Propositionens huvudsakliga innehåll

Det högsta belopp som innehavaren av en atomanläggning ansvarar för vid en atomolycka höjs från 500 milj. kr. till 800 milj. kr.

Vidare höjs det högsta belopp som ett fordons trafikförsäkring ansvarar för vid en trafikolycka från 50 milj. kr. till 100 milj. kr. l-löjningen syftar till att förbättra möjligheterna till ersättning för sådana mer omfattande trafikskador som kan uppkomma t.ex. i samband med vägtransport av farligt gods.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1989.

] Riksdugen I 987.188. lsuml. Nr 139

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till Lag om ändring i atomansvarighetslagen (.1968z45)

Härigenom föreskrivs att 17 & atomansvarighetslagen (1968145) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förut/a 'en [vile/.te . _

|7 sl

För innehavare av atomanlägg- ning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag begränsad till 500 miljoner kronor för varje atomolveka. Såvitt gäller anläggning enbart för fram- ställning. behandling eller f("irvaring av obesträlat ttran är ansvarigheten dock begränsad till 100 miljoner kro- nor för varje olycka. Detsamma gäl— ler i fraga om atomolyckor som tipp- kommer under transport av sådant

. ttran. För innehavare av atoman- läggning utom riket bestämmes an- svarighetsbeloppet enligt anlägg— ningsstatens lag. I fråga om atomo- lycka som inträffar under transport av atomsubstans avser anläggnings- inneliav'arens anst-'arighet enligt den— na lag för andra skador än skada på transportmedlet icke i nagot fall läg- re sammanlagt belopp än 100 miljo- ner kronor.

För innehavare av atomanlägg- ning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag begränsad till 800 miljoner kronor för varje atomolj-Tka. Såvitt gäller anläggning enbart för fram- ställning, behandling eller förvaring av obestralat uran är ansvarigheten dock begränsad till 100 miljoner kro— nor för varje olycka. Detsamma gäl- ler i fråga om atomolyckor som upp- kommer under transport av sådant uran. För innehavare av atoman- läggning utom riket bestämmes an- svarighetsbeloppet enligt anlägg- ningsstatens lag. I fråga om atomo- lycka som inträffar under transport av atomsubstans avser anläggnings- innehavarens ansvarighet enligt den- na lag för andra skador än skada pä transportmedlet icke i nägot fall läg- re sammanlagt belopp än 100 miljo- ner kronor.

De belopp som anges i första stycket innefattar icke ränta eller ersättning för rättegangskostmtd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

' Senaste lydelse 19811275.

I-J

• Sida 3
•  Original

2. Förslagtill Lagom ändring i trafikskadelagen ( 1975: 1410)

Härigenom föreskrivs att 14.5 trafikskadelagen (197F—zl-110)l skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Må

Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med an- ledning av en och samma händelse med högst femtio. miljoner kronor. ränta och ersättning för rättegångs- kostnader oräknade. Förslår belop— pet ej till gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur belop- pet. utgår i första hand ersättning för personskada. l:"rsättningarmt till dem som ej kan beredas full gottgö- relse nedsättes med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsätt- ning blir nödvändig. kati regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med an-

- ledning av en och samma händelse

med högst 100 miljoner kronor. rän- ta och ersättning för rättegz'mgskost- nader oräknade. Förslår beloppet ej till gottgörelse ät var och en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning för person- skada. Ersättningarna till dem som ej kan beredas full gottgörelse ned- sättes med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvi-indig. kan regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer förordna att ersättning tills vidaT re skall utgå endast med viss kvotdel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

' Lagen omtryckt 19772949.

b.)

• Sida 4
•  Original

J ustitiedepartemen-tet Prop. 1987!88:139

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande: statsministern Carlsson. ordft'ärande. och statsråden Feldt, Gustafsson. Leijon. Peterson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Jt'ihansson. Hulterström. Lindqvist. G. Andersson. Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atom— och trafikskador

2.1. Den internationella bakgrunden

Ansvaret för skador som uppkoninter i samband med driften av kärnkraftan- läggningar (attimanläggningar) regleras i atotnansvarighetslagen (1968145). Denna lag bygger på två internationella konventioner. 1960 års Pariskonven- tion om skadeståndsanswr pä atomenergins ttnnråde satnt 1963 års konven— tion om supplerande ersättning som antogs i Bryssel (den s.k. tilläggskonven- tionen). Sverige är anslutet till båda konventionerna. Pariskonventionen har tillträtts av Belgien. Danmark. Finland. Frankrike. Grekland. Italien. Nederländerna. Norge. Portugal. Spanien. Storbritannien. Sverige. Turkiet samt Förbundsrepubliken 'I'yskland. Av dessa länder är samtliga utom Grekland. Portugal och Turkiet också anslutna till tilläggskonventionen.

Enligt Pariskonventionen är innehav-"aren av en atomanläggning ansvarig för atomskador oberoende av vållande. dvs. på objektiv grund. Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka och skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15 miljoner betalningsenheter eller särskilda dragningsrätter. SDR (] SDR = ca 8:14 kr.). Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde. dock lägst 5 miljoner SDR. Enligt artikel 10 måste innehavaren ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker det belopp som har bestämts enligt artikel 7.

Genom tilläggskonventionen tillkom ett extra ersättningssystem enligt vilket supplerande ersättning av statstnedel utgår i den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. Systemet verkar i flera steg. Anläggningsinnchavarens ansvar utgör det första steget. Eftersom ansvaret kan variera i de olika konventionsstaterna. skall den stat där anläggningsinnehavarens anläggning är belägen bidra till att täcka skadorna med upp till 70 miljoner SDR (det andra steget) eller omkring 570 milj. kr. Till det tredje steget. intervallet 70—120 miljoner SDR. skall de stater sotn är anslutna till tilläggskonventionen (de s.k. Brysselstaterna) gemensamt betala efter en särskich formel (art. 12). Till 50 procent av det erforderliga beloppet skall staterna bidra i förhållande till sin bruttonational- produkt. medan bidraget till de återstående 50 procenten fördelas i förhållande till staternas resp. kraftproduktion (baserad på kärnteknik) uttryckt i s.k. termisk effekt. .

År 1982 antogs ett tilläggsprotokoll till Pariskonventionen och ett tilläggs— protokoll till tilläggskonventionen. Genom det senare protokollet höjdes beloppen för andra resp. tredje steget till 175. miljoner resp. 300 miljoner SDR. Tilläggsprotokollen har ännu inte trätt i kraft. '

Sverige har tillträtt protokollen och har också genomfört de lagändringar som är påkallade med anledning härav (prop. 1981/82:.163, LU 1982/83: 15. rskr. 88). Beträffande 1. 12 och 31 åå atomansvarighetslagen har dessa lagändringar ännu inte satts i kraft. Så kan ske först när protokollen träder i kraft.

'JI

• Sida 6
•  Original

2.2. Ansvarsgränser i Sverige

Sotn har nämnts inledningsvis har i atotnansvarighetslagen anläggningsinne- havarens ansvar fastställts till 500 milj. kr. per olycka. Fören anläggning sotn är avsedd enbart för framställning. behandling eller förvaring av obeslrtilal uran — samt vid transport av sådant uran -— är motsvarande belopp 100 milj. kr. Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk försäkring. som skall motsvara 120 procent av ansvarsbeloppet. eller av någon annan ekonomisk garanti.

Utöver de ersättningsregler som föranletts av konventionerna (28—31 55) infördes i atomansvarighetslagen genom ändringarna år 1982 ett fjärde steg. Enligt detta skall svenska staten. i de fall en anläggningsinnehavare häri riket är ansvarig. utge ersättning med sammanlagt 3 miljarder kr. (31 a s). I detta belopp är ersättningarna för första — tredje stegen inräknade.

För närvarande gäller följande belopp:

Milj. kr. 1. Anläggn'ingsinttcltavaren 0 — 500 2. Svenska staten. för olycka för vilken ' anläggningsinnehavare i Sverige är ansvarig 500 — 5.70 3. Svenska staten. gemensamt med övriga Brysselstater 570 — 975 4. Svenska staten 975 — 3 000

För svenska staten innebär regelsystemet enligt vad sotn nu har angetts ett ansvar om 70 milj. kr. (steg 2) + 28 milj. kr. (Sveriges andel i steg 3 sotn är beräknad till ca 7 procent av 400 milj. kr.) + 2,02 miljarder kr. (steg 4). eller sammanlagt ca 2.12 miljarder kr.

Slutligen bör här anmärkas att lagens tillämpningsområde varierar för de olika stegen. Ansvaret i första steget täcker även skada i andra stater än kont-'entit'msstater. om olyckan har inträffati Sverige (3 ä). 1 steg 2 och 3 utgår ersättning för skada som har uppkommit i Sverige eller andra .Brysselstater, på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i Sverige eller andra Brysselstater. på eller över det fria havet om skadan har tillfogats en Brysselstat eller medborgare i en sådan stat samt för skada på fartyg eller luftfartyg om de är registrerade i en sådan stat (29 å).

Regeringen har enligt 3 åbemyndigats att förordna att ersättning inom det första steget inte skall utgå för skada i en stat som inte är kt')m'entionsstat i vidare mån än ersättning i den staten skttlle ha utgått för skada i Sverige (reciprocitetsprincipen). Denna möjlighet'har ännu inte utnyttjats.

För det fjärde steget gäller ytterligare inskränkningar (31 a s). Till att börja med täcker statens ansvar skada i Danmark. Finland. Norge och Sverige samt skador ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i dessa länder. Därutöver utgår ersättning till svenska medborgare eller svenska juridiska personer oavsett var skadan har inträffat. Slutligen täcks även skada i en annan Brysselstat. men endast enligt reciprocitetsprincipen.

b

• Sida 7
•  Original

2.3 Ansvarsgränseri andra länder . . Prop. 1987/885139

Enligt senast tillgängliga uppgifter från OECD:s atmnorgan NEA (Nuclear F.nergy Agency). som administrerar konventionerna. uppgär 1111sx-=ar'sgräri- serna i de 1 1 Brysselstaterna till följande belopp. sävitt gäller det ansvar som skall vara täckt av försäkring:

Försäkrat eller garanterat belopp ' SEK*) Förbundsrepubliken 'l'yskland 500 milj. DM' 1,8 miljarder Nederländerna 400 milj. Fl 1.3 miljarder Belgien 4 000 milj. Bfr 680 miljoner Sverige 500 milj. kr 500 " Storbritannien 20 milj. I 210 Danmark ' 75 milj. kr 70 Norge 70 milj. kr 65 Finland 42 milj. FM 62 Frankrike 50 milj. Fl'r 52 Spanien 85.0 milj. pesetas . 45 Italien 7 500 milj. lire 36

*) Avrundat belopp; kurser per den 1 mars 1988. Det bt")r1'n1mi'1rkas att en del länder för närvarande ser över sin lagstiftning i avsikt att ratificera 1982 års protokoll. Man har därför anledning att vänta att de lägsta beloppen inom kort kommer att vara ersatta av högre gränser för ansvaret. ' '

Under är 1986 ändrade Förbundsrepubliken Tyskland systemet för anläggningsinnchzwares ansvar i "sin atomansvarslagstiftning. Den nya kon— struktionen innebär att ansvaret skall vara täckt av försäkring tipp till 500 milj. DM. varefter en statsgaranti på 500 milj. DM träder till. Dessa belopp. totalt 1 miljard DM. innebär ingen förändring i förhållande till vad som gällde tidigare. Men därutöver gäller att ersättningskrt'n'en skall bäras av anläggningsinnehavaren. Detta ansvar behöver dock inte vara täckt av försäkring eller annan garanti. 1' förhållande till skadelidande i andra konventionsstater är ansvaret alltjämt i princip begränsat.

Som framgår av tabellen är spännvidden mellan högsta och lägsta ansvarsbelopp stor — mellan 1,8 miljarder kr. och 36 milj. kr.

Tas även statsansvaret enligt tilläggskonventionen med, varierar tillgängli- ga skadeersättningsbelopp per olycka mellan ca 3,6 miljarder kr. (Förbunds- republiken Tyskland.) och ca 330 milj. kr. (Italien).

I Japan. Kanada och USA - som alla står utanför Paris-Brysselsystemet — är det ansvar som skall vara täckt av försäkring satt till 380, 350 resp. 950 milj. kr. 1 USA finns därutöver ett särskilt försäkringssystem. som sammantaget ger nagot över 4 miljarder kr. i tillgänglig ersättning per olycka.

Schweiz har ett ersättningssystem som liknar det i Förbundsrcpubliken Tyskland. Det ansvar som täcks av obligatorisk försäkring uppgår till ca 1.7 miljarder kr.

Österrike har helt nyligen ändrat sin lagstiftning med lagstiftningen i Schweiz och Förbundsrepubliken Tyskland som förebild. Österrike ("övervä- ger anslutning till Paris-Brysselsystemet.

• Sida 8
•  Original

2.4. Höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp

Mitt förslag: Anläggningsinnehz'ivarmis ansvarsbelopp höjs till 800 milj. kr. per atomolycka. Beloppet för statens ansvar ändras inte.

Skälen för mitt förslag: Visserligen ligger nuvarande ansvarsbelopp för innehavare av atomanläggningar i Sverige relativt högt vid en internationell jämförelse. Detta förhållande kan emellertid inte tillmätas någon avgörande betydelse när det gäller att pröva frågan om ändring av detta belopp. Utgängspunkten bör i stället vara att ansvaret för atomskador i första hand skall bäras av käi'nkraftindustrin (jfr NU 1.986/87zl2 s. 33). Samtidigt kan anläggningsinnehavarna emellertid inte åläggas ett obegränsat ansvar. titan en begränsning av ansvarsbeloppet mäste ställas tipp. Av väsentlig betydelse för omfattningen av anläggningsinnehavarnas ansvar blir därför möjligheten att i enlighet med Parisktmventionens krav täcka ansvaret genom försäkring.

Den nuvarande ansvarsgränsen. 500 milj. kr.. fastställdes med utgångs- punkt i att kapaciteten pä fi'irsäkringsinarknadeit medgav att ansvarsft'irsäk- ring tecknades för 600 milj. kr. Den höjning av ansvarsbeloppet som då genomfördes förutsattes inte heller päverka kapaciteten på sakförsäkrings- omrädet i sådan omfattning att säkerheten för de län som tagits i kärnkraft- verken sktille päverkas i någon nämnvärd män. Detsamma förutsattes gälla möjligheterna att ta upp nya län (se närmare prop. 1981/82:163 s. 40 f).

Enligt de uppgifter som i detta lagstiftningsärende har lämnats av svenska i'itomförsäkringspoolen torde kapaciteten pä återförsäkringsmarknaden nu . medge att försäkring kan tecknas för ett belopp om närmare en miljard kr. Med den angivna förutsättningen att försäkringen skall motsvara minst 120 procent av ansvarsbeli.)ppet skulle detta belopp nu kunna höjas från 500 milj. kr. till 800 milj. kr. Denna höjning skulle visserligen medföra ett minskat utrymme för höjning av sakförsäkringarna. Med hänsyn till ökningen av den totala kapaciteten pä försäkringsmarknaden saknas det däremot anledning räkna med att höjningen pä ansvarssidan skall leda till en sänkning pä sakförsäkringssidan.

Vid de överläggningar som hållits i ärendet har man från kärnkraftindu- strin förklarat sig kunna acceptera en höjning av ansvarsbeloppet av den storleksordning som jag nu har angett. Det har dock ifrågasatts om en sådan höjning inte bör anstä till dess 1982 års protokoll har trätt i kraft. En höjning redan nu till föreslagna 800 milj. kr. skulle nämligen innebära att anlägg- ningsinnehavaren tvingas ta över en del av ansvaret för den ersättning som enligt tilläggskonventionen utgär i det tredje steget. Man har samtidigt framhållit som angeläget att höjningar inte görs med alltför korta tidsinter- valler men inte heller sä sällan att höjningarna blir alltför omfattande vid varje tillfälle.

Det råder således enighet om att kapaciteten på äterfiiirsäkringsmarkna- den nu medger en höjning av ansvarsbeloppet till 800 milj. kr. Jag anser det också angeläget att. säsom riksdagen har framhållit, frågan om ansvarsgrän- serna omprövas med rimliga tidsintervaller. Jag kan i det sammanhanget notera att det nu har gått närmare fem år sedan det ifrågavarande ansvarsbeloppet senast höjdes. I likhet med vad riksdagen har uttalat finner

• Sida 9
•  Original

jag därför att tiden får anses mogen för sådan omprövning. Detta bekräftas jti för övrigt av vad som har framkommit om ökningen av tillgängligt belopp för äterförsäkring. '

Jag kan däremot inte ansluta mig till åsikten att anläggningsinnehavarens ansvar inte bör överstiga det lägsta beloppet i tilläggskonventionen. Som jag har anfört tidigare är utgångspunkten att ansvaret för atomskador i första hand skall bäras av kärnkraftindustrin. Detta gäller inte bara för Sveriges del utan torde också vara ett grundläggande element i det internationella regelsystemet. Andra länder har ocksä beloppsgränser som överstiger tilläggskonventionens undre gräns. t.ex. Belgien och Nederländerna. Det finns därför inte något hinder mot att nu göra den höjning av ansvarsbeloppet som av försäkringsmi'issiga skäl är möjlig. Det finns inte heller någon anledning att överväga en begränsad höjning som bara skulle omfatta det nuvarande andra steget. J ag f örcslår således att ansvarsbeloppet höjs till 800 milj. kr. ' ,

Skäl saknas enligt min mening för att höja det lägre belopp, 100 milj. kr.. som gäller för obestrålat uran. Riskerna är nämligen här väsentligt lägre än vid en reaktorolycka.

Som jag har nämnt inledningsvis har riksdagen också tagit upp frågan om en höjning av beloppet för statsansvaret (NU 1986/'87:12). Denna fråga bör emellertid övervägas först i samband med att 1982 års protokoll har trätt i kraft. Detta beräknas inträffa under något av de närmaste ären. Först då kan de statsfinansiella konsekvenserna helt överblickas. Jag avser således att återkomma till denna fråga i samband med att 1. 12 och 31 s'ä atomansvarig- hetslagen skall sättas i kraft.

3. Trafikskador

3.1. Nuvarande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om trafikförsäkring och om ersättning för trafikskada finns som jag redan inledningsvis har nämnt i trafikskadela- gen (1975zl410. omtryckt 19772949). Ersättning för en trafikskada utgår ur den obligatoriska trafikförsäkringen. Trafikförsäkringsgivarnas ansvarighet för trafikskador är dock beloppsmässigt begränsad. bl.a. av försäkringstek- niska skäl.

Från ett fordons trafikförsäkring utgår enligt 14 & trafikskadelagen trafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med för närvarande högst 50 milj. kr. Detta belopp skall täcka såväl person— som sakskada. men ersättningen skall i första hand utgå för personskada. Räcker beloppet inte till, skall ersättningen till dem som inte kan beredas full gottgörelse nedsättas enligt vad som närmare anges i lagrummet.

I förarbetena till trafikskadelagen (prop. 1975/76:15. LU 1975/7613. rskr. ' 113) framhöll föredraganden att det var angeläget att systemet med trafikskadeersättning bereder ett så fullgott skydd i alla situationer att något behov inte uppkommer av ytterligare ersättning från andra källor. vare sig i form av skadestånd eller gottgörelse från annan försäkring. Maximibeloppet borde därför ligga på så hög nivå att man i realiteten kan tala om obegränsad

• Sida 10
•  Original

ansvarighet för tral'ikförsäkringsgivarna även vid olyckor av exceptionell eller katastrofal omfattning. Föredraganden antog vidare att det förelåg ringa sannolikhet för att begränsningsbeloppet inte skulle räcka till för att bereda full ersättning ät dem som har skadats vid en trafikolycka (prop. DNS.-"76:15 s. 98—99 och s. 273).

3.2. Reformbchovct'

Under senare tid har det både i Sverige och utomlands inträffat flera svära trafikolyckor där fordon för transport av.farligt gods varit inblandade och som lett eller kunnat leda till mycket omfattande skador av katastrofkarak— tär. Här kan t.ex. erinras om den svåra olyckan i staden Herborn i Förbundsrepubliken Tyskland sommaren 1987. då en tankbil lastad med 36 000 liter bensin exploderade och lade ett helt kvarter i ruiner. Under hösten samma är inträffade en liknande olycka i stockholmsområdet. när en tankbil som transporterade bensin välte och fattade eld i närheten av en bensinstaticm. Lyckligtvis medförde dock denna olycka inte samma ödesdig- ra konsekvenser som den nyssnämnda katastrofen i Herborn.

Bl.a. dessa olyckor har gett upphov till en omfattande debatt om vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att minska de risker som är förknippade med transporter av farligt gods. Sådana åtgärder övervägs för närvarande i annat sammanhang bäde inom regeringskansliet och av ansvariga myn- digheter. .

De händelser som jag här har berört utgör emellertid ocksä ett starkt incitament till att överväga om trafikskadelagens maximibelopp för trafik— skat'leersättning behöver höjas för att offren för en framtida olycka av liknande art skall kunna beredas full gottgörelse för uppkomna skador.

lnom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) pägär arbete internationellt med 'en konvention om skadeståndsansvar vid transport av farligt gods pä väg. järnväg och inre vattenvägar. Det torde emellertid dröja ännu nägra är innan detta arbete har slutförts och en eventuell konventitm har trätt i kraft. Enligt min mening finns det inget som hindrar att man innan konventionsarbetet har slutförts nationellt genomför de förbättringar på området som är motiverade. särskilt som en höjning av ansvarsbeloppen ligger i linje med det internationella arbetet. .

Vid trafikskadelagens tillkomst är 1976 förelåg det som jag tidigare har berört enighet om det angelägna i att systemet med trafikskadeersättning bereder ett sä fullgott skydd i alla situationer att något behov inte uppkommer av ersättning från andra källor. vare sig i form av skadestånd eller gottgörelse från annan försäkring. Maximibeloppen borde därför ligga på en sä hög nivå att man i realiteten kan tala om en obegränsad ansvarighet för trafikförsäkringsgivarna även vid olyckor av exceptionell eller rentav katastrofal omfattning.

Dessa syften med trafikförsäkringssystemet är givetvis lika angelägna i dag som för drygt tio år sedan. Det kan emellertid på goda grunder ifrågasättas om det nuvarande begränsningsbeloppet om 50 milj. kr. verkligen är tillräckligt högt för att tillgodose önskemålet om fullgod ersättning ät offren även vid en mycket omfattande olycka. Härtill kommer den inverkan som

Prop. 1987/882139

ll)

• Sida 11
•  Original

penningvärdesft'irsämringen har haft pä realvärdet i det begränsningsbelopp som gäller för närvarande.

Om systemet med trafikskadeersättning skall kunna fylla sitt syfte även i framtiden. menar jag att det redan av de anförda skälen står klart att en höjning av begränsningsbeloppct nu är sakligt motiverad och önskvärd. Vid de ("överläggningar som under lagstiftningsärcndets beredning har ägt rum med företrädare för försäkringsbranschcn och försäkringsinspcktionen har det inte framkommit nägra skäl som talar emot en sådan höjning. Den bör därför genomföras snarast. '

3.3. Höjning av försäkringsbolagens ansvarsbelopp

Mitt förslag: Det nuvarande ansvarsbeloppet i 14 & trafikskadelagen höjs från 50 milj. kr. till 100 milj. kr. '

Skälen för mitt förslag: När det gäller att bedöma hur mycket man kan höja ersättningsnivän mäste flera faktorer beaktas. En första och avgörande faktor är att det mäste finnas möjligheter för de svenska trafikförsäkringsbo- lagen att äterförsäkra sig pä den internatit'mella äterförsäkringsmarkrmden. lin-utgängspunkt är därvid att man mäste sätta ett "tak" för den ersättning som kan utgå vid en olycka. Av försäkringstekniska skäl gär det nämligen inte att införa ett obegränsat ansvar. vilket'i och för sig kunnat anses önskvärt från den synpunkten att alla tänkbara skadefall skulle täckas in oberoende av en olyckas omfattning. Ersättningen bör således i enlighet med vad som gäller för närvarande vara begränsad till visst belopp (jfr prop. 1975/76215 s. 98). .

Andra omständigheter som också mäste vägas in i bedömningen är dels höjningens inverkan på trafikförsäkringsbolagens kostnader för äterförsäk- ringspremierna. dels effekten pä de premier som försäkringstagarna har att erlägga.

l—'("')ljande uppgifter ger viss ledning härvidlag. Antalet trafikförsäkrings- pliktiga fordon var vid ingången av är 1985 ca 3.5 miljoner. Därav utgjorde

antalet specialfordon för transport av farligt gods uppskattningsvis ca 3 000 — _ 4 000.

Trafikförsäkringens totala premieintäkt var är 1985 ca 2 400 milj. kr. och är 1986 ca 2 500 milj. kr.

Försäkringsbolagens sammanlagda äterförsäkringspremier för trafikför- säkringen var 1985 ca 34 milj.-kr. Återförsäkringskostnaderna är olika för olika skikt. 1 de övre skikten som hittills äterförsäkrats gemensamt för alla' bolag genom en särskild pool var premierna för skador i skiktet mellan 6.75 milj. kr. och 26.75 milj. kr. ca 6.8 milj. kr. för 1985 och i skiktet ovanför 26.75 milj. kr. (med den lagstadgade gränsen på 50 milj. kr.) inte mer än ca 1.2 milj. kr.

Beträffande skador i skiktet under 6,75 milj. kr. kan nämnas att de antingen utgjorde bolagens "självbehäll", dvs. återförsäkrades inte. eller äterförsäkrades särskilt till en sammanlagd kostnad av ca 26 milj. kr.

Enligt branschens uppskattning skulle en höjning av ansvarsbeloppet till

• Sida 12
•  Original

t.ex. 100 milj. kr. inte föranleda en ökningav äterförsäkringskostnadermr med mera än ca 600 (100—700 000 kr. Detta innebär en inverkan på direktförsäkringspremierna som i det närmaste kan betraktas som försum- bar. Höjningen skulle säledcs inte uppgå till mer än högst 0.115 procent eller 0,25 kr. per fordon.

En höjning av ansvarsbeloppet i trafikskadelagen till 100 milj. kr. skulle alltså inte fä nägra påtagliga effekter vare sig pä bolagens äterförsäkrings- kostnader eller på kundernas direktförsäkringspremier. Frågan är då om även en större höjning. t.ex. till 300 milj. kr.. kan genomföras utan nägon mer dramatisk effekt pä utgående premier. '

Under lagstiftningsärendets beredning har det emellertid vid kontakter som försäkringsbransehen har haft med internationella äterförsäkrare visat sig att det skulle stöta pä stora svärigheter att äterförsäkra ett större ansvarsbelopp än ca 100 milj. kr. Vid högre belopp är det möjligt att äterförsäkrarna skulle komma att göra skillnad mellan skador orsakade av lätta och tunga fordon. vilket hittills inte har skett i äterförsäkringskontrak- ten. Detta skulle kunna fä oförutsägbara effekter på äterförsäkringskostna- derna. llärtill kommer som sagt att det över huvud taget framstår som osäkert om det gär att få täckning för ett högre ansvarsbelopp än 100 milj. kr. pä äterförsäkringsmarknaden.

Mot bakgrund av vad jag sist har anfört har jag stannat för att inte för närvarande föreslä ett högre ansvarsbelopp än 100 milj. kr. Redan denna höjning innebär en angelägen förbättring av möjligheterna att ge ersättning även vid mer omfattande trafikskador. Jag vill dock framhälla att höjningen inte är avsedd att påverka ersättningsnivän vid skaderegleringen i det enskilda fallet. Den syftar uteslutande till att göra det möjligt att kompensera skadefall med mänga skadelidande eller mycket stora sakskador.

Försäkringsbolagen har l'ramhällit att man stäri begrepp att undersöka de närmare förutsättningarna på den internationella äterförsäkringsmarknaden för en ytterligare höjning av anst-'arsbcloppen. Särskilt det nämnda arbetet inom ECE kan nämligen väntas få stor betydelse för kapaciteten pä denna marknad. Min avsikt är att sä snart det visar sig finnas utrymme för en sådan ytterligare höjning lägga fram förslag härom.

4. Ikraftträdande m.m.

Förhållandena pä försäkringsmarknaden är sådana att lagändringarna bör träda i kraft Vid ett ärsskifte. Bl.a. löper äterförsäkringsavtalen i allmänhet per kalenderår. Höjningarna bör således göras per den 1 januari 1989.

Nägra särskilda övergängsbcstämmelser torde inte vara erforderliga. Av allmänna civilrättsliga grundsatser följer att äldre lag alltjämt skall tillämpasi fråga om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet. De nya bestämmel- serna blir säledes undantagslöst tillämpliga på skadefall som inträffar därefter.

• Sida 13
•  Original

5. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i atomansvarighetslagcn (1968z45).

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975zl4ltl).

De föreslagna lagändringarna är av sädan beskaffenhet att lagradet inte behöver höras.

6. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att anta lagförslagen.

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 14
•  Original