om ändring i rättegångsbalken (enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång)
Regeringens proposition ds
1987/88:1 oo oo (e
om ändring i rättegångsbalken (enskilt
or rä på og o oo Prop.
anspråk vid förundersökning och rättegång) 1987/88: 1
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 juni 1987.
På regeringens vägnar
Kjell-Olof Feldt
Sten Wickhom
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i en del av rättegångsbalkens bestämmelser bl.a. om handläggningen av skadeståndsanspråk i anledning av
brott. Förslagen är ett led i strävandena att förbättra brottsoffrens (måls- -
- ägandenas) ställning och syftar till att målsäganden lättare skall kunna få till stånd en domstolsprövning av sitt anspråk. '
Åklagarna föreslås få en vidgad skyldighet att för: målsägandenas räk-
ning föra talan om skadestånd i anledning av brott. En konsekvens av detta förslag blir att polisens skyldighet att under förundersökningen utreda
även skadeståndsfrågan ökar. . |
Domstolarna skall enligt förslaget i största möjliga utsträckning behand-
la skadeståndsanspråket samtidigt med brottmålet. Ändrade regler föreslås
för att inskärpa vikten av att detta iakttas.
I propositionen föreslås också att domstolarna får vidgade möjligheter
att uppskatta mindre skador till skäligt belopp utan att bevisning om skadans exakta storlek behöver föras. Detta får till följd bl. a. att skade-
ståndsfrågor i flera fall än nu kommer att kunna avgöras i samband med frågan om ansvar för brottet. |
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.
I Riksdagen 198788. 1 saml. Nr I
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 2 och 5 §§ samt 35 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
22 kap.
28! Grundas enskilt anspråk &å brott, Grundas enskilt anspråk på ett
som hör under allmänt åtal, vare brott som hör under allmänt åtal. är
åklagaren på målsägandens begäran åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet "skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även måls- förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske ägandens talan, om det kan ske utän olägenhet och hans anspråk ej utan väsentlig 'olägenhet och hans finnes obefogat. Vill målsäganden, anspråk inte är uppenbart obefoatt anspråket upprages i samband gat. Vill målsäganden att anspråket
med åtalet, åligge honom att till skall tas upp i samband med åtalet, undersökningsledaren eller åklaga- skall han anmäla anspråket till ren anmäta anspråket med uppgift å undersökningsledaren eller äklagade omständigheter, varå det grun- ren och lämna uppgift om de omdas. | ständigheter på vilka det grundas.
Finner undersökningsledaren el- Finner undersökningsledaren el-
ler åklagaren vid utredning angå- ler åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk må ende brott, att enskilt anspråk kan grundas å brott, skall han, om det grundas på brottet, skall han, om kan ske, i god tid före åtalet under- det kan ske, i god tid före åtalet
rätta målsäganden därom. underrätta målsäganden osm detta.
Första och andra styckena äga Första och andra styckena skull
motsvarande tillämpning när an- tillämpas också när anspråket över-
språket övertagits av annan. tagits av någon annan.
Har talan om enskilt anspråk Har talan om enskilt anspråk taupptagits till behandling i samband gits upp VW behandling i samband
med åtalet, äge rätten, när skäl äro med ätalet, får rätten förordna att därtill. förordna, att talan skall som talan skall handläggas som särskilt särskilt mål handläggas i den för mål enligt reglerna för tvistemål, tvistemål stadgade ordningen. om en fortsatt gemensum hand-
läggning skulle medföra väsentliga
olägenheter.
Är fråga om uppskattning av in- Om det är fråga om uppskattning
träffad skada och kan full bevisning av en inträffad skada och full bevis-
därom icke alls eller allenast med ning om skadan inte alls eller en-
svårighet föras, äge rätten uppskat- dast med svårighet kan föras, får
ta skadan till skäligt belopp. rätten uppskatta skadan till skäligt
! Senaste lydelse 1969:588. tv
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
belopp. Så får också ske om bevis-
ningen kan antas medföra kostna-
der eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till skadans.
storlek och det yrkade skadestån-
det avser ett mindre belopp.
Denna lag träder i kraft den I januari 1988.
I Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr I
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1987
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm- Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson. Hellström, Wickbom, Johansson. Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist
Föredragande: statsrådet Wickbom
Lagrådsremiss om ändring i rättegångsbalken (enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång)
I Inledning
För många människor som drabbas av brott får brottet mer eller mindre
ingripande verkningar av olika slag. Ett brott innebär ofta en omskakande
personlig upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador, som kan bestå under lång tid. Ett brott orsakar också ofta förluster både av ekonomisk art och av annat slag. En mera indirekt följd av brottet som kan innebära påfrestningar är att brottsoffret ofta måste medverka i det rättsli-
ga förfarandet hos polis, åklagare och domstol.
De straff- och processrättsliga reglerna behandlar framför allt gärningsmannen och hans situation. Reglerna om förundersökning tar sikte på att det skall kunna klarläggas om ett brott har begåtts och de närmare omständigheterna kring detta samt vem som har begått brottet. Skilda bestämmelser i rättegångsbalken (RB) tillgodoser på olika sätt kraven på rättssäkerhet för den som misstänks för brott. Även bestämmelserna om förfarandet under rättegången och om domstolens påföljdsbestämning tar framför allt
sikte på den misstänktes förhållanden.
Att det straffprocessuella regelsystemet således sätter den misstänktes situation i blickpunkten är i och för sig förståeligt med hänsyn till vikten av att ingen döms oskyldig och att en lämplig påföljd bestäms. Inriktningen på
den misstänktes rättssäkerhet har emellertid medfört att brottsoffren —
eller med RB:s terminologi målsägandena — i praktiken inte annat än i undantagsfall har ägnats samma intresse som de misstänkta. Utöver målsägandenas betydelsefulla funktion att medverka i förundersökning och
rättegång har deras situation hittills inte uppmärksammats i någon högre
grad.
Under senare tid har en klar förändring skett när det gäller den allmänna inställningen till brottsoffren. Det har på olika sätt klarlagts att förhållande-
na för brottsoffren många gånger kan vara sådana att det krävs ett ökat engagemang från samhällets sida. Många som utsatts för brott behöver
hjälp och stöd både på det personliga och på det praktiska planet. I den kriminalpolitiska debatten har, såväl i Sverige som internationellt, efter hand ställts krav på åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation.
Från regeringens sida har brottsofferfrågorna aktualiserats i skilda sam- Prop. 1987/88: 1 manhang,. I 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87:100. bil 4. s. 24) har jag redogjort för olika åtgärder som på senare tid har vidtagits för att förbättra läget för brottsoffren. Jag får i dessa delar i huvudsak hänvisa till vad jag då anförde. Jag skall här bara nämna att jag — utöver de frågor som jag nu tar upp — senare kommer att för regeringen anmäla frågan om juridiskt biträde i rättegång för dem som utsatts för sexualbrott. Den frågan
har behandlats i rättshjälpskommitténs betänkande (SOU 1986:49) Måls-
ägandebiträde, vilket för närvarande remissbehandlas.
I promemorian Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m. m: (Ds Ju 1986:10), som upprättades inom justitiedepartementet år 1986, har behandlats främst vissa processrättsliga frågor. Det
rör sig om vidgade möjligheter att bistå målsägandena inom ramen för förundersökningen och brottmålsrättegången samt några frågor i anslutning till detta. I huvudsak handlar det om åtgärder för att förbättra måls-
ägandens möjlighet att driva skadeståndskrav mot den misstänkte på grund av brottet. Vidare behandlas — ur ett bredare perspektiv — frågan om bättre information till målsäganden under förundersökningen och vid domstolsbehandlingen.
Jag avser nu att ta upp de frågor som aktualiserats i promemorian och som kräver lagändring. Jag avser att i ett senare sammanhang för regeringen anmäla frågan om de övriga åtgärder, bl.a. ändringar i förundersökningskungörelsen, som promemorian ger anledning till. Det gäller då frågor om polisens skyldighet att utreda enskilda anspråk samt frågor om information till målsäganden rörande bl. a. förfarandets gång.
Promemorians sammanfattning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. Lagförslagen i promemorian överensstämmer i allt väsentligt
med mina förslag. |
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-42).
2¶Allmän motivering
2.1¶Nuvarande regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång
Sådana mål vid de allmänna domstolarna som rör civilrättsliga anspråk
behandlas i princip enligt RB:s regler för tvistemål. Det gäller även mål om
enskilt anspråk — anspråk på skadestånd — i anledning av brott. I 22 kap.
RB finns emellertid regler om att enskilda anspråk av detta slag kan handläggas i samband med talan om ansvar för brottet. Om talan om ansvar och enskilt anspråk förs i samma rättegång handläggs även den civilrättsliga delen i de flesta hänseenden enligt reglerna för brottmål.
Talan om enskilt anspråk kan alltså föras i samband med åtal (22 kap. I $ AA
RB). Talan väcks enligt huvudregeln genom ansökan om stämning. Sedan : Prop. 1987/88:1” åtal har väckts kan i vissa fall talan om enskilt anspråk väckas utan en formell stämningsansökan, om rätten medger det (45 kap. 5 och 6 §§ RB). I en rättegång i vilken ansvarstalan förs kan i princip alla slags anspråk som har brottet som utgångspunkt tas upp | till gemensam prövning (22 kap. 4 §
RB). |
Grundas ett enskilt anspråk på brott som hör under allmänt åtal, är äklagaren skyldig att på begäran av målsäganden i samband med åtalet
förbereda och utföra även talan om det enskilda anspråket (22 kap. 2 §
RB). Det gäller emellertid bara om åklagaren finner att han kan utföra målsägandens talan utan olägenhet och om målsägandens anspråk inte kan ' anses obefogat. För att göra det möjligt för målsäganden att låta åklagaren utföra talan skall undersökningsledaren eller åklagaren, om han finner att
enskilt anspråk kan komma att grundas på brottet, i god tid före åtalet
underrätta målsäganden, om så kan ske. Vill målsäganden få anspråket
upptaget i samband med åtalet skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren. Samtidigt skall målsäganden lämna uppgift
om vilka omständigheter som anspråket grundar sig på.
Polisens skyldighet att under en förundersökning utreda målsägande-
anspråk följer av de allmänna reglerna om förundersökning. I 23 kap. 28
RB föreskrivs att det under förundersökningen skall utredas om det har förekommit ett brott och vem som i så fall kan misstänkas för brottet.
Vidare skall bevisningen förberedas på ett sådant sätt att målet kan slutfö-
ras i ett sammanhang. Av den tidigare nämnda bestämmelsen i 22 kap. 2 8 RB följer att åklagaren som regel är skyldig att föra talan om enskilt anspråk i samband med ansvarstalan, om målsäganden begär det. Det
åligger då åklagaren att också se till att bevisningen rörande det enskilda anspråket tas fram under förundersökningen. I princip är det alltså åklaga-
rens bedömning av i vilken utsträckning han kan föra talan för målsägandens räkning som styr behovet av att utreda det enskilda anspråket under förundersökningen. I 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) fö-
reskrivs att det i förundersökningsprotokollet skall antecknas bl. a. uppgift huruvida målsäganden eller den som har övertagit målsägandens anspråk ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet, erforderliga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder talan därom och, om det anses lämpligt, den misstänktes yttrande över anspråket. Vem som är målsägande framgår av 20 kap. 8 § RB, som även innehåller
bestämmelser om målsägandens rätt att väcka enskilt åtal. Målsägande är den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada av det. Målsägandebegreppet är i vissa fall svårtolkat men det finns en omfattande rättsbildning rörande tolkningen av
begreppet. - I 20 och 22 kap. RB finns också regler om i vilken utsträckning annan än målsäganden kan föra talan om enskilt anspråk i samband med åtal och om möjligheterna att överta målsägandeanspråk. |
Om ett enskilt anspråk har tagits upp till behandling i samband med
åtalet, kan rätten besluta att det enskilda änspråket skall avskiljas och
handläggas som tvistemål om rätten finner skäl för det (22 kap. 5 § RB).
Avskiljande kan ske när som helst under handläggningen. Omvänt kan
rätten besluta att ctt enskilt anspråk som handläggs som tvistemål skall handläggas tillsammans med åtalet (22 kap. 3 § RB). Om ett enskilt anspråk har avskilts för att handläggas som tvistemål, kommer tvistemålsreg-
lerna att gälla i fortsättningen. Det innebär bl. a. att eventuella beslut om "straffprocessuella tvångsmedel måste hävas. I en del fall kan de i stället ersättas med motsvarande civilprocessuella tvångsmedel. Rätten har möj-
lighet att enligt 32 kap. 5 & RB förklara målet om det enskilda anspråket
vilande i avbidan på utgången i ansvarsdelen.
Åklagaren utför målsägandens talan om enskilt anspråk som ett tjänsteäliggande. Han har inte ställning som rättegångsombud (jfr 12 kap. 3 §
RB). Det krävs därför inte någon fullmakt för åklagaren att föra målsägan-
dens talan. Han får inte heller ta emot ersättning av målsäganden för sin medverkan. Om det enskilda anspråket skiljs från brottmålet kan åklagaren inte längre företräda målsäganden. Det innebär bl. a. att åklagaren inte
kan överklaga ett mål såvitt gäller det enskilda anspråket om han inte samtidigt överklagar även i ansvarsdelen.
Har åklagaren väckt åtal kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § RB). Målsäganden inträder då i processen som åklagarens medpart. Hans
processuella ställning motsvarar i stort sett åklagarens. En målsägande som biträder åtalet har i samma utsträckning som åklagaren möjlighet att
begära att åtalet justeras. Han kan vidare lägga fram annan utredning än
åklagaren. En målsägande kan — oberoende av om:han biträder åtalet eller ej — när som helst träda in i rättegången och i stället för åklagaren själv föra sin talan i skadeståndsdelen. :
Om åklagaren har beslutat att inte väcka åtal för ett brott som hör under allmänt åtal kan målsäganden väcka enskilt åtal (20 kap. 8 § RB). Från den huvudregeln finns ett undantag, nämligen då det gäller brott begångna i
utövningen av tjänsten eller uppdraget av sådana offentliga funktionärer för vilka det finns särskilda åtalsregler i bl.a. regeringsformen och riksdagsordningen. .
Om åklagaren lägger ned .ett väckt åtal på den grunden att det saknas
tillräcklig bevisning kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 §. RB).
Samma begränsning som nyss har nämnts i fråga om enskilt åtal mot vissa
" offentliga funktionärer gäller emellertid för övertagandet. (20 kap. 108
RB). : Målsäganden kan fullfölja målet i högre rätt på egen hand om åklagaren inte överklagar (20 kap. 8 & RB). :
2.2¶Behovet av förändringar
Som framgått av min redogörelse har målsäganden en stark processuell ställning både när det gäller ansvarsfrågan och i skadeståndsdelen. Bestämmelserna erbjuder honom också polisens och åklagarens stöd under
förundersökningen och rättegången. Denna förmånliga ställning är emellertid i hög grad beroende av att målsäganden kan få sitt anspråk prövat med åklagarens hjälp och inom ramen för brottmålsrättegången. Det har många fördelar — inte bara för målsäganden — om -man kan
+2 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr I
handlägga enskilda anspråk som grundar sig på brott i samma rättegång Prop. 1987/88: 1
som åtalet. Det är ofta processekonomiskt fördelaktigt med en gemensam handläggning. I stor utsträckning är det samma bevisning som krävs för
prövningen av åtalet och det enskilda anspråket. För målsäganden innebär en gemensam handläggning att han får sin talan utförd och prövad på ett
enkelt och snabbt sätt. Den utredning som behövs för skadeståndstalan görs inom ramen för förundersökningen. Det är avgiftsfritt att anhängiggö-
ra talan vid domstol i dessa fall" Om målsäganden skall höras med anledning av åklagarens talan har han rätt till ersättning av allmänna medel för
sin inställelse och behöver inte inställa sig till mer än en rättegång. Även för den tilltalade innebär en gemensam handläggning fördelar genom att han bara behöver inställa sig till en rättegång och att rättegångskostnaderna begränsas. Också för domstolen själv uppkommer fördelar genom att'
separata rättegångar kan undvikas.
Mot bakgrund av det anförda tar jag i det följande upp vissa förslag till förändringar av de processuclla reglerna i RB om målsägandetalan. Förstagen berör såväl förundersökningen som rättegången. |
För att ytterligare förbättra situationen för målsägandena krävs, som jag
nämnde inledningsvis. även andra åtgärder, som döck inte fordrar lagänd-
ring. Jag syftar då på frågan om bättre information om reglerna om förundersökning och rättegång och frågan om polisens skyldighet att ägna större
uppmärksamhet åt utredningen av eventuella skadeståndsanspråk. I dessa
hänseenden krävs ändringar 1 bl. a. förundersökningskungörelsen. Om de lagförslag som jag nu lägger fram godtas, avser jag att senare återkomma till regeringen med författningsförslag i dessa delar.
2.3¶Åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens talan om skadestånd
Mitt förslag: Förutsättningarna för att en åklagare skall få avstå från
att förbereda och utföra målsägandens skadeståndstalan skärps.
Åklagaren skall vara skyldig att föra målsägandens talan. om det kan
ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefo-
gat. ”
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran på något undantag när.
Skälen för mitt förslag: De nuvarande reglerna i RB ger åklagaren förhållandevis vida ramar för att bedöma i vilken utsträckning han skall föra målsägandens talan. Enligt 22 kap. 2 & RB är han skyldig att föra målsägan-
detalan om det kan ske wan olägenhet och om anspråket inte befinns
obefogat. Det kan innebära en. olägenhet att föra målsägandetalan om anspråket är mycket omfattande eller av komplicerad beskaffenhet. Detsamma kan vara fallet om det krävs omfattande utredning som enbart eller
till allra största delen berör skadeståndsfrägan. Bedömningen av om ett
gat utan också om det saknas bevisning.
Som framhälls i promemorian varierar det sannolikt från åklagare till ” åklagare i vilken utsträckning målsägandens intressen tillgodoses. I de fall skadeståndsanspråken är ordentligt utredda under förundersökningen hör det förmodligen till undantagen att åklagaren inte för talan för målsägan-
dens räkning. Om det däremot krävs ytterligare utredning eller kontakter
med målsäganden eller annan för att klargöra vissa frågor varierar troligen
benägenheten bland åklagarna att ta på sig den uppgiften. Arbetssitua-
tionen kan också påverka åklagarens bedömning i den här frågan. Åklagar-
väsendet har under en följd av år varit hårt belastat. framför allt i storstads-
distrikten. Situationen har emellertid förbättrats bl. a. genom de resurstill-
skott som åklagarväsendet har fått under senare år. Förutsättningarna för att åklagarna i större utsträckning skall kunna engagera sig i målsägandeanspråken har därigenom ökat. |
Av betydelse för åklagarnas benägenhet att driva skadeståndsanspråk för målsägandens räkning är även den praxis domstolarna tillämpar i fråga
om att avskilja skadeståndstålan i brottmål för att handläggas som tvistemål. Om domstolen i stor utsträckning skiljer av enskilda anspråk leder det
till att åklagaren blir mindre benägen att ta upp skadeståndsanspråk i
samband med åtalet. Och omvänt kan en målsättning från domstolens sida alt i största möjliga utsträckning hantera målsägandeanspråken inom ra-
men för brottmålet påverka åklagaren att föra målsägandetalan även i mer
komplicerade fall.
Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att man i större utsträckning än nu bör tillgodose målsägandenas behov av att få hjälp med att föra talan om skadestånd. Detta bör åstadkommas bl.a. genom en
skärpning av reglerna i RB om åklagarens skyldighet att föra målsägandenas talan. En sådan ändring är, som framhålls i promemorian, också en förutsättning för att polisen i större utsträckning skall utreda målsägande-
anspråken under förundersökningen. En ny reglering kan också medverka till en bättre enhetlighet i fråga om åklagarens benägenhet att föra måls-
ägandens talan. Jag vill framhålla att en ökad skyldighet för åklagaren att
föra målsägandens talan inte innebär någon principiell förändring av synen på äklagarrollen med dess objektivitetskrav. Den medför inte heller att
åklagaren tilldelas något nytt slag av uppgifter. Ändringen bör, som jag nyss antydde, gå ut på en skärpning av förutsättningarna för att åklagarna skall få avstå från att förbereda och utföra talan
för målsägande. Något absolut krav på att åklagaren alltid skall föra målsägandens talan om åtal väcks bör emellertid inte ställas upp. Det kan
givetvis finnas fall där det framstår som mindre lämpligt att handlägga
skadeståndsfrågan i brottmålsprocessen. En avvägning måste alltid ske mellan olika intressen. Från samhällets synpunkt är det angeläget att
rättegång och dom följer som en snabb reaktion på själva brottet. Mot detta skall ställas målsägandens önskemål om att skadeståndsfrågan skall
avgöras tillsammans med ansvarstalan. I samma riktning talar de processekonomiska vinsterna med en gemensam rättegång.
Én gemensam handläggning bör inte få leda till att brottmålet fördröjs
väsentligt. Det måste sålunda finnas utrymme för åklagaren att avstå från Prop. 1987/88: 1
att föra målsägandens talan, om han redan från början kan förutse att
skadeståndsfrågan inte kan utredas eller avgöras av domstolen utan av-
sevärda tidsförskjutningar för handläggningen av ansvarsfrågan. Detta gäller särskilt när mera ingripande. påföljder kan bli aktuella. Och självfallet får ingen sitta häktad längre än som -krävs för utredningen av själva
ansvarsfrågan. Det ligger också i sakens natur att åklagaren inte kan ta på :
sig att företräda målsäganden om skadeståndstalan är för omfattande. I det
sammanhanget måste vägas in vilka resurser som krävs såväl för utredning
av anspråket som utförande av själva talan.
Den avvägning mellan olika intressen som sålunda bör ske har i promemorian uttryckts på det sättet att åklagaren skall föra målsägandens talan om enskilt anspråk, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket
inte är uppenbart obefogat.
Vid remissbehandlingen har från något håll hävdats att uttrycket uppenbart obefogat skulle kunna tolkas så att åklagaren i vissa fall skulle tvingas
driva obefogade skadeståndsanspråk. Med anledning av detta vill jag först och främst säga att åklagaren givetvis inte bör syssla med att driva sådana skadeståndsanspråk som framstår som obefogade. Många gånger kan det
emellertid vara vanskligt för åklagaren att innan förundersökningen är slutförd avgöra det befogade i ett framställt skadeståndsanspråk. Tanken bakom promcemorieförslaget i denna del torde .vara att åklagaren i ett inledande skede inte skall ge sig in på någon närmare prövning av om anspråket kommer att leda till bifall eller ej vid domstolen. Kommer
åklagaren senare under förfarandet till uppfattningen att anspråket är klart obefogat, bör han givetvis ha möjlighet att då avstå -från att driva det vidare.
Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att promemorians lagförslag kan godtas och jag förordar att 22 kap. 2 § första stycket RB ändras i enlighet härmed. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor. Det bör ankomma på riksåklagaren och överåklagarna att inom ramen för sin tillsynsverksamhet undersöka om de nya reglerna får den avsedda effekten, nämligen att åklagarna i större utsträckning än nu
tar på sig uppgiften att föra talan om enskilt anspråk och att större enhetlighet i detta hänseende uppnås mellan olika åklagare. : Jag vill avslutningsvis på nytt understryka att en lagändring med den
föreslagna inriktningen kommer att innebära en ökad skyldighet för polisen
att utreda skadeståndsanspråk.
2.4¶Handläggningen vid domstolen
Mitt förslag: Domstolen får ökad skyldighet att handlägga skade-.
ståndsfrågan samtidigt med frågan om ansvar för brottet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran på nå- 10
got undantag när. Från domstolshåll framhålls att: domstolarnas ambition : Prop. 1987/88:1 redan idag är att i så stor utsträckning som möjligt avgöra skadestånds-'och
ansvarsfrägorna i ett sammanhang och att, när ett skadeståndsanspråk
avskiljs, detta ofta sker av hänsyn till målsäganden själv.
Skälen för mitt förslag: Domstolarna har enligt gällande regler en förhål-
landevvis stor frihet att besluta om ett skadeståndsanspåk skall handläggas i
samband méd brottmålet eller avskiljas för handläggning i särskild rättegång. Enligt 22 kap. 5 & RB kan domstolen avskilja ett skadeståndsanspråk när skål äro därtill.
I vissa situationer är ett avskiljande givetvis till fördel för målsäganden.
Så kan vara fallet t, ex. då en justering av grunderna för skadeståndsyrkandet aktualiseras eller när det under huvudförhandlingen inträffar omständigheter som medför att målsäganden måste få tillfälle att presentera nytt
material. Ofta innebär emellertid ett avskiljande att målsäganden kommer i ett sämre läge processuellt sett. Inte sällan anser målsäganden det inte
mödan värt att föra en fristående skadeståndsprocess mot den tilltalade.
Det är därför inte ovanligt att skadeståndsyrkandet återkallas sedan avskil- Jande har skett. |
Enligt vad jag har inhämtat varierar domstolarnas benägenhet ätt avskilja enskilda anspråk. Den skiftande rättstillämpningen kan antagligen delvis förklaras av lagtextens nuvarande utformning, men det finns sannolikt
också ett samband med hur domstolsarbetet är organiserat och hur åklagarna inom de skilda distrikten hanterar uppgiften att företräda målsägan-
den.
En gemensam handläggning av ansvarsfrågan och skadeståndsfrågan är
som jag tidigare nämnt i de flesta fall till fördel inte bara för målsäganden och den tilltalade utan även med tanke på domstolens resurser. Principen bör därför vara att skadeståndsanspråk som har samband med brott i
största möjliga utsträckning :handläggs under brottmålsrättegången. Jag
har i det föregående föreslagit cn lagändring som syftar till att åklagarna i ökad utsträckning skall ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan.
Denna ändring bör, som anförs i promemorian, följas upp med en skärp- '
ning av förutsättningarna för att domstolen skall få avskilja ett skade-
ståndsanspråk. Det bör tydligare än i dag i lagtexten betonas att skade-
ståndstalan får avskiljas bara när starka skäl talar för det. Detta bör, i' enlighet med vad som föreslås i promemorian, uttryckas så att avskiljande bara skall få ske när det skulle innebära väsentliga olägenheter att avgöra
skadeståndstalan inom ramen för brottmålsprocessen. Vid bedömningen
av om en gemensam handläggning innebär väsentliga olägenheter bör
rätten beakta dels att det kan ligga i målsägandens eget intresse att det
enskilda anspråket avskiljs och dels att prövningen av ansvarsfrågan inte
bör få fördröjas väsentligt med anledning av:prövningen av det enskilda: anspråket. En regel av det antydda slaget är av värde också på det sättet att den kan medverka till att domstolspraxis blir mer enhetlig i fråga om avskiljande av enskilda anspråk, genom att regeln bättre än den nuvarande markerar att avskiljande inte får ske godtyckligt. i
Jag förordar att 22 kap. 5'$ RB ändras i enlighet med dét anförda. Jag 11
återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.
2.5¶Domstolens möjlighet till skälighetsbedömning av skador = Prop. 1987/88:1
Mitt förslag: Domstolen får vidgade möjligheter att göra en skälig-
hetsbedömning av skadeståndsyrkanden rörande mindre belopp i
sådana fall där förebringande av full bevisning om skadan skulle
medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållan-
de till skadans storlek.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av i
stort sett samtliga remissinstanser. Justitiekanslern avstyrker förslaget med hänvisning till att det inte kan genomföras utan att rättssäkerheten sätts åt sidan. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter behovet av
ändringen men anför att, om en regel anses nödvändig, den inte bör begränsas till mindre belopp. Ytterligare några remissinstanser. däribland Sveriges domareförbund, anser att det bör finnas möjlighet till skälighets-
uppskattning även i sådana fall där skadeståndsyrkandet överstiger vad
som skall anses som ett mindre belopp.
Skälen för mitt förslag: Enligt skadeståndslagen (1972:207) kan den som
tillfogats personskada få ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada.
Till ekonomisk skada hänförs, förutom ren förmögenhetsskada, sjukvårds-
kostnader och andra utgifter samt inkomstförlust. När det gäller ideell
skada kan ersättning utgå för sveda och värk samt lyte eller annat stadigva-
rande men. Bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada tilläm-
pas också i fråga om lidande som någon har tillfogats genom brott. Enligt skadeståndslagen kan vidare utgå ersättning för sakskada. Skadestånd för
sakskada omfattar sakens värde eller reparationskostnad och värdeminsk-
ning, annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust eller intrång i
näringsverksamhet.
I fråga om bevisningen för yrkat skadestånd gäller här som på andra
områden som grundprincip att det ankommer på käranden att prestera tillräcklig bevisning till stöd för sitt yrkande. Från denna huvudregel gäller
emellertid enligt 35 kap. 5 §& RB det undantaget att domstolen får uppskatta
en inträffad skada till skäligt belopp. om full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras.
För en målsägande kan det inte sällan ställa sig besvärligt att få fram bevisning om det exakta värdet på t.ex. föremål som har anskaffats för lång tid sedan eller som har erhållits genom familjerättsliga förvärv. Även
om de möjligheter till skälighetsuppskattning som jag nyss redovisade ger
vissa möjligheter till en tillfredsställande lösning för målsägandens del, kan
det i många fall framstå som orimligt kostsamt och besvärligt för honom att
prestera den bevisning som krävs för att få full ersättning.
De skadeståndsanspråk som framställs i samband med ansvarstalan rör
som regel mindre summor, t. ex. ersättning för smärre reparationskostnader. Det är långtifrån alltid som målsäganden har kvar kvitton på sådana
mindre belopp. Kostnaderna för bevisning kan i sådana fall uppgå till nära nog lika stort belopp som det som yrkas. Från målsägandens synpunkt är
det otillfredsställande att inte domstolen i sådana fall har större möjligheter
än nu till en skälighetsbedömning av skadan.
Som framhålls i promemorian är det även från mer allmänna processckonomiska synpunkter till fördel om de nuvarande förutsättningarna för en
skälighetsbedömning mjukas upp en smula. För såväl parterna som dom-
stolen själv torde det normalt framstå som cen fördel att domstolen omedelbart avgör skäligheten av ett yrkat belopp i stället för att skadeståndstalan skiljs av för särskild handläggning med de kostnadsökningar och fördröj-
ningar det innebär. Särskilt i de fall målsäganden inte är närvarande vid
huvudförhandlingen kan en vidgad möjlighet till skälighetsbedömning ge
stora fördelar. I dag leder invändningar från den tilltalade under huvudför-
äganden inte är närvarande och kan förebringa bevisning till stöd för sina .
krav. Med en ändrad ordning kan man uppnå att fler sådana anspråk kan
avgöras I anslutning till brottmålsförhandlingen.
En väsentlig fråga är naturligtvis om en reform bör begränsas till de
situationer som jag i första hand tar sikte på nu, nämligen sådana skade-
ståndsanspråk på grund av brott som handläggs i anslutning till frågan om ansvar för brottet, eller. om den bör ges ett generellt tillämpningsområde i
mål om skadestånd. Det kan därvid konstateras att processekonomiska
vinster vid en utökad möjlighet till skälighetsbedömning skulle kunna.
uppnås även i andra typer av skadeståndsmål än de som diskuteras här.
samtidigt som det från skadeståndsrättsliga utgångspunkter inte finns an-
ledning att behandla olika typer av skadeståndsfordringar på olika sätt i
detta hänseende. En vidgad möjlighet till skälighetsbedömning bör därför
gälla oavsett i vilken form skadeståndsanspråket handläggs.
En vidgad möjlighet till skälighetsbedömning av skadeståndsyrkanden
skulle, i enlighet med vad som anförts i promemorian, lämpligen kunna avse de fall där full bevisning angående skadans storlek skulle medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek. När det gäller frågan huruvida en sådan ordning är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt vill jag först erinra om att det — som jag nyss redogjorde för — redan nu finns en på processekonomiska faktorer grundad möjlighet till skälighetsprövning i skadeståndsmål. Vad det gäller är en försiktig utvidgning av denna möjlighet med sikte på de fall där. process-
ekonomiska skäl starkt talar för att domstolen får friare händer att göra en rimlig uppskattning av skadans storlek. Självklart innebär regeln att man något mer än nu släpper kravet på hundraprocentig riktighet i fråga om det
utdömda skadeståndets storlek. Å andra sidan vinner båda parter fördelen '
. av en snabb och billig handläggningsform. Jag har för min del svårt att se
att en sådan reform totalt sett skulle äventyra rättssäkerheten, särskilt inte
om man som jag strax återkommer till begränsar regelns användningsområde till mål om mindre belopp. Det bör också påpekas att en regel av det
slaget ligger väl i linje med det ökade hänsynstagande till processekonomiska faktorer som föreslagits i andra hänseenden när det gäller förfarandet
vid de allmänna domstolarna (se bl. a. prop. 1986/87:89). | En regel av det förordade slaget skulle — även utan några begränsningar i övrigt — komma att få tillämpning praktiskt taget enbart på skadestånds-
rättssäkerhetssynpunkt kan det emellertid, som anförs i promemorian, vara befogat att i regeln uttryckligen ange att skälighetsuppskattning i de nu aktuella fallen bara får ske i fråga om mindre belopp. I promemorian har anförts att riktpunkten bör vara att regeln tillämpas i fråga om yrkanden: som uppgår till högst några tusen kronor. För egen del menar jag i likhet med flera remissinstanser att den övre gränsen för tillämpningen av regeln bör kunna sättas något högre. Jag vill därvid peka på att vi i Sverige sedan år 1974 har ett i vissa hänseenden förenklat förfarande i sådana tvistemål där det yrkade beloppet inte överstiger ett halvt basbelopp. Enligt min mening är det naturligt att i fråga om möjligheterna till skälighetsuppskattning enligt den nu förordade regeln anknyta till den beloppsgränsen, låt vara att man i detta sammanhang inte har behov av -någon så exakt gränsdragning att något belopp behöver komma till uttryck i lagen.
Jag förordar att 35 kap. 5 § RB ändras i enlighet med vad jag nu anfört.
2.6¶Information till målsäganden :
I promemorian har tagits upp flera förslag till förbättringar i fråga om informationen till målsäganden rörande förundersökning och rättegång m. m. Det gäller såväl frågor av mer formell natur som frågan om behand-. lingen av målsägandens brottsanmälan och enskilda anspråk. Vid remissbehandlingen har i allmänhet vitsordats att det finns ett behov av ökad information. Det har också lämnats synpunkter i skilda hänseenden på hur myndigheternas informationsskyldighet bör utformas. Jag vill för min del i detta sammanhang bara uttala att jag ställer mig bakom promemorians målsättning i detta hänseende. Jag avser att senare för regeringen anmäla frågan om förordningsändringar rörande informationsskyldigheten och de övriga åtgärder som kan vara motiverade med anledning av förslagen.
2.7¶Resursfrågorna
Min bedömning: De föreslagna förändringarna bör kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser. .
Skälen för min bedömning: Förslagen innebär vissa förändringar för såväl polisen som åklagarväsendet och domstolarna. Det är emellertid inte fråga om att myndigheterna tillförs helt nya arbetsuppgifter. För polisens del innebär de nyligen genomförda organisatoriska reformerna att det finns utrymme för att klara av de ökade krav, som ställs i fråga om utredning av målsägandens anspråk, inom ramen för befintliga resurser genom den ökade flexibilitet som reformerna har lett till.
Den vidgade skyldigheten att utreda skadeståndsanspråk och att utföra talan för målsägandenas räkning medför enligt min bedömning en något ökad belastning på åklagarviäsendet. Framför allt gäller det uppgiften att föra talan inför domstol. Åklagarväsendet har under senare år fått ett
betydande tillskott av framför allt åklagartjänster. Även kanslipersonalen Prop. 1987/88: I - har i viss mån utökats. Arbetsläget har därigenom: generellt sett förbättrats. Mot den bakgrunden anser jag aut de föreslagna förändringarna bör: kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser.
För domstolsväsendets del kan vissa effektivitetsvinster uppstå på det
sättet att färre separata tvistemålsrättegångar torde bli följden av förslaget
om ökad skyldighet för domstolarna att handlägga skadeståndsfrågor i
samband med frågan om ansvar för brottet. 'I' samma riktning verkar
förslaget om ökade möjligheter för domstolarna att skälighetsuppskatta skador. Å andra'sidan får man också räkna med att vissa brottmålsproces- . ser kan bli något mer komplicerade. Med tanke på att domstolarna enligt förslaget skall ha möjligheter att skilja av skadeståndsanspåken när en
gemensam handläggning medför väsentliga olägenheter torde emellertid
dessa konsekvenser knappast bli besvärande totalt sett. Förändringarna
3¶Ikraftträdande
De föreslagna lagändringarna' bör träda i kraft den I jänuari 1988. Några
särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas."
4¶Upprättat lagförslag | os
I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till S | lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
5 Specialmotivering'
22 kap. 2 § RB
Paragrafen reglerar åklagarens skyldighet att förbereda och utföra måls-
ägandens talan. :
Ändringen I paragrafens första stycke innebär en ökad skyldighet för :
åklagarna att i samband med åtal för ett brott föra talan om enskilt anspråk
på grund av brottet. Av skäl-som nämnts i den allmänna motiveringen är
åklagarens skyldighet att utföra talan för målsägande enligt förslaget inte : undantagslös. Åklagare kän också i fortsättningen avstå från att föra måls-
ägandens talan om det finns starka -skäl för det. Detta uttrycks i den
föreslagna lagtexten på det sättet att åklagaren skall föra målsägandens
talan om: det kan ske utan väsentliga olägenheter och målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat. | :
När det gäller bedömningen av om det skulle innebära väsentliga olä- ' genheter för åklagaren att föra. talan måste i första hand behovet. av
utredning för att klarlägga skadeståndsfrågan beaktas. Ett skäl mot att Prop. 1987/88: I åklagaren för talan för målsägandens räkning kan sålunda vara att det krävs en omfattande utredning för att avgöra skadeståndsfrågan och att denna utredning inte kan förebringas utan att brottmålet i sin helhet fördröjs väsentligt. Ett smärre dröjsmål bör i princip inte hindra att åklagaren
för talan om det enskilda anspråket. Ett annat förhållande som bör kunna
föranleda att åklagaren inte tar på sig uppgiften att föra talan om det enskilda anspråket är att anspråket kräver orimligt mycket resurser i
förhållande till ansvarsdelen. Enbart det förhållandet att skadeståndstalan
avser ett stort belopp har däremot ingen betydelse, om förutsättningarna för åklagarbiträde i övrigt är för handen. oe
Ibland kan man behöva avvakta en tid för att kunna göra en fullständig bedömning av den skada som har inträffat. Vid personskador kan därför utrymmet för åklagaren att föra talan för målsägandens räkning i vissa fall vara betydligt mera begränsat än när det gäller sakskador.
Förekommer det särskilda frister för handläggningen kan det ibland leda
till att åklagaren har svårt att hinna med att föra målsägandens talan. Det kan gälla även för målsägandeanspråk som inte är särskilt komplicerade.
Utgångspunkten bör emellertid vara att åklagaren i princip skall föra talan om enskilt anspråk även om utredningen sker under tidspress. Samtidigt
gäller givetvis även i dessa fall huvudregeln att avgörandet inte får fördrö-
jas väsentligt genom att åklagaren tar på sig uppgiften att föra det enskilda
anspråket. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen gäller detta
särskilt när mer ingripande påföljder kan bli aktuella, och ingen får vara berövad friheten längre än som krävs för att utreda själva ansvarsfrågan.
Under remissbehandlingen har påpekats att det ibland kan förekomma att åklagaren och målsäganden har motstridiga intressen under processen. Åklagaren yrkar t. ex. fängelse följt av omedelbar utvisning, medan måls-
äganden för sina möjligheter att få ut skadeståndsbeloppet i praktiken är
beroende av att den tilltalade finns kvar i landet. I sådana fall kan det
någon gång te sig mindre lämpligt att åklagaren företräder målsäganden i skadeståndsdelen. Denna situation får anses täckt av rekvisitet väsentlig
olägenhet. Detsamma gäller normalt för fall då ansvarstalan samtidigt förs mot flera personer och dessa har skadeståndsanspråk mot varandra, såsom förhållandet kan vara t.ex. vid åtal för vårdslöshet i trafik (jfr Gullnäs m. fl.. Rättegångsbalken 2, s. 22:14).
Med ätt ctt skadeståndsanspråk är uppenbart obefogat avses den situa-
tionen att det för åklagaren framstår som klart att anspråket inte kan vinna
bifall vid en domstolsprövning. Orsaken kan vara att anspråket i sig är
orimligt. t.ex. om det yrkas ett mycket stort skadestånd för en typ av
skada där normalt betydligt mindre belopp döms ut. Anspråket kan emellertid bedömas som uppenbart obefogat även på den grunden att det:
uppenbart saknas tillräcklig bevisning om att skadan inträffat eller om skadans storlek. Åklagarens utvidgade skyldighet att förbereda och utföra talan c om enskilt anspråk kommer i princip att träffa även de fall där någon, t. ex. ett försäkringsbolag, övertagit målsägandens anspråk... De skäl av mer social
natur som talar för att åklagaren för talan för målsägandens räkning har i 16
anspråk. Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att åklagaren i sådana fall bör kunna låta hänsynen till den egna arbetssituationen väga tyngre än annars vid bedömningen om han bör föra talan om det enskilda anspråket eller inte.
I paragrafens andra och tredje stycke föreslås enbart vissa språkliga moderniseringar.
22 kap. 5 § RB
Paragrafen behandlar domstolens möjlighet att avskilja ett skadeståndsyr-.
kande som upptagits till handläggning i ett brottmål. |
Ändringen innebär att domstolarna inte längre får samma frihet att skilja
av enskilda anspråk, som har tagits upp i brottmålsprocess, för att handläggas som tvistemål. Med nuvarande regler kan ett avskiljande ske så snart det finns skäl för det. Enligt förslaget får skadeståndstalan bara avskiljas
om det skulle innebära väsentliga olägenheter att handlägga skadeståndstalan inom ramen för brottmålsprocessen.
När det gäller frågan om vad som skall anses vara väsentliga olägenheter kan man i viss utsträckning dra paralleller med vad som har anförts angående ändringen i 22 kap. 2 § RB. Framför allt är tidsfaktorn av betydelse. Om cen gemensam handläggning av ansvarstalan och skade-
ståndsanspråket medför att avgörandet av målet i dess helhet fördröjs avsevärt är det en sådan omständighet som bör leda till att det enskilda anspråket avskiljs. Mindre fördröjningar bör däremot inte få leda till att
domstolen skiljer av skadeståndstalan.
En praktiskt viktig målgrupp där avskiljande kan bli aktuellt är sådana brottmål för vilka korta tidsfrister gäller, t. ex. mål mot häktade eller mot
ungdomar. En annan situation är den att ett enskilt anspråk som kräver utredning väcks strax före en redan utsatt huvudförhandling i brottmålet. Omvänt kan förhållandet vara det att avgörandet i ansvarsfrågan drar ut på tiden, t. ex. därför att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Om skadeståndsfrågan i ett sådant fall är färdig för avgörande,
deståndsfrågan kunna avskiljas och avgöras före brottmålet.
Det sagda innebär att ett enskilt.anspråk inte mer eller mindre automatiskt bör avskiljas bara för att det krävs vissa förberedelseåtgärder. I stället bör domstolen i ökad utsträckning ta till vara möjligheterna att genom materiell processledning se till att nödvändiga åtgärder vidtas före huvudförhandlingen. Det kan t. ex. bli aktuellt att påpeka för målsäganden att han, om han vill ha förmånen av en samtidig handläggning, till huvudförhandlingen måste prestera den bevisning han har. Vidare kan det finnas
behov av att få ett klarläggande av vilka grunder som åberopas. Sådana påpekanden kan i många fall göras vid en enkel telefonkontakt med måls-
äganden.
Rätten måste givetvis också ta hänsyn till att en gemensam handläggning kan vara till olägenhet för målsäganden. Det kan t.ex. vara så att den
tilltalade under huvudförhandlingen kommer med nya uppgifter som måls-
äganden behöver tid på sig för att bemöta. Överhuvudtaget bör gälla att "Prop. 1987/88:1 rätten om möjligt inhämtar parternas synpunkter i fråga om handläggningen innan ett beslut om avskiljande fattas.
35 kap. 5 §S RB
I paragrafen sägs för närvarande att domstolen, i sådana fall då full bevisning om en skada inte alls eller endast med svårighet kan föras, har
möjlighet att uppskatta skadan till ett skäligt belopp och utdöma detta. Enligt förslaget ges domstolarna möjlighet att göra en skälighetsbedömning av skador i mål om mindre belopp där möjlighet till bevisning visserligen
kan finnas men där denna av allt att döma skulle orsaka kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek. Regeln kommer att få betydelse inte bara för enskilda anspråk som handläggs i brottmålsprocess utan också i mål om skadestånd i andra fall. I fråga om
tillämpningen hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.
6 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken.
7 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Lagrådet
| Utdrag ur protokoll vid sammanträde, 1987-06-11
Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, justitierådet Sterzel, rege-
ringsrådet Tottie.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Arnell.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1987
Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Gustafsson,
Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist
Föredragande: statsrådet Wickbom
Proposition om ändring i rättegångsbalken (enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång)
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat
vid regeringssammanträde den 4 juni 1987) över förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken.
Föredraganden anför att lagrådet har lämnat förslaget utan erinran och
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet grans-
kade förslaget med ett par ändringar av språklig natur.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden lagt fram.
Sammanfattning av promemorian
Som ett led i strävandena att förbättra brottsoffrens (målsägandenas) ställning upptas i promemorian en rad förslag som skall göra det enklare för målsägandena att få en domstolsprövning av skadeståndsanspråk som grundas på brott.
I promemorian förelås sålunda en utvidgning av åklagarnas skyldighet att för målsägandens räkning föra talan om enskilt anspråk som grundas på brott. En konsekvens av förslaget blir att polisens skyldighet att utreda skadeståndsanspråken under förundersökningen ökar.
Det föreslås också en skärpning av förutsättningarna för att domstolarna skall få avskilja skadeståndsanspråk, som handläggs i samband med brottmål, till särskild handläggning. För att möjliggöra att frågor om skadestånd som grundas på brott i ökad utsträckning skall kunna avgöras i samband med talan om ansvar för brottet föreslås också att domstolarna får större möjlighet än nu att uppskatta mindre skador till skäligt belopp utan att bevisning om skadans exakta storlek behöver föras. |
Vidare föreslås en rad förbättringar när det gäller informationen till målsägande under förundersökningen och rättegången.
Bilaga 2
Förteckning över remissinstanser
Yttrande över promemorian har avgivits.av justitiekanslern. riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen. riksskatteverket, brottsförebyggande rådet, brottsskadenämnden, hovrätten över Skåne och. Blekinge, Stockholms tingsrätt, Handens tingsrätt, Norrköpings tingsrätt. Helsingsborgs tingsrätt, polismyndigheten i Göteborg. polismyndigheten i Uppsala, polismyndigheten i Östersund, länsstyrelsen i Södermanlands: län, riksdagens . ombudsmän (JO), Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges statsåklagare. Förcningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges länspolischefer, Tjänstemännens centralorganisation, Juridiska fakultetshämnden vid Lunds universilet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Försäkringsjuridiska föreningen. . |
Riksåklagaren har bifogat yttrande från regionåklagarmyndigheten i
Stockholm, regionåklagarmyndigheten i Malmö, regionåklagarmyndighe-
ten i Linköping, regionåklagarmyndigheten i Gävle, regionåklagarmyndig-
heten i Göteborg och distriktsäklagaren Torsten Lind vid åklagarmyndigheten i Jönköpings åklagardistrikt. |
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttrande från polismyndigheten i Karlstad, polismyndigheten i Umeå och polismyndigheten i Västerås.
Till lagrådet remitterat lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 2 och 5 §§ samt 35 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 kap. -
285!
Grundas enskilt anspråk å brott, Grundas ett enskilt anspråk på
som hör under allmänt åtal, vare ett brott som hör under allmänt åklagaren på målsägandens begäran åtal, är åklagaren på målsägandens skyldig att i samband med åtalet begäran skyldig att i samband med förbereda och utföra även måls-. åtalet förbereda och utföra även ägandens talan, om det kan ske målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej utan väsentliga olägenheter och finnes obefogat. Vill målsäganden, hans anspråk inte är uppenbart att anspråket upptages i samband obefogat. Vill målsäganden att anmed åtalet, åligge honom att till språket skall tas upp i samband undersökningsledaren eller åklaga- med åtalet, skall han anmäla anren anmäla anspråket med uppgift å språket till undersökningsledaren de omständigheter, varå det grun- eller åklagaren och lämna uppgift das. om de omständigheter - som det
grundas på.
Finner undersökningsledaren el- Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angå- ler åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk må ende brott, att enskilt anspråk kan grundas å brott, skall han, om det grundas på brottet, skall han, om kan ske, i god tid före åtalet under- det kan ske, i god tid före åtalet rätta målsäganden därom. underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena äga Första och andra styckena skall motsvarande tillämpning när an- tillämpas också när anspråket överspråket övertagits av annan. tagits av någon annan.
5§
Har talan om enskilt anspråk Har talan om enskilt anspråk taupptagits till behandling i samband gits upp till behandling i samband med åtalet, äge rätten, när skäl äro med åtalet, får rätten förordna att därtill, förordna, att talan skall som talan skall handläggas som särskilt särskilt mål handläggas .i den för mål enligt reglerna för tvistemål, tvistemål stadgade ordningen. om en fortsatt gemensam hand-
läggning skulle medföra väsentliga
olägenheter.
! Senaste lydelse 1969:588. 23
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 1
35 kap.
Är fråga om uppskattning av in- Om det är fråga om uppskattning träffad skada och kan full bevisning av en inträffad skada och full bevis-
därom icke alls eller allenast med ning om skadan inte alls eller ensvårighet föras, äge rätten uppskat- dast med svårighet kan föras, får ta skadan till skäligt belopp. rätten uppskatta skadan till skäligt
belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra kostna-
der eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet uppgår till ett mindre belopp.
Denna lag träder i kraft den I januari 1988.
PrOpOSitiON sossoserereerererrerrreser ser ss rss tr rr rr ste ss ses
Propositionens huvudsakliga innehåll sosssssssssrsereser ere rr rra