Prop. 1984/85:50

om ändring i tullagen (1973:670), m.m.

Prop. 1984/85: 50

Regeringens proposition 1984/85: 50 om ändring i tullagen (1973: 670), m. m.;

beslutad den 18 oktober 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME KJELL-OLOF FELDT

1 Inledning

Frågan om vem som skall vara skyldig att deklarera gods som förs in till landet. lämna tulldeklaration samt betala tull och andra införselavgifter diskuterades ingående i anslutning till införandet av tullagen (1973: 670)'. Detta resulterade i att en bestämmelse om tullskyldighet togs in i lagen. Bestämmelsen finns i 5 & första stycket tullagen .

Den bestämning av tullskyldigheten som anges i regeln har sedermera kommit att kritiseras.

Bl.a. ansåg varusmugglingsutredningen i betänkandet SOU 1976:37 Smugglingsbrott och tulltillägg att tullskyldighetsbegreppet inte var till- fredsställandc utformat. Utredningen hade till uppgift att undersöka bl. a. om ett administrativt sanktionssystem liknande det som finns på den inrikes beskattningens område borde införas även när det gällde tull och andra införselavgifter. Utredningen uttalade att bestämmelsen i 5 & inte angav samtliga fall. där det i realiteten förelåg en skyldighet att betala tull och andra införselavgifter. Tullskyldighetsbegreppet var därför för snävt för att kunna användas för bestämning av vem som kunde komma att påföras en administrativ sanktion.

] betänkandet lade utredningen fram förslag om en utvidgning av de tullskyldigas krets och om en administrativ sanktionsavgift. tulltillägg. Förslaget remissbehandlades. Mot den föreslagna ändringen av tullskyl- dighetsbegreppet framställdes inga erinringar. Utredningens förslag har inte lett till lagstiftning.

' Prop. 1972: 110 s. 70—73 och 79—80.

Rättelse: S. 11. under närvarande Utgår: Lundkvist, Hellström. Thunborg

• Sida 12
•  Original

Prop. 1984/85: 50 17

Beredningsgruppen för tullagstiftningsfrägor (H 198102)2 har den 29 november 1983 avgett ett delbetänkande med förslag till ändring i tullagen beträffande tullskyldighetsbegreppet m.m. Beredningsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med varusmugglingsutredningens förslag i dessa hänseenden. I förhållande till varusmugglingsutredningens förslag innebär dock beredningsgruppens förslag den ytterligare utvidgningen av de tullskyldigas krets att även innehavare av frihamn skall vara tullskyldig för förkommet gods.

Beredningsgruppens redogörelse för gällande bestämmelser m.m. bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Remissvar över beredningsgruppens betänkande har avgetts av Stock- holms Frihamnsaktiebolag. Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsaktiebolag och Norrköpings kommun. Uttalandena. som begränsats till frågan om en utvidgning av tullskyldigheten för frihamnsinnehavare. är till övervägande del negativa. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till proto- kollet i detta ärende som bilaga 2.

Utöver de förslag till lagstiftning som beredningsgruppen lämnat i sitt delbetänkande tarjag i det följande upp frågan om att skapa författningsen- liga möjligheter att uppdra åt frihamnsinnehavare att utföra tullmyndighe- tens kontroll. när en vara skall tas om hand av en hemtagare.

2 Föredraganden

2.1 Reformhehovet

Tullskyldig är enligt 5 & första stycket tullagen den som anger en vara till förtullning samt den som tagit om hand en vara enligt 3 & andra stycket tullagen. s.k. hemtagare. Någon allmän föreskrift om vem det åligger att ange en vara till förtullning finns inte tjfr 4 å andra stycket tullagen där en hemtagare åläggs att ange varan till förtullning inom viss tid från hemtag- ningen).

Den bestämning av de tullskyldigas krets som följer av 5 € första stycket är snäv. Utanför faller bl.a. den som för in eller försöker föra in en vara utan att ge det tillkänna för tullverket. dvs. den som uppfyller åtminstone de objektiva rekvisiten för de vanligaste formerna av varusmuggling. Det- samma gällcr bl. a. innehavare av tullupplag och tullager med avseende på oförtullade varor som går förlorade. medan de finns under innehavarens ansvar. För varor som hör till den sistnämnda" kategorin utgår enligt 39 ;" tullagen i stället för tull en särskild avgift. som skall motsvara tull och andra införselavgifter.

2 f.d. departementsrådet N B Leuf, ordförande. samt hovrättsasscssorn Pernilla Lindh. departementsrådet Leif Lindstam. numera tulldirektören Bengt Nyrén och byråchefen Arne Rundlöf.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1984/85: 50 _ .. 13

När det gäller innehavare av frihamn finns enligt nuvarande regler ingen sådan skyldighet med avseende på oförtullade varor som går förlorade i frihamnen. Denna olikhet bör undanröjas.

l klarhetens intresse bör enligt min mening lagstiftningen ändras så att begreppet tullskyldig generellt kan användas på den som skall betala tull och annan införselavgift till tullverket. En ändring i den nuvarande regle- ringen är motiverad även med hänsyn till att det kan bli aktuellt att införa nya administrativa sanktioner på tullområdet.

En annan fråga som jag anser det påkallat att ta upp i detta sammanhang gäller tullens rätt att överlåta vissa myndighetsuppgifter till privaträttsliga subjekt. Enligt 35 tredje stycket tullagen får under vissa förutsättningar uppdras åt den. som innehar ett tullupplag att utföra tullmyndighetens kontroll. när en vara skall tas om hand av en hemtagare. Eftersom över- lämnande av förvaltningsuppgifter som innebär myndighetsutövning enligt 1 1 kap. 6å regeringsformen inte kan ske till bolag eller förening utan stöd i lag saknas f.n. möjlighet att lämna frihamnsinnehavare uppdrag att utföra motsvarande kontrolluppgifter. Jag anser att denna olikhet bör undanröjas.

Ytterligare en fråga som jag anser bör regleras i tullagen i detta samman- hang är, huruvida tull skall tas ut när en vara eller dess värde blivit föremål för förverkande. F.n. saknas klara författningsregler i detta avseende.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i tullagen (1973: 670).

2. lag om ändring i tullförordningen (1973: 979),

3. lag om ändring i lagen (1977: 975) med tulltaxa. De under 2 och 3 angivna förslagen har upprättats i samråd med statsrå- det Hellström.

Prop. 1984/85: 50 23

Förslag till ändring i tullagen betr. tullskyldighetsbegrep- pet m. m.

1 Inledning

Det nuvarande tullskyldighetsbegreppet i tullagen har ansetts inte vara helt tillfredsställande.

Varusmugglingsutredningen föreslog mot denna bakgrund i sitt betän- kande ( SOU 1976:37 ) Smugglingsbrott och tulltillägg en utvidgning av tullskyldighetsbegreppet.

Generaltullstyrelsen har i skrivelse den 17juni 1981 angående tulltillägg m.m. erinrat om angelägenheten av att varusmugglingsutredningens för- slag om utvidgningen av tullskyldighetsbegreppet genomförs så snart som möjligt, oavsett hur frågan om hur tulltillägg kommer att avgöras.

2 Gällande bestämmelser

Enligt 5 5 första stycket tullagen (1973: 670) är tullskyldig den som anger varor till förtullning och den som tagit hand om vara enligt 35 andra stycket, s.k. hemtagare. Någon allmän föreskrift om vem det åligger att ange vara till förtullning finns inte (jfr 45 andra stycket där hemtagare åläggs att ange varan till förtullning inom viss tid från hemtagningen).

Det förslag till tullag som lades fram i prop. 19721110 innebar en ny tullprocedur med privat godsvård, hemtagningsförfarande och tulldeklara- tioner. I propositionen redovisades de förslag som lagts fram av tullagstift- ningskommittén och en promemoria med förslag till tullag som på grundval härav utarbetats inom finansdepartementet. Vidare redovisades remissytt- randen beträffande dessa förslag.

En utgångspunkt för den nya tullproceduren var att de uppgifter som behövs för att tullverket skall kunna fastställa de tullar och avgifter som skall erläggas vid införseln skulle lämnas i form av en deklaration (tulldek- laration). Omfattningen av deklarationsskyldigheten var föremål för ingå- ende diskussioner.

När det gäller frågan vem som skall vara skyldig att avge tulldeklaration konstaterades i propositionen att detta hänger samman med vem som skall ange vara till förtullning. Tullagstiftningskommittén. som inte hade funnit påkallat att närmare reglera vem som skall ange vara till förtullning-,. förordade att importören skall vara deklarationsskyldig. dock utan att närmare bestämma imponörsbegreppet. Enligt departementspromemorian skulle importören såväl ange vara till förtullning som avge deklaration. Som importör skulle härvid anses den för vars räkning varan förs in, om

• Sida 24
•  Original

Prop. 1984/85: 50 24

han är bosatt i landet. och i annat fall den som för in varan. Vid remissbe- handlingen ställde sig flera remissinstanser kritiska till bestämningen av importörsbegreppet. Departementschefen förordade att deklaration skulle avges av den som anger vara till förtullning. Någon närmare föreskrift om vem som skall vara skyldig att ange varan till förtullning syntes inte påkallad.

När det gäller skyldigheten att erlägga tull föreslog tullagstiftningskom— mittén att denna skulle åläggas den som anmäler godset till förtullning eller hemtagning. I princip borde denna regel gälla även beträffande skyldighe- ten att erlägga andra skatter och avgifter i samband med införseln. Kom- mittén hade diskuterat olika möjligheter att mera klart definiera vem som är skyldig att erlägga tullen till tullverket men kommittén fann det mest rationellt att knyta skyldigheten att erlägga tullen till viss fas i själva tullproceduren.

I departementspromemorian föreslogs betr. betalningsskyldigheten att importören skulle betala tull och annan avgift för varan.

I propositionen fann departemnetschefen det naturligt att avgifterna skulle erläggas av samma person som är skyldig att avge deklaration. dvs. den som anger vara till förtullning. I förslaget till tullag användes sedan begreppet "tullskyldig" för att fastställa de olika skyldigheter som impor- tören (motsvarande) har att iaktta i tullproceduren.

3 Varusmugglingsutredningens förslag SOU 1976: 37)

Varusmugglingsurredningen menade att det i tullagen helst borde finnas en generell. uttömmande föreksrift om vem som har att ange vara till förtullning. Utredningen konstaterade att frågan om att införa en sådan allmän förskrift varit föremål för ingående överväganden vid tillkomsten av tullagen men att tanken avvisats med hänsyn till de svårigheter som ansetts föreligga att utforma en fullt täckande men inte alltför vidlyftig beskrivning. Även om dessa svårigheter i och för sig inte borde utgöra hinder för en lösning ansåg utredningen det inte vara påkallat att i deta sammanhang ta upp frågan till förnyat övervägande.

Utredningen fann det emellertid önskvärt att generellt använda benäm- ningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgift till tullverket och föreslog en omformulering av bestämmelserna i 5 5 tullagen. I konsekvens härmed föreslog utredningen också att den i 395 tullagen föreskrivna skyldigheten för innehavare av tullupplag m.fl. att erlägga särskild avgift för vara som har gått förlorad utformas som fall av tullskyl- dighet. Också det fall att någon för in en avgiftsbelagd vara utan att ge det till känna för vederbörlig myndighet eller olovligt förfogar över varor borde enligt utredningens mening medföra tullskyldighet.

Vid remissbehandlingen framfördes i stort sett inga erinringar mot utred- ningens förslag.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1984/85: 50 25

Generaltullstyrelsen hälsade i sitt remissyttrande med tillfredsställelse den av utredningen föreslagna utvidgningen. Även om utredningens för- slag främst bottnade i en strävan att finna en anknytning för det av utredningen föreslagna tulltillägget ansåg styrelsen att förslaget i denna del borde genomföras oavsett vad utredningens förslag i övrigt kunde leda till.

4 Beredningsgruppen

Som ett led i översynen av tullagstiftningen har beredningsgruppen att ta ställning till utformningen av tullskyldighetsbegreppet. Gruppen har därvid funnit det lämpligt att som utgångspunkt ta de förslag som framlagts av varusmugglingsutredningen.

Enligt beredningsgruppens mening synes hinder inte föreligga att nu ta upp frågan om tullskyldighetsbegreppet till behandling utan att avvakta att översynen i övrigt slutförs.

Såsom varusmugglingsutredningen anfört är det önskvärt att generellt använda benämningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgift till tullverket. Beredningsgruppen föreslår därför att bestäm- ningen av begreppet tullskyldig i 55 tullagen formuleras om och att det dessutom erinras om de särskilda fall av tullskyldighet som tas in i 39 och 4055. Detta kommer bl. a. att ge större klarhet t.ex. i sådana fall då införseln skett utan att varorna angetts till förtullning eller tagits hem.

Det föreslås också att skyldigheten i nuvarande 395 för innehavare av tullupplag m. fl. att erlägga särskild avgift för vara som gått förlorad ersätts med tullskyldighet i vanlig ordning.

Ändringen medför bl.a. att mervärdeskatt som debiterats blir avdrags- gill vid den inrikes mervärdebeskattningen. F.n. är det inte möjligt att göra avdrag i skatteredovisningen för den del av den särskilda avgiften som motsvarar mervärdeskattebcloppet.

Beredningsgruppen föreslår vidare att bestämmelserna i 395 tullagen ändras så att innehavare av frihamn behandlas på samma sätt som tullupp- lagshavare när det gäller betalningsavsvar för förkommet gods.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1984/85: 50 26

Sammanställning av remissyttranden över berednings- gruppens för tullagstiftningsfrågor (1982: 02) delbetän- kande med förslag till ändring i tullagen m. m.

Beredningsgmppens förslag om författningsändringar överensstämmer i de flesta avseenden med förslag som varusmugglingsutredningen lämnat i betänkandet SOU 1976: 37 Smugglingsbrott och tulltillägg. I förhållande till varusmugglingsutredningens förslag innebär dock beredningsgruppens för- slag en ytterligare utvidgning av tullskyldighetsbegreppet, därigenom att även innehavare av frihamn föreslås vara tullskyldig för förkommet gods.

Varusmugglingsutredningens betänkande remissbahandlades 1976, var- vid ett 40—tal myndigheter, föreningar och andra sammanslutningar yttrade sig. Några erinringar mot förslaget om ett utvidgat tullskyldighetsbegrepp framställdes inte. Gerreraltrlllsryrelsen anförde i sitt remissvar att förslaget borde genomföras oavsett vad utredningens övriga förslag skulle komma att leda till.

Över beredningsgruppens betänkande har remissyttranden avgetts av Stockholms Frihamnsaktiebolag. Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsak- tiebolag och Norrköpings kommun. I yttrandena behandlas enbart frågan om införande av en utvidgad tullskyldighet för frihamnsinnehavare. För- slaget har avstyrkts av frihamnsbolagen i Stockholm. Göteborg och Malmö. I yttrandet från frihamnen i Malmö, vilket till stor del överens- stämmer med stockholmsbolagets yttrande anförs beträffande förslaget:

Detta innebär enligt frihamnsbolagets uppfattning att innehavare av frihamn blir ansvarig även för gods som förvaras på enskilt lager. De nuvarande rutinerna för kontroll av enskilt lager grundar sig på ett samar- bete mellan tullverket och frihamnsbolaget. Frihamnsbolaget noterar och förvarar de terminalinlagor. som berör lagret. Dessa inlagor upptar antal kolli men ej artiklar i varje kolli.

Den noggranna kontroll, som nu stickprovsvis utförs av tullverket ford- rar. utöver inlagorna, tillgång till tullattester. fakturor m.m. samt i vissa fall behov av kontroller hemma hos företaget. Frihamnsbolagets möjlighe- ter att utföra dessa kontroller måste betraktas som praktiskt ogenomför- bara. Dessutom saknar frihamnsbolaget juridiska möjligheter härtill.

Med hänvisning härtill anser frihamnsbolaget det orealistiskt att betrakta innehavare av frihamn såsom tullskyldig när det gäller betalningsansvar för förkommet gods på enskilt lager.

Om förslaget går igenom i denna del bör föreskrivas att av tullverket godkänd och registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills vara redovisningsskyldig direkt till tullverket och därmed också betal- ningsansvarig.

Av beredningens betänkande framgår att man anser att frihamnarna i huvudsak används på samma sätt som tullupplag. Man synes ha bortsett från att i frihamnarna förekommer lagring av gods i relativt stor utsträck— ning även på enskilt lager._

• Sida 27
•  Original

Prop. 1984/85: 50 27

Avslutningsvis får framhållas att för att frihamnar Skall ha en möjlighet att kunna bestå förutsättes att frihamnarnas speciella förmåner i förhållan- de till reglerna för tullupplag inte ändras så att en övergång sker till ett omfattande och därmed personalkrävande kontroll- och redovisningssys- tem.

Liknande synpunkter lämnas från Göteborgs Hamn:

Tullverket har full insyn i frihmansbolagets verksamhet. Nuvarande system har efter vad vi kunnat förstå fungerat tillfredsställande även från Tullverkets synpunkt trots att tullavgift för eventuellt förkommet gods ej förekommit. Ett införande av tullskyldighet för frihamnsinnehavaren skul- le endast medföra ett större administrativt arbete för såväl frihamnsinneha- varen som Tullverket. Någon förändring av nuvarande rutiner skulle med anledning härav inte ske då rutinerna ju är godkända av Tullverket. Med hänvisning till vad ovan anförts anhålles att tullskyldighet inte införs för frihamnsinnehavaren och att därför ingen ändring sker i tullag, tulltaxa och tullstadga vad berör frihamn.

Skulle trots allt som talar häremot tullskyldighet för frihamnsinneha- varen införas kommer problem av bland annatjuridisk art att uppstå. Inom frihamnsområdet finns företag som av Tullverket erhållit tillstånd att ha enskilt lager. Dessa lagerinnehavare redovisar direkt till Tullverket och är tullskyldiga för sitt lagrade gods. I det nu avlämnade betänkandet har denna fråga inte berörts.

Den kontroll som nu utförs av tullverket vad gäller enskilt lager fordrar tillgång till tullattester. fakturor m.m. samt i vissa fall även kontroll hem- ma hos företaget. Frihamnsbolaget saknar möjligheter att genomföra sådan kontroll då bolaget inte har tillgång till nödvändiga handlingar och dessut- om inte har formell juridisk befogenhet härtill. Skulle dock berednings- gruppens förslag vad gäller frihamnema genomföras bör särskilt anges att hos Tullverket registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills vara redovisningsskyldig direkt till Tullverket och därmed också tullskyl- dig och betalningsansvarig.

Från Norrköpings kommun, som tillstyrker förslaget under vissa förut- sättningar. anförs:

Frågan är hur den föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn ska appliceras på en frihamn/exportzon av den karaktär som Norrköpings kommun står i färd med att etablera. Den huvudidéinriktning. som exportzonsutredningen lagt fast. innebör en frihamn/exportzon med industriell bearbetning av bl.a. tullbelagda importerade råvaror. Varor som sedan är tänkta att reexporteras till utlandet. Svårigheten att kontrol- lera råvaruflödet i en frihamn av industriell karaktär liksom den allmänna tillsynsfunktionen i en sådan måste ställa större krav på innehavaren än på innehavaren av en konventionell frihamn. som den fungerar i idag. Om den föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn lagfästes bör detta beaktas. För att inte tvinga innehavaren av en frihamn av industri- producerande karaktär till en alltför rigorös ingående kontroll av industri- företagen i frihamnen. bör bevisbördekravet på denne för att förlust av vara ej beror på fel eller försummelse av honom ej sättas allt för högt.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1984/85: 50 28

Generaltullstyrelsens möjlighet att medge befrielse eller nedsättning av tull eller avgift skulle också kunna utökas.

Under angivna förutsättningar tillstyrker Norrköpings kommun lagför- slaget i här berörd del. Helt klan är att förslaget innebär en förenklad administration och medför lägre kostnader för tullen. en besparing som

rimligen också indirekt borde kunna komma innehavaren av frihamnen till del.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1984/85: 50 29

Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande Smugglingsbrott och tulltillägg s. 185—190

40 5

Den föreslagna ändringen i 39% att skyldigheten att erlägga särskild avgift byts ut mot tullskyldighet, medför att de nuvarande bestämmelserna i 40 5 första och andra styckena om sättet för beräkning av den särskilda avgiften och att tull och annan införselavgift inte skall utgå för vara. för vilken särskild avgift har erlagts, blir överflödiga. Vid förtullning av den förlorade varan reglerar 6 a & TL vilka bestämmelser som skall ligga till grund för beräkningen av tull och andra införselavgifter som skall utgå. Motsvarighet till bestämmelsen att i fråga om spritdrycker och vin den avgiftssats som gäller för resandes införsel av sådan vara skall tillämpas krävs dock även i fortsättningen. Dessa avgiftssatser finns i särskilda bestämmelser i tulltaxan (l97lz920). Specialbestämmelserna avser även resandes införsel av starköl och tobaksvaror och bör naturligen i sin helhet bli tillämpliga vid tullskyldighet enligt 39 &. En sådan utvidgning av till— lämpningsområdet torde underlätta tullverkets debitering av den införsel- avgift som skall utgå. Utredningen föreslår. att hela denna reglering sker i tulltaxan i anslutning till de särskilda bestämmelserna för resande.

Hänvisningen i nuvarande 405 tredje stycket motsvaras av 3.9 & sista stycket i förslaget.

I den nya 40 å har i huvudsak reglerats sådana fall av tullskyldighet som objektivt sett motsvarar VSL:s bestämmelser om dels illegal införsel av varor "utan att giva det till känna". dels olovligt förfogande över oförtul- lade. i vederbörligäordning införda varor eller över varor. för vilka vid fönullningen åtnjutits tullfrihet. tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten enligt 40 5 första stycket är något vidare än straffbarhe- ten enligt VSL. Till den i paragrafen föreskrivna tu115kyldigheten hari sista stycket knutits en bestämmelse om påföring av tulltillägg i motsvarande fall.

Regeln i 40 åförsta stycket, som gäller vid illegal införsel. har i anslut— ning till tullagens terminologi formulerats så, att införseln av varan skall ha skett utan att varan har angetts vare sig till förtullning eller för behandling som avses i 2 & tredje stycket eller 3 å andra stycket. I sådana fall är den som infört eller låtit införa varan skyldig att betala tull och annan införsel- avgift som skulle ha utgått-om varan hade förtullats vid införseln. och han kan enligt tredje stycket påföras tulltillägg. Formuleringen anknyter sålun- da till huvudregeln i 2 & första stycket TL att vara som förs in till tullområ- det skall förtullas och till de i 2 och 3 55 angivna undantagsfall. i vilka förtullning inte behöver ske vid införseln. l första hand skall varan enligt 4 & anges till förtullning omedelbart vid införseln och för uppskovsfallcn anges när anmälan till förtullning senast skall ske (innan förvaringen eller den temporära tullfriheten upphör etc.) I dessa fall skall dock införseln av varan och den behandling som föranleder att förtullning då inte behöver ske anmälas till tullverket (utom i fall där GTS jämlikt bemyndigande i 2 & sista stycket medgett befrielse). Bestämmelsen i 40 5 första stycket utgår sålunda från den valfrihet som vid införseln föreligger mellan angivelse av varan till omedelbar förtullning och annan form av tullklarering och slår fast att skyldighet att betala tull och annan införselavgift för varan förelig-

• Sida 30
•  Original

Prop. 1984/85: 50 30

ger. då ingen av dessa alternativa möjligheter har utnyttjats (utom i fall då befrielse från anmälningsskyldighet förelegat).

Den berörda undantagsregeln i 2 & tredje stycket TL innebär att förtull- ning inte behöver ske, om varan transiteras. om den läggs upp på tullager eller tullupplag, i frihamn eller exportbutik eller om den innehas med temporär tullfrihet eller återutförs. I dessa fall krävs dock i princip att anmälan eller ansökan görs till tullmyndighet. Se betr. transitering 108. 118, 119. 212 och 228 5.5 TO. betr. förvaring på tullager. tullupplag m.m. 25. 46 och 48 55 TSt, betr. innehav med temporär tullfrihet 21 s' TSt och betr. återutförsel 16 & TSt.

Enligt undantagsregeln i 3 5 andra stycket får hemtagare ta hand om och i övrigt förfoga över varor utan hinder av att de inte har förtullats. Vid omhändertagandet skall han enligt 4 & första stycket TSt lämna hemtag- ningsanmälan och han är enligt 4 & andra stycket TL, 5 åTSt och 155 & TO normalt skyldig att ange varorna till förtullning senast torsdagen i andra kalenderveckan efter den då hemtagningen skedde. Han kan dock i stället anmäla varorna till behandling som avses i 2 & tredje stycket TL.

Det kan anmärkas, att den som vill inneha vara med temporär tullfrihet inte alltid behöver ansöka härom (se 104 5 andra stycket TO). I dessa fall får den temporära tullfriheten anses inträda i och med att varan förs in till tullområdet. Eftersom den temporära tullfriheten således inträtt automa- tiskt, kan inte 40 5 första stycket bli tillämpligt, om förutsättningarna för temporär tullfrihet föreligger. I andra fall — där ansökan förutsätts och den temporära tullfriheten således är beroende på en prövning från tull- myndighetens sida — kan däremot införselavgifter enligt första stycket och tulltillägg enligt sista stycket påföras, om införsel sker utan att föreskriven ansökan görs.

Att varan har införts innebär. att den förts in till tullområdet, vilket enligt l 5 omfattar rikets landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver. Vid landtrafik är i enlighet härmed varan införd i och med att gränsen har passerats. Införsel sjövägen anses ha skett när varan kommit in på det svenska territorialvattnet. För lufttrafrkens del anses på motsva- rande sätt att införsel har skett så snart transportmedlet kommit in över det svenska land- och sjöterritoriet. (Jfr om införselbegreppet vad som anförts i specialmotiveringen till l & första stycket förslaget till lag om ändring i VSL).

Den som infört eller låtit införa varan skall ha åsidosatt vad som ålegat honom för att varan skall bli föremål för omedelbar förtullning eller för sådan behandling enligt 2 eller 3 5 som föranleder att förtullningen upp- skjuts. I första hand avses att varan helt enkelt undanhållits från tullklare- ring, exempelvis genom att den förts in i samband med att tullstället kringgåtts eller hållits dold vid passerandet av tullkontrollen. På samma sätt får bedömas det fallet att en hemtagare i samband med att han tagit hand om en varusändning i hemtagningsanmälan inte tagit upp samtliga kollin i sändningen eller avsiktligt underlåtit att ange samtliga varor i de uppgivna kollina. De kollin eller varor som inte uppgetts bör således anses införda utan att ha anmälts till hemtagning enligt 3 & andra stycket (jfr vad som i specialmotiveringen till l 9 första stycket förslaget till lag om ändring i VSL sägs om rekvisitet infört vara "utan att giva det tillkänna”, särskilt i samband med hemtagning). Tullskyldighet föreligger i sådana fall enligt första stycket i 40 å, och tulltillägg kan påföras med stöd av sista stycket.

Förutom sådant undanhållande. som i 40 5 första stycket första mening- en uttryckligen angetts föranleda tullskyldighet. har utredningen ansett det

• Sida 31
•  Original

Prop. 1984/85: 50 31

nödvändigt, att skyldigheten omfattar även sådana fall. där undanhållande ännu inte skett men åtgärd av den som för in varan klart visar hans avsikt att undanhålla varan från tullklarering. Det är således fråga om försök till varusmuggling. För att undvika formuleringar som leder tanken till det straffrättsliga försöksbegreppet har i andra punkten valts uttrycket att någon i samband med införsel vidtagit sådan åtgärd att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtullning.

Bestämmelsen replierar sålunda på hela det komplexa handlingsmönster som i syfte att tullkontroll skall kunna utövas föreskrivs för den som för transportmedel eller varor till tullområdet. Dessa föreskrifter finns inte bara. eller ens huvudsakligen, i tulllagen utan även i andra tullförfattning- ar. särskilt i tullordningen med dess omfattande föreskrifter bl.a. om trafiken till tullområdet. Av bestämmelsens begränsade syfte följer att tullskyldighet inte föreligger så snart en bestämmelse om varutrafrken till landet åsidosatts. Förutsättningen måste vara att bestämmelsen är av mera central betydelse och att åsidosättandet kunnat leda till att varan undgick förtullning. Tulltillägget skall således inte ses som en reaktion mot åsido- sättandet av föreskrifter av ren ordningskaraktär. För sådana fall skall om så erfordras straffbestämmelserna i TSt kunna tillämpas.

Till belysning av vad som avses kan följande exempel anföras. Om föraren på ett fordon sedan han har passerat gränsen viker av från den väg till vilken han enligt 65 & TO har att hålla sig fram till tullanstalten. får han därigenom anses ha visat sin avsikt att undanhålla varan från förtullning. Detsamma gäller befälhavaren på ett fritidsfartyg som ankommit till tull- området. om han inte enligt 30 & TO utan onödigt uppehåll för fartyget till tullklareringsområde utan i stället för det till en holme, där han lägger upp de tullpliktiga varor som medförs på fartyget. Ett annat fall är att en besättningsman på ett fartyg inte i enlighet med 37 & tredje stycket TO ser till att avgiftsbelagd vara som han för med sig tas upp i besättningsdeklara- tionen. I samtliga nu angivna fall torde man regelmässigt kunna utgå ifrån att den som infört varan avsett att undanhålla den från förtullning. Men endast åsidosättanden som föranleder risk för undandragande bör medföra tillämpning av 40 & första stycket. Kommer någon förklaring fram, som visar att beteendet är oskyldigt, skall bestämmelsen givietvis inte tillämpas (och föranleda tulltillägg enligt tredje stycket).

Tull och annan införselavgift skall enligt första stycket påföras den som infört eller låtit införa varan. Härunder kan falla både den som faktiskt fört in varan och annan person, som på grund av äganderätt eller eljest själv- ständigt kan förfoga över varan. Bestämmelsen ger härigenom viss valfri- het i fråga om vem som bör vara tullskyldig enligt bestämmelsen. I första hand bör den i vars intresse införseln sker anses vara tullskyldig. Har exempelvis enligt avtal mellan den svenske importören och den utländske exportören även andra varor än de som angetts i frakthandlingama lagts in i ett varuparti, som förs in hit av en Speditör, som är ovetande om att partiets innehåll inte överensstämmer med handlingarna. bör importören anses vara den som skall påföras införselavgiften liksom tulltillägget. En ofta framkomlig väg att bestämma subjektet torde vara att fråga sig för vems räkning varan införts. Leder inte en sådan bedömning till resultat eller visar det sig att varan är införd för utländsk exportörs räkning bör det prövas om avgiften kan påföras fraktföraren eller den som eljest befordrat varan.

Det kan naturligtvis tänkas att flera personer gemensamt fört in varan i syfte att undgå förtullning. I många sådana fall torde det vara naturligt att

• Sida 32
•  Original

Prop. 1984/85: 50 3"

&

införselavgiften påförs en av dem. såsom ägaren till varan, den som hyrt varan etc. Är flera personer ägare eller har flera personer annars tillsam- mans eller var för sig rätt att förfoga över varan, bör avgiften kunna påföras var och en av dem med solidariskt ansvar mot tullverket. Detta torde dock mera sällan behöva bli fallet. Utgångspunkten bör vara att den i realiteten ansvarige påförs avgiften, och såsom sådan bör i princip anses den som har ett mer avgörande inflytande i fråga om varans behandling.

Som förut har nämnts är den i 40 5 första stycket avsedda tullskyldig- heten något vidare än straffbarheten enligt l & första stycket VSL. För straffansvar krävs att varan förts in utan att det getts till känna för tullver- ket, medan som förutsättning för tullskyldighet och därmed också för påföring av tulltillägg föreskrivs att varan inte angetts till förtullning eller för behandling som avses i 2 5 tredje stycket (uppläggning på tullupplag m.m.) eller 3 5 andra stycket (hemtagning). Det krävs alltså formellt något mer av importören för att han skall undgå påföring utav tulltillägg än för att han skall gå fri från ansvar. Skillnaden är dock obetydlig och lär i regel inte ha någon praktisk betydelse, eftersom ett tillkännagivande för tullverket normalt leder till förtullning eller annan föreskriven åtgärd. Från TL:s synpunkt är det naturligt att kräva att i alla fall, då föreskriven angivelse till förtullning eller anmälan om annan behandling inte har gjorts, tull och annan införselavgift skall erläggas. För varusmuggling skall dock ingen dömas, när han gett varan till känna för tullverket, även om detta felaktigt inte har lett till förtullning eller annan åtgärd. Det kan däremot ifrågasättas om tulltillägg bör tas ut i sistnämnda fall. Beror felaktigheten på något förhållande, som inte kan läggas den som infört eller låtit införa varan till last. t.ex. missförstånd av tulltjänstemannen. eller på annan för importö- ren ursäktlig omständighet, bör tulltillägg efterges enligt befrielseregeln i 40 e 5.

I nya 40 5 andra stycket föreskrivs tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad vara som avses i 2 & tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten eller över förtullad vara i strid mot föreskriven förutsätt- ning för befrielse från ellcr nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift.

De varor som avses med bestämmelsen har regelmässigt tidigare an- mälts för tullverket. (Undantag finns, t. ex. sådan vara som får införas hit och innehas med temporär tullfrihet utan särskild ansökan därom; jfr 104 5 andra stycket TO.) Hänvisningen i 40 å andra stycket beträffande oförtul- lad vara till 2 &, tredje stycket markerar detta. Bestämmelsen skulle annars enligt ordalydelsen komma att omfatta även insmugglade varor. eftersom även dessa är oförtullade.

Uttrycket "i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten", när förfogandet avser oförtullade varor, replierar på bestämmelserna i tullag- stiftningen om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor t. ex. stadgandena i 2— 5 och 24—28 åå TL, 23—49 TSt samt ett flertal föreskrifter, som enligt bemyndigande meddelats av GTS.

Det bör påpekas en skillnad i fråga om olovligt förfogande över oförtul- lad vara som förvaras på tullupplag eller tullager och vara som innehas med temporär tullfrihet. Vara som förvaras på tullupplag eller tullager skall enligt 4 5 första stycket TL anges till förtullning, innan förvaringen upp- hör. Har varan inte angetts till förtullning trots att den tillåtna förvaringsti- den gått ut, föreligger inte olovligt förfogande bara för att varan ligger kvar på upplaget eller lagret. Här uppkommer alltså inte tullskyldighet enligt första meningen i 40 å andra stycket. Normalt anmäler upplags- eller

• Sida 33
•  Original

Prop. 1984/85: 50 33

lagerinnehavaren förhållandet till tullmyndigheten, som enligt 33 & TSt får sälja varan. om det inte kan anses obilligt. Tullmyndigheten kan också, om särskilda skäl föreligger. medge förlängning av förvaringstiden enligt 32 & TSt. Vara som innehas med temporär tullfrihet skall enligt 4å första stycket förslaget till lag om ändring i TL anges till förtullning. innan den temporära tullfriheten upphör. Har tiden härför gått till ända utan att varan angetts till förtullning eller återutförts. får olovligt förfogande anses före- ligga. även om innehavaren inte direkt använder varan. Förfogandet ligger i att han faktiskt disponerat över varan. I sådant fall uppkommer alltså tullskyldighet enligt första meningen i 40 å andra stycket, och tulltillägg kan påföras enligt sista stycket. Det bör dock erinras om att tullmyndighet enligt 48 & TK för särskilda fall kan medge förlängning av tiden för åtnju- tande av temporär tullfrihet och att GTS enligt 49 & TK kan medge. att vara som använts i strid mot villkor för sådan tullfrihet inte behöver förtullas. om särskilda skäl föreligger.

[ fråga om förtullad vara har angetts i 40 å andra stycket andra meningen att förfogandet sker i strid mot föreskriven förutsättning för åtnjutande av befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införsel- avgift. Det gäller i princip förfogande överjust den vara för vilken tullför- månen (tullbefrielsen etc.) medgetts. I fråga om restitution får dock enligt 17 & tredje stycket TF under vissa förutsättningar utförsel eller användning även av annan än den restitutionsberättigade varan åberopas som grund för restitutionsanspråket. Med den valda formuleringen avses även förfo- gande över sådan vara. Av bestämmelser på olika håll i tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att här avsedda tullförmåner skall få åtnjutas.

Förfogandet skall självfallet ske olovligen. Tullskyldighet enligt andra stycket föreligger alltså inte, om det tillämnade förfogandet anmälts till tullverket. ] sådana fall tas tull och annan införselavgift ut i vanlig ordning.

Konsekvensen av det olovliga förfogandet blir i fråga om oförtullad vara att tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandra- gas skall betalas och i fråga om förtullad vara att tullförmån som medgetts eller kunnat medges för varan går förlorad. "Kunnat undandragas" syftar på sådana fall, då ett otillåtet förfogande, som inte har lett till undandra- gande men inneburit risk för detta, har förekommit. Den som åtnjutit tullförmån skall i de fall som avses i andra punkten betala det be10pp som motsvarar förmånen.

Bestämmelserna om skyldighet att avge tulldeklaration har inte ansetts böra gälla i fråga om tullskyldig som avses i 40 &. Förklaringen härtill ligger i att paragrafen ofta kommer att gälla förfaranden som också utgör brott. Den som misstänks för brott behöver i allmänhet inte aktivt medverka vid utredningen. och han får inom vissa gränser lämna oriktiga och vilsele- dande uppgifter utan påföljd. Med anledning härav kunde det, även om deklarationsbestämmelserna i och för sig gjordes tillämpliga i fall som avses i 40 &. inte komma i fråga att ålägga sanktion — vare sig administrativ eller straffrättslig — för den som gjort sig skyldig till brott mot VSL och därefter lämnat oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration som tull- myndigheten avfordrat honom. Införselavgiftema får således fastställas med ledning av vad som kommer fram vid utredningen, genom undersök- ning av varan osv.

Tulltillägget skall enligt sista stycket vara lika stort som det avgiftsbe- lopp som skall betalas på grund av förfogandet över varan. Vid förfogande över förtullad vara i strid mot förutsättningar för tullförmån som kunnat

• Sida 34
•  Original

Prop. 1984/85: 50 34

erhållas men ännu inte åtnjutits skall tillägget motsvara det belopp, med vilket befrielse, nedsättning eller restitution hade kunnat beviljas om förfo- gandet inte hade skett. (Se dock bestämmelsen i 40 b & om nedsättning i vissa fall av tulltillägget till 50 %).

• Sida 35
•  Original

Prop. 1984/85: 50 35

Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande Smugglingsbrott och tulltillägg s. 114—117

5 .2.10 Tull och tulltillägg i förhållande rillförverkande

Såsom närmare framgår av avsnittet om förverkande under 5.3.6, har utredningen stannat vid att bestämmelser om förverkande bör finnas kvari den reviderade VSL och tillämpas såväl vid smugglingsbrott. som innefat- tar överträdelse av import- eller exportförbud eller av villkor för import eller export. som vid brott, som avser undandragande av tull och annan införselavgift. Vid undandragandebrotten kommer emellertid enligt försla- get utnyttjandet av förverkande att reduceras till en bråkdel av det nuva- rande antalet förverkandefall genom den föreslagna avkriminaliseringen av ringa smugglingsbrott i samband med införandet av tulltillägg. Avkrimina- liseringen genomförs genom en regel att åtal eller talan om förverkande på grund av sådant brott får väckas endast om särskilda skäl föreligger. Kategorin ringa brott avses få en betydligt vidare omfattning än hittills enligt 2 & VSL. dels genom att även undandragande genom oriktig uppgift eller annat vilseledande skall kunna hänföras till ringa brott. dels och framför allt genom att det nuvarande straffet penningböter om högst 500 kr. byts ut mot dagsböter (för varusmuggling av normal svårhetsgrad föreslås ett straffminimum om 60 dagsböter). Vid denna kategori undan- dragandebrott, där åtal sålunda normalt inte skall väckas. avses tulltilläg- get utgöra tillräcklig reaktion. I dessa fall kommer frågan om förverkande inte upp.

Talan om förverkande blir sålunda enligt förslaget aktuell i huvudsak vid varusmuggling av normal svårhetsgrad och vid grovt brott. Spörsmålet är då vilken ordningen för påföring av tulltillägg bör vara när undandragande- brott blir föremål för beivran genom judiciellt förfarande och smuggelgod- set helt eller delvis förverkas. Spörsmålet har ett visst samband med frågan i vad mån tull och andra införselavgifter skall utgå vid förverkande, efter- som tulltillägget är knutet till de införselavgifter som undandragits. Frågan om tullbehandlingen i samband med förverkande, som under senare tid vållat en del huvudbry i praxis, skall därför först beröras.

Inga direkta föreskrifter finns om uttagande av tull. när varan eller dess värde helt förverkas. Det torde ha ansetts naturligt, att tull inte skall betalas till statsverket för en vara, som statsverket ijudiciell ordning tar hand om som förbruten. I enlighet härmed har tull regelmässigt inte tagits ut för vara beträffande vilken fråga om smugglingsbrott uppkommit. Kom- mer fråga om åtal och förverkande upp sedan tull påförts och betalats. återbetalas den erlagda tullen om förverkande sker. Den angivna principen kan sägas indirekt ha kommit till uttryck i ett uttalande av departements- chefen vid tillkomsten av VSL angående bestämmande av det värde som skall läggas till grund för förverkande när godset inte finns i behåll (prop. 1960: 115 s. 74 f .) Enligt departementschefen torde värdet böra avse mark- nadsvärdet. vilket i fråga om sprit- och tobaksvaror innebär att utförsälj- ningspriset i den legala handeln inom landet skall läggas till grund för bestämmande av värdet. I utförsäljningspriset måste givetvis anses ingå tullar och andra införselavgifter (liksom inrikes skatter och avgifter samt vinstpålägg).

Vad därefter beträffar de fall där förverkande helt eftergetts har tidigare

• Sida 36
•  Original

Prop. 1984/85: 50 36

inte ansetts råda någon tvekan om att tull och andra införselavgifter skall tas ut för varan. Till stöd för denna uppfattning kan åberopas 25 & VSL, där det föreskrivs att om beslag på utländskt oförtullat gods hävs, skall egendomen eller, om denna redan försålts. köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig redovisning. Den redovisning som avses mås- te rimligen vara påföring av införselavgifter i vanlig ordning och eventuellt uttagande av dessa ur köpeskillingen för varan. Den nu berörda situationen behandlades i det betänkande som låg till grund för VSL (SOU 1959: 24). Där uttalades (s. 324) att om beslaget hävdes, egendomen i tullhänseende skulle behandlas på samma sätt som gällde beträffande till riket i vanlig ordning inkommet gods. I förekommande fall skulle föreskrivna tullavgif- ter tas ut innan godset lämnades ut. Praxis inom tullverket har sålunda varit att tull och andra införselavgifter tagtis ut i vanlig ordning, när förverkande helt har eftergetts (jfr GTS:s cirkulär 1960-12-02. 25 & tredje stycket).

1 en dom av kammarrätten i Stockholm den 2 juli 1973 (avd. 5. mål nr 4442-1972) har emellertid intagits en annan ståndpunkt. I domen uttalade kammarrätten att det av tingsrättens dom i brottmålet framgick att den ifrågavarande egendomen — en bil — varit föremål för varusmuggling och att tingsrätten ansett att den i brottmålet av åklagaren yrkade förverkande- påföljden borde helt efterges. Vid sådant förhållande kunde den som infört bilen hit enligt kammarrätten inte anses pliktig att erlägga på bilen belö- pande tull och skatt. Kammarrättens dom är svårförklarlig och det finns enligt utredningens mening inte anledning att i detta sammanhang spekule- ra i de bakomliggande motiven. Utredningen vill dock för sin del hävda att domen (som tillkom vid en tidpunkt då det i tullverket inte fanns allmänt ombud som kunde föra målet till regeringsrätten) inte kan föranleda en ändring av hittills gällande rättstillämpning. Den tidigare redovisade tolk- ningen av 25 & VSL bör alltså ligga fast. Det kan för övrigt anmärkas att kammarrättens ståndpunkt inte bara strider mot ordalagen i 255 och bakomliggande motiv utan även i materiellt hänseende kan leda till stö— tande resultat. Den som gjort sig skyldig till varusmuggling skulle nämligen vid efterskänkt förverkande komma billigare undan än den som i vanlig ordning uppgett införseln för tullverket.

När förverkandet eftergetts till viss del, har vägledning för tull- och avgiftsfrågans bedömning sökts i lagtext och motiv. Enligt 225 andra stycket VSL skall om förklaring som sägs i 12 å meddelats — alltså ett partiellt värdeförverkande av egendom som finns i behåll — egendomen återställas, om ersättningsbelopp som avses i 12 % erläggs inom två måna- der efter det saken slutligt avgjorts. I annat fall får egendomen för ersätt- ningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som gäller för förverkad egendom. Egendomen skall alltså återställas så snart ersättningsbeloppet erlagts och inte, såsom när förverkande eftergetts helt, överlämnas till tullmyndigheten för redovisning. I specialmotiveringen till 12 & framhöll departementschefen (prop. 1960: 115 s. 122). att den penningsumma som skulle erläggas för utfående av egendomen från tullverket lämpligen borde anges i domen. Om meningen hade varit att även införselavgift skulle erläggas till tullverket borde detta rimligen ha nämnts i sammanhanget. Stadgandet har tolkats så att när förverkande skett till viss del av egendom

• Sida 37
•  Original

Prop. 1984/85: 50 37

eller egendoms värde tull- och andra införselavgifter därutöver inte kan tas ut.

Den logiska konsekvensen av den här nämnda tolkningen borde vara att de allmänna domstolarna skulle se till att ett partiellt värdeförverkande alltid täckte de införselavgifter som skulle ha utgått för varan. Smugglaren sätts annars i ett bättre läge än den som i behörig ordning anger vara till förtullning. Det torde dock vara klart att denna synpunkt i praxis inte alltid har beaktats av domstolarna.

GTS har vid två tillfällen berört den nu aktuella frågan. I sitt yttrande över tullagstiftningskommitténs betänkande anförde styrelsen, att tull och andra införselavgifter borde utgå för den del av smuggelgodset som inte blivit föremål för sak- eller värdeförverkande (prop. 1972: 110 s. 65 o. 66). I yttrandet över tullagstiftningssakkunnigas betänkande återkom styrelsen till frågan och anförde. att det var påkallat med en lagregel som förhindra- de värdeförverkande som till beloppet understeg de avgifter som skulle ha utgått om varan införts legalt.

Frågan om tull och annan införselavgift bör utgå och tulltillägg påföras för varor som helt eller delvis förklaras förverkade bör enligt utredningens mening lösas genom en klar och entydig bestämmelse i TL. Vid utform- ningen av bestämmelsen bör. såsom GTS antytt. eftersträvas likställighet i tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och varor som blir föremål för partiellt förverkande. I sistnämnda fall bör införselavgifter utgå för den del av varan eller dess värde som inte förverkas. Regeln i TL bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i den mån vara förklaras förverkad, tull och annan införselavgift inte skall utgå för varan. Därav framgår motsättningsvis att tull och avgiftsbeläggning skall ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges skall tull och andra införselavgifter tas ut som om varan införts i vanlig ordning.

Vad gäller tulltillägg i relation till förverkande förordar utredningen att sådant tillägg skall utgå enligt samma principer som föreslagits gälla för påföring av tull och annan införselavgift. Den författningsmässiga regle- ringen av denna fråga kan lämpligen ske i anslutning till den föreslagna bestämmelsen att tull och annan införselavgift för vara inte skall utgå i den mån varan förklaras förverkad.

Hur den tekniska samordningen mellan å ena sidan tullverkets beslut om tull m.m. och tulltillägg och å andra sidan rättens beslut om förverkande skall lösas kan diskuteras. Påförs inte tull och tulltillägg omedelbart och oberoende av den judiciella prövningen, får tillägget påföras senare i den mån förfarandet inte leder fram till förverkande. Har å andra sidan tull och tulltillägg påförts när förverkande beslutas. måste i enlighet med den princip utredningen föreslagit beslutet om införselavgifter och tillägg helt eller delvis undanröjas. Det förefaller utredningen lämpligast att påföring av tull och tulltillägg alltid sker. om förutsättningar härför föreligger, och

'Se regeringsrättens årsbok 1966 ref. 25. En person A hade dömts av allmän domstol för det han, utan att erlägga föreskrivna avgifter (jordbruksavgift och allmän varuskatt; varan var tullfri) tagit ut och försålt varor från provianteringsfri— lager. Viss del av varornas värde hade förklarats förverkad. Regeringsrätten utta- lade att A vid sådant förhållande inte kunde anses skyldig att utöver det förverkade beloppet erlägga på godset belöpande jordbruksavgift och allmän varuskatt.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1984/85: 50 38

att det skall åligga tullmyndigheten att ex officio vidta den ändring i beslutet om tull och tulltillägg som ett senare beslut om förverkande kan föranleda. En sådan ordning har den fördelen med sig att domstolen vid ställningstagandet i förverkandefrågan får klart för sig hur stor den ekono- miska sanktionen genom tulltillägget blir i fall förverkandet helt efterges.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984