om ytterligare indstricenteranläggningar samt vissa andra reginalpolitiska frågor

Regeringens proposition

1975/76:185

om ytterligare industricenteranläggningar samt vissa andra regio-

nalpolitiska frågor;

beslutad den 18 mars 1976. .

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan. | |

På regeringens vägnar

OLOF PALME INGEMUND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regeringen får besluta om att bygga industricenteranläggningar i Ljusdal och Haparanda. Beslut avses bli fattat när

minst hälften av lokalerna i varje ort omedelbart kan hyras ut.

Vidare föreslås att regionalpolitiskt stöd i form av lånegaranti skall lämnas

för att täcka marknadsföringskostnader vid introduktion av en ny eller vä-

sentligt vidareutvecklad produkt hos industriföretag inom det allmänna stödområdet. Lånegarantin får uppgå till 80 26 av marknadsföringskostnaderna, dock högst 500 000 kr. :

Genom propositionen informeras vidare riksdagen om planerna på en decentralisering av beslutanderätten i vissa ärenden om regionalpolitiskt stöd till regional nivå.

| Riksdagen 1976. I saml. Nr INS

Utdrag

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET «PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1976-03-18

Närvarande: statsminister Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Nor-

ling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Bengtsson

Proposition om ytterligare industricenteranläggningar samt vissa

andra regionalpolitiska frågor

1 Inledning

År 1973 påbörjades enligt riksdagens beslut (prop. 1972:111 bil. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347 samt prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248) en försöksverksamhet med statliga industricentra i regionala centra i det inre stödområdet. Huvudman för verksamheten är Stiftelsen Industricentra. Stif-

telsen har i en skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet redovisat sin syn

på den fortsatta verksamheten med industricentra. Vidare har inom ramen

för Länsplanering 1974 flera länsstyrelser föreslagit att verksamheten skall

byggas ut. .

Tanken att främja marknadsföringsåtgärder genom utökat lokaliserings-

stöd har förts fram bl. a. i remissyttranden över 1968 års lokaliseringsut-

rednings betänkande (SOU 1969:49) Lokaliserings- och regionalpolitik samt i riksdagsmotioner under senare år. Vid behandlingen av motioner i frågan till 1974 års vårriksdag uttalade inrikesutskottet att Kungl. Maj:t mot bakgrund av motionsförslagen närmare borde överväga i vilka former ökat stöd till marknadsföringsåtgärder skulle komma till stånd. Riksdagen beslöt i

enlighet med utskottets förslag (InU 1974:7, rskr 1974:204). Frågan om ökat re-

gionalpolitiskt stöd vid marknadsföringsåtgärder har därefter utretts inom ar-

betsmarknadsdepartementet.

I slutet av år 1974 började en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet utreda frågan om delegering av beslutanderätt i ärenden om re-

gionalpolitiskt stöd från centrala till regionala organ. Efter bemyndigande

av regeringen tillkallade chefen för kommundepartementet år 1975 sakkunniga! med uppdrag att utreda frågan om ökad decentralisering i förvaltningen. De ! Statssekreteraren Lennart Sanderen, ordtörande, riksdagsledamoten Anders Dahlgren. förste järnvägsexpeditören Sven Henriesson, borgarradet John-Olof Persson, riksdagsledamoten Per-bric Ringaby, filosofie doktorn Jörgen Ullenhag, landstingsradet Helny Westman och riksdagsledamoöten Ake Wictorsson.

sakkunniga (Kn 1975:01) antog benämningen decentraliseringsutredningen.

Arbetsgruppen har gjort en kartläggning av handläggningen av det regionalpolitiska stödet, ärendestrukturen och samarbetet mellan olika organ på central och regional nivå. Kartläggningen och arbetsgruppens preliminära överväganden har redovisats för decentraliseringsutredningen. Utredningen har granskat arbetsgruppens slutsatser och förslag och gett synpunkter på innehållet. Resultaten av arbetsgruppens överväganden och ut-

redningens granskning har redovisats i betänkandet (Ds Kn 1975:4) Decentralisering av beslut om regionalpolitiskt stöd. .

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk, samtliga länsstyrelser, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), Föreningsbankernas förbund, Företagareföreningarnas förbund, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige

(LO), Landstingsförbundet, Stiftelsen Industricentra, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen,

Svenska företagares riksförbund, Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges industriför-

bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Tjänstemän-

nens centralorganisation (TCO). Statens industriverk har bifogat yttranden

från flertalet företagareföreningar. Flera länsstyrelser har bifogat yttranden från kommuner, handelskammare m. fl. LO har bifogat yttranden från Svenska träindustriarbetareförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet.

2¶Industricentra

År 1973 påbörjades en försöksverksamhet med statliga industricentra i regionala centra i det inre stödområdet (prop. 1972:111 bil. 1, InU 1972:28,

rskr 1972:347 samt prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248). Syftet med

verksamheten är att genom att uppföra industrilokaler för uthyrning vidga de regionalpolitiska insatserna. Huvudman för verksamheten är Stiftelsen In-

dustricentra, som har till uppgift att planera, uppföra, äga och förvalta industricenteranläggningar samt i övrigt verka för att skapa goda förutsätt-

ningar för verksamheten i anläggningarna. Stiftelsens förvaltning är loka-

liserad till Skellefteå. I det utredningsförslag som låg till grund för beslutet om industricentra förordades att anläggningar skulle planeras i Lycksele och Strömsund för vardera

ca 300 arbetsplatser. Utredningen förordade dock en stegvis uppbyggnad

och att en första utbyggnad borde omfatta lokaler för ca 150 arbetsplatser.

Statsmakterna anslöt sig till utredningens förslag om en stegvis utbyggnad.

Anläggningarna dimensionerades för vardera ca 150 arbetsplatser, vilket motsvarar ca 6 000 m? lokalyta.

Statsmakterna har nyligen beslutat om en utbyggnad av anläggningarna

I" Riksdagen 1976. I saml. Nr 185

i Strömsund och Lycksele till den storlek som ursprungligen beräknades för ett fullt utbyggt industricentrum (prop. 1975/76:87, InU 1975/76:27, rskr 1975/76:167). Beslutet innebär att riksdagen har tagit ställning till frågan om utbyggnad av anläggningarna och till riktlinjerna för finansiering av investeringarna. Det ankommer sedan på regeringen att besluta om igångsättning av utbyggnaderna. Först när regeringen bedömer att minst hälften av de nya lokalerna i resp. ort omedelbart kan hyras ut bör en utbyggnad ske.

Hyran i industricenteranläggningarna skall ligga på en nivå som motsvarar de kostnader som företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med statligt lokaliseringsstöd. Finansieringen av byggnadsinvesteringarna har därför ordnats på ett sätt som motsvarar det statliga lokaliseringsstödet. Den första etappen av anläggningarna i Strömsund och Lycksele, som har kostnadsberäknats till ca 14,1 milj. kr., har sålunda finansierats genom statliga lokaliseringsbidrag med sammanlagt 9,2 milj. kr., vilket motsvarar 65 26 av byggnadskostnaderna. Återstoden har täckts med statliga annuitetslån på sammanlagt 1 840 000 kr. från investeringsanslaget Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån under elfte huvudtiteln samt med stiftelsens eget kapital. Stiftelsen har från förslagsanslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet

under elfte huvudtiteln tillförts sammanlagt 3,6 milj. kr. som stiftelseför-

mögenhet (prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248 samt prop. 1975:85

bil. 10, InU 1975:13, rskr 1973:169): Den andra etappen av anläggningarna

kommer att finansieras enligt samma principer (prop. 1975/76:87, InU 1975/76:27, rskr 1975/76:167). För vissa maskininvesteringar har stiftelsen vidare beviljats lokaliseringsstöd med sammanlagt 712 000 kr. i avskrivningslån och 713 000 kr. i lokaliseringslån.

Stiftelsens administrationskostnader täcks delvis genom statsbidrag från anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet. Statsbidraget skall täcka de regionalpolitiskt motiverade kostnaderna för stiftelsens verksamhet, dvs. sådana kostnader som rimligen inte skall belasta hyresgästerna. De förvaltningskostnader som direkt hänför sig till anläggningarna kalkyleras däremot in i hyrorna. Det statliga administrationsbidraget uppgår till 450 000

kr. för budgetåret 1975/76. Stiftelsen har vidare under budgetåret 1975/76

beviljats ett förlusttäckningsbidrag 'på 260 000 kr. Förlusttäckningsbidraget motiveras av att lokalerna i den första etappen till stor del har stått outhyrda under uppbyggnadsperioden. När lokalerna är fullt uthyrda skall hyrorna täcka stiftelsens kostnader för anläggningarna. Genom att utbyggnaden av den andra etappen påbörjas först när minst hälften av de nya lokalerna omedelbart kan hyras ut minskar behovet av särskilda bidrag för att täcka hyresbortfall. |

Stiftelsen Industricentra skall följa utvecklingen och ta initiativ för att tillgodose behovet av nya lokaler. Stiftelsen har i en skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet redovisat sin syn på den fortsatta verksamheten. Till skrivelsen har stiftelsen fogat ett faktaunderlag för de orter som kan

bli aktuella i den fortsatta verksamheten med industricentra. Faktaunderläget, som omfattar alla regionala centra i det inre stödområdet, har på stiftelsens uppdrag utarbetats av geografiska institutionen vid Umeå universitet. Stiftelsen avstår i sin skrivelse från att föreslå nya etableringsorter. Samtidigt påpekar stiftelsen att kontakterna med företag skulle ge väsentligt bättre resultat i form av etableringar i industricenteranläggningar om flera ortsalternativ med större regional spridning kunde erbjudas. Stiftelsen framhåller också betydelsen av att få arbeta med en längre planeringsperiod.

Inom ramen för länsplanering 1974 har åtskilliga länsstyrelser föreslagit att verksamheten med industricentra skall byggas ut. Föreslagna orter är Hemse, Vara, Filipstad, Mora, Ljusdal, Ånge, Järpen. Sveg, Vilhelmina,

Storuman, Haparanda och Gällivare. Vidare har flera kommuner i skrivelser till regeringen föreslagit att industricenteranläggningar skall byggas inom —..

resp. kommun. Arbetsgruppen för bevakning av sysselsättningsfrågor i Tornedalen har hemställt om att ett industricentrum uppförs i Haparanda.

3¶Decentralisering av beslut om regionalpolitiskt stöd

3.1. Bakgrund

Genom statsmakternas beslut år 1964 (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) infördes statligt lokaliseringsstöd som ett medel att påverka företagens lokalisering till orter och regioner där en förstärkning av näringsliv och sysselsättning är önskvärd. År 1970 förstärktes och vidareutvecklades

det regionalpolitiska stödet (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 1970:304), Stödet byggdes ut ytterligare år 1973 (prop. 1973: 50, InU 1973:7, rskr 1973:248).

Regionalpolitiskt stöd lämnas f. n. som lokaliseringsstöd, introduktionsstöd. utbildningsstöd, sysselsättningsstöd samt flyttningsstöd till personal med kvalificerad yrkesutbildning. För stödverksamheten är landet indelat i ett allmänt stödområde och ett inre stödområde.

AMS, eller i vissa fall regeringen, beslutar om lokaliseringsstöd. utbild- : ningsstöd och sysselsättningsstöd. I ärenden om introduktionsstöd och flyttningsstöd till personal beslutar AMS eller, efter AMS bestämmande, länsarbetsnämnd (SFS 1970:180, omtryckt 1973:552, ändrad senast 1975:352).

3.2. Nuvarande ordning

Lokaliseringsstöd utges i form av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån, lånegaranti och ersättning vid flyttning av företag.

Stöd lämnas i första hand inom det allmänna stödområdet. I särskilda fall

kan stöd lämnas i övriga delar av landet, t. ex. när avsevärda svsselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedlägg-

ning i samband med omfattande branschrationalisering eller när särskilda skäl talar för att ett område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industri.

Som allmänna förutsättningar för stöd gäller bl. a. att verksamheten skall

bedömas medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften, få tillfredsstäl-

lande lönsamhet och utövas i ort där goda förutsättningar finns för verk-

samheten.

Stöd kan inom det allmänna stödområdet lämnas till industri, industri-

liknande verksamhet, industriserviceverksamhet, företagsinriktad partihan-

del och uppdragsverksamhet med mer än lokal betydelse samt till turistnäringen. Företag som flyttar sin verksamhet till ort inom det allmänna stödområdet kan få ersättning för kostnader för flyttning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Utanför stödområdet kan stöd utges endast till företag med industriell eller industriliknande verksamhet. Lokaliseringsstöd kan dessutom lämnas vid utflyttning från storstadsområde av centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn.

Bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån lämnas vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Lokaliseringslån kan dessutom lämnas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg samt vid förvärv av fabriksbyggnad. I vissa fall kan avskrivningslån lämnas till industriföretag inom det inre stödområdet vid investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg. Lånegaranti för anskaffning av omsättningstillgångar kan lämnas till industri, in-

dustriliknande verksamhet, uppdragsverksamhet och turistnäringen inom

det allmänna stödområdet.

Lokaliseringsbidrag och avskrivningslån får uppgå till sammanlagt högst 35 26 eller, om särskilda skäl föreligger, 50 26 av stödunderlaget. Föreligger

synnerliga skäl får lokaliseringsbidrag och avskrivningslån uppgå till sam-

manlagt högst 65 4 av stödunderlaget vid byggnadsinvesteringar inom det inre stödområdet. Bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån får i allmänhet uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Lånegaranti uppgår till högst 50 24 av det rörelsckapital som behövs under verksamhetens inledningsskede. Ersättning vid flyttning av företag lämnas med belopp som motsvarar skälig kostnad för nedmontering, transport och uppmontering av maskiner, arbetsredskap och verktyg.

AMS beslutar i ärenden om lokaliseringsstöd. Styrelsen skall dock över-

lämna det slutliga avgörandet till regeringen om

— stödet avser verksamhet utanför det allmänna stödområdet

- den sammanlagda kostnaden för investeringar och anskaffning av om-

sättningstillgångar är 5 milj. kr. eller mer, varvid även stödunderlag vid

tidigare beviljat stöd skall räknas in i beloppet

= stödet avser avskrivningslån vid förvärv av maskiner, arbetsredskap och

verktyg

= stödet avser lokaliseringsbidrag/avskrivningslån med mer än 50 96 av

investeringskostnaden

> stödet avser lokaliseringsbidrag/avskrivningslån till verksamhet inom tu-

ristnäringen >= det är tveksamt om viss verksamhet kan hänföras till stödberättigad

industriservice, partihandel eller uppdragsverksamhet —- AMS vill bifalla ansökan som länsstyrelsen har avstyrkt > stödet avser rationaliseringsinvestering som inte medför ökad sysselsätt-

ning i verksamheten >-= stödet avser verksamhet som skall drivas av utländsk medborgare eller juridisk person eller av svenskt företag med betydande utländskt in-

flytande

—- stödet avser verksamhet som skall bedrivas av svensk juridisk person med betydande statligt inflytande

— stödet avser flyttning av central förvaltningsenhet från storstadsområde

Om ansökan om stöd lämnas direkt till regeringen kan regeringen avgöra ärendet även om det normalt skulle ha avgjorts av AMS.

Lokaliseringsstöd skall sökas antingen hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall bedrivas eller hos AMS. Har ansökan gjorts hos AMS skall styrelsen inhämta länsstyrelsens yttrande. Länsstyrelsen låter i samråd med länsarbetsnämnden, andra berörda myndigheter och företagareföreningen göra den utredning som behövs i ärendet. Därefter lämnar länsstyrelsen

med eget yttrande över alla handlingar i ärendet till AMS. Om AMS inte

får avgöra ärendet lämnar styrelsen med eget yttrande handlingarna vidare till regeringen.

Introduktionsstöd lämnas till företag som nyanställer personal i samband med nyetablering eller utvidgning av verksamhet under förutsättning att verksamheten bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet i ort där goda förutsättningar finns för företagets verksamhet. Stödet uppgår till 5 kr. för varje nyanställd och arbetstimme under sex månader. Det utges endast till företag inom det allmänna stödområdet. Ärenden angående introduktionsstöd avgörs av

AMS eller, efter AMS bestämmande, av länsarbetsnämnden. Syftet med

introduktionsstödet är att stödja lokaliseringsföretagen under inledningsskedet med att lära upp och träna in den nya arbetsstyrkan. Stödformen

används när det utbildande momentet inte är så framträdande. Stödet ger

främst täckning för allmänna inkörningskostnader.

Om företagen anordnar mer kvalificerad utbildning kan introduktions-

stödet ersättas med utbildningsstöd. Utbildningsstöd är ett individuellt bestämt stöd vid egentlig yrkesutbildning efter särskild plan. Dev

lämnas i första hand inom stödområdet och för en tid av högst ett år. Stödbelopp per elev och arbetstimme bestäms från fall till fall med hänsyn till

2" Riksdagen 1976. I saml. Nr I85

utbildningskostnaderna och utbildningstiden. Ärenden angående utbildningsstöd inom det allmänna stödområdet med högst 10 kr. per elev och arbetstimme avgörs av AMS. Fråga om utbildningsstöd med högre belopp eller stöd utanför stödområdet prövas av regeringen.

Sysselsättningsstöd lämnas till företag i det inre stödområdet

som bedriver industriell eller industriliknande verksamhet, industriservice samt företagsinriktad partihandel och uppdragsverksamhet med mer än lokal

betydelse. Stödet omfattar enbart ökningar av arbetskraften och utges under

tre år. Stöd lämnas till både företag som nyctablerar verksamhet i området

och befintliga företag som utökar sin arbetsstyrka. Som förutsättning gäller

bl. a. att företaget i fråga utger löneförmåner till de anställda enligt tillämpligt

kollektivavtal.

För varje kalenderår, under vilket sysselsättningen i ett företags verksamhet har ökat i förhållande till närmast föregående kalenderår, lämnas sysselsättningsstvöd i form av förstaårsstöd. Om sysselsättningsökningen

kvarstår får företaget stöd i ytterligare högst två år, s.k. fortsatt stöd.

Förstaårsstödet är 7 000 kr. för varje årsarbetare som sysselsättningen har ökat med. Andra året lämnas ytterligare 7000 kr. i stöd och tredje året

3 500 kr.

Ansökningar om sysselsättningsstöd avgörs av AMS.

År 1975 påbörjades en försöksverksamhet med sysselsättningsstöd i vissa fall till företag utanför det inre stödområdet (SFS 1974:761). Efter beslut i varje särskilt fall av regeringen kan företag i gränsområdet i det inre stöd-

området samt på Gotland beviljas sysselsättningsstöd i samband med lo-

kaliseringsstöd. Regeringen har nyligen föreslagit (prop. 1975/76:88) att försöksverksamheten med sysselsättningsstöd utanför det inre stödområdet skall utsträckas till att omfatta skärgårdsområdena. Vidare kan turistföretag i det inre stödområdet i särskilda fall få sysselsättningsstöd efter beslut av regeringen. Försöksverksamheten skall pågå 1.0. m. år 1976.

Flyttningsstöd i form av respenning, bortavistelsebidrag, hyrestillskott och starthjälp lämnas till den som har kvalificerad yrkesutbildning och har fått stadigvarande anställning vid sådant nyetablerat eller utvidgat företag i ort inom det allmänna stödområdet som bedriver industriell elter

industriliknande verksamhet. Som förutsättning gäller dock att arbetskraft

med den behövliga utbildning inte kan erhållas i orten. Stöd får vägras eller sättas ned under vad som annars hade kunnat ges om sökanden nyligen

har flyttat och därvid har fått flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungö-

relsen (1966:368: omtryckt 1975:822, ändrad senast 1975:1275) eller flyttningsstöd.

Ärenden om flyttningsstöd prövas av AMS eller, efter styrelsens bestäm-

mande, av länsarbetsnämnden.

F.n. pågår en försöksverksamhet med könskvotering vid vissa former av regionalpolitiskt stöd. Som villkor för lokaliseringsstöd, introduktionsstöd och utbildningsstöd gäller att minst 40 5 av det antal arbetsplatser som

tillkommer hos den som beviljas sådant stöd skall förbehållas vartdera könet. Vid ansökan om stöd skall fogas rekryteringsplan som skall utarbetas i samverkan mellan sökanden. länsarbetsnämnden samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Länsarbetsnämnden har under AMS tillsyn över att villkoret om könskvotering uppfylls och att rekrytering sker enligt den godkända planen.

3.3. Utredningsförslaget

Den till decentraliseringsutredningen knutna arbetsgruppen anser att

handläggningen av ärenden om regionalpolitiskt stöd måste vara effektiv

i den meningen att de ansvariga organen fattar underbyggda och väl motiverade beslut. Det måste vid valet mellan olika alternativ till handläggningsorganisation bli en avvägning mellan kraven på resultat i stöd-

verksamheten. tillförlitlighet i bedömningarna samt snabbhet och flexibilitet

i beredningen av ärenden. Den regionalpolitiska stödverksamheten har sedan mitten av 1960-talet efter stegvisa utbyggnader funnit sina former. Grunderna för bedömningen av stödförutsättningarna är relativt klart och entydigt formulerade. En utveckling av kunnande och erfarenhet hos handläggningsorganen har inneburit att praxis har stabiliserats. Målen för verksamheten harefter hand blivit alltmer preciserade. Erfarenheten av de senaste årens handläggning tyder på att regionala och centrala organs bedömningar I de enskilda fallen stämmer ganska bra överens. -

Enligt arbetsgruppen finns det mot denna bakgrund numera inga avgörande hinder för en uppdelning av beslutsbefogenheterna mellan central och regional nivå. Fördelarna med en decentralisering är flera. En uppdelning av beslutsfunktionerna skapar förutsättningar för en snabbare handläggning

av okomplicerade ärenden. Många av de stödsökande företagen får med

ett sådant system nära kontakter med beslutsorganet. Länsorganens kännedom om regionala behov och förutsättningar kan tas till vara effektivt både i berednings- och i beslutsarbetet. Ansökningar om statligt stöd till mindre utbyggnader fordrar inte alltid samma överblick av marknads- och branschförhållanden som större ansökningar. Tyngdpunkten i prövningen ligger i stället på en omsorgsfull bedömning av företagsledarens och företagets allmänna kunnande och kapacitet. Den bedömningen bör så långt som möjligt baseras på löpande kontakter mellan handläggare och företagsledning. I sådana ärenden framstår den nuvarande stegvisa beredningsoch beslutsprocessen som onödigt komplicerad. Men en decentralisering av beslutsbefogenheterna medför också vissa nackdelar. De regionalpolitiska orga-

nenssställning blir svag i lägen där företag i valet av lokaliseringsort har alterna-

tiva lösningar i olika län. Brist på lik formighet i länsorganens bedömningar och

ställningstaganden kan vidare innebära varierande villkor för företag i olika län.

Nackdelarna bör dock kunna motverkas genom aktiva samordningsåtgärder. Arbetsgruppen föreslår därför att ett system med decentraliserad beslutande-

rätt i ärenden om regionalpolitiskt stöd skall prövas under en försöksperiod. Decentraliseringsutredningen ställer sig bakom arbetsgruppens slutsatser och förslag.

Beslutanderätten på regional nivå föreslås för lokaliseringsstöd omfatta

= Jokaliscringsbidrag/avskrivningslån med upp till 35 26 av byggnadskost-

naden inom det allmänna stödområdet och högst 50 96 inom det inre

stödområdet

= Iokaliseringslån så att lånet jämte bidrag och avskrivningslån uppgår till

högst två tredjedelar av kostnaden för byggnader, maskiner och inven-

tarier inom det allmänna stödområdet.

Arbelsgruppen har gjort en avvägning mellan behovet av dels en central regionalpolitisk bedömning och dels en förenklad handläggning. En avgränsning av länsorganens beslutanderätt kan ske t. ex. efter investeringens storlek. ändamålet med åtgärden eller typen av stöd. Enligt arbetsgruppens bedömning talar övervägande skäl för att avgränsningen skall ske med investeringens storlek som bas. Arbetsgruppen har vidare ansett det önskvärt att en väsentlig del av ärendena bör avgöras på regional nivå och har slutligen stannat för att beslut när det gäller om- och tillbyggnader samt maskinanskaffning bör fattas regionalt vid investeringar upp till 1,5 milj. kr. Det

innebär att stödet kan uppgå till högst 1 milj. kr. Storleksgränsen föreslås

gälta en och samma investeringsåtgärd. Innebörden av den nuvarande s, k. ackumuleringsregeln reduceras alltså till att avse utvidgningar i beslutade men inte påbörjade arbeten samt förändringar av pågående investeringar.

Fördelningen av beviljat lokaliseringsstöd efter stödets storlek i enskilda

ärenden budgetåren 1972/73-1974/75 redovisas i följande tabell.

Beviljat lokaliseringsstöd” med fördelning efter stödets storlek i enskilda ärenden budgetåren 1972173-1974175

Beviljat stöd. Antal ärenden Totalt stödbelopp, I 000-tal kr. 1 000-tal kr.

1972/73 —1973/74 -1974/75 Genomsnitt —1972/73 -1973/74 -1974/75 Genomsniu

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (särskild bearbetning)

+ Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Tabellen visar att de minsta investeringarna dominerar i antal. I runt tal två tredjedelar av ärendena omfattade stöd på högst 1 milj. kr. Dessa ärenden tog dock i anspråk mindre än en femtedel av det sammanlagda

stödbeloppet. De regionala organens beslutsbefogenheter bör enligt arbetsgruppen om-

fatta lokaliseringsstöd till industri. Stöd till industriliknande verksamhet,

industriservice, partihandel och uppdragsverksamhet, turistnäringen och

flyttning av förvaltningsenhet från storstadsområde undantas från försöksverksamheten. Undantag kan också under viss tid erfordras för vissa industribranscher. Sådana undantag kommer sannolikt att bli nödvändiga för t.ex. de branscher som omfattas av särskilda statliga stödåtgärder inom

ramen för de industripolitiska branschprogrammen.

Från de regionala organens befogenheter bör vidare undantas avgöranden i ärenden om flyttning av befintlig verksamhet mellan orter i olika län.

Undantagen föreslås gälla beslut både om flyttningsersättning och lokaliseringsstöd till investeringar vid flyttning till den nya orten. Med hänsyn

till behovet av avvägning mellan insatser i olika län bör beslut fattas centralt

också i ärenden om stöd vid etablering av nytt företag eller av fristående nytt arbetsställe i ort utanför det län där företaget bedriver sin huvudsakliga

verksamhet. De regionala organen bör däremot få avgöra ärenden om stöd vid etablering av nytt fristående arbetsställe av företag som redan bedriver

huvuddelen av sin verksamhet inom länet.

Arbetsgruppen föreslår att regeringen fastställer rörliga medelsramar för

bestämda tidsperioder för de län som omfattas av försöksverksamheten. Ramarna skall inte vara några slutgiltiga restriktioner för handlandet i länen.

Beloppen bör kunna ändras under budgetåret efter hand som medelsbehovet

förändras. Ramarnas styrfunktioner blir därmed begränsade och de får snarast karaktär av kontrollstationer för den centrala tillsynen av stödgivningen

på regional nivå.

Arbetsgruppen föreslår att beslut i ärenden om sysselsättnings-

stöd skall fattas på regional nivå. Beslutanderätten föreslås bli begränsad till ärenden om stöd till industriföretag. Sysselsättningsstöd till företag med

industriliknande verksamhet, industriservice, partihandel och uppdragsverk-

samhet bör liksom hittills avgöras centralt. Detsamma gäller försöksverk-

samheten med sysselsättningsstöd till företag i gränstrakterna till det inre stödområdet och på Gotland samt till företag inom turistnäringen. Från den regionala beslutanderätten bör vidare undantas ärenden om sysselsätt-

ningsstöd till företag som efter att ha lagt ner verksamheten åter tar upp

driften.

För introduktionsstöd, utbildningsstöd och flyttningsersättning till per-

sonal föreslår arbetsgruppen inga förändringar av beslutsbefogenheterna.

Arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsen även i fortsättningen skall ha hu-

vudansvaret för handläggningen på regional nivå av ärenden

om lokaliseringsstöd. Länsstyrelsen har ett övergripande regionalt planerings-

ansvar och en samordningsuppgift i länen när det gäller den regionala utveck-

lingen. Länsstyrelsens beslut i stödärenden bör fattas efter samråd med företagareföreningen, som redovisar en företagsekonomisk bedömning, och med länsarbetsnämnden, som framförallt granskar det stödsökande företagets rekryteringsplan och beslutar om dispens från bestämmelsen om könskvotering om detta har aktualiserats i ansökan och ärendet skall avgöras på regional nivå. Samråd bör vid behov ske också med andra statliga organ inom och utom länet samt med kommuner.

Ärenden om sysselsättningsstöd bereds f. n. av länsarbetsnämnden. De

krav som i prövningen ställs på företagen har främst anknytning till företagets

personalrekrytering. Arbetsgruppen anser det vara naturligt = att

länsarbetsnämnden beslutar i ärenden som avser stöd till industri inom det inre stödområdet.

Länsarbetsnämnden bör liksom hittills vara beredande organ på länsplanet i ärenden om sysselsättningsstöd som skall avgöras på central nivå. Ställningstaganden i vissa ärenden bör ske i samråd med länsstyrelsen. Det gäller sysselsättningsstöd i gränstrakterna till det inre stödområdet och på

Gotland samt till företag inom turistnäringen.

Ärenden om introduktionsstöd och flyttningsersättning föreslås liksom hittills beslutas av länsarbetsnämnden.

AMS är central myndighet i ärenden om regionalpolitiskt stöd. Beslutanderätt i ärenden som faller utanför styrelsens ansvarsområde tillkommer regeringen. Ärenden om regionalpolitiskt stöd som skall avgöras av rege-

ringen bereds inom arbetsmarknadsdepartementet.

Stödgivningens utveckling och inriktning har inneburit att regeringen har kommit att svara för en allt större del av de slutliga avgörandena i 1okaliseringsstödärenden. Enligt arbetsgruppens mening har handläggningen nu funnit sina former och praxis har stabiliserats. Det finns därför inte anledning att belasta regeringen med det slutliga avgörandet i så stor utsträckning som nu sker.

Arbetsgruppen föreslår att AMS får befogenhet att, utöver vad som nu

gäller, besluta om lokaliseringsbidrag/avskrivningslån med upp till 20 26 av byggnadskostnaden och lokaliseringstån så att lånet jämte bidrag och avskrivningslån uppgår till högst två tredjedelar av kostnaden för byggnader, maskiner och inventarierinom dens. k. gråzonen närmast gränsen fördet allmänna stöd-

området samt om lokaliseringsbidrag/avskrivningslån till ny-, om- och till-

byggnad inom turistnäringen.

Enligt arbetsgruppens förslag skall AMS kompetensområde inom det allmänna stödområdet och i den grå zonen vidare utökas genom att den s. k. ackumuleringsregeln begränsas till att gälla upprepade ansökningar som avser en och samma investeringsåtgärd.

Arbetsgruppen föreslår att förslaget till omfördelade beslutsfogenheter i

den regionalpolitiska stödgivningen för lokaliseringsstödets del prövas

fr. o. m. den 1 juli 1976 och att de nya reglerna tillämpas som försök s-

verksamhet under den tid som återstår av den regionalpolitiska programperioden, dvs. fram till den 1 juli 1978.

När det gäller sysselsättningsstödet, som lämnas till företagen kalender-

årsvis i efterskott, bör den nya handläggningsordningen tillämpas fr. o. m. den I januari 1977.

3.4. Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser är positiva till förslaget att överföra beslutanderätt i ärenden om regionalpolitiskt stöd till regional nivå. AMS framhåller att arbetsmarknadsverkets verksamhet präglas av en hög grad av decentraliserat beslutsfattande. Decentraliseringen medför inte bara en begränsning av handläggningstiderna utan innebär också en förbättrad kontakt mellan beslutsfattare och den betjänade allmänheten. Det är också betydelsefullt att initiativ och ansvar läggs ut på regionala och lokala organ. Styrelsen tillstyrker

att beslut om regionalpolitiskt stöd decentraliseras.

Flera länsstyrelser framhåller att det är angeläget att decentralisera olika

beslutsfunktioner från central till regional nivå. Länsstyrelsen i Jönköpings

fän pekar härvid på länsstyrelsernas etter hand vidgade uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen. De vidgade möjligheterna och befogenheterna när der gäller planering motsvaras endast i liten utsträckning av befogenheter när det gäller att verkställa planeringen. Enligt länsstyrelsen är det angeläget att styrelserna ges verkliga möjligheter att förverkliga den

planering de beslutar om. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län. Även statskontoret framhåller att ett viktigt skäl för decentralisering är att ge länsstyrelserna en allt starkare ställning på samhällsplaneringens område. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att de regionala myndigheterna är väl förtrogna med de problem som finns inom länet. De har som regel mycket god kännedom om näringslivets situation

och företagens förutsättningar att utvecklas. Genom decentralisering av beslutsfattandet skapas förutsättningar för att förenkla handläggningsrutinerna och förkorta handläggningstiderna utan att något avkall behöver göras på

handläggningens och beslutens kvalitet. En rad länsstyrelser framför liknande synpunkter.

Några remissinstanser understryker behovet av en övergripande bedömning av de regionala frågorna. Sålunda anser LO att de regionalpolitiska problemen är av den karaktären att en central styrning är nödvändig. Det

ligger därför i sakens natur att beslut om stödinsatser måste fattas ovanför

den regionala nivån. Emellertid har under senare år de inomregionala obalanserna alltmer kommit att uppmärksammas. Behovet av inomregional styrning av näringslivets utbyggnad har därför ökat. LO kan mot den bakgrunden tillstyrka utredningens förslag. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser att regeringen måste ha det övergripande ansvaret för det regio-

nalpolitiska stödet. Länsstyrelsen uppfattar de föreslagna åtgärderna närmast

som en ofrånkomlig nedskärning av den byråkratiska proceduren och har

därför inget att erinra mot förslaget. TCO ansluter sig till utredningens be-

dömning att en decentralisering av beslutanderätt om regionalpolitiskt stöd ligger väl i linje med de allmänna strävandena att utveckla de regionala och lokala organens kompetens och uppnå ett mer decentraliserat beslutsfattande. Det regionalpolitiska stödets karaktär av selektiv stödform medför emellertid att det finns särskilda problem förknippade med en decentralisering av beslutanderätten. TCO vill mot denna bakgrund understryka att en delegering av det slag som utredningen föreslår inte får ha till följd att de centrala organen avhänder sig styrningen av den totala inriktningen av den regionalpolitiska stödverksamheten, att stödets selektiva karaktär luckras upp eller att olika former av prövning äger rum på olika nivåer i beslutsprocessen. TCO betonar samtidigt att en rätt utnyttjad decentra-

lisering kan medföra en effektivare och mer differentierad användning av

det regionalpolitiska stödet. Svenska kommunförbundet menar att en stor del av lokaliseringsärendena är av relativt enkel natur. Dessa ärenden kräver ingen övergripande regionalpolitisk prioritering. Det är därför ett steg i rätt riktning att i sådana ärenden lägga beredning och beslut på samma nivå, dvs. på det regionala planet. Förbundet anser dock att förslaget inte innebär någon avgörande förändring av beslutanderätten över de regionalpolitiska medlen. Landstingsförbundet anför liknande synpunkter. SAF, Svenska handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund, som i ett gemensamt

yttrande ansluter sig till utredningsförslaget, vill dock varna för att de reglonala ambitionerna föranleder alltför optimistiska satsningar. Även Svenska bankföreningen ansluter sig till utredningens förslag, men framhåller sam-

tidigt att det regionala beslutsfattandet inte får medföra att man sänker

kravet på lönsamhet och goda framtidsutsikter för projekt som får lokaliseringsstöd.

Åtskilliga remissinstanser tillstyrker eller har inga erinringar emot utredningens förslag till avgränsning av de regionala organens beslutsbefogenheter i ärenden omlokaliseringsstöd. Det gällert. ex. LO, SAF. Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges industriförbund och TCO. Många remissinstanser, särskilt bland länsstyrelserna, föreslår dock på olika punkter utvidgningar av utredningsförslaget.

När det gäller den geografiska avgränsningen föreslår utredningen att den

regionala beslutanderätten i fråga om lokaliseringsstöd skall omfatta det

allmänna stödområdet. De flesta länsstyrelser i län som inte ingår i stöd-

området motsätter sig den begränsningen. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län innebär denna begränsning en i dagens läge orealistisk indelning av riket. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att det kan synas naturligt

att begränsa den regionala beslutanderätten till det allmänna stödområdet.

Med tanke på att en ganska stor del av lokaliseringsstödet har satts in på problemorter också i andra delar av landet framstår det ändå som rimligt

att genomföra förslaget också utanför stödområdet. Det kan enligt länsstyrel-

sen ske genom att samtliga län tilldelas en ekonomisk ram inom vilken länsstyrelsen kan fatta beslut. Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker med

skärpa att decentraliseringen endast skall gälla inom stödområdet. Samtliga

län bör, enligt länsstyrelsen, ges ökade möjligheter att inom vissa centralt bestämda ramar påverka den egna utvecklingen. Länsstyrelsen i Uppsala, Värmlands. Örebro och Västmanlands län samt Företagareföreningarnas förbund anser att den regionala beslutanderätten bör utsträckas till att omfatta den s.k. grå zonen.

Utredningens förslag att den regionala beslutanderätten när det gäller lo-

kaliseringsbidrag skall begränsas till högst 35 26 av byggnadskostnaderna idet allmänna stödområdet och högst 50 26 av sådana kostnaderi det inre stöd-

området möter inga invändningar hos de flesta remissinstanser. RR I påpekar dock att det enligt gällande kungörelse inte är orten för verksamheten som är

avgörande för bidragets storlek. En praxis synes dock ha utbildats som innebär att företagen får en bidragsandel som varierar med företagens geografiska läge.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att AMS och regeringen i många fall har

beviljat företag inom länet lokaliseringsbidrag med 50 96 av byggnadskostna-

derna. Mot den bakgrunden anser länsstyrelsen att utredningens förslag, som

innebär att länsstyrelsen i Gotlands län skulle få besluta om lokaliseringsbidrag

med högst 35 26 av stödunderlaget, inte får någon betydelse för Gotlands del. Länsstyrelsen föreslår därför att bidrag med 50 26 av stödunderlaget skall kunna beviljas vid regionalt fattade beslut inom Gotlands län.

Utredningens förslag om en beloppsbegränsning med avseende på investeringarnas storlek godtas av de festa remissinstanserna. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län och Älvsborgs läns företagareförening vill dock ifrågasätta om

inte begränsningen bör knytas till stödets storlek i stället för till investeringskostnaden.

När det gäller vid vilket belopp gränsen skall sättas föreslår några remissinstanser högre belopp än 1.5 milj. kr. som utredningen törordar. Sratskontoret anser att gränsen kan höjas till 2,5-3 milj. kr. Företagaretöreningarnas förbund föreslår att gränsen sätts till 2,5 milj. kr. Även länsstyrelserna

i Kalmar och Örebro län anser att gränsen kan höjas. SHIO föreslår att

storleksgränsen skall uttryckas i basbelopp och förordar därvid 150 basbelopp. AMS godtar utredningens förslag, men framhåller att det kan finnas skäl att börja med ett något lägre belopp och sedan efter hand höja gränsen.

Förslaget att den s. k. ackumuleringsregeln endast skall avse upprepade

ansökningar som hänför sig till en och samma investeringsåtgärd stöds av

de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. RR! framhåller att det är angeläget att begreppet investeringsåtgärd definieras klart.

Utredningens förslag innebär att de regionala organens besiutsbefogenheter begränsas till stöd till industriell verksamhet. Flera remissinstanser vill utvidga decentraliseringen till att omfatta även andra former av stödberättigad verksamhet. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Östergötlands län att de regionala organen skall få besluta om stöd också till industriliknande verksamhet och industriservice. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att beslutanderätten för andra stödberättigade verksamheter än industri kan decentraliseras, åtminstone i de fall regeringen har lämnat förhandsbesked att verksamheten är stödberättigad. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår alt länet blir försökslän för en till länsstyrelsen delegerad beslutanderätt också i fråga om stöd till turistnäringen. Även länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län, Företagareföreningarnas förbund och SHIO föreslår utvidgningar i den regionala beslutanderätten när det gäller arten av verk-

samhet som kan få stöd.

Förslaget att tidvis undanta vissa industribranscher från den regionala beslutanderätten får stöd av de flesta remissinstanserna, bl. a. AMS, industri-

verket och LO. Både industriverket och LO framhåller att undantagen bl. a. bör

avse de branscher som omfattas av strukturstödåtgärder. Några remissinstanser, bl. a. länsstvrelsen i Västerbottens län. anser dock att beslutanderätten kan decentraliseras även i dessa falleftersom också regionala beslutsfattare måste ta hänsyn till olika branschers utvecklingsmöjligheter.

Vid nyctableringar skall, enligt utredningens förslag, regionala organ få

besluta om stöd enbart när det är fråga om etablering av nytt fristående arbetsställe av ett företag som har den huvudsakliga verksamheten inom samma lin. Denna begränsning får stöd av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser föreslår dock jämfört med utredningsförslaget utökade befogenheter för de regionala organen när det gäller nvetableringar. Det gäller

bl.a. länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands. Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län sama Företagareföreningarnas förbund. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sålunda att regional beslutanderätt

bör finnas i ärenden om stöd till etablering av nya företag, om etableringen

görs av personer som är verksamma inom länet och de regionala organen

medverkar till att etableringen skall komma till stånd. Sådana beslutsbe-

fogenheter skulle, enligt länsstyrelsen, sannolikt öka de regionala organens möjligheter att med kraft verka för en ökad sysselsättning i länets sysselsättningssvaga regioner.

Utredningens förslag innebär ingen förändring av beslutsbefogenheterna när det gäller statlig lånegaranti för anskaffning av omsättningstillgångar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det framförallt från praktiska utgångspunkter är fördelaktigt att finansieringsfrågan i sin helhet kan lösas i ett och samma beslut. Länsstyrelsen föreslår därför att beslut om lånegaranti för rörelsekapitaldecentraliserastill länsstyrelsen ide fall de sammanlagda investeringarna ianläggnings- och ersättningstillgångarrymsinom den totala ram som gäl-

ler för beslut på regional nivå. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelserna

i Östergötlands. Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län sam Företagareföreningarnas förbund. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser dessutom att länsstyrelserna i förekommande fall bör få besluta om flytt ningsersättning

till företag.

Systemet med rörliga medelsramar för länen får stöd av bl. a. länsstyrelserna

i Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Örebro och Jämt-

lands län samar SHIO och Svensk industriförening. Länsstvrelsen i Älvsborgs län godtar förslaget, men anser att en fördelningsmetod grundad på in-

formationssystemet företag-samhälle skulle stärka motiven för de regionala

organen att verka aktivt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar inte utredningens uppfattning om rörliga medelsramar utan anser att ett system med löpande rapportering är tillräckligt. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län. TCO vill inte motsätta sig förslaget om rörliga ramar men anser att ett system med fasta medelsramar troligen är bättre.

Utredningens förslag att ärenden om sysselsättningsstöd till industriföretag skall beslutas på regional nivå stöds av de remissinstanser som

har yttrat sig i den frågan, bl.a. RRV, AMS och flertalet länssterelser. De remissinstanser som har förordat en utvidgad regional beslutanderätt i fråga

om lokaliseringsstöd har i många fall förordat motsvarande utvidgningar beträffande sysselsättningsstödet.

Utredningens förslag att länsstyrelserna även i fortsättningen skall ha huvudansvaret för handläggningen på regional nivå av ärenden om lokaliseringsstöd och därmed beslutanderätt i vissa sådana ärenden stöds eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom TCO. TCO anser att länsarbetsnämnderna vid en delegering av beslutsbefogenheterna bör få denna funktion. Som motiv för sitt förslag anför TCO att AMS har de samord-

nade funktionerna på central nivå och att sysselsättningsfrågorna haren central ställning inom regionalpolitiken. SAF. Svenska bankföreningen, Svenska han-

delskammarförbundet och Sveriges industriförbund framhåller att länsstyrelser-

nas beslut i lokaliseringsstödsärenden bör fattas in pleno.

Förslaget att länsarbetsnämnderna skall få beslutanderätt i vissa ärenden om

sysselsättningsstöd möter inga invändningar bland remissinstanserna.

Utredningens förslag att AMS får besluta om visst lokaliseringsstöd inom

den s.k. grå zonen och om lokaliseringsbidrag/avskrivningslån vid ny-,

till- eller ombyggnad inom turistnäringen får stöd eller lämnas utan erinran

av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser vill föra över beslutanderätten från regeringen till AMS i ännu flera fall. RRV anser att AMS

borde kunna avgöra även ärenden om t. ex. avskrivningslån vid maski-

ninvesteringar och stöd vid rationaliseringsinvesteringar. Länsstyrelsen i Kristianstads län menar att AMS bör vara beslutande myndighet i ärenden om lokaliseringsstöd även utanför stödområdet om stödunderlaget understiger 5 milj. kr.

Enligt utredningen bör förslaget till omfördelande beslutsbefogenheter

prövas som försöksverk sam het under de två sista budgetåren av den innevarande femårsperioden för regionalpolitiskt stöd. Det innebär att de nya

reglerna skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1976 när det gäller lokaliseringsstöd och fr. o. m. den I januari 1977 när det gäller sysselsättningsstödet. Förslaget om

försöksverksamhet under den angivna tiden får stöd av de flesta remissinstanserna. LO framhåller att det klart bör slås fast att det är fråga om en försöksverksamhet. Statskontoret och länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot att försöksverksamhet är obehövlig, eftersom en så stor del av handläggningen redan

sköts på regional nivå. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att decentralise-

ringsutredningens förslag inte bör avgöras nu utan behandlas i samband med att nuvarande system med indelning i stödområden omprövas. Enligt länsstyrelsen bör nämligen den nuvarande områdesindelningen avskaffas. I stället bör samordnade regional- och näringspolitiska insatser ske med ut-

gångspunkt från de analyser av nuvarande och framtida sysselsättningspro-

blem i olika delar av landet, som redovisas i Länsplanering 1974.

Flera remissinstanser, bl. a. RR V och industriverket framhåller att det är vik-

tigt att resultaten av försöksverksamheten utvärderas.

Utredningen föreslår att regeringen utfärdar tillämpningsbestämmelser och att AMS ger råd och anvisningar för den decentraliserade handläggningen och beslutsordningen i ärenden om regionalpolitiskt stöd. Värdet av centrala anvisningar stryks under av åtskilliga remissinstanser.

4¶Föredraganden

4.1¶Inledning

År 1965 påbörjades den aktiva lokaliseringspolitiken bl. a. genom att statligt

lokaliseringsstöd infördes som ett medel att påverka företagens lokalisering.

Under den gångna tioårsperioden har det regionalpolitiska stödet utvecklats och förbättrats. Riksdagen beslutade om de nuvarande stödformerna år 1973

(prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248). Beslutet innebar också att en me-

delsram på 2 500 milj. kr. fastställdes för det regionalpolitiska stödet under femårsperioden 1973/74—-1977/78.

I årets budgetproposition har regeringen föreslagit att medelsramen för det regionalpolitiska stödet under den innevarande femårsperioden skall utökas

med 1 500 milj. kr. Jag hari propositionen anfört att jag har för avsikt att senare i vår föreslå regeringen att proposition om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik föreläggs riksdagen. Vidare avser jag att inom kort föreslå rege-

ringen att i tilläggsdirektiv ge sysselsättningsutredningen i uppdrag att se över

formerna för det regionalpolitiska stödet inför utgången av den innevarande

femårsperioden för stödverksamheten. Redan nu bör emellertid beslutas om vissa frågor som rör den regionalpolitiska stödverksamheten. Jag syftar då på

frågan om att bygga ut verksamheten med statliga industricentra samt frågan

om ökat regionalpolitiskt stöd vid marknadsföringsåtgärder.

Decentraliseringsutredningen har i betänkandet (Ds Kn 1975:4) Decentralisering av beslut om regionalpolitiskt stöd föreslagit att beslut i ärenden om re-

gionalpolitiskt stöd i vissa fall skall kunna fattas på regional nivå. Det ankommer på regeringen att besluta om handläggningsordningen i sådana ärenden. Jag anser att det är lämpligt att riksdagen informeras om förslagen och om huvuddragen i det förslag till ändrad beslutsordning som jag avser att lägga fram för regeringen senare i vår.

4.2 Industricentra

Sedan år 1973 pågår en försöksverksamhet med statliga industricentra i regionala centra i det inre stödområdet. Syftet med verksamheten är att vidga de

regionalpolitiska insatserna genom att tillhandahålla industrilokaler för uthyrning. Huvudman för verksamhet är Stiftelsen Industricentra.

Industricenteranläggningar har uppförts i Strömsund och Lycksele. Riksda-

gen har nyligen beslutat att bygga ut de båda anläggningarna (prop. 1975/76:87, InU 1975/76:27, rskr 1975/76:167). Det är regeringens sak att besluta när utbyggnadsarbetena skall sättas i gång. Utbyggnad bör ske när regeringen bedömer att minst hälften av de nya lokalerna i resp. ort omedelbart kan hyras ut.

I industricenteranläggningarna skall hyran ligga på en nivå som motsvarar de kostnader som företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med statligt lokaliseringsstöd. Anläggningarna i Strömsund och Lycksele har finansierats

med statliga lokaliseringsbidrag och lån från anslagen för regionalpolitiskt stöd. Vidare har Stiftelsen Industricentra tillförts stiftelsekapital från samma anslag.

Stiftelsen Industricentra harien skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet redovisat ett faktaunderlag fören bedömning av vilka orter som närmast kan bli

aktuella iden fortsatta verksamheten med industricentra. Eftersom stiftelsens

verksamhet bör sättas in i ett större regionalpolitiskt sammanhang avstår stif-

telsen från att själv föreslå nya orter för industricentra. Stiftelsen påpekar dock

att kontakterna med företag skulle ge bättre resultat i form av industrietableringar om flera olika ortsalternativ med större regional spridning kunde erbjudas.

Åtskilliga länsstyrelser har i Länsplanering 1974 föreslagit att verksamheten med industricentra skall byggas ut. Föreslagna orter är Hemse, Vara, Filipstad,

Mora, Ljusdal, Ånge, Järpen, Sveg, Vilhelmina, Storuman, Haparanda och

Gällivare. Arbetsgruppen för bevakning av sysselsättningsfrågor i Tornedalen har föreslagit att ett industricentrum skall byggas i Haparanda, Vidare har flera

kommuner i skrivelser till regeringen föreslagit att industricenteranläggningar skall byggas inom resp. kommun.

Sammanlagt har staten hittills lämnat stöd till Stiftelsen Industricentra med ca 16 milj. kr. för investeringarna i Strömsund och Lycksele. Vidare har flera av

de företag som hyrlokaler i anläggningarna fått statligt lokaliseringsstöd isamband med etableringen. Lokalerna i de båda anläggningarna är nu till större delen uthyrda. Med stöd av uppgifter från de företag som hyrlokalerna kan antalet arbetsplatser i de båda anläggningarna beräknas gå upp till totalt 250-300 efter

en inkörningsperiod. F. n. sysselsätts ca 85 personer i anläggningarna. Även

om industricenterverksamheten hittills har gett i huvudsak positiva resultat

har det enligt min mening ännu gått för kort tid för att några säkra slutsatser skall kunna dras om värdet på längre sikt av industricentra som regionalpolitiskt medel. Det kan dock finnas skälatt nu planera för en begränsad utvidgning

av försöksverksamheten. Jag anser liksom stiftelsen att verksamheten bör un-

derlättas om lokaler i industricenteranläggningar kan erbjudas i flera orter. Riksdagen har nyligen beslutat om att bygga ut den andra etappen av anläggningarna i Strömsund och Lycksele. Jag anser att stiftelsen bör få möjlighet att erbjuda lokaler i ytterligare två orter som alternativ till de nuvarande.

En av de nya industricenteranläggningarna bör enligt min mening ligga i

Norrbottens län. Den andra anläggningen bör lokaliseras längre söderut än de

båda nuvarande anläggningarna. Jag förordar att industricenteranläggningar skall byggas i Haparanda och Ljusdal.

De nya anläggningarna bördimensioneras på samma sätt som skedde för den förstactappen iStrömsund och Lycksele. Det innebär en lokalyta påca 6 000 m?

och utrymme för ca 150 arbetsplatser på vardera orten. Antalet sysselsatta blir

givetvis beroende av vilken typ av verksamhet som förläggs till iokalerna. Jag förordar vidare att samma beslutsordning tillämpas som för utbyggnaden av den andra etappen i Strömsund och Lycksele. Det innebär att riksdagen nu tar ställning till ortsvalet samt tll riktlinjerna för finansiering av anläggningarna. Sedan får regeringen besluta när investeringarna skall göras. Det bör ske först närregeringen bedömer att minst hälften av lokalerna iresp. ort omedelbart kan

hyrasut. Meden sådan ordning kanstiftelsen genast börja planera för de nya an-

läggningarna och bl. a. söka träffa överenskommelse med företag om uthyrning av lokalerna.

Investeringarna bör finansieras efter samma principer som anläggningarna i

Strömsund och Lycksele. Jag föreslår därföratt regeringen inhämtarriksdagens bemyndigande au från anslagen för regionalpolitiskt stöd ta i anspråk medel för lokaliseringsbidrag, annuitetslån och kapitaltillskott till Stiftelsen Industricentra för att finansiera industricenteranläggningar i Ljusdal och Haparanda.

4.3 Regionalpolitiskt stöd vid marknadsföringsåtgärder

Enligt gällande regler för statligt regionalpolitiskt stöd kan företag inom det allmänna stödområdet få statlig lånegaranti för att anskaffa rörelsekapital i

samband med sådan utbyggnad eller nyetablering som sker med lokaliseringsstöd. Lånegarantin får uppgå till högst 50 26 av det beräknade behovet av rörelsekapital. Rörelsekapitalet kan användas bl. a. för att täcka marknadsföringskostnader.

Riksdagensinrikesutskott uttalade våren 1974 att Kungl. Maj:t närmare borde överväga i vilken form ökat stöd till marknadsföringsåtgärderskulle komma

till stånd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (InU 1974:7. rskr

1974:204). Frågan har därefter beretts inom arbetsmarknadsdepartementet.

Begreppet marknadsföring kan beskrivas som den teknik ett företag utnyttjar för att skaffa sig kännedom om marknaden, att anpassa varor och tjänster till marknadens behov. att tillhandahålla varorna och tjänsterna och att genom olika konkurrensmedel söka påverka marknaden. Marknadsföringens roll har förstärkts efter hand som produktionen av varor och tjänster har utvidgats och produkternas livslängd genomsnittligt har blivit kortare.

Särskilt i samband med introduktionen av en ny produkt kan marknadsföringen medföra problem för företagen. Efter en kostnadskrävande teknisk

utveckling kan det vara svårt för ett företag att mobilisera de finansiella resurser som krävs för att försäljningsarbetet skall kunna drivas effektivt.

Sådana svårigheter drabbar främst de små och medelstora företagen. Dessa företag är de som hittills mest har efterfrågat det regionalpolitiska stödet. Även i framtiden kommer de små och medelstora företagen att spela en viktig roll inom näringslivet i de regioner där en vtterligarce förstärkning och differentiering av sysselsättningstillfällena är önskvärd. Ett ökat regionalpolitiskt stöd för marknadsföringsåtgärder kan därför bidra till att näringslivet inom det allmänna stödområdet utvecklas i gynnsam riktning.

Ett ökat statligt regionalpolitiskt stöd till marknadsföring kan emellertid också ge vissa negativa effekter. Konkurrensförhållanden kan genom ett sådant stöd påverkas ogynnsamt. Vidare kan ett stöd till marknadsföringsåtgärder för vissa företag leda till överdrivet stora säljinsatser. Detta kan i sin tur leda till att också konkurrerande företag ökar sina marknadsföringsinsatser. På så sätt kan det enda resultatet av stödet bli att marknads-

föringskostnaderna inom vissa varuområden generellt ökar. Av vad jag nu har sagt framgår alt det finns skäl både för och emot ett ökat regionalpolitiskt stöd för marknadsföringsåtgärder. Enligt min me-

ning kan det dock finnas anledning att på det sättet utvidga stödverksam-

heten att statlig lånegaranti får lämnas för sådana åtgärder enligt samma

regler som gäller för sådan garanti som är avsedd för anskaffning av om-

sättningtillgångar. Det innebär bl. a. att garanti skall lämnas bara om sökanden saknar tillräckliga säkerheter för vanligt banklån.

Stöd bör lämnas endast för marknadsföringsåtgärder i samband med in-

troduktion av en ny eller väsentligt vidareutvecklad produkt. I stödunderlaget börkunnainräknas de kostnadersom direkt hänförs sig till marknadsintroduktionen och som avser marknadsföringens tre delfunktioner marknadsana-

lys, marknadsplanering och marknadsbearbetning. Exempel på vad stödunderlaget däremot inte bör omfatta är kostnader för lagerhållning och distribu-

tion, för en speciell förpackning eller för särskilda priskampanjer. Stödet bör

lämnas endast till industriföretag inom det allmänna stödområdet. Den särskilda statliga lånegarantin för finansiering av marknadsförings-

åtgärder bör uppgå till högst 80 96 av stödunderlaget. Det totala garantibeloppet bör vidare begränsas till högst 500 000 kr. för varje projekt. Härigenom kommer stödet att få betydelse främst för de små och medelstora företagen.

Som underlag för beslut om stöd skall det stödsökande företaget presentera

en detaljerad marknadsplan. Av planen skall framgå målsättning, innehåll, organisation och kostnader både för den löpande marknadsföring som fö-

retaget bedriver och för den marknadsintroduktion som företaget söker stöd för.

Det utvidgade stödet vid marknadsföringsåtgärder bör prövas under en försöksperiod. Jag förordar att stödet lämnas under perioden den 1 juli 1976 - den 30 juni 1978.

Lånegarantier för finansiering av marknadsföringsåtgärder bör rymmas inom samma ram som anvisas för statlig kreditgaranti för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital. Regeringen har i 1976 års budgetproposition föreslagit att ramen fastställs till 25 milj. kr. för budgetåret 1976/77. Kostnader för att infria garantierna bör, liksom infriande av lånegarantier för anskaffning av omsättningstillgångar, täckas från förslagsanslaget Regio-

nalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet under elfte huvudtiteln.

4.4 Decentralisering av beslut om regionalpolitiskt stöd

Det regionalpolitiska stödet består av lokaliseringsstöd vid investeringar, introduktionsstöd, utbildningsstöd och sysselsättningsstöd vid nyanställning

av personal samt flyttningsstöd till personal med kvalificerad yrkesutbildning. Lokaliseringsstödet vid investeringar består i sin tur av lokaliserings-

bidrag, avskrivninglån, lokaliseringslån, lånegaranti och ersättning för flyttning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. För stödverksamheten är Iandet indelat i ett allmänt stödområde och ett inre stödområde.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) beslutar om lokaliseringsstöd, utbildningsstöd och sysselsättningsstöd. I vissa ärenden om lokaliseringsstöd och

utbildningsstöd beslutar regeringen. AMS eller, efter AMS bestämmande,

länsarbetsnämnd beslutar om introduktionsstöd och flyttningsstöd till personal.

Det ankommer på regeringen att besluta om handläggnings-och beslutsordning i ärenden om regionalpolitiskt stöd. För riksdagens kännedom vill jag dock här närmare redogöra för hur beslutsordningen enligt min mening

i fortsättningen bör se ut. Jag vill också tillägga att jag Senare i vår avser att föreslå regeringen att beslutsordningen utformas i huvudsak som jag här förordar. Decentraliseringsutredningen föreslår i betänkandet (Ds Kn 1975:4) De-

centralisering av beslut om regionalpolitiskt stöd att ett system där beslut-' anderätten i ärenden om regionalpolitiskt stöd förläggs till regional nivå skall prövas under en försöksperiod. Ett sådant system har, menar utredningen, både fördelar och nackdelar. Bland fördelarna anger utredningen att ärendena kan handläggas snabbare. Dessutom underlättas kontakten mellan sökande och beslutsfattare. Nackdelar med regional beslutanderätt är

bl. a. att de regionalpolitiska organen kan få en svag förhandlingsställning gentemot stödsökande företag. Vidare kan systemet medföra bristande lik-

formighet mellan olika län. Utredningen menar dock att nackdelarna kan motverkas genom aktiva samordningsåtgärder. Något avgörande hinder för

att dela upp beslutsbefogenheterna mellan central och regional nivå finns således inte enligt utredningens mening.

Förslaget att överföra viss beslutanderätt till regional nivå i ärenden om regionalpolitiskt stöd har bemötts positivt av samtliga remissinstanser. AMS

framhåller värdet av att initiativ och ansvar läggs ut på regionala och lokala

organ. Åtskilliga remissinstanser, särskilt bland länsstyrelserna, anser att en decentralisering av beslutanderätt ger länsstyrelserna en starkare ställning inom samhällsplaneringen, eftersom styrelsernas planeringsansvar därigenom kompletteras med befogenheter att verkställa planeringen. Flera remissinstanser behandlar frågan om det övergripande ansvaret för regionalpolitiken. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåller att en central styrning är nödvändig. LO kan dock mot bakgrund av de inomregionala problemens ökade betydelse tillstyrka utredningsförslaget. TCO anser att en rätt utnyttjad decentralisering

kan medföra en effektivare användning av det regionalpolitiska stödet. Syftet med det regionalpolitiska stödet är att påverka lokaliseringen av

arbetsplatser till orter och regioner där en förstärkning av näringsliv och sysselsättning är önskvärd. Det har därför varit naturligt att beslutanderätten I ärenden om regionalpolitiskt stöd har lagts hos centrala organ som kan

överblicka och samordna stödinsatserna. I likhet med LO och TCO finner

jag att de centrala organen även i fortsättningen måste svara för styrningen

och inriktningen av den regionala stödverksamheten. Det hindrar dock inte att det nu kan vara lämpligt att överföra vissa beslutsfunktioner i ärenden

om regionalpolitiskt stöd till regionala organ. Många av ansökningarna om

regionalpolitiskt stöd är av den karaktären att den nuvarande handlägg-

ningsordningen framstår som onödigt komplicerad. Jag anser därför att det

kan vara av värde att pröva en ordning där vissa stödärenden avgörs på

regional nivå. Det är dock viktigt att åtgärder vidtas för att motverka de

olägenheter som ett sådant system kan föra med sig.

När det gäller att avgränsa de regionala organens beslutsbefogenheter bör enligt min mening i huvudsak gälla följande. I likhet med vad utredningen har föreslagit och de flesta remissinstanserna

har tillstyrkt bör beslutanderätten i fråga om lokaliseringsstöd begränsas till att avse ärenden om sådant stöd till verksamhet inom det allmänna stödområdet. Jag delar alltså inte den uppfattning som har framförts av flera länsstyrelser utanför stödområdet, nämligen att decentraliseringen

skall omfatta samtliga län, eftersom det skulle innebära att man övergav stödområdesprincipen. Jag vill också erinra om att det enligt nuvarande

regler. ankommer på regeringen att besluta om stöd utanför det allmänna stödområdet.

Enligt nuvarande regler för lokaliseringsstödet kan AMS bevilja lokaliseringsbidrag och avskrivningslån inom det allmänna stödområdet med

högst 50 96 av byggnadskostnaderna om det finns särskilt starka skäl. Normalt skall dock bidrag/avskrivningslån inte gå upp till mer än högst 35 96 av byggnadskostnaderna. Utredningens förslag att de regionala organen inte skall få besluta om lokaliseringsbidrag och avskrivningslån med högre belopp

än 35 26 av byggnadskostnaderna i det allmänna stödområdet och 50 96

av sådana kostnader i det inre stödområdet kan medföra vissa problem. Jag tänker främst på de uttalanden som statsmakterna har gjort om en generös tillämpning av stödbestämmelserna vid investeringar i gränsområdet till det inre stödområdet och på Gotland. Samma begränsningar av stödets

storlek som f. n. gäller för AMS bör därför gälla för stöd som beslutas på

regional nivå. Jag vill framhålla att de regionala organen bör följa den praxis beträffande stödets storlek som AMS tillämpar. De angivna procentsatserna anger det högsta möjliga stödet. Det ankommer på beslutande myndighet

att avgöra hur stort statligt stöd som skall lämnas. Enligt gällande regler skall stödet inte vara större än vad som behövs för att den planerade in-

vesteringen skall komma till stånd.

Huvudregeln för avgränsning av beslutanderätt mellan AMS och regeringen bygger på investeringskostnadernas storlek. Utredningsförslaget innebär att samma metod skall användas för att avgränsa beslutanderätten

mellan regionala organ och AMS. Beloppsgränsen bör enligt förslaget sättas till 1,5 milj. kr. Det innebär att det största möjliga stödet vid beslut på länsnivå blir I milj. kr. I likhet med utredningen och de flesta remiss-

instanserna anser jag att den föreslagna metoden för avgränsningen av beslutanderätt mellan regionala och centrala organ vara lämplig. Också den föreslagna gränsen, 1,5 milj. kr., är väl avvägd. Härigenom kommer ett

tillräckligt antal ärenden att avgöras på regional nivå för att decentraliseringen

skall bli meningsfull, samtidigt som beslutanderätten vid större investeringar

behålls på central nivå:

Lokaliseringsstöd kan f. n. lämnas till industri, industriliknande verksamhet, industriservice, viss partihandel och uppdragsverksamhet, turistnäringen samt vid flyttning av förvaltningsenhet från storstadsområde. Som utredningen har föreslagit bör de regionala organens beslutanderätt omfatta endast stöd till industri. Undantag kan också under viss tid behövas för

vissa industribranscher. Jag räknar med att sådana undantag kan bli nödvändiga för bl. a. de branscher som omfattas av statliga strukturstödåtgärder.

Med hänsyn bl. a. till avgränsningsproblem och behov av centrala över-

väganden bör stöd till övriga typer av stödberättigad verksamhet beslutas

centralt. Även ärenden om stöd i anslutning till bevaknings- och uppföjningsåtgärder bör prövas centralt.

I enlighet med utredningsförslaget bör vidare beslut om flyttningsersättning och lokaliseringsstöd vid flyttning av verksamhet mellan orter i olika län liksom hittills fattas på central nivå. Likaså bör beslut fattas centralt i ärenden om stöd vid etablering av nytt företag eller av nytt fristående arbetsställe i ort utanför det län där företaget bedriver sin huvudsakliga verksamhet. Däremot bör de regionala organen få avgöra ärenden om stöd

när ett företag vill etablera ett nytt fristående arbetsställe inom det län där

det redan bedriver huvuddelen av sin verksamhet.

Statlig lånegaranti kan f. n. lämnas för anskaffning av rörelsekapital som behövs i inledningsskedet av verksamhet som har fått lokaliseringsstöd. Behovet av rörelsekapital räknas i förekommande fall in i stödunderlaget

vid bedömningen av om ett ärende skall avgöras av AMS eller regeringen.

Utredningens förslag innebär att beslut om lånegaranti inte skall decen-

traliseras till regional nivå. Flera remissinstanser anser att det från praktiska utgångspunkter är lämpligt att beslut om lånegaranti fattas på regional nivå om det totala stödunderlaget ryms inom den ram som gäller för sådana beslut.

Ett viktigt motiv för att införa lånegaranti som en regionalpolitisk stödform var att samma statliga myndighet skulle pröva stödbehovet både för anskaffning av anläggnings- och omsättningstillgångar. Redan tidigare fanns nämligen möjlighet att söka industrigarantilån för att täcka rörelsekapitalbehovet. Industrigarantilånen prövas dock av en annan myndighet än AMS. För att tillgodose samordningssyftet bör därför beslut om lånegaranti fattas

på regional nivå i de fall det totala stödunderlaget för investeringar i anläggnings- och omsättningstillgångar uppgår till högst 1,5 milj. kr. Beslut om lånegaranti för finansiering av marknadsföringsåtgärder bör dock fattas

på central nivå.

Utredningens förslag om rörliga medelsramar för beslut inom resp. län får stöd av de flesta remissinstanserna. Ramarna skall enligt förslaget fastställas av regeringen och avse bestämda tidsperioder. Beloppen bör dock kunna ändras efter hand som behovet av insatser i de olika länen ändras.

På så sätt får ramarna närmast karaktär av kontrollstationer för den centrala tillsynen av stödet. Några remissinstanser anser att ramar inte behövs och att ett system med löpande rapportering av regionala beslut är tillräckligt.

Jag anser liksom utredningen att ramarnas styrande effekt blir begränsad.

Ett system med rörliga medelsramar har dock värde för den centrala tillsynen av verksamheten. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

AMS beslutar f. n. i ärendenom sysselsättningsstöd. Regeringen

beslutar dock i de fall stödet avser den pågående försöksverksamheten med

sysselsättningsstöd i gränsområdet till det inre stödområdet och på Gotland

samt stöd till turistnäringen. Enligt utredningsförslaget skall beslut i vissa ärenden om sysselsättningsstöd till industriföretag fattas på regional nivå. Förslaget har fått stöd av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Även jag finner att beslutanderätt i vissa ärenden om sysselsättningsstöd till industriföretag bör delegeras till regional nivå.

Länsstyrelserna har f.n. det såmordnande ansvaret för handläggningen på regional nivå i ärenden om lokaliseringsstöd. De har också ett övergripande regionalt planeringsansvar och en samordningsuppgift

när det gäller den regionala utvecklingen. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att den regionala beslutanderätten i ärenden om lokaliseringsstöd skall överlämnas till länsstyrelserna. Förslaget får stöd av samtliga remissinstanser utom TCO, som i stället föreslår att länsarbetsnämnderna skall ha den regionala beslutanderätten i dessa ärenden. För egen del in-

stämmer jag I utredningens bedömning. Jag avser sålunda att föreslå re-

geringen att länsstyrelserna skall ha beslutanderätten på regional nivå i ären-

den om lokaliseringsstöd.

Ärenden om sysselsättningsstöd avgörs f. n. av AMS. Enligt utrednings-

förslaget skall den regionala beslutanderätten i ärenden om sysselsättnings-

stöd utövas av länsarbetsnämnderna. Även jag anser att Jänsarbetsnämnderna bör ha den regionala beslutanderätten i sådana ärenden.

Genom tillämpningsföreskrifter kan anvisningar ges till de regionala myndigheter som skall besluta i ärenden om regionalpolitiskt stöd. Bland de frågor som bör tas upp i tillämpningsföreskrifter är handläggningen av ansökningar

om dispens från könskvoteringsvillkoren vid regionalpolitiskt stöd samt samordningen vid prövning av flera ansökningar från ett och samma företag om stöd vid utbyggnad i olika län.

Liksom utredningen och flertalet remissinstanser anser jag att beslutanderätten i vissa ärenden numera bör kunna flyttas över från regeringen till AMS. Det gäller vissa ärenden om lokaliseringsstöd inom den s. k. grå

zonen utanför det allmänna stödområdet. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om den närmare avgränsningen av vilka kommuner

och vilka ärenden som skall omfattas av AMS beslutanderätt i ärenden

om lokaliseringsstöd utanför det allmänna stödområdet.

Den här skisserade omfördelningen av beslutsbefogenheter från central

till regional nivå bör tillämpas under en försöksperiod av ca två år som avslutas när den innevarande femårsperioden för regionalpolitiskt stöd går ut. Självfallet bör resultaten av försöksverksamheten utvärderas.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de grunder för regionalpolitiskt stöd vid marknads-

föringsåtgärder som jag har förordat att tillämpas under bud-

getåren 1976/77 och 1977/78,

2. bemyndiga regeringen att ta i anspråk medel från anslagen Re-

gionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet och Regionalpolitiskt

stöd: Lokaliseringslån för finansiering av industricenteranlägg-

ningar i Ljusdal och Haparanda enligt de grunder som jag har

förordat.

dels ger riksdagen till känna vad jag har anfört om beslutsordningen i fråga om regionalpolitiskt stöd.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som han har hemställt om.

Gotab, Stockholm 1976 50.300