Prop. 2009/10:152

Förstärkt straffrättsligt skydd mot människohandel

Council of Europe Treaty Series - No. 197

Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings

Warsaw, 16.V.2005

2 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Preamble

The member States of the Council of Europe and the other Signatories hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its members;

Considering that trafficking in human beings constitutes a violation of human rights and an offence to the dignity and the integrity of the human being;

Considering that trafficking in human beings may result in slavery for victims;

Considering that respect for victims’ rights, protection of victims and action to combat trafficking in human beings must be the paramount objectives;

Considering that all actions or initiatives against trafficking in human beings must be nondiscriminatory, take gender equality into account as well as a child-rights approach;

Recalling the declarations by the Ministers for Foreign Affairs of the Member States at the 112th (14-15 May 2003) and the 114th (12-13 May 2004) Sessions of the Committee of Ministers calling for reinforced action by the Council of Europe on trafficking in human beings;

Bearing in mind the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (1950) and its protocols;

Bearing in mind the following recommendations of the Committee of Ministers to member states of the Council of Europe: Recommendation No. R (91) 11 on sexual exploitation, pornography and prostitution of, and trafficking in, children and young adults; Recommendation No. R (97) 13 concerning intimidation of witnesses and the rights of the defence; Recommendation No. R (2000) 11 on action against trafficking in human beings for the purpose of sexual exploitation and Recommendation Rec (2001) 16 on the protection of children against sexual exploitation; Recommendation Rec (2002) 5 on the protection of women against violence;

Bearing in mind the following recommendations of the Parliamentary Assembly of the Council of Europe: Recommendation 1325 (1997) on traffic in women and forced prostitution in Council of Europe member states; Recommendation 1450 (2000) on violence against women in Europe; Recommendation 1545 (2002) on a campaign against trafficking in women; Recommendation 1610 (2003) on migration connected with trafficking in women and prostitution; Recommendation 1611 (2003) on trafficking in organs in Europe; Recommendation 1663 (2004) Domestic slavery: servitude, au pairs and mail-order brides;

3 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Bearing in mind the European Union Council Framework Decision of 19 July 2002 on combating trafficking in human beings, t he European Union Council Framework Decision of 15 March 2001 on the standing of victims in criminal proceedings and the European Union Council Directive of 29 April 2004 on the residence permit issued to third-country nationals who are victims of trafficking in human beings or who have been the subject of an action to facilitate illegal immigration, who cooperate with the competent authorities;

Taking due account of the United Nations Convention against Transnational Organized Crime and the Protocol thereto to Prevent, Suppress and Punish Trafficking in Persons, Especially Women and Children with a view to improving the protection which they afford and developing the standards established by them;

Taking due account of the other international legal instruments relevant in the field of action against trafficking in human beings;

Taking into account the need to prepare a comprehensive international legal instrument focusing on the human rights of victims of trafficking and setting up a specific monitoring mechanism,

Have agreed as follows:

Chapter I – Purposes, scope, non-discrimination principle and definitions

Article 1 – Purposes of the Convention

1

The purposes of this Convention are:

a

to prevent and combat trafficking in human beings, while guaranteeing gender equality;

b

to protect the human rights of the victims of trafficking, design a comprehensive framework for the protection and assistance of victims and witnesses, while guaranteeing gender equality, as well as to ensure effective investigation and prosecution;

c

to promote international cooperation on action against trafficking in human beings.

2

In order to ensure effective implementation of its provisions by the Parties, this Convention sets up a specific monitoring mechanism.

Article 2 – Scope

This Convention shall apply to all forms of trafficking in human beings, whether national or transnational, whether or not connected with organised crime.

4 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Article 3 – Non-discrimination principle

The implementation of the provisions of this Convention by Parties, in particular the enjoyment of measures to protect and promote the rights of victims, shall be secured without discrimination on any ground such as sex, race, colour, language, religion, political or other opinion, national or social origin, association with a national minority, property, birth or other status.

Article 4 – Definitions

For the purposes of this Convention:

a

"Trafficking in human beings" shall mean the recruitment, transportation, transfer, harbouring or receipt of persons, by means of the threat or use of force or other forms of coercion, of abduction, of fraud, of deception, of the abuse of power or of a position of vulnerability or of the giving or receiving of payments or benefits to achieve the consent of a person having control over another person, for the purpose of exploitation. Exploitation shall include, at a minimum, the exploitation of the prostitution of others or other forms of sexual exploitation, forced labour or services, slavery or practices similar to slavery, servitude or the removal of organs;

b

The consent of a victim of “trafficking in human beings” to the intended exploitation set forth in subparagraph (a) of this article shall be irrelevant where any of the means set forth in subparagraph (a) have been used;

c

The recruitment, transportation, transfer, harbouring or receipt of a child for the purpose of exploitation shall be considered "trafficking in human beings" even if this does not involve any of the means set forth in subparagraph (a) of this article;

d

"Child" shall mean any person under eighteen years of age;

e

“Victim” shall mean any natural person who is subject to trafficking in human beings as defined in this article.

Chapter II – Prevention, co-operation and other measures

Article 5 – Prevention of trafficking in human beings

1

Each Party shall take measures to establish or strengthen national co-ordination between the various bodies responsible for preventing and combating trafficking in human beings.

2

Each Party shall establish and/or strengthen effective policies and programmes to prevent trafficking in human beings, by such means as: research, information, awareness raising and education campaigns, social and economic initiatives and training programmes, in particular for persons vulnerable to trafficking and for professionals concerned with trafficking in human beings.

5 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

3

Each Party shall promote a Human Rights-based approach and shall use gender mainstreaming and a child-sensitive approach in the development, implementation and assessment of all the policies and programmes referred to in paragraph 2.

4

Each Party shall take appropriate measures, as may be necessary, to enable migration to take place legally, in particular through dissemination of accurate information by relevant offices, on the conditions enabling the legal entry in and stay on its territory.

5

Each Party shall take specific measures to reduce children’s vulnerability to trafficking, notably by creating a protective environment for them.

6

Measures established in accordance with this article shall involve, where appropriate, nongovernmental organisations, other relevant organisations and other elements of civil society committed to the prevention of trafficking in human beings and victim protection or assistance.

Article 6 – Measures to discourage the demand

To discourage the demand that fosters all forms of exploitation of persons, especially women and children, that leads to trafficking, each Party shall adopt or strengthen legislative, administrative, educational, social, cultural or other measures including:

a

research on best practices, methods and strategies;

b

raising awareness of the responsibility and important role of media and civil society in identifying the demand as one of the root causes of trafficking in human beings;

c

target information campaigns involving, as appropriate, inter alia, public authorities and policy makers;

d

preventive measures, including educational programmes for boys and girls during their schooling, which stress the unacceptable nature of discrimination based on sex, and its disastrous consequences, the importance of gender equality and the dignity and integrity of every human being.

Article 7 – Border measures

1

Without prejudice to international commitments in relation to the free movement of persons, Parties shall strengthen, to the extent possible, such border controls as may be necessary to prevent and detect trafficking in human beings.

2

Each Party shall adopt legislative or other appropriate measures to prevent, to the extent possible, means of transport operated by commercial carriers from being used in the commission of offences established in accordance with this Convention.

6 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

3

Where appropriate, and without prejudice to applicable international conventions, such measures shall include establishing the obligation of commercial carriers, including any transportation company or the owner or operator of any means of transport, to ascertain that all passengers are in possession of the travel documents required for entry into the receiving State.

4

Each Party shall take the necessary measures, in accordance with its internal law, to provide for sanctions in cases of violation of the obligation set forth in paragraph 3 of this article.

5

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to permit, in accordance with its internal law, the denial of entry or revocation of visas of persons implicated in the commission of offences established in accordance with this Convention.

6

Parties shall strengthen co-operation among border control agencies by, inter alia, establishing and maintaining direct channels of communication.

Article 8 – Security and control of documents

Each Party shall adopt such measures as may be necessary:

a

To ensure that travel or identity documents issued by it are of such quality that they cannot easily be misused and cannot readily be falsified or unlawfully altered, replicated or issued; and

b

To ensure the integrity and security of travel or identity documents issued by or on behalf of the Party and to prevent their unlawful creation and issuance.

Article 9 – Legitimacy and validity of documents

At the request of another Party, a Party shall, in accordance with its internal law, verify within a reasonable time the legitimacy and validity of travel or identity documents issued or purported to have been issued in its name and suspected of being used for trafficking in human beings.

Chapter III – Measures to protect and promote the rights of victims, guaranteeing gender equality

Article 10 - Identification of the victims

1

Each Party shall provide its competent authorities with persons who are trained and qualified in preventing and combating trafficking in human beings, in identifying and helping victims, including children, and shall ensure that the different authorities collaborate with each other as well as with relevant support organisations, so that victims can be identified in a procedure duly taking into account the special situation of women and child victims and, in appropriate cases, issued with residence permits under the conditions provided for in Article 14 of the present Convention.

7 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

2 Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to identify victims as appropriate in collaboration with other Parties and relevant support organisations. Each Party shall ensure that, if the competent authorities have reasonable grounds to believe that a person has been victim of trafficking in human beings, that person shall not be removed from its territory until the identification process as victim of an offence provided for in Article 18 of this Convention has been completed by the competent authorities and shall likewise ensure that that person receives the assistance provided for in Article 12, paragraphs 1 and 2.

3. When the age of the victim is uncertain and there are reasons to believe that the victim is a child, he or she shall be presumed to be a child and shall be accorded special protection measures pending verification of his/her age.

4. As soon as an unaccompanied child is identified as a victim, each Party shall:

a

provide for representation of the child by a legal guardian, organisation or authority which shall act in the best interests of that child;

b

take the necessary steps to establish his/her identity and nationality;

c

make every effort to locate his/her family when this is in the best interests of the child.

Article 11 – Protection of private life

1

Each Party shall protect the private life and identity of victims. Personal data regarding them shall be stored and used in conformity with the conditions provided for by the Convention for the Protection of Individuals with regard to Automatic Processing of Personal Data (ETS No. 108).

2

Each Party shall adopt measures to ensure, in particular, that the identity, or details allowing the identification, of a child victim of trafficking are not made publicly known, through the media or by any other means, except, in exceptional circumstances, in order to facilitate the tracing of family members or otherwise secure the well-being and protection of the child.

3

Each Party shall consider adopting, in accordance with Article 10 of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms as interpreted by the European Court of Human Rights, measures aimed at encouraging the media to protect the private life and identity of victims through self-regulation or through regulatory or co-regulatory measures.

Article 12 – Assistance to victims

1. Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to assist victims in their physical, psychological and social recovery. Such assistance shall include at least:

8 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

a

standards of living capable of ensuring their subsistence, through such measures as: appropriate and secure accommodation, psychological and material assistance;

b

access to emergency medical treatment;

c

translation and interpretation services, when appropriate;

d

counselling and information, in particular as regards their legal rights and the services available to them, in a language that they can understand;

e

assistance to enable their rights and interests to be presented and considered at appropriate stages of criminal proceedings against offenders;

f access to education for children.

2

Each Party shall take due account of the victim’s safety and protection needs.

3

In addition, each Party shall provide necessary medical or other assistance to victims lawfully resident within its territory who do not have adequate resources and need such help.

4

Each Party shall adopt the rules under which victims lawfully resident within its territory shall be authorised to have access to the labour market, to vocational training and education.

5

Each Party shall take measures, where appropriate and under the conditions provided for by its internal law, to co-operate with non-governmental organisations, other relevant organisations or other elements of civil society engaged in assistance to victims.

6

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to ensure that assistance to a victim is not made conditional on his or her willingness to act as a witness.

7

For the implementation of the provisions set out in this article, each Party shall ensure that services are provided on a consensual and informed basis, taking due account of the special needs of persons in a vulnerable position and the rights of children in terms of accommodation, education and appropriate health care.

Article 13 – Recovery and reflection period

1

Each Party shall provide in its internal law a recovery and reflection period of at least 30 days, when there are reasonable grounds to believe that the person concerned is a victim. Such a period shall be sufficient for the person concerned to recover and escape the influence of traffickers and/or to take an informed decision on cooperating with the competent authorities. During this period it shall not be possible to enforce any expulsion order against him or her. This provision is without prejudice to the activities carried out by the competent authorities in all phases of the relevant national proceedings, and in particular when investigating and prosecuting the offences concerned. During this period, the Parties shall authorise the persons concerned to stay in their territory.

9 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

2 During this period, the persons referred to in paragraph 1 of this Article shall be entitled to the measures contained in Article 12, paragraphs 1 and 2.

3 The Parties are not bound to observe this period if grounds of public order prevent it or if it is found that victim status is being claimed improperly.

Article 14 – Residence permit

1

Each Party shall issue a renewable residence permit to victims, in one or other of the two following situations or in both:

a

the competent authority considers that their stay is necessary owing to their personal situation;

b

the competent authority considers that their stay is necessary for the purpose of their co-operation with the competent authorities in investigation or criminal proceedings.

2

The residence permit for child victims, when legally necessary, shall be issued in accordance with the best interests of the child and, where appropriate, renewed under the same conditions.

3

The non-renewal or withdrawal of a residence permit is subject to the conditions provided for by the internal law of the Party.

4

If a victim submits an application for another kind of residence permit, the Party concerned shall take into account that he or she holds, or has held, a residence permit in conformity with paragraph 1.

5

Having regard to the obligations of Parties to which Article 40 of this Convention refers, each Party shall ensure that granting of a permit according to this provision shall be without prejudice to the right to seek and enjoy asylum.

Article 15 – Compensation and legal redress

1 Each Party shall ensure that victims have access, as from their first contact with the competent authorities, to information on relevant judicial and administrative proceedings in a language which they can understand.

2

Each Party shall provide, in its internal law, for the right to legal assistance and to free legal aid for victims under the conditions provided by its internal law.

3 Each Party shall provide, in its internal law, for the right of victims to compensation from the perpetrators.

4

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to guarantee compensation for victims in accordance with the conditions under its internal law, for instance through the establishment of a fund for victim compensation or measures or programmes aimed at social assistance and social integration of victims, which could be funded by the assets resulting from the application of measures provided in Article 23.

10 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Article 16 – Repatriation and return of victims

1

The Party of which a victim is a national or in which that person had the right of permanent residence at the time of entry into the territory of the receiving Party shall, with due regard for his or her rights, safety and dignity, facilitate and accept, his or her return without undue or unreasonable delay.

2

When a Party returns a victim to another State, such return shall be with due regard for the rights, safety and dignity of that person and for the status of any legal proceedings related to the fact that the person is a victim, and shall preferably be voluntary.

3

At the request of a receiving Party, a requested Party shall verify whether a person is its national or had the right of permanent residence in its territory at the time of entry into the territory of the receiving Party.

4

In order to facilitate the return of a victim who is without proper documentation, the Party of which that person is a national or in which he or she had the right of permanent residence at the time of entry into the territory of the receiving Party shall agree to issue, at the request of the receiving Party, such travel documents or other authorisation as may be necessary to enable the person to travel to and re-enter its territory.

5

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to establish repatriation programmes, involving relevant national or international institutions and non governmental organisations. These programmes aim at avoiding re-victimisation. Each Party should make its best effort to favour the reintegration of victims into the society of the State of return, including reintegration into the education system and the labour market, in particular through the acquisition and improvement of their professional skills. With regard to children, these programmes should include enjoyment of the right to education and measures to secure adequate care or receipt by the family or appropriate care structures.

6

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to make available to victims, where appropriate in co-operation with any other Party concerned, contact information of structures that can assist them in the country where they are returned or repatriated, such as law enforcement offices, non-governmental organisations, legal professions able to provide counselling and social welfare agencies.

7

Child victims shall not be returned to a State, if there is indication, following a risk and security assessment, that such return would not be in the best interests of the child.

Article 17 – Gender equality

Each Party shall, in applying measures referred to in this chapter, aim to promote gender equality and use gender mainstreaming in the development, implementation and assessment of the measures.

11 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Chapter IV – Substantive criminal law

Article 18 – Criminalisation of trafficking in human beings

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as criminal offences the conduct contained in article 4 of this Convention, when committed intentionally.

Article 19 – Criminalisation of the use of services of a victim

Each Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be necessary to establish as criminal offences under its internal law, the use of services which are the object of exploitation as referred to in Article 4 paragraph a of this Convention, with the knowledge that the person is a victim of trafficking in human beings.

Article 20 - Criminalisation of acts relating to travel or identity documents

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as criminal offences the following conducts, when committed intentionally and for the purpose of enabling the trafficking in human beings:

a

forging a travel or identity document;

b

procuring or providing such a document;

c

retaining, removing, concealing, damaging or destroying a travel or identity document of another person.

Article 21 – Attempt and aiding or abetting

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as criminal offences when committed intentionally, aiding or abetting the commission of any of the offences established in accordance with Articles 18 and 20 of the present Convention.

2

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as criminal offences when committed intentionally, an attempt to commit the offences established in accordance with Articles 18 and 20, paragraph a, of this Convention.

Article 22 – Corporate liability

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure that a legal person can be held liable for a criminal offence established in accordance with this Convention, committed for its benefit by any natural person, acting either individually or as part of an organ of the legal person, who has a leading position within the legal person, based on:

a

a power of representation of the legal person;

b

an authority to take decisions on behalf of the legal person;

12 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

c

an authority to exercise control within the legal person.

2

Apart from the cases already provided for in paragraph 1, each Party shall take the measures necessary to ensure that a legal person can be held liable where the lack of supervision or control by a natural person referred to in paragraph 1 has made possible the commission of a criminal offence established in accordance with this Convention for the benefit of that legal person by a natural person acting under its authority.

3

Subject to the legal principles of the Party, the liability of a legal person may be criminal, civil or administrative.

4

Such liability shall be without prejudice to the criminal liability of the natural persons who have committed the offence.

Article 23 – Sanctions and measures

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure that the criminal offences established in accordance with Articles 18 to 21 are punishable by effective, proportionate and dissuasive sanctions. These sanctions shall include, for criminal offences established in accordance with Article 18 when committed by natural persons, penalties involving deprivation of liberty which can give rise to extradition.

2

Each Party shall ensure that legal persons held liable in accordance with Article 22 shall be subject to effective, proportionate and dissuasive criminal or non-criminal sanctions or measures, including monetary sanctions.

3

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to enable it to confiscate or otherwise deprive the instrumentalities and proceeds of criminal offences established in accordance with Articles 18 and 20, paragraph a, of this Convention, or property the value of which corresponds to such proceeds.

4

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to enable the temporary or permanent closure of any establishment which was used to carry out trafficking in human beings, without prejudice to the rights of bona fide third parties or to deny the perpetrator, temporary or permanently, the exercise of the activity in the course of which this offence was committed.

Article 24 – Aggravating circumstances

Each Party shall ensure that the following circumstances are regarded as aggravating circumstances in the determination of the penalty for offences established in accordance with Article 18 of this Convention:

a

the offence deliberately or by gross negligence endangered the life of the victim;

b

the offence was committed against a child;

c

the offence was committed by a public official in the performance of her/his duties;

d

the offence was committed within the framework of a criminal organisation.

13 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Article 25 - Previous convictions

Each Party shall adopt such legislative and other measures providing for the possibility to take into account final sentences passed by another Party in relation to offences established in accordance with this Convention when determining the penalty.

Article 26 – Non-punishment provision

Each Party shall, in accordance with the basic principles of its legal system, provide for the possibility of not imposing penalties on victims for their involvement in unlawful activities, to the extent that they have been compelled to do so.

Chapter V – Investigation, prosecution and procedural law

Article 27 - Ex parte and ex officio applications

1

Each Party shall ensure that investigations into or prosecution of offences established in accordance with this Convention shall not be dependent upon the report or accusation made by a victim, at least when the offence was committed in whole or in part on its territory.

2

Each Party shall ensure that victims of an offence in the territory of a Party other than the one where they reside may make a complaint before the competent authorities of their State of residence. The competent authority to which the complaint is made, insofar as it does not itself have competence in this respect, shall transmit it without delay to the competent authority of the Party in the territory in which the offence was committed. The complaint shall be dealt with in accordance with the internal law of the Party in which the offence was committed.

3

Each Party shall ensure, by means of legislative or other measures, in accordance with the conditions provided for by its internal law, to any group, foundation, association or nongovernmental organisations which aims at fighting trafficking in human beings or protection of human rights, the possibility to assist and/or support the victim with his or her consent during criminal proceedings concerning the offence established in accordance with Article 18 of this Convention.

Article 28 – Protection of victims, witnesses and collaborators with the judicial authorities

1

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to provide effective and appropriate protection from potential retaliation or intimidation in particular during and after investigation and prosecution of perpetrators, for:

a

Victims;

b

As appropriate, those who report the criminal offences established in accordance with Article 18 of this Convention or otherwise co-operate with the investigating or prosecuting authorities;

c

witnesses who give testimony concerning criminal offences established in accordance with Article 18 of this Convention;

14 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

d

when necessary, members of the family of persons referred to in subparagraphs a and c.

2

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to ensure and to offer various kinds of protection. This may include physical protection, relocation, identity change and assistance in obtaining jobs.

3

A child victim shall be afforded special protection measures taking into account the best interests of the child.

4

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to provide, when necessary, appropriate protection from potential retaliation or intimidation in particular during and after investigation and prosecution of perpetrators, for members of groups, foundations, associations or non-governmental organisations which carry out the activities set out in Article 27, paragraph 3.

5

Each Party shall consider entering into agreements or arrangements with other States for the implementation of this article.

Article 29 – Specialised authorities and co-ordinating bodies

1

Each Party shall adopt such measures as may be necessary to ensure that persons or entities are specialised in the fight against trafficking and the protection of victims. Such persons or entities shall have the necessary independence in accordance with the fundamental principles of the legal system of the Party, in order for them to be able to carry out their functions effectively and free from any undue pressure. Such persons or the staffs of such entities shall have adequate training and financial resources for their tasks.

2

Each Party shall adopt such measures as may be necessary to ensure co-ordination of the policies and actions of their governments’ departments and other public agencies against trafficking in human beings, where appropriate, through setting up co-ordinating bodies.

3

Each Party shall provide or strengthen training for relevant officials in the prevention of and fight against trafficking in human beings, including Human Rights training. The training may be agency-specific and shall, as appropriate, focus on: methods used in preventing such trafficking, prosecuting the traffickers and protecting the rights of the victims, including protecting the victims from the traffickers.

4

Each Party shall consider appointing National Rapporteurs or other mechanisms for monitoring the anti-trafficking activities of State institutions and the implementation of national legislation requirements.

Article 30 – Court proceedings

In accordance with the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, in particular Article 6, each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to ensure in the course of judicial proceedings:

a

the protection of victims’ private life and, where appropriate, identity;

15 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

b

victims’ safety and protection from intimidation,

in accordance with the conditions under its internal law and, in the case of child victims, by taking special care of children’s needs and ensuring their right to special protection measures.

Article 31 – Jurisdiction

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish jurisdiction over any offence established in accordance with this Convention, when the offence is committed:

a

in its territory; or

b

on board a ship flying the flag of that Party; or

c

on board an aircraft registered under the laws of that Party; or

d

by one of its nationals or by a stateless person who has his or her habitual residence in its territory, if the offence is punishable under criminal law where it was committed or if the offence is committed outside the territorial jurisdiction of any State;

e

against one of its nationals.

2

Each Party may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that it reserves the right not to apply or to apply only in specific cases or conditions the jurisdiction rules laid down in paragraphs 1 (d) and (e) of this article or any part thereof.

3

Each Party shall adopt such measures as may be necessary to establish jurisdiction over the offences referred to in this Convention, in cases where an alleged offender is present in its territory and it does not extradite him/her to another Party, solely on the basis of his/her nationality, after a request for extradition.

4

When more than one Party claims jurisdiction over an alleged offence established in accordance with this Convention, the Parties involved shall, where appropriate, consult with a view to determining the most appropriate jurisdiction for prosecution.

5

Without prejudice to the general norms of international law, this Convention does not exclude any criminal jurisdiction exercised by a Party in accordance with internal law.

Chapter VI – International co-operation and co-operation with civil society

Article 32 – General principles and measures for international co-operation

The Parties shall co-operate with each other, in accordance with the provisions of this Convention, and through application of relevant applicable international and regional instruments, arrangements agreed on the basis of uniform or reciprocal legislation and internal laws, to the widest extent possible, for the purpose of:

16 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

– protecting and providing assistance to victims; – investigations or proceedings concerning criminal offences established in accordance with this Convention.

Article 33 - Measures relating to endangered or missing persons

1

When a Party, on the basis of the information at its disposal has reasonable grounds to believe that the life, the freedom or the physical integrity of a person referred to in Article 28, paragraph 1, is in immediate danger on the territory of another Party, the Party that has the information shall, in such a case of emergency, transmit it without delay to the latter so as to take the appropriate protection measures.

2

The Parties to this Convention may consider reinforcing their co-operation in the search for missing people, in particular for missing children, if the information available leads them to believe that she/he is a victim of trafficking in human beings. To this end, the Parties may conclude bilateral or multilateral treaties with each other.

Article 34 – Information

1

The requested Party shall promptly inform the requesting Party of the final result of the action taken under this chapter. The requested Party shall also promptly inform the requesting Party of any circumstances which render impossible the carrying out of the action sought or are likely to delay it significantly.

2

A Party may, within the limits of its internal law, without prior request, forward to another Party information obtained within the framework of its own investigations when it considers that the disclosure of such information might assist the receiving Party in initiating or carrying out investigations or proceedings concerning criminal offences established in accordance with this Convention or might lead to a request for co-operation by that Party under this chapter.

3

Prior to providing such information, the providing Party may request that it be kept confidential or used subject to conditions. If the receiving Party cannot comply with such request, it shall notify the providing Party, which shall then determine whether the information should nevertheless be provided. If the receiving Party accepts the information subject to the conditions, it shall be bound by them.

4

All information requested concerning Articles 13, 14 and 16, necessary to provide the rights conferred by these Articles, shall be transmitted at the request of the Party concerned without delay with due respect to Article 11 of the present Convention.

Article 35 – Co-operation with civil society

Each Party shall encourage state authorities and public officials, to co-operate with nongovernmental organisations, other relevant organisations and members of civil society, in establishing strategic partnerships with the aim of achieving the purpose of this Convention.

17 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Chapter VII – Monitoring mechanism

Article 36 – Group of experts on action against trafficking in human beings

1

The Group of experts on action against trafficking in human beings (hereinafter referred to as “GRETA”), shall monitor the implementation of this Convention by the Parties.

2

GRETA shall be composed of a minimum of 10 members and a maximum of 15 members, taking into account a gender and geographical balance, as well as a multidisciplinary expertise. They shall be elected by the Committee of the Parties for a term of office of 4 years, renewable once, chosen from amongst nationals of the States Parties to this Convention.

3

The election of the members of GRETA shall be based on the following principles:

a

they shall be chosen from among persons of high moral character, known for their recognised competence in the fields of Human Rights, assistance and protection of victims and of action against trafficking in human beings or having professional experience in the areas covered by this Convention;

b

they shall sit in their individual capacity and shall be independent and impartial in the exercise of their functions and shall be available to carry out their duties in an effective manner;

c

no two members of GRETA may be nationals of the same State;

d

they should represent the main legal systems.

4

The election procedure of the members of GRETA shall be determined by the Committee of Ministers, after consulting with and obtaining the unanimous consent of the Parties to the Convention, within a period of one year following the entry into force of this Convention. GRETA shall adopt its own rules of procedure.

Article 37 – Committee of the Parties

1

The Committee of the Parties shall be composed of the representatives on the Committee of Ministers of the Council of Europe of the member States Parties to the Convention and representatives of the Parties to the Convention, which are not members of the Council of Europe.

2

The Committee of the Parties shall be convened by the Secretary General of the Council of Europe. Its first meeting shall be held within a period of one year following the entry into force of this Convention in order to elect the members of GRETA. It shall subsequently meet whenever one-third of the Parties, the President of GRETA or the Secretary General so requests.

3

The Committee of the Parties shall adopt its own rules of procedure.

18 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Article 38 – Procedure

1

The evaluation procedure shall concern the Parties to the Convention and be divided in rounds, the length of which is determined by GRETA. At the beginning of each round GRETA shall select the specific provisions on which the evaluation procedure shall be based.

2

GRETA shall define the most appropriate means to carry out this evaluation. GRETA may in particular adopt a questionnaire for each evaluation round, which may serve as a basis for the evaluation of the implementation by the Parties of the present Convention. Such a questionnaire shall be addressed to all Parties. Parties shall respond to this questionnaire, as well as to any other request of information from GRETA.

3

GRETA may request information from civil society.

4

GRETA may subsidiarily organise, in co-operation with the national authorities and the “contact person” appointed by the latter, and, if necessary, with the assistance of independent national experts, country visits. During these visits, GRETA may be assisted by specialists in specific fields.

5

GRETA shall prepare a draft report containing its analysis concerning the implementation of the provisions on which the evaluation is based, as well as its suggestions and proposals concerning the way in which the Party concerned may deal with the problems which have been identified. The draft report shall be transmitted for comments to the Party which undergoes the evaluation. Its comments are taken into account by GRETA when establishing its report.

6

On this basis, GRETA shall adopt its report and conclusions concerning the measures taken by the Party concerned to implement the provisions of the present Convention. This report and conclusions shall be sent to the Party concerned and to the Committee of the Parties. The report and conclusions of GRETA shall be made public as from their adoption, together with eventual comments by the Party concerned.

7

Without prejudice to the procedure of paragraphs 1 to 6 of this article, the Committee of the Parties may adopt, on the basis of the report and conclusions of GRETA, recommendations addressed to this Party (a) concerning the measures to be taken to implement the conclusions of GRETA, if necessary setting a date for submitting information on their implementation, and (b) aiming at promoting co-operation with that Party for the proper implementation of the present Convention.

Chapter VIII – Relationship with other international instruments

Article 39 – Relationship with the Protocol to prevent, suppress and punish trafficking

in persons, especially women and children, supplementing the United Nations Convention against transnational organised crime

This Convention shall not affect the rights and obligations derived from the provisions of the Protocol to prevent, suppress and punish trafficking in persons, especially women and children, supplementing the United Nations Convention against transnational organised

19 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

crime, and is intended to enhance the protection afforded by it and develop the standards contained therein.

Article 40 – Relationship with other international instruments

1

This Convention shall not affect the rights and obligations derived from other international instruments to which Parties to the present Convention are Parties or shall become Parties and which contain provisions on matters governed by this Convention and which ensure greater protection and assistance for victims of trafficking.

2

The Parties to the Convention may conclude bilateral or multilateral agreements with one another on the matters dealt with in this Convention, for purposes of supplementing or strengthening its provisions or facilitating the application of the principles embodied in it.

3

Parties which are members of the European Union shall, in their mutual relations, apply Community and European Union rules in so far as there are Community or European Union rules governing the particular subject concerned and applicable to the specific case, without prejudice to the object and purpose of the present Convention and without prejudice to its full application with other Parties.

4

Nothing in this Convention shall affect the rights, obligations and responsibilities of States and individuals under international law, including international humanitarian law and international human rights law and, in particular, where applicable, the 1951 Convention and the 1967 Protocol relating to the Status of Refugees and the principle of non-refoulement as contained therein.

Chapter IX – Amendments to the Convention

Article 41 – Amendments

1

Any proposal for an amendment to this Convention presented by a Party shall be communicated to the Secretary General of the Council of Europe and forwarded by him or her to the member States of the Council of Europe, any signatory, any State Party, the European Community, to any State invited to sign this Convention in accordance with the provisions of Article 42 and to any State invited to accede to this Convention in accordance with the provisions of Article 43.

2

Any amendment proposed by a Party shall be communicated to GRETA, which shall submit to the Committee of Ministers its opinion on that proposed amendment.

3

The Committee of Ministers shall consider the proposed amendment and the opinion submitted by GRETA and, following consultation of the Parties to this Convention and after obtaining their unanimous consent, may adopt the amendment.

4

The text of any amendment adopted by the Committee of Ministers in accordance with paragraph 3 of this article shall be forwarded to the Parties for acceptance.

5

Any amendment adopted in accordance with paragraph 3 of this article shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of one month after the date on which all Parties have informed the Secretary General that they have accepted it.

20 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

Chapter X – Final clauses

Article 42 – Signature and entry into force

1

This Convention shall be open for signature by the member States of the Council of Europe, the non member States which have participated in its elaboration and the European Community.

2

This Convention is subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary General of the Council of Europe.

3

This Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date on which 10 Signatories, including at least 8 member States of the Council of Europe, have expressed their consent to be bound by the Convention in accordance with the provisions of the preceding paragraph.

4

In respect of any State mentioned in paragraph 1 or the European Community, which subsequently expresses its consent to be bound by it, the Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of the deposit of its instrument of ratification, acceptance or approval.

Article 43 – Accession to the Convention

1

After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of Europe may, after consultation of the Parties to this Convention and obtaining their unanimous consent, invite any non-member State of the Council of Europe, which has not participated in the elaboration of the Convention, to accede to this Convention by a decision taken by the majority provided for in Article 20 d. of the Statute of the Council of Europe, and by unanimous vote of the representatives of the Contracting States entitled to sit on the Committee of Ministers.

2

In respect of any acceding State, the Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe.

Article 44 – Territorial application

1

Any State or the European Community may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply.

2

Any Party may, at any later date, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, extend the application of this Convention to any other territory specified in the declaration and for whose international relations it is responsible or on whose behalf it is authorised to give undertakings. In respect of such territory, the Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such declaration by the Secretary General.

21 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

3

Any declaration made under the two preceding paragraphs may, in respect of any territory specified in such declaration, be withdrawn by a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe. The withdrawal shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such notification by the Secretary General.

Article 45 – Reservations

No reservation may be made in respect of any provision of this Convention, with the exception of the reservation of Article 31, paragraph 2.

Article 46 – Denunciation

1

Any Party may, at any time, denounce this Convention by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

2

Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of the notification by the Secretary General.

Article 47 – Notification

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council of Europe, any State signatory, any State Party, the European Community, to any State invited to sign this Convention in accordance with the provisions of Article 42 and to any State invited to accede to this Convention in accordance with the provisions of Article 43 of:

a

any signature;

b

the deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession;

c

any date of entry into force of this Convention in accordance with Articles 42 and 43;

d

any amendment adopted in accordance with Article 41 and the date on which such an amendment enters into force;

e

any denunciation made in pursuance of the provisions of Article 46;

f

any other act, notification or communication relating to this Convention

g

any reservation made under Article 45.

In witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this Convention.

Done at Warsaw, this 16th day of May 2005, in English and in French, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Council of Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each member State of the Council of Europe, to the non-member States which have

22 CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005 _________________________________________________________________________________________

participated in the elaboration of this Convention, to the European Community and to any State invited to accede to this Convention.

Regeringens proposition

2009/10:152

Förstärkt straffrättsligt skydd mot människohandel

Prop.

2009/10:152

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Beatrice

Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny utformning av människohandelsbrottet.

Förslaget innebär en tydligare och mer ändamålsenlig brottsbeskrivning.

Därigenom kan tillämpningen av straffbestämmelsen effektiviseras och

det straffrättsliga skyddet mot människohandel förstärkas.

Straffansvar för människohandel föreslås gälla för den som genom

olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller

med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför,

inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras

för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete

eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den ut-

satte. Ändringarna innebär bl.a. att kravet på att gärningsmannen genom

handelsåtgärden ska ta kontroll över offret – det s.k. kontrollrekvisitet –

tas bort. Vidare föreslås att kravet på dubbel straffbarhet för att svensk

domstol ska kunna döma över människohandel som begåtts utomlands

tas bort.

I propositionen föreslås även att riksdagen ska godkänna Europarådets

konvention om bekämpande av människohandel. I denna del föreslås en

ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) som bedöms

nödvändig för att kunna tillträda konventionen. Förslaget innebär att

sekretess i vissa fall ska gälla hos domstol i mål om ansvar för människo-

rov och människohandel.

I propositionen behandlas också frågan om uppehållstillstånd för

människohandelsoffer.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.

1

Prop. 2009/10:152

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................4

2

Lagtext..............................................................................................5

2.1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken ..........................5

2.2

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400)..................................................7

3

Ärendet och dess beredning..............................................................8

4

Bakgrund ..........................................................................................9

4.1

Människohandel.................................................................9

4.2

Förebyggande och bekämpande av människohandel .........9

4.2.1

Nationella åtgärder ............................................9

4.2.2

Internationella åtgärder ...................................10

5

Människohandelsbrottet..................................................................12

5.1

Gällande rätt.....................................................................12

5.2

Utgångspunkter för en reform..........................................13

5.3

Överväganden ..................................................................14

5.3.1

Otillbörligt medel ............................................14

5.3.2

Handelsåtgärd..................................................16

5.3.3

Syfte att exploatera offret................................19

5.3.4

Människohandel med barn ..............................21

5.3.5

Kravet på dubbel straffbarhet..........................22

5.3.6

Övriga frågor...................................................25

6

Uppehållstillstånd för människohandelsoffer .................................27

6.1

Gällande rätt.....................................................................27

6.2

Överväganden ..................................................................28

7

Europarådets konvention om bekämpande av människohandel .....32

7.1

Konventionens huvudsakliga innehåll .............................32

7.2

Bedömning av lagstiftningsbehovet .................................33

7.2.1

Förebyggande av människohandel ..................33

7.2.2

Skydd av och stöd till brottsoffer ....................35

7.2.3

Straffrätt ..........................................................44

7.2.4

Utredning, åtal och processrätt........................49

7.2.5

Domsrätt..........................................................52

7.2.6

Internationellt samarbete m.m.........................54

7.2.7

Övervakningsmekanism m.m..........................55

7.3

Sveriges tillträde till konventionen ..................................55

7.4

Genomförande av konventionen i svensk rätt ..................56

8

Ikraftträdande m.m. ........................................................................57

9

Ekonomiska konsekvenser..............................................................58

10

Författningskommentar...................................................................58

10.1

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken......................58

10.2

Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400)................................................61

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Människohandel och

barnäktenskap – ett förstärkt straffrättsligt skydd

(SOU 2008:41)..................................................................... 63

Prop. 2009/10:152

3

Bilaga 2 Betänkandets lagförslag ....................................................... 67

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser......................................... 73

Bilaga 4 Council of Europe Convention on Action against

Trafficking in Human Beings (CETS 197) .......................... 74

Bilaga 5 Europarådets konvention om bekämpande av

människohandel (CETS 197) ............................................... 96

Bilaga 6 Lagrådets yttrande.............................................................. 119

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010 ...... 120

Prop. 2009/10:152

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

dels godkänner

3. Europarådets konvention den 16 maj 2005 om bekämpande av män-

niskohandel,

4. en förklaring enligt artikel 31.1 e och 31.2 i konventionen (avsnitt

7.3).

Prop. 2009/10:152

5

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § och 4 kap. 1 a § brottsbalken ska

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §1

För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk

domstol, om brottet begåtts

1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

2. av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk

medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, is-

ländsk eller norsk medborgare och finns här, eller

3. av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk

lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen

på gärningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör nå-

gon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på

gärningen.

I fall som avses i denna paragraf

får inte dömas till påföljd som är

att anse som strängare än det

svåraste straff som är stadgat för

brottet enligt lagen på gärnings-

orten.

I fall som avses i denna paragraf

får inte dömas till påföljd som är

att anse som strängare än det

svåraste straff som är föreskrivet

för brottet enligt lagen på gär-

ningsorten.

De inskränkningar av svensk

domsrätt som anges i andra och

tredje styckena gäller inte för brott

som avses i 6 kap. 1–6 §§, 8 §

tredje stycket och 12 § eller försök

till sådana brott, om brottet begåtts

mot en person som inte fyllt arton

år.

De inskränkningar av svensk

domsrätt som anges i andra och

tredje styckena gäller inte för brott

som avses i 6 kap. 1–6 §§, 8 §

tredje stycket och 12 § eller försök

till sådana brott, om brottet begåtts

mot en person som inte fyllt arton

år. Inte heller gäller inskränkning-

arna för brott som avses i 4 kap.

1 a § eller försök till sådant brott.

1 Senaste lydelse 2005:90.

Prop. 2009/10:152

6

4 kap.

1 a §2

Den som, i annat fall än som

avses i 1 §, med användande av

olaga tvång eller vilseledande,

med utnyttjande av någons utsatta

belägenhet eller med något annat

sådant otillbörligt medel rekryter-

ar, transporterar, inhyser, tar emot

eller vidtar någon annan sådan åt-

gärd med en person, och där-

igenom tar kontroll över personen,

i syfte att personen skall

1. utsättas för brott enligt 6 kap.

1, 2, 3, 4, 5 eller 6 §, utnyttjas för

tillfälliga sexuella förbindelser

eller på annat sätt utnyttjas för

sexuella ändamål,

2.

utnyttjas i krigstjänst eller

tvångsarbete eller annat sådant

tvångstillstånd,

3. utnyttjas för avlägsnande av

organ, eller

4. på annat sätt utnyttjas i en

situation som innebär nödläge för

den utsatte, döms för människo-

handel till fängelse i lägst två och

högst tio år.

Den som, i annat fall än som

avses i 1 §, genom olaga tvång,

vilseledande, utnyttjande av

någons utsatta belägenhet eller

med annat sådant otillbörligt

medel rekryterar, transporterar,

överför, inhyser eller tar emot en

person i syfte att han eller hon ska

exploateras för sexuella ändamål,

avlägsnande av organ, krigstjänst,

tvångsarbete eller annan verksam-

het i en situation som innebär

nödläge för den utsatte, döms för

människohandel till fängelse i

lägst två och högst tio år.

Detsamma gäller den som i

sådant syfte som anges i första

stycket,

1. till annan för över kontrollen

över en person, eller

2. från annan tar emot kontroll-

en över en person.

Den som begår en gärning som

avses i första stycket mot en

person som inte har fyllt arton år

skall dömas för människohandel

även om inte något sådant otill-

börligt medel som anges där har

använts.

Den som begår en gärning som

avses i första stycket mot en

person som inte har fyllt arton år

döms för människohandel även om

inte något sådant otillbörligt medel

som anges där har använts.

Är ett brott som avses i första–

tredje styckena mindre grovt,

döms till fängelse i högst fyra år.

Är ett brott som avses i första

eller andra stycket mindre grovt,

döms till fängelse i högst fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2 Senaste lydelse 2005:90.

2.2

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400)

Prop. 2009/10:152

7

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslagen

(2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

35 kap.

12 §

Sekretess gäller hos domstol för

uppgift om en enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om

det kan antas att den enskilde eller

någon närstående till denne lider

skada eller men om uppgiften röjs

och uppgiften förekommer i mål

om ansvar för

1. sexualbrott,

2. utpressning,

3. brytande av post- eller tele-

hemlighet,

4. intrång i förvar,

5. olovlig avlyssning,

6. dataintrång,

7. brott mot tystnadsplikt, eller

8. brott genom vilket infektion

av HIV har eller kan ha överförts.

Sekretess gäller hos domstol för

uppgift om en enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om

det kan antas att den enskilde eller

någon närstående till denne lider

skada eller men om uppgiften röjs

och uppgiften förekommer i mål

om ansvar för

1. sexualbrott,

2. utpressning,

3. brytande av post- eller tele-

hemlighet,

4. intrång i förvar,

5. olovlig avlyssning,

6. dataintrång,

7. brott mot tystnadsplikt,

8. brott genom vilket infektion

av HIV har eller kan ha överförts,

9. människorov, eller

10. människohandel.

Motsvarande sekretess gäller i mål om ersättning för skada med

anledning av brott som anges i första stycket.

Därutöver gäller sekretess hos domstol för uppgift om en ung person

som skildras i pornografisk bild, om det kan antas att denne eller någon

närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften

förekommer i mål om

1. ansvar för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådant brott, och

3. förverkande av skildring med sådant innehåll.

Sekretessen enligt första och tredje styckena gäller även i ärende som

rör brott som anges i denna paragraf.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte för uppgift om vem som

är tilltalad eller svarande.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:152

8

Regeringen beslutade den 20 december 2005 att tillkalla en särskild ut-

redare för att bl.a. göra en översyn av straffbestämmelsen om människo-

handel, analysera frågan om Sveriges tillträde till Europarådets konven-

tion om bekämpande av människohandel samt analysera om den gällande

lagstiftningen erbjuder ett tillfredsställande straffrättsligt skydd mot barn-

och tvångsäktenskap (dir. 2005:152). Genom tilläggsdirektiv den 6 juli

2006 gavs utredaren även i uppdrag att analysera och ta ställning till om

nuvarande bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) om permanent

uppehållstillstånd tillgodoser det skyddsbehov som den som är offer för

människohandel eller närliggande brott kan ha eller om regleringen i

något avseende bör kompletteras (dir. 2006:78).

Utredningen, som antog namnet Utredningen om människohandel

m.m., lämnade i april 2008 betänkandet Människohandel och barnäkten-

skap – ett förstärkt straffrättsligt skydd (SOU 2008:41). En sammanfatt-

ning av betänkandet finns i bilaga 1 och utredningens lagförslag finns i

bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-

instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena

finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2008/3706/L5).

Europarådets konvention om bekämpande av människohandel i den

officiella engelska lydelsen finns i bilaga 4 och en översättning till

svenska finns i bilaga 5.

I denna proposition behandlas betänkandet med två undantag. Rege-

ringens handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella

ändamål (skr. 2007/08:167) omfattar sådana utbildningsåtgärder rörande

människohandel som utredningen efterfrågar i betänkandet (avsnitt 7.1).

En samlad uppföljning av handlingsplanen kommer att göras år 2011.

Propositionen innehåller därför inga överväganden i denna del. Utred-

ningens förslag om barn- och tvångsäktenskap (avsnitt 4, 5.3.3 och 7.2)

behandlas inte heller i detta sammanhang. Dessa frågor behöver belysas

ytterligare. Regeringen kommer därför att låta en utredare analysera både

civilrättslig och straffrättslig lagstiftning av relevans för att förebygga

och förhindra barn- och tvångsäktenskap. Därefter avser regeringen att

återkomma med förslag om hur skyddet mot barn- och tvångsäktenskap

ytterligare kan förstärkas.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 februari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande.

Lagrådsremissens förslag stämmer överens med propositionens. Lagrådet

har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

4

Bakgrund

Prop. 2009/10:152

9

4.1

Människohandel

Handel med människor är en komplex företeelse som innefattar ett

hänsynslöst och cyniskt utnyttjande av andra människor. Människo-

handel innefattar flera olika led eller moment. I regel innefattar brottslig-

heten att människor rekryteras och transporteras inom ett land eller

mellan länder i syfte att de senare ska utnyttjas på olika sätt. Gärnings-

männen utnyttjar ofta möjligheten att föra offren över landgränser för att

försätta offren i en beroendeställning och för att själva undgå lagföring.

Framförallt kvinnor och barn rekryteras, transporteras och säljs för att ut-

nyttjas i prostitution och på andra sätt. I de länder där rekryteringen sker,

s.k. ursprungsländer, råder ofta fattigdom, arbetslöshet och olika former

av allvarlig ojämlikhet, såsom kvinnoförtryck och rasism.

4.2

Förebyggande och bekämpande av människohandel

Förebyggandet och bekämpandet av människohandel är en sedan länge

högt prioriterad fråga för Sverige. En viktig del i detta är att ha en

effektiv och ändamålsenlig kriminalisering av människohandel. En krim-

inalisering utgör dock endast ett komplement i arbetet med att förebygga

och bekämpa människohandel. Människohandel utgör ett sammansatt

problem. Den berör frågor om mänskliga rättigheter innefattande barns

rättigheter, kampen mot den organiserade brottsligheten, migrations-

frågor, jämställdhet mellan kvinnor och män, fattigdom samt sociala,

ekonomiska och politiska skillnader inom och mellan länder. På samtliga

dessa områden krävs dels samarbete mellan ursprungs-, transit- och

destinationsländer, dels ett sektorsövergripande angreppssätt som involv-

erar alla aktörer inom olika myndigheter och organisationer. I de fall barn

är offer för människohandel måste särskild hänsyn tas till deras specifika

behov, rättigheter och förutsättningar.

4.2.1

Nationella åtgärder

I juli 2008 fattade regeringen beslut om en handlingsplan för att bekämpa

prostitution och människohandel för sexuella ändamål (skr.

2007/08:167). I skrivelsen redogör regeringen för sin syn på och åtgärder

för hur prostitution och människohandel för sexuella ändamål ska be-

kämpas. Handlingsplanen innehåller fem insatsområden med sammanlagt

ett trettiotal åtgärder. Dessa åtgärder utvecklas och preciseras i uppdrag

som regeringen har gett berörda myndigheter. Enligt handlingsplanen ska

en utgångspunkt för samtliga åtgärder vara att de har ett tydligt fokus på

den utsatta individens behov av skydd och stöd samt att detta perspektiv

ska genomsyra myndigheternas arbete. En samlad uppföljning av hand-

lingsplanen kommer att göras år 2011.

Handlingsplanen syftar till att stärka insatser inom uppsökande verk-

samhet, skyddat boende, behandlingshem och andra former av skydd och

stöd. Av de åtgärder som finns i handlingsplanen kan nämnas ökat skydd

och stöd till utsatta barn och ungdomar, utbildning för personal bl.a.

inom sjukvård och socialtjänst, rehabiliteringsinsatser till personer som

utsatts för människohandel för sexuella ändamål samt samarbete mellan

svenska aktörer och organisationer och myndigheter i ursprungsländerna

för att öka möjligheterna för personer som varit utsatta för prostitution

och människohandel för sexuella ändamål att återvända till sina hem-

länder.

Prop. 2009/10:152

10

Enligt handlingsplanen är det en viktig del i det förebyggande arbetet

att öka kunskapen om personer som utsätts för prostitution och män-

niskohandel. Av de åtgärder som finns i handlingsplanen kan nämnas ut-

bildning till personal som arbetar med barn och ungdomar, etiska rikt-

linjer inom statsförvaltningen och inom utvecklingssamarbetet samt stöd

till frivilligorganisationers verksamhet. Andra åtgärder för ökad kunskap

är särskilda medel för studier om förekomsten av olika former av prosti-

tution och människohandel samt en studie om ungdomars erfarenhet och

attityder till sexuell exploatering och exponering.

Enligt handlingsplanen är kampen mot människohandel en central del i

regeringens långsiktiga strategi för att motverka den grova organiserade

brottsligheten. Av de åtgärder som finns i handlingsplanen kan nämnas

regeringens avsikt att ge ett uttryckligt mandat till Rikspolisstyrelsen att

vara nationell rapportör i frågor som rör människohandel, utbildning för

personal inom Sveriges Domstolar, Polisen, Åklagarmyndigheten och

Migrationsverket, riktlinjer för samverkan vid utredningar kring barn

som misstänks vara utsatta för brott samt förstärkt förebyggande arbete i

hanteringen av viserings- och bosättningsärenden.

Enligt handlingsplanen förutsätter arbetet mot människohandel för

sexuella ändamål ett globalt och interregionalt samarbete, men även ett

sektorsövergripande angreppssätt som involverar myndigheter, frivillig-

organisationer, forskare och allmänheten. Av de åtgärder som finns i

handlingsplanen kan nämnas stärkt regional samverkan mellan myndig-

heter, kommuner och landsting, stärkt nationell samverkan mellan

myndigheter och frivilligorganisationer samt stärkt internationell sam-

verkan kring barn.

I december 2007 fattade regeringen också beslut om en uppdaterad

nationell handlingsplan mot sexuell exploatering av barn. I handlings-

planen presenteras ett antal åtgärder för att ytterligare driva på arbetet

med att förebygga och bekämpa sexuell exploatering av barn.

En interdepartemental arbetsgrupp har presenterat en promemoria med

en kartläggning av människohandel för arbetskraftsexploatering, handel

med organ m.m. (Ds 2008:7). Promemorian bereds inom Regerings-

kansliet.

4.2.2

Internationella åtgärder

Handel med människor har ägnats stor uppmärksamhet i olika internatio-

nella organisationer och det finns i dag ett flertal internationella instru-

ment som behandlar frågan. Sverige har också i hög grad bedrivit sitt

arbete mot människohandel i olika internationella sammanhang. Nedan

behandlas först några av de centrala instrumenten och därefter följer ett

kort avsnitt om det internationella arbetet i övrigt. När det gäller

Europarådets konvention om bekämpande av människohandel behandlas

den särskilt i avsnitt 7.

Prop. 2009/10:152

11

FN-protokollet mot människohandel

I december 2000 öppnades FN:s konvention mot gränsöverskridande

organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll om förebyggande, be-

kämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor

och barn (FN-protokollet), för undertecknande. Syftet med FN-proto-

kollet är att förebygga och bekämpa handel med människor, särskilt vad

avser kvinnor och barn, att skydda och bistå offren för sådan handel med

full respekt för deras mänskliga rättigheter och att främja samarbetet

mellan staterna för att uppnå dessa syften (artikel 2). Eftersom FN-proto-

kollet är ett tilläggsprotokoll till den ovan nämnda konventionen ska kon-

ventionens bestämmelser i stor utsträckning tillämpas även i fråga om

människohandel. Genom FN-protokollet kom man för första gången

överens på global nivå om en rättsligt bindande definition av män-

niskohandel. Sverige har tillträtt FN-protokollet (prop. 2003/04:111).

EU-rambeslutet om bekämpande av människohandel

Rådets rambeslut av den 19 juli 2002 om bekämpande av människo-

handel (2002/629/RIF) syftar till att skapa nya gemensamma minimi-

regler i EU:s medlemsstater vad gäller straffrättsliga påföljder och andra

former av straffrättsliga åtgärder mot människohandel. Rambeslutet om-

fattar människohandel syftande till sexuell exploatering och arbetskrafts-

exploatering samt innehåller definitioner av straffbar människohandel,

kriminalisering av anstiftan, medhjälp, främjande och försök samt gem-

ensamma lägsta maximistraff. Dessutom behandlar rambeslutet frågor

om bl.a. ansvar och påföljder för juridiska personer, domsrätt och brotts-

offer. Sverige har genomfört rambeslutet (prop. 2003/04:111).

Människohandel var också en högt prioriterad fråga under Sveriges

ordförandeskap i EU under andra halvåret 2009. Under denna tid fram-

förhandlades ett nytt rambeslut om förebyggande och bekämpande av

människohandel samt skyddande av offer, kring vilket det nåddes en bred

samsyn vid Ministerrådet i december 2009. Genom Lissabonfördragets

ikraftträdande försvann dock den rättsliga grunden för att anta rambeslut

men förhandlingsresultatet kommer i stort att ligga till grund för ett nytt

kommissionsförslag till direktiv.

Konventionen om barnets rättigheter och dess fakultativa protokoll

Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om

barnets rättigheter (barnkonventionen) som innebar ett viktigt tillskott till

skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de

rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 års ålder i

ett folkrättsligt dokument. Konventionen har tillträtts av nästan alla värl-

dens länder. Sverige tillträdde konventionen som ett av de första länd-

erna. Genom att tillträda konventionen har Sverige åtagit sig att garantera

rättigheterna enligt konventionen för alla barn och ungdomar i Sverige

samt verka för respekt och främjande av barnets rättigheter internationellt

(prop. 1989/90:107).

Prop. 2009/10:152

12

Till barnkonventionen har ett fakultativt protokoll om försäljning av

barn, barnprostitution och barnpornografi antagits för att tydliggöra och

utöka kraven på staterna att vidta åtgärder för att garantera att barn

skyddas mot försäljning, prostitution och mot att utnyttjas för framställ-

ning av pornografi. Sverige har tillträtt protokollet (prop. 2005/06:68).

Kort om det internationella arbetet i övrigt

Under Sveriges ordförandeskap i EU under andra halvåret 2009 antog

rådet ett nytt program på området för rättsliga och inrikes frågor för de

kommande fem åren, det s.k. Stockholmsprogrammet. I programmet

fokuseras på individers rättigheter och behov. När det gäller arbetet mot

människohandel uttalas att det krävs ett mer samlat angreppssätt med

samordning såväl inom EU som med tredje länder.

Organisationen för säkerhet och stabilitet i Europa (OSSE) är starkt

engagerad i arbetet mot människohandel och antog år 2003 en handlings-

plan för bekämpande av människohandel. Planen innehåller en rad re-

kommendationer för nationella åtgärder, t.ex. kriminalisering av män-

niskohandel, skydd för offer och etablerandet av särskilda antitrafficking-

enheter i såväl ursprungs- som mottagarländer. Sverige har aktivt verkat

för planens tillkomst och också till beslutet att inrätta en särskild repre-

sentant med en egen enhet i OSSE-sekretariatet till stöd för de deltagande

staterna i deras kamp mot människohandel.

Inom ramen för Östersjösamarbetet skapades år 2006 en särskild

aktionsgrupp mot människohandel. Aktionsgruppen bygger på det arbete

den nordisk-baltiska aktionsgruppen mot människohandel tidigare utfört.

Fokus ligger på sociala frågor och preventivt arbete i form av utbildning

för att möjliggöra tidig identifiering av offer samt skydd och stöd till dem

som utsatts. En annan viktig del av verksamheten är att fungera som

paraplyfunktion för pågående arbete i regionen för att undvika överlapp-

ning av aktiviteter. Sverige har bidragit till projekt inom ramen för

aktionsgruppen mot människohandel och tillskapandet av en särskild

tjänst som Senior Advisor för aktionsgruppen.

5

Människohandelsbrottet

5.1

Gällande rätt

Den 1 juli 2002 infördes ett nytt brott i brottsbalken (4 kap. 1 a §)

rubricerat människohandel för sexuella ändamål (prop. 2001/02:124).

Brottet tog sikte på sådana gränsöverskridande handelsåtgärder med

människor som syftade till att dessa skulle utsättas för vissa sexualbrott,

utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas

för sexuella ändamål. En förutsättning för straffansvar var att olaga

tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel använts för

att genomföra handelsåtgärden. Detta gällde dock inte om brottet riktade

sig mot en person under 18 år. Straffet var fängelse i lägst två år och

högst tio år eller, om brottet var mindre grovt, fängelse i högst fyra år.

Vidare straffbelades försök, förberedelse och stämpling till brottet liksom

underlåtenhet att avslöja sådant brott. Människohandelsbrottet gjordes

subsidiärt till brottet människorov. Införandet av straffbestämmelsen

utgjorde ett första steg i riktning mot att åstadkomma en kriminalisering

av alla former av människohandel och byggde på ett förslag i 1998 års

Sexualbrottskommittés betänkande Sexualbrotten – Ett ökat skydd för

den sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU 2001:14).

Prop. 2009/10:152

13

Den 1 juli 2004 utvidgades straffansvaret och brottet rubricerades

människohandel (prop. 2003/04:111). Den numera gällande straffbestäm-

melsen omfattar även människohandel som inte är gränsöverskridande

samt människohandel som syftar till andra former av utnyttjande än för

sexuella ändamål, t.ex. tvångsarbete. Vidare utvidgades straffansvaret till

att avse ytterligare handelsåtgärder och omfattar nu den som rekryterar,

transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan åtgärd

med en person, och därigenom tar kontroll över personen. Straffansvaret

utvidgades också till att avse handelsåtgärder som kan förekomma när

kontroll över offret redan föreligger. Straffskalan för brottet ändrades

inte.

Den svenska straffbestämmelsen bygger på de kriminaliseringsåtagan-

den som följer av FN-protokollet mot människohandel och EU:s ram-

beslut om bekämpande av människohandel.

5.2

Utgångspunkter för en reform

Människohandel består ofta av komplexa förfaranden där gärnings-

männen på olika sätt befattar sig med offren i ett utnyttjandesyfte. En

kriminalisering av människohandel måste därför täcka många situationer

och förfaranden i flera olika led. Med beaktande av de legalitetsaspekter

som gör sig gällande på straffrättens område ställer detta höga krav på

straffbestämmelsens utformning.

Straffbestämmelsen har nu varit i kraft i sju år. Det finns endast ett be-

gränsat antal domstolsavgöranden och dessa rör framförallt förfaranden

som syftat till att offret ska utnyttjas i prostitution. Under år 2007 polis-

anmäldes 50 människohandelsbrott. Två personer dömdes för människo-

handel och 23 personer dömdes för koppleri. Under år 2008 polis-

anmäldes 23 människohandelsbrott. Ingen dömdes för människohandel,

11 personer dömdes för koppleri.

Utredningen har utvärderat straffbestämmelsen och övervägt om den

bör förändras för att förstärka det straffrättsliga skyddet mot människo-

handel. Rikskriminalpolisen, polismyndigheter och Åklagarmyndigheten

har till utredningen framfört att bestämmelsen är svår att tillämpa och att

övervägande delen av de förfaranden som skulle kunna bedömas som

människohandel i stället bedöms som koppleri. Kritik har bl.a. riktats

mot det s.k. kontrollrekvisitet som infördes när bestämmelsen utvidgades

år 2004.

Med beaktande av rättstillämpningen och uppgifterna från de brottsbe-

kämpande myndigheterna anser regeringen att det finns skäl att överväga

en förändrad utformning av straffbestämmelsen.

Samtidigt måste beaktas att människohandelsbrottet utformats och av-

gränsats i internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att

följa. I grunden består brottet enligt dessa överenskommelser av tre olika

moment – med användande av otillbörliga medel vidta någon handels-

åtgärd med offret i syfte att han eller hon ska utnyttjas för visst ändamål.

Beträffande personer under 18 år får krav inte ställas på att otillbörliga

medel använts. För att inte försvåra det internationella samarbetet bör

den grundläggande konstruktionen behållas. Förutsättningarna för att för-

ändra brottsbeskrivningen är därför förhållandevis begränsade.

Prop. 2009/10:152

14

De internationella instrumenten och den svenska straffbestämmelsen

ska utgöra skydd mot att människor exploateras i situationer som är

mycket svåra för den utsatte att ta sig ur. För att utgöra ett verkningsfullt

skydd behöver brottsbeskrivningen omfatta en rad olika förfaranden. Det

leder oundvikligen till gränsdragningsfrågor i förhållande till andra brott.

Den allmänna utgångspunkten för regeringens överväganden är att

skapa en klar och väl avgränsad brottsbeskrivning. De begrepp som an-

vänds bör ta tydligt sikte på de avsedda situationerna. Det bakomligg-

ande syftet med förändringarna är att effektivisera tillämpningen av be-

stämmelsen och att stärka det straffrättsliga skyddet mot människo-

handel.

5.3

Överväganden

5.3.1

Otillbörligt medel

Regeringens bedömning: För straffansvar bör, liksom tidigare,

krävas att handelsåtgärderna har genomförts genom olaga tvång,

vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat

sådant otillbörligt medel.

Utredningens bedömning och förslag: Utredningen anser att kravet

på användande av ett otillbörligt medel bör behållas. Utredningen före-

slår att begreppen ”missbruk av någons ungdom eller skyddslöshet” och

”missbruk av någons beroendeställning” förs in i bestämmelsen och att

begreppet ”något annat sådant otillbörligt medel” tas bort.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig delar

utredningens bedömning att kravet på användande av ett otillbörligt

medel bör behållas. Ett antal remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt,

Åklagarmyndigheten och Barnombudsmannen, är tveksamma till om

utredningens förslag innebär en förbättring. Svea hovrätt och Stockholms

tingsrätt pekar på att skillnaderna mellan de olika former av missbruk

som anges i vissa av punkterna är oklar och att dessa i vart fall borde

kunna sammanfattas i en gemensam punkt. Flera remissinstanser, bl.a.

Svea hovrätt, Barnombudsmannen, Sveriges advokatsamfund, ECPAT

Sverige och UNICEF Sverige, framför att det föreslagna begreppet

”missbrukar någons ungdom” inte är nödvändigt eftersom det inte upp-

ställs något krav på användande av otillbörligt medel för personer under

18 år. Brottsoffermyndigheten anser att begreppet ”eller med annat sådant

otillbörligt medel” bör finnas kvar eftersom det är svårt att förutse alla

situationer som kan tänkas uppkomma. Göteborgs tingsrätt anser att för-

slaget är svårtillgängligt och att hela lagrummet bör redigeras om.

Prop. 2009/10:152

15

Skälen för regeringens bedömning

I FN-protokollet mot människohandel anges att handelsåtgärderna ska ha

skett genom hot om eller bruk av våld eller andra former av tvång, bort-

förande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en

persons utsatta belägenhet eller givande eller mottagande av betalning

eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll

över en annan person i syfte att utnyttja denna person.

EU-rambeslutet om bekämpande av människohandel innehåller i

princip samma definition med förtydligandet att maktmissbruket eller ut-

nyttjandet av den utsatta belägenheten ska ha varit av sådan art att

personen inte har något annat verkligt eller godtagbart val än att ge efter

för det missbruk som utövas.

Vid straffbestämmelsens införande motiverades kravet på otillbörliga

medel med att brottet – för att kunna avgränsas i förhållande till mindre

allvarliga brott, bl.a. koppleri – borde innefatta ett angrepp på offrets

frihet och frid (prop. 2001/02:124 s. 24 och 25). Av den nuvarande lydel-

sen av straffbestämmelsen följer ett krav på att handelsåtgärderna ska ha

skett med användande av olaga tvång eller vilseledande, med utnyttjande

av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbörligt

medel.

Utredningen gör bedömningen att varken domstolarnas rättstillämp-

ning eller uppgifter från polis och åklagare ger stöd för att kravet på otill-

börliga medel inneburit att straffbestämmelsen inte har kunnat tillämpas

på ett effektivt sätt. Utredningen föreslår därför att kravet på otillbörliga

medel ska behållas och samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan

delar den bedömningen.

Människohandelsbrottet tar sikte på förfaranden där gärningsmannen

bemästrar offrets fria och verkliga vilja. Gärningsmannens handlande ska

förmå offret att underkasta sig handelsåtgärden. Det måste alltså råda ett

orsakssamband mellan de förfaranden genom vilka gärningsmannen upp-

når maktförhållandet och de handelsåtgärder som vidtas. Brottet är full-

bordat redan innan det åsyftade utnyttjandet realiseras. Det är med hjälp

av kravet på användande av otillbörliga medel som brottsbeskrivningen

avgränsas i förhållande till andra mindre allvarliga brott. Såväl FN-proto-

kollet och EU-rambeslutet innehåller också definitioner som motsvarar

de svenska rekvisiten om otillbörliga medel. Mot denna bakgrund in-

stämmer regeringen i utredningens bedömning att kravet på att gärnings-

mannen ska använda något otillbörligt medel mot offret bör finnas kvar.

Utredningen föreslår att ytterligare två exempel på otillbörliga medel

ska föras in i straffbestämmelsen. För att inte försvåra bestämmelsens

tillämpning anser regeringen att försiktighet bör iakttas när det gäller att

föra in ytterligare rekvisit. Enligt regeringens synsätt ger den nuvarande

lydelsen av de otillbörliga medlen uttryck för det maktförhållande som

gärningsmannen ska upprätta eller utnyttja för att förmå offret att

underkasta sig handelsåtgärden. De otillbörliga medlen ska förstås på så

sätt att gärningsmannen har ett inflytande över offrets handlingar vilket

begränsar hans eller hennes möjligheter att påverka sin situation och att

detta inflytande är otillbörligt. Den nuvarande lydelsen av de otillbörliga

medlen får anses innefatta både missbruk av skyddslöshet och missbruk

av beroendeställning. För personer under 18 år uppställs inte något krav

på otillbörliga medel. Det är därför inte lämpligt att ange utnyttjande av

någons ungdom som en särskild omständighet i straffbestämmelsen. Mot

denna bakgrund anser regeringen att utredningens förslag till ytterligare

exempel på otillbörliga medel inte bör genomföras.

Prop. 2009/10:152

16

Regeringen anser sammanfattningsvis att det för straffansvar, liksom

tidigare, bör krävas att handelsåtgärderna har genomförts genom olaga

tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med

annat sådant otillbörligt medel.

5.3.2

Handelsåtgärd

Regeringens förslag: Straffansvaret för människohandel ska omfatta

den som med något otillbörligt medel rekryterar, transporterar, över-

för, inhyser eller tar emot en person i syfte att utnyttja honom eller

henne. Kravet på att gärningsmannen genom handelsåtgärden ska ta

kontroll över offret – det s.k. kontrollrekvisitet – tas bort. Den sär-

skilda kriminaliseringen av överföring och mottagande av kontrollen

över en person tas också bort.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att den nuvarande uppräk-

ningen av handelsåtgärder kompletteras med åtgärder som innebär att

gärningsmannen kontrollerar offret. Vidare föreslår utredningen, som en

följd av nämnda förslag, att det nuvarande andra stycket i straffbestäm-

melsen – där överföring och mottagande av kontrollen över en person

straffbeläggs – tas bort. Utredningen föreslår även att det s.k. kontroll-

rekvisitet tas bort. Vidare föreslår utredningen att den som utger ersätt-

ning till annan för att av denne få samtycke till ett utnyttjande av en

person, eller tar emot sådan ersättning, ska dömas för människohandel.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig över för-

slaget att komplettera uppräkningen av handelsåtgärderna. Åklagarmyn-

digheten och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet tillstyrker

förslaget. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt anser dock att det före-

slagna rekvisitet är otydligt eftersom ”kontrollerar” kan inrymma såväl

att ”ta kontroll” över någon som att ”kartlägga” någon. Även Riksdagens

ombudsmän invänder mot rekvisitet ”kontrollerar” då det finns en risk

med att använda ett rekvisit i olika betydelser.

Majoriteten av remissinstanserna, bl.a. Riksdagens ombudsmän,

Malmö tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Barn-

ombudsmannen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och

UNICEF Sverige, tillstyrker förslaget att kontrollrekvisitet ska tas bort.

Åklagarmyndigheten pekar på att kontrollrekvisitet har inneburit tillämp-

ningsproblem framförallt i mål där barn varit brottsoffer. Även UNICEF

Sverige framför att kontrollrekvisitet har inneburit svårigheter i tillämp-

ningen. Riksdagens ombudsmän och Stockholms tingsrätt framhåller att

förslaget innebär att brottet fullbordas redan då gärningsmannen företar

en handelsåtgärd. Enligt Riksdagens ombudsmän kan därför befaras, inte

minst vad gäller de osjälvständiga brottsformerna, att det blir svårt att

med någon grad av precision bedöma när en handelsåtgärd, exempelvis

rekrytering, företagits.

Prop. 2009/10:152

17

Flertalet remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen,

Barnombudsmannen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,

Sveriges advokatsamfund och ECPAT Sverige, tillstyrker förslaget om

kriminalisering av att utge ersättning eller ta emot ersättning för ett offer.

Svea hovrätt avstyrker dock förslaget och anför att det strider mot all-

männa kriminaliseringsprinciper samt att det är tillräckligt att gärning-

arna är straffbara som t.ex. försök eller förberedelse till människohandel.

Skälen för regeringens förslag

Utformningen av handelsåtgärderna

I FN-protokollet mot människohandel definieras handelsåtgärderna som

rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer.

EU-rambeslutet om bekämpande av människohandel innehåller samma

definition med förtydligandet att åtgärderna inbegriper utbyte eller över-

föring av kontroll över denna person.

Vid straffbestämmelsens införande begränsades det straffbara området

till att avse gränsöverskridande förfaranden. Handelsåtgärderna delades

därför in i inledande åtgärder – transport, som även innefattade rekryte-

ring – och efterföljande åtgärder – mottagande, transport eller inhysande

(prop. 2001/02:124 s. 22, 23, 25 och 26). Vid utvidgningen av straffan-

svaret togs begränsningen av gränsöverskridande förfaranden bort.

Vidare straffbelades åtgärder som leder till kontroll över offret – rekry-

terar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan

åtgärd – och åtgärder som innebär överföring av kontroll över offret

(prop. 2003/04:111 s. 49–54). De förstnämnda åtgärderna togs in i första

stycket och de sistnämnda åtgärderna i det andra stycket.

Utredningen anser att handelsåtgärderna i första stycket bör komplette-

ras med rekvisitet ”kontrollerar” för att täcka in sådana åtgärder som inte

ingår som ett led i en förflyttning av offret. Utredningen anser vidare att

den föreslagna handelsåtgärden ”kontrollerar” omfattar den överföring

och mottagande av kontrollen över en person som straffbeläggs i det

nuvarande andra stycket. Av dessa skäl föreslår utredningen att den sär-

skilda kriminaliseringen i andra stycket tas bort.

I likhet med Svea hovrätt och Riksdagens ombudsmän anser regeringen

att det föreslagna rekvisitet ”kontrollerar” är otydligt och kan tolkas på

flera sätt. Vidare anser regeringen att de åtgärder som rekvisitet avser

omfatta – bl.a. att gärningsmannen slutar att förse offret med den

narkotika som offret är beroende av eller tar ifrån offret hans eller hennes

identitetshandlingar – innefattar olika former av utnyttjande av offrets ut-

satta situation. Om gärningsmannen använder ett sådant otillbörligt

medel för att vidta någon handelsåtgärd, t.ex. rekrytera eller inhysa, i ett

utnyttjandesyfte ska han eller hon dömas för människohandel enligt

gällande lydelse av straffbestämmelsen. Utredningens förslag i denna del

bör därför inte genomföras.

Regeringen anser dock att det finns skäl att överväga andra ändringar

av handelsåtgärderna. I förarbetena exemplifieras det uppsamlande be-

greppet ”vidtar någon annan sådan åtgärd” med olika former av förflytt-

ningar eller överföringar av offret (prop. 2003/04:111 s. 65 och 66).

Regeringen föreslår därför att begreppet ”överför” förs in som en

handelsåtgärd och att begreppet ”vidtar någon annan sådan åtgärd” ut-

mönstras ur bestämmelsen. Därigenom kommer uppräkningen av han-

delsåtgärder i straffbestämmelsen också att överensstämma med defini-

tionen i FN-protokollet mot människohandel.

Prop. 2009/10:152

18

När det gäller kriminaliseringen av överföring och mottagande av kon-

trollen över en person gör regeringen följande bedömning. Den som

överför eller tar emot kontrollen över offret får anses stå i ett sådant

maktförhållande till offret som avses med momentet användande av otill-

börligt medel. Med den föreslagna lydelsen ska den som med något otill-

börligt medel överför eller tar emot annan i ett utnyttjandesyfte dömas

för människohandel. Kriminaliseringen i andra stycket av överförande

och mottagande av kontrollen över en person saknar därmed självständig

betydelse och bör tas bort.

Det s.k. kontrollrekvisitet tas bort

Vid utvidgningen av straffansvaret infördes det s.k. kontrollrekvisitet

som innebär att handelsåtgärderna ska leda till kontroll över offret (prop.

2003/04:111 s. 50–52). Införandet av kontrollrekvisitet motiverades med

att människohandel inte bör omfatta varje tillfällig, ofarlig eller miss-

riktad kontakt med en person i ett utnyttjandesyfte. Straffansvaret skulle i

stället ta sikte på handelsåtgärder som ingår som ett led i att åstadkomma

det åsyftade utnyttjandet, vilket förutsätter någon form av kontroll över

offret. Enligt förarbetsuttalanden bör kravet på kontroll inte ställas alltför

högt. Kontrollen kan vara av ett mer begränsat slag men innebära att

offret står under ett tryck som är av allvarlig betydelse för honom eller

henne. Gärningsmannen bör således ha ett påtagligt inflytande över off-

rets agerande. Lagrådet ansåg att kontrollrekvisitet visserligen var oklart

och kunde ge upphov till tillämpningssvårigheter men att det behövdes

för att straffansvaret inte skulle träffa fall av tillfälliga eller ofarliga kon-

takter.

Utredningen anser att kontrollrekvisitet har lett till tillämpningssvårig-

heter och föreslår därför att rekvisitet tas bort. En majoritet av remiss-

instanserna, bl.a. Riksdagens ombudsmän, Åklagarmyndigheten och

UNICEF Sverige, tillstyrker utredningens förslag.

De farhågor om tillämpningssvårigheter som Lagrådet hade vid kon-

trollrekvisitets införande har besannats. I likhet med utredningen anser

regeringen att förarbetsuttalandena om otillbörliga medel och kontroll-

rekvisitet i praktiken tar sikte på samma omständigheter. Detta har lett

till tillämpningssvårigheter, särskilt i samband med utredning av miss-

tankar om människohandel där barn varit brottsoffer. Kravet på otill-

börliga medel tar sikte på det maktförhållande mellan gärningsman och

offer som måste ha uppstått för att straffansvar ska komma i fråga.

Kravet innebär att gärningsmannen ska bemästra offrets fria och verkliga

vilja. Med kontrollrekvisitet uppställs ett krav på att gärningsmannen ska

ha ett påtagligt inflytande över offrets agerande. Enligt regeringens be-

dömning är dessa situationer jämförbara. Redan genom kravet på använ-

dande av otillbörliga medel avgränsas således människohandelsbrottet i

förhållande till tillfälliga och ofarliga kontakter med en person i ett ut-

nyttjandesyfte. Denna omständighet talar starkt för att kontrollrekvisitet

bör tas bort. Genom att rekvisitet utmönstras tydliggörs också att det inte

uppställs något krav på användande av otillbörliga medel beträffande

människohandel med barn.

Prop. 2009/10:152

19

Enligt nuvarande lydelse fullbordas människohandelsbrottet när han-

delsåtgärden leder till kontroll över offret. Både utredningen och ett par

av remissinstanserna anser att kontrollrekvisitets borttagande leder till att

brottets fullbordanspunkt tidigareläggs. Regeringen anser dock att full-

bordanspunkten i de flesta praktiska fall inte förändras genom att kon-

trollrekvisitet utmönstras. I och med att kravet på otillbörliga medel och

kontrollrekvisitet i den praktiska tillämpningen ofta avsett samma fak-

tiska handlingar torde kontrollen uppnåtts i och med genomförandet av

handelsåtgärderna med användande av något otillbörligt medel.

Mot bakgrund av det anförda föreslår regeringen att kontrollrekvisitet

tas bort.

Kriminalisering av att utge eller ta emot ersättning för ett offer?

Utredningen föreslår att handlingar där någon utger ersättning för att få

samtycke till att disponera över ett offer, eller tar emot sådan ersättning,

ska straffbeläggas som människohandel. Flera remissinstanser, bl.a.

Åklagarmyndigheten, Barnombudsmannen och Sveriges advokatsam-

fund, tillstyrker förslaget medan Svea hovrätt avstyrker.

Enligt regeringens synsätt är givande eller mottagande av ersättning för

att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan

person ett led i användandet av ett otillbörligt medel. Om transaktionen

endast utgjort en inledande åtgärd för att senare förmå offret att

underkasta sig handelsåtgärden, kan ansvar för t.ex. försök eller medhjälp

komma i fråga. För gärningsmannaskap bör dock alltjämt krävas att

gärningsmannen tar sådan befattning med offret som faller in under

rekvisiten för handelsåtgärderna. Enligt regeringens bedömning bör

därför inte området för gärningsmannaskap utvidgas på det sätt som

utredningen föreslår.

5.3.3

Syfte att exploatera offret

Regeringens förslag: Straffansvaret ska omfatta människohandels-

förfaranden i syfte att exploatera offret för sexuella ändamål, avlägs-

nande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en

situation som innebär nödläge för den utsatte.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det nuvarande subjek-

tiva rekvisitet ”i syfte att” ersätts med ”med uppsåt att”.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrar sig i

denna del, bl.a. Åklagarmyndigheten, Barnombudsmannen, Juridiska

fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Arbetsmiljöverket och UNICEF

Sverige, tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.

Göteborgs tingsrätt pekar dock på risken att också relativt oskyldiga be-

teenden kan komma att bedömas som människohandel.

UNICEF Sverige

anför att det uttryckligen bör framgå av lagtexten att även utnyttjanden i

form av att förmå ett barn att begå brott eller tigga ska omfattas av be-

stämmelsen om människohandel.

Prop. 2009/10:152

20

Skälen för regeringens förslag: I FN-protokollet mot människohandel

definieras utnyttjandesyftena som utnyttjande av andras prostitution eller

andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänst,

slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor, träldom eller av-

lägsnande av organ. I EU-rambeslutet om bekämpande av människo-

handel används uttrycket exploatering i stället för utnyttjande och sexuell

exploatering exemplifieras med pornografi. Vidare inleds beskrivningen

med att det ska vara fråga om exploatering av offrets arbetskraft eller

tjänster, inbegripet åtminstone vissa särskilt angivna syften.

Vid straffbestämmelsens införande begränsades tillämpningsområdet

till utnyttjande för sexuella ändamål. Sexualbrottskommittén föreslog be-

greppet sexuell exploatering. Det ansågs dock att begreppet utnyttjande

bör användas och att det i så stor utsträckning som möjligt bör preciseras

vilka utnyttjanden som avsågs (prop. 2001/02:124 s. 26-28). Det infördes

också ett krav på direkt uppsåt i förhållande till utnyttjandet med

motiveringen att människohandelsbrottet borde förbehållas de fall där

exploatering utgör huvudmotivet för åtgärderna. I förarbetena uttalades

att ett vanligt uppsåtskrav skulle innebära ett alltför vidsträckt gärnings-

mannaansvar. Det uppställdes inget krav på att något utnyttjande verk-

ligen hade skett. Vid straffansvarets utvidgning infördes ett antal ytter-

ligare utnyttjandesyften (prop. 2003/04:111 s. 43–47). Utgångspunkten

var att den svenska regleringen skulle leva upp till åtagandena enligt FN-

protokollet och EU-rambeslutet. Sammanfattningsvis utvidgades straff-

ansvaret till att avse även människohandel som syftar till att offren ska

utnyttjas i tvångstillstånd, för avlägsnande av organ eller i något annat

nödläge.

Från åklagarhåll har riktats kritik mot kravet på direkt uppsåt. Det

anses svårt att bevisa direkt uppsåt, särskilt i fråga om handelsåtgärder

som inte ägt rum i Sverige. Utredningen föreslår därför att kravet på

direkt uppsåt ersätts med ett krav på uppsåt. Enligt utredningens bedöm-

ning är det lika straffvärt att vara likgiltig inför ett utnyttjande som när

det har förelegat ett direkt uppsåt. De flesta remissinstanser, som yttrar

sig i denna del, är positiva till förslaget.

I det senaste lagstiftningsärendet uttalades att det signifikanta med

människohandelsbrottet är att förfarandena alltid syftar till någon form av

efterföljande utnyttjande av offren. Ett annat kännetecknande inslag är att

utnyttjandesyftet inte behöver ha förverkligats för att straffansvar ska

kunna komma i fråga. I enlighet med tidigare bedömning anser därför

regeringen att ett slopande av kravet på direkt uppsåt skulle innebära ett

alltför vidsträckt gärningsmannaansvar. Utredningens förslag i denna del

bör därför inte genomföras.

Däremot bör dock övervägas om rekvisitet ”utnyttja” ska ersättas med

”exploatera”. I de engelska versionerna av såväl FN-protokollet som EU-

rambeslutet används uttrycket ”exploitation”. Med ”utnyttja” kan avses

både att dra otillbörlig fördel av någonting och att dra god nytta av

någonting. Av det skälet anser regeringen att rekvisitet ”exploatera” bör

införas i stället för ”utnyttja”. Med exploatering av människor avses

alltid ett otillbörligt användande. Uttrycket exploatera tydliggör också att

det är fråga om att hantera och betrakta offren som handelsvaror. Genom

att ersätta rekvisitet ”utnyttja” med ”exploatera” tydliggörs sålunda

straffbestämmelsens tillämpningsområde.

Prop. 2009/10:152

21

När det gäller utnyttjande för sexualbrott, tillfälliga sexuella förbindel-

ser eller utnyttjande för andra sexuella ändamål (punkten 1) anser rege-

ringen att dessa kan sammanfattas med begreppet ”exploateras för sex-

uella ändamål”. Syftena att exploatera offret för avlägsnande av organ,

krigstjänst eller tvångsarbete bör även fortsättningsvis anges uttryckligen

i lagtexten. När det gäller utnyttjande av annat sådant tvångstillstånd (del

av punkten 2) och av en situation som innebär nödläge för den utsatte

(punkten 4) anser regeringen att de avsedda situationerna kan anses rym-

mas under begreppet ”annan verksamhet i en situation som innebär nöd-

läge för den utsatte”. Med nödläge avses att offret är förhindrat att fritt

bestämma över sina göranden och låtanden eller befinner sig i en verkligt

svår belägenhet som inte är helt tillfällig eller övergående.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att brottet ska omfatta män-

niskohandelsförfaranden i syfte att exploatera offret för sexuella ända-

mål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verk-

samhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

5.3.4

Människohandel med barn

Regeringens bedömning: Den som vidtar en handelsåtgärd i ett ex-

ploateringssyfte mot en person som inte har fyllt arton år ska även i

fortsättningen dömas för människohandel även om något otillbörligt

medel inte har använts.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att den som begår en gär-

ning som avses i bestämmelsens första stycke mot ett barn ska anses ha

missbrukat barnets skyddslöshet.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a.

Åklagarmyndigheten,

Brottsförebyggande rådet och Ungdomsstyrelsen, tillstyrker förslaget. Ett

flertal andra remissinstanser, bl.a. Malmö tingsrätt, Brottsoffermyndig-

heten, Barnombudsmannen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universi-

tet och Rädda Barnen, anser dock att förslaget är otydligt och förvirran-

de. Sveriges advokatsamfund anför att förslaget innebär en nykriminali-

sering eftersom det innehåller en presumtion för att otillbörliga medel har

använts och att detta innebär att en misstänkt gärningsman kommer ha

mycket svårt att undgå ansvar.

Flera remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen, Juridiska fakulteten

vid Stockholms universitet, ECPAT Sverige, Rädda Barnen och UNICEF

Sverige, förordar en särskild straffbestämmelse avseende människo-

handel med barn. ECPAT Sverige tillägger att detta även skulle vara i

konsekvens med den nuvarande sexualbrottslagstiftningen.

Barnombudsmannen och UNICEF Sverige anför vidare att det bör vara

möjligt med åtalsunderlåtelse för barn som begått brott som ett led i

människohandeln.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen anser att bestäm-

melsen om människohandel med barn inte tillämpats på det sätt som

avsetts och föreslår därför en uttrycklig bestämmelse om att den som

vidtar en handelsåtgärd i ett sådant syfte som anges i första stycket ska

anses ha missbrukat barnets skyddslöshet. Flera remissinstanser, bl.a.

Brottsoffermyndigheten, Barnombudsmannen och Rädda Barnen, anser

att förslaget är otydligt.

Prop. 2009/10:152

22

Regeringen delar utredningens uppfattning att det finns anledning att

överväga ett förtydligande av att det för straffansvar för människo-

handelsförfaranden med barn inte krävs något användande av ett otill-

börligt medel. Regeringen instämmer dock i den kritik som flertalet

remissinstanser framför mot utredningens förslag. Med borttagandet av

kontrollrekvisitet blir det också tydligt att det för straffansvar inte krävs

något användande av ett otillbörligt medel om gärningen riktas mot barn.

Regeringen anser därför att utredningens förslag i denna del inte bör

genomföras.

Den fråga om en särskild brottsrubricering för människohandel med

barn, som väcks av bl.a. Barnombudsmannen och Rädda Barnen, har be-

handlats i de tidigare lagstiftningsärendena (bl.a. prop. 2003/04:111

s. 47). Vid dessa tillfällen har bedömningen gjorts att någon sådan brotts-

rubricering inte bör införas. Sedan dess har det, som ECPAT Sverige

påpekar, visserligen införts särskilda straffbestämmelser om sexualbrott

mot barn. Regeringen anser dock att skälen för en särskild brottsrubrice-

ring för människohandel inte är lika starka som i fråga om sexualbrotten.

Därför bör inte någon särskild brottsrubricering avseende människo-

handel med barn införas.

Med anledning av den fråga som väcks av bl.a. UNICEF Sverige kon-

staterar regeringen att det redan finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse

för offer för människohandel som begått brott som ett led i människo-

handeln (se vidare under avsnitt 7.2.3).

5.3.5

Kravet på dubbel straffbarhet

Regeringens förslag: Det ska inte längre uppställas något krav på

dubbel straffbarhet för att svensk domstol ska kunna döma för

människohandel begången utomlands. Detsamma ska gälla vid försök

till sådant brott. Inte heller ska svensk domstol för detta brott vara

förhindrad att döma till påföljd som är strängare än vad som är

föreskrivet enligt lagen på gärningsorten.

Regeringens bedömning: Utredningens förslag till undantag från

regeln att utländsk brottmålsdom utgör hinder för lagföring i Sverige

(ne bis in idem) bör inte genomföras.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att kravet på dubbel

straffbarhet för brott begångna utomlands inte ska gälla för människo-

handel och de osjälvständiga brottsformerna vid människohandel. Utred-

ningen föreslår att undantaget ska föras in i 2 kap. 3 § brottsbalken.

Utredningen föreslår även att det görs ett undantag från principen om ne

bis in idem för människohandel och de osjälvständiga brottsformerna av

människohandel.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig är

positiva till eller har ingen invändning mot utredningens förslag om att ta

bort kravet på dubbel straffbarhet för människohandel begången utom-

lands.

Prop. 2009/10:152

23

Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig över förslaget om undantaget

från principen om ne bis in idem. Några remissinstanser, bl.a. Läns-

styrelsen i Västra Götalands län och Riksförbundet Internationella

föreningar för invandrarkvinnor (RIFFI), tillstyrker förslaget. Sveriges

advokatsamfund avstyrker förslaget och framhåller att principen om ne

bis in idem inte bör frångås utan mycket starka skäl. Riksdagens ombuds-

män, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och Amnesty

International anser att förslaget är betänkligt.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bakgrund

Frågan om svensk domstols behörighet regleras i huvudsak i 2 kap.

brottsbalken. Av dessa bestämmelser framgår att det finns en vidsträckt

behörighet att döma över brott som har begåtts utomlands. Den svenska

domsrätten omfattar t.ex. i princip alla brott som i utlandet har begåtts av

svenska medborgare eller av utlänningar med hemvist i Sverige (2 §

första stycket). Vissa begränsningar uppställs dock i denna s.k. extra-

territoriella behörighet. En sådan begränsning innebär att gärningen ska

vara straffbar enligt såväl svensk lag som lagen på gärningsorten (2 §

andra stycket), dvs. det gäller ett krav på dubbel straffbarhet.

Som yttersta skäl för kravet på dubbel straffbarhet åberopas tradition-

ellt den folkrättsliga principen att stater inte ska gripa in i varandras inre

angelägenheter. Det brukar också ifrågasättas om det inte strider mot den

straffrättsliga legalitetsprincipen att bestraffa en gärning som är straffri

enligt lagen på gärningsorten.

Från kravet på dubbel straffbarhet har det i svensk rätt gjorts undantag

såvitt gäller vissa utomlands begångna sexualbrott mot barn (prop.

2004/05:45). Dessa brott kan alltså bestraffas i Sverige även om de skulle

vara fria från straff i de land där de begicks (2 § fjärde stycket). För de

aktuella brotten har undantag också gjorts från den annars gällande be-

gränsningen att svensk domstol inte får döma till påföljd som är att anse

som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt

lagen på gärningsorten (2 § tredje stycket). Regeringen har nyligen före-

slagit att även vissa barnpornografibrott ska undantas från kravet på

dubbel straffbarhet (prop. 2009/10:70). Dessa ändringar föreslås träda i

kraft den 1 juli 2010.

Enligt 3 § kompletteras bestämmelserna i 2 § beträffande brott som har

begåtts utomlands med bestämmelser som utsträcker behörigheten be-

träffande bl.a. vissa särskilt uppräknade brott – t.ex. kapning och folk-

rättsbrott – och vissa särskilt allvarliga brott för vilka det lindrigaste

straff som i svensk lag föreskrivs är fängelse i fyra år eller däröver.

Något krav på dubbel straffbarhet uppställs inte för dessa brott och det

innebär att svensk domstol har behörighet att döma över de brott som

anges i bestämmelsen oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten.

Reglerna om rättsverkningar av en brottmålsdom som meddelats i en

annan stat finns i 2 kap. 5 a § brottsbalken. Huvudregeln är att en person

inte får lagföras i Sverige för en gärning för vilken ansvar prövats genom

lagakraftägande dom i en annan stat om domen meddelats i den stat där

gärningen begicks eller i en stat som tillträtt någon av de internationella

överenskommelser som räknas upp i paragrafen. Detta gäller bl.a. om

personen frikänts från ansvar, om han eller hon förklarats skyldig till

brottet men inte ådömts någon påföljd eller om utdömd påföljd bortfallit

enligt lagen i den främmande staten. Denna regel avspeglar principen om

ne bis in idem, dvs. ej två gånger i samma sak.

Prop. 2009/10:152

24

Kravet på dubbel straffbarhet tas bort

I de internationella instrumenten uppställs inte någon förpliktelse att ta

bort kravet på dubbel straffbarhet såvitt avser människohandel. Instru-

menten ger emellertid uttryck för en internationell samsyn kring män-

niskohandel. En viktig del i det internationella arbetet mot människo-

handel är också att kunna beivra människohandel såväl när brottet anses

begånget i Sverige som när det anses begånget utomlands. Brottets inter-

nationella och gränsöverskridande karaktär innebär dessutom att frågan

om svensk domsrätt över människohandel som begåtts utomlands kan

komma att aktualiseras i praktiken.

Både Sveriges internationella åtaganden att bekämpa människohandel

och människohandelsbrottets karaktär talar för att ta bort kravet på

dubbel straffbarhet. Därigenom skulle det straffrättsliga skyddet mot

människohandel förstärkas. I likhet med utredningen anser därför rege-

ringen att kravet på dubbel straffbarhet bör tas bort för utomlands be-

gångna människohandelsbrott. Detsamma bör gälla vid försök till män-

niskohandel. Regeringen anser dock att det skulle föra för långt att, som

utredningen föreslår, därutöver låta samtliga osjälvständiga brottsformer

av människohandel omfattas av undantaget från kravet på dubbel straff-

barhet.

Utredningen föreslår att undantaget från kravet på dubbel straffbarhet

ska föras in i 2 kap. 3 § brottsbalken. Utan stöd av allmän folkrätt eller

någon internationell överenskommelse bör människohandelsbrottet,

enligt regeringens bedömning, inte likställas med de brott över vilka

svensk domstol kan döma oavsett anknytning till Sverige. Som framgår

ovan infördes undantagen från kravet på dubbel straffbarhet för bl.a.

vissa sexualbrott i 2 kap. 2 § brottsbalken. Med en sådan placering krävs

också att brottet har någon anknytning till Sverige för att svensk domsrätt

ska anses föreligga. Regeringen föreslår därför att undantaget från kravet

på dubbel straffbarhet beträffande människohandel förs in i 2 kap. 2 §

fjärde stycket brottsbalken.

Inte heller bör man – på grund av dess nära samband med kravet på

dubbel straffbarhet – vid människohandel tillämpa den begränsning av

svensk rätt som följer av 2 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken. Svensk

domstol som utövar extraterritoriell behörighet föreslås således få döma

till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är

föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Utländsk brottmålsdom ska alltjämt utgöra hinder för lagföring i Sverige Prop. 2009/10:152

25

Utredningen föreslår att det i 2 kap. 5 a § brottsbalken ska göras ett

undantag för människohandel och de osjälvständiga brottsformerna av

människohandel. Förslaget innebär att en dom som meddelats i en annan

stat inte skulle utgöra hinder mot ny lagföring i Sverige.

Det är en viktig huvudregel att en brottmålsdom ska utgöra hinder mot

en ny rättegång mot den tilltalade i samma sak. Därigenom erhåller en-

skilda ett skydd mot dubbel lagföring. Det finns visserligen undantag

från principen om ne bis in idem som – under särskilda förutsättningar –

gäller uppräknade brott som begåtts utomlands. Regeringen delar dock

Sveriges advokatsamfunds uppfattning att principen om ne bis in idem

inte bör frångås utan mycket starka skäl. Enligt regeringens bedömning

föreligger inte sådana skäl och utredningens förslag bör därför inte

genomföras.

5.3.6

Övriga frågor

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse om

att offrets samtycke till den åsyftade exploateringen saknar betydelse

för straffansvar. Straffskalan för människohandel bör inte ändras. Det

finns inte behov av att ändra reglerna om målsägande.

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regering-

ens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig i denna

del anser, i likhet med utredningen, att offrets samtycke till det åsyftade

utnyttjandet bör sakna betydelse för straffansvar. Ett flertal remiss-

instanser, bl.a. Brottsoffermyndigheten, Barnombudsmannen, Juridiska

fakulteten vid Stockholms universitet och Amnesty International, föreslår

att detta ska föras in i lagtexten.

Barnombudsmannen anser att det bör införas en grov form av

människohandel med strängare straffskala samt att brottet alltid bör anses

som grovt när offret är ett barn. ECPAT Sverige framför bl.a. att

straffskalan bör höjas till fängelse i lägst fyra år. Internationella

Kvinnoförbundet (IKF) anför att människohandel med barn är ett

allvarligt brott som bör ha en straffskala som motsvarar detta.

ECPAT Sverige och Sveriges Kvinnolobby framhåller att alla offer bör

betraktas som målsägande även om förfarandet bedöms som koppleri

eller grovt koppleri. Stockholms tingsrätt, Brottsoffermyndigheten och

Barnombudsmannen är däremot tveksamma till bedömningen. Sveriges

advokatsamfund framhåller att den presumtion för rätt till målsägande-

biträde, som föreligger vid misstänkta brott enligt bl.a. 6

kap.

brottsbalken, borde gälla även för människohandelsbrottet.

Skälen för regeringens bedömning

Prop. 2009/10:152

26

Offrets samtycke till exploateringen saknar betydelse för straffansvaret

FN-protokollet och EU-rambeslutet innehåller bestämmelser om att

offrets samtycke till det åsyftade utnyttjandet (eller exploateringen) ska

sakna betydelse för straffansvaret om något av de otillbörliga medlen har

använts.

Vid straffansvarets utvidgning övervägde regeringen frågan om att in-

föra en uttrycklig bestämmelse om att offrets samtycke saknar betydelse

och föreslog också en sådan bestämmelse i en remiss till Lagrådet (prop.

2003/04:111 s. 60 och 61). Enligt Lagrådet fick det dock anses framgå

med tillräcklig tydlighet av lagtexten att kravet på att gärningsmannen

ska ha handlat i ett utnyttjandesyfte är uppfyllt även om det skulle hävdas

att offret samtyckt till utnyttjandet. Regeringen accepterade Lagrådets

bedömning och föreslog därför ingen bestämmelse om offrets samtycke.

Med beaktande av att människohandelsbrottet är fullbordat redan innan

något utnyttjande kommit till stånd anser utredningen att det inte finns

något behov av en särskild bestämmelse om att offrets samtycke saknar

relevans för straffansvaret. Flera remissinstanser, bl.a. Brottsoffer-

myndigheten, Barnombudsmannen och Juridiska fakulteten vid Stock-

holms universitet, föreslår dock att en uttrycklig bestämmelse om detta

förs in i lagtexten.

De argument som framfördes vid det senaste lagstiftningsärendet är

enligt regeringens mening fortfarande relevanta och det finns därför inte

skäl att införa en bestämmelse i lagtexten om att offrets samtycke till den

åsyftade exploateringen saknar betydelse för straffansvaret.

Straffskalor

Människohandel är ett avskyvärt brott som medför förödande och livs-

långa konsekvenser för offret. Straffskalan för människohandel bör

därför också fortsättningsvis vara sträng. Straffskalan är fängelse i lägst

två år och högst tio år. Är brottet mindre grovt, är straffskalan fängelse i

högst fyra år.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel är relativt

vidsträckt och straffskalan måste därför också fortsättningsvis vara sådan

att den ger utrymme för en adekvat straffmätning såväl i de allvarliga

fallen som i de mindre allvarliga fallen. Dagens straffskala ger detta

utrymme. Regeringen anser alltså inte att det finns skäl att, som ECPAT

Sverige föreslår, höja straffminimum för människohandel till fängelse i

lägst fyra år. Till skillnad från Barnombudsmannen, ECPAT Sverige och

IKF anser inte regeringen att det finns skäl att införa någon särskild

straffskala för människohandel med barn.

Offrens ställning som målsägande

Målsägande är den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit

förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § RB). Domare och åklagare har till

utredningen uppgett att offer för människohandelsliknande förfaranden i

praktiken betraktas som målsägande även i de mål där åklagaren valt att

åtala förfarandet som grovt koppleri. När det gäller den fråga om mål-

sägandebiträde som Sveriges advokatsamfund väcker konstaterar rege-

ringen att Rikskriminalpolisen har rapporterat att målsägandebiträde

nästan alltid förordnas i kopplerimål av människohandelsliknande

karaktär. I dessa frågor om målsäganden finner inte regeringen skäl att

göra några ändringar.

Prop. 2009/10:152

27

6

Uppehållstillstånd för människohandelsoffer

6.1

Gällande rätt

Uppehållstillstånd för flyktingar eller alternativt skyddsbehövande

Bestämmelserna i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, om flykt-

ingar och alternativt skyddsbehövande kan ligga till grund för att bevilja

ett permanent uppehållstillstånd för människohandelsoffer (4 kap. 1 §

eller 2 § jämförd med 5 kap. 1 § UtlL).

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land där

han eller hon är medborgare, därför att han eller hon känner välgrundad

fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk

uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörig-

het till en viss samhällsgrupp och inte kan, eller på grund av fruktan inte

vill, begagna sig av detta lands skydd (4 kap. 1 § UtlL). Detta gäller

oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att ut-

länningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om dessa inte kan antas

erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda. Även statslösa kan ingå i

kategorin flyktingar.

Med alternativt skyddsbehövande avses en utlänning som utan att vara

flykting befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i

därför att det bl.a. finns grundad anledning att anta att utlänningen vid ett

återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden, tortyr

eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

och utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som avses ovan

inte vill begagna sig av hemlandets skydd (4 kap. 2 § UtlL). På samma

sätt som bestämmelsen om flyktingar gäller detta oberoende av om det är

landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk

eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot att utlänningen utsätts

för sådan risk genom handlingar från enskilda. Till skillnad från bestäm-

melsen om flyktingar gäller rätten till skydd för alternativt skyddsbehöv-

ande oberoende av på vilken grund sökanden riskerar att utsättas för

sådan behandling.

Uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande ömständigheter

Uppehållstillstånd kan beviljas en utlänning om det vid en samlad be-

dömning av hans eller hennes situation föreligger sådana synnerligen

ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige

(5 kap. 6 § UtlL). Bestämmelsen är en undantagsreglering och är avsedd

att användas för de situationer som inte omfattas av någon av huvud-

grunderna för uppehållstillstånd. Barn kan beviljas uppehållstillstånd på

de i bestämmelsen angivna grunderna även om de omständigheter som

kommer fram inte är av samma allvar eller tyngd som krävs för att till-

stånd ska beviljas en person över 18 år.

Prop. 2009/10:152

28

6.2

Överväganden

Regeringens bedömning: Det saknas behov av lagändringar i fråga

om uppehållstillstånd för människohandelsoffer.

Utredningens bedömning och förslag: Utredningen anser att det

saknas skäl att införa en bestämmelse om uppehållstillstånd som särskilt

tar sikte på människohandelsoffer. Utredningen föreslår dock att det i

bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande

omständigheter (5 kap. 6 § UtlL) ska anges att det vid bedömningen

särskilt ska beaktas om utlänningen utsatts för människohandel.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Länsrätten i Skåne

län,Länsrätten i Göteborg och Migrationsverket, delar utredningens be-

dömning att de möjligheter som finns att bevilja permanent uppehållstill-

stånd för personer som riskerar förföljelse eller allvarliga övergrepp är

tillräckliga för att tillgodose behovet av skydd för de offer för människo-

handel som riskerar sådana följder vid ett återvändande till hemlandet.

Flera andra remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen, Rädda barnen

och UNICEF Sverige, anser att utredningens förslag inte tillräckligt

beaktar situationen för människohandelsoffer som är barn. Riksförbundet

för sexuell upplysning (RFSU) förordar att det i någon av skyddsbestäm-

melserna i 4 kap. utlänningslagen förs in en hänvisning till människo-

handelsoffer. Flera remissinstanser, bl.a. Amnesty, ECPAT Sverige och

Rädda Barnen, anser att uppehållstillstånd bör kunna beviljas även om

utlänningen inte medverkar i brottsutredningen. Inte någon av remiss-

instanserna förordar en bestämmelse om permanent uppehållstillstånd

som förutsätter medverkan i en rättsprocess.

Flera remissinstanser, bl.a. Migrationsverket, Brottsoffermyndigheten

och UNICEF Sverige, tillstyrker förslaget att ändra 5 kap. 6 § utlännings-

lagen. Ett flertal andra remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Kammarrätten

i Stockholm, Länsrätten i Göteborg, Länsrätten i Skåne län och Åklagar-

myndigheten, avstyrker förslaget. Länsrätten i Skåne län och Åklagar-

myndigheten anser att det inte finns anledning att särbehandla utlänningar

som utsatts för människohandel i förhållande till de som utsatts för annan

allvarlig brottslighet. Dessa remissinstanser anför vidare att det redan i

dag, enligt förarbetsuttalanden, kan beaktas att en utlänning varit utsatt

för människohandel och att det föreslagna tillägget därför är överflödigt.

Malmö tingsrätt och RFSU påpekar att en särbehandling av offer för

människohandel skulle kunna leda till att andra brottsoffer i praktiken får

sämre möjligheter att få uppehållstillstånd på denna grund. Kammar-

rätten i Stockholm framhåller att det finns en risk för att bestämmelsen

kan komma att tolkas på ett annat sätt än i dag och att bestämmelsens

räckvidd därmed blir oklar. Länsrätten i Göteborg och Länsrätten i

Skåne län framhåller att endast ett fåtal offer för människohandel hittills

har ansökt om permanent uppehållstillstånd och att dessa också enligt

gällande rätt har beviljats sådana uppehållstillstånd. Domstolarna fram-

håller vidare vikten av att de olika grunderna för uppehållstillstånd hålls

åtskilda. Några remissinstanser, bl.a. Länsrätten i Skåne län, Amnesty

och UNICEF Sverige, anser att det med utredningens förslag finns en

risk för en förskjutning vid prövning om uppehållstillstånd för människo-

handelsoffer från de egentliga skyddsgrunderna i 4 kap. till undantags-

bestämmelsen i 5 kap. 6 § utlänningslagen.

Prop. 2009/10:152

29

Skälen för regeringens bedömning

Särskild bestämmelse om uppehållstillstånd för människohandelsoffer?

I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen Flyktingskap och

förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning (prop. 2005/06:6) be-

handlades frågan om permanent uppehållstillstånd för människohandels-

offer. Socialförsäkringsutskottet ansåg att det borde införas en särskild

bestämmelse i utlänningslagen som angav att den som aktivt medverkat i

rättsprocessen genom att ställa upp som vittne eller medverkat som mål-

sägande skulle kunna beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige, om

personen i fråga till följd härav var i behov av skydd här (bet.

2005/06:SfU4 s. 17). Utskottet föreslog att riksdagen skulle tillkännage

att regeringen skulle återkomma med ett lagförslag som innebar att den

som utsatts för människohandel under vissa förutsättningar skulle kunna

beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige. Den 30 november 2005

biföll riksdagen förslaget till riksdagsbeslut (rskr. 2005/06:71).

Mot denna bakgrund gav regeringen genom tilläggsdirektiv utredning-

en i uppdrag att analysera och ta ställning till om utlänningslagens be-

stämmelser om permanent uppehållstillstånd tillgodoser det skyddsbehov

som den som är offer för människohandel eller närliggande brottslighet

kan ha eller om regleringen i något avseende borde kompletteras.

Utredningen anser att människohandelsoffer ofta befinner sig i en

sådan utsatt och socialt komplicerad situation att det finns starka skäl att

utöka möjligheterna för dem att stanna i Sverige. Samtidigt konstaterar

utredningen dels att det redan med stöd av gällande rätt finns möjligheter

för människohandelsoffer att stanna här, dels att de få offer som har an-

sökt om permanent uppehållstillstånd också beviljats tillstånd. Regering-

en anser i likhet med Länsrätten i Göteborg att dessa omständigheter i

sig talar starkt emot att införa särskilda bestämmelser om uppehålls-

tillstånd för människohandelsoffer.

Utredningen anser vidare att det finns risker med en bestämmelse om

permanent uppehållstillstånd som ställer krav på att utlänningen ska ha

medverkat i en rättsprocess som vittne eller målsägande. Med en sådan

bestämmelse finns det, enligt utredningen, en risk för att de bedömningar

som görs av polis och åklagare under en förundersökning i praktiken blir

bindande vid en senare prövning om permanent uppehållstillstånd. Enligt

utredningen kan det inte heller uteslutas att ett krav på att utlänningen

aktivt medverkar som målsägande eller vittne i praktiken skulle innebära

att utlänningen måste lämna uppgifter som stöder åklagarens sak. Utred-

ningen anser därför att en bestämmelse som kräver aktiv medverkan

riskerar att uppfattas som att utlänningen belönas med ett uppehålls-

tillstånd för sin medverkan. Därmed finns det en överhängande risk för

att människohandeloffrets trovärdighet som målsägande eller vittne

kommer ifrågasättas på den grunden att han eller hon har valt att sam-

arbeta med polis eller åklagare. Enligt utredningen riskerar således en

sådan bestämmelse leda till att lagföringen av människohandelsförfar-

anden försvåras. Regeringen instämmer i denna bedömning. Inte heller

någon av remissinstanserna förordar en bestämmelse om permanent

uppehållstillstånd som förutsätter medverkan i en rättsprocess.

Prop. 2009/10:152

30

Vad närmare gäller skyddsbehovet för människohandelsoffer finns det

som framgår ovan möjlighet att bevilja ett permanent uppehållstillstånd

till ett offer för människohandel som behöver skydd för att han eller hon

är att anse som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Bestämmelsen

om alternativt skyddsbehövande ger skydd mot bl.a. omänsklig eller för-

nedrande behandling eller bestraffning i situationer där kriterierna för

flyktingskap inte är uppfyllda. Vad gäller tillämpningen av dessa bestäm-

melser vill regeringen understryka – i likhet med flera av remiss-

instanserna – vikten av att skyddsskälen noga utreds och prövas i det

enskilda fallet. Behovet av skydd är alltid individuellt. Med en särskild

bestämmelse om uppehållstillstånd för den som medverkat i en

rättsprocess finns det en risk att frågan om medverkan hamnar i fokus i

stället för offrets behov av skydd.

RFSU förordar att det i någon av skyddsbestämmelserna förs in en hän-

visning till människohandelsoffer. Barnombudsmannen anser att det

finns behov av ytterligare bestämmelser inom skyddsområdet som tar

sikte på att personen är offer för människohandel. Som regeringen i

tidigare lagstiftningsärenden har framhållit finns principiella invänd-

ningar mot en ökad detaljreglering av skyddsbestämmelserna. Detta

gäller t.ex. införande av nya grupper i flyktingbestämmelsen. En omfat-

tande uppräkning kan bl.a. få till följd att uppräkningen uppfattas som ut-

tömmande (prop. 2009/10:31 s. 105). Även införandet av en sådan hän-

visning som RFSU förordar kan låsa rättsutvecklingen och verka be-

gränsande. Det bör i stället, enligt regeringens mening, överlämnas till

rättstillämpningen att med stöd av förarbeten och internationella riktlinjer

närmare utveckla tolkningen av de olika förföljelsegrunderna och

grunderna för alternativt skyddsbehov. Till vägledning för utredning och

bedömning av asylansökningar har också UNHCR:s exekutivkommitté

relativt nyligen utfärdat riktlinjer om tillämpningen av flykting-

definitionen på asylansökningar från personer som varit utsatta för eller

riskerar att utsättas för människohandel.

Rädda barnen och UNICEF Sverige anser att barns skyddsskäl inte

beaktas fullt ut i asylprocessen och att det därför kan finnas behov av en

särskild bestämmelse som tar sikte på barnspecifika former av för-

följelse. Regeringen har nyligen haft anledning att ta ställning till den

senare frågan och redovisade därvid de olika åtgärder som vidtagits

under de senaste åren för att stärka barns ställning i asylprocessen

(prop. 2009/10:31 s. 103 f.). Vad som nu anförts med anledning av att

offer för människohandel ofta är barn föranleder ingen annan bedömning

än den som redovisats i det nämnda lagstiftningsärendet. Regeringen

anser följaktligen att ytterligare åtgärder avseende barnspecifik förföljel-

se och barns asylskäl för närvarande inte behöver vidtas.

Sammantaget anser regeringen att nuvarande bestämmelser i utlän-

ningslagen tillgodoser det skyddsbehov som den som är offer för män-

niskohandel kan ha. Detta gäller oavsett om skyddsbehovet uppstått på

grund av att utlänningen har medverkat i en rättsprocess eller på annat

sätt. Det finns därför inte skäl att införa en särskild bestämmelse om per-

manent uppehållstillstånd för människohandelsoffer eller en särskild

hänvisning till människohandelsoffer i skyddsbestämmelserna.

Prop. 2009/10:152

31

Uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmade omständigheter

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 5 kap. 6 § utlänningslagen

ändras genom att ”om utlänningen varit utsatt för människohandel” läggs

till de särskilda omständigheter som ska beaktas enligt första stycket.

Med förslaget avser utredningen att lyfta fram och stärka möjligheterna

för människohandelsoffer att få permanent uppehållstillstånd.

Ett flertal remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Kammarrätten i Stock-

holm, Länsrätten i Göteborg, Länsrätten i Skåne län och Åklagarmyndig-

heten, avstyrker förslaget.

Bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömman-

de omständigheter tar sikte på omständigheter som är hänförliga till ut-

länningens person. Vid bedömningen ska särskilt beaktas sökandens

hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet. Av be-

stämmelsen följer också att det kan finnas andra omständigheter som kan

beaktas vid en samlad bedömning av om det föreligger synnerligen öm-

mande omständigheter. Som flera av remissinstanserna lyft fram nämns i

förarbetena som exempel på sådana omständigheter att den sökande är

föremål för social utstötning, är traumatiserad till följd av tortyr eller

liknande svåra upplevelser i hemlandet eller till följd av människohandel

(prop. 2004/05:170 s. 192).

Av utredningens redovisning framgår också att flera människohandels-

offer har beviljats uppehållstillstånd på ifrågavarande grund. Mot denna

bakgrund kan det enligt regeringens synsätt ifrågasättas om det föreligger

ett behov av den ändring som utredningen föreslår.

Vidare anser regeringen, i likhet med bl.a. Åklagarmyndigheten, att det

vore olämpligt att särbehandla utlänningar som utsatts för människo-

handel i förhållande till de som utsatts för annan allvarlig brottslighet. En

sådan särbehandling skulle – som också bl.a. Malmö tingsrätt och RFSU

påpekar – kunna leda till att andra brottsoffer i praktiken får sämre

möjligheter att få uppehållstillstånd på ifrågavarande grund.

Därtill anser regeringen, i likhet med Kammarrätten i Stockholm, att

det finns en risk att bestämmelsen kan komma att tolkas på ett annat sätt

än i dag och att bestämmelsens räckvidd därmed blir oklar. En omfat-

tande uppräkning i lagtexten av omständigheter som ska vägas in eller

särskilt beaktas kan också få till följd att uppräkningen uppfattas som

uttömmande.

Regeringen har tidigare starkt betonat betydelsen av att frågor om be-

hov av asyl eller skydd i övrigt liksom andra huvudgrunder för uppe-

hållstillstånd noggrant prövas innan frågan om tillstånd enligt bestäm-

melsen om synnerligen ömmande omständigheter eventuellt prövas

(prop. 2004/05:170 s. 192). I likhet med bl.a. Juridiska fakulteten vid

Stockholms universitet, Amnesty och UNICEF Sverige anser regeringen

att det föreslagna tillägget kan medföra en förskjutning vid prövning om

uppehållstillstånd för offer för människohandel från de egentliga skydds-

grunderna i 4 kap. utlänningslagen till undantagsbestämmelsen i 5 kap.

6 § samma lag. Som Länsrätten i Skåne län anför finns därmed en risk

för att skyddsbehovet förbises. Eftersom bestämmelsen om uppe-

hållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter är av

undantagskaraktär och ska tillämpas restriktivt kan det föreslagna

tillägget medföra att det i praktiken blir svårare för en utlänning som

utsatts för människohandel att få ett permanent uppehållstillstånd.

Prop. 2009/10:152

32

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att utredningens förslag

inte bör genomföras.

7

Europarådets konvention om bekämpande av

människohandel

I september 2003 inleddes ett arbete med att utarbeta en europeisk kon-

vention om bekämpande av människohandel i ad hoc kommittén

CAHTEH. Konventionen avsåg att komplettera FN-protokollet mot män-

niskohandel, främst genom att stärka offrens rättigheter och tillhanda-

hålla en övervakningsmekanism. Sverige var delaktigt i utarbetandet av

konventionen, som öppnades för undertecknande i Warszawa i Polen den

16 maj 2005. Sverige undertecknade konventionen samma dag. Konven-

tionen trädde i kraft den 1 februari 2008.

7.1

Konventionens huvudsakliga innehåll

Konventionen har tre syften. För det första att förebygga och bekämpa

människohandel. För det andra att skydda brottsoffrens mänskliga rättig-

heter och att utforma en allsidig ram för skydd av och hjälp till brotts-

offer och vittnen samt att säkerställa att utredningar och åtal genomförs

effektivt. För det tredje att främja internationellt samarbete när det gäller

insatser mot människohandel. Genom konventionen inrättas också en sär-

skild övervakningsmekanism för att säkerställa att parterna effektivt till-

lämpar dess bestämmelser. Konventionen ska gälla alla former av män-

niskohandel, nationella eller gränsöverskridande, oberoende av dess

eventuella samband med organiserad brottslighet. Konventionen inne-

håller tio kapitel med sammanlagt ett fyrtiotal artiklar.

Kapitel I innehåller syften, tillämpningsområde, en icke-diskrimine-

ringsprincip och definitioner (artiklarna 1–4). Kapitel II tar upp frågor

om förebyggande åtgärder av olika slag (artiklarna 5–9). Kapitel III tar

upp åtgärder för att skydda och främja brottsoffers rättigheter (artiklarna

10–17). Kapitel IV tar upp de straffrättsliga bestämmelserna (artiklarna

18–26). I kapitel V anges bestämmelser om utredningar, åtal och pro-

cessrätt (artiklarna 27–31). Därefter följer i kapitel VI ett avsnitt om

internationellt samarbete och samarbete med det civila samhället (artik-

larna 32–35). I kapitel VII finns bestämmelser om konventionens över-

vakningsmekanism (artiklarna 36–38). Kapitel VIII tar upp konven-

tionens samband med andra internationella instrument (artiklarna 39 och

40). Kapitel IX tar upp regler om ändringar i konventionen (artikel 41). I

kapitel X finns slutbestämmelser (artiklarna 42–47).

Prop. 2009/10:152

33

Till konventionen har en förklarande rapport utarbetats. I denna anges i

vilken kontext konventionen tillkommit samt resonemang kring artik-

larna.

7.2

Bedömning av lagstiftningsbehovet

7.2.1

Förebyggande av människohandel

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att

tillgodose de åtaganden som ställs upp i konventionen när det gäller

åtgärder för att förebygga människohandel.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Kustbevakningen anser att den gränskontroll som

myndigheten bedriver sker i enlighet med konventionens bestämmelser.

Övriga remissinstanser yttrar sig inte i denna del.

Skälen för regeringens bedömning

Åtgärder för att förebygga människohandel och motverka efterfrågan

(artiklarna 5 och 6)

I artikel 5 uttalas att parterna ska införa eller stärka nationellt samarbete

mellan de organ som ansvarar för att förebygga eller bekämpa människo-

handel (punkten 1), införa eller stärka effektiva riktlinjer och program för

att förebygga människohandel genom t.ex. utbildning riktade till person-

er som riskerar att bli föremål för människohandel och till personer som i

sin yrkesverksamhet berörs av denna handel (punkten 2), vid utformning,

genomförande och utvärdering av åtgärderna enligt punkten 2 utgå från

mänskliga rättigheter, jämställdhet och barnets intressen (punkten 3),

vidta lämpliga åtgärder för att möjliggöra laglig migration särskilt genom

att sprida korrekt information om gällande bestämmelser för inresa och

vistelse i respektive land (punkten 4), vidta särskilda åtgärder för att

minska barns utsatthet för människohandel (punkten 5), samt involvera

det civila samhället i de åtgärder som vidtas (punkten 6).

Enligt artikel 6 ska parterna i syfte att motverka den efterfrågan som

främjar utnyttjanden som leder till människohandel, vidta eller stärka åt-

gärder inom lagstiftning, förvaltning m.m., genom att bl.a. forska om

bästa tillämpningar, metoder och strategier (punkten a), höja medveten-

heten om mediernas och det civila samhällets ansvar och viktiga roll i att

identifiera efterfrågan som en av de grundläggande orsakerna till män-

niskohandel (punkten b), bedriva riktade upplysningskampanjer som vid

behov innefattar bl.a. offentliga myndigheter och beslutsfattare (punkten

c), samt införa utbildningsprogram i skolundervisningen (punkten d).

Som framgår av redovisningen i avsnitt 4 vidtar regeringen sektors-

övergripande åtgärder för att förebygga människohandel som innefattar

bl.a. straff- och migrationsrättsliga bestämmelser, myndighetssamverkan

och samarbete med det civila samhället samt utbildnings- och informa-

tionsinsatser. Regeringen bedömer därför att Sverige uppfyller åtagan-

dena i artiklarna 5 och 6.

Prop. 2009/10:152

34

Åtgärder vid gränsen (artikel 7)

I artikel 7 uttalas att parterna ska stärka sådana gränskontroller som kan

behövas för att förebygga och upptäcka människohandel (punkten 1),

vidta åtgärder för att förebygga att yrkesmässiga fraktförares transport-

medel används vid människohandel (punkten 2), bl.a. genom att fastställa

skyldighet för yrkesmässiga fraktförare att se till att alla passagerare

innehar nödvändiga resehandlingar (punkten 3). Enligt artikeln ska också

parterna, i enlighet med sin nationella lag, föreskriva påföljder för över-

trädelser av den angivna skyldigheten (punkten 4), samt anta lagstiftning

eller vidta andra åtgärder som kan behövas för att, i enlighet med dess

nationella lag, medge avvisning eller återkallelse av visering för personer

som medverkar i förövande av brott som avses i konventionen (punkten

5), samt förstärka samarbetet mellan gränskontrollmyndigheterna, bl.a.

genom att inrätta direkta kommunikationskanaler (punkten 6).

Artikel 7 överensstämmer i stort med innehållet i artikel 11 i FN-proto-

kollet mot människohandel. Den enda skillnaden är att det i Europaråds-

konventionen uppställs krav på att parterna ska vidta lagstiftning eller

andra åtgärder för att medge avvisning eller återkallelse av visering för

personer som medverkar i människohandelsbrott (punkten 5).

Inför tillträdet till FN-protokollet gjordes bedömningen att artikel 11

till största delen hade karaktären av en målsättningsbestämmelse och att

Sverige, i de delar som kunde anses mer bindande, redan hade tillräcklig

lagstiftning för att uppfylla åtagandena (prop. 2003/04:111 s. 40–42).

Utöver den relevanta lagstiftning som redovisades i denna proposition

kan följande tilläggas. En transportör ska kontrollera att en utlänning som

transportören transporterar till Sverige, direkt från en stat som inte om-

fattas av Schengenkonventionen, innehar pass och de tillstånd som krävs

för inresan samt har medel för sin hemresa (9 kap. 3 § utlänningslagen

[2005:716], förkortad UtlL). En utlänning får avvisas bl.a. om han eller

hon kan antas komma att begå brott i Sverige eller något annat nordiskt

land (8 kap. 2 § UtlL). En utlänning får utvisas ur Sverige om han eller

hon döms för brott som kan leda till fängelse, om det kan antas att han

eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet

eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det

inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att

gärningsmannen inte bör få stanna kvar (8 kap. 8 § UtlL). Visering får

återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter

eller medvetet har förtigit uppgifter som varit av betydelse för att få till-

ståndet (7 kap. 1 § UtlL).

Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller

åtagandena i artikel 7.

Rese- och identitetshandlingar (artiklarna 8 och 9)

Prop. 2009/10:152

35

I artikel 8 finns bestämmelser om att parterna ska vidta nödvändiga åt-

gärder för att förhindra missbruk, förfalskning och olaglig ändring,

kopiering eller utfärdanden av rese- och identitetshandlingar. Enligt

artikel 9 ska en part, på begäran av annan part, i enlighet med sin natio-

nella lag, inom skälig tid kontrollera äktheten och giltigheten av rese-

eller identitetshandlingar som har utfärdats i dess namn eller påstås ha

utfärdats i dess namn och som misstänks användas för människohandel.

Dessa artiklar överensstämmer med artiklarna 12 och 13 i FN-proto-

kollet mot människohandel. Inför tillträdet till FN-protokollet gjorde

regeringen bedömningen att svensk lag uppfyllde kraven i artiklarna 12

och 13 (prop. 2003/04:111 s. 42). Sedan dess har lagstiftningen till skydd

mot förfalskning och andra olagliga förfaranden med rese- och identitets-

handlingar stärkts (bl.a. prop. 2008/09:132). Vidare finns det rutiner för

att besvara frågor om svenska pass äkthet och giltighet.

Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller

de krav som uppställs i artiklarna 8 och 9 i konventionen.

7.2.2

Skydd av och stöd till brottsoffer

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att

tillgodose de åtaganden som ställs upp i konventionen när det gäller

skydd av och stöd till brottsoffer.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att det är oklart om 8 § för-

valtningslagen (1986:223) räcker för att möta kraven i konventionen på

översättning och tolkning vid behov samt rådgivning och information på

ett språk de avsedda personerna kan förstå (artikel 12.1 c och d). Övriga

remissinstanser yttrar sig inte i denna del.

Skälen för regeringens bedömning

Identifiering av brottsoffren (artikel 10)

I artikel 10 uttalas att parterna ska se till att behöriga myndigheter har

utbildad och kvalificerad personal för att kunna identifiera offer för män-

niskohandel (punkten 1), att offren inte ska avvisas innan de identifierats

och erbjudits hjälp enligt artikel 12.1 och 12.2 (punkten 2), att om det

kan misstänkas att brottsoffret är ett barn, ska offret antas vara barn och

ges särskilt skydd i avvaktan på att åldern fastställs (punkten 3) samt att

parterna ska förfara på visst sätt när ett ensamkommande barn identi-

fierats som brottsoffer (punkten 4).

När det gäller kravet enligt punkten 1 kan det konstateras att det för

närvarande finns ett flertal myndigheter i Sverige, bl.a. polismyndigheter,

sociala myndigheter och Migrationsverket, som arbetar dels generellt

med frågor om människohandel, dels specifikt med identifiering av off-

ren för sådan handel. Det arbete som pågår har sedan länge varit inriktat

på att samla in och strukturera erfarenheter och kunskap inom området.

Den kompetensutveckling och myndighetssamverkan som pågår kommer

att fortsätta.

Prop. 2009/10:152

36

När det gäller kraven enligt punkten 2 kan följande relevanta lagstift-

ning nämnas. En förundersökning ska inledas så snart det finns anledning

anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § RB). I

förundersökningsarbetet ingår att vidta åtgärder för att identifiera brotts-

offer. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om minst sex månader ska på

ansökan av förundersökningsledaren och under vissa i lag angivna förut-

sättningar beviljas om det behövs för att förundersökning eller huvud-

förhandlig i brottmål ska kunna genomföras (5 kap. 15 § UtlL). Om

utlänningen vill ha betänketid för att återhämta sig och för att kunna ta

ställning till om han eller hon vill samarbeta med de brottsutredande

myndigheterna kan ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om 30 dagar

meddelas. Under betänketiden får ett beslut om avvisning eller utvisning

inte verkställas. Utlänningen har under betänketiden tillgång till sådant

fysiskt, psykiskt och socialt stöd som nämns i artiklarna i 12.1 och 12.2

(se vidare nedan).

När det gäller kravet enligt punkten 3 kan konstateras att det finns sär-

skilda regler om förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan

inte fyllt 18 år, bl.a. ska den bedrivas skyndsamt (2 a § förundersöknings-

kungörelsen [1947:948]). Det kan förutsättas att personer som misstänks

vara underåriga behandlas som sådana till dess att identifieringen är

genomförd.

I fråga om kravet i punkten 4 kan nämnas att barn, som av flyktingskäl

eller av andra skäl kommer ensamma till Sverige eller efter ankomsten

blivit ensamma och söker uppehållstillstånd här, skyndsamt ska förses

med en god man som träder i både barnets förmyndares och vårdnads-

havares ställe (2 § lagen [2005:429] om god man för ensamkommande

barn). Den gode mannen ska om det inte är uppenbart obehövligt ansöka

om uppehållstillstånd för barnet. Om barnet därefter beviljas uppehålls-

tillstånd ska den gode mannen ersättas av en särskilt förordnad vårdnads-

havare enligt föräldrabalken. Ansökan om god man får göras av bl.a.

Migrationsverket och socialnämnden i den kommun där barnet vistas.

Sammantaget anser regeringen att Sverige väl uppfyller de krav som

uppställs i artikel 10.

Skydd för privatlivet (artikel 11)

Enligt artikel 11.1 ska varje part skydda brottsoffrens privatliv och iden-

titet. Denna punkt ger uttryck för själva syftet med artikeln medan de

övriga två punkterna anvisar specifika sätt att uppnå detta syfte. En fråga

att överväga är hur kravet enligt punkten 1 förhåller sig till den svenska

offentlighetsprincipen. Offentlighetsprincipen får inskränkas för vissa an-

givna syften (2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen). Med beaktande av

konventionstextens utformning och uttalanden i förklarande rapporten

kan artikeln inte anses innebära ett krav på parterna att införa absolut

sekretess till skydd för offer för människohandel. Det finns dock bestäm-

melser om sekretess som efter en sedvanlig prövning kan ge skydd för

människohandelsoffers privatliv och identitet, t. ex. förundersöknings-

sekretess (35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400],

förkortad OSL), sekretess i domstol (5 kap. 1 § RB sammantaget med

35 kap. 12, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § OSL), sekretess inom

sjukvården (25 kap. 1 § OSL), sekretess inom socialtjänsten (26 kap. 1 §

OSL) och utlänningssekretess (21 kap. 5 § och 37 kap. 1 § OSL). Här bör

också uppmärksammas den ändring i 35 kap. 12 § OSL som föreslås med

anledning av artikel 30 (se avsnitt 7.4).

Prop. 2009/10:152

37

Enligt artikel 11.1 uttalas vidare att personuppgifter ska hanteras enligt

konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av

personuppgifter (CETS 108). Sverige har genom personuppgiftslagen

(1998:204) en lagstiftning som motsvarar denna konvention.

I artikel 11.2 föreskrivs att varje part ska vidta åtgärder för att skydda

barns identitet från att bli allmänt känd genom medierna eller på andra

vägar. Enligt artikel 11.3 ska varje part överväga att vidta åtgärder som

syftar till att främja att medierna värnar om brottsoffrens privatliv och

identitet.

Frågan om medias tillgång till uppgifter om människohandelsoffers

identitet regleras av offentlighetsprincipen och de sekretessregler som

berörs ovan. När det handlar om mediernas publicering av tillgängliga

uppgifter finns det i lag i princip inga förbud mot detta. I Sverige har det

emellertid sedan början av 1900-talet funnits en av pressbranschen

inrättad självsanerande verksamhet som syftar till att upprätta god

publicistisk sed och bl.a. skydda enskilda mot lidande genom publicitet.

Verksamheten bedrivs genom Allmänhetens pressombudsman och

Pressens Opinionsnämnd. De båda organen kan pröva publicering som

sker i periodiska skrifter och vissa Internetpubliceringar, mot bakgrund

av de publicitetsregler som antagits av Publicistklubben, Svenska Journa-

listförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tid-

skrifter. Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Utbildnings-

radion har beslutat att de pressetiska reglerna ska gälla också för deras

verksamhet i den utsträckning som de kan tillämpas med hänsyn till

radio- och TV-lagen (1996:844) och programföretagens sändningstill-

stånd. Granskning av avsteg från radio- och TV-lagen och sändningstill-

stånden genomförs beträffande radio och TV av den av regeringen

utsedda Granskningsnämnden för radio och TV.

De pressetiska reglerna, som tagits fram inom branschen, är inga regler

i juridisk mening utan återger ett etiskt normverk som ska vara vägled-

ande i enskilda publiceringsbeslut. I publicitetsreglerna anges att enskilda

ska skyddas mot lidande genom publicitet. Det finns särskilt angivet bl.a.

att offer för brott och olyckor alltid ska visas största möjliga hänsyn och

att publicering av namn och bild ska prövas noga med hänsyn tagen till

offren och deras anhöriga. Det sägs också att det noga ska övervägas om

en namnpublicering kan skada människor och att man ska avstå från

sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn

anges. Det uttalas också att man ska undvika att publicera bild eller upp-

gift om bl.a. ålder, nationalitet eller kön, som gör en identifiering möjlig.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige lever upp till de

åtaganden som konventionen föreskriver när det gäller skydd av brotts-

offrens privatliv och identitet.

Hjälp till brottsoffer (artikel 12)

Prop. 2009/10:152

38

Enligt artikel 12.1 ska parterna anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder

som kan behövas för att hjälpa brottsoffren med deras fysiska, psykiska

och sociala återhämtning. I punkten uttalas vad denna hjälp minst ska

innefatta (a–f).

Till en början ska parterna tillhandahålla offren en levnadsstandard

som kan trygga deras uppehälle, t.ex. bostad och bistånd (a). Varje kom-

mun har det yttersta ansvaret för att de som vistas där får det stöd och

den hjälp som de behöver (2 kap. 2 § socialtjänstlagen [2001:453]). An-

svaret omfattar alla som vistas inom kommunens gränser oavsett skälet

till vistelsen. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få

dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för

sin försörjning och för sin livsföring i övrigt (4 kap. 1 § samma lag). Den

enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå och

bidraget ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att

leva ett självständigt liv. Socialnämnden bör också verka för att den som

utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp (5 kap. 11 §

samma lag). Socialnämnden ska härvid särskilt beakta bl.a. att kvinnor

som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan

vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Som

beskrivits ovan ska enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen ett tidsbegränsat

uppehållstillstånd beviljas en utlänning om det behövs för att förunder-

sökning eller huvudförhandling i brottmål ska kunna genomföras. De

målsägande och vittnen som beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd

enligt denna bestämmelse har samma rätt till bistånd enligt socialtjänst-

lagen som i Sverige bosatta personer (prop. 2003/04:35 s. 35). Kommun-

ernas ansvar gäller under hela den tid som exempelvis offer för män-

niskohandel vistas här, oavsett om det är fråga om ansökningstiden eller

tid då uppehållstillstånd löper.

Enligt artikel 12.1 ska parterna även ge brottsoffren tillgång till akut-

sjukvård (b). Enligt artikel 12.3 ska parterna också svara för nödvändig

medicinsk eller annan hjälp till brottoffren som lagligen vistas inom dess

territorium och som saknar tillräckliga resurser. Fysiskt och psykiskt stöd

till brottsoffer är ofta en nödvändig förutsättning för att de ska ha möjlig-

het att komma över de trauman som de tvingats genomleva. Landstingen

har en primär skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård samt tandvård åt

dem som är bosatta inom landstinget. Om någon som vistas inom ett

landsting utan att vara bosatt där, är i behov av omedelbar hälso- och

sjukvård eller tandvård är landstinget skyldigt att erbjuda sådan vård.

Denna skyldighet omfattar både den som är medlem i en annan land-

stingskommun och den som inte tillhör något landsting, t.ex. en utlänning

på tillfälligt besök.

Det finns också bestämmelser om landstingens skyl-

dighet att erbjuda asylsökande m.fl. hälso- och sjukvård samt tandvård,

bl.a. omfattas de utlänningar som vistas i Sverige med stöd av tids-

begränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen. Sådana

utlänningar ska erbjudas hälso- och sjukvård samt tandvård i samma

omfattning som den som är bosatt inom landstinget (5 § andra stycket

lagen [2008:344] om hälso- och sjukvård för asylsökande m.fl.).

Enligt artikel 12.1 ska parterna också erbjuda offer för människohandel

dels hjälp med översättning och tolkning vid behov (c), dels rådgivning

och information om bl.a. sina lagliga rättigheter på ett språk de kan förstå

(d). Dessa krav syftar till att garantera att offren inte isoleras språkligt

och därigenom fråntas möjligheten att bevaka sin rätt.

Prop. 2009/10:152

39

Brottsoffer anses i Sverige ha rätt till kostnadsfri tolkning under brott-

målsförfarandet (se t.ex. JO 1999/2000:127). Rätten till tolkning gäller

vid polisanmälan, under förundersökningen och under rättegången.

Brottsoffren har även rätt till behövlig översättning. Under brottmålsför-

farandet ges också brottsoffren information om sina rättigheter, antingen

i skrift eller genom tolkning på ett språk de kan förstå. De relevanta be-

stämmelserna finns i förvaltningslagen (1986:223) och rättegångsbalken.

Enligt artikel 12.1 ska parterna också ge brottsoffren biträde så att

deras rättigheter och intressen framförs och beaktas i brottmålsförfaran-

den (e). Enligt svensk rätt finns möjlighet att förordna om ett målsägan-

debiträde för ett offer för människohandel (lagen [1988:609] om målsäg-

andebiträde). En målsägande, som hörs med anledning av åklagarens

talan, har även rätt till en stödperson under rättegången (20 kap. 15 §

RB).

Enligt artikel 12.1 ska parterna också bereda barn som är offer för

människohandel tillgång till utbildning (f). Barn och ungdomar som inte

är folkbokförda i Sverige och som vistas här enligt ett beslut om tidsbe-

gränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen ska ges till-

träde till utbildningsväsendet på i princip samma villkor som barn som är

bosatta i Sverige. Skyldigheten för kommunen i detta avseende gäller

förskoleverksamhet och skolbarnomsorg, förskoleklass, grundskola,

gymnasieskola samt vid behov särskola (förordningen [2001:976] om ut-

bildning, förskoleverksamhet och skolbarnomsorg för asylsökande barn

m.fl.).

Enligt artikel 12.2 ska parterna beakta brottsoffrens behov av trygghet

och skydd. Även artikel 28 tar upp frågor om skydd för bl.a. brottsoffer

och deras familjer, dock med särskild inriktning på brottmålsförfarandet.

När det gäller behandlingen av brottsoffren, t.ex. i fråga om trygghet och

skydd, görs i svensk rätt ingen skillnad mellan personer som har hemvist

i Sverige och de som vistas här tillfälligt.

Enligt artikel 12.4 ska varje part anta regler enligt vilka offer för män-

niskohandel ska vara berättigade tillträde till arbetsmarknaden, yrkesut-

bildning och undervisning. Ett liknande åtagande finns i artikel 11 i

rådets direktiv 2004/81/EG om offer för människohandel, som Sverige

har genomfört (prop. 2006/07:53). För att en utlänning ska få arbeta i

Sverige krävs normalt sett arbetstillstånd. Det gäller dock inte utlänning

som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark,

Finland, Island, Norge eller EES-medborgare, och deras familjemedlem-

mar. Regeringen får också föreskriva undantag för andra utlänningar. Ett

sådant undantag föreskrivs för personer med tidsbegränsade uppehålls-

tillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen. Undantaget infördes i sam-

band med genomförandet av ovannämnda EG-direktiv med följande

motivering. Erfarenheterna kring människohandel och liknande brottslig-

het visar att offer för människohandel ofta levt under enkla förhållanden i

hemlandet. Ibland har de också en försörjningsbörda i hemlandet som

drivit dem hit. Möjligheten att få arbeta här kan vara ett incitament till att

samverka med myndigheterna, men en sådan möjlighet kan också under-

lätta vägen tillbaka till ett normalt socialt liv (prop. 2006/07:53 s. 38).

Som framgår ovan har barn och ungdomar som vistas här med ett tidsbe-

gränsat uppehållstillstånd tillträde till utbildningsväsendet på i princip

samma villkor som de som är bosatta här.

Prop. 2009/10:152

40

Enligt artikel 12.5 ska parterna vidta åtgärder, vid behov och på de

villkor som anges i dess nationella lagstiftning, för att samarbeta med

icke-statliga organisationer, andra berörda organisationer eller andra

delar av det civila samhället som ägnar sig åt att bistå brottsoffer. Sam-

arbete med det civila samhället behandlas även i artikel 35. Som framgår

av redovisning i avsnitt 4.2 vidtar regeringen sektorsövergripande åt-

gärder mot människohandel som innefattar bl.a. myndighetssamverkan

och samarbete med delar av det civila samhället.

Enligt artikel 12.6 får den hjälp som erbjuds brottsoffer inte villkoras

med att han eller hon ska vilja vittna.

Något sådant krav uppställs inte i

svensk rätt.

Enligt artikel 12.7 ska den hjälp som omtalas i artikeln lämnas på

grundval av samförstånd och information med brottsoffret. Den lagstift-

ning som redovisats ovan är huvudsakligen utformad på ett sätt som tar

sin utgångspunkt i den enskildes behov av stöd och hjälp inom olika

områden.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige lever upp till de

åtaganden som konventionen föreskriver när det gäller hjälp till brotts-

offer.

Period för återhämtning och eftertanke (artikel 13)

Enligt artikel 13.1 ska varje part i sin nationella lag fastställa en period

på minst 30 dagar för återhämtning och eftertanke, om det finns skälig

anledning att tro att den som berörs är offer för människohandel. Under

denna period ska det inte vara möjligt att verkställa ett utvisningsbeslut

mot personen. Enligt artikel 13.2 ska offret under denna period ha rätt till

den hjälp till brottsoffer som föreskrivs i artikel 12.1 och 2. Enligt artikel

13.3 är parterna inte skyldiga att iaktta denna period om det strider mot

den allmänna ordningen eller om det framkommer att den berörda per-

sonen inte är ett brottsoffer.

Som framgår ovan har det införts en möjlighet för en utlänning att be-

viljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om 30 dagar för att han eller

hon ska kunna återhämta sig och ta ställning till om han eller hon vill

samarbeta med de brottsutredande myndigheterna (5 kap. 15 § UtlL). Om

det finns särskilda skäl får tillståndet förlängas. Under den period som

tillståndet gäller får den berörde inte avvisas eller utvisas. Bestämmelsen

infördes vid genomförandet av EG-direktivet om offer för

människohandel (prop. 2006/07:53 s. 29). Brottsoffrens hjälp enligt

artikel 12.1 och 12.2 har behandlats ovan. Vidare kan nämnas att de

undantagssituationer som omnämns i artikel 13.3 har sina motsvarigheter

i 5 kap. 15 § utlänningslagen. Sammantaget anser regeringen att Sverige

uppfyller åtagandena enligt artikel 13.

Uppehållstillstånd (artikel 14)

Prop. 2009/10:152

41

Enligt artikel 14.1 ska parterna utfärda förnyelsebara uppehållstillstånd

för brottsoffer i endera eller båda av följande situationer. När den be-

höriga myndigheten anser att deras vistelse är nödvändig på grund av

deras personliga situation (a) eller när den behöriga myndigheten anser

att deras vistelse krävs för deras samarbete med de behöriga myndighet-

erna i utrednings- eller straffrättsliga förfaranden (b). Den möjlighet att

bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlännings-

lagen som beskrivits ovan får anses uppfylla kraven i artikel 14.1.

Enligt artikel 14.2 ska uppehållstillstånd för brottsoffer som är barn ut-

färdas om det är för barnets bästa och vid behov förnyas på samma

villkor. Till en början kan konstateras att även barn omfattas av möjlig-

heterna till tidsbegränsade uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlän-

ningslagen. I förarbetena till denna bestämmelse uttalades bl.a. att för-

längning av betänketiden särskilt kan komma i fråga när det gäller barn

som utsatts för brott (prop. 2006/07:53 s. 48). I utlänningslagen finns

också en rad andra bestämmelser som innebär att barnets bästa ska ges

särskild uppmärksamhet vid bedömningen av om uppehållstillstånd ska

meddelas (bl.a. 1 kap. 10 och 11 §§ samt 5 kap. 6 §) Genom dessa be-

stämmelser får Sverige anses uppfylla det krav som ställs i artikel 14.2.

Enligt artikel 14.3 ska vägran att förnya ett uppehållstillstånd eller åter-

kallelse av ett sådant följa av föreskrifter i parternas nationella lag. Möj-

ligheterna att vägra en förlängning av tidsbegränsade uppehållstillstånd

som beviljats enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen och att återkalla ett

sådant uppehållstillstånd framgår av nämnda paragraf och 7 kap. 7 b §

samma lag. Enligt artikel 14.4 ska parterna – om ett offer ansöker om en

annan form av uppehållstillstånd – beakta att han eller hon har eller har

haft ett uppehållstillstånd enligt artikel 14.1. Vid en tillämpning av utlän-

ningslagens bestämmelser får sådana omständigheter beaktas. Enligt

artikel 14.5 ska varje part se till att beviljandet av ett tillstånd enligt

artikel 14 inte ska påverka rätten att söka och få asyl. Rätten att söka och

få asyl enligt utlänningslagen påverkas inte av att sökanden beviljats tids-

begränsat uppehållstillstånd.

Sammantaget anser regeringen att Sverige uppfyller åtagandena enligt

artikel 14.

Gottgörelse och rätt till skadestånd (artikel 15)

Enligt artikel 15.1 ska parterna se till att brottsoffren, från deras första

kontakt med de behöriga myndigheterna och på ett språk som de kan för-

stå, får information om rättsliga och administrativa förfaranden av betyd-

else. Enligt svensk rätt ska de brottsbekämpande myndigheterna lämna

en målsägande information om bl.a. handläggningen av enskilda anspråk,

rätten till målsägandebiträde samt vilka myndigheter, organisationer och

andra som kan lämna stöd och hjälp. Ett offer för människohandel som

kan beviljas ett uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen ska

ges information om den möjligheten. Denna skyldighet att lämna infor-

mation framgår av förundersökningskungörelsen (1947:948). Som fram-

går ovan har brottsoffer rätt till behövlig tolkning och översättning.

Enligt artikel 15.2 ska varje part i sin nationella lag fastställa rätt till

rättsligt stöd och fri rättshjälp för brottsoffer enligt bestämmelserna i dess

nationella lag. När förundersökning inletts ska målsägandebiträde förord-

nas i bl.a. mål om människohandel om det kan antas att målsäganden har

behov av sådant biträde (1 § lagen om målsägandebiträde). Biträdet ska

ta tillvara målsägandens intressen samt lämna stöd och hjälp till målsäg-

anden. Målsägandebiträdet ska också bistå målsäganden med att föra

talan om enskilt anspråk i anledning av brottet om inte detta görs av

åklagaren.

Prop. 2009/10:152

42

Enligt artikel 15.3 ska varje part i sin nationella lag fastställa brotts-

offers rätt till skadestånd från gärningsmännen. I svensk rätt finns de

grundläggande reglerna om skadeståndsansvar för person- och sakskada

samt vid kränkning genom brott i 2 kap. 1 § och 3 § skadeståndslagen

(1972:207). Enligt svensk rätt har målsäganden rätt att föra talan mot

gärningsmannen om enskilt anspråk i anledning av brott som han eller

hon utsatts för i samband med åtal för brottet (22 kap 1 § RB). Skade-

ståndsanspråket kan bl.a. avse ersättning för kränkning och utgifter som

målsäganden haft till följd av brottet.

Enligt artikel 15.4 ska parterna garantera gottgörelse till brottsoffer.

Enliggt brottsskadelagen (1978:413) utgår ersättning från staten för skada

till följd av brott. För att lagen ska vara tillämplig krävs att den brottsliga

handlingen företagits i Sverige eller att brottet fullbordats här. Vid

personskada och kränkning genom brott är lagen även tillämplig då

brottet begåtts utomlands mot någon som har hemvist i Sverige. Ersätt-

ning utgår för personskada och för skada som orsakats av att brottsoffrets

personliga integritet allvarligt kränkts. Det finns även viss möjlighet att

få ersättning för sakskada som tillfogats i samband med personskadan.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att svensk lagstiftning upp-

fyller de krav som uppställs i artikel 15 om brottsoffers rätt till gott-

görelse och skadestånd.

Brottsoffrens repatriering och återvändande (artikel 16)

Artikel 16 behandlar parternas skyldighet att vidta åtgärder som ska

underlätta för offer för människohandel att återvända till sitt hemland.

Enligt artikel 16.1 ska brottsoffrets hemland underlätta och godta person-

ens återvändande. Enligt artikel 16.2 ska den återsändande staten ta

vederbörlig hänsyn till brottsoffrets rättigheter, säkerhet och värdighet.

Enligt artikel 16.3 ska parterna lämna varandra information om en person

är dess medborgare eller har permanent uppehållstillstånd. Enligt

artikel 16.4 ska parterna underlätta för brottsoffer som saknar korrekta

handlingar genom att utfärda inresetillstånd.

Artikel 16.1–4 överensstämmer i huvudsak med artikel 8 i FN-proto-

kollet mot människohandel. Inför tillträdet av FN-protokollet gjorde reg-

eringen bedömningen att Sverige uppfyller de krav som uppställs i

artikel 8 eftersom innehållet överensstämmer med den svenska åter-

sändarpolitiken som bygger på respekt för de mänskliga rättigheterna och

den enskildes integritet (prop. 2003/04:111 s. 37 och 38).

Enligt artikel 16.5 ska parterna inrätta repatrieringsprogram – under

samverkan med organisationer – med syftet att förebygga att personer

åter blir brottsoffer. Enligt artikel 16.6 ska parterna bereda brottsoffer

tillgång till kontaktinformation som kan hjälpa dem i det mottagande

landet. Enligt artikel 16.7 ska barn som är brottsoffer inte återsändas om

detta skulle strida mot barnets bästa.

Prop. 2009/10:152

43

Beträffande återsändande av offer finns det i Sverige fungerande

rutiner som skapats inom de sociala myndigheternas och polismyndighet-

ernas ansvarsområden. Enligt uppgifter från Rikskriminalpolisen sker en

hemresa i samråd med offret, polisen och socialtjänsten. Finns det en

returbiljett så används den, i annat fall bekostas resan av socialtjänsten.

Brottsoffren tillfrågas också om de vill ha kontakt med myndigheter eller

frivilligorganisationer i hemlandet. Sveriges åtgärder för att underlätta

för brottsoffrens rehabilitering, utbildning och tillträde till arbetsmarkna-

den har behandlats ovan. När det gäller brottsoffer som är barn så utreds

deras situation i hemlandet i samråd med socialtjänsten och polisen. Mot-

tagandet ska vara klart och förberett innan barnet sänds tillbaka. Barn

som återsänds blir ledsagade antingen av en företrädare för socialtjänsten

eller av företrädare för socialtjänsten och polis. Den 16 december 2008

antogs direktivet 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden

för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i med-

lemsstaterna. Enligt artikel 5 i direktivet ska medlemsstaterna när de

genomför direktivet ta vederbörlig hänsyn till bl.a. barnets bästa. Av

artikel 10.1 framgår vidare att innan ett beslut fattas om att ett ensam-

kommande barn ska återvända ska barnet få stöd av ett lämpligt organ,

som inte är verkställande organ, och hänsyn ska tas till barnets bästa.

Enligt artikel 10.2 ska myndigheterna, innan de avlägsnar ett ensamkom-

mande barn, försäkra sig om att barnet kommer att överlämnas till en

familjemedlem, en utsedd förmyndare eller en lämplig mottagningsenhet

i mottagarlandet. Behovet av lagändringar till följd av direktivet över-

vägs för närvarande inom Regeringskansliet.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige lever upp till

konventionens bestämmelser i artikel 16 om repatriering och återvänd-

ande.

Jämställdhet (artikel 17)

Enligt artikel 17 ska parterna när de vidtar åtgärder för att skydda och

främja brottsoffers rättigheter, sträva efter att främja jämställdhet och

tillämpa jämställdhetsintegrering vid utformning, tillämpning och utvärd-

ering av åtgärderna. Med beaktande av den gällande regleringen inom

jämställdhetsområdet och det pågående arbetet för jämställdhet mellan

män och kvinnor anser regeringen att Sverige uppfyller åtagandena enligt

artikel 17.

7.2.3

Straffrätt

Prop. 2009/10:152

44

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att

tillgodose de krav som ställs upp i konventionen gällande straffrätts-

liga bestämmelser.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig i denna del.

Skälen för regeringens bedömning

Kriminalisering av människohandel (artikel 18)

Enligt artikel 18 ska parterna anta lagstiftning och vidta andra åtgärder

för att straffbelägga sådana gärningar som omfattas av definitionen i

artikel 4. Enligt artikel 4 avses med människohandel värvning, transport,

överlämnande, inhysande eller mottagande av personer genom hot om

eller bruk av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri,

vilseledande, missbruk av makt eller av en persons utsatta ställning, eller

erläggande eller mottagande av betalning eller förmåner för att få sam-

tycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att ut-

nyttja denna person. Utnyttjande ska minst innebära utnyttjande av

andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångs-

arbete eller tvångstjänster, slaveri eller bruk som kan jämföras med

slaveri, träldom eller borttagande av organ (a). Samtycke från ett offer

för människohandel till sådant planerat utnyttjande som anges i punkt a i

denna artikel ska sakna betydelse om något av de medel som anges där

har använts (b). Värvning, transport, överlämnande, inhysning eller mot-

tagande av barn i syfte att utnyttja dessa ska betraktas som människo-

handel även om inget av de medel som anges i punkten a har använts (c).

Med barn avses person under 18 år (d).

Kravet på kriminalisering enligt artikel 18 och definitionen av män-

niskohandel enligt artikel 4 är identiska med artiklarna 3 och 5 i FN-

protokollet mot människohandel och i huvudsak överensstämmande med

artikel 1 i EU-rambeslutet om människohandel. Inför Sveriges antagande

av rambeslutet gjorde regeringen bedömningen – med hänvisning till för-

slaget om införandet av 4 kap. 1 a § brottsbalken – att Sverige uppfyller

åtagandet enligt rambeslutet om människohandel (prop. 2001/02:99

s. 23–25). Vid genomförandet av FN-protokollet föreslogs de lagänd-

ringar som ledde fram till den nuvarande lydelsen av 4 kap. 1 a § brotts-

balken (prop. 2003/04:111 s. 42–63). Mot denna bakgrund anser rege-

ringen att Sverige uppfyller åtagandet som följer av artikel 18 i Europa-

rådets konvention om människohandel.

Kriminalisering av användningen av ett brottsoffers tjänster (artikel 19)

Enligt artikel 19 ska parterna överväga att anta lagstiftning och vidta

andra åtgärder som krävs för att straffbelägga användningen av tjänster

från en person som är föremål för sådant utnyttjande som definieras i

artikel 4, som begås med vetskap om att den som erbjuder tjänsten är ett

människohandelsoffer.

Användande av andras prostitution eller andra former av sexuellt ut-

nyttjande är straffbelagda gärningar enligt svensk rätt, bl.a. som våldtäkt

av barn, olika former av sexuellt utnyttjande och köp av sexuell tjänst

(6 kap. BrB).

Prop. 2009/10:152

45

Även användande av tvångstjänster, slaveri eller borttagande av organ

kan föranleda straffansvar enligt svensk rätt. För ocker döms den som vid

avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål,

oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som

står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag

inte ska utgå (9 kap. 5 § BrB). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

har en utlänning i tjänst fastän utlänningen inte har föreskrivet arbetstill-

stånd döms för brott mot 20 kap. 5 § utlänningslagen. Användande av

den här typen av utnyttjanden kan även föranleda ansvar för skattebrott

(skattebrottslagen [1971:69]) och arbetsmiljöbrott (3 kap. 10 § BrB). När

det gäller användningen av människohandel som sker i syfte att avlägsna

organ kan – utöver straffbestämmelsen om ocker – också nämnas dels

14 § transplantationslagen (1995:831) som straffbelägger att i strid med

lagen uppsåtligen utföra ingrepp eller ta medicinskt material från en

levande människa, dels lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.

som straffbelägger viss handel med biologiskt material.

Utöver de nämnda bestämmelserna kan användningen av människo-

handelsoffrens tjänster aktualisera tillämpningen av en rad andra straffbe-

stämmelser, bl.a. människorov, olaga frihetsberövande eller olaga tvång

(4 kap. BrB).

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige lever upp till de

åtaganden som konventionen uppställer i artikel 19.

Kriminalisering av gärningar som rör rese- och identitetshandlingar

(artikel 20)

Enligt artikel 20 ska varje part anta lagstiftning och vidta andra åtgärder

som erfordras för att straffbelägga gärningar som begås uppsåtligen och i

syfte att möjliggöra människohandel innefattande förfalskning av rese-

eller identitetshandling (a), anskaffande eller tillhandahållande av en

rese- eller identitetshandling (b) samt behållande, undanröjande, döljan-

de, skadande eller förstörande av annan persons rese- eller identitets-

handling (c).

Till en början kan konstateras att de ovannämnda gärningarna typiskt

sett ingår i förberedelse av eller genomförandet av ett människohandels-

förfarande. Dessa gärningar kan således föranleda ansvar för människo-

handel (4 kap. 1 a § BrB) eller försök, förberedelse, stämpling och med-

verkan till detta brott (4 kap. 10 § och 23 kap. BrB). Olika typer av hand-

havande med förfalskade urkunder utgör brott enligt svensk lag, bl.a.

urkundsförfalskning (14 kap. 1 § BrB) och brukande av falsk urkund

(14 kap. 9 § BrB). Även försök, förberedelse eller medverkan till dessa

brott kan aktualiseras (14 kap. 11 § BrB). Därutöver kan ansvar för egen-

mäktigt förfarande (8 kap. 8 § BrB) och olovligt förfogande (10 kap. 4 §

BrB) aktualiseras för de gärningar som omnämns i artikel 20.

Sammantaget anser regeringen att Sverige uppfyller de krav på krimi-

nalisering som uppställs i artikel 20.

Medverkan eller försök till brott (artikel 21)

Prop. 2009/10:152

46

Enligt artikel 21.1 ska parterna straffbelägga uppsåtlig medverkan till

eller främjande av att någon begår gärningar som anges i artiklarna 18

och 20. Enligt artikel 21.2 ska parterna även straffbelägga uppsåtliga

försök att begå gärningar som anges i artikel 18 eller 20 a.

I 23 kap. 4 § brottsbalken föreskrivs att straffansvar ska ådömas inte

bara den som utfört gärningen utan även annan som har främjat denna

med råd eller dåd. Medverkansansvaret omfattar samtliga brott i brotts-

balken. Som framgår ovan är försök till både människohandel och

urkundsförfalskning straffbelagda i svensk rätt. Enligt regeringens be-

dömning uppfyller därför Sverige de krav på kriminalisering som före-

skrivs i artikel 21.

Juridiska personers ansvar (artikel 22)

Enligt artikel 22 ska parterna anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder

för att juridiska personer, under vissa förutsättningar, ska kunna hållas

ansvariga för gärningar som straffbeläggs enligt konventionen. Enligt

artikel 23.2 ska juridiska personers ansvar föranleda straffrättsliga på-

följder alternativt icke-straffrättsliga påföljder eller åtgärder. Dessa

artiklar överensstämmer i huvudsak med åtaganden i dels FN:s konven-

tion mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, dels artiklarna 4

och 5 i EU:s rambeslut om bekämpande av människohandel.

För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet kan nä-

ringsidkaren åläggas företagsbot under förutsättning att dels brottslig-

heten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som

är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag, dels

näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att före-

bygga brottsligheten (36 kap. 7–10 a §§ BrB). Värdet av ekonomiska för-

delar som uppkommit för näringsidkare vid brott i näringsverksamhet

kan förklaras förverkat (36 kap. 4 § BrB).

Inför Sveriges tillträde av den ovan nämnda FN-konventionen gjordes

bedömningen att konventionens bestämmelser om juridiska personers

ansvar inte föranledde några lagändringar (prop. 2002/03:146 s. 42).

Samma bedömning gjordes vid genomförandet av EU:s rambeslut om be-

kämpande av människohandel (prop. 2003/04:111 s. 32 och 33). Bestäm-

melser om juridiska personers ansvar förekommer även i andra inter-

nationella instrument och genomförandet av dessa har inte heller föran-

lett några lagändringar, t.ex. genomförandet av 2008 års rambeslut om

bekämpande av terrorism (prop. 2008/09:25 s. 29).

Mot denna bakgrund anser regeringen att Sverige uppfyller de krav

som uppställs om juridiska personers ansvar.

Påföljder och åtgärder (artikel 23)

Enligt artikel 23.1 ska de brottsliga gärningar som anges i artiklarna 18-

21 beläggas med effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

Enligt samma punkt ska de gärningar som omfattas av kriminaliseringen

av människohandel i artikel 18, när de begås av fysiska personer, föran-

leda påföljd som innefattar frihetsberövande och som kan ligga till grund

för utlämning.

Prop. 2009/10:152

47

Straffskalan för människohandel är fängelse i lägst två och högst tio år.

Är brottet mindre grovt döms till fängelse i högst fyra år (4 kap. 1 a §

BrB). Utlämning för brott kan ske enligt bl.a. lagen (1957:668) om ut-

lämning för brott och lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige

enligt en europeisk arresteringsorder. En allmän förutsättning enligt

dessa lagar är att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott

för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Utlämning inom

Norden regleras genom lagen (1959:254) om utlämning för brott till

Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt denna lag krävs endast att ett

strängare straff än böter kan utdömas i den nordiska stat som vill ha per-

sonen utlämnad. Som framgår ovan kan de gärningar som anges i artik-

larna 19–21 föranleda ansvar för en rad olika brott. Straffskalan för dessa

brott varierar, men nästan undantagslöst ingår fängelse i straffskalan.

Enligt artikel 23.2 ska även påföljderna för juridiska personer vara

effektiva, proportionella och avskräckande. Företagsbot ska fastställas till

lägst fem tusen kr och högst tio miljoner kr. Vid bestämmande av före-

tagsbotens storlek ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild

hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till

brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten

(36 kap. 8 och 9 §§ BrB).

Enligt artikel 23.3 ska parterna anta lagstiftning och vidta andra åtgär-

der så att det finns möjligheter att förverka eller på annat sätt undanröja

hjälpmedel för och vinning av brott i artikel 18 och artikel 20 a, eller

egendom till ett värde som motsvarar sådan vinning. Enligt svensk rätt

kan både hjälpmedel vid brott och utbyte av brott förklaras förverkade

(36 kap. 1–6 §§ BrB).

Enligt artikel 23.4 ska parterna anta lagstiftning eller vidta andra åt-

gärder som kan behövas för att man ska kunna tillfälligt eller slutligt

antingen stänga en inrättning som använts för att genomföra människo-

handel eller vägra gärningsmannen att bedriva sådan verksamhet inom

vilken brottet förövats. För säkerställande av en brottsutredning får åtgär-

der vidtas som bl.a. innebär att byggnad eller rum stängs eller tillträde till

visst område förbjuds (27 kap. 15 § RB). En hyresrätt är förverkad och

hyresvärden är berättigad att säga upp avtalet att upphöra i förtid bl.a. om

lägenheten helt eller till väsentlig del används för verksamhet som är

brottslig eller används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning

(12 kap. 42 § första stycket 9 JB). Motsvarande reglering finns för

bostadsrätt och kooperativ hyresrätt (7 kap. 18 § bostadsrättslagen

[1991:614] och 3 kap. 1 § första stycket lagen [2002:93] om kooperativ

hyresrätt). Enligt 23 § polislagen (1984:387) finns det också möjlighet att

t.ex. stänga av eller förbjuda tillträde till hus, rum eller annat ställe om

det kan anses föreligga en särskild risk för att något brott som innebär

allvarlig fara för liv eller hälsa kommer att förövas på viss plats. Därut-

över kan näringsförbud meddelas, om det är påkallat från allmän syn-

punkt, den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad

som ålegat honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldig till

brottslighet som inte är ringa (lagen [1986:436] om näringsförbud).

Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller

åtagandena enligt artikel 23 i konventionen.

Försvårande omständigheter (artikel 24)

Prop. 2009/10:152

48

Enligt artikel 24 ska följande omständigheter anses vara försvårande vid

fastställande av påföljd för människohandel: om brottet uppsåtligen eller

genom grov oaktsamhet har äventyrat brottsoffrets liv (a), om brottet

begåtts mot ett barn (b), om brottet begåtts av en offentlig tjänsteman i

tjänsten (c) och om brottet begåtts inom ramen för en kriminell organisa-

tion (d).

Enligt svensk rätt anses det som försvårande bl.a. om gärningsmannen

visat särskild hänsynslöshet, om gärningsmannen utnyttjat annans

skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig, om gärnings-

mannen grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt

förtroende, och om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som

varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning (29 kap.

2 § BrB). Regeringen anser därför att Sverige uppfyller de krav som upp-

ställs i artikel 24 i konventionen.

Tidigare domar (artikel 25)

Enligt artikel 25 ska parterna anta lagstiftning och vidta andra åtgärder

för att möjliggöra beaktande av tidigare fällande domar i andra konven-

tionsstater som rör brott enligt konventionen.

Vid straffmätningen ska svensk domstol i skälig utsträckning ta hänsyn

till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott (bl.a. 29 kap.

4 § BrB). Även tidigare utländsk dom får beaktas. Mot denna bakgrund

uppfyller Sverige konventionens krav enligt artikel 25.

Bestämmelse om straffrihet (artikel 26)

Enligt artikel 26 ska varje part, i enlighet med de grundläggande princi-

perna i dess rättssystem, se till att det finns en möjlighet att avstå från att

bestraffa människohandelsoffer som tvingats att begå brott.

En gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om den med hän-

syn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omstän-

digheterna i övrigt är oförsvarlig (24 kap. 4 § BrB). Med nöd avses att

det förelegat fara för liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av

rättsordningen skyddat intresse. Den som har gjort mer än vad som är

medgivet, ska ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana

att han svårligen kunde besinna sig (24 kap. 6 § BrB).

Utöver dessa möjligheter till ansvarsfrihet finns även andra möjligheter

att beakta gärningsmannens utsatta situation. Har någon förmåtts att

medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans eller

hennes ungdom, oförstånd eller beroendeställning, eller medverkat

endast i mindre mån, ska straffet sättas ned, eller i ringa fall inte dömas

till ansvar (23 kap. 5 § BrB). Vid bedömningen av straffvärdet ska,

såsom förmildrande omständigheter, beaktas bl.a. om brottet föranletts av

någon annans grovt kränkande beteende eller om gärningen, utan att vara

fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap. (29 kap. 3 § BrB). Åklagaren

har möjlighet att underlåta att åtala för brott om det av särskilda skäl är

uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte

från vidare brottslighet och om det med hänsyn till omständigheterna inte

heller av andra skäl krävs att åtal väcks (20 kap. 7 § RB). Åklagaren har

också möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse efter det att åtal väckts, om

det kommit fram sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit

kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse (20 kap.

7 a § RB). I sådana fall där åtalsunderlåtelse kan meddelas får förunder-

sökningen begränsas (23 kap. 4 a § RB).

Prop. 2009/10:152

49

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att de möjligheter

som finns i svensk rätt att underlåta att bestraffa människohandelsoffer

som tvingats begå brott uppfyller de åtaganden som ställs i konventionen.

7.2.4

Utredning, åtal och processrätt

Regeringens bedömning: För att Sverige ska kunna tillträda konven-

tionen krävs en lagändring i syfte att skydda uppgifter om offrets

privatliv under en domstolsförhandling. I övrigt uppfyller Sverige

konventionens åtaganden när det gäller utredning, åtal och processrätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten delar utredningens bedöm-

ning. Övriga remissinstanser yttrar sig inte i denna del.

Skälen för regeringens bedömning

Ansökan ex parte och ex officio (artikel 27)

Enligt artikel 27.1 ska varje part se till att utredningar av eller åtal för

brott enligt konventionen ska vara oberoende av brottsoffrets anmälan

eller anklagelse, åtminstone i de fall brottet har begåtts helt eller delvis

inom partens territorium. I Sverige ska förundersökning inledas så snart

det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att

brott förövats (23 kap. 1 § RB). De brott som straffbeläggs enligt kon-

ventionen hör till brott under allmänt åtal och kräver inte angivelse av

målsäganden.

Enligt artikel 27.2 ska varje part se till att offer för ett brott som begåtts

inom en annan parts territorium än det där brottsoffret uppehåller sig får

klaga till de behöriga myndigheterna i den stat där de stadigvarande

uppehåller sig. Enligt samma punkt ska myndigheten som tar emot an-

mälan, i den mån den inte själv är behörig, utan dröjsmål hänskjuta den

till behörig myndighet i den stat inom vars territorium brottet begicks. En

svensk polismyndighet är skyldig att ta emot brottsanmälningar. Detta

följer av myndigheternas allmänna serviceskyldighet i 4 § förvaltnings-

lagen. Om en anmälan gäller en händelse utomlands så ska polismyndig-

heten, i de fall det bedöms som ändamålsenligt att utländsk myndighet

underrättas om brottet, kontakta Interpolsektionen vid Rikspolisstyrelsen

för samråd och beslut om hur underrättelse ska ske (följer bl.a. av ICPO-

Interpols stadga). Det finns rutiner för hur anmälningar som görs i olika

länder ska hanteras och vidarebefordras. Om en svensk medborgare ut-

sätts för brott utomlands kan en anmälan göras där och en anmälan göras

till svensk polis vid hemkomsten. Anmälan skickas till Interpol, Stock-

holm, där den översätts och vidarebefordras till Interpol i det berörda

landet för åtgärd som överensstämmer med det landets lagstiftning.

Prop. 2009/10:152

50

Enligt artikel 27.3 ska parterna ge varje grupp, stiftelse, förening eller

icke-statlig organisation möjlighet att hjälpa och stödja offer för brott

enligt artikel 18 i konventionen. Som framgår ovan har brottsoffer rätt till

målsägandebiträde och stödperson. De brottsbekämpande myndigheterna

och domstolarna samarbetar också med icke-statliga organisationer som

stödjer brottsoffer.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller åta-

gandena i artikel 27.

Skydd av personer som samarbetar med rättsliga myndigheter

(artikel 28)

Enligt artikel 28 ska varje part anta lagstiftning och vidta andra åtgärder

som kan behövas för att ge personer som samarbetar med de rättsliga

myndigheterna lämpligt skydd mot repressalier och hot. Skyddet ska om-

fatta brottsoffer, anmälare, vittnen till brott enligt artikel 18 och medlem-

mar av vissa icke-statliga organisationer som hjälper människohandels-

offer samt anhöriga till brottsoffren och vittnen (punkten 1 och 4).

Skyddet kan innefatta fysiskt skydd, förflyttning, identitetsbyte och hjälp

med att skaffa anställning (punkten 2). Särskilt skydd ska ges till barn

(punkten 3). Parterna ska också överväga att ingå avtal med andra stater

för att tillämpa denna artikel (punkten 5).

När det gäller fysiskt skydd mot repressalier och hot under rättegången

kan följande nämnas om svenska förhållanden. I samband med förhand-

ling i domstol är det möjligt att genomföra säkerhetskontroll av besökare

till domstolen (lagen [1981:1064] om säkerhetskontroll i domstol). Sedan

ett antal år tillbaka finns möjligheter för målsägande, vittnen och andra

som ska höras i rättegången att delta i förhandlingen genom videokonfe-

rens, bl.a. om förhörspersonen känner påtaglig rädsla för att vara när-

varande i rättssalen (5 kap. 10 § RB). Om en part eller ett vittne inställer

sig personligen vid förhandlingen, och det finns anledning att anta att

personen av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund

av en parts eller åhörares närvaro, finns det möjlighet att låta personen

avge sin utsaga utan den andres närvaro (36 kap. 18 § RB). Såväl den

misstänkte som andra parter har emellertid rätt att få del av vad som sägs

under ett sådant förhör. Vid de allmänna domstolarna bedrivs vidare

verksamhet med vittnesstöd. Vittnesstödjarens uppgift är att bl.a. hjälpa

vittnen och målsägande till rätta i domstolens lokaler och vid behov för-

klara hur en rättegång går till.

När det gäller brottsoffers och bevispersoners identitet kan följande

nämnas. En person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott,

förföljelser eller allvarliga trakasserier, får vid flyttning medges vara

folkbokförd på sin gamla folkbokföringsadress, s.k. kvarskrivning (16 §

folkbokföringslagen [1991:481]). Kvarskrivning får även avse den ut-

satte personens medflyttande familj. Dessutom kan en person som riske-

rar att bli utsatt för allvarlig brottslighet mot dennes liv, hälsa eller frihet

medges att använda fingerade personuppgifter (lag [1991:483] om finge-

rade personuppgifter). Förbud får meddelas för en person att besöka eller

på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna

person (lagen [1988:688] om besöksförbud). Besöksförbud får meddelas

om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot

vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på

annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avser att skydda. I detta

sammanhang kan också nämnas att den som med våld eller hot om våld

angriper en anmälare, brottsoffer eller bevisperson, döms för övergrepp i

rättssak (17 kap. 10 § BrB).

Prop. 2009/10:152

51

Polisen får bedriva särskilt personsäkerhetsarbete beträffande vittnen

och andra hotade personer (2 a § polislagen [1984:387]). Särskilt person-

säkerhetsarbete får bl.a. bedrivas beträffande bevispersoner som med-

verkar eller har medverkat i en förundersökning eller rättegång som rör

grov eller organiserad brottslighet. Den som blir föremål för särskilt

personsäkerhetsarbete ska få hjälp med de säkerhetsåtgärder som bedöms

möjliga och nödvändiga att genomföra. Det kan vara fråga om rena

säkerhetsåtgärder som flyttning till skyddat boende och installerande av

larm, men även andra mer praktiska åtgärder som t.ex. myndighets-

kontakter.

Även socialtjänsten har ansvar för att hjälpa brottsoffer och bevisper-

soner som utsatts för våld eller hot (bl.a. 5 kap. 11 § socialtjänstlagen).

Vid tillämpningen av ovan nämnda bestämmelser får det anses åligga

berörda myndigheter och domstolar att ta särskild hänsyn till om person-

en i fråga är ett barn. Det finns också andra bestämmelser om brottmåls-

förfarandet enligt vilka barn ska visas särskild hänsyn (bl.a. 5 kap. 1 §

RB). Som framgår av redovisningen i avsnitt 4 ingår internationellt sam-

arbete som ett led i Sveriges arbete med förebyggande och bekämpande

av människohandel.

Mot denna bakgrund anser regeringen att Sverige uppfyller åtagandena

enligt artikel 28.

Specialiserade myndigheter och samordningsorgan (artikel 29)

Enligt artikel 29.1 ska varje part se till att det finns personer eller enheter

som är specialiserade på att bekämpa människohandel och att skydda

brottsoffer. Sådana personer eller enheter ska vara självständiga och ha

tillräckliga resurser för sina uppgifter. Enligt artikel 29.2 ska parterna

också i lämpliga fall inrätta samordningsorgan. Enligt artikel 29.3 ska

varje part tillhandahålla eller förbättra utbildning hos de behöriga tjänste-

männen i förebyggande och bekämpande av människohandel. Enligt

artikel 29.4 ska parterna också överväga att tillsätta nationella rapportör-

er om människohandelsfrågor för övervakning av statliga institutioners

brottsbekämpning och tillämpning av nationella lagstiftningskrav.

Som framgår av redovisningen i avsnitt 4.2 arbetar Sverige sektors-

övergripande i sitt arbete med att förebygga och bekämpa människo-

handel. I detta arbete ingår bl.a. upprättande av en nationell handlings-

plan och inrättande av en nationell rapportör. Ett annat exempel är

genomförandet av en särskild utbildning för personal inom Sveriges

Domstolar, Polisen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket.

Mot denna bakgrund uppfyller Sverige åtagandena i konventionen i

denna del.

Domstolsförhandlingar (artikel 30)

Prop. 2009/10:152

52

Enligt artikel 30 ska parterna anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder

för att i domstolsförhandlingar säkerställa skyddet av brottsoffrens

privatliv och vid behov deras identitet samt offrens säkerhet och skydd

mot hot. Enligt artikeln ska även parterna sörja för barnens behov och

trygga deras rätt till särskilt skydd. Dessa åtgärder ska vidtas med beakt-

ande av konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna.

Som beskrivits ovan finns det en rad rättegångsbestämmelser som tar

sikte på att skydda brottsoffrens privatliv och säkerhet, bl.a. deltagande i

förhandling genom videokonferens. Det finns även bestämmelser som

särskilt fokuserar på barns behov och rätt till särskilt skydd (bl.a. 36 kap.

4 § RB).

Utgångspunkten enligt svensk rätt är dock att domstolsförhandlingar

ska vara offentliga. I vissa mål föreskrivs sekretess för uppgift om en-

skilds personliga förhållanden, bl.a. i mål om sexualbrott (35 kap. 12 §

OSL). Uppräkningen i denna bestämmelse innefattar dock inte mål om

människohandel. Mot denna bakgrund anser regeringen att det behövs en

lagändring för att tillgodose åtagandet om att skydda uppgifter om

brottsoffrens privatliv under en domstolsförhandling. Frågan om hur

åtagandet lämpligen bör uppfyllas behandlas i avsnitt 7.4.

7.2.5

Domsrätt

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att

tillgodose de åtaganden som ställs upp i konventionen när det gäller

domsrätt. Sverige bör dock avge en förklaring om att vi förbehåller

oss rätten att inte utöva domsrätt enbart på den grunden att brott enligt

konventionen förövats mot en svensk medborgare (artikel 31.1 e).

Utredningens bedömning: I fråga om behovet av lagändringar över-

ensstämmer utredningens bedömning med regeringens. Som en följd av

sitt förslag till ändring i de svenska domsrättsreglerna (2 kap. 3 § BrB)

anser dock utredningen att Sverige inte behöver utnyttja möjligheten att

reservera sig mot artikel 31.1 e.

Remissinstanserna yttrar sig inte i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 31.1 ska varje part

anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan behövas för att utöva

domsrätt över brott som avses i konventionen när brottet begåtts inom

dess territorium (a), ombord på ett fartyg som för den partens flagg (b),

ombord på ett luftfartyg som är registrerat enligt den partens lagar (c), av

någon av dess medborgare eller av en statslös person med fast bostadsort

inom dess territorium, om brottet är straffbart enligt straffrätten där det

begicks eller om brottet begås utanför en stats territoriella jurisdiktion

(d), eller mot någon av dess medborgare (e). Enligt artikel 31.2 kan

parterna förbehålla sig rätten att inte tillämpa eller endast i särskilda fall

eller under särskilda förhållanden tillämpa jurisdiktionsgrunderna som

anges i punkterna d) och e).

Svensk straffrättslig domsrätt föreligger om brottet har begåtts i

Sverige (2 kap. 1 § BrB). Svensk domstol är också behörig att döma för

brott som har begåtts utomlands, bl.a. om brottet har begåtts av en svensk

medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige. För att svensk

domstol ska vara behörig i dessa fall krävs dock normalt att gärningen är

straffbar även där den begicks (2 kap. 2 § andra stycket BrB). Vidare

gäller svensk domsrätt om brottet förövats på svenskt fartyg eller luft-

fartyg (2 kap. 3 § 1 BrB). Härutöver har svensk domstol en formellt vid-

sträckt behörighet att döma för brott begångna utanför Sverige, bl.a.

avseende brott med ett minimistraff om fyra års fängelse (2 kap. 3 § 7

BrB). Åtal för brott begångna utomlands får dock normalt sett väckas

endast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat

(2 kap. 5 § BrB).

Prop. 2009/10:152

53

Av redovisningen ovan följer att svensk rätt uppfyller åtagandena en-

ligt artikel 31.1 a–d. Svenska domstolar torde visserligen med stöd av

bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken, särskilt med beaktande av det för-

slag som läggs i avsnitt 5.3.5, i praktiken ha behörighet att i de allra

flesta fall kunna döma över de människohandelsbrott som begås utom-

lands. Det finns dock ingen uttrycklig bestämmelse som innebär att

svensk domsrätt föreligger enbart på den grunden att brottet förövats mot

en svensk medborgare (jfr artikel 31.1 e). Sverige bör därför förbehålla

sig rätten att inte tillämpa bestämmelsen i artikel 31.1 e. När det gäller

utredningens förslag till ändring i 2 kap. 3 § brottsbalken hänvisas till av-

snitt 5.3.5.

Enligt artikel 31.3 ska varje part vidta de åtgärder som kan behövas för

att utöva jurisdiktion över brott enligt konventionen när en person som

misstänks för brott vistas inom dess territorium och parten inte utlämnar

personen till en annan part enbart på grund av personens nationalitet,

sedan en begäran om utlämning mottagits. Svensk domstol är behörig att

döma för brott som begåtts utom riket om brottet begåtts av en utlänning

som finns här i riket och på brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i

mer än sex månader (2 kap. 2 § första stycket 3 BrB). Svensk rätt upp-

fyller således åtagandet i artikel 31.3.

Artikel 31.4 stadgar att om fler än en part gör anspråk på jurisdiktion

över ett påstått brott enligt konventionen, ska de berörda parterna vid

behov samråda för att bestämma den lämpligaste jurisdiktionen för åtal.

Enligt artikel 31.5 ska, utan att tillämpning av allmänna internationella

rättsprinciper påverkas, konventionen inte utesluta att straffrättslig juris-

diktion utövas av part i enlighet med dess nationella lag. Enligt regering-

ens bedömning påkallar dessa punkter inte några lagstiftningsåtgärder.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att bestämmelserna om

domsrätt i konventionen inte kräver någon ändring i svensk lag men att

Sverige bör reservera sig mot tillämpningen av artikel 31.1 e.

7.2.6

Internationellt samarbete m.m.

Prop. 2009/10:152

54

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att

tillgodose de åtaganden som ställs upp i konventionen när det gäller

internationellt samarbete och samarbete med det civila samhället.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna yttrar sig inte i denna del.

Skälen för regeringens bedömning

:

Enligt artikel 32 ska parterna så

långt möjligt samarbeta med varandra enligt bestämmelserna i konven-

tionen och med användande av de internationella och regionala instru-

ment och arrangemang som överenskommits på grundval av enhetlig

eller ömsesidig lagstiftning och nationella lagar i syfte att förebygga och

bekämpa handel med människor, skydda och stödja brottsoffer, samt

utreda eller inleda förfaranden om brott som konstaterats i enlighet med

konventionen.

I fråga om internationell rättslig hjälp finns både en Europarådskon-

vention och en EU-konvention. Dessa instrument har genomförts i

svensk rätt, bl.a. genom lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp

i brottmål.

Enligt artikel 33.1 ska parterna lämna information till varandra om de

har skälig anledning att tro att livet, friheten eller den fysiska integriteten

för ett brottsoffer eller en annan bevisperson är i omedelbar fara inom en

annan parts territorium, så att lämpliga skyddsåtgärder kan vidtas. Enligt

artikel 33.2 ska parterna överväga samarbete när det gäller saknade per-

soner, särskilt saknade barn. Om det finns misstanke om att ett brotts-

offer, oavsett vilket brott han eller hon utsatts för, befinner sig i fara

vidarebefordras den informationen från svensk polis efter sedvanlig

sekretessprövning via Interpol, Europol eller utlandsstationerade polis-

sambandsmän.

Enligt artikel 34 ska parterna lämna information till varandra om det

slutliga resultatet av vidtagna åtgärder (punkten 1) och om informationen

kan hjälpa den mottagande staten att bedriva brottsutredning (punkten 2).

Enligt artikeln får staterna ställa upp villkor för lämnad information

endast i vissa fall (punkten 3). Information rörande bl.a. uppehållstill-

stånd ska lämnas utan dröjsmål. Den svenska lagstiftningen om inter-

nationell rättslig hjälp i brottmål och dess praktiska tillämpningen står i

förenlighet med artikel 34.

Enligt artikel 35 ska varje part uppmana statliga myndigheter och

offentliga tjänstemän att samarbeta med icke-statliga organisationer,

andra berörda organisationer och medlemmar av det civila samhället för

att bilda strategiska partnerskap inriktade på att uppnå syftet med kon-

ventionen. Redan i dag finns ett fungerande samarbete och informations-

utbyte mellan olika myndigheter och organisationer som arbetar med

frågor som rör människohandel. Som framgår av redovisningen i avsnitt

4.2 arbetar Sverige sektorsövergripande i sitt arbete med att förebygga

och bekämpa människohandel. I detta arbete ingår bl.a. att stärka struk-

turerna för regional och nationell samverkan.

Sammantaget anser regeringen att Sverige uppfyller kraven i artiklarna

32–35.

7.2.7

Övervakningsmekanism m.m.

Prop. 2009/10:152

55

Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser om övervak-

ningsmekanism, samband med andra internationella instrument och

ändringar i konventionen samt slutbestämmelserna föranleder inga

lagstiftningsåtgärder.

Utredningen gör ingen bedömning i denna del.

Remissinstanserna yttrar sig inte i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 36 ska en expert-

grupp, GRETA, övervaka parternas tillämpning av konventionen. Artik-

larna 37 och 38 innehåller bestämmelser om en partskommitté och det

utvärderingsförfarande som ska genomföras. Artiklarna 39 och 40 regle-

rar sambandet med andra internationella instrument. Artikel 41 innehåller

bestämmelse om ändring i konventionen. Artiklarna 42–47 upptar slut-

bestämmelser om bl.a. undertecknande. Regeringen gör bedömningen att

dessa artiklar inte föranleder några lagstiftningsåtgärder.

7.3

Sveriges tillträde till konventionen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Europarådets konvention

om bekämpande av människohandel.

Riksdagen godkänner en förklaring enligt artikel 31.1 e och 31.2 av

innebörden att Sverige förbehåller sig rätten att inte, eller endast under

särskilda förhållanden, utöva domsrätt enbart på den grunden att brott

enligt konventionen förövats mot en svensk medborgare.

Utredningens bedömning: Med hänvisning till sitt förslag om ändring

i de svenska domsrättsreglerna (2 kap. 3 § brottsbalken), gör utredningen

bedömningen att Sverige inte behöver reservera sig mot artikel 31.1 e.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot att

Sverige tillträder konventionen.

Skälen för regeringens förslag: Som beskrivs i avsnitt 4 är människo-

handel till sin natur ofta organiserad och gränsöverskridande. Problemen

med människohandel uppträder i ursprungsländer, transitländer och

destinationsländer. Inget enskilt land kan med enbart nationella åtgärder

komma tillrätta med problemen. Internationellt samarbete är därför nöd-

vändigt för att nå framgång i kampen mot människohandel. Sverige har

också i hög grad bedrivit sitt arbete mot människohandel i olika interna-

tionella sammanhang.

Sverige har tidigare tillträtt FN-protokollet mot människohandel (prop.

2003/04:111) och godkänt EU:s rambeslut om bekämpande av män-

niskohandel (prop. 2001/02:99). Sverige har också tillträtt det fakultativa

protokollet till FN:s barnkonvention (prop. 2005/06:68). Vidare har

Sverige genomfört EG-direktivet 2004/81/EG om offer för människo-

handel (prop. 2006/07:53).

Sverige bör fortsätta att aktivt främja och delta i det internationella

samarbetet mot människohandel. Europarådets konvention mot män-

niskohandel kompletterar övriga internationella instrument, främst

genom att stärka offrens rättigheter och genom att tillhandahålla en över-

vakningsmekanism. Genom att tillträda konventionen skulle Sverige

bidra till att synliggöra problemen med människohandel. Polis och åkla-

gare skulle också ges förbättrade verktyg i det internationella arbetet.

Prop. 2009/10:152

56

Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns starka skäl för

Sverige att tillträda Europarådets konvention mot människohandel. Rege-

ringen får inte ingå för riket bindande överenskommelser utan riksdagens

godkännande, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upp-

hävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i vilket riks-

dagen ska besluta (10 kap. 2 § regeringsformen). Av genomgången i

avsnitt 7.2.4 följer att tillträde till konventionen föranleder en ändring i

offentlighets- och sekretesslagen. Regeringen föreslår därför att riks-

dagen ska godkänna konventionen.

En naturlig utgångspunkt vid tillträdet till konventionen är att vara re-

striktiv när det gäller att utnyttja möjligheterna till reservationer. Av de

skäl som anges i avsnitt 7.2.5 bör dock Sverige avge en förklaring om att

svensk domsrätt inte ska föreligga enbart på den grunden att brott enligt

konventionen förövats mot en svensk medborgare (artikel 31.1 e).

7.4

Genomförande av konventionen i svensk rätt

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla hos domstol för uppgift om

en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan

antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada

eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om

ansvar för människorov eller människohandel.

Utredningens förslag skiljer sig från regeringens genom att det inte

omfattar uppgifter i mål om ansvar för människorov. Utredningen före-

slår en ändring i 9 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100) som förts in i

35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan invändning. Åklagarmyndigheten påpekar att människo-

handelsbrottet är subsidiärt till människorov och att det därför bör över-

vägas om inte förslaget också bör omfatta människorov.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 7.2.4 krävs,

för att Sverige ska kunna tillträda konventionen, en lagändring i syfte att

skydda uppgifter om offrets privatliv under en domstolsförhandling i

enlighet med artikel 30 i konventionen.

Utgångspunkten är att uppgifter om parterna i en domstolsförhandling

ska vara offentliga. I 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslagen före-

skrivs att sekretess ska gälla hos domstol för uppgift om enskilds person-

liga eller ekonomiska förhållanden. Denna sekretess gäller endast i vissa

särskilt uppräknade måltyper, bl.a. sexualbrott. Motsvarande sekretess

gäller i mål om ersättning för skada med anledning av sådana brott.

Sekretessen omfattar dock inte uppgift om vem som är tilltalad eller

svarande. Sekretessen begränsas genom ett s.k. rakt skaderekvisit, vilket

innebär att sekretess gäller om det kan antas att den enskilde eller någon

närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Om

sekretess gäller enligt 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslagen får

en förhandling vid domstol hållas inom stängda dörrar (5 kap. 1 § RB).

Prop. 2009/10:152

57

Människohandelsbrottet finns inte med i uppräkningen i den aktuella

sekretessbestämmelsen och sekretess gäller därför inte hos domstol för

uppgifter om människohandelsoffers personliga eller ekonomiska för-

hållanden. Enligt regeringens mening bör den som utsatts för människo-

handel ofta ha ett starkt intresse av att uppgifter om hans eller hennes

personliga eller ekonomiska förhållanden inte blir offentliga. Härvid kan

även beaktas de likheter som kan förekomma mellan brottsoffers situa-

tion vid människohandelsbrott och vid olika typer av sexualbrott vilka

omfattas av uppräkningen i 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretess-

lagen. Regeringen anser därför att människohandelsbrottet bör läggas till

uppräkningen i 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslagen.

De grövsta fallen av människohandel kan i vissa fall vara att bedöma

som människorov enligt 4 kap. 1 § brottsbalken. Av det skälet har också

brottet människohandel gjorts subsidiärt till brottet människorov. I likhet

med Åklagarmyndigheten anser därför regeringen att även människorov

bör läggas till i uppräkningen i den aktuella bestämmelsen. Därigenom

skulle brottsoffrens privatliv även i dessa fall kunna skyddas under

domstolsförhandling i enlighet med artikel 30 oavsett om brottet

rubriceras som människorov eller människohandel. Det ska dock i varje

enskilt fall göras en sekretessprövning, vilket innebär att det inte alltid

kommer att gälla sekretess och att det därmed kan saknas förutsättningar

att hålla förhandlingen inom stängda dörrar.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att sekretess ska gälla hos

domstol för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållan-

den, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne

lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål

om ansvar för människorov eller människohandel.

8

Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i

kraft den 1 juli 2010. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs

inte.

Utredningens förslag och bedömning: Utredningen föreslår att lag-

ändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2009. Utredningen anser inte att

det krävs några särskilda övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det

utan invändning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna bör

träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen föreslår att lagändringarna

ska träda i kraft den 1 juli 2010. Det behövs inga särskilda övergångs-

bestämmelser.

9

Ekonomiska konsekvenser

Prop. 2009/10:152

58

Regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte medföra annat än

marginellt ökade kostnader för rättsväsendets myndigheter. Kostna-

derna bedöms rymmas inom ram.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig över ut-

redningens bedömning. Kriminalvården godtar utredningens bedömning

att genomförandet av förslagen kommer att kunna finansieras inom

ramen för befintliga anslag. Flera remissinstanser, bl.a.Svea hovrätt,

Stockholms tingsrätt och Domstolsverket, är däremot tveksamma till

utredningens bedömning i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna lagändringarna

innebär i huvudsak att människohandelsbrottet ges en ny utformning och

att kravet på dubbel straffbarhet för människohandel som begåtts utom-

lands tas bort. Förslagen syftar till att skapa förutsättningar för en effek-

tiv tillämpning av straffbestämmelsen om människohandel. Förslagen

förväntas leda till att fler brottsliga förfaranden kan lagföras som män-

niskohandel. Det rör sig dock sannolikt om ett fåtal fall per år. Lagänd-

ringarna kan därför förväntas leda till en obetydlig påverkan av arbets-

belastningen för polis, åklagare och domstol. Lagändringarna kan leda

till marginellt ökade kostnader för kriminalvården. Sammantaget gör

regeringen bedömningen att de föreslagna lagändringarna kommer leda

till marginella kostnadsökningar för rättsväsendets myndigheter. Kostna-

derna bedöms rymmas inom ram.

10

Författningskommentar

10.1

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

2 kap. Om tillämpningen av svensk lag

2 §

För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk dom-

stol, om brottet begåtts

1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

2. av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medbor-

gare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, isländsk eller norsk

medborgare och finns här, eller

3. av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk lag kan

följa fängelse i mer än sex månader.

Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gär-

ningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör någon stat och

enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen.

I fall som avses i denna paragraf får inte dömas till påföljd som är att anse som

strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gär-

ningsorten.

De inskränkningar av svensk domsrätt som anges i andra och tredje styckena

gäller inte för brott som avses i 6 kap. 1–6 §§, 8 § tredje stycket och 12 § eller

försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

Inte heller gäller inskränkningarna för brott som avses i 4 kap. 1 a § eller försök

till sådant brott.

Prop. 2009/10:152

59

Paragrafen innehåller vissa regler om svensk domstols behörighet att

döma över brott som har begåtts utomlands.

I tredje stycket har en språklig ändring gjorts.

Ändringen i fjärde stycket innebär att människohandel undantas från de

inskränkningar av svensk domsrätt som följer dels av kravet i andra

stycket på dubbel straffbarhet, dels av bestämmelsen i tredje stycket om

påföljdsval och straffmätning. Människohandelsbrottet kan därmed lag-

föras i Sverige även om handlandet skulle vara straffritt enligt lagen i det

land där det begicks. Likaså är svensk domstol oförhindrad att för brottet

döma till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som

är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten. Övervägandena

finns i avsnitt 5.3.5.

4 kap. Om brott mot frihet och frid

1 a § Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång, vilseledande,

utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel

rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han

eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigs-

tjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge

för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två år och högst tio

år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte

har fyllt arton år döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt

medel som anges där har använts.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre grovt, döms till fäng-

else i högst fyra år.

Paragrafen straffbelägger människohandel. Den har ändrats såväl språk-

ligt som redaktionellt. Paragrafen har också förändrats i sak. Ett exempel

är att det s.k. kontrollrekvisitet i första stycket har tagits bort. Ett annat

exempel är att den särskilda kriminaliseringen av överförande och mot-

tagande av kontrollen över en person, som fanns i andra stycket, också

har tagits bort.

Första stycket

I första stycket redovisas de tre moment – otillbörligt medel, handels-

åtgärd och syfte att exploatera offret – som måste föreligga för att ansvar

för människohandel med vuxna personer ska komma i fråga. I stycket

anges uttryckligen att människohandel är subsidiärt till brottet människo-

rov.

För straffansvar krävs att handelsåtgärderna vidtas genom olaga tvång,

vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat

sådant otillbörligt medel. Det måste föreligga ett orsakssamband mellan

användandet av det otillbörliga medlet och handelsåtgärden. Med olaga

tvång avses detsamma som i straffbestämmelsen om olaga tvång i 4 kap.

4 § brottsbalken, dvs. att genom misshandel eller annars med våld eller

genom hot om brottslig gärning tvinga annan att underkasta sig någon

åtgärd. Rekvisitet vilseledande innebär förmedlande av en oriktig upp-

fattning till någon och förekommer bl.a. i straffbestämmelsen om bedräg-

eri i 9 kap. 1 § brottsbalken. Med utnyttjande av någons utsatta belägen-

het avses olika situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret befin-

ner sig i en beroendeställning till honom eller henne, t.ex. till följd av ett

ekonomiskt skuldförhållande eller ett anställnings- eller lydnadsförhåll-

ande. Andra exempel är situationer där gärningsmannen utnyttjar att

offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap,

befinner sig i vanmakt, lider av förståndshandikapp eller någon sjukdom,

eller är beroende av narkotika. Med annat sådant otillbörligt medel avses

situationer där gärningsmannen på andra sätt bemästrar offrets fria och

verkliga vilja. Vid en helhetsbedömning ska omständigheterna ha varit

sådana att offret inte har haft något annat verkligt eller godtagbart alter-

nativ än att underkasta sig handelsåtgärden.

Prop. 2009/10:152

60

De handelsåtgärder som omfattas av straffbestämmelsen är rekrytera,

transportera, överföra, inhysa eller ta emot en person. Med rekrytera av-

ses olika förfaranden för att värva eller anskaffa en person. Med trans-

portera avses både organisering av resa och själva framförandet av trans-

portmedlet. Överföra är ett nytt rekvisit och avser olika förfaranden som

utgör ett led i en förflyttning eller en överföring av en person. Ett ex-

empel är när gärningsmannen förmår offret att själv bege sig någonstans.

Ett annat exempel är när gärningsmannen överlåter offret till en annan

person. Med inhysa avses att gärningsmannen ger tillfälligt eller perma-

nent boende åt offret. Rekvisitet tar emot innefattar både ett faktiskt

mottagande och ett övertagande av offret. För straffansvar krävs dock,

som redovisats ovan, att något otillbörligt medel har använts vid dessa

förfaranden. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 5.3.2.

För straffansvar krävs att gärningsmannen har vidtagit handelsåtgärd-

erna i syfte att exploatera offret. Med exploatering avses ett otillbörligt

användande av offret. Det krävs ett direkt uppsåt i förhållande till exploa-

teringen. Det är dock inte nödvändigt att denna har kommit till stånd för

att brottet ska anses fullbordat. Liksom tidigare saknar offrets eventuella

samtycke till den åsyftade exploateringen betydelse för den straffrättsliga

bedömningen. Handelsåtgärderna ska ha vidtagits i syfte att exploatera

offret för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångs-

arbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den

utsatte. Med exploatering för sexuella ändamål avses att offret ska ut-

sättas för sexualbrott eller utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser,

dvs. prostitution. Vidare avses ett otillbörligt användande av offret för

medverkan vid framställning av pornografiska alster eller medverkan i

pornografisk föreställning. Begreppet annan verksamhet i en situation

som innebär nödläge för den utsatte är delvis nytt. Med verksamhet

avses någon form av åtgärd som offret ska utföra eller underkasta sig.

Med nödläge avses situationer där offret är förhindrat att fritt bestämma

över sina göranden och låtanden. Gemensamt för dessa situationer som

innebär nödläge är att offret befinner sig i en verkligt svår situation som

inte är helt tillfällig eller övergående. Ett exempel på en verksamhet i en

situation som innebär nödläge för den utsatte är när en person – utan att

det är fråga om tvångsarbete – förmås arbeta under synnerligen svåra för-

hållanden till en mycket låg lön. Andra exempel är när en person förmås

att tigga eller stjäla. Ytterligare ett exempel är när en person förmås att

avlägsna annat biologiskt material än organ, t.ex. vävnad såsom hud och

brosk. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 5.3.3.

Prop. 2009/10:152

61

Straffskalan, fängelse lägst två och högst tio år, är oförändrad.

Andra stycket

I andra stycket, som tidigare utgjorde tredje stycket, har vissa språkliga

ändringar gjorts.

Tredje stycket

I tredje stycket, som tidigare utgjorde fjärde stycket, har vissa följd-

ändringar gjorts. Straffskalan för mindre grova fall, fängelse högst fyra

år, är oförändrad.

10.2

Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400)

35 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till

att förebygga eller beivra brott, m.m.

12 § Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstå-

ende till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften före-

kommer i mål om ansvar för

1. sexualbrott,

2. utpressning,

3. brytande av post- eller telehemlighet,

4. intrång i förvar,

5. olovlig avlyssning,

6. dataintrång,

7. brott mot tystnadsplikt,

8. brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts,

9. människorov, eller

10. människohandel.

Motsvarande sekretess gäller i mål om ersättning för skada med anledning av

brott som anges i första stycket.

Därutöver gäller sekretess hos domstol för uppgift om en ung person som

skildras i pornografisk bild, om det kan antas att denne eller någon närstående till

denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om

1. ansvar för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådant brott, och

3. förverkande av skildring med sådant innehåll.

Sekretessen enligt första och tredje styckena gäller även i ärende som rör brott

som anges i denna paragraf.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte för uppgift om vem som är till-

talad eller svarande.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Paragrafen innehåller regler om sekretess hos domstol för uppgift om

enskilds personliga och ekonomiska förhållanden dels i vissa brottmål,

Prop. 2009/10:152

62

dels i mål och ärenden som rör sådana brott. Övervägandena finns i

avsnitt 7.4.

I första stycket har en ändring gjorts som innebär att mål om ansvar för

människorov och människohandel läggs till den tidigare uppräkningen av

brottmål i vilka sekretess gäller hos domstol. Sekretessen gäller med s.k.

rakt skaderekvisit, dvs. om det kan antas att den enskilde eller någon

närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Övriga stycken är oförändrade.

Sammanfattning av betänkandet Människohandel och

barnäktenskap – ett förstärkt straffrättsligt skydd

(SOU 2008:41)

Prop. 2009/10:152

Bilaga 1

63

I vårt uppdrag har ingått en rad olika frågor som har kunnat delas upp i

två huvudsakliga områden, frågor om människohandel och frågor om

barn- och tvångsäktenskap. Beträffande den förstnämnda delen av upp-

draget har utredningen haft i uppdrag att göra en översyn av bestämmel-

sen om människohandel i 4 kap. 1 a § brottsbalken. Översynen har syftat

till att möjliggöra en mer effektiv bekämpning av människohandel och

innefatta en bedömning av om brottsbeskrivningen eller straffskalorna

borde ändras.

Beträffande människohandel har vi också haft i uppdrag att överväga

om kravet på dubbel straffbarhet borde slopas och om utlänningslagen

(2005:716) borde kompletteras för att tillgodose det behov av skydd som

målsägande i mål om människohandel eller närliggande brott kan ha.

Uppdraget i den del som avser utlänningslagen grundas på att det i

socialförsäkringsutskottets betänkande 2005/06:SfU4 s. 17 anges att ut-

skottet anser att det borde införas en särskild bestämmelse i utlännings-

lagen som anger att den som aktivt medverkat i rättsprocessen genom att

ställa upp som vittne eller medverkat som målsägande ska kunna beviljas

permanent uppehållstillstånd i Sverige om personen i fråga till följd

härav är i behov av skydd här. Vi har också haft att analysera frågan om

Sveriges tillträde till Europarådets människohandelskonvention (Council

of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings,

ETS nr 197).

Beträffande barn- och tvångsäktenskap har vi haft att utreda om det

gällande straffrättsliga skyddet mot barn- och tvångsäktenskap är till-

fredsställande. Den delen av uppdraget har vi också ansett innefatta

frågor som rör tillämpningen av 2 kap. brottsbalken Om tillämpligheten

av svensk lag.

Människohandelsbrottet i 4 kap. 1 a § brottsbalken

Bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § brottsbalken har för

närvarande en utformning som kan hindra att den tillämpas på ett effek-

tivt sätt. Detta yttrar sig bl.a. i att människohandelsförfaranden i mycket

stor utsträckning bedöms som andra brott, såsom koppleri eller grovt

koppleri enligt 6 kap. 12 § brottsbalken. Straffstadgandet i 4 kap. 1 a §

brottsbalken ska därför ges en ny utformning som på ett tydligt sätt anger

vilka förfaranden som ska vara kriminaliserade som människohandel.

Bestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken ska dock också fortsättningsvis

vara utformad i enlighet med den internationellt godtagna definitionen av

människohandel.

Människohandelsbrottet ska innehålla rekvisit som tydliggör att brottet

är ett fridskränkningsbrott, vilket i dag markeras genom att det uppställs

krav på att gärningsmannen ska ha använt sig av otillbörliga medel.

Kravet ska finnas kvar.

De rekvisit som beskriver de otillbörliga medlen ska ges en något tyd-

ligare och lättillgängligare utformning än de nuvarande. Det ska därför

anges att den som använder olaga tvång eller vilseledande, missbrukar

någons utsatta belägenhet, missbrukar någons ungdom eller skyddslös-

het, eller missbrukar någons beroendeställning, har använt ett sådant

medel som kan föranleda ansvar för människohandel.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 1

64

Den nuvarande uppräkningen av handelsåtgärder ska kompletteras med

att den som med något otillbörligt medel kontrollerar annan för att ut-

nyttja honom eller henne ska kunna straffas för människohandel.

I den nu gällande bestämmelse uppställs ett krav på att gärnings-

mannen genom användandet av ett otillbörligt medel och vidtagandet av

en handelsåtgärd tar kontroll över offret. Kravet i 4 kap. 1 a § första

stycket brottsbalken på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret har

i vissa fall kommit att medföra att bestämmelsen tillämpats på ett sätt

som inte är effektivt. Kravet ska därför utgå.

Beträffande utnyttjandesyftena ska det nuvarande subjektiva rekvisitet

”i syfte att” utgå och ersättas med ”med uppsåt att”. Fortsättningsvis ska

det för straffbarhet alltså inte längre vara nödvändigt att gärningsmannen

direkt åsyftat att utnyttja offret. Det ska i stället anses tillräckligt att gär-

ningsmannen handlat med indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt.

I 4 kap. 1 a § andra stycket brottsbalken straffbeläggs att föra över eller

ta emot kontrollen över en person som människohandel. Till följd av de

ändringar som föreslås i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken kommer

situationerna i det nuvarande andra stycket i 4 kap. 1 a § brottsbalken att

omfattas av bestämmelsens första stycke. Det nuvarande andra stycket i

4 kap. 1 a § brottsbalken ska därför utgå.

Vissa människohandelsförfaranden inleds med att det utges eller tas

emot betalning för offret, dock utan att något av de medel som nämns i

bestämmelsen används. För att kunna skapa en heltäckande reglering av

samtliga de led som kan ingå i ett människohandelsförfarande ska även

sådana transaktioner bestraffas som människohandel. En bestämmelse

som tydliggör kriminaliseringen av affärstransaktioner av den karaktären

ska därför föras in i 4 kap. 1 a § andra stycket brottsbalken.

För att straffansvar för människohandel med ett barn, dvs. offer under

18 år, ska kunna inträda krävs att gärningsmannen med ett otillbörligt

medel vidtar en handelsåtgärd med uppsåt att offret ska utnyttjas för

något av de syften som nämns i uppräkningen i bestämmelsen. För att

tydliggöra barnets utsatta situation ska det av 4 kap. 1 a § tredje stycket

brottsbalken framgå att den som begår en gärning som avses i bestäm-

melsens första stycke mot ett barn alltid ska anses ha missbrukat barnets

skyddslöshet. I praktiken innebär regleringen i 4 kap. 1 a § tredje stycket

brottsbalken, sedd tillsammans med vårt förslag om att det nuvarande

kontrollrekvisitet i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken ska utgå, att

det inte uppställs något krav på att gärningsmannen använt sig av ett

otillbörligt medel om offret för människohandeln är under 18 år.

Det är alldeles klart att offrets samtycke saknar betydelse för straff-

ansvar. Vi finner därför inte skäl att införa en bestämmelse i 4 kap. 1 a §

brottsbalken om att offrets samtycke till utnyttjandet saknar betydelse för

straffansvar.

Den föreslagna ändringen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken

innebär att fullbordanspunkten för brottet tidigareläggs.

Straffet för människohandel bör även fortsättningsvis vara fängelse i

lägst två och högst tio år. Den lindrigare straffskalan i bestämmelsen bör

också finnas kvar.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 1

65

Barn- och tvångsäktenskap

Vi anser att det inte finns förutsättningar för att kriminalisera ytterligare

handlingar av lindrigare karaktär som kan föregå ingåendet av ett tvångs-

äktenskap. Vi anser inte heller att det föreligger behov av att införa sär-

skilda brottsrubriceringar som tar sikte på tvångsäktenskap som inte är

barnäktenskap.

Vi anser emellertid att det finns ett behov av att införa en bestämmelse

som tar sikte på de äktenskap som ingås med ett barn som är under 16 år

som inte är att anse som tvångsäktenskap. Vi föreslår därför en straff-

bestämmelse som innebär att en vårdnadshavare som tillåter ett barn som

är under 16 år, vilket är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige,

att ingå ett äktenskap som är giltigt i vigsellandet ska dömas för tillåtan-

de av barnäktenskap till fängelse i högst två år. Bestämmelsen bör föras

in i 7 kap. brottsbalken, Om brott mot familj.

Vi anser också att det föreligger ett stort behov av att vidta utbildnings-

och informationsinsatser för att åstadkomma en attitydförändring i

frågorna och att det bör skapas en bredare kompetens för att tillgodose de

utsatta barnens och ungdomarnas behov av stöd och skydd.

Dubbel straffbarhet

Människohandelsbrottet är ett mycket allvarligt brott som är av inter-

nationell och gränsöverskridande karaktär. För att skapa ett effektivt

straffrättsligt skydd mot människohandel bör kravet i 2 kap. 2 § andra

stycket brottsbalken på dubbel straffbarhet för brott begångna utomlands

inte gälla för människohandel eller de osjälvständiga brottsformerna vid

människohandel.

Vi föreslår också att en dom som meddelats i en annan stat inte ska

innebära hinder mot ny lagföring i Sverige.

För att skapa ett effektivt straffrättsligt skydd mot tillåtande av barn-

äktenskap bör kravet i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken på dubbel

straffbarhet för brott begångna utomlands inte gälla för det brottet.

Uppehållstillstånd för offer för människohandel

De möjligheter att bevilja permanent uppehållstillstånd som finns i utlän-

ningslagen (2005:716) är tillräckliga för att tillgodose behovet av att

bevilja sådana uppehållstillstånd för offer för människohandel som aktivt

medverkat som vittne eller målsägande och till följd därav är i behov av

skydd här. Något behov av ytterligare bestämmelser inom skyddsområdet

som tar sikte på just den situationen föreligger inte enligt vår mening.

Däremot bör bestämmelsen i 5 kap. 6 § utlänningslagen förtydligas

genom att det i bestämmelsen uttryckligen sägs att det vid en bedömning

särskilt ska beaktas om utlänningen utsatts för människohandel.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 1

66

Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor

I september 2003 inleddes ett arbete med att utarbeta en europeisk kon-

vention mot människohandel. Sverige undertecknade konventionen i maj

2005. Konventionen syftar till att förhindra och bekämpa människo-

handel, konstruera ett fullständigt regelverk vad gäller skydd och hjälp

till människohandelsoffer, garantera effektivare brottsutredningar och

åtal samt främja internationellt samarbete. För att Sverige ska kunna till-

träda konventionen krävs en lagändring i 9 kap. 16 § sekretesslagen

(1980:100) i syfte att skydda uppgifter om offrets privatliv under ett

domstolsförfarande. En sådan lagändring ska ske genom att brottet

människohandel läggs till i uppräkningen i 9 kap. 16 § första stycket

sekretesslagen. I övrigt krävs inte några lagändringar för Sverige att till-

träda konventionen.

Övriga frågor

För att människohandel ska kunna bestraffas på ett effektivt och ända-

målsenligt sätt är det enligt vår uppfattning avgörande att det genomförs

utbildningsinsatser som riktar sig till de rättsvårdande myndigheter som

kommer i kontakt med frågor som rör människohandel. Utbildnings-

insatserna måste ta sikte på de olika faktorer som möjliggör människo-

handel, offrens situation och utformningen av kriminaliseringen. I

Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor

ställs det krav på att det ska genomföras utbildning i frågorna.

Också beträffande frågor som rör barn- och tvångsäktenskap finns ett

stort behov av utbildning vad gäller vilka straffrättsliga bestämmelser

som kan vara tillämpliga och vilket stöd som offren bör få. Inom detta

område är det nödvändigt att skapa en kunskapsbas, såväl inom enskilda

myndigheter som nationellt. Detta bör kunna ske genom att det inrättas

ett resurscentrum dit enskilda inom t.ex. myndigheter och skolor kan

vända sig för att få råd och genom att regeringen tar fram en handlings-

plan som är inriktad på åtgärder mot barn- och tvångsäktenskap.

Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna föreslås träda ikraft den 1 juli 2009. Några

särskilda övergångsbestämmelser behöver inte meddelas.

Betänkandets lagförslag

Prop. 2009/10:152

Bilaga 2

67

1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. 2 §, 3 §, 5 a § och 4 kap. 1 a § ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 7 kap. 1 b § av följande

lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §

För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk

domstol, om brottet begåtts

1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

2. av utlänning utan hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, is-

ländsk eller norsk medborgare och finns här, eller

3. av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk

lag kan följa fängelse i mer än sex månader. Första stycket gäller inte,

om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten eller om

den begåtts inom område som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag

svårare straff än böter inte kan följa på gärningen.

I fall som avses i denna paragraf får inte dömas till påföljd som är att

anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt

lagen på gärningsorten.

De inskränkningar av svensk

domsrätt som anges i andra och

tredje styckena gäller inte för brott

som avses i 6 kap. 1–6 §§, 8 §

tredje stycket och 12 § eller försök

till sådana brott, om brottet begåtts

mot en person som inte fyllt arton

år.

De inskränkningar av svensk

domsrätt som anges i andra och

tredje styckena gäller inte för brott

som avses i 6 kap. 1–6 §§, 8 §

tredje stycket och 12 § eller försök

till sådana brott, om brottet begåtts

mot en person som inte fyllt arton

år eller för brott som avses i 7 kap.

1 b §.

3 §

För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i

2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det

begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen

på sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett om-

råde där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts

av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för

annat ändamål än övning,

3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är an-

ställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens

utlandsstyrka,

3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tull-

tjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöver-

skridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som

Sverige har tillträtt,

Prop. 2009/10:152

Bilaga 2

68

4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan

menighet eller svensk allmän inrättning,

5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och för-

övats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild

inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage,

penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig be-

fattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller

ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 §

lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller försök till sådant brott

samt brott som avses i 5 § samma lag.

6 a . om brottet är människo-

handel enligt 4 kap. 1 a § brotts-

balken eller försök, förberedelse

eller stämpling till eller under-

låtenhet att avslöja sådant brott,

eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är

fängelse i fyra år eller däröver.

5 a §

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,

meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat

som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde

stycket, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten

pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

Första stycket gäller inte i fråga

om brott som avses i 1 § eller 3 §

4, 6 eller 7 såvida inte lagföringen

i den främmande staten har skett

på begäran av svensk myndighet

eller sedan personen överlämnats

eller utlämnats från Sverige för

lagföring.

Första stycket gäller inte i fråga

om brott som avses i 1 § eller 3 §

4, 6, 6 a eller 7 såvida inte lag-

föringen i den främmande staten

har skett på begäran av svensk

myndighet eller sedan personen

överlämnats eller utlämnats från

Sverige för lagföring.

Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom

meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring

på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen

väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som

regeringen bemyndigat.

De överenskommelser som avses i första stycket är

1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms

internationella rättsverkningar,

2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av

lagföring i brottmål,

Prop. 2009/10:152

Bilaga 2

69

3. konventionen

den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskap-

ernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas av över-

enskommelsen,

4. protokollet den 27 september 1996 till konventionen om skydd av

Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gär-

ningen omfattas av överenskommelsen,

5. konventionen den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som

tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens

medlemsstater är delaktiga i, dock endast om gärningen omfattas av

överenskommelsen,

6. konventionen den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengen-avtalet

den 14 juni 1985,

7. konventionen den 25 maj 1987 mellan Europeiska gemenskapernas

medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring, och

8. andra protokollet den 19 juni 1997 till konventionen om skydd av

Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gär-

ningen omfattas av överenskommelsen.

Har ett brott begåtts delvis här i riket och delvis också inom den med-

lemsstats territorium där domen meddelats, skall första stycket tillämpas

om gärningen omfattas av de överenskommelser som anges i fjärde

stycket 3-5 eller 8 eller om domen meddelats av stat som tillträtt en över-

enskommelse som anges i fjärde stycket 6 eller 7.

4 kap.

1 a §

Den som, i annat fall än som av-

ses i 1 §, med användande av

olaga tvång eller vilseledande,

med utnyttjande av någons utsatta

belägenhet eller med något annat

sådant otillbörligt medel rekryter-

ar, transporterar, inhyser, tar emot

eller vidtar någon annan sådan

åtgärd med en person, och däri-

genom tar kontroll över personen,

i syfte att personen skall

Den som, i annat fall än som av-

ses i 1 §,

1.

med användande av olaga

tvång eller vilseledande,

2. genom missbruk av någons

utsatta belägenhet,

3. genom missbruk av någons

ungdom eller skyddslöshet, eller

4. genom missbruk av någons

beroendeställning,

rekryterar, transporterar, in-

hyser, tar emot eller vidtar någon

annan sådan åtgärd med en person

eller kontrollerar en person med

uppsåt att personen ska

1. utsättas för brott enligt 6 kap. 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 §, utnyttjas för till-

fälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella

ändamål,

2. utnyttjas i krigstjänst eller tvångsarbete eller annat sådant tvångs-

tillstånd,

3. utnyttjas för avlägsnande av organ, eller

4. på annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den

utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

Detsamma gäller den som i

Detsamma gäller den som med

sådant syfte som anges i första

stycket,

1. till annan för över kontrollen

över en person, eller

2. från annan tar emot kontrollen

över en person.

sådant uppsåt som anges i första

stycket,

1. utger ersättning till annan för

att av denne få samtycke till ett

utnyttjandet av en person, eller

2. tar emot sådan ersättning.

Den som begår en gärning som

avses i första stycket mot en

person som inte har fyllt arton år

skall dömas för människohandel

även om inte något sådant

otillbörligt medel som anges där

har använts.

Den som begår en gärning som

avses i första stycket mot en

person som inte har fyllt arton år

ska anses missbruka hans eller

hennes skyddslöshet.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 2

70

7 kap.

1 b §

En vårdnadshavare som tillåter

att ett barn under 16 år som är

svensk medborgare eller har

hemvist i Sverige ingår äktenskap

som blir giltigt i vigsellandet döms

UU

för tillåtande av barnäktenskap

U

till

fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Prop. 2009/10:152

Bilaga 2

71

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § utlänningslagen (2005:716) ska ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §

Om uppehållstillstånd inte kan

ges på annan grund, får tillstånd

beviljas en utlänning om det vid en

samlad bedömning av utlänning-

ens situation föreligger sådana

synnerligen ömmande omständig-

heter att han eller hon bör tillåtas

stanna i Sverige. Vid bedömning-

en skall särskilt beaktas utlänning-

ens hälsotillstånd, anpassning till

Sverige och situation i hemlandet.

Om uppehållstillstånd inte kan

ges på annan grund, får tillstånd

beviljas en utlänning om det vid en

samlad bedömning av utlänning-

ens situation föreligger sådana

synnerligen ömmande omständig-

heter att han eller hon bör tillåtas

stanna i Sverige. Vid bedömning-

en ska särskilt beaktas utlänning-

ens hälsotillstånd, anpassning till

Sverige, situation i hemlandet och

om utlänningen utsatts för män-

niskohandel.

Barn får beviljas uppehålls-

tillstånd enligt denna paragraf

även om de omständigheter som

kommer fram inte har samma

allvar och tyngd som krävs för att

tillstånd skall beviljas vuxna

personer.

Barn får beviljas uppehålls-

tillstånd enligt denna paragraf

även om de omständigheter som

kommer fram inte har samma

allvar och tyngd som krävs för att

tillstånd ska beviljas vuxna

personer.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 2009/10:152

Bilaga 2

72

3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100) ska ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

16 §

Sekretess gäller hos domstol i

mål om ansvar för sexualbrott, ut-

pressning, brytande av post- eller

telehemlighet, intrång i förvar,

olovlig avlyssning, dataintrång,

brott mot tystnadsplikt eller brott

genom vilket infektion av HIV har

eller kan ha överförts samt i mål

om ersättning för skada med an-

ledning av sådant brott, för uppgift

om enskilds personliga eller eko-

nomiska förhållanden, om det kan

antas att den enskilde eller någon

närstående till den enskilde lider

skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos domstol även

i mål om

Sekretess gäller hos domstol i

mål om ansvar för sexualbrott, ut-

pressning, brytande av post- eller

telehemlighet, intrång i förvar,

olovlig avlyssning, dataintrång,

brott mot tystnadsplikt, brott

genom vilket infektion av HIV har

eller kan ha överförts, människo-

handel samt i mål om ersättning

för skada med anledning av sådant

brott, för uppgift om enskilds per-

sonliga eller ekonomiska förhåll-

anden, om det kan antas att den

enskilde eller någon närstående till

den enskilde lider skada eller men

om uppgiften röjs. Sekretess gäller

hos domstol även i mål

1. ansvar för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådant brott, och

3. förverkande av skildring med sådant innehåll

för uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild, om det

kan antas att denne eller någon denne närstående lider skada eller men

om uppgiften röjs. Sekretessen gäller även i ärende som rör i denna

paragraf angivet brott. Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte för

uppgift om vem som är tilltalad eller svarande. I fråga om uppgift i

allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den

Förteckning över remissinstanser

Prop. 2009/10:152

Bilaga 3

73

Yttrande över betänkandet har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Hov-

rätten över Skåne och Blekinge, Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå

tingsrätt, Malmö tingsrätt, Stockholms tingrätt, Migrationsöverdomstolen

vid Kammarrätten i Stockholm, Migrationsdomstolen vid Länsrätten i

Göteborg, Migrationsdomstolen vid Länsrätten i Skåne län, Justitie-

kanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen,

Kriminalvården, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten,

Migrationsverket, Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete

(Sida), Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Barn-

ombudsmannen, Tullverket, Skatteverket, Länsstyrelsen i Stockholms

län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Skolverket, Nationellt centrum

för kvinnofrid vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid

Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet, Ungdomsstyrelsen, Jämställdhetsombudsmannen, Arbets-

miljöverket, ILO-kommittén, Botkyrka kommun, Göteborgs kommun,

Malmö kommun, Stockholms kommun, Sveriges advokatsamfund,

Svenska Journalistförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting,

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Riksförbundet för homo-

sexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter (RFSL), Riksför-

bundet för Sexuell upplysning (RFSU), ECPAT Sverige, Rädda Barnen,

UNICEF Sverige, Internationella Kvinnoförbundet (IKF), Riksförbundet

Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor (RIFFI), Riksorganisa-

tionen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), Sveriges

Kvinnojourers Riksförbund (SKR), Sveriges Kvinnolobby, Sverige-

unionen av Soroptimistklubbar, Nätverket ”Män mot hedersförtryck”,

Amnesty International, svenska sektionen, och Svenska Röda Korset.

Yttrande har också inkommit från Kickis Åhré Älgamo.

Följande instanser har avstått från att yttra sig: Juridiska institutionen

vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Landsorganisationen i

Sverige (LO) och Sveriges akademikers centralorganisation (Saco).

Svar har inte inkommit från Sveriges Domareförbund, Föreningen

Svenskt Näringsliv, Brottsofferjourernas Riksförbund, Gryning Vård AB,

Kris- och Traumacentrum, Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället

(BRIS), Kvinnors nätverk, Stiftelsen Kvinnoforum, Terrafem, UNIFEM

Sverige, Fryshuset (Elektraprojektet), Flyktinggruppernas och asyl-

kommittéernas riksråd (FARR), Rådgivningsbyrån för asylsökanden och

flyktingar, Svensk flyktinghjälp (SWERA), UNHCR och Samarbets-

organ för etniska organisationer i Sverige (SIOS).

Council of Europe Treaty Series - No. 197

Council of Europe Convention

on Action against Trafficking

in Human Beings

Warsaw, 16.V.2005

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

2

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Preamble

The member States of the Council of Europe and the other Signatories hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its

members;

Considering that trafficking in human beings constitutes a violation of human rights and an

offence to the dignity and the integrity of the human being;

Considering that trafficking in human beings may result in slavery for victims;

Considering that respect for victims’ rights, protection of victims and action to combat

trafficking in human beings must be the paramount objectives;

Considering that all actions or initiatives against trafficking in human beings must be non-

discriminatory, take gender equality into account as well as a child-rights approach;

Recalling the declarations by the Ministers for Foreign Affairs of the Member States at the

112th (14-15 May 2003) and the 114th (12-13 May 2004) Sessions of the Committee of

Ministers calling for reinforced action by the Council of Europe on trafficking in human

beings;

Bearing in mind the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental

Freedoms (1950) and its protocols;

Bearing in mind the following recommendations of the Committee of Ministers to member

states of the Council of Europe: Recommendation No. R (91) 11 on sexual exploitation,

pornography and prostitution of, and trafficking in, children and young adults;

Recommendation No. R (97) 13 concerning intimidation of witnesses and the rights of the

defence; Recommendation No. R (2000) 11 on action against trafficking in human beings for

the purpose of sexual exploitation and Recommendation Rec (2001) 16 on the protection of

children against sexual exploitation; Recommendation Rec (2002) 5 on the protection of

women against violence;

Bearing in mind the following recommendations of the Parliamentary Assembly of the

Council of Europe: Recommendation 1325 (1997) on traffic in women and forced

prostitution in Council of Europe member states; Recommendation 1450 (2000) on violence

against women in Europe; Recommendation 1545 (2002) on a campaign against trafficking

in women; Recommendation 1610 (2003) on migration connected with trafficking in women

and prostitution; Recommendation 1611 (2003) on trafficking in organs in Europe;

Recommendation 1663 (2004) Domestic slavery: servitude, au pairs and mail-order brides;

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

3

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Bearing in mind the European Union Council Framework Decision of 19 July 2002 on

combating trafficking in human beings, the European Union Council Framework Decision

of 15 March 2001 on the standing of victims in criminal proceedings and the European

Union Council Directive of 29 April 2004 on the residence permit issued to third-country

nationals who are victims of trafficking in human beings or who have been the subject of

an action to facilitate illegal immigration, who cooperate with the competent authorities;

Taking due account of the United Nations Convention against Transnational Organized

Crime and the Protocol thereto to Prevent, Suppress and Punish Trafficking in Persons,

Especially Women and Children with a view to improving the protection which they afford

and developing the standards established by them;

Taking due account of the other international legal instruments relevant in the field of

action against trafficking in human beings;

Taking into account the need to prepare a comprehensive international legal instrument

focusing on the human rights of victims of trafficking and setting up a specific monitoring

mechanism,

Have agreed as follows:

Chapter I – Purposes, scope, non-discrimination principle and definitions

Article 1 – Purposes of the Convention

1

The purposes of this Convention are:

a

to prevent and combat trafficking in human beings, while guaranteeing gender

equality;

b

to protect the human rights of the victims of trafficking, design a comprehensive

framework for the protection and assistance of victims and witnesses, while

guaranteeing gender equality, as well as to ensure effective investigation and

prosecution;

c

to promote international cooperation on action against trafficking in human beings.

2

In order to ensure effective implementation of its provisions by the Parties, this Convention

sets up a specific monitoring mechanism.

Article 2 – Scope

This Convention shall apply to all forms of trafficking in human beings, whether national or

transnational, whether or not connected with organised crime.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

4

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Article 3 – Non-discrimination principle

The implementation of the provisions of this Convention by Parties, in particular the

enjoyment of measures to protect and promote the rights of victims, shall be secured

without discrimination on any ground such as sex, race, colour, language, religion, political

or other opinion, national or social origin, association with a national minority, property,

birth or other status.

Article 4 – Definitions

For the purposes of this Convention:

a

"Trafficking in human beings" shall mean the recruitment, transportation, transfer,

harbouring or receipt of persons, by means of the threat or use of force or other forms

of coercion, of abduction, of fraud, of deception, of the abuse of power or of a position

of vulnerability or of the giving or receiving of payments or benefits to achieve the

consent of a person having control over another person, for the purpose of exploitation.

Exploitation shall include, at a minimum, the exploitation of the prostitution of others

or other forms of sexual exploitation, forced labour or services, slavery or practices

similar to slavery, servitude or the removal of organs;

b

The consent of a victim of “trafficking in human beings” to the intended exploitation

set forth in subparagraph (a) of this article shall be irrelevant where any of the means

set forth in subparagraph (a) have been used;

c

The recruitment, transportation, transfer, harbouring or receipt of a child for the

purpose of exploitation shall be considered "trafficking in human beings" even if this

does not involve any of the means set forth in subparagraph (a) of this article;

d

"Child" shall mean any person under eighteen years of age;

e

“Victim” shall mean any natural person who is subject to trafficking in human beings

as defined in this article.

Chapter II – Prevention, co-operation and other measures

Article 5 – Prevention of trafficking in human beings

1

Each Party shall take measures to establish or strengthen national co-ordination between the

various bodies responsible for preventing and combating trafficking in human beings.

2

Each Party shall establish and/or strengthen effective policies and programmes to prevent

trafficking in human beings, by such means as: research, information, awareness raising and

education campaigns, social and economic initiatives and training programmes, in

particular for persons vulnerable to trafficking and for professionals concerned with

trafficking in human beings.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

5

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

3

Each Party shall promote a Human Rights-based approach and shall use gender

mainstreaming and a child-sensitive approach in the development, implementation and

assessment of all the policies and programmes referred to in paragraph 2.

4

Each Party shall take appropriate measures, as may be necessary, to enable migration to

take place legally, in particular through dissemination of accurate information by relevant

offices, on the conditions enabling the legal entry in and stay on its territory.

5

Each Party shall take specific measures to reduce children’s vulnerability to trafficking,

notably by creating a protective environment for them.

6

Measures established in accordance with this article shall involve, where appropriate, non-

governmental organisations, other relevant organisations and other elements of civil society

committed to the prevention of trafficking in human beings and victim protection or

assistance.

Article 6 – Measures to discourage the demand

To discourage the demand that fosters all forms of exploitation of persons, especially

women and children, that leads to trafficking, each Party shall adopt or strengthen

legislative, administrative, educational, social, cultural or other measures including:

a

research on best practices, methods and strategies;

b

raising awareness of the responsibility and important role of media and civil society in

identifying the demand as one of the root causes of trafficking in human beings;

c

target information campaigns involving, as appropriate, inter alia, public authorities

and policy makers;

d

preventive measures, including educational programmes for boys and girls during

their schooling, which stress the unacceptable nature of discrimination based on sex,

and its disastrous consequences, the importance of gender equality and the dignity and

integrity of every human being.

Article 7 – Border measures

1

Without prejudice to international commitments in relation to the free movement of

persons, Parties shall strengthen, to the extent possible, such border controls as may be

necessary to prevent and detect trafficking in human beings.

2

Each Party shall adopt legislative or other appropriate measures to prevent, to the extent

possible, means of transport operated by commercial carriers from being used in the

commission of offences established in accordance with this Convention.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

6

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

3

Where appropriate, and without prejudice to applicable international conventions, such

measures shall include establishing the obligation of commercial carriers, including any

transportation company or the owner or operator of any means of transport, to ascertain

that all passengers are in possession of the travel documents required for entry into the

receiving State.

4

Each Party shall take the necessary measures, in accordance with its internal law, to provide

for sanctions in cases of violation of the obligation set forth in paragraph 3 of this article.

5

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to permit, in

accordance with its internal law, the denial of entry or revocation of visas of persons

implicated in the commission of offences established in accordance with this Convention.

6

Parties shall strengthen co-operation among border control agencies by, inter alia,

establishing and maintaining direct channels of communication.

Article 8 – Security and control of documents

Each Party shall adopt such measures as may be necessary:

a

To ensure that travel or identity documents issued by it are of such quality that

they cannot easily be misused and cannot readily be falsified or unlawfully

altered, replicated or issued; and

b

To ensure the integrity and security of travel or identity documents issued by

or on behalf of the Party and to prevent their unlawful creation and issuance.

Article 9 – Legitimacy and validity of documents

At the request of another Party, a Party shall, in accordance with its internal law, verify

within a reasonable time the legitimacy and validity of travel or identity documents issued

or purported to have been issued in its name and suspected of being used for trafficking in

human beings.

Chapter III – Measures to protect and promote the rights of victims, guaranteeing gender equality

Article 10 - Identification of the victims

1

Each Party shall provide its competent authorities with persons who are trained and

qualified in preventing and combating trafficking in human beings, in identifying and

helping victims, including children, and shall ensure that the different authorities

collaborate with each other as well as with relevant support organisations, so that victims

can be identified in a procedure duly taking into account the special situation of women

and child victims and, in appropriate cases, issued with residence permits under the

conditions provided for in Article 14 of the present Convention.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

7

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

2 Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to identify

victims as appropriate in collaboration with other Parties and relevant support

organisations. Each Party shall ensure that, if the competent authorities have reasonable

grounds to believe that a person has been victim of trafficking in human beings, that person

shall not be removed from its territory until the identification process as victim of an offence

provided for in Article 18 of this Convention has been completed by the competent

authorities and shall likewise ensure that that person receives the assistance provided for in

Article 12, paragraphs 1 and 2.

3.

When the age of the victim is uncertain and there are reasons to believe that the victim is a

child, he or she shall be presumed to be a child and shall be accorded special protection

measures pending verification of his/her age.

4.

As soon as an unaccompanied child is identified as a victim, each Party shall:

a

provide for representation of the child by a legal guardian, organisation or authority

which shall act in the best interests of that child;

b

take the necessary steps to establish his/her identity and nationality;

c

make every effort to locate his/her family when this is in the best interests of the child.

Article 11 – Protection of private life

1

Each Party shall protect the private life and identity of victims. Personal data regarding

them shall be stored and used in conformity with the conditions provided for by the

Convention for the Protection of Individuals with regard to Automatic Processing of

Personal Data (ETS No. 108).

2

Each Party shall adopt measures to ensure, in particular, that the identity, or details

allowing the identification, of a child victim of trafficking are not made publicly known,

through the media or by any other means, except, in exceptional circumstances, in order to

facilitate the tracing of family members or otherwise secure the well-being and protection of

the child.

3

Each Party shall consider adopting, in accordance with Article 10 of the Convention for the

Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms as interpreted by the European

Court of Human Rights, measures aimed at encouraging the media to protect the private

life and identity of victims through self-regulation or through regulatory or co-regulatory

measures.

Article 12 – Assistance to victims

1.

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to assist

victims in their physical, psychological and social recovery. Such assistance shall include at

least:

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

8

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

a

standards of living capable of ensuring their subsistence, through such measures as:

appropriate and secure accommodation, psychological and material assistance;

b

access to emergency medical treatment;

c

translation and interpretation services, when appropriate;

d

counselling and information, in particular as regards their legal rights and the services

available to them, in a language that they can understand;

e

assistance to enable their rights and interests to be presented and considered at

appropriate stages of criminal proceedings against offenders;

f

access to education for children.

2

Each Party shall take due account of the victim’s safety and protection needs.

3

In addition, each Party shall provide necessary medical or other assistance to victims

lawfully resident within its territory who do not have adequate resources and need such

help.

4

Each Party shall adopt the rules under which victims lawfully resident within its territory

shall be authorised to have access to the labour market, to vocational training and

education.

5

Each Party shall take measures, where appropriate and under the conditions provided for

by its internal law, to co-operate with non-governmental organisations, other relevant

organisations or other elements of civil society engaged in assistance to victims.

6

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to ensure that

assistance to a victim is not made conditional on his or her willingness to act as a witness.

7

For the implementation of the provisions set out in this article, each Party shall ensure that

services are provided on a consensual and informed basis, taking due account of the special

needs of persons in a vulnerable position and the rights of children in terms of

accommodation, education and appropriate health care.

Article 13 – Recovery and reflection period

1

Each Party shall provide in its internal law a recovery and reflection period of at least 30

days, when there are reasonable grounds to believe that the person concerned is a victim.

Such a period shall be sufficient for the person concerned to recover and escape the

influence of traffickers and/or to take an informed decision on cooperating with the

competent authorities. During this period it shall not be possible to enforce any expulsion

order against him or her. This provision is without prejudice to the activities carried out by

the competent authorities in all phases of the relevant national proceedings, and in

particular when investigating and prosecuting the offences concerned. During this period,

the Parties shall authorise the persons concerned to stay in their territory.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

9

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

2 During this period, the persons referred to in paragraph 1 of this Article shall be entitled to

the measures contained in Article 12, paragraphs 1 and 2.

3 The Parties are not bound to observe this period if grounds of public order prevent it or if it

is found that victim status is being claimed improperly.

Article 14 – Residence permit

1

Each Party shall issue a renewable residence permit to victims, in one or other of the two

following situations or in both:

a

the competent authority considers that their stay is necessary owing to their personal

situation;

b

the competent authority considers that their stay is necessary for the purpose of their

co-operation with the competent authorities in investigation or criminal proceedings.

2

The residence permit for child victims, when legally necessary, shall be issued in

accordance with the best interests of the child and, where appropriate, renewed under the

same conditions.

3

The non-renewal or withdrawal of a residence permit is subject to the conditions provided

for by the internal law of the Party.

4

If a victim submits an application for another kind of residence permit, the Party concerned

shall take into account that he or she holds, or has held, a residence permit in conformity

with paragraph 1.

5

Having regard to the obligations of Parties to which Article 40 of this Convention refers,

each Party shall ensure that granting of a permit according to this provision shall be

without prejudice to the right to seek and enjoy asylum.

Article 15 – Compensation and legal redress

1 Each Party shall ensure that victims have access, as from their first contact with the

competent authorities, to information on relevant judicial and administrative proceedings in

a language which they can understand.

2

Each Party shall provide, in its internal law, for the right to legal assistance and to free legal

aid for victims under the conditions provided by its internal law.

3 Each Party shall provide, in its internal law, for the right of victims to compensation from

the perpetrators.

4

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to guarantee

compensation for victims in accordance with the conditions under its internal law, for

instance through the establishment of a fund for victim compensation or measures or

programmes aimed at social assistance and social integration of victims, which could be

funded by the assets resulting from the application of measures provided in Article 23.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

10

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Article 16 – Repatriation and return of victims

1

The Party of which a victim is a national or in which that person had the right of permanent

residence at the time of entry into the territory of the receiving Party shall, with due regard

for his or her rights, safety and dignity, facilitate and accept, his or her return without

undue or unreasonable delay.

2

When a Party returns a victim to another State, such return shall be with due regard for the

rights, safety and dignity of that person and for the status of any legal proceedings related

to the fact that the person is a victim, and shall preferably be voluntary.

3

At the request of a receiving Party, a requested Party shall verify whether a person is its

national or had the right of permanent residence in its territory at the time of entry into the

territory of the receiving Party.

4

In order to facilitate the return of a victim who is without proper documentation, the Party

of which that person is a national or in which he or she had the right of permanent

residence at the time of entry into the territory of the receiving Party shall agree to issue, at

the request of the receiving Party, such travel documents or other authorisation as may be

necessary to enable the person to travel to and re-enter its territory.

5

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to establish

repatriation programmes, involving relevant national or international institutions and non

governmental organisations. These programmes aim at avoiding re-victimisation. Each

Party should make its best effort to favour the reintegration of victims into the society of the

State of return, including reintegration into the education system and the labour market, in

particular through the acquisition and improvement of their professional skills. With regard

to children, these programmes should include enjoyment of the right to education and

measures to secure adequate care or receipt by the family or appropriate care structures.

6

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to make

available to victims, where appropriate in co-operation with any other Party concerned,

contact information of structures that can assist them in the country where they are

returned or repatriated, such as law enforcement offices, non-governmental organisations,

legal professions able to provide counselling and social welfare agencies.

7

Child victims shall not be returned to a State, if there is indication, following a risk and

security assessment, that such return would not be in the best interests of the child.

Article 17 – Gender equality

Each Party shall, in applying measures referred to in this chapter, aim to promote gender

equality and use gender mainstreaming in the development, implementation and

assessment of the measures.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

11

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Chapter IV – Substantive criminal law

Article 18 – Criminalisation of trafficking in human beings

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish

as criminal offences the conduct contained in article 4 of this Convention, when committed

intentionally.

Article 19 – Criminalisation of the use of services of a victim

Each Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be necessary

to establish as criminal offences under its internal law, the use of services which are the

object of exploitation as referred to in Article 4 paragraph a of this Convention, with the

knowledge that the person is a victim of trafficking in human beings.

Article 20 - Criminalisation of acts relating to travel or identity documents

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish

as criminal offences the following conducts, when committed intentionally and for the

purpose of enabling the trafficking in human beings:

a

forging a travel or identity document;

b

procuring or providing such a document;

c

retaining, removing, concealing, damaging or destroying a travel or identity document

of another person.

Article 21 – Attempt and aiding or abetting

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish

as criminal offences when committed intentionally, aiding or abetting the commission of

any of the offences established in accordance with Articles 18 and 20 of the present

Convention.

2

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish

as criminal offences when committed intentionally, an attempt to commit the offences

established in accordance with Articles 18 and 20, paragraph a,

of this Convention.

Article 22 – Corporate liability

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure

that a legal person can be held liable for a criminal offence established in accordance with

this Convention, committed for its benefit by any natural person, acting either individually

or as part of an organ of the legal person, who has a leading position within the legal

person, based on:

a

a power of representation of the legal person;

b

an authority to take decisions on behalf of the legal person;

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

12

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

c

an authority to exercise control within the legal person.

2

Apart from the cases already provided for in paragraph 1, each Party shall take the

measures necessary to ensure that a legal person can be held liable where the lack of

supervision or control by a natural person referred to in paragraph 1 has made possible the

commission of a criminal offence established in accordance with this Convention for the

benefit of that legal person by a natural person acting under its authority.

3

Subject to the legal principles of the Party, the liability of a legal person may be criminal,

civil or administrative.

4

Such liability shall be without prejudice to the criminal liability of the natural persons who

have committed the offence.

Article 23 – Sanctions and measures

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure

that the criminal offences established in accordance with Articles 18 to 21 are punishable by

effective, proportionate and dissuasive sanctions. These sanctions shall include, for criminal

offences established in accordance with Article 18 when committed by natural persons,

penalties involving deprivation of liberty which can give rise to extradition.

2

Each Party shall ensure that legal persons held liable in accordance with Article 22 shall be

subject to effective, proportionate and dissuasive criminal or non-criminal sanctions or

measures, including monetary sanctions.

3

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to enable it

to confiscate or otherwise deprive the instrumentalities and proceeds of criminal offences

established in accordance with Articles 18 and 20, paragraph a, of this Convention, or

property the value of which corresponds to such proceeds.

4

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to enable the

temporary or permanent closure of any establishment which was used to carry out

trafficking in human beings, without prejudice to the rights of bona fide third parties or to

deny the perpetrator, temporary or permanently, the exercise of the activity in the course of

which this offence was committed.

Article 24 – Aggravating circumstances

Each Party shall ensure that the following circumstances are regarded as aggravating

circumstances in the determination of the penalty for offences established in accordance

with Article 18 of this Convention:

a

the offence deliberately or by gross negligence endangered the life of the victim;

b

the offence was committed against a child;

c

the offence was committed by a public official in the performance of her/his duties;

d

the offence was committed within the framework of a criminal organisation.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

13

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Article 25 - Previous convictions

Each Party shall adopt such legislative and other measures providing for the possibility to

take into account final sentences passed by another Party in relation to offences established

in accordance with this Convention when determining the penalty.

Article 26 – Non-punishment provision

Each Party shall, in accordance with the basic principles of its legal system, provide for the

possibility of not imposing penalties on victims for their involvement in unlawful activities,

to the extent that they have been compelled to do so.

Chapter V – Investigation, prosecution and procedural law

Article 27 - Ex parte and ex officio applications

1

Each Party shall ensure that investigations into or prosecution of offences established in

accordance with this Convention shall not be dependent upon the report or accusation

made by a victim, at least when the offence was committed in whole or in part on its

territory.

2

Each Party shall ensure that victims of an offence in the territory of a Party other than the

one where they reside may make a complaint before the competent authorities of their State

of residence. The competent authority to which the complaint is made, insofar as it does not

itself have competence in this respect, shall transmit it without delay to the competent

authority of the Party in the territory in which the offence was committed. The complaint

shall be dealt with in accordance with the internal law of the Party in which the offence was

committed.

3

Each Party shall ensure, by means of legislative or other measures, in accordance with the

conditions provided for by its internal law, to any group, foundation, association or non-

governmental organisations which aims at fighting trafficking in human beings or

protection of human rights, the possibility to assist and/or support the victim with his or her

consent during criminal proceedings concerning the offence established in accordance with

Article 18 of this Convention.

Article 28 – Protection of victims, witnesses and collaborators with the judicial

authorities

1

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to provide

effective and appropriate protection from potential retaliation or intimidation in particular

during and after investigation and prosecution of perpetrators, for:

a

Victims;

b

As appropriate, those who report the criminal offences established in accordance with

Article 18 of this Convention or otherwise co-operate with the investigating or

prosecuting authorities;

c

witnesses who give testimony concerning criminal offences established in accordance

with Article 18 of this Convention;

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

14

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

d

when necessary, members of the family of persons referred to in subparagraphs a and

c.

2

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to ensure and

to offer various kinds of protection. This may include physical protection, relocation,

identity change and assistance in obtaining jobs.

3

A child victim shall be afforded special protection measures taking into account the best

interests of the child.

4

Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to provide,

when necessary, appropriate protection from potential retaliation or intimidation in

particular during and after investigation and prosecution of perpetrators, for members of

groups, foundations, associations or non-governmental organisations which carry out the

activities set out in Article 27, paragraph 3.

5

Each Party shall consider entering into agreements or arrangements with other States for

the implementation of this article.

Article 29 – Specialised authorities and co-ordinating bodies

1

Each Party shall adopt such measures as may be necessary to ensure that persons or entities

are specialised in the fight against trafficking and the protection of victims. Such persons or

entities shall have the necessary independence in accordance with the fundamental

principles of the legal system of the Party, in order for them to be able to carry out their

functions effectively and free from any undue pressure. Such persons or the staffs of such

entities shall have adequate training and financial resources for their tasks.

2

Each Party shall adopt such measures as may be necessary to ensure co-ordination of the

policies and actions of their governments’ departments and other public agencies against

trafficking in human beings, where appropriate, through setting up co-ordinating bodies.

3

Each Party shall provide or strengthen training for relevant officials in the prevention of

and fight against trafficking in human beings, including Human Rights training. The

training may be agency-specific and shall, as appropriate, focus on: methods used in

preventing such trafficking, prosecuting the traffickers and protecting the rights of the

victims, including protecting the victims from the traffickers.

4

Each Party shall consider appointing National Rapporteurs or other mechanisms for

monitoring the anti-trafficking activities of State institutions and the implementation of

national legislation requirements.

Article 30 – Court proceedings

In accordance with the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental

Freedoms, in particular Article 6, each Party shall adopt such legislative or other measures

as may be necessary to ensure in the course of judicial proceedings:

a

the protection of victims’ private life and, where appropriate, identity;

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

15

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

b

victims’ safety and protection from intimidation,

in accordance with the conditions under its internal law and, in the case of child victims, by

taking special care of children’s needs and ensuring their right to special protection

measures.

Article 31 – Jurisdiction

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish

jurisdiction over any offence established in accordance with this Convention, when the

offence is committed:

a

in its territory; or

b

on board a ship flying the flag of that Party; or

c

on board an aircraft registered under the laws of that Party; or

d

by one of its nationals or by a stateless person who has his or her habitual residence in

its territory, if the offence is punishable under criminal law where it was committed or

if the offence is committed outside the territorial jurisdiction of any State;

e

against one of its nationals.

2

Each Party may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification,

acceptance, approval or accession, by a declaration addressed to the Secretary General of

the Council of Europe, declare that it reserves the right not to apply or to apply only in

specific cases or conditions the jurisdiction rules laid down in paragraphs 1 (d) and (e) of

this article or any part thereof.

3

Each Party shall adopt such measures as may be necessary to establish jurisdiction over the

offences referred to in this Convention, in cases where an alleged offender is present in its

territory and it does not extradite him/her to another Party, solely on the basis of his/her

nationality, after a request for extradition.

4

When more than one Party claims jurisdiction over an alleged offence established in

accordance with this Convention, the Parties involved shall, where appropriate, consult

with a view to determining the most appropriate jurisdiction for prosecution.

5

Without prejudice to the general norms of international law, this Convention does not

exclude any criminal jurisdiction exercised by a Party in accordance with internal law.

Chapter VI – International co-operation and co-operation with civil society

Article 32 – General principles and measures for international co-operation

The Parties shall co-operate with each other, in accordance with the provisions of this

Convention, and through application of relevant applicable international and regional

instruments, arrangements agreed on the basis of uniform or reciprocal legislation and

internal laws, to the widest extent possible, for the purpose of:

–

preventing and combating trafficking in human beings;

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

16

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

–

protecting and providing assistance to victims;

–

investigations or proceedings concerning criminal offences established in accordance

with this Convention.

Article 33 - Measures relating to endangered or missing persons

1

When a Party, on the basis of the information at its disposal has reasonable grounds to

believe that the life, the freedom or the physical integrity of a person referred to in

Article 28, paragraph 1, is in immediate danger on the territory of another Party, the Party

that has the information shall, in such a case of emergency, transmit it without delay to the

latter so as to take the appropriate protection measures.

2

The Parties to this Convention may consider reinforcing their co-operation in the search for

missing people, in particular for missing children, if the information available leads them to

believe that she/he is a victim of trafficking in human beings. To this end, the Parties may

conclude bilateral or multilateral treaties with each other.

Article 34 – Information

1

The requested Party shall promptly inform the requesting Party of the final result of the

action taken under this chapter. The requested Party shall also promptly inform the

requesting Party of any circumstances which render impossible the carrying out of the

action sought or are likely to delay it significantly.

2

A Party may, within the limits of its internal law, without prior request, forward to another

Party information obtained within the framework of its own investigations when it

considers that the disclosure of such information might assist the receiving Party in

initiating or carrying out investigations or proceedings concerning criminal offences

established in accordance with this Convention or might lead to a request for co-operation

by that Party under this chapter.

3

Prior to providing such information, the providing Party may request that it be kept

confidential or used subject to conditions. If the receiving Party cannot comply with such

request, it shall notify the providing Party, which shall then determine whether the

information should nevertheless be provided. If the receiving Party accepts the information

subject to the conditions, it shall be bound by them.

4

All information requested concerning Articles 13, 14 and 16, necessary to provide the rights

conferred by these Articles, shall be transmitted at the request of the Party concerned

without delay with due respect to Article 11 of the present Convention.

Article 35 – Co-operation with civil society

Each Party shall encourage state authorities and public officials, to co-operate with non-

governmental organisations, other relevant organisations and members of civil society, in

establishing strategic partnerships with the aim of achieving the purpose of this

Convention.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

17

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Chapter VII – Monitoring mechanism

Article 36 – Group of experts on action against trafficking in human beings

1

The Group of experts on action against trafficking in human beings (hereinafter referred to

as “GRETA”), shall monitor the implementation of this Convention by the Parties.

2

GRETA shall be composed of a minimum of 10 members and a maximum of 15 members,

taking into account a gender and geographical balance, as well as a multidisciplinary

expertise. They shall be elected by the Committee of the Parties for a term of office of 4

years, renewable once, chosen from amongst nationals of the States Parties to this

Convention.

3

The election of the members of GRETA shall be based on the following principles:

a

they shall be chosen from among persons of high moral character, known for their

recognised competence in the fields of Human Rights, assistance and protection of

victims and of action against trafficking in human beings or having professional

experience in the areas covered by this Convention;

b

they shall sit in their individual capacity and shall be independent and impartial in the

exercise of their functions and shall be available to carry out their duties in an effective

manner;

c

no two members of GRETA may be nationals of the same State;

d

they should represent the main legal systems.

4

The election procedure of the members of GRETA shall be determined by the Committee of

Ministers, after consulting with and obtaining the unanimous consent of the Parties to the

Convention, within a period of one year following the entry into force of this Convention.

GRETA shall adopt its own rules of procedure.

Article 37 – Committee of the Parties

1

The Committee of the Parties shall be composed of the representatives on the Committee of

Ministers of the Council of Europe of the member States Parties to the Convention and

representatives of the Parties to the Convention, which are not members of the Council of

Europe.

2

The Committee of the Parties shall be convened by the Secretary General of the Council of

Europe. Its first meeting shall be held within a period of one year following the entry into

force of this Convention in order to elect the members of GRETA. It shall subsequently meet

whenever one-third of the Parties, the President of GRETA or the Secretary General so

requests.

3

The Committee of the Parties shall adopt its own rules of procedure.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

18

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Article 38 – Procedure

1

The evaluation procedure shall concern the Parties to the Convention and be divided in

rounds, the length of which is determined by GRETA. At the beginning of each round

GRETA shall select the specific provisions on which the evaluation procedure shall be

based.

2

GRETA shall define the most appropriate means to carry out this evaluation. GRETA may

in particular adopt a questionnaire for each evaluation round, which may serve as a basis

for the evaluation of the implementation by the Parties of the present Convention. Such a

questionnaire shall be addressed to all Parties. Parties shall respond to this questionnaire, as

well as to any other request of information from GRETA.

3

GRETA may request information from civil society.

4

GRETA may subsidiarily organise, in co-operation with the national authorities and the

“contact person” appointed by the latter, and, if necessary, with the assistance of

independent national experts, country visits. During these visits, GRETA may be assisted

by specialists in specific fields.

5

GRETA shall prepare a draft report containing its analysis concerning the implementation

of the provisions on which the evaluation is based, as well as its suggestions and proposals

concerning the way in which the Party concerned may deal with the problems which have

been identified. The draft report shall be transmitted for comments to the Party which

undergoes the evaluation. Its comments are taken into account by GRETA when

establishing its report.

6

On this basis, GRETA shall adopt its report and conclusions concerning the measures taken

by the Party concerned to implement the provisions of the present Convention. This report

and conclusions shall be sent to the Party concerned and to the Committee of the Parties.

The report and conclusions of GRETA shall be made public as from their adoption, together

with eventual comments by the Party concerned.

7

Without prejudice to the procedure of paragraphs 1 to 6 of this article, the Committee of the

Parties may adopt, on the basis of the report and conclusions of GRETA, recommendations

addressed to this Party (a) concerning the measures to be taken to implement the

conclusions of GRETA, if necessary setting a date for submitting information on their

implementation, and (b) aiming at promoting co-operation with that Party for the proper

implementation of the present Convention.

Chapter VIII – Relationship with other international instruments

Article 39 – Relationship with the Protocol to prevent, suppress and punish trafficking

in persons, especially women and children, supplementing the United

Nations Convention against transnational organised crime

This Convention shall not affect the rights and obligations derived from the provisions of

the Protocol to prevent, suppress and punish trafficking in persons, especially women and

children, supplementing the United Nations Convention against transnational organised

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

19

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

crime, and is intended to enhance the protection afforded by it and develop the standards

contained therein.

Article 40 – Relationship with other international instruments

1

This Convention shall not affect the rights and obligations derived from other international

instruments to which Parties to the present Convention are Parties or shall become Parties

and which contain provisions on matters governed by this Convention and which ensure

greater protection and assistance for victims of trafficking.

2

The Parties to the Convention may conclude bilateral or multilateral agreements with one

another on the matters dealt with in this Convention, for purposes of supplementing or

strengthening its provisions or facilitating the application of the principles embodied in it.

3

Parties which are members of the European Union shall, in their mutual relations, apply

Community and European Union rules in so far as there are Community or European

Union rules governing the particular subject concerned and applicable to the specific case,

without prejudice to the object and purpose of the present Convention and without

prejudice to its full application with other Parties.

4

Nothing in this Convention shall affect the rights, obligations and responsibilities of States

and individuals under international law, including international humanitarian law and

international human rights law and, in particular, where applicable, the 1951 Convention

and the 1967 Protocol relating to the Status of Refugees and the principle of non-refoulement

as contained therein.

Chapter IX – Amendments to the Convention

Article 41 – Amendments

1

Any proposal for an amendment to this Convention presented by a Party shall be

communicated to the Secretary General of the Council of Europe and forwarded by him or

her to the member States of the Council of Europe, any signatory, any State Party, the

European Community, to any State invited to sign this Convention in accordance with the

provisions of Article 42 and to any State invited to accede to this Convention in accordance

with the provisions of Article 43.

2

Any amendment proposed by a Party shall be communicated to GRETA, which shall

submit to the Committee of Ministers its opinion on that proposed amendment.

3

The Committee of Ministers shall consider the proposed amendment and the opinion

submitted by GRETA and, following consultation of the Parties to this Convention and after

obtaining their unanimous consent, may adopt the amendment.

4

The text of any amendment adopted by the Committee of Ministers in accordance with

paragraph 3 of this article shall be forwarded to the Parties for acceptance.

5

Any amendment adopted in accordance with paragraph 3 of this article shall enter into

force on the first day of the month following the expiration of a period of one month after

the date on which all Parties have informed the Secretary General that they have accepted

it.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

20

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

Chapter X – Final clauses

Article 42 – Signature and entry into force

1

This Convention shall be open for signature by the member States of the Council of Europe,

the non member States which have participated in its elaboration and the European

Community.

2

This Convention is subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of

ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary General of the

Council of Europe.

3

This Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration

of a period of three months after the date on which 10 Signatories, including at least 8

member States of the Council of Europe, have expressed their consent to be bound by the

Convention in accordance with the provisions of the preceding paragraph.

4

In respect of any State mentioned in paragraph 1 or the European Community, which

subsequently expresses its consent to be bound by it, the Convention shall enter into force

on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the

date of the deposit of its instrument of ratification, acceptance or approval.

Article 43 – Accession to the Convention

1

After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of

Europe may, after consultation of the Parties to this Convention and obtaining their

unanimous consent, invite any non-member State of the Council of Europe, which has not

participated in the elaboration of the Convention, to accede to this Convention by a decision

taken by the majority provided for in Article 20 d. of the Statute of the Council of Europe,

and by unanimous vote of the representatives of the Contracting States entitled to sit on the

Committee of Ministers.

2

In respect of any acceding State, the Convention shall enter into force on the first day of the

month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the

instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe.

Article 44 – Territorial application

1

Any State or the European Community may, at the time of signature or when depositing its

instrument of ratification, acceptance, approval or accession, specify the territory or

territories to which this Convention shall apply.

2

Any Party may, at any later date, by a declaration addressed to the Secretary General of the

Council of Europe, extend the application of this Convention to any other territory specified

in the declaration and for whose international relations it is responsible or on whose behalf

it is authorised to give undertakings. In respect of such territory, the Convention shall enter

into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months

after the date of receipt of such declaration by the Secretary General.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

21

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

3

Any declaration made under the two preceding paragraphs may, in respect of any territory

specified in such declaration, be withdrawn by a notification addressed to the Secretary

General of the Council of Europe. The withdrawal shall become effective on the first day of

the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of

such notification by the Secretary General.

Article 45 – Reservations

No reservation may be made in respect of any provision of this Convention, with the

exception of the reservation of Article 31, paragraph 2.

Article 46 – Denunciation

1

Any Party may, at any time, denounce this Convention by means of a notification

addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

2

Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the

expiration of a period of three months after the date of receipt of the notification by the

Secretary General.

Article 47 – Notification

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the

Council of Europe, any State signatory, any State Party, the European Community, to any

State invited to sign this Convention in accordance with the provisions of Article 42 and to

any State invited to accede to this Convention in accordance with the provisions of

Article 43 of:

a

any signature;

b

the deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession;

c

any date of entry into force of this Convention in accordance with Articles 42 and 43;

d

any amendment adopted in accordance with Article 41 and the date on which such an

amendment enters into force;

e

any denunciation made in pursuance of the provisions of Article 46;

f

any other act, notification or communication relating to this Convention

g

any reservation made under Article 45.

In witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this

Convention.

Done at Warsaw, this 16th day of May 2005, in English and in French, both texts being

equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Council of

Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to

each member State of the Council of Europe, to the non-member States which have

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

22

CETS 197 – Action against Trafficking in Human Beings, 16.V.2005

_________________________________________________________________________________________

participated in the elaboration of this Convention, to the European Community and to any

State invited to accede to this Convention.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 4

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

96

Europarådets konvention om bekämpande av

människohandel (CETS 197)

Warsawa den 16 maj 2005

Ingress

Europarådets medlemsstater och övriga stater som har undertecknat

denna konvention,

som beaktar att Europarådets ändamål är att uppnå en större enighet

bland sina medlemsstater,

som anser att människohandel är ett brott mot de mänskliga rättigheterna

och en kränkning av människans värdighet och integritet,

som anser att människohandel kan leda till slaveri för brottsoffren,

som anser att respekt för brottsoffers rättigheter, skydd av brottsoffer och

åtgärder för att bekämpa människohandel måste vara övergripande mål,

som anser att alla åtgärder eller initiativ för att bekämpa människohandel

måste vara icke-diskriminerande och beakta jämställdhetsperspektivet

och barnets rättigheter,

som erinrar om att medlemsstaternas utrikesministrar i sina förklaringar

vid ministerkommitténs etthundratolfte och etthundrafjortonde möte den

14–15 maj 2003 respektive den 12–13 maj 2004 efterlyste kraftfullare

insatser mot människohandel från Europarådets sida,

som beaktar 1950 års konvention om skydd för de mänskliga rättig-

heterna och de grundläggande friheterna samt protokollen till denna,

som beaktar följande rekommendationer från ministerkommittén till

Europarådets medlemsstater: R (91) 11 om sexuellt utnyttjande av barn,

barnpornografi och barnprostitution samt handel med barn och ung-

domar, R (97) 13 om hot mot vittnen och den tilltalades rätt till försvar,

R (2000) 11 om åtgärder mot handel med människor för sexuellt utnyttj-

ande, R (2001) 16 om skydd av barn mot sexuellt utnyttjande, R (2002) 5

om skydd av kvinnor mot våld,

som beaktar följande rekommendationer från Europarådets parlament-

ariska församling: R 1325 (1997) om handel med kvinnor och påtvingad

prostitution i Europarådets medlemsstater, R 1450 (2000) om våld mot

kvinnor i Europa, R 1545 (2002) om en kampanj mot handel med

kvinnor, R 1610 (2003) om migration kopplad till handel med kvinnor

och prostitution, R 1611 (2003) om organhandel i Europa, R 1663 (2004)

om slavarbete i hemmet: slaveri, au pairer och postorderfruar,

som beaktar Europeiska unionens råds (rådets) rambeslut av den 19 juli

2002 om bekämpande av människohandel, rådets rambeslut av den 15

mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden samt

rådets direktiv av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelands-

medborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått

hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga

myndigheterna,

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

97

som vederbörligen beaktar Förenta nationernas konvention mot gräns-

överskridande organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll om

förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor,

särskilt kvinnor och barn, för att stärka det skydd dessa instrument ger

och utveckla de normer som upprättas genom dem,

som vederbörligen beaktar övriga internationella rättsliga instrument av

betydelse i fråga om åtgärder för bekämpning av människohandel,

som beaktar behovet av att utarbeta ett allsidigt, internationellt, rättsligt

instrument med särskild inriktning på de mänskliga rättigheterna för

människohandelns offer och att upprätta en särskild övervaknings-

mekanism,

har kommit överens om följande:

Kapitel I Syften, tillämpningsområde, icke- diskrimineringsprincip

och definitioner

Artikel 1 – Konventionens syften

1 Denna konventions syften är

a att med respekt för jämställdheten förebygga och bekämpa

människohandel,

b att med respekt för jämställdheten skydda brottsoffrens mänsk-

liga rättigheter, att utforma en allsidig ram för skydd av och

hjälp till brottsoffer och vittnen samt att säkerställa att utred-

ningar och åtal genomförs effektivt, samt

c att främja internationellt samarbete när det gäller insatser mot

människohandel.

2 Genom denna konvention inrättas en särskild övervaknings-

mekanism för att säkerställa att parterna effektivt tillämpar dess

bestämmelser.

Artikel 2 – Tillämpningsområde

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

98

Denna konvention ska gälla alla former av människohandel, nationell

eller gränsöverskridande, oberoende av dess eventuella samband med

organiserad brottslighet.

Artikel 3 – Icke-diskrimineringsprincip

Parterna ska tillämpa bestämmelserna i denna konvention, särskilt om

brottsoffers rätt att komma i åtnjutande av åtgärder för att skydda och

främja deras rättigheter, utan någon åtskillnad såsom på grund av kön,

ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt

eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet,

börd eller ställning i övrigt.

Artikel 4 – Definitioner

I denna konvention avses med

a människohandel: rekrytering, transport, överföring, hysande eller

mottagande av personer genom hot om eller bruk av våld eller andra

former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk

eller missbruk av en persons utsatta belägenhet, eller givande eller

mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från

en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja

denna person. Utnyttjande ska innebära åtminstone utnyttjande av

andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande,

tvångsarbete eller tvångstjänst, slaveri eller med slaveri jämförbara

bruk och sedvänjor, träldom eller avlägsnande av organ.

b Samtycke från ett offer för människohandel till sådant åsyftat

utnyttjande som anges i punkt a i denna artikel ska sakna betydelse

om något av de medel som anges där har använts.

c Rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av barn

i syfte att utnyttja dessa ska betraktas som människohandel även om

inget av de medel som anges i punkt a i denna artikel har använts.

d barn: person under 18 års ålder.

e brottsoffer: varje fysisk person som är utsatt för människohandel

enligt definitionen i denna artikel.

Kapitel II Förebyggande, samarbete och andra åtgärder

Artikel 5 – Förebyggande av människohandel

1 Varje part ska vidta åtgärder för att införa eller stärka nationellt

samarbete mellan de olika organ som ansvarar för att förebygga och

bekämpa människohandel.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

99

2 Varje part ska införa och/eller stärka effektiva riktlinjer och program

för att förebygga människohandel genom t.ex. forskning, upplys-

ning, kampanjer för höjande av medvetenhet och utbildning, sociala

och ekonomiska initiativ samt utbildningsprogram med särskild in-

riktning på personer som riskerar att bli föremål för människohandel

och personer som i sin yrkesverksamhet berörs av denna handel.

3 Varje part ska främja en ansats som grundas på mänskliga rättig-

heter, integrera jämställdhetsaspekter och utgå från barnets intressen

när olika former av riktlinjer och program som avses i punkt 2 ut-

formas, genomförs och utvärderas.

4 Varje part ska vidta de lämpliga åtgärder som kan behövas för att

möjliggöra laglig migration, särskilt genom att berörda myndigheter

sprider korrekt information om de villkor som gäller för laglig inresa

på och vistelse inom dess territorium.

5 Varje part ska vidta särskilda åtgärder för att minska barns utsatthet

för människohandel, särskilt genom att skapa en skyddande miljö för

dem.

6 De åtgärder som vidtas i enlighet med denna artikel ska där så är

lämpligt omfatta icke-statliga organisationer, andra berörda organi-

sationer samt andra delar av det civila samhället som medverkar i att

förebygga människohandel och att skydda eller hjälpa brottsoffer.

Artikel 6 – Åtgärder för att motverka efterfrågan

För att motverka den efterfrågan som främjar alla former av utnyttjande

av människor, särskilt kvinnor och barn, och som leder till människo-

handel, ska varje part vidta eller stärka åtgärder inom lagstiftning, för-

valtning, utbildning, socialt, kulturellt eller på annat sätt, bl.a. följande:

a Forska om bästa tillämpningar, metoder och strategier.

b Höja medvetenheten om mediernas och det civila samhällets ansvar

och viktiga roll för att identifiera efterfrågan som en av de grund-

läggande orsakerna till människohandel.

c Bedriva riktade upplysningskampanjer som vid behov innefattar

bl.a. offentliga myndigheter och beslutsfattare.

d I skolundervisningen för flickor och pojkar bedriva utbildnings-

program och vidta andra förebyggande åtgärder som betonar att

genusbaserad åtskillnad och dess katastrofala konsekvenser inte kan

accepteras samt betydelsen av jämställdhet och varje människas

värde och integritet.

Artikel 7 – Åtgärder vid gränser

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

100

1 Utan att det påverkar internationella åtaganden avseende fri rörlighet

för personer ska parterna så långt möjligt stärka sådana gräns-

kontroller som kan behövas för att förebygga och upptäcka

människohandel.

2 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra lämpliga åtgärder

för att så långt möjligt förebygga att yrkesmässiga fraktförares

transportmedel används i sådan brottslig verksamhet som avses i

denna konvention.

3 I förekommande fall och utan att det påverkar tillämpningen av

gällande internationella konventioner ska bland dessa åtgärder ingå

fastställande av skyldighet för yrkesmässiga fraktförare, innefattande

varje transportföretag eller ägare eller brukare av transportmedel, att

se till att alla passagerare innehar de resehandlingar som krävs för

inresa i den mottagande staten.

4 Varje part ska i enlighet med sin nationella lag föreskriva påföljder

vid överträdelse av den skyldighet som avses i punkt 3 i denna

artikel.

5 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att, i enlighet med dess nationella lag, medge avvisning

eller återkallelse av visering för personer som medverkar i förövande

av brott som avses i denna konvention.

6 Parterna ska förstärka samarbetet mellan gränskontrollmyndigheter-

na, bl.a. genom att inrätta och upprätthålla direkta kommunikations-

kanaler.

Artikel 8 – Säkerhet och kontroll av handlingar

Varje part ska vidta nödvändiga åtgärder för att

a se till att rese- eller identitetshandlingar som den utfärdar är av sådan

kvalitet att de inte enkelt kan missbrukas, förfalskas eller olagligen

ändras, kopieras eller utfärdas, och

b skydda integriteten och säkerheten i de rese- eller identitetshand-

lingar som utfärdas av parten eller på dess vägnar samt förebygga att

sådana handlingar framställs och utfärdas olagligt.

Artikel 9 – Handlingars äkthet och giltighet

En part ska, på begäran av en annan part, enligt sin nationella lag inom

skälig tid kontrollera äktheten och giltigheten av rese- eller identitets-

handlingar som har utfärdats eller påstås ha utfärdats i dess namn och

som misstänks användas för människohandel.

Kapitel III Åtgärder för att skydda och främja brottsoffers

rättigheter med beaktande av jämställdhet

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

101

Artikel 10 – Identifiering av brottsoffren

1 Varje part ska förse sina behöriga myndigheter med personal som är

utbildad i och kvalificerad för att förebygga och bekämpa

människohandel och att identifiera och bistå brottsoffer, inklusive

barn, och ska se till att de olika myndigheterna samarbetar med

varandra och med berörda hjälporganisationer, så att brottsoffer kan

identifieras genom ett förfarande som vederbörligen beaktar den

speciella situationen för kvinnor och barn som utsatts för brott och

vid behov få uppehållstillstånd enligt bestämmelserna i artikel 14 i

denna konvention.

2 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att identifiera brottsoffer, vid behov i samarbete med

andra parter och berörda hjälporganisationer. Om de behöriga

myndigheterna har skälig anledning anta att en person har blivit

offer för människohandel, ska parten se till att personen inte

avlägsnas från dess territorium förrän de behöriga myndigheterna

har avslutat identifieringsförfarandet för offer för ett brott som

konstateras enligt artikel 18 i denna konvention och att personen i

fråga får hjälp enligt artikel 12.1 och 12.2.

3 Om brottsoffrets ålder är obestämd och det finns skäl att tro att offret

är ett barn, ska hon eller han antas vara ett barn och ges särskilt

skydd i avvaktan på att åldern fastställs.

4 Så snart en underårig utan medföljande vuxen har identifierats som

ett brottsoffer ska varje part

a sörja för att barnet företräds av en förmyndare, organisation

eller myndighet som ska handla i barnets intresse,

b vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa barnets identitet och

nationalitet, samt

c göra sitt bästa för att söka rätt på barnets familj, om detta ligger

i barnets intresse.

Artikel 11 – Skydd för privatlivet

1 Varje part ska skydda brottsoffrens privatliv och identitet.

Personuppgifter om dem ska förvaras och användas enligt

bestämmelserna i konventionen om skydd för enskilda vid

automatisk databehandling av personuppgifter (ETS 108).

2 Varje part ska vidta åtgärder för att särskilt tillse att identiteten eller

uppgifter som möjliggör identifiering av ett barn som är brottsoffer

inte offentliggörs genom medierna eller på andra vägar utom, i

undantagsfall, för att underlätta efterforskning av familjemedlemmar

eller på annat sätt säkerställa barnets välfärd och skydd.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

102

3 Varje part ska överväga att i enlighet med artikel 10 i konventionen

om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, som den tolkas av Europeiska domstolen för de

mänskliga rättigheterna, vidta åtgärder som syftar till att främja att

medierna värnar om brottsoffrens privatliv och identitet genom

självreglering, genom införande av regler eller genom gemensam

reglering.

Artikel 12 – Hjälp till brottsoffer

1 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att hjälpa brottsoffren med deras fysiska, psykiska och

sociala återhämtning. Denna hjälp ska minst innefatta följande:

a En levnadsstandard som kan trygga deras uppehälle genom

åtgärder som lämplig och trygg bostad samt psykologiskt och

materiellt bistånd.

b Tillgång till akutsjukvård.

c Hjälp med översättning och tolkning vid behov.

d Rådgivning och upplysning, särskilt om deras lagliga

rättigheter och de tjänster som står till deras förfogande, på ett

språk som de kan förstå.

e Biträde så att deras rättigheter och intressen kan framföras och

beaktas i lämpliga skeden av brottsmålsförfaranden mot

förövare.

f

Tillgång till utbildning för barn.

2 Varje part ska vederbörligen beakta brottsoffrets behov av trygghet

och skydd.

3 Dessutom ska varje part svara för nödvändig medicinsk eller annan

hjälp till brottsoffer som lagligen vistas inom dess territorium,

saknar tillräckliga resurser och behöver sådan hjälp.

4 Varje part ska anta regler enligt vilka brottsoffer som lagligen vistas

inom dess territorium ska beredas tillträde till arbetsmarknaden samt

till yrkesutbildning och undervisning.

5 Varje part ska vid behov och på de villkor som anges i dess

nationella lagstiftning samarbeta med icke-statliga organisationer,

andra berörda organisationer eller medlemmar av det civila

samhället som ägnar sig åt att bistå brottsoffer.

6 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att trygga att ett brottsoffers villighet att vittna inte

uppställs som villkor för hjälp till vederbörande.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

103

7 Vid tillämpning av de bestämmelser som fastställs i denna artikel

ska varje part lämna hjälp på grundval av samförstånd och

information, med vederbörlig hänsyn till de särskilda behoven hos

personer i en utsatt situation och till barns rättigheter med avseende

på bostad, utbildning och lämplig hälsovård.

Artikel 13 – Period för återhämtning och eftertanke

1 Varje part ska i sin nationella lag fastställa en period på minst 30

dagar för återhämtning och eftertanke, om det finns skälig anledning

att tro att den berörda personen är ett brottsoffer. Perioden ska vara

så lång att personen kan återhämta sig och göra sig fri från

människohandlarnas inflytande och/eller fatta ett välinformerat

beslut om samarbete med de behöriga myndigheterna. Under denna

period ska inget beslut om utvisning av personen kunna verkställas.

Denna bestämmelse ska inte påverka den verksamhet som de

behöriga myndigheterna bedriver i alla faser av de tillämpliga

nationella förfarandena, särskilt när de utreder och väcker åtal för de

berörda brotten. Under denna period ska parterna tillåta berörda

personer att vistas inom deras territorium.

2 Under denna period ska de personer som avses i punkt 1 i denna

artikel ha rätt till den hjälp som avses i artikel 12.1 och 12.2.

3 Parterna är inte bundna av att iaktta denna period om det strider mot

den allmänna ordningen eller det konstateras att ställning som

brottsoffer åberopas felaktigt.

Artikel 14 – Uppehållstillstånd

1 Varje part ska utfärda ett förnyelsebart uppehållstillstånd till brotts-

offer i endera av följande situationer, eller i båda:

a När den behöriga myndigheten anser att deras vistelse är

nödvändig på grund av deras personliga situation.

b När den behöriga myndigheten anser att deras vistelse krävs för

deras samarbete med de behöriga myndigheterna i utrednings-

eller straffrättsliga förfaranden.

2 När uppehållstillstånd av rättsliga skäl krävs för brottsoffer som är

barn, ska sådant utfärdas om det är för barnets bästa och vid behov

förnyas på samma villkor.

3 Vägran att förnya ett uppehållstillstånd eller återkallelse av ett sådant

ska följa föreskrifterna i partens nationella lag.

4 Om ett brottsoffer ansöker om någon annan form av uppehålls-

tillstånd ska den berörda parten beakta att han eller hon har eller har

haft ett uppehållstillstånd enligt punkt 1.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

104

5 Med hänsyn till parternas åtaganden enligt artikel 40 i denna

konvention ska varje part se till att beviljande av tillstånd enligt

denna bestämmelse inte ska påverka rätten att söka och få asyl.

Artikel 15 – Gottgörelse och rätt till skadestånd

1 Varje part ska se till att brottsoffer, från deras första kontakt med de

behöriga myndigheterna och på ett språk som de kan förstå, har

tillgång till upplysningar om rättsliga och administrativa förfaranden

av betydelse.

2 Varje part ska i sin nationella lag fastställa rätt till rättsligt stöd och

fri rättshjälp för brottsoffer enligt bestämmelserna i dess nationella

lag.

3 Varje part ska i sin nationella lag fastställa brottsoffers rätt till

gottgörelse från förövarna.

4 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att garantera gottgörelse till brottsoffer enligt

bestämmelserna i dess nationella lag, exempelvis genom inrättande

av en fond för gottgörelse till brottsoffer eller åtgärder eller program

för socialt bistånd och social återanpassning av brottsoffer, som kan

finansieras med medel som härrör från tillämpning av åtgärder som

avses i artikel 23.

Artikel 16 – Brottsoffrens repatriering och återvändande

1 Den part i vilken ett brottsoffer är medborgare eller hade permanent

uppehållstillstånd vid tiden för inresan på den mottagande partens

territorium ska, med vederbörlig hänsyn till personens rättigheter,

säkerhet och värdighet, underlätta och godta personens återvändande

utan oberättigat eller oskäligt dröjsmål.

2 När en part återsänder ett brottsoffer till en annan stat ska detta ske

med vederbörlig hänsyn till personens rättigheter, säkerhet och

värdighet och till läget i eventuella rättsliga förfaranden knutna till

den omständigheten att personen är ett offer för människohandel,

och återvändandet ska helst ske frivilligt.

3 På begäran av en mottagande part ska en anmodad part bekräfta om

en person är dess medborgare eller hade tillstånd att vistas

permanent inom dess territorium vid tiden för inresan på den

mottagande partens territorium.

4 För att underlätta att ett offer för människohandel som saknar

korrekta handlingar återvänder, ska den part i vilken den personen är

medborgare eller hade permanent uppehållstillstånd vid tiden för

inresan på den mottagande statens territorium gå med på att, på

begäran av den mottagande parten, utfärda sådana resehandlingar

eller sådant annat tillstånd som kan behövas för att personen ska

kunna resa in på och återvända till dess territorium.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

105

5 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att inrätta repatrieringsprogram under medverkan av

berörda nationella eller internationella institutioner och icke-statliga

organisationer. Syftet med dessa program är att förebygga att

personer åter blir brottsoffer. Varje part bör göra allt som står i dess

makt för att främja brottsoffrens återinträde i samhällslivet i den stat

de återvänder till, inklusive återinträde i undervisningssystemet och

på arbetsmarknaden, särskilt genom förvärvande och förbättring av

yrkesskicklighet. Program för barn bör innefatta rätt till utbildning

och åtgärder för att trygga lämplig vård eller mottagande av familjen

eller lämpliga vårdstrukturer.

6 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att, där så är lämpligt i samarbete med andra berörda

parter, bereda brottsoffer tillgång till kontaktinformation om organ

som kan hjälpa dem i det land till vilket de återsänds eller

repatrieras, t.ex. funktioner för upprätthållande av lag och ordning,

icke-statliga organisationer, jurister som kan ge råd samt inrättningar

för social välfärd.

7 Brottsoffer som är barn ska inte återsändas till en stat om en risk-

och säkerhetsbedömning tyder på att ett sådant återvändande inte

skulle vara bäst för barnet.

Artikel 17 – Jämställdhet

Varje part ska, när den vidtar åtgärder som avses i detta kapitel, sträva

efter att främja jämställdhet och tillämpa jämställdhetsintegrering i

åtgärdernas utformning, tillämpning och utvärdering.

Kapitel IV Materiell straffrätt

Artikel 18 – Kriminalisering av människohandel

Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan behövas

för att konstatera att sådana gärningar som avses i artikel 4 i denna

konvention är brottsliga när de begås uppsåtligen.

Artikel 19 – Kriminalisering av användningen av ett brottsoffers

tjänster

Varje part ska överväga att anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som

kan behövas för att i dess nationella lagstiftning fastställa att användning

av tjänster som är föremål för sådant utnyttjande som avses i artikel 4 a i

denna konvention med vetskap om att personen är ett offer för

människohandel, är en brottslig gärning.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

106

Artikel 20 – Kriminalisering av gärningar som rör rese- eller

identitetshandlingar

Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan behövas

för att konstatera att följande gärningar är brottsliga när de begås

uppsåtligen och i syfte att möjliggöra människohandel:

a att förfalska en rese- eller identitetshandling,

b att anskaffa eller tillhandahålla en sådan handling,

c att behålla, undanröja, dölja, skada eller förstöra en annan persons

rese- eller identitetshandling.

Artikel 21 – Försök, medhjälp eller främjande

1 Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan

behövas för att konstatera att uppsåtlig hjälp till eller främjande av

att någon av de handlingar som anges i artiklarna 18 och 20 i denna

konvention begås är brottsliga gärningar.

2 Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan

behövas för att konstatera att försök att begå någon av de handlingar

som anges i artiklarna 18 och 20 a i denna konvention är brottsliga

gärningar.

Artikel 22 – Juridiska personers ansvar

1 Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan

behövas för att se till att en juridisk person kan ställas till ansvar för

en gärning som är brottslig enligt denna konvention och som begås

för den juridiska personens vinning av en fysisk person som handlar

antingen individuellt eller som en del av den juridiska personens

organ och som har en ledande ställning inom den juridiska personen

som grundas på endera av följande:

a Fullmakt att företräda den juridiska personen.

b Befogenhet att fatta beslut för den juridiska personens räkning.

c Befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2 Utöver de fall som avses i punkt 1, ska varje part vidta de åtgärder

som behövs för att säkerställa att en juridisk person kan ställas till

ansvar om brist på överinseende eller kontroll av en fysisk person

som avses i punkt 1 har gjort det möjligt att föröva en gärning som

är brottslig enligt denna konvention för den juridiska personens

vinning genom en fysisk person som handlar på dess vägnar.

3 Beroende på partens rättsliga principer kan en juridisk persons

ansvar vara straffrättsligt, civilrättsligt eller förvaltningsrättsligt.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

107

4 Detta ansvar ska inte påverka det straffrättsliga ansvaret för de

fysiska personer som har begått brottet.

Artikel 23 – Påföljder och åtgärder

1 Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan

behövas för att de brottsliga gärningar som konstateras enligt

artiklarna 18–21 ska kunna beläggas med effektiva, proportionella

och avskräckande påföljder. Dessa påföljder ska för brottsliga

gärningar som konstateras enligt artikel 18 i denna konvention, när

de begås av fysiska personer, inbegripa straff som medför

frihetsberövande och som kan föranleda utlämning.

2 Varje part ska se till att juridiska personer som ställs till ansvar

enligt artikel 22 ska bli föremål för effektiva, proportionella och

avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder eller

åtgärder, inklusive ekonomiska påföljder.

3 Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan

behövas för att den ska kunna förverka eller på annat sätt undanröja

hjälpmedel för och vinning av brott enligt artiklarna 18 och 20 a i

denna konvention, eller egendom till ett värde som motsvarar sådan

vinning.

4 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att den ska kunna tillfälligt eller permanent stänga en

inrättning som har använts för att genomföra människohandel, utan

att detta ska påverka rättigheter för tredje person i god tro, eller för

att tillfälligt eller permanent vägra gärningsmannen att bedriva den

verksamhet inom vilken brottet förövades.

Artikel 24 – Försvårande omständigheter

När påföljd för brott som konstateras enligt artikel 18 i denna konvention

fastställs ska varje part se till att följande betraktas som försvårande

omständigheter:

a Att brottet uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet har äventyrat

offrets liv.

b Att brottet har begåtts mot ett barn.

c Att brottet har begåtts av en offentlig tjänsteman vid utövning av

tjänsten.

d Att brottet har begåtts inom ramen för en brottslig organisation.

Artikel 25 – Tidigare domar

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

108

Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som skapar

möjlighet att beakta lagakraftvunna domar som utdömts av en annan part

och som avser brott mot denna konvention när påföljden fastställs.

Artikel 26 – Bestämmelse om straffrihet

Varje part ska enligt grundprinciperna i dess rättssystem bereda

möjlighet att avstå från att utdöma straff mot brottsoffer för deras

inblandning i olaglig verksamhet om denna har skett av tvång.

Kapitel V Utredning, åtal och processrätt

Artikel 27 – Ansökningar ex parte och ex officio

1 Varje part ska se till att utredningar av eller åtal för brott enligt

denna konvention ska vara oberoende av ett brottsoffers anmälan

eller anklagelse, i varje fall då brottet helt eller delvis begåtts inom

partens territorium.

2 Varje part ska se till att offer för ett brott som begåtts inom

territorium som tillhör en annan part än den där de vistas får klaga

hos de behöriga myndigheterna i den stat där de har sin hemvist. Den

behöriga myndighet hos vilken klagan förs ska, om den inte själv är

behörig i detta hänseende, utan dröjsmål överlämna den till den

behöriga myndigheten i den part inom vars territorium brottet

begicks. Klagan ska handläggas i enlighet med nationell lag i den

part där brottet begicks.

3 Varje part ska genom lagstiftning eller andra åtgärder enligt de

bestämmelser som fastställs i dess nationella lag ge varje grupp,

stiftelse, förening eller icke-statlig organisation som strävar efter att

bekämpa människohandel eller skydda de mänskliga rättigheterna

möjlighet att hjälpa och/eller stödja brottsoffret, om detta så önskar,

under straffrättsliga förfaranden som rör ett sådant brott som

konstateras enligt artikel 18 i denna konvention.

Artikel 28 – Skydd av brottsoffer, vittnen och personer som

samarbetar med de rättsvårdande myndigheterna

1 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att ge effektivt och lämpligt skydd mot eventuella

repressalier eller hot, särskilt under loppet av och efter en utredning

om och åtal mot förövare, åt:

a brottsoffer,

b i tillämpliga fall, personer som rapporterar sådana brottsliga

gärningar som konstateras enligt artikel 18 i denna konvention

eller på annat sätt samarbetar med de instanser som genomför

utredningen eller åtalet,

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

109

c vittnen som avlägger vittnesmål rörande sådana brottsliga

gärningar som konstateras enligt artikel 18 i denna konvention,

d vid behov, familjemedlemmar till personer som avses i a och c.

2 Varje part ska anta lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan

behövas för att säkerställa och ge skydd av olika slag. Detta kan

innefatta fysiskt skydd, förflyttning, identitetsbyte och hjälp med att

skaffa anställning.

3 Ett brottsoffer som är barn ska ges särskilt skydd med beaktande av

barnets intresse.

4 Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan

behövas för att vid behov ge medlemmar av grupper, stiftelser,

föreningar eller icke-statliga organisationer som bedriver sådan

verksamhet som avses i artikel 27.3 lämpligt skydd mot eventuella

repressalier eller hot, särskilt under och efter en utredning om och

åtal mot förövare.

5 Varje part ska överväga att ingå avtal eller arrangemang med andra

stater för att tillämpa denna artikel.

Artikel 29 – Specialiserade myndigheter och samordningsorgan

1 Varje part ska uppdra åt personer eller enheter att särskilt inrikta sig

på att bekämpa människohandel och skydda vittnen. Sådana

personer eller enheter ska ha det oberoende som krävs i enlighet med

de grundläggande principerna i partens rättssystem för att kunna

fullgöra sina uppgifter effektivt och fritt från obehörigt tryck. Sådana

personer eller personalen i sådana enheter ska ha lämplig utbildning

och tillräckliga ekonomiska resurser för sina uppgifter.

2 Varje part ska vidta de åtgärder som kan behövas för att samordna

sina regeringsdepartements och andra offentliga organs riktlinjer och

åtgärder mot människohandel, i lämpliga fall genom att inrätta

samordningsorgan.

3 Varje part ska utbilda eller stärka utbildningen av berörd personal

om förebyggande och bekämpning av människohandel och om

mänskliga rättigheter. Denna utbildning kan vara specialinriktad för

varje organ och ska i förekommande fall inriktas på metoder som

används för att förebygga sådan handel, väcka åtal mot förövarna

och skydda brottsoffrens rättigheter, inklusive skydd av brottsoffren

mot förövarna.

4 Varje part ska överväga att tillsätta nationella rapportörer eller andra

verktyg för att övervaka statliga institutioners brottsbekämpning och

tillämpningen av kraven på nationell lagstiftning.

Artikel 30 – Domstolsförhandlingar

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

110

I enlighet med konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna, särskilt artikel 6, ska varje part anta

lagstiftning eller vidta andra åtgärder som kan behövas för att i

domstolsförhandlingar tillvarata:

a skyddet av brottsoffrens privatliv och, vid behov, deras identitet, och

b brottsoffrens säkerhet och skydd mot hot,

enligt bestämmelserna i dess nationella lag och, när brottsoffren är barn,

genom att särskilt sörja för barnens behov och trygga deras rätt till

särskilt skydd.

Artikel 31 – Domsrätt

1 Varje part ska anta lagstiftning och vidta andra åtgärder som kan

behövas för att utöva jurisdiktion över brott som konstateras enligt

denna konvention när brottet förövas

a inom dess territorium,

b ombord på ett fartyg som för den partens flagg,

c ombord på ett luftfartyg som är registrerat enligt den partens

lagar,

d av någon av dess medborgare eller av en statslös person med

fast bostadsort inom dess territorium, om brottet är straffbart

enligt straffrätten där det begicks eller om brottet begås utanför

en stats territoriella jurisdiktion, eller

e mot någon av dess medborgare.

2 Varje part kan vid undertecknandet eller när den deponerar sitt

ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutnings-

instrument, i en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare,

förklara att den förbehåller sig rätten att inte tillämpa, eller att endast

i särskilda fall eller under särskilda förhållanden tillämpa

jurisdiktionsreglerna i punkt 1 d och 1 e i denna artikel, eller någon

del av dem.

3 Varje part ska vidta de åtgärder som kan behövas för att utöva

jurisdiktion över de brott som omfattas av denna konvention när en

person som misstänks för brott vistas inom dess territorium och

parten inte utlämnar personen i fråga till en annan part, enbart på

grund av personens nationalitet, sedan en begäran om utlämning

mottagits.

4 När fler än en part gör anspråk på jurisdiktion över ett påstått brott

som konstateras i enlighet med denna konvention, ska de berörda

parterna vid behov samråda för att bestämma den lämpligaste

jurisdiktionen för åtal.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

111

5 Utan att tillämpningen av allmänna internationella rättsprinciper

påverkas ska denna konvention inte utesluta att straffrättslig

jurisdiktion utövas av en part i enlighet med dess nationella lag.

Kapitel VI Internationellt samarbete och samarbete med det civila

samhället

Artikel 32 – Allmänna principer och åtgärder för internationellt

samarbete

Parterna ska så långt möjligt samarbeta med varandra enligt

bestämmelserna i denna konvention och med användande av tillämpliga

internationella och regionala instrument, arrangemang som gjorts på

grundval av enhetlig eller ömsesidig lagstiftning och nationella lagar, i

syfte att:

− förebygga och bekämpa människohandel,

− skydda och stödja brottsoffer, samt

− utreda eller inleda förfaranden mot brott som konstateras i enlighet

med denna konvention.

Artikel 33 – Åtgärder beträffande personer som utsatts för hot eller

saknas

1 När en part med stöd av upplysningar som den förfogar över har

skälig anledning att tro att det finns en omedelbar fara för liv, frihet

eller fysisk integritet för en person som avses i artikel 28.1 inom en

annan parts territorium, ska den part som har upplysningarna i ett

sådant nödläge omedelbart lämna dem till den senare parten, så att

lämpliga skyddsåtgärder kan vidtas.

2 Parterna i denna konvention kan överväga att förstärka sitt samarbete

för att söka efter saknade personer, särskilt saknade barn, om

tillgängliga upplysningar ger dem anledning tro att vederbörande är

offer för människohandel. I detta syfte kan parterna träffa bilaterala

eller multilaterala avtal med varandra.

Artikel 34 – Upplysningar

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

112

1 Den anmodade parten ska utan dröjsmål upplysa den begärande

parten om det slutliga resultatet av åtgärder som vidtas enligt detta

kapitel. Den anmodade parten ska också utan dröjsmål upplysa den

begärande parten om eventuella omständigheter som gör att den

önskade åtgärden inte kan utföras eller kan avsevärt försenas.

2 En part kan utan föregående begäran inom ramen för sin nationella

lag till en annan part lämna upplysningar som den fått i sina egna

utredningar, om den anser att avslöjande av dessa upplysningar kan

hjälpa den mottagande parten att inleda eller genomföra utredningar

eller förfaranden om brott som konstateras enligt denna konvention

eller som kan ge anledning till en begäran om samarbete från den

parten enligt detta kapitel.

3 Innan sådana upplysningar lämnas, kan den meddelande parten

begära att de hålls förtroliga eller används endast på vissa villkor.

Om den mottagande parten inte kan tillmötesgå en sådan begäran

ska den meddela detta till den upplysande parten, som då ska avgöra

om upplysningarna ändå bör lämnas. Om den mottagande parten tar

emot upplysningarna på vissa villkor ska den vara bunden av dessa.

4 Alla upplysningar som begärs rörande artiklarna 13, 14 och 16 och

som behövs för att tillgodose de rättigheter som dessa artiklar ger

ska lämnas utan dröjsmål på begäran av den berörda parten med

vederbörlig hänsyn till artikel 11 i denna konvention.

Artikel 35 – Samarbete med det civila samhället

Varje part ska uppmana statliga myndigheter och offentliga tjänstemän

att samarbeta med icke-statliga organisationer, andra berörda

organisationer och medlemmar av det civila samhället för att bilda

strategiska partnerskap inriktade på att uppnå syftet med denna

konvention.

Kapitel VII – Övervakningsmekanism

Artikel 36 – Expertgrupp för bekämpning av människohandel

1 Expertgruppen för bekämpande av människohandel (the Group of

experts on action against trafficking in human beings, nedan kallad

”GRETA”) ska övervaka parternas tillämpning av denna konvention.

2 GRETA ska bestå av minst 10 och högst 15 ledamöter, varvid

jämställdhet och geografisk jämvikt samt tvärvetenskaplig

sakkunskap ska beaktas. Partskommittén ska välja ledamöterna för

en mandatperiod av fyra år, som ska kunna förnyas en gång, bland

medborgare i de stater som är parter i denna konvention.

3 Valet av ledamöter till GRETA ska grundas på följande principer:

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

113

a Ledamöterna ska väljas bland personer med gott moraliskt

anseende och erkänd kompetens när det gäller mänskliga

rättigheter, hjälp till och skydd av brottsoffer samt bekämpande

av människohandel, eller som har yrkeserfarenhet på de

områden som denna konvention omfattar.

b De ska delta i personlig kapacitet, vara oberoende och opartiska

i utövandet av sina funktioner och vara tillgängliga så att de kan

uppfylla sina åligganden på ett effektivt sätt.

c Det får inte finnas två ledamöter av GRETA som är medborgare

i samma stat.

d Ledamöterna bör företräda de viktigaste rättssystemen.

4 Förfarandet för val av ledamöter av GRETA ska inom ett år efter

denna konventions ikraftträdande fastställas av ministerkommittén

efter samråd med parterna i konventionen, sedan dessa gett sitt

enhälliga samtycke. GRETA ska anta sin egen arbetsordning.

Artikel 37 – Partskommitté

1 Partskommittén ska bestå av företrädarna i Europarådets minister-

kommitté från de medlemsstater som är parter i konventionen och

företrädare för parter i konventionen som inte är medlemmar av

Europarådet.

2 Partskommittén ska sammankallas av Europarådets general-

sekreterare. Dess första möte ska hållas inom ett år efter denna

konventions ikraftträdande för att välja ledamöterna av GRETA.

Partskommittén ska sedan sammanträda på begäran av en tredjedel

av parterna, GRETA:s ordförande eller generalsekreteraren.

3 Partskommittén ska anta sin egen arbetsordning.

Artikel 38 – Utvärderingsförfarande

1 Utvärderingsförfarandet ska gälla parterna i konventionen och

uppdelas i omgångar vilkas längd ska bestämmas av GRETA. Vid

början av varje omgång ska GRETA välja de särskilda bestämmelser

som ska ligga till grund för utvärderingen.

2 GRETA ska fastställa det lämpligaste sättet att genomföra denna

utvärdering. Bl.a. kan GRETA anta ett frågeformulär för varje

utvärderingsomgång som kan ligga till grund för utvärderingen av

parternas tillämpning av konventionen. Frågeformuläret ska ställas

till alla parter, och dessa ska besvara det och eventuella andra krav

på upplysningar från GRETA.

3 GRETA får begära upplysningar från det civila samhället.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

114

4 GRETA får som stöd ordna länderbesök i samarbete med nationella

myndigheter och den ”kontaktperson” som dessa utnämnt och, vid

behov, med biträde av oberoende nationella experter. Vid dessa

besök får GRETA ta hjälp av specialister inom särskilda områden.

5 GRETA ska utarbeta ett rapportutkast med dess analys av tillämp-

ningen av de bestämmelser som ligger till grund för utvärderingen

och GRETA:s råd och förslag om hur den berörda parten kan

behandla påträffade problem. Rapportutkastet ska överlämnas till

den granskade parten för kommentarer. GRETA ska beakta partens

kommentarer när rapporten utarbetas.

6 På denna grund ska GRETA anta sin rapport och sina slutsatser om

de åtgärder som den berörda parten vidtagit för att tillämpa konven-

tionens bestämmelser. Rapporten och slutsatserna ska skickas till

den berörda parten och till partskommittén. GRETA:s rapport och

slutsatser ska offentliggöras sedan de antagits, tillsammans med

eventuella kommentarer från den berörda parten.

7 Utan att tillämpningen av förfarandet i punkterna 1–6 i denna artikel

påverkas, får partskommittén på grundval av rapporten och

GRETA:s slutsatser anta de rekommendationer som riktas till parten

ifråga a) om de åtgärder som ska vidtas för att genomföra GRETA:s

slutsatser, om så är nödvändigt med fastställande av ett datum då

upplysningar om att de genomförts ska vara inlämnade, och b) i

syfte att främja samarbetet med parten ifråga för en riktig tillämp-

ning av denna konvention.

Kapitel VIII Samband med andra internationella instrument

Artikel 39 – Samband med tilläggsprotokollet om förebyggande,

bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt

kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention mot gräns-

överskridande organiserad brottslighet

Denna konvention ska inte påverka de rättigheter och skyldigheter som

följer av bestämmelserna i tilläggsprotokollet om förebyggande,

bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor

och barn, till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande

organiserad brottslighet, utan tanken är att den ska stärka det skydd

protokollet ger och utveckla de normer som ges i detta.

Artikel 40 – Samband med andra internationella instrument

1 Denna konvention ska inte påverka rättigheter och skyldigheter

enligt andra internationella instrument i vilka parterna i denna

konvention är parter eller kommer att bli parter och som innehåller

bestämmelser i frågor som styrs av denna konvention och som

tryggar bättre skydd och hjälp till offer för människohandel.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

115

2 Parterna i konventionen kan ingå bilaterala eller multilaterala

överenskommelser med varandra i frågor som denna konvention

behandlar i syfte att göra tillägg till eller stärka dess bestämmelser

eller underlätta tillämpningen av dess principer.

3 Parter som är medlemmar av Europeiska unionen ska i sina inbördes

förbindelser tillämpa gemenskapens och Europeiska unionens regler,

i den mån sådana finns, som styr den särskilda fråga som avses och

som är tillämpliga på det enskilda fallet, utan att detta ska inkräkta

på denna konventions mål och syfte eller dess fulla tillämpning på

andra parter.

4 Ingenting i denna konvention ska påverka staters och enskildas

rättigheter, skyldigheter och ansvar enligt internationell rätt,

inbegripet internationell humanitär rätt, internationella lagar om

mänskliga rättigheter och särskilt, i den mån de är tillämpliga, 1951

års konvention och 1967 års protokoll om flyktingars rättsliga

ställning och principen om icke-avvisning i dessa.

Kapitel IX Ändringar i konventionen

Artikel 41 – Ändringar

1 Alla förslag till ändring i denna konvention som en part lämnar in

ska sändas till Europarådets generalsekreterare, som ska vidare-

befordra dem till Europarådets medlemsstater, undertecknande

stater, stater som är parter, Europeiska gemenskapen, varje stat som

erbjudits underteckna konventionen enligt bestämmelserna i artikel

42 samt varje stat som erbjudits att ansluta sig till konventionen

enligt bestämmelserna i artikel 43.

2 Varje ändring som en part har föreslagit ska meddelas GRETA, som

ska lämna sitt yttrande över den föreslagna ändringen till minister-

kommittén.

3 Ministerkommittén ska överväga den föreslagna ändringen och det

yttrande som GRETA lämnat och kan anta ändringen sedan parterna

i denna konvention efter samråd gett sitt enhälliga samtycke.

4 Texten till varje ändring som ministerkommittén antar enligt punkt 3

i denna artikel ska vidarebefordras till parterna för godkännande.

5 Varje ändring som antas enligt punkt 3 i denna artikel ska träda i

kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en

period om en månad efter den dag då samtliga parter har underrättat

generalsekreteraren om att de godtagit ändringen.

Kapitel X – Slutbestämmelser

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

116

Artikel 42 – Undertecknande och ikraftträdande

1 Denna konvention ska vara öppen för undertecknande av Europa-

rådets medlemsstater, de icke-medlemsstater som har deltagit i dess

utarbetande och Europeiska gemenskapen.

2 Denna konvention ska ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifika-

tions-, godtagande- eller godkännandeinstrument ska deponeras hos

Europarådets generalsekreterare.

3 Denna konvention ska träda i kraft den första dagen i den månad

som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag

då tio undertecknande stater, av vilka minst åtta är medlemsstater i

Europarådet, har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av kon-

ventionen enligt bestämmelserna i punkt 2.

4 För varje stat som nämns i punkt 1 eller Europeiska gemenskapen

som senare ger sitt samtycke till att vara bunden av konventionen

ska denna träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter

utgången av en period om tre månader efter den dag då dess ratifika-

tions-, godtagande- eller godkännandeinstrument deponerades.

Artikel 43 – Anslutning till konventionen

1 Sedan denna konvention trätt i kraft kan Europarådets minister-

kommitté, efter samråd med parterna i konventionen och efter att ha

fått deras enhälliga samtycke, erbjuda en stat som inte är medlem av

Europarådet och som inte har deltagit i utarbetandet av konventionen

att ansluta sig till den genom ett beslut som tas med den majoritet

som föreskrivs i artikel 20 d i Europarådets stadga och genom enhäl-

ligt beslut av ombuden för de fördragsslutande stater som är

berättigade att vara ledamöter i ministerkommittén.

2 För varje stat som ansluter sig till konventionen ska denna träda i

kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en

period om tre månader efter den dag då dess anslutningsinstrument

deponerades hos Europarådets generalsekreterare.

Artikel 44 – Territoriell tillämpning

1 Varje stat eller Europeiska gemenskapen kan när den undertecknar

denna konvention eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtag-

ande-, godkännande- eller anslutningsinstrument ange för vilket eller

vilka territorier konventionen ska gälla.

2 Varje part kan vid en senare tidpunkt, genom en förklaring ställd till

Europarådets generalsekreterare, utvidga konventionens tillämpning

till varje annat territorium som anges i förklaringen och för vars

internationella förbindelser den är ansvarig eller för vars räkning den

är bemyndigad att ingå förpliktelser. För ett sådant territorium ska

konventionen träda i kraft den första dagen i den månad som följer

efter utgången av en period om tre månader efter den dag då general-

sekreteraren mottog förklaringen.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

117

3 Varje förklaring som har lämnats enligt de båda föregående punkter-

na får återtas med avseende på ett i förklaringen angivet territorium

genom en anmälan ställd till Europarådets generalsekreterare. Åter-

tagandet ska gälla från och med den första dagen i den månad som

följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då

generalsekreteraren mottog underrättelsen.

Artikel 45 – Förbehåll

Inga förbehåll får göras med avseende på någon bestämmelse i denna

konvention med undantag av förbehållet till artikel 31.2.

Artikel 46 – Uppsägning

1 En part får när som helst säga upp denna konvention genom en an-

mälan ställd till Europarådets generalsekreterare.

2 Uppsägningen ska gälla från och med den första dagen i den månad

som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag

då generalsekreteraren mottog underrättelsen.

Artikel 47 – Underrättelser

Europarådets generalsekreterare ska underrätta Europarådets medlems-

stater, alla undertecknande stater, stater som är parter, Europeiska

gemenskapen, varje stat som erbjudits underteckna denna konvention

enligt bestämmelserna i artikel 42 samt varje stat som erbjudits att

ansluta sig till konventionen enligt bestämmelserna i artikel 43 om:

a undertecknanden,

b deponering av ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller

anslutningsinstrument,

c datum för konventionens ikraftträdande enligt artiklarna 42 och 43,

d ändringar som antagits enligt artikel 41 och datum för deras ikraft-

trädande,

e uppsägningar i enlighet med bestämmelserna i artikel 46,

f

andra akter, underrättelser eller meddelanden som rör konventionen,

samt

g förbehåll gjorda enligt artikel 45.

Prop. 2009/10:152

Bilaga 5

118

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen befull-

mäktigade, undertecknat denna konvention.

Upprättad i Warszawa den 16 maj 2005 på engelska och franska språken,

vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar, som ska deponeras i

Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare ska överlämna en

bestyrkt kopia till var och en av Europarådets medlemsstater, till de icke-

medlemsstater som har deltagit i utarbetandet av denna konvention, till

Europeiska gemenskapen samt till varje stat som erbjudits att ansluta sig

till konventionen.

Lagrådets yttrande

Prop. 2009/10:152

Bilaga 6

119

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-03-04

Närvarande: F.d. justitierådet Bo Svensson, f.d. regeringsrådet Kjerstin

Nordborg och justitierådet Ann-Christine Lindeblad.

Förstärkt straffrättsligt skydd mot människohandel

Enligt en lagrådsremiss den 4 februari 2010 (Justitiedepartementet) har

regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Maria

Hölcke.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet

Prop. 2009/10:152

120

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Odell,

Ask, Husmark Pehrsson, Larsson, Erlandsson, Torstensson, Carlgren,

Hägglund, Björklund, Carlsson, Littorin, Borg, Sabuni, Billström,

Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Krantz, Ohlsson

Föredragande: statsrådet Ask

Regeringen beslutar proposition 2009/10:152 Förstärkt straffrättsligt

skydd mot människohandel