Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1974: 205) om kriminalvård i anstalt med syfte att öka möjligheterna att komma till rätta med narkotika- missbruk och brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden.

Vissa av de förslagna lagändringarna syftar till att öka möjligheterna till särbehandling av särskilt brottsbenägna långtidsdömda. De bestämmelser som nu finns om detta skärps och stramas upp i flera hänseenden. Innebör- den blir att den som har dömts till fängelse i lägst två år i princip skall placeras i sluten riksanstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslig— het eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om straffet avser grov narkotikabrottslighet. Den ifrågavarande kategorin av dömda skall företrädesvis placeras på sådana slutna riksanstalter som är särskilt läm- pade att tillgodose kraven på hög säkerhet. För sådana intagna som nu avses skall också gälla särskilda restriktioner i fråga om permissioner och andra former av vistelse utanför anstalt. För att det särskilda behovet av kontroll och behandling beträffande denna grupp bättre skall kunna tillgo- doses föreslås att mindre bostadsavdelningar på vissa slutna riksanstalter successivt inrättas.

Beträffande intagna i allmänhet föreslås skärpta regler om granskning av brev och andra försändelser, skärpningar i kontrollen vad avser telefon- samtal och mottagande av besök samt en bestämmelse som ger möjlighet att ta hand om pengar som de intagna har i strid mot gällande regler. Möjligheterna att företa kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökas.

l Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 141

• Sida 2
•  Original

Prop. 1981/82:141

IQ

I lagen införs också en bestämmelse om skyldighet för intagen att lämna alkoholutandningsprov för kontroll av om han är påverkad av alkohol. Urinprovskontrollen effektiviseras. Permissioner och andra former av vis- telse utom anstalt skall kunna vägras vid narkotikamissbruk eller vägran att underkasta sig urinprovskontroll från den intagnes sida.

I lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. tI.. lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall införs bestämmelser om ytlig kroppsbesiktning.

I propositionen föreslås slutligen att maximistraffet för brottet över- grepp i rättssak enligt 17 kap. 10 å brottsbalken höjs från två till fyra år. Åtgärden skall ses mot bakgrund av den oroande utveckling som det innebär att vittnen och tilltalade i bl.a. mål om narkotikabrott av allt att döma ibland inte vågar tala fritt av fruktan för Iagstn'diga repressalier.

Ändringen i brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 juli 1982! och övriga lagändringar den 1 oktober 1982.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1981/82: 141 3

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 6, 7, 11. 14, 26—30, 32. 34, 42, 52 a—52 d och 63 åå lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65'

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter Och riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara pla- cerad i lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning, får den intagne överföras till lokalanstalt.

Placering i sluten anstalt enligt 75 tredje stycket skall. om inte an- nat föranleds av synnerliga skäl. ske [ riksanstalt och därvid företrä- dest-'is i sådan anstalt eller avdel- ning av anstalt som är särskilt läm- pad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

7 52 Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggandelfara för att han avviker eller eljest av säker- hetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning. utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i lägst två år skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att (ulrika och fort- sätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Vad som sagts nu gäller dock ej om annan placering kräves för en ändamåls- enlig förberedelse av förestående

' Senaste lydelse 1981: 213. 2 Senaste lydelse 1981: 213.

Den som har dömts till fängelse i lägst två år skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till ar- ten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benä- gen att fortsätta en brottslig verk- samhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslu- tats. Vid bedömningen skall siir- skilt beaktas, om strofer avser grovt narkotikabrott eller grov varusrnuggling av narkotika.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1981/82: 141 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

frigivning eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt. Tredje stycket gäller ej. om annan placering krävs för en ändamålsen— lig förberedelse av förestående fn"- givning eller annars synnerliga skäl föreligger för placering i öppen an- stalt.

11.5

För att underlätta anpassningen i samhället kan den som är intagen i lokalanstalt medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i under- visning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstal- ten. Vid anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för att främja verksamhet av detta slag.

Medgivande som avses i första Medgivande som avses i första stycket kan lämnas även den som stycket kan lämnas även den som är intagen i riksanstalt. om särskil- är intagen i riksanstalt. om särskil- da skäl föreligger. da Skäl föreligger. Vad som har

sagts nu gäller dock inte en intagen som avses i 79" tredje Stycket och som är placerad i sluten riksan- stalt.

14.5

Intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Han bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveck- ling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Om det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom anstal- ten på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället. Därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

Andra stycket gäller ej en inta- gen som avses i 7 .t' tredje stycket och som är placerad i sluten riksan- sta/t.

265

Annat brev till eller från intagen än sådant som avses i 25 5 får med iakttagande av vad i andra stycket föreskrives granskas, om det är på- kallat av säkerhetsskäl.

Brev får granskas. om det finns Brev eller andra försändelser till anledning antaga att det innehåller eller från den som är intagen i slu- otillåtet föremål. Vidare får brev ten riksanstalt skall granskas för granskas Stickprovsvis. [sluten an- undersökning av om de innehåller

• Sida 5
•  Original

Prop. 1981/82: 141

Nuvarande lydelse

stalt får brev dessutom granskas. om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda förhål- landen.

27

Granskning av brev får ej vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syf- te.

Vid öppning av brev bör den in- tagne vara närvarande. om det lämpligen kan ske.

Brev som granskats får kvarhål- las, om det är påkallat av säkerhets- skäl. Den intagne skall i så fall ge- nast underrättas därom. Är det frå- ga om ett ankommande brev skall den intagne i den utsträckning det lämpligen kan ske få delav innehål- let. Kvarhållet brev skall utlämnas till den intagne så snart ske kan och senast när antaltsvården upphör. om ej särskilda skäl talar däremot.

Föreslagen lydelse

något otillåtet föremål. Finns det anledning anta att en försändelse innehåller ett sådant föremål, får granskning i detta syfte ske även av en försändelse till eller från den som är intagen iannan anstalt, om det är påkallat av säkerhetsskäl.

Beträffande den som är intagen på specialavdelning, skall gransk- ningen av brev eller andraförsän- delser även syfta till att undersöka om de innehåller något meddelan- de om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något annat liknandeförfarande. När det är påkallat av säkerhetsskäl. får granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt. beträffande den som är intagen i sluten anstalt. om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden.

Första och andra styckena gäller ej sådant brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat som enligt 25.6 skall vidarebeford- ras utan granskning.

Granskning av brev eller andra försändelser får ej vara mer ingåen- de än som är nödvändigt med hän- syn till granskningens syfte.

Vid öppning av brev eller andra försändelser bör den intagne vara närvarande. om det lämpligen kan ske.

Brev eller andra försändelser som granskats får kvarhållas. om det är påkallat av säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underättas därom. Är det fråga om ankommande försändelser. skall den intagne i den utsträckning det lämpligen kan ske få kännedom om innehållet. En kvarhållen försän— delse skall utlämnas till den intagne så snart det kan ske och senast när anstaltsvårdcn upphör. om ej sär- skilda skäl talar däremot.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82: 141

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

285

Vad i 25 —27 så är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt medde- lande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller [ ställetför 25—27 åå i tillämpliga de- lar bestämmelserna i 15ä lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefodras utan granskning.

För psykiatrisk avdelning gäller utöver 25—27 åå i tillämpliga delar bestämmelserna i 15% lagen (1966: 293.) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till annan svensk myn- dighet än postverket eller till advo- kat skall dock alltid vidarebeford- ras utan granskning.

29 ?. Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

Till underlagför bedömningen av om den som är intagen i sluten riks— anstalt skall i ett särskilt" fall få ta emot besök skall i _)Q'J'rväg undersö- kas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. I den ut- sträckning det behövs och lämpli— gen kan ske skall upplysningar ock- så inhämtas om hans personliga förhållande/Li övrigt. Vad som har sagts nu gäller ej. iden mån det är uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl.

Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i annan an- stalt än sluten riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök får en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är på- kallat av säkerhetsskäl.

Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök. om det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om advo- katen eller den intagne begär det. Som villkor för besök kan av så- kerhetsskäl föreskrivas att den be- sökande underkastar sig kroppsvi- sitation eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt

Som villkor för besök kan av sä- kerhetsskäl föreskrivas att den be- sökande underkastar sig kroppsvi- sitation eller ytlig kroppsbesiktning eller medger undersökning av väs-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82: 141

Nuvarande lydelse

som han vill medföra vid besöket.

Föreslagen lydelse

ka, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

305

Telefonsamtal mellan intagen och person utom anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpli- gen kan ske. Den intagne kan för- vägras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans an- passning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

Telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpli- gen kan ske. En intaget: kan förväg- ras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten el- ler som kan motverka hans anpass- ning i samhället eller annars vara till skada för honom eller någon an- nan. Beträffande den som den in- tagne önskar samtala med kan så- dan kontroll som avses i29 å andra stycket göras i den mån det anses behövligt.

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten. skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den in- tagne i rättslig angelägenhet får icke avlyssnas utan den intagnes medgi— vande.

32 53

För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas till- stånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Kort- tidspermission får också ges. om annan särskild anledning föreligger därtill.

Intagen som avses i 7 & tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får be- viljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger därtill.

3 Senaste lydelse 1978: 901.

För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas till- stånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Vid be- dömningen skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller för- farit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl väg- rat att lämna urinprov enligt 52 d #.

Korttidspermission får också ges. om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket.

En intagen som avses i 7 & tredje stycket och som är placerad i sluten riksanstalt får ej beviljas korttids- permission med stöd av första stycket och får i övrigt beviljas så- dan permission endast om synnerli- ga skäl föreliger därtill.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82: 141

Nuvarande lydelse

För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforder- liga beträffande vistelseort, anmäl- ningsskyldighet eller annat. Är nog- grann tillsyn behövlig. kan föreskri- vas att den intagne under permis- sionen skall vara ställd under be- vakning.

thireslagen lydelse

För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforder— liga beträffande vistelseort. anmäl- ningsskyldighet eller annat. Är nog- grann tillsyn behövlig. kan föreskri- vas att den intagne under permis- sionen skall vara ställd under be- vakning. lntagna som avses i tredje stycket skall vara ställda under be- vakning. om inte annat krävsför en ändamålsenlig förberedelse av fö- restående placering i öppen anstalt eller eljest påkallas av synnerliga skäl.

34%

Kan intagen genom vistelse. utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället. kan medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas honom under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga.

4

Första stycket gäller ej en inta- gen som avses i 7 9' tredje stycket och sorti är placerad i sluten riksan- stalt. _

5

Vid transport av intagen skall såvitt möjligt tillses att han ej utsättes för

obehörigas uppmärksamhet.

Om det är nödvändigt av säker- hetsskäl, får den intagne vid trans- port beläggas med fängsel.

Om det är nödvändigt av säker- hetsskäl, får den intagne vid trans- port eller annars under vistelse utom anstalten beläggas med fäng- sel.

Kan befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa. skall läkares medgivande till transporten inhämtas.

52a 54 Om det inte är uppenbart obehövligt. skall den som intages :!l kriminal- vårdsanstalt vid ankomsten till anstalten kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha.

1 övrigt får intagen kroppsvisi- teras för eftersökande av föremål som nyss sagts endast när

1. anledning förekommer att så- dant föremål skall anträffas på ho- nom.

** Senaste lydelse [978: 901.

I övrigt får en intagen kroppsvisi- teras för eftersökande av föremål som nyss sagts när

]. anledning förekommer att så- dant föremål skall anträffas på ho- nom.

• Sida 9
•  Original

Prop.!981/82:14l

Nuvarande lydelse

2. det sker i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen,

3. den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök, eller

4. den intagne efter vistelse utanför anstalten kommer åter till denna.

Föreslagen lydelse

2. det sker stickprovsvis eller också i anslutning till större under- sökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har haft sär- skild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen.

3. den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök. eller

4. den intagne efter vistelse utanför anstalten kommer åter till denna.

Om det inte är uppenbart obe- hövligt, skall den som är intagen i sluten riksattstalt kroppsvisiteras då han har haft besök sotn avses i atulra stycket 3 satnt i fall sotn anges i andra stycket 4.

Vad som har sagts i andra stycket utgör ej hinder mot att i annat fall företages sådan ytlig kroppsvisitation som bedömes nödvändig av säker- hetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt

föremål .

52b 55

Intagen får kroppsbesiktigas när anledning förekommer att föremål som han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha skall anträffas på honom.

Den sotn är intagen i sluten an- stalt får kroppsbesiktigas även ifall sotn avses i52a 55 andra stycket 2— 4, om det är oundgängligen påkal- lat av hänsyn till ordningen och sä- kerheten i anstalten. Närmareföre- skrifter härom meddelas av rege- ringen eller myndighet sotn rege- ringen bestämmer.

Utöver vad som följer av första stycket får kroppsbesiktning i den mått det anses päkallat företas ifall som avses i 52a 5 första stycket och andra stycket 2—4 . I fråga om den sattt inte är intagen i sluten riksanstalt gäller detta dock bara ytlig kroppsbesiktning.

52c 56

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheter- na medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne närvara.

Annan kroppsvisitation än som avses i 52a % tredje stycket eller kroppsbesiktning får, när åtgärden gäller kvinna, ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna. läka- re eller legitimerad sjuksköterska.

5 Senaste lydelse 1978: 901. 6 Senaste lydelse 1978: 901.

Annan kroppsvisitation än som avses i 52a äjjärde stycket eller kroppsbesiktning får. när åtgärden gäller kvinna, ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läka- re eller legitimerad sjuksköterska.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82: 141 10 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föremål. som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och som intagen enligt vad som följer av denna lag ej får inneha. skall omhän- dertagas och förvaras för hans räkning, såvitt ej annat är särskilt föreskri- vet.

52a 57

En intagen får föreläggas att En intagen är skyldig att på an- lämna urinprov för kontroll av hu- maning lämna urinprov för kontroll ruvida han är påverkad av narko- av huruvida han är påverkad av tika. narkotika samt utandningsprov för

kontroll av huruvida han är påver- kad av alkohol. om inte annat för- anleds av medicinska eller liknande skäl.

63%

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. som påträffas hos eller ankommer till intagen eller medföres av den som skall intagas i kriminalvårdsanstalt får omhändertagas. Med omhändertagen egendom skall förfaras på sätt föreskrives i 3 5 lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även alkoholhal- tiga drycker eller andra berusningsmedcl, som utan att känd ägare finns påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena får tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i männi- skokroppen.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, ti11- faller kronan.

Pengar, sattt påträffas hos eller ankomtner till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar. skall omhändertas, om det inte är uppenbart obilligt. Omhänder- tagna pengar skall genom styres- mannens försorg göras räntebä- rande men fär ej disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut. om det inte föreligger särskil- da skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1982.

7 Senaste lydelse 19801930.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1981/82: 141

2. Förslag till

Lag om ändringi lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom föreskrivs att 2 och 2b 55 lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

., [-

Föreslagen lydelse äl

Om det inte är uppenbart obehövligt, skall häktad senast vid ankomsten till förvaringslokalen kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha.

I övrigt får häktad kroppsvisi-'

teras för eftersökande av föremål som nyss sagts endast när

1. anledning förekommer att så— dant föremål skall anträffas på ho- nom,

2. det sker i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom förvarings- lokalen och den häktade har eller har haft särskild anknytning till ut- rymme som berörs av undersök- ningen.

3. den häktade skall mottaga el- ler har haft obevakat besök. eller

4. den häktade efter vistelse utanför förvaringslokalen kommer åter till denna.

1 övrigt får häktad kroppsvisi- teras för eftersökande av föremål som nyss sagts när

1. anledning förekommer att så- dant föremål skall anträffas på ho- nom.

2. det sker stickprovsvis eller också i anslutning till större under- sökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom förvaringsloka- len och den häktade har eller har haft särskild anknytning till utrym— me som berörs av undersökningen,

3. den häktade skall mottaga el- ler har haft obevakat besök. eller

4. den häktade efter vistelse utanför förvaringslokalen kommer åter till denna.

Vad som har sagts i andra stycket utgör ej hinder mot att i annat fall företages sådan ytlig kroppsvisitation som bedömes nödvändig av säker- hetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt före mål. 2

Häktad får kroppsbesiktigas när anledning förekommer att föremål sotn han enligt vad som följer av denna lag ejfår inneha skall anträf- fas på honotn.

Om det är oungängligett påkallat av hänsyn till ordningen och säker- heten inotn förvaringslokalen. får häktad kroppsbesiktigas även ifall som avses iZ 5 andra stycket 2—4.

.7

a 9- I den mån det anses päkallatfår även kroppsbesiktning fifiretas i de fall som avses i 2 9' första och andra styckena.

Denna lag träderi kraft den 1 oktober 1982.

' Senaste lydelse 1978: 903. 2 Senaste lydelse 1978: 903.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1981/82: 141 |.»

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980: 62l) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 14 och 23 åå lagen (l980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Må

Den för vilken bestämmelserna i 13 & gäller får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen. eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträlfas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kon- troll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Det— samma gäller om det under vistel- sen i hemmet uppkommer misstan- ke att sådan egendom skall påträf- fas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Om det anses påkalla! får den unge kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas. när han kommer till hemmet. för kontroll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet upp— kommer misstanke att sådan egen— dom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation oeh ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad (”indamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

23.5

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämn- demän ingå i rätten.

Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om omedelbart omhänderta- gande skall nämndemän ingå i rät- ten.

Denna lag träder i kraft. såvitt avser 23 &. fyra veckor efter den dag då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssam- ling, och iövrigt den 1 oktober 1982.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82:141 ' 13

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 17 5 lagen ( 1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17.5

Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag i ett sådant hem som avses i l l 5. får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. injektionssprutor eller kanyler eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller intagen för vård får kroppsvisi- teras. när han kommer till hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Om det anses påkallat får den som är omhändertagen eller intagen för vård kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas. när han kommer till hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte - får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet upp- kommer misstanke att sådan egen- dom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktningjlir inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Bestämmelserna i första—tredje styckena skall gälla för alla som vårdas vid ett sådant hem som avses i l ] 5. om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

Denna lag träderi kraft den 1 oktober 1982.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82: 141

5. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

14

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 10.5 brottsbalken skall ha nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan. fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör av- givit utsaga eller för att hindra ho-- nom från sådan åtgärd. dömes för övergrepp i rättssaktill böter eller fängelse i högst två år. Det- samma skall gälla, om man med an- nan gärning som medför lidande. skada eller olägenhet. eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra ho- nom från att avgiva sådan utsaga.

105

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan. fört talan. avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör av- givit utsaga eller för att "hindra ho- nom från sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssaktill böter eller fängelse i högst två år. Det- samma skall gälla. om man med an- nan gärning. som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra ho- nom från att avgiva sådan utsaga.

Ar brottet grovt, döms till fängel- se ihögstfyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1981/82: 141 15

Utdrag J USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-18

Närvarande: Statsrådet Ullsten ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder. Johansson, Wirtén. Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tillander. Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om ändring i lagen (1974: 205) om kriminalvård i anstalt m.m.

2.1. Gällande ordning i korthet

Bestämmelser om hur kriminalvården i anstalt skall anordnas finns i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (.KvaL") och i kungörelsen (1974: 248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL (KvaLK). För den närmare tillämpningen av bestämmelserna har kriminal- vårdsstyrelsen meddelat föreskrifter och anvisningar.

inom anstaltsväsendet finns riksanstalter och lokalanstaltezt. Riksan- stalt. lokalanstalt eller avdelning av anstalt kan vara antingen öppen eller sluten. Dessutom finns s.k. specialavdelningar, dvs. slutna avdelningar med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna.

Principerna för placering av de dömda finns i 6. 7 och 20 a åå KvaL. Vid valet mellan riks- och lokalanstalt är huvudregeln att den som undergår fängelse i högst ett år placeras i lokalanstalt och den som undergår fängelse för längre tid i riksanstalt. Personer som från början placeras i riksanstalt skall emellertid kunna föras över till lokalanstalt när det behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivningen.

Vid valet mellan öppen och sluten anstalt gäller att den intagne skall placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till rymningsfara eller andra säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlig— het bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbild— ning eller särskild behandling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

För vissa intagna som dömts till fängelse i lägst två år finns emellertid en särskild regel i 7.5 tredje stycket KvaL. En sådan intagen — iden praktiska verksamheten ofta kallad "7:3-a" — skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Undantag gäller om annan placering krävs för en ändamålsenlig förbere- delse av förestående frigivning eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

Om den som på grund av bestämmelsen i 75 tredje stycket är placerad i sluten anstalt dessutom på grund av rymningsfara måste hållas avskild från andra intagna får han. om avskildheten kan antas behöva bestå för en längre tid. placeras på en specialavdelning. En intagen får också placeras på specialavdelning, om det finns särskild anledning anta att det är påkallat

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82: 141 17

för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt. Ett beslut om placering på en specialavdelning skall prövas om så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Lagen om kriminalvård i anstalt innehåller också bestämmelser om olika typer av vistelse utanför anstalt som kan medges en intagen, såsom frigång (11.5). deltagande i föreningsverksamhet o.d. (14%). korttidspermission (32 å) och vistelse utanför anstalt för särskilda åtgärder (34 få).

1 lagen regleras också den intagnes rättigheter under anstaltsvistelsen. Den intagne får —— i den utsträckning det kan ske utan olägenhet — inneha personliga tillhörigheter, samt skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter. tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. 1 övrigt får han inneha pengar och skaffa sig eller motta varor eller annat enligt särskilda bestämmelser. Om det är påkallat för att hindra att otillåtna varor förs in i anstalt. får föreskrivas att den intagne inte utan särskilt medgivande får motta försändelse av annat slag än brev eller annan skrift- lig handling (24 5). Särskilda regler finns om granskning av brev. besök och telefonsamtal (25—27 och 30 55). Lagen innehåller också bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning för eftersökande av föremål som den intagne inte får inneha (52 a—c 55). För kontroll av huruvida en intagen är påverkad av narkotika får den intagne föreläggas att lämna urinprov ( 52 (1 Ö).

2.2. Permissionsutredningens förslag

Utredningen baserar sitt förslag bl.a. på en kartläggning av praxis hos kriminalvårdens organ i olika hänseenden samt på genomgång av vissa behandlingsjournaler. Utredningen har också genom besök och överlägg- ningar på kriminalvårdsanstalterna sökt göra sig underrättad om förhållan- dena.

Utredningen anger att dess undersökningar har gett vid handen att de långtidsdömda i icke obetydlig omfattning missköter sig på olika sätt under straffverkställigheten. Misskötsamheten består i stor utsträckning av nya brott, i några fall av mycket allvarliga brott. Användning av och handel med narkotika på anstalterna förekommer också enligt utredningens upp- fattning i oacceptabel omfattning. Rörande de närmare förhållandena fram- går av utredningens redovisning bl.a. att sådana i undersökningsmaterialet ingående intagna som från början placerats på någon annan anstalt än sluten riksanstalt hade den bästa skötsamheten på själva anstalten. De misskötte emellertid sina utevistelser i nästan samma utsträckning som de som från början placerats på sluten riksanstalt men inte varit "7:3-förk1ara- de". De intagna som klassificerats som ”7:3-0r" skötte sina utevistelser — iden mån sådana hade beviljats dem — bättre än övriga grupper. De skötte sig obetydligt sämre på anstalt än andra intagna som från början av verk- 2 Riksdagen I98l/82. I saml. Nr l4l

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82:141 18

ställigheten placerats på sluten riksanstalt. Det förekom färre rymningsför- sök och rymningar bland "7:3-orna” än bland övriga på sluten riksanstalt. De hade inte begått några nya brott under verkställigheten under tid då de varit ”7:3-förklarade", vare sig i samband med rymning eller annars. Det bör ytterligare nämnas att utredningen genom sina kontakt-er med olika personalkategorier inom kriminalvården säger sig ha inhämtat att man tror att de långtidsdömda begår avsevärt fler brott än som avspeglas i antalet domar under verkställigheten och att alltså det s.k. mörktalet är högt i dessa fall.

För att man skall komma till rätta med de föreliggande problemen föreslår utredningen dels att en särlagstiftning skall införas för vissa sär- skilt brottsbenägna långtidsdömda, dels att kontrollverksamheten beträf- fande övriga intagna intensifieras och effektiviseras såvitt gäller deras kontakter med personer utanför anstalterna.

I det första hänseendet föreslås att det i brottsbalken ('BrB) skall införas bestämmelser om s.k. särskild verkställighet. Tanken är att domstolen vid ådömande av fängelse i lägst fyra år skall förordna om särskild verkstäl- lighet av straffet, om den dömde har gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och det med hänsyn till brottets art eller annars föreligger påtaglig risk för att han under verkställigheten kommer att fortsätta en sådan brottslig verk- samhet. Beträffande den som inte har fyllt 21 år skall emellertid förord- nande om särskild verkställighet inte få meddelas.

Som skäl för att lägga den primära beslutanderätten hos domstol åbero- par utredningen bl.a. att det redan vid intagningen i anstalt bör vara avgjort om den intagne tillhör den krets som skall särbehandlas. För ett sådant beslut krävs upplysningar om den intagnes brottslighet, ligatillhö- righet, personliga förhållanden m.m. Detta underlag lämnas bäst och full- ständigast av åklagaren i målet och enklast i samband med rättegången. Detta är också en fördel ur rättssäkerhetssynpunkt, då den tilltalade får möjlighet att bemöta de framställda påståendena. Vidare kan beslutet överklagas i samma ordning som själva påföljden. En omprövning av beslutet skall kunna ske ett år innan två tredjedelar av straffet har verk— ställts och därefter så länge särbehandlingen inte har upphört var sjätte månad. Denna prövning skall göras av kriminalvårdsstyrelsen i plenum.

Vad beträffar innehållet i verkställigheten anför utredningen bl. a. att det för intagna som skall särbehandlas bör finnas regler beträffande utevis- telser och andra kontakter med personer utanför anstalten som skiljer sig från vad som gäller för andra intagna. Den som undergår särskild verkstäl- lighet skall inte beviljas annan utevistelse än särskild permission och då endast om synnerliga skäl föreligger. Permissionen skall alltid vara beva- kad. Besökare och telefonkontakter skall kontrolleras hos polismyndighet. Vidare skall kontroll ske av den intagne efter besök. Alla brev och skrift- liga meddelanden liksom andra försändelser skall i princip granskas och alla telefonsamtal i princip avlyssnas av tjänsteman på anstalten.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82: 141 19

Då det enligt utredningen är olämpligt att förvara intagna som skall vara underkastade särskilt stränga regler tillsammans med andra intagna, före- slår utredningen att särskilda anstalter avdelas för dem som undergår särskild verkställighet. Med hänsyn bl.a. till att en i det närmaste total avspärrning mot yttervärlden erfarenhetsmässigt skapar problem i form av ökad våldsbenägenhet och till att även andra problem kan förväntas uppstå föreslår utredningen att de som undergår den aktuella verkställighetsfor- men skall tas in i särskilda riksanstalter med hög säkerhet och stor pcrso- naltäthet. Utredningen rekommenderar i första hand att anstalterna Öster- åker och Norrköping tas i anspråk som särskilda riksanstalter. Det regel- system som utredningen föreslår innebär att den intagne inte skall få föras över till en annan sluten riksanstalt förrän tidigast ett år innan två tredjede- lar av straffet har verkställts.

Beträffande övriga dömda föreslår utredningen bl.a. att 75 tredje stycket KvaL upphävs. Om särskilda riksanstalter tillskapas. finns det inte längre behov av speciella regler beträffande den kategori som avses i det lagrummet. Med hänsyn till att flyktfara och risk för fortsatt brottslig verksamhet måste anses vara större bland en del av dem som dömts till fängelse i två år eller mera än bland intagna med lägre straff införs emeller- tid enligt förslaget en ny regel av innebörd att den som tillhör denna kategori får överföras till lokalanstalt först ett år före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

Främst för att man skall komma till rätta med narkotikaproblemen skärps beträffande intagna i allmänhet reglerna angående granskning av brev och andra försändelser samt kontroll av besökande och telefonsam- tal. Möjligheten att företa kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökas. Bl.a. skall s.k. ytlig kroppsbesiktning kunna företas under samma utvid- gade förutsättningar som föreslås gälla i fråga om kroppsvisitation. En intagen som har brukat narkotika eller annars tagit del i narkotikahantering på anstalten får inte beviljas permission så länge det finns påtaglig fara för att han fortsätter narkotikahantering på anstalten. Som ett ytterligare led i strävandena att begränsa tillgången till narkotika bör anstaltspersonalen få rätt att ta om hand pengar som den intagne har utan lov. Omhändertagna pengar skall tillfalla staten.

2.3 Remissutfallet i stort

Förslaget om en särskild verkställighetsform för vissa långtidsdömda med det av utredningen förutsatta innehållet har fått ett mycket blandat mottagande. Till dem som i princip tillstyrker förslaget hör Sveriges do- mareförbund, rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Jönköping och flera före- trädare för åklagarväsendet liksom LO och TCO-S. Flera instanser som t. ex. socialstyrelsen. statens invandrarverk och Sveriges advokatsamfund ställer sig tveksamma. Förslaget avstyrks av åtskilliga instanser. däribland

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82: 141 20

JO. RÅ. Göta hovrätt, BRÅ. kriminalvårdsnämnden, riksrevisionsverket. Svenska Röda korset och Rättspsykiatriska föreningen. Till dem som har avstyrkt förslaget hör också kriminalvårdsstyrelsen. som emellertid kan tänka sig regler om särskild verkställighet av mindre långtgående innebörd.

De instanser som har tillstyrkt förslaget har genomgående fäst stor vikt vid narkotikasituationen inom kriminalvården men har ofta även hänvisat till behovet av samhällsskydd för annan brottslig verksamhet från de intagnas sida. Nuvarande regelsystem har betecknats som otillräckligt för att man skall kunna komma till rätta med de problem som här gör sig gällande.

Vissa av de remissinstanser som har gett uttryck för tveksamhet eller motsatt sig förslaget har å andra sidan hävdat att underlag saknas för så drastiska ändringar som dem som utredningen har föreslagit. Det har uttalats att de möjligheter till differentiering av de intagna som finns enligt gällande ordning eller en vidareutveckling av dessa bör vara tillräckliga. Samtidigt har man pekat på att det framför allt är överbeläggningen i kriminalvårdens anstalter som orsakar de nuvarande problemen, och från flera håll har man befarat att ett genomförande av utredningsförslaget skulle vara ägnat att förvärra beläggningssituationcn. Vidare framhåller mänga instanser att förslaget innebär ett alltför långtgående avsteg från de humanitära principer som under de senaste decennierna har präglat svensk kriminalvård, samtidigt som det inte skulle vara något effektivt medel för att uppnå de mål som utredningen har ställt upp. De kriterier för särskild verkställighet som utredningen har föreslagit — bl.a. fyraårsgränscn — anses inte adekvata.

Flertalet av de remissinstanser som har tillstyrkt tanken på en särskild verkställighetsform ansluter sig också till förslaget om domstolsprövning. medan de instanser som har motsatt sig ett system med särskild verkstäl- lighet i allmänhet har avstyrkt tanken på domstolsprövning även för det fall att särskild verkställighet skulle införas. Detta gäller dock inte genomgåen- de. Rikspolisstyrelsen t. ex. anser att det bör ankomma på kriminalvårds— styrelsen att bestämma om särskild verkställighet, och samma uppfattning har LO och TCO-S. Göta hovrätt och Svenska Röda korset kan å andra sidan tänka sig domstolsprövning, om man skulle genomföra förslaget om särskild verkställighet. Kriminalvårdsstyrelsen — som enligt vad som förut har sagts föreslår en särskild verkställighetsform av mindre ingripande innebörd än utredningen — anser att det bör ankomma på styrelsen att bestämma när denna skall vara tillämplig.

De instanser som ställer sig positiva till domstolsprövning har i stort sett tagit fasta på de av utredningen anförda argumenten, nämligen intresset av att det redan vid domstillfället slås fast att den dömde tillhör en kategori av brottslingar som bör bli särbehandlade samt rättssäkerhetsskäl. I sist- nämnda hänseende åberopas domstolarnas sammansättning, värdet av att det material som ligger till grund för beslutet presenteras av åklagaren i en

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82:141 21

rättegång och kan bemötas av försvararen samt att överklagande kan ske i samma ordning som beträffande domen i övrigt.

Mot tanken att lägga prövningen på domstolarna har bl. a. anförts att det är principiellt felaktigt att dessa skall besluta om innehållet i verkställighe- ten. Detta bör, menar man. göras av de organ som är ansvariga för behandlingen av de intagna. Praxis skulle annars komma att bli mycket oenhetlig. Det är också svårt att redan vid domstillfället göra bindande förutsägelser för en lång tid framåt om den dömdes farlighet. Slutligen skulle det uppstå stora praktiska svårigheter vid kriminalvårdens planering genom att kriminalvårdsstyrelsen inte skulle kunna beräkna platsåtgången och utnyttja tillgängliga platser på ett rationellt sätt.

Såvitt gäller de förslag som rör övriga intagna har tanken på en särskild spärr mot överflyttning till lokalanstalt av dem som dömts till fängelse i två år eller mer blivit starkt kritiserad. ] de delar som gäller permissioner. kontroll av besökande och andra kontrollåtgärder har emellertid förslaget i sak fått ett positivt mottagande. Flertalet remissinstanser är ense med utredningen om att det här bör ske en uppstramning med hänsyn främst till intresset att komma till rätta med narkotikaproblemen i anstalterna. Kritik har emellertid riktats mot förslaget även i denna del såvitt gäller lagtek- niska frågor och andra detaljspörsmål.

2.4. Överväganden

2.4.1. Särbehandling för vissa långtidsdömda

Stora ansträngningar har gjorts i försöken att komma till rätta med narkotikaproblemen i kriminalvårdens anstalter. Ett riktmärke för dessa strävanden har varit att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika, att missbrukare skall avskäras från tillför- sel av droger och att intagna skall förhindras från att bedriva narkotikahan- del inom anstalterna och ute i samhället, allt i enlighet med vad riksdagen har uttalat (.JuU 1980/81:35, rskr 1980/81:378). I själva verket får detta betecknas som de minimikrav som medborgarna i aktuellt hänseende har rätt att ställa på kriminalvården.

Ansträngningarna har utan tvivel gett resultat. men det torde stå klart att förhållandena är långt ifrån godtagbara. Det är av naturliga skäl ganska svårt att få någon exakt bild av narkotikasituationen inom kriminalvården. Uppenbart är emellertid att antalet personer som är dömda för narkotika- brott har ökat kraftigt. Speciellt gäller det intagna med långa straff som gjort sig skyldiga till mycket kvalificerad brottslighet. I ett fåtal mycket uppmärksammade fall har det kunnat fastslås att dessa personer har lyc- kats fortsätta sin verksamhet under anstaltsvistelsen. Det har då vanligen inte handlat om införsel på anstalterna utom om handel ute i samhället.

Den illegala narkotikahanteringen på anstalterna torde till övervägande del bedrivas av personer som själva är aktiva missbrukare och som under

• Sida 22
•  Original

Prop. 1981/82: 141

I'd lx)

anstaltstiden är beredda att ta betydande risker för att kunna skaffa prepa— raten. Andelen narkotikamissbrukare bland dem som tas in i kriminal- vårdsanstalterna är hög. Vid flera riksanstalter och lokalanstalter i tätorts- områdena förekommer i betydande utsträckning smuggling och smugg- lingsförsök i samband med permissioner och besök och frigång. De flesta anstalter som ligger på mindre orter eller på landsbygden har av allt att döma en mer oregelbunden införsel av narkotika, och åtskilliga av dem är så gott som helt narkotikafria.

Ett annat problem som från tid till annan har väckt stor uppmärksamhet ' är att det i en del fall har förekommit att personer som har varit intagna i kriminalvårdsanstalter för mycket grov och farlig kriminalitet — exempel- vis väpnade rån — har lyckats upprepa brottslig verksamhet av aktuellt slag i samband med permission eller efter rymning från anstaltsvistelsen. Man måste enligt min mening hysa förståelse för att detta väcker stor upprördhet både bland de närmast drabbade — t. ex. personalen vid post- eller bankkontor — och bland allmänheten. Ofta görs det också med hänvisning till inträffad sådan brottslighet gällande att kravet på samhälls- skydd har varit eftersatt, även om kanske de flesta vid närmare eftertanke är beredda att medge att man aldrig helt kan gardera sig mot händelser av detta slag.

Det var mot den nu i korthet skisserade bakgrunden som permissions- utredningen tillkallades. Utredningen skulle bl.a. kartlägga praxis i fråga om långtidsdömdas permissioner och övriga kontakter med yttervärlden under anstaltsvistelsen. Det angavs också att utredningen skulle undersö- ka om det vid den praktiska tillämpningen hade uppstått olägenheter som skulle kunna avhjälpas lagstiftningsvägen eller genom ändringar kriminal- vårdsstyrelsens föreskrifter.

Det förslag som permissionsutredningen har lagt fram vad gäller särbe- handling av vissa långtidsdömda får betecknas som utomordentligt långt- gående. Samtidigt är de förut berörd problemen utan tvivel sådana att ingripande åtgärder är motiverade. Jag har därför förståelse för att flera remissinstanser utan reservationer har tillstyrkt utredningens förslag.

Som emellertid har påpekats från flera håll vid remissbehandlingen förtjänar till en början de humanitära aspekterna att noga beaktas när man närmare överväger förslaget i denna del. Den grupp av intagna som skulle väljas ut för den nya verkställighetsformen skulle enligt förslaget bli under- kastad en i det närmaste fullständig avspärrning från yttervärlden för mycket lång tid och utan möjlighet att kunna påverka sin situation. Utred- ningen har själv påpekat att förslaget delvis innebär en återgång till former för omhändertagande som inte har tillämpats i Sverige under de senaste fyrtio åren och som inte heller förekommer i andra nordiska länder. Detta inger naturligtvis betänkligt- .ter

o .-

Mot dessa kan a andra sidan åberopas att hänsyn från humanitär syn- punkt måste tas även till dem som faller offer för narkotikahantering och

• Sida 23
•  Original

Prop. 1981/82: 141 23

annan brottslighet av här aktuellt slag. Vid den avvägning som måste göras blir det då en väsentlig fråga, om en lösning enligt förslagets linjer kan antas vara ett effektivt medel att komma till rätta med de föreliggande problemen. Endast under den förutsättningen synes de nackdelar från humanitär och behandlingsmässig synpunkt som otvivelaktigt är förenade med förslaget kunna godtas.

Frågan om förslagets effektivitet är vansklig att bedöma. Med den reser- vation som är betingad av svårigheterna att över huvud taget göra förutsä- gelser på detta fält anser jag det för min del troligt att en del av den brottslighet som här står i förgrunden skulle i varje fall temporärt förhind- ras. om en grupp bland de långtidsdömda i enlighet med förslaget under lång tid underkastas en så ingripande isolering som utredningen har före- slagit. Jag tänker då närmast på sådan kriminalitet som exempelvis rån och andra allvarliga vålds- och förmögenhetsbrott. De som underkastas verk- ställighet i isolering skulle också sannolikt kunna avskäras från tillgång till narkotika. När det gäller konsekvenserna för narkotikahanteringen i övrigt inom kriminalvårdsanstalterna. finns det nog anledning till större tvekan. Klart är ju att man genom mycket drastiska åtgärder mot en förhållandevis liten grupp intagna når tillfredsställande resultat på detta område i stort bara under förutsättning att man kan räkna med att gruppen till rätt betydande del omfattar intagna som annars skulle ha tagit aktiv del i narkotikahanteringen. Som har påpekats vid remissbehandlingen finns det här utrymme för tvivel. Man synes ha svårt att komma från den invänd- ningen att urvalet av dem som skulle underkastas den aktuella särbehand- lingen till en del skulle vila på mycket osäkra grunder. Den fyraårsgräns som utredningen har tänkt sig synes exempelvis knappast underbyggd; det finns varken i det av utredningen redovisade materialet eller i andra under- sökningar något belägg för att narkotikahanteringen främst skulle vara att tillskriva just en viss grupp bland intagna med en strafftid på fyra år eller mer. Skall en sådan gräns sättas, bör den rimligen ligga vid två års fängelse som motsvarar bl. a. det nuvarande minimistraffet för grovt narkotikabrott liksom den strafftid som bildar utgångspunkt för tillämpningen av de förut omnämnda bestämmelserna i 7 & tredje stycket KvaL.

Till detta kommer att det enligt vad som är allmänt omvittnat framför allt är den höga beläggningen vid kriminalvårdsanstalterna som ger upphov till de nuvarande problemen. Man kan inte bortse från risken att beläggnings- situationen ytterligare försämras genom en lösning enligt utredningsförsla- gets linjer. Som kriminalvårdsstyrelsen har påpekat vid remissbehandling- en skulle ju systemet innebära att ett visst antal anstaltsplatser måste reserveras för en särskild kategori intagna, vars omfattning inte på förhand går att beräkna.

En omständighet av helt annat slag förtjänar också att vägas in när man bedömer förslagets effektivitet. Som har påpekats av utredningen och som vid remissbehandlingen har understrukits av bl.a. BRÅ och Rättspsykia-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1981/82: 141 24

tn'ska föreningen visar bl.a. erfarenheterna från främmande: länder att mycket långa isoleringstider ofta ger upphov till våld och andra övergrepp. I den mån så blir förhållandet skulle ju förslagets syfte motverkas.

Vad jag har anfört nu medför att jag känner en betydande tveksamhet inför tanken på att genomföra utredningens förslag fullt ut. Man måste dessutom beakta att den föreslagna ordningen med ett av domstol bestämt kvalificerat fängelsestraff i för ändamålet särskilt inrättade anstalter i sak närmast får anses innebära att en ny påföljdsform tillskapas. Skillnaden mellan ordinärt fängelse och fängelse med särskild verkställighet skulle bli minst lika ingripande på själva verkställighetsplanet som tidigare mellan fängelse och straffarbete eller mellan fängelse och internering i den form som sistnämnda påföljd ursprungligen var tänkt. För en sådan från krimi- nalpolitisk synpunkt betydelsefull förändring måste starka skäl fordras. Förslaget kan från denna synpunkt inte anses tillräckligt underbyggt.

Mina överväganden har därför lett mig till slutsatsen att det inte f.n. finns underlag för att införa en från både principiella och praktiska syn- punkter så ingripande särskild verkställighetsform som pcrmissionsutred- ningen har föreslagit. Kvar står emellertid att främst narkotikasituationen men även intresset att motverka annan allvarlig brottslighet från en del långtidsdömdas sida otvivelaktigt påkallar att särskilda åtgärder nu vidtas på lagstiftningssidan. Som jag ser det är det ofrånkomligt att man inför en ordning som ger utrymme för särbehandling av vissa intagna i större utsträckning än vad som f. n. anses möjligt. Annars riskerar l973 års kriminalvårdsreform att förlora sin trovärdighet och breda förankring.

När det gäller att finna en form för regler om en sådan särbehandling delar jag den uppfattning som har kommit till uttryck från flera håll under remissbehandlingen att man lämpligen bör utgå från den nuvarande regeln i 7 & tredje stycket KvaL. Därmed kommer i stället för den av utredningen föreslagna fyraårsgränsen en strafftid på två år att bilda utgångspunkt för bedömningen. Även om givetvis ett visst lägsta straffär ett mycket osäkert kriterium på den dömdes farlighet och återfallsbenägenhet. är denna gräns av förut angivna skäl betydligt mer realistisk än den som utredningen har föreslagit. Det finns i sammanhanget anledning att fästa uppmärksamheten på att, enligt vad utredningen visar, inte någon av de i utredningens undersökning ingående "7:3-or" som varit placerad på sluten riksanstalt begått brott i samband med vistelse utom anstalt. Även om statistiken här naturligtvis måste bedömas med försiktighet, talar detta för att regeln ingalunda har varit ineffektiv i den praktiska tillämpningen.

Utredningens kartläggning och remissinstansernas synpunkter visar emellertid att regeln i flera hänseenden bör ändras och stramas upp för att man skall tillgodose de krav som nu måste ställas. '

För att en intagen skall kunna hänföras under 7 ä tredje stycket KvaL krävs f.n. att det "med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet kan befaras att han är särskilt benägen

• Sida 25
•  Original

ls) 'Jl

Prop. 1981/82: 141

att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karak- tär". Flyktfara måste sålunda alltid föreligga. I enlighet med vad som har påpekats från flera håll blir detta inte adekvat för exempelvis fall då det kan befaras att den intagne är benägen att ägna sig åt illegal narkotikahan- tering under anstaltsvistelsen men det saknas belägg för att han avser att försöka avvika. Detta ärinte något opraktiskt fall. Kravet på flyktfara bör alltså tas bort ur paragrafen.

Vidare bör enligt min mening inte längre krävas att fråga skall vara om ”särskilt allvarlig brottslighet" för att en intagen skall hänföras under 7 % tredje stycket. Det bör räcka att man kan befara att den intagne under verkställigheten skall ägna sig åt ”allvarlig brottslighet". Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Permissionsutredningen har lagt vikt vid intresset att både den dömde själv och anstaltspersonalen redan vid intagningen får klart för sig om den dömde tillhör den kategori som skall särbehandlas. Så är inte fallet f. n.: först när ett beslut skall fattas där kategoritillhörigheten är av betydelse aktualiseras frågan, och bedömningen kan ändras efter hand som anstalts- vården fortskrider. Detta är enligt min mening knappast en nackdel. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste man beakta att människor kan förändras under tidens gång och under olika former av påverkan.

Att man vid den bedömning som här skall göras även i fortsättningen särskilt beaktar fall då straffet avser grav narkotikabrotrslighct (inkl. grov varusmuggling avseende narkotika) är enligt min mening angeläget. Jag vill i sammanhanget erinra om att riksdagen har uttalat att det är ett starkt önskemål att de som har gjort sig skyldiga till narkotikabrott effektivt avskiljs från andra kategorier intagna (JuU 1980/Sl : 35, rskr 1980/81:378). Detta betyder inte att jag är beredd att gå så långt som att säga att redan den omständigheten att någon har dömts för grov narkotikabrottslighet utan vidare innebär att han är att hänföra till den kategori som avses i 7 & tredje stycket KvaL. En bedömning i det särskilda fallet måste alltid göras — jag vill här hänvisa till den individualiserade prövning av återfallsbenä- genheten i fråga om detta klientel som numera skall ske i ärenden om villkorlig frigivning (jfr prop. 1980/81:76 s. 60). Men en presumtion bör enligt min mening gälla för att intagna som dömts för grov narkotikabrotts- lighet är att hänföra till den speciella kategorin, detta med hänsyn både till att återfallsrisken erfarenhetsmässigt är särskilt uttalad och till det starka önskemålet att motverka all narkotikahantering på anstalterna. Jag föror— dar därför att en uttrycklig regel införs om att man vid bedömningen av om någon tillhör den kategori som avses i 7 % tredje stycket KvaL särskilt skall beakta om straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika.

För att ytterligare strama upp regleringen förordar jag att det i lagen anges inte bara att den nu aktuella kateogrin av intagna skall vara placera- de på sluten anstalt utan även att placering skall ske på sluten riksanstalt. '

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82: 141 26

om inte synnerliga skäl, t. ex. den dömdes ungdom, föranleder annat eller fråga är om att förbereda frigivning.

Det bör också enligt min mening uttryckligen anges som ett riktmärke för bedömningen av placeringsfrågorna att i de här avsedda fallen företrä- desvis sådana anstalter skall väljas som är särskilt lämpade att tillgodose kraven på hög säkerhet. Härmed avser jag inte att de aktuella anstalterna — det gäller här närmast Hall, Kumla, Norrköping, Norrtälje och Tida- holm — skall anses tillhöra någon särskild anstaltskategori utan endast att säkerhetskraven skall ägnas speciell uppmärksamhet vid placeringen. Det är ju med dagens beläggningssituation ofrånkomligt att även andra intagna med långa straff än de som hänförs under 7 & tredje stycket KvaL i en inte obetydlig utsträckning måste komma att placeras på samma anstalter.

Ett önskemål från både säkerhets- och behandlingssynpunkt skulle vara att mindre bostadsavdelningar kunde inrättas vid de slutna riksanstalter som här blir aktuella (jfr prop. 1979/80: l00 s. 80). Den nuvarande belägg- ningssituationen medger inte att detta önskemål tillgodoses fullt ut. men det är min avsikt att i detta sammanhang ta upp frågan om mindre bostads- avdelningar vid någon eller några av de här aktuella kriminalvårdsanstal- terna. Detta medför ett behov av flera kriminalvårdsplatser. Jag vill i sammanhanget erinra om att jag tidigare denna dag har anmält en lagråds- remiss med förslag rörande vissa straffverkställighetsfrågor som är ägnat att leda till vissa besparingar. Jag avser att återkomma till frågan om mindre avdelningari samband med att jag efter lagrådets yttrande anmäler frågan om proposition till riksdagen.

Vad gäller anstalten Österåker som permissionsutredningen föreslog som särskild riksanstalt vill jag erinra om att det där sedan ett par år pågår en försöksverksamhet med en särskild behandlingskedja för narkotikaska- dade intagna som önskar komma ifrån sitt missbruk. Verksamheten utvär- deras f.n., och det finns därför inte anledning att nu avbryta detta projekt. I och för sig får emellertid även denna anstalt anses vara ägnad att tillgodo- se de säkerhetskrav som förut har nämnts.

Begränsningar i möjligheterna till vistelse utom anstalt bör uppenbarli- gen också gälla för den kategori intagna som hänförs under 7 & tredje stycket KvaL. I huvudsak kan därvid följas det förslag till regler som permissionsutredningen har lagt fram med sikte på särskild verkställighet. F.n. gäller att en intagen som avses i 7 & tredje stycket och som på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt inte beviljas s.k. regelbunden korttidspermission och beviljas annan korttidspermission endast vid syn- nerliga skäl (32 & KvaL). Denna ordning bör bestå. Det bör vidare föreskri- vas att, om korttidspermission beviljas, en intagen som avses nu skall vara ställd under bevakning. En sådan bestämmelse kan dock inte göras helt ovillkorlig, bl.a. med hänsyn till att en överföring till öppen anstalt lämpli- gen bör förberedas genom en övergång från bevakade permissioner till permissioner då den intagne inte bevakas men åtföljs av en kriminalvårds-

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82: 141 27

tjänsteman, övervakare eller annan person med uppgift att lämna honom stöd och hjälp, s.k. beledsagade permissioner. Undantag bör göras för dessa fall liksom för andra situationer då det föreligger synnerliga skäl.

Annan vistelse utanför anstalt än korttidspermission bör enligt min mening över huvud taget inte beviljas en intagen som avses i 7 & tredje stycket KvaL under tid då han är intagen i sluten riksanstalt. Så torde f. ö. knappast heller ske f. n. Uttryckliga regler bör tas in i lagen om att frigång tll å), vistelse utom anstalt för föreningsverksamhet e. d. (l4 &) och s.k. 34 ä-placering inte får beviljas i dessa fall.

Till vissa ytterligare justeringar som bör vidtas när det gäller reglerna i 7 5 tredje stycket KvaL fårjag återkommai specialmotiveringen.

[ sammanhanget bör här också något beröras specialardelningarna. dvs. de avdelningar som är inrättade med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna. Sådana avdelningar (de s.k. bunkrarna) finns f. n. vid kriminalvårdsanstalterna Kumla, Hall och Norrköping (till- hopa 24 platser). För specialavdelningarna tillämpas mycket stränga ord- ningsregler (se närmare prop. 1980/81: 1 s. 31), och en placering där är i praktiken jämförbar med isolering. Även om persmissionsutredningen inte i alla detaljer har beskrivit hur verkställigheten vid en särskild riksanstalt avsågs bli utformad, torde det finnas anledning utgå från att den ordning som tillämpas vid specialavdelningarna snarast är strängare än den utred- ningen tänkt sig för de särskilda riksanstalternas del.

Jag har tidigare (avsnitt 2.1) redogjort för de kriterier som gäller för placering på specialavdelning. Till en del tar dessa sikte på omständigheter av samma slag som enligt vad jag förut har förordat skall ligga till grund för att hänföra en intagen under 7 & tredje stycket KvaL. Jag syftar närmast på regeln i 20 a & KvaL om att en intagen får placeras på en specialavdelning, om det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt. Klart är dock att det för en så ingripande åtgärd som placering på en specialav- delning måste fordras alldeles speciella skäl av betydligt mera påtaglig styrka än som gäller för klassificering av en intagen enligt 7 & tredje stycket KvaL. Dessutom bör understrykas att placering på en specialavdelning fortlöpande skall omprövas med täta intervaller. Jag finner inte anledning att i detta sammanhang föreslå några ändrade regler eller i övrigt några ändringar såvitt gäller verksamheten vid specialavdelningarna. Till vissa frågor får jag dock anledning återkomma i specialmotiveringen.

Redan av vad jag har anfört torde framgå att jag inte är beredd att ställa mig bakom tanken på att beslut om särbehandling skall meddelas av den domstol som dömer i brottmålet. Detta gäller både särbehandling enligt 7 & tredje stycket KvaL och placering i specialavdelning. De skäl mot en sådan ordning som har åberopats vid remissbehandlingen är enligt min mening övertygande och får ytterligare styrka med en ordning av det slag som jag här skisserat. Jag vill emellertid erinra om att talan mot kriminal-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1981/82: 141 28

vårdsstyrelsens beslut i enskilda fall enligt lagen om kriminalvård i anstalt alltid kan föras i kammarrätt.

Sammanfa"ningsvis innebär mitt förslag följande. Någon särskild verk- ställighetsform enligt utredningsförslaget införs inte f.n. En mindre långt- gående särbehandling skall emellertid kunna äga rum med stöd av 7 & tredje stycket KvaL, vilket innebär att en strafftid på två år i stället för den av utredningen föreslagna fyraårsgränscn kommer att bilda utgångspunkt för bedömningen och att särbehandlingen alltså blir tillämplig beträffande avsevärt flera intagna än som omfattats av utredningens förslag. Det ak- tuella lagrummet och därtill anknytande regler stramas upp i flera avseen- den. Kravet på flyktfara tas bort liksom kravet på att risk skall föreligga för "särskilt" allvarlig brottslighet. En särskild presumtion läggs fast för dem som har dömts för grov narkotikakriminalitet. Under särbehandlingstiden skall de intagna i princip vara placerade på sluten riksanstalt och företrä- desvis då en av de anstalter som är särskilt ägnade att tillgodose kraven på hög säkerhet. Mindre bostadsavdelningar införs vid några av dessa. Alla former av vistelse utanför anstalt för den berörda kategorin förbjuds utom särskilda korttidspermissioner. som dock förutsätter synnerliga skäl. Be- viljas den intagne korttidspermission. skall han i princip vara ställd under bevakning.

2.4.2. Åtgärder beträffande övriga dömda

Permissionsutredningcns förslag att överföring till lokalanstalt av en intagen med en strafftid på två år eller mer inte skulle få ske förrän halva strafftiden har avtjänats har som nämnts föranlett kritik vid remissbehand- lingen. Ävcn jag ställer mig avvisande till förslaget, som uppenbarligen skulle minska möjligheterna till differentiering inom kriminalvården och därmed riskera att få direkt negativa verkningar. Det saknas också enligt min mening tillräckligt underlag för att hävda att de lokalanstaltsplacering- ar som i praktiken har förekommit i här avsedda fall har varit felaktiga eller annars olämpliga i någon nämnvärd utsträckning.

Utredningens övriga förslag har däremot i sak fått ett genomgående positivt mottagande. Dessa går ut på en skärpning av reglerna om gransk- ning av brev. skriftliga meddelanden och andra försändelser. Vidare före- slås nya regler om kontroll av personer som vill besöka anstalterna eller som intagna vill samtala med i telefon. Ytlig kroppsbesiktning — ett be- grepp som nyligen har införts i varusmugglingslagstiftningen och som i stort sett innebär en ytlig granskning av kroppen — tillåts av intagna och besökare under samma förutsättningar som kroppsvisitation. Möjligheten och i vissa avseenden också skyldigheten att företa kroppsvisitation och fullständig kroppsbesiktning utökas. De intagnas permissioner görs av- hängiga av att de ej nyttjar eller handlar med narkotika på anstalten. Pengar som påträffas hos eller kommer till en intagen i strid mot gällande

• Sida 29
•  Original

Prop. 1981/82: 141 29

bestämmelser om vissa intagnas rätt att inneha pengar skall kunna omhän- dertas. .

Jag är medveten om att dethär till en del rör sig om ganska långtgående utökningar av kontrollen som sammantagna kan innebära påfrestningar inte bara för de intagna utan även bl.a. för deras anhöriga. Inte desto mindre är jag — främst med tanke på de nuvarande narkotikaproblemen inom kriminalvården — liksom remissinstanserna beredd att i allt väsent- ligt tillstyrka förslagen. som enligt min mening bör vara ägnade att i inte obetydlig utsträckning öka möjligheterna att komma till rätta med pro- blemen. Vissa detaljfrågor avser jag att ta upp i specialmotiveringen, där också en del spörsmål rörande urinprovskontroll behandlas.

Jag vill emellertid avslutningsvis understryka att det vid sidan av de åtgärder somjag här har föreslagit framför allt är genom differentiering vid anstaltsplaceringarna som man kan komma till rätta med kriminalvårdens nuvarande problem. Riksdagen har också åtskilliga gånger betonat detta. 1 det föregående har jag berört frågor som rör differentiering av hänsyn till narkotikabrottslighet. narkotikaberoende och brottsbenägenhet. Men dif- ferentiering skall ske även med beaktande av en rad andra faktorer såsom närhet till hemorten. kön. ålder. rymningsbenägenhet och behov av sjuk- vård eller tillgång till visst slag av arbete eller utbildning. Så länge inte narkotikasituationen har bemästrats på alla anstalter är det vidare givetvis av särskild vikt att intagna som så önskar kan garanteras att undgå påver- kan till narkotikamissbruk. Jag vill här också erinra om de särskilda s.k. narkotikafria avdelningar som f.n. finns inrättade vid riksanstaltema Ös- teråker, Hall, Hinseberg och Malmö. Differentieringsproblematiken har jag närmare berört i årets budgetpropositiön (prop. 1981/82: 100 bil. 5 s. 33 och 76—77). Som har sagts där och ytterligare har understrukits vid remiss- behandlingen av permissionsutredningens betänkande skapar den höga beläggningen vid anstalterna stora problem när det gäller att tillgodose anspråken på differentiering.

Bland åtgärder som har beslutats eller som planeras för att förbättra situationen villjag hänvisa till den intensifiering av lokalanstaltsbyggandet som har förutsatts i budgetpropositionen (prop. l98l/82: 100 bil. 5 s. 87). Såvitt gäller ändringar i regelsystemet har jag redan nämnt prop. l98l/ 82:100 och vill ytterligare hänvisa till frivårdskornmitténs betänkande (SOU 1981:90) Fn'vårdspåföljder och fängelsestraflkommitténs betänkan- de (SOU l981:92) Villkorlig frigivning. vilka f.n. remissbehandlas. Ett genomförande av de förslagen kan leda till en minskning i beläggningen, bl. a. till följd av att fn'vården effektiviseras.

Slutligen vill jag nämna att det inför det fortsatta arbetet med bekämp- ningen av narkotikaproblemen inom kriminalvården enligt min mening är nödvändigt att vi får ytterligare kunskap om narkotikasituationen och om det praktiska utfallet av de åtgärder som fortlöpande vidtas för att bemäst- ra problemen. Det är min avsikt att ta upp dessa frågor i anslutning till en kommande proposition om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruk över hela fältet.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1981/82: 141 30

5.1. Gällande ordning m.m.

Som jag angav inledningsvis är det min avsikt att i detta sammanhang ta upp frågan om straffhöjning för brottet övergrepp i rättssak.

Det aktuella brottet är straffbelagt i 17 kap. 10% BrB. För brottet döms den som med våld eller hot om våld angriper någon för att han har gjort en anmälan till en myndighet, fört talan. avlagt vittnesmål eller annars har avgett en utsaga vid förhör eller för att han ämnar vidta en sådan åtgärd. Detsamma gäller den som med någon annan gärning som medför lidande. skada eller olägenhet eller hot om en sådan gärning angriper någon för att han har avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Straffet för övergrepp i rättssak är böter eller fängelse i högst två år. Med förhörsutsaga i den aktuella straffbestämmelsens mening avses — förutom vittnesmål — utsaga av palt vare sig den avges under sanningsför- säkran eller vid något annat förhör. Vidare avses förhör som någon avger i en annan egenskap än som vittne hos en offentlig myndighet för att åstad- komma utredning. S.k. förhörspersoner åtnjuter alltså skydd mot varje gärning som medför lidande. skada eller olägenhet eller hot om detta.

Det mera inskränkta skyddet, som alltså förutsätter att övergreppet innefattar våld eller hot om våld tillkommer förutom förhörspersoner and- ra som hos domstol eller annan myndighet för sin eller annans talan. dvs. parter som inte är förhörspersoner samt ombud. Även de som anhängiggör en sak genom anmälan till domstol. polis eller annan myndighet. s.k. anmälare, åtnjuter detta inskränkta skydd. Skyddet omfattar också blivan- de parter. ombud och anmälare.

För straffbarhet fordras att övergreppet sker med vad som brukar kallas direkt uppsåt att hindra från den åtgärd som det är fråga om eller att hämnas åtgärden.

Bestämmelser om vittnen finns i 36 kap. rättegångsbalken (RE). Enligt 1 5 får var och en som inte är part i målet eller målsägande i brottmål höras som vittne. Detta innebär också en skyldighet att efter kallelse avlägga vittnesmål vid domstol. Vissa undantag från vittnesplikten finns dock, exempelvis för den som är nära släkt med en part (3 5) samt — med vissa begränsningar — för vissa yrkesgrupper. t. ex. advokat. läkare, tandläkare. som på grund av sin ställning i förtroende fått vetskap om det sak-en gäller (5 5). Ett vittne får vägra att yttra sig om omständighet som skulle röja att vittnet eller någon honom närstående har förövat brottslig eller vanärande handling (6 5). Rätten att vägra vittna innebär emellertid inte en rätt att medvetet lämna oriktiga uppgifter eller förneka eller förtiga kännedom om den omständigheten om vilket vittnet hörs. Vägran att avge vittnesmål kan medföra böter eller häkte. Den som under vittnesed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen kan dömas för mened (15 kap. lå BrB).

• Sida 33
•  Original

Prop. 1981/82: 141 33

Det förtjänar här ytterligare att anmärkas att det i vissa fall föreligger en allmän skyldighet att anmäla eller annars avslöja brott som är ”å färde" (23 kap. 6.5 BrB). I vilka fall denna skyldighet föreligger anges i anslutning till de särskilda brotten. Detta har skett beträffande t. ex. mord. dråp och grov misshandel (..3 kap. 105 BrB).

Enligt 36 kap. 18 & RB får rätten, om det förekommer anledning att vittne i partens närvaro av rädsla eller av annan orsak inte fritt utsäger sanningen eller om parten hindrar vittnet i hans berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt. förordna att parten inte skall vara närvarande under förhöret. Emellertid skall i så fall vittnets berättelse efter vittnesmålet läsas upp för parten, som då även får ställa frågor till vittnet. Detsamma gäller vid förhör med part under sanningsförsäkran (37 kap. 5 & RB), vid förhör med sakkunnig (40 kap. 11 å RB) och vid förhör med part i brottmål (46 kap. 7 5 RB). Det bör här också anmärkas att en förhandling vid domstol som regel är offentlig (2 kap. 11 å andra stycket regeringsfor- men och 5 kap. 1 il RB).

5.2. Tidigare ärende i riksdagen

I en motion till 1979/80 års riksmöte (1979/80: 1111) hemställdes att riksdagen skulle begära att regeringen utarbetade ett förslag till en sådan ändring i rättegångsbalken att det blev möjligt att förhöra vittne utan närvaro av åhörare. Som skäl för sin hemställan anförde motionären att det var otillfredsställande att den tilltalades bekanta vid rättegången kunde få uppgift om vittnets bostad och andra personliga uppgifter. då det underlät- tade för den tilltalades kamrater att hämnas på vittnet. Detta kunde i sin tur medföra att vittnet hindrades från att tala fritt.

Justitieutskottet inhämtade yttrande över motionen från justititekans- lem, riksåklagaren, hovrätten för nedre Norrland. Göteborgs tingsrätt, Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare och Nämndemännens riksför- bund. Flertalet remissinstanser bekräftade att problem föreligger av den art som motionären hade påtalat och tillstyrkte bifall till motionen eller uttalade sig i tillstyrkande riktning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande över motionen uttalade justi- tieutskottet (JuU 1980/8125) att en lagändring av det slag motionären förordade svårligen syntes kunna genomföras utan att den viktiga princi- pen om domstolsförhandlingarnas offentlighet träddes för när. Utöver vad som redan gäller borde förhandlingsoffentligheten inte inskränkas, om inte starka motstående intressen krävde det. Utskottet förordade en undersök- ning för att utröna om så är fallet. Utskottet anförde vidare att. om undersökningen skulle visa att de påtalade olägenheterna på ett avgörande sätt var till men för rättsskipningen, det givetvis också fick undersökas vilka olika praktiska lösningar som kunde väljas för att åstadkomma en 3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 141

• Sida 34
•  Original

Prop. 1981/82: 141 34

önskvärd ordning. Det borde ankomma på regeringen att avgöra om den av utskottet förordade undersökningen borde anförtros åt rättegångsutred- ningen (Ju l977'. 06) eller utföras i annan ordning. '

Enligt vad jag har inhämtat kommer den nu aktuella frågan att behandlas av rättegångsutredningen. som inom kort beräknas lägga fram ett delbetän- kande om proceSsen i tingsrätt.

5.3. Överväganden

Under senare tid har det i samband med ett flertal brottmålsrättegångar -— ofta rörande narkotikabrott — funnits skäl till antagande att vittnen och tilltalade av rädsla för medtilltalade eller åhörare inte har vågat tala fritt. Detta har visat sig på det sättet att den eller de hörda — ofta har det varit flera i förening — antingen har vägrat yttra sig eller också ändrat sina vid förundersökningen lämnade uppgifter på ett sådant sätt att det har funnits skäl att misstänka att utsagan inför rätten varit osann. [ en del fall har det — på grund av de hördas egna uppgifter eller av andra skäl — framstått som sannolikt att orsaken har varit fruktan för repressalier. och i andra fall har detta på goda grunder kunnat misstänkas. Det har också förekommit att vittnen har vägrat att inställa sig till rättegångar i brottmål under liknande omständigheter. Även i fall då vittnesmål faktiskt avläggs. förhåller det sig enligt uppgifter från många håll ofta så att vittnet före och efter rättegången ger uttryck för stark oro för de konsekvenser som vittnesmålet kan dra med sig. .

Enligt vad som har omvittnats från polishåll förefaller det också ha blivit allt vanligare att personer som har vetskap om planerad eller begången organiserad kriminalitet av allvarligt slag avstår från att göra anmälan eller annars ge sig till känna för polisen. På motsvarande sätt gäller att den som hörs under en förundersökning som syftar till att få misstankarna bekräfta- de mot en eller flera andra personer för brott av nu aktuellt slag ofta söker undvika all inblandning eller lämnar felaktiga uppgifter.

Den angivna utvecklingen skall ses mot bakgrund av att det enligt vad som belyses av remissyttrandena till justitieutskottet med anledning av den förut nämnda motionen över huvud taget har blivit ett allt hårdare klimat i samband med vissa typer av brottmålsprocesser, särskilt rörande narkoti- kabrott men också beträffande annan organiserad brottslighet. Tyvärr måste man också konstatera att den fruktan för efterräkningar som sanno- likt många gånger ligger till grund för obenägenheten att lämna korrekta uppgifter inte sällan är befogad. Det är välkänt att det när fråga är om organiserad brottslighet kan vara förenat med risker att lämna uppgifter som fäster misstankarna på någon av de ledande i sammanhanget. I syn- nerhet gäller detta vid narkotikabrottslighet där ofta stora ekonomiska värden står på spel för de inblandade och långa fängelsestraff hotar dem. Det har förekommit att personer som kan misstänkas för att vilja lämna

• Sida 35
•  Original

Prop. 1981/82: 141 35

eller ha lämnat uppgifter av nyss berört slag har hotats till liv eller hälsa, ett hot som också kan avse vederbörandes familj. Ibland tillgrips också miss- handel eller liknande övergrepp. Hot om repressalier eller andra trakasse- rier i kriminalvårdsanstalterna mot medtilltalade eller tidigare dömda lär också förekomma.

Den nu i korthet beskrivna utvecklingen är oroande, och det är givetvis angeläget att sådana former av övergrepp som det nu är fråga om förhind- ' ras så effektivt som möjligt, detta inte bara av hänsyn till enskilda personer utan också för att rättskipningen skall fungera tillfredsställande. Det sist sagda är särskilt angeläget eftersom rättssystemet bl. a. bygger på vittnes- plikt och i vissa fall skyldighet att avslöja brott samtidigt som vägran, underlåtenhet eller bristande sanningsenlighet kan medföra stränga straff.

Frågan vilka åtgärder som kan vidtas på det processrättsliga området kommer inom kort att belysas av rättegångsutredningen i enlighet med riksdagens önskemål. I detta sammanhang finns emellertid anledning att fästa uppmärksamheten på straffskalan i bestämmelsen mot övergrepp i rättssak, som är det straffbud som i första hand blir tillämpligt mot över- grepp av det slag som här har diskuterats. Även i betraktande av att givetvis andra straffbestämmelser blir tillämpliga vid mycket allvarliga övergrepp får straffskalan för det aktuella brottet. som f.n. omfattar böter eller fängelse i högst två år, betecknas som anmärkningsvärt mild: maxi- mistraffet är inte strängare än för exempelvis misshandel enligt 3 kap. 5 & BrB eller för olaga hot enligt 4 kap. 5 &. Detta torde också innebära att, om övergrepp i rättssak har förövats genom misshandel eller olaga hot. straff skall ådömas endast enligt 17 kap. 10 & (jfr Beckman m.fl., Kommentar til BrB dell, 4 u, 5.193). _

Erfarenhetsmässigt är en höjning av en straffskala mycket sällan ett vare sig effektivt eller lämpligt medel att komma till rätta med ett kriminalpoli- tiskt problem. I fråga om brottet övergrepp i rättssak torde det emellertid stå klart att man vid tillkomsten av bestämmelsen knappast kunde förutse den utveckling som jag nyss har beskrivit. Den bristande proportion som föreligger mellan straffskalan och de skadeverkningar som brott av aktuellt slag i vissa fall ger upphov till ter sig så anmärkningsvärd attjag anser mig ha skäl att föreslå en höjning av maximistraffet till fängelse i fyra år. Med hänsyn till att de problem som föreligger på området har fått en ingående belysning i det tidigare nämnda riksdagsärendet och den remissbehandling som anordnades av justitieutskottet harjag funnit mig kunna anmäla frågan utan att själv ha föranstaltat om någon remissbehandling. Jag har emeller- tid vid ärendets beredning samrått med RÅ och rikspolisstyrelsen.

Liksom tidigare kommer vid ett genomförande av den nu förordade höjningen att gälla att, om någon gör sig skyldig till övergrepp i rättssak genom misshandel eller olaga hot. straffet skall bestämmas endast enligt 17 kap. 10 å. [ den mån övergreppet innefattar grov misshandel, för vilket brott maximistraffet är tio år (3 kap. 6 & BrB), torde däremot enligt vanliga

• Sida 36
•  Original

Prop. 1981/82: 141 36

principer gärningsmannen vara att döma för grov misshandel i konkurrens med övergrepp i rättssak.

Självfallet kan fall av övergrepp i rättssak förekomma som inte är av den allvarliga art som jag förut har diskuterat. Minimistraffet bör därför behål- las oförändrat.

Höjningen av maximistraffet bör komma till uttryck genom en särskild straffskala för grova fall av övergrepp i rättssak. Straffet för grovt brott bör vara fängelse i högst 4 år. Denna straffskala bör reserveras för fall då gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet och betydande men för det allmänna eller någon enskild har uppkommit eller riskerat att uppkom- ma till följd av gärningen.

Slutligen vill jag understryka attjag är väl medveten om att den lagänd- ring som jag sålunda förordar endast utgör ett steg på vägen mot en lösning av de problem som jag har beskrivit i det föregående. Dessa är av den karaktären att någon fullt effektiv och samtidigt från rättssäkerhetssyn- punkt helt godtagbar lösning knappast är möjlig lagstiftningsvägen.

6. Upprättade lagförslag

] enlighet med vadjag nu har anfört har inomjustitiedepartementet upprät- tats förslag till 1. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. 2. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., 3. lag om ändring i lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 4. lag om ändring i lagen ("1981: 1243) om vård av missbrukare :i vissa fall, 5. lag om ändring i brottsbalken. De under 3 och 4 nämnda förslagen har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.1

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

655

I denna paragraf. som behandlar fördelningen av de dömda mellan lokalanstalter och riksanstalter har i ett nytt fjärde stycke angetts att sådan

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett ett i regeringsprotokollet 1982-03-04 anmärkt tillägg till den till 3. angivna lagen är förslagen likalydande med dem som är fogade till propositionen.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1981/82:141 37

placering i sluten anstalt som avses i 7 5 tredje stycket i princip alltid skall ske i riksanstalt. Tidigare har även placering i slutna lokalanstalter kunnat komma i fråga. Undantag från den nya regeln görs endast för fall där synnerliga skäl föreligger, såsom då frigivningen skall förberedas men placering på öppen anstalt enligt 7 & fjärde stycket inte bedöms kunna komma i fråga av säkerhetsskäl.

Vidare har i det nya fjärde stycket särskilt angetts att placeringen i här avsedda fall företrädesvis skall ske i sådana riksanstalter eller avdelningar som är särskilt lämpade att tillgodose kraven på hög säkerhet. Därvid får samtliga omständigheter som är ägnade att inverka på säkerheten beaktas. däribland främst personaltäthet. byggnadsstruktur och tillgången på säker- hetsanordningar. Några särskilda anstalter har inte utpekats i lagtexten. och det ärinte heller avsikten att så skall ske i en regeringsförfattning. De omständigheter som är av betydelse för bedömningen kan variera från tid till annan. Till de anstalter som f.n. främst kommer i åtanke hör Hall, Kumla, Norrköping. Norrtälje och Tidaholm.

Den nya regleringen innebär att ökad uppmärksamhet redan vid den första anstaltsplaceringen bör ägnas frågan huruvida en intagen tillhör den kategori som skall särbehandlas enligt 7 9” tredje stycket. Det kan vara lämpligt att låta detta framgå av själva beslutet i vissa fall, men något formellt krav på att så skall ske har inte ställts upp. Någon bindande rättsverkan får inte ett sådant ställningstagande på detta stadium.

7.5

Ändringsförslaget innebär i olika hänseenden en skärpning av tredje stycket som behandlar fall då placering i sluten anstalt är huvudregeln. Som har angetts under 6 5 skall placeringen i de situationer som avses här i princip äga rum i riksanstalter och därvid företrädesvis i sådana riksan- stalter som är särskilt lämpade att tillgodose kraven på säkerhet.

Till en början har risk för brottslig verksamhet under verkställighetsti- den gjorts till en grund för placering i sluten anstalt även för fall när flyktfara inte kan påvisas. Stycket kommer alltså att till skillnad från f.n. omfatta även fall när det på goda grunder kan misstänkas att den intagne kommer att fortsätta brottslig verksamhet under själva anstaltsvistelsen. Självfallet gäller stycket emellertid även i fortsättningen också de fall då det kan misstänkas att den intagne begår brott efter avvikande. För att detta skall markeras har avsiktligt uttrycket "innan verkställigheten har avslutats” valts i stället för "under verkställighetstiden”: denna avbryts, om den intagne avviker. Stycket kommer därmed — vilket också är avsik- ten — att täcka även den situationen att det är brottslig verksamhet under permission som kan befaras. Det ligger emellertid i sakens natur att kraven på misstankarnas styrka måste ställas högre än annars om det endast är brottslighet under permission som kan befaras. eftersom det här snarast blir en fråga om prövning av den generella återfallsrisken. Denna ärju hög

• Sida 38
•  Original

Prop. 1981/82: 141 33

beträffande en betydligt större grupp av intagna än den som kan komma i fråga för särbehandling.

I fråga om den brottslighet som här avses anges i förslaget att den skall vara av allvarlig karaktär och inte som nu att den skall vara av ”särskilt" allvarlig karaktär, ett uttryck som i praktiken har visat sig vara svårtolkat. De uttalanden som i tidigare förarbeten har gjorts i anslutning till den gällande lydelsen för närmast tanken till att fråga skall vara om organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art. Att det också i fortsättningen framför allt är risk för sådan brottslighet som skall beaktas ligger i sakens natur, men genom den föreslagna ändringen kommer det att stå klart att exempelvis en misstanke om att en intagen är benägen att ägna sig åt överlåtelse av narkotika under anstaltstiden utgör grund för placering i sluten riksanstalt även om det saknas belägg för att den befarade brottsligheten skulle bli organiserad eller systematisk.

Vidare har föreslagits att orden "med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket" får utgå ur lagtexten. Här är det naturligtvis fråga om en omständighet som även i fortsättningen bör komma i beaktande, men det synes med den skärpta tillämpning som förutsätts något missvisande att ge just det förhållandet att den intagne har anknytning till främmande land en så framskjuten plats som nu. De invändningar som i tidigare sammanhang har riktats mot tanken på att låta de aktuella orden utgå (se prop. 1978/79: 62 s. 85) synes inte längre kunna aktualiseras, om man som föreslagits avstår från att uttryckligen nämna flyktfara som ett rekvisit i lagtexten.

Med hänsyn till att särskild risk för fortsatt brottslighet erfarenhetsmäs- sigt ofta föreligger beträffande personer som har gjort sig skyldiga till allvarlig narkotikabrottslighet och till att det i speciellt hög grad är angelä- get att motverka denna sorts kriminalitet har i en ny andra mening föreskri- vits att det vid prövningen av om någon tillhör den kategori som avses i 7 & tredje stycket särskilt skall beaktas om straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika. Det bör påpekas att en förutsättning för att någon som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika skall omfattas av tredje stycket är att han har dömts till fängelse i lägst två år, vilket ju också är rrrinimistraffet för de aktuella brotten. Har han dömts exempelvis till skyddstillsyn i kombination med fängelse, omfattas han inte av tredje stycket, men givet- vis kan en placering i sluten anstalt med stöd av andra stycket ibland tänkas bli aktuell.

Det bör understrykas att den presumtion som här har slagits fast gäller endast för den bedömning som skall göras vid tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt. Den avses inte i och för sig få någon återverkan på den individualiserade prövning av återfallsrisken som skall göra-; när ställ- ning tas till frågan om villkorlig frigivning (jfr 26 kap. 7 & andra meningen BrB i dess lydelse efter den I juli 1981). Denna prövning sker under

• Sida 39
•  Original

Prop. 1981/82: 141 39

domstolsliknande former hos kriminalvårdsnämnden. Det är uttryckligen förutsatt att det därvid skall prövas om någon konkret återfallsrisk förelig-' ger och att halvtidsfrigivning oftare än förut skall kunna tillämpas bl. a. för unga lagöverträdare med dokumenterat god prognos som gjort sig skyldiga till grov narkotikabrottslighet.

Liksom förut avses en 7:3-klassiticering kunna hävas vid en konstaterad sinnesförändring hos den dömde.

Med anledning av uttalanden av RÅ och rikspolisstyrelsen vid remissbe- handlingen vill jag framhålla att min avsikt är att — om riksdagen godtar föreliggande förslag — föreslå regeringen att det i polisregisterkungörelsen (1969: 38) tas in bestämmelser om befogenhet för kriminalvårdsstyrelsen att erhålla sådana uppgifter ur polisregister som kan behövas för bedöm- ningen av om en viss intagen skall hänföras under förevarande stycke. I övrigt får denna prövning göras med ledning av domen. behandlingsjourna- len. personundersökning och eventuellt läkarintyg samt uppgifter från anstaltsledningen. Särskilt bör naturligtvis beaktas om fråga är om återfall i grov brottslighet.

Det bör slutligen påpekas att frågan om en intagen skall anses hänförlig till den kategori som avses i tredje stycket får betydelsefulla rättsverkning- ar även med hänsyn till de hänvisningar till stycket som görs i — förutom 65 som redan behandlats — 11, 14, 32 och 34 55. Det gäller här främst begränsningar i möjligheten till vistelse utanför anstalt i olika former.

Till det nya fjärde stycket har av redaktionella skäl utan ändring i sak förts den nuvarande andra meningen i tredje stycket. Det bör framhållas att de skäl som i fortsättningen liksom hittills får åberopas för placering av en "7:3-a" i öppen anstalt — ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller annat synnerligt skäl — helt naturligt får ett något vidare tillämpningsområde i och med att nya kategorier förs in under 7 & tredje stycket. Vad särskilt angår frigivningsförberedelser är att märka att dessa — i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd efter- sätts — skall vidtas redan från början, se 45 andra meningen. Det kan därför vara förenligt med lagen att en intagen som tillhör den här avsedda kategorin placeras på öppen anstalt redan från början av verkställigheten. Fråga kan exempelvis vara om en ung lagöverträdare som ådömts minimi- straffet fängelse två år för grovt narkotikabrott och som har en relativt lång avräkningsbar häktningstid.

115

Andra stycket har kompletterats med ett förbud att medge s.k. frigång när det gäller intagna som avses i 7 & tredje stycket och som är placerade på sluten riksanstalt.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1981/82: 141 . 40

Må

I det nya tredje stycket uppställs ett förbud mot att medge vistelse utom anstalt för föreningsverksamhet eller liknande ändamål beträffande intagna som avses i 7 & tredje stycket och är placerade i slutna riksanstalter.

26 5

De ändringar som föreslås innebär en skärpning av bestämmelserna om brevgranskning och utgör ett led i den intensifiering av kontrollen av de intagnas kontakter med personer utanför anstalterna som framstår som nödvändig med hänsyn till narkotikasituationen. Ändringarna, som sakligt sett i allt väsentligt överensstämmer med utredningsförslage't. innebär förutom redaktionella förtydliganden följande avvikelser i förhållande till nuvarande reglering.

1) Bestämmelserna om granskning av brev utvidgas till att gälla även andra försändelser. Även andra försändelser än brev kan självfallet inne- hålla otillåtna föremål. t.ex. narkotika eller pengar. liksom meddelanden om planerad brottslig verksamhet e. d.

2) Alla brev eller andra försändelser till intagna på slutna riksanstalter skall granskas för undersökning av om de innehåller otillåtna föremål. En granskning i detta syfte medger inte läsning av brev (jfr 275 första stycket). I många fall kan granskningen inskränka sig till genomlysning av oöppnade försändelser.

3) Beträffande intagna på specialavdelningar har uttryckligen angetts att granskningen även skall ha till syfte att eftersöka otillåtna meddelanden av olika slag, såsom exempelvis angående planerad brottslig verksamhet eller rymning. Vid en granskning för detta ändamål avses brev och andra försändelser kunna läsas. Granskning av detta slag sker redan f.n. med stöd av de ordningsregler som har utfärdats för de olika specialavdelning- arna. Liksom nu skall granskning som syftar till eftersökande av såväl otillåtna föremål som meddelanden kunna ske Stickprovsvis i fråga om intagna ] allmänhet samt därutöver vid slutna anstalter, om det är nödvän- digt med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden, i båda fallen under förutsättning att granskningen är påkallad av säkerhetsskäl. Bestäm- melserna om granskning gäller lika litet som tidigare sådana brev som avses i 25 5.

27.5

Ändringarna utgör en konsekvens av att bestämmelserna om brev- granskning i Zöå har utvidgats till att gälla granskning även av andra försändelser.

28 5 [första stycket har inte gjorts någon ändring. Trots att det i det föregåen- de har föreslagits att flertalet av de bestämmelser som gäller i fråga om

• Sida 41
•  Original

Prop. 1981/82: 141 41

brev skall gälla även andra försändelser, kan regeln om annat skriftligt meddelande fortfarande få betydelse. t. ex. för ett meddelande som över- lämnats till den intagne vid besök.

För att samma möjligheter till granskning av försändelser skall finnas beträffande intagna på psykiatriska avdelningar som när det gäller intagna i allmänhet har andra stycket ändrats. En hänvisning till 15 5 lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall har emeller- tid behållits. bl. a. eftersom detta lagrum ger vissa speciella möjligheter att hålla kvar försändelser. Vidare har andra meningen i stycket ändrats med sikte på brev till postverket (jfr 25 å andra stycket).

295

Ändringarna i paragrafen syftar till att kontrollen skall skärpas när det gäller besök. Bakgrunden är att det under permissionsutredningens arbete och i andra sammanhang har framkommit att en stor del av de otillåtna varor — främst narkotika — som kommer in till anstalterna överlämnas i samband med besök. Besöken synes även i vissa fall kunna utnyttjas för planläggningen av eller medverkan i brottslig verksamhet. Klart är därför att en förhållandevis sträng kontroll såväl av de personer som tillåts besöka anstalterna som av vad besökare medför måste upprätthållas.

Första stycket har bibehållits oförändrat. Utredningen har föreslagit en Viss justering som motiveras med att det bör stå klart att man skall kunna hindra besökare som den intagne avser att utnyttja för planeringen av eller medverkan i brottslig verksamhet. Då det emellertid enligt min mening klan framgår av styckets nuvarande avfattning att sådana besök inte får ske, har jag inte ansett någon ändring behövlig.

I ett nytt andra stycke, som bygger på utredningsförslaget, föreskrivs att det till underlag för bedömningen av om besök till en intagen i sluten riksanstalt bör medges i det särskilda fallet i förväg skall undersökas om den besökande har dömts för eller är misstänkt för brottslig verksamhet. I den mån det behövs och lämpligen kan ske skall också inhämtas upplys- ningar om den besökandes personliga förhållanden, t.ex. om narkotika- missbruk. De angivna reglerna gäller dock inte. när kontrollen är uppen- bart obehövlig på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl. I tredje stycket, som också är nytt. föreskrivs att en sådan kontroll får göras även i fråga om besök till andra intagna, när det är påkallat av säkerhets- skäl.

Främst är det naturligtvis angeläget att man på anstalten får kännedom om den besökande är inblandad i narkotikahantering eller annan liknande brottslig verksamhet. Av intresse är då om den besökande undergår fängel- sestraff eller är föremål för annat samhällsingripande. Uppgifter av det här slaget finns i det centrala kriminalvårdsregistret, hos frivården samt hos polisen. Det är också främst dessa källor — jämte den dömdes akt när denna innehåller upplysningar — som i praktiken bör utnyttjas. Från poli—

• Sida 42
•  Original

Prop. 1981/82: 141 42

sen kan, när det behövs. uppgifter inhämtas genom telefonsamtal med polismyndigheten på orten eller med rikspolisstyrelsen.

Vad angår de sekretessfrågor som kommer upp i sammanhanget bör anmärkas att sekretesslagen (1980: 100) inte lägger hinder i vägen då det gäller att få upplysningar om besökare ur det centrala kriminalvårdsregist- ret. Av 29 % kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssys- tem — där det centrala kriminalvårdsregistret ingår — framgår nämligen att upplysningar om innehållet i detta register skall lämnas till myndigheterna inom kriminalvården. En sådan uppgiftsskyldighet bryter sekretessen (14 kap. 1 & sekretesslagen). Även frivården kan utan hinder av att fråga är om uppgifter som enligt 7 kap. 21 & sekretesslagen har bedömts vara sekre- tessbelagda lämna upplysningar till anstalterna om klienter som begärt att få besöka intagna. Hos frivården bör nämligen generalklausulen i 14 kap. 3 & sekretesslagen kunna tillämpas. eftersom det rör sig om ett uppgifts- lämnande mellan myndigheter med mycket närbesläktade funktioner (se prop. 1979/80: del A 5. 326).

Uppgifter i polisregister är sekretessbelagda enligt 7 kap. 17 & sekretess- lagen. För dessa register gäller att uppgifter ur dem får utlämnas enligt vad som är föreskrivet i lagen om sådant register och i förordning som har stöd i sådan lag. Om riksdagen godtar föreliggande förslag, är det min avsikt att föreslå regeringen att med stöd av 3 5 lagen (1965:94) om polisregister ' m.m. kriminalvårdsmyndigheterna ges tillstånd att erhålla sådana upplys- ningar.

Det bör här ytterligare anmärkas att den intagne normalt enligt 15 å förvaltningslagen (197lz290) skall underrättas om vad som har tillförts ärendet. Undantag gäller dock bl.a. för det fallet att det är uppenbart obehövligt, vilket i regel får anses vara förhållandet om besöket medges. Uppkommer fråga om att vägra besöket. bör den intagne däremot normalt underrättas om vad som har tillförts ärendet. Vidare har han enligt 14 & förvaltningslagen i princip rätt att ta del av materialet på begäran. Enligt 14 kap. 5 & sekreteSSlagen gäller detta dock inte i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd upp- gift i materialet inte röjs. Men i sistnämnda fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den mån det behövs för att han skall kunna ta tillvara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda. Om det vid kontrollen har inhämtats att den tilltänkte besökaren är misstänkt för ett allvarligt brott torde i vissa fall den nu berörda undantagsregeln vara tillämplig. I sådana fall finns möjlighet att förfara så att besöket medges men äger rum under bevakning.

Hur ingående kontrollen behöver vara varierar naturligtvis från fall till fall. Då det gäller t. ex. nära anförvanter kan ofta de upplysningar om dessa som finns i den intagnes akt vara tillfyllest. Akten kan också i vissa fall innehålla värdefulla upplysningar om andra personer som vill besöka den

• Sida 43
•  Original

Prop. 1981/82: 141 43

intagne. Det kan t.ex. framgå att den besökande är missbrukare eller tidigare har varit målkamrat till den intagne.

För att en person skall anses känd för anstalten krävs inte att anstalten har en ingående kännedom om besökarens person. Självfallet äger sålunda en tjänsteman inom kriminalvårdsverket alltid tillträde till anstalterna. Då det gäller andra personer som skall besöka en intagen i tjänsten. exempel- vis personal vid arbetsförmedling, socialvårdstjänsteman eller präst, måste det vara tillfyllest att anstalten vet att han är den tjänsteman han utger sig för att vara. Detsamma bör gälla för övervakare och besökare från ideella organisationer. Detta hindrar inte att även dessa personer undantagsvis kan kontrolleras, om anledning till en kontroll föreligger.

De personer som har godkänts som besökare bör förtecknas så att beslutet är tillgängligt för all berörd personal vid anstalten. Detta kan t. ex. göras på de besökskort som finns redan i dag. Någon ny kontroll behöver sedan inte ske, om inte nya omständigheter har blivit kända för anstalten.

Den föreslagna ordningen medför att intagna i god tid före ett besök måste göra en framställan härom till styresmannen. Den intagne bör i samband härmed underrättas om att de personer han uppger sig vilja ha besök av kommer att kontrolleras. Även den tilltänkte besökaren bör lämpligen underrättas i den utsträckning det kan ske utan olägenhet.

Då det gäller att - med ledning av de upplysningar som erhållits vid kontrollen av den besökande — avgöra om besöket kan medföra fara från säkerhetssynpunkt, motverka den intagnes anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan bör framhållas att personer som undergår fängelsestraff eller är föremål för kriminalvård i frihet inte bör tillåtas besöka anstalterna annat än när fråga är om nära anhörig e. d. Inte heller bör tillåtelse härtill lämnas personer som är misstänkta för brott eller missbrukar narkotika, i den mån sådana omständigheter kan utrönas. Personer som tidigare har varit straffade men till fullo verkställt straffet och som inte är misstänkta för nya brott eller för missbruk bör däremot i princip tillåtas besöka intagna. Undantag måste naturligtvis gälla, om t. ex. den besökande vid ett flertal tidigare tillfällen har utfört brott tillsammans med den intagne och besöket därför kan tänkas komma att utnyttjas för planering av nya brott.

En särskild fråga i detta sammanhang är om nära anhörig bör ha oin- skränkt rätt att besöka intagen. Starka humanitära skäl talar emot att vägra en maka eller make. fästman eller fästmö eller sammanboende besök. Detsamma gäller föräldrar. Det torde nämligen regelmässigt leda till skad- liga verkningar för den intagne om han avskärmas från personlig kontakt med sina nära anhöriga under längre tid. I likhet med permissionsutred- ningen anser jag att de humanitära hänsynen väger så tungt att nyss- nämnda anhöriga regelmässig bör tillåtas att besöka intagna även om sådana omständigheter föreligger som i annat fall skulle ha medfört att besöket vägrats. Detta hindrar naturligtvis inte att besöksförbud kan med-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1981/82: 141 44

delas för längre eller kortare tid för sådan närstående som har försökt insmuggla narkotika på anstalten. Kontrollen i samband med närståendes besök bör också intensifieras. Den intagne skall. om det finns anledning tro att han mottagit något otillåtet. kroppsbesiktigas efter ett sådant besök. Kroppsbesiktning bör också förekomma stickprovsvis i samband med dessa besök. Bevakade besök bör också användas när det anses oundgäng- ligen nödvändigt.

Det torde få förutsättas att den nya bestämmelsen i andra stycket ger kriminalvårdsstyrelsen anledning att överväga att i samråd med rikspolis- styrelsen meddela verkställighetsföreskrifter liksom att undersöka i vad mån stöd för kontrollen i övrigt kan lämnas från centralt håll.

Permissionsutredningen har föreslagit en särskild regel om att kontroll beträffande besökande till intagna på specialavdelningar alltid skall ske 'med biträde av polismyndighet. Jag delar uppfattningen att så regelmässigt bör ske men finner det inte nödvändigt att en särskild bestämmelse medde- las om detta.

Femte stycket (nuvarande fjärde) har kompletterats med en regel om att inte bara kroppsvisitation och undersökning av väska e. d. utan också ytlig kroppsbesiktning kan föreskrivas som villkor för besök.

Ytlig kroppsbesiktning har införts som rättsligt begrepp genom ändring- ar år 1981 i lagen ( 1960: 418) om straff för varusmuggling m.m. (se närmare prop. 1981/82: 2). En sådan besiktning anses inbegripa en yttre granskning av kroppen. Undersökningen kan gå till så att den besökande ombeds att ta av sig kläderna och stå upp, varefter den tjänsteman som utför visitationen granskar de delar av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även huvud- håret och armhålorna får granskas. I övrigt är det emellertid inte tillåtet att be den som skall undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat dolda delarna av kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att undersö- ka munhåla eller annan hålighet eller beröra vederbörandes nakna kropp för att undersöka delar av denna. I så fall blir fråga om en ordinär kropps- besiktning.

En ytlig kroppsbesiktning av nu angivet slag kan inte anses överskrida gränsen för vad som är godtagbart från integritetssynpunkt, men det bör understrykas att den kommer att innebära en allvarlig påfrestning för den som exempelvis skall besöka en anhörig. Undersökningar av nu angivet slag bör därför inte få utvecklas till rutinåtgärder, utan i det särskilda fallet måste alltid en bedömning göras av om undersökningen-är befogad. ] de fall då så bedöms vara förhållandet gäller enligt 52 c % första stycket att besiktningen inte får göras mer ingående än ändamålet med åtgärden kräver. Det bör sålunda alltid i förekommande fall prövas om den ytliga kroppsbesiktningen kan begränsas till att avse vissa moment, t. ex. under- sökning av huvudhår (peruk), en kontrollåtgärd beträffande vilken otvivel- aktigt ett särskilt praktiskt behov har gjort sig gällande.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1981/82: 141 45

Bestämmelser om vem som får verkställa eller bevittna ytlig kroppsbe- siktning av en kvinna finns i 52 c 5 andra stycket.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande JuU 1981/82: 13 (s. 30) påpekat att i de grundläggande bestämmelserna i ämnet i 28 kap. rättegångsbalken endast begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning förekommer. Utskottet har framhållit att det är angeläget att regleringen av dessa institut görs så enhetlig som möjligt och att man bör sträva efter att få till stånd en definition av begreppen som har allmän giltighet. Frågan om en sådan mera generell reglering torde som utskottet också har uttalat, få tas upp när resultatet föreligger av det arbete som bedrivs av tvångsmedelskommittén (Ju l978:06).

305

Första stycket har kompletterats med en regel som ger uttryckligt stöd för att vid behov samma typ av kontroll företas beträffande en person som en intagen vill samtala med i telefon som när fråga är om besökande. Att kontrollen inte har föreslagits bli obligatorisk är motiverat av att omedel- bar införsel av exempelvis narkotika inte kan vara aktuellt i de fall som avses här liksom av att tiden för en kontroll i allmänhet är mera knapp än vid besök.

Jag har inte ansett tillräckliga skäl föreligga att i lag meddela särskilda regler om telefonsamtal med intagna på specialavdelningar.

325

I första stycket, som behandlar de s.k. regelbundna korttidspermissio- nerna, har gjorts ett tillägg som innebär att det vid bedömningen av om permission skall medges särskilt "skall beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.

Regelmässigt bör ej få förekomma att regelbunden korttidspermission beviljas en intagen som övertygats om att ha nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika på anstalten. innan viss kvalifikationstid har förflutit. Ett viktigt hjälpmedel när det gäller att konstatera nyttjande av narkotika utgör möjligheten att förelägga den intagne att lämna urinprov, som alltså i fortsättningen i lämplig utsträckning bör kunna användas även som ett medel vid den prövning som avses nu. Det bör dock uppmärksammas att urinproven inte anses vara helt tillförlitliga. Bl. a. gäller att provet kan ge positivt utslag även på grund av vissa typer av sömnmedel eller lugnande medel som den intagne har fått genom legal förskrivning. En samlad värdering av den utredning som föreligger måste därför göras. om den intagne trots positivt utslag på provet nekar till att ha använt narkotika.

F.n. anmäls enligt praxis innehav av narkotika på en kriminalvårdsan- stalt till åtal. Undantag görs dock för fall då fråga är om cannabisharts samt

• Sida 46
•  Original

Prop. 1981/82: 141 46

innehavet inte gäller mer än 0,2 gram, då i stället disciplinär bestraffning ifrågakommer. Med anledning av ett uttalande av RÅ vid remissbehand- lingen vill jag framhålla att uppskov med regelbunden korttidspermission bör bli en konsekvens av narkotikainnehav oberoende av om åtal sker eller disciplinär bestraffning ådöms, även om det — som RÅ påpekat — kan sägas bli fråga om en dubbelbestraffning.

För att urinproven skall bli ett effektivt medel i dessa sammanhang måste. även en vägran att lämna prov tillmätas betydelse. trots att en sådan vägran givetvis inte kan tillmätas värde som full bevisning om missbruk. Är fråga om en enstaka vägran och saknas annan anledning till antagande att den intagne har nyttjat narkotika kan det dock te sig som en alltför drastisk påföljd att förvägra den intagne korttidspermission under lika lång kvalifrkationstid som skulle ha tillämpats vid styrkt missbruk eller annan hantering av narkotika. Jag vill i sammanhanget anmärka att en vägran av aktuellt slag i fortsättningen även avses kunna leda till disciplinär bestraff- ning (se under 52 d 5).

F. n. regleras frågan om de kvalifikationstider av olika slag som gäller för korttidspermission genom föreskrifter av kriminalvårdsstyrelsen (KVVFS 1979: 1). Det synes inte motiverat att i lag ta in bestämmelser angående längden av de kvalifikationstider som är aktuella nu.

Naturligtvis kan det, som JO har påpekat under remissbehandlingen, göras gällande att den reglering som jag här har föreslagit lika mycket syftar till att permissionsinstitutet skall användas för att motverka narkoti- kahanteringen som till att förhindra permissionsmissbruk. Jag ser emeller- tid för egen del inte något fel i detta.

Till ett nytt andra stycke har av redaktionella skäl flyttats det nuvarande sakinnehållet i första stycket andra meningen.

Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket. Stycket har i förtyd— ligande syfte justerats för att den redan i dag tillämpade principen att regelbunden korttidspermission inte får beviljas intagna som avses i 7 & tredje stycket skall ytterligare markeras. Vidare har regelns tillämpnings— område begränsats till att avse fall-då den intagne är placerad i sluten riksanstalt. Som framgår av 6 & fordras synnerliga skäl för att en sådan intagen som avses här skall kunna placeras i lokalanstalt.

Fjärde stycket har kompletterats med en regel av innebörd att intagna tillhörande den kategori som avses i 7 så tredje stycket i princip skall vara ställda under bevakning vid korttidspersmission. Sådan permission får enligt andra stycket i förevarande paragraf beviljas dem endast om det finns synnerliga skäl. Regeln om bevakning har dock inte kunnat göras helt undantagslös. Då frigivningstiden närmar sig förs ofta de intagna som det här gäller över till öppna anstalter, och en ändamålsenlig förberedelse inför en sådan omplacering kan då vara att exempelvis permissionen blir beled- sagad i stället för bevakad. Även i övrigt kan någon gång synnerliga skäl föreligga mot att permissionen görs bevakad.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1981/82: 141 47

34%

Paragrafen har kompletterats med ett andra stycke som förbjuder s. k. 34 å-placering av en intagen som tillhör den kategori som avses i 7 %$ tredje stycket och som är placerad på sluten riksanstalt. Det bör anmärkas att prövningen av frågor om 34 ä-placering för de intagna som här avses ankommer på kriminalvårdsnämnden, som därvid i princip har att göra en självständig bedömning av frågan om en intagen skall anses tillhöra den kategori som avses i 7 & tredje stycket.

425

Denna paragraf skiljer sig från motsvarande bestämmelser i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. I 15 & sist- nämnda lag föreskrivs att häktad får beläggas med fängsel under transport eller annars under vistelse utom förvaringslokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. [ 42 & KvaL föreskrivs att intagen under samma förut- sättning får beläggas med fängsel vid transport. Fråga har bl.a. i ett av justitieombudsmannen prövat ärende uppstått, om den tid en intagen uppe- höll sig i ett väntrum på ett sjukhus kunde anses omfattas av uttrycket "vid transport”. För att i framtiden dylika tolkningsproblem skall undvikas föreslår jag — som i likhet med permissionsutredningen anser att en inta— gen även i sådana situationer av säkerhetsskäl bör kunna beläggas med fängsel —- att det uttryckligen anges att den intagne inte bara vid transport utan också annars under vistelse utom anstalten får beläggas med fängsel, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

52aå

Ändringarna innebär att bestämmelserna om kroppsvisitation av intagna har skärpts i huvudsaklig överensstämmelse med permissionsutredningens förslag.

I enlighet härmed har i andra stycket tillagts en befogenhet att verkställa kroppsvisitation Stickprovsvis. Vidare har kroppsvisitation genom ett nytt tredje stycke gjorts obligatorisk för fall då en intagen i sluten riksanstalt har haft obevakat besök eller återkommer från obevakad permission. Till skillnad från utredningen anser jag att det skulle föra för långt att införa en sådan regel även med avseende på slutna lokalanstalter.

52bå

Som ett led i strävandena att söka komma till rätta med narkotikaproble- men inom kriminalvården har särskilda visitationspatruller inrättats. Bl.a. till följd härav har kroppsvisitation blivit allt mera förekommande på anstalterna. De intagna har otvivelaktigt anpassat sina smugglingsmetoder därefter. Det har sålunda blivit allt vanligare att narkotika smugglas in eller förvaras på själva kroppen eller i dess håligheter. Det framstår därför som ofrånkomligt att befogenheterna till kroppsbesiktning av de intagna utvid-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1981/82: 141 48

gas. Detta föreslås ske genom ett nytt andra stycke, som i sak väsentligen stämmer överens med utredningsförslaget.

Det nya andra stycket innebär att ytlig kroppsbesiktning i den mån det anses påkallat får företas under samma förutsättningar som enligt 52 a 5 första stycket och andra stycket 2—4 föreskrivs för kroppsvisitation. Detta gäller alla intagna. Såvitt angår intagna på slutna riksanstalter skall emel- lertid i dessa fall även fullständig kroppsbesiktning få utföras. Här bör dock framhållas att enligt 52 c & kroppsbesiktning aldrig får göras mer ingående än som påkallas av ändamålet med åtgärden.

Det bör understrykas att det här blir fråga om en mycket kraftig utvidg- ning av befogenheten att verkställa kroppsbesiktning. Det är av stor vikt att befogenheten hanteras med omdöme och att åtgärder som av de intagna kan uppfattas som trakasserier i all möjlig utsträckning undviks..

Nuvarande andra stycket andra meningen har fått utgå som obehövlig.

'52cå

I denna paragraf har endast gjorts en redaktionell justering.

52d5

Den generella bestämmelsen om urinprovskontroll som infördes genom lagstiftning år 1980 har visat sig vara ett viktigt hjälpmedel när det gäller att bekämpa narkotika inom anstalterna. Enligt vad kriminalvårdsstyrelsen har upplyst i sitt remissyttrande har emellertid vissa tillämpningssvårig- heter uppstått på grund av att de intagna i allt större omfattning vägrar att efterkomma förelägganden att lämna urinprov. I överensstämmelse med vad styrelsen har förordat föreslår jag därför en justering av bestämmel- sen, så att det klart framgår att en intagen är skyldig att på anmaning lämna urinprov, om inte medicinska eller liknande skäl talar emot det. Det kommer därmed inte att kunna råda någon tvekan om att en vägran utan giltigt skäl att lämna urinprov i fortsättningen medför att den intagne kan åläggas disciplinär bestraffning enligt 47 å.

] rättspraxis har förevarande bestämmelse tidigare kommit att tolkas så att föreläggande att lämna urinprov kan meddelas endast när provet har betydelse för att en ändamålsenlig differentiering av de intagna skall kunna åstadkommas. Detta innebär enligt min mening att kontrollen får ett alltför snävt tillämpningsområde. Urinprovskontroll bör vara ett generellt sett användbart medel i ansträngningarna att motverka resp. spåra upp före- komst av narkotika inom anstalterna. Att kontrollen kan användas på detta sätt får anses bli klart genom den här förordade justeringen. Av vadjag har föreslagit vid 32 % framgår att urinprovskontroll kan ske i samband med att ställning skall tas till frågan om korttidspermission för den intagne. Kon- troll av detta slag bör i överensstämmelse med vad kriminalvårdsstyrelsen har förordat i lämplig omfattning kunna ställas upp som villkor även för andra vistelser utom anstalt.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1981/82: 141 _ 49

löverensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motivering- en har paragrafen vidare kompletterats med en bestämmelse om skyldighet ' för en intagen att lämna prov av utandningsluften för kontroll av eventuell alkoholpåverkan.

635

Med stöd av 24 å andra stycket har kriminalvårdsstyrelsen i det s.k. vårdcirkuläret (53 5) föreskrivit att intagen i sluten riksanstalt inte får inneha mer än 300 kr. i kontanter. Övriga medel skall styresmannen för särskild redovisning omhänderta som egna medel som den intagne ej själv får inneha — men väl fritt förfoga över — och permissions- och frigivnings- medel varöver den intagne ej fritt disponerar. Några inskränkningar i rätten att inneha eller förfoga över egna medel finns inte för intagna vid lokalanstalt eller öppen riksanstalt.

Vid de överläggningar som permissionsutredningen har haft med företrä— dare för slutna riksanstalter har enligt vad som har upplysts i betänkandet enighet rätt om att det är för mycket pengari omlopp på anstalterna. En del anser att detta har en viss betydelse för handeln med narkotika, medan andra anser att handeln skulle förbli oförminskad om pengarna försvann från anstalterna. Vidare påpekas att mycket pengar är i omlopp vid det kortspel som förekommer på anstalterna. De åtgärder som står till buds då pengar tas om hand anses otillräckliga. Pengarna sätts in på den intagnes konto för egna medel och kan då omedelbart disponeras igen. Dessa pengar borde "frysas" under verkställigheten, har man menat.

Nu angivna förhållanden har föranlett utredningen att föreslå en bestäm- melse enligt vilken pengar. som påträffas hos eller ankommer till intagen i strid mot gällande bestämmelser om intagens rätt att inneha pengar, skall omhändertas och tillfalla staten. om det inte är uppenbart obilligt. Mot förslaget har kritik riktats vid remissbehandlingen. och även jag anser att det går alltför långt. Jag är ense med utredningen om att pengar i här avsedda fall skall omhändertas. om det inte är uppenbart obilligt. men anser inte att de rimligen bör få tillfalla staten. I Stället föreslår jag att omhändertagna penningmedel av det slag som här avses inte skall få disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut, om inte" särskil- da skäl föreligger. Bestämmelser härom föreslås intagna i ett nytt femte stycke.

Den nya regeln blir tillämplig vid anstalter där intagnas rätt att inneha pengar är begränsad. När pengar påträffas hos den intagne eller ankommer i brev bör den intagne tillfrågas vad för slags medel de utgör och hur mycket han därutöver innehar, om detta inte är känt för anstalten. Det belopp som överstiger det tillåtna och alltså utgör medel som han ej får inneha kan då omhändertas. Sanningshalten i den intagnes uppgifter om sitt penninginnehav kan kontrolleras genom visitation och liknande åtgär- der som också synes böra företas Stickprovsvis med jämna mellanrum.

• Sida 50
•  Original

Prop. 1981/82: 141 50

Då pengar utöver det tillåtna påträffas hos den intagne kan det knappast anses uppenbart obilligt att ta omhand de pengar som han avsiktligt inne- haft utan lov i andra fall än då det står klart att de skall använd as för en helt legitim betalning. t. ex. avseende hyra. Om däremot pengar ankommer till den intagne från person utanför anstalten i strid med bestämmelserna om intagnas rätt att inneha pengar. får det ofta anses obilligt att omhänderta dem. Är det klarlagt att den intagne begärt eller annars känt till och- underlåtit att söka förhindra att pengar i strid mot gällande bestämmelser skulle sändas till honom, bör pengarna dock omhändertas. De medel som inte tas om hand skall beroende på omständigheterna återsändas till avsän- daren eller insättas på den intagnes konto och får i sistnämnda fall dispone- ras av denne.

Omhändertagna pengar bör göras räntebärande. Den omständigheten att den intagne själv inte får disponera medlen avses givetvis inte hindra att de i förekommande fall tas i anspråk vid utmätning.

I vissa fall kan särskilda skäl föreligga att låta den intagne själv dispone- ra omhändertagna medel före anstaltsvårdens slut. Fråga kan t.ex. vara om en legitim betalning som är både angelägen och brådskande.

Till skillnad från utredningen har jag inte sett något behov av att föreslå en regel med sikte på det fallet att pengar påträffas inom en anstalt utan att någon gör anspråk på dem. Jag har svårt att se att en avvikelse från allmänna principer i hittegodslagstiftningen skulle vara motiverad för så- dana situationer. Om, som ju regelmässigt är fallet, någon i tjänsten har tagit tillvara pengarna och ingen gör anspråk på dessa inom föreskriven tid. tillfaller dessa staten (jfr NJA 1943: 4).

Ikraftträdandebestämmelsen

Med hänsyn till att de föreslagna ändringarna i lagstiftningen på flera punkter förutsätter att verkställighetsföreskrifter meddelas genom krimi- nalvårdsstyrelsens försorg bör de inte lämpligen träda i kraft redan den 1 juli 1982. Som ikraftträdandetidpunkt föreslås i stället den 1 oktober 1982. Några särskilda övergångsbestämmelser synes inte behövliga. Klart är dock att omotiverade förflyttningar av intagna i samband med ikraftträdan- det bör undvikas, vilket i förekommande fall torde kunna stödjas på de undantagsbestämmelser som föreslås gälla.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

20ch2a55

Förslaget innebär att bestämmelserna om kroppsvisitation och kropps- besiktning för häktade i allt väsentligt har anpassats till vad som enligt 52 a och 52 b 55 KvaL föreslås gälla för intagna vid kriminalvårdsanstalter. Kroppsvisitation har dock inte i något fall gjorts obligatorisk utöver vad

• Sida 51
•  Original

Prop. 1981/82: 141 51

som följer av 2 5 i dess gällande lydelse. I fråga om kroppsbesiktning har samma lösnng valts som beträffande intagna i slutna kriminalvårdsan- stalter (jfr förslaget till ändring i 52 b 5 KvaL). Ofta torde det i praktiken räcka med att ytlig kroppsbesiktning verkställs i de fall som avses här. Av 2 b 5 häkteslagen följer att varken kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får göras mer ingående än ändamålet med åtgärden kräver.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980: 621) med särskilda bestäm- melser om vård av unga

14 5

Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen har socialstyrelsen i en särskild skrivelse föreslagit att förevarande paragraf kompletteras med bestämmelser om ytlig kroppsbesiktning. Angående innebörden av detta begrepp får jag hänvisa till vad som har anförts i anslutning till 29 och 52 b 55 KvaL. Socialstyrelsen har i sin skrivelse hänvisat till behovet av att kontrollera att de omhändertagna inte har på sig t.ex. narkotika eller vissa farliga föremål som rakblad.

Socialstyrelsens förslag måste anses befogat. Efter samråd med chefen för socialdepartementet förordar jag därför att den i paragrafens andra stycke meddelade regeln om kroppsvisitation även får omfatta ytlig kroppsbesiktning. Jag vill betona att det här inte blir fråga om en skyldig- het att verkställa sådan besiktning. Behovet därav får prövas från fall till fall.

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall

175

Angående innebörden av förslaget, som också här grundar sig på förslag från socialstyrelsen, får jag hänvisa till vad som nyss har anförts vid 14 5 LVU. Bestämmelsen om ytlig kroppsbesiktning kommer här att omfatta även den som vårdas frivilligt på en LVM—institution (17 5 fjärde stycket). Jag har även i denna del samrått med chefen för socialdepartementet.

7.5 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 17 kap. 10 5

Förslaget innebär en höjning av straffmaximum från två till fyra års fängelse för fall då grovt brott föreligger. Angående skälen till och den närmare innebörden av förslaget får jag hänvisa till den allmänna motive— ringen (avsnitt 5).

Lagändringen bör trädai kraft den 1 juli 1982.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1981/82: 141 52 8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. 2. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlngen av häktade och anhållna m. fl., 3. lag om ändring i lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 4. lag om ändring i lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall. 5. lag om ändring i brottsbalken.

9. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 53
•  Original

Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1981: 14) Straff- verkställighet för vissa långtidsdömda m. m.

Utredningen har enligt sina direktiv haft att kartlägga under vilka förut- sättningar och i vilken omfattning permission eller annan form av vistelse utanför anstalt medges sådana intagna som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott eller annan allvarlig brottslighet. Enligt direktiven skulle undersökningen endast avse dem som för sådana brott ådömts fängelse i lägst två år eller internering med minsta tid av lägst två år. Under kart- läggningsarbetet skulle även val av anstalt och anstaltsavdelning samt tillämpningen av bestämmelserna om brevgranskning, telefonsamtal och besök för sådana intagna uppmärksammas.

Utredningen har genomgått behandlingsjournalerna dels beträffande cir- ka 200 slumpmässigt utvalda intagna och dels beträffande cirka 50 särskilt utvalda intagna. Uppgifterna i behandlingsjournalerna har sedan komplet- terats med uppgifter ur kriminalregistret och allmänna spaningsregistret. Utredningen har besökt ett stort antal kriminalvårdsanstalter. främst slutna riksanstalter, för överläggningar med företrädare för personalen. På vissa anstalter har också intagna, som så önskat, fått framföra sina åsikter till utredningen. Utredningen har vidare haft överläggningar med företrä- dare för kriminalvärdsstyrelsen och med kriminalvårdsdirektörerna. Ut- redningen har även sammanträffat med företrädare för vissa polis— och åklagarmyndigheter. Samråd med fängelsestraffkommittén (Ju l979z04) har också ägt rum.

Kartläggningsarbetet har gett vid handen att de långtidsdömda i icke obetydlig omfattning missköter sig på "olika sätt under straffverkställighe- ten. Misskötsamheten beståri stor utsträckning av nya brott, i några fall av mycket allvarliga brott. Användning av och handel med narkotika på anstalterna förekommer också enligt utredningens uppfattning i oaccepta- bel omfattning.

F ör att komma till rätta med de ådagalagda missförhållandena har utred- ningen föreslagit de]; att vissa särskilt brottsbenägna långtidsdömda skall avskiljas från andra intagna och särbehandlas under verkställigheten och dels — beträffande övriga intagna — att den kontrollverksamhet som nu förekommer av deras kontakter med personer utanför anstalten intensi- fieras och effektiviseras.

Utredningen föreslår således att domstol i samband med dom på minst fyra års fängelse kan förordna om särskild verkställighet av straffet. Förut- sättningen härför är att den dömde har gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Därutöver skall det föreligga påtaglig risk för att den dömde skall återfalla i sådan brottslig verksamhet under verkställigheten. Sådant förordnande får

• Sida 54
•  Original

Prop. 1981/82:141 54

dock inte meddelas beträffande person under 21 år. Då domstol förordnat om särskild verkställighet skall den intagne placeras i en särskild riksan- stalt. I dessa anstalter skall gälla särskilda regler beträffande utevistelser och andra kontakter med personer utanför anstalten. Således skall de intagna endast beviljas s.k. särskilda permissioner. Sådana permissioner får beviljas enbart för mycket angelägna ändamål och om synnerliga skäl talar härför. Permissionerna liksom andra vistelser utom anstalt som t.ex. Sjukhusbesök skall alltid vara bevakade. Personer som dessa'intagna vill ha besök av eller samtala med i telefon skall kontrolleras hos polismyn- dighet. Kontroll av den intagne efter besök skall ske i form av kroppsvisi- tation, ytlig kroppsbesiktning eller kroppsbesiktning. Alla brev och skrift- liga meddelanden — utom från svensk myndighet eller advokat. — liksom alla andra försändelser som den intagne får eller skickar skall granskas. Alla telefonsamtal — utom med intagens advokat — skall avlyssnas av tjänsteman på anstalten. Då ett år återstår av verkställigheten skall en omprövning ske huruvida det alltjämt föreligger påtaglig risk att den in- tagne under verkställigheten kommer att fortsätta sin brottsliga verksam- het av särskilt allvarlig karaktär. Om så inte bedöms vara fallet får han överföras till sluten riksanstalt och därefter enligt de vanliga reglerna eventuellt till öppen anstalt eller lokalanstalt. Utredningen framhåller att den totala avspärrningen mot yttervärlden. som blir resultatet av införan- det av särskilda riksanstalter. kan skapa problem i form av ökad våldsbe- nägenhet bland de intagna. Risk föreligger att den kan komma att rikta sig mot både mcdintagna och anstaltspersonal. Utredningen, som uppskattar ett behov av ungefär 75 platser för intagna med placering på särskild riksanstalt, förordar därför att två anstalter med hög säkerhet och stor personaltäthet anvisas för ändamålet. Möjlighet skall också föreligga att tillfälligt kunna begränsa de intagnas gemenskap. Utredningen har därvid funnit att kriminalvårdsanstalterna Norköping ochÖsteråker är mest läm- pade för att användas som särskild riksanstalt. För den händelse den pågående försöksverksamheten med narkotikafria avdelningar på anstal- ten Österåker skall fortsätta förordar utredningen i stället att avdelningar- na för svårbehandlade på kriminalvårdsanstalten Kumla samt kriminal— vårdsanstalten Norrköping utnyttjas som särskilda riksanstalter.

Även för övriga intagna föreslås en skärpning av reglerna om granskning av brev. skriftliga meddelanden och andra försändelser. Vidare föreslås nya regler om kontroll av personer som vill besöka anstalterna eller som intagna vill samtala med i telefon. Möjligheterna att neka de intagna besök eller telefonsamtal utökas något. De vanliga mynttelefonerna föreslås med få undantag bli borttagna från de slutna riksanstalterna. Ytlig kroppsbe- siktning tillåts av intagna och besökare under samma förutsättningar som kroppsvisitation. Möjligheten och i vissa avseenden också skyldigheten att företaga kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökas. I vissa av nyss- nämnda avseenden föreslås också vissa strängare regler för intagna på

• Sida 55
•  Original

Prop. 1981/82: 141 55

specialavdelning. Dessa regler står i överensstämmelse med vad som gäller för intagna i särskild riksanstalt.

Slutligen föreslår utredningen två helt nya regler som har samband med de intagnas permissioner och intagnas rätt att inneha pengar. Dessa åtgär- der är främst avsedda som ett led i försöken att komma till rätta med narkotikaproblemet på anstalterna. Således föreslås att samtliga intagnas permissioner görs avhängiga av att de ej nyttjar eller handlar med narko- tika på anstalten. Någon annan ändring i permissionsbestämmelserna har däremotinte ansetts erforderlig. Vidare föreslås att de pengar som påträf- fas hos eller ankommer till intagen i strid mot gällande bestämmelser om vissa intagnas rätt att inneha pengar omhändertas. De omhändertagna pengarna tillfaller kronan.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1981/82: 141 56