om ändring i tullagen (1973:670), m.m.
Regeringens proposition
1984/85: 50
om ändring i tullagen (1973: 670), m. m.;
beslutad den 18 oktober 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar OLOF PALME
KJELL-OLOF FELDT
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om en utvidgning av tullskyldighetsbegreppet. Enligt förslaget skall alla de som har att till tullverket betala tull och andra skatter samt avgifter för import vara tullskyldiga. Reglerna blir därigenom enklare och klarare. Bl.a. blir de nuvarande bestämmelserna om att särskild avgift i vissa fall skall utgå i stället för tull, annan skatt och importavgifter obehövliga. Förslaget innebär också att innehavare av frihamn skall jämställas med bl. a. tullupplagsinnehavare när det gäller tullskyldighet för förkommet gods m. m.
I överensstämmelse med vad som gäller för innehavare av tullupplag föreslås, att innehavare av frihamn skall kunna ges uppdrag att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare.
Vidare föreslås att en bestämmelse tas in i tullagen om att tull m. m. inte skall utgå i den mån en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt varusmugglingslagen.
Slutligen innebär förslaget vissa andra ändringar i tullagen samt ändringar i tullförordningen (1973:979) och lagen (1977:975) med tulltaxa. Dessa ändringar har närmast karaktären av följdändringar till ändringarna i fråga om tullskyidighetsbegreppet.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.
I Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 50
1 Förslag till Lag om ändring i tullagen (1973: 670)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1973: 670)
dels att punkt 7 145 § skall upphöra att gälla,
dels att 3-5, 14, 20, 20 a, 39, 40, 44 och 50 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 40 c och 40 d §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 8!
Innan vara förtullats får ej någon förfoga över den om ej annat följer av denna lag.
Den som bedriver importverksamhet får, om tullmyndigheten medger det, ta hand om och i övrigt förfoga över vara utan hinder av att den ej förtullats. Den som betalar tull och annan införselavgift enligt 18§ får
förfoga över vara utan hinder av att avgift ej erlagts för den. Regeringen eller, efter regering- Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, generaltullsty- ens bemyndigande, generaltullsty-
relsen får, om det kan ske utan risk relsen får, om det kan ske utan risk för att föreskrifter om införsel åsi- för att föreskrifter om införsel åsidosättes, uppdraga åt bolag eller dosätts, uppdra åt bolag eller förförening som innehar tullupplag att ening som innehar tullupplag eller
utföra tullmyndighetens kontroll frihamn att utföra tullmyndighetens när vara skall tas om hand av den kontroll när vara skall tas om hand
som har fått medgivande enligt and- av den som har fått medgivande enra stycket. ligt andra stycket.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får för vissa fall förordna om inskränkningar i rätten att förfoga över vara.
48?
Vara, som skall förtullas, anges En vara, som skall förtullas, till förtullning vid införseln eller, anges till förtullning vid införseln om den sändes under tullverkets eller, om den sänds under tullver-
överinseende till ort inom tullområ- kets överinseende till ort inom tull-
det, vid ankomsten till denna ort. området, vid ankomsten till denna Förvaras sådan vara på tullupplag ort. Förvaras en sådan vara på tulleller tullager eller i frihamn, anges upplag eller tullager eller i frihamn,
den till förtullning innan förvaring- anges den till förtullning innan fören upphör. varingen upphör. En vara, som innehas med temporär tullfrihet, anges till förtullning innan den temporära tullfriheten upphör, om regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, generaltullstyrel-
sen inte föreskriver annat.
! Senaste lydelse 1976: 532. 2 Senaste lydelse 1976: 532.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har vara tagits om hand efter medgivande enligt 3 § andra stycket skall den som erhållit medgivandet ange varan till förtullning inom den tid som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen bestämmer. Blir varan inom samma tid föremål för behandling enligt 2§ tredje stycket, skall vad nu sagts om skyldighet att ange vara till förtullning ej gälla.
Den som anger vara till förtull- Den som anger en vara till förning eller som tagit hand om vara tullning eller som tagit hand om en efter medgivande enligt 3§ andra vara efter medgivande enligt 3§ stycket är tullskyldig. Tullskyldig andra stycket är tullskyldig för skall utom tull erlägga annan inför- varan. selavgift för varan som uppbäres av Om tullskyldighet i särskilda fall tullverket. föreskrivs i 39 och 40 §§.
Den som är tullskyldig skall utom
tull erlägga annan införselavgift
som uppbärs av tullverket.
Är ej någon tullskyldig enligt
första stycket, tages tull och annan införselavgift ut av varan.
Anträffas inte någon som är tullskyldig, skall tull och annan införselavgift fas ut av varan. Om särskilda skäl föreligger kan generaltullstyrelsen besluta att tull och annan införselavgift inte skall tas ut av varan.
14 §
Har tullskyldig i tulldeklaration Har den som är tullskyldig enligt eller på annat sätt lämnat oriktig 5 § första stycket i tulldeklaration uppgift till ledning för tulltaxering eller på annat sätt lämnat oriktig eller underlåtit att lämna uppgift uppgift till ledning för tulltaxeringsom det ålegat honom att lämna en eller underlåtit att lämna uppgift och har detta föranlett att tull och som han varit skyldig att lämna och annan införselavgift icke fastställts har detta föranlett att tull och annan eller fastställts till för lågt belopp, införselavgift inte har fastställts elsker eftertulltaxering. Sådan taxe- ler har fastställts till för lågt belopp, ring får dock ej ske, om det belopp sker eftertulltaxering. En sådan den tullskyldige skulle ha att er- taxering får inte ske, om det belopp lägga är att anse som ringa eller det som avses är ringa eller det med med hänsyn till omständigheterna hänsyn till omständigheterna är upframstår som uppenbart oskäligt att penbart oskäligt att eftertulltaxereftertulltaxering sker. ing sker.
208 Ränta utgår på tull eller annan Ränta utgår på tull eller annan införselavgift som skall betalas införselavgift som skall betalas
3 Senaste lydelse 1979: 979.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1]. på grund av omtulltaxering el- 1. på grund av omtulltaxering eller eftertulltaxering, ler eftertulltaxering,
2. enligt beslut av generaltullsty- 2. enligt beslut av generaltullstyrelsen, kammarrätt eller regerings- relsen. kammarrätt eller regeringsrätten, rätten,
3. i fall som avses i 20 § första 3. i fall som avses i 40 §, när tull eller tredje stycket tullförordningen eller annan införselavgift undan- (1973: 979). dragits,
4. i fall som avses i 20 8 första
eller tredje stycket tullförordningen
(1973: 979).
Har tull eller annan införselavgift enligt preliminärt beslut erlagts med lägre belopp än som slutligt fastställts utgår ränta på det överskjutande beloppet.
Ränta enligt första eller andra stycket utgår dock ej på belopp som får dras av vid redovisning av skatt enligt lagen (1968: 430) om mervärdeskatt.
Fördröjes utfärdande av särskild tullräkning till följd av att den som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket icke angett varan till förtullning inom föreskriven tid utgår ränta.
20a 8"
Ränta enligt 20 § utgår för visst kalenderår efter den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto som gäller vid utgången av december det föregående året med tillägg av tre procentenheter. För tid som infaller efter utgången av det år då införselavgiften slutligt fastställes tillämpas dock den räntesats som gäller för det året. Räntebelopp som understiger femtio kronor påföres ej.
Vid beräkning av ränta enligt 208 Vid beräkning av ränta enligt 20& första eller andra stycket gäller att första stycket I, 2 eller 4 eller andra ränta utgår stycket gäller att ränta utgår
från utgången av den andra må- från utgången av den andra månaden efter den då varan angavs till naden efter den då varan angavs till förtullning, dock att ränta på avgift, förtullning, dock att ränta på avgift, som motsvarar tidigare återbetalat som motsvarar tidigare återbetalat avgiftsbelopp, utgår från utgången avgiftsbelopp, utgår från utgången av den månad då beloppet återbeta- av den månad då beloppet återbetalades, lades,
till och med den månad då belop- till och med den månad då beloppet skall erläggas. pet skall erläggas.
Ränta enligt 20 § första stycket 3
utgår
från utgången av den månad då
varan infördes eller det olovliga
förfarandet ägde rum,
till och med den månad då belop-
pet skall erläggas.
Ränta enligt andra stycket utgår Ränta enligt andra och tredje
4 Senaste lydelse 1983: 981.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ej för längre tid än två år utom i fall styckena utgår ej för längre tid än
som avses i 208 första stycket 3. två år utom i fall som avses i 20§
första stycket 4.
Ränta enligt 208 fjärde stycket utgår för den tid fördröjningen omfattar.
Har beslut, som föranlett ränta, ändrats på sådant sätt att ränta icke skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp, skall ny beräkning av ränta göras och för mycket påförd ränta återbetalas.
Ränta utgår ej på räntebelopp som tullskyldig ålägges betala enligt 20§ utöver tidigare erlagd ränta.
Bestämmelserna i denna lag om tull och annan införselavgift äger mot-
svarande tillämpning beträffande ränta enligt denna paragraf.
39 §
Går oförtullad vara förlorad, när Om en oförtullad vara går förloden införes till tullområdet eller rad, när den införs till tullområdet
sändes under tullverkets överin- eller sänds under tullverkets över-
seende inom detta, erlägges sär- inseende inom detta, är fraktförskild avgift till tullverket för varan aren tullskyldig för varan. Om ingav fraktföraren eller, om ej fraktfö- en fraktförare åtagit sig att befordra
rare åtagit sig att befordra varan, varan, är den som befordrat varan
den som eljest befordrat varan. tullskyldig för den.
Går oförtullad vara förlorad, när Om en oförtullad vara går förlo-
den förvaras på tullupplag, tullager rad, när den förvaras på tullupplag
eller i exportbutik, eller förfogar in- eller tullager eller i exportbutik elnehavare av tullupplag, tullager el- ler frihamn, är innehavaren av upp-
ler exportbutik över vara i strid mot laget, lagret, exportbutiken eller
bestämmelser för varas förvaring, frihamnen tullskyldig för varan. erlägger han särskild avgift till tull- Om en oförtullud vara går förloverket för varan. rad, när den innehas med temporär
tullfrihet, är den som åtnjuter den
temporära tullfrihketen tullskyldig
för varan.
Den som visar att förlust av vara Den som visar att förlust av en
ej beror på fel eller försummelse av vara inte beror på fel eller försumhonom eller någon för vilken ha melse av honom eller någon för vil-
svarar är ej skyldig att erlägga sär- ken han svarar är inte tullskyldig
skild avgift. Föreligger eljest sär- enligt första - tredje styckena. Om
skilda skäl kan generahullstyrelsen särskilda skäl föreligger kan genemedge nedsättning av eller befrielse raltullstyrelsen medge nedsättning
från särskild avgift. av eller befrielse från tullen eller
avgiften.
I fråga om tullskyldig som avses i första - tredje styckena gäller bestämmelserna i 7-16 §§ i tillämpliga
delar.
40 § Särskild avgift för vara skall mot- Om någon infört eller låtit införa
svara den tull och annan införsel- en vara utan att den angetts till för-
avgift, som skulle ha tagits ut för tullning eller anmälts för behand-
11 Riksdagen 19841/85. I saml. Nr 50
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
varan om denna förtullats efter an- ling som avses i 2 § tredje stycket mälan av den som är betalnings- eller 3 § andra stycket, är han skylskyldig enlig1 39 §. I fråga om sprit- dig att betala den tull och annan drycker och vin tages den särskilda införselavgift som skulle ha utgått
avgiften ut med tillämpning av av- om varan förtullats vid införseln. giftssats som gäller för resandes in- Detsamma gäller den som i samförsel av sådan vara. band med införsel av en vara i öv- Har särskild avgift erlagts för rigt vidtagit sådan åtgärd att risk vara, utgår ej tull eller annan inför- uppkommit för att varan skulle selavgift för varan. undgå förtullning.
Bestämmelserna i 7-22 samt 35 och 36 §§ äger motsvarande tillämpning på uttagande av särskild avgift.
Den som förfogat över en oförtullad vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten är skyldig att betala den tull och annan införselavgift som därigenom undandragits eller kunnat undandras. Den som förfogat över en förtullad vara i strid mot föreskriven
förutsättning för befrielse från eller
nedsättning eller återbetalning av
tull eller annan införselavgift får
inte åtnjuta förmånen.
Om särskilda skäl föreligger kan generaltullstyrelsen medge nedsättning av eller befrielse från tullar eller avgifter.
40.c 8
Om en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, utgår inte tull eller annan införselavgift för varan till den
del varan eller dess värde förver-
kas. Ett tidigare meddelat beslut om tull eller annan införselavgift skall upphävas eller ändras, sedan dom eller beslut som innefattar förverkande vunnit laga kraft.
40 d§
Frågor om tullskyldighet enligt
40 § får inte prövas senare än fem
år efter utgången av den månad,
under vilken varan infördes eller det olovliga förfogandet ägde rum.
KE 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Dock skall vad i 15 § föreskrivits
om tider för prövning av eftertull-
taxering i särskilda fall tillämpas
på motsvarande sätt.
44 8"
Talan mot beslut, som annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen meddelat enligt denna lag eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser, föres hos generaltullstyrelsen genom besvär.
Avser besvären fastställelse av Avser besvären fastställelse av
tull, annan införselavgift, särskild tull, annan införselavgift, ränta, avgift, ränta, restavgift eller förse- restavgift eller förseningsavgift,
ningsavgift, skall besvärshandlin- skall besvärshandlingen ha kommit
gen ha kommit in inom sex måna- in inom sex månader från den dag der från den dag då beslutet medde- då beslutet meddelades. Sker om-
lades. Sker omtulltaxering gäller tulltaxering gäller dock att besvärsdock att besvärshandlingen skall ha handlingen skall ha kommit in inom
kommit in inom sex månader från sex månader från den dag då tull-
den dag då tulltaxeringsbeslutet taxeringsbeslutet meddelades eller, meddelades eller, om besvärstiden om besvärstiden blir längre därige-
blir längre därigenom, inom två må- nom, inom två månader från den
nader från den dag då omtulltaxe- dag då =<omtulltaxeringsbeslutet
ringsbeslutet meddelades. meddelades.
50 8”
Till - omedelbar = efterrättelse Till - omedelbar = efterrättelse
länder beslut enligt 12-16 §§, beslut länder beslut enligt 12-16 §§ och be-
om särskild avgift enligt 39 § och slut om förseningsavgift enligt 40
om förseningsavgift enligt 40 a § a $ samt i övrigt tullmyndighets be-
samt i övrigt tull myndighets beslut, slut, som meddelas enligt denna lag som meddelas enligt denna lag eller eller med stöd av lagen meddelade med stöd av lagen meddelade be- bestämmelser och som ej innebär stämmelser och som ej innebär att att målet eller ärendet avgöres.
målet eller ärendet avgöres.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
2. De nya bestämmelserna i 39 och 40 §§ gäller inte i fråga om handling
eller underlåtenhet som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
3. De äldre bestämmelserna i 39 och 40 §§ om särskild avgift gäller
fortfarande i fall då en vara har gått förlorad eller varit föremål för olovligt förfogande före ikraftträdandet.
" Senaste lydelse 1974: 982. 9 Senaste iydelse 1974: 982.
2 Förslag till
Lag om ändring i tullförordningen (1973: 979)
Härigenom föreskrivs att 16 § tullförordningen (1973: 979) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 8!
Användes vara, som innehaves Regeringen eller, efter regeringmed temporär tullfrihet, i strid mot ens bemyndigande, generaltullsty-
de villkor som gäller för tullfriheten relsen kan föreskriva att vara som skall varan förtullas, om regering- använts i strid mot villkor för tem-
en eller, efter regeringens förord- porär tullfrihet inte behöver förtul-
nande, generaltullstyrelsen ej be- las.
stämmer annat. Har vara som innehafts med temporär tullfrihet gått förlorad eller kan tull och an-
nan införselavgift i annat fall ej ta-
gas ut av varan, skall den som inne-
haft varan med temporär tullfrihet
erlägga särskild avgift till tullverket
för varan. Bestämmelserna i 39 §
tredje stycket och 40 § tullagen (1973:670) äger därvid motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Har en vara använts eller gått
förlorad före ikraftträdandet tillämpas dock fortfarande 168 i sin äldre lydelse.
! Senaste lydelse 1975: 94.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1977: 975) med tulltaxa
Härigenom föreskrivs att 22 och 24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse
22 kap. Drycker, sprit och ättika!
Anm. För spritdrycker eller viner, vilka införes i den ordning som anges
i 188 3. lagen (1977: 293) om handel med drycker, utgår, om tullfrihet ej åtnjutes, tull med följande belopp, räknat för helbutelj om 75 centiliter: Spritdrycker, hänförliga till tulltaxenr 22.09 io ossosoo.0 soo. 115: -
Vin: musserande:
ChamPpagN€ .osososeerreserrersererrrssee rss ser ses s rena 38:-
2002 oorseesesrrrssrerererer er ere r rr sr rss rr es rss rss 27:andra slag med en alkoholhalt: överstigande 15 volymprocent ..ssoossesssrrsesr ser rea 34:ej överstigande 15 volymprocent ..ssossosssssesssss sa 16: -
För spritdrycker eller viner, vilka införes i den ordning som anges i 18 §
4. lagen (1977: 293) om handel med drycker, utgår tull med av partihandelsbolaget för alkoholdrycker fastställt belopp. motsvarande: 1. tull enligt vad i 22 kap. sägs;
2. skatt enligt 10 § lagen (1977: 306) om dryckesskatt; samt
3. mervärdesskatt enligt lagen (1968: 430) om sådan skatt. För starköl som införes enligt första och andra styckena utgår tull med 9 kronor per liter. Tullsats som anges i första och tredje styckena tillämpas även när
tullskyldighet föreligger enligt 39 eller 40 § tullagen (1973:670).
24 kap. Tobak?
Anm. För tobaksvaror, vilka in- Anm. För tobaksvaror, vilka införes i den ordning som avses i 1§ föres I den ordning som avses i I $ andra stycket lagen (1961: 394) om andra stycket lagen (1961:394) om tobaksskatt eller i förordningen tobaksskatt eller i förordningen (1966: 394) om rätt för resande (1966:394) om rätt för resande
m. fl. att införa varor tull- och skat- m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, utgår, om tullfrihet ej åtnju- tefritt, utgår, om tullfrihet ej åtnju-
tes, tull med följande belopp: tes, tull med följande belopp.
! Senaste lydelse 1983: 951. Kapitlet föreslås ändrat även i prop. 1984/85: 43. ? Senaste lydelse 1983: 951. Kapitlet föreslås ändrat även i prop. 1984/85: 43.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse Varuslag Vikt för I st. gram Belopp för
Est. öre I kg kr. Cigarrer och högst 3 22 cigariller mer än 3 42
| Cigaretter högst 0,85 | 35 |
| över 0,85 t. 0. m. 1,20 | 44 |
| över 1,20 | 51 |
Andra slag av färdiga tobaksvaror 125: -
Tullsats som anges i första
stycket tillämpas även när tullskyvl-
dighet föreligger enligt 39 eller 40 §
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-10-18
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carls-
son, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, An-
dersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Feldt
Proposition om ändring i tullagen (1973: 670), m. m.
1 Inledning
Frågan om vem som skall vara skyldig att deklarera gods som förs in till
landet, lämna tulldeklaration samt betala tull och andra införselavgifter
diskuterades ingående i anslutning till införandet av tullagen (1973: 670)!.
Detta resulterade i att en bestämmelse om tullskyldighet togs in i lagen.
Bestämmelsen finns i 5 § första stycket tullagen.
Den bestämning av tullskyldigheten som anges i regeln har sedermera kommit att kritiseras.
Bl.a. ansåg varusmugglingsutredningen i betänkandet SOU 1976:37 Smugglingsbrott och tulltillägg att tullskyldighetsbegreppet inte var tillfredsställande utformat. Utredningen hade till uppgift att undersöka bl. a.
om ett administrativt sanktionssystem liknande det som finns på den
inrikes beskattningens område borde införas även när det gällde tull och andra införselavgifter. Utredningen uttalade att bestämmelsen i 5 8 inte angav samtliga fall, där det i realiteten förelåg en skyldighet att betala tull och andra införselavgifter. Tullskyldighetsbegreppet var därför för snävt för att kunna användas för bestämning av vem som kunde komma att påföras en administrativ sanktion.
I betänkandet lade utredningen fram förslag om en utvidgning av de tullskyldigas krets och om en administrativ sanktionsavgift, tulltillägg. Förslaget remissbehandlades. Mot den föreslagna ändringen av tullskyl-
dighetsbegreppet framställdes inga erinringar. Utredningens förslag har inte lett till lagstiftning.
I Prop. 1972: 110 s. 70-73 och 79—80. Rättelse: S. 11, under närvarande Utgår: Lundkvist, Hellström, Thunborg
Beredningsgruppen för tullagstiftningsfrågor (H 1982:02Y har den 29 november 1983 avgett ett delbetänkande med förslag till ändring i tullagen beträffande tullskyldighetsbegreppet m.m. Beredningsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med varusmugglingsutredningens förslag i dessa hänseenden. I förhållande till varusmugglingsutredningens förslag innebär dock beredningsgruppens förslag den ytterligare utvidgningen av
de tullskyldigas krets att även innehavare av frihamn skall vara tullskyldig
för förkommet gods.
Beredningsgruppens redogörelse för gällande bestämmelser m. m. bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Remissvar över beredningsgruppens betänkande har avgetts av Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsaktiebolag
och Norrköpings kommun. Uttalandena, som begränsats till frågan om en utvidgning av tullskyldigheten för frihamnsinnehavare, är till övervägande del negativa. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till proto-
kollet i detta ärende som bilaga 2.
Utöver de förslag till lagstiftning som beredningsgruppen lämnat i sitt
delbetänkande tar jag i det följande upp frågan om att skapa författningsenliga möjligheter att uppdra åt frihamnsinnehavare att utföra tullmyndighe-
tens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare.
2 Föredraganden
2.1 Reformbehovet
Tullskyldig är enligt 5 § första stycket tullagen den som anger en vara till förtullning samt den som tagit om hand en vara enligt 3 § andra stycket
tullagen, s.k. hemtagare. Någon allmän föreskrift om vem det åligger att
ange en vara till förtullning finns inte (jfr 4 § andra stycket tullagen där en hemtagare åläggs att ange varan till förtullning inom viss tid från hemtagningen).
Den bestämning av de tullskyldigas krets som följer av 5 § första stycket
är snäv. Utanför faller bl.a. den som för in eller försöker föra in en vara utan att ge det tillkänna för tullverket, dvs. den som uppfyller åtminstone de objektiva rekvisiten för de vanligaste formerna av varusmuggling. Det-
samma gäller bl. a. innehavare av tullupplag och tullager med avseende på oförtullade varor som går förlorade, medan de finns under innehavarens
ansvar. För varor som hör till den sistnämndä kategorin utgår enligt 39 § tullagen i stället för tull en särskild avgift, som skall motsvara tull och andra införselavgifter.
"f.d. departementsrådet N B Leuf, ordförande, samt hovrättsassessorn Pernilla Lindh. departementsrådet Leif Lindstam, numera tulldirektören Bengt Nyrén och byråchefen Arne Rundlöf.
Prop. 1984/85: 50 - 13
När det gäller innehavare av frihamn finns enligt nuvarande regler ingen sådan skyldighet med avseende på oförtullade varor som går förlorade i frihamnen. Denna olikhet bör undanröjas. 1 klarhetens intresse bör enligt min mening lagstiftningen ändras så att begreppet tullskyldig generellt kan användas på den som skall betala tull och annan införselavgift till tullverket. En ändring i den nuvarande regleringen är motiverad även med hänsyn till att det kan bli aktuellt att införa nya administrativa sanktioner på tullområdet. En annan fråga som jag anser det påkallat att ta upp i detta sammanhang gäller tullens rätt att överlåta vissa myndighetsuppgifter till privaträttsliga subjekt. Enligt 3§ tredje stycket tullagen får under vissa förutsättningar uppdras åt den, som innehar ett tullupplag att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare. Eftersom överlämnande av förvaltningsuppgifter som innebär myndighetsutövning enligt 11 kap. 6§ regeringsformen inte kan ske till bolag eller förening utan stöd i lag saknas f. n. möjlighet att lämna frihamnsinnehavare uppdrag att utföra motsvarande kontrolluppgifter. Jag anser att denna olikhet bör undanröjas. Ytterligare en fråga som jag anser bör regleras i tullagen i detta sammanhang är, huruvida tull skall tas ut när en vara eller dess värde blivit föremål för förverkande. F.n. saknas klara författningsregler i detta avseende.
2.2 En utvidgning av tullskyldighetsbegreppet, m.m.
Mitt förslag: Den nuvarande bestämningen av begreppet tullskyldig i 58 första stycket tullagen ges karaktären av huvudfall av tullskyldighet. Till denna bestämmelse knyts en regel om tullskyldighet i särskilda fall. Bl.a. blir innehavare av frihamn tullskyldig för oförtullat gods som går förlorat i frihamn.
Möjligheten enligt 3 § tredje stycket tullagen att uppdra åt innehavare av tullupplag att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare, utvidgas till att omfatta även frihamnsinnehavare.
En bestämmelse tas in i tullagen om att tull och annan införselavgift inte skall utgå i den mån en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.
Vidare införs vissa regler, som närmast har karaktären av följdändringar till regleringen av tullskyldighetsbegreppet.
Beredningsgruppens förslag: Bortsett från förslaget om vidgad möjlighet att överlåta myndighetsuppgifter — vilken fråga inte behandlats i beredningsgruppens delbetänkande — överensstämmer beredningsgruppens förslag i allt väsentligt med mitt förslag.
12 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 50
Remissinstanserna: Kritik mot förslaget har framkommit endast i frågan om
en utvidgning av tullskyldigheten för innehavare av frihamn när det gäller
förkommet gods. Således har från frihamnarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö framställts den huvudsakliga invändningen, att det vore orealistiskt att göra frihamnsinnehavare tullskyldiga för gods som förkommit på enskilt lager i en frihamn. Norrköpings kommun har tillstyrkt det remitterade
förslaget, under förutsättning att det beviskrav som kan komma att ställas på en frihamnsinnehavare när det gäller att visa att förlust av en vara inte
beror på fel eller försummelse av honom ej ställs för högt, och att general-
tullstyrelsens möjligheter att medge befrielse eller nedsättning av tull ut-
ökas.
Skäl för mitt förslag: Som jag nämnt anser jag det vara av värde att generellt kunna använda beteckningen tullskyldig på den, som är skyldig att betala tull och andra införselavgifter till statsverket.
Jag använder här termen införselavgifter som en samlande benämning på de betalningar som skall göras till det allmänna med anledning av införsel. Häri ingår således även skatter.
Tullskyldigheten bör som nu är fallet omfatta dem som anger varor till
förtullning och s.k. hemtagare. Dessutom bör tullskyldigheten omfatta
dem som enligt den nuvarande 39 § tullagen är skyldiga att betala en
särskild avgift, när en oförtullad vara går förlorad eller används i strid mot
bestämmelser om varans förvaring. Det är här fråga om fraktförare eller andra, som har befordrat oförtullade varor, samt om innehavare av tullager, tullupplag eller exportbutiker. Den särskilda avgiften skall motsvara den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ut om varorna hade angetts till förtullning. Om tullskyldighet införs för dessa fall blir konstruktionen med den särskilda avgiften onödig.
När det gäller innehavare av frihamn finns enligt den nuvarande ordningen ingen skyldighet att betala särskild avgift för oförtullade varor som
förkommer i frihamnen. I praktiken har dock frihamnarna numera i allt
väsentligt samma funktion som tullupplagen, dvs. de tjänstgör som uppläggningsplats för korttidsförvaring av oförtullat importgods. Med undantag för skyldigheten att erlägga särskild avgift har en innehavare av frihamn också i stort sett samma skyldigheter i tullhänseende som en inneha-
vare av tullupplag /jfr 26 och 41 §§ tullstadgan (1973: 671)/. Skillnaden i fråga om varuansvaret har i tullstadgan kommit till uttryck i
att en innehavare av tullupplag enligt 26 § 2 är skyldig att "svara för” att en vara inte tas ut i strid mot en inskränkning i förfoganderätten eller att den i
övrigt behandlas i strid mot en sådan inskränkning, medan en frihamnsin-
nehavare enligt 41 § 2 är skyldig att ”utöva tillsyn över” att så inte sker.
Denna reglering beträffande frihamnarna gör dem i kontrollhänseende
mera resurskrävande än tullupplagen, eftersom ansvaret för tillsynen inte
lagts på innehavare av frihamn i samma utsträckning som på tullupplagsinnehavare.
Prop. 1984/85: 50 - 15
Jag anser det inte vara befogat att vidmakthålla denna skillnad i godsansvaret för en tullupplagsinnehavare och en frihamnsinnehavare. Även betalningsansvaret för förkommet gods bör vara detsamma för de olika kategorierna. Detta är bakgrunden till den föreslagna ändringen i 39 &
andra stycket. Jag avser att föreslå regeringen en motsvarande ändring i
regeln om godsansvar (41 § tullstadgan).
I sina remissyttranden har Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn och Malmö Frihamnsaktiebolag tagit upp frågan om enskilda lager-
havares ansvar i frihamn. I anledning härav vill jag framhålla att de s.k.
enskilda lagren inte utgör något självständigt tullrättsligt institut utan är att se som en del av den frihamnsrörelse för vilken frihamnsinnehavaren har det övergripande ansvaret. Således är en frihamnsinnehavare enligt 41 § 2
tullstadgan skyldig att utöva tillsyn över att en oförtullad vara inte tas ut
från hamnen eller i övrigt används i strid mot någon förfogandeinskränk-
ning. Vidare skall han enligt 41§ 3 föra de anteckningar och lämna de
uppgifter om frihamnsrörelsen som tullmyndigheten bestämmer. Dessa skyldigheter gäller således även den del av frihamnsrörelsen som utgörs av enskilda lager. (Jfr 174§ generaltullstyrelsens tullordning TFS 1973: 159,
vari anges förutsättningarna för att frihamnsinnehavare skall få upplåta
lokal eller annat utrymme inom frihamnen åt enskild lagerhavare.) Ändringen av regleringen i nuvarande 398 tullagen medför ytterligare en
förändring. Mervärdeskatt kommer att tas ut öppet, vilket leder till att den kan bli avdragsgill vid den inrikes beskattningen. F.n. är det inte möjligt
att göra avdrag i skatteredovisningen för den del av den särskilda avgiften
som motsvarar mervärdeskatten.
Tullskyldighet bör vidare föreligga för den som olovligt för in en vara
eller obehörigt förfogar över tullgods. Det är här fråga om sådana fall, där de objektiva rekvisiten för ansvar enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen) är uppfyllda. Jag syftar alltså på dels införsel av varor, som inte getts till känna för tullmyndighet, dels olovligt förfogande över oförtullade, i vederbörlig ordning införda varor eller över varor för vilka vid förtullningen åtnjutits tullfrihet, tullnedsättning eller
liknande förmån.
Jag har nyss redogjort för att vissa av tullens myndighetsuppgifter enligt
nuvarande ordning kan överlåtas till innehavare av tullupplag men inte till
frihamnsinnehavare. Mot bakgrund av att tullupplagen och frihamnarna i
stort tjänar samma syften och med hänsyn till att jag nu föreslår ändringar som innebär att tullupplagsinnehavares och frihamnsinnehavares godsan-
svar kommer att överensstämma bör olikheten i delegationshänseende undanröjas.
I det här sammanhanget anser jag det lämpligt att även behandla frågan
huruvida tull skall tas ut när en vara eller dess värde blivit föremål för förverkande. Frågan har diskuterats av varusmugglingsutredningen (SOU
1976:37 s. 114-117). I praxis har det ansetts naturligt att tull inte skall tas ut
för en vara, som statsverket i judiciell ordning övertar rätten till. I enlighet
härmed har tull regelmässigt inte tagits ut för en vara som förverkats helt.
Om tull påförts och betalats innan förverkandebeslutet meddelats har
tullen betalats tillbaka. Om förverkande helt eftergetts har tull och andra
införselavgifter tagits ut för varan. När förverkande skett till viss del av varan eller varans värde har tull och andra införselavgifter därutöver inte
ansetts kunna tas ut.
Frågan huruvida tull och andra införselavgifter skall utgå för varor som
helt eller delvis förklaras förverkade bör lösas genom en klar och entydig bestämmelse i lagen. Vid utformningen av bestämmelsen bör eftersträvas likställighet i tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och varor som blir föremål för partiellt förverkande. I det sistnämnda fallet bör
införsetavgifter utgå för den del av varan eller dess värde som inte förver-
kas. Regeln i tullagen bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i den mån en vara förklaras förverkad skall tull och andra
införselavgifter inte utgå för varan. Därav framgår motsättningsvis att tulloch avgiftsbeläggning skall ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges skall tull och andra införselavgifter tas
ut som om varan införts i vanlig ordning. Med förverkande avses här förverkande enligt varusmugglingslagen. Någon särreglering för förverkande som sker med stöd av andra regler, exempelvis 36 kap. 3 a § brottsbalken, anser jag inte vara påkallad.
De övriga ändringar jag föreslår avser jag att kommentera under specialmotiveringen.
3 Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i tullagen (1973: 670),
2. lag om ändring i tullförordningen (1973: 979),
3. lag om ändring i lagen (1977: 975) med tulltaxa.
De under 2 och 3 angivna förslagen har upprättats i samråd med statsrå-
det Hellström.
4 Specialmotivering
4.1 Lag om ändring i tullagen
3§
Genom ett tillägg i paragrafens tredje stycke ges möjlighet att bemyndiga innehavare av frihamn att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara
skall tas om hand av en hemtagare. Ett sådant uppdrag har tidigare endast kunnat lämnas innehavare av tullupplag.
4§
I paragrafens första stycke regleras tidpunkten för när en vara skall anges till förtullning i olika fall.
I anslutning härtill föreskrivs att en vara, som innehas med temporär tullfrihet skall anges till förtullning, innan den temporära tullfriheten upphör. Avsikten är att varan skall anges till förtullning både om tiden för den temporära tullfriheten löper ut och om innehavaren vill använda varan på annat sätt än som förutsatts för tullfriheten. Det fallet att någon vill använda en vara som innehas med temporär tullfrihet på annat sätt än som gäller för tullfriheten regleras f.n. i 16 § tullförordningen. Jag anser det lämpligt att denna regel förs ihop med övriga bestämmelser om tidpunkten för en varas förtullning.
5§
Termen ”tullskyldig” i första stycket har bytts ut mot uttrycket ”tullskyldig för varan”. Därigenom kan föreskriften inte läsas som en uttömmande beskrivning av begreppet ”tullskyldig”. Det faller sig därför naturligt att tala om tullskyldig även i de speciella fall som anges i 39 och 40 §§. En erinran om dessa fall har tagits in i andra stycket.
Föreskriften i tredje stycket, att den som är tullskyldig skall betala — förutom tull — även annan införselavgift, har hämtats från det nuvarande första stycket. Genom den nya placeringen kommer föreskriften att omfatta även de särskilda fall av tullskyldighet som avses i andra stycket.
Fjärde stycket avser fall där varken ordinär tullskyldig eller tullskyldig enligt 39 och 40 §§ anträffas. För att undvika att denna bestämmelse leder till oskäliga resultat har jag föreslagit att generaltullstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, får besluta att införselavgifter inte skall tas ut av varan. Jag tänker bl. a. på sådana fall där varan kan ha överlåtits till en godtroende tredje man.
I denna paragraf, som handlar om eftertulltaxering, har särskilt markerats att bestämmelsen är direkt tillämplig endast på de normala fallen av tullskyldighet som har sin grund i att vara angetts till förtullning eller tagits om hand av hemtagare. På grund av hänvisningen i 39 § sista stycket blir bestämmelserna i 14 § tillämpliga även i de fall någon är tullskyldig för vara som gått förlorad.
20 och 20 a §§
Bakgrunden till den i 20 § föreskrivna skyldigheten att betala ränta på den ytterligare tull och införselavgift som åläggs en tullskyldig, är att han
rätteligen skulle ha betalat beloppet från början och att han därför får anses
ha haft kredit för det senare påförda beloppet. Den som undandragit sig tull
och andra införselavgifter genom smuggling o.dyl. har ju också skaffat sig en kredit och bör därför vara skyldig att betala ränta på det belopp han
åläggs att utge.
Om en smuggling består i att oriktiga eller ofullständiga uppgifter lämnats till ledning för en tulltaxering, kan ränta redan enligt gällande bestäm-
melser komma att utgå på grund av om- eller eftertulltaxering. Förslaget i
20 § första stycket 3 innebär att ränta skall utgå även när en vara inte angetts till förtullning eller någon olovligt förfogat över en vara i strid mot
inskränkning i förfoganderätten, och undandragande av införselavgifter
därigenom skett, alltså de fall som huvudsakligen avses i den föreslagna 40 8.
En föreskrift om ränteberäkningen för dessa fall har tagits in som ett tredje stycke i 20 a §. Om det inte klan kan fastslås när undandragandet skedde får man vid ränteberäkningen utgå från en antagen tidpunkt.
39 §
139 § föreskrivs f.n. att en särskild avgift skall utgå i vissa fall när en
vara går förlorad (en vara har exempelvis tagits ut från ett tullupplag utan anmälan till tullmyndighet). Den särskilda avgiften skall enligt den nuvarande 40 § motsvara den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ut för varan om den hade förtullats. Som jag nämnt tidigare föreslår jag att
den som är ansvarig för förlusten i dessa fall också skall vara tullskyldig för varan. Härav följer enligt 5 § tredje stycket i förslaget skyldighet att erlägga tull och annan införselavgift för varan. Konstruktionen med sär-
skild avgift blir därmed onödig.
I den nuvarande 40 § första stycket föreskrivs att den särskilda avgiften när det gäller spritdrycker och vin skall beräknas efter de särskilda avgifts-
satser som gäller för resandes införsel av sådana varor. Dessa avgifts-
satser, som är bestämda så att de skall motsvara tull och annan införselavgift, finns intagna i lagen (1977:975) med tulltaxa (tulltaxan). Där anges
också på samma sätt avgiftssatser för starköl och tobaksvaror. Dessa avgiftssatser bör tillämpas även vid beräkning av införselavgifter med anledning av tullskyldighet enligt den föreslagna 39 §.
I den nuvarande särskilda avgiften ingår regelmässigt en post som motsvarar mervärdeskatten för varan. I den räkning som tuliverket upprättar angående den särskilda avgiften är dock beloppet inte uppspaltat på olika poster, och den del av beloppet som motsvarar mervärdeskatten har av skattemyndigheterna inte ansetts vara avdragsgill som ingående skatt vid mervärdeskatteredovisningen. Den föreslagna ändringen innebär att mer-
värdeskatt som debiterats i vanlig ordning blir avdragsgill vid mervärde-
skatteredovisningen.
Den föreslagna regleringen innebär även att bestämmelsen i den nuva-
rande 39 8 tullagen om skyldighet att erlägga särskild avgift vid olovligt förfogande över varor på tullupplag m. m. blir obehövlig. Den ersätts enligt 40 § andra stycket av skyldigheten att betala tull och annan införselavgift.
Föreskriften i det föreslagna tredje stycket i 39 § om tullskyldighet för en
vara som gått förlorad, när den innehades med temporär tullfrihet, har
förts över från 16 § tullförordningen, där det f.n. föreskrivs att särskild avgift skall erläggas för varan i sådana fall. Genom överföringen kommer alla fall av tullskyldighet för oförtullad vara som har gått förlorad att
regleras i ett sammanhang.
F.n. föreskrivs i 40 § sista stycket att bestämmelserna i 7—22 §§ samt 35
och 36 §§ äger motsvarande tillämpning på uttagande av särskild avgift.
När begreppet särskild avgift nu tas bort och den som ansvarar för förlusten av varan i stället blir skyldig att betala tull och annan införselavgift för varan, skall hänvisningarna anpassas till den nya ordningen. I 39 8 sista stycket har därför intagits en hänvisning till 7- 16§§, dvs. till bestämmelserna om tulldeklaration och tulltaxering.
40 §
Den föreslagna ändringen i 39 §, som innebär att skyldigheten att erlägga särskild avgift byts ut mot tullskyldighet, medför att de nuvarande bestäm-
melserna i 408 första och andra styckena blir överflödiga. Vid förtullning
av den förlorade varan regleras i 6a§ vilka bestämmelser som skall ligga
till grund för beräkningen av tull och andra införselavgifter. Beträffande
föreskrifter om beräkning av avgiftssatser för sprit, vin, starköl och tobak
hänvisas till motiveringen till 398.
Bestämmelserna i nuvarande 40 § tredje stycket motsvaras av 398 sista stycket i förslaget.
I den nya 40 § har i huvudsak reglerats sådana fall av tullskyldighet som
objektivt sett motsvarar varusmugglingslagens bestämmelser om dels illegal införsel av varor ”utan att giva det till känna”, dels olovligt förfogande över oförtullade, 1 vederbörlig ordning införda varor eller över varor, för vilka vid förtullning åtnjutits tullfrihet, tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten enligt 40§ första stycket är något vidare än straffbarheten enligt varusmugglingslagen.
Förslaget överensstämmer med varusmugglingsutredningens förslag. En utförlig redogörelse för bakgrunden till förslaget finns i utredningens be-
tänkande s. 185-190. Betänkandet bör i dessa delar fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 3.
Regeln i nya 40 § första stycket, som gäller vid illegal införsel, har i anslutning till lagens terminologi formulerats så, att införseln av varan
skall ha skett utan att varan angetts vare sig till förtullning eller till behandling som avses i 2§ tredje stycket eller 3§ andra stycket. I sådana fall är den som infört eller låtit införa varan skyldig att betala den tull och annan införselavgift som skulle ha utgått om varan hade förtullats vid införseln.
I nya 40 § andra stycket föreskrivs om tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad vara som avses i 2§ tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten eller över förtullad vara i strid mot förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift.
De varor som avses med bestämmelsen i det föreslagna andra stycket har, till skillnad från de varor som avses i 40§ första stycket, som regel tidigare anmälts för tullverket. Hänvisningen beträffande oförtullad vara till 2§ tredje stycket markerar detta.
Uttrycket ”i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten”', när stadgandet avser oförtullade varor, syftar på bestämmelserna i tullagstiftningen om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor, t.ex. stadgandena i 2 — 5 och 24 — 28§§ tullagen, 23 och 24 §§ tullstadgan, 15 § tullförordningen och motsvarande bestämmelser om temporär tullfrihet i tullkungörelsen samt vissa föreskrifter, som enligt bemyndigande meddelats av generaltullstyrelsen.
I fråga om förtullad vara har i andra stycket andra meningen intagits en bestämmelse om förfogande i strid mot föreskriven förutsättning för åtnjutande av befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift. Härmed avses i princip förfogande över just den vara för vilken tullförmånen (tullbefrielsen m. m.) medgetts. När det gäller restitution kan dock enligt 17§ tredje stycket tullförordningen under vissa förutsättningar utförsel eller användning även av annan vara än den restitutionsberättigade utgöra grund för restitutionsanspråket. Med den valda formuleringen avses även förfogande över en sådan vara. Av bestämmelser på olika håll :| tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att dessa tullförmåner skall få åtnjutas.
I tullförfattningarna finns ett flertal föreskrifter om anmälnings- och betalningsskyldighet när någon avser att förfoga över en vara på sådant sätt att förutsättningar för befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull eller annan införselavgift inte längre föreligger. Om nämnda skyldighet fullgörs, är bestämmelserna i andra stycket andra meningen inte
tillämpliga. De föreslagna bestämmelserna tar främst sikte på de fall då
någon förfogat över en vara utan att dessförinnan anmäla förhållandet till tullverket och betala tull och andra införselavgifter.
Konsekvensen av ett olovligt förfogande blir i fråga om en oförtullad vara att tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandras skall betalas och i fråga om en förtullad vara att förmån som medgetts eller kunnat medges för varan går förlorad. Den som åtnjutit förmånen skall i de fall som avses i andra meningen betala det belopp som motsvarar förmånen.
40c §
Paragrafen innehåller bestämmelser om avgiftsbeläggning av en vara,
som blivit föremål för förverkande enligt varusmugglingslagen. Förslaget överensstämmer med varusmugglingsutredningens förslag. Utredningen har behandlat frågan utförligt i sitt betänkande, s. 114 — 117. Betänkandet bör i dessa delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Enligt förslaget skall i paragrafen tas in en bestämmelse om att tull och annan införselavgift inte skall utgå till den del en vara eller en varas värde förverkas. Enligt andra meningen skall ett beslut om införselavgift upphävas eller ändras, sedan dom elier beslut som innefattar en förverkandeförklaring vunnit laga kraft.
40d §
I denna paragraf har införts en bestämmelse om preskription av tullskyldighet enligt 40§. Bestämmelsen har utformats i enlighet med reglerna om eftertulltaxering i 158. Normalt skall alltså gälla att frågan prövas inom fem år från utgången av den månad då varan infördes eller det olovliga förfogandet skedde. Om åtal väcks mot den tullskyldige eller annan som anges i 158 skall dock vad som i den paragrafen sägs om eftertulltaxering efter femårsperiodens utgång äga motsvarande tillämpning på tullskyldighet enligt 40§.
44, 45 och 50 §§
De föreslagna ändringarna föranleds av att skyldighet att erlägga särskild avgift byts ut mot tullskyldighet.
4.2 Lag om ändring i tullförordningen 16 §
Den nuvarande bestämmelsen i 168 tullförordningen om att en vara som innehas med temporär tullfrihet skall förtullas, om den används i strid mot villkoren för tullfriheten, har ersatts med ett nytt andra stycke i 4§ tullagen. Vidare har till 39 § tullagen förts en bestämmelse om tullskyldighet för en vara som gått förlorad, när den innehafts med temporär tullfrihet, och i 40§ tullagen har tagits in en föreskrift om tullskyldighet vid olovligt förfogande över varor, som bl. a. innehafts med temporär tullfrihet. Kvar i 168 står enbart bemyndigandet för regeringen att för särskilda fall föreskriva att en vara som används I strid mot villkor för temporär tullfrihet inte behöver förtullas eller att förordna att generaltullstyrelsen får besluta härom.
4.3 Lag om ändring i lagen med tulltaxa
Ändringarna i tulltaxan ersätter de nuvarande bestämmelserna i 408 första stycket tullagen om tillämpning av de avgiftssatser som gäller för resandes införsel av spritdrycker m.m. vid beräkning av särskild avgift
Prop. 1984/85: 50 ta [Ne
enligt 39 § tullagen. Dessa specialbestämmelser om avgiftsberäkning föreslås nu gälla vid tullskyldighet enligt 39 och 40 §§ tullagen och har ansetts böra omfatta även starköl och tobaksvaror.
5 Lagrådets hörande
Med hänsyn till att lagstiftningsåtgärderna är av enkel beskaffenhet anser jag att något yttrande från lagrådet inte behöver inhämtas.
6 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till
1. lag om ändring i tullagen (1973: 670),
2. lag om ändring i tullförordningen (1973: 979),
3. lag om ändring i lagen (1977: 975) med tulltaxa.
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I
Förslag till ändring i tullagen betr. tullskyldighetsbegreppet m.m.
1 Inledning
Det nuvarande tullskyldighetsbegreppet i tullagen har ansetts inte vara
helt tillfredsställande.
Varusmugglingsutredningen föreslog mot denna bakgrund i sitt betänkande (SOU 1976:37) Smugglingsbrott och tulltillägg en utvidgning av tullskyldighetsbegreppet.
Generaltullstyrelsen har i skrivelse den 17 juni 1981 angående tulltillägg
m.m. erinrat om angelägenheten av att varusmugglingsutredningens förslag om utvidgningen av tullskyldighetsbegreppet genomförs så snart som
möjligt, oavsett hur frågan om hur tulltillägg kommer att avgöras.
2 Gällande bestämmelser
Enligt 5 § första stycket tullagen (1973: 670) är tullskyldig den som anger varor till förtullning och den som tagit hand om vara enligt 3§ andra
stycket, s.k. hemtagare. Någon allmän föreskrift om vem det åligger att ange vara till förtullning finns inte (jfr 4§ andra stycket där hemtagare åläggs att ange varan till förtullning inom viss tid från hemtagningen). Det förslag till tullag som lades fram i prop. 1972: 110 innebar en ny
tuliprocedur med privat godsvård, hemtagningsförfarande och tulldeklara-
tioner. I propositionen redovisades de förslag som lagts fram av tullagstift-
ningskommittén och en promemoria med förslag till tullag som på grundval härav utarbetats inom finansdepartementet. Vidare redovisades remissyttranden beträffande dessa förslag.
En utgångspunkt för den nya tullproceduren var att de uppgifter som behövs för att tullverket skall kunna fastställa de tullar och avgifter som
skall erläggas vid införseln skulle lämnas i form av en deklaration (tulldeklaration). Omfattningen av deklarationsskyldigheten var föremål för ingå-
ende diskussioner. När det gäller frågan vem som skall vara skyldig att avge tulldeklaration
konstaterades i propositionen att detta hänger samman med vem som skall ange vara till förtullning. Tullagstiftningskommittén, som inte hade funnit påkallat att närmare reglera vem som skall ange vara till förtullning, . förordade att importören skall vara deklarationsskyldig, dock utan att närmare bestämma importörsbegreppet. Enligt departementspromemorian skulle importören såväl ange vara till förtullning som avge deklaration. Som importör skulle härvid anses den för vars räkning varan förs in, om
han är bosatt i landet, och i annat fall den som för in varan. Vid remissbe-
handlingen ställde sig flera remissinstanser kritiska till bestämningen av
importörsbegreppet. Departementschefen förordade att deklaration skulle avges av den som anger vara till förtullning. Någon närmare föreskrift om
vem som skall vara skyldig att ange varan till förtullning syntes inte påkallad.
När det gäller skyldigheten att erlägga tull föreslog tullagstiftningskommittén att denna skulle åläggas den som anmäler godset till förtullning eller hemtagning. I princip borde denna regel gälla även beträffande skyldigheten att erlägga andra skatter och avgifter i samband med införseln. Kommittén hade diskuterat olika möjligheter att mera klart definiera vem som är skyldig att erlägga tullen till tullverket men kommittén fann det mest
rationellt att knyta skyldigheten att erlägga tullen till viss fas i själva tullproceduren.
I departementspromemorian föreslogs betr. betalningsskyldigheten att importören skulle betala tull och annan avgift för varan.
I propositionen fann departemnetschefen det naturligt att avgifterna skulle erläggas av samma person som är skyldig att avge deklaration, dvs. den som anger vara till förtullning. I förslaget till tullag användes sedan
begreppet ”tullskyldig” för att fastställa de olika skyldigheter som impor-
tören (motsvarande) har att iaktta i tullproceduren.
3 Varusmugglingsutredningens förslag SOU 1976: 37)
Varusmugglingsutredningen menade att det i tullagen helst borde finnas
en generell, uttömmande föreksrift om vem som har att ange vara till
förtullning. Utredningen konstaterade att frågan om att införa en sådan
allmän förskrift varit föremål för ingående överväganden vid tillkomsten av tullagen men att tanken avvisats med hänsyn till de svårigheter som ansetts föreligga att utforma en fullt täckande men inte alltför vidlyftig
beskrivning. Även om dessa svårigheter i och för sig inte borde utgöra hinder för en lösning ansåg utredningen det inte vara påkallat att i deta sammanhang ta upp frågan till förnyat övervägande. Utredningen fann det emellertid önskvärt att generellt använda benämningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgift till
tullverket och föreslog en omformulering av bestämmelserna i 5 § tullagen. I konsekvens härmed föreslog utredningen också att den i 39§ tullagen
föreskrivna skyldigheten för innehavare av tullupplag m.fl. att erlägga särskild avgift för vara som har gått förlorad utformas som fail av tullskyldighet. Också det fall att någon för in en avgiftsbelagd vara utan att ge det
till känna för vederbörlig myndighet eller olovligt förfogar över varor
borde enligt utredningens mening medföra tullskyldighet.
Vid remissbehandlingen framfördes i stort sett inga erinringar mot utredningens förslag.
Generaltullstyrelsen hälsade i sitt remissyttrande med tillfredsställelse den av utredningen föreslagna utvidgningen. Även om utredningens för-
slag främst bottnade i en strävan att finna en anknytning för det av
utredningen föreslagna tulltillägget ansåg styrelsen att förslaget i denna del borde genomföras oavsett vad utredningens förslag i övrigt kunde leda till.
4 Beredningsgruppen
Som ett led i översynen av tullagstiftningen har beredningsgruppen att ta ställning till utformningen av tullskyldighetsbegreppet. Gruppen har därvid
funnit det lämpligt att som utgångspunkt ta de förslag som framlagts av varusmugglingsutredningen.
Enligt beredningsgruppens mening synes hinder inte föreligga att nu ta
upp frågan om tullskyldighetsbegreppet till behandling utan att avvakta att översynen i övrigt slutförs.
Såsom varusmugglingsutredningen anfört är det önskvärt att generellt använda benämningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgift till tullverket. Beredningsgruppen föreslår därför att bestäm-
ningen av begreppet tullskyldig i 5§ tullagen formuleras om och att det dessutom erinras om de särskilda fall av tullskyldighet som tas in i 39 och
408§§. Detta kommer bl.a. att ge större klarhet t.ex. i sådana fall då
införseln skett utan att varorna angetts till förtullning eller tagits hem. Det föreslås också att skyldigheten i nuvarande 39§ för innehavare av
tullupplag m. fl. att erlägga särskild avgift för vara som gått förlorad ersätts
med tullskyldighet i vanlig ordning. Ändringen medför bl. a. att mervärdeskatt som debiterats blir avdragsgill vid den inrikes mervärdebeskattningen. F.n. är det inte möjligt att göra
avdrag i skatteredovisningen för den del av den särskilda avgiften som motsvarar mervärdeskattebeloppet.
Beredningsgruppen föreslår vidare att bestämmelserna i 398 tullagen ändras så att innehavare av frihamn behandlas på samma sätt som tullupp-
lagshavare när det gäller betalningsavsvar för förkommet gods.
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden över beredningsgruppens för tullagstiftningsfrågor (1982:02) delbetänkande med förslag till ändring i tullagen m. m.
Beredningsgruppens förslag om författningsändringar överensstämmer i de flesta avseenden med förslag som varusmugglingsutredningen lämnat i
betänkandet SOU 1976: 37 Smugglingsbrott och tulltillägg. I förhållande till
varusmugglingsutredningens förslag innebär dock beredningsgruppens för-
slag en ytterligare utvidgning av tullskyldighetsbegreppet, därigenom att
även innehavare av frihamn föreslås vara tullskyldig för förkommet gods.
Varusmugglingsutredningens betänkande remissbahandlades 1976, var-
vid ett 40-tal myndigheter, föreningar och andra sammanslutningar yttrade
sig. Några erinringar mot förslaget om ett utvidgat tullskyldighetsbegrepp framställdes inte. Generaltullstyrelsen anförde i sitt remissvar att förslaget borde genomföras oavsett vad utredningens övriga förslag skulle komma
att leda till. Över beredningsgruppens betänkande har remissyttranden avgetts av Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsak-
tiebolag och Norrköpings kommun. I yttrandena behandlas enbart frågan om införande av en utvidgad tullskyldighet för frihamnsinnehavare. För-
slaget har avstyrkts av frihamnsbolagen i Stockholm, Göteborg och
Malmö. I yttrandet från frihamnen i Malmö, vilket till stor del överensstämmer med stockholmsbolagets yttrande anförs beträffande förslaget:
Detta innebär enligt frihamnsbolagets uppfattning att innehavare av
frihamn blir ansvarig även för gods som förvaras på enskilt lager. De nuvarande rutinerna för kontroll av enskilt lager grundar sig på ett samarbete mellan tullverket och frihamnsbolaget. Frihamnsbolaget noterar och förvarar de terminalinlagor, som berör lagret. Dessa inlagor upptar antal kolli men ej artiklar i varje kolli.
Den noggranna kontroll, som nu stickprovsvis utförs av tullverket ford-
rar, utöver inlagorna, tillgång till tullattester, fakturor m.m. samt i vissa fall behov av kontroller hemma hos företaget. Frihamnsbolagets möjligheter att utföra dessa kontroller måste betraktas som praktiskt ogenomförbara. Dessutom saknar frihamnsbolaget juridiska möjligheter härtill.
Med hänvisning härtill anser frihamnsbolaget det orealistiskt att betrakta innehavare av frihamn såsom tullskyldig när det gäller betalningsansvar för förkommet gods på enskilt lager. Om förslaget går igenom i denna del bör föreskrivas att av tullverket
godkänd och registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills
vara redovisningsskyldig direkt till tullverket och därmed också betalningsansvarig. Av beredningens betänkande framgår att man anser att frihamnarna i
huvudsak används på samma sätt som tullupplag. Man synes ha bortsett
från att i frihamnarna förekommer lagring av gods i relativt stor utsträck-
ning även på enskilt lager.
Avslutningsvis får framhållas att för att frihamnar skall ha en möjlighet
att kunna bestå förutsättes att frihamnarnas speciella förmåner i förhållan-
de till reglerna för tullupplag inte ändras så att en övergång sker till ett
omfattande och därmed personalkrävande kontroll- och redovisningssystem.
Liknande synpunkter lämnas från Göteborgs Hamn:
Tullverket har full insyn i frihmansbolagets verksamhet. Nuvarande system har efter vad vi kunnat förstå fungerat tillfredsställande även från
Tullverkets synpunkt trots att tullavgift för eventuellt förkommet gods ej
förekommit. Ett införande av tullskyldighet för frihamnsinnehavaren skul-
le endast medföra ett större administrativt arbete för såväl frihamnsinneha-
varen som Tullverket. Någon förändring av nuvarande rutiner skulle med anledning härav inte ske då rutinerna ju är godkända av Tullverket. Med hänvisning till vad ovan anförts anhålles att tullskyldighet inte införs för frihamnsinnehavaren och att därför ingen ändring sker i tullag, tulltaxa och tullstadga vad berör frihamn.
Skulle trots allt som talar häremot tullskyldighet för frihamnsinneha-
varen införas kommer problem av bland annat juridisk art att uppstå. Inom frihamnsområdet finns företag som av Tullverket erhållit tillstånd att ha
enskilt lager. Dessa lagerinnehavare redovisar direkt till Tullverket och är tuliskyldiga för sitt lagrade gods. I det nu avlämnade betänkandet har
denna fråga inte berörts. Den kontroll som nu utförs av tullverket vad gäller enskilt lager fordrar
tillgång till tullattester, fakturor m. m. samt i vissa fall även kontroll hem-
ma hos företaget. Frihamnsbolaget saknar möjligheter att genomföra sådan
kontroll då bolaget inte har tillgång till nödvändiga handlingar och dessut-
om inte har formell juridisk befogenhet härtill. Skulle dock berednings-
gruppens förslag vad gäller frihamnerna genomföras bör särskilt anges att
hos Tullverket registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills
vara redovisningsskyldig direkt till Tullverket och därmed också tullskyldig och betalningsansvarig.
Från Norrköpings kommun, som tillstyrker förslaget under vissa förutsättningar, anförs:
Frågan är hur den föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn ska appliceras på en frihamn/exportzon av den karaktär som
Norrköpings kommun står i färd med att etablera. Den huvudidéinriktning,
som exportzonsutredningen lagt fast, innebör en frihamn/exportzon med industriell bearbetning av bl.a. tullbelagda importerade råvaror. Varor som sedan är tänkta att reexporteras till utlandet. Svårigheten att kontrol-
lera råvaruflödet i en frihamn av industriell karaktär liksom den allmänna tillsynsfunktionen i en sådan måste ställa större krav på innehavaren än på
innehavaren av en konventionell frihamn, som den fungerar i idag. Om den
föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn lagfästes bör
detta beaktas. För att inte tvinga innehavaren av en frihamn av industriproducerande karaktär till en alltför rigorös ingående kontroll av industri-
företagen i frihamnen, bör bevisbördekravet på denne för att förlust av
vara ej beror på fel eller försummelse av honom ej sättas allt för högt.
Generaltullstyrelsens möjlighet att medge befrielse eller nedsättning av tull eller avgift skulle också kunna utökas.
Under angivna förutsättningar tillstyrker Norrköpings kommun lagförslaget i här berörd del. Helt klart är att förslaget innebär en förenklad
administration och medför lägre kostnader för tullen, en besparing som
rimligen också indirekt borde kunna komma innehavaren av frihamnen till
del.
Bilaga 3
Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande Smugglingsbrott och tulltillägg s. 185—190
40 § Den föreslagna ändringen i 39 § att skyldigheten att erlägga särskild
avgift byts ut mot tullskyldighet, medför att de nuvarande bestämmelserna 140 § första och andra styckena om sättet för beräkning av den särskilda
avgiften och att tull och annan införselavgift inte skall utgå för vara, för
vilken särskild avgift har erlagts, blir överflödiga. Vid förtullning av den förlorade varan reglerar 6 a & TL vilka bestämmelser som skall ligga till
grund för beräkningen av tull och andra införselavgifter som skall utgå.
Motsvarighet till bestämmelsen att i fråga om spritdrycker och vin den
avgiftssats som gäller för resandes införsel av sådan vara skall tillämpas
krävs dock även i fortsättningen. Dessa avgiftssatser finns i särskilda bestämmelser i tulltaxan (1971:920). Specialbestämmelserna avser även resandes införsel av starköl och tobaksvaror och bör naturligen i sin helhet
bli tillämpliga vid tullskyldighet enligt 39 §. En sådan utvidgning av tilllämpningsområdet torde underlätta tullverkets debitering av den införsel-
avgift som skall utgå. Utredningen föreslår, att hela denna reglering sker i tulltaxan i anslutning till de särskilda bestämmelserna för resande.
Hänvisningen i nuvarande 40 § tredje stycket motsvaras av 39 § sista
stycket i förslaget. I den nya 40 § har i huvudsak reglerats sådana fall av tullskyldighet som
objektivt sett motsvarar VSL:s bestämmelser om dels illegal införsel av
varor ”utan att giva det till känna”, dels olovligt förfogande över oförtullade, i vederbörlig ordning införda varor eller över varor. för vilka vid förtullningen åtnjutits tullfrihet, tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten enligt 40 § första stycket är något vidare än straffbarhe-
ten enligt VSL. Till den i paragrafen föreskrivna tullskyldigheten har i sista
stycket knutits en bestämmelse om påföring av tulltillägg i motsvarande
fall.
Regeln i 40 § första stycket, som gäller vid illegal införsel, har i anslutning till tullagens terminologi formulerats så, att införseln av varan skall ha skett utan att varan har angetts vare sig till förtullning eller för behandling som avses i 2 § tredje stycket eller 3 § andra stycket. I sådana fall är den som infört eller låtit införa varan skyldig att betala tull och annan införsel-
avgift som skulle ha utgått om varan hade förtullats vid införseln. och han
kan enligt tredje stycket påföras tulltillägg. Formuleringen anknyter sålunda till huvudregeln i 2 § första stycket TL att vara som förs in till tullområdet skall förtullas och till de i 2 och 3 §§ angivna undantagsfall. i vilka
förtullning inte behöver ske vid införseln. I första hand skall varan enligt
4 § anges till förtullning omedelbart vid införseln och för uppskovsfallen -anges när anmälan till förtullning senast skall ske (innan förvaringen eller den temporära tullfriheten upphör etc.) I dessa fall skall dock införseln av
varan och den behandling som föranleder att förtullning då inte behöver ske anmälas till tullverket (utom i fall där GTS jämlikt bemyndigande i 2 8 sista stycket medgett befrielse). Bestämmelsen i 40 § första stycket utgår sålunda från den valfrihet som vid införseln föreligger mellan angivelse av
varan till omedelbar förtullning och annan form av tullklarering och slår fast att skyldighet att betala tull och annan införselavgift för varan förelig-
ger, då ingen av dessa alternativa möjligheter har utnyttjats (utom i fall då
befrielse från anmälningsskyldighet förelegat). Den berörda undantagsregeln i 2 § tredje stycket TL innebär att förtull-
ning inte behöver ske, om varan transiteras, om den läggs upp på tullager eller tullupplag, i frihamn eller exportbutik eller om den innehas med temporär tullfrihet eller återutförs. I dessa fall krävs dock i princip att anmälan eller ansökan görs till tullmyndighet. Se betr. transitering 108,
118, 119, 212 och 228 §§ TO, betr. förvaring på tullager, tullupplag m.m.
25, 46 och 48 §§ TSt, betr. innehav med temporär tullfrihet 21 § TSt och
betr. återutförsel 16 § TSt.
Enligt undantagsregeln i 3 § andra stycket får hemtagare ta hand om och
i övrigt förfoga över varor utan hinder av att de inte har förtullats. Vid
omhändertagandet skall han enligt 4 § första stycket TSt lämna hemtagningsanmälan och han är enligt 4 § andra stycket TL, 5 § TSt och 155 § TO normalt skyldig att ange varorna till förtullning senast torsdagen i andra kalenderveckan efter den då hemtagningen skedde. Han kan dock i stället anmäla varorna till behandling som avses i 2 § tredje stycket TL. Det kan anmärkas, att den som vill inneha vara med temporär tullfrihet inte alltid behöver ansöka härom (se 104 § andra stycket TO). I dessa fall
får den temporära tullfriheten anses inträda i och med att varan förs in till tullområdet. Eftersom den temporära tullfriheten således inträtt automatiskt, kan inte 40 § första stycket bli tillämpligt, om förutsättningarna för temporär tullfrihet föreligger. I andra fall — där ansökan förutsätts och den temporära tullfriheten således är beroende på en prövning från tull-
myndighetens sida — kan däremot införselavgifter enligt första stycket och tulltillägg enligt sista stycket påföras, om införsel sker utan att föreskriven ansökan görs. Att varan har införts innebär, att den förts in till tullområdet, vilket
enligt I $ omfattar rikets landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver. Vid landtrafik är i enlighet härmed varan införd i och med att
gränsen har passerats. Införsel sjövägen anses ha skett när varan kommit
in på det svenska territorialvattnet. För lufttrafikens del anses på motsvarande sätt att införsel har skett så snart transportmedlet kommit in över det
svenska land- och sjöterritoriet. (Jfr om införselbegreppet vad som anförts i specialmotiveringen till I $ första stycket förslaget till lag om ändring i
VvSL). Den som infört eller låtit införa varan skall ha åsidosatt vad som ålegat
honom för att varan skall bli föremål för omedelbar förtullning eller för
sådan behandling enligt 2 eller 3 § som föranleder att förtullningen uppskjuts. I första hand avses att varan helt enkelt undanhållits från tullklarering, exempelvis genom att den förts in i samband med att tullstället kringgåtts eller hållits dold vid passerandet av tullkontrollen. På samma
sätt får bedömas det fallet att en hemtagare i samband med att han tagit hand om en varusändning i hemtagningsanmälan inte tagit upp samtliga
kollin i sändningen eller avsiktligt underlåtit att ange samtliga varor i de uppgivna kollina. De kollin eller varor som inte uppgetts bör således anses
införda utan att ha anmälts till hemtagning enligt 3 § andra stycket (jfr vad som i specialmotiveringen till I $ första stycket förslaget till lag om ändring i VSL sägs om rekvisitet infört vara ”utan att giva det tillkänna”, särskilt i
samband med hemtagning). Tullskyldighet föreligger i sådana fall enligt första stycket i 40 §, och tulltillägg kan påföras med stöd av sista stycket. Förutom sådant undanhållande, som i 40 § första stycket första mening-
en uttryckligen angetts föranleda tullskyldighet, har utredningen ansett det
nödvändigt, att skyldigheten omfattar även sådana fall, där undanhållande ännu inte skett men åtgärd av den som för in varan klart visar hans avsikt att undanhålla varan från tullklarering. Det är således fråga om försök till varusmuggling. För att undvika formuleringar som leder tanken till det straffrättsliga försöksbegreppet har i andra punkten valts uttrycket att någon i samband med införsel vidtagit sådan åtgärd att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtullning.
Bestämmelsen replierar sålunda på hela det komplexa handlingsmönster som i syfte att tullkontroll skall kunna utövas föreskrivs för den som för transportmedel eller varor till tullområdet. Dessa föreskrifter finns inte bara, eller ens huvudsakligen, i tulllagen utan även i andra tullförfattningar, särskilt i tullordningen med dess omfattande föreskrifter bl.a. om trafiken till tullområdet. Av bestämmelsens begränsade syfte följer att tullskyldighet inte föreligger så snart en bestämmelse om varutrafiken till landet åsidosatts. Förutsättningen måste vara att bestämmelsen är av mera central betydelse och att åsidosättandet kunnat leda till att varan undgick förtullning. Tulltilägget skall således inte ses som en reaktion mot åsidosättandet av föreskrifter av ren ordningskaraktär. För sådana fall skall om så erfordras straffbestämmelserna i TSt kunna tillämpas.
Till belysning av vad som avses kan följande exempel anföras. Om föraren på ett fordon sedan han har passerat gränsen viker av från den väg till vilken han enligt 65 § TO har att hålla sig fram till tullanstalten, får han därigenom anses ha visat sin avsikt att undanhålla varan från förtullning. Detsamma gäller befälhavaren på ett fritidsfartyg som ankommit till tullområdet, om han inte enligt 30 § TO utan onödigt uppehåll för fartyget till tullklareringsområde utan i stället för det till en holme, där han lägger upp de tullpliktiga varor som medförs på fartyget. Ett annat fall är att en besättningsman på ett fartyg inte i enlighet med 37 § tredje stycket TO ser till att avgiftsbelagd vara som han för med sig tas upp i besättningsdeklarationen. I samtliga nu angivna falt torde man regelmässigt kunna utgå ifrån att den som infört varan avsett att undanhålla den från förtullning. Men endast åsidosättanden som föranleder risk för undandragande bör medföra tillämpning av 40 § första stycket. Kommer någon förklaring fram, som visar att beteendet är oskyldigt, skall bestämmelsen givietvis inte tillämpas (och föranleda tulltillägg enligt tredje stycket).
Tull och annan införselavgift skall enligt första stycket påföras den som infört eller låtit införa varan. Härunder kan falla både den som faktiskt fört in varan och annan person, som på grund av äganderätt eller eljest självständigt kan förfoga över varan. Bestämmelsen ger härigenom viss valfrihet i fråga om vem som bör vara tullskyldig enligt bestämmelsen. I första hand bör den i vars intresse införseln sker anses vara tullskyldig. Har exempelvis enligt avtal mellan den svenske importören och den utländske exportören även andra varor än de som angetts i frakthandlingarna lagts in i ett varuparti, som förs in hit av en speditör, som är ovetande om att partiets innehåll inte överensstämmer med handlingarna, bör importören anses vara den som skall påföras införselavgiften liksom tulltillägget. En ofta framkomlig väg att bestämma subjektet torde vara att fråga sig för vems räkning varan införts. Leder inte en sådan bedömning till resultat eller visar det sig att varan är införd för utländsk exportörs räkning bör det prövas om avgiften kan påföras fraktföraren eller den som eljest befordrat varan.
Det kan naturligtvis tänkas att flera personer gemensamt fört in varan i syfte att undgå förtullning. I många sådana fall torde det vara naturligt att
införselavgiften påförs en av dem, såsom ägaren till varan, den som hyrt varan etc. Är flera personer ägare eller har flera personer annars tillsammans eller var för sig rätt att förfoga över varan, bör avgiften kunna påföras var och en av dem med solidariskt ansvar mot tullverket. Detta torde dock mera sällan behöva bli fallet. Utgångspunkten bör vara att den i realiteten ansvarige påförs avgiften, och såsom sådan bör i princip anses den som har ett mer avgörande inflytande i fråga om varans behandling.
Som förut har nämnts är den i 40 § första stycket avsedda tullskyldigheten något vidare än straffbarheten enligt 1 § första stycket VSL. För straffansvar krävs att varan förts in utan att det getts till känna för tullverket, medan som förutsättning för tullskyldighet och därmed också för påföring av tulltillägg föreskrivs att varan inte angetts till förtullning eller för behandling som avses i 2 § tredje stycket (uppläggning på tullupplag m.m.) eller 3 § andra stycket (hemtagning). Det krävs alltså formellt något mer av importören för att han skall undgå påföring utav tulltillägg än för att han skall gå fri från ansvar. Skillnaden är dock obetydlig och lär i regel inte ha någon praktisk betydelse, eftersom ett tillkännagivande för tullverket normalt leder till förtullning eller annan föreskriven åtgärd. Från TL:s synpunkt är det naturligt att kräva att i alla fall, då föreskriven angivelse till förtullning eller anmälan om annan behandling inte har gjorts, tull och annan införselavgift skall erläggas. För varusmuggling skall dock ingen dömas, när han gett varan till känna för tullverket, även om detta felaktigt inte har lett till förtullning eller annan åtgärd. Det kan däremot ifrågasättas om tulltillägg bör tas ut i sistnämnda fall. Beror felaktigheten på något förhållande, som inte kan läggas den som infört eller låtit införa varan till last, t.ex. missförstånd av tulltjänstemannen, eller på annan för importören ursäktlig omständighet, bör tulltillägg efterges enligt befrielseregeln i 40 e §.
I nya 40 § andra stycket föreskrivs tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten eller över förtullad vara i strid mot föreskriven förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift.
De varor som avses med bestämmelsen har regelmässigt tidigare anmälts för tullverket. (Undantag finns, t.ex. sådan vara som får införas hit och innehas med temporär tullfrihet utan särskild ansökan därom; jfr 104 § andra stycket TO.) Hänvisningen i 40 § andra stycket beträffande oförtullad vara till 2 §, tredje stycket markerar detta. Bestämmelsen skulle annars enligt ordalydelsen komma att omfatta även insmugglade varor, eftersom även dessa är oförtullade.
Uttrycket "i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten”, när förfogandet avser oförtullade varor, replierar på bestämmelserna i tullagstiftningen om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor t. ex. stadgandena i 2—5 och 24—28 §§ TL, 23—49 TSt samt ett flertal föreskrifter, som enligt bemyndigande meddelats av GTS.
Det bör påpekas en skillnad i fråga om olovligt förfogande över oförtullad vara som förvaras på tullupplag eller tullager och vara som innehas med temporär tullfrihet. Vara som förvaras på tullupplag eller tullager skall enligt 4 § första stycket TE anges till förtullning, innan förvaringen upphör. Har varan inte angetts till förtullning trots att den tillåtna förvaringstiden gått ut, föreligger inte olovligt förfogande bara för att varan ligger kvar på upplaget eller lagret. Här uppkommer alltså inte tullskyldighet enligt första meningen i 40 § andra stycket. Normalt anmäler upplags- eller
lagerinnehavaren förhållandet till tullmyndigheten, som enligt 33 § TSt får sälja varan, om det inte kan anses obilligt. Tullmyndigheten kan också, om särskilda skäl föreligger, medge förlängning av förvaringstiden enligt 32 § TSt. Vara som innehas med temporär tullfrihet skall enligt 4 8 första stycket förslaget till lag om ändring i TL anges till förtullning, innan den temporära tullfriheten upphör. Har tiden härför gått till ända utan att varan angetts till förtullning eller återutförts, får olovligt förfogande anses föreligga, även om innehavaren inte direkt använder varan. Förfogandet ligger i att han faktiskt disponerat över varan. I sådant fall uppkommer alltså tullskyldighet enligt första meningen i 40 § andra stycket, och tulltillägg kan påföras enligt sista stycket. Det bör dock erinras om att tullmyndighet enligt 48 & TK för särskilda fall kan medge förlängning av tiden för åtnjutande av temporär tullfrihet och att GTS enligt 49 §& TK kan medge, att vara som använts i strid mot villkor för sådan tullfrihet inte behöver fönuullas, om särskilda skäl föreligger.
I fråga om förtullad vara har angetts i 40 § andra stycket andra meningen att förfogandet sker i strid mot föreskriven förutsättning för åtnjutande av befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift. Det gäller i princip förfogande över just den vara för vilken tullförmånen (tullbefrielsen etc.) medgetts. I fråga om restitution får dock enligt 17 § tredje stycket TF under vissa förutsättningar utförsel eller användning även av annan än den restitutionsberättigade varan åberopas som grund för restitutionsanspråket. Med den valda formuleringen avses även förfogande över sådan vara. Av bestämmelser på olika håll i tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att här avsedda tullförmåner skall få åtnjutas.
Förfogandet skall självfallet ske olovligen. Tullskyldighet enligt andra stycket föreligger alltså inte, om det tillämnade förfogandet anmälts till tullverket. I sådana fall tas tull och annan införselavgift ut i vanlig ordning.
Konsekvensen av det olovliga förfogandet blir i fråga om oförtullad vara att tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandragas skall betalas och i fråga om förtullad vara att tullförmån som medgetts eller kunnat medges för varan går förlorad. ”Kunnat undandragas” syftar på sådana fall, då ett otillåtet förfogande, som inte har lett till undandragande men inneburit risk för detta, har förekommit. Den som åtnjutit tullförmån skall i de fall som avses i andra punkten betala det belopp som motsvarar förmånen.
Bestämmelserna om skyldighet att avge tulldeklaration har inte ansetts böra gälla i fråga om tullskyldig som avses i 40 §. Förklaringen härtill ligger i att paragrafen ofta kommer att gälla förfaranden som också utgör brott. Den som misstänks för brott behöver i allmänhet inte aktivt medverka vid utredningen, och han får inom vissa gränser lämna oriktiga och vilseledande uppgifter utan påföljd. Med anledning härav kunde det, även om deklarationsbestämmelserna i och för sig gjordes tillämpliga i fall som avses i 40 §, inte komma i fråga att ålägga sanktion — vare sig administrativ eller straffrättslig — för den som gjort sig skyldig till brott mot VSL och därefter lämnat oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration som tull-
myndigheten avfordrat honom. Införselavgifterna får således fastställas
med ledning av vad som kommer fram vid utredningen, genom undersökning av varan OSV.
Tulltillägget skall enligt sista stycket vara lika stort som det avgiftsbelopp som skall betalas på grund av förfogandet över varan. Vid förfogande över förtullad vara i strid mot förutsättningar för tullförmån som kunnat
erhållas men ännu inte åtnjutits skall tillägget motsvara det belopp, med
vilket befrielse, nedsättning eller restitution hade kunnat beviljas om förfo-
gandet inte hade skett. (Se dock bestämmelsen i 40 b § om nedsättning i
vissa fall av tulltillägget till 50 90).
Bilaga 4
Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande Smugglingsbrott och tulltillägg s. 114—117
5.2.10 Tull och tulltillägg i förhållande till förverkande
Såsom närmare framgår av avsnittet om förverkande under 5.3.6, har utredningen stannat vid att bestämmelser om förverkande bör finnas kvar i den reviderade VSL och tillämpas såväl vid smugglingsbrott, som innefattar överträdelse av import- eller exportförbud eller av villkor för import elier export, som vid brott, som avser undandragande av tult och annan införselavgift. Vid undandragandebrotten kommer emellertid enligt förslaget utnyttjandet av förverkande att reduceras till en bråkdel av det nuvarande antalet förverkandefall genom den föreslagna avkriminaliseringen av ringa smugglingsbrott i samband med införandet av tulltillägg. Avkriminaliseringen genomförs genom en regel att åtal eller talan om förverkande på grund av sådant brott får väckas endast om särskilda skäl föreligger. Kategorin ringa brott avses få en betydligt vidare omfattning än hittills enligt 2 § VSL, dels genom att även undandragande genom oriktig uppgift eller annat vilseledande skall kunna hänföras till ringa brott, dels och framför allt genom att det nuvarande straffet penningböter om högst 500 kr. byts ut mot dagsböter (för varusmuggling av normal svårhetsgrad föreslås ett straffminimum om 60 dagsböter). Vid denna kategori undandragandebrott, där åtal sålunda normalt inte skall väckas, avses tulltillägget utgöra tillräcklig reaktion. I dessa fall kommer frågan om förverkande inte upp.
Talan om förverkande blir sålunda enligt förslaget aktuell i huvudsak vid varusmuggling av normal svårhetsgrad och vid grovt brott. Spörsmålet är då vilken ordningen för påföring av tulltillägg bör vara när undandragandebrott blir föremål för beivran genom judiciellt förfarande och smuggelgodset helt eller delvis förverkas. Spörsmålet har ett visst samband med frågan i vad mån tull och andra införselavgifter skall utgå vid förverkande, eftersom tulltillägget är knutet till de införselavgifter som undandragits. Frågan om tullbehandlingen i samband med förverkande, som under senare tid vållat en del huvudbry i praxis, skall därför först beröras.
Inga direkta föreskrifter finns om uttagande av tull, när varan eller dess värde helt förverkas. Det torde ha ansetts naturligt, att tull inte skall betalas till statsverket för en vara, som statsverket i judiciell ordning tar hand om som förbruten. I enlighet härmed har tull regelmässigt inte tagits ut för vara beträffande vilken fråga om smugglingsbrott uppkommit. Kommer fråga om åtal och förverkande upp sedan tull påförts och betalats, återbetalas den erlagda tullen om förverkande sker. Den angivna principen kan sägas indirekt ha kommit till uttryck i ett uttalande av departementschefen vid tillkomsten av VSL angående bestämmande av det värde som skall läggas till grund för förverkande när godset inte finns i behåll (prop. 1960: 115 s. 74 f.) Enligt departementschefen torde värdet böra avse marknadsvärdet, vilket i fråga om sprit- och tobaksvaror innebär att utförsäljningspriset i den legala handeln inom landet skall läggas till grund för bestämmande av värdet. I utförsäljningspriset måste givetvis anses ingå tullar och andra införselavgifter (liksom inrikes skatter och avgifter samt vinstpålägg).
Vad därefter beträffar de fall där förverkande helt eftergetts har tidigare
inte ansetts råda någon tvekan om att tull och andra införselavgifter skall
tas ut för varan. Till stöd för denna uppfattning kan åberopas 25 & VSL, där det föreskrivs att om beslag på utländskt oförtullat gods hävs, skall egendomen eller, om denna redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig redovisning. Den redovisning som avses måste rimligen vara påföring av införselavgifter i vanlig ordning och eventuellt uttagande av dessa ur köpeskillingen för varan. Den nu berörda situationen behandlades i det betänkande som låg till grund för VSL (SOU 1959: 24). Där uttalades (s. 324) att om beslaget hävdes, egendomen i tullhänseende
skulle behandlas på samma sätt som gällde beträffande till riket i vanlig
ordning inkommet gods. I förekommande fall skulle föreskrivna tullavgif-
ter tas ut innan godset lämnades ut. Praxis inom tullverket har sålunda
varit att tull och andra införselavgifter tagtis ut i vanlig ordning, när
förverkande helt har eftergetts (jfr GTS:s cirkulär 1960-12-02, 25 § tredje
stycket).
I en dom av kammarrätten i Stockholm den 2 juli 1973 (avd. 5, mål nr 4442-1972) har emellertid intagits en annan ståndpunkt. I domen uttalade kammarrätten att det av tingsrättens dom i brottmålet framgick att den
ifrågavarande egendomen -— en bil — varit föremål för varusmuggling och
att tingsrätten ansett att den i brottmålet av åklagaren yrkade förverkande-
påföljden borde helt efterges. Vid sådant förhållande kunde den som infört bilen hit enligt kammarrätten inte anses pliktig att erlägga på bilen belöpande tull och skatt. Kammarrättens dom är svårförklarlig och det finns
enligt utredningens mening inte anledning att i detta sammanhang spekulera i de bakomliggande motiven. Utredningen vill dock för sin del hävda att domen (som tillkom vid en tidpunkt då det i tullverket inte fanns allmänt ombud som kunde föra målet till regeringsrätten) inte kan föranleda en ändring av hittills gällande rättstillämpning. Den tidigare redovisade tolkningen av 25 & VSL bör alltså ligga fast. Det kan för övrigt anmärkas att
kammarrättens ståndpunkt inte bara strider mot ordalagen i 25 § och
bakomliggande motiv utan även i materiellt hänseende kan leda till stötande resultat. Den som gjort sig skyldig till varusmuggling skulle nämligen vid efterskänkt förverkande komma billigare undan än den som i vanlig ordning uppgett införseln för tullverket.
När förverkandet eftergetts till viss del, har vägledning för tull- och
avgiftsfrågans bedömning sökts i lagtext och motiv. Enligt 22 § andra
stycket VSL skall om förklaring som sägs i 12 § meddelats — alltså ett
partiellt värdeförverkande av egendom som finns i behåll — egendomen
återställas, om ersättningsbelopp som avses i 12 § erläggs inom två månader efter det saken slutligt avgjorts. I annat fall får egendomen för ersätt-
ningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som gäller för förverkad egendom. Egendomen skall alltså återställas så snart ersättningsbeloppet
erlagts och inte, såsom när förverkande eftergetts helt, överlämnas till tullmyndigheten för redovisning. I specialmotiveringen till 12 § framhöll
departementschefen (prop. 1960:115 s. 122), att den penningsumma som skulle erläggas för utfående av egendomen från tullverket lämpligen borde
anges i domen. Om meningen hade varit att även införselavgift skulle erläggas till tuliverket borde detta rimligen ha nämnts i sammanhanget.
Stadgandet har tolkats så att när förverkande skett till viss del av egendom
eller egendoms värde tull- och andra införselavgifter därutöver inte kan tas ut.
Den logiska konsekvensen av den här nämnda tolkningen borde vara att de allmänna domstolarna skulle se till att ett partiellt värdeförverkande alltid täckte de införselavgifter som skulle ha utgått för varan. Smugglaren sätts annars i ett bättre läge än den som i behörig ordning anger vara till förtullning. Det torde dock vara klart att denna synpunkt i praxis inte alltid har beaktats av domstolarna.
GTS har vid två tillfällen berört den nu aktuella frågan. I sitt yttrande över tullagstiftningskommitténs betänkande anförde styrelsen, att tull och andra införselavgifter borde utgå för den del av smuggelgodset som inte blivit föremål för sak- eller värdeförverkande (prop. 1972: 110 s. 65 o. 66). I yttrandet över tullagstiftningssakkunnigas betänkande återkom styrelsen till frågan och anförde, att det var påkallat med en lagregel som förhindrade värdeförverkande som till beloppet understeg de avgifter som skulle ha utgått om varan införts legalt.
Frågan om tull och annan införselavgift bör utgå och tulltillägg påföras för varor som helt eller delvis förklaras förverkade bör enligt utredningens mening lösas genom en klar och entydig bestämmelse i TL. Vid utformningen av bestämmelsen bör, såsom GTS antytt, eftersträvas likställighet i tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och varor som blir föremål för partiellt förverkande. I sistnämnda fall bör införsetlavgifter utgå för den del av varan eller dess värde som inte förverkas. Regeln i TL bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i den mån vara förklaras förverkad, tull och annan införselavgift inte skall utgå för varan. Därav framgår motsättningsvis att tull och avgiftsbeläggning skall ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges skall tull och andra införselavgifter tas ut som om varan införts i vanlig ordning.
Vad gäller tulltillägg i relation till förverkande förordar utredningen att sådant tillägg skall utgå enligt samma principer som föreslagits gälla för påföring av tull och annan införselavgift. Den författningsmässiga regleringen av denna fråga kan lämpligen ske i anslutning till den föreslagna bestämmelsen att tull och annan införselavgift för vara inte skall utgå i den mån varan förklaras förverkad.
Hur den tekniska samordningen mellan å ena sidan tullverkets beslut om tull m. m. och tulltillägg och å andra sidan rättens beslut om förverkande skall lösas kan diskuteras. Påförs inte tull och tulltillägg omedelbart och oberoende av den judiciella prövningen, får tillägget påföras senare i den mån förfarandet inte leder fram till förverkande. Har å andra sidan tull och tulltillägg påförts när förverkande beslutas, måste i enlighet med den princip utredningen föreslagit beslutet om införselavgifter och tillägg helt eller delvis undanröjas. Det förefaller utredningen lämpligast att påföring av tull och tulltillägg alltid sker, om förutsättningar härför föreligger, och
! Se regeringsrättens årsbok 1966 ref. 25. En person A hade dömts av allmän domstol för det han, utan att erlägga föreskrivna avgifter (jordbruksavgift och allmän varuskatt; varan var tullfri) tagit ut och försålt varor från provianteringsfrilager. Viss del av varornas värde hade förklarats förverkad. Regeringsrätten uttalade att A vid sådant förhållande inte kunde anses skyldig att utöver det förverkade beloppet erlägga på godset belöpande jordbruksavgift och allmän varuskatt.
att det skall åligga tullmyndigheten att ex officio vidta den ändring i beslutet om tull och tulltillägg som ett senare beslut om förverkande kan föranleda. En sådan ordning har den fördelen med sig att domstolen vid ställningstagandet i förverkandefrågan får klart för sig hur stor den ekonomiska sanktionen genom tulltillägget blir i fall förverkandet helt efterges.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984