Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna, den s.k. Dublinkonventionen. Den antogs av de dåvarande med-lemsstaterna i europeiska gemenskaperna den 15 juni 1990. Sverige har genom sin anslutning till Europeiska unionen förbundit sig att ansluta sig även till denna konvention.

Konventionen skall garantera att var och en som ansöker om asyl i någon medlemsstat skall få sin asylansökan prövad och att en asylsökande inte sänds från en medlemsstat till en annan utan att någon stat anser sig ha ansvar för prövningen. Den föranleder smärre ändringar i sekretesslagen och i utlänningslagen.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. godkänner konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av med-lemsstaterna i de europeiska gemenskaperna, den s.k. Dublinkonven-tionen,

2. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

3. antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).

• Sida 4
•  Original

2. Regeringen har följande förslag till lagtext

2.1. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100)

1

skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap

.

14 §

2

Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I verksamhet för kontroll över utlänningar gäller sekretess också för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Beträffande beslut i ärende som avses i detta stycke gäller sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverk i verksamhet som avser mottagande och vidarebefordran av upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer som avses i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna, för uppgift om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal om detta med främmande stat eller mellanfolklig organisation, för uppgifter som avses i första och andra styckena och som en myndighet fått enligt avtalet. Föreskrifterna i 14 kap. 1 - 3 §§ får i fråga om denna sekretess inte tillämpas i strid med avtalet.

¹ Lagen omtryckt 1992:1474.² Senaste lydelse 1996:1468.

• Sida 5
•  Original

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Utan hinder av sekretess enligt första eller tredje stycket eller enligt 2 kap. 1 eller 2 § får uppgifter som avses i tredje stycket lämnas till den nationella upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer. _____________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 6
•  Original

2. 2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529)

1

skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

2

Utlänningar som avses i 2 och 3 §§ har rätt till uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd får dock vägras om

1. det beträffande flyktingar enligt 2 § och skyddsbehövande enligt 3 § första stycket 2 och 3 av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte bevilja uppehållstillstånd, eller

2. det beträffande en skyddsbehövande som omfattas av 3 § första stycket 2 på grund av brottslighet eller någon annan omständighet som hänför sig till den skyddsbehövandes person finns särskilda skäl att inte bevilja uppehållstillstånd,

3. utlänningen har rest in från Danmark, Finland, Island eller Norge och kan sändas åter till något av dessa länder i enlighet med en överenskommelse mellan Sverige och det landet, såvida det inte är uppenbart att han inte kommer att beviljas uppehållstillstånd där,

4. utlänningen i annat fall före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller mot att sändas till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd, eller

5. utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddad på det sätt som anges i 4.

________________

4. utlänningen i annat fall före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller mot att sändas till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd,

5. utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddad på det sätt som anges i 4, eller

6. utlänningen kan sändas till ett land som tillträtt konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i de europeiska gemenskaperna och utlänningen är skyddad i det landet på det sätt som anges i 4.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

¹ Lagen omtryckt 1994:515.² Senaste lydelse 1996:1379.

• Sida 7
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Sverige har genom sin anslutning till Europeiska unionen förbundit sig att ansluta sig till vissa konventioner som vid tidpunkten för anslutningen var öppna för undertecknande av de dåvarande medlemsstaterna. Enligt artikel 3 i anslutningsfördraget (SFS 1994:1501) gäller det sådana konventioner eller instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens område som är oskiljaktigt förbundna med Maastrichtfördragets mål.

Konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna, den s.k. Dublinkonventionen, är en sådan konvention som avses i artikel 3. Den undertecknades av de dåvarande medlemsstaterna i Dublin den 15 juni 1990. Konventionen har ännu inte trätt i kraft eftersom den inte godkänts av samtliga tolv dåvarande medlemsstater. Den kommer dock sannolikt att träda i kraft under år 1997. Det är angeläget att den för svensk del träder i kraft i nära anslutning till ikraftträdandet såvitt avser övriga medlemsstater. En svensk översättning av konventionen finns i bilaga 1.

Konsekvenserna av en svensk anslutning till konventionen har behandlats i en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria (UD96/1732/MP). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utrikesdepartementet (UD96/1732/MP).

Regeringen beslutade den 6 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. En smärre språklig ändring har gjorts i förslaget till lag om ändring i sekretesslagen efter lagrådets granskning.

4. Konventionens innehåll

Konventionen har enligt inledningen tillkommit för att garantera att var och en som ansöker om asyl i någon medlemsstat skall få sin asylansökan prövad och att en asylsökande inte sänds från en medlemsstat till en annan utan att någon stat anser sig ha ansvar för prövningen. Konventionen innehåller också bestämmelser om ömsesidigt utbyte av information.

Huvudprincipen skall enligt konventionen vara att den medlemsstat där sökanden först rest in eller har uppehållstillstånd eller visering eller där sökanden har familjeanknytning också skall vara ansvarig för prövningen av en asylansökan även om den gjorts i en annan medlemsstat. Denna princip stämmer väl överens med svensk lagstiftning och praxis. På den principen bygger också den nordiska passkontrollöverenskommelsen och de bilaterala återtagandeavtal som Sverige har med några andra länder. Däremot finns det vissa skillnader mellan de olika avtalen när det gäller förutsättningarna för återtagande liksom i fråga om de tidsfrister som skall gälla för olika situationer.

Det utbyte av information som tas upp i konventionen gäller såväl information om enskilda asylsökande som information om de politiska förhållandena m.m. i andra länder.

• Sida 8
•  Original

5. Godkännande av konventionen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner konventionen om fastställelse av vilken stat som är ansvarig för att pröva ansökningar om asyl som ges in i en av medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna, den s.k. Dublinkonventionen. Sekretesslagen ändras så att det klart framgår att sekretess gäller för uppgifter som svenska myndigheter tagit emot i enlighet med konventionen.

I utlänningslagen förs in en bestämmelse om att asyl får vägras om utlänningen kan sändas till ett land som tillträtt konventionen.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: Justitiekanslern, Kammarrätten i Jönköping,

Rikspolisstyrelsen, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden och Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.

Rädda Barnen tar inte uttrycklig ställning till förslagen men pekar på ett par frågor rörande familjeåterförening som behandlas under avsnitt 6 i anslutning till de artiklar i konventionen som berörs. Rädda Barnen anför vidare att organisationen har svårt att få ut handlingar från

Invandrarverket i familjeåterföreningsärenden på grund av sekretessbestämmelserna i 7 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen.

Även Kammarrätten i Jönköping tar upp en sekretessfråga, som behandlas i avsnitt 6.

Utlänningsnämnden understryker vikten av att det förs in en bestämmelse i utlänningsförordningen som undanröjer eventuella hinder mot att uppgifter som är sekretessbelagda enligt 7 kap. 14 § sekretesslagen lämnas ut.

Advokatsamfundet påpekar att frågor om rättshjälp i samband med återtagande/återsändande bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som anförts i avsnitt 4 stämmer konventionen väl överens med svensk lagstiftning och praxis och med de principer Sverige i olika sammanhang försökt hävda. Det är fråga om dels den s.k. första asyllandsprincipen, som innebär att en asylsökande skall söka asyl i det första land han eller hon kommer till och där det inte finns risk för förföljelse, dels principen att en asylansökan skall prövas i den stat som sökanden har familjeanknytning eller annars särskild anknytning till. Att prövning av en asylansökan kan vägras i

Sverige med hänvisning till att prövningen borde ankomma på en annan stat innebär dock inte alltid att sökanden kan sändas till den staten. De flesta stater tillämpar snäva tidsgränser för återtagande av en asylsökande såvida det inte är fråga om tillämpning av ett särskilt avtal om återtagande. Konventionen kommer därför att innebära något ökade möjligheter att tillämpa svensk lagstiftning i förhållande till övriga EUländer som inte ingår i det nordiska passkontrollområdet och med vilka Sverige heller inte har någon bilateral överenskommelse om återtagande.

Det kan diskuteras om inte den nuvarande lydelsen av 3 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529) innebär att asyl skulle kunna vägras i samtliga de fall som anges i konventionen med hänvisning till att prövning av asylansökan i första hand ankommer på en annan stat. För att undvika tveksamhet på denna punkt bör dock paragrafen kompletteras med en

• Sida 9
•  Original

bestämmelse av innebörd att asyl får vägras om utlänningen kan sändas till ett land som tillträtt konventionen. En förutsättning måste vara att utlänningen i det land dit verkställighet skall ske är skyddad mot förföljelse och också mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon inte har motsvarande skydd.

Sekretesslagen bör ändras så att det klart framgår att sekretess gäller för uppgifter som svensk myndighet tagit emot i enlighet med konventionen.

Vad Rädda Barnen anfört om sekretessfrågor har inget direkt samband med Dublinkonventionen. Regeringen vill emellertid peka på att sekretessbestämmelserna kommit till för att skydda den enskilde och att sekretessen inte gäller om det står klart att en uppgift kan lämnas ut utan att den enskilde lider men. De möjligheter som finns att överklaga Invandrarverkets beslut om att inte lämna ut en handling bör enligt regeringens uppfattning garantera att lagstiftningen tillämpas i enlighet med sitt syfte. Regeringen anser således inte att det krävs någon översyn av sekretesslagen på denna punkt.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande tagit upp rättshjälpsfrågor. Frågor om rättshjälp behandlas emellertid inte i detta lagstiftningsärende. Riksdagen har nyligen beslutat (1996:1647) att de materiella bestämmelserna om rättshjälp i utlänningsärenden skall föras över till utlänningslagen den 1 december 1997. Eventuella ändringar i rättshjälpsbestämmelserna kommer att behandlas i samband med en allmän översyn av utlänningslagen. Regeringen har nyligen beslutat om direktiv (dir. 1997:20) för en sådan översyn.

6. De enskilda artiklarna och svenska förhållanden

I artikel 1 finns definitioner av vissa ord och uttryck som förekommer i konventionen och som där skall ha en viss betydelse. Utlänning definieras med "varje person som inte är medborgare i en medlemsstat". Det innebär att konventionen inte är tillämplig om asylansökan skulle göras av en person som är medborgare i ett annat EU-land. Enligt svenskt språkbruk och svensk lagstiftning avses däremot med utlänning varje person som inte är svensk medborgare. En asylansökan som görs i Sverige måste därför prövas även om sökanden är medborgare i ett annat EU-land. Att så sker strider inte mot konventionen. Av artikel 3 framgår att en stat är oförhindrad att pröva en asylansökan även om den inte är skyldig att göra det enligt konventionen och om asylsökanden går med på det. Staten avstår således då från att kräva att en annan medlemsstat skall ta tillbaka utlänningen.

De definitioner i övrigt som ges i artikel 1 stämmer i huvudsak helt överens med svenskt språkbruk och lagstiftning. Med "transitvisum" avses dock i Sverige endast visering för direkt resa genom Sverige. Enligt definitionen i artikel 1 skall med transitvisum även avses visering som beviljats för vistelse i transitområde i en hamn eller på en flygplats. I Sverige krävs inte visering för vistelse i transitområde. Konventionen innebär dock inte någon förpliktelse för staterna att införa krav på sådan visering.

Europeiska unionens råd har den 4 mars 1996 beslutat om gemensam åtgärd avseende ett system för transiteringar på flygplatser. Systemet skulle för svensk del inte behöva genomföras förrän i slutet av år 1997.

• Sida 10
•  Original

Kommissionen har emellertid i maj 1996 väckt talan vid EG-domstolen i syfte att få rådets beslut ogiltigförklarat.

I artikel 2 bekräftar staterna sin anslutning till 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning och det till konventionen knutna New York-protokollet.

Enligt artikel 3 förpliktar sig staterna att varje utlänning (med den innebörd ordet har enligt definitionen i artikel 1) skall få en ansökan om asyl eller om inresa prövad. Av punkterna 2 - 6 i artikel 3 framgår vidare följande.

En asylansökan skall prövas av en enda stat i enlighet med de kriterier som anges i artiklarna 4 - 8. Kriterierna i artiklarna 4 - 8 skall tillämpas i den ordning de anges. En ansökan skall prövas i enlighet med den nationella lagstiftningen och statens internationella åtaganden. En stat är oförhindrad att pröva en asylansökan även om den inte är skyldig att göra det enligt konventionen, under förutsättning att den asylsökande går med på det. Hur en asylansökan från en medborgare i en medlemsstat skall behandlas tas inte upp i konventionen.

Varje medlemsstat behåller vidare möjligheten att i enlighet med sin nationella lagstiftning och Genèvekonventionen tillämpa den s.k. första asyllandsprincipen och sända en asylsökande till ett tredje land där han eller hon inte riskerar någon form av förföljelse och där det heller inte finns risk för vidaresändning till ett land där sökanden riskerar förföljelse.

Förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som skall vara ansvarig för prövningen av en asylansökan skall inledas när asylansökan görs första gången i en medlemsstat.

Artikel 3, punkt 7, innehåller slutligen en förpliktelse för en stat, som har att pröva en asylansökan, att återta en utlänning som under ärendets behandling rest till en annan medlemsstat. Denna skyldighet upphör dock om asylsökanden under tiden lämnat medlemsstaternas territorium under mer än tre månader eller har fått uppehållstillstånd av en medlemsstat för längre tid än tre månader.

De principer som läggs fast i artikel 3 stämmer väl överens med svensk lagstiftning och praxis. Några av punkterna kan dock kräva en närmare kommentar.

Att kriterierna i artiklarna 4 - 8 skall tillämpas i den ordning de presenteras innebär att om sökanden exempelvis har sådan familjeanknytning till ett land att frågan om vilken stat som skall pröva ansökan om asyl kan avgöras enligt artikel 4, skall någon prövning av kriterierna i artiklarna 5 -8 inte ske. Har sökanden inte sådan familjeanknytning, men kan frågan om ansvarig stat avgöras med stöd av artikel 5 punkt 1 skall någon prövning av övriga kriterier i artikel 5 och i artiklarna 6 - 8 inte ske, etc.

Rädda Barnen har framhållit att det i utlänningslagen bör finnas ett förbud mot att sända i väg ett barn under 18 år, som kommer till Sverige utan vårdnadshavare eller anhörig, till ett annat land utan att anledningen till ankomsten klarlagts. En sådan bestämmelse bör ges företräde framför

Dublinkonventionens regler. Rädda Barnen framför vidare att varje beslut om var och hur familjesammanföring skall ske måste föregås av noggranna överväganden av konsekvenserna för det enskilda barnet. Med anledning av vad Rädda Barnen framfört vill regeringen erinra om att utlänningslagen från den 1 januari 1997 ändrats bl.a. på så sätt att lagen numera har en “portalparagraf” som säger att i fall som rör ett barn särskilt skall beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Enligt artikel 3 i Dublinkonventionen är

• Sida 11
•  Original

vidare som nämnts en stat oförhindrad att pröva en asylansökan även om den inte är skyldig att göra det, under förutsättning att den asylsökande går med på det. Rädda Barnens synpunkter får därför anses vara i allt väsentligt tillgodosedda.

Möjligheterna för en medlemsstat att tillämpa den s.k. första asyllandsprincipen avser endast återsändande till en icke-medlemsstat. Möjligheterna till vidaresändning till en medlemsstat regleras uttömmande av konventionen.

Svensk lagstiftning anger inte uttryckligen i vilka fall en asylansökan skall prövas här i landet. I 3 kap. 4 § utlänningslagen anges däremot några fall där asyl här i landet kan vägras. Den uppräkningen innehåller både fall där asyl kan vägras på grund av materiella skäl hänförliga till den enskilde utlänningens person, som exempelvis brottslighet, som fall där asyl får vägras på grund av formella skäl, som t.ex. att sökanden före inresan i Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och där är skyddad mot förföljelse.

Den svenska utlänningslagstiftningen reglerar således inte den skyldighet Sverige har enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen och enligt de ömsesidiga överenskommelser om återtagande som träffats med några andra stater att i vissa fall ta emot en utlänning för att pröva asylansökan här i landet. Denna skyldighet fullföljs enligt praxis och i enlighet med överenskommelserna. Den skyldighet Sverige har i enlighet med internationell praxis att i vissa fall som första asylland ta tillbaka en utlänning för prövning här i landet av asylansökan fullgörs också utan någon uttrycklig lagreglering. Återtagandeskyldigheten enligt artikel 3 punkt 7 och undantagen från denna skyldighet torde därför också kunna fullföljas i praxis och i enlighet med konventionens bestämmelser utan någon uttrycklig lagbestämmelse.

Det kan visserligen ifrågasättas om inte den svenska utlänningslagstiftningen borde kompletteras med uttryckliga bestämmelser om i vilka fall en asylansökan skall prövas här i landet. Det skulle emellertid kräva mer långtgående ändringar i utlänningslagen och frågan bör därför övervägas i ett vidare sammanhang.

Artiklarna 4 - 8 reglerar vilken stat som i olika fall skall vara ansvarig för prövningen av en asylansökan. Enligt artikel 4 skall, om en asylsökande har en familjemedlem som erkänts som flykting i enlighet med Genève-konventionen i en medlemsstat, denna stat vara ansvarig för prövningen av en asylansökan om de berörda så önskar. Som familjemedlem skall i detta sammanhang avses endast sökandens make/maka samt omyndiga, ogifta barn under 18 år eller, om sökanden själv är ett omyndigt, ogift barn under 18 år, hans eller hennes föräldrar.

Av 3 kap. 4 § utlänningslagen följer att asyl får vägras här i landet bl.a. om

-utlänningen före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett land där han inte har motsvarande skydd, och om

-utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddad på det sätt som anges i föregående stycke.

• Sida 12
•  Original

Den förstnämnda bestämmelsen i 3 kap. 4 § utlänningslagen är ett uttryck för den s.k. första asyllandsprincipen. Den sistnämnda bestämmelsen innebär att asyl kan vägras här i landet om sökanden har särskild anknytning till ett annat land. Särskild anknytning innefattar bl.a. det fall att sökanden har sådan släktanknytning till ett annat land som anges i artikel 4.

För att de ovan citerade bestämmelserna i 3 kap. 4 § utlänningslagen skall kunna tillämpas krävs emellertid också att det andra landet är berett att ta emot utlänningen. Enligt internationell praxis gäller snäva tidsgränser för återsändande. Beroende bl.a. på kommunikationer varierar denna tid mellan någon dag och någon vecka. Enbart särskild anknytning till ett annat land godtas i regel inte ensamt som grund för återtagande - såvida inte anknytningen är sådan att utlänningen på denna grund är berättigad till uppehållstillstånd i det mottagande landet. Konventionen innebär därför på denna punkt en viss vidgning av möjligheterna att vägra asyl här i landet med hänvisning till att ansökan bör prövas i ett annat land.

Samtidigt innebär konventionen en viss inskränkning jämfört med nuvarande förhållanden i Sverige. För det första skall familjemedlemmen i det andra landet där ha erkänts som flykting i enlighet med Genèvekonventionen. Enligt svensk lagstiftning och praxis saknar det betydelse på vilken grund familjemedlemmen vistas i det andra landet. När det gäller anknytning till visst land genom släktskap ställer den svenska lagstiftningen vidare till skillnad från konventionen inte upp något krav på att de berörda själva skall ha önskemål om att ansökningen skall prövas i ett visst land. De nu nämnda inskränkningarna i nuvarande möjligheter till återsändande som konventionen innebär torde komma att i praktiken avse endast ett fåtal fall. Av väsentligt större betydelse är den vidgning av möjligheterna som konventionen ger, framför allt genom de längre tidsfrister för återsändande som kommer att gälla och som behandlas närmare i anslutning till artikel 11.

På en annan punkt innebär den svenska lagstiftningen en något vidare rätt till prövning här i landet än enligt konventionen. Enligt 7 kap. 1 § utlänningsförordningen (1989:547) gäller att undantag från den s.k. första asyllandsprincipen skall göras bl.a. om den asylsökandes make, barn eller förälder är bosatt här i landet och sökanden saknar lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten skulle komma att ske. I ett sådant fall kommer asylansökan att prövas här i landet. Vid bedömningen kan även vägas in om sökanden har syskon här i landet. De svenska bestämmelserna är således på denna punkt något vidare än konventionen, bl.a. genom att det inte finns någon åldersgräns när det gäller släktskap mellan föräldrar och barn. Som framgått av redogörelsen under artikel 3 hindrar inte konventionen att en stat prövar asylansökningar i vidare utsträckning än vad konventionen föreskriver.

Bestämmelserna i artikel 4 står inte i strid mot svensk lagstiftning och någon ändring i utlänningslagstiftningen är inte nödvändig.

Artikel 5 reglerar vilket land som skall pröva en asylansökan när sökanden beviljats uppehållstillstånd i eller visering för någon annan medlemsstat. Bestämmelserna innebär i korthet följande. - Om sökanden har gällande uppehållstillstånd i en medlemsstat är denna stat skyldig att pröva en asylansökan. - Om sökanden har gällande visering för en medlemsstat är denna stat skyldig att pröva asylansökan med undantag för följande situationer.

• Sida 13
•  Original

a) Om visering beviljats efter skriftligt bemyndigande från en annan medlemsstat är denna stat ansvarig för prövningen av en asylansökan.

b) Om sökanden har transitvisering för en medlemsstat och gör sin ansökan i en annan stat där han eller hon är viseringsfri är den senare staten ansvarig för prövningen av en asylansökan.

c) Om sökanden har transitvisering för en medlemsstat som fått skriftlig bekräftelse från de diplomatiska eller konsulära myndigheterna i en annan medlemsstat som är destinationslandet, är den senare staten ansvarig för prövningen av en asylansökan även om ansökan görs i det land som utfärdat transitviseringen. - Om sökanden har flera gällande uppehållstillstånd eller viseringar är staterna ansvariga i följande ordning:

a) Den stat som har utfärdat det uppehållstillstånd som ger den längsta rätten till vistelse eller, om tillstånden gäller lika lång tid, den stat som har utfärdat det uppehållstillstånd som löper ut senast.

b) Den stat som har utfärdat den visering som löper ut senast när olika viseringar är av samma slag.

c) När olika viseringar är av olika slag, den stat som utfärdat den visering som har den längsta giltighetstiden eller, om flera viseringar har lika lång giltighet, den stat som har utfärdat den visering som löper ut senast. Denna bestämmelse gäller inte om sökanden har en eller flera transitviseringar som utfärdats mot uppvisande av inresevisering i en annan stat. I ett sådant fall är den senare staten ansvarig. - Om sökanden har haft ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut inom den senaste tvåårsperioden eller en eller flera viseringar som löpt ut under den senaste sexmånadersperioden och som gett sökanden rätt att resa in i en medlemsstats territorium, tillämpas punkterna ovan så länge sökanden inte lämnat medlemsstaternas territorium. Har sökanden haft uppehållstillstånd som löpt ut mer än två år tillbaka eller visering som löpt ut mer än sex månader tillbaka är den medlemsstat där ansökan görs ansvarig för prövningen av en asylansökan.

Bestämmelserna ovan är grundläggande för första asyllandsprincipen. I princip likalydande bestämmelser finns även i den s.k. Schengenkonventionen. Motsvarande svenska bestämmelser finns i 3 kap. 4 § utlänningslagen, för vilka redogjorts under artikel 4. Tillämpningen av de svenska bestämmelserna innebär att grund för att vägra uppehållstillstånd i Sverige finns i de flesta fall som beskrivs i artikel 5.

Har sökanden före ankomsten till Sverige uppehållit sig i den medlemsstat som beviljat uppehållstillstånd eller visering får uppehållstillstånd således vägras med tillämpning av 3 kap. 4 § utlänningslagen. Det gäller även om uppehållstillståndet eller viseringen i det andra landet inte längre är gällande.

Även om utlänningen inte före ankomsten till Sverige uppehållit sig i det land som utfärdat uppehållstillståndet eller viseringen, torde 3 kap. 4 § i regel kunna tillämpas förutsatt att tillståndet i det andra landet fortfarande är gällande.

Har sökanden däremot haft ett uppehållstillstånd i eller visering för en annan medlemsstat och har tillståndets giltighetstid gått ut, och har sökanden rest in i Sverige från ett annat land än det land som utfärdat tillståndet, är det tveksamt om det finns grund enligt 3 kap. 4 § utlänningslagen för att vägra uppehållstillstånd. Det skulle visserligen kunna hävdas att uppehållstillstånd då skulle kunna vägras med hänvisning till att uppehållstillståndet eller viseringen innebär en sådan

• Sida 14
•  Original

särskild anknytning till ett annat land som avses i 3 kap. 4 § andra stycket

5. För att undanröja eventuell tveksamhet bör dock uppräkningen i 3 kap. 4 § utlänningslagen kompletteras med en bestämmelse av vilken klart framgår att uppehållstillstånd får vägras i nyssnämnda fall. Bestämmelsen bör lämpligen utformas så att uppehållstillstånd får vägras om utlänningen kan sändas åter till ett land som tillträtt konventionen och om utlänningen där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon inte har motsvarande skydd. Om sökanden illegalt rest in i en medlemsstat från en stat som inte är medlem i Europeiska gemenskaperna är enligt artikel 6 den stat där den illegala inresan ägde rum ansvarig för prövningen av en asylansökan. Har sökanden uppehållit sig i den stat där asylansökan görs mer än sex månader från tiden för ansökan är dock denna stat ansvarig för prövningen. För tillämpningen av bestämmelserna i artikel 6 gäller att det måste kunna visas var inresan ägt rum. Det är också i artikel 6 fråga om tillämpning av första asyllandsrincipen och bestämmelserna stämmer överens med principerna i 3 kap. 4 § utlänningslagen om när uppehållstillstånd får vägras här i landet. Enligt artikel 6 är den första staten inte skyldig att pröva en asylansökan om sökanden vistats mer än sex månader i den andra staten. Tidsfristerna för framställning om mottagande i annat land och för återsändande regleras däremot i artikel 11. De olika tidsfristerna kommenteras närmare i samband med den artikeln. I artikel 7 stadgas att ansvaret för prövningen av en asylansökan åligger den medlemsstat som har ansvaret för kontrollen av inresa i medlemsstaternas territorium. Detta gäller dock inte om utlänningen lagligen rest in i en stat där han eller hon är viseringsfri och därefter gör sin asylansökan i en annan medlemsstat där han eller hon likaledes är viseringsfri. I det fallet är den stat där ansökan görs ansvarig för prövningen av en asylansökan. I ett andra stycke i artikel 7 anges att en medlemsstat som ger en utlänning rätt att vistas i transit på en flygplats utan visering inte är att anse som ansvarig för kontrollen av inresan av resenärer som inte lämnar transitområde. Denna bestämmelse gäller tills överenskommelse mellan medlemsstaterna om yttre gränskontroll kan träffas. Om utlänningen gör asylansökan under vistelse i transit på en flygplats är den medlemsstat där flygplatsen ligger ansvarig för prövningen. Även bestämmelserna i artikel 7 stämmer i huvudsak med svensk lagstiftning och praxis. På en punkt innebär de dock en viss inskränkning. Enligt de avtal om återtagande som Sverige träffat med bl.a. de nordiska länderna krävs i princip att utlänningen rest in illegalt i det andra landet för att överenskommelsen skall kunna åberopas. I förhållande till andra länder ställs däremot inte något sådant krav för att återtagandeskyldigheten skall kunna göras gällande. Dublinkonventionen innebär att motsvarande krav som enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen och Sveriges bilaterala återtagandeöverenskommelser kommer att gälla i förhållande till alla länder, dvs. det krävs att utlänningen illegalt rest in i det första landet för att någon återtagandeskyldighet skall kunna göras gällande. Om den medlemsstat som skall pröva en asylansökan inte kan fastställas på grundval av reglerna i artiklarna 4 - 7, skall enligt artikel 8 den medlemsstat där asylansökan görs vara ansvarig för prövningen.

• Sida 15
•  Original

Genom denna artikel säkerställs att det alltid finns en stat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan. Den innebär inte någon konflikt med svensk lagstiftning eller praxis.

Av artikel 9 framgår att en stat kan pröva en asylansökan, även om det inte finns någon skyldighet till det enligt artiklarna 4 - 8, om det finns humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kulturella skäl. Det kan ske på begäran av en annan medlemsstat och under förutsättning att asylsökanden önskar det.

Enligt denna artikel är det inte fråga om någon skyldighet för en stat att pröva en asylansökan utan om en möjlighet. Bestämmelsen innebär att såväl staterna som sökanden skall vara överens om var prövningen skall ske.

I artikel 10 anges vilka förpliktelser som åvilar den stat som enligt de tidigare artiklarna är ansvarig för prövningen av en asylansökan. De förpliktelser som anges är följande:

a) att i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 11 ta emot en asylsökande som har gjort ansökan i en annan stat,

b) att slutföra prövningen av asylansökan,

c) att i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 13 återta en asylsökande vars ansökan är under prövning och som olovligen befinner sig i en annan medlemsstat,

d) att i enlighet med bestämmelserna i artikel 13 återta en asylsökande som återkallat sin ansökan och som därefter gjort ansökan om asyl i en annan medlemsstat,

e) att i enlighet med bestämmelserna i artikel 13 återta en asylsökande, vars ansökan har avslagits och som olovligen uppehåller sig i en annan medlemsstat.

Om en medlemsstat har utfärdat uppehållstillstånd som gäller mer än tre månader går ovanstående skyldigheter över till den staten.

Skyldigheterna enligt punkterna a) - d) ovan upphör om utlänningen har lämnat medlemsstaternas territorium för en period om minst tre månader.

Skyldigheterna enligt punkterna d) och e) ovan upphör om den stat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan har vidtagit erforderliga åtgärder för att sökanden skall kunna återvända till sitt ursprungsland eller till ett annat land som han eller hon lagligen kan resa in i.

Bestämmelserna i artikeln står inte i konflikt med svensk lagstiftning eller praxis. Som framhållits under artikel 3 innehåller svensk lagstiftning inte några bestämmelser om i vilka fall en asylsökande har rätt att få sin asylansökan prövad här i landet.

I artikel 11 regleras tidsfrister för framställan om återtagande och för återsändande. Tidsfristerna innebär följande:

- Om den stat som tar emot en asylansökan bedömer att en annan stat är ansvarig för prövningen, skall framställan om återtagande göras snarast möjligt och i vart fall inom sex månader från ansökan. Om framställan om återtagande inte görs inom sex månader, blir den stat där ansökan gjorts också ansvarig för prövningen.

- En framställan om återtagande skall innehålla de uppgifter som krävs för att den stat som tar emot framställan skall kunna bedöma om kriterierna för återtagande är uppfyllda.

- Vilken medlemsstat som har ansvar för prövningen skall bedömas på grundval av de omständigheter som förelåg när asylsökanden första gången gav in sin ansökan i en medlemsstat.

• Sida 16
•  Original

- Svar på en framställning om återtagande måste lämnas inom tre månader räknat från det den togs emot i en medlemsstat. Har inte något svar lämnats inom den tidsfristen innebär det att framställningen godtas.

- Återsändande måste ske inom en månad efter godkännande av framställningen om återtagande eller efter avgörande av talan som sökanden fört mot beslutet om återsändande såvitt en sådan talan innebär att verkställighet av beslutet inte får ske.

Inom ramen för artikel 18 kan åtgärder vidtas för att mer i detalj ange det ovan beskrivna förfarandet.

De tidsfrister som anges i artikel 11 är för de flesta fall längre än motsvarande frister enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen och de ömsesidiga överenskommelser om återtagande som Sverige träffat med några stater. Endast i undantagsfall är motsatsen fallet. Det gäller exempelvis överenskommelsen mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland, där det inte finns någon tidsfrist för själva återsändandet efter det att framställan om återtagande gjorts och bifallits.

Syftet med Dublinkonventionen är emellertid att uttömmande reglera vilken stat som har ansvaret för prövningen av en asylansökan och vilka förutsättningar som skall gälla för att sända en asylsökande till en annan stat för prövning av asylansökan. Om förutsättningar för vidaresändning av en asylsökande till en annan stat inte föreligger enligt Dublinkonventionen, torde det därför inte vara möjligt att i andra hand åberopa att skyldighet att ta emot en asylsökande skulle finnas för en medlemsstat enligt passkontrollöverenskommelsen eller enligt en ömsesidig överenskommelse.

Artikel 12 tar upp hur man skall förfara om en asylsökande som befinner sig i en medlemsstat ger in ansökan om asyl i en annan stat. Det åligger då den stat där sökanden befinner sig att avgöra vilken stat som skall vara ansvarig för prövningen och principen är att den stat där sökanden vistas skall anses som den medlemsstat där ansökan gjorts.

Bestämmelsen innebär inte att den stat där ansökan gjorts alltid skall pröva asylansökningen. Innebörden är i stället att det är den stat där ansökan gjorts som enligt artiklarna 4 - 8 har att bedöma var prövningen bör ske.

Artikel 13 reglerar återtagande enligt artikel 3, punkt 7, och enligt artikel 10, dvs. fall där en asylsökande under ärendets prövning i en stat eller efter att ha återkallat sin ansökan beger sig till en annan stat. Det är då den första staten som har ansvaret för prövningen. För återtagande i sådana fall skall följande gälla:

- Begäran om återtagande skall innehålla de uppgifter som behövs för att den tillfrågade staten skall kunna konstatera att den har ansvaret för prövningen.

- Den tillfrågade staten måste besvara framställningen inom åtta dagar från det att framställningen görs. Asylsökanden skall återtas snarast och senast inom en månad efter det att framställningen bifölls.

Inom ramen för artikel 18 kan åtgärder vidtas för att mer i detalj ange det ovan beskrivna förfarandet.

För framställning om återtagande och för återsändande enligt denna artikel gäller således väsentligt snävare tidsgränser än enligt artikel 11. Bakgrunden till det är självklart att det är angeläget att inte fördröja den fortsatta prövningen av en asylansökan när prövningen redan inletts.

Artiklarna 14 och 15 handlar om utbyte av information. I artikel 14 behandlas den allmänna informationsskyldigheten. Enligt artikeln skall

• Sida 17
•  Original

medlemsstaterna informera varandra om dels lagstiftning och praxis inom asylområdet, dels statistik över asylsökande. Statistiken skall utgöras av månadsstatistik över gjorda asylansökningar med fördelning av asylsökandena på nationalitet. Spridningen skall ske kvartalsvis med Europeiska unionens råds generalsekretariat som mellanhand.

Medlemsstaterna skall vidare kunna ömsesidigt utbyta information av allmän karaktär om nya tendenser när det gäller asylansökningar och om situationen i de asylsökandes ursprungsländer. Om en medlemsstat önskar ge sådan information konfidentiell karaktär, måste detta respekteras av de andra medlemsstaterna.

Ett utbyte av information i såväl formell som informell form är självfallet av stort värde. Den statistik som nämns i artikeln finns tillgänglig i dag genom den månadsstatistik som Statens invandrarverk publicerar. När det gäller information som tas emot i Sverige gäller att den inte automatiskt blir sekretessbelagd här i landet bara därför att ett annat land begär det, eftersom grundprincipen enligt den svenska sekretesslagstiftningen är att handlingar hos myndigheter är offentliga. Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller dock sekretess om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Har en annan stat begärt att en uppgift skall behandlas konfidentiellt torde det regelmässigt kunna antas att det skulle störa förbindelserna om Sverige inte respekterade en sådan begäran. Bestämmelserna i artikel 14 om att vissa uppgifter skall behandlas konfidentiellt om en annan stat begär det torde därför inte kunna komma i konflikt med svensk lagstiftning

I artikel 15 behandlas informationsskyldigheten i individuella ärenden.

1. En medlemsstat är skyldig att på begäran delge information som behövs för att - fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan, - pröva en asylansökan, och - verkställa alla förpliktelser enligt konventionen.

2. Den information som avses är - personuppgifter rörande sökanden och i förekommande fall familjemedlemmar (med personuppgifter avses uppgifter om namn, födelsetid, födelseort och medborgarskap) - uppgifter om identitetshandlingar och resehandlingar (datum och plats för utfärdande, utfärdande myndighet, giltighetstid etc.), - andra uppgifter som kan vara nödvändiga för att fastställa sökandens identitet, - uppehållsort och resväg, - uppehållstillstånd och viseringar som utfärdats av en medlemsstat, - platsen där asylansökan gjorts, och - datum för tidigare asylansökan, datum för aktuell asylansökan, hur långt handläggningen av ansökan kommit samt eventuellt beslut i ärendet.

3. En medlemsstat kan vidare begära att en annan medlemsstat skall lämna upplysningar om de grunder som asylsökanden åberopat till stöd för sin ansökan och om grunderna för det beslut som kan ha fattats i ärendet. Den medlemsstat som mottagit en sådan begäran avgör själv om den kan tillmötesgå framställan. Upplysningar får lämnas till en annan stat endast om asylsökanden medger det.

• Sida 18
•  Original

4. Utbyte av information kan bara äga rum mellan de myndigheter som varje medlemsstat har utsett och som anmälts till den kommitté som nämns i artikel 18.

5. Informationen får bara användas för de ändamål som angetts i punkt

1. I varje medlemsstat får informationen lämnas vidare endast till de myndigheter och rättsinstanser som har till uppgift att - avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan, - pröva en asylansökan, och - fullgöra de förpliktelser som följer av konventionen.

6. Den myndighet som lämnar informationen ansvarar för att den är riktig och aktuell. Om en medlemsstat lämnat uppgifter som inte är riktiga eller som inte borde ha förts över, skall den eller de stater som tagit emot informationen omedelbart underrättas om det. De är då skyldiga att rätta denna information eller att förstöra den.

7. En asylsökande har rätt att ta del av den information som lämnats rörande honom eller henne. Om asylsökanden konstaterar att informationen inte är riktig eller att den inte borde ha förts över, har sökanden rätt att under de villkor som angetts i punkt 6 få informationen rättad eller förstörd.

8. I varje medlemsstat skall lämnande och mottagande av information registreras.

9. Uppgifterna skall inte bevaras under längre tid än som är nödvändig för det ändamål för vilka den har utväxlats. 10. Under alla omständigheter skall den utväxlade informationen ha minst samma skydd som den mottagande medlemsstaten ger åt information av liknande karaktär. 11. Om uppgifterna inte behandlas genom elektronisk databehandling utan på något annat sätt, skall varje medlemsstat vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiva kontrollmetoder se till att bestämmelserna i denna artikel följs. Om en medlemsstat har en myndighet som nämns i punkt 12, kan denna myndighet ges ansvaret för att garantera kontrollen. 12. Om en medlemsstat önskar datorisera behandlingen av alla eller en del av uppgifterna som anges i punkterna 2 och 3, får det ske endast om staten har antagit en lagstiftning som är tillämplig på sådan databehandling och som följer principerna i Strasbourgkonventionen den 28 februari 1981 om skydd för enskilda personer vid automatisk databehandling av personuppgifter. Den fristående kontrollen av behandlingen och nyttjandet av de överförda uppgifterna skall vidare ha anförtrotts ett lämpligt nationellt organ. När det gäller mottagande av information enligt artikel 15 gäller samma principer som angetts ovan under artikel 14, dvs. att för uppgifter som tagits emot i Sverige gäller den svenska sekretesslagstiftningen. Det innebär att uppgifterna kan omfattas av sekretess enligt t.ex. 7 kap. 14 § första och andra styckena sekretesslagen även om det ofta torde stå klart att uppgifter av den art som avses i artikel 15 kan lämnas ut. Sekretess enligt 7 kap. 14 § hindrar inte att uppgifter lämnas ut till regering, riksdag eller myndighet i enlighet med 14 kap.1 - 3 §§sekretesslagen. Av artikel 15 punkt 5 framgår att uppgifter som Sverige tar emot bara får användas för de ändamål som anges i artikel 15 punkt 1 samt att uppgifterna får lämnas vidare endast till myndigheter och rättsinstanser som i något avseende handlägger utlänningsärenden. 7 kap. 14 § sekretesslagen bör därför

• Sida 19
•  Original

kompletteras med en bestämmelse varav framgår att absolut sekretess skall gälla för uppgifter som avses i 14 § första och andra styckena, dvs. uppgifter som rör utlänningar samt uppgifter som förekommer i t.ex. verksamhet för kontroll över utlänningar och som avser enskildas personliga förhållanden. Absolut sekretess skall då gälla om det är en följd av ett av riksdagen träffat avtal med främmande stat eller mellanfolklig organisation (jfr prop. 1987/88:41, 1990/91:42 och 1992/93:120 angående ändringar i 9 kap. 3 §, 8 kap. 5 § respektive 8 kap. 6 § sekretesslagen).

Kammarrätten i Jönköping har påpekat att den befintliga inskränkningen av meddelarfriheten enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen endast gäller för uppgifter som avses i 7 kap. 14 § första stycket samma lag och att det därför skulle vara möjligt att vissa uppgifter som kommer att sekretessbeläggas enligt det föreslagna fjärde stycket inte skulle komma att omfattas av den inskränkta meddelarfriheten. Någon ändring av meddelarfriheten är inte avsedd. Liksom hittills kommer därför inskränkt meddelarfrihet att gälla för uppgifter som avses i 14 § första stycket medan sådan inskränkning inte kommer att gälla för uppgifter som avses i 14 § fjärde stycket. Föreligger sekretess för uppgiften enligt både första och fjärde stycket gäller begränsning av meddelarfriheten i den utsträckning det föreskrivs beträffande första stycket.

En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen får uppgift som är sekretess-belagd enligt sekretesslagen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med särskild föreskrift om det i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen.

De uppgifter som enligt artikel 15 på begäran alltid skall delges en annan medlemsstat är inte av den karaktären att de normalt omfattas av sekretess enligt 7 kap. 14 § sekretesslagen. Det står ofta klart att sådana uppgifter kan lämnas ut utan att den enskilde lider men. Personuppgifter liksom uppgifter om beslut är uppgifter som regelmässigt lämnas ut i dag. Uppgift om resväg lämnas likaså ut när det är nödvändigt för att en annan stat skall kunna avgöra om den är skyldig att pröva en ansökan enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen eller enligt någon av de ömsesidiga överenskommelser om återtagande som Sverige träffat.

Det skulle emellertid i något undantagsfall kunna förekomma att en sekretessprövning leder till att en uppgift av ovan nämnt slag inte bör lämnas ut. För att göra det möjligt att lämna ut en uppgift i ett sådant fall bör en bestämmelse om det föras in utlänningsförordningen. En sådan bestämmelse bör utformas så att den täcker in också den uppgiftsskyldighet som kan komma att föreligga vid en svensk anslutning till det särskilda system för utbyte av asylsökandes fingeravtryck, det s.k. EURODAC, som för närvarande bereds inom EU.

I fråga om övriga uppgifter, dvs. grunderna för ansökan och för beslut, skall de enligt konventionen lämnas ut endast om sökanden medger det. Eftersom det här rör sig om sekretess till skydd för den enskilde, har den enskilde också alltid möjlighet att själv lämna medgivande till att

• Sida 20
•  Original

uppgifter lämnas ut. Utlämnande av sådana uppgifter sker därför helt i enlighet med svensk sekretesslagstiftning.

Artiklarna 16 - 22 behandlar möjligheterna att ändra konventionen, den kommitté som skall inrättas för att pröva frågor om tolkning och tillämpning av konventionen, möjligheterna till reservationer samt godkännande och ikraftträdande.

Enligt artikel 16 kan varje medlemsstat lägga fram förslag som syftar till en ändring av konventionen. Om det konstateras att en ändring av konventionen är nödvändig för att förverkliga de mål som uttalas i artikel 8 A i fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och när detta förverkligande är förknippat särskilt med etablerande av en harmoniserad asylpolitik och en gemensam visumpolitik, skall den medlemsstat som har ordförandeskapet i Europeiska unionens råd organisera ett möte för den kommitté som anges i artikel 18.

Ändringar av konventionen antas av den kommitté som anges i artikel 18. De träder i kraft i enlighet med bestämmelserna i artikel 22.

Artikel 8 A, numera artikel 7 A, avser upprättandet av den inre marknaden.

I artikel 17 stadgas i punkt 1 att en medlemsstat, som stöter på större svårigheter på grund av en väsentlig förändring av de omständigheter som var för handen när konventionen ingicks, kan underrätta den kommitté som anges i artikel 18 om det. Kommittén kan föreslå medlemsstaterna åtgärder för att komma till rätta med den situation som uppstått eller anta de ändringar som den anser nödvändiga i konventionen och som träder i kraft enligt de villkor som anges i artikel 16.

Enligt punkt 2 gäller att, om den situation som beskrivits i punkt 1 är oförändrad efter 6 månader, kommittén i enlighet med artikel 18 punkt 2 får bemyndiga den medlemsstat som påverkats av förändringen att tillfälligt suspendera tillämpningen av konventionens bestämmelser. En sådan suspension får inte hindra förverkligandet av de mål som nämns i artikel 8 A (numera 7 A) i fördraget om upprättande av europeiska ekonomiska gemenskapen eller motverka medlemsstaternas andra internationella åligganden.

Under den tid som suspension enligt punkt 2 gäller skall kommittén fortsätta sitt arbete i syfte att ändra konventionen.

Enligt artikel 18 skall en kommitté inrättas bestående av en företrädare för regeringen i varje medlemsstat.

Ordförandeskapet i kommittén innehas av den medlemsstat som har ordförandeskapet i Europeiska unionens råd.

Kommittén har ansvaret för att pröva, på begäran av en eller flera medlemsstater, varje fråga rörande tillämpningen och tolkningen av konventionen.

Kommittén vidtar åtgärder enligt artikel 11 punkt 6 och artikel 13 punkt 2 och ger sådant bemyndigande som avses i artikel 17 punkt 2.

Kommittén antar enligt artiklarna 16 och 17 ändringar och tillägg till konventionen.

Kommittén fattar sina beslut enhälligt utom när det gäller beslut enligt artikel 17 punkt 2 då beslut tas med två tredjedels majoritet av ledamöternas röster.

Kommittén fastställer procedurregler och kan tillsätta arbetsgrupper.

Artikel 19 innehåller geografiska begränsningar och förtydliganden när det gäller vissa stater.

• Sida 21
•  Original

Beträffande Danmark gäller konventionen inte Färöarna och Grönland om inte Danmark förklarar motsatsen.

När det gäller Frankrike är konventionen tillämplig på Franska republikens territorium.

I fråga om Nederländerna är konventionen tillämplig endast på Nederländernas europeiska territorium.

Vad beträffar Storbritannien är konventionen tillämplig endast på Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. Den är inte tillämplig på de europeiska territorier för vilka Storbritannien är ansvarigt för utrikesförbindelser såvida inte Storbritannien förklarar motsatsen.

Enligt artikel 20 är det inte möjligt att avge någon reservation beträffande konventionen.

Enligt artikel 21 är konventionen öppen för anslutning av varje stat som är medlem av Europeiska gemenskaperna. Den träder i kraft i förhållande till varje stat som ansluter sig den första dagen i den tredje månaden efter deposition av anslutningsinstrumenten.

Av artikel 22 framgår bl.a. att instrumenten för ratifikation, godtagande eller godkännande av konventionen skall deponeras hos Irlands regering.

7. Författningskommentar

7.1. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 kap.

14 §

7.2. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

3 kap. 4 §

En ny punkt 6 har lagts till i andra stycket. Som framhållits i avsnitt 5 kan det diskuteras om inte den nuvarande lydelsen av 3 kap. 4 § innebär att asyl skulle kunna vägras i samtliga de fall som anges i konventionen med hänvisning till att prövningen av asylansökan i första hand ankommer på en annan stat. Det står dock inte helt klart att den svenska lagstiftningen i dag ger utrymme för att på sådan grund vägra asyl om det är fråga om att sända sökanden till en stat där han eller hon tidigare inte varit. För att

• Sida 22
•  Original

undvika tveksamhet på denna punkt bör därför det föreslagna tillägget göras i 3 kap. 4 § andra stycket.

KONVENTION