Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas hur regeringen avser att behandla gällande särställningar för AB Allmänna Förlaget, Svenska Utbildningsförlaget Liber AB, Swedair AB, SJ:s resebyråer, Statskonsult AB, Allmänna Be- vakningsaktiebolaget och televerkets larmdivision vid leveranser till sta- ten. I fråga om AB Allmänna Förlaget, Svenska Utbildningsförlaget Li- ber AB, Swedair AB, SJ:s resebyråer och Statskonsult AB bedöms sär- ställningarna kunna upphävas. Swedair AB bör ges möjlighet att över- gångsvis sluta femåriga avtal med de myndigheter som nu anlitar företa- get. I övriga fall bedöms övergångsåtgärder ej vara erforderliga när sär- ställningarna upphör.

Särställningen för Allmänna Bevakningsaktiebolaget och tcleverkets larmdivision vid anordnande av bevakning kommer att ses över inom ' regeringens kansli. Härvid kommer att prövas om särställningcn kan be- gränsas till att endast omfatta från säkerhetssynpunkt prioriterade bc- vakningsobjekt.

I propositionen berörs även frågan om myndigheternas val mellan olika entreprenadformer. Förslag om att reglera myndigheternas upp- handlingsverksamhet i detta avseende avvisas.

1. Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 134

• Sida 2
•  Original

Prop. 1978/79: 134

IJ

Utdrag

B UDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-03—11 5

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro- manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rohde, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Ro- manus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition om behandlingen av gällande särställningar för vissa företag och myndigheter vid leveranser till staten, m. m.

2. Föredragandens överväganden 2.1 Allmänna överväganden

Det ankommer på regeringen att besluta om regler för de statliga myn- digheternas upphandling. Denna regleras sedan den 1 januari 1974 av upphandlingskungörelsen (1973: 600). De överväganden som legat till grund för kungörelsen finns redovisade i upphandlingskommitténs betänkande Offentlig upphandling (SOU 1971: 88) och i prop. 1973: 73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen. Förslagen i pro— positionen lämnades utan erinran av riksdagen (FiU 1973: 27, rskr 1973: 190).

Kungörelsen är tillämplig såväl vid upphandling av varor och tjänster

• Sida 4
•  Original

Prop. 1978/79: 134 4

som byggnads- och anläggningsarbeten i den mån regeringen ej utfärdat särbestämmelser för något område. Det ankommer på RRV att utfärda tillämpningsanvisningar till kungörelsen.

Upphandlingskungörelscn innehåller dels generella regler för hur upphandlingsarbetet skall bedrivas, dels detaljerade regler för hur myn- digheterna skall förfara i fråga om anbudsinfordran, anbudsöppning, förvaring av anbud, anbudsprövning m. m. Tillåtna upphandlingsformer är sluten upphandling, förhandlingsupphandling och direktupphandling. Sluten upphandling innebär att anbud infordras, prövas och antas utan föregående förhandling med anbudsgivarna. Förlmndlingsupphandling innebär att sedan anbud infordrats förhandlingar får föras med anbuds- givarna innan bcslut om antagande av anbud fattas. Direktupphandling innebär köp på öppna marknaden utan att anbud formellt infordras.

Till de grundläggande principerna för den statliga upphandlingen hör att denna skall bedrivas på ett affärsmässigt och objektivt sätt. Befint- liga konkurrensmöjligheter skall utnyttjas och anbud skall begäras från så många leverantörer att tillfredsställandc konkurrens uppnås. Även anbud från icke tillfrågade anbudsgivare skall prövas.

Affärsmässighetsbegreppet innebär att myndigheterna skall bedöma varje upphandling enbart som en affärstransaktion. Någon entydig defi- nition av affärsmässighetsbcgreppet är inte möjligt att åstadkomma. För- utom pris och kvalitet måste bl. a. framtida servicemöjligheter och drift- kostnader liksom anbudsgivarens förmåga att fullgöra sina åtaganden tas med i bedömningen. I affärsmässighetsbegreppet ligger att myndig- het med beaktande av dessa faktorer skall anta det förmånligaste anbu- det.

Upphandlingskungörelsen medger inte att myndigheterna gör avsteg från affärsmässigheten, även om det skulle föreligga starka skäl till detta. Bedömer en myndighet att ett upphandlingsärende är av väsentlig betydelse med hänsyn till av samhället uppställda mål på centrala områ- den, skall ärendet i stället underställas regeringens prövning. Det skall emellertid röra sig om fall av väsentlig betydelse och det måste vara uppenbart att affärsmässigheten kan behöva vägas mot andra hänsyn för att underställningsförfarandet skall tillämpas.

Regeringen har emellertid möjlighet att bl. a. genom särskilda före- skrifter sätta upphandlingskungörelsen ur kraft och i stället styra myn- digheternas upphandling till en viss producent. De inledningsvis nämnda särställningarna, som monopolutredningen behandlat, utgör alla exem— pel på att myndigheternas upphandling inom ett visst område styrts till en statlig myndighet eller ett statligt företag.

Denna typ av författningsrcglerat leverantörsval, som avser att ge le- verantören en särställning i produktionslzänsccnde bör skiljas från den författningsrcglerade inköpssamordning som sedan länge förekommit på det statliga området. Som exempel på den senare kan nämnas myndig—

• Sida 5
•  Original

Prop. 1978/79: 134 5

hcternas skyldighet att anlita FMV vid upphandling av kontorsinventa- rier (SFS 1950: 18 och 1955: 91) och skyldigheten att anlita postverket vid upphandling av kontorsmateriel (SFS 1968: 414). I dessa senare fall har avsikten inte varit att ge någon producent en särställning utan att utnyttja det specialiserade kunnandet eller lagringskapaciteten hos en viss myndighet till att avlasta andra myndigheter ett upphandlingsar- bete. I en del fall kan önskemålet även ha varit att i effektivitctsbefräm- jande syfte inom statsförvaltningen bygga upp det samlade kunnande som krävs för att upphandlingen skall bli så förmånlig som möjligt för staten och för att den konkurrens som finns skall kunna utnyttjas.

Mest renodlat har denna strävan kommit till uttryck i de fall då sär- skilda myndigheter inrättats för upphandlingsarbetet på vissa områden, t. ex. byggnadsstyrelsen och utrustningsnämnden för universitet och hög- skolor. En liknande roll har tilldelats statskontoret i fråga om upphand— ling av datorer. Det är i samtliga fall fråga om att styra upphandlingsar- betet till en viss myndighet, inte produktionen till en viss leverantör. Den myndighet som fått det samlade ansvaret för en viss typ av upphandling är skyldig att följa upphandlingskungörelsens regler och ansvarar för att upphandlingen sker på ett affärsmässigt och objektivt sätt.

Utöver den författningsreglerade inköpssamordningen förekommer även en frivillig sådan, som har sin utgångspunkt i upphandlingskungö- relsens krav på samverkan myndigheterna emellan. Denna frivilliga in— köpssamverkan består 'i att myndigheter med stor förbrukning av en viss vara eller tjänst sluter ett avtal (s.k. avropsavtal) med en leverantör om vissa priser och rabatter, vilket även andra myndigheter kan utnyttja genom ett enkelt avropsförfarande. övriga myndigheter besparas här- igenom det arbete som en egen upphandling skulle ha inneburit och kan samtidigt få de rabatter som en storförbrukare kan erhålla. Avropsavta- lcn förekommer både i form av myndighetsinterna avtal och i form av avtal som kan utnyttjas av statsförvaltningen i dess helhet.

I direktiven till monopolutredningen anförde jag bl. a.:

”Det svenska näringslivet bör bygga på principen om en sund konkur- rens mellan företagen i syfte att främja medborgarnas välfärd, förhindra slöseri med resurser och snedvridningar i näringslivets utveckling. I varje monopolställning ligger en risk för missbruk. Monopolställningen kan göra det frestande att hålla priserna på en högre nivå än vad som är rimligt med hänsyn till kostnaderna. Det finns också risk för att ett före- tag i en monopolsituation missgynnar vissa avnämare genom leverans- xägran eller genom att tillämpa avsevärt sämre försäljningsvillkor än normalt. Monopol och karteller är därför i princip främmande för en social marknadsekonomi.

Den särställning som vissa företag eller myndigheter sålunda får vid leveranser av varor och tjänster till staten kan bl.a. få effekt när det gäller

• Sida 6
•  Original

Prop. 1978/79: 134

—— kvalitet, service, tillgänglighet och pris för statsverket, — de för- och nackdelar det innebär för allmänheten, samt _ struktur och effektivitet inom den bransch där företaget ifråga verkar.

Med utgångspunkt från principen om affärsmässighet bör därför före- kommande monopol och liknande arrangemang vid leveranser till staten göras till föremål för en samlad översyn. Syftet skall vara att kartlägga i vilken utsträckning skälen för en monopol- eller särställning är så starka att ett bibehållande är motiverat. —— — _”

Utredningen har ingående behandlat de av mig angivna frågeställ- ningama. En utgångspunkt har härvid varit den grad av bundenhet för de enskilda myndigheternas handlande som de av utredningen behand- lade särställningarna innebär.

Enligt monopolutredningen kan de statliga myndigheterna vara mer eller mindre bundna att anlita en viss leverantör, beroende på särställ- ningsförfattningarnas utformning. Den mest ingripande formen av sär- ställning bland de av utredningen undersökta fallen finns i förordningen (19751874) om anordnande av bevakning, i vilken det föreskrivs att myndigheten skall vända sig till ett bestämt företag.

De undersökta särställningarna kan i övrigt enligt utredningens me- ning rangordnas på följande sätt i fråga om graden av bundenhet. Kungörelscn (1973: 598) om skyldighet för statliga myndigheter att an- lita Crownair Swedish Ltd AB och kungörelsen (1952: 523) om anli- tande av statens järnvägars resebyråer vid vissa resor innehåller båda ordet ”skall”. Detta följs emellertid av en inskränkande sats, som inne- här att myndigheterna inte i alla lägen är skyldiga att anlita de i dessa författningar angivna leverantörerna. Ytterligare en lägre grad av bun- denhct för myndigheterna förekommer i de nu gällande författningarna avseende AB Allmänna Förlaget och Svenska Utbildningsförlaget Liber AB. Författningarna innebär inte någon skyldighet för myndigheterna att anlita företagen, men upphandlingskungörelsen sätts ur kraft i de fall då Allmänna Förlaget resp. Utbildningsförlaget anlitas. Den allra lindri- gaste graden av bundenhet gäller i fråga om anlitandet av Statskonsult AB enligt Gå förordningen (1975: 567) om rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen. Myndigheterna är i detta fall endast skyldiga att infordra anbud även från Statskonsult AB.

Även om graden av bundenhet således kan variera framhåller utred- ningen att principen att vissa statliga företag och myndigheter skall ha förtur vid leveranser till staten är svår att förena med de allmänna rikt- linjer och principer som gäller för den statliga upphandlingen och den statliga företagsamheten. Utredningen hänvisar bl. a. till vad föredra- ganden anförde i prop. 1973: 73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen:

”Erfarenheterna av den statliga upphandlingen visar enligt min upp-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1978/79: 134 7

fattning klart att affärsmässigheten varit till gagn för staten och medver- lzat till en fördelaktig och effektiv upphandling. Denna princip bör därför vara vägledande för den statliga upphandlingen även framdeles. Härigenom skapas förutsättningar för en från statsfinansiell synpunkt mest fördelaktig upphandling. Den bör även allmänt sett vara mest gynnsam från samhällsekonomisk synpunkt. En väsentlig förutsättning är härvid att konkurrens föreligger mellan olika leverantörer."

Utredningen delar denna principiella inställning som bl. a. kommit till uttryck i upphandlingskungörelsen. Marknadshushållningen bör enligt utredningen vara basen för myndigheternas relationer med varandra och med statliga företag vid upphandling. Genom de regler som finns i upp- handlingskungörelsen säkerställs också det viktiga kravet att alla produ- center skall behandlas lika. Utredningen framhåller att härigenom be- främjas effektiviteten och uppnås att ett rättvisekrav förverkligas, vilket har ett värde i sig.

Att de samhällsekonomiska målen inte skall beaktas av myndighe- terna i deras upphandling ser utredningen som ett uttryck för önskemålet om en klar funktionsuppdelning mellan myndigheter och regering. En sådan funktionsuppdelning medför enligt utredningen många fördelar. Skulle de enskilda myndigheterna beakta de samhällsekonomiska målen är det mycket möjligt att olika myndigheter skulle förstå dem olika. Genom att regeringen beaktar dem är en samlad politik möjlig.

Utredningen framhåller även att förekomsten av särställningar strider mot de principer som fastlagts för de statliga företagens verksamhet och hänvisar bl.a. till prop. 1969: 121 angående ett statligt förvaltningsbolag (sedermera Statsföretag AB), i vilken föredraganden anförde:

"De allmänna krav på företagens omställning och anpassning som nä- i'ingspolitikcn reser måste självfallet gälla de statliga företagen i lika hög grad som de privata, inte minst med hänsyn till att konkurrens under lik- artade förutsättningar mellan statliga och privata företag måste vara en viktig princip.”

Redan förekomsten av ett statligt företag i en bransch kan enligt ut- redningen ge anledning till farhågor hos konkurrenterna att detta före- tag åtnjuter fördelar av olika slag hos myndigheterna. Det är således av särskild vikt att de statliga företag som arbetar i en marknadsekonomi inte åtnjuter några privilegier. Härtill kommer de negativa effekter som monopolställningar och frånvaron av konkurrens i allmänhet ger upp- hov till. Utredningen har utförligt diskuterat den i direktiven angivna frågan om särställningarnas effekter, bl. a. utifrån svaren på en enkät som utredningen tillställt de större avnämarna av särställningsföretagens tjänster.

Utredningen konstaterar att rent teoretiskt är olika konsekvenser tänkbara i fråga om prisbildningen, konkurrenterna och branschen samt på särställningsföretagen själva. Bland de negativa följdverkningar som

• Sida 8
•  Original

Prop. 1978/79: 134 8

kan uppstå nämns bl. a. prisdiffercnticring med högre kostnader för de statliga myndigheterna som följd, allmän prisstegring i branschen om särställningsföretaget uppträder som prislcdare, ineffektivitet hos särställ- ningsföretaget till följd av frånvaron av konkurrens samt svårigheter för övriga företag i branschen att klara sig på grund av de konkurrensförde- lar särställningsförctag åtnjuter.

Även om enkätsvaren inte ger belägg för att särställningarna medfört några större nackdelar för allmänheten, konstaterar utredningen att ne- gativa effekter i form av fördyringar och förseningar för de myndighe- ter som tvingats anlita särställn-ingsföretagen i många fall uppstått. I en del fall har detta uppvägts av en ökad kvalitet på tjänsterna. Denna kva- litet skulle emellertid flertalet myndigheter inte varit beredda att betala för om de haft frihet att välja leverantör.

Utredningen konstaterar vidare att för en diskussion av det berät— tigade i olika särställningar är det utan betydelse i vilken form verksam- heten bedrivs. Det gör således ingen skillnad om det är en myndighet el- ler ett aktiebolag. Av betydelse är däremot att särställningsinnehavarna uppträder på en marknad. De producerar tjänster som utbjuds till kö- pare. De är inte ensamma på marknaden utan de konkurrerar med flera privata företag. Staten är inte heller enda köpare utan det finns dess- utom ett stort antal privata köpare. Utredningen framhåller att detta in- nebär att de undersökta särställningsföretagen således inte producerar tjänster på sådana områden där monopol av ekonomiska skäl är svåra att undvika, som t. ex. järnvägstransporter och telekommunikationer.

Med utgångspunkt i de principiella överväganden som redovisats och mot bakgrund av en genomgång av skälen för och emot ett bibehållande i de enskilda fallen föreslår utredningen att de inledningsvis nämnda särställningarna upphävs. För Swedair AB föreslås vissa speciella över- gångsbestämmelser under en femårsperiod med hänsyn till att företaget under det senaste året köpt sju taxiflygplan just för den verksamhet som omfattas av särställningen. För ABAB föreslås en övergångstid på fem år samt ett kapitaltillskott till Statsföretag AB för investering i ABAB och ABAst dotterbolag Skyddsbevakning i Södertälje AB i syfte att förhindra ett privat monopol på bevakningsmarknaden. För övriga sär— ställningsföretag föreslår utredningen att särställningarna skall upphöra att gälla vid utgången av år 1978.

Utredningen konstaterar att om särställningsförfattningarna upphävs blir de statliga myndigheter som tidigare upphandlat från särställnings- företagen skyldiga att följa upphandlingskungörelsen (1973: 600) och upphandla affärsmässigt med konkurrens på lika villkor för olika an- budsgivare. Utredningen framhåller att om en obunden upphandling från myndigheternas sida medför mindre önskvärda resultat i något av- seende finns det alltid möjlighet att korrigera dessa effekter på annat sätt än genom särställningar. Bl. a. finns det möjligheter att genom lag-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1978/79: 134 9

stiftning ställa sådana krav på en bransch att den utvecklas på önskat sätt, att lämna generella eller särskilda bidrag till vissa företag, oavsett vem som är ägare, för att förmå dessa företag att beakta samhälleliga synpunkter och mål samt att åstadkomma önskad konkurrens genom etablering av statliga företag i branscher som hotas av monopolisering. Genom det senare förfaringssättet kan statlig företagsamhet användas som ett medel för att effektivisera marknadsekonomin.

Nästan samtliga remissinstanser delar utredningens uppfattning att marknadshushållningen bör vara basen för myndigheternas relationer med varandra och med statliga företag vid upphandling. Effektiviteten främjas därigenom bäst såväl hos den upphandlande myndigheten som i hela samhällsekonomin. SAF framhåller att det även är ett rättvisekrav att alla producenter behandlas lika och betonar i likhet med utredningen att om en obunden upphandling från myndigheternas sida leder till mindre önskvärda resultat i något avseende finns det möjlighet att korri- gera dessa effekter på bättrc sätt än genom särställningar. Även Stats- företag AB har tolkat de mål regering och riksdag gett statsföretags- gruppen så att dess verksamhet inte bör kringgärdas av speciella regler i syfte att utestänga konkurrerande företag.

Flertalet remissinstanser ansluter sig helt till utredningens förslag att de undersökta särställningarna bör upphävas. De remissinstanser som har invändningar mot utredningens förslag kan i allmänhet acceptera att flertalet särställningar upphävs men anser att skäl kan finnas för ett bibehållande i något enstaka fall. Särskilt NO framhåller att det är av största intresse att man som nu skett prövar om offentliga regleringar fortfarande är motiverade eller om de genom den allmänna utveck- lingen inom näringslivet, genom ändrad lagstiftning eller av andra skäl blivit inaktuella. Utredningens ståndpunkt ligger enligt NO helt i linje med konkurrensbegränsningslagens syfte. NO framhåller vidare att sär- ställningar erfarenhetsmässigt orsakar negativa effekter både vad gäller prisbildningen och effektiviteten inom en bransch, bl. a. genom att konstlade skydd försvagar benägenheten för kostnadssänkande rationali- seringar. Avsaknad av incitament för rationaliseringar torde enligt NO vara speciellt framträdande beträffande sådana företag som utredningen behandlat. Liknande fall har i åtskilliga ärenden föranlett ingripande från NO:s sida.

Enligt RRV skulle det ha varit en fördel om den enkät till olika avnä- mare som utredningen företagit även tillställts åtminstone vissa mindre myndigheter. Härigenom skulle man fått en bättre grund för att analy- sera särställningarnas effekt på de olika avnämama. Genom att särställ- ningarna i många fall fungerar som ett slags inköpssamordning torde de ha medfört rationaliseringsvinstcr genom att myndigheterna inte behövt bygga upp en särskild inköpsorganisation eller förstärka en som redan finns. Rent allmänt framhåller RRV att ett upphävande av särställ-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1978/79: 134 10 ningsförfattningarna kommer att. medföra väsentligt ökade krav på den statliga inköpssamordningcns effektivitet och organisation. Flera remiss- instanser dclar denna bedömning.

De fackliga organisationerna anser i allmänhet att utredningen bättre borde ha belyst de samhällsekonomiska konsekvenserna och effekterna på sysselsättningen av att särställningarna upphävs. NO däremot fram- håller att om ett företag som åtnjutit särställning är tillräckligt effektivt, så bör det inte heller uppstå några nämnvärda praktiska konsekvenser av att särställningen upphör. Om man emellertid väntar sig förändringar till följd av att särställningen upphör är detta indirekt ett tecken på att särställningen medfört sämre effektivitet.

För egen del delar jag den bedömning av principerna för den statliga upphandlingen som utredningen gjort. Någon annan grundläggande re- gel än affärsmässighetsprincipcn torde vara svår att ställa upp för de en- skilda myndigheternas handlande utan att detta skulle få negativa kon- sekvenser. Med nuvarande system har ju regeringen möjlighet att beakta de samhällsekonomiska aspekterna antingen genom att utfärda särskilda riktlinjer inom vissa områden eller genom att avgöra ett enskilt under- ställningsärende på ett sådant sätt att det överensstämmer med andra övergripande samhällsmål. Mot bakgrund av de principer som fastlagts för den statliga företagsverksamheten anser jag inte heller att det finns skäl att i fråga om statlig upphandling särbehandla statliga företag. Som jag tidigare framhållit är en sund konkurrens på lika villkor en förut— sättning för ett väl fungerande näringsliv och för en fortsatt välfärdsut- veckling.

Utredningen har enligt min uppfattning visat på ett flertal allvarliga invändningar mot att styra de statliga myndigheternas upphandling till en 'viss producent, som därigenom får en gynnad ställning. I likhet med utredningen anser jag att de problem som i en del fall föranlett sär- ställningarna kan lösas på annat sätt än genom att ge en viss producent en gynnad ställning.

Målsättningen bör således vara att avveckla särställningarna om inte särskilda skäl talar mot detta. Härigenom uppnås fördelen av ökad kon- kurrens mellan olika producenter samtidigt som den enskilda myndighe- ten erhåller ökad handlingsfrihet. En ökad handlingsfrihet från myndig- hetens sida innebär dock inte att möjligheterna till verksamhet i egen regi utan vidare bör ökas. Risken att myndigheternas verksamhet i egen regi blir avsevärt dyrare än upphandling utifrån måste alltid beaktas. Det är därför nödvändigt att skapa garantier för att de olika alternativen verkligen blir jämförbara.

Flertalet av de myndigheter och företag som omfattas av de aktuella särställningarna erbjuder i dag konkurrenskraftiga tjänster till mark- nadsmässiga priser. Generellt sett bör därför ett upphävande inte ge an- ledning till någon oro för att detta skulle få konsekvenser i sysselsätt-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1978/79: 134 1 l

ningshänscende. I de fall sådana problem kan tänkas uppstå måste na- turligtvis detta förhållande vägas in vid bedömningen av vilka över- gångsåtgärder som ett upphävande bör förenas med. Jag vill emellertid betona att en högre sysselsättning inom särställningsföretaget ofta mot- svaras av en lägre sysselsättning inom branschen i övrigt. Oförändrad sysselsättning inom särställningsföretagen kan med andra ord resultera i att andra företag i branschen tvingas att friställa personal eller får ett minskat nyrekryteringsbehov.

Det är också väsentligt att hålla i minnet att i de fall ett upphävande av särställningarna leder till en minskad uppdragsvolym för särställ- ningsföretagen, är detta indirekt ett mått på den samhällsekonomiska in- effektivitet som särställningen givit upphov till. De statliga myndighe- terna har med andra ord betalat överpriser för något som kan produce- ras till lägre kostnader av andra företag i branschen.

Det av flera remissinstanser påvisade behovet av ökad frivillig inköps- samordning om särställningarna upphävs, bör emellertid enligt min me- ning tillmätas betydande vikt, eftersom alternativen i en del fall synes vara en utbyggnad av myndigheternas upphandlingsverksamhet eller av deras verksamhet i egen regi. I den mån särställningarna innehåller ett inslag av inköpssamordning är det således av betydelse att detta inte går förlorat när särställningarna upphävs. En möjlighet att motverka detta utgör det frivilliga avropsavtalssystem, som jag tidigare redogjort för. En utökning av detta system till att även innefatta en del av de tjänster som nu omfattas av särställningsförfattningarna skulle kunna underlätta de mindre och medelstora myndigheternas upphandlingsarbete. Jag åter- kommer till detta i anslutning till min redovisning av de enskilda sär- ställningsfallen.

Många av de särställningar som nu är föremål för överväganden be- rör även andra departements verksamhetsområden. Jag har i dessa fall samrått med vederbörande statsråd i fråga om de ställningstagandcn som redovisas.

2.2. AB Allmänna Förlaget och Svenska Utbildningsförlaget Liber AB

Enligt cirkuläret (1972: 13) till statsmyndigheterna om mångfaldi— gande av handlingar skall normalt mångfaldigande genom yrkesmässigt tryck, dvs. boktryck eller annat tryck som kräver grafiskt utbildad per- sonal, ske genom extern produktion. Detsamma gäller om mångfaldi- gandet är av mera omfattande slag eller om det ställer särskilda krav på det tekniska utförandet. Utrustning för yrkesmässigt tryck får inte an- skaffas utan regeringens medgivande i varje särskilt fall. I fråga om den externa produktionen erinras myndigheterna i cirkuläret om skyldighe- ten att anlita AB Allmänna Förlaget.

Enligt kungörelsen (1974: 325) om framställning och utgivning av

• Sida 12
•  Original

Prop. 1978/79: 134 I”?

publikation, blankett eller annat tryckalster för statens räkning skall stat- liga myndigheter utom departement och affärsverk antingen samråda med AB Allmänna Förlaget innan anbud infordras eller anlita detta förlag vid framställning och utgivning av publikation, blankett eller an- nat tryckalster som beräknas kosta mer än 1 000 kr., om regeringen ej föreskriver annat.

Genom regeringsbeslut den 28 juni 1974 har SÖ, UHÄ m.fl. utbild— ningsmyndigheter undantagits från nämnda skyldighet att anlita AB All- männa Förlaget. De skall i stället antingen samråda med Svenska Ut- bildningsförlaget Liber AB innan anbud infordras eller anlita detta för- lag.

Både AB Allmänna Förlaget och Svenska Utbildningsförlaget Liber AB ingår numera i Liber Grafiska AB. Genom omstruktureringar av Liberkoneernen har de i författningarna använda företagsbeteckning- arna blivit inaktuella. AB Allmänna Förlaget är sedan den 1 januari 1975 vilande och dess verksamhet bedrivs numera inom Liber Förlag, som är en division inom Liber Grafiska AB. Utbildningsförlaget utgör på motsvarande sätt i dag en avdelning "inom divisionen Liber Lärome- del. Koncernens organisation framgår översiktligt av följande tablå:

Liber Grafiska AB:

Liber Grafiska AB:

Personal— avdelning

Förlag:— avdelningen

Av koncernens fakturerade försäljning år 1977 på omkring 360 milj. kr. svarade den del av koncernen som betecknats Allmänna Förlaget för ca 130 milj. kr. och den del som betecknats Utbildningsförlaget för ca 14 milj. kr.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1978/79: 134 13

Allmänna Förlaget medverkar vid upphandling av statligt tryck, sam- ordnar myndigheternas inköpsverksamhet och anpassar produkter till ny grafisk teknik. Förlagsavdelningen ger ut böcker och publikationer såväl för myndigheter som i eget förlag och svarar för marknadsföring till bokhandel och allmänhet. Förlagsavdelningen omsatte år 1977 ca 36 milj. kr.

Utbildningsförlaget arbetar som en i förhållande till läromedelsredak- tionerna fristående enhet inom divisionen Liber Läromedel. Större delen av produktionen utgörs av förlagstjänster åt de centrala utbildningsmyn- digheterna. Produkterna utgörs av handböcker, debattböcker, tidskrifter. informationspaket, vetenskapliga skrifter m. m. Utbildningsförlagets verksamhet utgör endast en mindre del av Liber Läromedels totala pro- duktion, som år 1977 uppgick till ca 104 milj. kr.

2.2.1 AB Allmänna Förlaget Monopolutredningen har utförligt uppehållit sig vid frågan om AB Allmänna Förlagets särställning är att jämställa med den författnings- reglerade inköpssamordning som jag tidigare redogjort för eller om den innebär att en viss producent getts en gynnad ställning i förhållande till andra tänkbara leverantörer.

Utredningen konstaterar att särställningen omfattar både framställ- ning och utgivning av publikationer rn. rn. dvs. både den förlagsverk— samhet som Förlagsavdelningen och den upphandlingsverksamhet som nuvarande Allmänna Förlaget inom divisionen Liber Förlag i dag bedri- ver. Särst'allningen innefattar således inte enbart upphandling av tryck- saker utan även andra förlagsfunktioner, vilka inte kan rubriceras som inköpssamordning. Utredningen anser inte heller att AB Allmänna För- lagets ställning är någon motsvarighet till den författningsreglerade in- köpssamordningen hos postverket (kontorsmaskiner), FMV (kontors- möbler) och statskontoret (datamaskiner). De nämnda organen är skyldi- ga att följa upphandlingskungörelsen därför att de är myndigheter. Upp- handlingsvcrksamheten inom Liber Förlag bedrivs visserligen med upp- handlingskungörelsens bestämmelser som grund men förlaget är inte bundet av kungörelsen, eftersom det inte är någon myndighet.

Utredningen anser att parallellen med den i dag fungerande författ- ningsreglerade inköpssamordningen för kontorsmateriel, kontorsmöbler, datamaskiner m.m. skulle ha varit rimligare om nuvarande Allmänna Förlaget inom Liber Förlag varit en uppdragsmyndighet som enbart äg- nade sig åt upphandling av trycksaker. Utredningen anser det dock inte motiverat att ge nuvarande Allmänna Förlaget myndighetsstatus med bibehållen särställning eftersom även andra förlag skulle kunna upp- handla trycksaker för statliga myndigheters räkning.

Till stöd för att behålla skyldigheten att samråda med eller anlita - Allmänna Förlaget har i den av utredningen företagna enkäten anförts

• Sida 14
•  Original

Prop. 1978/79: 134 14

att det inte är rationellt att varje myndighet bygger upp egen kompetens för upphandling av trycksaker. Om särställningen upphävs, kommer emellertid myndigheterna enligt utredningen att även i fortsättningen kunna anlita externa resurser för denna upphandling.

Utredningen anser att myndigheterna inte bör vara skyldiga att gå ut med anbud till olika leverantörer för varje enskild trycksaksupphand- ling. De bör kunna sluta avtal såväl med Allmänna Förlaget som med annat lämpligt förlag om att förlaget i fråga åtar sig arbetet att upp- handla de trycktjänster som myndigheten behöver. Sådana avtal om upp- handling av trycktjänster bör emellertid innehålla en klausul om att förlaget skall följa upphandlingskungörelsen vid upphandling för myn- dighetens räkning. Genom denna klausul ges tryckerierna enligt utred- ningen i det närmaste samma rättssäkerhetsgarantier som de skulle ha haft om myndigheten själv hade ombesörjt upphandlingen av tryck.

Sammanfattningsvis anser utredningen att AB Allmänna Förlagets särställning enligt kungörelsen 1974: 335 bör avskaffas eftersom skälen för att behålla särställningen inte är tillräckligt starka.

Som en följd av att särställningen upphävs bör även cirkuläret (1972: 13) till statsmynd'igheter om mångfaldigande av handlingar ändras, så att hänvisningen till AB Allmänna Förlagets särställning i fråga om extern produktion tas bort. I stället bör enligt utredningen föreskri- vas att möjligheterna att sluta avtal med förlag om upphandling av trycksaker skall övervägas och att sådant avtal skall innehålla en klausul om att upphandlingskungörelsen därvid skall tillämpas av förlaget.

Enligt utredningens mening kan Liber Förlag erbjuda konkurrens- kraftig service till marknadsmässiga priser. Särskilda övergångsåtgärder av hänsyn till företaget behövs således inte. Av enkätsvaren från All- männa Förlagets avnämare drar utredningen vidare slutsatsen att det inte heller är motiverat med några särskilda övergångsåtgärder av hänsyn till avnämarna.

Flertalet remissinstanser delar utredningens bedömning att Allmänna Förlagets särställning kan upphävas. Som skäl anförs bl. a. att myndig- heterna även efter ett upphävande kan anlita den service som Allmänna Förlaget erbjuder men att de då får större möjligheter att agera affärs- mässigt gentemot förlaget.

Liber Grafiska AB anser däremot att Allmänna Förlaget i dag arbetar som ett statligt upphandlingsorgan även om detta sker i bolagsform och att särställningen därför bör behållas. Allmänna Förlaget upphandlar grafiska produkter och tjänster från ca 200 företag fördelade över hela Sverige. Ett medelstort landsortstryckeri skulle behöva öka priserna på sina produkter med försäljningskostnader på 8—10 % om inte All- männa Förlagets centrala inköpsfunktion fanns.

Även Svenska tryckeriföreningen anser att Allmänna Förlagets upp- handlingsfunktion fungerar väl. Upphandlarna har en god överblick

• Sida 15
•  Original

Prop. 1978/79: 134 15

över de grafiska företagen och deras leveransmöjligheter. Åtskilliga tryckerier som inte har kapacitet att sköta direktkontakter med myndig- heterna får genom Allmänna Förlaget väl beredda arbeten. Det är också föreningens intryck att Allmänna Förlagets upphandlare sköter sin upp- gift med oväld. Kritiken mot Allmänna Förlaget har främst haft sin grund i att förlaget är samordnat med den statliga tryckeriverksamhe- ten. Svenska tryckeriförcningen anser därför att upphandlarna bör ges en självständig ställning gentemot samtliga anbudsgivare genom att upp handlingsfunktionen frigörs från de statliga tryckcri- och förlagsverk- samheterna.

Även andra remissinstanser framhåller värdet av att de statliga tryc- keribeställningarna också i fortsättningen läggs ut på ett samordnat och kontrollerbart sätt så att en god effektivitet upprätthålls. Bl.a. fram- hålls att myndigheternas möjligheter att samråda med förlags- och tryc- keriteknisk expertis kommer att bortfalla om särställningen upphävs. RRV befarar att risken för icke affärsmässiga upphandlingar kan komma att öka genom att framför allt mindre myndigheter i dag saknar erforderlig kompetens för att upphandla tryckeritjänster.

Den av utredningen anvisade möjligheten att teckna avropsavtal med antingen Allmänna Förlaget eller annat förlag om upphandling av tryc- keritjänster är föremål för delade meningar bland remissinstanserna. Li- ber Grafiska AB framhållcr att denna uppläggning skulle ge mindre vo- lym per inköpsföretag och därmed färre chanser till fördelaktiga avslut. Flertalet myndigheter är emellertid positiva till detta, även om några ifrågasätter om inte möjligheten att överlåta på utomstående företag att för myndighetens räkning sköta en upphandling bör ha ett uttryckligt författningsstöd, t. ex. genom ett tillägg till upphandlingskungörelsen.

För egen del anser jag det väsentligt att vid en diskussion av det be- rättigade i förlagets särställning hålla isär de olika slags tjänster som Liber Förlag erbjuder. Upphandlingsverksamheten, som avser inköp av trycksaker, administration av trycksaksframställning och rådgivning i produktions— och formgivningsfrågor, drivs nu under beteckningen All- männa Förlaget. Verksamheten bedrivs mcd upphandlingskungörelsens bestämmelser som grund, även om någon formell skyldighet-att följa denna kungörelse inte föreligger. Myndigheterna avlastas genom denna funktion ett upphandlingsarbete och debiteras för det utförda arbetet enligt självkostnadsprincipen.

Särställningen för AB Allmänna Förlaget enligt kungörelsen (1974: 325) om framställning och utgivning av publikationer, blankett eller annat tryckalster för statens räkning innefattar emellertid även en del av den förlagsverksamhet som bedrivs av Förlagsavdelningen inom Liber Förlag. Som exempel på tjänster som faller under kungörelsen kan nämnas av myndigheterna initierad förlagsutgivning, kommissions- försäljning av publikationer för myndigheternas räkning samt blankett—

• Sida 16
•  Original

Prop. 1978/79: 134 16

utgivning. I vad avser dessa senare förlagstjänster delar jag helt utred— ningens bedömning att särställningen bör upphävas. Dessa tjänster är av sådant slag att de skulle kunna upphandlas från flera konkurrerande för- lag. däribland Liber Grafiska AB. I den mån en aktiv marknadsföring av publikationerna bedöms som angelägen borde bestämmelser om detta kunna tas in 'i de avtal som sluts, i stället för det åliggande som Li- ber Grafiska AB anser sig ha fått i samband med att särställningen in- fördes. Mindre och medelstora myndigheter utan tidigare erfarenhet av att upphandla förlagstjänster kan emellertid behöva visst stöd för sitt upphandlingsarbete orn särställningen upphävs. Jag har därför för avsikt att uppdra åt någon central upphandlande myndighet att tillhandahålla upphandlingsteknisk rådgivning avseende bl. a. utformning av anbudsin- fordran. existerande konkurrensmöjiigheter och avtalsformulering i samband med upphandling av förlagstjänster.

I fråga om den upphandlingsverksamhet som nu bedrivs under be- teckningen Allmänna Förlaget inom Liber Förlag är förhållandet mera komplicerat. Av förarbetena till förvaltningslagen (jfr prop. 1971: 30, s. 332) framgår klart att ärenden som angår statens upphandling inte är att anse som myndighetsutövning. Enligt 11 kap. 65 regeringsformen kan förvaltningsuppgift lämnas över till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. Endast om uppgiften innefattar myndighetsutövning måste det ske med stöd av lag. Något formellt hinder för regeringen att överlämna en inköpssamordningsfunktion till ett statligt eller privat företag före- ligger således inte.

Att regeringen har denna möjlighet innebär inte att den därmed står de upphandlande myndigheterna till buds. En statlig myndighet kan inte undandra sig de krav som bl.a. förvaltningslagen , bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och upphandlingslcungörelscn ställer genom att hänvisa till att dess upphandling ombesörjs av ett visst före- tag, statligt eller privat. Såsom några remissinstanser påpekat fordras för- fattningsstöd av det slag som nu gäller för anlitandet av AB Allmänna Förlaget och Svenska Utbildningsförlaget Liber AB för att myndighet skall befrias från sitt ansvar för hur upphandlingsärendena handlagts.

Även regeringen bör emellertid enligt min mening visa stor återhåll- samhet i fråga om att lägga inköpssamordnande funktioner på privata el- ler statliga bolag. De regler som är avsedda att garantera rättssäkerhet, offentlighet och objektivitet i den statliga upphandlingen sätts nämligen ur kraft i sådana fall. Detta gäller även om det föreskrivs att företa- get i fråga skall följa upphandlingskungörelsens regelsystem. Detta re- gelsystem är inte avsett att fungera fristående från annan förvaltnings- rättslig normgivning. Läggs däremot den inköpssamordnande funktionen på en myndighet är denna i sin upphandling skyldig att iaktta nyss- nämnda normgivning inkl. upphandlingskungörelsen.

Vad jag nu anfört talar närmast för den av svenska tryckeriförcningen

• Sida 17
•  Original

Prop. 1978/7": 134 17

förespråkade lösningen, nämligen att upphandlingsverksatnheten inom Liber Förlag, dvs. nuvarande Allmänna Förlaget antingen ges en fristå— ende myndighetsstatus eller att upphandlingsfunktionen överförs till en existerande myndighet med näraliggande uppgifter. En sådan omorgani- sation stöter emellertid på en rad praktiska problem, bl. a. i fråga om personalens anställningsförhållanden, och skulle fordra ytterligare utred- ning. Jag är därför inte beredd att förorda detta. I stället anser jag att man försöksvis bör kunna pröva ett förfaringssätt som ligger nära det av utredningens föreslagna och som anknyter till det system av frivilliga av- ropsavtal för vilket jag tidigare redogjort.

En central upphandlande myndighet bör således ges i uppdrag att teckna för hela statsförvaltningen gällande frivilliga avropsavtal i fråga om de tjänster som Allmänna Förlaget i dag erbjuder, dvs. tillhandahål- lande av tryckteknisk expertis, trycksaksupphandling, redaktionella tjänster m. m.. Befintlig konkurrens i fråga om olika tjänster bör emel- lertid utnyttjas när dessa avtal skall tecknas. I likhet med vad som före- kommer i fråga om en del nu gällande avropsavtal kan i vissa fall avtal behöva tecknas med mer än en leverantör. På så sätt undviks leverans- svårighetcr samtidigt som myndigheternas valmöjligheter ökar.

Ett sådant system innebär att mindre och medelstora myndigheter inte behöver ha tillgång till tryckteknisk expertis för att göra affärsmäs— siga upphandlingar. Den myndighet som bedömer en egen upphandling av trycksaker eller ett eget avtal med ett visst förlag om upphandling av trycksaker för myndighetens räkning som förmånligare än ett utnytt- jande av de centrala avropsavtalen, har möjlighet att i stället göra en sådan upphandling. Vid en sådan jämförelse måste dock även kostna- derna för det egna upphandlingsarbetet beaktas. Förekomsten av centrala avropsavtal innebär emellertid att antalet företag som har att svara för myndigheternas upphandlingsarbete i fråga om trycksaksproduktion be- gränsas. Mot bakgrund av de invändningar jag tidigare redovisat mot att förlägga upphandlingsfunktionen till enskilda företag finner jag detta angeläget. Begränsningen till ett fåtal företag är nödvändig för att garan- tera att myndigheterna även i fortsättningen får tillgång till centrala upphandlare med god marknadsöverblick.

Den av utredningen anvisade möjligheten att ändra cirkuläret (1972: 13) om mångfaldigande av handlingar så att myndigheterna ges möjlighet att sluta avtal om upphandling av trycksaker torde utgöra till- räckligt författningsstöd för att medge det av mig beskrivna förfarings- sättet. Ändringen möjliggör för de myndigheter som inte önskar utnyttja de centrala avropsavtalen att teckna egna avtal om trycksaksupphand- ling. Jag är däremot, av de skäl som jag tidigare anfört, inte beredd att genom ändring av upphandlingskungörelscn generellt ge myndigheterna möjlighet att upphandla delar av sitt upphandlingsarbete.

De betänkligheter som jag tidigare redovisat mot att förlägga upphand-

2.3. Swedair AB

Säl-ställningen för Swedair AB grundas på kungörelsen (1973: 598) om skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair Swedish Ltd AB. Enligt kungörelsen skall statlig myndighet eller annat statligt organ vid beställning av flygtransport, sedan gällande avtal med annat företag löpt ut, anlita Crownair Swedish Ltd AB, om regeringen inte föreskriver annat. Detta gäller dock ej om —— flygningen utförs med helikopter,

— flygningen utförs med flygplan med en tillåten flygvikt överstigande 5 700 kg, — flygningen utförs med flygplan som rymmer högst två passagerare utöver föraren, eller — Crownair Swedish Ltd AB icke åtar sig uppdraget eller det eljest är uppenbart att Crownair Swedish Ltd AB ej lämpligen bör anlitas. Crownair Swedish Ltd AB bildades år 1968 och övertogs i februari 1969 av det statliga företaget Svenska Utvecklingsaktiebolaget (SUAB). I samband med att aktiekapitalet fördubblades inträdde Linjeflyg AB i november 1971 som hälftendelägare i Crownair.

Med stöd av regeringens bemyndigande träffade chefen för försvars- departementet den 8 mars 1973 avtal med SUAB om förvärv för statens räkning av bolagets aktier i Crownair Swedish Ltd AB. Crownair träf- fade den 12 april 1973 avtal om köp av Ehrenström Flyg AB. Köpet omfattade även Ehrenströms då gällande kontrakt om flygtjänster åt vissa statliga myndigheter m. fl.

I april 1975 köpte Crownair Svensk Flygtjänst AB. Detta företag re- presenterade det amerikanska flygplansmärket Cessna. I samband med förvärvet av Svensk Flygtjänst bytte Crownair Swedish Ltd AB namn till Crownair Flygtjänst AB Swedair. År 1976 antogs namnet Swedair

• Sida 22
•  Original

Prop. 1978/79: 134 'n

AB. Sedan AB Aerotransport (ABA) år 1975 gått in som delägare i Swedair, uppgår statens andel av Swedairs aktiekapital till något över 70 %. Ägarförhållandena framgår i övrigt av följande uppställning.

SHIT!/".fi. Ill AB

ÄGAHEE'öEthLmDEI-J

j_VSl'JED/aIE AF. j

Svenska staten "fl., likt”;

q-rr r U_Lni

! ”JTI

t'"

[_

lj l'i

Förkortningarna står för:

ABA: AB Aerotransport DDL: Det danske luftfartsclskab A/S DNL: Det norske luftfartselskap A/S LIN: Linjeflyg AB SAS: Scandinavian Airline System SILA: Svensk Interkontinental Lufttrafik AB (aktierna ägs av svenskt närings- liv).

• Sida 23
•  Original

Prop. 1978/79: 134 23

Swedair-koncernen hade år 1977 omkring 400 anställda. Bolaget be- driver anslutningstrafik till Linjeflygs och SAS:s reguljära trafik, mål- flygning för försvaret, kartfotoflygning, ambulansflygning samt post- och taxiflygning. Vid sidan av flygverksamheten bedriver bolaget flyg- verkstadsrörelse samt betjänar försvarets robotförsöksplatser och svarar för driften av vissa kommunala flygplatser. Företaget har dessutom agenturen för bl. a. det amerikanska flygplansmärket Cessna.

Av den totala omsättningen verksamhetsåret 1976/77 på omkring 98 milj. kr. hänfördc sig ca 8,6 milj. kr. till den del av verksamheten som omfattas av särställningen. Det är i huvudsak fem myndigheter som i enlighet med särställningsförfattningen anlitar Swedair, nämligen för- svarets civilförvaltning, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, lant— mäteriverket och tullverket. De av Swedair producerade flygtimmarna för dessa myndigheter torde motsvara ungefär 6—7 % av den to- tala marknaden för denna typ av flygningar. Taxiflygverksamheten gick verksamhetsåret 1976/77 med förlust medan verksamheten totalt gav ett överskott på ca 6 milj. kr. före bokslutsdispositioncr och skatt.

Motivet till särställningen finns angivet i prop. 1973: 124 angående förvärv av aktier i Crownair Swedish Ltd AB. I propositionen konstate- rades bl. a. att ett tiotal flygplan av typ Pembroke som ingick i flygvap- nets transportflygorganisation av åldersskäl skulle komma att avvecklas under de närmast följande åren. Vidare konstaterades att ersättningsan- skattning för dessa flygplan inte planerades inom försvaret, eftersom det framtida flj.'gtransportbehovet inte motiverade att den dåvarande kapa- citeten behölls.

Enligt propositionen öppnade avtalet med SUAB om förvärv av Crownair möjligheter att på ett smidigt sätt tillgodose försvarets behov av flygtransportresurser i händelse av beredskapstillstånd eller krig. Övergången till beredskaps- eller krigsorganisation skulle enligt proposi- tionen givetvis underlättas om bolagets tjänster utnyttjades för att tillgo- dose försvarsmaktens behov av flygtjänster i fred.

Det ansågs i propositionen vidare vara naturligt att statliga myndighe- ter utanför krigsmakten anlitade bolaget för flygtjänster. Genom att i huvudsak föra samman de fredstida statliga flygningarna i ett företag . skulle en organisation skapas som hade kapacitet att tillgodose även de behov som kunde förutses för försvaret i en beredskaps- eller krigssitua- tion.

Enligt monopolutredningen är den avgörande frågan om försvarets behov av flygtransportresurser i händelse av beredskapstillstånd eller krig kan tillgodoses, även om kungörelsen (1973: 598) om skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair Swedish Ltd AB upphävs.

Av de ca 100 taxiflygplan som finns i Sverige har Swedair endast sju. Enligt förfoganclelagstiftningen kan försvaret vid behov disponera lan- dets samtliga taxiflygplan med piloter. Redan i fredstid har förberedel-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1.978/79: 134 24

seåtgärder vidtagits genom krigsplacering av taxiflygplan och piloter. Det? är i stort sett samma motorer, instrument, m. m. på olika flygplans- typer inom taxiflygct, och ungefär hälften av taxiflygföretagen har den amerikanska flygplanstypcn Cessna, för vilken Swedair är representant i Sverige. Utredningen anser därför att försvarets behov av flygtransport- resurser i händelse av beredskapstillstånd eller krig kan tillgodoses, även om Swedairs särställning upphävs. Från beredskapssynpunkt är det primära intresset inte att Swedair hävdar sig i konkurrensen med andra taxiflygföretag utan att branschen som helhet utvecklas väl. En avveckling av Swedairs särställning skulle vara positiv för branschen, bl.a. genom att lokala taxiflygföretag kan betjäna statliga myndigheter som utlokaliserats från Stockholm samtidigt som dessa myndigheter slipper betala för tomflygningar från Stockholm.

Avskaffandet av Crownairs (Swedairs) särställning kompliceras emel- lertid enligt utredningen av det förhållandet att företagets taxiflygflotta på sju plan i sin helhet är anskaffad så sent som under räkenskapsåret 1976/77. Denna nyanskaffning har skett för att företaget skall kunna uppfylla sina skyldigheter enligt särställningsförfattningen.

Den del av Swedairs verksamhet som omfattas av särställningsförfatt- ningen är enligt utredningen förlustbringande, trots att priserna möjli- gen ligger något högre än en del konkurrenters. Det kan därför inte ute- slutas att ett upphävande av särställningen kan medföra ytterligare för- luster.

Företagets priser är beräknade utifrån en kalkylmässig avskrivning av flygplanen på åtta år. Ett tänkbart alternativ till övergångsbestämmelser hade enligt utredningen varit att statsmakterna täckt den förlust på de nyanskaffade planen som kan uppstå om särställningen omedelbart upp- hävs. Utredningen finner emellertid att det är omöjligt att i förväg på ett rättvisande sätt beräkna de förluster som kan uppkomma om särställ- ningen omedelbart avskaffas.

Utredningen föreslår därför att en femårig övergångstid införs för så— dana myndigheter som f.n. är bundna av avtal med Swedair. Över- gångsbestämmelserna skulle innebära att dessa myndigheter ålades att sluta femåriga långtidskontrakt med Swedair baserade på befintliga ett- årsavtal med ärlig reglering av avtalen med hänsyn till kostnadsutveck- lingen. Skulle Swedair säga upp avtalen bör enligt utredningen myndig- heterna inte längre vara skyldiga att anlita Swedair.

I övrigt föreslår utredningen att särställningen upphävs så att myndig- heterna vid nytillkommande flygverksamhet och sådan flygverksamhet som det nu inte finns avtal om inte längre skall vara skyldiga att anlita Swedair.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utred— ningens förslag om att särställningen bör avskaffas. Även ÖB bedömer att ett upphävande kan ske utan olägenhet för flygvapnets fredsverk-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1978/79: 134 25

samhet och att det inte heller påverkar möjligheterna att tillgodose be- hovet av flygplan i krigsförbanden. Däremot är meningarna delade i fråga om utredningens förslag till övergångsbestämmelser och de konse— kvenser dessa kan få.

Swedair understryker att bolaget inte kan acceptera ekonomiska för- luster på grund av snabbt skiftande uppfattningar hos statsmakterna om hur man önskar lösa militära flygtransportproblem i beredskapstillstånd eller krig och om hur man i fredstid bäst förbereder sådana lösningar. Swedair har byggt upp personella och materiella resurser av betydande omfattning för att uppfylla de krav på transportkapacitet som följer av särställningen. På kort sikt kan bolaget inte ställa om resursanvänd- ningen på ett godtagbart sätt om de statliga beställningarna bortfaller. Utredningens förslag till övergångsbestämmelser tillgodoser inte de krav på ekonomisk gottgörelse som Swedair anser sig kunna ställa om sär- ställningen upphävs. Andra av bolaget bedrivna verksamheter än de di- rekt berörda kan komma att påverkas i negativ riktning genom att de gemensamma omkostnaderna måste slås ut på en mindre verksamhets— volym. En nedskärning av t. ex. underhållsorganisationcn minskar möj- ligheterna för flera av branschens bruksflygbolag liksom för allmänfly- get i övrigt att erhålla det mera kvalificerade underhåll som f. n. inte kan tillhandahållas av annat företag inom landet än Swedair. Detta skulle kunna minska försvarets möjligheter att i beredskaps- och krigssituatio- ner utnyttja bruksflygbolagens flygplansflotta. Om utredningens förslag likväl genomförs vill Swedair förbehålla sig rätten att påkalla förhand- lingar om de ekonomiska problem som kan kvarstå vid övergångsperio- dens slut.

Konkurrenterna till Swedair motsätter sig emellertid bestämt någon form av övergångsperiod. Marknaden är, enligt deras mening, liten och det redan sneda konkurrensförhållandet skulle ytterligare försämras un- der en så lång övergångsperiod som utredningen föreslagit. Swedair borde som Cessnaförsäljare ha alla möjligheter att på sunda ekonomiska grunder avyttra den eventuella överkapacitet som de under verksam- hetsåret 1976/77 anskaffade sju flygplanen kan tänkas utgöra.

Även bland avnämarna till Swedairs tjänster är meningarna om det berättigade i en övergångsperiod delade. Några av de berörda myndig- heterna bedömer övcrgångstiden som rimlig med hänsyn till Swedairs anskaffning av flygplan för att tillgodose deras behov. Statens lantmäte- riverk framhåller emellertid att de förändringar i flygplansparken som Swedair genomfört inte kan godtas ur verkets synpunkt och att en över- gångsregel enligt vad utredningen föreslår därmed inte bör bli tillämplig på lantmäteriverkets verksamhet. ÖB delar Swedairs bedömning att ett upphävande av bolagets särställning möjligen skulle kunna få negativa återverkningar på underhållsorganisationen i krig och därmed menligt ' påverka uthålligheten hos transportflygförband utrustade med civila flygplan.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1978/79: 134 26

De fackliga organisationerna bedömer i allmänhet den av utredningen föreslagna femåriga övergångstiden som tillräcklig. Några av dem fram— håller cmellertid att ett upphävande av särställningen inte får leda till att de statliga myndigheterna vänder sig till något av de mindre seriösa företagen inom branschen. Som exempel anförs att en del mindre se- riösa företag varken har servicepersonal eller piloter fast anställda. Bc- träffande piloterna förekommer det enligt Svensk Pilotförening att dessa över huvud taget inte avlönas utan endast erbjuds gratis flygtimmar för att de skall kunna bibehålla sina certifikat. Skulle emellertid de påtalade defekterna i branschen kunna avhjälpas, kan även Svensk Pilotförening acceptera en successiv avveckling av särställningen.

För egen del delar jag utredningens bedömning att särställningen för Swedair bör avskaffas. Behovet av taxiflygplan och piloter i händelse av beredskaps- eller krigstillstånd torde kunna tillgodoses även om statliga myndigheter ges möjlighet att anlita andra flygföretag än Swedair. Svå- righeter föreligger enligt min mening endast i fråga om att fastställa en rimlig övergångstid och vilka åtgärder som därefter behöver vidtas för att komma tillrätta med de problem som de fackliga organisationerna påta- lat.

Rent principiellt är jag av den åsikten att ett upphävande av en mo- nopolställning inte i sig utgör grund för företaget i fråga att rikta krav på ekonomisk ersättning mot staten. Den gynnade ställning företaget mister kan enligt min mening principiellt inte accepteras som grund för ersättningsanspråk, bl. a. av den anledningen att marknadsbortfallet blir helt beroende av företagets förmåga att konkurrera sedan särställningen fallit bort. Skulle principen om ersättning för marknadsbortfallet accep— teras innebär detta att ju ineffektivarc och konkurrenssvagare företaget är desto större skulle ersättningen bli. Detta vore uppenbart orimligt.

Det ställer sig annorlunda om företaget, som i Swedairs fall, vid sina investeringsbeslut har utgått från att man är skyldig att uppfylla vissa förpliktelser till följd av de krav statsmakterna genom särställningen ställer på företaget. Investeringarna, och därmed företagets kostnads- struktur, har därigenom anpassats till en annan situation än den som skulle uppstå om särställningen omedelbart upphävs. Jag delar därvidlag Swedairs uppfattning att företaget inte bör bli ekonomiskt lidande på grund av växlande uppfattningar från statsmakternas sida. Övergångs- åtgärderna bör således fastställas utifrån vad som behövs för att i kon- kurrcnshänseende jämställa Swedair med övriga företag i branschen.

Swedair är i dag ett av de största företagen inom branschen. Det vilar på en stabil ekonomisk grund och är väl konsoliderat. Företagets verk- samheter ger totalt sett ett betydande överskott, även om just taxiflyg- verksamheten går med underskott. De negativa effekter som Swedair främst hänvisat till består i att gemensamma omkostnader skulle få slås ut på en mindre verksamhetsvolym och att underlaget för flygverkstadr— rörelsen skulle minska.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1978/79: 134 27

Rent företagsekonomiskt bör övergångsåtgärder ta sin utgångspunkt i vad som kan anses som rimlig avskrivningstid för planen i fråga och de avvecklingskostnader som en eventuell försäljning skulle ge upphov till. Jag kan emellertid instämma i utredningens bedömning att någon fast grund för att beräkna vilka ekonomiska konkurrensnackdelar anskaff- ningen av sju plan under verksamhetsåret 1976/77 åsamkat Swedair inte existerar. Övergångsperioden får därför fastställas utifrån en allmän skälighetsbedömning, varvid hänsyn även bör tas till eventuella omställ- ningsproblem för berörd personal.

Effekterna för personalens del blir naturligtvis beroende av den situa- tion som uppstår när särställningen helt upphävs. Skulle, som de fackliga organisationerna påpekat, detta leda till att mindre seriösa företag anli- tas, kan konsekvenserna bli betydande. Jag delar emellertid inte den oro som dessa organisationer givit uttryck för. Det finns enligt min mening knappast anledning att befara att statliga myndigheter skulle anlita sådana företag som inte ger personalen anställningstrygghct och som inte följer gällande kollektivavtal.

För att någon tveksamhet i detta avseende inte skall föreligga bör emellertid någon av de myndigheter som nu är stora avnämare av flyg- tjänster vid övergångsperiodens utgång ges i uppdrag att teckna avrops- avtal om taxiflygtjänster. Den myndighet som ges detta uppdrag bör samtidigt göras uppmärksam på förhållandena i branschen och uppma- nas att i enlighet med anvisningarna till 15% upphandlingskungörelsen vid anbudsutvärderingen lägga särskild vikt vid anbudsgivarens ekono- miska och tekniska resurser, hans insikt och erfarenhet liksom hans ve- derhäftighet och pålitlighet när det gäller att fullgöra åtaganden. Jag ut- går ifrån att sådana flygföretag som inte på ett tillfredsställande sätt reg- lerat förhållandena för sin personal härigenom knappast kan komma i fråga som leverantörer till statliga myndigheter. Genom att myndighe- terna vanligtvis utnyttjar existerande avropsavtal får berörd personal härigenom garantier för att den sysselsättning som de statliga myndig- heternas efterfrågan skapar inte i ett konkurrensläge överförs till företag med undermåliga anställningsförhållanden. Förfar'mgssättet torde även innebära att Swedair efter övergångsperiodens slut inte behöver befara konkurrens från företag med väsentligen andra anställningsvillkor och personalkostnader än vad Swedair självt har.

Mot bakgrund av vad jag har anfört är jag beredd att i enlighet med utredningens förslag förorda en övergångsperiod på fem år enligt de riktlinjer monopolutredningen föreslagit. De myndigheter som nu är bundna av avtal med Swedair bör således åläggas att sluta femåriga långtidskontrakt med Swedair med årlig reglering av avtalen med hän- syn till kostnadsutvecklingen. För nytillkommande flygverksamhet och sådan flygverksamhet som det nu inte finns avtal om bör emellertid nå- gon skyldighet att anlita Swedair inte föreligga. Skulle Swedair under övergångsperioden säga upp något av femårsavtalen, bör den myndighet

• Sida 28
•  Original

Prop. 1978/79: 134 28

som berörs inte heller vara skyldig att fortsättningsvis anlita Swedair. I de fall någon av de berörda myndigheterna bedömer att ett sådant lång- tidskontrakt inte är tillämpligt på dess verksamhet eller att villkoren i avtalet skulle te sig alltför ogynnsamma bör frågan underställas rege- ringens prövning. Någon ekonomisk gottgörelse utöver den femåriga övergångsperioden kan enligt min mening inte bli aktuell.

Den av Swedair anförda oron för följdeffekter på underhållsorganisa- tionen vid ett upphävande av särställningen torde genom det föreslagna förfaringssättet vara obefogad. De statliga myndigheternas efterfrågan på flygtjänster minskar ju inte och de flygföretag som kan komma i fråga när avropsavtal tecknas torde ha samma behov av underhåll som Swedairs egna flygplan. Eftersom Swedair enligt egen utsago är det enda företag som kan tillhandahålla detta mera kvalificerade underhåll behö- ver något efterfrågebertfall inte befaras. Skulle emellertid ÖB eller Swed- air efter övergångsperiodens utgång finna att underhållsorganisationen menligt påverkas av att myndigheternas flygtjänster upphandlas i fri konkurrens bör förhållandet anmälas till regeringen.

2.4. SJ:s resebyråer

Enligt kungörelsen (1952: 523) om anlitande av statens järnvägars re- sebyråer vid vissa resor skall den som behöver anlita resebyrå i samband med resa i statens ärende eller i verksamhet, för vilken kostnaderna helt eller till övervägande del bestrids av statsmedel, vända sig till statens järnvägar tillhörig resebyrå, om detta kan ske utan särskild olägenhet.

Särställningen för SJ:s resebyråer infördes år 1952 efter initiativ från riksdagens revisorer. Riksdagens revisorer fann att det i och för sig inte förelåg någon anledning till erinran mot att resebyrå användes vid be- ställning av biljetter. Däremot fann revisorerna det mindre tillfredsstäl- lande att vederbörande förrättningsmän använde sig av privata reseby- råer. En del av biljettpriset för inhemska järnvägsresor kom därigenom att i form av provision tillfalla privata företag i stället för staten. Stats- utskottet ställde sig bakom revisorernas förslag och utskottets utlåtande bifölls av riksdagen (SU 1952: 145).

Resebyråverksamheten utgör en särredovisad del av SJ och har såle- des ingen självständig juridisk ställning. Verksamheten omfattade år 1977 49 resebyråer och ca 550 anställda. Omsättningen utgjorde samma år ca 780 milj. kr., varav 60 % affärsresor och resten privatresor. Resebyråverksamheten är lönsam och störst inom rescbyråbranschen.

SJ:s resebyråer bedriver rescbyråverksamhet, dvs. beställer biljetter och hotellrum åt kunderna. Däremot bedrivs researrangörsverksamhet i mycket liten utsträckning. Den statliga sektorns andel av den totala af- färsreseförsäljningen uppskattas till ca 25 %. Flera av SJ:s resebyråer är lokaliserade i anslutning till statliga myndigheter.

Monopolutredningen framhåller att ingen av de tillfrågade avnä-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1978/79: 134 39

marna funnit skäl tala för att behålla särställningen för SJ:s resebyråer. Verksamheten är lönsam och hävdar sin ställning på konkurrensmark— naden. Den statliga sektorn svarar endast för en mindre del av den totala verksamheten. De avnämare som uttalat sig i frågan finner det sannolikt att SJ:s resebyråer kommer att anlitas även om särställ- ningen upphävs. Enligt utredningen är det därför uppenbart att särställ- ningen inte bchövs för att SJ:s resebyråer skall kunna hävda sig på marknaden. Den provisionsinkomst som staten eventuellt skulle kunna gå miste om vid ett upphävande av särställningen förefaller bli obetyd- lig. Denna eventuella nackdel för staten bör enligt utredningen uppvägas av fördelarna av ökad konkurrens. Utredningen föreslår därför att kungörelsen (1952: 523) om anlitande av SJ:s resebyråer vid vissa resor avskaffas. Övergångsbestämmelser bedöms inte erforderliga.

En majoritet bland remissinstanserna har inget att erinra mot utred- ningens förslag. Flertalet av de myndigheter som svarat påpekar att man även i fortsättningen kommer att anlita SJ då man är nöjd med den service som SJ:s resebyråer erbjuder. Några remissinstanser finner det dock omotiverat att upphäva särställningen eftersom de anser att den inte medfört något slöseri med samhällets resurser och att den inte heller lett till någon snedvridning av näringslivets utveckling.

SJ anser för sin del att det är rimligt att företag inom den statliga sfä- ren samverkar. Som skäl för detta anför SJ att rekommendationer av motsvarande slag till förmån för med SJ:s resebyråverksamhet konkurre- rande företag sannolikt inte är ovanliga inom det privata näringslivet. SJ påpekar även att SJ:s resebyråer inte får placera belopp på räntebärande konto i bank på samma sätt som konkurrerande resebyråer. Ränteintäk- ter kan i resebranschen uppgå till betydande belopp. Inte heller kan SJ fondera medel för sin resebyråverksamhet.

För egen del kan jag inte finna att några bärande skäl anförts för att behålla särställningen för SJ:s resebyråverksamhet. I vad mån särställ— ningen lett till någon snedvridning av utvecklingen i branschen är natur- ligtvis svårt att bedöma. SJ resebyråers huvudsakliga expansion har emellertid ägt rum efter det att särställningen infördes. Eftersom 1950- oeh 1960-talen var en expansiv period för resebyråbranschen i allmän- het, är det ogörligt att bedöma i vilken utsträckning tillväxten var ett re- sultat av särställningen resp. av den allmänna expansionen i bran- schen. Jag vill emellertid betona att avsaknaden av negativa effekter inte utgör skäl nog att behålla en särställning. För att ett bibehållande en- ligt min mening skall vara motiverat fordras antingen positiva effekter som kan förväntas uppväga de nackdelar som en särställning i allmänhet medför för konkurrens och samhällseffektivitet eller att ett avskaffande medför så negativa konsekvenser att dessa är oacceptabla i förhållande till de fördelar som ett upphävande av särställningen innebär. Ingen av dessa förutsättningar föreligger enligt min bedömning i detta fail.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1978/ 79: 134 30

Det av SJ påpekade förhållandet att företag inom den privata sektorn i en del fall samverkar torde i konkurrenshänseende uppvägas av den nuvarande lokaliseringen av en del av SJ:s resebyråer. Genom att dessa i flera fall är verksamma i samma lokaler som en del större myndigheter torde ett fortsatt gott samarbete inte vara beroende av någon allmänt hållen rekommendation. Jag är för min del benägen att tro att lokalise- ringen och de affärsmässiga villkoren även inom den privata sektorn har större betydelse för vilken resebyrå som utnyttjas än eventuella rekom- mendationer.

Mot bakgrund av vad jag anfört föreligger enligt min mening inte några skäl för att bibehålla kungörelsen 1952: 523 om anlitande av SJ:s resebyråer vid vissa resor. Den bör således upphävas. Något behov av övergångsbestämmclser föreligger inte.

2.5. Statskonsult AB

Enligt förordningen (1975: 567) om rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen åligger det myndighet att vid utveckling av ADB-system och annan rationaliseringsverl-;samhet så tidigt som möjligt samråda med statskontoret i frågor som är av större omfattning eller principiell betydelse (3 €). Inom ramen för tillgängliga resurser biträder statskontoret de civila statsmyndigheterna vid större rationaliseringsut- redningar (4 5). Är det på dataområdet fråga om anpassning av standard- system som DAFA tillhandahåller eller ändring av ADB-system i drift vid DAFA bör uppdraget lämnas till DAFA (5 €). Annat rationalise— ringsuppdrag än enligt 4 och 5 åå bör lämnas till Statskonsult AB eller annat lämpligt organ. Statskonsult AB skall därvid ges tillfälle att inkom- ma med anbud (6 5).

Särställningen för Statskonsult AB infördes på förslag av den s.k. SDS-utredningen (översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan statskontoret, Statskonsult AB och DAFA m. m. Ds Fi 1974: 11). Enligt upphandlingskungörelsen skall emellertid även anbud som avgivits av anbudsgivare som ej särskilt tillfrågats tas upp till prövning. Särställ— ningen för Statskonsult AB när det gäller anbudsförfarandet innebär så- ledes inte att Statskonsult AB ges företräde i förhållande till andra an- budsgivare utan endast att Statskonsult ges tillfälle att avge anbud. Bety- delsen av särställningen ökas emellertid av att konsultupphandlingar oftast är föremål för förhandlingsupphandling och att anbudsgivarkret- sen ofta är relativt begränsad med hänsyn till det förhandlingsarbete som annars skulle bli följden. Bestämmelsen innebär således en konkur- rensfördel genom att Statskonsult AB till skillnad från sina konkurrenter alltid skall informeras när en myndighet avser företa en upphandling av rationaliseringskonsulter.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1978/79: 134 31

Statskonsult AB bildades år 1969. Syftet var att det nybildade kon- sultbolaget skulle överta statskontorets dåvarande konsultverksamhet, som främst gällde ADB-området (prop. 1969: 60 s. 17). Även om syftet i första hand var att tillgodose de statliga myndigheternas behov av ra- tionaliseringsexpertis gavs företaget samma expansionsmöjligheter som andra företag i branschen. Det kunde således utvidga sin verksamhet till uppdrag inom andra sektorer av den offentliga sektorn och inom nä- ringslivet.

Statskonsult AB har utvecklats mycket snabbt sedan starten år 1969. Antalet anställda uppgick i maj 1977 till 254, varav 209 konsulter. Den totala omsättningen i koncernen var för år 1976 52,7 milj. kr. Av om- sättningen härför sig två tredjedelar till konsultinsatser inom den offent- liga sektorn. Statskonsult AB arbetar på fyra delområden; organisations- utveckling, projektadministration, systemutveckling och utbildning. Systemutveckling (eller administrationsutveckling) är det största områ- det. Bolagct bedriver en aktiv marknadsföring.

Enligt monopolutredningen har inte någon av de tillfrågade avnä- marna funnit anledning att förorda att den särställning som Statskonsult AB åtnjuter behålls. Utredningen konstaterar att Statskonsult AB i dag är branschens största företag. Det har redovisat tillfredsställande över- skott sedan det bildades och önskar självt hävda sin ställning i obunden konkurrens med andra konsultföretag både på den statliga och den pri— vata sektorn. Utredningen föreslår därför att 6 5 förordningen (1975: 567) om rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen upphävs. Några övergångsbestämmelser bedöms inte erforderliga.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utred- ningens förslag att upphäva Statskonsults särställning vid anbudsinford- ran. Några remissinstanser anser emellertid att utredningens förslag att upphäva särställningen borde kopplas samman med en omprövning av den nuvarande ansvarsfördclningen mellan statskontoret, DAFA och Statskonsult AB. Enligt statskontorcts uppfattning eftersträvar Statskon- sult AB numera en mer fristående ställning gentemot både statskontoret och DAFA än den uppgifts- och ansvarsfördelning som rationaliserings- förordningen ger uttryck för. Med hänsyn till Statskonsult AB:s föränd- rade inriktning och ställning anser statskontoret det angeläget att stats- makterna klargör sin uppfattning om den tidigare beslutade ansvars- oeh uppgiftsfördelningen mellan de tre organen bör bestå eller föränd- ras.

För egen del anser jag att frågan om Statskonsult AB:s särställning kan behandlas helt fristående från den av bl. a. statskontoret väckta frå- gan.

Vad det nu gäller är om Statskonsult AB bör ha en konkurrensfördel i förhållande till andra konsultföretag inom rationaliseringsområdet. Statskonsult AB:s förmåga att konkurrera med dessa andra företag på-

• Sida 32
•  Original

Prop. 1978/79: 134 32

verkas inte i någon nämnvärd utsträckning av ansvarsfördclningen mel- lan statskontoret, DAFA och Statskonsult AB. Eftersom varken remiss- instanserna eller Statskonsult AB självt funnit något skäl för att be- hålla särställningen bör enligt min mening hänvisningen till Statskonsult AB i 6 & rationaliseringsförordningen utgå.

2.6. ABAB och televerkets larmdivision

Enligt förordningen (1975: 874) om anordnande av bevakning skall vissa uppräknade myndigheter, sedan gällande avtal med privat vaktbo- lag utlöpt, anlita ABAB för bevakning samt televerket för installation och underhåll av bcvakningsanordning i fråga om lokal, förvaringsut- rymmc eller annan anläggning som är betydelsefull från totalförsvars- synpunkt och belägen i någon av de kommuner som anges i en bilaga till förordningen.

Rikspolisstyrelsen har därutöver genom regeringsbeslut den 11 april 1969 bemyndigats att teckna avtal med ABAB om bevakning av ambas- sader och liknande objekt i Stockholm. Genom regeringsbeslut den 24 september 1971 och den 7 juni 1972 har rikspolisstyrelsen vidare be- myndigats att teckna avtal med ABAB om bevakning av vissa konsulat och polishus.

ABAB bildades år 1964 efter riksdagsbeslut samma år (prop. 1964: 108, SU 121, rskr 261). Sedan år 1970 ingår ABAB i Statsföretag AB. Tillsammans med dotterbolagen Skyddsbevakning i Södertälje AB och ABAB Lokalvård hade koncernen år 1976 omkring 1 200 anställda.

ABAB:s verksamhet hänför sig huvudsakligen till området bevakning med hjälp av väktare och därmed förknippade tjänster. Större delen av verksamheten är förlagd till Stockholmsområdet. ABAB-gruppens om- sättning inom området bevakning med väktare uppgick år 1976 till om— kring 68 milj. kr. inom den sektor som omfattas av den berörda förord- ningen. Enligt kungörelsen (1969: 763) om skyldighet för vissa statliga myndigheter att anlita ABAB innehade ABAB tidigare en särställning även i fråga om installation och underhåll av larmanordningar. År 1975 slöt televerket avtal med ABAB om att överta ABAB:s tekniska verk- samhet, varvid särställningen i fråga om larminstallationer överfördes på televerket. År 1976 inrättades televerkets larmdivision som perma- nent enhet i televerkets organisation med ställning som landsomfattande resultatenhet.

Avtalet mellan televerket och ABAB innebär att televerket svarar för teknik, installation, underhåll och service i fråga om larmsystem, medan ABAB står för larmmottagning, utryckning och bevakning med hjälp av väktare.

Motivet för att bilda ett statligt bevakningsbolag var enligt prop.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1978/79: 134

'.; ) '-)

1964: 108 att åstadkomma större effektivitet och säkerhet samt bättre samordning i fråga om bevakningen av militära och civila objekt av be- tydelse från totalförsvarssynpunkt. Av säkerhetsskäl bedömdes det vara mindre lämpligt att privata företag hade insyn i anläggningar av särskild betydelse för totalförsvaret. Tillkomsten av ett statligt företag ansågs även kunna stimulera till konkurrens, eftersom vaktmarknaden i övrigt dominerades av en privat koncern. Genom att inrätta ett statligt bevak- ningsbolag skulle enligt propositionen dessutom bevakningspcrsonalens utbildning och kvalitet i övrigt kunna förbättras.

Monopolutredningen anser att den avgörande frågan när det gäller ABAB:s särställning är om det går att åstadkomma tillfredsställande ef- fektivitet och säkerhet i fråga om bevakning även om särställningen upphävs.

Utredningen framhåller att de kvalitetsmässiga skillnaderna mellan ABAB och de privata vaktbolagen genomgått avgörande förändringar sedan ABAB bildades. Tillkomsten av lagen (1974: 191) om bevaknings- företag och bevakningsföretagskungörelsen (1974: 462) har medfört att icke-auktoriserade bevakningsföretag inte längre är tillåtna. Personal- prövningen vid anställningsförfarandet är enligt utredningen numera densamma för väktare i enskilda auktoriserade bevakningsföretag som för ABAB-väktare. En annan förändring är att väktare som inte under- gått personalprövning inte längre får anlitas över huvud taget. Ytterliga- re en förändring är att styrelsen i bevakningsföretag numera skall under- kastas personalprövning. Dessutom finns föreskrifter om väktarutbild- ning, som innebär att väktare 'i enskilda bevakningsföretag skall ha unge- fär samma utbildning som ABAB—väktare.

Utredningen konstaterar vidare att myndigheternas ansvar för bevak- ningens effektivitet och för personalkontrollen av egen personal och av t. ex. väktare som anlitas har skärpts väsentligt sedan ABAB bildades och särställningen infördes. Vid den tidpunkten innefattades enbart sek- retesskydd uttryckligen i det säkerhetsskydd som myndigheterna hade ansvar för.

Numera innefattas också uttryckligen tillträdesskydd och personal- kontroll i säl-:erhetsskyddet. Myndigheter med personalkontrollrätt har samma möjligheter till personalkontroll i samband med särskilda upp- drag oavsett om ABAB eller ett enskilt bevakningsföretag anlitas.

Enligt utredningens mening är rikspolisstyrelsens och ÖB:s represen- tation i ABAB:s styrelse av marginell betydelse när det gäller kontrollen av enskilda väktarcs utbildning och medborgerliga pålitlighet. Risken för att främmande makt via utländskt förvärv av enskilt bevakningsföre- tag skulle kunna få insyn i förhållanden av betydelse för rikets säkerhet bedöms av utredningen som ringa förutsatt att vissa förslag, som utred- ningen (Ju 1973: 1.7) om utländska övertaganden av svenska företag framlagt, genomförs.

3 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 134

• Sida 34
•  Original

Prop. 1978/79: 134 34

Utredningen framhåller att i fråga om ABAB:s uppdrag att för poli- sens räkning bevaka bl. a. ambassader, tunnelbanestationer och polishus krävs att de enskilda väktarna har ordningsvaktsförordnande. Sådant förordnande meddelas av polismyndighet. Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter om lämplighetsprövning och om utbildning av ordningsvak- ter. Utbildningen sker i polisens regi utom för ABAB-väktare, som ut- bildas i ABAB:s egen regi. Enligt utredningen torde polisens möjligheter att kontrollera ordningsvakters lämplighet och utbildning inte vara säm- re när dessa ordningsvakter är anställda av enskilda bevakningsföretag än när de är anställda av ABAB.

Mot denna bakgrund anser utredningen att förordningen (1975: 874) om anordnande av bevakning kan upphävas. ABAB:s särställning enligt vissa regeringsbeslut bygger på förordningen och bör följaktligen också upphävas.

Monopolutredningen har emellertid kunnat konstatera att bevaknings- marknaden domineras av en enda företagsgrupp, Securitas-gruppen. Av den del av marknaden, som inte omfattas av ABAB:s särställning, be- räknades år 1976 Securitas-gruppen inneha omkring 83 % medan ABAB endast svarade för omkring 6 %. Återstoden av marknaden delas av många små bevakningsföretag.

Om ABAB:s särställning omedelbart avskaffas bedömer utredningen det inte sannolikt att ABAB-gruppen i dag klarar konkurrensen med Securitas-gruppen. Anledningen till detta är att ABAB:s lönekostnader beräknas ligga 15—20% över branschgenomsnittet beroende på att ABAB:s personal har tjänstemannaavtal och därigenom har förmånligare anställningsvillkor än vad som gäller för branschen i övrigt. En trolig ut- veckling är att Securitas-gruppen får ett praktiskt taget fullständigt mo- nopol i fråga om bevakning med hjälp av väktare. En sådan utveckling för den expansiva och känsliga bevakningsmarknaden bedömer utred- ningen som mycket olycklig. Redan den situation som nu råder, med en kraftig dominans för Securitas-gruppen, är enligt utredningens mening otillfredsställande. Utredningen föreslår därför att Statsföretag AB får ett kapitaltillskott för investering i ABAB:s dotterbolag Skyddsbevak- ning i Södertälje AB. Det senare företaget har till skillnad från ABAB samma anställningsvillkor och löneläge som branschen i övrigt och skulle därför kunna ta upp konkurrensen med Securitas-gruppen. För att ge rådrum i fråga om den närmare storleken av kapitaltillskottet m. m. föreslår utredningen att avvecklingen av ABAB:s särställning sker under en övergångstid på fem år.

I fråga om televerkets larmdivision bedömer utredningen däremot att det är möjligt att upphäva särställningen utan övergångsåtgärder. Den myndighet som anlitar ett larminstallationsföretag är enligt säkerhets- skyddskungörelsen skyldig att se till att företagsledningen vid det före- tag som anlitas och den personal som används har undergått tillfreds-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1978/79: 134 35

ställande personalkontroll om detta erfordras. Denna skyldighet för myndigheterna ger enligt utredningens bedömning tillräckliga garantier för att de företag och den personal som anlitas inte är olämpliga från sä- kerhetssynpunkt. Eftersom larmdivisionen endast svarar för en obetydlig del av televerkets totala omsättning anser utredningen inte att över— gångsbestämmelser behövs av hänsyn till televerket.

Remissopinionen är delad i fråga om ABAB:s företrädcn framför pri— vata vaktbolag vad gäller bevakningen av anläggningar av betydelse för totalförsvaret. ABAB:s konkurrenter framhåller att det i dag inte existe- rar några nämnvärda skillnader i fråga om personalkontroll, utbildning och personalkvalitet. De myndigheter, som har att företräda säkerhets- intressena, dvs. rikspolisstyrelsen och ÖB, vidhåller däremot att det fort- farande finns skillnader som talar för att ABAB:s särställning behålls. Den faktor som rikspolisstyrelsen och ÖB tillmäter störst vikt vid jäm- förelsen mellan ABAB och privat vaktbolag är det statliga ägandet som genom bolagsstyrelsens sammansättning medger att rikspolissty- relsen och ÖB får insyn i bolaget och möjligheter till samplanerade sä- kerhetsåtgärder. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om det skulle kunna ac- cepteras att känslig information om vårt totalförsvar samlas hos ett eller flera enskilda företag utan reella möjligheter för statsmakten att kon- trollera hur denna information handhas eller utnyttjas.

Beträffande effekterna av att ABAB:s särställning upphävs är remiss- instanserna i huvudsak ense om att ABAB inte skulle klara konkur- rensen med de privata företagen i branschen. Även Bevaknings AB Se- curitas delar denna uppfattning. Statsföretag AB framhåller att ett upp- hävande av särställningen skulle medföra behov av att friställa såväl be- vakningspersonal som administrativ personal eftersom möjligheterna att erbjuda väktarna i ABAB annan sysselsättning inom koncernen är be- gränsade.

Flertalet remissinstanser bedömer risken som stor att Securitas-grup— pen skall få ett totalt monopol om ABAB:s särställning upphävs. Några remissinstanser vänder sig emellertid mot denna uppfattning. Enligt SAF och Bevaknings AB Securitas bör vid beräkningen av Securitas- gruppens marknadsandel även bevakning i egen regi tas med. Enligt Be- vaknings AB Securitas skulle med ett sådant beräkningssätt Securitas- gruppens andel av den totala bevakningsmarknaden inte uppgå till något mer än 50 % och ABAB:s andel till omkring 10 % förutsatt att bevak- ning i egen regi utgör omkring 30 % av den totala bevakningsmarkna- den. Övriga fristående bevakningsföretag skulle med detta beräknings- sätt ha en marknadsandel på omkring 7—10 %.

En majoritet bland remissinstansema vänder sig mot utredningens förslag om ett kapitaltillskott till Statsföretag AB för investering i ABAB:s dotterbolag Skyddsbevakning AB. De framhåller att förslaget rimmar illa med utredningens argument för särställningens upphävande

• Sida 36
•  Original

Prop. 1978/79: 134 36

och för en fri konkurrens på bevakningsområdet. Om statliga medel skall ställas till förfogande i syfte att förbättra konkurrensen, så bör de enligt några av dessa remissinstanser komma även de små och medelstora företagen i branschen till del. Inte heller Statsföretag AB anser att för- slaget om ett kapitaltillskott är helt underbyggt.

Utredningens förslag om en femårig övergångsperiod innan särställ- ningen upphävs är föremål för delade meningar. Konkurrenterna till ABAB samt ett fåtal andra remissinstanser förespråkar ett omedelbart upphävande. De fackliga organisationerna bedömer i flertalet fall både kapitaltillskottet och den femåriga övergångstiden som otillräckliga för att förhindra att Securitas-gruppen får en alltför dominerande ställning och avstyrker därför att särställningen upphävs. Även rikspolisstyrelsen och ÖB motsätter sig ett upphävande av skäl som tidigare nämnts. Stats- företag AB framhåller att någon avvecklingsperiod inte bör fastställas förrän man i särskild ordning utrett hur en starkare inbrytning på kon- kurrensmarknaden bör genomföras.

Vad gäller särställningen för televerkets larmdivision anser både riks- polisstyrelsen och ÖB att säkerhetskraven talar för att larminstallationer i anslutning till bevakning av för totalförsvaret viktiga objekt bör anför- tros ett statligt företag. Enl-igt ÖB skulle den dock kunna begränsas till att enbart avse prioriterade skyddsföremål. Televerket framhåller att samarbetet mellan ABAB och televerket är enda möjligheten att erbjuda ett konkurrenskraftigt alternativ till Securitas. En eventuell avveckling av de särställningar som ABAB och televerkets larmdivision har inom to- talförsvarssektorn bör därför enligt televerkets mening ske samordnat.

För egen del ansluter jag mig till den av utredningen framförda upp- fattningen att kvalitetsskillnaderna mellan ABAB och de större privata vaktbolagen inte längre är av någon avgörande betydelse. De av ÖB och rikspolisstyrelsen anförda säkerhetsskälen motiverar dock enligt min me- ning fortfarande förekomsten av ett statligt bevakningsbolag med de möjligheter till samhällelig insyn och kontroll som detta innebär.

Som monopolutredningen påvisat har emellertid den förordning som reglerar ABAB:s och televerkets larmdivisions uppgifter i fråga om bc- vakningen av för totalförsvaret betydelsefulla objekt inte varit föremål för någon genomgripande översyn sedan ABAB bildades. Med hänsyn till att det numera finns andra företag som från säkerhetssynpunkt skulle kunna göra en godtagbar arbetsinsats är det enligt min mening lämpligt att ompröva omfattningen av såväl ABAB:s som televerkets larmdivi- sions särställningar. 'Den av ÖB angivna inriktningen, att endast bevak- ningsobjekt med hög prioritet från skyddssynpunkt bör undantas från konkurrensen med privata bevaknings- och larminstallationsföretag, ut- gör härvid en naturlig utgångspunkt.

Jag är emellertid inte nu beredd att föreslå att särställningen skall upphävas. En sådan åtgärd skulle inte få sådana positiva effekter på

• Sida 37
•  Original

Prop. 1978/79: 134 37

konkurrensen att den överväger de negativa konsekvenser som vissa re- missinstanser har pekat på. Upphävandet av en särställning får inte ge upphov till att ett privat monopol i stället breder ut sig inom branschen. Betydelsen av den indirekta konkurrensen från egen-regi-marknaden får i detta sammanhang inte överbetonas, eftersom beslut om att driva bevakningen i egen regi inte enbart baseras på rena kostnadsjämförelser mellan egen verksamhet och entreprenad.

lag har därför samrått med cheferna för justitie-, försvars-, kommu— nikations- och industridepartementen om hur de problem jag redogjort för skall kunna lösas. Med utgångspunkt i monopolutredningens övervä- ganden och ÖB:s remissyttrande kommer möjligheterna att begränsa särställningen för ABAB och televerkets larmdivision till att endast om- fatta bevakningsobjekt med hög prioritet ur skyddssynvinkel att ses över inom regeringskansliet. Vid denna översyn bör även de konsekvenser som en begränsning av särställningen kan få för ABAB och televerkets larmdivision genomlysas, liksom de effekter detta kan få för möjlighe- terna att upprätthålla konkurrensen inom bevakningsbranschen. Över- synen bör särskilt beakta behovet av att genomföra eventuella omställ- ningar smidigt och successivt, så att den berörda personalens intressen tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

2.7. Övriga frågor 2.7.1 Kartverkmmheten

Monopolutredningen har även tagit upp frågan om den särställning för Liber Grafiska AB som följer av gällande grundläggande bestäm- melser om kartläggning genom regeringsbeslut den 30 juni 1961, den 12 december 1962 och den 16 juni 1966. Enligt dessa 5. k. kartbrev av år 1961, 1962 och 1966 har Liber Kartor, som är en division inom Liber Grafiska AB, ensamrätten till distribution och försäljning av de all- männa kartorna samt till följdproduktion med de allmänna kartorna som grund. Tryckning av kartorna sker däremot efter anbudsförfarande.

Utredningens grundläggande syn på kartverksamheten är densamma som anlagts på andra former av författningsreglerade särställningar. Målsättningen bör vara att avveckla särställningarna, om inte särskilda skäl talar emot detta. Utredningen föreslår därför att kartverksamheten i framtiden organiseras på ett sådant sätt att upphovsmannarätten till de allmänna kartorna återgår till producenten, dvs. statens lantmäteriverk. Varje seriös kartprodueent bör därefter få rätt att mot skälig ersättning utnyttja det allmänna kartmaterialet för att förverkliga egna kartidéer. Det bör enligt utredningen vidare vara möjligt att åstadkomma konkur- rens även i fråga om distribution och försäljning av de allmänna kar- torna, t. ex. genom att flera olika grossister anlitas för denna uppgift.

Som utredningen också konstaterat utreds den framtida organisatio-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1978/79: 134 38

nen av kartproduktionen av en annan utredning, kartutredningen 78. Denna utrednings huvuduppgift är att utreda formerna för en sam- manf öring av kartverksamheten hos Liber Grafiska AB och hos lantmä- teriverket. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till dessa frågor. Jag utgår emellertid från att kartutredning 78 i sina ställningstaganden beaktar vad monopolutredningen och remissinstanserna anfört i fråga om de principiella riktlinjerna för kartverksamheten.

2.7.2. Statliga myndigheters val av entreprenadform

Mekaniska verkstädernas riksförbund har i skrivelse till regeringen ta- git upp frågan om de statliga myndigheternas val av entreprenadform behöver regleras. Förbundet anför i skrivelsen att upphandlingen av större entreprenader för olika statliga verk vanligen sker i form av s.k. generalentreprcnader, dvs. uppdraget i sin helhet läggs på en entrepre- nör, som sedan har frihet att välja vilka underentreprenörer han önskar anlita. Förbundet framhåller att eftersom generalcntreprcnören inte är bunden av upphandlingskungörelsens bestämmelser kan denne i sin upp- handling förhandla med anbudsgivarna och låta dessa ta del av konkur- renternas erbjudanden och villkor. De prissänkningar som uppkommer genom dessa 5. k. prutronder torde endast i undantagsfall komma bestäl- laren till del. Systemet missgynnar enligt förbundet de mindre företagen, som varken har förhandlingsresurser eller prutmarginalcr, och försvårar för dessa företag att få del i de statliga beställningårna.

Förbundet hemställer därför att nuvarande upphandlingsmönstcr hos olika verk ändras så att vid upphandlingen av anläggningar, byggnader, utrustningar etc., i vilka betydande delar av olika material- och varuslag ingår, de olika huvudkomponenterna upphandlas var för sig enligt skilda program.

Remissvar på förbundets skrivelse har avgctts av fortifikationsförvalt- ningen, televerket, SJ, statens vägverk, luftfartsverket, byggnadsstyrel- sen, RRV, NO, statens pris- och kartellnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, statens vattenfallsvcrk, SvenSka byggnadsentrepre- nörföreningen, Rörfirmornas riksförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Samtliga remissinstanser utom några få är starkt kritiska till det för- slag som Mekaniska vcrkstädernas riksförbund framlagt. De upphand- lande myndigheterna avstyrkcr genomgående förslaget att ändra nuva- rande upphandlingsregler, vilka ger myndigheterna frihet att välja det affärsmässigt lämpligaste upphandlingssättet. Valet av entreprenadform måste enligt dessa remissinstanser få ske utifrån den enskilde beställarens organisation och resurser samt beställningsobjektets karaktär för att bästa resultat i upphandlingshänscende skall erhållas. En fastlåsning till en viss entreprenadform skulle enligt de upphandlande myndigheterna innebära att många myndigheter finge omstrukturera och bygga ut sin

• Sida 39
•  Original

Prop. 1978/79: 134 39

upphandlingsorganisation. Statens pris- och kartellnämnd framhåller att valet av entreprenadform är en viktig del av beställarens möjligheter att utnyttja de konkurrensförhållanden som föreligger.

En övervägande majoritet bland remissinstanserna delar inte heller den av Mekaniska verkstädernas riksförbund framförda uppfattningen att delad entreprenad skulle bli billigare för beställaren och underlätta för de mindre och medelstora företagen att konkurrera.

Enligt de upphandlande myndigheterna ställs större krav på den upp- handlande myndighetens organisation vid delad entreprenad, eftersom denna entreprenadform innebär att beställaren själv upphandlar och sva- rar för samordningen av de olika delentreprenader som ingår i ett större objekt. Besvärliga samordningsproblem uppstår vidare lätt genom att de olika leverantörerna i sina anbud förutsätter att beställaren svarar för sådan gemensam utrustning som en huvudentreprenör normalt tillhan- dahåller.

Till fördelarna med en ren generalentreprcnad hör enligt flertalet upphandlande myndigheter att den är enkel att administrera, att an- svars- och garantiåtaganden endast behöver regleras i förhållande till en motpart och att upphandlings- och produktionstiden blir kortare. En del myndigheter bedömer att generalentreprcnaden medför kostnadsbespa- ringar jämfört med den delade entreprenaden. RRV framhåller att även om det skulle kunna påvisas direkta beställarvinster vid delupphand- lande entreprenader, måste detta vägas mot de administrativa kostnader som beställaren ådrar sig genom samordningsarbetet. För myndigheter som inte permanent upphandlar sådan utrustning innebär detta att de måste välja mellan att anställa egen personal som inte kan utnyttjas för samma ändamål efter byggtidens slut eller att anlita konsulter för sam— ordningsarbetet. Det senare blir enligt RRV sannolikt dyrare än ren ge- neralentrcprenad.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen framhåller den betydelse som utvecklingen i riktning mot alltmer omfattande entreprenadformer haft för den svenska byggnadsindustrins internationella konkurrenskraft och förordar därför att staten i sina upphandlingar i ännu högre grad utnyttjar entreprenadformer av typen general- eller totalentreprenad.

Sveriges hantverks- och industriorganisation betonar emellertid att general- och totalentreprenadcn kan medföra andra nackdelar för be- ställaren än de av Mekaniska verkstädernas riksförbund anförda.

Bl.a. får beställarna genom dessa mera omfattande entreprenadfor- mer mycket liten insyn i entreprenadföretagens upphandlingar och därmed små möjligheter att väga pris mot kvalitet och prestanda i fråga om de av underleverantörerna offererade lösningarna. Huvudentrcpre- nörens val av billigaste alternativ kan för beställaren innebära högre driftkostnader eller minskad livslängd för objektet i fråga. NO framhål- ler även att systemet med generalentreprenader kan få en konserverande

• Sida 40
•  Original

Prop. 1978/79: 134 40

effekt på marknadsstrukturen om generalentreprcnören alltid anlitar en mer eller mindre fast stab av underleverantörer.

För att undvika de nackdelar med general- och totalentreprenad, som nyss nämnts, pekar en del remissinstanser på möjligheterna att tillämpa samordnad generalentreprcnad. Denna mellanform innebär att beställa- ren separat upphandlar olika underleveranser men därefter sluter avtal med en huvudentrcprenör om att överta ansvaret för entreprenaden i dess helhet. En annan lösning, som tillämpas av någon upphandlande myndighet, är att beställaren, när anbud infordras på en generalentre- prenad, kräver att anbudsgivarna lämnar uppgifter om de tilltänkta un- dercntreprenörerna och dessas anbudssummor. Generalentreprenörens anbud gäller sedan i denna form och byte av underleverantör tillåts cn- dast efter beställarens medgivande. Gentemot detta senare förfaringssätt anför emellertid några remissinstanser att i den mån prutronderna är ett branschproblem borde det ankomma på branschen självt att lösa det. Vägverket framhåller att om generalentreprenörerna gentemot sina un- derleverantörcr tillämpade de upphandlingsregler som finns intagna i in— formationsblad B 22: 1971 från statens råd för byggnadsforskning skulle en del av de av Mekaniska verkstädernas riksförbund påpekade olägen- heterna kunna undvikas.

För egen del vill jag framhålla att utformningen av den nuvarande upphandlingskungörelsen tagit sikte just på att medge myndigheterna så stor handlingsfrihet som möjligt inom ramen för principerna om affärs- mässighet och objektivitet. Som RRV framhållit bör vid bedömningen av vad som är ekonomiskt mest fördelaktigt vid en enskild upphandling naturligtvis hänsyn även tas till de krav som olika upphandlingsformer ställer på den egna organisationen.

Enligt 85 upphandlingskungörelsen, som reglerar valet av upphand- lingsform, dvs. sluten upphandling, förhandlingsupphandling eller di- rektupphandling, skall myndighet välja den upphandlingsform som med hänsyn till kravet på affärsmässighet i varje särskilt fall är lämpligast. I anvisningarna till denna paragraf framhålls att vid bedömningen bör även kostnaderna för upphandlingsförfarandet beaktas.

Dessa principer, som i och för sig rör de former i vilka myndighe- terna skall välja att infordra och pröva anbud, är enligt min mening även tillämpliga vid valet mellan olika entreprenadformer. Valet mellan olika entreprenadformer är i själva verket inget annat än ett val mellan hur stora delupphandlingar anskaffningen av ett visst objekt skall förde- las på. Detta val både påverkas av och påverkar myndigheternas upp- handlingsorganisation. Ju mindre delar anskaffningarna uppdelas på desto större egen organisation måste en myndighet hålla sig med för att klara samordnings- och upphandlingsarbetet. En utveckling i den rikt- ning som Mekaniska verkstädernas riksförbund hemställt om skulle såle- dcs leda till att de upphandlande myndigheterna bedrev en allt större del

• Sida 41
•  Original

Prop. 1978/79: 134 41

av verksamheten i egen regi. I den mån denna verksamhet inte är per- manent utan av tillfällig art skulle detta leda till ökade administrations- kostnader och svårigheter att vid ändrad verksamhetsinriktning sySSel— sätta bcrörd personal. Detta talar enligt min mening närmast för att myndigheterna i ökad utsträckning borde övergå till mera omfattande entreprenadformer, såsom general- och totalentreprenad.

Att generellt föreskriva vissa entreprenadformer skulle emellertid, som jag tidigare framhållit, strida mot de principer för den statliga upp- handlingen som jag redogjort för. Ett ensidigt användande av en viss entreprenadform kan också, som NO framhållit, få en konserverande ef- fekt på marknadsstrukturen och därigenom försämra myndigheternas möjligheter att tillvarata den konkurrens som finns. Myndigheterna bör således även i fortsättningen ha frihet att välja entreprenadform utifrån den enskilda anskaffningens art och omfattning och vad som i det en- skilda fallet bedöms som mest affärsmässigt mot bakgrund av markna- dens utseende och den egna organisationens utformning.

I den utsträckning som den enskilda myndigheten bedömer detta som förenligt med det affärsmässighctsbegrepp som jag redogjort för finns naturligtvis möjlighet att pröva olika mellanformer mellan den delade entreprenaden och general- resp. totalentreprenad. Detta bör emellertid i varje enskilt fall ske utifrån en avvägning mellan de fördelar och nack- delar som olika entreprenadformer kan innebära. Bedömer myndigheten underleverantörsvalet som intressant och av betydelse för bcställningens kvalitet, driftsekonomi m. m. finns sålunda inget som hindrar att anbuds— infordran utformas på ett sådant sätt att underleverantörsvalet görs till föremål för beställarens prövning. Däremot är det enligt min mening inte en uppgift för de upphandlande myndigheterna att tillvarata den ena eller den andra partens intressen i sådana frågor som är föremål för delade meningar inom en viss bransch. Sådana problem måste det an- komma på branschen självt att lösa.

3. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer jag har angett för behandlingen av gällande särställningar för vissa företag och myndigheter vid leveranser till staten.

4. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd som föredraganden har hemställt om.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1978/79: 134 42

5. SJ:s resebyråer

En övervägande majoritet bland remissinstanserna, bl. a. domstolsver- ket, ÖB, riksskatteverket, generaltullstyrelsen, SÖ och ÖEF , har inget att erinra mot utredningens förslag. Flertalet av de myndigheter som svarat påpekar att man även fortsättningsvis kommer att anlita SJ då man är nöjd med den service SJ:s resebyråer erbjuder. LO och Statsanställdas förbund finner det dock omotiverat att upphäva särställningen då den inte medfört något slöseri med samhällets resurser och inte heller lett till någon snedvridning av näringslivets utveckling.

SJ anför att innehållet i kungörelsen av SJ har uppfattats som en re- kommendation till kunderna och inte som någon form av direktiv. Gynnsammare villkor från annan resebyrå skulle enligt SJ kunna vara tillräckligt skäl för att frångå kungörelsen. SJ förväntar sig inte att den statliga kunden skall ställa lägre krav än privatföretaget eller acceptera en sämre service. Affärsmässighet och marknadsmässig service är en le- dande princip för SJ.

SJ anser det emellertid rimligt att företag inom den statliga sfären samverkar, om detta totalt kan anses var fördelaktigt. Enligt SJ bör därför en rekommendation av det principiella innehåll, som SFS 1952: 523 har, kunna utgöra grund för fortsatt samverkan på det ak- tuella området. Som skäl för detta anför SJ att rekommendationer av motsvarande slag inte torde vara ovanliga inom den icke-statliga sfären till förmån för med SJ:s resebyråer konkurrerande företag.

6. Statskonsult AB

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utred- ningens förslag att upphäva Statskonsults särställning vid anbudsinford- ran. LO anser det dock väsentligt att ytterligare utredningar kommer till stånd beträffande Statskonsults roll och olika statliga organs ända- målsenliga utnyttjande av bolaget.

Statskontoret och DAFA anser att utredningens förslag att upphäva särställningen för bl. a. Statskonsult AB innebär att formerna för sam- verkan i fråga om administrativ rationalisering, utveckling och databe- handling inom den statliga sektorn bör omprövas.

Statskontoret vill i sammanhanget erinra om att Statskonsult AB:s särställning, som den kommer till uttryck i rationaliseringsförordningen, har sin grund i den s. k. SDS-utredningen som behandlade uppgifts- och ansvarsfördclningen mellan Statskontoret, DAFA och Statskonsult AB samt statsmakternas beslut med anledning härav. I budgetpropositionen år 1975 fastslogs att statskontoret, DAFA och Statskonsult AB skulle ses som delar av statsförvaltningens samlade resurser för rationalisering och

• Sida 57
•  Original

Prop. 1973/79: 134 5?"

administrativ utveckling. Konkurrens dem emellan skulle stå tillbaka för samverkan. Beslutet innebar bl.a. att DAFA:s verksamhet huvudsakli- gen skulle inriktas på datordrift och inte på systemutveckling som i stäl- lct Statskonsult AB eller annat organ skulle anlitas för. Ett resultat av SDS-utredningen blev att det bildade ett s.k. produktionsråd i vilket ledningarna för statskontoret, DAFA och Statskonsult AB regelbundet träffas för att diskutera gemensamma frågor och projekt.

Enligt statskontoret har Statskonsult AB:s ställning de senaste åren delvis förändrat karaktär. Verksamheten har i högre grad än vad som ti- digare förutsågs inriktats på den privata sektorn samt även den interna- tionella marknaden. Företaget håller f.n. på att omorganiseras och delas upp på flera bolag. De förutsättningar som SDS-utredningen byggde på vad gäller Statskonsult AB har således delvis förändrats.

Statskontoret anser att det varit fördelaktigt om monopolutredningen behandlat DAFA och Statskonsult AB i ett sammanhang. När nu detta inte skett anser emellertid statskontoret att det med hänsyn till Statskon- sult AB:s förändrade inriktning och ställning är angeläget att statsmak- terna klargör sin uppfattning om den tidigare beslutade ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan de tre organen bör bestå eller förändras.

7. ABAB

Remissopinionen är delad i fråga om ABAB:s företräden framför pri- vata vaktbolag vad gäller bevakningen av anläggningar av betydelse för totalförsvaret.

Bevaknings AB Securitas, Svenska vaktbolags förbund och Bevak— ningsrådct framhåller att det i dag inte existerar några nämnvärda skill- nader i fråga om personalkontroll, utbildning och personalkvalitet. Be- vakningsrådet påpekar att tillsynsmyndigheternas krav är identiska oav- sett ägarförhållandena. Svenska vaktbolags förbund menar att rekryte- ringen av väktare fungerar lika över hela landet. Bevaknings AB Securi- tas anser att även om det vid ABAB.s bildande möjligen kunde finnas säkerhetsskäl, som talade för särställningens införande, så har dessa skäl försvunnit i och med tillkomsten av 1974 års lag om bevakningsföretag. Den obligatoriska auktorisationen och den ingående säkerhetskontrollen av samtliga bevakningsföretag innebär att säkerhetsaspekterna inte längre utgör en hållbar grund för ABAB:s särställning. Då grundutbild- ningsföreskrifterna sedan år 1974 är obligatoriska och lika för alla be- vakningsföretag kan ett bibehållande av särställningen inte heller motive- ras utifrån utbildningsförhållanden. Beträffande risken för utländskt för- värv framhåller företaget, utöver de av utredningen anförda synpunkter- na, det faktum att dess bolagsordning innehåller en s. k. utlänningsklau- sul vilket innebär att regeringen måste godkänna utländskt aktieförvärv i företaget.

Rikspolisstyrelsen och ÖB vidhåller däremot att det fortfarande finns skillnader som talar för ett bibehållande av ABAB:s särställning. ÖB framhåller att det sedan tiden för ABAB:s tillkomst tillkommit faktorer, t. ex. internationell terroristverksamhet och ökad brottslighet, som talar för att skyddet av totalförsvarsanläggningama bör vara så gott som möj- ligt.

Även om nu gällande bestämmelser teoretiskt innebär att alla auktori- serade bevakningsföretag kan ge tillfredställande garantier beträffande

• Sida 58
•  Original

Prop. 1978/79: ] 34 58

personalens pålitlighet bedömer både ÖB och rikspolisstyrelsen att ABAB:s personal har en fördel ur säkerhetssynvinkel. Anledningen här- till är det personalurval som görs innan vederbörande väktare tillåts ar- beta inom totalförsvarssektorn och den låga personalomsättningcn vid ABAB jämfört med branschen i övrigt. Rikspolisstyrelsen och ÖB hävdar även att ABAB:s utbildningsinsatser är något större än den föreskrivna grundutbildningen. Väsentligt är även att ABAB ger denna utbildning innan väktaren sätts i tjänstgöring, medan den av övriga företag ges först inom en tre- resp. sexmånadersperiod beroende på anställningsform.

Den faktor som rikspolisstyrelsen och ÖB tillmäter störst vikt vid jämförelsen mellan ABAB och privat vaktbolag är dock att det statliga ägandet medger insyn i bolaget och möjligheter till samplanerade säker- hetsätgärder. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om det skulle kunna accepte- ras, att känslig information om vårt totalförsvar samlas hos ett eller flera enskilda företag utan reella möjligheter för statsmakten att kon- trollera hur denna information handhas eller utnyttjas. ÖB anser att det är en fördel om samhället har insikt i det eller de företag som anförtros bevakningsuppgifterna vid totalförsvarsviktiga objekt och att detta talar för att ett statligt företag utnyttjas för bevakning i de fall myndighet inte anordnar bevakningen i egen regi.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker Svenska vaktbolags förbund, BcvakningsrådEt och Bevaknings AB Securitas att förordningen (1.975: 874) om anordnade av bevakning upphävs. Rikspolisstyrelsen, ÖB, ABAB och ABAB:s dotterföretag Skyddsbevakning i Södertälje AB avstyrker däremot utredningens förslag i denna del. Även bland andra övriga remissinstanser är meningarna delade. LO och TCO avstyrker med hänvisning till risken för att Securitas får ett fullständigt monopol på bevakningsmarknaden. LO anser det dock viktigt att en saklig och förutsättningslös prövning av ABAB:s organisation och arbetssätt kom- mer till stånd i syfte att garantera en fortlöpande effektivisering. SAF och Svenska trmtsportarbetareförbundet tillstyrker reservationslöst medan Handelstjänstenzannaförbundet anser att ABAB:s särställning hör bibehållas till dess att åtgärder vidtagits för att dels trygga löne- och anställningsvillkoren för de anställda inom ABAB, dels förhindra ut- bredningen av ett privat monopol på bevakningsmarknaden.

Beträffande effekterna av ett upphävande av ABAB:s särställning är remissinstanserna i huvudsak ense om att ABAB inte skulle klara kon- kurrensen med de privata företagen i branschen. Även Bevaknings AB Securitas delar denna uppfattning. ÖB framhåller att samtliga myndig- heter inom försvarsmakten som tillfrågats har angett att de strikt kom- mer att följa upphandlingskungörelsen eftersom kostnaderna för att an- lita ABAB är för höga.

Anledningen till ABAB:s sämre konkurrensläge är de höga lönekost- naderna, vilka medför att ABAB:s kostnader beräknas ligga 15—20 % över de privata företagens. Endast Bevakningsrådet anser att en lö- neutjämning skett mellan HTF-avtalet och LO-avtalet och att ABAB borde kunna klara sig genom att vidta sådana rationaliseringsåtgärder, som övriga bolag tvingats till. Skyddsbevakning i Södertälje AB påpekar emellertid att enbart skillnaden i arbetsgivaravgifter uppgår till ca 6 % och att den materiella skillnaden mellan de två avtalen ej går att ratio- nalisera bort. ,

Både ABAB och Statsföretag AB framhåller att ett upphävande av särställningen skulle medföra behov av att friställa såväl bevakningsper-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1978/79: 134 59

sonal som administrativ personal. En mindre uppdragsvolym kommer därutöver att leda till relativa kostnadsökningar för de uppdragsgivare som av beredskaps-, säkerhets- och/eller kvalitetsskäl väljer att fortsätta att utnyttja ABAB. En minskad uppdragsvolym inom totalförsvarssek- torn kan även komma att påverka ABAB:s möjligheter att satsa på kon- kurrensmarknaden eftersom möjligheter till samutnyttjande av plane- ringssystem, utbildningsverksamhet och administration försämras då det finns påtagliga stordriftsfördelar i branschen. Statsföretag AB påpekar även att möjligheterna att erbjuda väktarna i ABAB annan sysselsätt- ning inom koncernen är begränsade.

Flertalet remissinstanser bedömer risken som stor att Securitas-grup- pen skall få ett totalt monopol om ABAB:s särställning upphävs. SAF, Bevaknings AB Securitas och Bevakningsråziet vänder sig emellertid mot denna uppfattning. Enligt både SAF och Bevaknings AB Securitas hör vid beräkningen av Seeuritaskoncernens marknadsandel även bevak- ning i egen regi medtas. Med ett sådant beräkningssätt skulle Securitas- gruppcns andel av den totala bevakningsmarknaden inte uppgå till mer än 52 %. ABAB:s till 11 %, övriga företags till 7 % och bevakning i egen regi till 30 %.

Både SAF och Bevaknings AB Securitas påpekar vidare att risk för in- effektivitet och prishöjande produktionsbegränsningar inte föreligger ef- tersom etableringshindren är låga. Så snart ett marknadsdominerande fö- retag inte kvalitativt eller prismässigt försvarar sin ställning uppkommer enligt Bevaknings AB Securitas omedelbart förutsättningar för avnä- mare att etablera bevakning i egen regi, särskilt som bevakning i egen regi inte omfattas av de kostnadskrävande regler som lagen om bevak- ningsföretag uppställer.

En övervägande majoritet bland remissinstanserna vänder sig mot ut- redningens förslag om ett kapitaltillskott till Statsföretag AB för investe- ring i ABAB:s dotterbolag Skyddsbevakning i Södertälje AB. SAF, Svenska vaktbolags förbund, Bevakningsrådet och Svenska transportar- betareförbundet framhåller att förslaget rimmar illa med utredningens argument för särsällningcns upphävande och en fri konkurrens på be- vakningsområdet. Flertalet av dessa remissinstanser anser att om statliga medel skall ställas till förfogande i syfte att förbättra konkurrensen så bör de komma även de små och medelstora företagen i branschen till del. Risken är annars att effekten blir ett oligopol i stället för ökad kon- kurrens. Bevaknings AB Securitas anser att om kapital skall tillföras ABAB bör detta ske inom ramen för Statsföretag under den sedvanliga förutsättningen att det är företagsekonomiskt motiverat. Ett kapitaltill- skott skulle dock enligt Bevaknings AB Securitas inte lösa ABAB:s kon- kurrensproblem.

Inte heller Statsföretag AB anser att förslaget om ett kapitaltillskott är helt underbyggt. En kraftfull satsning på andra verksamhetsgrenar, t. ex. Skyddsbevakning i Södertälje AB, löser inte problemet med att ta hand om eventuellt övertaliga väktare i ABAB. Enligt Statsföretag krävs en särskild undersökning för att avgöra om ett kapitaltillskott är en lämplig väg. Hur storleken av ett sådant tillskott skall bestämmas kräver också ingående överväganden. Statsföretag AB är emellertid berett att på upp- drag av regeringen utreda de närmare förutsättningarna för hur en ur konkurrenssynpunkt bättre balans skall kunna åstadkommas, förutsatt att staten medverkar i finansieringen i fråga om de satsningar som bör ifrågakomma.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1978/79: 134 60

Utredningens förslag om en femårig övergångstid för ABAB får stöd av ABAB, Skyddsbevakning i Södertälje AB, Statsföretag AB, Handels— tjiirzstemammförbundet och HTF-rådet vid Bevaknings AB Securitas. Statsföretag AB framhåller att för att ett borttagande av särställningen inte skall få oacceptabla negativa konsekvenser för den anställde bör en eventuell avveckling ske planmässigt. Avvecklingspcrioden bör dock inte fastställas förrän man i särskild ordning utrett hur en starkare inbryt- ning på konkurrensmarknaden bör genomföras.

SAF, Svenska vaktbolags förbund, Bcvakningsrådct, Svenska trans- portarbetareförbundet och Bevaknings AB Securitas avstyrker som tidi- gare nämnts förslagct om en övergångsperiod och förespråkar i stället ett omedelbart upphävande av ABAB:s särställning.

8. Televerketslarmdivision

Endast ett fåtal remissinstanser har särskilt kommenterat utredning- ens förslag om att upphäva särställningen för televerkets larmdivision enligt förordningen (1975: 874) om anordningen av bevakning.

ÖEF påpekar att konkurrens med televerket i fråga om installations- och underhållsverksamhctcn måhända kunde nedbringa de ofta rätt länga väntetiderna. Även ÖB är av den uppfattningen att larmdivisio- nens priser ligger högre än de privata företagens och att förseningar förekommer såväl vid montering som service. I analogi med tidigare re- sonemang avseende ABAB talar dock enligt ÖB säkerhetskraven för att larminstallationer i anslutning till bevakning av totalförsvarsviktiga objekt bör anförtros åt ett statligt företag. ÖB anser därför att särställ— ningen bör bibehållas för skyddsföremål av klass A, men att den kan hä- vas för övriga fall. Kan särställningen inte delas på detta sätt motsätter sig ÖB att den upphävs. Rikspolisstyrelsen hänvisar till de krav som måste ställas på handhavandet av de hemligstämplade ritningarna till larmkonstruktionerna liksom till de krav som ur säkerhetssynvinkel mäste ställas på installation och underhåll av larmanläggningar för to- talförsvaret. Om särställningen upphävs anser rikspolisstyrelsen därför att larmfunktionen bör återföras till ABAB eller utläggas på annat god- känt samhällsorgan.

Televerket hänvisar till att samarbetet mellan ABAB och televerket är enda möjligheten att erbjuda ett konkurrenskraftigt alternativ till Securi- tas. En eventuell avveckling av de särställningar som ABAB och telever- kets larmdivision har inom totalförsvarssektorn bör ske samordnat. Te- leverket vill dock understryka att en sådan avveckling troligen kommer att medföra problem för totalförsvarsmyndigheterna till följd av det blandade ansvar som uppkommer om ett flertal företag skall tillhanda- hålla själva larmtjänsterna medan televerket skall svara för förbindel- serna. Tcleverket påpekar slutligen att det fr. o. m. 1978-03-30 erhållit samma rättigheter att kontrollera personalen som auktoriserade bevak- ningsföretag. Den av utredningen anförda skillnaden i fråga om perso— nalkontrollen existerar således inte längre.

Bevaknings AB Securitas förespråkar ett omedelbart upphävande. SACO/SR har i princip ingen invändning mot att särställningen upphävs men påpekar att samhället genom särställningen garanteras en leveran-' tör som känner till hela den komplicerade säkerhetskedjan inkl. överfö-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1978/79: 134 61

ringsdelcn via telenätet. LO och Statmnställdas förbund kan däremot inte finna några skäl för ett upphävande.

9. Liber Kartor

Endast fyra remissinstanser, nämligen statens lantmäteriverk, kartut- redning 78. Svenska kommunförbundet och Liber Grafiska AB, har valt att kommentera utredningens förslag till principer för den framtida kartverksamheten.

Statens lantmäteriverk delar helt monopolutredningens syn att bety- delsefulla fördelar skulle följa om upphovsrätten till de allmänna kar- torna skulle återgå till lantmäteriverket. Detta har också enligt lantmäte- riverkets mening statsmakterna beslutat genom att riksdagen för sin del godkänt en sammanföring av Liber Kartors följdproduktion med lant- mäteriverkets verksamhet (prop. 1977/78: 100 bil. 16, CU 1977/78: 21, rskr 1977/78: 196).

I fråga om rätten att utnyttja det allmänna kartmaterialet framhåller kartutredning 78 att enligt utredningens direktiv bör statliga och kom- munala myndigheter få generellt medgivande att mot ersättning för eget bruk använda de allmänna kartorna och grundmaterialet till dessa. Det förutsätts vidare i direktiven att lantmäteriverket efter särskild prövning skall kunna ge även andra rätt att utnyttja kartmaterialet.

Vid en bedömning av konkurrensförhållandena bör emellertid enligt kartutredning 78 beaktas att alla kartproducenter på marknaden är skyddade genom lagen om upphovsrätt. Detta betyder att lantmäteri- verket knappast får disponera kommunalt eller privat kartmaterial om inte innehavarna av detta anser det ekonomiskt motiverat. Lantmäteri- verket bör enligt kartutredning 78 inte rimligen sättas i en sämre kon- kurrenssituation utan bör också få handla utifrån ekonomiska utgångs- punkter när det är befogat. Kartutredning 78 förutsätter härmed att även lantmäteriverket kommer att belastas av en ersättning till staten för vidareutnyttjandet och att det inte finns anledning för staten att sätta denna lägre än vad som är marknadsmässigt motiverat.

Behovet att utnyttja den inom lantmäteriverket uppbyggda produk- tionsapparaten, liksom samhällets behov i vissa fall av mer omfattande kartinformation än den allmänna kartläggningen medger, utgör emeller- tid, enligt kartutredning 78, skäl för statsmakterna att med upphovsrätten som grund begränsa vidareutnyttjandct av de allmänna kartorna inte en- bart genom uttag av avgifter och en prövning av om kartanvändaren är seriös eller inte.

Även statens lantmäteriverk vänder sig mot utredningens förslag på denna punkt och anser det uteslutet att en skyldighet för lantmäteriver- ket att upplåta upphovsrätt skulle vara beroende av om den på vilken rätten upplåts är en seriös kartproducent. Lantmäteriverket avser att i sin framtida kartplanering från fall till fall göra en rationell och affärs- mässig prövning av frågan i vad mån upphovsrätten skall upplåtas på annan kartproducent eller om viss kartproduktion skall tas fram i egen regi. Härvid skall hänsyn tas bl. a. till statens intresse av att genom in- täkter från kartmaterialcts utnyttjande täcka så stor del av de totala pro- duktionskostnaderna som möjligt. Om detta intresse tillgodoses bäst genom produktion i egen regi eller genom upplåtelse av upphovsrätten bör kunna prövas på ett objektivt sätt och med full offentlig insyn var-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1978/79: 134 62

vid avsevärd vikt måste fästas vid den ersättning som kan betingas på upphovsrättsöverlåtelsen.

Svenska kommunförbundet däremot framhåller att statens lantmäteri— verk som myndighet svarar både för den allmänna kartläggningen och dessutom är ett statligt konsultorgan som i konkurrens med kommunala och enskilda företag producerar kartor främst för kommunerna. Denna dubbelroll innebär i sig ett besvärande utgångsläge för att åstadkomma en från konkurrenssynpunkt tillfredsställande kartverksamhet. Före- stående sammanläggning av kartverksamheten vid Liber Grafiska AB med lantmäteriverket medför enligt Svenska kommunförbundets mening ett ytterligare accentuerat behov att uppmärksamma denna dubbelrolls effekter från konkurrenssynpunkt. Svenska kommunförbundet vill därför föreslå att garantier skapas för att lantmäteriverket i sin konsult- roll får erlägga samma ersättning för nyttjandet av allmänna kartor som andra kartproducenter samt att ärenden sammanhängande med lantmä— teriverkets upphovsrätt till allmänna kartor, t. ex. prövningen av vem som är att anse som ”seriös kartproducent”, skall beredas i verkets Kartråd.

Utredningens förslag att lagerhållning och distribution av de all- männa kartorna bör göras till föremål för konkurrens skulle enligt både kartutredning 78 och Liber Grafiska AB stöta på oöverstigliga problem vad avser lagerhållningen. Distributionen till detaljhandeln torde där- emot enligt kartutredning 78 kunna skötas såväl av lantmäteriverket som av en eller flera grossister. Svenska kommunförbundet betonar emellertid att tryckning, distribution och försäljning av allmänna kartor och följdproduktcr till dess bör upphandlas affärsmässigt med konkur- rens på lika villkor för olika anbudsgivare.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1978/79: 134 63