1. Inledning

Frågor om civilrättsligt skadeståndsansvar i samband med atomolyekor regleras bl.a. i två internationella överenskommelser, konventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område (Pariskonven- tionen) och konventionen den 21 maj 1963 om ansvarighet för atomskada (Wienkonventionen). Under 1980-talet fördes diskussioner mellan det till Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) hö- rande atomenergiorganet Nuclear Energy Agency (NEA) och FNs atom- energiorgan International Atomic Energy Agency (IAEA) om att åstad- komma en koppling mellan de båda konventionerna i syfte att utvidga" deras geografiska tillämpningsområde. Arbetet ledde fram till att ett Ge- mensamt protokoll rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pa- riskonventionen antogs vid en diplomatisk konferens i Wien den 21 september 1988.

Texten till det gemensamma protokollet i engelsk lydelse och i svensk översättning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Inom justitiedepartementet utarbetades därefter promemorian (Ds 1991:6) Förutsättningarna för ett svenskt tillträde till det gemensamma protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskon- ventionen. I promemorian föreslås att Sverige skall ratificera det gemen- samma protokollet. Promemorian innehåller också överväganden om be- hovet av lagstiftningsåtgärder för att en ratifikation skall kunna ske.

Promemorian har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern, hovrätten över Skåne och Blekinge, räddningsverket, försäk- ringsinspeklimzen. statens strålskyddsinstitut. statens vattc'rifallwei'k, sta-' tens kärnkraftinspektion, ABB Atom A B, Forsmarks kraftgrupp AB. Sidas- suradörernas fören ing, Svenska atomjörsäkringspoolen. Sveriges Å tig/artig.: Assurans Förening samt Sydkraft A B. En sammanställning av remissyttran- dena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 91-333).

1 januari 1991 slutfördes överläggningar mellan socialdemokraterna. 3

• Sida 4
•  Original

folkpartiet liberalerna och centerpartiet angående utformningen av energi- politiken. I den överenskommelse som slöts mellan partierna den 15 januari 1991, benämnd Partiledaröverenskommelse om energipolitiken; uttalas i samband med behandlingen av vissa kärnsäkerhetsfrågor bl.a. att en höjning av ansvarsbeloppet för anläggningsinnehavare bör genomföras. Regeringen har härefter förelagt riksdagen vissa på" överenskommelsen grundade förslag. Frågan om en höjning av ansvarsbeloppet togs dock inte upp i det sammanhanget (se prop. 1990/91:88).

Under ärendets beredning ijustitiedepartementet har beträffande sist- nämnda fråga yttrande inhämtats från den svenska atomförsäkringspoolen rörande försäkringsutrymmet för ansvarsförsäkring på atomskadeområ- det. Vidare har överläggningar hållits den 4 juni 1991 med företrädare för atomförsäkringspoolen och kärnkraftsindustrin angående de närmare för- utsättningarna för en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp.

Jag avser nu att ta upp frågan om att'genomföra dessa båda förslag.

2. Ansvaret för atomskador 2.1 Allmänt

Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som har orsakats av atomolyekor finns i den år 1960 avslutade Pariskonventionen. Enligt den konventionen är innehavaren av en atomanläggning strikt ansvarig för skador som uppkommer i samband med driften av anläggningen upp till ett visst belopp för varje olycka.

Pariskonventionen kompletteras av en i Bryssel år 1963 avslutad kon- vention om supplerande statsansvar (tilläggskonventionen). Denna kon- vention syftar till en civilrättslig reglering av frågan om ersättning av statsmedel vid stora olyckor. Enligt tilläggskonventionen utgår ersättning av statsmedel i den mån ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. Härigenom har ett system med gemensamma bidrag till en fond för särskilt omfattande katastrofer byggts upp. Endast stater som har ratificerat Pariskonventionen får till- träda tilläggskonventionen. Dessa båda konventioner syftar till en regional reglering för Västeuropa av atomansvarighetsfrågorna. Sverige har ratifi- cerat båda konventionerna.

Det finns också en världsomfattande konvention i ämnet, nämligen den år 1963 avslutade Wienkonventionen. Sverige har inte tillträtt denna konvention.

Wienkonventionen och Pariskonventionen överensstämmer i fråga om de grundläggande principerna och i stor utsträckning även när det gäller utformningen av de enskilda bestämmelserna. Konventionerna utarbeta- des i nära samråd mellan dåvarande organisationen för ekonomiskt sam- arbete (OEEC), numera OECD. och IAEA.

Paris- och Wienkonventionerna vilar båda på fyra huvudprinciper:

— strikt ansvar; — ansvaret kan endast utkrävas av innehavaren av en atomanläggning (s.k.

• Sida 5
•  Original

kanaliscring); . — ansvaret är begränsat till beloppet;

— anläggningsinnehavaren är skyldig att vara försäkrad för skador, eller ha annan godkänd ekonomisk garanti. upp till begränsningsbeloppet. Pariskonventionen har ratificerats av 14 stater och tilläggskonventionen av 11 stater, alla västeuropeiska. 14 stater, varav tre europeiska (Jugosla- vien. Ungern och Polen), har anslutit sig till Wienkonventionen. Ingen stat har tillträtt både Pariskonventionen och Wienkonventionen.

Sverige har som nämnts ratificerat såväl Pariskonventionen som tilläggs- konventionen. Till båda konventionerna hör vidare två tilläggsprotokoll från år 1964 och två tilläggsprotokoll från år 1982. Sverige har tillträtt även dessa protokoll. Denna konventionsreglering ligger till grund för de svenska bestämmelserna om ansvarighet för skador orsakade av atom- olyekor, se atomansvarighetslagen (1968z45).

Även lagstiftningen i Danmark. Norge och Finland bygger på Pariskon- ventionen och tilläggskonventionen. Mellan de nordiska länderna råder på detta område en praktiskt taget fullständig rättslikhet, utom såvitt avser storleken av gällande ansvarsbelopp'där Sverige har de högsta.

Pariskonventionen och tilläggskonventionen i de engelska och franska versionerna samt översättningar till svenska finns intagna i prop. 1968z25 med förslag till atomansvarighetslag m.m. Wienkonventionen i de eng- elska och franska versionerna samt översättning till svenska finns intagen i en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria (SOU l966:29) Atomansvarighet 111.

2.2. Ansvaret enligt Paris- och tilläggskonventionerna

Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anlä'ggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15 milj. särskilda dragningsrätter. SDR (1 SDR = ca 8 kr). Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde. dock lägst 5 milj. SDR.

Pariskonventionens regler om anläggningsinnehavarens ansvar kom- pletteras av tilläggskonventionens ersättningssystem. Enligt tilläggskon- ventionen bär anläggningsinnehavaren det primära ansvaret i enlighet med de nationella regler som fastställts på grundval av bestämmelserna i Paris- konventionen. Därtill kommer enligt tilläggskonventionen ett subsidiärt ansvar för staterna. Detta bärs i första hand av den stat där den skadcor- sakande atomanläggningen finns (anläggningsstaten). I andra hand ansva- rar samtliga konventionsstater gemensamt. Anläggningsstatens ansvar är begränsat till att täcka skador upp till 70 milj. SDR (ca 560 milj. kr). För den del av en skada som ligger inom intervallet 70-120 milj. SDR (ca 960 milj kr) bidrar gemensamt de stater som är anslutna till tilläggskonventio- nen enligt en särskild formel beräknad efter bruttonationalprodukt resp. kraftproduktion.

Eftersom den övre gränsen för anläggningsinnehavarnas ansvar kan variera från stat till stat (jfr vad jag tidigare har sagt om artikel 7 i Pariskonventionen). innebär det nu anförda att det intervall inom vilket anläggningsstaten svarar får en nedre gräns som varierar från stat till stat.

(_l!

• Sida 6
•  Original

Genom kombinationen av Pariskonventionen och tilläggskonventionen bildas således ett ersättningssystem med tre steg. I det första steget finns anläggningsinnehavarens ansvar upp till en viss, för varje stat individuell nivå. Därefter tar anläggningsstatens ansvar vid upp till nivån 70 milj. SDR. Vid den nivån går ansvaret över på konventionsstaterna gemensamt . upp till nivån 120 milj. SDR

Genom 1982 års tilläggsprotokoll till tilläggskonventionen höjdes belop- pen för den övre gränsen i det andra resp. tredje steget till 175 milj. SDR (ca 1 400 milj. kr) resp. 300 milj. SDR (ca 2 400 milj. kr).

Sverige har tillträtt protokollen och har också genomfört de lagändringar som är påkallade med anledning härav (prop. 1981/822163. LU 1982/83:15. rskr. 88). Beträffande ] och 31 55 atomansvarighetslagen gäller dock att dessa lagändringar ännu ej har satts i kraft i avvaktan på proto- kollens ikraftträdande. jfr SFS 1982:1275 och 198811 162. Protokollen har emellertid nyligen trätt i kraft sedan Nederländerna som _sista konven— tionsstat ratificerat dessa den 1 augusti 1991. Regeringen avser därför att genom förordning sätta i kraft resterande delar av 1982 års lagstiftning så snart notifiering om protokollens ikraftträdande har erhållits från den Belgiska regeringen som är depositarie avseende dessa.

Vad gäller de båda konventionernas närmare innehåll får här hänvisas till prop. 1968. 25 med förslag till atomansvarighetslag m. rn. och till prop. 1981/82: 163 Ändring 1 atomansvarighetslagen.

2.3. Ansvaret enligt atomansvarighetslagen

I 17å atomansvarighetslagen har de svenska anläggningsinnehavarnas ansvar fastställts till 800 milj. kr per olycka. För en anläggning som är' avsedd enbart för framställning. behandling eller förvaring av obestrålat uran — samt vid transport av sådant uran — är motsvarande belopp 100 milj. kr. Ansvaret skall vara täckt av försäkring. som skall motsvara 120 % av ansvarsbeloppet, eller av någon annan ekonomisk garanti.

Frågan om skadeståndsansvaret vid atomolyekor prövades senast våren 1988 i samband med att riksdagen tog ställning till och biföll ett förslag i proposition 1987/88: 139 angående en höjning av anläggningsinnehava- rens ansvar från 500 milj. kr till 800 milj. kr per olycka (LU 1987/88: 32, rskr.321 ). Den nya högre ansvarsgränsen trädde i kraft den 1 januari 1989 (SFS 1988: 875).

Utgångspunkten för den svenska lagstiftningen är att ansvaret för atom- skadori första hand skall bäras av kärnkraftsindustrin (jfr NU 1986/87: 12 s. 33). Enligt de internationella konventioner på vilka den svenska lagstift- ningen vilar måste emellertid som jag tidigare har anfört (se avsnitt 2.1) anläggningsmnehavarens ansvar vara täckt av försäkring eller annan eko— nomisk garanti.

När riksdagen våren 1988 behandlade frågan om en höjning av ansvars- beloppet tillät kapaciteten på återförsäkringsmarknaden — såvitt avsåg ansvarsförsäkring — inte en större höjning än den som då gjordes. Därvid beaktades dels att ansvarsförsäkringen måste tecknas så att den motsvarar 120 % av ansvarsbeloppet, dels att kapaciteten på sakförsäkringsområdet

• Sida 7
•  Original

inte fick påverkas i sådan omfattning att säkerheten för de lån som tagits i kärnkraftverken skulle påverkasi nämnvärd mån (jfr prop. 1987/88: 139 s. 8). ' '

Riksdagen har förutsatt att regeringen med hänsyn till frågans vikt noga följer utvecklingen på området och efter hand som förhållandena på försäkringsområdet medger det återkommer till riksdagen med förslag om höjning av ansvarsbeloppet för anläggningsinnehavarna (se 1989/90: LU29).

Jag återkommer i avsnitt 3.2 till frågan om en höjning av ansvarsbelop- pet.

Utöver de ersättningsregler som har föranletts av konventionerna (28- 31 55) infördes i atomansvarighetslagen genom" 1982 års lagstiftning ett ”fjärde steg”. Enligt detta skall svenska staten, i de fall en anläggningsin- nehavare häri riket är ansvarig, under vissa förutsättningar utge ersättning med sammanlagt tre miljarder kr (31 a 5). I detta belopp är ersättningarna för första — tredje stegen inräknade. Om inte heller detta belopp förslår för att täcka skadorna, kan riksdagen besluta om ytterligare ersättning enligt grunder som fastställs i särskild lag (33 5). En närmare redogörelse för det geografiska tillämpningsområdet för ersättningsnivåerna i de olika stegen och för omfattningen av de åtaganden som dessa föranleder för den svenska staten finns intagen i prop. 1987/88: 139 s. 6 och 7. Jag får här hänvisa till den redogörelsen. ' ' =

2.4. Det gemensamma protokollet

2.4.1. Bakgrunden till arbetet

Trots de likheter som finns mellan Pariskonventionen och Wienkonventio- nen har det hittills inte funnits någon koppling mellan dem. Den ursprung- liga tanken var att parter som tillträtt Pariskonventionen också skulle kunna ansluta sig till Wienkonventionen. Denna idc' kom emellertid aldrig att förverkligas, huvudsakligen av det skälet att en samtidig tillämpning av konventionerna visade sig kunna ge upphov till konflikter' och tillämpnings- problem. '

Följden är att stater som är anslutna till Wienkonventionen betraktas som icke-konventionsstater i Pariskonventionens mening och vice versa. Ingen av konventionerna blir därför tillämplig på skador som uppstår i en stat som är ansluten till det ena konventionssystemet. om den olycka som orsakat skadan har inträffat i en stat som är ansluten till det andra konventionssystemet. Om t.ex. enatomolycka inträffar i en atomanlägg- ning som är belägen i en stat som är ansluten till Pariskonventionen och orsakar skador på personer eller egendom i en stat som är ansluten till Wienkonventionen, är varken Pariskonventionen eller Wienkonventionen tillämplig på sådana skador. Rättsläget är i princip detsamma i den omvända situationen. Också i fall då en atomolycka inträffar under tran- sport av nukleärt material mellan en atomanläggning som är belägen i en stat som är ansluten till Wienkonventionen och en atomanläggning i en stat som är ansluten till Pariskonventionen blir reglerna om förhållandet till

• Sida 8
•  Original

icke-konventionsstater tillämpliga. Enligt. Pariskonventionen (artikel 2) kan dock en stat genom nationell lagstiftning utsträcka tillämpningsområ- det så att även skador i icke—konventionsstater täcks. jfr 3 5 andra stycket atomansvarighetslagen. Många (men inte alla) stater har utnyttjat den möjligheten. Wienkonventionen innehåller ingen motsvarande bestäm- melse. .

Mot denna bakgrund påbörjade NEA och IAEA redan under början av 1970-talet diskussioner om att åstadkomma en koppling mellan Paris- och Wienkonventionerna. Arbetet syftade bl.a. till att undanröja eventuella lagkonflikter som skulle kunna uppstå vid en samtidig tillämpning av konventionerna. Huvudsyftet var emellertid att ge de skadelidande bättre möjligheter att få ersättning vid atomolyekor. Tanken var att det skulle ske genom att de skadelidande i en stat som var ansluten till någon av de båda konventionerna skulle få möjlighet att kräva ersättning enligt någon av konventionerna även om den skadeorsakande anläggningen var belägen i en stat som var ansluten till den andra konventionen. Diskussionerna om detta dog dock ut på 1970-talet. Orsaken till det torde ha varit brist på intresse för saken i de berörda staterna. -

Under början av 1980-talet stod det. klart att anslutningen till de båda huvudkonventionerna sannolikt inte skulle bli mycket större än den varit redan från början. Arbetet inom NEA och IAEA togs upp igen och fick särskild aktualitet efter den svåra olyckan 1986 i kärnkraftverket i staden Tjernobyl i Sovjetunionen. I ljuset av denna olycka framstod den begrän- sade och splittrade anslutningen till konventionsregleringen som en allvar- lig brist. Konsekvenserna av att stå utan ett heltäckande internationellt instrument som reglerar ansvarsförhållandena gentemot offren för en olycka med gränsöverskridande effekter kom att demonstreras på ett mycket påtagligt sätt.

De styrande organen inom de båda organisationerna blev ense om att den enklaste och mest praktiska lösningen för-att uppnå de tidigare angivna målsättningarna var att formalisera förhållandet mellan de båda konven- tionerna genom ett gemensamt protokoll. Genom protokollet avsåg man att åstadkomma en "kvasi-kontraherande” situation, samtidigt som man genom lagvalsregler skulle garantera att endast en av konventionerna kan bli tillämplig i varje särskilt fall. Man hade också förhoppningen att en sådan lösning skulle kunna medverka till en bredare anslutning till Wien- konventionen.

Sedan en gemensamt sammansatt grupp av regeringsföreträdare inom NEA och IAEA enats om texten till det gemensamma protokollet antogs detta enhälligt vid en diplomatkonferens den 21 september 1988.

Protokollet har hittills undertecknats av ett tjugotal stater, däribland Danmark, Finland. Norge och Sverige. Danmark har som första nordiska land ratificerat protokollet 1989. Norge har ratificerat detta under våren 1991. Förberedelser för att kunna ratificera protokollet pågår enligt uppgift _ för närvarande i Finland. Av övriga Parisstater har Italien ratificerat protokollet under våren 1991 och Nederländerna i augusti 1991. Av Wienstaterna har Chile, Egypten. Ungern och Polen ratificerat protokollet. För att protokollet skall träda i kraft fordras att fem stater ur vardera

• Sida 9
•  Original

konventionsgruppen har ratificerat detta (jfr artikel VII). För närvarande saknas således endast en stat från vardera konventionsgruppen för att kraven på ikraftträdande skall vara uppfyllda. .

I detta sammanhang bör vidare framhållas att ett arbete inom IAEA med en revision av Wienkonventionen påbörjades år 1989 av en för ändamålet särskilt tillsatt arbetsgrupp. Arbetet bedrivs sedan våren 1990 av IAEAs ständiga utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckori.

Avsikten är att en konferens om revision av Wienkonventionen skall äga rum under år 1992/93. I detta arbete deltar ett mycket stort antal-stater '

(däribland Sverige) och internationella organisationer., I det följande avsnittet lkommerjag att lämna en kortfattad beskrivning av innehållet i det gemensamma protokollet. '

2.4.2. Innehålleti det gemensamma protokollet

Protokollet vilar på två huvudprinciper. Den första principen innebär att

det skapas en länk eller en "bro" mellan de två konventionerna genom att ' protokollet — såvitt gäller stater som är anslutna till någon av konventio- nerna -— avskaffar skillnaden mellan konventionsstater och icke- konventionsstater (Contracting Parties and'non-Contracting States) vad gäller de operativa bestämmelserna i endera konventionen. Den andra principen innebär att antingen Wienkonventionen eller Pariskonventionen görs exklusivt tillämplig på en atomolycka genom lagvalsregler.

Preambeln

Efter en hänvisning till de berörda konventionerna framhåller preambeln de punkter som nämnts tidigare: likheten mellan konventionerna när det gäller det materiella innehållet,.de svårigheter som kan uppstå vid en samtidig tillämpning av dem och det dubbla syftet med det gemensamma protokollet.

Artikel [

Artikeln innehåller definitioner av Wienkonventionen resp. Pariskonven- tionen. Med dessa begrepp avses den konventionstext som vid varje särskild tidpunkt är gällande för en stat som är ansluten till protokollet. Under utarbetandet av protokollet diskuterades ingående vilken bety- delse det kunde få att olika textversioner kan tänkas bli tillämpliga i kraft av det gemensamma protokollet samt frågan huruvida man kunde hänvisa ' i protokollet till texter som ännu inte tillkommit vid tiden för antagandet av protokollet. Man enades därvid om att alla gällande versioner skall kunna tillämpas, även framtida sådana. En stat som är ansluten till Pariskonventionen och dessutom till tilläggsprotokollet från 1982 är alltså skyldig att i förhållande till stater anslutna till Wienkonventionenoch det gemensamma protokollet tillämpa 1982 års version av Pariskonventionen.

• Sida 10
•  Original

Artikel [1

Denna artikel ger uttryck för den grundläggande regeln-i protokollet enligt vilken anläggningsinnehavarens ansvar för en atomolycka. utvidgas till att omfatta skador som inträffat i en stat som är ansluten till det andra konventionssystemet. Om således en atomolycka inträffar i en atomanlägg- ning som är belägen i en stat som är ansluten till Pariskonventionen och olyckan ger upphov till t.ex. skador på personer eller egendom i en stat som är ansluten till Wienkonventionen, så är anläggningsinnehavaren ansvarig också för dessa skador. Motsvarande gäller om anläggningen ligger i en stat som är ansluten till Wienkonventionen och skadan inträffar i en stat som är ansluten till Pariskonventionen. Anläggningsinnehavarens ansvar bestäms enligt den konvention till vilken den stat är ansluten inom vars område anläggningen ligger och ansvarsbeloppet bestäms enligt lagen i den staten.

En viktig förutsättning för att kopplingen mellan Wienkonventionen och Pariskonventionen skall fungera på avsett vis är att ingen stat har tillträtt båda konventionerna. Somjag har anfört i avsnitt 2.1 är detta inte fallet för närvarande. Skulle motlförmodan någon stat i framtiden tillträda såväl Pariskonventionen som Wienkonventionen, uppstår den situationen att två konventioner kan bli tillämpliga samtidigt, vilket protokollet (se artikel 111) syftar till att undvika. .

Det bör framhållas att det särskilda civilrättsliga statsansvaret enligt tilläggskonventionen inte omfattas av det gemensamma protokollet. Det ansvaret bygger på helt andra förutsättningar än Pariskonventionen och Wienkonventionen. och Wienkonventionen saknar en motsvarande på- byggnad. Skulle ett liknande supplerande ansvar tillkomma som komple- ment till Wienkonventionen, t.ex. som en följd av det pågående revisions- arbetct inom IAEA. är det emellertid inget som hindrar att man tar upp en diskussion om ett ytterligare protokoll för att täcka den situationen.

Slutligen bör framhållas att varken Wienkonventionen eller Pariskon- ventionen uttryckligen reglerar det fallet att en atomolycka leder till skador på eller över det fria havet. Bland de berörda staterna föreligger det dock allmän enighet om att båda konventionerna är tillämpliga i sådana situa- tioner. I det nu aktuella gemensamma protokollet har dessa situationer därför inte nämnts. Protokollet förutsätts ändå vara tillämpligt på sådana fall. För svenskt vidkommande kan tilläggas att regleringen i atomansva- righetslagen utgår från att dessa fall skall omfattas av anläggningsinneha- varens ansvar (se prop. 1968: 25 s. 86 f.). '

Artikel lll

Denna artikel ger uttryck för den andra huvudprincipen i protokollet, nämligen att regleringen skall klart utpeka vilken av konventionerna som är tillämplig i varje enskilt fall.

Iji'irsta stycket anges därför'att antingen Wienkonventionen eller Pari-' skonventionen skall vara tillämplig. Endast en av konventionerna kan alltså vara tillämplig i ett enskilt fall. Genom lagvalsregler i artikeln klargörs vilken av konventionerna som i ett sådant fall skall tillämpas.

• Sida 11
•  Original

Eftersom båda konventionerna är tillämpliga inte endast på atom- olyckor som inträffar i själva anläggningen utan också på atomolyekor som uppstår under transport av atomsubstans innehåller artikeln två lagvalsreg- ler.

Andra stycket innehåller en grundregel som vilar på territorialitetsprin- cipen. Regeln avser det enklare fallet då en olycka har inträffat i en atomananläggning, alltså på en bestämd plats som är lätt identifierbar. Detta skadefall skall regleras av den konvention till vilken den stat är ansluten inom vars område atomanläggningen är belägen (anläggnings- staten). En olycka i en anläggning belägen i en stat som är ansluten till Pariskonventionen medför således att den konventionen blir tillämplig. Inträffar olyckan i en anläggning i en stat som är ansluten till Wienkonven- tionen blir, å andra sidan, den konventionen tillämplig.

Tredje stycket innehåller en lagvalsregel för transportfallen som är mera komplicerad. Detta beror på att reglerna om ansvaret för olyckor under transport enligt konventionerna är detaljerade och delvis invecklade. Ut— gångspunkten för lagvalet är här artikel 11. 1 (b) och (e) i Wienkonventio- nen resp. artikel 4 (a) och (b) i Pariskonventionen. Enligt lagvalsregeln i detta stycke skall ansvaret i transportfallen bestämmas av reglerna i den av konventionerna till vilken den stat är ansluten i vilken den anläggning finns vars innehavare bär ansvaret enligt de nyss berörda reglerna i Wienkon- ventionen resp. Pariskonventionen.

En närmare redogörelse för de effekter som dessa regler får — sett ur svensk synvinkel — har lämnats i promemorian Ds 1991: 6 s. 14-16. Jag får här hänvisa till den redogörelsen. Något förenklat kan reglerna samman- fattas på följande sätt. I förhållandet mellan en Parisstat som Sverige och en icke-konventionsstat (varmed likställs en Wienstat som inte har anslutit sig till det gemensamma protokollet) så får anläggningsinnehavaren i Sverige ett ansvar för en större del av transporten än om motparten varit en konventionsstat (inkl. Wienstater som anslutit sig till det gemensamma protokollet). Vid en transport från Sverige till en icke-konventionsstat övergår ansvaret senare till den mottagande anläggningsinnehavaren än det gör om mottagarstaten är en konventionsstat. Vid en transport från en icke-konventionsstat till Sverige övertar anläggningsinnehavaren i Sverige ansvaret i ett tidigare skede än om avsändarstatcn är en konventionsstat. Mellan en anläggningsinnehavare i Sverige och en i en annan Parisstat (varmed likställs en Wienstat som har anslutit sig till det gemensamma protokollet) kommer däremot i princip avtalsfrihet att råda när det gäller ansvarets övergång.

A rti kel I V

Bestämmelserna i denna artikel kompletterar reglerna i artiklarna 11 och III och innebär att den i det särskilda fallet tillämpliga konventionen skall tillämpas i förhållande till de till det gemensamma protokollet anslutna staterna som om dessa var anslutna till den konventionen. Att märka är att de artiklar i respektive konvention som uttryckligen omfattas av denna

• Sida 12
•  Original

regel endast är deartiklar som innehåller den materiellt-rättsliga regle- ringen av skadeståndsansvaret. Procedurbestämmelserna i de båda kon- ventionerna utesluts däremot från tillämpning.

Artikel V — XI

Artiklarna V-Xl innehåller slutbestämmelser, vilka är av sedvanligt slag.

3. Förslag

3.1. Sveriges tillträde till det gemensamma protokollet

Promemorians förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Samtliga har tillstyrkt att Sverige tillträder det ge- mensamma protokollet.

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt tidigare är det övergripande syftet med det gemensamma protokollet att förbättra det ekonomiska skyddet för dem som lider skada till följd av en atomolycka. Genom den- koppling som protokollet etablerar betraktas fler stater (för närvarande 28 istället för de 14 som är anslutna till Pariskonventionen) som konventions- stater. En skadelidande i en stat kan alltså med stöd av konventionerna få ersättning för skador till följd av atomolyckor, även om olyckan inträffar i en stat som är ansluten till det andra konventionssystemet. Genom att det geografiska tillämpningsområdet för var och en av konventionerna utvid- gas kommer en skadelidande i Sverige att få bättre möjligheter än för närvarande att få skadestånd vid en olycka. Någon förbättring av de materiella reglerna i konventionerna. t.ex. de som rör ansvarsbeloppens storlek, innebär dock inte protokollet.

.En i det gemensamma protokollet outtalad men under arbetet inom- NEA och IAEA starkt närd förhoppning är _vidare att protokollet skall utgöra ett incitament för ett stort antal stater som idag står utanför konventionsregleringen att tillträda Wienkonventionen. Denna förhopp- ning avser särskilt staterna i Östeuropa. Först därigenom kan syftet med det gemensamma protokollet till fullo-uppnås. Inom IAEAs ständiga ut- skott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor pågår — som jag redan har nämnt- ett arbete som syftar till en revidering av Wienkonventionen. Förhoppningsvis skall det arbetet inom en inte alltför avlägsen framtid leda till en modernisering av konventionen och en väsentlig höjning av ansvarsbeloppen. Det bör leda till ett ökat intresse för att tillträda denna konvention. Skulle detta inträffa. ökar givetvis i motsvarande mån bety- delsen av det gemensamma protokollet som en'brobyggare mellan konven- tionssystemen. Efter tillkomsten av protokollet har Wienkonventionen tillträtts av fyra stater: Chile, Mexico. Ungern och Polen.

Enligt min mening innebär en ratifikation av det gemensamma proto-

• Sida 13
•  Original

kollet påtagliga fördelar för Sverige. Mina överväganden leder mig vidare till slutsatsen att en ratifikation inte kräver några lagändringar. Jag skall 1 fortsättningen närmare utveckla skälen för mitt förslag.

När det gäller att bedöma. om ett svenskt tillträde till protokollet kan anses önskvärt och vilka fördelar eller eventuella nackdelar som en svensk ratifikation skulle medföra, finns det anledning att skilja mellan två hu— vudsituationer. Den första situationen avser det fallet att en olycka inträf- far i en atomanläggning varvid man dessutom bör hålla i sär olyckor i Sverige och olyckor utom riket. Den andra situationen avser fall då en atomolycka inträffar under transport av atomsubstans mellan anläggningar i skilda länder. Jag behandlar de olika situationerna var för sig i det följande. Jag avser att i samband därmed också ta upp frågan om behovet av författningsändringar.

Olyckor i en atomanläggningi Sverige

Om en olycka inträffar i en atomanläggning. är det somjag tidigare nämnt territorialitetsprincipen. dvs. platsen för olyckan som enligt lagvalsregeln i artikel 111 andra stycket i det gemensamma protokollet avgör vilken kon- vention som blir tillämplig. Enligt Pariskonventionen, som Sverige har tillträtt, är huvudregeln att anläggningsinnehavarens ansvarighet endast gäller olycka som har inträffat i en konventionsstat och som ger upphov till skador i en sådan stat. Konventionen tillåter emellertid att en konven- tionsstat genom nationell lag utsträcker denna ansvarighet till att täcka skador även i icke- konventionsstater.

När Sveriges anslutning till Pariskonventionen och tilläggskonventionen om supplerande statsansvar övervägdes valde statsmakterna att utsträcka Pariskonventionens tillämpningsområde så att lagen täcker skador även i icke-konventionsstater i följd av' en atomolycka för vilken en svensk anläggningsinnehavare är ansvarig (se prop. 1968125, lLU 13. rskr. 77). Föredragande statsrådet framhöll (se prop'. s. 62) att en sådan regel följde av det folkrättsliga grannelagsansvar som ansågs föreligga på atomska- dcområdet. Utvidgningen bord'e dock kunna begränsas enligt reciprocitets- principen. Atomansvarighetsla'gen innehåller följaktligen en sådan regel om reciprocitet (3 åtredje stycket). enligt vilken regeringen beträffande stat som ej är konventionsstat-kan förordna att ersättning för atomskad-a'som uppkommer i den staten "inte skall lämnas i Sverige i vidare m'ån än ersättning i samma stat skulle lämnas för atomskada som uppkommer här. Ett sådant förordnande får dock inte tillämpas i den mån tillämpningen skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt något internationellt fördrag. Något förordnande av detta slag har hittills inte meddelats av regeringen.

Skulle en olycka inträffa i en svensk atomanläggning gäller således redan i dag att anläggningsinnehavarens ansvar täcker skador som uppstår i en stat som är ansluten till Wienkonventionen (trots att en sådan stat är att anse som icke-konventionsstat). Ett svenskt tillträde till det gemensamma protokollet — vilket medför att en stat som är ansluten till Wienkonven—

• Sida 14
•  Original

tionen och som också har tillträtt det gemensamma protokollet skall betraktas som en konventionsstat — innebär därför inte några nya ekono- miska åtaganden för svenska anläggningsinnehavares del. Anläggningsin- nehavaren kommer liksom idag att svara för en olycka intill gränsen för sitt ansvarsbelopp enligt 17 & atomansvarighetslagen. Detta belopp är nu 800 milj. kr. Som framgår av avsnitt 3.2 föreslårjag att det skall höjas till 1 200 milj. kr.

Staternas åtaganden enligt tilläggskonventionen (det s.k. Brysselsyste- met), däribland den svenska statens åtagande att gemensamt med övriga stater som är med i Brysselsystemet svara för ytterligare ersättning av statsmedel, påverkas inte direkt av det gemensamma protokollet. Ersätt— ning enligt Brysselsystemet kan nämligen inte utgå för skador i andra stater än stater som är med i systemet. Det är endast anläggningsinnehavarens ansvar som enligt det gemensamma protokollet utnyttjas för att ersätta skador i Wienstater som är anslutna till det protokollet. Indirekt kan emellertid staternas åtaganden enligt tilläggskonventionen komma att på- verkas.

Vid en större olycka i Sverige som i stater anslutna till Paris/Brysselsy- stemet föranleder skador som överstiger 800 milj. kr är tilläggskonventio— nen tillämplig, dvs. Sverige har rätt att begära bidrag från övriga stater anslutna till den konventionen för att täcka sådana skador. För olyckor i andra stater som är med i Brysselsystemet gäller det omvända förhållandet, dvs. att Sverige blir skyldigt att bidra. En anslutning till det gemensamma protokollet innebär att ett större antal tänkbara skadelidande skulle omfat- tas av Pariskonventionen. Det kan leda till att tilläggskonventionens ersätt- ningssystem skulle kunna komma att behöva tas i anspråk i fler fall än hittills. Anläggningsinnehavarens ansvar kan nämligen komma att tas i anspråk för att ersätta skador i stater som är anslutna till Wienkonventio- nen. Härigenom kan det inträffa att skador som inträffar i stater som är anslutna till Paris/Brysselsystemet inte ryms inom ramen för anläggnings— innehavarens ansvar. .

Denna situation är förutsedd i tilläggskonventionen och uppmärksam- mades också vid.arbetet med det gemensamma protokollet. Enligt artikel 14 (b) i tilläggskonventionen krävs samtycke för att den utvidgning som protokollet medför av tillämpningsområdet för Pariskonventionen skall bli gällande mot en medlemstat. Efter en rekommendation av Styrkommittén för OECDs atomenergiorgan. NEA har den svenska regeringen genom beslut den 17 augusti 1989 (dnr 89-1722) lämnat samtycke enligt 14 (b) tilläggskonventionen. De flesta övriga Brysselstater har också lämnat sitt samtycke och det förväntas att samtliga skall ha gjort detta före utgången av år 1991.

Ett svenskt tillträde till det gemensamma protokollet innebär således inte några nya åtaganden för svensk del, varken för anläggningsinneha- varna eller för den svenska staten, såvitt gäller atomolyekor som inträffar i Sverige. Frågan är då om deti denna del föreligger något behov av att ändra atomansvarighetslagen.

Reciprocitetsregeln i 3 åatomansvarighetslagen innebär att Sverige efter ett tillträde till det gemensamma protokollet skulle vara förhindrat att

• Sida 15
•  Original

gentemot stater som tillträtt Wienkonventionen och det gemensamma protokollet — men inte gentemot andra icke-konventionsstater — utnyttja möjligheten att begränsa svenska anläggningsinnehavares ansvar på reci- procitetsbasis. En sådan begränsning skulle ju stå i strid med åtagandena i det gemensamma protokollet.

I promemorian diskuteras (se 5. 29-31) om denna situation kräver ändring av atomansvarighetslagen genom att denna tillförs en uttrycklig föreskrift som begränsar möjligheterna att meddela ett reciprocitetsförord- nande. Den ståndpunkt som intas i promemorian är att ett sådant förtyd— ligande skulle vara överflödigt.

Denna slutsats har emellertid ifrågasatts under remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar bl.a. att lagrummets formule- ring innebär att regeringen i förhållande till konventionsstat är förhindrad att meddela förordnande som inskränker svenskt ansvar. Ett tillträde till det gemensamma protokollet medför att Sverige åtar sig samma folkrätts- liga förpliktelser i förhållande till Wienstater som gentemot konventions- stater i lagens mening. Med hänsyn härtill och i konsekvens med lagens nuvarande utformning kan det enligt hovrätten vara lämpligt att lagrum- met ändras så att det av lagtexten framgår att förordnande om begränsning av svenskt ansvar inte heller får ges i förhållande till en Wienstat som tillträtt det gemensamma protokollet. Hovrätten förordar därför att detta uttryckligen anges i det berörda lagrummet. Försäkringsinspektionen har anfört liknande synpunkter.

För egen del menarjag att den ståndpunkt som intas i promemorian har goda skäl för sig. Som jag nyss har nämnt anges det särskilt i 3 & atoman- svarighetslagen att ett förordnande om begränsning av svenskt ansvar inte får tillämpas i den mån tillämpningen skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt något internationellt fördrag. Det gemensamma proto— kollet ärjust ett sådant internationellt fördrag som avses i bestämmelsen. Enligt min mening finns det därför inte något behov av någon särskild reglering av detta fall i lagtexten.

Jag finner mot bakgrund av det sagda att en ratifikation av det gemen- samma protokollet inte gör det påkallat med någon lagändring i den nu aktuella delen.

Olyckor [ en atomanläggning utom riket

Fördelarna med ett svenskt tillträde till det gemensamma protokollet visar sig främst då det gäller en olycka som inträffar i en atomanläggning utom riket i en stat som idag är att betrakta som en icke-konventionsstat i förhållande till Pariskonventionen. Om en sådan olycka får effekter som drabbar svenskt territorium och svenska skadelidande, får dessa skadeli- dande inte någon ersättning i nuläget. i varje fall inte på konventionsrätts- lig grund. Som bekant har ingen ersättning av detta slag utgått till svenska skadelidande efter olyckan 1986 i Tjernobyl i Sovjetunionen (jfr dock prop. 1986/87: 18 s. 5).

Av geografiska skäl är risken idag visserligen inte så stor att en olycka i en atomanläggning i en stat som är ansluten till Wienkonventionen skulle

• Sida 16
•  Original

komma att drabba Sverige. Endast tre av de stater som är anslutna till Wienkonventionen är europeiska stater. Ur den synvinkeln kan ett svenskt tillträde till det gemensamma protokollet kanske anses vara av begränsat intresse. Betydelsen av det gemensamma protokollet kan dock snabbt växa. om Wienkonventionen som en följd av det pågående revisionsarbe- tet skulle komma att få ökad attraktivitet bland stater i vårt geografiska närområde, t.ex. de östeuropeiska staterna. Det finns också klara tecken på att en sådan utveckling är på gång. Både Polen och Ungern har som jag tidigare har nämnt nyligen tillträtt Wienkonventionen (jfr avsnitt 2.4.1).

Om många stater i vårt närområde i framtiden anser det förenligt med sina intressen att tillhöra Wienkonventionen och det gemensamma proto- kollet, skulle svenska skadelidande till skillnad från idag få ersättning vid atomolyekor i dessa länder Under förutsättning att Sverige ansluter sig till det gemensamma protokollet. Skulle t.ex. Sovjetunionen ratificera dessa instrument vore svenska skadelidande berättigade till skadestånd vid en olycka i Sovjetunionen liknande den i Tjernobyl.

De ökade möjligheterna för svenska skadelidande att få ersättning för skador till följd av atomolyekor som inträffar i stater som är anslutna till Wienkonventionen och det gemensamma protokollet talar enligt min me- ning starkt för ett tillträde till detta protokoll. Inte heller i detta avseende kräver en svensk ratifikation någon ändring av svensk lagstiftning. Det blir i stället en fråga för andra stater som tillträder det gemensamma protokol- let att göra erforderliga ändringar i sina regelsystem för att tillförsäkra andra kontraherande stater de rättigheter som följer av protokollet.

Olyckor under transport av atomsubstans _

När det gäller ansvaret under transportsituationer är bilden mer komplice- rad och det står inte utan vidare klart att en' ratifikation av det gemen- samma protokollet innebär fördelar för svenska skadelidande. - Problematiken har utförligt belysts i promemorian Ds 1991:6 s.- 23-27. Jag får här hänvisa till den redo'görelsen.- men vill för egen del framhålla -

följande. ' - '-

Som jag har nämnt tidigare gäller i förhållandet mellan en Parisstat och en icke-konventionsstat att anläggningsinnehavaren i Parisstaten har ett ansvar för en större del av transporten än vad som är fallet vid transporter mellan konventionsstater. Detta är givetvis av betydelse om anläggningsin-l nehavaren i Parisstaten har ett högre ansvarsbelopp än innehavaren i en Wienstat (vilket normalt är fallet med de nuvarande ansvarsnivåerna i de olika konventionerna). Att anläggningsinnehavaren i en Parisstat är ansva-' rig medför vidare att tilläggskonventionens regler om supplerande statsan- svar normalt blir tillämpliga (på skador i sådana Parisstater som är med 'i - Brysselsystemet) eftersom samtliga Parisstater utom trc också har tillträtt tilläggskonventionen.

Reglerna i det gemensamma protokollet får formellt den effekten att nyssnämnda bestämmelser om ansvaret vid transporter till eller från icke- konventionsstater inte blir tillämpliga i förhållandet mellan stater som tillträtt det gemensamma protokollet. Protokollet kan då i vissa fall leda till'

• Sida 17
•  Original

dels att ett lägre ansvarsbelopp står till förfogande för att täcka eventuella skador under transporten, dels att tilläggskonventionens regler om supple— rande statsansvar inte är tillämpliga där detta hade varit fallet om inte det gemensamma protokollet hade funnits. Det kan alltså tänkas fall — åtmin- stone teoretiskt — då skyddet för skadelidande här i landet skulle bli sämre vid en svensk anslutning till det gemensamma protokollet än vad som för närvarande gäller. Att låta en anläggningsinnehavare utanför Paris/Brys- selsystemet ansvara för en sådan transport — med lägre ansvarsnivåer och bortfall av tilläggskonventionens supplerande ersättningsregler som konse- kvens — kan enligt min mening inte komma ifråga. såvitt svenskt territo—' rium och svenska intressen skulle bli berörda därav.

De problem som jag här kortfattat har berört och som avser hur man kan bevara effekterna av det skydd som tilläggskonventionen normalt erbjuder även i här avsedda transportsituationer har uppmärksammats inom NEAs expertgrupp för atomansvarighetsfrågor och övervägts under arbetet där. Som en följd härav har inom'OECD antagits en rekommendation som' syftar till att komma till rätta med dessa problem.

Rekommendationen innebär att stater som är anslutna till tilläggskon- ventionen och som ansluter sig till det gemensamma protokollet skall se till att innehavare av en anläggning i stater som tillhör Paris/Brysselsystemet tar på sig ansvar för skador som kan uppstå under transporter mellan hans anläggning och anläggningsinnehavaren i en Wienstat, om tilläggskonven- tionen skulle ha gällt för skadan i fall det gemensamma protokollet inte hade funnits. Som jag har nämnt tidigare är det en förutsättning för tillämpningen av tilläggskonventionen att en anläggningsinnehavare i en stat som tillhör Paris/Brysselsystemet är ansvarig för skadorna. På vilket sätt staterna skall se till att så sker anges inte närmare i rekommendationen utan det lämnas öppet för skilda lösningar i nationell rätt. Klart är emel- lertid att en Svensk anläggningsinnehavare måste kunna hållas ansvarig i nuvarande omfattning även i de transportfall som jag här har berört. . ' -

Det sagda innebär att så länge det är fråga om skador som enligt nuvarande regler inte faller under Pariskonventionen.- t.ex. transporter med anknytning bara till en Wienstat, innebär en anslutning till det gemensamma protokollet en fördel från svensk synpunkt. Frågan är då om de olägenheter när det gäller Pariskonventionen som jag redogjort för kan. undvikas samtidigt som protokollet ratificeras. .

Det torde enligt min mening inte med-utgångspunkt endast i det gemen- samma protokollet föreligga något hinder mot att ålägga svenska anlägg- ningsinnehavare större ansvar än som följer av det protokollet. Det pro- blem som finns gäller i stället våra åtaganden gentemot Parisstaterna. Genom den nämnda rekommendationen får detta problem anses undan- rÖjt. . . , . Om Sverige följer rekommendationen, kan således svenska anläggnings- innehavare behålla det ansvar för transporter av atomsubstans som de idag har enligt 6 och 7 åå atomansvarighetslagen. Det gäller även i förhållande till stater som har tillträtt Wienkonventionen och det gemensamma proto- kollet. För anläggningsinnehavare i-sådana stater uppstår därmed. i den mån den svenska lagen är tillämplig. en motsvarande lättnad i deras

• Sida 18
•  Original

ansvar jämfört med vad som följer av artikel IV i det gemensamma protokollet.

Vad jag nu har anfört talar starkt för att Sverige i samband med en ratifikation av det gemensamma protokollet — för att inte försämra de skadelidandes ställning — bör följa rekommendationen. Det innebär att det inte heller för transportfallen bör göras några ändringar i atomansva- righetslagen. Med konventionsstat bör i den lagen således även i fortsätt- ningen avses endast stat som har tillträtt Pariskonventionen. Stater som har tillträtt Wienkonventionen och det gemensamma protokollet skall alltså vid tillämpningen av atomansvarighetslagen i transportfallen även i fortsättningen betraktas som icke-konventionsstater.

3.2. Ansvarsbeloppet höjs för svenska anläggningsinnehavare

Mitt förslag: Ansvarsbeloppet höjs från för närvarande 800 milj. kr till 1 200 milj. kr.

Remissinstanserna: Den berörda industrin och dess försäkringsgivare har tillstyrkt den av mig förordade höjningen.

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt tidigare höjdes ansvarsbelop- pet för svenska anläggningsinnehavare den 1 januari 1989 från 500 milj. kr till 800 milj. kr. Denna nivå innebär i sig att ansvarsbeloppet ligger relativt högt vid en internationell jämförelse. Det är dock inte något skäl att inte gå högre om förutsättningar visar sig finnas för det. Avgörande för ansvarsni- vån är enligt vad riksdagen har slagit fast (jfr NU 1986/87: 12 s. 33 och 1989/90:LU29) att ansvaret för atomskador iförsta hand bör bäras av kärnkraftsindustrin men-att ansvarsbeloppet inte kan sättas högre än att det kan täckas av försäkring. . '

I januari 1991 slutfördes överläggningar mellan soeialdemokraterna. folkpartiet liberalerna och centerpartiet angående utformningen av energi- politiken. I den överenskommelse som slöts mellan partierna den 15 januari 1991, benämnd Partiledaröverenskommelse om'energipolitiken, uttalas i avsnitt 5 ”Vissa kärnsäkerhetsfrågor” bl.a. att en höjning av ansvarsbeloppet för anläggningsinnehavare bör genomföras. Samtidigt konstateras att det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningsinnehavaren ett 'obegränsat ansvar. Denna och andra frågor som berörs av överenskommelsen har därefter följts upp inom regeringskansliet. I den proposition om energipolitiken som avlämnades till riksdagen under våren 1991' (se prop. 1990/91:88 s. 33 och 34) förut- skickades att frågan skulle komma att tas upp inom justitedepartementet.

Enligt uppgifter som den svenska atomförsäkringspoolen har lämnat till j ustitiedepartementet har kapaciteten på försäkringsmarknaden avseende ansvarsförsäkring under senare år ökat med ca 10-15 % per år och kan även framdeles väntas utvecklas gynnsamt. Enligt poolen finns det därför för närvarande utrymme för en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvars- belopp till högst 1 200 milj. kr. '

• Sida 19
•  Original

Vid de överläggningar som därefter har hållitsmellan företrädare för justitedepartementet. kärnkraftsindustrin och atomförsäkringspoolen har dessa uppgifter bekräftats. Ett belopp om 1 200 milj. kr skulle alltså nu kunna ansvarsförsäkras med bibehållande av försäkringsskyddet på egen- domssidan.

En höjning av ansvarsbeloppet kommer givetvis att föranleda en ökning av utgående premier för ansvarsförsäkring. Företrädarna för kärnkraftsin- dustrin har vid överläggningarna förklarat att den accepterar en höjning av" ansvarsbeloppet till föreslagen nivå. Jag kan alltså konstatera att det föreligger enighet mellan den berörda industrin och dess försäkringsgivare ' om att ansvarsbeloppet nu kan höjas till 1 200 milj. kr.

OECDs atomenergiorgan NEA har under år 1990 antagit en rekommen- dation enligt vilken staterna bör sträva efter att höja ersättningsnivåerna i sin interna lagstiftning avseende anläggningsinnehavarnas ansvar. Enligt rekommendationen bör en höjning ske till en enhetlig nivå om 150 milj. SDR (motsvarande ca 1 200 milj. kr).

Rekommendationen har tillkommit mot bakgrund av att ersättningsni— våerna i de olika Parisstaterna har kommit att variera kraftigt under de år som har gått sedan Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan andra har kommit att ligga kvar i närheten av de miniminivåer som konventionen ställer upp (jfr avsnitt 2.2). Det har inom NEA ansetts önskvärt med en mer enhetlig ersättnings- nivå. Enligt undersökningar som har företagits' av den internationella försäkringsindustrin har också kapaciteten på försäkringsmarknaden ut- vecklats så gynnsamt under senare år att en höjning av ansvaret till en nivå om 150 milj. SDR är möjlig i de fiesta medlemsstaterna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordarjag att ansvarsbeloppet för svenska anläggningsinnehavare höjs till 1 200 milj. kr.

Någon anledning att justera den lägre gräns om 100 milj. kr som enligt vad jag har anfört (se avsnitt 2.3) gäller för hantering och transport av obestrålat uran anser jag inte föreligga. Riskerna vid hantering av sådant material är väsentligt lägre än vid en reaktorolycka (jfr prop. 1987/88: 139 s. 9).

I detta sammanhang vill jag också kort beröra frågan om en höjning av den svenska statens ansvar (jfr LU 1987/88:23). I prop. 1987/882139 framhöll föredraganden att den frågan borde övervägas först i samband med att 1982 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionerna träder i kraft, eftersom de fulla statsfinansiella konsekvenserna av en sådan reform inte kan överblickas förrän då (se prop. s. 9).

Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 2.2) har 1982 års ändringsproto- koll till tilläggskonventionen nyligen trätt i kraft. Frågan om protokollens ikraftträdande utgör således inte längre något skäl att inte nu ta upp frågan om den svenska statens ansvar till förnyat övervägande. Av betydelse för frågan om omfattningen och den framtida utformningen av statsansvaret är emellertid också det arbete på en revision av Wienkonventionen som för närvarande pågår inom IAEA (jfr avsnitt 2.4.1). Statsansvarets framtida utformning och den rättsliga grunden för detta. bl.a. staternas folkrättsliga ansvar för s.k. rättsenliga handlingar, är några av de frågor som diskuteras

• Sida 20
•  Original

inom IAEA. Resultatet av detta arbete får givetvis betydelse även för svensk del och det utgör enligt min mening ytterligare ett skäl att avvakta något innan förslag rörande den svenska statens ansvar föreläggs riksda- gen.

4. Ikraftträdande m.m.

Förhållandena på försäkringsmarknaden är sådana att den lagändring som föranleds av förslaget om en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvar- bör träda i kraft vid ett årsskifte. Bl.a. löper återförsäkringsavtalen i allmänhet per kalenderår. l-löjningarna bör således göras per den 1 januari 1992. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte erfordras. Av allmänna civilrättsliga grundsatser följer att äldre lag alltjämt skall tilläm- pas i fråga om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna blir således tillämpliga på skadefall som inträffar därefter.

5. Förslagets kostnadseffekter

Som har framgått av den tidigare redogörelsen innebär förslaget att pre- mierna för kärnkraftsindustrins ansvarsförsäkringar kommer att höjas. Den berörda industrin har dock förklarat sig godta det. Den ifrågavarande höjningen torde ha en helt marginell betydelse för kärnkraftsindustrins produktpriser. .

I övrigt torde den föreslagna reformen inte få några nämnvärda kost- nadseffekter.

6. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45). Föreslaget är sådant att lagrådets-hörande skulle sakna betydelse.

7. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

]. att godkänna det gemensamma protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskonventionen,

2. att anta förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968145).

• Sida 21
•  Original

8. Beslut Prop. 1991/92: 31

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föred raganden har lagt fram.

• Sida 22
•  Original

Innehåll Prop. 1991/92: 31

Proposition ................................................... 1 Bilaga Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1 Propositionens lagförslag ....................................... 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde . den 17 oktober 1991 ........................................... 3 1 Inledning ................................................. 3 2 Ansvaret för atomskador ............. - ....................... 4 2.1 Allmänt .............................................. 4 2.2 Ansvaret enligt Paris- och tilläggskonventionerna .......... 5 2.3 Ansvaret enligt atomansvarighetslagen ................... 6 2.4 Det gemensamma protokollet ........................... 7 2.4.1 Bakgrunden till arbetet .......................... 7 2.4.2 Innehållet i det gemensamma protokollet .......... 9 3 Förslag ................................................... 12 3.1 Sveriges tillträde till det gemensamma protokollet ......... 12 3.2 Ansvarsbeloppet höjs för svenska anläggningsinnehavare 18 4 Ikraftträdande m.m. ........................................ 20 5 Förslagets kostnadseffekter .................................. 20 6 Upprättat lagförslag ........................................ 20 7 Hemställan ................................................ 20 8 Beslut .................................................... 21 Bilaga Det gemensamma protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskonventionen jämte översättning till svenska .......... 22

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991 2 8