Prop. 1976/77:129

med förslag till lag om kommunal energiplanering, m.m.

Prop. 1976/77: 129 Regeringens proposition

1976/77: 129

med förslag till lag om kommunal energiplanering, m. m.

beslutad den 17 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

Pa regeringens vägnar

PER AHLMARK OLOF .J OHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om kommunal energipla- nering. Vidare föreslås en ändring i ellagen.

I propositionen föreslås att kommunerna åläggs ett planeringsansvar på energiområdet. Detta innebär att kommunerna i sin planering skall främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Några formella krav på planutformningen ställs inte upp.

Enligt förslaget åläggs vidare kommunerna att vid planeringen under- söka förutsättningarna att genom samverkan med annan-kommun eller betydande intressent på energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för encrgitillförseln. Finns förutsättningar för sådana gemensamma lösningar, skall de tas till vara i planeringen.

Företag som bedriver verksamhet i vilken används större mängd ener— gi eller som producerar eller distribuerar energi föreslåsbli skyldigt att lämna kommun uppgifter som behövs för planeringen. Uppgiftsskyldig föreslås få möjlighet att överlägga med kommunen om energifrågor som har väsentlig betydelse för honom.

Enligt förslaget skall kommun vara skyldig att lämna uppgifter om sin planering till statlig myndighet för avstämning av energiplaneringen mot bl. a. riktlinjerna för den nationella energipolitiken.

Ändringen i ellagen innebär att distributionsplikt för elektrisk ström för uppvärmningsändamål inte skall föreligga inom område där fjärr- värme distribueras eller avses bli distribuerad.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.

Prop. 1976/77: 129 2

1. Förslag till

Lag om kommunal energiplanering

Härigenom föreskrives följande.

l & Kommun skall i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel.

2 % Kommun skall vid sin planering undersöka förutsättningarna att genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet såsom processindustri eller kraftföretag gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energi- tillförseln. Finnes förutsättning för sådan gemensam lösning föreligga, skall den tagas till vara i planeringen.

3 & Den som bedriver verksamhet i vilken användes större mängd energi eller den som yrkesmässigt producerar eller distribuerar energi skall på begäran lämna kommun de uppgifter som behövs för plane- ringen.

Kommun skall på begäran bereda den som är uppgiftsskyldig enligt första stycket tillfälle att överlägga med kommunen om energifrågor som har väsentlig betydelse för honom.

Vid tillämpning av första stycket skall iakttas att den som är uppgifts- skyldig ej betungas onödigt.

4 5 Fullgöres ej uppgiftsskyldighet enligt 3 5, får länsstyrelsen vid vite kalla den uppgiftsskyldige till överläggning med kommunen, om denna begär det.

5 5 Vad någon på grund av denna lag fått veta om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden får han ej obehörigen yppa eller utnyttja.

6 & Talan mot beslut om föreläggande av vite föres hos kammarrätten genom besvär.

7 & Kommun är skyldig att på begäran av myndighet som regeringen bestämmer lämna myndigheten uppgifter om fullgörandet av kommu— nens skyldighet enligt '1 eller 2 &.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Prop. 1976/77: 129 3

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrives att 2 5 4 mom. lagen (1902: 71 s. 1), innefat- tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse. '

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25

4 mom.1

Den som innehar områdeskon- cession för yrkesmässig distribu- tion är pliktig att, om ej särskilda skäl äro till undantag, tillhanda- hålla ström åt envar som inom

Den som innehar områdeskon- cession för yrkesmässig distribu— tion är pliktig att, om ej särskilda skäl äro till undantag, tillhanda- hålla ström åt envar som inom

området har behov därav för nor- malt förbrukningsändamål.

området har behov därav för nor- malt förbrukningsändamål. Sådan skyldighet föreligger dock ej om strömmen är avsedd att användas för uppvärmning av byggnad inom område där fjärrvärme distribue- ras eller avses bli distribuerad.

Innehavare av linjekoneession är pliktig att, om det är förenligt med koncessionens ändamål, leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoneession, i den mån så erfordras för att denne skall kunna fullgöra sina förpliktelser enligt första stycket, så ock eljest åt förbru- kare, vars verksamhet är av större betydelse för det allmänna.

Frågor om förpliktelser, som avses i detta mom., prövas av den rege- ringen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Lagen gäller dock ej om skyldigheten att tillhandahålla ström för uppvärmning har uppkommit före ikraftträdandet.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom föreskrives att 20 a & lagen (1937: 249) om inskränk- ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar2 skall ha nedan an- givna lydelse.

1 Senaste lydelse 1975: 68. 2 Lagen omtryckt 1976: 611.

Prop. 1976/77: 129

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20215

Handling innefattande uppgifter vilka infordrats från näringsidkare enligt lagen (1976: 349) om upp- giftsskyldighet i planeringsfrågor må. i den mån handlingen inne- håller upplysningar om näringsid- karens affärs- eller driftförhållan- den, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke utan hans samtycke utlämnas förrän tjugo år förflutit från handlingens datum. Även utan sådant sam— tycke skall dock handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket utläm- nandet begäres och omständighe— terna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kom- mer att missbrukas till skada för näringsidkaren. Vid utlämnande skola behövliga förbehåll göras.

Handling innefattande uppgifter vilka infordrats från näringsidkare enligt lagen (1976: 349) om upp- giftsskyldighet i planeringsfrågor eller enligt lagen (1977: 000). om kommunal energiplanering må, i den mån handlingen innehåller upplysningar om näringsidkarens affärs- eller driftförhållanden, vil- kas offentliggörande kan lända ho- nom till men, icke utan hans sam- tycke utlämnas förrän tjugo år förflutit från handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts ut- lämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnandet begäres och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada för närings- idkaren. Vid utlämnande skola be- hövliga förbehåll göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Prop. 1976/77: 1295 Utdrag INDUSTRI DEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1977-03-17

Närvarande: statsrådet Ahlmark, ordförande, och statsråden Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Åsling, Troedsson, _ Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, . . Friggebo

Föredragande: statsrådet Johansson

Proposition med förslag till lag om kommunal energiplanering, m. m.

1 inledning

Våren 1975 lade statsmakterna fast riktlinjerna för energipolitiken för tiden fram till mitten av 1980-talet ( prop. 1975: 30 , NU 1975: 30, rskr 1975: 202). I riktlinjerna ingår bl. a. att den energipolitiska planeringen måste förstärkas och vidgas till att i princip omfatta hela energiområdet.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för industri- departementet den 6 juni ]975 sakkunniga1 för att närmare utreda frågor om omfattning, inriktning och genomförande av kommunal energiplane- ring samt föreslå behövlig lagstiftning i ämnet. Vidare skulle de sak- ' kunniga överväga frågan om att vidga koncessionslagstiftningen på energiområdet. De sakkunniga, som antog benämningen kommittén om kommunal energiplanering, överlämnade i oktober 1976 sitt betänkande (SOU 1976: 55) Kommunal energiplanering.

Vid betänkandet har fogats förslag till lag om kommunal energiplane- ring. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statens väg- verk. transportforskningsdelegationen, transportnämnden, statskontoret, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), Tekniska högskolan i Stockholm, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljö- skydd, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, sta-

1 Generaldirektören Sten Wickbom, ordförande, borgarrådet Lennart Blom, - civilingenjören Rolf Gradin, riksdagsledamoten Nils-Eric Gustafsson, kom- - munalrådet Erik Svensson och riksdagsledamoten Nils Erik Wååg.

Prop. 1976/77: 129 6

tens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Väst- manlands, Västernorrlands och Norrbottens län, energi— och miljökom- mittén (Jo 1976: 02), energisparkommittén ([ 1974: 05), delegationen (1 1975: 02) för energiforskning, Centrala driftledningen (CDL), Central- organisationen SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund, Hyresgästernas sparkasse— och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Ingenjörsveten— skapsakademien, Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbun— det, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Näringslivets byggnadsdelegation, Näringslivets energidelegation, Svenska elverksföreningen, Svenska gas- förcningen, Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunför- bundet, Svenska kraftverksföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska petroleum institutet, Svenska riksbyggen, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges allmännyttiga bo- stadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Tjänstemännens central- organisation (TCO), VVS-tekniska föreningen, Ångpanneföreningen, Borlänge, Burlövs, Gislaveds, Gotlands, Gävle, Göteborgs, Götene, Hel- singborgs, Huddinge, Härjedalens, Härnösands, Karlshamns, Katrine- holms, Kristianstads, Luleå, Malmö, Mariestads, Munkfors, Oskars- hamns, Oxelösunds, Skellefteå, Stockholms, Storfors, Sundsvalls, Sura- hammars, Täby, Umeå, Uppsala, Varbergs, Vilhelminas, Västerås och Växjö kommuner. Flera remissinstanser har bifogat yttranden från un- derinstanser. Nästan alla länsstyrelserna har hört landstingskommuner, kommuner, kommunalförbund, handelskammare, fackliga organisationer m. fl. LO har bifogat synpunkter från Svenska elektrikerförbundet. Sta- tens vattenfallsverk, CDL och Svenska kraftverksföreningen har avgett ett gemensamt yttrande. Gemensamt yttrande har avgetts också av Na- ringslivets byggnadsdelegation och Näringslivets energidelegation,

Dessutom har yttranden kommit in från länsstyrelserna i Hallands, Kalmar och Kristianstads län, Arkitektförbundet, Sveriges eivilingenjörs— förbund CF-STF. Svenska kommunalarbetareförbundet. Riksförbundet eldistributörerna, REL, Föreningen ekonomisk rationell uppvärmning och Föreningen för samhällsplanering.

2 Nuvarande ordning

2.1. Allmänt

Kommunerna ansvarar för väsentliga delar av samhällsplaneringen och har i flera avseenden förutsättningar för att inom ramen för denna planering främja energihushållningen. Kommunerna har vidare ett bety- dande engagemang på energiområdet och på andra områden som har betydelse för energikonsumtionen.

Den fysiska riksplaneringen syftar bl.a. till att öka möjligheterna att

Prop. 1976/77: 129 7

styra hushållningen med landets tillgångar på mark och vatten och full- följs huvudsakligen genom kommunal planering. Statsmakterna antog år 1972 riktlinjer för hushållningen med mark och vatten (prop. 1972: 111 bil. 2, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Beslutet innebar bl. a. att arbetet med att fullfölja riktlinjerna inom ramen för den fysiska riksplaneringen skulle ske i samverkan mellan stat och kommun och i allt väsentligt ge- nomföras i en kommunal planering.

Den regionalpolitiska planeringen, länsplaneringen, har till syfte att åstadkomma en bättre balans mellan olika delar av landet såvitt gäller arbete, service och miljö. De statliga besluten om mål och medel för den regionala utvecklingen fattas av riksdagen. Som underlag för besluten har länsstyrelserna i samråd med kommunerna arbetat ut regionala översikter där frågor om arbets-, service- och miljöförhållanden belyses. Som exem- pel på åtgärder för att fullfölja de regionalpolitiska målen kan nämnas lokaliseringsstöd till företag och transportstöd. Samordning av olika sektorverksamheter såsom energi-, bostads- och vägplanering kan också vara ett medel i regionalpolitiken.

Beträffande den kommunala planeringen pågår en fortlöpande utveck- ling för att förbättra planeringsmetoderna. För detta ändamål har Svenska kommunförbundet arbetat ut ett exempel på modell för sam- ordnad kommunal flerårsplanering, Kommunplanering. 1974. Ett viktigt led i denna modell är att kommunens centrala politiska organ, kommun- fullmäktige och/eller kommunstyrelsen, årligen beslutar anta gemensam- ma förutsättningar för den kommunala planeringen.

Syftet med att ställa upp gemensamma planeringsförutsättningar är att skapa garantier för att all planering bygger på samma underlag och inriktas mot bestämda mål. I de gemensamma planeringsförutsättning- arna redovisas befintliga förhållanden, utvecklingstendenser och prog- noser. Vidare anges sådana mål och riktlinjer som är gemensamma för all kommunal planering. Enligt planeringsmodellen bör också anges t. ex. i vilka avseenden statlig planering skall beaktas i den kommunala plane- ringen, bl.a. den statliga energipolitiken.

Bostadsbyggandet och sysselsättningen är viktiga inslag i de gemen- samma planeringsförutsättningarna. Dessa delar av kommunplaneringen påverkas av och påverkar i sin tur planeringen av den framtida kom- munala energianvändningen och energiförsörjningen.

De planeringsaktiviteter som ingår i den kommunala planeringspro- cessen berör i regel också andra intressenter än kommunen. Exempel härpå är planering för energiförsörjning. För dessa planeringsaktiviteter ger de gemensamma planeringsförutsättningarna ledning och informa- tion hämtas ur verksamhetsplaneringen.

Verksamhetsplaneringen innebär att de olika facknämndema eller för- valtningarna upprättar planförslag för sina olika verksamhetsområden. Planeringen syftar till att på ett enhetligt sätt ge kommunledningen en

Prop. 1976/77: 129 8

bild av behov, problem, mål och resursanspräk för resp. nämnds eller förvaltnings verksamhet. Den är ett viktigt hjälpmedel vid avvägning av resursinsatser mellan olika verksamheter. Vidare underlättar den sam- ordningen mellan olika verksamheter och mellan olika planeringsformer. Den skall också ge underlag för kommunledningens beslut om riktlinjer och ramar i fråga om verksamhetens framtida innehåll och omfattning.

Kommunens ekonomiska, fysiska och personaladministrativa planering sammanförs under begreppet resursplanering. Analyser av kommunens ekonomiska, fysiska och personella "resurser behövs som underlag för kommunledningens totalavvägning. Analyserna skall visa såväl möjlig- heter att skaffa resurser som de totala resursanspråkens konsekvenser.

Den ekonomiska planeringen ingår som en viktig del i den kommu- nala planeringen och är nödvändig för att den kommunala verksamheten skall kunna styras och samordnas på ett tillfredsställande sätt. Den bygger på verksamhetsplanering och sektorplanering. Samtidigt är själv- fallet de ekonomiska förutsättningarna utgångspunkt för verksamhets- och sektorplaneringen.

Kommunerna har ansvaret för planeringen av markanvändning och bebyggelse inom sina områden. I planer redovisas bl.a. var bostäder, industrier, serviceföretag, gator, vägar och allmänna inrättningar skall förläggas. Den gällande byggnadslagstiftningen innehåller planinstitut för detta. Planinstituten är dels översiktsplaner dvs. regionplan och generalplan, dels detaljplaner dvs. stadsplan och byggnadsplan.

Översiktsplanerna anger i stora drag markens användning för olika ändamål. Regionplan avser ett större område än en enskild kommun och kräver därför samarbete mellan flera kommuner. Generalplan upp- rättas antingen för hela kommunen eller för en del av dess område.

I stället för regionplaner och generalplaner har skilda former av infor— mella översiktsplaner utvecklats, som inte är reglerade i lagstiftningen. En översiktsplan som täcker kommunens hela yta brukar benämnas kom- munomfattande markdispositionsplan. Översiktsplan för en kommundel. t. ex. en tätort, stadsdel eller fritidsbebyggelsedistrikt brukar kallas områdesplan eller dispositionsplan. Bl.a. som ett led i den fysiska riks- planeringen upprättar kommunerna s.k. kommunöversikter. En sådan ger också information om de förutsättningar som gäller för byggnadslov och fastighetsbildning för bebyggelse i olika delar av kommunen. Den redovisar vidare planeringsprojekt som är under arbete eller avses komma till utförande under den närmaste framtiden. För tätorter eller delar av dessa upprättas områdesplaner och/eller mera detaljerade fysiska planer. ] många fall upprättas också särskilda planer för vissa verksamheter eller aktiviteter, t. ex. trafikleder eller rörligt friluftsliv.

Detaljplanerna anger mer detaljerat hur marken får bebyggas, bygg- nadernas läge, hushöjd och bebyggelsens utformning i övrigt.

Kommunernas planering för energiförsörjningen ingår som en del i

Prop. 1976/77: 129 9

den kommunala planeringen i samspel med verksamhetsplaneringen och den ekonomiska och fysiska planeringen samt annan planering.

Enligt kungörelsen (1962: 655) angående kommunala bostadsbyggnads- program skall kommunerna varje år upprätta bostadsbyggnadsprogram för de närmaste fem följande kalenderåren. Bostadsbyggnadsprogram- met är alltså ett kommunalt planeringsinstrument och är kommunens samlade handlingsprogram för bostadsförsörjningen. Bostadsbyggandet påverkar i hög grad den övriga planeringen i kommunen. Direkt påverkas bl. a. försörjningen med energi.

Bostadsbyggandets inriktning är vidare betydelsefull för energihus- hållningen. Sålunda påverkar t. ex. fördelningen mellan småhus och fler- familjshus och fördelningen mellan olika hustyper behovet av energi för uppvärmning. Detsamma gäller byggnaders placering i terrängen. Detta är faktorer som i hög grad styrs av kommunerna.

Också den inbördes placeringen av bostäder, arbetsplatser, service- inrättningar m.m. samt utformningen av kommunikationerna mellan dessa är faktorer som styrs av den kommunala planeringen och påverkar energibehovet.

Vidare kan kommunerna genom att påverka den egna förbrukningen av energi _— t. ex. i egna byggnader och anläggningar eller i lokaltrafiken — påverka energibehovet i stort.

När det gäller att begränsa energikonsumtionen i byggnader har staten ett övergripande ansvar. Det är sålunda en statlig uppgift att främja en utveckling mot mer energisnåla byggnader och att ge regler och an- visningar i samma syfte. Den lokala tillämpningen av sådana normer ankommer på kommunerna vid byggnadslovsprövningen och vid bostads- lånegivningen.

Bättre energihushållning kan även åstadkommas genom vård och un— derhåll av befintlig bebyggelse och genom justering och skötsel av be- fintliga uppvärmningsanordningar. Insatser av detta slag stimuleras ge- nom t. ex. lån och bidrag, besparingskampanjer, utbildning och rådgiv- ning. Lån och bidrag finansieras av staten. Kommunerna ansvarar för förmedling av statliga lån för energibesparande åtgärder och för kontroll av åtgärder hos låne- och bidragssökande.

2.2. Energiförsörjningen och kommunerna

Kommunernas engagemang i fråga om produktion och distribution av olika energiformer gäller med få undantag ledningsbunden energi, dvs. el, hetvatten (fjärrvärme) och stadsgas. Den icke ledningsbundna distribu- tionen, dvs. av oljeprodukter som bensin och eldningsolja samt av fasta bränslen som kol, handhas av andra. Sålunda levereras bränsle till indivi- duella oljepannor för uppvärmning av byggnader och för beredning av hushållsvarmvatten av flera enskilda och ett kooperativt oljebolag.

Prop. 1976/77: 129 10

Fjärrvärmens huvudsakliga användningsområde är uppvärmning av lokaler och beredning av förbrukningsvarmvatten. -Med fjärrvärme avses vattenburen värme levererad från en central anläggning som i motsats till mindre s.k. blockcentraler och kvarterscentraler inte är dimensionerad till ett på förhand avgränsat abonnentkollektiv. Fjärrvärme konkurrerar med individuell oljeeldning, el, gas m.m., dvs. i huvudsak med oljepan— nor och elvärme.

För uppvärmning av byggnader och beredning av varmvatten för hus- hållsbruk dominerar f. n. oljepannor. Nybyggda bostäder kan emellertid förväntas bli till övervägande del anslutna till elvärme eller fjärrvärme. _l befintliga byggnader pågår f. n. en övergång från enskild oljeuppvärrn- ning till el- eller fjärrvärme. Denna utveckling kan väntas fortsätta. I centrala delar av åtskilliga tätorter byggs fjärrvärmesystemen ut. Till dessa ansluts efter hand fastigheter som därmed upphör att använda egen oljepanna.

Också uppvärmningen av andra lokaler än bostäder såsom offentliga förvaltningsbyggnader, kontor, butiker, skolor, sjukhus m. fl. kräver be- tydande mängder energi.

Omfattningen av det kommunala engagemanget i uppvärmningen växlar mellan de olika uppvärmningsformerna. Detsamma gäller beträf- fande det kommunala engagemanget i olika energiformer.

Vad gäller el spelar kommunerna en förhållandevis begränsad roll i kraftproduktionen. Bara ett fåtal kommuner har investerat i utbyggnader av vattenkraftstationer. Indirekt har dock ett antal kommuner engagerat sig i denna verksamhet genom delägarskap i kraftproducerande företag. Under senare år har flera kommuner investerat i utbyggnad av kraft- värmeverk.

I fråga om elenergi äger kommunerna direkt eller indirekt ca en femte- del av den totala produktionskapaciteten. Den kommunala distributionen omfattar över två tredjedelar av alla abonnenter. I viss omfattning före- kommer att distributionsföretag ägs gemensamt av kommun och staten eller av kommun och privata intressenter.

Statsmakterna har nyligen antagit riktlinjer för fortsatt strukturom- vandling på eldistributionsområdet ( prop. 1975/76: 100 bil. 15, NU 1975/76: 45, rskr 1975/76: 263). Dessa innebär bl. a. att sammanläggning av eller samgående mellan eldistributionsföretag i huvudsak bör fortgå på frivillig väg. Vid den fortsatta omstruktureringen av eldistributionen skall uppmärksamhet fästas vid behovet av en rationell samordning mellan eldistributionen och den allmänna kommunala verksamhets- och samhällsplaneringen. Kommunerna får som företrädare för lokala intres- sen ett ökat inflytande på eldistributionen.

Fjärrvärme distribueras i form av hetvatten, som produceras i kraft- värmeverk eller i fristående värmeverk, s. k. hetvattencentraler. När det gäller produktion och distribution av fjärrvärme är kommunerna helt

Prop. 1976/77: 129 11

dominerande. F. n. har 59 tätorter fjärrvärme i större eller mindre om- fattning. Kraftvärmeverk finns i dag utbyggda i 12 av de 59 fjärrvärme- orterna. Man räknar med att närmare tre milj. människor bor eller arbetar i fjärrvärmda byggnader i Sverige.

En kommunal organisation för att tillhandahålla fjärrvärme kan ibland behöva verka inom flera kommuner. Inom Storstockholmsområdet är en samordnad fjärrvärmeförsörjning under uppbyggnad i interkommunalt samarbete.

Stadsgasverken drivs i kommunal regi. ökade råvarukostnader har gjort gasrörelsens konkurrenssituation ogynnsam. De flesta gasverken väntas därför komma att gå med betydande förluster. F.n. undersöks möjligheterna att importera naturgas till Sverige.

Kommunala engagemang i produktion och distribution av energi faller inom den kommunala kompetensen. Kommunernas faktiska möjligheter till sådana engagemang är emellertid till stor del beroende av faktorer som kommunen inte kan påverka eller har svårt att påverka. Det gäller t. ex. redan etablerade konkurrensförhållanden, prisrelationer, beskatt- ning och utrymmc på kreditmarknaden för finansiering av investeringar.

2.3. Den rättsliga regleringen

För kommunernas planering och verksamhet på energiområdet finns föreskrifter i skilda författningar.

Den kommunala planeringen har efter hand kommit att omfatta allt fler verksamheter och flera nya planeringsformer har utvecklats under senare år. I stor utsträckning är den kommunala planeringen emellertid oreglerad. Bara i vissa fall har kommunerna en föreskriven skyldighet att upprätta planer eller program för speciella ändamål.

! 24 och 107 åå byggnadslagen (1947: 385) föreskrivs att stadsplan resp. byggnadsplan skall upprättas genom kommunernas försorg i den mån det behövs för reglering av bebyggelsen. Stadsplan och byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen. Planerna skall också innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som är behövliga. Stadsplan resp. byggnadsplan antas av kommunfull- mäktige och fastställs av länsstyrelsen för att bli gällande.

Vid planläggning enligt byggnadslagstiftningen skall enligt 9 & bygg- nadsstadgan (1959: 612) tillbörlig hänsyn tas till förhållandena inom an- gränsande områden och till bl. a. energihushållningens behov.

Som tidigare har sagts skall kommunen enligt kungörelsen (1962: 655) angående kommunala bostadsbyggnadsprogram varje år upprätta sådant program.

'I fråga om byggnader kan nämnas den i 44 a & byggnadsstadgan in- tagna föreskriften om att byggnad skall utföras så att den möjliggör god

Prop. 1976/77: 12912 värmehushållning. Föreskriften har betydelse för främst byggnadsnämn- dens prövning av ansökan om byggnadslov.

Enligt 136 ä % byggnadslagen skall regeringen pröva tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som 'är av vä- sentlig betydelse för hushållningen med bl. a. energi. Sålunda prövas nyanläggning av bl. a. ångkraftanläggning och annan anläggning för eldning med fossnt bränsle med tillförd effekt överstigande 500 mega— watt. Också i annat fall kan nyanläggning eller utvidgning av sådan verk- samhet prövas, om regeringen i ett visst fall beslutar om det, Tillstånd till verksamheten får meddelas endast om kommunen har tillstyrkt detta.

Av betydelse för kommunernas planering är vidare lagen (1976: 349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor. Enligt denna är näringsidkare efter anmodan av myndighet som regeringen bestämmer skyldig att i fråga om arbetsställe inom länet skriftligen till länsstyrelsen eller statis- tiska centralbyrån översiktligt redovisa bl. a. rådande förhållanden i fråga om produktionen, sysselsättningen eller driften, eller annan liknande om- ständighet av väsentlig betydelse för statlig eller kommunal planering. Uppgift får överlämnas till bl. a. kommunstyrelsen i den kommun där arbetsstället finns för att användas som underlag för planering eller prognosverksamhet.

Uppgiftsskyldigheten gäller arbetsställen med minst 50 anställda men kan omfatta också mindre, om det är av särskild betydelse för statlig eller kommunal planering att uppgifter lämnas.

Också andra författningar än de nu nämnda kan spela en roll vid kom- munal planering. Miljöskyddslagen (1969: 387) är sålunda tillämplig på miljöfarlig verksamhet. Härmed avses exempelvis att släppa ut avlopps- vatten m.m. i vattenområde och att orsaka luftförorening. Frågor om miljöfarlig verksamhet prövas av koncessionsnämnden för miljöskydd.

Kommunerna har, enligt hälsovårdsstadgan (1958: 663), genom hälso- vårdsnämnderna ansvar för den allmänna hälsovården och miljövärden på det lokala planet.

Enligt vattenlagen (1918: 523) krävs i princip tillstånd av vattendom- stol för byggande i vatten. Tillstånd krävs alltså exempelvis för byg- gande av vattenkraftverk och för intag av vatten till ångkraftverk.

Naturvårdslagen (1964: 822) innehåller regler som syftar till att skydda och vårda naturen. Ansvaret för naturvården är delat mellan stat och kommun.

Av betydelse för kommunernas verksamhet på energiområdet är främst lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ( ellagen ). Lagens syfte är i huvudsak dels att för konsu- menten säkerställa en ändamålsenlig elförsörjning på skäliga villkor, dels att allmänt sett åstadkomma en planmässig och rationell distribution, dels ock att undanröja vissa faromoment som är förknippade med utnyttjande av elektricitet. För att dra fram och begagna elektrisk starkströmsledning

Pr0p. 1976/77 : 129 13

kräVS tillstånd. Frågor om tillstånd prövas i allmänhet av statens industri- verk.

Kommun eller annan innehavare av områdeskoncession för yrkesmäs- sig distribution, dvs. den som har fått rätt att ensam svara för distribu- tionen inom visst område, är i princip också skyldig att inom området tillhandahålla ström åt envar som har behov därav för normal förbruk- ning. En motsvarande distributionsplikt föreligger vid linjekoneession dvs. rätt att dra fram eldistributionsledning med viss sträckning (2 & 4 mom.). Åsidosätts distributionsplikten kan koncessionen återkallas (2 %$ 6 mom."). Frågor om distributionsplikt prövas av statens industri- verk.

I ellagen anges två undantag från distributionsplikten. För det första kan, om särskilda skäl föreligger, koncessionshavaren befrias från skyl- digheten. De skäl som här åsyftas utgörs enligt lagens förarbeten i första hand av ekonomiska hinder. I förarbetena fram-hålls, att en ifrågasatt elektrifiering alltid måste hållas inom ekonomiskt rimliga gränser. Även rent tekniska hinder kan göra att distributionsplikten inte gäller.

Det andra undantaget från distributionsplikten bygger på föreskriften att distributören är skyldig att tillhandahålla elenergi endast för ”normalt förbrukningsändamål”. Enligt lagens förarbeten torde omfattningen av distributionsskyldigheten bestämmas ytterst av den totala tillgången till producerad elkraft. I motiven (prop 1957: 161 s. 48 och 61) uttalas sålunda att med normal förbrukning avses belysning och varrnvatten- beredning för hushållsändamål, drift av elspisar och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk och småindustri. Däremot borde återhållsamhet iakttas i fråga om elektrisk rumsuppvärm- ning med hänsyn till de begränsade vattenkrafttillgångarna. Numera torde dock allmänt anses att distributionsplikten omfattar också husupp- värmning.

Den skyldighet huvudman för fjärrvärmeanläggning har att svara för fjärrvärmeförsörjningen till de anslutna fastigheterna har tidigare grun- dats på avtal med abonnenterna. Den nyligen antagna lagen (1976: 838) om allmänna fjärrvärrneanläggningar innebär emellertid bl. a. att huvud- man för allmänförklarad fjärrvärmeanläggning blir skyldig att tillhanda- hålla energi för erforderlig uppvärmning av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde.

Med allmän fjärrvärmeanläggning avses i lagen anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse värmeförsörj- ning genom fjärrvärme och som har förklarats för allmän. Huvudman- nens leveransskyldighet och skyldighet att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen motsvaras av en skyldighet för ägare av sådan fastighet att betala avgifter till huvudman- nen, om fastigheten behöver anordningar för värme och behovet inte kan med större fördel tillgodoses på- annat sätt än genom anläggningen.

l'rop. ] 976/77: 129 14

Avgiftsskyldighet föreligger oavsett om fastigheten faktiskt har blivit ansluten till anläggningen eller inte.

Kommuner som har eller planerar att utföra egna produktionsanlägg- ningar för fjärrvärme eller el kan till följd av föreskrifterna i lagen (1957: 343) om oljelagring rn. m. åläggas viss beredskapslagring.

2.4. Kommunernas nuvarande cnergiplunering

På uppdrag av regeringen har statens industriverk vid årsskiftet 1075/76 genomfört en undersökning om kommunernas energiplanering. Under— sökningen utfördes i form av en förfrågan till landets samtliga 278 kom- muner av vilka 200 lämnade skriftligt svar. Med hänsyn till att endast få kommuner bedömdes ha en fullständig energiplanering. inriktades industriverkcts undersökning i huvudsak på att belysa värmeförsörj- ningssituationen. Av undersökningen framgår bl. a. följande.

34 kommuner har uppgett att de har en plan för ett större område inom kommunen som visar hur områdets värmeförsörjning bör vara ordnad (värmeplan). 60 kommuner har gjort värmeutredningar för smärre stads- delar eller sammanhängandc nybyggnadsområden. Bland dessa kommu— ner finns några som har värmeplan. Sammanlagt har 80 kommuner upp- givit att de bedriver någon form av utredningsarbete _ värmeplancring eller delutredningar — beträffande värmeförsörjningen.

Härutöver har drygt 40 kommuner uppgett att utredningsarbete pågår med sikte på att utarbeta värmeplan.

Av de kommuner som har utrett värmeförsörjningen för hela kommu- nen eller del därav har 61 kommuner fattat principbeslut om att visst område Skall förbehållas viss uppvärmningsform, t. ex. elvärme eller fjärrvärme.

I landets 278 kommuner finns 150 kommunala elföretag med områdes- koncession enligt ellagen. Enligt enkätsvaren har 59 kommuner någon form av fjärrvärmedistribution.

Bland de kommuner som har upprättat värmeplan eller som handhar fjärrvärmedistribution växlar innehållet i värmeplanerna. Av undersök- ningen framgår bl. a. att ca två tredjedelar av dessa kommuner har gjort bedömningar av efterfrågan på el för mer än fem år. För fjärrvärme är motsvarande andel ca 85 procent. Vidare framgår att ungefär 85 procent av värmeplanerna innehåller bebyggelseinventering. Ca 40 procent inne- håller beräkningar av bränsleförbrukningen för hela fastighetsbeståndet inom kommunen medan ca 35 procent innehåller redovisning av el- och värmeenergikrävande industri i kommunen. Omkring 60 procent av kom- munerna har i planerna övervägt olika alternativ från teknisk-ekonomisk synpunkt för värmeförsörjning och eltillförsel. Lika stor andel av kom- munerna har i planerna beräknat investeringsbehov för el- och värme-

Prop. 1976/77: 129 15

försörjning och angett de tidpunkter då beslut senast måste fattas i utbyggnadsfrågor.

Kommunerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Västerås har sedan lång tid ägnat energiförsörjningsfrågorna uppmärksamhet. Dessa kom- muner kontaktades speciellt och deras svar har redovisats separat. De innehåller i korthet bl. a. följande.

F.n. finns fjärrvärmeplaner antagna av fullmäktige för hela Stock- holms innerstad. Fjärrvärmenät är under byggnad i stora delar av denna. En särskild utredning arbetar med att ta fram en s.k. generalplan för Stockholms uppvärmning för att få till stånd bedömningar också för de områden som ännu saknar värmeplan.

Energiverken i Göteborg har en omfattande planerings- och utrednings- verksamhet för fjärrvärmeförsörjningen. En plan för fjärrvärmeförsörj- ni-ngen inom kommunen finns men har inte förankrats i politiska in- stanser.

Malmö industriverk har utarbetat en energiplan för Malmö och Burlöv. Utredningen omfattar gas-_ el- och fjärrvärmeförsörjning och är avsedd att utgöra ett aktuellt underlag för behandling av energifrågor och för beslutsfattande i ärenden på energiområdet.

Större delen av de tätbebyggda områdena i Västerås” centralort har försetts med fjärrvärme. Inom mera glesbebyggda områden planeras för individuell oljevärrne eller elvärme. Det samlade planeringsunderlaget. som består av delutredningar som kontinuerligt har föregått ställnings- taganden till utbyggnad av fjärrvärme, kan sägas utgöra en fjärrvärmeplan för Västerås kommun.

2.5. Tidigare förslag rörande kommunal energiplanering

Frågor om planering och samordning inom energiområdet har under senare tid behandlats av flera utredningar och arbetsgrupper. Av dessa kan följande nämnas.

Värmeförsörjning i tätbebyggda områden har behandlats bl.a. av energikommittén i betänkandet (SOU 1970: 13) Sveriges energiförsörj- ning — Energipolitik och organisation.

Frågor om bl. a. kommunernas möjligheter att rationellt ordna upp- värmningen i tätorterna behandlades av värmeanläggningsutredningen i betänkandet (SOU 1974: 77) Värmeförsörjning enligt värmeplan. Försla- get ledde till lagen (1976: 838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar.

I betänkandet (SOU 1974: 64) Energi 1985 2000 hävdade energi- prognosutredningen att den lokala energiförsörjningen måste ses i ett sammanhang och att värmeplaner bör ingå i fullständiga energiplaner, dvs. planer som behandlar produktion av alla energislag för alla kon— sum-tionsändamål. Samordningen mellan energiplanering på- riksnivå och den lokala energiplaneringen föreslogs bli utredd.

Prop. 1976/77: 129 16

Vidare har energiprogramkommitten i betänkandet (SOU 1974:-72) .Energiforskning och i promemorian (Ds I 1975: 1) Energiforskning. Be- hov av priinotyper och demon-stratiousanläggningar behandlat kommunal energiplanering och dess samordning med den kommunala verksamhets- planeringen i övrigt.

Slutligen kan nämnas att en omfattande forsknings- och utvecklings- verksamhet pågår av betydelse för kommunernas planering i energifrågor. Verksamheten finansieras av bl.a. statens råd för byggnadsforskning genom det s.k. EPD-projektet. Inom ramen för detta projekt utarbetas bl.a. en handledning i kommunal energiplanering.

3 Kommittén om kommunal energiplanering

3.1. Allmänt om lokal energiplanering

Mot bakgrund av de i det föregående beskrivna förhållandena inom energiområdet anger kommittén vissa allmänna utgåugSpunkter för sina överväganden,

Till dessa utgångspunkter hör riktlinjerna för den statliga energipo- litiken enligt 1975 års energipolitiska beslut, bl.a. att dämpa ökningen av energikonsumtionen, driva en aktiv statlig oljepolitik och trygga kraftförsörjningen. Kommittén hänvisar vidare till vidtagna konkreta åtgärder för att stimulera till energibesparande åtgärder i näringslivet och i byggnader av olika slag, för att öka försörjningstryggheten vad gäller olja, rn. m.

Kommittén framhåller att energifrågan i dess helhet har sådana di- mensioner att det krävs en samordnad politisk planering på riksnivå. I denna planering ingår att ge mål och ramar för utvecklingen. Kom- mittén framhåller vidare, att samtidigt som det statliga inflytandet på energiområdet förstärkts är det uppenbart att vissa mål kräver åtgärder på det lokala planet. Det gäller enligt kommittén framför allt den ytterst väsentliga frågan om att åstadkomma en bättre hushållning2 med tillgängliga energiresurser.

Kommittén framhåller vidare att kommunerna ansvarar för väsentliga

2Kommittén skiljer på begreppen energihushållning Och energisparande.

Med energihushållning avser kommittén sådana åtgärder i syfte att åstad- komma en effektivare energianvändning som kan vidtas utan att de behov som människorna upplever som nödvändiga eller önskvärda behöver frångås. Exempel på sådana åtgärder-är-i produktionsledet användande av anlägg- ningar med högre verkningsgrad och i konsumtionsledet bättre isolering av byggnader eller sänkning av inomhustemperatur utan att komforten påverkas.

Med energisparande menar kommittén däremot åtgärder för minskad ener- gikonsumtion som medför att något behov eller önskemål kan behöva efter- sättas. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas konsumtionsbegräns— ningar i form av ransonering, sänkning av inomhustemperatur till en nivå som upplevs som okomfortabel etc. Sådana åtgärder kan bli aktuella främst i krissituationer.

Prop. 1976/77: 129 17

delar av samhällsplaneringen och att de inom ramen för denna i flera avseenden har förutsättningar att främja energihushållningen.

Energiförbrukningen påverkar samhällsintressen som t. ex. miljön och hushållningen med mark och vatten, där kommunerna har det lokala ansvaret. Visserligen begränsas kommunernas möjligheter att påverka utvecklingen av att de inte har de befogenheter och instrument som skulle göra det möjligt för dem att ensamma bestämma i lokala energi- frågor. Det är dock klart att kommunerna har ett betydande engagemang på energiområdet och på andra områden som har betydelse för energi- konsumtionen.

Det är enligt kommittén uppenbart att kommunernas engagemang i energifrågorna måste ske på ett planmässigt sätt och att en kommunal energiplanering har sin plats i det övergripande kommunala planerings- systemet. Enligt kommittén behövs en förstärkning av den planering som nu förekommer i detta avseende. Genom studium av resultatet av statens industriverks undersökning i frågan och genom egna kontakter med kommuner, statliga myndigheter och branschorganisationer har kommittén funnit att energifrågorna f. n. ges en i förhållande till bety- delsen ganska blygsam plats i den kommunala planeringen.

I den mån särskilda s.k. energiplaner har upprättats synes dessa enligt kommittén i allt väsentligt vara inriktade på att tillgodose för- väntade energibehov. De registrerar en efterfrågeutveckling och anger lösningar för att tillgodose efterfrågan. Kommunerna har i ringa ut- sträckning beaktat möjligheterna till en planmässig hushållning med energi. Kopplingen till annan kommunal planering är av växlande om- fattning men synes cnligt kommittén ofta vara ganska svag.

3.2. Lagstiftning om lokal energiplanering

Mot bakgrund av behovet av förstärkt kommunal energiplanering tar kommittén upp frågan om det behövs en lagfäst planeringsskyldighet vad gäller energiplanering på det lokala planet och hur lagregleringen i så fall bör utformas. Enligt kommittén kan det knappast vara en lag- stiftningsuppgift att reglera en kommunal energiplanering som tillgodo- ser enbart eller huvudsakligen kommunala intressen. I likhet med vad som är fallet på många andra områden av samhällslivet där kommu- nerna är engagerade bör det ankomma på kommunerna själva att av- göra behovet av planering och att utveckla sådana planeringsformer som är lämpliga med hänsyn till den egna situationen.

Kommittén anser dock att en systematisk kommunal energiplanering ökar möjligheterna att förverkliga den nationella energipolitiken. Det finns därför enligt kommittén motiv för att lagfästa en skyldighet för kommunerna att planera inom energiområdet. En lagstiftning skulle enligt kommittén kunna tjäna följande syften:

Prop. 1976/77: 129 18

att främja med hänsyn till hela landets eller större rcgioners energi- hushållning optimala lösningar, t. ex. i fråga om val av tekniska system och utnyttjande av möjligheter till samarbete kommuner emellan eller mellan kommun och industri,

att förbättra underlaget för prognos- och utredningsverksamheten inom energiområdet för hela landet, inbegripet beräkningar av investe- ringsbehov och behov av tekniska och personella resurser, samt

att möjliggöra en jämförelse mellan å ena sidan kommunernas plane- ring i fråga om val av energiformer och former för produktion och distribution av energi och å andra sidan statliga riktlinjer för energipo- litiken, miljöpolitiken, den fysiska riksplaneringen, den regionalpoli- tiska planeringen och landets försörjningsberedskap.

Kommitténs slutsats är att ett lagfäst kommunalt planeringsansvar och en viss reglering av planeringen skulle kunna påskynda utveck- lingen av den kommunala planeringen inom området och skapa vissa fasta utgångspunkter för denna utveckling. Samtidigt anser kommittén att en hård styrning eller låsning lagstiftningsvägen på ett olyckligt sätt skulle hämma utvecklingen i nuvarande skede.

Genom att inrikta lagstiftningen på vissa väsentliga frågor och und- vika detaljreglering kan enligt kommittén de nämnda syftena främjas utan att en naturlig utveckling av planeringen bromsas.

En annan synpunkt som enligt kommittén kan påverka frågan om be- hovet av lagstiftning är att det helt allmänt finns ett nationellt intresse av en energiplanering av hög kvalitet på det lokala planet. Mycket torde nämligen vara vunnet om kommunerna över lag kommer igång med en målmedveten planering på energiområdet och i samband därmed kon— sekvent strävar efter förbättrad energihushållning i sin övriga samhälls- planering.

Kommittén förordar p. g. a. det sagda att en lagstiftning kommer till stånd. Lagstiftningen bör begränsas till att ålägga kommunerna ett pla— neringsansvar inom energiområdet. Tanken är att denna planering skall integreras med kommunernas övriga planering. Några förändringar i fråga om deras nuvarande befogenheter och faktiska möjlighet att vidta åtgärder inom energiområdet föreslås inte av kommittén, som funnit frågan om sådana förändringar ligga utanför dess uppgift.

Den planeringsskyldighet som åläggs kommunerna enligt lagförslaget innebär i huvudsak följande: —- Kommunen åläggs att i sin planering överväga åtgärder för att be- gränsa energibehovet eller eljest främja hushållningen med energi och för att åstadkomma en säker och tillräcklig energitillförsel

—— Kommunen skall därvid beakta också andra samhällsaspekter såsom miljövård, försörjningsberedskap och hushållning med mark och vatten

— Kommunen skall vidare vara skyldig att där förutsättningar före- ligger för samordnade lösningar samråda med annan kommun eller

Prop. 1976/77: 129 19

med andra betydande intressenter på energiområdet såsom process- industrier och kraftföretag. Kommittén uttalar i detta sammanhang att man är medveten om att utvecklingen mot allt fler planeringsformer av sektortyp medfört en stark belastning på kommunernas resurser. Med den föreslagna upp- läggningen av lagstiftningen blir det enligt kommittén emellertid möj- ligt att tillgodose planeringsbehovet på det energipolitiska området utan en olämplig ytterligare belastning av kommunernas planeringsresurser. Det blir möjligt främst därför att planeringen byggs upp stegvis och samordnas med kommunernas övriga planering.

3.3. Planeringens utformning och rättsverkningar m. m.

Kommittén behandlar vidare frågan om kommunal energiplan bör ges rättsverkan och om formell prövning av sådan plan bör äga rum. Kommittén stannar för den uppfattningen att ett system med kommu- nala energiplaner som efter statlig prövning binder efterföljande detalj- planering, genomförandeåtgärder, koncessionsbeslut etc. skulle innebära betydande nackdelar. Kommittén anför som stöd för denna ståndpunkt att erfarenheterna av kommunal energiplanering är alltför begränsade och planeringstekniken alltför outvecklad för att i dag tillåta detta slag av bindning. Ett sådant system skulle inte heller ligga i linje med det synsätt rörande samspelet stat—kommun som alltmer tränger igenom. Vidare skulle behovet av flexibilitet i planeringen i hög grad motverkas. Samtidigt skulle det enligt kommittén innebära svårigheter att undvika dubbelprövning av frågor som regleras i annan ordning.

Kommittén föreslår därför en annan form för samspel mellan stat och kommun än formell planprövning. Genom en redovisning av kommu- nernas handlingsprogram på det energipolitiska området och ett därpå följande resonemang mellan stat och kommun om inriktningen av den kommunala energipolitiken kan enligt kommittén väsentliga delar av den nödvändiga avstämningen mellan statlig och kommunal planering komma till stånd. Kommittén erinrar om att staten redan har tillgång till olika styrmedel på energiområdet.

Kommittén föreslår sålunda ett på visst sätt reglerat samrådsförfa— rande. En sådan informell och icke bindande hantering bör enligt kom- mittén — i vart fall under ett inledande skede av den samhälleliga energiplaneringen — vara fullt tillräcklig för att åstadkomma nödvän- diga avstämningar.

En planering av nu avsett slag ger enligt kommittén fördelar för kommunerna när det gäller att samordna energiplaneringen med övrig kommunal planering. Kommittén framhåller i detta avseende vikten av att den kommunala energiplaneringen byggs in i den övriga kommu- nala planeringen. Kommittén pekar särskilt på att det i planeringen

Prop. 1976/77: 129 20

inom energisektorn finns uppenbara kopplingar till den ekonomiska långtidsplaneringen, bostadsbyggnadsplaneringen, bebyggelse- och mark- användningsplaneringen osv.

Den nödvändiga samordningen kan enligt kommittén komma till stånd dels genom att energiplaneringen — i likhet med annan kommu— nal planering — bygger på av kommunledningen fastlagda gemensam— ma planeringsförutsättningar, dels genom att kommunledningen tar det övergripande ansvaret för planeringen. I de gemensamma planerings- förutsättningarna fastläggs vissa utgångspunkter för kommunens plane— ring. Detta gäller exempelvis bedömningar om näringslivs- och befolk— ningsutveckling, bostadsbyggande, ekonomi m. in. Alla sådana uppgifter har direkt inverkan på kommunens bedömningar av energibehovets ut- veckling och möjligheter att tillgodose detta behov.

En planering av den karaktär som kommittén föreslår utmynnar i allmänna handlingslinjer som måste följas av särskilda verkställighets- beslut för att kunna genomföras. Enligt kommittén innebär detta att utrymme för medborgarinflytande i form av besvärsrätt inte finns i denna planering lika litet som i planeringen av bostadsbyggandet genom bostadsbyggnadsprogram eller i den kommunalekonomiska planeringen. Sådan rätt kan däremot utövas i anslutning till de efterföljande beslut genom vilka de allmänna handlingslinjerna genomförs.

Kommittén har också tagit upp frågan om vidgad koncessionsprövning på det energipolitiska området. Med hänvisning bl. a. till det föreslagna planeringssystemet finner kommittén inte något behov av vidgad pröv— ning utöver vad som redan gäller i dag. I vart fall bör enligt kommittén erfarenheterna av den kommunala energiplaneringen tills vidare av- vaktas.

| i 3.4 Avgränsning av planeringsansvaret i

Kommittén diskuterar vidare vilken omfattning planeringsansvaret bör ha. Kommittén tar bl. a. upp frågan om planeringen bör avse hela kommuner eller om den kan avgränsas till tätortssektorerna samt frå- gan om lämpligheten att helt undanta mindre kommuner.

Vidare behandlar kommittén möjligheten att med en funktionell av- gränsning inrikta planeringsuppgiften endast på vissa former av distri— bution och användning av energi. Den kan t. ex. avse endast lednings— bunden energi eller energi för uppvärmning, för processindustri, för samfärdsel etc.

Planeringsansvaret kan även tänkas omfatta endast den energi som anskaffas och distribueras genom kommunens försorg, dvs. avgränsas efter huvudmannaskap.

Kommittén redovisar bl. a. följande överväganden om avgränsnings-

frågorna.

Prop. 1976/77: 129 21

Om man väljer att avgränsa planeringsskyldigheten till vissa tätorter eller tätorter av viss storlek kan inte en total bedömning för landet göras i fråga om fördelningen mellan energislag är lämplig. Till detta kommer svårigheter att finna ett rimligt kriterium för att undanta mindre tätorter. Kommittén finner därför att planeringen bör omfatta alla tätorter. Den anser också att planeringen — bl. a. beroende på avgränsningssvårigheter — likaledes bör omfatta glesbygden. Som en följd härav bör planeringsansvaret inte heller avgränsas med avseende på huvudmannaskap. Planeringen bör alltså vara kommunomfattande och oberoende av om kommunen har huvudmannaskapet för verksam- heten eller inte.

Omfattningen av planeringsinsatserna bör dock enligt kommittén an- passas till möjligheterna att förbättra energihushållningen och till pla- neringens övriga syften. Vad gäller glesbygden finns därför ofta skäl att starkt begränsa inventeringar och även planeringsarbetet i övrigt.

När det gäller frågan om vilka energiformer och energianvändnings- områden som bör innefattas i planeringsansvaret bör enligt kommittén hänsyn i första hand tas till sådan energianvändning som kommunen har mest anledning och bäst möjlighet att påverka. Kommittén anser därför att den kommunala planeringen bör avse: — uppvärmning av byggnader, förbrukningsvarmvatten, gator o. d. oav- sett om värmen produceras direkt genom eldning av fossila bränslen (olja, gas, kol, ved, torv, c. d.) i individuella pannor eller i större anläggningar för distribution i f järrvärmenät eller utgörs av elvärme, solenergi eller geotermisk energi, _ övrig elförbrukning (industrikraft, hushållskraft, allmän belysning, kylning av byggnader o.d.) och övrig gasförbrukning samt — annan industriell energianvändning/—produktion i den mån samord- ning kan ske med annan produktion/distribution inom kommunen. Industriella behov av bränslen för uppvärmning av lokaler o. d. samt el bör således allmänt omfattas av planeringen. Andra industriella ener- gibehov bör omfattas endast om det framstår som möjligt att utnyttja överskottsenergi för bostadsuppvärmning o.d. eller om det i övrigt är möjligt med samordnade lösningar mellan kommunen och industri- företag.

I övrigt torde enligt kommittén anledning saknas att låta energiför- brukning för industriella processer ingå i den kommunala energiplane- ringen.

Kommittén anför vidare att transportsektorn svarar för en relativt liten andel av den totala energikonsumtionen och att denna sektors energiförbrukning i mycket stor utsträckning styrs av andra än energi- politiska avgöranden. Kommunerna har vidare begränsade möjligheter att påverka energianvändningen inom denna sektor.

Kommittén framhåller att, även om åtgärder som förändrar trans-

Prop. 1976/77: 129 22

portarbetet eller färdmedelsvalet inte kan få någon avgörande inverkan på landets energiförsörjning, möjliga åtgärder för energihushållning gi- vetvis ändå bör vidtas. De åtgärder kommunerna kan vidta i syfte att styra energianvändningen inom transportsektorn inryms huvudsakligen i den fysiska planeringen och i trafikpolitiska beslut.

Inom ramen för en kommunal totalplanering bör kommunerna såle- des under hänsynstagande till hög servicegrad, trafiksäkerhet, miljö m. ni. ta sikte på att begränsa energiförbrukningen för transportsektorn. Däremot kan kommunerna inte anses ha möjlighet att planera för driv- medelshantering o.d. Av det skälet och med hänsyn till svårigheterna att göra särskilda kommunala energipolitiska bedömningar för trans- portsektorn anser kommittén att den kommunala energiplaneringen f. n. inte obligatoriskt bör omfatta denna sektor.

3.5. Redovisningen av planeringen m. m.

Kommittén anser att kommunernas red0visning av planeringen i hu- vudsak kan tillgodoses genom ett enkätl'örfarande. Vad gäller de största kommunerna anser dock kommittén att det inte är meningsfullt att använda frågeformulär. Den myndighet som kommer att företräda sta- ten i dessa frågor —— enligt kommitténs förslag statens industriverk — bör därför årligen ordna sammanträffanden med dessa kommuner för att få den aktuella situationen belyst. Kommittén tar vidare upp frågan om vilka typer av uppgifter som bör efterfrågas i enkäterna. Som exempel nämns bl. a. följande — nuvarande energiförbrukning inom kommunen för uppvärmning samt övrig el- Och gasförbrukning _ nuvarande ordning för produktion och distribution av energi _— kortfattad redovisning av viktiga faktorer från beredskapssynpunkt samt av miljöverkningar av energianvändningen »— genomförda och beslutade kommunala åtgärder för energihushåll- ning — bedömd utveckling av efterfrågan på energi inom kommunen.

Vidare bör enkäten enligt kommittén innehålla frågor för att få en uppfattning om vilka åtgärder kommunen planerar att vidta på energi- området. Det kan t. ex. gälla _ handlingsprogram för hushållningsåtgärder _ val av uppvärmningsformer inom kommunen _ teknisk-ekonomiska förutsättningar för kraftvärmeproduktion _ teknisk-ekonomiska förutsättningar för samarbete med angränsande

kommuner i fråga om fjärrvärmeförsörjning »— teknisk-ekonomiska förutsättningar för samarbete med industrier i fråga om spillvärmeutnyttjande o. d.

Prop. 1976/77: 129 23

— beräknade kommunala investeringar för energiförsörjningsändamål samt — behov av reservation av mark- och vattentillgångar.

Enkäten bör vidare innehålla frågor om i vad mån krav ställda på den framtida energiförsörjningen från bl.a. miljösynpunkt och försörj- ningsberedskapssynpunkt tillgodoses.

Kommittén uttalar också att om en kommun inte planerar för några åtgärder på energiområdet endast detta faktum behöver anges.

Det bör enligt kommittén vara möjligt att skapa en förenklad version av enkäten för mindre kommuner med jämförelsevis okomplicerade förhållanden på energiområdet.

Den närmare utformningen av enkäterna anser kommittén bör an- komma på statens industriverk efter samråd med naturvårdsverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, planverket, kommunförbundet samt branschorganisationerna inom energiområdet.

Kommittén påpekar att det planeringsmaterial som ligger till grund för övervägandena är tillgängligt för berörda statliga myndigheter lik- som för andra. Dessa kan därför ta del också av sådant material om det behövs när särskilda överläggningar tas upp. Någon formlig skyldig- het för kommunerna att i särskild ordning redovisa detta underlagsma- terial eller att detta skall vara dokumenterat i viss bestämd form behövs enligt kommitténs mening inte.

Kommittén tar vidare upp frågan om vilket organ som bör företräda staten i samspelet med kommunerna. Kommittén föreslår att statens industriverk får i uppgift att utforma enkäter och begära in uppgifter från kommunerna samt bistå dessa med råd och upplysningar. Enligt kommittén behöver verket få förstärkta resurser för dessa arbetsupp- gifter.

Vidare anser kommittén att länsstyrelserna bör kunna fullgöra en viktig samordningsuppgift, speciellt när det gäller att bedöma om den kommunala energipolitiken står i överensstämmelse med de riktlinjer som gäller för miljöpolitiken, den fysiska riksplaneringen, regionalpoli- tiken och försörjningsberedskapen. Kommittén förordar att kommuner- nas enkätsvar lämnas till länsstyrelsen för kännedom. Under plane- ringsarbetets gång finns enligt kommittén anledning till samråd mellan kommun och länsstyrelse. Kommittén finner att en sådan ordning kan rymmas inom ramen för länsstyrelsernas nuvarande instruktionsenliga åligganden. Kommittén föreslår därför inga särskilda bestämmelser rö— rande denna fråga.

Ett viktigt inslag i den kommunala energiplaneringen är enligt kom- mittén att ett samarbete kommer till stånd mellan bl. a. kommunen och kraftföretag samt mellan kommunen och industriföretag. Som en ut- gångspunkt för sådan samverkan krävs ett informationsutbyte. Kom— mittén föreslår därför att en skyldighet lagfästs för den som bedriver

Prop. 1976/77: 129 24 verksamhet med väsentlig förbrukning av sådan energi som omfattas av planeringen samt för den som yrkesmässigt producerar eller distribuerar sådan energi att på begäran av kommun lämna de uppgifter som behövs för planeringen. Uppgiftsskyldig skall därvid ges möjlighet att över- lägga med kommunen om energifrågor av väsentlig betydelse för honom.

3.6. Kommunernas resurser och befogenheter

Kommittén gör en översiktlig genomgång av kommunernas möjlig- heter att vidta åtgärder som främjar energihushållningen. Kommittén pekar därvid bl.a. på att kommunerna kan styra bostadsbyggandets inriktning liksom den inbördes placeringen av bostäder, arbetsplatser, serviceinrättningar m.m. och utformningen av kommunikationerna mellan dessa. Kommunerna kan vidare påverka den egna förbrukningen. Det finns bl. a. betydande utrymme för att begränsa energikonsumtio- nen i byggnader. På detta område har staten ett övergripande ansvar men utrymme finns även för kommunala åtgärder.

Kommittén framhåller vidare att kommunerna har ett betydande engagemang då det gäller produktion och distribution av energi. I fråga om fjärrvärme och gas är kommunerna helt dominerande och i fråga om elenergi äger kommunerna direkt eller indirekt ca en femtedel av den totala produktionskapaciteten. Med hänsyn till att kommun som eldistributör enligt ellagen principiellt har distributionsplikt även för husuppvärmning (jfr avsnittet 2.3) ifrågasätter kommittén om inte reg- lerna i ellagen bör ändras så att distributionsplikten inte gäller el för värmeändamål i områden för fjärrvärme.

3.7 Kostnader m. m.

Kommittén anser att statens industriverk behöver tillföras omkring fem nya tjänster för att få möjlighet att utföra de föreslagna uppgif- terna i samband med energiplaneringen.

Kommittén behandlar vidare kostnaderna för en kommunal energi- planering och uttalar därvid att en väl genomförd energiplanering leder till en samhällsekonomisk besparing. När det gäller frågan att täcka kommunernas kostnader för energiplaneringen diskuterar kommittén flera alternativ, bl. a. införande av särskilda avgifter och statliga bidrag. Kommittén stannar dock för att kostnaderna bör täckas via kommunens budget.

Prop. 1976/77: 129 25

4. Remissyttrandena 4.1 Allmänna synpunkter på kommittéförslaget

Remissinstansema är med få undantag positiva till huvuddragen i kommittéförslaget. Man anser sålunda att den energipolitiska plane- ringen på det lokala planet bör stärkas och att ansvaret för denna pla- nering bör läggas på kommunerna samt att detta ansvar bör lagfästas.

Svenska kommunförbundet ser som ett syfte med kommunal energi- planering att främja en rationell användning av energin. Ett annat minst lika viktigt syfte är enligt förbundet att åstadkomma en koppling mellan å ena sidan energiplanering och å andra sidan kommunal plane- ring för service av andra slag än att täcka behov av energi. Kommun— förbundet understryker i sammanhanget att lagstiftningen och tillämp- ningen av denna måste vara anpassad till kommunernas reella förut— sättningar att styra med avseende på deras planeringsmetoder, ekono- miska möjligheter samt varierande funktioner och strukturer då det gäller främst produktion, distribution och konsumtion av energi.

Enligt statens planverk ökar en kommunal energiplanering möjlighe- terna att genomföra en nationell energipolitik. Genom en obligatorisk kommunal energiplanering främjas strävandena att finna samlade lös- ningar på cnergihushållningsfrågorna i landets olika delar. Förutsätt- ningarna för den generella prognos— och utredningsverksamheten inom energiområdet torde vidare förbättras. Jämförelser kan komma till stånd mellan å ena sidan kommunernas planering i fråga om val av energi- former och former för produktion och distribution av energi och å andra sidan de statliga riktlinjerna för energipolitik, miljöpolitik, fysisk rikSplanering, regionalpolitisk planering och landets försörjningsbered- skap.

Planverket tillstyrker därför att en lag om kommunal energiplanering utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget. Enligt planverket bör lagförslaget kompletteras så att det framgår att kom- munen även har att svara för lämpliga åtgärder för att uppfylla plane- ringens målsättning.

Statens industriverk delar uppfattningen att någon form av energi- planering bör vara obligatorisk för landets samtliga kommuner. Verket finner det naturligt att en sådan planering åläggs just kommunerna på grund av deras självstyre, planmonopol och vetorätt. Den kommunala energiplaneringen måste enligt verket ske i nära anslutning till och vara konsistent med den övriga kommunala planeringen.

Statens råd för byggnadsforskning finner att med den inriktning och begränsning som författningsförslaget fått, kommer både stat och kom— mun att erhålla tillräckligt underlag för att bevaka energihushållnings-

Prop. 1976/77: 129 26

aspekter på såväl nationell som kommunal nivå. Rådet tillstyrker därför lagförslaget.

Även de kommuner som uttalar sig i frågan ställer Sig bakom tanken på ett lagfäst kommunalt planeringsansvar inom energiområdet. Hel- singborgs kommun framhåller att lagförslaget kommer att medföra en aktivare energiplanering i kommunerna och väsentligt förbättrade möj- ligheter för den statliga myndigheten att påverka uppföljningen av de energipolitiska besluten. Kristianstads kommun anser att den största be- tydelsen av en lagstiftning om kommunal energiplanering ligger i att energifrågorna kommer att uppmärksammas på ett helt annat sätt än tidigare.

Några remissinstanser anser dock att kommitténs lagförslag är alltför allmänt hållet för att ge någon verklig effekt på kommunernas energi- planering.

Ångpanneföreningen uttalar att föreningen under de senaste åren märkt ett kraftigt ökat engagemang från kommunernas sida i olika frågor rörande energiförsörjningen. Föreningen bedömer att detta enga- gemang kommer att fortsätta även utan lagstiftning. Enligt föreningen ger lagförslagets formulering knappast någon vägledning om vad som förväntas av kommunerna och ej heller ger detaljerna i den nationella energipolitiken en sådan vägledning. Med den formulering lagförslaget har och den utveckling som redan är på gång förefaller det enligt Ång- panneförcningen vara överflödigt med en särskild lag.

Koncessionsm'immlen för miljöskydd anser att kommunernas plane- ringsskyldighet är för allmänt hållen och att det därför finns risk för att blivande planer blir alltför svävande för att tjäna något reellt ända- mål. En konkretisering av lagtexten genom angivande av vissa frågor som särskilt bör uppmärksammas kan enligt nämnden behövas.

Svenska naturskyddsföreningen anser att det framlagda lagförslaget är så innehållslöst och så allmänt hållet att några bättre förutsättningar för ett effektivt och samlat grepp över energiplaneringen inte tillkom- mer om förslaget genomförs. Föreningen anser det oundgängligt att en energiplanelagstiftning kommer till stånd utan dröjsmål. Den måste emellertid vara betydligt mer styrande och ingripande än kommittén avsett. Föreningen anser bl. a. att lagen bör föreskriva en skyldighet att upprätta kommunala energiplaner inom viss tid. Dessa bör revideras re- gelbundet. Planerna bör fastställas eller godkännas av statligt organ. De måste dessutom ges bindande verkan i vissa hänseenden. Möjligheter bör finnas att frångå planerna genom restriktiv dispensgivning.

I planen bör enligt föreningen anges vilket eller vilka av angivna alternativ för att nå olika uppvärmnings- och produktionsnivåer för såväl bostäder som industri och annan verksamhet, som bör väljas av kommunen vid genomförandet av energihushållning. Motsvarande anges för transportsidan. De totala energiförbrukningssiffror, som bör vara

Prop. 1976/77: 129 27

en del av planen, skall i huvudsak vara bindande för kommunen och andra.

Till detta måste, med förebild från t.ex. miljöskyddslagens pröv- ningskrav, komma en särskild energiprövning för förbrukningsföränd- ringar inom olika verksamheter. Föreningen anför vidare att inom ramen för maximalt medgiven energiförbrukning skulle flexibilitet i planeringen medges. Det skulle kunna innebära att om man vill frångå planen genom att i stället för att uppföra ett visst antal bostäder låta uppföra en industri, så skulle detta vara tillåtligt så länge den totala energiförbrukningen inom planen inte överskreds. Om man genom en vid planens tillkomst icke förutsedd teknik kan pressa ner energiför- brukningen i en viss sektor, skulle planen likaledes medge att den "spa- rade mängden” får användas på annat håll i kommunen utan att detta alternativa användningssätt varit förutsett i planen.

Flera remissinstanser diskuterar b c b y g g e l s e p 1 a n e r i n g e n s, trafikplaneringens och annan kommunal plane- rings inverkan på energibehovet.

Statens planverk anför att den kommunala energiplaneringen påver- kas direkt av bostadsbyggandet. Fördelningen mellan småhus och fler- bostadshus har klara energikonsekvenser. Lokaliseringen av bebyggelse har också energikonsekvenser eftersom en utspridning av bebyggelse höjer konsumtionen av energi. Enligt planverkets mening är det både möjligt och lämpligt att samordna arbetet rörande den kommunala energiplaneringen med arbetet rörande den översiktliga fysiska riks- planeringen.

Vid en kommunal energiplanering bör enligt planverket hänsyn tas till de effekter på energiförsörjningen som sammanhänger med sådana fysiska planeringsfrågor som stadsbygdens funktionsuppdelning och tra- fiksystem samt mönstret för fritidsaktiviteter och fritidsboende.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att kommunerna re- dan i dag ansvarar för väsentliga delar av samhällsplaneringen. Kom— munerna har också i flera avseenden förutsättningar att inom ramen för denna planering åstadkomma en ökad energihushållning. Länssty- relsen understryker här speciellt det starka sambandet mellan den fy- siska planeringen och energihushållningen. T. ex. den inbördes place- ringen av bostäder, arbetsplatser och serviceinrättningar samt kommu— nikationsmöjligheterna mellan dessa punkter har enligt länsstyrelsen en bestående inverkan på energibehovet och möjligheterna till distribution av fjärrvärme. Energiaspekterna, som om de optimeras innebär bebyg- gelsekoncentration, måste här vägas mot andra faktorer, såsom boende- miljö.

Hyresgästernas riksförbund anför att behovet av energi är starkt beroende av samhällsutvecklingen, men exempelvis bostadsbyggande och utbyggnad av samhällsservice måste styras utifrån andra utgångspunk-

Prop. 1976/77: 129 28

ter än det behov av energiförbrukning som blir följden härav. En annan sak är enligt förbundet att man vid utformning av bostäder och lokaler och vid valet av energiförsörjningssystem tar rimlig hänsyn till energi- hushållningsaspekterna.

Även Ingenjörsvctenskapsakademien påpekar att bebyggelseplane— ringen i hög grad påverkar energiförbrukningen för uppvärmningsända- mål. Generellt gäller att bebyggelsen skall placeras i lä. När ett område bebyggs förändras dock vindförhållandena. Instrålning från solen och från himlen svarar för en betydande del av energitilll'örscln i bebyggel- sen. I framtiden kommer detta att beaktas mer än vad som hittills varit vanligt. Om man bortser från byggnadernas utformning bör bebyggelsen enligt akademien förläggas till mot sydligt väderstreck sluttande mark- ytor och grupperas så att den oavskärmade instrålningen mot fasaderna blir så stor som möjligt. Med bättre kunskaper om hur dessa faktorer påverkar energiförbrukningen kan enligt akademien planeringen utföras så att encrgihushållningen främjas.

Vidare framhåller akademien att vid trafik- oeh bebyggelseplane- ringen måste hänsyn även tas till energiförbrukningen för transporter. Även om kommunerna normalt inte medverkar till distribution av drivmedel, kan de genom planeringen påverka drivmedelsförbrukning- en. Förbättrad trafikreglering och bättre trafikleder innebär att den specifika bränsleförbrukningen minskar. Ett annat sätt enligt akade— mien att minska bränsleförbrukningen genom att minska trafikarbetet är att samlokalisera bostäder, arbetsplatser och eventuellt även köp- centra till koncentrerade områden.

Härjedalens kommun anför att vid den fysiska planeringen för bo- stadsbyggandet och tillskapandet av nya områden för fritidsboendet kommer konflikter att uppstå mellan krav på god bostadsmiljö och möjligheter till rekreativ fritid å ena sidan och krav på energihushåll- ning å den andra sidan. En utbredd småhusmiljö är som boendeform att föredra framför en förtätad flerfamiljshusmiljö centralt i samhället, men energihushållningen blir sämre och kostsammare genom längre persontransportsträckor, energikrävande exploateringsarbeten av större omfattning, fler ljuspunkter i offentlig belysning, sämre möjligheter till fjärrvärmeanläggningar, större ytterväggs- och takytor per 1112 bostads- yta, längre gaturenhållningssträckor osv. Enskilt bostadsbyggande i glesbygdsområdena med pendling in till samhällen kan också i detta sammanhang motarbeta energihushållningen, men ändå vara av värde för en levande landsbygd och för människors trivsel.

Statens institut för byggnadsforskning framhåller att kunskapen om samband mellan bebyggelsemönster och energianvändning är bristfällig. Institutet anser därför att det inte kan fordras av kommunerna att de skall kunna påverka bebyggelsemönstret på ett sådant sätt att de säkert vet att de därmed främjar energihushållningen. Vidare är kunskaperna

Prop. 1976/77: 129 29

bristfälliga i fråga om samband mellan bebyggelsemönster och andra väsentliga ting, såsom fysisk och psykisk hälsa eller social interaktion. Därför kan det heller inte förväntas av kommunerna att de allsidigt skall kunna överblicka konsekvenserna av ingrepp i bebyggelsemönstret. Från denna synpunkt är det enligt institutet välbetänkt att inte föreslå en lag, som ger kommunerna rätt att ingripa i bebyggelsestrukturen med energihushållningsintresset som enda riktmärke. Institutet anser att sådana ingrepp bör göras med stöd av en lagstiftning, där flera aspekter på den byggda miljön beaktas, och där medborgarinflytande i processen är föreskrivet, som exempelvis byggnadslagstiftningen.

Kommitténs förslag att bland kommunens åligganden enligt lagen skall ingå att överväga åtgärder för att b e g r ä n s a e n e r g i b e h 0- v e t tas upp till diskussion av åtskilliga remissinstanser.

Svenska kommunförbundet är tveksamt till förslaget i denna del. Det är enligt förbundet ingalunda alltid ett kommunalt intresse att begränsa energibehovet även om kommunen är positiv till den allmänna policy som förslaget ger uttryck för. En kommuns önskan att främja näringslivet genom att medverka till utbyggnad av ibland ganska energi- krävande anläggningar kan vara exempel på en sådan intressekonflikt.

Energisparande i kommitténs mening — t. ex. överväganden om ran- soneringar — kan enligt förbundet inte ankomma på enskilda kommu- ner att överväga i sin planering.

Ingenjörsveteiiskapsakademien anser att energiplaneringen skall syfta till att hushållning och effektiv användning av energin underlättas sna— rare än till att rent allmänt begränsa energibehovet.

Enligt Svenska handelskammarförbundet kan åliggandet ge upphov till missförstånd beträffande planeringens syfte eftersom det kan kom- ma i motsatsställning till det grundläggande syftet att säkerställa en tillräcklig energitillförsel. Förbundet föreslår att åliggandet för kom- munen utformas så att syftet anges vara att främja hushållningen med energi i syfte att åstadkomma en effektiv energianvändning inom kom- munen. Näringslivets byggnadsdelegation och Näringslivets energidele- gation liksom Ångpanneföreningen anför samma synpunkt. Föreningen framhåller att det i dag finns önskemål och goda förhoppningar om att utnyttja solenergin effektivare för byggnadsuppvärmning och att det knappast kan ligga i samhällets intresse att förhindra en sådan verk- samhet genom att kräva att energibehovet skall begränsas.

Svenska petroleum institutet anser att i förslaget åliggandet att verka för en begränsning av energibehovet betonas för mycket på bekostnad av behovet av en säker och tillräcklig energitillförsel. Institutet, som inte ifrågasätter behovet att styra utvecklingen och nödvändigheten att spara energi, framhåller att en tryggad tillgång på energi är en avgö- rande förutsättning för grundläggande samhällsintressen som sysselsätt- ning och välståndsutveckling.

Prop. 1976/77: 129 30

Svenska värmeverkrföreningen uttalar att om ”begränsa energjbchn- vet" skall uppfattas som mer eller mindre tvångsmässiga. åtgärder för att begränsa konsumentemas energianvändning, t.ex. genom påbud om sänkt inomhustemperatur eller förbud mot utnyttjande av vissa el- förbrukande apparater, så anser föreningen att detta inte kan vara ett primärt kommunalt ansvarsområde.

Också förslaget att ålägga kommunerna att verka för en säkc r och tillräcklig energitillförsel tas upp av en del rc- missinstanscr.

Bl. a. Svenska elverks/öreningen och Ångpannelöreningen ifrågasätter lämpligheten av förslaget i denna del. Ångpanneföreningcn antyder att åliggandet kan vara svårt att uppfylla för kommunerna med hänsyn till deras nuvarande befogenheter.

CDL anser att endast i den mån kommunerna är leverantörer av energi bör i planeringsskyldighcten ingå överväganden om åtgärder för att säkra en tryggad energiförsörjning. Encrgiplaneringen hör i stället inriktas på hushållning och på att skapa möjlighet till användning av olika energislag för husuppvärmning.

Svenska handels/cammarfärbundet erinrar om att ett ganska litet antal kommuner är cnergiproducenter och att dessutom inte alla kom- muner distribuerar energi. Ett betydande antal kommuner saknar där- för i dag praktiskt taget helt möjligheter att vidta några åtgärder i enlighet med denna bestämmelse. Införande av kommunal företrädes- rätt till förvärv av icke kommunala eldistrihutionsanläggningar och ekonomiskt stöd till kommuner som avser att förvärva eldistributions— företag och att etablera eller bygga ut nya energianläggningar är enligt förbundet exempel på åtgärder som kunde ge kommunerna erforderliga styrmedel.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att kommunerna i sam- band med energiplaneringen också beaktar andra samhällsintressen.

Koncessionsnämnden för miljöskydd uttalar att önskemålet om spar- samhet med energi inte får tas till intäkt för en försämrad miljövård. Användningen av elektricitet exempelvis för luftreningsanordningar hör enligt koncessionsnämndens mening till de ändamål som inte bör drab- bas av eventuella inskränkningar.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att det är ett mycket viktigt konsumentintresse att kostnaderna för energitillförseln blir så låga som möjligt. Förbundet menar att det finns risk för att kostnadsaspekten kan komma att betraktas som sekundär i förhållande till övriga aspek— ter som kommunen skall beakta, eftersom just den utelämnats i för- slaget till lagtext.

LO framhåller särskilt vikten av hänsynen till sysselsättningen. LO framhåller vidare att planeringen inte bara skall främja hushållning med energi utan också vara ett medel för kommunerna att främja den

Prop. 1976/77: 129 31

av riksdagen beslutade energipolitiken.

Näringslivets byggnadsdelegation och Näringslivets energidelegation framhåller att energihushållningsinsatserna måste ske under hänsynsta— gande till sådana nationella intressen som sysselsättning, produktion och välståndsutveckling, inte bara miljövård, försörjningsberedskap etc. Sta— tens institut för byggnadsforskning och Föreningen för samhällsplane- ring framför liknande synpunkter.

Något särskilt stadgande i lagtexten om att även andra samhällsin- tressen skall beaktas vid energiplaneringen torde inte erfordras enligt statens planverk.

Enligt statens naturvårdsverk är det från miljövårdssynpunkt ange- läget att energiplaneringen genomförs på sådant sätt att de mål för maximala halter av luftföroreningar som beslutats kan uppnås inom rimlig tidsrymd. Naturvårdsverket finner det betydelsefullt och ratio- nellt att kommunernas energi- och miljöplanering i detta avseende be— drivs parallellt och under ömsesidig påverkan. Från de utgångspunkter naturvårdsverket har att företräda är det önskvärt med ett fastare grepp om denna planering än vad kommittén föreslagit.

4.2. Planeringens utformning och rättsverkningar m. m.

Förslaget att planeringen skall vara oreglerad, sakna rättsverkningar och därmed inte vara bindande för kommunernas handlande vinner bred anslutning, särskilt från kommunalt håll.

Bl.a. stöder statens råd för byggnadsforskning den föreslagna upp— läggningen. Svenska elverksföreningen delar förhoppningen att sam- ordningen av kommunal energiplanering med regional och central pla- nering skall kunna fungera förhållandevis informellt utan detaljregle- ringar. Detta är enligt föreningen angeläget med hänsyn bl. a. till kom- munernas sinsemellan starkt varierande förutsättningar och behov. Bl. a. Katrineholms kommun uttalar att energiplanen inte formellt bör prövas eller fastställas av någon statlig myndighet. Stockholms kommun fram- håller som ett särskilt positivt drag att kommittéförslaget tar avstånd från en formell och stelbent prövning av energiplanerna med svåröver— skådliga konsekvenser till följd av bindande planer.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar en planeringstyp liknande den som gäller för kommunala bostadsbyggnadsprogram. Länsstyrelsen påpekar att ett sådant förfarande inte innebär att planering blir föremål för statlig prövning och därmed inte heller bindande för kommunala och statliga myndigheter.

Flera remissinstanser anser att planeringsförfarandet i varje fall in- ledningsvis bör vara oreglerat, men att det kan bli aktuellt att överväga någon form av reglering när erfarenheter vunnits av planeringssystemet.

Enligt statskontoret bör planeringen utvärderas efter en lämplig

Prop. 1976/77: 129 32

tidsperiod. En mer formaliserad planeringsproccss och tvingande be— stämmelser i planerna kan då diskuteras. Samma synpunkt anför dele- gationen för energiforskning. Statens planverk anför att när den kom— munala energiplaneringen funnit fastare former och den nationella energipolitiken fastlagts av statsmakterna det. torde vara lämpligt att frågorna rörande energihushållning uppmärksammas vid samrådet 'stat/ kommun i samband med kommunernas fysiska översiktsplanering. Med en sådan ordning ges enligt planverket staten möjlighet att påverka faktorer i den kommunala encrgihushållningen som hänger samman med de stora dragen i bcbyggelsestruktur och markanvändning. Den metodik som tillämpats inom ramen för den fysiska riksplaneringen för samspel stat och kommun bör enligt planverkets mening också kunna användas på energiplaneringcns område.

Energi— och miljökommiitén anför att statens naturvårdsverk bör få i uppdrag att följa energiplaneringen och meddela resp. kommun de råd och anvisningar som ur miljösynpunkt kan anses lämpliga. Om ver- ket härvid finner stora svårigheter att få miljöaspekterna tillräckligt beaktade i den kommunala energiplaneringen, bör frågan om komplet- terande lagstiftning tas upp till övervägande.

LRF anser det riktigt att tills vidare avstå från en detaljerad reglering och kravspecifikation i den kommunala energiplaneringen. När någon eller några omgångar av en översiktlig reglering har genomförts bör det enligt förbundet vara lättare att överblicka behovet och möjlighe- terna av en mer detaljerad och noggrann energiplanering. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande synpunkter.

Enligt Svenska värmeverksföreningen måste det innebära ett stort framsteg att energifrågorna på ett tidigt stadium övervägs i samband med annan kommunal planering, t. ex. vid planering av nya bostads- områden eller vid industrietableringar. Efter hand torde kunskaper och praktiska planeringsformer utvecklas inom kommunerna med en energi- planering anpassad efter varje enskild kommuns behov som slutresultat. Föreningen ser det därför som en fördel att lagförslaget inte innebär en hård styrning av hur planeringen skall utföras. De närmaste åren bör enligt föreningens uppfattning betraktas som en försöksperiod var- under erfarenheter växer fram. Fastare former för planeringen kan möjligen övervägas i ett senare skede.

Några remissinstanser påpekar att en av fördelarna med en oreglerad och icke bindande energiplanering är att s a 111 o r (1 n i n g e 11 m e (1 övrig kommunal planering blir lättare att genomföra. Be- tydelsen av en sådan samordning betonas bl.a. av statens planverk, länsstyrelsen i Blekinge län, Härnösands kommun, Uppsala kommun och Svenska kommunförbundet. Förbundet anser att det inom ramen för den kommunala planeringsprocessen finns goda förutsättningar för att på ett ändamålsenligt sätt samordna en kommunal energiplanering

Prop. 1976/77: 129 33

med andra kommunala planeringsformer. Förbundet understryker att det bör ankomma på kommunerna själva att finna ut de bästa lös— ningarna i fråga om planeringsprocessen med hänsyn till förutsättning- arna i varje enskilt fall.

Bosmdsstyrelsen uttalar att tanken att gradvis bygga in energiplane— ringen i den redan existerande planeringen är välbetänkt och realistisk.

Gotlands kommun ser det som mycket värdefullt att kommittén inte föreslagit någon skyldighet att upprätta särskilda dokument rörande energipolitiska överväganden (energiplan). Detta innebär att kommunen själv avgör om energiplaneringen skall redovisas separat eller i annan planering. Således ges möjlighet att stegvis bygga upp energiplaneringen och få till stånd önskvärd samordning med kommunens fleråriga pla- nering.

Umeå kommun anför att en kommunal energiplanering bör integreras i såväl den fysiska och ekonomiska översiktliga planeringen som den övriga kommunala verksamhetsplaneringen. Planeringsansvaret torde enligt Umeå kommun påskynda den helhetssyn på energihushållning och energiomsättning som hittills saknats i samhället.

Flera remissinstanser tar särskilt upp frågan om pl a n e rin g e n 5 r ä t t 5 v e r k n i n g a r. Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att var- ken den kommunalekonomiska långtidsplaneringen eller de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen är planeringsformer som har rättsverk— ningar. Länsstyrelsen vill hänföra den kommunala energiplaneringen till samma kategori av planering. Någon rättsverkan bör enligt länssty- relsen därför inte komma i fråga när det gäller den kommunala energi- planeringen. Också länsstyrelsen i Skaraborgs Iän förordar en pröv— ningsfri och icke bindande planeringstyp liknande den som gäller för kommunala bostadsbyggnadsprogram. Även länsstyrelsen i Västman- lands län stöder kommitténs uppfattning att energiplaneringen inte bör utmynna i formella planer som prövas och ges rättsverkan. Samma mening uttrycker bl. a. Svenska kommunförbundet samt Borlänge, Hel— singborgs och Stockholms kommuner.

Frågan om b e s v ä r s rä t t behandlas särskilt av några remissin— stanser.

Sveriges fastighetsägareförbzuul anför att det finns stor risk för att kommunerna genom att anta viss energiplan blir så hårt bundna till de riktlinjer planen anger att de formella besvärsmöjligheter som kan stå till buds i andra ärenden som har anknytning till planen blir föga meningsfulla.

Vidare anför förbundet att det vore fullt möjligt att kommun i sin energiplanering skulle kunna ange egna och kanske orealistiska villkor vid sidan om statliga energinormer samt begära att de förstnämnda uppfylls för att gå med på dispens från markvillkor eller byggnadsför— bud. På samma sätt skulle kommunen kunna ställa liknande orealis-

Prop. 1976/77: 129 34

tiska krav för att underlåta förköp av fastighet. Några reella möjlig- heter att besvära sig över beslut att ej tillstyrka dispens från markvill— koret eller att underlåta förköp finns ej. Förbundet anser därför att möjligheter att anföra besvär över kommunal energiplan bör införas. Näringslivets byggnadsdelegation och Näringslivets energidelegation samt Svenska handelskammarförbundet anför liknande synpunkter.

4.3. Avgränsning av planeringsskyldigheten

Den i kommitténs förslag gjorda avgränsningen av kommunernas planeringsskyldighet (energi för uppvärmning av byggnader och för- brukningsvarmvatten samt, beträffande el och gas, också för andra ändamål än uppvärmning) behandlas av vissa remissinstanser.

Svenska handelskammarförbundet anser den föreslagna avgränsning— en opraktisk vad gäller el och gas. Möjligheterna för kommunerna att i verksam grad påverka t. ex. elförbrukningen i massa- och stålindustrins anläggningar torde enligt förbundet i praktiken vara närmast obefint- liga.

Däremot anser förbundet att ett kommunalt planeringsansvar på upp— värmningsområdet, inkl. eluppvärmning, är motiverat.

Näringslivets byggnadsdelegation och Näringslivets energidelegation anser att elförsörjningen bör undantas från planeringsansvaret bl.a. därför att kraftverken ofta har en nationell betydelse för elförsörj— ningen. Planeringsansvaret bör därför inskränkas till uppvärmningsom- rådet.

Enligt LO kan det vara meningsfullt att undanröja gränsdragnings— problem genom att man tar med all industriell energiproduktion och -användning av väsentlig omfattning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hävdar den motsatta uppfattningen och anför att företag med mer betydande energiförbrukning torde vara mer lämpade än kommunerna att bedöma vilka åtgärder inom före- tagen som är motiverade för att ernå bättre energihushållning och tillräcklig energiförsörjning.

LO, länsstyrelsen i Skaraborgs län och Arkitektförbundet anser att transportsektorn också bör omfattas av planeringsskyldigheten. Enligt LO bör detta i varje fall gälla för större kommuner med en omfattande kollektivtrafikskapacitet.

4.4 Redovisningen av planeringen m. m.

Flera remissinstanser tar upp kommitténs förslag att kommunerna genom enkäter eller på annat sätt skall lämna staten information om sin planering.

Prop. 1976/77: 129 35

Svenska kommunförbundet ansluter sig helt till kommitténs förslag beträffande principerna för redovisningen av kommunernas planering. Enligt förbundet bör utgångspunkten vara att i enkäterna efterfrågas endast sådan information som är nödvändig för planeringen av hela landets energiförsörjning. Förbundet framhåller vidare vikten av att planeringen i kommunerna får byggas upp successivt. Ambitionsnivån bör vara måttlig i all synnerhet i de inledande omgångarna.

Byggnadsstyrelsen uttalar att på grund av lagens allmänna utform- ning kommer de enkäter som läggs till grund för samspelet mellan stat och kommun att få styrande verkan på energiplaneringen. Utformning- en av enkäterna bör därför ägnas stor omsorg.

Svenska värmeverksföreningen anser att ambitionsnivån i fråga om enkäterna i starten bör sättas relativt lågt så att möjligheter ges att successivt utveckla och förbättra rapporteringsförfarandet. Föreningen uttalar i detta sammanhang att det samarbete som efterhand utvecklats mellan statens industriverk och bl. a. branschorganisationerna på energi- området kan vad gäller frågor som rör kommunal energiplanering må- hända formaliseras t.ex. genom inrättandet av en särskild samråds— kommitté.

Gävle kommun anför att det skisserade enkätförfarandet verkar vara en realistisk lösning. För att lämna den typ av uppgifter som angivits i betänkandet krävs omfattande förarbete. Ur kommunernas synpunkt är det angeläget att enkäterna utformas och delges kommunerna innan den egentliga energiplaneringen påbörjats. På så sätt kan enligt kommu- nen dubbelarbete undvikas genom att grunduppgifter som krävs för be- svarande av enkäten behandlas lika även i energiplaneringen.

Gislaveds kommun framhåller att enkäterna bör vara så enkla som möjligt.

Enligt statistiska centralbyråns mening är det önskvärt att enkäterna utformas i samråd med verket mot bakgrund av dess erfarenheter och uppgifter i fråga om energistatistik, kommunal statistik m.m. Också byggnadsstyrelsen vill medverka vid utformningen av enkäterna.

Vissa remissinstanser tar i detta sammanhang upp frågan om r e g i o- nal samordning av planeringen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att i regionplanarbetet liksom i arbetet med länsplaneringen bör sådana energihushållningsfrågor som sammanhänger med bebyggelsens geografiska fördelning och kommu- nikationsnätets utformning behandlas. En koppling mellan energiplane- ringen och samhällsplaneringen på regional nivå bör göras genom någon form av regional avstämning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till sambandet mellan energi- hushållning och bebyggelseutveckling, kommunikationer, hushållning med mark och vatten, miljövårdsaspekter och försörjningsberedskaps— intressen. Inom samtliga dessa senare sektorer åligger det länsstyrelsen

Prop. 1976/77: 129 36

att utföra regional planering, samordna kommunal planering samt i förekommande fall granska och fastställa kommunala planer. Länssty— relsen hänvisar vidare till att den enligt sin instruktion har att verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet samordnas och anpassas efter de regionalpolitiska målen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att länsstyrelsen bör svara för samordning av kommunernas planer på regional nivå och stämma av

planeringen inom energisektorn mot regionala planer för utvecklingen inom andra samhällssektorer.

Enligt länsstyrelser: i Kristianstads län bör energiplaneringen admi— nistrativt behandlas på samma sätt som den kommunal-ekonomiska långtidsplaneringen och de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Detta innebär att kommunerna svarar för den encrgiplanerande verk- samheten medan länsstyrelserna svarar för insamlingen och samman- ställningen samt gör en bedömning för hela länet. På riksnivå får sta- tens industriverk motsvarande uppgifter.

Länsstyrelserna i Blekinge och Skaraborgs län har en liknande upp— fattning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att under nuvarande inle— dande skede av energiplaneringen är den av kommittén förordade infor— mella uppföljningen, som skulle åligga länsstyrelsen, fullt tillräcklig.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att det framdeles, vid en ytterligare utbyggd energiplanering, kan finnas anledning att tilldela länsstyrelsen ett större ansvar än kommittén föreslagit för samhällets energiplanering med hänsyn till länsstyrelsens roll som samordnare av samhällsplaneringen på regional nivå. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar sig i samma riktning.

4.5 Kommunernas resurser och befogenheter m. m.

Frågan om kommunernas behov av styrmedel för att genomföra pla- neringen behandlas av vissa remissinstanser.

Svenska kommunförbundet anser det vara av väsentlig betydelse att kommunerna ges möjligheter att styra utvecklingen i enlighet med de i den kommunala energiplaneringen uppdragna riktlinjerna. Förbundet uttalar att detta exempelvis gäller beträffande val av uppvärmningsform där leveransplikten för el kan motverka kommunernas intentioner.

Vidare anser förbundet att problem kan uppstå i de fall kommunen är huvudman för värmeförsörjningen, medan eldistributionen är upp- delad på flera företag. Kommun, som vid arbetet med energiplaneringen finner att en rationell lösning av distributionsproblemen kräver att hu- vudmannaskapet för både el och värme övertas av kommunen, bör en- ligt förbundet via koncessionslagstiftningen ges möjlighet härtill. Upp- sala kommun framför samma tanke.

Prop. 1976/77: 129 37

Riksförbundet eldistributörerna, REL, anför att vid planeringen av en rationell elförsörjning torde kommunen bäst kunna avgöra hur de- taljdistributionen bör ordnas för att den skall anpassas till den övriga fysiska planeringen och avvägningen mellan olika energiformer. Det är således av vikt att de lokala synpunkterna verkligen beaktas vid om- struktureringen och koncessionsgivningen.

Svenska värmeverksföreningen hävdar också att kommunerna måste förfoga över de styrmedel som erfordras för att genomföra energipla- nen. Ett problem som enligt föreningen mycket ofta försvårar den kom- munala planeringen är frågan om strikt distributionsplikt för el avseende husuppvärmning, t.ex. i områden med befintlig eller planerad fjärr- värme. Föreningen hävdar att sådan distributionsplikt inte bör föreligga.

Den av kommittén ifrågasatta ä n d r in g e n i ella g e n vad gäller distributionsplikt för el avseende husuppvärmning tas upp också av andra remissinstanser.

Malmö kommun anser att kommunerna behöver effektiva styrmedel för att kunna driva utvecklingen i riktningar som är nationalekonomiskt försvarliga och på lokalplanet rimliga ur såväl resurs- och ändamåls- synpunkt som med hänsyn till miljö- och andra lämplighetsfaktorer. Det föreliggande lagförslaget tillgodoser enligt kommunen ej detta be- hov. Kommunen anser sålunda att reglerna i ellagen om distributions- plikt för husuppvärmning bör ändras. Kommunerna bör snarast ges möjlighet att bestämma vilken energiform som får användas för hus- uppvärmning och varmvattenberedning. Oskarshamns kommun uttalar sig i samma riktning.

LO anser att en översyn av kommunernas möjligheter att förverkliga sina energiplaner måste göras så fort det finns praktiska erfarenheter av hur den kommunala energiplaneringen fungerar.

Flera remissinstanser framhåller att staten bör lämna kommunerna riktlinjer och vägledning för planeringen i olika avseen- den.

Svenska kommunförbundet uttalar att det är väsentligt för kommu- nerna att som underlag för de lokala planeringsförutsättningarna redan från planeringens början få övergripande mål för energipolitiken klar- lagda från statligt håll. Därigenom kan arbete besparas och planeringen genomföras snabbare. Uppsala kommun uttalar sig i liknande ordalag.

lngenjörsvetenskapsakademien anför att en översiktlig och fastlagd statlig energipolitik är ett krav som måste uppfyllas för att kommuner- na skall kunna dra nytta av sin egen energiplanering. Avsaknaden av en sådan energipolitik leder till osäkerhet och handlingsförlamning.

LO anser det viktigt att statsmakterna utfärdar direktiv för kommu— nernas planering där de av riksdagen angivna energipolitiska målen anges.

Malmö kommun uttalar att en nödvändig förutsättning för en me-

Prop. 1976/77 : 129 38

ningsfull kommunal planering är att statsmakterna ger de primära pla- neringsförutsättningarna med tillräcklig framförhållning och målinrikt- ning. Således bör vissa grundläggande utgångspunkter finnas att tillgå vid den kommunala energiplanens uppgörande. Frågor angående t.ex. kärnkraft, oljebaserad kraft, naturgas, satsning på vissa alternativa ener- giformer, finansieringsmöjlighctcr och statliga stöd- resp. prioriteringsåt- gärder liksom energibeskattning och beredskapshehov kan enligt Malmö kommun vara mer eller mindre avgörande för kommunens ställnings- tagande.

Borlänge kommun anser det vara värdefullt om man från statens sida kunde klarlägga planeringsfömtsättningarna, exempelvis om de framtida möjligheterna att använda elvärme inom bostadsområden.

Gävle kommun anser att bedömningar om långsiktig prisutveckling av olika energiformer bör göras centralt och därefter tillämpas inom olika kommuner.

Enligt statens planverk bör det ankomma på. verket att i samråd med industriverk-et utarbeta råd och vägledning för kommunernas energi- planering. Det är enligt planverket nödvändigt att viss vägledning ges beträffande den kvalitativa och kvantitativa inriktningen av arbetet sett från nationell energihushållningssynpunkt.

4.6 Kostnader rn. m.

Ett stort antal remissinstanser, framför allt kommuner, diskuterar k 0 s t 11 a d e r n a för den kommunala energiplaneringen.

Statens råd för byggnadsforskning anför att den måttliga pålaga som kommer att belasta kommunernas administration genom lagförslaget om kommunal energiplanering kan vid tillämpningen ge kommunerna omfattande kostnadsbesparingar i form av minskad energiförbrukning. På sikt kan minskade anläggningskostnader för värmeförsörjning vid nyexploatering förväntas jämfört med dagens läge med en oreglerad energiefterfrågan.

LO instämmer i kommitténs bedömning att de samhällsekonomiska besparingar som kan vinnas genom en kommunal energiplanering san- nolikt är klart större än de kostnader som en sådan planering kommer att dra. Dessa kostnader bör enligt LO betalas över kommunernas budget.

Luleå och Malmö kommuner hävdar att vid sådan planering som erfordras för samlade övergripande bedömningar av kommunens för- hållanden i energifrågor liksom andra liknande frågor bör kostnaderna härför stanna på hela skattekollektivet. För all övrig planering med mera begränsad räckvidd bör inom energiområdet i princip abonnent- kollektivet svara för energiplaneringskostnaderna.

Flera kommuner anser att statsbidrag bör utgå för energiplaneringen.

Prop. 1976/77: 129 39

Gävle kommun uttalar att en förbättrad energihushållning leder till samhällsekonomiska besparingar. Det är dock tveksamt i vilken ut- sträckning kommunen ekonomiskt kan tillgodogöra sig dessa bespa- ringar. Med hänsyn till kommunernas ansträngda ekonomiska läge vore det enligt kommunen lämpligt och önskvärt med ett statligt engångsbi- drag i inledningsskedet. Kostnaden för den rullande kommunala energi- planeringen bör bli mer begränsad. Med hänsyn till integreringen i övrig kommunal planering är det enligt kommunen rimligt att denna del fi- nansieras via kommunens budget.

Växjö kommun anför som motiv för statsbidrag bl. a. att planeringen har utpräglat riksintresse.

Kostnaden för planeringen bör enligt Vilhelminas kommuns uppfatt— ning täckas med statsbidrag. Kommunen anför att med tanke på det sysselsättningsfrämjande inventeringsarbetet detta borde vara möjligt, i synnerhet om hela kommunens geografiska område skall omfattas.

Uppsala kommun uttalar att det bör vara kommunerna som tar på sig planeringskostnadema. Kommunernas kostnader i detta samman- hang får enligt kommunen vägas in i kostnadsfördelningen mellan sta- ten och kommunerna för att ombesörja olika samhällsuppgifter. Svenska kommunförbundet har samma uppfattning.

Flera remissinstanser betonar behovet av sakkunnig p e rson al 0 c h u t bild nin g hos kommunerna och berörda myndigheter.

Bl.a. byggnadsstyrelsen, statens planverk, länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska elverksföreningen och VVS-tekniska föreningen pekar på denna frågas betydelse.

Riksbyggen uttalar att de tillgängliga personalresurserna inom stat och kommun är uppenbart otillräckliga för den framtida energiplane- ringen.

Bl. a. Gävle kommun tar upp frågan om m cd bo rga r i n fl y— tand e. Kommunen anser det mycket viktigt att planeringen under- ställes allmänhetens prövning i form av utställningar, kartor, informa- tions- och diskussionsmöten. Bestämda kanaler för medborgarnas för- slag bör öppnas. Politiska partier, hyresgästorganisationer, bostadskoope- rationcr samt andra berörda folkrörelse- och intresseorganisationer bör beredas rcmissrätt.

5. Föredraganden

5.1. Inledning

Goda boendeförhållanden, full sysselsättning och andra förhållanden av betydelse för vår välfärd förutsätter bl. a. en- säker och tillräcklig energitillförsel. Men det krävs samtidigt att den sker i former som inte äventyrar andra väsentliga intressen som säkerhet till liv och hälsa och skydd av miljön.

Prop. 1976/77: 129 40

Tillgångarna av primära energiformer är begränsade. Energiutnytt- jandet medför negativa miljöverkningar som varierar med olika energi- former. Kostnaderna för energin belastar kännbart landets, hushållens och företagens ekonomi. Redan av dessa skäl måste vi hushålla med energin och hålla tillbaka en förbrukning som inte krävs för att trygga vår välfärd. Gör vi detta kan vi också bevara den handlingsfrihet på energiområdet som vi alla menar att vi bör ha.

Statsmakterna har vidtagit flera åtgärder för att främja en god ener— gihushållning. Sålunda lämnas ett betydande ekonomiskt stöd till energi— besparande åtgärder inom bostäder och andra lokaler samt inom nii- ringslivet. Beslut har fattats om ändringar i byggnadsstadgan vilka kom— mer att leda till avsevärt sänkt energiåtgång i nya byggnader. Statens planverk har på uppdrag av regeringen utrett möjligheterna till energi— hushållning även i befintlig bebyggelse. Bl.a. förordar planverket att kommunerna åläggs att upprätta ett kommunalt handlingsprogram för energibesparing i befintlig bebyggelse och i samband med detta utföra besiktning av befintlig bebyggelse. Planverkets förslag, som har remiss- behandlats, bereds f.n. inom bostadsdepartementet. Vidare har pröv- ningen enligt ]36 a & byggnadslagen (1947: 385) av tillkomst och lokali- sering av industrier eller liknande verksamhet vidgats att omfatta pröv- ning också från energisynpunkt. "Betydande resurser satsas på ett stort antal forsknings- och utvecklingsprojekt. Vidare har regeringen efter föredragning av chefen för bostadsdepartementet lagt fram förslag (prop. 1976/77: 107) om hushållning med energi i byggnader m. m.

Kommunerna har ett vidsträckt ekonomiskt och administrativt infly- tande över väsentliga delar av samhället. Deras handlande påverkar direkt eller indirekt i hög grad förbrukningen av och försörjningen med energi. De sammantagna verkningarna av kommunala åtgärder av be- tydelse för energiområdet hör till de faktorer som i hög grad bestämmer utvecklingen för landet i dess helhet inom detta område.

Enligt byggnadslagstiftningen har kommunerna ansvaret för bebyg— gelseplaneringen. Denna planering skall ske med tillbörlig hänsyn till energihushållningens behov (95 byggnadsstadgan). Vidare har kommu- nerna att upprätta bostadsbyggnads/bostadssaneringsprogram,' som redo- visar kommunernas handlingsprogram för bostadsförsörjningen. Kommu- nerna styr på grund härav i hög grad det totala omfånget av byggandet, fördelningen mellan småhus och flerfamiljshus och fördelningen mellan olika hustyper. Detta gäller också byggnaders placering i terrängen. Det kommunala inflytandet gäller vidare den inbördes placeringen av bo- städer, arbetsplatser, serviceinrättningar, fritidsbebyggelse m.m. samt utformningen av kommunikationslederna mellan dessa. Vidare ansvarar kommunerna i stor utsträckning för kollektivtrafiken. Kommunerna ut- övar också inflytande över näringslivets utveckling inom den egna kom- munen.

Prop. 1976/77: 129 41

Jag har med de valda exemplen velat peka på områden där kommu- nala beslut påverkar behovet av energi.

Hur stor energiförbrukningen blir avgörs av faktorer som kommu- nerna i mindre mån har inflytande över. Jag kan exemplifiera med att bestämmelser om bl. a. byggnaders kvalitet i fråga om energihushåll— ning fastställs av riksdag och regering. Därtill kommer faktorer som hänför sig till brukarnas beteenden och värderingar i fråga om bl. a. inomhustemperatur, ventilation, varmvattenförbrukning och förbruk- ning av el i hushållet. Kommunerna påverkar inte heller motorfordonens specifika bränsleförbrukning. De påverkar normalt inte energiåtgången i industriella processer.

Givetvis har kommunerna ett avgörande inflytande över den egna energiförbrukningen, t. ex. i egna byggnader.

Vad gäller försörjningen med energi, dvs. produktionen och distribu- tionen av energi i olika former varierar det kommunala inflytandet mellan olika kommuner men är sammantaget för landet i dess helhet mycket betydande. Praktiskt taget all försörjning med fjärrvärme och stadsgas handhas av kommuner. Vad gäller elkraft svarar kommunerna direkt eller indirekt för omkring en femtedel av landets totala produk- tion. Den kommunala eldistributionen omfattar över två tredjedelar av alla abonnenter. Det bör dock påpekas att åtskilliga kommuner helt saknar produktion eller distribution av energi i någon form.

Sammanfattn-ingsvis har kommunerna sålunda betydande möjligheter att främja en god energihushållning vad gäller dels åtgärder som påver— kar behovet av energi, dels åtgärder i fråga om tillförseln av energi.

Som jag har nämnt får den sammanlagda effekten av kommunernas handlande inom- energiområdet en avgörande betydelse för energihus- hållningen. Statsmakterna behöver därför som underlag för sina energi- politiska beslut information om kommunernas planering och verksam- het inom detta område. Sådan information finns till stor del tillgänglig men behöver byggas ut i olika avseenden. Det gäller särskilt uppgifter om de åtgärder av betydelse för energiförbrukning och energiförsörj- ning som kommunerna avser att vidta och om deras bedömning av den lokala utvecklingen i övrigt inom området. Till de frågor jag anser har särskild aktualitet i detta sammanhang hör utvecklingen av elvärme och fjärrvärme.

För att rationellt lösa frågor om energiförsörjningen behövs vidare ofta samordning mellan kommuner, mellan kommuner och industriföre- tag eller mellan kommuner och kraftföretag. Det kan gälla utbyggnader av fjärrvärmen'zit eller kraftvärmeverk eller utnyttjandet av industriell överskottsenergi.

Prop. 1976/77: 129 42

5.2. Lagstiftning om lokal energiplanering

[ prop. 1975: 30 (bil. 1 s. 335 f.) om- energihushållningen rn. rn. fram- hölls behovet av ökad planering inom energiområdet. För att en mer planmässig hushållning med energi skall kunna genomföras måste den energipolitiska planeringen enligt föredraganden förstärkas och byggas ut till att omfatta förutom tillförseln av energi även användningssidan. Denna planering måste vidare samordnas med annan övergripande sam- hällsplanering. Föredraganden betonade angelägenheten av att en bättre hushållning med energiresurserna kommer till stånd på såväl nationell som regional och lokal nivå. Han fann det vidare naturligt att kommu- nerna tar en stor del av ansvaret för en utbyggd planering av energihus- hållningen. Enligt föredragandens uppfattning borde en särskild lagstift- ning om kommunal energiplanering införas. Genom lagstiftning om så- dan energiplanering skulle förutsättningarna att genomföra en bättre energihushållning förbättras avsevärt.

För att närmare utreda bl. a. omfattning, inriktning och genomföran- de av kommunal energiplanering samt föreslå behövlig lagstiftning i ämnet tillkallades sommaren 1975 sakkunniga. De sakkunniga, som antog benämningen kommittén om kommunal energiplanering, avläm- nade i oktober 1976 sitt betänkande (SOU 1976: 55) Kommunal energi- planering. Betänkandet har remissbehandlats.

Kommittén har lagt fram förslag till lag om kommunal energiplane- ring för att infoga kommunernas planering i de nationella strävandena efter en förbättrad energihushållning.

En utgångspunkt för kommitténs överväganden har varit att energi— frågorna hittills getts en i förhållande till betydelsen ganska blygsam plats i den kommunala planeringen. Några kommuner har upprättat särskilda s. k. energiplaner som har registrerat en efterfrågeutveckling och angett lösningar för att tillgodose efterfrågan. Kommunerna har enligt kommittén i ringa utsträckning beaktat möjligheterna till en planmässig hushållning med energi. Däremot har inte kommittén ifråga— satt att kommunerna — i den mån de har engagerat sig i tillförseln av energi — strävat efter en säker och tillräcklig energitillförsel inom ramen för deras möjligheter.

Kommittén har funnit att lagstiftning bör vara medlet för att främja ökade kommunala insatser för energihushållningen. Lagstiftningen bör enligt kommittén begränsas till att ett planeringsansvar åläggs kommu— nerna.

En sådan lagstiftning ökar enligt kommittén möjligheterna att för- verkliga den nationella energipolitiken genom att tjäna följande syften, nämligen att — främja med hänsyn till hela landets eller större regioners energihus—

Prop. 1976/77: 129 43

hållning optimala lösningar, t. ex. i fråga om val av tekniska system och utnyttjande av möjligheter till samarbete kommuner emellan eller mellan kommuner och industri,

—-— förbättra underlaget för prognos- och utredningsverksamheten inom energiområdet för hela landet, inbegripet beräkningar av investe- ringsbehov samt behov av tekniska och personella resurser, samt -— möjliggöra en jämförelse mellan å ena sidan kommunernas plane- ring i fråga om val av energiformer och former för produktion och distribution av energi och å andra sidan statliga riktlinjer för energi- politiken, miljöpolitiken, den fysiska riksplaneringen, den regional- politiska planeringen och landets försörjningsberedskap. Vidare påpekar kommittén att det helt allmänt är ett nationellt in- tresse att det finns en energiplanering av hög kvalitet på det lokala planet. Mycket torde nämligen vara vunnet om kommunerna över lag kommer igång med en målmedveten planering på energiområdet och i samband därmed konsekvent strävar efter att förbättra energihushåll- ningen i sin övriga samhällsplanering. Även denna synpunkt kan enligt kommittén påverka frågan om behovet av lagstiftning.

Kommitténs förslag har följande fyra huvudpunkter.

1. Alla kommuner bör åläggas ett lagfäst planeringsansvar på det ener- gipolitiska området. Ansvaret anges som en skyldighet att i den kom- munala planeringen överväga lämpliga åtgärder för att begränsa energi- behovet eller eljest främja hushållningen med energi och för att åstad- komma en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunerna åläggs att därvid beakta också andra samhällsintressen såsom miljövård, försörj- ningsberedskap och hushållning med mark och vatten. Vidare skall kommun vid planeringen samråda med angränsande kommun, kraftföre- tag eller annan intressent på energiområdet.

2. Planeringen bör inte utmynna i formella planer som underkastas formell granskning och ges rättsverkningar. Till följd härav bör plane— ringsförfarandet vara oreglerat. En informell och icke bindande sam- verkan bör anordnas mellan stat och kommun kring den kommunala energiplaneringen.

3. Planeringsskyldigheten bör avgränsas till att omfatta energi för uppvärmning av byggnader och förbrukningsvarmvatten samt, beträf- fande elektricitet och gas, också för andra ändamål än uppvärmning.

4. Som utgångspunkt för den informella samverkan mellan stat och kommun bör föreskrivas skyldighet för kommun att till statlig myndig- het lämna uppgifter angående sin energiplanering och sina övervägan- den i övrigt för att främja energihushållningen.

Remissinstansema har i huvudsak tillstyrkt förslaget. Enstaka remiss- instanser har dock anmält avvikande mening antingen genom att ifråga- sätta behovet av att lagfästa planeringsskyldigheten eller genom att hävda att kommunernas energiplanering borde prövas från statlig sida och ges bindande verkningar. Flera remissinstanser har menat att be- hovet av en mer reglerad planering bör prövas när erfarenheter från

Prop. 1976/77: 129 44

inledningsskedet föreligger. Vidare har ett par remissinstanser anfört att planeringsansvaret bör begränsas till uppvärmningen av byggnader. Några har förordat att ansvaret utvidgas till att omfatta bl. a. transport- sektoms energiförsörjning. Flera remissinstanser har vidare framhållit att vid planeringsansvarets utformning hänsyn bör tas till kommunernas begränsade resurser.

För egen del vill jag anföra följande. Allmän enighet råder om att den kommunala energiplaneringen behö- ver förbättras. I 9 % byggnadsstadgan finns en bestämmelse enligt vilken bebyggelseplaneringen skall ske med tillbörlig hänsyn till bl. a. energi- hushållningens behov. Inom övriga områden av den kommunala plane- ringen saknas en motsvarande skyldighet. Även om kommunerna nu fri- villigt ökar sina insatser krävs att en energiplanering omfattande samt- liga planeringsområden kommer till stånd på lokal nivå över hela landet. Jag delar därför kommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning att en sådan planering bör åläggas kommunerna i lag. Det av kommittén framlagda lagförslaget är i huvudsak ägnat att läggas till grund för den- na lagstiftning.

När det gäller innehållet i kommunernas åligganden har kommittén föreslagit bl. a. att kommunerna i sin planering skall överväga lämpliga åtgärder för att främja hushållningen med energi. Uttrycket ”överväga lämpliga åtgärder" är enligt min mening alltför vagt. Det framgår inte heller klart att åtgärderna bör komma till uttryck i planeringen. Jag förordar att i lagen slås fast att kommunerna i sin planering skall främja hushållningen med energi. Det bör vidare av lagen framgå att kommu- nerna i planeringen även skall verka för en säker och tillräcklig energi- tillförsel. Också i denna del innebär vad jag förordar en viss skärpning i förhållande till kommittéförslaget. Vid tillämpning av lagen måste givet- vis beaktas att kommunerna har ett varierande inflytande på produktio- nen och distributionen av energi och att deras planering i fråga om energiförsörjningen måste anpassas härefter.

När det gäller försörjningen med energi finns betydande möjligheter att förbättra energihushållningen genom kommunala planeringsinsatser. Av särskilt intresse f. n. är utbyggnaden av kraftvärmeverk och utnytt- jandet av överskottsenergi från industriella processer. För att dessa möj- ligheter skall kunna utnyttjas krävs fjärrvärmenät. Utbyggnaden av dessa fordrar en enhetlig planering på kommunal nivå. Ofta behövs som ett led i planeringen samråd mellan angränsande kommuner. För att åstad- komma rationella lösningar vid utbyggnaden av kraftvärmeverk eller för att utnyttja överskottsenergi fordras vidare samråd mellan kommu- ner och kraftföretag eller industri.

Jag anser därför liksom kommittén att av lagen bör framgå att kom- mun vid planeringen har att samråda med andra kommuner och också

Prop. 1976/77: 129 45

beakta möjligheterna att samverka med andra intressenter på energi- området som kraftföretag och processindustrier. Det är enligt min me- ning utomordentligt viktigt att möjligheterna till rationellare energiför- sörjning genom samordnade lösningar tas till vara.

Även om frågorna om fjärrvärme, kraftvärmeverk och utnyttjande av överskottsenergi nu är mest aktuella bör inte detta få undanskymma att forsknings— och utvecklingsarbete pågår som med tiden kan göra det möjligt att införa nya former för produktion och distribution av energi i betydande omfattning. På kortare sikt finns möjligheter att ta i anspråk energiråvaror, t. ex. kol och naturgas, som redan är etablerade utom- lands men av olika skäl hittills utnyttjats endast i begränsad omfattning i Sverige. En energiplanering i enlighet med vad jag nu har sagt bör göra det lättare att bedöma förutsättningarna för att införa för Sverige väsentligen nya energiformer.

Enligt kommitténs förslag skall bland kommunernas skyldigheter ingå att överväga lämpliga åtgärder för att begränsa energibehovet. Förslaget har i denna del utsatts för viss kritik i remissbehandlingen. Kommun- förbundet har sålunda anfört bl. a. att det inte alltid är ett kommunalt intresse att begränsa energibehovet även om kommunen är positiv till detta. En kommuns önskan att främja näringslivet genom att medverka till utbyggnad av energikrävande anläggningar kan enligt förbundet vara exempel på en sådan intressekonflikt. Mot bakgrund av vad kom- munförbundet har anfört förordar jag att det i lagen inte uttryckligen anges att kommun skall överväga åtgärder för att begränsa energibeho- vet. Härigenom förebyggs tolkningen att en begränsning av energibe- hoven under alla- omständigheter är önskvärd. I skyldigheten att främja energihushållningen ligger att kommunerna i samhällsplaneringen skall ta till vara de möjligheter som finns att begränsa energibehoven utan att andra angelägna behov sätts å sido. Däri ligger vidare att energi- snåla lösningar skall eftersträvas för tillförseln av den energi, som ford— ras för att tillgodose behoven. Tillförseln skall naturligtvis vidare anpas— sas till den förbrukningsnivå som från allmänna synpunkter kan accepte- ras och som vid gällande villkor och förutsättningar efterfrågas av ener- gikonsumenterna.

Också på en annan punkt har viss kritik förts fram under remissbe- handlingen. Kommittén har föreslagit att i lagen anges att kommunerna skall beakta också andra samhällsaspekter såsom miljövård, försörj— ningsberedskap och hushållning med mark och vatten. Vissa remissin- stanser har framhållit att detta också bör gälla andra intressen som sys- selsättning och produktion. Vidare har framhållits att kommunerna bör verka för att kostnaderna för energiförsörjningen blir så låga som möj— ligt för konsumenterna. '

Jag vill i anledning av vad som sålunda har förekommit betona att

Prop. 1976/77: 129 46

en rad samhällsintressen måste beaktas vid energiplaneringen. Denna är sålunda av stor betydelse t. ex. för luftvården i tätorterna. Det är enligt min uppfattning självklart att bl. a. miljövårdsintressena måste beaktas i denna planering. Av betydelse i sammanhanget är vidare bl.a. bygg- nadslagstiftningen. Vidare gäller särskilda föreskrifter för bl. a. bered- skapslagring. Ytterligare regler kan tillkomma i andra sammanhang för att skydda olika samhällsintressen. Regler av dessa slag ingår i energi- planeringens förutsättningar. Vidare finns andra samhällsintressen som inte skyddas av särskild lagstiftning men som betraktas som väsentliga av vederbörande politiska organ. Även sådana intressen bör givetvis be- aktas vid planeringen. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Som kommittén har föreslagit bör i lagen tas in en skyldighet för vissa företag och enskilda att lämna kommun uppgift som behövs för planeringen. I anslutning härtill behövs ett tillägg till sekretesslagen.

Det är enligt min mening väsentligt att kommun som vill inhämta uppgift ser till att den uppgiftsskyldige inte betungas onödigt. En före- skrift om detta bör tas in i lagen. Enligt vad jag har inhämtat avser che- fen för budgetdepartementet att inom kort föreslå regeringen att till riks- dagen lägga förslag om riktlinjer för hur företagens uppgiftslämnande skall begränsas och underlättas. Dessa riktlinjer skall i första hand be- aktas av statliga myndigheter men de kan givetvis tjäna som vägledning också för kommunerna när de anser sig behöva samla in uppgifter för sin energiplanering från företagen.

En väsentlig punkt i kommittéförslaget är slutligen skyldigheten för kommun att lämna uppgifter om sin energiplanering till statlig myndig- het. Skyldigheten möjliggör en bättre överblick på central och regional nivå och medför att den förstärkta lokala energiplaneringen kan tas till vara som underlag för prognos- och utredningsverksamheten på riks- planet vad gäller energiförbrukningens utveckling, utbyggnader av an- läggningar för energiproduktion, investeringsbehov m.m. Redovisnings- skyldigheten förbättrar också möjligheterna till jämförelse mellan å ena sidan kommunernas planering i fråga om val av energiformer och for- mer för produktion och distribution av energi och å andra sidan statliga riktlinjer för energipolitiken, miljöpolitiken, den fysiska riksplaneringen, den regionalpolitiska planeringen och landets försörjningsberedskap. Jag ansluter mig i denna del till kommittéförslaget.

Jag avser att i det följande ta upp några särskilda frågor med anknyt- ning till planeringsskyldigheten.

5.3. Planeringens utformning och rättsverkningar

Jag tar i detta avsnitt upp frågan om planeringen skall prövas av statlig myndighet och om planeringen skall ges rättsverkningar. Kom- mittén hävdar att ett system med kommunala energiplaner som efter

Prop. 1976/77: 129 47

statlig prövning binder efterföljande detaljplanering, genomförandeåt- gärder, koncessionsbeslut etc. skulle innebära betydande nackdelar. Som skäl härför pekar kommittén bl. a. på att erfarenheterna av kom- munal energiplanering hittills är ringa och att flexibiliteten i planering- en skulle minska.

Kommittén förordar därför som jag tidigare har nämnt i stället för formell planprövning ett informellt förfarande utan rättsverkningar för samspelet mellan stat och kommun. Enligt förslaget åläggs kommunerna att redovisa sina handlingsprogram på det energipolitiska området till statens industriverk och till vederbörande länsstyrelse för kännedom. Denna redovisning får sedan bli utgångspunkt för överläggningar mel- lan stat och kommun. Därvid kan nödvändiga avstämningar mellan statlig och kommunal planering göras. Kommittén erinrar om att staten redan förfogar över styrmedel på energiområdet, som kan bli av bety- delse vid avstämningarna. Enligt kommittén bör i varje fall under ett inledande skede av den samhälleliga energiplaneringen ett sådant icke bindande förfarande vara fullt ändamålsenligt.

I likhet med de allra flesta remissinstanserna ansluter jag mig till tanken på en i lag föreskriven men till formen oreglerad planering. Ett skäl för min ståndpunkt är att planeringen bör vara både långsiktig och relativt lätt anpassbar till ändringar i förutsättningarna. En plane- ring som efter prövning får bindande verkningar är mindre ägnad att svara mot dessa anspråk. Vidare kan en oreglerad energiplanering lättare integreras i kommunernas övriga planering. I likhet med flera remissinstanser anser jag det önskvärt att en sådan integration kan ske. Dessutom är erfarenheterna av kommunal energiplanering ännu be- gränsade. Vidare pågår f. n. forsknings- och utvecklingsarbete av bety- delse för den kommunala energiplaneringen, bl. a. inom ramen för det av statens råd för byggnadsforskning administrerade s.k. EPD—projek- tet. I ett senare skede bör även resultaten av detta arbete kunna beaktas. Som vissa remissinstanser förordar bör frågan om bindande regleringar i olika avseenden och om utformningen av dessa tas upp när erfaren- heter föreligger från den inledande fasen av planeringen.

Vad gäller särskild besvärsordning är en sådan inte förenlig med den oreglerade form av planering som jag förordar. Besvär får istället som kommittén har framhållit föras mot de efterföljande beslut genom vilka planeringens intentioner verkställs.

Medborgarinflytandet över energiplaneringen bör enligt min mening tillgodoses genom att den bedrivs på ett så öppet och för medborgarna klargörande sätt som möjligt. Energiplaneringen bör ges en bred politisk och opinionsmässig förankring.

Läggs lagen upp som jag här förordar bör det vara relativt lätt att efter hand bygga ut den med regler om planeringens utformning och om prövning av planeringens innehåll i de avseenden det visar sig nöd-

Prop. 1976/ 77: 129 48

vändigt. Aktuellt i detta sammanhang är bl. a. bestämmelser i syfte att begränsa ökningen av elvärme. Jag återkommer senare till denna fråga.

Åtskilliga faktorer av betydelse för den kommunala energiplaneringen regleras i annan lagstiftning. Utformas lagen som jag föreslår möter inte något hinder att gå vidare med reglering i annan lagstiftning.

Jag kan i det avseendet anknyta till frågan om behovet av en vidgad koncessionslagstiftning inom energiområdet. Kommittén har haft till uppgift att överväga om krav på koncession för anläggande och drift av fjärrvärmenät bör införas. Även frågan om införande av koncessions- plikt för alla anläggningar av väsentlig betydelse för energiförsörjningen har ingått i utredningsuppdraget. Kommittén har funnit att det inte f.n. finns något påtagligt behov av en vidgad koncessionsplikt och att i varje fall erfarenheterna av den föreslagna planeringen t.v. bör avvaktas in- nan sådan införs. Jag vill peka på att om behovet av ytterligare konces- sionslagstiftning uppkommer torde den föreslagna lagen om kommunal energiplanering inte innebära några lagtekniska svårigheter. Jag har för egen del inte för avsikt att nu ta upp frågan om vidgad koncessions- prövning men jag vill i detta sammanhang nämna en fråga inom energi- området där statlig reglering bör övervägas.

Sverige är f. n. till ca 70 % beroende av olja för sin energiförsörjning. Jordens totala oljetillgångar är begränsade. Risken för störningar på olje- området är betydande. Mot bakgrund av denna situation bör det över- vägas att anordna anläggningar för energiproduktion på sådant sätt att möjligheter öppnas att varaktigt gå över till andra fossila bränslen.

Likartade frågor har uppmärksammats i andra länder som är bero- ende av importerad olja. De europeiska gemenskaperna (EG) antog år 1975 direktiv om begränsning av användningen av pctroleumprodukter i kraftverk. Den danska lagen om elförsörjning ger vittgående befogen- heter att föreskriva om bl.a. hur produktionsanläggningar skall vara inrättade vad gäller möjligheterna att använda olika bränslen.

I Sverige förbrukas en betydande del av oljan i kraftverk och större centrala hetvattenproducerande anläggningar, ofta vid kombinerad pro- duktion i kraftvärmeverk. Dessa anläggningar är med få undantag ut— rustade uteslutandc för oljeeldning.

I Svensk byggnorm 1975 finns vissa föreskrifter som tar sikte på att anläggningar för uppvärmning skall, om inte särskilda skäl till undantag föreligger, vara så utformade att de i krissituationer kan ställas om till användning av fast inhemskt bränsle utan omfattande ombyggnad. Chefen för handelsdepartementet har nyligen (prop. 1976/77: 74 bil. 2 s. 199) aviserat en översyn av dessa bestämmelser.

Vad jag tidigare har sagt innebär att frågor om utformningen av upp- värmningsanläggningar och användningen av alternativa bränslen är aktuella inte bara i krissituationer. Det bör övervägas'att införa skyldig- het att utrusta främst nytillkommande elproducerande och hetvattenpro-

Prop. 1976/77: 129 49

dueerande anläggningar för drift under normala förhållanden med andra bränslen än olja. I sammanhanget bör givetvis bl. a. hälso- och miljö- aspekterna vid användningen av olika energislag beaktas. Efter samråd med cheferna för handelsdepartementet och bostadsdepartementet vill jag nämna att jag inom kort kommer att föreslå regeringen att även denna fråga utreds.

5.4. Avgränsning av planeringsansvaret

Kommittén har föreslagit att planeringsansvaret avgränsas på visst sätt. Utgångspunkten har härvid varit att hänsyn i första hand bör tas till sådan energianvändning som kommunen har mest anledning och bäst möjlighet att påverka. I kommitténs förslag till lag kommer be- gränsningen i planeringsansvaret till uttryck genom att detta ansvar i en särskild paragraf preciseras till att avse energi för uppvärmning av byggnader och förbrukningsvarmvatten samt, beträffande elektricitet och gas, också för andra ändamål än uppvärmning. Kommittén har an- gett att syftet med avgränsningen är att från planeringsansvaret undanta framför allt energianvändning i industriella processer (utom i de fall det är realistiskt att utnyttja spillvärme eller överskottsgas för byggnads- uppvärmning utanför industrin) samt användning av drivmedel inom transportsektorn.

Som jag inledningsvis anförde har remissinstanserna med några un- dantag lämnat kommitténs förslag om avgränsning av planeringsskyldig- heten utan erinringar.

Kommittéförslaget innebär att planeringsansvaret omfattar alla kom- muner och gäller såväl tätort som glesbygd. Jag anser detta vara en riktig utgångspunkt. Som kommittén har framhållit får planeringsinsat- sernas omfattning anpassas till möjligheterna att förbättra energihus- hållningen och planeringens övriga syften. Vad gäller glesbygden finns därför ofta skäl att starkt begränsa inventeringar och även planerings- arbetet i övrigt. Som jag tidigare har nämnt måste över huvud vid till- lämpningen beaktas kommunernas varierande möjligheter till inflytande på energiområdet.

Vad kommittén har föreslagit beträffande industriella processer och användning av drivmedel inom transportsektorn kan jag i sak i stort ansluta mig till. Enligt min mening följer emellertid avgränsningen re- dan av den grundläggande begränsningen av kommunernas skyldighet enligt lagen, nämligen att de i s i n p la n e r i n g skall främja energi- hushållningen och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Av— sikten är inte att göra några förändringar i kommunernas nuvarande befogenheter och faktiska möjligheter att vidta åtgärder inom energi- området. Vad kommunerna åläggs är att inom ramen för den planering som de eljest bedriver ta särskild hänsyn till den aspekt som energihus-

Prop. 1976/77: 129 50 hållning och en säker och tillräcklig tillförsel av energi utgör. En annan sak är att kommun för att kunna uppfylla lagens krav på denna punkt måste vidta de åtgärder som behövs för att få en säker grund för be- dömningen av energibehoven och vilka åtgärder som är lämpliga för att främja energihushållningen och energiförsörjningen.

1 vad jag nu har sagt ligger att planeringsansvaret är begränsat till sådana områden som faktiskt omfattas av kommunens planering. Den planering som bedrivs av kommunerna och därmed omfattas av lagen kan grovt sett. delas in i planering av egen verksamhet och samhällspla- nering. Då det gäller den. egna verksamheten innebär åliggandet en skyl- dighet att i planeringen beakta de konkreta möjligheter till förbättrad energihushållning som finns i fråga om egna byggnader, anläggningar, fordon m.m. samt, i förekommande fall. egen produktion och distri— bution av energi. I samhällsplancringcn är kommunernas möjligheter till påverkan av annat slag. Det blir då fråga om allmänna lösningar för markhushållningcn, behyggelseplanering, kommunikationsleder in. "I. Som jag har nämnt följer redan nu av byggnadsstadgan att kommun vid lvehyggelseplanering Skall ta tillbörlig hänsyn till. bl. a. behovet av energihushållning. Utanför den kommunala samhällsplaneringen faller medborgarnas och företagens ”interna” energianvändning. Det ingår inte i kommunens befogenheter att när bostadsbcbyggelse eller industri- anläggningar har kommit till stånd ta ställning till på vilken nivå hus- hållsförbrukningen eller den industriella förbrukningen av energi skall ligga. Härigenom faller bl.a. de industriella processerna utanför plane- ringsansvaret.

Vad gäller den andra sektorn som kommittén har velat undanta från planeringsansvaret, drivmedelsförsörjningen, omfattas denna, om man bortser från kommunernas egen förbrukning, normalt inte av kommu- nens planering och faller därmed utanför lagstiftningen. Det finns dock ingenting som hindrar en kommun att t. ex. genom ett kommunalt ben— sinbolag gå in på detta område. I den mån så sker på frivillig väg och drivmedelsförsörjningen därmed kommer att omfattas av kommunens planering bör enligt min mening kommun ha skyldighet att även i den- na del av sin planering iaktta de bestämmelser jag förordar.

Det ligger i sakens natur att kommunerna i sin planering måste ta ställning till hur byggnader, anläggningar m.m. inom kommunen skall försörjas med energi. Detta gäller oavsett om kommunen har ett direkt engagemang i distribution eller produktion av energi eller inte. Om kommunerna åläggs att i planeringen verka för en säker och tillräcklig energitillförsel, innebär detta en viss skärpning. Åliggandct innebär bl. a. att kommunen har att överväga om den har möjlighet och anledning att engagera sig i eller förstärka sitt engagemang på energiförsörjningsom— rådet. Den utformning av lagen som jag förordar innebär att kommu- nen också i samband med planeringen av energiförsörjningen har att

Prop. 1976/77: 129 51

iaktta kravet på energihushållning. Detta leder till att kommunen har att ta ställning till bl. a. om spillvärme och överskottsgas från industrin kan utnyttjas.

Vad gäller avgränsningen av planeringsansvaret i övrigt har några remissinstanser fört fram kritik mot kommittéförslaget. Det anförs bl. a. från något håll att elförsörjningen bör undantas bl. a. därför att kraft— verken ofta har en nationell betydelse för elförsörjningen.

I fråga om produktionen av elkraft framgår av vad jag tidigare har sagt att planeringsansvaret bör gälla endast i den mån kommun redan deltar i sådan produktion eller skäl finns för engagemang från kommu— nens sida.

Vad gäller distributionen av el blir innebörden av vad jag har sagt att planeringsansvaret utan vidare omfattar kommuner som har sådan verksamhet. Av tekniska och ekonomiska skäl finns det på kommunal nivå föga utrymme för åtgärder för att förbättra energihushållningen vid överföringen av kraft från produktionsanläggning till förbruknings- ställe. Det är här i första hand på leveranssäkerheten som planerings- ansvarets tyngdpunkt ligger. Denna och andra frågor med anknytning till eldistributionen berör också kommunerna i deras egenskap av före- trädare för lokala intressen. Kommunerna har sålunda enligt gällande riktlinjer för eldistributionen (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 150 f, NU 1975/76: 45, rskr 1975/76: 263) att beakta att de enskilda konsumenter- na skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden. Detta gäller vem som än är huvudman för verksamheten. Ett visst planeringsansvar i fråga om eldistribution bör därför även gälla för de kommuner som inte har egen distribution. Jag vill påpeka att sådana kommuner kan påverka distributionsförhållandena bl. a. genom framställningar till kon- cessionsmyndigheten.

Min slutsats är sålunda att det inte finns skäl att inskränka plane- ringsansvaret för el.

Under remissbehandlingen har vidare den uppfattningen förts fram att transportsektorn bör omfattas av planeringen liksom all industriell energiproduktion och energianvändning av väsentlig omfattning.

Vad gäller transportsektorn vill jag erinra om att kommunerna ge- nom sin bebyggelseplanering och planering av kommunikationsleder har inflytande över faktorer som skapar transportbehov och därmed energi- behov. I denna planering bör det därför åligga kommunerna att beakta intresset av energihushållning. Detta kan exempelvis ske genom att möj- ligheter tillvaratas till samlokalisering av bostäder, arbetsplatser, service- inrättningar m. m.

Då det gäller drivmedelsförsörjningen vill jag hänvisa till vad jag nyss har sagt i denna fråga. Sådana frågor som konstruktionen av motor- fordon saknar kommunerna självfallet möjlighet att gå in på. Jag kan således inte dela uppfattningen att transportsektorn generellt bör om- fattas av planeringen.

Prop. 1976/77: 129 52

Vad beträffar industrin är till en början att märka att frågan om energi för uppvärmning av industribyggnader liksom annan byggnads- uppvärmning omfattas av planeringsansvaret. Det är sålunda ofta ak- tuellt att försörja industrier i tätorter med fjärrvärme. Planeringsan- svaret är därför inte inskränkt i detta avseende.

I fråga om energiförbrukningen i industriella processer, t. ex. inom massa- och pappersindustrierna samt järn- och stålindustrierna, är situa- tionen en annan även om undantag finns — några kommuner levererar processånga till industrier. Kommunerna har som jag nämnde normalt varken möjligheter eller anledning att engagera sig i energihushållningen i industriella processer. Samhällsintressena bör här även i fortsättningen bevakas direkt av staten. Som instrument har staten till sitt förfogande bl. a. prövning enligt 136 a & byggnadslagen och bidrag till energibe- sparande åtgärder inom befintliga industriella processer.

Jag kan således inte heller förorda att industrins energianvändning generellt omfattas av planeringsansvaret. Kommunerna har dock som jag redan har nämnt att i sin planering beakta eventuella möjligheter att ta till vara överskottsenergi från industriella proceSSer för byggnads- uppvärmning och även andra former av samordnade lösningar.

5.5 Redovisningen av planeringen m. m.

I stället för statlig prövning av kommunernas energiplanering med bindande verkningar har kommittén föreslagit ett på visst sätt reglerat samrådsförfarande.

Utgångspunkten för detta samrådsförfarande bör enligt kommittén vara att kommunerna redovisar sin planering till ett statligt organ, en- ligt förslaget statens industriverk. Redovisningen bör enligt förslaget i allmänhet gå till så att kommunerna lämnar uppgifter som svar på skriftliga förfrågningar från den statliga myndigheten. Vad gäller de största kommunerna borde dock myndigheten av praktiska skäl inhämta behövliga uppgifter vid årliga sammanträden. Uppgifterna borde avse kommunernas nuvarande förhållanden på energiområdet, de åtgärder kommunen planerar att vidta och dess bedömning av utvecklingen på energiområdet i övrigt.

Enligt kommittén borde det vara möjligt att skapa en förenklad version av enkäterna för mindre kommuner med jämförelsevis okompli- cerade förhållanden på energiområdet.

Kommunerna bör enligt förslaget lämna svaren på enkäterna till statens industriverk och skicka en kopia till vederbörande länsstyrelse.

Den närmare utformningen av enkäterna har kommittén ansett böra ankomma på statens industriverk efter samråd med statens naturvårds— verk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens planverk, Svenska

Prop. 1976/77: 129 53

kommunförbundet och berörda branschorganisationer inom energiom— rådet.

Remissinstanserna har i huvudsak funnit den föreslagna ordningen ändamålsenlig.

Jag vill i detta sammanhang nämna några synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen. Vid denna har framhållits bl. a. att ut- formningen av enkäterna bör ägnas stor omsorg eftersom de kommer att få styrande verkan på energiplaneringen. Det är också angeläget att kommunerna får del av enkäterna innan deras egentliga energiplane- ring påbörjats. Det har också framförts att enkäternas ambitionsnivå i början bör vara relativt låg och att enkätförfarandet kan utvecklas och förbättras efter hand.

Vidare pekar flera remissinstanser på behovet av samråd mellan be- rörda intressenter vad gäller utarbetande av enkäterna. Bl.a. föreslås att en särskild samrådskommitté för frågor om kommunal energipla- nering inrättas.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag i fråga om redovisningen och till de här nämnda synpunkterna från remissinstan- serna. Det är viktigt inte minst med hänsyn till både kommunernas och berörda myndigheters begränsade resurser att uppbyggnaden av plane- ringen sker stegvis och att enkäterna inriktas på frågor som är av bety- delse för central och regional planering. Därvid bör särskilt beaktas möjligheterna att skapa en förenklad version av enkäterna för mindre kommuner. Samråd mellan berörda intressenter av det förordade slaget är betydelsefullt i detta sammanhang och bör också kunna leda till att dubblerat uppgiftsinhämtande av olika organ undviks.

Den närmare utformningen av redovisningen av planeringen och av riktlinjerna för denna samt samrådet mellan intressenterna kräver inte riksdagens medverkan. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om direktiv till berörda myndigheter i dessa avseenden. '

Jag vill vidare påpeka att redovisningen av planeringen genom enkä— terna eller på annat sätt inte bör ses som en avslutning på kontakten stat—kommun i fråga om energiplaneringen. Det kan ofta finnas skäl för vederbörande statliga myndighet att med utgångspunkt i redo- visningen ta upp överläggningar med enskilda kommuner om inrikt— ningen av deras planering med hänsyn till målen för den statliga energi- politiken. Redovisningen bör således fylla den dubbla uppgiften att ge underlag för energipolitiska bedömningar för landet i dess helhet och att bilda utgångspunkten för avstämningar mellan staten och enskilda kommuner eller grupper av kommuner.

Jag anser det angeläget att kommunerna så snart som möjligt redo- visar sin planering av värmeförsörjningen mot bakgrund av den nuva— rande situationen och utvecklingen av värmebehovet. I det samman— hanget bör också utbyggnaden av kraftvärmeverk och utnyttjandet av

Prop. 1976/77: 129 . 54

spillvärme behandlas. Av underlagsmaterialet till redovisningen bör framgå vilka alternativ till planerade åtgärder som närmast har över- vägts.

Vissa länsstyrelser har understrukit behovet av regional samordning av energiplaneringen. Jag vill med anledning härav framhålla att läns— styrelserna — med hänsyn tillderas uppgifter i fråga om regional pla- nering — har behov av att få del av de svar som kommunerna lämnar i enkäterna. Länsstyrelserna har bl.a. att bedöma om kommunernas underlag för planeringen av energiförsörjningen stämmer med de mål och riktlinjer som gäller för samhällsutvecklingen i övrigt i länet. En— kätsvaren bör därför som kommittén har föreslagit delges vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen har därvid möjlighet att till berörda kommu- ner och statens industriverk' lämna bl. a. de synpunkter som föranleds av hänsyn till den övriga samhällsplaneringens krav.

5.6 Kommunernas resurser och befogenheter

Kommittén liksom vissa remissinstanser har framhållit att kommu- nerna till stor del saknar befogenheter och resurser för att genomföra sin planering i fråga om uppvärmningsformer ochenergiförsörjning. Som jag tidigare har framhållit begränsas planeringsansvaret naturligen av deras faktiska möjligheter att genomföra olika åtgärder. Jag vill dock nämna att exempel finns på kommuner som genomfört en mycket om-. - fattande planering av värmeförsörjningen och tillförseln över huvud taget av ledningsbunden energi. .

Riksdagen har nyligen antagit lagen (1976: 838) om allmänna fjärr- värmeanläggningar. Denna innebär förbättrade förutsättningar för kom- munerna att planera för fjärrvärmeutbyggnad och att genomföra den.

Vidare vill jag peka på att möjligheterna till finansiering av fjärrvär- meanläggningar har förbättrats. Chefen för bostadsdepartementet har anmält denna fråga i prop. 1976/77: 107 om hushållning med energi i byggnader m. m.

Flera remissinstanser har behandlat frågor om begränsning av elvär- me. Från kommunalt håll har anförts att kommunerna behöver möjlig- heter att styra användningen av elkraft för bostadsuppvärrnning för att kunna genomföra sin energiplanering. Jag återkommer till denna fråga i det följande (avsnitt 5.8).

Frågan om kommunerna behöver ytterligare befogenheter eller resur- ser i något avseende får tas upp i senare sammanhang.

5.7 Kostnader m. m.

Statens industriverk behöver tillföras resurser för sina uppgifter i fråga om den kommunala energiplaneringen. Jag avser att, om så be-

Prop. 1976/77 : 129 55

hövs, återkomma till regeringen med förslag att verket på grund härav får överskrida sitt förvaltningsanslag för budgetåret 1977/78.

Flera remissinstanser har berört kommunernas kostnader för plane- ringen. Förslag har förts fram om statsbidrag för denna.

Jag vill erinra om att den lag som jag här har förordat förutsätter en nära koppling mellan energiplanering och den samhällsplanering kom- munerna redan bedriver. En huvudpunkt i förslaget är att kommunerna i denna planering skall söka främja bl. a. energihushållningen. Denna inriktning torde inte medföra sådana kostnader för kommunerna som motiverar statsbidrag för denna planering. Redovisningen av planering- en kan föranleda vissa kostnader för kommunerna men dessa bör bli förhållandevis måttliga. Jag finner därför inte skäl att förorda särskilt statsbidrag.

Hänvisningar till S5-4

5.8. Elvärme

Valet av uppvärmningssystem för byggnader har en avgörande inver— kan på utvecklingen inom energiområdet. F.n. domineras uppvärm- ningsområdet av individuella oljepannor. Såväl fjärrvärme som elvärme är emellertid på stark frammarsch och enligt gjorda prognoser kommer uppvärmningen av nyproducerade bostäder att till mycket stor del base- ras på fjärrvärme eller elvärme. En övergång från enskild oljeuppvärm— ning i befintliga byggnader till fjärrvärme eller elvärme pågår och vän- tas fortsätta. Enligt 1975 års långtidsutredning beräknas drygt 80 % av antalet nybyggda småhus under perioden fram till 1980 bli eluppvärmda. Drygt 60 % av antalet nybyggda lägenheter i flerfamiljshus beräknas under samma period bli anslutna till fjärrvärmesystem.

Vid enskild oljeuppvärmning och i fjärrvärmesystem sker värme- distributionen inom byggnaderna i regel via s.k. vattenburen värme med vattenradiatorer i varje rum. Elvärme är vanligen direktverkande med elradiatorer eller vattenburen. Det senare förekommer oftast vid övergång från enskild oljeuppvärmning. Beredningen av hushållsvarm- vatten sker vid vattenburna värmesystem normalt i en värmeväxlare i detta system. Vid direktverkande elvärme installeras en särskild varm- vattenberedare.

Elvärme installerades till en början främst i befintliga äldre bostäder. I början av 1960-talet, då elvärmen fick sitt genombrott i Sverige, fanns fortfarande ett stort antal bostäder. särskilt på landsbygden och i mindre tätorter, som saknade centralvärme. Elvärme innebar där en möjlighet att utan alltför omfattande ombyggnader och därigenom till förhållandevis låg investeringskostnad ge sådana bostäder modern vär- mestandard. Som jag nyss har nämnt, har också oljevärmda hus fått elvärme t. ex. i samband med utrangering av pannor eller oljetankar.

Sedan början av l970-talet domineras elvärmetillskottet av nyproduk-

Prop. 1976/77: 129 56

tionen. F. n. förses ca 75 % av- alla nybyggda småhus med elvärme.

År 1975 var enligt långtidsutredningen antalet elvärmda bostäder ca 390 000, varav 340 000 småhus. Det totala antalet bostäder i Sverige var vid samma tidpunkt ca 3,5 miljoner.

Under perioden 1970—1975 svarade elvärme för bostadsuppvärmning för ca 22 % av ökningen i elkonsumtionen. Elförbrukningen för upp- värmning av bostäder var år 1975 ca 6 TWh, vilket motsvarar ca 8 % av total elförbrukning.

I en av statens industriverk i mars 1977 framlagd referensprognos (SIND PM 1977: 5) beräknas för elvärme i bostäder år 1985 åtgå när- mare 15 TWh. Andelen elvärme för bostadsuppvärmning av förbruk- ningsökningen under perioden 1975—1985 skulle enligt denna prognos vara ca 20 %, dvs. ungefär densamma som under perioden 1970—1975. Inräknas elvärme i s.k. övriga lokaler inom övrigsektorn, dvs. skolor, daghem, butiker osv., uppgår den beräknade elvärmeförbruknin-gen år 1985 till ca 22 TWh.

Om normala temperaturförhållanden rått under år 1976 beräknas elförbrukningen för uppvärmning av bostäder och övriga lokaler ha uppgått till ca 12 TWh. Även om hänsyn tas till bl. a. förbättrad energi- hushållning i byggnader förväntas elkonsumtionen för uppvärmning av bostäder och övriga lokaler komma att ungefär fördubblas under perio- den fram till år 1985.

Elvärmens snabba expansion har i väsentlig grad varit baserad på det kärnkraftprogram som riksdagen tidigare har antagit. Kärnkraftpro- grammet är nu under omprövning. I detta läge bör man givetvis und- vika låsningar, samtidigt som sådana åtgärder vidtas som ger ökad handlingsfrihet. Vid en fortsatt kraftig elvärmeexpansion finns risk för att el för uppvärmningsändamål kan komma att produceras i fossil— eldade kraftverk av kondenstyp. Dessa har en verkningsgrad av endast ca 40 % medan verkningsgraden vid t. ex. fjärrvärme är väsentligt hög- re. Om utvecklingen skulle bli den nu" skisserade får man en situation som enligt min mening inte är förenlig med en god energihushållning. Detta förhållande accentueras om olja används som bränsle i de fossil- eldade kondenskraftverken.

Det finns enligt min mening goda skäl att nu eftersträva återhållsam- het när det gäller användningen av el. Detta gäller inte minst på upp- värmningsområdet, där fjärrvärme i många fall är ett gott alternativ till el.

Direktverkande elvärme har en nackdel i att endast el kan användas som energikälla. Vattenburen värme ger däremot möjlighet att utan alltför genomgripande åtgärder basera uppvärmningen på såväl fjärr- värme som el -— även av ackumulerande typ — eller individuell olje- panna. Ett vattenburet värmesystem medför dock en något större ener- giåtgång och en större investeringskostnad än ett system med direkt- verkande elvärme. Merkostnaden kan bedömas uppgå till 10 000——

Prop. 1976/77: 129 57

20000 kr. för ett normalt småhus. Med- lämplig dimensionering av radiator- och rörsystem, bl.a. större radiatorytor, kan ett vattenburet system redan från början också anpassas till en ev. framtida använd- ning av värmepump eller solvärme.

Den begränsade flexibiliteten i ett system med direktverkande elvär- me har också tagits upp av några remissinstanser. Byggnadsstyrelsen och statens råd för byggnadsforskning framhåller att en utveckling mot eluppvärmning av byggnader gör dessa svåra att anpassa till framtida nya eller kompletterande system, som förutsätter luft- eller vattenburna system för uppvärmning. Statens planverk erinrar om att åtgärder för begränsning av direktverkande eluppvärmning av byggnader måste övervägas bl. a. med hänsyn till avsaknaden av flexibilitet. Också enligt VVS-tekniska föreningen förutsätter möjligheterna att utveckla våra energisystem och utnyttja nya kompletterande energikällor att den direktverkande eluppvärmningen starkt begränsas till förmån för luft- eller vattenburna uppvärmningssystem.

För att öka handlingsfriheten vad avser den framtida inriktningen av elproduktionen är det enligt vad jag tidigare har anfört angeläget att begränsa ökningstakten i elförbrukningen. Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet avser jag att ta initiativ till att utreda frågan om hur en sådan begränsning för uppvärmningsändamål lämpligen kan åstadkommas i områden där fjärrvärme eller liknande centraliserade vattenburna värmesystem är eller kan väntas bli ett alternativ till el- värme.

Ett ev. beslut grundat på det utredningsm-aterial som tas fram bör medverka till att öka handlingsfriheten inför det samlade beslut om energiförsörjningen, som skall fattas år 1978 på grundval av bl. a. energi- kommissionens förslag.

Jag vill emellertid redan nu ta upp frågan om skyldighet för eldistri- butör att leverera elektrisk ström för uppvärmning'i områden med fjärrvärme.

Enligt 2 5 4 mom. lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmel— ser-om elektriska anläggningar (ellagen) är den som innehar områdes- koncession för yrkesmässig distribution, dvs. den som har fått rätt att ensam svara för eldistributionen inom ett visst område, i princip skyldig att inom området tillhandahålla ström åt envar som har behov därav för normalt förbrukningsändamål. En motsvarande skyldighet förelig- ger vid linjekoncession, dvs. rätt att dra fram eldistributionsledning med viss sträckning.

Åsidosätts distributionsplikten kan koncessionen återkallas. Frågor om distributionsplikt prövas av statens industriverk.

Kommittén för kommunal energiplanering har berört frågan om el- distributörs skyldighet att tillhandahålla ström. Kommittén pekar på att det numera allmänt anses att distributionsplikten omfattar också el för husuppvärmning. I vissa fall har eldistributörerna enligt kommittén

Prop. 1976/77: 129 58

ansett sig skyldiga att leverera el för husuppvärmning även inom om- råde med fjärrvärme, vilket kunnat innebära en orationell utbyggnad av distributionsnäten för såväl el som fjärrvärme. Kommittén sätter därför i fråga om inte reglerna i ellagen om distributionsplikt bör ändras så att distributionsplikten inte gäller el för värmeändamål i områden för fjärrvärme.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om eldistributionsplikt vad gäller husuppvärmning. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Svenska värmeverksföreningen och Malmö kommun förordar att reglerna i el- lagen om distributionsplikt för husuppvärmning ses över och ändras så att distributionsplikten begränsas. Svenska kommunförbundet anser att det är av väsentlig betydelse att kommunerna ges möjligheter att styra utvecklingen i enlighet med de i den kommunala energiplaneringen uppdragna riktlinjerna, exempelvis beträffande val av uppvärmnings— form där leveransplikten för el kan motverka kommunernas intentioner.

Också jag anser att anordnande av eluppvärmning i ett område där fjärrvärme finns eller planeras innebär en orationell utbyggnad av distributionsnäten. Tillhandahållande av el för uppvärmning i ett sådant område anser jag inte vara för normalt förbrukningsändamål. Jag för- ordar att ellagen ändras så att det klart framgår att eldistributör i nu angivna fall är befriad från distributionsskyldighet vad gäller ström för uppvärmningsändamål.

Hänvisningar till S5-8

  • Prop. 1976/77:129: Avsnitt 5.4, 7.2

5.9. Ikraftträdande

Den lagstiftning som jag förordar bör träda ikraft den 1 juli 1977.

6. Upprättade lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

1. lag om kommunal energiplanering,

2. lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar,

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Det under 3 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om kommunal energiplanering

I jämförelse med kommitténs förslag har i det inom industrideparte- mentet upprättade förslaget till lag om kommunal energiplanering före-

Prop. 1976/77: 129 59

tagits vissa ändringar. Sålunda har till en början -l & arbetats om. Enligt 2 & kommittéförslaget undantas från kommunernas planeringsansvar energianvändning i industriella processer utom när spillvärme eller över- skottsgas kan användas för byggnadsuppvärmning utom industrin samt drivmedel inom transportsektorn. Jag har berört frågan i den all— männa motiveringen och" därvid anfört bl. a. att avgränsningen följer redan av den grundläggande begränsningen av kommunernas skyldighe- ter, nämligen att de i sin planering skall främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Motsvarighet till 2 & kommittéförslaget har därför inte tagits upp i lagen.

Föreskriften om skyldighet för kommun att samråda med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet (3 & kommittéför- slaget) har förtydligats och utvidgats. Syftet med samrådet är att under- söka och ta till vara möjligheterna till samverkan, där förutsättningar finns för samordnade lösningar. Utvidgningen innebär att också fall av betydelse för hushållningen med energi skall omfattas av denna skyldig- het. Kommun skall vidare vara skyldig att till den myndighet som rege— ringen bestämmer lämna uppgift inte bara om planeringen utan också om möjligheterna att genom samverkan nå samordnade lösningar. Be— stämmelsen i 7 & har utformats med hänsyn till det sagda.

Föreskriften om tystnadsplikt har placerats efter bestämmelsen om överläggning med kommun för att tydligare ange att vad som förekom— mer vid överläggningcn också omfattas av tystnadsplikten. Vidare har införts rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut om föreläggande av vite.

Jag återkommer till de nämnda frågorna vid resp. paragraf.

1 & l paragrafen läggs fast en allmän skyldighet för kommunerna att i sin planering främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Frågorna har behandlats i den allmänna motiveringen.

Kommunernas planeringsansvar innebär först och främst att de i all planering som är av betydelse för energiförbrukningen skall överväga att ta till vara möjligheterna att främja hushållningen med energi. Kom— munerna skall alltså sträva efter lösningar som främjar energihushåll- ningen. Som exempel på planeringsområden där kommunernas beslut påverkar behovet av energi och därmed förbrukningen kan nämnas be- byggelseplanering, bostadsbyggande och trafikplanering. I planerings- ansvaret ligger självfallet också att kommunerna skall verka för en god energihushållning i egna byggnader m.m., dvs. i den egna verksam- heten.

Med energihushållning avses att sådana åtgärder vidtas som syftar till att åstadkomma effektivare energianvändning till rimliga kostnader

Prop. 1976/77: 129 60

utan att nödvändiga eller önskvärda behov sätts åsido. Sådana åtgärder är exempelvis användande av anläggningar med högre verkningsgrad och bättre isolering av byggnader..

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen omfattar kommu- nernas ansvar också att i plancringcn verka för att energibehown till- godoses genom en säker och tillräcklig energitillförsel.

Givetvis begränsas kommunernas skyldigheter enligt paragrafen av de befogenheter och resurser som står dem till buds.

Vidare har jag anfört i den allmänna motiveringen att kommunerna självfallet måste väga intresset av en god energihushållning och en säker och tillräcklig energitillförsel mot andra samhällsintressen som sysselsätt- ning, miljövård, försörjningsberedskap, hushållning med mark och vat- ten, god hoande-miljö m.m. Också ekonomiska faktorer måste bcaktas. Det får enligt min mening anses ligga i sakens natur att kommun i sin planering syftar till att ästadkmmna en nödvändig och önskvärd cncrgi— tillförsel till lägsta kostnad. Med lägsta kostnad bör inte avses det vid en viss tidpunkt lägsta konsumentpriset på en viss energiförm. Lägsta kostnad kan vara beroende av bedömningar om den långsiktiga-prisut— vecklingen för olika energiformer och av kostnader för olika samhälls- intressen snm miljövård, försörjningsberedskap m. in.

Jag anser att en uttrycklig föreskrift om hänsyn till nu nämnda in- tressen inte behövs.

I lagen ställs inte upp något formellt krav på planutformning. Någon skyldighet att dokumentera de energipolitiska övervägandena i form av energiplan eller värmeplan föreskrivs sålunda inte.

Med kommun avses i lagen primärkommun. Planeringsskyldigheten omfattar kommunens hela område och är inte beroende av om kom- munen är huvudman för produktion eller distribution av energi.

2 &

Paragrafen behandlar samråd och samverkan mellan kommuner och mellan kommun och andra betydande intressenter på energiområdet som processindustrier och kraftföretag. Som jag nyss har sagt, har före— skriften förtydligats och utvidgats i förhållande till kommitténs förslag.

Enligt 1 5 skall kommun i sin planering främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Föreskriften avser såväl energihushållning som energiförsörjning. Skyldigheten gäller kommunens hela område. Om förutsättningar finns eller kan skapas för samordnade lösningar av betydelse för hushållningen med energi eller för energiförsörjningen inom eller utöver kommunens gränser, bör det åligga kommunen att ta till vara de fördelar som står att vinna i ett sådant fall. I denna paragraf föreskrivs därför en skyldighet för kom- munen att vid planeringen undersöka förutsättningarna att genom sam- verkan med annan kommun eller med andra betydande intressenter på

Prop. 1976/77: 129 61

energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för energihus- hållningen eller för energitillförseln. Möjligheterna till gemensamma lösningar skall i planeringen tas till vara, om förutsättningar härför finns. Länsstyrelsen kan härvid genom sin allmänna kännedom om länet bistå kommunerna bl. a. genom att ange lämpliga samverkansmöjligheter och medverka till att samverkan kommer till stånd.

3 %

I denna paragrafs första stycke föreskrivs skyldighet för den som bedriver verksamhet i vilken används större mängd energi eller den som yrkesmässigt producerar eller distribuerar energi att på begäran lämna kommun de uppgifter som behövs för planeringen. Skyldigheten att lämna uppgifter motsvaras enligt paragrafens andra stycke av en rätt för den som är uppgiftsskyldig till överläggning med kommunen i ener- gifrågor som har väsentlig betydelse för honom. Lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor har tjänat som förebild till före- skrifterna i paragrafen.

Uppgiftsskyldigheten motiveras av att det för kommunernas möjlig- heter till planering inom energiområdet är av avgörande betydelse att ett samarbete kommer till stånd med företag och andra som har en mer omfattande förbrukning av energi, t. ex. större industrier, sjukhus m. fl. institutioner, och med företag som producerar eller distribuerar energi. Av betydelse är vidare bl.a. att få uppgifter om möjligheterna att ut- nyttja spillvärme eller överskottsgas. Vad gäller interna processer om- fattas dessa inte av uppgiftsskyldigheten.

Uttrycket större mängd energi undantar mindre företag från upp- giftsskyldighet. Statistiska centralbyrån tillämpar vid inhämtande av uppgifter till energistatistiken en begränsning av uppgiftsskyldigheten till i princip industrier med en lägsta ärlig förbrukning motsvarande 325 toe (ekvivalenta oljeton) av kol, koks och/eller eldningsolja eller en elförbrukning av minst 2 GWh per år. Denna begränsning torde kunna vara vägledande när uppgifter inhämtas för den kommunala energi- planeringen.

Kommuns rätt att inhämta uppgifter för den kommunala energipla- neringen motsvaras av en skyldighet för kommunen att bereda företag eller annan uppgiftsskyldig som begär det tillfälle att överlägga med kommunen om energifrågor som har väsentlig betydelse för den upp- giftsskyldige. Samtidigt som det är av väsentlig betydelse att kommunen får information från större förbrukare, producenter och distributörer av energi, är det nödvändigt att kommunen får till stånd ett ömsesidigt informationsutbyte med dessa företag. Härigenom garanteras att syn— punkter från kraftföretag, distributörer och större energiförbrukare kommer fram i energiplaneringen.

[ paragrafens tredje stycke tas upp grundsatsen att den som är upp—

Prop. 1976/77: 129 62

giftsskyldig inte förorsakas större besvär än som är nödvändigt. Denna grundsats har slagits fast i andra författningar om uppgiftsskyldighet som i 9 & lagen om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor och i 9 & kun- görelsen (1966: 37) om statistiska uppgifter från rörelseidkare och ägare till flerfamiljshus.

Föreskriften innebär att kommun så långt möjligt bör söka utnyttja tillgängligt material. I viss utsträckning bör det vara möjligt att upp- gifter för den kommunala energiplaneringens behov inhämtas i sam— band med uppgifter enligt lagen om uppgiftsskyldighet i planerings- frågor. En strävan bör givetvis vara att samordna insamlandet av olika uppgifter som är av intresse för skilda former av planering.

4 %

Paragrafen föreskriver att om uppgiftsskyldighet inte fullgörs, läns— styrelsen får vid vite kalla den uppgiftsskyldige till överläggning med kommunen, om denna begär det. Föreskriften har sin förebild i 7 5 lagen om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor.

5 %

Uppgifter, som med tillämpning av lagen har inhämtats från enskild näringsidkare eller kommer fram vid överläggning med denne, kan vara av ömtålig natur. Det gäller sådana uppgifter som rör närings- idkarens affärs- eller driftförhållandcn.

Ett utlämnande av dessa uppgifter till personer utanför kretsen av de i den kommunala energiplaneringen direkt verksamma kan skada före— taget. I denna paragraf har därför tagits upp en bestämmelse om tyst- nadsplikt för dem som med stöd av lagen får del av detta slags uppgif- ter om enskilda företag. Som jag har anfört i den allmänna motive- ringen förordar jag en ändring i sekretesslagen så att sekretesskydd ges åt handlingar som innehåller uppgifter enligt lagen om kommunal ener— giplanering i fråga om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden.

Paragrafen har sin förebild i 10 5 lagen om uppgiftsskyldighet i pla- neringsfrågor.

6 5 Denna paragraf innehåller en föreskrift om besvär över länsstyrelsens beslut om vitesföreläggande. Föreskriften skiljer sig från kommittéför- slaget vars bestämmelse om talan mot vitesföreläggande hade sin före- bild i 8 ä lagen om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor. Enligt den lagen får talan mot beslut om vitesföreläggande inte föras. Föreskriften motiveras av att det av praktiska skäl har ansetts att sådana beslut inte skall kunna överklagas.

Enligt min mening är förhållandena i detta fall annorlunda. Prak- tiska skäl synes här inte ha samma styrka med hänsyn bl. a. till kretsen

Prop. 1976/77 : 129 63

av uppgiftsskyldiga. Jag anser därför att det är motiverat att talan mot länsstyrelsens beslut om föreläggande av vite får föras genom besvär hos kammarrätten.

7å

l paragrafen föreskrivs att kommun är skyldig att lämna uppgifter om fullgörandet av kommunens åligganden enligt 1 eller 2 5. Uppgift skall lämnas till myndighet som regeringen bestämmer på begäran av myndig- heten. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen.

Myndighetens behov av uppgifter kan komma att ändras efter hand. Det är därför inte lämpligt att närmare ange vilka uppgifter som kom- munerna bör lämna till grund för ställningstaganden på central nivå. Uppgifter från kommunerna torde kunna inhämtas genom enkätförfa- rande eller överläggningar eller på annat lämpligt sätt. På den statliga myndigheten bör ligga att informera om bl. a. innehållet i statsmakternas energipolitiska beslut. Myndigheten bör också bistå kommunerna med råd och upplysningar. Det ankommer på regeringen att meddela när— mare föreskrifter om myndighetens åligganden i dessa hänseenden.

7.2. Förslaget till lag om ändring i ellagen

I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.8) har jag redovisat skälen för att införa en begränsning i eldistributörs skyldighet att tillhandahålla elektrisk ström för uppvärmningsändamål. Vad jag där har sagt föran— leder en ändring i 2 & 4 mom. ellagen. Ändringen innebär att tillhanda— hållande av ström för eluppvärmning av byggnader inte skall anses ske för normalt förbrukningsändamål och således inte omfattas av distribu— tionsskyldigheten inom område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad. I sist nämnda uttryck ligger att planerna på fjärrvärme är konkreta och att fjärrvärme är ett realistiskt alternativ till elvärme vid valet av uppvärmningsform. Någon begränsning av skyldigheten att tillhandahålla ström för uppvärmningsändamål föreligger alltså inte, om fjärrvärme inte är ett alternativ till elvärme.

Jag vill framhålla att begränsningen av eldistributionsplikten syftar till en rationell användning av elenergi. Den tar inte sikte på bristsitua- tioner. För att begränsa elkonsumtionen fordras andra åtgärder.

Om distributionsskyldigheten för innehavare av områdeskoncession begränsas, följer en motsvarande begränsning av distributionsplikten för innehavare av linjekoneession. Denne är skyldig att leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession i den mån det behövs för att områdeskoncessionsinnehavaren skall kunna fullgöra sina förpliktelser att tillhandahålla ström inom området åt envar som har behov därav för normalt förbrukningsändamål.

Lagen är givetvis inte tillämplig på sådan skyldighet att tillhanda-

Prop. 1976/77: 129 64

hålla el för uppvärmning, som redan har uppkommit vid lagens ikraft- trädande. Har skyldigheten en gång uppkommit, påverkas den inte av den nu företagna ändringen i ellagen. Det krävs inte att el har börjat levereras vid lagens ikraftträdande men skyldighet till leverans skall föreligga för distributören genom avtal eller på annat sätt. En föreskrift om det har tagits upp som övergångsbestämmelse.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

När det gäller behovet av särskilda regler om sekretesskydd för upp- gifter som kan komma att lämnas av företag i samband med den kom- munala energiplaneringen har kommittén framhållit, att ett förslag till lag om allmänna handlingar f. n. bereds inom justitiedepartementet och att en ny lagstiftning på området skall träda i kraft den 1 januari 1978 och innehålla regler som möjliggör sekretesskydd av uppgifter rörande kommunal utredningsverksamhet. Lagstiftningen om kommunal energiplanering torde kunna träda i kraft tidigast den 1 juli 1977. Möj- lighet till sekretesskydd av handling som har upprättats inom eller kom- mit in till kommun med anledning av den kommunala energiplanering- en och som innehåller uppgifter om företags affärs- eller driftförhållan- den kommer således att saknas i högst sex månader om inte ändring görs i nuvarande sekretesslag. Kommittén har därför övervägt att före- slå en utvidgning av 20 a 5 sekretesslagen till att omfatta också handling som har fordrats in från näringsidkare enligt lagen om kommunal energiplanering. Kommittén har dock inte funnit det motiverat att föreslå en sådan ändring, eftersom energiplaneringen under den första tiden sannolikt inte behöver konkretiseras i handlingar som skall be- traktas som allmänna. Känsliga uppgifter om företags affärs- eller drift- förhållanden torde enligt kommittén endast komma att behöva anteck- nas i internt arbetsmaterial under dessa första månader.

Enligt vad jag har erfarit torde någon ny sekretesslagstiftning inte komma att träda i kraft den 1 januari 1978. Behovet av sekretesskydd bör därför tillgodoses redan nu genom en ändring i gällande sekretess- lag. Ändringen bör lämpligen genomföras i enlighet med kommitténs överväganden. Jag förordar alltså att 20 a & sekretesslagen ändras så att bestämmelserna där omfattar också handlingar med uppgifter som har infordrats enligt lagen om kommunal energiplanering. Därmed kommer sekretess att gälla i den mån sådana handlingar innehåller upplysningar om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända näringsidkaren till men. Något behov av handlingssekretess av hänsyn till annan uppgiftsskyldig än näringsidkare torde inte före- ligga. Jag vill i sammanhanget erinra om att också den av mig i det föregående förordade tystnadspliktsbestämmelsen avser näringsidkares affärs- och driftförhållanden.

Prop. 1976/77: 129 65

8. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen

att antaga förslagen till

1. lag om kommunal energiplanering,

2. lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa be- stämmelser om elektriska anläggningar,

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar".

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar- att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- draganden har lagt fram.

Prop. 1976/77: 129 66

Bilaga Kommitténs förslag

Förslag till

Lag om kommunal energiplanering

Härigenom förordnas som följer.

1 5

Kommun skall i sin planering överväga lämpliga åtgärder för att begränsa energibehovet eller att eljest främja hushållningen med energi och för att åstadkomma en säker och tillräcklig energitillförsel. Därvid skall kommunen också beakta andra samhällsintressen såsom miljövård, försörjningsberedskap och hushållning med mark och vatten.

2 & Kommuns skyldighet enligt 1 5 omfattar energi för uppvärmning av bygg- nader och förbrukningsvarmvatten samt, beträffande elektricitet och gas, också för andra ändamål än uppvärmning.

3 & Kommuner som ingår i område där förutsättningar föreligger för sam- ordnade lösningar i fråga om energiförsörjningen skall vid energiplane- ringen samråda med varandra. Kommun skall också beakta möjligheten att samverka med andra betydande intressenter på energiområdet såsom processindustrier och kraftföretag.

4 5 Den som bedriver verksamhet med väsentlig förbrukning av sådan energi som aVSes i 2 5 samt den som yrkesmässigt producerar eller distribuerar sådan energi skall på begäran av kommun lämna de uppgifter som erfordras för planeringen. Denne skall vidare beredas möjlighet att över- lägga med kommun rörande energifrågor av väsentlig betydelse för honom. Vid tillämpning av bestämmelsen i första stycket skall iakttagas att den som är uppgiftsskyldig ej betungas onödigt. 5 5 Vad någon på grund av denna lag fått veta om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden får denne ej obehörigen yppa eller nyttja.

6 € Fullgöres ej uppgiftsskyldighet enligt 4 5, får länsstyrelsen efter fram- ställning av kommunen vid vite kalla den uppgiftsskyldige till överlägg- ning.

75 Mot beslut om föreläggande av vite får talan ej föras.

85

Kommun är skyldig att på begäran av myndighet som regeringen bestäm- mer lämna uppgifter angående överväganden som avses i l 5.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Prop. 1976/77 : 129 67

Innehåll Propositionen ............................................ 1 Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1 Lagförslag ................................................ 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1977-03-17 ........ 5 1 Inledning .............................................. 5 2 Nuvarande ordning ...................................... 6 2.1 Allmänt ............................................ 6 2.2 Energiförsörjningen och kommunerna .................... 9 2.3 Den rättsliga regleringen .............................. 11 2.4 Kommunernas nuvarande energiplanering ................ 14 2.5 Tidigare förslag rörande kommunal energiplanering ........ 15 3 Kommittén om kommunal energiplanering .................. 16 3.1 Allmänt om lokal energiplanering ...................... 16 3.2 Lagstiftning om lokal energiplanering .................... 17 3.3 Planeringens utformning och rättsverkningar m.m. ........ 19 3.4 Avgränsning av planeringsansvaret ...................... 20 3.5 Redovisningen av planeringen m.m. .................... 22 3.6 Kommunernas resurser och befogenheter ................ 24 3.7 Kostnader m.m. ...................................... 24 4 Remissyttrandena ........................................ 25 4.1 Allmänna synpunkter på kommittéförslaget .............. 25 4.2 Planeringens utformning och rättsverkningar m.m. ........ 31 4.3 Avgränsning av planeringsskyldigheten .................. 34 4.4 Redovisningen av planeringen m.m. .................... 34 4.5 Kommunernas resurser och befogenheter m. m. ............ 36 4.6 Kostnader m. m. ...................................... 38 5 Föredraganden .......................................... 39 5.1 Inledning ............................................ 39 5.2 Lagstiftning om lokal energiplanering .................... 42 5.3 Planeringens utformning och rättsverkningar .............. 46 5.4 Avgränsning av planeringsansvaret ...................... 49 5.5 Redovisningen av planeringen m.m. .................... 52 5.6 Kommunernas resurser och befogenheter ................ 54 5.7 Kostnader m. m. ...................................... 54 5.8 Elvärme ............................................ 55 5.9 Ikraftträdande ...................................... 58 6 Upprättade lagförslag .................................... 58 7 Specialmotivering ........................................ 58 7.1 Förslaget till lag om kommunal energiplanering ............ 58 7.2 Förslaget till lag om ändring i ellagen .................... 63 7.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen .............. 64 8 Hemställan .............................................. 65 9 Beslut .................................................. 65 Bilaga .................................................... 66 Kommitténs förslag ........................................ 66

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM l977 770189