Prop. 1976/77:87

om insatser för handikappades kulturella verksamhet.

Prop. 1976/ 77 : 87

Regeringens proposition 1976/77 : 87

om insatser för handikappades kulturella verksamhet; beslutad den 24 februari I977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN JAN-ERIK WlKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om åtgärder för att öka handikappades delaktighet i kulturlivet. Förslagen grundar sig på handikapputredningens betänkande (SOU 1976: 20) Kultur åt alla.

Det betonas att arbetet avseende frågor om handikappades kulturella verksamhet mäste spänna över en rad samhällssektorer. Handikappades förhållanden i fråga om utbildning kommunikationer. personlig service etc. är ofta avgörande för möjligheterna till kulturell aktivitet. Vidare fram- hålls att insatser för handikappade bör behandlas i sitt sakliga samman- hang och inte tas upp i särskild ordning. Detta gäller även finansieringen av de särskilda åtgärderna för handdikappade.

Teckenspråkets ställning i undervisningen berörs. Skolövcrstyrelsen (SÖ) skall i den pågående översynen av grundskolans läroplan ta hänsyn till dövas behov av total kommunikation inkl. användande av teckensprå- ket. Universitets- och högskoleämbetet skall i översynen av utbildnings- planerna för speciallärarutbildningen beakta behovet av en förstärkning av teekenspräksundervisningen.

Insatser för handikappade inom vuxenutbildning och folkbildningsarbe- te redovisas. En väsentlig ökning föreslås av bidragen till stmlieförbunden för deras pedagogiska verksamhet bland handikappade. Vidare föreslås en ökning av bidragen till kulturprogram bland handikappade. Resurserna för SÖ:s utbildning av teckenspräkstolkar föreslås fördubblade. SÖ kommer att få i uppdrag att ge förslag till framtida utformning av utbildningen.

l Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 87

Prop. 1976/77: 87

's)

Kulturinstitutionernas verksamhet för handikappade behandlas. lnstitu- tionernas ansvar för nödvändiga anpassningar betonas. Det påpekas att det finns behov av ett rent konstnärligt utvecklingsarbete för att utveckla uttryckssätt som handikappade lätt kan ta del av. Medel föreslås för en teaterensemble som skall arbeta med teckenspråksteater. mim och panto- mim. Ensemblen beräknas även kunna medverka i almttörteaterverksam- heten bland döva.

Beträffande bibliotekens insatser för handikappade erinras om det an- svar kommunerna har därvidlag. Även länsbibliotekens roll berörs. Beho- VCl 'dV ”dit i V'dl'jc län Planera biblioteksverksamheten för handikappade be- tonas. Ett avtal kommer att slutas mellan SÖ och Sveriges författarför- bund som vidgar rätten att låna talböcker till nya handikappgrupper. Vida- re behandlas den inläsningstiänst för synskadade som har startat vid vissa bibliotek. Landstingens ansvar för att en verksamhet byggs upp vid läns- biblioteken understryks.

lin omfattande förstz'irkning föreslas av resurserna för framställning av talböcker och punktskriftsböeker för i första hand synskadade. Bidraget till Synskadades riksförbunds biblioteksverksamhet föreslås mer än fördubb- lat. En förändring av huvudmannaskapet för biblioteksverksamheten be- räknas kunna ske fr.o.m. budgetåret 1978/79. Behovet av en upprustning av talboksbeslånden vid folkbiblioteken uppmärksammas.

Frågan om Sveriges Radios åtgärder bl.a. för att göra programmen till- gängliga för olika grupper av handikappade diskuteras.

(.)lika insatser föreslås för att förbättra handikappades tillgång till böcker och tidningar. Utöver ökningen av resurserna för framställning av tal- och punktskriftsböeker föreslås en fördubbling av medlen för stöd till utgivning av lättlästa böcker. s. k. l_.l_.-böcker. Utgivningen leds av en särskild ar- betsgrupp inom SÖ. Frågan om ett särskilt stöd till utgivningen av böcker med särskilt stor stil kommer att behandlas i anslutning till översynen av det statliga litteraturstödet. En försöksverksamhet med utgivning av Pllnlx'ISkriftsböcker för försäljning till enskilda kommer att inledas. Vidare beräknas försök kunna påböijas med särskild lättläst text i dagstidningar samt med utgivning av dagstidning i talkassettform. l avvaktan på resulta- ten av den senare försöksverksamhetcn föreslås ett särskilt stöd till Syn- skadades riksförbund och Föreningen Sveriges dövblinda för utgivning av tidskrifter med blandat kulturellt innehåll i punktskrift och på kassett.

Vikten av att god tärdtjänst byggs ut i hela landet framhålls. Nuvarande konstruktion av statsbidragssystemet tillämpas på försök. Den framtida konstruktionen kommer efter utvärdering att övervägas. Vidare betonas vikten av att den sociala hemhjälpen utvecklas så att verksamheterna sva- rar mot handikappades behov. Tolktjänsten för döva och dövblinda bör ha så få begränsningar som möjligt. Även h_iälpmedelsverksamheten samt landstingens insatser för hörsel- och synrehabilitering poängteras. Vikten av en utbyggnad framhålls.

Prop. 1976/77: 87

'.:J

Åtgärder för att bereda döva möjlighet att använda telefonnätet genom s.k. bokstavstelefoner behandlas. En särskild beredningsgrupp kommer att få i uppgift att utarbeta en detaljplan för hur handikappade skall få till- gång till telefon. Gruppen kommer även att ta upp frågan om finansiering- en av insatserna.

Frågan om socioterapiens (åtgärder för att förmedla och förstärka kon- takter mellan dem som bor på vårdinstitutioner och samhället utanför) ställning inom sjukvårdsorganisationen kommer att behandlas av utred- ningen om sjukvårdens inre organisation.

I propositionen framhålls den betydelse handikapporganisationerna har för samhällets insatser på handikappområdet. Det är därför angeläget att förbättra organisationernas arbetsvillkor. En kraftig förstärkning föreslås av organisationsstödet som utgår från socialdepartementet. Vissa bidrag som f.n. utgår under utbildningsdepartementets huvudtitel till organisatio- nerna förs över till detta organisationsstöd.

Reglerna för det statliga stödet till allmänna samlingslokaler föreslås ändrade för att stimulera och underlätta en anpassning av lokalerna till handikappades behov. Vidare framhålls behovet av en inventering av loka- ler av samlingslokalkaraktär i kommunerna och en plan för handikappan- passning. De lokala handikappråden bör engageras i arbetet.

Sammanlagt föreslås i propositionen en ökning av de statliga insatserna med l8.9 milj. kr.

Prop. 1976/77: 87 4

Utd rag

UTBI LDN [ NGSDE PARTEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssamnmnträde 1977-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin. (.u't'llk'örande. och statsråden Bohman. Ahlmark. Romanus. Turesson. Gustavsson. Antonsson. Mogård. Olsson. Dahlgren. Åsling. Söder. Troedsson. Mundebo. Krönmark. Burenstam Linder. Wikström. Johansson. Friggebo Föredragande: statsråden Olsson. Troedsson och Wikström

Proposition om insatser för handikappades kulturella verksamhet

Statsråden föredrar förslag till riksdagen om insatser för handikappades kulturella verksamhet. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp.

departementet.

Statsrådet Wikström hemställer att regeringen i en gemensam proposi— tion förelägger riksdagen vad föredragant'lena har anfört för de åtgärder som de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas ("överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra- gandena har lagt fram.

Regeringen förordnar att de '.tnfömnden och förslag som har upptagits i underprotokollen för resp. departement skall bifogas propositionen som bilagor/m l—j.

Prop. 1976/77: 87

U|

Bilaga I

Utdrag UTBI LDNlNGSl)EPAR'l'EM ENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-02-24

Föredragande: statsrådet Wikström

Anmälan till proposition om insatser för handikappades kulturella verksam- het

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan angående omvårdnaden av handikappade. De sakkunniga antog namnet handikapputredningen (S l966: 38). Enligt de ursprungliga direktiven skulle frågor om social omvårdnad utredas. Ge— nom särskilda uppdrag vidgades direktiven för utredningen. Utredningsar- betet redovisades bl.a. i fem betänkanden. I mars 1976 har utredningenI avlämnat betänkandet (SOU l976: 20) Kultur åt alla.

[968 års litteraturutredning (U 1969: 49): har i sitt slutbetänkande (SOU 1974: 5) Boken bl. a. föreslagit insatser för vuxna läshandikappades littera— turförsörjning.

Efter remiss har yttranden över betänkandet Kultur åt alla avgetts av so- cialstyrelsen. statens handikappråd. handikappinstitutet. riksförsäkrings- verket. televerket. statskontoret. byggnadsstyrelsen. riksrevisionsverket. presstödsnämnden. nämnden för samhällsinft'u'mation. statens kulturråd. kungl. biblioteket. statens ungdomsråd — efter hörande av ungdomsorga- nisationer —. skolöverstyrelsen (SÖ). konsumentverket. statens planverk. radioutredningen (U 1974208). folkbildningsutredningen (U l975:l9). ut- redningen (Ju |976102) om upphovsrätt. Landstingsförbundet. Svenska

' Riksdagsledamoten Anna-Greta Skantz. ordförande. riksdagsledamoten Johan- nes Antonsson. kanslirådet Åke Fors. avdelningschefen Åke Gustafsson samt riks— dagsledamöterna Elver Jonsson. Börje Nilsson och Allan Åkerlind.

3 Beträffande ledamöter i litterattu'utredningen samt remissförfarandet avseende betänkandet Boken hänvisas till de uppgifter som lämnats i prop. 1975: 20 om den statliga kulturpolitiken 2 (5. 4—6).

Prop. 1976/77: 87 6

kommunförbundet. Sveriges allmänna biblioteksförening. Svenska bok- förläggareföreningen. Sveriges Radio AB. Konstnärliga och litterära yrkes- utövares samarbetsnämnd (Klys). Folkbildningsförbundet. Förmedlings- byrån för kulturprogram. Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Nykterhets- rörelsens bildningsverksamhet. Studieförbundet Vuxenskolan. Handi- kappförbundens centralkommitté (HCK) — efter hörande av medlemsor- ganisationer —. De blindas förening (DBF) numera Synskadades riksför- bund (SRF). De handikappades riksförbund (DHR). Riksförbundet för tit- vecklingsstörda barn. ungdomar och vuxna (FUB). Hörselfrämjandets riksförbund. Riksförbundet för social och mental hälsa. Svenska diabetes- förbundet. Sveriges dövas riksförbund (SDR). Föreningen Sveriges socio- terapeuter. Sveriges dövtolkars förening. Pressens samarbetsnämnd (Pub- licistklubben. Svenskajournalistförbundct och Svenska tidningsutgivare- föreningen). Stiftelsen Riksskådebanan. Svenska teaterförbundet. Teat- rarnas riksförbund.

Härutöver har skrivelser kommit in från Riksföreningen för ridningens främjande. Folkpartiets ungdomsförbund. Riksförbundet mot allergi. Riksförbundet för njursjuka. Riksföreningen för trafik- och polioskadade. Svenska kyrkans diakoninämnd. Bygdegårdarnas riksförbund gemensamt med Riksföreningen Våra gårdar och Folkets husföreningarnas riksorgani- sation. Svenska riksteatern. Bildningslörbundet i Uppsala län. Studieför— bundet Medborgarskolan. Unga synskadade. Föreningen Sveriges konst- hantverkare och industrifm'mgivare. MS-förbundet — riksorganisation för neurologiskt sjuka och handikappade —. Riksförbundet för rörelsehindra- de barn och ungdomar. Riksförbundet mot reumatism. Tomtebodaskolan. Manillaskolan. Föreningen Sveriges dövblinda. Folkparkernas centralor- ganisation. Svenska folkbibliotekarieförbundet. Gun Björkman. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. organisationskommittén (U 1970: 60) för högre musikutbildning (OMUS).

Under beredningsarbetet har samråd ägt rum med företrädare för handi- kapporganisationerna. .

l prop. 1976/77: 100 (bil. 12 s. 32) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet. för budgetåret 1977/78 prelimi- närt beräkna till Bidrag till (It) h(uu/ikup/uu/t-ns' kulturella rer/(samhet ett an— slag av 8 I 17 ()00 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor. Frågor inom social- och bo- stadsdepartementens områden kommer senare att redovisas av statsrådet Troedsson resp. statsrådet Olsson.

Prop. 1976/77: 87 7

2. Nuvarande förhållanden och utredningsförslag

2.1 Utgångspunkter Haudi/tappmrmlninge/1 Handikapputrcdningen erinrar om att den före betänkandet Kultur åt al- la har lagt fram fem skilda betänkanden med ett stort antal förslag på han- dikappområdet. Förslagen har i allt väsentligt genomförts. och utredning- ens arbete utgör en del av de samlade insatserna på området. Utredningen framhåller att de snabbt stegrade insatserna för handikappade under de se- naste 15 åren huvudsakligen har varit inriktade på att skapa ekonomisk trygghet och i övrigt bättre materiella villkor. Frågor som mer direkt gäller kulturens tillgänglighet har emellertid fått stå tillbaka. Samtidigt har dock den förda trygghetspolitiken och den nya skolan givit större grupper möj- lighet att efterfråga kultur. Utredningen uttalar vidare att handikappgruppernas problem ofta hänvi- sas till särskilda utredningar. Detta medför att åtgärder för handikappade ofta betraktas som något speciellt. De vidtas också senare än om frågorna hade behandlats i ett generellt reformsammanhang. De blir därigenom ock- så enligt handikapputredningens mening svårare att finansiera. Alla utred- ningar som föreslår åtgärder av mer generell karaktär måste därför beakta handikappades behov. Förslag som rör handikappade måste läggas fram i sitt sakliga sammanhang. Endast på så sätt kommer man fram till ett sam- hälle som tillgodoser allas behov framhåller utredningen. Med be g re p pet han d i ka p pa d betecknar utredningen en person som av fysiska eller psykiska skäl har mera betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Handikappet påverkas av den enskildes livsvillkor. av samhällets utformning. En viss skada kan i vissa situationer utgöra ett handikapp men behöver inte göra det i andra. Handikapp är således ett re- lativt begrepp. Antalet handikappade kan därför inte anges exakt. Gruppen handikappade torde enligt utredningen öka snabbare än befolk- ningen i övrigt. En orsak härtill är det stigande antalet äldre. Andra orsa- ker till handikapp är trafikolyckorna och skador i arbetslivet. Alkohol och andra bruksgifter liksom miljöföroreningar gör ytterligare många handi- kappade. Många blir också handikappade genom att de höga prestations- kraven och de alltmer krävande arbetsprocesserna ökar svårigheterna för personer med nedsatta funktionsmöjligheter att stanna kvar i arbetslivet. Tekniska och medicinska framsteg. förstärkt arbetarskydd och en rad andra förebyggande samhällsinsatser undanröjer orsaker till handikapp. Samtidigt medför tekniska och medicinska landvinningar att många fler än förr kan leva vidare med skador och sjukdomar som leder till handikapp. Socialt sett utgör gruppen handikap ade inte något tvärsnitt av befolk- ningen. Handikapp betyder ofta sämre utkomstmöjligheter och därmed sämre ekonomi. Väsentligt fler i socialgrupp lll än i övriga socialgrupper har handikapp av olika slag. Handikapputredningen förklarar i detta sam-

Prop. 1976/77: 87 8

manhang att den begränsat sitt uppdrag beträffande kulturfrågorna till att inte avse den grupp som brukar betecknas som socialt handikappade.

Jämlikhet och bättre samhällsmiljö — nyckelorden i det övergripan- de målet för den statliga kulturpolitiken — ärcentrala begrepp i alla frågor som rör handikappade.

Alla människors lika värde är utgångspunkten för kravet på jämlikhet. Handikappade har genomsnittligt lägre levnadsnivå än andra. Denna skill- nad måste utjämnas genom åtgärder från samhällets sida. Kärnan ijämlik- hetskravet är att handikappade måste få samma levnadsnivå som andra — det gäller självfallet inte speciellt för kulturonu'ådet.

Den skada eller sjukdom som medför ett handikapp kan förhindra att en person kan få normalt mått av arbete och hälsa. Därför måste han få större resurser på andra områden. Kravet påjämlikhet innehåller således ett krav på kompensation.

Kultur är ett sammansatt begrepp. Den enskildes möjlighet att delta i kulturlivet är beroende av hans totala livsvillkor. Handikapputredningen uppställer två speciella mål för åtgärder inom kulturområdet:

— handikappade skall ha tillgång till samma kultur som andra — särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är utestängda från viss kulturell verksamhet.

Den första satsen ger enligt utredningen uttryck för en viktig handikap- politisk grundsats nämligen kravet på normalisering. Den betyder att han- dikappade skall leva som andra. ha samma rättigheter. skyldigheter och möjligheter. Kravet på normalisering innebär också att handikappade skall få del av all service och verksamhet i samhället på samma villkor som and- ra. Handikappades behov skall inte endast tillgodoses i den mån medel ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för handikap- pade bör vara en fastlagd uppgift för myndigheter och enskilda som svarar för service och verksamhet i samhället. Normer för tillgänglighet måste ut— formas då så behövs. Kostnader för anpassningen bör åvila varje service- gren.

Förr hänvisades många handikappade att leva på institutioner. Målet är nu att integrera handikappade. dvs. att de skall bo. gå i skola och arbeta ute i samhället tillsammans med andra.

Principen om integration bör enligt utredningen självfallet också gälla för kulturområdet. Den innebär att handikappade skall kunna delta tillsam- mans med andra i kulturell verksamhet. Handikappades problem skall inte lösas genom att likartad. åtskild kulturell verksamhet erbjuds dem. Det får inte byggas upp en särskild handikappkultur.

Det finns personer som behöver vård och omvårdnad som endast en in- stitution kan ge. De kan behöva stanna där mycket länge — ibland i hela sitt liv. 1 denna mening kan de inte integreras i samhället. Men detta leder istället enligt utredningen till att krav måste ställas på vårdinstitutionerna. De måste vara öppna mot samhället. De som bor där måste beredas möjlig-

Prop. 1976/77: 87 9

het och stimuleras att delta i kulturella aktiviteter ute i samhället. För- eningsliv oeh kulturinstitutioner måste förlägga en del av sin vanliga verk- samhet till vårdinstitutionerna.

Kravet på bättre sa mhällsm i ljö innebär i sina yttersta konsekven- ser att samhället måste förändras så att uppkomsten av handikapp före- byggs på ett effektivt sätt. Samhället måste också bättre anpassas till han- dikappade. I många fall blir ett handikapp hos en person påtagligt först då han ställs inför samhällets krav och ofullständigheter i samhällsmiljön. En anpassning av samhället kräver en samordning av insatser på många områ- den. Av största betydelse är också att människornas attityder och värde- ringar i fråga om handikapp ändras.

Blandde fastställda delmålen för den statliga kulturpolitiken kommenterar handikapputredningen dem om yttrandefrihet. om skapande aktivitet och kontakt mellan människor samt om eftersatta grupper. Ytt- randefriheten är ett sken om den inte kan utnyttjas. Många döva. dövblin- da. talskadade. utvecklingsstörda och andra bcgåvningshandikappade kan inte föra fram sina åsikter och erfarenheter — de har språkliga handikapp. Synskadade har inte samma tillgång till böcker. tidningar och tidskrifter som andra. De är därför utestängda från en stor del av den debatt som förs i samhället. Deras förutsättningar att utnyttja yttrandefriheten blir därige- nom begränsade.

lnom kulturen är kontakt och gemenskap grundläggande bestånsdelar. Det viktigaste medlet för kontakt mellan människor är språket. Men vissa grupper. t. ex. döva och trtvecklingsstörda är språkligt handikappade. Många är också av andra skäl isolerade. Kontakt är nödvändig för ökad jämlikhet mellan handikappade och andra.

För handikappade är fri Skapande verksamhet i kollektiv och enskild form särskilt angelägen. Handikapp leder ej sällan till passivitet. Kulturell verksamhet både enskilt och i gemenskap med andra kan bidra till att bryta denna passivitet. Organisationslivet spelar en central roll genom sin direk- ta anknytning till människornas erfarenheter och intressen. Detta gäller i hög grad handikapporganisationerna.

Det finns. framhåller utredningen. ett klart samband mellan handikapp och låg fritidsaktivitet. För rörelsehindrade och synskadade tar en mängd vardagliga sysslor längre tid att utföra än för icke-handikappade. Skada el- ler sjukdom som orsakar handikapp kräver ofta omvårdnad och skötsel som tar avsevärd tid. I båda fallen inkräktar det på möjligheten att utöva fritidssysselsättningar. Otillräcklig färdtjänst. brist på personlig service. social hemhjälp. hemsjukvård och tekniska hjälpmedel kan också bli hin- der för kulturell verksamhet.

Handikappade kan också ha ett överskott av tid. Arbetslöshet eller brist på meningsfull sysselsättning medför ensamhet och passivitet. Gemenskap och samverkan med andra är för de flesta en förutsättning för kulturell verksamhet. Arbetslivets betingelser präglar också individens möjligheter

Prop. 1976/77: 87 10

att utnyttja fritiden. Ett otillfredsställande arbete minskar förmågan att ut- nyttjade möjligheter till kultur som fritiden erbjuder. Handikappade är of- tare än andra hänvisade till arbeten som inte ger möjlighet till personlig ut- veckling och självförverkligande.

Det är ett centralt behov hos människan att ha nära kontakter med andra människor. att leva i en liten grupp där villkor och intressen delas av alla. Även en handikappad. som bor och lever integrerat. är i detta avseende in- te sällan isolerad — han är ensam handikappad i bostadsområdet eller på arbetsplatsen. Därigenom blir han lättare utanför gemenskapen och får mindre stimulans till aktiviteter än andra. Han har också behov av att ha kontakt med andra som lever under samma villkor som han. dvs. är handi- kappade. Här fyller handikapporganisationerna en väsentlig uppgift.

Handikapputredningen sammanfattar sin syn på följande sätt: Kulturell jämlikhet för handikappade förutsätter en väsentligt vidgad ekonomisk och social jämlikhet i samhället som helhet. Detta är en grundläggande ut- gångspunkt. Jämlikheten förutsätter också att samhället planeras med tan- ke på handikappade. ty det kommer alltid att finnas människor som är han- dikappade. Det är ofrånkomligt i varje samhälle. En rationell samhällspla- nering måste utgå från detta faktum. Endast om det sker kan hindren un- danröjas ochjämlikhet bli verklighet för handikappade.

2.2. Utbildningsfrågor

Handikupmrtrt'dningen

Handikapputredningen tar i olika sammanhang upp frågor om åtgärder för handikappade elever i ungdomsskolan samt personal i skolan.

Utredningen framhåller att om döva småbarn enbart får lära sig att an- vända tal. avläsning och vibrationer kan vid kommunikation deras sociala. känslomässiga och kunskapsmässiga förutsättningar inte utvecklas i full utsträckning. Med samtidig användning av teckenspråk och andra metoder får de bättre språkförståelse och större ordförråd och kan uttrycka känslor och behov på ett mera nyanserat sätt. De får också en bättre kontakt med föräldrar. syskon och andra.

Ätbördsspråket är ett naturligt kommunikationsmedel för döva. Åtbör- derna motsvarar inte direkt orden i talspråket. Åtbördsspråket följer sina speciella regler och har en särskild grammatik. Det kan i stor utsträckning användas internationellt. Egennamn och begrepp som det inte finns någon åtbörd för stavas med handalfabet.

Teckenspråk är en kombination av åtbörder och handalfabet. Det följer det talade språket och bygger på svenskans grammatik. SDR tillsatte i slutet av l960-talet en teckenspråkskommitté i vars uppgifter ingår att normera teckenspråket. År l968 gav förbundet tillsammans med SÖ ut en teckenspråksbok. Är I97t) gav förbundet och Sveriges dövtolkars förening

Prop. 1976/77: 87 11

ut en ny handbok med de vanligaste tecknen. Förbundets arbete med att utveckla och förbättra teckenspråket fortsätter.

SÖ tillsatte år l972 en teckenspråksgrupp vars uppgift var att utarbeta riktlinjer för användningen av teckenspråk i undervisningen av döva med hänsyn till talspråklig kommunikation. Gruppen föreslog att teckenspråket skulle användas som undervisningsspråk samt att lärare och annan perso- nal inom specialskolan skulle ges ökad undervisning i teckenspråk. På för- slag av gruppen genomförs en omfattande forskning om teckenspråkets språkliga uppbyggnad. Är l974 inrättade SÖ en teckenspråksnämnd med uppgift att bevaka och främja användningen av teckenspråk i undervis- ningen av döva samt att fungera-som rådgivande organ i pedagogiska frå- gor rörande teckenspråk.

Enligt utredningens mening ger teckenspråket döva ett gott stöd för språkförståelsen. Det har sin givna plats i undervisningen och är både kommunikationsmedel och instrument för begreppsinlärning.

Med avläsning menas att främst på mun- och läpprörelser se vad någon säger. Att avläsa kräver hög koncentration och avläsning är därför trött- sam. De som har blivit döva efter det att de har lärt sig att tala kan behålla förmåga att samtala om de lär sig att avläsa. Barndomsdöva har avsevärt mindre förutsättningar än andra att lära sig avläsning eftersom de först måste lära'sig språket. Rent tekniskt kan döva lära sig att tala — de är inte stumma. Utredningen anser att talundervisning måste erbjudas alla döva som en rättighet.

Med total kommunikation avses förmågan att ta emot intryck och att uttrycka sig med alla till buds stående medel. ] praktiken betyder detta att åtbördsspråk. teckenspråk. handalfabet. tal och avläsning tas i anspråk tillsammans med naturliga gester. mimspel och rörelser alltefter individu- ella förutsättningar. Enligt utredningens uppfattning måste en döv ha rätt att i varje situation välja den kommunikationsmetod som passar honom bäst. För att total kommunikation skall bli verkligt användbar fordras un- dervisning i såväl teckenspråk som andra kommunikationssätt för alla som arbetar med eller i övrigt kommeri kontakt med döva.

Med de särskilda anvisningar beträffande handikappade elever som år l970 fördes samman i ett supplement till 1969 års läroplan för grundskolan (Lgr 69 ll: Spsk) gjordes för första gången ett försök att utnyttja det nya teckenspråket i skolan. Genom den utveckling som har skett bl. a. genom SÖ:s teckenspråksgrupp och utvecklingsarbetet inom SDR anser utred- ningen att det n o rm e rad e te c k e n s p rå k e t numera kan utnyttjas både som läromedel och kommunikationsmedel. I den nu pågående läroplans- översynen bör teckenspråkets nya möjligheter och ställning enligt utred- ningens mening komma till klart uttryck.

Undervisning i teckenspråk måste få mera utrymme i spcciallärarnas ut- bildning. Ytterligare fortbildning måste ordnas för dem som redan är verk- samma som lärare. Även övrig personal som kommer i daglig kontakt med

Prop. 1976/77: 87 ]?

döva elever bör kunna teckenspråket. Specialskolorna bör därför få ökade resurser för undervisning och fortbildning i teckenspråk.

Utredningen anser det vara angeläget att teckenspråket utvecklas. Ät- bördsspråkets möjligheter och dess förhållande till teckenspråket bör klar- läggas. Forskning om åtbördsspråket bör inledas. Det behövs också forsk- ning kring psykologiska och pedagogiska problem vid användningen av teckenspråk vid tolkning och i undervisning.

2.3. Vuxenutbildning och folkhildningsarbete

Nuläge

Statsbidrag till stud ie e i rke | ve rks a m h et utgår enligt förordningen (l963z463l om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt l974:455. ändrad senast l976:435). För att statsbidrag skall kunna utgå krävs bl.a. att en studiecirkel har minst fem deltagare och om- fattar minst 20 studietimmar. SÖ har dock möjlighet att medge undantag. Statsbidrag utgår med 100 G?. dock högst ett visst belopp. för arvode till teckenspråkstolk som medverkar i studiecirkel. Statsbidrag i form av till- läggsbidrag (priobidrag) utgår bl.a. för allmän studiecirkel som har till syf- te att utveckla handikappades färdigheter att meddela sig. t.ex. studiecirk- lar i ptrnktskrift eller teckenspråk. Enligt de riktlinjer som nu gäller bör studieverksamhet som riktar sig till handikappade planeras i samarbete med handikapporganisationerna och man bör så långt möjligt underlätta för handikappade att delta i reguljära studiecirklar (prop. l975: 23. UbU I975: lo. rskr l975: I77).

Under anslaget Bidrag till studieförbund utgår sedan budgetåret 1967/68 ett särskilt bidrag till studieförbundens pedagogiska verksam— het bland handikappade. sedan budgetåret 1972/73 ett bidrag till produktion av studiematerial för handikappade och sedan budgetåret l975/76 bidrag till tekniska och organisatoriska stödåtgärder för handikappade. Det sistnämnda bidraget tillkom efter förslag av kommittén (U 1970: 56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) i be- tänkandet (SOU |974z54) Vidgad vuxenutbildning. FÖVUX föreslog en gradvis utbyggnad av bidragen till pedagogisk verksamhet bland handikap- pade och produktion av studiematerial för handikappade. De senaste åren har bidragen höjts i enlighet med FÖVUX förslag. ] prop. l976/77: 100 (bil. |2 p. F 7) föreslås en fortsatt utbyggnad för budgetåret l977/78.

Folk bild n i ngs u tre d n i nge n har bl. a. i uppdrag att studera hur de särskilda bidragen till handikappades studieverksamhet används och prö- va vilka ytterligare insatser som kan behövas för att underlätta för handi- kappade att delta i cirkelstudier. Folkbildningsutredningen har också i uppdrag att studera i vilka former studiecirkelverksamhet för utvecklings- störda bedrivs och belysa frågan om gränsdragning och samarbete mellan folkbildning och s. k. vuxensärskola.

Prop. 1976/77: 87 13

Sedan budgetåret 1975/76 pågår under SÖ:s ledning försök med upp- sökande verksamhet i bostadsområden. Den uppsökande verk- samheten skall rikta sig till vuxna med kort utbildning och pröva olika for- mer av samspel mellan studieförbund och organisationer. Handikappade utgör en prioriterad grrrpp (prop. 1975: 23 s. 181. UbU 1975: 16. rskr 1975: 177).

För att underlätta för handikappade att delta i kommunal och statlig vuxenutbildning utgår statsbidrag till tekniska stödårgärder för hörselska- dade. synskadade eller rörelsehindrade elever. 1 k 0 mm u nal vu x e n U 1 - bildning får specialundervisning (speciell kurs) anordnas för elever som på grund av syn- eller hörselskada. nedsatt rörelseförmåga eller psykisk sjukdom har svårt att följa den vanliga undervisningen. Speciell kurs får påbörjas om antalet elever i kursen beräknas varaktigt uppgå till lägst fem. 1 övriga kurser i kommunal vuxenutbildning krävs normalt varaktigt lägst tolv elever. För speciell kurs får gruppen delas efter 9 elever mot normalt 35.

Enligt gällande riktlinjer bör vidare bl.a. handikappade prioriteras när kommunen beslutar om användning av statsbidrag för kommunal vuxenut- bildning i form av s. k. schablontillägg (prop. 1974: 1 bil. 10 s. 405 och 406. UbU 1974: 20. rskr 19742185).

För att underlätta för handikappade att delta i folk h ög s k ol e studier utgår statsbidrag för personlig assistans i sludiesituationen. tekniska hjälp— medel. ökad li'rrartäthet. särskilda åtgärder för vissa handikappade grupper och vårdartjänst för svårt rörelsehindrade. [ prop. 1976/77: 55 om folkhög- skolan föreslås en förenkling av statsbidragssystemet som medger en flex- iblare användning av dessa resurser samtidigt som de förstärks. l proposi- tionen betonas att handikappade i så liten utsträckning som möjligt bör sär- behandlas.

Under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet är medel anvisade bl.a. för bidrag till stud i e k on s u ] e n t ve rk sam h ct bland handikappade. Av de sammanlagt 16 konsulentbidragen. som f.n. uppgår till 65 000 kr. vartdera. utgår tre till studieförbund — två till ABF och ett till Studieförbundet Vuxenskolan.

Statsbidrag kan enligt kungörelsen (1974: 454) om statsbidrag till kul- turprogram inom föreningslivet utgå för kulturprogram som anordnas av studieförbund. regional eller lokal enhet inom studieförbund. länsbildnirrgsförbund eller föreläsningsförening. Statsbidrag kan även utgå för program som anordnas av studieförbund i samverkan med medlemsor- ganisation. Dessutom kan bidrag utgå till annan ideell förening via läns- bildningsförbunden. Statsbidraget utgår för program som avser föreläs- ning. sång. musik. dans. dramatisk framställning. filmvisning eller utställ- ningsverksamhct till kostnader för arvoden. traktamenten och resekost- nadsersättningar till de medverkande samt till kostnader för anlitande av teknisk personal. utställnings- och l'rlmhyror. studiematerial och transpor-

Prop. 1976/77: 87 14

ter. För varje budgetår får för statsbidrag tas i anspråk ett belopp som motsvarar högst 75 '...'? av sammanlagda redovisade bidragsgrundande kost- nader under budgetåret. För verksamhet för handikappade gäller dock att statsbidraget får utgå med 100 %. Förmedlingsbyrån för kulturprogram har _ansvar för fördelningen av statsbidraget.

Under verksamhetsåret 1975/76 genomfördes nästan 600 program för handikappade varav 85 O'? utgiordes av musikprogram och utställningar.

För innevarande budgetår är för bidrag till kulturprogram inom för- eningslivet anvisat 11085 000 kr. [ prop. 1976/77:100 (bil. 12 p. B 3) före- slås en ökning med 3 000000 kr. Vidare föreslås att socialförsäkringsavgif— ter som erläggs för medverkande skall räknas in bland de bidragsgrundan- de kostnaderna.

SÖ startade år 1969 en utbildning av teckenspråkstolkar. Utbildningen sker i form av ämneskurser vid folkhögskola på upp till fem veckor. För att få delta i utbildningen krävs att den sökande behärskar tec- kenspråket och har erfarenhet av arbete bland döva. De som deltar i kur- serna är personer som har döva anhöriga eller som i egenskap av exempel- vis lärarc. sjtrkvårdspersonal. socialarbetare och fritidsledare huvudsakli- gen arbctar bland döva. Kurserna ger ingen formell kompetens men efter avslutad kurs lämnas ett intyg. SDR upprättar vartannat år en förteckning över verksamma tolkar.

] den grundläggande tolkutbildningen behandlas teckenspråket och tolk- ning. psykologi och samhällsorientering. Även etiska frågor i tolkarbetet tas upp. Utbildningen har främst tillgodosett behoven av tolkning i var- dagssituationer.

År 1969 beräknades behovet av tolkar till ca 300. 1 dag uppskattar SDR behovet till minst 400. Fram till och med år 1976 har ca 230 personer delta- git i en eller flera kurser. Av dessa har drygt 100 endast gått en tvåveckors kurs. '

Till SÖ är knuten en särskild arbetsgrupp för planering. samordning och utveckling av tolkutbildningen. ] en utvärdering av tolktrtbildningen som gjordes år 1976 har tillfrågade kursdeltagare uttryckt önskemål om en läng- re och bredare grundutbildning med olika specialkurser som påbyggnad.

SÖ har nyligen kartlagt behoven av tolkar för dövblinda. En utbildning av försökskaraktär har också påbörjats. Ett 100-tal nu verksamma döv- blindtolkar beräknas behöva utbildning för sitt arbete.

SÖ anordnar vidare metodikkurser för hörande och döva teckenspråks- lärare som undervisar i teckenspråk i tolkutbildningen. på hörselkliniker— nas kurser. i studiecirklar. skolor etc.

lnnevarande budgetår disponerar SÖ under anslaget Bidrag till de handi- kappades kulturella verksamhet 365000 kr. för utbildning av tolkar för dö- va.

Prop. 1976/77: 87 15

HuIrdikupplitretlnilrgt'lr

Handikapputredningen framhåller vikten av att handikappade kan ta del av de olika former av vuxen utbildning som finns.

Utredningen anser att vuxna barndomsdöva som inte har fått undervis— ning i teckenspråk skall få detta. Även dövblinda bör erbjudas denna möj- lighet. Undervisningen kan exempelvis ordnas i vuxenundervisningen och i studiecirklari samarbete mellan studieförbund och dövföreningar.

Döva skall enligt utredningen ha samma rätt som andra att delta i kom- munal och statlig vuxenutbildning. En förutsättning för att de skall kunna göra det är att teckenspråk används i undervisningen. Om läraren inte kan teckenspråk måste tolk få anlitas. Många hörselskadade behöver öka sina kunskaper i svenska och träna sin läsförmåga. Utredningen anser att kom- munerna har skyldighet att aktivt sörja för att hörselskadade får delta i den kommunala vuxenutbildningen.

Många vuxna utvecklingsstörda har inte som barn fått den undervisning som nu är lagstadgad. Det är därför angeläget att bygga trt undervisningen för vuxna psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningen påpekar att bestämmelserna för statlig och kommunal vux- entrtbildning inte medger utbildning som är särskilt anpassad för vuxna ut- vecklingsstörda. Det är enligt utredningen självklart att alla vuxna utveck- lingsstörda får tillgång till en motsvarande utbildning finansierad med all- männa medel. Utredningen konstaterar att folkbildningsutredningen skall behandla bl.a. denna fråga. '

Under sin skoltid får svagbegåvade hjälp genom särskilda pedagogiska insatseri form av samordnad specialundervisning och undervisning i hjälp- klass. Motsvarande anordningar finns i stort sett inte inom vuxenutbild- ningen. folkhögskolan och studiecirkelverksamheten. Utredningenlanser detta vara otillfredsställande.

Handikapputredningen har i ett särskilt kapitel berört frågor om handi- kappade och föreningslivet samt folkbildningsverksamheten.

Handikappade har många gånger svårt att få veta vilka förenings- och kulturaktiviteter som äger rum samt vilka möjligheter de har att delta i dem. lnformat ion från föreningar och upplysning om studiecirklar och annan kulturell verksamhet måste därför riktas till handikappade och göras tillgänglig för dem. Kommunala organ. studieförbund och andra arrangö- rer bör samarbeta med handikapporganisationerna som bäst vet hur infor- mationen bör utformas. Biblioteken är viktiga informationscentraler. Per- sonalen inom den sociala hemhjälpen bör kunna förmedla upplysningar om föreningsliv och folkbildningsverksamhet.

Kommunernas aktiva. u p p s ö k a n d e v e r k sam h et har enligt utred- ningen en grundläggande betydelse för handikappade. Verksamheten bör också omfatta kulturella behov. Uppsökarna från socialnämnden skall sti- mulera och hjälpa handikappade att få kontakt med bl.a. föreningar. folk-

Prop. 1976/77: 87 16

bildningsorganisationer och bibliotek. Samarbete bör ske med handikapp— och folkbildningsorganisationer.

Föreningsliv och folkbildningsarbete måste omfatta handikappade som bor på v ä rd i n st it ut io n e r. Man bör stimulera och underlätta för denna grupp att delta i aktiviteter utanför institutionerna. Aktiviteter måste också förläggas inom institutionerna. Sådana aktiviteter skall stödjas och utveck- las. anser utredningen. Handikapporganisationerna och andra föreningar måste få möjlighet att arbeta under gynnsammare villkor inom vårdinstitu- tionerna.

Utredningen konstaterar att det inom folkbildningsarbetet råder stor brist på studie material som är anpassat till handikappade. Detta hind- rar många att välja studieämne efter eget intresse. Många avstår helt från studier. Det statliga stödet till studieförbundens produktion av studiemate- rial för handikappade måste därför öka. Utredningen hänvisar till det för- slag om en femårig utbyggnad som FÖVUX föreslog.

Utredningen betonar attför att handikappade skall kunna delta i reguljä- ra studiecirklar och i föreningslivet måste cirkelledare. studieorganisatörer och uppsökare ha goda kunskaper om handikapp. Bidragen till studie- förbundens pedagogiska verksamhet bland handikappade bör därför öka under en femårsperiod i enlighet med FÖVUX förslag. En- ligt utredningen bör orientering om handikapp också ingå i annan ledarut- bildning inom föreningslivet. Det gäller särskilt utbildningen av funktionä- rer inom facklig och politisk verksamhet och inom ungdomsorganisatio- ner. Varje organisation bör ha ansvar föratt sådan utbildning förekommer samt att utbildningen ordnas i samarbete med handikapprörelsen.

Studieeirkelbidraget är enligt utredningens uppfattning inte till- räckligt smidigt utformat för att passa verksamhet bland vissa handikappa- de. Så bör t.ex. antalet deltagare kunna få vara färre än fem och antalet studietimmar färre än 20. Utredningen föreslår inga ändn'ngar av bidrags— reglerna men understryker vikten av att SÖ utnyttjar sin möjlighet att ge dispens.

Helt n ya former för kulturell ve rk samhet måste också stödjas framhåller utredningen. En stödmöjlighet finns i bidraget för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer. Utred- ningen förutsätter att kulturrådet vid beräkning av medelsbehovct för verksamheten prioriterar handikappgrupperna.

Utredningen föreslår att de tre bidrag till studiekonsulenter för ha nd i kap pad e inom studieförbunden som utgår från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet under utbildningsdepartementets huvudtitel bör ökas till nio samtidigt som varje bidrag höjs från 65 000 kr. till |00000 kr. Ledamoten Åkerlind föreslår i en reservation att bidraget per konsulent sätts till 75000 kr. Som motivering anges att antalet sökta konsulentbidrag med all säkerhet kommer att överstiga tillgängliga medel varför det ur rättvisesynpunkt är moteriverat att de studieförbund som får

Prop. 1976/77: 87 17

förmånen att erhålla bidrag endast får ersättning med ca tre fjärdedelar av de beräknade kostnaderna.

I fråga om det statliga bidraget till kulturprogram inom för- eningslivet framhåller utredningen att kostnader för anpassning av verksamheten till handikappades behov måste täckas av statsbidraget. Ut- redningen föreslår en ökning av medlen för bidrag till kulturprt')gram bland handikappade till totalt l milj. kr.

Utredningen framhåller att bristen på tolkar för döva och dövblinda måste avhjälpas. Den grundläggande tolkutbildningen måste därför byggas ut. Det behövs mera differentierad utbildning samt särskild utbild- ning av tolkar för dövblinda. Utredningen föreslår att de medel som anvi- sas till SÖ för tolkutbildning ökas till 500000 kr.

2.4. Teater och andra kulturinstitutioner

Hun(lik(lpputrt'u'ning('N

Svårigheterna för handikappade att ta del av kulturinstitutionernas verk- samhet är av två slag. Den yttre. fysiska miljön kan leda till svårigheter — det kan exempelvis vara svårt att ta sig in i institutionslokalerna och att vistas där. Det kan också vara själva verksamheten som inte är anpassad till förutsättningarna hos vissa handikappade såsom synskadade. döva. hörselskadade. dövblinda och psykiskt utvecklingsstörda.

Kulturinstitutionerna bör informera om huruvida deras lokaler är till- gängliga för handikappade. Institutionerna bör också informera om sin verksamhet på ett sådant sätt att handikappade nås. Utredningen förordar att detta skeri samverkan med handikapporganisationerna. Kultur-institu- tionerna måste också så långt det är möjligt ordna sin verksamhet på ett så- dant sätt att handikappade får samma utbyte som andra. I detta ingår att erbjuda handikappade personlig service som är anpassad till de individuel- la behoven. För att detta skall fungera smidigt bör institutionerna i samar- bete med handikapporganisationerna bedöma olika gruppers behov av ser- vice samt aktivt informera om vilken service som kan ges. Viktigt är också att personalen vid kulturinstitutionerna får bättre kunskap om handikapp. Utredningen understryker att de särskilda insatserna för anpassning måste bli en del i den allmänna verksamheten så att det inte blir fråga om en sär- verksamhet för handikappade. När det gäller personer som vårdas på kul- turinstitutioner betonar utredningen vikten av att institutionernas uppsö- kande verksamhet byggs ut..

Utredningen framhåller att handikappades behov måste beaktas i såväl den nuvarande teaterverksamheten som i den utveckling som kan förutses.

Handikappades teaterbesök kan många gånger ge ett större utbyte om de förbereds genom information och diskussion. Sådan verksamhet är angelägen.

Prop. 1976/77: 87 18

Utredningen anser att fler pjäser måste sättas upp för psykiskt utveck- lingsstörda. Teatern måste få en motsvarighet till den lättlästa litteraturen.

Utredningen framhåller att Svenska riksteatcrn genom sin centrala ställ- ning har ett särskilt ansvar för att främja handikappades tillgång till teater.

Döva ser gärna teater och spelar gärna teater på teckenspråk. Den fria gruppen 'l'yst teater bedriver en verksamhet som vänder sig särskilt till en döv publik. Gruppen. som bildades år l970. spelar pjäser med teckenspråk och tal. Utredningen föreslår att Svenska riksteatcrn får ansvaret för en verksamhet med te c ke n sp råkig teater fö r döva. Teatern bör bl.a. spela välkända pjäser som anpassas till teckenspråk. Vidare bör ingå mim. pantomim och pjäser som har skrivits direkt för teckenspråk. Verksamhe- ten bör företrädesvis inriktas på uppsökande verksamhet bland döva. Tea- tern bör även stimulera dövas intresse för amatörteater genom att bl.a. Ie— da kurser i skapande dramatik. Riksteatern har beräknat kostnaden för en ensemble med sex skådespelare till l.4 milj. kr. Utredningen föreslår att ett belopp av [ milj. kr. om året beräknas för teckenspråkig teater av de tnedel som anvisas för Riksteaterns verksamhet.

2.5. Biblioteksverksamhet

2.5.l Allmän!

Han(li/tuppufrczlninge/r

Utredningen konstaterar att folkbibliotekens service till handikappade varierar mellan kommunerna och framhåller att en utjämning måste ske samtidigt som ambitionsnivån höjs. De lokala biblioteken måste erbjuda handikappade talböcker. lättlästa böcker och förmedla böcker i punkt— skrift. Utredningen anser vidare att biblioteken måste ha eller kunna för- medla bildband. videogram och annat AV—material. Det måste också lin- nas tekniska hjälpmedel. Biblioteken bör också vara informationscentraler för handikappade.

Utredningen understryker att bibliotekens uppsökande verk- samhet liksom verksamheten över huvud taget måste anpassas till de handikappades behov. Däremot bör den uppsökande verksamheten enligt utredningen i och för sig inte vara särskilt riktad till handikappade. Deras kontakt med biblioteken skall i första hand rnöjliggöras av fungerande kommunikationer och färdtjänst. av personlig service. anpassade lokaler m.m. Bibliotekens insatser vid vårdinstitutionerna bör utvecklas. Därvid är det viktigt att alla typer av service förekommer. Utredningen betonar även att bibliotekens allmänna programverksamhet måste vara tillgänglig för handikappade. särskilt då barn.

Prop. 1976/77: 87 19

2.5.2. Utvidgad tuIIm/tsutldning

Nil/(ige

Rätt att lånatalböckertillkommer.enligt 18 & lagen (1960: 729) om upp- hovsrätt till litterära och konstnärliga verk. blinda och andra svårt vanföra. l kungörelsen (1961: 348) med tillämpningsföreskrifter till bl.a. upphovs— rättslagen sägs i 7 och 8 åå att med begreppet blinda och andra svårt vanfö- ra förstås läsblinda och dem som på grund av vanförhet är förhindrade att ta del av litterärt exemplar som har utkommit i handeln. Med vanförhet har förståtts personer med nedsatt handfunktion.

Våren 1973 inleddes under SÖ:s ledning en försöksverksamhet med s. k. utvidgad talboksutlt'rning. Ett särskilt avtal slöts mellan SÖ och Svenska författarförbundet om en tillfällig utvidgning av tillämpningen av 18 s upp- hovsrättslagen. Bakgrunden till försöket var att man bl.a. inom SÖ och sta- tens handikappråd ansåg att även andra grupper än de som med gällande tolkning ansetts vara att hänföra till svårt vanföra har ett stort behov av talböcker. Som exempel på grupper av intresse nämndes afatiker. hörsel— svaga. dyslektiker. psykiskt utvecklingsstörda. rörelsehindrade. konvale— scenter och långtidssjuka. Avtalet avsåg en begränsad del av landet och i princip de nämnda grupperna. Försöken genomfördes vid tre länsbiblio- tek. ett folkbibliotek och två patientbibliotck. ] försöksvcr'ksamheten an- vändes talböcker deponerade av DBl—Ys bibliotek. bl.a. vissa specialfram- ställda lättlyssnade och långsamt inlästa talböcker. Verksamheten organi- serades efter olika modeller. Stöd till försöken har utgått från SÖ och sta- tens kulturråd. Försöket avslutades ijanuari 1976. SÖ har därefter förlängt avtalet med Sveriges författarförbund till den 1 juli 1978. Erfarenheterna av försöket redovisas i SÖ:s yttrande över handikapputredningens betän— kande.

Houdi/tupputredningen Utredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och förutsätter att SÖ föreslår de åtgärder som försöket bör föranleda.

2.5 .3 SRF:s bihliolt'k

Nuläge

Sedan år 1953 utgår statsbidrag till den biblioteksverksarnhet som be- drivs av SRF. Biblioteket består av en central biblioteksadministration samt fyra avdelningar. nämligen punktskriftsbibliotekct. talboksbibliote- ket. studielitteratursektionen och folkbitdningssektionen. Biblioteket leds av en särskild biblioteksstyrelse bestående av sju ledamöter varav fem ut- ses av SRF och två av SÖ. Den egentligabiblioteksverksamheten omfattar punktskriftsbiblioteket och talboksbiblioteket. Det statliga bidraget utgår ur anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet (1976/77 Vlll: B 54. posten Bidragtill De blindas förening för biblioteksverksamhct).

Prop. 1976/77: 87 20

Som villkor för bidraget har angetts bl.a. att biblioteket skall samarbeta med övriga bibliotek i landet samt att planeringen av inspelning av talböc- ker skall ske i samråd med andra institutioner som framställer talböcker.

Statsbidraget till den egentliga biblioteksverksamheten uppgår budget- året 1976/77 tilll4.3 milj. kr. Det statliga bidraget täcker ca 95 O'? av kostna- derna. Övriga intäkter är gåvor och bidrag samt avkastning från olika fon- der.

P un kt s k ri ft s bi b 1 i o t e k et fungerar som centralbibliotek för punkt- skriftsböeker och har låntagare över hela landet. Beställningarna skeri hu- vudsak per brev eller telefon och utlåningen sker per post direkt till lånta- garen. Antalet titlar i biblioteket var år 1975 ca 4000. antalet utlån ca 2 500 och antalet aktiva låntagare drygt 250 varav ca en tredjedel finns inom Stockholmsområdet. Produktionen av punktskriftsböeker sker i huvudsak vid SRF:s punktskriftstryckeri.

Talbok s bibliotc kets verksamhet började år 1955. Talböcker finns förutom vid SRF:s bibliotek vid ett stort antal folkbibliotek.

Låntagare vid talboksbiblioteket är enskilda synskadade. vissa andra handikappade. bibliotek. sjukhus och andra vårdinrättningar. Antalet titlar i biblioteket var år 1975 ca 9700 i drygt 61 000 kopior. Antalet utlån var ca 116500 med knappt 3000 aktiva låntagare. Direktlånen till enskilda domi- nerar utlåningen och utgjorde år 1975 drygt 709? av lånen. Depositioner och enstaka lån till andra bibliotek (intcrurbanlån) uppgick till ca 33 000. Depositionslånen och interurbanlåncn har ökat snabbast under de senaste åren. Av utlåningen avsåg ca 60 G? Stockholmsområdet. vilket i stor ut- sträckning förklaras av att Stockholms kommun och några andra kommu- ner i området saknar egna talboksbestånd. .

Talboksbiblioteket förvärvar böcker från SRF:s talboksproduktion och från Bibliotekstjänst AB. Vidare tillförs talbiblioteket de böcker som produ- ceras av studielitteratur- och folkbildningssektionerna. Antalet nya titlar uppgick år 1975 till 576 varav 326 hänförde sig till studielitteratursektio- nens produktion. 33 hade inköpts från Bibliotekstjänst och 217 hade produ- cerats på initiativ av biblioteket. Såväl antalet från Bibliotekstjänst köpta. som antalet egenproducerade titlar var detta år osedvanligt lågt. SRF:s bibliotek beslutade hösten 1973 att gå över från öppna spolar till kassetter vid produktion av talböcker. Av talboksbibliotekets då en 8500 titlar av— sågs ca 5093? föras över till kassett. ('.')verföringen beräknas vara avslutad budgetåret 1977/78 då ca 4 200 titlar skall ha förts över.

Ett visst samarbete förekommer mellan SRF och Bibliotekstjänst vad gäller produktion av talböcker. Bibliotekstjänst producerar de böcker som förväntas få den största lånefrekvensen oeh'som därmed köps in av folk- biblioteken och säljer också vissa av de böcker SRF låter läsa in. Antalet av Bibliotekstjänst saluförda nya titlar var år 1975 knappt 200 varav drygt 60 hade lästs in av SRF. Försäljningen uppgick till ca 7800 exemplar. Där- utöver såldes drygt 7000 exemplar av ca 150 tidigare producerade titlar

Prop. 1976/77: 87 21 varav 40 från SRF som nu har förts över till kassett. Antalet folkbibliotek som mer regelbundet köper talböcker uppgår till drygt 100. Talboksbestån- det vid de 24 länsbiblioteken uppgick år 1975 till ca 60000 exemplar. Utlå- ningen vid dessa bibliotek samt fem större stadsbibliotek uppgick till knappt 290000 lån vari även ingår från SRF:s bibliotek inlånade böcker.

St ud i e ] itte rat u rse ktio n e n svarar för produktionen av studiema- terial för i huvudsak högskolestudcrande som erhåller individuella utbild— ningsbidrag vilka går till kostnader för produktionen. Sektionen har ett bokbestånd bestående av 3 500 titlar talböcker och drygt 300 titlari punkt- skrift. Antalet låntagare är ca 150. För ca 110 av dessa bekostar arbets- marknadsstyrelsen litteraturframställningen. Övriga är vuxenstuderande som i huvudsak använder sig av redan producerad litteratur. Personalkost— nader m. m. vid sektionen täcks via bidraget till SRF:s biblioteksverksam- het.

Folk bi 1 d nin g s s e kt io n e n svarar för produktion och utlåning av material för studiearbetet bland de synskadade. Verksamheten finansieras delvis med statliga bidrag. Sektionens aktuella bokbestånd består av ca 40 titlar i punktskrift. ca 200 studiematerial i form av talböcker och några stu- diematerial i storstil. Studiematerialen används under ett fåtal år varefter nya versioner framställs. År 1975 lånades sammanlagt ca 9200 exemplar ut.

Litterutur-utredningar

Litteraturutredningen tog i sitt betänkande Boken upp insatser för läs- handikappades litteraturförsörjning och uttalade därvid sin sympati för SÖ:s år 1972 framlagda förslag i utredningen "'Litteraturförsörjning för synskadade" som innebar att staten skulle ta över ansvaret för punkt- skrifts- och talboksbiblioteket samt studielitteratursektionen inom dåva- rande DBF:s biblioteksverksamhet. Vidare föreslogs i allmänna termer en ökning av nyförvärvsnivån samt en utökning av informationsverksamhe— ten.

Hurrc/ik(rp/m[redningen

Utredningen föreslog i skrivelse den 20_juni 1974 till utbildningsdeparte— mcntet att staten skall ta över ansvaret för dåvarande DB Fzs punktskrifts- och talboksbibliotek samt för driften och utveck- lingen av dessa bibliotek (Jfr 3.5.3).

Utredningen redovisar i betänkandet att av en undersökning gjord inom SÖ år 1974 framgår att ca 75 (T'? av den totala bokutgivningen utgörs av böc- ker som har ringa efterfrågan bland genomsnittsläsare eller som inte kan föras över till band. Samma bedömning har gjorts av SRI-":s bibliotek.

Utredningen anser att synskadade — barn såväl som vuxna —- skall ha samma tillgång till böcker som den seende genomsnittsläsarcn vilket mot- svarar 25 G? av den totala bokutgivningen eller uttryckt i 1974-års utgivning

Prop. 1976/77: 87 22

ca 1800titlar. Denna ambitionsnivå för framställningen av tal— böc ke r bör vara uppnådd år 1980. För budgetåret 1977/78 räknar utred— ningen rned att ca 1000 titlar skall framställas. Även tidigare utgivna böc- ker bör föras över till band. Utredningen föreslår att den årliga omfattning— en för denna framställning bör uppgå till ca 200 titlar.

Även framställningen av p u n kt s k ri ft s b ö c k e r bör ökas kraftigt. Un- der den närmaste femårsperioden bör biblioteket ges möjligheter att för- värva 300 titlar i ptrnktskrift varje år. Titlarna bör väljas ur såväl den årliga som tidigare års bokutgivning. Vid urvalet bör särskilt beaktas synskadade barns och ungdomars behov av goda böcker på punktskrift.

Biblioteket bör ha till uppgift att fortlöpande ge information om sin verksamhet. Det bör ge ut kataloger i svartskrift och på punkt över sitt be- stånd av litteratur på band och punkt. Katalogerna bör tillställas folkbiblio— teken som också i övrigt bör informeras så att de i sin tur kan informera låntagarna. Biblioteket bör även lämna direktinforrnation till synskadade och dövblinda genom handikapporganisationernas tidningar.

Utredningen föreslår vidare att den del av ele v biblioteket vid Tomtebod askolan som inte avser synskadade elevers läromedel bör samordnas med det centrala specialbiblioteket så att detta får ansvaret för all utlåning i landet av böckeri punktskrift.

Al'In't.vmvrppwr _li'ir SRF.'.r hib/iutv/t

Efter regeringens bemyndigande tillsatte chefen för utbildningsdeparte- mentet den 20 oktober 1976 en särskild arbetsgrupp med uppgift att göra de ytterligare utredningar som behövs för ett ställningstagande till förslaget om en ändring av huvudmannaskapet för dåvarande DBF:s bibliotek. Gruppen har också i uppdrag att studera förtrtsättningarna för en större produktion av punktskriftsböeker och talböcker inom SRF. Enligt riktlin- jerna för gruppens arbete skall övervägandena redovisas till utbildningsde— partementet senast den I februari 1977. Gruppen biträds i sitt arbete av en särskild projektgrupp inom statskontoret.

Arbetsgruppen har i en skrivelse den 9 februari 1977 meddelat att de ak- tuella problemens karaktär inte har gjort det möjligt att presentera något förslag i huvudmannaskapsfrågan till den 1 febrtrari. Arbetsgruppen avser att fortsätta sitt arbete under våren och räknar med att kunna presentera ett förslag med en förändring av huvudmannaskapet för biblioteket fr.o.m. budgetåret 1978/79.

1 sin skrivelse redovisar arbetsgruppen vidare att statskontorets under- sökningar visar att punktskrifts— och talboksproduktionen inom SRF under budgetåret 1977/78 bör kunna klara en framställning av böcker av den orn— fattning som handikapputrcdningen har förordat. Statskontorets projekt- grupp har gjort en noggrann analys av kostnaderna vilka trnder hand har tillställts departementet. Vidare har projektgruppen under hand redovisat en översiktlig bedömning av personalbchovet till följd av den högre för-

värvsni vån .

Prop. 1976/77: 87 23

2.5.4 lli/("isHingst/[inst

Nil/(7110

SÖ startade hösten 1972 i samarbete med dåvarande DBF en försöks- verksamhet med lokal inläsningstjänst för synskadade vid sju länsbiblio- tek. Försöket innebär att synskadade kan få material inläst på band. 1 första hand vänder man sig till yrkesverksamma synskadade men även andra såsom synskadade verksamma i kommunala organ och i föreningar samt deltagare i studiecirklar kan använda servicen. Material som läses in är tidnings- och tidskriftsartiklar. avsnitt ur faek- och uppslagsböcker. ma- terial för studiearbete. broschyrer. stenciler. skrivelser och informations— material. Hela böcker hari princip inte lästs in. Erfarenheterna visar på ett stort behov av inläsning av såväl allmänt informationsmaterial från myn- digheter. organisationer etc.. som material av faekkaraktär. Bidrag till för- söksverksamheten har utgått från SÖ och statens kulturråd. Försöksverk- samheten har avslutats och SÖ avser att lägga fram en redovisning av pro- jektet under våren 1977.

Hun(Ii/uippufru/ningen

Utredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och redovisar som sin uppfattning att inläsningstjänst bör anordnas över hela landet. Den skall tillgodose individuella behov och skall få anlitas utan onödiga be- gränsningar. Kostnaderna för verksamheten bör täckas av bibliotekens hu- vudmän.

2.6. Radio och television

Handikapputredningen framhåller att radion och televisionen på ett re- volutionerande sätt har ökat människors kulturella möjligheter. Detta medför samtidigt ett stort ansvar för Sveriges Radio. Programverksamhe- ten måste ha ett varierat innehåll och tillgodose skiftande intressen.

Utredningen konstaterar att Sveriges Radio redan i dag gör betydande insatser för handikappade. Som ett exempel redovisas att en särskild ar— betsgrupp inom företaget har belyst de dövas och hörselskadades problem att ta del av programverksamheten. Ett annat exempel är den ökade ande- len textsatta TV-program. Samtidigt pekas dock påatt 1975/76 var mindre än SG? av de svenska TV-programmen textsatta vilket innebär att döva i stor utsträckning står utanför svensk kultur och information i televesio- nen.

Den spridning som radion och televisionen har ger stora delar av landets befolkning tillgång till information och gemensamma upplevelser. Det är angeläget att även handikappade kan ta del av programmen. Utredningen anser att frågan om radions och televisionens tillgänglighet för handikappad e är så viktig att den bör markeras t.ex. i ett nytt av-

Prop. 1976/77: 87 24

tal mellan staten och Sveriges Radio. Vidare förutsätts att radioutredning- en beaktar denna fråga i sitt arbete.

Handikapputredningen redovisar att nya system för överföring av text till TV-mottagare håller på att utvecklas vilket på sikt kommer att öka pro- grammens tillgänglighet för döva och hörselskadade. Så länge sådan s. k. selektiv textsättning inte tillämpas bör svenskspråkiga program i ökad om- fattning textsättas enligt nuvarande metoder. Målet bör vara att erbjuda text till alla program som kan textsättas och att vid t. ex. direktsändningar använda teckentolkning. Som uttryck för den grundsyn utredningen före- träder redovisas att man avstyrkt bl.a. förslag i riksdagsmotioner om att döva "skall befrias från TV-avgift. För sin del anser utredningen att handi- kappade både skall få service _och betala avgift för service på samma sätt som andra. 1 det konkreta fallet är det inte avgiften utan programmens till- gänglighet som bör förändras. '

För stora grupper hörselskadade kan olika tekniska hjälpmedel öka möj- ligheterna att tillgodogöra sig radio- och 'fV-programmen. Många av dessa hjälpmedel kan erhållas titan kostnad från landstingen. Det är viktigt att in- formationen om olika hjälpmedel förbättras. Genom en bättre teknisk kva- litet på mottagningsapparaterna. genom minskat bakgrundsljud och genom tydligare mun- och läpprörelser hos medverkande kan den hörselskadade lättare ta del av programmen. Utredningen föreslår att konsumentverket får till uppgift att bevaka radio- och TV-apparaternas standard. Sveriges Radio och televerket måste utnyttja de tekniska möjligheter som finns att göra ljudet tydligt.

Även förde synskadade är det viktigt att programmen är ljudrena och ta- let tydligt. De synskadade får också större utbyte av TV om viktiga för- lopp i programmen får stöd av tal och om bildtexten är tydlig och lättläst. För de synskadades vidkommande vore det också bättre om utländska TV-program var dubbade i stället för textsatta. Sveriges Radio bör i ökad - utsträckning. anser utredningen. använda metoden att sända det svenska talet till sådana TV-program i en parallell Ijudradiokanal.

Seende kan få information om programmen i radio och TV genom pres- sen och i SR:s egen programtidning. SRF utger varje vecka ett eget pro- gramhäfte i punktskrift. Till denna insats får förbundet ett årligt bidrag om 60000 kr. från Sveriges Radio. Kostnaderna för utgivningen är ca 150000 kr. per år. Utredningen anser det naturligt att Sveriges Radio skall stå för denna utgivning som en service till de synskadade. Dessa skall dock själva. precis som andra grupper. erlägga prenumerationsavgift för sin pro- gramtidning.

Synskadade kan f. n. ansöka hos televerket om att befrias från skyldig- heten att erlägga mottagaravgift för radio. Innehavare av TV-mottagare måste alltid erlägga avgift. För att täcka televerkets inkomstbortfall för be- viljade befrielser från att erlägga mottagaravgift för radio finns medel anvi- sade under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.

Prop. 1976/77: 87 25

Utredningen anser med hänvisning till sin principiella inställning att syn- skadade inte längre bör erhålla befrielse från att erlägga radioavgift.

De dövblinda har. enligt utredningen. knappast någon möjlighet att ta del av radions eller televisionens sändningar. Denna grupp handikappade kan dock ha glädje av de åtgärder som Sveriges Radio vidtar för blinda. hörselskadade och döva. Dövblinda med synrester kan ha möjligheter att följa program som är teckenspråkstolkat. Vidare kan program med lång— sam och tydlig uppläsning samt med ett enkelt språk ha betydelse för per- soner i denna grupp men också för andra 1. ex. hörselskadade. psykiskt ut- Vecklingsstörda och äldre.

Det är viktigt att Sveriges Radio i programverksamheten belyser handi- kappfrågor och beaktar olika handikappsynpunkter. framhåller handikapp- utredningen.

Informationen till handikappade och om handikapp bör alltid integreras i den vanliga programverksamheten eftersom man då när även andra grup- per än handikappade och därmed ökar deras kunskap om handikapp. Men det är också viktigt. betonar utredningen. att sända specialprogram för handikappade precis som nu sker till andra grupper t. ex. barn. invandrare och jordbrukare. Som exempel på specialprogram för handikappade nämns bl. a. program om teckenspråket. teater och barnprogram. Genom tillkomsten av lokalradion öppnas nya möjligheter att förmedla lokal infor- mation.

Utredningen anser att kostnaderna för radio- och TV-programverk- samhetens handikappanpassning skall bestridas av avgiftsmedel. Alla ra- diolyssnare och TV-tittare måste solidariskt vara med och betala kostna- derna för verksamheten.

Utredningen anser att inspelningar av skådespel. föredrag. m. m. i Sveriges Radios arkiv bör föras över till talböcker. Verk- samheten bör kunna skötas av SRF:s bibliotek och kostnaderna kan in- rymmas i bibliotekets budget. lnnan verksamheten kan påbörjas måste vis- sa upphovsrättsliga och ekonomiska frågor lösas.

Program producerade av TR U-kommittén ('I'RU) när många och har stor betydelse bl. a. för studieovana personer och för perso- ner med kort utbildning. Till dessa grupper hör många handikappade. Verksamheten är också inriktad på handikappade och delar av produktio— nen är särskilt anpassad för hörselskadade. döva. synskadade och psykiskt utvecklingsstörda. Detta har skett genom textning av TV-program och språkförenkling samt genom att studiematerial i anslutning till program- men spelats in på ljudband. TRU:s verksamhet kan. enligt utredningen. tjäna som förebild för den reguljära radio- och televisionsverksamheten.

V i d e og ra m t e k ni k e n har utvecklats snabbt. Handikapputredningen anser att videogrammen också kan bli till nytta och glädje för t. ex. döva. svårt hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda. De kan lätt bli ett väl anpassat komplement till annat kulturutbud. bl.a. Sveriges Radios pro- gram.

Prop. 1976/77: 87 26

Utredningen redovisar att i Danmark och Norge produceras och distri- bueras sedan flera år tillbaka program för döva på videoband och kasset- ter. 1 Danmark har också utgått statsbidrag till inköp av videobandspelare. 1 pctita för budgetåret 1974/75 begärde SÖ medel för ett svenskt försök på videogramområdet tillsammans med SDR. Senare har förbundet självt an- sökt om medel ur allmänna arvsfonden för utrustning och installation av studio för produktion av program på videokassetter för teckenspråksbehö- vande barndomsdöva. SDR avser att inrätta studior vid sin kursgård och folkhögskola. Carlborgsons gård. i Leksand. Utredningen föreslår att för- bundet får bidrag till utrustning och installation av studion från allmänna arvsfonden.

2.7 Särskild bok- och tidningsproduktion 2.7.1 Lätt/[ism lule/(cr Nuläge SÖ inledde år 1968 ett försök med utgivning av lättlästa böcker.1.L-böc- ker. Verksamheten leds av en särskild arbetsgrupp. Gruppens uppgift är att ta initiativ till och stimulera utgivning av LL-böcker. Gruppen tar di- rekta kontakter med såväl läsare som författare. bokillustratt'irer och för- lag. För budgetåret 1976/77 är under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet anvisat 425 000 kr. för utgivning av lättlästa böcker. Ll,—böckerna vänder sig till människor som på grund av olika slags läs- hinder inte kommer i kontakt med eller som har små möjligheter att ta del av annan litteratur, Läsarna utgörs av vuxna handikappade som t.ex. psy- kiskt utvecklingsstörda och döva med läshinder men också av invandrare och läsare med sociala handikapp. Framställningen och utgivningen av Lt.-böckerna sker i samarbete mel- lan förlag. konstnärer och arbetsgrupp. Arbetsgruppen strävar efter att få tlera förlag engagerade eftersom detta har bedömts vara viktigt med tanke på bredden i utgivningen. Böckerna ges ut med produktionsstöd för att pri- set skall kunna hållas lågt. De kostar i en första upplaga mellan 15 och 20 kr. för läsaren. Prtxluktionsstödets storlek varierar med hänsyn till uppla- gan. böckernas omfång. antal illustrationer etc. Det uppgår för närvarande till i genomsnitt 30 000 kr. per bok med en klar tendens att öka. Stödet ut— gör skillnaden mellan det ordinarie försäljningspriset och det subventione- rade försäljningspris som fastställs av arbetsgruppen. Böckerna trycks i re- gel i en första upplaga på 5000 exemplar. Många av dem har tryckts i en andra upplaga. Till detta omtryck har inte produktionsstöd kunnat utgå vil- ket har gjort att förlagen har höjt priset. Den helt övervägande delen av upplagorna köps av bibliotek. institutio- ner och organisationer. Försäljningen genom bokhandeln har med några undantag utgjort en mindre del. För att öka kunskapen om 1.L-böckerna

Prop. 1976/77: 87 37

har arbetsgruppen börjat skicka ut informationsblad med uppgift om nyut- komna böcker till distributörer och köpare. Viktiga informationskällor är också organisationstidskrifterna.

Hittills har 35 böcker kommit ut i LL-serien. Det är romaner. lyrik och faktaböcker. Utgivningen omfattar såväl bearbetade böcker som nyskriv- na.

De första böckerna som kom ut var bearbetningar. Det visade sig emel- lertid svårt att korta ner en text. bearbeta den språkligt och ändå bevara bokens konstnärliga form. Arbetet har därför alltmer kommit att inriktas på att få fram nyskriven lättläst litteratur. Samtidigt finns uttalade önske- mål från läsarna oeh deras organisationer om att vissa klassiker och skön- litterära verk skall bearbetas för LL-utgivningen. Trots svårigheterna med bearbetningar pågår därför några projekt med bearbetade LL-böcker. För- söksutgivningen visar att det finns ett stort behov av LL-böcker som med bild och enkel text berättar om det samhälle och den värld vi lever i. Ar- betsgruppen har därför på olika sätt — t. ex. genom projektbidrag — för- sökt att intressera författare och bildkonstnärer att tillsammans arbeta med LL-böcker. Även genom seminarier och konferenser försöker arbetsgrup- pen få fler intresserade av LL-utgivningen.

Litiummrulrudningen

Litteraturutredningens förslag i fråga om de handikappades litteraturför- sörjning lades fram i samråd med handikapputredningen.

Litteraturutredningen konstaterar att de läshandikappade barnens svå- righeter i första hand har betraktats som en uppgift för skolan. Utredning- en inskränker sig därför till att behandla de vuxna handikappades littera- turförsörjning.

Till de läshandikappade hänför utredningen de synskadade och gravt hörselskadade. de rörelsehindrade. de psykiskt utvecklingsstörda samt den stora gruppen läsovana.

Utredningen anser att det särskilda stödet till framställning av LL-böe— ker och storstilsböcker bör utgå även fortsättningsvis. eftersom den tek- niska och språkliga anpassningen medför stora kostnader samtidigt som priset bör hållas på en relativt låg nivå.

Utredningen anser en utgivning av 20 titlar per år vara ett minimikrav. Detta skulle kräva ett produktionsstöd av ca 500000 kr. per år jämte ett eventuellt lagerstöd.

Produktionen bör inbegripa ett direkt samarbete med författare och bild- konstnärer t. ex. i form av projektbundna produktionsgrupper med uppgift att inom en given ekonomisk ram framställa den aktuella litteraturen. kan- ske i ett slags "litterär verkstad". Även beställnings- och stipendieförfa- randen bör kunna tillämpas.

Prop. 1976/77: 87 28

Huudi/(uppulrwlltinge/t

Handikapputredningen konstaterar att böcker. tidningar och tidskrifter har central betydelse inte bara inom kulturområdet titan inom hela sam- hällsgemenskapen. Många handikappade är utestängda från denna del av gemenskapen. Detta kan bero på språkliga eller tekniska hinder eller på läsovana. Utvecklingsstörda eller döva hari huvudsak språkliga läshinder och behöver språkförenklad text. gärna med många bilder. Synskadade har tekniska läshinder liksom t. ex. personer som har förlamningar i hän— der och armar.

Utredningen erinrar om SÖ:s försöksverksamhet med utgivning av LL- böcker och framhåller att psykiskt utvecklingsstörda och andra med läs- svårigheter måste få tillgång till avsevärt fler böcker. Därvid är det viktigt att också barn och ungdomars behov av god litteratur tillgodoses. Den hit- tills bedrivna försöksverksamheten har inte omfattat denna grupp. Genom bl.a. läsfrämjande åtgärder för barn och ungdom kan det bli möjligt att minska gruppen läshandikappade.

Utredningen anser att SÖ bör utreda förutsättningarna för utgivning av en förenklad men utförlig uppslagsbok samt serier för vuxna av typ illus- trerade klassiker.

En bättre information om och marknadsföring av den lättlästa litteratu- ren är också behövlig. Utgivningen av LL-litteratur bör fortsätta som för- söksverksamhet i SÖ:s regi men bör utökas till att omfatta 40 böcker per år.

Utredningen anser att ökad forskning på området liksom inrättandet av en litterär verkstad. kan få stor betydelse för att lösa de skilda problem som är förenade med LL-utgivningen. När ytterligare erfarenheter vunnits av den fortsatta och ökande utgivningen av LL-böcker bör frågan om hur försöksverksamheten kan övergå i fastare former aktualiseras. På något längre sikt får utgivningen av LL-böcker inte begränsas till 40 titlar per år.

Utredningen föreslår att anslaget till utgivning av LL-böcker ökas till 1.5 milj. kr.

2.7.2. Sto/'stilrbr'ir/tt'r

Nuläge

I anslutning till försöksverksamheten med utgivning av LL-böcker star- tade SÖ år 1971 i samarbete med några intresserade förlag ett försök med utgivning av storstilsböcker. Hittills har 15 böcker getts ut med produk- tionsstöd. Stödet syftar till att hålla priset på böckerna nere.

Böcker med stor stil vänder sig till synsvaga läsare som inte kan läsa böc- ker och tidningar därför att tryckstilen är för liten. Utöver den av SÖ stöd- da utgivningen gav ett förlag under några år i slutet av 60-talet och i början av 70-talet ut ett 60-tal böcker med fotografiskt uppförstorad text. Utgiv- ningen upphörde till följd av vikande lönsamhet.

Prop. 1976/77: 87 29

Hulit/ikuppmrct/ninge/t

Handikapputredningen refererar till SÖ:s stöd till utgivning av storstils- böcker och konstaterar att syftet med utgivningen har varit att underlätta de synsvagas möjligheter att läsa eftersom dessa i många fall beror på tryckalstrens utformning. Produkternas typografi. valet av stilsorter och papperskvalitet är många' gånger avgörande för synsvagas möjligheter att läsa tryckt material. Det är allvarligt om människor utestängs från möjlig- heten att läsa av sådana skäl och utredningen framhåller att förlagen har ett ansvar för att deras utgivning är tillgänglig. Olika gruppers behov av böc- ker med stor stil måste närmare klarläggas anser utredningen. som betonar att för synskadade är det ett förstahandsintresse att den optiska rehabilite- ringen oeh synträningen byggs ut och att utvecklingen av syn- och Iäshjälp- medel fortsätter. Utredningen föreslår därför inte något stöd till utgivning av storstilsböcker.

2.7.3. Punktxkri/isln'it'kt'r

Hum/iktip/)utrt'dniugen

Handikapputredningen anser att utgivningen av punktskriftsböeker rmåste ökas väsentligt och framhåller att ett viktigt led i strävan att stärka punktskriftens ställning är att öka möjligheterna för den enskilde att köpa punktskriftsböeker. Framställning av punktskriftsböeker för försäljning till enskilda synskadade förekommer men har mycket ringa omfattning till följd av de mycket höga framställningskostnaderna. Utgivningen bör enligt utredningens mening öka. Försäljningspris'et på böckerna bör vara detsam- ma som för svartskriftsutgåvan vilket förutsätter ett statligt stöd. Handi- kapputredningen föreslår att SRF:s bibliotek får medel för framställning och subventionering av punktskriftsböeker för försäljning till enskilda. Bi- bliotekets styrelse bör bestämma vilka böcker som skall framställas. Ut- givningen bör enligt utredningen omfatta ca fem handböcker och ett 20-tal kortare romaner. diktsamlingar och barnböcker per år.

Utredningen beräknar att produktionskostnaderna kommer att uppgå till ca 900000 kr. och försäljningsintäkterna till ca 100000 kr.. vilket förutsät- ter ett statsbidrag av 800000 kr.

2.7.4. Tidningar

N ll/t'i y ('

På tid nings- och tidskriftsområdet finns det få motsvarigheter till talböcker och punktskriftsböeker. Det finns f. n. ca 40 lokala taltidning- ari landet. Dessa utkommer som regel en till två gånger i veckan. Flertalet taltidningar framställs och ges ut av läns- eller folkbiblioteken. Verksam- heten finansieras i flertalet fall av landstingen. Upplagorna varierar mellan 35 och 900 exemplar och för ungclär hälften av tidningarna erläggs en pre-

Prop. 1976/77: 87 30

numerationsavgift. lin del av materialet till tidningarna erhålls från SRF:s taltidningstjänst medan huvudsakligt material är klipp ur ortspressen inom taltidningens spridningsområde. lokal information. reportage m.m.

SRF ger centralt ut nio punktskriftstidningar. sju taltidningar och en tid- ning med stor stil. De blindas veckoblad intar en särställning som SRF:s föreningsorgan medan de övriga 16 tidningarna vänder sig till speciella grupper. Tidningen Nuet för dövblinda och ett häfte med radio- och TV— program utkommer varje vecka medan övriga tidningar utkommer med 1—2 nummer per månad. SRF:s kostnader för tidningsutgivningen uppgick år 1975 till caöt10000 kr. Något statsbidrag utgår i princip inte till verksam- heten.

Tre punktskriftstidningar och ett tjugotal taltidningar ges ut av andra or- ganisationer t. ex. fackförbund. religiösa sammans]utningar eller andra in- tresseorganisationer. Dessa tidningar utkommer med 4—24 nummer per år i upplagor på mellan 16 och 450 exemplar. För vissa tidningar erläggs pre- numerationsavgift medan andra är gratis.

Handika/);)”trut/ningen

På handikapptttredningens och SÖ:s uppdrag har frågor om en lätt- läst dagstidning för vuxna utretts vid journalisthögskolan i Göteborg. inom ramen för detta arbete har också försök gjorts med särskilt utforma- de avsnitt för Iäshandikappade i en daglig tidning. Experimentverksamhe- ten är avslutad och visar att ett lättläst utrymme i en dagstidning tas emot positivt av språkligt otränade personer. Erfarenheterna pekar också på en rad andra praktiska svårigheter vilket gör det nödvändigt att genomföra fältmässiga försök med dagstidningar. Handikapputredningen föreslår att bidrag i särskild ordning utgår till sådan försöksverksamhet. Denna bör ske i samarbete med Föreningen Sveriges dövblinda. FUB och SDR och under administrativ ledning av SÖ och nämnden för samhällsinformation.

Handikapputredningen konstaterar att synskadade står utanför en stor del av pressens opinionsbildning. kulturdebatt och den information som finns i tidningar och tidskrifter.

De tal- och punktskriftstidningar som utkommer består i allmänhet av urval och bearbetningar från dags- och veckopressen. Radions tidnings- krönikor har en särskilt stor betydelse för synskadade men programmen speglar endast debatten i en eller några för dagen aktuella frågor. De tid- ningar som utkommer med tal- eller punktskriftsupplaga överför som regel inte hela innehållet på band eller punkt och dessutom görs tidningarna som regel först när den tryckta förlagan är färdig. vilket innebär att synskadade år del av innehållet senare än andra. De lokala taltidningarna är enligt ut- redningen inte tidningar i gängse bemärkelse eftersom de inte framställs vid vanliga tidningsredaktioner eller företräder någon politisk opinionsrikt- ning. Även de tidningar och tidskrifter som SRF ger ut är otillräckliga ef-

Prop. 1976/77: 37

';)

tersom de utgör ett mycket begränsat urval av de seendes press. Utgiv- ningen har dock stor betydelse då de synskadade genom den fåren bety- dande information som de annars inte får.

Enligt vad utredningen inhämtat diskuterar vissa dagstidningar att ge ut en kassettupplaga av tidningen jämsides med utgåvan i svartskrift. ! samband med en sådan utgivning uppstår en rad problem som kan lösas antingen på planeringsstadiet eller sedan själva verksamheten kommit igång. Det är angeläget att samlat belysa de problem som uppkommer när en dagstidning skall anpassas för synskadade. Detta bör ske lältmässigt vid en tidning och i samarbete med SRF. Utredningen anser att medel för detta ändamål bör kunna utgå i särskild ordning. På sikt bör däremot kostnader- na för kassettupplagan betraktas som en normalkostnad för tidningen och täckas på samma sätt som övriga kostnader. Så länge som utgivare i all- mänhet inte framställer tidningar och tidskrifter på band och punkt måste andra svara för att synskadade åtminstone får någon tillgång till pressen. Utredningen föreslår därför att SRFfårett årligt bidrag av | milj. kr. för att finansiera en utgivning som svarar mot de mest trängande behoven av tid— ningar och tidskrifter för synskadade och att Föreningen Sveriges dövblin- da erhåller 200 000 kr. för en väsentligt förbättrad tidning för dövblinda. Bi- dragen skall inte få användas för medlemstidningar eller funktionärsinfor- mation.

3. Remissyttrandena 3.1 Utgångspunkter

Remissinstanserna ansluter sig praktiskt taget utan undantag till den grundsyn som utredningen ger uttryck åt i betänkandet. Detta utgör enligt ett återkommande omdöme ett bra program för åtgärder på handikappom- rådet. De förslag som läggs fram tillstyrks i allt väsentligt. Ett stort antal remissinstanser betonar dock. att de måste ses som minimikrav titan prut- mån. Härvid anförs från många håll att utredningen arbetat länge med be- tänkandet och att insatser på kulturområdet för handikappade fått anstå med hänvisning till utredningens uppdrag.

Åtskilliga remissinstanser anser att utredningen på ett otillräckligt sätt behandlat vissa gruppers problem i kulturhänseende. Detta gäller i synner- het psykiskt sjuka. socialt handikappadc och personer på vårdinstitutio- ner. Kritik riktas också mot utredningen för att den inte tillfredsställande belyst förslagens kostnadsföljder för kommuner och landsting.

Om utredningens all män na utgå ngs punkter framhåller stum/ix In'mdikuppråd. att utredningen presenterar en vidgad syn på handikappfrå- gorna som angår alla människor. Det är en riktig grundsyn att kulturen skall vara gemensam för alla. St)('i(l[.l'l_l'l'('l.$'('ll anför att det är samhällets uppgift att underlätta för människorna att fritt välja livsform.

Prop. 1976/77: 87 32

Statens kulturråd betonar att förslagen utgör ett minimikrav för vad han- dikappade kan kräva av samhället när det gäller rätten till kultur. Förslag- en åtföljs dock endast på vissa punkter av konkreta lösningar om bl. a. fr- nansieringssätt. På andra punkter stannar de vid allmänna uttalanden. Pro- blem sorn hänger samman med skiftande huvudmannaskap och decentrali- serat beslutsfattande har utredningen behandlat otillräckligt. Rådet kom- mer att ta upp en del sådana frågor i sin utredningsverksamhet och förut- sätter att regeringen låter göra de ytterligare utredningar som behövs. Rå- det kommer också att uppmärksamt följa utvecklingen av kulturverksam- heten bland handikappade. Om anpassning inte sker av kulturverksamhe-' ten till handikappades behov. kan det bli aktuellt att i statsbidragsbestäm- melser föra in ytterligare krav om tillgänglighet. Detta skulle visserligen bryta mot nuvarande synsätt om mindre styrande statsbidrag. Rådet är än— då berett att förorda sådana lösningar. eftersom det ofta är enda sättet att tillförsäkra handikappade delaktighet i kulturlivet. SÖ förklarar sig dela ut- redningens uppfattning att handikappfrågorna skall ingå i sitt sakliga sam- manhang och inte hänvisas till särskilda utredningar. Latr(lxangry?)rlmndct beklagar att utredningen inte grundligare gått igenom de problem som han- dikappade står inför när de kräver samma kulturella möjligheter som and- ra. Utredningen måste kompletteras innan den läggs till grund för beslut. Förutuzllittg.v/7_r't'ått_/'ör kttltttrprngruttr framhåller att grundsatserna om in- tegration och normalisering måste beaktas i alla former av kulturell verk- samhet. Åtgärder som ökar tillgängligheten för handikappade. ökar till- gängligheten för alla. Insatser som avses i första hand för handikappade. kommer alla till godo. (.")m handikappade deltar. är det en resurs för alla.

HFK uttalar att utredningens program och förslag har HCK:s stöd. men att det utgör ett absolut minimum. De föreslagna anslagsförstärkningar—na är inte tillräckliga. HCK framhåller att om önskad nivå eller kvalitet inte kan uppnås inom en viss verksamhet därför att resurserna inte räcker. måste verksamheten läggas på en lägre nivå -— handikappade får inte ute- stängas. .S'RF framhåller att förslagen har utomordentligt stor betydelse för synskadade. Frågan om vilka ekonomiska och sociala omständigheter som skapar handikapp har inte belysts av utredningen. Detta är nödvändigt om man generellt vill lösa de samhällsproblem som brukar betecknas som han- dikapproblem. DHR hävdar att kravet på integration och normalisering för handikappade måste understödjas av tvingande föreskrifter. FUB anser det värdefullt att utredningens program innehåller en väsentlig del av de krav som FUB och andra handikapporganisationer funnit angeläget att re- sa. Föreslagna anslagsförstärkningar är dock otillräckliga. SDR framhåller att det innebär svåra begränsningar i grundläggande rättigheter att inte kunna samtala med vem som helst och inte läsa som andra. Dövheten får helt enkelt inte längre medföra ett sådant handikapp. Föreningen .S'rerigm' (IÖl'h/ilklll understryker att det krävs långt mer omfattande åtgärder än de som har föreslagits för att en så eftersatt grupp som dövblinda skall komma ens i närheten avjämlikhet med andra.

Prop. 1976/77: 87 33

lnstitutionsvårdades och vissa andra gruppers problem anses av åtskilliga remissinstanser vara otillräckligt behandlade av utred- ningen. Sm'iu/stlrret'sen understryker att psykiskt sjuka måste räknas sorti en handikappgrupp med rätt till hjälp och service om man skall kunna tala om kultur åt alla. Statens lutnu'i/tupprår/ anser att frågan om vilka insatser som behöver göras för psykiskt och socialt l'randikappade samt frågan om patientinflytande vid vårdinstitutioner bör utredas särskilt. Statens Att/tur— I'llll finner att det behövs kompletterande undersökningar beträffande sjuk- domshandikappadc och socialt handikappade. Rådet avser att ta upp dessa frågor inom sin utredningsverksamhet i den mån resurserna räcker. lin översyn av kulturverksamheten inom vårdinstitutionerna är redan planc- rad inom rådet. .S'reriges n/ltnännu bil)/intel.s/Firening anser att en erfor— derlig inventering av de problem som är förknippade med kulturverksam- het pä vårdinstitutioner möjligen kan göras genom huvudmännens försorg. Enligt föreningen borde även ri'irelsehindrades situation har behandlats rrt- förligarc av utredningen. ABF uttalar att utredningen inte tillräckligt har beaktat de särskilda behov i fråga om kurs- och studieverksamhet som för- äldrar till handikappade barn har. Även [IC/x' föreslår kompletterande un— dersökningar bcträffande socialt handikappades problem. RiÅsji't'r/nnnler för sueiul oe/t men/ul hälsa är starkt kritiskt till att utredningen inte be— handlat socialt handikappades situation. En ny utredning som tar trpp alla gruppers problem är nödvändig.

Utredningens synpunkter i avsnittet om kultur oc h kulturpolitik behandlas av bl.a. statens kulturråd. som instämmer i de principiella reso- nemangen. Rådet tillfogar att det i och för sig är betydelsefullt att ge handi- kappade vidgade möjligheter att ta emot ett färdigt kulturutbud. Än vä— sentligare är dock att ge alla människor ökade kontakter och större gemen- skap med varandra. Gemenskap. fördomsfriare attityder och mera engage— mang människor emellan gcr ett rikare samhälle för alla. Statens llll_L'(I()Hl.Y— rr'id ansltrter sig till utredningens uppfattning att de mål som riksdagen an- tagit för kulturpolitiken är tillräckliga också för handikappade. SÖ under- stryker att kulturpolitiken är ett medel för att skapa ett jämlikt samhälle. Det är enligt styrelsen fråga om en utveckling av kulturyttringarna så att de SVarar mot människornas rikt skiftande förutsättningar. Med invändning mot utredningens resonemang om kompensation hävdar styrelsen att kul— turtrtbudet normalt skall vara så varierat att det ger utrymme för allas akti— vitet. [IC/x' anser att det kulturpolitiska området är för snävt begränsat och att det inte kan avskiljas fran frågor om hälsa. rekreation och förnyelse av arbetstid och skol— och bostadsmiljö. Riks/Zir/ntnc/etI/i'ir soeinl ()("ll tnentn/ lui/sn framför liknande synpunkter och hävdar att kulturfrågor måste ses i ett större socialt sammanhang som integrerade i samhällets hela verksam— het. SRF understryker att en handikappkultur inte får byggas upp men fin- ner det viktigt att stimulera handikappade att skapa kultur och kulturarbe- tare att skildra handikapproblem. Riks-sktitle/urnan framhåller att det främ— 3 Riksdagen rann/77. l saml. Nr 87

Prop. 1976/77: 87 . 34

lingsskap som finns inför kultur är en följd av samhälleliga missförhållan- den och bristande social kommunikation. Kulturpolitiken måste syfta till att alla får utvecklas efter sina inneboende förutsi'rttningar.

I fråga om förslagens kostnad sfölj der för kommuner och landsting betonar .W)("I'll/.t'I-t'l't'lA'Ull att man får vara medveten om att ett genomförande av utredningens förslag medför ökade kostnader. Statens Ill!!!(/i/x'(l/)[)I'(lt/ anför. att förslagen innebär stora krav på kommunerna när det gäller färdtjänst. hemhjälp och anpassning av lokaler. IIC'K finner det särskilt viktigt att kommuner och landsting ökar sina insatser på handi- kappområdet. Det finns risk för att nödvändiga förbättringar uteblir. om inte staten är beredd att delta i finansieringen. Det är betydelsefullt att sta- ten föregår rned gott exempel. Rekomrnendationer till kommuner och landsting måste vara allvarligt menade och effekten av dem får inte förtas av samtidiga rekommendationer om besparingsåtgärder. vilka enligt erfa— renhet brttkar gå ut över verksamhet på handikappområdet. FUB anser det väsentligt att staten skapar förutsättningar för kommuner och landsting att öka insatserna för att tillgodose handikappades kulturella behov. Det är särskilt angeläget att eftersläpande kommuner och landsting höjer sin stan- dard. .S'r'ens/tn lttnntntin/"iirlntntlet understryker att lörhållandena i kommu- nerna när det gäller handikappätgärder och resurser är starkt skiftande. Hänsyn måste tas härtill ifråga om takten för genomförande av förslagen. Förbundet betonar att staten har ansvar för en utjämnande roll mellan kommunerna. Deras vilja till ökade insatser för handikappade blir beroen- de av att staten och landstingen tar sitt fulla ansvar för denna eftersatta grupp.

Utredningens förslag att varje verksamhet skall bära kostna- derna för er fo rdc rliga åtgä r der fö r anpassning av verksamhe- ten till handikappzules behov - i allmänhet debatterat under benämningen finansieringsprincipcn -— diskrrteras av atskilliga remissinstanser. Så gott som alla ansluter sig principiellt till förslaget. i flera fall dock med reserva- tioner. Sot'ta/styrelsen anser att först när denna princip gäller genorngåcn- de kan man tala om att handikappade är integrerade i samhället. llutn/i- Åuppinstitnte/ finner att finansieringsprincipcn är viktig för rrndvikande av säranordningar för handikappade. Dess värde är dock beroende av effekti- va styrmedel. särskilt i fråga orn lör—etag som skall vara ekonomiskt själv- bärande. .S'tntens knltnrrr'id anser att särskilda ekonomiska resurser för an- passning bchövs under en lång övergångstid. På kulturomri'rdet kan det bli nödvändigt fifrreskriva skyldighet till anpassning i bestämmelser om stats- bidrag. l.nn(lstin_usg/i'ir/n/nt/t't betonar att åtgärder för handikappade bör vidtas även om inte medel ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för handikappade bör i princip vara en uppgift för den som svarar för en verksamhet. Detta bör gälla även kulturområdet. Il('Ix' utta- lar att finansieringsprincipcn är ett uttryck för den riktiga uppfattningen att handikappade inte är en särskild sorts människor. Principen kan enligt

'Jl

Prop. 1976/77: 87 3

HCK inte utan övergångssvarigheter omsättas praktiskt. På ett atrktorita- tivt sätt. t.ex. genom lagstiftning. måste huvudmän för olika slags verk- samhet åläggas att tillämpa principen. Med t.ex. Sveriges Radio kan det ske genom avtal. Man måste också räkna med att det under lång tid kan be- hövas ändamålsbestämt stöd. ABF framhåller" att exempelvis folkbild- nings- och föreningsliv arbetar trnder starkt skiftande ekonomiska förut— sättningar. lbland blir kostnaden för anpassning en ringa. ibland en väsent- lig del av verksamhetens totala kostnad. 'l'ill sadana fi'rrhällandcn måste hänsyn alltid tas vid bedömning av möjligheterna att tillämpa finansierings- principen. Liknande synpunkter förs fram (IV./DIAI)fll/llf/I-L]SHI/"('tillfll_t.,'('Il.

3.2. Utbildningsfrågor

l utredningens betoning av att en döv måste ha rätt att i varje situation välja den k 0 m m u n i ka t i o n s metod som passar honom bäst instämmer SÖ och ManiIInskn/nns styrelse. SÖ framhåller också liksom utredningen att alla som arbetar med eller kommer i kontakt med döva behöver under— visning i teckenspråk och andra kommrrnikationssätt.

l utredningens uppfattning att tec kenspråkets ställning som un— dervisningsspråk och kornrnttnikationsrnedcl bör komma till klart uttryck i läroplanen för specialskolan instämmer SÖ. SDR och :lIzttti/lzts'Åu/ntts st_v- relse som också betonar att undervisningen måste präglas av total kommu- nikation. lngcn remissinstans redovisar någon avvikande uppfattning. SDR framhåller att det måste i läroplanen klart framgå att alla döva skall få undervisning enligt den totala kommunikationsmclodcn under sin skoltid och att teckenspråket måste vara ett schenrabundet ämne i dövskolarr. ] SÖ:s läroplansarbete måste företrädare för riksförbundet få delta. Förbun— det anscr också att parallellt med läroplansarbetet maste utredas hrrr döv— skolan på andra sätt kan förbättras. Särskilt viktigt är det att döva anlitas bl.a. som lärare. Regeringen bör se till att frågorna snarast utreds. SÖ re— dovisar att ett projekt benämnt "Teckenspråkcts lingvistiska status" nyli— gen har slutförts. Slutrapporten beräknades föreligga rrnder hösten 1976. Vidare pekas på två andra pågående projekt nämligen "Samverkan försko— la — grundskola" som bl.a. syftar till att systematisera språkinlärningen för gravt hörselskadade och döva barn samt projektet "Tidig språklig — kognitiv utveckling hos döva och gravt hörselskadade" som syftar till att pröva och utveckla pedagogiska modeller för undervisningen av berörda grupper. Samspelet mellan och valet av kornrntrnikationsrnetodcr ägnas särskild uppmärksamhet. Även t'lInni/lnslut/nns styrelse hänvisar till sist- nämnda forskningsprojekt och betonar att det är viktigt att projektet får fortsätta så att det kan ge riktlinjer för en till barndrmtsdöva väl anpassad metodik. Styrelsen finner det angeläget att såväl tal som tecken gcs utrym— me i dövundervisningen. (_)m dövas möjligheter att lära sig kommunicera skall säkras bör även lorskning kring dövas tal prioriteras.

Prop. 1976/77:87 36

Ingen ifrågasätter utredningens uppfattning att speciallärarna måste få mer undervisning i teckenspråk. SDR och .S'rcrigt'x (lt'irml/turx _li'irwri/re understryker behovet och riksförbundet anser att undervisningen till viss del bör kunna förläggas till förbundets egen folkhögskola. Även förslaget att redan verksamma lärare och annan personal bör erhålla fortbildning stöds. SÖ påpekar att medel finns för detta ändamål.

Vad gäller utredningens uppfattning att teckenspråket bör utvecklas samt att atbt'irdsspråkets möjligheter bör klarläggas framhåller .S'r't'rigcs dör/nlkmajärv/ring att staten bör anslå medel för utgivning av teckenord- böcker. SÖ och rl'ltlllillzlx/tH/llllx styra/sv hänvisar till forskningsprojekt inom SÖ samt till att en kartläggning av i'ltbördsspraket beräknas börja vid Stockholms universitets språkvetenskapliga institution våren 1977. .Srwrx- Åu A_rr/runs c/iu/to/rim'iurml framhåller vikten av att de religiösa begreppen uppmärksammas vid utvecklingen av teckenspråket.

Statens lur/nli/orpprm/ och lmudi/arp/ri/rxrirurer framhåller att det är angeläget att stödja forskning som syftar till att med tekniska hjälpmedel utnyttja små hörselrester.

3.3. Vuxenutbildning och folkbildningsarhete

Vad gäller frågan om vuxenundervisning bland utvecklingsstörda erinrarj":zl/tlli/tlui/ram!I'm/ningen och AB!-' om att folkbildningsutredningen har i uppgift att utreda denna fråga.

Utredningens synpunkter på in formation till handikappade be- rörs av några remissinstanser. Studieförbund och andra kultumnordnar'e måste få ökat ekonomiskt stöd till sina informalionsinsatser framhållerxm- Iuris" larm/i/ulp/H'zicl. F.nligt ”('i/mulen I/i'ir .vu/n/u'il/si/r/å)r/mrtion bör även samhällsinforrnationen rrppmärksanunas. Nämnden hänvisar till riksda— gens beslut år l97l om vitgad samliållsinlormation som innebär att alla medborgare ges rätt till likvärdig information. M _vndigheterna måste därför se till att handikappade får en informatimr som är likvärdig den som ges icke-handikappade. Nämnden konstaterar samtidigt att några beräkningar av samhällets kostnader för speciella informationsinsatser inte redovisas av utredningen. Ökade resurser behövs för sådana insatser. I varje infor- mationsprojekt bör medel avsättas för särskilt anpassad information och samråd bör ske med de handikappades organisationer. SRI" framhåller att informationen till synskadade om det aktuella kulturutbudet för synskada- de är ytterst bristlällig.

Utredningens uttalande att personalen inom den sociala hemhjälpen i den uppsökande verksam heten bör kunna förmedla upplysningar om föreningsliv och folkbildningsverksamhet kommenteras av AB!" som framhåller att personalen inte kan ersätta de utbildade uppsökarna. ABF betonar den principiella skillnaden mellan upplysningar och uppsökande verksamhet som en del i folkbildningsarbetet.

Prop. 1976/77: 87 37

Den uppsökande verksamhetens betydelse understryks av samtliga re— missinstanser som berör frågan. Det helt övervägande llertalet. däribland Sill/('HS Ill!!!(/fl((l/)[)I'(,I(f.lSlllfl'llS kultur/"tid. SÖ. ABF. [IC/x". Rikxxkåtlvlm- turn och Studie/Bri)run/ct tl-It'tI/ntrgurx/tu/utt. behandlar emellertid inte kul— turinslag i kommunernas uppsökande verksamhet utan framhåller vikten av främst folkbildningsorganisationernas uppsökande arbete. Sture/ts Å"!!!— Ill/'I'lltf konstaterar att trppsökandc verksamhet bland handikappade är vik- tiga moment i de projekt som rådet stött med det särskilda bidraget till ex— periment— och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatör- er. SRF delar uppfattningen att kommunernas uppsökande verksamhet är viktig och att kulturella behov skall rrppmärksamrnas. Utvecklingen har emellertid gått mycket långsamt i de llesta kommuner och det mesta åter- står att göra.

De positiva erfarenheterna av de försök med uppsökande verksamhet som SÖ stått som samordnare av framhålls av .rtutenx Itctttt/i/atpptml. SÖ och ABF. Stutcttx ltuttdikupprtitl föreslår att försi'rksverksamheten får fort— sätta och att ytterligare medel anvisas. SÖ föreslår att studieförbund och folkhögskolor får bidrag för att pröva modeller för information om verk— samhet sorn vänder sig till människor med speciella behov. En väg är att bygga ut bidraget till studieförbunden för tekniska och organisatoriska stödåtgärder. En annan är att utveckla SÖ:s försök med uppsökande verk- samhet.

Vikten av att de som svarar för den uppsökande verksamheten har kun— skaper om och erfarenheter av samt helst själva tillhör gruppen i fråga framhålls av statens Iratttt/ikupprtitl. Sftlll'llS ktt/tttrrtiu'. SÖ. ABF och FL,-"I). Härigenom skapas bättre kontakter och intresset för t. ex. studier blir stör- re.

Utredningen framhåller att det är viktigt att föreningar och folkbild- ningsorganisationer ges tillfälle att arbeta på vård i n stitutioner. Den uppfattningen delas av bl.a. STUH'IIS ltuttdt'kttpprtitl. .rtutt'ttx ltt/ltttrrtitl. SÖ. Ft'irz'ttittgvn .S'r't'rigur .vut't'ott'rupt'tttur och Sveriges St)('itlfcft'lll4'kl'lllfS/x'll ttngdt)tttsjå'irlmml. Samtidigt konstateras att frågan har behandlats mycket summariskt. Sture/rs- kulturråd redovisar att rådet i ett särskilt utrednings- projekt kommer att ta upp frågor rörande kulturverksamhet på vårdinstitu— tioner. Rådet erinrar också om att folkbildningsutredningen har i uppdrag att utreda vissa aspekter på folkbildningsarbetet på institutionerna. Männi— skor som av olika anledningar tvingas bo och leva på en institution korri- mer ofta i en kulturell isolering framhåller SÖ. Till följd av vårdinstitutio- nernas relativa slutenhet och det sätt vården är uppbyggd på kan också kontakten mellan institutionen och kulturlivet bli en kollision mellan olika samhälls- och människtwärderingar. SÖ redovisar att kulturaktiviteter i traditionell mening såsom filmvisningar. tcaterföreställningar och biblio- teksserviee redan i dag förekommer. Passiva former av kulturprogram do—

minerar. Ft't'ruttitrgt'tt Sr'r'riyt'x sta-itttaruputtter nämner att det länge har

Prop. 1976/77: 87 38

förts en debatt mellan socioterapeuterna och studieförbunden om huruvida kultur på vårdinstitutioner är terapi eller ej och huruvida det är en angelä- genhet för sjukvårdshuvudrnannen eller för de organisationer som arbetar med kulttrrförmedling. Vårdinstitutionerna bör inte skapa en särskild form av kulturterapi som de själva står för och som kan utvecklas till en särskild institutionskultur som skiljer sig från kulturlivet ute i samhället. F.nligt för- eningens bedömning är vårdinstitutionerna ofta dåligt utrustade för att ta emot kuIturarrangemang. Ofta saknas även i nybyggda institutioner t.ex. sarnlingssal. rnörkläggningsutrustning. scen. ljudanläggning. teleslingor och rum för sttrdiecirkclverksamhet. Föreningen anser att studieförbtrnden bör få ökade resurser för ktrIturarrangemang och smågruppsverksamhet på vårdinstitutionerna. Långtidssjuka patienter tillhör sällan någon förening och harjust därför större behov av kontakt och gemenskap. Det krävs ock- så betydligt förbättrade transportmöjligheter om institutionsvårdade i ökad utsträckning skall kunna delta i det vanliga kulturlivet.

Formerna för föreningars och studieförbunds arbete på vårdinstitutio— nerna berörs av bl.a. state/ts kulturrad. SÖ och Föreningen Sveriges su- t'itttera/u'uter. Statens kulturråd framhåller att folkbildningsorganisa— tionernas verksamhet måste vara fri och obunden så att den inte uppfattas som en del av institutionens atgärder gentemot de intagna. Den ansvariga organisationen skall ha det avgörande inflytandet över rekryteringen av deltagare och valet av cirkelledare. Deltagarna skall ha samma möiligheter att bestämma arbetsformer och välja studiematerial som i annat folkbild— ningsarbete. Liknande synpunkter förs också fram av SÖ och Ft'irettittgeu Sveriges .t'Ot'lOlUIYl/H'lllt'l'. De tre remissinstanserna framhåller vidare att då kulturella aktiviteter förekommer på en vårdinstittttion bör de omfatta såväl de som är intagna på institutionen som personalen.

l utredningens förslag att det statliga stödet till studieförbunden för pro- duktion av studiematerial för handikappade bör öka instämmer samtliga remissinstanser som har berört frågan. däribland statens kultur- t'tid. Sveriges kyrkliga studie/i'ir/tttttd. A BF. Studie/i'irhuttdet l"'tt.t'et1.skul(ttt. SRI-' och Studie/i")"r/mttdt't å-ledlmrgarskula/t. Flera anser att bidragen bör öka över en femårsperiod på det sätt som föreslogs av FÖVUX. Nykter— ltetsrt'irelseus bilduitrgsverksamlret framhåller i det här sammanhanget att förbundet är förvanat över den bristfälliga redovisningen av'de olika stu- dieförbtrndens insatser bland handikappade. Ft'ire/tittgeu Sveriges dör-blitt- da och SRF anser att studiematerial som används i folkbildningsarbetet. även talböcker. bör få behållas efter det att kursen är avslutad.

l förslaget att bidragen till studieförbtr ndens pedagogiska ve rk sam h et bla nd h a n d i k a p pad e bör öka instämmer bl.a. statens kulturråd. _Iktlklwi/dtziugsutredttittgeu och ABF. l—"olkbildningsutredningen påpekar också att den har i uppdrag att studera hur detta bidrag används.

De tre nämnda remissinstanserna liksom N_vkter/retsrt't'relseus bildnings— verksatttltet. FUB och Riksjt'irbuttdet mot allergi instämmer också i utred-

Prop. 1976/77: 87 39

ningens betoning av att studiecirkelledare. studieorganisatörer. fackliga funktionärer m.fl måste få utbildning i handikappfrågor. N_vkter/u'tsn'irel— setrs ltildtrittgsverksatulret framhåller vikten av att sådan utbildning även ges i den yrkesmässiga fritidsledarutbildningen vid folkhögskolor och i den s. k. kornbinationstrtbildningen av fritidsledare.

Utredningens synpunkter på studiecirkelbidraget kommenteras av några remissinstanser. Statens kulturråd instämmer i princip i uppfatt- ningen att studiecirkeln som arbetsform kan förlora sitt värde om reglerna gällande antal deltagare m.m. mjukas upp alltför mycket. Enligt SÖ:s tne- ning är studiecirkeln möjlig att anpassa till deltagare med mycket olika för— utsättningar och behov. Cirkelarbete med material som syftar till att stödja en komrnttnikationsprocess bör enligt SÖ:s mening vara avgiftsfri för del— tagarna. Ft)lkhildtzitrgsutredningen redovisar att den skall göra en översyn av studiecirkelstödet och avstår från att redovisa några synpunkter. Han- dikapputredningens synpunkter har dock noterats. ABF anser att bidragen är otillräckliga men avstår från närmare synpunkteri avvaktan på folkbild- ningsutredningens förslag. Frågan om regler för studiecirkelverksarnhet bland handikappade bör enligt Stttdie/"iirhutulet l-"usettskulaus uppfattning övervägas särskilt av folkbildningsutredningen. Stttdie/i't't'latttdet tl-Ied/mr— garskalau anser att definitionen av begreppet "kommitnikationstärdighet för handikappade". som bestämmer tilläggsbidraget för studiecirklar. är alltför snäv.

I anslutning till sin behandling av stttdiecirkclbidraget tar state/ts kultur- råd och SÖ upp behovet av ett särskilt bidrag till verksamhet som är en in— trodtrktion till gruppstudicr. Sådan verksamhet behövs ofta bland institu- tionsboende och människor med språkliga hinder. Detta bidrag skulle vara inriktat på aktiviteter som hardrag av både kulturprogramverksamhet och sttrdiecirkelverksamhet. Kulturrådet anger att rådet räknar med att göra en översyn av dessa två bidragsformer inom ramen för: en utvärdering av bi- draget till experiment och utvecklingsarbete. ”('/x' anser att det bör prövas om inte nya bidragsformer kan medverka till att nya former av gruppsam— varo inom vårdinstitutionerna kan utvecklas.

Utredningens uppfattning att n ya former av kulturell verksam- het måste stödjas samt att verksamhet bland handikappade bör prioriteras vid fördelningen av bidraget för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell" verksamhet bland amatörer delas av de få remissinstanser som berör frågan. ABF och SRF delar utredningens uppfattning att verksamhet bland handikappade bör prioriteras vid fördelningen av bidrag. Statens kulturråd redovisar att en stor andel av de stödda projekten avser verk— samhet bland handikappade. Svenska tearet;/i'it'huttdet framhåller att drav mapedagogerna bör utnyttjas som ledare för skapande verksamhet. Enligt förbundets erfarenheter" saknar vårdinstitutionerna ofta medel för kultur- aktiviteter. I stället får olika studieförbund anordna studiecirklar vilket medför otryggare anställningsförhållanden för dramapedagogerna. För att

PrOp. 1976/77: 87 40

få en kontinuerlig verksamhet anser förbtrndet att pengar för kulturverk- samhet rnåsle räknas in i budgeten för resp. vi'udinstitution.

Utredningens förslag att antalet bidrag till studiekonsulenter för handikappade inom sttrdieförbttnden bör öka tillstyrks av de remiss— instanser sorn berör frågan bl.a. statens kulturråd. SÖ. ABF. tN-Åvkter/ntts— rt'ire/sens ln'ldningsverksam/tet och Studie/titlarndet l"'tt.t'enskulan. SÖ an- ser att bidraget bör ktrnna utformas som ett ökat stöd till studieförbundens utvecklingsprojekt inom handikappområdet tttan koppling till direkta kon- sulenttjänster. Det föreslagna bidraget är enligt ABF alltför lågt. Nykter- lteIsrt'it'e/sens lvildttittgsverksant/tet anslttter sig liksom Sttnqu/i'irlmtnlet å-"Ied/ntrgarsknlan till ledamoten Åkerlinds reservation. Medborgarskolan framhf'tller att Äkerlinds synpttnkter säkrast garanterar en bred konsulent— verksamhet.

ABF tar i ett allmänt principresonemang upp frågan om fördelningen mellan studieft'jrbunden av bidragen till handikappverksarnhet och konsta- terar att ABF är det enda studieförbund. som centralt har ett avtalsreglerat ansvarstagamle för utbildning och organisatorisk uppbyggnad av studie- och övrig kulturverksamhet inom handikapprörelsen. ABF kan inte accep— tera att tillgängliga medel fördelas mellan studieförbunden i proptn'tion till antalet rapporterade sttrdietimmari "handikappcirklar". Vid fördelningen av bidrag måste man i stället enligt ABF:s mening ta hänsyn till hurstora de olika handikappgrttpperna är och hur många handikapporganisationer resp. studieförbund har att lätnna service till.

l-"örslaget att öka bidraget till kulturprogram bland handikappa— de får genomgående ett positivt gensvar. bl. a. från statens kulturråd. sta- tens uttgdutttsrdd. [”är/tutdlt'ngsltyt'an för kultttt'l)tv.t_'t"ttttt och SRF. För- ntedlingsh_vra'n lli'ir kulturprogram redovisar att byrån i sin anslagsfram— ställning till statens kulturråd för budgetåret 1977/78 trppskattat medelsbe- hovet till 850000 kr. exkl. kompensation för socialförsäkringsavgifter. Förmedlingsbyrån konstaterar att den anpassning av programverksamhe- ten till handikappades förutsi'rttningar som utredningen efterlyser kan ske inom bidragets ram. Statens kulturråd och ABF anser att bidraget till kul— turprogram bland handikappade skall användas för handikapprörelsens mötes-. studie- och föreningsverksamhet. ABF framhåller att det vore olyckligt om även vardinstittrtioner sktrllc få använda dessa medel. Kul— ttlrprograrnverksamheten vid vårdinstitutioner bör övervägas särskilt var- vid bör prövas vilka insatser som huvudmannen skall svara för och hur bi- drag till organisationer som anordnar program på institutionen bör utfor- mas.

Samtliga som berör frågan. däribland statens kulturråd. SÖ. _l'qu/vild- ningsttlrednittgen. ABF. HCA'. SDR, Sveriges dr'ivtolkars_li'irent'ng och Ft'ireningt'n Sveriges dövblinda tillstyrker att tttbild n i nge n av tolkar för d ö v a oc h dövblinda byggs trt. SÖ. ABF och Ft't'reningen Sveriges dt't'v/wlinda bedömer den föreslagna medelsökningen vara för liten. Sveriges

Prop. 1976/77: 87 41

dövtolkars_ll'irening betonar att tolkutbildningen inte får bestå av en mängd lösryckta delar utan att den måste vara en total utbildning.

3.4 Teatrar och andra kulturinstitutitmer

Handikapputredningens synpunkter på de krav som bör ställas på kulturinstittttionerna i fråga om tillgänglighet. anpassning av verk— samheten. information till handikappade m.m. delas av llertalet remissin— stanser som har berört frågan däribland soda/styrt'lsen. statens kulturråd. Rikssktide/mnan. Folkparkernas eentralurganisati:ut och ett antal Ita/tdi— kap/)(u'ganisalianer. [x'/ys och Tea/rarnas riksförbund är tveksamma till vissa av synpunkterna.

Statens kulturråd anser att man. när fullständigare uppgifter erhållits ont institutionernas Verksamhet för handikappade. får överväga att i statsbi- dragsvillkoren för institutionerna ta in styrande bestämmelser rörande verksamhetens tillgänglighet om detta bedöms nödvändigt för att tillgodo— se handikappades behov. Ett krav pä Varje kulturinstitution bör enligt Ilt'ir- .s'el/i't'itttjattdet vara att den är utrustad med hörselslinga. Rikssktide/tanan redovisar exempel på organisationens verksamhet bland handikappade i samarbete med hamlikapporganisationerna i syfte att underlätta och stimu— lera besök vid olika kulturinstitutioner. Verksamheten har dock en begrän- sad omfattning till följd av otillräckliga ekonomiska resurser.

[x'/ys är tveksam till om integrationstanken kan drivas så långt sotn ut— redningen har gjort. Det skulle t. ex. leda till stora problem att vid alla tea- terföreställningar ha teekentolkning och introduktioner för att beskriva pjäsinnehåll. scenbild etc. 'I'eatruruas riks/örluutd menar att de handikap- pades problem inte löses bäst genom föreskrifter för kulturinstitutionerna. Inte heller torde det vara möjligt att anpassa institutioner och verksamhe- ter så att de blir tillgängliga för alla kategorier handikappade. Förbundet understryker dock att en anpassning redan sker och att institutionerna är angelägna att fortsätta denna efterhand som tekniken utvecklas och erfa— renheterna ökar.

Värdet av att handikappade kan förbereda teaterbesök genom informa- tion samt vikten av att den uppsökande teaterverksamheten på vårdinstitu- tionerna utvecklas betonas av Riksskåde/ntnan. Svenska teater/i'it'lnuulet och Srenska riksteatern. Riksskåde/mnan hänvisar till elfarenheter av samarbete med handikapporganisationer och teatrar och är beredd att ut- veckla verksamheten om ökade resurser anvisas. Många av de föreställ— ningar som distribueras genom 'l'eatercentrum och Danscentrum är myc— ket flexibla och kan fungera sotn utredningen antytt. framhåller Svenska teater/i'irhundet. Riksteatern erinrar om den verksamhet sotn bedrivs av Pionjärteatern vid vårdinstitutioner och fängelset". Vidare framhålls att Riksteaterns informationsavdelning bör söka kontakt med handikappgrup- per för att få råd vid framställning av informationsmaterial m. m. Samarbe- tet bör kunna bedrivas i en eller flera referensgrupper,

Prop. 1976/ 77: 87 42

Att teatrarna bör sätta tipp fler pjäser för psykiskt utvecklingsstörda un- derstryks av FUB som anser att Riksteatern genom avtal bör förplikta sig att ge särskild service av detta slag. '

Utredningens förslag att Riksteatern bör få ansvaret för te c k en s p r ä— k ig teate r ve rk sam het för döv a tillstyrks av [x'/ys. Studiefi'ir/mtulet VIIA't'IlS'Å'U/tlll. SDR och Svenska teater/Firlta/tdet. Vuxensko/att föreslår att även andra teaterprodtteenter än Riksteatern skall få möjlighet att verka bland handikappade. Teater/i'ir/mndet framhåller att den särskilda gruppen inotn Riksteatern inte får ges någon särställning tttan att den bör få arbeta med samma resurser som andra grupper. Statens kulturråd understryker det värde som dans och tnimteater kan ha för vissa handikappade: Enligt rådet bör det vara naturligt för teatrarna att regelbundet ge föreställningar med teckenspråkstolk.

Statens kulturråd. ABF. Svenska rikstealertt samt Bygdegtirdarnas riks- lli'ir/tutul. Riksforeningen Våra gårdar och Folkets Itus/i'irettinga/"nas" riks— organisation i gemensamt _vtIra/ule är positiva till förslaget om ökade in- satser för teatcr bland döva men är kritiska till delari utredningens förslag. Statens kulturråd och ABF finner det förvånande att utredningen inte har inhämtat grttppen Tyst teaters synpunkter på httr den aktuella typen av teaterverksamhet bäst skttlle kttnna utvecklas. Etfarenheterna inotn 'l'yst teater bör tas tillvara och de ökade insatserna bör bygga på denna grupp som har en unik kunskap på området. l-Inligt kulturrådet kan olika lösning- at' komma i fråga när det gäller att bygga ut Tyst teaters verksamhet. lin väg är att tilldela ABF resurserna eftersom gruppen är knuten till förbttndet och eftersom Sveriges dövas riksförbund är anslutet till ABF. En annan lösning är att ansvaret för administration och distribution övetförs till Riksteatern.

Enligt Bygdegtirdarnas riks/i'irbuttd. It'lksji'ireningen Våra gårdar och Folkets liusfi'ireningttrnas riksorganisation samt Svenska riksteatern är det mindre lämpligt att begränsa den föreslagna Riksteaterensemblens verk- samhet till en ren dövteater med teckenspråk som huvudsaklig uttrycks- form. I stället borde en verksamhet med mimt'eater kunna diskuteras. En sådan inriktning bör kttnna vara av intresse för såväl hörselskadade som annan publik. Dessutom kan artisterna i en sådan grupp växla vilket bör verka vitaliserande på verksamheten. En mimteater skttlle medverka till att utveckla ett eget kttltttrskapande bland döva som i sin tttr kan nå icke- handikappade. För att utveckla samarbetet med de hörselskadades och dö- Vas organisationer föreslår Riksteatern att dessa anslttter sig till de lokala teaterföreningarna inom Riksteatern där sådana finns.

'fanken att ensemblen inom Riksteatern skall kunna medverka i amatör— teaterverksamheten bland döva berörs av [x'/_vs som anser att intresserade dramapedagoger bör beredas tillfälle till undervisning i teckenspråk samt att mimtttbildningen vid scenskolorna bör utökas betydligt. Dessa insatser bör kunna stimulera atnatörteaterverksamheten.

Prop. 1976/77: 87 43

'Iieatrarnas t'iks;/i'irhuttd och Svenska riksteatern är kritiska mot utred— ningens kostmtdsberäkning för den särskilda ensemblen. Kostnaden för ensemblen kan beräknas uppgå till I.4 milj. kr. och det bedötns sotn an- märkningsvärt att utredningen minskat beloppet tttan att lämna någon mo— tivering.

3.5. Biblioteksverksamhet 3.5.1 Allmiint

Utredningens konstaterande att folkbibliotekens service till handikappa- de varierar kraftigt mellan kommttnerna och att en utjämning och kraftig höjning av ambitionsnivån är nödvändig. betonas av bl. a. statens kultur— råd. SÖ. Sveriges allmänna bil)/io!eks/Firening. SRF och Svenskajolkhih- Iitttekarieti'irlmndet. Samtidigt är flera remissinstanser kritiska mot utred- ningen för att den inte lagt fram några förslag för att förändra förhållande- na. Sveriges allmänna I)ihlioteksgli'ireuing konstaterar att eftersom utred- ningen inte pekar på några konkreta åtgärder för att få till stånd en utjäm— ning är det stor risk att ojämnheten permanentas. Svenska folkbiblioteka- rie/Yirlnuulet finner det anmärkningsvärt att tttredningen inte har gjort en analys av httr de ökade behoven skall kunna tillgodoses. Enligt förbundet innehåller avsnittet om folkbiblioteket alltför mycket av svepande formu- leringar om att insatserna skall ökas. Utredningens uppfattning att alla folkbibliotek skall ha samma serviceskyldighetcr till handikappade. anser förbttndet vara helt orealistiskt i dagens läge med ett stort antal små resurs- svagakommunbibliotek. Även SÖ framhåller att utredningen inte har visat httr en fullgod biblioteksservice skall kttnna genomföras i samtliga kommu— ner.

Två remissinstanser diskttterar httr en utjämning skall kttnna komma till stånd. Statens kulturråd anser att så länge standardskillnaderna är så stora som f. n. är det tänkbart att det krävs statliga stimulansbidrag om utred- ningens förslag skall ha några möjligheteratt ft'irvcrkligas i hela landet. En- ligt SRF:s mening är det troligen nödvändigt att lagstifta om minimiresur- ser för de kommunala biblioteken om de nya uppgifter utredningen föreslår skall kttnna genomföras. Orsaken till skillnaderna mellan kt'unmunerna är frånvaron av giltiga normer och direktiv sotn gäller hela landet.

Svenska kttmntan/Firlmndet instämmer i att bibliotekens service till handikappade skall förbättras men framhåller samtidigt att eftersom för- hållandena varierar starkt kommunerna emellan måste genomförandet få ske i olika takt från kommun till kommun.

Flera remissinstanser däribland statens kulturråd. SÖ. .S'reriges all/min— na bil)lioteks/i'irening. IICK. SRF och Svenska _lolklti/tliatekttrie/i'irlmnde/ anser att den nivågruppering som folkbiblioteken arbetar med i form av lo- kala bibliotek. länsbibliotek och låneeentraler borde kttnna utgöra en

Prop. 1976/77: 87 44

grund för en plan för bättre biblioteksservice till handikappade. Vissa ser- vicefunktioner skttlle ktlnna kopplas till de lokala biblioteken som t. ex. in— fortnation och rådgivning samt utlåning av talböcker. I första hand bör det dock vara länsbiblioteken som fungerar som resurscentral för handikappa- de. Dessa bibliotek bör tillgodose en del av länets behov av Li.—böcker. storstilsböcker. talböcker och i en framtid videogram för utlåning. lin ut— byggnad av länsbibliotekens resurser skttlle medföra en jänmare standard i landet. Statens kulturråd redovisar att rådet har för avsikt att studera läns— bibliotekens uppgifter inom ramen för översynen av det statliga stödet till länsbiblioteken. I det sammanhanget kommer också talboksft'irsörjningen i landet att undersökas närmare.

Betydelsen av att biblioteken är utrustade med lämpliga tekniska hjälp- medel framhålls av statens kultttrråd. Sveriges al/mt'inna biblioteks/lir— enittg. Riks/?ir/ntndet mot allergi och Svenskaj'olk/tiltlitnekarieti'ir/mndet.

Värdet av bibliotekens uppsökande verksam het betonas av flera remissinstanser. Svenska kommttn/i'ir/tundet framhåller att förbttndet inte som utredningen hyser någon tveksamhet till den uppsökande verk- samheten och framhåller att den inte är ett sämre alternativ utan ett viktigt och nödvi'tndigt komplement för en fullvärdig service till handikappade. Sveriges a/lnu'inua bil)/i:)teks/i'it'ening och Svenska jidkl)i/tlitttekarie/Iir— l>undet anser att utredningens synpunkter på biblioteksverksamheten på vårdinstitutioner bygger på otillräckliga informationer. län konkret genom- gång av t.ex. sjttkhusbibliotekens möjligheter till biblioteksservice åt handikappade på vårdinstittttioner hade varit önskvärd. Båda organisatio— nerna delar utredningens uppfattning att biblioteksservieen vid vårdinsti- ttttionerna bör utvecklas. Sjukhttsbiblioteken. främst de större. bör få re- sttrscr till inköp av egna bestånd av talböcker.

Litteraturutre:/ningens_/i'irs/ag

l_.itteraturutredningens synpunkter på DBF:s bibliotek kotntnenteras inte närmare av remissinstanserna.

len skrivelse ijuni l974 i anslutning till sitt yttrande över litteraturutred— ningetens betänkande lade lutnclikappu[ret/ningen fram ett särskilt förslag om det framtida huvtldmannaskapet för en biblioteksverksatnhet som då— varande l)Bl—' svarar för och om verksamhetens målsättning och utveck- ling.

Handikapputredningen föreslår i denna skrivelse att avtal träffas med DBF om att staten Lllan kostnad övertar föreningens blindskrifts- och tal- boksbibliotck satnt ansvaret för dessas drift och utveckling.

Handikapputredningen framhåller särskilt att ett välutrustat centralt specialbibliotek för handikappade är en angelägenhet för samhället på samma sätt som annan biblioteksverksamhet. att stat och kommun bör ta samma ekonomiska ansvar för synskadades biblioteksförsörining som för de seendes. att talboken i allt större utsträckning bör göras tillgänglig för andra handikappade än synskadade. att staten bör ta på sig ansvaret för denna utveckling. att det är angeläget att förverkliga den ambitionsnivå för bibliotekets verksamhet. sotn anges i SÖ:s förslag och som litteraturutred— ningen anslutit sig till. att en överföring av talboksbeståndet från öppna spolar till kassetter snarast bör genomföras. att DBF:s styrelse i princip är

Prop. 1976/77: 87 46

positiv till att staten övertar biblioteket men att föreningen har förutsatt. att hänsyn tas till dess uppfattning när förslaget till bibliotekets verksam- het och organisation utfortnas.

Enligt handikapputredningens förslag skttlle sålunda DBF:s bibliotek med staten sotn huvudn'tan bli ett centralt specialbibliotek med uppgift att anskaffa och utlåna blindskrifts- och tallmkslitteratur. att stimulera de all- männa biblioteken att utveckla sin verksamhet för synskadade och andra handikappade. att utgöra lånecentral för de allmänna biblioteken. att stöd- ja de allmänna bibliotekens verksamhet genom deposition av talböcker. att stödja synskadade studerande och folkbildningsverksamheten bland syn- skadade genom att anskaffa och tttlåna studielitterattu' samt att informera om bibliotekens verksamhet och resttrscr.

Till dessa riktlinjer har DBF:s styrelse ställt sig positiv.

Biblioteket föreslås få en styrelse med sju ledamöter som tillsätts av Kungl. Maj:t varav tre efter förslag från DBF. En av ledamöterna hör av Kungl. Maj:t utses till ordförande.

Den folkbildningssektion sotn f.n. är knuten till biblioteket bör i och med att staten övertar huvudmannaskapet övetföras till DBF. Handikapp- utredningen anser det väsentligt att staten ger sådant stöd till detta folk- bildningsarbetebland synskadade att det kan utvecklas ytterligare.

DBF bör genom hyresavtal upplåta lokaler åt biblioteket i föreningens fastigheter i linskede. Ett särskilt avtal bör ingås med DBl" otn tttnyttjandc av de tekniska och administrativa resurser. sotn föreningen förfogar över.

Eftersom Stockholms stadsbibliotek till skillnad från andra större biblio- tek inte har egna talböcker. bör det centrala speciallJilT-lioteket t.v. svara för direktlån till synskadade och andra handikappade inotn Stockholms— området.

Detta bör dock förutsätta att överenskommelse träffas mellan staten och

Stockholms kommun bl.a. om ersättningsfri'tgor.

llttudikapputredningens ji'irslag

Utredningens förslag att state n skall ta över a n s va ret för 5 R F: s pun k ( s k ri ft s- oc h tal bok sbibl iote k tillstyrks av riksrevi— sionsverket. statens kulturråd. SÖ. Svenska kontnttutli'ir/tundet. Sveriges allnu'inna bil)/iuteks;/J'itening. Unga synskadade och Svenska jolkltihliate— kttrie/i'irlmndet.

Den fi.")rcslagna atn bitio n s n i v ä n för bibliotc k ets a n s kaffn i ng a v talböc kc r och ptt n k t sk ri ft s b öc ke r har inte föranlett några all— varligare erinringar från remissinstanserna. Förslaget tillstyrks uttryckli— gen av statens kulturråd. SÖ. Svenska kttuunun/i'irlmudet. Sveriges all- ntt'inna lti/iliuteks/i'irening. H(_"lx'. SRF och Unga s_vnsktultule. Statens kul- turrt'id framhåller att den höjda ambitionsnivt'in måste genomföras oavsett httvttdtnannaskapsform men konstaterar satntidigt att utredningen inte har belyst om punktskrifts— och talboksproduktion inotn SRF har möjlighet att

Prop. 1976/77: 87 47

klara av den föreslagna produktionsnivän. Behovet av litteratur för barn och ungdom framhålls av SÖ liksom av SRI-' som även understryker att den föreslagna ambitionsnivån gäller litteratur som framställs på punkt— skrifts- och talboksbibliotekens initiativ. Studerandes behov av läromedel och yrkesverksammas behov av speciallitteratur måste enligt förbttndet tillgodoses utanför de angivna ramarna.

Unga s_vnskadade menar att det är för litet med en utgivning av 300 titlar i punktskrift per år mot bakgrund av utredningens uttalande att den anser att pttnktskriftens ställning bör stärkas. Föreningen Sveriges dövblinda framhåller behovet av lättlästa böcker på pttnktskrift och i talboksform. Även Svenska_l'alkhi/zlit»tekat'ie/i'ir/mndet betonar att sådan litteratur mås- te finnas vid biblioteket.

Vikten av att biblioteket informerar om sitt bokbestånd betonas av SRF och Unga synsktulade. SRF ttttalar emellertid sin besvikelse över att ut- redningen visscrligen påvisat behovet men inte föreslagit att medel anvisas till kostnaderna.

SÖ och SRF är positiva till att e I e v bibliote ket vid 'l'o m t e b od a- skola n samordnas med SRF:s bibliotek. SÖ och SRF framhåller att det vid en sådan samordning behövs en särskild barnbibliotekarie vid bibliote— ket.

Några remissinstanser. däribland statens" kulturrt'id. Sveriges allau'inna bil)/ittteksji'irening och SRI" påpekar att den kraftiga ökningen av ambi- tionsnivån för bibliotekets förvärv av tal— och punktskriftsböcker kräver ökad personal vid biblioteket. Detta har inte beaktats av utred- ningen sotn inte heller redovisat några kostnadsberäkningar.

Det av utredningen förordade specialbiblioteket bör inte enbart arbeta med tal- och punktskriftsböeker anser SÖ. Sveriges a/lnu'inna lvi/Jliuteks- ji'irening och Si'enskafi:/kbil)/it)tekarie/i'irbundt'I. Biblioteket bör även sva- ra för utlåning av videogram sotn produceras av Sveriges Radio och 'l'RU. Statens kulturråd anser det vara oklart vad biblioteket enligt utredningens förslag bör arbeta med för medier. Såväl lättlästa böcker som videogram anpassade för hörselskadade kan komtna ifråga. Biblioteket skulle därmed även vända sig till andra handikappgrupper än synskadade. De nätnnda frågorna är av stort intresse när det gäller huvudmannaskapsform och per- sonaldimensionering.

Frågan om hur talbt')ksft"'trsi'>rj ningen skall organiseras i land ct so m helhet samt hur ansvarsfördelningen mellan SRF:s biblio— tek och folkbiblioteken bör utformas diskuteras av statens kulturrad. SÖ. .S'veriges alluu'inna bil)/ittteks/i'irening och .Svenska lli)lklviblif)tekarie/i'ir— bandet. Statens kulturråd konstaterar att utredningen har valt att helt kny- ta sina förslag om förbättrad litteraturservice för synskadade till ambi- tionsnivån för SRF:s bibliotek. För att en tillfredsställandc service med ut- låning av talböcker skall uppnås i landet som helhet anser kulturrådet det rimligt att det. satntidigt som det centrala beståndet i SRF:s bibliotek rus—

Prop. 1976/77: 87 48

tas upp. genomförs en utbyggnad av talboksbeståmlen ute i landet. Den to- tala upprustningcn bör ske med en uppgiftsfördelning mellan de olika nivå- erna i folkbiblioteksväscndet lokala folkbibliotek. länsbibliotek. låne— centraler/SRFzs bibliotek — för att undvika onödiga dubbleringar i inköpen och ett tnindre rationellt utnyttjande av litteraturen. Fn sådan systematisk upprustning kräver en kartläggning av den aktuella talbokstillgången i lan- det. en plan för uppgiltsfördelningen satnt eventuellt en klarare ansvarsför- delning mellan Bibliotekstjänst AB och SRF:s bibliotek vad gäller framställ- ning av talböcker. Såväl principerna för uppgiftsfördelningen som utform— ningen av ett statsbidragssystetn kommer att behandlas av kulturrådet inotn ramen för översynen av formerna för det statliga stödet till länsbib- lioteks- och lånecentralsvcrksatnheten. Kulturrådet påpekar också att ut- redningen har underlåtit att ta tlpp förhållandet att Stockholms kommun saknar egna talböcker" och istället utnyttjar SRF:s bibliotek dock tltan att lätnna någon ersättning till SRF. Utredningen har inte heller tagit upp frå- gan om hur inläsningstjänsten skall avvägas mot andra insatser för de syn- skadades litteraturft'irsörjning.

SÖ. Sveriges alltniinna bil)/it)teks;/i'irening och Svenska _/i)lk/)il)liateka- l'itjli'il'ltundet anser att den direkta utlåningen av talböcker till synskadade och andra handikappade bör ske via de lokala folkbiblioteken som också kan lämna annan service. SRF:s bibliotek bör i första hand fttngera sotn lå- necentral och depositionsbibliotek. Även länsbiblioteken bör ha talböcker för tttläning via de lokala folkbiblioteken.

3.5.4 lnliisniug.s'tit'inst

Samtliga remissinstanser som har berört frågan understryker vikten av att en inli'tsningstjänst för synskadade byggs ut i hela landet. Flertalet. där— ibland statens ku/turrad. SÖ. SRI". Unga s_vnskadade och Svenskafolk/Jil)— liatekttrie/i'u'lwundet. uttalar sig för att verksamheten förläggs till länsbiblio— teken. HCK och SRF anser att målsättningen bör vara att inläsningstjänst finns i varje kommun. Statens kulturråd och SÖ framhåller att beställning måste få göras i varje kommun. [.andstingslörluatdet anser att kttlturrådet i översynen av stödet till länsbiblioteken bör undersöka de organisatoriska och ekonomiska förtttsättningarna för en vidgad service vid länsbibliote- ken till handikappade. Svenska kantntun/i'ir/ntndet anser det viktigt att in- läsning av material av mindre omfattning eller speciell karaktär sker vid de lokala folkbiblioteken. Inläsning av hela bokverk bör enligt förbttndct ske vid SRF:s bibliotek vilket även SÖ anser. Föreningen Sveriges dövblinda beklagar att utredningen inte har anvisat någon väg för att säkerställa att en inläsningstjänst verkligen genotnförs. Den kommunala sjå'tlvstyrelsen får inte leda till att handikappade behandlas olika i olika kommuner.

För att verksamheten skall kotnma igång och utvecklas någorlunda lik- Viit'digt över hela landet är det nödvändigt med ett statligt stöd till länsbib-

Prop. 1976/77: 87 49

lioteken anser statens kulturråd. SÖ. Sveriges allmänna bil)/ioteksjfi'ir- ening. SRF och Svenska ft>lkbibliotekariejörbttndet. Statens kulturråd re- dovisar att rådet avser att ta upp frågan i sin översyn av det statliga stödet till länsbiblioteksverksamheten. Kostnaderna för inläsningstjänsten borde enligt Svenska komntunförbundets mening ha utretts och redovisats bätt- re.

Att inläsningstjänsten även bör omfatta utskrift på punkt framhålls av IICK och Unga synskadade. Föreningen Sveriges dövblinda vill även att material skall kttnna tas fram på storstil.

SÖ anser att inlåsningstjänsten. som i huvudsak troligen kommer att ut- nyttjas av synskadade. bör stå öppen för alla handikappgrupper som inte kan läsa på vanligt sätt.

3.5.3. Utvidgad tal/tokstttltittiug

Samtliga remissinstanser sotn berör frågan uttalar sig för att en u t v i d - gad rätt till lån av talböcker införs. Enligt Svenska_litlklii/tlioteka- rie/i'irlntndet är det beklagligt att utredningen inte har lagt fratn något så- dant förslag. Statens kulturråd. SÖ och HCK anser att tillätnpningsförc- skrifterna för upphovsrättslagen måste ändras. litt annat alternativ är att ett särskilt avtal träffas med upphovsmännen. Ändringen bör enligt SÖ va- ra sådan att alla som har svårigheter att läsa på konventionellt sätt ges rätt att låna talböcker. Riks/fileningen _/i'.ir tt'a/ik— (te/t polioskadade. tlIS-ji'ir— lutade/. Riksji'ir/JuttdetIli'ir rt'ire/s'e/tind/"ade har/t oe/t uttgdo/ttar samt Riks- ji'ir/tutulet tnot reumatism föreslår att personer med grava rörelsehinder och försämrad gripförmåga skall ha rätt att låna talböcker. Utredningen om upphovsrätt uppger att frågan om rätten till talbokslån kommer att tas tipp i utredningens arbete. SRF är medveten om att talboken kan vara till glädje även för andra grupper än de som f. n. har rätt att använda den. För-

Prop. 1976/77: 87 45

bundet är också berett att diskutera om föreningens bibliotek skall ge ser- VlUC lill "YH lättlagal'gt'ttppet". lin förutsättning för en utvidgad talboksutlå— ning är. enligt förbundet. att samhället ger stöd till en nödvändig kvantita- tiv ökning av bokbeståndet satnt till framställning av speciellt tillrättalagda böcker och infortnation om dessa.

()m ller grUppcr få!" möjlighet att låna talböcker är det nödvändigt att de även erhåller bandspelare som fri lt te k nis kt hjälpmedel fram— håller stalens kultur/"tid. SÖ och Svenska _li:lk/Jiltli:ftekttrie/i'irbutulet. l)e (Vä senare PflPCkltl' Vidare att det råder stor brist på bandspelare vid vård— institutionerna. Denna brist måste avhjälpas om en utvidgad talboksutlå— ning skall få avsedd effekt._

SÖ och ”CK understryker att en vidgad tallmksutlfming kräver att s ä r- skilt a npassa de talböcker produceras för vissa handikappade som t. ex. utvecklingsstörda. Dessa talböcker måste ha ett enkelt och lättlyss- nat innehåll samt ofta vara långsamt inlästa. SÖ anser att fråga om lämplig utformning av dessa specialframställda talböcker bör studeras inom ramen för arbetet med H..-litteratur.

Kontakten med nya låntagargrupper i en vidgad talboksutlåning nås-bäst i folkbibliotekens Uppsökande verksamhet påpekar SÖ och .S'venskajölk-

l)i/iliulekarieliir/Minde!.

3.6. Radio och television

Flera remissinstanser framhåller liksom utredningen. Sveriges Radios stora ansvar för alla lyssnar- och tittargrupper. Vissa remissinstanser. främst handikapporganisationerna. framhåller att Sveriges Radio har ett dubbelt ansvar vilket omfattar dels information om handikapp och de handikappades situation. dels ansvar för programmens tillgänglighet. Ra- dioutredningen redovisar att utredningen i sitt kommande förslag till avtal och riktlinjer för Sveriges Radios verksamhet avser att framhållit det sär— skilda ansvar som ljudradion har för skilda minoritetsgrupper. Utredning- en avser också att ställa ökade kvalitetskrav på verksamheten. Om dessa uppfylls bör de också främja olika handikappgruppers möjligheter att ta del av programmen. Ökad tillgänglighet och begriplighet bör eftersträvas ge- nom mer bearbetade program och en mer medveten repertoarpolitik med ökat antal repriser framhåller utredningen. Sveriges Radio framhåller för sin del att ansvaret för programutbudets tillgänglighet inte kan uppfyllas för varje enskild del av programverksamheten. Den stora publiken och de begränsade sändningstiderna innebär att man med huvuddelen av pro- gramutbudet strävar efter att nå ett så stort och brett genomsnitt av lyssna- re och tittare som möjligt.

[ utredningens betoning av att radio- och 'fV-programmen skall vara tillgängliga för handikappade instämmer ett stort antal re- missinstanser. Bl.a. soeia[styrelsen. statens kulturråd. radioutredningen. Sveriges Radio samtABF . HC K . FUB. SDR och Hörselfriimiandets riks- förbund ansluter sig till de principer som utredningen har föreslagit. Radio- utredningen pekar på att Sveriges Radio redan har uppmärksammat de handikappades situation och gjort insatser för att tillgodose olika önske- mål. Genom regelbundna samråd för diskussion och informationsutbyte mellan rundradioföretaget och bl.a. handikapporganisationerna skulle yt- terligare förbättringar kunna främjas anser utredningen. Sveriges Radio och SRF pekar på att tillkomsten av Sveriges lokalradio AB med 24 lokal-

Prop. 1976/77: 87 50

radiostationer borde medverka till att avsevärt förbättra speciellt de syn- skadades situation.

Förslaget om att programverksamhetens tillgänglighet för handikappade bör markeras i ett nytt avtal mellan staten och Sveriges radio tillstyrks av statens kulturråd. ABF. HCR. HörseUrömjandets riksjör/Ju/ul. FUB och SDR. Radioutredningen framhåller att utredningens förslag till avtal och riktlinjer för Sveriges Radio kommer att framhålla det särskilda ansvar som rundradion har för särskilda minoritetsgrupper. IIC'K kräver att avta- let även skall innehålla villkor om ett rimligt antal program för begftvnings- handikappade. '

Förslaget att en väsentligt större andel av TV-programmen skall textsät- tas tillstyrks av konsumentverket. statens handikapp/"(id. rtulioutredning- en. HCK . Hc'irselji'ömiandets riksjörbund och SDR. Sveriges Radio fram- håller att bolagets resurser för textning med nuvarande teknik är i det när- maste fullt utnyttjade. Varje utvidgning av textsättning kräver förutom nya driftkostnader också nya investeringar. En utökad verksamhet enligt han- dikapputredningens förslag kostar närmare 10 milj. kr. vilket krävet ett motsvarande tillskott av avgiftsmedel. Från ekonomisk synpunkt anser Sveriges Radio det vara klokt att avvakta en övergång till selektiv test- TV. Investeringarna på sändarsidan för denna selektiva textsättning be- räknas per version ligga ungefär på samma nivå som för nuvarande text- ningssystem. Även driftkostnaderna per version motsvarar nuvarande kostnader. Enligt Sveriges Radio bör ett system med möjligheter till fem textversioner (normal svenska. lätt svenska och tre invandrarspråk) väl- jas. Kostnaderna för en sådan utbyggnad måste beaktas vid tilldelningen av medel till Sveriges Radios verksamhet. På mottagarsidan krävs också nya TV-apparater. Ilandikappinstitutet och Klvs anser att frågan om se- lektiv test-TV snarast måste lösas. medan televerket framhaller att man bör vänta ytterligare någon tid innan beslut om val av textsystem fattas. Fortfarande pågår enligt verket ett omfattande utvecklingsarbete på områ- det. Radioutredningen uppger att utredningen i avvaktan på text-TV avser att föreslå en ökad andel snabbrepriser med möjlighet till tcxtsättning. Även teckentolkning bör prövas i olika sammanhang anser utredningen. SDR anser att förslaget om testsättning måste genomföras snabbt. Sveri- ges Radio måste få ett klart besked om sin självklara skyldighet att göra programmen tillgängliga anser förbundet.

Handikapputredningens förslag om att informationen om hjälpmedel för hörselskadade skall utökas och att konsumentverket skall verka för bättre kvalitet på mottagningsapparater och att Sveriges Radio skall uppmärk- samma utredningens synpunkter om bättre ljudkvalitet tillstyrks av konsu- mentverket. radioutredningen. televerket och Sveriges Radio.

Handikappinstitutet anser att innehållet i utländska TV—program bör förmedlas på svenska i en speciell radiokanal medan televerket framhåller möjligheten att sända fler ljudkanaler i TV. Radioutredningen anser att

Prop. 1976/77: 87 sl

metoden kan prövas i viss utsträckning om en fjärde ljudradiokanal införs. Unga s_vnskadade anser det vara ett oeftergivligt krav att utländska barn— och ungdomsprogram i TV sänds med svenskt tal i någon ljudradiokanal eftersom detta kan underlätta synskadade barns och ungdomars integra- tion i förskola. skola och fritidsliv.

Rad/ou[redningen anser att linansieringen av SRI—":s punktskriftshäfte för information om radio- och TV—program på sikt bör finansieras med medel över statsbudgeten. Från Sveriges Radios sida ligger en sådan utgiv- ning vid sidan av den egentliga uppgiften. Samma uppfattning harSveriges Radio som dock förklarar sig beredd att även fortsi'tttningsvis ge bidrag till SRF:s publikation. SRF däremot anser att Sveriges Radio i det nya avtalet mellan staten och Sveriges Radio bör åläggas att helt svara för kostnaderna för utgivningen. FUB anser för sin del att Sveriges Radios programtidning bör innehålla en lättläst spalt som ger programinformation till förstånds- handikappade och till andra grupper med språkhandikapp.

.S'veriges Radio anför inga erinringar mot handikapputredningens förslag om att hörselskadade och synskadade på samma sätt som andra skall er— lägga mottagaravgifter.

Sveriges Radios program bör kompletteras med att aktuell information — nyhetsprogram — på ett förenklat språk för personer med hörsel— och språksvärigheter sänds dagligen på regelbundna tider anser sm-ialstyrel— sen.

Sveriges Radio redovisar att man undersöker möjligheterna att sända ett dagligt textat 'l'V—nytt.

Även radioutredningen tar upp denna fråga och erinrar om att nyhets- programmen i radio och TV är de viktigaste och ibland de enda informa- tionskällorna för de sämst informerade i samhället. Utredningen pekar också påatt Sveriges Radio genom att sända fler genomarbetade program med en mer pedagogisk presentation kan öka olika gruppers utbyte av pro- grammen. .S'veriges Radio har den uppfattningen att det främst gäller att öka begripligheten i programmen. Av denna anledning pågår vid avdel- ningen för publik- och programl'orskning sedan flera år ett omfattande ar- bete föratt utröna hur etermedier fungerar i förhållande till publiken. Syf- tet är att härigenom få kunskaper om htlr programmen kan öka i tillgänglig- het och begriplighet. Ilt'irsel/rdmjariders riksförbund som stödjer kravet på ett textat nyhetsprogram perdag föreslår att Sveriges Radios förlag bör ges möjligheter att som förhandsinformation utge material som t.ex. kan an- vändas i teatercirklar kring 'fV-teaterns programutbud.

Kravet på att handikappfrågor skall uppmärksammas mer i Sveriges Ra- dios program understryks av [IC/x'. sll.S"—_/2'irhumlet. Riksjör/mndetför rö- re/sellindrade barn och ungdomar. Riks/'örlmndet mot reumatism. och Svenska kyrkans diakonim'imnd. FUB finner denna fråga liksom frågan om handikappanpassningen av programverksamheten så viktig att man begär att handikapprörelsen får representation inom olika organ inom Sveriges Radio.

Prop. 1976/77: 875 IJ

Rudioutredningen finner det angeläget att handikappaspekten belyses i allmänna program inom olika samhällsområden. Man bör dock inte kräva att så skall ske i varje program eller ens i viss andel av dem. anser utred- ningen. Samma uppfattning harSveriges Radio som dessutom pekar på be— hovet av specialprogram för många olika grupper som har särskilda intres- sen. problem eller särpräglade ft'n'utsättningar att delta i samhällslivet. Så- dana program förekommer i båda medierna men det finns en ekonomisk gräns när eterdistribution av speciell service till särskilt små grupper blir orimligt dyr och då det förefaller lämpligare att utnyttja kassetter.

De remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker utredningens för- slag att Sveriges Radios kostnad e r åtgärder för handikappade skall be- stn'das av avgiftsmedel.

Statens kulturråd. radioutredningen. utredningen om upphovsrätt, Klys. SRF och Svenska teateiji'irbundet delar utredningens uppfattning om att Sveriges Radios inspelningar av skådespel. föredrag m. rn. bör föras över till talböcker. [ sammanhanget erinrar statens kul- turråd. radiontredningen och Sveriges Radio om att de upphovsrättsliga frågorna inte är helt klarlagda medan utredningen om upphovsrätt påpekar att den har i uppdrag att lösa dessa frågor. [x'/_vs och Svenska teater/i'irlmn- det framför krav om avtalsenliga ersättningar vid överföring av radiodra- matik och hörspel till talböcker. Ersättningarna bör bestridas av statsme- del.

Handikappinstitutet pekar på de möjligheter som vid e ogramte k n i - ken erbjuder. Den utveckling som kan förväntas z-tktualiserar frågan om att tillhandahålla videobandspelare till döva som tekniskt hjälpmedel anser institutet. Liknande synpunkter anförs av bl.a. statens kulturråd och HCK. Statens kulturråd. HCK och Riks/i")"rbundet för social och mental ha"/sa aktualiserar frågan om bidrag till de lokala handikapporganisatio— nerna för inköp av videoutrustningar. I sammanhanget pekar Riks/örbmt- det för soeial och tnental lu'ilsa. ”(K och Sveriges soc'ialdemokrutiska ungt/omsfi'irbund på de risker som finns om videomarknaden kommersiali- seras. Socialdemokratiska ungdomsförbundet anser för sin del att produk- tion och distribution av videogram måste ligga under samhällets kontroll.

3.7. Särskild bok- och tidningsproduktion 3.7.1 [.iittliistu böt'lx'L'l'

Li tteraturutredningens _li'it'slag

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig över litteraturutredningens förslag om de läshandikappades litteratulförsörjning i betänkandet Boken ställer sig positiva till åtgärder i linje med utredningens förslag. Bl.a. kul- tur-råder finner ytterligare satsningar angelägna. Handikapputredningen anser inte att den del av de sammanlagda kostnaderna för litteraturstödet

Prop. 1976/77: 875 'N

som har reserverats förde läshandikappade svarar mot denna eftersatta grupps behov.

DBF betonar. att man vid resonemang om insatser för olika grupper av läshandikappade inte får utgå från antalet personer i de olika grupperna. Genom att t.ex. synskadade hur svårt eller omöjligt att ta del av annat ut- bud på kultur- och fritidsområdet. kan litteraturen för dem fylla ett större behov än för de flesta andra medborgare.

Många remissinstanser däribland SÖ. styre/sen jl'ir Sveriges ji'itfattar- fond. Bibliotek i samhälle, Burn- oeh ungdomshoksrådet samt DBF ställer sig kritiska till litteraturutredningens åsikt. att de läshandikappade b a rn e n s 0 e h u n gd o m a rn a s problem i huvudsak är ett pedagogiskt problem som bör lösas av skolan. och till att den som följd av detta avstått

. att lägga fram förslag om åtgärder för denna grupp. Även Sveriges allmän- na biblioteksförening beklagar utredningens begränsning. Statens hamli— kappråd. Litteratutfi'iintjandet betonar behovet av särskilda åtgärder för läshandikappade barn och ungdomar utanför skolan.

Från några remissinstansers sida vill man fästa uppmärksamheten på särskilda läshandikappade grupper. som man anser att utred— ningen har förbigått.

FUB framhåller att den stora grupp som på grund av intellektuell ut- vecklingshämning fått specialundervisning i grundskolan inte har behand- lats. men att den i princip har läshinder av samma art som de psykiskt ut- vecklingsstörda. Även Lutzdstingsförbundet finner att de i skolan läsretar- derade försummats. Sveriges ji'itjittttttji'ir/mnd påpekar att afatikerna har utelämnats i utredningens behandling. Bibliotek i samhälle framhåller att de icke svenskläsande läshandikappade måste uppmärksammas. För- eningen påpekar. att analfabetism kan vara ett läshinder i'vissa minoritets- grupper.

Remissinstanserna tar upp vissa särskilda frågor rörande utgivning- en av l.l.-böcker och storstils-böcker.

Hundikapputredningen framhåller att behovet av LL-böeker inte i första hand bör täckas genom bearbetningar av befintlig litteratur utan att det finns en stor efterfrågan på nyskrivna böcker i form av enkla bildberättel- ser med anknytning till dagens samhälle.

FUB för fram kravet på utgivning av facklitteratur. och betonar särskilt tanken på en förenklad men relativt utförlig uppslagsbok. Vidare borde en särskild nyhetstidning för läshandikappade ges ut. Seriefräny'andet beto- nar de kulturellt värdefulla seriernas möjligheter för de läshandikappade. Man efterlyser en utgivning av serier för vuxna. som skulle kunna fylla den lucka som i dag existerar mellan de lättlästa seriema och de mera svårttill- gängliga böckerna.

Några remissinstanser finner utredningens minimikrav på en årlig utgiv— ning av vardera 20 böcker med stor stil resp. av l.l_.-typ vara alltför snävt tilltaget. Detta understryker bl. a. statens handikuppråd. Sveriges all/niin- na bib/ioteksfb'rening och SACO.

Prop. 1976/77: 87 54

Utredningens förslag om projektbundna produktionsgrupper för anpas- sad litteratur. omfattande både ord— och bildkonstnärer. en s. k. litterär verkstad. stöds av de remissinstanser som har berört frågan.

Handikapputredningensförslag

De remissinstanser som behandlar frågan om de handikappades littera- turft'srsörjning instämmer allmänt i handikapputredningens förslag att yt- terligare insatser måste göras för att undanröja de språkliga och tekniska hinder som i dag omöjliggör eller försvårar handikappades tillgång till litte- ratur.

Statens lutndikappråd. statens kulturråd. SÖ, Sverit'zes allmänna biblio- teksjl'irening. Svenska [mk/inlägg;n'e/l'ireningen. [x'/_vs. ABF. l-ICK, FUB. Hörselji't'itnjandets riks/it'rlmml. Riksfärbutu/et för social och mental hiil- sa. SDR och Svenska folkbibliotekarie/lirlnuulet tillstyrker utredningens förslag om ett ökat stöd till utgivningen av lättläst litteratur s. k. l.. L-böe ker. Den av både litteraturutredningen och handikapputred— ningen angivnaomfattningen — 40 LL-böeker per år — tillstyrks av många remissinstanser som en första målsättning för den utökade utgivningen. Statens handikapp/"(id. SÖ, Svenska lmk/i'irliigtutrejiireningen. ABF. HC'K . Hörsel_/i'iimjandets riksji'irhund och Svenska _folkbihliotekarie/ör- lmndet uttalar sig dessutom för att utgivningen bör vidgas till att omfatta även barn- och ungdomslitteratur.

Statens kulturråd anser. med hänsyn till sambandet mellan LL-utgiv- ningen och litteraturstödet. att det finns anledning att överflytta ansvaret för LL-utgivningen från SÖ till kulturrådet. Härför talar enligt kulturrådet det faktum att böckerna inte är läromedel utan avsedda för fritidsläsning. En fi.")rutsättning för att verksamheten skall kunna överföras är dock att rå- det erhåller personal för verksamheten. Sveriges allnu'inna hihlioteksj'ör- ening anser med tanke på behovet av en ökad årlig utgivning av LL-böcker det vara motiverat att utgivningen övergår från försöksverksamhet till en permanent form. SÖ pekar på att den föreslagna ökade utgivningen kräver ökade redaktionella resurser och eventuellt en annan organisatorisk form än den nuvarande. .S'venska ln>Ulf/lägg:trefö'reningen uttrycker sin tipp- skattning över det nuvarande samarbetet med SÖ och framhåller att om ut— givningen skall ges fastare former måste man söka undvika att kontakterna formaliseras på ett betungande sätt. Både ekonomiska och hanteringsmäs- siga hänsyn har betydelse för den stimulans till utgivning som förlagen måste känna för att utvecklas positivt framhåller föreningen.

SÖ pekar på att folkbildnings- och handikapporganisationcr och folkbib- liotek bör ges ökade möjligheter till litteraturinformation inom ramen för en uppsökande verksamhet. Även Svenska l)t')k/l'it'liiggure/iireningen erin- rar om behovet av ökade ansträngningar för en effektiv marknadsföring av och information om l..l.-böckerna. Föreningen framhåller särskilt betydel- sen av ett förbättrat stöd till distributionen av LL-böckerna och en kraft- full satsning på läsfrämjande åtgärder.

Prop. 1976/77: 87 55

Förslagen om utgivning av en lättläst uppslagsbok och serier för vuxna som utredningen redovisar tillstyrks av FUB. t11.S'-_/i'it'luit1tlet och Riks/"ör— lzundetji'ir rr'irelsehindrade barn och ungdomar. Svenska_lolklti/tlii)lekarie- l/E'irlmndet anser det angeläget att framställa böcker som tar hänsyn till de afasisjukas läsproblem. SÖ anser för sin del att en forskning kring behov och utformning av litteratur för läshandikappade bör knytas till den före- slagna litterära verkstaden vars uppgifter bör vidgas till att omfatta alla människor med läshandikapp.

3.7.2. Storstilsln'it'ker

Handikapputredningens tveksamhet till behovet av storstilsböcker delas inte av statens kulturråd. SÖ. konsumentverket. Sveriges allnu'inna bil?/io- teksjiirening. HCK och Svenska folkhibliotekariefiir/mndet. Så länge till- räckliga resurser för optisk rehabilitering saknas bör storstilsutgivningen fortsätta anser de. Även Unga S_VllSkllt/(ltlt' varnar för en övertro på optisk rehabilitering. Såväl kulturrådet som SÖ anser att den av litteraturutred- ningen föreslagna ambitionsnivån om 20 storstilsböcker per är bör uppnås. Enligt SÖ:s mening bör på sikt övervägas om inte stödet till utgivning av böcker med stor stil kan knytas till det allmänna litteraturstödet medan kulturrådet anför att kravet på läsvänlig typograli kanske kunde införas som ett villkor fördet statliga litteraturstödet. En uppfattning som delas av SRF.

Konsumentverket framhåller att verket för egen del avser att ställa krav på att viktig information på förpackningar och etiketter skall utformas på ett så tydligt sätt som möjligt. Sveriges allnu'inna bil)/io!eksförenitrg. SRF och Svenska fttik/7ib/iotekttriefr'irlmndet pekar på att efterfrågz-m ökar på böcker med större och läsligare stil.

Sveriges allmänna hih/ioteks/örening och SRF delar handikapputred- ningens uppfattning om att frågan om olika gruppers behov av böcker med stor stil bör kartläggas.

3 . 7.3 PunkIskriftsböt'k er

Handikapputredningens förslag om stöd till produktion av punktskrifts- böeker för försäljning bemöts positivt.

Handikappinstitutet. statens kulturråd. SÖ. Klys. Totntehodasko/an och Svenska folkhih/iotekarieförbundet tillstyrker handikapputredningens förslag om en begränsad försäljning av pu n kt s k rift s böc ke r. Även Unga synskadade tillstyrker förslaget om produktion av punkt- sktiftsböcker till försäljning men anser att den angivna nivån är för låg.

Både statens kulturråd och SÖ tar upp frågan om fö rs ä lj n i n g av ta | - böcke r med hänvisning till den stora grupp synskadade som inte behärs- kar punktskrift. SÖ pekar på att av de nyregistrerade synskadade år l974

Prop. 1976/77: 87 56

var mer än 90”)? över 50 år. Dessa är i huvudsak hänvisade till talbok. De upphovsrättsliga problemen för talboksförsäljning bör kunna lösas av par- terna inom området men även utredningen om upphovsrätt har anledning att se över denna fråga anser statens kulturråd.

3.7.4. Tidningar

Utredningens olika förslag till insatser för att öka tidningars och tidskrif- ters tillgänglighet för olika handikappade bemöts positivt av remissinstan- serna. Sm*ialstyre/sen framhåller t. ex. att förslaget om ett lättläst utrym- me i dagstidningarna utgör ett bevis på utredningens stora uppslagsrike- dom som bör kunna genomföras omgående.

Förslaget att genomföra en försöksverksamhet med fältmässiga fö r s ö k vid dagstidningar med lättläst tidningstext tillstyrks av bl.a. pressstädsniimndetr. nämnden för samhällsinformation. statens kulturråd. HCK. FUB och Pressens sanurrbetsnämnd. Statens kulturråd framhåller att försöksverksamheten bör ledas av den myndighet som får ansvaret för utgivningen av l.l.- och storstilsböcker medan övriga remissinstanser som yttrat sig i frågan anser det lämpligt att SÖ och nämnden för samhällsinfor- mation leder verksamheten. Presstädsnämnden och Pressens samarbets- nämnd betonar vikten av att i försöksverksamheten klarläggs vilken kate- gori läshandikappade som lättläst tidningstext kan avse eftersom kraven på språk. typografi och redigering varierar mellan olika grupper. HCK pe- kar särskilt på behovet av försöksverksamhet med lättläst tidningstext för dövblinda eftersom dessa grupper inte kan tillgodogöra sig den information som kommer att förmedlas genom den utbyggda lokalradion.

I fråga om finansieringen av försöksverksamheten anser presstäds- nämnden. nämnden för samhällsinformation och Pressens samarbets— nämnd att särskilda medel bör ställas till förfogande.

Handikapputredningens förslag om särskilt bidrag till utgivning av tidningar och tidskrifter på band och punkt inom SRF och Föreningen Sveriges dövblinda stöds av bl.a. statens kulturråd. SÖ och Unga synskadade.

Statens handikappråd anför betänkligheter mot utredningens förslag attdagstidningar bör utges i kassettupplagor samt att kostna— derna för detta är att betrakta som en normal kostnad för tidningen som skall täckas på samma sätt som övriga kostnader. Handikapprådet anser att utredningens förslag måste kompletteras med någon form av bidrag. I annat fall finns det risk för att utgivningen inte kommer till stånd i önsk- värd omfattning. Liknande synpunkter anförs av handikappinstitutet. presstädstu'imnden. statens kulturråd. SÖ, Klys, HCK. SRF, Pressens samarbetsnämnd. Unga synskadade, MS-förbundet och Sveriges social- demokratiska ungdomsfärhrmd. Flera remissinstanser. däribland bl.a. Unga synskadade och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. för-

Prop. 1976/77: 87 57

utsätter att en utveckling enligt utredningens förslag kräver säväl lagstift- ningsåtgärder som ett utvecklat presstöd.

Handikappinstitutet pekar på att utredningen inte behandlat frågan om på vilket sätt tidningsutgivningen skall initieras och hur en acceptabel bredd på utgivningen kan uppnås. Även presstädsnänrnden berör frågan om att olika tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsi'ittningar för utgivning av taltidningar inte tillräckligt belysts i förslaget. Nämnden anser därför att en fortsatt utredning bör ske. SÖ som liksom statens kulturråd tillstyrker förslaget om en kassettupplaga av en daglig rikstidning. anser det viktigt att lösa en rad redaktionella och tekniska frågor. Detta bör en— ligt överstyrelsen kunna ske inom ramen för ett fortsatt utvecklingsarbete. SRF pekar på att band-mediet i sig själv inte gör tidningsläsning möjlig på samma villkor som för seende varför stora krav ställs på redigeringen av taltidningsupplagan. Presstäa'snämnden anför liknande synpunkter.

Statens kulturråd och SÖ anser det angeläget att de lokala taltid- ningarna vidareutvecklas och konstaterar med tillfredsställelse att landstingen i allt större utsträckning bidrar till finansieringen av dessa. Sveriges allmänna hibliuteksförening. SRF. Unga synskadade och S vens- ka fir/kl)("blir)tekarieyt'ärlmndet betonar betydelsen av att de lokala taltid- ningarna fär utvecklas vidare. Flera remissinstanser pekar dessutom på möjligheterna till ett framtida samarbete med lokalradions redaktioner. Förslag om att även andra tidningar än dagstidningar skall utges i kassett- upplagor samt att dessa tidningar liksom även lokala taltidningar skall er- hålla statligt stöd väcks i remissyttranden från bl. a. Handikappinsrituret. SRF och MS-ji'irbundet. Samtidigt betonas att de olika utgåvoma av kas- settidningar även bör få nyttjas av andra läshandikappade.

Härutöver pekar SRF och Tomtebodaskolan på att utredningen har un- derlåtit att närmare gå in på frågan om hur litteratu rförsörjningen till stude rande på olika nivåer och i olika skolformer skall lösas. SRF anser att den litteratur som används i utbildningen vid folkhögskolor. vuxenutbildning. universitet och högskolor samt av studieförbunden anordnade kurser och cirklar måste tillhandahållas synskadade deltagare. De nämnda verksamheterna anser förbundet vara en del av kulturutbudet. Nuvarande bidragssystem för litteraturförsörjning är orättvist och inveck- lat varför nya regler bör utformas. Dessa bör grundas på principen att alla synskadade som har antagits till någon av de nämnda utbildningarna. skall äga rätt att få studielitteratur överförd till talbok eller punktskrift. Det bör vidare enligt förbundet uppdras ät rikscentralen för pedagogiska hjälpme- del ät synskadade (RPH-SYN) och SRF:s bibliotek att framställa denna lit- teratur. Kostnadema för verksamheten beräknas budgetåret l977/78 upp- gå till 3 500000 kr.

Prop. 1976/77: 87 58

4. Föredraganden

4.1. Utgångspunkter

F.n entydig innebörd i begreppet handikapp är svår att ange. Handikapp har att göra med människors skillnader i möjligheter. Handikappad är den som föds med en funktionsbegränsning eller som drabbas av en sådan ge- nom sjukdom eller skada. Tidigare betraktades i allmänhet handikappet som något som var knutet till den enskilde individen. Den handikappade behövde samhällets hjälp i olika avseenden. Så småningom har detta syn- sätt alltmer fått ge vika och i stället betraktas nu handikapp som en fråga om förhållandet mellan individen och dennes omgivning.

[ vilken utsträckning ett handikapp gör sig gällande beror till stor del på hur omgivningen är utrustad och fungerar.

Detta nya synsätt. som har vuxit fram under stark medverkan från de handikappades egna organisationer. präglar de krav som ställs på samhäl— lets insatser. Handikappade människors situation måste förbättras främst genom anpassning av samhället och inte i första hand genom åtgärder som är relaterade till den enskilde.

Målet för handikappolitiken måste vara att göra samhället tillgängligt för alla. att ge människor med handikapp möjligheter att delta i samhällsge- menskapen och att leva på ett sätt som så långt möjligt är likvärdigt med andras. Viktiga insatser med detta syfte har gjorts i vårt land och handi- kappades ställning i samhället har förändrats väsentligt. Vi befinner oss emellertid bara i början av ett omfattande arbete. Vi måste i detta vara medvetna om att handikapp hör till livets villkor. Vem som helst kan ge- nom olycksfall eller sjukdom fä bestående funktionsbegränsningar. Barn med handikapp komnrer även fortsättningsvis att födas. Den ökande ande- len gamla leder till att vi får allt fler människor med syn- och hörselbesvär. rörelsehinder etc.

Arbetet mäste bedrivas efter flera olika linjer. Dels måste vi vidta åtgär- der som gör att handikappade kan leva så normalt som möjligt och i kon— takt med andra. Dels måste vi förebygga handikapp genom insatser i ar- betslivet. kommunikationsvå'tsendet och genom förbättrad sjukvård. Såväl de kompenserande som de förebyggande insatserna måste göras på sam- hällslivets alla områden.

Det samhälle vi lever i äri stor utsträckning ett samhälle byggt för män- niskor utan handikapp. Utvecklingen ställer allt högre krav på oss till följd av en alltmer avancerad teknik och höjda prestationskrav bl. a. i arbetsli- vet. Många riskerar härigenom att bli handikappade och ställas utanför ge- menskapen. För att skapa ett samhälle som på ett bättre sätt svarar mot al- la människors behov krävs det att allas erfarenheter tas till vara. Vi mäste därför lära oss att människor med handikapp har erfarenheter som är nöd- vändiga för den fortsatta samhällsutvecklingen. Detta är en tillgång i den samhälleliga gemenskapen och inte en belastning.

Prop. 1976/77: 87

'J- ©

Den handikappolitik som vi vill föra och den attityd gentemot handikap- pade människor som den förutsätter ställer krav på alla människor. Vi måste alla lära oss att bättre förstå handikappades problem. Ökade kun- skaper gör det lättare att inse behovet av insatser och underlättar kontak- ter. Handikappfrågan är en fråga om solidaritet som följaktligen berör alla och inte bara dem som på grund av skador eller sjukdom har en funktions— begränsning.

Av den syn somjag här helt kort har redovisat följer att frågor om handi- kapp inte kan ses och behandlas isolerade. De berör alla samhällsområden.

En handikappad människas möjligheter att leva ett normalt liv i kontakt med andra beror på förhållandena i fråga om arbete. bostad. utbildning. kommunikationsmöjligheter etc. Förhållandena i dessa avseenden påverk- ar också i mycket hög grad möjligheterna att delta i kulturlivet. Insatser som avser kulturell verksamhet kan alltså inte begränsas till det mera snävt avgränsade kulturpolitiska området utan måste spänna över en rad sam- hällssektorer.

Denna helhetssyn på handikappades situation har varit utgångspunkten för de resonemang och förslag som handikapputredningen (S 1966: 38) har redovisat i sitt betänkande (SOU 1976: 20) Kulturåtz-tlla. Många remissins- tanser framhåller hur nödvändig denna helhetssyn är om förhållandena för handikappade skall kunna förändras på ett avgörande sätt.

Den diskussion som förts om handikapputredningens betänkande har vi- sat att situationen för stora grupper av handikappade i en rad avseenden är högst otillfredsställande. Det gäller inte enbart möjligheterna till kulturell aktivitet utan också tillgången till utbildning. kommunikationer. personlig service etc. Det arbete som påbörjas genom de åtgärder som föreslås i'det följande måste fortsättas i takt med att vi får bättre kunskaper om handi- kappades situation och behov. Såsom flera remissinstanser har framhållit har betänkandet på flera punkter karaktären av programskrift utan redo- visning av konkreta förslag till statliga insatser. Utredningens synpunkter är av den arten att ansvaret för att förbättringar görs till stor del vilar på kommuner. landsting och organisationsliv. Även om detta begränsar om- fattningen av de åtgärder som nu kan vidtas är det enligt min mening vär- defullt att de handikappades situation. främst då deras kulturella villkor. har fått en mer principiell belysning. Utredningens resonemang och syn- punkter bör vara av stort värde för det fortsatta arbetet i olika konkreta frågor.

Som en följd av sitt principiella synsätt betonar utredningen att handi- kappades problem inte får ges en särbehandling utan måste behandlas i sitt sakliga sammanhang. Handikappades situation i utbildningshänseende måste tas upp när reformer görs inom undervisningsväsendet. handikappa- des transponmöjligheter måste ses tillsammans med traftkplaneringen i stort etc. .lag delar den uppfattningen. Det innebär att handikappades pro— blem på ett annat sätt än tidigare måste beaktas i utredningsarbetet inom

Prop. 1976/77: 87 60

olika områden. Handikappaspekter måste redan från början tas med på ett naturligt sätt i bedömningarna och i de åtgärder som föreslås och inte föras in i ett senare sammanhang i särskild ordning.

Handikapputredningen konstaterar att antalet handikappade inte kan anges med någon större exakthet. Utredningen gör inte heller någon när- mare deftnition av begreppet handikappad. l utredningens resonemang står begreppet för en person som av fysiska eller psykiska skäl möter bety- dande svårigheter i den dagliga livsföringen. Utredningen anger att den in- te har ansett det vara möjligt att behandla den stora grupp som brukar be- tecknas socialt handikappade. Flera remissinstanser är kritiska mot bl. a. denna begränsning. Förslag som berör vissa grupper anses vara helt otill- räckliga. De grupper som därvid särskilt framhålls är socialt handikappade och människor som vårdas på institutioner.

Jag har förståelse för att handikapputredningen inte har sökt att mer de- taljerat definiera begreppet handikappad. En sådan definition kan aldrig bli entydig och kan inte heller ha generell giltighet eftersom handikappet eller funktionsbegränsningen är beroende av den situation eller miljö den en- skilde befinner sig i. Vad gäller utredningens knapphändiga behandling av socialt handikappade och personer som vårdas på institutioner finnerjag inte remissinstansernas kritiska synpunkter oberättigade. Samtidigt villjag understryka de problem som är förknippade med att klarlägga arten av svårigheter som den mycket oenhetliga gruppen socialt handikappade mö- ter i kulturellt avseende. De socialt handikappades problem torde i första hand hänföra sig till andra områden och det förefaller därför mindre lämp- ligt att studera deras situation i kulturellt avseende helt isolerat. Beträffan- de de grupper som vårdas på institutioner av skilda slag vill jag erinra om att statens kulturråd hari uppdrag att tillsammans med berörda parter göra en översyn av kulturverksamheten vid vårdinstitutionerna. Denna översyn är enligt min mening ett betydelsefullt komplement till handikapputred- ningens överväganden och jag utgår från att kulturrådets arbete kommer att påbörjas snarast: Det ligger också inom ramen för kulturrådets nuva- rande uppgifter att fortlöpande studera olika handikappgruppers situation i kulturellt avseende samt komma med förslag till åtgärder som bedöms mo- tiverade. ] detta arbete ingår också som en naturlig del att följa den verk- samhet som olika kulturinstitutioner och organisationer bedriver med sär- skild inriktning på handikappade. Rådets arbete bör kunna ge underlag för ställningstaganden till insatser för de grupper som handikapputredningen har behandlat på ett mindre ingående sätt. .

Utifrån de mål för kulturpolitiken som riksdagen lade fast är l974 (prop. 1974: 28. KrU l974:15. rskr l974: 248) tar handikapputredningen upp ett resonemang kring inriktningen av de kulturpolitiska insatserna för handi- kappade. Utredningen anser att de redan fastlagda kulturpolitiska riktlin- jerna utgör en tillräcklig plattform och att det inte behövs några särskilda målformuleringar för denna grupp. Jag delar den uppfattningen och vill

Prop. 1976/77: 87 61

samtidigt framhålla att de principiella synpunkter som utredningen har fört fram i fråga om kulturpolitiken på det aktuella området utgör värdefulla preciseringar av de allmänna riktlinjerna för denna politik.

Kravet på normalisering utgör en viktig handikappolitisk grundsats framhåller utredningen. Normaliseringcn betyder enligt utredningen att människor med handikapp skall kunna leva med samma rättigheter. skyl- digheter och möjligheter som andra. Utifrån kravet på normalisering för utredningen fram en ny princip för finansieringen av åtgärder som behövs för att handikappade skall kunna delta i en verksamhet. Den innebär att åt— gärderna skall finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt. Ut- redningen tillämpar denna princip när den sedan förordar att kostnaderna för handikappanpassning av telefonnätet skall finansieras genom höjda av- gifter för samtliga abonnenter. att handikappanpassning av lokaler skall bekostas av lokalhållaren samt att dagstidningarna skall ge ut en taltid- ningsupplaga för synskadade finansierad genom höjda prenumerationspri- ser.

Remissopinionen är blandad när det gäller den principiella synen på l'i- nansieringsansvaret. Handikapporganisationerna finner principen vara ett viktigt uttryck för att handikappade inte äi en grupp som skall särbehand- las. Även andra remissinstanser anser att det förordade finansieringssyste- met i princip är riktigt. Samtidigt framhåller många att ett genomförande av principen måste ske successivt och kombineras med föreskrifter som gör olika verksamheter tillgängliga för handikappade. Vidare måste sär— skilt ekonomiskt stöd utgå till åtgärderna.

För egen del vill jag peka på att utredningen inte konsekvent har följt den förordade principen i fråga om finansiering utan att den på flera punk- ter förordar stöd i särskild ordning till olika verksamheter. Det gäller t. ex. bidragen till studieförbunden för deras arbete bland handikappade. bidra- get till teater för döva samt för framställning av lättläst litteratur. I samtliga dessa fall skulle ett konsekvent hävdande av den principiella uppfattningen ha inneburit att ansvaret för de aktuella insatserna lagts på berörda parter utan att särskilda medel anvisats. Utredningen har dock uppenbarligen be- dömt det vara nödvändigt att föreslå särskilda insatser för att handikappa- des behov skall tillgodoses. Vidare kan framhållas att många av de remiss- instanser som ansluter sig till den principiella synen på finanseringsansva- ret. däribland flera handikapporganisationer. i de konkreta fallen som t. ex. i fråga om handikappanpassning av lokaler och tidningsutgivning för synskadade poängterar att det krävs särskilda statliga ekonomiska insatser om de åtgärder som utredningen har föreslagit skall komma till stånd. Mot denna bakgrund är det enligt min mening inte motiverat att generellt slå fast en finansieringsprincip av det slag som utredningen har förordat. For- merna för finansieringen av åtgärder för handikappade måste enligt min mening i första hand lösas så att det skapas förutsättningar för att de handi- kappades behov tillgodoses. Jag anser därför att man inom varje område i

Prop. 1976/77: 87 62

första hand skall pröva möjligheten att tillämpa den föreslagna finansier- ingsprincipen men att man. om så bedöms lämpligare. får överväga andra former.

Handikapputredningen pekar påatt det inom kulturområdet finns myc— ket stora bchov när det gäller verksamhet bland handikappade. Detta un- derstryks också i remissyttranden-.fi. Ett handikapp leder ibland till att man inte kan ta del av vissa kulturyttringar. Det räcker att peka på de svårighe- ter som en synskadad eller en hörselskadad möter på teatern eller i kon- seitsalen. Arbetet kan därför inte begränsas till bearbetning och anpass- ning av det kulturutbud som personer utan handikapp kan ta del av. Det är också nödvändigt att utveckla kulturverksamheter som utgår direkt från handikappades speciella förutsättningar och behov och som i många fall också kan bli till glädje för andra. Detta gäller t. ex. tcckenspråks- och pan- tominiteater och lättlästa böcker för läsovana. Jag kommer senare att re- dovisa förslag som syftar till att stimulera dessa verksamheter. Jag vill i detta sammanhang peka på den betydelse som konstnärernas engagemang har i utvecklingsarbetet på det här området. Författare. skådespelare och bildkonstnärer bör genom direkta kontakter med olika handikappgrupper kunna finna nya uttryckssätt som berikar de handikappades kulturella si— tuation och som dessutom kan innebära fruktbara impulseri det konstnär- liga utvecklingsarbetet.

Ett betydande arbete för att vidga handikappades kontakter med kultur— livet bör enligt min mening också kunna ske inom den amatörkulturella verksamheten. Det är angeläget att handikappade ges möjligheter att ut- veckla ett eget kulturskapande så att kontakten med kulturlivet inte redu- ceras till en passiv kulturkonstimtion. Statligt stöd kan utgå i form av bl. a. studiecirkelbidrag, Sådan verksamhet kan också stödjas genom det sär- skilda bidraget för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verk- samhet bland amatörer som fördelas av statens kulturråd. Handikapp- utredningen framhåller att kulturrådet vid sin fördelning av medel bör prio- ritera aktiviteter bland handikappade. I sitt yttrande framhåller ktilttirrådct att så sker.

I det handikappolitiska arbetet har de handikappades organisationer un- der senare är spelat en betydelsefull roll. Handikapprörelsen har härige- nom markerat sin ställning som en viktig folkrörelse. Denna beredvillighet till en aktiv medverkan måste tas till vara även för framtiden. Det är därför viktigt att organisationerna ges förbättrade arbetsmöjligheter bl. a. genom att stödet från samhället byggs ut väsentligt.

Det är viktigt att handikappade kan vara med i föreningslivet även utan- för handikapprörelsens organisationer. ()m vi skall uppnå en integrering av handikappade i den allmänna gemenskapen kräver detta att föreningar och sammanslutningar i ökad omfattning tar hänsyn till handikappades behov och föriitsi'ittningari planeringen av sin verksamhet.-

Ansvaret för att handikappade får ökad tillgång till kulturlivet måste i

Prop. 1976/77: 87 63

stor utsträckning ligga hos berörda kulturinstitutioner. organisationer m.m. Handikapputredningens princip att kostnaderna för insatser för han- dikappade skall täckas av den generella finansieringen tillämpas också i betydande utsträckning. Utredningen har emellertid funnit det motiverat med särskilda insatser på ett antal områden och har också lagt fram mer el- ler mindre konkreta förslag till åtgärder. Jag har nyss nämnt några exempel och kommer i det följande att'redogöra för ytterligare några förslag. däri- bland en avsevärd ökning av insatserna för att förbättra synskadades till- gång till litteratur. Sammanlagt innebär mina förslag i det följande en ök- ning av insatserna på handikappades kulturella verksamhet med 9.1 milj. kr. Handikapputredningen hade för motiverande ändamål förordat en ök- ning med 6.5 milj. kr.

Under beredningen av handikapputredningens förslag har kontakter fortlöpande förekommit med företrädare för handikapporganisationerna. Syftet har varit att ge en sådan form åt de konkreta förslag som handikap- putredningen har lagt fram att de på bästa sätt tillgodoser berörda gruppers önskemål. Organisationernas företrädare har också förklarat sig biträda de förslag som i det följande kommer att redovisas. De har samtidigt uttalat att förslagen utgör viktiga steg för att göra kulturlivet tillgängligt för handi— kappade. Jag finner det mycket glädjande att arbetet har kunnat bedrivas på detta sätt i samråd med handikapprörelsen.

4.2. Uthildningsfrågor

Jag har i de frågorjag nu kommer att beröra samrått med statsrådet Mo- gård.

Under l950- och 1960-talen var hörselträningcn starkt dominerande i de hörselskadade barnens skolundervisning. Efter hand har teckenspråket emellertid kommit till ökad användning och ett omfattande arbete har satts igång för att utveckla detta. Allt fler hörande har börjat intressera sig för teckenspråk. Handikapputredningen framhåller teckenspråkets betydelse i undervisningen. både som kommunikationsmedel och som instrument för begreppsinlärning. Genom det utvecklingsarbete som bedrivs har teckens- pråkets möjligheter att utnyttjas som undervisningsspråk väsentligt förbät- trats. Det normerade teckenspråket kan numera utnyttjas som både läro- medel och kommunikationsmedel. Utredningen anser att teckenspråkets nya möjligheter och ställning bör komma till klart uttryck i läroplanen. Denna uppfattning delas av bl. a. skolöverstyrelsen (SÖ) och Sveriges dö- vas riksförbund (SDR). .

Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga. Genom beslut den 3ju- ni 1976 fick SÖ i uppdrag att se över grundskolans läroplan. Det ankommer på SÖ att i det pågående översynsarbctct ta hänsyn till de dövas behov av total kommunikation. inkl. användande av teckenspråket.

En förutsättning för en förstärkt teckenspråksundervisning i skolan är

Prop. 1976/77: 87 64

att lärare och övrig personal har fått tillräcklig utbildning i detta kommuni- kationssätt. Inom universitets— och högskoleämbetet (UHÄ) pågår f. n. en översyn av utbildningsplanerna för speciallärarutbildningen. Det ankom- mer på UHÄ att därvid beakta behovet av en förstärkning av teckenspråk- sundervisningen inom speciallärarutbiIdningen.

När det gäller fortbildning i teckenspråket för redan verksamma lärare bör sådan. i likhet med vad som tidigare har varit fallet. kunna inrymmas inom anslaget Fortbildning m.m. Medel har under de senaste budgetåren anvisats under nämnda anslag för undervisning i teckenspråket även av övrig personal vid specialskolorna för döva och hörselskadade.

4.3. Vuxenutbildning och folkbildningsarbete

Handikapputredningen har utvecklat motiven för att människor med handikapp skall ha samma möjligheter som andra att delta i folkbildning och annan vuxenutbildning. Jag delar utredningens uppfattning att de i så stor utsträckning som möjligt bör integreras med övriga deltagare i vuxe- nutbildning. Det är därför viktigt att statsbidragssystem och statsbidrags- villkor utformas så att de underlättar integration och stimulerar till särskil- da insatser som ökar handikappades möjligheter att delta.

Någon närmare analys av vilka statliga insatser som kan göras för att förbättra förhållandena för handikappade inom folkbildning och annan vuxenutbildning har utredningen inte gjort. Jag räknar därför med att ett fortsatt arbete kommer att behövas inom ramen för pågående utrednings- arbete avseende folkbildnings- och vuxenutbildningsfrägor. Jag tar i det följande upp några av de frågor som är aktuella i det utredningsarbete som pågår och redovisar dessutom ett antal förslag till omedelbara resursför- stärkningar i syfte att underlätta för handikappade att delta i studier och kulturverksamhet.

Statsbidraget till studiecirkelverksamhet är f.n. utformat så att ett sär- skilt tilläggsbidrag utgår för studiecirklar i vissa ämnen. s.k. prioriterade studiecirklar. Till dessa hör bl. a. studiecirklar som har till syfte att utveck- la handikappades färdigheter att meddela sig. t. ex. cirklar i punktskrift el- ler teckenspråk. Statsbidraget är knutet till ämnet och inte till deltagarka- tegorin. Även personer som inte själva är handikappade men önskar stude- ra dessa ämnen. t.ex. för att kunna kommunicera bättre med handikappa- de. har sålunda rätt att delta i sådana prioriterade studiecirklar. Ett särskilt statsbidrag utgår för arvode till teckenspråkstolk. som alltså kan medverka i reguljära studiecirklar vid sidan av cirkelledaren. SÖ:s möjlighet att ge dispens från vissa statsbidragsvillkor har också stor betydelse när det gäl- ler handikappades möjligheter att delta i cirkelverksamhet.

Folkbildningsutrcdningen (U 1975: l9) har i uppdrag att utreda frågor som gäller statsbidrag till studieförbund och studiecirkelverksamhet och frågor som gäller gränsdragning mellan studiecirkelverksamhet och

Prop. 1976/77: 87 65

annan verksamhet. I utredningens uppdrag ingår bl.a. att pröva vilka _vt- terligare insatser som kan behövas för att underlätta för handikappade att delta i cirkelstudier. Folkbildningsutrcdningen har också i uppdrag att stu— dera i vilka former studiecirkelverksamhet för utvecklingsstörda bedrivs och belysa frågan om gränsdragning mellan folkbildning och den försöks- verksamhet med vuxenundervisning för utvecklingsstörda som bedrivs av landstingen med särskilda statsbidrag. Flertalet av de frågor som handi- kapputredningen har berört är av den arten att de kan förväntas bli belysta av folkbildningsutredningen. I sitt yttrande framhåller också denna utred- ning att så kommer att ske.

Sedan den I januari 1976 bedriver SÖ genom studieförbunden försök med uppsökande verksamhet i bostadsområden i några kommuner. För- söksverksamheten skall pågå under tre år och kommer alltså att vara av- slutad med utgången av år l978. För budgetåret l976/77 har 2 milj. kr. an- visats för denna verksamhet och motsvarande belopp föreslås i prop. 1976/77: I00 (bil. 12 p. F 7.) för budgetåret l977/78. Handikappade utgör en prioriterad grupp inom den uppsökande verksamheten som sker i samarbe- te med bl. a. de handikappades egna organisationer. För människor som inte själva söker sig till utbildning är det ofta av avgörande betydelse att få personlig kontakt med någon som tillhör samma grupp och känner till de studiehinder som finns. Därför är det viktigt att verksamheten bedrivs i samarbete med bl.a. de handikappades egna organisationer.

I likhet med handikapputredningen anser jag att det är viktigt att det statliga stödet till produktion av studiematerial för handikappade byggs ut och att cirkelledare m. fl. har goda kunskaper om handikapp. .lag har där- för i prop. l976/77: l00 för budgetåret l977/78 förordat en fortsatt utbygg- nad av bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet bland handi- kappade med 500000 kr. och till produktion av studiematerial för handi— kappade med 500000 kr.. vilket motsvarar handikapputredningens förslag.

Synskadades riksförbund (SRF). tidigare De blindas förening (DBF). och Föreningen Sveriges dövblinda berör i sina yttranden frågan om s y n s k a- dades rätt att behålla studiematerial framställt på band. dvs. tal- böcker. som används i studiecirkelverksamhet. Enligt tillämpningsföre- skrifterna för bestämmelserna i 18 s' lagen (1960: 729) om upphovsrätt har bl.a. SRF rätt att framställa talböcker av utgivna litterära verk titan att upphovsmännens tillstånd inhämtas. Lagen tillåter emellertid endast att sådana talböcker används för utlåning. Detta för med sig att synskadade m. fl. måste lämna tillbaka de talböcker som de använder i en studiecirkel. För den enskilde är detta givetvis en stor olägenhet och för SRF medför det ett merarbete genom bibliotekshanteringen samt ökade kostnader ef- tersom studiematerialet måste vara utformat så att det i princip kan använ- das tler gånger. Flera skäl talar därför enligt min mening för att förutsätt— ningar bör skapas för synskadade m.fl. att behålla den aktuella typen av material. Enligt vad jag har inhämtat är upphovsmännen. företrädda av

Prop. 1976/77: 87 66

Sveriges författarförbund. positiva till att medverka till en praktisk lösning av frågan i avvaktan på resultatet av den totala översyn av upphovsrätts- reglerna som utredningen (Ju 1976: ()2) om upphovsrätt gör. Diskussioner pågår också mellan Folkbildningsförbundet och Sveriges författarförbund om ett avtal som skall ge deltagare i statsbidragsberättigad studiecirkel. som får använda talbok. rätt att behålla studiematerial som är framställt i denna form. Enligt vadjag har inhämtat bedömer parterna det som möjligt att träffa en sådan överenskommelse vilket jag finner mycket glädjande. Vad gäller ersättning till upphovsmännen för framställningen av de talböc- ker som kommer att användas bör det vara möjligt att finna en lösning i an- slutning till den redan existerande ersättningen för framställning av talböc- ker som används i låneverksamhet.

I likhet med handikapputredningen anserjag att ökade medel bör utgå för bidrag till studiekonsuIentvcrksamhet för handikappade inom studieförbunden. Jag kommer i det följande. i samband med min anmälan av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksam- het för budgetåret 1977/78. att förorda en höjning av medlen för detta ända- mål rned 705 000 kr. Som SÖ anför bör dock bidraget utformas som ett ökat stöd till studieförbundens utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan anknytning till särskilda konsulenttjänster. Fr.o.m. budgetåret 1978/79 bör dessa medel sammanföras med bidraget till studieförbundens pedago- giska verksamhet för handikappade och beräknas under anslaget Bidrag till studieförbund. För budgetåret l977/78 bör dock medlen liksom tidigare be- räknas under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Bidraget bör fördelas mellan studieförbunden enligt samma principer som gäller för det nyss berörda bidraget till deras pedagogiska verksamhet bland handikappade.

1 prop. 1976/77: 55 om folkhögskolan har jag framhållit att folkhög- skolan är ett värdefullt utbildningsalternativ för handikappade. Handi- kappade bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med övriga stu- derande. Jag har vidare förordat att skolorna själva skall få besluta om hur statsbidraget skall fördelas på olika hjälpåtgärder så att förhållandena kan anpassas med hänsyn till den enskilde elevens handikapp. Det statsbi- dragssystem som jag har förordat i den propositionen kommer att göra en sådan flexibel anpassning av stödåtgärderna möjlig. Dessutom föreslås en utbyggnad av statsbidraget för stödåtgärder med ca 2.3 milj. kr.. vilket ökar möjligheterna för handikappade att studera vid folkhögskolor.

I likhet med handikapputredningen anserjag att handikappade också bör få ökade möjligheter att delta i s 1 att] ig och k 0 m mu nal v u xe n ut bi ld - ning. Jag vill erinra om att jag i prop. 1976/77: 100 (bil. 12 s. 426) betonat vikten av att det s.k. schablontillägget inom kommunal vuxenutbildning bl.a. används för att tillgodose handikt'ippades behov av särskilda under- visningsinsatser. Utredningen (U 1976: 10) om den gymnasiala utbildning- en. som har i uppdrag att bl.a. utreda ökad samverkan mellan gymnasie-

Prop. 1976/77: 87 67

skola. kommunal vuxenutbildning och arbetmarknadstrtbildning. skall också enligt sina direktiv överväga vilka insatser som kan vara nödvändiga för dem som inte kan utnyttja gymnasieskolans utbildning i samma ut- sträckning som andra. t. ex. handikappade.

l strävandena att ge handikappade människor. bl.a. dem som bor på vårdinstitutioner. tillfälle att ta del av kulturella upplevelser är det viktigt att en uppsökande verksamhet med varierat innehåll kan utvecklas. Sådan verksamhet kan erhålla stöd via bidraget till kulturprogram inom föreningslivet. Bidraget utgör också en viktig stimulans till kurs- och mötesverksamheten bland handikappade inte minst inom deras egna orga- nisationer. För verksamhet bland handikappade gäller att bidraget kan ut- gå med 100 1.5-2.- av bidragsgrundande kostnader. lnnevarande budgetår dis- poneras 500000 kr. för ändamålet.

Kostnader för anpassning av programverksamheten till handikappades behov t.ex. teckenspråkstolkning. bör enligt handikapputredningens me- ning täckas inom ramen för bidraget. Förmedlingsbyrån för kulturprogram påpekar i sitt yttrande att detta är möjligt enligt gällande bestämmelser.

Utredningen föreslår en uppräkning av medlen för bidrag vilket stöds av samtliga remissinstanser som har berört frågan. Även jag anser att ökade resurser bör anvisas. 1 budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 12 p. B 3.) har föreslagits en uppräkning av medlen för bidrag till kulturprogram inom föreningslivet med 3 milj. kr. Av denna ökning kan 135000 kr. be- räknas avse bidrag till handikappverksamhet om man ser till handikapp- bidragets relativa andel av det totala stödet innevarande budgetår. Enligt min mening bör verksamheten tillföras ytterligare medel och jag beräknar för det ändamålet ett belopp av 365 000 kr. Den sammanlagda ökningen jämfört med innevarande budgetår blir därmed 500000 kr. vilket gör att minst 1 milj. kr. kan disponeras för bidrag till kulturprogram bland handi- kappade under budgetåret l977/78. Detta motsvarar den nivå handikapp- utredningen har föreslagit. Vad jag här har förordat kräver att ytterligare medel utöver vad som har föreslagits i budgetpropositionen anvisas under det aktuella anslaget. .Jag återkommer till detta i det följande (5.2).

För att döva skall förstå hörande behöver de hjälp av te c k e n 5 p rå k s — tolk framhåller handikapputredningen. På samma sätt behöver hörande som regel tolk för att förstå döva. Samhället tillhandahåller tolkhjälp eller tolktjänst i olika former. Jag har nyss berört vissa av de möjligheter som ' finns i vuxentrtbildningen och folkbildningsverksamheten. Vidare svarar landstingen för en betydande tolktjänst inom ramen för sin hjälpmedelsor— ganisation. Statsrådet Troedsson kommer vid sin anmälan av de frågor som rör socialdepartementets ansvarsområde att beröra den fortsatta ut- vecklingen av denna verksamhet.

En fungerande tolktjänst förutsätter att det finns kunniga teckenspråks- tolkar. Sedan är 1969 bedriver SÖ en utbildning av teckenspråkstolkar. Ut— bildningen har under de senaste åren huvudsakligen haft formen av ämnes-

Prop. 1976/77: 87 68

kurser på upp till fem veckor vid folkhögskola. Deltagarna har varit perso— ner med döva anhöriga och personer som huvudsakligen arbetar bland dö- va. Hittills har 230 personer deltagit i kurserna. Av dessa har dock drygt 100 endast gått en tvåveckors kurs. SDR uppskattar tolkbehovcl till minst 400. SÖ har under år 1976 utvärderat utbildningen och från deltagarna har därvid kommit fram önskemål om en längre och bredare grundutbildning med olika påbyggnadskurser. SÖ har nyligen påbörjat en försöksverksam- het med utbildning av tolkar för dövblinda. Ett hundratal verksamma dövblindtolkar bedöms behöva få utbildning. Vidare anordnar SÖ meto- dikkurser för teckenspråkslärarc som undervisar i teckenspråk i tolkut- bildningen. i de kurser landstingens hörselkliniker anordnar. i studiecirklar och i skolor m.m.

Handikapputredningen framhåller att tolkutbildningen måste byggas ut för att bristen på tolkar för döva och dövblinda skall kunna avhjälpas. Det behövs också en mer differentierad utbildning för att det skall vara möjligt att tillgodose behoven inom olika ämnesområden. Utredningen föreslår att de medel. som SÖ under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet disponerar för tolkutbildning. höjs till 500000 kr.

I likhet med de remissinstanser som har berört frågan delarjag uppfatt- ningen att de olika formerna av utbildning bör byggas ut. Utbildningen bör omfatta såväl en allmän tolkutbildning som utbildning för speciella funktio- ner. t. ex. rättstolkning. Det framstår också som angeläget att förbättra ut- bildningen av tolkar för dövblinda samt den metodikutbildning för tolkut- bildare som redan nu förekommer. Bl. a. SÖ har framhållit att den anslags- nivå som handikapputredningen har föreslagit är för låg för att utbildning- en skall få en tillräcklig omfattning. Tolkutbildningen bör enligt min me- ning ges en hög prioritet bland insatserna för handikappade. ochjag kom- mer senare vid min behandling av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet att beräkna en höjning av medlen för detta ändamål med 365000 kr. till sammanlagt 730000 kr. Den hittillsvarande utbildning- en har till viss del varit av försökskarakt'z'tr. Med hänsyn till den utbyggnad- av landstingens tolktjänst som kan förväntas ske samt de behov som finns inom bl.a. folkbildningsområdet finns det anledning att se över den framti- da utformningen av utbildningen. De frågor som behöver studeras närmare är bl.a. det förväntade framtida behovet av tolkar och tolkutbildare inom olika områden och den dimensionering utbildningen därmed bör ha. utbild- ningens innehåll samt samordningen mellan olika kursanordnare. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att i samråd med berörda parter komma in med förslag beträffande den aktuella utbildningens ut- formning.

Prop. 1976/77: 87 69

4.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner

Viktiga delar av vårt kulturliv bedrivs i institutionell form vid t.ex. kon- serthus. teatrar och museer. Handikappade har många gånger svårt att ta del av denna verksamhet. Orsakerna kan vara flera. Handikapputredning- en pekar på att såväl den fysiska miljön som verksamhetens utformning kan utgöra hinder.

lnnanjag går närmare in på de frågor som handikapputredningen har be- rört i detta samrnanhang villjag erinra om att ett av målen för den statliga kulturpolitiken är att kulturverksamheten skall utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Eftersom den samhällsstödda ktrlturverksamheten vid kulturinstitutioner och i föreningar och grupper så litet som möjligt bör styras av detaljerade regler. vilar ansvaret för att in- satser görs för särskilda grupper på institutionerna själva och på andra som är verksamma på kulturområdet.

Kulturinstitutionernas informationsverksamhet och publikkontakt bör enligt min mening intensifieras. Valet av informalionskanaler och inforuta- tionsteknik bör mer än i dag anpassas till skilda gruppers förhållanden. Kulturellt undertörsörjda grupper bör prioriteras.

Det synsätt som jag här har redovisat utgör enligt min mening viktiga riktlinjer när det gäller att förbättra de handikappades möjligheter att delta i kulturell verksamhet. Det motsvarar också i allt väsentligt de principer som handikapputredningen har gett uttryck för när det gäller ansvaret för handikappanpassning och hz'rndikapporganisationernas roll i kulturverk- samheten.

Handikapputredningen konstaterar när det gäller lokalernas utformning m. m. vid våra kulturinstitutioner att problemen för handikappade är många och av varierande slag. Rörelsehindrade kan ha svårt att ta sig in och röra sig i lokalerna. synskadade kan ha svårt att orientera sig. hörsel- skadades möjligheter att ta del av t.ex. en teaterföreställning är begränsa- de om det saknas hörslinga eller annat hjälpmedel. inredningen kan omöj- liggöra för allergiker att vistas i lokalerna.

Många av de åtgärder som måste vidtas för att kulturinstitutionerna skall vara anpassade till handikappades behov är av den arten att de inte kan regleras genom centralt utfärdade råd och anvisningar. Ansvaret för att en anpassning sker ligger därför till stor del hos den enskilda institutionen. De handikappades egna erfarenheter och synpunkter bör tas till vara eftersom de är av stort värde när man tar ställning till vad som skall göras. Även handikappråden bör kunna vara till hjälp. Chefen för bostadsdepartemen- tet kommer senare att ta upp frågan om allmänna lokalers anpassning och kommer därvid att föreslå vissa ändringari stödet till allmänna samlingslo- kaler.

Jag delar utredningens uppfattning att kuIturinstitutionernas information

"om sin verksamhet bör vara utformad så att även de handikappade nås. Handikapporganisationerna är därvid en viktig kontaktkanal. Även publik—

Pmp. 1976/77: 87 70

organisationer som Skådebanan bör kunna svara för ett värdefullt arbete. En viktig del i åtgärderna för handikappade är givetvis också att personlig service som är anpassad till individuella behov kan ges.

Handikapputredningen framhåller att utformningen av verksamheten vid kulturinstitutionerna ibland kan vara ett hinder för handikappade. Har inte verksamheten anpassats för t.ex. synskadade. döva, hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda får de som har sådana handikapp ofta litet utbyte eller inget utbyte alls. Utredningen konstaterar också att institutio- nernas reguljära verksamhet aldrig helt kan anpassas så att alla handikap- pade kan ta del av den. Det krävs en verksamhet som utformats med hän- syn till de aktuella gruppernas förutsättningar. Sådan verksamhet mäste dock vara öppen för alla så att inte en särkultur för handikappade skapas.

Remissinstanserna instämmer i huvudsak i utredningens resonemang. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) menar dock att det är tveksamt om integrationstanken bör dn'vas så långt som handikapputredningen har gjort. Det skulle t. ex. leda till stora problem att vid alla teaterföreställningar ha teckentolkning och introduktioner för att beskriva piäsinnehåll.

'l'eatrarnas riksförbund anser att det inte torde vara möjligt att anpassa teatrarna och deras verksamhet så att de blir tillgängliga för alla kategorier handikappade. Förbundet framhåller också att de handikappades problem inte löses genom föreskrifter för kulturinstitutionerna. Statens kulturråd däremot anser att man. när en fullständigare bild av institutionernas verk- samhet för handikappade fmns, far överväga att i statsbidragsvillkoren för institutionerna ta in styrande bestämmelser för att tillgodose handikappa- des behov.

Utredningens synpunkter och kommentarerna från remissinstanserna visar hur svår och mångfacetterad denna fråga är. Självfallet måste vi strä- va efter att göra handikappade delaktiga av kulturinstitutionernas verk- samhet. Samtidigt mäste vi vara medvetna om att vissa handikapp utgör ett absolut hinder för att ta del av vissa konstnärliga uttrycksformer. En bt-tlettföreställning kan inte göras tillgänglig för en synskadad. En konsert eller operaföreställning kan inte anpassas till den gravt hörselskadade. lnom andra konstformer kan anpassningen medföra ingrepp i den konst- närliga gestaltningen som av utövarna och av den övriga publiken upplevs vara alltför djupgående. Det är givetvis också stora skillnader mellan de problem som måste lösas vid t. ex. en teater där det konstnärliga utövandet är kärnan i verksamheten och vid exempelvis ett museum som inte i sam- ma utsträckning arbetar med konstnärliga uttrycksmedel.

Handikapputredningen har inte gått in på dessa frågor utan har nöjt sig med att göra vissa allmänna uttalanden. Inte heller har remissinstanserna diskuterat frågorna mer ingående. De problem som det här gäller är enligt min mening inte av den karaktären att de kan lösas genom att man slår fast vissa allmänna principer. Vad som krävs är konkreta åtgärder. Dessa mås-

Prop. 1976/77: 87 7|

te växa fram i en dialog mellan bl.a. handikappade. teknisk expertis. konstnärliga yrkesutövare och andra som är verksamma vid institutioner- na. När man tar ställning till de särskilda insatserna är det som utredningen framhåller viktigt att man i första hand prövar lösningar som gör att handi- kappade och icke-handikappade tillsammans kan ha utbyte av verksamhe- ten. Man bör i möjligaste mån undvika att skapa en särskild verksamhet för handikappade.

Det behövs ocksä ett rent konstnärligt utvecklingsarbete som syftar till att utveckla sådana uttryckssätt som handikappade har lätt att uppfatta. Kulturinstitutionerna har här ett centralt ansvar men även de fritt arbetan- de kulturarbetarna bör kunna bidra i betydande utsträckning. Detta bör kunna stimuleras bl.a. genom—de bidrag som kan utgå till enskilda kulturar- betare. Jag finner det naturligt att frågor av detta slag ägnas en särskild uppmärksamhet när konstnärsnämnden delar ut projektbidrag till kulturar— betare. Syftet med dessa bidrag är bl. a. att vidga användningen av konst- närlig verksamhet till nya områden. Även de bidrag som statens kulturråd fördelar till fria grupper är av intresse i detta sammanhang.

För att en utveckling som ger handikappade större tillgång till kulturins- titutionernas verksamhet skall komma till stånd krävs att institutionerna avsätter ökade resurser för detta ändamål. Jag förutsätter att institutioner- na känner sitt ansvar och att de omprioriteringar som behövs kan ske på ett smidigt sätt utan detaljreglerande föreskrifter.

Handikapputredningen framhåller att de som vistas på vårdinstitutioner måste få del av kulturinstitutionernas verksamhet. Den uppsökande verk- samheten måste därför byggas ut. I likhet med de remissinstanser som har berört frågan delar jag den uppfattningen och vill erinra om att studieför- bunden och de fria teater- och musikgrupperna liksom Riksteatern. Riks- konserter och regionmusiken redan i dag gör värdefulla insatser därvidlag. En viktig förutsättning för att verksamheten skall kunna byggas ut är att ökade ekonomiska resurser ställs till förfogande. Enligt min mening har också vårdinstitutionernas huvudmän ett stort ansvar för att så sker. Jag vill även erinra om att statens kulturråd såsom tidigare (4. I) har redovisats avser att i ett särskilt utredningsproiekt ta upp frågan om kulturverksam- heten på vårdinstitutionerna. Denna verksamhet måste givetvis utformas med utgångspunkt i deltagarnas intressen och behov. Det är enligt min me- ning viktigt med ett samspel med den kulturverksamhet som bedrivs i sam- hället utanför institutionerna. Ett sådant samspel kan aktivt bidra till att bryta vårdinstitutionernas isolering.

Döva ser gärna och spelar gärna teater konstaterar utredningen men de har svårt att följa med handlingen i en pjäs om den inte tolkas till tecken— språk. Med hänsyn till de dövas särskilda behov föreslår utredningen att Svenska riksteatcrn får ansvar för en teaterverksamhet som om- fattar teckenspråk. mim och pantomim. Den uppsökande verk-_ samheten bör dominera men ensemblen bör även kunna delta i amatörtea-

Prop. 1976/77: 87 73

terverksamheten bland döva. Handikapputredningen föreslår att ett be- lopp av I milj. kr. om året av de medel som anvisas för Riksteaterns verk- samhet beräknas för en teckenspråkig teater.

Remissinstanserna är genomgående positiva till särskilda insatser för att döva lättare skall få tillgång till teater. Samtidigt är flera kritiska till delar av förslaget. Statens kulturråd och Arbetarnas bildningsförbund (ABF) an- ser att utredningen borde ha inhämtat gruppen Tyst teaters synpunkter på hur den tänkta verksamheten skttlle kunna byggas upp. Man pekar på att 'l'yst teater som är knuten till ABF har en mångårig erfarenhet av verksam- het bland döva och av teckenspråksteater. Gruppen är ensam i sitt slag i landet och de ökade insatserna bör bygga på dess verksamhet. Svenska riksteatern anser det vara mindre lämpligt att ensamblen i huvudsak skall arbeta med teckenspråk. I stället borde en mimteaterverksamhet kttnna diskuteras. Skådespelarna i en sådan grupp kan växla vilket är av stort Vär-. de från konstnärlig synpunkt.

Jag delar uppfattningen att en särskild teaterverksamhet som i första hand riktar sig till döva bör byggas upp. I likhet med statens kulturråd och ABF finnerjag det naturligt att man därvid tar till vara den erfarenhet som finns i gruppen Tyst teater. Innan jag går vidare vill jag för fullständighe- tcns skull helt kort informera om gruppens verksamhet. Gruppen har arbe- tat sedan år l97l och verksamheten har bedrivits främst inom de dövas or- ganisationer och ABF men gruppen har också engagerats av kulturnämn- der. skolor. vårdinstitutioner m.fl. Drygt hundratalet föreställningar har getts årligen. Gruppen har också uppträtt i internationella sammanhang och därvid rönt betydande uppmärksamhet. Vid sidan av föreställnings— verksamheten har gruppen arbetat med arnatörteaterverksamhet bland dö- va. 'l'yst teater har i egenskap av fri grupp fått bidrag från statens kultur- råd.

Under beredningsarbetet har kontakter tagits med Svenska riksteatcrn. ABF och SDR för att söka finna en lämplig organisationsform för en teater- verksamhet sorn bygger på 'l'yst teater. De tre parterna har efter diskussio- ner där även företrädare för Tyst teater har deltagit förklarat sig beredda att gemensamt svara för en sådan verksamhet. Verksamheten skulle enligt överenskommelsen ledas av en styrelse bestående av en representant för vardera Svenska rikstcatern. ABF och SDR samt en representant för i verksamheten engagerade skådespelare. Riksteatern är beredd att stå som huvudman vilket bl.a. innebär att Riksteatern tar över arbetsgivaransva- ret. Medlemmarna i Tyst teater kommer att erbjudas anställning i verk- samheten.

Enligt min mening bör det finnas goda förutsättningar att i ett samarbete av detta slag bygga upp en väl fungerande teaterverksamhet för döva. Riksteaterns medverkan bör ge garantier för att verksamheten får en önsk- värd stadga. Jag ser också en betydande fördel i att Riksteaterns resurser i fråga om administration. planering. teknisk utrustning m.m. kan utnyttjas.

Prop. 1976/77: 87 73

Genom att SDR och ABF är med skapas en direkt kontakt med viktiga pub- likgrupper och med amatörverksamheten. Lösningen innebär också att Tyst teaters erfarenheter kan tas tillvara och vidareutvecklas.

Ensemblens inriktning bör enligt min meningi princip bestämmas av den särskilda ledningsgrupp som patterna avser att bilda. Självfallet bör tec- kenspråket få en central ställning i de pjäser som spelas. Enligt min mening fmns det dock skäl att även beakta de möjligheter till en breddning av verk- samheten som mimen och pantomimen geri enlighet med vad Riksteatern har antytt i sitt yttrande. På samma sätt som inom annan teaterverksamhet bör det i den nu aktuella verksamheten vara angeläget att stimulera en konstnärlig förnyelse. Förutsättningarna för detta bör öka om flera konst- närliga uttryckssätt används. I en teaterverksamhet där utöver tecken- språk oekså mim och pantomim förekommer bör en kontinuerlig förnyelse kunna ske i fråga om medverkande skådespelare vilket bör vara av intresse för såväl ensemblens medlemmar som publiken. Mimteater ger också döva tillfälle att utveckla en egen konstform som även hörande kan ha glädje av. En sådan breddning förefaller enligt min mening vara eftersträvansvärd in- te minst mot bakgrund av att döva och hörande härigenom kan mötas i ge- mensamma kulturupplevelser.

Riksteatern. ABF och SDR har förklarat sig beredda att inleda den sär- skilda teaterverksamheten för döva under nästa budgetår under förutsätt- ning att statliga medel anvisas. I likhet med utredningen och remissinstan- serna anserjag att särskilda medel bör anvisas och beräknar efter samråd med Svenska riksteatern ett medelsbehov av 1 milj. kr. för ändamålet. Jag återkommer i det följande till denna fråga vid min anmälan av anslaget Bi- drag till de handikappades kulturella verksamhet.

4.5. Biblioteksverksamhet 4 .5 . / All/närma synpunkter

Såsom handikapputredningen framhåller har folkbiblioteken en central roll i den lokala kulturverksamheten. Bibliotekens arbete har under senare år vidgats och omfattar nu en rad olika aktiviteter. Andra medier än böcker finns att låna. många bibliotek svarar för en betydande allmänkulturell verksamhet. uppsökande arbete. bl. a. boken-kommer-verksamhet. blir allt vanligare.

Handikapputredningen konstaterar att folkbiblioteken genom sin mångskiftande verksamhet och sin stora spridning är den kulturinstitution vars verksamhet når flest medborgare. Servicen till handikappade varierar dock kraftigt mellan kommunerna. En utjämning är enligt utredningen nödvändig samtidigt som ambitionsnivån måste höjas. Biblioteken måste kunna tillhandahålla bl. a. lättlästa böcker, talböcker och olika typer av au- dio-visuellt materiel. De måste också ha tillgång till tekniska hjälpmedel.

Remissinstanserna delar uppfattningen att en utjämning och en utökning

Prop. 1976/77: 87 74

av servicen till handikappade måste ske men samtidigt kritiseras utred- ningen för att den inte har lagt fram några ft.")rslag om hur en lörändring ill komma till stånd.

län av principerna för de samhälleliga insatserna på kulturområdet är att ansvaret för stöd och stimulans till verksamheten på lokal nivå i första hand ligger hos kommunerna. Detta gäller även folkbiblioteken. Folkbib— lioteken är kommunala institutioner och det är den enskilda kommunen som avgör hur verksamheten skall utformas. Ansvaret för den lokala bib- Iioteksservicen till olika handikappgrttpper ligger således hos kommuner— na. Framväxten av bl.a. det uppsökande arbetet visar enligt min mening att kommunerna är medvetna om den betydelse som dessa insatser har. Jag delar dock utredningens och remissinstansernas uppfattning att myc- ket återstår att göra och utgår från att kommunerna känner sitt ansvar för att förbättra de handikappades villkor också på detta område. Missgynna— de och eftersatta grupper måste ägnas en ökad uppmärksamhet i biblio- teksarbetet. Det är enligt min mening också naturligt att kommunerna tar till vara de möjligheter till omprioriteringar i biblioteksverksamheten som. liksom i all samhällelig service. regelbundet måste göras med hänsyn till framförda krav och på annat sätt ändrade förutsättningar.

De statliga bidrag som kan utgå till lokala folkbibliotek är av engångska- raktär och syftar till att stimulera en utveckling som gör att nya grupper nås samt till att utjämna biblioteksstandarden mellan kommunerna. Enligt de riktlinjer som riksdagen lade fast för några år sedan (prop. l975120. KrU 1975: lZ. rskr l975: 20!) skall bidragen. som fördelas av statens kul- turråd. i huvudsak avse allmän upprustning. inköp av bokbussar. biblio- teksverksamhet på arbetsplatser samt inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Kulturrådet kan också inom ramen för anvisade medel bevilja bidrag till andra ändamål som t. ex. verksamhet för handikappade.

[ sitt yttrande över handikapputredningens betänkande framhåller kul— turrådet att det med hänsyn till de stora skillnaderna mellan kommunerna är möjligt att det krävs statliga stimult'msbidrag till åtgärder för handikap- pade om handikapputredningens tankar skall kunna förverkligas. Samti- digt påpekar rådet. liksom flera andra remissinstanser. att den arbetsför- delning som tillämpas inom folkbiblioteksväsendet mellan lokala biblio- tek. länsbibliotek och lånecentraler borde kunna vara en grund för en plan för bättre biblioteksservice till handikappade. Länsbiblioteken bör kunna göra betydande insatser genom att tillgodose varje läns behov av lättlästa böcker. talböcker m. m. Kulturrådet redovisar att rådet i sin pågående översyn av det statligt-1 stödet till länsbiblioteks- och låneéentralsverksam- het har för avsikt att studera vilka uppgifter länsbiblioteken kan ha inom detta område. Bl.a. kommer talboksförsöriningen i landet att.t.mdersökas närmare.

Jag delar uppfattningen att samtliga led i vårt folkbiblioteksväsende' måste finnas med i bilden när man diskuterar hur servicen till olika handi—

Prop. 1976/77: 87 75

kappgrttppcr skall utvecklas. De lokala biblioteken har en central roll ge- nom den nära kontakt med berörda grupper som kan skapas inte minst i den uppsökande verksamheten. Det är emellertid naturligt att biblioteket i en liten kommun inte kan skaffa sig alla de olika medier som kan komma i fråga. Där bör i stället länsbiblioteket kunna fungera som en resurs. Jag finner det därför glädjande att kulturrådet kommer att belysa dessa frågor i sitt pågående utredningsarbete. Samtidigt vill jag understryka att det pri— mära ansvaret för att en fungerande service byggs upp i varje län ligger hos kommuner och landsting. Detta gäller såväl det ekonomiska ansvaret som ansvarsfördelningen mellan de lokala biblioteken och länsbiblioteket. På samma sätt som man i många län diskuterar hur en teater— och musikverk- samhet skall byggas tipp inom regionen framstår det därför som angeläget att kommuner och landsting gemensamt diskuterar hur biblioteksserviccn till handikappade skall organiseras. Detta är ett viktigt inslag i de diskus— sioner om uppgiftsfördelningen på biblioteksområdct som enligt min me— ning måste tas upp i länen. lin naturlig utgångspunkt för dessa övervägan— den är att basresursen i folkbiblioteksväsendet är det lokala folkbiblioteket och att det arbete som görs på regional niva främst bör vara av komplette- rande karaktär. Vad gäller statens roll i detta sammanhang räknarjag med att pågående utredningsarbete inom kulturrådet skall ge underlag för ett ställningstagande. Av särskilt intresse är httr en fungerande talboksförsörj- ning skall kttnna byggas upp i landet. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

4.5.2. Utvidgad m[bok.s'utltining

Rätt att låna talböcker som har framställts enligt bestämmelserna i 18 s' upphovsrättslagen har dels läsblinda. dels personer som på grttnd av van- förhet är förhindrade att ta del av ett litterärt verk i den form det har kom- mit ut i handeln. SÖ påbörjade år 1973 en tvåårig försöksverksamhet med utlåning till andra handikappgrttpper eftersom talboken bedömdes vara av värde även för dem. 'l'ill formell grund för detta försök med utvidgad läne- rätt låg ett avtal mellan SÖ och Sveriges författarförbund. l—"örsöksverk- samheten genomfördes vid tre länsbibliotek. ett lokalt folkbibliotek samt två sjukhusbibliotek. De grupper som omfattades av försöket var afatiker (personer med bristande förmåga att förstå eller begagna språkliga ut- trycksmedel). dyslektiker (personer med läs- och skrivsvårigheter). psy- kiskt tttvecklingsstörda. rörelsehindrade. konvalescenter. långtidssjuka. vissa psykiskt sjuka m.fl. Erfarenheterna av försöket visar att talboken är ett värdefullt medium när det gäller att väcka intresse för läsning och all- mänt öka kontakten mellan de handikappade och omgivningen.

Handikapptttredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och förut- sätter att SÖ föreslår de åtgärder den bör föranleda. SÖ har redovisat erfa- renheter och förslag i sitt yttrande. Remissopinionen är genomgående po—

Prop. 1976/77: 87 76

sitiv till en utvidgad rätt till län av talböcker och i flera yttranden framhålls att tillämpningsföreskrifterna till upphovsrättslagen måste ändras så att detta blir möjligt. Som alternativ nämns ett särskilt avtal med upphovs- männen.

Sözs försöksverksamhet har visat att talboken kan vara till glädje även för andra grupper än de som nu har rätt att låna. Enligt min mening bör denna rätt därför utvidgas. Såsom utredningen om upphovsrätt påpekar i sitt yttrande är detta emellertid en fråga som ligger inom den översyn av upphovsrättslagstiftningen som utredningen skall göra. Med hänsyn härtill är det enligt min mening inte lämpligt att nu ändra de aktuella delarna av upphovsrättslagen och tillämpningsföreskrifterna till den. Upphovsmän- nen. företrädda av Sveriges författarförbund. är emellertid enligt vad jag har inhämtat positiva till att försöksvis utvidga lånerätten för vissa grupper till att gälla hela landet. Diskussioner pågår också enligt vad jag har erfarit mellan SÖ och Sveriges författarförbund om ett avtal med den innebörden. Avtalet avses omfatta de grupper som har berörts av den tidigare försöks- verksamheten. (')m utvidgningen kommer till stånd. vilket jag utgår från. ankommer det på SÖ att hålla utredningen om upphovsrätt informerad om erfarenheterna av verksamheten eftersom dessa bör vara av värde för ut— redningens överväganden i frågan.

Vad gäller ersättning till författarna för detta utvidgade nyttjande av de- ras verk är existerande ersättningsformer tillämpliga. Upphovsmännen har inte heller fört fram några krav på nya ersättningsformer.

[ några remissyttranden. bl.a. SÖ:s. framhålls att med en vidgad låne- rätt följer att de berörda grupperna måste få bandspelare som fritt tekniskt hjälpmedel. Vidare maste bandspelarbristen på vårdinstitutioner-na avhjäl- pas. Enligt vadjag har erfarit har diskussioner om hjälpmedelstilldelningen inletts mellan handikz-tppinstitutet och Landstingsförbundet. Vad gäller förhållandena på berörda vårdinstitutioner ankommer det på huvudmän- nen att lösa den frågan.

För vissa av de låntagargrupper som kommer att omfattas av en utvidg- ning behöver särskilda talböcker framställas framhåller bl.a. SÖ. Det gäl- ler t. ex. utvecklingsstörda för vilka böckernas innehåll måste vara lätt att lyssna till. För dessa och andra grupper är det viktigt att böckerna är lång- samt inlästa. Sådana särskilda talböcker har också framställts i ett begrän- sat antal inom ramen för SÖ:s försöksverksamhet. Denna framställning bör enligt min mening utvidgas. Jag återkommer till denna fråga närjag be- handlar bidraget till SRF:s biblioteksverksamhet för nästa budgetår. De problem som är förknippade med framställning av lättlästa talböcker är delvis desamma som gäller för lättlästa böcker i svartskrift. ] många fall kan det troligen bli fråga om en överföring av just sådana böcker. Det är därför naturligt att talboksframställningen sker i direkt samarbete med den arbetsgrupp inom SÖ som har ansvaret för utvecklingen av lättlästa böc- ker.

Prop. 1976/77: 87 77

De särskilda talböckerna kommer således att framställas genom SRF:s biblioteks försorg. Det förefaller emellertid mindre lämpligt att biblioteket skall ha det direkta ansvaret för utlåningen av dessa talböcker. Erfarenhe- terna från Sözs försöksverksamhet visar att den nära och personliga kon- takten är mycket viktig och därför synes det vara naturligt att utlåningen. såsom framhålls i yttranden från bl. a. SÖ och Svenska folkbibliotekarie- förbttndet. sker via de lokala folkbiblioteken som en del av deras uppsö- kande verksamhet. Det är också viktigt att information om den utvidgade lånerätten lämnas i kommunernas allmänna uppsökande verksamhet bland handikappade.

Jag vill i det här sammanhanget också framhålla att den utvidgade rätt till lån av talböcker som jag räknar med skall komma till stånd även bör öka berörda gruppers möjligheter att få del av allmän information i form av t. ex. taltidningar. Vidare bör utvidgningen vara av värde i det studiearbete som folkbildningsorganisationerna svarar för.

4 .5 .3 SRF:s bil)/inlck

Synskadade kan genom punktskriftsböeker och talböcker ta del av litte- raturen. För att kunna läsa punktskrift någorlunda snabbt och med behåll- ning behövs lång träning. Särskilt äldre har svårt att lära sig punktskrift. Talboken är därför det viktigaste mediet när det gäller att ge synskadade tillgång till böcker.

Innan jag övergår till att redovisa handikapputredningens förslag och tni- na egna ställningstaganden vill jag som en bakgrund kort redogöra för de aktuella förhållandena i fråga om punktskrifts- och talboksförsörjningen.

Synskadades riksförbund (SRF). tidigare De blindas förening. bedriver sedan lång tid en bibliotcksverksamhet som omfattar såväl punktskrifts- böcker som talböcker. Till verksamheten utgår sedan år l953 statsbidrag. Detta utgår från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksam- het och uppgår innevarande budgetår till 4.3 milj. kr.. vilket motsvarar ca 95%; av kostnaderna för verksamheten. Övriga intäkter är gåvor och bi- drag samt avkastning från olika fonder.

Punktskriflsbiblioteket fungerar som centralbibliotek och har låntagare i hela landet. Bokbeståndet uppgick år I975 till ca 4000 titlar. Antalet utlån var ca 2 5.00 och antalet aktiva låntagare drygt 250. varav ca en tredjedel inom Stockholmsområdet.

Låntagare vid talboksbiblioteket är enskilda synskadade. bibliotek. sjukhus och andra vårdinstitutioner. Antalet titlari biblioteket var år I975 ca 9700 i drygt 61000 kopior. Antalet utlån var ca 116500 med knappt 3000 aktiva låntagare. Direktlånen till enskilda dominerar och utgjorde år 1975 ca 70 C-i- av lånen. lnterurbanlånen och depositionerna till andra bib- liotek och vårdinstitutioner har ökat snabbare än direktlånen de senaste åren. Av den totala utlåningen avsåg ca 60 (3-2 Stockholmsområdet vilket i

Prop. l*)76/77: 87 - 78

stor utsträckning förklaras av att Stockholms stadsbibliotek liksom flera andra folkbibliotek i området inte har något eget talboksbestånd.

'l'alböcker finns förutom vid SRF:s bibliotek. vid ett stort antal folkbib- liotek. 'l'alboksbestånden vid de 24 länsbiblioteken uppgick år 1975 till ca 60000 kopior. Utlåningen vid dessa bibliotek och vid fem större stadsbib- liotek uppgick samma år till knappt 290 000 exemplar" vari även ingår böc— ker som har lånats in från SRF:s bibliotek.

Nästan samtliga talböcker som ges ut i landet produceras av SRF:s tal- boksproduktion och Bibliotekstjänst AB. Ett visst samarbete förekommer mellan producenterna såtillvida att man har överenskommit att Biblioteks- tjänst låter läsa in de böcker som förvi'rntas få den högsta lånefrekvensen och som därmed köps in av folkbiblioteken. Bibliotekstjänst säljer också vissa av de böcker SRF låter läsa in. Antalet nya titlar sotn saltrfördes av Bibliotekstjänst varår 1975 knappt 200 varav drygt 60 hade lästs in av SRF. Försäljningen uppgick till ca 7800 exemplar vartill kommer ca 7000 ex— emplar av ca 150 tidigare inlästa titlar. Antalet folkbibliotek som mer regel- bundet köper talböcker uppgår till drygt 100. SRF:s bibliotek lät år 1975 lä- sa in drygt 210 titlar vilket var betydligt färre än tidigare år.

1 SRF:s biblioteksverksamhet ingår även en studielitteratursektion. som producerar studiematerial för synskadade högskolestuderande. och en folkbildningssektion. som producerar material för folkbildningsarbetet bland synskadade samt för den interna organisationsutbildningen. De böc- ker som produceras för studielitteratur- och folkbildningssektionernas räk- ning tillförs i viss utsträckning punktskrifts- och talboksbiblioteken och kan lånas som övriga böcker. På detta sätt har beståndet av talböcker ökat med ca 300 titlar per år under de senaste åren. Jag övergår nu till att redogöra för handikapputredningens synpunkter och förslag. Utredningen erinrar om att den i anslutning till sitt remissyttrande över littemturutredningens slutbetänkande (SOU 1974: 5) Boken i en särskild skrivelse ijuni 1974 till chefen för utbildningsdepartementet föreslog att staten skulle överta dåvarande DBF:s punktskrifts- och tallmksbibliotek samt ansvaret för driften och utvecklingen av dessa bibliotek. Synskada- des tillgång till punktskriftsböcker och talböcker måste enligt utredningen öka väsentligt. Utredningen har begränsat sitta överväganden beträffande litteraturft'irsötjningen till frågan om nivån för SRF:s biblioteks införskaf- fande av böcker. Med hänvisning till undersökningar som gjorts inom SÖ och SRF:s bibliotek konstaterar utredningen att ca 25 ("2 av den totala bok- utgivningen i landet kan anses vara av intresse för genomsnittsläsaren samt dessutom möjlig att läsa in som talbok. Utredningen anser det rimligt att synskadade skall ha möjlighet att i talboksform ta del av ungefär denna andel av bokutgivningen vilket uttryckt i 1974 års utgivning motsvarar ca 1800 titlar. Denna ambitionsnivå för framställningen av talböcker vid bib- lioteket bör vara uppnådd år 1980. För budgetåret |977/78 räknar utred—

Prop. l976/77: 87 ' 79

ningen med att 1000 titlar ur den årsaktuella utgivningen skall framställas. vartill bör läggas 200 titlar ur tidigare bokutgivning. Handikapputredning- en framhåller i tlera sammanhang att punktskriftens ställning måste stärkas och föreslår en kraftig ökning av inköpen av punktskriftsböeker. Under den närmaste femårsperioden bör biblioteket ges möjligheter att förvärva 300 titlari punktskrift varje år. Synskadade barns och ungdomars behov av punktskriftsböeker bör särskilt uppmärksammas. Biblioteket bör bygga trt sin information till enskilda låntagare och bibliotek. betonar utredningen vidare. Den höjda ambitionsnivån beräknas komma att öka kostnaderna för biblioteket med 2 milj. kr. under budgetåret l977/78.

Retnissinstanserna delar utredningens uppfattning att staten bör ta över SRF:s bibliotek. De är även genomgående positiva till den föreslagna ni- vån för förvärv av talböcker och punktskriftsböeker. Någon enstaka in- stans anser att antalet titlar i punktskrift bör ökas. I några yttranden fram- hålls att den höjda ambitionsnivån för med sig krav på mer personal. något som utredningen inte har beaktat i sin kostnadsberäkning. Inte heller har utredningen beräknat medel för kostnaderna för den utökade informations- verksamheten påpekar man. Några remissinstanser. bl.a. statens kultur- råd och Sveriges allmänna biblioteksförening. tar upp frågan om hur tal- boksförsörjningen skall organiseras i landet som helhet och ktmstaterar att utredningen har valt att helt knyta sina förslag till ambitionsnivån för SRF:s bibliotek. För att en tillfredsställande service skall uppnås anser kulturrådet det rimligt att en upprustning av talboksbeståndet sker ute i landet samtidigt som SRF:s bibliotek byggs ut. Upprustningen i landet bör bygga på den arbetsfördelning som tillämpas inom folkbiblioteksväsendet med lokala folkbibliotek. länsbibliotek och det som lånecentral fungerande SRF:s bibliotek. Kulturrådet avser att behandla dessa frågor i sin översyn av det statliga stödet till länsbiblioteken och lånecentralerna. I några ytt- randen framhålls att de lokala folkbiblioteken bör svara för den direkta ut- låningen av talböcker. SRF:s bibliotek bör i första hand fungera som låne- central och depositionsbibliotek.

l diskussionerna om de synskadades litteraturförsörjning har frågan om en förändring av huvudmz'rnnaskapet för den av SRF bedrivna biblioteks- verksamheten kommit att spela en relativt framträdande roll. Från de syn- skadades sida har hävdats att detta är en verksamhet som samhället och in- te en enskild ideell förening måste ta ansvaret för. SÖ lade efter en särskild utredning hösten 1972 fram ett förslag som innebar att staten skulle överta ansvaret för biblioteksverksamheten. Dåvarande chefen för utbildningsde- partementct angav att han med hänsyn till handikapputredningens arbete inte var beredd att föreslå någon förändring av huvudmannaskapet (prop. 1973: I bil. 10 p. B 57.). Därefter förde. somjag redan har redovisat. handi- kapputredningen i en skrivelse ijuni 1974 fram ett förslag om ett statligt vertagande. vilket i allt väsentligt överensstämde med det förslag som SÖ hade presenterat.

Prop. 1976/77: 87 ' 80

Frågan om det statliga ansvarstagandet för SRF:s biblioteksverksamhet består enligt min mening av två olika delfrågor. Det är dels frågan om det ekonomiska ansvarstagandet. dels frågan om organisationsform för biblio- teket. Vad gäller finansieringen av verksamheten har staten. som har fram- gått av min tidigare redovisning. nästan helt tagit på sig ansvaret. Valet av organisationsform för verksamheten bör enligt min mening prövas förut- sättningslöst. Att låta en enskild organisation med hjälp av statliga medel svara för en viss verksamhet är. som jag ser det. i vissa fall en bättre lös- ning än att låta ett statligt organ svara för verksamheten. lin organisations- anknytning innebär t. ex. att man kan skapa mer direkta och naturliga kon- takter med de grupper man vänder sig till. Enligt min mening finns det där- för inga principiella hinder för att SRF med statliga bidrag även fortsätt— ningsvis svarar för en väsentlig del av biblioteksverksamheten för synska- dade. Samordningen rned annan folkbiblioteksverksamhet, förändringar av SRF:s t'u'ganisationsstruktur samt utvidgningen av talboksutlåningen till andra grupper än synskadade kan dock tala för att andra associations- och huvudmannaskapsformer bör prövas.

En förändring av huvudmannaskapet aktualiserar en rad frågor av prak— tisk karaktär som inte har belysts av vare sig SÖ eller handikapputredning- en. Efter regeringens bemyndigande harjag därför i oktober 1976 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att utföra det ytterligare utredningsarbete som erfordras för ett ställningstagande till förslaget om en ändring av hu- vr.rdmannaskapet för SRF:s bibliotek. I gruppen ingår bl. a. en företrädare för SRF och arbetet sker i nära kontakt med biblioteket och SRF. Arbets- gruppen hari skrivelse den 9 februari 1977 anmält att det inte har varit möj- ligt att lägga fram förslag om en förändring av huvudmannaskapet. som kan tas upp till behandling vid det nu aktuella tillfället. titan att detta krä- ver ytterligare en tids arbete. Detta innebär att biblioteksverksamheten även under nästa budgetår kommer att ligga kvar hos SRF. Vid de över- läggningar med företrädare för handikapporganisationerna som har före- kommit i beredningsarbetet har frågan behandlats. och man har från SRF:s sida inte haft något att erinra mot en sådan lösning. Arbetsgruppen räknar emellertid med att det skall bli möjligt att lösa huvudmannaskapsfrågan till budgetåret 1978/79.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att synskada- des tillgång till litteratur måste öka högst väsentligt. Såsom kulturrådet konstaterar i sitt yttrande har utredningen begränsat sina överväganden rö- rande littert'tturförsörjningen för synskadade till att gälla nyförvärvsnivån för SRF:s bibliotek. När det gäller punktskriftsböeker kan det enligt min mening vara rimligt att SRF:s bibliotek under överskådlig tid svarar för förvärven och utlåningen bl. a. med tanke på det begränsade antalet lånta- gare. Däremot är en sådan begränsning inte lämplig när det gäller talböc— ker. Av de uppgifter om talboksutlåningen i landet som jag tidigare redovi- sade framgår att ft_)lkbiblioteken idag svarar för mer än två tredjedelar av

Prop. 1976/77: 87 8I

den totala trtlåningen. Enligt min mening måste talboksförst'årjningen i lan— det ses som en helhet. 'l'vå frågor är därvid av intresse. nämligen dels httr utlåningsservicen skall byggas ttpp i landet. dels hur stor andel av boktit- givningen som skall föras över till talböcker. .lag anseri likhet med llera re- missinstanser att samtliga nivåer i folkbiblioteksväsendet måste finnas med i bilden när man diskttterar utformningen av talboksutlåningen i |an- det som helhet. Statens kulturråds utredningsarbete kan förväntas belysa denna fråga. Merparten av den direkta utlåningen sker idag vid de lokala biblioteken. I likhet med flera remissinstanser anser jag detta vara riktigt inte minst eftersom låntagarna därmed också kan få del av bibliotekens öv- riga service sasom t.ex. inläsningstji'tnsten som jag återkommer till i det följande. Enligt min mening bör man således sträva efter att i så stor ut- sträckning sorn möjligt låta de lokala biblioteken svara för kontakten med talbokslåntagarna. Den naturliga rollen för SRF:s bibliotek blir därmed att fungera som lånecentral och depositionsbibliotek. Det är därft'ir önskvärt att SRF:s bibliotek medverkar till att talbokslåntagarna i ökad utsträckning vänder sig till den egna kommttnens bibliotek. En sådan förändring av verksamheten måste självfallet ske på sikt och i nära kontakt med såväl låntagarna som de lokala biblioteken.

När det gäller talboksprodttktionens omfattning är det nödvändigt att se SRF:s och Bibliotekstjänsts produktion tillsammans. Antalet titlarsorn Bib- liotekstjänst producerar bestäms av vilken benägenhet folkbiblioteken har att köpa in talböcker. Med den ökade uppmärksamhet som jag tttgår från att kommuner och landsting kommer att ägna litteratttrbehovet bland syn- skadade kan man anta att Bibliotekstjänsts produktion av talböcker kom- mer att öka. Ett nära samarbete mellan SRF:s bibliotek och Biblioteks- tjänst kommer i ett sådant läge att bli än mer angeläget än det är idag. Vad jag här har sagt innebär att talboksförsörjningen för synskadade inte en- dast är en statlig angelägenhet tttan i lika hög grad en fråga för vilken kom- muner och landsting har ett stort ansvar.

Tillsammans med de uppgifter om folkbibliotekens insatser för handi— kappade som erhålls i statistiska centralbyråns pågående ttndcrsökning av folkbibliotekens verksamhet bör resultatet av statens kulturråds utred- ningsarbete rörande länsbiblioteken och lånecentralerna ge en värdefull to- talbild av talboksförsörjningen i landet. Frånvaron av sådana uppgifter i handikapputredningens material har varit en påtaglig brist när det har gällt att ta ställning till hur de statliga insatserna lämpligast bör utformas. Situa—. tionen idag i fråga om litteraturtillgången för synskadade är emellertid så- dan att resultatet av överväganden av antytt slag inte kan avvaktas. .lag an- ser därför att en kraftig upprustning bör ske av talboks- och punktskrifts— beståndet vid SRF:s bibliotek i huvudsak i enlighet med handikapputred- ningens förslag. Den särskilda arbetsgruppen har under hand redovisat att SRF:s punktskrifts- och talboksproduktion har förutsättningar att svara för en produktion av denna omfattning. SRF:s bibliotek bör således ttnder

Prop. 1976/77: 87 82

nästa budgetår erhålla ett bidrag som gör det möjligt för biblioteket att för— värva drygt I 200 nya titlar i talboksform. Min beräkning av medelsbeho— vet grundar sig på att biblioteket inom denna ram bör ha möjlighet att låta läsa in ca 700 nyutgivna böcker. förvärva ca 300 titlar av Bibliotekstjänsts och stttdielitteratttrsektioncns produktioner ttnder året samt därutöver kö- pa in ca 200 titlar av Bibliotekstjänsts tidigare talboksproduktion. Bibliote— ket bör därutöver kunna framställa ca 20 titlar som är avsedda för den ut- vidgade talboksutlåning som jag tidigare har berört. Ställningstagandet till omfattningen av nyförvärven samt samnntnsättningen har skett i nära sam- råd med SRF. Den redovisade totalnivån för förvärven samt sammansi'ttt— ningen skall ses som riktmärken.

När det gäller framställningen av punktskriftsböeker harjag i likhet med handikapptttredningen räknat med att biblioteket skall ha möjlighet att för— värva ca 300 titlar. Biblioteket bör. som framhålls av utredningen och llera remissinstanser. särskilt beakta barns och ungdomars behov vid valet av böcker som skall föras över till pttnktskrift och band. Med hänvisning till vad jag nyss har anfört om behovet av en totalbild av talboksförsörjningen i landet ärjag inte beredd att nu ta ställning till den plan för en sttccessivt höjd nivå för SRF:s biblioteks förvärv av talböcker som handikapputred— ningen har presenterat. Jag räknar dock med att den nivå som ttnder l977/78 komruer att uppnås givetvis skall kunna vidmakthållas och även höjas. Medelsbehovet vid den angivna nyförvärvsnivån överstiger kraftigt vad som handikapptttredningen har redovisat. Därutöver bör. som flera re- missinstanser påpekar. biblioteket erhålla ökade resurser till personal och informationsverksamhet. Jag återkommer till detta ttnder anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Sammantaget beräknar jag medelsbehovet för SRF:s biblioteksverksamhet under budgetåret l977/78 till 9800 000 kr.. vilket är en höjning med 5 535 000 kr.jämfört med inneva- rande budgetår eller mer än en fördubbling av det statliga bidraget. Kost- nadsbert'tkningen har skett i nära kontakt med företrädare för SRF som därvid har förklarat att det redovisade beloppet motsvarar det bidragsbe- hov som den föreslagna ambitionsnivån och därmed nödvändiga personal- försti'trkningar beräknas föra med sig.

4.5.4 lnliisningstjänst

Hösten 1972 startade SÖ i samråd med dåvarande DBF vid sju länsbib- liotek en försöksverksamhet med lokal inläsningstjänst för yrkesverksam- ma synskadade. lnläsningstjänsten har också stått till förfogande för syn- skadade som är verksamma i kommunala organ och i föreningar eller del— tar i folkbildningsverksamhet. Material som har lästs in har varit tidskrifts— artiklar. tidningsttppsatscr. utdrag ur handböcker. delar av studiematerial samt informationsmaterial från myndigheter. organisationer etc. Försöks- verksamheten. som har finansierats med bidrag från SÖ och statens kultur- råd. avslutades ijttni 1975.

Prop. 1976/77: 87 83

Handikapputredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och anser att inläsningstjänst som tillgodoser individuella behov och som får anlitas utan onödiga begränsningar bör anordnas över hela landet. Kostnaderna bör täckas av bibliotekens huvudmän. Samtliga remissinstanser som har berört frågan delar uppfattningen att inläsningstjå'tnsten bör byggas ut i hela landet. Flera uttalar sig också för att verksamheten knyts till länsbibliote- ken. Samtidigt uttalar några att verksamheten bör finnas i varje kommun samt att SRF:s bibliotek bör svara för inläsningen av hela böcker.

Den typ av service som inläsningstjänsten kan ge är enligt min mening på intet sätt enbart en biblioteksangeli'tgcnhet. Det handlar här om vilka möjligheter synskadade — blinda och dövblinda — skall ha att ta del av in- formation från bl.a. myndigheter. att delta i studieverksamhet. att fungera i ett yrke som kontinuerligt kräver stttdier samt att över huvud taget ta del av den information som finns i tryckt material. Ansvaret för att synskada- de får denna service kan enligt min mening inte läggas endast på folkbiblio- teken.

Frågan om hur samhällsinformationen i stort skall kunna nå ut till handi- kappade berörs i yttrandet från nämnden för samhällsinformation. Nämn- den hänvisar till riksdagens beslut år l97| om vidgad samhällsinformation ( prop. 1971: 56 . FiU l97l : 23. rskr. l97l: l82) som enligt nämndens mening innebär att alla medborgare har rätt till likvärdig information.

Enligt min mening är det viktigt att information som på ett avgörande sätt berör olika medborgargrttpper förs ut så att dessa nås. Det gäller själv- fallet också handikappade. Det ankommer på varje myndighet att avgöra i vilken mån information behöver föras ut och anpassas till olika gruppers skilda behov. En av uppgifterna för nämnden för samhå'tllsinformation är att följa denna verksamhet och att ge statliga myndigheter råd i de aktuella frågorna. ! detta arbete ingår att göra myndigheterna uppmärksamma på de behov som frnns samt ge förslag till lösningar.

Viktig samhälIsinformation kommer också från olika kommunala organ. För handikappade är det ofta ytterst angeläget att få del av denna informa— tion. För synskadades del innebär detta att en nödvändig anpassning måste göras genom inspelning på band eller utskrift i punktskrift. En sådan servi- ce måste givetvis organiseras sä att man i kommunerna på ett rationellt sätt utnyttjar den tekniska utrustning som finns. t. ex. vid AV—centraler.

Den service som myndigheter och kommunala organ bör ge synskadade genom att material läses in på band bör i huvudsak vara av generell natur. dvs. någon beställning skall inte behöva göras av en enskild synskadad. Därutöver finns. såsom försöksverksamheten har visat. ett stort behov bland synskadade av att få material inläst utifrån vars och ens önskemål. Huvuddelen av det material som kan komma ifråga för sådan inläsning finns på folkbiblioteken och det bör därför vara naturligt att denna indivi- dttella service knyts till dem. Karaktären på denna inläsningstji'tnst blir tro— ligen mycket varierande. Den enklaste formen är att den synskadade vän-

Prop. l976/77: 87 34

der sig till bibliotekets telefonservice för att få visst material ttppläst. var- vid en enkel inspelning kan göras i hemmet. Vid längre texter eller när det gäller material som kräver viss redigering bör inläsningen givetvis göras av särskild personal och med för ändamålet lämplig teknisk utrustning. En— klare service bör således kttnna lämnas av det lokala biblioteket där också beställningar. som effektueras av länsbiblioteket. bör kttnna lämnas efter samma mönster som gäller för samverkan i övrigt mellan de olika nivåerna i folkbiblioteksväsendet. En sådan närhctsservice bör vara av värde för den enskilde synskadade. De väsentligaste delarna i inläsningstjänsten bör dock på det sätt som har förordats av bl.a. statens kulturråd, SÖ och Svenska folkbibliotckarieförbundet kttrma knytas till länsbiblioteken. För detta talar. förtttom att de i allmänhet har det största urvalet tidningar. tidskrifter etc. i länet. att flertalet länsbibliotek i dag har en nära kontakt med de taltidningsredaktioner som finns ttte i landet och som i sin tttr har tillgång till personal samt inspelnings- och kopieringstttrtrstning. Hur man bygger ttpp servicen med inläsningstjänst. dvs. fördelar ans 'aret mellan lo- kala bibliotek och länsbiblioteket och ordnarsamverkan mellan kommuna- la organ och folkbiblioteken. är enligt min mening något som man får ta ställning till i varje län. F'ågan bör kttnna tas ttpp när man i övrigt diskute- rar fördelningen av ansvaret för bibliotekens service till olika handikapp- grupper. Vad jag här har anfört bör kttrma vara till viss vägledning i dessa överväganden. Den samordning som kan behövas föratt undvika att redan inläst material läses in på nytt eller att man lokalt läser in material som kommer att läsas in av myndigheter m.fl. bör enligt min bedömning kttnna ske genom att olika berörda parter håller kontakt och kontinuerligt lämnar upplysningar om planerade inläsningar.

Enligt min mening är det således lämpligt att en väsentlig del av den indi- viduella inläsningstji-insten knyts till länsbiblioteken. Det bör därmed vara naturligt. vilket också utredningen anser. att landstingen tar på sig merpar- ten av det ekonomiska ansvaret. Det förtjänar att i detta sammanhang nämnas att nästan samtliga landsting i dag bekostar taltidningsverksamhet för synskadt'tt'le. Jag utgår därför från att det finns en beredskap hos lands- tingen att tillgodose de synskadades behov även när det gäller inläsnings- tjänsten. Några remissinstanser menar att det är nödvändigt med ett stat- ligt stöd föratt verksamheten skall komma igång och utvecklas någorlunda likvärdigt över hela landet. Statens kulturråd redovisar att rådet ämnar ta upp inläsningstjänsten i sin översyn av det statliga stödet till länsbiblio- teksverksamheten något som också l.andstingsförbundet efterlyser i sitt ytt "ande. Som jag tidigare redovisade har statens kulturråd bidragit till fr- nansieringen av försöksverksamheten. Stöd kan utgå i form av det tilläggs- bidrag som statens kulturråd fördelar till länsbiblioteken. F.nligt bestäm- melserna i förordningen (l975:4o7) om statsbidrag till folkbibliotek skall kttlturrådet vid fördelningen av tilläggsbidrag bl.a. beakta behovet av in- satser för olika läshandikappades biblioteksservice. En snabb utbyggnad

Prop. l976/77: 87 85

at inläsningstjänsten är angelägen ochjag har därföri budgetpropositioncn (prop. 1976/"77: |th bil. 12 p. B 22.) vid min beräkning av nivån för tilläggs- bidrag under nästa budgetår tagit hänsyn till behovet av bidrag till denna verksamhet. Något stadigvarande statligt bidrag som särskilt utgår till verksamheten med inläsningstjänsten är det enligt min mening inte motive- rat att införa. l')e statliga insatserna böri stället kunna tjäna som stimulans under ett uppbyggnadsskede.

.lag vill slutligen erinra om att inom folkbildningsarbete. genom bidraget till sttulieförbunden för tekniska och organisatoriska stödåtgärder. statligt stöd kan utgå till sådan service som inläsningstjänsten avser att ge. Bidra- get kan användas bl.a. för att anpassa studiematerial för handikappade som deltar i s. k. integrerade studiecirklar. t. ex. en synskadad som deltari en cirkel där övriga är seende. En viss samordning tnellan studieförbunden och biblioteken bör alltså ske för att servicen till de synskadade skall kun- na byggas upp på bästa möjliga sätt. Jag utgår från att detta kan ske bl.a. genom SÖ:s och statens kulturråds medverkan.

4.6. Radio och TV

Handikapputredningen pekar på att radion och televisionen bidragit till att väsentligt öka människornas kulturella möjligheter. Ett handikapp sät- ter emellertid ofta en gräns för möjligheten att följa programmen. Därför behövs det. menar utredningen. särskilda åtgärder för att göra program- men tillgängliga. Många remissinstanser. däribland socialstyrelsen. ABF. Sveriges Radio och samtliga handikapporganisationer. delar utredningens uppfattning att ytterligare insatser måste göras för att programmen lättare skall bli tillgängliga för handikappade.

Sveriges Radio gör redan i dag värdefulla insatser för att tillgodose olika handikappgruppers krav och önskemål vilket utredningen har pekat på. En särskild arbetsgrupp inom företaget har t. ex. belyst de dövas och hörsel- skadades problem att ta del av programmen. Det är också en strävan inom Sveriges Radio att talet i radio och TV skall vara klart och tydligt och där så är möjligt vara fritt från bakgrundsljud. Sedan llera år pågår ett forsk- nings— och utvecklingsarbete för att göra informationen i ljud och bild så klar som möjligt. Andelen textsatta "TV-program har också ökat på senare är såväl totalt sett som om man begränsarjämförelsen till den inhemska produktionen.

Vidare har både radion och televisionen återkommande programinslag med information om bl. a. vart handikappade kan vända sig för att få infor- mation om tillgängliga tekniska hjälpmedel.

Handikapputredningen menar att det bör vara ett mål att alla program som kan textsättas bör förses med text och att teckentolkning skall använ- das vid direktsändningar. Utredningen pekar på de nya tekniska möjlighe— ter som nu finns för distribution av text till TV—bilden. Ett system med s. k.

Prop. 1976/77: 87 86

selektiv text-'l'V innebär att mottagaren själv kan välja om han vill ha text till TV-bilden eller ej. Text-TV ger möjligheter att parallellt sända flera oli- ka textversioner.

Handikapputredningen föreslår. i avvaktan på beslut om att selektiv text-TV införs. att svenskspråkiga program i ökad omfattning skall textsät- tas enligt nuvarande metoder. Flera remissinstanser. däribland SDR. till- styrker förslaget.

Sveriges Radio redovisar för sin del att befintliga resurser för textning med nuvarande teknik i stort sett är helt tagna i anspråk. Merkostnaderna för en utökning av textsättningen med konventionella metoder till en nivå som utredningen föreslår beräknas uppgå till ca 10 milj. kr. och enligt Sve- riges Radio är det oklokt att nu investera i teknik som vid en övergång till selektiv text-TV blir föråldrad.

Enligt vad jag har erfarit har Sveriges Radio helt nyligen beslutat att fr.o.m. mitten av mars detta år sända ett dagligt textat TV—Nytt. I sitt re- missyttrande pekar Sveriges Radio på tillkomsten av lokalradion med 24 lokala radiostationer som innebär en väsentlig utvidgning av programverk- samheten. Härigenom kommer de synskadade i en helt annan omfattning än tidigare att få del av lokala nyheter och lokal debatt. Lokalradion startar sina sändningar under året. Vidare har TRU regeringens uppdrag att i största möjliga utsträckning beakta de synskadades och hörselskadades problem. Verksamheten kommer att fortsätta inom Sveriges utbildningsra- dio.

Jag delar uppfattningen att det är angeläget att radio- och TV-program- men blir tillgängliga för handikappade. Det går dock inte att komma ifrån att ett handikapp många gånger utgör ett absolut hinder. Som framgår av min redovisning har tillgängligheten steg för steg ökats på senare år och vissa ytterligare förbättringar kan väntas under den närmaste tiden. En kraftigt utbyggd service kräver. som Sveriges Radio har framhållit. bety- dande investeringar som måste fördelas på flera år och som påverkar möj- ligheterna att i andra avseenden förnya radio- och TV-verksamheten. Det blir därför naturligt att behandla frågan om den fortsatta utbyggnaden i samband med ställningstagandet till det förslag beträffande radio- och TV-verksamhetens framtida inriktning som radioutredningen (U 1974: 08) kommer att lägga fram under våren. Av radiotrtredningens remissyttrande framgår att utredningen lägger stor vikt vid att radio- och TV-programmen skall göras tillgängliga för handikappade.

Handikapputredningen anser att frågan om radions och televisionens tillgänglighet för handikappade är så viktig att den bör markeras i avtalet mellan staten och Sveriges Radio. Regeringens och riksdagens ställnings- taganden till förslagen från radioutredningen kommer att läggas till grund för ett nytt avtal som avses träda i kraft den I juli 1978. Också utredning- ens förslag om avtalsregler kommer därför att prövas i samband med be- redningen av radioutredningens förslag.

l'rop. l976/77: 87 87

I Sveriges Radios arkiv finns inspelningar av bl. a. föredrag och dramati- serat material som kan överft'iras till band. dvs. en form av talbok. för utlå- ning bland synskadade. framhåller utredningen. En sådan överföring skul- le väsentligt förbättra och utöka tillgången på talböcker för synskadade. Några remissinstanser påpekar att även trtvecklingsstörda som ofta har lät- tare att ta del av dramatiserat material än konventionellt inlästa talböcker skulle ha glädje av tillgång på talböcker i denna form. Utredningen påpekar att ett nyttjande av inspelningarna för talboksproduktion kräver att vissa upphtwsrättsliga och ekonomiska problem måste lösas.

Frågor om en utvidgad nyttjanderätt till Sveriges Radios program har belysts bl.a. av dataarkiveringskommitten (U l968148) i betänkandet (SOU l974z94) Bevara ord och bild. Förslagen bereds f.n. inom utbild— ningsdepartementet. Även radioutredningen har enligt sina direktiv att be- lysa frågan Iiksom utredningen om upphovsrätt. Jag avser att senare före- ' slå regeringen att tillsätta en särskild utredning i videogramfrågan. Denna utredning kommer bl.a. att få till uppgift attpröva hur Sveriges Radios program skall kunna göras tillgängliga för distribution på annat sätt än via etern. Mot bakgrund av vadjag har redovisat anserjag det inte vara lämp- ligt att i särskild ordning behandla frågan om handikappades möjligheter att få rätt att ta del av visst inspelat material.

Handikapputredningen har aktualiserat frågan om radio- och TV-appa- rater—nas tekniska standard med tanke på de handikappades situation. Jag anser det naturligt att konsumentverket i sin verksamhet beaktar frågor om mottagarz'tpparaternas tekniska kvalitet och utförande. Televerket som svarar för investeringar i och drift av sändningsnätet har ansvar för att det- ta uppfyller högsta möjliga krav på ljudkvalitet.

4.7. Särskild bok- och tidningsproduktion

Handikappade är utestängda från en stor del av den tryckta kommunika- tionen i samhället. De blinda är hänvisade till det begränsade trrval som produceras på punktskrift eller som talbok. Många av de böcker. tidningar och tidskrifter som ges ut är svårtillgängliga även för andra handikappade. De som har svag syn kan många gånger inte läsa böcker eller tidningar där— föratt dessa är tryckta med för liten text eller på ett papper av sådan kvali- tet att texten inte blir tillräckligt tydlig. Döva. hörselskadade. psykiskt ut— veeklingsstörda och andra förståndshandikappade. som av olika anled- ningar är språkhandikappade. kan ha svårt att ta del av innehållet på grund av texternas svårighetsgrad. Både l968 års litteraturutredning och handi- kapputredningen har pekat på dessa förhållanden och lagt fram förslag för att göra böcker och tidningar mer lättillgängliga.

Litteraturutredningen föreslog i sitt betänkande Boken särskilt statligt stöd för utgivningen av lättläst litteratur. s.k. LL-böeker. och böcker med

stor stil.

Prop. 1976/77: 87 88

Handikapputredningen anknyter till litteraturutredningens förslag och föreslår att bidrag utgår till en årlig utgivning av 40 Li.-böcker och till trt- vecklingsarbete i en s. k. litterär verkstad. Vidare föreslås en kartläggning av behovet av storstilsböcker samt bidrag till produktion av purtktskrifts- böcker för försäljning. Dessutom lägger utredningen frarn förslag till åtgär- der för att förbättra olika handikappgruppers tillgång till tidningar och tid- skrifter.

Utgivning av lättläst litte rattr r. LL-böcker. har bedrivits som för— söksverksamhet sedan år l968. Verksamheten leds av en särskild arbets- grupp inom SÖ. Hittills har 35 LL—böcker utkommit. l statsbidrag till verk- samheten har utgått sammanlagt ca 2 milj. kr. Inom denna ram har också utgått produktionsbidrag till utgivning av 15 storstilsböcker.

Li.-utgivningen vänder sig till människor som på grund av olika läshin- der normalt inte kommer i kontakt med litteraturen. Hittills har försöks- verksamheten omfattat utgivning av skönlitteratur. klassiker. diktsamling- ar och faktaböcker. Utgivningen har rönt stor uppskattning och de böcker som har kommit ut har mött en omfattande efterfrågan. [ [J.-utgivningen ingår såväl bearbetade som nyskrivna böcker. Det har emellertid visat sig svårt att bevara den ursprungliga bokens konstnärliga form när en förkort- ning och språklig bearbetning görs. Därför har utgivningen efterhand allt- mer inriktats på nyskriven lättläst litteratur. Genom särskilda projektbi— drag till författare och bildkonstnärer har arbetsgruppen försökt stimulera dessa att tillsammans arbeta fram böcker. Utgivningen av LL-böckerna sker på arbetsgruppens initiativ i samarbete med olika förlag.

Alla remissinstanser som har behandlat frågan om lättläst litteratur framhåller värdet av utgivningen och tillstyrker utredningens förslag om en kraftig utökning av verksamheten. Några remissinstanser anser att utgiv- ningen bör vidgas till att omfatta även barn- och ungdomslitteratur.

.Jag instämmer i handikapputredningens förslag att statligt bidrag även i fortsättningen bör utgå till utgivningen av lättläst litteratur. Samtidigt vill jag erinra om att den utökning som'utredningen föreslår —- 40 l.I.-böcker per år —- är större än hela den utgivning som skett under de nio år som för- söksverksamheten har pågått. Detta borde enligt min mening ha föranlett utredningen att pröva frågan om htrr utgivningen skall organiseras.

Det har inte varit möjligt att under beredningsarbetet av handikapput- redningens förslag pröva frågan om eventuellt nya organisatoriska former för den fortsatta LL-utgivningen. SÖ bör därför även under budgetåret l977/78 svara för försöksverksamheten. SÖ har anmält att överstyrelsen under år l977 har för avsikt att lämna en redogörelse över den försöks- verksamhet som hittills har genomförts. Denna bör kunna ligga till grund för ett ställningstagande längre fram till frågan om de framtida formerna för stödet till utgivningen av lättlästa böcker.

Trots att ställning till den mer definitiva formen för verksamheten inte kan tas nu bör det vara möjligt att låta utgivningen öka i omfattning. Jag

Prop. 1976/77: 87 89

kommer senare vid min anmälan av Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet att beräkna en ökning av medlen för detta ändamål med 500000 kr. till 925 000 kr. SÖ bör undersöka möjligheterna att göra en upp- slagsbok i Li--utförande samt serier för vuxna. Behovet av denna typ av LL-litteratur' har framhållits från vissa handikapporganisationer. Utgiv- ningen bör även vidgas till att omfatta böcker för barn och ungdom.

Enligt handikapputredningens bedömningar bör olika gruppers behov av böc ke r med stor stil närmare klarläggas. En utbyggd optisk rehabili- tering och synträning skulle leda till ökad läsförmåga för många synskada- de anser utredningen som inte föreslår särskilda medel till en fortsatt utgiv- ning av storstilsböcker. Flera remissinstanser är kritiska mot att utredning- en inte har lagt fram förslag till storstilsutgivning. Det framhålls att den op- tiska rehabiliteringen ännu inte är tillräckligt utbyggd för att motsvara de behov som finns. Några remissinstanser pekar på en ökad efterfrågan vid biblioteken på böcker med stor stil.

.Jag delar uppfattningen att storstilsböckerna fyller ett viktigt behov. De av utredningen förordade optiska rehabiliteringsinsatserna är betydelseful- la men kommer för många synsvaga — främst äldre — sannolikt inte att un- der den närmaste tiden ktrnna ersätta storstilsböckerna. Underlag finns f.n. inte för ett ställningstagande till hur utgivning av sådana böcker bör stimuleras. Jag förutsätter emellertid att SÖ i sin redogörelse för försöks- Verksamheten med Lt.-böcker även kommer att redovisa erfarenheterna av storstilsutgivningen. [ likhet med bl.a. statens kulturråd anser jag att stöd till utgivning av storstilsböcker bör ses tillsammans med det statliga litteraturstödet i övrigt. Jag räknar med att frågan om ett stöd till storstils- utgivning kan tas upp i samband med prövningen av och ställningstagandet till den framtida utformningen av litteraturstödet.

De synskadades bokförsörjning klaras huvudsakligen genom lån från biblioteken. Men synskadade kan även ha behov av egna exemplar av böc— ker. Handikapputredningen pekar bl.a. på behovet av enklare handböc- ker. Utredningen föreslår därför att SRF:s bibliotek får ett särskilt bidrag för produktion av punktskriftsböeker för försäljning. Statsbi- draget skall täcka skillnaden mellan kostnaderna för framställning av böc- kerna på punktskrift och intäkterna av försålda exemplar.

Jag delar utredningens principiella uppfattning att även synskadade bör ha möjlighet att köpa böcker och att inte uteslutande vara hänvisade till lån. De frågor som sammanhänger med en sådan utgivning och försäljning är emellertid enligt min mening inte tillräckligt belysta.

De frågor som behöver belysas ytterligare är bl. a. vilken typ av böcker —— skönlitteratur eller handböcker — som i första hand bör framställas. hur stora upplagor som bör framställas och hur försäljningen skall organiseras. För att klargöra bl.a. dessa frågor bör enligt min mening en försöksverk- samhet med produktion och försäljning av punktskriftsböeker inledas. Jag kommer senare trnder anslaget Bidrag till de handikappades kulturella

Prop. 1976/77: 87 - 90

verksamhet att beräkna 300000 kr. för detta ändamål. När erfarenheter har vunnits räknat'jag med att verksamheten kan övergå i mer permanenta for- mer. .lag avser att senare föreslå regeringen att den särskilda arbetsgrupp för SRF:s bibliotek. som jag tidigare har redogjort för. får i uppgift att i samråd med berörda parter svara för försöksvcrksamhetcn.

llandikapputredningens förslag om en försöksverksamhet med praktis- ka försök vid några dagstidningar med lättläst tidningstext stöds av många remissinstanser. '

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att det är angeläget att en försöksverksamhet kommer till stånd. Enligt vad jag har inhämtat pågår planering av ett sådant försök i vilket bl. a. SÖ kommer att medverka. Jag räknar med att projektet skall ktrnna finansieras i särskild ordning med medel ur allmänna arvsfonden.

Handikapputredningentar även upp frågan om de synskadades tillgång till tid ningar och tidsk rifter. Den tidningsutgivning som de synska- dade har att tillgå är i huvudsak dels de l5 tidningar som utges av SRF. dels någon av de ca 40 lokala taltidningar som utkommer. Utredningen framhåller det allvarliga i att synskadade har så ringa tillgång till tidningar och tidskrifter. Härigenom utestängs denna grupp från väsentliga delar av samhällsdebatten och från annan värdefull information.

Liksom handikapputredningen anserjag att synskadades tillgång till tid- ningar och tidskrifter måste förbättras. En betydelsefull del i detta arbete utgör framställningen av-Iokala taltidningar. Jag delar remissinstansernas uppfattning att det är angeläget att dessa lokala tidningar utvecklas. Kost- naderna för den lokala tidningsutgivningen täcks av bidrag från kommuner och landsting. Jag har tidigare berört lokalradions verksamhet och fram- höll därvid den betydelse den bör få för synskadade vad gäller tillgång till aktuell information. Betydande fördelar skulle uppnås om man i de lokala taltidningarna ktrndc utnyttja det nyhetsmaterial som lokalradion produce- rar. Det framstår därför som angeläget att berörda parter söker lösa de upphovsrättsliga frågor som är förenade med ett utnyttjande av lokalra- dions sändningari bandad form.

Handikapputredningen föreslår att dagstidningarna skall ge ut en kas- settupplaga av tidningen jämsides med utgåvan i svartskrift för seende. Kostnaderna för kassettupplagan bör enligt utredningen betraktas som en normal kostnad för tidningen och täckas på samma sätt som dess övriga kostnader. Flera remissinstanser tillstyrker den principiella tanken i för- slaget. En kassettupplaga av dagstidningar skulle väsentligt förbättra de synskadades möjligheter att följa den lokala debatten och få del av lokala nyheter. Samtidigt pekar många remissinstanser på problem i samman- hanget bl. a. hur man skall få tidningarna att börja med en utgivning av tid- ningari kassettform. SRF och presstödsnämnden framhåller att bandmedi- et ställer särskilda krav på redigeringen av nyhetsmaterialet. Om en utgiv- ning skall ktrnna komma till stånd måste en rad organisatoriska. tekniska

Prop. [976/77: 87 t)]

och ekonomiska frågor studeras närmare.

För egen del anserjag det angeläget att samhället underlättar för synska- dade att ta del av det allmänna informationsutbudet. Taltidningsupplagor av lokala tidningar är i detta sammanhang en ide värd att prövas. .Jag delar dock den mening som framförs av flera remissinstanser att förslaget i dess nuvarande form inte är tillräckligt genomarbetat.

Enligt vad jag har erfarit avser SRF att begära medel ur allmänna arvs— fonden föratt inleda försök tillsammans med några dagstidningar. Jag räk- nar med att bidrag kommer att utgå till projektet. Det ankommer på rege- ringen att efter samråd med berörda parter besluta om den närmare Lipp- läggningen av försöket. .Jag räknar med att de erfarenheter som vinns skall kunna ligga till grund för ställningstaganden längre fram om mer generella insatser för att förbättra de synskadades tillgång till dagspressen.

[ avvaktan på resultaten av försöksverksamhcten är det angeläget att SRF och Föreningen Sveriges dövblinda kan fortsätta sin nuvarande utgiv- ning av vissa tidskrifter av blandat kulturellt innehåll. Denna utgivning har ringa omfattning och avser tämligen få områden. men tillgodoser ctt ange- läget behov. Handikapputredningen redovisar att SRF och Föreningen Sveriges dövblinda är beredda att ansvara för en fortsatt utgivning och där- vid utveckla den kvantitativt och kvalitativt om medel ställs till förfogan- de. Den ntrvarandc verksamheten finansieras i huvudsak med insamlade medel. Liksom utredningen anserjag det riktigt att staten genom bidrag till de båda organisationerna säkerställer en utgivning som svarar mot de mest trängande behoven. Statsrådet Troedsson återkommer i det följande till den na fråga.

5. Anslagsberäkningar

5.1. Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

I975/76 Utgift 6598028 1976/77 Anslag 8252000 l977/78 Förslag I4425 000

Från anslaget utgår bidrag till De blindas förening (DBF). ntrrnera Syn- skadades riksförbund (SRF). för föreningens allmänna biblioteksverksam- het. för vissa kostnader vid framställning av studielitteratur för synskada- de ht'igskolestuderandc samt för framställning av taltidning för kulturinfor— mation. Biblioteksverksarnheten leds av en styrelse med sju ledamöter.

Från anslaget utgår vidare bidrag till konsulcntverksamhet för studie- verksamhet bland handikappade. En del av anslaget står till skolöversty- relsens (SÖ) förfogande för fördelning. efter prövning i varje särskilt fall. till kurs- och studieverksamhet. informationsverksamhet m.m. Slutligen

Prop. 1976/77: 87 92

utgår från anslaget bidrag till tolkar för döva. till utbildningskurser för tol- kar för döva. till framställning av lättläst litteratur för vissa handikapp- grupper. till ersättning till televerket för avgiftsbefrielse för vissa blinda samt till Föreningen Blinda barns utveckling.

1976/77 Beräknad ändring 1977/78 Skolöver— Föredra- styrelsen ganden

1. Bidrag till DBF. numera SRF. för biblioteksverksamhet 4 600 000 + 4 915 000 +5 800 000

2. Framställning av studie— litteratur för synskadade

högskolestuderande 3. Konsulentverksamhet 1 040 000 + 1 460000 —— 140 000 4. Kurs- och studieverksamhet m.m. [607000 + 6395 000 —1607000 5. Bidrag till tolkar för döva 140 000 of. — 70 000 6. Framställning av TRU-material

för synskadade 30 000 — 30000 — 30 000 7. Framställning av lättläst

litteratur 425 000 + 1 675000 + 500000 8. Bidrag till Föreningen Blinda

barns utveckling 15 000 of. — 15 000 9. Utbildning av tolkar för döva 365 000 + 435 000 + 365000 10. Ersättning till televerket för

avgiftsbefrielse för vissa blinda 30000 — 30000 — 30000

11. Bidrag till Sveriges dövas riksförbunds försöksverksamhet

med videogram —- + 1000 000 — 12. 'l'eaterverksamhet för döva — — + 1 000000 13. Utvecklingsarbete _ — — + 100000 14. Framställning av punktskrifts—

böcker för försäljning — — + 300000

+ 15 820 000 +6173 000

Sko/fit':'/'.varelsen

ln—Z. SRF har till SÖ redovisat ett bidragsbehov om 9413000 kr. till föreningens biblioteksverksamhet.

SÖ beräknar med utgångspunkt från i huvudsak handikappatredningens förslag kostnaderna för biblioteksverksarnheten till 9575 000 kr.. varvid även har beaktats behovet av vissa angelägna personalförstärkningar. re- surser till informationsverksamhet samt medel till framställning av studie- litteratur för studerande vilka inte har individuellt utbildningsbidrag. 1 be- loppet har även beräknats medel för överföring av tidigare inspelade tal- böcker till kassett. för framställning av särskilda talböcker till bl. a. den ut- vidgade talboksutlåningen samt för övergång till ett databaserat utlånings- system. För framställning av punktskriftsböeker och talböcker för försälj- ning till enskilda föreslår SÖ att 1095 500 kr. anvisas. (+4915000 kr.)

3. Medel för de två ko n s ule nte r som'är placerade vid SÖ bör beräk— nas under anslaget Skolöverstyrelsen (— 130000 kr.). Bidrag till de tre kon-

Prop. 1976/77: 87 93

sulenter som är verksamma i stttdieförbtrnd bör fortsättningsvis utgå från anslaget Bidrag till studieförbund t 195 000 kr.). Bidraget till de elva kon- sulenterna bör höjas från 65000 kr. till 100000 kr. samt antalet bidrag ökas till 25 ( +) 785 000 kr.).

4. För bidrag till k u rs- och studie ve rksa m hct m. m. föreslår SÖ en ökning med 2700 000 kr. till sådan verksamhet till vilken reguljära bi- drag inte kan utnyttjas. Vidare föreslår SÖ att utgivningen av olika handi- kapptidskriftcr får ett stöd med sammanlagt 3 700000 kr. Bidraget till Riks- förbundet för döva och hörselskadade barns rnålsmän som f. n. utgår från denna anslagspost bör fortsättningsvis utgå från anslaget Bidrag till vissa elev- och föräldraorganisationcr ( —5 000 kr.).

5. Av medlen för bidrag till tolkar för döva bör den del som avser verksamhet inom studieförbunden fortsättningsvis beräknas under ansla- get Bidrag till studietörbund (+70 000 kr.). Samtidigt bör handikapporgani- sationerna få ett ökat stöd (+70000 kr.).

6. Medlen för framställning av TRU-material för synskadade föreslås beräknade under anslaget till TRU-verksamheten (—30 000 kr.).

7. För framställning av lättläst litteratur föreslår SÖ en ökning i enlighet med handikapputredningens förslag (+1075 000 kr.). Därutöver föreslås att medel anvisas till bidrag till en beräknad utgivning av 20 titlar med stor stil t+600 000 kr.).

9. SÖ föreslar en kraftig ökning av medlen för utbildning av tolkar för döva och tolkutbildare för att en fungerande tolkservice skall kttnna byggas upp (+435 000 kr.). 10. Den särskilda ersättningen till televerket för avgiftsbefrielse för vissa blinda bör såsom handikapputredningcn har föreslagit för- svinna t—30 000 kr.). 11. SÖ föreslår att Sveriges dövas riksförbund får ett särskilt bidrag till verksamheten med videogram. Bidraget avses gå till inköp av video— bandspelare till de lokala dövföreningarna samt till produktion av program (+1 000 000 kr.). 1 sitt yttrande över handikapputredningens betänkande redovisar SÖ även vissa kompletterande förslag vad gäller a n slaget Bid rag till st u - dieförbund för budgetåret 1977/78. SÖ föreslår att de bidrag till konsulentverksamhet Som fortsättningsvis bör utgå från nämnda anslag ökas med sex till nio samt att bidraget per konsulent höjs från 65 000 kr. till 100000 kr. (+705 000 kr.). Bidraget till tolkhjälp inom studieförbunden som föreslås utgå från stu- dieförbundsanslaget bör fördubblas (+70 000 kr.). SÖ föreslår vidare att särskilda medel anvisas till försöksverksamhet med förformer till studiecirklar bland instittttionsbocnde och andra handi- kappade. Försöket föreslås avse 1 000 grupper med en genomsnittlig kost- nad om 1 200 kr. per grupp. För information kring verksamheten beräknas ett medelsbehov av 100000 kr. (+1 300 000 kr.)

Prop. 1970/77: 87 94 Fr'iredrugumlt'lr

Från detta anslag utgår bidrag till en rad olika verksamheter bland handi- kappade. Handikapputredningen föreslår att dessa bidrag fortsättningsvis skall utgå från de olika anslag i statsbudgeten där de ämnesmässigt hör hemma. Jag kan i princip ansluta mig till handikapptrtredningens synsätt. Praktiska skäl talar dock för att medel till vissa insatser för handikappade även under nästa budgetår bör beräknas under ett särskilt anslag. Jag räk- nar dock med att bidrag till dessa ändamål fr.o.m. budgetåret 1978/79 skall kunna utgå från andra anslag under littera B i utbildningshtrvtrdtiteln. Det blir därefter en naturlig uppgift för statens kulturråd att summera de insatser som görs för handikappade på olika områden i samband med de årliga omslagsframställningarna.

Statsrådet Troedsson kommer senare att behandla frågan om bidrag till handikapporganisationerna. F.n. utgår från detta anslag trnder posterna Konsulentverksamhet. Kurs- och studieverksamhet. Bidrag till tolkar för döva. Framställning av TRU-material för synskadade och Bidrag till För- eningen Blinda barns utveckling medel till olika ändamål inom handikapp- organisationerna till ett sammanlgt belopp av 2 432 000 kr. Dessa medel bör fortsättningsvis beräknas under det särskilda anslaget för bidrag till handi- kapporganisationerna under socialdepartementets huvudtitel. Från poster- na Konsulentverksamhet och Kurs- och studieverksamhet utgår vidare in- nevarande budgetår bidrag till två konsulenter som är verksamma inom SÖ och bidrag till Riksförbundet Döva och hörselskadade barns målsmän. Medel för dessa ändamål bör såsom har redovisats i budgetpropositionen (prop. 1976/77: 100 bil. 12 p. D 1. och D 5.) fortsättningsvis beräknas under anslagen Skolöverstyrelsen resp. Bidrag till vissa elev- och föri'tldraorgani— sationer.

Bidraget till Synskadades riksförbunds (SRF) biblioteksverksamhet bör även under nästa budgetår utgå från förevarande anslag. Såsom har fram- gått av min tidigare redovisning (4.5.3) beräknar jag bidragsbehovet till 9800 000 kr.. vilket är en ökning med 5 535 000 kr. jämfört med innevaran- de budgetår. Vid min beräkning av bidraget harjag utöver allmänna kost- nadsökningar tagit hänsyn till den kraftiga ökningen av bibliotekets för- värv av punktskriftsböeker och talböcker samt behovet av medel för att slutföra den överföring av tidigare inspelade talböcker från öppna spolar till kassetter som sedan ett antal år pågår vid biblioteket. Dessutom harjag beaktat behovet av personalförstärkning för information och redigering och för låneverksamheten. För studielitteratursektionen inom SRF:s bib- liotek beräknar jag ett ökat bidragsbehov med 265000 kr. Jag har därvid beaktat behovet av en förstärkning av sektionens resurser för redigering.

Somjag tidigare har redovisat bör nuvarande bidrag för studiekonsulen- ter inom studieförbunden utformas som ett ökat stöd till studieförbundens utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan att avse särskilda konsu-

Prop. 1976/77: 87 95

lenttjänster. För detta ändamål beräknarjag 900000 kr. För bidrag till tol— kar för döva som avser studieförbundens verksamhet beräknar jag 70 000 kr. för budgetåret l977/78. Budgetåret 1978/79 bör dessa medel sammanfö- ras med det allmänna bidraget till studieförbundens pedagogiska verksam- het för handikappade och beräknas under anslaget Bidrag till studieför- bund.

För framställning av lättläst litteratur och utbildning av tolkar för döva beräknar jag 925 000 kr. resp. 730 000 kr.

Vad gäller den särskilda ersättningen till televerket för avgiftsbefrielse för blinda färjag hänvisa till attjag i budgetpropositionen (s. 99) har föror- dat att den särskilda ljudradioavgiften bör avskaffas. Med hänsyn härtill bortfaller bidragsbehovet. Man kan enligt min mening bortse från att av- skaffandet kommer att ske först fr.o.m. den I april l978.

Jag har tidigare (4.4) behandlat frågan om en särskild teaterverksamhet för döva. För bidrag till denna verksamhet under nästa budgetår beräknar jag ett medelsbehov av 1 milj. kr. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare bestämmelser för hur medlen får disponeras.

Jag har tidigare (4.7) berört frågan om framställning av punktskriftsböe- ker för försäljning och angav därvid att det enligt min mening finns anled- ning att inleda en försöksverksamhet i syfte att belysa ett antal frågor i sammanhanget. Under nästa budgetår beräknar jag ett medelsbehov för denna försöksverksamhet om 300 000 kr.

SÖ har tidigare haft möjlighet att använda medel under posten Kurs- och studieverksamhet m.m. för projekt av skilda slag. Denna verksamhet har varit av stort värde när det gäller utvecklingen av insatserna på kulturom- rådet för handikappade. Som exempel kan nämnas de tidigare redovisade försöken med utvidgad talboksutlåning och inläsningstjänst. Det är därför enligt min mening motiverat att SÖ även Linder nästa budgetår disponerar vissa medel för sådana särskilda insatser. Jag beräknar för detta ändamål 100 000 kr.

SÖ föreslår att Sveriges dövas riksförbund erhåller ett särskilt bidrag till förbundets verksamhet med videogram bl.a. för inköp av videobandspela- ' re och produktion av program. Regeringen har hösten 1976 beviljat förbun- det bidrag ur allmänna arvsfonden med 400000 kr. för inköp av utrustning till en studio för produktion av TV-program och videogram för döva. För- bundet har förklarat att det kan klara kostnaderna för driften av verksam- heten genom egna insatser och vissa förväntade bidrag från annat håll. Nå- got behov av bidrag enligt SÖ:s förslag finns således inte.

Vad gäller SÖ:s kompletterande förslag beträffande anslaget Bidrag till studieförbund farjag hänvisa till vadjag nyss har förordat i fråga om bidrag till studiekonsulentverksamhet och tolktjänst inom studieförbunden. Jag är inte beredd att förorda att särskilda medel anvisas till en försöksverk- samhet av det slag som SÖ har skisserat. Jag räknar med att frågor av detta slag kommer att aktualiseras i folkbildningsutredningens arbete.

Prop. 1976/77: 87 96

Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag att regeringen föreslar riksdagen att till Bit/rug till de luuulikuppu(It's kulturella verksamhet för bud- getåret 1977/78 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 14425 000 kr.

5.2 Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m. m.

Jag har i det föregående (4.3) berört frågan om bidrag till kulturprogram inom föreningslivet och förordade därvid att ytterligare 365 000 kr. skulle anvisas till detta ändamål utöver de 15300 000 kr. som i budgetpropositio- nen föreslås anvisade under ifrågavarande anslag. Med hänvisning härtill hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till kulturprogram inom_li'ireniugslirt't m.m. för bud- getåret 1977/78 under nionde huvudtiteln med ändring av vad som föreslås i prop. 1976/77:100 (bil. 12 p. B 3.) anvisa ett anslag av 15 665 000 kr. '

Prop. 1976/ 77: 87 97 Bilaga 2

Utdrag SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssannnanträde [977-02-24

Föredragande: statsrådet Troedsson

Anmälan till proposition om insatser för handikappades kulturella verksam- het

1 Inledning

I prop. 1976/77: 100 (bil. 8 s. 195) har regeringen förreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet. till Bidrag till hutuli/(upptagnai- sationer för budgetåret 1977/78 preliminärt beräkna ett reservationsanslag av 5 500000 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

2 Handikapputredningen

Handikapputredningen tar i betänkandet Kultur åt alla upp en rad frågor inom socialdepartementets verksamhetsområde. Frågorna avser social service av skilda slag som har betydelse för handikappades möjligheter att delta i kulturlivet. nämligen bl.a. färdtjänst. social hemhjälp. tolktjänst. hjälpmedel och rehabilitering. Vidare gäller de stödet till handikapporgani- sationerna.

Personlig service skall vara en rättighet för handikappade som behöver den. Den är en naturlig uppgift för den kommunala hemhjälpsorganisatio- nen. Den bör utgöra en basorganisation för service åt handikappade i skil- da situationer. God service genom hemhjälpen är för många en förutsätt- ning för att de skall kunna leva oberoende. Det är därför ett viktigt krav att kommunerna tillgodoser deras behov av sådan personlig service. Den so- ciala hemhjälpens uppgifter bör vidgas. Genom dess förmedling skall led- sagare kunna följa med till bio. teater. föreningsmöten och till gudstjäns- ter.

Den sociala hemhjälpen måste kunna lämna handikappade service även under längre tids vistelse utanför hemmet. Den som får social hemhjälp i sin hemkommun. måste kunna räkna med att sådan hjälp ställs till förfo- gande även när han av något skäl tillfälligt vistas i en annan kommun. t. ex. för att delta i en kurs. Den sociala hemhjälpen bör sålunda utvecklas till en service med riksgiltighet.

Insatser för handikappade måste omfatta hela familjen. Ofta blir även anhöriga till svårt handikappade isolerade från omvärlden. Det gäller inte minst ensamstående föräldrar till handikappade barn. I några kommuner avlöser hemhjälpspersonal anhöriga för att de skall få semester. vila och kulturell stimulans och kunna uträtta ärenden. Det är naturligt att sådan avlösningsscrvice ordnas i alla kommuner inom ramen för den statsunder— stödda kommunala hemhjälpen.

Nästan alla döva behöver teckenspråkstolk för att förstå vad hörande säger. Hörande behöver som regel tolk för att förstå döva. Samhället till- handahåller tolkhjälp i olika former.

Tolktjänsten är starkt splittrad. Den situation vari den enskilde behöver tolk är avgörande för vem som skall ställa tolktjänst till förfogande och be- tala den. Detta är otillfredsställande och åtskilligt talar för en samordning i anslutning till landstingens tolktjänst. Handikapputredningen är emellertid inte beredd att bedöma hur de olika problemen skall lösas för att en sam- ordnad tolktjänst skall komma till stånd. Det viktigaste nu är att bygga ut tolktjänsten så att döva och dövblinda får hjälp av tolk i alla situationer som de behöver det.

Hörselskador medför ofta svåra kommunikationshinder. särskilt i situa-

Prop. 1976/77: 87 99

tioner där det talade ordet spelar stor roll. I en del fall är hörselskadade be- tjänta av att någon vidarebefordrar till dem vad som sägs och förvissar sig om att de har uppfattat det riktigt. Vid rättegångar och andra förhandlingar inför myndigheter kan hörselskadade få hjälp av sådan taltolk. Denna möj- lighet bör finnas också i andra viktiga situationer om den hörseltekniska utrustningen. den individuellt ordinerade och den som finns i lokalen. inte fungerar tillfredsställande.

Personer med språk- och talskador kan ha svårt att delta i samtal och blir därför lätt isolerade. De bör också ha rätt till taltolk. Denne blir för dem och för hörselskadade en motsvarighet till teckenspråkstolken för kommu- nikation mellan hörande och döva. Verksamheten med taltolk ankommer naturligen på landstingen.

Handikapputredningen tar tipp frågor om hjälpmedel för olika grupper handikappade och understryker handikappinstitutets centrala funktion på hjälpmedelsområdet. Den framhåller särskilt angelägenheten av att arbetet fortsätter med att utveckla hörapparater och andra hjälpmedel för hörsel— skadade.

I fråga om psykiskt utvecklingsstördas behov av hjälpmedel måste två skilda problem uppmärksammas. Det ena problemet gäller dem som har ett ytterligare handikapp. till följd av t. ex. förlamning. synskada eller hör- selskada. För dem är det viktigt att de förstår. hur hjälpmedel som ordine- ras för tilläggshandikappet skall användas. Anvisningar och upplysning måste utformas med hänsyn härtill. [ en del fall måste också själva hjälp- medlet anpassas särskilt.

Det andra problemet avser hjälpmedel som utvecklingsstörda kan behö- va på grund av förståndshandikappet. Allt fler utvecklingsstörda har ett självständigt boende med viss tillsyn i inackorderingshem eller i egna lä- genheter. Hjälpmedel av typen bandspelare och enklare räknedosor skulle minska behovet av personlig hjälp. Denna fråga har hittills beaktats föga. Det är angeläget att dessa frågor tas upp mera. Det är viktigt att de bl.a. får ökat utrymme inom forskningen. I första hand bör bedömas vilka slag av hjälpmedel som kan ha betydelse för vardagslivet och hur stora behoven ar.

Samhällets telefonnät är ett viktigt kommunikationsmedel. Att telefone- ra är en vanlig metod för att upprätthålla sociala kontakter och för att nå myndigheter. affärer. läkare osv. Att inte ha telefon innebär stora olägen- heter. På grund av handikapp saknar emellertid många möjlighet att använ— da telefon.

Prop. 1976/77: 87 100

Det finns numera tekniska förutså'ittningar för döva. dövblinda och tal- skadade att telefonera. Telefonnätet är en statlig angelägenhet. Alla bör ha rätt att på samma villkor få telefon genom televerket och handikapputred- ' ningen föreslår att särskilda anordningar som är nödvändiga för att handi- kappade skall kunna tclefonera skall tillhandahållas av televerket utan kostnad för den enskilde. Som en kostnad i verkets drift bör den fördelas på samtliga abonnenter. Detta motsvarar vad som sedan länge gäller be- träffande allas rätt att för ordinarie inträdesavgift. dvs. 300 kr.. få telefon installerad. oavsett om de bor i en tätort elleri utpräglad glesbygd.

Förslaget innebär att landstinget inte längre skall ha kostnadsansvaret för hjälpmedel åt handikappade för telefonering. Däremot bör personal hos landstingen på sedvanligt sätt pröva den enskildes behov av sådana hjälp- medel samt ordinera dem. Ordinationen utgör i dessa fall en anvisning till televerket att tillhandahålla den särskilda utrustningen.

Televerket bör få i uppdrag att utarbeta erforderlig detaljplan för hur oli— ka grupper handikappade skall få tillgång till telefon. Arbetet bör ske i nära samarbete med Landstingsförbundet och handikappinstitutet.

Landstingen har ansvar för hörselvården. Till den hör att informera hörselskadade om hur hörapparater och annan utrustning används. Sådan information kompletteras vid kurser med hör- selträning. talkorrektion och träning i avläsning. Det är viktigt att allas be- hov av träning och information tillgodoses. Det är bl.a. betydelsefullt att den som har ordinerats hörapparat och redan fått träning. vid behov på nytt kan delta i kurser för att vidmakthålla sina färdigheter. Eftersom verk- samheten är ett led i en pedagogisk terapeutisk rehabilitering. bör enligt handikapputredningens uppfattning inkomstbortfall under kurstid ersättas från försäkringskassan.

Synsvagas möjlighet att läsa är i hög grad frågor om optisk rehabilitering och synträning. Resurserna för sådan rehabilitering och träning är ännu otillräckliga. Många synsvaga har dock fått sin läsförmåga tillbaka — och många har för första gången fått möjlighet att läsa — genom lämpliga tek- niska hjälpmedel och träning. Handikapputredningen förutsätter att ytter- ligare insatser kommer att göras på detta område genom utbyggnad av syn- centraler i landstingen.

2.7 Föräldrautbildning m. m.

Tidiga insatser är avgörande inom rehabiliteringen. Det är viktigt att så tidigt som möjligt diagnostisera om ett barn är dövt. har en hörselskada el- ler en annan skada. Ansvaret härför har den förebyggande mödra- och bar- navården. Föräldrarna måste få information om skadan och dess följder.

Prop. 1976/77: 87 101

Barnavårdscentralerna har ett grundläggande ansvar att ge och förmedla hjälp till föräldrarna. De måste också få utbildning i hur de skall kunna främja barnets utveckling. Inom föräldrautbildningen bör förtttr ges åt för— äldrar till handikappade barn.

2.1. Färdmöjlighcter

Handikapputredningen framhåller att handikappade ofta har svårt både att anlita allmänna kommunikationer och att förflytta sig på egen hand. De åtgärder som föreslås i HAKO-utredningens (K 1973: 03) betänkande (SOU 1975: 68) Handikappanpassad kollektivtrafik för anpassning av det allmänna färd väsendct till handikappades behov måste ha hög prioritet och genomföras så snabbt som möjligt.

Handikapputredningen konstaterar att en bra färdtjänst håller på att byggas upp i en del kommuner. På de flesta håll är den emellertid ännu klart otillräcklig. Det är sålunda vanligt att bl.a. antalet medgivna resor på

Prop. 1976/77: 87 98

olika sätt är begränsat. Dessutom är färdtjänsten synnerligen ojämnt ut- byggd kommunerna emellan. Det är angeläget att kommunerna snabbt bygger upp en bra färdtjänst över hela landet. Denna utbyggnad bör ske re— dan under nuvarande försöksperiod med förenklat statsbidragssystem.

2.8. Socioterapiens ställning

På en del institutioner finns speciella tjänster för socioterapeuter. Deras uppgift är att förmedla och förstärka kontakter mellan dem som bor på in- stittttionerna och samhället utanför. Det sker bl.a. genom att organisera studiecirklar. kurser och föreläsningar och genom att stödja exempelvis patientföreningar och andra former av aktivitet och självverksamhet.

Detta är väsentliga insatser för att motverka den isolering som vårdinsti- tutionerna skapar. Socioterapeuterna samarbetar med folkbildningsorgani- sationerna och handikapprörelsen. Detta samarbete bör ytterligare förstär- kas. Då är det viktigt att handikapporganisationerna får samhällets stöd för att kunna medverka i detta samarbete på ett effektivt sätt. Många av handi- kapporganisationema har att bevaka intressena för människor som vistas på institutioner under kortare eller längre tid. Det gäller särskilt Riksför- bundet för social och tnental hälsa och dess lokala organisationer.

Det är också angeläget att socioterapiens ställning inom sjukvårdsorga- nisationen närmare klarläggs.

2.9. Handikapprörelsen 2.9.l Från kalttrat/Firuning til/jblkrörc'lse

Handikapporganisationernas ursprungliga karaktär av kamratföreningar för gemenskap. hjälp och stöd finns kvar och har stor betydelse. Men de har framför allt utvecklat sig till intresseorganisationer med syfte att för- ändra samhället så att handikappade får samma livsvillkor som andra.

Organisationerna har breddats: handikappföreningar finns i alla kommu- ner och i länen. På riksplanet är de sammansltttna i förbttnd som inbördes samverkar. Handikapprörelsen är i dag en folkrörelse.

De insatser som samhället gör på handikappområdet är i hög grad en följd av handikapprörelsens arbete. Organist-ttionerna har visat på behoven och lagt fram förslag till lösningar. Mycket av det som nttmera är självklar samhällsservice har börjat i organisationema.

Det finns 23 handikapporganisationer på riksplanet. De har sammanlagt drygt 280000 medlemmar. Sammanlagt finns över 1 200 läns- och lokalför- ettingar.

Prop. 1976/77: 87 102

2.9.2 Kurser och studier

En bred medlemsskolning är nödvändig i alla organisationer som arbetar föratt förbättra samhället. Medlemmarna måste ha kunskaper för att orga- nisationen skall kunna förverkliga sitt mål. Studier ger dessutom gemen- skap och kunskaper ger tro på den egna förmågan och ökad medvetenhet. Handikapp innebär alltid en fara för isolering och ofta svårigheter att häv- da sig. Studier är därför särskilt viktiga för handikappade. De ger dem red- skap att påverka sin situation.

Många praktiska svårigheter — och hinder — möter handikappade i stu- diema. Inom handikapporganisationema finns den största erfarenheten om handikappades situation. problem och behov. Handikappade, som är osäkra inför kOntakten med andra och ovana vid studier. söker sig i första hand till studier inom handikappförcningama. Där får de ökad säkerhet och självkänsla och kan gå vidare till studieri andra grupper.

Handikappföreningarna har en omfattande studieverksamhet. .Den äger vanligen rum i cirklar och på veckosluts- och veckokttrser. Som regel orga- niseras studierna tillsammans med studieförbund. Oftast sker det i samar- bete med ABF: 15 handikappförbttnd är anslutna till ABF. Viss samverkan förekommer mellan handikapporganisationer och andra studieförbund än ABF. främst Studieförbundet Vuxenskolan.

Behovet av studier inom handikapprörelsen ökar. Det beror bl. a. på att samhället ställer stora anspråk på handikapporganisationerna. Myndighe- tema påkallar ofta överläggningar med handikapprörelsen i viktiga frågor om inriktning och utformning av åtgärder för handikappade. Organisatio— nerna anlitas som remissorgan och är överallt företrädda i handikapprå- den.

Handikapporganisationernas arbetsuppgifter blir alltmer omfattande och kvalificerade. För att organisationema skall kunna motsvara de för- väntningar som samhällsorganen och andra ställer på dem måste de ha kunniga och aktiva medlemmar. Det är därför nödvändigt att stttdieverk- samheten byggs ut. Detta behövs också för att fler handikappade skall få utbildning och arbete och bättre kunna påverka sina livsvillkor.

Sedan omkring tio år erhåller handikappförbunden ett särskilt statligt stöd för sin studieverksamhet. Medlen beräknas under utbildningsdeparte- mentets anslag Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Av in- tresse i detta sammanhang är särskilt två anslagsposter. nämligen dels posten 3. Konsalentverksamhet. dels posten 4. Kurs- och studieverksam- het m. m.

För dispositionen av medlen under de två anslagsposterna gäller särskil- da föreskrifter om ändamålet. Handikapputredningen föreslår. att de båda anslagsposterna avförs från utbildningsdepanementets anslag Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet och att medel såvitt avser handi- kappförbundens verksamhet. utan närmare bestämning av ändamål. i stäl- let beräknas under socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporga— nisationer.

Prop. 1976/77: 87 103

Två ledamöter av handikapputredningen har i en reservation till betän- kandet motsatt sig förslaget om ändring av konstruktionen för stödet till handikapporganisationcrna. De hävdar att ett sammanförande av medel för kurs- och konsulentverksamhet med anslaget för allmän verksamhet utan specialdestination innebär en inte önskvärd särbehandling av handi- kappade och därför strider mot grundsatsen om integration. Det skulle även medföra svårigheter för organisationema vid fördelning av medlen och vara till förfång för små organisationer och nya organisationer som kan komma att bildas.

2.9.3. Tidskrijierna och annan information

Information till handikappade och om handikapp är viktiga uppgifter för handikapprörelsen. Handikapporganisationema talar om för sina medlem- mar och andra handikappade vilken samhällsservice som finns för dem. De lämnar också information om andra förhållanden som komplement till den allmänna informationen i samhället. Information om handikapp behövs för att öka förståelsen för handikappades situation och för att fler skall förstå att det behövs insatser för att förbättra deras livsvillkor.

Handikapprörelsens tidskrifter har stor betydelse både som medlemstid- ningar och som opinionsbildare i den allmänna debatten. De ger utförlig in- formation både om förhållanden som har speciellt intresse för vissa handi- kappgrupper och om sådant som är gemensamt för flera eller alla handi- kapporganisationer. Information. som egentligen ankommer på samhället. måste i stor utsträckning ombesörjas av organisationernas tidskrifter.

Organisationerna söker också få handikappfrågor belysta i massmedia. De samarbetar med andra folkrörelser för att sprida kunskap om handi- kapp och underlätta för handikappade att delta i föreningsliv utanför han— dikapprörelsen.

Det totala behovet av information i handikappfrågor växer. De insatser som har gjorts ökar efterfrågan. I allt vidare kretsar märks intresse för öka- de och fördjupade kunskaper om handikappades situation och om handi- kapp. Det är en glädjande utveckling. Handikappade själva känner bäst sin situation och kan informera om den.

2.9.4. Kontakt och gemenskap

Handikapporganisationerna har en bred verksamhet för kontakt och ge- menskap. Den bryter isolering och erbjuder förströelse och avkoppling. Samhörigheten och arbetet i föreningama ökar självförtroendet och min- skar osäkerheten inför kontakten med andra människor. Det egna för- eningslivet ger erfarenheter som underlättar för handikappade att söka sig till nya grupper och organisationer.

Många handikappföreningar har egna lokaler, där medlemmarna kan

Prop. 1976/77: 87 104

träffas på fritiden. Några har också rekreations- och semesterhem. De har ofta funnit det nödvändigt att själva skaffa och driva sådana anläggningar därför att de anläggningar som i övrigt frnns sällan är tillgängliga för handi- kappade och inte heller lämnar behövlig service. Anläggningarna har stor betydelse för handikappade: särskilt rörelsehindrade. vissa psykiskt ut- vecklingsstörda och dÖVblinda med stort servicebehov. som behöver rek- reation i en annan miljö än den vanliga. Många av dem bor i isolerade mil- jöer — ofta på institution.

2.9.5. Barn och ungdom

Handikapporgt-tnisationernas verksamhet har stor betydelse för handi- kappade barn och ungdomar. Handikappade barn är mer än andra beroen- de av sina föräldrar för vård. träning och praktisk hjälp. De handikappade barnen måste så tidigt som möjligt kunna skaffa sig kamrater. egna erfaren- heter och intressen. Handikapprörelsens bam- och ungdomsarbete är vä- sentligt bl.a. av dessa skäl. Det har också betydelse för att ungdomarna skall bli intresserade av föreningslivet.

2.9.6. Ekonomiskafrågor

Handikapporganisationerna har svårt att frnansiera sin verksamhet. De har kostnader som andra organisationer inte har. De måste välja lokaler som är tillgängliga. tekniskt utrustade och i övrigt lämpliga för handikappa— de. lokalhyran blir då högre. För kurser och konferenser måste ofta ny- byggda och handikappanpassade hotell väljas i stället för äldre kursgårdar som har lägre priser för mat och husrum.

Resekostnaderna blir också högre genom att många måste anlita flyg och taxi. Ofta behövs extra servicepersonal och teckenspråkstolkar. Studie— material. tidskrifter och annat skriftligt material måste anpassas. Kostna- dema kan inte täckas med höga medlemsavgifter.

Eftersom samhällets finansiella stöd till handikapprörelsen är otillräck- ligt i såväl kommuner och landsting som på riksplanet. tvingas handikapp- organisationerna genom insamlingar. bingo. lotterier och försäljningar sö- ka tinansiera sin verksamhet. Betydande intsatser krävs av organisationer- na enbart för detta ändamål. Detta binder personal och övriga resurser och inkräktar på både organisationernas verksamhet och planering. Det är där- för angeläget att statens. landstingens och kommunernas bidrag till handi- kappor'ganisationema läggs på en sådan nivå att organisationemas verk- samhet inte blir beroende av insamlingsverksamhet.

Samhällets bidrag till handikapporganisationema bör i så liten utsträck— ning som möjligt styra verksamhetens inriktning. Medlemmarna i handi- kapprörelsen skall själva avgöra vilka insatser de anser mest väsentliga och hur de skall utformas för att ge bästa resultat. Ett samordnat och en-

Prop. 1976/77: 87 105

kelt bidragsystem är till fördel både för handikapporganisationema och för samhället. _

Statens bidrag till handikapporganisationema bör utgå från det under so- cialdepartementets huvudtitel uppförda anslaget Bidrag till hz'rndikapporga- nisationer. Till grund för bidragsgivningen bör. som nu. ligga anslagsfram— ställningar och verksamhets- och revisionsberättelser från organisationer- na.

Handikapputredningen framhåller i detta sammanhang. att handikappor- ganisationernas företrädare i skilda samhällsorgan. bl. a. i handikappr. - den. självfallet skall ha möjlighet att delta i arbetet på lika villkor som övri- ga ledamöter i dessa organ. De skall sålunda. på samma sätt som andra. ha rätt såväl till ledighet från arbetet för fullgörande av offentligt uppdrag som rätt till gängse ersättning för uppdraget.

3 Remissyttrandena

Åtskilliga yttranden tar upp frågan om färd tjän sten och det all- männa färdvasendet. Statens kulturråd framhåller. att tillgängliga. kommunikationer och en väl utbyggd färdtjänst är viktiga förutsättningar för att alla skall kunna ta del i kulturlivet. Rådet tillägger att effektivare villkor för statsbidraget till färdtjänsten måste övervägas. om nuvarande brister inte snarast avhjälps. Statens unydmnsråd . som anser att det görs alldeles otillräckligt för att handikappade skall kunna delta i föreningsliv- och folkbildning. understryker kravet på bra färdtjänst för att förbättra för- hållandena. SÖ åberopar statistiska centralbyråns undersökning om färd- tjänsten. vilken visar att den har ojämn kvalitet och är starkt begränsad. Svenska kommlutfi'irbundet förklarar sig i princip dela uppfattningen. att alla som behöver färdtjänst skall få anlita den så ofta de vill, men under- stryker att denna lösning får ses i ett längre tidsperspektiv. ABF anför att en stor del av ansökningarna om medel för tekniska och organisatoriska stödåtgärder för handikappades deltagande i studieverksamhet avser bi- drag till resor. DHR betonar att det allmänna färdväsendet måste anpassas enligt HAKO-utredningens förslag. Fu/kpuriters ungt/om.xji'irhund hävdar att statsbidraget för färdtjänst måste förknippas med kvalitetskrav. Riks- förbundet mot allergi anser att färdväsendet måste vara anpassat även till allergikernas behov. .S'nuliqf'örbrmdeet Med/mrgurskalun anför att färd- tjänsten måste få väsentligt större resurser om det skall bli möjligt att anordna integrerade studiecirklar. Riksförbundet mot reumatism under- stryker vikten av att färdtjänsten skall betjäna även svårt rörelsehindrade så att de kan delta i olika slags verksamhet som andra.

DHR uttalar. att bilen måste ses om ett hjälpmedel och således ordineras till dem som behöver bil även om de inte förvärvsarbetar eller bedriver målinriktade studier.

Prop. 1976/77: 87 106

Förslaget om vidgade uppgifter för den sociala h e m hj äl p e n mottas positivt. Statens hundikuppråd framhåller att vidgningen förutsätter en ut— byggnad av organisationen och under en övergångstid anser rådet det nöd- vändigt med förstärkt statligt stöd. Statens kulturråd anför att handikapp- föreningarna f.n. i stor utsträckning själva måste ordna ledsagarhjälp åt handikappade. vilket är oriktigt eftersom dessa uppgifter måste ankomma på kommunerna. SRF ser hemhjälpen som ett komplement till färdtjänsten och finner det vara en naturlig kommunal uppgift att ge ledsagarhjälp åt handikappade som vill delta i t. ex. fritidsaktiviteter. SRF finner det också riktigt. att den sociala hemhjälpen skall stå till förfogande för handikappa- de vid längre tids vistelse utanför hemmet. t. ex. för deltagande i en kurs. MS-ft'irbundel betonar vikten av hemhjälpens riksgiltighet för att handi- kappade skall kunna ta del av kulturlivet i andra kommuner. FUB framhål- ler. att familjer med utvecklingsstörda medlemmar i hög grad är beroende av att få avlösningsscrvice. som känner till hur man tar hand om utveck- lingsstörda. FUB anser. att bristerna härvidlag är stora bl. a. som följd av otillräckligt samarbete mellan kommuner och landsting. Riksförbundet mot allergi understryker, att personal inom hemhjälpsorganisationen mås- te ha kunskaper om allergi. DHR betonar. att social hemhjälp måste stå till förfogande även för personer på vårdinstitutioner när de deltar i verksam- het utanför dessa. Föreningen Sreriges dövblinda anser att socialstyrelsen bör utfärda anvisningar om hur den sociala hemhjälpen skall utformas. Svenska kommunji'irbrmdet anser att behovet av personlig hjälp i de situa- tioner som förslaget avser i första hand bör tillgodoses genom samverkan på ett personligt plan mellan socialarbetaren. den handikappades vänner och föreningslivet. Kommunförbundet understryker i detta sammanhang även de kommunala handikapprådens betydelse.

Alla remissmstanser. som yttrat sig i frågan. stödjer förslaget om en för- bättrad tol k tj än st. SDR framhåller. att tolken är en länk mellan höran- de och döva. en förutsättning för gemenskapen. för möjligheten till samtal och åsiktsutbyte. SDR uttalar vidare. att det är betydelsefullt att hörande och döva. som behöver samtala med varandra. alltid har rätt att göra det. Tolktjänst måste liksom färdtjänst stå till förfogande efter behov. vilket betyder att den skall kunna påkallas utan begränsning i fråga om ändamål och tidpunkt för samtal. ABF framhåller att så länge det råder brist på tol- kar. står döva och dövblinda utanför en stor del av kulturen. SÖ betonar. att det behövs särskilda insatser för att tillgodose dövblindas behov av tolk. Föreningen Sveriges dövblinda understryker att tolkarna för dövblin- da förmedlar inte endast en språklig kontakt utan också synintryck. De tjänstgör även som personlig hjälp och ledsagare. Även förslagen om tolk- tjänst genom taltolk åt talskadade och hörselskadade hälsas med till- fredsställelse. Landstingsförbmulet framhåller. att frågan om organisatio- nen av denna verksamhet bör utredas.

Beträffande förslagen om hjälpmedel förklarar sig handikappinstitu-

Prop. 1976/77: 87 107

tet berett att göra mer aktiva insatser i fråga om hörseltekniska hjälpmedel men framhåller. att detta kräver ökade resurser både hos institutet och hos berörda forskningsinstitutioner. Det är inte minst angeläget att stödja forskning beträffande hur små hörselrester kan utnyttjas. Vidare betonas behovet av insatser för talskadade. Arbetet för psykiskt utvecklingsstörda. som påbörjats. gäller särskilt hjälpmedel för träning av förståndsfunktio- nen. för kompensation av nedsatt förståndsfunktion. för fysiska tilläggs- handikapp samt åtgärder för att göra byggnader och miljö tillgängliga.

[ fråga om tele slingan framhåller handikappinstitutet att installation av slinga ofta bör förberedas vid planering av byggnaders utformning och av deras elektriska system. Institutet uttalar vidare. att teleslingan inte alltid är det lämpligaste överföringssystemet för hörselskadade. utan att t.ex. radioövetföring och överföring med infraröd teknik i vissa fall är bättre.

Remissinstanserna är ense med utredningen om att döva. dövblinda och talskadade skall ha rätt att erhålla behövlig telefon utrustning. Statens ham/ikap/n'åd. som betonar att det måste ske snabbt. uttalar sig för förslaget att alla skall ha rätt att på samma villkor få telefon genom tele- verket. Handikappinxtitutet framhåller att tillhandahållande av telefon ge- nom televerket synes komma att på kort sikt medföra förseningar och på längre sikt ovisshet beträffande effekterna för handikappade. lnstitutet be- tonar därför vikten av att statsmakterna genom styrmedel garanterar att handikappade får erforderlig utrustning och att televerket ser dessa frågor som en normal del i sin verksamhet. Återstående tekniska och ekonomiska problem i sammanhanget bör lösas snabbt. Regeringen bör enligt förslaget uppdra åt televerket att i nära samarbete med Landstingsförbundet och in— stitutet utarbeta detaljplan för att olika grupper handikappade skall få till- gång till telefon.

Televerket. som förklarar sig aktivt vilja verka för att handikappades be— hov i telefonsituationen tillgodoses. biträder inte förslaget att kostnaden för speciell telefonutrustning skall belasta verket. En öppen redovisning av samhällets kostnader för olika slags verksamhet betingas av strävandena till ökad effektivitet i statsförvaltningen och är en förutsättning för stats— makternas avvägning av resurser. Affärsverken drivs företagsekonomiskt och ett frångående av denna grundsats. t. ex. av sociala skäl. förutsätter särskild ersättning till verket. Kostnader för sociala åtaganden bör således bäras av skattebetalama och inte av speciella grupper. såsom televerkets abonnenter. statens järnvägars resenärer eller postverkets kunder. Tele— verket framhåller vidare. att det tillämpar enhetliga taxor — inträdesavgif— ten om 300 kr. är ett exempel — oberoende av skillnader i verkets kostna— der i individuella fall. lnträdcsavgiften är emellertid intejämförbar med av— gifter för speciell utrustning. Dessutom kan. utom handikappade. folkpen— sionärer. låginkomsttagare. fartygsanställda och Utlandssvenskar ha an— språk på att debiteras lägre avgifter än de som tas ut för att täcka verkets kostnader.

Prop. 1976/77: 87 l08

SÖ anser att förslaget bör kompletteras med enheter som kan förmedla olika slags service. [.a/1dstingsförlmmlet. som ansluter sig till utredningens uppfattning att varje verksamhet skall bära kostnaden för erforderlig han- dikappanpassning. anser att televerket och inte landstingen skall ha kost- nadsansvaret för de särskilda anordningar som behövs för att handikappa— de skall kunna telefonera. Hörselfrr'imjandets riksji'irbund. betonar att frå- gan om förstärkningsz-"mordningar till telefon för hörselskadade bör Upp- märksammas och att sådana och andra speciella anordningar skall tillhan- dahållas handikappade på samma villkor som telefon tillhandahålls andra abonnenter. SDR och Ft'ireningen Sveriges dövblim'ln finner det vara på ti- den att döva och dövblinda får inträde i telefongemenskapen. SDR tar även upp ordinationsfrågan och framhåller att ordination av behövlig tele— fonutrustning enligt gängse regler bör avse den döve. Hörande föräldrar till döva barn. som går i dövskola. bör emellertid på samma villkor ha rätt att tclefonera med sina barn. Eftersom ordinationen i dessa fall alltid kan avse barnet. behöver enligt SDR inget avsteg göras från ordinz-ttionsprincipen. SDR framhåller vidare. att televerkets telefonstationer för allmänheten bör utrustas med telefoner som döva kan använda. Likaså måste dövskolor och samhällsorgan som döva behöver ha kontakt med anskaffa sådana te— Icfoner.

Beträffande hörselskadades rätt till_ ersättning från försäk- ringskassan för inkomstbortfall under kurser i hörselträ- nin g. tal k orre k t i o n 0 c h a v 1 äs nin g anför socia[styrelsen. som haft anledning ta ställning i denna fråga i besvärsärenden. att den tillstyrker för- slaget. Handikappinstitutet uttalar. att ifrågavarande kurser har stor bety- delse för den enskildes möjlighet att använda hjälpmedel. Riksförsiikrings- verket anför. att hithörande frågor f. n. utreds inom verket. varvid avsikten är att behandla frågan om ersättning även för andra grupper än hörselska- dade.

Ett antal remissinstanser tar upp frågor angående sjuk vå rd oc h re - habilitering. Sur-ia[styrelsen framhåller. att bristen på psykologer och logopeder inom sjukvården utgör ett allvarligt hinder för rehabiliteringen och att därför resursförstärkningar i dessa avseenden är angelägna. Sta- tens handikappråd anför att det är alltför långa väntetider vid hörcentraler- na för utprovning och ordination av hörapparater och andra hjälpmedel. Det är därför angeläget att denna verksamhet byggs ut. Hamlikappinstitu- tet tillägger. att behovet av utbildning av personal för hörcentralerna. främst hörselvårdsassistenter. måste tillgodoses. SÖ tillstyrker att syncen- traler inrättas av alla landsting och framhåller vidare. att det behövs ökade resurser för utbildning av synpedagoger. A'IS-j't'irbundet betonar att till- räckliga resurser för rehabilitering. vård och behandling måste skapas. ty det är en förutsättning för att rörelsehindrade och andra handikappade skall orka att engagera sig kulturellt.

Att t.ex. kunna klara sin personliga hygien är en väsentlig fråga i um-

Prop. 1976/77: 87 l09

gänget med andra. Lattdstingsfi'irbundet anför att landstingens hörselreha- biliterande verksamhet på sina håll ännu har brister. men det är en etable- rad vcrksamhct med stor omfattning. Det är enligt förbundet därför mer motiverat nred ökad satsning pä optisk rehabilitering. En rapport om inrät- tande av synhjälpcentralcr har färdigställts av en arbetsgrupp som bildats tillsammans med socialstyrelsen. och förbundet hoppas att denna skall tjä- na till vägledning för landsting som planerar att inrätta synhjälpccntraler.

Riksförbutulet för njursjuka tar upp dialyspatienternas situation och framhåller. att svårigheter att få dialys utom hemorten i allmänhet gör det omöjligt för dem att lämna denna för mer än tre dagar i följd. De måste där- för ofta avstå från kulturliv och semester såväl inom som utom landet. För- bundet anser att dialysvcrksamheten skall byggas ut så vid sjukhusen att gästdialys blir möjlig samt att landstingen skall betala dialyskostnaden för patienter under vistelse utomlands.

Förslaget att socioterapiens ställning inom sjukvårdsorga- nisationen skall närmare klarläggas tillstyrks av alla remissinstanser. som yttrat sig i frågan. Statens handikapp/'är] framhåller. att socioterapeu- tisk verksamhet har till uppgift att aktivera patienterna. Den fungerar bl.a. som kontakt med samhället utanför institutionerna. Fin-eningen Sveriges .Wit'ftlfc'l'tlpt'llft'l' finner det synnerligen angeläget med ett klarlägga-inde av socioterapiens ställning och upgifter liksom av frågan om socioterapeuter- nas utbildning. Föreningen betonar. att socioterapien inte får ses som en form av medicinsk behandling. Den skall i stället innebära aktivt erbjudan- de av samhällets normala utbud av verksamhet och låta patienterna välja utifrån eget önskemål och intresse. Socioterapi bör bedrivas av all perso- nal och inte förbehållas en viss yrkesgrupp. Men det behövs personal. hit- tills ofta kallad socioterapeuter. mcd samordnande och initiativtagande uppgifter inom varje s_iul—zVärdsditrikt. Eftersom denna personal närmast har en organisatorisk funktion och skall arbeta genom andra. behöver den inte vara stor.

Remissinstanserna är ense med utredningen om handikapprörel- scn s betydelse. Statens lnmdikap/n'åd uttalar att handikapporganisa- tionerna är en folkrörelse med viktiga och växande arbetsuppgifter. Sta- tens ttngrlunzsråd understryker att organiszttionermt arbetar som en folkrö- relse i ordets rätta mening. Förtjänstfullt för de fram krav på l'örbå'tttringar och medverkar till ökad gemenskap i samhället. HCK betonar. att handi- kapprörelsen har byggts upp av handikappade själva och. i vissa fall. av anförvantcr till handikappade. som har svårt att föra sin talan. Medlem- marna bestämmer i sina organisationer. Dessa har bildats för att påverka samhällets utveckling till gagn för handikappade. Eftersom handikappfn - gorna är samhällsfrågor. är organisationerna en politisk rörelse. Handikap- pade och deras anhöriga vet bäst var det brister. Organisationernas kun- skap gör dem till nödvändiga samarbetsparter för samhället. HCK har bil- dats av organisationerna för att de skall uppträda samfällt i frågor av ge-

Prop. 1976/77: 87 110

mensamt intresse. SRF anför. att förbundet ofta nödgas avstå från viktiga tillfällen till påverkan. därför att resursema är otillräckliga. Detta är allvar- ligt. ty därigenom begås många onödiga misstag vid utformningen av miljö och service. Numera erkänns handikapporganisationerna av alltfler som språkrör för sina grupper. men detta ökar också kraven på dem och gör bristerna ifråga om intressebevakning mera kännbara. Unga synskadade framhåller därutöver. att samhällsorganen har helt riktiga men även re- surskrävande anspråk på handikapprörelsen i fråga om remissyttranden och representation i olika organ. FUB understryker dessa synpunkter och betonar att handikapporganisationernas uppgifter är omfattande genom att de berör alla sidor av människans liv. FUB måste ägna uppmärksamhet åt nästan alla sidor av samhällslivet. Det ställer stora krav på resurser. som är svåra att bygga upp. Det gäller i så mycket högre grad som handikapp genom bl.a. bundenhet. isolering och merarbete i hemmet nedsätter för- mågan att vara aktiv i organisationsarbctet. Riktfc'irbandet för social och mental ha"/sa framhåller. att psykiskt störda ofta är osäkra och rädda män- niskor. Därför behöver de en stark intresseorganisation. De vågar inte visa sin sjukdom i form av medlemskap i förbundet. Organisationen behöver resurser för att motverka fördomarna mot psykiskt störda.

Ifråga om betydelsen av kurser och studier inom handikap- porganisat ionerna anlägger remissinstanserna i stort sett samma synpunkter som utredningen. Statens kulturråd framhåller. att handikapp- rörelsens betydelsefulla uppgifter i samhällsarbetet inte minst gäller kul- turområdet. Studieverksamheten inom organisationema måste byggas ut. SÖ betonar. att studieverksamheten särskilt måste inriktas på medlems— skolning. FoIkhildningsatredningmz finner att samhällets krav på medver- kan från handikapprörelsen i samhällsarbetet är ett viktigt skäl för ökad kurs- och studieverksamhet inom handkapporganisationerna. ABF konsta- terar att bred medlemsskolning är nödvändig i alla organisationer som har till syfte att förbättra samhället. ABF anser att studiecirklar och annan stu- die- och kursverksamhet i princip skall bedrivas i integrerade former. Det finns dock. som utredningen framhållit. välgrundade skäl till att verksam- het ordnas bara för handikappade. SRF framhåller att de allt starkare och glädjande kraven på att handikapporganisationerna skall företräda sina grupper i olika sammanhang medför allt större behov av välutbildade funk- tionärer i rörelsen. DHR betonar att förbundets omfattande studieverk- samhet i dess starkt förgrenade föreningsliv reser stora anspråk på för- bundskansliet. Inom förbundet pågår central utbildning av funktionärer i socialpolitik. arbetsmarknadsfrågor. bostads- och samhällsplanering och inom andra viktiga områden av betydelse för DHR:s intressebevakning. Kurser i föreningsfrågor äger också rum för förtroendevalda inom DHst 24 distrikt och 200 grundorganisationer.

Även beträffande handikappsrörelsens tidskrifter och övri- ga informationer uttalar sig remissinstanserna i överensstämmelse

Prop. 1976/77: 87 111

med utredningens synpunkter. Handikappinstitutet anför i detta samman— hang att samhället måste öka sin information om bidrag. hjälpmedel m.m. SRF understryker. att synskadade behöver mycken information men får li- te. Det ställer stora krav på SRF:s informationsverksamhet. DHR finner det angeläget att förbundet kan ge ut en bra tidskrift. ty utan den skulle medlemmar och andra läsare inte nås av ordentlig information om t. ex. re- former. Av brist på medel har DHR måst sänka kvalitén på sin tidning. DHR behöver också i informationsverksamheten arbeta med affischer. broschyrer och kampanjer. Hörselfrt'itnjamlets riksförlmnd framhåller att handikapporganisationerna genom sina tidskrifter lämnar information som i hög grad borde bekostas av sjukvårdshuvudmännen. Men vi gör det bätt- re själva. tillägger förbundet. Ft'ireningen Sveriges dövblinda understry- ker. att informationsverksamheten är en huvudfråga i all verksamhet som avser en i informationshänseende så utomordentligt underförsörjd grupp som dövblinda. Det är dyrt och svårt att informera dem. Riksji'irltundet mot allergi anför. att förbundet står för en mycket stor del av det informa- tionsmaterial som finns om allergi. Förbundets tidning är synnerligen vik- tig i detta sammanhang och de berättigade anspråken på den är väsentligt större än förbundets resurser att tillgodose dem. Riksförbandet/iir rörelse- hindrade barn och ungdmnar betonar betydelsen av handikapporganisa— tionernas tidskrifter både som medlemsorgan och opinionsbildare. För— bundet anser det angeläget att organisationema får råd att ge sina tidkskrif— ter bättre spridning till myndigheter och institutioner.

Utredningens synpunkter på handikapprörelsens betydelse för kon- takt oc h gemenskap för handikappade delas också av remissinstan- sema. DHR framhåller. att dess medlemmar får hjälp i föreningslivet att bryta sin isolering. För att ge medlemmar och andra ökat självförtroende ordnar DHR kontaktkurser i samverkan med olika samhällsorgan. Av eko- nomiska skäl har verksamheten inte tillräcklig omfattning och förstärkta samhällsinsatser på handikappområdet snarast ökar behovet av denna verksamhet.

Alla remissinstanser. som yttrat sig i frågan. tillstyrker förslaget om öka- de samhällsbidrag till handikapporganisationerna. I anslutning till utred— ningens förslag beträffande ekonomiska frågor inom hz'tndikapprörel- sen har vidare så gott som alla remissinstanser biträtt uppfattningen att bi- dragen till handikapporganisationerna utan detaljerad ändamålsbestäm- ning skall beräknas under socialdepartementets huvudtitel. Statens handi- kappråd framhåller det som angeläget att samhällsstödet till handikapprö- relsen avpassas så att dess verksamhet inte fortsätter att vara beroende av insamlingar och försäljning. Rådet betonar även i detta sammanhang lik- som utrcdningcn att organisationernas företrädare i bl.a. handikappråden skall kunna delta på lika villkor som övriga ledamöter. Statskontoret och riksrevisiunsverket tillstyrker förslaget om ändrad anslagskonstruktion. Riksrevisionsverket anför att ändringen torde ge bättre möjligheter till en

Prop. 1976/77: 87 112

helhetssyn vid bedömningen av behovet av kulturella åtgärder för handi— kappade. Förändringen behöver enligt verket inte medföra försämrat sam- arbetet mellan handikapporganisationerna och SÖ i pedagogiska frågor. Verket förklarar sig också positivt till en ökad statlig ekonomisk satsning på sådan verksamhet som handikapporganisationerna bedriver. Verket framhåller betydelsen av att en klar gräns fastställs för organisationernas ansvarsområde. bl.a. i fråga om kurser. studier och information. för att en effektiv resursanvändning skall kunna uppnås och en avvägning skall kun- na ske mellan olika insatser. Utredningen har enligt riksrevisionsverket in- te tillfredsställande belyst hithörande frågor. Statens kulturråd, som biträ- der utredningens mening att samhällets bidrag till handikapprörelsen inte får styra verksamhetens inriktning. anser det angeläget att organisationer- na bygger ut sin verksamhet på utbildnings— och kulturområdena. SÖ tar upp frågan om välgörenhets- och insamlingsverksamhet och anför att fi— nansering genom sådana medel av handikapporganisationernas insatser befäster förlegade föreställningar om handikappade. SÖ. som tillstyrker förslaget om ändrad anslagskonstruktion. anser att ett samlat samhällsstöd såsom till andra folkrörelser ger stora fördelar. HCK och DHR betonar att förslaget om uppräkning av bidragen till handikapporganisationerna måste ses som oprutbart. Den föreslagna ändringen av anslagskonstruktioncn tillstyrks. DHR betonar. att organisationerna självklart dessutom måste ha tillgång till det generella stöd som finns på kulturområdet. FUB anför. att förbundet på grund av otillräckligt ekonomiskt stöd från staten tvingats att entlediga personal. inskränka sin verksamhet och engagera sig i en omfat- tande tämligen olönsam försäljningsverksamhet. FUB framhåller vidare att det är ett demokratiskt intresse av hög rang att en svag grupp sotn för- ståndshandikappade har en stark organisation som med kraft kan föra gruppens talan. Svenska dia/n'tesjiirhunder finner det förnedrande att tvingas lita till sådana tinansieringskällor som lotterier och insamlingar.

Ett litet antal remissinstanser avstyrker förslaget om ändrad anslagskon- struktion. Till dern hörsot'ialstyrelsen. som anser att specialdestination av vissa bidrag är ett stöd för handikapporganisationerna vid deras planering av verksamheten. Styrelsen menar vidare att handikappade som inte är medlemmar i organisationerna skulle bli lidande på att medlen för kurs- och studieverksamhet inte beräknas särskilt. N_vkterhetsrt'irelsens bild- ningsverksam/tet och Studiefi'ir/tundet Vuxenskolan biträder likaså reser- vanterna Antonssons och jonssons mening. Studieförbundet framhåller att handikappade inte skall särbehandlas i kulturellt avseende. Det skulle emellertid bli fallet om utredningens förslag genomförs. ty anslag för kul- turverksamhet bland handikappade bör. som för andra medborgare. utgå från utbildningsdepartementet.

Prop. 1976/77: 87 t13 4 Föredraganden

Handikappfrågan är en fråga om att göra samhället tillgängligt. Målet för politiken på handikappområdet är att integrera handikappade i samhällsge- mcnskapen och ge dem samma livsvillkor som andra. Medvetna strävan- den i detta syfte har under de senaste l5 åren förbättrat handikappades si- tuation på ett omvälvande sätt. Jag är dock på det klara med att alltjämt mycket stora krav måste ställas på samhället föratt målet skall nås. Handi- kappfrågan är således också en fråga om solidaritet: hela folkets engage- mang krävs för att vi skall förverkliga integration och normalisering. Följ- aktligen delar jag uppfattningen att handikappfrågan berör alla människor och inte bara dem som till följd av skador eller sjukdom möter mera bety- dande svårigheteri samhället som det i dag är utformat. Den gäller alla. ty det är i allas intresse att var och en kan delta i gemenskapen och medverka i samhällsutvecklingen.

Handikapputredningen utvecklar denna viktiga grundsyn i sina utgångs- punkter för betänkandet Kultur åt alla. och jag får hänvisa till vad chefen för utbildningsdepartemcntet i anslutning härtill nyss har anfört.

För egen del vill jag understryka att varken handikappfrågan eller kul- turfrågan kan ses var för sig. Handikappade är ingen särgrupp. Både i sam- hällets handlande och i enskildas måste däremot alltid uppmärksammas att många människor på grund av skada eller sjukdom kan ha ett särskilt be- hov av anpassningsåtgärder för att verksamhet skall vara tillgänglig för dem. Detta gäller självklart även kulturlivet. Människornas möjlighet att delta i kulturlivet äri sin tur beroende av deras möjligheter på andra områ- den. Det är frågor om att ha arbete. ha tryggad ekonomi. bo bra. få person- lig service. få utbildning. kunna förflytta sig och mycket annat. På alla så-- dana områden måste samhällets insatser fortsätta. Handikapputredningen tar upp en rad frågor utanför kulturpolitiken. och jag övergår nu till dem som faller inom socialdepartementets verksamhetsområde.

Goda möjligheter till förflyttning har en grundläggande betydelse för att handikappade skall kunna delta i samhällslivet. Handikapputredningen har härvid i olika sammanhang framhållit vikten av att det allmänna fårdväsen- det anpassas bättre till handikappades behov. HAKO-utredningen (utred- ningen om det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de han- dikappades behov) har ägnat dessa frågor ingående uppmärksamhet och redovisat sina synpunkter och förslag i betänkandet (SOU l975: 68) Handi- kappanpassad kollektivtrafik. Betänkandet bereds f.n. inom kommunika- tionsdepartementet och chefen för kommunikationsdepartementet avser att föreslå regeringen att senare i år i en allmän trafikpolitisk proposition lägga fram förslag med anledning av bl.a. detta betänkande.

Som komplettering till de allmänna anordningarna för förflyttning be- hövs en bra färdtjänst i alla kommuner. Det är en viktig förutsättning för att förverkliga kravet på integration och normalisering för handikappade.

Prop. 1976/77: 87 1 14

Handikapputredningen har utvecklat hur färdtjänsten enligt dess mening skall vara beskaffad. Utredningen framhåller att färdtjänsten skall betjäna alla vars handikapp motiverar att de har tillgång till denna särskilda trans- portservice. Vidare skall färdtjänsten få anlitas efter behov och inte egrän- sas med hänsyn till antalet resor. färdmål eller tidpunkten för resan. Rese- närens behov av personlig hjälp vid färden skall tillgodoses och färd kunna påkallas lätt och utan omgång. Rätt att anlita färdtjänsten inom en viss kommun skall innebära rätt att använda den i alla andra kommuner. Avgif- ten för färdtjänsten skall motsvara avgiften för färd med allmänna kollekti- va kommunikationer.

Remissinstanserna delar handikapputredningens uppfattning. Denna an- sluter sig även i princip till Svenska kommunförbundets rekommendation om färdtjänst år 1969. Kommunförbundet framhåller dock i sitt yttrande att en färdtjänst av nämnda kvalitet är en lösning som får ses i ett längre tidsperspektiv. Remissinstanserna såväl inom som utom handikapprörel- sen påtalar skilda brister i färdtjänsten. De betonar även att den är mycket ojämnt utbyggd kommunerna emellan. både kvantitativt och kvalitativt. Åtskilliga instanser ser det som nödvändigt att statsbidraget till färdtjänst förknippas med närmare villkor om kvalitet.

Jag finner liksom handikapputredningen och remissinstanserna det an- geläget att en färdtjänst av god kvalitet byggs tipp över landet. Syftet med det år 1975 införda statsbidraget är att underlätta för kommunerna att ge- nomföra en sådan utbyggnad. Vid införandet av statsbidraget förutsattes det sålunda att kommunerna utnyttjar det statliga stödet för avsedda för- bättringar av denna verksamhet.

Jag vill erinra om att statsbidragsreglerna gäller försöksvis för åren 1975—1977. Riksrevisionsverket hari uppdrag att utvärdera bidragssyste- met och redovisa utvärderingen till regeringen före den 1 oktober 1977. Bi- dragssystemets fortsatta konstruktion kommer därefter att övervägas.

[ detta sammanhang kan nämnas att De handikappades riksförbund m.fl. organisationer i framställning till regeringen aktualiserat frågan om visst statligt stöd till driftkostnaden för telefon i handikappfordon. Denna fråga prövas f. n. av berörda departement.

Den kommunala sociala hemhjälpen omfattar huvudsakligen äldre. men den är också en betydelsefull del av samhällets åtgärdssystem på handi- kappområdet. Denna service har kunnat utvecklas på ett gynnsamt sätt ge- nom det år 1964 införda och år 1974 förstärkta statsbidraget till kommuner- na. Liksom handikapputredningen finner jag det angeläget att den sociala hemhjälpen ställer personlig service till förfogande i de situationer då han- dikappade behöver sådan service. Jag vill se hemhjälpsverksamheten som en social service som genom rikt varierade insatser gör det möjligt för han- dikappade och äldre att leva självständigt i egna bostäder och kunna delta i olika slags verksamhet efter fritt val. Den utgör då ett viktigt medel att bry- ta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt och socialt.

Prop. 1976/77: 87 115

Viktiga uppgifter för hemhjälpsorganisationen är enligt min mening att ledsaga handikappade utom hemmet. t.ex. för inköp. besök hos vänner. deltagande i kulturlivet och trnder en promenad. Det har också stor bety- delse att den tillgodoser anhörigas behov av avlösning i omvårdnaden av handikappade. Jag delar även utredningens uppfattning att den bör utveck- las till en service med riksgiltighet. Det betyder att en person. som är be- rättigad till hemhjälp i sin hemkommun. bör få behövlig hjälp när han till- fälligt vistas i en annan kommun. Detta är emellertid en kommunal angelä- genhet. Det torde därför ankomma på Svenska kommunförbundet att ut- färda närmare riktlinjer för verksamheten. Nuvarande statsbidragsregler utgör inget hinder för en fortsatt utvidgning och differentiering av kommu- nernas hemhjälpsservice. De avser att främja en effektiv och väl utbyggd ser-viceorganisation.

Remissinstanserna är ense med handikapputredningen om att samhällets tolktjänst för vissa handikappgrupper behöver byggas ut väsentligt. Även jag delar denna mening.

Tolktjänst för döva i landstingens regi började — på förslag av handi- kapputredningen * att ordnas i slutet av 1960-talet inom ramen för hjälp- medelsvcrksamheten. Landstingen har genom hjälpmedelsersättningcn i princip täckning för sina kostnader för tolktjänst. Utbyggnaden av tolk- tjänsten har av olika skäl gått långsamt. Antalet årliga tolkuppdrag är ännu inte nämnvärt större än antalet döva. Detta kan självfallet inte motsvara dövas och hörandes behov av att samtala med varandra.

En nödvändig ökning av tolktjänstens omfattning torde komma till stånd genom en rad åtgärder som nu håller påatt vidtas. ()lika åtgärder ifråga om utbildningen av tolkar. vilka nyss har redovisats av chefen för utbildnings- departementet. spelar roll härvidlag. Det är vidare betydelsefullt att alltfler landsting inrättar fasta tjänster för tolkar. Det är givetvis också viktigt att tolktjänst överallt medges enligt de vidgade regler som i december 1975 fö- reslogs av en arbetsgrupp. vari ingick företrädare för bl.a. Landstingsför— bundet och berörda handikapporganisationer.

För egen del biträder jag den mening som framförts av Sveriges dövas riksförbund vid remissbehandlingen av betänkandet Kultur åt alla. nämli- gen att rätten till tolktjänst bör ha så få begränsningar som möjligt. Själv- fallet bör dövblinda ha samma rätt till tolktjänst. Det är därvid angeläget att den utformas för att tillgodose behoven för både primärt döva och pri- märt synskadade. Det är också viktigt att döva med andra tilläggshandi- kapp. t.ex. psykisk utvecklingsstörning. får tillgång till tolktjänst. Jag bi- träder handikapputredningens förslag om hörselskadades och talskadades rätt till taltolkar och noterar med tillfredsställelse att denna fråga nu be- handlas inom Landstingsförbundet. Jag anser det även viktigt att vuxendö- vas (dövblindas) svårigheter vid samtal beaktas inom tolkverksamheten och att de får tillgång till tolktjänst.

Goda hjälpmedel är en viktig förutsättning för att handikappade skall-lc—

Pmp. 1976/77: 87 116

va självständigt. Hjälpmedelsverksamheten har utvecklats snabbt. En rad betydelsefulla reformer har genomförts. särskilt under de senaste tio åren. Jag delar handikapputredningens uppfattning att det fortsatta arbetet på detta område främst bör vara en fråga om ett intensifierat forsknings- och trtvecklingsarbete. Syftet bör vara. dels att förbättra hjälpmedel som finns. dels att utveckla hjälpmedel för behov som ännu inte har tillgodosetts. I båda hänseendena är handikappinstitutet. som framgår av dess remissytt- rande. berett till ökade insatser. Överläggningar pågår om Landstingsför- btrndets inträde som en av huvudmännen för institutet. vilket kan komma att påverka resurserna för bl.a. detta ändamål.

Hörselskador medför ofta betydande svårigheter att delta i kulturell och social gemenskap. Jag är medveten om att dessa svårigheter inte kan be- mästras uteslutande med tekniska insatser. Det är i hög grad också en frå- ga om beredvillighet från andra deltagare att underlätta situationen för hör- selskadade. Hörapparaten är emellertid som handikapputredningcn fram- håller ett tämligen ofullkomligt hjälpmedel. Därför tillmäterjag den fortsat- ta utvecklingen både av den och av andra hörseltekniska hjälpmedel stor betydelse. Det är därvid inte minst betydelsefullt att insatserna avser tele- slingan och andra ljudöverföringssystem. ] detta sammanhang villjag även understryka betydelsen av landstingens hörselpedagogiska och hörselre- habiliterande verksamhet. Frågan om hörselskadades — och andra grup- pers —F rätt till ersättning från sjukförsäkringen för inkomstbortfall under viss rehabilitering utreds f.n. inom riksförsäkringsverket.

Frågan om psykiskt utvecklingsstördas behov av hjälpmedel har. som handikapputredningen framhåller. hittills ägnats förhållandevis ringa upp- märksamhet. Det är därför betydelsefullt att enligt vad handikappinstitutct nu redovisar. ett mera metodiskt arbete har kommit i gång på detta områ- de.

Handikapputredningen understryker att kravet på normalisering innebär att handikappade skall få del av all service och verksamhet i samhället på lika villkor som andra. Handikappades behov skall inte endast tillgodoses i den mån medel ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för handikappade bör vara en fastlagd uppgift för myndigheter och enskil- da som svarar för service och verksamhet i samhället. Kostnader för an- passning bör åvila varje servicegren.

Handikapputredningens princip konkretiseras i förslaget att telefonut- rustning för döva. dövblinda och vissa talskadade skall tillhandahållas. in- stalleras och underhållas av televerket utan att verket tar trt högre avgifter för denna utrustning än för andra telefonapparater. De flesta remissinstan- serna tillstyrker detta förslag. Handikappinstittttet framför dock viss oro för att detta på kort sikt skulle kunna medföra förseningar och på längre sikt ovisshet beträffande effekterna för handikappade. Televerket. som aktivt medverkat i tillkomsten av denna typ av teleutrustning. anser att kostnaden för den bör utgöra ett socialt åtagande som inte skall belasta

Prop. 1976/77: 87 117

verkets affärsrörelse. Landstingsförbundet å andra sidan motsätter sig att utrustningen betraktas som handikapphjälpmedel och finansieras av lands- tingen. _

Att döva och talskadade kan utnyttja telefonnätet för kommunikation beror på att samtalet förs i skrift. Den text som avsändaren producerar på ett slags skrivmaskin framträder på en TV-skärm. En sådan apparat kan kallas bokstavstelefon. Såväl avsändare som mottagare av meddelande via bokstavstelefon måste således vara försedda med sådan utrustning..vi1ket självfallet begränsar användningsområdet. Genominrättande av en för- medlingscentral med personlig betjäning kan man emellertid förmedla samtal till andra telefonabonnenter. Bokstavstelefon finns sedan några år i bruk i bl.a. USA. Den har i viss utsträckning prövats i Sverige med dis- pens från televerket. Den apparatur som stadigvarande skall användas i Sverige måste dock vara anpassad till svensk och nordisk telestandard. Ett utvecklingsarbete har därför — efter ställningstagande i Nordiska minister- rådet — bedrivits i samverkan mellan de nordiska telemyndigheterna. Det- ta har nu nått så långt att det svenska televerket har möjlighet att hösten 1977 installera ett visst antal bokstavstelefoner. Full klarhet om vilken ap- parattyp som för framtiden är lämpligast kan dock ännu inte nås.

I stort sett är det enda som krävs för användning av bokstavstelefon att man kan skriva maskin med en viss hastighet och avläsa TV-skärmen. En försöksverksamhet som genomförts av handikappinstitutet omfattade 28 abonnenter. Alla deltagare i försöket ansåg att bokstavstelefonen ger ac- ceptabla eller bra kommunikationsmöjligheter.- Utnyttjandegraden beteck- nas som god.

Det är emellertid oklart hur många döva och talskadade personer som kan eller önskar använda bokstavstelefon. Ålder och tilläggshandikapp kan utgöra direkta hinder för att lära sig använda utrustningen. Även av andra skäl kan enskildas intresse vara olika starkt. Handikappinstitutet uppskattar antalet tänkbara abonnenter till ca 5000. Kostnaden för en bokstavstelefon kan enligt institutets uppskattning komma att ligga mellan 5 000 och 10000 kr. Alla uppskattningar är dock osäkra.

Enligt min mening är bokstavstelefonen i och för sig ett bra exempel på hur en servicefunktion i samhället genom ny teknik kan anpassas till en medborgargrupp. sotn på grund av sitt handikapp inte har kunnat utnyttja den. Samtidigt måste förutsättningarna klarläggas närmare för hur ett sy- stem med bokstavstelefoner skall kunna användas effektivt. Handikapp- utredningen anser som förut nämnts att alla skall ha rätt att på samma vill- kor få telefon genom televerket. och att de anordningar som behöver göras för att handikappade skall kunna telefonera skall tillhandahållas utan kost- nad för den enskilde. Den merkostnad som uppstår bör fördelas på samtli- ga abonnenter som en kostnad i televerkets drift.

Televerket hävdar i sitt remissyttrande att bokstavstelefonen är att be- trakta som ett handikapphjälpmedel. och att finansieringen därför bör åvila

Prop. 1976/77: 87 118

landstingen. Landstingsförbundet å sin sida avvisar dock denna lösning.

De övriga remissinstanser som tagit upp frågan anser att bokstavstelefo- nen böi' ställas till förfogande för döva och talskadade på samma villkor som gäller i fråga om vanliga telefoner..De anser också att de kostnader detta medför för samhället bör bestridas av televerket.

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för kommunikationsdeparte- mentet och finner det nödvändigt att frågan om bokstavstelefonerna och deras finansiering blir ytterligare belyst. Utrustningen är ännu inte färdig- utvecklad för stadigvarande bruk men tekniska förutsättningar för installa- tion av bokstavstelefonen kommer att finnas år 1978. Full behovstäckning kan uppnås först på sikt. Detta ger tid för en närmare belysning av de prin- cipiella och praktiska problemen. utan att de avsedda förbättringarna för döva. dövblinda och talskadade därigenom försenas.

Handikapputredningen föreslåri sitt betänkande att televerket får i upp- drag att i nära samarbete med Landstingsförbundet och handikappinstitu- tet utarbeta erforderlig detaljplan för hur olika grupper handikappade skall å tillgång till telefon. Jag anser i likhet med utredningen att en sådan de- taljplan är nödvändig. Den bör utarbetas av en särskild beredningsgrupp. Jag avser att senare föreslå regeringen att tillkalla en sådan grupp med fö- reträdare för berörda departement. televerket. Landstingsförbundet och handikappinstitutet. Gruppen bör samråda med företrädare för berörda handikapporganisationer.

Gruppen bör ha till uppgift att ta fram närmare underlag för ställningsta- gande till frågan om finansieringssättet. Syftetbör vara att snarast möjligt ställa till förfogande utrustning som möjliggör kommunikation över telenä- tet för döva. dövblinda och talskadade. Samtidigt bör beaktas att det sy- stem man väljer är anpassat till den fortgående utvecklingen på.teleområ— det och sålunda kan användas under överskådlig tid. Systemet bör vara ge- mensamt för de nordiska länderna. Gruppens planeringsarbete bör även omfatta formerna för prövning av den enskildes behov av och förutsätt- ningar för utnyttjande av bokstavstelefon. samt formerna för beslut om ut- lämnande av utrustning. Ett slutgiltigt ställningstagande i linansieringsfrå- gan bör anstå till dess beredningsgruppens planeringsarbete slutförts och dess synpunkter redovisats.

Det bör slutligen nämnas att dövblindas behov av telekommunikation in- te kan tillgodoses genom den här beskrivna bokstavstelefonen. För de dövblinda krävs att texten framställs i blindskrift på papper. Försöksverk- samhet för att få fram lämplig telefonutrustning för dövblinda har inletts av handikappinstitutet med stöd från allmänna arvsfonden och i samarbete med televerket. Det är angeläget att detta arbete fullföljs så snabbt som möjligt.

Handikapputredningen tar även upp vissa frågor inom sjukvård och re— habilitering utanför hjälpmedelsområdct i trängre mening. och jag vill un- derstryka dess uttalanden om vikten av effektiva insatser inom hörselvår-

Prop. 1976/77: 87 119

den. även för hörselskadade med tilläggshandikapp. t. ex. psykisk utveck- lingsstörning. Landstingen har på senare år kraftigt byggt ut hörcentraler- nas verksamhet. Det föreligger dock behov av ytterligare kurser, inte minst repetitionskurser. för hörselträning. träning i avläsning. i andra me- toder för kommunikation och i talkorrektion.

Optisk rehabilitering och synträning är förhållandevis nya specialiteter inom rehabiliteringen för synskadade. Synhjälpscentraler finns inom 12 landsting fastän med olika grad av utbyggnad. Rehabiliteringen innebär att ett arbetslag med ögonläkare. optiker och synpedagog'provar ut de optiska hjälpmedel som är bäst för den synskadade. som sedan tränas att använda hjälpmedlen i olika situationer. Jag ser verksamheten som en motsvarighet till hörcentralernas insatser för hörselskadade. Den bör även tillgodose re- habiliteringsbehoven hos synskadade med tilläggshandikapp. t. ex. dövhet och psykisk utvecklingsstörning.

De hittills vunna erfarenheterna har varit mycket uppmuntrande. Den grundliga utprovningen och pedagogiskt upplagda träningen samt tillkom- sten av allt bättre optiska hjälpmedel har lett till att även mycket små syn- rester kan utnyttjas för att exempelvis läsa och skriva.

Jag anser i likhet med Landstingsförbundet det angeläget att landstingen påskyndar utbyggnaden av synhjälpscentraler. Det är viktigt att förbun- dcts rekommendationer därvid följs, så att god standard erhålls över hela landet. ' '

Riksförbundet för njursjuka tar i sitt remissyttrande upp den angelägna frågan om dialyspatienternas situation. Jag konstaterar i anslutning därtill att landstingen under senare år byggt ut njursjukvården kraftigt. Njurtrans- plantationer kan numera företas i en helt annan utsträckning än tidigare. och behovet av dialys kan i stort sett tillgodoses vid sjukhus eller i patien- ternas hem. Däremot är. som riksförbundet framhåller. möjligheterna till dialys väsentligt mindre utanför patienternas hemorter. Detta gör det svårt för dem att annat än för få dagar vistas på annat håll. Jag har förståelse för" önskemålet att dialys skall kunna ske utan ökad kostnad för den enskilde på orter där han tillfälligt uppehåller sig. t. ex. på semester. Jag förutsätter att Landstingsförbundet överväger hithörande frågor.

Handikapputredningen betonar vikten av tidigare insatser inom rehabili- teringen. Föräldrar som får ett skadat barn för vilket risk föreligger för handikapp skall ha rätt till allt behövligt stöd från samhället. Jag vill för egen del understryka att målet för samhällets insatser på handikappområ- det självfallet också gäller de handikappade barnen. Deras möjligheter att under uppväxttiden och senare'i livet integreras i samhället och få med andra barn likvärdiga villkor är beroende av att de och deras föräldrar får samhällets stöd. Föräldrarna behöver information om barnets skada och dess följder. De behöver också utbildning. som anpassas efter barnets för- hållanden. för att kunna främja dess personlighetsutveckling. ] barnom- sorgsgruppens pågående arbete med frågor om föräldrautbildningen ägnas

Prop. 1976/77: 87 . 120

särskild uppmärksamhet åt utbildnig för föräldrar till handikappade barn.

I samband med att handikapputredningen behandlar frågan om institu- tionsvårdades rätt och möjlighet att delta i kulturlivet. föreslår den att so- cioterapiens ställning inom sjukvårdsorganisationen närmare skall klarläg- gas. Med soeioterapi avses därvid åtgärder för att förmedla och förstärka kontakter mellan dem som bor på institutionerna och samhället utanför. Utvecklingen på detta område har gått snabbt. De första socioterapeutiska insatserna i mera systematiskaformer gjordes-på 1950-talet. F.n. torde omkring 200 socioterapeuter vara verksamma i landet. företrädesvis inom den psykiatriska vården. Enligt min uppfattning har deras arbete stor bety— delse för patienternas tillfrisknande oeh rehabilitering. Det spelar oeksåen väsentlig roll för övergången till öppnare vårdformen Handikapputred- ningens förslag tillstyrks av remissinstanserna. och även jag biträder det. Frågan om socioterapins ställning inom sjukvårdsorganisationen kommer att närmare belysas av den kommitté om sjukvårdens inre organisation. som jag den 17 februari 1977 erhållit regeringens bemyndigande att tillkal— la. . _

Handikappades egna organisationer har varit en viktig förutsättning för samhällets ökade insatser på handikappområdet. Genom sin mångskiftan- de struktur fmns inom handikapprörelsen en unik kunskap samlad om skil- da handikappgruppers situation. problem och behov. Denna kunskap har ställts till samhällsorganens förfogande. Därigenom har handikappade själva haft stor betydelse både vid utformningen av målen för samhällets insatser och i det fortlöpande reformarbetet. 1 stora. principiella och ge- mensamma frågor handlar handikapporganisationerna samfällt utifrån en enad grundsyn. På så sätt har handikapprörelsen vunnit opinion för handi- kappades sak bland andra medborgare och skapat förutsättningar för en bred uppslutning kring reformverksamheten._ . ,

Handikapprörelsen har nära 300000 medlemmar. Den är genom sina för- eningar företrädd i hela landet. Organisationerna är demokratiskt upp- byggda. medlemmarna bestämmer själva med lika stort inflytande för var och en över verksamheten. Inom rörelsen förs en öppen debatt om dess uppgifter och mål. Handikapprörelsen bärs av en gemensam idé som med- lemmarna arbetar för: att handikappade har lika värde som andra och där- för skall ha samma rätt som de. Jag anser att dessa väsentliga kännetecken för handikapprörelsen gör det berättigat att tala om den som en folkrörel- se.

Samhället behöver folkrörelserna. Deras livskraft har avgörande bety- delse för samhällets utveckling. De är ett uttryck för människornas vilja att förbättra samhället. Folkrörelserna mäste kräva mycket av sina medlem- mar. Handikapporganisationernas verksamhet bygger på medlemmarnas engagemang. på deras arbetsinsatser under fritiden och på deras ekono- miska insatser. Det är handikapprörelsens styrka.

Ännu är det långt tills målen nåtts på handikapptmtrådet. Arbetet måste

Prop. 1976/77: 87 121

fortsätta på att skapa gemenskap och likvärdighet. integration och norma- lisering. I detta arbete är Samhället helt beroende av handikapprörelsens medverkan. Dess fortsatta förmåga att "samla och ställa kunskap om beho- ven till förfogande är en förutsättning för att samhället skall kunna tillgodo-' se dem. Det gälleri lika hög grad statens organ som landstingens och kom- ' munernas.

Därför serjag det som ett samhällsintresse av hög rang att ge handikapp- organisationerna goda arbetsbetingelser. Stat. landsting och kommuner ställer stora anspråk på medverkan från handikapprörelsens kommunför- eningar. länsorgan och riksförbund i arbetet på hr'rndikappområdet. Enligt rrrin uppfattning måste handikappades sakkunskap anlitas än mer i det fort- satta arbetet. l)et är fråga om medverkan på många samhällsområden både i fortlöpande reformarbete och i praktisk utformning av anordningar som skall betjäna människorna. För handikapprörelsens del' ställer detta i sin tur ökande krav på medlemsskolning. på information inåt och utåt. Det kräver också större administrativa resurser. Föreningslivet är handikapp- rörelsens grund och styrka. Gamla och nya medlemmars engagemang. ge- menskap och samhörighet förutsätter också insatser. Samhällets ekono- miska stöd till handikapprörelsen är otillräckligt. Det motsvarar inte till- närmelsevis rörelsens insatser för samhället. I likhet med handikapputred- ningen och en enig remissopinion anserjag det angeläget att samhället hö- jer bidragen till handikapporganisationerna väsentligt. Jag noterar i detta sammanhang att den av handikapputredningen aktualiserade frågan om er- sättning till företrädarna för handikapporganisationerna i handikappråden synes vara på väg att lösas. Ett stort antal kommuner utger sålunda sådan ersättning.

För statens del utgår bidrag till handikapporganisationerna dels över so- cialdepartementets huvudtitel. dels" över utbildningsdepartementets hu-l vudtitel. ' '

Bidragen från socialdepartementet avser riksorganisationernas allmänna verksamhet och beviljas utan närmare bestämning av ändamål. De utgår från anslaget Bidrag till handikapporganisationer. vilket för innevarande budgetår är uppfört med 5.5 milj. kr. Regeringen'beslutar om fördelningen av anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens handi- kappråd. lnnevarande budgetår har bidrag tillerkänts 34 organisationer. Bi- dragsbeloppen har under senare år kunnat höjas väsentligt genom avse- värda anslagsökningar. '

Stödet till handikapporganisationerna från utbiIdningsdepartcmentet av- ser vissa närmare angivna kulturändamål och utgår från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Av intresse i detta sammanhang är bidragen för studekonsulenter. för kurs- opch studieverksamhet och för viss tolktjänst för döva. lfrågavarande anslagsposter utgör för innevarande budgetår sammanlagt ca'2.4 milj. kr. Vidare erhåller flera handikapporga- nisationer stöd till sin ungdomsverksamhet enligt de generella bestämmel- '

Prop. 1976/77: 87 122

serna om statsbidrag till ungdomsorganisationer. Bidragen utgår till dels den centrala verksamheten. dels den lokala. Det sammanlagda stödet kan för innevarande budgetår beräknas komma att uppgå till drygt 600000 kr.

Handikapputredningen framhåller att samhällets bidrag till handikappor- ganisationerna i så liten utsträckning som möjligt bör styra verksamhetens inriktning. Medlemmarna i handikapprörelsen skall själva avgöra vilka in- satser de anser mest väsentliga och hur de skall utformas för att ge bästa resultat. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att speciella bidrag till handikapporganisationerna för studiekonsulenter. kurs- och studieverk- samhet oeh tolktjänst inte längre skall utgå. Utredningen anser att stödet till denna viktiga verksamhet. utan särskilda föreskrifter. bör ingå i statens bidrag till organisationernas allmänna verksamhet. Detta är enligt utred- ningen ett viktigt skäl för en väsentlig ökning av anslaget Bidrag till handi- kapporganisationer under socialdepartementets huvudtitel.

Som chefen för utbildningsdepartementet redan har anfört. bör utred- ningens förslag följas. Jag anser att den förordade anslagskonstruktionen har fördelen att ge varje organisation frihet att själv bestämma inriktningen och formerna för verksamheten. Detta står i god överensstämmelse med vår syn på folkrörelserna. Med den betydelse som handikapporganisatio- nerna tillmäter studieverksamheten står det klart för mig att den kommer att ha hög prioritet vid fördelningen inom organisationerna av de medel som står till förfogande. Den förordade anslagskonstruktionen innebär även. som en ytterligare fördel. en betydande förenkling både för staten och för handikapporganisationerna. Till grund för bidragsgivningen bör. som nu. ligga anslagsframställningar samt verksamhets- och revisionsbe- rättelser från organisationerna.

Utöver stödet över statsbudgeten till handikapporganisationerna bevil- jar regeringen avsevärda bidrag från allmänna arvsfonden för särskilda in- satser och projekt. Dessa bidrag har under de senaste tre åren uppgått till ca 8 milj. kr. Jag räknar med att stödet genom arvsfondsbidrag skall kunna fortsätta i minst samma omfattning som hittills.

Jag övergår nu till anslagsfrågorna.

Anslaget Bidrag till handikapporganisationer bör för budgetåret l977/78 tas upp med 16.5 milj. kr. Detta innebär en ökning med 11 milj. kr.. varav 2.4 milj. kr. avser medel som innevarande budgetår är anvisade under ut- bildningsdepartementets huvudtitel. Vid beräkningen av medelsbehovct under anslaget har jag bl. a. beaktat merkostnader inom organisationerna för åtgärder som behövs med hänsyn till arten av vissa handikapp. Det gäl- ler. föratt ta några exempel. anpassning av skriftligt material för synskada- de och andra kommunikationshandikappade. tolktjänst som är nödvändig i- vissa organisationers verksamhet. tillrättaläggande av informationsmate- rial och föreningshandlingar för psykiskt utvevklingsstörda och andra förståndshandikappade samt förhöjda resekostnader för vissa rörelsehind- rad och andra förflyttningshandikappade. Regeringen bör som f.n. gäller

Prop. 1976/77: 87 123

fördela anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens handikappråd.

Enligt vad chefen för utbildningsdepartementet har förordat bör Synska- dades riksförbund och Föreningen Sveriges dövblinda erhålla statligt stöd för viss utgivning av tidningar. För budgetåret l977/78 bör beräknas ett sammanlagt medelsbehov av 1.2 milj. kr.. därav 1 milj. kr. för Synskada- des riksförbund och 0.2 milj. kr. för Föreningen Sveriges dövblinda. Det ankommer på regeringen att meddela närmare föreskrifter för medlens an- vändning. För ändamålet bör föras upp ett särskilt anslag benämnt Täck- ning av kostnader för viss tidningsutgivning för synskadade och dövblinda.

Hemställan

Med åberopande av vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att 1. till Bidrag till halrdiktrppt)rgunisurimzer för budgetåret l977/78 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 16500 000 kr.. 2. till Täck/ring av kostnader för viss rit/ningsutgiwzing för syns/tu- dudc och dövblinda för budgetåret 1977/78 under femte huvudti- teln anvisa ett anslag av 1200 000 kr.

Prop. 1976/77: 87 [24

Bilaga 3

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde - l977-02-24

BOSTA DSDEPA RTEM ENT-ET

Föredragande: statsrådet Olsson

Anmälan till proposition om insatser för handikappades kulturella verksam- het

1 Inledning

Handikapputredningen beröri sitt betänkande Kultur åt alla vissa frågor rörande lokalers tillgänglighet för handikappade. Jag anhåller att få ta upp dessa frågor.

2 Handikapputredningen

Olämpligt trtformadc och utrustade lokaler är ett allvarligt hinder för handikappade som önskar delta i olika kulturella aktiviteter.

Utredningen anser att byggnadsstadgans tillämpningsbestämmelser inte i tillräcklig omfattning beaktar behovet av handikappanpassning när det gäller kulttrrinstitutionerna. Utredningen föreslår därför att state n s plan ve rk fari uppdrag att i samverkan med handikappinstitutet och han- dikapporganisationerna skyndsamt utarbeta erforderliga föreskrifter rö- rande kulturinstitutioners och övriga allmänna lokaler-s tillgänglighet för al- la grupper av handikappade.

Utredningen anser att kommunerna måste svara för att det finns ända- målsenliga lokaler. I -varje kommun bör befintliga lokaler in- venteras och en bedömning göras av hur de skall anpassas till skilda gruppers behov. inventeringen bör kunna göras av de lokala handikappr. - den och resultera i en plan för hur anpassningen skall gå till. Det ekonomis- ka ansvaret för åtgärderna mäste vila på den som är ansvarig för verksam- heten. ] angelägna fall bör stöd i särskild ordning ktrnna utgå.

Prop. 1976/77: 87 125

3 Remissyttrandena

Handikapputredningens förslag att statens planverk bör få i upp- drag att i samverkan med handikappinstitutet och handikapporganisatio- nerna utarbeta föreskrifter rörande ktrlturinstitutioners och övriga allmän- na lokalers tillgänglighet för handikappade tillstyrks av bl. a. handikapp- institutet. h_vggnadsstyrelsen. riksrevisionsverket. statens kulturråd. plan"- verket. ABF. FUB. Hörselfriinzjandets riksförbund. Riksskådebanan. MS-förbundet och Folkparkernas ('entralorganisation.

Harulikappinstituret redovisar att institutet planerar att i samråd med de' tekniska högskolorna i Stockholm och Lund genomföra en undersökning av tillgängligheten i nybyggda offentliga lokaler. Resultaten bör kunna lig- ga till grtrnd för kompletterande föreskrifter samt åtgärder i form av infor- mation till och utbildning av planerare och projektörer. inom byggnadssty- relsen granskas alla nybyggnadsprojekt av en expert i handikappfrågor. Arbete pågår också med att fastställa normer för det befintliga statliga lo— kalbeståndet varvid kravet på tillgänglighet studeras ingående. Även sta- tens kulturråd hänvisar till byggnadsstyrelsens arbete när det gäller de statliga kulturinstitutionerna samtidigt som rådet pekar på den verksamhet rådets delegation för lokal- och utrtrstningsfrågor svarar för. Planverket ifrågasätter om det är meningsfullt att kräva att handikap'paspekten skall beaktas särskilt vid byggandet av varje enskilt bibliotek, teater eller allmän samlingslokal. Tillgänglighetskravet bör istället generellt hävdas och bygg— nadsstadgans 42 a :$ är enligt planverket ett bättre medel för att hävda han— dikappanpassningen än att ställa krav på punktåtgärder för en speciell typ av lokaler.

Teatrarnas riksförbund delar uppfattningen att teatrar och andra offent- liga lokaler bör utformas handikappvänligt. Den övervägande delen av tea- terhusen är emellertid gamla vilket försvårar ombyggnader. Förbundet framhåller behovet av särskild expertis vid om- och nybyggnader samt att handikapporganisationerna får tillfälle att lägga synpunkter på planerna.

Även utredningens uppfattning att be fintliga lo k ale r i k 0 m m u - n erna b ö r g ra n s kas ur handikappsynpunkt samt att arbetet bör kunna göras av handikappråden delas av de llesta remissinstanser som berör frå- gan som t.ex. statens handikappråd. statens kulturråd. statens ungdoms- råd, konsumentverket. planverket. Hörselj'ränrjana'ets riksförbund. Riks- föreningen för tra/ik- och polioskadade. Svenska kyrkans diakoninänrnd, ilI.S'-ji')'rbundet. FUB och Riksförbundet mot relanatisnt.

Svenska krnnmunjörbraulet anför att vad utredningen föreslår beträffan- de lokaler synes vara tillgodosett genom de nyligen gjorda ändringarna i 42 a och 48 a 5.5 hyggnadsstadgan.

Statens kulturråd och statens ungdomsråd framhåller att det är viktigt att föreningslivets lokaler uppmärksammas i sammanhanget.

Flera remissinstanser däribland statens humiikappråd. hamlikappinsti-- tutet. statens kulturråd. state/rs ungdomsråd. folkbildningsutrea'ningen.

Prop. 1976/77: 87 126

Stlulieförbundet Vuxenskolan. DHR. Hörsel/ratnjandets riksförbund. Folkpartiets ungdonrsförbund. Stralieförbu/u/et Mer/borgarska/an. MS- förbundet och Folk/mrkernas t'entra/organist:tion kommenterar utredning- ' ens uppfattning att det är den för lokalen ansvarige som bör stå för kostna- derna vid en handikappanpassning. lngen vänder sig direkt mot utredning- ens principiella uppfattning men samtliga framhåller samtidigt att ett sär- skilt stöd är nödvändigt om anpassningen skall kunna ske. speciellt gäller detta föreningslivets lokaler. Statens lrandikappråd och ltatulikappittstitu- ret anser även att det bör övervägas om inte kommunerna skall åläggas att anpassa vissa lokaler inom en bestämd tidsperiod. DHR föreslår att 42 a & byggnadsstadgan skall gälla med retroaktiv verkan för kulturbyggnader. - Vidare bör ett särskilt Stimulansbidrag utgå till anpassningsåtgärder under förslagsvis fem år. Hörselfi'iintjandets riksförbund anser det bör krävas att teleslinga finns i alla offentliga lokaler. Ett särskilt Stimulansbidrag bör ut- gå till kostnaderna för installering och, skötsel av'teleslinga i såväl offentli- ga lokaler som ideella föreningars lokaler. Vidare bör medel anslås till ut- bildning av personal samt bidrag ges till inköp av portabla teleslingor. Han- dikappinstitutet bör efter personalförstärkningar kunna ansvara för verk- samheten. Även Svenska kyrkans diakonitu'i/nnd efterlyser ökade insatser av handikappinstitutet på detta område.

De samlingslokalägande organisationerna — Bygdegårdarnas riksför- bund. Riksföreningen Våra gårdar och Folkets husföreningarnas riksorga- nisation — understryker vikten av att de al l mä n n a sa ml i ng s 1 0 k ale r- na är handikappanpassade. En sådan anpassning sker vid nybyggnad och upprustning. Hittills har emellertid företrädesvis de rörelsehindrades be- hov uppmärksammats. Det är därför angeläget med ett utvecklingsarbete vad gäller andra grupper. Detta bör kunna genomföras av handikappinsti- tutet. handikapporganisationerna och Samlingslokalorganisationernas samarbetskommitté.

4 Föredraganden

Handikapputredningen konstaterar att den fysiska miljön ofta utgör ett hinder för människor med handikapp att delta i kulturlivet. De miljöer som vi skapar måste givetvis ge möjlighet för medborgare. med olika fysiska och psykiska förutsättningar att fungera i samhället på lika villkor som andra. Bland dessa miljöer utgör lokaler för olika former av kulturell verksamhet en viktig del.

Bl. a. med nyss nämnda motiv har under den senaste 10-årsperioden vik- tiga förändringar gjorts i by ggnad s stadgan. BS. (1959: 612. omtryckt 1972: 766. ändrad senast 1976: 1047). Som villkor för byggnadslov vid nybyggnad gäller sålunda fr.o.m. den ljuli 1977 att såväl bostäder för an-

Prop. 1976/77: 87 127

nat ändamål än fritidsändamål som de utrymmen till vilka allmänheten äger tillträde eller vilka utgör arbetslokal skall utformas så att de blir till— gängliga för och kan utnyttjas av personer som av olika skäl har nedsatt rö- relse— eller orienteringsförmåga (42 a & BS). Vid sådana ändringar av bygg- nad som enligt BS är att hänföra till nybyggnad skall de delar av byggnaden som berörs av ändringen uppfylla nybyggnadskraven i den omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet. handikappanpassning. god värmehushållning. god hygien och trevnad (48 a åå BS).

Utredningen anser att tillämpningsföreskrifterna till BS inte i tillräcklig omfattning beaktar behovet av handikappanpassning av kulturinstitutio- ner. Därför föreslår utredningen att statens planverk skall ges i uppdrag att i samverkan med handikappsinstitutet och handikapporganisationerna skyndsamt utarbeta erforderliga tillämpningsföreskrifter till 42 a och 48 a ss BS såvitt rör kulturinstitutioners och övriga allmänna lokalers tillgäng- lighet för handikappade.

Enligt 76 ä 1 mom. första stycket BS meddelar statens planverk närmare. föreskrifter rörande bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar i anslutning till bestämmelserna i BS. Dessa före- skrifter liksom de råd och anvisningar som statens planverk utfärdar för tillämpningen av BS samlas i Svensk byggnorm.

Statens planverk har således att kontinuerligt följa kunskapsutveckling- en inom olika fält och att anpassa tillämpningsbestämmelserna till detta. i vissa fall måste bestämmelserna emellertid prövas av regeringen. Enligt 76 ä 1 mom. tredje stycket BS gäller nämligen att föreskrift som är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse eller som av annan orsak är av större vikt skall för att bli gällande fastställas av regeringen.

Efter förslag av statens planverk fastställde regeringen den 16 september 1976 de aktuella tillämpningsföreskrifterna avseende bostäder. Föreskrif- terna skall gälla fr.o.m. den 1 juli 1977. Bestämmelser för vissa typer av ombyggnad saknas emellertid fortfarande liksom nya tillämpningsföre- skrifter rörandc arbetslokaler och allmänna lokaler. Förslag till sådana väntas från planverket inom kort. Förslaget kommer därefter. liksom tidi- gare har varit fallet. att gå på remiss bl. a. till handikapporganisationerna.

De bestämmelser som således gäller fr.o.m. den 1 juli 1977 innebär att samhället har goda möjligheter att se till att nya byggnader och byggnader som blir föremål för ombyggnad kan näs och användas av personer med olika typer av handikapp. Fortfarande behövs emellertid ökade kunskaper och förbättrad information på detta område. Det stora problemet rör den befintliga bebyggelsen i de fall där fastighetsägaren inte har för avsikt att genomföra någon förändring. För sådana fall har BS inga tvingande regler. Vid ombyggnad möter dessutom stora byggnadstekniska problem. 1 en del fall begränsar också kulturhistoriska eller miljömässiga hänsyn möjlighe- terna att genomföra en långtgående anpassning.

Prop. 1976/77: 87 128

De allmänna samlingslokalerna haren väsentlig betydelse fören stor del av kulturlivet. Mot denna bakgrund är det naturligt att överväga hur det allmänna samlingslokalstödet kan förbättras för att samlingsloka- lerna i större utsträckning skall kunna anpassas till handikappades behov.

Statligt stöd till allmänna samlingslokaler utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen (19732400. omtryckt 1976: 794) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler dels som anordningsbidrag och lån för att anordna sam- lingslokal genom nybyggnad. ombyggnad eller köp samt som inventariebi- drag för att anskaffa invcntarieri sådan lokal. dels som upprustningsbidrag och särskild eftergift av statslån för att bevara befmtlig lokal. Dessutom kan särskilt bidrag utgå för energibesparande. åtgärd i allmän samlingslokal.

Anordningsbidrag utgåri regel med högst 30 % av ett på visst sätt beräk- nat låneundcrlag medan lån utgår med högst det belopp som tillsammans med anordningsbidraget motsvarar 50 (32 av låneunderlaget. lnventariebi- drag utgår med högst 10 % av låneunderlaget till den del det inte överstiger 500000 kr. och med 5 ';??- av överstigande belopp. lnventariebidraget är dock maximerat till 3.00 000 kr. Upprustningsbidrag utgår med högst 50 % av kostnaden för bl. a. upprustning av allmän samlingslokal. Bidraget be- räknas även på grundval av kostnader för lösa inventarier.

Inom ramen för det allmänna samlingslokalstödet kan bidrag komma i fråga för särskilda åtgärder för handikappade — exempelvis ramper. handi- kapptoaletter. hissar. hörslingor m.m. — på samma villkor som gäller för övriga åtgärder och utrustningsdetaljer. Samlingslokalstödet innehåller så- ledes ingen särskild stimulans för att anpassa allmänna samlingslokaler till handikappade människors särskilda behov. Som en jämförelse vill jag nämna att merkostnaden för handikappanpassning av bostäder inom vissa gränser berättigar till statligt bidrag med 10092 enligt bestämmelserna i kungörelsen (1973: 327) om bostadsanpassningsbidrag. '

Enligt vad jag har erfarit ingår redan nu handikappanpassning ofta i de ' ombyggnads- och upprustningsprojekt för vilka statligt samlingslokalstöd beviljas. Åtgärder med detta syfte blir dock i praktiken oftast beroende av om en ombyggnad eller upprustning i övrigt är aktuell. Dessutom förutsät- ter den nuvarande utformningen av samlingslokalstödet att lokalägaren själv kan svara för finansieringen av en betydande del av kostnaderna.

Mot denna bakgrund är det angeläget att inom ramen för det statliga stö- det till allmänna samlingslokaler erbjuda förbättrade möjligheter att finan- sicra handikappanpassning av befintliga samlingslokaler. Därigenom sti- muleras ägarna till att genomföra upprustning av sina lokaler särskilt med utgångspunkt i handikappade människors behov. '

Merkostnader för handikappbetingade åtgärder liksom kosmader för lö- sa inventarier motiverade av de handikappades särskilda behov bör såle- des berättiga till bidrag som täcker hela kostnaden. Dessa åtgärder bör med hänsyn till sin karaktär betraktas som upprustning och upprustnings- bidrag utgå med belopp som täcker hela den godtagbara kostnaden. Bidra-

Prop. 1976/77: 87 _ 129

get bör dock som regel inte överstiga 100000 kr. Bidrag bör utgå oberoende av om andra åtgärder vidtas samtidigt eller om bidrag enligt nu gällande kungörelse har beviljats tidigare.

Enligt vad jag har erfarit utgår bidrag f. n. till att täcka kostnader för han— ' dikappbetingadc åtgärder med ca 300000 kr. årligen. Den förändring som' föreslås kan uppskattas medföra en fördubbling av anspråken på medel för detta ändamål. Mot bakgrund av att den ordinarie ramen för upprustnings- bidrag m.' m. för nästa budgetår enligt förslag i budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 16 p.B 10.)ökas från 5 milj. kr. till 10 milj. kr. finns f. n. in- te anledning att föreslå en vidgning av ifrågavarande ram. Behovet av me- del för upprustning kommer självfallet att prövas fortlöpande bl. a. med hänsyn till effekterna av de förändringar i bestämmelserna som jag här har förordat.

Handikapputredningen förslår också att befintliga lok ale r av samlingslokalkaraktär inom varje kommun skall invente— ras och att en bedömning skall göras av hur lokalerna skall anpassas för olika handikappgruppers behov. Liksom remissinstanserna anser jag det angeläget att en sådan inventering påbörjas. Som utredningen framhåller behöver det inte vara fråga om att nu genomföra en kvalificerad anpass- ning enligtde föreskrifter som gäller vid ny- och ombyggnad. En sådan an- passning av det totala lokalbeståndet är praktiskt och ekonomiskt möjlig endast på längre sikt. Som utredningen anför bör det dock vara möjligt att på ett förhållant'levis enkelt och billigt sätt anpassa lokaler där det är sär- skilt viktigt att de ärtillgängliga för handikappade. Det kan t. ex. vara fråga om en lokal för kulturellt eller annat ändamål som är ensam i sitt slag på en ort eller i en stadsdel. Som utredningen framhåller är det viktigt att inven- teringsarbctet utmynnar i en plan för viktiga lokalers anpassning. Mot den- na bakgrund anserjag att kommunala åtgärder på detta område är önskvär- da. Jag utgår från att en sådan inventering och planläggning kommer till stånd i den utsträckning som är önskvärd och lämplig utan att den görs ob- ligatorisk. Några föreskrifter i ämnet bör alltså inte utfärdas. Handikapp- organisationernas kunskaper bör i ett sådant arbete vara av stort värde och det är därför naturligt att de lokala handikappråden engageras i arbetet.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de ändringar av grunderna för statens stöd till allmän- na samlingslokaler somjag här har angett.

Prop. 1976/77: 87 130

lnnehållsförteckning

Propositionen Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1977-02-24 ........ 4

Bilaga ]. Underprotokoll utbildningsdepartementet.

1 Inledning ................................................. 5 2 Nuvarande förhållanden och utredningsförslag ................ ' 7 2.1 Utgångspunkter ........................................ 7 2.2 Utbildningsfrågor ...................................... 10 2.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete .................. 12 2.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner ..................... 17 2.5 Biblioteksverksamhet ................................... 18 2.5.1 Allmänt ......................................... 18 2.5.2 Utvidgad talboksutlåning .................. - ........ 19 2.5.3 SRF:s bibliotek ................................... "19 2.5.4 lnläsningstjänst ................................... 23 2.6 Radio och television .................................... 23 2.7 Särskild bok- och tidningsproduktion .' .................... 26 2.7.1 Lättlästa böcker .................................. 26 2.7.2 Storstilsböcker ................................... 28 2.7.3 Punktskriftsböcker ........................... ' ..... 29 2.7.4 Tidningar ........................................ 29 3 Rcmissyttrandena ....... , .................................. 31 3.1 Utgångspunkter ........................................ 31 3.2 Utbildningsfrågor ...................................... 35 3.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbetc .................. 36 3.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner ............ ' ......... 41 3.5 Biblioteksverksamhet ................................... 43 3.5.1 Allmänt ......................................... 43 3.5.2 Utvidgad talboksutlåning .......................... 44 3.5.3 SRF:s bibliotek ................................... 45 3.5.4 lnläsningstjänst ................................... 48 3.6 Radio och television .................................... 49 3.7 Särskild bok- och tidningsproduktion ..................... 52 3.7.1 Lättlästa böcker .................................. 52 3.7.2 Storstilsböcker ................................... 55 3.7.3 Punktskriftsböcker ................................ 55 3.7.4 Tidningar ........................................ 56 4 Föredraganden ............................................ 58 4.1 Utgångspunkter ........................................ 58 4.2 Utbildningsfrågor ...................................... 63 4.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete .................. 64 4.4 'l'catrar och andra kulturinstitutioner ..................... 69 4.5 Biblioteksverksamhet ................................... 73 4.5.1 Allmänna synpunkter ............................. 73 4.5.2 Utvidgad talboksutlåning .......................... 75 4.5.3 SRF:sbibliotek..................................-. 77 4.5.4 lnläsningstjänst ................................... 82 4.6 Radio och television .................................... 85 4.7 Särskild bok- och tidningsproduktion ..................... 87

Prop. 1976/77: 87 131

5 Anslagsberäkningar ........................................ 91 5.1 Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet ......... 91 5.2 Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m. m .......... 96

Bilaga 2. Underprotokoll socialdepartementet

1 Inledning ................................................. 97 2 Handikapputredningen ..................................... 97 2.1 Färdmöjligheter ........................................ 97 2.2 Social hemhjälp ........................................ 98 2.3 Tolktjänst ............................................. 98 2.4 Hjälpmedel ............................................ 99 2.5 Telefonfrågan .......................................... 99 2.6 Vissa rehabiliteringsfrågor .............................. 100 2.7 Föräldrautbildning m.m. ................................ 100 2.8 Socioterapins ställning .................................. 101 2.9 Handikapprörelsen ..................................... 101 2.9.1 Från kamratförening till folkrörelse ................. 10] 2.9.2 Kurser och studier ................................ 102 2.9.3 Tidskrifterna och annan information ................ 103 2.9.4 Kontakt och gemenskap ........................... 103 2.9.5 Barn och ungdom ................................. 104 2.9.6 Ekonomiska frågor ................................ 104 3 Remissyttrandena .......................................... 105 4 Föredraganden ............................................ 113 5 Hemställan ............................................... 123

Bilaga 3. Underprotokoll bostadsdepartementet

1 Inledning ................................................. 124 2 Handikapputredningen ..................................... 124 3 Remissyttrandena .......................................... 125 4 Föredraganden ............................................ 126