Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i en del av rättegångsbalkens bestäm- melser bl.a. om handläggningen av skadeståndsanspråk i anledning av brott. Förslagen är ett led i strävandena att förbättra brottsoffrens (måls- - . ägandenas) ställning och syftar till att målsäganden lättare skall kunna få till stånd en domstolsprövning av sitt anspråk."

Åklagarna föreslås få en vidgad skyldighet att för-målsägandenas räk- ning föra talan om skadestånd i anledning av brott. En konsekvens av detta förslag blir att polisens skyldighet att under törundersökningen utreda även skadeståndsfrågan ökar. .

Domstolarna skall enligt förslaget i största möjliga utsträckning behand- la skadeständsanspräket samtidigt med brottmålct. Ändrade regler föreslås för att inskärpa vikten av att detta iakttas.

I propositionen föreslås också att domstolarna får vidgade möjligheter att uppskatta mindre skador till skäligt belopp titan att bevisning om skadans exakta storlek behöver föras. Detta får till följd bl.a. att skade- ståndsfrågor i flera fall än nu kommer att kunna avgöras i samband med frågan om ansvar för brottet.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den ljanuari l988.

• Sida 2
•  Original

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 22 kap. 2 och 5 äs samt 35 kap. 5 & rättegångs- balken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 kap.

?.?å'

Grundas enskilt anspråk (i brott. som hör under allmänt åtal. vare åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även måls- ägandens talan. om det kan ske utan'olågenhet och hans anspråk ej finnes obefo vat. Vill målsäganden. att anspråket upptages i samband med åtalet. iligge honom att till undersökningsledaren eller åklaga- ren anmäla anspråket med uppgift & de omständigheter. varå det grun- das. '

Finner undersökningsledaren el- ler åklagaren vid utredning angå- ende brott. att enskilt anspråk mä grundas ä brott. skall han. om det kan ske. i god tid före åtalet under- rätta målsäganden därom.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpniru,7 när an- språket övertagits av annan.

Har talan om enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med åtalet. äge rätten. när skäl äro därtill. förordna. att talan skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

Är fråga om uppskattning av .in- träl'fad skada och kan full bevisning därom it'ke alls eller allenast med svårighet föras. äge rätten uppskat- ta skadan till skäligt belopp.

' Senaste lydelse l969z588.

5:

Grundas enskilt anspråk på" ett brott som hör under allmänt åtal. är åklagaren på målsägandens begäran "skyldig att i samband med åtalet

förbereda och utföra även måls- ägandens talan. om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefo- gat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet. skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklaga— ren oeh lämna uppgift om de om- ständigheter på vilka det grundas.

Finner undersökningsledaren el- ler åklagaren vid utredning angå- ende brott. att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han. om det kan ske. i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.

Första och andra styckena skall tillämpas oeksä när anspråket över- tagits av någon annan.

Har talan om enskilt anspråk ta- gits upp till behandling i samband med åtalet. får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. om en _forlsatt gemensam hand- läggning skulle medföra väsentliga olägenheter.

Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevis- ning om skadan inte alls eller en- dast mcd svårighet kan föras. fär rätten uppskatta skadan till skäligt

ts)

• Sida 3
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. ]987/88; ]

belopp. Såfår också ske om bevis- ningen kan antas medföra kostna- der eller olägenheter som inte står i rimligt _)Q'irhållande till skadans" storlek och det yrkade Skadestån-l det avser ett mindre belopp.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

• Sida 4
•  Original

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4juni 1987

Närvarande: statsministern Carlsson. ordförande. och statsråden Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Hjelm- Wallén. Peterson. Bodström. Gö- ransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Hellström. Wickbom. Johansson. Hulterström. Lindqvist. G. Andersson. Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i rättegångsbalken (enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång)

1. Inledning

För många människor som drabbas av brott får brottet mer eller mindre ingripande verkningar av olika slag. Ett brott innebär ofta en omskakande personlig upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador. som kan bestå under lång tid. Ett brott orsakar också ofta förluster både av ekonomisk art och av annat slag. En mera indirekt följd av brottet som kan innebära påfrestningar är att brottsoffret ofta måste medverka i det rättsli- ga förfarandet hos polis. åklagare och domstol.

De straff- och processrättsliga reglerna behandlar framför allt gärnings- mannen och hans situation. Reglerna om förundersökning tar sikte på att det skall kunna klarläggas om ett brott har begåtts och de närmare omstän- digheterna kring detta samt vem som har begått brottet. Skilda bestämmel- ser i rättegångsbalken (RB) tillgodoser på olika sätt kraven på rättssäker- het för den som misstänks för brott. Även bestämmelserna om förfarandet under rättegången och om domstolens påföljdsbestämning tar framför allt sikte på den misstänktes förhållanden.

Att det straffprocessuella regelsystemet således sätter den misstänktes situation i blickpunkten är i och för sig förståeligt med hänsyn till vikten av att ingen döms oskyldig och att en lämplig påföljd bestäms. Inriktningen på den misstänktes rättssäkerhet har emellertid medfört att brottsoffren — eller med Rst terminologi målsägandena — i praktiken inte annat än i undantagsfall har ägnats samma intresse som de misstänkta. Utöver måls- ägandenas betydelsefulla funktion att medverka i förundersökning och rättegång har deras situation hittills inte uppmärksammats i någon högre grad.

Under senare tid har en klar förändring skett när det gäller den allmänna inställningen till brottsoffren. Det har på olika sätt klarlagts att förhållande- na för brottsoffren många gånger kan vara sådana att det krävs ett ökat engagemang från samhällets sida. Många som utsatts för brott behöver hjälp och stöd både på det personliga och på det praktiska planet. I den kriminalpolitiska debatten har. såväl i Sverige som internationellt. efter hand ställts krav på åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation.

• Sida 5
•  Original

Från regeringens sida har brottsofferfrågorna aktualiserats i skilda sam- manhang. 1 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87: 100. bil 4. s. 24) har jag redogjort för olika åtgärder som på senare tid har vidtagits för att förbättra läget för brottsoffren. Jag får i dessa delari huvudsak hänvisa till vadjag då anförde. Jag skall här bara nämna attjag — utöver de frågor som jag nu tar upp — senare kommer att för regeringen anmäla frågan om juridiskt biträde i rättegång för dem som utsatts för sexualbrott. Den frågan har behandlats i rättshjälpskommitténs betänkande (SOU l986:49) Måls- ägandebiträde. vilket för närvarande remissbehandlas.

l promemorian Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m. m". (Ds Ju 1986110). som upprättades inomjustitiedepar- tementet år 1986. har behandlats främst vissa processrättsliga frågor. Det rör sig om vidgade möjligheter att bistå målsägandena inom ramen för förundersökningcn och brottmålsrättegången samt några frågor i anslut- ning till detta. I huvudsak handlar det om åtgärder för att förbättra måls- ägandens möjlighet att driva skadeståndskrav mot den misstänkte på grund av brottet. Vidare behandlas — ur ett bredare perspektiv —— frågan om bättre information till målsäganden under förundersökningen och vid domstolsbehandlingen.

Jag avser nu att ta upp de frågor som aktualiserats i promemorian och som kräver lagändring. Jag avser att i ett senare sammanhang för regering- en anmäla frågan om de övriga åtgärder. bl.a. ändringar i förundersök- ningskungörelsen. som promemorian ger anledning till. Det gäller då frågor om polisens skyldighet att utreda enskilda anspråk samt frågor om infor- mation till målsäganden rörande bl. a. förfarandets gång.

Promemorians sammanfattning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ]. Lagförslagen i promemorian överensstämmer i allt väsentligt med mina förslag. _

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanser- na bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. En sammanställ- ning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärcndet (dnr 87—42).

2. Allmän motivering

2.1. Nuvarande regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång

Sådana mål vid de allmänna domstolarna som rör civilrättsliga anspråk behandlas i princip enligt Rst regler för tvistemål. Det gäller även mål om enskilt anspråk — anspråk på skadestånd — ianledning av brott. 1 22 kap. RB finns emellertid regler om att enskilda anspråk av detta slag kan handläggas i samband med talan om ansvar för brottet. Om talan om ansvar och enskilt anspråk förs i samma rättegång handläggs även den civilrättsliga delen i de flesta hänseenden enligt reglerna för brottmål. Talan om enskilt anspråk kan alltså föras i samband med åtal (22 kap. 1 &

'-Jl

• Sida 6
•  Original

RB). Talan väcks enligt huvudregeln genom ansökan om stämning. Se'dan åtal har väckts kan i vissa fall talan om enskilt anspråk väckas Utan en formell stämningsansökan. om rätten medger det (45 kap. 5 och 6 55 RB). 1 en ririttegång i vilken ansvarstalan förs kan i princip alla slags anspråk som har brottet som utgångspunkt tas upp till gemensam prövning (22 kap. 4 & RB). - ' _ ' Grundas ett enskilt anspråk på brott som hör under allmänt åtal. är åklagaren skyldig att på" begäran av målsäganden i samband med åtalet förbereda och utföra även talan om det enskilda-anspråket (22 kap. 2 & RB). Det gäller emellertid bara om åklagaren finner att han kan utföra

målsägandens talan utan olägenhet och om målsägandens anspråk inte kan ' anses obefogat. För att göra det möjligt för målsäganden att låta åklagaren utföra talan skall undersökningsledaren eller åklagaren. om han finner att enskilt anspråk kan komma att grundas på brottet. -i god tid före åtalet underrätta målsäganden. om så kan ske. Vill målsäganden få anspråket upptaget i samband med åtalet skall han anmäla anspråket till undersök- ningsledaren eller åklagaren. Samtidigt skall målsäganden lämna uppgift om vilka omständigheter som anspråket grundar sig på. '

Polisens skyldighet att under en förundersökning utreda målsägande- anspråk följer av de allmänna'reglerna om förundersökning. 1 23 kap. 2'å RB föreskrivs att det under förundersökningcn skall utredas om det har förekommit ett brott och vem som i så fall kan misstänkas för brottet. Vidare skall bevisningen förberedas på ett sådant sätt att målet kan slutfö- ras i ett sammanhang. Av den tidigare nämnda bestämmelsen i 22 kap. 2 %$ RB följer att åklagaren som regel är skyldig att föra talan om enskilt anspråk i samband med ansvarstalan. om målsäganden begär det. Det åligger då åklagaren att också se till att bevisningen rörande 'det enskilda anspråket tas fram under förundersökningcn. I princip är det alltså åklaga- rens bedömning av i vilken utsträckning han kan föra talan för målsägan- dens räkning som styr behovet av att utreda det enskilda anspråket under förundersökningcn. I 20 & förundersökningskungörelsen (19471948) fö- reskrivs att det i förundersökningsprotokollet skall antecknas bl.a. uppgift huruvida målsäganden eller den som har övenagit målsägandens anspråk ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet. erforderliga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder talan därom och. om det anses lämpligt. den misstänktes yttrande över anspråket.

Vem som är mälsägande framgår av 20 kap. 8 & RB. som även innehåller bestämmelser om målsägandens rätt att väcka enskilt åtal-. Målsägande är den mot vilken'ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada av det. Målsägandebegreppet är i vissa fall svärtolkat men det finns en omfattande rättsbildhing "rörande tolkningen av begreppet. —

I 20 och 22 kap. RB finns också regler om i vilken utsträckning annan än målsäganden kan föra talan om enskilt anspråk i samband med åtal och om möjligheterna att överta målsägandeanspråk.

Om ett enskilt anspråk har tagits upp till behandling i samband med åtalet. kan rätten besluta att 'det enskilda anspråket skall avskiljas och handläggas som tvistemål om rätten finner skäl för det (22 kap. 5 %% RB).

• Sida 7
•  Original

Avskiljande kan ske när som helst under handläggningen. Omväntlkan rätten besluta att ett enskilt-anspråk som handläggs som tvistemål skall handläggas tillsammans med åtalet (22 kap. 3 & RB). Om ett enskilt an- Språk har avskilts för att handläggas som tvistemål. kommer tvistemålsreg- lerna att gälla i fortsättningen." Det innebär bl.a. att eventuella beslut om 'straffprocessuella tvångsmedel måste hävas. I en del fall kan de i stället ersättas med motsvarande_civilproeessuella tvångsmedel. Rätten har möj- lighet att enligt 32 kap. 5 så RB förklara målet om det enskilda anspråket vilande i avbidan på utgången i ansvarsdelen.

Åklagaren utför målsägandens talan om enskilt anspråk som ett tjänste- åliggande." Han har inte ställning som rättegångsombud (jfr 12 kap. 3 5 RB). Det krävs därför inte någon fullmakt för åklagaren att föra mälsägan- . dens talan. Han får inte heller ta emot ersättning av målsäganden för sin medverkan. Om det enskilda anspråket skiljs från brottmålet kan åklaga— ren inte längre företräda målsäganden. Det innebär bl.a. att åklagaren inte . kan överklaga ett mål såvitt gäller det enskilda anspråket om han inte .. samtidigt överklagar även i ansvarsdelen.

Har åklagaren väckt åtal kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 & RB). Målsäganden inträder då i processen som åklagarens medpart. Hans processuella ställning motsvarar i stort sett åklagarens. En målsägande som biträder åtalet har i samma utsträckning som åklagaren möjlighet att begära att åtalet justeras. Han kan vidare lägga fram annan utredning än åklagaren. En målsägande kan — oberoende av om-han biträder åtalet eller ej — när som helst träda in i rättegången och i stället för. åklagaren själv föra sin talan i skadeståndsdelen.

Om åklagaren har beslutat att inte väcka åtal för ett brott som" hör under allmänt åtal kan målsäganden väcka enskilt åtal (20 kap. 8 % RB). Från den huvudregeln finns ett undantag. nämligen då det gäller brott begångna i utövningen av tjänsten eller uppdraget av sådana offentliga funktionärer för vilka det finns särskilda åtalsregler i bl.a. regeringsformen och riks- dagsordningen. .

Om åklagaren lägger ned .ett väckt åtal på den grunden att det saknas tillräcklig bevisning kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 åRB). Samma begränsning som nyss har nämnts i fråga om enskilt åtal mot vissa ' offentliga funktionärer gäller emellertid för övertagandet (20 kap. 10% RB).

Målsäganden kan fullfölja målet i högre rätt på egen hand om åklagaren inte överklagar (20 kap. 8 5 RB).

2.2. Behovet av förändringar

Som framgått av min redogörelse har målsäganden en stark processuell ställning både när det gäller ansvarsfrågan och i Skadeståndsdelen. Be- stämmelserna erbjuder honom också polisens och åklagarens stöd under förundersökningcn och rättegången.. Denna förmånliga ställning är emel- lertid i hög grad beroende av att målsäganden kan få sitt anspråk prövat med åklagarens hjälp och inom ramen för brottmålsrättegången.

Det har-många fördelar — inte bara för målsäganden — om -man kan

• Sida 8
•  Original

handlägga enskilda anspråk som grundar sig på brott i samma rättegång som åtalet. Det är ofta processekonomiskt fördelaktigt med en gemensam handläggning. [ stor utsträckning är det samma bevisning som krävs för prövningen av åtalet och det enskilda anspråket. För målsäganden innebär en gemensam handläggning att han får sin talan utförd och prövad på ett enkelt och snabbt sätt. Den utredning som behövs för skadeståndstalan görsinom ramen för förundersökningcn. Det är avgiftsfritt att anhängiggö- ra talan vid domstol i dessa fall'. Om målsäganden skall höras med anled- ning av åklagarens talan har han rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse och behöver'inte inställa sig till mer än en rättegång. Även för den tilltalade innebär en gemensam handläggning fördelar genom att han bara-behöver inställa sig till en rättegång och att rättegångskostnader- na begränsas. _Också för domstolen själv uppkommer fördelar genom att" separata rättegångar kan undvikas.

Mot bakgrund av det anförda tar jag i det följande upp vissa förslag till förändringar av de processuella reglerna i RB om målsägandetalan. Försla- gen berör såväl förundersökningen som rättegången. . '

För att ytterligare förbättra situationen för målsägandena krävs. som jag nämnde inledningsvis. även andra åtgärder. som döck inte fordrar lagänd- ring. Jag syftar då på frågan om bättre information om reglerna om förun- dersökning och rättegång och'frågan om polisens skyldighet att ägna större uppmärksamhet åt utredningen av eventuella skadeståndsanspråk. ] dessa hänseenden krävs ändringar i bl. a." förundersökningskungörelsen. Om de lagförslag som jag nu lägger fram godtas. avserjag att Senare återkomma till regeringen med lörfattningsförslag i dessa delar.

2.3. Åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens talan om skadestånd

Mitt förslag: Förutsättningarna för att en åklagare skall få avstå från att förbereda och utföra målsägandens skadeståndstalan skärps. Åklagaren skall vara skyldig att föra målsägandens talan. om det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefo-' gat. "

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran på nå- got undantag när.

Skälen för mitt förslag: De nuvarande reglerna i RB ger åklagaren förhål- landevis vida ramar för att bedöma i vilken utsträckning han skall föra målsägandens talan. Enligt 22 kap. 2 & RB är han skyldig att föra målsägan- detalan om det kan ske utan olägenhet och om anspråket inte befinns obefogat. Det kan innebära en. olägenhet att föra målsägandetalan om anspråket är mycket omfattande eller av komplicerad beskaffenhet. Det- samma kan vara fallet om det krävs omfattande utredning som enbart eller till allra största delen berör skadestz'indsfrz'igan. Bedömningen av om ett

• Sida 9
•  Original

anspråk är obefogat omfattar inte bara frågan om anspråket i sig är obefo- gat utan också om det saknas bevisning.

Som framhålls i promemorian varierar det sannolikt från åklagare till ' åklagare i vilken utsträckning målsägandens intressen tillgodoses. I de fall skadeståndsanspråken är ordentligt utredda under förundersökningcn hör det förmodligen till undantagen att åklagaren inte för talan för målsägan- dens räkning. Om det däremot krävs ytterligare utredning eller kontakter med målsäganden eller annan för att klargöra vissa frågor varierar troligen benägenheten bland åklagarna att ta på sig den uppgiften. Arbetssitua- tionen kan också påverka åklagarens bedömning i den här frågan. Åklagar- väsendet har under en följd av år varit hårt belastat. framför allt i storstads- distrikten. Situationen har emellertid förbättrats bl. a. genom de resurstill- skott som åklagarväsendet har fått under senare år. Förutsättningarna för att åklagarna i större utsträckning skall kunna engagera sig i målsägande- anspråken har därigenom ökat. '

Av betydelse för åklaga'rnas benägenhet att driva skadeståndsanspråk för målsägandens räkning är även den praxis domstolarna tillämpar i fråga om att avskilja skadeståndstalan i brottmål för att handläggas som tviste- mål. Om domstolen i stor utsträckning skiljer av enskilda anspråk leder det till att åklagaren blir mindre benägen att ta upp skadeståndsanspråk i samband med åtalet. Och omvänt kan en målsättning från domstolens sida att i största möjliga utsträckning hantera målsägandeanspråken inom ra- men för brottmålet påverka åklagaren att föra målsägandetalan även i mer komplicerade fall.

Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att man i större utsträckning än nu bör tillgodose målsägandenas behov av att få hjälp med att föra talan om skadestånd. Detta bör åstadkommas bl.a. genom en skärpning av reglerna i RB om åklagarens skyldighet att föra målsägande- nas talan. En sådan ändring är som framhålls i promemorian. också en förutsättning för att polisen i större utsträckning skall utreda målsägande- anspråken under förundersökningen. En ny reglering kan också medverka till en bättre enhetlighet i fråga om åklagarens benägenhet att föra måls- ägandens talan. Jag vill framhålla att en ökad skyldighet för åklagaren att föra målsägandens talan inte innebär någon principiell förändring av synen på åklagarrollen med dess objektivitetskrav. Den medför inte heller att åklagaren tilldelas något nytt slag av uppgifter.

Ändringen bör. somjag nyss antydde. gå ut på en skärpning av förutsätt- ningarna för att åklagarna skall få avstå från att förbereda och utföra talan för målsägande. Något absolut krav på att åklagaren alltid skall föra målsägandens talan om åtal väcks bör emellertid inte ställas upp. Det kan givetvis finnas fall där det framstår som mindre lämpligt att handlägga skadeståndsfrågan i brottmålsprocessen. En avvägning måste alltid ske mellan olika intressen. Från samhällets-synpunkt är det angeläget att rättegång och dom följer som en snabb reaktion på" själva brottet. Mot detta skall ställas målsägandens önskemål om att skadeståndsfrågan skall avgöras tillsammans med ansvarstalan. [ samma riktning talar de process- ekonomiska vinsterna med en gemensam rättegång.

En gemensam handläggning bör inte få leda till att brottmålet fördröjs

• Sida 10
•  Original

väsentligt. Det måste sålunda finnas utrymme för åklagaren att avstå från att föra målsägandens talan. om han redan från början kan förutse att skadeståndsfrågan inte kan utredas eller avgöras av domstolen utan av- sevärda tidsförskjutningar för handläggningen av ansvarsfrågan. Detta gäl- ler'särskilt när mera ingripandepåföljder kan bli aktuella. Och- självfallet får ingen sitta häktad längre än som krävs för utredningen av själva ansvarsfrågan. Det ligger också i sakens natur att åklagaren inte kan ta på - sig att företräda målsäganden om skadeståndstalan är för omfattande. I det sammanhanget måste vägas in vilka resurser som krävs såväl för utredning av anspråket som utförande av själva talan.

Den avvägning mellan olika intressen som sålunda bör ske har i prome- morian uttryckts på det sättet att åklagaren skall föra målsägandens talan om enskilt anspråk. om det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefogat. . .

Vid remissbehandlingen har från något håll hävdats att uttrycket uppen- bart obefogat skulle kunna tolkas så att åklagaren i vissa fall skulle tvingas driva obefogade skadeståndsanspråk. Med anledning av detta villjag först och främst säga att åklagaren givetvis inte bör syssla med att driva sådana skadeståndsanspråk som framstår som obefogade. Många gånger kan det emellertid vara vanskligt för åklagaren att innan förundersökningcn är slutförd avgöra det befogade i ett framställt skadeståndsanspråk. Tanken bakom promemorieförslaget i denna del torde-vara att åklagaren i ett- inledande skede inte skall ge sig in på någon närmare prövning av om anspråket kommer att leda till bifall eller ej vid domstolen. Kommer åklagaren senare under förfarandet till uppfattningen att anspråket är klart obefogat. bör-han givetvis ha möjlighet att då avstå-från att driva det vidare. .

Mot den nu angivna bakgrunden anscrjag att promemorians lagförslag kan godtas och jag förordar att 22 kap. 2 55 första stycket RB ändras i enlighet härmed. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämp- ningsfrågor. Det bör ankomma på riksåklagaren och överåklagarna att inom ramen för sin tillsynsverksamhet undersöka om de nya reglerna får den avsedda effekten. nämligen att åklagarna i, större titsträckning än nu tar på sig uppgiften att föra talan om enskilt anspråk och att större enhetlig— het i detta hänseende uppnås mellan olika åklagare.

Jag vill avslutningsvis på nytt understryka att en lagändring med den föreslagna inriktningen kommer att innebära en ökad skyldighet för polisen att utreda skadeståndsanspråk.

2.4. Handläggningen vid domstolen

Mitt förslag: Domstolen får ökad skyldighet att handlägga skade-. ståndsfrågan samtidigt med frågan om ansvar för brottet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran på nå-

• Sida 11
•  Original

got undantag när. Från domstolshåll framhålls att-domstolarnas ambition redan idag är att i så stor utsträckning som möjligt avgöra skadeståndsf'och ansvarsfrågorna i ett sammanhang och att. när ett skadeståndsanspråk avskiljs. detta ofta sker av hänsyn till målsäganden själv.

Skälen för mitt förslag: Domstolarna har enligt gällande regler en förhål- landevis stor frihet att besluta om ett skadeståndsanspåk skall handläggas i samband med brottmålet eller avskiljas för handläggning i särskild rätte- gång. Enligt 22 kap. 5 & RB kan domstolen avskilja ett skadeståndsanspråk när skäl äro därtill.

I vissa situationer är ett avskiljande givetvis till fördel för målsäganden. Så kan vara fallet t. ex. då enjustering av grunderna för skadeståndsyrkan- det aktualiseras eller när det under huvudförhandlingen inträffar omstän- digheter som medför att- målsäganden måste få tillfälle att presentera nytt material. Ofta innebär emellertid ett avskiljande att målsäganden k-ommer'i ett sämre läge proeessuellt sett. Inte sällan anser målsäganden det inte mödan värt att föra en fristående skadeståndsprocess mot den tilltalade. Det'är därför inte ovanligt att skadeståndsyrkandet återkallas sedan avskil- jandelhar skett. -

Enligt vad jag har inhämtat varierar domstolarnas benägenhet att avskil- ja enskilda anspråk. Den skiftande rättstillämpningen kan antagligen delvis förklaras av lagtextens "nuvarande utformning. men det finns sannolikt också ett samband med hur domstolsarbetet är organiserat och hur åkla- garna inom de skilda distrikten hanterar uppgiften att företräda mallsägan- den. '

En gemensam handläggning av ansvarsfrågan och skadeståndsfrågan är som jag tidigare nämnt i de flesta fall till fördel inte bara för målsäganden- och den tilltalade utan även med tanke på domstolens resurser. Principen bör därför vara att Skadeståndsanspråk som har samband med brott i största möjliga utsträckning handläggs under brottmålsrättegången. Jag har i det föregående föreslagit en lagändring som syftar till att åklagarna i ökad utsträckning skall ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan. Denna ändring bör, som anförs i promemorian, följas tipp med en skärp- ' ning av förtttsättningarna för att domstolen skall få avskilja ett skade- ståndsanspråk. Det bör tydligare än i dag i lagtexten betonas att skade- ståndstalan får avskiljas bara när starka skäl talar för 'det. Detta bör, i' enlighet med vad som föreslås i promemorian. uttryckas så att avskiljande bara skall få ske när det skulle innebära väsentliga olr'igenheter att avgöra skadeståndstalan inom ramen för brottmålsproeessen. Vid bedömningen av om en gemensam handläggning" innebär väsentliga olägenheter bör rätten beakta dels att det kan ligga i målsägandens eget intresse att det enskilda anspråket avskiljs och dels att prövningen av ansvarsfrågan inte bör få fördröjas Väsentligt med anledning av-prövningen av det enskilda-

anspråket.

' En regel av det antydda- slaget är av värde också på det sättet att den kan medverka till att domStolspraxis blir mer enhetlig i fråga om avskiljande av enskilda ansprak. genom att regeln bättre än den nuvarande markerar att avskiljande inte får ske godtyckligt.

Jag förordar att 42 kap. 5' & RB ändras i enlighet med det anförda. Jag återkommeri specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.

• Sida 12
•  Original

2.5. Domstolens möjlighet till skälighetsbedömning av skador Prop. 1987/88zl

Mitt förslag: Domstolen får vidgade möjligheter att göra en skälig hetsbedömning av skadeståndsyrkanden rörande mindre belopp i sådana fall där förebringandc av full bevisning om skadan skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållan- de till skadans storlek.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av i stort sett samtliga remissinstanser. Justitiekanslern avstyrker förslaget med hänvisning till att det inte kan genomföras utan att rättssäkerheten sätts åt sidan. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter behovet av ändringen men anför att. om en regel anses nödvändig. den inte bör begränsas till mindre belopp. Ytterligare några remissinstanser. däribland Sveriges domarcförbund. anser att det bör finnas möjlighet till skälighets- uppskattning även i sådana fall där skadeståndsyrkandet överstiger vad som skall anses som ett mindre belopp.

Skälen för mitt förslag: Enligt skadeståndslagen (l972:207) kan den som tillfogats persrmskadu få ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada. Till ekonomisk skada hänförs. förutom ren förmögenhetsskada. sjukvårds- kostnader och andra utgifter samt inkomstförlust. När det gäller ideell skada kan ersättning utgå för sveda och värk samt lyte eller annat stadigva- rande men. Bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada tilläm- pas också i fråga om lidande som någon har tillfogats genom brott. Enligt skadeståndslagen kan vidare utgå ersättning för sakskada. Skadestånd för sakskada omfattar sakens värde eller reparationskostnad och värdeminsk- ning. annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.

[ fråga om bevisningen för yrkat skadestånd gäller här som på andra områden som grundprincip att det ankommer på käranden att prestera tillräcklig bevisning till stöd för sitt yrkande. Från denna huvudregel gäller emellertid enligt 35 kap. 5 & RB det undantaget att domstolen får uppskatta en inträffad skada till skäligt belopp. om fttll bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras.

För en målsägande kan det inte sällan ställa sig besvärligt att få fram bevisning om det exakta värdet-på t.ex. föremål som har anskaffats för lång tid sedan eller som har erhållits genom familjerättsliga förvärv. Även om de möjligheter till skälighetsttppskattning som jag nyss redovisade ger vissa möjligheter till en tillfredsställande lösning för målsägandens del. kan' det i många fall framstå som orimligt kostsamt och besvärligt för honom att prestera den bevisning som krävs för att få full ersättning.

De skadeståndsanspråk som framställs i samband med ansvarstalan rör som regel mindre summor. t. ex. ersättning för smärre reparationskostna- der. Det är långtifrån alltid som målsäganden har kvar kvitton på sådana mindre belopp. Kostnaderna för bevisning kan i sådana fall uppgå till nära . nog lika stort belopp som det som yrkas. Från målsägandens synpunkt är

• Sida 13
•  Original

det otillfrcdsställande att inte domstolen i sådana fall har större möjligheter än nu till en skälighetsbedömning av skadan.

Som framhålls i promemorian är det även från mer allmänna processeko- nomiska synpunkter till fördel om de nuvarande förutsi'ittningarna för en skälighetsbedömning mjukas upp en smttla. För såvälparterna som dom- stolen själv torde det normalt framstå som en fördel att domstolen omedel- bart avgör skäligheten av ett yrkat belopp i stället för att skadeståndstalan skiljs av för särskild handläggning med de kostnadsökningar och fördröj- ningar det innebär. Särskilt i de fall målsäganden inte är närvarande vid huvudförhandlingen kan en vidgad möjlighet till skälighetsbedömning ge stora fördelar. [ dag leder invändningar l'rånlden tilltalade ttnder huvudför- handlingen ofta till att skadeståndstalan måste avskiljas därför att måls- äganden inte är närvarande och kan förebringa bevisning till stöd för sina . krav. Med en ändrad ordning kan man uppnå att fler sådana anspråk kan avgöras i anslutning till brottmålsft'irhandlingen.

En väsentlig fråga är naturligtvis om en reform bör begränsas till de situationer som jag i första hand tar sikte på nu. nämligen sådana skade- ståndsanspråk på grund av brott som handläggs i anslutning till frågan om ansvar för brottet. eller. om den bör ges ett generellt tillämpningsområde i mål om skadestånd. Det kan därvid konstateras att processekonomiska vinster vid en utökad möjlighet till skälighetsbedömning skulle kunna. uppnås även i andra typer av skadestånd'smål än de som diskuteras här. samtidigt som det från skadeståndsrättsliga utgångspunkter inte finns an-l ledning att behandla olika typer av skadeståndsfordringar på olika sätt i detta hänseende. En vidgad möjlighet till skälighetsbedömning bör därför gälla oavsett i vilken form skadeståndsanspråket handläggs.

En vidgad möjlighet till skälighetsbedömning av skadeståndsyrkanden skulle. i enlighet med vad som anförts i promemorian. lämpligen kunna avse de fall där fttll bevisning angående skadans storlek skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek. När det gäller frågan huruvida en sådan ordning är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt vill jag först erinra om att det — som jag nyss redogjorde för — redan nu finns en på processekonomiska faktorer grun— dad möjlighet till skälighetsprövning i skadeståndsmål. Vad det gäller är en försiktig utvidgning av denna möjlighet med sikte på de fall där.process- ekonomiska skäl starkt talar för att domstolen får friare händer att göra en rimlig uppskattning av skadans storlek. Självklart innebär regeln att man något mer än nu släpper kravet på hundraprocentig riktighet i fråga om det utdömda skadeståndets storlek. Å andra sidan vinner båda parter fördelen "

. av en snabb och billig handläggningsform. Jag har för min del svårt att se att en sådan reform totalt sett skulle äventyra rättssäkerheten. särskilt inte om man som jag strax återkommer till begränsar regelns användningsom- råde till mål om mindre belopp. Det bör också påpekas att en regel av det slaget ligger väl i linje med det ökade hänsynstagande till processekonomi— ska faktorer som föreslagits i andra hänseenden när det gäller förfarandet vid de allmänna domstolarna (se bl. a. prop. l986/87:89). _ En regel av det förordade slaget skulle — även utan några begränsningar i övrigt — komma att få tillämpning praktiskt taget enbart på skadestånds-

B

• Sida 14
•  Original

yrkanden'avseende mindre belopp. För att undanröja varje tvekan från rättssäkerhetssynpunkt kan det emellertid. som anförs i promemorian. vara befogat att i regeln uttryckligen ange att skälighetsuppskattning i de nu aktuella fallen bara får ske i fråga om mindre belopp. I promemorian har anförts att riktpunkten bör vara att regeln tillämpas i fråga om yrkanden- som uppgår till högst några tusen kronor. För egen del menarjag i likhet med flera remissinstanser att den övre gränsen för tillämpningen av regeln bör kunna sättas något högre. Jag vill därvid peka på att "vi i Sverige sedan år l974 har ett i vissa hänseenden förenklat förfarande i sådana tvistemål där det yrkade beloppet inte överstiger ett halvt basbelopp. Enligt min mening är det naturligt att i fråga om möjligheterna till skälighetsuppskatt- ning enligt den nu förordade regeln anknyta till den beloppsgränsen,-låt vara att man i detta sammanhang inte har behov av någon så exakt gränsdragning att något belopp behöver komma till uttryck i lagen. Jag förordar att 35 kap. 5 & RB ändras i enlighet med vadjag nu anfört.

2.6. Information till målsäganden =

I promemorian har tagits'upp flera förslag till förbättringar i "fråga om informationen till målsäganden rörande förundersökning och rättegång

m. ut. Det gäller såväl frågor av mer formell natur som frågan om behand-.

lingen av målsägandens brottsanmälan och enskilda anspråk. Vid remiss- behandlingen har i allmänhet vitsordats att det finns ett behov av ökad information. Det har också lämnats synpunkter i skilda hänseenden på hur . myndigheternas informationsskyldighet bör utformas. Jag vill för min del i detta sammanhang bara uttala att jag ställer mig bakom promemorians målsättning i detta hänseende. Jag avser att senare för regeringen anmäla frågan om förordningsändringar rörande informationsskyldigheten och de övriga åtgärder som kan vara motiverade med anledning av förslagen.

2.7. Resursfrågorna

Min bedömning: De föreslagna förändringarna bör kunna genomfö- ras inom ramen för oförändrade resurser. ,

Skälen för min bedömning: Förslagen innebär vissa förändringar för såväl polisen som åklagarväsendet och domstolarna. Det är emellertid inte fråga om att myndigheterna tillförs helt nya arbetsuppgifter. För polisens del innebär de nyligen genomförda organisatoriska reformerna att det finns utrymme för att klara av de ökade krav. som ställs i fråga'om utredning av målsägandens anspråk. inom ramen för befintliga resurser genom den ökade flexibilitet som reformerna har lett till.

Den vidgade skyldigheten att 'utreda skadeståndsanspråk och att utföra talan för målsägandenas räkning medför enligt min bedömning en något ökad belastning på (ik/agan'äsena'ct. Framför allt gäller det uppgiften att föra talan inför domstol. Äkla'garväsendet har under senare år fått ett

• Sida 15
•  Original

betydande tillskott av framför allt åklagartjänster. Även kanslipersonalen - har i viss mån utökats. Arbetsläget har därigenom- generellt sett förbätt-

rats. Mot den bakgrunden anser jag att de föreslagna förändringarna bör- kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser.

För domstolsväsendet.; del kan vissa effektivitctsvinster uppstå på det sättet att färre separata tvistemålsrättegångar torde bli följden av förslaget om ökad skyldighet för domstolarna att handlägga skadeståndsfrågor i samband med frågan om ansvar för brottet. 'I' samma riktning verkar förslaget om ökade möjligheter för domstolarna att skälighetsuppskatta skador. Å andra" sidan får man också räkna med att visSa b1ottmalsproces- . ser kan bli något mer komplicerade. Med tanke pa att domstolarna enligt förslaget skall ha möjligheter att skilja av skadeståndsanspåken när en ' gemensam handläggning medför väsentliga olägenheter torde emellertid dessa konsekvenser knappast bli besvärande totalt sett. Förändringarna

3 Ikraftträdande _

De föreslagna lagändringarna'bör träda i k'raft den I januari 1988. Några" särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.-'

4 Upprättat lagförslag. - . ' . ,

I enlighet med vad jag nti anfört har' mom justltledepartcmentct upprättats förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

5. Specialmotivering" _2 kr!/1.2 ; RB _ '

Paragrafen 1eglerarlaklaga1en's skyldighet att förbereda och utföra måls— ägandens talan.

Ändringen i paragrafens Ii'irslz1._stv(ku innebär en ökad skyldighet för ' åklagarna att i samband. med åtal för ett brott löra talan om enskilt anspråk på grund av brottet. Av skäl-som nämnts i den allmänna motiveringen är åklagarens skyldighet att utföra talan för målsägandelenligt förslaget inte ' undantagslös. Åklagare kan också i fortsättningen avstå från att föra måls- ägandens talan om det finns 'starka skäl för det.- Detta uttrycks i den föreslagna lagtexten på det sättet att åklagaren skall föra målsägandens talan om'det kan ske utan väsentliga olägenheter och målsägandens an- sprak intt är uppenbart obefogat. ' -

När det gäller bedömningen av om det skulle innebära niseizrliga olii- ' gen/terar för åklagaren att föra- talan maste i första hand behovet-av

Prop. l987/88:1

• Sida 16
•  Original

utredning för att klarlägga skadeståndsfrågan beaktas. Ett skäl mot att åklagaren för talan för målsägandens räkning kan sålunda vara att det krävs en omfattande utredning för att avgöra skadeståndsfrågan och att denna utredning inte kan förebringas utan att brottmålet i sin helhet för— dröjs väsentligt. Ett smärre dröjsmål böri princip inte hindra att åklagaren för talan om det enskilda anspråket. Ett annat förhållande som bör kunna föranleda att åklagaren inte tar på sig uppgiften att föra talan om det enskilda anspråket är att anspråket kräver orimligt mycket resurser i förhållande till ansvarsdelen. Enbart det förhållandet att skadeståndstalan avser ett stort belopp har däremot ingen betydelse. om förutsättningarna för åklagarbiträde i övrigt är för handen. _

Ibland kan man behöva avvakta en tid för att kunna göra en fullständig bedömning av den skada som har inträffat. Vid personskador kan därför utrymmet för åklagaren att föra talan för målsägandens räkning i vissa fall vara betydligt mera begränsat än när det gäller sakskador.

Förekommer det särskilda frister för handläggningen kan det ibland leda till att åklagaren har svårt att hinna med att föra målsägandens talan. Det kan gälla även för målsägandeanspråk som inte är särskilt komplicerade. Utgångspunkten bör emellertid vara att åklagaren i princip skall föra talan om enskilt anspråk även om utredningen sker under tidspress. Samtidigt gäller givetvis även i dessa fall huvudregeln att avgörandet inte får fördrö- jas väsentligt genom att åklagaren tar på sig Uppgiften att föra det enskilda anspråket. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen gäller detta särskilt när mer ingripande påföljder kan bli aktuella, och ingen får vara berövad friheten längre än som krävs för att utreda själva ansvarsfrågan.

Under remissbehandlingen har påpekats att det ibland kan förekomma att åklagaren och målsäganden har motstridiga intressen under processen. Åklagaren yrkar t. ex. fängelse följt av omedelbar utvisning. medan måls- äganden för sina möjligheter att få ut skadeståndsbeloppet i praktiken är beroende av att den tilltalade finns kvar i landet. I sådana fall kan det någon gång te sig mindre lämpligt att åklagaren företräder målsäganden i skadeståndsdelen. Denna situation får anses täckt av rekvisitet väsentlig olägenhet. Detsamma gäller normalt för fall då ansvarstalan samtidigt förs mot flera personer och dessa har skadeståndsanspråk mot varandra. såsom förhållandet kan vara t.ex. vid åtal för vårdslöshet i trafik (jfr Gullnäs m.fl.. Rättegångsbalken 2. s. 22:14).

Med att ett skadeståndsanspråk är uppenbart obefogat avses den situa- tionen att det för åklagaren framstår som klart att anspråket inte kan vinna bifall vid en domstolsprövning. Orsaken kan vara att anspråket i sig är orimligt.'t.ex. om det yrkas ett mycket stort skadestånd för en typ av skada där normalt betydligt mindre belopp döms ut. Anspråket kan emel- lertid bedömas som uppenbart obefogat även på den grunden att det- uppenbart saknas tillräcklig bevisning om att skadan inträffat eller om skadans storlek. . .

Åklagarens utvidgade skyldighet att förbereda och utföra talan om en- skilt anspråk kommer i princip att träffa även de fall där någon, t. ex. ett försäkringsbolag. övertagit målsägandens anspråk.- De skäl av mer social natur som talar för att åklagaren för talan för målsägandens räkning har i

• Sida 17
•  Original

allmänhet mindre bärighet i fråga om den som övertagit målsägandens anspråk. Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att åklaga- ren i sådana fall bör kunna låta hänsynen till den egna arbetssituationen väga tyngre än annars vid bedömningen om han bör föra talan om det enskilda anspråket eller inte.

I paragrafens andra och tredje stycke föreslås enbart—vissa språkliga moderniseringar.-

22 kap. 5 5 RB

Paragrafen behandlar domstolens möjlighet att avskilja ett skadeståndsyr-.

kande som upptagits till handläggning i ett brottmål. _

Ändringen innebär att domstolarna inte längre får samma frihet att skilja av enskilda anspråk. som har tagits upp i brottmålsprocess, för att handläg- gas som tvistemål. Med nuvarande regler kan ett avskiljande ske så snart det finns skäl för det. Enligt förslaget får skadeståndstalan bara avskiljas om det skulle innebära väsentliga olägenheter att handlägga skadestånds- talan inom ramen för brottmålsprocessen.

När det gäller frågan om vad som skall anses vara väsentliga olägenheter kan man i viss utsträckning dra paralleller med vad som har anförts angående ändringen i 22 kap. ?. å RB. Framför allt är tidsfaktorn av betydelse. Om en gemensam handläggning av ansvarstalan och skade- ståndsanspråket medför att avgörandet av målet i dess helhet fördröjs avsevärt är det en sådan omständighet som bör leda till att det enskilda anspråket avskiljs. Mindre fördröjningar bör däremot inte få leda till att domstolen skiljer av skadeståndstalan.

En praktiskt viktig målgrupp där avskiljande kan bli aktuellt är. sådana brottmål för vilka korta tidsfrister gäller. t.ex. mål mot häktade eller mot ungdomar. En annan situation är den att ett enskilt anspråk som kräver utredning väcks strax före en redan utsatt huvudförhandling i brottmålet. Omvänt kan förhållandet vara det att avgörandet i ansvarsfrågan drar ut på tiden. t. ex. därför att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk under- sökning. Om skadeståndsfrågan i ett sådant fall är färdig för avgörande. t. ex. därför att den tilltalade har medgett skadeståndsanspråket. bör ska- deståndsfrågan kunna avskiljas och avgöras före brottmålet.

Det sagda innebär att ett enskiltanspråk inte mer eller mindre automa- tiskt bör avskiljas bara för att det krävs vissa förberedelseåtgärder. [ stället bör domstolen i ökad utsträckning ta till vara möjligheterna att genom materiell processledning se till att nödvändiga åtgärder vidtas före huvud- förhandlingen. Det kan t.ex. bli aktuellt att påpeka för målsäganden att han. om han vill ha förmånen av en samtidig handläggning. till huvudför- handlingen måste prestera den bevisning han har. Vidare kan det finnas behov av att få ett klarläggande av vilka grunder som åberopas. Sådana påpekanden kan i många fall göras vid en enkel telefonkontakt med måls- äganden.

Rätten måste givetvis också ta hänsyn till att en gemensam handläggning kan vara till olägenhet för målsäganden. Det kan t.ex. vara så att den tilltalade under huvudförhandlingen kommer med nya uppgifter som måls-

|7

• Sida 18
•  Original

äganden behöver tid på sig för att bemöta. Överhuvudtaget bör gälla att rätten om möjligt inhämtar parternas synpunkter i fråga om handläggning- en innan ett beslut om avskiljande fattas.

35 kap. 5 så RB

I paragrafen sägs för närvarande att domstolen. i sådana fall då full bevis- ning om en skada inte alls eller endast med svårighet kan föras. har möjlighet att uppskatta skadan till ett skäligt belopp och utdöma detta. Enligt förslaget ges domstolarna möjlighet att göra en skälighetsbedömning av skador i mål om mindre belopp där möjlighet till bevisning visserligen kan finnas men där denna av allt att döma. skulle orsaka kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek. Regeln

' ' Prop. 1987/88zl

kommer att få betydelse inte bara för enskilda anspråk som handläggs'i ' brottmålsprocess utan också i mål om skadestånd i andra fall. I fråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

6. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

7- Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 19
•  Original

Lagrådet .

' Utdrag ur protokoll vid sammanträde. 1987-06-11

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, justitierådet Sterzel. rege- _ ringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4juni l987 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Ar- nell.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

• Sida 20
•  Original