Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att straffet för brottet övergrepp i rättssak skärps.

Förslaget innebär att straffmaximum för normalgraden av brottet höjs från ett till två års fängelse. För grovt brott föreslås straffminimum höjt från sex månader till ett års fängelse och straffmaximum höjt från fyra till sex års fängelse.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 2
•  Original

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.

• Sida 4
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 10 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

17 kap.

10 §¹

Nuvarande lydelse

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol

eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för

övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

¹Senaste lydelse 1993:207.

• Sida 5
•  Original

Föreslagen lydelse

Den som med våld eller hot om

våld angriper någon för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål

eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet

eller för att hindra någon från en sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om man med

någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot

om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller

annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom

från att avge en sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse,

lägst ett och högst sex år. _________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 6
•  Original

Ärendet och dess beredning

Den dåvarande justitieministern beslutade den 15 september 1994 att låta undersöka vilka åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och målsägande i domstol och lämna förslag till åtgärder (Ju 1994:J).

Uppdraget redovisades i departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol (Ds 1995:1). I departementspromemorian lämnas en rad förslag till åtgärder för att förbättra förhållandena för vittnen och målsägande. Flera av dessa bereds i Justitiedepartementet. Brottsofferutredningen (dir. 1995:94) har i uppdrag att bl.a. undersöka frågor om skyddet för vittnen och målsägande. I denna proposition behandlas endast förslaget att skärpa straffskalan för brottet övergrepp i rättssak.

En sammanfattning av departementspromemorian och dess lagförslag finns i

bilaga 1 respektive bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En

förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju95/323).

Regeringen gav genom beslut den 28 mars 1996 i uppdrag till Riksåklagaren, Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen att remittera rapporten Ökat skydd för anställda inom domstolarna och åklagarväsendet (Åklagarväsendet rapport 1995:7) till åklagarmyndigheter, domstolar respektive polismyndigheter. Vidare uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att i samverkan med Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen sammanställa synpunkterna från remissförfarandet. Uppdraget redovisades till regeringen den 29 oktober 1996. Redovisningen finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju96/3967).

Det förslag som presenteras i propositionen går beträffande straffskalan längre än det som upptogs i promemorian. Straffskalans generella utformning har dock behandlats i allmänna ordalag av flera remissinstanser och i den nyss nämnda redovisningen av Riksåklagaren m.fl. Regeringen anser därför att erforderligt underlag föreligger för de ytterligare förändringar som nu föreslås.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 februari att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslaget. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Bakgrund

Den nuvarande regleringens omfattning

Straffbestämmelsen för övergrepp i rättssak finns i 17 kap. 10 § brottsbalken (BrB). Avsikten med bestämmelsen är att ge särskilt straffrättsligt skydd för intresset av att den som utför talan eller avger utsaga vid domstol eller myndighet inte påverkas på ett otillbörligt sätt.

För brottet övergrepp i rättssak döms den som uppsåtligen med våld eller hot om våld angriper någon för att denne hos en domstol eller någon annan myndighet gjort en anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett en utsaga eller för att hindra honom från en sådan åtgärd. Detsamma

• Sida 7
•  Original

gäller den som med någon annan gärning som medför lidande, skada eller olägenhet eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett en utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Med förhörsutsaga avses i bestämmelsen såväl vittnesmål som partsutsagor, vare sig de avges under sanningsförsäkran eller vid något annat förhör. Vidare avses utsaga som någon avger i en annan egenskap än som vittne hos en offentlig myndighet för att åstadkomma utredning. Alla s.k. förhörspersoner åtnjuter således skydd mot varje gärning som medför lidande, skada eller olägenhet eller hot härom.

Det mer inskränkta skyddet som förutsätter att övergreppet innefattar våld eller hot om våld tillkommer förutom förhörspersoner andra som hos domstol eller annan myndighet för talan för sig själva eller någon annan, dvs. parter som inte är förhörspersoner samt ombud. Även de som anhängiggör en sak genom anmälan till domstol, polis eller annan myndighet, s.k. anmälare, åtnjuter detta inskränkta skydd. Skyddet omfattar även blivande parter, ombud och anmälare.

Bestämmelsen om övergrepp i rättssak är begränsad till de angivna grupperna av personer och gärningar. Den omfattar således inte våld och hot mot andra som kan komma i kontakt med en rättegång, t.ex. anställda inom rättsväsendet, anhöriga och journalister som rapporterar om brottslighet och dess beivrande. För den som utövar myndighet finns dock ett förstärkt straffrättsligt skydd genom främst bestämmelserna om våld, hot och förgripelse mot tjänsteman i 17 kap. BrB. För andra kategorier av personer kan vidare straffvärdet av ett förfarande påverkas av att syftet med ett angrepp varit exempelvis att hämnas för att någon rapporterat om en brottslig gärning. Sådana mer indirekta angrepp på rättsordningen kan således innebära att t.ex. motivet för gärningen ses som en försvårande omständighet.

I Sverige är det en allmän skyldighet att vittna i en rättegång. Bestämmelser om vittnen finns i 36 kap. rättegångsbalken (RB). Vägran att avge vittnesmål kan föranleda vitesföreläggande och häktning. Den som uppsåtligen under vittnesed lämnar någon osann uppgift eller förtiger sanningen döms för mened (15 kap. 1 § BrB). Lämnas uppsåtligen vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång osann uppgift eller förtigs sanningen kan dömas för osann partsutsaga (15 kap. 2 § BrB och 37 kap. RB). Begås gärningarna av grov oaktsamhet döms för ovarsam utsaga (15 kap. 3 § BrB). I 15 kap. BrB finns även motsvarande straffbestämmelser för den som lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen inför en nordisk eller en internationell domstol.

Straffskalans nuvarande utformning

Brottsbeskrivningen avseende övergrepp i rättssak har varit i sak oförändrad sedan brottsbalkens tillkomst. Straffskalan har dock ändrats vid några tillfällen.

Då brottsbalken trädde i kraft var straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Den särskilda straffskalan för den grova formen av brottet tillkom den 1 juli 1982 (prop. 1981/82:141, bet. 1981/82:JuU49 och 60, rskr. 1981/82:361, SFS 1982:405). För grovt brott stadgades fängelse i högst fyra år.

Motiven för införandet av det grova brottet var problem med anknytning främst till lagföring för grov narkotikabrottslighet. I propositionen anfördes att det hade förekommit i en som det föreföll ökande utsträckning att vittnen och

• Sida 8
•  Original

tilltalade inte velat tala fritt under förhören. Enligt departementschefen kunde det på goda grunder antas att orsaken i en del fall hade varit fruktan för lagstridiga repressalier av olika slag.

Straffskalan fick sin nuvarande utformning den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207). Straffskalan blev då för normalgraden av brottet böter eller fängelse i högst ett år och för grovt brott fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Dessa ändringar syftade bl.a. till att minska överlappningen av straffskalorna.

Straffen för övergrepp i rättssak bör skärpas

Regeringens förslag: Straffen för brottet övergrepp i rättssak skärps. För normalgraden av brottet höjs straffmaximum till fängelse i två år. Straffskalan för grovt brott skärps till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens i de delar som avser höjningen av straffmaximum för brott av normalgraden. I promemorian föreslås även införandet av en särskild straffskala, böter eller fängelse i högst sex månader, för brott som är ringa samt att böter utgår ur straffskalan för normalgraden av brottet. Någon ändring av straffskalan för det grova brottet föreslås inte i promemorian.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser – bl.a. Kammarrätten

i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Riksåklagaren, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och Sveriges advokatsamfund – tillstyrker promemorians förslag såvitt avser skärpning av

straffskalan för övergrepp i rättssak. En av remissinstanserna – Juridiska

fakultetsnämnden vid Uppsala universitet – avstyrker detta förslag med

motiveringen att det erfordras starka skäl för att ändra på lagstiftning som nyligen varit föremål för ändring. Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget anför att det är ett steg i rätt riktning, men anser att det finns skäl att överväga om inte straffet bör skärpas ytterligare så att det kommer i nivå med påföljden för mened. De återstående remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran eller inte kommenterat det.

Skälen för regeringens förslag: Medborgarnas lojalitet med rättsordningen utgör en väsentlig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle. Den svenska rättsordningen bygger på att vittnen och målsägande fritt och sanningsenligt kan lämna sina berättelser inför domstolarna. Ett angrepp mot t.ex. ett vittne kan därför sägas vara ett angrepp på rättsordningen och ytterst på samhället. För att rättsordningen inte skall hotas är det av vikt att de som medverkar i en rättsprocess skyddas mot olika former av övergrepp. Bestämmelsen i 17 kap. 10 § BrB om övergrepp i rättssak är av central betydelse för detta skydd.

Under en följd av år har klimatet i och omkring rättegångar om särskilt allvarlig brottslighet hårdnat. I departementspromemorian konstateras att villigheten att vittna minskat och att antalet fall av hot och trakasserier riktade mot vittnen ökat under senare år. Det förekommer också att män som anmälts för kvinnomisshandel eller sexuellt våld tvingar den utsatta kvinnan med våld eller hot om våld att ta tillbaka sin anmälan. Utvecklingen har lett till att

• Sida 9
•  Original

blivande vittnen och andra inblandade i ökande utsträckning känner rädsla för att medverka i processen. Respekten och förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna och deras uppgifter har också minskat. Flera av remissinstanserna som yttrat sig över promemorieförslagen, t.ex.

Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Malmö och Nämndemännens Riksförbund, har lämnat beskrivningar av detta slag. Det som anförts i

promemorian har bekräftats också i den tidigare nämnda redovisningen av Riksåklagaren (dnr Ju96/3967).

Under den senaste tiden har utvecklingen mot ett hårdnande klimat vid lag­ föring av vissa typer av brott ytterligare accentuerats. Vid vissa former av allvarlig brottslighet har angrepp på rättssystemet i form av hot och repressalier mot vittnen, målsägande och parter närmast satts i system. Vid utredning och lagföring av brottslighet med anknytning till kriminella motorcykelgäng har systematiska och organiserade övergrepp av sådant slag förekommit. Också i samband med grov narkotikabrottslighet och annan organiserad brottslighet har sådant hot och våld ökat.

Det är uppenbart att rättssystemet är sårbart mot den typen av angrepp. En rättssäker och effektiv brottmålsprocess förutsätter att allmänheten medverkar vid utredningen av brott. Om vittnen och målsägande systematiskt skräms till tystnad eller pressas att lämna falska uppgifter angrips fundamenten till rättsordningen. En utveckling i denna riktning kan ytterst leda till att vissa grupper finner att det lönar sig att systematiskt sabotera och blockera rättssystemet. Härigenom kan förutsättningarna för att lagföra allvarlig brottslighet minska dramatiskt.

Problem av detta slag kan inte mötas endast med straffrättsliga åtgärder. Brottsofferutredningen (dir. 1995:94) har i uppdrag att utvärdera de åtgärder som den senaste tioårsperioden har gjorts på brottsofferområdet. Den särskilde utredaren skall bl.a. överväga behovet av förändringar i gällande lagstiftning och förändringar i övrigt när det gäller åtgärder för brottsoffer. Utredaren skall redovisa förslag till förändringar av lagstiftningen och de andra åtgärder som kan vara befogade. I uppdraget ingår att undersöka förändringar i omfattningen och arten av hot mot vittnen m.fl. Uppdraget skall redovisas före utgången av år 1997. Därutöver måste dock övervägas åtgärder som har direkt avseende på det straffrättsliga skyddet.

Några skäl att ändra de materiella förutsättningarna för att döma till ansvar för övergrepp i rättssak torde inte föreligga. Vad som bör övervägas är närmast frågan om det generella straffvärdet av brottet, såsom det kommer till uttryck i straffskalan.

Straffskalorna för brottet övergrepp i rättssak ändrades så sent som den 1 juli 1993. Syftet var då bl.a. att vid gradindelade brott minska överlappningen av straffskalor. Avsikten var inte att generellt ange en förändring av brottets straffvärde. Någon egentlig straffvärdeöversyn av det slag som regeringen nu gör företogs inte i det förra lagstiftningsärendet.

Införandet år 1982 av den särskilda straffskalan för grovt brott föranleddes av ökande problem med våld och hot mot vittnen, särskilt vid grov narkotikabrottslighet. Den senaste tidens utveckling är dock allvarligare än den som då kunde förutses. Uppkomsten av grupper som öppet ställer sig utanför lagen och som inte gör någon hemlighet av att de negligerar den offentliga rättsordningen kan inte accepteras. Starka skäl talar därför för att det

• Sida 10
•  Original

straffrättsliga skyddet för vittnen och andra förhörspersoner måste förstärkas ytterligare.

Mot denna bakgrund föreligger ett behov av en generellt strängare syn på sådana direkta angrepp på rättsordningen som omfattas av straffbestämmelsen för övergrepp i rättssak. I promemorian föreslogs att detta skulle åstadkommas genom att straffmaximum för normalgraden av brottet höjs. Detta är enligt regeringens mening inte tillräckligt. Även om straffskalans övre del sällan kommer till användning torde det kunna förekomma fall där exceptionellt försvårande omständigheter föreligger och där nuvarande straffmaximum för grovt brott framstår som alltför lågt. En mer generell justering av straffskalan markerar också den allmänna uppgradering av straffvärdet av brottet som regeringen anser befogad. Också straffskalan för det grova brottet bör därför ändras. Promemorians förslag om införande av ett ringa brott, vilket föranlett kritik av flera remissinstanser, bör mot denna bakgrund inte genomföras.

Regeringens förslag innebär att straffmaximum för normalgraden av brottet höjs från ett till två år och att för det grova brottet straffminimum höjs från sex månader till ett år och straffmaximum från fyra till sex år. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1997.

Höjningen av straffmaximum för övergrepp i rättssak innebär att straffvärdet för denna brottstyp närmar sig straffvärdet för mened enligt 15 kap. 1 § BrB. Ändringen medför vidare att straffmaximum för övergrepp i rättssak sammanfaller med vad som gäller för grovt olaga tvång enligt 4 kap. 4 § andra stycket BrB och kommer att överstiga straffmaximum för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB, för vilket maximum är fängelse i högst fyra år. Med hänsyn till det intresse som bestämmelsen om övergrepp i rättssak är avsedd att skydda framstår de nu angivna effekterna av förslagen som väl motiverade.

Genom höjningen av straffmaximum för normalgraden av brottet kommer preskriptionstiden för sådant brott att förlängas från två till fem år. Härigenom återställs den ordning som gällde före 1993 års ändringar.

Det våld och de hot som under senare tid förekommit i samband med ut­ redning och lagföring för viss allvarlig brottslighet har riktats inte bara mot vittnen och målsägande utan också mot domare, åklagare och poliser och andra inblandade tjänstemän. Dessa problem har behandlats i den tidigare nämnda redovisningen av säkerhetsfrågor vid domstolsförhandling och förundersökning. Genom de nu föreslagna ändringarna kommer straffmaximum för grova övergrepp i rättssak att bli högre än för våld eller hot mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § BrB. Det kan naturligtvis i detta sammanhang övervägas om straffmaximum för det senare brottet med hänsyn till det anförda bör bringas i nivå med vad som föreslås för övergrepp i rättssak. Regeringen är dock inte övertygad om att det är motiverat. Vittnen och målsägande har en särskilt utsatt ställning i processen. Deras medverkan är många gånger av omedelbar betydelse för genomförandet av utredningen och lagföringen. För inblandade tjänstemän finns andra metoder för skydd. Sådana åtgärder har också angivits i Riksåklagarens redovisning. De agerar i sitt yrke, vilket gör dem medvetna och beredda att hantera situationer av detta slag. Det bör också understrykas att, som ovan anförts, straffvärdet av våld eller hot som riktas mot en tjänsteman inom ramen för den givna straffskalan påverkas av motivet för gärningen. Har avsikten exempelvis varit att försöka stoppa en åklagare från att driva ett åtal

• Sida 11
•  Original

eller att hämnas för ett väckt åtal kommer detta att påverka straffvärdet av brottet.

Av i promemorian redovisad påföljdspraxis framgår att straffen för övergrepp i rättssak varierar avsevärt – från böter till långa fängelsestraff. Detta speglar det förhållandet att straffvärdet av brottet kan vara mycket olika. Avsikten med den nu föreslagna förändringen är inte att påverka den nyanserade straffmätning efter brottets straffvärde som förekommer idag. Tvärtom bör straffskalans utvidgning kunna medföra förutsättningar för ytterligare nyansering vid påföljdsbestämningen. Det bör dock samtidigt understrykas att de nu företagna förändringarna skall ses som en generell uppgradering av straffvärdet för brott av förevarande slag. Detta bör leda till generellt något strängare straff för dessa brott. En sådan förändring torde ha relativt liten betydelse för brott som hittills ansetts ligga på bötesnivå, medan en mer markerad uppjustering av straffvärdet av mer allvarliga former av övergrepp i rättssak bör komma till stånd. Även fortsättningsvis bör dock straffskalan för grovt brott reserveras för fall när gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet och betydande men för det allmänna eller någon enskild har uppkommit eller riskerat att uppkomma till följd av gärningen (se prop. 1981/82:141 s. 34 ff). Redovisad påföljdspraxis visar att domstolarna i stor utsträckning väljer fängelse som påföljd när straffvärdet av brottet ligger över böter. Villkorlig dom och skyddstillsyn har således i endast ringa utsträckning valts som påföljd. Härav kan dras slutsatsen att övergrepp i rättssak är en brottstyp vars art ofta talar för fängelsepåföljd. Någon ändring av detta förhållande är inte avsedd.

Frågor om konkurrens mellan brottet övergrepp i rättssak och uppsåtliga brott mot person enligt 3 kap. och 4 kap. BrB torde i regel lösas så att de senare konsumeras av övergrepp i rättssak. Begås brott mot person som har strängare straffskala än övergrepp i rättssak döms dock vanligen för båda brotten. Således döms för övergrepp i rättssak i brottskonkurrens med t.ex. grov misshandel, olaga frihetsberövande som inte är mindre grovt och med de nuvarande straffskalorna olaga tvång som är grovt brott. Den föreslagna skärpningen av straffskalan för övergrepp i rättssak innebär att detta brott normalt kommer att konsumera det olaga tvång som en gärning också utgör.

Kostnader och ikraftträdande

Promemorian innehåller inte någon kostnadsanalys av förslagen. Skärpningen av straffskalan för brottet övergrepp i rättssak kan medföra en något utökad användning av fängelsestraff. I övrigt har våra förslag inte några kostnadskonsekvenser.

Lagändringen bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 12
•  Original

Sammanfattning av departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol (Ds 1995:1)

Utgångspunkten för arbetet med denna promemoria har varit ett uppdrag att undersöka vilka åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och måls­ ägande i domstol och lämna förslag till sådana åtgärder.

I avsnitt 1 redovisas översiktligt vilka processuella regler som gäller för vittnen enligt svensk rätt.

En redogörelse för det skydd som samhället tillhandahåller för att förhindra att övergrepp sker mot vittnen och målsägande på grund av deras medverkan i en rättegång finns i avsnitt 2. För att visa att samhället ser allvarligt på sådana angrepp mot rättsordningens fundament föreslås att böter utgår ur straffskalan för normalgraden av brottet övergrepp i rättssak samtidigt som straffmaximum för detta brott höjs till den nivå som gällde före den 1 juli 1993, fängelse två år. Endast i ringa fall skall påföljden kunna bestämmas till böter.

I avsnittet diskuteras även frågan om vittnen skall ha rätt att erhålla en sär­ skild stödperson inför rättegången. Möjligheten för vittnen att åtföljas av en frivillig vittnesledsagare bedöms inte behöva lagfästas. De organisationer som tillhandahåller sådan ideell service bör emellertid erhålla stöd och uppmuntran från staten. I promemorian föreslås att det införs en möjlighet för domstolarna att för vissa särskilt utsatta vittnen på ansökan av åklagare förordna en särskild stödperson (s.k. vittnesbiträde). Som vittnesbiträde skall i första hand förordnas advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Vidare föreslås att det skall vara möjligt att utesluta uppgifter om måls­ ägandens adress i domen i de fall målsäganden är en fysisk person som fört skadeståndstalan i målet.

I avsnitt 3 diskuteras frågor om anonymitet för vittnen i brottmål. Avsnittet innehåller redogörelser för dels Europakonventionen och den praxis som föreligger på området, dels den tidigare behandling av frågan som skett i Sverige. Den bedömningen görs att all användning av anonyma vittnen sannolikt inte kan sägas innebära en kränkning av Europakonventionen. Med hänsyn bl.a. till de ställningstaganden som riksdag och regering nyligen gjort i frågan läggs emellertid inte fram något förslag om tillåtande av sådan bevisning i brottmål.

Frågor om ersättning till vittnen och målsägande för deras inställelse i dom­ stol behandlas i avsnitt 4. Det föreslås att ersättning för förlorad arbetsförtjänst m.m. och för hotellkostnad (nattraktamente) höjs.

I avsnitt 4.3 föreslås att handläggningen av yrkanden om ersättning av all­ männa medel till vittnen och målsägande i brottmål skall ske utanför rätts­ salarna och med stöd av delegering utföras av annan personal än domare. För att förseningar inte skall uppstå på grund av att ersättningsfrågorna inte är lösta vid den tid då domen avkunnas föreslås att den tilltalades återbetalningsskyldighet till staten för kostnader för muntlig bevisning avskaffas. När det gäller beslut om ersättning i tvistemål föreslås att frågan blir föremål för ytterligare utredning.

I avsnitt 5 behandlas frågan om kallelsernas utformning, information till vittnen och målsägande, särskilda vittnesvärdar och väntrum vid domstolarna, säkerheten i domstolarnas allmänna utrymmen samt behandlingen i övrigt av

• Sida 13
•  Original

vittnen och målsägande.

Förslag lämnas i avsnitt 5.1 på hur en vittneskallelse och information om hur det går till att vittna kan utformas. Betydelsen av att vittnen m.fl. bemöts vänligt och inte i onödigt bryska ordalag framhålls.

I avsnitt 5.2 görs den bedömningen att det inte är nödvändigt att inrätta särskilda tjänster som vittnesvärdar vid domstolarna, utan att det bör ankomma på all anställd personal att hjälpa vittnen och målsägande till rätta. Expeditionsvakterna anses därvid kunna utöva en särskild servicefunktion. I den mån särskild bevakning inte hyrs in bör domstolarna eftersträva att expeditionsvakter som är lämpliga för det får möjlighet att genomgå sådan utbildning att de kan förordnas till ordningsvakter och i denna egenskap upprätthålla ordning och säkerhet i de allmänna utrymmena.

När det gäller särskilda väntrum för vittnen och målsägande har det bedömts vara orealistiskt att i dag förslå att man i befintliga domstolslokaler skall inrätta sådana. Domstolarna bör däremot alltid ha beredskap för att ordna ett avskilt väntrum om behovet skulle uppstå. Vid planering och ombyggnader i framtiden bör uppmärksamhet ägnas åt de allmänna utrymmena så att särskilda väntrum till vittnen kan tillhandahållas. De utrymmen där vittnen m.fl. väntar bör också vara trevligt och ändamålsenligt utformade.

Vittnen bör inte i onödan kallas till sådan tid att de tvingas sitta och vänta på att bli hörda. Domstolarna bör alltid informera dem som kallats om eventuella förseningar i målet och även tillhandahålla sådan service som i övrigt kan underlätta vistelsen i domstolen för vittnen och målsägande.

I avsnitt 5.3 diskuteras vissa frågor om behandlingen av vittnen och målsägande under själva förhöret i domstolen.

• Sida 14
•  Original

Departementspromemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 10 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

17 kap.

10 §²

Nuvarande lydelse

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

²Senaste lydelse 1993:207.

• Sida 15
•  Original

Föreslagen lydelse

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgett utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om man med

annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgett utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avge sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

_____ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

• Sida 16
•  Original