om insatser för handikappades kulturella verksamhet.
Regeringens proposition 1976/77: 87
om insatser för handikappades kulturella verksamhet;
beslutad den 24 februari 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
JAN-ERIK WIKSTRÖM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om åtgärder för att öka handikappades
delaktighet i kulturlivet. Förslagen grundar sig på handikapputredningens betänkande (SOU 1976: 20) Kultur åt alla.
Det betonas att arbetet avseende frågor om handikappades kulturella
verksamhet måste spänna över en rad samhällssektorer. Handikappades förhållanden i fråga om utbildning. kommunikationer. personlig service etc. är ofta avgörande för möjligheterna till kulturell aktivitet. Vidare framhålls att insatser för handikappade bör behandlas 1 sitt sakliga sammanhang och inte tas upp i särskild ordning. Detta gäller även finansieringen av de särskilda åtgärderna för handdikappade.
Teckenspråkets ställning i undervisningen berörs. Skolöverstyrelsen
(SÖ) skall i den pågående översynen av grundskolans läroplan ta hänsyn till dövas behov av total kommunikation inkl. användande av teckensprå-
ket. Universitets- och högskoleämbetet skall i översynen av utbildningsplanerna för speciallärarutbildningen beakta behovet av en förstärkning av teckenspråksundervisningen. .
Insatser för handikappade inom vuxenutbildning och folkbildningsarbe- 1e redovisas. En väsentlig ökning föreslås av bidragen till studieförbunden för deras pedagogiska verksamhet bland handikappade. Vidare föreslås en ökning av bidragen till kulturprogram bland handikappade. Resurserna för
SÖ:s utbildning av teckenspråkstolkar föreslås fördubblade. SÖ kommer
att få I uppdrag att ge förslag till framtida utformning av utbildningen. I Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87
Kulturinstitutionernas verksamhet för handikappade behandlas. Institutionernas ansvar för nödvändiga anpassningar betonas. Det påpekas att
det finns behov av ett rent konstnärligt utvecklingsarbete för att utveckla uttryckssätt som handikappade lätt kan ta del av. Medel föreslås för en
teaterensemble som skall arbeta med teckenspråksteater. mim och pantomim. Ensemblen beräknas även kunna medverka i amatörteaterverksamheten bland döva.
Beträffande bibliotekens insatser för handikappade erinras om det an-
svar kommunerna har därvidlag. Även länsbibliotekens roll berörs. Beho-
vet av att i varje län planera biblioteksverksamheten för handikappade be-
tonas. Ett avtal kommer att slutas mellan SÖ och Sveriges författarför-
bund som vidgar rätten att låna talböcker till nya handikappgrupper. Vida-
re behandlas den inläsningstjänst för synskadade som har startat vid vissa bibliotek. Landstingens ansvar för att en verksamhet byggs upp vid länsbiblioteken understryks.
En omfattande förstärkning föreslås av resurserna för framställning av
talböcker och punktskriftsböcker för i första hand synskadade. Bidraget till Synskadades riksförbunds biblioteksverksamhet föreslås mer än fördubb-
räknas kunna ske fr.o.m. budgetåret 1978/79. Behovet av en upprustning av tälboksbestånden vid folkbiblioteken uppmärksammas.
Frägan om Sveriges Radios åtgärder bl. a. för att göra programmen till-
gängliga för olika grupper av handikappade diskuteras.
Olika insatser föreslås för att förbättra handikappades tillgång till böcker
och tidningar. Utöver ökningen av resurserna för framställning av tal- och punktskriftsböcker föreslås en fördubbling av medlen för stöd till utgivning av lättlästa böcker. s.k. LIE-böcker. Utgivningen leds av en särskild arbetsgrupp inom SÖ. Frågan om ett särskilt stöd till utgivningen av böcker med särskilt stor stil kommer att behandlas i anslutning till översynen av det statliga litteraturstödet. En försöksverksamhet med utgivning av
punktskriftsböcker för försäljning till enskilda kommer att inledas. Vidare beräknas försök kunna påbörjas med särskild lättläst text i dagstidningar
samt med utgivning av dagstidning i talkassettform. I avvaktan på resultaten av den senare försöksverksamheten föreslås ett särskilt stöd till Syn-
skadades riksförbund och Föreningen Sveriges dövblinda för utgivning av tidskrifter med blandat kulturellt innehåll i punktskrift och på kassett. Vikten av att god färdtjänst byggs ut i hela landet framhålls. Nuvarande konstruktion av statsbidragssystemet tillämpas på försök. Den framtida
konstruktionen kommer efter utvärdering att övervägas. Vidare betonas
vikten av att den soctala hemhjälpen utvecklas så att verksamheterna sva-
rar mot handikappades behov. Tolktjänsten för döva och dövblinda bör ha så få begränsningar som möjligt. Även hjälpmedelsverksumheten samt landstingens insatser för hörsel- och synrehabilitering poängteras. Vikten
av en utbyggnad framhålls.
Åtgärder för att bereda döva möjlighet att använda telefonnätet genom s.k. bokstavstelefoner behandlas. En särskild beredningsgrupp kommer att få I uppgift att utarbeta en detaljplan för hur handikappade skall få tillgång till telefon. Gruppen kommer även att ta upp frågan om finansiering-
en av insatserna.
Frågan om socioterapiens tåtgärder för att förmedla och förstärka kontakter mellan dem som bor på vårdinstitutioner och samhället utanför) ställning inom sjukvårdsorganisationen kommer att behandlas av utred-
ningen om sjukvårdens inre organisation. I propositionen framhålls den betydelse handikapporganisattonerna har
för samhällets insatser på handikappområdet. Det är därför angeläget att förbättra organisationernas arbetsvillkor. En kraftig förstärkning föreslås
av organisationsstödet som utgår från socialdepartementet. Vissa bidrag
som f.n. utgår under utbildningsdepartementets huvudtitel till organisatio-
nerna förs över till detta organisationsstöd.
Reglerna för det stathga stödet till allmänna samlingslokaler föreslås ändrade för att stimulera och underlätta en anpassning av lokalerna will handikappades behov. Vidare framhålls behovet av en inventering av lokaler av samlingslokalkaraktär i kommunerna och en plan för handikappanpassning. De lokala handikappråden bör engageras i arbetet.
Sammanlagt föreslås i propositionen en ökning av de statliga insatserna med 18.9 milj. kr.
Utdrag UTBILDNINGSDEPARTEMENTIET PROTOKOLL
vid regeringssummanträde
1977-02-24
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Bohman. Ahlmark. Romanus. Turesson. Gustavsson. Antonsson. Mogård. Olsson. Dahlgren. Åsling. Söder. Troedsson. Mundebo. Krönmark. Burenstam
Linder. Wikström. Johansson. Friggebo
Föredragande: statsråden Olsson. Troedsson och Wikström
Proposition om insatser för handikappades kulturella verksamhet
Statsråden föredrar förstag ull riksdagen om insatser för handikappades kulturella verksamhet. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departementet.
Statsrådet Wikström hemställer att regeringen I en gemensam proposition förelägger riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder som de har hemställt om.
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar utt genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredragandena har lagt fråm.
Regeringen förordnar att de anföranden och förslag som har upptagits i underprotokollen för resp. departement skall bifogas propositionen som bilagorna 1—3.
Biluga I
Utdrag
UTBHLDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1977-02-24
Föredragande: statsrådet Wikström
Anmälan till proposition om insatser för handikappades kulturella verksamhet
1 Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1965 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan angående omvårdnaden av handikappade. De sakkunniga antog namnet handikapputredningen (S 1966: 38). Enligt de
ursprungliga direktiven skulle frågor om social omvårdnad utredas. Ge-
nom särskilda uppdrag vidgades direktiven för utredningen. Utredningsarbetet redovisades bl.a. i fem betänkanden. I mars 1976 har utredningen! avlämnat betänkandet (SOU 1976: 20) Kultur åt alla.
1968 års litteraturutredning (U 1969: 49; har i sitt slutbetänkande (SOU 1974: 5) Boken bl. a. föreslagit insatser för vuxna läshandikappades litteraturförsörjning.
Efter remiss har yttranden över betänkandet Kultur åt alla avgetts av socialstyrelsen. statens handikappråd. handikappinstitutet. riksförsäkringsverket, televerket. statskontoret. byggnadsstyrelsen. riksrevisionsverket.
presstödsnämnden, nämnden för samhällsinformation, statens kulturråd,
kungl. biblioteket. statens ungdomsråd — efter hörande av ungdomsorga-
nisationer —, skolöverstyrelsen (SÖ). konsumentverket, statens planverk.
radioutredningen (U 1974:08). folkbildningsutredningen (U 1975:19). ut-
redningen (Ju 1976:02) om upphovsrätt. Landstingsförbundet. Svenska
! Riksdagstledamoten Anna-Greta Skantz. ordförande, riksdagsledamoten Johannes Antonsson, kanslirådet Åke Fors, avdelningschefen Åke Gustafsson samt riksdagsledamöterna Elver Jonsson. Börje Nilsson och Allan Åkerlind.
> Beträffande ledamöter i litteraturutredningen samt remissförfarandet avseende betänkandet Boken hänvisas till de uppgifter som lämnats i prop. 1975: 20 om den statliga kulturpolitiken 2 (s. 4-6).
kommunförbundet, Sveriges allmänna biblioteksförening, Svenska bokförläggareföreningen, Sveriges Radio AB. Konstnärliga och litterära yrkes-
utövares samarbetsnämnd (Klys). Folkbildningsförbundet. Förmedlings-
byrån för kulturprogram. Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet. Studieförbundet Vuxenskolan, Handikappförbundens centralkommitté (HCK) — efter hörande av medlemsorganisationer —, De blindas förening (DBF) numera Synskadades riksför-
bund (SRF). De handikappades riksförbund (DHR). Riksförbundet för ut-
vecklingsstörda barn. ungdomar och vuxna (FUB), Hörselfrämjandets
riksförbund, Riksförbundet för social och mental hälsa, Svenska diabetes-
förbundet, Sveriges dövas riksförbund (SDR). Föreningen Sveriges socioterapeuter. Sveriges dövtolkars förening. Pressens samarbetsnämnd (Publicistklubben. Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen). Stiftelsen Riksskådebanan. Svenska teaterförbundet. Teatrarnas riksförbund.
Härutöver har skrivelser kommit in från Riksföreningen för ridningens främjande. Folkpartiets ungdomsförbund. Riksförbundet mot allergi.
Riksförbundet för njursjuka. Riksföreningen för trafik- och polioskadade. Svenska kyrkans diakoninämnd. Bygdegårdarnas riksförbund gemensamt med Riksföreningen Vära gårdar och Folkets husföreningarnas riksorganisation. Svenska riksteatern, Bildningsförbundet i Uppsala län. Studieför-
bundet Medborgarskolan. Unga synskadade, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, MS-förbundet — riksorganisation för
neurologiskt sjuka och handikappade —, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. Riksförbundet mot reumatism, Tomtebodaskolan, Manillaskolan. Föreningen Sveriges dövblinda. Folkparkernas centralor-
ganisation. Svenska folkbibliotekarieförbundet. Gun Björkman. Sveriges
socialdemokratiska — ungdomsförbund, = organisationskommittén — (U 1970: 60) för högre musikutbildning (OMUS).
Under beredningsarbetet har samråd ägt rum med företrädare för handikapporganisationerna. |
I prop. 1976/77:100 (bil. 12 s. 32) har regeringen föreslagit riksdagen att.
tavvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1977/78 prelimi-
närt beräkna till Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet ett anslag av 8 117 000 kr.
Jag anhäller att nu få ta upp dessa frågor. Frågor inom social- och bostadsdepartementens områden kommer senare att redovisas av statsrådet Tr>edsson resp. statsrådet Olsson.
2¶Nuvarande förhållanden och utredningsförslag
2.1 Utgångspunkter Handikapputredningen
Handikapputredningen erinrar om att den före betänkandet Kultur åt al-
la har lagt fram fem skilda betänkanden med ett stort antal förslag på handikappområdet. Förslagen har i allt väsentligt genomförts, och utredningens arbete utgör en del av de samlade insatserna på området. Utredningen
framhåller att de snabbt stegrade insatserna för handikappade under de se-
naste 15 åren huvudsakligen har varit inriktade på att skapa ckonomisk trygghet och i övrigt bättre materiella villkor. Frågor som mer direkt gäller kulturens tillgänglighet har emellertid fått stå tillbaka. Samtidigt har dock den förda trygghetspolitiken och den nya skolan givit större grupper möjlighet att efterfråga kultur.
Utredningen uttalar vidare att handikappgruppernas problem ofta hänvi-
sas till särskilda utredningar. Detta medför att åtgärder för handikappade
ofta betraktas som något specieilt. De vidtas också senare än om frågorna hade behandlats i ett generellt reformsammanhang. De blir därigenom ock-
så enligt handikapputredningens mening svårare att finansiera. Alla utredningar som föreslår åtgärder av mer generell karaktär måste därför beakta
handikappades behov. Förslag som rör handikappade måste läggas fram i
sitt sakliga sammanhang. Endast på så sätt kommer man fram till ett sam-
hälle som tillgodoser allas behov framhåller utredningen.
Med begreppet handikappad betecknar utredningen en person som av fysiska eller psykiska skäl har mera betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Handikappet påverkas av den enskildes livsvillkor,
av samhällets utformning. En viss skada kan i vissa situationer utgöra ett
handikapp men behöver inte göra det i andra. Handikapp är således ett relativt begrepp. Antalet handikappade kan därför inte anges exakt.
Gruppen handikappade torde enligt utredningen öka snabbare än befolkningen i Övrigt. En orsak härtill är det stigande antalet äldre. Andra orsaker till handikapp är trafikolyckorna och skador i arbetslivet. Alkohol och andra bruksgifter liksom miljöföroreningar gör ytterligare många handikappade. Många blir också handikappade genom att de höga prestations-
kraven och de alltmer krävande arbetsprocesserna ökar svårigheterna för
personer med nedsatta funktionsmöjltigheter att stanna kvar i arbetslivet.
Tekniska och medicinska framsteg, förstärkt arbetarskydd och en rad andra förebyggande samhällsinsatser undanröjer orsaker till handikapp. Samtidigt medför tekniska och medicinska landvinningar att många fler än
förr kan leva vidare med skador och sjukdomar som leder till handikapp.
Socialt sett utgör gruppen handikap ade inte något tvärsnitt av befolk-
ningen. Handikapp betyder ofta sämre utkomstmöjligheter och därmed sämre ekonomi. Väsentligt fler i socialgrupp III än i övriga socialgrupper har handikapp av olika slag. Handikapputredningen förklarar i detta sam-
manhang att den begränsat sitt uppdrag beträffande kulturfrågorna till att inte avse den grupp som brukar betecknas som socialt handikappade.
Jämlikhet och bättre samhällsmiljö — nyckelorden i det övergripande målet för den statliga kulturpolitiken — är centrala begrepp i alla frågor som rör handikappade.
Alla människors lika värde är utgångspunkten för kravet på jämlikhet.
Handikappade har genomsnittligt lägre levnadsnivå än andra. Denna skill-
nad måste utjämnas genom åtgärder från samhällets sida. Kärnan i jämlikhetskravet är att handikappade måste få samma levnadsnivå som andra — det gäller självfallet inte speciellt för kulturområdet.
Den skada eller sjukdom som medför ett handikapp kan förhindra att en
person kan få normalt mått av arbete och hälsa. Därför måste han få större resurser på andra områden. Kravet på jämlikhet innehåller således ett krav på kompensation.
Kultur är ett sammansatt begrepp. Den enskildes möjlighet att deha i
kulturlivet är beroende av hans totala livsvillkor. Handikapputredningen
uppställer två speciella mål för ätgärder inom kulturområdet: — handikappade skall ha tillgång till samma kultur som andra = särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är
utestängda från viss kulturell verksamhet.
Den första satsen ger enligt utredningen uttryck för en viktig handikap-
politisk grundsats nämligen kravet på normalisering. Den betyder att handikappade skall leva som andra. ha samma rättigheter. skyldigheter och möjligheter. Kravet på normalisering innebär också att handikappade skall få del av all service och verksamhet i samhället på samma villkor som and-
ra. Handikappades behov skall inte endast tillgodoses i den män medel
ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för handikappade bör vara en fastlagd uppgift för myndigheter och enskilda som svarar för service och verksamhet i samhället. Normer för tillgänglighet måste utformas då så behövs. Kostnader för anpassningen bör åvila varje service-
gren.
Förr hänvisades många handikappade att leva på institutioner. Målet är
nu att integrera handikappade. dvs. att de skall bo, gå i skola och arbeta
ute i samhället ullsammans med andra.
Principen om integration bör enligt utredningen självfallet också gälla för kulturområdet. Den innebär att handikappade skall kunna delta tillsammans med andra i kulturell verksamhet. Handikappades problem skall inte lösas genom att likartad, ätskild kulturell verksamhet erbjuds dem. Det får inte byggas upp en särskild handikappkultur.
Det finns personer som behöver vård och omvårdnad som endast en institution kan ge. De kan behöva stanna där mycket länge — ibland i hela sitt liv. I denna mening kan de inte integreras i samhället. Men detta leder
istället enligt utredningen till att krav måste ställas på vårdinstitutionerna. De måste vara öppna mot samhället. De som bor där måste beredas möjlig-
het och stimuleras att delta i kulturella aktiviteter ute i samhället. Föreningsliv och kulturinstitutioner måste förlägga en del av sin vanliga verksamhet till vårdinstitutionerna.
Kravet på bättre samhälls miljö innebär i sina yttersta konsekvenser att samhället måste förändras så att uppkomsten av handikapp förebyggs på ett effektivt sätt. Samhället måste också bättre anpassas till han-
dikappade. I många fall blir ett handikapp hos en person påtagligt först då
han ställs inför samhällets krav och ofullständigheter i samhällsmiljön. En anpassning av samhället kräver en samordning av insatser på många områ-
den. Av största betydelse är också att människornas attityder och värderingar i fråga om handikapp ändras. Bland de fastställda delmålen för den statliga kulturpolitiken
kommenterar handikapputredningen dem om yttrandefrihet. om skapande aktivitet och kontakt mellan människor samt om eftersatta grupper. Yttrandefriheten är ett sken om den inte kan utnyttjas. Många döva. dövblinda. talskadade, utvecklingsstörda och andra begåvningshandikappade kan
inte föra fram sina åsikter och erfarenheter — de har språkliga handikapp. Synskadade har inte samma tillgång till böcker, tidningar och tidskrifter som andra. De är därför utestängda från en stor del av den debatt som förs i samhället. Deras förutsättningar att utnyttja yttrandefriheten blir därige-
nom begränsade.
Inom kulturen är kontakt och gemenskap grundläggande bestånsdelar.
Det viktigaste medlet för kontakt mellan människor är språket. Men vissa grupper. t.ex. döva och utvecklingsstörda är språkligt handikappade. Många är också av andra skäl isolerade. Kontakt är nödvändig för ökad Jämlikhet mellan handikappade och andra.
För handikappade är fri skapande verksamhet i kollektiv och enskild form särskilt angelägen. Handikapp leder ej sällan till passivitet. Kulturell verksamhet både enskilt och i gemenskap med andra kan bidra till att bryta denna passivitet. Organisationslivet spelar en central roll genom sin direkta anknytning till människornas erfarenheter och intressen. Detta gäller i hög grad handikapporganisationerna.
Det finns, framhåller utredningen. ett klart samband mellan handikapp och låg fritidsaktivitet. För rörelsehindrade och synskadade tar en mängd vardagliga sysslor längre tid att utföra än för icke-handikappade. Skada el-
ler sjukdom som orsakar händikapp kräver ofta omvårdnad och skötsel
som tar avsevärd tid. I båda fallen inkräktar det på möjligheten att utöva fritidssysselsättningar. Otillräcklig färdtjänst. brist på personlig service, social hemhjälp. hemsjukvård och tekniska hjälpmedel kan också bli hinder för kulturell verksamhet.
Handikappade kan också ha ett överskott av tid. Arbetslöshet eller brist på meningsfull sysselsättning medför ensamhet och passivitet. Gemenskap och samverkan med andra är för de flesta en förutsättning för kulturell
verksamhet. Arbetslivets betingelser präglar också individens möjligheter
att utnyttja fritiden. Ett otillfredsställande arbete minskar förmågan att utnyttja de möjligheter till kultur som fritiden erbjuder. Handikappade är oftare än andra hänvisade till arbeten som inte ger möjlighet till personlig ut-
veckling och självförverkligande.
Det är ett centralt behov hos människan att ha nära kontakter med andra människor. att leva i en liten grupp där villkor och intressen delas av alla. Även en handikappad. som bor och Icver integrerat, är i detta avseende inte sällan isolerad — han är ensam handikappad i bostadsområdet eller på arbetsplatsen. Därigenom blir han lättare utanför gemenskapen och får mindre stimulans till aktiviteter än andra. Han har också behov av att ha kontakt med andra som lever under samma villkor som han. dvs. är handikappade. Här fyller handikapporganisationerna en väsentlig uppgift.
Handikapputredningen sammanfattar sin syn på följande sätt: Kulturell jämlikhet för handikappade förutsätter en väsentligt vidgad ekonomisk och
social jämlikhet i samhället som helhet. Detta är en grundläggande ut-
gångspunkt. Jämlikheten förutsätter också att samhället planeras med tanke på handikappade. ty det kommer alltid att finnas människor som är handikappade. Det är ofrånkomligt i varje samhälle. En rationell samhällsplanering måste utgå från detta faktum. Endast om det sker kan hindren undanröjas och jämlikhet bli verklighet för handikappade.
2.2 Utbildningsfrågor Handikapputredningen
Handikapputredningen tar i olika sammanhang upp frågor om åtgärder för handikappade elever I ungdomsskolan samt personal i skolan.
Utredningen framhåller att om döva småbarn enbart får lära sig att använda tal, avläsning och vibrationer kan vid kommunikation deras sociala. känslomässiga och kunskapsmässiga förutsättningar inte utvecklas i full utsträckning. Med samtidig användning av teckenspråk och andra metoder
får de bättre språkförståelse och större ordförråd och kan uttrycka känslor
och behov på ett mera nyanserat sätt. De får också en bättre kontakt med föräldrar. syskon och andra.
Åtbördsspräket är ett naturligt kommunikationsmedel för döva. Åtbörderna motsvarar inte direkt orden i talspråket. Åtbördsspråket följer sina speciella regler och har en särskild grammatik. Det kan i stor utsträckning användas internationellt. Egennamn och begrepp som det inte finns någon åtbörd för stavas med handalfabet.
Teckenspråk är en kombination av åtbörder och handalfabet. Det följer det talade språket och bygger på svenskans grammatik. SDR tillsatte i slutet av 1960-talet en teckenspråkskommitté i vars uppgifter ingår att normera teckenspråket. År 1968 gav förbundet tillsammans med SÖ ut en
teckenspråksbok. År 1970 gav förbundet och Sveriges dövtolkars förening
ut en ny handbok med de vanligaste tecknen. Förbundets arbete med att
utveckla och förbättra teckenspråket fortsätter.
SÖ tillsatte år 1972 en teckenspråksgrupp vars uppgift var att utarbeta
riktlinjer för användningen av teckenspråk i undervisningen av döva med
hänsyn till talspråklig kommunikation. Gruppen föreslog att teckenspråket
skulle användas som undervisningsspråk samt att lärare och annan personal inom specialskolan skulle ges ökad undervisning i teckenspråk. På för-
slag av gruppen genomförs en omfattande forskning om teckenspråkets språkliga uppbyggnad. År 1974 inrättade SÖ en teckenspråksnämnd med uppgift att bevaka och främja användningen av teckenspråk i undervisningen av döva samt att fungera-som rådgivande organ i pedagogiska frå-
gor rörande teckenspråk.
Enligt utredningens mening ger teckenspråket döva ett gott stöd för
språkförståelsen. Det har sin givna plats i undervisningen och är både
kommunikationsmedel och instrument för begreppsinlärning.
Med avläsning menas att främst på mun- och läpprörelser se vad någon säger. Att avläsa kräver hög koncentration och avläsning är därför tröttsam. De som har blivit döva efter det att de har lärt sig att tala kan behålla
förmåga att samtala om de lär sig att avläsa. Barndomsdöva har avsevärt mindre förutsättningar än andra att lära sig avläsning eftersom de först måste lära' sig språket. Rent tekniskt kan döva lära sig att tala — de är inte
stumma. Utredningen anser att talundervisning måste erbjudas alla döva som en rättighet.
Med total kommunikation avses förmågan att ta emot intryck och att uttrycka sig med alla till buds stående medel. I praktiken betyder detta att åtbördsspråk. teckenspråk. handalfabet, tal och avläsning tas i anspråk tillsammans med naturliga gester, mimspel och rörelser alltefter individuella förutsättningar. Enligt utredningens uppfattning måste en döv ha rätt att i varje situation välja den kommunikationsmetod som passar honom bäst. För att total kommunikation skall bli verkligt användbar fordras undervisning i såväl teckenspråk som andra kommunikationssätt för alla som arbetar med eller i övrigt kommer i kontakt med döva.
Med de särskilda anvisningar beträffande handikappade elever som år
1970 fördes samman i ett supplement till 1969 års läroplan för grundskolan
(Lgr 69 1I: Spsk) gjordes för första gången ett försök att utnyttja det nya teckenspråket i skolan. Genom den utveckling som har skett bl. a. genom
SÖ:s teckenspråksgrupp och utvecklingsarbetet inom SDR anser utredningen att det normerade teckenspråket numera kan utnyttjas både
som läromedel och kommunikationsmedel. I den nu pågående läroplans-
översynen bör teckenspråkets nya möjligheter och ställning enligt utred-
ningens mening komma till klart uttryck.
Undervisning i teckenspråk måste få mera utrymme i speciallärarnas ut-
bildning. Ytterligare fortbildning måste ordnas för dem som redan är verksamma som lärare. Även övrig personal som kommer i daglig kontakt med
döva elever bör kunna teckenspråket. Specialskolorna bör därför få ökade resurser för undervisning och fortbildning i teckenspråk.
Utredningen anser det vara angeläget att teckenspråket utvecklas. Åtbördsspråkets möjligheter och dess förhållande till teckenspråket bör klarläggas. Forskning om åtbördsspråket bör inledas. Det behövs också forskning kring psykologiska och pedagogiska problem vid användningen av
teckenspråk vid tolkning och i undervisning.
2.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete
Nuläge
Statsbidrag till studiecirkelverksamhet utgår enligt förordningen (1963: 463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
(omtryckt 1974:455., ändrad senast 1976:435). För att statsbidrag skall
kunna utgå krävs bl. a. att en studiecirkel har minst fem deltagare och om-
fattar minst 20 studietimmar. SÖ har dock möjlighet att medge undantag.
Statsbidrag utgår med 10042. dock högst ett visst belopp. för arvode till
teckenspråkstolk som medverkar i studiecirkel. Statsbidrag i form av tillläggsbidrag (priobidrag) utgår bl. a. för allmän studiecirkel som har till syf-
te att utveckla handikappades färdigheter att meddela sig, t. ex. studiecirk-
lar i punktskrift eller teckenspråk. Enligt de riktlinjer som nu gäller bör studieverksamhet som riktar sig till handikappade planeras t samarbete med handikapporganisationerna och man bör så långt möjligt underlätta
för handikappade att delta i reguljära studiecirklar (prop. 1975:23, UbU
1975:16. rskr 1975:177).
Under anslaget Bidrag till studieförbund utgår sedan budgetåret 1967/68
ett särskilt bidrag till studieförbundens pedagogiska verksamhet bland handikappade. sedan budgetåret 1972/73 ev bidrag till produktion av studiematerial för handikappade och sedan budgetåret 1975/76 bidrag till tekniska och organisatoriska stödåtgärder för handikappade. Det sistnämnda bidraget tillkom efter förslag av kommittén
(U 1970: 56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) i be-
tänkandet (SOU 1974: 54) Vidgad vuxenutbildning. FÖVUX föreslog en gradvis utbyggnad av bidragen till pedagogisk verksamhet bland handikap-
pade och produktion av studiematerial för handikappade. De senaste åren har bidragen höjts i enlighet med FÖVUX förslag. I prop. 1976/77: 100 (bil.
12 p. F 7) föreslås en fortsatt utbyggnad för budgetåret 1977/78.
Folkbildningsutredningen har bl.a. i uppdrag att studera hur de
särskilda bidragen till handikappades studieverksamhet används och pröva vilka ytterligare insatser som kan behövas för att underlätta för handikappade att delta i cirkelstudier. Folkbildningsutredningen har också i uppdrag att studera i vilka former studiecirkelverksamhet för utvecklingsstörda bedrivs och belysa frågan om gränsdragning och samarbete mellan folkbildning och s.k. vuxensärskola.
Sedan budgetåret 1975/76 pågår under SÖ:s ledning försök med uppsökande verksamhet i bostadsområden. Den uppsökande verk-
samheten skall rikta sig till vuxna med kort utbildning och pröva olika for-
mer av samspel mellan studieförbund och organisationer. Handikappade utgör en prioriterad grupp (prop. 1975:23 s. 181. UbU 1975:16, rskr
1975:177).
För att underlätta för handikappade att delta i kommunal och statlig
vuxenutbildning utgår statsbidrag till tekniska stödårgärder för hörselska-
dade, synskadade eller rörelsehindrade elever. I kommunal vuxenutbildning får specialundervisning (speciell kurs) anordnas för elever som på grund av syn- eller hörselskada. nedsatt rörelseförmåga eller psykisk sjukdom har svårt att följa den vanliga undervisningen. Speciell kurs får päbörjas om antalet elever i kursen beräknas varaktigt uppgå till lägst fem. I övriga kurser i kommunal vuxenutbildning krävs normalt varaktigt lägst tolv elever. För speciell kurs får gruppen delas efter 9 elever mot normalt
35,
Enligt gällande riktlinjer bör vidare bl.a. handikappade prioriteras när kommunen beslutar om användning av statsbidrag för kommunal vuxenut-
bildning i form av s. k. schablontillägg (prop. 1974:1 bil. 10 s. 405 och 406.
UbU 1974: 20, rskr 1974:185).
För att underlätta för handikappade att dela i folk högskolestudier utgår statsbidrag för personlig assistans i studiesituationen. tekniska hjälpmedel, ökad lärartäthet. särskilda åtgärder för vissa handikappade grupper och värdartjänst för svårt rörelsehindrade. I prop. 1976/77:55 om folkhögskolan föreslås en förenkling av statsbidragssystemet som medger en flexiblare användning av dessa resurser samtidigt som de förstärks. I propositionen betonas att handikappade i så liten utsträckning som möjligt bör särbehandlas. .
Under anstaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet är medel anvisade bl.a. för bidrag ull studiekonsulentverksamhet bland handikappade. Av de sammanlagt 16 konsulentbidragen. som f.n. uppgår till 65000 kr. vartdera. utgår tre till studieförbund — två till ABF och ett till Studieförbundet Vuxenskolan.
Statsbidrag kan enligt kungörelsen (1974: 454) om statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet utgå för kulturprogram som
anordnas av studieförbund, regional eller lokal enhet inom studieförbund. länsbildningsförbund eller föreläsningsförening. Statsbidrag kan även utgå
för program som anordnas av studieförbund i samverkan med medlemsorganisation. Dessutom kan bidrag utgå till annan ideell förening via länsbildningsförbunden. Statsbidraget utgår för program som avser föreläsning. sång, musik. dans, dramatisk framställning. filmvisning eller utställningsverksamhet till kostnader för arvoden. traktamenten och resckostnadsersättningar till de medverkande samt till kostnader för anlitande av teknisk personal, utställnings- och filmhyror, studiematerial och transpor-
ter. För varje budgetår får för statsbidrag tas I anspråk ett belopp som motsvarar högst 75 4 av sammanlagda redovisade bidragsgrundande kost-
nader under budgetåret. För verksamhet för handikappade gäller dock att
statsbidraget får utgå med 100 Zz. Förmedlingsbyrån för kulturprogram har
"ansvar för fördelningen av statsbidraget.
Under verksamhetsäret 1975/76 genomfördes nästan 600 program för handikappade varav 854 utgjordes av musikprogram och utställningar.
För innevarande budgetår är för bidrag till kulturprogram inom föreningslivet anvisat 110835 000 kr. I prop. 1976/77:100 (bil. 12 p. B 3) föreslås en ökning med 3 000.000 kr. Vidare föreslås att socialförsäkringsavgif-
ter som erläggs för medverkande skall räknas in bland de bidragsgrundan-
de kostnaderna.
SÖ startade år 1969 en utbildning av teckenspråkstolkar.
Utbildningen sker i form av ämneskurser vid folkhögskola på upp till fem veckor. För att få delta i utbildningen krävs att den sökande behärskar teckenspråket och har erfarenhet av arbete bland döva. De som deltar i kurserna är personer som har döva anhöriga eller som i egenskap av exempelvis lärare, sjukvårdspersonal. socialarbetare och fritidsledare huvudsakligen arbetar bland döva. Kurserna ger ingen formell kompetens men efter avslutad kurs lämnas ett intyg. SOR upprättar vartannat år en förteckning över verksamma tolkar. |
I den grundläggande tolkutbildningen behandlas teckenspråket och tolk-
ning. psykologi och samhällsorientering. Även etiska frågor i tolkarbetet tas upp. Utbildningen har främst tillgodosett behoven av tolkning i vardagssituationer.
Är 1969 beräknades behovet av tolkar till ca 300. I dag uppskattar SDR behovet till minst 400. Fram till och med år 1976 har ca 230 personer deltagit i en eller flera kurser. Av dessa har drygt 100 endast gått en tvåveckors kurs. :
Till SÖ är knuten en särskild arbetsgrupp för planering. samordning och
utveckling av tolkutbildningen. I en utvärdering av tolkutbildningen som gjordes år 1976 har tillfrågade kursdeltagare uttryckt önskemål om en längre och bredare grundutbildning med olika specialkurser som påbyggnad.
SÖ har nyligen kartlagt behoven av tolkar för dövblinda. En utbildning av försökskaraktär har också påbörjats. Ett 100-tal nu verksamma dövblindtolkar beräknas behöva utbildning för sitt arbete.
SÖ anordnar vidare metodikkurser för hörande och döva teckenspråkslärare som undervisar i teckenspråk i tolkutbildningen. på hörselkliniker-
nas kurser, i studiecirklar. skolor etc.
Innevarande budgetår disponerar SÖ under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet 365 000 kr. för utbildning av tolkar för dö-
va.
Huandikapputredningen
Handikapputredningen framhåller vikten av att handikappade kan ta del
av de olika former av vuxenutbildning som finns.
Utredningen anser att vuxna barndomsdöva som inte har fått undervisning i teckenspråk skall få detta. Även dövblinda bör erbjudas denna möjlighet. Undervisningen kan exempelvis ordnas i vuxenundervisningen och i studiecirklar i samarbete mellan studieförbund och dövföreningar.
Döva skall enligt utredningen ha samma rätt som andra att delta i kommunal och statlig vuxenutbildning. En förutsättning för att de skall kunna
göra det är att teckenspråk används i undervisningen. Om läraren inte kan teckenspråk måste tolk få anlitas. Många hörselskadade behöver öka sina
kunskaper i svenska och träna sin läsförmåga. Utredningen anser att kommunerna har skyldighet att aktivt sörja för att hörselskadade får delta i den kommunala vuxenutbildningen.
Många vuxna utvecklingsstörda har inte som barn fått den undervisning som nu är lagstadgad. Det är därför angeläget att bygga ut undervisningen
för vuxna psykiskt utvecklingsstörda.
Utredningen påpekar att bestämmelserna för statlig och kommunal vux-
enutbildning inte medger utbildning som är särskilt anpassad för vuxna utvecklingsstörda. Det är enligt utredningen självklart att alla vuxna utveck-
lingsstörda får tillgång till en motsvarande utbildning finansierad med all-
miänna medel. Utredningen konstaterar att folkbildningsutredningen skall behandla bl. a. denna fråga. |
Under sin skoltid får svagbegåvade hjälp genom särskilda pedagogiska
insatser i form av samordnad specialundervisning och undervisning i hjälp-
klass. Motsvarande anordningar finns i stort sett inte inom vuxenutbildningen, folkhögskolan och studiecirkelverksamheten. Utredningen anser detta vara otillfredsställande.
Handikapputredningen har i ett särskilt kapitel berört frågor om handi-
kappade och föreningslivet samt folkbildningsverksamheten.
Handikappade har många gånger svårt att få veta vilka förenings- och
kulturaktiviteter som äger rum samt vilka möjligheter de har att delta i dem. Information från föreningar och upplysning om studiecirklar och annan kulturell verksamhet måste därför riktas till handikappade och göras
tillgänglig för dem. Kommunala organ. studieförbund och andra arrangörer bör samarbeta med handikapporganisationerna som bäst vet hur informationen bör utformas. Biblioteken är viktiga informationscentraler. Personalen inom den sociala hemhjälpen bör kunna förmedla upplysningar om
föreningsliv och folkbildningsverksamhet.
Kommunernas aktiva, uppsökande verksamhet har enligt utredningen en grundläggande betydelse för handikappade. Verksamheten bör också omfatta kulturella behov. Uppsökarna från socialnämnden skall stimulera och hjälpa handikappade att få kontakt med bl. a. föreningar, folk-
bildningsorganisationer och bibliotek. Samarbete bör ske med handikappoch folkbildningsorganisationer.
Föreningsliv och folkbildningsarbete måste omfatta handikappade som bor på vårdinstitutioner. Man bör stimulera och underlätta för denna grupp att delta i aktiviteter utanför institutionerna. Aktiviteter måste också
förläggas inom institutionerna. Sådana aktiviteter skall stödjas och utvecklas. anser utredningen. Handikapporganisationerna och andra föreningar
måste få möjlighet att arbeta under gynnsammare villkor inom vårdinstitutionerna.
Utredningen konstaterar att det inom folkbildningsarbetet råder stor
brist på studie material som är anpassat till handikappade. Detta hind-
rar många att välja studicämne efter eget intresse. Många avstår helt från studier. Det statliga stödet till studieförbundens produktion av studiematerial för handikappade måste därför öka. Utredningen hänvisar till det förslag om en femårig utbyggnad som FÖVUX föreslog.
Utredningen betonar att. för att handikappade skall kunna delta i reguljä-
ra studiecirklar och I föreningslivet måste cirkelledare. studieorganisatörer och uppsökare ha goda kunskaper om handikapp. Bidragen till studieförbundens pedagogiska verksamhet bland handikappade
bör därför öka under en femärsperiod i enlighet med FÖVUX förslag. Enligt utredningen bör orientering om handikapp också ingå i annan ledarutbildning inom föreningslivet. Det gäller särskilt utbildningen av funktionärer inom facklig och politisk verksamhet och inom ungdomsorganisationer. Varje organisation bör ha ansvar för att sådan utbildning förekommer samt att utbildningen ordnas i samarbete med handikapprörelsen.
Studiecirkelbidraget är enligt utredningens uppfattning inte till-
räckligt smidigt utformat för att passa verksamhet bland vissa handikappade. Så bör t.ex. antalet deltagare kunna få vara färre än fem och antalet studietimmar färre än 20. Utredningen föreslår inga ändringar av bidragsreglerna men understryker vikten av att SÖ utnyttjar sin möjlighet att ge dispens.
Helt nya former för kulturell verksamhet måste också stödjas
framhåller utredningen. En stödmöjlighet finns i bidraget för experiment
och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer. Utredningen förutsätter att kulturrådet vid beräkning av medelsbehovet för verksamheten prioriterar handikappgrupperna.
Utredningen föreslår att de tre bidrag till studiekonsulenter för handikappade inom studieförbunden som utgår från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet under utbildningsdepartementets huvudtitel bör ökas till nio samtidigt som varje bidrag höjs från 65 000 kr. till 100000 kr. Ledamoten Åkerlind föreslår i en reservation att bidraget per konsulent sätts ull 75000 kr. Som motivering anges att antalet sökta konsulentbidrag med all säkerhet kommer att överstiga tillgängliga medel varför det ur rättvisesynpunkt är moteriverat att de studieförbund som får
förmånen att erhålla bidrag endast får ersättning med ca tre fjärdedelar av
de beräknade kostnaderna.
I fråga om det statliga bidraget till kulturprogram inom förcningslivet framhåller utredningen att kostnader för anpassning av verksamheten till handikappades behov måste täckas av statsbidraget. Ut-
redningen föreslår en ökning av medlen för bidrag till kulturprogram bland
handikappade till totalt I milj. kr.
Utredningen framhåller att bristen på tolkar för döva och dövblinda
måste avhjälpas. Den grundläggande totkutbildningen måste därför byggas ut. Det behövs mera differentierad utbildning samt särskild utbildning av tolkar för dövblinda. Utredningen föreslår att de medel som anvisas till SÖ för tolkutbildning ökas till 500 000 kr.
2.4 Teater och andra kulturinstitutioner Handikapputredningen
Svårigheterna för handikappade att ta del av kulturinstitutionernas verksamhet är av två slag. Den yttre. fysiska miljön kan leda till svårigheter — det kan exempelvis vara svårt att ta sig in i institutionslokalerna och att vistas där. Det kan också vara själva verksamheten som inte är anpassad till förutsättningarna hos vissa handikappade såsom synskadade. döva. hörselskadade, dövblinda och psykiskt utvecklingsstörda.
Kulturinstitutionerna bör informera om huruvida deras lokaler är tillgängliga för handikappade. Institutionerna bör också informera om sin verksamhet på ett sådant sätt att handikappade nås. Utredningen förordar att detta sker i samverkan med handikapporganisationerna. Kulturinstitutionerna måste också så långt det är möjligt ordna sin verksamhet på ett sådant sätt att handikappade får samma utbyte som andra. I detta ingår att erbjuda handikappade personlig service som är anpassad till de individuella behoven. För att detta skall fungera smidigt bör institutionerna I samarbete med handikapporganisationerna bedöma olika gruppers behov av service samt aktivt informera om vilken service som kan ges. Viktigt är också att personalen vid kulturinstitutionerna får bättre kunskap om handikapp. Utredningen understryker att de särskilda insatserna för anpassning måste
bli en del i den allmänna verksamheten så att det inte blir fråga om en sär-
verksamhet för handikappade. När det gäller personer som vårdas på kul-
turinstitutioner betonar utredningen vikten av att institutionernas uppsö-
kande verksamhet byggs ut.
Utredningen framhåller att handikappades behov måste beaktas i såväl den nuvarande teaterverksamheten som i den utveckling som kan förutses.
Handikappades teaterbesök kan många gånger ge ett större utbyte om de förbereds genom information och diskussion. Sådan verksamhet är angelägen. 2 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87
Utredningen anser att fler pjäser mäste sättas upp för psykiskt utveck-
lingsstörda. Teatern mäste få en motsvarighet till den lättlästa litteraturen.
Utredningen framhåller att Svenska riksteatern genom sin centrala ställ-
ning har ett särskilt ansvar för att främja handikappades tillgång till teater.
Döva ser gärna teater och spelar gärna teater på teckenspråk. Den fria gruppen Tyst teater bedriver en verksamhet som vänder sig särskilt till en döv publik. Gruppen, som bildades är 1970. spelar pjäser med teckenspråk och tal. Utredningen föreslår ätt Svenska riksteatern får ansvaret för en verksamhet med teckenspråkig teater för döva. Teatern bör bl. a. spela välkända pjäser som anpassas till teckenspråk. Vidare bör ingå mim, pantomim och pjäser som har skrivits direkt för teckenspråk. Verksamheten bör företrädesvis inriktas på uppsökande verksamhet bland döva. Tca-
tern bör även stimulera dövas intresse för amatörteater genom att bl. a. le-
då kurser i skapande dramatik. Riksteatern har beräknat kostnaden för en
ensemble med sex skådespelare till 1.4 milj. kr. Utredningen föreslår att
ett belopp av I milj. kr. om året beräknas för teckenspråkig teater av de medel som anvisas för Riksteaterns verksamhet.
2.5 Biblioteksverksamhet 2.5.1 Allmänt Huandikapputredningen
Utredningen konstaterar att folkbibliotekens service till handikappade varierar mellan kommunerna och framhåller att en utjämning måste ske samtidigt som ambitionsnivån höjs. De lokala biblioteken mäste erbjuda handikappade talböcker, lättlästa böcker och förmedla böcker i punktskrift. Utredningen anser vidare att biblioteken måste ha eller kunna förmedla bildband, videograum och annat AV-material. Det måste också finnas tekniska hjälpmedel. Biblioteken bör också vara informationscentraler
för handikappade. Utredningen understryker att bibliotekens uppsökande verk-
samhet liksom verksamheten över huvud taget måste anpassas till de handikappades behov. Däremot bör den uppsökande verksamheten enligt
utredningen i och för sig inte vara särskilt riktad till handikappade. Deras kontakt med biblioteken skall i första hand möjliggöras av fungerande
kommunikationer och färdtjänst. av personlig service, anpassade lokaler m. m. Bibliotekens insatser vid vårdinstitutionerna bör utvecklas. Därvid är det viktigt att alla typer av service förekommer. Utredningen betonar även att bibliotekens allmänna programverksamhet måste vara tillgänglig
för handikappade. särskilt då barn.
2.5.2 Utvidgad talboksutlåning Nuläge
Rätt att låna talböcker tillkommer, enligt 18 § lagen (1960: 729) om upphoövsrätt till litterära och konstnärliga verk. blinda och andra svärt vanföra.
I kungörelsen (1961: 348) med tillämpningsföreskrifter till bl.a. upphovs-
rättslagen sägs i 7 och 8 §§ att med begreppet blinda och andra svårt vunföra förstås läsblinda och dem som på grund av vanförhet är förhindrade att
ta del av litterärt exemplar som har utkommit i handeln. Med vanförhet har
förstätts personer med nedsatt handfunktion.
Vären 1973 inleddes under SÖ:s ledning en försöksverksamhet med s. k. utvidgad talboksutläning. Ett särskilt avtal slöts mellan SÖ och Svenska
författarförbundet om en tillfällig utvidgning av tillämpningen av I8 § upphovsrättslagen. Bakgrunden till försöket var att man bl. a. inom SÖ och statens handikappråd ansåg att även andra grupper än de som med gällande tolkning ansetts vara att hänföra till svårt vanföra har ett stort behov av talböcker. Som exempel på grupper av intresse nämndes afatiker, hörsel-
svaga. dyslektiker, psykiskt utvecklingsstörda, rörelsehindrade. konvale-
scenter och långtidssjuka. Avtalet avsåg en begränsad del av tandet och i
princip de nämnda grupperna. Försöken genomfördes vid tre länsbiblio-
tek, ett folkbibliotek och två patientbibliotek. I försöksverksamheten användes talböcker deponerade av DBF:s bibliotek, bl.a. vissa specialfrumställda lättlyssnade och långsamt inlästa talböcker. Verksamheten organi-
serades efter olika modeller. Stöd till försöken har utgått från SÖ och sta-
tens kulturräd. Försöket avslutades i januari 1976. SÖ har därefter förlängt
avtalet med Sveriges författarförbund till den 1 juli 1978. Erfarenheterna
av försöket redovisas i SÖ:s yttrande över handikapputredningens betän-
kande. Handikapputredningen
Utredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och förutsätter att SÖ föreslår de åtgärder som försöket bör föranleda.
2.5.3 SRE:s bibliotek Nuläge
Sedan år 1953 utgår statsbidrag till den biblioteksverksamhet som be-
drivs av SRF. Biblioteket består av en central biblioteksadministration samt fyra avdelningar. nämligen punktskriftsbiblioteket, talboksbiblioteket. studielitteratursektionen och folkbildningssektionen. Biblioteket leds av en särskild biblioteksstyrelse bestående av sju ledamöter varav fem ut-
ses av SRF och två av SÖ. Den egentliga biblioteksverksamheten omfattar punktskriftsbiblioteket och talboksbiblioteket. Det statliga bidraget utgår
ur anstaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet (1976/77
VIII: B 54. posten Bidrag till De blindas förening för biblioteksverksamhet).
Som villkor för bidraget har angetts bl.a. att biblioteket skall samarbeta med övriga bibliotek i landet samt att planeringen av inspelning av talböc-
ker skall ske i samråd med andra institutioner som framställer talböcker.
Statsbidraget till den egentliga biblioteksverksamheten uppgår budgetåret 1976/77 till 4,3 milj. kr. Det statliga bidraget täcker ca 9522 av kostnaderna. Övriga intäkter är gåvor och bidrag samt avkastning från olika fonder.
Punktskriftsbiblioteket fungerar som centralbibliotek för punkt-
skriftsböcker och har låntagare över hela landet. Beställningarna sker i huvudsak per brev eller telefon och utlåningen sker per post direkt till låntagaren. Antalet titlar i biblioteket var år 1975 ca 4000, antalet utlån ca 2500 och antalet aktiva låntagare drygt 250 varav ca en tredjedel finns inom
Stockholmsområdet. Produktionen av punktskriftsböcker sker i huvudsak
vid SKF:s punktskriftstryckeri.
Talboksbibliotckets verksamhet började år 1955. Talböcker finns
förutom vid SRF:s bibliotek vid ett stort antal folkbibliotek. Låntagare vid talboksbibliotcket är enskilda synskadade. vissa andra
handikappade. bibliotek. sjukhus och andra vårdinrättningar. Antalet titlar
i biblioteket var är 1975 ca 9700 i drygt 61 000 kopior. Antalet utlån var ca
116 500 med knappt 3000 aktiva låntagare. Direktlånen till enskilda dominerar utlåningen och utgjorde år 1975 drygt 702 av lånen. Depositioner
och enstaka lån till andra bibliotek (interurbanlån) uppgick till ca 33 000.
Depositionslänen och interurbanlånen har ökat snabbast under de senaste ären. Av utlåningen avsåg ca 6057 Stockholmsområdet. vilket i stor utsträckning förklaras av att Stockholms kommun och några andra kommuner i området saknar egna talboksbeständ. |
Talboksbiblioteket förvärvar böcker från SRF:s talboksproduktion och från Bibliotekstjänst AB. Vidare tillförs talbiblioteket de böcker som produceras av studielitteratur- och folkbildningssektionerna. Antalet nya titlar uppgick år 1975 till 576 varav 326 hänförde sig till studielitteratursektio-
nens produktion. 33 hade inköpis från Bibliotekstjänst och 217 hade produ-
cerats på initiativ av biblioteket. Såväl antalet från Bibliotekstjänst köpta. som antalet egenproducerade titlar var detta är osedvanligt lågt. SRF:s
bibliotek beslutade hösten 1973 att gå över från öppna spolar till kassetter
vid produktion av talböcker. Av talboksbibliotekets då ca 8500 titlar av-
sägs ca 50 föras över till kassett. Överföringen beräknas vara avslutad
budgetåret 1977/78 då ca 4200 tittar skall ha förts över.
Ett visst samarbete förekommer mellan SRF och Bibliotekstjänst vad gäller produktion av talböcker. Bibliotekstjänst producerar de böcker som förväntas få den största lånefrekvensen och' som därmed köps in av folkbiblioteken och säljer också vissa av de böcker SRF låter läsa in. Antalet av Bibliotekstjänst saluförda nya titlar var år 1975 knappt 200 varav drygt 60 hade lästs in av SRF. Försäljningen uppgick till ca 7 800 exemplar. Därutöver såldes drygt 7000 exemplar uv ca 150 tidigare producerade titlar
varav 40 från SRF som nu har förts över till kassett. Antalet folkbibliotek som mer regelbundet köper talböcker uppgår till drygt 100. Talboksbeståndet vid de 24 länsbiblioteken uppgick år 1975 till ca 60000 exemplar. Utlåningen vid dessa bibliotek samt fem större stadsbibliotek uppgick till knappt 290000 lån vari även ingår från SRF:s bibliotek inlänade böcker.
Studielitteratursektionen svarar för produktionen av studiematertal för i huvudsak högskolestuderande som erhåller individuella utbildningsbidrag vilka går till kostnader för produktionen. Sektionen har ett bokbestånd bestående av 3 500 titlar talböcker och drygt 300 titlar i punktskrift. Antalet låntagare är ca 150. För ca 110 av dessa bekostar arbetsmarknadsstyrelsen litteraturframställningen. Övriga är vuxenstuderande som i huvudsak använder sig av redan producerad litteratur. Personalkostnader m. m. vid sektionen täcks via bidraget till SRF:s biblioteksverksamhet.
Folkbildningssektionen svarar för produktion och utlåning av material för studiearbetet bland de synskadade. Verksamheten finansieras delvis med statliga bidrag. Sektionens aktuella bokbestånd består av ca 40 titlar i punktskrift, ca 200 studiematerial i form av talböcker och några studiematerial i storstil. Studiematerialen används under ett fåtal år varefter nya versioner framställs. År 1975 lånades sammanlagt ca 9200 exemplar ut.
Litteraturutredningen
Litteraturutredningen tog i sitt betänkande Boken upp insatser för läshandikappades litteraturförsörining och uttalade därvid sin sympati för SÖ:s år 1972 framlagda förslag i utredningen ”Litteraturförsörjning för synskadade” som innebar att staten skulle ta över ansvaret för punktskrifts- och talboksbiblioteket samt studielitteratursektionen inom dåvarande DBF:s biblioteksverksamhet. Vidare föreslogs i allmänna termer en ökning av nyförvärvsnivån samt en utökning av informationsverksamheten.
Handikapputredningen
Utredningen föreslog i skrivelse den 20 juni 1974 till utbildningsdepartementet att staten skallta över ansvaret för dävarande DBF:s punktskrifts- och talboksbibliotek samt för driften och utvecklingen av dessa bibliotek (Jfr 3.5.3).
Utredningen redovisar i betänkandet att av en undersökning gjord inom SÖ år 1974 framgår att ca 75 % av den totala bokutgivningen utgörs av böcker som har ringa efterfrågan bland genomsnittsläsare eller som inte kan föras över till band. Samma bedömning har gjorts av SRF:s bibliotek.
Utredningen anser att synskadade — barn såväl som vuxna — skall ha samma tillgång till böcker som den seende genomsnittsläsaren vilket motsvarar 25 24 av den totala bokutgivningen eller uttryckt i 1974-ärs utgivning
ca I 800 titlar. Denna ambitionsnivå för framställningen av tal-
böcker bör vara uppnådd år 1980. För budgetåret 1977/78 räknar utred-
ningen med att ca 1000 titlar skall framställas. Även tidigare utgivna böcker bör föras över tll band. Utredningen föreslår att den årliga omfattning-
en för denna framställning bör uppgå till ca 200 utlar.
Även framställningen av punktskriftsböcker bör ökas kraftigt. Under den närmaste femaårsperioden bör biblioteket ges möjligheter att förvärva 300 titlar I punktskrift varje år. Titlarna bör väljas ur såväl den årliga som tidigare ärs bokutgivning. Vid urvalet bör särskilt beaktas synskadade
barns och ungdomars behov av goda böcker på punktskrift.
Biblioteket bör ha till upppift att fortlöpande ge information om sin verksamhet. Det bör ge ut kataloger i svartskrift och på punkt över sitt be-
ständ av litteratur på band och punkt. Katalogerna bör tillställas folkbibho-
teken som också i övrigt bör informeras så att de I sin tur kan informera låntugarna. Biblioteket bör även lämna direktinformation till synskadade och dövblinda genom handikapporganisationernas tidningar.
Utredningen föreslår vidare att den del av elevbiblioteket vid Tomtebodaskolan som inte avser synskadade elevers läromedel bör samordnas med det centrala specialbiblioteket så att detta får ansvaret för
all utlåning i landet av böcker i punktskrift.
Arbetsgruppen för SREF:s bibliotek
Efter regeringens bemyndigande tillsatte chefen för utbildningsdepartementet den 20 oktober 1976 en särskild arbetsgrupp med uppgift att göra de ytterligare utredningar som behövs för ett ställningstagande till förslaget om en ändring av huvudmannaskapet för dåvarande DBF:s bibliotek. Gruppen har också i uppdrag att studera förutsättningarna för en större produktion av punktskrifltsböcker och talböcker inom SRF. Enligt riktlinjerna för gruppens arbete skall övervägandena redovisas till utbildningsdepartementet senast den I februari 1977. Gruppen biträds I sitt arbete uv en särskild projektgrupp inom statskontoret.
Arbetsgruppen har i en skrivelse den 9 februari 1977 meddelat att de aktuella problemens karaktär inte har gjort det möjligt att presentera något förslag I huvudmannaskapsfrågan till den 1 februari. Arbetsgruppen avser all fortsätta sitt arbete under vären och räknar med att kunna presentera
fr.o.m. budgetåret 1978/79.
I sin skrivelse redovisar arbetsgruppen vidare att statskontorets under-
sökningar visar att punktskrifts- och talboksproduktionen inom SRF under budgetåret 1977/78 bör kunna klara en framställning av böcker av den omfattning som handikapputredningen har förordat. Statskontorets projektgrupp har gjort en noggrann analys av kostnaderna vilka under hand har
tillställts departementet. Vidare har projektgruppen under hand redovisat
en översiktlig bedömning av personalbehovet till följd av den höpre förvärvsnivän.
2.5.4 Inläsningstjänst Nuläge
SÖ startade hösten 1972 i samarbete med dåvarande DBF en försöks-
verksamhet med lokal inläsningstjänst för synskadade vid sju länsbibliotek. Försöket innebär att synskadade kan få material inläst på band. I första hand vänder man sig till yrkesverksamma synskadade men även andra såsom synskadade verksamma I kommunala organ och i föreningar samt deltagare i studiecirklar kan använda servicen. Material som läses in är tidnings- och tidskriftsartiklar, avsnitt ur fack- och uppslagsböcker. material för studiearbete, broschyrer. stenciler. skrivelser och informations-
material. Hela böcker har i princip inte lästs in. Erfarenheterna visar på ett
stort behov av inläsning av säväl allmänt informationsmaterial från myndigheter. organisationer etc... som material av fackkaraktär. Bidrag till försöksverksamheten har utgått från SÖ och statens kulturråd. Försöksverksamheten har avslutats och SÖ avser att lägga fram en redovisning av projektet under våren 1977.
Handikapputredningen
Utredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och redovisar som sin uppfattning att inläsningstjänst bör anordnas över hela landet. Den skall tillgodose individuella behov och skall få anlitas utan onödiga begränsningar. Kostnaderna för verksamheten bör täckas av bibliotekens huvudmän.
2.6 Radio och television
Handikapputredningen framhäller att radion och televisionen på ett revolutionerande sätt har ökat människors kulturella möjligheter. Detta medför samtidigt ett stort ansvar för Sveriges Radio. Programverksamheten måste ha ett varierat innehåll och tillgodose skiftande intressen.
Utredningen konstaterar att Sveriges Radio redan i dag gör betydande insatser för handikappade. Som ett exempel redovisas att en särskild ar-
betsgrupp inom företaget har belyst de dövas och hörselskadades problem
att ta del av programverksamheten. Ett annat exempel är den ökade andelen textsatta TV-program. Samtidigt pekas dock på att 1975/76 var mindre än 87 av de svenska TV-programmen textsatta vilket innebär att döva i stor utsträckning står utanför svensk kultur och information i televesio-
nen. Den spridning som radion och televisionen har ger stora delar av landets
befolkning tillgång till information och gemensamma upplevelser. Det är angeläget att även handikappade kan ta del av programmen. Utredningen
anser att frågan om radions och televisionens tillgänglighet
för handikappade är så viktig att den bör markeras t. ex. i ett nytt av-
tal mellan staten och Sveriges Radio. Vidare förutsätts att radioutredningen beaktar denna fråga I sitt arbete.
Handikapputredningen redovisar att nya system för överföring av text till TV-mottagare håller på att utvecklas vilket på sikt kommer att öka programmens tillgänglighet för döva och hörselskadade. Så länge sådan s.k. selektiv textsättning inte tillämpas bör svenskspråkiga program i ökad omfattning textsättas enligt nuvarande metoder. Målet bör vara att erbjuda text till alla program som kan textsättas och att vid t.ex. direktsändningar använda teckentolkning. Som uttryck för den grundsyn utredningen företräder redovisas att man avstyrkt bl. a. förslag I riksdagsmotioner om att döva skall befrias från TV-avgift. För sin del anser utredningen att handikappade både skall få service och betala avgift för service på samma sätt som andra. I det konkreta fallet är det inte avgiften utan programmens till-
För stora grupper hörselskadade kan olika tekniska hjälpmedel öka möj-
ligheterna att tillgodogöra sig radio- och TV-programmen. Många av dessa hjälpmedel kan erhållas utan kostnad från landstingen. Det är viktigt att informationen om olika hjälpmedel förbättras. Genom en bättre teknisk kvalitet på mottagningsapparaterna. genom minskat bakgrundsljud och genom tydligare mun- och läpprörelser hos medverkande kan den hörselskadade lättare ta del av programmen. Utredningen föreslår att konsumentverket får till uppgift att bevaka radio- och TV-apparaternas standard. Sveriges Radio och televerket mäste utnyttja de tekniska möjligheter som finns att göra ljudet tydhgt.
Även för de synskadade är det viktigt att programmen är ljudrena och talet tydligt. De synskadade får också större utbyte av TV om viktiga förlopp i programmen får stöd av tal och om bildtexten är tydlig och lättläst. För de synskadades vidkommande vore det också bättre om utländska TV-program var dubbade i stället för textsatta. Sveriges Radio bör i ökad utsträckning. anser utredningen. använda metoden att sända det svenska talet till sådana TV-program i en parallell ljudradiokanal.
Seende kan få information om programmen i radio och TV genom pressen och i SR:s egen programtidning. SRF utger varje vecka ett eget pro-
gramhärfte i punktskrift. Till denna insats får förbundet ett årligt bidrag om
60 000 kr. från Sveriges Radio. Kostnaderna för utgivningen är ca 150 000 kr. per år. Utredningen anser det naturligt att Sveriges Radio skall stå för denna utgivning som en service till de synskadade. Dessa skall dock själva, precis som andra grupper, erlägga prenumerationsavgift för sin programtidning.
Synskadade kan f.n. ansöka hos televerket om att befrias från skyldigheten att erlägga mottagaravgift för radio. Innehavare av TV-mottagare måste alltid erlägga avgift. För att täcka televerkets inkomstbortfall för beviljade befrielser från att erlägga mottagaravgift för radio finns medel anvisade under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.
Utredningen anser med hänvisning till sin principiella inställning att synskadade inte längre bör erhålla befrielse från att erlägga radioavgift.
De dövblinda har, enligt utredningen. knappast någon möjlighet att ta
del av radions eller televisionens sändningar. Denna grupp handikappade
kan dock ha glädje av de åtgärder som Sveriges Radio vidtar för blinda.
hörselskadade och döva. Dövblinda med synrester kan ha möjligheter att
följa program som är teckenspråkstolkat. Vidare kan program med lång-
sam och tydlig uppläsning samt med ett enkelt språk ha betydelse för per-
soner I denna grupp men också för andra t. ex. hörselskadade, psykiskt utvecklingsstörda och äldre.
Det är viktigt att Sveriges Radio i programverksamheten belyser handikappfrågor och beaktar olika handikappsynpunkter. framhåller handikapputredningen.
Informationen till handikappade och om handikapp bör alltid integreras i den vanliga programverksamheten eftersom man då når även andra grup-
per än handikappade och därmed ökar deras kunskap om handikapp. Men det är också viktigt. betonar utredningen. att sända specialprogram för handikappade precis som nu sker till andra grupper 1. ex. barn, invandrare och jordbrukare. Som exempel på specialprogram för handikappade nämns bl.a. program om teckenspråket. teater och barnprogram. Genom
tillkomsten av lokalradion öppnas nya möjligheter att förmedla lokal infor-
mation.
Utredningen anser att kostnaderna för radio- och TV-programverksamhetens handikappanpassning skall bestridas av avgiftsmedel. Alla radiolyssnare och TV-tittare måste solidariskt vara med och betala kostna-
derna för verksamheten.
Utredningen anser att inspelningar av skådespel. föredrag. m.m. i Sveriges Radios arkiv bör föras över till talböcker. Verksamheten bör kunna skötas av SRF:s bibliotek och kostnaderna kan inrymmas I bibliotekets budget. Innun verksamheten kan påbörjas måste vissa upphovsrättsliga och ekonomiska frågor lösas.
Program producerade av TRU-kommittén (FRU) når många och har stor betydelse bl. a. för studicovana personer och för personer med kort utbildning. Till dessa grupper hör många handikappade. Verksamheten är också inriktad på handikappade och delar av produktionen är särskilt anpassad för hörselskadade. döva, synskadade och psykiskt
utvecklingsstörda. Detta har skett genom textning av TV-program och
språkförenkling samt genom att studiematerial I unslutning till programmen spelats in på ljudband. TRU:s verksamhet kan. enligt utredningen. tjäna som förebild för den reguljära radio- och televisionsverksamheten.
Videogramtekniken har utvecklats snabbt. Handikapputredningen
anser att videogrammen också kan bli till nytta och glädje för t.ex. döva. svårt hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda. De kan lätt bh ett väl anpassat komplement till annat kulturutbud. bl.a. Sveriges Radios pro-
gram.
Utredningen redovisar att i Danmark och Norge produceras och distribueras sedan flera år tillbaka program för döva på videoband och kaussetter. I Danmark har också utgått statsbidrag till inköp av videobandspelare.
I petita för budgetåret 1974/75 begärde SÖ medel för ett svenskt försök på
videogramområdet tillsammans med SDR. Scnare har förbundet självt ansökt om medel ur allmänna arvsfonden för utrustning och installation av studio för produktion av program på videokassetter för teckenspråksbehövände barndomsdöva. SDR avser att inrätta studior vid sin kursgård och folkhögskola. Carlborgsons gård. i Leksand. Utredningen föreslår att för-
bundet får bidrag till utrustning och installation av studion från allmänna
arvsfonden.
2.7 Särskild bok- och tidningsproduktion 2.7.1 Lättlästa böcker Nuläge
SÖ inledde år 1968 ett försök med utgivning av lättlästa böcker, L.L-böc-
ker. Verksamheten leds av en särskild arbetsgrupp. Gruppens uppgift är
att få initiativ till och stimulera utgivning av CIL-böcker. Gruppen tar direkta kontakter med såväl läsare som författare. bokillustratörer och för-
lag. För budgetåret 1976/77 är under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet anvisat 425 000 kr. för utgivning av lättlästa böcker.
LI-böckerna vänder sig till människor som på grund av olika slags läs-
hinder inte kommer i kontakt med eller som har små möjligheter att ta del
av annan litteratur. Läsarna utgörs av vuxna handikappade som t. ex. psy-
kiskt utvecklingsstörda och döva med läshinder men också av invandrare och läsare med sociala handikapp.
Framställningen och utgivningen av LL-böckerna sker I samarbete mellan förlag. konstnärer och arbetsgrupp. Arbetsgruppen strävar efter att få flera förlag engagerade eftersom detta har bedömts vara viktigt med tanke på bredden i utgivningen. Böckerna ges ut med produktionsstöd för att pri-
set skall kunna hållas lågt. De kostar I en första upplaga mellan 15 och 20
kr. för läsaren. Produktionsstödets storlek varierar med hänsyn till uppla-
gan. böckernas omfång, antal illustrationer etc. Det uppgår för närvarande
till i genomsnitt 30000 kr. per bok med en klar tendens att öka. Stödet utgör skillnaden mellan det ordinarie försäljningspriset och det subventionerade försäljningspris som faststills av arbetsgruppen. Böckerna trycks i regel i en första upplaga på 5000 exemplar. Många av dem har tryckts i en andra upplaga. Till detta omtryck har inte produktionsstöd kunnat utgå vilket har gjort att förlagen har höjt priset.
Den helt övervägande delen av upplagorna köps av bibliotek. institutioner och organisationer. Försäljningen genom bokhandeln har med några undantag utgjort en mindre del. För att öka kunskapen om ELL-böckerna
har arbetsgruppen börjat skicka ut informationsblad med uppgift om nyut-
komna böcker till distributörer och köpare. Viktiga informationskällor är
också organisationstidskrifterna.
Hittills har 35 böcker kommit ut i LL-serien. Det är romaner. lyrik och faktaböcker. Utgivningen omfattar såväl bearbetade böcker som nyskriv-
na.
De första böckerna som kom ut var bearbetningar. Det visade sig emellertid svårt att korta ner en text, bearbeta den språkligt och ändå bevara bokens konstnärliga form. Arbetet har därför alltmer kommit att inriktas på att få fram nyskriven lättläst litteratur. Samtidigt finns uttalade önskemål från läsarna och deras organisationer om att vissa klassiker och skönlitterära verk skall bearbetas för LL-utgivningen. Trots svårigheterna med bearbetningar pågår därför några projekt med bearbetade LL-böcker. För-
söksutgivningen visar att det finns ett stort behov av LL-böcker som med
bild och enkel text berättar om det samhälle och den värld vi lever i. Arbetsgruppen har därför på olika sätt — t.ex. genom projektbidrag — försökt att intressera författare och bildkonstnärer att tillsammans arbeta med LL-böcker. Även genom seminarier och konferenser försöker arbetsgruppen få fler intresserade av LL-utgivningen.
Litteraturutredningen
Litteraturutredningens förslag i fråga om de handikappades litteraturförsörjning lades fram i samråd med handikapputredningen.
Litteraturutredningen konstaterar att de läshandikappade barnens svä-
righeter i första hand har betraktats som en uppgift för skolan. Utredningen inskränker sig därför till att behandla de vuxna handikappades litteraturförsörjning.
"Fill de läshandikappade hänför utredningen de synskadade och gravt hörselskadade. de rörelsehindrade. de psykiskt utvecklingsstörda samt den stora gruppen läsovana.
Utredningen anser att det särskilda stödet till framställning av CLU-böcker och storstilsböcker bör utgå även fortsättningsvis. eftersom den tekniska och spräkliga anpassningen medför stora kostnader samtidigt som priset bör hållas på en relativt låg nivå.
Utredningen anser en utgivning av 20 titlar per år vara ett minimikrav. Detta skulle kräva ett produktionsstöd av ca 500000 kr. per år jämte ett eventuellt lagerstöd.
Produktionen bör inbegripa ett direkt samarbete med författare och bild-
konstnärer t. ex. i form av projektbundna produktionsgrupper med uppgift all inom en given ekonomisk ram framställa den aktuella litteraturen. kan-
ske i ett slags "litterär verkstad”. Även beställnings- och stipendieförfa-
randen bör kunna tillämpas.
Huandikapputredningen
Handikapputredningen konstaterar att böcker, tidningar och vdskrifter har central betydelse inte bara inom kulturområdet utan inom hela samhällsgemenskapen. Många handikappade är utestängda från denna del av gemenskapen. Detta kan bero på språkliga eller tekniska hinder eller på läsovana. Utvecklingsstörda eller döva har i huvudsak språkliga läshinder och behöver språkförenklad text, gärna med många bilder. Synskadade har tekniska läshinder liksom t.ex. personer som har förlamningar i händer och armar.
Utredningen erinrar om SÖ:s försöksverksamhet med utgivning av LLböcker och framhåller att psykiskt utvecklingsstörda och andra med lässvårigheter måste få tillgång till avsevärt fler böcker. Därvid är det viktigt att också barn och ungdomars behov av god litteratur tillgodoses. Den hittills bedrivna försöksverksamheten har inte omfattat denna grupp. Genom bl. a. läsfrämjande åtgärder för barn och ungdom kan det bli möjligt att
minska gruppen läshandikappade. Utredningen anser att SÖ bör utreda förutsättningarna för utgivning av
en förenklad men utförlig uppslagsbok samt serier för vuxna av typ illustrerade klassiker.
En bättre information om och marknadsföring av den lättlästa litteratu-
ren är också behövlig. Utgivningen av LL-litteratur bör fortsätta som för-
söksverksamhet i SÖ:s regi men bör utökas till att omfatta 40 böcker per år.
Utredningen anser att ökad forskning på området liksom inrättandet av en litterär verkstad, kan få stor betydelse för att lösa de skilda problem som är förenade med LL-utgivningen. När ytterligare erfarenheter vunnits av den fortsatta och ökande utgivningen av LL-böcker bör frågan om hur försöksverksamheten kan övergå i fastare former aktualiseras. På något längre sikt får utgivningen av LL-böcker inte begränsas till 40 titlar per år.
Utredningen föreslår att anslaget till utgivning av LIL-böcker ökas till 1.5 milj. kr.
2.7.2 Storstilsböcker Nuläge
I anslutning till försöksverksamheten med utgivning av LL-böcker startade SÖ år 1971 i samarbete med några intresserade förlag ett försök med utgivning av storstilsböcker. Hittills har 15 böcker getts ut med produk-
tionsstöd. Stödet syftar till att hålla priset på böckerna nere.
Böcker med stor stil vänder sig till synsvaga läsare som inte kan läsa böc-
ker och tidningar därför att tryckstilen är för liten. Utöver den av SÖ stödda utgivningen gav ett förlag under några år i slutet av 60-talet och i början
av 70-talet ut ett 60-tal böcker med fotografiskt uppförstorad text. Utgiv-
ningen upphörde till följd av vikande lönsamhet.
Hundikapputredningen
Handikapputredningen refererar till SÖ:s stöd till utgivning av storstilsböcker och konstaterar att syftet med utgivningen har varit att underlätta de synsvagas möjligheter att läsa eftersom dessa i mänga fall beror på tryckalstrens utformning. Produkternas typografi. valet av stilsorter och papperskvalitet är många gånger avgörande för synsvagas möjligheter att läsa tryckt material. Det är allvarligt om människor utestängs från möjligheten att läsa av sådana skäl och utredningen framhåller att förlagen har ett
ansvar för att deras utgivning är tillgänglig. Olika gruppers behov av böc-
ker med stor stil måste närmare klarläggas anser utredningen, som betonar att för synskadade är det ett förstahandsintresse att den optiska rehabiliteringen och synträningen byggs ut och att utvecklingen av syn- och läshjälpmedel fortsätter. Utredningen föreslår därför inte något stöd till utgivning av storstilsböcker.
2.7.3 Punktskriftsböcker Handikapputredningen
Handikapputredningen anser att utgivningen av punktskriftsböcker mäste ökas väsentligt och framhåller att ett viktigt led i strävan att stärka punktskriftens ställning är att öka möjligheterna för den enskilde att köpa punktskriftsböcker. Framställning av punktskriftsböcker för försäljning till enskilda synskadade förekommer men har mycket ringa omfattning till följd av de mycket höga framställningskostnaderna. Utgivningen bör enligt
utredningens mening öka. Försäljningspriset på böckerna bör vara detsam-
ma som för svartskriftsutgåvan vilket förutsätter ett statligt stöd. Handikapputredningen föreslår att SRF:s bibliotek får medel för framställning och subventionering av punktskriftsböcker för försäljning till enskilda. Bibliotekets styrelse bör bestämma vilka böcker som skall framställas. Utgivningen bör enligt utredningen omfatta ca fem handböcker och ett 20-tal kortare romaner, diktsamlingar och barnböcker per år.
Utredningen beräknar att produktionskostnaderna kommer att uppgå till ca 900000 kr. och försäljningsintäkterna till ca 100000 kr.. vilket förutsätter ett statsbidrag av 800000 kr.
2.7.4 Tidningar Nuläge
På tidnings- och tidskriftsområdet finns det få motsvarigheter
till talböcker och punktskriftsböcker. Det finns f. n. ca 40 lokala taltidning-
ar i landet. Dessa utkommer som regel en till två gånger i veckan. Flertalet taltidningar framställs och ges ut av läns- eller folkbiblioteken. Verksamheten finansieras I Aertalet fall av landstingen. Upplagorna varierar mellan 35 och 900 exemplar och för ungefär hälften av tidningarna erläggs en pre-
numerationsavgift. En del av materialet till tidningarna erhålls från SRF:s taltidningstjänst medan huvudsakligt material är klipp ur ortspressen tnom
taltidningens spridningsområde, lokal information. reportage m. m.
SRF ger centralt ut nio punktskriftstidningar. sju taltidningar och en tid-
ning med stor stil. De blindas veckoblad intar en särställning som SRF:s
föreningsorgan medan de övriga 16 tidningarna vänder sig till speciella
grupper. Tidningen Nuet för dövblinda och ett häfte med radio- och TV-
program utkommer varje vecka medan övriga tidningar utkommer med 1-2 nummer per månad. SRF:s kostnader för tidningsutgivningen uppgick år 1975 till ca 600 000 kr. Något statsbidrag utgår i princip inte till verksamheten.
Tre punktskriftstidningar och ett tjugotal taltidningar ges ut av andra or-
ganisattoner t. ex. fackförbund. religiösa sammanslutningar eller andra in-
tresseorganisationer. Dessa tidningar utkommer med 4—24 nummer per år i upplagor på mellan 16 och 450 exemplar. För vissa tidningar erläggs prenumerationsavgift medan andra är gratis.
Handikapputredningen
På handikapputredningens och SÖ:s uppdrag har frågor om en lättläst dagstidning för vuxna utretts vid journalisthögskolan i Göteborg. Inom ramen för detta arbete har också försök gjorts med särskilt utformade avsnitt för läshandikappade i en daglig tidning. Experimentverksamheten är avslutad och visar att ett lättläst utrymme i en dagstidning tas emot positivt av språkligt otränade personer. Erfarenheterna pekar också på en rad andra praktiska svårigheter vilket gör det nödvändigt att genomföra fältmässiga försök med dagstidningar. Handikapputredningen föreslär att bidrag 1 särskild ordning utgår till sådan försöksverksamhet. Denna bör ske i samarbete med Föreningen Sveriges dövblinda. FUB och SDR och under administrativ ledning av SÖ och nämnden för samhällsinformation.
Handikapputredningen konstaterar att synskadade står utanför en stor del av pressens opinionsbildning. kulturdebatt och den information som
finns i tidningar och tidskrifter. De tal- och punktskriftstidningar som utkommer består i allmänhet av urval och bearbetningar från dags- och veckopressen. Radions tidnings-
krönikor har en särskilt stor betydelse för synskadade men programmen
speglar endast debatten i en eller några för dagen aktuella frågor. De tid-
ningar som utkommer med tal- eller punktskriftsupplaga överför som regel inte hela innehållet på band eller punkt och dessutom görs tidningarna som regel först när den tryckta förlagan är färdig, vilket innebär att synskadade år del av innehållet senare än andra. De lokala taltidningarna är enligt utredningen inte tidningar i gängse bemärkelse eftersom de inte framställs vid vanliga tidningsredaktioner eller företräder någon politisk opinionsriktning. Även de tidningar och tidskrifter som SRF ger ut är otillräckliga ef-
tersom de utgör ett mycket begränsat urval av de seendes press. Utgivningen har dock stor betydelse då de synskadade genom den får en bety-
dande information som de annars inte Får.
Enligt vad utredningen inhämtat diskuterar vissa dagstidningar att ge ut en kassettupplaga av tidningen jämsides med utgåvan i svartskrift. I samband med en sådan utgivning uppstår en rad problem som kan lösas antingen på planeringsstadiet eller sedan själva verksamheten kommit igång. Det är angeläget att samlat belysa de problem som uppkommer när en dagstidning skall anpassas för synskadade. Detta bör ske fält mässigt vid en tidning och i samarbete med SRF. Utredningen anser att medel för detta ändamål bör kunna utgå i särskild ordning. På sikt bör däremot kostnaderna för kassettupplagan betraktas som en normalkostnad för tidningen och täckas på samma sätt som Övriga kostnader. Så länge som utgivare i allmänhet inte framställer tidningar och tidskrifter på band och punkt mäste
andra svara för att synskadade åtminstone får någon tillgång till pressen.
Utredningen föreslår därför att SRF får ett årligt bidrag av I milj. kr. för att finansiera en utgivning som svarar mot de mest trängande behoven av tid-
ningar och tidskrifter för synskadade och att Föreningen Sveriges dövblinda erhåller 200 000 kr. för en väsentligt förbättrad tidning för dövblinda. Bi-
dragen skall inte få användas för medlemstidningar eller funktionärsinfor-
mation.
3 Remissyttrandena
3.1 Utgångspunkter
Remissinstanserna ansluter sig praktiskt taget utan undantag till den grundsyn som utredningen ger uttryck åt i betänkandet. Detta utgör enligt ett återkommande omdöme ett bra program för åtgärder på handikappom-
rådet. De förslag som läggs fram tillstyrks i allt väsentligt. Ett stort antal
remissinstanser betonar dock, att de måste ses som minimikrav utan prutmån. Härvid anförs från många håll att utredningen arbetat länge med betänkandet och att insatser på kulturområdet för handikappade fått anstå med hänvisning till utredningens uppdrag.
Åtskilliga remissinstanser anser att utredningen på ett otillräckligt sätt behandlat vissa gruppers problem i kulturhänseende. Detta gäller i synnerhet psykiskt sjuka, socialt handikappade och personer på vårdinstitutioner. Kritik riktas också mot utredningen för att den inte tillfredsställande belyst förslagens kostnadsföljder för Kommuner och landsting.
Om utredningens allmänna utgångspunkter framhåller statens handikappråd, att utredningen presenterar en vidgad syn på handikappfrågorna som angår alla människor, Det är en riktig grundsyn att kulturen skall vara gemensam för alla. Socialstyrelsen anför att det är samhällets uppgift att underlätta för människorna att fritt välja livsform.
Statens kulturråd betonar att förslagen utgör ett minimikrav för vad handikappade kan kräva av samhället när det gäller rätten till kultur. Förslag-
en åtföljs dock endast på vissa punkter av konkreta lösningar om bl. a. fi-
nansieringssätt. På andra punkter stannar de vid allmänna uttalanden. Problem som hänger samman med skiftande huvudmannaskap och decentraliserat beslutsfattande har utredningen behandlat otillräckligt. Rådet kommer att ta upp en del sådana frågor i sin utredningsverksamhet och förutsätter att regeringen låter göra de ytterligare utredningar som behövs. Rådet kommer också att uppmärksamt följa utvecklingen av kulturverksamheten bland handikappade. Om anpassning inte sker av kulturverksamhe-' ten till handikappades behov. kan det bli aktuellt att i statsbidragsbestämmelser föra in ytterligare krav om tillgänglighet. Detta skulle visserligen bryta mot nuvarande synsätt om mindre styrande statsbidrag. Rådet är ändå berett att förorda sådana lösningar. eftersom det ofta är enda sättet att ullförsäkra handikappade delaktighet i kulturlivet. SÖ förklarar sig dela utredningens uppfattning att handikappfrågorna skall ingå i sitt sakliga sammanhang och inte hänvisas till särskilda utredningar. Landstingstörbundet beklagar att utredningen inte grundligare gått igenom de problem som handikappade står inför när de kräver samma kulturella möjligheter som and-
ru. Utredningen måste kompletteras innan den läggs till grund för beslut.
Förmedlingshyrån för kulturprogram framhåller att grundsatserna om integration och normalisering måste beaktas i alla former av kulturell verksumhet. Åtgärder som ökar tillgängligheten för handikappade, ökar till-
gängligheten för alla. Insatser som avses i första hand för handikappade.
kommer alla till godo. Om handikappade deltar. är det en resurs för alla.
HACK uttalar att utredningens program och förslag har HCK:s stöd. men alt det utgör ett absolut minimum. De föreslagna anslagsförstärkningarna är inte tillräckliga. HCK framhåller att om önskad nivå eller kvalitet inte kan uppnås inom en viss verksamhet därför att resurserna inte räcker. måste verksumheten läggas på en lägre nivå — handikappade får inte utestängas. SRF framhåller att förslagen har utomordentligt stor betydelse för synskadade. Frågan om vilka ekonomiska och sociala omständigheter som skapar handikapp har inte belysts av utredningen. Detta är nödvändigt om man generellt vill lösa de samhällsproblem som brukar betecknas som handikapproblem. DHR hävdar att kravet på integration och normalisering för handikappade mäste understödjas av tvingande föreskrifter. FUB anser det värdefullt att utredningens program innehåller en väsentlig del av de krav som FUB och andra handikapporganisationer funnit angeläget att resa. Föreslagna anslagsförstärkningar är dock otillräckliga. SDR framhåller att det innebär svåra begränsningar i grundläggande rättigheter att inte kunna samtala med vem som helst och inte läsa som andra. Dövheten får helt enkelt inte längre medföra ett sådant handikapp. Föreningen Sverives dövblinda understryker att det krävs längt mer omfattande åtgärder än de som har föreslagits för att en så eftersatt grupp som dövblinda skall komma ens I närheten av jämlikhet med andra.
Prop. 1976/77: 87 ET vv
Institutionsvårdades och vissa andra gruppers problem anses av åtskilliga remissinstanser vara oullräckligt behandlade av utredningen. Socialstyrelsen understryker att psykiskt sjuka måste räknas som en handikappgrupp med rätt till hjälp och service om man skall kunna tala om kultur åt alla. Statens handikappråd anser att frågan om vilka insatser som behöver göras för psykiskt och socialt handikappade samt frågan om palientinflytande vid vårdinstitutioner bör utredas särskilt. Srarens hulturråd finner att det behövs kompletterande undersökningar beträffande sjuk-
domshandikappade och socialt handikappade. Rådet avser att ta upp dessa
frågor inom sin utredningsverksamhet i den mån resurserna räcker. En
översyn av kulturverksamheten inom vårdinstitutionerna är redan plane-
rad inom rådet. Sveriges allmänna biblioteksförening anser att en erforderlig inventering av de problem som är förknippade med kulturverksamhet på vårdinstitutioner möjligen kan göras genom huvudmännens försorg.
Enligt föreningen borde även rörelsehindrades situation ha behandlats ut-
förligare av utredningen. ABF uttalar att utredningen inte tillräckligt har beaktat de särskilda behov i fräga om kurs- och studieverksamhet som för-
äldrar till handikappade barn har. Även //CK föreslär kompletterande un-
dersökningar beträffande socialt handikappades problem. RiAsförbundet för social och mental hälsa äv starkt kritiskt till att utredningen inte behandlat socialt handikappades situation. En ny utredning som tar upp alla gruppers problem är nödvändig.
Utredningens synpunkter i avsnittet om kultur och kulturpolitik behandlas av bl. a. statens kulturråd, som instämmer i de principiella resonemangen. Rådet tillfogar att det i och för sig är betydelsefullt att ge handi-
kappade vidgade möjligheter att ta emot ett färdigt kulturutbud. Än vä-
sentligare är dock att ge alla människor ökade kontakter och större gemenskap med varandra. Gemenskap. fördomsfriare attityder och mera engagemång människor emellan ger ett rikare samhälle för alla. Statens ungdomsräd ansluter sig till utredningens uppfattning att de mål som riksdagen antagit för kulturpolitiken är tillräckliga också för handikappade. SÖ understryker att kulturpolitiken är ett medel för utt skapa ett jämlikt samhälle. Det är enligt styrelsen fräga om en utveckling av kulturyttringarna så att de svarar mot minniskornas rikt skiftande förutsättningar. Med invändning mot utredningens resonemang om kompensation hävdar styrelsen att kulturutbudet normalt skall vara så varierat att det ger utrymme för allas aktivitet. HCK anser att det kulturpolitiska området är för snävt begränsat och alt det inte kan avskiljas från frågor om hälsa. rekreation och förnyelse av
arbetstid och skol- och bostadsmiljö. Riksförbundet för social och mental
hälsa framför liknande synpunkter och hävdar att kulturfrågor måste ses I ett större socialt sammanhang som integrerade It samhällets hela verksamhet. SRF understryker att en handikappkultur inte får byggas upp men finner det viktigt att stimulera handikappade att skapa kultur och kulturarbetare att skildra handikapproblem. Riksskådebanan framhåller att det fråm- 3 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87
Prop. 1976/77: 87 . 34
hingsskap som finns inför kultur är en följd av samhälleliga missförhåltanden och bristande social kommunikation. Kulturpolitiken måste syfta till
att alla får utvecklas efter sina inneboende förutsättningar.
I fråga om förslagens kostnadsföljder för kommuner och landsting betonar socialstyrelsen att man får vara medveten om att ett genomförande av utredningens förslag medför ökade kostnader. Statens handikappråd anför. att förslagen innebär stora krav på kommunerna när det gäller färdtjänst. hemhjälp och anpassning uv lokaler. CK finner det särskilt viktigt att kommuner och landsting ökar sina insatser på handikappområdet. Det finns risk för att nödvändiga förbättringar uteblir. om inte staten är beredd att delta i finansieringen. Det är betydelsefullt att staten föregår med gott exempel. Rekommendationer till kommuner och landsting måste vara allvarligt menade och effekten av dem får inte förtas av samtidiga rekommendationer om besparingsåtgärder. vilka enligt erfarenhet brukar gå ut över verksamhet på handikappområdet. FUB anser det väsentligt all staten skapar förutsättningar för kommuner och landsting att öka insatserna för att tillgodose handikappades kulturella behov. Det är särskilt angeläget att efterslåpande kommuner och landsting höjer sin standard. Svenska kommunförbundet understryker att förhållandena i Kommunerna när det gäller handikappåtgärder och resurser är starkt skiftande. Hänsyn mäste tas härull ifråga om takten för genomförande av förslagen. Förbundet betonar att staten har ansvar för en utjämnande roll mellan kommunerna. Deras vilja till ökade insatser för handikappade blir beroende av att staten och landstingen tar sitt fulla ansvar för denna eftersatta
grupp. Utredningens förslag att varje verksumhet skall bära kostna-
derna för erforderliga åtgärder för anpassning av verksamheten till handikappades behov - i allmänhet debatterat under benämningen finansieringsprincipen — diskuteras av åtskilliga remissinstanser. Så gott som alla ansluter sig principiellt till förslaget. I flera fall dock med reservatoner. Socialsiwrelsen unser att först när denna princip gäller genomgående kan man tala om att handikappade är integrerade i samhället. Handihappinstitnrer finner att finansieringsprineipen är viktig för undvikande av säranordningar för handikappade. Dess värde är dock beroende av effektivå styrmedel. särskilt i fråga om företag som skall vara ekonomiskt självbärande. Statens kulturräd anser att särskilda ekonomiska resurser för anpassning behövs under en lång övergånegsvud. På kulturområdet kan det bli nödvändigt föreskriva skyldighet till anpassning i bestämmelser om statsbidrag. Landstingsförbundetr betonar utt åtgärder för handikappade bör vidtas även om inte medel ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för handikappade bör i princip vara en uppgift för den som svarar för en verksamhet. Detta bör gälla även kulturområdet. HCK utta- Jar att Önanstieringsprineipen är ett uttryck för den riktiga uppfattningen att handikappade inte är en särskild sorts människor. Principen kan enligt
Prop. 1976/77: 87 3 'n
HCK inte utan övergångssvårigheter omsättas praktiskt. På ett auktoritatvi sätt. t.ex. genom lagstiftning, måste huvudmän för olika slags verksamhet åläggas att tillämpa principen. Med t.ex. Sveriges Radio kan det ske genom avtal. Man måste ocksä räkna med att det under lång tid kun behövas ändamålsbestämt stöd. ABF framhåller att exempelvis folkbildnings- och föreningsliv arbetar under starkt skiftande ekonomiska förut-
sättningar. Ibland blir kostnaden för anpassning en ringa, ibland en väsent-
lig del av verksamhetens totala kostnad. Till sådana förhållanden måste hänsyn alltid tas vid bedomning av möjligheterna att tillämpa finansieringsprincipen. Liknande synpunkter förs fram av fölkbildningsutredningen.
3.2¶Utbildningsfrågor
I utredningens betoning av att en döv måste ha rätt att i varje situation välja den kommunikationsmetod som passar honom bäst instämmer SÖ och Manillaskolans styrelse. SÖ framhäller också liksom utredningen att alla som arbetar med eller kommer i kontakt med döva behöver under-
visning i teckenspråk och andra kommunikationssätt. I utredningens uppfattning att teckenspråkets ställning som un-
dervisningsspråk och kommunikationsmedel bör komma till klart uttryck i läroplanen för specialskolan instämmer SÖ. SDR och Manillaskolans styrelse som också betonar att undervisningen måste präglas av total Kkommunikaution. Ingen remissinstans redovisar nägon avvikande uppfattning. SOR tframhäller att det måste i läroplanen klart framgå att alla döva skall få undervisning enligt den totala kommunikationsmetoden under sin skoltid
och att teckenspråket måste vara ett schemabundet ämne i dövskolan. I
SÖ:s läroplansarbete måste företrädare för riksförbundet få delta. Förbundet anser också att parallellt med läroplansarbetet måste utredas hur dövskolan på andra sätt kan förbättras. Särskilt viktigt är det att döva anlitas bl.a. som lärare. Regeringen bör se till utt frågorna snarast utreds. SÖ redovisar att ett projekt benämnt ”Teckenspräkets lingvistiska status” nyligen har slutförts. Slutrapporten beräknades föreligga under hösten 1976. Vidare pekas på två andra pågående projekt nämligen "Samverkan förskola — grundskola” som bl.a. syftar ull att systematisera språkinlärningen för gruvt hörselskadade och döva barn samt projektet "Tidig språklig kognitiv utveckling hos döva och gravt hörselskadade” som syftar till att pröva och utveckla pedagogiska modeller för undervisningen av berörda grupper. Samspelet mellan och valet av kommunikationsmetoder ägnas särskild uppmärksamhet. Även Munillaskolans styrelse hänvisar till sistnämnda forskningsprojekt och betonar att det är viktigt att projektet får fortsätta så att det kan ge riktlinjer för en tull barndomsdöva väl anpassad metodik. Styrelsen finner det angeläget att såväl tål som tecken ges utrymme i dövundervisningen. Om dövas möjligheter att lära sig kommunicera skall säkras bör även forskning kring dövas tal prioriteras.
Ingen ifrågasätter utredningens uppfattning utt speciallärarna måste få mer undervisning i teckenspråk. SDR och Sveriges dövtolkars förening
understryker behovet och riksförbundet anser att undervisningen till viss
del bör kunna förläggas till förbundets egen folkhögskola. Även förslaget att redan verksamma lärare och annan personal bör erhälla fortbildning
stöds. SÖ påpekar att medel finns för detta ändamål.
Vad gäller utredningens uppfattning att teckenspräket bör utvecklas
samt att atbördsspråkets möjligheter bör klarläggas framhåller Sverives
dövtolkars förening avt stuten bör anslå medel för utgivning av teckenordböcker. SÖ och Manillaskolans styrelse hänvisar till foörskningsprojekt inom SÖ samt till att en kartläggning av ätbördsspråket beräknas börja vid Stockholms universitets språkvetenskapliga institution våren 1977. Svensha kyrkans diakoninämnd framhåller vikten av att de religiösa begreppen
uppmärksammas vid utvecklingen av teckenspråket.
Statens handikappråd och handikappinstitutet framhaller att det är angeläget att stödja forskning som syftar till att med tekniska hjälpmedel utnyttja små hörselrester.
3.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete
Vad gäller frågan om vuxenundervisning bland utvecklingsstörda erinrar fölkbildnmingsutredningen och ABF om att foölkbildningsutredningen har I uppgift att utreda denna fråga.
Utredningens synpunkter på information till handikappade berörs av några remissinstanser. Studieförbund och andra kulturanordnare mäste få ökat ekonomiskt stöd till sina informationsinsatser framhåller statens handikappråd. FEaoligt nämnden för saomhållsinformation bör även samhällsinformationen uppmärksammas. Nämnden hänvisar tull riksdagens beslut år 1971 om vidgad samhällsinformation som innebär att alla medborgare ges rätt ull likvärdig information. Myndigheterna måste därför se till att handikappade får en information som är likvärdig den som ges icke-handikappade. Nämnden konstaterar samtidigt att några beräkningar av samhällets kostnader för speciella informationsinsatser inte redovisas av utredningen. Ökade resurser behövs för sådana insatser. I varje informattonsprojekt bör medel avsättas för särskilt anpassad information och
sumräd bör ske med de handikappades organisationer. SRE framhaller utt
informationen till synskadade om det aktuella kulturutbudet för synskadade är vtterst bristfällig.
Utredningens uttalande att personalen inom den soctala hemhjälpen i den uppsökande verksamheten bör kunna förmedla upplysningar om föreningsliv och foölkbildningsverksamhet kommenteras av ABF som framhåller att personalen inte kan ersätta de utbildade uppsökarna. ABF betonar den prineiplella skillnaden mellan upplysningar och uppsökande verksamhet som en del i folkbildningsarbetet.
Den uppsökande verksamhetens betydelse understryks av sumtliga remissinstunser som berör frågan. Det helt övervägande flertalet. däribland statens handikappråd, statens kulturråd, SÖ, ABF. HCK, Riksskådebanan och Studieförbundet Medborgarskolan, behandlar emellertid inte kulturinslag i kommunernas uppsökande verksamhet utan framhåller vikten
av främst folkbildningsorganisationernas uppsökande arbete. Statens kul-
turrad konstaterar att uppsökande verksamhet bland handikappade är viktiga moment Ii de projekt som rådet stött med det särskilda bidraget till experiment- och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer. SRF delar uppfattningen att kommunernas uppsökande verksamhet är viktig och att kulturella behov skall uppmärksammas. Utvecklingen har
emellertid gått mycket långsamt i de flesta kommuner och det mesta åter-
stär att göra.
De positiva erfarenheterna av de försök med uppsökande verksamhet som SÖ stått som samordnare av framhålls av statens handikapprad. SÖ och ABF. Statens handikappråd föreslär att försöksverksamheten får fort-
sätta och utt ytterligare medel anvisas. SÖ föreslär att studieförbund och
folkhögskolor får bidrag för att pröva modeller för information om verksamhet som vänder sig ull människor med speciella behov. En väg är att bygga ut bidraget till studieförbunden för tekniska och organisatoriska stödätgärder. En annan är att utveckla SÖ:s försök med uppsökande verksamhet.
Vikten av att de som svarar för den uppsökande verksamheten har kunskaper om och erfarenheter av samt helst själva tillhör gruppen i fråga framhålls av statens handikappråd. statens kulturråd, SÖ. ABF och FUB.
Härigenom skapas bättre kontakter och intresset för 1. ex. studier blir större.
Utredningen framhåller att det är viktigt att föreningar och foölkbildningsorganisationer ges tillfälle att arbeta på vårdinstitutioner. Den uppfattningen delas av bl. a. statens handikappråd, statens kulturråd. SÖ, Föreningen Sveriges. soctoterapeuter och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Samtidigt konstateras att frågan har behandlats mycket summariskt. Statens Anlturråd redovisar att rådet i ett särskilt utredningsprojekt kommer att ta upp frågor rörande kulturverksamhet på vårdinstitutioner. Rädet erinrar också om att fölkbildningsutredningen har I uppdrag all utreda vissa aspekter på fölkbildningsarbetet på institutionerna. Människor som av olika anledningar tvingas bo och leva på en institution kommer ofta i en kulturell isolering framhåller SÖ. Till följd av vårdinstitutionernas relativa slutenhet och det sätt vården är uppbyggd på kan också
kontakten mellan institutionen och kulturlivet bli en kolliston mellan olika
samhälls- och människovärderingar. SÖ redovisar att kulturaktiviteter i traditionell mening såsom filmvisningar. teaterföreställningar och biblioteksservice redan i dag förekommer. Passiva former av kulturprogram domincrar. Föreningen Sveriges socioterapenuter nämner att det länge har
förts en debatt mellan socioterapeuterna och studieförbunden om huruvida kultur på vårdinstitutioner är terapi eller ej och huruvida det är en angelägenhet för sjukvårdshuvudmannen eller för de organisationer som arbetar med kulturförmedling. Vårdinstitutionerna bör inte skapa en särskild form av kulturterapi som de själva står för och som kan utvecklas till en särskild institutionskultur som skiljer sig från kulturlivet ute i samhället. Enligt föreningens bedömning är värdinstitutionerna ofta dåligt utrustade för att ta emot kulturarrangemang. Ofta saknas även i nybyggda institutioner t. ex. samlingssal. mörkläggningsutrustning. scen. ljudanläggning. teleslingor och rum för studiecirkelverksamhet. Föreningen anser att studieförbunden bör få ökade resurser för kulturarräangemang och smågruppsverksamhet på vårdinstitutionerna. Cångtidssjuka patienter tillhör sällan någon förening och har just därför större behov av kontakt och gemenskap. Det krävs också betydligt förbättrade tränsportmöjligheter om instilutionsvårdade i ökad utsträckning skall kunna delta i det vanliga kulturlivet.
Formerna för föreningars och studieförbunds arbete på värdinstitutionerna berörs av bl.a. statens kulturrad, SÖ och Föreningen Sveriges socloterapeuter. Statens kulturråd framhåller att folkbildningsorganisationernas verksamhet måste vara fri och obunden så att den inte uppfattas som en del av institutionens atgärder gentemot de intagna. Den ansvariga organisationen skall ha det avgörande inflytandet över rekryteringen av deltagare och valet av cirkelledare. Deltagarna skall ha samma möjligheter att bestämma urbetsformer och välja studiematerial som i annat folkbildningsarbete. Liknande synpunkter förs också fram av SÖ och Föreningen Sveriges socioterapenter. De tre remissinstanserna framhäller vidare att då kulturella aktiviteter förekommer på en värdinstitution bör de omfatta såväl de som är intagna på institutionen som personalen.
I utredningens förslag att det statliga stödet tull studieförbunden för produktion av studiematerial för handikappade bör öka instämmer samtliga remissinstanser som har berört frågan. däribland srarens kulturråd, Sveriges kyrkliga studieförbund. ABF. Studieförbundet Vuxenskolan. SRF och Studieförbundet Medborgarskolan. Flera anser att bidrugen bör öka över en femårsperiod på det sätt som föreslogs av FÖVUX. Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet framhåller i det här sammanhanget att förbundet är förvånat över den bristfälliga redovisningen av'de olika studieförbundens insatser bland handikappade. Föreningen Sveriges dövblin-
da och SRE anser att studiematerial som används i folkbildningsarbetet.
även talböcker. bör få behållas efter det att kursen är avslutad.
I förslaget att bidragen till studieförbundens pedagogiska
verksamhet bland handikappade bör öka instämmer bl. a. statens
kulturråd. fölkbildningsutredningen och ABF. Folkbildningsutredningen påpekar också att den har i uppdrag att studera hur detta bidrag används.
De tre nämnda remissinstanserna liksom Nvykterhetsrörelsens bildningsverksamhet. FUB och Riksförbundet mot allergi instämmer också i utred-
ningens betoning av att studiecirkelledare. studieorganisatörer, fackliga funktionärer m. fl mäste få utbildning i handikappfrågor. Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet framhåller vikten av att sådan utbildning även ges i den yrkesmässiga fritidsledarutbildningen vid folkhögskolor och i den s.k. kombinationsutbildningen av fritidsledare.
Utredningens synpunkter på studiecirkelbidraget kommenteras av några remissinstanser. Statens kulturråd instämmer i princip i uppfutt-
ningen att studiecirkeln som arbetsform kan förlora sitt värde om reglerna
gällande antal deltagare m. m. mjukas upp alltför mycket. Enligt SÖ:s mening är studiecirkeln möjlig att anpassa till deltagare med mycket olika förutsättningar och behov. Cirkelarbete med material som syftar till att stödja
en kommunikationsprocess bör enligt SÖ:s mening vara avgiftsfri för del-
taggarna. Folkbildningsutredningen redovisar att den skall pöra en översyn av studiecirkelstödet och avstår från att redovisa några synpunkter. Handikapputredningens synpunkter har dock noterats. ABF anser att bidragen är otillräckliga men avstår från närmare synpunkter i avvaktan på folkbild-
ningsutredningens förslag. Frågan om regler för studiecirkelverksamhet bland handikappade bör enligt Studieförbundet Vuxenskolans uppfattning
övervägas särskilt av folkbildningsutredningen. Studieförbundet Medborgarskolan anser att definitionen av begreppet ”kommunikationsfärdighet
för handikappade”. som bestämmer tilläggsbidraget för studiecirklar, är
alltför snäv.
I anslutning till sin behandling av studiecirkelbidraget tar statens kultur-
råd och SÖ upp behovet av ett särskilt bidrag till verksamhet som är en introduktion till gruppstudier. Sådan verksamhet behövs ofta bland institutionsboende och människor med språkliga hinder. Detta bidrag skulle vara inriktat på aktiviteter som har drag av både kulturprogramverksamhet och studiecirkelverksamhet. Kulturrådet anger att rådet räknar med att göra en översyn av dessa två bidragsformer inom ramen för en utvärdering av btdraget till experiment och utvecklingsarbete. HCK anser att det bör prövas om inte nya bidragsformer kan medverka till att nya förmer av gruppsamvaro inom vårdinstitutionerna kan utvecklas.
Utredningens uppfattning att nya former av kulturell verksam-
het måste stödjas samt att verksamhet bland handikappade bör prioriteras
vid fördelningen av bidraget för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer delas av de få remissinstanser som berör frågan. ABF och SRF delar utredningens uppfattning att verksamhet bland handikappade bör prioriteras vid fördelningen av bidrag. Statens kulturråd redovisar att en stor andel av de stödda projekten avser verksamhet bland handikappade. Svenska teaterförbundet framhåller att dramitpedagogerna bör utnyttjas som ledare för skapande verksamhet. Enligt förbundets erfarenheter saknar värdinstitutionerna ofta medel för kulturaktiviteter. I stillet får olika studieförbund anordna studiecirklar vilket medför otryggare anställningsförhållanden för dramapedagogerna. För att
få en kontinuerlig verksamhet anser förbundet att pengar för kulturverk-
samhet måste räknas in i budgeten för resp. vårdinstitution.
Utredningens förslag att antalet bidrag till studiekonsulenter för handikappade inom studietörbunden bör öka tillstyrks av de remissinstanser som berör frågan bl. au. statens kulturråd, SÖ. ABF, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet och Studieförbundet Vuxenskolan. SÖ an-
ser att bidraget bör kunna utformas som ett ökat stöd till studieförbundens
utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan koppling till direkta kon-
sulenttjänster. Det föreslagna bidraget är enligt ABF alltför lågt. Nykter-
hetsrörelsens. bildningsverksamhet ansluter sig liksom Studieförbundet Medborgarskolan till ledamoten Åkerlinds reservition. Medborgarskolan framhåller att Äkerlinds synpunkter säkrast garanterar en bred konsulentverksamhet.
ABF tar i ett allmänt principresonemang upp frågan om fördelningen mellan studieförbunden av bidragen till handikappverksamhet och konsta-
terar att ABE är det enda studieförbund. som centralt har ett avtalsreglerat
ansvarstagande för utbildning och organisatorisk uppbyggnad av studie-
och övrig kulturverksamhet inom handikupprörelsen. ABF kan inte acceptera att tillgängliga medel fördelas mellan studieförbunden i proportion till
antalet rapporterade studietimmar i ”hundikappeirklar”. Vid fördelningen
av bidrag måste man I stället enligt ABF:s mening ta hänsyn till hur stora de
olika handikappgrupperna är och hur manga handikapporganisationer resp. studieförbund har att lämna service till.
Förslaget utt öka bidraget till kulturprogram bland handikappade får genomgående ett positivt gensvar. bl.a. från statens kulturråd, staens ungdomsråd, Förmedlingsbyran för kulturprogram och SRF. Förmedlingsbyrån för kulturprogram redovisar att byrån i sin anslaägsfram-
ställning till statens kulturråd för budgetåret 1977/78 uppskattat medelsbe-
hovet till 850000 kr. exkl. kompensation för socialförsäkringsavgifter. Förmedlingsbyrån konstaterar att den anpassning av programverksamheten till handikappades förutsättningar som utredningen efterlyser kan ske inom bidragets ram. Statens kulturråd och ABF unser att bidraget till kulturprogram bland handikappade skall användas för hundikapprörvelsens
mötes-, studie- och föreningsverksamhet. ABF framhåller att det vore
olyckligt om även vårdinstitutioner skulle få använda dessa medel. Kul-
turprogramverksamheten vid vårdinstitutioner bör övervägas särskilt var-
vid bör prövas vilka insatser som huvudmannen skall svara för och hur bi-
drag till organisationer som anordnar program på institutionen bör utformas.
Samtliga som berör frågan. däribland statens kulturråd, SÖ, folkbildningsutredningen. ABF, HCK, SDR, Sveriges dövtolkars förening och Föreningen Sveriges dövblinda villstyrker att utbildningen av tolkar för döva och dövblinda byggs ut. SÖ, ABF och Föreningen Sveriges dövblinda bedömer den föreslagna medelsökningen vara för liten. Sveriges
dövtolkars förening betonar att tolkutbildningen inte får besta av en mängd lösryckta delar utan att den måste vara en total utbildning.
3.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner
Handikapputredningens synpunkter pä de krav som bör ställas på kulturinstitutionernai fråga om tillgänglighet. anpassning av verk-
samheten, information till handikappade m. m. delas av flertalet remissinstanser som har berört frågan däribland socialstyrelsen, statens kulturråd, Riksskådebanan, Folkparkernas centralorganisation och ev antal handi-
kapporganisationer. Klvs och Teatrarnas riksförbund år tveksamma till
vissa av synpunkterna.
Statens kulturråd anser att man, när fullständigare uppgifter erhållits om
institutionernas verksamhet för handikappade. fär överväga att I statsbi-
dragsvillkoren för institutionerna ta in styrande bestämmelser rörande
verksamhetens tillgänglighet om detta bedöms nödvändigt för att tillgodose handikappades behov. Ett krav på varje kulturinstitution bör enligt Hör-
selfrämjander vara att den är utrustad med hörselslinga. Riksskådebanan redovisar exempel på organisationens verksamhet bland handikappade i
samarbete med handikapporganisationerniu I syfte att underlätta och sumu-
lera besök vid olika kulturinstitutioner. Verksamheten har dock en begränsad omfattning till följd av otillräckliga ekonomiska resurser.
Klys är tveksam till om integrationstanken kan drivas så långt som ut-
redningen har gjort. Det skulle t. ex. leda till stora problem att vid alla tea-
terföreställningar ha teckentolkning och introduktioner för att beskriva
pläsinnehåll. scenbild etc. Teatrarnuas riksförbund menar att de handikappades problem inte löses bäst genom föreskrifter för kulturinstitutionerna.
Inte heller torde det vara möjligt att anpassa institutioner och verksamhe-
ter så att de blir ullgänghiga för alla kategorier handikappade. Förbundet understryker dock att en anpassning redan sker och att institutionerna är angelägna att fortsätta denna efterhand som tekniken utvecklas och erfarenheterna ökar.
Värdet av att handikappade kan förbereda teuterbesök genom informa-
tion samt vikten av att den uppsökande teaterverksamheten på vårdinstitutionerna utvecklas betonas av Riksskådebanan, Svenska teaterförbundet
och Svenska riksteatern. Riksskådebanan hänvisar tull erfarenheter av
samarbete med handikapporganisationer och teatrar och är beredd att utveckla verksamheten om ökade resurser anvisas. Många av de föreställ-
ningar som distribueras genom Teatercentrum och Danscentrum är mycket flexibla och kan fungera som utredningen antytt. framhåller Svenska
teaterförbundet. Riksteatern erinrar om den verksamhet som bedrivs av Pionjärteatern vid vårdinsututioner och fängelser. Vidare framhälls att Riksteaterns informationsavdelning bör söka kontakt med handikappgrup-
per för att få råd vid framställning av informationsmaterial m. m. Samarbe-
tet bör kunna bedrivas i en eller flera referensgrupper.
Att teatrarna bör sätta upp fer pjäser för psykiskt utvecklingsstörda understryks av FUB som anser att Riksteatern genom avtal bör förplikta sig att ve särskild service av detta slag. |
Utredningens förslag att Riksteatern bör få ansvaret för teckenspråkig teaterverksamhet för döva tillstyrks av Klys, Studieförbundet Vuxenskolan, SDR och Svenska teaterförbundet. Vuxenskolan föreslår att även andra teaterproducenter än Riksteatern skall få möjlighet att verka bland handikappade. Teaterförbundet framhåller att den särskilda gruppen
inom Riksteatern inte får ges någon särställning utan att den bör få arbeta
med samma resurser som andra grupper. Statens kulturråd understryker
det värde som dans och mimteater kan ha för vissa handikappade: Enligt
rådet bör det vara naturligt för teatrarna att regelbundet ge föreställningar med teckenspräkstolk.
Statens kulturräd. ABF, Svenska riksteatern samt Bygdegårdarnas riksförbund. Riksföreningen Våra gårdar och Folkets husföreningarnas riksorganisation I gemensamt yttrande är positiva till förslaget om ökade insatser för teater bland döva men är kritiska till delar i utredningens förslag. Statens kulturråd och ABF finner det förvånande att utredningen inte har inhämtat gruppen Tyst icaters synpunkter på hur den aktuella typen av teuterverksamhet bäst skulle kunna utvecklas. Erfarenheterna inom Tyst
teater bör tas tillvara och de ökade insatserna bör bygga på denna grupp
som har en unik kunskap på området. Enligt kulturrådet kan olika lösningar komma I fråga när det gäller att bygga ut Tyst teuters verksamhet. En väg är att tilldela ABF resurserna eftersom gruppen är knuten till förbundet och eftersom Sveriges dövas riksförbund är anslutet till ABF. En annan lösning är att ansvaret för administration och distribution överförs till Riksteatern.
Enligt Bygdegårdarnas riksförbund. Riksföreningen Våra gårdar och Folkets husföreningarnas riksorganisation samt Svenska riksteatern är det mindre lämpligt att begränsa den föreslagna Riksteaterensemblens verksumhet tilt en ren dövteater med teckenspråk som huvudsaklig uttrycksform. I stället borde en verksamhet med mimteater kunna diskuteras. En sädan inriktning bör kunna vara av intresse för såväl hörselskadade som
annan publik. Dessutom kan artisterna i en sådan grupp växla vilket bör
verka vitaliserande på verksamheten. En mimteater skulle medverka till att utveckla ett eget kulturskapande bland döva som i sin tur kan nå ickehandikappade. För att utveckla samarbetet med de hörselskadades och dövas organisationer föreslår Riksteatern att dessa ansluter sig till de lokala teaterföreningarna inom Riksteatern där sådana finns.
"Tanken att ensemblen inom Riksteatern skall kunna medverka i amatör-
tealerverksamheten bland döva berörs av Al/vys som anser att intresserade dramapedagoger bör beredas tillfälle till undervisning i teckenspråk samt
att mimutbildningen vid scenskolorna bör utökas betydligt. Dessa insatser
bör kunna stimulera amatörteaterverksamheten.
Teatrarnas riksförbund och Svenska riksteatern är kritiska mot utredningens kostnadsberäkning för den särskilda ensemblen. Kostnaden för ensemblen kan beräknas uppgå till 1.4 milj. kr. och det bedöms som anmärkningsviärt att utredningen minskat beloppet utan att lämna någon motivering.
3.5 Biblioteksverksamhet 3.51 Allmänt
Utredningens konstaterande att folkbibliotekens service till handikappade varierar kraftigt mellan kommunerna och att en utjämning och kraftig höjning av ambitionsnivån är nödvändig, betonas av bl.a. stutens kulturråd, SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening, SRF och Svenska folkbib-
liotekarieförbundet. Samtidigt är flera remissinstanser kritiska mot utred-
na. Sveriges allmänna biblioteksförening konstaterar att eftersom utredningen inte pekar på några konkreta åtgärder för utt få till stånd en utjämning är det stor risk att ojämnheten permanentas. Svenska folkbibliotekarieförbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen inte har gjort en analys av hur de ökade behoven skall kunna tillgodoses. Enhet förbundet innehåller avsnittet om folkbiblioteket alltför mycket av svepande formuleringar om att insatserna skall ökas. Utredningens uppfattning att alla folkbibliotek skall ha samma serviceskyldigheter till handikappade. anser
förbundet vara helt orealistiskt i dagens läge med ett stort antal små resurs-
svaga kommunbibliotek. Även SÖ framhåller att utredningen inte har visat
hur en fullgod biblioteksservice skall kunna genomföras i samtliga kommu-
ner.
Två remissinstanser diskuterar hur en utjämning skall kunna komma till stånd. Statens kulturräd anser att så länge standardskillnaderna är så stora som f.n. är det tänkbart alt det krävs statliga sumulansbidrag om utredningens förslag skall ha några möjligheter att förverkligas i hela landet. Enligt SRF:s mening är det troligen nödvändigt att lagstifta om minimiresurser för de kommunala biblioteken om de nya uppgifter utredningen föreslår skall kunna genomföras. Orsaken till skillnaderna mellan kommunerna är frånvaron av giltiga normer och direktiv som gäller hela landet.
Svenska kommunförbundet instämmer i att bibliotekens service till handikappade skall förbättras men framhäller samtidigt att eftersom för-
hållandena varierar starkt kommunerna emellan måste genomförandet få ske i olika takt från kommun till kommun.
Flera remissinstanser däribland statens kulturråd. SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening, HCK, SRF och Svenska fölkbibliotekarieförbundet
anser att den nivågruppering som folkbiblioteken arbetar med i form av lo-
kala bibliotek. länsbibliotek och länecentraler borde kunna utgöra en
grund för en plan för bättre biblioteksservice till handikappade. Vissa servicefunktioner skulle kunna kopplas till de lokala biblioteken som t. ex. information och rådgivning samt utlåning av talböcker. I första hand bör det
dock vara länsbiblioteken som fungerar som resurscentral för hundikappu-
de. Dessa bibliotek bör tillgvodose en del av länets behov av EIL-böcker. storstilsböcker, talböcker och i en framtid videogram för utlåning. En utbyggnad av länsbibliotekens resurser skulle medföra en jämnare standard i landet. Statens kulturråd vedovisar att rådet har för avsikt att studera läns-
bibliotekens uppgifter inom ramen för översynen av det statliga stöder till länsbiblioteken. I det sammanhanget kommer också talboksförsörjningen i
landet att undersökas närmare.
Betydelsen av att biblioteken är utrustade med lämpliga tekniska hjälpmedel framhålls av statens kulturråd, Sveriges allmänna biblioteksför-
ening. Riksförbundet mot allergi och Svenska fölkbibliotekaricförbundet.
Värdet av bibliotekens uppsökande verksamhet betonas av flera remissinstanser. Svenska kommunförbundet framhåller att förbundet inte som utredningen hyser någon tveksamhet till den uppsökande verksamheten och framhåller att den inte är ett sämre alternativ utan ett viktigt och nödvändigt komplement för en fullvärdig service till handikappade. Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska foölkbibliotekarieförbundet anser att utredningens synpunkter på biblioteksverksamheten på vårdinstitutioner bygger på otillräckliga informationer. En konkret genomgäng av t.ex. sjukhusbibliotekens möjligheter till biblioteksservice ät handikappade på värdinstitutioner hade varit önskvärd. Båda organisationerna delar utredningens uppfattning att biblioteksservicen vid vårdinstitutionerna bör utvecklas. Sjukhusbiblioteken. främst de större. bör få resurser till inköp av egna bestånd av tiulböcker.
2,52 Utvidgad talboksutläning
Samtliga remissinstanser som berör frågan uttalar sig för att en utvidgud rätt vill lån av talböcker införs. Enligt Svenska folkbiblioteka-
rieförbundet är det beklagligt att utredningen inte har lagt fram något sådant förslag. Statens kulturråd. SÖ och HCK anser att tillämpningsföre-
skrifterna för upphovsrättslägen mäste ändras. Ett annat alternativ är att ett särskilt avtal träffas med upphovsmännen. Ändringen bör entigt SÖ va-
ra sådan att alla som har svårigheter att läsa på konventionellt sätt ges rätt
att låna talböcker. Riksföreningen för trafik- och polioskadade, MS-förbundet, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar samt Riksförbundet mot reumatism föreslår att personer med srava rörelsehinder
och försämrad eripförmåga skall ha rätt att låna talböcker. Utredningen
om upphovsrätt uppger att frågan om rätten till talbokslån kommer att tas
upp I utredningens arbete. SRF är medveten om att talboken kan vara till glädje även för andra grupper än de som f. n. har rätt att använda den. För-
bundet är också berett att diskutera om föreningens bibliotek skall ge ser-
vice till nya låntagargrupper. En förutsättning för en utvidgad talboksutlå-
ning är. enligt förbundet, att samhället ger stöd till en nödvändig kvantitativ ökning av bokbeståndet samt till frumställning av speciellt tillrättalagda böcker och information om dessa.
Om fler grupper får möjlighet att låna talböcker är det nödvändigt att de även erhäller bandspelare som fritt tekniskt hjälpmedel fram-
häller statens kulturråd, SÖ och Svenska folkbibliotekarieförbundetr. De två senare påpekar vidare att det råder stor brist på bandspelare vid vård-
institutionerna. Denna brist måste avhjälpas om en utvidgad talboksutlåning skall få avsedd effekt. SÖ och HCK understryker att en vidgad talboksutlåning kräver att särskilt anpassade talböcker produceras för vissa handikappade som
t.ex. utvecklingsstörda. Dessa talböcker mäste ha ett enkelt och lättlyssnat innehäll samt ofta vara långsamt inlästa. SÖ anser att fråga om lämplig utformning av dessa specialframställda talböcker bör studeras inom rumen
för arbetet med LL-litteratur. Kontakten med nya låntagargrupper i en vidgad talboksutlåning nås-bäst i folkbibliotekens uppsökande verksamhet påpekar SÖ och Svenska fölh-
bibliotekarieförbundet.
3.3.3 SRE:s bibliotek
Litteraturutredningens förslag Litteraturutredningens synpunkter på DBF:s bibliotek kommenteras inte
närmare av remissinstanserna.
I en skrivelse i juni 1974 i anslutning till sitt yttrande över litteraturutredningetens betänkande lade handikapputredningen fram ett särskilt förslag om det framtida huvudmannaskapet för en biblioteksverksamhet som då-
varande DBF svarar för och om verksamhetens målsättning och utveckling.
Handikapputredningen föreslår 1 denna skrivelse att avtal träffas med
DBF om att staten utan kostnad övertar föreningens blindskrifts- och tal-
boksbibliotek samt ansvaret för dessas drift och utveckling.
Handikapputredningen framhåller särskilt att ett välutrustat centralt
specialbibliotek för handikappade är en angelägenhet för samhället på
samma sätt som annan biblioteksverksamhet. att stat och kommun bör ta
samma ekonomiska ansvar för synskadades biblioteksförsörjning som för
de seendes. att tälboken i allt större utsträckning bör göras tillgänglig för andra handikappade än synskadade. att staten bör ta på sig ansvaret för
denna utveckling, att det är angeläget att förverkliga den ambitionsnivå för bibliotekets verksamhet. som anges I SÖ:s förslag och som litteraturutred-
ningen anslutit sig tillv att en överföring av talboksbeståndet från öppna spolar till kassetter snarast bör genomföras, att DBF:s styrelse i princip är
positiv till att staten övertar biblioteket men att föreningen har förutsatt. att hänsyn tas till dess uppfattning när förslaget ull bibliotekets verksamhet och organisation utformas.
Enligt handikapputredningens förslag skulle sålunda DBF:s bibliotek med staten som huvudman bli ett centralt specialbibliotek med upprgitt att anskaffa och utfåna blindskrifts- och talbokslitteratur. att stimulera de allmänna biblioteken att utveckla sin verksamhet för synskadade och andra handikappade. att utgöra lånecentral för de allmänna biblioteken. att stöd- Ja de allmänna bibliotekens verksamhet genom deposition av talböcker. att stödja synskadade studerande och folkbildningsverksamheten bland syn-
skadade genom att anskaffa och utlåna studielitteratur samt att informera
om bibliotekens verksamhet och resurser.
Till dessa riktlinjer har DBF:s styrelse ställt sig positiv.
Biblioteket föreslås få en styrelse med sju ledamöter som tillsätts av
Kungl. Maj:t varav tre efter förslag från DBF. En av ledamöterna bör av
Kungl. Maj:t utses till ordförande.
Den folkbildningssektion som f.n. är knuten till biblioteket bör i och
med att staten övertar huvudmannaskapet överföras ull DBF.: Handikapputredningen anser det väsentligt att staten ger sådant stöd ull detta folkbildningsarbete bland synskadade att det kan utvecklas ytterligare.
DBF bör genom hyresavtal upplåta lokaler åt biblioteket i föreningens fastigheter i Enskede. Ett särskilt avtal bör ingås med DBF om utnyttjande av de tekniska och administrativa resurser. som föreningen förfogar över.
Eftersom Stockholms stadsbibliotek till skillnad från andra större biblio-
tek inte har egna talböcker. bör det centrala spectalbiblioteket t. v. svara för direktlån till synskadade och andra handikappade inom Stockholmsomrädet.
Detta bör dock förutsätta att överenskommelse träffas mellan staten och Stockholms kommun bl. a. om ersättningsfrågor.
Handikapputredningens förslag
Utredningens förslag att staten skall ta över ansvaret för
SRF:s punktskrifts- och tälboksbibliotek tillstyrks av riksrevi-
stonsverket, statens kulturråd, SÖ. Svenska kommunförbundet, Sveriges allmänna biblioteksförening. Unga synskadade och Svenska fölkbibliotekuricförbundet.
Den föreslagna ambitionsnivån för bibliotekets anskaffning av täulböcker och punkitskriftsböcker har inte föruntett några allvarligare erinringar från remissinstanserna. Förslaget tillstyrks uttryckligen av statens kulurråd, SÖ, Svenska kommunförbundet, Sverives ullmäånna biblioteksförening, HOK, SRF och Unga synskadade. Statens kulturräd framhåller att den höjda ambitionsnivån mäste genomföras oavsett
huvudmannaskapsform men konstaterar samtidigt att utredningen inte har
belyst om punktskrifis- och tälboksproduktion inom SRF har möjlighet att
klara av den föreslagna produktionsnivan. Behovet av litteratur för barn och ungdom framhålls av SÖ liksom av SRF som även understryker att
den föreslagna ambitionsnivån gäller litteratur som framställs på punkt-
skrifts- och talboksbibliotekens initiativ. Studerandes behov av läromedel
och yrkesverksammas behov av speciallitteratur måste enligt förbundet
tillgodoses utanför de angivna ramarna.
Unga synskadade menar att det är för litet med en utgivning av 300 titlar i punktskrift per är mot bakgrund av utredningens uttalande att den anser att punktskriftens ställning bör stärkas. Föreningen Sveriges dövblinda
framhäller behovet av lättlästa böcker på punktskrift och i talboksform. Även Svenska fölkbibliotekarieförbundet betonar att sådan litteratur måste finnas vid biblioteket. Vikten av att biblioteket informerar om sitt bokbestånd betonas av SRF
och Unga synskadade. SRF uttalar emellertid sin besvikelse över att ut-
redningen visserligen pävisat behovet men inte föreslagit utt medel anvisas
till kostnaderna.
SÖ och SRF är positiva till att elevbiblioteket vid Tomteboda-
skolan samordnas med SRF:s bibliotek. SÖ och SRF framhåller att det
vid en sådan samordning behövs en särskild barnbibliotekarie vid biblioteket.
Några remissinstanser. däribland statens kulturråd, Sveriges allmänna biblioteksförening och SRF påpekar att den kraftiga ökningen av ambitionsnivån för bibliotekets förvärv av tal- och punktskriftsböcker kräver ökad personal vid biblioteket. Detta har inte beaktats av utred-
ningen som inte heller redovisat några kostnadsberäkningar. Det av utredningen förordade specialbiblioteket bör inte enbart arbeta med tal- och punktskriftsböcker anser SÖ, Sveriges allmänna biblioteks-
förening och Svenska foölkbibliotekarieförbundet. Biblioteket bör även sva-
ra för utläning av videogrum som produceras av Sveriges Radio och TRU.
Statens kulturråd anser det vara oklart vad biblioteket enligt utredningens
förslag bör arbeta med för medier. Såväl lättlästa böcker som videogram
anpassade för hörselskadade kan komma ifråga. Biblioteket skulle därmed även vända sig till andra handikappgrupper än synskadade. De nämnda frågorna är av stort intresse när det gäller huvudmannaskapsform och persönaldimensionering.
Frågan om hur talböoksförsörjningen skall organiseras i
landet som helhet samt hur ansvarsfördelningen mellan SRE:s biblio-
tek och folkbiblioteken bör utformas diskuteras av statens kulturrad. SÖ.
Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska fölkbibliotekaricförbundet. Statens kulturråd konstaterar att utredningen har valt att helt kny-
ta sina förslag om förbättrad litteraturserviee för synskadade till ambitionsnivån för SRF:s bibliotek. För att en ullfredsställande service med ut-
låning av talböcker skall uppnås i landet som helhet anser kulturrådet det rimligt att det. samtidigt som det centrala beståndet i SRE:s bibliotek rus-
tas upp. genomförs en utbyggnad av talboksbestånden ute i landet. Den totala upprustningen bör ske med en uppgiftsfördelning mellan de olika nivå-
erna I folkbiblioteksväsendet — Jokala folkbibliotek. länsbibliotek. låne-
centraler/SRF:s bibliotek — för att undvika onödiga dubbleringar i inköpen
och ett mindre rationellt utnyttjande av litteraturen. En sådan systematisk
upprustning kräver en kartläggning av den aktuella talbokstillgången i lan-
det. en plan för uppgiftsfördelningen samt eventuellt en klarare ansvarsför-
delning mellan Bibliotekstjänst AB och SRF:s bibliotek vad gäller framställning av talböcker. Såväl principerna för uppgiftsfördelningen som utformningen av ett statsbidragssystem kommer att behandlas av kulturrådet
inom ramen för översynen av formerna för det statliga stödet till tänsbib-
lioteks- och lånecentralsverksamheten. Kulturrädet påpekar också att ut-
redningen har underlåtit att ta upp förhållandet att Stockholms kommun saknar egna talböcker och istället utnyttjar SRF:s bibliotek dock utan utt
lämna någon ersättning till SRF. Utredningen har inte heller tagit upp frå-
gun om hur inläsningstjänsten skall avvägas mot andra insatser för de synskadades litteraturförsörjning.
SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska folkbiblioreka-
rieförbundet anser att den direkta utlåningen av talböcker till synskadade och andra handikappade bör ske via de lokala folkbiblioteken som också
kan lämna annan service. SRF:s bibliotek bör i första hand fungera som lå-
necentral och depositionsbibliotek. Även länsbiblioteken bör ha talböcker
för utlåning via de lokala folkbiblioteken.
3.54 Inläsningestjänst
Samtliga remissinstanser som har berört frågan understryker vikten av att en inläsningstjänst för synskadade byggs ut i hela landet. Flertalet. däribland statens kulturråd. SÖ, SRF, Unga synskadade och Svenska fölkbib-
liotekarieförbundet . uttalar sig för att verksamheten förläggs till fänsbiblio-
teken. HCK och SRF anser att målsättningen bör vara att inläsningstjänst
finns i varje kommun. Statens kulturråd och SÖ frumhåller att beställning
måste få göras I varje kommun. Landstingsförbundet anser att kulturrädet
i översynen av stödet ull länsbiblioteken bör undersöka de organisatoriska
och ekonomiska förutsättningarna för en vidgad service vid länsbiblioteken till handikappade. Svenska kommunförbundet anser det viktigt att inläsning av material av mindre omfattning eller speciell karaktär sker vid de
lokala folkbiblioteken. Inläsning av hela bokverk bör enligt förbundet ske
vid SRF:s bibliotek vilket även SÖ anser, Föreningen Sveriges dövblinda
beklagar att utredningen inte har anvisat nägon väg för utt säkerställa att
en inläsningstjänst verkligen genomförs. Den kommunala självstyrelsen
får inte leda till att handikappade behandlas olika I olika kommuner.
För att verksamheten skall komma igång och utvecklas nägorlunda likvärdigt över hela landet är det nödvändigt med ett statligt stöd till länsbib-
lioteken anser statens kulturråd, SÖ, Sveriges allmänna biblioteksför-
ening, SRF och Svenska folkbibliotekarieförbundet. Statens kulturråd redovisar att rådet avser att ta upp frågan i sin översyn av det statliga stödet
till länsbiblioteksverksamheten. Kostnaderna för inläsningstjänsten borde enligt Svenska kommunförbundets mening ha utretts och redovisats bätt-
re.
Att inläsningstjänsten även bör omfatta utskrift på punkt framhålls av HCK och Unga synskadade. Föreningen Sveriges dövblinda vill även att material skall kunna tas fram på storstil.
SÖ anser att inläsningstjänsten, som i huvudsak troligen kommer att ut-
nyttjas av synskadade, bör stå öppen för alla handikappgrupper som inte kan läsa på vanligt sätt.
3.6 Radio och television
Flera remissinstanser framhåller liksom utredningen. Sveriges Radios stora ansvar för alla lyssnar- och tittargrupper. Vissa remissinstanser.
främst handikapporganisationerna, framhåller att Sveriges Radio har ett
dubbelt ansvar vilket omfattar dels information om handikapp och de
handikappades situation, dels ansvar för programmens tillgänglighet. Ru-
dioutredningen redovisar att utredningen i sitt kommande förslag till avtal
och riktlinjer för Sveriges Radios verksamhet avser att framhålla det sär-
skilda ansvar som ljudradion har för skilda minoritetsgrupper. Utredningen avser också att ställa ökade kvalitetskrav på verksamheten. Om dessa uppfylls bör de också främja olika handikappgruppers möjligheter att ta del
av programmen. Ökad tillgänglighet och begriplighet bör eftersträvas genom mer bearbetade program och en mer medveten repertoarpolitik med
ökat antal repriser framhåller utredningen. Sveriges Radio framhåller för sin del att ansvaret för programutbudets tillgänglighet inte kan uppfyllas för varje enskild del av programverksamheten. Den stora publiken och de begränsade sändningstiderna innebär att man med huvuddelen av programutbudet strävar efter att nå ett så stort och brett genomsnitt av lyssna-
re och tittare som möjligt.
I utredningens betoning av att radio- och TV-programmen skall
vara tillgängliga för handikappade instämmer ett stort antal remissinstanser. Bl.a. socialstyrelsen, statens kulturråd, radioutredningen,
Sveriges Rudio samt ABF, HCK. FUB, SDR och Hörselfrämjandets riksförbund ansluter sig till de principer som utredningen har föreslagit. Radivutredningen pekar på att Sveriges Radio redan har uppmärksammat de
handikappades situation och gjort insatser för att tillgodose olika önske-
mål. Genom regelbundna samråd för diskussion och informationsutbyte mellan rundradioföretaget och bl. a. handikapporganisationerna skulle yt-
terligare förbättringar kunna främjas anser utredningen. Sveriges Radio
och SRF pekar på att tillkomsten av Sveriges Lokalradio AB med 24 lokal-
4 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 87
radiostationer borde medverka till att avsevärt förbättra speciellt de synskadades situation.
Förslaget om att programverksamhetens tillgänglighet för handikappade bör markeras I ett nytt avtal mellan staten och Sveriges radio tillstyrks av statens kulturråd, ABF, HCK. Hörselfrämjandets riksförbund, FUB och
SDR. Radioutredningen framhåller att utredningens förslag till avtal och
riktlinjer för Sveriges Radio kommer att framhålla det särskilda ansvar
som rundradion har för särskilda minoritetsgrupper. I/CK kräver att avta-
let även skall innehålla villkor om ett rimligt antal program för begåvningshandikappade. |
Förslaget att en väsentligt större andel av TV-programmen skall textsät-
tas tillstyrks av konsumentverket, statens handikappråd, radioutredningen, HCK, Hörselfrämjandets riksförbund och SDR. Sveriges Radio fram-
håller att bolagets resurser för textning med nuvarande teknik är i det när-
maste fullt utnyttjade. Varje utvidgning av textsättning kräver förutom nya
driftkostnader också nya investeringar. En utökad verksamhet enligt han-
dikapputredningens förslag kostar närmare 10 milj. kr. vilket krävet ett motsvarande tillskott av avgiftsmedel. Från ekonomisk synpunkt anser Sveriges Radio det vara klokt att avvakta en övergång till selektiv text- TV. Investeringarna på sändarsidan för denna selektiva textsättning beräknas per version ligga ungefär på samma nivå som för nuvarande textningssystem. Även driftkostnaderna per version motsvarar nuvarande
kostnader. Enligt Sveriges Radio bör ett system med möjligheter till fem
textversioner (normal svenska, lätt svenska och tre invandrarspråk) väljas. Kostnaderna för en sådan utbyggnad måste beaktas vid tilldelningen av medel till Sveriges Radios verksamhet. På mottagarsidan krävs också
nya TV-apparater. Handikappinstitutet och Klys anser att frågan om se-
lektiv text-TV snarast måste lösas, medan televerket framhaller att man bör vänta ytterligare någon tid innan beslut om val av textsystem fattas. Fortfarande pågår enligt verket ett omfattande utvecklingsarbete på området. Radioutredningen uppger att utredningen i avvaktan på text-TV avser att föreslå en ökad andel snabbrepriser med möjlighet till textsättning.
Även teckentolkning bör prövas i olika sammanhang anser utredningen. SDR anser att förslaget om textsättning måste genomföras snabbt. Sveriges Radio måste få ett klart besked om sin självklara skyldighet att göra
programmen tillgängliga anser förbundet.
Handikapputredningens förslag om att informationen om hjälpmedel för hörselskadade skall utökas och att konsumentverket skall verka för bättre
kvalitet på mottagningsapparater och att Sveriges Radio skall uppmärksamma utredningens synpunkter om bättre ljudkvalitet tillstyrks av konsumentverket, radioutredningen, televerket och Sveriges Radio.
Handikappinstitutet anser att innehållet i utländska TV-program bör förmedlas på svenska i en speciell radiokanal medan televerket framhäller
möjligheten att sända fler ljudkanaler i TV. Radioutredningen anser att
metoden kan prövas i viss utsträckning om en fjärde ljudradiokanal införs. Unga synskadude anser det vara ett oeftergivligt krav att utländska barn-
och ungdomsprogram i TV sänds med svenskt tal i någon ljudradiokanal
eftersom detta kan underlätta synskadade barns och ungdomars integration i förskola. skola och fritidsliv.
Radioutredningen anser att finansieringen av SRF:s punktskrittshätte
för information om radio- och TV-program på sikt bör finansieras med
medel över statsbudgeten. Från Sveriges Radios sida ligger en sådan utgiv-
ning vid sidan av den egentliga uppgiften. Samma uppfattning har Sveriges
Radio som dock förklarar sig beredd att även fortsättningsvis ge bidrag till SRF:s publikation. SRF däremot anser att Sveriges Radio i det nya avtalet
mellan staten och Sveriges Radio bör åläggas att helt svara för kostnaderna
för utgivningen. FUB anser för sin del att Sveriges Radios programtidning
bör innehålla en lättläst spalt som ger programinformation till förståndshandikappade och ull andra grupper med språkhandikapp.
Sveriges Radio anför inga erinringar mot handikapputredningens förslag
om att hörselskadade och synskadade på samma sätt som andra skall er-
lägga mottagaravgifter.
Sveriges Radios program bör kompletteras med att aktuell information
— nyhetsprogram — på ett förenklat språk för personer med hörsel- och
språksvårigheter sänds dagligen på regelbundna tider anser socialstyrelsen.
Sveriges Radio redovisar att man undersöker möjligheterna att sända ett dagligt textat TV-nytt.
Även radioutredningen tar upp denna fråga och erinrar om att nyhets-
programmen i radio och TV är de viktigaste och ibland de enda informa-
tionskällorna för de sämst informerade i samhället. Utredningen pekar också på att Sveriges Radio genom att sända fler genomarbetade program med en mer pedagogisk presentation kan öka olika gruppers utbyte av programmen. Sveriges Radio har den uppfattningen att det främst gäller att öka begripligheten i programmen. Av denna anledning pågår vid avdelningen för publik- och programforskning sedan flera är ett omfattande arbete för att utröna hur ctermedier fungerar i förhållande till publiken. Syftet är att härigenom få kunskaper om hur programmen kan öka i tillgänglighet och begriplighet. Hörselfrämjandets riksförbund som stödjer kravet på ett textat nyhetsprogram per dag föreslår att Sveriges Radios förlag bör ges
möjligheter att som förhandsinformation utge material som t.ex. kan användas i teatercirklar kring TV-teaterns programutbud. Kravet på att handikappfrågor skall uppmärksammas mer i Sveriges Ra-
dios program understryks av HCK, MS-förbundet, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. Riksförbundet mot reumatism, och Svenska kyrkans diakoninämnd. FUB finner denna fråga liksom frågan om handikappanpassningen av programverksamheten så viktig att man begär
att handikapprörelsen får representation inom olika organ inom Sveriges
Radio.
Prop. 1976/77: 87 in ta
Radioutredningen finner det angeläget att handikappaspekten belyses i
allmänna program inom olika samhällsområden. Man bör dock inte kräva
att så skall ske i varje program eller ens i viss andel av dem. anser utredningen. Samma uppfattning har Sveriges Radio som dessutom pekar på behovet av specialprogram för många olika grupper som har särskilda intressen, problem eller särpräglade förutsättningar att delta i samhällslivet. Så-
dana program förekommer i båda medierna men det finns en ekonomisk
gräns när eterdistribution av speciell service till särskilt små grupper blir orimligt dyr och då det förefaller lämpligare att utnyttja kassetter.
De remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker utredningens för-
slag att Sveriges Radios kostnader åtgärder för handikappade skall be-
stridas av avgiftsmedel.
Statens kulturråd. radioutredningen, utredningen om upphovsrätt,
Klys. SRF och Svenska teaterförbundet delar utredningens uppfattning om
att Sveriges Radios inspelningar av skådespel, föredrag m. m. bör föras över till talböcker. I sammanhanget erinrar statens kulturråd. radioutredningen och Sveriges Rudio om att de upphovsrättsliga frågorna inte är helt klarlagda medan utredningen om upphovsrätt påpekar att den har i uppdrag att lösa dessa frågor. Klys och Svenska teaterförbundet framför krav om avtalsenliga ersättningar vid överföring av radiodramatik och hörspel till talböcker. Ersättningarna bör bestridas av statsme-
del. Handikappinstitutet pekar på de möjligheter som videogramtekniken erbjuder. Den utveckling som kan förväntas aktualiserar frågan om
alt tillhandahålla videobandspelare till döva som tekniskt hjälpmedel anser institutet. Liknande synpunkter anförs av bl.a. statens kulturråd och HCK. Statens kulturråd, HCK och Riksförbundet för social och mental hälsa aktualiserar frågan om bidrag till de lokala handikapporganisationerna för inköp av videoutrustningar. I sammanhanget pekar Riksförbundet för social och mental hälsa, HCK och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund på de risker som finns om videomarknaden kommersiali-
seras. Socialdemokratiska ungdomsförbundet anser för sin del att produktion och distribution av videogram måste ligga under samhällets kontroll.
3.7 Särskild bok- och tidningsproduktion
3.7.1¶Lättlästa böcker
Litteraturutredningens förslag
Samtliga remissinstanser som har yttrat sig över litteraturutredningens
förslag om de läshandikappades litteraturförsörjning i betänkandet Boken ställer sig positiva till ätgärder i linje med utredningens förslag. Bl. a. kulturrådet finner ytterligare satsningar angelägna. Handikapputredningen anser inte att den del av de sammanlagda kostnaderna för litteraturstödet
Prop. 1976/77: 87 An wW
som har reserverats för de läshandikappade svarar mot denna eftersatta grupps behov.
DBF betonar, att man vid resonemang om insatser för olika grupper av läshandikappade inte får utgå från antalet personer i de olika grupperna. Genom att t. ex. synskadade hur svårt eller omöjligt att ta del av annat utbud på kultur- och fritidsområdet, kan litteraturen för dem fylla ett större behov än för de flesta andra medborgare.
Många remissinstanser däribland SÖ, styrelsen för Sveriges författar- Sond, Bibliotek i samhälle, Barn- och ungdomsboksrådet samt DBF ställer sig kritiska till litteraturutredningens åsikt, att de läshandikappade barnens och ungdomarnas problem i huvudsak är ett pedagogiskt problem som bör lösas av skolan, och till att den som följd av detta avstått . att lägga fram förslag om åtgärder för denna grupp. Även Sveriges allmänna biblioteksförening beklagar utredningens begränsning. Stutens handikuppråd, Litteraturfrämjandet betonar behovet av särskilda åtgärder för läshandikappade barn och ungdomar utanför skolan.
Från några remissinstansers sida vill man fästa uppmärksamheten på
särskilda läshandikappade grupper, som man anser att utred-
ningen har förbigått.
FUB framhåller att den stora grupp som på grund av intellektuell utvecklingshämning fått specialundervisning i grundskolan inte har behandlats, men att den i princip har läshinder av samma art som de psykiskt utvecklingsstörda. Även Landstingsförbundet finner att de i skolan Jäsretarderade försummats. Sveriges författarförbund påpekar att afatikerna har utelämnats i utredningens behandling. Bibliotek i samhälle framhåller att
de icke svenskläsande läshandikappade måste uppmärksammas. Föreningen påpekar, att analfabetism kan vara ett läshinder i 'vissa minoritetsgrupper.
Remissinstanserna tar upp vissa särskilda frågor rörande utgivningen av LL-böcker och storstils-böcker.
Hundikapputredningen framhåller att behovet av LL-böcker inte i första
hand bör täckas genom bearbetningar av befintlig litteratur utan att det
finns en stor efterfrågan på nyskrivna böcker i form av enkla bildberättelser med anknytning till dagens samhälle.
FUB för fram kravet på utgivning av facklitteratur, och betonar särskilt tanken på en förenklad men relativt utförlig uppslagsbok. Vidare borde en
särskild nyhetstidning för läshandikappade ges ut. Seriefrämjandet betonar de kulturellt värdefulla seriernas möjligheter för de läshandikappade.
Man efterlyser en utgivning av serier för vuxna, som skulle kunna fylla den lucka som i dag existerar mellan de lättlästa serierna och de mera svårttill-
gängliga böckerna.
Några remissinstanser finner utredningens minimikrav på en årlig utgiv-
ning av vardera 20 böcker med stor stil resp. av LL-typ vara alltför snävt
tilltaget. Detta understryker bl. a. stutens handikappråd. Sveriges allmän-
na biblioteksförening och SACO.
Utredningens förslag om projektbundna produktionsgrupper för anpassad litteratur. omfattande både ord- och bildkonstnärer, en s.k. litterär verkstad, stöds av de remissinstanser som har berört frågan.
Handikapputredningens förslag
De remissinstanser som behandlar frågan om de handikappades littera-
turförsörjning instämmer allmänt i handikapputredningens förslag att ylterligare insatser måste göras för att undanröja de språkliga och tekniska hinder som i dag omöjliggör eller försvårar handikappades tillgång till litte-
ratur.
Statens handikappråd, statens kulturråd, SÖ, Sveriges allmänna biblioteksförening, Svenska bokförläggareföreningen., Klys, ABF, HCK, FUB, Hörselfrämjandets riksförbund, Riksförbundet för social och mental hälsa, SDR och Svenska folkbibliotekarieförbundet tillstyrker utredningens förslag om ett ökat stöd till utgivningen av lättläst litteratur s.k.
LLE-böcker. Den av både litteraturutredningen och handikapputred-
ningen angivna omfattningen — 40 LL-böcker per år — tillstyrks av många
remissinstanser som en första målsättning för den utökade utgivningen.
Statens handikappråd, SÖ. Svenska bokförläggareföreningen, ABF, HCK. Hörselfrämjandets riksförbund och Svenska folkbibliotekarieförbundet uttalar sig dessutom för att utgivningen bör vidgas till att omfatta även barn- och ungdomslitteratur.
Statens kulturråd anser. med hänsyn till sambandet mellan LL-utgivningen och litteraturstödet, att det finns anledning att överflytta ansvaret för LL-utgivningen från SÖ till kulturrådet. Härför talar enligt kulturrådet det faktum att böckerna inte är läromedel utan avsedda för fritidsläsning. En förutsättning för att verksamheten skall kunna överföras är dock att rådet erhåller personal för verksamheten. Sveriges allmänna biblioteksförening anser med tanke på behovet av en ökad årlig utgivning av LL-böcker det vara motiverat att utgivningen övergår från försöksverksamhet till en permanent form. SÖ pekar på utt den föreslagna ökade utgivningen kräver ökade redaktionella resurser och eventuellt en annan organisatorisk form än den nuvarande. Svenska bokförläggareföreningen uttrycker sin uppskattning över det nuvarande samarbetet med SÖ och framhåller att om utgivningen skull ges fastare former måste man söka undvika att kontakterna formaliseras på ett betungande sätt. Både ekonomiska och hanteringsmässiga hänsyn hur betydelse för den stimulans till utgivning som förlagen
måste känna för att utvecklas positivt framhåller föreningen.
SÖ pekar på att folkbildnings- och handikapporganisationer och folkbibliotek bör ges ökade möjligheter till litteraturinformation inom ramen för en uppsökande verksamhet. Även Svenska bokförläggureföreningen erin-
rar om behovet av ökade ansträngningar för en effektiv marknadsföring av
och information om LI-böckerna. Föreningen framhåller särskilt betydelsen av ett förbättrat stöd ull distributionen av CL-böckerna och en kraft-
full satsning på läsfrämjande åtgärder.
Prop. 1976/77: 87 'n 'n
Förslagen om utgivning av en lättläst uppslagsbok och serier för vuxna som utredningen redovisar tillstyrks av FUB. MS-förbundet och Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. Svenska folkbibliotekarieförbundet anser det angeläget att frumställa böcker som tar hänsyn till de
afasisjukas läsproblem. SÖ anser för sin del att en forskning kring behov
och utformning av litteratur för läshandikappade bör knytas till den föreslagna litterära verkstaden vars uppgifter bör vidgas till att omfatta alla
människor med läshandikapp.
3.7.2 Storstilsböcker
Handikapputredningens tveksamhet till behovet av storstlsböcker delas inte av statens kulturråd, SÖ, konsumentverket, Sveriges allmänna biblioteksförening, HCK och Svenska folkbibliotekarieförbundet. Så långe tillräckliga resurser för optisk rehabilitering saknas bör storstilsutgivningen
fortsätta anser de. Även Unga synskadade varnar för en övertro på optisk
rehabilitering. Såväl kulturrådet som SÖ anser att den av litteraturutred-
ningen föreslagna ambitionsnivån om 20 storstilsböcker per år bör uppnäs.
Enligt SÖ:s mening bör på sikt övervägas om inte stödet till utgivning av böcker med stor stil kan knytas till det allmänna litteraturstödet medan kulturrådet anför att kravet på läsvänlig typografi kanske kunde införas som ett villkor för det statliga litteraturstödet. Fn uppfattning som delas av
SRF.
Konsumentverket framhåller att verket för egen del avser att ställa krav på all viktig information på förpackningar och etiketter skall utformas på
ett så tydligt sätt som möjligt. Sveriges allmänna biblioteksförening, SRF
och Svenska folkbibliotekarieförbundet pekar på att efterfrågan ökar på böcker med större och läsligare stil.
Sveriges ullmänna biblioteksförening och SRF delar handikapputred-
ningens uppfattning om att frågan om olika gruppers behov av böcker med stor stil bör kartläggas.
3.7.3 Punktskriftsböcker
Handikapputredningens förslag om stöd till produktion av punktskriftsböcker för försäljning bemöts positivt.
Handikappinstitutet, statens kulturråd, SÖ. Klys. Tomtebodaskolan och Svenska folkbibliotekarieförbundet ullstyrker handikapputredningens förslag om en begränsad försäljning av punktskriftsböcker.
Även Unga synskadade tillstyrker förslaget om produktion av punkt-
skriftsböcker till försäljning men anser att den angivna nivån är för låg.
Både statens kulturråd och SÖ tar upp frågan om försäljning av talböcker med hänvisning till den stora grupp synskadade som inte behärs-
kar punktskrift. SÖ pekar på att av de nyregistrerade synskadade år 1974
var mer än 9074 över 50 år. Dessa är i huvudsak hänvisade till talbok. De
upphovsrättsliga problemen för talboksförsäljning bör kunna lösas av par-
terna inom omrädet men även utredningen om upphovsrätt har anledning att se över denna fråga anser statens kulturråd.
3.7.4 Tidningar
Utredningens olika förslag till insatser för att öka tidningars och tidskrifters tillgänglighet för olika handikappade bemöts positivt av remissinstan-
serna. Socialstyrelsen framhåller t. ex. att förslaget om ett lättläst utrym-
me i dagstidningarna utgör ett bevis på utredningens stora uppslagsrike-
dom som bör kunna genomföras omgående.
Förslaget att genomföra en försöksverksamhet med fält mässiga försök
vid dagstidningar med lättläst tidningstext tillstyrks av bl.a. pressstödsnämnden, nämnden för samhällsinformation, statens kulturråd, HCK, FUB och Pressens samarbetsnämnd. Statens kulturråd framhåller att försöksverksamheten bör ledas av den myndighet som får ansvaret för utgivningen av LI- och storstilsböcker medan övriga remissinstanser som yttrat sig i frågan anser det lämpligt att SÖ och nämnden för samhällsinformation leder verksamheten. Presstödsnämnden och Pressens samarbetsnämnd betonar vikten av att i försöksverksamheten klarläggs vilken kate-
gori läshandikappade som lättläst tidningstext kan avse eftersom kraven på språk, typografi och redigering varierar mellan olika grupper. HCK pe-
kar särskilt på behovet av försöksverksamhet med lättläst tidningstext för dövblinda eftersom dessa grupper inte kan tillgodogöra sig den information som kommer att förmedlas genom den utbyggda lokalradion.
I fråga om finansieringen av försöksverksamheten anser presstödsnämnden, nämnden för samhällsinformation och Pressens samarbetsnämnd att särskilda medel bör ställas till förfogande.
Handikapputredningens förslag om särskilt bidrag till utgivning av
tidningar och tidskrifter på band och punkt inom SRF och Föreningen Svcriges dövblinda stöds av bl.a. statens kulturråd, SÖ och
Unga synskadade.
Statens handikuppråd anför betänkligheter mot utredningens förslag attdagstidningar bör utges i kassettupplagor samt att kostnaderna för detta är att betrakta som en normal kostnad för tidningen som
skall täckas på samma sätt som övriga kostnader. Handikapprådet anser
att utredningens förslag måste kompletteras med någon form av bidrag. I
annat fall finns det risk för att utgivningen inte kommer till stånd i önskvärd omfattning. Liknande synpunkter anförs av handikappinstitutet, presstödsnämnden, statens kulturråd. SÖ, Klys, HCK, SRF, Pressens samurbetsnämnd, Unga synskudade, MS-förbundet och Sveriges sociul-
demokratiska ungdomsförbund. Flera remissinstanser, däribland bl.a.
Unga synskadade och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, för-
utsätter att en utveckling enligt utredningens förslag kräver såväl lagstiftningsåtgärder som ett utvecklat presstöd.
Handikappinstitutet pekar på att utredningen inte behandlat frågan om
på vilket sätt tidningsutgivningen skall initieras och hur en acceptabel bredd på utgivningen kan uppnås. Även presstödsnämnden berör frågan om att olika tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för
utgivning av taltidningar inte tillräckligt belysts i förslaget. Nämnden anser därför att en fortsatt utredning bör ske. SÖ som liksom statens kulturråd
tillstyrker förslaget om en kassettupplaga av en daglig rikstidning. anser
det viktigt att lösa en rad redaktionella och tekniska frågor. Detta bör enligt överstyrelsen kunna ske inom ramen för ett fortsatt utvecklingsarbete. SRF pekar på att band-mediet i sig själv inte gör tidningsläsning möjlig på
samma villkor som för seende varför stora krav ställs på redigeringen av taltidningsupplagan. Presstödsnämnden anför liknande synpunkter. Statens kulturråd och SÖ anser det angeläget att de lokala taltidningarna vidareutvecklas och konstaterar med tillfredsställelse att landstingen i allt större utsträckning bidrar till finansieringen av dessa.
Sveriges allmänna biblioteksförening, SRF, Unga synskadade och Svenska folkbibliotekarieförbundet betonar betydelsen av att de lokala taltid-
ningarna får utvecklas vidare. Flera remissinstanser pekar dessutom på möjligheterna till ett framtida samarbete med lokalradions redaktioner.
Förslag om att även andra tidningar än dagstidningar skall utges i kassett-
upplagor samt att dessa tidningar liksom även lokala taltidningar skall er-
hålla statligt stöd väcks i remissyttranden från bl. a. Hundikappinstitutet, SRF och MS-förbundet. Samtidigt betonas att de olika utgåvorna av kassettidningar även bör få nyttjas av andra läshandikappade.
Härutöver pekar SRF och Tomtebodaskolan på att utredningen har underlåtit att närmare gå in på frågan om hur litteraturförsörjningen
till studerande på olika nivåer och i olika skolformer skall lösas. SRF
anser att den litteratur som används i utbildningen vid folkhögskolor. vuxenutbildning, universitet och högskolor samt av studieförbunden anordnade kurser och cirklar måste tillhandahållas synskadade deltagare. De nämnda verksamheterna anser förbundet vara en del av kulturutbudet. Nuvarande bidragssystem för litteraturförsörjning är orättvist och invecklat varför nya regler bör utformas. Dessa bör grundas på principen att alla
synskadade som har antagits till någon av de nämnda utbildningarna, skall äga rätt att få studielitteratur överförd till talbok eller punktskrift. Det bör vidare enligt förbundet uppdras åt rikscentralen för pedagogiska hjälpme-
del åt synskadade (RPH-SYN) och SRF:s bibliotek att framställa denna lit-
teratur. Kostnaderna för verksamheten beräknas budgetåret 1977/78 uppgå till 3 500 000 kr.
4 Föredraganden
4.1 Utgångspunkter
En entydig innebörd i begreppet handikapp är svår att ange. Handikapp
har att göra med människors skillnader i möjligheter. Handikappad är den
som föds med en funktionsbegränsning eller som drabbas av en sådan genom sjukdom eller skada. Tidigare betraktades i allmänhet handikappet
som nägot som var knutet till den enskilde individen. Den handikappade behövde samhällets hjälp i olika avseenden. Så småningom har detta syn-
sätt alltmer fätt ge vika och i stället betraktas nu handikapp som en fräga
om förhållandet mellan individen och dennes omgivning.
I vilken utsträckning ett handikapp gör sig gällande beror till stor del på hur omgivningen är utrustad och fungerar.
Detta nya synsätt. som har vuxit fram under stark medverkan från de
handikappades egna organisationer. präglar de krav som ställs på samhällets insatser. Handikappade människors situation måste förbättras främst genom anpassning av samhället och inte i första hand genom åtgärder som
är relaterade till den enskilde. Målet för handikappolitiken måste vara att göra samhället tillgängligt för
alla. att ge människor med handikapp möjligheter att delta i samhällsgemenskapen och att leva på ett sätt som så långt möjligt är likvärdigt med andras. Viktiga insatser med detta syfte har gjorts i vårt land och handikappades ställning i samhället har förändrats väsentligt. Vi befinner oss emellertid bara i början av ett omfattande arbete. Vi måste i detta vara medvetna om att handikapp hör till livets villkor. Vem som helst kan genom olycksfall eller sjukdom få bestående funktionsbegränsningar. Barn med handikapp kommer även fortsättningsvis att födas. Den ökande andelen gamla leder till att vi får allt fler människor med syn- och hörselbesvär. rörelsehinder etc.
Arbetet måste bedrivas efter flera olika linjer. Dels mäste vi vidta åtgärder som gör att handikappade kan leva så normalt som möjligt och i kontakt med andra. Dels måste vi förebygga handikapp genom insatser i ar-
betslivet, kommunikations väsendet och genom förbättrad sjukvård. Såväl de kompenserande som de förebyggande insatserna måste göras på sam-
hällslivets alla områden.
Det samhälle vi lever i är i stor utsträckning ett samhälle byggt för människor utan handikapp. Utvecklingen ställer allt högre krav på oss till följd av en alltmer avancerad teknik och höjda prestationskrav bl.a. i arbetsli-
vet. Många riskerar härigenom att bli handikappade och ställas utanför gemenskapen. För att skapa ett samhälle som på ett bättre sätt svarar mot alla människors behov krävs det att allas erfarenheter tas till vara. Vi måste
därför lära oss att människor med handikapp har erfarenheter som är nöd-
vändiga för den fortsatta samhiällsutvecklingen. Detta är en tillgång i den
samhälleliga gemenskapen och inte en belastning.
Prop. 1976/77: 87 nn wo
Den handikappolitik som vi vill föra och den attitvd gentemot handikap-
pade människor som den förutsätter ställer krav på alla människor. Vi
måste alla lära oss att bättre förstå handikappades problem. Ökade kun-
skaper gör det lättare att inse behovet av insatser och underlättar kontak-
ter. Handikappfrägan är en fråga om solidaritet som följaktligen berör alla och inte bara dem som på grund av skador eller sjukdom har en funktionsbegränsning.
Av den syn som jag här helt kort har redovisat följer att frågor om handikapp inte kan ses och behandlas isolerade. De berör alla sumhällsområden.
En händikappad människas möjligheter att leva ett normalt liv i kontakt med andra beror på förhållandena I fråga om arbete, bostad, utbildning, kommunikationsmöjligheter etc. Förhållandena i dessa avseenden påverk-
ar också i mycket hög grad möjligheterna att delta i kulturlivet. Insatser
som avser kulturell verksamhet kan alltså inte begränsas till det mera snävt avgränsade kulturpolitiska området utan måste spänna över en rad sam-
hällssektorer.
Denna helhetssyn på handikappades situation har varit utgångspunkten
för de resonemang och förslag som handikapputredningen (S 1966: 38) har
redovisat i sitt betänkande (SOU 1976: 20) Kultur åt alla. Många remissinstanser framhåller hur nödvändig denna helhetssyn är om förhållandena för
handikappade skall kunna förändras på ett avgörande sätt. Den diskussion som förts om handikapputredningens betänkande har visat att situationen för stora grupper av handikappade i en rad avseenden är
högst otillfredsställande. Det gäller inte enbart möjligheterna till kulturell
aktivitet utan också tillgången till utbildning. kommunikationer, personlig
service etc. Det arbete som påbörjas genom de åtgärder som föreslås i det följande måste fortsättas i takt med att vi får bättre kunskaper om handikappades situation och behov. Såsom flera remissinstanser har framhållit
har betänkandet på flera punkter karaktären av programskrift utan redo-
visning av konkreta förslag till statliga insatser. Utredningens synpunkter är av den arten att ansvaret för att förbättringar görs till stor del vilar på kommuner, landsting och organisationsliv. Även om detta begränsar omfattningen av de åtgärder som nu kan vidtas är det enligt min mening värdefullt att de handikappades situation. främst då deras kulturella villkor, har fått en mer principiell belysning. Utredningens resonemang och synpunkter bör vara av stort värde för det fortsatta arbetet i olika konkreta frågor.
Som en följd av sitt principiella synsätt betonar utredningen att handi-
kappades problem inte får ges en särbehandling utan måste behandlas i sitt
sakliga sammanhang. Handikappades situation i utbildningshänseende
måste tas upp när reformer görs inom undervisningsväsendet, handikappades transportmöjligheter måste ses tillsammans med trafikplaneringen i stort etc. Jag delar den uppfattningen. Det innebär att handikappades problem på ett annat sätt än tidigare måste beaktas i utredningsarbetet inom
olika områden. Handikappaspekter måste redan från början tas med på ett naturligt sätt i bedömningarna och i de åtgärder som föreslås och inte föras
in I ett senare sammanhang i särskild ordning.
Handikapputredningen konstaterar att antalet handikappade inte kan anges med någon större exakthet. Utredningen gör inte heller någon närmare definition av begreppet handikappad. I utredningens resonemang står begreppet för en person som av fysiska eller psykiska skäl möter betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Utredningen anger att den in-
te har ansett det vara möjligt att behandla den stora grupp som brukar be-
tecknas socialt handikappade. Flera remissinstanser är kritiska mot bl. a. denna begränsning. Förslag som berör vissa grupper anses vara helt otillräckliga. De grupper som därvid särskilt framhålls är socialt handikappade
och människor som vårdas på institutioner.
Jag har förståelse för att handikapputredningen inte har sökt att mer de-
taljerat definiera begreppet handikappad. En sådan definition kan aldrig bli entydig och kan inte heller ha generell giltighet eftersom handikappet eller
funktionsbegränsningen är beroende av den situation eller miljö den enskilde befinner sig i. Vad gäller utredningens knapphändiga behandling av socialt handikappade och personer som vårdas på institutioner finner jag inte remissinstansernas kritiska synpunkter oberättigade. Samtidigt vill jag understryka de problem som är förknippade med att klarlägga arten av svårigheter som den mycket oenhetliga gruppen socialt handikappade möter i kulturellt avseende. De socialt handikappades problem torde i första hand hänföra sig till andra områden och det förefaller därför mindre lämpligt att studera deras situation i kulturellt avseende helt isolerat. Beträffande de grupper som värdas på institutioner av skilda slag vill jag erinra om att statens kulturråd har i uppdrag att tillsammans med berörda parter göra en Översyn av kulturverksamheten vid vårdinstitutionerna. Denna översyn är enligt min mening ett betydelsefullt komplement till handikapputredningens överväganden och jag utgår från att kulturrådets arbete kommer att påbörjas snarast: Det ligger också inom ramen för kulturrådets nuvarande uppgifter att fortlöpande studera olika handikappgruppers situation i kulturellt avseende samt komma med förslag till åtgärder som bedöms mo-
tiverade. I detta arbete ingår också som en naturlig del att följa den verk-
samhet som olika kulturinstitutioner och organisationer bedriver med särskild inriktning på handikappade. Rådets arbete bör kunna ge underlag för
ställningstaganden till insatser för de grupper som handikapputredningen
har behandlat på ett mindre ingående sätt. .
Utifrån de mål för kulturpolitiken som riksdagen lade fast år 1974 (prop.
1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974: 248) tar handikapputredningen upp ett resonemang kring inriktningen av de kulturpolitiska insatserna för handikappade. Utredningen anser att de redan fastlagda kulturpolitiska riktlinjerna utgör en tillräcklig plattform och att det inte behövs några särskilda målformuleringar för denna grupp. Jag delar den uppfattningen och vill
samtidigt framhålla att de principiella synpunkter som utredningen har fört fram i fråga om kulturpolitiken på det aktuella området utgör värdefulla
preciseringar av de allmänna riktlinjerna för denna politik.
Kravet på normalisering utgör en viktig handikappolitisk grundsats framhåller utredningen. Normaliseringen betyder enligt utredningen att människor med handikapp skall kunna leva med samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som andra. Utifrån kravet på normalisering för
utredningen fram en ny princip för finansieringen av åtgärder som behövs
för att handikappade skall kunna delta i en verksamhet. Den innebär att åtgärderna skall finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt. Utredningen tillämpar denna princip när den sedan förordar att kostnaderna för handikappanpassning av telefonnätet skall finansieras genom höjda avgifter för samtliga abonnenter, att handikappanpassning av lokaler skall bekostas av lokalhållaren samt att dagstidningarna skall ge ut en taltidningsupplaga för synskadade finansierad genom höjda prenumerationspri-
ser. Remissopinionen är blandad när det gäller den principiella synen på fti-
nansieringsansvaret. Handikapporganisationerna finner principen vara ett
viktigt uttryck för att handikappade inte är en grupp som skall särbehand-
las. Även andra remissinstanser anser att det förordade finansieringssystemet i princip är riktigt. Samtidigt framhåller många att ett genomförande av principen måste ske successivt och kombineras med föreskrifter som gör olika verksamheter tillgängliga för handikappade. Vidare måste särskilt ekonomiskt stöd utgå till åtgärderna.
För egen del vill jag peka på att utredningen inte konsekvent har följt den förordade principen i fråga om finansiering utan att den på flera punkter förordar stöd i särskild ordning till olika verksamheter. Det gäller t. ex. bidragen till studieförbunden för deras arbete bland handikappade, bidraget till teater för döva samt för framställning av lättläst litteratur. I samtliga dessa fall skulle ett konsekvent hävdande av den principiella uppfattningen ha inneburit att ansvaret för de aktucHa insatserna lagts på berörda parter utan att särskilda medel anvisats. Utredningen har dock uppenbarligen bedömt det vara nödvändigt att föreslå särskilda insatser för att handikappades behov skall tillgodoses. Vidare kan framhållas att många av de remissinstanser som ansluter sig till den principiella synen på finanseringsansvaret, däribland flera handikapporganisationer, i de konkreta fallen som t.ex. I fråga om handikappanpassning av lokaler och tidningsutgivning för synskadade poängterar att det krävs särskilda statliga ekonomiska insatser om de åtgärder som utredningen har föreslagit skall komma till stånd. Mot denna bakgrund är det enligt min mening inte motiverat att generellt slå
fast en finansieringsprincip av det slag som utredningen har förordat. For-
merna för finansieringen av åtgärder för handikappade måste enligt min
mening I första hand lösas så att det skapas förutsättningar för att de handi-
kappades behov tillgodoses. Jag anser därför att man inom varje område i
första hand skall pröva möjligheten att tillämpa den föreslagna finansieringsprincipen men att man, om så bedöms lämpligare. får överväga andra
former.
Handikapputredningen pekar på att det inom kulturområdet finns mycket stora behov när det gäller verksamhet bland handikappade. Detta understryks också i remissyttrundena. Ett handikapp leder ibland till att man inte kan ta del av vissa kulturyttringar. Det räcker att peka på de svärighe-
ter som en synskadad eller en hörselskadad möter på teatern eller i kon-
sertsalen. Arbetet kan därför inte begränsas till bearbetning och anpassning av det kulturutbud som personer utan handikapp kan ta del av. Det är
också nödvändigt att utveckla kulturverksamheter som utgår direkt från
handikappades speciella förutsättningar och behov och som i många fall
också kan bli till glädje för andra. Detta gäller t. ex. teckenspråks- och pan-
tomimteater och lättlästa böcker för läsovana. Jag kommer senare all re-
dovisa förslag som syftar till att stimulera dessa verksamheter. Jag vill i
detta sammanhang peka på den betydelse som konstnärernas engagemang
har i utvecklingsarbetet på det här området. Författare, skådespelare och
bildkonstnärer bör genom direkta kontakter med olika handikappgrupper
kunna finna nya uttryckssätt som berikar de handikappades kulturella si-
tuation och som dessutom kan innebära fruktbara impulser i det konstnärliga utvecklingsarbetet.
Ett betydande arbete för att vidga handikappades kontakter med kultur-
livet bör enligt min mening också kunna ske inom den amatörkulturella
verksamheten. Det är angeläget att handikappade ges möjligheter att utveckla ett eget kulturskapande så att kontakten med kulturlivet inte reduceras till en passiv kulturkonsumtion. Statligt stöd kan utgå i form av bl. a. studiecirkelbidrag, Sådan verksamhet kan också stödjas genom det särskilda bidraget för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer som fördelas av statens kulturråd. Handikapputredningen framhåller att kulturrådet vid sin fördelning av medel bör prioritera aktiviteter bland handikappade. I sitt yttrande framhåller kulturrådet att så sker.
I det handikappolitiska arbetet har de handikappades organisationer under senare är spelat en betydelsefull roll. Handikapprörelsen har härigenom markerat sin ställning som en viktig folkrörelse. Denna beredvillighet till en aktiv medverkan måste tas till vara även för framtiden. Det är därför viktigt alt organisationerna ges förbättrade arbetsmöjligheter bl. a. genom
att stödet frän samhället byggs ut väsentligt.
Det är viktigt att handikappade kan vara med i föreningslivet även utan-
för handikapprörelsens organisationer. Om vi skall uppnå en integrering av handikappade i den allmänna gemenskapen kräver detta att föreningar och sammanslutningar It ökad omfattning tar hänsyn tull handikappades behov
och förutsättningar I planeringen av sin verksamhet. Ansvaret för att handikappade får ökad tillgång till kulturlivet måste i
stor utsträckning ligga hos berörda kulturinstitutioner. organisationer
m. m. Handikapputredningens princip att kostnaderna för insatser för han-
dikappade skall täckas av den generella finansieringen tillämpas också i betydande utsträckning. Utredningen har emellertid funnit det motiverat
med särskilda insatser på ett antal områden och har också lagt fram mer eller mindre konkreta förslag till åtgärder. Jag har nyss nämnt några exempel
och kommer i det följande att redogöra för ytterligare några förslag. däri-
bland en avsevärd ökning av insatserna för att förbättra synskadades till-
gång till litteratur. Sammanlagt innebär mina förslag i det följande en ök-
ning av insatserna på handikappades kulturella verksamhet med 9,1 milj. kr. Handikapputredningen hade för motiverande ändamål förordat en ökning med 6.5 milj. kr.
Under beredningen av handikapputredningens förslag har kontakter
fortlöpande förekommit med företrädare för handikapporganisationerna. Syftet har varit att ge en sådan form åt de konkreta förslag som handikap-
putredningen har lagt fram att de på bästa sätt tillgodoser berörda gruppers
önskemål. Organisationernas företrädare har också förklarat sig biträda de förslag som i det följande kommer att redovisas. De har samtidigt uttalat
att förslagen utgör viktiga steg för att göra kulturlivet tillgängligt för handikappade. Jag finner det mycket glädjande att arbetet har kunnat bedrivas på detta sätt I samråd med handikapprörelsen.
4.2 Utbildningsfrägor
Jag har i de frågor jag nu kommer att beröra samrätt med statsrådet Mogård.
Under 1950- och 1960-talen var hörselträningen starkt dominerande i de hörselskadade barnens skolundervisning. Efter hand har teckenspråket emellertid kommit till ökad användning och ett omfattande arbete har satts igång för att utveckla detta. Allt fler hörande har börjat intressera sig för teckenspråk. Handikapputredningen framhäller teckenspråkets betydelse i undervisningen, bäde som kommunikationsmedel och som instrument för
begreppsinlärning. Genom det utvecklingsarbete som bedrivs har teckens-
pråkets möjligheter att utnyttjas som undervisningsspråk väsentligt förbättrats. Det normerade teckenspråket kan numera utnyttjas som både läromedel och kommunikationsmedel. Utredningen anser att teckenspråkets
nya möjligheter och ställning bör komma till klart uttryck i läroplanen.
Denna uppfattning delas av bl. a. skolöverstyrelsen (SÖ) och Sveriges dö-
vas riksförbund (SDR). . Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga. Genom beslut den 3 ju-
ni 1976 fick SÖ i uppdrag att se över grundskolans läroplan. Det ankommer på SÖ att i det pågående översynsarbetet ta hänsyn till de dövas behov av total kommunikation, inkl. användande av teckenspråket.
En förutsättning för en förstärkt teckenspråksundervisning i skolan är
att lärare och övrig personal har fått tillräcklig utbildning i detta kommunikationssätt. Inom universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) pågår f. n. en översyn av utbildningsplanerna för speciallärarutbildningen. Det ankommer på UHÄ att därvid beakta behovet av en förstärkning av teckenspråksundervisningen inom speciallärarutbildningen.
När det gäller fortbildning i teckenspråket för redan verksamma lärare bör sådan, i likhet med vad som tidigare har varit fallet, kunna inrymmas inom anslaget Fortbildning m. m. Medel har under de senaste budgetåren anvisats under nämnda anslag för undervisning i teckenspråket även av övrig personal vid specialskolorna för döva och hörselskadade.
4.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete
Handikapputredningen har utvecklat motiven för att människor med handikapp skall ha samma möjligheter som andra att delta i folkbildning och annan vuxenutbildning. Jag delar utredningens uppfattning att de i så stor utsträckning som möjligt bör integreras med övriga deltagare i vuxenutbildning. Det är därför viktigt att statsbidragssystem och statsbidragsvillkor utformas så att de underlättar integration och stimulerar till särskilda insatser som ökar handikappades möjligheter att delta.
Någon närmare analys av vilka statliga insatser som kan göras för att förbättra förhållandena för handikappade inom folkbildning och annan vuxenutbildning har utredningen inte gjort. Jag räknar därför med att ett
fortsatt arbete kommer att behövas inom ramen för pågående utrednings-
arbete avseende folkbildnings- och vuxenutbildningsfrågor. Jag tar i det följande upp några av de frågor som är aktuella i det utredningsarbete som pågår och redovisar dessutom ett antal förslag till omedelbara resursförstärkningar i syfte att underlätta för handikappade att delta i studier och kulturverksamhet.
Statsbidraget till studiecirkelverksamhet är f.n. utformat så att ett särskilt tilläggsbidrag utgår för studiecirklar i vissa ämnen, s. k. prioriterade
studiecirklar. Till dessa hör bl. a. studiecirklar som har till syfte att utveck-
la handikappades färdigheter att meddela sig, t. ex. cirklar i punktskrift eller teckenspråk. Statsbidraget är knutet till ämnet och inte till deltagarkategorin. Även personer som inte själva är handikappade men önskar studera dessa ämnen, t. ex. för att kunna kommunicera bättre med handikappade, har sålunda rätt att delta i sådana prioriterade studiecirklar. Ett särskilt statsbidrag utgår för arvode till teckenspråkstolk, som alltså kan medverka i reguljära studiecirklar vid sidan av cirkelledaren. SÖ:s möjlighet att ge dispens från vissa statsbidragsvillkor har också stor betydelse när det gäl-
ler handikappades möjligheter att delta i cirkelverksamhet.
Folkbildningsutredningen (U 1975:19) har i uppdrag att utreda frågor som gäller statsbidrag till studieförbund och studiecirkelverksamhet och frågor som gäller gränsdragning mellan studiecirkelverksamhet och
annan verksamhet. I utredningens uppdrag ingår bl. a. att pröva vilka ytterligare insatser som kan behövas för att underlätta för handikappade att delta i cirkelstudier. Folkbildningsutredningen har också i uppdrag att studera I vilka former studiecirkelverksamhet för utvecklingsstörda bedrivs och belysa frågan om gränsdragning mellan folkbildning och den försöksverksamhet med vuxenundervisning för utvecklingsstörda som bedrivs av landstingen med särskilda statsbidrag. Flertalet av de frågor som handi-
kapputredningen har berört är av den arten att de kan förväntas bli belysta
av folkbildningsutredningen. I sitt yttrande framhåller också denna utredning att så kommer att ske.
Sedan den I januari 1976 bedriver SÖ genom studieförbunden försök
med uppsökande verksamhet i bostadsområden i några kommuner. För-
söksverksamheten skall pågå under tre år och kommer alltså att vara avslutad med utgången av år 1978. För budgetåret 1976/77 har 2 milj. kr. anvisats för denna verksamhet och motsvarande belopp föreslås i prop. 1976/77:100 (bil. 12 p. F 7.) för budgetåret 1977/78. Handikappade utgör en prioriterad grupp inom den uppsökande verksamheten som sker i samarbete med bl.a. de handikappades egna organisationer. För människor som inte själva söker sig till utbildning är det ofta av avgörande betydelse att få personlig kontakt med någon som tillhör samma grupp och känner till de studichinder som finns. Därför är det viktigt att verksamheten bedrivs I samarbete med bl. a. de handikappades egna organisationer.
I likhet med handikapputredningen anser jag att det är viktigt att det statliga stödet till produktion av studiematerial för handikappade byggs ut och att cirkelledare m. fl. har goda kunskaper om handikapp. Jag har därför i prop. 1976/77:100 för budgetåret 1977/78 förordat en fortsatt utbyggnad av bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet bland handikappade med 500000 kr. och till produktion av studiematerial för handikappade med 500 000 kr., vilket motsvarar handikapputredningens förslag.
Synskadades riksförbund (SRF). tidigare De blindas förening (DBF), och Föreningen Sveriges dövblinda berör 1 sina yttranden frågan om synskadades rätt att behålla studiematerial framställt på band. dvs. talböcker, som används 1 studiecirkelverksamhet. Enligt tillämpningsföreskrifterna för bestämmelserna i 18 § lagen (1960: 729) om upphovsrätt har bl.a. SRF rätt att framställa talböcker av utgivna litterära verk utan att upphovsmännens tillstånd inhämtas. Lagen tillåter emellertid endast att sådana talböcker används för utlåning. Detta för med sig att synskadade
m. fl. måste lämna tillbaka de talböcker som de använder i en studiecirkel.
För den enskilde är detta givetvis en stor olägenhet och för SRF medför
det ett merarbete genom bibliotekshanteringen samt ökade kostnader eftersom studicmaterialet måste vara utformat så att det i princip kan använ-
das fler gånger. Flera skäl talar därför enligt min mening för att förutsättningar bör skapas för synskadade m. fl. att behälla den aktuella typen av material. Enligt vad jag har inhämtat är upphovsmännen. företrädda av
5 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87
Sveriges författarförbund. positiva till att medverka till en praktisk lösning av frågan I avvaktan på resultatet av den totala översyn av upphovsrättsreglerna som utredningen (Ju 1976:02) om upphovsrätt gör. Diskussioner
pågår också mellan Folkbildningsförbundet och Sveriges författarförbund
om ett avtal som skall ge deltagare i statsbidragsberättigad studiecirkel,
som får använda talbok, rätt att behålla studiematerial som är framställt i
denna form. Enligt vad jag har inhämtat bedömer parterna det som möjligt
att träffa en sådan överenskommelse vilket jag finner mycket glädjande.
Vad gäller ersättning till upphovsmännen för framställningen av de talböc-
ker som kommer att användas bör det vara möjligt att finna en lösning i an-
slutning till den redan existerande ersättningen för framställning av talböc-
ker som används i låneverksamhet.
I likhet med handikapputredningen anser jag att ökade medel bör utgå
för bidrag till studiekonsulentverksamhet för handikappade
inom studieförbunden. Jag kommer i det följande, i samband med
min anmälan av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksam-
het för budgetåret 1977/78, att förorda en höjning av medlen för detta ända-
mål med 705 000 kr. Som SÖ anför bör dock bidraget utformas som ett ökat
stöd till studieförbundens utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan anknytning till särskilda konsulenttjänster. Fr.o.m. budgetåret 1978/79 bör dessa medel sammanföras med bidraget till studieförbundens pedago-
giska verksamhet för handikappade och beräknas under anslaget Bidrag till studieförbund. För budgetåret 1977/78 bör dock medlen liksom tidigare beräknas under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.
Bidraget bör fördelas mellan studieförbunden enligt samma principer som gäller för det nyss berörda bidraget till deras pedagogiska verksamhet bland handikappade.
I prop. 1976/77:55 om folkhögskolan har jag framhållit att folk högskolan är ett värdefullt utbildningsalternativ för handikappade. Handi-
kappade bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med övriga stu-
derande. Jag har vidare förordat att skolorna själva skall få besluta om hur
statsbidraget skall fördelas på olika hjälpåtgärder så att förhållandena kan
anpassas med hänsyn till den enskilde elevens handikapp. Det statsbidragssystem som jag har förordat i den propositionen kommer att göra en sådan flexibel anpassning av stödåtgärderna möjlig. Dessutom föreslås en
utbyggnad av statsbidraget för stödåtgärder med ca 2,3 milj. kr.. vilket
ökar möjligheterna för handikappade att studera vid folkhögskolor.
Iikhet med handikapputredningen anser jag att handikappade också bör få ökade möjligheter att delta i statligoch kommunal vuxenutbild-
ning. Jag vill erinra om att jag i prop. 1976/77:100 (bil. 12 s. 426) betonat vikten av att det s.k. schablontillägget inom kommunal vuxenutbildning
bl.a. används för att tillgodose handikappades behov av särskilda undervisningsinsatser. Utredningen (U 1976:10) om den gymnasiala utbildning-
en. som har i uppdrag att bl.a. utreda ökad samverkan mellan gymnasie-
skola. kommunal vuxenutbildning och arbetmarknadsutbildning. skall också enligt sina direktiv överväga vilka insatser som kan vara nödvändiga för dem som inte kan utnyttja gymnasieskolans utbildning i samma utsträckning som andra, t. ex. handikappade.
I strävandena att ge handikappade människor, bl.a. dem som bor på värdinstitutioner, tillfälle att ta del av kulturella upplevelser är det viktigt
att en uppsökande verksamhet med varierat innehåll kan utvecklas. Sådan
verksamhet kan erhålla stöd via bidraget till kulturprogram inom föreningslivet. Bidraget utgör också en viktig stimulans till kurs- och mötesverksamheten bland handikappade inte minst inom deras egna organisationer. För verksamhet bland handikappade gäller att bidraget kan utgå med 100 €& av bidragsgrundande kostnader. Innevarande budgetår disponeras 500 000 kr. för ändamålet.
Kostnader för anpassning av programverksamheten till handikappades
behov 1. ex. teckenspråkstolkning. bör enligt handikapputredningens mening täckas inom ramen för bidraget. Förmedlingsbyrån för kulturprogram päpekar i sitt yttrande att detta är möjligt enligt gällande bestämmelser.
Utredningen föreslår en uppräkning av medlen för bidrag vilket stöds av
samtliga remissinstanser som har berört frågan. Även jag anser att ökade resurser bör anvisas. I budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 12 p. B 3.) har föreslagits en uppräkning av medlen för bidrag till kulturprogram inom föreningslivet med 3 milj. kr. Av denna ökning kan 135000 kr. beräknas avse bidrag till handikappverksamhet om man ser till handikappbidragets relativa andel av det totala stödet innevarande budgetår. Enligt min mening bör verksamheten tillföras ytterligare medel och jag beräknar för det ändamålet ett belopp av 365 000 kr. Den sammanlagda ökningen jämfört med innevarande budgetår blir därmed 500000 kr. vilket gör att minst I milj. kr. kan disponeras för bidrag till kulturprogram bland handikappade under budgetåret 1977/78. Detta motsvarar den nivå handikapputredningen har föreslagit. Vad jag här har förordat kräver att ytterligare medel utöver vad som har föreslagits i budgetpropositionen anvisas under det aktuella anslaget. Jag återkommer till detta i det följande (5.2).
För att döva skall förstå hörande behöver de hjälp av teckenspråk stolk framhåller handikapputredningen. På samma sätt behöver hörande som regel tolk för alt förstå döva. Samhället tillhandahåller tolkhjälp eller tolktjänst i olika former. Jag har nyss berört vissa av de möjligheter som :
finns i vuxenutbildningen och folkbildningsverksamheten. Vidare svarar
landstingen för en betydande tolktjänst inom ramen för sin hjälpmedelsor-
ganisation. Statsrådet Troedsson kommer vid sin anmälan av de frågor
som rör soctaldepartementets ansvarsområde att beröra den fortsatta utvecklingen av denna verksamhet.
En fungerande tolktjänst förutsätter att det finns kunniga teckenspråks-
tolkar. Sedan är 1969 bedriver SÖ en utbildning av teckenspräkstolkar. Utbildningen har under de senaste ären huvudsakligen haft formen av ämnes-
kurser på upp till fem veckor vid folkhögskola. Deltagarna har varit personer med döva anhöriga och personer som huvudsakligen arbetar bland dö-
va. Hittills har 230 personer deltagit i kurserna. Av dessa har dock drygt
100 endast gått en tväveckors kurs. SDR uppskattar tolkbehovet till minst 400. SÖ har under år 1976 utvärderat utbildningen och från deltagarna har
därvid kommit fram önskemäl om en längre och bredare grundutbildning
med olika påbyggnadskurser. SÖ har nyligen påbörjat en försöksverksamhet med utbildning av tolkar för dövblinda. Ett hundratal verksamma dövblindtolkar bedöms behöva få utbildning. Vidare anordnar SÖ meto-
dikkurser för teckenspråkslärare som undervisar i teckenspräk i tolkut-
bildningen. i de kurser landstungens hörselkliniker anordnar, i studiecirklar och i skolor m. m.
Handikapputredningen framhåller att tolkutbildningen mäste byggas ut
för att bristen på tolkar för döva och dövblinda skall kunna avhjälpas. Det
behövs också en mer differentierad utbildning för att det skall vara möjligt att tillgodose behoven inom olika ämnesområden. Utredningen föreslår att de medel, som SÖ under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet disponerar för tolkutbildning, höjs till 500.000 kr.
I likhet med de remissinstanser som har berört frågan delar jag uppfatt-
ningen att de olika formerna av utbildning bör byggas ut. Utbildningen bör
omfatta såväl en allmän tolkutbildning som utbildning för speciella funktioner, t.ex. rättstolkning. Det framstår också som angeläget att förbättra ut-
bildningen av tolkar för dövblinda samt den metodikutbildning för tolkutbildare som redan nu förekommer. Bl. a. SÖ har framhållit att den anslagsnivå som handikapputredningen har föreslagit är för låg för att utbildning-
en skall få en tillräcklig omfattning. Tolkutbildningen bör enligt min me-
ning ges en hög prioritet bland insatserna för handikappade. och jag kommer senare vid min behandling av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet att beräkna en höjning av medlen för detta ändamål med 365 000 kr. till sammanlagt 730 000 kr. Den hittillsvarande utbildning-
en har till viss del varit av försökskaraktär. Med hänsyn till den utbyggnad:
av landstingens tolktjänst som kan förväntas ske samt de behov som finns
inom bl. a. folkbildningsområdet finns det anledning att se över den framti-
da utformningen av utbildningen. De frågor som behöver studeras närmare
är bl.a. det förväntade framtida behovet av tolkar och tolkutbildare inom olika områden och den dimensionering utbildningen därmed bör ha, utbild-
ningens innehåll samt samordningen mellan olika kursanordnare. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att i samråd med berörda parter komma in med förslag beträffande den aktuella utbildningens utformning.
4.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner
Viktiga delar av värt kulturliv bedrivs i institutionell form vid t.ex. konserthus. teatrar och museer. Handikappade har många gånger svårt att ta del av denna verksamhet. Orsakerna kan vara flera. Handikapputredningen pekar på att såväl den fysiska miljön som verksamhetens utformning
kan utgöra hinder.
Innan jag går närmare in på de frågor som handikapputredningen har berört i detta sammanhang vill jag erinra om att ett av målen för den statliga kulturpolitiken är att kulturverksamheten skall utformas med hänsyn till
eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Eftersom den samhällsstödda
kulturverksamheten vid kulturinstitutioner och i föreningar och grupper så litet som möjligt bör styras av detaljerade regler, vilar ansvaret för att insatser görs för särskilda grupper på institutionerna själva och på andra som
är verksamma på kulturområdet.
Kulturinstitutionernas informationsverksamhet och publikkontakt bör enligt min mening intensifieras. Valet av informationskanaler och informationsteknik bör mer än i dag anpassas till skilda gruppers förhållanden. Kulturellt underförsörjda grupper bör prioriteras.
Det synsätt som jag här har redovisat utgör enligt min mening viktiga riktlinjer när det gäller att förbättra de handikappades möjligheter att delta i kulturell verksamhet. Det motsvarar också i allt väsentligt de principer som handikapputredningen har gett uttryck för när det gäller ansvaret för handikappanpassning och handikapporganisationernas roll i kulturverksamheten.
Handikapputredningen konstaterar när det gäller lokalernas utformning m.m. vid våra kulturinstitutioner att problemen för handikappade är mänga och av varierande slag. Rörelsehindrade kan ha svårt att ta sig in och röra sig i lokalerna. synskadade kan ha svårt att orientera sig, hörselskadades möjligheter att ta del av t.ex. en teaterföreställning är begränsade om det saknas hörslinga eller annat hjälpmedel, inredningen kan omöjliggöra för allergiker att vistas i lokalerna.
Många av de åtgärder som måste vidtas för att kulturinstitutionerna skall vara anpassade till handikappades behov är av den arten att de inte kan regleras genom centralt utfärdade råd och anvisningar. Ansvaret för att en anpassning sker ligger därför till stor del hos den enskilda institutionen. De handikappades egna erfarenheter och synpunkter bör tas till vara eftersom de är av stort värde när man tar ställning till vad som skall göras. Även handikappråden bör kunna vara till hjälp. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att ta upp frågan om allmänna lokalers anpassning och
kommer därvid att föreslå vissa ändringar i stödet till allmänna samlingslo-
kaler.
Jag delar utredningens uppfattning att kulturinstitutionernas information
"om sin verksamhet bör vara utformad så att även de handikappade nås. Handikapporganisationerna är därvid en viktig kontaktkanal. Även publik-
organisationer som Skådebanan bör kunna svara för ett värdefullt arbete.
En viktig del i åtgärderna för handikappade är givetvis också att personlig
service som är anpassad till individuella behov kan ges.
Handikapputredningen framhåller att utformningen av verksamheten vid kulturinstitutionerna ibland kan vara ett hinder för handikappade. Har
inte verksamheten anpassats för t.ex. synskadade, döva, hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda får de som har sådana handikapp ofta Jitet
utbyte eller inget utbyte alls. Utredningen konstaterar också att institutionernas reguljära verksamhet aldrig helt kan anpassas så att alla handikappade kan ta del av den. Det krävs en verksamhet som utformats med hän-
syn till de aktuella gruppernas förutsättningar. Sådan verksamhet måste
dock vara öppen för alla så alt inte en särkultur för handikappade skapas.
Remissinstanserna instämmer i huvudsak i utredningens resonemang. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) menar dock att det är tveksamt om integrationstanken bör drivas så långt som
handikapputredningen har gjort. Det skulle t. ex. leda till stora problem att
vid alla teaterföreställningar ha teckentolkning och introduktioner för att
beskriva pjäsinnehåll. Teatrarnas riksförbund anser att det inte torde vara möjligt att anpassa
teatrarna och deras verksamhet så att de blir tillgängliga för alla kategorier handikappade. Förbundet framhåller också att de handikappades problem inte löses genom föreskrifter för kulturinstitutionerna. Statens kulturråd däremot anser att man, när en fullständigare bild av institutionernas verksamhet för handikappade finns, får överväga att i statsbidragsvillkoren för institutionerna ta in styrande bestämmelser för att tillgodose handikappades behov.
Utredningens synpunkter och kommentarerna från remissinstanserna visar hur svår och mångfacetterad denna fråga är. Självfallet måste vi sträva efter att göra handikappade delaktiga av kulturinstitutionernas verksamhet. Samtidigt mäste vi vara medvetna om att vissa handikapp utgör ett absolut hinder för att ta del av vissa konstnärliga uttrycksformer. En balettföreställning kan inte göras tillgänglig för en synskadad. En konsert eller operaföreställning kan inte anpassas till den gravt hörselskadade. Inom andra konstformer kan anpassningen medföra ingrepp i den konstnärliga gestaltningen som av utövarna och av den övriga publiken upplevs vara alltför djupgående. Det är givetvis också stora skillnader mellan de problem som måste lösas vidt. ex. en teater där det konstnärliga utövandet är kärnan i verksamheten och vid exempelvis ett museum som inte i samma utsträckning arbetar med konstnärliga uttrycksmedel.
Handikapputredningen har inte gått in på dessa frågor utan har nöjt sig med att göra vissa allmänna uttalanden. Inte heller har remissinstanserna
diskuterat frågorna mer ingående. De problem som det här gäller är enligt
min mening inte av den karaktären att de kan lösas genom att man slär fast vissa allmänna principer. Vad som krävs är konkreta åtgärder. Dessa mås-
te växa fram I en dialog mellan bl.a. handikappade. teknisk expertis, konstnärliga yrkesutövare och andra som är verksamma vid institutionerna. När man tar ställning till de särskilda insatserna är det som utredningen framhåller viktigt att man i första hand prövar lösningar som gör att handikappade och icke-handikappade tillsammans kan ha utbyte av verksamheten. Man bör i möjligaste mån undvika att skapa en särskild verksumhet för handikappade.
Det behövs också ett rent konstnärligt utvecklingsarbete som syftar till att utveckla sådana uttryckssätt som handikappade har lätt att uppfatta. Kulturinstitutionerna har här ett centralt ansvar men även de fritt arbetande kulturarbetarna bör kunna bidra i betydande utsträckning. Detta bör kunna stimuleras bl. a. genom-de bidrag som kan utgå till enskilda kulturarbetare. Jag finner det naturligt att frågor av detta slag ägnas en särskild uppmärksamhet när konstnärsnämnden delar ut projektbidrag till kulturarbetare. Syftet med dessa bidrag är bl.a. att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya områden. Även de bidrag som statens kulturråd fördelar till fria grupper är av intresse i detta sammanhang.
För att en utveckling som ger handikappade större tillgång till kulturinstitutionernas verksamhet skall komma till stånd krävs att institutionerna avsätter ökade resurser för detta ändamäl. Jag förutsätter att institutionerna känner sitt ansvar och att de omprioriteringar som behövs kan ske på ett smidigt sätt utan detaljreglerande föreskrifter.
Handikapputredningen framhåller att de som vistas på vårdinstitutioner
måste få del av kulturinstitutionernas verksamhet. Den uppsökande verk-
samheten måste därför byggas ut. I likhet med de remissinstanser som har berört frågan delar jag den uppfattningen och vill erinra om att studieförbunden och de fria teater- och musikgrupperna liksom Riksteatern, Rikskonserter och regionmusiken redan i dag gör värdefulla insatser därvidlag. En viktig förutsättning för att verksamheten skall kunna byggas ut är att ökade ekonomiska resurser ställs till förfogande. Enligt min mening har också vårdinstitutionernas huvudmän ett stort ansvar för att så sker. Jag vill även erinra om att statens kulturråd såsom tidigare (4.1) har redovisats avser att i ett särskilt utredningsprojekt ta upp frågan om kulturverksam-
heten på vårdinstitutionerna. Denna verksamhet måste givetvis utformas
med utgångspunkt i deltagarnas intressen och behov. Det är enligt min mening viktigt med ett samspel med den kulturverksamhet som bedrivs i sam-
hället utanför institutionerna. Ett sådant samspel kan aktivt bidra till att bryta vårdinstitutionernas isolering.
Döva ser gärna och spelar gärna teater konstaterar utredningen men de har svårt att följa med handlingen i en pjäs om den inte tolkas till tecken-
språk. Med hänsyn till de dövas särskilda behov föreslår utredningen att
Svenska riksteatern får ansvar för en teaterverksamhet som om-
fattar teckenspråk. mim och pantomim. Den uppsökande verk-'
samheten bör dominera men ensemblen bör även kunna delta i amatörtea-
terverksamheten bland döva. Handikapputredningen föreslår att ett be-
lopp av IF milj. kr. om äret av de medel som anvisas för Riksteaterns verk-
samhet beräknas för en teckenspräkig teater.
Remissinstanserna är genomgående positiva till särskilda insatser för att
döva lättare skall få tillgång till teater. Samtidigt är flera kritiska till delar av förslaget. Statens kulturråd och Arbetarnas bildningsförbund (ABF) an-
ser att utredningen borde ha inhämtat gruppen Tyst teaters synpunkter på hur den tänkta verksamheten skulle kunna byggas upp. Man pekar på att Tyst teater som är knuten till ABF har en mångårig erfarenhet av verksam-
het bland döva och av teckenspråksteater. Gruppen är ensam i sitt slag i
landet och de ökade insatserna bör bygga på dess verksamhet. Svenska
riksteatern anser det vara mindre lämpligt att ensamblen i huvudsak skall
arbeta med teckenspråk. I stället borde en mimteaterverksamhet kunna
diskuteras. Skådespelarna i en sådan grupp kan växla vilket är av stort vär-. de från konstnärlig synpunkt.
Jag delar uppfattningen att en särskild teaterverksamhet som i första
hand riktar sig till döva bör byggas upp. I likhet med statens kulturråd och
ABF finner jag det naturligt att man därvid tar till vara den erfarenhet som finns i gruppen Tyst tcater. Innan jag går vidare vill jag för fullständighetens skull helt kort informera om gruppens verksamhet. Gruppen har arbe-
tat sedan år 1971 och verksamheten har bedrivits främst inom de dövas organisationer och ABF men gruppen har också engagerats av kulturnämnder. skolor. vårdinstitutioner m.fl. Drygt hundratalet föreställningar har
getts årligen. Gruppen har också uppträtt i internationella sammanhang
och därvid rönt betydande uppmärksamhet. Vid sidan av föreställnings-
verksamheten har gruppen arbetat med amatörteaterverksamhet bland döva. Tyst teater har i egenskap av fri grupp fått bidrag från statens kulturråd.
Under beredningsarbetet har kontakter tagits med Svenska riksteatern,
ABF och SDR för att söka finna en lämplig organisationsform för en teater-
verksamhet som bygger på Tyst teater. De tre parterna har efter diskussioner där även företrädare för Tyst teater har deltagit förklarat sig beredda att gemensamt svara för en sådan verksamhet. Verksamheten skulle enligt överenskommelsen ledas av en styrelse bestående av en representant för vardera Svenska riksteatern, ABF och SDR samt en representant för i verksamheten engagerade skådespelare. Riksteatern är beredd att stå som huvudman vilket bl. a. innebär att Riksteatern tar över arbetsgivaransva-
ret. Medlemmarna i Tyst teater kommer att erbjudas anställning i verk-
samheten.
Enligt min mening bör det finnas goda förutsättningar att i ett samarbete av detta slag bygga upp en väl fungerande teaterverksamhet för döva. Riksteaterns medverkan bör ge garantier för att verksamheten får en önsk-
värd stadga. Jag ser också en betydande fördel i att Riksteaterns resurser i
fråga om administration, planering, teknisk utrustning m. m. kan utnyttjas.
Genom att SDR och ABF är med skapas en direkt kontakt med viktiga pub-
likgrupper och med amatörverksamheten. Lösningen innebär också att Tyst teaters erfarenheter kan tas tillvara och vidareutvecklas.
Ensemblens inriktning bör enligt min mening i princip bestämmas av den särskilda ledningsgrupp som parterna avser att bilda. Självfallet bör tec-
kenspråket få en central ställning i de pjäser som spelas. Enligt min mening finns det dock skäl att även beakta de möjligheter till en breddning av verksamheten som mimen och pantomimen ger i enlighet med vad Riksteatern har antytt i sitt yttrande. På samma sätt som inom annan teaterverksamhet
bör det i den nu aktuella verksamheten vara angeläget att stimulera en
konstnärlig förnyelse. Förutsättningarna för detta bör öka om flera konst-
närliga uttryckssätt används. I en teaterverksamhet där utöver teckenspråk också mim och pantomim förekommer bör en kontinuerlig förnyelse
kunna ske i fråga om medverkande skådespelare vilket bör vara av intresse för säväl ensemblens medlemmar som publiken. Mimteater ger också döva
tillfälle att utveckla en egen konstform som även hörande kan ha glädje av.
En sådan breddning förefaller enligt min mening vara eftersträvansvärd in-
te minst mot bakgrund av att döva och hörande härigenom kan mötas 1 gemensamma kulturupplevelser.
Riksteatern, ABF och SDR har förklarat sig beredda att inleda den särskilda teaterverksamheten för döva under nästa budgetår under förutsättning att statliga medel anvisas. Hlikhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att särskilda medel bör anvisas och beräknar efter samråd
med Svenska riksteatern ett medelsbehov av I milj. kr. för ändamålet. Jag äterkommer i det följande till denna fråga vid min anmälan av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.
4,5 Biblioteksverksamhet
4.5.1¶Allmänna synpunkter
Såsom handikapputredningen framhåller har folkbiblioteken en central roll i den lokala kulturverksamheten. Bibliotekens arbete har under senare
år vidgats och omfattar nu en rad olika aktiviteter. Andra medier än böcker finns att låna. många bibliotek svarar för en betydande allmänkulturell verksamhet. uppsökande arbete. bl.a. boken-kommer-verksamhet, blir allt vanligare.
Handikapputredningen konstaterar att folkbiblioteken genom sin
mångskiftande verksamhet och sin stora spridning är den kulturinstitution vars verksamhet når flest medborgare. Servicen till handikappade varierar dock kraftigt mellan kommunerna. En utjämning är enligt utredningen nödvändig samtidigt som ambitionsnivån måste höjas. Biblioteken måste
kunna tillhandahålla bl. a. lättlästa böcker, talböcker och olika typer av audio-visuellt materiel. De måste också ha tillgång till tekniska hjälpmedel. Remissinstanserna delar uppfattningen att en utjämning och en utökning
av servicen till handikappade måste ske men samtidigt kritiseras utredningen för att den inte har lagt fram några förslag om hur en förändring
Skåll komma till stånd. En av principerna för de samhälleliga insatserna på kulturområdet är att ansvaret för stöd och stimulans till verksamheten på lokal nivå i första
hand ligger hos kommunerna. Detta gäller även folkbiblioteken. Folkbib- Jfioteken är kommunala institutioner och det är den enskilda kommunen som avgör hur verksamheten skall utformas. Ansvaret för den lokala bib-
lioteksservicen till olika handikappgrupper ligger säledes hos kommuner-
na. Framväxten av bl.a. det uppsökande arbetet visar enligt min mening att kommunerna är medvetna om den betydelse som dessa insatser har. Jag delar dock utredningens och remissinstansernas uppfattning att mycket återstär att göra och utgår från att kommunerna känner sitt ansvar för att förbättra de handikappades villkor också på detta område. Missgynna-
de och eftersatta grupper måste ägnas en ökad uppmärksamhet i biblio-
teksarbetet. Det är enligt min mening också naturligt att kommunerna tar till vara de möjligheter ull omprioriteringar i biblioteksverksamheten som. liksom i all samhällelig service, regelbundet måste göras med hänsyn till
framförda krav och på annat sätt ändrade förutsättningar.
De statliga bidrag som kan utgå till lokala folkbibliotek är av engångska-
raktär och syftar till att stimulera en utveckling som gör att nya grupper
nås samt till att utjämna biblioteksstandarden mellan kommunerna. Enligt
de riktlinjer som riksdagen lade fast för några år sedan (prop. 1975: 20,
KrU 1975:12, rskr 1975: 201) skall bidragen. som fördelas av statens kulturråd, i huvudsak avse allmän upprustning, inköp av bokbussar, biblioteksverksamhet på arbetsplatser samt inköp av litteratur på invandrar- och
minoritetsspråk. Kulturrådet kan också inom ramen för anvisade medel
bevilja bidrag till andra ändamål som t. ex. verksamhet för handikappade.
I sitt yttrande över handikapputredningens betänkande framhåller kulturrädet att det med hänsyn till de stora skillnaderna mellan kommunerna är möjligt att det krävs statliga stimulansbidrag till åtgärder för handikap-
pade om handikapputredningens tankar skall kunna förverkligas. Samti-
digt päpekar rådet. liksom flera andra remissinstanser, att den arbetsför-
delning som tillämpas inom folkbiblioteksväsendet mellan lokala biblio-
tek, länsbibliotek och lånecentraler borde kunna vara en grund för en plan för bättre biblioteksservice till handikappade. Länsbiblioteken bör kunna
göra betydande insatser genom att tillgodose varje läns behov av lättlästa
böcker, talböcker m. m. Kulturrådet redovisar att rådet i sin pågående översyn av det statliga stödet till länsbiblioteks- och lånecentralsverksamhet har för avsikt att studera vilka uppgifter länsbiblioteken kan ha inom detta område. BL a. kommer talboksförsörjningen i fandet att. undersökas närmare.
Jag delar uppfattningen att samtliga led i vårt folkbiblioteksväsende” måste finnas med i bilden när man diskuterar hur servicen till olika handi-
kappgrupper skall utvecklas. De lokala biblioteken har en central roll genom den nära kontakt med berörda grupper som kan skapas inte minst i den uppsökande verksamheten. Det är emellertid naturligt att biblioteket i en liten kommun inte kan skaffa sig alla de olika medier som kan komma I fråga. Där bör i stället länsbiblioteket kunna fungera som en resurs. Jag finner det därför glädjande att kutturrådet kommer att belysa dessa frågor i sitt pågående utredningsarbete. Samtidigt vill jag understryka att det primira ansvaret för att en fungerande service byggs upp i varje län ligger hos kommuner och landsting. Detta gäller säväl det ekonomiska ansvaret som ansvarsfördelningen mellan de lokala biblioteken och länsbiblioteket. På
samma sätt som man i många län diskuterar hur en teater- och musikverk-
samhet skall byggas upp inom regionen framstår det därför som angeläget
att kommuner och landsting gemensamt diskuterar hur biblioteksservicen
till handikappade skall organiseras. Detta är ett viktigt inslag i de diskussioner om uppgiftsfördelningen på biblioteksområdet som enligt min mening måste tas upp i länen. En naturlig utgångspunkt för dessa övervägan-
den är att basresursen It folkbiblioteks väsendet är det lokala folkbiblioteket
och att det arbete som görs på regional niva främst bör vara av kompletterande karaktär. Vad gäller statens roll i detta sammanhang räknar jag med att pågående utredningsarbete inom kulturrådet skall ge underlag för ett ställningstagande. Av särskilt intresse är hur en fungerande talboksförsörjning skall kunna byggas upp i landet. Jag återkommer till denna fråga i det följande.
4.5.2¶Utvidgad talboksutlåning
Rätt att låna talböcker som har framställts enligt bestämmelserna i 18 8
upphovsrättslagen har dels läsblinda. dels personer som på grund av van-
förhet är förhindrade att ta del av ett litterärt verk i den form det har kom-
mit ut i handeln. SÖ påbörjade år 1973 en tvåårig försöksverksamhet med
utlåning till andra handikappgrupper eftersom talboken bedömdes vara av
värde även för dem. Till formell grund för detta försök med utvidgad låne-
rätt låg ett avtal mellan SÖ och Sveriges författarförbund. Försöksverk-
samheten genomfördes vid tre länsbibliotek, ett lokal folkbibliotek samt två sjukhusbibliotek. De grupper som omfattades av försöket var afatiker (personer med bristande förmåga att förstå eller begagna språkliga uttrycksmedebh, dyslektiker (personer med läs- och skrivsvårigheter), psykiskt utvecklingsstörda, rörelsehindrade, konvalescenter, långtidssjuka. vissa psykiskt sjuka m. fl. Erfarenheterna av försöket visar att talboken är
ett värdefullt medium när det gäller att väcka intresse för läsning och allmänt öka kontakten mellan de handikappade och omgivningen.
Handikapputredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och förut-
sätter att SÖ föreslår de åtgärder den bör föranleda. SÖ har redovisat erfa-
renheter och förslag i sitt yttrande. Remissopinionen är genomgående po-
sitiv till en utvidgad rätt till lån av talböcker och i flera yttranden framhålls att tillämpningsföreskrifterna till upphovsrättslagen måste ändras så att
detta blir möjligt. Som alternativ nämns ett särskilt avtal med upphovsmännen.
SÖ:s försöksverksamhet har visat att talboken kan vara till glädje även för andra grupper än de som nu har rätt att låna. Enligt min mening bör
denna rätt därför utvidgas. Såsom utredningen om upphovsrätt påpekar i sitt yttrande är detta emellertid en fråga som ligger inom den översyn av upphovsrättslagstiftningen som utredningen skall göra. Med hänsyn härtill är det enligt min mening inte lämpligt att nu ändra de aktuella delarna av upphovsrättslagen och tillämpningsföreskrifterna till den. Upphovsmännen, företrädda av Sveriges författarförbund, är emellertid enligt vad jag
har inhämtat positiva till att försöksvis utvidga lånerätten för vissa grupper
till att gälla hela landet. Diskussioner pågär också enligt vad jag har erfarit
mellan SÖ och Sveriges författarförbund om ett avtal med den innebörden.
Avtalet avses omfatta de grupper som har berörts av den tidigare försöksverksamheten. Om utvidgningen kommer till stånd, vilket jag utgår från. ankommer det på SÖ att hålla utredningen om upphovsrätt informerad om erfarenheterna av verksamheten eftersom dessa bör vara av värde för utredningens överväganden i frågan.
Vad gäller ersättning till författarna för detta utvidgade nyttjande av deras verk är existerande ersättningsformer tillämpliga. Upphovsmännen har inte heller fört fram några krav på nya ersättningsformer.
I några remissyttranden. bl.a. SÖ:s. framhålls att med en vidgad låne-
rätt följer att de berörda grupperna måste få bandspelare som fritt tekniskt
hjälpmedel. Vidare maste bandspelarbristen på vårdinstitutionerna avhjälpas. Enligt vad jag har erfarit har diskussioner om hjälpmedelstilidelningen inletts mellan handikappinstitutet och Landstingsförbundet. Vad gäller förhållandena på berörda vårdinstitutioner ankommer det på huvudmännen att lösa den frågan.
För vissa av de låntagargrupper som kommer att omfattas av en utvidgning behöver särskilda talböcker framställas framhåller bl. a. SÖ. Det gäl-
ler t.ex. utvecklingsstörda för vilka böckernas innehåll mäste vara lätt att
lyssna till. För dessa och andra grupper är det viktigt att böckerna är långsamt inlästa. Sådana särskilda talböcker har också framställts i ett begränsat antal inom ramen för SÖ:s försöksverksamhet. Denna framställning bör enligt min mening utvidgas. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar bidraget till SRF:s biblioteksverksamhet för nästa budgetår. De problem som är förknippade med framställning av lättlästa talböcker är
delvis desamma som gäller för lättlästa böcker i svartskrift. I många fall kan det troligen bli fråga om en överföring av just sådana böcker. Det är därför naturligt att talboksframställningen sker i direkt samarbete med den
arbetsgrupp inom SÖ som har ansvaret för utvecklingen av lättlästa böcker.
De särskilda tälböckerna kommer således att framställas genom SRF:s biblioteks försorg. Det förefaller emellertid mindre lämpligt att biblioteket skall ha det direkta ansvaret för utlåningen av dessa talböcker. Erfarenheterna från SÖ:s försöksverksamhet visar att den nära och personliga kontakten är mycket viktig och därför synes det vara naturligt att utlåningen, säsom framhälls i yttranden från bl.a. SÖ och Svenska folkbibliotekarie-
förbundet, sker via de lokala folkbiblioteken som en det av deras uppsökande verksamhet. Det är också viktigt att information om den utvidgade lånerätten lämnas i kommunernas allmänna uppsökande verksamhet bland handikappade.
Jag vill i det här sammanhanget också framhålla att den utvidgade rätt till lån av talböcker som jag räknar med skall komma till stånd även bör öka berörda gruppers möjligheter att få del av allmän information i form av t.ex. taltidningar. Vidare bör utvidgningen vara av värde i det studiearbete som folkbildningsorganisationerna svarar för.
4.5.3 SRE:s bibliotek
Synskadade kan genom punktskriftsböcker och talböcker ta del av litte-
raturen. För att kunna läsa punktskrift någorlunda snabbt och med behåll-
ning behövs lång träning. Särskilt äldre har svårt att lära sig punktskrift. Talboken är därför det viktigaste mediet när det gäller att ge synskadade
tillgång till böcker.
Innan jag övergår till att redovisa handikapputredningens förslag och mina egna ställningstaganden vill jag som en bakgrund kort redogöra för de
aktuella förhållandena i fråga om punktskrifts- och talboksförsörjningen. Synskadades riksförbund (SRF), tidigare De blindas förening, bedriver
sedan läng tid en biblioteksverksamhet som omfattar såväl punktskriftsböcker som talböcker. Till verksamheten utgår sedan år 1953 statsbidrag. Detta utgår från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet och uppgår innevarande budgetår till 4,3 milj. kr.. vilket motsvarar ca 954 av kostnaderna för verksamheten. Övriga intäkter är gåvor och bidrag samt avkastning från olika fonder.
Punktskriftsbiblioteket fungerar som centralbibliotek och har låntagare i
hela landet. Bokbeståndet uppgick år 1975 till ca 4000 titlar. Antalet utlån
var ca 2500 och antalet aktiva läntagare drygt 250, varav ca en tredjedel
inom Stockholmsområdet.
Låntagare vid talboksbiblioteket är enskilda synskadade, bibliotek,
sjukhus och andra vårdinstitutioner. Antalet titlar i biblioteket var år 1975 ca 9700 i drygt 61000 kopior. Antalet utlån var ca 116500 med knappt 3000 aktiva låntagare. Direktlånen till enskilda dominerar och utgjorde år
1975 ca 7024 av lånen. Interurbanlånen och depositionerna till andra bibliotek och vårdinstitutioner har ökat snabbare än direktlånen de senaste
åren. Av den totala utlåningen avsåg ca 6052 Stockholmsområdet vilket i
Prop. 1976/77: 87 : 78
stor utsträckning förklaras av att Stockholms stadsbibliotek liksom flera andra folkbibliotek i området inte har något eget talboksbestånd.
Talböcker finns förutom vid SRE:s bibliotek. vid ett stort antal folkbib- Hotek. Talboksbestånden vid de 24 länsbiblioteken uppgick är 1975 till ca 60.000 kopior. Utläningen vid dessa bibliotek och vid fem större stadsbibliotek uppgick samma år till knappt 290000 exemplar vari även ingår böcker som har lånats in från SRF:s bibliotek.
Nästan samtliga talböcker som ges ut i landet produceras av SRF:s talboksproduktion och Bibliotekstjänst AB. Ett visst samarbete förekommer mellan producenterna sätillvida att man har överenskommit att Bibliotekstänst låter läsa in de böcker som förväntas få den högsta lånefrekvensen och som därmed köps in av folkbiblioteken. Bibhotekstjänst säljer också vissa av de böcker SRF låter läsa in. Antalet nya titlar som salufördes av Bibliotekstjänst var år 1975 knappt 200 varav drygt 60 hade lästs in av SRF. Försäljningen uppgick till ca 7800 exemplar vartill kommer ca 7000 exemplar av ca 150 tidigare inlästa titlar. Antalet folkbibliotek som mer regelbundet köper talböcker uppgår till drygt 100. SRFEF:s bibliotek lät år 1975 läsa in drygt 210 titlar vilket var betydligt färre än tidigare år.
I SRF:s biblioteksverksamhet ingår även en studielitteratursektion, som producerar studiematerial för synskadade högskolestuderande. och en folkbildningssektion. som producerar material för folkbildningsarhbetet bland synskadade samt för den interna organisationsutbildningen. De böcker som produceras för studielitteratur- och folkbildningssektionernas räkning tillförs i viss utsträckning punktskrifts- och talboksbiblioteken och kan lånas som övriga böcker. På detta sätt har beständet av talböcker ökat med ca 300 titlar per år under de senaste åren.
Jag övergår nu till att redogöra för handikapputredningens synpunkter och förslag.
Utredningen erinrar om att den i anslutning till sitt remissyttrande över litteraturutredningens slutbetänkande (SOU 1974:5) Boken i en särskild skrivelse i juni 1974 till chefen för utbildningsdepartementet föreslog att staten skulle överta dåvarande DBF:s punktskrifts- och talboksbibliotek samt ansvaret för driften och utvecklingen av dessa bibliotek. Synskadades tillgång till punktskriftsböcker och talböcker måste enligt utredningen öka väsentligt. Utredningen har begränsat sina överväganden beträffande Iitteraturförsörjningen till frågan om nivån för SRF:s biblioteks införskaffande av böcker. Med hänvisning till undersökningar som gjorts inom SÖ och SRF:s bibliotek konstaterar utredningen att ca 2597 av den totala bokutgivningen i landet kan anses vara av intresse för genomsnittsläsaren samt dessutom möjlig att läsa in som talbok. Utredningen anser det rimligt
att synskadade skall ha möjlighet att i talboksform ta del av ungefär denna
andel av bokutgivningen vilket uttryckt i 1974 års utgivning motsvarar ca 1800 titlar. Denna ambitionsnivå för framställningen av talböcker vid bibhoteket bör vara uppnädd år 1980. För budgetåret 1977/78 räknar utred-
Prop. 1976/77: 87 : 79
ningen med att I 000 titlar ur den årsaktuella utgivningen skall framställas, vartill bör läggas 200 titlar ur tidigare bokutgivning. Handikapputredning-
en framhåller i flera sammanhang att punktskriftens ställning måste stärkas
och föreslår en kraftig ökning av inköpen av punktskriftsböcker. Under den närmaste femärsperioden bör biblioteket ges möjligheter att förvärva 300 titlar i punktskrift varje år. Synskadade barns och ungdomars behov av punktskriftsböcker bör särskilt uppmärksammas. Biblioteket bör bygga ut
sin information till enskilda låntagare och bibliotek, betonar utredningen vidare. Den höjda ambitionsnivån beräknas komma att öka kostnaderna
för biblioteket med 2 milj. kr. under budgetåret 1977/78.
Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att staten bör ta över SRF:s bibliotek. De är även genomgående positiva till den föreslagna ni-
vån för förvärv av talböcker och punktskriftsböcker. Någon enstaka in-
stans anser att antalet titlar i punktskrift bör ökas. I några yttranden framhålls att den höjda ambitionsnivån för med sig krav på mer personal, något som utredningen inte har beaktat i sin kostnadsberäkning. Inte heller har utredningen beräknat medel för kostnaderna för den utökade informationsverksamheten påpekar man. Några remissinstanser. bl.a. statens kulturråd och Sveriges allmänna biblioteksförening, tar upp frågan om hur talboksförsörjningen skall organiseras i landet som helhet och konstaterar att utredningen har valt att helt knyta sina förslag till ambitionsnivän för SRF:s bibliotek. För att en tillfredsställande service skall uppnås anser kulturrädet det rimligt att en upprustning av talboksbeståndet sker ute i landet samtidigt som SRF:s bibliotek byggs ut. Upprustningen i landet bör bygga på den arbetsfördelning som tillämpas inom folkbiblioteksväsendet med lokala folkbibliotek. länsbibliotek och det som lånecentral fungerande
SRF:s bibliotek. Kulturrådet avser att behandla dessa frågor i sin översyn
av det statliga stödet till länsbiblioteken och lånecentralerna. I några vyttranden framhålls att de lokala folkbiblioteken bör svara för den direkta ut-
läningen av talböcker. SRF:s bibliotek bör i första hand fungera som läne-
central och depositionsbibliotek.
I diskussionerna om de synskadades litteraturförsörjning har frågan om en förändring av huvudmannaskäpet för den av SRF bedrivna biblioteksverksamheten kommit att spela en relativt framträdande roll. Från de synskadades sida har hävdats att detta är en verksamhet som samhället och inte en enskild ideell förening måste ta ansvaret för. SÖ lade efter en särskild utredning hösten 1972 fram ett förslag som innebar att staten skulle överta ansvaret för biblioteksverksamheten. Dåvarande chefen för utbildningsdepartementet angav att han med hänsyn till handikapputredningens arbete
inte var beredd att föreslå någon förändring av huvudmannaskapet (prop.
1973:1 bil. 10 p. B57.). Därefter förde, som jag redan har redovisat. handikapputredningen i en skrivelse i juni 1974 fram ett förslag om ett statligt
vertagunde, vilket i allt väsentligt överensstämde med det förstag som SÖ
hade presenterat.
Prop. 1976/77: 87 : 20
Frågan om det statliga ansvarstagandet för SRF:s biblioteksverksamhet
består enligt min mening av två olika delfrågor. Det är dels frågan om det ekonomiska ansvarstagandet, dels frågan om organisationsform för biblio-
teket. Vad gäller finansieringen av verksamheten har staten. som har fram-
gålt av min tidigare redovisning, nästan helt tagit på sig ansvaret. Valet av organisationsform för verksamheten bör enligt min mening prövas förutsättningslöst. Att låta en enskild organisation med hjälp av statliga medel
svara för en viss verksamhet är, som jag ser det. i vissa fall en bättre lösning än att låta ett statligt organ svara för verksamheten. En organisations-
anknytning innebär t. ex. att man kan skapa mer direkta och naturliga kon-
takter med de grupper man vänder sig till. Enligt min mening finns det där-
för inga principiella hinder för att SRF med statliga bidrag även fortsättningsvis svarar för en väsentlig del av biblioteksverksamheten för synska-
dade. Samordningen med annan folkbiblioteksverksamhet, förändringar
av SRF:s organisationsstruktur samt utvidgningen av talboksutlåningen till andra grupper än synskadade kan dock tala för utt andra associations- och huvudmannaskapsformer bör prövas.
En förändring av huvudmannaskapet aktualiserar en rad frågor av prak-
tisk karaktär som inte har belysts av vare sig SÖ eller handikapputredningen. Efter regeringens bemyndigande har jag därför i oktober 1976 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att utföra det ytterligare utredningsarbete som erfordras för ett ställningstagande till förslaget om en ändring av hu-
vudmannaskapet för SRF:s bibliotek. I gruppen ingår bl. a. en företrädare
för SRF och arbetet sker i nära kontakt med biblioteket och SRF. Arbets-
gruppen har i skrivelse den 9 februari 1977 anmält att det inte har varit möjligt att lägga fram förslag om en förändring av huvudmannaskapet, som kan tas upp till behandling vid det nu aktuella tillfället, utan att detta kräver ytterligare en tids arbete. Detta innebär att biblioteksverksamheten
även under nästa budgetår kommer att ligga kvar hos SRF. Vid de över-
läggningar med företrädare för handikapporganisationerna som har före-
kommit i beredningsarbetet har frågan behandlats. och man har från SRF:s
sida inte haft något att erinra mot en sådan lösning. Arbetsgruppen räknar
emellertid med att det skall bli möjligt att lösa huvudmannaskapsfrågan till
budgetåret 1978/79.
Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att synskadades tillgång till litteratur måste öka högst väsentligt. Såsom kulturrådet
konstaterar i sitt yttrande har utredningen begränsat sina överväganden rörande litteraturförsörjningen för synskadade till att gälla nyförvärvsnivän för SRF:s bibliotek. När det gäller punktskriftsböcker kan det enligt min mening vara rimligt att SRF:s bibliotek under överskådlig tid svarar för tförvärven och utläningen bl. a. med tanke på det begränsade antalet lånta-
gare. Däremot är en sådan begränsning inte lämplig när det gäller talböcker. Av de uppgifter om tulboksutläningen i landet som jag tidigare redovisade framgår att folkbiblioteken idag svarar för mer än två tredjedelar av
den totala utläningen. Enligt min mening mäste talboksförsörjningen i landet ses som en helhet. Två frågor är därvid av intresse. nämligen dels hur utlåningsservicen skall byggas upp I landet. dels hur stor andel av bokutgivningen som skall föras över till talböcker. Jag anser i likhet med flera remissinstanser att samtliga niväer i fölkbiblioteksväsendet mäste finnas med i bilden när man diskuterar utformningen av talboksutlåningen i landet som helhet. Statens kulturräåds utredningsarbete kan förväntas belvsa denna fråga. Merparten av den direkta utltäningen sker idag vid de lokala biblioteken. I likhet med flera remissinstanser anser jag detta vara riktigt inte minst eftersom låntagarna därmed också kan få del av bibliotekens övriga service såsom t. ex. inläsningstjänsten som jag återkommer till i det följande. Enligt min mening bör man således sträva efter att I så stor ut-
sträckning som möjligt låta de lokala biblioteken svara för kontakten med
talbokslåntagarna. Den naturliga rollen för SRF:s bibliotek blir därmed att
fungera som lånecentral och depositionsbibliotek. Det är därför önskvärt
att SRF:s bibliotek medverkar till att talbokslåntagarna I ökad utsträckning
verksamheten måste självfallet ske på sikt och i nära kontakt med såväl låntagarna som de lokala biblioteken.
När det gäller talboksproduktionens omfattning är det nödvändigt att se
SRF:s och Bibliotekstjänsts produktion tillsammans. Antalet titlar som Bib-
liotekstjänst producerar bestäms av vilken benägenhet folkbiblioteken har att köpa in talböcker. Med den ökade uppmärksamhet som jag utgår från att kommuner och landsting kommer att ägna litteraturbehovet bland synskadade kan man anta att Bibliotekstjänsts produktion av talböcker kom-
mer att öka. Ett nära samarbete mellan SRF:s bibliotek och Biblioteks-
tjänst kommer i ett sådant läge att bli än mer angeläget än det är idag. Vad jag här har sagt innebär att talboksförsörjningen för synskadade inte endast är en statlig angelägenhet utan i lika hög grad en fråga för vilken kommuner och landsting har ett stort ansvar.
Tillsammans med de uppgifter om folkbibliotekens insatser för handikappade som erhålls i statistiska centralbyråns pågående undersökning av folkbibliotekens verksamhet bör resultatet av statens kulturråds utredningsarbete rörande länsbiblioteken och lånecentralerna ge en värdefull totalbild av talboksförsörjningen i landet. Frånvaron av sådana uppgifter i handikapputredningens material har varit en påtaglig brist när det har gällt att ta ställning till hur de statliga insatserna lämpligast bör utformas. Situa-. tionen idag i fråga om litteraturtillgången för synskadade är emellertid sådan att resultatet av överväganden av antytt slag inte kan avvaktas. Jag anser därför att en kraftig upprustning bör ske av talboks- och punktskriftsbeståndet vid SRF:s bibliotek i huvudsak i enlighet med handikapputredningens förslag. Den särskilda arbetsgruppen har under hand redovisat att SRF:s punktskrifts- och talboksproduktion har förutsättningar att svara för en produktion av denna omfattning. SRF:s bibliotek bör således under
6 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87
nästa budgetår erhålla ett bidrag som gör det möjligt för biblioteket att förvärva drygt 1200 nya titlar i tälboksform. Min beräkning av medelsbehovet grundar sig på att biblioteket inom denna ram bör ha möjlighet att läta läsa in ca 700 nyutgivna böcker, förvärva ca 300 titlar av Bibliotekstjänsts och studielitteratursektionens produktioner under året samt därutöver köpa in ca 200 titlar av Bibliotekstjänsts tidigare talboksproduktion. Biblioteket bör därutöver kunna framställa ca 20 titlar som är avsedda för den ut-
vidgade talboksutläning som jag tidigare har berört. Ställningstagandet till
omfattningen av nyförvärven samt sammansättningen har skett i nära samråd med SRF. Den redovisade totalnivån för förvärven samt sammansätlningen skall ses som riktmärken.
När det gäller framställningen av punktskriftsböcker har jag i likhet med
handikapputredningen räknat med att biblioteket skall ha möjlighet att förvärva ca 300 titlar. Biblioteket bör, som framhålls av utredningen och flera remissinstanser. särskilt beakta barns och ungdomars behov vid valet av
böcker som skall föras över till punktskrift och band. Med hänvisning till
vad jag nyss har anfört om behovet av en totalbild av talboksförsörjningen i landet är jag inte beredd att nu ta ställning till den plan för en successivt höjd nivä för SRE:s biblioteks förvärv av talböcker som handikapputredningen har presenterat. Jag räknar dock med att den nivå som under 1977/78 kommer alt uppnås givetvis skall kunna vidmakthållas och även
höjas. Medelsbehovet vid den angivna nyförvärvsnivån överstiger kraftigt
vad som handikapputredningen har redovisat. Därutöver bör, som flera remissinstanser påpekar. biblioteket erhålla ökade resurser till personal och informations verksamhet. Jag återkommer till detta under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Sammantaget beräknar jag medelsbehovet för SRF:s biblioteksverksamhet under budgetåret 1977/78 till 9 800.000 kr.. vilket är en höjning med 5 535 000 kr. jämfört med innevarande budgetär eller mer än en fördubbling av det statligå bidraget. Kostnadsberäkningen har skett I nära kontakt med företrädare för SRF som därvid har förklarat att det redovisade beloppet motsvarar det bidragsbehov som den föreslagna ambitionsnivån och därmed nödvändiga personalförstärkningar beräknas föra med sig.
4,54 Inläsningstjänst
Hösten 1972 startade SÖ i samråd med dåvarande DBF vid sju länsbibliotek en försöksverksamhet med lokal inläsningstjänst för yrkesverksamma synskadade. Inläsningstjänsten har också stått till förfogande för synskadade som är verksamma i kommunala organ och i föreningar eller deltar i fölkbildningsverksamhet. Material som har lästs in har varit tidskrifts-
artiklar. tidningsuppsatser, utdrag ur handböcker, deltar av studiematerial
samt informationsmaterial från myndigheter, organisationer etc. Försöksverksamheten, som har finansierats med bidrag från SÖ och statens kulturräd, avslutades i juni 1975.
Handikapputredningen refererar till SÖ:s försöksverksamhet och anser alt inläsningstjänst som tillgodoser individuella behov och som får anlitas utan onödiga begränsningar bör anordnas över hela landet. Kostnaderna bör täckas av bibliotekens huvudmän. Samtliga remissinstanser som har berört frågan delar uppfattningen att inläsningstjänsten bör byggas ut i hela landet. Flera uttalar sig också för att verksamheten knyts till länsbiblioteken. Samtidigt uttalar några att verksamheten bör finnas i varje kommun samt att SRF:s bibliotek bör svara för inläsningen av hela böcker.
Den typ av service som inläsningstjänsten kan ge är enligt min mening på intet sätt enbart en biblioteksangelägenhet. Det handlar här om vilka möjligheter synskadade — blinda och dövblinda — skall ha att ta del av information från bl. a. myndigheter, att delta i studie verksamhet, att fungera 1 elt yrke som kontinuerligt kräver studier samt att över huvud taget ta del av den information som finns I tryckt material. Ansvaret för att synskadade får denna service kan enligt min mening inte läggas endast på folkbiblio-
tecken.
Frågan om hur samhällsinformationen i stort skall kunna nå ut till handikappade berörs I yttrandet från nämnden för samhällsinformation. Nämnden hänvisar till riksdagens beslut är 1971 om vidgad samhällsinformation (prop. 1971: 56. FiU 1971: 23, rskr. 1971:182) som enligt nämndens mening innebär att alla medborgare har rätt till likvärdig information.
Enligt min mening är det viktigt att information som på ett avgörande sätt berör olika medborgargrupper förs ut så att dessa nås. Det gäller självfallet också handikappade. Det ankommer på varje myndighet att avgöra I vilken mån information behöver föras ut och anpassas till olika gruppers skilda behov. En av uppgifterna för nämnden för samhällsinformation är att följa denna verksamhet och att ge statliga myndigheter råd i de aktuella frågorna. I detta arbete ingår att göra myndigheterna uppmärksamma på de behov som finns samt ge förslag till lösningar.
Viktig samhällsinformation kommer också från olika kommunala organ. För handikappade är det ofta ytterst angeläget att få del av denna information. För synskadades del innebär detta att en nödvändig anpassning mäste göras genom inspelning på band eller utskrift i punktskrift. En sådan service måste givetvis organiseras så att man I kommunerna på ett rationellt sätt utnyttjar den tekniska utrustning som finns. t.ex. vid AV-centraler.
Den service som myndigheter och kommunala organ bör ge synskadade
genom att material läses in på band bör i huvudsak vara av generell natur.
dvs. någon beställning skall inte behöva göras av en enskild synskadad. Därutöver finns, såsom försöksverksamheten har visat. ett stort behov bland synskadade av att få material inläst utifrån vars och ens önskemål.
Huvuddelen av det material som kan komma ifråga för sådan inläsning
duella service knyts till dem. Karaktären på denna inläsningstjänst blir troligen mycket varierande. Den enklaste formen är att den synskadade vän-
der sig till bibliotekets telefonservice för att få visst material uppläst. var-
vid en enkel inspelning kan göras I hemmet. Vid längre texter eller när det gäller material som kräver viss redigering bör inläsningen givetvis göras av särskild personal och med för ändamälet lfåmplig teknisk utrustning. Enklare service bör således kunna lämnas av det lokala biblioteket där också beställningar. som effektueras av länsbiblioteket. bör kunna lämnas efter samma mönster som gäller för samverkan i övrigt mellan de olika nivåerna 1 folkbiblioteksväsendet. En sädan närhetsservice bör vara av värde för den enskilde synskadade. De väsentligaste delarna i inläsningstjänsten bör
dock på det sätt som har förordats av bl.a. statens kulturråd, SÖ och
Svenska folkbibliotekarieförbundet kunna knytas till länsbiblioteken. För detta talar. förutom att de i allmänhet har det största urvalet tidningar.
tidskrifter ete. I länet. att flertalet länsbibliotek i dag har en nära kontakt
med de taltidningsredaktioner som finns ute i landet och som i sin tur har tillgång till personal samt inspelnings- och kopieringsutrustning. Hur man bygger upp servicen med inläsningstjänst. dvs. fördelar ansvaret mellan lokala bibliotek och länsbiblioteket och ordnar samverkan mellan kommunala organ och folkbiblioteken. är enligt min mening något som man får ta ställning till i varje län. Frågan bör kunna tas upp när man i övrigt diskute-
rar fördelningen av ansvaret för bibliotekens service till olika handikapp-
grupper. Vad jag här har anfört bör kunna vara till viss vägledning I dessa överväganden. Den samordning som kan behövas för att undvika att redan inläst material läses in på nytt eller att man lokalt läser in material som komrner att läsas in av myndigheter m. fl. bör enligt min bedömning kunna ske genom att olika berörda parter håller kontakt och kontinuerligt lämnar upplysningar om planerade inläsningar.
Enligt min mening är det således lämpligt att en väsentlig del av den individuella inläsningstjänsten knyts till länsbiblioteken. Det bör därmed vara naturligt, vilket också utredningen anser, att landstingen tar på sig merparten av det ekonomiska ansvaret. Det förtjänar att i detta sammanhang nämnas att nästan samtliga landsting i dag bekostar taltidningsverksamhet för synskadade. Jag utgår därför från att det finns en beredskap hos landstingen att tillgodose de synskadades behov även när det gäller inläsnings-
tjänsten. Några remissinstanser menar att det är nödvändigt med ett stat-
ligt stöd för att verksamheten skall komma igång och utvecklas någorlunda likvärdigt över hela landet. Statens kulturråd redovisar att rådet ämnar ta upp inläsningstjänsten i sin översyn av det statliga stödet till länsbiblioteksverksamheten något som också Landstingsförbundet efterlyser i sitt yttrande. Som jag tidigare redovisade har statens kulturråd bidragit till finansicringen av försöksverksamheten. Stöd kan utgä i form av det tilläggsbidrag som statens kulturråd fördelar till länsbiblioteken. Enligt bestämmelserna i förordningen (1975:467) om statsbidrag till folkbibliotek skall kulturrådet vid fördelningen av tilläggsbidrag bl. a. beakta behovet av in-
satser för olika kishandikappades biblioteksservice. En snabb utbyggnad
av inläsningstjänsten är angelägen och jag har därför i budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 12 p. B 22) vid min beräkning av nivån för tilläggsbidrag under nästa budgetår tagit hänsyn till behovet av bidrag till denna
verksamheten med inläsningstjänsten är det enligt min mening inte motiverat att införa. De statliga insatserna bör i stället kunna tjäna som stimulans under ett uppbyggnadsskede.
Jag vill slutligen erinra om att inom folkbildningsarbete. genom bidraget till studieförbunden för tekniska och organisatoriska stödåtgärder. statligt stöd kan utgå till sådan service som inläsningstjänsten avser att ge. Bidra-
get kan användas bl.a. för att anpassa studiematerial för handikappade som deltar i s. k. integrerade studiecirklar. t.ex. en synskadad som deltar i
en cirkel där övriga är seende. En viss samordning mellan studieförbunden
och biblioteken bör alltså ske för att servicen till de synskadade skall kun-
na byggas upp på bästa möjliga sätt. Jag utgär från att detta kan ske bl. a. genom SÖ:s och statens kulturräds medverkan.
4.6 Radio och TV
Handikapputredningen pekar på att radion och televisionen bidragit till
att väsentligt öka människornas kulturella möjligheter. Eu handikapp sätter emellertid ofta en gräns för möjligheten att följa programmen. Därför
behövs det. menar utredningen. särskilda åtgärder för att göra program-
men tillgängliga. Många remissinstanser. däribland socialstyrelsen, ABF,
Sveriges Radio och samtliga handikapporganisationer, delar utredningens
uppfattning att ytterligare insatser måste göras för att programmen lättare
skall bli tillgängliga för handikappade.
Sveriges Radio gör redan i dag värdefulla insatser för att tillgodose olika handikappgruppers krav och önskemål vilket utredningen har pekat på. En särskild arbetsgrupp inom företaget har t.ex. belyst de dövas och hörselskadades problem att ta del av progrummen. Det är också en strävan inom Sveriges Radio att talet i radio och TV skall vara klart och tydligt och där så är möjligt vara fritt från bakgrundsljud. Sedan flera år pågår ett forsknings- och utvecklingsarbete för att göra informationen i ljud och bild så klar som möjligt. Andelen textsatta TV-program har också ökat på senare
år såväl totalt sett som om man begränsar jämförelsen till den inhemska produktionen.
Vidare har både radion och televisionen återkommande programinslag med information om bl. a. vart handikappade kan vända sig för att få infor-
mation om tillgängliga tekniska hjälpmedel.
Handikapputredningen menar att det bör vara ett mål att alla program som kan textsättas bör förses med text och att teckentolkning skall användas vid direktsändningar. Utredningen pekar på de nya tekniska möjligheter som nu finns för distribution av text till TV-bilden. Ett system med s. k.
selektiv tex1t-TV innebär att mottagaren själv kan välja om han vill ha text till TV-bilden eller ej. Text-TV ger möjligheter att parallellt sända flera oli-
ka textversioner.
Handikapputredningen föreslår, i avvaktan på beslut om att selektiv text-TV införs, att svenskspråkiga program i ökad omfattning skall textsättas enligt nuvarande metoder. Flera remissinstanser. däribland SDR, tillstyrker förslaget.
Sveriges Radio redovisar för sin del att befintliga resurser för textning
med nuvarande teknik i stort sett är helt tagna i anspråk. Merkostnaderna
för en utökning av textsättningen med konventionella metoder till en nivå
som utredningen föreslår beräknas uppgå till ca 10 milj. kr. och enligt Sve-
riges Radio är det oklokt att nu investera i teknik som vid en övergång till
selektiv text-TV blir föråldrad.
Enligt vad jag har erfarit har Sveriges Radio helt nyligen beslutat att fr. 0. m. mitten av mars detta år sända ett dagligt textat TV-Nytt. I sitt remissyttrande pekar Sveriges Radio på tillkomsten av lokalradion med 24 lokala radiostationer som innebär en väsentlig utvidgning av programverk-
samheten. Härigenom kommer de synskadade i en helt annan omfattning
än tidigare att få del av lokala nyheter och lokal debatt. Lokalradion startar
sina sändningar under året. Vidare har TRU regeringens uppdrag att i
största möjliga utsträckning beakta de synskadades och hörselskadades problem. Verksamheten kommer att fortsätta inom Sveriges utbildningsradio.
Jag delar uppfattningen att det är angeläget att radio- och TV-programmen blir tillgängliga för handikappade. Det går dock inte att komma ifrån alt ett handikapp många gånger utgör ett absolut hinder. Som framgår av min redovisning har tillgängligheten steg för steg ökats på senare år och vissa ytterligare förbättringar kan väntas under den närmaste tiden. En kraftigt utbyggd service kräver. som Sveriges Radio har framhållit, betydande investeringar som måste fördelas på flera år och som påverkar möjligheterna att I andra avseenden förnya radio- och TV-verksamheten. Det blir därför naturligt att behandla frågan om den fortsatta utbyggnaden i
samband med ställningstagandet till det förslag beträffande radio- och
TV-verksamhetens framtida inriktning som radioutredningen (U 1974: 08)
kommer att lägga fram under våren. Av radioutredningens remissyttrande
framgår att utredningen lägger stor vikt vid att radio- och TV-programmen skall göras tillgängliga för handikappade.
Handikapputredningen anser att frågan om radions och televisionens tillgänglighet för handikappade är så viktig att den bör markeras i avtalet mellan staten och Sveriges Radio. Regeringens och riksdagens ställningstaganden till förslagen från radioutredningen kommer att läggas till grund för ett nytt avtal som avses träda i kraft den I juli 1978. Också utredningens förslag om avtalsregler kommer därför att prövas i samband med beredningen av radioutredningens förslag.
I Sveriges Radios arkiv finns inspelningar av bla. föredrag och dramuatiserat material som kan överföras till band. dvs. en form av talbok. för utläping bland synskadade. framhåller utredningen. En sådan överföring skutle väsentligt förbättra och utöka tillgången på talböcker för synskadade. Några remissinstanser påpekar att även utvecklingsstörda som ofta har lättare att tå del av dramatiserat material än konventionellt inlästa tulböcker skulle ha glädje av tillgång på talböcker i denna form. Utredningen påpekar
att ett nyttjande av inspelningarna för tulboksproduktion kräver att vissa
upphovsrättsliga och ekonomiska problem måste lösas.
Frågor om en utvidgad nyttjanderätt till Sveriges Radios program har belysts bla. av dataarkiveringskommittén (U 1968:48) i betänkandet (SOU 1974:94) Bevara ord och bild. Förslagen bereds f.n. inom utbildningsdepartementet. Även radioutredningen har enligt sina direktiv att belysa frågan liksom utredningen om upphovsrätt. Jag avser att senare före- | slå regeringen att tillsätta en särskild utredning i videogramfrågan. Denna utredning kommer bl.a. att få till uppgift att. pröva hur Sveriges Radios program skall kunna göras tillgängliga för distribution på annat sätt än via etern. Mot bakgrund av vad jag har redovisat anser jag det inte vara lämpligt att i särskild ordning behandla frågan om handikappades möjligheter
utt få rätt att ta del av visst inspelat material.
Handikapputredningen har aktualiserat frågan om radio- och TV-apparaternas tekniska standard med tanke på de handikappades situation. Jag anser det naturligt att konsumentverket i sin verksamhet beaktar frågor om mottagarapparaternas tekniska kvalitet och utförande. Televerket som svarar för investeringar i och drift av sändningsnätet har ansvar för att detta uppfyller högsta möjliga krav på ljudkvalitet.
4.7 Särskild bok- och tidningsproduktion
Handikappade är utestängda från en stor del av den tryckta kommunikationen I samhället. De blinda är hänvisade till det begränsade urval som produceras på punktskrift eller som talbok. Många av de böcker, tidningar och tidskrifter som ges ut är svårullgängliga även för andra handikappade. De som har svag syn kan många gånger inte läsa böcker eller tidningar där-
för att dessa är tryckta med för liten text eller på ett papper av sådan kvali-
tet att texten inte blir tillräckligt tydlig. Döva, hörselskadade, psykiskt utvecklingsstörda och andra förståndshandikappade. som av olika anledningar är språkhandikappade, kan ha svärt att ta del av innehållet på grund av texternas svårighetsgrad. Både 1968 års litteraturutredning och handikapputredningen har pekat på dessa förhållanden och lagt fram förslag för
att göra böcker och tidningar mer lättillgängliga.
Litteraturutredningen föreslog i sitt betänkande Boken särskilt statligt
stöd för utgivningen av lättläst litteratur. s.k. LL-böcker, och böcker med
stor stil.
Handikapputredningen anknyter till litteraturutredningens förstag och föreslår att bidrag utgår till en ärlig utgivning av 40 EI-böcker och till utvecklingsarbete i en s.k. litterär verkstad. Vidare föreslås en kartläggning av behovet av storstilsböcker samt bidrag till produktion av punktskriftsböcker för försäljning. Dessutom lägger utredningen fram förslag till ätgärder för att förbättra olika handikappgruppers tillgång till tidningar och tidskrifter.
Utgivning av lättläst litteratur. CI-böcker. har bedrivits som försöksverksamhet sedan år 1968. Verksamheten leds av en särskild arbets-
grupp inom SÖ. Hittills har 35 LL-böcker utkommit. I statsbidrag till verk-
samheten har utgått sammanlagt va 2 milj. kr. Inom denna ram har också utgått produktionsbidrag till utgivning av 15 storstilsböcker.
L1.-utgivningen vänder sig till människor som på grund av olika läshinder normalt inte kommer i kontakt med litteraturen. Hittills har försöksverksamheten omfattat utgivning av skönlitteratur, klassiker, diktsamlingar och faktaböcker. Utgivningen har rönt stor uppskattning och de böcker som har komnuit ut har mött en omfattande efterfrägan. I EL-utgivningen ingår såväl bearbetade som nyskrivna böcker. Det har emellertid visat sig svårt att bevara den ursprungliga bokens konstnärliga form när en förkortning och språklig bearbetning görs. Därför har utgivningen efterhand alltmer inriktats på nyskriven lättläst litteratur. Genom särskilda projektbidrag tll författare och bildkonstnärer har arbetsgruppen försökt stimulera dessa att tillsammans arbeta fram böcker. Utgivningen av LL-böckerna sker på arbetsgruppens initiativ i samarbete med olika förlag.
Alla remissinstanser som har behandlat frågan om lättläst litteratur framhåller värdet av utgivningen och tillstyrker utredningens förslag om en kraftig utökning av verksamheten. Några remissinstanser anser att utgivningen bör vidgas till att omfatta även barn- och ungdomslitteratur.
Jag instämmer I handikapputredningens förslag att statligt bidrag även i fortsättningen bör utgå till utgivningen av lättläst litteratur. Samtidigt vill jag erinra om att den utökning som utredningen föreslär — 40 LIT.-böcker per år -- är större än hela den utgivning som skett under de nio är som försöksverksamheten har pågått. Detta borde enligt min mening ha föranlett
utredningen att pröva frågan om hur utgivningen skall organiseras.
Det har inte varit möjligt att under beredningsarbetet av handikapputredningens förslag pröva frågan om eventuellt nya organisatoriska former för den fortsatta LL-utgivningen. SÖ bör därför även under budgetåret 1977/78 svara för försöksverksamheten. SÖ har anmält att överstyrelsen under år 1977 har för avsikt att lämna en redogörelse över den försöks-
verksamhet som hittills har genomförts. Denna bör kunna ligga till grund
för ett ställningstagande längre fram till frågan om de framtida formerna för stödet till utgivningen av lättlästa böcker.
Trots att ställning till den mer definitiva formen för verksamheten inte
kan tas nu bör det vara möjligt att låta utgivningen öka i omfattning. Jag
kommer senare vid min anmälan av Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet att beräkna en ökning av medlen för detta ändamål med
500 000 kr. till 925 000 kr. SÖ bör undersöka möjligheterna att göra en upp-
slagsbok i LL-utförande samt serier för vuxna. Behovet av denna typ av LU-litteratur har framhållits från vissa handikapporganisationer. Utgiv-
ningen bör även vidgas till att omfatta böcker för barn och ungdom.
Enligt handikapputredningens bedömningar bör olika gruppers behov av
böcker med stor stil närmare klarläggas. En utbyggd optisk rehabili-
tering och synträning skulle leda till ökad läsförmåga för många synskada-
de anser utredningen som inte föreslår särskilda medel till en fortsatt utgiv-
ning av storstilsböcker. Flera remissinstanser är kritiska mot att utredningen inte har lagt fram förslag till storstilsutgivning. Det framhålls att den optiska rehabiliteringen ännu inte är tillräckligt utbyggd för att motsvara de
behov som finns. Några remissinstanser pekar på en ökad efterfrågan vid
biblioteken på böcker med stor stil.
Jag delar uppfattningen att storstilsböckerna fyller ett viktigt behov. De av utredningen förordade optiska rehabiliteringsinsatserna är betydelseful-
la men kommer för många synsvaga — främst äldre — sannolikt inte att under den närmaste tiden kunna ersätta storstilsböckerna. Underlag finns
f.n. inte för ett ställningstagande till hur utgivning av sådana böcker bör stimuleras. Jag förutsätter emellertid att SÖ i sin redogörelse för försöksverksamheten med LL-böcker även kommer att redovisa erfarenheterna
av storstilsutgivningen. I likhet med bl. a. statens kulturråd anser jag att stöd till utgivning av storstilsböcker bör ses tillsammans med det statliga
litteraturstödet i övrigt. Jag räknar med att frågan om ett stöd till storstils-
utgivning kan tas upp i samband med prövningen av och ställningstagandet till den framtida utformningen av litteraturstödet.
De synskadades bokförsörjning klaras huvudsakligen genom lån från biblioteken. Men synskadade kan även ha behov av egna exemplar av böcker. Handikapputredningen pekar bl.a. på behovet av enklare handböcker. Utredningen föreslår därför att SRF:s bibliotek får ett särskilt bidrag
för produktion av punktskriftsböcker för försäljning. Statsbi-
draget skall täcka skillnaden mellan kostnaderna för framställning av böckerna på punktskrift och intäkterna av försålda exemplar.
Jag delar utredningens principiella uppfattning att även synskadade bör ha möjlighet att köpa böcker och att inte uteslutande vara hänvisade till lån. De frågor som sammanhänger med en sådan utgivning och försäljning
är emellertid enligt min mening inte tillräckligt belysta.
De frågor som behöver belysas ytterligare är bl. a. vilken typ av böcker
—- skönlitteratur eller handböcker — som i första hand bör framställas, hur
stora upplagor som bör framställas och hur försäljningen skall organiseras. För att klargöra bl. a. dessa frågor bör enligt min mening en försöksverk-
samhet med produktion och försäljning av punktskriftsböcker inledas. Jag kommer senare under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella
Prop. 1976/77: 87 : 90
verksamhet att beräkna 300 000 kr. för detta ändamål. När erfarenheter har
vunnits räkoar jag med att verksamheten kan övergå i mer permanenta för-
mer. Jag avser alt senare föreslå regeringen att den särskilda arbetsgrupp
för SRF:s bibliotek. som jag tidigare har redogjort för. får i uppgift att i samråd med berörda parter svara för försöksverksamheten.
Handikapputredningens förslag om en försöksverksamhet med praktiska försök vid några dagstidningar med lättläst tidningstext stöds av Många remissinstanser. |
Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att det är angeläget att en försöksverksamhet kommer till stånd. Enligt vad jag har
inhämtat pågår planering av ett sådant försök i vilket bl. a. SÖ kommer att
medverka. Jag räknar med att projektet skall kunna finansieras i särskild ordning med medel ur allmänna arvsfonden.
Handikapputredningen:tar även upp frågan om de synskadades tillgång till tidningar och tidskrifter. Den tidningsutgivning som de synska-
dade har att tillgå är i huvudsak dets de 15 tidningar som utges av SRF.
dels någon av de ca 40 lokala taltidningar som utkommer. Utredningen
framhåller det allvarliga i att synskadade har så ringa tillgång till tidningar
och tidskrifter. Härigenom utestängs denna grupp från väsentliga delar av
samhällsdebatten och från annan värdefull information.
Liksom handikapputredningen anser jag att synskadades tillgäng till tid-
ningar och tidskrifter måste förbättras. En betydelsefull det i detta arbete utgör framställningen av lokala taltidningar. Jag delar remissinstansernas
uppfattning att det är angeläget att dessa lokala tidningar utvecklas. Kostnaderna för den lokala tidningsutgivningen täcks av bidrag från kommuner och landsting. Jag har tidigare berört lokalradions verksamhet och framhöll därvid den betydelse den bör få för synskadade vad gäller tillgång till
aktuell information. Betydande fördelar skulle uppnås om man i de lokala
taltidningarna kunde utnyttja det nyhetsmaterial som lokalradion producerar. Det framstår därför som angeläget att berörda parter söker lösa de upphovsrättsliga frågor som är förenade med ett utnyttjande av lokalra-
dions sändningar i bandad form. Handikapputredningen föreslår att dagstidningarna skall ge ut en kas-
settupplaga av tidningen jämsides med utgåvan i svartskrift för seende.
Kostnaderna för kassettupplagan bör enligt utredningen betraktas som en normal kostnad för tidningen och täckas på samma sätt som dess övriga kostnader. Flera remissinstanser tillstyrker den principiella tanken i förslaget. En kassettupplaga av dagstidningar skulle väsentligt förbättra de synskadades möjligheter att följa den lokala debatten och få det av lokala
nyheter. Samtidigt pekar många remissinstanser på problem i samman-
hanget bl. a. hur man skall få tidningarna att börja med en utgivning av tid-
ningar i kassettform. SRF och presstödsnämnden framhåller att bandmediet ställer särskilda krav på redigeringen av nyhetsmatcrialet. Om en utgivning skall kunna komma till stånd måste en rad organisatoriska, tekniska
och ekonomiska frågor studeras närmare.
För egen del anser jag det angeläget att samhället underlättar för synskadade att ta del av det allmänna informationsutbudet, Taltidningsupplagor
av lokala tidningar är i detta sammanhang en idé värd att prövas. Jag delar
dock den mening som framförs av flera remissinstanser att förslaget t dess
nuvarande form inte är tillräckligt genomarbetat.
Enligt vad jag har erfarit avser SRF att begära medel ur allmänna arvs-
fonden för att inleda försök tillsammans med nägra dagstidningar. Jap räk-
når med att bidrag kommer att utgå till projektet. Det ankommer på regeringen att efter samråd med berörda parter besluta om den närmare uppläggningen av försöket. Jag räknar med att de erfarenheter som vinns skall kunna ligga till grund för ställningstaganden längre fram om mer generella
insatser för att förbättra de synskadades tillgång till dagspressen.
I avvaktan på resultaten av försöksverksamheten är det angeläget att SRF och Föreningen Sveriges dövblinda kan fortsätta sin nuvarande utgivning av vissa tidskrifter av blandat kulturellt innehåll. Denna utgivning har ringa omfattning och avser tämligen få områden, men tillgodoser ett angeläget behov. Handikapputredningen redovisar att SRF och Föreningen
Sveriges dövblinda är beredda att ansvara för en fortsatt utgivning och därvid utveckla den kvantitativt och kvalitativt om medel ställs till förfogande. Den nuvarande verksamheten finansieras i huvudsak med insamlade
medel. Liksom utredningen anser jag det riktigt att staten genom bidrag till de båda organisationerna säkerställer en utgivning som svarar mot de mest trängande behoven. Statsrådet Troedsson återkommer i det följande ull denna fråga.
5¶Anslagsberäkningar
5.1 Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet
1975/76 Utpift 6 598 028
1976/77 Anslag 5252 000 1977/78 Förslag 14425 000
Från anslaget utgår bidrag till De blindas förening (DBF). numera Synskadades riksförbund (SRF), för föreningens allmänna biblioteksverksamhet, för vissa kostnader vid framställning av studielitteratur för synskadade högskolestuderande samt för framställning av taltidning för kulturinformation. Biblioteksverksamheten leds av en styrelse med sju ledamöter.
Från anslaget utgår vidare bidrag till konsulentverksamhet för studie-
verksamhet bland handikappade. En del av anslaget står till skolöverstyrelsens (SÖ) förfogande för fördelning. efter prövning i varje särskilt fall,
till kurs- och studieverksamhet, informationsverksamhet m. m. Slutligen
utgår från anslaget bidrag till tolkar för döva. till utbildningskurser för tol-
kar för döva, till framställning av lättläst litteratur för vissa handikapp-
grupper. till ersättning till televerket för avgiftsbefrielse för vissa blinda
samt till Föreningen Blinda barns utveckling.
1976/77 Beräknad ändring 1977/78
Skolöver- Föredra-
styrelsen ganden
I. Bidrag till DBF, numera SRF,
för biblioteksverksamhet
4600 000 + 4915000 +5 800000 2. Framställning av studie-
litteratur för synskadade
högskolestuderande 3. Konsulentverksamhet 1040 000 + 1460000 - 140 000 4, Kurs- och studieverksamhet m. m. 1607 000 + 6395000 ——1607 000 5, Bidrag till tolkar för döva 140 000 ot. —- 70000 6. Framställning av TRU-material
för synskadade 30 000 = 30000 — 30000 7. Framställning av lättläst
litteratur 425000 + 1675000 + 500000 8. Bidrag till Föreningen Blinda
barns utveckling 15 000 of. — 15000 9. Utbildning av tolkar för döva 365 000 + 435000 + 365000 10. Ersättning till televerket för
avgiftsbefrielse för vissa blinda 30 000 - 30000 — 30000 11. Bidrag till Sveriges dövas
riksförbunds försöksverksamhet med videogram - + 1000 000 -
12. Teaterverksamhet för döva = = +1 000000 13. Utvecklingsarbete . - = + 100000 [4. Framställning av punktskrifts-
böcker för försäljning - - + 300 000
+15 820000 +6173 000
Skolöverstyrelsen
1.—2. SRF har till SÖ redovisat ett bidragsbehov om 9413 000 kr. till
föreningens biblioteksverksamhet.
SÖ beräknar med utgångspunkt från i huvudsak handikapputredningens
förslag kostnaderna för biblioteksverksamheten till 9575 000 kr., varvid även har beaktats behovet av vissa angelägna personalförstärkningar, re-
surser till informationsverksamhet samt medel till framställning av studielitteratur för studerande vilka inte har individuellt utbildningsbidrag. I beloppet har även beräknats medel för överföring av tidigare inspelade tal-
böcker till kassett, för framställning av särskilda talböcker till bl. a. den utvidgade talboksutlåningen samt för övergång till ett databaserat utlånings-
system. För framställning av punktskriftsböcker och talböcker för försäljning till enskilda föreslår SÖ att 1095 500 kr. anvisas. (+4915 000 kr.) 3. Medel för de två konsulenter somrär placerade vid SÖ bör beräk-
nas under anslaget Skolöverstyrelsen (—130 000 kr.). Bidrag till de tre kon-
sulenter som är verksamma I studieförbund bör fortsättningsvis utgå från anslaget Bidrag till studieförbund (195000 kr). Bidraget till de elva konsulenterna bör höjas från 65 000 kr. ull 100.000 kr. samt antalet bidrag ökas
ull 2St+1785 000 kr).
4. För bidrag ull kurs- och studieverksamhet m.m. föreslår SÖ en ökning med 2700000 kr. till sådan verksamhet till vilken reguljära bidrag inte kan utnyttjas. Vidare föreslår SÖ att utgivningen av olika handikapptidskrifter fär ett stöd med sammanlagt 3 700 000 kr. Bidraget till Riks-
förbundet för döva och hörselskadade barns målsmän som f. n. utgår från
denna anslagspost bör fortsättningsvis utgå från anslaget Bidrag till vissa elev- och föräldraorganisationer (—-5 000 kr.)
S. Av medlen för bidrag till tolkar för döva bör den del som avser verksamhet inom studieförbunden fortsättningsvis beräknas under ansla-
get Bidrag till studieförbund (—70 000 kr.). Samtidigt bör handikapporgani-
sationerna få ett ökat stöd (+70 000 kr.).
6. Medlen för framställning av TRU-material för synskadade
föreslås beräknade under anslaget till TRU-verksamheten (—30 000 kr.).
7. För framställning av lättläst litteratur föreslår SÖ en ökning i
enlighet med handikapputredningens förslag (+1075 000 kr.). Därutöver
föreslås att medel anvisas till bidrag till en beräknad utgivning av 20 titlar med stor stil (+600 000 kr.)
9. SÖ föreslar en kraftig ökning av medlen för utbildning av tolkar
för döva och tolkutbildare för att en fungerande tolkservice skall kunna byggas upp (+435 000 kr.).
10. Den särskilda ersättningen till televerket för avgiftsbefrielse
för vissa blinda bör såsom handikapputredningen har föreslagit för-
svinna (—30 000 kr.).
11. SÖ föreslår att Sveriges dövas riksförbund fär ett särskilt bidrag till verksamheten med videogram. Bidraget avses gå till inköp av videobandspelare till de lokala dövföreningarna samt till produktion av program (+ 1000 000 kr. ).
I sitt yttrande över handikapputredningens betänkande redovisar SÖ även vissa kompletterande förslag vad gäller anslaget Bidrag till stu-
dieförbund för budgetåret 1977/78.
SÖ föreslår att de bidrag till konsulentverksamhet som fortsättningsvis
bör utgå från nämnda anslag ökas med sex till nio samt att bidraget per konsulent höjs från 65 000 kr. till 100 000 kr. (+705 000 kr.).
Bidraget till tolkhjälp inom studieförbunden som föreslås utgå från studieförbundsanslaget bör fördubblas (+70 000 kr.).
SÖ föreslår vidare att särskilda medel anvisas till försöksverksamhet med förformer till studiecirklar bland institutionsboende och andra handi-
kappade. Försöket föreslås avse 1000 grupper med en genomsnittlig kostnad om 1200 kr. per grupp. För information kring verksamheten beräknas
elt medelsbehov av 100000 kr. (+1 300 000 kr.)
Föredraganden
Från detta anslag utgår bidrag till en rad olika verksumheter bland handikappade. Handikapputredningen föreslår att dessa bidrag fortsättningsvis skall utgå från de olika anslag i statsbudgeten där de ämnesmässigt hör hemma. Jag kan i princip ansluta mig till handikapputredningens synsätt.
Praktiska skäl talar dock för att medel till vissa insatser för handikappade även under nästa budgetår bör beräknas under ett särskilt anslag. Jag räk-
nar dock med att bidrag till dessa ändamål fr.o.m. budgetåret 1978/79 skall kunna utgå från andra anslag under littera Bi utbildningshuvudtiteln.
Det blir därefter en naturlig uppgift för statens kulturräd att summera de
insatser som görs för handikappade på olika områden I samband med de
årliga omslagsframställningarna. . Statsrådet Troedsson kommer senare att behandla frågan om bidrag till handikapporganisationerna. F.n. utgår från detta anslag under posterna Konsulentverksamhet, Kurs- och studieverksamhet. Bidrag till tolkar för döva. Framställning av TRU-material för synskadade och Bidrag till För-
eningen Blinda barns utveckling medel till olika ändamäl inom handikapp-
organisationerna till ett sammanlgt belopp av 2432 000 kr. Dessa medel bör fortsättningsvis beräknas under det särskilda anslaget för bidrag till handikapporganisationerna under socialdepartementets huvudttel. Från poster-
na Konsulentverksamhet och Kurs- och studie verksamhet utgår vidare in-
ne varande budgetår bidrag till två konsulenter som är verksamma inom SÖ och bidrag till Riksförbundet Döva och hörselskadade barns målsmän.
Medel för dessa ändamål bör såsom har redovisats I budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 12 p. D 1. och D 5.) fortsättningsvis beräknas under anslagen Skolöverstyrelsen resp. Bidrag till vissa elev- och föräldraorganisationer.
Bidraget till Synskadades riksförbunds (SRF) biblioteksverksamhet bör även under nästa budgetår utgå från förevarande anslag. Såsom har framgått av min tidigare redovisning (4.5.3) beräknar jag bidragsbehovet till 9 800 000 kr.. vilket är en ökning med 5535 000 kr. jämfört med innevarande budgetår. Vid min beräkning av bidraget har jag utöver allmänna kost-
nadsökningar tagit hänsyn till den kraftiga ökningen av bibliotekets för-
värv av punktskriftsböcker och talböcker samt behovet av medel för att
slutföra den överföring av tidigare inspelade talböcker från öppna spolar till kassetter som sedan ett antal år pågär vid biblioteket. Dessutom har jag beaktat behovet av personalförstärkning för information och redigering och för låneverksamheten, För studielitteratursektionen inom SRF:s bib-
liotek beräknar jag ett ökat bidragsbehov med 265 000 kr. Jag har därvid beaktat behovet av en förstärkning av sektionens resurser för redigering.
Som jag tidigare har redovisat bör nuvarande bidrag för studiekonsulen-
ter inom studieförbunden utformas som ett ökat stöd till studieförbundens
utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan att avse särskilda konsu-
lenttjänster. För detta ändamål beräknar jag 900 000 kr. För bidrag till tolkar för döva som avser studieförbundens verksamhet beräknar jag 70 000
kr. för budgetåret 1977/78. Budgetåret 1978/79 bör dessa medel sammanfö-
ras med det allmänna bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet för handikappade och beräknas under anslaget Bidrag till studieför-
bund. För framställning av lättläst litteratur och utbildning av tolkar för döva beräknar jag 925 000 kr. resp. 730 000 kr. Vad gäller den särskilda ersättningen till televerket för avgiftsbefrielse
för blinda får Jag hänvisa till att jag i budgetpropositionen (s. 99) har förordat att den särskilda ljudradioavgiften bör avskaffas. Med hänsyn härtill bortfaller bidragsbehovet. Man kan enligt min mening bortse från att av-
skaffandet kommer att ske först fr. 0. m. den I april 1978.
Jag har tidigare (4.4) behandlat frågan om en särskild teaterverksamhet för döva. För bidrag till denna verksamhet under nästa budgetår beräknar jag ett medelsbehov av I milj. kr. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare bestämmelser för hur medlen får disponeras.
Jag har tidigare (4.7) berört frågan om framställning av punktskriftsböc-
ker för försäljning och angav därvid att det enligt min mening finns anled-
ning att inleda en försöksverksamhet i syfte att belysa ett antal frågor i sammanhanget. Under nästa budgetår beräknar jag ett medelsbehov för
denna försöksverksamhet om 300 000 kr.
SÖ har tidigare haft möjlighet att använda medel under posten Kurs- och
studieverksamhet m. m. för projekt av skilda slag. Denna verksamhet har varit av stort värde när det gäller utvecklingen av insatserna på kulturom-
rädet för handikappade. Som exempel kan nämnas de tidigare redovisade försöken med utvidgad talboksutlåning och inläsningstjänst. Det är därför enligt min mening motiverat att SÖ även under nästa budgetår disponerar vissa medel för sådana särskilda insatser. Jag beräknar för detta ändamål 100 000 kr.
SÖ föreslår att Sveriges dövas riksförbund erhåller ett särskilt bidrag till förbundets verksamhet med videogram bl. a. för inköp av videobandspelare och produktion av program. Regeringen har hösten 1976 beviljat förbun-
det bidrag ur allmänna arvsfonden med 400 000 kr. för inköp av utrustning
till en studio för produktion av TV-program och videogram för döva. För-
bundet har förklarat att det kan klara kostnaderna för driften av verksamheten genom egna insatser och vissa förväntade bidrag från annat håll. Något behov av bidrag enligt SÖ:s förslag finns således inte. Vad gäller SÖ:s kompletterande förslag beträffande anslaget Bidrag till
studieförbund far jag hänvisa till vad jag nyss har förordat i fråga om bidrag till studiekonsulentverksamhet och tolktjänst inom studieförbunden. Jag
är inte beredd att förorda att särskilda medel anvisas till en försöksverksamhet av det slag som SÖ har skisserat. Jag räknar med att frågor av detta
slag kommer att aktualiseras i folkbildningsutredningens arbete.
Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet för bud-
getåret 1977/78 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av
14425 000 kr.
5.2 Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m. m.
Jag har i det föregående (4.3) berört frågan om bidrag till kulturprogram inom föreningslivet och förordade därvid att ytterligare 365 000 kr. skulle anvisas till detta ändamål utöver de 15 300 000 kr. som i budgetpropositio-
nen föreslås anvisade under ifrågavarande anslag. Med hänvisning härtill
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m.m. för bud-
getåret 1977/78 under nionde huvudtiteln med ändring av vad som
föreslås i prop. 1976/77:100 (bil. 12 p. B 3.) anvisa ett anslag av
15.665 000 kr. |
Bilaga 2
Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1977-02-24
Föredragande: stutsrådet Troedsson
Anmälan till proposition om insatser för handikappades kulturella verksamhet
1¶Inledning I prop. 1976/77:100 (bil. 8 s. 195) har regeringen förreslagit riksdagen att.
i avvaktan på särskild proposition i ämnet, ull Bidrag till handikapporganisationer för budgetäret 1977/78 preliminärt beräkna ett reservationsanslag av 5500000 kr.
Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.
2 Handikapputredningen
Handikapputredningen tar i betänkandet Kultur åt alla upp en rad frågor inom socialdepartementets verksumhetsområde. Frågorna avser social service av skilda slag som har betydelse för handikappades möjligheter att delta i kulturlivet. nämligen bl.a. färdtjänst. social hemhjälp. tolktjänst. hjälpmedel och rehabilitering. Vidare gäller de stödet till handikapporganisationerna.
2.1 Färdmöjligheter
Handikapputredningen framhåller att handikappade ofta har svärt både
att anlita allmänna kommunikationer och att förflytta sig på egen hand. De
åtgärder som föreslås i HAKO-utredningens (K 1973:03) betänkande (SOU 1975:68) Handikappanpassad kollektivtrafik för anpassning av det
allmänna färd väsendet till handikappades behov måste ha hög prioritet och genomföras så snabbt som möjligt.
Handikapputredningen konstaterar att en bra färdtjänst häller på att byggas upp i en del kommuner. På de flesta håll är den emellertid ännu klart oullräcklig. Det är sålunda vanligt att bl. a. antalet medgivna resor på
7 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87
olika sätt är begränsat. Dessutom är färdtjänsten synnerligen ojämnt utbyggd kommunerna emellan. Det är angeläget att kommunerna snabbt bygger upp en bra färdtjänst över hela landet. Denna utbyggnad bör ske redan under nuvarande försöksperiod med förenklat statsbidragssystem.
2.2 Social hemhjälp
Personlig service skall vara en rättighet för handikappade som behöver den. Den är en naturlig uppgift för den kommunala hemhjälpsorganisationen. Den bör utgöra en basorganisation för service åt handikappade i skilda situationer. God service genom hemhjälpen är för många en förutsätt-
ning för att de skall kunna leva oberoende. Det är därför ett viktigt krav att
kommunerna tillgodoser deras behov av sådan personlig service. Den sociala hemhjälpens uppgifter bör vidgas. Genom dess förmedling skall ledsagare kunna följa med till bio, teater, föreningsmöten och till gudstjäns-
ter.
Den sociala hemhjälpen måste kunna lämna handikappade service även
under längre tids vistelse utanför hemmet. Den som får social hemhjälp i
sin hemkommun. måste kunna räkna med att sådan hjälp ställs till förfogande även när han av något skäl tillfälligt vistas i en annan kommun. t. ex. för att delta i en kurs. Den sociala hemhjälpen bör sålunda utvecklas till en service med riksgiltighet.
Insatser för handikappade måste omfatta hela familjen. Ofta blir även anhöriga till svårt handikappade isolerade från omvärlden. Det gäller inte
minst ensamstående föräldrar till handikappade barn. I några kommuner avlöser hemhjälpspersonal anhöriga för att de skall få semester, vila och kulturell stimulans och kunna uträtta ärenden. Det är naturligt att sådan avlösningsservice ordnas I alla kommuner inom ramen för den statsunderstödda kommunala hemhjälpen.
2.3 Tolktjänst
Nästan alla döva behöver teckenspråkstolk för att förstå vad hörande säger. Hörande behöver som regel tolk för att förstå döva. Samhället tillhandahåller tolkhjälp i olika former.
Tolktjänsten är starkt splittrad. Den situation vari den enskilde behöver tolk är avgörande för vem som skall ställa tolktjänst till förfogande och be-
tala den. Detta är otillfredsställande och ätskilligt talar för en samordning i anslutning till landstingens tolktjänst. Handikapputredningen är emellertid inte beredd att bedöma hur de olika problemen skall lösas för att en sam-
ordnad tolktjänst skall komma till stånd. Det viktigaste nu är att bygga ut
tolktjänsten så att döva och dövblinda får hjälp av tolk i alla situationer som de behöver det.
Hörselskador medför ofta svåra kommunikationshinder, särskilt i situa-
tioner där det talade ordet spelar stor roll. I en del fall är hörselskadade betjänta av att någon vidarebefordrar till dem vad som sägs och förvissar sig om att de har uppfattat det riktigt. Vid rättegångar och andra förhandlingar inför myndigheter kan hörselskadade få hjälp av sådan taltolk. Denna möjlighet bör finnas också i andra viktiga situationer om den hörseltekniska utrustningen, den individuellt ordinerade och den som finns i lokalen, inte fungerar tillfredsställande.
Personer med språk- och talskador kan ha svårt att delta i samtal och blir därför lätt isolerade. De bör också ha rätt till taltolk. Denne blir för dem och för hörselskadade en motsvarighet till teckenspråkstolken för kommunikation mellan hörande och döva. Verksamheten med taltolk ankommer naturligen på landstingen.
2.4 Hjälpmedel
Handikapputredningen tar upp frågor om hjälpmedel för olika grupper handikappade och understryker handikappinstitutets centrala funktion på hjälpmedelsområdet. Den framhåller särskilt angelägenheten av att arbetet fortsätter med att utveckla hörapparater och andra hjälpmedel för hörselskadade.
I fråga om psykiskt utvecklingsstördas behov av hjälpmedel måste två skilda problem uppmärksammas. Det ena problemet gäller dem som har et ytterligare handikapp, till följd av t. ex. förlamning, synskada eller hörselskada. För dem är det viktigt att de förstår, hur hjälpmedel som ordineras för tilläggshandikappet skall användas. Anvisningar och upplysning måste utformas med hänsyn härtill. I en del fall måste också själva hjälpmedlet anpassas särskilt.
Det andra problemet avser hjälpmedel som utvecklingsstörda kan behöva på grund av förståndshandikappet. Allt fler utvecklingsstörda har ett självständigt boende med viss tillsyn i inackorderingshem eller i egna lägenheter. Hjälpmedel av typen bandspelare och enklare räknedosor skulle minska behovet av personlig hjälp. Denna fråga har hittills beaktats föga. Det är angeläget att dessa frågor tas upp mera. Det är viktigt att de bl. a. får ökat utrymme inom forskningen. I första hand bör bedömas vilka slag av hjälpmedel som kan ha betydelse för vardagslivet och hur stora behoven är.
2.5 Telefonfrågan
Samhällets telefonnät är ett viktigt kommunikationsmedel. At telefonera är en vanlig metod för att upprätthålla sociala kontakter och för att nå myndigheter, affärer, läkare osv. Att inte ha telefon innebär stora olägenheter. På grund av handikapp saknar emellertid många möjlighet att använda telefon.
Det finns numera tekniska förutsättningar för döva, dövblinda och talskadade att telefonera. Telefonnätet är en statlig angelägenhet. Alla bör ha rätt att på samma villkor få telefon genom televerket och handikapputred- | ningen föreslår att särskilda anordningar som är nödvändiga för att handikappade skall kunna telefonera skall tillhandahållas av televerket utan
kostnad för den enskilde. Som en kostnad i verkets drift bör den fördelas
på samtliga abonnenter. Detta motsvarar vad som sedan länge gäller be-
träffande allas rätt att för ordinarie inträdesavgift, dvs. 300 kr.. få telefon
installerad, oavsett om de bor i en tätort eller i utpräglad glesbygd.
Förslaget innebär att landstinget inte längre skall ha kostnadsansvaret
för hjälpmedel åt handikappade för telefonering. Däremot bör personal hos landstingen på sedvanligt sätt pröva den enskildes behov av sådana hjälp-
medel samt ordinera dem. Ordinationen utgör i dessa fall en anvisning till televerket att tillhandahålla den särskilda utrustningen.
Televerket bör få i uppdrag att utarbeta erforderlig detaljplan för hur olika grupper handikappade skall få tillgång till telefon. Arbetet bör ske i nära
samarbete med Landstingsförbundet och handikappinstitutet.
2.6¶Vissa rehabiliteringsfrågor
Landstingen har ansvar för hörselvården.
Till den hör att informera hörselskadade om hur hörapparater och annan utrustning används. Sådan information kompletteras vid kurser med hörselträning, talkorrektion och träning i avläsning. Det är viktigt att allas be-
hov av träning och information tillgodoses. Det är bl. a. betydelsefullt att den som har ordinerats hörapparat och redan fått träning. vid behov på nytt kan delta i kurser för att vidmakthälla sina färdigheter. Eftersom verksamheten är ett led i en pedagogisk terapeutisk rehabilitering, bör enligt handikapputredningens uppfattning inkomstbortfall under kurstid ersättas från försäkringskassan.
Synsvagas möjlighet att läsa är i hög grad frågor om optisk rehabilitering och synträning. Resurserna för sådan rehabilitering och träning är ännu otillräckliga. Många synsvaga har dock fått sin läsförmåga tillbaka — och många har för första gången fått möjlighet att läsa — genom lämpliga tekniska hjälpmedel och träning. Handikapputredningen förutsätter att ytterligare insatser kommer att göras på detta område genom utbyggnad av syn-
centraler i landstingen.
2.7 Föräldrautbildning m. m.
Tidiga insatser är avgörande inom rehabiliteringen. Det är viktigt att så
tidigt som möjligt diagnostisera om ett barn är dövt, har en hörselskada eller en annan skada. Ansvaret härför har den förebyggande mödra- och bar-
navården. Föräldrarna mäste få information om skadan och dess följder.
Barnavårdscentralerna har ett grundläggande ansvar att ge och förmedla hjälp till föräldrarna. De måste också få utbildning i hur de skall kunna främja barnets utveckling. Inom föräldrautbildningen bör förtur ges åt för-
aldrar till handikappade barn.
2.8¶Socioterapiens ställning
På en det institutioner finns speciella tjänster för socioterapeuter. Deras
uppgift är att förmedla och förstärka kontakter mellan dem som bor på instiluttonerna och samhället utanför. Det sker bl.a. genom att organisera
studiecirklar, kurser och föreläsningar och genom att stödja exempelvis
patientföreningar och andra former av aktivitet och självverksamhet. Detta är väsentliga insatser för att motverka den isolering som vårdinsti-
tutionerna skapar. Socioterapeuterna samarbetar med folkbildningsorgani-
sationerna och handikapprörelsen. Detta samarbete bör ytterligare förstärkas. Då är det viktigt att handikapporganisationerna får samhällets stöd för
att kunna medverka i detta samarbete på ett effektivt sätt. Mänga av handi-
kapporganisationerna har att bevaka intressena för människor som vistas
på institutioner under kortare eller längre tid. Det gäller särskilt Riksförbundet för social och mental hälsa och dess lokala organisationer.
Det är också angeläget att socioterapiens ställning inom sjukvårdsorganisationen närmare klarläggs.
2.9 Handikapprörelsen 2.9.1 Från kamratförening till folkrörelse
Handikapporganisationernas ursprungliga karaktär av kamratföreningar
för gemenskap, hjälp och stöd finns kvar och har stor betydelse. Men de har framför allt utvecklat sig till intresseorganisationer med syfte att förändra samhället så att handikappade fär samma livsvillkor som andra.
Organisationerna har breddats: handikappföreningar finns i alla kommuner och i länen. På riksplanet är de sammanslutna i förbund som inbördes samverkar. Handikapprörelsen är i dag en folkrörelse.
De insatser som samhället gör på handikappområdet är i hög grad en följd av handikapprörelsens arbete. Organisationerna har visat på behoven
och lagt fram förslag till lösningar. Mycket av det som numera är självklar samhällsservice har börjat i organisationerna.
Det finns 23 handikapporganisationer på riksplanet. De har sammanlagt
drygt 280000 medlemmar. Sammanlagt finns över 1200 läns- och lokalföreningar.
Prop. 1976/77:; 87 102
2.9.2 Kurser och studier
En bred medlemsskolning är nödvändig i alla organisationer som arbetar för att förbättra samhället. Medlemmarna måste ha kunskaper för att organisationen skall kunna förverkliga sitt mål. Studier ger dessutom gemenskap och kunskaper ger tro på den egna förmågan och ökad medvetenhet. Handikapp innebär alltid en fara för isolering och ofta svårigheter att hävda sig. Studier är därför särskilt viktiga för handikappade. De ger dem redskap att påverka sin situation.
Många praktiska svårigheter — och hinder — möter handikappade i studierna. Inom handikapporganisationerna finns den största erfarenheten om handikappades situation, problem och behov. Handikappade, som är osäkra inför kontakten med andra och ovana vid studier, söker sig i första hand till studier inom handikappföreningarna. Där får de ökad säkerhet och självkänsla och kan gå vidare till studier i andra grupper.
Handikappföreningarna har en omfattande studieverksamhet. Den äger vanligen rum i cirklar och på veckosluts- och veckokurser. Som regel organiseras studierna tillsammans med studieförbund. Oftast sker det i samarbete med ABF: 15 handikappförbund är anslutna till ABF. Viss samverkan förekommer mellan handikapporganisationer och andra studieförbund än ABF, främst Studieförbundet Vuxenskolan.
Behovet av studier inom handikapprörelsen ökar. Det beror bl. a. på att samhället ställer stora anspråk på handikapporganisationerna. Myndigheterna påkallar ofta överläggningar med handikapprörelsen i viktiga frågor om inriktning och utformning av åtgärder för handikappade. Organisationerna anlitas som remissorgan och är överallt företrädda i handikappråden.
Handikapporganisationernas arbetsuppgifter blir alltmer omfattande och kvalificerade. För att organisationerna skall kunna motsvara de förväntningar som samhällsorganen och andra ställer på dem måste de ha kunniga och aktiva medlemmar. Det är därför nödvändigt att studieverksamheten byggs ut. Detta behövs också för att fler handikappade skall få utbildning och arbete och bättre kunna påverka sina livsvillkor.
Sedan omkring tio år erhåller handikappförbunden ett särskilt statligt stöd för sin studieverksamhet. Medlen beräknas under utbildningsdepartementets anslag Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Av intresse i detta sammanhang är särskilt två anslagsposter, nämligen dels posten 3. Konsulentverksamhet, dels posten 4. Kurs- och studicverksamhet m.m.
För dispositionen av medlen under de två anslagsposterna gäller särskilda föreskrifter om ändamålet. Handikapputredningen föreslår, att de båda anslagsposterna avförs från utbildningsdepartementets anslag Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet och att medel såvitt avser handikappförbundens verksamhet, utan närmare bestämning av ändamål, i stället beräknas under socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporganisationer.
Två ledamöter av handikapputredningen har i en reservation till betänkandet motsatt sig förslaget om ändring av konstruktionen för stödet till handikapporganisationerna. De hävdar att ett sammanförande av medel för kurs- och konsulentverksamhet med anslaget för allmän verksamhet utan specialdestination innebär en inte önskvärd särbehandling av handikappade och därför strider mot grundsatsen om integration. Det skulle även medföra svårigheter för organisationerna vid fördelning av medlen och vara till förfång för små organisationer och nya organisationer som kan komma att bildas.
2.9.3 Tidskrifterna och annan information
Information till handikappade och om handikapp är viktiga uppgifter för handikapprörelsen. Handikapporganisationerna talar om för sina medlem-
mar och andra handikappade vilken samhällsservice som finns för dem. De
lämnar också information om andra förhållanden som komplement till den allmänna informationen i samhället. Information om handikapp behövs för att öka förståelsen för handikappades situation och för att fler skall förstå att det behövs insatser för att förbättra deras livsvillkor.
Handikapprörelsens tidskrifter har stor betydelse både som medlemstid-
ningar och som opinionsbildare i den allmänna debatten. De ger utförlig information både om förhållanden som har speciellt intresse för vissa handikappgrupper och om sådant som är gemensamt för flera eller alla handikapporganisationer. Information, som egentligen ankommer på samhället, måste i stor utsträckning ombesörjas av organisationernas tidskrifter.
Organisationerna söker också få handikappfrågor belysta i massmedia. De samarbetar med andra folkrörelser för att sprida kunskap om handikapp och underlätta för handikappade att delta i föreningsliv utanför handikapprörelsen.
Det totala behovet av information i handikappfrågor växer. De insatser som har gjorts ökar efterfrågan. I allt vidare kretsar märks intresse för ökade och fördjupade kunskaper om handikappades situation och om handi-
kapp. Det är en glädjande utveckling. Handikappade själva känner bäst sin
situation och kan informera om den.
2.9.4¶Kontakt och gemenskap
Handikapporganisationerna har en bred verksamhet för kontakt och gemenskap. Den bryter isolering och erbjuder förströelse och avkoppling. Samhörigheten och arbetet i föreningarna ökar självförtroendet och minskar osäkerheten inför kontakten med andra människor. Det egna förcningslivet ger erfarenheter som underlättar för handikappade att söka sig
till nya grupper och organisationer.
Många handikappföreningar har egna lokaler, där medlemmarna kan
träffas på fritiden. Några har också rekreations- och semesterhem. De har
ofta funnit det nödvändigt att själva skaffa och driva sådana anläggningar
därför att de anläggningar som i övrigt finns sällan är tillgängliga för handikappade och inte heller lämnar behövlig service. Anläggningarna har stor betydelse för handikappade: särskilt rörelsehindrade, vissa psykiskt utvecklingsstörda och dövblinda med stort servicebehov, som behöver rekreation i en annan miljö än den vanliga. Många av dem bor i isolerade mil-
jöer — ofta på institution.
2.9.5 Barn och ungdom
Handikapporganisationernas verksamhet har stor betydelse för handi-
kappade barn och ungdomar. Handikappade barn är mer än andra beroen-
de av sina föräldrar för vård, träning och praktisk hjälp. De handikappade
barnen måste så tidigt som möjligt kunna skaffa sig kamrater, egna erfarenheter och intressen. Handikapprörelsens barn- och ungdomsarbete är vä-
sentligt bl.a. av dessa skäl. Det har också betydelse för att ungdomarna skall bli intresserade av föreningslivet.
2.9.6¶Ekonomiska frågor
Handikapporganisationerna har svårt att finansiera sin verksamhet. De
har kostnader som andra organisationer inte har. De måste välja lokaler som är tillgängliga, tekniskt utrustade och i övrigt lämpliga för handikappade. I okalhyran blir då högre. För kurser och konferenser mäste ofta nybyggda och handikappanpassade hotell väljas i stället för äldre kursgårdar som har lägre priser för mat och husrum.
Resekostnaderna blir också högre genom att många måste anlita flyg och
taxi. Ofta behövs extra servicepersonal och teckenspråkstolkar. Studie-
material, tidskrifter och annat skriftligt material måste anpassas. Kostna-
derna kan inte täckas med höga medlemsavgifter.
Eftersom samhällets finansiella stöd till handikapprörelsen är otillräckligt i såväl kommuner och landsting som på riksplanet, tvingas handikapporganisationerna genom insamlingar, bingo. lotterier och försäljningar sö-
ka finansiera sin verksamhet. Betydande intsatser krävs av organisationer-
na enbart för detta ändamål. Detta binder personal och övriga resurser och
inkräktar på både organisationernas verksamhet och planering. Det är där-
för angeläget att statens, landstingens och kommunernas bidrag till handikapporganisationerna läggs på en sådan nivå att organisationernas verksamhet inte blir beroende av insamlingsverksamhet.
Samhällets bidrag till handikapporganisationerna bör i så liten utsträckning som möjligt styra verksamhetens inriktning. Medlemmarna i handikapprörelsen skall själva avgöra vilka insatser de anser mest väsentliga och hur de skall utformas för att ge bästa resultat. Ett samordnat och en-
kelt bidragsystem är till fördel både för handikapporganisationerna och för samhället. .
Statens bidrag till handikapporganisationerna bör utgå från det under soclaldepartementets huvudtitel uppförda anslaget Bidrag till handikapporganisationer. Till grund för bidragsgivningen bör, som nu, ligga anslagsframställningar och verksamhets- och revisionsberättelser från organisationerna.
Handikapputredningen framhåller i detta sammanhang, att handikapporganisationernas företrädare i skilda samhällsorgan, bl.a. i handikappråden, självfallet skall ha möjlighet att delta i arbetet på lika villkor som övriga ledamöter i dessa organ. De skall sålunda. på samma sätt som andra, ha rätt såväl tull ledighet från arbetet för fullgörande av offentligt uppdrag som rätt till gångse ersättning för uppdraget.
3 Remissyttrandena
Åtskilliga yttranden tar upp frågan om färdtjänsten och det allmänna färdväsendet. Statens kulturråd framhåller, att tillgängliga kommunikationer och en väl utbyggd färdtjänst är viktiga förutsättningar för att alla skall kunna ta del i kulturlivet. Rådet tillägger att effektivare villkor för statsbidraget till färdtjänsten måste övervägas, om nuvarande brister inte snarast avhjälps. Statens ungdomsråd. som anser att det görs alldeles otillräckligt för att handikappade skall kunna delta i föreningsliv : och folkbildning. understryker kravet på bra färdtjänst för att förbättra förhållandena. SÖ åberopar statistiska centralbyråns undersökning om färdtjänsten, vilken visar att den har ojämn kvalitet och är starkt begränsad. Svenska kommunförbundet förklarar sig i princip dela uppfattningen. att alla som behöver färdtjänst skall få anlita den så ofta de vill, men understryker att denna lösning fär ses i ett längre tidsperspektiv. ABF anför att en stor del av ansökningarna om medel för tekniska och organisatoriska stödåtgärder för handikappades deltagande i studieverksamhet avser bidrag till resor. DHR betonar att det allmänna fårdväsendet måste anpassas enligt HAKO-utredningens förslag. Folkparitets ungdomsförbund hävdar att statsbidraget för färdtjänst måste förknippas med kvalitetskrav. Riksförbundet mot allergi anser att färdväsendet måste vara anpassat även till allergikernas behov. Studieförbundeet Medborgarskolan anför att färdtjänsten måste få väsentligt större resurser om det skall bli möjligt att anordna integrerade studiecirklar. Riksförbundet mot reumatism understryker vikten av att färdtjänsten skall betjäna även svårt rörelsehindrade så att de kan delta i olika slags verksamhet som andra.
DHR uttalar, att bilen måste ses om ett hjälpmedel och således ordineras till dem som behöver bil även om de inte förvärvsarbetar eller bedriver målinriktade studier.
Förslaget om vidgade uppgifter för den sociala hemhjälpen mottas positivt. Statens handikappråd framhåller att vidgningen förutsätter en utbyggnad av organisationen och under en övergångstid anser rådet det nödvändigt med förstärkt statligt stöd. Statens kulturråd anför att handikappföreningarna f.n. i stor utsträckning själva måste ordna ledsagarhjälp åt handikappade. vilket är oriktigt eftersom dessa uppgifter måste ankomma på kommunerna. SRF ser hemhjälpen som ett komplement till färdtjänsten och finner det vara en naturlig kommunal uppgift att ge ledsagarhjälp åt handikappade som vill delta it. ex. fritidsaktiviteter. SRF finner det också riktigt, att den sociala hemhjälpen skall stå till förfogande för handikappade vid längre tids vistelse utanför hemmet, t. ex. för deltagande i en kurs. MS-förbundet betonar vikten av hemhjälpens riksgiltighet för att handikappade skall kunna ta del av kulturlivet i andra kommuner. FUB framhåller. att familjer med utvecklingsstörda medlemmar i hög grad är beroende av att få avlösningsservice, som känner till hur man tar hand om utvecklingsstörda. FUB anser, att bristerna härvidlag är stora bl. a. som följd av otillräckligt samarbete mellan kommuner och landsting. Riksförhundet mot ullergi understryker, att personal inom hemhjälpsorganisationen måste ha kunskaper om allergi. DHR betonar, att social hemhjälp måste stå till förfogande även för personer på vårdinstitutioner när de deltar i verksamhet utanför dessa. Föreningen Sveriges dövblinda anser att socialstyrelsen bör utfärda anvisningar om hur den sociala hemhjälpen skall utformas. Svenska kommunförbundet anser att behovet av personlig hjälp i de situationer som förslaget avser 1 första hand bör tillgodoses genom samverkan på ett personligt plan mellan socialarbetaren, den handikappades vänner och föreningslivet. Kommunförbundet understryker i detta sammanhang även de kommunala handikapprådens betydelse.
Alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan, stödjer förslaget om en förbättrad tolktjänst. SDR framhåller, att tolken är en länk mellan hörande och döva, en förutsättning för gemenskapen, för möjligheten till samtal och åsiktsutbyte. SDR uttalar vidare, att det är betydelsefullt att hörande och döva, som behöver samtala med varandra, alltid har rätt att göra det. Tolktjänst måste liksom färdtjänst stå till förfogande efter behov, vilket betyder att den skall kunna påkallas utan begränsning i fråga om ändamål och tidpunkt för samtal. ABF framhåller att så länge det råder brist på tolkar, står döva och dövblinda utanför en stor del av kulturen. SÖ betonar, att det behövs särskilda insatser för att tillgodose dövblindas behov av tolk. Föreningen Sveriges dövblinda understryker att tolkarna för dövblinda förmedlar inte endast en språklig kontakt utan också synintryck. De tjänstgör även som personlig hjälp och ledsagare. Även förslagen om tolktjänst genom taltolk åt talskadade och hörselskadade hälsas med tillfredsställelse. Landstingsförbundet framhåller, att frågan om organisationen av denna verksamhet bör utredas.
Beträffande förslagen om hjälpmedel förklarar sig handikappinstitu-
tet berett att göra mer aktiva insatser i fråga om hörseltekniska hjälpmedel
men framhåller, att detta kräver ökade resurser både hos institutet och hos berörda forskningsinstitutioner. Det är inte minst angeläget att stödja
forskning beträffande hur små hörselrester kan utnyttjas. Vidare betonas behovet av insatser för talskadade. Arbetet för psykiskt utvecklingsstörda. som påbörjats, gäller särskilt hjälpmedel för träning av förståndsfunktionen, för kompensation av nedsatt förståndsfunktion, för fysiska tilläggshandikapp samt åtgärder för att göra byggnader och miljö tillgängliga.
I fråga om teleslingan framhåller handikappinstitutet att installation av slinga ofta bör förberedas vid planering av byggnaders utformning och av deras elektriska system. Institutet uttalar vidare, att teleslingan inte
alltid är det lämpligaste överföringssystemet för hörselskadade, utan att t.ex. radioöverföring och överföring med infraröd teknik i vissa fall är
bättre.
Remissinstanserna är ense med utredningen om att döva, dövblinda och talskadade skall ha rätt att erhålla behövlig telefonutrustning.
Stutens handikappråd, som betonar att det måste ske snabbt, uttalar sig
för förslaget att alla skall ha rätt att på samma villkor få telefon genom televerket. Handikappinstitutet framhåller att tillhandahållande av telefon genom televerket synes komma att på kort sikt medföra förseningar och på
längre sikt ovisshet beträffande effekterna för handikappade. Institutet be-
tonar därför vikten av att statsmakterna genom styrmedel garanterar att
handikappade får erforderlig utrustning och att televerket ser dessa frågor som en normal del i sin verksamhet. Återstående tekniska och ekonomiska problem i sammanhanget bör lösas snabbt. Regeringen bör enligt förslaget
uppdra åt televerket att i nära samarbete med Landstingsförbundet och institutet utarbeta detaljplan för att olika grupper handikappade skall få till-
gång till telefon. Televerket, som förklarar sig aktivt vilja verka för att handikappades be-
hov i telefonsituationen tillgodoses, biträder inte förslaget att kostnaden
för speciell telefonutrustning skall belasta verket. En öppen redovisning av samhällets kostnader för olika slags verksamhet betingas av strävandena till ökad effektivitet i statsförvaltningen och är en förutsättning för stats-
makternas avvägning av resurser. Affärsverken drivs företagsekonomiskt
och ett frångående av denna grundsats, t.ex. av sociala skäl, förutsätter särskild ersättning till verket. Kostnader för sociala åtaganden bör således
bäras av skattebetalarna och inte av speciella grupper, såsom televerkets abonnenter, statens järnvägars resenärer eller postverkets kunder. Tele-
verket framhåller vidare, att det tillämpar enhetliga taxor — inträdesavgiften om 300 kr. är ett exempel — oberoende av skillnader i verkets kostnader i individuella fall. Inträdesavgiften är emellertid inte jämförbar med avgifter för speciell utrustning. Dessutom kan, utom handikappade, folkpensionärer, låginkomsttagare, fartygsanställda och utlandssvenskar ha an-
språk på att debiteras lägre avgifter än de som tas ut för att täcka verkets
kostnader.
SÖ anser att förslaget bör kompletteras med enheter som kan förmedla olika slags service. Landstingsförbundet som ansluter sig till utredningens uppfattning att varje verksamhet skall bära kostnaden för erforderlig handikappanpassning. anser att televerket och inte landstingen skall ha kostnadsansvaret för de särskilda anordningar som behövs för att handikappade skall kunna telefonera. Hörselfrämjandets riksförbund betonar att frågan om förstärkningsanordningar till telefon för hörselskadade bör uppmärksammas och att sådana och andra speciella anordningar skall tillhandahållas handikappade på samma villkor som telefon tillhandahålls andra abonnenter. SDR och Föreningen Sveriges dövblinda finner det vara på tiden att döva och dövblinda får inträde i telefongemenskapen. SDR tar även upp ordinationsfrågan och framhåller att ordination av behövlig telefonutrustning enligt gängse regler bör avse den döve. Hörande föräldrar till döva barn, som gär i dövskola, bör emellertid på samma villkor ha rätt att telefonera med sina barn. Eftersom ordinationen i dessa fall alltid kan avse barnet, behöver enligt SDR inget avsteg göras frän ordinationsprincipen. SDR framhåller vidare, att televerkets telefonstationer för allmänheten bör utrustas med telefoner som döva kan använda. Likaså måste dövskolor och samhällsorgan som döva behöver ha kontakt med anskaffa sådana te- Icfoner.
Beträffande hörselskadades rätt till ersättning från försäkringskassan för inkomstbortfall under kurser i hörselträning, talkorrektion och avläsning anför socialstyrelsen, som haft anledning ta ställning i denna fråga i besvärsärenden, att den tillstyrker förslaget. Handikappinstitutet uttalar, att ifrågavarande kurser har stor betydelse för den enskildes möjlighet att använda hjälpmedel. Riksförsäkringsverket anför, att hithörande frågor f. n. utreds inom verket, varvid avsikten är att behandla frågan om ersättning även för andra grupper än hörselskadade.
Ett antal remissinstanser tar upp frågor angående sjukvård och rehabilitering. Socialstyrelsen framhåller, att bristen på psykologer och logopeder inom sjukvården utgör ett allvarligt hinder för rehabiliteringen och att därför resursförstärkningar i dessa avseenden är angelägna. Statens handikappråd anför att det är alltför långa väntetider vid hörcentralerna för utprovning och ordination av hörapparater och andra hjälpmedel. Det är därför angeläget att denna verksamhet byggs ut. Hundikappinstitutet tillägger. att behovet av utbildning av personal för hörcentralerna, främst hörselvårdsassistenter, måste tillgodoses. SÖ tillstyrker att syncentraler inrättas av alla landsting och framhåller vidare, att det behövs ökade resurser för utbildning av synpedagoger. MS-förbundet betonar att tillräckliga resurser för rehabilitering, vård och behandling måste skapas, ty det är en förutsättning för att rörelsehindrade och andra handikappade skall orka att engagera sig kulturellt.
Att t.ex. kunna klara sin personliga hygien är en väsentlig fråga I um-
gänget med andra. Landstingsförbundet anför att landstingens hörselrehabiliterande verksamhet på sina håll ännu har brister, men det är en etable-
rad verksamhet med stor omfattning. Det är enligt förbundet därför mer motiverat med ökad satsning på optisk rehabilitering. En rapport om inrät-
tande av synhjälpcentraler har färdigställts av en arbetsgrupp som bildats tillsammans med socialstyrelsen. och förbundet hoppas att denna skall tjäna till vägledning för landsting som planerar att inrätta synhjälpcentraler.
Riksförbundet för njursjuka tar upp dialyspatienternas situation och
framhåller, att svårigheter att få dialys utom hemorten i allmänhet gör det
omöjligt för dem att lämna denna för mer än tre dagar i följd. De måste där-
för ofta avstå från kulturliv och semester såväl inom som utom landet. Förbundet anser att dialysverksamheten skall byggas ut så vid sjukhusen att
gästdialys blir möjlig samt att landstingen skall betala dialyskostnaden för patienter under vistelse utomlands.
Förslaget att socioteräpiens ställning inom sjukvärdsorga-
nisationen skall närmare klarläggas tillstyrks av alla remissinstanser.
som yttrat sig i frågan. Stutens handikappråd tramhåller, att socioterapeutisk verksamhet har till uppgift att aktivera patienterna. Den fungerar bl.a. som kontakt med samhället utanför institutionerna. Föreningen Sveriges
socioterapeuter finner det synnerligen angeläget med ett klarläggande av
söcioterapiens ställning och upgifter liksom av frågan om socioterapeuter-
nas utbildning. Föreningen betonar, att socioterapien inte får ses som en form av medicinsk behandling. Den skall i stället innebära aktivt erbjudande av samhällets normala utbud av verksamhet och låta patienterna välja utifrån eget önskemål och intresse. Socioterapi bör bedrivas av all personal och inte förbehällas en viss yrkesgrupp. Men det behövs personal, hit-
tills ofta kallad socioterapeuter, med samordnande och initiativtagande uppgifter inom varje sjukvårdsditrikt. Eftersom denna personal närmast
har en organisatorisk funktion och skall arbeta genom andra, behöver den
inte vara stor.
Remissinstanserna är ense med utredningen om handikapprörelsens betydelse. Statens handikappråd uttalar att handikapporganisationerna är en folkrörelse med viktiga och växande arbetsuppgifter. Stutens ungdomsråd understryker att organisationerna arbetar som en folkrörelse i ordets rätta mening. Förtjänstfullt för de fram krav på förbättringar
och medverkar till ökad gemenskap i samhället. HCK betonar, att handi-
kapprörelsen har byggts upp av handikappade själva och, i vissa fall. av anförvanter till handikappade, som har svårt att föra sin talan. Medlem-
marna bestämmer i sina organisationer. Dessa har bildats för att påverka samhällets utveckling till gagn för handikappade. Eftersom handikappfrå-
gorna är samhällsfrågor, är organisationerna en politisk rörelse. Handikap-
pade och deras anhöriga vet bäst var det brister. Organisationernas kun-
skap gör dem till nödvändiga samarbetsparter för samhället. HCK har bil-
dats av organisationerna för att de skall uppträda samfällt i frågor av ge-
mensamt intresse. SRF anför. att förbundet ofta nödgas avstå från viktiga tillfällen till påverkan, därför att resurserna är otillräckliga. Detta är allvarligt, ty därigenom begås många onödiga misstag vid utformningen av miljö och service. Numera erkänns handikapporganisationerna av alltfler som språkrör för sina grupper, men detta ökar också kraven på dem och gör
bristerna ifråga om intressebevakning mera kännbara. Unga synskadade
framhåller därutöver, att samhällsorganen har helt riktiga men även resurskrävande anspråk på handikapprörelsen i fråga om remissyttranden
och representation i olika organ. FUB understryker dessa synpunkter och betonar att handikapporganisationernas uppgifter är omfattande genom att
de berör alla sidor av människans liv. FUB måste ägna uppmärksamhet åt nästan alla sidor av samhällslivet. Det ställer stora krav på resurser, som är svåra att bygga upp. Det gäller i så mycket högre grad som handikapp genom bl. a. bundenhet. isolering och merarbete i hemmet nedsätter förmågan att vara aktiv I organisationsarbetet. Riksförbundet för social och
mental hälsa framhåller, att psykiskt störda ofta är osäkra och rädda människor. Därför behöver de en stark intresseorganisation. De vågar inte visa
sin sjukdom i form av medlemskap i förbundet. Organisationen behöver
resurser för att motverka fördomarna mot psykiskt störda.
I fråga om betydelsen av kurser och studier inom handikapporganisationerna anlägger remissinstanserna i stort sett samma synpunkter som utredningen. Statens kulturråd framhåller, att handikapprörelsens betydelsefulla uppgifter i samhällsarbetet inte minst gäller kulturområdet. Studieverksamheten inom organisationerna måste byggas ut. SÖ betonar, att studieverksamheten särskilt måste inriktas på medlemsskolning. Folkbildningsutredningen finner att samhällets krav på medverkan från handikapprörelsen i samhällsarbetet är ett viktigt skäl för ökad kurs- och studieverksamhet inom handkapporganisationerna. ABF konstaterar att bred medlemsskolning är nödvändig i alla organisationer som har till syfte att förbättra samhället. ABF anser att studiecirklar och annan stu-
die- och kursverksamhet i princip skall bedrivas i integrerade former. Det
finns dock, som utredningen framhållit, välgrundade skäl till att verksamhet ordnas bara för handikappade. SRF framhåller att de allt starkare och
glädjande kraven på att handikapporganisationerna skall företräda sina
grupper i olika sammanhang medför allt större behov av välutbildade funktionärer i rörelsen. DHR betonar att förbundets omfattande studieverksamhet i dess starkt förgrenade föreningsliv reser stora anspråk på för-
bundskansliet. Inom förbundet pågår central utbildning av funktionärer i
socialpolitik, arbetsmarknadsfrågor. bostads- och samhällsplanering och inom andra viktiga områden av betydelse för DHR:s intressebevakning. Kurser i föreningsfrågor äger också rum för förtroendevalda inom DHR:s 24 distrikt och 200 grundorganisationer.
Även beträffande handikappsrörelsens tidskrifter och övri-
ga informationer uttalar sig remissinstanserna i överensstämmelse
med utredningens synpunkter. Handikappinstitutet anför i detta samman-
hang att samhället måste öka sin information om bidrag. hjälpmedel m. m.
SRF understryker, att synskadade behöver mycken information men får li-
te. Det ställer stora krav på SRF:s informationsverksamhet. DHR finner det angeläget att förbundet kan ge ut en bra tidskrift, ty utan den skulle medlemmar och andra läsare inte nås av ordentlig information om t. ex. re-
former. Av brist på medel har DHR måst sänka kvalitén på sin tidning.
DHR behöver också i informationsverksamheten arbeta med affischer, broschyrer och kampanjer. Hörselfrämjandets riksförbund framhåller att handikapporganisationerna genom sina tidskrifter lämnar information som i hög grad borde bekostas av sjukvårdshuvudmännen. Men vi gör det bättre själva. tillägger förbundet. Föreningen Sveriges dövblinda understryker, att informationsverksamheten är en huvudfråga i all verksamhet som avser en i informationshänseende så utomordentligt underförsörjd grupp som dövblinda. Det är dyrt och svårt att informera dem. Riksförbundet mot allergi anför, att förbundet står för en mycket stor del av det informationsmaterial som finns om allergi. Förbundets tidning är synnerligen viktig I detta sammanhang och de berättigade anspråken på den är väsentligt större än förbundets resurser att tillgodose dem. Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar betonar betydelsen av handikapporganisationernas tidskrifter både som medlemsorgan och opinionsbildare. För-
bundet anser det angeläget att organisationerna får råd att ge sina tidkskrif-
ter bättre spridning till myndigheter och institutioner.
Utredningens synpunkter på handikapprörelsens betydelse för kon-
takt och gemenskap för handikappade delas också av remissinstan-
serna. DHR framhåller, att dess medlemmar fär hjälp i föreningslivet att bryta sin isolering. För att ge medlemmar och andra ökat självförtroende ordnar DHR kontaktkurser i samverkan med olika samhällsorgan. Av ekonomiska skäl har verksamheten inte tillräcklig omfattning och förstärkta samhällsinsatser på handikappområdet snarast ökar behovet av denna verksamhet.
Alla remissinstanser. som yttrat sig i frågan, tillstyrker förslaget om ökade samhällsbidrag till handikapporganisationerna. I anslutning till utredningens förslag beträffande ekonomiska frågor inom handikapprörelsen har vidare så gott som alla remissinstanser biträtt uppfattningen att bidragen till handikapporganisationerna utan detaljerad ändamålsbestämning skall beräknas under socialdepartementets huvudtitel. Statens handikuappråd framhåller det som angeläget att samhällsstödet till handikapprörelsen avpassas så att dess verksamhet inte fortsätter att vara beroende av
insamlingar och försäljning. Rådet betonar även i detta sammanhang lik-
som utredningen att organisationernas företrädare i bl. a. handikappråden
skall kunna delta på lika villkor som övriga ledamöter. Statskontoret och
riksrevistonsverket tillstyrker förslaget om ändrad anslagskonstruktion. Riksrevisionsverket anför att ändringen torde ge bättre möjligheter till en
helhetssyn vid bedömningen av behovet av kulturella åtgärder för handikappade. Förändringen behöver enligt verket inte medföra försämrat sam-
arbetet mellan handikapporganisationerna och SÖ i pedagogiska frågor. Verket förklarar sig också positivt till en ökad statlig ekonomisk satsning
på sådan verksamhet som handikapporganisationerna bedriver. Verket framhåller betydelsen av att en klar gräns fastställs för organisationernas
ansvarsområde, bl. a. i fråga om kurser, studier och information, för att en effektiv resursanvändning skall kunna uppnås och en avvägning skall kunna ske mellan olika insatser. Utredningen har enligt riksrevisionsverket inte tillfredsställande belyst hithörande frågor. Statens kulturråd, som biträ-
der utredningens mening att samhällets bidrag till handikapprörelsen inte får styra verksamhetens inriktning, anser det angeläget att organisationer-
na bygger ut sin verksamhet på utbildnings- och kulturomrädena. SÖ tar
upp frågan om välgörenhets- och insamlingsverksamhet och anför att finansering genom sådana medel av handikapporganisationernas insatser
befäster förlegade föreställningar om handikappade. SÖ, som tillstyrker
förslaget om ändrad anslagskonstruktion, anser att ett samlat samhällsstöd
såsom till andra folkrörelser ger stora fördelar. HCK och DHR betonar att
törslaget om uppräkning av bidragen till handikapporganisationerna mäste ses som oprutbart. Den föreslagna ändringen av anslagskonstruktionen tillstyrks. DHR betonar, att organisationerna självklart dessutom måste ha tillgång till det generella stöd som finns på kulturområdet. FUB anför, att förbundet på grund av otillräckligt ekonomiskt stöd från staten tvingats att entlediga personal. inskränka sin verksamhet och engagera sig i en omfattande tämligen olönsam försäljningsverksamhet. FUB framhåller vidare att det är ett demokratiskt intresse av hög rang att en svag grupp som förståndshandikappade har en stark organisation som med kraft kan föra gruppens talan. Svenska diabetesförbundet finner det förnedrande att tvingas lita till sådana finansieringskällor som lotterier och insamlingar.
Ett litet antal remissinstanser avstyrker förslaget om ändrad anslagskonstruktion. Till dem hör socialstyrelsen, som anser att specialdestination av vissa bidrag är ett stöd för handikapporganisationerna vid deras planering av verksamheten. Styrelsen menar vidare att handikappade som inte är medlemmar i organisationerna skulle bli lidande på att medlen för kursoch studieverksamhet inte beräknas särskilt. Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet och Studieförbundet Vuxenskolan biträder likaså reservanterna Antonssons och Jonssons mening. Studieförbundet framhåller att
handikappade inte skall särbehandlas i kulturellt avseende. Det skulle
emellertid bli fallet om utredningens förslag genomförs, ty anslag för kulturverksamhet bland handikappade bör. som för andra medborgare, utgå från utbildningsdepartementet.
4 Föredraganden
Handikappfrågan är en fråga om att göra samhället tillgängligt. Målet för
politiken på handikappområdet är att integrera handikappade i samhällsge-
menskapen och ge dem samma livsvillkor som andra. Medvetna strävanden i detta syfte har under de senaste 15 åren förbättrat handikappades si-
tuation på ett omvälvande sätt. Jag är dock på det klara med att alltjämt
mycket stora krav mäste ställas på samhället för att målet skall nås. Handikappfrågan är således också en fråga om solidaritet; hela folkets engagemang krävs för att vi skall förverkliga integration och normalisering. Följ-
aktligen delar jag uppfattningen att handikappfrågan berör alla människor
och inte bara dem som till följd av skador eller sjukdom möter mera bety-
dande svårigheter i samhället som det i dag är utformat. Den gäller alla, ty det är i allas intresse att var och en kan delta i gemenskapen och medverka
i samhällsutvecklingen.
Handikapputredningen utvecklar denna viktiga grundsyn i sina utgångs-
punkter för betänkandet Kultur åt alla, och jag får hänvisa till vad chefen
för utbildningsdepartementet i anslutning härtill nyss har anfört.
För egen del vill jag understryka att varken handikappfrågan eller kul-
turfrågan kan ses var för sig. Handikappade är ingen särgrupp. Både i sam-
hällets handlande och i enskildas måste däremot alltid uppmärksammas att många människor på grund av skada eller sjukdom kan ha ett särskilt behov av anpassningsåtgärder för att verksamhet skall vara tillgänglig för dem. Detta gäller självklart även kulturlivet. Människornas möjlighet att
delta i kulturlivet är i sin tur beroende av deras möjligheter på andra områ-
den. Det är frågor om att ha arbete, ha tryggad ekonomi, bo bra, få person-
lig service, få utbildning, kunna förflytta sig och mycket annat. På alla så--
dana omräden måste samhällets insatser fortsätta. Handikapputredningen tar upp en rad frågor utanför kulturpolitiken, och jag övergår nu till dem som faller inom socialdepartementets verksamhetsområde.
Goda möjligheter till förflyttning har en grundläggande betydelse för att handikappade skall kunna delta i samhällslivet. Handikapputredningen har härvid i olika sammanhang framhållit vikten av att det allmänna färd väsendet anpassas bättre till handikappades behov. HAKO-utredningen (utredningen om det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov) har ägnat dessa frågor ingående uppmärksamhet och redovisat sina synpunkter och förslag i betänkandet (SOU 1975: 68) Handikappanpassad kollektivtrafik. Betänkandet bereds f.n. inom kommunika-
tionsdepartementet och chefen för kommunikationsdepartementet avser att föreslå regeringen att senare i år i en allmän trafikpolitisk proposition
lägga fram förslag med anledning av bl. a. detta betänkande.
Som komplettering till de allmänna anordningarna för förflyttning be-
hövs en bra färdtjänst i alla kommuner. Det är en viktig förutsättning för att förverkliga kravet på integration och normalisering för handikappade.
8 Riksdagen 1976/77. I sambh. Nr 87
Handikapputredningen har utvecklat hur färdtjänsten enligt dess mening skall vara beskaffad. Utredningen framhåller att färdtjänsten skall betjäna
alla vars handikapp motiverar att de har tillgång till denna särskilda trans-
portservice. Vidare skall färdtjänsten få anlitas efter behov och inte egränsas med hänsyn till antalet resor, färdmål eller tidpunkten för resan. Resenärens behov av personlig hjälp vid färden skall tillgodoses och färd kunna påkallas lätt och utan omgång. Rätt att anlita färdtjänsten inom en viss
kommun skall innebära rätt att använda den i alla andra kommuner. Avgif-
ten för färdtjänsten skall motsvara avgiften för färd med allmänna kollektiva kommunikationer.
Remissinstanserna delar handikapputredningens uppfattning. Denna an-
sluter sig även i princip till Svenska kommunförbundets rekommendation
om färdtjänst år 1969. Kommunförbundet framhåller dock i sitt yttrande att en färdtjänst av nämnda kvalitet är en lösning som får ses i ett längre tidsperspektiv. Remissinstanserna såväl inom som utom handikapprörelsen påtalar skilda brister i färdtjänsten. De betonar även att den är mycket ojämnt utbyggd kommunerna emellan, både kvantitativt och kvalitativt. Åtskilliga instanser ser det som nödvändigt att statsbidraget till färdtjänst förknippas med närmare villkor om kvalitet.
Jag finner liksom handikapputredningen och remissinstanserna det angeläget att en färdtjänst av god kvalitet byggs upp över landet. Syftet med
det år 1975 införda statsbidraget är att underlätta för kommunerna att ge-
nomföra en sådan utbyggnad. Vid införandet av statsbidraget förutsattes det sålunda att kommunerna utnyttjar det statliga stödet för avsedda förbättringar av denna verksamhet.
Jag vill erinra om att statsbidragsreglerna gäller försöksvis för åren 1975-1977. Riksrevisionsverket har i uppdrag att utvärdera bidragssystemet och redovisa utvärderingen till regeringen före den I oktober 1977. Bidragssystemets fortsatta konstruktion kommer därefter att övervägas.
I detta sammanhang kan nämnas att De handikappades riksförbund m. fl. organisationer i framställning till regeringen aktualiserat frågan om visst statligt stöd till driftkostnaden för telefon i handikappfordon. Denna fråga prövas f.n. av berörda departement.
Den kommunala sociala hemhjälpen omfattar huvudsakligen äldre, men den är också en betydelsefull del av samhällets åtgärdssystem på handikappområdet. Denna service har kunnat utvecklas på ett gynnsamt sätt ge-
nom det år 1964 införda och år 1974 förstärkta statsbidraget till kommunerna. Liksom handikapputredningen finner jag det angeläget att den sociala
hemhjälpen ställer personlig service till förfogande i de situationer då handikappade behöver sådan service. Jag vill se hemhjälpsverksamheten som
en social service som genom rikt varierade insatser gör det möjligt för han-
dikappade och äldre att leva självständigt i egna bostäder och kunna delta i
olika slags verksamhet efter fritt val. Den utgör då ett viktigt medel att bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt och socialt.
Viktiga uppgifter för hemhjälpsorganisationen är enligt min mening att
ledsaga handikappade utom hemmet, t.ex. för inköp, besök hos vänner,
deltagande i kulturlivet och under en promenad. Det har också stor betydelse att den tillgodoser anhörigas behov av avlösning i omvårdnaden av
handikappade. Jag delar även utredningens uppfattning att den bör utveck-
las till en service med riksgiltighet. Det betyder att en person, som är be-
rättigad till hemhjälp i sin hemkommun, bör få behövlig hjälp när han tillfälligt vistas i en annan kommun. Detta är emellertid en kommunal angelä-
genhet. Det torde därför ankomma på Svenska kommunförbundet att utfärda närmare riktlinjer för verksamheten. Nuvarande statsbidragsregler utgör inget hinder för en fortsatt utvidgning och differentiering av kommu-
nernas hemhjälpsservice. De avser att främja en effektiv och väl utbyggd serviceorganisation.
Remissinstanserna är ense med handikapputredningen om att samhällets tolktjänst för vissa handikappgrupper behöver byggas ut väsentligt. Även
jag delar denna mening.
Tolktjänst för döva i landstingens regi började — på förslag av handikapputredningen — att ordnas i slutet av 1960-talet inom ramen för hjälpmedelsverksamheten. Landstingen har genom hjälpmedelsersättningen i princip täckning för sina kostnader för tolktjänst. Utbyggnaden av tolktjänsten har av olika skäl gått långsamt. Antalet årliga tolkuppdrag är ännu inte nämnvärt större än antalet döva. Detta kan självfallet inte motsvara
dövas och hörandes behov av att samtala med varandra.
En nödvändig ökning av tolktjänstens omfattning torde komma till stånd genom en rad åtgärder som nu håller på att vidtas. Olika åtgärder ifräga om utbildningen av tolkar. vilka nyss har redovisats av chefen för utbildnings-
departementet, spelar roll härvidlag. Det är vidare betydelsefullt att alltfler
landsting inrättar fasta tjänster för tolkar. Det är givetvis också viktigt att tolktjänst överallt medges enligt de vidgade regler som i december 1975 föreslogs av en arbetsgrupp. vari ingick företrädare för bl. a. Landstingsförbundet och berörda handikapporganisationer.
För egen del biträder jag den mening som framförts av Sveriges dövas riksförbund vid remissbehandlingen av betänkandet Kultur åt alla. nämligen att rätten till tolktjänst bör ha så få begränsningar som möjligt. Självfallet bör dövblinda ha samma rätt till tolktjänst. Det är därvid angeläget att den utformas för att tillgodose behoven för både primärt döva och pri-
märt synskadade. Det är också viktigt att döva med andra tilläggshandi-
kapp. t.ex. psykisk utvecklingsstörning. fär tillgång till tolktjänst. Jag biträder handikapputredningens förslag om hörselskadades och talskadaudes rätt till taltolkar och noterar med tillfredsställelse att denna fråga nu behandlas inom Landstingsförbundet. Jag anser det även viktigt att vuxendövas (dövblindas) svårigheter vid samtal beaktas inom tolkverksamheten och att de får tillgång till tolktjänst.
Goda hjälpmedel är en viktig förutsättning för att handikappade skall lc-
va självständigt. Hjälpmedelsverksamheten har utvecklats snabbt. En rad
betydelsefulla reformer har genomförts. särskilt under de senaste tio åren.
Jag delar handikapputredningens uppfattning att det fortsatta arbetet på detta område främst bör vara en fråga om ett intensifierat forsknings- och utvecklingsarbete. Syftet bör vara, dels att förbättra hjälpmedel som finns.
dels att utveckla hjälpmedel för behov som ännu inte har tillgodosetts. I båda hänseendena är handikappinstitutet, som framgår av dess remissytt-
rande. berett till ökade insatser. Överläggningar pågår om Landstingsför-
bundets inträde som en av huvudmännen för institutet. vilket kan komma
att påverka resurserna för bl. a. detta ändamål.
Hörselskador medför ofta betydande svårigheter att delta i kulturell och social gemenskap. Jag är medveten om att dessa svårigheter inte kan be-
mästras uteslutande med tekniska insatser. Det är i hög grad också en frä-
ga om beredvillighet från andra deltagare att underlätta situationen för hör-
selskadade. Hörapparaten är emellertid som handikapputredningen fram-
ta utvecklingen både av den och av andra hörseltekniska hjälpmedel stor
betydelse. Det är därvid inte minst betydelsefullt att insatserna avser teleslingan och andra ljudöverföringssystem. I detta sammanhang, vill jag även understryka betydelsen av landstingens hörselpedagogiska och hörselrehabiliterande verksamhet. Frågan om hörselskadades — och andra grup-
pers — rätt till ersättning från sjukförsäkringen för inkomstbortfall under viss rehabilitering utreds f. n. inom riksförsäkringsverket. Frågan om psykiskt utvecklingsstördas behov av hjälpmedel har, som
händikapputredningen framhåller, hittills ägnats förhållandevis ringa upp-
nu redovisar, ett mera metodiskt arbete har kommit i gång på detta område.
Handikapputredningen understryker att kravet på normalisering innebär att handikappade skall få del av all service och verksamhet i samhället på lika villkor som andra. Handikappades behov skall inte endast tillgodoses i
den mån medel ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet
för handikappade bör vara en fastlagd uppgift för myndigheter och enskil-
da som svarar för service och verksamhet i samhället. Kostnader för an-
passning bör ävila varje servicegren.
Handikapputredningens princip konkretiseras i förslaget att telefonut-
rustning för döva. dövblinda och vissa talskadade skall tillhandahållas, in-
stalleras och underhållas av televerket utan att verket tar ut högre avgifter
för denna utrustning än för andra telefonapparater. De flesta remissinstanserna tillstyrker detta förslag. Handikappinstitutet framför dock viss oro
för att detta på kort sikt skulle kunna medföra förseningar och på längre sikt ovisshet beträffande effekterna för handikappade. Televerket. som
aktivt medverkat i tillkomsten av denna typ av teleutrustning, anser att kostnaden för den bör utgöra ett socialt åtagande som inte skall belasta
verkets affärsrörelse. Landstingsförbundet å andra sidan motsätter sig att utrustningen betraktas som handikapphjälpmedel och finansieras av lands-
tingen. |
Att döva och talskadade kan utnyttja telefonnätet för kommunikation
beror på att samtalet förs i skrift. Den text som avsändaren producerar på
ett slags skrivmaskin framträder på en TV-skärm. En sådan apparat kan
kallas bokstavstelefon. Såväl avsändare som mottagare av meddelande via bokstavstelefon måste således vara försedda med sådan utrustning, vilket självfallet begränsar användningsområdet. Genom. inrättande av en förmedlingscentral med personlig betjäning kan man emellertid förmedla samtal till andra telefonabonnenter. Bokstavstelefon finns sedan några år i bruk i bl.a. USA. Den har i viss utsträckning prövats I Sverige med dis-
pens från televerket. Den apparatur som stadigvarande skall användas i Sverige måste dock vara anpassad till svensk och nordisk telestandard. Ett
utvecklingsarbete har därför — efter ställningstagande i Nordiska ministerrådet — bedrivits i samverkan mellan de nordiska telemyndigheterna. Detta har nu nått så långt att det svenska televerket har möjlighet att hösten 1977 installera ett visst antal bokstavstelefoner. Full klarhet om vilken apparattyp som för framtiden är lämpligast kan dock ännu inte nås.
I stort sett är det enda som krävs för användning av bokstavstelefon att
man kan skriva maskin med en viss hastighet och avläsa TV-skärmen. En
försöksverksamhet som genomförts av handikappinstitutet omfattade 28
abonnenter. Alla deltagare i försöket ansåg att bokstavstelefonen ger ac-
ceptabla eller bra kommunikationsmöjligheter.. Utnyttjandegraden beteck-
nås som god. |
Det är emellertid oklart hur många döva och talskadade personer som kan eller önskar använda bokstavstelefon. Ålder och tilläggshandikapp kan utgöra direkta hinder för att lära sig använda utrustningen. Även av
andra skäl kan enskildas intresse vara olika starkt. Handikappinstitutet
uppskattar antalet tänkbara abonnenter till ca 5000. Kostnaden för en
bokstavstelefon kan enligt institutets uppskattning komma att ligga mellan
5000 och 10000 kr. Alla uppskattningar är dock osäkra.
Enligt min mening är bokstavstelefonen i och för sig ett bra exempel på hur en servicefunktion i samhället genom ny teknik kan anpassas till en medborgargrupp, som på grund av sitt handikapp inte har kunnat utnyttja
den. Samtidigt måste förutsättningarna klarläggas närmare för hur ett sy-
stem med bokstavstelefoner skall kunna användas effektivt. Handikapputredningen anser som förut nämnts att alla skall ha rätt att på samma villkor få telefon genom televerket, och att de anordningar som behöver göras för att handikappade skall kunna telefonera skall tillhandahållas utan kostnad för den enskilde. Den merkostnad som uppstår bör fördelas på samtliga abonnenter som en kostnad i televerkets drift.
Televerket hävdar i sitt remissyttrande att bokstavstelefonen är att be-
trakta som ett handikapphjälpmedel, och att finansieringen därför bör ävila
9 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87
landstingen. Landstingsförbundet å sin sida avvisar dock denna lösning.
De övriga remissinstanser som tagit upp frågan anser att bokstavstelefonen bör ställas till förfogande för döva och talskadade på samma villkor som gäller i fråga om vanliga telefoner. De anser också att de kostnader detta medför för samhället bör bestridas av televerket.
Jag har i dessa frågor samrått med chefen för kommunikationsdepartementet och finner det nödvändigt att frågan om bokstavstelefonerna och deras finansiering blir ytterligare belyst. Utrustningen är ännu inte färdigutvecklad för stadigvarande bruk men tekniska förutsättningar för installation av bokstavstelefonen kommer att finnas år 1978. Full behovstäckning kan uppnås först på sikt. Detta ger tid för en närmare belysning av de principiella och praktiska problemen, utan att de avsedda förbättringarna för döva. dövblinda och talskadade därigenom försenas.
Handikapputredningen föreslår i sitt betänkande att televerket får i uppdrag att I nära samarbete med Landstingsförbundet och handikappinstitutet utarbeta erforderlig detaljplan för hur olika grupper handikappade skall å tillgång till telefon. Jag anser i likhet med utredningen att en sådan detaljplan är nödvändig. Den bör utarbetas av en särskild beredningsgrupp. Jag avser att senare föreslå regeringen att tillkalla en sådan grupp med företrädare för berörda departement, televerket. Landstingsförbundet och handikappinstitutet. Gruppen bör samråda med företrädare för berörda handikapporganisationer.
Gruppen bör ha till uppgift att ta fram närmare underlag för ställningstagande till frågan om finansieringssättet. Syftet bör vara att snarast möjligt ställa till förfogande utrustning som möjliggör kommunikation över telenätet för döva, dövblinda och talskadade. Samtidigt bör beaktas att det system man väljer är anpassat till den fortgående utvecklingen på teleområdet och sålunda kan användas under överskådlig tid. Systemet bör vara gemensamt för de nordiska länderna. Gruppens planeringsarbete bör även omfatta formerna för prövning av den enskildes behov av och förutsättningar för utnyttjande av bokstavstelefon. samt formerna för beslut om utlämnande av utrustning. Ett slutgiltigt ställningstagande i finansieringsfrägan bör anstå till dess beredningsgruppens planeringsarbete slutförts och dess synpunkter redovisats.
Det bör slutligen nämnas att dövblindas behov av telekommunikation inte kan tillgodoses genom den här beskrivna bokstavstelefonen. För de dövblinda krävs att texten framställs i blindskrift på papper. Försöksverksamhet för att få fram lämplig telefonutrustning för dövblinda har inletts av handikappinstitutet med stöd från allmänna arvsfonden och i samarbete med televerket. Det är angeläget att detta arbete fullföljs så snabbt som möjligt.
Handikapputredningen tar även upp vissa frågor inom sjukvård och rehabilitering utanför hjälpmedelsområdet i trängre mening, och jag vill understryka dess uttalanden om vikten av effektiva insatser inom hörselvår-
den, även för hörselskadade med tilläggshandikapp, t. ex. psykisk utvecklingsstörning. Landstingen har på senare år kraftigt byggt ut hörcentralernas verksamhet. Det föreligger dock behov av ytterligare kurser, inte minst repetitionskurser, för hörselträning, träning i avläsning, i andra me-
toder för kommunikation och i talkorrektion.
Optisk rehabilitering och synträning är förhållandevis nya specialiteter
inom rehabiliteringen för synskadade. Synhjälpscentraler finns inom 12 landsting fastän med olika grad av utbyggnad. Rehabiliteringen innebär att
ett arbetslag med ögonläkare, optiker och synpedagog provar ut de optiska hjälpmedel som är bäst för den synskadade, som sedan tränas att använda hjälpmedlen i olika situationer. Jag ser verksamheten som en motsvarighet till hörcentralernas insatser för hörselskadade. Den bör även tillgodose rehabiliteringsbehoven hos synskadade med tilläggshandikapp, t. ex. dövhet och psykisk utvecklingsstörning.
De hittills vunna erfarenheterna har varit mycket uppmuntrande. Den grundliga utprovningen och pedagogiskt upplagda träningen samt tillkom-
sten av allt bättre optiska hjälpmedel har lett till att även mycket små synrester kan utnyttjas för att exempelvis läsa och skriva.
Jag anser i likhet med Landstingsförbundet det angeläget att landstingen
påskyndar utbyggnaden av synhjälpscentraler. Det är viktigt att förbundets rekommendationer därvid följs, så att god standard erhålls över hela landet. | |
Riksförbundet för njursjuka tar i sitt remissyttrande upp den angelägna frågan om dialyspatienternas situation. Jag konstaterar i anslutning därtill
att landstingen under senare år byggt ut njursjukvården kraftigt. Njurtrans-
plantationer kan numera företas i en helt annan utsträckning än tidigare. och behovet av dialys kan i stort sett tillgodoses vid sjukhus eller i patienternas hem. Däremot är, som riksförbundet framhåller. möjligheterna till dialys väsentligt mindre utanför patienternas hemorter. Detta gör det svårt för dem att annat än för få dagar vistas på annat håll. Jag har förståelse för önskemålet att dialys skall kunna ske utan ökad kostnad för den enskilde på orter där han tillfälligt uppehåller sig, t.ex. på semester. Jag förutsätter att Landstingsförbundet överväger hithörande frågor. |
Handikapputredningen betonar vikten av tidigare insatser inom rehabiliteringen. Föräldrar som får ett skadat barn för vilket risk föreligger för handikapp skall ha rätt till allt behövligt stöd från samhället. Jag vill för egen del understryka att målet för samhällets insatser på handikappområ-
det självfallet också gäller de handikappade barnen. Deras möjligheter att under uppväxttiden och senare i livet integreras i samhället och få med
samhällets stöd. Föräldrarna behöver information om barnets skada och
dess följder. De behöver också utbildning, som anpassas efter barnets för-
hållanden, för att kunna främja dess personlighetsutveckling. I barnomsorgsgruppens pågående arbete med frågor om föräldrautbildningen ägnas
Prop. 1976/77: 87 | 120
särskild uppmärksamhet åt utbildnig för föräldrar till handikappade barn. I samband med att handikapputredningen behandlar frågan om institutionsvårdades rätt och möjlighet att delta i kulturlivet. föreslår den att so-
cioterapiens ställning inom sjukvårdsorganisationen närmare skall klarläggas. Med socioterapi avses därvid åtgärder för att förmedla och förstärka kontakter mellan dem som bor på institutionerna och samhället utanför.
Utvecklingen på detta område har gått snabbt. De första socioterapeutiska
insatserna i mera systematiska former gjordes. på 1950-talet. F.n. torde
omkring 200 socioterapeuter vara verksamma i landet, företrädesvis inom
den psykiatriska vården. Enligt min uppfattning har deras arbete stor betydelse för patienternas tillfrisknande och rehabilitering. Det spelar också.en väsentlig roll för övergången till öppnare vårdformer. Handikapputredningens förslag tillstyrks av remissinstanserna, och även jag biträder det.
Frågan om socioterapins ställning inom sjukvårdsorganisationen kommer att närmare belysas av den kommitté om sjukvårdens inre organisation som jag den 17 februari 1977 erhållit regeringens bemyndigande att tillkal-
la. | - |
Handikappades egna organisationer har varit en viktig förutsättning för
samhällets ökade insatser på handikappområdet. Genom sin mångskiftan-
de struktur finns inom handikapprörelsen en unik kunskap samlad om skil-
da handikappgruppers situation, problem och behov. Denna kunskap har
ställts till samhällsorganens förfogande. Därigenom har handikappade själva haft stor betydelse både vid utformningen av målen för samhällets insatser och i det fortlöpande reformarbetet. I stora, principiella och gemensamma frågor handlar handikapporganisationerna samfällt utifrån en
enad grundsyn. På så sätt har handikapprörelsen vunnit opinion för handi-
kappades sak bland andra medborgare och skapat förutsättningar för en bred uppslutning kring reformverksamheten.. | .
Handikapprörelsen har nära 300000 medlemmar. Den är genom sina föreningar företrädd i hela landet. Organisationerna är demokratiskt uppbyggda, medlemmarna bestämmer själva med lika stort inflytande för var
och en över verksamheten. Inom rörelsen förs en öppen debatt om dess uppgifter och mål. Handikapprörelsen bärs av en gemensam idé som med-
lemmarna arbetar för: att handikappade har lika värde som andra och däriör skall ha samma rätt som de. Jag anser att dessa väsentliga kännetecken
för handikapprörelsen gör det berättigat att tala om den som en folkrörelse. Samhället behöver folkrörelserna. Deras livskraft har avgörande bety-
delse för samhällets utveckling. De är ett uttryck för människornas vilja att förbättra samhället. Folkrörelserna måste kräva mycket av sina medlemmar. Handikapporganisationernas verksamhet bygger på medlemmarnas engagemang. på deras arbetsinsatser under fritiden och på deras ekonomiska insatser. Det är handikapprörelsens styrka.
Ännu är det långt tills målen nåtts på handikappområdet. Arbetet måste
fortsätta på att skapa gemenskap och likvärdighet. integration och norma-
lisering. I detta arbete är samhället helt beroende av handikapprörelsens medverkan. Dess fortsatta förmåga att samla och ställa kunskap om behoven till förfogande är en förutsättning för att samhället skall kunna tillgodo-
se dem. Det gäller i lika hög grad statens organ som landstingens och kom- ' munernas.
Därför ser jag det som ett samhällsintresse av hög rang att ge handikapp- Organisationerna goda arbetsbetingelser. Stat, landsting och kommuner
ställer stora anspråk på medverkan från handikapprörelsens kommunför-
eningar, länsorgan och riksförbund i arbetet på handikappområdet. Enligt
min uppfattning måste handikappades sakkunskap anlitas än mer i det fort-
satta arbetet. Det är fråga om medverkan på många samhällsområden både 1 fortlöpande reformarbete och i praktisk utformning av anordningar som
skall betjäna människorna. För handikapprörelsens del ställer detta i sin tur ökande krav på medlemsskolning, på information inåt och utåt. Det
kräver också större administrativa resurser. Föreningslivet är handikapprörelsens grund och styrka. Gamla och nya medlemmars engagemang, gemenskap och samhörighet förutsätter också insatser. Samhällets ekono-
miska stöd till handikapprörelsen är otillräckligt. Det motsvarar inte till-
närmelsevis rörelsens insatser för samhället. I likhet med handikapputredningen och en enig remissopinion anser jag det angeläget att samhället höjer bidragen till handikapporganisationerna väsentligt. Jag noterar i detta
sammanhang att den av handikapputredningen aktualiserade frågan om ersättning till företrädarna för handikapporganisationerna i handikappråden
synes vara på väg att lösas. Ett stort antal kommuner utger sålunda sådan ersättning.
För statens del utgår bidrag till handikapporganisationerna dels över so-
cialdepartementets huvudtitel. dels över utbildningsdepartementets hu-
vudtitel. |
Bidragen från socialdepartementet avser riksorganisationernas allmänna verksamhet och beviljas utan närmare bestämning av ändamål. De utgår från anslaget Bidrag till handikapporganisationer, vilket för innevarande budgetår är uppfört med 5,5 milj. kr. Regeringen beslutar om fördelningen av anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens handikappråd. Innevarande budgetår har bidrag tillerkänts 24 organisationer. Bidragsbeloppen har under senare år kunnat höjas väsentligt genom avse-
värda anslagsökningar. ' .
Stödet till handikapporganisationerna från utbildningsdepartementet avser vissa närmare angivna kulturändamål och utgår från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Av intresse i detta sammanhang
är bidragen för studekonsulenter, för kurs- opch studieverksamhet och för
viss tolktjänst för döva. Ifrågavarande anslagsposter utgör för innevarande budgetår sammanlagt ca 2,4 milj. kr. Vidare erhåller flera handikapporga-
nisationer stöd till sin ungdomsverksamhet enligt de generella bestämmel- :
serna om statsbidrag till ungdomsorganisationer. Bidragen utgår till dels den centrala verksamheten, dels den lokala. Det sammanlagda stödet kan
för innevarande budgetår beräknas komma att uppgå till drygt 600000 kr.
Handikapputredningen framhåller att samhällets bidrag till handikapporganisationerna i så liten utsträckning som möjligt bör styra verksamhetens
inriktning. Medlemmarna i handikapprörelsen skall själva avgöra vilka insatser de anser mest väsentliga och hur de skall utformas för att ge bästa
resultat. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att speciella bidrag till handikapporganisationerna för studiekonsulenter, kurs- och studieverksamhet och tolktjänst inte längre skall utgå. Utredningen anser att stödet
till denna viktiga verksamhet, utan särskilda föreskrifter, bör ingå i statens
bidrag till organisationernas allmänna verksamhet. Detta är enligt utred-
ningen ett viktigt skäl för en väsentlig ökning av anslaget Bidrag till handikapporganisationer under socialdepartementets huvudtitel. Som chefen för utbildningsdepartementet redan har anfört, bör utred-
ningens förslag följas. Jag anser att den förordade anslagskonstruktionen
har fördelen att ge varje organisation frihet att själv bestämma inriktningen
och formerna för verksamheten. Detta står i god överensstämmelse med vår syn på folkrörelserna. Med den betydelse som handikapporganisationerna tillmäter studicverksamheten står det klart för mig att den kommer att ha hög prioritet vid fördelningen inom organisationerna av de medel
som står till förfogande. Den förordade anslagskonstruktionen innebär även, som en ytterligare fördel. en betydande förenkling både för staten och för handikapporganisationerna. Till grund för bidragsgivningen bör,
som nu, ligga anslagsframställningar samt verksamhets- och revisionsberättelser från organisationerna.
Utöver stödet över statsbudgeten till handikapporganisationerna beviljar regeringen avsevärda bidrag från allmänna arvsfonden för särskilda insatser och projekt. Dessa bidrag har under de senaste tre åren uppgått till
ca 8 milj. kr. Jag räknar med att stödet genom arvsfondsbidrag skall kunna
fortsätta i minst samma omfattning som hittills.
Jag övergår nu till anslagsfrågorna.
Anslaget Bidrag till handikapporganisationer bör för budgetåret 1977/78
tas upp med 16,5 milj. kr. Detta innebär en ökning med 11 milj. kr.. varav 2,4 milj. kr. avser medel som innevarande budgetår är anvisade under utbildningsdepartementets huvudtitel. Vid beräkningen av medelsbehovet
under anslaget har jag bl. a. beaktat merkostnader inom organisationerna för åtgärder som behövs med hänsyn till arten av vissa handikapp. Det gäller, för att ta några exempel, anpassning av skriftligt material för synskadade och andra kommunikationshandikappade, tolktjänst som är nödvändig i:
vissa organisationers verksamhet, tillrättaläggande av informationsmate-
rial och föreningshandlingar för psykiskt utvevklingsstörda och andra förståndshandikappade samt förhöjda resekostnader för vissa rörelsehind-
rad och andra förflyttningshandikappade. Regeringen bör som f.n. gäller
fördela anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens
handikappråd. Enligt vad chefen för utbildningsdepartementet har förordat bör Synskadades riksförbund och Föreningen Sveriges dövblinda erhålla statligt stöd
för viss utgivning av tidningar. För budgetåret 1977/78 bör beräknas ett sammanlagt medelsbehov av 1,2 milj. kr.. därav 1 milj. kr. för Synskada-
des riksförbund och 0,2 milj. kr. för Föreningen Sveriges dövblinda. Det
ankommer på regeringen att meddela närmare föreskrifter för medlens an-
vändning. För ändamålet bör föras upp ett särskilt anstag benämnt Täckning av kostnader för viss tidningsutgivning för synskadade och dövblinda.
Hemställan
Med åberopande av vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att 1. till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1977/78
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
16 500 000 kr..
2. till Täckning av kostnader för viss tidningsutgivning för synska-
dade och dövblinda för budgetåret 1977/78 under femte huvudti-
teln anvisa ett anslag av 1200 000 kr.
Bilaga 3
Utdrag PROTOKOLL
BOSTADSDEPARTEMENTET
vid regeringssammanträde
: 1977-02-24
Föredragande: statsrådet Olsson
Anmälan till proposition om insatser för handikappades kulturella verksamhet
1 Inledning
Handikapputredningen berör i sitt betänkande Kultur åt alla vissa frågor
rörande lokalers tillgänglighet för handikappade. Jag anhåller att få ta upp dessa frågor.
2 Handikapputredningen
Olämpligt utformade och utrustade lokaler är ett allvarligt hinder för
handikappade som önskar delta i olika kulturella aktiviteter. Utredningen anser att byggnadsstadgans tillämpningsbestämmelser inte
i tillräcklig omfattning beaktar behovet av handikappanpassning när det gäller kulturinstitutionerna. Utredningen föreslår därför att statens
planverk fär i uppdrag att i samverkan med handikappinstitutet och handikapporganisationerna skyndsamt utarbeta erforderliga föreskrifter rö-
rande kulturinstitutioners och övriga allmänna lokalers tillgänglighet för al-
la grupper av handikappade. Utredningen anser att kommunerna måste svara för att det finns ändamålsenliga lokaler. I varje kommun bör befintliga lokaler inventeras och en bedömning göras av hur de skall anpassas till skilda gruppers behov. Inventeringen bör kunna göras av de lokala handikapprå-
den och resultera i en plan för hur anpassningen skall gå till. Det ekonomis-
ka ansvaret för åtgärderna måste vila på den som är ansvarig för verksamheten. I angelägna fall bör stöd i särskild ordning kunna utgå.
3 Remissyttrandena
Handikapputredningens förslag att statens planverk bör få i upp-
drag att i samverkan med handikappinstitutet och handikapporganisatio-
nerna utarbeta föreskrifter rörande kulturinstitutioners och övriga allmänna lokalers tillgänglighet för handikappade tillstyrks av bl.a. handikapp-
institutet, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, statens kulturråd, plan-
verket, ABF, FUB, Hörselfrämjandets riksförbund, Riksskådebanan, MS-förbundet och Folkparkernas centralorganisation.
Handikappinstitutet redovisar att institutet planerar att i samråd med de' tekniska högskolorna i Stockholm och Lund genomföra en undersökning av tillgängligheten i nybyggda offentliga lokaler. Resultaten bör kunna ligga till grund för kompletterande föreskrifter samt åtgärder i form av information till och utbildning av planerare och projektörer. Inom byggnadsstyrelsen granskas alla nybyggnadsprojekt av en expert i handikappfrågor. Arbete pågår också med att fastställa normer för det befintliga statliga lokalbeståndet varvid kravet på tillgänglighet studeras ingående. Även statens kulturråd hänvisar till byggnadsstyrelsens arbete när det gäller de statliga kulturinstitutionerna samtidigt som rådet pekar på den verksamhet rådets delegation för lokal- och utrustningsfrågor svarar för. Planverket ifrågasätter om det är meningsfullt att kräva att handikappaspekten skall
beaktas särskilt vid byggandet av varje enskilt bibliotek, teater eller allmän
samlingslokal. Tillgänglighetskravet bör istället generellt hävdas och byggnadsstadgans 42 a § är enligt planverket ett bättre medel för att hävda handikappanpassningen än att ställa krav på punktåtgärder för en speciell typ
av lokaler. Teatrarnas riksförbund delar uppfattningen att teatrar och andra offentliga lokaler bör utformas handikappvänligt. Den övervägande delen av tea-
terhusen är emellertid gamla vilket försvårar ombyggnader. Förbundet framhåller behovet av särskild expertis vid om- och nybyggnader samt att handikapporganisationerna får tillfälle att lägga synpunkter på planerna.
Även utredningens uppfattning att befintliga lokaler i kommu-
nerna bör granskas ur handikappsynpunkt samt att arbetet bör kunna
göras av handikappråden delas av de flesta remissinstanser som berör frå-
gan som t. ex. statens handikappråd. statens kulturråd, statens ungdomsråd, konsumentverket, planverket, Hörselfrämjandets riksförbund, Riksföreningen för trafik- och polioskadade, Svenska kyrkans diakoninämnd, MS-förbundet, FUB och Riksförbundet mot reumatism.
Svenska kommunförbundet anför att vad utredningen föreslår beträffande lokaler synes vara tillgodosett genom de nyligen gjorda ändringarna i 42 a och 48 a §§ byggnadsstadgan.
Statens kulturråd och statens ungdomsråd framhåller att det är viktigt att föreningslivets lokaler uppmärksammas i sammanhanget.
Flera remissinstanser däribland statens handikappråd, handikappinsti-: tutet. statens kulturråd, statens ungdomsråd, folkbildningsutredningen,
Studieförbundet Vuxenskolan, DHR, Hörselfrämjandets riksförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Studieförbundet Medborgarskolan, MSförbundet och Folkparkernas centralorganisation kommenterar utredning- ' ens uppfattning att det är den för lokalen ansvarige som bör stå för kostna-
derna vid en handikappanpassning. Ingen vänder sig direkt mot utredning-
ens principiella uppfattning men samtliga framhåller samtidigt att ett sär-
skilt stöd är nödvändigt om anpassningen skall kunna ske, speciellt gäller
detta föreningslivets lokaler. Statens handikappråd och handikappinstitu-
tet anser även att det bör övervägas om inte kommunerna skall åläggas att anpassa vissa lokaler inom en bestämd tidsperiod. DHR föreslår att 42 a §
byggnadsstadgan skall gälla med retroaktiv verkan för kulturbyggnader. -
Vidare bör ett särskilt stimulansbidrag utgå till anpassningsåtgärder under
förslagsvis fem år. Hörselfrämjandets riksförbund anser det bör krävas att teleslinga finns i alla offentliga lokaler. Ett särskilt stimulansbidrag bör ut-
gå till kostnaderna för installering och skötsel av teleslinga i såväl offentliga lokaler som ideella föreningars lokaler. Vidare bör medel anslås till ut-
bildning av personal samt bidrag ges till inköp av portabla teleslingor. Handikappinstitutet bör efter personalförstärkningar kunna ansvara för verksamheten. Även Svenska kyrkans diakoninämnd efterlyser ökade insatser av handikappinstitutet på detta område.
De samlingslokalägande organisationerna — Bygdegårdarnas riksförbund, Riksföreningen Våra gårdar och Folkets husföreningarnas riksorga-
nisation — understryker vikten av att de allmänna samlingslokalerna är handikappanpassade. En sådan anpassning sker vid nybyggnad och
upprustning. Hittills har emellertid företrädesvis de rörelsehindrades behov uppmärksammats. Det är därför angeläget med ett utvecklingsarbete vad gäller andra grupper. Detta bör kunna genomföras av handikappinstitutet, handikapporganisationerna och Samlingslokalorganisationernas
samarbetskommitté.
4 Föredraganden
Handikapputredningen konstaterar att den fysiska miljön ofta utgör ett
hinder för människor med handikapp att delta i kulturlivet. De miljöer som vi skapar måste givetvis ge möjlighet för medborgare. med olika fysiska och
psykiska förutsättningar att fungera i samhället på lika villkor som andra. Bland dessa miljöer utgör lokaler för olika former av kulturell verksamhet en viktig del.
BI. a. med nyss nämnda motiv har under den senaste 10-årsperioden vik-
tiga förändringar gjorts i byggnadsstadgan, BS, (1959: 612, omtryckt
1972: 766, ändrad senast 1976:1047). Som villkor för byggnadslov vid nybyggnad gäller sålunda fr. o. m. den I juli 1977 att såväl bostäder för an-
nat ändamäl än fritidsändamål som de utrymmen till vilka allmänheten
äger tillträde eler vilka utgör arbetslokal skall utformas så att de blir till-
gängliga för och kan utnyttjas av personer som av olika skäl har nedsatt rö-
relse- eller orienteringsförmåga (42 a § BS). Vid sådana ändringar av bygg-
nad som enligt BS är att hänföra till nybyggnad skall de delar av byggnaden som berörs av ändringen uppfylla nybyggnadskraven i den omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god värmehushållning, god hygien och
trevnad (48 a § BS).
Utredningen anser att tillämpningsföreskrifterna till BS inte i tillräcklig omfattning beaktar behovet av handikappanpassning av kulturinstitutioner. Därför föreslår utredningen att statens planverk skall ges i uppdrag att
i samverkan med handikappsinstitutet och handikapporganisationerna
skyndsamt utarbeta erforderliga tillämpningsföreskrifter till 42 a och 48
a $$ BS såvitt rör kulturinstitutioners och övriga allmänna lokalers tillgäng-
lighet för handikappade.
Enligt 76 & I mom. första stycket BS meddelar statens planverk närmare. föreskrifter rörande bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar I anslutning till bestämmelserna i BS. Dessa före-
skrifter liksom de råd och anvisningar som statens planverk utfärdar för
tillämpningen av BS samlas i Svensk byggnorm.
Statens planverk har således att kontinuerligt följa kunskapsutvecklingen inom olika fält och att anpassa tillämpningsbestämmelserna till detta. I vissa fall måste bestämmelserna emellertid prövas av regeringen. Enligt
76 8 I mom. tredje stycket BS gäller nämligen att föreskrift som är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse eller som av annan orsak är av större vikt skall för att bli gällande fastställas av regeringen.
Efter förslag av statens planverk fastställde regeringen den 16 september 1976 de aktuella tillämpningsföreskrifterna avseende bostäder. Föreskrifterna skall gälla fr. 0. m. den I juli 1977. Bestämmelser för vissa typer av
ombyggnad saknas emellertid fortfarande liksom nya tillämpningsföre-
skrifter rörande arbetslokaler och allmänna lokaler. Förslag till sådana
väntas från planverket inom kort. Förslaget kommer därefter, liksom tidi-
gare har varit fallet, att gå på remiss bl.a. till handikapporganisationerna.
De bestämmelser som således gäller fr. o. m. den I juli 1977 innebär att
samhället har goda möjligheter att se till att nya byggnader och byggnader som blir föremål för ombyggnad kan nås och användas av personer med olika typer av handikapp. Fortfarande behövs emellertid ökade kunskaper och förbättrad information på detta område. Det stora problemet rör den
befintliga bebyggelsen i de fall där fastighetsägaren inte har för avsikt att
genomföra någon förändring. För sådana fall har BS inga tvingande regler. Vid ombyggnad möter dessutom stora byggnadstekniska problem. I en del
fall begränsar också kulturhistoriska eller miljömässiga hänsyn möjligheterna att genomföra en långtgående anpassning.
De allmänna samlingslokalerna har en väsentlig betydelse för en stor del av kulturlivet. Mot denna bakgrund är det naturligt att överväga hur det allmänna samlingslokalstödet kan förbättras för att samlingsloka-
lerna i större utsträckning skall kunna anpassas till handikappades behov.
Statligt stöd till allmänna samlingslokaler utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen (1973: 400, omtryckt 1976: 794) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler dels som anordningsbidrag och lån för att anordna samlingslokal genom nybyggnad, ombyggnad eller köp samt som inventariebi-
drag för att anskaffa inventarier i sådan lokal, dels som upprustningsbidrag och särskild eftergift av statslån för att bevara befintlig lokal. Dessutom
kan särskilt bidrag utgå för energibesparande åtgärd i allmän samlingslokal.
Anordningsbidrag utgår i regel med högst 30 ££ av ett på visst sätt beräknat låneunderlag medan lån utgår med högst det belopp som tillsammans
med anordningsbidraget motsvarar 50 §z av låneunderlaget. Inventariebi-
drag utgår med högst 10 2 av låneunderlaget till den del det inte överstiger 500 000 kr. och med 5 4- av överstigande belopp. Inventariebidraget är dock maximerat till 300000 kr. Upprustningsbidrag utgår med högst 50 <& av kostnaden för bl. a. upprustning av allmän samlingslokal. Bidraget be-
räknas även på grundval av kostnader för lösa inventarier. Inom ramen för det allmänna samlingslokalstödet kan bidrag komma I
fråga för särskilda åtgärder för handikappade — exempelvis ramper. handikapptoaletter, hissar. hörslingor m. m. — på samma villkor som gäller för
övriga åtgärder och utrustningsdetaljer. Samlingslokalstödet innehåller således ingen särskild stimulans för att anpassa allmänna samlingslokaler till
handikappade människors särskilda behov. Som en jämförelse vill jag nämna att merkostnaden för handikappanpassning av bostäder inom vissa gränser berättigar till statligt bidrag med 10094 enligt bestämmelserna i kungörelsen (1973: 327) om bostadsanpassningsbidrag. |
Enligt vad jag har erfarit ingår redan nu handikappanpassning ofta i de | ombyggnads- och upprustningsprojekt för vilka statligt samlingslokalstöd beviljas. Åtgärder med detta syfte blir dock i praktiken oftast beroende av om en ombyggnad eller upprustning i övrigt är aktuell. Dessutom förutsätter den nuvarande utformningen av samlingslokalstödet att lokalägaren själv kan svara för finansieringen av en betydande del av kostnaderna.
Mot denna bakgrund är det angeläget att inom ramen för det statliga stö-
det till allmänna samlingslokaler erbjuda förbättrade möjligheter att finansiera handikappanpassning av befintliga samlingslokaler. Därigenom stimuleras ägarna till att genomföra upprustning av sina lokaler särskilt med
utgångspunkt i handikappade människors behov.
Merkostnader för handikappbetingade åtgärder liksom kostnader för lösa inventarier motiverade av de handikappades särskilda behov bör såle-
des berättiga till bidrag som täcker hela kostnaden. Dessa åtgärder bör
med hänsyn till sin karaktär betraktas som upprustning och upprustnings-
bidrag utgå med belopp som täcker hela den godtagbara kostnaden. Bidra-
Prop. 1976/77: 87 . 129
get bör dock som regel inte överstiga 100.000 kr. Bidrag bör utgå oberoende av om andra åtgärder vidtas samtidigt eller om bidrag enligt nu gällande kungörelse har beviljats tidigare.
Enligt vad jag har erfarit utgår bidrag f. n. till att täcka kostnader för han-
dikappbetingade åtgärder med ca 300 000 kr. årligen. Den förändring som föreslås kan uppskattas medföra en fördubbling av anspråken på medel för
detta ändamål. Mot bakgrund av att den ordinarie ramen för upprustnings-
bidrag m.m. för nästa budgetår enligt förslag i budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 16 p.B 10.)ökas från 5 milj. kr. till 10 milj. kr. finns f.n. inte anledning att föreslå en vidgning av ifrågavarande ram. Behovet av me-
del för upprustning kommer självfallet att prövas fortlöpande bl. a. med
hänsyn till effekterna av de förändringar i bestämmelserna som jag här har
förordat.
Handikapputredningen förslår också att befintliga lokaler av samlingslokalkaraktär inom varje kommun skall inventeras och att en bedömning skall göras av hur lokalerna skall anpassas för olika händikappgruppers behov. Liksom remissinstanserna anser jag det
angeläget att en sådan inventering påbörjas. Som utredningen framhåller
behöver det inte vara fråga om att nu genomföra en kvalificerad anpass-
ning enligt de föreskrifter som gäller vid ny- och ombyggnad. En sådan an-
passning av det totala lokalbeståndet är praktiskt och ekonomiskt möjlig endast på längre sikt. Som utredningen anför bör det dock vara möjligt att
på ett förhållandevis enkelt och billigt sätt anpassa lokaler där det är sär-
skilt viktigt att de är tillgängliga för handikappade. Det kan t. ex. vara fråga om en lokal för kulturellt eller annat ändamål som är ensam i sitt slag på en
ort eller i en stadsdel. Som utredningen framhåller är det viktigt att inventeringsarbetet utmynnar i en plan för viktiga lokalers anpassning. Mot den-
na bakgrund anser jag att kommunala åtgärder på detta område är önskvärda. Jag utgår frän att en sådan inventering och planläggning kommer till stånd i den utsträckning som är önskvärd och lämplig utan att den görs obligatorisk. Några föreskrifter i ämnet bör alltså inte utfärdas. Handikapporganisationernas kunskaper bör i ett sådant arbete vara av stort värde och det är därför naturligt att de lokala handikappråden engageras i arbetet.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna de ändringar av grunderna för statens stöd till allmän-
na samlingslokaler som jag här har angett.
5 Anslagsberäkningar ...s.seesseosserrreererersrserr rss ser ess 91