtits att stanna kvar i landet. Har beslutet meddelats enligt utlänningslagen krävs därutöver visst förordnande av Kungl. Maj:t. Vidare förutsätts att telefonavlyssning

är av betydelse för att utröna i vad mån verksamhet som bedrivs av viss organisation eller grupp utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. Förordnande om telefonavlyssning får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt 12 3 i lagen skall fråga om tillstånd till telefonavlyssning

prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Tillstånd får meddelas att gälla högst en månad. I 13 § första stycket ges vidare

bestämmelser om vem som får granska uppteckning vid telefonavlyssning

och om förstörande av material som saknar betydelse. Lagen är tidsbegränsad och gäller t. o. m. den 30 april 1974. I prop. 1974:55 föreslås att giltighetstiden förlängs till utgången av juni 1975. Som framgår av den nu lämnade redogörelsen är förutsättningarna för användande av telefonavlyssning olika beroende på vilket ändamål utredningen har. Regleringen uppvisar också skillnader i fråga om de särskilda lagarnas giltighetstider. Det är mot denna bakgrund naturligt att

önskemål om samordning av bestämmelserna på sistone har framställts. I

samband med remissbehandlingen av rikspolisstyrelsens framställning år

1973 om förlängning av giltighetstiden för 1969 års lag ifrågasatte sålunda

riksåklagaren om inte tiden var mogen att göra en översyn av RB:s regler om

tvångsmedel (prop. 1973:104 s. 8). Vid utskottsbehandlingen av 1973 års lag

togs motsvarande spörsmål upp av justitieutskottet (JuU 1973:18 s. 22). Utskottet framhöll att, även om erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelserna om telefonavlyssning inte tydde på annat

än att utnyttjandet skett med tillbörlig restriktivitet, den successiva

utökningen av möjligheterna till telefonavlyssning motiverade en samlad

översyn av lagstiftningen och dess tillämpning. En sådan kartläggning borde enligt utskottet ske i lämpligt sammanhang under beaktande av

integritetsskyddskommitténs (Ju 1967:62) arbete rörande ett förstärkt integritetsskydd på personrättens område. Riksdagen beslöt att ge Kungl.

Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört (rskr 1973:121; jfr rskr 1973:223).

Antalet tillstånd till telefonavlyssning är per år räknat mycket litet. De myndigheter och företrädare för riksdagen som i olika sammanhang har haft att granska verksamheten har inte i något fall funnit att telefonavlyssning utnyttjats otillbörligt. Detta kan dock inte tas till intäkt för att en översyn av det slag riksdagen har förordat skulle vara av ringa intresse. Telefonavlyssning innebär ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär.

Redan med hänsyn härtill finns goda skäl att göra en undersökning av hur detta tvångsmedel utnyttjas. Härtill kommer att lagregleringen på området

har kommit att bli ganska splittrad. Bestämmelserna är intagna i olika lagar,

som har tillkommit vid skilda tillfällen för att möta efter hand

uppkommande behov, och de avviker sinsemellan på flera punkter. Enligt min mening är tiden nu mogen att göra en allmän översyn av lagstiftningen

på området. Översynen bör anförtros år särskilda sakkunniga.

De sakkunniga bör i första hand kartlägga tillämpningen av gällande regler om telefonavlyssning. De bör granska de fall där sådant ingripande

har företagits och försöka bilda sig en uppfattning om vilken effekt åtgärderna har haft och om de varit nödvändiga för att uppnå resultat.

Telefonavlyssning är otvivelaktigt en effektiv spaningsmetod vid vissa slag av mycket allvarliga brott som är svåra att komma åt enbart med andra

Ju:61 Skr 1975:4 78

metoder. Med hänsyn till ingreppets karaktär bör det emellertid inte få förekomma i andra fall än då det motiveras av starka samhällsintressen. De sakkunniga bör överväga om gällande regler om tillämpningsområdet för telefonavlyssning innefattar en lämplig avvägning mellan intresset av ett

starkt skydd för den enskildes privatliv och samhällets intresse av effektiva

medel i brottsbekämpningen. I detta sammanhang bör undersökas om visst minimistraff är lämplig förutsättning för tillstånd till telefonavlyssning eller om visst angivet brott i princip bör vara avgörande.

En viktig uppgift för de sakkunniga blir att undersöka om det är möjligt att ytterligare stärka rättssäkerhetsgarantierna vid telefonavlyssning. I detta

syfte bör de se över bl. a. reglerna om förfarandet vid tillståndsprövningen. En annan fråga som bör uppmärksammas är om kretsen av de personer som

har rätt att ta del av det upptecknade materialet kan begränsas ytterligare. Som jag tidigare har nämnt är reglerna om telefonavlyssning spridda på olika lagar. De sakkunniga bör undersöka om det är möjligt att uppnå större

enhetlighet genom att samla alla eller åtminstone flertalet regler rörande

telefonavlyssning i en enda lag. Flertalet tillstånd till telefonavlyssning torde f. n. meddelas med stöd av de särskilda, tidsbegränsade lagarna. En

ordning med tidsbegränsad lagreglering i ämnet har den fördelen att riks-

dagen fortlöpande kan kontrollera att verksamheten bedrivs efter upp-

dragna riktlinjer. De sakkunniga bör överväga om denna ordning bör

behållas eller om erforderliga garantier för att riksdagen får tillräcklig insyn i verksamheten kan skapas på annat sätt.

En särskild aspekt på frågan om telefonavlyssning har tagits upp i en skrivelse från Pressens samarbetsnämnd den 30 november 1973, nämligen

de problem som sammanhänger med telefonavlyssning hos tidningsredaktioner och i andra situationer då åtgärden kan komma i konflikt med den i tryckfrihetsförordningen grundade principen om meddelares rätt till

anonymitet. De 'sakkunniga bör uppmärksamma detta särskilda problem

och därvid samråda med de sakkunniga som tillkallats för att utreda frågan

om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.

Under översynen av telefonavlyssningsreglerna kan även andra frågor

om förstärkning av integritetsskyddet på området aktualiseras. I den mån sådana frågor har omedelbart samband med det nu givna lagstiftningsuppdraget bör de sakkunniga kunna föreslå reformer också i sådana

hänseenden. De sakkunniga bör därvid samråda med integritets-

skyddskommittén. De sakkunniga bör även vara oförhindrade att — om det visar sig nödvändigt — föreslå sådana ändringar i 1952 års lag om särskilda tvångsmedel i vissa brottmål som föranleds av översynen beträffande reglerna om telefonavlyssning.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Utredningen har under tiden mars - oktober 1974 hållit två sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter som berörs av

utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

79 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:62

62. Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1974 med uppdrag att göra en översyn av försäkringsavtalslagen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj 1974):

Ordförande:

Hellner, Jan E., professor

Ledamöter: Ernulf, T. Gudmund, borgmästare, f.d. led. av riksdagen

Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen

Larsson, B. Roland, förbundsordförande

Schönmeyr, C. Richard A. C., direktör Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen

Experter:

Odelgard, Bengt K. G., avdelningschef (fr.o.m. den 2 juhi 1974) Roos, Carl-Martin, professor (fr.o.m. den 2 juli 1974) Skaar, Nils, kommendörkapten (fr.o.m. den 2 juli 1974) Stenberg, Hans O., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 2 juli 1974)

Warholm, M. Birgit, departementssekreterare (fr.o.m. den 16 maj 1974)

Åberg, Hilding, direktör (fr.o.m. den 16 maj 1974)

Sekreterare:

Assarson, Per A., hovrättsassessor (fr.o.m. den 15 maj 1974)

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 5

april 1974):

Den gällande svenska lagen (1927:77) om försäkringsavtal, som tillkom i nordiskt samarbete, reglerar utförligt rättsförhållandet mellan å ena sidan försäkringsgivaren, å andra sidan försäkringstagaren och andra som för-

säkringen skyddar. Lagen har inte ändrats på någon punkt av större bety-

delse under sin giltighetstid. Den innehåller dels en rad mera allmänna

bestämmelser, som till stor del behandlar påföljderna av att försäkrings-

tagaren brustit i olika avtalsmässiga skyldigheter mot försäkringsgivaren, dels vissa speciella regler, som gäller särskilda försäkringsbranscher. Framför allt de allmänna bestämmelserna är i väsentliga avseenden

tvingande till försäkringstagarens fördel. På åtskilliga punkter råder dock

avtalsfrihet. Bl. a. har försäkringsgivaren i allmänhet möjlighet att fritt

bestämma vilka risker som skall omfattas av försäkringsskyddet. Den offentliga kontrollen över försäkringsbolag regleras i 280 — 294 §§ lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Bestämmelserna har undergått vissa ändringar, de viktigaste år 1961. Kontrollen avser både försäkrings-

bolagens soliditet och premiernas skälighet med hänsyn till den risk som

försäkringen skall täcka. Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen.

Försäkringsavtalslagen anses allmänt utgöra ett från teknisk synpunkt

Ju:62 Skr 1975:4 80

framstående lagverk. Frågan om en reform av försäkringsavtalsrätten har emellertid tagits upp i litteraturen, och riksdagen har vid flera tillfällen ställt sig positiv till en revision av försäkringsavtalslagen i nordiskt samarbete (se senast I LU 1970:14). Tillsynsreglerna i lagen om försäkringsrörelse har inte debatterats mera ingående sedan 1961 års lagändringar. Enligt min mening kan goda skäl anföras för att nu göra en översyn av försäkringslagstiftningen. Försäkringsavtalet är en avtalstyp som berör praktiskt taget alla medborgare. Försäkringstagaren är normalt den svagare parten och saknar nästan alltid sin medkontrahents sakkunskap och överblick på området, där det många gånger är svårt för andra än specialister att behärska de tekniska problemen. Försäkringstagaren har därför ofta ringa möjlighet att bedöma den närmare innebörden av skäligheten i erbjudna villkor, som vanligen utformas ensidigt av försäkringsgivaren. Aven vid regleringen av skadorna är försäkringstagaren i ett underläge, låt vara att hans position har väsentligt förbättrats genom tillkomsten av rättsskyddsförsäkringen och den allmänna rättshjälpen. Försäkringsinspektionens tillsyn beträffande villkoren består, utom när det gäller livförsäkring, huvudsakligen av en allmän kontroll över premienivån med ledning av försäkringsbolagens statistik. Några ingripanden mot försäkringsbolagens ställningstaganden i enskilda skadeförsäkringsärenden anses inte ingå i inspektionens befogenheter. Försäkringsbolagen synes visserligen i allmänhet tillämpa lag och villkor liberalt, men det måste vara långt tryggare för försäkringstagarna att deras intressen tillvaratas genom uttryckliga lagregler. I detta sammanhang bör också erinras om det omfattande lagstiftningsarbete som under senare år har förekommit på konsumentpolitikens område. Av störst betydelse är den näringsrättsliga lagstiftningen, som tar sikte på konsumenterna som kollektiv. Hit hör lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Dessa lagar utgör grunden för konsumentombudsmannens och marknadsdomstolens verksamhet. Den näringsrättsliga lagstiftningen kompletteras av vissa civilrättsliga lagar som skyddar den enskilde konsumenten, bl. a. lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. och konsumentköplagen (1973:877). Även lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden bör nämnas i detta sammanhang. Avsikten är att skyddet för konsumenterna skall byggas ut ytterligare på olika områden under de kommande åren. Flera utredningar är sålunda sysselsatta med frågor som rör konsumentskydd. Här kan nämnas generalklausulutredningen (Ju 1970:58), kreditköpkommittén (Ju 1971:05), konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07), produktansvarskommittén (Ju 1973:08) och hemförsäljningskommittén (Ju 1973:10). Den utveckling som pågår på konsumentpolitikens område gör det naturligt att även undersöka möjligheterna att åstadkomma ett förbättrat konsumentskydd på försäkringsområdet. Vissa frågor som sammanhänger härmed har tagits upp av statens konsumentråds försäkringsutredning i betänkandet (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar. Utredningens förslag avser bl. a. frågor rörande information om försäkringar samt konsumenternas möjlighet att få ett skadeärende prövat i nämnd med konsumentrepresentanter. I årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 12 s. 49) säger sig chefen för = handelsdepartementet dela utredningens «uppfattning = att konsumentverket bör handha de arbetsuppgifter som konsumentinformation om försäkringar för med sig. Det sägs också att det får ankomma

81 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:62

på verket att undersöka hur och i vilken utsträckning utredningens förslag

i detta avseende skall genomföras. När det gäller nämndförfarandet

understryks i propositionen att alla konsumenter, oberoende av i vilket

bolag försäkring tecknats, bör ha möjlighet att få ett ärende prövat i en nämnd som innehåller konsumentrepresentanter och som är skild från

bolagen.

I statsverkspropositionen sägs vidare att en central instans bör svara för

rådgivning i försäkringsfrågor och att det bör ankomma på

konsumentverket att i samråd med försäkringsinspektionen svara för den närmare uppläggningen. Vidare uttalas i statsverkspropositionen att

försäkringsinspektionens skaderegleringsgranskning bör ses över och att det får förutsättas att inspektionen i samråd med konsumentverket genomför denna översyn.

De undersökningar som sålunda förordas i statsverkspropositionen torde komma att leda till ett förbättrat konsumentskydd i vissa viktiga hänseenden. Det är emellertid angeläget att även på andra punkter stärka

konsumenternas ställning när det gäller försäkringar. Det finns också ett påtagligt allmänt behov att modernisera försäkringslagstiftningen, vilket i olika sammanhang har vitsordats också från försäkringsgivarhåll.

Försäkringstekniken har gått framåt avsevärt sedan försäkringsavtalslagens = tillkomst. De statistiska metoderna och administrationstekniken har utvecklats. Nya branscher och nya problem har uppkommit. Försäkringsverksamheten har fått en helt annan omfattning, samtidigt som den drivs i alltmer koncentrerade former, med ett fåtal stora bolag som dominerar marknaden. Förutsättningarna för verksamheten har

på detta sätt ändrats på viktiga punkter.

Ännu en anledning att se över försäkringslagstiftningen utgör de aktuella

reformplanerna på skadeståndsrättens område. I propositionen med förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5) har anförts att skadeståndsrätten i fram-

tiden torde komma att avlösas i ökad utsträckning av försäkringsanordningar på den skadelidandes sida. Skadeståndskommittén har också

fått i uppdrag att utreda bl. a. frågan om en reform av reglerna i 25 8 försäkringsavtalslagen angående försäkringsgivarens rätt att under vissa

förutsättningar återkräva ersättningsbelopp, som han har utgett till försäkringshavaren, från den som är ansvarig för skäådefallet (försäkringsgivares regressrätt). I direktiven (se 1972 års riksdagsberättelse Ju 1967:68)

anförs bl. a. att regressreglerna bör utformas så att försäkringsersättning i största möjliga omfattning stannar på den skadelidandes försäkringsgivare.

Skadeståndskommittén skall vidare överväga om den som har försummat

att försäkra sin egendom bör få rätten till skadestånd inskränkt i fall då

försäkring enligt allmänt vedertagna normer får anses höra till god ordning.

Om de skadelidande i framtiden blir alltmer beroende av ersättning från

privat försäkring också i fall där de nu kan räkna med skadestånd, kommer försäkringslagstiftningens betydelse att öka för både enskilda personer och

företag. Det ter sig nödvändigt att åstadkomma en lämplig samordning mellan försäkrings- och skadeståndsreglerna, så att den avsedda ordningen

inte leder till någon oskälig begränsning av den skadelidandes

ersättningsmöjligheter.

I detta sammanhang kan nämnas att Nordiska rådet år 1971 har konstaterat att det föreligger vissa reformbehov på försäkringsområdet. Vid nyligen hållna överläggningar med företrädare för de övriga nordiska

ländernas justitieministerier har det också yppats intresse för en revision av

försäkringsavtalslagarna i de olika länderna.

6 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Ju:62 Skr 1975:4 82

Med hänsyn till det anförda förordar jag att sakkunniga tillkallas för att se över försäkringslagstiftningen. Översynen bör i huvudsak avse försäkringsavtalslagen. Jag ämnar i det följande gå närmare in på de punkter där lagen främst kan behöva ändras eller kompletteras.

En väsentlig uppgift för de sakkunniga blir att överväga i vad mån de begränsningar i försäkringstagarnas skydd som försäkringsavtalslagen på många områden medger framstår som berättigade under nuvarande förhållanden. Lagens regler om försäkringstagarens upplysningsplikt och om fareökning m. m. bygger till stor del på tanken att när försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har eftersatt sina avtalsmässiga skyldigheter på ett sådant sätt att det mera påtagligt rubbar grunderna för försäkringsgivarens bedömning av risken, så bör ersättningen vid försäkringsfall reduceras eller försäkringstagaren rentav helt gå miste om ersättning. Med en modern rättsuppfattning kan en sådan påföljd ibland te sig mycket sträng, särskilt med tanke på försäkringsbolagens möjlighet att i förväg kalkylera riskerna för oaktsamhet av denna typ från motpartens sida och anpassa premien härefter. Det är tänkbart att ien del av de avsedda fallen det kan vara tillräckligt att medge en reduktion av ersättningen i fall då försäkringstagaren har förfarit illojalt mot försäkringsgivaren.

Frågan om försäkringstagares upplysningsplikt kan behöva bedömas även från integritetsskyddssynpunkt. Särskilt när någon ansöker om livförsäkring torde försäkringsbolagen ofta begära ingående upplysningar om hälsotillstånd och andra förhållanden av privat natur. Det kan finnas skäl att införa vissa regler om vilka uppgifter som försäkringstagaren skall vara skyldig att lämna. Vidare bör frågan om sekretesskydd för uppgifter som lagras hos försäkringsbolagen uppmärksammas.

Ett praktiskt viktigt problem är = rättsverkningarna av att försäkringshavaren har framkallat försäkringsfallet. Dessa frågor regleras framför allt i 18 — 20 §§ försäkringsavtalslagen genom bestämmelser som till skillnad från motsvarande paragrafer i de danska och norska försäkringsavtalslagarna är dispositiva. De sakkunniga bör pröva om tvingande regler är påkallade till försäkringshavarens skydd. Samtidigt finns det anledning att ta upp det omstridda problemet i vilken utsträckning försäkringshavarens rätt kan påverkas av att försäkringsfallet har framkallats av annan person, t. ex. hans anställda eller närstående eller innehavaren av försäkrad egendom. Det är möjligt att försäkringshavaren under alla omständigheter bör skyddas, när han själv eller annan har framkallat försäkringsfallet på annat sätt än genom uppsåt.

I detta sammanhang bör de sakkunniga också uppmärksamma reglerna om säkerhetsföreskrifter i 51 § försäkringsavtalslagen. Försäkringsbolagen har f. n. en vidsträckt möjlighet att ta in sådana föreskrifter i försäkringsavtalen. Har en sådan föreskrift åsidosatts och är överträdelsen kausal till skadan, kan försäkringshavaren helt gå miste om försäkringsersättning, även om överträdelsen har berott på ringa oaktsamhet. Också på denna punkt kan det finnas skäl att förbättra skyddet för försäkringshavaren.

De nuvarande reglerna i 14 § försäkringsavtalslagen om följderna av underlåtenhet att erlägga premien i föreskriven tid medför att försäkringstagaren även vid ganska kortvariga och ursäktliga dröjsmål kan förlora rätten till försäkringsersättning. Reglerna kan i enskilda fall leda till resultat som ter sig obilligt hårda mot försäkringstagaren, särskilt om dennes möjlighet att få ut skadestånd av annan, som är ansvarig för skadefallet, skulle komma att inskränkas. De sakkunniga bör pröva om inte en ordning bör införas som ger större trygghet för försäkringstagarna än den

83 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:62

nuvarande. I varje fall kan det finnas skäl att förstärka skyddet för för-

säkringstagarna när det gäller försäkringar som regelbundet förnyas, t. ex. hemförsäkringar.

Försäkringsavtalslagen reglerar i ganska ringa utsträckning försäkringsgivarens möjligheter att förbehålla sig rätt att säga upp

försäkringsavtalet i förtid, t. ex. vid kontraktsbrott eller på grund av inträffad skada. Utom vid trafikförsäkring har försäkringsgivaren vidar full

frihet att vägra att förlänga ett avtal, när försäkringstiden utgår. Framför allt

när risken är svårförsäkrad kan det försätta försäkringstagaren i en

besvärlig situation, om hans skydd på detta sätt upphör. Olika sätt att

förbättra hans ställning i sådana fall bör utredas. En utväg kunde vara att liksom t. ex. vid hyresavtal ge försäkringstagaren en principiell rätt till

förlängning av avtalet, eventuellt mot högre premie, såvida inte

försäkringsgivaren visar vägande sakliga skäl för uppsägning. Ett mindre

ingripande alternativ skulle vara att ge tillsynsmyndigheten vidgade befogenheter att ingripa mot en praxis som inte lämnar de enskilda tillräckliga möjligheter att behålla det försäkringsskydd som de har haft anledning att räkna med.

Nära sammanhang med dessa frågor har det viktiga problemet huruvida försäkringsgivarens frihet att genom försäkringsvillkoren avgränsa omfattningen av sitt ansvar bör bibehållas i nuvarande utsträckning. Att

införa tvingande regler rörande de risker som en försäkring skall täcka kan

ibland tänkas vara en lämplig lösning. Sådana bestämmelser blir dock lätt

föråldrade med försäkringsteknikens utveckling, och i varje fall är det svårt

att undvika att de blir vidlyftiga. Ett alternativ som bör övervägas är därför

att, efter mönster från flera andra europeiska länder, införa en skyldighet för försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten granska

allmänna försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. I samband härmed skulle kunna kontrolleras inte bara att försäkringsskyddet får skälig

omfattning utan också att villkoren fyller rimliga krav på förståelighet och

överskådlighet. I väsentliga delar har tillsynsmyndigheten redan nu möjlighet att ingripa mot försäkringsbolagen i fall som avses här. Det kan emellertid finnas skäl att vidga tillsynsmyndighetens möjligheter till ingripande. .

I flera av de nu berörda fallen kan reformer vara befogade främst när

försäkringstagaren är enskild konsument, medan det kan tänkas att den nuvarande ordningen helt eller delvis bör behållas när försäkringstagaren är företagare. De sakkunniga bör särskilt överväga om försäkringsavtalslagen

på några punkter bör innehålla speciella regler som tar sikte på att skydda

enbart konsumenter.

Särskilda bestämmelser saknas i försäkringsavtalslagen om en del branscher av stor praktisk betydelse, bl. a. vagnskadeförsäkring på bilar, vattenledningsskadeförsäkring, stöldförsäkring, maskinförsäkring, rättsskyddsförsäkring, garantiförsäkring och = kreditförsäkring. De sakkunniga bör överväga om det finns behov att speciellt reglera dessa försäkringsformer i lag.

En svaghet med försäkringsavtalslagen är att dess regler är skrivna med tanke på individuella försäkringar och att reglerna är oanvändbara eller bara

med svårighet kan tillämpas på kollektiva försäkringar. Sådana

försäkringar, till vilka hör grupplivförsäkringar, kollektiva pensionsförsäkringar och trygghetsförsäkringar, har emellertid under senare år fått allt större betydelse. De sakkunniga bör särskilt överväga de problem som är förknippade med de kollektiva försäkringarna och pröva i vilken

Ju:62 Skr 1975:4 84

utsträckning det behövs särskilda lagregler för deras vidkommande.

Några regler i försäkringsavtalslagen, särskilt om livförsäkring, avser frågor om = förhållandet till andra än = försäkringsgivare och försäkringstagare, t. ex. till försäkringstagares borgenärer. Som ett led i översynen av försäkringsavtalslagen bör de sakkunniga ta upp också frågan huruvida ändringar av sådana bestämmelser är påkallade. Det torde härvid finnas särskild anledning att se över reglerna om förmånstagarförordnande. Kritik har vid skilda tillfällen riktats mot den betydelse som sådana förordnanden f. n. har både för borgenärsskydd och för arvsbeskattning. De sakkunniga bör överväga behovet av ändrade regler som bättre tillgodoser borgenärernas önskemål och intresset av en rättvis beskattning. Hithörande frågor har emellertid också nära samband med familjerätten. Bl. a. spelar förmånstagarförordnanden en viktig roll när det gäller skyddet för efterlevande make. Vid sina överväganden i dessa frågor bör de sakkunniga samråda med familjelagssakkunniga (Ju 1970:52).

De sakkunniga bör vara oförhindrade att även i övrigt ta upp de regler i försäkringsavtalslagen som de finner böra diskuteras. Däremot bör de sakkunniga inte behandla lagen om försäkringsrörelse i vidare mån än som krävs till följd av de ändringar de sakkunniga föreslår beträffande försäkringsavtalslagen. Sådana följdändringar torde i huvudsak bli aktuella endast när det gäller tillsynsmyndighetens kontroll av försäkringsvillkor. I övrigt bör sålunda lagen om försäkringsrörelse lämnas utanför det nu aktuella utredningsarbetet. Detta gäller bl. a. de bestämmelser som ger försäkringsinspektionen möjlighet att granska försäkringsbolagens skadereglerande verksamhet. Som tidigare nämnts torde inspektionen själv komma att genomföra en översyn av sin skaderegleringsgranskning i samråd med konsumentverket. I övrigt torde lagen om försäkringsrörelse komma att bli föremål för en allmän översyn i samband med det pågående reformarbetet på aktiebolagslagstiftningens område. De sakkunniga bör givetvis följa det arbete som sålunda kan komma till stånd. |

De sakkunniga bör även uppmärksamma det arbete som i övrigt bedrivs av försäkringsinspektionen och konsumentverket i syfte att stärka konsumenternas ställning i försäkringsfrågor.

Utredningsarbetet kan väntas bli omfattande, och det kan vara naturligt om det sker i etapper. Sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning bör emellertid behandlas med förtur, och förslag till lagändringar med detta syfte torde lämpligen böra läggas fram i ett sammanhang. Reformer som främst siktar till en modernisering av lagstiftningen och andra regler som avser enskilda försäkringsbranscher torde däremot utan olägenhet kunna behandlas i ett senare skede av utredningsarbetet.

Utredningen bör bedrivas i samråd med skadeståndskommittén. I vissa frågor bör de sakkunniga också, som tidigare nämnts, samråda med familjelagssakkunniga. Även med produktansvarskommittén kan samråd behöva ske. Kontakt bör vidare hållas med de motsvarande kommittéer för översyn av försäkringslagstiftningen som kan komma att tillsättas i övriga nordiska länder.

Kommittén har under tiden april - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

85 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:63

63. Varumärkesutredningen (Ju 1974:10)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 för att verkställa översyn av varumärkeslagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 24 maj 1974):

Ordförande:

Knutsson, P. Anders, rättschef

Ledamöter:

Göransson, Lars G., sekreterare

Nittzell, Gunnar O., direktör Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen Uggla, Claes A., patenträttsråd

Experter:

Carlman, J. Holger, f.d. patenträttsråd (fr.o.m. den I augusti 1974)

Holmqvist, Lars J. H., docent

Lundberg, Bengt I., byråchef

Ohlson, Olof S., pol. mag.

Sekreterare:

Olsson, Agne Henry O., hovrättsassessor

Lokal: Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 11 05 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 19

april 1974):

Bestämmelser om varumärken finns i varumärkeslagen (1960:644) och koHektivmärkeslagen (1960:645). Administrativa bestämmelser bl. a. om förfarandet i varumärkesärenden finns i kungörelsen (1960:648) med tillämpningsbestämmelser till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen.

Till lagstiftningen ansluter också bl. a. patent- och registreringsverkets kungörelse (1960:652) angående klassindelning av varor och tjänster vid

registrering av varumärken. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1961. Den har tillkommit i nordiskt samarbete och överensstämmer i det väsentliga med varumärkeslagarna i Danmark, Finland och Norge.

Med varumärke menas särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor som näringsidkare tillhandahåller i sin rörelse. Enligt varumärkeslagen kan näringsidkare få ensamrätt till varumärke genom att låta registrera det i varumärkesregistret hos patent- och registreringsverket. Ensamrätt kan emellertid också förvärvas utan registrering, nämligen om

märket blivit inarbetat. Därmed menas att märket här i riket har blivit

allmänt känt som beteckning på innehavarens varor bland de personer till

vilka det riktar sig. Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror samt av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning. Genom inarbetning kan

ensamrätt erhållas även till s. k. slagord (slogan) och annat särskilt varukännetecken. Släktnamn och firma är uteslutna från varumärkes-

Ju:63 Skr 1975:4 86

registrering men skyddas enligt varumärkeslagen som s. k. naturliga varukännetecken.

Ensamrätten till varumärke innebär att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett med varumärket förväxlingsbart kännetecken för sina varor vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller

affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet muntlig användning. Med varor likställer lagen tjänster som tillhandahålls i näringsverk-

samhet. Detta medför att även s. k. servicemärken, dvs. kännetecken som används av t. ex. banker, resebyråer eller skönhetsinstitut, kan skyddas.

För att ett varumärke skall kunna registreras krävs att det har särskiljningsförmåga, dvs. att det är ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. I vissa fall får registrering inte ske. Detta gäller t. ex. om märket är

förväxlingsbart med annans registrerade märke, om det uppenbart är ägnat

att vilseleda allmänheten eller om man i märket tagit in skyddade internationella eller statliga beteckningar eller kommunala vapen. Registrering av varumärke gäller för tio år och kan förnyas, varje gång för

ytterligare tio år.

I princip förutsätter varumärkesskyddet att märket används. Denna princip kommer emellertid bara indirekt till uttryck i lagen, bl. a. i en regel

1 25 § andra stycket om att varumärkesregistrering kan hävas om märket inte

varit i bruk under de fem senaste åren och innehavaren inte visar skäl för sin

underlåtenhet att använda märket.

Enligt kollektivmärkeslagen kan förening av näringsidkare genom registrering eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas av medlem för varor eller tjänster som han tillhandahåller i sin rörelse. Offentliga myndigheter, stiftelser och andra

sammanslutningar som bedriver kontroll av varor eller tjänster kan också få ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster som är föremål för kontroll. Varumärke som avses i

kollektivmärkeslagen kallas kollektivmärke. För kollektivmärken gäller i huvudsakliga delar bestämmelserna i varumärkeslagen.

Varumärkesrätten har liksom patenträtten och upphovsrätten stark internationell anknytning. Sedan länge har man också strävat efter ett internationellt samarbete på detta område. Ett uttryck härför är Pariskonventionen av år 1883 för industriellt rättsskydd. Konventionen innehåller regler bl. a. om varumärken och avser i huvudsak att för konventionsländerna ge regler om s. k. nationell behandling, rätt till prioritet m. m. Man började emellertid tidigt ta upp samarbete också beträffande registrering av varumärken. Redan år 1891 tillkom den s. k.

Madridöverenskommelsen om internationell registrering av varumärken. Till denna är f. n. anslutna 23 länder, bl. a. de båda tyska republikerna, Frankrike, Italien, Schweiz och Spanien. De anslutna länderna bildar en

union, Madridunionen. Sverige har inte tillträtt överenskommelsen.

Enligt Madridöverenskommelsen kan en internationell registrering av varumärken ske hos WIPO (Världsorganisationen för den intellektuella

äganderätten) i Geneve. Sådan registrering förutsätter att varumärket dessförinnan registrerats i innehavarens hemland. Den internationella

registreringen medför att varumärket erhåller skydd i andra unionsländer enligt lagstiftningen i resp. land. Överenskommelsen innebär således inte något förenhetligande av varumärkesrätten. Unionsland kan vägra att

tillerkänna den internationella registreringen giltighet i landet.

Madridöverenskommelsen har ansetts innebära vissa olägenheter och ett

arbete på att skapa ett bättre internationellt skydd för varumärken inleddes

87 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:63

därför i början av 1970-talet. Arbetet var ursprungligen inriktat på en revision av Madridöverenskommelsen. Senare enades man emellertid om att skapa en ny internationell konvention på området. Vid en diplomatisk

konferens i Wien den 17 maj — 12 juni 1973, i vilken 56 länder deltog, antogs en överenskommelse om internationell varumärkesregistrering, Fördraget om registrering av varumärken (Trademark Registration Treaty, TRT). Överenskommelsen har undertecknats av 14 stater, bl. a. Danmark,

Finland, Norge och Sverige. Bland övriga länder som har undertecknat den märks Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta staterna, Italien och Storbritannien. Huvudprincipen enligt TRT är att varumärken skall kunna registreras internationellt hos WIPO och att sådan registreringi varje fördragsslutande

stat skall ha samma verkan som om märket hade registrerats nationellt i den staten. Ansökan om internationell registrering görs hos WIPO som har att kontrollera att ansökan uppfyller vissa grundläggande förutsättningar. Sökanden skall ange för vilka stater registreringen skall gälla. Någon föregående registrering i sökandens hemland behövs inte. Om ansökan godtas av WIPO publiceras den och meddelande om ansökan översänds till

registreringsmyndigheten i envar av de stater för vilka registreringen skall

gälla. Varje stat kan sedan vägra att ge registreringen verkan inom staten på i huvudsak samma grunder som gäller för nationella ansökningar. Sådan

vägran skall meddelas inom 15 (i vissa fall 18) månader från det att

ansökningen publicerades. Beträffande användningstvång gäller som

huvudregel att fördragsslutande stat inte får vägra registreringsverkan,

upphäva denna verkan eller eljest ingripa i ägarens rättigheter på den grund att denne inte har använt märket under kortare tid än tre år från dagen för den internationella registreringen. I varje land för vilket den internationella registreringen gäller skall nationell lag tillämpas på rätten till märket.

F. n. måste den som vill ha ett varumärke skyddat i flera stater ansöka om registrering av märket i var och en av staterna såvida inte dessa stater hör till

Madridunionen och sökanden själv fyller förutsättningarna för att få söka registrering enligt Madridöverenskommelsen. BI. a. därför att Sverige inte

tillhör Madridunionen måste alltså i dagens läge en svensk som vill ha ett varumärke internationellt skyddat söka och vidmakthålla nationell

registrering i var och en av de stater i vilka han vill ha skydd. Eftersom

varumärken ofta måste skyddas i många stater kräver den nuvarande

ordningen mycket arbete och stor uppmärksamhet av varumärkeshavaren

när det gäller att iordningställa olika nationella ansökningar och bevaka

rättigheterna i de olika länderna. TRT innebär i detta hänseende ett betydande framsteg. Även på andra sätt ger TRT fördelar i jämförelse med den nuvarande ordningen. Man bör därför enligt min mening från svensk

sida inrikta sig på att tillträda TRT.

Ett tillträde till TRT kräver i princip inte några ändringar i den svenska lagstiftningen, eftersom den varumärkesrätt som en internationell registrering ger följer den inhemska lagstiftningen i vederbörande land. Varumärkeslagstiftningen måste emellertid kompletteras med föreskrifter av administrativ art.

Under de överväganden som hittills har gjorts angående ett svenskt

tillträde till TRT har särskilt diskuterats faran för att man efter tillträdet skulle nödgas ta emot ett mycket stort antal varumärken från utlandet för

registrering här. Följden skulle kunna bli att det svenska

varumärkesregistret fylls av utländska varumärken i sådan omfattning att

det inhemska näringslivets möjligheter att få varumärken registrerade

Ju:63 Skr 1975:4 88

skulle komma att beskäras på ett otillfredsställande sätt. Det är viktigt att en sådan effekt av ett tillträde till TRT undviks. Lämpliga åtgärder i detta syfte bör vidtas före tillträdet.

Det bör enligt min mening ankomma på särskilt tillkallade sakkunniga att utarbeta förslag till de ändringar och kompletteringar av den svenska varumärkeslagstiftningen som behövs vid ett tillträde till TRT. De sakkunniga bör undersöka vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att motverka olägenheterna med att man för registrering kan komma att få ta emot ett stort antal utländska varumärken. Olika möjligheter står till buds i detta hänseende av vilka den viktigaste synes vara ett lämpligt utformat användningstvång för registrerade varumärken. |

Vid sina överväganden bör de sakkunniga beakta att de resurser som patent- och = registreringsverket nu har för handläggning av varumärkesärenden inte bör ändras i någon avgörande mån. En utgångspunkt bör vidare vara att samtliga kostnader för denna handläggning skall täckas genom avgifter. Kostnaden för handläggning av internationella ansökningar och registreringar får inte övervältras på dem som söker eller innehar nationell registrering.

En översyn av varumärkeslagstiftningen är önskvärd också från andra utgångspunkter. I dagens moderna konsumtionssamhälle spelar varumärkena en viktig roll för att identifiera olika varor. Denna roll har förstärkts genom utvecklingen inom varudistributionen. Varuutbudet ökar ständigt och den enskilde konsumenten, som i allt mindre omfattning kan få personlig handledning vid sitt val av vara, är ofta hänvisad till den ledning som han kan få genom olika varukännetecken, framför allt då varumärkena. Med hänsyn till den roll som dessa spelar är det viktigt att vi har en lagstiftning om varumärken som är avpassad till tidens krav. De sakkunnigas uppdrag bör därför inte begränsas till sådana frågor som har samband med ett svenskt tillträde till TRT utan omfatta en mera allmän översyn av lagstiftningen på området. Härvid bör särskilt konsumentpolitiska synpunkter tillmätas stor vikt.

Under senare år har åtskillig lagstiftning tillkommit som avser att stärka konsumenternas intressen i olika hänseenden. I detta sammanhang är särskilt lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring av intresse. Med stöd av denna lag kan ingripande ske bl. a. mot användning av vilseledande varukännetecken vare sig de har varumärkesrättsligt skydd eller inte. Det är emellertid angeläget att även varumärkeslagen är utformad på ett sätt som bereder allmänheten ett gott skydd mot vilseledande varukännetecken. Bestämmelser med sådant syfte finns redan nu i varumärkeslagen. Sålunda föreskrivs i 14 § första stycket 2 att varumärke inte får registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten. Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ i fråga om anteckning i registret om överlåtelse av registrerat märke och licensupplåtelse beträffande sådant märke. Vidare kan nämnas regeln i 35 § som ger domstol möjlighet att vid vite förbjuda användning av vilseledande varukännetecken. De sakkunniga bör undersöka vilka möjligheter som finns att i varumärkeslagen ytterligare bygga ut det skydd som allmänheten bör ha bl. a. mot vilseledande varukännetecken. I detta hänseende kan som ett exempel nämnas att det enligt min uppfattning starkt kan ifrågasättas om regeln i 14 § första stycket 2 om att registrering skall vägras av uppenbarligen vilseledande kännetecken är lämpligt utformad. Även i andra hänseenden torde det vara möjligt att vid avvägningen av ensamrättens innehåll ta större hänsyn till konsumenternas intressen.

Jag kommer härefter in på vissa speciella frågor angående den nuvarande

89 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:63

lagens tillämpning som de sakkunniga särskilt bör överväga vid sitt arbete. En sådan fråga gäller det förut nämnda användningstvånget. Varumärkesoch firmautredningen behandlade dessa problem ingående i sitt betänkande

(SOU 1958:10 s. 174) men fann sig inte böra lägga fram några förslag om

användningstvång. Departementschefen förordade emellertid en

modifierad form av användningstvång (prop. 1960:167 s. 149) och regler härom togs in i lagens 25 §. Underlåtenhet att använda märket utgör enligt

denna bestämmelse anledning att häva registreringen. Bestämmelsen har kritiserats från olika synpunkter. Även av andra skäl än dem som hänför sig till följderna av ett tillträde till TRT torde tiden därför nu vara mogen att på

nytt överväga frågan om användningstvång. Regler härom kan utformas på flera olika sätt och åtskilliga förebilder torde finnas i utländsk rätt. Det bör ankomma på de sakkunniga att närmare belysa olika aspekter på

användningstvånget och överväga hur reglerna härom bör vara utformade.

Utrymmet för skydd genom registrering för varumärken som inte har någon aktuell användning bör i möjligaste mån begränsas. Jag vill peka på att ”döda” varumärkesregistreringar har starka negativa effekter, bl. a. i konkurrensbegränsande hänseende. Det finns i detta sammanhang bl. a. anledning att överväga om man bör behålla den möjlighet som nu ges att erhålla

varumärkesregistrering utanför det verksamhetsområde inom vilket sökanden driver rörelse. De sakkunniga bör beakta de växlande behov som olika branscher kan ha när det gäller användningstvånget och eventuellt differen-

tiera regelsystemet med hänsyn härtill. En annan fråga som diskuterats rör förhållandet mellan varumärke och

firma. Det finns ett mycket nära samband mellan dessa olika slag av

kännetecken. En ny firmalag har nyligen antagits av riksdagen (SFS

1974:156). I samband med att förslaget till den nya lagen lades fram (prop. 1974:4 s. 160) anförde jag att man vid utformningen av firmalagstiftningen

bör sträva efter att anpassa den till varumärkeslagen i den mån inte

skiljaktigheter i sak kan anses påkallade. De sakkunniga bör beakta detta

samband och både materiellt och formellt söka anpassa reglerna i

varumärkeslagen efter mönster av den nya firmalagens bestämmelser. De bör också överväga i vad mån föreslagna ändringar i varumärkeslagen på punkter där firmalagen överensstämmer med vad som nu gäller om varumärken bör föranleda motsvarande ändringar i fråga om firma.

En annan fråga som bör ägnas uppmärksamhet gäller sanktionerna för

intrång i annans rätt till varukännetecken. Det nuvarande systemet bygger

på straff och skadestånd och ger dessutom vissa möjligheter att få domstols

förordnande om att obehörigen anbragt varukännetecken skall utplånas eller ändras. Man har i olika sammanhang diskuterat att införa möjligheter till förbudstalan vid varumärkesintrång. Frågan berördes bl. a. i 1960 års lagstiftningsärende (prop. 1960:167 s. 175) men departementschefen fann

inte då anledning att bereda möjlighet till meddelande av vitesförbud mot ett

förfarande som är straffbelagt. Motsvarande problem har emellertid senare diskuterats i andra sammanhang. Sålunda har man i lagen om otillbörlig

marknadsföring infört möjlighet till vitesförbud mot förfarande som är straffbelagt och samma möjligheter finns upptagna i den nya firmalagen (prop. 1974:4 s. 188). Vid en översyn av sanktionssystemet i

varumärkeslagen bör bl. a. övervägas möjligheten och lämpligheten av att införa motsvarande ordning vid varumärkesintrång.

De sakkunniga bör överväga även andra frågor som rör förfarandet i varumärkesärenden. Bland reformönskemål som har förts fram i olika sammanhang kan nämnas införande av möjligheter till interimistiska

Ju:63 Skr 1975:4 90

ingripanden i intrångsfall, koncentration av varumärkesmålen till en

tingsrätt i likhet med vad som nu gäller om patentmål, införande av möjlighet för registreringsmyndigheten att i större eler mindre omfattning handlägga frågor om hävande av registrering av varumärke samt införande av rätt för invändare att föra talan mot beslut av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning enligt 47 § andra stycket varumärkeslagen.

De sakkunniga bör ha frihet att ta upp och överväga också andra frågor inom varumärkesrätten som kan bli aktuella under utredningsarbetet.

Enligt vad jag inhämtat kommer också i Danmark, Finland och Norge särskilda utredningar att få i uppdrag att lägga fram förslag till de bestämmelser som erfordras vid ett tillträde till TRT samt att överväga behovet av ändringar i varumärkeslagstiftningen. Det är angeläget att de svenska sakkunniga arbetar i nära samverkan med dessa nordiska

utredningsorgan i syfte att, så långt möjligt, vidmakthålla den enhetlighet

som redan finns på det nordiska planet när det gäller både den materiella varumärkesrätten och olika administrativa bestämmelser.

Inom EG-länderna påbörjades redan omkring 1960 ett gemensamt arbete som syftade till att skapa en enhetlig varumärkesrätt i dessa länder. Arbetet avbröts 1963 men initiativ har nyligen tagits till dess återupptagande och ett

utkast till varumärkeskonvention för EG publicerades under våren 1973.

Varumärkesarbetet inom EG syftar till att åstadkomma en enhetlig varumärkesrätt som skall gälla i hela området och det är möjligt att detta även leder fram till en gemenskap på det institutionella planet. De

sakkunniga bör med uppmärksamhet följa det arbete som sålunda pågår

inom EG och tillvarata de möjligheter som erbjuder sig till en samordning av

den svenska varumärkesrätten med den varumärkesrätt som kan utvecklas

där, något som är betydelsefullt bl. a. för den svenska exportindustrin.

Utredningen har under tiden april - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela är 1975.

64. Samarbetskommittén (Ju 1974:11) för långsiktsmotiverad forskning m. m.

Tiltkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 att ingå ien

kommitté för långsiktsmotiverad forskning i anslutning till verksamheten

inom forskningsråden och motsvarande organ:

Ordförande:

Hägerstrand, S. Torsten E., professor

Ledamöter:

Bergqvist, Jan G., pol. mag.. led. av riksdagen

Fehrm, E. Martin, tekn. dr

Tham, Carl G. W., partisekreterare

Thunberg, S. Anne Marie, teol. lic.

Experter:

Eriksson, E. Olof, professor

91 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:64

Hjelm, K.G. Lennart, professor, rektor Hökfelt, Bernt M., professor Ingelstam, Lars E., bitr. professor Landberg, Hans W., docent

Lönnroth, N. Erik M., professor Oscarsson, Bo S. I., kanslichef (fr.o.m. den 13 september 1974)

Rydberg, H. Jan A., professor (fr.o.m. den I oktober 1974)

Svensson, Nils-Eric, direktör

Huvudsekreterare: Karlqvist, Anders, tekn. lic. (fr.o.m. den 13 september 1974)

Sekreterare:

Öberg, N. Sture, fil. lic. (fr.o.m. den 13 september 1974)

Lokal: Sveavägen 166, 113 46 Stockholm tel. 31 76 28, 32 51 71, 31 76 62 (sekreterarna)

Direktiv tanförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Efter diskussioner inom bl. a. forskningsberedningen tillsattes efter

Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1971 en arbetsgrupp för att behandla

frågor om framtidsstudier i Sverige.

Arbetsgruppen avlämnade den 25 augusti 1972 betänkandet (SOU

1972:59) Att välja framtid, ett underlag för diskussion och överväganden om

framtidsstudier i Sverige. Till betänkandet fogades fyra specialarbeten, (Ds Ju 1972:24) Synpunkter på forskning om människan i framtidens samhälle

(Marianne Frankenhaeuser), (Ds Ju 1972:25) Om en konsistent, individorienterad samhällsbeskrivning för framtidsstudiebruk (Torsten Hägerstrand), (Ds Ju 1972:26) Planeringens grundproblem (Lars Ingelstam)

och (Ds Ju 1972:27) Planering, värdestruktur och demokratisk participation.

Ett försök till tvärvetenskaplig problemskrivning (Birgitta Odén). Betänkandet remitterades till 145 instanser varav 130 inkom med synpunkter och förslag.

I enlighet med arbetsgruppens rekommendation inrättades den I februari 1973 ett sekretariat för framtidsstudier knutet till statsrådsberedningen med uppgift att föra utredningsarbetet vidare på grundval av bl. a. remissvaren.

Sekretariatet har sammanställt remissvaren över betänkandet som underlag

för fortsatta diskussioner och genom kontakter av olika slag har framtidsstudiernas innehåll och organisation ytterligare belysts och preciserats. Som ett led i detta arbete har tre symposier med syfte att identifiera

forskningsbehov anordnats. Ytterligare ett symposium planeras.

Efter förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret 1974/75 beslutat anslå 4 milj. kronor till framtidsstudier (prop. 1974:1 bil. 4s. 54,

UbU 1974:26, rskr 1974:212). Av beloppet är 2 milj. kronor avsedda att

användas till projektverksamhet som samordnas av sekretariatet för framtidsstudier i samarbete med berörda departement. En parlamentariskt sammansatt referensgrupp kommer att knytas till sekretariatet.

Återstoden av anslaget — 2 milj. kronor — är avsedd att användas för långsiktsmotiverad grundforskning. Det är förutsatt att denna forskning skall planeras i nära anslutning till forskningsrådens och motsvarande

Ju:64 Skr 1975:4 92

organs verksamhet. I den nämnda propositionen uttalade jag att jag avsåg att begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en särskild samarbets-

kommitté med företrädare för bl. a. forskningsråden för detta ändamål.

Detta bör ske nu.

Samarbetskommitténs uppgifter blir att inom ramen för de medel som

riksdagen för budgetåret 1974/75 har beviljat för ändamålet, ekonomiskt stödja långsiktsmotiverad grundforskning. I betänkandet SOU 1972:59

anges långsiktsmotiverad grundforskning som en särskild del av området

framtidsstudier och definieras som forskning av grundläggande karaktär

som ”kan antas bidra till lösande av framtida problem eller skapandet av önskade samhällsförhållanden”. Den bestämning av området som framgår

av innehållet av betänkandets kap. 5 kan, trots de definitionssvårigheter

som är ofrånkomliga i detta sammanhang, tillsammans med remissvarens synpunkter sägas med tillräcklig precision avgränsa ansvarsområdet för

kommittén. Även behoven av teori- och metodforskning bör upp-

märksammas. Meningsfulla framtidsstudier måste i allmänhet präglas av

tvärvetenskaplighet, och kommittén bör därför särskilt beakta detta i sina

överväganden.

Kommitténs arbete bör bedrivas i samverkan med forskningsråden inom utbildningsdepartementets område, styrelsen för teknisk utveckling, statens råd för byggnadsforskning och statens råd för skogs- och

jordbruksforskning. Denna samverkan bör bland annat innebära att för den

vetenskapliga kvalitetsprövningen av forskningsprojekt de existerande

forskningsrådens och motsvarande organs procedurer och organisation så

långt möjligt används. Vidare bör kommittén så långt det är praktiskt

möjligt söka få till stånd gemensam finansiering av projekt med dessa. Stor

vikt bör läggas vid att problem och resultat i den här aktuella typen av forskning redovisas och förs ut på ett sådant sätt att de kan berika den

allmänna debatten.

Kommittén bör i sitt arbete beakta vad som har framförts i betänkandet

SOU 1972:59 med specialarbeten samt i remissvaren på detsamma, liksom

vid de symposier som anordnats av sekretariatet för framtidsstudier, av

vilka två hittills redovisats i Ds Ju 1973:20 (Värderingars förändringar och spridning) resp. Ds Ju 1973:23 (Människan i det framtida kommunika-

tionssamhället). Under maj har anordnats ett tredje symposium under rubriken Livskvalitet. Ett fjärde symposim Långsiktig planering och folk-

styre har inletts idag.

Kommitténs uppgift blir att på grundval av det ovan nämnda materialet och vad den för övrigt bedömer som relevant, sammanställa ett underlag

som vägledning för prioriteringsarbete och forskningsfinansiering under det kommande budgetåret.

I överensstämmelse med vad som uttalades i prop. 1974:1 (bil. 4 s. 54) kommer chefen för utbildningsdepartementet senare denna dag att anmäla

frågan om tilläggsdirektiv till forskningsrådsutredningen. Till denna anmälan ber jag här att få hänvisa.

Kommittén har under tiden juni - oktober 1974 hållit ett sammanträde

samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

93 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:65

65. Bostadsförvaltningsutredningen (Ju 1974:12)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 för att företa översyn av lagstiftningen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Gad, Ulf H., hyresråd

Ledamöter:

Berg, Folke L. V., direktör Henmark, Martin R. C:son, major, led. av riksdagen

Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen

Järtelius, Gösta E., advokat

Experter:

Didcn, Lars-Uno, hovrättsassessor

Söderström, Erik V., direktör

Sekreterare:

Lindqvist, N. Inge A., hyresråd

Lokal: Arrende- och hyresnämnderna, Fack, 401 10 Göteborg, tel. växel

031/17 83 80 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 10 maj 1974):

Lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (tvångsför-

valtningslagen) trädde i kraft den 1 juli 1970. Lagen är tillämplig på fastighet som innehåller bostadslägenhet som är uthyrd av ägaren och ej utgör delav dennes egen bostad. Den gäller dock inte i fråga om fastighet som äges av staten eller av kommun. En förutsättning för tillämpning av lagen är att ägaren väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidta uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Det måste vidare finnas anledning att anta att rättelse inte kommer att ske.

Hyresnämnden utser förvaltare. Förvaltarens uppgift är att svara för

tillfredsställande skötsel av fastigheten. Han uppbär hyror och andra löpande intäkter av fastigheten. Även i övrigt företräder förvaltaren ägaren i angelägenheter som rör fastigheten eller dess förvaltning. Förvaltaren får dock inte överlåta fastigheten. I princip får han inte utan fastighetsägarens

eller hyresnämndens medgivande företa inteckningsåtgärder eller uppta

lån. Förvaltningen pågår under tre år, räknat från det beslutet om förvaltning trädde i kraft. Om särskilda skäl för fortsatt förvaltning föreligger kan tiden

förlängas med ett år i sänder. Om skäl för förvaltning inte längre föreligger,

kan förvaltningen upphöra innan perioden gått till ända.

Berättigade att föra talan i frågor som rör tvångsförvaltning är hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen, riksorganisation av hyresgäster eller förening som är ansluten till sådan riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Sedan beslut om förvaltning

Ju:65 Skr 1975:4 94

meddelats, får fråga som rör förvaltning tas upp även på ansökan av

förvaltaren eller fastighetsägaren. Hyresnämnden kan under pågående

förvaltning självmant ta upp sådan fråga till prövning.

Frågor om tvångsförvaltning av bostadsfastighet prövas i första instans av hyresnämnd. Besvär över nämndens beslut prövas av fastighetsdomstolen. Talan mot domstolens beslut får fullföljas ända till högsta

domstolen. Hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning får verkställas

omedelbart.

I mål om tvångsförvaltning gäller med vissa undantag de allmänna

bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegångskostnad i tillämpliga delar.

Hyresprocesskommittén har i ett nyligen avgivet betänkande (Ds Ju

1974:3) föreslagit att en bostadsdomstol inrättas med uppgift att vara enda

överinstans till hyresnämnden i bl. a. ärenden om tvångsförvaltning.

Kommittén föreslår även att bestämmelserna om rättegångskostnad i besvärsmål ändras så att organisation av hyresgäster som för talan om

tvångsförvaltning inte drabbas av kostnadsansvar. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Tvångsförvaltningslagen synes främst ha kommit till användning i

Stockholm, där hyresnämnden beslutat om tvångsförvaltning i fyra fall

under åren 1970-1973. De erfarenheter som hittills gjorts i fråga om tvångsförvaltningslagen

visar att denna genom sin blotta existens utgjort ett effektivt ' påtryckningsmedel för hyresgästföreningar och hyresnämnder när det gällt

: att förmå försumliga fastighetsägare att hålla fastigheterna i godtagbart iskick. Det har emellertid också framkommit, att lagen har vissa svagheter.

Företrädare för = partsorganisationer på hyresmarknaden, vissa hyresnämnder och förvaltare har till justitiedepartementet framfört att lagen i vissa fall inte fungerar tillräckligt effektivt.

Sålunda har ifrågasatts om möjligheterna att få tvångsförvaltning till

stånd är tillräckligt vidsträckta. Exempel har anförts på misskötsel av hyresfastigheter där tvångsförvaltningslagen med sina förhållandevis stränga rekvisit uppenbarligen inte är tillämplig. Vidare har i en del fall svårigheter uppkommit för förvaltare när det gällt att försöka undanröja de olägenheter som har föranlett tvångsförvaltningen. Starka motsättningar har ibland rått mellan fastighetsägaren och förvaltaren med påföljd att fastighetsägaren i olika hänseenden ifrågasatt förvaltarens åtgärder och rentav avsevärt försvårat förvaltningen. De befogenheter lagen ger för-

valtaren har i dessa fall visat sig inte vara tillräckligt långtgående för att sätta förvaltaren i stånd att på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter och

åstadkomma en för hyresgästerna godtagbar boendemiljö.

En utredning om förbättrade möjligheter att ingripa mot misskötsel av

hyresfastigheter bör därför enligt min mening göras av särskilt tillkallade sakkunniga.

Det har ifrågasatts om inte utvägen att expropriera en vanvårdad

bostadsfastighet i syfte att trygga den fortsatta förvaltningen därav skulle

vara att föredra framför att tillgripa tvångsförvaltning. Expropriation kan

enligt gällande lag ske för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick när grov vanvård föreligger eller kan befaras uppkomma. Emellertid torde den ekonomiska situationen inte alltid vara sådan att denna utväg kan begagnas. Att slopa möjligheter till tvångförvaltning skulle därför leda till en försämring av hyresgästernas ställning. De sakkunniga bör emellertid undersöka, om den nyss angivna expropriationsgrunden är alltför restriktivt

: 95 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:65

: utformad för att tillgodose de behov att kunna expropriera misskötta

" hyresfastigheter som kan föreligga.

Ett krav som då och då framförts i den allmänna debatten är att den som hyr ut bostäder åt andra skall ha prövats och godkänts med avseende på sin lämplighet, dvs. vara auktoriserad.

Detta skulle innebära att en fastighetsägare som inte kan godkännas som förvaltare av hyresfastighet tvingades överlämna själva förvaltningen till annan godkänd fastighetsförvaltare. För en sådan lösning kan i förstone vissa skäl synas tala. De sakkunniga bör också vara oförhindrade att överväga denna lösning. Det är emellertid troligt att de svårigheter som

uppkommit vid tillämpningen av tvångsförvaltningslagen i främsta rummet beror på att fastighetsägaren inte kunnat helt uteslutas från förvaltningen. Dessa svårigheter skulle bli än mer accentuerade med ett system med

auktoriserad fastighetsförvaltning. Innebörden av detta skulle nämligen närmast vara att ägaren fortfarande hade kvar den huvudsakliga rådigheten över fastigheten medan själva förvaltningsåtgärderna handhades av den

godkände förvaltaren. Detta skulle kunna leda till trakasserier från

fastighetsägarens sida eller till att denne överförde förvaltningen från en alltfö självständig fastighetsförvaltare till en annan mera medgörlig godkänd förvaltare.

De problem som visat sig föreligga torde därför böra lösas genom ändring av tvångsförvaltningslagen. Därvid bör de sakkunniga i första hand överväga om de rekvisit som uppställts för tvångsförvaltning motsvarar

behoven. Huvudrekvisitet är att fastighetsägaren väsentligen försummar

vården av fastigheten eller underlåter att vidtaga uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Dessa rekvisit synes i huvudsak vara lämpligt avvägda. Det kan dock ifrågasättas om i rekvisiten bör bibehållas sådana förstärkande ord som ”väsentligen' och "uppenbart" eller om dessa kan utgå eller bytas mot andra uttryck.

En förutsättning för att tvångsförvaltning skall komma till stånd är vidare

att det finns anledning anta att rättelse inte kommer att ske. Departementschefen uttalade under förarbetena att frågan om rättelse kan väntas ske måste bedömas schematiskt och att man utan vidare borde kunna

anta att rättelse inte kommer att ske om fastighetsägaren försummat fastighetens skötsel under en längre tid och inte kan presentera några fasta

planer på upprustning (prop. 1970:133 s. 58). I ett relativt nyligen avgjort mål om tvångsförvaltning upphävde en hovrätt en hyresnämnds beslut om

tvångsförvaltning under motivering att utredningen i hovrätten inte gav stöd

för antagande att rättelse inte skulle komma att ske. Hovrätten synes därvid

särskilt ha syftat på uppgifter om att fastighetsägaren omkring ett år efter

beslutet om tvångsförvaltning påbörjat vissa åtgärder på en annan fastighet beträffande vilken tidigare beslutad tvångsförvaltning upphävts. Det kan enligt min mening ifrågasättas om man vid en revision av lagstiftningen bör

utgå från att det finns anledning att ta hänsyn till åtgärder som fastighets-

ägaren har vidtagit sedan talan om tvångsförvaltning anhängigjorts. Innan de myndigheter eller organisationer, som får föra talan om tvångsförvaltning, inger ansökan därom till hyresnämnden, har de som

regel sökt få ändring till stånd på frivillig väg. Om fastighetsägaren inte då brytt sig om att vidta några åtgärder torde det finnas små utsikter att han

senare kommer att vidta rättelse. Tar man bort kravet på att det skall finnas anledning antaga att rättelse inte kommer att ske, uppnås att förvaltaren kan med större säkerhet bedöma utsikterna för att ett beslut om tvångsförvaltning kan komma att ändras i högre instans. Även om ett

Ju:65 Skr 1975:4 96

genomförande av hyresprocesskommitténs förslag om endast en

överinstans till hyresnämnden leder till att prövningstiden minskar, anser jag att de sakkunniga bör överväga i vad mån ändring av lagen bör ske på

denna punkt.

Beträffande formerna för förvaltningen gäller det av skäl som nyss

antytts framför allt att få till stånd ett system som innebär att fastighetsägaren helt avkopplas från varje möjlighet att påverka förvaltningen. De

bestämmelser som ger fastighetsägaren möjlighet att vidta vissa

förvaltningsåtgärder bör utmönstras ur lagstiftningen. Detta innebär inte att förvaltaren bör få samma befogenheter som en ägare. Beslut av större vikt,

1. ex. att ta upp lån eller att inteckna fastigheten, bör liksom f. n. fordra

hyresnämndens medgivande. Det bör i sådana fall vara hyresnämndens sak

att inhämta fastighetsägarens mening.

Nuvarande regler om förvaltarens skyldighet att lämna årlig redovisning för förvaltningen bör i princip behållas. Redovisningen bör emellertid

lämnas till hyresnämnden i stället för såsom f. n. till fastighetsägaren. Nämnden bör självfallet översända en kopia av redovisningen till fastighetsägaren så att denne skall bli i stånd att klandra redovisningen om

det finns fog för det. Fastighetsägaren skall också liksom hittills ta upp

intäkterna av fastigheten i sin deklaration. Under beaktande av möjlig-

heterna att få anstånd med avlämnande av deklaration bör de sakkunniga undersöka om den tid inom vilken redovisning skall lämnas, en månad från

kalenderårets utgång, kan förlängas.

I ett par fall har det förekommit att ägare av tvångsförvaltad fastighet vid upprepade tillfällen begärt redogörelse av förvaltaren för olika åtgärder som denne vidtagit. De sakkunniga bör undersöka om det behövs ändringar i

lagstiftningen för att det skall bli helt klart att förvaltaren inte är skyldig att till fastighetsägaren lämna sådan redogörelse.

När en fastighet ställts under tvångsförvaltning måste förvaltaren

skyndsamt utreda bl. a. vilka rättigheter som besvärar fastigheten och vem

som innehar dessa rättigheter. Uppenbarligen är det av väsentlig betydelse att fastighetsägaren bidrar med de upplysningar som han kan lämna. Om fastighetsägaren intar en negativ attityd och underlåter att lämna korrekta eller fullständiga upplysningar eller om han saknar kännedom om vissa

förhållanden kan det inträffa att förvaltaren får svårigheter t. ex. då det

gäller att ta upp lån för upprustning av fastigheten. Det har också förekommit att förvaltare inte kunnat få klarhet i vilka hyresrätter som funnits i fastigheten. Ett sätt att komma tillrätta med berörda problem kan

vara att införa ett kungörelseförfarande enligt vilket okända rättighetshavare kallas att anmäla sig vid en viss tidpunkt vid äventyr att :

deras rättigheter annars upphör att besvära fastigheten. De sakkunniga bör : överväga om detta kan vara en fram komlig väg och om i så fall reglerna kan '

utformas efter förebild av bestämmelserna om kallelse på okända

borgenärer.

Fastighetsägaren bör anses skyldig att biträda förvaltaren med upplysningar om bl. a. rättighetshavare. Underlåter fastighetsägaren att lämna upplysning om upplåten rättighet, bör han som regel ådra sig skadeståndsskyldighet mot den som efter kungörelseförfarandet mister rättigheten. För att förhindra att fastighetsägare eller annan bevakar

rättighet för vilken skälig ersättning inte utgått eller som tillkommit i

uppenbart syfte att försvåra förvaltningen, bör övervägas att låta hyresnämnden pröva om anmälda eller redan kända rättigheter tillkommit för att motverka tvångsförvaltningen. Förfarandet vid anmärkning mot

97 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:65

bevakad fordran i konkurs kan möjligen tjäna som förebild. Det bör vara möjligt för hyresnämnden att ogiltigförklara upplåtelse av rättighet som

fastighetsägaren gjort inom viss tid före beslutet om tvångsförvaltning.

Ofta behöver en genomgripande upprustning av huset ske. Ett sådant upprustningsarbete måste planeras på flera års sikt. Med hänsyn härtill

måste tvångsförvaltningen kunna pågå under längre tid än som f. n. gäller. Ett alternativ är att man förlänger tiden till exempelvis fem år med möjlighet

till ytterligare förlängning med två eller tre år i sänder. Ett annat alternativ är att man inte bestämmer förvaltningstidens längd förrän förvaltaren fått

utreda hur förvaltningen bör läggas upp, dock senast inom viss tid från förvaltningens början. Behövs omfattande åtgärder kan en längre

förvaltningstid bestämmas. En viss övre gräns, t. ex. tio år, bör emellertid

i så fall föreskrivas. Aven vid detta alternativ bör möjlighet till förlängning finnas. De sakkunniga bör undersöka vilket av dessa alternativ som bäst

möjliggör en rationell planering och genomförande av upprustningsarbeten. I den mån det befinns lämpligt bör även andra alternativ kunna komma i

fråga. Gällande lag torde innebära, att frågan om tvångsförvaltning kan komma till stånd måste bedömas beträffande varje fastighet för sig. En tvångsförvaltning beträffande en fastighet kan alltså utsträckas till fastighetsägarens Övriga fastigheter endast om även dessa senare fastigheter är i

sådant skick som förutsätts i lagen. De ekonomiska förutsättningarna för

tvångsförvaltning skulle förbättras om det var möjligt att ställa en fastig-

hetsägares hela innehav av fastigheter under tvångsförvaltning så snart förutsättningarna härför föreligger beträffande en fastighet. Därigenom skulle överskott som uppkommer vid förvaltningen av fastigheter som är i godtagbart skick ev. kunna utnyttjas för upprustning av vanvårdad fastighet. En sådan utvidgning av möjligheterna till tvångsförvaltning kan inte anses oskälig mot fastighetsägaren eftersom en fastighetsägare som misskött en fastighet knappast kan förväntas sköta andra fastigheter bättre.

Enligt gällande lag kan fastighetsägare som för egen del förfogar över utrymme inom en tvångsförvaltad fastighet åläggas att för detta utrymme ge bidrag till tvångsförvaltningen. För att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för tvångsförvaltningen bör i stället genomföras en ordning som innebär att fastighetsägaren under tvångsförvaltningen får betala ersättning motsvarande hyra för det utrymme han disponerar. Om denna ersättning inte erläggs bör förvaltaren ha möjlighet att avhysa ägaren

från utrymmet i fråga.

Under lagens giltighetstid har det varit stora svårigheter att skaffa lämplig förvaltare. Till förvaltare skall utses bolag, förening eller inrättning som bedriver fastighetsförvaltning eller annan som har erfarenhet av sådan förvaltning. Under förarbetena övervägdes (prop. 1970:133 s. 70) att

förvaltningen skulle få uppdras åt kommunal nämnd. Chefen för justitiedepartementet ansåg emellertid att olägenheter var förknippade med en

sådan lösning, främst med hänsyn till den möjlighet som finns att överklaga kommunal nämnds beslut genom kommunala besvär. En annan olägenhet ansågs vara att en kommunal nämnd kunde tänkas företräda intressen som var svårförenliga med förvaltarskapet. Däremot borde enligt departementschefens uppfattning kommunal tjänsteman eller förtroendeman i

nämnd kunna utses om han i övrigt var lämplig för uppdraget.

Bostadssaneringslagen (1973:531) ger kommunen en framträdande roll

när det gäller att få till stånd sanering av bostadsbeståndet. Tvångsförvaltningslagen är avsedd att utgöra ett viktigt hjälpmedel för kommunen vid

7 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

Ju:65 Skr 1975:4 98

tillämpningen av bostadssaneringslagen. Det framstår då som naturligt att kommunen får påta sig ett ansvar för att tvångsförvaltningen kommer till

stånd. De sakkunniga bör överväga om kommunen kan åläggas skyldighet

att ge anvisning på lämplig förvaltare exempelvis ett kommunalt bostadsföretag eller kommunal tjänsteman.

Det bör stå de sakkunniga fritt att inom ramen för utredningsuppdraget ta

upp även andra frågor än dem som jag här uttryckligen har nämnt.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

66. Massmediekoncentrationsutredningen (Ju 1974:13)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att pröva frågan om särskilda regler för kontroll av företagskoncentration inom massmediebranschen (se Post- och Inrikes tidn. den 12 juli 1974):

Ordförande: Rainer, A. Ove, generaldirektör

Ledamöter:

Ericson, Sture T., redaktör, led. av riksdagen

Hernelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen Hirschfeldt, S: Lennart, chefredaktör

Nordin, Sven-Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Pettersson, N. Lennart, fil. kand., led. av riksdagen

Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Expert:

Lind, Johan A. L., departementsråd (fr.o.m. den 21 augusti 1974)

Sekreterare:

Qviström, N. Jörgen, hovrättsassessor (fr.o.m. den I juli 1974)

Lokal: Justitiedepartementets kommittélokaler, Lilla Nygatan 1, 2 tr., 111 28 Stockholm, tel. 763 23 52 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974):

Under senare år har en utveckling ägt rum inom massmediesektorn som på olika sätt kan påverka informations- och kulturutbudet, den fria

opinionsbildningen och den allmänna debatten. Många faktorer är härvidlag av betydelse. I detta sammanhang skall endast en aspekt på problemet tas upp, nämligen den utveckling mot större företagsenheter som förekommit inom massmediesektorn liksom f. ö. på andra håll inom näringslivet. Denna utveckling hänger samman med de särskilda ekonomiska svårigheter som ofta möter mindre massmedieföretag.

På pressens område har särskilda åtgärder vidtagits i syfte att stödja tidningsföretag. Här kan nämnas besluten om inrättandet av pressens

99 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:66

lånefond och införandet av samdistributionsrabatt för dagstidningar (prop. 1969:48, SU 1969:107, rskr 1969:251). Hit hör också det direkta produktionsstöd som utgår till de s. k. andratidningarna (prop. 1971:27, KU 1971:32, rskr 1971:180). De presstödjande åtgärder som beslöts åren 1969 och 1971 har sedermera förstärkts i olika omgångar, senast detta år (prop. 1974:74, KU 1974:23, rskr 1974:178). Under år 1972 tillkallade chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande en utredning, 1972 års pressutredning, (Fi 1972:07) för att utreda pressens förhållanden. Utredningen har i uppgift att

göra en allmän bedömning av utvecklingen inom olika massmedier varvid

tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga och organisatoriska faktorer skall

vägas in. Huvuduppgiften är samarbets- och rationaliseringsfrågor inom tidningsbranschen samt formerna för statens stöd till pressen. Direktiven för pressutredningen innehåller ingenting om att utredningen skall

undersöka möjligheten att införa lagstiftning som motverkar uppkomsten

av tidningsmonopol. Utredningen har emellertid under sitt arbete

uppmärksammat den pågående tendensen till fortlöpande ägarkon-

centration inom tidningsbranschen. Utredningen gör en kartläggning av ägareförhållandena inom den svenska dagspressen och utvecklingen under

senare år.

Det statliga stöd som utgår till pressen kan i och för sig sägas motverka de

pågående tendenserna till företagskoncentration inom tidningsbranschen. Något statligt stöd som kan få sådan verkan utgår dock inte beträffande andra massmedia än tidningar och tidskrifter. Några åtgärder av annat slag än stödåtgärder för att motverka uppkomsten av kommersiellt styrda

monopol inom massmediebranschen har över huvud taget inte företagits

från det allmännas sida.

Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. n. en snabb teknisk

utveckling. I flera länder har kabel-TV-system redan tagits i bruk. Också i vårt land förekommer försök med sådana system fastän i liten skala. Utomlands utvecklas olika typer av videogram, främst kassett-TV och

bildskivor. Kassett-TV används redan inom undervisning och annan utbildning i vårt land. Bildskivor har ännu inte börjat marknadsföras i

Sverige men man får räkna med att så kommer att ske inom en inte avlägsen

framtid. Det synes sannolikt att den tekniska utvecklingen så småningom medför att vi får nya typer av massmedieföretag med betydande möjligheter att påverka informations- och kulturutbudet, opinionsbildningen och den allmänna debatten. Detta kommer att medföra helt nya problem. Det finns en påtaglig risk att företag med betydande inflytande inom de traditionella sektorerna av massmediebranschen också kommer att försöka skaffa sig

stora ägarintressen i de nya typer av företag som kan väntas. En sådan

utveckling är ägnad att väcka starka betänkligheter. I andra länder finns exempel på att statsmakterna försöker hindra att massmedieföretag

etablerar sig i nya sektorer inom branschen.

Gällande lagstiftning i Sverige innehåller vissa bestämmelser som kan ha intresse i detta sammanhang. Dit hör främst lagen (1916:156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (1916 års lag;

ändrad senast 1973:307) samt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen; ändrad senast 1972:733).

1916 års lag innebär att det allmänna har vissa möjligheter att förhindra att

massmedieföretag kommer under utländsk dominans. Kontroll-

möjligheterna härvidlag är emellertid inte fullständiga. Frågan hur man skall

Ju:66 Skr 1975:4 100

få till stånd en vidgad kontroll övervägs f. n. av utredningen (Ju 1973:17) om utländska övertaganden av svenska företag. 1916 års lag är emellertid också begränsad såtillvida att den endast tar sikte på fall när utländska intressen förvärvar — eller i framtiden kan komma att förvärva — ett svenskt företag. Den nyssnämnda utredningen har inte att överväga någon utvidgning av lagens tillämpningsområde. 1916 års lag kan alltså inte användas för kontroll av samgåenden mellan rent svenska företag.

Även möjligheterna att ingripa enligt konkurrensbegränsningslagen är begränsade i de fall som här avses. En konkurrensbegränsning föreligger bl. a. när ett företag eller en företagsgrupp intar en så betydande ställning på marknaden att konkurrensen härigenom faktiskt är begränsad. En förhandling med stöd av lagen hos marknadsdomstolen kan gå ut på att undanröja missbruk av en sådan ställning. Förhandlingen kan däremot inte gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Den kan t. ex. inte ta sikte på att dela upp ett företag i flera.

Konkurrensbegränsningslagen är i behov av översyn. Chefen för handelsdepartementet meddelade sålunda i ett interpellationssvar den 10 december 1973 (RD 1973:151 s. 145) att det inom handelsdepartementet övervägdes en översyn av konkurrensbegränsningslagen. Riksdagen har också utgått från att en sådan översyn kommer till stånd (NU 1974:10, rskr 1974:83).

I massmediebranschen råder speciella förhållanden som gör det särskilt angeläget att kunna övervaka och ingripa mot icke önskvärda företagskoncentrationer. Det finns här andra intressen än i fråga om näringslivet i allmänhet som träder i förgrunden. Massmedieföretagen har i första hand betydelse för opinionsbildningen i vårt land. Det är avgörande för mångfalden i den politiska och kulturella debatten att det finns ett tillräckligt antal från varandra fristående massmedieföretag. Drivs företagskoncentrationen inom massmediebranschen så långt att kommersiellt styrda oligopol eller rent av monopol uppstår kan yttrandefriheten i realiteten bli beskuren. För att detta skall inträffa fordras i själva verket inte att monopoliseringen eller oligopoliseringen drivs särskilt långt. Det kan i detta sammanhang räcka med att peka på de risker för den reella yttrandefriheten som uppkommer när det i en region av landet endast utges en daglig tidning.

För att vi skall kunna bevara och förstärka en mångfacetterad massmediebransch fordras åtgärder av olika slag. Presstödet är en sådan åtgärd. Men det räcker inte. Enligt min mening är situationen sådan att vi måste undersöka möjligheterna att införa en effektiv lagstiftning som kan förebygga icke önskvärd företagskoncentration inom massmediebranschen. Särskilt angeläget ter det sig att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera sektorer av massmediebranschen. Beträffande sådana konglomerat kan det också vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att upplösa en redan uppkommen monopol- eller oligopolsituation.

De speciella förhållanden som råder inom massmediebranschen kräver enligt min mening att lagstiftningen läggs upp på ett annat sätt än vad som kan vara lämpligt för företag i allmänhet. Jag föreslår att särskilda sakkunniga tillkallas för denna uppgift. Utgångspunkten för de sakkunnigas arbete bör vara att vi behöver regler som gör det möjligt att förhindra att kommersiellt styrda oligopol eller monopol uppkommer inom någon del av massmediebranschen. Framför allt är det, som nyss nämnts, viktigt att man kan förhindra sådan företagskoncentration som tar sig uttryck i att ett massmedieföretag köper upp ett massmedieföretag inom en annan gren av

101 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:66

branschen. Detta förhållande understryks särskilt av den tekniska och kommersiella utveckling som är att vänta inom massmediebranschen inom en nära framtid.

Övervakningen från det allmännas sida måste kunna bli effektiv. Koncentrationsutvecklingen inom näringslivet i allmänhet följs f. n. av statens pris- och kartellnämnd. Detta sker med stöd av bestämmelserna i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. De sakkunniga bör särskilt undersöka i vad mån den uppgiftsskyldighet som föreligger enligt denna lag bör skärpas när det gäller företag inom massmediebranschen. BI. a. bör övervägas om inte företag inom massmediebranschen bör åläggas skyldighet att i förväg anmäla planerade överenskommelser om samgående eller andra former av samarbete företagen emellan. Ett sådant system förutsätter måhända att ett avtal om samgående eller andra former av samarbete inte blir rättsligen gällande förrän en viss tid förflutit efter det att anmälan om avtalet gjorts till vederbörande myndighet.

Jag är medveten om att det kan vara nödvändigt att acceptera samgåenden mellan massmedieföretag, när samgåendet får till följd att något av de berörda företagens fortsatta existens tryggas därigenom. Det kan exempelvis förhålla sig så att det enda alternativet till en nedläggning av ett massmedieföretag är att det går samman med ett annat massmedieföretag. Sådana samgåenden får inte förhindras genom de nya regler som de sakkunniga skall utarbeta. Det måste också vara möjligt för det allmänna att ställa villkor för att samgående eller annat samarbete mellan massmedieföretag skall kunna godtas. Reglerna måste alltså vara så konstruerade att en flexibel tillämpning blir möjlig. I sammanhanget bör också påpekas att vissa typer av samarbete mellan massmedieföretag t.ex. avtal om gemensam tryckning - kan vara av sådant slag att samarbetet inte är ägnat att påverka de berörda företagens opinionsbildande verksamhet. Sådant samarbete måste självfallet kunna komma till stånd.

Särskilda problem uppkommer när det gäller att ta ställning till frågan vilket organ som skall pröva i vad mån samgående eller annät samarbete mellan massmedieföretag kan godtagas eller om villkor skall uppställas för samgåendet resp. samarbetet. Med hänsyn till den betydelse massmedieföretagen har för opinionsbildningen och den allmänna debatten är det viktigt att allmänheten har förtroende för det prövande organets kompetens och förmåga att avgöra ärendena utan otillbörligt hänsynstagande till de partsintressen av skilda slag som kan komma att beröras av ärendena. Prövningen bör anförtros åt ett från regeringen fristående organ — befintligt eller för ändamålet särskilt tillskapat. Från vissa synpunkter kunde marknadsdomstolen te sig som ett naturligt alternativ. I den domstolen ingår emellertid inte ledamöter med särskild sakkunskap i fråga om de intressen som främst gör sig gällande i detta sammanhang. Om prövningen skall anförtros marknadsdomstolen måste därför de sakkunniga överväga att ändra reglerna om marknadsdomstolens sammansättning så att det i domstolen ingår personer med särskild kännedom om massmediebranschen, villkoren för den allmänna opinionsbildningen och kulturlivet när ärenden rörande massmedieföretag skall prövas av domstolen. Uppgiften att övervaka utvecklingen inom massmediebranschen och föra talan vid domstolen rörande olämpliga företagskoncentrationer bör i så fall naturligen = ankomma på = näringsfrihetsombudsmannen. = Vilka förstärkningar i fråga om personal m. m. som kan bli erforderliga får övervägas närmare av de sakkunniga.

Ju:66 Skr 1975:4 102

De sakkunniga bör även överväga möjligheten att tillskapa ett särskilt organ som i domstolsliknande former kan pröva ärenden enligt den nya lagstiftningen. I ett sådant organ bör i så fall, förutom en kvalificerad

domare, ingå personer med ekonomisk sakkunskap, personer med särskild

kännedom om massmediebranschen och villkoren för den allmänna opinionsbildningen och personer med särskild kännedom om kulturlivet.

Väljes detta alternativ bör de sakkunniga även pröva frågan om

övervakningen inom massmediesektorn bör handhas av någon annan myndighet än näringsfrihetsombudsmannen.

Även andra alternativ än de nu nämnda bör kunna övervägas, i den mån

de uppfyller krav på en fristående och kvalificerad prövning. Ett särskilt problem är vilka kriterier som bör uppställas för prövningen av ärenden enligt den nya lagen. De sakkunniga bör noga överväga denna fråga. Man får räkna med att det kan visa sig svårt att närmare precisera kriterierna i en lagtext. Under alla omständigheter måste emellertid i

motiven till en lagstiftning i möjlig mån redovisas vilka faktorer som skall tillmätas betydelse och efter vilka riktlinjer prövningen bör ske.

Reglerna som gör det möjligt att bryta upp existerande företagsbildningar finns bl. a. i Förenta staterna. Enligt den amerikanska lagstiftningen kan

domstol förordna om s. k. diverstiture, dvs. försäljning på den allmänna

marknaden av alla aktier eller tillgångar som ett företag förvärvat i annat

företag i syfte att skaffa sig ett bestämmande inflytande över detta.

Amerikanska domstolar kan också förordna om s. k. dissolution, dvs. upplösning av en marknadsdominerande koncern i ett flertal från varandra

helt fristående enheter. Mot bakgrund av de särskilda förhållanden som råder inom massmediebranschen bör de sakkunniga överväga om regler av sådant slag kan vara påkallade även i vårt land när det gäller före-

tagskoncentrationer av typen konglomerat med intressen inom olika sektorer av massmediebranschen.

En lagstiftning av det slag som nu skisserats syftar till att stärka den reella yttrande- och tryckfriheten genom att skapa garantier för en mångstämmig och fri samhällsdebatt. Tryckfrihetsförordningen är emellertid byggd på

tanken att man bör slå vakt om mångfalden genom en obegränsad

etableringsfrihet. Risken för en monopolisering av massmediebranschen hade ännu inte fått aktualitet när tryckfrihetsförordningen kom till. Numera är situationen sådan att tryckfrihetsförordningen på denna punkt riskerar att motverka sitt eget syfte. Tryckfrihetsförordningens etableringsregler bör därför ses över och modifieras så att det blir möjligt att inom ramen för

en ändamålsenlig lagstiftning bevara en reell yttrande- och tryckfrihet. Självfallet har svårigheterna att bygga på en obegränsad etableringsfrihet

motsvarighet också i fråga om andra massmedia än pressen.

Tryckfrihetsförordningen är f. n. föremål för översyn i massmedie-

utredningen (Ju 1970:59). Enligt sina direktiv skall massmedieutredningen

söka samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten i massmedier i en särskild massmedielag som skall ersätta tryckfrihetsförordningen. Självfallet bör en ny sådan massmedielag inte

lägga hinder i vägen för lagstiftning av den typ som förut skisserats. De sakkunniga bör i den frågan särskilt samråda med massmedieutredningen.

Nära kontakt får också hållas med pressutredningen. I sitt arbete bör de sakkunniga givetvis samråda, förutom med de nu

berörda utredningarna, också med den utredning om översyn av kon-

kurrenslagstiftningen som torde komma att tillsättas senare.

103 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:67

Utredningen har under tiden juli - oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

67. Utredningen (Ju 1974:14) om reklam i videogram (RIV)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1974 för att utreda användningen av reklam i videogram (se Post- och Inrikes tidn. den

12 juli 1974):

Ordförande:

Hörjel, Nils J., landshövding

Ledamöter:

Andersson, A. Gösta J., skogsbrukare, led. av riksdagen Ström, Turid, avdelningschef, led. av riksdagen

Sekreterare:

Stenefeldt, Ulf I., hovrättsassessor (fr.o.m. den I september 1974)

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17,

211 20 Malmö, tel. växel 040/749 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 7

Juni 1974):

Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. n. en snabb teknisk

utveckling. Detta gäller bl. a. vad som brukar kallas för videogram. Till

denna teknik hör videokassetten och den s. k. bildskivan. Videokasett-

spelare är en bandspelare som ansluts till en TV-apparat. Man kan köpa

färdiga band till bandspelaren men det är också möjligt att själv spela in från TV-utsändningar. Bildskivan har hittills inte marknadsförts i Sverige men utvecklas f.n. både i USA och i Västtyskland. Bildskivan, som påminner

om en grammofonskiva, placeras på en apparat som spelar av skivan in i en TV-apparat.

Det har redan skapats ett stort antal system för videoprogram och dessa system konkurrerar med varandra. Videogrammen har många användningsområden som är eller inom en nära framtid kan bli aktuella.

F.n. inriktar sig de företag som producerar videokasettinspelningar på

undervisning och utbildning. Som exempel kan nämnas undervisning i skolor, intern utbildning för företag och institutioner av olika slag t. ex.

sjukhus. Vidare finns det en marknad för information och underhållning till allmänheten i olika typer av butiker och servicelokaler. Det är omdiskuterat om och i så fall när videogram kommer att få en mera

utbredd användning för enskilt bruk i hemmen. Man måste dock räkna med möjligheten att särskilt bildskivan sedan den väl introducerats i hemmen kan få en snabb och omfattande utbredning. Bildskivan torde kunna säljas för ett billigt pris och kan lätt distribueras på olika sätt t. ex. som bilaga till

tidningar.

Utvecklingen på videogrammarknaden har föranlett diskussion om hur

den nya tekniken från allmän synpunkt bäst skall utnyttjas. Diskussionen har bl. a. rört frågan om och i vilken utsträckning samhället skall ta delioch

Ju:67 Skr 1975:4 104

styra utvecklingen och användningen av den nya tekniken. Frågan berörs i direktiven för den av utbildningsministern samtidigt härmed tillkallade utredningen om radions och televisionens fortsatta utveckling. Jag skall i detta sammanhang ta upp en särskild aspekt på användningen av videogram, nämligen frågan om reklam i videogram.

Reklam och andra typer av marknadsföring har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Här kan till en början nämnas lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring som har gett konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen möjlighet att ingripa mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och annan marknadsföring. Vidare kan nämnas reklamskatten som infördes 1972 efter att ha föregåtts av den s. k. annonsskatten. Reklamskattens införande syftade främst till att finansiera ett ökat statligt stöd åt dagspressen. Reklamskatten omfattar förutom annonser även bl. a. film-, ljus ,ljud- och utomhusreklam samt trycksaksreklam. Vidare kan nämnas att genom en nyligen vidtagen ändring i tryckfrihetsförordningen införts möjlighet att genom vanlig lag förbjuda kommersiell annons i den mån annonserna används i marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Reklamutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1973:10) TVreklamfrågan — där även frågan om reklam i videogram kortfattat berörs (s. 37 och bilaga D) — tagit avstånd från reklam i radio och TV. Utredningen har därvid indelat huvudargumenten mot TV-reklam i tre kategorier, nämligen sådana som rör TV-politik, press-politik och konsumentpolitik. Enligt reklamutredningens bedömning skulle införande av TV-reklam försvåra televisionens programpolitik och allvarligt begränsa dess möjligheter att fylla sina uppgifter som ett medium i allmänhetens tjänst. Reklamutredningen framhåller vidare att televisionen som reklammedium skulle starkt påverka marknadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar, av vilka en del nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. Reklamutredningen framhåller slutligen att från konsumentsynpunkt måste beaktas att ett införande av TV-reklam skulle innebära att reklamens volym ökar och att ökningen koncentreras till vissa fåtalsmarknader samt att det nya reklammediet har en suggestiv och påträngande karaktär med låg informationshalt. Därigenom försämras förutsättningarna för hushållens beslutsfattande och köpplanering.

Reklamutredningen har slutligen i ett nyligen avgivet betänkande (SOU 1974:23) Information i reklamen belyst informationsaspekterna på reklamen. Innebörden i förslaget är att berörda organ skall få möjlighet att förhandla fram eller föreskriva att reklamen måste innehålla viss typ av information. F. n. kan konsumentombudsmannen med stöd av generalklausulen i marknadsföringslagen ingripa mot vilseledande reklam. Enligt förslaget flyttas positionerna fram så att samhället också kan kräva viss information som från konsumentsynpunkt är angelägen.

De åtgärder som under senare år vidtagits från samhällets sida i reklamfrågan bygger på uppfattningen att reklamen inte kan frånkännas betydelse som ett både värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen av varor och tjänster på den svenska marknaden och på exportmarknaderna. Samtidigt har understrukits att den information som reklamen förmedlar av naturliga skäl blir partisk och inriktad på att ge upplysningar som talar till säljarens fördel. Den ofullständighet som därmed ofta kommer att känneteckna informationen begränsar reklamens värde från synpunkten att vägleda konsumenterna till rationella inköp. I särskild

105 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:67

grad gäller kritiken den reklam som saknar egentligt informativa inslag utan huvudsakligen genom övertalande, suggestiv och emotionell utformning söker påverka konsumenterna. Från samhällets sida måste i första hand eftersträvas att reklam ges ett mer sakligt innehåll. Bakom bl. a. reklamskatten ligger emellertid den uppfattningen att reklamen numera har sådan omfattning och tillväxttakt att även åtgärder med en dämpande effekt är motiverade.

Mot användningen av reklam i videogram talar med styrka vissa av de skäl som reklamutredningen anför mot TV-reklam. På samma sätt som reklam i televisionen skulle reklam i videogram kunna påverka marknadssituationen för andra medieföretag bl. a. dagstidningar. Från konsumentsynpunkt måste beaktas att reklam i videogram på samma sätt som reklam i TV kan ges en suggestiv och påträngande karaktär. Sannolikt skulle informationshalten i många program bli låg. Detta skulle försämra hushållens förutsättningar att träffa riktiga val vid sina inköp. E detta sammanhang bör också beaktas att videogram kan komma till användning särskilt för barnprogram. Reklam som riktar sig direkt till barn är i allmänhet inte önskvärd utan bör behandlas med särskild restriktivitet. På grund av det anförda bör reklam i videogram förbjudas eller begränsas kraftigt. Jag förordar att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att undersöka olika möjligheter för att nå detta mål. Här skall endast skisseras några tänkbara vägar. Det bör stå de sakkunniga fritt att överväga också andra lösningar.

De negativa verkningar som är förenade med reklam i videogram är utan tvekan mest framträdande när videogrammen används för enskilt bruk i hemmen eller i skolor, på sjukhus, i bibliotek eller liknande lokaler. Betänkligheter kan också möta mot att tillåta videogram med reklam om videogrammen spelas upp i underhållningssyfte i kommersiell verksamhet, t. ex. i frisersalonger, utrymmen ombord på passagerarfartyg och liknande. Däremot torde det inte finnas anledning till erinringar mot reklam i program som syftar till information om varor eller tjänster och som spelas upp i industrier, försäljningslokaler och liknande. Man måste också beakta att videogram är ett utmärkt medel för information om olika varor och att det kan vara svårt att skilja sådan information från mera renodlad reklam. Detta kan ibland gälla också videogram på konsumentmarknaden, där den nya tekniken kan tänkas ersätta bruksanvisningar och instruktionsböcker av olika slag.

En möjlighet skulle måhända vara att tillåta videogram med reklam i mera renodlade kommersiella sammanhang men däremot förbjuda sådana videogram när det är fråga om visning i hemmen eller därmed jämställda lokaler. Det kan dock visa sig möta svårigheter att lösa frågan på detta sätt. Ett reklamförbud bör nämligen i första hand riktas mot dem som framställer eller importerar videogram. I detta led kan det emellertid vara svårt att förutse vilka som kommer att använda videogrammen i konsumentledet.

Skulle de sakkunniga finna att det inte låter sig göra att bygga upp lagstiftningen på det nyss antydda sättet, bör de undersöka möjligheten att tillåta reklam bara när det inspelade programmet i sin helhet eller till övervägande del utgörs av reklam i likhet med t. ex. en reklamfilm för biografvisning. Däremot skulle videogram med korta reklaminslag i ett program av annan typ förbjudas. Det är nämligen troligt att bara de som avser att använda videogrammen för kommersiellt bruk är beredda att förvärva inspelningar som huvudsakligen består av reklam.

De sakkunniga bör förutsättningslöst överväga vilka sanktionsmedel som är mest effektiva när det gäller att genomdriva förbud mot eller

Ju:67 Skr 1975:4 106

begränsningar av reklam i videogram. De som sanktionerna bör riktas mot är att söka i kretsen av producenter, importörer och distributörer. De sakkunniga bör därvid särskilt överväga var kontrollen av att förbjuden reklam inte förekommer lättast kan sättas in. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt problemet att hindra import av videogram med reklaminslag som inte godtas när produktionen sker i Sverige.

De sakkunniga bör utom med den förut angivna utredningen om radions och televisionens fortsatta utveckling samråda med utredningen för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU-kommittén) som kontinuerligt bevakar videogramområdet och bedriver viss försöksverksamhet.

Utredningen har under tiden september - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

68. Ordningsvaktsutredningen (Ju 1974:15)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1974 för att utreda frågan om översyn av bestämmelserna om ordningsvakter (se Postoch Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Utredningsman:

Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen Experter:

Gunnarsson, Bror E., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Göransson, Bengt, direktör (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, Rune S., polisintendent (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Johannesson, S. Olof (Olle), direktör (fr.o.m. den 17 oktober 1974) Schill, Åke I., ombudsman (fr.o.m. den 17 oktober 1974)

Sekreterare:

Heino, Martti O.. hovrättsfiskal (fr.o.m. den 14 oktober 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 763 2347 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 14

juni 1974):

Enligt 17 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) kan polismyndighet

ålägga den som anordnar offentlig tillställning att bekosta sådan ordnings-

hållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum inom lokal eller plats där den offentliga tillställningen hålls. Detsamma gäller beträffande ingångarna till lokalen eller platsen samt i anslutning därtill belägna särskilda parkeringsplatser.

Av 90 § polisinstruktionen (1972:511) framgår att förordnande "för den

107 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:68

som skall utföra polisbevakning utan att vara anställd inom polisväsendet (ordningsvakt) meddelas av rikspolisstyrelsen (RPS) när bevakningen berör flera län, av länsstyrelsen när verksamheten skall omfatta flera

polisdistrikt inom länet samt i annat fall av polisstyrelsen. Som allmänt

kvalifikationskrav anges att förordnande får meddelas ”endast den som

prövas lämplig att utöva polisverksamhet som förordnandet avser”. Av

bestämmelserna framgår vidare att meddelat förordnande, som får åter-

kallas när som helst, skall ange verksamhetens art och omfattning samt innehålla uppgift om den som skall utöva förmanskap över ordningsvakten.

Med förordnande som ordningsvakt följer i allmänhet vissa särskilda befogenheter. Av 10 § lagen (1972:558) om tillfälliga omhändertaganden framgår sålunda att de i samma lag givna bestämmelserna om befogenhet för polisman att omhänderta bl. a. den som genom sitt uppträdande stör

allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna i tillämpliga delar

gäller även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra

polisverksamhet, om annat ej framgår av förordnandet. Av 2 § 5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. framgår vidare

att ordningsvakt som med stöd av myndighets förordnande utövar polis-

verksamhet vid offentlig tillställning, i fråga om rusdrycker, vilka i strid mot gällande bestämmelser medförs vid tillställningen, har samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman. Av särskilda hänvisningar i 15 § andra stycket och 16 § femte stycket polisinstruktionen framgår att vad som i samma instruktion under

rubrikerna 'Polismans allmänna åligganden m. m.' resp. ”Polismans

befogenheter” föreskrivs om polismans uppträdande (7 §), skyldighet att lyda förmans i tjänsten givna order (8 §), underrättelseskyldighet (9 §), verksamhetsområde (10 §), skyldighet att rapportera brott (12 § första

stycket), tystnadsplikt (13 §) samt om medel för verkställande av tjänste-

åtgärd, användning av våld m. m. (16 § första — fjärde styckena) i tillämpliga delar gäller även den som utan att vara polisman förordnats att

fullgöra polisverksamhet. Av 74 § samma instruktion framgår slutligen att RPS får meddela föreskrifter om skyldighet för bl. a. den som utan att vara polisman = förordnats att fullgöra annan = polisverksamhet än trafikövervakning att inneha och under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt samt att vara försedd med tjänstetecken och beväpning.

Den som förordnats till ordningsvakt enligt 90 § polisinstruktionen är underkastad ämbetsansvar enligt 20 kap. brottsbalken och åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 1§ samma balk.

I praxis har förordnande som ordningsvakt inte bara kommit i fråga för bevakning vid offentliga tillställningar utan även för en mängd andra

bevakningsupppgifter av skiftande karaktär. Förordnande som ordningsvakt

har sålunda bl. a. meddelats för personal som tjänstgör som arrestant- och förpassningsvakter. Vidare har förordnande utfärdats för bevakning av

industrier, varuhus, köpcentra, villaområden, muséer, militärförråd,

campingplatser, idrottsanläggningar m. m. Erfarenheten visar att det såväl när det gäller bevakningsuppgifternas art som antalet meddelade

förordnanden förekommer betydande skillnader i praxis både mellan olika

polisdistrikt och inom skilda län.

I sina anvisningar till bestämmelserna i 93 § i tidgare gällande polis-

instruktion, vilka bestämmelser i sak oförändrade nu finns intagna i 908, har

rikspolisstyrelsen bl. a. anfört att polismyndigheten innan förordnande utfärdas skall särskilt uppmärksamma bevakningens karaktär och omfattning samt om, med hänsyn till de befogenheter och det skydd som

Ju:68 Skr 1975:4 108

anses krävas för fullgörande av bevakningsuppdraget, behov verkligen föreligger av särskilt förordnande som ordningsvakt. Behovet av sådant förordnande kan sålunda enligt styrelsens mening bl. a. ifrågasättas, när bevakningsuppdraget har den karaktären att det bedöms vara tillräckligt med den rätt som enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken tillkommer varje enskild person, dvs. att gripa den som begått brott som kan föranleda fängelse. Detsamma gäller när vederbörande redan åtnjuter skydd enligt 17 kap. brottsbalken. Enligt styrelsens uppfattning bör förordnande som ordningsvakt därför i regel meddelas endast den som fullgör uppdrag av sådan karaktär att han anses vara i behov av befogenhet att omhänderta personer som stör eller hotar störa den allmänna ordningen.

Det finns inga säkra uppgifter om det antal personer som f. n. har förordnande som ordningsvakt. Enligt RPS:s beräkningar uppgår emellertid detta antal till omkring 10 000.

När jag I början av detta år anmälde fråga om proposition med förslag till lag om bevakningsföretag (1974:39) framhöll jag bl. a. att det inte är ovanligt att den del av personalen i sådana företag som är sysselsatta med direkta bevakningsuppgifter (väktare) söker och får förordnande som ordningsvakt, eftersom vederbörande därmed bl. a. får det skydd som ligger i att våld mot en ordningsvakt kan komma att bedömas enligt de strängare regler i brottsbalken som gäller för våld mot tjänsteman.

Fanledning därav framhöll jag att jag var medveten om att en väktare vid fullgörande av sina bevakningsuppgifter i vissa situationer kan behöva samma skydd som det en ordningsvakt åtnjuter. Något egentligt behov av de befogenheter som följer med ett ordningsvaktsförordnande ansåg jag däremot föreligga bara i vissa fall.

Mot denna bakgrund föreslog jag en lösning som innebär att väktare i auktoriserat bevakningsföretag genom en särskild föreskrift i den nya lagen tillförsäkras samma skydd som avses 1 17 kap. 1§ brottsbalken. Jag framhöll därvid att det bör kunna förväntas att det i fortsättningen kommer att bli mindre vanligt än f. n. att väktare förordnas till ordningsvakt. Sådant förordnande bör således komma i fråga endast när det finns ett klart dokumenterat behov för en väktare att få de befogenheter som följer därav.

Sedan riksdagen antagit det vid propositionen fogade lagförslaget (NU 1974:12, rskr 1974:125) har lag (1974:191) om bevakningsföretag utfärdats. Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1974.

RPS har i en promemoria den 13 oktober 1971 angående frågor rörande ordningsvakter m. m. påpekat behovet av en allsidig utredning med sikte att åstadkomma enhetliga bestämmelser rörande ordningsvakter och vaktbolag m. m. Frågan om en utredning angående ordningsvakts anställningsförhållande, utbildning, uniformering m. m. har vidare aktualiserats av Folkets husföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas centrala organisation genom skrivelser till chefen för justitiedepartementet den 22 juni 1971 och den 13 december 1972.

Sedan de frågor som hänger samman med bevakningsföretagens verksamhet nu fått sin lösning framstår det som angeläget att mot bakgrund därav och den kritik mot nuvarande förhållanden som framförts bl. a. i tidigare nämnda promemoria och skrivelser även göra en allmän översyn av de problem av skilda slag som hänger samman med den form av bevakning och ordningshållning som utförs av särskilt förordnade ordningsvakter. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för att göra denna översyn.

Den sakkunnige bör till en början göra en närmare kartläggning av de nuvarande bestämmelsernas tillämpning. Han bör vidare ta ställning till

109 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:68

såväl det allmänna behovet av som de principiella och praktiska aspekterna på en ordning som innebär att personer som inte är polismän åläggs att utföra vissa polisiära uppgifter. Den sakkunnige bör därvid ta hänsyn till de beaktansvärda intressen vilka i detta sammanhang gör sig gällande både från dessa särskilt förordnade personers sida och från deras uppdragsgivares. Mot bakgrund av dessa överväganden bör den sakkunnige undersöka vilka ändringar i det nuvarande systemet som är påkallade.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag förut anfört angående förordnande som ordningsvakt för väktare. I den förut nämnda proposition angående bevakningsföretagen anförde jag vidare att ansvaret och kostnaderna för sådan extra bevakning som har sin grund i något speciellt förhållande, t. ex. den aktuella byggnadens eller platsens karaktär och läge, den där bedrivna verksamhetens inriktning och omfattning eller andra liknande faktorer vilka gör att behovet av en fortlöpande kontroll och bevakning blir mera framträdande än normalt, bör åvila den som äger det objekt eller driver den verksamhet som det är fråga om. Det bör mot bakgrund härav inte komma i fråga att förevarande uppgifter i vidgad omfattning fullgörs inom ramen för polisens allmänna åligganden med avseende på bevakning och ordningshållning. Å andra sidan bör emellertid också noga tillses att ordningshållning genom särskilt förordnad personal inte tillgrips i fall där denna uppgift av sakliga eller principiella skäl rimligen bör ankomma på polisväsendet.

Med undantag av de begränsningar som ligger i vad jag anfört i det föregående synes den sakkunnige lämpligen inte böra bindas av några närmare direktiv för sitt uppdrag. Jag inskränker mig därför i det följande till att ange några exempel på frågor och problem som bör uppmärksammas under den förestående översynen.

Erfarenheten har som tidigare nämnts visat att praxis när det gäller förordnande av ordningsvakter varierar starkt mellan olika polisdistrikt och län. Speciellt för arrangörer av offentliga tillställningar har detta förhållande ibland gett upphov till särskilda problem. Förordnande som ordningsvakt meddelas av polisstyrelse numera regelmässigt för tjänstgöring inom hela distriktet. I den mån styrelsen vid tillämpningen av 90 § polisinstruktionen iakttar en betydande restriktivitet kan den situationen uppstå att antalet redan förordnade ordningsvakter inom distriktet anses utgöra hinder för att ytterligare förordnanden meddelas för en eller flera personer som har för avsikt att tjänstgöra endast vid offentliga tillställningar som hålls i viss bestämd lokal eller av viss arrangör. Det har i detta sammanhang påpekats att ett system som innebär att tjänstgörande ordningsvakter om möjligt har en någorlunda fast anknytning till den lokal eller det område där vissa typer av offentliga tillställningar regelbundet anordnas i allmänhet leder till en bättre kontinuitet och effektivitet när det gäller ordningshållningen.

Den f. n. på många håll tillämpade princip som innebär att de inom ett visst område förordnade ordningsvakterna av utbildningsskäl anses böra beredas tillfälle att tjänstgöra på så många skilda ställen inom distriktet och under så skiftande förhållanden som möjligt har från arrangörshåll också kritiserats av det skälet att den inte sällan medför högre kostnader i form av ökade rese- och traktamentsersättningar. I fall då de inom ett visst distrikt förordnade ordningsvakterna sammanslutit sig i en s.k. vaktkår eller annan lokal förening utan någon som helst anknytning till de fackliga Organisationerna men med syfte att bl. a. fungera som en arbetsförmedling eler att få befogenhet att anvisa viss vakt till förekommande

Ju:68 Skr 1975:4 110

tjänstgöringsuppdrag har arrangörerna ibland kommit att ställas inför situationer som de av skilda skäl uppfattat som mycket besvärande.

En annan fråga som uppmärksammats från arrangörshåll när det gäller nuvarande praxis på detta område är de skilda bedömningar som

förekommer i fråga om antalet ordningsvakter som skall tjänstgöra vid offentliga tillställningar. Det har ifrågasatts om det inte i detta hänseende bör vara möjligt att nå en ordning som innebär att behovet av ordningsvakter bedöms mera enhetligt än f. n. men samtidigt också med större flexibilitet från fall till fall beroende på den enskilda tillställningens karaktär, den väntade publiktillströmningen och andra liknande varierande förhållanden. Med utgångspunkt särskilt i den ekonomiska aspekten på

arrangörernas ansvar för ordningshållningen har det vidare ifrågasatts vilken ordning som bör gälla med avseende på transporter av personer som

omhändertagits av ordningsvakter vid offentliga tillställningar.

En annan fråga som vållat viss osäkerhet i den praktiska tillämpningen är gränsdragningen mellan de befogenheter i fråga om förmanskap över

ordningsvakten som tillkommer polismyndigheten eller enskild polisman i vad gäller tjänsteutövningen och arrangören i egenskap av arbetsgivare.

Mot bakgrund av de ibland mycket grannlaga och svåra uppgifter i sitt förhållande till allmänheten som en ordningsvakt kan ställas inför under sin tjänstgöring samt de betydande befogenheter som i regel följer med denna ställning är det givetvis av stor betydelse att vederbörande inte bara besitter de allmänna personliga egenskaper som gör honom lämplig för sådan

verksamhet utan också har fått de kunskaper och den utbildning som behövs för att han i praktiken skall kunna fullgöra sina uppgifter på bästa

möjliga sätt. Det är därför väsentligt att även frågorna om utbildningen av ordningsvakter uppmärksammas.

Det finns f. n. inte några enhetliga föreskrifter om ordningsvakternas

uniformering. Detta har medfört att förhållandena på detta område är

mycket varierande. En tämligen genomgående tendens vid valet av uniformer synes emellertid vara att dessa i så stor utsträckning som möjligt skall likna polisens uniformering. Med anledning härav vill jag i detta sammanhang erinra om att jag i ärendet om bevakningsföretagen underströk vikten av att såväl väktares som ordningsvakts uniform klart och otvetydigt skiljer sig från polisens uniform. I anslutning därtill framhöll

jag att frågan om ordningsvakternas uniformering får övervägas av den samtidigt förutskickade, nu aktuella utredningen.

Som jag förut har nämnt används ordningsvakter bl. a. för bevakning av militära förråd. Också inpasseringskontrollen vid försvarsmaktens staber, förband, m. m. sköts i viss utsträckning av ordningsvakter. I samband

härmed har uppstått problem. Bl. a. har rätten att använda sådan

ordningsvakt i kuppförsvaret satts i fråga. Aven befälsrätten över sådan ordningsvakt är omstridd. Mot bakgrund härav bör utredningen behandia de speciella problem som uppstår då ordningsvakter anlitas av krigsmakten.

Bland de problem av mera principiell betydelse som utredningen bör ägna uppmärksamhet åt under sitt arbete vill jag slutligen nämna frågan huruvida

personer som utövar jakt- eller fisketillsyn eller utför andra liknande, till

viss speciallagstiftning knutna övervakningsuppdrag, skall behöva utrustas

med några av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som

ordningsvakt.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

11 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:69

69. Ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda frågor i anslutning till avskaffande av påföljden ungdomsfängelse (se Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Ordförande:

Landahl, E. Tore, hovrättslagman

Ledamöter:

Jönsson, Eric L., ombudsman, led. av riksdagen

Lindquist, Inger G., rådman, led. av riksdagen

Experter:

Colliander, Per G., anstaltsdirektör (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Håkansson, Sven-Olof H., länsåklagare (fr.o.m. den 15 oktober 1974)

Sekreterare:

Alvå, Jan A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den I november 1974)

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17,

211 20 Malmö, tel. 040/782 50 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 28

juni 1974):

Enligt brottsbalken (BrB) är brott som begåtts av den som inte fyllt 15 år undantagna från straffrättsskipningen. De åtgärder som kan vara erforderliga från samhällets sida med anledning av lagöverträdelser av barn

och ungdomar i sådan ålder ankommer helt på barnavården. I fråga om brott

som begåtts av ungdomar som fyllt 15 år har man vid utformningen av det

straffrättsliga systemet med utgångspunkt i gällande uppfattningar och

erfarenheter samt praktiska och humanitära överväganden infört en reglering som innebär att det för denna grupp av lagöverträdare finns både

speciella typer av påföljder och särskilda regler om påföljdsvalet. När det gäller lagöverträdare i åldern 15-17 år innebär BrB:s reglering ett fullföljande av en utveckling som har pågått under de senaste decennierna. Den bärande tanken är sålunda att lagöverträdare i denna åldersgrupp i princip alltid bör behandlas inom barnavårdens ram. En sådan ordning nås antingen genom att åklagaren beslutar att inte väcka åtal eller också genom

att domstol efter lagföring förordnar att den dömde skall överlämnas för

vård enligt barnavårdslagen (1960:97). Bland de ingripanden från barnavårdens sida som därvid kan bli aktuella kan i detta sammanhang till en början nämnas åtgärder av förebyggande karaktär enligt 26 § barnavårds-

lagen nämligen hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. I en del fall kan det bli aktuellt attt meddela beslut om att den

underår:ge skall omhändertas för samhällsvård och placeras i enskilt hem eller lämplig anstalt, t. ex. i ungdomsvårdsskola. Förordnande om

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen är emellertid inte den enda sanktionen som kan tillgripas mot den som ej fyllt 18 år. Beroende på brottets svårighetsgrad och övriga omständigheter i det enskilda fallet kan

Ju:69 Skr 1975:4 1i2

domstolen sålunda tillgripa även andra påföljder, framför allt böter och villkorlig dom. Skyddstillsyn får ådömas endast om denna påföljd är lämpligare än vård enligt barnavårdslagen och kan i dessa fall aldrig kombineras med sådan anstaltsbehandling som avses i 28 kap. 3 § BrB. Fängelsestraff får utmätas endast när synnerliga skäl föreligger därtill.

När det gäller ungdomar i åldern 18-20 år kan ingripande enligt barnavårdslagen förekomma bara i vissa särskilda fall. För lagöverträdare som tillhör denna åldersgrupp har det därför i princip blivit nödvändigt att lägga huvudvikten vid sådana åtgärder, som kan vidtas inom kriminalvårdens ram. Beträffande påföljder som innebär frihetsberövande har emellertid mot bakgrund härav för ifrågavarande åldersgrupp införts vissa särbestämmelser. Av central betydelse i detta sammanhang är den reglering 129 kap. BrB som gäller den speciellt för denna kategori av lagöverträdare tillskapade påföljden ungdomsfängelse. Denna form av ett i princip tidsobestämt frihetsberövande är tänkt som den normala påföljden när en längre tids omhändertagande i anstalt bedöms vara påkallat för den unges tillrättaförande. I fall då en kort tids anstaltsvård anses tillräcklig, skall i stället skyddstillsyn i kombination med anstaltsbehandling tillgripas. Fängelse får ådömas ungdomar i denna åldersgrupp endast när ett frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd. I den mån barnavårdslagen medger att åtgärder kan vidtas även mot den som har fyllt 18 år, kan domstolen också besluta om överlämnande till barnavård. Sådant överlämnande kan framför allt komma i fråga i fall där någon, som på grund av tidigare kriminalitet eller av annan anledning är intagen i ungdomsvårdsskola, blir lagförd för brott.

För ungdomar som fyllt 21 men inte 23 år innehåller BIrB i påföljdshänseende den särbestämmelsen att dessa, liksom 15-17-åringar, kan dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.

En grundläggande förutsättning för att ungdomsfängelse skall kunna ådömas är att det är fråga om ett eller flera brott varå kan följa fängelse. För den som fyllt 18 men inte 21 år förutsätts vidare att den fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn till vederbörandes personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Den som inte fyllt 18 år eller som fyllt 21 men inte 23 år kan som nyss nämnts dömas till ungdomsfängelse endast om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt och får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Dessa tidsfrister kan dock förlängas med ett år om den dömde begår nytt brott under den tid som behandlingen pågår. Behandlingen börjar i anstalt och skall pågå där så lång tid som finns erforderlig med hänsyn till behandlingens syfte, dock i regel minst ett år. Vården utom anstalt får i princip inte upphöra förrän den pågått under en sammanhängande tid av två år. Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden, som dock kan uppdra åt vederbörande övervakningsnämnd att närmare bestämma dag för övergången. Under vården utom anstalt skall den dömde hela tiden stå under övervakning av särskilt förordnad övervakare.

Om den dömde under vården utom anstalt inte iakttar vad som åligger honom enligt bestämmelser i BrB eller enligt särskild föreskrift eller anvisning som meddelats honom med stöd därav, kan övervaknings-

113 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:69

nämnden meddela ny föreskrift eller tilldela honom varning. Om den dömde visar tredska att iaktta vad som åligger honom eller om fortsatt anstaltsvård är påkallad för att förebygga att han begår nya brott, kan ungdomsfängelsenämnden förordna att han skall återintas i anstalt. Om återintagning har skett, skall den dömde på nytt föras över till vård utom anstalt, när syftet med behandlingen bäst vinns därigenom. I fall då den som dömts till ungdomsfängelse på nytt begår brott innan påföljden har upphört och han blir åtalad, står olika möjligheter till buds för domstolen. Den möjlighet som i praktiken har störst betydelse är att domstolen enligt 34 kap. 1 § 1 BrB förordnar att den förut ådömda ungdomsfängelsepåföljden skall avse även den nya brottsligheten. Enligt 34 kap. 8 § BrB kan maximitiden för ungdomsfängelsepåföljden då förlängas enligt vad nyss nämnts. Vårdas den dömde i anstalt, kan domstolen också föreskriva att han inte får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från domstolens beslut, såvida inte maximitiden för anstaltsvård dessförinnan går till ända. Om den dömde vårdas utom anstalt, kan domstolen föreskriva, att han skall återintas i anstalt och även att han inte får överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från återintagningen, såvida inte maximitiden för anstaltsvård går till ända dessförinnan. Maximitiden får förlängas även i fall då domstolen med stöd av 34 kap. 18 2 väljer att döma särskilt till påföljd för det nya brottet, varvid alltså den dömde underkastas annan påföljd vid sidan av ungdomsfängelsepåföljden.

Den tredje möjlighet, som står till buds vid ny brottslighet är att undanröja påföljden ungdomsfängelse och för samtliga brott döma till påföljd av annan art (34 kap. 1§3 BrB). Ungdomsfängelsepåföljden upphör då i förtid. Påföljden kan också upphöra i förtid genom beslut av ungdomsfängelsenämnden. Härför förutsätts att den dömde vårdas utom anstalt och — som regel — att vården utom anstalt pågått under en sammanhängande tid av två år.

I fråga om verkställigheten av ungdomsfängelse gäller f. n. att vården i anstalt skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl är därtill, i annan fångvårdsanstalt. Enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, som träder i kraft den 1 juli 1974, kommer emellertid kategorin ungdomsanstalter att upphöra. Anstaltsvården för den som undergår ungdomsfängelse avses sålunda i fortsättningen komma att försiggå inom ett för samtliga kategorier intagna gemensamt anstaltssystem med riksanstalter och lokalanstalter.

Kriminalvårdens anstaltsklientel (antalet i fångvårdsanstalter och häkten intagna) omfattade år 1973 i genomsnitt ca 5 000 personer. Av dessa hörde i genomsnitt 360 till kategorin ungdomsfängelseelever. Av frivårdsklientelet — som år 1973 omfattade ca 23 000 personer — utgjorde ca 500 ungdomsfängelseelever som överförts till vård utom anstalt.

Antalet personer som intagits i fångvårdsanstalt efter dom på ungdomsfängelse (återintagna ej medräknade) har under åren efter BrB:s ikraftträdande minskat betydligt. År 1966 var antalet ca 330 men hade år 1973 minskat till ca 200.

Den brottslighet som föranlett dom på ungdomsfängelse består i det stora flertalet fall av tillgreppsbrott. Andelen våldsbrott är avsevärt mindre. Andra typer av brott, såsom narkotikabrott, förekommer i viss begränsad omfattning.

Påföljden ungdomsfängelse infördes år 1935. Den har alltsedan dess, trots vissa ändringar i de bestämmelser som reglerar påföljden, behållit sin karaktär av en inom relativt vida gränser till tiden obestämd påföljd. Hittills

8 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Ju:69 Skr 1975:4 114

har anstaltsvistelsen i regel försiggått i särskilda anstalter avsedda att ge fostran och utbildning åt unga lagöverträdare som ansetts behöva en relativt

långvarig anstaltsvård.

Tanken var från början att ungdomsfängelse skulle användas för unga lagöverträdare med relativt god prognos. Efter hand har dock ungdomsfängelseklientelet ändrat karaktär. Denna förändring kan delvis hänga samman med utvecklingen av ungdomskriminaliteten men har sannolikt främst sin grund i de efter BrB:s tillkomst alltmera markerade strävandena att söka minska användningen av frihetsberövande påföljder

och i stället tillgripa påföljder som innebär kriminalvård i frihet, inte minst

för unga lagöverträdare. Det är mot bakgrund härav ingalunda förvånande att det bland det numera rätt begränsade antalet personer som årligen döms

till ungdomsfängelse finns en del som är tämligen hårt belastade av tidigare kriminalitet och för vilka prognosen även av andra skäl framstår som mindre god. I många fall har de före domen på ungdomsfängelse varit intagna i ungdomsvårdsskola och undergått skyddstillsyn men återfallit i

brott. Inte sällan besväras dessa personer av psykiska störningar i förening

med alkohol- och narkotikamissbruk. Under senare år har växt fram en allt starkare kritik mot påföljden ungdomsfängelse. Krav på att denna påföljd avskaffas har förts fram från

olika håll. Bakom kritiken ligger en alltmer utbredd uppfattning att påföljden är behäftad med allvarliga brister som är ägnade att snarare försvåra än främja förverkligandet av de kriminalpolitiska målsättningarna i dagens samhälle. Dessa förhållanden i förening med en utveckling som ägt

rum på kriminalvårdens område särskilt genom den kriminalvårdsreform

som genomförs från den 1 juli 1974 har lett till att en omprövning av ungdomsfängelseinstitutet framstår som motiverad.

I kritiken mot ungdomsfängelsepåföljden har bl. a. åberopats det förhållandet att procenten återfall hos dem som dömts till denna påföljd är hög såväl i absoluta tal som i relation till andra frihetsberövande påföljder.

Det är i och för sig inte uteslutet att detta förhållande mer har sin grund i den tidigare nämnda förändringen i fråga om ungdomsfängelseklientelets

sammansättning än i brister hos påföljden som sådan. Det finns emellertid

även andra skäl som talar för att återfallsstatistiken bör tolkas med stor försiktighet när det gäller att bedöma ungdomsfängelsepåföljdens

effektivitet från rehabiliteringssynpunkt. Hänsyn måste sålunda tas bl. a. till det förhållandet att det på detta sätt konstaterade dåliga vårdresultatet

vid ungdomsfängelse snarast kan vara ett uttryck för de generella

svårigheter som föreligger när det gäller att söka åstadkomma gynnsamma

resultat inom ramen för ett frihetsberövande i anstalt.

Från principiell synpunkt har kritik också riktats mot ungdomsfängelsepåföljdens tidsobestämda karaktär. Motivet till att påföljden, när

den infördes, fick denna tidsobestämdhet var dess behandlingsmässiga

natur. Med utgångspunkt i klientelets behandlingsbehov ansågs det sålunda

naturligt att tiden för anstaltsvistelsens längd skulle bestämmas först sedan

vården pågått en tid och med ledning av då vunna erfarenheter om den intagnes person, utveckling och anpassning i samhället. En annan tanke var att tidsobestämdheten skulle utnyttjas pedagogiskt på det sättet att den intagne skulle sträva efter att genom välförhållande nå en så tidig övergång till vård utom anstalt som möjligt. Emellertid har det visat sig svårt att under

anstaltstiden göra en tillräckligt objektiv bedömning av den intagnes

individuella vårdbehov och förutsättningar för återanpassning i samhället samt att med ledning härav åstadkomma en lämplig bestämning av

[IS Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:69

anstaltstidens längd. Detta hänger naturligen samman med att bedömningen av den intagnes beteende sker i en miljö — anstaltskollektivet — som i många hänseenden är konstlad och väsensskild från tillvaron ute i samhället. Härtill kommer som en ytterligare komplicerande faktor effekten av den påverkan som de intagna ofta utsätter varandra för i anstaltstillvaron.

Mot bakgrund av nyss nämnda svårigheter när det gäller att i praktiken bestämma <<: anstaltsvistelsens längd har = tidsobestämdheten = i

ungdomsfängelsepåföljden kritiserats också från rättssäkerhetssynpunkt. Det har vidare påpekats att bristen på en någorlunda säker vetskap om hur lång tid anstaltsvistelsen kommer att fortgå utgör en press på den intagne

som ibland medför direkta olägenheter av psykisk natur.

I den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om ungdomsfängelse har förhållanden av angivet slag också lett till att tidsobestämdheten hos

påföljden har minskats. En ganska långtgående schematisering har

genomförts. Sålunda har i ungdomsfängelsenämndens praxis förmärkts en tendens att i regel inte överskrida den minimitid av i princip ett år för vården i anstalt som är föreskriven i BrB. När den intagne visat skötsamhet under anstaltsvistelsen beviljas sålunda regelmässigt långtidspermission efter tio månader, vilken permission sedan efter ytterligare två månader normalt

efterföljs av ett beslut om övergång till vård utom anstalt. Vid återfalli brott

eller annan misskötsamhet under vården utom anstalt är återintagningstiden

oftast tre månader och överstiger så gott som aldrig sex månader. Den ovisshet i fråga om anstaltsvistelsens längd som numera kan föreligga hänför -sig huvudsakligen till den förlängning som kan bli följden av fortsatt brottslighet och misskötsamhet i övrigt under vården utom anstalt. Detta utesluter emellertid inte att de dömda på grund av själva konstruktionen av ungdomsfängelsepåföljden ändå kan komma att uppleva denna som relativt tidsobestämd med de olägenheter ett sådant förhållande kan ha.

Vid en jämförelse med det i princip helt tidsbestämda frihetsstraffet fängelse kan bl. a. konstateras att utvecklingen där snarast gått i motsatt

riktning. Genom den ökade användningen av villkorlig frigivning och långtidspermission som övergång till villkorlig frigivning har sålunda i

praktiken skillnaderna mellan fängelse och ungdomsfängelse när det gäller tidsobestämdheten i viss mån utjämnats. De ändringar i bestämmelserna om villkorlig frigivning som gjordes år 1965 efter BrB:s ikraftträdande innebär att den obligatoriska villkorliga frigivningen efter 5/6 av strafftiden har avskaffats. I stället kan villkorlig frigivning ske fakultativt, antingen som förut sedan 2/3 av strafftiden avtjänats eller, om särskilda skäl föreligger, redan efter halva tiden. I praxis sker villkorlig frigivning regelmässigt senast vid 2/3-tidens utgång. Trots reglernas fakultativa utformning har således även i fråga om villkorlig frigivning skett en viss schematisering.

De förut angivna nackdelarna med den principiella tidsobestämdheten i

ungdomsfängelsepåföljden och det förhållandet att tiden för

anstaltsvistelsen ändå i den praktiska tillämpningen kommit att bli relativt

fixerad ger anledning att starkt ifrågasätta om det är lämpligt att för det

ungdomliga klientel som det här är fråga om bibehålla den särskilda påföljden ungdomsfängelse.

Utmärkande för ungdomsfängelseinstitutet är, förutom den principiella tidsobestämdheten, att klientelet under anstaltsvistelsen enligt hittillsvarande system i allmänhet hålls avskilda från andra kategorier intagna som

undergår frihetsberövande påföljd. I ungdomsanstalterna har man sökt

Ju:69 Skr 1975:4 116

bygga upp behandlingsformer speciellt avpassade för det unga klientelet. Dessa anstalter ingår i en särskild ungdomsräjong vid sidan av övriga räjonger i anstaltssystemet. Den av statsmakterna antagna kriminalvårdsreformen innebär i angivna hänseenden genomgripande ändringar. Räjongsystemet slopas och ersätts med ett antal geografiska regioner, varav ingen är särskilt avsedd för unga lagöverträdare. Fördelningen av de till frihetsberövande påföljd dömda mellan olika typer av anstalter kommer att ske i princip oberoende av påföljdens art. En följd av detta är att de nya bestämmelserna om utformningen av kriminalvården i anstalt är enhetliga för ungdomsfängelse och andra frihetsberövande påföljder.

Vad nu sagts innebär å andra sidan inte att anstaltsvården för dem som undergår frihetsberövande påföljd kommer att utformas oberoende av de intagnas ålder. Vid tillkomsten av den nya lagstiftningen framhölls sålunda att en del av riksanstalterna eller vissa avdelningar lämpligen kan förbehållas sådana ungdomar som av säkerhetsskäl eller annan anledning inte lämpligen bör placeras i lokalanstalt och att man härigenom kan bl. a. få möjligheter att lättare tillgodose det yngre klientelets särskilda behov av behandlingsresurser i fråga om undervisning, utbildning och arbetsträning samt medicinsk och psykoterapeutisk behandling. Vidare har i den nya lagen införts en särskild föreskrift som anger att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt beaktas att han, om inte särskilda skäl föranleder annat, hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Det bör i detta sammanhang anmärkas att denna föreskrift inte tar sikte speciellt på ungdomsfängelseklientelet utan gäller unga lagöverträdare över huvud taget.

Mot bakgrund av det anförda kan med fog hävdas att kriminalvårdsreformen på ett avgörande sätt har ändrat förutsättningarna för bibehållandet av påföljden ungdomsfängelse. Reformen kan sålunda i viss mån sägas ha föregripit ett avskaffande av denna påföljd.

Av vad jag tidigare anfört framgår att antalet personer dömda till ungdomfängelse successivt minskat under en följd av år. En av orsakerna härtill är antagligen att man i rättstillämpningen fått en alltmer kritisk inställning till denna påföljd. De ökade möjligheterna till kriminalvård i frihet torde också ha bidragit till den minskade användningen av ungdomsfängelse. Det är också tänkbart att ungdomar som annars skulle ha dömts till ungdomsfängelse i något större utsträckning än tidigare i stället döms till fängelse.

I detta sammanhang bör framhållas att ett betydande antal unga lagöverträdare i den för ungdomsfängelse normala åldern, 18-20 år, varje år döms till fängelse. Sedan år 1965 har antalet varit i genomsnitt 700-800 årligen. Inte sällan har dessa till fängelse dömda ungdomar begått brott av samma slag som ofta ligger till grund för en dom på ungdomsfängelse. Detta förhållande är ägnat att ytterligare understryka olägenheterna med ett system som innebär att man har två parallella tidsbestämda och tidsobestämda frihetsberövande påföljder för det unga klientelet. Redan den omständigheten att domstolen har att välja mellan de båda påföljderna medför svårigheter. En allvarligare olägenhet är att de som dömts till ungdomsfängelse av naturliga skäl är benägna att göra jämförelser med det tidsbestämda straff de trott sig kunna påräkna i stället för ungdomsfängelse och att dessa jämförelser inte sällan torde leda till att de anser sig orättvist behandlade.

Om man utgår från att anstaltsvistelsen upphör genom långtidspermission efter tio månader, kan det sålunda göras gällande att en dom på

117 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:69

ungdomsfängelse i fråga om frihetsberövandets varaktighet i allmänhet motsvarar ett fängelsestraff på ett år och tre månader. Det förutsätts därvid att villkorlig frigivning inte sker före utgången av 2/3-tiden. Vid sådant förhållande framstår det inte som uteslutet att ett fängelsestraff i stället för ungdomsfängelsepåföljd i vissa fall skulle kunna leda till en förkortning av tiden för vistelse i anstalt och därigenom öka möjligheterna till rehabilitering inom frivårdens ram.

Frågan om unhgdomsfängelsets fortbestånd bör bedömas också med hänsyn till utvecklingen i andra nordiska länder när det gäller motsvarigheterna till den svenska påföljden. I Danmark har nyligen ”ungdomsfaengsel” avskaffats. I Norge har hösten 1973 lagts fram ett utredningsförslag om avskaffande av motsvarande påföljd. I Finland är förhållandena inte jämförbara eftersom man där inte har haft någon påföljd ungdomsfängelse av samma karaktär som i Danmark, Norge och Sverige.

Mot bakgrund av den kritik som enligt det anförda kan riktas mot ungdomsfängelsepåföljden och med hänsyn till utvecklingen inom kriminalpolitiken anser jag att tiden nu är mogen att avskaffa denna påföljd. Jag föreslår därför att sakkunniga tillkallas för att utreda därmed sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare.

En väsentlig uppgift för de sakkunniga bör vara att belysa de konsekvenser i olika hänseenden för behandlingen av unga lagöverträdare som uppstår genom ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden. Därvid bör övervägas vilka andra påföljder enligt BrB som i olika fall bör komma i fråga för de ungdomar som enligt nuvarande lagstiftning och praxis döms till ungdomsfängelse. Som allmän målsättning bör gälla att en reform på detta område i varje fall inte får leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som det här är fråga om utan närmast bör syfta till en ytterligare förskjutning av tyngdpunkten på andra kriminalvårdande åtgärder.

De sakkunniga bör därför bl. a. undersöka i vad mån ungdomsfängelse kan ersättas med skyddstillsyn i överensstämmelse med den allmänna tendensen i riktning mot ökad tillämpning av kriminalvård i frihet. Möjligheten att i dom på skyddstillsyn förordna om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB bör därvid uppmärksammas.

Med hänsyn till ungdomsfängelseklientelets sammansättning och tidigare belastning torde det emellertid inte kunna undvikas att det alternativ till påföljden ungdomsfängelse som i många fall kan komma att ligga närmast till hands är ett fängelsestraff.

Med anledning härav bör uppmärksammas att det inom ramen för det nya anstaltssystemet kommer att finnas möjligheter att även vid verkställighet av fängelsestraff utnyttja de särskilda behandlingsresurser som f. n. föreligger för ungdomsfängelseklientelet. Av stor betydelse i detta sammanhang är också det förhållandet att på de nya lokalanstalterna av övervägande öppen karaktär en intim samverkan med frivårdens personal och olika sociala organ kommer att eftersträvas i syfte att åstadkomma en successiv utslussning av de intagna till vård i frihet, genom bl. a. ökad frigång för undervisning, utbildning, arbete och annan särskild anordnad verksamhet. Otvivelaktigt är sådana åtgärder ofta av särskilt värde för ifrågavarande kategori unga intagna.

Ett speciellt problem i detta sammanhang är hur man i fortsättningen skall förfara med de ungdomar som enligt nuvarande tillämpning döms för mycket grova brott till ungdomsfängelse i stället för ett långvarigt fängelsestraff. I dessa fall har ungdomsfängelsepåföljden gett en möjlighet

Ju:69 Skr 1975:4 118

att begränsa längden av frihetsberövandet och på ett relativt tidigt stadium låta anstaltsvården ersättas av vård i frihet. Frågan är hur man i fall av förevarande slag skall kunna tillgripa fängelsestraff utan att den dömde underkastas ett så långvarigt frihetsberövande att förödande konsekvenser uppstår för hans fortsatta utveckling och möjligheter till anpassning i samhället. Bestämmelserna i 33 kap. 4 § BrB som i vissa fall ger möjligheter till straffminskning bör därvid uppmärksammas.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att ungdomsfängelse i vissa fall även kan ådömas ungdomar som inte fyllt 18 år. I 26 kap. 4§ första stycket BrB föreskrivs samtidigt att den som är under 18 år får dömas till fängelse endast om synnerliga skäl är därtill. Denna regel ger uttryck för en välmotiverad stark restriktivitet i användningen av fängelse för ifrågavarande åldersgrupp. Det finns emellertid många skäl som talar för att man här bör sträva mot en ytterligare begränsning av möjligheterna att använda frihetsstraff. En viktig uppgift för de sakkunniga bör därför vara att i detta sammanhang också undersöka vilka möjligheter det finns att för denna kategori av unga lagöverträdare generellt tillgripa andra påföljder inom BrB:s påföljdssystem.

De sakkunniga bör mot bakgrund av nu angivna förhållanden överväga frågan om behovet av ändringar i bestämmelserna i 26 kap. 4§ BrB, där det förutom nyss nämnda regel angående den som är under 18 år anges att fängelse får ådömas personer i ålderna 18-20 år endast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Vad jag nu har anfört får inte uppfattas som en uttömmande uppräkning av de frågor som de sakkunniga bör behandla. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra frågor som aktualiseras under utredningsarbetet. De bör samråda med de utredningar på andra områden som har beröring med frågor om behandlingen av unga lagöverträdare. Jag avser här i första hand socialutredningen (S 1969:29) som har att i viss utsträckning överväga hur gränsen bör dras mellan olika vårdformer för missanpassad ungdom och vilka åldersgränser som skall gälla i olika sammanhang (prop. 1974:44 s. 67). Dessutom bör samråd ske med bl. a. åtalsrättskommittén (Ju 1970:63), 1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande samt övervakningsnämndutredningen (Ju 1973:15).

Utredningen hart. o. m. oktober 1974 hållit ett sammanträde. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

70. Utredningen (Ju 1974:17) angående översyn av häktningsbestämmelserna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigandé den 28 juni 1974 för att utföra översyn av bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen (se Post- och Inrikes tidn. den 3 augusti 1974):

Ordförande:

Larsson, Sven A. A., hovrättslagman

119 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:70

Ledamöter:

Mattson, Lisa, förbundsordförande, led. av riksdagen

Petersson, Hans E., folkskollärare, led. av riksdagen

Experter:

Nobel, Peter, advokat

Zeime, Claes A., byråchef

Sekreterare:

Stahre, L. G. Tomas, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 17 september 1974)

Lokal: Göta hovrätt, Box 422, 551 02 Jönköping, tel. växel 036/11 94 30 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 28

juni 1974):

För att säkerställa straffrättskipningen står vissa tvångsmedel till

myndigheternas förfogande. Man brukar skilja mellan personella

tvångsmedel, dvs. främst anhållande och häktning, och reella tvångsmedel,

t. ex. kvarstad och beslag. Av tvångsmedlen är anhållande och häktning de som är mest ingripande för den enskilde. Användningen av dessa

tvångsmedel har därför sedan länge varit omgärdad av åtskilliga

restriktioner. Det gäller såväl de allmänna förutsättningarna för anhållande

och häktning som själva förfarandet i samband med att sådan åtgärd

beslutas. Även frihetsberövandets utformning har fått en ingående

reglering.

Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). En allmän

förutsättning är att någon på sannolika skäl misstänks för brott. I normalfallet (1 § första stycket) skall fängelse i minst ett år ingå i

straffskalan för brottet. Endera av tre förutsättningar måste vidare föreligga för att häktning skall få ske. Det skall skäligen kunna befaras att

den misstänkte avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt

försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller också skall anledning förekomma att han fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). Flyktfara kan utgöra häktningsgrund även vid brott som är mindre svåra än

som krävs för häktning i normalfallet, om den misstänkte saknar stadigt

hemvist inom riket (1 § andra stycket). För särskilt svåra brott är häktning obligatorisk, om det inte är uppenbart att anledning till häktning saknas (1§ tredje stycket).

Häktning får i allmänhet inte ske om det kan antas att påföljden kommer att stanna vid böter eller suspension (1 § fjärde stycket). Oberoende av

brottets svårighetsgrad kan emellertid häktning komma till stånd om den

misstänktes identitet är okänd eller om han saknar hemvist inom riket och

det föreligger fara för flykt från riket (2 §). Häktning kan i vissa fall underiåtas om den misstänkte är ung, sjuk,

havande kvinna eller kvinna med litet barn (3 §). En förutsättning är då att

betryggande övervakning kan ordnas. Enligt 7 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som är under 18 år inte häktas utan att synnerliga skäl finns till det. Beslut om häktning meddelas av domstol. Om skäl föreligger att häkta någon får undersökningsledaren eller åklagaren anhålla honom i avvaktan

Ju:70 Skr 1975:4 120

på rättens beslut (5 § första stycket). Enligt stadgad praxis utövas befogenheten regelmässigt av åklagaren. Anhållande kan i vissa fall ske även om skäl till häktning saknas (5 § andra stycket). I så fall krävs att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning. Anhållande kan föregås av att den misstänkte grips. I 24 kap. 7 § RB ges föreskrifter härom. Då någon gripits skall anmälan skyndsamt göras till åklagaren. Den gripne skall snarast inställas till förhör (8 §). Efter förhöret skall åklagaren omedelbart besluta om han skall anhållas eller friges (7 § tredje stycket). Häktningsframställning skall avlåtas till domstolen senast dagen efter det att anhållningsbeslut meddelades. Om ytterligare utredning behövs får dock med framställningen anstå högst fem dagar från anhållningsbeslutet. Har någon anhållits i sin frånvaro räknas nämnda tider från den dag då den anhållne inställdes till förhör. Görs inte häktningsframställning, skall den anhållne omedelbart friges. I samband med häktningsframställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar rörande förundersökningen. Med rättens medgivande får dock anstå viss kortare tid med sådant överlämnande (12 §). Om inte synnerligt hinder möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling senast fjärde dagen efter det att häktningsframställningen inkom till rätten (13 §). I samband med häktningsbeslut skall rätten, om inte åtal redan väckts, utsätta viss tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får inte bestämmas längre än som är oundgängligen erforderiigt (18 §). Mål i vilket någon hålls häktad skall av domstolen behandlas med särskild skyndsamhet. Huvudförhandling i tingsrätt skall t. ex. i princip hållas inom en vecka från den dag åtalet väcktes (45 kap. 14 § RB). Enligt 33 kap. 5 § brottsbalken skall vid ådömande av frihetsstraff tid varunder den dömde varit anhållen eller häktad som regel anses som tid under vilken den ådömda påföljden avtjänats i anstalt. Enligt 24 kap. 11 § RB skall den som är anhållen hållas i förvar men eljest inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte (24 kap. 22 §) om inte synnerliga skäl föranleder annat. Om behandlingen av den som berövats friheten finns bestämmelser i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. I vissa fall då det på grund av flyktfara är önskvärt att hålla kontroll över den misstänkte framstår anhållande och häktning som onödigt hårda ingrepp. Därför finns en möjlighet att ersätta dessa åtgärder med reseförbud. Regler härom finns i 25 kap. RB. Ett reseförbud innebär att den misstänkte inte får lämna honom anvisad vistelseort utan tillstånd. Med ett sådant förbud kan för kontrollens skull förenas särskilda villkor eller föreskrifter som den misstänkte skall iaktta. Förutsättningarna för meddelande av reseförbud är lindrigare än för häktning (1 §). Misstanken om brott kan vara svagare grundad. Överträds reseförbud skall den misstänkte anhållas eller häktas om det inte är uppenbart obehövligt (9 §). Nuvarande regler om anhållande och häktning bygger i allt väsentligt på den ordning som utbildats före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32). Den revision av reglerna som företogs genom 1942 års processreform innebar bl. a. att reglerna bragtes i bättre överensstämmelse med de grundläggande principer för rättegången på vilka RB bygger. Beträffande häktnings-

121 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:70

grunderna eftersträvades vidare att göra bestämmelserna härom mer

smidiga, så att större möjligheter öppnades att ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall (SOU 1938:44 s. 297). Inte i något fall gjordes häktning helt obligatorisk. Vid sidan av tidigare förekommande häktningsgrunder upptogs som ett nytt skäl för häktning risk för fortsatt brottslighet (recidivfara). I motiven framhölls att häktning i detta fall visserligen inte hade karaktären av egentligt straffprocessuellt tvångsmedel

men att starka praktiska skäl talade för att på detta sätt skydd bereddes den som hotades av brottsliga handlingar från den misstänktes sida (SOU 1938:44 s. 298).

Nyligen har vissa grundläggande statistiska förhållanden rörande

tillämpningen av reglerna om anhållande och häktning kartlagts genom en

undersökning föranstaltad av riksåklagaren(RÅ). Av undersökningen

framgår bl. a. följande. Omkring 25 000 personer anhålls årligen. Endast en

tredjedel eller omkring 9 000 personer begärs häktade. Av häktningsframställningarna leder mera än tre fjärdedelar till häktning. Anhållnings- och häktningstiderna framstår inte som anmärkningsvärt långa. De lagstadgade maximifristerna utnyttjas sällan. Längre häktningstider förekommer huvudsakligen i fall då förordnande om rättspsykiatrisk undersökning har meddelats. Förmögenhetsbrott är orsak till häktning i majoriteten av alla fall. När häktning har förekommit följer i regel frihetsberövande påföljd.

Kriminalvård i frihet blir dock påföljden i mer än en femtedel av samtliga

fall. I ungefär två procent blir samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillade.

Hittillsvarande erfarenheter från tillämpningen av reglerna om de personeila tvångsmedlen ger enligt min mening inte belägg för att det skulle föreligga behov av en total revision av dessa regler. Däremot anser jag

starka skäl tala för att man genom partiella reformer bör kunna uppnå en

ordning som i skilda hänseenden är mer tillfredsställande än den nuvarande. Enligt min mening är tiden därför nu mogen att göra en översyn av reglerna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att göra denna översyn.

Det är uppenbart att anhållande och häktning också i fortsättningen bör stå de rättsvårdande organen till buds i den brottsbekämpande verksamheten. Effektiviteten i straffrättskipningen beror i väsentlig mån av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa utredningen med anledning av brott och för att lagföringen av misstänkta skall kunna fullföljas.

Jämsides med intresset av effektiv brottsbekämpning gör sig emellertid

också andra synpunkter gällande. Ett viktigt led i reformarbetet på det

kriminalpolitiska området är att minska användningen av frihetsberövande

påföljder och att ersätta dessa med kriminalvård i frihet (se prop. 1973:1 bil.

4, JuU 1973:15, rskr 1973:152). Ett annat led i reformeringen av kriminalvården är att anstaltstiden — när anstaltsbehandling blir aktuell — redan från början skall inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts (prop. 1974:20, JuU 1974:2, rskr 1974:99). Den nyligen antagna lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt syftar i enlighet

härmed bl. a. till en ökad integrering mellan kriminalvård i anstalt och frivård.

Det är uppenbarligen av stor vikt att tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen så långt möjligt bringas i samklang med de riktlinjer som har dragits upp för det kriminalpolitiska reformarbetet. Även

Ju:70 Skr 1975:4 122

det förhållandet att ett temporärt frihetsberövande innebär ett djupt ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden pekar på det angelägna i att man söker

begränsa användningen av dessa tvångsmedel så långt det är möjligt. Om

formerna för de straffprocessuella frihetsberövandena i betydande mån

avviker från de principer som skall vara vägledande för kriminalvården, kan

det vidare befaras att sådana åtgärder minskar utsikterna till rehabilitering

av dem som ådöms påföljd för brott. Också från integritetsskyddssynpunkt

är det av betydelse att tvångsmedlen i straffprocessen ges en utformning som harmonierar med samhällets reaktioner i övrigt mot dem som lagförs för brott.

De sakkunniga bör i första hand ta ställning till i vilken omfattning det föreliggande statistiska materialet angående användningen av de personella tvångsmedlen bör kompletteras för att kunna läggas till grund för en reform. I åtskilliga hänseenden synes det material som har lagts fram i RÅ:s undersökning ge tillräcklig ledning för bedömningen av reformbehovet. Materialet torde dock behöva fullständigas. Jag vill särskilt peka på att RÅ:s

undersökning inte innehåller några uppgifter om i vilken omfattning de olika

anhållnings- och häktningsgrunderna har kommit till användning. RÅ:s

material har också den begränsningen att det i huvudsak inte utsäger något

om den anhållnes eller häktades personliga förhållanden.

Det är självklart att en så ingripande åtgärd som häktning endast skall få

vidtas om det föreligger en betydande säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. Det tillgängliga statistiska materialet över frikännande domar beträffande häktade tyder inte på att praxis skulle sätta kravet på bevisning

idetta hänseende anmärkningsvärt lågt. Om häktningen skall kunna fylla sin

bevissäkrande funktion torde bevisningskravet enligt min mening i allt fall

inte kunna höjas på något mera markant sätt. Vad gäller de typer av brott som föranleder anhållande och häktning utvisar RÅ:s undersökning att sådant frihetsberövande mestadels används vid förmögenhetsbrott (68 26). Mot bakgrund av den inställning som numera

präglar samhällets syn på ingripande mot förmögenhetsbrott av mindre allvarlig natur finns det anledning för de sakkunniga att närmare undersöka orsakerna till dominansen av förmögenhetsbrotten.

Den nu berörda frågan har visst samband med vilka påföljder som ådöms

dem som varit anhållna eller häktade. Också på denna punkt kan viss

ledning hämtas ur RÅ:s undersökning. Den relativt stora andelen fall där annan påföljd än fängelse, internering eller ungdomsfängelse ådömts ger anledning att ställa frågan, om inte möjligheten att använda häktning bör begränsas när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas. De sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Härvid blir

bl. a. möjligheterna att omhänderta den misstänkte på annat sätt än genom

häktning av intresse. Till detta problem skall jag återkomma i det följande.

En fråga som givetvis träder i förgrunden vid en översyn av

bestämmelserna om de personella tvångsmedlen är utformningen av

häktningsgrunderna. Det finns som nyss nämnts ingen officiell statistik om vilka häktningsskäl domstolarna i allmänhet lägger till grund för häktningsbeslut. Recidivrisken torde emellertid spela den mest betydande rollen härvidlag. Som jag tidigare berört har det avsedda tillämpnings-

området för denna bestämmelse varit förhållandevis begränsat. Det kan

ifrågasättas om inte praxis har gått vida längre än lagstiftaren har menat.

Vid omprövningen av häktningsgrunderna bör de sakkunniga till en början uppmärksamma frågan om vilken utredning som skall krävas för att

recidivfara skall anses föreligga. I gällande rätt uppställs endast kravet att

123 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:70

anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt min uppfattning bör kravet på utredning om återfallsrisken ställas högre. De sakkunniga bör överväga om tillämpningen av recidivgrunden kan begränsas till sådana fall där det föreligger en påvisbar fara för fortsatt brottslighet av allvarlig art. En tänkbar möjlighet är att begränsa regelns tillämpningsområde till vissa särskilt angivna allvarliga brott eller brottskategorier.

Tillämpningen av häktningsgrunden flyktfara, vilken torde vara den näst vanligaste grunden, har kritiserats främst av det skälet att den som saknar fast bostad eller fast anställning häktas i alltför stor omfattning. Den omständigheten att någon saknar fast bostad eller fast anställning kan givetvis öka myndigheternas arbete med att delge kallelser o. d. och att inställa den misstänkte till förhör eller förhandling. En så ingripande åtgärd som häktning är dock knappast motiverad i andra fall än när det finns en påtaglig risk för att den misstänkte mer varaktigt kommer att undandra sig

lagföring eller påföljd. De sakkunniga bör pröva vilka omständigheter som

skall få ha avgörande betydelse vid bedömningen av om reell flyktfara föreligger.

Det kriminalpolitiska reformarbetet är inriktat på en ökad användning av vård i frihet. Det bör övervägas om inte motsvarigheter till sådan vård till en del kan ersätta de hittills tillämpade straffprocessuella frihetsberövandena vid recidivrisk och flyktfara. Som nämnts tidigare anvisar RB övervakning som alternativ till häktning när det gäller ungdomar, sjuka, havande kvinnor och kvinnor med små barn. Möjligen kan genom en utvidgning av denna typ av ingripande uppnås en minskning av de rena frihetsberövandena utan att straffprocessen förlorar alltför mycket i effektivitet. De sakkunniga bör också överväga om inte åtskilliga häktningar som nu sker på grund av flyktfara skulle kunna undvikas och ersättas av åtgärder inom ramen för ett utvidgat reseförbudsinstitut.

Som jag har antytt i det föregående finns det utöver det nu sagda ett påtagligt behov av att åstadkomma andra former för provisoriskt frihetsberövande i straffprocessen än de som nu står till buds. Jag syftar bl. a. på situationer då endast villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förväntas. En annan kategori är de fall då visserligen risk för återfall i brottslighet föreligger men skäl för en så ingripande åtgärd som häktning ändå inte kan anses föreligga. En viktig uppgift för de sakkunniga bör vara att närmare undersöka hur alternativa former av frihetsberövande kan åstadkommas. Jag vill erinra om att denna fråga har uppmärksammats i den internationella debatten. Inom Europarådet pågår ett arbete som syftar till att utveckla sådana alternativa lösningar. Bl. a. har förts fram tanken på att inrätta ett slags härbärgen för kortvarigt omhändertagande under viss del av dygnet av personer som annars skulle ha blivit häktade. De sakkunniga bör ha stor frihet att pröva olika vägar för att tillgodose önskemålet om nya former för straffprocessuella frihetsberövanden.

En närbesläktad fråga är om den misstänkte skall kunna tas om hand av väsentligen individualpreventiva skäl när återfallsrisk föreligger, t. ex. för att hindra honom från att begå nya brott. Denna fråga har ett nära samband med de frågor som omfattas av socialutredningens (S 1969:29) uppdrag. De sakkunniga bör samråda med denna utredning.

Frågan om de straffprocessuella frihetsberövandenas utformning har också en annan sida. När det föreligger en påtaglig flyktfara, t. ex. om någon genom skattebrott undandragit det allmänna betydande belopp och man har anledning befara att medlen placerats utomlands, kan det finnas skäl att

Ju:70 Skr 1975:4 124

effektivisera tvångsmedlen. I en del fall torde visserligen reseförbud utgöra

ett tillräckligt remedium, eftersom denna tvångsåtgärd kan förenas med

villkor att vederbörande skall lämna ifrån sig sitt pass. Erfarenheten har

emellertid visat att det i vissa fall har varit möjligt att kringgå

passbestämmelserna. De sakkunniga bör i samråd med utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen överväga hur samhället i fall av förevarande typ skall kunna säkerställa att den misstänkte inte avviker från riket. De sakkunniga bör även pröva om tillämpningen av kollusionsfaregrunden ger anledning till re vision av reglerna i denna del.

Vad jag nu har anfört har närmast gällt häktningsförutsättningarna. Med

RB:s konstruktion av grunderna för anhållande kommer en revision av häktningsförutsättningarna automatiskt att påverka anhållandefrekvensen. Härutöver bör emellertid framhållas att anhållande f. n. kan ske också med tillämpning av den speciella regeln i 24 kap. 5 § andra stycket RB. Denna regel, vilken ger möjlighet till anhållande om det är av synnerlig vikt att den

misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning, kan antas ha ganska omfattande tillämpning. De sakkunnigas översyn bör ta sikte också

på anhållningsinstitutet i dess helhet. Ett anhållande kan ofta utgöra ett

mycket allvarligt ingrepp från den enskildes synpunkt och det är givetvis

angeläget att begränsa sådana ingrepp så långt som möjligt. En mycket stor andel av de personer som f. n. anhålls blir åter försatta på fri fot förhållandevis kort tid efter ingripandet. Detta tyder på att det finns skäl för

en mer restriktiv utformning av anhållningsreglerna.

De sakkunniga bör överväga i vad mån häktningsreglerna bör vara

fakultativa i den meningen att utrymme finns för en diskretionär avvägning

mellan olika intressen. Det torde visserligen vara ofrånkomligt att domstolen måste ges möjlighet att trots förekomsten av vissa legala

förutsättningar i undantagsfall underlåta häktning när individualpre ventiva skäl talar emot sådan åtgärd. Å andra sidan finns uppenbarligen vissa risker

förknippade med att göra reglerna om frihetsberövande fakultativa i alltför stor utsträckning. Hänsyn till den misstänktes integritet, frihet och rättssäkerhet talar generellt för att regler av denna typ bör vara utformade på ett sätt som klargör att de skall tillämpas restriktivt. De sakkunniga bör överväga om nu åsyftade risker kan minskas genom att häktningsrekvisiten utformas mer restriktivt, t. ex. genom uppräkning av de brott eller brottstyper som skall kunna föranleda häktning i normala fall.

Det är givetvis ett mycket angeläget önskemål att den tid som frihetsberövandet varar inte är längre än som är oundgängligen nödvändigt. Den största delen av häktningstiden torde normalt hänföra sig till utredningsstadiet. De sakkunniga bör överväga om några fördelar kan uppnås genom att en större del av de tillgängliga utredningsresurserna koncentreras till häktningsfallen. De bör också överväga om tidsfristerna

för vidtagande av skilda åtgärder hos domstolen kan kortas ned för normala

fall.

Särskilda problem är förenade med de långa väntetiderna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Dessa anser jag inte vara av beskaffenhet att böra utredas gemensamt med övriga frågor rörande de straffprocessuella tvångsmedlen utan problemen bör lämpligen övervägas i

annat sammanhang.

För att domstolsprövningen vid häktning skall kunna tjäna sitt syfte är det

viktigt att domstolen och den misstänkte i så god tid som möjligt och i tillräcklig omfattning får del av utredningsmaterialet. De praktiska problem

som hänger samman med att snabbt tillställa domstolen och den misstänkte

125 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:70

erforderligt material bör utredas närmare. Det bör också övervägas om man

inte bör vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktnings-

förhandling i fall då den misstänkte förnekar att han har begått brottet. Aven

i övrigt kan det vid en närmare granskning av praxis beträffande anhållande och häktning visa sig finnas behov av att se över förfarandereglerna.

Det anförda har i huvudsak tagit sikte på anhållande och häktning. De skäl

som motiverar en reformering av dessa institut kan också ge anledning till

att granska reglerna om gripande. I sammanhanget bör även erinras om att RB:s bestämmelser om förundersökning ger möjlighet för undersöknings-

ledaren att kvarhålla förhörspersoner visst antal timmar (23 kap. 9 §). De

sakkunniga bör vara oförhindrade att föreslå de ändringar i dessa regler som deras förslag i övrigt påkallar.

Med hänsyn till RB:s konstruktion bör en utredning rörande de tvångsmedel som nu berörts ske med beaktande av hur reglerna härom

förhåller sig till övriga bestämmelser om tvångsmedel i RB och till RB anslutande författningar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att sakkunniga tidigare har tillkallats för att utreda frågan om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan i syfte att stärka

anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare till pressen (Ju 1974:01). En

särskild utredning har i uppdrag att se över bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning (Ju 1974:08). Även utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen kan ha anledning att gå in på reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen. Samråd bör därför ske

med nämnda särskilda utredningar.

De frågor om reformering av de straffprocessuella tvångsmedlen som jag nu har berört kan aktualisera vissa organisatoriska spörsmål inom rättsväsendet. De sakkunniga bör vara oförhindrade att också lägga fram

förslag i sådana hänseenden.

Frågan om en reform när det gäller behandlingen av anhållna och häktade har nyligen behandlats av riksdagen i samband med att ställning tagits till prop. 1974:20 med förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt m. m. Med anledning av vissa motioner (1974:1605 och 1974:1606) med begäran om ny häkteslagstiftning anmärkte justitieutskottet bl. a. att spörsmålet om

RB:s reglering av tvångsmedlen på sitt sätt är artskilt från den sedan länge

påträngande och mer begränsade problematiken om hur man lagstiftningsvägen skall kunna åstadkomma förbättringar för dem som är

häktade, anhållna eller gripna. Utskottet förordade för sin del att de i motionerna berörda frågorna snarast skulle tas upp till övervägande i syfte

att ny häktningslagstiftning skulle kunna föreläggas riksdagen inom kort. Utskottet hemställde att detta skulle ges Kungl. Maj:t till känna (JuU 1974:2 s. 57). Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1974:99).

Bestämmelser om behandlingen av den som utsätts för straffprocessuellt frihetsberövande finns som jag förut nämnt i lagen (1958:213) om

behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt dessutom i kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen av samma lag. Frågan om vissa

omedelbara ändringar i dessa bestämmelser övervägs f. n. inom justitiedepartementet. En departementspromemoria i ämnet beräknas kunna bli

framlagd senare under året.

Emellertid bör beaktas att frågan hur man bör anordna förvaringen och

behandlingen av dem som är föremål för häktning m. m. och därmed

sammanhängande frågor om tillgängliga resurser kan påverkas av en ändrad utformning av bestämmelserna i RB om häktning m. m. Det bör därför vara

en väsentlig uppgift för de sakkunniga att under hänsynstagande härtill

Ju:70 Skr 1975:4 126

överväga behandlingens utformning. I det sammanhanget bör de sakkunniga också överväga huruvida frågor om behandlingens utformning i större utsträckning skall kunna överprövas i domstol.

Utredningen har under tiden september - oktober 1974 hållit ett

sammanträde.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

71. Brottsskadeutredningen (Ju 1974:18)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att

utreda frågan om vidgad ersättning till brottsoffer m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 2 augusti 1974):

Ordförande:

Romander, Holger A.G., riksåklagare

Ledamöter:

Johansson, Sven A. B.,led. av riksdagen

Nygren, Arne J., redaktör, led. av riksdagen

Experter:

Nilsson, B. R. Edvard, hovrättsassessor (fr.o.m. den 22 oktober 1974) Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör (fr.o.m. den 22 oktober 1974) Sturkell, Carl-Edvard, lagman (fr.o.m. den 22 oktober 1974)

Sekreterare:

Sidenbladh, Karl H., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 25 september 1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 2 tr., tel. 763 23 51 (sekreteraren). Postadress:

Justitiedepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 betalas ersättning av statsmedel för vissa

personskador som har uppstått i samband med brott. Bestämmelser härom

finns i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott (ändrad 1974:355). Enligt kungörelsen utgår ersättning efter prövning av sökandens behov. Därvid tas hänsyn till

skadestånd eller annan ersättning som tillkommer honom med anledning av

skadan. Ersättning utgår ej i vidare mån än som följer av allmänna regler om

skadestånd vid personskada. Arende om ersättning prövas av Kungl. Maj:t i justitiedepartementet. Som skäl för införandet av ersättningssystemet anfördes i prop. 1971:1 (bil. 4 s. 16) att brottsoffren i jämförelse med många andra grupper av

skadelidande i samhället befinner sig generellt sett i en ogynnsam situation genom att de ofta saknar möjlighet att få ersättning av den som vållat

skadan. Till stor del täcks behovet av socialförsäkringen och andra former av försäkring men vissa luckor i försäkringsskyddet förekommer alltjämt,

127 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:71

särskilt i fråga om personer med små inkomster. Det föreligger därför för

den kategori skadelidande som brottsoffren utgör ett särskilt påtagligt behov av hjälpåtgärder från samhällets sida. Med hänsyn till det sagda

uttalades i propositionen att möjlighet borde finnas att efter

behovsprövning utge ersättning till dem som drabbas av personskada

genom brott. I första hand borde regleringen ta sikte på att tillgodose de

socialt mest ömmande behoven.

I årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 4 s. 110) lämnas en

redogörelse för = hittillsvarande tillämpning av de ifrågavarande ersättningsreglerna. Samtidigt uttalas att det mot bakgrund av vunna erfarenheter är påkallat att precisera de villkor som fortsättningsvis bör gälla för rätt till ersättning. Det föreslås på denna punkt bl. a. att gällande principer för beräkning av skadestånd vid personskada så långt möjligt skall

tillämpas. Detta innebär bl. a. att några särskilda inskränkningar i rätten till ersättning för ideell skada inte längre skall gälla. Vidare uttalas att, av

administrativa skäl, den nedre gränsen för ersättning bör bestämmas till 400

kr. i stället för som hittills 300 kr. och att beloppet bör betraktas som

självrisk. När det gäller hänsynstagandet till sökandens ekonomiska

förhållanden förordas i statsverkspropositionen att personer i lägre inkomstskikt skall ha rätt till full ersättning och personer med högre

inkomster reducerad ersättning. Avsteg från denna princip skall dock kunna göras, om särskilda skäl föreligger.

Med anledning av uttalandena i statsverkspropositionen och med beaktande av de förslag som förts fram i två motioner (mot. 1974:151 och

1974:1257) anför justitieutskottet (JuU 1974:1) att en omprövning bör ske av

villkoren för ersättning i syfte att åstadkomma ett ersättningssystem som

bättre tillgodoser önskemålet att ge ekonomiskt skydd åt personer som drabbas av skada genom brott. Med hänsyn till frågornas komplicerade

natur anser utskottet att det inte utan närmare undersökning bör avgöras hur i detalj ett vidgat statligt ersättningsansvar bör utformas. Utskottet förordar

därför att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att frågan härom blir föremål för utredning.

Utredningen bör enligt utskottets mening avse ersättningsfrågorna beträffande såväl person- som egendomsskador. En utvidgning av ersättningssystemet till att omfatta även sakskador anser utskottet vara särskilt angelägen ur social synvinkel med hänsyn till att försäkringsskydd mot sådana skador ofta torde saknas hos de ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället. Det kan emellertid finnas anledning att införa någon form av begränsning beträffande vissa brottstyper såsom bedrägeri och vissa andra förmögenhetsbrott.

Utredningsarbetet bör enligt utskottets mening bedrivas skyndsamt, så att förslag om möjligt kan föreläggas 1975 års riksdag. I avvaktan på de resultat utredningen kan leda till lämnar utskottet utan erinran de riktlinjer för ersättning som förordas i statsverkspropositionen. Utskottet anser dock att den nedre gränsen för ersättning bör bestämmas till 200 kr. i stället för som föreslagits 400 kr.

Riksdagen har beslutat i enlighet med vad utskottet anfört (rskr 1974:42). Med anledning av riksdagens beslut förordar jag att sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om vidgad ersättning till brottsoffer. Utredningsarbetet bör i första hand ta sikte på att bygga ut möjligheterna till ersättning för

personskador. Uppenbarligen är de sociala skälen för ett statligt

engagemang särskilt starka på personskadeområdet.

Som utskottet har anfört finns det vissa skäl som talar för att man utvidgar

Ju:71 Skr 1975:4 128

ersättningssystemet till att avse även ersättning för sakskador. De sakkunniga bör därför pröva frågan om en sådan utvidgning. Beaktas bör dock att det på sakskadeområdet finns goda möjligheter för den enskilde att skaffa sig ett försäkringsskydd till rimliga kostnader. Hithörande försäkringsanordningar har också sedan länge en mycket vidsträckt utbredning, framför allt i form av obligatoriska moment i kombinerade försäkringar av typ hemförsäkring. De sakkunniga bör noga överväga vilka konsekvenser det kan ha från olika synpunkter, om staten tar på sig ansvar för sakskador.

När det gäller ren förmögenhetsskada, dvs. skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada, bör de sakkunniga utgå från att sådan skada inte till någon del bör inrymmas under ett statligt ersättningssystem.

I enlighet med vad som har uttalats såväl i statsverkspropositionen som i utskottets betänkande bör ersättningssystemet utformas på grundval av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Som en grundsats bör alltså gälla att den skadelidande skall försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Självfallet bör dock överkompensation undvikas. När det gäller personskador bör sålunda den statliga ersättningen vara subsidiär i förhållande till de socialförsäkringsförmåner som den skadelidande kan ha rätt till. Det kan också finnas skäl att låta förmåner från s. k. summaförsäkring (liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring) räknas av när ersättning bestäms. För den händelse rätt till statlig ersättning införs även på sakskadeområdet bör på motsvarande sätt utgångspunkten vara att hänsyn tas till ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av försäkring.

Av administrativa skäl bör ersättningen vid varje form av skada reduceras med ett visst självriskbelopp. Med anledning av vad utskottet anfört har 1971 års kungörelse nyligen ändrats så att det fr. o. m. den 1 juli 1974 gäller ett självriskbelopp om 200 kr. De sakkunniga bör utgå från att ett belopp av den storleksordningen bör gälla på personskadeområdet även i framtiden. Däremot kan det finnas skäl att ha en högre självrisk, om ersättning införs för sakskador.

Också när det gäller verkan av medvållande bör skadeståndsrättens principer vara vägledande vid fastställande av ersättning. Jag vill i det sammanhanget erinra om att skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V har lagt fram förslag till nya allmänna bestämmelser om verkan av medvållande. Förslaget innebär att skadestånd skall jämkas på grund av medvållande endast i vissa särskilt angivna situationer.

Även om utgångspunkten bör vara att allmänna regler om verkan av medvållande så långt möjligt skall tillämpas även på förevarande område, bör de sakkunniga beakta att omständigheterna ofta är särpräglade i de fall då skada uppkommer i samband med brott. Särskilt gäller detta när det är fråga om personskada. Det bör därför, som framhållits i årets statsverksproposition, finnas utrymme för en diskretionär prövning av ersättningsfrågan som medger mer vittgående inskränkningar i ersättningsrätten än som följer av allmänna medvållanderegler. Hänsyn bör sålunda kunna tas till den skadelidandes allmänna uppträdande i samband med skadehändelsen och särskilt till frågan om han själv har provocerat händelsen, om han har utsatt sig för särskilda risker genom det sätt på vilket han har gett sig i lag med gärningsmannen och liknande omständigheter.

När det gäller personskada bör ersättning liksom hittills utgå för alla typer av brottsskador, alltså inte enbart för skador genom våldsbrott e. d. Om ersättningsrätten vidgas till att omfatta även sakskada kan det emellertid

129 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:72

finnas skäl att, som utskottet har varit inne på, införa någon form av begränsning vid vissa brottstyper, t. ex. vid bedrägeri och andra förmögenhetsbrott. De sakkunniga bör särskilt överväga denna fråga.

Vid sidan av brottsskadeanslaget finns det f. n. ett särskilt anslag på socialdepartementets huvudtitel som avser ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fl. Från anslaget betalas ersättning för sakskador och, i viss utsträckning, förmögenhetsskador. Ersättning för personskador

förekommer sällan. Administrationen av rymlingsanslaget handhas i

princip av socialstyrelsen. Inom justitie- och socialdepartementen pågår f. n. en översyn av detta ersättningssystem, föranledd av en resolution av

Nordiska rådet den 21 februari 1968. .

Som utskottet har anfört talar vissa skäl för att man sammanför

rymlingsskadefrågorna och frågorna om ersättning till brottsoffer till en

gemensam administration under justitiedepartementet. Beaktas bör bl. a. att de skador som avses med rymlingsanslaget till övervägande del är

brottsskador. De sakkunniga bör fullfölja den pågående översynen av

rymlingsanslaget och förutsättningslöst pröva huruvida en sammanföring av de båda ersättningssystemen bör ske. Aven om en sammanföring kommer till stånd, kan det finnas skäl att i vissa avseenden ha en särreglering för de skador som nu omfattas av rymlingsanslaget. Som

utskottet har framhållit får administrativa förändringar inte leda till större återhållsamhet än f. n. när det gäller ersättning för dessa skador.

De sakkunniga bör också uppmärksamma frågan om vilket eller vilka organ som bör ha hand om ersättningsprövningen i de fall som nu har behandlats. Som har anförts såväl i statsverkspropositionen som i utskottsbetänkandet talar vissa skäl för att flytta prövningen i ärenden om ersättning till brottsoffer från Kungl. Maj:t till annan myndighet. De sakkunniga bör bl. a. överväga en ordning där ärendena handläggs av en

domstolsliknande nämnd eller någon redan befintlig myndighet. Jag vill i

detta sammanhanget nämna att jag avser att inom kort begära

bemyndigande att tillsätta en särskild utredning som skall göra en översyn av justitiekanslerns uppgifter, bl. a. när det gäller att i olika avseenden

företräda staten. Vid sina överväganden av vilket organ som bör handlägga ärenden om ersättning till brottsoffer bör de sakkunniga samråda med

nämnda utredning. ”

Jag vill slutligen understryka att de sakkunnigas arbete bör bedrivas skyndsamt. |

Utredningen har hållit ett sammanträde i oktober 1974. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

72. Utredningen (Ju 1974:19) om ändrad valkretsindelning och ökat inslag av personval vid val till riksdagen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 september 1974 för att utreda frågan om ändrad valkretsindelning och ökat inslag av personval vid val till riksdagen (se Post- och Inrikes tidn. den 9 november 1974):

Ordförande:

Åman, O. Valter, f.d. landshövding

9 Riksdagen 1975. I saml. Nr4

Ju:72 Skr 1975:4 130

Ledamöter:

Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen

Hammarbäck, E. Rune, organisationssekreterare

Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen

Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen

Olsson, E. Billy, förbundsordförande

Wachtmeister, Knut G. N., lantmästare, led. av riksdagen

Sekreterare:

Birgersson, Bengt Owe, föredragande i riksdagens konstitutionsutskott

(fr.o.m. den 15 november 1974)

Lokal: Riksdagens konstitutionsutskott, 100 12 Stockholm, tel. växel 14 20 20/12 33 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 6 september 1974):

I vårt land har vi sedan år 1909 tillämpat ett proportionellt valsystem vid riksdagsvalen. Mandaten i riksdagen har vid direkta riksdagsval fördelats mellan partierna i förhållande till deras röstetal. Före enkammarreformen 1968-1969 skedde valen i slutna valkretsar. Denna ordning innebar att mandatfördelningen mellan partierna skedde inom varje valkrets så att den avspeglade röstfördelningen där. Valen var sålunda proportionella i varje valkrets medan det inte fanns någon garanti för proportionalitet för hela landet.

Det valsystem som infördes i samband med enkammarreformen och som har tillämpats vid 1970 och 1973 års riksdagsval är i motsats till det tidigare tillämpade systemet i princip riksproportionellt. Av de nuvarande 350 mandaten i riksdagen är 310 s. k. fasta valkretsmandat och återstående 40 s. k. utjämningsmandat. De fasta valkretsmandaten är fördelade mellan valkretsarna efter en beräkning som utgår från förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje valkrets och antalet röstberättigade i hela landet. Fördelningen av de fasta valkretsmandaten mellan partierna sker på grund av valresultatet i varje valkrets. Utjämningsmandaten används för att jämna ut de avvikelser från riksproportionaliteten som uppstår vid fördelningen inom valkretsarna. I systemet finns en spärr mot alltför stark partisplittring. Endast parti som fått minst 4 26 av rösterna i hela landet får delta i mandatfördelningen. Härifrån görs dock det undantaget att parti som inte uppnått denna röstandel men som fått minst 12 22 av rösterna i en valkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten i den kretsen. I den nya regeringsformen har det riksproportionella systemet med den nu angivna utformningen behållits. Det valsystem som infördes år 1969 och som grundade sig på en överenskommelse mellan de fyra stora riksdagspartierna har ändrats endast på det sättet att mandattalet minskats från 350 till 349 och antalet utjämningsmandat fastställts till 39 i stället för 40.

I detriksproportionella valsystemet är valkretsarna visserligen inte slutna på samma sätt som tidigare. Systemet innebär emellertid att regionala och lokala intressen beaktas. Valen sker fortfarande valkretsvis och alla mandat — såväl de fasta valkretsmandaten som utjämningsmandaten — besätts med kandidater som har nominerats i valkretsarna.

I det tidigare slutna valkretssystemet hade valkretsindelningen stor

131 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:72

betydelse för mandatfördelningen. Med det valsystem som infördes i

samband med enkammarreformen har läget — förändrats. Mandatfördelningen mellan partierna avspeglar mycket nära partiernas röstetal i hela landet.

Valkretsindelningen har sålunda numera sitt intresse främst från andra synpunkter än dem som betingas av fördelningen av mandat mellan de partier som deltar i valen. Som jag nyss nämnde innebär valsystemet att

nomineringen av riksdagskandidater liksom tidigare sker valkretsvis. Inte minst som följd av detta blir de politiska partiernas regionala verksamhet nära knuten till valkretsarna. Valkretsarnas befolkningsmässiga och geografiska storlek blir av stor betydelse för utformningen av denna

verksamhet och för möjligheterna att skapa och vidmakthålla goda

förbindelser mellan väljarna och riksdagsledamöterna eller dem som

kandiderar vid riksdagsval.

För riksdagsvalen är landet enligt 2 kap. 1 § vallagen (1972:620) indelat i

28 valkretsar. Valkretsarna sammanfaller i regel med länen men också

andra områden kan utgöra valkretsar. Sålunda utgör Stockholms och Göteborgs kommuner och återstoden av Stockholms resp. Göteborgs och

Bohus län särskilda valkretsar. Vidare utgör Malmö, Helsingborgs,

Landskrona och Lunds kommuner särskild valkrets (fyrstadskretsen).

Älvsborgs län är delat i två valkretsar.

Den nuvarande valkretsindelningen tillkom i sina huvuddrag år 1921 och

har sedan dess inte varit föremål för någon allmän översyn. Valkretsarna

varierar, med den utformning de nu har, självfallet avsevärt i storlek. I

befolkningsmässigt hänseende illustreras detta genom fördelningen av de

fasta valkretsmandaten. Vid den senaste fördelningen av dem tilldelades sålunda den i befolkningshänseende minsta (Gotlands län) 2 och den största (Stockholms kommun) 29. Det kan nämnas att fördelningen av

utjämningsmandaten vid 1973 års val medförde att denna spännvidd blev än mer påtaglig med 2 riksdagsmandat besatta i Gotlands län och 36 i Stockholms kommun. Det förhållandet att valkretsindelningen trots

ändringar i befolkningsstrukturen och även i andra hänseenden, såsom i fråga om kommunindelningen, inte har blivit föremål för en allmän och

samlad översyn sedan år 1921 gör att den i många avseenden kan framstå

som mindre lämplig. Den har också i olika sammanhang gjorts till föremål för kritik.

I ett proportionellt valsystem blir valen framför allt ett val mellan partier

medan personvalsfrågorna inte får samma framträdande plats. Detta gäller i synnerhet om valen sker i stora valkretsar där många mandat står på spel.

Redan före enkammarreformen hade våra riksdagsval i hög grad en prägel av partival. Genom införandet av ett riksproportionellt system torde denna

prägel ha blivit än mera markant.

Aven om riksdagsvalen i hög grad har karaktären av partival ger gällande regler möjlighet för väljarna att direkt påverka personvalet. Reglerna

bygger på principen att det är ordningsföljden på valsedeln som bestämmer

rangordningen mellan kandidaterna. Proceduren för nominering inom

partierna av kandidater till valet är helt oreglerad. Med viss begränsning till

skydd mot missbruk kan väljarna vid valförrättningen fritt föra fram namn under en partibeteckning. Särgrupper inom ett parti kan alltså framträda med egna listor. Väljarna kan vidare stryka eller lägga till namn på de

valsedlar som partierna står bakom. Krav på officiell kandidatur föreligger med andra ord inte. Väljarnas möjligheter att på detta sätt påverka

personfrågan är emellertid i praktiken begränsade. I regel blir partiernas

Ju:72 Skr 1975:4 132

kandidatnominering utslagsgivande vid fördelningen inom partiet av de mandat partiet vunnit.

Det torde vara en allmänt omfattad åsikt att val till riksdagen också i fortsättningen bör ha karaktären av ett val mellan partier. Partierna är bärare av program för det politiska handlandet. Genom att ge sin anslutning till det ena eller det andra partiet kan väljaren påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning. Det är emellertid från demokratisk synpunkt ett viktigt önskemål att väljarna inom ramen för ett partival får ett direkt inflytande på vem som väljs. Det har hävdats att detta inflytande f. n. är alltför begränsat och att detta medverkat till att skapa ett avstånd mellan väljarna och deras företrädare. Mot denna bakgrund har frågan om en förstärkning av personmomentet i riksdagsvalen aktualiserats.

Frågan om en förstärkning av det personliga momentet i valet av riksdagsledamöter och den därmed sammanhängande frågan om en översyn av valkretsindelningen har tagits upp under det arbete på reformering av våra grundlagar som har pågått under de två senaste decennierna. Frågan om personmomentet i valet behandlades sålunda både av författningsutredningen och av grundiagberedningen. Författningsutredningens överväganden resulterade i riktlinjer för ett nytt valsystem. Dessa innebar att en del av riksdagens ledamöter skulle väljas genom personval i valkretsar och återstoden genom listval i regioner. Både valkretsvalen och regionvalen byggde på en proportionell valmetod men med olika mandatfördelningsnormer för de olika valen. Den föreslagna ordningen krävde officiell kandidatur, dvs. endast på visst sätt i förväg anmälda kandidater kunde komma i fråga vid valet. Flertalet av de remissinstanser som uttalade sig om utredningens personvalssystem ställde sig kritiska till detta.

Grundlagberedningen ägnade åtskillig uppmärksamhet åt frågan om man kunde göra det lättare för väljarna att vid själva valförrättningen träffa ett verkligt personval. En utgångspunkt för beredningen var därvid att den överenskommelse som låg till grund för det i samband med enkammarreformen införda valsystemet inte skulle frångås. I sitt slutbetänkandet (SOU 1972:15) med förslag till en total författningsreform framhöll beredningen (s. 87) att möjlighet inte funnits att göra de omfattande och tidsödande undersökningar som problemen krävde och att något förslag därför inte kunde läggas fram. Beredningen angav emellertid vissa krav som enligt beredningen borde ställas på metoder som kunde komma i fråga för att stärka väljarnas inflytande över riksdagens personsammansättning. Kraven innebar att små grupper inte skulle få styra personvalet på bekostnad av den stora mängden väljare som kanske helst överlåter valet av personer på partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter skulle inte heller få bli avgörande för personvalet. Proceduren borde vidare inte bli för komplicerad. Den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti borde enligt beredningen också behållas.

I grundlagberedningens uppdrag ingick att verkställa en översyn av valkretsindelningen. I samband med att beredningen i betänkandet (SOU 1967:26) lade fram = förslag till enkammarreformen och det riksproportionella valsystemet uttalade beredningen (s. 153-154) emellertid att detta system var sådant att det inte fanns anledning att ta upp frågan om ny valkretsindelning. Beredningen ansåg sålunda att de dåvarande andrakammarvalkretsarna t. v. kunde användas även för valen till enkammarriksdagen.

133 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:72

I prop. 1973:90 med förslag till bl. a. ny regeringsform uttalade jag (s. 162) att önskemålen om större möjligheter för medborgarna att vid riksdagsval påverka riksdagens personsammansättning och om starkare band mellan väljarna och deras företrädare borde beaktas på så sätt att särskilda sakkunniga tillkallades för att undersöka hur personmomentet vid valen kan stärkas. Jag framhöll vidare att också frågan om ändrad valkretsindelning borde kunna anförtros åt de sakkunniga.

Under sin behandling av den nämnda propositionen uttalade KU sin tillfredsställelse över att frågan om valkretsindelningen och personmomentet vid riksdagsval gjordes till föremål för särskild utredning (KU 1973:26 s. 23). KU framhöll att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete borde vara ett riksproportionellt system med spärrar mot småpartier. KU underströk också betydelsen av att de sakkunniga lämnades stor frihet vid fullgörandet av sitt uppdrag. KU:s uttalanden i dessa hänseenden godtogs av riksdagen.

Den utredning som jag förordade i prop. 1973:90 och som avsågs med uttalandena under riksdagsbehandlingen av denna bör nu tillsättas. Till den allmänna utgångspunkt för utredningsarbetet som KU har angett vill jag foga följande synpunkter.

Valet till riksdagen bör i fortsättningen liksom nu ha karaktären av ett val mellan partier. Utredningens uppgift blir att inom denna ram undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att öka väljarnas inflytande på vem som väljs.

Som framgår av vad jag uttalade i prop. 1973:90 (s. 162) bör de krav som grundlagberedningen har ansett böra ställas på metoder för ökat inslag av personval vara vägledande för utredningsarbetet. Sålunda bör det inte öppnas möjlighet för små grupper att styra personurvalet på bekostnad av de stora väljargrupperna, som kanske helst överlåter valet av personer till partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter får inte bli utslagsgivande för personvalet. Metoden får inte bli så komplicerad att den är svår att förstå för de röstande eller nämnvärt fördröjer fastställande av slutresultatet. Ett annat krav av beredningen som är värt stort beaktande är att den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas.

På i huvudsak två vägar kan man söka stärka medborgarnas inflytande över riksdagens personsammansättning, via kandidatnomineringen och via själva valhandlingen. Enligt min mening bör utredningen överväga endast den senare vägen. En formalisering av nomineringsförfarandet skulle nämligen kräva en statlig kontroll över förfarandet inom partierna och en sådan ordning skulle kunna vara menlig för partiernas verksamhet.

Vårt nuvarande valsystem tillkom så sent som vid den partiella författningsreformen 1968-1969 och har hittills tillämpats endast vid två riksdagsval. Någon kritik som bör föranleda en genomgripande omprövning av systemet har inte framförts. De sakkunniga bör utgå från att detta system i princip skall bibehållas. Deras uppgift blir sålunda att undersöka hur inslaget av personval kan ökas inom ramen för det gällande riksproportionella valsystemet. I överensstämmelse med vad jag nyss anförde bör undersökningen inriktas på en prövning av vilka förändringar i fråga om valsedelns utformning och förfarandet vid röstningen som kan vidtas i detta syfte. De sakkunniga bör vidare pröva om andra regler för mandatfördelningen inom partierna än de nuvarande kan öka personvalsinslaget. De sakkunniga bör också överväga om personmomentet i valet kan stärkas genom en annan valkretsindelning än den som nu gäller.

Ju:72 Skr 1975:4 134

Vid sitt arbete bör de sakkunniga studera olika former för personval, som förekommer i andra länder med proportionella valsystem, bl. a. Danmark och Finland, och överväga om de lösningar som har valts där kan vara av intresse för svenska förhållanden.

Vid översynen av valkretsindelningen bör de sakkunniga försöka åstadkomma valkretsar som är mer likformiga när det gäller folkmängd än f. n. Särskilt bör man undvika valkretsar med så stor folkmängd som våra större valkretsar nu har. Mindre valkretsar torde underlätta det regionala partiarbetet och främja kontakterna mellan väljarna och dem som skall väljas och kan därigenom vara ägnade att främja personmomentet i valet.

Även om utgångspunkten bör vara en viss likformighet i fråga om folkmängden i valkretsarna är det givet att olikheter måste accepteras. Lokala faktorer, såsom näringsgeografisk intressegemenskap, folktätheten i olika områden och andra förhållanden kan motivera avvikelser från vad som i regel bör eftersträvas. Principen bör vidare vara att varje valkrets skall bestå av ett geografiskt sammanhängande område. En annan riktpunkt bör vara att valkretsarnas gränser inte skall skära läns- eller kommungränser. Detta innebär bl. a. att en valkrets inte bör bestå av delar av olika län och att delar av samma kommun inte annat än undantagsvis skall föras till olika valkretsar.

Som jag har nämnt i det föregående bör utgångspunkten för utredningsarbetet vara att det nu gällande riksproportionella valsättet behålls utan några större ingrepp. Någon undersökning av förutsättningarna för att införa ett system som bygger på majoritetsval bör alltså inte nu komma i fråga. Emellertid har riksdagen åren 1969 och 1971 med anledning av väckta motioner hos Kungl. Maj:t anhållit (KU 1969:7 och 1971:56, rskr 1969:77 och 1971:269) att undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetoden skulle utföras på grundval av röstsiffrorna vid 1964 och 1968 års andrakammarval resp. 1970 års riksdagsval, att därvid särskilt skulle granskas vilken verkan på mandatfördelningen som skulle följa av genomförd borgerlig samling och att undersökningarna skulle publiceras i skriftserien Statens offentliga utredningar. Enligt min mening är det lämpligt att denna utredningsuppgift anförtros åt de sakkunniga. Undersökningen bör omfatta även 1973 års riksdagsval.

Utredningen bör ha parlamentarisk sammansättning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

73, Utredningen (Ju 1974:20) om justitiekanslerns uppgifter m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågan om justitiekanslerns arbetsuppgifter m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 november 1974):

Ordförande:

af Geijerstam, Sven O., landshövding

Ledamöter:

Fiskesjö, Bertil A. N., universitetslektor, led. av riksdagen Mossberg, K. Holger, led. av riksdagen

135 Kommittéer: Justitiedepartementet —Ju:73

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 11

oktober 1974): .

Enligt 27 8 i den ännu tillämpliga 1809 års regeringsform utser Konungen

till justitiekansler ”en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad'. Om justitiekanslerns (JK :s) uppgifter heter det

att han skall, såsom Konungens högste ombudsman, i första hand föra eller

låta föra Konungens talan i mål, som rör kronans rätt, samt på Konungens vägnar ha tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra

fel av domare och ämbetsmän. I den t år slutligt antagna nya regeringsformen förutsätts att det skall finnas en JK men beskrivs inte hans uppgifter. I 11 kap. 6 § slås sålunda

endast fast att JK lyder under regeringen.

Den beskrivning av JK:s uppgifter som ges i 27 § i den ännu gällande regeringsformen är inte uttömmande. I tryckfrihetsförordningen föreskrivs

sålunda bl. a. att JK är ensam åklagare i tryckfrihetsmål. Enligt radioansvarighetslagen (1966:756) är JK åklagare i mål enligt den lagen.

JK har även vissa uppgifter med anknytning till advokatväsendet. Bestämmelserna härom finns i 8 kap. rättegångsbalken. Enligt dessa har JK

viss skyldighet att öva tillsyn över advokatsamfundets medlemmar.

Genom tillkomsten av datalagen (1973:289) har JK fått ytterligare en

uppgift. Enligt 25 § denna lag äger JK nämligen anföra besvär över

datainspektionens beslut för att tillvarata allmänna intressen. Motsvarande

rätt föreligger enligt 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173) och 19 §

inkassolagen (1974:182).

Närmare bestämmelser om JK:s uppgifter och om myndighetens organisation finns i instruktionen (1965:629) för justitiekanslern.

JK:s uppgifter kan mot bakgrund av de nu översiktligt redovisade

bestämmelserna sammanföras i tre huvudgrupper, nämligen

- uppgiften att vara kronjurist, däri inbegripet uppgiften att vara kronans ombudsman

- uppgiften att öva tillsyn över ämbets- och tjänstemän - Övriga uppgifter.

Var och en av dessa grupper kommenteras något närmare i det följande.

Såsom kronjurist avger JK remissyttranden och andra juridiska utlåtanden till regeringen eller statsråd, ibland även till domstolar och andra myndigheter. De vanligaste ärendena i denna grupp är de som avser lagförslag.

JK:s uppgift att vara kronans ombudsman går ut på att tillvarata statens

intressen i civila rättegångar och vid uppgörelser utom rätta. Från uppgiften

att bevaka statens enskilda rätt bör i princip skiljas uppgiften att, vid förvaltningsmyndigheter eller domstolar, tillvarata offentligrättsliga

intressen, Numera utgör skadeståndsmålen den klart dominerande gruppen mål där JK för statens civila talan. Detta beror framför allt på de bestämmelser om de statliga myndigheternas skadereglering som infördes i samband med skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande den 1 juli 1972. Bestämmelserna är upptagna i kungörelsen (1972:416, senast ändrad 1974:517) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. De innebär att anspråk på ersättning för skada som grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut (s. k. beslutsskada) framställs

hos och prövas av JK, medan handläggningen av anspråk enligt

skadeståndslagen på annan grund är fördelad mellan JK och berörd central

förvaltningsmyndighet. Också anspråk på ersättning enligt den nyligen

Ju:73 Skr 1975:4 136

beslutade lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall prövas av JK. .

I fråga om JK :s uppgift i övrigt att företräda kronan vill jag peka på att han

enligt sin instruktion (3 §) skall föra eller låta föra statens talan endast om det inte ankommer på annan myndighet. Undantaget syftar på fall där

myndighet i instruktion eller annan ordning har ålagts att inför domstol föra

statens talan. Sådana bestämmelser är vanliga men är av skiftande innehåll. En särställning när det gäller behörighet att företräda staten intar kammarkollegiet. Enligt 2 och 3 §§ i kollegiets instruktion (1972:643) har kollegiet bl. a. till uppgift att i vissa ärenden bevaka statens rätt. Kollegiet är sålunda bl. a. bevakningsmyndighet enligt avskrivningskungörelsen

(1965:921) och företräder på grund därav staten i ett stort antal skiftande

ärenden av ekonomisk natur.

Om en myndighet inte själv får föra statens talan, kan den vända sig till

länsstyrelse, som då har att förordna ombud med uppgift att föra statens talan. Av en kungörelse den 16 maj 1827 framgår emellertid att frågan huruvida talan skall fullföljas avgörs av JK, som också skall förordna

ombud om motparten fullföljer talan.

Tillsynen över tjänstemännen har i många sammanhang betecknats som en mycket viktig uppgift för JK. Om denna uppgift heter det i JK:s instruktion att den skall omfatta "domare och andra som äro underkastade ämbetsansvar” och avse en kontroll av att de "efterleva lagar, författningar och instruktioner och i övrigt fullgör sina åligganden”.

Enligt instruktionen är riksdagens ombudsmän undantagna från JK:s tillsyn. När klagomål anförs hos JK eller han i annat fall får kännedom om något som synes påkalla åtgärd, skall han föranstalta om undersökning i

saken. De iakttagelser JK gör vid sin tillsyn kan givetvis leda till åtal, och JK

är själv under regeringen särskild åklagare i fråga om brott i tjänsten. Om JK finner ett brott vara av ringare beskaffenhet får han, enligt uttrycklig bestämmelse i instruktionen, i stället för att väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad som i övrigt har förekommit.

JK har hittills bedrivit tillsynen i allt väsentligt på samma sätt som

justitieombudsmännen (JO). Genom informella kontakter mellan dessa och

JK sker en viss samordning av den del av tillsynen som fullgörs genom

inspektionsverksamhet. Även i övrigt samordnar JK och JO delvis sin

verksamhet.

En upplysningskälla vid tillsynen över myndigheterna utgör de

ärendeförteckningar som många statliga myndigheter årligen skall avlämna till JK, 3 § allmänna verksstadgan (1965:600).

Bland IK:s övriga uppgifter intar uppgiften att övervaka tryckfriheten en

särställning både i fråga om innehåll och omfattning. Ärendena är visserligen inte talrika men i regel svårbedömda. Vidare kan nämnas den nyligen tillkomna uppgiften att granska datainspektionens beslut. I övrigt har ingen av JK:s speciella arbetsuppgifter någon större omfattning. Den redogörelse som har lämnats nu ger vid handen att JK f. n. har mycket olikartade uppgifter. Rådande ordning är inte resultatet av en samlad bedömning av hur arbetsuppgifterna bör avgränsas på ett ändamålsenligt sätt. I stället torde inte sällan historiska skäl och

svårigheterna att finna annan lämplig myndighet ha varit avgörande för att

uppgifterna har lagts på JK.

Det är inte bara så att flertalet av JK:s uppgifter saknar inbördes

samband. Mellan vissa av dem råder dessutom ett spänningsförhållande. I sin verksamhet för att tillvarata statens enskilda rätt kommer JK sålunda i

137 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:73

kontakt med domare och advokater, personer som samtidigt är

underkastade hans tillsyn. Detta förhållande är knappast tillfredsställande. Av större praktiskt intresse är att JK:s funktion att öva tillsyn över statliga

tjänstemän och att åtala dem för ämbetsbrott lätt kan komma i konflikt med hans ställning som statens ombudsman i mål om skadestånd på grund av

ämbetsbrott. För att lösa denna konflikt gjordes i samband med skadeståndslagens ikraftträdande den ändringen i åklagarinstruktionen (1964:739) att riksåklagaren tillades befogenhet att utan inskränkning föra

talan om ämbetsbrott (1972:417). Ändringen innebär alltså att både JK och

riksåklagaren är behöriga att föra talan om ämbetsbrott och att JK, så snart en konflikt med uppgiften att vara kronans ombudsman kan befaras,

överlämnar Ååtalsfrågan till riksåklagaren. Den valda lösningen går

emellertid inte fri från invändningar. Särskilt gäller att uppgifterna att öva

tillsyn och att åtala har sådant samband med varandra att en uppdelning på två händer kan medföra nackdelar.

I sammanhanget är av betydelse att frågan om den lämpliga organisationen av den statliga skaderegleringen — från i huvudsak andra utgångspunkter än den nyss nämnda — har diskuterats sedan lång tid tillbaka. Frågan aktualiserades senast i samband med tillkomsten av

skadeståndslagen. I propositionen (1972:5) med förslag till skadeståndslag uttalade jag (s. 383) att den nya lagstiftningen inte omedelbart påkallade

några vittgående anstalter i fråga om skaderegleringens organisation. Det var önskvärt att en framtida utredning kunde ske förutsättningslöst. Det var

också angeläget att man i utredningsarbetet kunde dra lärdom av någon tids

erfarenhet av den nya lagstiftningens tillämpning. Endast begränsade

organisatoriska förändringar borde därför vidtas i samband med

skadeståndslagens ikraftträdande.

Också ifall man ser till frågan om vem som över huvud taget — alltså även

i andra fall än vid skadeståndstvister — skall företräda staten i civila rättegångar och vid förhandlingar utom rätta, kan man finna orsak till kritik.

Nuvarande reglering är både oenhetlig och oklar. Någon systematisk

bearbetning av bestämmelser som ger andra myndigheter än JK befogenhet

att föra statens talan torde sålunda aldrig ha gjorts. Vidare kan nämnas att det är oklart i vad mån befogenhet av detta slag inskränker JK:s befogenhet som statens ombudsman. .

Av vad jag har sagt i det föregående framgår att olika faktorer var för sig

pekar på att det finns ett behov av att närmare överväga frågan om vem som

för framtiden — i skadeståndstvister och i andra sammanhang — skall bevaka statens enskilda rätt. Enligt min mening är frågan nu, bl. a. med tanke på att en tids erfarenhet av skadeståndslagens tillämpning föreligger, mogen för utredning.

En mera genomgripande förändring av JK:s ställning som ombud för staten aktualiserar helt naturligt överväganden angående de övriga

uppgifter som är knutna till ämbetet. Alldeles bortsett härifrån finns det emellertid anledning att fästa uppmärksamheten på uppgiften att öva tillsyn över ämbets- och tjänstemän. Jag syftar i främsta rummet på förhållandet

mellan JK:s och JO:s granskningsverksamhet.

Som jag redan har nämnt är den tillsyn som utövas av JK i stort sett identisk med den som fullgörs av riksdagens granskningsmyndighet, JO. JO:s tillsyn är emellertid, framför allt beroende på de större resurserna, av helt annan omfattning än JK:s. Justitiecombudsmännen är sålunda tre, vartill kommer att två ställföreträdare tidvis tjänstgör jämsides med de ordinarie

ombudsmännen. Antalet klagomål till JO från allmänheten överstiger vida

Ju:73 Skr 1975:4 138

antalet klagomål till JK. Hos JO anfördes t. ex. 3 219 klagomål under år 1973, medan motsvarande siffra för JK:s del var endast 378.

Det kan synas föga rationellt att två skilda statliga organ har i det väsentliga samma granskningsuppgifter. En sammanslagning av de båda ämbetena bör emellertid inte komma i fråga. Det torde sålunda vara oomtvistligt att regeringen måste ha tillgång till ett juridiskt expertorgan som kan tillhandagå med undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom = förvaltning och = rättskipning och beivra begångna fel. Tillsynsuppgiften bör därför ligga kvar hos JK. En nära till hands liggande tanke är emellertid att — med utgångspunkt i vardera institutionens statsrättsliga ställning — undersöka möjligheterna att få till stånd en mera systematisk samordning av JK:s tillsynsverksamhet med JO:s. Ändamålet skuile vara att utnyttja de båda ämbetenas samlade resurser på ett sätt som ger bästa möjliga utbyte med tanke på de syften som motiverar den rättsliga tillsynen av offentliga funktionärer.

De arbetsmässiga påfrestningarna på riksdagens ombudsmannaämbete har blivit allt större under senare år. Riksdagen har med anledning härav låtit tillkalla en utredning för att överväga frågor om JO:s uppgifter och arbetsformer om. -m., riksdagens JO-utredning (KU = 1972:19). Utredningsarbetet, pågår fortfarande. Jag anser därför att tidpunkten är lämplig att utreda också inriktningen av och formerna för JK:s framtida tillsynsverksamhet.

Sammanfattningsvis anser jag följaktligen att det finns anledning att dels överväga frågan om vem som i skilda sammanhang skall företräda staten vid tvister, dels göra en översyn av JK:s tillsynsverksamhet. Dessa båda frågor har sådant samband att de bör prövas i ett sammanhang. Prövningen bör emellertid inte begränsas till de angivna ämnena utan allmänt gälla vilka uppgifter som skall åvila JK och spörsmål som omedelbart sammanhänger härmed. Jag förordar alltså att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda de frågor som jag har nämnt nu. Jag skalli fortsättningen anlägga ytterligare en del synpunkter på de problem som de sakkunniga bör överväga.

Vad jag har anfört i det föregående talar enligt min mening för att JK i princip bör befrias från uppgiften som statens högste ombudsman. De sakkunniga bör emellertid vara oförhindrade att pröva en lösning som närmare anknyter till nuvarande ordning. Under alla omständigheter kan det visa sig lämpligt att JK på enstaka områden alltjämt får företräda staten. I denna del vill jag erinra om det arbete som på grundval av ämbetsansvarskommitténs betänkanden (SOU 1969:20 och 1972:1) Ämbetsansvaret bedrivs inom justitiedepartementet och som syftar till ett nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Kommittén har anlagt en privaträttslig syn på det offentliga anställningsförhållandet i dess helhet. Enligt förslaget avkriminaliseras mindre allvarliga förseelser i tjänsteutövningen. Icke straffbara förseelser kan leda till disciplinpåföljder. Avsättning och suspension avskaffas som brotts- och disciplinpåföljder. Både brott och ej kriminaliserad tjänsteförseelse kan emellertid medföra avsked. Beslut om avsked kan enligt kommittén prövas civilrättsligt av domstol, liksom tvist angående beslut om disciplinpåföljd. Statsmakternas kommande =: ställningstagande = i lagstiftningsärendet — angående ämbetsansvaret kan göra det påkallat att låta JK ha befogenhet att företräda det allmänna i tvist vid domstol med tjänsteman angående avsked eller disciplinpåföljd. Jag vill i sammanhanget erinra om att det enligt 12 kap. 8 § andra stycket i den nya regeringsformen ankommer på JK — eller JO — att föra talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten om avsked

139 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:73

eller avstängning från tjänsten och om skyldighet att undergå läkarundersökning. .

Jag förutsätter att befogenheten ått företräda staten liksom hittills i betydande utsträckning kommer att vara decentraliserad till skilda myndigheter. En central instans — under regeringen — har emellertid många fördelar. De sakkunniga bör — förutsatt att ombudsmannaskapet i det väsentliga frångår JK — undersöka möjligheten att anförtro centrala bevakningsfunktioner åt en redan befintlig myndighet, t. ex. kammarkollegiet. De sakkunniga bör överväga vilka resursmässiga konsekvenser som kan följa om dessa uppgifter flyttas över från JK till annan myndighet.

Jag vill erinra om att de sakkunnigas uppdrag inte avser frågan om vem som skall företräda riksdagen eller dess myndigheter.

Hittills har jag syftat på situationer där statens enskilda rätt berörs. Också frågorna om det allmännas möjligheter att anföra besvär över förvaltningsbeslut, som inte rör statens enskilda rätt, och om utsträckt tillämpning av kontradiktoriskt förfarande genom partsrepresentation för det allmänna 1 förvaltningsärenden kan, som jag i annat sammanhang (prop. 1971:30 s.

399) har uttalat, behöva undersökas särskilt. Denna uppgift bör emellertid i

princip falla utanför de sakkunnigas uppdrag. Detta hindrar givetvis inte att de sakkunniga på särskilda punkter tar ställning till frågan huruvida JK skall ta till vara vad som brukar kallas allmänna intressen, t. ex. i de tidigare omnämnda fallen enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen.

Vad härefter angår JK:s tillsynsuppgifter vill jag framhålla att den önskvärda samordningen med JO:s verksamhet inte bör åstadkommas på det sättet att JK fråntas behörighet att ingripa på visst område. Aven om en sådan lösning inte bör komma i fråga, står flera möjligheter öppna. Tänkbart är exempelvis att en annan inbördes fördelning sker av JK:s och JO:s inspekterande verksamhet. De sakkunniga bör samråda med riksdagens JOutredning i den mån denna inte har hunnit avsluta sitt arbete.

JK:s tillsynsverksamhet bör också framgent ha karaktär av rättskontroll och alltså — som saken uttrycks för JO:s del i den nya regeringsformen (12 kap. 6 §) — gälla "tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar”. Detta är emellertid inte liktydigt med att kontrollen skall inriktas på detaljföreskrifter. I stället bör den så långt möjligt koncentreras till väsentliga spörsmål. Vid granskning av rättspraxis på skilda områden bör t. ex. frågor om medborgarnas rättssäkerhet tillmätas särskild vikt. Med den angivna inriktningen av tillsynsverksamheten rimmar väl att ökad vikt läggs vid inspektioner. Utbytet av inspektionerna torde bli större om en viss förtur ges åt myndigheter som själva utövar inspektioner inom sitt verksamhetsområde och genom anvisningar och liknande styr underordnade myndigheters verksamhet samt åt myndigheter som =: saknar centralmyndighet med inspektionsrätt.

De sakkunniga bör vidare överväga om systemet med arbetsredogörelser från statliga myndigheter som ett underlag för JK:s tillsyn är ändamålsenligt och hur det i så fall bör utformas för att på bästa sätt fylla sin uppgift.

Av vad jag har sagt förut framgår att JK givetvis skall gå regeringen till handa med undersökningar av ifrågasatta missförhållanden inom rättskipning och förvaltning. Det är också en naturlig sak att anmälningar från en myndighet mot en annan handläggs av JK. Men allmänheten bör inte vara avskuren från rätt att klaga hos JK, låt vara att enskildas klagomål liksom hittills torde komma att spela en underordnad roll för JK:s del.

Ju:73 Skr 1975:4 140

Nuvarande skyldighet för JK att företa undersökning med anledning av inkomna klagomål synes emellertid onödigt långtgående och bör mjukas upp. JK bör i viss utsträckning kunna berättigas både att lämna klagomål utan åtgärd och att hänvisa klagomål till annan myndighet. JK:s möjligheter att agera mot tjänsteman som enligt JK har begått fel i tjänsten blir i viss mån beroende av ställningstagandet till ämbetsansvarskommitténs i det föregående berörda förslag till nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Liksom hittills har man emellertid att räkna med att JK kan låta bero vid erinran, rättelse, förklaring eller vad som annars har förekommit, när han finner att ett mindre allvarligt fel har begåtts. En reform av ansvarssystemet för offentliga funktionärer kan få konsekvenser också för kretsen av de personer som bör vara underkastade JK:s granskning. Det får lämpligen ankomma på de sakkunniga att med utgångspunkt i ett nytt sanktionssystem föreslå hur tillsynsområdet skall avgränsas. Skulle de sakkunniga finna anledning att ta upp frågan om JK:s uppgifter enligt — tryckfrihetsförordningen, bör de samråda med <massmedieutredningen.

74. Utredningen (Ju 1974:21) med uppdrag att utreda frågor om handelsbolag m. m.

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1974 för att utreda frågor om handelsbolag m. m.:

Ordförande: Stark, Hans O., f.d. justitieråd, ordförande i arbetsdomstolen

Ledamöter: Hammarberg, Sven O., ombudsman, led. av riksdagen Löfgren, N. Sigfrid J., disponent, led. av riksdagen

Direktiv (anförande av statsrådet Lidbom till statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974):

Vår lagstiftning innehåller regler om olika typer av företagsformer. Den vanligaste associationsformen inom svensk industri och handel är aktiebolaget. Kännetecknande för aktiebolaget är att delägarna, aktieägarna, inte svarar personligen för bolagets förbindelser. För att trygga borgenärers och anställdas intressen i sammanhanget ges regler om att aktiebolag skall ha ett aktiekapital som i princip är bundet i aktiebolaget. Aktiekapitalet utgör alltså ett slags garanti för borgenärsintressena. Rörelse kan också drivas utan personligt ansvar i form av ekonomisk förening. Aven beträffande ekonomiska föreningar gäller att medlemmarna skall tiliskjuta ett insatskapital. Från aktiebolaget skiljer sig den ekonomiska föreningen bl.a. därigenom att föreningen måste vara uppbyggd på kooperativ bas. Det förekommer också att stiftelser och ideella föreningar driver rörelse, och denna drivs då utan personligt betalningsansvar. Rörelse kan också drivas under personligt ansvar för rörelseidkarna. Rörelsen drivs då av enskild näringsidkare eller, om flera personer gått samman i ett företag, som handelsbolag eller enkelt bolag. Dagligen träffas

141 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:74

i vårt land bolagsavtal, dvs. avtal varigenom två eller flera personer förpliktar sig att verka för ett gemensamt ändamål utan att det är fråga om att bilda en förening eller stiftelse. Är det sålunda bildade bolaget inte ett aktiebolag eller någon annan speciell bolagstyp, t. ex. partrederi, blir bolaget att bedöma enligt lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag.

Skillnaden mellan handelsbolag och enkla bolag är att i handelsbolaget bolagsmännen avser att under gemensam firma driva rörelse som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1929:117). Avser bolagsavtalet annan verksamhet än bokföringspliktig rörelse eller innebär avtalet att bolagsmännen skall driva rörelse under skilda firmor föreligger ett enkelt bolag. Även bolag som driver annan verksamhet än bokföringspliktig rörelse kan bli handelsbolag, nämligen om bolaget införs i handelsregistret.

Det gemensamma ändamål som avses med ett handelsbolag eller enkelt bolag är typiskt sett att tillförsäkra bolagsmännen vinst t. ex. genom att driva rörelse. Men ett sådant bolag kan också ha ett ideellt syfte. Och även om bolaget bildas i förvärvssyfte kan verksamheten bedrivas så att någon bolagsvinst till fördelning mellan delägarna inte uppkommer. Ett enkelt bolag kan sålunda uppkomma genom att några personer slår sig samman för att åstadkomma billigare inköp, gemensam reklam etc. Till denna typ av bolagsändamål hör även det som föreligger i karteller och aktieägarkonsortier o.d. Det förekommer t. o. m. att handelsbolag bildas med det enda syftet att skapa förlust i driften så att förlusten skall kunna utnyttjas som underskottsavdrag vid bolagsmännens taxering.

Aven det sätt på vilket bolagsmännen skall verka för bolagsändamålet kan variera kraftigt. De kan tillskjuta pengar, insätta annan egendom eller prestera tjänster. De olika bolagsmännens prestationer behöver inte vara lika stora och inte heller av samma slag. Ett vanligt fall är att en bolagsman insätter sin personliga arbetskraft medan en annan tillskjuter rörelsekapital.

Lagen om handelsbolag och enkla bolag är mer än 75 år gammal och har undergått bara mindre ändringar under de senaste femtio åren. Redan denna omständighet medför att det finns skäl att nu närmare undersöka huruvida lagen tillgodoser de behov som framförallt de mindre företagen har i ett modernt samhälle som vårt. Som jag kommer att närmare utveckla i det följande finns det på flera punkter anledning att överväga ändringar i lagstiftningen. Härtill kommer att den år 1973 beslutade höjningen av minimibeloppet för aktiekapitalet i aktiebolag från 5 000 kr. till 50 000 kr. kan antas medföra att åtskilliga mindre företag, som i dag drivs i aktiebolags form, före utgången av år 1978 övergår till handelsbolagsformen eller till att driva rörelsen som enskild näringsidkare. Detta innebär bl. a., som nuvarande lagstiftning är utformad, att företagen i fråga inte längre blir skyldiga att avge den offentliga årsredovisning som krävs för aktiebolagens del. Detta förhållande är inte tillfredsställande. Jag förordar därför att sakkunniga tillkallas för att se över lagstiftningen om handelsbolag m. m.

Lagstiftningen om handelsbolag utgår från att bolagsmännen ensamma beslutar över sitt företag. Det finns inte några bestämmelser som tar sikte på det allmännas och de anställdas intressen i företaget. Lagen om handelsbolag och enkla bolag är i detta hänseende uppbyggd på samma sätt som annan associationsrättslig lagstiftning, t. ex. lagstiftningen om aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Utvecklingen mot en företagsdemokrati som innebär att de anställda garanteras insyn och inflytande på företagens verksamhet kan ske på olika sätt. Ett sätt är att ändra företagens struktur så att löntagarna får direkt

Ju:74 Skr 1975:4 142

inflytande på besluten, t. ex. genom representation i bolagsorganen. De åtgärder som hittills har vidtagits i detta syfte har skett genom speciell

lagstiftning vid sidan av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen.

Jag tänker därvid i första hand på lagen (1972:289) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Denna speciella lagstiftning har karaktären av försöksverksamhet. De mera definitiva former man kan komma att välja för ett löntagarinflytande i

företagen kan emellertid komma att påverkas, förutom av resultatet av

denna försöksverksamhet, också av den lagstiftning och de avtal på arbetsmarknaden som arbetsrättskommitténs arbete kommer att leda fram till.

Det är inte någon tvekan om att en mer genomgripande översyn av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen måste komma till stånd. Den bör äga rum så snart som möjligt. Men förutsättningen för en sådan översyn kommer knappast att vara för handen förrän huvudlinjerna beträffande de lämpliga formerna för löntagarinflytande klarnat. Det bör därför åtminsto-

ne t. v. inte ingå i uppdraget för denna utredning att lägga fram förslag om en

företagsdemokratisk reform speciellt för handelsbolagens del. Däremot bör de sakkunniga försöka utforma sina förslag så att de underlättar införandet av styrelserepresentation och annan löntagarmakt i främst de större handelsbolagen. Jag återkommer till saken i det följande.

Handelsbolagsformen är i första hand avsedd för mindre företag med ett

fåtal delägare. Lagstiftningen vilar på principen om avtalsfrihet. Bolagsmännen har i enlighet härmed mycket stor frihet att efter eget gottfinnande ordna sina inbördes relationer. Tredje mans intressen skyddas

genom huvudregeln att bolagsmännen är solidariskt ansvariga för bolagets

åtaganden. Handelsbolagsformen kan också användas för större företag med många delägare. Handelsbolaget konstrueras då vanligtvis som ett s. k.

kommanditbolag. Kommanditbolaget kan sägas utgöra ett slags mellanting mellan aktiebolag och de egentliga handelsbolagen. Delägarnas ansvar för ett kommanditbolags åtaganden kan begränsas till den insats delägaren gjort i bolaget. Sådana delägare kallas kommanditdelägare. En av bolagsmännen, den s. k. komplementären, måste dock under alla förhållanden vara obegränsat ansvarig för bolagets förbindelser. Något hinder mot att som komplementär utnyttja juridisk person finns inte. Genom att som komplementär utnyttja ett av kommanditdelägarna ägt aktiebolag kan således en begränsning av det totala personliga ansvaret ändå åstadkommas.

En utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att handelsbolaget även

i fortsättningen skall vara en för det mindre företaget lämpad företagsform. Ett omfattande och formaliserat regelsystem av den typ som finns för

aktiebolagens del bör därför inte komma i fråga när det gäller de egentliga

handelsbolagen där varje bolagsman är personligen ansvarig för bolagets förbindelser. När det är fråga om ett större företag med många delägare, med betydande omsättning eller stort antal anställda kan det emellertid ifrågasättas om den nuvarande uppläggningen av lagstiftningen är så lämplig. Framförallt hänsynen till de anställdas och fordringsägarnas intressen talar för att man för sådana företags del bör närmare utreda om det kan vara lämpligt att införa en ordning som innebär begränsningar av den nuvarande i princip oinskränkta avtalsfriheten. Jag kommer i det följande

att ge exempel på vilka åtgärder i det hänseendet som de sakkunniga bör överväga närmare.

143 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju :JA

Enligt gällande lag är handelsbolag i princip bokföringsskyldiga. Bokföringslagen innebär vidare att rörelseidkare i stor utsträckning är bokföringsskyldiga. I betänkandet (SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag föreslås att alla rörelseidkare skall bli bokföringsskyldiga. Betänkandet bereds f. n. inom justitiedepartementet och ett förslag till ny bokföringslag

torde komma att remitteras till lagrådet våren 1975. Bestämmelserna om bokföringsskyldighet reglerar inte frågan i vad mån

företagaren skall vara skyldig att lämna offentlig årsredovisning. Regler om

offentlig årsredovisning gäller endast för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta är enligt min mening en brist. Särskilt borgenärer och

anställda har ett befogat intresse av att få insyn i företagens förhållanden.

De sakkunniga bör därför utgå från att offentlig årsredovisning i princip skall förekomma även i andra företagsformer än aktiebolag och ekonomiska

föreningar, t. ex. handelsbolag, enskild näringsidkare eller stiftelse, under förutsättning att företaget i fråga är bokföringspliktigt. De sakkunniga bör dock överväga om det av organisatoriska skäl är nödvändigt att lämna de

minsta företagen utanför skyldigheten att avge offentlig årsredovisning. I ett till lagrådet den 23 augusti detta år remitterat förslag till ny

aktiebolagslag föreslås i viss utsträckning skilda regler för större och mindre bolag beträffande omfattningen av redovisningsplikten. Det finns enligt min mening knappast något skäl att låta redovisningspliktens omfattning vara beroende av vilken företagsform som väljs. Ett företag av viss storlek bör alltså i princip vara skyldigt att lämna offentlig redovisning i samma omfattning och i samma hänseenden som gäller beträffande ett företag av motsvarande storlek som drivs i form av aktiebolag.

Det till lagrådet remitterade förslaget till aktiebolagslag innehåller regler om koncerner. Detta förslags koncernregler gäller emellertid endast

koncerner där moderföretaget är ett aktiebolag som omfattas av aktie-

bolagslagen. Det förekommer att koncernbildningar byggts upp så att moderföretaget är ett handelsbolag. Även för sådana företagsgrupper finns behov av koncernregler. Jag tänker särskilt på bestämmelser om koncernredovisning. De sakkunniga bör lägga fram förslag til koncernregler för handelsbolag och därvid fästa särskild uppmärksamhet

vid problemet hur reglerna om koncernredovisning skall utformas. I

betydande utsträckning torde därvidlag koncernredovisningsreglerna i förslaget till aktiebolagslag kunna tjäna som förebild.

En koncernbildning kan vara uppbyggd så att moderföretaget är en Juridisk person av annat slag än aktiebolag eller handelsbolag. I den mån moderföretaget driver rörelse och till följd därav är bokföringspliktigt synes det finnas skäl för att åtminstone koncernredovisningsregler bör gälla för

företagsgruppen i fråga. Detsamma kan sägas när det är fråga om företag —

exempelvis aktiebolag — som utan att vara avhängiga av varandra står under gemensam ledning. Detta fall föreligger t. ex. när en person har

aktiemajoriteten i flera aktiebolag och leder dem enhetligt. Det får ankomma på de sakkunniga att närmare bedöma i vilken utsträckning koncernregler bör gälla för företagsgrupperingar av det slag jag nu berört.

Inom justitiedepartementet har inletts arbete med en översyn av lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. De sakkunniga bör därför inte gå in på frågan om behovet av koncernregler i lagen om ekonomiska föreningar.

I detta sammanhang vill jag också beröra frågan om handelsbolag bör åläggas att ha revisor. Gällande lag innehåller inte några bestämmelser härom. Bestämmelser om skyldighet att avge årsredovisning blir emellertid knappast tillräckligt effektiva om årsredovisningen inte granskas av

Ju:74 Skr 1975:4 144

revisor. De sakkunniga bör därför utgå från att det skall finnas revisor i handelsbolag och att denne skall avge en för alla tillgänglig revisionsberättelse. Det är emellertid möjligt att den nu angivna principen av praktiska skäl inte kan genomföras fullt ut. Tillgången på utbildade

revisorer är nämligen begränsad. När det gäller de större handelsbolagen bör i likhet med vad som föreslås i det remitterade förslaget till ny aktibolagslag revisorn vara kvalificerad, dvs. auktoriserad eller godkänd. Det framlagda förslaget till ny aktiebolagslag innebär emellertid att de kvalificerade revisorernas tjänster tas i anspråk i större utsträckning än vad

som hittills varit fallet. De sakkunniga måste därför överväga i vilken

utsträckning tillgängliga resurser tillåter att krav omgående ställs på att de

större - handelsbolagen = anlitar = kvalificerad revisor. = Särskilda

övergångsregler kan visa sig behövliga.

Behov av regler om revisor föreligger även i fråga om bokföringspliktiga

företag av typen enskild näringsidkare och stiftelse. De sakkunniga bör

undersöka även den frågan med beaktande av vad som nyss anfördes i fråga

om handelsbolagen.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som har betydelse när det är fråga om större företag som drivs i form av handelsbolag, främst då kommanditbolag med ett flertal delägare. Min framställning tar också sikte på handelsbolag som kan sägas vara stora från den synpunkten att de har en

betydande omsättning eller många anställda.

Genom att kommanditdelägarnas ansvar kan begränsas, är det möjligt att använda kommanditbolaget när ett större antal personer vill delta i ett företag utan att bära personligt ansvar för skulderna. Det är sannolikt att det

finns ett praktiskt behov av att behålla denna speciella bolagsform.

Hänsynen till borgenärernas och de anställdas intressen synes emellertid kräva att vissa begränsningar härvidlag ställs upp. Kommanditbolagets kreditvärdighet är ju i första hand beroende av hur många av bolagsmännen

— och givetvis vilka - som är obegränsat ansvariga för bolagets åtaganden.

Kreditvärdigheten påverkas också av storleken på de insatser som kommanditdelägarna gjort. Det kan därför anföras skäl för att man bör ställa upp

vissa minimigränser för de insatser som görs av kommanditdelägare. Det får

ankomma på de sakkunniga att närmare överväga vilka begränsningar i den nuvarande avtalsfriheten som härvidlag lämpligen bör göras.

I gällande lag förutsätts att bolagsmännen gör insatser i bolaget. Det kan

vara fråga om insatser i form av pengar eller insats i form av annan egendom. Eftersom bolagsmännen har frihet att genom avtal ordna sina inbör-

des förhållanden står det emellertid bolagsmännen fritt att bestämma att

även en annan prestation, t. ex. arbete i bolaget, skall betraktas som insats och uppskattas till visst belopp. Principen om avtalsfriheten leder vidare till att bolagsmännen senare under bolagets bestånd kan komma överens om ändringar i det ursprungliga bolagsavtalet och därmed påverka storleken av

bolagsmännens insatser. Det finns alltså inte något hinder för bolagsmännen att komma överens om att en eller några av dem skall kunna ta tillbaka en del av sin insats i bolaget. Bolagsmännen har också möjlighet att efter gottfinnande fördela bolagets årsresultat mellan sig varigenom bolagsmännens andelar kan komma att variera kraftigt från tid till annan.

Detta system kontrasterar skarpt mot de regler som gäller för aktiebolag. De aktiebolagsrättsliga bestämmelserna om det bundna kapitalet innebär nämligen att aktieägarna i princip inte kan förfoga över sina insatser i

bolaget annat än i samband med likvidation av bolaget. Aktiekapitalet kan sålunda inte delas ut som vinst till delägarna och aktier kan i princip inte

145 Kommittéer: Justitiedepartementet Ju:74

inlösas av bolaget genom utbetalning till aktieägarna.

Enligt min mening är det påkallat med fastare regler för de större handeisbolagens del när det gäller bolagsmännens insatser och deras möjligheter att förfoga över dessa insatser. Utgångspunkten synes mig böra vara den att varje bolagsman gör en insats i bolaget och att denna insats skall fullgöras genom tillskjutande av pengar eller annan egendom. De sakkunniga bör vidare undersöka om det är lämpligt att begränsa bolagsmännens nuvarande möjligheter att fritt fördela årsresultatet mellan bolagsmännen. Bl. a. bör beaktas att denna möjlighet har visat sig kunna utnyttjas I skatteflyktssyfte. Vidare bör de sakkunniga överväga om man skallefterbilda reglerna rörande det bundna kapitalet i aktiebolag även så till vida att bolagsmännens rätt att ta ut medel ur bolaget begränsas. Denna fråga måste emellertid ses mot bakgrund av huvudregeln att bolagsmännen är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. Föreligger sådan personlig ansvarighet är behovet av regler rörande bundet kapital kanske inte så stort. Saken ligger däremot annorlunda till beträffande kommanditdelägare där ju det personliga ansvaret är begränsat.

Skulle de sakkunniga komma till den slutsatsen att det finns behov av regler rörande bundet kapital i handelsbolag bör dock regelsystemet göras enklare än det som gäller för aktiebolagens del. Jag vill i detta sammanhang också peka på den möjligheten att man avstår från att föreslå regler om skydd för bundet kapital men i stället ålägger handelsbolagen att offentligt, exempelvis i årsredovisningen, ange hur stora insatserna är och i vad mån insatskapital betalats tillbaka till vederbörande bolagsman.

En särskild fråga är i vad mån bolagsmännen i större handelsbolag skall ha rätt att ta lån från bolaget. Genom ändringar i aktiebolagslagen, som beslöts år 1973, har införts ett principiellt förbud för aktiebolagen att lämna penninglån till sina aktieägare. Förbudet ingår som ett led i de regler som avser att skydda det bundna kapitalet. När det gäller handelsbolag kan denna synpunkt få betydelse för den händelse de sakkunniga stannar för att föreslå regler om bundet kapital. Det andra skälet som ligger bakom låneförbudet i aktiebolagslagen, nämligen intresset av att kunna förhindra skatteflykt, har giltighet även för handelsbolagens del. De sakkunniga bör därför undersöka om det finns skäl att uppställa regler om låneförbud för de större handelsbolagens del i huvudsak motsvarande dem som gäller beträffande aktiebolagen.

För aktiebolagen gäller vissa regler om styrelse och verkställande direktör. Sådana regler saknas för handelsbolagens del. Bolagsmännen kan emellertid i bolagsavtalet ta in bestämmelser om att exempelvis en verkställande direktör skall utses. De sakkunniga bör undersöka om det finns anledning att i lag ge regler om att styrelse och verkställande direktör skall utses i de större handelsbolagen. Jag vill peka på att en sådan ordning skulle göra det möjligt att tillämpa lagen (1972:829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar även på handelsbolagen.

De sakkunniga bör var oförhindrade att ta upp även andra frågor rörande handelsbolag och enkla bolag är dem jag nu har angivit. Kontakt bör hållas med motsvarande kommittéer som har tillsatts eller kan komma att tillsättas i de andra nordiska länderna.

Jag övergår härefter att behandla frågan i vad mån det behövs en särskild ny bolagsform för mindre företag.

Det är i andra länder vanligt att det vid sidan av aktiebolagen finns en särskild bolagsform, vari ekonomisk verksamhet kan drivas utan personlig

I0 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Ju:74 Skr 1975:4 146

ansvarighet för deltagarna. Bolagsformen är anpassad för företag med ett mindre antal delägare. Kravet på insatskapital ställs lägre än beträffande det

egentliga aktiebolaget. I tysk rätt benämnes denna bolagstyp Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) och i fransk rätt Société å responsabilité

limitée (SARL). Motsvarande bolagsformer finns också i de övriga ursprungliga EG-staterna. I Danmark har nyligen införts lagstiftning om en bolagsform av GmbH-typ som man kallat anpartsselskab (ApS).

Riksdagen har nyligen hemställt om skyndsam utredning angående införande av en särskild bolagsform för mindre företag (LU 1974:19, rskr 1974:238). De sakkunniga bör överväga även denna fråga.

De sakkunnigas årbete bör på denna punkt bedrivas förutsättningslöst.

De sakkunniga bör pröva om det mot bakgrund av de ändringar beträffande handelsbolagstiftningen som kan bli aktuella är av behovet påkallat med en särskild ny företagsform för de mindre företagen. Ett sådant behov skulle troligen närmast avse en kombination av det minoritetsskydd som gäller enligt handelsbolagslagen med frihet från personligt ansvar. En sådan frihet

förutsätter dock ett bundet bolagskapital av betryggande storlek. Skulle

utredningen komma till att det finns behov av en sådan företagsform, torde

den nya danska lagstiftningen i varje fall i vissa hänseenden kunna tjäna som förebild för hur lagstiftningen i så fall bör läggas upp. De sakkunniga bör i denna del också i vederbörlig mån beakta de olika synpunkter och

uppslag som fördes fram under riksdagsbehandlingen i våras. Jag vill dock

i det sammanhanget framhålla att de sakkunniga inte i sitt arbete skall gå in

på frågor om olika skatteregler för skilda företagsformer. Frågan om neutralitet i det hänseendet behandlas av företagsskatteberedningen.

Däremot bör de sakkunniga samråda med företagsskatteberedningen.

Skulle de sakkunniga stanna för att det finns behov av en särskild företagsform för de mindre företagen, uppkommer frågan om eventuella

följdändringar i aktiebolagslagen. I länder där företagsformer av GmbH-typ förekommer ställs i allmänhet kravet på minimibeloppet för aktiekapitalet

högre än vad fallet är hos oss. Minimibeloppet för aktiekapitalet i tyskt

aktiebolag uppgår till 100 000 DM. Enligt den nya danska lagen är minimibeloppet för aktiekapitalet i aktiebolag 100000 danska kronor. Införs en

särskild företagsform av GmbH-typ hos oss finns det enligt min mening goda skäl att överväga en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet så att

aktiebolagsformen verkligen förbehålls de större och medelstora företagen. De sakkunniga bör ägna särskild uppmärksamhet åt de övergångsproblem

som kan uppkomma med anledning av de sakkunnigas förslag.

Utgångspunkten måste vara att den nya lagstiftningen åtminstone efter en viss tid skall komma att slå igenom även för företag som bildas före den nya

lagstiftningens ikraftträdande. Det är nämligen enligt min mening inte i

praktiken hållbart att efter en reform av lagstiftningen om handelsbolag

behålla handelsbolag som bildats enligt äldre rätt med dess mera

ofullständiga reglering. Lika litet kan man tänka sig att efter en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet tillåta att äldre aktiebolag fortlever

obegränsad tid utan att höja sitt aktiekapital till den nya minimigränsen.

De sakkunniga bör arbeta med sikte på att utredningsarbetet skall kunna

leda till lagstiftning i god tid före utgången av år 1978. De sakkunniga bör

vara oförhindrade att lägga fram delförslag.

147 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:1

Utrikesdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommitté avslutat sin verksamhet

under år 1974:1

1. Nationalkommittén (UD 1972:01) för Förenta Nationernas befolkningskonferens

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1972 för att förbereda det svenska deltagandet i FN:s befolkningskonferens 1974, vars dagordning omfattar bl. a. befolkningsutvecklingen och dess förhållande till

nationella — utvecklingsansträngningar, medlemsländernas nationella befolkningspolitik samt en internationell befolkningsstrategi och därav aktualiserade åtgärder:

Ordförande:

Thorsson, Inga M., statssekreterare, led. av riksdagen

Ledamöter: Adler-Karlsson, Gunnar, jur. dr Andersson, Karin E., förbundssekreterare, led. av riksdagen Bergqvist, Jan G., pol. mag., led. av riksdagen Engström, Arne V., professor Hyrenius, Hannes, professor Michanek, Ernst N., generaldirektör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör Rexed, Bror A., generaldirektör

Sohlman, Staffan, departementsråd

Sundberg, Ingrid E., fil. kand., led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen Åström, Lars-Åke E., generaldirektör

Experter: Borell, Ulf, professor Himmelstrand, J. Ulf I., professor Holmberg, Ingvar, fil. dr Hägerstrand, S. Torsten E., professor Ingelstam, Lars E., professor Karlqvist, Anders, tekn. lic. Levi, Lennart, docent Liljeström, Marita, unversitetslektor

UD:1 Skr 1975:4 148

Ohlin, Göran, professor Stenram, Håkan Chr. M., fil. mag. (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Sekreterare:

Wahren, Carl E. T., byråchef

Bitr. sekreterare:

Jonsson, Lars O., kanslisekreterare

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel

763 10 00 (bitr. sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Fyra specialstudier har publicerats som Sveriges

vetenskapliga bidrag inför FN:s befolkningskonferens i Bukarest i augusti

1974.

Kommittén har den 20 december 1974 avgett slutrapport (Ds UD 1974:1). Uppdraget är därmed slutfört.

2. Delegationen (UD 1972:02) för utveckling av folkrättens regler om

humanitet i krig

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juli 1972 för att utveckla folkrättens regler om humanitet i krig:

Ordförande:

Lidbom, Carl G., statsråd, led. av riksdagen

Vice ordförande:

Blix, Hans M., utrikesråd (fr.o.m. den 25 april 1974)

Sakkunniga:

Blix, Hans M., utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974)

Blom, K. A. Birgitta, departementsråd (fr.o.m. den 13 juni 1974)

Hellström, Mats J., fil. kand., led. av riksdagen

Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef (fr.o.m. den 25 april 1974)

Tammelin, Lars, docent Thunborg, Anders I., statssekreterare

Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen Wulff, Torgil H., kommendör Åström, C. Sverker, kabinettssekreterare

Experter:

Heyman, Ove F., kansliråd (fr.o.m. den 25 april 1974)

Hjertonsson, Karin, jur. dr (t.o.m. den 25 april 1974) Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (fr.o.m. den 25 april 1974)

149 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:3

Nordenson, Ulf K., justitieråd (t.o.m. den 25 april 1974)

Prawitz, Jan, laborator

Rosenblad, Esbjörn C. A., departementssekreterare (fr.o.m. den 25 april

1974)

Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef (t.o.m. den 25 april 1974)

Huvudsekreterare:

Edelstam, E. Axel, utrikesråd (t.o.m. den 25 april 1974)

Sekreterare:

Hjertonsson, Karin, jur. dr (fr.o.m. den 25 april 1974)

Bitr. sekreterare: Karlsson, Bror A. S., hovrättsassessor (t.o.m. den 25 april 1974) Rosenblad, Esbjörn C. A., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974)

Skala, Björn I., departementssekreterare (t.o.m. den 25 april 1974)

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1973 års riksdagsberättelse UD 5.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av delegationens arbete. Därutöver har fem sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp för frågan om

förbud mot vissa vapen. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Sakkunniga (UD 1972:03) med uppdrag att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med uländerna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1972 för att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med uländerna: Ordförande:

Nilsson, H. Torsten L., förutvarande utrikesminister, led. av riksdagen

Ledamöter:

Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen Korpås, B. G. Sture, folkhögskolerektor, led. av riksdagen Lewén-Eliasson, Anna Lisa, fru, led. av riksdagen

Måbrink, Bertil U., ombudsman, led. av riksdagen Nilsson, Anna-Lisa, fru, led. av riksdagen

UD:3 Skr 1975:4 150

Petersson, Per M., hemmansägare, led. av riksdagen Wirmark, B. David I., fil. kand., f.d. led. av riksdagen

Expert:

Croner, Ulla-Britt, jur. kand. (fr.o.m. den 1 februari 1974) Sekreterare:

Anell, Lars E. R., departementsråd

Bitr. sekreterare: Odén, C. Bertil, avdelningsdirektör Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse UD 3.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit

fjorton sammanträden och företagit en studieresa.

De sakkunniga beräknar lämna sitt huvudbetänkande under år 1975.

4. Utredningen (UD 1974:01) rörande utrikesdepartementets organisation

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att

utreda utrikesdepartementets organisation:

Utredningsman:

Kellberg, Love G.-A., utrikesråd

Experter:

Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Bruno, Gösta F., överdirektör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Johansson, Bengt A. W., departementsråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Palme, Thomas O. V., departementssekreterare (fr.o.m. den 15 augusti

1974)

Rosqvist, Nils O., arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ryding, Göran P. G., ambassadör (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Ström, Per L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Sekreterare:

Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd

Eokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel

763 10 00 (sekreteraren)

[51 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:4

Direktiv (anförande av ministern för utrikes ärendena Andersson till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

En genomgripande översyn av utrikesförvaltningen företogs senast i början av 1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden (SOU 1963:3) Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU 1963:4) Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa utredningar, som föranleddes av behovet av att anpassa utrikesförvaltningen till kontinuerligt växande och skiftande arbetsuppgifter, ledde fram till viktiga förändringar i utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess resurser (prop. 1963:75 m. m.). Vidar har tidigare en intern utredning i utrikesdepartementet behandlat utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik och utbildningsverksamhet. Utredningen, UD 70, inspirerades av och bedrevs i nära samarbete med personalen.

Under det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har Sveriges internationella förbindelser intensifierats och byggts ut. Denna utveckling har ställt ökade krav på utrikesförvaltningen. Antalet ambassader och delegationer har vuxit. Allt större del av personalen har måst avdelas för multilateralt förhandlingsarbete, bl. a. inom FN-organens ram. Efterfrågan på Sverigeinformation i utlandet och information om svenska utrikespolitiska förhållanden har ökat och det har blivit nödvändigt att skärpa bevakningen av olika specialområden såsom forskning och miljövård.

För att möta bl. a. dessa krav har successivt personalförstärkningar skett och organisatoriska förändringar vidtagits. En informationsbyrå och en byrå för bl. a. nedrustnings,atom-, rymd- och miljövårdsfrågor har tillskapats. Den förhandlingsgrupp och det rapportsekretariat som inrättades vid 1963 års översyn har numera sammanslagits till en förhandlings- och utredningsgrupp. En avdelning för internationellt utvecklingsarbete har upprättats och sedan förra året underställts ett särskilt statsråd. Utrikesdepartementets handelsavdelning, som i vad gäller handelspolitiska frågor sedan 1967 lyder under handelsministern, och handelsdepartementets utrikeshandelsenheter har integrerats.

Erfarenheten visar att de här redovisade åtgärderna i det stora hela var ändamålsenliga. Genom vårt växande internationella engagemang har emellertid behovet av långsiktig planering, utredningar och analyser ökat. Vidare föreligger önskemål från riksdagens och allmänhetens sida om ökad information — rörande internationella förhållanden och «svenska utrikespolitiska ställningstaganden.

Jag vill här också peka på det speciella förhållandet som ligger i att utrikesdepartementet i större utsträckning än andra statsdepartement vid sidan av sina uppgifter som beredningsorgan för Kungl. Maj:t fullgör uppgifter som sammanhänger med utlandsmyndigheternas administration och servicefunktioner. Jag syftar härvid på vissa grupper av ärenden särskilt inom administrativa avdelningen och rättsavdelningen men även inom vissa andra avdelningar.

Det är mot denna allmänna bakgrund som jag anser tiden mogen att göra en förnyad översyn av utrikesdepartementets organisation. Jag föreslår därför att en särskild utredningsman tillkallas för att göra denna översyn. Uppdraget skall dock inte avse departementets handels- och biståndsavdelningar. Frågor rörande en ändring av kompetensfördelningen mellan berörda statsråd bör av naturliga skäl också ligga utanför utredningsuppdraget.

UD:4 Skr 1975:4 152

Utredningsmannens översyn bör utmynna i ett förslag till organisationsplan som tar hänsyn till den tidigare antydda utvecklingen och som beaktar behovet av en smidig organisatorisk struktur. Utredningsmannen bör härvid belysa organisationens utformning vid alternativa resursnivåer, varav en innebär en omorganisation inom ramen för nu befintliga resurser.

Jag vill erinra om att 1965 års departementsutredning behandlade en rad för statsdepartementen gemensamma frågor avseende organisation och arbetsformer. Utredningen föreslog bl. a. att normalorganisationen för statsdepartement skall bestå av arbetsenheter, som inom lämpligt avgränsade sakområden svarar för såväl planering och riktlinjer som handläggning av löpande ärenden. Utrikesdepartementet omfattades inte av denna utredning. Det synes nu angeläget pröva möjligheterna att anpassa utrikesdepartementets organisation till den som gäller för övriga statsdepartement. Det kan nämnas att enhetssystem redan införts på departementets handels- och biståndsavdelningar.

Utredningen bör särskilt uppmärksamma det av mig tidigare berörda behovet av planering och pröva olika organisatoriska lösningar för att tillgodose detta behov.

Jag finner det angeläget att utredningen också «kartlägger förutsättningarna att organisatoriskt skilja de ärenden som departementet handlägger som beredningsorgan åt Kungl. Maj:t och dess befattning med administrativa frågor och serviceärenden. Därvid bör särskilt belysas vilka återverkningar en sådan uppdelning får på förhållandet mellan beskickningarna å ena sidan och hemmaförvaltningen å den andra sidan.

Jag finner det angeläget att utredningsmannen under utredningsarbetet håller nära kontakt med de berörda personalorganisationerna.

Jag vill till sist nämna att jag samtidigt härmed har för avsikt att inom kort lägga fram förslag om att en kommitté med representanter för riksdagen tillkallas med uppdrag att studera och komma med förslag rörande UDpersonalens rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden. Under utredningsarbetet bör samråd äga rum med denna utredning.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Utredningens betänkande bör föreligga i början av 1975.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit fyra sammanträden med experterna. Därutöver har samråd skett med all berörd personal inom utrikesdepartementet.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

5. Utredningen (UD 1974:02) rörande rekrytering, utbildning och

tjänstgöringsförhållanden inom utrikesförvaltningen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 för att utreda frågor rörande rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden inom utrikesförvaltningen:

Ordförande:

Geijer, K. Arne, f.d. ordförande i LO, led. av riksdagen

153 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:5

Sakkunniga: Håvik, I. Doris H., assistent, led. av riksdagen Ingemarsson, J. Svante, departementsråd Korpås, B. G. Sture, folkhögskolerektor, led. av riksdagen Ullsten, S. K. Ola, socionom, led. av riksdagen

Experter:

Berg, Bertil G., expeditionsförman (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Bergkvist, Arne B. S., kanslisekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Mårtensson, Jan P. G., kansliråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Nerman, Rigel B., kontorist (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Rosqvist, Nils O., arkivarie (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Ryding, Göran P. G., ambassadör (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ström, Per L., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 augusti 1974) Ternström, Olov A., bitr. utrikesråd (fr.o.m. den 15 augusti 1974)

Sekreterare:

Dinkelspiel, Ulf A. R., kansliråd

Lokal: Utrikesdepartementet, Box 161 21, 103 23 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av ministern för utrikes ärendena Andersson till

statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

En genomgripande översyn av utrikesförvaltningen företogs senast i

början av 1960-talet. Resultatet härav redovisades i två betänkanden (SOU

1963:3) Utrikesdepartementets organisation och personalbehov och (SOU

1963:4) Adminstrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Dessa

utredningar, som föranleddes av behovet av att anpassa utrikesförvaltningen till kontinuerligt växande och skiftande arbetsuppgifter,

ledde fram till viktiga förändringar i utrikesförvaltningens organisation och en förstärkning av dess resurser (prop. 1963:75 m. m.).

Under det årtionde som gått sedan 1963 års översyn har Sveriges

internationella förbindelser intensifierats och byggts ut. Ett antal nya ambassader och delegationer har upprättats. Bevakningen av olika specialområden har skärpts. En allt större del av personalen har avdelats för multilateralt förhandlingsarbete och ökade satsningar har gjorts för att informera om Sverige i utlandet och för att öka kännedomen om svenska utrikespolitiska förhållanden. Utrikesförvaltningen sysselsätter idag över 1500 personer. Därav arbetar drygt 500 inom utrikesdepartementet medan övriga är fördelade på inemot hundratalet utlandsmyndigheter. Den handläggande personalen inom utrikesförvaltningen, ca 700 personer, är fördelad på tre personalkategorier. För i första hand politiska,

ekonomiska, folkrättsliga och andra diplomatiska uppgifter används huvudsakligen personal som rekryterats via det av riksdagen fastlagda systemet med en tvåårig aspirantutbildning. Ett undantag utgör avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete vid vilken en del av personalen direktanställs. Konsulära, administrativa och — i växande utsträckning —

kommersiella uppgifter vid utlandsmyndigheterna handläggs av personal

UD:5 Skr 1975:4 154

som rekryteras såsom utrikeskanslister. För s. k. administrativa tjänster inom departementet rekryteras personal bl. a. för handläggning av ärenden som inte skall avgöras av Kungl. Maj:t. Dessa tjänstemän tas som regel inte i anspråk för utlandstjänstgöring.

Under senare år har rekryteringsbasen breddats. Ökad vikt har lagts vid fortbildning och vidareutbildning av personalen. Behovet av specialisering har i möjlig mån beaktats. Arbetsuppgifter har i betydande utsträckning överförts från en personalkategori till en annan. Exempelvis har arbetsuppgifter som tidigare ombesörjdes av diplomatiska tjänstemän övertagits av andra tjänstemän. Vissa arbetsuppgifter av administrativ karaktär har i åtskilliga fall anförtrotts biträdespersonal. Strävan har också varit att i ökad utsträckning utnyttja lokalt anställd personal vid utlandsmyndigheterna. Över huvud taget har gränserna mellan de olika personalkategorierna blivit mer flytande.

Även om det visat sig möjligt att på olika vägar möta de krav på personalen, som den fortsatta utvecklingen av Sveriges förbindelser medfört, synes det angeläget att nu göra en systematisk genomgång av de personalpolitiska frågorna. Jag syftar då särskilt på sådana frågor som rekrytering av = utrikesförvaltningens personal, uppläggningen av utbildningsverksamheten, fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika personalkategorier, befordrings- och karriärmöjligheter, avgångsregler etc.

Många av dessa frågor har behandlats inom ramen för en intern utredning i utrikesdepartementet rörande utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, organisation, personalpolitik och utbildningsverksamhet som framlade sin rapport i juni 1970 (UD 70). Några delproblem har också varit föremål för särskild granskning. Jag kan som exempel peka på den utredning som behandlat ”Avgångsregler inom utrikesförvaltningen” (Ds UD 1972:2) och varöver personalorganisationerna avgivit yttranden. Jag vill också hänvisa till den översyn av aspirantutbildningen inom utrikesdepartementet som inleddes i mars 1973.

Jag anser tiden nu vara inne för att göra en samlad översyn av de personalpolitiska frågorna inom utrikesförvaltningen. Jag föreslår att uppdraget att göra denna översyn anförtros åt en särskild utredning med parlamentarisk förankring. Utredningen bör studera problem rörande UDpersonalens rekrytering, utbildning och tjänstgöringsförhållanden samt framlägga förslag i dessa frågor. Andra frågor som berör utrikesförvaltningen bör tas upp av utredningen i den mån de är av väsentlig betydelse för de spörsmål som utredningen i första hand skall behandla.

Vad gäller rekryteringsfrågorna vill jag anföra följande. Enligt nuvarande ordning, som går tillbaka till 1963 års utredning genomgår alla de som önskar vinna inträde i diplomatisk tjänst den tvååriga aspirantutbildningen. Utredningen bör pröva lämpligheten av ökad sidorekrytering på mellangrads- och chefstjänstemannanivå som ett komplement härtill.

Utredningen bör undersöka om behov föreligger att utrikesförvaltningens tjänstemän bereds ökade möjligheter att temporärt tjänstgöra inom andra delar av statsförvaltningen.

Utredningen bör vidare studera metodiken för placering av personal vid utlandsmyndighet resp. inom hemmaförvaltningen. Därvid bör olika typer av ansökningsförfaranden undersökas. Den närliggande frågan om att i personalplaneringen utnyttja ett betygssystem bör också undersökas.

Utbildningsfrågorna bör få en framträdande plats i utredningsarbetet. Redan tidigare har jag erinrat om den översyn av aspirantutbildningen som nu företas i departementet och vilken beräknas vara slutförd vid årsskiftet

155 Kommittéer: Utrikesdepartementet UD:5

1974/75. Resultatet av översynen bör överlämnas till utredningen för övervägande. Jag finner det vidare angeläget att utredningen undersöker behovet av fortbildning och vidareutbildning inom utrikesförvaltningen. Möjligheterna att få till stånd ett personalutbyte med andra myndigheter och organisationer synes också värda att prövas.

De av mig tidigare redovisade tendenserna till ökad integrering av de olika personalkategoriernas arbetsuppgifter aktualiserar möjligen förändringar i personalstrukturen. Utredningen bör närmare studera dessa frågor. Det är angeläget att den lokalanställda personalen i möjlig mån får arbeta under villkor som stämmer inte bara med den lokala arbetsmarknadens krav utan också med de svenska löntagarorganisationernas strävanden. De lokalanställdas tjänstgöringsförhållanden förtjänar särskilt studium.

Dominansen av kvinnor i vissa yrkesområden med genomsnittligt lågt löneläge har en motsvarighet också inom utrikesförvaltningen. Utredningen bör skaffa sig en överblick över existerande skillnader inom utrikesförvaltningen mellan mäns och kvinnors anställningsvillkor och möjligheter till vidareutbildning och befordran m. m. samt överväga åtgärder som är ägnade att motverka sådana skillnader. Utredningen bör därvid samråda med utredningen angående kvinnornas situation inom den statligt lönereglerade offentliga förvaltningen.

De frågor som utredningen bör behandla följs av naturliga skäl uppmärksamt av personalen inom « utrikesförvaltningen. Jag vill understryka vikten av att utredningen håller nära kontakt med berörda personalorganisationer under utredningsarbetet.

Kungl. Maj:t har tidigare denna dag bemyndigat mig att tillkalla en sakkunnig för att göra en översyn av utrikesdepartementets organisation. Den nu aktuella utredningen bör under sitt arbete samråda med den sakkunnige.

Utredningsarbetet bör bedrivas med all möjlig skyndsamhet. Utredningens betänkande bör framläggas senast i maj 1975.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit fyra sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

Fö:1 Skr 1975:4 156

Försvarsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet

under år 1974: 3 och 4

1. 1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning (Fö 1968:19)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 januari 1967 för att överse rekvisitions- och förfogandelagstiftningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 6 februari 1967): Utredningsman:

Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör Expert:

Skarstedt, Carl-Ivar S., rättschef Sekreterare:

Forssberg, E. Olof, hovrättsassessor

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Fö 19.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggning med den sakkunnige (H 1974:02) som tillkallats av chefen för handelsdepartementet för att se över allmänna ransoneringslagen (1954:280). Därutöver har arbetet med att utarbeta motiv till upprättade författningsförslag fortsatt.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

2. Försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1967 för att utreda frågan om vissa ändringar i krigsmaktens fredsorganisation (se Postoch Inrikes tidn. den 9 februari 1967): Ordförande:

Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen

157 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:2

Sakkunniga: Björk, Gunnar E., bankkonsulent, led. av riksdagen (fr.o.m. den I juni 1974)

Gustavsson, Gusti L. A., el-installatör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Hyltander, K. Gunnar E., köpman, led. av riksdagen (fr.o.m. den I juni

1974) Strindberg, Per-Olof J., länsombudsman, led. av riksdagen (fr.o.m. den I juni 1974)

Sundström, M. Gudrun, fru, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Experter: Franzén, Nils P., organisationsdirektör Hansson, Nils O., överste

Höijer, Gunnar, krigsråd Knutsson-Hall, Torsten K., organisationsdirektör

Larsson, Sven E., departementsråd Lugn, P. E. Robert, överste

Månsson, E. O. Sigvard, överste

Nilsson, Alice H. Ch., kansliråd (fr.o.m. den 1 juni 1974) Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974)

O'Konor, Bengt G. W., kommendörkapten Thufvesson, Bengt E., departementsråd

Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd

Sekreterare: Wigardt, Hans G. T., organisationsdirektör

Bitr. sekreterare: Lundbergh, Hans P. N. J., överstelöjtnant Lyckeberg, Nils, departementssekreterare Lokal: Fredsgatan 2, 11152 Stockholm, tel. 113935 (sekreteraren), 11 42 85 (Lundbergh), 1188 25 (expeditionen)

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Fö 20.

Tilläggsdirektiv se 1972 års riksdagsberättelse Fö 10 samt (anförande av

statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974):

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1967 bemyndigades chefen

för försvarsdepartementet att bl. a. tillkalla en sakkunnig med uppdrag att

utreda frågan om vissa ändringar i krigsmaktens fredsorganisation. Som utredningsman tillkallades f. d. landshövdingen Eric Wesström. Denne entledigades från uppdraget fr. o. m. den I januari 1972 från vilken tidpunkt

riksdagsmannen Gunnar Gustafsson har varit utredningsman.

Utredningsmännen har antagit namnet försvarets fredsorganisationsutredning (FFU).

FFU har avgett nio betänkanden, nämligen

- i maj 1967 om indragning av Göta flygflottilj (Ds Fö 1967:4),

Fö:2 Skr 1975:4 158

- i december 1967 om indragning av Södertörns flygflottilj och Roslagens flygkår (Ds Fö 1967:16),

- i december 1968 om organisation av flygvapnets förband inom Stockhoms området (Ds Fö 1968:5),

- i december 1969 om indragning av flottiljadministrationen vid Östgöta flygflottilj (Ds Fö 1969:5),

- i mars 1970 om ett nytt förband i Norrland, del I (Ds Fö 1970:6), - i april 1971 om ett nytt förband i Norrland, del 2 (Ds Fö 1971:1),

- i december 1972 om vissa förändringar i arméns fredsorganisation (Ds Fö 1972:4),

- i november 1973 om ändringar i flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö 1973:2),

- i januari 1974 om fredsorganisationen på Gotland (Ds Fö 1974:1).

Härutöver har en promemoria avlämnats i december 1971 med vissa allmänna synpunkter på utredningens arbete (Ds Fö 1971:8).

Vidare har FFU avgett yttrande över bl. a. en av chefen för armén upprättad plan för arméns fredsorganisation i vad avser fredsorganisationens utformning i Skövde.

På grundval av utredningens betänkande i december 1972 (Ds Fö 1972:4) och prop. 1973:135 har riksdagen beslutat bl. a. att Göta livgarde (P 1) :i Enköping skall avvecklas samt att arméns kompaniofficersskola (AKS) i Uppsala och pansartruppernas kadett- och aspirantskola (PKAS) i Enköping skall flyttas till Skövde (FöU 1973:26, rskr 1973:382). Riksdagen har vidare beslutat att Upplands signalregemente (S 1) m. m. i Uppsala skall flyttas till Enköping (prop. 1974: 50, FöU 1974:25, rskr 1974:270).

Utredningens förslag i november 1973 om ändringar i flygvapnets fredsorganisation (Ds Fö 1973:2) och i januari 1974 om organisationen på Gotland (Ds Fö 1974:1) samt frågan om fredsorganisationens utformning i Skövde övervägs f. n. inom försvarsdepartementet.

Beträffande utredningens övriga förslag har statsmakterna tidigare tagit ställning.

När Kungl. Maj:ts bemyndigande inhämtades den 3 februari 1967 anförde dåvarande departmentschefen bl. a. följande.

Effekten av våra försvarsansträngningar beror i hög grad på hur stor del av våra försvarsutgifter som kan avdelas för uppsättning och omsättning av krigsförband. Vi bör därför inrikta oss på att avdela största möjliga del av utgifterna för sådana ändamål. Omvänt innebär detta att vi noggrant måste uppmärksamma och begagna möjligheterna att hålla ned sådana utgifter för fredsorganisationen som inte direkt bidrar till försvarseffekten. Regeringens ambitioner att begränsa ökningen i försvarsutgifterna nödvändiggör ytterligare insatser för att rationalisera = fredsadministrationen.

Detta uttalande är enligt min mening aktuellt även i dag. Behovet av besparingar och rationaliseringar inom fredsorganisationen har snarare ökat sedan år 1967. Jag ansluter mig också till vad min företrädare anförde i fråga om motiven för att tillkalla en särskild utredning att lämna förslag om ändringar i det militära försvarets fredsorganisation, nämligen att

en strukturrationalisering av krigsmaktens fredsorganisation, som innefattar nedläggning av fredsförband och utbildningsanstalter, medför åtskilliga avvägningsproblem. BI. a. aktualiseras avvägningar mellan militära och allmänt samhälleliga intressen, som i många fall kan bli ömtåliga. Det synes därför lämpligt att en utredning om ändringar i fredsorganisationen anförtros åt en särskild sakkunnig.

159 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:2

Vid bedömningen av olika förändringar bör den sakkunnige beakta såväl

militära effektivitetssynpukter på kortare och längre sikt som andra samhälleliga behov.

Jag vill särskilt understryka angelägenheten av att de militära och andra

samhälleliga aspekterna beaktas och värderas jämsides på ett tidigt stadium

i överväganden om förändringar i försvarets fredsorganisation. Genom den

samhälleliga utvecklingen har de avvägningar som därvid aktualiseras i många fall blivit allt ömtåligare och svårare. Mot bl. a. den bakgrunden finner jag det motiverat att bredda den parlamentariska representationen i FFU.

Utvecklingen inom samhället och inom försvaret motiverar också att de

ursprungliga direktiven kompletteras i vissa avseenden.

Min företrädare anförde år 1967 att särskild uppmärksamhet borde ägnas åt förbands och utbildningsanstalters betydelse från såväl allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter som med hänsyn till behov av mark för tätorters expansion, trafik- och bostadsändamål m. m. Ett viktigt nytt

underlag för utredningen utgör härvid statsmakternas beslut om regional utveckling och hushållning med mark och vatten (prop. 1972:111, InU

1972:28, CU 1972:35, rskr 1972:347) samt om medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr

1973:248). Vad som anförs i dessa beslut bör beaktas vid utredningens överväganden.

Försvarets ökade behov av mark för övningsändamål har kommit att

alltmer konkurrera med behov av mark för andra ändamål och har därigenom medfört allt svårare avvägningar mot andra samhällsintressen. Det är angeläget att FFU beaktar dessa förhållanden. Riksdagen har

beslutat (mot. 1974:1282, FöU 1974:19, rskr 1974:190) att ge Kungl. Maj:t till känna vad försvarsutskottet har anfört om överväganden rörande

markförvärv för det militära försvaret. Utskottet har framhållit att den konflikt som i vissa fall råder mellan samhällsintresset av övningsmark för

försvarets räkning och markägares berättigade intressen på senare år har blivit mera påtaglig. Även allmänheten och kommuner m. m. berörs inte sällan när man utvidgar militära övningsfält. Enligt utskottet finns det anledning att överväga möjligheter av det slag som redovisats i motionen 1974:1282 samt att frågan bör ses i ett stort sammanhang och att den bör bli föremål för utredning. Enligt min mening bör FFU:s uppdrag omfatta även

en sådan utredning.

Jag anser — liksom min företrädare — att det är angeläget att rationaliseringsåtgärdernas följder för den anställda personalen beaktas. De värnpliktigas ökade intresse att få tjänstgöra nära hemorten har på senare år kommit till uttryck i olika sammanhang. Det är viktigt att de

värnpliktigas intressen uppmärksammas. De måste dock avvägas mot de

operativa kraven, bl. a. behovet av en utbildning i rätt miljö, konkurrensen

om mark i tätorternas närhet samt regionalpolitiska och allmänt samhällsekonomiska förhållanden.

Min företrädare anförde år 1967 att utredningsarbetet borde bedrivas skyndsamt men också att omfattningen och arten av lämpliga strukturförändringar i fredsorganisationen i många fall inte torde kunna

bedömas förrän den då arbetande 1965 års försvarsutredning slutfört sitt

arbete.

Sedan dess har både 1968 och 1972 års försvarsbeslut fattats av

statsmakterna. F. n. pågår förberedelsearbete för ett nytt större beslut om

försvarets inriktning. Arbetet bedrivs av bl. a. överbefälhavaren, främst i

Fö:2 Skr 1975:4 160

form av perspektivplanering. Resultatet av detta arbete skall redovisas i etapper enligt en särskild tidsplan. Resultatet av den s. k. fasen 2 skall redovisas under fjärde kvartalet 1975. I perspektivplanen skall överbefälhavaren ange olika försvarsstrukturers konsekvenser i stort för fredsorganisationens utformning. Bl. a. skall överbefälhavaren belysa behovet av utbildningskapacitet i stort. Något förslag till detaljutformning av fredsorganisationen skall däremot inte redovisas i perspektivplanen. Jag avser att senare i år begära Kungl. Maj:ts bemydigande att tillkalla en parlamentarisk försvarsutredning med uppgift att på grundval av bl. a. överbefälhavarens perspektivplan lämna förslag om försvarets framtida inriktning. För att försvarets fredsorganisation snabbt skall kunna anpassas till statsmakternas inriktning av försvaret och krigsorganisationens behov är det lämpligt att FFU successivt tar del av Ööverbefälhavarens perspektivplanering och senare av försvarutredningens överväganden så att de fredsorganisatoriska konsekvenserna kan belysas i nära anslutning till nästa större beslut om försvarets inriktning. FFU bör därför inrikta sitt arbete på att i nära anslutning till detta beslut lämna förslag om fredsorganisationens framtida utformning på grundval av bl. a. överbefälhavarens perspektivplanering och den kommande försvarsutredningens förslag. Utredningen bör dock vara oförhindrad att dessförinnan avge delförslag om så befinnes lämpligt. FFU bör således samarbeta med överbefälhavaren och den kommande försvarsutredningen. Ett annat ingångsvärde för FFU kommer att vara 1972 års värnpliktsutrednings överväganden och förslag. Aven med denna utredning bör därför samarbete ske. Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag anser det vara självklart att eventuella studier inom de militära staberna av fredsorganisatioriska förändringar inte bedrivs utan att vara samordnande med FFU:s arbete. Endast genom en sådan samordning kan nödvändig hushållning med de begränsade utredningsresurserna äga rum samt onödig oro och osäkerhet om framtiden bland den anställda personalen och andra berörda undvikas.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 30 sammanträden samt besökt en örlogsbas, åtta förband (även försvarsområdesförband) och fem skolor i armén och två kustartilleriförsvar/kustartilleriförband. Sex chefer för centrala myndigheter har lämnat muntliga orienteringar för utredningen. I överläggningar och ömsesidig orientering har deltagit bl. a. fyra militärbefälhavare. Utredningen har den 23 januari 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:1) Förslag till ändringar av fredsorganisationen på Gotland, den 13 mars 1974 ett yttrande rörande fredsorganisationen i Skövde samt den 9 oktober 1974 förslag till lokalisering av Västra inskrivningscentralen och Marinens helikopterdetachement i Göteborg. Utredningens arbete kommer att pågå under hela år 1975.

161 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:4 |

3. 1968 års personalkategoriutredning (Fö 1969:16) (PKU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 för att verkställa utredning rörande vissa personalfrågor vid försvarets materielverk m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 30 juli 1968):

Ordförande: Curtman, Curt W., f.d. överdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)

Sakkunniga:

Ljunggren, Lars R., generaldirektör (t.o.m. den 16 april 1974) Skoglund, B. E. Folke, överdirektör

Experter:

Bratt, Lars O., byråchef (t.o.m. den 16 april 1974) Kollind, Hans O., krigsråd (t.o.m. den 16 april 1974) Sjöberg, K. Fredrik V., avdelningsdirektör (t.o.m. den 16 april 1974)

Strömblad, B. Charles Rune, försvarsöverläkare (t.o.m. den 16 april

1974)

Sekreterare:

Rosell, E. Egon, organisationsdirektör (t.o.m. den 16 april 1974) Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fö 16.

Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit sex

sammanträden.

Utredningen har den 16 april 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:2) Personal för hälso- och sjukvård inom krigsmakten.

Uppdraget är därmed slutfört.

4. Utredningen (Fö 1970:16) om befordringsförfarandet m. m. inom

krigsmakten

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 december 1968 för att utreda befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten: Utredningsman:

Lundberg, N. Ragnar W., f.d. generaldirektör Experter:

Ahrén, S. Lennart, kommendör av 1. graden Igelstam, Rutger M., överstelöjtnant

Löfstad, Einar O. F., förste byråintendent Ogner, Stig V., byråchef

Werner, Ulf C. L., departementssekreterare

1 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Fö:4 Skr 1975:4 162

Sekreterare: Olsson, Jan O., departementssekreterare

Bitr. sekreterare:

Elmér, Dag J. B., kanslisekreterare

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Fö 16.

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit åtta

sammanträden. Utredningen har den 27 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:46)

Befordringsförfarandet inom krigsmakten.

Uppdraget är därmed slutfört.

5. Utredningen (Fö 1970:23) rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1970 för att

företa utredning rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. (se Post- och Inrikes tidn. den 21 november 1970):

Utredningsman:

Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen

Experter: Boberg, S. Lennart M., stabskonsulent Creutzer, Bertil R., generalmajor Domvall, E. Göte, byrådirektör van der Heeg, Nils H., avdelningsdirektör

Hellmér, Åke, byrådirektör

Hultan, Ivan, avdelningsdirektör Hårleman, Tord P. R., major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Karlsson, Ulf G., departementssekreterare Norström, Gunilla K. B., generalsekreterare (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Olofson, Erik G., byrådirektör

Reuterswärd, Carl R., byrådirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Ternemar, J. Tommy, konsulent Terstad, I. Gösta A., kansliråd Thorstensson, Per-Gunnar H., överstelöjtnant (fr.o.m. den 1 juni 1974) Törnquist, Leif J. O., major (fr.o.m. den 1 juni 1974) Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör

Wassén, Brita E., kammarrättsråd

Sekreterare: Virdesten, Sten G., avdelningsdirektör

163 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:6

Bitr. sekreterare: Ershammar, Mats O. T., förste byråinspektör Högberg, C. Johan H., departementssekreterare Lokal: Munkbron H, 1 tr., 11128 Stockholm, tel. 10 87 72 (sekreteraren)

växel 763 10 00 (Högberg), 10 87 79 (Ershammar)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Fö 17. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

6. Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning (Fö 1971:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 februari 1971 för att utreda och inkomma med förslag till förvaltningsutbildning inom

krigsmakten: Utredningsman: Nihlfors, Folke U., organisationsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter:

Aldén, Margareta, byråintendent (t.o.m. den 30 september 1974) Aronsson, Margen H., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september 1974) Brantberger, Per-Gunnar, överste Danell, N. Erik V., byrådirektör (t.o.m. den 30 september 1974)

Knöös, Erik O., kapten

Lindberg, R. Greger, överste Lönnqvist, Eva M., förste byråintendent (t.o.m. den 30 september 1974) Magnusson, Lennart C. O., avdelningsdirektör Nyberg, Stig K., studierektor Selin, Nils-Arne, förste flygtekniker (t.o.m. den 30 september 1974) Skedinger, Arne H. E., överstelöjtnant (fr.o.m. den I oktober 1974) Svensson, C. Gösta, byrådirektör (t.o.m. den 30 september 1974) Torfgård, Sven H. C. T., överste av 1. graden (fr.o.m. den I november

1974)

Åsgård. Bo H., marindirektör av 1. graden (t.o.m. den 30 september 1974) . - Sekreterare: Dinell, Jan A. C., departementssekreterare

Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9,

11528 Stockholm, tel. 602535 (utredningsmannen), växel 763 10 00 (sekreteraren), 67 60 71 (sekretariat)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 19.

Fö:6 Skr 1975:4 164

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 121 sammanträden. Utredningen har den 28 augusti 1974 avgett ett betänkande i två delar (SOU 1974:51 och 52) Utbildning i förvaltning inom försvaret. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

7. Ledningsgruppen (Fö 1971:03) för fortsatt utveckling av försvarets

planerings- och programbudgetsystem (PPBG)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1971 för att framlägga förslag rörande den slutliga utformningen av försvarets nya planerings- och budgeteringssystem samt att leda och samordna det fortsatta utvecklingsarbetet inom förenämnda område: Ordförande: Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd Ledamöter: Grape, S. Lennart, departementsråd Johansson, Bengt A. W., departementsråd (t.o.m. den 31 juli 1974) Petri, Gunnar G. B., kansliråd (fr.o.m. den 1 augusti 1974) Experter: Albrektson, Hans B., departementssekreterare (t.o.m. den 21 februari 1974) Andersson, O. Inger S., förste byråsekreterare Andrén, Nils B. E., professor Bergelin, Peter, överstelöjtnant Bovallius, Lars K. R., avdelningsdirektör Broström, UMf T. F., avdelningsdirektör Dahlén, Rune B., avdelningsdirektör Edman, Kurt E., avdelningsdirektör Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant Ekelund, Jan C., byrådirektör Eriksson, Kurt L. F., laborator Faugert, Sven J. E., byrådirektör Folke, U. Ingemar, överstelöjtnant Franzén, L. Göran, överingenjör (t.o.m. den 31 maj 1974) Hjelmberg, E. Lars-B., pol. mag. (t.o.m. den 31 maj 1974) Holmberg, Gunnar E., planeringsdirektör Jansson, Carl-Gustaf, tekn. stud. (t.o.m. den 14 juni 1974) Kangert, Håkan, byrådirektör Lahrman, A. Ebbe, byråintendent Lalin, Per Olof, revisionsdirektör Larsson, Nils, byrådirektör (t.o.m. den 31 maj 1974)

165 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:8

Liljedahl, Svante R., överstelöjtnant (t.o.m. den 4 april 1974) Muld, Andres, byrådirektör

Nilsson, Stig Å., organisationsdirektör

Olhede, Torleif E., departementssekreterare Olsson, Jan O., departementssekreterare (fr.o.m. den 22 februari 1974) Pellnäs, Bo, major (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Persson, Lars Bertil, överstelöjtnant Persson, Ragnar, överstelöjtnant (t.o.m. den 29 april 1974)

Rangne, Bo, avdelningsdirektör Ringh, Per Arne, överstelöjtnant

Sandberg, A. Palle G., kommendörkapten Stefenson, Bror P. H., kommendörkapten

Strand, Karl-Erik, kansliråd

Strangert, Per O., överingenjör (t.o.m. den 4 april 1974)

Wettemark, Oskar G., kapten

Österblad, J. Ivan, major (t.o.m. den 30 september 1974)

Österdahl, Lars-Erik O., avdelningsdirektör

Sekreterare: Edgren, Claes A. W., överste (fr.o.m. den 1 januari 1975)

Bitr. sekreterare: Hellman, Sven R., överingenjör

Lönnbom, Bengt A. V., överstelöjtnant Moberg, Sten L., byrådirektör (fr.o.m. den 2 maj 1974)

Sondén, Jan-Anders, kommendörkapten Tjörnemo, Carl-Erik A., överstelöjtnant (t.o.m. den 30 september 1974)

Wahlström, J. Klas E., t.f. kansliråd (t.o.m. den 28 mars 1974)

Wessberg, Göran, byrådirektör (t.o.m. den 29 april 1974)

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för ledningsgruppen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 20.

Ledningsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 22 sammanträden. Arbetet har under ledningsgruppen bedrivits i projektgrupper. Antalet

sådana har under perioden minskat från sju till fem. De har hållit

sammanlagt 59 sammanträden.

Ledningsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Militära pensionsåldersdelegationen (Fö 1971:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1971 med uppgift att till Kungl. Maj:t lämna förslag i frågor som hör samman med

Fö:8 Skr 1975:4 . 166

genomförandet av höjningen av pensionsåldern för militär personal (se Post- och Inrikes tidn. den 8 november 1971): Ordförande: Wetterblad, R. Ingmar T., generaldirektör Ledamöter: Bodin, K. Berndt, departementssekreterare

Bäcklin, Lars R., ombudsman

Wiberg, N. Ola R., förste ombudsman

Winéus, Bengt G., departementssekreterare

Ersättare för ledamöter:

Liedberg, Anders J. B., ombudsman (för Bäcklin)

Sandberg, K. G. Ulf, ombudsman (för Wiberg) Experter: Lindahl, Carl-Fredrik H., överstelöjtnant

Tamfeldt, Bengt G., överstelöjtnant

Sekreterare: Stålhandske, O. Lennart, överstelöjtnant Bitr. sekreterare:

Otterberg, L. Håkan, kapten

Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9,

115 28 Stockholm, tel. 62 28 07 (sekreteraren) .

Direktiven för delegationen, se 1972 års riksdagsberättelse Fö 21.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta

sammanträden. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

9. 1972 års värnpliktsutredning (Fö 1972:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 för att utreda de värnpliktigas utbildning och utnyttjande m. m. (se Post- och

Inrikes tidn. den 27 maj 1972): =

Ordförande: Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen

Sakkunniga:

Brännström, Roland J., verkmästare, led. av riksdagen

Enskog, Carl-Gustav B., personalchef, f.d. led. av riksdagen

Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E.G ., redaktör, led. av riksdagen

Hedin, Carl Eric, lantbrukare, f.d. led. av riksdagen

167 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:10

Experter: Berggren, Alf, kommendör av 1. graden Borgquist, Frithiof, byråchef Creutzer, Bertil R., generalmajor

Hörnquist, K. Iwan E., överste av 1. graden

Karlsson, Ulf G., departementssekreterare

Lindgren, Carl-Ivar, överste Lugn, P. E. Robert, överste

Lyth, K. Erik, överste av 1. graden Magneberg, Stig E., överste Skarstedt, Carl-I var S., rättschef

Wagner, G. F. Wilhelm, överste av 1. graden Huvudsekreterare:

Engman, O. Ingemar, departementsråd

Sekreterare: Jansson, K. Erik, kapten Nystedt, Stig H., t.f. avdelningsdirektör Lokal: Försvarsdepartementets kommittélokaler, Sehlstedtsgatan 9, 115 28 Stockholm, tel. 67 18 08, 61 35 03 (sekreterarna) Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse Fö 18.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15

sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningen har den 3 maj 1974 avgett delbetänkandet (Ds Fö 1974:3) Rekrytering och utbildning av värnpliktiga för lokalförsvarsförband med

stationära uppgifter m. m.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10. 1973 års vapenfriutredning (Fö 1973:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1973 för översyn av lagen om vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst: Ordförande:

Holmberg, Carl V., justitieråd

Sakkunniga: Andersson, Georg L., rektor, led. av riksdagen Gustafsson, Stig G., förbundsjurist, led. av riksdagen (fr.o.m. den 1 december 1974)

Fö:10 Skr 1975:4 168

Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen (t.o.m. den 30

november 1974) Möller, S. A. Birger, f.d. led. av riksdagen

Norrby, Karl-Eric, lantbrukare, led. av riksdagen Werner, N. Mårten S., komminister, led. av riksdagen Experter: Sjöholm, Eric G. R., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974) Suneson, Karl-Henrik A., byrådirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974) Sekreterare: Janson, Björn C., hovrättsassessor

Bitr. sekreterare: Körlof, Björn H. B., kanslisekreterare (fr.o.m. den 4 juni 1974)

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 10320

Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr. sekreteraren) Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse Fö 14.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt företagit studiebesök i Danmark och Norge.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

11. Sakkunnig (Fö 1973:02) för studier avseende utvecklingen efter år

1977 av de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt

försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1973 för

studier avseende utvecklingen efter år 1977 av de delar av totalförsvaret

som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar (se Post- och Inrikes tidn. den 2 februari 1974): Utredningsman:

Gyllö, Sture A., avdelningschef

Sekreterare:

Lundquist, David N., förste byråsekreterare Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den

20 december 1973):

Genom beslut den 16 juni 1972 uppdrog Kungl. Maj:t åt överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen att envar inom sitt verksamhetsområde genomföra perspektivplanering. Planeringen skulle ske enligt närmare anvisningar från chefen för försvarsdepartementet.

169 Kommittéer: Fi örsvarsdepartementet Fö:1l1

Genom beslut den 23 november 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt

överstyrelsen för ekonomiskt försvar att i samråd med berörda myndigheter bedriva försök med bl. a. perspektivstudier inom det ekonomiska försvaret. Studierna skulle ske enligt närmare anvisningar från chefen för

handelsdepartementet.

Perspektivplaneringen avseende det militära försvaret och civilförsvaret och perspektivstudierna avseende det ekonomiska försvaret utgör led i

framtagandet av underlag för nästa större beslut om försvarets fortsatta inriktning. Beslutet avses bli ett totalförsvarsbeslut och fattas våren 1977.

Perspektivplaneringen och perspektivstudierna avser perioden 1977-

1990-talets början. Resultaten av planerings- och studiearbetet skall

redovisas under fjärde kvartalet 1975.

För att underlaget för nästa försvarsbeslut skall bli så fullständigt som

möjligt bör ett motsvarande långsiktigt underlag tas fram för de delar av totalförsvaret som inte omfattas av militärt försvar, civilförsvar och

ekonomiskt försvar, här sammanfattningsvis benämnda övrigt totalförsvar. Detta bör ske mot bakgrund av förutsättningar som till övervägande delen

är gemensamma för totalförsvaret samt med hänsyn i övrigt till behovet av samordning inom totalförsvaret.

Övrigt totalförsvar omfattar verksamheter vid ett flertal olika

myndigheter. Planeringsproblemen är av mångskiftande karaktär. I vissa fall är utvecklingen inom andra totalförsvarsgrenar avgörande för kraven på

insatser, i andra fall kan utvecklingen av samhället i övrigt och olika antaganden om karaktären av möjliga framtida krig eller kriser ha avgörande betydelse. Detta innebär bl. a. att även om de säkerhetspolitiska utgångspunkter och det samlade miljöunderlag som gäller för det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret har giltighet också för övrigt totalförsvar så kan detta underlag kräva viss bearbetning för att

kunna utnyttjas för att inrikta studierna av den framtida utvecklingen av

övrigt totalförsvar. Inriktningen torde i så fall kunna ske genom en

sammanställning av styrinformation från miljöunderlaget eller genom härledning av mål utgående från underlag från andra totalförsvarsgrenars utveckling.

Verksamheterna inom övrigt totalförsvar kan vid studierna sammanföras i följande program, nämligen ledning, viss polisverksamhet, sjukvård och allmän administration.

Programmet ledning kan därvid avse försvarsberedskapsåtgärderna för i

krig eller vid kriser erforderlig civil, statlig och primärkommunal

verksamhet utom sådan som hänför sig till civilförsvar, ekonomiskt försvar eller till något annat program inom Övrigt totalförsvar.

Programmet ledning kan sålunda avse försvarsberedskapsåtgärderna för den civila ledningsorganisationen — högsta, centrala, högre och lägre

regionala samt lokala ledningen.

Till — ledning kan vidare = räknas psykologiskt = försvar,

försvarsberedskapsåtgärder för ljudradio- och TV-produktion och

-distribution, telekommunikationer och kartförsörjning.

Försvarsberedskapsåtgärder avseende ledningsverksamhet inom polisväsende och sjukvård bör räknas till programmen viss polisverksamhet

resp. sjukvård. Programmet viss polisverksamhet kan omfatta dels försvarsberedskapsåtgärderna för den allmänna polisverksamheten, dels översiktligt den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande

av brott mot rikets säkerhet.

Fö:11 Skr 1975:4 170

Programmet sjukvård kan omfatta fösvarsberedskapsåtgärderna för den allmänt civila hälso- och sjukvården, läkemedelsförsörjningen och försörjningen i övrigt inom sjukvårdsområdet samt landstingens verksamhet. Hänsyn bör här tas till motsvarande verksamhet inom det militära försvaret och civilförsvaret.

Till programmet allmän administration bör räknas sådana verksamheter inom Övrigt totalförsvar som inte rimligen kan hänföras till ledning, viss polisverksamhet eller sjukvård, t. ex. utbildning av vapenfria värnpliktiga.

För pågående perspektivplanering och perspektivstudier inom totalförsvaret gäller en indelning av arbetet i två etapper. Redovisningen av resultatet från den första etappen ger underlag för en närmare inriktning av den andra etappen. För att studiearbetet skall kunna koncentreras till de väsentligaste problemen bör detta mönster följas även för övrigt totalförsvar.

Någon myndighet med instruktionsmässiga samordningsuppgifter finns inte inom det aktuella området. En särskild sakkunnig bör därför tillkallas för att svara för genomförandet av här berörda studier. Den sakkunniges uppgift blir att för övrigt totalförsvar i samarbete med berörda myndigheter inrikta och samordna framtagningen av underlag för kommande totalförsvarsbeslut. Den sakkunnige bör därvid från fall till fall bedöma formerna för inriktningen och behovet av samordning. Ambitionsnivån i arbetet bör avvägas med hänsyn till problemens långsiktiga betydelse och tillgänglig utredningskapacitet vid berörda myndigheter. Resultatet av studierna bör föreligga senast i december 1975.

En betydande del av studiearbetet bör på den sakkunniges uppdrag kunna utföras av de berörda myndigheterna. De myndigheter det är fråga om är i första hand sådana som har = totalförsvarsanslag och = vilkas försvarsverksamhet i detta sammanhang inte i sin helhet bör räknas till militärt försvar, civilförsvar eller ekonomiskt försvar.

I sammanhanget erinras om att den av Kungl. Maj:t den 2 juni 1972 tillkallade beredningen för långsiktig totalförsvarsplanering har att på departementsnivå samordna den = långsiktiga planeringen inom totalförsvaret.

Den sakkunnige har under tiden februari - oktober 1974 hållit 20 sammanträden med sekreteraren, samt haft överläggningar med olika myndigheter och organisationer som berörs av utredningsuppdraget.

Visst underlag har inhämtats från de myndigheter som berörs av studierna.

Den sakkunnige beräknas slutföra sitt arbete under fjärde kvartalet år 1975.

12. 1974 års underrättelseutredning (Fö 1974:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att utreda riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 januari 1974):

Ordförande:

Rosén, Nils Gustav K. G., f.d. universitetskansler

171 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:12

Sakkunniga:

Axell. H. Göran, ombudsman Clason, Anders E. V., chefredaktör Eriksson, Nancy M., fru, f.d. led. av riksdagen Hedlund, Gunnar, förutvarande statsråd, led. av riksdagen Himmelstrand, J. Ulf I., professor

Experter:

Ekman, C. H. Stig, docent (fr.o.m. den I april 1974) Skarvall, Karl-Erik, hovrättspresident (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Sekreterare:

Holmquist, K. O. Rolf, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 6 februari 1974)

Bitr. sekreterare:

Nilsson, E. Sören, departementssekreterare (fr.o.m. den 24 januari 1974)

Lokal: Handelsdepartementet, Rosenbad 2, Fack, 103 20 Stockholm, tel.

växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den

4 januari 1974):

Omsorgen om det egna landets yttre trygghet är ett grundläggande drag i alla nationers säkerhetpolitik. Syftet med Sveriges säkerhetspolitik har

bekräftats av riksdagen senast åren 1972 och 1973 (prop. 1972:75, FöU

1972:17, rskr 1972:231, prop. 1973:1 bil. 6, FöU 1973:8, rskr 1973:62). Det har angetts på följande sätt.

Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara

landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt,

ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

Riksdagen har vidare besiutat att vår säkerhetspolitik, i en värld av politiska spänningar och stora militära resurser, även i fortsättningen skall bygga på alhansfrihet i fred och syfta till neutralitet i krig. För att denna

neutralitetspolitik skall vara trovärdig och realistisk måste den genomföras med stabil politisk inriktning och med stöd av ett totalförsvar som är

avpassat och uppbyggt för att värna vårt oberoende, i första hand genom att vara fredsbevarande.

Beträffande totalförsvarets utformning har riksdagen både 1972 och 1973 uttalat bl. a. att en allsidig underrättelsetjänst skall ingå i vårt totalförsvar. Betydelsen av en sådan har utvecklats i de anvisningar för

planeringsinriktning m. m. för perioden 1974/75 — 1978/79 inom det militära försvaret som chefen för försvarsdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelade den 6 mars 1973. I dessa anvisningar heter det bl. a. följande.

Beträffande den operativa styrkan på kort sikt bör vid planeringen bl. a. beaktas att värdet för en främmande stat av att militärt kontrollera Sverige

uppstår först i en akut krissituation eller vid krig mellan stormaktsblocken

i Europa. En noggrann uppföljning av den säkerhetspolitiska situationens

utveckling och en allsidig underrättelsetjänst bör ge oss förvarning om att en

Fö:12 Skr 1975:4 172

skärpning av läget är förestående. Denna möjlighet till förvarning innebär att mobiliserings- och kuppförsvarsberedskapen under perioden kan hållas på en lägre nivå än den nuvarande. Incidentberedskapen för förband och enheter med uppgifter att fastställa, hindra och beivra kränkningar av vårt territorium bör upprätthållas på i stort samma nivå som för närvarande.

Den militära underrättelsetjänstens ändamål i fred är att lämna underlag för överbefälhavarens beslut angående åtgärder vid kränkning av vårt territorium och angående det militära försvarets beredskap och vår. krigsplanläggning. Den skall även ge underlag för statsmakternas beslut om åtgärder i syfte att höja vår beredskap. Underrättelsetjänsten skall vidare lämna underlag för statsmakternas och centrala myndigheters, däribland överbefälhavaren, beslut och förslag angående krigsmaktens uppbyggnad och utveckling i stort. Vidare skall underrättelsetjänsten ge underlag för beslut om utformning av och taktiska föreskrifter för våra krigsförband samt beträffande utveckling av vår krigsmateriel och utformning av våra befästningar.

Överbefälhavaren skall enligt sin instruktion (1968:408) leda underrättelsetjänsten inom krigsmakten. Han har fastställt underrättelseinstruktion och underrättelsereglemente för krigsmakten.

Försvarsstaben biträder överbefälhavaren vid ledning av det militära försvarets underrättelsetjänst. Underrättelseärenden liksom säkerhetsärenden handläggs vid sektion 2 inom försvarsstaben. Sektionen utarbetar överbefälhavarens order och anvisningar för försvarsattachéernas verksamhet samt för underrättelseinhämtningen vid försvarsstabens särskilda byrå och vid försvarets redioanstalt.

Försvarsstabens särskilda byrå — i den aktuella debatten benämnd IB — lyder direkt under överbefälhavaren. Denne har senast år 1972 lämnat skriftliga instruktioner för verksamheten. Av bestämmelserna för tjänsten vid byrån framgår bl. a. uppgift och inriktning, organisation i stort och ledningsförhållanden. Särskilt anges i vilka fall underlydande chef skall inhämta byråchefens beslut (godkännande).

För redovisning av medel till den särskilda verksamheten finns bestämmelser av Kungl. Maj:t, meddelade den 3 juni 1960. Av bestämmelserna framgår bl. a. att en särskild revisor skall förordnas av försvarets civilförvaltning. Revisorns uppgift är att siffergranska redovisningshandlingarna och kontrollera att i räkenskaperna redovisas alla medel som stått till förfogande samt att dessa, såvitt ske kan, är vederbörligen verifierade. Efter varje budgetårs utgång skall lämnas redogörelse till chefen för försvarsdepartementet rörande disposition av anvisade medel.

Försvarsstabens underrättelseavdelning bearbetar operativa underrättelser, dvs. uppgifter om främmande stridskrafters styrka och belägenhet, beredskap och verksamhet samt uppgifter om militärgeografi, kommunikationer och :underhållsresurser. Därutöver behandlas militärpolitiska frågor samt ekonomiska förhållanden av betydelse för bedömningen av främmande makters krigspotential.

Inom = försvarsgrensstaberna bearbetas i särskilda avdelningar underrättelser av betydelse för försvarsgrenschefs beslut rörande förbandens mobilisering, utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal.

Inom försvarets materielverk bearbetas vid varje huvudavdelning underrättelser om främmande makts färdiga materiel och tekniska metoder som underlag för beslut om utformning av vår materiel m. m. En omfattande

173 Kommittéer: Försvarsdepartementet = Fö:12

samverkan sker med främst försvarsgrensstaberna och försvets

forskningsanstalt. Försvarets forskningsanstalt bearbetar underrättelser om materiel,

teknik och forskning av grundläggande vetenskaplig natur.

Försvarets radioanstalt inhämtar underrättelser genom signalspaning och utför viss bearbetning före delgivning. Radioanstalten skall enligt sin instruktion hålla utrikes- och försvarsministrarna informerade om underrättelseverksamhetens inriktning och arbetets bedrivande i stort. Överbefälhavaren äger meddela anvisningar för inriktningen av

radioanstaltens underrättelseverksamhet.

I krig handläggs underrättelseärenden vid särskilda enheter i högkvarteret och i regionala staber samt vid förbanden.

Den s. k. Öst Ekonomiska Byrån intar en särställning bland de organ som

är sysselsatta med underrättelseverksamhet. Byrån drivs av staten och det

svenska näringslivet. Verksamheten består främst av utredningsarbete och rapportering. Rapporterna avser årliga sammanfattade bedömningar av östblocksstaternas ekonomi samt översikter angående lantbruk,

energiförsörjning, olika industrisektorer och utrikeshandel m. m. Antalet rapporter är ca 40 om året. Försvarsutskottet har granskat den militära underrättelsetjänsten. Med anledning av vad som inhämtats vid granskningen har utskottet lämnat en

redovisning och vissa förslag till riksdagen (FöU 1973:25).

Utskottet ställer följande allmänna krav på underrrättelsetjänsten. 1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre

säkerhet.

2. Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och

verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.

3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte

vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill ledning. Sekretesskravet måste beaktas.

Med utgångspunkt i de allmänna kraven på underrättelseorganisationen finner utskottet att verksamheten bör få en fastare inriktning genom att

Kungl. Maj:t utfärdar riktlinjer (instruktion) för verksamheten. Utskottet

föreslår vidare att det i fortsättningen öppet redovisas att en verksamhet av detta slag bedrivs och måste bedrivas. Det allmänna syftet och den organisatoriska anknytningen i stort bör enligt utskottet vara kända. Enligt

utskottets mening bör den under överbefälhavaren ansvarige chefen för den

hemliga = underrättelsetjänsten i = fortsättningen stå i öppen personalförteckning.

Försvarsutskottet förutsätter att behovet av insyn och kontroll liksom nu

i första hand tillgodoses genom att kommande riksdagars försvarsutskott följer verksamheten i stort och att regeringen ägnar frågan om underrättelsetjänsten betydande uppmärksamhet. Utskottet anser det

vidare möjligt att en eventuell lekmannastyrelse för försvarsstaben i fredstid kan få till uppgift att ta ställning till principiella frågor rörande

underrättelsetjänsten. Enligt utskottet kan man också tänka sig andra former för insyn och kontroll.

Genom utskottets granskning har aktualiserats en rad frågor rörande den

personal som är fast knuten till den hemliga underrättelsetjänsten.

Underrättelsetjänsten behöver enligt utskottet personal som är både effektiv och omdömesgill. Säkerhetsskyddet ställer särskilda krav. Mot denna bakgrund anser utskottet att man i fortsättningen bör ägna särskild

Fö:12 Skr 1975:4 174

uppmärksamhet åt frågor som gäller rekrytering och anställningskontroll,

utbildning för underrättelseverksamheten och vidareutbildning för annan verksamhet efter avslutad anställning. Olika medel bör enligt utskottet stå

till förfogande när ett anställningsförhållande måste avvecklas. Verksamhetens speciella karaktär gör det också angeläget att överväga

frågor om anställningsförhållanden, tystnadsplikt m. m. för den personal

som är fast knuten till underrättelsetjänsten.

Beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen vid

underrättelseorganisationen anför utskottet att det från personalens synpunkt är av väsentlig betydelse att misstankar om brottsligt eller eljest olämpligt förfarande med disponerade medel kan bli föremål för prövning

som grundar sig på arkiverade redovisningshandlingar.

Utskottet anser att verksamheten vid den s. k. Öst Ekonomiska Byrån inte i första hand är ett försvarsintresse. Den särskilda kompetens som byrån representerar bör därför enligt utskottet inte ges statligt stöd som innebär organisatorisk anknytning till försvaret.

Riksdagen (rskr 1973:383) har godkänt de allmänna krav på underrättelsetjänsten som försvarsutskottet har angett och som sin mening

givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet har anfört om den hemliga

underrättelsetjänsten i fortsättningen.

Jag avser att återkomma till Kungl. Maj:t med förslag att tjänsten för den under överbefälhavaren ansvarige chefen för den hemliga underrättelsetjänsten skall redovisas i öppen personalförteckning och att den s. k.

Öst Ekonomiska Byrån skall frigöras från försvaret.

En särskild utredning bör få i uppdrag att föreslå riktlinjer för den militära underrättelsetjänstens verksamhet m. m. och i samband därmed lämna erforderliga förslag till de instruktioner som bör utfärdas av Kungl. Maj:t.

Utredningen bör även föreslå former för ökad insyn i och kontroll över den

hemliga underrättelsetjänsten. Det bör även uppdras åt utredningen att

lämna förslag beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska

kontrollen inom denna verksamhet.

Utredningen bör också för att få underlag till sina förslag om den framtida

underrättelseverksamhetens inriktning göra de tillbakablickar på den

hittillsvarande verksamheten som kan anses nödvändiga. Inte minst viktigt

i det sammanhanget är att utredningen historiskt följer den hittillsvarande verksamhetens karaktär och inriktning under efterkrigstiden mot bakgrund av det internationella skeendets inverkan på vårt land och hur detta

bedömdes vid vissa tidpunkter påverka vårt försvar och vår säkerhet.

Utredningen har under tiden februari - oktober 1974 hållit tolv

sammanträden, varav ett under tre dagar.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

13. Expertutredningen (Fö 1974:02) ang. prisreglering av försvarsutgifterna

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 för att utreda system för prisreglering av försvarsutgifterna (se Post- och Inrikes

tidn. den 28 maj 1974):

175 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:13

Ordförande:

Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd

Sakkunniga:

Hjalmarsson, S. Åke, departementssekreterare

Mäler, Karl-Göran, docent

Experter: Billström, P. O. Frithiof, statistikchef (fr.o.m. den 27 maj 1974)

Holmberg, Gunnar E., planeringsdirektör

Hägg, Y. O. Sture, planeringsdirektör (fr.o.m. den 27 maj 1974)

Linder, F. Georg, inköpsdirektör Thyberg, P. Erik, byråchef

Wigur, J. T. Rolf, överste

Sekreterare:

Strand, Karl-Erik, t.f. kansliråd

Lokal: Försvarsdepartementet, Regeringsgatan 1-3, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den

17 maj 1974):

Prisregleringen av utgifterna för det militära försvaret grundades under åren 1959/60-1968/69 på ett särskilt försvarsindex (1968 ändrat till prisregleringstal för försvaret). Detta index avsåg att ge kompensation för

prisförändringar på de produkter försvaret använder. Försvaret fick

således kompensation för en prisutveckling som avvek från den allmänna prisutvecklingen, vilket tidvis medförde oförutsebara anspråk på anslagsmedel. Sedan budgetåret 1969/70 tillämpas prisreglering enligt

nettoprisindex (prop. 1969:1, bil. 6, s. 14). Vid den omprövning av prisregleringssystemet som föregick förändringen fr. o. m. budgetåret 1969/70 förordades att priskompensation skulle utgå för de prisstegringar som är att

hänföra till allmänna prisstegringar i ekonomin. Någon av de officiella

indexserierna avseende allmän prisutveckling borde ersätta de särskilda prisregleringstalen för försvaret. Konsumentprisindex ansågs därvid ligga närmast till hands. Med hänsyn till att huvuddelen av de varor som ingår i försvarets konsumtion är undantagna från indirekta skatter valdes emellertid att tillämpa prisreglering på basis av nettoprisindex. För att det ekonomiska innehållet i 1968 års försvarsbeslut skulle bibehållas medgavs en särskild reservationsmedelsförbrukning om sammanlagt 470 milj. kr.

under de tre aktuella budgetåren (de s. k. 'avlösningsmedlen”). Jag bedömer att nu tillgängliga erfarenheter av tillämpningen av ett

prisregleringssystem baserat på nettoprisindex är tillräckliga för en utvärdering av detta system. Jag har mot denna bakgrund kommit fram till

att sakkunniga nu bör tillkallas för att utvärdera erfarenheterna av nu tillämpat prisregleringssystem samt för att utforma och analysera alternativa system för prisreglering. De skilda krav som kan ställas på ett prisregleringssystem kan vara sinsemellan motstridiga. Vid utformningen av ett väl fungerande

prisregleringssystem måste en avvägning ske mellan eftersträvade egen-

Fö:13 Skr 1975:4 176

skaper. De viktigaste principiella krav som enligt min mening bör ställas på ett prisregleringssystem framgår utan prioritetsordning nedan.

Systemet bör vara så utformat att man undviker icke avsedda förändringar av försvarets resurstilldelning i förhållande till andra samhällssektorer. Det bör därför vara möjligt att bestämma skillnaden i kompensation i förhållande till ett system baserat på kompensation enligt den allmänna prisutvecklingen.

Systemet bör vara så utformat att det skapar stabilitet i statsbudgeten. Priskompensationen bör inte leda till ryckighet i medelstilidelningen.

Systemet bör vara så utformat att det skapar stabilitet i försvarsplaneringen. Detta förutsätter tillgång till sådana prognoser beträffande framtida kompensationsutfalliförhållande till prisutvecklingen på de produktionsfaktorer försvaret utnyttjar så att det redan vid planeringstidpunkten är möjligt att med rimlig säkerhet förutse det framtida reala resursutrymmet.

Systemet bör vara enkelt att tillämpa och lätt att överblicka.

Systemet bör anknyta till officiella, av statistiska centralbyrån (SCB) publicerade indexserier.

De prisstegringar som prisregleringssystemet avser bör särskiljas från de kostnadsstegringar som sammanhänger med att produkter förbättras. Detta är främst aktuellt vid materielanskaffning där kostnadsstegringar betingade av kvalitetshöjningar inträffar. De prisstegringar som prisregleringssystemet skall kompensera för bör vidare vara rensade från produktivitetsökningar.

Systemet bör ge tillräckliga incitament till rationaliseringar och produktivitetshöjningar.

Systemet bör säkerställa den känslighet för ändrade relativa priser på skilda produktionsfaktorer som är en förutsättning för att uppnå bästa produktionslösningar. När en produktionsfaktor blir relativt sett dyrare än andra produktionsfaktorer bör detta få genomslag i den sammansättning av produktionsfaktorer som utnyttjas i produktionsprocessen. Incitament för en anpassning till ändrade relativa priser bör, inom ramen för de möjligheter härtill som = föreligger bl. a. i tidshänseende, säkerställas i prisregleringssystemet.

De sakkunniga bör insamla och bearbeta information till belysning av nu tillämpat prisregleringssystems innebörd i vad avser de ovannämnda kraven och sålunda utvärdera erfarenheterna av systemet. Vidare bör de sakkunniga utforma och mot den ovannämnda bakgrunden analysera alternativa system för prisreglering av försvarsutgifterna.

Jag avser att senare begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en parlamentarisk försvarsutredning. Den nu aktuella utredningens analys av det f. n. tillämpade prisregleringssystemet och alternativa system avses ligga till grund för försvarsutredningens värdering av alternativen. De sakkunniga bör arbeta skyndsamt och med inriktning på att avlämna utredningsresultatet vid ingången av år 1975.

Utredningen har under tiden maj - oktober 1974 hållit elva sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första kvartalet år 1975.

177 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:14

14. Försvarsmaktens ledningsutredning (Fö 1974:03) (FLU-74)

TillkaHade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september 1974 för att utreda det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 28 september

1974):

Ordförande:

Gustafsson, Hans L., landshövding

Sakkunniga:

Glimnér, J. Erik, hemmansägare, led. av riksdagen Gustavsson, Åke E. G., redaktör, led. av riksdagen Göransson, J. Olle, verkmästare, led. av riksdagen Lindblad, Hans B., redaktör Träff, Sven-Olov A., direktör, led. av riksdagen

Experter:

Bodin, K. Berndt, departementssekreterare

Jarmar, L. Håkan, organisationsdirektör

Olhede, Torleif E., departementssekreterare

Skoglund, Claes G., generalmajor

Sekreterare:

Ludvik, Klaus, organisationsdirektör

Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 80 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den

20 september 1974):

Det militära försvarets nuvarande ledningsorganisation på central nivå bygger i allt väsentligt på de riktlinjer som drogs upp av 1958 års försvarsledningskommitté och 1960 års försvarsledningsutredning. Grundtankarna i den organisation som statsmakterna beslutade om (prop. 1961:109, SU 1961:90, rskr 1961:258) innebär i stort att överbefälhavaren, direkt under Kungl. Maj:t i fred är ansvarig för operativt krigsförberedelsearbete, långsiktsplanering och avvägningar inom det militära försvaret samt i krig för den operativa verksamheten. Överbefälhavaren biträds av försvarsstaben. De förbandsproducerande funktionerna —

utbildning, taktik, utrustning, organisation, personal och mobilisering —

åvilar, direkt under Kungl. Maj:t, försvarsgrenscheferna, som härvid

biträds av var sin försvarsgrensstab.

Utvecklingen av förvaltningsorganisationen inom försvaret under 1960och 1970-talen karaktäriseras av en inriktning mot centralt sammanhållet, självständigt ansvar för resp. verksamhetsområde. Försvarets materielverk inrättades 1968 som central förvaltningsmyndighet för tyg- och

intendenturförvaltningen. - Materielverkets nuvarande organisation fastställdes av statsmakterna år 1971 (prop. 1971:124, FöU 1971:22, rskr 1971:292). Värnpliktsverket inrättades år 1968 (prop. 1968:34, SU 1968:92,

rskr 1968:214) som centralt organ för inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Den organisation som gäller för försvarets sjukvårdsstyrelse 12 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 4

Fö:14 Skr 1975:4 178

tillkom år 1969 (prop. 1969:110, SU 1969:105, rskr 1969:249). På grundval av riksdagens beslut (prop. 1973:88, FöU 1973:17, rskr 1973:196) pågår f. n. omorganisation av försvarsforskningen till en gemensam försvarsforskningsorganisation. Även fortifikationsförvaltningens organisation har nyligen setts över (prop. 1973:75, FöU 1973:16, rskr 1973:195).

Organisationen av det militära försvarets regionala ledning grundas på statsmakternas beslut år 1964 och 1966 (prop. 1964:109, SU 1964:189, rskr 1964:362 och prop. 1966:110, SU 1966:99, rskr 1966:248) och innebär att landet indelas i sex militärområden. Varje militärområde lyder under en militärbefälhavare, som i krig direkt under överbefälhavaren är ansvarig för den operativa ledningen inom militärområdet. I fred svarar militärbefälhavaren — under vederbörlig central myndighet — för operativt krigsförberedelsearbete och förbandsproduktion. Militärbefälhavarna är inom militärområdet under de centrala förvaltningsmyndigheterna ansvariga för samordning av förvaltningen samt, med vissa begränsningar, för

planläggning och kontroll av förvaltningen. Militärbefälhavaren biträds av en allsidigt sammansatt militärområdesstab. Vid anmälan av prop. 1966:110 anförde föredragande departementschefen att militärområdesorganisationen förutsatts vara provisorisk under en övergångstid och att definitiva beslut i organisationsfrågan inte skulle fattas förrän tillräckliga erfarenheter

hade vunnits.

Organisationen på lägre regional och lokal nivå ses f. n. över under överbefälhavarens huvudansvar. Översynen har lett till vissa delbeslut från statsmakternas sida (prop. 1973:75, FöU 1973:14, rskr 1973:170).

Ett nytt planerings- och programbudgetsystem infördes i försvaret den 1 juli 1972 (prop. 1970:97, SU 1970:203, rskr 1970:420). Grundtanken i detta system är att särskild vikt skall läggas vid att ange de långsiktiga målen för försvaret så att dessa i högre grad än tidigare kan tjäna till vägledning vid planering och genomförandeverksamhet. I fråga om den senare verksamheten skall en ökad delegering eftersträvas. Planering och verkställighet inriktas på krigsförbanden, vilka har förts samman i ett antal

program.

I programbudgetsystemet indelas verksamheten i och härleds lednings-

kraven till tre huvudfunktioner, nämligen en operativ funktion, en

programfunktion och en produktionsfunktion. Den operativa funktionen svarar för det operativa krigsförberedelsearbetet. Programfunktionen svarar för formulering av mål för programmen, resursfördelning och

kontroll av måluppfyllelse. Produktionsfunktionen svarar för att de mål som anges av programfunktionen uppfylls i största möjliga utsträckning och på lämpligaste sätt. Produktionen har indelats i fyra huvudproduktionsområden. Utöver de nämnda huvudfunktionerna finns speciella funktioner med uppgift att säkerställa att verksamhet, som berör flera

program eller produktionsområden och som kräver speciell kompetens och/eller produktionsteknik kan överblickas och styras samlat. Dessa

funktioner hänförs till den s. k. fackfunktionen i den mån de inte direkt följer av instruktioner och föreskrifter för resp. myndighet. Den närmare innebörden av fackfunktionen och fackmyndigheternas ställning övervägs

f. n. av ledningsgruppen för fortsatt utveckling av försvarets planeringsoch programbudgetsystem (Fö 1971:03).

Det nya planeringssystemet anpassades till den fredsorganisation som förelåg när systemet infördes. Detta innebar t. ex. att programindelningen gjordes organisationsanpassad med bl. a. program för armé-, marin- och

flygvapenförband. Vidare anpassades ansvarsfördelningen av såväl den

179 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:14

programmässiga som den produktionsmässiga ledningen — program — resp. produktionsfunktionens fördelning på myndigheter — till de gällande ledningsförhållandena. Programbudgetgruppen (SOU 1969:25), som utarbetade förslaget till nytt planerings- och programbudgetsystem, förutsåg emellertid att justeringar kunde behöva göras efter hand som erfarenheter

erhölls och systemet utvecklades.

Resultaten av våra försvarsansträngningar beror på hur stor del av

försvarutgifterna, som kan avdelas för att sätta upp och omsätta

krigsförband. Detta innebär att sådana utgifter för fredsadministrationen

som inte direkt bidrar till försvarseffekten måste begränsas så långt möjligt

och det är därför angeläget att även söka minska kostnaderna för den fredstida ledningsorganisationen.

Utbildningsverksamheten har stor betydelse för de värnpliktigas attityd

till försvaret och försvarseffekten. Det är därför angeläget att utbild-

ningsorganisationen tillförsäkras en så god personell kvalitet som möjligt.

Utomlands pågår sedan en tid tillbaka intressanta organisationsutvecklingar — som bl. a. innefattar integrationssträvanden — inom

försvarsmakten och dess högsta ledning. De organisationsförändringar som

genomförts i Canada, Norge och Västtyskland är exempel på sådana utvecklingar. Liksom i Sverige har strävan efter ökad effektivitet i förening

med resursbegränsningar och en ogynnsam kostnadsutveckling för fredsorganisationen varit ett av de avgörande skälen för organisationsöversynerna.

Riksdagens revisorer har låtit granska förutsättningarna för en närmare integration av den centrala stabsorganisationen. Resultatet har redovisats i en granskningspromemoria, som utmynnar i ett förslag till en förenkling och effektivisering av försvarets centrala stabsorganisation. Enligt revisorerna

bör förslaget prövas av en särskild utredning. Efter remissbehandling har promemorian överlämnats till Kungl. Maj:t i december 1972.

Jag har mot bakgrund av det anförda funnit det lämpligt att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att se över det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation.

De sakkunniga bör se över och lämna förslag om organisationen för det militära försvarets centrala och högre regionala ledning i fred. Målet skall vara att göra arbetet i fred inom staberna så effektivt och kostnadsbesparande som möjligt varvid möjligheterna till personalminskningar skall tas tillvara. En strävan/ bör också vara att delegera

ansvaret för genomförande av produktionen så långt ner i organisationen

som möjligt. De sakkunniga bör pröva de organisatoriska formerna för den program- och produktionsmässiga ledningen i vad avser dennas utövande

på central nivå. De bör vidare överväga ansvars- och uppgiftsfördelningen

mellan central och högre regional nivå.

De sakkunniga bör utgå från att den nuvarande krigsorganisationen på

central nivå i princip skall behållas. Vidare bör de utgå från att den operativa ledningen alltjämt skall utövas av överbefälhavaren och militärbefälhavarna enligt nuvarande principer.

Beträffande den centrala nivån bör de centrala förvaltningarnas orga-

nisation och ansvar i stort behållas. Detta innebär att den produktions-

mässiga ledningen för huvuproduktionsområdena 2 Materielanskaffning, 3 Anskaffning av anläggningar samt 4 Forskning och utveckling alltjämt bör utövas av berörda centrala förvaltningar direkt under Kungl. Maj:t. De sakkunniga bör dock ha frihet att i begränsade avseenden föreslå ändrad

uppgifts- och ansvarsfördelning mellan staber och förvaltningar.

Fö:14 Skr 1975:4 180

Möjligheterna = till minskning av = personalkostnadsandelen inom förvaltningarna prövas i särskild ordning.

De sakkunniga bör belysa sambanden mellan utövandet av den operativa, programmässiga resp. produktionsmässiga ledningen och därav följande organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen. Överbefälhavaren har f. n. — och förutsätts fortsättningsvis behålla — ett odelat ansvar för ledningen av den operativa funktionen. Den program- och produktionsmässiga ledningen utövas nu av program- resp. produktionsmyndigheter under befälhavarens ledning och samordning. Försvarsgrenscheferna är programmyndigheter för huvudprogrammen Arméförband, Marinförband och Flygvapenförband samt produktionsmyndigheter för huvudproduktionsområde 1 Ledning och förbandsverksamhet inom resp. huvudprogram. De sakkunniga bör pröva och belysa olika alternativ för den program- och produktionsmässiga ledningen från en fullständig samordning till en uppdelning som liknar dagens förhållanden. En utgångspunkt härvid skall dock vara = att överbefälhavarens ledning av programplaneringen förstärks. De sakkunniga bör sålunda överväga och belysa konsekvenserna av en organisation som innebär att den programmässiga ledningen i sin helhet utövas av överbefälhavaren med biträde av en försvarsstab. Beträffande den produktionsmässiga ledningen för huvudproduktionsområde 1 kan denna antingen inordnas under överbefälhavaren och försvarsstaben eller utövas av en eller flera fristående produktionsmyndigheter. De sakkunniga bör belysa konsekvenserna av skilda lösningar härvidlag.

Beträffande den högre regionala ledningen bör de sakkunniga se över organisationen av och arbetsuppgifter för militärområdesstaberna. De principiella grunderna för den regionala ledningen som angavs i prop. 1964:109 och 1966:110 bör i huvudsak alltfort gälla. Översynen bör göras mot bakgrund av de sakkunnigas egna överväganden om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan central och högre regional nivå samt med beaktande av statsmakternas nyligen fattade och kommande beslut med anledning av överbefälhavarens översyn av organisationen på lägre regional och lokal nivå. De sakkunniga bör — bl. a. mot bakgrund av vad som anfördes i nämnda propositioner — särskilt överväga militärbefälhavarnas ansvar och befogenheter i fråga om utbildning av grundläggande art och förvaltningstjänsten inom militärområdet.

De sakkunniga bör vidare pröva lämpligheten av att minska antalet militärområden från nuvarande sex. De bör härvid särskilt uppmärksamma att i stort överensstämmande gränser för den militära och civila ledningen i krig utgör en förutsättning för en effektiv samverkan mellan totalförsvarets olika delar. De bör därför ta del av och beakta länsberedningens (C 1970:28) överväganden om den framtida administrativa indelningen av landet. I den mån de sakkunniga lämnar förslag om ändring av militärområdesindelningen bör även indelningen i civilområden övervägas. Militär- och civilområdena bör sammanfalla om inte mycket starka skäl talar mot detta. Särskilt bör prövas om militär- och civilområdena kan avgränsas så att delar av län inte faller inom olika civilområden. De sakkunniga bör ha frihet att utöver den geografiska indelningen även överväga förhållanden som har betydelse för sam verkan mellan den militära och civila regionala ledningen.

Riksdagens försvarsutskott (FöU 1973:19) har uttalat att frågan om lekmannainflytande i fredstid inom försvarsmaktens centrala och regionala staber bör prövas i samband med att stabsorganisationen ses över. En viktig fråga att överväga är därvid enligt utskottet vilka uppgifter som i

181 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:15

förekommande fall lämpligen bör läggas på en lekmannastyrelse. Utskottet anför också att utredningen bör ge besked om de praktiska konsekvenserna

av lekmannainflytande. Riksdagen (rskr 1973:289) har gett Kungl. Maj:t

tillkänna vad utskottet har anfört om lekmannastyrelser inom det militära

försvaret. Jag anser det angeläget att frågan om lekmannainflytande blir

prövad. Det bör ankom ma på de sakkunniga att närmare belysa de praktiska förutsättningarna för och konsekvenserna av lekmannainflytande inom det militära försvarets centrala och regionala ledning i enlighet med vad försvarsutskottet har anfört i frågan. - I överbefälhavarens ”Plan 1969 för lokalisering till Östermalm och

Järvafältet av försvarets staber, förvaltningar och institutioner”, som

överlämnades till Kungl. Maj:t i december 1969 och revideras i mars 1974 föreslås försvarsgrensstaberna flytta in i byggnaden Bastionen då försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen omlokaliseras.

De sakkunniga bör föreslå hur de sålunda friställda lokalerna lämpligen skall utnyttjas av den centrala stabsorganisationen.

Utredningsarbetet kan behöva genomföras i etapper. Det bör emellertid bedrivas så att principiella överväganden beträffande de program- och

produktionsmässiga = ledningsförhållandena samt härav föranledda

organisatoriska konsekvenser för den centrala stabsorganisationen, bl. a. innefattande översiktliga kostnadsberäkningar, kan redovisas för Kungl. Maj:t senast den I december 1976.

Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att en parlamentarisk

försvarsutredning tillkallas för att överväga försvarets fortsatta inriktning. Den utredning som jag nu föreslår bör successivt ta del av försvars-

utredningens överväganden så att de organisatoriska konsekvenserna av nästa större beslut om försvarets inriktning kan beaktas i utredningens arbete.

De sakkunniga bör vidare på lämpligt sätt informera berörda per-

sonalorganisationer om arbetets fortskridande. Personalorganisationerna skall därvid beredas tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Utredningen har under tiden september - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15. 1974 års försvarsutredning (Fö 1974:04)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 för att

utreda totalförsvarets fortsatta utveckling m. m. (se Post- och Inrikes tidn.

den 9 november 1974):

Ordförande:

Thunborg, Anders I., statssekreterare

Sakkunniga:

Bengtsson, Karl F., verkmästare, led. av riksdagen Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen Gustafsson, C. E. Torsten, lantbrukare, led. av riksdagen

Gustavsson, Bengt T., ombudsman, led. av riksdagen

Fö:15 Skr 1975:4 182

Petersson, Per M., hemmansägare, led. av riksdagen Theorin, K. Maj Britt M., sekreterare, led. av riksdagen

Experter:

Broström, Ulf T. F., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 21 november 1974) Ehrling, G. O. Ingvar, kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Eklund, C. Gunnar, generallöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Grape, S. Lennart, departementsråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Hellman, Sven R., överingenjör (fr.o.m. den 21 november 1974) Karlsson, Ulf G., departementssekreterare (fr.o.m. den 21 november

1974)

Leifland, Leif, utnämnt utrikesråd (fr.o.m. den 21 november 1974)

Nordbeck, S. E. Gunnar, departementsråd (fr.o.m. den 21 november 1974)

Orrö, Sven-Erik O., kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974) Petri, Gunnar G. B., kansliråd (fr.o.m. den 21 november 1974)

Thyberg, P. Erik, byråchef (fr.o.m. den 21 november 1974)

Wigur, J. T. Rolf, överste (fr.o.m. den 21 november 1974)

Huvudsekreterare:

Engman, O. Ingemar, departementsråd

Sekreterare:

Bergquist, Mats F. Th., departementssekreterare (fr.o.m. den 21

november 1974) Englund, Lars-Erik, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Sagrén, K. Åke, överstelöjtnant (fr.o.m. den 21 november 1974) Sondén, Jan A., kommendörkapten (fr.o.m. den 21 november 1974)

Lokal: Fredsgatan 2, 111 52 Stockholm, tel. 763 37 86 (sekreteraren) Direktiv (anförande av statsrådet Holmqvist till statsrådsprotokollet den 25 oktober 1974): Inriktningen av Sveriges säkerhetspolitik samt uppgifterna för och inriktningen av det militära försvaret och civilförsvaret behandlades

ingående av statsmakterna år 1972 (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231) på grundval av förslag från 1970 års försvarsutredning (SOU

1972:4). Besluten av 1972 års riksdag har i allt väsentligt bekräftats av 1973

och 1974 års riksdagar (prop. 1973:1 bil. 6, FöU 1973:16, rskr 1973:195 resp. prop. 1974:1 bil. 6, FÖU 1974:19, rskr 1974:190).

1972 års riksdag fastställde utgiftsramar för det militära försvaret och civilförsvaret för budgetåret 1972/73 samt ekonomiska planeringsramar för programplaneringen för perioden 1972/73 -— 1976/77. Riksdagen har år 1973

och 1974 på motsvarande sätt fastställt utgiftsramar för budgetåren 1973/74

resp. 1974/75 samt planeringsramar för perioderna 1973/74 — 1977 /78 resp. 1974/75 — 1978/79. Genom beslut av statsmakterna (prop. 1970:97, SU 1970:203, rskr

1970:420) infördes fr. o. m. budgetåret 1972/73 ett nytt planerings- och

budgeteringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret. Systemet

183 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:15

hade försöksvis tillämpats redan före år 1972 och underlaget för 1972 års

försvarsbeslut var till stor del framtaget enligt systemets principer. I

samband med att riksdagen beharidlade systemets införande begärde

riksdagen att Kungl. Maj:t skulle låta utreda riksdagens roll i det nya systemet. Denna utredning utfördes av 1970 års försvarsutredning, vars förslag (SOU 1972:48) låg till grund för Kungl. Maj:ts redovisning till

riksdagen (prop. 1972:103). Riksdagen (FöU 1972:23, rskr 1972:309) hade

inte något att erinra mot vad som därvid hade anförts.

Det nya planerings- och budgeteringssystemets huvudkomponenter

utgörs av s. k. miljöstudier m. m., perspektivplanering, programplanering och programbudgetering. Genom miljöstudierna söker man kartlägga möjliga utvecklingslinjer i världen och vilka hot av olika slag som vårt land kan bli utsatt för. Till grund för planeringen ligger också studier om det svenska samhällets förändringar och hur dessa kan påverka vår sårbarhet och våra försvarsåtgärder. Perspektivplaneringen bedrivs i två faser. Under den första fasen skisseras olika principer för försvarets framtida

utformning under skilda förutsättningar. Studierna under perspektivplaneringens andra fas syftar till att kartlägga hur olika handlingsvägar

under de närmaste 5 — 10 åren påverkar möjligheterna att förverkliga

alternativa framtida försvarsutformningar. Dessa studier utgör ett viktigt

underlag för programplaneringen genom vilken konkreta femåriga

handlingsprogram tas fram. Programplaneringen är rullande vilket innebär

att en ny programplan för följande femårsperiod utarbetas varje år. Genom programbudgeteringen fastställs resursfördelningen på olika ändamål för

programplanernas första budgetår.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har efter uppdrag av Kungl. Maj:t

lämnat förslag till utformning av ett planeringssystem för det ekonomiska försvaret. Kungl. Maj:t har den 23 november 1973 uppdragit åt överstyrelsen att efter anvisningar av chefen för handelsdepartementet och i samråd med berörda myndigheter bedriva försök med långsiktplanering

inom det ekonomiska försvaret. Genom beslut samma dag meddelade chefen för handelsdepartementet anvisningar för försöken. Dessa omfattar bl. a. perspektivstudier och programplanering enligt i huvudsak samma

principer som tillämpas för det militära försvaret och civilförsvaret.

Den 20 december 1973 har Kungl. Maj:t förordnat om särskilda studier avseende utvecklingen efter år 1977 för vad som sammanfattningsvis benämns övrigt totalförsvar, dvs. de delar av totalförsvaret som inte omfattas av det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret.

Tidsplanerna för studiearbetet inom totalförsvarets olika delar är samordnade med en inriktning på att ett samlat underlag skall föreligga för slutliga ställningstaganden av statsmakterna år 1977. Tidplanerna innebär sammanfattningsvis att perspektivplaneringen inom det militära försvaret

och civilförsvaret resp. perspektivstudierna för det ekonomiska försvaret

liksom de särskilda studierna för övrigt totalförsvar skall avslutas och redovisas hösten 1975. I början av år 1976 skall anvisningar meddelas för myndigheternas programplanering avseende perioden 1977/78 — 1981/82.

Programplaner för denna period skall redovisas hösten 1976 i samband med

att myndigheternas anslagsframställningar lämnas in till regeringen.

Enligt de principer som fastlagts i prop. 1972:103 skall riksdagens utrikesoch = försvarsutskott fortlöpande informeras om = studie- och planeringsarbetets inriktning och resultat. Sådan information har lämnats vid flera tillfällen under åren 1973 och 1974.

Fö:15 Skr 1975:4 184

Under 1960-talet och början av 1970-talet har kostnadsutvecklingen för personal och kvalificerad krigsmateriel medfört stora avvägningsproblem inom främst det militära försvaret. Undersökningar av kostnadsutvecklingen rörande försvarsmateriel under de senaste femton åren visar att kostnaderna för ett vapen, som har anskaffats i samma utförande under hela perioden, väl följt den allmänna prisutvecklingen. Kostnaderna för andra vapensystem, där en kontinuerlig teknisk förbättring har ägt rum, har i löpande priser stigit väsentligt snabbare. Inom personalområdet har vi under senare år försökt möta kostnadsutvecklingen genom rationaliseringsåtgärder som bl. a. har inneburit att antalet anställda inom försvarsmakten har minskat med omkring 1 200 personer. Trots dessa åtgärder har personalkostnadernas andel av utgiftsramen stigit.

Den antydda kostnadsutvecklingen skärper kraven på prioritering vid ställningstaganden till det militära försvarets fortsatta inriktning. Utvecklingen är inte specifik för Sverige utan gäller i många falli högre grad utländska försvarsmakter. 1 vissa länder har den lett och leder till stora förändringar i det militära försvarets utformning.

1974 års riksdag (mot. 1974:402 och 1974:403, FöU 1974:19, rskr 1974:190) har uttalat att en ny försvarsutredning borde tillkallas så att den kan påbörja sitt arbete under hösten 1974.

Riksdagen (mot. 1974:404, FöU 1974:23, rskr 1974:194) har också behandlat frågan om beredskap för s. k. fredskriser. Försvarsutskottet konstaterar i sitt betänkande att gränsen mellan å ena sidan fredskriser och å andra sidan ekonomiskt hot och ekonomiska åtgärder i fientligt syfte kan vara svår att dra. Utskottet anser vidare att planeringen av vår beredskap på försörjningsområdet bör ges en sådan inriktning att den också täcker mera fredsmässiga behov. Av grundläggande betydelse är därvid, enligt utskottet, det arbete som bedrivs av försörjningsberedskapsutredningen (H 1971:01) och energiberedskapsutredningen (H 1974:03). Utskottet menar vidare att den försvarsutredning som utskottet förutsätter skall tillkallas måste ägna betydande uppmärksamhet åt försörjningsberedskapen och att den därvid får anledning att beröra beredskapen för fredskriser.

Vidare har riksdagen (mot. 1974:404, FöU 1974:22, rskr 1974:193) som sin mening gett till känna vad försvarsutskottet har anfört om en ökad integration mellan försvaret och det civila fredssamhället. Enligt utskottet bör en kartläggning av möjligheterna att komma längre i detta avseende komma till stånd i lämpligt sammanhang.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att sakkunniga tillkallas för att överväga och lämna förslag om totalförsvarets fortsatta utveckling in. m.

Sveriges säkerhetspolitik bygger på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Denna inriktning kommer till uttryck i det mål för vår säkerhetspolitik som antogs av 1968 års riksdag (prop. 1968:110, SU 1968:122, rskr 1968:281) och som konfirmerades av 1972 års riksdag (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231). De sakkunniga bör utgå från att detta mål alltjämt skall gälla.

För att skaffa sig en bakgrund till sina överväganden om totalförsvarets uppgifter och inriktning bör de sakkunniga analysera vilka hot av olika slag som kan uppkomma mot vår frihet och vårt oberoende och som bör tas som utgångspunkt för den långsiktiga planeringen av vårt framtida totalförsvar. Ett viktigt underlag utgör härvid de s. k. angreppsfallen och krisfallen samt annat miljöunderlag som har legat till grund för myndigheternas studie- och planeringsverksamhet.

Det nuvarande samhället och samhällsutvecklingen kännetecknas av stor

185 Kommittéer: Försvarsdepartementet Fö:15

komplexitet och av att olika verksamhetsgrenar påverkar och griper in i varandra. Samhället blir därigenom mer känsligt för störningar än tidigare. På flera sätt blir också det internationella beroendet ailt större. Detta innebär att medlen för att utöva hot eller påtryckningar mot en nation blir flera och av olika slag. Det kan t. ex. vara fråga om militära åtgärder, aktioner mot civilbefolkningen eller handelspolitiska och ekonomiska sanktioner. Det är mot denna bakgrund angeläget att de sakkunniga studerar det totala försvarets roll i säkerhetspolitiken samt hur bästa balans skall nås i våra samlade försvarsansträngningar. De sakkunniga får därvid anledning att också beröra beredskapen för fredskriser.

De sakkunniga bör också studera hur det fredstida samhällets utveckling påverkar våra försvarsåtgärder. De torde därvid komma att beröra frågan om en ökad integration mellan försvaret och det civila fredssamhället. Det är emellertid angeläget att understryka att samhällets utveckling självfallet skall styras av medborgarnas fredstida önskemål och behov.

På grundval av det militära försvarets och civilförsvarets perspektivplaner, det ekonomiska försvarets perspektivstudier samt de särskilda studierna avseende övrigt totalförsvar bör de sakkunniga överväga och lämna förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning på längre sikt. Till grund för de sakkunnigas överväganden härvidlag bör även ligga de studieresultat som tas fram av försörjningsberedskapsutredningen och energiberedskapsutredningen.

Fett senare skede bör de sakkunniga granska det militära försvaret och civilförsvarets programplaner för perioden 1977/78 — 1981/82 samt motsvarande planer för ekonomiskt försvar och övrigt totalförsvar och därvid överväga om dessa motsvarar de sakkunnigas långsiktiga bedömningar. Härvid bör särskilt beaktas att en tillfredsställande handlingsfrihet för framtiden erhålls.

I sina överväganden år 1974 om det militära försvarets och civilförsvarets programplanering behandlade riksdagens försvarsutskott (FöU 1974:19) bl.a. frågan om system för prisreglering av planerings- och utgiftsramar. Utskottet anförde därvid att det är angeläget att man snabbt fullföljer arbetet med att sammanställa erfarenheterna av nu gällande system med kompensation enligt nettoprisindex.

Enligt utskottet bör frågan därefter övervägas av den försvarsutredning som utskottet räknar med skall tillkallas. Riksdagen (rskr 1974:190) beslöt att som sin mening ge Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet anfört.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 maj 1974 har jag tillkallat en utredning (Fö 1974:02) med uppgift att utvärdera erfarenheterna av nuvarande system för prisregleringen av det militära försvarets och civilförsvarets utgifter samt analysera nuvarande och alternativa system. Arbetsresultatet skall redovisas i början av år 1975. Utredningens rapport bör överlämnas till de sakkunniga som bör lämna förslag om metod för prisreglering av det militära försvarets och civilförsvarets planerings- och utgiftsramar fr. o. m. perioden 1977 /78 — 1981/82 resp. budgetåret 1977 /78.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 har jag ökat antalet sakkunniga i försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20). Vid anmälan av denna fråga anförde jag bl. a. att fredsorganisationsutredningen bör ta del av den kommande försvarsutredningens överväganden så att det blir möjligt att få de fredsorganisatoriska konsekvenserna belysta i nära anslutning till nästa större beslut om försvarets fortsatta utveckling. Jag har vidare med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september 1974 tillkallat sex sakkunniga att överväga

Fö:15 186

och lämna förslag om det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation m. m. (Fö 1973:03). Även denna utredning, som skall avsluta en första etapp av sitt arbete i december 1976, kan behöva ta del av den kommande totalförsvarsutredningens överväganden.

Vissa frågor som hänger samman med den allmänna värnplikten och värnpliktsutbildningens utformning övervägs f. n. av 1972 års värnpliksutredning (Fö 1972:01). Den har i juni 1974 avlämnat ett betänkande (Ds Fö 1974:4) om rekrytering och utbildning av värnpliktiga avsedda för lokalförsvarsförband med stationära uppgifter m. m. Utredningen väntas inom kort redovisa sina överväganden om nyttjandetiden av de värnpliktiga i krigsorganisationen samt hur eventuella förändringar härvidlag kan påverka personaltillgång m. m. inom andra delar av totalförsvaret.

Som framgår av det anförda pågår f. n. flera betydelsefulla utredningar som berör olika områden av det militära försvaret. Jag anser det angeläget att detta utredningsarbete samordnas i största möjliga utsträckning både i sak och tidsmässigt. Det bör enligt min mening ankomma på den av mig nu föreslagna totalförsvarsutredningen att utöva en ledande roll härvidlag.

De sakkunniga bör bedriva sitt arbete så att deras överväganden och förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning samt om prisregleringssystem för det militära försvaret och civilförsvaret kan redovisas tidigt år 1976, och därvid kunna ligga till grund för regeringens anvisningar för myndigheternas programplanering för perioden 1977 /78 -1981/82.

Resultatet av de sakkunniggas granskning av programplanerna (motsvarande) för det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och övrigt totalförsvar bör redovisas i sådan tid att förslag till riksdagen år 1977 om totalförsvarets inriktning kan grundas på överväganden och förslag från de sakkunniga.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

187 Kommittéer: Socialdepartementet S:1

Socialdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet

under år 1974:6, 17, 18 och 21

1. Handikapputredningen (S 1966:38)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 för att

utreda frågan angående omvärdnaden av handikappade (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juli 1965):

Ordförande:

Skantz, Anna-Greta, ombudsman, led. av riksdagen Ledamöter: Antonsson, Johannes M., hemmansägare, led. av riksdagen

Fors, Åke Hj., kansliråd

Gustafsson, Åke G., avdelningschef Jonsson, Elver A. D., postiljon, led. av riksdagen Nilsson, K. Börje, förbundsordförande, led. av riksdagen

Åkerlind, Allan J. G., led. av riksdagen

Experter:

Brattgård, Sven-Olof, professor

Boman, Lars H., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 7 februari 1974) Carlsson, Barbro L., fil. mag. (fr.o.m. den 15 januari 1974) Eriksson, I. Seved, byråchef Gardeström, Linnéa, sekreterare Madebrink, Rut, rektor (fr.o.m. den 14 oktober 1974) Lundström, Karin E., f.d. undervisningsråd Sundmark, Bo V., avdelningsdirektör Sekreterare: Ekvall, Gunilla M., studiekonsulent Mattsson, Bengt-Olof T., departementssekreterare

Nolte, Lennart R. J., anpassningslärare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse S 38.

Tilläggsdirektiv, se 1971 års riksdagsberättelse S 13. Kungl. Maj:t har den

25 maj 1973 till utredningen överlämnat riksdagens skrivelse den 9 maj 1973,

S:1 Skr 1975:4 188

nr 180, jämte socialutskottets betänkande 1973:12, såvitt avser frågan om flerhandikappades problem, för att prövas av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.

Kungl. Maj:t har den 22 november 1974 överlämnat riksdagens skrivelse

den 13 november 1974, nr 309, jämte socialutskottets betänkande 1974:33, såvitt avser frågorna om befogenhet att besluta att särskolelev skall bo i

elevhem samt tillsyn över elevhem m. m., för att prövas av utredningen vid

fullgörandet av dess uppdrag.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Vidare har hållits ett flertal överläggningar med företrädare för handikapporganisationerna.

I april 1974 har utredningen utgivit skriften Hinder för kultur, en berättelse från konferenser med handikappade som ordnats av utredningen tillsammans med handikapporganisationerna och ABF. Utredningen har vidare i juli 1974 till chefen för utbildningsdepartementet överlämnat en promemoria med förslag angående De blindas förenings bibliotek. I ett betänkande under år 1975 kommer utredningen att redovisa förslag i vissa

kulturfrågor. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

2. Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966 :39)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1965 för att som en till socialdepartementet = knuten delegation följa utbyggnaden av

sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen:

Ordförande:

Fridh, K. Göte, statssekreterare

Ledamöter:

Berggren, G. Rune, generaldirektör (t.o.m. den 10 februari 1974)

Heideman, Gunnar A., kommunalråd Höök, Erik S. V., planeringschef

Larsson, Y. Allan G., statssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974) Nordlander, Nils-Brage W., överläkare, landstingsman Orring, Jonas A., generaldirektör

Peterson, Thage E. G., statssekreterare, led. av riksdagen Rehnberg. K. Bertil, generaldirektör

Rexed, Bror A., generaldirektör

Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Söderqvist, Bengt O. A., expeditionschef Ward, Kurt K. B., landstingsråd

189 Kommittéer: Socialdepartementet S:2

Ersättare: Andersson, J. Gunnar D., överdirektör

Alsén, Sven, avdelningschef Berg, Bengt Åke, budgetchef (t.o.m. den 10 februari 1974) Bergstedt, Tord L. H., sjukvårdsdirektör Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör (fr.o.m. den 7 juni 1974)

Englund, K. Svante I., departementsråd (fr.o.m. den 11 februari 1974)

Fröjd, S. Arne, länsråd Gårdstedt, H. Birger, skolråd

Höglund, K. Thure, sjukvårdsdirektör

Lindh, Tore B. E., direktör (t.o.m. den 30 april 1974)

Nelander, Olle M. V., direktör

Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Olsson, Bengt K., landshövding (t.o.m. den 6 juni 1974)

Ulvhammar, E. E. Birgitta, kansliråd Vogt, Viktor L., byråchef (fr.o.m. den I maj 1974)

Experter:

Elander, Kurt O., direktör (fr.o.m. den 1 februari 1974) Fredriksson, H. Einar, byråchef

Jönsson, E. Gustav, departementsråd

Lindgren, S. Åke, avdelningschef Orava, Olavi A. (Olle), t.f. byråchef Petersson, Olof H. E., kansliråd

Royen, Sverre N. H., direktör

Sjöström, Åke B., byråchef Wennström, K. Gunnar, medicinalråd

Wictorsson, Karl-Eric A., avdelningschef Zetterblad, Ulf, planeringschef Sekreterare: Wikman, C. Gunnar, departementssekreterare Bitr. sekreterare: Tengstam, P. Anders, departementssekreterare (t.o.m. den 31 oktober 1974) Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Under året har delegationen bl. a. behandlat olika frågor beträffande

läkarfördelningsprogrammet. Delegationen har vidare angett riktlinjer för prioritering av nya byggnadsinvesteringar inom sjukvårdssektorn för åren

1975 och 1976.

Delegationen har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att i anslutning till

S:2 Skr 1975:4 190

sysselsättningsutredningen utarbeta material som underlag för alternativa bedömningar av personalbehovet inom olika vårdområden under den närmaste tioårsperioden. I arbetsgruppen ingår företrädare för social- och arbetsmarknadsdepartementen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet och Kommunförbundet.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

3. Nordisk medicinalstatistikkommitté (S 1967:36) (NOMESKO)

Tillkallade av Kungl. Maj:t den 21 januari 1966 samt den 14 maj 1970

den 22 oktober 1971 för att delta som svenska ledamöter i en nordisk kommitté för samordning av medicinalstatistiken i de nordiska länderna: Ordförande:

Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Ledamöter:

Elmhammer, Nils E. I., statistikchef

Hall, Paul F. L., överläkare

Royen, Sverre N. H., direktör

Sjöström, Åke B., byråchef Sekreterare:

Swenson, Dag C. W., byrådirektör

Lokal: Socialstyrelsen, Karlavägen 100, 106 30 Stockholm, tel. växel 14 06 00 (Sjöström och Swenson)

Kommitténs huvudsekretariat är förlagt till Sverige.

Ett plenarmöte har hållits under året (Island). Kommitténs arbete utförs huvudsakligen inom fem olika subkommittéer (13 sammanträden) och en planeringsgrupp (1 sammanträde).

En delrapport från subkommittén för databasorienterad patientstatistik har publicerats under titeln Databasorienteret patientstatistik. Del 1 Inlagte patienter (NOMESKO, Stockholm 1974).

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

4. Socialutredningen (S 1969:29)

Tillkaliade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967 för allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 2 februari 1968): Ordförande:

Andersson, Thure G., f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen

191 Kommittéer: Socialdepartementet S:4

Ledamöter:

Albinsson, N. Gillis, landstingsdirektör Andersson, G. Ingemar, byråchef

Henrikson, Lars G., ombudsman, led. av riksdagen Holmqvist, A. Mary S., barnavårdsman, led. av riksdagen (avliden) Krantz, P. Gunnar, direktör Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen

Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 16

september 1974)

Mangård, Nils, hovrättsråd

Troedsson, Ingegärd, pol. mag., led. av riksdagen Wiklund, S. A. Daniel, avdelningsdirektör, f.d. led. av riksdagen

Experter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd

Forslund, E. Birger, kansliråd

Fridh, K. Göte, statssekreterare (t.o.m. den 30 september 1974) Gisslén, Axel, personaldirektör

Hedlén, Bengt R., socialdirektör Hedlund, Bengt N. R., kommunalråd

Holmberg, Sten E., jur. kand.

Inghe, P. Gunnar, professor (t.o.m. den 30 september 1974)

Lindblom, Paul, direktör Nelson, Alvar F. A., professor Ottoson, Ivan, rektor Rigbäck, Berndt G., direktör Stark, K. Birger, socialchef Sturkell, Carl-Edvard, rättschef Sverne, Tor E., lagman Sekreterare: Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare Söderberg, Bengt W., socialchef Thunved, Anders E., hovrättsassessor Bitr. sekreterare: Svensson, Ingvar K. F., utredningssekreterare (t.o.m. den 30 september

1974)

Lokal: Lilla Nygatan 1, 3 tr., 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse S 29. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse S 9.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18 sammanträden under sammanlagt 38 dagar. Utredningen har den 19 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:39)

S:4 Skr 1975:4 192

Socialvården - mål och medel samt (SOU 1974:40) Socialvården - mål och medel. Sammanfattning. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

5. 1968 års barnstugeutredning (S 1969:31)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1968 för utredning om barnstugeverksamheten närmast före och under de första skolåren (se Post- och Inrikes tidn. den 16 maj 1968):

Ordförande: Hellström, Mats J., fil. kand. led. av riksdagen Ledamöter:

Granath, Karl-Erik, f.d. barnavårdsdirektör

Ljungberg, Blenda M., adjunkt, f.d. led. av riksdagen

Mossberg, Elin K. E., f.d. ombudsman

Orehag, N. Lennart H., skoldirektör

Sandblad, Carl-Erik V., kommunalråd

Experter: Baude, Annika M. C., avdelningschef

Carlsson, Gunnel E., seminarielärare Charpentier, Agneta, departementssekreterare (fr.o.m. den I september 1974) Flodin, Carl-Erik T., arkitekt

Gruda-Skard, Åse, docent

Isling, B. Åke J., skolråd

Jonsson, Gerd G., fritidspedagog Jönsson, E. Gustav, departementsråd (t.o.m. den 31 augusti 1974) Lundberg, Lars-Olov, sekreterare Nordin, Inga L., adjunkt

Schyl-Bjurman, Gertrud S., universitetslektor:' Strömberg-Lind, Karin E., förvaltningschef Svenningsson, S. Levi H., fil. kand. (t.o.m. den 5 juli 1974)

Thorsell, Siv M., avdelningsdirektör

Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd (fr.o.m. den 18 januari 1974) Valtersson, Bert E., sekreterare

Sekreterare:

"Rosengren, Bodil, sekreterare

Bitr. sekreterare:

Ahlberg, Birgitta I., barnavårdslärare Asplund, Olle, fil. kand. (fr.o.m. den I oktober 1974)

Block, Lars B., sekreterare (fr.o.m. den 15 juli 1974)

193 Kommittéer: Socialdepartementet S:6

Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör Malmqvist, Stig, socionom Wester, Kristina, fil. kand. (fr.o.m. den I oktober 1974)

Lokal: Lilla Nygatan I, 1 tri, 11128 Stockholm, tel. 215339 (sekreteraren), 21 53 41, 21 52 87 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberiättelse S 31.

Tilläggsdirektiv, se riksdagsberättelse 1970 S 26. 1973 S 11. Ytterligare tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse S 6.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17 sammanträden.

Utredningen avgav den 6 juni 1974 betänkandet (SOU 1974:42) Barns

fritid, fritidsverksamhet för 7-12-åringar. Utredningen har slutfört sitt

uppdrag vad gäller direktiven den 26 april 1968 samt de delar av direktiven den 22 september 1972, som avsåg beräkningar av tillgång på och behov av personal inom barnstugeområdet.

Utredningen beräknar under år 1975 avlämna två betänkanden och därmed avsluta sitt arbete.

6. Fosterbarnsutredningen (S 1970:30)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 mars 1969 med

uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdomar i

fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner: Utredningsman:

Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen Experter:

Björne, B. Gunnar, kansliråd

Larsson, Karl G., sektionschef

Thorstenson, R. Billy, t.f. kansliråd

Wallin, M. Margareta (Greta), avdelningsdirektör Sekreterare:

Everljung, Claes-Göran, socionom Sjöberg, Tage B., departementssekreterare Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse S 30.

Utredningen har i februari 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:7) Barn-

och ungdomsvård. Uppdraget är därmed slutfört.

13 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

S:7 Skr 1975:4 194

7. Samarbetskommittén (S 1970:31) för social forskning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 april 1969 (ändr. 28 juni 1974) med uppgift att biträda socialdepartementet för samråd i principiella

frågor rörande forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet

inom departementets område och i frågor om utveckling på längre sikt av

denna verksamhet: Ordförande: Aspling, Sven G., statsråd, led. av riksdagen Ledamöter: Carlson, K. Sören, f. borgarråd Engström, Arne V., professor Fridh, K. Göte, statssekreterare

Hedlén, Bengt R., socialdirektör

Karlsson, Anders, soc. stud. Lindblom, Paul, direktör Nelander, Olle M. V., direktör Ohlsson, P. T. Ingvar, generaldirektör

Poppius, Hans D., byråchef Rexed, Bror A., generaldirektör

Sandgren, C. Lennart, statssekreterare Segerstedt, Torgny, professor, rektor Åström, Lars-Åke E., generaldirektör Experter: Börjeson, Bengt O., docent Larsson, Karl G., sektionschef

Ringborg, S. Erland, kansliråd

Sekreterare: Forslund, E. Birger, kansliråd Bitr. sekreterare: Uggla, G. Inga-Lill, fil. lic.

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre

sammanträden.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

8. Sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1969 för att

195 Kommittéer: Socialdepartementet 5S:9

utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnader, innefattande dels en

samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering: Utredningsman:

Höök, Erik S. V., planeringschef

Experter:

Ericsson, Kjell U., förste sekreterare Lindgren, S. Åke, avdelningschef

Skogsberg, P. Gösta, f.d. avdelningschef Stenfors, Bo I. L., departementssekreterare Svenonius, Rolf H., ekonomichef

Sekreterare:

Hjorth, Lars E. A., departementssekreterare

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde.

Utredningen har under samma tidsperiod haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av arbetet. Därutöver

har sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper för frågan om

trafikolycksfallens sjukvårdskostnader resp. de totala sjukvårds-

kostnadernas fördelning.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

9. Hjälpmedelsgruppen (S 1970:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1969 för översyn av verksamheten med hjälpmedel för handikappade: Ordförande:

Fors, Åke Hj.. kansliråd

Ledamöter:

Nilsson, K. F. Lennart, kansliråd

Wennerberg, Sigfrid B., överingenjör

Experter: Brattgård, Sven-Olof, professor

Danielsson, G. Gunnar, förste sekreterare

Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör

Lagerstedt, Per, apotekare (fr.o.m. den 18 mars 1974) Lindstedt, G. Eva A., docent

S:9 Skr 1975:4 196

Johansson, P. Bertil, föreståndare

Malm, B. Svante, avdelningsdirektör

Roos, Birger, civilingenjör

Ström, Sven Å., docent (t.o.m. den 15 mars 1974)

Wedmalm, Per O. R., avdelningsdirektör Sekreterare:

Gardeström, Linnéa, sekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för gruppen, se 1971 års riksdagsberättelse S 27.

Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse S 22 och 1973 S 16.

Gruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta

sammanträden.

Gruppen har i juni 1974 avgett betänkandena (Ds S 1974:2) Reparation och drift av hörapparater och (Ds S :1974:3) Reparation av handikapphjälpmedel. Därefter har gruppen avgett betänkandet (Ds S 1974:4) Glasögon för barn och ungdom. Kartläggning av behovet.

Gruppen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10. Arbetsgruppen (S 1970:36) rörande försöksverksamhet inom barna- och ungdomsvården (AFBU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 mars 1970 för att planera och framlägga förslag rörande försöksverksamhet för metodutveckling inom barna- och ungdomsvården: Ordförande:

Hörnlund, Gördis K., fru, led. av riksdagen Ledamöter:

Gordan, Kurt, rektor Göransson, Bertil, landstingsråd Jonsson, Gustav A., docent Larnstedt, A. Ossian G, departementsråd

Larsson, Karl G., sektionschef

Nilsson, Göte, intendent

Rosén, Göta, f.d. avdelningschef

Sjöberg, Tage B., departementssekreterare Vestlund, A. G. (Gösta), undervisningsråd

Sekreterare: Thybiad, Tom F. F. T:son, byråchef

197 Kommittéer: Socialdepartementet S:11

Bitr. sekreterare:

Björklund, Rolf, sekreterare

Lokal: Socialstyrelsen, Klarabergsgatan 60, Fack, 106 30 Stockholm, tel. växel 22 12 00

Direktiven för arbetsgruppen, se 1971 års riksdagsberättelse S 30.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två

sammanträden. Arbetsutskottet har under samma tid sammanträtt tolv

gånger.

Arbetsgruppen har avgett betänkandet (Ds S 1974:8) Vård av

ungdomsvårdsskoleelever i eget hem. Arbetet pågår med slutrapport om försöksverksamhet med fosterföräldrautbildning. Arbetsgruppens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

11. Pensionsålderskommittén (S 1970:40)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 för att utreda frågan om pensionsåldern m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 juni 1970):

Ordförande:

Granqvist, Liss M., president Ledamöter:

Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen Danielson, Gunnar H., generaldirektör Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen Mundebo, K. A. Ingemar, avdelningsdirektör, led. av riksdagen Persson, E. Yngve, f.d. förbundsordförande, f.d. led. av riksdagen Regnéll, Carl Göran, bankdirektör, led. av riksdagen

Experter:

Nilsson, Karl-Erik, bitr. direktör Persson, Gustav B., sekreterare Petri, Carl Axel H., kammarrättslagman

Strandberg, Sten Erik, försäkringsdomare

Svensson, Inge G., direktörsassistent

Sekreterare:

Alkman, Leif A., kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 23 augusti 1974) Bratthall, Kenneth, hovrättsassessor Wilhelmsson, A. Börje, rådman

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Citadellsvägen 17, 21120 Malmö, tel. 040/749 50 (Wilhelmsson); Socialdepartementet,

S:11 Skr 1975:4 198

Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Bratthall) Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse S 34.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 17

sammanträden.

Kommittén har i februari 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:15) Sänkt pensionsålder m. m.

Kommittén avser att i början av år 1975 avge betänkande med förslag om

rörlig pensionsålder inom den allmänna pensioneringen. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

12. Nykterhetsvårdens anstaltsutredning (S 1970:43)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 med uppdrag att utreda platsbehovet vid de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare: Utredningsman:

Larnstedt, A. Ossian G., departementsråd

Experter:

Elfvén, Jan, avdelningsdirektör Nilsson, Edgar O. M., direktör

Nordström, Gösta, byråchef Rigbäck, Berndt G., direktör

Sekreterare: Wilhelmsson, Bengt V., departementssekreterare Bitr. sekreterare: Söderblom, Monica C., utredningssekreterare Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 31.

Tilläggsdirektiv, se 1974 års riksdagsberättelse S 18.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15

sammanträden samt = företagit = studiebesök = till ett = tjugutal inackorderingshem för alkoholmissbrukare och därvid haft överläggningar

med företrädare för den kommunala nykterhetsvården.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

199 Kommittéer: Socialdepartementet S:14

13. Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 för att företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m. (se Post- och Inrikes

tidn. den 12 juni 1971):

Ordförande: Samuelsson, G. Yngve, generaldirektör

Ledamöter:

Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen

Fredriksson, K. Torsten, gruvarbetare, led. av riksdagen Gustafsson, Olof, direktör

Karlsson, Henry, förbundssekreterare Svensson, Inge G., direktör

Walander, Håkan I., ombudsman

Experter:

Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Ekberg, Leif, kammarrättslagman

Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 11 juni 1974)

Karlsson, H. K. Göran, ombudsman (fr.o.m. den H juni 1974) Maritz, Arvo A., byråchef

Sekreterare:

Odencrants, Carl J. E., hovrättsassessor

Wallenberg, Jarl-Erik, byrådirektör

Lokal: Lilla Nygatan 1, 1 tr., 111 28 Stockholm, tel. 21 50 97 (Odencrants)

och 21 58 95 (Wallenberg)

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse S 32.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio

sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, Organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete. I maj 1974 företogs ett studiebesök vid Rikstrygdeverket i Oslo.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

14. Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer:

Utredningsman:

Nasenius, B. Jan V., departementssekreterare

S:14 Skr 1975:4 200

Experter:

Andersson, Bengt E., socialdirektör

Bengtson, Sven F., byråchef Dahlström, Lars E., försäkringsdomare Olsson, K. R. Bertil, statistikchef Sekreterare: Korpi, Sture H., inf >rmationssekreterare Bitr. sekreterare: Eriksson, Ingemar, fil. kand. Hörnqvist, Sten-Åke, fil. kand. Ritter, Kristin M., socionom Uggla, G. Inga-Lill, fil. lic. Lokat: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Utredningsmannen = tillkallad med anledning av skrivelse från arbetsgruppen för låginkomstfrågor den 8 juni 1972.

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under november 1973 - oktober 1974 hållit tio

sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

15. Utredningen (S 1973:02) angående lokalisering av statens bakteriologiska laboratorium

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1973 för att utreda de närmare förutsättningarna samt formerna för en

omlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå:

Ordförande: Karlén, Göran H., med. dr

Sakkunniga:

Beckman, Lars E. A., professor (fr.o.m. den 3 april 1974) Franklin, Nils, landstingsråd (t.o.m. den 13 mars 1974)

Lekberg, E. E. Olov, landstingsråd Lundbäck, B. Holger, professor

Experter: Kjellander, Jan O., överläkare Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Sekreterare: Lindström, Berndt E., avdelningsdirektör

201 Kommittéer: Socialdepartementet S:17

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm,

tel. 763 33 07 el. 34 05 00 ankn. 1991

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Därutöver har sju sammanträden hållits med en särskild expertgrupp med medverkan av representanter från berörda myndigheter

och institutioner. Utredningen har slutfört en undersökning angående vissa frågor rörande kommunikationer och transporter vid en eventuell omlokalisering av laboratoriet till Umeå benämnd Transportutredning SBL 1974-09-05

(Statskonsult AB). Vidare har utredningen inhämtat synpunkter från personalrepresentanter om bl. a. konsekvenserna för laboratoriets funktion

vid en eventuell flyttning till Umeå.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Arbetsgruppen ($ 1973:04) för att undersöka pensionsfrågorna för

entreprenöranställda på fartyg

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1973:

Ordförande:

Sjöberg, N. Björn V., rättschef Ledamöter:

Björne, B. Gunnar, kansliråd

Grenander, Nils, direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Rude, Karl R., förhandlingschef Sjöquist, Hans E., hovrättsassessor Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordförande)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Gruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre

sammanträden, Gruppen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

17. Bosättningslåneutredningen (S 1973:05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att

utreda verksamheten med statliga bosättningslån m. m.:

S:17 Skr 1975:4 202

Utredningsman:

Wictorsson, Åke V., planeringschef, led. av riksdagen Experter:

Eckerström, Rudolf E. M., bankokommissarie

Thorstensson, R. Billy, t.f. kansliråd

Öberg, Bernt, sekreterare

Sekreterare:

Fredriksson, Ulla M., departementssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv

sammanträden samt haft överläggningar med olika förvaltningar, myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen kommer att avge sitt betänkande under januari 1975.

Uppdraget är därmed slutfört.

18. Sakkunnig (S 1973:06) med uppdrag att utreda frågan om

automatisk databehandling av medicinsk information vid karolinska sjukhuset

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 juni 1973 för att

utreda frågan om automatisk databehandling av medicinsk information vid

karolinska sjukhuset: Utredningsman:

Rydback, A. V. Lennart, överdirektör Experter:

Berglund, Hans-Georg, avdelningsdirektör Böttiger, Lars Erik J., professor

Magnusson, Tage A., avdelningsdirektör

Nilsson, N. Robert, avdelningschef Wahlgren, U. Iwan B., avdelningschef

Sekreterare: Zetterquist-Qwerin, Agneta E. E., byrådirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har i oktober 1974 avgett betänkandet (Ds S 1974:9) Promemoria om automatisk databehandling vid karolinska sjukhuset. Uppdraget är därmed slutfört.

203 Kommittéer: Socialdepartementet S:19

19, Barnomsorgsgruppen (S 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för frågor

rörande verksamheten för barn med särskilda behov av stödåtgärder m. m.:

Ordförande:

Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen

Ledamöter:

Baude, Annika M. C., avdelningschef

Henriksson, E. Sture F., avdelningsdirektör Johansson, Karl-Axel, sekreterare (fr.o.m. den 1 februari 1974) Larsson, Karl G., sektionschef (t.o.m. den 31 januari 1974) Tonér, E. Mari-Anne, skolkonsulent Viklund, Margareta, sekreterare

Experter:

Bergfors, Per-Gösta, överläkare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Stjerna, Kenneth H., sekreterare

Sekretariat:

Gustafson, Leif Chr., sekreterare (t.o.m. den 31 januari 1974) Spörndly, Barbro I., departementssekreterare

Svanberg, R. Agneta, socionom (fr.o.m. den 1 oktober t.o.m. den 31

december 1974)

Sävenstrand, Inger E., sjukvårdslärare (fr.o.m. den 1 juli 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm,

tel. växel 763 10 00 Utredningens uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj:ts beslut den 20

december 1973 enligt följande:

Kungl. Maj:t uppdrar åt den genom beslut den 29 juni 1973 tillkallade

arbetsgruppen för frågor rörande verksamheten för barn med särskilda

behov av stödåtgärder m. m. (S 1973:07) att i anslutning till fullgörandet av tidigare lämnat utredningsuppdrag i frågan göra en övergripande utredning rörande föräldrautbildning. Utredningen bör omfatta en prövning av hur en föräldrautbildning lämpligen bör utformas i fråga om innehåll och organisation för att på sikt kunna vara tillgänghg för alla föräldrar med barn

i förskoleåldern eller i skolåldern. Olika vägar kan därvid komma i fråga. Arbetsgruppen bör bl. a. pröva att anknyta föräldrautbildning och föräldrainformation dels till landstingens organisation för förebyggande mödra- och barnavård samt förlossningsvård och dels till kommunernas förskoleverksamhet samt förebyggande barna- och ungdomsvård i övrigt.

Vidare bör uppmärksammas den upplysningsverksamhet som kan bedrivas genom olika frivilliga organisationer.

Arbetsgruppen bör särskilt uppmärksamma frågan om möjligheterna att genom olika former av information och utbildning nå de föräldragrupper för

S:19 Skr 1975:4 204

vilka behovet av utbildning är särskilt stort.

Utredningsarbetet bör kompletteras med praktiska försök med information och utbildning för föräldrar. Arbetsgruppen bör snarast möjligt

få till stånd försöksverksamhet på området.

Arbetsgruppen har under det gångna året haft sju protokollförda sammanträden.

Hösten 1974 utsändes till samtliga kommuner och landsting en promemoria om uppsökande verksamhet bland barnfamiljer.

Arbetsgruppen planerar att avge ett betänkande under första halvåret 1975.

Genom detta betänkande slutförs arbetet vad avser förskoleansvaret för barn med särskilda behov av stödåtgärder och frågan om s. k. BOEL-test

inom barnhälsovården.

Arbetsgruppen fortsätter arbetet med uppsökande verksamhet och föräldrautbildning under hela år 1975.

20. Barnmiljöutredningen (S 1973:08)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 för att undersöka barnens levnadsförhållanden: Utredningsman:

Rexed, Bror A., generaldirektör Sekreterare:

Lindberg, S. Ingemar, kansliråd (t.o.m. den 6 februari 1974) Lund, Karin, socionom Wittorp, I. Birgitta T., departementssekreterare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm,

tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse S 31.

Utredningen har till sig knutit ett antal personer med erfarenhet från olika områden av betydelse för barnen. Dessa har för utredningens räkning sammanställt material som belyser barnens levnadsvillkor i olika avseenden. Utredningsmannen och sekretariatet har under året

sammanträffat med dessa experter sex gånger, varav två i seminarieform.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

21. Arbetsgruppen (S 1973:09) rörande social information

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 augusti 1973 för att utarbeta samt ombesörja tryckning och distribution av en ny upplaga av socialkatalogen:

205 Kommittéer: Socialdepartementet 5:22

Ordförande: Korpi, Sture H., informationssekreterare

Ledamöter:

Björck, Berndt H., informationschef

Classon, Sigvard L., pressombudsman

Edström, J. Lennart, informationschef Fors, Åke Hj., kansliråd

Färm, Ingemar, bitr. direktör

Hedin, Bernt L., avdelningsdirektör Janzon, Bengt, presschef

Experter:

Appelgren, J. Åke H., informationssekreterare Lersäther, Anna Margareta (Anna-Greta), lokalkontorsföreståndare

Sekreterare:

Thunberg, Torsten I., informationssekreterare Bitr. sekreterare:

Rydbeck, Margareta A., assistent

Tengvall, Ingalill M., landskapsarkitekt (t.o.m. den 30 april 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden. En ny upplaga av socialkatalogen har under år 1974 utarbetats och distribuerats till alla hushåll. Under våren 1975 utges socialkatalogen på

finska, serbokroatiska, grekiska och tyska språken samt distribueras till

invandrarhushåll. Uppdraget är därmed slutfört.

22. Familjestödsutredningen (S 1974:01)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 för att

pröva vissa frågor inom föräldraförsäkringen (se Post- och Inrikes tidn. den

22 januari 1974):

Utredningsman: Odhnoff, E. Camilla, landshövding

Experter:

Grönwall, Lars O., departementsråd (fr.o.m. den 8 mars 1974)

Hellman, Lars, förbundssekreterare

$S:22 Skr 1975:4 206

Johansson, Karl-Axel, sekreterare Jönsson, E. Gustav, departementsråd Persson, Gustav B., kommunalråd Sjöberg, Margit E., avdelningsdirektör Svensson, Inge G., direktörsassistent

Sekreterare:

Kindlund, A. Sören, departementssekreterare

Bitr. sekreterare:

Arve-Par'!s, Birgit E., fil. kand. (fr.o.m. den 1 juli 1974) Etzler, Cecilia E. M., byrådirektör (fr.o.m. den I september 1974) Karlsson, Vanja M., seminarielärare

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 4 januari 1974):

Genom <beslut vid 1973 års riksdag har den = tidigare moderskapsförsäkringen från den 1 januari 1974 ersatts av en föräldraförsäkring med garantinivå (prop. 1973:47, SfU 1973:19, rskr 1973:198). Beslutet grundas på förslag från familjepolitiska kommittén i -betänkandet (SOU 1972:34) Familjestöd. Garantinivån innebär ett grundläggande försörjningsskydd i form av föräldrapenning med 25 kr. om dagen under sex månader i anslutning till barnets födelse. Till försäkrad med rätt till högre sjukpenning än garantinivån utgår föräldrapenningen med samma belopp som sjukpenningen. Föräldrapenningen utgår till den av barnets föräldrar som ombesörjer den huvudsakliga vården av barnet. Föräldrarna får alltså själva avgöra vem av dem som skall stanna hemma hos barnet och uppbära föräldrapenningen. Därvid finns även möjlighet för förälder som minskar sitt förvärvsarbete med hälften att få halv föräldrapenning. Föräldrapenningen utgör liksom <sjukpenningen skattepliktig inkomst och är ATP-grundande.

Från samma tidpunkt har införts rätt till sjukpenning för förälder som behöver ta vård om sjukt barn och för fader som behöver ta vård om äldre barn i samband med att ytterligare barn föds i familjen. Rätten till sjukpenning för dessa ändamål omfattar högst tio dagar per familj och kalenderår.

En grundtanke bakom den nya föräldraförsäkringen är att det är föräldrarnas förvärvsinkomster som är grundvalen för en barnfamiljs ekonomi. En fortsatt snabb utbyggnad av samhällets barnomsorg för förvärvsarbetande föräldrars barn är av största betydelse med hänsyn till såväl barnfamiljernas ekonomi som barnens behov. Kontantstöd som siktar till att ge viss kompensation för bortfallet av den ena förälderns arbetsinkomst bör lämnas endast i särskilda situationer. Det stöd som ges genom föräldrapenning i samband med barns födelse och genom föräldrapenning vid vård av sjukt barn tar — liksom vårdbidraget för svårt handikappade barn — sikte på sådana situationer, när det i regel är ofrånkomligt att en av föräldrarna stannar hemma för att ta hand om barnen. I situationer av detta slag bör alltså ett skydd mot inkomstbortfall finnas, medan i övrigt det

207 Kommittéer: Socialdepartementet 5S:22

ekonomiska framiljestödet inom familjepolitikens ram bör ta sikte på barnens försörjning och inte på försörjningen av en hemmavarande förälder.

En annan grundtanke bakom föräldraförsäkringen är att reglerna skall medverka till jämställdhet mellan män och kvinnor. Fortfarande finns det stora skillnader mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet och i samhället. Den arbetsfördelning mellan män och kvinnor som nu präglar samhället låser fast såväl män som kvinnor i skilda roller. Utvecklingen för jämställdhet avser bl. a. för kvinnornas del ökade möjligheter att förvärvsarbeta och för männens del möjligheter att ta ett större ansvar för barnen. Föräldrapenningen och sjukpenningen vid vård av sjukt barn bygger på principen att föräldrarna delar ansvaret för barnens omvårdnad. Målet är att båda föräldrarna på lika villkor ges möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kombinera förvärvsarbete och en god omvårdnad om barnen.

För att göra en första sammanställning och bedömning av erfarenheterna av de här nämnda nya reglerna bör en sakkunnig nu tillkallas.

Föräldrapenningen kan tas ut tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för förlossningen och längst t. o. m. den etthundraåttionde dagen efter barnets födelse. Har barnet under en del av denna tid på grund av sjukdom inte kunnat vårdas av föräldrarna skall den senare tidsgränsen kunna förskjutas med motsvarande, dock längst till den tvåhundrafyrtionde dagen efter födelsen. Föräldrapenningen utgår till den av föräldrarna som stannar hemma och sköter den huvudsakliga delen av barnets omvårdnad. Ett villkor för rätt till föräldrapenning är således att föräldern avstår från förvärvsarbete. Föräldrarna skall emellertid också kunna avlösa varandra i vården under samma dag på så sätt att båda har halvtidsarbete och uppbär halv föräldrapenning vardera. För att möjliggöra en sådan lösning har som tidigare nämnts införts rätt till halv föräldrapenning för förälder som minskar sitt förvärvsarbete med minst hälften till följd av barnets omvårdnad. Däremot utgår ingen ersättning för inkomstbortfall om båda föräldrarna minskar sin arbetsinsats med mindre än hälften, exempelvis arbetar vardera sex timmar per dag.

Föräldrapenningen utgår som nämnts f. n. under sex månader i ahslutning till barnets födelse. Familjepolitiska kommittén har i sitt utbyggnadsprogram för familjepolitiken (SOU 1972:34) föreslagit att ersättningstiden byggs ut till åtta månader. Jag har tidigare denna dag vid anmälan av de frågor som gäller utgifterna för budgetåret 1974/75 inom socialdepartementets verksamhetsområde (prop. 1974:1 bil. 7 p. C 3) föreslagit en förlängning av ersättningstiden fr. o. m. den I januari 1975 till sju månader.

Den sakkunnige bör, med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs förslag, närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Därvid bör undersökas möjligheterna att förlänga ersättningstiden på ett sådant sätt att försäkringen underlättar för förälder att förvärvsarbeta med reducerad arbetstid under en viss period efter det rätten till hel föräldrapenning upphört. Vid bedömningen av denna fråga bör den sakkunnige, förutom de tekniska och administrativa förutsättningarna, även pröva erfarenheterna och de pedagogiska förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper i daghem. Vidare bör prövas möjligheterna att få anställning med reducerad arbetstid av nämnda slag liksom återverkningarna av ett sådant system på småbarnsföräldrarnas ställning på arbetsmarknaden.

$:22 Skr 1975:4 208

Utredningen har under år 1974 hållit sju sammanträden. Utredningen har vidare sammanträffat med representanter för företagsledning och personal vid ett antal företag. Representanter för utredningen har gjort en studieresa för att studera barnstugeverksamheten

i Östtyskland och Tjeckoslovakien.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

23. Medicinalansvarskommittén (S 1974:02)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården (se Post- och Inrikes tidn. den 25 januari 1974): Ordförande: Lidbeck, P. Ingmar, regeringsråd Sakkunniga: Hjern, Bo G., direktör Hjerne, Gunnar, landstingsråd Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen Larsson, Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Wilander, Sven E., landstingsman Experter: Ahlberg, Jan Erik, förbundsdirektör (fr.o.m. den 19 april 1974) Herner, N. Birger E., överläkare Hultstrand, Lars R., hovrättsassessor Kullberg, Gunni V., förste förbundssekreterare (fr.o.m. den 11 februari 1974) Langton, Börje A. B., byråchef Lundqvist, Lilly M., förste skötare (fr.o.m. den 27 februari 1974) Roos, Kurt H. G., medicinalråd Royen, Sverre N. H., direktör . Wistrand, Birgitta M., informationssekreterare (t.o.m. den 30 april 1974) Sekreterare: Prom, Peter F. G., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Wistrand, Birgitta M., informationssekreterare (fr.o.m. den I maj 1974) Lokal: Lilla Nygatan 1, 3 tr., 111 28 Stockholm, tel. 21 64 43 (Prom), 215899 el. 031/17 38 00 (Birgitta Wistrand) Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 18 januari 1974): Ett flertar personalgrupper inom hälso- och sjukvården är enligt kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende (medicinalpersonalkungörelsen) i sin verksamhet ställda under

209 Kommittéer: Socialdepartementet 5:23

tillsyn av socialstyrelsen. Dessa grupper sammanfattas under benämningen medicinalpersonal. Gör den som tillhör medicinalpersonalen sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövning eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om sådana föreskrifter som han skall iaktta, kan han av socialstyrelsen tilldelas erinran eller varning eller anmälas till åtal. Beträffande den som omfattas av statstjänstemannalagen (1965:274) gäller dock att han är undantagen från medicinalpersonalkungörelsens bestämmelser om disciplinära åtgärder såvida han har socialstyrelsen som chefsmyndighet. I så fall tillämpas statstjänstemannalagens bestämmelser om disciplinära åtgärder. Har han däremot inte socialstyrelsen som chefsmyndighet är han i vissa fall underkastad bestämmelserna i medicinalpersonalkungörelsen om varning och åtalsanmälan i fråga om verksamhet i vilken de står under socialstyrelsens tillsyn (5 §). Om den som tillhör medicinalpersonalen bryter mot socialstyrelsens föreskrifter kan han åtalas och dömas till dagsböter (4 §). För medicinalpersonalen i allmänhet eller för vissa yrkesgrupper inom medicinalpersonalen finns vidare särskilda ansvarsregler i olika författningar t. ex. lagarna om behörighet att utöva läkar- resp. tandläkaryrket (1960:408 och 1963:251), de allmänna läkar- resp. = tandläkarinstruktionerna = (1963:341 och ' 1963:666), reglementena för sjuksköterskor och barnmorskor (1957:656 och 1955:592). I de fall straffbuden inte avser enbart ordningsförseelser är de i allmänhet tillämpliga endast om förseelsen inte är straffbelagd särskilt. Sådana särskilda straffbestämmelser finns i brottsbalken, statstjänstemannalagen och stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.

Enligt statstjänstemannalagen kan de flesta statstjänstemän dömas till disciplinstraff, vanligen av vederbörande myndighets styrelse. För de kommunaltjänstemän som omfattas av stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. gäller motsvarande bestämmelser om disciplinär bestraffning. |

Enligt instruktionen (1967:606) för socialstyrelsen utövas socialstyrelsens diciplinära befogenheter enligt medicinalpersonalkungörelsen av medicinalväsendets ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden handlägger också ärenden om diciplinär bestraffning eller åtalsanmälan enligt statstjänstemannalagen mot medicinalpersonal för vilken socialstyrelsen är chefsmyndighet under förutsättning att ärendet rör fel eller försummelse i yrkesutövningen som medicinalpersonal. Vidare handlägger ansvarsnämnden vissa behörighetsärenden (43 §).

Ansvarsnämnden består av sex ledamöter. Kungl. Maj:t utser fyra ledamöter. Av dessa skall en vara lagfaren och erfaren i domarvärv och en vara läkare. Övriga ledamöter som utses av Kungl. Maj:t utgörs i regel av riksdagsledamöter. Vidare ingår i nämnden chefen för den byrå inom socialstyrelsen som handlägger ansvarsärenden samt chefen för den byrå till vilken ärendet huvudsakligen hör (18 §). Nämnden är beslutför om fem ledamöter är närvarande (45 §).

Mot ansvarsnämndens beslut får talan föras genom besvär hos kammarrätt. Över kammarrätts beslut kan talan föras i regeringsrätten. Rätt att besvära sig har enligt rättspraxis endast den som blivit föremål för åtgärd av nämnden. Sådan rätt har således inte den person som anmält ifrågasatt fel eller försummelse eller som drabbats av skadan.

Ämbetsansvarskommittén har i «betänkandet (SOU = 1972:1) Ämbetsansvaret II framhållit bl. a. att det kan sättas i fråga om inte en begränsning bör ske i fråga om medicinalpersonalens särskilda straffansvar. Kommittén framhåller dock att frågan hänger nära samman med

14 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

$S:23 Skr 1975:4 210

frågan om det allmännas tillsyn över huvud över medicinalpersonalen och att denna större fråga ligger utanför kommitténs utredningsuppdrag.

Ämbetsansvarskommitténs förslag har i de delar som särskilt rör medicinalpersonalen ej föranlett några erinringar — under remissbehandlingen. Förslaget övervägs f. n. inom justitiedepartementet. Socialstyrelsen har beträffande medicinalpersonalen i sitt yttrande över kommitténs förslag hänvisat till ett från ansvarsnämnden inhämtat yttrande i vilket styrelsen instämmer. Ansvarsnämnden framhåller att det är angeläget att det även i fortsättningen finns ett centralt organ för tillsyn över medicinalpersonal och att möjlighet till disciplinär bestraffning behålls. Nämnden erinrar om att stark kritik riktats mot dess verksamhet från såväl patient- som läkarhåll. Kritiken tar sikte inte bara på att ärenden drar långt ut på tiden, utan riktar sig även mot nämndens organisation, dess arbetssätt och avgränsningen av dess kompetensområde. Nämnden pekar också på att dess beslut kan överklagas endast av den som blivit föremål för åtgärd från nämndens sida och att det inte finns någon som kan som part representera det allmännas intressen i ärendena. Enligt ansvarsnämnden bör en allsidig översyn ske av dessa frågor.

Sveriges läkarförbund har hemställt om en allsidig översyn av reglerna om ansvarsnämnden. Enligt läkarförbundet bör sammansättningen av nämnden göras mera allsidig. En representant för personalorganisation och en för sjukvårdshuvudmännen bör ingå i nämnden, eventuellt också en representant för patientsammanslutning. Läkarförbundet framhåller också att en vanlig anledning till anmälan är brist på information från läkaren till patienten om motiven för vidtagna eller underlåtna åtgärder och föreslår att på lokalt plan åtgärder vidtas för att förbättra kontakten mellan behandlande läkare och patient.

Vid vårsessionen 1973 behandlade riksdagen ett antal motioner angående vissa rättssäkerhets- och informationsfrågor m. m. inom sjukvården.

En översyn av ansvarsnämndens sammansättning och arbetssätt begärdes i motionen 1973:663. I motionen 1973:1166 ifrågasattes bl. a. om inte ansvarsnämndens uppgifter i framtiden bör överföras på domstolarna för att det disciplinära ärendet och skadeståndstalan skall kunna handläggas i ett sammanhang. I motionen 1973:1190 begärdes översyn av ansvarsnämndens verksamhet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1973:10, rskr 1973:179) förutsatte socialutskottet att de i motionerna 1973:663, 1166 och 1190 anförda synpunkterna rörande ansvarsnämndens arbete övervägs av en eventuell utredning beträffande ansvarsnämndens sammansättning och verksamhet. Utskottet framhöll vidare att utredningen bör få i uppdrag att närmare överväga frågor om formerna för information och kommunikation på sjukvårdsområdet. Utskottet ansåg vidare att det kan vara motiverat att utredningen närmare belyser även rättssäkerhets- och integritetsfrågor på sjukvårdsområdet som inte redan lösts genom lagstiftning eller är föremål för särskild utredning.

Av det anförda framgår att det råder mycket delade meningar om ansvarsnämndens nuvarande verksamhet. En allsidig översyn bör därför ske av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården, vilken tillsyn hänger nära samman med tillsynen över vården. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att företa översynen. De sakkunniga bör därvid överväga i vilken utsträckning personalen inom hälso- och sjukvården i fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Härvid bör det förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer

211 Kommittéer: Socialdepartementet 5:23

till inom vårdverksamheten liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav samt ansvarsfrågan beaktas. Vidare bör uppmärksammas den utveckling som sker mot ett samarbete i vården mellan olika personalkategorier, s. k. lagarbete. I detta sammanhang bör även övervägas om beteckningen medicinalpersonal bör behållas. Det förutsätts att utredningen bereder olika personalorganisationer tillfälle att lägga fram sina synpunkter. .

De sakkunniga bör i första hand sträva efter att bibehålla den nuvarande ordningen med en för hela riket gemensam specialinstans för handläggning av ansvarsfrågor beträffande personalen inom hälso- och sjukvården. Som framgår av det som förut sagts bör särskild uppmärksamhet ägnas åt ett

sådant organs sammansättning och arbetsformer samt åt frågor om

partsställning och besvärsrätt.

Som jag tidigare framhållit ifrågasatte ämbetsansvarskommittén om inte hälso- och sjukvårdspersonalens särskilda straffansvar borde begränsas. De sakkunniga bör överväga även denna fråga.

Genom tillkomsten av rättshjälpslagen (1972:429) och förvaltningslagen (1971:290) har den enskildes rättssäkerhet förbättrats även på sjukvårdsområdet. Den nya skadeståndslagen (1972:207) reglerar bl. a. skadestånd i samband med offentlig verksamhet. En utredning angående ansvar för produktskador (Ju 1973:8) har nyligen tillsatts. Vidare pågår inom Landstingsförbundet ett arbete som syftar till bestämmelser om ersättningsansvar för kroppsskada i samband med sjukvård. Offentlighetsoch sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49) sysslar bl. a. med frågor om handlingssekretess inom sjukvårdens område. Åtskilligt har sålunda gjorts eller görs i syfte att förstärka den enskildes rättssäkerhet och integritet på detta område.

För att de nämnda reformerna skall få full effekt krävs emellertid att patienterna känner till sina rättigheter. För patienternas möjligheter att bevara sin integritet under sjukhusvistelse är det också av stor betydelse att de får tillräckligt med information från den behandlande personalen om sitt hälsotillstånd och den behandling som pågår eller planeras. Det är vidare viktigt att personalen kan ge patienten och hans anhöriga personligt och emotionellt stöd under sjukdomstiden.

I syfte att förbättra informationen har Landstingsförbundet låtit utarbeta ett förslag till normalinformation till patienter. I förslaget finns såväl praktiskt lokalt anpassade råd som upplysningar om de rättigheter en patient har. Aven kontaktvägar, samverkansfrågor och tystnadsplikt tas upp i förslaget. Antalet kuratorer vid sjukhusen har vidare ökat under senare år. Försöksverksamhet med kontaktmän har startats i flera landsting. Stora resurser har också satsats på grundutbildning och vidareutbildning av personalen.

De sakkunniga bör överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att förbättra kontakterna mellan de för vården ansvariga och patienterna. Olika patientorganisationer bör därvid beredas tillfälle att föra fram sina synpunkter. De sakkunniga bör sträva efter lösningar som knyter an till den sjukvårdspolitiska målsättningen att decentralisera sjukvården och till strävandena att förbättra närservicen och kontinuiteten inom hälso- och sjukvården. De sakkunniga bör därvid söka finna lösningar som kan genomföras genom vederbörande sjukvårdshuvudmans försorg och som är utformade på ett sådant sätt att de mänskliga kontakterna mellan patienten och de för sjukvården ansvariga underlättas och att kontinuiteten i kontakterna mellan patient och läkare upprättshålls.

$S:23 Skr 1975:4 212 -

De sakkunniga bör även kunna ta upp andra frågor, bl. a. andra

rättssäkerhets- och integritetsfrågor som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för utredningen. En sådan fråga gäller rätten för

en patient inom den privata hälso- och sjukvården att ta del av sin sjukjournal.

De sakkunniga bör utarbeta förslag till de författningsändringar som

behövs.

Kommittén har hållit fem sammanträden. Kommittén har även gjort

studiebesök vid vissa sjukvårdsinrättningar samt tagit kontakt och hållit

överläggningar med patientorganisationer.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

24. Utredningen ($S 1974:03) angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att

företa en översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 26 januari 1974):

Utredningsman: Wentz, Nils O., kammarrättspresident

Experter: Forstadius, Erik L. W., direktör Karlsson, K. Henry, ombudsman Lundberg, E. Allan, försäkringsdomare Lundin, N. Tore H., avdelningsdirektör Sjöberg, N. Björn V., rättschef

Sjönell, L. Marianne, byråchef

Ödman, Margot E., utredningssekreterare Sekreterare: Kärrström, Margit E. V., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 mars 1974)

Lokal: Statsdepartementens utredningsavdelning, Box 347, 40125

Göteborg, tel. växel 031/17 38 00 (sekreteraren)

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 18 januari 1974):

Den nuvarande socialförsäkringsadministrationen tillkom i sina huvuddrag genom statsmakternas beslut år 1961 (prop. 1961:45, 2LU 1961:45, rskr 1961:294). Den då beslutade ordningen innebar att de förutvarande lokal- och centralsjukkassorna ombildades till. allmänna

försäkringskassor med uppgift att i första instans handlägga såväl

sjukförsäkrings- som pensionsärenden. Beräkningen av

pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen utförs dock av lokal skattemyndighet. Genom en sammanslagning av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen tillskapades riksförsäkringsverket som

213 Kommittéer: Socialdepartementet S:24

central lednings- och tillsynsmyndighet. Riksförsäkringsverket blev också första besvärsinstans vid överklagande av beslut som fattats av försäkringskassa eller, såvitt avser beräkning av pensionsgrundande inkomst, av lokal skattemyndighet. Som högsta besvärsinstans ihrättades försäkringsdomstolen.

Den organisation som nu beskrivits avser primärt de i lagen (1962:381) om allmän försäkring behandlade socialförsäkringsgrenarna sjukförsäkring och pensionering. Härutöver berörs även yrkesskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet.

Yrkesskadeförsäkringen enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring administreras i princip av riksförsäkringsverket i första instans. Försäkringsrådet är besvärsinstans och har även vissa tillsynsfunktioner. Högsta besvärsinstans är försäkringsdomstolen. Enligt bemyndigande av 1973 års riksdag (prop. 1973:4, SfU 1973:1, rskr 1973:15) har emellertid Kungl. Maj:t förordnat om decentralisering av skaderegleringen i första instans i flertalet sjukersättningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen till försäkringskassorna. Besvärsgången i dessa decentraliserade ärenden blir densamma som inom den allmänna försäkringen.

Arbetslöshetsförsäkringen (lag 1973:370) omhänderhas i första instans av de erkända arbetslöshetskassorna. Den nyskapade stödformen kontant arbetsmarknadsstöd (lag 1973:371) administreras av länsarbetsnämnderna. Försäkringskassorna fungerar emellertid som utbetalningsorgan när det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsyns- och besvärsmyndighet i fråga om såväl arbetslöshetsförsäkringen som det kontanta arbetsmarknadsstödet. Beslut som fattats av försäkringskassa överklagas dock hos riksförsäkringsverket. Slutinstans i ersättningsärenden är även i fråga om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd försäkringsdomstolen.

Vid utformningen av den besvärsorganisation för den allmänna försäkringen som jag här i korthet skisserat underströks det att den beslutade ordningen kunde behöva ses över sedan närmare erfarenhet vunnits angående besvärsförfarandets funktion inom det då nya försäkringssystemet. Jag har också redan antytt att det inom socialförsäkringen i övrigt har skett en utveckling, som innebär en anknytning av ytterligare verksamhetsgrenar till den organisation som byggts upp för den allmänna försäkringen. Slutligen pågår det, som jag närmare skall beskriva, en successiv ankytning av administrationen på familjestödets område till socialförsäkringsadministrationen.

Tiden är enligt min mening nu mogen för en allmän översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen och närliggande områden. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att göra en sådan översyn.

När det gäller mängden besvärsärenden har hos riksförsäkringsverket utvecklingen sedan mitten av 1960-talet inneburit att antalet inkomna ärenden stigit från ca 5 000 till över 10 000 per år. Antalet avgjorda ärenden har i stort sett stigit i samma takt. En ökning av balansen icke avgjorda ärenden har dock varit oundviklig och balansen uppgår f. n. till drygt 3 400 ärenden. Detta innebär att tiden från det ett ärende kommit in till verket och till dess det avgjorts genomsnittligt uppgår till ca fyra månader. Med anledning av ärendemängdens ökning har verkets besvärsavdelning förstärkts med ytterligare en besvärsbyrå från innevarande budgetår.

Aven hos försäkringsdomstolen har antalet inkomna mål ökat kraftigt.

S:24 Skr 1975:4 214

Antalet ligger nu över 2 000 per år med en balans — trots en utökning av domstolen under de senaste budgetåren med två försäkringsdomartjänster — av ca 1 000 mål. Den genomsnittliga tid som förflyter innan ett mål avgörs är ca sex månader. En konsekvens av den nu genomförda förstärkningen av riksförsäkringsverkets besvärsavdelning blir att trycket på försäkringsdomstolen i vart fall under en övergångstid kommer att öka ytterligare.

Förutom ökningen av ärendemängden hör till bilden också utvecklingen av socialförsäkringssystemet och = närliggande <stödanordningar. Yrkesskadeförsäkringen har hittills i princip haft sin egen administration, där riksförsäkringsverket genom sin yrkesskadeavdelning och tidigare även de privata s. k. socialförsäkringsbolagen haft hand om skaderegleringen i första instans med försäkringsrådet, inrättat år 1917, som besvärsinstans. Försäkringsdomstolen blev dock när den inrättades slutinstans även för yrkesskadeförsäkringen. När nu skaderegleringen i första instans i flertalet sjukersättningsärenden decentraliseras till försäkringskassorna har som redan antytts besvärsgången i de decentraliserade ärendena anknutits till vad som gäller inom den allmänna försäkringen. Detta betyder att handläggningen av dessa ärenden i riksförsäkringsverket flyttas över från yrkesskadeavdelningen till besvärsavdelningen och att försäkringsrådet helt kopplas ur handläggningen. Den hittillsvarande handläggningsgången gäller i fortsättningen huvudsakligen livränteärendena. 1 direktiven till yrkesskadeförsäkringskommittén (S :1971:01) har förutskickats en decentralisering till försäkringskassorna av skaderegleringen i första instans även i fråga om livränteärendena. Denna skall dock anstå till dess kommittén slutfört sitt arbete med den nödvändiga sakliga anpassningen av yrkesskadeförsäkringen till den allmänna försäkringen. I samband med detta har vidare förutskickats att försäkringsrådets verksamhet skall upphöra.

Vidare har administrationen av de allmänna barnbidragen förts över från kommunerna till de allmänna försäkringskassorna från den 1 januari i år (prop. 1973:29, SoU 1973:5, rskr 1973:102). I fråga om talan mot försäkringskassans beslut skall därvid samma regler gälla som för andra ärenden som kassorna handlägger. Talan skall följaktligen föras hos riksförsäkringsverket. I avvaktan på ställningstagande till frågan om överföring till försäkringsadministrationen även av andra familjeförmåner har beslutats att kammarrätt skall kvarstå som tredje instans i barnbidragsärenden. Därmed kvarstår också regeringsrätten som slutinstans. Beslutet skall ses mot bakgrunden av familjepolitiska kommitténs förslag om att föra in även bidragsförskott och bostadstillägg under socialförsäkringsorganen. Vid utökningar av = försäkringskassornas kompetensområde bör emellertid principen vara att de nytillkomna ärendena förs in i en enhetlig instansordning.

Till vad jag nu sagt kommer att försäkringsadministrationen fr. o. m. den I januari 1974 fått vissa uppgifter i fråga om det kontanta arbetsmarknadsstöd som =:kompletterar = arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsdomstolen är redan tidigare slutinstans i fråga om besvär i ärenden rörande det försäkringsmässiga arbetslöshetsstödet.

Utredningsmannen bör mot bakgrunden av den utveckling jag nu tecknat pröva frågan om hur besvärsorganisationen skall gestaltas för socialförsäkringen och här berörda närliggande områden. Arbetsmarknadsstyrelsens befattning med besvärsärenden avseende arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet bör dock lämnas utanför utredningen.

215 Kommittéer: Socialdepartementet 5:24

Övervägandena som föregick 1961 års beslut rörde bl. a. frågan om besvärsprövningen i socialförsäkringsärenden i högsta instans skulle läggas i regeringsrätten eller annan förvaltningsdomstol. Det beslut man kom fram till innebar att en besvärsorganisation skild från den allmänna förvaltningsprocessorganisationen tillskapades. Utvecklingen har enligt min mening visat att det var en riktig väg som valdes. Socialförsäkringsärendena är en tämligen enhetlig grupp av ärenden. De kännetecknas av att de ofta rör den enskildes behov av stöd i olika situationer. Kravet på snabb handläggning är framträdande. Vidare är det märkbart att den pågående differentieringen av socialförsäkringsförmånerna på lagstiftningsområdet, som tagit sig uttryck i t. ex. den nya föräldraförsäkringen, får till ofrånkomlig konsekvens att ärendeprövningen blir svårare. Denna tendens understryker ytterligare behovet av en effektiv prövningsorganisation, som också har goda möjligheter att ge vägledande prejudikat.

En av utredningens huvuduppgifter blir att behandla frågan om försäkringsdomstolens organisation. Vid inrättandet av domstolen övervägdes om någon särskild reglering av tillströmningen av ärenden till domstolen var påkallad. En fullföljdsbegränsning ansågs emellertid inte nödvändig. Den nuvarande måltillströmningen anstränger domstolens resurser hårt, samtidigt som man inte kan undgå omdömet att en avsevärd del av ärendena knappast är sådana att de påkallar prövning i tre instanser. En utsträckning av domstolens kompetens till nya arbetsfält i enlighet med den utveckling som redan börjat aktualiserar ytterligare frågorna om domstolens «framtida «=: organisation och om = införande av fullföljdsbegränsning eller andra åtgärder för att påverka måltillströmningen. Ett hithörande problem när det gäller odontologiska frågor har berörts i samband med övervägandena om den = allmänna tandvårdsförsäkringen (prop. 1973:45 s. 95) men ansetts böra tas upp till mera djupgående analys i den utredning som nu föreslås komma till stånd.

En annan huvuduppgift för utredningen blir frågan om utformningen av mellaninstansen i besvärsordningen. Jag har tidigare redovisat att tillströmningen av besvärsärenden till riksförsäkringsverket efter hand blivit mycket kraftig. En ytterligare stegring kan förutses i och med att besvärsärenden inom tandvårdsförsäkringen, yrkesskadeförsäkringens sjukersättningsdel och = familjestödsområdet förs in i denna besvärsorganisation. Jag har också nämnt att det har förutskickats att försäkringsrådet skall upphöra i samband med att decentraliseringen av handläggningen i första instans av yrkesskadeärenden till försäkringskassorna fullbordas. Det är naturligt att även de ärenden som då decentraliseras — i huvudsak livränteärendena — förs in i den enhetliga besvärsorganisationen. Under utredningen bör allsidigt prövas om funktionen som mellaninstans även i fortsättningen bör ligga centralt — hos riksförsäkringsverket som den hittills gjort eller hos en särskild institution utanför verket — eller om en «decentralisering av «verkets besvärsprövningsfunktion till regionala organ skulle vara ändamålsenlig.

Särskilda regler gäller inom försäkringsadministrationen för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. Försäkringsorganens funktioner avser såväl de avgifter som tas ut för socialförsäkringens behov som den allmänna arbetsgivaravgiften och arbetsgivaravgifterna till sjömanspensionering, arbetarskydd, statlig lönegaranti vid konkurs och byggnadsforskning. Funktionerna har i huvudsak varit centraliserade till riksförsäkringsverket med = försäkringsdomstolen som =: besvärsinstans, «således ett tvåinstanssystem. Efter framställning från riksförsäkringsverket har Kungl. Maj:t nyligen beslutat att den ADB-mässiga delen av verksamheten i fortsättningen skall skötas med biträde från riksskatteverket. I

$S:24 Skr 1975:4 216

framställningen har riksförsäkringsverket i princip även förordat en överföring av verkets återstående arbete med debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till de lokala skattemyndigheterna sedan en översyn av avgiftsbestämmelserna genomförts. Verket skulle enligt detta förslag i stället fungera som första instans vid besvär över lokal skattemyndighets beslut på detta område. Det nuvarande tvåinstanssystemet skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem liksom inom den allmänna försäkringen i Övrigt.

Utredningsmannen bör i sina överväganden beakta de effekter på besvärsorganens arbetsbörda som uppstår vid ett genomförande av den föreslagna ordningen för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. De avgiftsfrågor som här avses har emellertid nära släktskap med skatte- och taxeringsfrågor. När den nuvarande ordningen för avgiftsdebiteringen övervägdes ansågs det angeläget att undvika att det vid den närmare precisering som måste ske i praxis av = socialförsäkringens arbetstagarebegrepp kunde göra sig gällande skillnader vid bedömningen av begreppets innebörd å ena sidan i fråga om skyldighet att erlägga avgifter till försäkringen och å andra sidan i fråga om rätt till förmåner vid inträffat försäkringsfall. Detta var ett motiv för att man då valde att lägga avgiftsdebiteringen centralt inom socialförsäkringsadministrationen. En strävan var emellertid (prop. 1961:45 s. 203) att man för framtiden skulle komma fram till en ordning, enligt vilken allt arbete med beräkning och uppbörd av = arbetsgivaravgifter utfördes lokalt. Den av riksförsäkringsverket nu förordade ordningen ligger i linje med denna strävan. Som en konsekvens av förslaget bör under utredningen tas upp till förnyad prövning vilken besvärsväg som skall gälla i frågor om debitering och uppbörd av avgifter vid ett genomförande av förslaget. Därvid bör övervägas att låta besvär över lokal skattemyndighets beslut i en avgiftfråga föras i den ordning som gäller för lokal skattemyndighets beslut i skattefrågor, dvs. vanligen över länsskatterätt till kammarrätt och regeringsrätt.

Beräkningen av pensionsgrundande inkomst görs redan enligt nuvarande regler av lokal skattemyndighet med riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen som besvärsinstanser. Även i fråga om denna beräkning föreligger en nära anknytning till taxeringsförfarandet. En omläggning av besvärsvägen i ärendena angående arbetsgivaravgifter bör föranleda motsvarande ändring i fråga om fastställande av pensionsgrundande inkomst.

De frågor utredningsmannen främst har att överväga gäller som framgår av det föregående dimensioneringen av besvärsorganisationen och därmed sammanhängande spörsmål. Även utformningen av besvärsförfarandet bör emellertid uppmärksammas mot bakgrund av de erfarenheter som hittills vunnits och den utformning av den framtida organisationen som utredningen stannar för. I samband med 1961 års beslut diskuterades ingående om =: besvärsförfarandet = borde utformas som = ett tvåpartsförfarande med en särskild motpart till den enskilde sökanden som företrädare för det allmännas intresse i ärendet, ett s. k. allmänt ombud. I avvaktan på att närmare erfarenheter vanns av besvärsprocessens funktion inom socialförsäkringen valdes dock i stället att ge socialförsäkringsorganen möjlighet att självmant underställa sina avgöranden prövning av högre instans när prejudikatsintresset eller annan särskild omständighet gör det påkallat. När försäkringskassas beslut fattats i pensionsdelegation och ordföranden eller föredraganden varit skiljaktig är underställning «obligatorisk. Riksförsäkringsverket har dessutom

217 Kommittéer: Socialdepartementet $:24

befogenhet att självmant ta upp till prövning ett ärende där försäkringskassa beslutat. Såväl riksförsäkringsverket. som arbetsmarknadsstyrelsen har möjlighet att underställa sina avgöranden försäkringsdomstolens prövning.

JO Wennergren har i ett år 1972 avgjort ärende diskuterat riksförsäkringsverkets befogenhet att efter besvär av en enskild försäkrad över försäkringskassas beslut självmant ta upp frågan om ändring i överklagade beslutet till den enskilde klagandens nackdel och därvid anlagt synpunkter på de här återgivna bestämmelserna.

Medan JO i sitt beslut har diskuterat frågan om ett allmänt ombud som bevakare av det allmännas intresse i socialförsäkringsärenden, har inrättandet av ett sådant ombud också upprepade gånger diskuterats från synpunkten att därmed bättre tillgodose den enskildes intresse. I en motion (1973:1143) till 1973 års riksdag har frågan tagits upp närmast med åberopande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. Motionärerna anför bl. a. att det föreligger skillnader i ärendebedömningen mellan olika försäkringskassor och föreslår inrättandet av ett allmänt ombud knutet till försäkringsdomstolen. Riksdagen har — utan att ta ställning till den i motionen anvisade metoden — begärt att möjligheterna att stärka den enskildes rättssäkerhet i socialförsäkringsärenden tas upp till prövning i samband med den här förordade utredningen (SfU 1973:12, rskr 1973:99).

Det frågekomplex som dessa uttalanden av JO och riksdagen tar sikte på gäller de centrala reglerna om besvärsförfarandet och bör ingående prövas av utredningsmannen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att ett syfte med utredningen är att stärka framför allt försäkringsdomstolens ställning som prejudikatbildande instans. Därav bör följa att förutsättningarna för en enhetlig rättstillämpning i de lägre instanserna förbättras, vilket inte minst är i den försäkrades intresse. Jag har vidare pekat på möjligheterna att lägga besvärsprövningen i <mellaninstansen hos ett eller flera från riksförsäkringsverket fristående organ. En sådan ändring skulle bl. a. innebära att riksförsäkringsverkets verksamhet i fortsättningen ännu mer än nu får sin tyngdpunkt i lednings- och tillsynsfunktionerna. De principer för förfarandet som nyss berörts kan därför behöva tas upp till prövning från nya utgångspunkter. JO:s beslut och riksdagens framställning bör överlämnas till utredningsmannen. |

Utredningsmannen bör utarbeta förslag rörande dé organisatoriska förändringar som följer av de lösningar utredningen leder till. Särskilt vill jag erinra om att yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01) som förut nämnts har i uppgift att göra en översyn av lagen om yrkesskadeförsäkring och närstående författningar om ersättning och föreslå ny lagstiftning om yrkesskador. Utredningsmannen bör uppmärksamma de övergångsfrågor som detta aktualiserar 1 fråga om besvärsorganisationen inom yrkesskadeförsäkringen. Vidare bör utarbetas förslag till erforderliga författningsändringar.

Under utredningens gång bör samråd ske med försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket samt, i den mån arbetet berör andra utredningar, även med dessa.

Utredningsmannen har under tiden mars - oktober 1974 hållit fem sammanträden med experterna.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

$:25 Skr 1975:4 218

25. Nykterhetsvårdens erkända och enskilda vårdanstalters personalorganisationsutredning (S 1974:04) (NEPO)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 januari 1974 med uppdrag att företa en översyn av personalorganisationen vid erkända och

enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare:

Utredningsman:

Jonsson, Folke A., byråchef Experter:

Blixt, Olov, ombudsman

Danielsson, Birger, direktör

Nordström, Gösta, byråchef

Sekreterare:

Bystedt, Nils, byrådirektör

Lokal: Socialdepartementet, Jakobsgatan 26, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Kommittén har hållit tio sammanträden samt företagit två resor till

vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Dessutom har utredningsmannen

jämte två experter deltagit i en informationskonferens anordnad av

Statsanställdas Förbund.

Kommittén har avgett yttrande över en framställning från socialstyrelsen

om ianspråktagande av Hornö yrkesskola (nedlagd) som vårdavdelning till Venngarn.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under hösten 1975.

26. Delegationen (S 1974:05) för social forskning

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1974 för att som en till socialdepartementet knuten delegation ha till uppgift dels att med utgångspunkt i departementets verksamhetsområden svara för bedömning och samordning av pågående och planerade projekt avseende forsknings-

och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom den sociala sektorn,

dels att initiera forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för

socialpolitiken: Ordförande:

Fridh, K. Göte, statssekreterare Ledamöter:

Berfenstam, Ragnar A. G., professor

Engström, Arne V., professor

219 Kommittéer: Socialdepartementet S:27

Hedberg, J. Anund, kommunalråd

Hedlén, Bengt R., socialdirektör

Kärnek, Ruth I. C., landstingsråd Lindahl, Hedda, landstingsledamot Rehn, L. Gösta, professor Rexed, Bror A., generaldirektör

Wiklund, Svea S. S., fru, led. av riksdagen

Åström, Lars-Åke E., generaldirektör

Ersättare: Ericsson, Bengt G., direktör (för Lindahl)

Gardell, Bertil G. T. B., docent (för Engström)

Göransson, G. Bertil, landstingsråd (för Fridh)

Janson, Carl-Gunnar, professor (för Berfenstam)

Järnbrink, Hans G., överdirektör (för Åström)

Korpi, F. Walter, professor (för Rehn)

Larsson, Karl G., sektionschef (för Hedberg) Skalin, E. Douglas, förste sekreterare (för Kärnek)

Stark, K. Birger, socialchef (för Hedlén) Wennström, Gunnar, avdelningschef (för Rexed)

Åstrand, Göran, kommunalkonsulent (för Wiklund)

Experter:

Forslund, E. Birger, kansliråd

Nelander, Olle M. V., direktör Wallberg, Klas H. S., avdelningschef Sekreterare: Uggla, G. Inga-Lill, fil. lic. Lokal: Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 Särskilda direktiv har ej meddelats.

Delegationen har haft två sammanträden. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

27. Pensionärsundersökningen (S 1974:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att göra en undersökning angående åldringsvården m. m.:

Utredningsman: Forslund, E. Birger, kansliråd

Experter: Bratthall, Birgitta, departementssekreterare Ekberg, Valter, sekreterare

S:27 Skr 1975:4 220

Englund, K. Svante 1., departementsråd Petersson, Kerstin, sekreterare Skalin, E. Douglas, förste sekreterare Svanborg, Alvar, överläkare Sälde, K. A. Henry, avdelningschef Widman, Mona G. U-B., socialassistent

Sekreterare:

Hedin, Bernt, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Redgert, Jan I. G., avdelningschef (fr.o.m. den 15 november 1974)

Lokal: Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Regeringen har nyligen i en proposition lagt fram förslag om en lagstadgad sänkning av den allmänna pensionsåldern och om betydande förbättringar av folkpensionsförmånerna. Dessa pensionsreformer innebär förbättringar av pensionärernas ekonomiska trygghet som till sin omfattning saknar motsvarighet sedan ATP-reformen. Vidare skall till nästa års riksdag läggas fram förslag om ökade möjligheter till en rörlig pensionsålder.

Jag vill mot denna bakgrund nu ta ta upp en annan fråga av stor betydelse för de äldre, nämligen samhällets insatser för vård och service och andra åtgärder för att ge de äldre goda levnadsbetingelser. Det ökande antalet åldringar ställer stora krav på vårdinsatser och olika former av serviceåtgärder. Samtidigt framstår det som angeläget att samhället medverkar till att underlätta övergången och anpassningen till livet som pensionär och till att de äldres tillvaro får ett sådant innehåll att pensionstiden blir meningsfull och positiv. Utbyggnaden av samhällets ekoönomiska trygghetsanordningar får därför kompletteras med olika insatser för en god social omvårdnad i vid mening. Här görs insatser som med beaktande av de äldres egna erfarenheter och önskemål skall ge tillfälle till meningsfull aktivitet och gemenskap, hjälp i hemmet när så behövs och nära tillgång till goda sjukvårdsresurser. De frågor som här berörts måste givetvis bedömas mot bakgrund av pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden och samhällets resurser.

Utvecklingen på åldringsvårdens område under den senaste tioårsperioden har i hög grad påverkats av det program för åldringsvårdens utbyggnad som på regeringens förslag antogs vid 1964 års riksdag. Programmet innebar en kraftig satsning på utbyggnad av de öppna vårdformerna för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som möjligt bo kvar i sin invanda miljö. För att underlätta för kommunerna att bygga ut sin verksamhet infördes statsbidrag till kostnaderna för social hemhjälp samtidigt som ökade åtgärder sattes in för att rusta upp de äldres bostäder. För att underlätta en snabb utbyggnad av långtidssjukvården infördes ett temporärt statligt lån till byggande av sjukhem. Till grund för detta åtgärdsprogram låg en riksomfattande kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomfördes av socialpolitiska kommittén (SOU 1963:47).

1964 års åldringsvårdsprogram har medverkat till att antalet äldre och handikappade som får social hemhjälp fördubblats från ca 145 000 år 1965 till över 300 000 år 1973. Denna utbyggnad fortsätter. Dessutom har

221 Kommittéer: Socialdepartementet S:28

genomförts en betydande utbyggnad av andra åtgärder inom kommunernas öppna åldrings- och handikappvård, 1. ex. färdtjänst, varudistribution, matservice, badservice, fotvård, hobbyverksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro. Omkring 120 000 åldringsbostäder har rustats upp med hjälp av statliga räntefria förbättringslån. Samtidigt har nya boendeformer vuxit fram i form av servicehus och liknande anläggningar, där en trygg omvårdnad förenas med stor personlig frihet och oberoende. För de äldre som har behov av större värdinsatser har tillkommit omkring 15 000 nya platser vid sjukhem för långtidssjukvård. En särskild arbetsgrupp har nyligen fått i uppdrag att ta

upp frågan om personalutvecklingen inom bl. a. långtidssjukvården.

Vårdmöjligheterna ökar också genom att vi fortsättningsvis får ca 1 000 nya läkare om året.

Utbyggnaden av samhällets insatser i fråga om vård och service m. m. för de äldre måste fortsätta för att svara mot de behov som följer av befolkningsutvecklingen och för att tillförsäkra de äldre en social omvårdnad som är anpassad till samhällsförändringar, standardutveckling och pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det gäller här en av vår tids stora sociala frågor. Insatserna bör planeras och genomföras så att de på bästa sätt anpassas till den faktiska behovsutvecklingen och tillgängliga resurser. För att ge ett underlag för den framtida utformningen och inriktningen av dessa samhällets insatser bör nu genomföras en ny kartläggning av de äldres situation. Jag finner det lämpligt att en särskild utredningsman får i uppdrag att genomföra en sådan kartläggning.

Kartläggningen skall ge en bild av de äldres situation i dagens samhälle. Undersökningarna härom skall göras mot bakgrund av den utveckling som skett i fråga om samhällets vård- och serviceinsatser och beträffande pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det bör undersökas hur den ökade ekonomiska tryggheten genom förbättrade pensioner inverkar på pensionärernas livsmönster och på behovet av samhällets insatser i fråga om vård och serviceåtgärder för de äldre. Studierna av pensionärernas livsmönster bör även belysa utvecklingen av sådana faktorer som sparande, fritidsverksamhet, resor osv. Även det forskningsoch utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang bör uppmärksammas. En analys av de framtida utvecklingstendenserna skall göras med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen. Kartläggningen skall vidare — med beaktande även av pensionärernas förstärkta ekonomi — innefatta en undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra de äldre goda levnadsbetingelser. Den bör utöver ålderspensionärersnas förhållanden också omfatta förtidspensionärernas situation i de avseenden det här gäller.

Utredningen har under tiden juni - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

28. Regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att utreda regionsjukvårdens organisation m. m.

S:28 Skr 1975:4 22 NN

Ordförande:

Söderqvist, Bengt O. A., expeditionschef

Sakkunniga: Alsén, Sven, avdelningschef Eskel, Arvid, landstingsråd Göransson, G. Bertil, landstingsråd Wedin, Nils J., landstingsråd Experter: Ericsson, Bengt G., direktör (fr.o.m. den 4 oktober 1974)

Fredriksson, H. Einar, byråchef Gremner, Kjell, organisationschef (fr.o.m. den 5 november 1974)

Hamberger, Carl-Axel, professor (fr.o.m. den 5 november 1974)

Hjern, Bo, verkst. direktör (fr.o.m. den 5 november 1974) Nygren, G. Ingemar, kansliråd

Werkö, Lars, professor (fr.o.m. den 5 november 1974) Wictorson, Karl-Eric A., avdelningschef (fr.o.m. den 5 november 1974) Sekreterare: Bratthall, Birgitta, departementssekreterare Lokal: Socialdepartementet, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har t. o. m. oktober 1974 hållit två sammanträden. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

29. Utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 för att

göra en översyn av hälsovårdsstadgan:

Ordförande: Sundström, E. Thorsten, borgarråd

Sakkunniga:

Andersson, Karl-Gustav, rörverksarbetare, led. av rikdagen Andersson, Roland I., länshälsovårdskonsulent

Johansson, J. Erik, lantbrukare, led. av riksdagen Rinder, K. Lennart, medicinalråd Törnquist, Harry E., byggnadsråd

Ågren, Lars O. T., direktör Experter:

Eriksson, Sune, byrådirektör

Hallbäck, Thore, hälsovårdsdirektör

223 Kommittéer: Socialdepartementet 5:29

Hultstrand, Lars R., hovrättsassessor Mollstedt, Bengt O., stadsläkare Petrelius, Torsten, avdelningschef Swarén, Ulla M., byråchef

Sekreterare:

Meyer, Lennart S. G., hovrättsassessor

Lokal: Lilla Nygatan 1, 3 tr., 111 28 Stockholm, tel. 21 58 39

Direktiv (anförande av statsrådet Aspling till statsrådsprotokollet den 28 juni 1974):

Nu gällande hälsovårdsstadga (1958:663) trädde i kraft den I januari 1960. Huvudsyftet med stadgans bestämmelser är att förbättra den allmänna hälsovården. Av förarbetena till stadgan framgår att med allmän hälsovård avses förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet för människor och en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden. Sanitär olägenhet innefattar enligt förarbetena alla yttre faktorer av någon betydenhet som inte är av tillfällig natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.

Det ankommer på kommunerna att ha hand om den allmänna hälsovården (1 §). I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården. Det åligger hälsovårdsnämnden särskilt att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom kommunen i hälsovårdshänseende, att verka för förbättrad hälsovård, att samarbeta med berörda myndigheter (t. ex. länsstyrelsen och övriga kommunala nämnder), att ge allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor samt att övervaka efterlevnaden av stadgan och övriga föreskrifter om den allmänna hälsovården (2 §).

Inom länet har länsstyrelsen uppsikt över den allmänna hälsovården och skall se till att åtgärder vidtas för att undanröja eventuella missförhållanden (3 §). Högsta tillsynen över den allmänna hälsovården tillkommer socialstyrelsen och statens livsmedelsverk med viss fördelning mellan dem (4 8).

Vidare innehåller hälsovårdsstadgan (2 kap.) organisatoriska bestämmelser om hälsovårdsnämnd bl. a. om val av ledamot och antalet ledamöter i nämnden. För att tillgodose bl. a. behov av medicinsk och veterinärmedicinsk expertis finns bestämmelser om rätt eller skyldighet för vissa statliga eller landstingskommunala befattningshavare att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden (9 och 10 §§) och om skyldighet för kommuner med minst 40 000 innevånare att ha stadsläkare och för samtliga kommuner att ha hälsovårdsinspektör (14 §).

I särskilda kapitel i stadgan finns bestämmelser om bostäder, om samlingslokaler, hotell och pensionat, om anläggningar för bad och hygienisk behandling, om vattenförsörjning och vattenundersökning, om åtgärder mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar, om klosetter och urinoarer, om renhållning, allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning, om åtgärder mot ohyra, råttor och möss, om hållande av djur, om anläggning för industri, hantverk och annan näring samt om upplag för varor och avfall.

Vissa av stadgans bestämmelser gäller endast inom s. k. hälsovårdstätort, dvs. område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen kan dock genom lokal hälsovårdsordning bestämma, att hälso-

$:29 Skr 1975:4 . 224

vårdsstadgans föreskrifter om hälsovårdstätort skall gälla även utanför sådan ort (66 §). Genom en sådan lokal hälsovårdsordning kan också hälsovårdsnämnd bemyndigas att medge undantag från de särskilda bestämmelserna om = hälsovårdstätort och från föreskrifterna i hälsovårdsordningen. — Till ledning för utarbetande av = lokala hälsovårdsordningar har Kungl. Maj:t fastställt en normalhälsovårdsordning, från vilken kommunerna inte utan särskilda skäl får göra någon väsentlig avvikelse (67 §). Nuvarande normalhälsovårdsordning (1971:761) fastställdes den 8 oktober 1971.

Hälsovårdsstadgan är inte utan särskilt förordnande tillämplig på militära anläggningar (6 §).

Hälsovårdsnämnd får meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet (70 §). Nämnden får meddela förelägganden eller förbud (71 §). Dessa får riktas mot fastighetsägare eller nyttjanderättshavare eller bådadera. Agare får åläggas att vid försäljning omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens namn och adress (73 8). Hälsovårdsnämnd får föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggande eller förbud till efterrättelse (75 §). Inom hälsovårdstätort skall genom = hälsovårdsnämndens försorg utföras återkommande besiktning av bostäder, samlingslokaler, badinrättningar, frisérsalonger m.m. (76 8).

Vid hälsovårdsstadgans tillkomst hade hälsovårdsnämnden tillsynsuppgifter också enligt lagstiftningen om smittsamma sjukdomar, livsmedelsstadgan, djurskyddslagen och epizootilagen.

Enligt smittskyddslagen (1968:231) som trädde i kraft den 1 januari 1969 och som ersatte lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen och tuberkulosförordningen, åligger det kommunen att vidta de åtgärder som behövs till skydd mot allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Hälsovårdsnämnderna skall utöva det närmaste inseendet över verksamheten. I hälsovårdsnämndernas uppgifter ingår också att överpröva läkares beslut om föreskrifter i samband med behandling i öppen vård av allmänfarliga sjukdomar om det begärs av den beslutet rör.

Enligt lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor skall hälsovårdsnämnd vidta de åtgärder som behövs för att ympningsplikt enligt lagen skall fullgöras.

Genom livsmedelslagen (1971:511) som den 1 januari 1972 ersatte livsmedelsstadgan skärptes bl. a. bestämmelserna om livsmedelslokaler, hantering av livsmedel, märkning, personalhygien och livsmedelskontroll. Den omedelbara tillsynen inom varje kommun utövas liksom tidigare av hälsovårdsnämnden medan den centrala tillsynen utövas av statens livsmedelverk och den regionala av länsstyrelsen.

Enligt lagen (1944:219) om djurskydd skall hälsovårdsnämnden öva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden skall för sådant ändamål utse en eller vid behov flera tillsynsmän.

Enligt = epizootilagen = (1935:105) skall hälsovårdsnämnd och polismyndighet biträda lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen vid tillsyn och övervakning och om det behövs med undersökning för att utröna smittkälla.

Sedan år 1960 har hälsovårdsnämnderna genom en rad nya lagar fått ytterligare uppgifter på miljövårdsområdet.

Naturvårdslagen (1964:822) innehåller sålunda bestämmelser till skydd för den yttre miljön, bl. a. mot nedskräpning utomhus såväl i naturen som inom bebyggda områden. Hälsovårdsnämnden, som på lokal nivå har

225 Kommittéer: Socialdepartementet $S:29

tillsynen över renhållningen, kan förelägga den som skräpat ner eller osnyggat i naturen att städa och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Efterkommes ej föreläggandet, som kan vara förenat med vite, kan hälsovårdsnämnden låta vidta åtgärder på den försumliges bekostnad.

Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar, som uppkommer genom användning av mark, byggnad eller anläggning. Åtgärd eller användning som faller inom lagens tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet. För miljöfarlig verksamhet skall väljas lämplig plats. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidare vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. I miljöskyddskungörelsen (1969:388) har föreskrivits att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Naturvårdsverket eller i vissa fall länsstyrelsen kan efter prövning i varje särskilt fall medge undantag (dispens) från skyldigheten att söka tillstånd. Den som fått tillstånd enligt miljöskyddslagen kan inte på grund av bestämmelse i hälsovårdsstadgan åläggas att upphöra med verksamheten eller att vidta ytterligare försiktighetsmått. Dispensbeslut har däremot inte någon rättskraft. Tillsynen enligt lagen utövas av naturvårdsverket och länsstyrelserna. TFillsynsmyndigheterna skall samarbeta bl. a. med hälsovårdsnämnderna.

Kommunala renhållningslagen (1970:892) innehåller bestämmelser om skyldighet för kommun att svara för renhållningen av gator och allmänna platser samt, i den mån annan ej drar försorg därom, städningen i naturen. Lagen innehåller också bestämmelser om kommunalt renhållningsmonopol i fråga om hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Några bestämmelser om tillsyn finns ej i lagen. Enligt förarbetena till lagen bör tillsynen över renhållningen på lokal nivå vila på hälsovårdsnämnderna, den regionala tillsynen på länsstyrelserna och den centrala på naturvårdsverket. Genom lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor infördes fr.o.m. den 1 juli 1973 en skärpt produktkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Frågor av bl. a. allmänhygienisk art är av stor betydelse vid bedömningen av kemiska varors hälso- och miljöfarlighet. Statens naturvårdsverk och arbetarskyddsstyrelsen utövar den centrala tillsynen enligt lagstiftningen. Under arbetarskyddsstyrelsen utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt utövar länsstyrelsen tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den omedelbara tillsynen inom kommunen.

Socialstyrelsen har i skrivelse den 30 november 1973 hemställt om översyn av hälsovårdsstadgan. Enligt styrelsen bör en eventuell utredning överväga utvidgning och förtydligande av hälsovårdsnämndernas uppgifter i fråga om bl. a. näringshygien och hälsovårdsupplysning. Utredningen bör överväga att slopa begreppet hälsovårdstätort och låta samtliga bestämmelser avse hela riket. I det sammanhanget bör också övervägas om man bör behålla de lokala hälsovårdsordningarna. Styrelsen anser att begreppet sanitär olägenhet bör preciseras eller, om detta inte är möjligt, ersättas med särskilda kravnivåer för olika områden. En översyn bör också omfatta gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och andra författningar inom miljövårdsområdet. Enligt styrelsen råder f. n. osäkerhet om ärenden rörande bl. a. buller skall handläggas av hälsovårdsnämnden enligt

IS Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

$:29 Skr 1975:4 226

hälsovårdsstadgan eller av länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen. Styrelsen föreslår också vissa andra ändringar bl. a. för att effektivisera kontrollen enligt stadgan.

Också riksförbundet för allmän hälsovård har hemställt om en översyn av hälsovårdsstadgan.

Svenska kommunförbundet har i olika sammanhang bl. a i remissyttranden påpekat behovet av en översyn av hälsovårdsstadgan.

När hälsovårdsstadgan trädde i kraft år 1960 fanns det endast ett fåtal författningar på hälso- och miljövårdsområdet. Sedan dess har reformarbetet emellertid varit intensivt. En rad nya lagar har antagits, vilket lett till att hälsovårdsnämnderna fått flera nya och ansvarsfulla uppgifter på miljövårdsområdet. Hälsovårdsnämndernas uppgifter har ökat också inom traditionella arbetsområden t. ex. i fråga om livsmedelskontroll till följd av skärpt lagstiftning och i fråga om smittskyddsarbetet på grund av de ökade utlandsresorna. Genom kommunindelningsreformen, som nu i huvudsak genomförts, har antalet kommuner sedan hälsovårdsstadgan tillkom år 1960 minskat från 1 031 till 278. Kommunerna har samtidigt blivit ekonomiskt och personellt bättre rustade för sina uppgifter även inom den allmänna hälsovården. I viss utsträckning har hälsovårdsstadgan anpassats till denna utveckling men stadgan är ändå i huvudsak oförändrad sedan sin tillkomst. Tiden är därför enligt min mening nu mogen för en allmän översyn av hälsovårdsstadgan. Denna översyn bör göras av särskilt tillkallade sakkunniga.

Lämpligheten av att i en gemensam lag sammanföra åtminstone de väsentligste av alla de regler som berör vården av den yttre miljön diskuterades i prop. 1969:28 med förslag till miljöskyddslag m. m. (s. 182). En sådan lösning avvisades dock bl. a. på den grund att ett flertal bestämmelser i så fall skulle komma att ryckas ur sitt naturliga sammanhang och att svårigheter förelåg att sammanföra bestämmelser från så vitt skilda områden till en enhetlig lag. Någon anledning att nu göra en annan bedömning i stort torde inte finnas. Emellertid bör de sakkunniga överväga en ytterligare anpassning av hälsovårdslagstiftningen till den nya lagstiftningen på miljövårdens område och på andra hälsovårdsstadgan närliggande områden, t. ex. till bostadssaneringslagstiftningen. Något hinder för de sakkunniga att föreslå jämkningar i gällande lagstiftning i syfte att uppnå en större enhetlighet i författningsunderlaget bör inte heller föreligga.

Tillsynen på hälso- och miljövårdsområdet visar en ganska splittrad bild. Enligt hälsovårdsstadgan ankommer sålunda tillsynen på hälsovårdsnämnderna, länsstyrelserna och socialstyrelsen medan tillsynen enligt miljöskyddslagstiftningen utövas av länsstyrelserna och naturvårdsverket. I förarbetena till miljöskyddslagstiftningen framhölls dock hälsovårdsnämndernas betydelsefulla roll vid sidan av de särskilda tillsynsorganen bl. a. i den löpande tillsynen på miljöområdet. Beträffande vissa miljöstörningar t. ex. vatten- och luftföroreningar samt buller föreligger f. n. möjlighet för hälsovårdsnämnd att antingen själv vidta åtgärder enligt 38 § hälsovårdsstadgan eller att anmäla ärendet till länsstyrelsen för prövning enligt 40 8 miljöskyddslagen. Den enskilde kan i motsvarande fall vända sig till antingen hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen. Även andra problem föreligger vid gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och miljöskyddslagen. Eftersom tillsynen delvis ligger på olika organ är det särskilt angeläget att gränsdragningen mellan författningarna görs klarare för att undvika onödigt dubbelarbete.

227 Kommittéer: Socialdepartementet 9S:29

Ett annat område där behovet av samordning är påtagligt gäller bestämmelserna om renhållning. Bestämmelser huvudsakligen om kommuns skyldigheter i detta avseende finns i kommunala renhållningslagen medan bestämmelserna om den enskildes skyldigheter i renhållningssammanhang finns i hälsovårdsstadgan, normalhälsovårdsordningen och naturvårdslagen. Även i andra författningar finns bestämmelser om renhållning. F. n. ser en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet över tillämpningen av kommunala renhållningslagen. Gruppen förväntas slutföra sitt arbete inom kort. De sakkunniga bör överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att bättre anpassa bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och normalhälsovårdsordningen till renhållningslagen.

Bestämmelser med hygieniska krav på bostäder finns förutom i hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan sedan den I januari i år även i den till bostadssaneringslagen anknytande kungörelsen (1973:532) om lägsta godtagbara standard för bostadslägenhet i vissa fall. Kungörelsens bestämmelser om lägsta godtagbara bostadsstandard innebär betydligt högre krav än hälsovårdsstadgans motsvarande bestämmelser. Detta kan medföra problem vid den praktiska tillämpningen av stadgan. De sakkunniga bör överväga åtgärder för att anpassa hälsovårdsstadgan till de nämnda författningarna.

Utvecklingen har som tidigare framhållits medfört att hälsovårdsnämnderna fått fler och mer komplicerade arbetsuppgifter. Samtidigt har genom kommunindelningsreformen större och ekonomiskt mer bärkraftiga kommuner skapats. Denna utveckling aktualiserar en översyn av hälsovårdsstadgans bestämmelser om organisationen av hälsovårdsarbetet och om hälsovårdsnämndernas sammansättning m. m. liksom frågan om nämndernas medverkan i samhällsplaneringen. Härvid bör de sakkunniga särskilt överväga vilka möjligheter till minskad statlig styrning och kontroll den genomförda kommunindelningsreformen har medfört. Detaljföreskrifter som kan försvåra nämndens arbete bör utmönstras till förmån för en frihet för kommunen att välja sina arbetsformer i den mån förskrifterna inte påkallas av rättssäkerhetsskäl. Exempelvis kan föreskrifter om utomståendes närvarorätt vid nämndens sammanträden ifrågasättas liksom kravet på stadsläkare vid visst invånarantal, nämndens årliga berättelseskyldighet osv. De sakkunniga bör också överväga en ny benämning på nämnden med hänsyn till dess nya uppgifter på miljövårdsområdet.

Grundläggande för tillämpningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser är begreppet sanitär olägenhet. I förarbetena till hälsovårdsstadgan framhålls att begreppet omfattar alla yttre faktorer som kan inverka menligt i fysiskt och psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd. Olägenheten behöver inte ha medfört direkta hälsorisker. Var toleransgränsen skall dras har ansetts vara en medicinsk fråga som får prövas från fall till fall. Genom att förutsättningen för hälsovårdsnämnds ingripande formulerats så allmänt som genom uttrycket sanitär olägenhet har hälsovårdsnämnderna fått stora möjligheter att anpassa tillämpningen till bl. a. samhällsutvecklingen. Det är emellertid svårt att klarlägga gränserna för hälsovårdsnämndernas befogenheter, vilket bl. a. medför att den enskilde som utövar eller ämnar utöva verksamhet som kan störa omgivningen har små möjligheter att bedöma när sanitär olägenhet kan anses föreligga. De sakkunniga bör överväga om hälsovårdsstadgans krav i denna del kan preciseras.

F. n. gäller flera av hälsovårdsstadgans bestämmelser endast inom s. k.

$:29 Skr 1975:4 228

hälsovårdstätort, dvs. område inom stads- eller byggnadsplan. Detta gäller t. ex. bestämmelserna om kontroll av dricksvatten i allmän ledning, om besiktning av bostäder, samlingslokaler, hotell, badinrättningar och frisérsalonger m. m., om renhållning och om avledande av avloppsvatten m. m. Möjlighet föreligger dock för kommunen att genom lokal hälsovårdsordning förordna att bestämmelserna skall gälla kommunens hela område. De sakkunniga bör överväga frågan om samma hygieniska krav bör gälla för område utom som inom s. k. hälsovårdstätort.

Enligt 73 §§ hälsovårdsstadgan kan hälsovårdsnämnden meddela föreläggande t. ex. att undanröja brister i viss byggnad eller förbud t. ex. att använda lokal för visst ändamål innan brist avhjälpts. Föreläggande och förbud kan riktas mot fastighetsägare eller nyttjanderättshavare eller mot bådadera och förenas med vite. Emellertid har det förekommit att vissa fastighetsägare kringgått bestämmelserna genom att överlåta fastighet till närstående. Förfarandet i hälsovårdsnämnden har härigenom fördröjts. Detta problem observerades redan vid tillkomsten av den nuvarande hälsovårdsstadgan. I den nya bostadssaneringslagen har införts den bestämmelsen att upprustningsåläggande eller användningsförbud också gäller mot ny ägare dock ej i fråga om vite. De sakkunniga bör överväga motsvarande och andra möjligheter att effektivisera kontrollen enligt hälsovårdslagstiftningen. En annan fråga som bör aktualiseras i detta sammanhang är frågan om införande av möjlighet för hälsovårdsnämnden att ingripa med förbud redan mot planerad verksamhet som enligt vad nämnden förutser kan komma att medföra olägenheter sedan verksamheten startats.

Även den konstitutionella beskaffenheten av bestämmelserna bör bli föremål för övervägande av de sakkunniga. Av 8 kap. 3 § i den nya regeringsformen (RF) följer att de grundläggande bestämmelserna om den allmänna hälsovården skall ha formen av lag och beslutas av riksdagen. Riksdagen kan emellertid överlämna åt regeringen att meddela bestämmelserna, 8 kap. 7 § den nya RF. De sakkunniga bör överväga vilka bestämmelser som bör beslutas av riksdagen och i vilken utsträckning beslutanderätten bör delegeras till regeringen med eller utan möjlighet för regeringen att delegera beslutanderätten vidare till förvaltningsmyndighet eller kommun. De sakkunniga bör också överväga om formen med normalhälsovårdsordning och kommunala hälsovårdsordningar bör behållas.

De sakkunniga bör även kunna ta upp andra frågor som aktualiseras under utredningens gång och som faller inom ramen för utredningens uppdrag.

De sakkunniga bör utarbeta förslag till de författningsändringar som behövs.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

30. Sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974 för att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede:

229 Kommittéer: Socialdepartementet S:31

Ordförande:

Rexed, Bror A., generaldirektör

Sakkunniga:

Biörck, C. Gunnar W., professor Einhorn, Jerzy, professor Giertz, Gustav B., professor Göransson, G. Bertil, landstingsråd Karlsson, F. Göran, redaktör, led. av riksdagen

Kärnek, Ruth I. C., landstingsledamot

Linder, Lars G., överläkare Zetterström-Lagervall, Gerd M., direktör Willig, Anna, undersköterska

Lokal: Socialstyrelsen, Fack, 10530 Stockholm, tel. växel 236060 (ordföranden)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

31. Sakkunnig (S 1974:10) för utredning av vissa frågor rörande

utbildningen av läkare med utländsk medicinsk examen

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1974 för

utredning av vissa frågor rörande utbildningen av läkare med utländsk

medicinsk examen:

Utredningsman:

Hamberger, Carl-Axel, professor

Experter:

Sjölin, C. Stig B., professor Skoglund, S. Owe, byråchef

Sekreterare:

Palmstierna, Carl Oswald, f.d. byråchef

Lokal: Karolinska sjukhuset, Fack, 104 01 Stockholm, tel. växel 34 05 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

K:1 Skr 1975:4 230

Kommunikationsdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974: 2, 3, 4, 8, 12, 17, 26, 31 och 34

1. Trafikpolitiska delegationen (K 1965:38)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1964, den 24

november 1967 och den 7 september 1971 att ingå i en trafikpolitisk

delegation: Ordförande: Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Ledamöter: Björkman, N. G. Folke, redaktör, f.d. led. av riksdagen Ericson, Hans E., förbundsordförande

Ericsson, Axel K. G., disponent (t.o.m. den 31 augusti 1974)

Grafström, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör Grebäck, Erik H., agronom, f.d. led. av riksdagen Himmelstrand, Gunnar G. F., direktör Högberg, Mats J. G., ekonomidirektör Kolare, Gustav C. K., f.d. förste förbundsordförande Lindberg, Sven J., ombudsman, led. av riksdagen Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen Persson, N. Arne, lantbrukare, led. av riksdagen Seligren, Rolf O. M., transportplaneringschef, led. av riksdagen

Sundblad, Lars G., disponent

Thorell, K. Arne B., direktör Öhrn, J. Bruno, kansliråd Experter: Kritz, Lars O., fil. lic.

Ranhem, Lars H., civilingenjör Sjöberg, E. Arne, direktör Sjökvist, Stig A. R., ingenjör

Sekreterare: Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Fack, 10320 Stockholm, tel.

växel 763 10 00, rikssamt. 1173 34 (Norrbom)

231 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:3

Direktiven för delegationen, se Kungl. Maj:ts beslut den 23 april 1964. Tilläggsdirektiv, se 1972 års riksdagsberättelse K 6.

Med hänsyn till bl. a. det pågående arbetet inom den trafikpolitiska utredningen ligger arbetet tills vidare nere.

2. Hamnutredningen (K 1966 :40)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1965 för att utreda spörsmålet om det svenska hamnväsendets framtida utformning (se Post- och Inrikes tidn. den 7 oktober 1965):

Ordförande:

Severin, Erik J., generaldirektör Ledamöter:

Berglund, Olov, direktör Gustafsson, Gunnar B., ombudsman

Hellner, Eskil M., regeringsråd

Lasson, Knut-Inge L., f.d. överdirektör Linder, N. Helge H., f.d. hamndirektör

Experter:

Ericsson, Inger-Britt, avdelningsdirektör

Gabrielson, Lars, disponent Himmelstrand, Gunnar G. F., direktör Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd

Neergaard, Erik A., expeditionschef-rättschef

Sekreterare:

Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd Bitr. sekreterare:

Orrsten, Henning, f.d. förste byråsekreterare

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse K 40.

Utredningen har i mars 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:24) Förslag till hamniag.

Uppdraget är därmed slutfört.

3. Vägkostnadsutredningen (K 1966:41)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1965 för

att utreda frågan om vägtrafikens kostnadsansvar och därmed

sammanhängande frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 26 november 1965):

K:3 Skr 1975:4 232

Ordförande: Grafström, Erik O. Hj., f.d. generaldirektör Ledamöter: Bergendahl, Göran H., professor Godlund, Sven A. L., professor Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Experter: Carling, Alf G., docent Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare Grahn, F. Ture, överingenjör Johnsson, Jan G., rättschef Lindhagen, C. Gösta, professor Sekreterare: Gornizka, Gunnar, civilingenjör Öhrn, J. Bruno, kansliråd Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse K 41. Utredningsarbetet har avslutats sedan Kungl. Maj:t den 25 januari 1974 beslutat lägga den fortsatta utredningen angående vägtrafikens kostnadsansvar på trafikpolitiska utredningen (K 1972:07).

4. Utredningen (K 1967 :36) om beredskapslagstiftning på luftfartens

område

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 april 1966 för att verkställa utredning om beredskapslagstiftning på luftfartens område: Utredningsman: Johnsson, Jan G., rättschef (t.o.m. den 30 juni 1974) Ljungström, Claes G., rådman (t.o.m. den 24 april 1974) Särskilda direktiv har ej meddelats. Utredningsmannen har den 19 juni 1974 avgett promemorian Beredskapslagstiftning på luftfartens område. Uppdraget är därmed slutfört.

5. Svenska sakkunniga (K 1967:37) inom Nordisk kommitté för

trafiksäkerhetsforskning (NKT)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1966 att såsom svenska ledamöter ingå i ett nordiskt samarbetsorgan för trafiksäkerhetsforskning:

233 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:6

Ordförande:

Backman, Gösta B., kansliråd Ledamot:

Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör Sekreterare:

Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör (t.o.m. den 9 juni 1974)

Rindlöw, Leif G., departementssekreterare (fr.o.m. den 10 juni 1974)

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 10320 Stockholm, tel. 763 23 27

Särskilda direktiv har ej meddelats.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 13 sammanträden, varav två varit gemensamma med kommitténs övriga ledmöter från Danmark, Finland och Norge. På kommitténs initiativ har i februari 1974 hållits en nordisk forskarkonferens rörande frågan om Trafikinformation till barn.

Kommittén utgör samarbetsorgan med uppgift att biträda Nordiskt trafiksäkerheterråd (NTR)(K 1971:02).

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

6. Nordisk kommitté (K 1967 :38) för transportekonomisk forskning (NKTF)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1966 att ingå som svenska ledamöter i ett nordiskt samarbetsorgan för transportekonomisk forskning: Svenska ledamöter:

Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör (t.o.m. den 25 augusti 1974) Jönsson, Per O., departementsråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Samuelson, Stig J. E., överingenjör

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 13 28 (Jönsson)

Kommittén - som t. o. m. år 1973 bestått av två ledamöter från vardera Danmark, Finland, Norge och Sverige - har vid ingången av år 1974 utökats med en ledamot från Island. Kommittén har under tiden november 1973 oktober 1974 hållit sex egna sammanträden och ett gemensamt med Nordisk ämbetsmannakommitté för transportfrågor (1971:04), till vilken kommittén utgör samarbetsorgan.

Kommittén har i maj 1974 anordnat en informationskonferens i Björneborg om trafikplanering i en aktiv regionalpolitik som utgjorde en uppföljning av två tidigare forskarkonferenser rörande

K:6 Skr 1975:4 234

transportstandarden i glest befolkade områden resp. kommunikationerna som ett verkningsmedel i lokaliseringspolitiken.

I oktober 1974 anordnades i Göteborg ett seminarium om hamn- och

sjöfartsutvecklingen i Norden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Flygtrafikledningskommittén (K 1967 :44)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 november 1966 för utredning angående flygtrafikledningens organisation och därmed

sammanhängande spörsmål (se Post- och Inrikes tidn. den 30 november

1966):

Ordförande:

Netzén, K. Gösta, förutvarande statsråd, landshövding, led. av riksdagen Ledamöter:

Görs, L. Folke, driftdirektör Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör

Nilsson, Jan H., expeditionschef

Wagner, G. F. Wilhelm, överste

Experter:

Bengtsson, O. Lennart, avdelningsdirektör

Hörberg, Olof Hj., överingenjör

Johansson, Caj-Aage, kanslichef

Nordström, Sven-Bertil, förste stabsmeteorolog

Olsson, Carl Olov, civilingenjör

Persson, S. Anders V., förste statsmeteorolog Sekreterare:

Nordström, Lars-Erik, överingenjör Bitr. sekreterare:

Ahrenstedt, Bengt-Arne, stabsmeteorolog

Lokal: Storkyrkobrinken 13, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. 291712 (sekreteraren), 763 22 66 (bitr. sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1967 års riksdagsberättelse K 44.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

235 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:9

8. Motorredskapsutredningen (K 1968:53)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1967 för översyn av reglerna om motorredskap samt utredning av vissa närliggande frägor: Utredningsman:

Ahreson, Holger, f.d. vägdirektör Experter:

Adolfsson, Bo, förhandlingsombudsman Bäckström, Bo, överingenjör Ekberg, K. Gustav, överingenjör

Odén, C. Åke, f.d. kanslichef

Strömbäck, Erland H. D. D:son, hovrättsassessor Thalén, Bo D:son, överstelöjtnant

Sekreterare:

Holmquist, Bo, avdelningsdirektör

Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse K 53. Tilläggsdirektiv, se 1969 års riksdagsberättelse K 45.

Utredningen har i mars 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:26) Motorredskap.

Uppdraget är därmed slutfört.

9. Befälsbemanningsutredningen (K 1970:29)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 19859 för översyn av behörighetskraven för sjöbefäl (se Post- och Inrikes tidn. den 16 juni 1969): Utredningsman:

Borggård, Göran R., generaldirektör Experter:

Colldahl, Gunnar, rektor Forssblad, N. Douglas, direktör Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Wiebe, Stig W. O., verkst. direktör

Sekreterare:

Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd

K:9 Skr 1975:4 236

Bitr. sekreterare: Hedelius, K. Margareta, e. byrådirektör (t.o.m. den 17 januari 1974) Palm, Anders K., rådman Lokal: Kommunikationsdepartementet, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (Sjöstedt), 11 17 24 (Palm) och 21 04 38 (kansli) Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 29. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden om nio dagar samt haft överläggningar med olika myndigheter och organisationer som berörs av utredningens arbete. Utredningen har i juni 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:10) Specialutbildad personal på tankfartyg m. m. Utredningen beräknas avge ytterligare ett delbetänkande i början av år 1975. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

10. Trafikolycksstatistikkommittén (K 1970:30)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 maj 1969 för översyn av trafikolycksstatistiken m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 juni 1969): Utredningsman: Westerlind, Erik A., landshövding Experter: Alexandersson, Stig R., förste byråsekreterare Englund, S. Anders J., avdelningschef Erlander, Sven B., professor Imre, M. Erdem, avdelningsdirektör Kappelin, Carl-Erik, byråchef Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör Lanteli, A. Gunnar A., direktör Lehmann, F. Margareta, aktuarie Räf, Lars E., bitr. överläkare Sande, Jens, byrådirektör Sekreterare: Elmhammer, Nils E. I., statistikchef (fr.o.m. den 1 maj 1974) Sjögren, G. Inge G., byråchef (t.o.m. den 30 juni 1974)

Bitr. sekreterare: Dahlström, Rolf E., byrådirektör

Lokal: Statistiska centralbyrån, Karlavägen 100, Fack, 10250 Stockholm, tel. växel 14 05 60

237 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:11

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 30.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem

plenarsammanträden om sammanlagt sex dagar. Huvuddelen av

överläggningar hållits med företrädare för myndigheter och andra som berörs av kommitténs arbete. Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

11. Trafikbullerutredningen (K 1970:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1969 för utredning om normer för trafikbuller (se Post- och Inrikes tidn. den 3 juli

1969): Ordförande:

Jansson, Paul G., elektriker, led. av riksdagen

Ledamöter:

Andersson, Sven G., frisörmästare, led. av riksdagen Björck, Anders P.-A., redaktör, led. av riksdagen Hansson, Torsten B. G., arkitekt SAR, f.d. led. av riksdagen Jönsson, Eric L., ombudsman, led. av riksdagen

Larsson, K. Einar A., lantbrukare, led. av riksdagen

Nilsson, Bernt I., ombudsman, led. av riksdagen

Experter:

Abrahamsson, Ulf G., civilingenjör (fr.o.m. den 21 augusti 1974)

Bergendahl, Göran H., professor

Blécher, Gösta E. O., avdelningsdirektör Boheman, H. C. Fredrik, överstelöjtnant

Ingemansson, N. Stig P., civilingenjör

Jonsson, A. Ingemar G., bitr. länsarkitekt (fr.o.m. den 1 oktober 1974) Kajland, Anders R., laborator Kihlman, Tor S. D., professor Köhlmark, Bo R., överingenjör Lidén, Gunnar K. O., docent Ljungström, Claes G., rådman

Möller, Lennart, avdelningsdirektör

Nilsson, Lars E., avdelningsdirektör Olerud, Eric Hj., sekreterare

Skjönberg, Guldbrand, byrådirektör

Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd

Wängberg, Hans-Åke, byråchef

K:11 Skr 1975:4 238

Sekreterare:

Jonsson, A. Ingemar G., bitr. länsarkitekt (t.o.m. den 30 september 1974)

Wängberg, Hans-Åke, hovrättsassessor (fr.o.m. den I oktober 1974)

Bitr. sekreterare:

Isoz, N-G. Henning, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 16 september 1974 t.o.m.

den 15 mars 1975)

Sundberg, Kjell M., departementssekreterare

Lokal: Storkyrkobrinken 13, I tr., 111 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse K 33.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden. Därutöver har ett stort antal sammanträden hållits med olika arbetsgrupper, sammansatta av utredningens experter och företrädare för olika myndigheter, som berörs av utredningens arbete.

Utredningen har i juni 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:60) Trafikbuller, vägtrafikbuller.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

12. Arbetsgruppen (K 1970:34) för upprättande av dispositionsplan för viss del av Nedre Norrmalm i Stockholm

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 september 1969 för

att utarbeta en dispositionsplan för kvarteren Pensionären och

Pennfäktaren samt angränsande områden väster om kvarteren inom Nedre Norrmalm i Stockholm:

Ordförande:

Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Eedamöter:

Carlsson, G. Rune, förbundsdirektör

Enberg, L. Rune, teknisk direktör

Hedtjärn, Åke G., teknisk direktör

Sandberg, Sten, direktör

Wessel, Jan, överingenjör Wessman, Yngve, direktör Åmark, Sven O. F., kansliråd

Sekreterare: Gustafsson, K. Börje, byråchef

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit åtta sammanträden. Arbetsgruppens konsult har dessutom haft särskilda

239 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:13

överläggningar med berörda intressenter.

Arbetsgruppen har i april 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:6)

Trafikterminal vid Stockholm C.

Uppdraget är därmed slutfört.

13. 1969 års vägutredning (K 1970:35)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1969 med

uppdrag att verkställa översyn av lagen om enskilda vägar (se Post- och

Inrikes tidn. den 29 december 1969):

Ordförande: Körlof, Voldmar, regeringsråd

Ledamöter: Persson, Fritz J. H., byrådirektör, f.d. led. av riksdagen Pettersson, Karl, fabrikör, f.d. led. av riksdagen Stridsman, Torsten U., ombudsman, led. av riksdagen

Svensson, Erik O., kommunalråd

. Experter: Hagelstam, Stig L., hovrättsassessor (fr.o.m. den 8 november 1974)

Hellström, P. N. Erik, hovrättsassessor (fr.o.m. den 8 november 1974)

Jaensson, Sverker, överlantmätare (fr.o.m. den 1 december 1974) Lindström, K. E. Ingemar, byrådirektör Nordell, Jan Olof Ch., sekreterare

Öberg, Alf, byrådirektör

Sekreterare:

Eliasson, Bengt E., hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 december 1974) Jaensson, Sverker, överlantmätare (t.o.m. den 30 november 1974) Bitr. sekreterare: Borgström, Ove, länslantmätare Lokal: Storkyrkobrinken 13, 11128 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren), Lantmäterikontoret, Kyrkogatan 13, 302 42 Halmstad, tel. 035/11 83 20 (bitr. sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse K 32.

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningen har i juli 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

K:14 Skr 1975:4 240 14. Trafikplaneringsutredningen (K 1970:41)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1970 att ingå i en arbetsgrupp för att leda utarbetandet av modellplan för regional trafikplanering: Ordförande:

Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Ledamöter:

Bäckström, A. Ingemar, direktör Godlund, Sven A. I., professor Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd Olsson, Rune I., departementsråd Ternryd, Carl-Olof, teknisk direktör Thufvesson, Bengt E., departementsråd

Experter:

Karlsson, Nils Allan, avdelningsdirektör (t.o.m. den 31 december 1974) Nordström, Lars E., docent Schurmann, E. Åke J., trafikinspektör (fr.o.m. den 18 mars 1974)

Sekreterare:

Alfelt, Åke, avdelningsdirektör (t.o.m. den 28 februari 1974)

Berg, Hans E.., departementssekreterare Carlsund, H. Bo H., departementssekreterare

Loka!: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen i sin helhet har under tiden november 1973 - oktober 1974

med delar av utredningen.

Försöksplaneringen i Norrbottens och Östergötlands län har avslutats. I samarbete med länsstyrelserna i resp. län har utredningen avgett betänkandena (Ds K 1974:2) Regional trafikplan för Norrbottens län, inventeringsdel, (Ds K 1974:3) Regional trafikplan för Norrbottens län, plandel, (Ds K 1974:8) Regional trafikplan för Östergötlands län, inventeringsdel, och (Ds K 1974:9) Regional trafikplan för Östergötlands län, plandel. Utredningen har medverkat vid utarbetandet av en PM om avgränsningen lokal - regional trafik, som ligger till grund för kompletterande anvisningar till länsstyrelserna för den regionala trafikplaneringen.

Utredningen har vidare fungerat som konsult åt länsstyrelsernas planeringsavdelningar vid deras arbete med de regionala trafikplanerna,

241 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:16

vilka redovisats till kommunikationsdepartementet i november och december 1974. Utredningen har genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1974 fått utvidgat uppdrag att medverka vid utvärderingen av de slutliga förslagen till regionala trafikplaner. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15. Sjöräddningsutredningen (K 1970:42)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 september 1970 för att företa en översyn av sjöräddningens organisation m. m.: Utredningsman: Lemne, Mats H., landshövding Sekreterare: Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 14 77 Särskilda direktiv har ej meddelats. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 haft överläggningar med olika myndigheter och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

16. Utredningen (K 1970:43) angående åtgärder mot övergivna fartyg

m.m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 för att se över och i = erforderlig «utsträckning komplettera författningsbestämmelserna om åtgärder i fråga om övergivna fartyg m. m.: Utredningsman: Nordström, Clas G., chefsjurist Experter: Hedborg, Per Erik, direktör Lindencrona, Gustaf, sjöfartsråd Torgils, A. Gunnar, lagman Sekreterare: Liljeqvist, Rolf A., kammarrättsråd Lokal: Kammarrätten, Fack, 401 10 Göteborg, tel. växel 031/17 38 00

16 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

K:16 Skr 1975:4 242

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse K 37.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit ett sammanträde under tre dagar. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

17. Utredningen (K 1970:44) om mönstring av sjömän

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1970 för att företa en översyn av mönstrings- och registreringsbestämmelserna för sjöman m. m.: Utredningsman:

Borggård, Göran R., generaldirektör

Experter: Forssblad, N. Douglas, direktör Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Wiebe, Stig W. O., verkst. direktör Sekreterare: Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör Bitr. sekreterare:

Staaf, G. Henning, byrådirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats. Utredningen har under tiden november 1973 - september 1974 hållit fyra sammanträden. Utredningen har i september 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:19 Mönstring av sjömän. Uppdraget är därmed slutfört.

18. Utredningen (K 1970:45) om samordning av lotsningen i Göteborgsområdet m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 december 1970 för att i samråd med berörda intressenter överväga och lägga fram förslag till en samordning under sjöfartsverkets huvudmannaskap av lotsningsverksamheten till och i Göteborgs hamn, i Trollhätte kanal och i

Vänern:

Utredningsman: Hellner, Eskil M., regeringsråd

243 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:19

Sekreterare:

Hävermark, K. Gunnar J:son, organisationsdirektör

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 21 14 77

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

19. Kommittén (K 1971 :01) för utredning om kollektivtrafik i tätorter

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1971 för att utreda möjligheterna att förbättra förutsättningarna för kollektivtrafiken i

tätorter (se Post- och Inrikes tidn. den 30 januari 1971): Ordförande: Vahlberg, Gustav E., f.d. generaldirektör Ledamöter: Alsén, Hans O., ombudsman, led. av riksdagen Bäckström, A. Ingemar, direktör Grabö, Paul E., borgarråd Gustafson, Sven H., bankkamrer, led. av riksdagen

Häll, Karl-Erik, ombudsman, led. av riksdagen

Johnsson, John E., ombudsman, led. av riksdagen Landström, Sten-Sture H., direktör

Norling, S. Åke, kommunalråd

Ström, H. Bertil, överdirektör

Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd

Experter: Edsjö, Tor A., avdelningsdirektör Eriksson, Tor U., avdelningsdirektör

Köhlmark, Bo R., överingenjör Lekberg, E. E. Olov, oppositionsråd Lind af Hageby, Gösta, kansliråd

Sekreterare:

Stenman, Bo M., civilingenjör

Bitr. sekreterare: Hanno, Stig Å., socionom Lokal: Storkyrkobrinken 13, 1 tr., 111 28 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordförande och sekreterare).

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse K 37.

K:19 Skr 1975:4 244

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Därutöver har ett femtontal sammanträden hållits med särskilda arbetsgrupper för beredning av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

20. Nordiskt trafiksäkerhetsråd (K 1971 :02) (NTR)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 mars 1971 att ingå såsom ledamot i ett Nordiskt trafiksäkerhetsråd med uppgift att fungera såsom ett kontakt-, samordnings- och planeringsorgan i fråga om nordiskt samarbete på trafiksäkerhetsområdet:

Utredningsman:

Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Experter:

Dahlström, Åke, byråchef

Johnsson, Jan G., rättschef Junhall, Sven-Olof, redaktör Nellborn, S. Olov, avdelningsdirektör

Palm, Böret, expeditionschef Åsander, Sven G., överingenjör

Sekreterare:

Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

NTR har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden. Rådet biträds dels av permanenta samarbetsorgan, nämligen Nordisk kommitté (K 1967:37) för trafiksäkerhetsforskning

(NKT) och Nordisk kommitté (K 1971:05) för vägtrafiklagstiftning (NKV), dels av arbetsgrupper. I rådets publikationsserie har under ovan angivna tid kommit ut fem

rapporter: rapport 4 - Bibliografi 1972, rapport 5 - Bilbelter/Slutrapport,

rapport 6 - Körkort i Norden, rapport 7 - Vissa trafikregler m. m. och

rapport 8 - Motorcykel- och mopedhjälmar. Rapport 5 har jämte den tidigare

publicerade rapporten (nr 2) Bilbelter legat till grund för den lagstiftning

angående skyldighet att använda bilbälte som träder i kraft den 1 januari

1975. Rapporterna 6 och 8 är föremål för remissbehandling. NTR har upprättat ett verksamhetsprogram som upptar fortlöpande uppgifter, uppgifter på kortare sikt och uppgifter på längre sikt. Bland de uppgifter som NTR f. n. behandlar kan nämnas barns säkerhet i bil, problem kring en lagstiftning om skyldighet för fotgängare att använda

245 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:21

reflexanordningar och frågan om användning av varselljus eller motsvarande belysning under dagtid. Beträffande barns säkerhet i bil och fotgängares användning av reflexanordningar beräknas rapporter föreligga under våren 1975.

Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

21. Nordisk ämbetsmannakommitté (K 1971:04) för transportfrågor

(NÄT)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 att ingå såsom ledamot i en Nordisk ämbetsmannakommitté för transportfrågor:

Ledamot:

Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Experter:

Andersson, P. Olof (Olle), överingenjör Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare Furbäck, Bengt L., departementsråd Hillbom, Bror K. J., trafikdirektör Nordström, Lars E., docent Nordqvist, Stig R., professor Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd

Sekreterare:

Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

NÄT har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Kommittén biträds av Nordisk kommitté (K 1967:38) för transportekonomisk forskning (NKTF).

NÄT har fastställt arbetsprogram för STINA-projektet (frågor om trafikvolymens och axeltryckens inverkan på vägkroppen). Projektet väntas bli slutfört under sommaren 1976.

Den första fasen av NORDKOLT-projektet (frågor om framtida kollektivtrafiksystem för nordiska tätorter) har slutförts under sommaren 1974. NÄT har godkänt arbetsprogram för projektets andra etapp, som beräknas kunna avslutas under hösten 1975. |

Arbetsgruppen för utredning av flygförbindelserna på Nordkalotten och de övriga inlandsområdena i norr väntas avsluta inventeringsfasen av sitt arbete omkring årsskiftet 1974-75.

NÄT har tillsatt en arbetsgrupp för utredning av telehjälpmedel åt handikappade och godkänt arbetsprogram för gruppen. NÄT förbereder

K:21 Skr 1975:4 246

vidare en utredning angående samordning av transportstatistiken i Norden

och har också beslutat tillsätta en expertgrupp för att undersöka transportproblem med anknytning till den s. k. Trondheimsleden. Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

22. Svenska sakkunniga (K 1971:05) inom Nordisk kommitté för

vägtrafiklagstiftning (NKV)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 oktober 1971 att ingå såsom svenska ledamöter i Nordisk kommitté för vägtrafiklagstiftning: Ordförande: Johnsson, Jan G., rättschef Ledamot: Gunnarson, E. J. Ingvar, hovrättsassessor Expert:

Tornberg, E. A. Gunnar, avdelningsdirektör

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordförande) Särskilda direktiv har ej meddelats. Kommittén utgör samarbetsorgan med uppgift att biträda Nordiskt

trafiksäkerhetsråd (K 1971:02).

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden. Arbetet har bl. a. inriktats på att främja tillkomsten av en enhetlig vägtrafiklagstiftning i Norden. Kommittén har avgett två rapporter till Nordiskt trafiksäkerhetsråd, nämligen Körkort i Norden och Vissa trafikregler m. m. (nr 6 och 7 i rådets rapportserie). Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1975.

23. Sakkunniga (K 1972:01) för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i fråga om metoder för märkning av olja i fartyg

(UMOF)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 februari 1972 för att leda visst utrednings- och utvecklingsarbete i fråga om metoder för

märkning av olja i fartyg: Ordförande:

Steen, Göran A., sjösäkerhetsdirektör

Sakkunniga:

Carlbom, Lars E., överingenjör

247 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:24

Engdahl, O. Roland, gränschef Fahlin, Per G., byrådirektör

Sekreterare:

Agnedal, P. O., fil. lic.

Lokal: Sjöfartsverket, Sehlstedtsgatan 9, Fack, 102 50 Stockholm, tel.

växel 24 65 20 (ordföranden), Atomenergi AB, Fack, 611 01 Nyköping, tel. växel 0155/800 00 (Agnedal)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 38.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

24. Sakkunniga (K 1972:03) med uppdrag att utreda vissa frågor

beträffande Göta kanal

Tillkallad enligt Kung!. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1972 för att

utreda vissa frågor beträffande Göta kanal: Utredningsman:

Hjalmarsson, Jarl, f.d. landshövding, f.d. led. av riksdagen Experter:

Bökmark, Jan, hovrättsassessor (fr.o.m. den 1 februari 1974) Linghag, Nils, direktör

Rickard, Bengt O., ekonomidirektör

Thufvesson, Bengt E., departementsråd Wärneryd, Olof I., professor

Sekreterare:

Bökmark, Jan, hovrättsassessor (t.o.m. den 31 januari 1974) Selén, Jan Olof, fil. kand. (fr.o.m. den 1 februari 1974)

Lokal: Göteborgs universitet, Kulturgeografiska institutionen, Fack, 400 10 Göteborg, tel. växel 031/17 53 00 ankn. 306

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse K 40.

Utredningen har under tiden september 1973 - oktober 1974 hållit 15 sammanträden. Därutöver har sammanträffanden ägt rum med berörda företag och intresseorganisationer inom Vätterområdet, varvid delar av utredningsresultatet presenterats för inhämtande av synpunkter. Underhandskontakter har dessutom kontinuerligt hållits med myndigheter '

och organisationer vars information varit nödvändig för utredningsarbetets

genomförande. | Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

K:25 Skr 1975:4 248

25. Utredningen (K 1972:04) med uppgift att utreda vissa frågor i anslutning till den långsiktiga vägplaneringen m. m.

Tiltkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1972 för att utreda vissa frågor i anslutning till den långsiktiga vägplaneringen, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 7 oktober 1972): Ordförande: Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör Sakkunniga: Johansson, Bengt A. W., departementsråd (fr.o.m. den 26 augusti 1974) Ternryd, Carl-Olof, teknisk direktör Åberg, Carl Johan, t.f. planeringschef (t.o.m. den 25 augusti 1974) Experter: Brandborn, Jan, avdelningsdirektör Carnhagen, Göran E. T., departementssekreterare (t.o.m. den 8 januari 1974) Ivarsson, Sven Ivar, avdelningschef Lundin, Christer K. O., avdelningsdirektör Spendrup, K. Aksel, avdelningschef (t.o.m. den 31 maj 1974) Strömberg, Hjalmar, departementssekreterare (fr.o.m. den 9 januari 1974) Svantemark, Lennart S. T., byrådirektör (fr.o.m. den 26 augusti 1974)

Sekreterare: Vieweg, Lars I., departementssekreterare Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. växel 763 10 00 Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 41. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt företagit en studieresa inom Kristianstads län i anslutning till överläggningar med representanter för länsstyrelsen. Utredningen har den 1 april 1974 avgett rapporten (Ds K 1974:4) Översyn av arbetsmarknadsstyrelsens och vägverkets verksamhet beträffande beredskapsarbeten på vägar. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

26. Utredningen (KK 1972:05) för lokalisering av flygverksamheten i Stockholmsområdet (ULF)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1972 för att

249 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:27

utreda den fortsatta lokaliseringen av flygverksamheten på Bromma flygplats:

Ordförande:

Oihede, Sven-Göran, generaldirektör

Sakkunniga:

Björnström, Björn, direktör

Hjerne, Gunnar, landstingsråd Johansson, Sven, landstingsråd

Jonsson, S. A. Rune, elektriker, f.d. led. av riksdagen

Lindskog, J. Lennart, länsråd

Sundström, Torsten, borgarråd Wagner, G. F. Wilhelm, överste Wennerhorn, Karl Otto L., departementsråd

Winberg, Henrik, generaldirektör

Sekreterare:

Benckert, Karl-Axel, direktör

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 42.

Utredningen har under tiden november 1973 - mars 1974 hållit sju sammanträden. Utredningen har i mars 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:1) Brommaflyget.

Uppdraget är därmed slutfört.

27. Leasingutredningen (K 1972:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att utreda vissa frågor om långtidsuthyrning av motorfordon och släpvagnar (se Post- och Inrikes tidn. den 21 oktober 1972): Utredningsman:

Palm, Böret, expeditionschef Experter:

Lindstam, Leif E., kammarrättsfiskal Nilsson, K. Valter, hovrättsassessor

Strömbäck, Erland H. D. D:son, direktör

Sekreterare: Nyström, Carl Rudolf P., hovrättsassessor

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20

Stockholm, tel. 21 10 93

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 43.

K:27 Skr 1975:4 250

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

28. Trafikpolitiska utredningen (K 1972:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1972 för att utreda vissa trafikpolitiska frågor (se Post- och Inrikes tidn. den 16 december 1972):

Ordförande: Nelander, Olle M. V., direktör Vice ordförande: Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare

Ledamöter:

Börjesson, Fritz A., lantbrukare, led. av riksdagen

Ericson, Hans E., förbundsordförande Larson, Rune, förste ombudsman (fr.o.m. den 15 mars 1974) Lothigius, Carl-Wilhelm, lantbrukare, led. av riksdagen

Magnusson, John, konduktör, led. av riksdagen Mellqvist, Sven A., expeditör, led. av riksdagen Nicklasson, Lars-Erik, andre förbundsordförande

Normark, Hagar, fru, led. av riksdagen

Sellgren, Rolf O. M., transportplaneringschef, led. av riksdagen

Åberg, Carl Johan, t.f. planeringschef

Östling, Sven, direktör

Experter:

Boström, N. Erik, byrådirektör

Bäckström, A. Ingemar, direktör Carnhagen, Göran E. T., departementssekreterare (t.o.m. den 31 mars

1974) Henriksson, Jan E., civ. ing.

Hjalmarsson, Sten O. R., kanslichef Hållsten, E. Bertil, planeringsdirektör (fr.o.m. den 4 juni 1974)

Jobin, Bengt, direktör Johansson, S. K. Lennart, generaldirektör

Kritz, Lars O-., fil. lic. Levin, Jan, hovrättsassessor

Lindahl, Lars O. H., direktör

Nordström, Lars E., docent

Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd Pellijeff, F. H. Alexej, direktör Saretok, Paul, avdelningsdirektör

251 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:28

Sparring, G. Lennart, avdelningsdirektör

Strömberg, Hjalmar, departementssekreterare (fr.o.m. den 1 april 1974) Thorell, K. Arne B., direktör

Wickberg, Arne W., direktör

Sekreterare:

Ernmark, L. Göran G., kanslichef

Lokal: Drottninggatan 7-9, 3 tr., 11151 Stockholm, tel. 205951 (sekreteraren) och 20 59 47 (kansli)

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 44.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Norling till stadsrådsprotokollet den 25 januari 1974):

I direktiven till vägkostnadsutredningen (K 1966:41) angavs som

utgångspunkt för utredningsarbetet att kostnaderna för vägväsendet och vägtrafikväsendet liksom nu i princip är fallet skall bäras av vägtrafiken. Med utgångspunkt i denna princip skulle de sakkunniga i första hand pröva

vilka kostnader för det allmänna som bör hänföras till vägtrafiken. Vidare

skulle övervägas frågan om hur det allmännas kostnader för denna

lämpligen bör fördelas på olika trafikantkategorier. Därvid skulle

utgångspunkten vara att varje grupp av trafikanter skall svara för den andel av de sammanlagda kostnaderna som från principiell synpunkt bör hänföras

till gruppen.

Det uppdrag som lämnades till vägkostnadsutredningen är av omfattande beskaffenhet. Det fordrar såväl ett tidskrävande kartläggningsarbete som en genomträngande analys av praktiska och teoretiska prissättningspro-

blem inom trafiksektorn. Såsom framgår av direktiven till utredningen stod

det redan från början klart att utredningsarbetet borde uppdelas i två etapper. I den första etappen skulle kartläggningen av kostnadsansvarets

omfattning ske liksom genomgången av de principer som bör ligga till grund för fördelningen av kostnadsansvaret på olika trafikantkategorier. Resultatet av denna expertutredning skulle sedan bli föremål för vidare behandling av en parlamentariskt sammansatt utredning.

Vägkostnadsutredningens betänkande (SOU 1973:32) Vägtrafiken — kostnader och avgifter kan sägas innehålla en redovisning av

frågeställningar som hör till den första etappen av utredningsarbetet. I en första del av betänkandet behandlas olika ekonomiska principer för pris-

sättningen inom vägtrafiksektorn. I en andra del redovisar utredningen de

kostnader som från olika utgångspunkter kan hänföras till vägtrafiken och alltså i ett eller annat hänseende kan anses ingå i vägtrafikens totala kostnadsansvar.

När det gäller den senare frågeställningen redovisar utredningen data

rörande olika poster som kan tänkas ingå i vad utredningen karakteriserar

som ett kollektivt betalningsansvar för vägtrafiken. Utredningen

konstaterar att man kan skilja mellan två olika huvudkategorier av

kostnader — eller utgifter — som har betydelse i sammanhanget. Den ena utgör det allmännas — dvs. statens och kommunernas — utgifter för

vägtrafikanläggningarnas byggande och drift, för trafikadministration och

för annan verksamhet som har samband med vägtrafiken. Den andra gäller

kostnader som uppkommer hos andra enskilda än trafikanterna själva.

K:28 Skr 1975:4 252

Redovisningen i betänkandet syftar i första hand till att ge underlag för en bedömning i princip av vilka poster som skall omfattas av kostnadsansvaret eller — med utredningens terminologi — betalningsansvaret. I andra hand åsyftas en orientering om storleksordningen av olika kostnader i den mån dessa kan identifieras och beräknas. Posternas storleksordning anges genomgående utifrån 1970 års förhållanden. Utredningen konstaterar att vägtrafikens återverkningar i vissa hänseenden — främst på trafikmiljöoch trafikolycksområdet — är så svåra att överblicka och värdera att egentliga kostnadsuppskattningar inte kan åstadkommas. I stället redovisas tillgänglig information i annan form, bl. a. genom bedömningar av kostnaderna för olika tänkbara förebyggande åtgärder. Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att summan av de kostnads- och utgiftsposter som är möjliga att värdera i pengar — avseende främst väghållning, vägtrafikadministration och sjukvård — torde ligga inom intervallet 2,5 — 4,5 miljarder kronor, beräknat utifrån 1970 års förhållanden. Utfallet inom detta intervall är enligt utredningen i första hand beroende av bedömningar rörande den av kommunerna finansierade gatuhållningen.

Utredningen tar också upp frågan om lämpligheten av ett till varje trafikgren avgränsat kostnadsansvar. Därvid hänvisar utredningen till att trafikpolitiken alltmera kännetecknas av en samlad planering, omfattande flera trafikgrenar. En på motsvarande sätt samordnad totalbedömning blir enligt utredningen på längre sikt nödvändig också då det gäller bestämningen av det kollektiva betalningsansvaret. Utredningen har kommit fram till den preliminära slutsatsen att möjligheterna att genom avgiftspolitiken bidra till en effektiv resursanvändning ökar ju vidare anknytning — t. ex. till flera trafikgrenar gemensamt — som man ger kostnadsansvaret.

Utredningen kommer från teoretiska utgångspunkter fram till att det principiella målet för avgiftspolitiken bör vara att genom en på de kortsiktiga marginalkostnaderna grundad prissättning åstadkomma ett effektivt utnyttjande av de vid varje tillfälle befintliga trafikanläggningarna — infrastrukturen. Sådana väsentliga trafikpolitiska syften som exempelvis en riktig dimensionering och differentiering av anläggningarna får därvid uppnås med andra medel. Den av utredningen förutsatta avgiftspolitiken kräver i princip en långtgående anpassning av avgifterna till de kostnader som orsakas av olika slag av trafik vid varje tidpunkt och på varje del av vägnätet. Ett primärt önskemål är att dessa kostnader kan kartläggas med hänsyn till olika inverkande faktorer, såsom fordonets axeltryck, storlek och hastighet, vägens beskaffenhet med avseende på bärighet och kapacitet i övrigt, förekomsten av annan trafik och de inbördes störningseffekterna mellan olika trafikanter, m. m. För att de befintliga — och sannolikt betydande — kostnadsskillnaderna tidsmässigt och geografiskt skall kunna slå igenom i avgifterna för olika slag av trafik — på sätt som följer av den ifrågavarande prissättningsteorin — fordras vidare ett avgiftssystem, som medger en långtgående differentiering och rörlighet. Olika möjligheter att differentiera avgiftsuttagen övervägs i betänkandet utifrån mera teoretiska

utgångspunkter. Utredningen konstaterar svårigheterna att uppnå en till-

räcklig differentiering i fråga om såväl kostnadsdata som avgiftsuttag.

Utifrån konstaterandet av det ömsesidiga beroendet mellan prissättningssystemen inom främst olika delar av transportsektorn redovisar utredningen de problem som — på grund av bl. a. avvikande avgiftsprinciper inom angränsande transportområden och konkurrensbegränsande

253 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:28

förhållanden — uppkommer vid genomförandet av det enligt utredningen teoretiskt riktiga avgiftssystemet för vägtrafiksektorn.

Utredningen konstaterar att en prissättning som direkt svarar mot de kortsiktiga marginalkostnaderna inte leder till en finansiell kostnadstäckning för vägtrafiksektorn. Tillgodoseendet av en sådan kostnadstäckning får i princip ske genom att restkostnaderna tas ut främst på de områden, där priskänsligheten är mera begränsad. Hänsyn får även tas till de fördelningspolitiska aspekterna.

De olika svårigheterna leder utredningen fram till slutsatsen att det praktiskt möjliga avgiftssystemet måste bygga på en näst-bästa-lösning, som emellertid även den enligt utredningen förutsätter ett betydande informationsutbyte mellan olika trafikgrenar och en ingående kännedom om kostnads- och elasticitetsförhållanden.

I direktiven till den trafikpolitiska utredningen (K 1972:07) erinrade jag om svårigheterna att på ett mera långtgående och exakt sätt fördela de samhällsekonomiska kostnaderna på olika trafikmedel och transportförhållanden. Jag framhöll att dessa svårigheter medför en begränsning i möjligheterna till en på likhet i villkoren grundad effektiv konkurrens. Jag hänvisade i sammanhanget bl. a. till skillnaden mellan järnvägs- och landsvägstrafiken, där i det ena fallet en enda huvudman i princip är ansvarig för såväl trafikanläggningar som rullande materiel, medan i det andra fallet ansvaret för anläggningarna är fördelat på stat och kommuner och ansvaret för trafikarbetet på ett stort antal trafikutövare. Jag framhöll också att hänsynen till samhälleliga intressen — trafiksäkerhet, arbetarskydd, miljökrav osv. — gör att resp. trafikgrenar också måste vidkännas restriktioner av olika slag, som ofta inte låter sig uttryckas i ekonomiska termer men som innebär mer eller mindre långtgående ingrepp i trafikutövningen. Samtidigt som jag erinrade om omständigheter, som begränsar möjligheten att tillämpa en mera utvecklad fri konkurrens, framhöll jag den utveckling inom samhället som skett sedan 1963 års trafikpolitiska beslut och som inneburit en längre gående precisering i fråga om inriktningen av det samhälleliga handlandet i olika hänseenden. Denna utveckling ställer allt större krav på trafiksektorns samplanering och samordning med andra samhällssektorer. Det har, framhöll jag, efter hand framstått klart att man — för att kunna fullfölja den samhällsekonomiska målsättningen inom transportsektorn — i vidare utsträckning än som förutsattes vid 1963 års trafikpolitiska beslut måste förena den marknadsmässiga rörelsefriheten med en planmässig samordning och styrning.

Mot den angivna bakgrunden tog jag upp frågan om en omprövning av kostnadsansvarets utformning och tillämpning. Med hänsyn till den begränsning av möjligheterna att åstadkomma samhällsekonomiskt riktiga lösningar, som i vissa fall följer med en till varje trafikgren knuten kostnadsansvarighet, finns det anledning att överväga i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar en ändrad innebörd bör ges åt kostnadsansvaret. Härvid avsågs närmast en anknytning av detta till landtransportsektorn eller till trafiksektorn i dess helhet. Den trafikpolitiska utredningen har till uppgift bl. a. att utreda och undersöka olika problem och framlägga förslag till konkreta handlingsnormer som aktualiseras av en sådan omprövning som jag här ifrågasatt.

Den lämnade redogörelsen visar sambandet mellan vägkostnadsutredningens och trafikpolitiska utredningens arbete. Sistnämnda utrednings omprövning av kostnadsansvarets utformning och tillämpning har uppenbara beröringspunkter med frågan om hur vägtrafikens

K:28 Skr 1975:4 254

kostnadsansvar skall avgränsas och preciseras, dvs. för en av de huvudfrågor som anges i direktiven till vägkostnadsutredningen. Självklart har denna frågas behandling avgörande betydelse även för det andra huvudspörsmålet i samma direktiv, nämligen fördelningen av kostnadsansvaret på olika trafikantkategorier. Det var dessa förhållanden som föranledde mig att i samband med redovisningen av den trafikpolitiska utredningens arbetsuppgifter understryka behovet av samarbete och samråd mellan de båda utredningarna.

Även andra delar av den trafikpolitiska utredningens arbetsområde har betydelse för bestämningen av vägtrafikens kostnadsansvar och prissättningen av det allmännas tjänster inom denna sektor. Jag tänker därvid på det förhållandet — som också starkt understryks av vägkostnadsutredningen i dess nyssnämnda betänkande — att järnvägstrafikens och landsvägstrafikens villkor och utvecklingsmöjligheter är ömsesidigt beroende av varandra. I och med att den trafikpolitiska utredningen har att överväga frågor som rör SJ:s taxor kommer resultatet av utredningens arbete att påtagligt kunna påverka förutsättningarna för prissättningen inom vägtrafiksektorn.

Ytterligare exempel på samband mellan de båda utredningarnas arbetsuppgifter skulle kunna anges, och vägkostnadsutredningens betänkande innebär i olika avseenden ett accentuerande av det nära sambandet i betydelsefulla frågor. Mot denna bakgrund är det naturligt att nu — sedan vägkostnadsutredningen slutfört en viktig etapp av sitt arbete — ta upp frågan i vilka former samordningen av arbetsuppgifterna bör ske i framtiden. Den naturliga lösningen är enligt min mening att det fortsatta arbetet rörande vägtrafikens kostnadsansvar sker inom den trafikpolitiska utredningens ram. Jag vill därvid erinra om att arbetet med de senare delarna av vägkostnadsutredningens uppgifter förutsatts ske inom en parlamentariskt sammansatt utredning. Det kan konstateras att den trafikpolitiska utredningen har en sådan sammansättning. Med den av mig anvisade lösningen uppnås sålunda såväl att utredningsuppgifterna samordnas som att det parlamentariska inflytandet säkras när det gäller den närmare utformningen av vägtrafikens kostnadsansvar.

Med utgångspunkt i vägkostnadsutredningens betänkande vill jag anföra vissa synpunkter på det fortsatta utredningsarbetet.

En primär uppgift bör vara att vidareutveckla undersökningarna rörande de kostnader för vägtrafiken som skall ingå i trafikgrenens kostnadsansvar. Som påpekas i vägkostnadsutredningens betänkande rymmer denna uppgift en rad problem. Det synes befogat att redan nu slå fast att vissa kostnadsposter — främst inom miljöområdet men i viss utsträckning även i vad avser trafikolyckseffekterna — endast kan beräknas med en betydande osäkerhet. Självfallet bör man såvitt möjligt söka göra skattningar av dessa kostnader. Det är emelletid väsentligt, att en avvägning sker mellan önskemålet om en såvitt möjligt fullständig kostnadsbild och det starka intresset av att inom rimlig tid finna trafikpolitiskt lämpliga handlingsnormer. I anslutning härtill finns det anledning understryka, att det i fråga om miljö- och trafikolyckseffekter inte i första hand gäller att utifrån givna förhållanden söka utkräva kostnadsansvar för uppkommande skador och olägenheter utan snarare att genom lämpliga åtgärder samt miljö- och trafiksäkerhetsmässiga krav på vägtrafiken förebygga sådana negativa effekter.

Vägkostnadsutredningens överväganden i avgiftsfrågan har såsom nämnts lett utredningen till slutsatsen att målet för avgiftspolitiken bör vara

255 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:29

att uppnå ett effektivt utnyttjande av det vid varje tillfälle existerande vägnätet. Utredningen är emllertid medveten om, att det föreligger begränsningar i möjligheterna att uppnå det angivna målet. För min del finner jag att utredningen närmast underskattat svårigheterna att praktiskt tillämpa de förordade principerna. Aven om det skulle vara möjligt att genomföra kostnadsberäkningar som i någon mån motsvarar kraven på geografisk och tidsmässig differentiering, återstår det till synes för lång tid framåt olösliga problemet att åstadkomma ett system med avgifter som är differentierade med hänsyn till kostnadsskillnaderna.

Allmänt kan ifrågasättas om det är lämpligt att fasthålla vid ett så snävt

effektivitetsmål för avgiftspolitiken som vägkostnadsutredningen valt. Det

samlade målet för trafikpolitiken är inte begränsat till ett effektivt utnyttjande av trafiksektorns anläggningstillgångar. I stället gäller det att få en i vidaste mening samhällsekonomiskt riktig dimensionering och differentiering av transportapparaten. Enligt min mening bör även prispolitiken användas med detta vidare syfte. I det fortsatta utredningsarbetet bör undersökas i vad mån och på vilket sätt det är möjligt att — med bibehållande av kravet på en effektiv transportapparat — styra utvecklingen inom transportområdet i riktning mot vad som bedöms fördelnings- och regionalpolitiskt, miljö- och trafiksäkerhetsmässigt önskvärt. Genom att såväl kostnadsansvarets bestämning som avgiftssättningen infogas i ett större sammanhang inom trafikpolitiska utredningens arbetsområde bör förutsättningar ha skapats för en samlad bedömning av dessa frågor.

Med hänvisning till nu redovisade överväganden om den lämpliga formen för den fortsatta utredningen angående vägtrafikens kostnadsansvar och om de synpunkter som bör beaktas i det vidare utredningsarbetet hemställer jag att den trafikpolitiska utredningens uppdrag utvidgas i enlighet med vad jag anfört.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem sammanträden. Därutöver har experterna hållit 46 sammanträden i skilda arbetsgrupper.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

29. Bilarbetstidsutredningen (K 1972:08)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 november 1972 för att verkställa översyn av lagstiftningen om arbets- och vilotid i vägtrafik:

Ordförande:

Hamdahl, Bengt, regeringsråd

Sakkunniga:

Ericson, Hans E., förbundsordförande

Jansson, Olov, ombudsman

Seger, S. Walter, direktör

Thorell, K. Arne B., direktör

K:29 Skr 1975:4 256

Experter: Ekeberg, Lars-Olof, byråchef Falkenmark, Per A., byrådirektör Tiger, Bo S., avdelningsdirektör Unghagen, Harry, polisintendent (fr.o.m. den 17 maj 1974)

Sekreterare: Isberg, Tord A., hovrättsassessor Lokat: Storkyrkobrinken 13, 2 tr., Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1973 års riksdagsberättelse K 45. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

30. Flaggutredningen (K 1973:01) (FU)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 för att utreda vissa frågor sammanhängande med registrering av svenskägda fartyg under utländsk flagg:

Ordförande: Voss, Bertil G. P., departementsråd Sakkunniga: Dybeck, Clarence, direktör Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande Rickard, Bengt O., ekonomidirektör Rude, Karl R., förhandlingschef

Experter: Cullemo, Tommy, bankrevisor (fr.o.m. den 1 maj 1974) Francke, Jan, kammarrättsassessor Hyllengren, Jan, departementssekreterare (fr.o.m. den 14 oktober 1974) Rune, Christer L., hovrättsråd |

Sekreterare: Hyllengren, Jan, departementssekreterare (t.o.m. den 13 oktober 1974) Olsson, Tor, hovrättsassessor (fr.o.m. den 14 oktober 1974)

Lokal: Drottninggatan 11, 111 51 Stockholm, tel. 11 17 21 Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 34.

257 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:32

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem

sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

31. Sakkunnig (K 1973:02) med uppdrag att utreda frågan om tjänstebrevsrätt för icke statliga organ

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1973 för att utreda frågan om tjänstebrevsrätt för icke statliga organ:

Utredningsman:

Westlund, J. Georg, ekonomidirektör Experter:

Hjalmarsson, Sven Erik H., avdelningsdirektör

Olsson, Ewy B., byrådirektör (fr.o.m. den 1 april 1974)

Uland, Ulf L., förste byråsekreterare (t.o.m. den 31 mars 1974)

Sekreterare:

Tammelin, Paul A. V., f.d. överdirektör (fr.o.m. den 1 april 1974)

Direktiven för den sakkunnige, se 1974 års riksdagsberättelse K 35.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sex sammanträden.

Utredningen har i december 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:13) Begränsning av tjänstebrevsrätt.

Uppdraget är därmed slutfört.

32. Sakkunniga (K 1973:03) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov (HAKO-utredningen)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 för att utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov: Ordförande:

Furbäck, Bengt L., departementsråd Ledamöter:

Back, P. E. Anders, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 juni 1974) Björk, Jimmy, sekreterare

Bladh, Karl-Axel, chefsarkitekt Dahlström, Åke, byråchef

du Rietz, Ulf, avdelningsdirektör (t.o.m. den 31 maj 1974)

17 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

K:32 Skr 1975:4 258

Friberger, Tomas, byråchef Gedin, Hans, ombudsman Leine, Erik, avdelningsdirektör Utberg, Rolf F., kanslichef Wallin, Nils, kanslichef

Experter: Back, P. E. Anders, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 1 maj t.o.m. den 31 maj 1974) Masthagen, K. Roger, teknisk direktör Söderberg, Per Olof, sekreterare

Sekreterare: Masthagen, K. Roger, teknisk direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bitr. sekreterare: Andersson, L. Christer T., departementssekreterare (fr.o.m. den 1 oktober 1974)

Lokal: Storstockholms Lokaltrafik AB, Tegnérgatan 2 A, Box 6301, 11381 Stockholm, tel. växel 236500 (Masthagen), Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 103 20 Stockholm, tel. 763 13 44 (Andersson)

Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse K 36.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit sju sammanträden samt haft överläggningar med tillverkare av fordon och med trafikföretag som berörs av utredningsarbetet. Ett av sammanträdena har hållits i form av frågestunder med samtliga handikapporganisationer.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

33. Fartygsmiljöutredningen (K 1973:04)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att utreda frågor som hänger samman med de ombordanställdas arbets- och miljöförhållanden m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 23 augusti 1973):

Utredningsman:

Borggård, Göran R., generaldirektör

Experter: Baecklund, Lars I., sjökapten

Eliasson, Rolf E., skeppsredare Erlandson, Mats, sjökapten (t.o.m. den 22 januari 1974)

Grenander, Nils, jur. dr. (fr.o.m. den 17 september 1974)

Gullberg, Hans E., hovrättsråd Hadrup, Knut E. H., verkst. direktör

259 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:34

Karlsson, Gunnar B. S., förbundsordförande

Rude, Karl R., förhandlingschef (fr.o.m. den 23 januari 1974) Sjöstedt, K. Lennart T., hovrättsråd Steen, Göran A., sjösäkerhetsdirektör Thornström, J. H. Torgny, civilingenjör

Sekreterare:

Stenmark, Bengt-Erik, avdelningsdirektör Bitr. sekreterare:

Grönstedt, Gert T. V., länsnotarie (fr.o.m. den 16 september 1974)

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 37.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta

sammanträden jämte överläggningar med = olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. I en första etapp undersöks möjligheterna att överföra 1973 års ändringar

i arbetarskyddslagen till säkerhetslagstiftningen för fartyg. Arbetet härmed beräknas vara avslutat kring årsskiftet 1974/75.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

34. Luftfartsverksutredningen (K 1973:05)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att

utreda luftfartsverkets organisation m. m.: Ordförande:

Bruno, Gösta F., överdirektör Ledamöter:

Ekelund, Hans-Erik O., ombudsman

Furbäck, Bengt L., departementsråd

Görs, L. Folke, driftdirektör

Nilsson, Alice H. Ch., kansliråd

Södergren, Gösta, ombudsman Wagner, G. F. Wilhelm, överste

Experter:

Engman, Jan G., avdelningschef Svartvall, B.L. W. Bertil, avdelningsdirektör Westlund, J. Georg, ekonomidirektör

Wachtmeister, Nils E. G., överste

K:34 Skr 1975:4 260

Sekreterare:

Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 38.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver har ett trettiotal sammanträden hållits inom en

särskild ledningsgrupp.

Utredningen har i december 1974 avgett betänkandet (Ds K 1974:14) Luftfartsverkets organisation.

Uppdraget är därmed slutfört.

35. Sakkunniga (K 1973:06) med uppdrag att ingå i en delegation för att tills vidare samordna uppbyggnaden av det framtida flygkontrollsystemet

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att ingå i en delegation för att tills vidare samordna uppbyggnaden av det framtida flygkontrollsystemet:

Ordförande:

Bruno, Gösta F., överdirektör Ledamöter:

Görs, L. Folke, driftdirektör

Lagerström, Sven A., överingenjör

Lilja, Sven-Åke, avdelningschef

Wagner, G. F. Wilhelm, överste Sekreterare:

Danielsson, Jan P. T., departementssekreterare

Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 10320 Stockholm, tel. växel 763 10 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit fem

sammanträden. De sakkunnigas arbete beräknas pågå under hela år 1975.

36. Trafiksäkerhetsutredningen (K 1973:07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1973 för att utreda vissa trafiksäkerhetsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 25 augusti

1973):

261 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:37

Ordförande: Tjällgren, Per Olov L., generaldirektör

Sakkunniga: Backman, Gösta B., kansliråd Brundin, Paul S., direktör, f.d. led. av riksdagen (avliden) Gustafson, Carl Erik, teknisk direktör

Håkansson, Alfred L., lantbrukare, led. av riksdagen

Hörlén, E. Linnéa, adjunkt, led. av riksdagen Komstedt, P. L. Wiggo, disponent, led. av riksdagen (fr.o.m. den 4 april 1974)

Magnusson, N. Åke, överdirektör

Nilsson, Elvy I., fru, led. av riksdagen

Rosqvist, G. Birger, mästerlots, led. av riksdagen

Ryding, Gunvor I., industritjänsteman, led. av riksdagen

Experter:

Kritz, Lars-Bruno, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 8 april 1974)

Mohlin, Hans H,, förste aktuarie (fr.o.m. den 1 oktober 1974 t.o.m. den

31 mars 1976) Sekreterare:

Magnusson, A. I. Göran, t.f. polismästare (fr.o.m. den 1 januari 1974) Bitr. sekreterare:

Rindlöw, Leif G., departementssekreterare

Sjöstedt, T. H. Christer, byrådirektör

Lokal: Trafiksäkerhetsverket, Svetsarvägen 7, Fack, 171 20 Solna, tel.

växel 98 13 20

Direktiven för utredningen, se 1974 års riksdagsberättelse K 40.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

37. 1974 års tidningstaxeutredning (K 1973:08)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 för översyn av avgifterna i postverkets tidningsrörelse, m. m.:

Utredningsman:

Oredsson, Malte, generaldirektör Experter:

Bergling, N. Olof, avdelningsdirektör (fr.o.m. den 15 mars 1974)

K:37 Skr 1975:4 262

Gustafsson, Karl-Erik, ekon. lic. (fr.o.m. den 5 april 1974) Sekreterare: Strand, Karl-Olof G., förste byråsekreterare (fr.o.m. den 15 mars 1974) Lokal: Försäkringsinspektionen, Nybrogatan 57 A, Box 5053, 102 42 Stockholm, tel. 63 11 70 (utredningsmannen), 781 16 56 (sekreteraren). Direktiven för de sakkunniga, se 1974 års riksdagsberättelse K 41. Utredningen, som bedriver sitt arbete i nära samarbete med företrädare för postverket och tidningsutgivarna, har under tiden november 1973 -

oktober 1974 hållit åtta sammanträden. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

38. Utredningen (K 1974:01) avseende regionalt gällande generella

trafikrabatter

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 för att utreda regionalt gällande generella trafikrabatter (se Post- och Inrikes tidn. den 31 januari 1974):

Ordförande:

Hörjel, Nils J., landshövding

Sakkunniga:

Berg, Bengt Åke, budgetchef Björnström, Björn, direktör Hasslev, Nils-Olov F., statssekreterare Jonsson, Anders E., möbelhandlare, led. av riksdagen Moberg, Sven T., generaldirektör Nilsson, Elvy I., fru, led. av riksdagen Wachtmeister, Knut G. N., lantmästare, led. av riksdagen

Wedin, Nils J., landstingsråd

Vinthagen, Rolf, landstingsråd

Experter:

Ahrland, Karin M., förste länsassessor (fr.o.m. den 20 maj 1974) Johansson, Sven-Erik, direktör (fr.o.m. den 31 oktober 1974)

Norrbom, N. Claes-Eric, departementsråd (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Sekreterare: Finnveden, Bengt A., byråchef (fr.o.m. den 20 maj 1974)

Liljegren, Ingemar, pol. mag. (fr.o.m. den 1 september 1974) Lokal: Kommunikationsdepartementet, Vasagatan 8-10, Fack, 10320

Stockholm, tel. 21 16 57 (Finnveden) och 21 10 64 (Liljegren)

263 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:38

Direktiv (anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 18 januari 1974):

Under de senaste årtiondena har resandet i vårt land ökat kraftigt. Under 1960-talet uppvisade persontransportarbetet sålunda en ökning med drygt 80 20 och uppgick år 1970 till närmare 78 miljarder personkilometer. Bakom denna utveckling ligger i särskild grad bilismens expansion. Det av bilismen utförda persontrafikarbetet fördubblades sålunda under 1960-talet och utgjorde år 1970 drygt 65 miljarder personkilometer. Aven det av kollektiva trafikmedel utförda trafikarbetet ökade men i långsammare takt eller med knappt 30 26. Det innebär att bilismen, som år 1960 svarat för drygt 77 90 av persontrafikarbetet, år 1970 ökat sin andel till 84 96. De kollektiva trafikmedlens andel hade i motsvarande mån sjunkit från ca 23 9 till 16 2. Av den kollektiva andelen av trafikarbetet år 1970 — motsvarande 13 miljarder personkilometer — svarade bussarna för ungefär 50 90, järnvägarna för knappt 40 20 och spårvägar och tunnelbanor för ca 10 90. Flygtransporternas andel är ännu så länge begränsad och utgjorde knappt en procent.

Fram till år 1980 har enligt hittills gjorda prognoser persontrafikarbetet beräknats öka med 20 å 25 26. Härvid har förutsatts en lägre tillväxttakt för bilismen, som år 1980 något skulle ha minskat sin relativa andel av trafikarbetet. I motsvarande mån förutsätts en viss ökning av de kollektiva trafikmedlens andel.

Såväl tillväxten i persontrafiken som förändringarna i inriktningen av resandet sammanhänger i hög grad med = befolknings- och bebyggelseutvecklingen, strukturförändringar inom näringslivet osv. Denna utveckling har lett till en koncentration av befolkningen på olika regionala nivåer. Inom kommunerna har en koncentration skett till centralorterna, inom länen till regionala centra och länscentra och inom hela landet till storstadsområdena. Mellan de olika befolkningskoncentrationerna har trafiken utvecklats till följd av de ökade kontaktbehoven, vilka följt med expansionen inom olika samhällssektorer och med den statliga och kommunala förvaltningens samt näringslivets lokaliserings- och kontaktmönster. Med koncentrationen av viss slags samhällelig och kommersiell service till särskilda orter — i första hand till de egna kommun-, region- och länscentra — med ofta stora upptagningsområden har följt växande resebehov. Sådana har också skapats av befolkningens ökade rörlighet under fritiden.

En mycket väsentlig del — eller ungefär 90 26 — av persontrafiken har lokal eller regional karaktär. Det gäller arbetsresor, resor för att komma i åtnjutande av kommersiell och samhällelig service och fritidsresor. Det är i betydande utsträckning fråga om resor av mer eller mindre frekvent karaktär. I fråga om de mera långväga, interregionala resorna — som alltså representerar en mindre del av det totala resandet -— utgör tjänsteresorna en betydande grupp. De privata resorna på längre avstånd — som kan vara service-, fritids- och besöksresor — är sett ur de enskilda hushållens synpunkt mindre ofta återkommande.

Med samhälls- och trafikutvecklingen har efter hand ökade krav ställts på kollektivtrafiken. Det gäller tätorterna, där befolkningstillväxten i förening med den geografiska spridningen av bostäder, arbetsplatser och serviceställen skapat ett förflyttningsmönster med ökning av både resornas antal och deras genomsnittslängd. Härmed har följt krav på en målmedveten satsning på kollektivtrafiken så att transportapparatens

K:38 Skr 1975:4 264

effektivitet kan bevaras utan att komma i konflikt med bebyggelseplaneringen och med allmänhetens krav på en god och trafiksäker miljö. För befolkningen på landsbygden har utvecklingen såsom nämnts inneburit att den i ökad utsträckning är hänvisad att söka arbete och olika slags service etc. i närliggande kommun- och regioncentra. Samtidigt som utvecklingen inneburit ökade resebehov har den expanderande privatbilismen lett till att trafikunderlaget för den kollektiva trafiken minskat. Detta har motiverat särskilda åtgärder för att vidmakthålla en rimlig trafikservice för den del av allmänheten som alltjämt är beroende av de kollektiva trafikmedlen. Vidare har i fråga om de längre, interregiona!a resorna — som stöd åt de regionalpolitiska strävandena att skapa en mera balanserad utveckling i landets olika delar — åtgärder aktualiserats för en utjämning av taxorna hos närmast berörda kollektiva trafikmedel, dvs. järnvägen och flyget.

På både den statliga och kommunala sidan har också betydande insatser gjorts för att förbättra den kollektiva trafikservicen, och avsevärda belopp av statliga och kommunala skattemedel har anvisats för ändamålet. För statens del kan erinras om de 435 milj. kr. som för budgetåret 1974/75 föreslås anvisade till det trafiksvaga järnvägsnätet och de 33 milj. kr. som för samma budgetår föreslås till lokal och regional busstrafik på landsbygden.

En grundläggande förutsättning för en ändamålsenlig kollektiv trafik är en fortlöpande trafikplanering. För statens del har det härvidlag framstått som angeläget att — förutom den av de statliga trafikverken bedrivna, på resp. trafikmedel inriktade planeringen — få till stånd en övergripande trafikplanering, som medger en avvägning av transportbehov och transportresurser och en samordning i förhållandet mellan de olika trafikmedlen. För en rationell regional kollektiv trafik är det av vikt att en samordning kommer till stånd mellan den spårbundna trafiken och busstrafiken i fråga om såväl trafikarbete som taxesättning. På uppdrag av Kungl. Maj:t — och enligt anvisningar av kommunikationsdepartementet — genomför också landets länsstyrelser f. n. en regional trafikplanering med sikte på att ha planer klara till oktober 1974. På den kommunala sidan bedrivs på motsvarande sätt en planering av den lokala trafikförsörjningen, för vilken kommunerna primärt har ansvaret. Till stöd för den kommunala planeringen görs statliga insatser i form av olika slags modellplanering. En sådan har utförts med avseende på trafiken i glesbygdskommuner. I fråga om trafiken i tätorterna pågår f. n. ett statligt utredningsarbete genom den s. k. kolektivtrafikutredningen. Denna har i anslutning till en konkret planering i ett antal utvalda tätorter av olika storlek och struktur att överväga planerinsformer och trafiklösningar, som är ägnade att skapa gynnsammare betingelser för kollektivtrafiken.

Olika faktorer betingar attraktiviteten hos den kollektiva trafiken. Det gäller exempelvis linjesträckning, turtäthet, regularitet, restider och den allmänna bekvämligheten hos fordonen. En annan faktor när det gäller att stimulera allmänheten till användning av kollektiva trafikmedel är reskostnaden. Olika kommunala initiativ har också tagits för att genom lämpliga rabattarrangemang öka attraktiviteten i det kollektiva resandet. Det kan erinras om =:50-kortsrabatten inom =<:Storstockholms lokaltrafikområde. Liknande periodkort har införts i ytterligare ett antal tätortsområden. Härutöver har i = taxesättningen fördelaktiga resemöjligheter skapats genom tillämpning av enhets- och zontaxor, genom särskilt gynnsamma avgifter för vissa resandekategorier etc. I vissa

265 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:38

landsting har också övervägts frågan att inom större områden införa enhetstaxor eller lämpliga rabattsystem. .

De ökade krav som framöver kommer att ställas på den kollektiva trafiken motiverar ytterligare insatser för att möta dessa krav. Det gäller härvidlag att genom fortsatt planering ge den kollektiva trafikapparaten en ändamålsenlig utformning och inriktning. Det gäller också att inom de områden där allmänheten har sina frekventa eller förhållandevis ofta återkommande resebehov eftersträva en prissättning, som medverkar till att de kollektiva trafikmedlen i ökad utsträckning kommer till användning. Inte minst den nya energisituationen med en förmodligen bestående höjning av drivmedelspriserna medför ett behov av att via kollektivtrafiken kunna erbjuda energibesparande alternativ till privatbilism.

Allmänt kan också hävdas att det förhållandet att tidsåtgången för arbetsoch serviceresor etc. i betydande utsträckning varierar för olika grupper av människor inom ett område inte rimligen bör återspeglas i motsvarande skillnader i reskostnader. Tvärtom motiverar allmänhetens krav på någorlunda likvärdiga villkor att en rimlig utjämning sker av dessa kostnader.

Med hänsyn härtill och till att — som tidigare nämnts — en mycket väsentlig del av persontrafiken har lokal och regional karaktär med tonvikten på arbets-, service- och fritidsresor etc. finns det anledning att i särskild grad rikta uppmärksamheten på kollektivtrafiken och dess prisproblem inom resp. regioner (län, landstingsområden eller liknande).

I den berörda trafiken är såväl primärkommunerna och landstingen som staten naturliga intressenter. Kommunerna har ett primärt ansvar för den lokala trafikförsörjningen. Vad beträffar den regionala trafiken — dvs. i princip trafiken mellan kommun-, region- och länscentra — är staten i betydande utsträckning engagerad genom såväl tåg- som busstrafik. Genom den till länsstyrelserna knutna regionala trafikplaneringen har staten också påtagit sig ett planeringsansvar och genom bussbidragssystemet visst ekonomiskt ansvar för den regionala trafiken. Landstingen har på olika sätt engagerat sig i problem kring den kollektiva trafikservicen och bl. a. känt ett ansvar för den regionala utjämningen av taxorna.

Med hänsyn till det anförda och till vikten att få en tillfredsställande lösning på prisproblemet inom den angivna kollektiva trafiken bör särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om införandet av regionalt gällande generella rabatter av typ periodkort och liknande. De sakkunniga bör innefatta företrädare för de statliga samt primär- och landstingskommunala intressena. Det ankommer på de sakkunniga att närmare överväga rabatternas geografiska täckning, utformning och storlek med hänsyn till omfattningen och inriktningen av ifrågavarande trafik och kostnaderna för denna samt med beaktande av befolknings-, arbetsmarknads- och serviceförhållanden etc. I sammanhanget bör erfarenheterna tas tillvara av hittills tillämpade olika rabattsystem. Även om strävandena skall inriktas på att ge rabatterna-en giltighet för resp. regioner skall de sakkunniga vara oförhindrade att i förekommande fall, då förhållandena motiverar, överväga deras giltighet inom lämpligt avgränsade områden i regionerna. De sakkunniga bör belysa, hur olika alternativ i fråga om utformning och storlek av rabatterna kan väntas påverka utnyttjandet av de kollektiva trafikmedlen och vilka fördelar de väntas ge med hänsyn till framkomlighet i trafik, samhällsbyggande och serviceutnyttjande. Behovet av anpassning av de rabatterade avgifterna till den allmänna prisutvecklingen bör övervägas. De administrativa och tekniska aspekter

K:38 Skr 1975:4 266

som sammanhänger med rabatterna skall närmare utredas.

I sitt arbete bör de sakkunniga utnyttja det underlag som länsstyrelsernas

regionala trafikplaner liksom kommunernas lokala trafikförsörjningsplaner erbjuder. Genom dessa kan belysas olika trafikalstrande faktorer, såsom

befolkningens geografiska fördelning, näringslivets lokaliseringsmönster

och servicestruktur, transportförsörjning, transportnät och transport-

anläggningar. Med beaktande av den effekt som rabatterna kan väntas få på resandet skall deras inverkan i intäkts- och kostnadshänseende bedömas. I den mån det blir fråga om underskott har de sakkunniga att behandla frågan om

fördelningen och finansieringen härav. I fråga om avgränsningen av vad

som är att anse som lokal resp. regional trafik skall beaktas de riktlinjer som meddelats för den regionala trafikplaneringen. Redan etablerade rabattsystem får inte beträffande fördelningen och finansieringen av

underskott vara prejudicerande för utredningens bedömningar och förslag.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

De sakkunniga bör i förekommande fall ha samråd med kollektivtrafikutredningen, trafikplaneringsutredningen, trafikpolitiska

utredningen och den kommunalekonomiska utredningen.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två

myndigheter, organisationer och andra som berörs av utredningens arbete. Vidare har sju sammanträden hållits med en särskild arbetsgrupp rörande resvanor, reseattityder och priskänslighetsfrågor.

39. Sakkunnig (K 1974:02) med uppdrag att utreda den framtida

verksamheten inom televerkets verkstadsrörelse, m. m.

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 mars 1974 för att utreda den framtida verksamheten inom televerkets verkstadsrörelse, m.m. (se Post- och Inrikes tidn. den 23 mars 1974):

Utredningsman:

Huss, Erik J., landshövding

Sekreterare:

Formgren, J. Holger, universitetslektor (fr.o.m. den I september 1974)

Lokal: Viktoriagatan 3, Box 3085, 400 10 Göteborg, tel. 031/13 58 54

Direktiv (anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 8

mars 1974):

Det svenska televerket har — till skillnad från flertalet andra teleförvaltningar i världen — egen utveckling, konstruktion och produktion

av telemateriel.

Tyngdpunkten i produktionsprogrammet ligger inom området

stationsutrustningar och abonnentanläggningar. Av televerkets totala

behov härav tillgodoses 75 20 genom leveranser från de egna verkstäderna.

267 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:39

I fråga om transmissions- och radioutrustning förekommer f. n. ingen egen tillverkning. :

Kombinationen inom televerket av drift, utveckling, konstruktion och egen tillverkning har gynnat produktutvecklingen. Tillgången till egen produktionskapacitet har allmänt medverkat till att prisnivån inom produktområdet kunnat hållas nere.

Verkstaden i Nynäshamn tillkom år 1913. Allt eftersom efterfrågan på teletjänster och därmed på telemateriel ökade, byggdes Nynäshamnsanläggningen ut och på 1940-talet anlades två nya televerkstäder i Vänersborg och Sundsvall. De tre verkstäderna fick stor betydelse för sysselsättningen på de berörda orterna, dels genom omfattningen av verksamheten, dels genom att i dessa i betydande utsträckning anlitades kvinnlig arbetskraft.

Utvecklingen av telekommunikationerna, bl. a. i samband med telenätets automatisering, ledde till att frågan om ytterligare utbyggnad av verkstadskapaciteten aktualiserades i mitten av 1960-talet. Antalet anställda var vid denna tid i Nynäshamn ca 1 150, i Vänersborg ca 900 och i Sundsvall ca 850. Företagsekonomiska och produktionstekniska skäl ansågs tala för att utbyggnaden inte borde ske i anslutning till någon av de existerande verkstäderna. På grundval av bl. a. lokaliseringspolitiska överväganden beslöt riksdagen år 1965, att två nya verkstäder skulle byggas och att dessa skulle förläggas till Kristinehamn och Skellefteå (prop. 1965:116, SU 1965:128, rskr 1965:321). Verkstäderna skulle dimensioneras för vardera 250 anställda och drivas av ett helägt dotterbolag till televerket, Telefabrikation AB (TEFAB). Efter ett uppbyggnadsskede utgjorde antalet anställda vid de båda verkstäderna i mitten av år 1971 ca 500, varav nära 300 vid Skellefteåverkstaden och 200 vid Kristinehamnsverkstaden.

Under 1960- och början av 1970-talet utvecklades en ny teknik på telekommunikationsområdet, vilken var byggd på elektroniska komponenter. I samband härmed engagerades såväl televerket som LM Ericsson i ett utvecklingsarbete avseende datorstyrda telefonstationer. Den nya tekniken visade sig kräva betydande utvecklingsresurser. Med hänsyn härtill bildade televerket och LM Ericsson år 1970 ett gemensamt ägt utvecklingsbolag, ELLEMTEL Utvecklings AB (prop. 1970:128, SU 1970:131, rskr 1970:295). För att resultatet av utvecklingssamarbetet skulle kunna utnyttjas till fullo träffades också avtal om ett produktionssamarbete mellan de båda företagen fr. o. m. år 1975. Detta bygger på ömsesidiga leveranser och ger förutsättningar för att produktionen vid televerkstäderna och vid LM Ericssons svenska verkstäder skall kunna expandera i samma takt.

Televerket har under = senare år «vidtagit - omfattande rationaliseringsåtgärder inom verkstadsrörelsen. I kombination med en viss dämpning av efterfrågan på teletjänster har detta lett till att sysselsättningen vid verkstäderna successivt minskat. Medan antalet anställda i början av år 1971 var totalt 4 190 — varav 484 inom TEFAB — hade antalet vid ingången av år 1974 gått ned till totalt 3 716, varav 406 inom TEFAB.

Mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och inför samarbetet med LM Ericsson har televerket gjort en prognos över produktions- och sysselsättningsutvecklingen vid verkstäderna fram till år 1985 enligt vissa alternativa förutsättningar. Enligt ett mera optimistiskt alternativ beräknas totalt för hela verkstadsrörelsen ett minskat behov av personal på drygt 600 anställda trots en förutsatt påtaglig årlig ökning av produktionen. Enligt ett mera pessimistiskt alternativ skulle personalbehovet minska med över 1 100 anställda. Utan produktionssamarbetet med LM Ericsson skulle enligt

K:39 Skr 1975:4 268

gjorda bedömningar personalbehovet fram till år 1985 minska med ca 1 500 anställda. Det minskade behovet av personal sammanhänger i viss mån med fortsatta rationaliseringsåtgärder men beror framför allt på att den nya tekniken genom ett högre utnyttjande av elektronikkomponenter beräknas medföra en avsevärt lägre förädlingsgrad för produktionen i televerkstäderna. Genom produktionssamarbetet med LM Ericsson — vilket som nämnts

skulle börja först vid ingången av år 1975 men som i viss utsträckning redan

inletts — räknar televerket för de närmaste åren inte med någon minskning av sysselsättningen vid verkstäderna. Med hänsyn till de mera långsiktiga prognoserna anser jag det emellertid angeläget att i god tid göra en utredning

om den framtida verksamheten vid televerkets och TEFAB:s verkstäder. Utredningen bör ske genom en särskilt tillkallad sakkunnig. En utgångspunkt för utredaren bör vara att i varje fall en sysselsättning av nuvarande omfattning bibehålls på de berörda orterna. Utredaren skall närmare bedöma prognoserna för den fortsatta

produktionen och sysselsättningen inom verkstadsrörelsen med hänsyn

dels till efterfrågan inom landet på televerkets tjänster, dels till utvecklings-

och produktionssamarbetet med LM Ericsson. Härutöver skall utredaren inventera de möjligheter som kan finnas att ta upp tillverkning av nya produkter som kan vara lämpliga med hänsyn till

televerkstädernas produktionsförutsättningar. Marknads- och

produktionsförutsättningarna skall i sådana fall närmare belysas. Om möjligheter anses föreligga för upptagande av nyproduktion, bör utredaren — utifrån en värdering av de olika verkstädernas produktionsbetingelser — föreslå den lämpliga lokaliseringen av denna. Utredaren är oförhindrad att ta upp även andra än här nämnda frågor som sammanhänger med den framtida verksamheten inom televerkets

verkstadsrörelse.

Utredaren bör bedriva sitt arbete i nära samråd med televerket, TEFAB och de berörda personalorganisationerna.

Den sakkunnige har under tiden september - oktober 1974 haft

överläggningar med Televerket, Televerkets Industrier i Nynäshamn och

Vänersborg samt berörda personalorganisationer. Ett omfattande

utredningsmaterial har insamlats, vilket belyser industriernas historiska

utveckling och nuvarande situation.

Den sakkunniges arbete beräknas pågå under hela år 1975.

40. Utredningen (K 1974:03) avseende vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 oktober 1974 för att

utreda vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor (se Post- och Inrikes tidn. den 26 oktober 1974):

Utredningsman:

Gullnäs, S. Ingvar, justitiekansler

269 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:40

Sekreterare:

Wallin, John-Olof A., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 18 november 1974)

Lokal: Justitiekanslern, Riddarhuskajen 5, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 10 09 99 (utredningsmannen)

Direktiv (anförande av statsrådet Norling till statsrådsprotokollet den 18 oktober 1974):

Samhällets utveckling kännetecknas av en långtgående omstrukturering av bebyggelse och näringsliv. Den innebär ökade krav på samhällsplaneringen. Kommunikationerna får därvid en allt större vikt. Befolknings- och bebyggelseutvecklingen, den ekonomiska tillväxten, de ändrade = förutsättningarna för produktionen, bostädernas «och arbetsplatsernas. geografiska spridning inom tätortsområdena samt människornas ökade rörlighet under fritiden är faktorer som leder till växande transport- och resebehov.

På det kommunala planet är ansvaret för utvecklingen inom trafiksektorn fördelat mellan skilda myndigheter och organ med uppgifter inom bebyggelseplanering, gatu- och vägbyggnad, miljövård, trafikförsörjning, trafikreglering m. m: Kommunens fullmäktige och kommunstyrelsen har uppgifter av mera övergripande natur och ger allmänna riktlinjer i flera av de nämnda avseendena. När det gäller bebyggelseplaneringen handhas det egentliga planarbetet av byggnadsnämnden, medan gatunämnden eller motsvarande svarar för byggande, drift och underhåll av gatunät och trafikanordningar. Hälsovårdsnämnden har att beakta väsentliga miljöfrågor i trafiken. Färdtjänst för handikappade handhas i allmänhet av sociala centralnämnden eller socialnämnden. Skolstyrelsen ansvarar för skolskjutningen.

Även icke-kommunala organ har ett ansvar för de lokala trafikfrågorna. Det gäller främst utformningen av lokala trafikföreskrifter. Enligt lagen (1964:731) om trafiknämnder skall i kommun — i vissa fall kommundel — finnas en trafiknämnd för behandling av frågor angående lokala trafikföreskrifter och tillstånd till taxitrafik. Nämnden består av en ordförande — polischefen i distriktet — och ytterligare två ledamöter, som väljs av kommunens fullmäktige. Som nämndens beslut gäller den mening som biträds av ordföranden och minst en av de övriga ledamöterna. I ärende där någon mening ej vinner sådan anslutning skall frågan hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Vissa lokala trafikföreskrifter meddelas av länsstyrelse. Fråga om undantag från lokal trafikföreskrift prövas enligt huvudregeln av trafiknämnden. I vissa fall ankommer dock prövningen på länsstyrelsen eller — om undantaget rör mer än ett län — statens trafiksäkerhetsverk eller statens vägverk.

Polisens erfarenheter av det lokala trafiksäkerhetsarbetet tillvaratas bl. a. genom representationen i trafiknämnderna. Vidare har polisen enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) viktiga befogenheter av betydelse för trafiken.

Det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet på det lokala planet bedrivs i huvudsak inom ramen för trafiksäkerhetskommittéernas verksamhet. Dessa kommittéer — som till stor del tillkommit på initiativ av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) — har efter hand erhållit en allt fastare anknytning till kommunerna och numera består ledamöterna vanligen av kommunala förtroendemän som valts av kommunens

K:40 Skr 1975:4 270

fullmäktige. Kommittéerna är regelmässigt anslutna till trafiksäkerhetsförbund inom länen.

De statliga organ som handlägger frågor om bebyggelseplanering, är i första hand Kungl. Maj;t, statens planverk och länsstyrelserna. De statliga myndigheternas primära uppgifter är att utöva tillsyn över lagligheten av de kommunala organens beslut och att bevaka det allmännas intresse av en samordnad och i övrigt rationell samt från social, teknisk och miljömässig synpunkt önskvärd planering. I princip krävs att de av kommunen utarbetade planerna för bebyggelse och markutnyttjande fastställs av länsstyrelsen eller — vissa fall — av Kungl. Maj:t, varvid nu angivna förhållanden beaktas.

När det gäller vägplaneringen har statens vägverk och länsstyrelserna omfattande uppgifter. Till stor del regleras väg- och gatuhållningen också genom de statliga organens fastställelseprövning av de kommunala bebyggelseplanerna. I anslutning härtill vil jag erinra om att bygglagutredningen i betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande föreslagit en genomgripande omläggning av planinstituten i riktning mot en beslutsordning beträffande markanvändningen i vidsträckt bemärkelse som har sin tyngdpunkt i ett kommunalt ansvar för frågornas avgörande under hänsynstagande till statliga och enskilda intressen. Därvid eftersträvas en lagstiftning som är inriktad på att åstadkomma en generell prövning för alla slags förändringar av markanvändningen. Vidare har 1969 års vägutredning lagt fram principbetänkandet (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning. Vägutredningen har föreslagit lösningar som är samordnade med bygglagutredningens överväganden. Av intresse för den framtida utvecklingen är också kollektivtrafikutredningens arbete på nya planeringsformer och andra åtgärder för att främja kollektivtrafiken.

För huvuddelen av det allmänna vägnätet är staten väghållare med det kostnadsmässiga ansvaret för byggande och drift. Inom område med stadsplan svarar kommunerna i betydande utsträckning för väg- och gatuhållningen. Detta gäller dock inte i fråga om de allmänna vägar för vilka staten är väghållare. Till kommunernas allmänna vägar och de gator som är nödvändiga för den allmänna samfärdseln kan kommun som är väghållare erhålla statsbidrag i princip med belopp upp till 95 22 av kostnaderna för väghållningen. Vidare finns ett omfattande enskilt vägnät till vars byggande och underhåll statsbidrag kan utgå. I ökad utsträckning har också kommunerna engagerat sig ekonomiskt i den enskilda väghållningen.

Spännvidden i de lokala trafikfrågorna och uppdelningen av beslutsfunktionerna på olika lokala organ har lett till: önskemål om att handläggningsproceduren förenhetligas. Likaså har fördelningen av ärendena i andra avseenden —t. ex. mellan länsstyrelse och trafiknämnd — medfört problem. Detsamma gäller ansvarsfördelningen mellan de beslutande organen och väghållarna.

I fråga om den lokala trafikförsörjningen är beslutsfunktionerna fördelade på olika organ och nivåer. På länsstyrelserna ankommer att meddela tillstånd till yrkesmässig trafik med buss, medan trafiknämnderna meddelar tillstånd till taxitrafik. Flera kommunala organ har att ta ställning till frågor som sammanhänger med trafikförsörjningen. Sålunda har — förutom kommunstyrelsen — skolstyrelsen och socialnämnden viktiga uppgifter.

Förslag om en kommunal trafiknämnd för behandling av de ärenden som rör trafiken och trafiksäkerheten i kommunerna har — i syfte att åstadkomma en enhetlig handläggningsprocedur och en fastare kommunal

271 Kommittéer: Kommunikationsdepartementet K:40

förankring av beslutsfunktionerna — lagts fram i promemorian Kommunerna och trafiksäkerheten. I promemorian — som har utarbetats av en arbetsgrupp tillsatt av statens trafiksäkerhetsverk och Svenska kommunförbundet — förordas att i varje kommun skall finnas en av kommunfullmäktige vald trafiknämnd, som behandlar ärendena angående trafiken och trafiksäkerheten i kommunerna. Den nya nämnden skall enligt förslaget i allt väsentligt överta de nuvarande trafiknämndernas och trafiksäkerhetskommittéernas uppgifter.

I ett vid promemorian fogat särskilt yttrande av rikspolisstyrelsens experter framhålls, att övertygande motiveringar inte lagts fram för att det nya kommunala organet skall överta de nuvarande trafiknämndernas uppgifter och inte heller för att polisen fortsättningsvis skall uteslutas från beslutsfunktion i fråga om de lokala trafikföreskrifterna. En effektivisering av trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna bör enligt dessa experters mening i stället ske bl. a. genom att de nuvarande trafiksäkerhetskommittéerna får status av kommunala nämnder med tillräckliga resurser för att bedriva ett meningsfyllt trafiksäkerhetsarbete.

Promemorian har remissbehandlats. Vissa remissinstanser är positiva till huvudlinjerna i promemorian, medan andra är negativa till principerna för den föreslagna omorganisationen. Ett flertal instanser anser att promemorian inte innehåller tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Bland de frågor som remissinstanserna diskuterar och där de för fram krav på ytterligare utredning kan nämnas samordningen mellan den nya trafiknämnden och andra kommunala organ, kompetensfördelningen mellan länsstyrelse, trafiknämnd och väghållare, kostnadsansvaret för beslutade åtgärder, polisens befattning med utformningen av lokala trafikföreskrifter, det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet, handläggningen av frågor angående tillstånd till taxitrafik, frågor om kansli och sekreterarskap samt besvärsfrågor. Aven synpunkter på hur sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig (bl. a. utställning av trafikregleringsförslag) och på kungörande och delgivning av beslut har kommit fram i samband med remissbehandlingen.

Arbetsgruppens rapport och remissvaren visar att handläggningen av de i promemorian behandlade trafikfrågorna är förenad med problem. Två huvudlinjer, som båda har samband med den nuvarande splittringen av handläggningen, kan urskiljas i problematiken. Frågor som hör samman bör behandlas och bedömas i ett sammanhang. De organ som arbetar med trafikfrågorna måste få möjlighet till överblick över problemen och till samråd med varandra.

Med hänsyn till det anförda bör en särskild sakkunnig tillkallas för att överväga de angivna kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågorna.

Arbetet bör syfta till samordning och överblick av handläggningen och inriktas på de problem som jag har antytt i det föregående. Bedömningen av lämpliga lösningar bör ske mot bakgrund av sambanden mellan olika myndigheters uppgifter och de verksamhetsformer som tillämpas. Eventuellt bör övervägas en ramlagstiftning som ger de enskilda kommunerna möjlighet att bland olika alternativ välja lämplig organisation.

I arbetet på det lokala planet med trafikreglerings- och trafiksäkerhetsfrågor måste erforderlig expertis på trafikområdet utnyttjas. Det gäller i fråga om exempelvis polisiär, juridisk och teknisk erfarenhet av trafikfrågor. Organisationsformerna bör medge att den fackkunskap som behövs kopplas in på ett så tidigt stadium som möjligt under ärendenas beredning.

K:40 Skr 1975:4 272

Det reformarbete som pågår inom bygglagstiftningen bör beaktas, men det bör inte vara en uppgift för utredningsmannen att presentera förslag i detta avseende i vidare mån än som blir nödvändigt för att anknyta trafikfrågornas handläggning till planverksamheten. När det gäller de enskilda vägarna bör på liknande sätt beaktas utredningsarbetet på detta område.

Vikten av att väghållarnas inflytande över trafikfrågorna och i samband därmed kostnadsansvaret för besluten beaktas belyses av att dessa frågor hör till dem som blivit mest diskuterade under remissbehandlingen av arbetsgruppens promemoria. I detta avseende bör utredningsarbetet utgå från nuvarande regler vad gäller statsbidrag.

Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt frågan i vilka former tillståndsfrågorna när det gäller taxitrafik skall handläggas. Övervägandena bör ske mot bakgrund av taxitrafikens roll i den lokala trafikförsörjningen och med beaktande bl. a. av sambandet med busstrafiken i fråga om vilken länsstyrelserna beslutar om tillstånd.

I samband med organisationen av ifrågavarande verksamhet bör undersökas behovet av anvisningar från central instans och hur en anvisningsverksamhet skall läggas upp. En sådan verksamhet är ett viktigt stöd åt strävandena att åstadkomma rationella och ensartade lösningar i olika delar av landet.

En betydelsefull uppgift för den sakkunnige blir också att pröva hur det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet i kommunerna skall kunna tillvaratas. Strävan bör vara att uppmuntra, fördjupa och effektivisera frivilligkrafternas insatser. Den sakkunnige bör genom olika modeller — som bör vara flexibla och anpassbara till lokala förhållanden — ange hur rekryteringen till det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet kan ske, vilka uppgifter som kan ingå i detta arbete och hur kontakterna med de offentliga organen skall upprätthållas.

Den sakkunnige bör vid uppdragets fullgörande samråda med trafiksäkerhetsutredningen.

Den sakkunnige bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor som hänger samman med de kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågornas handläggning.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

273 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:1

Finansdepartementet

Inom detta avsnitt har följande kommittéer avslutat sin verksamhet under år 1974: 4, 7, 9, 10, 13, 22, 28, 35 och 37

1. Markdelegationen (K 1957:30)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 november 1956 för att ingå i en delegation med uppgift att företräda staten vid förhandlingar med Stockholms stad rörande vissa mellan staten och staden föreliggande

byggnads- och markfrågor samt inkomma med de förslag som

förhandlingarna kan föranleda:

Ledamöter:

Johansson, J. Henry, kanslidirektör

Larsson, Sixten, f.d. generaldirektör

Renlund, R. Gösta, bankdirektör Experter:

Elghufvud, E. Gösta, fastighetschef

Enberg, L. Rune, teknisk direktör

Smith, A. Åke, planeringsdirektör Stagg, A. Ivan E., byrådirektör

Sekreterare:

Nyreröd, K. Svein G., avdelningsdirektör

Lokal: Kungsträdgårdsgatan 16, 11147 Stockholm, tel. 105591 och

11 46 88

Direktiven för delegationen, se 1957 års riksdagsberättelse I K 30

1965 K 11. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberättelse 1971 Fi 18 och 1972 Fi

16.

Under tiden november 1973 - oktober 1974 har fortlöpande

sammanträden med delegationen och förhandlingar med berörda kommuner ägt rum.

Förhandlingarna med representanter för Stockholms kommun har avsett mark- och planfrågor rörande kvarteren Björnen och Loen såsom ett led i

den markreglering som är en förutsättning för om- och nybyggnad i

kvarteren. Överläggningarna har vidare omfattat frågor om markregleringar och ersättningar sammanhängande med utbyggnadsplaner beträffande

kvarteret Brunkhuvudet.

Ifråga om statens del av Järvafältet pågår genom delegationen

18 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Fi:1 Skr 1975:4 274

översiktliga utredningar om användning av marken. Utredningsarbetet har

kontinuerligt redovisats och diskuterats i ett för ändamålet utsett utskott bestående av representanter från markdelegationen, SJ, byggnadsstyrelsen och berörda Järvafältskommuner, Solna, Sundbyberg och Sollentuna.

Stockholms kommun har varit representerad i arbetet genom ordföranden i

det expertutskott som tillsatts av den av järvafältskommunerna gemensamt utsedda kommittén för att handlägga frågor som är av intresse för mer än en

av kommunerna (Järvafältskommittén).

Delegationen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 december 1973 redovisat förslag till avtal om slutlig överlåtelse av Rissneområdet till Sundbybergs kommun. Avtalet har godkänts av Kungl. Maj:t den 5 april 1974.

Delegationen har vidare träffat principöverenskommelse med Stockholms Jäns landsting angående överdäckning av tunnelbanans spårområde genom Kymlingeområdet av Järvafältet. Överenskommelsen utgör del av ett av byggnadsstyrelsen träffat servitutsavtalavseende rätt för

landstinget att dra fram tunnelbanan. Härjämte har delegationen biträtt vissa statliga myndigheter i markfrågor. Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

2. Utredningen (Fi 1959:37) om universitetens egendomsförvaltning

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1958 för utredning om universitetens egendomsförvaltning m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den. 13 mars 1958):

Ordförande:

Hörjel, Nils J., landshövding Ledamöter:

Lindblad, Sven J. H., bankdirektör

Resare, Bengt C. M., överdirektör

Welinder, P. E. Carsten, professor

Experter:

Johnsson, Jan G., rättschef

Uhlin, Karl-Erik, kanslichef

Sekreterare:

Jacobsson, A. Torvald, avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare:

Fagerberg, Arne B., hovrättsfiskal

Lokal: Riksarkivet, Fack, 100 26 Stockholm, tel. växel 54 02 00

275 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:4

Direktiven för utredningen, se 1959 års riksdagsberättelse I Fi 37.

En arbetsgrupp inom utredningen har under tiden november 1973 -

oktober 1974 hållit två sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete i början av år 1975.

3. Utredningen (Fi 1965:26) om redovisning i skuldförbindelser mot

säkerhet i fartygsinteckning av vissa fondmedel

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1964 för att

utreda frågan om redovisning i skuldförbindelser mot säkerhet i

fartygsinteckning av fondmedel, som avses i 274 lagen om

försäkringsrörelse och 19 lagen om understödsföreningar samt därmed

sammanhängande spörsmål (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1964):

Utredningsman:

Lindstedt, Anders, kommerseråd Expert:

Jonsson, Gösta D. V., f.d. byråchef (fr.o.m. den 11 februari 1974) Sekreterare:

Personne, Jon M., avdelningsdirektör Lokal: Statens industriverk, Box 16315, 103 26 Stockholm, tel. 24 06 00

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

4. Alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966:33)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1965 för översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken: Ordförande:

Lindholm, P. Sigurd, f.d. led. av riksdagen

Ledamöter:

Bergegren, Astrid, kontorist, f.d. led. av riksdagen Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen Burman, Olof, direktör Erbacke, K. Gunnar, direktör Hermansson, Rune, direktör Hillbo, Arne O., byråchef

Jungefors, Stig L. S., rådman, tillika ordförande på avdelning

Fi:4 Skr 1975:4 276

Nyberg, J. Olaus, redaktör, f.d. led. av riksdagen

Wennerfors, Alf A:son, studierektor, led. av riksdagen

Experter:

Collett. John P. E., byrådirektör

Englund, Anders, avdelningschef

Jonsson, K. Erland, docent

Larsson, Karl G., sektionschef

Nilsson, Tom E., fil. dr

Rydberg, Ulf, docent

Sundgren, Lars J., lektor Sekreterare:

Carlsson, Sven-Gunnar, konsulent

Bitr. sekreterare: Henrikson, Claes H., rådman

Solberg, Jarl C. R.

Stendahl, Anders L:son, rådman

Direktiven för utredningen, se 1966 års riksdagsberättelse Fi 33.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 18

sammanträden. Därutöver har tre sammanträden hållits med den särskilda

arbetsgruppen för informationsfrågor.

Utredningen har den 18 juni 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:9)

Åtgärder mot hembränning m. m.

Utredningen har den 17 december 1974 avgett betänkandet

Alkoholpolitik (SOU 1974:90 - 93).

Uppdraget är därmed slutfört.

5. Fondbörsutredningen (Fi 1967 :32)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 4 februari och den 21

oktober 1966 samt den 17 november 1972 för översyn av börslagstiftningen

(se Post- och Inrikes tidn. den 24 februari 1966):

Ordförande: Wulff. Kurt E., f.d. generaldirektör

Ledamöter:

Algott, Stig A., börschef

Aronson, S. Albert, f.d. borgarråd

Dahlström, Gösta E., fil. lic.

Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör

Grönquist, Bengt J., bankdirektör Hanner, Per V. A., auktoriserad revisor

277 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:6

Langenskiöld, Carl G. L., direktör Lindencrona, Alvar, direktör Stern, Torkel E., bankinspektör Wahlgren, E. Göran, departementsråd Åhström, N. Åke A:son, hovrättsråd

Experter:

Hessler, S. Henrik, justitieråd

Loheman, Arne, hovrättsråd Olsson, Hans G., hovrättsråd (fr.o.m. den 1 januari 1974) Werding, Jan A., byrådirektör

Sekreterare:

Thörn, Lars-Olof, avdelningsdirektör

Lokal: Bankinspektionen, Box 40045, 10342 Stockholm, tel. växel 24 21 20 (sekreteraren)

Direktiven för utredningen, se 1967 års riksdagsberättelse Fi 32. Tilläggsdirektiv, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 8.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

6. Förhandlingsutredningen (C 1968:16)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1967 för att

utreda vissa frågor i förhandlingsrättssystemet för de offentliga

tjänstemännen (se Post- och Inrikes tidn. den 19 april 1967): Ordförande:

Aldestam, N. Arne, statssekreterare Ledamöter:

Ericsson, K. Georg V., regeringsråd

Gustafsson, M. Gunnar, socionom, led. av riksdagen

Gustafsson, Åke G., avdelningschef

Montelius, Jan-Christian O. A., departementsråd Experter:

Björkman, K. Eugen, direktör

Holtsberg, P. Christer, departementssekreterare

Johansson, Eric G. E., direktör

Sekreterare:

Hårdefelt, S. Börje, t.f. rättschef

Fi:6 Skr 1975:4 278

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. 763 14 82 (sekreteraren) Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Ci 16. Tilläggsdirektiv, se riksdagsberättelse 1970 Fi 39 och 1971 Fi 32. . Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tre sammanträden.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

7. Lönesystemutredningen (C 1968:17)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 september 1967 med uppgift att utreda frågan om ändringar i det statliga tjänsteoch

lönesystemet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 4 oktober 1967):

Ordförande: Uggla, Karl-Lennart, generaldirektör Ledamöter:

Bertman, Harry, byggnadsråd

Gustafsson, Åke G., avdelningschef

Hårdefelt, S. Börje, t.f. rättschef

Nyrén, A. Per-Elof, organisationsdirektör Ragnå, Nils E. A., personaldirektör

Salomonson, C. Stig R., byråchef

Experter: Bengtson, C. Ola, sekreterare Lindahl, K. Olof R., förhandlingsdirektör Sekreterare: Rudén, Allan N., personaldirektör Direktiven för utredningen, se 1968 års riksdagsberättelse Ci 17. Utredningen har under tiden november 1973 - april 1974 hållit fem sammanträden.

Utredningen har den 13 maj 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:6) Det statliga löne- och tjänstesystemet. Uppdraget är därmed slutfört.

8. Byggnadsindexkommittén (Fi 1968 :43)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1967 för utredning om = konstruktion av = prisindex på <byggnads- och

anläggningsområdet m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 25 april 1967):

279 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:9

Ordförande:

Fastbom, E. Lennart, planeringschef

Ledamöter:

Andersson, Sven Åke V., departementssekreterare Ericson, Gösta, avdelningsdirektör Hinno, Rein, departementssekreterare Mildner, Erwin A., fil. lic.

Experter:

Fredriksson, Georg N., byrådirektör

Lindén, Yngve T., byråchef Sekreterare:

Hahr, Anders L. H. A., civilingenjör

Lokal: Statistiska centralbyrån, Karlavägen 100, Fack, 10250 Stockholm, tel. växel 14 05 60 (ordföranden)

Direktiven för kommittén, se 1968 års riksdagsberättelse Fi 43.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter, organisationer och andra som berörs av kommitténs arbete.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

9. Traktamentsbeskattningsutredningen (Fi 1969:53)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1968 för att utreda frågan om traktamentsbeskattningen och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet (se Post- och Inrikes tidn. den 31 augusti 1968): Utredningsman:

Elfving, Folke R. A.,f.d. landskamrerare Experter:

Birkenstedt, F. Harry, ekonomichef Eklund, Erik G., direktör Hjalmarsson, Yngve H. J., utredningssekreterare Kauttmann, Staffan G. P., kammarrättsfiskal Koch, Göran E. M., t.f. kammarrättsassessor Näsholm, Birger, byråchef

Sekreterare:

Ohlsson, Bengt M., byrådirektör

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fi 53.

Fi:9 Skr 1975:4 280

Utredningen har under tiden november 1973 - juni 1974 hållit 16

sammanträden. Utredningen har den 28 juni 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:45) Samordnad traktamentsbeskattning.

Uppdraget är därmed slutfört.

10. Utredningen (Fi 1969:54) för utveckling av system med

differentierade lönekostnadspålägg

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1968 med uppdrag att utveckla system med differentierade lönekostnadspålägg (se

Post- och Inrikes tidn. den 11 juni 1968): Utredningsman: Kalén, Olof H., lönedirektör

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har den 14 januari 1974 avgett promemoria (Ds Fi 1974:1)

angående beräkning av årskostnaden för kompletteringspension inom SPR:s avgiftssektor m. m.

Uppdraget är därmed slutfört.

11. 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 september 1968 för översyn av kapitalmarknadens struktur och funktionssätt (se Post- och Inrikes tidn. den 16 oktober 1968): Ordförande: Wickman, H. Krister, riksbankschef, f.d. led. av riksdagen Ledamöter:

Antonsson, Johannes M., hemmansägare, led. av riksdagen Back, Klas H., direktör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Browaldh, Tore, tekn. dr

Höök, Erik S. V., planeringschef Iveroth, C. Axel, direktör

Johansson, Knut B. M., förbundsordförande, led. av riksdagen Lindblad, Sven J. H., bankdirektör

Mehr, Hjalmar L., landshövding Nilstein, Arne H., förbundsdirektör Experter: Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974)

281 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:12

Karlsson, Erik L., bankokommisarie (fr.o.m. den I januari 1974) Sjönander, Bo Jonas, direktör (fr.o.m. den 11 april 1974)

Sekreterare:

Hansson, Lars R., bankokommissarie Bitr. sekreterare:

Andersson, I. Berit, byrådirektör (fr.o.m. den 1 januari 1974) Sahlén, Anders F., byrådirektör

Lokal: Sveriges Riksbank, Helgeandsholmen, Box 2119, 10313

Stockholm, tel. växel 22 82 00

Direktiven för utredningen, se 1969 års riksdagsberättelse Fi 59.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit nio sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

12. 1969 års punktskatteutredning (Fi 1970:57)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 mars 1969 för att se över gällande bestämmelser på punktskatteområdet i de delar som inte nu

ses Över i annat sammanhang eller som nyligen varit föremål för översyn (se Post- och Inrikes tidn. den 5 juni 1969) samt enligt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 29 juni 1970 för att behandla frågor rörande beskattning

av spelautomater o.d. (se Post- och Inrikes tidn. den 2 oktober 1970): Ordförande:

Fridolin, Hans R., departementsråd Ledamöter:

Jakobsson, Tage H. E., direktör

Thulin, Einar E:son, skattedirektör

Willart, N. Bo, byråchef Expert:

Schultz, J. Allan S., bitr. skattedirektör Sekreterare:

Andersson, Fritz A. R., avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (ordföranden), 223600 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 31 sammanträden.

Fi:12 Skr 1975:4 282

Utredningen har den 4 juni 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:7) Kasinoverksamhet i Sverige.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

13. Arbetsgruppen (Fi 1970:58) för utredning av vissa frågor rörande tullpackhuskarlslagen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 mars 1969 för att dels utreda konsekvenserna för tullpackhuskarlslagen, om deras ensamrätt

till vissa handräckningsgöromål avvecklas, dels efter överläggningar med

företrädare för tullpackhuskarlslagen framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda (se Post- och Inrikes tidn. den 14 april 1969):

Ordförande:

Johansson, Kjell Å. M., förhandlingsdirektör

Ledamöter:

Jansson, N. Lennart, kammarrättsråd

Lundh, K. Gunnar, tullråd Sjönell, I. Marianne, byråchef

Experter:

Ericson, Hans E., förbundsordförande

Jönsson, J. Ove, byråchef

Sekreterare:

Jansson, N. Lennart, kammarrättsråd

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Arbetsgruppen har den 9 november 1973 avgett en promemoria (Ds Fi 1973:14).

Gruppen anförde, att den avsåg att noga följa utvecklingen av

tullpackhuskarlsfrågan i samband med övergången till ny tullagstiftning och lämna ytterligare förslag i ämnet om så visade sig påkallat. Problemen i samband med avskaffandet av tullpackhuskarlslagens ensamrätt till tullhandräckningsarbete genom den nya tullagstiftningens ikraftträdande den 1 januari 1974 har nu lösts på ett enligt arbetsgruppens mening

tillfredsställande sätt. Förslag utöver dem som lämnades i ovannämnda

promemoria har därför ej varit påkallade. Uppdraget är därmed slutfört.

283 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:15

14. Delegationen (Fi 1970:67) för förvaltningsdemokrati

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 september 1969 för

att utreda frågor om försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati

inom statsförvaltningen (se Post- och Inrikes tidn. den 14 november 1969):

Ordförande:

Vahlberg, Gustav E., f.d. generaldirektör Ledamöter:

Asplund, C. Christer, ombudsman

Gothefors, Per L., ombudsman Hessleborn, Olle K-A., sekreterare Johansson, Arne G., förste förbundssekreterare Qvarnström, Björn O., administrativ direktör Rosenblad, Urban S., generaldirektör Rydén, Jan E., avdelningschef

Experter:

Bäck, Lars, byråchef

Fjellström, Carl Gustaf F., byråchef Mattson, N. Morgan, ombudsman

Näsholm, Birger, byråchef

von Otter, Casten H., universitetslektor (fr.o.m. den 1 april 1974)

Vogel, Lorentz W., byråchef (fr.o.m. den 1 juni 1974)

Sekreterare:

Ström, K. Fingal, kansliråd

Bitr. sekreterare:

Pedersson, T. Svante, direktör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (bitr. sekreteraren)

Direktiven för delegationen, se 1970 års riksdagsberättelse Fi 67.

Delegationen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta

sammanträden samt haft överläggningar med myndigheter och personalorganisationer som berörs av delegationens arbete.

Delegationens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

15. Utredningen (Fi 1970:69) om företagens uppgiftsplikt

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 12 december 1969,

den I4 maj 1970 och den 5 oktober 1973 för att se över bestämmelserna om företagens och andra arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 17 januari 1970):

Fi:15 Skr 1975:4 284

Ordförande: Hallman, Eric R., överdirektör (fr.o.m. den 1 juli 1974) Järnbrink, Hans G., överdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974) Ledamöter: Eklund, Erik G., direktör

Kjellgren, Ove I., direktör

Linde, Per Gunnar A. G., avdelningsdirektör

Olsson, Hans I., pol. mag.

Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd Experter: Hallman, Eric R., överdirektör (t.o.m. den 30 juni 1974)

Johansson, Östen B., byråchef Lagerkvist, A. Claes G., byråchef

Lindberg, Sven Å. L., direktör

Persson, Staffan, bitr. professor

Sterte, Rudolf H., pol. mag.

Söderberg, Åke M., byråchef

Sekreterare: Linde, Per Gunnar A. G., avdelningsdirektör

Bitr. sekreterare: Hultkvist, Anders M., e. byrådirektör

Lokal: Skattehuset, Götgatan 76, 116 62 Stockholm, tel. växel 24 15 00 (sekreteraren) | Direktiven för utredningen, se 1970 års riksdagsberättelse Fi 69. Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit elva

sammanträden. Därutöver har 14 sammanträden hållits med särskilda

arbetsgrupper. Utredningen har den 29 mars 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:3) Arbetsgivares anmälningsskyldighet enligt utlänningskungörelsen m. m.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

16. Utredningen (Fi 1970:70) rörande förhållandet mellan bankgiro och postgiro

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1969 för

att utreda förhållandet mellan bankgiro och postgiro (se Post- och Inrikes

tidn. den 29 januari 1970):

Utredningsman:

Malmgren, Kurt K-G., rättschef

285 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:17

Expert:

Telestam, Gösta L., direktör (t.o.m. den 6 november 1974) Sekreterare: Persson, G. Bertil, avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (utredningsmannen)

Direktiven för utredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 56. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1975.

17. Hemvistsakkunniga (Fi 1970:71)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1970 för

översyn av bestämmelserna om folkbokföring m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 31 mars 1970): Ordförande: Edström, Kjell S., överdirektör Ledamöter:

Boström, Tage R., f.d. kammarrättslagman (fr.o.m. den 1 januari 1975)

Hadding, Carl Fredrik, hovrättslagman Järnbrink, Hans G., överdirektör Olsson, Alf E., f.d. byråchef (t.o.m. den 31 december 1974)

Zetterström, Sven N., kommunalråd, f.d. led. av riksdagen

Experter: Altvall, Hans-Erik, byrådirektör Baekkevold, Arne E., kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 1 januari 1975)

Boström, Tage R., f.d. kammarrättslagman (t.o.m. den 31 december

1974) Karlström, K. G. Bengt, bitr. skattedirektör (fr.o.m. den 11 april 1974) Sekreterare: Wennerholm, Peter H. B., kammarrättsassessor Bitr. sekreterare: Ahlquist, Anders C., kammarrättsfiskal (fr.o.m. den 28 juni 1974) Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 141000 (ordföranden, sekreteraren och bitr. sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet,

Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för de sakkunniga, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 57.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tolv sammanträden samt haft överläggningar med olika myndigheter och andra

Fi:17 Skr 1975:4 286

som berörs av de sakkunnigas arbete. Därutöver har åtta sammanträden

hållits med en särskild arbetsgrupp.

De sakkunniga beräknas i huvudsak avsluta sitt arbete under år 1975.

18. Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 för

översyn av företagsbeskattningen m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10

juli 1970):

Ordförande: Wärnberg, Erik G., bankofullmäktig, led. av riksdagen Ledamöter: Andersson, M. Alvar, lantbrukare, led. av riksdagen

Brodén, Sven E., regeringsråd

Helmers, Dag, docent Johansson, Tage N., assistent, led. av riksdagen Magnusson, A. Tage, disponent, led. av riksdagen Molin, N. Rune, sekreterare Nettelbrandt, A. Cecilia, jur. kand., tredje vice talman

Stadling, J. Otto V., hemmansägare, led. av riksdagen

Tidefelt, J. Sune, förbundsordförande Experter: Anclow, Per R., kammarrättsassessor (fr.o.m. den 5 april 1974) Atterwall, Göran L., kammarrättsassessor af Klercker, E. Bertil T:son, direktör (fr.o.m. den 5 april 1974) Langborn, Nils E., bitr. skattedirektör

Petersson, Carl-Gustaf, skattedirektör (fr.o.m. den 5 april 1974) Stahl, Ivar, byråassistent Walberg, Sten S., generaldirektör (fr.o.m. den 5 april 1974) Werding, Jan A., byrådirektör

Sekreterare: Thornell, Anders B., revisionsdirektör

Bitr. sekreterare: Colvér, Mats T., avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 10310 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren och bitr.

sekreteraren)

Direktiven för beredningen, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 61.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet

den 28 juni 1974):

287 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:18

Enligt sina mycket omfattande direktiv har företagsskatteberedningen som huvudfråga att ta ställning till huruvida avvägningen mellan skatt på redovisad nettovinst och skatteförmånerna via avskrivnings- och nedskrivningsregler ger bästa resultatet från olika synpunkter, främst stabiliseringspolitiska, tillväxtpolitiska och fördelningspolitiska. I detta sammanhang nämns vidare i direktiven att beredningen bör ta hänsyn även till de effekter på kapitalavkastning och förmögenhetsutveckling som uppkommer för företagens ägare vid varierande utdelningspolitik genom beskattningen av fysiska personers inkomster, förmögenheter och kapitalvinster. Vid dessa överväganden bör, framhålls det, beaktas önskvärdheten av att man når likartade effekter i fråga om kapitalavkastningens beskattning oberoende av företagens ägarstruktur och deras associationsform. Inte minst bör därvid familjeföretagens situation uppmärksammas. I direktiven erinrades vidare om att förmögenhets- och arvsbeskattningen av delägare i familjeföretag fått en provisorisk lösning i samband med den år 1970 beslutade skattereformen och att det närmast ankom på kapitalskatteberedningen att föreslå mer definitiva regler.

Kapitalskatteberedningen (Fi 1968:47) har numera avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1971:146) Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. Några av de viktigaste däri framförda förslagen — frågor rörande familjeföretagens kapitalbeskattning och den latenta skatteskulden — har denna vår prövats av statsmakterna och föranlett lagstiftning (prop. 1974:98, SkU 1974:38, rskr 1974:259, SFS 1974:311-320). Riksdagen beslutade därutöver på förslag av skatteutskottet att hos Kungl. Maj:t begära dels förslag till 1974 års höstriksdag i syfte att låta de i prop. 1974:98 föreslagna lättnaderna i kapitalbeskattningen för förmögenhet i familjeföretag omfatta även beskattningen av gåva av företag, dels att företagsskatteberedningen får tilläggsdirektiv att i sitt större sammanhang utreda möjligheterna till ändringar i kapitalbeskattningen i syfte att underlätta små och medelstora företags problem med avseende på kapitalbeskattningen i samband med bl. a. generationsväxlingar i företagen.

Skatteutskottet anförde i motiveringen till sitt förslag bl. a. (s. 39) att de likviditetsproblem som förmögenhetsbeskattningen och arvsbeskattningen innebär för familjeföretagen torde ligga endast delvis inom ramen för företagsskatteberedningens <utredningsuppdrag. Enligt utskottets uppfattning borde beredningen ta upp dessa frågor till allsidig bedömning i sitt större sammanhang och därvid givetvis även ta ställning till frågan vilka åtgärder som erfordras för att underlätta problemen vid generationsväxlingar i mindre och medelstora företag. I fråga om gåvoskatten framhöll utskottet att man i beskattningshänseende bör eftersträva likformighet mellan livtidsöverlåtelser och dödsfallsöverlåtelser av företag. Utskottet uppmärksammade emellertid skatteflyktsrisken men påpekade att denna torde kunna begränsas på lämpligt sätt, exempelvis genom att medge skattelättnader endast vid överlåtelse av hel förvärvskälla.

Den utvidgning av företagsskatteberedningens uppdrag som riksdagen förordat bör komma till stånd nu. En sådan utvidgning av det ursprungliga uppdraget framstår som desto lämpligare som ett eventuellt förslag till ändring av företagens konsolideringsmöjligheter vid inkomstbeskattningen — vilket ligger inom huvudområdet för beredningens arbete — med den konstruktion som den senast beslutade ändringen av kapitalbeskattningen erhållit får omedelbar inverkan också på kapitalbeskattningen. Härutöver bör emellertid enligt min mening beredningen få i uppdrag även att lägga fram förslag i fråga om gåvobeskattningen i det syfte som skatteutskottet

Fi:18 Skr 1975:4 288

ansett eftersträvansvärt, nämligen att åtadkomma likformighet i beskattningshänseende mellan = livstidsöverlåtelser och dödsfallsöverlåtelser av företag. Att skapa sådan likformighet bör ses som ett led i lösningen av frågorna kring generationsväxlingsproblematiken. Uppdraget faller därmed naturligt in under beredningens övriga arbetsuppgifter. Som skatteutskottet framhållit finns sktteflyktsrisker, som måste beaktas. Som exempel kan nämnas det fallet att delar av en förvärvskälla ges bort vid skilda tidpunkter till samma gåvotagare. Men även andra frågor av tekniskt sett komplicerad natur bör beaktas. Dessa uppkommer särskilt i blandfallen, t. ex. när en skattskyldig ger bort den lösa egendomen i företaget och arrenderar ut den fasta till gåvotagaren, något som inte är ovanligt inom lantbruket. Liknande problem uppkommer vid gåva av vissa andelar i företag. Utredningen bör i sitt arbete anvisa praktiska lösningar av dessa frågor.

Med hänsyn till riksdagens beslut att förslag i fråga om gåvobeskattningen bör föreläggas 1974 års höstriksdag bör arbetet i denna del behandlas med största skyndsamhet och beredningens förslag till åtgärder således vara avlämnat tidigt under hösten 1974.

Beredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 14 sammanträden. Därutöver har ett flertal sammanträden hållits med två särskilda arbetsgrupper inom beredningen.

Beredningen har den 26 mars 1974 avgett promemorian (Ds Fi 1974:4) Skattefrågor i samband med avveckling av aktiebolag och den 8 oktober 1974 promemorian (Ds Fi 1974:12) Skattelättnader vid gåva av familjeföretag.

Beredningens arbete beräknas pågå under hela år 1975.

19. Realisationsvinstkommittén (Fi 1970:79)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 november 1970 för att se över inkomstbeskattningen av realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastigheter, värdepapper och annan egendom (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1970):

Ordförande:

Lundell, Sture V., regeringsråd

Ledamöter:

Jansson, Paul G., elektriker, led. av riksdagen Nilsson, N. Yngve, lantbrukare, led. av riksdagen Sandström, Carl Olof, kammarrättsråd

Experter:

Dahlström, Gösta E., fil. lic.

Fries, Ingmar F., departementssekreterare

Helmers, Dag, docent

Johansson, Sven-Erik N., professor

289 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:21

Sekreterare:

Thomaeus, Bertil E. R., avdelningsdirektör

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Fi 63.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta

sammanträden. Dessutom har ett flertal sammanträden hållits med en

särskild arbetsgrupp inom kommittén.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

20. Utredningen (Fi 1971:01) om beskattning av utländska artister

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 februari 1971 med uppdrag att utreda frågan om regler för beskattning av i utlandet bosatta

artister m. fl. (se Post- och Inrikes tidn. den 13 april 1971): Utredningsman:

Edström, Kjell S., överdirektör

Experter:

Andersén, Börje L., byrådirektör

Järnklev, Erik, f.d. direktör

Nystedt, Curt L., bitr. skattedirektör Peyron, Ulf C. C., företagsjurist Widmark, P. Sverker V., kammarrättsråd

Sekreterare:

Ström, Ivan S., länsassessor

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 00 (utredningsmannen och sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 49.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit åtta sammanträden samt haft överläggningar med organisationer och andra som berörs av utredningens arbete.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

21. Datasamordningskommittén (Fi 1971 :03)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1971 med

uppdrag att svara för utredning av frågor rörande samordning och kontroll av databanker, m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 11 november 1971):

19 Riksdagen 1975. I saml. Nr 4

Fi:21 Skr 1975:4 290

Ordförande: Hermansson, Rune, direktör Ledamöter:

Alpsten, A. Börje, departementsråd

Andersson, J. Sven G., statssekreterare (t.o.m, den 31 januari 1974) Bruno, Gösta F., överdirektör Fastbom, E. Lennart, planeringschef

Haglund, F. Anders, f.d. ombudsman, led. av riksdagen

Larsson, Torsten A., driftdirektör

Lindberg, S. Lennart, organisationsdirektör

Lundgren, Georg E. H., professor, rektor

Sundström, Monica E., kansliråd (fr.o.m. den 1 februari 1974)

Vinge, Per-Gunnar, direktör

Vinthagen, Rolf, landstingsråd (fr.o.m. den 27 mars 1974)

Virgin, G. Ivar, major, andre vice talman Expert: Arvas, Christer G. T., statistikchef (t.o.m. den 30 september 1974)

Lébeck, S. A. Lennart, civilingenjör

Sekreterare: Johansson, Hans I., t.f. organisationsdirektör

Bitr. sekreterare: Lundberg, Bengt T., e. avdelningsdirektör

Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 14 10 00 (sekreteraren och bir. sekreteraren). Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för kommittén, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 50.

Kommittén har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit tio sammanträden. Rapporter har under året utarbetats i skilda frågor dels av

arbetsgrupper på kommitténs uppdrag, dels inom projekt vid statskontoret

bedrivna i samråd med kommittén.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

22. Sakkunniga (Fi 1971:04) med uppdrag att verkställa översyn av

den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1971 med uppdrag = att verkställa — översyn av den = kreditpolhtiska beredskapslagstiftningen (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1971):

Ordförande: Malmgren, Kurt K-G., rättschef

291 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:23

Ledamöter:

Almgren, Hans G., departementssekreterare Eklöf, Kurt G. A., bankdirektör

Experter:

Lundquist, Ulla-Britt, byrådirektör

Widding, N. Åke W., chefsrådman

Sekreterare:

Klangby, Lars-Erik, byrådirektör

Direktiven för de sakkunniga, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 51.

De sakkunniga har under tiden november 1973 - januari 1974 hållit fyra

sammanträden.

De sakkunniga har den I februari 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:2) Kreditpolitiska medel.

Uppdraget är därmed slutfört.

23. Mervärdeskatteutredningen (Fi 1971 :05)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 oktober 1971 med

uppdrag att verkställa teknisk översyn av mervärdeskatten (se Post- och Inrikes tidn. den 11 november 1971):

Utredningsman:

Fridolin, Hans R., departementsråd Experter:

Allström, B. Greger B:son, bitr. skattedirektör

Crabo, Sven, direktör Helmers, Dag, docent Lindstam, Leif E., kammarrättsassessor

Mellbin, B. Lennart, byråchef

Sekreterare:

Lindstam, Leif E., kammarrättsassessor Bitr. sekreterare:

Skarell, Gunnar E. A., departementssekreterare

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9,

Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Särskilda direktiv har ej meddelats.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit 24

sammanträden.

Fi:23 Skr 1975:4 292 på

Utredningen har den 1 jul 1974 avgett betänkandet (Ds Fi 1974:8)

Översyn av mervärdeskatten Del II Fastighetsbegreppet m. m. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

24. Föreningsskatteutredningen (Fi 1971:06)

Tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 november 1971 med uppdrag att verkställa en översyn av gällande beskattningsregler rörande ideella föreningar (se Post- och Inrikes tidn. den 4 december 1971): Utredningsman:

Pettersson, S. Arne, sekreterare, led. av riksdagen

Experter: von Bahr, Stig V.. kammarrättsfiskal Brodd, Tore G., generalsekreterare Göransson, Bengt, folketshuschef Lundgren, A. Carl-Eric, förbundssekreterare, led. av riksdagen Sekreterare: Elmgren, Bo A., utredningssekreterare Lokal: Gamla riksdagshuset, tel. växel 141000. Postadress: Finansdepartementet, Fack, 103 10 Stockholm

Direktiven för utredningen, se 1972 års riksdagsberättelse Fi 53.

Utredningen har under tiden november 1973 - oktober 1974 hållit två sammanträden.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1975.

25. Livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971 :07)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 10 december 1971, den 28 januari 1972

den 28 juni 1974 för att se över beskattningen av livförsäkringstagare m. m. (se Post- och Inrikes tidn. den 8 februari 1972):

Ordförande:

Ekman, S. Gösta, generaldirektör

Sakkunniga:

Dahlström, Gösta E., fil. lic. (t.o.m. den 15 oktober 1974) Engkvist, J. Gunnar V., målarmästare, f.d. led. av riksdagen Hedborg, Anna M., sekreterare (fr.o.m. den 16 oktober 1974) Helmers, Dag, docent (fr.o.m. den 3 juli 1974)

293 Kommittéer: Finansdepartementet Fi:25

Johansson, O. Mauritz, ombudsman Lindwall, Lars E., direktör Lundblad, Grethe, socialinspektör, led. av riksdagen Magnusson, A. Tage, disponent, led. av riksdagen Schönmeyr, C. Richard A. C., direktör

Experter:

Berglöf, J. Sigvard C. D:son, kammarrättsassessor Edlund, C. Bertil, kansliråd Elmstedt, K. Erik, direktör (fr.o.m. den 3 juli 1974) Huss, K. J. Lennart, e. regeringsrättssekreterare (fr.o.m. den 1 juli 1974) Sagnert, Stig E., länsråd Stening, F. Birger, kammarrättsråd von Willebrand, Karin M., avdelningsdirektör

Sekreterare:

Andersson, K. O. Martin, förste taxeringsintendent

Lokal: Finansdepartementet, Kanslihusannexet, Riddarhustorget 7-9, Fack, 103 10 Stockholm, tel. växel 763 10 00 (sekreteraren)

Direktiven för kommittén, se 1973 års riksdagsberättelse Fi 39.

Tilläggsdirektiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet den 17 maj 1974):

Skadeståndskommittén har i sitt betänkande (SOU 1973:51) Skadestånd V bl. a. framlagt förslag om nya regler om skadestånd till den som tillfogats personskada och skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll. I fråga om skadeståndets form förordar kommittén att engångsbelopp bör komma till större användning än hittills. I de fall skadeståndet kan antas få en inte oväsentlig betydelse för den skadelidandes löpande försörjning bör dock även i fortsättningen livränta vara regel. Vidare bör även en kombination av livränta och engångsbelopp vara möjlig.

ersättningssystem med ökad användning av engångsbelopp inte kan lösas utan att man tar hänsyn till skattereglernas inverkan.

Om livränta byts ut mot engångsbelopp är skatteplikten för engångsbeloppet beroende av hur livräntan skulle ha beskattats om den utgått. Skulle skatteplikt ha förelegat för livräntans hela belopp är engångsbeloppet i sin helhet skattepliktigt medan engångsbeloppet inte är skattepliktigt till någon del om den utbytta livräntan endast till viss del skulle ha utgjort skattepliktig intäkt.

Kommittén framför inte något eget förslag till ändring i skattereglerna, eftersom detta inte ingått i uppdraget. Däremot har kommittén ansett det angeläget att presentera vissa överväganden om sådana ändringar i skattereglerna som skulle göra skattefrågan mera neutral i förhållande till de olika ersättningsformerna. Enligt kommittén kan dessa överväganden tjäna som underlag för den fortsatta prövning av frågan som kommittén förutsätter skall ske.

Kommitténs betänkande har remissbehandlats, och åtskilliga remissinstanser ha yttrat sig i beskattningsfrågan.

Fi:25 Skr 1975:4 294

Frågan om beskattning av här aktuella engångsbelopp hänger nära

samman med det arbete livförsäkringsskattekommittén har att fullgöra. Det bör därför ankomma på nämnda kommitté att i sitt fortsatta arbete även

behandla denna beskattningsfråga. Som utgångspunkt bör härvid tagas skadeståndskommitténs överväganden och remissinstansernas synpunkter på beskattningsfrågan. Livförsäkringsskattekommittén bör emellertid vara