Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det högsta ersättningsbelopp för atomskador som innehavaren av en atomanläggning i Sverige ansvarar för skall höjas från 1 200 miljoner kronor till 175 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), vilket motsvarar omkring 1 925 miljoner kronor. Detta ansvarsbelopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR.

Det föreslås att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1995 .

• Sida 2
•  Original

Innehållsförteckning Prop. 1994/95: 134

1 Förslag till riksdagsbeslut ...................... 3 2 Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968z45) ............................... 3 3 Ärendet och dess beredning .................... 5 4 Gällande ersättningsansvar för atomskador ............ 6 4.1 Internationella regler .................... 6 4.2 Ansvarsgränser i Sverige .................. 7 4.3 Ansvarsgrånser i andra länder ............... 8 5 Höjning av anläggningshavamas ansvarsbelopp och ändrad beräkningsenhet for beloppet .................... 9 6 Ikraftträdande ............................. 12 7 Kostnadsaspekter ........................... 12 8 Författningskommenlar ........................ 13

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1995 ................................... 14

• Sida 3
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968145).

2. Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968z45)

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Härigenom föreskrivs att 17 & atomansvarighetslagen (1968z45) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 å'

För innehavare av atomanlägg- ning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag begränsad till 1200 miljoner kronor för varje atomolycka. Såvitt gäller anlägg— ning för enbart framställning, behandling eller förvaring av obestrålat uran är ansvarigheten dock begränsad till 100 miljoner kronor för varje olycka. Det— samma gäller i fråga om atom— olyckor som uppkommer under transport av sådant uran. För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarig— hetsbeloppet enligt anläggnings— statens lag. I fråga om atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans avser anläggnings— havarens ansvarighet enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke i något fall lägre sammanlagt belopp än 100 miljoner kronor.

' Senaste lydelse 1991:1557.

För innehavaren av en atoman- läggning i Sverige är ansvaret enligt denna lag begränsat till ett belopp motsvarande 175 miljoner särskilda dragningsrätter för varje

atomolycka. Såvitt gäller en anläggning för enbart fram- ställning, behandling eller för-

varing av obestrålat uran är an- svaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka. Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under transport av sådant uran. För innehavaren av en atomanläggning utanför Sverige bestäms ansvarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om en atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans avser anläggningshavarens ansvar enligt denna lag för andra skador än skador på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt be- lopp än motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter.

• Sida 4
•  Original

De belopp som anges i första stycket innefattar icke ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

”särskilda avses de av

Med uttrycket dragningsrätter' Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Omräkning frän särskilda dragningsrätter till svenska kronor görs ejier kursen den dag då atomolyckan inträffa— de. Vid omräkningen till kronor skall kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verk- samhet och sina transaktioner.

De belopp som anges i första stycket innefattar inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

• Sida 5
•  Original

-3 Ärendet och dess beredning

Inom ersättningsrättslig speciallagstiftning gäller för vissa skadetyper en beloppsmässig begränsning av ersättningsansvaret. Så är fallet bl.a. för atomskador enligt atomansvarighetslagen (1968:45).

Enligt 17 & atomansvarighetslagen är en atomanläggnings innehavare ersättningsansvarig upp till högst 1 200 miljoner kronor per olycka. Detta belopp gäller sedan den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:31, bet. 1991/92zLU12, rskr. 1991/92z43). Ansvarsbeloppet skall enligt 22 5 vara täckt av en försäkring som innehavaren av atomanläggningen skall ta och vidmakthålla.

I samband med att ersättningsansvaret för atomanläggningens inne- havare bestämdes till 1 200 miljoner kronor underströk riksdagens lagutskott (bet. l99l/92:LU12 s. 6) vikten av att regeringen noga följer utvecklingen på försäkringsmarknaden och efterhand som förhållandena medger ett ökat skadeståndsansvar för anläggningshavama återkommer till riksdagen med förslag. Lagutskottet har senare (bet. 1991/92:LU29 och bet. 1992/93zLU39) återigen betonat vikten av att regeringen följer utvecklingen på försäkringsområdet och efter hand som förhållandena medger ett ökat ersättningsansvar för anläggningshavama återkommer till riksdagen med förslag.

För att utröna förutsättningarna för en höjning av anläggningshavamas ansvarsbelopp höll Justitiedepartementet den 16 november 1994 överläggningar med företrädare för kämkraftsindustrin och försäkrings- givaren Svenska Atomförsäkringspoolen. Vid överläggningarna berördes också frågan om i vilken beräkningsenhet — svenska kronor eller den internationella valutafondens särskilda dragningsrätter (SDR) - an- svarsbeloppet skall anges. Vid dessa överläggningar deltog, förutom företrädare för Svenska Atomförsäkringspoolen, företrädare för ABB Atom AB, Studsviks Energiteknik AB, Svensk Kämbränslehantering AB, Sydkraft AB och Vattenfall AB. Dessutom deltog en företrädare för Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut.

I denna proposition behandlar regeringen dels frågan om ansvarsbeloppet för innehavama av atomanläggningar bör höjas, dels frågan i vilken beräkningsenhet ersättningsansvaret enligt lagen skall uttryckas.

Lagrådet

De lagförslag som läggs fram i denna proposition avser en höjning av ansvarsbeloppet. I samband därmed föreslås också att ansvarsbeloppet fortsättningsvis skall anges i beräkningsenheten SDR, vilket redan förekommer i annan skadeståndslagstiftning där ansvaret är begränsat. Därutöver görs vissa redaktionella förändringar i de berörda lagparagrafema. Mot denna bakgrund får förslagen anses vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagförslagen har därför inte granskats av Lagrådet.

• Sida 6
•  Original

4. Gällande ersättningsansvar för atomskador

4.1. Internationella regler

I Sverige regleras ansvaret för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom atomanläggningar, t.ex. kämkraftsanläggningar och anläggningar för framställning eller behandling av atomsubstanser eller för förvaring av sådana substanser, av atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på två internationella konventioner.

Den ena konventionen är 1960 års Pariskonvention om skadestånds- ansvar på atomenergins område, ändrad genom tilläggsprotokoll senast år 1982.

Den andra konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskon- vention till Pariskonventionen, ändrad genom tilläggsprotokoll senast år 1982. Denna konvention, som brukar kallas tilläggskonventionen, inne- håller regler om supplerande statsansvar för atomskador.

Dessa konventioner har slutits inom ramen för verksamheten inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Konventionema med ändringsprotokoll finns intagna i prop. 1968125 respektive prop. 1981/82:163. Sverige är anslutet till båda konventio- nerna. Pariskonventionen har därutöver tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av dessa nu nämnda länder är samtliga utom Grekland, Portugal och Turkiet också anslutna till tilläggskonventionen.

Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning an- svarig för atomskador oberoende av vållande, dvs. innehavaren är strikt ansvarig. Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka och skall vara täckt av en försäkring eller annan ekonomisk garanti.

Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anläggningshavamns ansvar bestämmas till 15 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), vilket motsvarar ungefär 165 miljoner kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde men får inte i något fall understiga 5 miljoner SDR. Enligt artikel 10 måste innehavaren ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker det ansvarsbelopp som har bestämts i enlighet med artikel 7.

Anläggningshavamas ersättningsansvar har i Parisstatema kommit att variera kraftigt under de år som har gått sedan Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan andra stater har kommit att ligga kvar i närheten av de minitninivåer som konventionen anger (jfr nedan avsnitt 4.3). Mot denna bakgrund antog OECD:s atomenergiorgan NEA ("Nuclear Energy Agency") år 1990 en rekommendation enligt vilken staterna bör sträva efter att, i sina nationella lagstiftningar, höja anläggningshavamas ersättnings- ansvar till 150 miljoner SDR, vilket vid tiden för rekommendationens antagande motsvarade 1 200 miljoner kronor.

Genom tilläggskonventionen finns ett extra ersättningssystem, enligt vilket supplerande ersättning av statsmedel betalas, om ansvarsbeloppet

• Sida 7
•  Original

enligt Pariskonventionen inte räcker till full ersättning åt de skade- lidande. Systemet enligt tilläggskonventionen verkar i flera steg.

Anläggningshavarens ansvar utgör det första steget. Det andra steget betalas av den stat där anläggningshavarens anlägg- ning är belägen och löper från gränsen för första steget (dvs. anlägg- ningshavarens ansvar) upp till 175 miljoner SDR.

Till det tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner SDR, och alltså uppgår till 125 miljoner SDR, skall de stater som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt betala efter en särskild formel. Till 50 procent av det er- forderliga beloppet skall staterna bidra i förhållande till sin bruttonatio- nalprodukt, medan bidraget till de återstående 50 procenten fördelas i förhållande till staternas réspektive kraftproduktion (baserad på kämtek- nik) uttryckt i s.k. termisk effekt.

4.2. Ansvarsgränser i Sverige

Som har nämnts i avsnitt 3 har i atomansvarighetslagen anläggnings- havamas ersättningsansvar bestämts till 1 200 miljoner kronor för varje olycka. För en anläggning som är avsedd enbart för framställning av obestrålat uran, samt vid transport av sådant uran, är motsvarande belopp 100 miljoner kronor. Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk försäkring eller av någon annan ekonomisk garanti.

Utöver de ersättningsregler som har föranletts av konventionerna (17 och 28 - 31 55) infördes i atomansvarighetslagen år 1982 ett fjärde steg. Enligt detta skall den svenska staten, i de fall en anläggningshavare här i landet är ansvarig, betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder kronor. I detta belopp är ersättningarna enligt första - tredje stegen inräknade (31 a 5).

Ersättningsbeloppen har senast övervägts år 1991 i samband med att anläggningshavarens ersättningsbelopp höjdes till 1200 miljoner kronor (prop. 1991/92:31).

För närvarande gäller därför följande ersättningsbelopp i Sverige. (Ersättningsbeloppen är beräknade efter att 1 SDR motsvarar 11 kr, vilket för närvarande är det avrundade värdet på dragningsrätten.)

Miljoner kmnor 1. Anläggningshavaren 0 - 1 200

2. Svenska staten, för en olycka för vilken 1 200 - 1 925 anläggningshavaren i Sverige är ansvarig

3. Svenska staten, gemensamt med övriga 1 925 - 3 300 Brysselstater

4. Svenska staten 3 000

Det skall påpekas att lagens tillämpningsområde varierar för de olika stegen. Ansvaret i första steget omfattar även skador i andra stater än

• Sida 8
•  Original

konventionssmter, om olyckan har inträffat i Sverige (3 5). Regeringen kan enligt 3 & bestämma att ersättning inom det första steget inte skall betalas för skada i en stat som inte är konventionsstat, om inte ersätt- ning i den staten skulle ha betalats för en skada i Sverige (reciproci- tetsprincipen). Denna möjlighet har inte utnyttjats.

I steg 2 och 3 betalas ersättning för skador som har uppkommit i Sverige eller i andra Brysselstater, på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i Sverige eller i andra Brysselstater, på eller över det fria havet i annat fall, om skadan har tillfogats en Brysselstat eller en medborgare i en sådan stat, samt för skador på fartyg eller luftfartyg, om de är registrerade i en sådan stat (29 &)

Också enligt det fjärde steget (31 a &) gäller vissa inskränkningar. Till att börja med omfattar statens ansvar skador i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt skador ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i dessa länder. Därutöver betalas ersättning till svenska medborgare eller svenska juridiska personer oavsett var skadan har inträffat. Även skador i en annan Brysselstat täcks enligt fjärde steget, men endast enligt reciprocitetsprincipen.

Slutligen skall för fullständighetens skull 33 & atomansvarighetslagen nämnas. Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt första - fjärde stegen inte räcker till ersättning för uppkommen skada, skall ersättning beredas av statsmedel enligt grunder som bestäms i lag. Någon viss ersättningsnivå garanteras inte genom bestämmelsen. Det kan särskilt märkas att bestämmelsen inte är begränsad till fall då skador har uppkommit i Sverige eller har orsakats av en atomolycka för vilken innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvarig (prop. 1981/82:163 s. 50- 51 och s. 65). '

4.3. Ansvarsgränser i andra länder

Enligt uppgifter från OECD:s atomenergiorgan NEA uppgår ansvars- gränsema för anläggningshavama i de elva Brysselstatema till följande belopp, såvitt gäller det ansvar som skall vara täckt av försäkring eller på annat sätt garanterat.

Försäkrat eller SEK SDR garanterat belopp

Nederländerna 625 miljoner Gld. 2, 7 miljarder 248 miljoner Tyskland 500 miljoner DM 2, 5 miljarder 223 miljoner Spanien 34 miljarder Pta 1, 9 miljarder 175 miljoner Storbritannien £140 miljoner l, 7 miljarder 152 miljoner Finland 150 miljoner SDR 1, 7 miljarder 150 miljoner Sverige 1 200 miljoner 1, 2 miljarder 109 miljoner Belgien 4 000 miljoner BF 960 miljoner 87 miljoner Frankrike 600 miljoner FF 864 miljoner 79 miljoner Norge 60 miljoner SDR 660 miljoner 60 miljoner

• Sida 9
•  Original

Danmark 60 miljoner DK 74 miljoner 6,7 miljoner Italien 7 500 miljoner Lir 36 miljoner 3,2 miljoner

I Tyskland gäller sedan år 1986 att anläggningshavarens ansvarighet skall uppgå till 500 miljoner DM, vilket skall vara garanterat. Därut- över svarar staten för ytterligare 500 miljoner DM. Dessutom gäller att anläggningshavaren gentemot tyska medborgare har ett obegränsat ansvar, som inte behöver vara täckt av försäkring. I förhållande till skadelidande i andra konventionsslater är ansvaret begränsat.

I Japan, Kanada, USA och Österrike, som alla står utanför Paris- och Brysselkonventionema, är det ansvar som skall vara täckt av försäkring, eller garanterat, 1, 5 miljarder, 460 miljoner, 1, 5 miljarder respektive 340 miljoner kronor. I USA finns därutöver ett särskilt försäkringssystem som sammantaget gör att omkring 9 miljarder dollar finns tillgängligt för att ersätta en atomskada.

Schweiz har ett ersättningssystem som innebär obegränsat ansvar, dock att det ansvar som skall vara täckt av obligatorisk försäkring skall uppgå till 2, 9 miljarder kronor (500 miljoner CHF).

5. Höjning av anläggningshavamas ansvarsbelopp och ändrad beräkningsenhet för beloppet

Regeringens förslag: Anläggningshavamas ansvarsbelopp höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR (1 925 miljoner kronor) per atomolycka. Detta ansvarsbelopp, liksom ansvaret för

hantering och transport av obestrålat uran, skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR.

Överläggningarna med försäkringsgivaren och kärnkraftsindustrin: Kapaciteten på årerförsäkringsmarknaden medger enligt Atomförsäkringspoolen att ansvarsbeloppet för anläggningshavama höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR. Enligt några företrädare för kämkraftsindustrin bör höjningen av anläggningshavamas ansvar begränsas till 150 miljoner SDR, vilket motsvarar det av OECD rekommenderade ansvarsbeloppet för en anläggningshavare.

Skälen för regeringens förslag : Som vid flera tillfällen har betonats av riksdagens lagutskott (jfr t.ex. bet. 1989/901LU29 och bet. 1992/93:LU39) är utgångspunkterna vid avgörande av nivån för anlägg- ningshavamas ansvar för atomskador att ansvaret i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin och att ansvarsbeloppet inte kan sättas högre än att det kan täckas av försäkring. Samtidigt har konstaterats att det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavama ett obegränsat ansvar. Av väsentlig betydelse för

• Sida 10
•  Original

omfattningen av anläggningshavamas ansvar blir därför möjligheten att Prop. 1994/95:134 täcka ansvaret genom försäkring.

Enligt uppgifter som Svenska Atomförsäkringspoolen har lämnat till Justitiedepartementet ger kapaciteten på försäkringsmarknaden utrymme att höja anläggningshavamas ersättningsanvar till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR.

Enligt vad Atomförsäkringspoolen också har uppgett innebär en höjning av ansvarsbeloppet till 175 miljoner SDR att kapacitetsökningen på försäkringsmarknaden på atomområdet tas i anspråk främst för en höjning av det ansvarsbelopp som åvilar en atomanläggnings innehava- re. En sådan höjning av ansvarsbeloppet kan inverka på den framtida kapaciteten för sakförsäkringar men irmebär inte - enligt vad som uppgavs vid överläggningarna med försäkringsgivaren och kärnkraftsindustrin — att möjligheterna att vidmakthålla de gällande sakförsäkringsbeloppen försämras.

Inte heller i övrigt framkom det vid överläggningarna med kämkraftsindustrin — där vissa av industriföreträdama förordade en höjning till 150 miljoner SDR — att en höjning av ansvarsbeloppet till 175 miljoner SDR skulle innebära några svårigheter för kämkraftsindustrin.

Regeringen konstaterar alltså att det finns utrymme för att höja anläggningshavamas ansvar till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR (ca 1 925 miljoner kronor) och att denna höjning inte innebär några avgörande försämringar för gällande sakförsäkringar eller av annat skäl inte kan bäras av industrin. Regeringen föreslår därför att anläggningshavarens ersättningsansvar höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR för varje olycka.

Någon anledning att justera den lägre gräns om 100 miljoner kronor som gäller för hantering och transport av obestrålat uran anser regeringen — mot bakgrund av uppgifter som vid överläggningarna lämnades av företrädaren för Kärnkraftinspektionen och Strålskyddsinstitutet — inte föreligga. Riskerna vid hantering av sådant material är väsentligt lägre än vid en reaktorolycka (jfr prop. 1987/88:139 s. 9).

En fråga som har uppkommit i anslutning till anläggningshavarens an- svar är om dennes ersättningsansvar skall vara uttryckt i svenska kronor eller om den internationella valutafondens beräkningsenhet, särskild dragningsrätt (SDR), i stället skall användas, vilket redan idag är fallet för att ange statens maximala ersättningsansvar enligt konventionssystemet.

Det kan i detta sammanhang nämnas att värdet av en SDR bestäms genom dagliga beslut av den internationella valutafonden enligt en värderingsmetod som är baserad på en ”korg” ("basket") i vilken de fem viktigaste världshandelsvalutoma ingår; nämligen den amerikanska dollarn, det brittiska pundet, den franska francen, den japanska yenen och den tyska marken. Var och en av valutorna har ett andelstal som bestämmer valutans relativa betydelse i korgen. Detta andelstal har bestämts med hänsyn till de olika valutomas andel i Världsbandeln och - 10 deras betydelse för det internationella valutasystemet. De valutor som

• Sida 11
•  Original

bestämmer värdet på en SDR och värdet av dessa valutor är föremål för översyn vart femte år. Valutafonden publicerar dagligen värdet på en SDR i ett lands valuta för mer är 40 nationella valutor.

Att använda SDR kan innebära att de skadelidande vid en nedgång i den nationella valutans värde är tillförsäkrad ett ersättningsbelopp som inte fallit i värde på motsvarande sätt.

En övergång till att använda SDR skulle också innebära att relationen mellan anläggningshavamas ansvar och anläggningsstatens ansvar enligt tillläggskonventionen inte förskjuts beroende på fluktuationer i den nationella valutans värde.

Beräkningsenheten SDR används också redan i många olika samman- hang, bl.a. inom lagstiftning där ansvarsbegränsning spelar en central roll. Ett av syftena med att beräkningsenheten SDR används i dessa sammanhang i stället för nationell valuta är att motverka att växelkurs- förändringar i den nationella valutan påverkar begränsningsbeloppens storlek i andra valutor. Vad som nu har sagts gäller bl.a. för den lag- stiftning som reglerar fartygsägamas och den internationella oljeskade- fondens ersättningsansvar för oljeskador till sjöss (jfr lagen, 1973:1198, om ansvarighet för oljeskada till sjöss och lagen, 1973:1199, om ersätt- ning från den internationella oljeskadefonden). Också i den transport- rättsliga lagstiftningen - dvs. i luftfartslagen (l957:297) såvitt avser lufttransporter, i lagen (1985 :193) om internationell järnvägstrafik såvitt avser jämvägstransporter och i sjölagen (199411009) såvitt avser sjö- transporter — anges det begränsade ansvar som transportföraren har i SDR. Några särskilda problem för försäkringsgivama inom dessa om- råden synes detta inte ha medfört.

Såvitt gäller atomsansvarighetslagstiftningen kan nämnas att i Finland och Norge anläggningshavamas ersättningsansvar anges inte i dessa länders nationella valutor utan i SDR.

Vid de överläggningar som har varit med företrädare för kämkrafts- industrin och försäkringsgivaren har dessa inte haft några invändningar mot att SDR används som beräkningsenhet för anläggningshavamas ersättningsansvar.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att anläggningshavamas ersättningsansvar fortsättningsvis skall anges i beräkningsenheten SDR.

Sammanfattningsvis innebär alltså regeringens förslag att anläggningshavamas ersättningsansvar skall höjas till 175 miljoner SDR (ca 1 925 miljoner kronor) för varje atomolycka. Ansvarsbeloppet skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR. Ansvarsbeloppet såvitt gäller obestrålat uran bör också anges i SDR och lämpligen sättas till 10 miljoner SDR, vilket med dagens värde på dragningsrätten endast innebär en smärre höjning för ersättningsansvaret för obestrålat uran.

Avslutningsvis vill regeringen också beröra frågan om en ändring i atomansvarighetslagens regler om det särskilda statsansvaret utöver tilläggskonventionens maximibelopp. Det är detta statsansvar som tidigare har beskrivits som atomansvarighetslagens fjärde steg.

Den senaste tidens ekonomiska utveckling och därmed värdet på den särskilda dragningsrätten har lett till att maxirnibeloppet enligt tilläggskonventionen i dag överstiger vad som kan betalas enligt det

• Sida 12
•  Original

extra statsansvaret i 31 a & atomansvarighetslagen. Det extra Prop. 1994/95:134 statsansvaret kan därmed sägas ha förlorat sin betydelse.

Frågan om omfattningen och utformningen av ett statsansvar för atomskador är emellertid föremål för uppmärksamhet i arbetet inom Internationella atomenergiorganets (IAEA) utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor. Resultatet av detta arbete kan få betydelse för svensk del och kan enligt regeringens mening vara ett skäl att vänta med att ta ställning till frågan om ändringar av det särskilda statsansvaret.

Härtill kommer att frågan om omfattningen av ett särskilt statsansvar också bör övervägas utifrån vissa andra utgångspunkter. Bl.a. kan nämnas att Energikommissionen (Dir. 1994:67) har som en uppgift att uppmärksamma förutsättningarna för en utveckling av ersättningsansvaret i internationellt sammanhang. Kommissionen skall ha slutfört sitt arbete i september 1995. Detta kan vara ytterligare ett skäl att något avvakta innan ändringar övervägs rörande statsansvaret.

Det kan slutligen framhållas att även om inget förslag om en höjning av det särskilda statsansvaret i 31 a & atomansvarighetslagen görs nu så finns alltjämt regleringen i 33 & atomsansvarighetslagen om ersättning för atomskador efter särskilt riksdagsbeslut. Denna reglering innebär, som redan har påpekats i avsnitt 4.2, att riksdagen har att anslå medel för att bereda skadelidande ersättning även vid olyckor vilkas skadeverkningar är så omfattande att tillåggskonventionens maxirnibelopp och det fjärde stegets statsansvar inte räcker till full ersättning. Regleringen är inte begränsad till skador som har uppkommit här i landet eller till skador som har orsakats av en atomolycka för vilken innehavaren av en anläggning i Sverige är ansvarig. Någon viss ersättningsnivå garanteras dock inte genom regleringen (jfr prop. 1981/82:163 s. 50- 51).

6. Ikraftträdande

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1995 .

Några särskild övergångsbestämmelser erfordras inte. Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att äldre lag skall tillämpas i fråga om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet.

7. Kostnadsaspekter

Den nu föreslagna höjningen av anläggningshavamas ansvarighet innebär en höjning av de försäkringspremier som kämkraftsindustrin måste betala till sin försäkringsgivare. Vid de överläggningar som föns med industrin inför den föreslagna höjningen framkom inget som tyder på att kostnaden inte kan bäras av industrin. _ 12

• Sida 13
•  Original

8. Författningskommentar

ut

För innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvaret enligt denna lag begränsat till ett belopp motsvarande 175 miljoner särskilda dragningsrätter för varje atomolycka. Såvitt gäller en anläggning för ' enbart framställning, behandling eller förvaring av obestrålat uran är ansvaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka. Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under transport av sådant uran. För innehavaren av en atomanläggning utanför Sverige bestäms an- svarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om en atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans avser an- läggningshavarens ansvar enligt denna lag för andra skador än skador på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt belopp än motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter.

Med uttrycket "särskilda dragningsra'tter' avses de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Ornräkning från särskilda dragningsrätter till svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan inträfade. Vid omräkningen till kronor skall kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Andra stycket

Tredje stycket Detta stycke svarar i sak mot andra stycket i den gällande lydelsen av atomansvarighetslagen.

• Sida 14
•  Original

Justitiedepartementet Prop. 1994/95:134

Föredragande: statsrådet Heckscher