SOU 2023:80

Ett starkare straffrättsligt skydd

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 24 februari 2022 att ge en särskild utredare i uppdrag att se över det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar, särskilt när det gäller barn i åldern 15–17 år (dir. 2022:7). I uppdraget ingick också att överväga en ny straffskärpningsgrund för brott med hatbrottsmotiv med avseende på kön och att ta ställning till om det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta behöver förstärkas.

Som särskild utredare förordnades den 4 april 2022 dåvarande riksåklagaren, numera hovrättspresidenten i Svea hovrätt, Petra Lundh.

Som sakkunniga att biträda utredningen förordnades den 9 juni 2022 dåvarande kanslirådet, numera ämnesrådet, Johanna Gustafsson och kanslirådet Ida Olsson vid Justitiedepartementet. Som experter att biträda utredningen förordnades samma dag följande personer. Byråchefen vid Åklagarmyndigheten Eva Bloch, utredaren vid Brottsförebyggande rådet Lina Fjelkegård, chefsrådmannen vid Stockholms tingsrätt Axel Peterson, kommissarien vid Polismyndigheten Björn Sellström, utredaren vid Barnafrid, Linköpings universitet, Sandra Skoog, enhetschefen vid Jämställdhetsmyndigheten Mikael Thörn, professorn vid Uppsala universitet Magnus Ulväng och advokaten Mikael Westerlund. Magnus Ulväng entledigades från uppdraget som expert i utredningen den 19 juli 2022. I hans ställe förordnades professorn vid Stockholms universitet Claes Lernestedt som expert från och med den 18 augusti 2022. Ida Olsson entledigades från uppdraget som sakkunnig i utredningen den 2 september 2023.

Som sekreterare anställdes den 4 april 2022 hovrättsassessorn Josefine Wendel.

Genom tilläggsdirektiv den 2 februari 2023 förlängdes utredningstiden till den 24 november 2023 (dir. 2023:17).

Utredningens experter och sakkunniga har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har därför formulerats i vi-form.

Härmed överlämnar utredningen betänkandet Ett starkare straff-

rättsligt skydd – mot sexuella kränkningar, bedrägerier i vissa fall och brott med hatmotiv avseende kön (SOU 2023:80). Utredningens upp-

drag är härmed slutfört.

Stockholm i november 2023

Petra Lundh

/Josefine Wendel

Sammanfattning

Vårt uppdrag

Vi har haft i uppdrag att se över det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar, överväga en ny straffskärpningsgrund för brott med hatmotiv med avseende på kön samt att ta ställning till om det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta behöver förstärkas.

I fråga om sexuella kränkningar har uppdraget bestått i att

  • se över det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år, särskilt i förhållande till utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling,
  • se över regelverket om utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling, köp av sexuell tjänst och koppleri i fråga om prostitution

genom användande av internetbaserade verktyg, i synnerhet när det gäller minderåriga och så kallad sugardejting,

  • utvärdera hur straffansvaret för oaktsamhet avseende ålder vid sexuella kränkningar fungerar,
  • ta ställning till om brottsbeteckningarna barnpornografibrott och

grovt barnpornografibrott bör ändras i syfte att tydliggöra att vissa

brott är dokumenterade sexuella övergrepp mot barn, och

  • lämna de författningsförslag som behövs.

När det gäller frågan om en ny straffskärpningsgrund för brott med hatmotiv med avseende på kön har vårt uppdrag varit att

  • ta ställning till om kön bör läggas till som en ny grund i den bestämmelse som gäller straffskärpning vid hatbrottsmotiv,
  • i så fall även överväga om grunden könsöverskridande identitet

eller uttryck i samma bestämmelse bör ändras till könsidentitet eller könsuttryck, och

  • lämna de författningsförslag som behövs.

I fråga om brott mot äldre och andra särskilt utsatta har uppdraget varit att

  • ta ställning till om det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta behöver förstärkas, och
  • i så fall lämna författningsförslag.

Bedömningar och förslag

Straffansvaret för oaktsamhet gällande ålder vid sexuella kränkningar fungerar på det sätt som lagstiftaren har avsett

Vi har funnit att domstolarna tillämpar bestämmelsen i 6 kap. 13 § brottsbalken på det sätt som lagstiftaren har avsett. Av den bestämmelsen framgår att även en gärningsperson som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att en annan person inte uppnått en viss föreskriven ålder ska dömas till ansvar för brott enligt kapitlet. Paragrafen innebär alltså att undantag görs från kravet på uppsåt i förhållande till den ålder som ett barn som är offer för ett sexualbrott har uppnått. Det är tillräckligt att gärningspersonen varit oaktsam i förhållande till denna omständighet.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2018. Dessförinnan tog regleringen i stället sikte på den som ”inte insåg men hade skälig anledning att anta” att offret inte uppnått viss ålder. Syftet med lagändringen var att stärka det straffrättsliga skyddet vid sexualbrott mot barn och tydliggöra att det inte krävs någon kvalificerad form av oaktsamhet i förhållande till barnets ålder för att en gärningsperson ska kunna dömas. I motiven konstaterades att den dittillsvarande ordningen, enligt förarbetsuttalanden, hade varit att bestämmelsen skulle tillämpas med stor försiktighet och att det för ansvar skulle krävas en tämligen hög grad av oaktsamhet. Enligt regeringen fanns det skäl att frångå den restriktivitet som de nämnda förarbetsuttalandena gav uttryck för. Ett allmänt

oaktsamhetsansvar som omfattar såväl medveten som omedveten oaktsamhet skulle gälla. Avsikten var också att mindre avseende skulle fästas vid barnets kroppsutveckling än vad som skett före lagändringen.

Vår utvärdering av hur straffansvaret för oaktsamhet avseende ålder vid sexuella kränkningar fungerar skulle, enligt direktiven för utredningen, ta sikte på frågan om den nyss nämnda lagändringen har fått avsedd effekt.

Som grund för utvärderingen har vi samlat in och gått igenom domar från hovrätter och tingsrätter där bestämmelsen i 6 kap. 13 §, i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 2018, har åberopats och tillämpats under perioden januari 2019 – juni 2022.

Vår utvärdering visar sammantaget att domstolarnas tillämpning av 6 kap. 13 § sedan lagändringen har förändrats på ett sätt som har stärkt barns straffrättsliga skydd mot sexuella kränkningar vid oaktsamhet hos gärningspersonen i fråga om barnets ålder. Utfallen är mer enhetliga och domstolarna utgår inte längre från att det krävs någon kvalificerad form av oaktsamhet. Domstolarna lägger också mindre vikt vid barnets kroppsutveckling och gör en mera allsidig oaktsamhetsbedömning än tidigare. Vår bedömning är alltså att den nämnda lagändringen har fått avsedd effekt och att regleringen i 6 kap. 13 § är ändamålsenlig.

Det straffbara området för våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn bör utvidgas

Skyddet för barn i åldern 15–17 år bör stärkas

Gällande sexuella handlingar med barn i åldern 15–17 år har vi funnit att det finns fall som inte träffas av bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken men där det finns ett tydligt inslag av utnyttjande av barnet. I övriga nordiska länder finns det straffbestämmelser som kan tilllämpas i vissa sådana situationer.

När det hos ett barn finns en sårbarhet på grund av exempelvis psykisk ohälsa kan barnets förmåga att värna sin sexuella integritet bli begränsad. Genomförande av sexuella handlingar med barn i sådana situationer kan utgöra en kränkning av barnet, även om barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande. På samma sätt förhåller det sig om den andra personen har ett särskilt inflytande över

barnet och det således finns en bristande balans i maktförhållandet mellan parterna. Vi bedömer att det straffrättsliga skyddet för barn i åldern 15–17 år behöver stärkas i fråga om fall av det nu beskrivna slaget.

Ett tillägg bör göras i 6 kap. 4 § brottsbalken

Vi föreslår att bestämmelsen i 6 kap. 4 § brottsbalken om våldtäkt

mot barn utvidgas till att avse även gärningar där någon utnyttjar att

ett barn under 18 år på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk, gärningspersonens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Utvidgningen görs genom att det andra stycket delas in i två punkter där den andra punkten utgör ett tillägg i förhållande till den nuvarande regleringen.

Kravet på utnyttjande innebär att nedsättningen av förmågan att värna den sexuella integriteten ska ha bidragit till barnets deltagande i den sexuella handlingen, dvs. att det finns ett orsakssamband mellan bristen i förmågan och deltagandet. Vi har dock även presenterat ett alternativt förslag, som inte följer av vårt ställningstagande, där det inte uppställs något krav på sådant orsakssamband.

Den föreslagna ändringen innebär att paragrafens första stycke även gäller för sådana fall som den nya punkten avser. Den nya punkten är dock subsidiär till bestämmelsen om våldtäkt i 6 kap. 1 §.

Om målsäganden har varit under 15 år, och gärningspersonen haft uppsåt till eller varit oaktsam inför det förhållandet, tillämpas 4 § redan med hänsyn till barnets ålder (första stycket). Det första stycket, vilket föreslås vara oförändrat, har på så sätt företräde framför det andra stycket. Om gärningspersonen i ett sådant fall inte haft uppsåt eller varit oaktsam till att det varit fråga om ett barn under 15 år, men det däremot finns sådan subjektiv täckning till att offret varit under 18 år, kan emellertid gärningen bedömas enligt den nya andra punkten i andra stycket.

Den utvidgning av straffansvaret som vi föreslår får betydelse även för tillämpningsområdet för straffbestämmelsen om sexuellt ut-

nyttjande av barn i 6 kap. 5 §. Exempelvis om barnet snart ska fylla

18 år och dess förmåga att värna sin sexuella integritet endast är nedsatt i mindre mån skulle 5 § kunna tillämpas. Däremot omfattar

ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § – som gäller gärningar mot barn under 15 år – inte brott enligt den nya punkten i 4 § andra stycket.

Om det är fråga om en annan sexuell handling än som avses i 6 kap. 4 § – dvs. en sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar inte är att jämställa med ett vaginalt, analt eller oralt samlag – bedöms brott enligt den nya punkten i andra stycket i stället som

sexuellt övergrepp mot barn eller grovt sexuellt övergrepp mot barn en-

ligt 6 § samma kapitel.

Regleringen i 6 kap. 9 § brottsbalken bör behållas men subsidiaritetsklausulen bör tas bort

Vi har funnit att bestämmelsen i 6 kap. 9 § brottsbalken om utnytt-

jande av barn genom köp av sexuell handling bör behållas men att sub-

sidiaritetsklausulen i bestämmelsen bör tas bort. Vid utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling kommer i och för sig den nya reglering som vi föreslår i 4 § ofta kunna tillämpas, vilket enligt vår uppfattning också är en önskvärd effekt. Förändringen innebär att straffansvaret bättre kommer att återspegla brottets allvar i dessa fall. Andra fall där någon har förmått ett barn att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling – men där det inte är bevisat att en nedsatt förmåga att värna den sexuella integriteten har förelegat och utnyttjats – bör emellertid även fortsättningsvis bestraffas enligt 9 § om barnet har deltagit i den sexuella handlingen frivilligt. Även om det också i dessa fall är fråga om ett utnyttjande av barnet är det enligt vår uppfattning inte proportionerligt att en sådan gärning hänförs till en bestämmelse där minimistraffet för brott av normalgraden är tre års fängelse (4 § första stycket). Det kan nämnas att också i övriga nordiska länder regleras brott som motsvarar utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling i separata bestämmelser som har lägre straff-

skalor jämfört med vad som gäller för våldtäkt mot barn.

Genom att subsidiaritetsklausulen i 9 § tas bort blir det möjligt att döma i konkurrens för utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling och något annat sexualbrott. Enligt vårt förslag ska alltså

uttrycket ”i annat fall än som avses förut i detta kapitel” strykas från 9 §. En önskvärd följd av en sådan förändring är att straffansvaret enligt den bestämmelsen även i praktiken kan omfatta fall där den sexuella handling som barnet har förmåtts att företa eller tåla har

utförts på distans, dvs. utan att någon fysisk kontakt har förekommit mellan barnet och den andra personen (jfr 8 §).

Det straffbara området för köp av sexuell tjänst och koppleri bör utvidgas och brottsbeteckningen köp av sexuell tjänst bör ändras till köp av sexuell handling

6 kap. 11 och 12 §§ brottsbalken bör utvidgas till att omfatta sexuella tjänster som utförs på distans

För att någon ska kunna dömas för köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § brottsbalken förutsätts det i nuläget att det har förekommit någon fysisk kontakt mellan den som utför och den som köper den sexuella tjänsten. Detsamma gäller för att någon ska kunna dömas för koppleri enligt 12 § samma kapitel. Vi har dock funnit att straffansvaret enligt de nämnda bestämmelserna bör utvidgas så att det inte längre krävs någon sådan fysisk kontakt eller ens att den som utför och den som köper en sexuell tjänst befinner sig i samma rum. Regleringen bör alltså ändras så att den även omfattar sexuella tjänster som utförs på distans.

11 § bör avse den som förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att den ska visas för gärningspersonen

Vi har funnit att det utvidgade straffansvaret för köp av sexuella tjänster som utförs på distans bör begränsas till fall där gärningspersonens agerande leder till att en sexuell handling mot ersättning utförs och där ersättningen varit en förutsättning för den andra personens utförande av eller deltagande i en sexuell handling. En sexuell handling kan exempelvis bestå i att någon onanerar på sig själv. Att någon visar sig naken eller utför så kallad striptease innebär dock inte i sig att en sexuell handling utförs. Det nyss nämnda kravet på orsakssamband bör uttryckas så att gärningspersonen ska ha förmått den andra personen att

mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling.

Vidare bör det utvidgade straffansvaret enligt 11 § endast avse sådana fall där det huvudsakliga syftet har varit ett den sexuella handlingen

ska visas för gärningspersonen. Det bör inte spela någon roll om före-

visningen är avsedd att ske i realtid eller i efterhand, utan det avgö-

rande bör vara att ersättningen varit en förutsättning för att den sexuella handlingen skulle äga rum och att ersättningen i sin tur lämnats eller utlovats i huvudsakligt syfte att gärningspersonen skulle få ta del av den sexuella handlingen visuellt.

Det är svårt att dra en skarp gräns mellan å ena sidan sexuella tjänster som utförs utan någon fysisk kontakt med köparen och å andra sidan handlingar kopplade till laglig pornografi. Samtidigt måste en gränsdragning göras i detta sammanhang eftersom vårt uppdrag inte inkluderar att överväga något generellt förbud mot produktion eller köp av pornografi.

Att någon köper och tar del av pornografi utan att påverka dess innehåll faller utanför den föreslagna utvidgningen av 11 § eftersom köparen i en sådan situation inte har förmått den andra personen att i det enskilda fallet företa eller tåla en sexuell handling mot ersättning. Om den sexuella handlingen emellertid har föregåtts av kontakt mellan den som tar del av och den som utför handlingen, antingen i förväg eller under en liveshow, skulle dock det nämnda kravet på orsakssamband kunna vara uppfyllt. Att materialet även visas för någon annan än gärningspersonen – exempelvis genom att flera personer får tillgång till samma liveshow – bör inte i sig utesluta straffansvar.

Sådan verksamhet som kan beskrivas som produktion av ”traditionell” pornografi kommer i allmänhet inte att omfattas av det utvidgade straffansvaret enligt 11 §. Om någon avlönar en annan person för att delta i sådan produktion är inte huvudsyftet att en sexuell handling ska visas för den förstnämnda personen, utan att skapa en skildring som på något sätt ska tillhandahållas allmänheten. Vad som faktiskt har varit huvudsyftet får bedömas i varje enskilt fall och det avgörande bör inte vara hur verksamheten benämns.

12 § bör ändras som en följd av utvidgningen av 11 §

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa eller tåla sexuella handlingar på det sätt som avses i den föreslagna lydelsen av 11 § bör kunna dömas för koppleri enligt 12 §. Såvitt avser distansfall kan det exempelvis gälla den som tillhandahåller eller administrerar en webbplats som underlättar för personer att komma i kontakt med någon som på beställning utför sexuella handlingar mot ersättning i form av så kallade camshows.

Det kan också handla om att någon mera direkt anlitar en annan person för att utföra föreställningar – som inkluderar sexuella handlingar – på beställning av en tredje part. Sådana föreställningar kan utföras antingen digitalt eller på exempelvis en strippklubb.

Som framgår nedan innebär vårt förslag också en viss utvidgning av 11 § när det gäller köp av fysiskt sex, på så sätt att även sexköp inom ramen för mera stadigvarande relationer kommer att omfattas av straffansvar. Också i den delen bör motsvarande utvidgning göras av 12 §.

Utvidgningen kommer inte inkräkta på yttrandefriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)

Den utvidgning som vi föreslår av 6 kap.11 och 12 §§brottsbalken kommer enligt vår bedömning inte inkräkta på yttrandefriheten enligt YGL.

Genom att ansöka om och få ett utgivningsbevis kan den som publicerar sexuellt material på internet göra så att den verksamheten omfattas av YGL:s formella tillämpningsområde, under förutsättning att verksamheten vänder sig till allmänheten och övriga krav i 1 kap. 5 § YGL är uppfyllda. I sådana fall har personen en rätt enligt YGL att anskaffa uppgifter i syfte att de ska publiceras (1 kap. 10 § andra stycket YGL). Denna anskaffarfrihet är emellertid begränsad bl.a. på så sätt att YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift har an-

skaffats (1 kap. 12 § 6 TF och 1 kap. 18 § YGL). Anskaffaren kan alltså

utan hinder av YGL ställas till svars för de metoder han eller hon använder, om dessa är olagliga.

Vårt förslag om en utvidgning av det straffbara området enligt 6 kap.11 och 12 §§brottsbalken tar inte sikte på något bildinnehåll som sådant, utan avser handlingar som består i att förmå en annan person till en sexuell handling mot ersättning respektive en tredje parts främjande eller ekonomiskt utnyttjande av att någon på det sättet förmår annan till sexuella handlingar. Enligt vår uppfattning finns det inget hinder enligt YGL mot att genom vanlig lag straffbelägga sådant agerande, även om den sexuella handlingen skulle skildras och förmedlas genom ett grundlagsskyddat medium. I praktiken torde dessutom de fall som träffas av det utvidgade straffansvaret vara sådana att

YGL inte ens är formellt tillämplig eftersom det i de fallen inte är fråga om ett tillhandahållande till allmänheten (jfr 1 kap. 3–5 §§ YGL).

11 § bör också i övrigt ändras så den avser sexuell handling mot ersättning i visst syfte i stället för tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning

Sådana fall av sexköp med fysisk kontakt som omfattas av uttrycket

tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning enligt den nuvarande 11 § bör

givetvis även i fortsättningen träffas av straffansvar. Enligt vår uppfattning finns det dock anledning att byta ut det något oklara och föråldrade uttrycket sexuell förbindelse mot sexuell handling.

I likhet med vad vi föreslår gällande sexuella handlingar som utförs på distans måste det för straffansvar krävas att ersättningen varit en förutsättning för den andra personens utförande av eller deltagande i en sexuell handling. Kravet på orsakssamband bör även när det gäller fall av fysisk kontakt uttryckas så att gärningspersonen ska ha förmått den andra personen att mot ersättning företa eller tåla en

sexuell handling. Detta innebär inte någon inskränkning av det straff-

bara området i förhållande till den nuvarande regleringen.

Eftersom det som kan beskrivas som produktion av ”traditionell” pornografi inte är avsett att omfattas av 11 § har vi funnit att det straffbara området bör begränsas till fall där det huvudsakliga syftet varit att gärningspersonen ska delta i den sexuella handlingen.

Vad som har varit det huvudsakliga syftet får bedömas från fall till fall. I den situationen att en pornografiproducent själv är delaktig i sexuella handlingar inom ramen för sin egen produktion skulle det huvudsakliga syftet i stället kunna vara att skapa en skildring som ska tillhandahållas allmänheten. I övrigt bör dock den som förmår någon att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling som gärningspersonen själv deltar i normalt sett inte kunna undgå straffansvar med hänvisning till att handlingen dokumenterats och att syftet därför varit att ”producera pornografi”. I konsekvens med detta bör det i allmänhet inte heller gå att undgå ansvar för koppleri genom att hänvisa till att en betalning från någon som har deltagit i en sexuell handling har avsett skildringen av den sexuella handlingen och inte deltagandet i sig.

I förhållande till vad som gäller enligt nuvarande 11 § innebär vårt förslag en utvidgning av det straffbara området i och med att det inte är begränsat till tillfälliga sexuella förbindelser/handlingar. Detta är

enligt vår mening också önskvärt och det gäller oberoende av om den sexuella handlingen utförs på distans eller inte. Enligt vår uppfattning behövs det ett straffrättsligt skydd även för den som deltar i sexuella handlingar mot ersättning inom ramen för en mer eller mindre stadigvarande relation. Det gäller särskilt i fråga om fall som kan beskrivas som så kallad sugardejting. På sugardejtingsidor beskrivs konceptet ofta just så att det handlar om att bygga relationer snarare än att utbyta tjänster. Sugardejting kan inrymma såväl rena sexköp som längre relationer som innefattar mer än sexuella handlingar eller inga sexuella handlingar alls. Om det i ett enskilt fall kan visas att någon har förmått en annan person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i sådant syfte som avses i den föreslagna regleringen bör det, enligt vår uppfattning, inte ha någon betydelse att parterna kan sägas ha en stadigvarande relation. Det avgörande bör alltså inte vara hur parternas förhållande ser ut i övrigt, utan om ersättningen har varit en förutsättning för den andra personens deltagande i den sexuella handlingen.

Vi föreslår också att brottsbeteckningen köp av sexuell tjänst i 11 § ändras till köp av sexuell handling.

Koppleribrottet bör inte undantas från kravet på dubbel straffbarhet i 2 kap. 5 § brottsbalken

Vi har behandlat frågan om koppleri bör undantas från kravet på dubbel straffbarhet för domsrätt och kommit fram till att något sådant undantag inte bör införas.

Personer som står bakom webbplatser där sexuella handlingar mot ersättning förmedlas (så kallade eskortsidor) kan göra sig skyldiga till koppleri enligt 6 kap. 12 § brottsbalken. Med den utvidgning av koppleribestämmelsen som vi föreslår kommer det straffbara området även omfatta förmedling av sådana sexuella handlingar som utförs på distans, t.ex. via webbkamera. För att gärningen ska kunna lagföras i Sverige krävs det emellertid också att svensk domstol har behörighet att döma över brottet.

Om ett koppleribrott består i att tillhandahålla eller administrera en webbplats och detta sker från utlandet är brottet begånget utanför

Sverige. I sådana fall uppstår frågan om svensk domstol är behörig

enligt 2 kap. 3 § brottsbalken.

Koppleribrott som begås utomlands skulle kunna knytas till Sverige genom gärningspersonens koppling till landet (3 § 2) eller genom att

brottet riktar sig mot en svensk medborgare eller någon som har hemvist i Sverige, dvs. mot ett svensk enskilt intresse (3 § 3). Vid sådana anknytningsmoment är utgångspunkten att svensk domstol är behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (5 § första stycket). Här finns alltså ett krav på att dubbel straffbarhet föreligger.

Vid bedömningen att koppleri inte bör undantas från kravet på dubbel straffbarhet har vi beaktat att det inte finns någon internationell, eller ens europeisk, samsyn gällande kriminalisering av koppleri. Ett svenskt undantag från kravet på dubbel straffbarhet skulle därför utgöra ett stort ingrepp i många andra staters inre angelägenheter. Vi har också beaktat risken att utomlands bosatta individer som inte har någon personlig anknytning till Sverige är omedvetna om att verksamhet med eskortsidor eller liknande är straffbart som koppleri här. Vidare har vi noterat att svårigheterna att utreda brottet och genomföra en rättegång kan antas bli mycket stora när gärningen har begåtts i ett land där koppleri inte är straffbart. Även om kravet på dubbel straffbarhet skulle tas bort i fråga om svenska domstolars behörighet finns det alltså en uppenbar risk att det inte får någon större betydelse i praktiken.

När det gäller personer som från Sverige lägger ut annonser avseende andras sexuella tjänster på webbplatser rör det sig om koppleribrott begångna i Sverige. Gällande de brotten aktualiseras alltså inte frågan om dubbel straffbarhet för domsrätt, även om webbplatserna som sådana drivs från utlandet.

Brottsbeteckningarna barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott bör inte ändras

Vår bedömning är att det inte finns tillräckliga skäl att ändra brottsbeteckningarna barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott.

Det har från många olika håll framförts att ordet pornografi kan associeras med lagliga bilder på vuxna personer som deltagit frivilligt i framställningen och att brottsbeteckningen barnpornografibrott därför kan missförstås som att barnet medverkat frivilligt. Enligt vår uppfattning bör dock gärningar som utgör barnpornografibrott knappast kunna förväxlas med hantering av laglig pornografi som avser vuxna personer. Vi kan därför inte se att det finns anledning att av praktiska skäl byta ut brottsbeteckningen. En annan sak är att det kan finnas

symboliska skäl för en sådan lagändring och ur ett principiellt perspektiv går det inte att bortse från den kritik som har framförts mot användningen av begreppet barnpornografi. Som har noterats i ett tidigare lagstiftningsärende är det emellertid svårt att hitta en lämplig ny brottsbeteckning som bidrar till önskvärd tydlighet och indikerar brottets allvar. Beteckningen barnpornografibrott har fördelen att den rent språkligt omfattar många olika slags bilder och alla tänkbara befattningar med bilderna. Ordet barnpornografi i svenskt språkbruk är dessutom ett mycket negativt laddat ord och barnpornografibrott har ett starkt stigma kopplat till sig. Det är därför inte givet att en ändring av brottsbeteckningen skulle förtydliga allvaret i brotten. Snarare finns det en risk att effekten blir den motsatta eftersom andra tänkbara begrepp inte på samma sätt fångar brottets allvar.

Även om vi alltså har kommit fram till att brottsbeteckningarna barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott inte bör ändras har vi behandlat frågan om hur regleringen skulle kunna utformas om en ändring anses påkallad. I det avseendet har vi lämnat ett alternativt förslag som inte följer av vårt ställningstagande. Det förslaget innebär att brotten benämns sexuell exploatering av barn i bild och

grov sexuell exploatering av barn i bild. Vad som kan sägas vara pro-

blematiskt med en sådan beteckning är att den, i likhet med begreppet barnpornografibrott, inte tydliggör att vissa gärningar avser dokumenterade sexuella övergrepp mot barn, vilket enligt direktiven för vår utredning skulle vara syftet med att ändra beteckningen. Såvitt vi kan se är det dock inte praktiskt möjligt att hitta en brottsbeteckning som tydliggör det nämnda förhållandet samtidigt som den inte exkluderar material som inte avser ett bakomliggande sexualbrott. Vårt alternativa förslag är dock utformat så att beskrivningen av brottet samtidigt ändras på ett sätt som gör att i vart fall den tydliggör att vissa gärningar avser dokumenterade sexualbrott mot barn. Enligt det alternativa förslaget ändras bestämmelsen i 16 kap. 10 a § brottsbalken på så sätt att uttrycket ”Den som […] skildrar barn i pornografisk bild” i den inledande meningen ersätts av ”Den som […] i bild skildrar sexualbrott mot barn eller på annat sätt skildrar barn i sexuell bild”.

Att överväga en uppdelning av straffbestämmelsen på så sätt att en brottstyp omfattar bilder som visar ett sexualbrott och den andra typen bilder som inte visar ett sådant brott har inte omfattats av vårt uppdrag. Vårt uppdrag har inte heller omfattat att överväga om regleringen av

barnpornografibrott bör utvidgas till att omfatta alla bilder av fullt pubertetsutvecklade personer under 18 år, oavsett om åldern framgår av bilden och omständigheterna kring den (jfr 16 kap. 10 a § tredje stycket) eller om det bör ske någon förändring av bestämmelsen i 16 kap. 10 a § fjärde stycket som gäller ansvar vid oaktsamhet beträffande omständigheten att den som skildras är under 18 år.

Motiv med avseende på kön bör läggas till i straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken

Vi har funnit att det finns anledning att se särskilt allvarligt på brott där ett motiv har varit att kränka en person eller grupp på grund av könstillhörighet. Vi föreslår därför att kön läggs till som ny grund i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken som gäller straffskärpning vid hatbrottsmotiv. Bakgrunden till vårt ställningstagande är den ökade förekomsten av sexualiserad hatretorik som i synnerhet kvinnor utsätts för och som utgör ett hot mot det demokratiska samtalet och samhället i stort.

Med kön menar vi den juridiska aspekten av kön, dvs. det kön som är registrerat för offret, vilket kan vara antingen man eller kvinna. Eftersom det är gärningspersonens motiv som är det avgörande kan dock även fall där gärningspersonen har agerat utifrån ett felaktigt antagande om någons registrerade kön omfattas av den nya straffskärpningsgrunden.

Motivet att kränka på grund av kön behöver inte ha varit det enda eller ens det huvudsakliga motivet. Den föreslagna straffskärpningsgrunden bör däremot inte kunna tillämpas endast av det skälet att ett brott har begåtts mot en person av ett visst kön. Det betyder exempelvis att sådana förhållanden som att en man har utsatt en kvinna för vålds- eller sexualbrott inte i sig bör utgöra grund för straffskärpning enligt bestämmelsen.

Begreppet könsöverskridande identitet eller uttryck i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken bör ersättas med könsidentitet eller könsuttryck

Vi har funnit att begreppet könsöverskridande identitet eller uttryck i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken bör ersättas med könsidentitet eller könsut-

tryck. Den del av straffskärpningsbestämmelsen som gäller motiv med

avseende på könsöverskridande identitet eller uttryck är avsedd att skydda främst den grupp som ibland kallas transpersoner. Redan innan begreppet infördes i bestämmelsen hade det kritiserats på grund av att det utgår från ett avvikarperspektiv, dvs. att det utgår från en uppfattning om normen och pekar ut dem som inte följer denna. På grund av risken för gränsdragningssvårigheter i förhållande till kön, som i det skedet inte skulle omfattas av straffskärpningsregeln, utformades dock bestämmelsen ändå på så sätt att könsöverskridande identitet eller ut-

tryck användes.

Vid bedömningen att begreppet bör ersättas med könsidentitet eller

könsuttryck har vi beaktat att det föreslagna införandet av en ny straff-

skärpningsgrund för motiv med avseende på kön kommer minska behovet av att i rättstillämpningen tydligt skilja mellan å ena sidan motiv med avseende på någons könsidentitet eller könsuttryck och å andra sidan motiv med avseende på någons registrerade kön. Oavsett vilken aspekt av kön i vidare mening som ett hatmotiv grundar sig i kommer motivet att vara en försvårande omständighet som ska beaktas särskilt vid bedömningen av brottets straffvärde. Vi har också beaktat den kritik som termen könsöverskridande identitet eller uttryck har mött under lång tid samt att uttrycket skiljer sig från hur de övriga straffskärpningsgrunderna i 29 kap. 2 § 7 har formulerats. Vidare är begreppet könsidentitet eller könsuttryck ett uttryck som används i flera internationella instrument när det gäller skydd för transpersoner. Det är dessutom den termen som används i de danska och norska straffskärpningsbestämmelserna gällande transfobiska hatmotiv. Vid en samlad bedömning av olika skäl för respektive mot att ändra begreppet i 29 kap. 2 § 7 har vi funnit att skälen för en sådan lagändring väger tyngst.

Bestämmelserna om grovt bedrägeri och grov olovlig befattning med betalningsverktyg bör ges ytterligare kvalifikationsgrunder

Vi föreslår att bestämmelsen om grovt bedrägeri i 9 kap. 3 § brottsbalken kompletteras med två nya kvalifikationsgrunder som avser gärningar som ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller

systematiskt respektive fall där gärningspersonen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning. Den sistnämnda kvali-

fikationsgrunden föreslås också läggas till i bestämmelsen om olovlig

befattning med betalningsverktyg i 3 c § samma kapitel.

Straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 3 är avsedd att ge äldre och andra särskilt utsatta ett förstärkt straffrättsligt skydd. Vi har funnit att detta i praktiken också får genomslag i domstolarnas avgöranden. Mot den bakgrunden ser vi inte något behov av att ändra i den bestämmelsen och inte heller att införa någon ny straffskärpningsgrund som gäller brott mot äldre eller andra särskilt utsatta.

När det gäller bedrägeribrottslighet kan dock äldre och funktionsnedsatta personer ofta vara särskilt sårbara. Bedrägerier mot äldre har också ökat kraftigt den senaste tiden och begås ofta systematiskt av organiserade ligor. Dessutom är bedrägerier en stor och viktig inkomstkälla för många kriminella nätverk. Vi har därför funnit att det straffrättsliga skyddet behöver förstärkas på bedrägeriområdet. Ett genomförande av förslaget bör leda till att fler sådana brott rubriceras som grova samt i vissa fall att andra försvårande omständigheter, som i sig är tillräckliga för att kvalificera brottet som grovt, får ökat genomslag vid bedömningen av straffvärdet för det grova brottet.

Med skyddslös eller utsatt ställning menar vi att offret har en nedsatt förmåga att försvara sig. Så kan vara fallet exempelvis när brott begås mot en äldre person eller en person med funktionsnedsättning. Kravet på hänsynslöst utnyttjande innebär att det ska finnas ett orsakssamband mellan utförandet av gärningen och offrets skyddslöshet eller utsatthet, vilket gör gärningen särskilt klandervärd.

Brottslighet som har utövats i organiserad form tar sikte på gärningar som har begåtts inom ramen för en struktur där flera personer samverkat under en inte helt obetydlig tidsperiod för att begå brott. Med brottslighet som utövats systematiskt avses brottslighet där ett visst tillvägagångssätt upprepats ett flertal gånger av antingen en ensam gärningsperson eller av flera personer i samförstånd samt att det därutöver finns något ytterligare moment, exempelvis att brotten följt en brottsplan, föregåtts av noggranna förberedelser eller utförts på ett förslaget sätt. Enligt vår uppfattning finns det skäl att förtydliga att organisationen och/eller systematiken vid bedrägerier särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I bestämmelsen om grov

olovlig befattning med betalningsverktyg finns redan en sådan kvali-

fikationsgrund.

Konsekvenser av utredningens förslag

De som främst berörs av våra förslag är personer som misstänks, åtalas och döms respektive utsätts för sådana brott som förslagen avser, myndigheterna inom rättsväsendet samt försvarsadvokater och målsägandebiträden. Även Statens institutionsstyrelse (SiS) samt socialtjänsten vid kommunerna kan påverkas av förslagen.

Sammantaget kan våra förslag antas leda till en årlig kostnadsökning för Kriminalvården på cirka 245 miljoner kronor, för staten avseende rättsliga biträden på cirka 24 miljoner kronor och för domstolarnas handläggning av mål på cirka 10 miljoner kronor. Förslagen kan inte genomföras utan att ekonomiska tillskott tillförs Kriminalvården, anslaget ”Rättsliga biträden m.m.” samt Sveriges Domstolar. Tillskotten bör finansieras genom ökade anslag motsvarande de nyss angivna beloppen. Kostnadsökningarna för Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Brottsoffermyndigheten bedöms, i vart fall på kort sikt, rymmas inom befintliga anslag. För att avgöra de myndigheternas förmåga att hantera kostnaderna på längre sikt är det dock lämpligt att konsekvenserna följs upp och utvärderas när den nya lagstiftningen har varit i kraft en tid. Kostnadsökningarna för rättsväsendets myndigheter i övrigt samt för SiS och kommunerna bedöms inte vara större än att de kan hanteras inom ramen för befintliga anslag.

Våra förslag kan antas få positiva effekter när det gäller brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. Flera av förslagen kan också antas få positiva effekter för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män och mellan andra personer i samhället. Därtill kan vissa förslag antas få positiva effekter för säkerställande av barnets rättigheter i enlighet med barnkonventionen samt av funktionsnedsattas rättigheter i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Ikraftträdande m.m.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

Det finns behov av speciella informationsinsatser i samband med att lagändringarna träder i kraft.

Summary

Our remit

Our remit was to review the protection against sexual violations provided by criminal law, consider a new ground for aggravating circumstances for hate crimes with regard to gender, and decide whether the protection provided by criminal law for the elderly and other particularly vulnerable people needs to be enhanced.

In relation to sexual violations, the remit was to:

  • review the protection provided by criminal law against sexual violations of children aged 15–17 years, in particular in relation to the exploitation of a child through the purchase of a sexual act,
  • review the regulations on the exploitation of a child through the

purchase of a sexual act, the purchase of sexual services and procuring

in relation to prostitution through the use of online tools, in particular in relation to minors and sugar dating,

  • evaluate how criminal liability for negligence regarding age in connection with sexual violations is applied in practice,
  • decide whether the crime designations child pornography offence and gross child pornography offence should be amended to clarify that certain offences are documented sexual assault of a child, and
  • submit the legislative proposals required.

In relation to a new ground for aggravating circumstances for hate crimes with regard to gender, our remit was to:

  • decide whether gender should be added as a new ground to the provision on aggravating circumstances for hate crimes,
  • if so, also consider whether the ground of transgender identity or

expression in the same provision should be amended to gender identity or gender expression, and

  • submit the legislative proposals required.

In relation to offences against the elderly and other particularly vulnerable

people, the remit was to:

  • decide whether the protection provided by criminal law to the elderly and other particularly vulnerable people needs to be enhanced, and
  • if so to submit legislative proposals.

Assessments and proposals

Criminal liability for negligence regarding age in connection with sexual violations is applied in practice as the legislator intended

We have found that the courts apply the provision in Chapter 6, Section 13, of the Swedish Criminal Code as intended by the legislator. This provision makes it clear that a perpetrator who did not have intent but was negligent regarding the circumstance that another person had not attained a certain prescribed age should also be held liable for an offence under the chapter. The Section thus entails an exception to the requirement for intent in relation to the age of a child who is the victim of a sex crime. It is sufficient for the perpetrator to have been negligent regarding this circumstance.

The provision gained its current wording by means of legislation that entered into force on 1 July 2018. Previously, the provision referred instead to a person who ‘did not realise but had reasonable grounds to assume’ that the victim had not attained a certain age. The purpose of the amendment was to enhance the protection provided by criminal law in the case of sex crimes against children and to clarify that no qualified form of negligence regarding the child’s age is required for a perpetrator to be convicted. It was noted in the grounds that the previous arrangement, according to the preparatory work statements, had been that the provision should be applied with great caution and that a fairly high degree of negligence would be required

for liability. In the Government’s view, there were grounds for departing from the restrictive nature of the above preparatory work statements. General liability for negligence including both conscious and unconscious negligence was to apply. The intention was also for less importance to be attached to the child’s physical development than before the amendment.

Under the terms of reference of the inquiry, our evaluation of how criminal liability for negligence regarding age in sexual violations is applied should focus on whether the above amendment has had the intended effect.

As a basis for the evaluation, we collected and reviewed judgments from courts of appeal and district courts in which the provision in Chapter 6, Section 13, in its wording from 1 July 2018, was invoked and applied during the period January 2019 – June 2022.

Overall, our evaluation shows that the courts’ application of Chapter 6, Section 13, since the amendment changed in a manner that enhanced the protection provided by criminal law to children against sexual violations in which the perpetrator was negligent regarding the child’s age. The outcomes are more uniform and the courts no longer assume that a qualified form of negligence is required. The courts also place less emphasis on the child’s physical development and make a more comprehensive assessment of negligence than before. Our assessment is therefore that the above amendment has had the intended effect and that the provision in Chapter 6, Section 13, is appropriate.

The punishable scope for rape and sexual assault of a child should be extended

Protection for children aged 15–17 should be enhanced

With regard to sexual acts with children aged 15–17, we found that there are cases that are not covered by the provisions in Chapter 6 of the Swedish Criminal Code, but in which there is a clear element of exploitation of the child. The other Nordic countries have penalty provisions that may be applied in certain such situations.

When a child has a vulnerability, for example on account of mental ill-health, the child’s ability to protect their sexual integrity may be limited. Performing sexual acts with children in such situations may constitute a violation of the child, even if the child has attained the age

of sexual consent. The same situation pertains if the other person has a particular influence over the child, and there is therefore a power imbalance between the parties. Our assessment is that the protection provided by criminal law to children aged 15–17 needs to be enhanced in cases of the kind described above.

An addition should be made to Chapter 6, Section 4, of the Swedish Criminal Code

We propose that the provision in Chapter 6, Section 4, of the Swedish Criminal Code on rape of a child be extended to include offences in which a person exploits the fact that a child under the age of 18 has an impaired ability to protect their sexual integrity due to mental illhealth, disability, alcohol or other substance abuse, the perpetrator’s authority or otherwise in view of the circumstances. The extension should be implemented by dividing the second paragraph into two subparagraphs, with the second sub-paragraph being an addition to the current provision.

The exploitation requirement means that the impairment of the ability to protect their sexual integrity must have contributed to the child’s participation in the sexual act, i.e. there must be a causal connection between the lack of ability and the participation. However, we have also presented an alternative proposal, which does not follow from our position, in which no such causal connection is required.

The proposed amendment means that the first paragraph of the section also applies to the cases referred to in the new sub-paragraph. However, the new sub-paragraph is subsidiary to the provision on

rape in Chapter 6, Section 1.

If the victim was under 15 years of age, and the perpetrator had intent or was negligent of this fact, Section 4 already applies in view of the child’s age (first paragraph). The first paragraph, for which no amendment is proposed, thus takes precedence over the second paragraph. However, if in such a case the perpetrator had no intent or was not negligent of the fact that the child was under the age of 15 but had intent or was negligent of the fact that the victim was under the age of 18, the offence may be judged according to the new second sub-paragraph in the second paragraph.

The extension of criminal liability that we propose is also of importance for the scope of application of the penalty provision relating to sexual exploitation of a child in Chapter 6, Section 5. For example, if the child is about to turn 18 and their ability to protect their sexual integrity is only slightly impaired, Section 5 could be applied. On the other hand, the exemption from liability in Chapter 6, Section 14, which relates to offences against children under 15 years of age, does not cover offences under the new sub-paragraph in Section 4, second paragraph.

In the case of a sexual act other than those referred to in Chapter 6, Section 4, i.e. a sexual act which, given the seriousness of the violation, is not comparable to vaginal, anal or oral intercourse, the offence under the new sub-paragraph in the second paragraph is instead judged to be sexual assault of a child or gross sexual assault of

a child under Section 6 of the same chapter.

The provision in Chapter 6, Section 9, of the Swedish Criminal Code should be retained but the subsidiarity clause should be removed

We found that the provision in Chapter 6, Section 9, of the Swedish Criminal Code on the exploitation of a child through the purchase of a

sexual act should be retained, but the subsidiarity clause in the pro-

vision should be removed. The new provision that we propose in Section 4 will often be applicable to exploitation of a child through the purchase of a sexual act, and this is also a desirable effect, in our opinion. The change means that criminal liability will better reflect the severity of the offence in these cases. However, other cases in which a child has been induced to undertake or submit to a sexual act in return for payment, but in which it has not been proven that an impaired ability to protect sexual integrity was present and exploited, should continue to be punished under Section 9 if the child participated in the sexual act voluntarily. Although these cases also involve exploitation of the child, in our view it is not proportionate to include such an act in a provision in which the minimum penalty for an offence of normal severity is three years’ imprisonment (Section 4, first paragraph). It may be noted that other Nordic countries also regulate offences corresponding to the exploitation of a child

through the purchase of a sexual act in separate provisions with a lower

scale of penalties than for rape of a child.

The removal of the subsidiarity clause in Section 9 allows for concurrent sentencing for the exploitation of a child through the purchase of

a sexual act and any other sex crime. Under our proposal, the expres-

sion ‘in cases other than those previously referred to in this Chapter’ should therefore be deleted from Section 9. A desirable consequence of such a change is that criminal liability under this provision may also in practice cover cases in which the sexual act that the child has been induced to undertake or submit to was performed remotely, i.e. without any physical contact between the child and the other person (cf. Section 8).

The punishable scope of the purchase of sexual services and procuring should be extended, and the designation purchase of sexual services should be changed to purchase of a sexual act

Chapter 6, Sections 11 and 12, of the Swedish Criminal Code should be extended to cover sexual services provided remotely

For someone to be convicted of purchase of sexual services under Chapter 6, Section 11, of the Swedish Criminal Code, it is currently required that there has been some physical contact between the person undertaking and the person purchasing the sexual service. The same applies to conviction for procuring under Section 12 of the same chapter. However, we found that criminal liability under these provisions should be extended so that, in future, no such physical contact is required or even that the person undertaking and the person purchasing a sexual service be in the same room. The provision should therefore be amended to also include sexual services provided remotely.

Section 11 should refer to a person who induces a person to undertake or submit to a sexual act in return for payment with the main purpose of showing it to the perpetrator

We found that extended criminal liability for the purchase of sexual services provided remotely should be limited to cases in which the perpetrator’s behaviour leads to the performance of a sexual act in return for payment and where the payment was a precondition for

the performance of or participation in a sexual act by the other person. A sexual act may, for example, consist of someone masturbating. However, being naked or performing a striptease does not in itself constitute a sexual act. The above requirement for a causal connection should be expressed in such a way that the perpetrator must have induced the other person to undertake or submit to a sexual

act in return for payment.

Furthermore, extended criminal liability under Section 11 should only apply to cases in which the main purpose was to show the sexual

act to the perpetrator. It should not matter whether the performance

is intended to take place in real time or afterwards; the decisive factor should be that the payment was a precondition for the sexual act to take place and that the payment in turn was made or promised with the main purpose of allowing the perpetrator to view the sexual act visually.

It is difficult to draw a clear line between, on the one hand, sexual services performed without any physical contact with the purchaser and, on the other hand, acts related to legal pornography. At the same time, a distinction must be made in this context, as our remit does not include considering a general ban on the production or purchase of pornography.

The purchase and viewing of pornography without influencing its content falls outside the proposed extension of Section 11 because, in such a situation, the purchaser has not induced the other person to undertake or submit to a sexual act in return for payment in that particular case. However, if the sexual act was preceded by contact between the person viewing and the person performing the act, either beforehand or during a live show, the above requirement for a causal connection could have been met. The fact that the material is also shown to someone other than the perpetrator, for example by several people having access to the same live show, should not in itself exclude criminal liability.

Activities that may be described as the production of ‘traditional’ pornography will generally not be subject to extended criminal liability under Section 11. If someone pays another person to participate in such production, the main purpose is not for a sexual act to be shown to the first person; it is to create a performance that is somehow to be provided to the public. The actual main purpose must be assessed in

each individual case, and the name of the activity should not be the decisive factor.

Section 12 should be amended as a consequence of the extension of Section 11

A person who promotes or improperly financially exploits the fact that a person is induced to undertake or submit to sexual acts in return for payment in the manner referred to in the proposed wording of Section 11 should be capable of being convicted of procuring under Section 12. For remote cases, this could apply, for example, to a person who provides or administers a website that facilitates contact with a person who performs sexual acts on demand in return for payment in the form of camshows. This may also involve someone more directly engaging another person to perform performances, including sexual acts, on behalf of a third party. Such performances may be performed either digitally or in a strip club, for example.

As shown below, our proposal also entails a certain extension of Section 11 with regard to the purchase of physical sex, so that the purchase of sex in the context of more permanent relationships will also be subject to criminal liability. Section 12 should also be extended accordingly in this respect.

The extension will not infringe upon freedom of expression under the Fundamental Law on Freedom of Expression

In our assessment, the proposed extension of Chapter 6, Sections 11 and 12, of the Swedish Criminal Code will not infringe upon freedom of expression under the Fundamental Law on Freedom of Expression.

By applying for and obtaining a certificate of publication, a person who publishes sexual material online may bring that activity within the formal scope of the Fundamental Law on Freedom of Expression, provided that the activity is aimed at the public and other requirements in Chapter 1, Section 5, of the Fundamental Law on Freedom of Expression are met. In such cases, the person has a right under the Fundamental Law on Freedom of Expression to procure information for the purpose of publishing it (Chapter 1, Section 10, second paragraph, of

the Fundamental Law on Freedom of Expression). However, this free-

dom to procure information is limited, in part in that the Fundamental

Law on Freedom of Expression does not prevent the enactment of statutory provisions on liability and compensation obligations relating to the manner in which information has been procured (Chapter 1, Section 12, sixth paragraph of the Freedom of the Press Act, and Chapter 1, Section 18, of the Fundamental Law on Freedom of Expression). Consequently, notwithstanding the Fundamental Law on Freedom of Expression, the person procuring the information may be held accountable for the methods he or she uses if they are unlawful.

Our proposal to extend the punishable scope under Chapter 6, Sections 11 and 12 of the Swedish Criminal Code does not address any visual content as such. It refers to acts consisting of inducing another person to perform a sexual act in return for payment, or the promotion or financial exploitation by a third party of a person thus inducing another person to perform sexual acts. In our view, there is no impediment under the Fundamental Law on Freedom of Expression to punishing such behaviour through ordinary law, even if the sexual act is depicted and conveyed through a constitutionally protected medium. In practice, moreover, the cases subject to extended criminal liability are likely to be such that the Fundamental Law on Freedom of Expression is not even formally applicable, since in those cases it is not a question of provision to the public (cf. Chapter 1, Sections 3–5, of the Fundamental Law on Freedom of Expression).

Section 11 should also be amended to refer to a sexual act in return for payment for a specific purpose instead of casual sexual relations in return for payment

Such cases of purchase of sex with physical contact that are covered by the term casual sexual relations in return for a payment in the current Section 11 should, of course, continue to incur criminal liability. However, in our view, there is a need to replace the somewhat unclear and outdated term sexual relations with sexual act.

As we propose for sexual acts performed remotely, criminal liability must require that the payment was a precondition for the performance of or participation in a sexual act by the other person. In cases involving physical contact, the requirement for a causal connection should also be expressed in such a way that the perpetrator

must have induced the other person to undertake or submit to a sexual

act in return for payment. This does not imply any restriction to the

punishable scope compared to the current provision.

Since that which may be described as the production of ‘traditional’ pornography is not intended to be encompassed by Section 11, we found that the punishable scope should be limited to cases in which the main purpose was for the perpetrator to participate

in the sexual act.

The main purpose must be assessed on a case-by-case basis. In the situation in which a pornography producer is personally involved in sexual acts in the context of their own production, the main purpose could instead be to create a depiction to be provided to the public. Otherwise, however, a person who induces a person to undertake or submit to a sexual act in which the perpetrator personally participates, in return for payment, should not normally be able to evade criminal liability on the grounds that the act was documented and that the purpose was therefore to ‘produce pornography’. Consistently with this, it should also generally not be possible to evade liability for procuring by referring to the fact that a payment from a person who participated in a sexual act was for the depiction of the sexual act and not for the participation itself.

Compared to the current Section 11, our proposal extends the punishable scope by not limiting it to casual sexual relations/acts. In our opinion, this is also desirable and applies regardless of whether the sexual act is performed remotely or not. In our view, protection under criminal law is also needed for those who participate in sexual acts in return for payment in the context of a more or less permanent relationship. This is particularly true in cases that may be described as

sugar dating. On sugar dating websites, the concept is often described

as being about building relationships rather than exchanging services. Sugar dating may encompass solely purchasing sex as well as longer relationships that involve more than sexual acts or no sexual acts at all. If it can be shown in an individual case that a person has induced another person to undertake or submit to a sexual act in return for payment for a purpose referred to in the proposed provision, in our view it should be irrelevant that the parties may be said to have a permanent relationship. The decisive factor should therefore not be the nature of the relationship between the parties, but whether the

payment was a precondition for the other person’s participation in the sexual act.

We also propose that the designation purchase of sexual services in Section 11 be amended to purchase of a sexual act.

The offence of procuring should not be exempt from the dual criminality requirement in Chapter 2, Section 5, of the Swedish Criminal Code

We considered whether procuring should be exempted from the requirement of dual criminality for jurisdiction and concluded that no such exemption should be introduced.

Persons behind websites on which sexual acts are provided in return for payment (escort sites) may be guilty of procuring under Chapter 6, Section 12, of the Swedish Criminal Code. With the proposed extension of the provision relating to procuring, the punishable scope will also include the mediation of sexual acts performed remotely, for example via webcam. However, for an offence to be subject to legal proceedings in Sweden, a Swedish court must also have jurisdiction to try the offence.

If an offence of procuring consists of providing or administering a website from abroad, the offence is committed outside Sweden. In such cases, the question arises of whether a Swedish court has jurisdiction under Chapter 2, Section 3, of the Swedish Criminal Code.

An offence of procuring committed abroad could be linked to Sweden through the perpetrator’s connection to the country (Section 3(2)) or through the fact that the offence is committed against a Swedish citizen or a person resident in Sweden, i.e. against a Swedish private interest (Section 3(3)). In cases with such connections, the basic rule is that a Swedish court has jurisdiction only if the offence is also punishable under the law of the place where it was committed (Section 5, first paragraph). There is thus a requirement for dual criminality.

When we assessed that procuring should not be exempted from the requirement of dual criminality, we took into account the fact that there is no international, or even European, consensus on the criminalisation of procuring. A Swedish exemption from the requirement for dual criminality would therefore constitute a major intervention in the internal affairs of many other states. We also considered the risk that individuals resident abroad who have no personal connection to

Sweden are unaware that activities involving escort sites or similar are punishable here as procuring. Furthermore, we noted that the difficulties of investigating the offence and conducting a trial may be assumed to be major when the offence has been committed in a country in which procuring is not a criminal offence. Consequently, even if the requirement for dual criminality were to be removed in relation to the jurisdiction of Swedish courts, there is an obvious risk that it would not be of great significance in practice.

In the case of persons posting advertisements for the sexual services of others on websites from Sweden, these are offences of procuring committed in Sweden. For these offences, the issue of dual criminality does not arise for jurisdiction, even if the websites themselves are operated from abroad.

The designations child pornography offence and gross child pornography offence should not be changed

Our assessment is that there are not sufficient grounds to change the designations child pornography offence and gross child porno-

graphy offence.

It has been widely argued that the word pornography can be associated with legal images of adults who have voluntarily participated in their production and that the designation child pornography

offence may therefore be misunderstood to mean that the child parti-

cipated voluntarily. In our view, however, acts constituting child pornography offences can hardly be confused with the handling of legal pornography involving adults. We can therefore see no reason to change the designation of the offence for practical reasons. On the other hand, there may be symbolic reasons for such an amendment to the law, and from a position of principle, the criticism that has been levelled at the use of the term child pornography cannot be ignored. However, as was noted in a previous legislative matter, it is difficult to find a suitable new designation for the offence that contributes to the desired clarity and indicates the severity of the offence. The designation child pornography offence has the advantage that, purely linguistically, it covers many different types of image and all conceivable uses of the images. The term child pornography in Swedish (barnpornografi) is also a very negative word, and child pornography offences have a strong stigma attached to them. It is

therefore not clear that a change in the designation of the offence would clarify the severity of the offences. Instead, there is a risk that the effect would be the opposite, as other conceivable terms do not capture the severity of the offence in the same way.

Although we thus concluded that the designations child pornography offence and gross child pornography offence should not be changed, we addressed the question of how the provision could be worded if a change were considered necessary. In this respect, we have made an alternative proposal that does not follow from our position. This proposal entails the offences being designated sexual exploitation

of a child in images and gross sexual exploitation of a child in images. The

problem associated with such a designation is that, like the term child pornography offence, it does not make it clear that certain acts relate to documented sexual assault of a child which, according to the terms of reference of our inquiry, would be the purpose of changing the designation. However, as far as we can see, it is not practically feasible to find a designation that clarifies this circumstance while not excluding material that does not relate to an underlying sex crime. However, our alternative proposal is worded to simultaneously change the description of the offence in a way that at least makes it clear that certain offences relate to documented sex crimes against children. Under the alternative proposal, the provision in Chapter 16, Section 10a, of the Swedish Criminal Code is amended in such a way that the expression ‘A person who […] depicts a child in a pornographic image’ in the introductory sentence is replaced by ‘A person who […] depicts a sex crime against a child or otherwise depicts a child in a sexual image’.

Considering a division of the penalty provision so that one type of offence covers images depicting a sex crime and the other type of offence covers images that do not depict such an offence was beyond our remit. Nor did our remit include considering whether the regulation of child pornography offences should be extended to cover all images of persons under 18 years of age whose pubertal development is complete, regardless of whether the age is apparent from the image and the circumstances surrounding it (cf. Chapter 16, Section 10a, third paragraph) or whether there should be any change to the provision in Chapter 16, Section 10a, fourth paragraph, concerning liability for negligence regarding the circumstance that the person depicted is under 18 years of age.

Motives relating to gender should be added to the aggravating circumstances provision in Chapter 29, Section 2(7), of the Swedish Criminal Code

We found that there is reason to take a particularly serious view of offences in which a motive was to violate a person or group on the basis of gender affiliation. We therefore propose that gender be added as a new ground to Chapter 29, Section 2(7), of the Swedish Criminal Code, which concerns aggravating circumstances for hate crimes. The background to our position is the increasing incidence of sexualised hate speech to which women in particular are exposed and which constitutes a threat to democratic discourse and society as a whole.

By gender we mean the legal aspect of gender, i.e. the gender registered for the victim, which may be either male or female. However, since it is the perpetrator’s motive that is decisive, cases in which the perpetrator has acted on the basis of an erroneous assumption about a person’s registered gender may also be covered by the new ground for aggravating circumstances.

The motive to violate a person on the basis of gender need not have been the only or even the main motive. However, it should not be possible to apply the proposed ground for aggravating circumstances merely because an offence has been committed against a person of a particular gender. This means, for example, that circumstances such as the fact that a man has subjected a woman to a violent crime or a sex crime should not in itself constitute grounds for aggravating circumstances under the provision.

The term transgender identity or expression in Chapter 29, Section 2(7), of the Swedish Criminal Code should be replaced by gender identity or gender expression

We found that the term transgender identity or expression in Chapter 29, Section 2(7), of the Swedish Criminal Code should be replaced by gender identity or gender expression. The part of the aggravating circumstances provision concerning motives related to transgender identity or expression is intended primarily to protect the group sometimes referred to as transgender people. Even before the term was introduced in the provision, it had been criticised for being based on a deviant perspective, i.e. it is based on a perception

of the norm and singles out those who do not comply with it. However, on account of the risk of demarcation difficulties in relation to

gender, which at that stage was not intended to be covered by the

rule on aggravating circumstances, the provision was nevertheless worded in such a way that transgender identity or expression was used.

When we assessed that the term should be replaced by gender

identity or gender expression, we took into account the fact that the

proposed introduction of a new ground for aggravating circumstances for motives relating to gender will reduce the need to clearly distinguish in the application of the law between motives relating to a person’s gender identity or gender expression and motives relating to a person’s registered gender. Regardless of the aspect of gender in the broader sense on which a hate motive is based, the motive will be an aggravating circumstance to be taken into account in particular when assessing the penal value of the offence. We also took into account the criticism that the term transgender identity or expression has faced for a long time and the fact that the term differs from how the other grounds for aggravating circumstances in Chapter 29, Section 2(7), were worded. Furthermore, the term gender identity or gender expression is an expression used in several international instruments regarding the protection of transgender persons. It is also the term used in the Danish and Norwegian aggravating circumstances provisions for transphobic hate motives. In an overall assessment of the various grounds for and against changing the term in Chapter 29, Section 2(7), we found that the grounds for such an amendment carry the greatest weight.

The provisions on gross fraud and gross unlawful handling of a payment instrument should be given additional grounds for qualification

We propose that the provision on gross fraud in Chapter 9, Section 3, of the Swedish Criminal Code be supplemented by two new grounds for qualification relating to offences that were part of criminal acti-

vities conducted in an organised form or systematically, and cases in

which the perpetrator ruthlessly exploited the defenceless or vulnerable

position of the victim. It is also proposed that the latter ground for

qualification be added to the provision on unlawful handling of a

payment instrument in Section 3c of the same chapter.

The aggravating circumstances rule in Chapter 29, Section 2(3), is intended to provide the elderly and other particularly vulnerable people with enhanced protection under criminal law. We found that, in practice, this is also reflected in the decisions of the courts. Against this background, we do not see any need to amend this provision or to introduce a new ground for aggravating circumstances for offences against the elderly or other particularly vulnerable people.

However, when it comes to fraud, older and disabled people may often be particularly vulnerable. Fraud against the elderly has also increased significantly in recent times and is often committed systematically by organised gangs. Moreover, fraud is a major and important source of income for many criminal networks. We therefore found that the protection provided by criminal law needs to be enhanced in the area of fraud. Implementation of the proposal should lead to more such offences being classified as gross and, in some cases, to other aggravating circumstances, which in themselves are sufficient to qualify the offence as gross, having a greater impact on the assessment of the penal value of a gross offence.

By defenceless or vulnerable position, we mean that the victim has a reduced ability to defend themselves. This may be the case, for example, when an offence is committed against an elderly person or a person with a disability. The requirement for ruthless exploitation means that there must be a causal connection between the commission of the offence and the victim’s defencelessness or vulnerability, which makes the offence particularly reprehensible.

Criminal activities conducted in an organised form refers to offences committed within a structure in which several people collaborated over a fairly significant period of time to commit crimes. Criminal activities

conducted systematically refers to criminal activities in which a certain

approach has been repeated several times, either by a single perpetrator or by several persons acting in concert, and in which there is some additional element, such as a criminal plan, careful preparation or cunning. In our view, there is reason to clarify the fact that the organisation and/or systematic nature of fraud should be specifically considered when assessing whether an offence is gross. The provision on

gross unlawful handling of a payment instrument already contains such

grounds for qualification.

Consequences of the inquiry’s proposals

Those who are mainly affected by our proposals are persons suspected of, prosecuted for, convicted for or subjected to the offences covered by the proposals, and the authorities in the judicial system and counsels for the defence and counsels for the injured party. The National Board of Institutional Care (SiS) and the social services in the municipalities may also be affected by the proposals.

All in all, our proposals may be assumed to lead to an annual increase in costs for the Swedish Prison and Probation Service of approximately SEK 245 million, for the State in terms of legal counsels of approximately SEK 24 million and for the courts’ handling of cases of approximately SEK 10 million. The proposals cannot be implemented without additional funding for the Swedish Prison and Probation Service, the appropriation ‘Legal counsels, etc’. and the Courts of Sweden. The additional funding should be financed through increased appropriations corresponding to the above amounts. The increases in costs for the Swedish Prosecution Authority, the Swedish Police Authority and the Swedish Crime Victim Authority are expected, at least in the short term, to be accommodated within existing appropriations. However, to determine the ability of the authorities to manage costs in the longer term, it is appropriate to monitor and evaluate the impact after the new legislation has been in force for some time. The increases in costs for other authorities in the judicial system and for SiS and the municipalities are not deemed to be higher than can be managed within the framework of existing appropriations.

Our proposals may be expected to have a positive impact on criminal activities and crime prevention. Several of the proposals may also be expected to have a positive impact on achieving equality between women and men and between other people in society. In addition, some proposals may be expected to have a positive impact on ensuring the rights of the child under the Convention on the Rights of the Child and the rights of persons with disabilities under the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities.

Entry into force, etc.

It is proposed that these legislative amendments enter into force on 1 July 2025. No specific transitional provisions are needed.

There is a need for special information measures in connection with the legislative amendments entering into force.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap.4, 6, 9, 11, 12 och 15 §§, 9 kap.3 och 3 c §§ samt 29 kap. 2 §brottsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

4 §

Den som, med ett barn under femton år, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våld-

täkt mot barn till fängelse i lägst tre och högst sex år. Detsamma gäl-

ler den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling.

Första stycket gäller även den som begår en gärning som avses där mot ett barn som fyllt femton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen ska svara på grund av en myndighets beslut.

Första stycket gäller även den som begår en gärning som avses där

1. mot ett barn som fyllt fem-

ton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen ska svara på grund av en myndighets beslut, eller,

2. om gärningsmannen, i annat fall än som avses i första punkten eller 1 §, utnyttjar att ett barn

under arton år på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk, gärningsmannens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.

Om ett brott som avses i första eller andra stycket är grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

6 §

Den som, med ett barn under femton år eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 §§, döms för

sexuellt övergrepp mot barn till

fängelse i lägst sex månader och högst två år. Detsamma gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling.

Den som, med ett barn under femton år, eller med ett barn

under arton år och där omständigheterna är sådana som avses i

4 § andra stycket, genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 §§, döms för sexu-

ellt övergrepp mot barn till fäng-

else i lägst sex månader och högst två år. Detsamma gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om

brottet med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet.

9 §

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår ett barn som inte fyllt arton år att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling, döms för utnytt-

jande av barn genom köp av sexuell handling till fängelse i lägst sex

månader och högst fyra år.

Den som förmår ett barn som inte fyllt arton år att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling, döms för utnyttjande av

barn genom köp av sexuell handling till fängelse i lägst sex måna-

der och högst fyra år.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år. Vad som sägs i första och andra styckena gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

11 §

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för

köp av sexuell tjänst till fängelse i

högst ett år.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår

en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att gärningsmannen ska delta i handlingen eller att handlingen ska visas för gärningsmannen, döms för köp av sexuell handling till fängelse i

högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

12 §

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att

mot ersättning företa eller tåla sexuella handlingar, på det sätt som avses i 11 §, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, ska han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för sexu-

ella handlingar mot ersättning, på det sätt som avses i 11 §, och inte

gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, ska han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

15 §

För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, köp av sexuell tjänst, koppleri och grovt koppleri döms det till ansvar enligt 23 kap.

För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, köp av sexuell hand-

ling, koppleri och grovt koppleri

döms det till ansvar enligt 23 kap.

Detsamma gäller för förberedelse till koppleri samt för förberedelse och stämpling till och underlåtenhet att avslöja eller förhindra

våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt koppleri.

9 kap.

3 §

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grovt

bedrägeri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har missbrukat allmänt förtroende eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. gärningsmannen har miss-

brukat allmänt förtroende eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring,

2. gärningen har avsett bety-

dande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada,

3. gärningen har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt,

4. gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning,

eller

5. gärningen på annat sätt har

varit av särskilt farlig art.

3 c §

Den som

1. olovligen införskaffar ett betalningsverktyg,

2. för bedräglig användning förvanskar ett betalningsverktyg eller framställer ett falskt betalningsverktyg, eller

3. använder ett olovligen införskaffat eller förvanskat eller falskt betalningsverktyg eller på annat sätt tar befattning med ett sådant betalningsverktyg

döms för olovlig befattning med betalningsverktyg till böter eller fängelse i högst två år.

Med betalningsverktyg avses skyddade verktyg, handlingar eller uppgifter som ger möjlighet att överföra pengar eller ett penningvärde.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grov olovlig befattning med betalningsverktyg till fängelse i lägst

sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

1. har avsett betydande värde eller kunnat medföra synnerligen kännbar skada,

2. har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt, eller

3. annars har varit av särskilt farlig art.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grov olovlig befattning med betalningsverktyg till fängelse i lägst

sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. gärningen har avsett betydande värde eller kunnat medföra synnerligen kännbar skada,

2. gärningen har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt,

3. gärningsmannen på ett hän-

synslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning,

eller

4. gärningen på annat sätt har

varit av särskilt farlig art.

Det ska inte dömas till ansvar enligt denna paragraf om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt någon annan bestämmelse i denna balk.

29 kap.

2 §

Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,

2. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge eller annars utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig,

4. om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering,

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet,

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller

könsuttryck eller annan liknande

omständighet,

8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person,

9. om brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående innehaft ett uppdrag som förtroendevald i stat, kommun, region, Sametinget eller Europaparlamentet, eller

10. om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, eller

11. om brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Uppdraget

Utredningens direktiv beslutades av regeringen den 24 februari 2022. Den 2 februari 2023 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv. Direktiven finns bifogade som bilaga 1 och 2.

Uppdraget har i huvudsak bestått av att se över det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar, överväga en ny straffskärpningsgrund för brott med hatbrottsmotiv med avseende på kön samt att ta ställning till om det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta personer behöver förstärkas.

Ett förstärkt straffrättsligt skydd mot sexuella kränkningar?

Utredningens uppdrag i detta avseende har varit att

  • se över det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år, särskilt i förhållande till utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling,
  • se över regelverket om utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling, köp av sexuell tjänst och koppleri i fråga om prostitution

genom användande av internetbaserade verktyg, i synnerhet när det gäller minderåriga och så kallad sugardejting, och

  • vid behov lämna författningsförslag.

Uppdraget har också omfattat att

  • utvärdera hur straffansvaret för oaktsamhet avseende ålder vid sexuella kränkningar fungerar, och
  • ta ställning till om brottsbeteckningarna barnpornografibrott och

grovt barnpornografibrott bör ändras i syfte att tydliggöra att vissa

brott är dokumenterade sexuella övergrepp mot barn och i så fall lämna författningsförslag.

En ny straffskärpningsgrund för brott med hatmotiv med avseende på kön?

I denna del har uppdraget varit att

  • ta ställning till om kön bör läggas till som en ny grund i den bestämmelse som gäller straffskärpning vid hatbrottsmotiv,
  • i så fall även överväga om grunden könsöverskridande identitet

eller uttryck bör ändras till könsidentitet eller könsuttryck, och

  • vid behov lämna författningsförslag.

Ett förstärkt straffrättsligt skydd för äldre och andra särskilt utsatta?

Slutligen har vi haft i uppdrag att

  • ta ställning till om det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta behöver förstärkas, och
  • i så fall lämna författningsförslag.

Som en bakgrund till uppdraget i den här delen kan nämnas den nationella strategi för att förebygga mäns våld mot kvinnor som regeringen överlämnade till riksdagen i november 2016 och som gäller under perioden 2017–2026 (skr. 2016/17:10). Av strategin framgår att även våld mot äldre är ett prioriterat område. Strategin nämner också särskilt att insatser för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor genomgående måste utgå från ett funktionshinderperspektiv och vara tillgängliga för alla, oavsett funktionsförmåga.

Vidare bör nämnas att riksdagen i april 2020 tillkännagav för regeringen att rättsväsendet ska se särskilt allvarligt på brott mot äldre och andra särskilt utsatta personer (bet. 2019/20:JuU29 punkt 3 och rskr. 2019/20:233). I tillkännagivandet efterfrågades en uppföljning av den straffskärpningsreform som genomfördes 2010 (prop. 2009/10:147) och som bl.a. syftade till att straffskärpningsgrunderna i brottsbalken skulle få större genomslag. Det angavs också i tillkännagivandet att ytterligare skärpningar bör föreslås om det behövs.

2.2. Utredningsarbetet

Vårt arbete har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden med förordnade experter och sakkunniga. Sedan augusti 2022 har vi hållit sammanlagt nio sammanträden, varav ett tvådagars internatsammanträde. Utöver dessa möten har underhandskontakter med utredningens experter och sakkunniga ägt rum. Genom expertgruppen har vi löpande utbytt information med Justitiedepartementet, Brottsförebyggande rådet, Jämställdhetsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Med de två sistnämnda myndigheterna har vi också tagit särskilda kontakter. När det gäller frågan om ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag har uppgifter dessutom inhämtats från Domstolsverkets enhet för analys och finansiering samt från Brottsoffermyndigheten.

Vidare har vi haft möten med företrädare för föreningen Talita, riksförbundet Unizon, riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), transföreningen FPES, paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige och seniororganisationen SPF Seniorerna.

En central del av vårt uppdrag har varit översynen av det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år. Att barn och unga får komma till tals i alla frågor som rör dem är en av grundprinciperna i barnkonventionen (artikel 12). Det är därför viktigt att barn och unga involveras i utredningsarbete inför framtagande av ny lagstiftning. Att deras åsikter beaktas är också en förutsättning för att lagstiftningen ska motsvara barns behov i praktiken. Vi har därför tidigt under utredningsarbetet haft kontakt med utredare hos Barnombudsmannen för att få kunskap om hur vi på

bästa sätt skulle kunna hämta in synpunkter från barn. Utredarna har förordat att sådana synpunkter i detta fall hämtas in med hjälp av en eller flera barnrättsorganisationer.

Vi har haft möten med företrädare för organisationerna ECPAT Sverige och ChildX (tidigare Child10) samt med ombudsmannen mot kommersiell sexuell exploatering av barn (OKSE). De har gett sin respektive syn på behovet av lagändringar när det gäller barns skydd mot sexuella kränkningar. De har också delat med sig av sina erfarenheter av hur barn och unga själva ofta upplever utsatthet för sådana kränkningar. Därutöver har vi tagit del av rapporter från undersökningar där barn har fått möjlighet att komma till tals och framföra sina åsikter.

Vi har bedömt det vara av särskilt intresse att få veta hur barn och unga ser på en lagändring som skulle innebära att bestämmelsen om

våldtäkt mot barn i 6 kap. 4 § brottsbalken utvidgas till att omfatta fall

där gärningspersonen utnyttjar att ett barn under 18 år har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Mot den bakgrunden har vi – med hjälp av Barnafrid vid Linköpings universitet – ställt enkätfrågor till ungdomar i åldern 15–17 år gällande behovet av ett förstärkt straffrättsligt skydd i det avseendet. Vi har också fått in synpunkter från barn i den nämnda frågan genom att ECPAT Sverige på uppdrag av oss har anordnat en vinjettbaserad fokusgruppdiskussion där ungdomar i åldern 15–16 år deltagit.

Utredningens preliminära överväganden i frågorna om ett förstärkt straffrättsligt skydd mot sexuella kränkningar samt om en ny straffskärpningsgrund för brott med hatmotiv med avseende på kön har presenterats och synpunkter inhämtats vid ett seminarium i straffrätt vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet den 3 april 2023.

Samråd har ägt rum med Utredningen om skydd, stöd och vård för personer som har utsatts för övergrepp vid produktion eller distribution av pornografi (A 2022:02).

Experterna och de sakkunniga har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har därför formulerats i vi-form.

2.3. Betänkandets disposition

Betänkandet innehåller nio numrerade kapitel. I kapitel 1 redovisas våra författningsförslag. Därefter behandlas i förevarande kapitel vårt uppdrag och arbete.

I kapitel 3 behandlas frågan om ett förstärkt straffrättsligt skydd mot sexuella kränkningar. Kapitlet rymmer frågeställningar om oaktsamhetskravet gällande ett barns ålder, det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år särskilt i förhållande till köp av sexuell handling, köp av sexuella handlingar som utförs på distans, koppleribrott begångna från utlandet samt brottsbeteckningen barnpornografibrott.

Frågan om en ny straffskärpningsgrund för brott med hatmotiv med avseende på kön behandlas i kapitel 4.

I kapitel 5 behandlas frågan om ett förstärkt straffrättsligt skydd för äldre och andra särskilt utsatta.

Konsekvenserna av utredningens förslag behandlas huvudsakligen i kapitel 6.

I kapitel 7 finns våra överväganden i fråga om ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Kapitel 8 innehåller en kommentar till de författningsförslag som

redovisas i kapitel 1.

I kapitel 9 behandlas författningsförslag som inte följer av ställningstagandena men som diskuteras närmare i avsnitt 3.12.3 och 3.15.4.

3. Ett förstärkt straffrättsligt skydd mot sexuella kränkningar?

3.1. Inledning

En första del av vårt uppdrag är att se över det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år, särskilt i förhållande till utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling. Uppdraget i denna del omfattar också en översyn av regelverket om ut-

nyttjande av barn genom köp av sexuell handling, köp av sexuell tjänst

och koppleri i fråga om prostitution genom användande av internetbaserade verktyg, i synnerhet när det gäller minderåriga och så kallad sugardejting.

Straffbestämmelser om de centrala sexualbrotten finns i 6 kap. brottsbalken. Gemensamt för de bestämmelser i kapitlet som gäller barn är att en förutsättning för att de ska vara tillämpliga är att målsäganden är under en viss ålder. Den åldersgräns som är av betydelse är vanligen 15 år men i vissa fall 18 år. Enligt 6 kap. 13 § krävs inte uppsåt utan enbart oaktsamhet i förhållande till just barnets ålder. Den 1 juli 2018 gjordes förändringar i lagstiftningen i syfte att stärka det straffrättsliga skyddet vid sexualbrott mot barn i de fall gärningspersonen är oaktsam i fråga om barnets ålder.1 Vårt uppdrag innefattar att utvärdera hur straffansvaret för oaktsamhet avseende ålder vid sexuella kränkningar fungerar och därmed om den nämnda lagändringen har fått avsedd effekt.

I vårt uppdrag ligger också att ta ställning till om brottsbeteckningarna barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken bör ändras i syfte att tydliggöra att vissa brott av det slaget är dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

1 Se prop. 2017/18:177.

I det här avsnittet behandlas inledningsvis den allmänna utvecklingen av sexualbrottslagstiftningen (avsnitt 3.2) följt av en beskrivning av de nuvarande bestämmelserna på området och viss ytterligare bakgrund till dessa (avsnitt 3.3). Efter detta följer en kortare redogörelse över för ämnet relevanta internationella och unionsrättsliga förpliktelser (avsnitt 3.4) samt straffbestämmelser i några andra länder (avsnitt 3.5). Därefter behandlas frågor om ungas utsatthet när det gäller sexuella handlingar mot ersättning (avsnitt 3.6) samt sex som självskadebeteende hos unga (avsnitt 3.7). Sedan behandlas i avsnitt 3.8 Brottsförebyggande rådets rapporter Utnyttjande av barn genom köp

av sexuell handling (Brå rapport 2022:4) och Köp av sexuella tjänster

(Brå rapport 2022:3) följt av beskrivningar av sexhandelns digitalisering (avsnitt 3.9) och fenomenet sugardejting (avsnitt 3.10). Slutligen redovisas vår översyn och våra överväganden i respektive del av uppdraget (avsnitt 3.11–3.15)

3.2. Utvecklingen av sexualbrottslagstiftningen

Utgångspunkten för regleringen av sexualbrott är att varje människa i varje situation har rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet och att dennes önskan att inte ha samlag eller annat sexuellt umgänge ovillkorligen ska respekteras. När brottsbalken infördes 1965 placerades våldtäktsbestämmelsen och de övriga sexualbrotten i 6 kap. om sedlighetsbrott. I förarbetena framhölls att huvudsyftet med att beivra dessa brott var att bereda straffrättsligt skydd för barn och ungdomar mot sexuella kränkningar och att även i övrigt värna individens integritet i sexuellt hänseende.2

Huvudstadgandet i 6 kap. har sedan balkens tillkomst utgjorts av bestämmelsen om våldtäkt. Straffansvaret för det brottet har emellertid utvecklats och förändrats genom ett flertal reformer. Också de övriga straffbestämmelserna om sexualbrott har genomgått betydande förändringar.

Genom en reform 1984 (prop. 1983/84:105) slopades uttrycket sedlighetsbrott och 6 kap. fick rubriken ”Om sexualbrott”. Skälen till ändringarna var bl.a. att de tidigare bestämmelserna var präglade av äldre tiders moralföreställningar i sexuella frågor och att bestämmelsernas utformning till en del grundades på en föråldrad kvinno-

2 Se SOU 1953:14 s. 228 och 262.

syn. Ytterligare ett skäl för översynen var intresset av att ta till vara den sociologiska och kriminologiska forskningen på området som bl.a. hade belyst omfattningen och skadeverkningarna av vissa sexualbrott, främst våldtäkt och koppleri samt sexuella övergrepp mot barn.3Reformen innebar att våldtäktsbrottet gjordes könsneutralt, vilket innebar att brottet kunde förövas av både män och kvinnor och att övergreppet kunde vara av såväl heterosexuell som homosexuell natur. En särskild straffskala infördes för grova våldtäktsfall. Dessutom upphävdes en bestämmelse om våldförande som skulle tillämpas om ett våldtäktsbrott med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller annars var att anse som mindre grovt. Vad som i stället skulle bedömas enligt en ny bestämmelse var om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt var att anse som mindre allvarligt. Genom reformen infördes också bestämmelser om straff för sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig och

sexuellt umgänge med barn. De två sistnämnda bestämmelserna ersatte

en tidigare reglering om otukt med ungdom respektive otukt med barn. Kriminaliseringen av blottning och liknande förfaranden behölls men brottsbeteckningen ändrades från otuktigt beteende till sexuellt

ofredande. Vidare blev det, till skillnad från tidigare, straffbart att

förmå ett barn under 15 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd även om det inte var fråga om sexuell beröring eller sexuellt umgänge. Avseende den senare kriminaliseringen, vilken innefattades i bestämmelsen om sexuellt ofredande, anfördes i propositionen att det skulle röra sig om en handling som utan att innefatta beröring har en klar och för en vuxen person otvetydig sexuell prägel. Som exempel gavs att barn utnyttjas som modell för en framställning av pornografisk bild.4 Genom 1984 års reform skärptes dessutom bestämmelserna om straff för koppleri och straffbarhet för sexualbrott på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet utvidgades.

Straffbestämmelserna har därefter ändrats flera gånger, framför allt i syfte att förstärka skyddet för barn och ungdomar mot att utnyttjas i sexuella sammanhang och att i lagstiftningen ytterligare markera allvaret i övergrepp mot barn. Den 1 juli 1992 ändrades bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig på så sätt att offrets låga ålder fördes in som en omständighet som särskilt ska beaktas vid

3 Se prop. 1983/84:105 s. 15. 4 Se a. prop. s. 35 och 56.

bedömande av om ett sådant brott är grovt.5 Året därpå skärptes straffskalan för sexuellt ofredande.6 Den 1 januari 1995 fördes sådant handlande som avsågs i bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn in under bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig.7 Samtidigt utvidgades bestämmelsen om sexuellt ofredande på så sätt att det blev straffbart att förmå även den som är fyllda 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.

Genom 2005 års sexualbrottsreform (prop. 2004/05:45) infördes ett nytt 6 kap. i brottsbalken som ersatte det tidigare. Kapitlet fick namnet ”Om sexualbrotten”. Syftet med ändringarna var att ytterligare förstärka och tydliggöra varje människas absoluta rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande, att lyfta fram och förstärka skyddet för barn och ungdomar mot att utsättas för sexuella kränkningar och att skapa klara och väl avgränsade bestämmelser.8 Genom reformen sänktes kravet på våld eller hot vid våldtäktsbrottet. Dessutom utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även de så kallade utnyttjandefallen som tidigare hade bedömts som sexuellt utnyttjande. Med dessa fall avsågs situationer där gärningspersonen otillbörligt utnyttjat att offret, på grund av t.ex. berusning, befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd även om något våld eller hot inte förekommit och även om det inte varit gärningspersonen som försatt offret i det hjälplösa tillståndet. Den tidigare bestämmelsen om sexuellt utnyttjande behölls i den del som den avsåg utnyttjande av person i beroendeställning och sexuellt utnyttjande av person i bero-

endeställning infördes som ny beteckning för det brottet. Vidare er-

sattes begreppet sexuellt umgänge med begreppet sexuell handling. Uttrycket sexuellt umgänge hade kritiserats bl.a. för att det ansågs föra tankarna till en frivillig och ömsesidig sexualakt mellan två personer. Vidare hade det i praxis ofta lagts stor vikt vid om handlingen haft tillräcklig varaktighet, vilket i sin tur medfört att bedömningarna kommit att bli tämligen tekniska. Begreppet sexuell handling skulle i allt väsentligt ha samma innebörd som sexuellt umgänge, men omfatta något mer.

5 Se prop. 1991/92:35. 6 Se prop. 1992/93:141. 7 Se prop. 1994/95:2. 8 Se prop. 2004/05:45 s. 21.

Reformen 2005 innebar även genomgripande förändringar när det gäller sexualbrott mot barn. Det infördes särskilda bestämmelser om

våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn där något krav på

tvång inte uppställdes. Bestämmelserna omfattade barn under 15 år och dessutom barn i åldern 15–17 år som utnyttjats av personer med ett särskilt ansvar för dem. En särskild straffbestämmelse om sexuellt

utnyttjande av barn infördes för sådana fall av våldtäkt mot barn som

med hänsyn till omständigheterna vid brottet var att anse som mindre allvarliga. Det infördes också en ansvarsfrihetsregel med innebörden att den som i vissa fall begått en gärning mot ett barn under 15 år inte skulle dömas till ansvar om det var uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.

Utöver de nu nämnda lagändringarna infördes genom 2005 års reform en särskild straffbestämmelse för köp av sexuell handling av

barn som ersatte den tidigare om förförelse av ungdom. Det innebar

en skärpning bl.a. genom att tillämpningsområdet utvidgades till att omfatta köp av sexuella handlingar av barn som skett under andra förhållanden än sådana som utgör rena prostitutionsförhållanden. Vidare infördes en särskild bestämmelse om utnyttjande av barn för

sexuell posering. Reformen innebar också att lagen (1998:408) om

förbud mot köp av sexuella tjänster upphävdes och en särskild straffbestämmelse om köp av sexuell tjänst infördes i 6 kap. brottsbalken. Samtidigt utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även den som nyttjar en sexuell tjänst som någon annan betalar för. Slutligen sammanfördes bestämmelserna om koppleri och grovt koppleri till en ny paragraf och tillämpningsområdet för grovt brott utvidgades.

Sedan det nya 6 kap. brottsbalken hade varit i kraft några år tillsatte regeringen 2008 års sexualbrottsutredning för att utvärdera hur 2005 års sexualbrottsreform hade tillämpats. Utredningen skulle även utreda och ta ställning till om kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt borde ersättas med ett krav på bristande samtycke. Slutligen skulle utredningen analysera frågan om Sveriges tillträde till Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp och om det i så fall skulle krävas några lagändringar vid ett tillträde (konventionen och genomförandet av den i svensk rätt behandlas i avsnitt 3.4.5). Utvärderingen visade att skyddet för personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande

totalt sett hade förstärkts och tydliggjorts, liksom att skyddet för barn, dvs. personer under 18 år, hade förbättrats. Dock ansåg utredningen att det fortfarande fanns en del brister i lagstiftningen och tillämpningen av den, varför vissa förändringar föreslogs.9 Det ledde till att tillämpningsområdet för våldtäktsbrottet utvidgades ytterligare genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2013.10 Någon samtyckesreglering infördes inte. Utvidgningen innebar däremot att fler fall av sexuella utnyttjanden kriminaliserades som våldtäkt genom att begreppet hjälplöst tillstånd ersattes av det vidare begreppet särskilt

utsatt situation. Det skulle därmed bli tydligt att även sådana situationer

där ett offer möter övergreppet med passivitet omfattas av våldtäktsbrottet.11 Vidare tydliggjordes kränkningens betydelse vid avgränsningen av den sexuella handlingen i våldtäktsbrotten mot både barn och vuxna. Bedömningen av om en sexuell handling är jämförlig med samlag skulle nu göras utifrån om den ”med hänsyn till kränkningens

allvar är jämförlig med samlag” och inte som tidigare om den ”med

hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag”. Det uttalades i förarbetena att den kränkning som ett sexuellt övergrepp innebär kan vara att bedöma på olika sätt beroende på om offret är ett barn eller en vuxen person.12 För att ytterligare markera allvaret i sexualbrott som riktar sig mot barn utvidgades dessutom tillämpningsområdet för grovt sexuellt övergrepp mot barn. Vidare höjdes straffminimum för samma brott.13

Dessförinnan hade den 1 juli 2009 ett nytt brott införts i 6 kap. brottsbalken benämnt kontakt med barn i sexuellt syfte (så kallad gromning).14 Brottet skulle ta sikte på kontakter med barn under 15 år, exempelvis genom internet, som syftar till att möjliggöra sexuella övergrepp vid ett fysiskt sammanträffande med barnet. Den 1 januari 2018 ändrades brottsbeteckningen till kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. Samtidigt skärptes straffansvaret bl.a. genom att maximistraffet för brottet höjdes från fängelse i ett år till fängelse i två år.15

Senare under 2018 genomfördes en reform (prop. 2017/18:177) med omfattande förändringar för straffansvaret på sexualbrottsområdet, bl.a. genom att en frivillighetsbaserad reglering och ett särskilt

9 Se SOU 2010:71. 10 Se prop. 2012/13:111. 11 Se a. prop. s. 112 och 113. 12 Se a. prop. s. 42, 113 och 114. 13 Se a. prop. s. 114–116. 14 Se prop. 2008/09:149. 15 Se prop. 2016/17:214.

oaktsamhetsansvar för våldtäkt respektive sexuellt övergrepp infördes.

Syftet med ändringarna var, i likhet med tidigare reformer, att tydliggöra varje människas rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Genom reformen kom gränsen för straffbar gärning att gå vid om deltagandet i en sexuell aktivitet varit frivilligt eller inte. Det skulle inte längre krävas att gärningspersonen använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation, för att kunna dömas för t.ex. våldtäkt. Vid bedömningen av om ett deltagande varit frivilligt eller inte skulle det särskilt beaktas om frivillighet kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. Vidare angavs i lagtexten ett antal omständigheter som innebär att ett deltagande aldrig kan anses som frivilligt. Utöver fall där deltagandet är en följd av hot eller våld rör det sig om situationer där gärningspersonen otillbörligt utnyttjar att den andra personen befinner sig i en särskilt utsatt situation eller där gärningspersonen förmår offret att delta genom att allvarligt missbruka att denne står i beroendeställning till gärningspersonen.

I samband med reformen ändrades brottsbeteckningen sexuellt

tvång till sexuellt övergrepp. Bestämmelsen om sexuellt övergrepp skulle

omfatta fall där någon, med en person som inte deltar frivilligt, genomför en annan sexuell handling än som avses i våldtäktsparagrafen. Vidare innebar den nya regleringen att straffansvaret för våldtäkt och

sexuellt övergrepp utvidgades på det sättet att vissa gärningar som tidi-

gare bedömdes som sexuellt ofredande kom att omfattas. Det kan handla om fall där den sexuella handlingen utförs på ett sådant sätt att offret överrumplas av den, exempelvis sexuella handlingar som utförs i folksamlingar under festivaler, konserter och liknande arrangemang. Ett annat exempel på fall som tidigare bestraffades som sexuellt ofredande, men som med den nya regleringen kom att omfattas av tillämpningsområdet för våldtäkt och sexuellt övergrepp, är situationer där den utsatte, som inte kan anses vara i en särskilt utsatt situation, bemöter ett övergrepp med passivitet. Den nya regleringen innebar också att situationer som enligt tidigare lagstiftning var att bedöma som sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning kom att omfattas av bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp. Den särskilda straffbestämmelsen om utnyttjande av person i beroendeställning togs därför bort. Det oaktsamhetsansvar som infördes för våldtäkt respektive sexuellt övergrepp skulle gälla den som begår en sådan gärning och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att

den andra personen inte deltar frivilligt. Brotten skulle benämnas oakt-

sam våldtäkt respektive oaktsamt sexuellt övergrepp. Om gärningen med

hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, skulle det inte dömas till ansvar.

Genom 2018 års reform stärktes också det straffrättsliga skyddet vid sexualbrott mot barn när det gäller oaktsamhet hos gärningspersonen i fråga om barnets ålder. Gärningspersonens ansvar skulle avgöras utifrån en allmän oaktsamhetsbedömning utan krav på oaktsamhet av mer kvalificerat slag och mindre avseende skulle fästas vid barnets kroppsutveckling än vad som dittills skett med anledning av tidigare förarbetsuttalanden. Vidare höjdes genom reformen minimistraffet för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Slutligen gjordes tillägg i kvalifikationsgrunderna för grov våldtäkt och grovt sexuellt övergrepp. Tilläggen innebar att det, utöver den omständigheten att fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet, särskilt skulle beaktas om gärningspersonen ”har använt våld eller hot” som varit av särskilt allvarlig art och om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet ”eller offrets låga ålder” visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Den 1 januari 2020 infördes lagändringar som syftade till att förstärka det straffrättsliga skyddet mot köp av sexuell handling av

barn.16 Straffskalan för det brottet skärptes dels genom att minimi-

straffet höjdes från böter till fängelse, dels genom att maximistraffet höjdes till fängelse i fyra år. Samtidigt ändrades brottsbeteckningen till utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling.

Senare samma år gjordes en lagändring som innebar att preskription för bl.a. våldtäktsbrott som begåtts mot barn avskaffades.17

Genom en reform som trädde i kraft den 1 augusti 2022 (prop. 2021/22:231) skärptes straffskalan för utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling ytterligare genom att minimistraffet höjdes till

fängelse i sex månader. Samtidigt infördes en särskild straffskala om fängelse i högst ett år för sådant brott som är mindre grovt.

2022 års reform innebar också ett flertal andra förändringar. För att stärka skyddet mot allvarliga sexuella kränkningar som begås på distans, t.ex. över internet, utvidgades straffansvaret för våldtäkt och

sexuellt övergrepp till att omfatta den som förmår en person som inte

deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan sexuell handling som avses

16 Se prop. 2018/19:157. 17 Se prop. 2019/20:69.

i respektive straffbestämmelse. Straffansvaret för våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn utvidgades till att omfatta den som

på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan sexuell handling som avses i de straffbestämmelserna. Det utvidgade straff-

ansvaret för distansbrott kom, utan någon särskild lagändring i den delen, att träffa även bestämmelserna om oaktsam våldtäkt, oaktsamt

sexuellt övergrepp och sexuellt utnyttjande av barn.18 Vidare gjordes

bestämmelserna om våldtäkt och våldtäkt mot barn mer neutrala med avseende på kön och sexuell läggning. Detta genom att samlagsbegreppet ändrades på så sätt att orden vaginalt, analt eller oralt lades till före ordet samlag.19 En annan förändring var att straffansvaret för

utnyttjande av barn för sexuell posering utvidgades till att omfatta

även den som försätter ett barn i en situation som innebär sexuell poser-

ing eller utnyttjar att någon annan försätter ett barn i en sådan situa-

tion. Det innebar att bestämmelsen även kom att avse ageranden där barnet av någon anledning, t.ex. sömn, berusning, rädsla eller funktionsnedsättning, förhållit sig passivt.20

Genom 2022 års reform höjdes dessutom straffnivån för ett flertal sexualbrott. Det skedde genom att minimistraffet för våldtäkt och våld-

täkt mot barn höjdes från fängelse i två år till fängelse i tre år. Minimi-

straffet för sexuellt övergrepp och sexuellt övergrepp mot barn höjdes från fängelseminimum till fängelse i sex månader, minimistraffet för

grovt sexuellt övergrepp höjdes från fängelse i sex månader till fängelse i

ett år och minimistraffet för grovt sexuellt övergrepp mot barn höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. Vidare höjdes minimistraffet för utnyttjande av barn för sexuell posering från böter till fängelse. Också minimistraffet för köp av sexuell tjänst höjdes från böter till fängelse och minimistraffet för utnyttjande av barn genom köp

av sexuell handling höjdes från fängelseminimum till fängelse i sex

månader. Slutligen infördes nya straffbestämmelser om sexuellt ofre-

dande mot barn, grovt sexuellt ofredande mot barn och grovt sexuellt ofredande.21

18 Se prop. 2021/22:231 s. 21–31. 19 Se a. prop. s. 31–36. 20 Se a. prop. s. 38–43. 21 Se a. prop. s. 44–77.

3.3. Den nuvarande regleringen

3.3.1. Våldtäkt och sexuellt övergrepp

Av 6 kap. 1 § brottsbalken följer att den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst tre och högst sex år. Detsamma gäller den som förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan handling. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan, enligt vad som anges i första stycket fjärde meningen, aldrig anses delta frivilligt om deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan, gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Av 2 § följer att den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför en annan sexuell handling än som avses i 1 § döms för

sexuellt övergrepp till fängelse i lägst sex månader och högst två år.

Detsamma gäller den som förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan handling. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte tillämpas 1 § första stycket tredje och fjärde meningarna.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp till fängelse i lägst

ett och högst sex år. Kvalifikationsgrunderna för grovt brott är desamma som i 1 §.

Sedan 2018 års reform går alltså gränsen för straffbar gärning vid om deltagandet i en sexuell handling är frivilligt eller inte.22 Det krävs således inte längre att gärningspersonen har använt sig av våld eller hot eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation. Vidare gäller sedan den 1 augusti 2022 att straffansvaret för våldtäkt och sexuellt övergrepp även omfattar den som förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan sexuell handling som avses i respektive straffbestämmelse. Regleringen i den delen kan tillämpas i fall då gärningspersonen inte fysiskt har genomfört den sexuella handlingen och inte heller deltagit på distans, t.ex. genom video- eller ljudöverföring, under den del av händelseförloppet som innehåller det agerande som kan kvalificera handlingen som sexuell (jfr NJA 2018 s. 1103).23

Det som avgör om ett brott ska rubriceras som våldtäkt eller sexuellt övergrepp är vilken typ av sexuell handling det är fråga om. För våldtäkt krävs att den sexuella handlingen är ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller att handlingen med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Alla tre formerna av samlag förutsätter beröring av eller med könsorgan. Det krävs däremot inte att någon penetration har skett.24 Straffansvaret för sexuellt övergrepp träffar andra sexuella handlingar än de som avses i bestämmelsen om våldtäkt, dvs. sexuella handlingar som inte är vaginalt, analt eller oralt samlag och inte heller är så kvalificerade att de med hänsyn till kränkningens allvar är jämförliga med samlag.

Bedömningen av om en målsägande har deltagit frivilligt i den sexuella handlingen eller inte ska grundas på situationen i dess helhet. Straffansvaret sträcker sig inte så långt att en persons inre önskan att inte delta är tillräcklig för straffansvar, om personen ändå de facto går med på det. Den omständigheten att en person utsätts för påtryckningar eller övertalningsförsök och sedan tillåter en sexuell handling innebär i sig inte heller att ett frivilligt deltagande inte föreligger. Det avgörande är om personen har haft möjlighet att fritt ta ställning till om han eller hon ska delta i den sexuella handlingen. Det innebär t.ex. att så kallat tjatsex inte är straffbart om personen

22 Se prop. 2017/18:177. 23 Se prop. 2021/22:231 s. 84 och 85. 24 Se a. prop. s. 84.

valt att delta i den sexuella handlingen och det saknas omständigheter som innebär att det valet inte ska tillmätas betydelse (se 1 § första stycket fjärde meningen).25 Frivilligheten måste föreligga då den sexuella handlingen företas. Det förhållandet att en person i förväg angett att han eller hon vill delta i en sexuell handling innebär inte att en senare genomförd sexuell handling ska anses vara frivillig. Det frivilliga deltagandet måste även föreligga under hela den sexuella handlingen.26 Ett deltagande kan anses vara frivilligt även om målsäganden inte haft full insikt om relevanta förhållanden. Att målsäganden är i villfarelse beträffande någon omständighet som haft betydelse för dennes val att delta i den sexuella handlingen innebär alltså inte att deltagandet är ofrivilligt i den mening som avses här. Att någon lurats att delta i sexuell samvaro genom osanna påståenden om t.ex. kändisskap, ålder, sysselsättning eller huruvida preventivmedel ska användas gör alltså inte att deltagandet ska anses ofrivilligt. Under vissa förhållanden kan emellertid ett vilseledande tillmätas betydelse vid tilllämpning av paragrafen. Så är fallet när en person inte haft möjlighet att förstå vem, dvs. vilken kropp, en sexuell handling genomförs med.27

Som framgått ovan anges i 1 § första stycket fjärde meningen omständigheter vars förekomst innebär att ett deltagande i en sexuell handling aldrig kan anses vara frivilligt, inte ens om målsäganden skulle ha uttryckt att han eller hon deltar frivilligt. Föreligger någon av dessa situationer är alltså deltagandet att anse som ofrivilligt.28I övriga fall får man pröva om deltagandet är frivilligt i enlighet med tredje meningen.

Av fjärde meningen första punkten följer att ett deltagande i en sexuell handling aldrig kan anses vara frivilligt om det är ”en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan”. Ett exempel på hot av det sistnämnda slaget kan vara att gärningspersonen hotar en person med att sprida poseringsbilder som den hotade vid ett tidigare tillfälle har skickat till gärningspersonen.29

Erbjudanden om något mot deltagande i en sexuell handling är inte ett sådant medel som innebär att ett frivilligt deltagande inte kan

25 Se prop. 2017/18:177 s. 33 och 78. 26 Se a. prop. s. 79. 27 Se a. prop. s.42, 43 och 79. 28 Se a. prop. s. 37, 38 och 80. 29 Se a. prop. s. 80.

anses föreligga. I vissa situationer kan det dock vara omöjligt för en person att avstå från ett erbjudande. Så kan t.ex. vara fallet för den som befinner sig i livsfara eller annan liknande allvarlig fara och erbjuds hjälp mot deltagande i en sexuell handling. Ett samtycke till sexuellt umgänge som har lämnats av någon som i praktiken inte har något annat val än att acceptera erbjudandet kan inte ses som ett utövande av personens självbestämmanderätt. Avgörande är om personen som befinner sig i en sådan situation att han eller hon inte har möjlighet att avstå från ett erbjudande kan anses befinna sig i en särskilt utsatt situation (se punkten 2).30

En skillnad mot vad som gällde före den 1 juli 2018 är att det för straffansvar inte längre krävs att den person som genomför den sexuella handlingen är densamma som, eller agerar i samförstånd med, den som har utövat våldet eller hotet mot målsäganden. Även den som inte själv utövat våld eller hot, men som hade uppsåt till att målsägandens deltagande till följd av våld eller hot inte var frivilligt, omfattas av straffansvaret om han eller hon genomför en sexuell handling med den utsatte. I förarbetena till 2018 års reform angavs att ett exempel på när detta utvidgade straffansvar kan komma att aktualiseras är vid människohandel som syftar till prostitution och målsäganden genom våld eller hot tvingas att delta i sexuella handlingar med personer som köper sexuella tjänster. Det kan vara så att målsäganden i dessa fall befinner sig i en särskilt utsatt situation (se punkten 2) och att sexköparen av den anledningen skulle kunna dömas för våldtäkt eller sexuellt övergrepp. Om den sexuella handlingen är framtvingad av någon annan genom våld eller hot skulle dock sexköparen, om han eller hon har uppsåt till detta, redan på den grunden kunna dömas för våldtäkt eller sexuellt övergrepp oavsett om målsäganden befinner sig i en särskilt utsatt situation eller inte.31 I 2018 års lagstiftningsärende var Sveriges advokatsamfund i sitt remissvar kritiskt till att köp av sexuell tjänst som sker från en person som är tvingad att utföra sexuella tjänster av någon annan än köparen av tjänsterna skulle kunna komma att rubriceras som våldtäkt, samtidigt som samma handling vid frivillig försäljning av sexuell tjänst endast kunde straffas enligt en betydligt lägre straffskala. Regeringen ansåg dock att skillnaden i straffvärde var väl motiverad och påpekade att det är en betydligt mer straffvärd handling att köpa en sexuell tjänst med vetskap om att personen är

30 Se a. prop. s. 81. 31 Se a. prop. s. 39, 81 och 82.

tvingad till detta än att köpa den sexuella tjänsten av någon som säljer den frivilligt.32

Av fjärde meningen andra punkten framgår att ett deltagande i en sexuell handling inte kan anses vara frivilligt om ”gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation”. Den andra punkten överensstämmer med utnyttjandefallen som tidigare fanns i våldtäktsbestämmelsens andra stycke.

Karakteristiskt för en särskilt utsatt situation är att offret har klart begränsade möjligheter att freda sin sexuella integritet och undgå ett övergrepp. För straffansvar krävs således inte att offret helt saknar förmåga att värja sig eller kontrollera sitt handlande. Det innebär vid t.ex. tillstånd av berusning eller annan drogpåverkan hos offret att kravet på att personen ska ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation är uppfyllt även om personen inte är så berusad att han eller hon helt saknar förmåga att uppfatta det sexuella övergreppet. Exempelvis kan det vara fråga om en kraftigt berusad person som på grund av sin påverkansgrad har klart begränsade möjligheter att värja sig mot ett övergrepp, men ändå är så pass medveten att han eller hon efteråt kan ge en någorlunda sammanhängande bild av händelseförloppet eller delar av det.33 Bedömningen av om ett offer befinner sig i en särskilt utsatt situation ska grundas på situationen i dess helhet. Uppräkningen i bestämmelsen är inte uttömmande. De uppräknade förhållandena kan var för sig eller i kombination med andra leda till att offret har befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Den utsatta situationen har då hindrat personen från att göra ett fritt val. En persons berusningsgrad kan t.ex. i kombination med att personen är ung och befinner sig på en främmande plats tillsammans med någon som inte är känd för personen sedan tidigare innebära att personen befinner sig i en sådan utsatt situation att ett deltagande i en sexuell handling inte ska anses frivilligt.34 Av äldre förarbeten framgår att en särskilt utsatt situation kan föreligga såväl i de situationer där gärningspersonen tagit initiativet till den sexuella handlingen som situationer där offret varit initiativtagare till den.35

32 Se a. prop. s. 36 och 39. 33 Se prop. 2012/13:111 s. 26–31 och 112 samt prop. 2017/18:177 s. 82. 34 Se prop. 2017/18:177 s. 82. 35 Se prop. 2004/05:45 s. 136.

Kravet på otillbörlighet innebär att ett val att delta endast ska underkännas i sådana fall där en sexuell handling kan sägas innebära ett angrepp på den andra personens sexuella integritet. En objektiv bedömning av om utnyttjandet av ett visst tillstånd har varit otillbörligt eller inte ska göras.36 För straffbarhet krävs att gärningspersonen ska ha uppnått sitt syfte genom att utnyttja den andres tillstånd. Detta innebär, enligt förarbetena, att det ska finnas ett orsakssamband mellan tillståndet hos den mot vilken gärningen riktade sig och dennes deltagande i den sexuella handlingen.37

I den juridiska litteraturen har det beskrivits så att det, för att det ska vara fråga om ett utnyttjande, krävs att den särskilt utsatta situationen varit en förutsättning för genomförandet av den sexuella handlingen.38 Vidare har Nils Jareborg m.fl. anfört att kravet på otillbörlighet i praktiken innebär att det ska göras en normativ bedömning av om gärningen är straffvärd. Det förhållandet att någon befunnit sig i en utsatt situation och därför riskerat att bli utnyttjad betyder inte nödvändigtvis att denne också blivit utnyttjad. Författarna har i det avseendet anfört att vid bedömningen måste beaktas att även t.ex. psykiskt störda personer har rätt till ett sexualliv. De har också anfört att bedömningen av otillbörligheten i någon mån kan påverkas av relationen mellan parterna, samtidigt som det tveklöst är så att ett otillbörligt utnyttjande kan ske också inom ramen för en äktenskapsliknande relation.39 Gällande personer som lider av en psykisk störning har det i äldre förarbeten konstaterats att det även i de fall där sådana personer tar initiativet till umgänget kan tänkas förekomma fall som ter sig otillbörliga och straffvärda, t.ex. om offret under inflytande av sin störning är sexuellt aktiv på ett sätt som inte skulle ha skett om han eller hon varit frisk.40

I tiden innan begreppet hjälplöst tillstånd i våldtäktsparagrafen ersattes av det vidare begreppet särskilt utsatt situation (jfr prop. 2012/13:111) anförde Petter Asp att en utvidgning av tillämpningsområdet avseende tillståndet eller situationen med stor sannolikhet skulle komma att innebära att större vikt måste läggas vid otillbörlighetsbedömningen (se vidare avsnitt 3.12).41

36 Se prop. 2017/18:177 s. 82 och 83. 37 Se prop. 2004/05:45 s. 138 samt prop. 2017/18:177 s. 82 och 83. 38 Se Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 120 samt Petter Asp, Brottsbalk (1962:700) 6 kap. 1 §, Lexino 2022-08-18, JUNO. 39 Se Jareborg m.fl., a.a. a.s. 40 Se prop. 1991/92:35 s. 19 och 20. 41 Se Petter Asp, Sex och samtycke, 2010 s. 144 och 145.

Det kan nämnas att också 2008 års sexualbrottsutredning påpekade att den som i och för sig befinner sig i en utsatt situation kan ha en verklig önskan om kroppslig närhet, inkluderande sexuella handlingar, och att det då inte alltid bör anses vara ett otillbörligt utnyttjande att genomföra en sexuell handling med personen.42

I 2018 års lagstiftningsärende framhöll ett antal remissinstanser, bl.a. föreningen Fatta, att den föreslagna regleringen avseende utnyttjande av annans särskilt utsatta situation inte fångade upp straffvärda fall av sexuellt utnyttjande av unga personer som har ett självskadebeteende. Enligt Fatta borde uppräkningen av omständigheter som kan utgöra en särskilt utsatt situation därför kompletteras. Begreppet psykisk ohälsa som används i dansk lagstiftning skulle enligt föreningen tydliggöra att självskadebeteende är en omständighet som kan utgöra en särskilt utsatt situation.43 Regeringen delade Fat-

tas uppfattning att det finns skäl att se allvarligt på dessa utnyttjande-

situationer. Enligt regeringens mening borde sådana fall ofta vara att bedöma som att en särskilt utsatt situation föreligger. När det gäller behovet av att lägga till ytterligare situationer menade regeringen att det också borde beaktas att bestämmelsens formulering att personen ”annars, med hänsyn till omständigheterna” befinner sig i en särskilt utsatt situation, i enskilda fall ger utrymme för att bedöma att ytterligare situationer är så graverande att ett val att delta inte ska tillmätas betydelse. Regeringen ansåg mot denna bakgrund, i likhet med kommittén, att det saknades behov av att lägga till ytterligare situationer till uppräkningen.44

Svea hovrätts dom den 19 maj 2015 i mål B 2517-15 gällde bl.a. frågan om det förelegat en särskilt utsatt situation. En man åtalades för grov våldtäkt, alternativt köp av sexuell handling av barn, grov misshandel och sexuellt ofredande (åtalspunkterna 1–5). I gärningspåståendet angavs bl.a. att han genom våld tvingat målsäganden A till oralt, analt och vaginalt samlag samt att han otillbörligt utnyttjat att hon befann sig i en särskilt utsatt situation. Det framgick i huvudsak följande av utredningen. Den tilltalade och A, som var 16 år gammal, hade ett par månader tidigare fått kontakt via ett chattforum. De träffades därefter vid fyra tillfällen före den aktuella händelsen varvid den tilltalade köpte sexuella handlingar av A. Vid tidpunkten

42 Se SOU 2010:71 s. 241. 43 Se prop. 2017/18:177 s. 37. Det begrepp som används i dansk sexualbrottslagstiftning är dock inte psykisk ohälsa utan sinnessjukdom, se avsnitt 3.5.1. 44 Se a. prop. s. 41.

för den åtalade gärningen hade de det sexuella umgänge som åklagaren angett. Den tilltalade utdelade då slag med tillhygge mot A, satte fast klämmor på hennes bröst och i underlivet, tryckte en toalettborste mot hennes underliv, tog stryptag på henne samt förnedrade henne genom att spotta och kissa på henne. En del av handlingarna ägde rum när A var bunden till händer och fötter. Den tilltalade gjorde gällande att A hade samtyckt till hans agerande. Han hävdade också att han inte otillbörligt hade utnyttjat att hon befann sig i en särskilt utsatt situation. I vart fall hade han inte insett detta. Tingsrätten dömde den tilltalade för köp av sexuell handling av barn, men ogillade åtalet i övrigt. Efter överklagande ändrade hovrätten tingsrättens dom i skuldfrågan endast på så sätt att han även dömdes för misshandel. Hovrätten konstaterade att A hade samtyckt till att delta i de sexuella handlingarna och till att utsättas för våld. Hon hade därmed inte tvingats till de sexuella handlingarna. Enligt hovrättens bedömning hade A inte heller befunnit sig i en särskilt utsatt situation. A hade ett dåligt psykiskt mående som gav upphov till ett självskadebeteende. Det var emellertid inte klarlagt att det hade förelegat ett entydigt och direkt orsakssamband mellan A:s psykiska mående och det förhållandet att hon hade haft samlag med den tilltalade. Något som ansågs kunna tala mot ett sådant samband var att samlagen skett mot betalning. Dessutom var A:s självskadebeteende inriktat på att bereda henne själv smärta. Inte heller det förhållandet att A endast var 16 år gammal var något som sett för sig ansågs innebära att hon befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Åklagaren hade inte visat att A varit kraftigt berusad under händelsen. Vidare hade det inte framkommit att A skulle ha motsatt sig att vara bunden under en del av händelseförloppet eller att detta moment kommit som en överraskning för henne. Av den film som hade visats i hovrätten framgick inte heller att hon i något skede bett den tilltalade att lösgöra henne från repet. Hovrätten redovisade även sin syn på frågan huruvida den tilltalade för det fall hovrätten i stället skulle ha kommit fram till att A befunnit sig i en särskilt utsatt situation, skulle haft uppsåt till detta förhållande. Vid den bedömningen beaktade hovrätten att han även tidigare hade köpt sexuella handlingar av A. Även vid dessa tillfällen bestod de sexuella handlingarna av såväl orala som anala och vaginala samlag. De tidigare samlagen genomfördes under liknande förhållanden som den aktuella gärningen. Mot den bakgrunden var det enligt hovrätten svårt att se att den tilltalade skulle ha kunnat inse att A nu befann sig

i en särskilt utsatt situation och att han varit medveten om att han otillbörligt utnyttjat denna situation.

Ett annat avgörande som gällde frågan om det förelegat en särskilt utsatt situation är Svea hovrätts dom den 23 november 2021 i mål B 5232-21. En man åtalades för bl.a. fyra fall av våldtäkt mot en kvinna i 20-årsåldern som hade en lindring utvecklingsstörning. Hon hade också en ångestproblematik och ett självskadebeteende som medfört att hon varit inlagd på psykiatrisk klinik under delar av den aktuella perioden. Av vittnesuppgifter framgick att målsäganden hade en mognadsnivå som motsvarar en 14–15-årings. Den tilltalade var mer än 25 år äldre än målsäganden. De hade lärt känna varandra i samband ett idrottsevenemang utomlands som i huvudsak riktade sig till personer med intellektuell funktionsnedsättning. Den tilltalade var där i en ledarfunktion. Därefter fortsatte de att ha kontakt och målsäganden lärde även känna den tilltalades hustru. Kontakten pågick under flera år och målsäganden upplevde så småningom den tilltalade och hustrun som ”extraföräldrar”. Hon kallade dem emellanåt för ”mamma” och ”pappa” och skrev sig på makarnas adress, även om hon bodde tillsammans med sin pojkvän på en annan adress. De kom också överens om att hustrun skulle hjälpa målsäganden med hennes ekonomi. Enligt åtalet hade den tilltalade vid fyra tillfällen haft samlag med målsäganden och därvid bl.a. otillbörligt utnyttjat att målsäganden på grund av psykisk sjukdom och med hänsyn till omständigheterna i övrigt, bl.a. att hon varit i beroendeställning i förhållande till den tilltalade, befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Både tingsrätten och hovrätten fann det styrkt att samlagen hade ägt rum. Vidare fann domstolarna ingen anledning att ifrågasätta målsägandens uppgifter om att den tilltalade genom tjat hade förmått målsäganden att delta såväl i samlagen som i sexuella sms-konversationer dem emellan. Däremot var det enligt domstolarna inte visat att den tilltalade otillbörligen utnyttjat att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Den tilltalade frikändes därför från våldtäktsåtalet. Två av hovrättens ledamöter var skiljaktiga och ville döma för fyra fall av våldtäkt. De ansåg med hänsyn till målsägandens funktionsnedsättning och den tilltalades betydelse som ”pappa” för henne samt hans tjat om sexuellt umgänge som hon på grund av sin funktionsnedsättning haft svårt att värja sig emot, att målsäganden vid samtliga tillfällen befunnit sig i en särskilt utsatt situation som den tilltalade otillbörligen utnyttjat.

I Svea hovrätts dom den 27 mars 2023 i mål B 262-22 kom hovrätten däremot fram till att en 16-årig flicka befunnit sig i en särskilt utsatt situation och att den man som var tilltalad i det målet otillbörligt utnyttjat detta när han hade samlag med henne. Hovrätten fann att den tilltalade skulle dömas för våldtäkt redan av det skälet att målsägandens deltagande i samlaget varit en följd av fysiskt betvingande från den tilltalades sida. Även om det alltså inte fick någon självständig betydelse för bedömningen av om målsäganden deltagit frivilligt i samlaget prövade hovrätten ändå frågan om den tilltalade otillbörligt utnyttjat att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Av hovrättens dom i den delen framgår att målsäganden led av en omfattande psykiatrisk problematik med flera överlappande neuropsykiatriska diagnoser och PTSD. Hennes dåliga psykiska hälsa kom till uttryck bl.a. genom självmordsförsök och annat självskadebeteende, längre perioder av heldygnsvård inom barn- och ungdomspsykiatrin, omhändertaganden enligt LVU, svår ångest samt bristande impulskontroll och bristande förmåga att inse konsekvenserna av sina handlingar. Det framgick vidare att hon var omogen, tedde sig yngre än sin biologiska ålder och hade stora sociala svårigheter. Målsägandens nedsatta sociala förmågor var, enligt hovrättens mening, märkbara i de inspelade förhören med henne. Utöver målsägandens funktionsnedsättning beaktade hovrätten att den tilltalade var 33 år äldre än henne samt att hon av allt att döma varit rädd för att hennes samröre med honom, om det blev känt, skulle leda till att den pågående vården enligt LVU inte längre kunde ske i hemmet. Förutom en kort promenad tillsammans, då den tilltalade köpt cigaretter åt henne, kände de varandra endast genom en sexchatt där den tilltalade tydligt gett uttryck för sin vilja att dominera över henne. Vid en bedömning av de nämnda omständigheterna ansåg hovrätten, till skillnad från tingsrätten, att målsäganden hade befunnit sig i en särskilt utsatt situation som klart begränsat hennes förmåga att freda sin sexuella integritet. Vidare konstaterade hovrätten att hennes hälsotillstånd inte rimligen kunde ha undgått den tilltalade, särskilt som de träffats vid ett tidigare tillfälle och gått en promenad tillsammans. Det hade även framkommit att den tilltalade hade vuxna barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vilket, enligt hovrätten, gjorde det än mer tydligt att han måste ha förstått att målsäganden hade allvarliga psykiska och sociala problem att hantera. Utredningen visade också att han visste om att hon behövde pengar och inte tilläts ha en telefon samt att

hon oroade sig över att hennes mor skulle komma hem och upptäcka dem. Mot denna bakgrund fann hovrätten det utrett att den tilltalade varit medveten om de omständigheter, utöver åldersskillnaden, som innebar att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Genom att ändå ha samlag med henne ansågs han otillbörligt ha utnyttjat att hon befunnit sig i en sådan situation. Med beaktande av att det förekommit visst våld och att den unga målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation ansåg hovrätten att brottets straffvärde inte understeg fängelse i två år och sex månader. (Minimistraffet för våldtäkt var vid den tiden fängelse i två år.)

Den fjärde meningen tredje punkten innebär att ett deltagande aldrig kan anses som frivilligt om ”gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen”.

För att en beroendeställning ska föreligga krävs att det är fråga om ett avhängighetsförhållande mellan gärningspersonen och den mot vilken brottet riktas. Beroendeställningen kan t.ex. ha sin grund i ekonomiska mellanhavanden eller i ett anställnings- eller lydnadsförhållande. Den kan också grundas på förhållandet mellan en på kriminalvårdsanstalt intagen person och en tjänsteman där. Ställningen kan även vara av annat slag, exempelvis en narkomans beroende av den som tillhandahåller honom eller henne narkotika.45 Ett löfte om ekonomisk hjälp i ett ekonomiskt trångmål innebär emellertid inte att en beroendeställning föreligger. Vidare måste beroendet gälla just i förhållande till gärningspersonen. Det räcker alltså inte med att denne har en överordnad ställning. Inom grundskolan och vid studier på universitet och högskolor kan en beroendeställning ha sin grund i en lärares ställning som examinator.46

En förutsättning för ansvar är att beroendeställningen allvarligt

missbrukas. Så kan vara fallet t.ex. då en arbetsgivare eller en arbets-

ledare hotar med avsked och därmed förmår den underordnade till en sexuell handling. I kravet på att missbruket ska ha varit allvarligt ligger att den mot vilken gärningen förövas ska stå under ett tryck som är av allvarlig betydelse för honom eller henne.47

Det krävs att det är gärningspersonen som är aktiv i den meningen att han eller hon måste ha förmått offret att delta i den sexuella

45 Se prop. 2004/05:45 s. 141, prop. 1991/92:35 s. 23 och NJA II 1962 s. 174. 46 Se Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 128. 47 Se NJA II 1962 s. 174 och 175.

handlingen. Även om något slag av påverkan krävs, betyder ”förmå” inte att den som har begått gärningen behöver övervinna ett motstånd från den andres sida.48 Något krav på att det är gärningspersonen som tar initiativet uppställs inte.49

Som framgått av avsnitt 3.2 gjordes i samband med 2018 års reform ett tillägg i kvalifikationsgrunderna för grov våldtäkt och grovt sexuellt övergrepp som innebär att det särskilt ska beaktas om gärningsmannen med hänsyn till offrets låga ålder visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Före 2005 års reform angavs det uttryckligen i bestämmelsen om grov våldtäkt att hänsyn skulle tas till offrets låga ålder vid bedömningen av om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet. När straffbestämmelsen om våldtäkt mot barn infördes ansågs det inte längre finnas något behov av att i lagtexten ange offrets låga ålder som ett särskilt rekvisit för grov våldtäkt. Med hänvisning till tidigare förarbetsuttalanden angavs emellertid i propositionen att det kan finnas skäl att bedöma övergrepp även mot äldre barn som grova och att rekvisitet att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet i vissa fall torde omfatta även sådana omständigheter. Det framhölls också att avsikten inte var att på något sätt ändra den praxis på området som gällde för övergrepp mot barn mellan 15 och 18 år.50

Tolkningen av bestämmelsen i det här avseendet visade sig dock tämligen restriktiv i rättstillämpningen. I syfte att säkerställa att offrets låga ålder får ett tydligt genomslag som kvalificerande omständighet i rubriceringsfrågan ansåg regeringen att detta åter skulle anges som ett sådant förhållande som innebär att gärningsmannen kan anses ha visat särskild hänsynslöshet eller råhet.51 När motsvarande kvalifikationsgrund införts 1992 hade det uttalats att avsikten med att särskilt nämna offrets låga ålder var att ge uttryck för det särskilda skydd som mindre barn bör ha mot sexuella övergrepp samt att offrets ålder allmänt sett bör tillmätas större betydelse ju lägre den är. Det hade vidare anförts att detta självfallet inte utesluter att det, bl.a. med hänsyn till offrets personliga omständigheter, kan finnas anledning att bedöma även övergrepp mot äldre barn som grova.52 I samband med 2018 års reform konstaterades att med hänsyn till de sär-

48 Se prop. 1991/92:35 s. 20. 49 Se prop. 2017/18:177 s. 83. 50 Se prop. 2004/05:45 s. 57 och 139. 51 Se prop. 2017/18:177 s. 65 och 66. 52 Se prop. 1991/92:35 s. 11–13.

skilda straffbestämmelserna om sexualbrott mot barn som numera finns bör omständigheten framför allt få betydelse när det gäller brottsoffer som har fyllt 15 men inte 18 år. Vidare konstaterades att nämnda omständighet även kan vara relevant för brottsoffer som är yngre än 15 år om det inte går att styrka att gärningsmannen haft uppsåt till eller varit oaktsam beträffande omständigheten att barnet varit under 15 år.53

3.3.2. Oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp

Den som begår en gärning som avses i 6 kap. 1 § brottsbalken och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms enligt 1 a § för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.

På motsvarande sätt anges i 3 § att den som begår en gärning som avses i 2 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsamt sexuellt över-

grepp till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till om-

ständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte heller här dömas till ansvar.

För straffansvar förutsätts objektivt att det är fråga om en gärning som avses i 1 § eller 2 §. I subjektivt hänseende krävs det beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt endast grov oaktsamhet. I övrigt fordras uppsåt.

Kravet på grov oaktsamhet innebär att ansvaret är avsett att träffa sådana gärningar som, trots frånvaron av uppsåt, är påtagligt straffvärda. Det ska alltså vara fråga om en kvalificerad oaktsamhet. Bedömningen ska ta sin utgångspunkt i vad som är styrkt om gärningen och omständigheterna runt densamma.54

Grov oaktsamhet bör enligt förarbetena regelmässigt anses föreligga i de fall gärningspersonen är medvetet oaktsam, dvs. när gärningspersonen faktiskt misstänker att den andra personen inte deltar frivilligt men ändå genomför den sexuella handlingen. Bedömningen av medveten oaktsamhet motsvarar det första ledet i prövningen av det så kallade likgiltighetsuppsåtet.55

53 Se prop. 2017/18:177 s. 66. 54 Se a. prop. s. 48, 49, 84 och 85. 55 Se a. prop. s. 85.

Det är inte uteslutet att beteckna även omedveten oaktsamhet som grov. Även mer påtagliga fall när gärningspersonen inte misstänker, alltså inte inser risken för, att deltagandet är ofrivilligt, men borde ha gjort det omfattas därför av straffansvar. I dessa fall krävs för ansvar att det finns något som personen kunde ha gjort för att komma till insikt och att det också är något som denne verkligen borde ha gjort. Ofta är det som personen kan göra för att komma till insikt något ganska enkelt, som att fråga eller tänka efter. Vad som bör göras beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Skyldigheten att vidta någon åtgärd ökar ju tydligare tecken det finns hos den andra personen på att deltagandet inte är frivilligt. Om en person t.ex. beter sig på ett sätt som indikerar att denne är mycket berusad är det en omständighet som talar för att gärningspersonen borde inse att personen befinner sig i en särskilt utsatt situation och därmed inte kan anses delta frivilligt. Omedveten oaktsamhet kan alltså bedömas som grov om gärningspersonen inte har bemödat sig om att t.ex. kontrollera de närmare förhållandena, trots att det funnits starka skäl att göra det. Regleringen avser däremot inte att träffa varje fall där det i efterhand går att säga att det kunde ha funnits anledning att vidta ytterligare åtgärder för att komma till insikt. Det fordras att oaktsamheten i det enskilda fallet framstår som klart klandervärd.56

Vid straffvärdebedömningen ska hänsyn tas både till graden av oaktsamhet hos gärningspersonen och till vilken sexuell handling det är fråga om. En gärning som innefattar medveten oaktsamhet är mer straffvärd än om den utförs med en lägre nivå av oaktsamhet. På samma sätt påverkas straffvärdet av den grad av kränkning som den sexuella handlingen innebär för brottsoffret.57

Genom andra stycket i 1 a och 3 §§ bestäms den nedre gränsen för straffansvar. Enligt bestämmelserna ska det inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig. Vid bedömningen ska hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Skulle förfarandet, om det förelegat uppsåt i förhållande till att den andra personen inte deltar frivilligt, varit att bedöma enligt den lindrigaste graden av brottet bör ansvar normalt inte komma i fråga vid grov oaktsamhet.58

56 Se a. prop. a.s. 57 Se a. prop. a.s. 58 Se a. prop. a.s.

Rättsfallet ”Övernattningen” NJA 2019 s. 668 gällde en person som hade genomfört ett vaginalt samlag och fört in fingrar i målsägandens underliv utan att hon deltagit frivilligt i de sexuella handlingarna. Högsta domstolen fann att det inte var visat att den tilltalade haft uppsåt men däremot att han varit grovt oaktsam i förhållande till den omständigheten att målsäganden inte deltog frivilligt. Han dömdes för oaktsam våldtäkt. Det var fråga om medveten oaktsamhet. Straffvärdet låg enligt Högsta domstolen påtagligt över straffminimum för brottet och ansågs motsvara fängelse i åtta månader.

Det senare rättsfallet ”Övernattningen II” NJA 2022 s. 237 gällde en person som hade genomfört ett oralt samlag med målsäganden genom att ha tryckt ned och hållit fast hennes huvud mot sitt könsorgan och fört in detta i hennes mun. Han hade därefter även genomfört ett vaginalt samlag med målsäganden och då urinerat i henne. Det var styrkt att målsäganden inte deltog frivilligt i dessa sexuella handlingar. Frågan i Högsta domstolen var om den tilltalade hade varit omedvetet oaktsam och – om så var fallet – om denna oaktsamhet var sådan att den skulle bedömas som grov och han därför skulle dömas för oaktsam våldtäkt. Högsta domstolen uttalade att det allmänt sett finns endast ett begränsat utrymme för att bedöma omedveten oaktsamhet som grov. Det måste då röra sig om ett kvalificerat och markant avsteg från det aktsamhetskrav som kan ställas i den föreliggande situationen och oaktsamheten ska framstå som påfallande klandervärd. Högsta domstolen noterade också att straffskalan för oaktsam våldtäkt inte omfattade böter utan endast fängelse och att det vid valet av påföljd för oaktsam våldtäkt också fanns en presumtion för fängelse (se ”Oaktsamhet och art” NJA 2021 s. 536). I det aktuella fallet ansågs det inte utrett att den tilltalade faktiskt misstänkte att målsäganden inte deltog frivilligt. Det förhållandet att målsäganden i hög grad var passiv, tillsammans med den handgriplighet som förekom, talade enligt domstolen med viss styrka för att den tilltalade borde ha förstått att hon inte deltog frivilligt. Samtidigt fanns det utöver detta inte några andra tecken på att hon inte var med på de sexuella handlingarna. Med beaktande av vad som i övrigt framkommit om hur deras relation och sexuella samvaro gestaltat sig ansågs det inte finnas något tydligt stöd i utredningen för att omständigheterna var sådana att den tilltalade borde ha förstått att målsäganden denna gång inte deltog frivilligt i oralsexet och samlaget. I vart fall kunde enligt Högsta domstolen den oaktsamhet som må ha förelegat inte anses som så påfallande klan-

dervärd att den skulle bedömas som grov och föranleda straffrättsligt ansvar. Den tilltalade frikändes därför.

3.3.3. Våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn

Den som, med ett barn under 15 år, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms enligt 6 kap. 4 § brottsbalken för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst tre och högst sex år. Detsamma gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling. Vad som nu sagts gäller enligt andra stycket även den som begår en sådan gärning som avses i bestämmelsen mot ett barn som fyllt 15 men inte 18 år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen ska svara på grund av en myndighets beslut.

Om brottet är grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms enligt 5 § för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse i högst fyra år.

Av 6 § följer att den som, med ett barn under 15 år eller med ett barn som fyllt 15 men inte 18 år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 §§, döms för sexuellt

övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst två år.

Detsamma gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin ställning eller miss-

brukat ett särskilt förtroende eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om brottet med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet. Uttrycket att gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin ställning

eller missbrukat ett särskilt förtroende innebär att det vid ett sexuellt

övergrepp mot barn ska ses som försvårande att brottet begåtts av en person som står barnet nära eller annars har anförtrotts eller haft tillsyn över barnet. Avsikten är emellertid inte att brottet i alla sådana situationer ska bedömas som grovt. Detta gäller även i fråga om de brott som riktar sig mot barn i åldern 15–17 år och som gärningspersonen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket. En bedömning av samtliga omständigheter måste alltid göras i varje enskilt fall. Med närstående avses främst någon av barnets föräldrar eller fosterföräldrar eller sambor till dessa. Men även andra vuxna personer som barnet har en nära och förtroendefull relation till bör enligt förarbetena omfattas, t.ex. mor- och farföräldrar samt mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Med uttrycket i övrigt utnyttjat sin ställning eller miss-

brukat ett särskilt förtroende avses även andra personkategorier som

finns i barnets omgivning och som barnet har en särskild relation till, t.ex. kan det handla om nära vänner till familjen, skol- och förskolepersonal, barnvakter och idrottsledare.59

För situationerna att någon, i annat fall än som avses förut i 6 kap. har vaginalt samlag med ett i biologisk mening eget barn eller dess avkomling eller med sitt helsyskon, finns särskilda straffbestämmelser i 7 § om samlag med avkomling respektive samlag med syskon.

När brotten våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn och

sexuellt utnyttjande av barn infördes i samband med 2005 års sexual-

brottsreform påpekade regeringen i propositionen att motiven bakom den lagstiftning som skyddar vuxna och den som skyddar barn mot sexuella övergrepp delvis är olika. Regeringen anförde i det avseendet bl.a. följande. Flera av straffbestämmelserna i 6 kap. brottsbalken, inte minst våldtäktsbestämmelsen, bygger på föreställningen om människors förmåga till viljeuttryck. När det gäller övergrepp som riktar sig mot barn framstår det emellertid som främmande att laborera med begrepp som frivillighet och samtycke. Barns förmåga att ge uttryck för sin vilja i sådana situationer är också av naturliga skäl mycket begränsad. Därtill kommer att den sexuella självbestäm-

59 Se prop. 2012/13:111 s. 115.

manderätten enligt svensk rätt inträder först vid 15 års ålder. Den reglering som infördes avsåg att klargöra att barn aldrig kan samtycka till sexuella handlingar och det skulle inte lämnas något utrymme för diskussioner om huruvida barnet möjligen själv har ”medverkat” i och alltså inte tvingats till den sexuella aktiviteten.60 Bestämmelserna innehåller därför inte något krav på tvång eller utnyttjande. Vidare omfattar regleringen inte bara sådana fall då gärningspersonen själv aktivt initierat den sexuella handlingen utan också sådana fall då barnet tagit initiativ till handlingen.61

Det som avgör om brottet utgör våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn, är på samma sätt som när det gäller motsvarande brott mot vuxna, vilken typ av sexuell handling det rör sig om. Som exempel på sexuellt övergrepp mot barn har i förarbetena nämnts en man som förmår ett barn under 15 år att onanera åt honom eller en person som mer än flyktigt sexuellt berör en pojkes eller flickas könsorgan. Ett annat exempel som har nämnts är en person som förmår offret att onanera på sig själv. Det har vidare understrukits att bestämmelsen om sexuellt övergrepp mot barn endast är tillämplig när bestämmelserna om våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn är uteslutna.62

Den särskilda regleringen avseende barn som fyllt 15 men inte 18 år ska skydda ungdomar från att utnyttjas av personer som har ett

särskilt ansvar för dem. Bestämmelsen innebär ett absolut förbud för

personer i den beskrivna personkretsen att genomföra vissa sexuella handlingar med ungdomar till vilka de står i vissa angivna förhållanden. Förbudet gäller oavsett om gärningspersonen har använt sig av tvång, utnyttjat någon särskild utsatthet hos den underårige eller om det är gärningspersonen eller den underårige som har tagit initiativet till handlingen.63 Före 2005 års sexualbrottsreform fanns regleringen i bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig. Anledningen till att bestämmelsen infördes var att skyddsbehovet ansågs större för barn och ungdomar under 18 år än för vuxna personer. Bestämmelsen infördes också för att förebygga att ungdomar, utan att tvingas till det, skulle dras in i ett sexuellt förhållande som de inte är mogna för. Enligt vad som angavs i äldre förarbeten kan det vara fråga om övertalning eller annat utnyttjande av det faktiska överläge

60 Se prop. 2004/05:45 s. 67–70. 61 Se a. prop. s. 143. 62 Se a. prop. s. 80. 63 Se a. prop. s. 143.

som en vuxen person intar i förhållande till den underårige.64 Avgörande är inte den rättsliga vårdnaden utan förbudet träffar varje person som står i ett vårdnadsförhållande till barnet såsom en fosterförälder eller en person som är partner till en av barnets biologiska föräldrar. Personkretsen omfattar även den som svarar för den underåriges vård eller tillsyn i en annan egenskap än som vårdnadshavare eller släkting. Sådana situationer kan föreligga t.ex. när en underårig omhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. I förarbetena har konstaterats att barn som omhändertagits med stöd av de nu nämnda lagarna ofta befinner sig i en mycket utsatt situation som motiverar ett särskilt skydd. Här gäller förbudet dem som har vård- eller tillsynsfunktioner på institutionen där den underårige är intagen. Förbudet träffar också dem som i det enskilda fallet har tillsyn över en underårig, t.ex. en övervakare. Det förutsätts dock att vården eller tillsynen i de nu nämnda fallen inte är frivillig.65

Det utvidgade straffansvaret för den som på ett otillbörligt sätt

förmår barnet att företa eller tåla en sådan sexuell handling som avses

i respektive straffbestämmelse, tar sikte på situationer där gärningspersonen inte har genomfört en sexuell handling med offret. Det kan, på samma sätt som i fråga om brott enligt 1 och 2 §§, bli aktuellt i fall då gärningspersonen inte fysiskt har genomfört handlingen och inte heller deltagit på distans, t.ex. genom video- eller ljudöverföring, under den del av händelseförloppet som innehåller det agerande som kan kvalificera handlingen som sexuell (jfr NJA 2018 s. 1103).66

I rekvisitet att gärningspersonen ska förmå barnet till den sexuella handlingen ligger ett krav på kausalitet mellan gärningspersonens handlande och att offret företar eller tål den sexuella handlingen. Det innebär att det finns ett krav på ett aktivt handlande från gärningspersonen som är inriktat på ett visst resultat. Redan subtila påtryckningar kan vara tillräckligt för att någon ska kunna sägas ha förmått barnet att företa eller tåla handlingen.67

För att ett handlande ska anses otillbörligt krävs inte att det varit fråga om våld eller hot. Redan relativt begränsade påtryckningar kan anses otillbörliga. Det kan t.ex. röra sig om löften om förmåner men

64 Se prop. 1983/84:105 s. 27 samt prop. 2004/05:45 s. 63 och 65. 65 Se prop. 2004/05:45 s. 72 och 73. 66 Se prop. 2021/22:231 s. 87. 67 Se a. prop. a.s.

också antydningar om att gärningspersonen ska avslöja kontakterna för barnets anhöriga eller att något annat obehagligt kan hända. Vidare kan det handla om att gärningspersonen utger sig för att vara någon annan, t.ex. en person som är jämnårig med offret. Den påtryckning som gärningspersonen utsätter barnet för behöver inte vara omedelbart överhängande för barnet. Detta innebär att barnet inte behöver utföra eller tåla den sexuella handlingen direkt efter gärningspersonens påtryckningar utan att det kan passera viss tid. En bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, där hänsyn tas till bl.a. påtryckningens allvar och barnets utsatthet, ska alltid göras.68 Orsaken till att det för straffansvar krävs att påverkan varit

otillbörlig är att utan en sådan kvalificering av rekvisitet förmå skulle

gärningar som inte är skadliga för barnet kriminaliseras. Som exempel nämndes i propositionen att straffansvaret annars skulle omfatta en sexualupplysare eller kompis som genom uppmuntran förmår en 14-åring att hemma i ensamhet utforska sin sexualitet genom onani. Att kriminalisera påverkan som inte är skadlig för barnet utan till och med kan vara positiv ansågs givetvis inte önskvärt.69

Liksom för andra sexualbrott som förutsätter en sexuell handling är brottet att anse som fullbordat när den sexuella handlingen kommit till utförande. För brottets fullbordan krävs således inte att det skett någon dokumentation eller någon återkoppling till gärningspersonen om att den sexuella handlingen ägt rum.70

Vid bedömningen av om en gärning som utgör våldtäkt mot barn ska anses vara mindre grov, och i stället rubriceras som sexuellt utnytt-

jande av barn enligt 5 §, ska hänsyn tas till samtliga omständigheter

som förelåg vid brottets begående. Bestämmelsen är avsedd att tilllämpas restriktivt. Enligt förarbetena torde den helt sakna betydelse vid brott som riktar sig mot mindre barn. Som typexempel på när bestämmelsen kan tillämpas har nämnts fall där två personer, varav den ena är strax under 15 år, frivilligt har samlag med varandra. Det har också angetts att tillämpning av bestämmelsen kan aktualiseras vid frivilliga samlag i vissa av de situationer som anges i 4 § andra stycket, dvs. då brottet riktas mot någon som är i åldern 15–17 år. Det fall som har nämnts i det avseendet är att gärningspersonen enligt myndighets beslut svarar för den unges fostran. En förutsätt-

68 Se a. prop. a.s. 69 Se a. prop. s. 28. 70 Se a. prop. s. 88.

ning för att bestämmelsen ska tillämpas är dock att den person som gärningen riktats mot, med hänsyn till sin utveckling och omständigheterna i övrigt, haft förutsättningar att bedöma och ta ställning till situationen.71

I rättsfallet ”Tonårsflickorna I” NJA 2006 s. 79 I dömde Högsta domstolen för sexuellt utnyttjande av barn. Avgörandet gällde en 25-årig man som haft samlag med en flicka som var 13 år och tio månader. Samlaget hade varit helt frivilligt från målsägandens sida och det hade präglats av ömsesidighet. Högsta domstolen påpekade att det visserligen i propositionen (prop. 2004/05:45 s. 67 och 70) gjorts till synes kategoriska uttalanden om att det vid övergrepp mot barn framstår som främmande att laborera med begrepp som frivillighet och samtycke och att barn aldrig kan samtycka till sexuella handlingar. Enligt Högsta domstolen måste det antas att dessa uttalanden främst tar sikte på övergrepp mot mindre barn. Uttalandena ansågs inte förhindra att frivillighet beaktas som en för den straffrättsliga bedömningen relevant faktor, även om betydelsen av detta måste bedömas med hänsyn till barnets mognad och förmåga att inse innebörden av sitt handlande.

Rättsfallet ”Tonårsflickorna II” NJA 2006 s. 79 II gällde en man i 25-årsåldern som haft samlag med en flicka som var 14 år och tio månader. Flickan hade uppgett att hon före samlaget sade nej flera gånger men hade i Högsta domstolen tillagt att hon inte vet om den tilltalade uppfattade detta. Enligt domstolen fick bedömningen utgå från att den tilltalade uppfattat samlaget som frivilligt från målsägandens sida. Med denna utgångspunkt och i betraktande av den korta tid som återstod innan målsäganden skulle fylla 15 år bedömdes gärningen som sexuellt utnyttjande av barn. Bedömt enligt 6 kap. 5 § brottsbalken ansågs gärningen emellertid vara av allvarligt slag, eftersom målsäganden som den tilltalade kände till hade varit vaken hela natten och därvid druckit alkohol i en inte obetydlig omfattning, låt vara att utredningen fick anses ge vid handen att hon långt ifrån varit i ett hjälplöst tillstånd.

Också i ”Finnslättfallet” NJA 2015 s. 948 dömde Högsta domstolen för sexuellt utnyttjande av barn. Det avgörandet gällde en 19-årig man som haft samlag med en flicka som var knappt 14 år och sex månader. Det hade inte varit fråga om ett sådant fall där samlaget byggt på fullständig frivillighet och ömsesidighet. Mycket tydde på

71 Se prop. 2004/05:45 s. 77 och 144.

att målsäganden inte ville ha samlag. Det fanns emellertid inte underlag för annan bedömning än att den tilltalade uppfattat samlaget som frivilligt från hennes sida. Med hänsyn härtill och med beaktande av den tilltalades och målsägandens ålder ansågs gärningen inte vara så allvarlig att den skulle bedömas som våldtäkt mot barn.

Enligt vad Högsta domstolen uttalade i ”Chattkontakten” NJA 2022 s. 826 finns det knappast något utrymme för att bedöma gärningen som mindre grov om en tilltalad har förmått ett barn under 15 år att mot ersättning genomföra ett samlag eller en därmed jämförlig sexuell handling.

I 6 kap. 14 § föreskrivs ansvarsfrihet för vissa gärningar enligt kapitlet mot barn under 15 år, om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen är tillämplig vid bl.a. sexuellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn som är mindre allvarligt. Avsikten är att bestämmelsen ska tillämpas med stor restriktivitet. För att något övergrepp inte ska ha skett krävs att barnet i ålder befinner sig nära gränsen för den sexuella självbestämmanderätten, dvs. 15 år. Den som har begått gärningen bör endast vara obetydligt äldre och kommit obetydligt längre i sin mognad. Vidare bör hänsyn tas till omständigheterna i övrigt, i första hand parternas relation till varandra och omständigheterna under vilka den sexuella handlingen företogs. Det krävs att barnet deltagit i den sexuella handlingen helt frivilligt, dvs. utan att tvång eller någon annan form av otillbörlig påverkan har använts. Ett typiskt fall där man kan tänka sig ansvarsfrihet är enligt förarbetena att en 16-åring och en 14-åring som har en nära och god relation till varandra deltar i en ömsesidig och helt frivillig sexuell handling.72

2014 års sexualbrottskommitté konstaterade att om man vill öka det straffrättsliga skyddet för personer upp till 18 år ytterligare kan man överväga om åldern för den sexuella självbestämmanderätten ska höjas från 15 till 18 år, vilket skulle ligga i linje med att andra beslut om den egna personen får fattas först när den åldern uppnåtts. Enligt kommittén vore emellertid en höjning av åldern för den sexuella självbestämmanderätten olycklig av flera orsaker. I betänkandet konstaterades att sexualitet i grunden är något positivt och att intresset för sexuell samvaro dessutom växer fram successivt i tonåren. Att förmå

72 Se a. prop. s. 116, 151 och 152.

ungdomar att helt avhålla sig från sexuella handlingar fram till den dag de fyller 18 år vore enligt kommittén knappast möjligt och inte heller önskvärt. Det skulle krävas en hel del undantag från en sådan lag för att den skulle vara möjlig att tillämpa, vilket i sig enbart skulle riskera att undergräva hela lagstiftningen även beträffande yngre barn. Kommitténs slutsats var att barn som har fyllt 15 men inte 18 år även i fortsättningen bör anses kapabla att ge uttryck för ett frivilligt val att delta i sexuella handlingar.73 Frågan om vad den sexuella självbestämmanderätten innebär och om lämplig åldersgräns för denna behandlades också i förarbetena till 2005 års sexualbrottsreform.74

I propositionen till den sistnämnda reformen anfördes vidare att bestämmelserna om våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn är fristående och inte subsidiära i förhållande till de dåvarande paragraferna i 6 kap. 1–3 §§. Det angavs innebära att om ett förfarande uppfyller förutsättningarna för straffbarhet både enligt 4 § om våldtäkt mot barn och 1 § om våldtäkt – t.ex. i fall då gärningspersonen genom våld tvingat ett barn under 15 år till samlag – ska endast 4 § tillämpas. Det noterades dock att det i undantagsfall kan förekomma att 1 § tillämpas vid övergrepp på personer under 15 år, t.ex. då gärningspersonen varken insåg eller hade skälig anledning att anta att barnet inte hade uppnått 15 års ålder. Vidare angavs att om en gärning enligt 4 eller 6 § innefattar ett sådant allvarligt missbruk av beroendeställning som avsågs i bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning i 3 § (numera 1 § första stycket fjärde meningen 3) skulle endast 4 eller 6 § tillämpas. Det uttalades också att när det gäller 5 § om sexuellt

utnyttjande av barn torde inte någon konkurrenssituation uppstå i

förhållande till 1–3 §§.75

3.3.4. Utnyttjande av barn för sexuell posering

Den som främjar eller utnyttjar att ett barn under 15 år utför eller medverkar i sexuell posering, döms enligt 6 kap. 8 § brottsbalken för

utnyttjande av barn för sexuell posering till fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som försätter barnet i eller utnyttjar att barnet av någon annan försätts i en situation som innebär sexuell posering.

73 Se SOU 2016:60 s. 237 och 238. 74 Se prop. 2004/05:45 s. 19 och 156 samt SOU 2001:14 s. 111–113. 75 Se a. prop. s. 82 och 134.

Vad som nu sagts gäller även den som begår en sådan gärning som avses i bestämmelsen mot ett barn som fyllt 15 men inte 18 år, om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling.

Om brottet är grovt, döms för grovt utnyttjande av barn för sexuell

posering till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedöm-

ningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet.

Straffbestämmelsen om utnyttjande av barn för sexuell posering infördes 2005 i samband med att Sverige genomförde EU:s rambeslut om bekämpning av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi.76Dessförinnan omfattades den typen av utnyttjande i viss mån av bestämmelsen om sexuellt ofredande. Sådana fall där rekrytering av barn som fyllt 15 men inte 18 år skett, utan att någon form av otillbörlig påverkan förekommit, föll emellertid utanför det straffbara området enligt den bestämmelsen. Det innebar att lagstiftningen inte till alla delar ansågs svara mot de åtaganden som följde av rambeslutet.77

Åtgärderna i rambeslutet var begränsade till barns deltagande i

pornografiska föreställningar. Regeringen anförde dock i propositio-

nen att den utvidgade kriminaliseringen inte borde begränsas till enbart sådana framträdanden. Starka skäl ansågs i stället tala för att låta det utvidgade straffbara området, i likhet med vad som var fallet enligt den dåvarande lagstiftningen, omfatta också sexuell posering som sker i andra sammanhang än på så kallade sexklubbar, t.ex. i en privat krets eller för framställning av pornografiska bilder.78

När det gäller barn under 15 år ger bestämmelsen om utnyttjande av barn för sexuell posering ett absolut skydd mot utnyttjande för sådan posering. Mot bakgrund av att den som uppnått 15 års ålder i princip har rätt till ett eget sexualliv ansågs däremot ett generellt absolut förbud gällande barn i åldern 15–17 år få alltför långtgående konsekvenser. Som exempel nämndes i propositionen att en 25-årig man straffritt kan ha samlag med en 15-årig flicka under förutsättning att flickans medverkan är frivillig i alla avseenden och parterna inte står i något beroendeförhållande till varandra. Om ett generellt absolut förbud mot sexuell posering infördes skulle detta medföra att mannen

76 Numera ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, se avsnitt 3.4.7. 77 Se prop. 2004/04:45 s. 94–98. 78 Se a. prop. s. 98.

straffritt skulle kunna ha samlag med flickan, men riskera att begå ett sexualbrott i det fall flickan före samlaget i syfte att väcka bådas sexualdrift klär av sig inför honom, dvs. utför en sexuell posering. Flickans samtycke skulle vara av betydelse vid den straffrättsliga bedömningen av om samlaget var frivilligt, men inte vid bedömningen av poseringen. Det nu sagda talade enligt regeringen med styrka för att ett poseringsförbud när det gäller 15–17-åringar måste begränsas på något sätt. Det angavs därför att det för ansvar skulle krävas att poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling.79

Med rekvisitet främja avses detsamma som i bestämmelsen om koppleri (se avsnitt 3.3.9). I propositionen nämndes som exempel att en person skapar möjlighet eller underlättar för ett barn att posera genom att ställa lokal till förfogande för poseringen.80 Enligt vad som har anförts i litteraturen kan ett främjande också bestå i en psykisk påverkan som inte är obetydlig, liksom att tvinga, förmå eller förleda barnet att utföra eller medverka i posering.81

Rekvisitet utnyttjar avser t.ex. sådana fall där någon drar ekonomisk vinning eller tillskansar sig andra fördelar än rent ekonomiska av att ett barn utför sexuell posering. Men också sådana situationer där någon låter ett barn sexuellt posera inför sig eller utnyttjar ett barn för framställning av pornografisk bild omfattas av uttrycket.82

För att rekvisitet sexuell posering ska vara uppfyllt krävs att det antingen är fråga om medverkande i eller utförande av en sexuell handling eller ohöljd exponering av sexuell innebörd. Handlingen ska för en vuxen person ha en klar och otvetydig sexuell karaktär. I uttrycket ligger även att handlingen ska utföras inför en eller flera personer eller framför en kamera för dokumentation på eller förmedling av bild.83

När det gäller barn som fyllt 15 men inte 18 år krävs som framgått ovan att poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling. Av uttrycket följer att det är tillräckligt för straffansvar att poseringen typiskt sett är sådan att barnets hälsa eller utveckling kan skadas. Det behöver alltså inte i det enskilda fallet bevisas att så verkligen har skett. Enligt vad som har angetts i förarbetena är kravet

79 Se a. prop. s. 99–101. 80 Se a. prop. s. 146. 81 Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, kommentaren till 6 kap. 12 §, Petter Asp, Brottsbalk (1962:700) 6 kap. 12 §, Lexino 2022-08-18, JUNO samt Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 136 och 146. 82 Se a. prop. s. 146. 83 Se a. prop. s. 146.

regelmässigt uppfyllt då poseringen skett mot ersättning eller under

tvång, eller barnet blivit vilselett eller någon övertalat eller på annat

sätt påverkat barnet att posera i en för barnet typiskt sett skadlig miljö, som t.ex. på en sexklubb eller för framställning av pornografiska bilder. Vad gäller sexuell posering som sker mot ersättning avses såväl ekonomisk ersättning som ersättning av annat slag – t.ex. kläder, smycken, alkohol eller narkotika. Ersättningen behöver inte ha lämnats till den unge, utan även sådana fall där ersättningen har lämnats helt eller delvis till någon annan omfattas. Som exempel på när bestämmelsen kan tillämpas har nämnts den som engagerar barnet för posering på t.ex. en sexklubb eller den som betalar för en enskild posering på en sådan klubb. Även det fallet där den person som avser att nyttja den sexuella poseringen låter någon annan betala för densamma omfattas av tillämpningsområdet.84 Utanför det straffbara området faller däremot sådan frivillig medverkan som då t.ex. en pojkvän och en flickvän sexuellt poserar inför varandra i syfte att utforska sin sexualitet.85

Tillägget att straffansvaret även omfattar den som försätter ett barn

i en situation som innebär sexuell posering eller utnyttjar att ett barn av

någon annan försätts i en situation som innebär sexuell posering infördes i samband med 2022 års reform. Straffansvaret omfattar fall då barnet förhållit sig passivt, t.ex. till följd av sömn, berusning, rädsla eller funktionsnedsättning, och därmed inte utfört eller medverkat i den sexuella poseringen.86 I uttrycket försätta ligger ett krav på att gärningspersonen genom aktivt handlande får barnet att befinna sig i en situation som innebär sexuell posering. Med rekvisitet utnyttjar avses detsamma som i ovan behandlade första stycket första meningen. Straffansvaret träffar utnyttjande som sker i realtid i anslutning till att någon annan försätter barnet i en sexuell pose. Det kan exempelvis handla om att någon, på plats eller via en livesändning över internet, tar del av poseringen eller utnyttjar situationen för framställning av pornografisk bild.87

I samband med 2022 års reform höjdes också straffminimum för utnyttjande av barn för sexuell posering från böter till fängelse. Det gjordes i syfte att höja straffnivån för brottet.88 I förarbetena kon-

84 Se a. prop. s. 146 och 147. 85 Se a. prop. s. 101. 86 Se prop. 2021/22:231 s. 89 och 90. 87 Se a. prop. s. 90. 88 Se a. prop. s. 89.

staterades att straffbestämmelsen på senare år hade fått förnyad aktualitet genom den tekniska utvecklingen och möjligheten till elektronisk kommunikation. Det var inte ovanligt med fall där barn förmås att posera framför en webbkamera efter instruktioner från gärningspersonen och inte sällan dokumenterades handlingen. Av studier framgick att en faktor som starkt påverkar barns mående är rädsla för att gärningspersonen ska sprida de fotografier eller filmer som personen har av dem. Regeringen konstaterade att barn som utnyttjas för sexuell posering riskerar att drabbas av såväl fysiska som psykiska skadeverkningar och att detta givetvis även gäller i de fall då gärningspersonen inte dokumenterat utan endast beskådat barnet. Mot den bakgrunden bedömde regeringen att böter inte kunde anses vara ett tillräckligt straff för något av de straffbara ageranden som ryms inom bestämmelsen.89

Remissinstanserna Inte din hora och Child10 hade motsatt sig förslaget om höjning av straffminimum och ansåg att kommersiellt utnyttjande av barn för sexuell posering i stället skulle inkorporeras i övriga sexualbrott mot barn. Regeringen fann därför anledning att framhålla att brottet utnyttjande av barn för sexuell posering inte främst tar sikte på sexuella handlingar utan kompletterar de övriga sexualbrotten genom att straffbelägga ett annat agerande. Vidare noterades att den utvidgning som samtidigt skulle ske av bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp och motsvarande brott mot barn, för att skärpa straffansvaret för sexualbrott på distans, innebar att fler gärningar som typiskt sett även innefattar posering skulle komma att bli straffbara som t.ex. våldtäkt mot barn.90

Ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § brottsbalken är tillämplig för utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § första stycket, då barnet inte fyllt 15 år, men inte för brott enligt andra stycket. Förutsättningen är att det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan gärningsman och offer. Ett typiskt fall där man enligt förarbetena kan tänka sig ansvarsfrihet är en 14-åring som poserar sexuellt för en partner.91

89 Se a. prop. s. 59 och 60. 90 Se a. prop. s. 60. 91 Se prop. 2004/04:45 s. 152.

3.3.5. Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling

Den som, i annat fall än som avses förut i kapitlet, förmår ett barn som inte fyllt 18 år att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling, döms enligt 6 kap. 9 § brottsbalken för utnyttjande av barn genom köp

av sexuell handling till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år. Vad som nu har sagts gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

Bestämmelsen tar i första hand sikte på köp av sexuella handlingar av barn över 15 år. När det gäller barn under 15 år blir andra straffbestämmelser om sexualbrott tillämpliga, t.ex. våldtäkt mot barn.92

Före 2005 års sexualbrottsreform dömdes den som genom att utlova eller ge ersättning skaffat eller försökt skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon under 18 år för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader. 2005 infördes i stället en straffbestämmelse om köp av sexuell handling av barn. I syfte att skapa ett så heltäckande straffrättsligt skydd som möjligt mot att ungdomar dras in i prostitution utvidgades då det kriminaliserade området. Det skedde dels genom att uttrycket sexuellt umgänge ersattes med uttrycket sexu-

ell handling, dels genom att även köp av sexuella handlingar som sker

under andra förhållanden än sådana som utgör rena prostitutionsförhållanden kom att omfattas. Det senare genom att ordet tillfälligt togs bort. Vidare utvidgades straffansvaret till att träffa även den som nyttjar den sexuella handlingen men låter någon annan betala för den.93

I samband med reformen 2005 höjdes också maximistraffet från sex månaders fängelse till fängelse i två år. Det gjordes för att markera att köp av sexuella handlingar av barn generellt sett har ett högre straffvärde än motsvarande gärningar som riktar sig mot vuxna personer.94

Straffbestämmelsen fick sin nuvarande brottsbeteckning utnytt-

jande av barn genom köp av sexuell handling genom en lagändring

som trädde i kraft den 1 januari 2020. Samtidigt ändrades straffskalan så att minimistraffet höjdes från böter till fängelse och maximistraffet höjdes till fängelse i fyra år.95

92 Se prop. 2021/22:231 s. 64. 93 Se prop. 2004/05:45 s. 91, 92, 147 och 148. 94 Se a. prop. s. 93 och 148. 95 Se prop. 2018/19:157.

Den nya brottsbeteckningen syftade till att tydliggöra brottets allvar och särskilda beskaffenhet. Den skulle markera att ett köp av sexuell handling av en ung person aldrig får ses som en affärstransaktion mellan två jämbördiga parter.96 Som skäl för att skärpa synen på brottet anförde regeringen bl.a. följande. Den tekniska utvecklingen med internets expansion och den utbredda användningen av datorer och andra tekniska hjälpmedel har väsentligt ökat möjligheterna för vuxna att i sexuella syften komma i kontakt med barn. Erfarenheter hos barn och unga av att ha sålt sexuella handlingar medför generellt sett omfattande skadeeffekter för dem. Aktuell forskning visar att de barn och ungdomar som utnyttjas i prostitution ofta har en problematisk livssituation med dålig psykisk hälsa, bristande vuxenkontakter och missbruk. Av utredningens redogörelse framgår att de sexuella handlingar som köpare efterfrågar av unga offer generellt sett är av ett mer hänsynslöst slag, eftersom de unga som säljer sex har betydligt svårare att sätta gränser än vuxna. De unga riskerar därmed att utnyttjas grovt. Det finns numera bättre kunskap om prostitutionens skadeverkningar för barn och unga och om utbredningen av försäljning av sex som ett led i ett självskadebeteende. Vid överväganden kring kriminaliseringen av köp av sexuell handling av barn är därför skyddsaspekterna för barnet särskilt framträdande. Även för det samhälleliga intresset av att motverka att barn utnyttjas genom köp av sexuella handlingar är kriminaliseringen av stor betydelse. Det är därför viktigt att det av lagstiftningen tydligt framgår att brottet är oacceptabelt och att det innebär en allvarlig kränkning av barnet.97

Som skäl till skärpningen av straffskalan anförde regeringen att det fanns anledning att ännu tydligare markera att köp av sexuella handlingar av barn generellt sett har ett högre straffvärde än motsvarande handlingar som riktar sig mot vuxna. Det påpekades också att Sverige hade kritiserats av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) för att inte se tillräckligt allvarligt på bl.a. köp av sexuell handling av barn och för att påföljderna för detta brott inte var proportionerliga (angående barnrättskommitténs, kritik se avsnitt 3.4.1).98Vidare konstaterade regeringen att brottet köp av sexuell handling av barn kan avse gärningar av mycket allvarligt slag. Det kan handla om att den som företar eller tål den sexuella handlingen befinner sig i en

96 Se a. prop. s. 16 och 17. 97 Se a. prop. s. 13. 98 Se a. prop. s. 14 och 15.

mycket skyddslös eller annars mycket utsatt situation. Det kan också vara fråga om andra omständigheter som innebär att gärningen är av särskilt hänsynslös art. Enligt regeringens mening behövde det säkerställas att det finns ett tillräckligt utrymme i straffskalan för sådana särskilt allvarliga fall av köp av sexuell handling av barn.99

I samband med lagändringen 2020 övervägdes också en gradindelning av brottet. 2014 års människohandelsutredning hade haft i uppdrag att bl.a. se över straffskalan för köp av sexuell handling av barn för att säkerställa att den motsvarar brottets allvar. Utredningen föreslog att brottet skulle gradindelas på så sätt att ett grovt brott skulle införas.100 Vid bedömande av om brottet är grovt skulle enligt förslaget särskilt beaktas om barnet befunnit sig i en utsatt situation eller om gärningen annars varit av hänsynslös art.101 I likhet med sin inställning till motsvarande förslag till ändring i bestämmelsen om köp av sexuell tjänst (se avsnitt 3.3.8) ansåg regeringen emellertid att det saknades tillräckliga skäl att gradindela brottet. Vidare konstaterade regeringen att det inom ramen för det lagstiftningsärende som var aktuellt saknades möjlighet att ta ställning till en lösning som en remissinstans, Umeå tingsrätt, hade förordat om att införliva brottet i någon annan straffbestämmelse om sexualbrott mot barn.102

Genom 2022 års reform höjdes straffminimum för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling från allmänna fängelseminimum till fängelse i sex månader. Samtidigt infördes en särskild straffskala om fängelse i högst ett år för mindre grovt brott. Höjningen av straffminimum syftade till att höja straffnivån för brottet.103 I motiven konstaterades att utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling alltid avser en sexuell handling, dvs. inte enbart en sexuell beröring eller kontakt av annat slag, vilket innebär att det ställs höga krav på gärningen för att straffansvar över huvud taget ska komma i fråga.104 Regeringen instämde dock i vad riksdagen hade anfört i ett tillkännagivande105 om att det kan finnas fall av köp av sexuell handling av barn som har ett lägre straffvärde än fängelse i sex månader. Som exempel nämndes fall där ersättning i någon form visserligen förekommit men där offret är nära 18 års ålder och skillnaden i ålder mellan offer och gärningsman är

99 Se a. prop. s. 16. 100 Se SOU 2016:42 s. 153–168. 101 Se a. SOU s. 170. 102 Se a. prop. s. 13 och 14. 103 Se prop. 2021/22:231 s. 90. 104 Se a. prop. s. 64. 105 Se bet. 2017/18:JuU29 s. 26 och rskr. 2017/18:302.

liten och omständigheterna även i övrigt är sådana att straffvärdet är lågt. Enligt regeringen borde det därför, och för att tillgodose riksdagens tillkännagivande, införas en särskild straffskala på fängelse i högst ett år med avseende på brott som är att bedöma som mindre grova. Avsikten är att den särskilda straffskalan ska tillämpas endast i undantagsfall då omständigheterna klart avviker från vad som normalt är fallet.106

Remissinstanserna ECPAT, Svenska Föreningen för Barn- och Ung-

domspsykiatri (SFBUP), Inte din hora och Child10 hade framfört att

straffskalan för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling borde skärpas så att den motsvarar straffskalorna för allvarligare sexualbrott. Mot den bakgrunden påpekade regeringen att den som köper sex av ett barn under 15 år kan dömas för bl.a. våldtäkt mot barn och att den som köper sex av ett barn som fyllt 15 år och som inte deltar frivilligt kan dömas för bl.a. våldtäkt och oaktsam våldtäkt. Regeringen konstaterade således att vid vissa allvarliga fall av utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling kan andra allvarligare sexualbrottsbestämmelser tillämpas.107

I propositionen gjordes också uttalanden om brottets art. Regeringen konstaterade att utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling innefattar ett allvarligt angrepp på den personliga integriteten och att brotten framstår som särskilt angelägna att motverka. Barn riskerar i större utsträckning än tidigare att exploateras och utnyttjas i prostitution och människohandel när förövare hittar nya vägar och arenor att nå dem på nätet. Det handlar också om brottslighet som är svår att förebygga. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att brottet, bortsett från de fall som bedöms som mindre grova, är av sådan art att det bör finnas en presumtion för att välja fängelse som påföljd (se 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken). Styrkan av fängelsepresumtionen måste emellertid bestämmas med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.108

Det kan nämnas att Högsta domstolen i notisavgörandet NJA 2022 not N 5 – som meddelades dagen innan den nyss nämnda propositionen lämnades till riksdagen – kom fram till att det vid utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling finns en presumtion för fängelse med hänsyn till brottets art. Utifrån den då gällande straff-

106 Se a. prop s. 65 och 90. 107 Se a. prop s. 63–65. 108 Se a. prop. s. s. 65 och 90.

skalan med 14 dagars fängelse som straffminimum skulle som utgångspunkt gälla att villkorlig dom i förening med samhällstjänst, trots brottslighetens art, kunde komma i fråga vid sådant brott om straffmätningsvärdet inte är högre än att det motsvarar fängelse i tre månader. Vid skyddstillsyn skulle det utrymmet vara något större. (Se p. 8 och 9 i avgörandet.)

Med ersättning avses här detsamma som när det gäller utnyttjande

av barn för sexuell posering och köp av sexuell tjänst. Begreppet ersätt-

ning omfattar alltså förutom pengar även materiella saker, som t.ex. smycken, kläder, alkohol eller narkotika.109 Ersättningen ska ha varit en förutsättning för att barnet ska ha utfört eller genomlidit den sexuella handlingen. Den behöver inte ha lämnats över i förväg, utan redan ett utlovande av ersättning är tillräckligt för straffansvar.110

I promemorian Vuxnas kontakter med barn i sexuella syften (Ds 2007:13), som låg till grund för införandet av 6 kap. 10 a § brottsbalken (se avsnitt 3.3.7), påpekades att det för straffansvar när det gäller sexköp av barn – till skillnad från vad som gäller vid köp av sexuell tjänst av en vuxen person enligt 11 § – inte krävs att det är fråga om en tillfällig sexuell förbindelse av den karaktär som begreppet prostitution i allmänhet står för. Enligt vad som angavs i promemorian avser 9 § även sexuella handlingar som sker inom ramen för en relation som bygger på förutsättningen att pengar, smycken, kläder eller andra ersättningsformer utgår till den unge.111 Att avsikten varit att sådana förfaranden ska omfattas av straffansvaret framgår också i viss mån av förarbetena till den tidigare bestämmelsen om köp av

sexuell handling av barn.112 Som framgått ovan gjordes vid införandet

av den bestämmelsen en utvidgning av det kriminaliserade området till att även avse andra situationer än rena prostitutionsförhållanden. I propositionen gjordes uttalanden om ungas väg in i prostitution. Det konstaterades i det avseendet att redan i de sexuella relationer som kan förekomma innan man kan tala om egentlig prostitution har sexualiteten inte sällan fått en varukaraktär i den betydelsen att den byts mot t.ex. materiella ting som kläder och smycken. Som ett annat exempel på situationer som i förlängningen kan leda den unge in i prostitution, och som skulle omfattas av kriminaliseringen, nämn-

109 Se prop. 2004/04:45 s. 104 och 148. 110 Se a. prop. s. 92 samt Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, kommentaren till 6 kap. 9 §. 111 Se Ds 2007:13 s. 55 och 56. 112 Se prop. 2004/05:45 s. 92 och SOU 2001:14 s. 254 och 255.

des att någon drar fördel av en ung persons svaghet eller bristande mognad och mot ersättning lockar, förleder och utnyttjar honom eller henne i sexuellt syfte.113

3.3.6. Sexuellt ofredande mot barn och sexuellt ofredande

Den som, i annat fall än som avses förut i kapitlet, sexuellt berör ett barn under 15 år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms enligt 6 kap. 10 § brottsbalken för sexuellt ofredande mot barn till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som begår en gärning enligt andra stycket mot ett barn under 15 år. Av andra stycket följer att den som, i annat fall än som avses förut i kapitlet, blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grovt

sexuellt ofredande mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst

tre år. Om ett brott som avses i andra stycket är grovt, döms för grovt

sexuellt ofredande enligt samma straffskala. Vid bedömningen av om

ett brott är grovt ska det särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till offrets låga ålder eller någon annan omständighet visat särskild hänsynslöshet.

När brottsbalken trädde i kraft 1965 reglerades handlingar som i dag omfattas av sexuellt ofredande av straffbestämmelsen om

otuktigt beteende. För otuktigt beteende dömdes dels den som be-

rörde ett barn under 15 år på ett sedlighetssårande sätt, dels den som blottade sig för annan på ett sätt som var ägnat att väcka anstöt eller annars genom ord eller handling som uppenbart sårade tukt och sedlighet uppträdde anstötligt mot annan. Som framgått av avsnitt 3.2 ändrades brottsbeteckningen till sexuellt ofredande i samband med 1984 års reform.114 Bestämmelsen om sexuellt ofredande, som utgjort en nedre gräns för vad som är straffbelagt som sexualbrott, har därefter förändrats genom ett flertal lagändringar.115

113 Se a. prop. a.s. 114 Se prop. 1983/84:105. 115 Se SOU 2021:43 s. 178–183.

Sedan den 1 augusti 2022 (prop. 2021/22:231) är paragrafen uppdelad i en bestämmelse som avser sexuellt ofredande mot barn under 15 år (första stycket) och en bestämmelse som avser sexuellt ofredande i övriga fall (andra stycket). I samband med den lagändringen togs böter bort från straffskalan för sexuellt ofredande mot barn och de särskilda straffskalorna och brottsbeteckningarna för brott som bedöms som grova infördes.

Med sexuell beröring i första stycket förstås andra sexuella beröringar än sådana som innefattas i begreppet sexuell handling, dvs. andra sexuella beröringar än sådana som kan utgöra våldtäkt eller sexuellt övergrepp eller motsvarande brott mot barn. Gärningen kan bestå i att sexuellt beröra ett barn på ett mindre varaktigt eller närgånget sätt än vad som krävs för att en sexuell handling ska föreligga.116

Bedömningen av om en handling enligt andra stycket varit ägnad

att kränka den sexuella integriteten ska göras objektiverat och utifrån

omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse vid den bedömningen är exempelvis vem som företar handlingen, mot vem den riktas samt i vilken miljö och i vilket sammanhang som gärningen sker. En och samma handling kan vara ägnad att kränka ett barns sexuella integritet men inte en vuxens.117

Syftet med att brotten gradindelades var att skapa förutsättningar för domstolarna i att ökad utsträckning beakta försvårande omständigheter och således göra mer nyanserade bedömningar av straffvärdet. Därmed skulle en skärpt reaktion för de allvarligaste och mest hänsynslösa gärningarna åstadkommas. I propositionen nämndes att allvarliga fall av sexuellt ofredande kan handla om kvalificerade sexuella beröringar som dock inte är att bedöma som sexuella handlingar, såsom beröring av könsorgan, stjärt eller bröst. Det angavs också kunna handla om gärningar som inte innefattar sexuella beröringar men som ändå är allvarliga. Vidare konstaterade regeringen att det i praxis förekommer omständigheter som t.ex. betvingande, förnedrande inslag, att målsäganden varit ung eller i en utsatt situation och att fler än en gärningsman deltagit i kränkningen. Exempelvis nämndes ett fall där tre gärningsmän tillsammans och i samförstånd kvällstid i en skogsdunge utsatt en ensam ung flicka för sexuellt ofredande genom att hålla fast henne, ta på hennes bröst och med händerna ta innanför hennes byxor. Det nämndes också ett fall där en gärningsman suttit

116 Se prop. 2021/22:231 s. 66. 117 Se a. prop. s. 70 och 73.

gränsle över en yngre målsägande och fått utlösning i målsägandens ansikte.118

Uttrycket särskild hänsynslöshet som kvalifikationsgrund för grovt brott omfattar, enligt vad som angavs i propositionen, en mängd tänkbara försvårande beteenden, såväl sådana som är hänförliga till offrets situation som sådana som är hänförliga till karaktären av angreppet. Gärningspersonen kan t.ex. anses ha agerat särskilt hänsynslöst om denne har utnyttjat att offret befunnit sig i en utsatt situation eller skyddslös ställning eller om offret var i beroendeställning till gärningspersonen. Offrets låga ålder är ett i lagtexten särskilt angivet exempel på en omständighet som kan medföra att gärningspersonen ska anses ha visat särskild hänsynslöshet. Låg ålder hos offret kan tala för att det varit fråga om särskild hänsynslöshet även när brottet riktats mot ett barn som fyllt 15 men inte 18 år. I de fall det varit fråga om sexuella beröringar bör enligt författningskommentaren offrets ålder tillmätas större betydelse ju yngre offret är.119

Grovt sexuellt ofredande mot barn och grovt sexuellt ofredande är, enligt vad som angavs i propositionen, brottslighet av sådan art att det bör finnas en presumtion för att välja fängelse som påföljd. Styrkan i fängelsepresumtionen måste dock avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.120

I samband med 2022 års lagändringar hade flera remissinstanser framhållit att det är viktigt att även barn i åldern 15–17 år har ett starkt och tydligt straffrättsligt skydd mot sexuella ofredanden. Regeringen konstaterade emellertid att det inte är möjligt att ge denna åldersgrupp samma särbehandling som barn under 15 år. Detta då det inte finns, och inte heller bör finnas, något absolut förbud mot att sexuellt beröra en person som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande eller mot att förmå en sådan person att företa eller delta i handlingar med sexuell innebörd. Regeringen ansåg att såväl barn under 15 år som barn över 15 år genom bestämmelserna om sexuellt ofredande mot barn och sexuellt ofredande ges ett starkt och tydligt straffrättsligt skydd mot sexuella ofredanden.121

118 Se a. prop. s. 73 och 74. 119 Se a. prop. s. 75, 76 och 92. 120 Se a. prop. s. 76, 77 och 92. 121 Se a. prop. s. 68, 72 och 73.

3.3.7. Kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte

Den som, i syfte att mot ett barn under 15 år begå en gärning för vilken straff föreskrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, föreslår en träff eller stämmer träff med barnet, döms enligt 6 kap. 10 a § brottsbalken för kontakt för att

träffa ett barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst två år.

Som framgått av avsnitt 3.2 tillkom brottet kontakt med barn i

sexuellt syfte den 1 juli 2009. Brottet, som i vardagligt tal också be-

nämns gromning, tog sikte på kontakter med barn under 15 år, exempelvis genom internet, som syftade till att möjliggöra sexuella övergrepp vid ett fysiskt sammanträffande med barnet. För straffansvar krävdes att gärningspersonen, i syfte att begå vissa gärningar enligt 6 kap. brottsbalken mot barnet, träffat en överenskommelse med barnet om ett sammanträffande samt därefter vidtagit någon åtgärd som var ägnad att främja att ett sådant sammanträffande kom till stånd. Att förebygga och förhindra att barn under 15 år utsätts för sexuella övergrepp vid fysiska sammanträffanden ansågs ha blivit särskilt viktigt med hänsyn till den tekniska utvecklingen och de nya möjligheter till elektronisk kommunikation som den medfört.122

ECPAT Sverige och Föreningen Svenska UNICEF-kommittén

hade i sina remissvar framfört att kriminaliseringen även borde omfatta kontakter med barn i åldersgruppen 15–18 år. De hade i det avseendet hänvisat till artikel 34 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) samt dess fakultativa protokoll om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi (se avsnitt 3.4.1). Regeringen konstaterade emellertid att det förhållandet att den sexuella självbestämmanderätten i Sverige infaller vid 15 års ålder svårligen låter sig förenas med en kriminalisering som omfattar kontakter med barn ända upp till 18 år. En sådan skulle nämligen innebära att frågan om den eventuella efterföljande handlingens karaktär av legitim eller straffbar handling i de flesta fall blir beroende av den unges inställning och vilja. Regeringen ansåg därför att bestämmelsens tilllämpningsområde borde begränsas till gärningar som riktas mot barn under 15 år. En sådan ordning bedömdes inte strida mot barnkonventionen eller dess fakultativa protokoll om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.123

122 Se prop. 2008/09:149 s. 18–20. 123 Se a. prop. s. 21 och 27.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2018 skärptes straffansvaret på så sätt att ansvar inträder redan när en vuxen eller annan straffmyndig person föreslår en träff för ett barn under 15 år eller stämmer träff med barnet i syfte att begå en gärning av det nämnda slaget. Det skulle inte längre krävas någon ytterligare åtgärd som är ägnad att främja att en sådan träff kommer till stånd.124 Vidare ändrades brottsbeteckningen till kontakt för att träffa ett barn i sexuellt

syfte.

Detta för att på ett tydligare sätt beskriva vilka gärningar som

omfattas av straffbestämmelsen.125 Samtidigt höjdes också maximistraffet för brottet från fängelse i ett år till fängelse i två år. Höjningen gjordes för att skapa utrymme för att värdera de allvarligaste kontaktbrotten högre än vad den tidigare straffskalan gav möjlighet till, men syftade inte till någon generell straffskärpning.126

Med träff avses såväl ett fysiskt sammanträffande som ett möte via ett tekniskt hjälpmedel. Gärningspersonens syfte med en sådan träff ska vara att begå något av de i paragrafen uppräknade sexualbrotten mot barnet. Beträffande syftet förutsätts direkt uppsåt. Det är fråga om ett så kallat överskjutande uppsåt, vilket innebär att brottet fullbordas fastän något sexualbrott inte kommit till stånd, förutsatt att övriga förutsättningar är uppfyllda.127

Med uttrycket föreslår en träff avses att gärningspersonen på något sätt väcker frågan om att han eller hon och barnet ska träffas på viss tid och plats. Uttrycket omfattar också ett förslag om en träff genom ett tekniskt hjälpmedel t.ex. på ett chattforum. Det måste även i det senare fallet röra sig om ett konkret och preciserat förslag. Ett allmänt uttryckt önskemål om fortsatta kontakter är inte tillräckligt. Vidare förutsätter straffansvaret att förslaget lämnats till ett eller flera specifika barn.128

Det är även straffbart att stämma träff med ett barn i syfte att begå något av de uppräknade brotten mot barnet. Det saknar betydelse om initiativet att träffas kommit från gärningspersonen eller barnet och straffansvar inträder även om barnet inte haft för avsikt att träffa gärningspersonen. Med rekvisitet avses att gärningspersonen och barnet kommer överens om att träffas på viss tid och plats eller, när

124 Se prop. 2016/17:214 s. 11–14. 125 Se a. prop. s. 14 och 15. 126 Se a. prop. s. 15 och 16. 127 Se a. prop. s. 18 samt prop. 2008/09:149 s. 46. 128 Se prop. 2016/17:214 s. 18.

det gäller en träff genom ett tekniskt hjälpmedel, på t.ex. ett visst forum.129

Straffansvaret avseende kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte omfattar inte kontakter som syftar till att förmå ett barn att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling på sätt som anges i 6 kap. 9 § om utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling. Skälet till detta är att bestämmelsen i 9 §, som framgått av avsnitt 3.3.5, i praktiken främst blir tillämplig i fråga om barn mellan 15 och 18 år. När det gäller barn under 15 år blir andra straffbestämmelser om sexualbrott tillämpliga, t.ex. våldtäkt mot barn, eftersom 9 § uttryckligen är subsidiär till de tidigare bestämmelserna i 6 kap.130

Straffansvaret enligt 10 a § omfattar inte heller handlingar som syftar till att främja eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja att ett barn har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning på det sätt som avses i 12 § om koppleri.131

Den särskilda ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § är tillämplig i fråga om kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. Förutsättningen för detta är att den åsyftade gärningen antingen varit sexuellt

utnyttjande av barn enligt 5 §, sexuellt övergrepp mot barn enligt 6 §

andra stycket, utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 8 § första stycket eller sexuellt ofredande mot barn enligt 10 § första stycket första meningen och att denna gärning, om den hade fullbordats, uppenbarligen inte skulle ha inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan gärningsman och offer (14 § andra stycket).

3.3.8. Köp av sexuell tjänst

Den som, i annat fall än som avses förut i kapitlet, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms enligt 6 kap. 11 § brottsbalken för köp av sexuell tjänst till fängelse i högst ett år. Vad som nu sagts gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

Straffbestämmelsen om köp av sexuell tjänst infördes den 1 januari 1999 genom lagen (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster

129 Se a. prop. s. 18. 130 Se prop. 2008/09:149 s. 30. 131 Se a. prop. s. 30.

(sexköpslagen).132 Dessförinnan var köp av sexuella tjänster straffbart endast när det var fråga om att någon mot ersättning sökte skaffa sig tillfälliga sexuella förbindelser från någon som inte fyllt 18 år. Även koppleri var straffbart.

I samband med 2005 års sexualbrottsreform införlivades straffbestämmelsen om köp av sexuell tjänst i 6 kap. 11 § brottsbalken.133

Med ersättning avses såväl ekonomisk ersättning som ersättning av annat slag, t.ex. alkohol eller narkotika. Även den som erbjuder ersättning men som sedan inte erlägger den utlovade ersättningen får anses ha skaffat sig den tillfälliga sexuella förbindelsen mot ersättning, om den utlovade ersättningen var en förutsättning för den sexuella förbindelsen. Med sexuell förbindelse avses främst samlag, men det räcker även med annat sexuellt umgänge.134

Enligt vad regeringen uttalade i samband med att brottet fördes in i brottsbalken bör varje köp av en sexuell förbindelse av en prostituerad anses som en tillfällig sexuell förbindelse, även om en köpare vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad. Regeringen övervägde då om ordet tillfällig borde tas bort för att tydliggöra att stamkunders köp av sexuella tjänster av prostituerade bör omfattas av lagen. Enligt regeringen fanns det emellertid skäl som talade däremot. Ett sådant skäl angavs vara att det inte skulle bli lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av straffbestämmelsen.135 För straffansvar krävs inte att den som säljer den sexuella tjänsten lever som prostituerad utan det kan röra sig om ett enstaka tillfälle där personen säljer en sexuell tjänst.136

Den 1 juli 2011 höjdes maximistraffet för köp av sexuell tjänst från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.137 Bakgrunden till straffskärpningen var att en utvärdering av tillämpningen av förbudet mot köp av sexuell tjänst hade visat att det fanns en stor likformighet när det gällde bedömningen av straffvärde och påföljdsval. Sedan Högsta domstolen 2001 prövat frågan om straffmätning för ett köp av sexuell tjänst (se NJA 2001 s. 527) hade mer än 85 procent av alla lagföringar för brottet medfört påföljden 50 dagsböter och i

132 Se prop. 1997/98:55 där bakgrunden till kriminaliseringen av sexköp och skäl för respektive emot en sådan kriminalisering diskuteras ingående. 133 Se prop. 2004/05:45. 134 Se prop. 1997/98:55 s. 136. 135 Se prop. 2004/05:45 s. 105 och 106. 136 Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, kommentaren till 6 kap. 11 §. 137 Se prop. 2010/11:77.

domarna hade sällan redovisats några förmildrande eller försvårande omständigheter.138

Syftet med höjningen av straffmaximum var att skapa ytterligare utrymme för en mer nyanserad bedömning av straffvärdet vid allvarliga fall av köp av sexuell tjänst. Som exempel på när det finns anledning att se allvarligare på brottet än vad som dittills varit fallet angavs situationer där det enskilda köpet av en sexuell tjänst bär tydliga likheter med sexualbrott av mer allvarligt slag. Som ytterligare exempel angavs att den som utför en sexuell tjänst befinner sig i en skyddslös eller annars utsatt situation, t.ex. på grund av en beroendeställning, ett psykiskt funktionshinder eller märkbar alkohol- eller annan drogpåverkan eller att han eller hon är ett offer för människohandel eller annan liknande organiserad brottslighet.139

I samband med höjningen av straffmaximum övervägdes också en gradindelning av brottet. Regeringen ansåg dock att en sådan indelning skulle ha flera nackdelar. Det anfördes bl.a. att det med en sådan lösning skulle finnas risk för att resurser enbart skulle satsas på mera straffvärda fall, att färre brott totalt sett skulle beivras och att den attitydpåverkande effekten på sikt skulle minska. Vidare framhölls att en gradindelning väcker frågor av systematisk och lagteknisk karaktär, i första hand i förhållande till köp av sexuell handling av barn men också till andra sexualbrott.140 Lagrådet förordade att regeringen, utan en samtidig gradindelning, skulle pröva att komplettera lagtexten med exempel på försvårande omständigheter alternativt ändra gärningsbeskrivningarna för andra sexualbrott så att de täckte de straffvärda fall av sexköp som avsågs med lagförslaget. Inte heller dessa förslag ansåg regeringen dock lämpliga.141 Samtidigt övervägdes frågan om att undanta brottet köp av sexuell tjänst från kravet på dubbel straff-

barhet142 men regeringen bedömde att det saknades tillräckliga skäl

för ett sådant undantag.143

I samband med den nämnda lagändringen konstaterade regeringen för övrigt att köp av sexuell tjänst kan utgöra såväl ett brott mot person som ett brott mot allmän ordning och att den som har utfört en sexuell tjänst därmed, beroende på omständigheterna kan

138 Se SOU 2010:49 s. 216. 139 Se a. prop. s. 7 och 8. 140 Se a. prop. s. 10. 141 Se a. prop. a.s. 142 Jfr avsnitt 3.3.13. 143 Se a. prop. s. 11–14.

vara att anse som målsägande i ett mål om brott mot förbudet mot köp av sexuell tjänst.144

2014 års människohandelsutredning hade i uppdrag att bl.a. utvärdera vilket genomslag 2011 års höjning av straffmaximum för köp av sexuell tjänst hade fått. I delbetänkandet SOU 2016:42 konstaterade utredningen att det var mycket ovanligt att påföljden bestämdes till något annat än dagsböter och att den vanligaste påföljden för ett enstaka fall av köp av sexuell tjänst fortfarande var 50 dagsböter. Något genomslag av 2011 års höjning av straffmaximum bedömdes alltså inte ha skett. Utredningen anförde även att det var ovanligt att förmildrande eller försvårande omständigheter redovisades.145 Också regeringen bedömde att straffbestämmelsen i praktiken inte hade kommit att tillämpas på ett sådant sätt som avsågs med lagändringen 2011 och ansåg att valet av påföljd för köp av sexuell tjänst fortfarande i alltför hög utsträckning följde en schablon samt att förekomsten av försvårande omständigheter beaktades alltför sällan. Regeringen anslöt sig därför till utredningens bedömning att det fanns ett behov av åtgärder för att åstadkomma en mer nyanserad bedömning av straffvärdet vid allvarliga fall av köp av sexuell tjänst. Enligt regeringen fick emellertid straffskalans yttre ramar anses ge ett tillräckligt utrymme för sådana nyanserade bedömningar, varför dessa borde vara oförändrade.146

Utredningen hade föreslagit att brottet skulle gradindelas så att det infördes ett brott som benämndes grovt köp av sexuell tjänst. Vid gradindelningen skulle enligt förslaget särskilt beaktas om den som har utfört den sexuella tjänsten befunnit sig i en utsatt situation eller om gärningen annars varit av hänsynslös art. Syftet var att bl.a. träffa situationer där någon är offer för människohandel eller annan liknande organiserad brottslighet.147

Ett flertal remissinstanser hade emellertid invänt att en gradindelning av brottet kunde medföra påtagliga olägenheter, inte minst eftersom en sådan skulle riskera leda till att rättsväsendets resurser huvudsakligen satsades på de mer straffvärda fallen och att färre brott totalt sett skulle beivras. Regeringen ansåg sammantaget även vid detta tillfälle att det inte var lämpligt att gradindela brottet. Någon ändring av straffbestämmelsen genomfördes därför inte. Enligt regeringen skulle mer nyanserade bedömningar av straffvärdet vid allvarliga fall av

144 Se a. prop. s. 14–15. 145 Se SOU 2016:42 s. 88–91. 146 Se prop. 2018/19:157 s. 7–9. 147 Se a. SOU s. 93–98.

brottet i stället åstadkommas genom andra åtgärder, såsom informations- och utbildningsinsatser till bl.a. de brottsbekämpande myndigheterna samt utvecklande av arbetsmetoderna. I det avseendet påpekade regeringen att utredningen vid sin genomgång av praxis och förundersökningar avseende lagförda köp av sexuell tjänst hade funnit att försvårande omständigheter hade kunnat utredas och åberopas av polis och åklagare i betydligt fler fall än vad som skett. Som förklaring till den uppkomna situationen hade framförts att det till stor del är en resursfråga. Vidare hade bristande utbildning och information angetts som skäl.148

Vid bedömningen av behovet av ändringar i bestämmelsen om köp av sexuell tjänst beaktade regeringen också de ändringar i lagstiftningen om sexualbrott som trädde i kraft den 1 juli 2018 (prop. 2017/18:177).149 I förarbetena till de ändringarna angavs att ett konkret fall där det utvidgade straffansvaret för våldtäkt och sexuellt

övergrepp kan komma att aktualiseras är vid människohandel som syf-

tar till prostitution (se avsnitt 3.3.12). Vidare konstaterades i samband 2018 års reform att den nya regleringen, tillsammans med införandet av ett oaktsamhetsansvar, kunde komma att leda till att sexköpare i större utsträckning än i tidigare döms för våldtäkt eller sexuellt övergrepp i stället för köp av sexuell tjänst. En följd av en sådan förändring skulle vara att betydligt mer kännbara straff än vad som gällde vid köp av sexuell tjänst skulle komma att dömas ut.150

Den nuvarande straffskalan för köp av sexuell tjänst infördes den 1 augusti 2022 då minimistraffet höjdes från böter till fängelse.151Regeringen konstaterade i propositionen att böter aldrig kan anses vara en tillräcklig påföljd för köp av sexuell tjänst, utan att straffvärdet för brottet alltid ligger på fängelsenivå. Två remissinstanser hade framfört att det borde övervägas om brottet ska utgöra ett så kallat artbrott. Regeringen konstaterade i det avseendet att förekomsten av sexköp visserligen utgör ett allvarligt problem och att det är fråga om brottslighet som det ter sig särskilt angeläget att motverka. Enligt regeringen fanns det emellertid inte tillräckliga skäl att uttala att det med hänsyn till brottslighetens art bör finnas en presumtion för att välja fängelse som påföljd.152

148 Se a. prop. s. 8–11. 149 Se prop. 2018/19:157 s. 10. 150 Se prop. 2017/18:177 s. 39. 151 Se prop. 2021/22:231. 152 Se a. prop. s. 61–63.

3.3.9. Koppleri

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning döms enligt 6 kap. 12 § brottsbalken för koppleri till fängelse i högst fyra år. Straffbestämmelsen om koppleri innehåller även bestämmelser om lägenhetsupplåtares ansvar i vissa fall när lägenheten används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.

Är ett koppleribrott att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

Vid brottsbalkens tillkomst fanns en bestämmelse om koppleri som omfattade gärningar bestående i bl.a. att vanemässigt främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt eller att för att bereda sig vinning främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt.153

1984 utvidgades tillämpningsområdet genom att bestämmelserna om lägenhetsupplåtares ansvar lades till. Samtidigt infördes en särskild paragraf för grovt koppleri.154

I samband med 2005 års reform sammanfördes, som framgått av avsnitt 3.2, bestämmelserna om koppleri och grovt koppleri till en ny paragraf. Tillämpningsområdet för grovt koppleri utvidgades till att, utöver fall av hänsynslöst utnyttjande av annan, även omfatta brott som avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller medfört betydande vinning. Syftet var att fånga upp sådan verksamhet som bedrivits under förhållanden likartade dem som omfattas av straffbestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken om människohandel (se avsnitt 3.3.12) men där någon otillbörlig påverkan inte kunnat visas. Straffmaximum för det grova brottet höjdes samtidigt från sex till åtta års fängelse.155

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2018 skärptes maximistraffet för det grova brottet ytterligare till nuvarande tio år i syfte att skapa ytterligare utrymme i straffskalan för de särskilt hänsynslösa fallen.156 Remissinstanserna Kvinnofronten och Unizon hade

153 Se prop. 1983/84:105 s. 40 och NJA II 1962 s. 188–191. 154 Se a. prop. s. 6, 37 och 40–43. 155 Se prop. 2004/05:45 s. 111–113. 156 Se prop. 2017/18:123.

förespråkat en skärpning också av minimistraffet för brott av normalgraden. Regeringen ansåg dock att det straffet inte borde höjas.157

Ett sätt att hänsynslöst utnyttja en annan person kan vara att använda sig av eller åstadkomma ett drogberoende hos denne för att förmå honom eller henne att prostituera sig till vinning för gärningspersonen. Ett annat sätt kan vara att utsätta en person för misshandel i syfte att få honom eller henne att inleda eller fortsätta en verksamhet som prostituerad.158

Främjande av annans prostitution kan ske på många olika sätt. Det

kan t.ex. ske genom att någon upplåter lokal att användas för prostitution eller lämnar anvisningar till prostituerades adresser. Även psykisk påverkan som inte är alltför obetydlig och som leder till att den andre beslutar sig för att börja eller fortsätta med prostitution kan utgöra främjande. För straffbarhet krävs inte att gärningspersonens åtgärd i det enskilda fallet har lett till att annan person har haft prostitutionskontakter. Om övriga förutsättningar är uppfyllda är det tillräckligt att gärningspersonen genom sin handling har skapat möjlighet eller underlättat för den andra personen att ha tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.159

Med uttrycket ekonomiskt utnyttjar avses att gärningspersonen på något sätt tillgodogör sig delar av den prostituerades inkomster. Kravet på att det ska vara fråga om ett otillbörligt ekonomiskt utnyttjande är i regel uppfyllt om någon på annans prostitution skaffar sig fördelar utan vederlag eller mot vederlag som står i missförhållande till vad han eller hon själv presterat. Ett sådant typfall där gärningspersonen inte aktivt främjar annans prostitution men ändå utnyttjar att annan prostituerar sig är när en person, som sammanbor eller är gift med en prostituerad, låter sig underhållas av denne. Något krav på att utnyttjandet sker regelbundet uppställs inte. Även den som vid ett enstaka tillfälle ekonomiskt utnyttjar en prostituerad otillbörligt kan alltså göra sig skyldig till koppleri.160 Som framgår av lagtexten måste det emellertid vara fråga om flera sexuella förbindelser som främjas eller utnyttjas. Främjandet eller utnyttjandet ska alltså i någon mån ha satts i system. Avsikten har varit att från tillämpningsområdet för koppleribestämmelsen undanta sådana situationer då någon vid ett enstaka tillfälle exempelvis förmedlar kontakt med en prostituerad genom

157 Se a. prop. s. 30–32. 158 Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, kommentaren till 6 kap. 12 §. 159 Se prop. 2004/05:45 s. 108 samt prop. 1983/84:105 s. 57. 160 Se prop. 2004/05:45 s. 108.

att lämna över ett telefonnummer eller då en taxichaufför på begäran av en kund kör denne till en gata där kunden kan få kontakt med en prostituerad.161

3.3.10. Oaktsamhetskravet gällande målsägandens ålder vid sexualbrott mot barn

Som framgått ovan är en förutsättning för att de straffbestämmelser i 6 kap. brottsbalken som gäller barn ska vara tillämpliga att den som utsätts för brottet är under en viss ålder. Den åldersgräns som är av betydelse är vanligen 15 år men i vissa fall 18 år.

Huvudregeln är att det krävs uppsåt för att någon ska kunna fällas till ansvar för brott enligt brottsbalken men om det särskilt föreskrivs något annat gäller det (1 kap. 2 § första stycket brottsbalken). När det gäller sexualbrott mot barn finns ett sådant undantag i 6 kap. 13 § brottsbalken. Av den bestämmelsen framgår att även en gärningsperson som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte uppnått en viss föreskriven ålder ska dömas till ansvar för brott enligt kapitlet.

Bestämmelsen i 6 kap. 13 § innebär alltså ett undantag från kravet på uppsåt i förhållande till den ålder som ett barn som är offer för ett sexualbrott har uppnått. Det är tillräckligt att gärningspersonen varit oaktsam i förhållande till denna omständighet. De bestämmelser som föreskriver ansvar för gärning som någon begår mot en person under en viss ålder finns i 6 kap.4–6 och 8–10 a §§brottsbalken. Det handlar alltså om brotten våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt

utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, sexuellt ofredande mot barn, grovt sexuellt ofredande mot barn samt kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte.

För det fall att sådan oaktsamhet som avses i 6 kap. 13 § inte kan visas kan bestämmelser i 6 kap. som inte har sådana ålderskrav komma att tillämpas i stället. Exempelvis kan den som åtalas för utnyttjande av

barn genom köp av sexuell handling och som inte funnits ha varit oakt-

sam beträffande omständigheten att den unge var under 18 år i stället dömas för köp av sexuell tjänst.

161 Se a. prop. s. 110 och 111 samt prop. 1983/84 :105 s. 57 och 58.

En reglering med ett oaktsamhetskrav infördes i samband med brottsbalkens tillkomst. Bakgrunden till införandet och de motiv som låg bakom beskrivs i delbetänkandet Ett starkt straffrättsligt skydd mot

köp av sexuell tjänst och utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling m.m. av 2014 års människohandelsutredning.162 I betänkandet be-

skrivs också vissa allmänna utgångspunkter rörande sexualbrott mot barn (avsnitt 5.2) och straffrättsliga principer rörande personligt ansvar (avsnitt 5.3). Vidare redogörs för bl.a. vissa andra straffbestämmelser där oaktsamhet kan leda till ansvar (avsnitt 5.6) och för jämförlig lagstiftning i några utvalda länder (avsnitt 5.7).

Genom lagändringar 1984, 1998 och 2005 har regleringen justerats, i huvudsak språkligt.163 I samband med 2005 års reform anförde flera remissinstanser, bl.a. Rädda Barnen, RFSU och Föreningen Svenska

UNICEF-kommittén, att det borde övervägas om inte en gärnings-

person alltid ska dömas till ansvar när brottet riktar sig mot ett barn som inte har uppnått den ålder som föreskrivs. Regeringen delade inte denna uppfattning utan anförde att ett införande av straffrättsligt ansvar som är oberoende av uppsåt eller oaktsamhet, dvs. ett närmast strikt ansvar, skulle strida mot grundläggande straffrättsliga principer och därför inte kunde komma i fråga. Den bedömning som gjordes var att bestämmelsen skulle kvarstå i princip oförändrad.164 Också i samband med att brottet kontakt med barn i sexuellt syfte infördes konstaterade regeringen att ett strikt ansvar med avseende på barnets ålder inte kunde komma i fråga.165

Av de ursprungliga förarbetena till 6 kap. 13 § framgår att bestämmelsen var avsedd att tillämpas med stor försiktighet och att det för straffansvar skulle ställas krav på en tämligen hög grad av oaktsamhet.166 Till ansvar skulle inte dömas om barnet hade en kroppsutveckling som var naturlig för den som klart passerat åldersgränsen, förutsatt att inte heller omständigheterna i övrigt gav gärningspersonen anledning att vara på sin vakt. Det var alltså i gränsfallen som gärningspersonen inte skulle kunna undgå ansvar genom att hänvisa till att han eller hon inte haft säker kännedom om barnets verkliga ålder.167

162 Se SOU 2016:42 s. 208–210. 163 Se prop. 1983/84:105, prop. 1997/98:55 samt prop. 2004/05:45. 164 Se prop. 2004/05:45 s. 114. 165 Se prop. 2008/09:149 s. 28. 166 Se NJA II 1962 s. 192 och 193. 167 Se prop. 2004/05:45 s. 113 och 114.

2014 års människohandelsutredning fick i uppdrag att se över och utvärdera tillämpningen av oaktsamhetskravet i 6 kap. 13 § och överväga behovet av lagändringar. I utredningens ovan nämnda delbetänkande redovisas en praxisgenomgång som omfattar domar från tingsrätter och hovrätter under åren 2008–2015 där domstolarna tillämpat bestämmelsen. Utifrån genomgången konstaterade utredningen att det var oklart vilken nivå av oaktsamhet som krävdes för straffansvar, att det var sällan som domstolarna resonerade kring frågan om den tilltalade handlat omedvetet oaktsamt och att domstolarnas oaktsamhetsbedömningar varierade i alltför stor utsträckning.168

Utredningen uppmärksammade särskilt att användandet av den unges kroppsutveckling som grund för rättsliga överväganden inrymmer flera komplikationer och dessutom problem ur integritetssynpunkt. En del av svårigheterna angavs bero på att barns pubertetsutveckling varierar avsevärt såväl mellan olika individer som mellan flickor och pojkar. Pubertetsutvecklingen är också beroende av flera olika faktorer, bl.a. etnicitet och sociala omständigheter, och infaller nuförtiden också generellt sett i betydligt lägre åldrar än tidigare.169

Särskilt barn i åldern 15–17 år riskerade enligt utredningen att få ett otillräckligt skydd mot sexuella övergrepp på grund av att det fanns avsevärda svårigheter att bevisa en gärningspersons insikt eller oaktsamhet i förhållande till en 15–17-årings ålder. Utredningen hade också funnit mycket få domar som avsåg den ålderskategorin.170

Mot den angivna bakgrunden – och med hänsyn även till att ungas användning av internet hade skapat en i det närmaste helt obevakad kontaktyta mellan barn och vuxna, vilket gett mycket gynnsamma förutsättningar för vuxna som vill komma i kontakt med barn i sexuella syften – ansåg utredningen att det fanns starka skäl att förändra bestämmelsen i 6 kap. 13 § och tydliggöra att det inte krävs någon kvalificerad form av oaktsamhet i förhållande till barnets ålder för att en gärningsperson ska kunna dömas till ansvar.171

Regeringen instämde i den nämnda slutsatsen. Bestämmelsens dåvarande formulering av oaktsamhetskravet ”inte insåg men hade skälig anledning att anta” ansågs till sin ordalydelse i och för sig innebära en lämplig avgränsning av det straffbara området. Förarbetsuttalandena om restriktivitet vid tillämpningen av bestämmelsen bedömdes dock

168 Se SOU 2016:42 s. 262–265. 169 Se a. SOU s. 212–214, 265 och 266. 170 Se a. SOU s. 237, 238 och 266. 171 Se a. SOU s. 267–280.

ha medfört att rättspraxis inte var enhetlig och heller inte alltid stod i överensstämmelse med bestämmelsens ordalydelse.172

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2018 fick bestämmelsen sin nuvarande lydelse som alltså utformats så att ansvaret gäller även ”den som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte uppnått den [föreskrivna] åldern”. I propositionen framhölls att gärningspersonens ansvar ska avgöras utifrån en allmän oaktsamhetsbedömning utan krav på oaktsamhet av mer kvalificerat slag. Oaktsamheten kan vara antingen medveten eller omedveten. Samtliga för gärningspersonen iakttagbara omständigheter som inträffat, eller förhållanden som förelegat, vid tidpunkten för gärningen ska beaktas. Avsikten är att mindre avseende ska fästas vid barnets kroppsutveckling än vad som skett före lagändringen 2018 med anledning av de tidigare förarbetsuttalandena. Även fortsättningsvis kan barnets kroppsliga mognad vara av betydelse för bedömningen av om en person varit oaktsam i förhållande till den unges ålder. Vid denna bedömning måste dock beaktas att ungas kroppsutveckling varierar och att barns pubertet generellt sett infaller i lägre åldrar än tidigare. I stället för att lägga huvudsakligt fokus på barnets kroppsutveckling ska samtliga omständigheter som förelegat vid tiden för gärningen beaktas.173

Straffansvar vid medveten oaktsamhet omfattar det fallet att gärningspersonen misstänker att barnet är under den för ett visst brott relevanta åldern, dvs. 15 eller 18 år, men ändå genomför den aktuella gärningen. Bedömningen av medveten oaktsamhet motsvarar första ledet i prövningen av likgiltighetsuppsåtet. Det innebär att kravet på oaktsamhet är uppfyllt i de fall en prövning av likgiltighetsuppsåtet utfaller negativt endast på grund av att det brister i likgiltighetsuppsåtets andra led, dvs. när gärningspersonen insåg risken för att barnet inte uppnått en viss ålder men inte var likgiltig till att så verkligen var fallet.174

Straffansvaret omfattar även den situationen att gärningspersonen varit omedvetet oaktsam, dvs. när personen inte misstänker, alltså inte inser risken för, att barnet inte har uppnått en viss ålder, men borde ha gjort det. I dessa fall krävs för ansvar att det finns något som gärningspersonen kunde ha gjort för att komma till insikt och att det

172 Se prop. 2017/18:177 s. 55–58. 173 Se a. prop. s. 56–58, 88 och 89. 174 Se a. prop. s. 88.

också är något som denne borde ha gjort. Ofta är det som personen kan göra för att komma till insikt något ganska enkelt, som att fråga, tänka efter eller kontrollera de närmare förhållandena. Skyldigheten att vidta någon form av kontroll av den unges ålder ökar ju tydligare indikationer det finns på att denne inte uppnått en viss ålder. Den omständigheten att en person över huvud taget inte har vidtagit någon form av kontroll av den unges ålder kan alltså, om förhållandena medfört att personen borde ha varit på sin vakt, tala för att han eller hon inte har agerat med tillräcklig grad av aktsamhet för att undvika straffansvar. Förhållandet att en person har vidtagit olika former av kontrollåtgärder för att få klarhet i den unges ålder kan däremot tala för att personen inte varit oaktsam, under förutsättning att åtgärderna varit allvarligt menade. Hur långtgående denna kontroll bör vara får, enligt vad som angavs i propositionen, bedömas från fall till fall i rättstillämpningen.175

Också i samband med 2018 års lagstiftningsärende förespråkade vissa remissinstanser, bl.a. ECPAT, Plattformen Civila Sverige mot

människohandel, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Unizon och Malmö stad, att det i stället skulle införas ett strikt ansvar gällande ålder. Även Barnombudsmannen, som avstyrkte utredningens förslag med hän-

visning till att det varken skulle komma att stärka skyddet för barn eller medföra den skärpning av rättspraxis som eftersträvades, förordade i första hand att det infördes ett strikt ansvar. I andra hand förespråkade Barnombudsmannen att ett strikt ansvar infördes åtminstone vid köp av sexuell handling av barn, och att det vid övriga sexualbrott infördes en kontrollskyldighet gällande barnets ålder. Regeringen konstaterade dock att ett strikt ansvar, dvs. ett ansvar även utan att det föreligger vare sig uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till barnets ålder, inte kunde komma i fråga, då detta skulle innebära ett kraftigt avsteg från den straffrättsliga skuldprincipen. Regeringen ansåg vidare att även ett införande av en uttryckligen lagreglerad kontrollskyldighet rörande barnets ålder skulle vara alltför långtgående.176

I rättsfallet ”Chattkontakten” NJA 2022 s. 826 behandlades frågan om en man som åtalats för bl.a. våldtäkt mot barn hade varit omedvetet oaktsam beträffande den omständigheten att målsäganden var under 15 år (se vidare avsnitt 3.11.2).

175 Se a. prop. s. 88 och 89. 176 Se a. prop. s. 57.

3.3.11. Barnpornografibrott

Straffbestämmelsen om barnpornografibrott finns i 16 kap. 10 a § brottsbalken och straffbelägger den som

1. skildrar barn i pornografisk bild,

2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en

sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,

3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,

4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av

barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller

5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som

han eller hon berett sig tillgång till.

Straffet för barnpornografibrott är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.

Av bestämmelsens tredje stycke framgår att det som avses med barn är en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under 18 år. Är pubertetsutvecklingen fullbordad ska ansvar för gärning enligt de nyss angivna punkterna 2–5 i första stycket dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under 18 år.

För gärning som avser skildring (första stycket 1) döms, enligt fjärde stycket, även den som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den som skildras är under 18 år.

Utöver nu nämnda gärningsformer är det också, enligt femte stycket, straffbart att av oaktsamhet sprida barnpornografiska bilder, om spridningen skett i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt döms, enligt sjätte stycket, för grovt barnpornografibrott till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet har begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder eller avsett bilder där barnen är särskilt unga, utsätts för våld eller tvång eller utnyttjas på annat särskilt hänsynslöst sätt.

I 16 kap. 10 b § brottsbalken regleras ansvarsfrihet för barnpornografibrott i vissa fall.

Straffbestämmelsen om barnpornografibrott infördes i brottsbalken 1980 och har därefter utvidgats vid ett flertal tillfällen. Ursprungligen var det endast straffbelagt att skildra barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden skulle spridas liksom att sprida en sådan bild. Som motiv för kriminaliseringen angavs den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av pornografiska alster liksom att framställning och spridning av barnpornografiska alster är kränkande för barn över huvud taget.177

Maximistraffet för barnpornografibrott höjdes från sex månaders till två års fängelse genom lagstiftning som trädde i kraft 1993.178

Därefter gjordes omfattande förändringar 1999 som innebar dels att barnpornografiska bilder undantogs från tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens respektive tillämpningsområde, dels att ytterligare ett antal former av befattning med sådana bilder kriminaliserades.179

I samband med 2005 års sexualbrottsreform höjdes straffmaximum för grovt barnpornografibrott till fängelse i sex år. Lagändringen gjorde för att svensk lagstiftning skulle uppfylla kraven i EU:s rambeslut om bekämpning av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (numera ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, se avsnitt 3.4.7).180

I syfte att åstadkomma en effektivare bekämpning av barnpornografibrott genomfördes därefter lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2010 respektive den 1 januari 2011. De innebar bl.a. att straffbestämmelsen utvidgades till att också omfatta betraktande av bilder som någon berett sig tillgång till och att de omständigheter som ska kunna medföra att ett barnpornografibrott bedöms som grovt brott förtydligades. Därtill utvidgades det straffbara området för den form av barnpornografibrott som består i att skildra barn i pornografisk bild. Utvidgningen innebar att det för straffbar skildring av en fullt pubertetsutvecklad person under 18 år inte längre skulle krävas att åldern framgår av bilden och omständigheterna kring den. För övriga

177 Se prop. 1978/79:179 s. 8. 178 Se prop. 1992/93:141. 179 Se prop. 1997/98:43. 180 Se prop. 2004/05:45 s. 118 och 119.

former av barnpornografibrott skulle det emellertid även fortsättningsvis krävas att bilden visar en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.181

Inför de ovan nämnda lagändringarna 1999 hade det övervägts om det fanns anledning att generellt utvidga tillämpningsområdet för straffbestämmelsen till att omfatta alla bilder av fullt pubertetsutvecklade personer under 18 år, alldeles oavsett om åldern framgår av bilden och omständigheterna kring den. Som skäl för att inte införa en bestämd åldersgräns anfördes i propositionen bl.a. att det på allvar kunde ifrågasättas om en sådan reglering är förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen (för en innehavare av t.ex. en film uppgavs det vara omöjligt att avgöra om det han eller hon innehar är förbjudet eller inte) samt att regleringen inte på ett effektivt sätt skulle kunna upprätthållas. Enligt regeringen vägde dessa nackdelar tyngre än fördelarna. Inte heller ansågs FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen, se avsnitt 3.4.1) göra det nödvändigt för Sverige att införa en bestämd åldersgräns.182 Det sistnämnda innebar att regeringen gjorde samma bedömning som den hade gjort inför Sveriges godkännande av barnkonventionen.183 Bedömningen upprätthölls också i samband med Sveriges godkännande 2006 av det fakultativa protokoll till barnkonventionen som avser försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.184 Även i samband med 2011 års lagändringar behandlades frågan om det fanns anledning att utvidga tillämpningsområdet till att omfatta alla bilder. Av skäl motsvarande de som angetts ovan fann regeringen emellertid att så inte borde ske.185

Den 1 maj 2020 skärptes minimistraffet för det grova brottet från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Vidare utvidgades straffansvaret avseende skildring (första stycket 1) till att omfatta även den som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den som skildras är under 18 år (fjärde stycket). Detta oaktsamhetsansvar i förhållande till åldern motsvarar vad som gäller för sexualbrott enligt 6 kap. 13 § (se avsnitt 3.3.10).186

181 Se prop. 2009/10:70 s. 22–29. 182 Se prop. 1997/98:43 s. 81–87. 183 Se prop. 1989/90:107 s. 77 och 78. 184 Se prop. 2005/06:68 s. 26–29. 185 Se prop. 2009/10:70 s. 23–27. 186 Se prop. 2019/20:69 s. 19, 20, 24–26 och 49.

I samband med det sistnämnda lagstiftningsärendet övervägdes om straffbestämmelsen om barnpornografibrott borde flyttas till 6 kap. brottsbalken och om brottsbeteckningen barnpornografibrott borde ändras. Regeringen fann dock att så inte borde ske.187 Vilka överväganden som gjordes i fråga om ändring av brottsbeteckningen beskrivs närmare i avsnitt 3.15.

Barnpornografibrottet omfattar befattning med pornografiska bil-

der av barn i alla slags medier. Det kan röra sig om bilder i tryckta skrif-

ter såväl som bilder i film eller video eller bilder som görs tillgängliga genom internet. En bild anses pornografisk när den, utan att ha några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande sätt skildrar ett sexuellt motiv. Straffbarheten för barnpornografibrott är inte begränsad till befattning med bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd, utan bestämmelsen omfattar också bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar. Även bilder där ett barn framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen kan falla inom det straffbara området. För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.188 Även teckningar med barnpornografiskt innehåll kan omfattas av det straffbara området.189

Att skildra barn i pornografisk bild innebär att en sådan bild av barn framställs. En barnpornografisk bild kan framställas på olika sätt, exempelvis genom att ett verkligt barn fotograferas, filmas eller tecknas av. Genom olika tekniker kan också mer eller mindre verklighetstrogna artificiella bilder skapas. Nya framställningar kan också skapas genom att redan befintliga skildringar mångfaldigas eller manipuleras.190

Med spridning avses alla förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas till eller görs tillgängligt för andra, dock under förutsättning att bilden gjorts tillgänglig för fler än endast ett fåtal personer. Riktar sig förfarandet till en enstaka person eller en begränsad krets av personer kan det i stället, med hänsyn till omständigheterna, vara fråga om t.ex. straffbar överlåtelse, upplåtelse eller förevisning. Med

överlåtelse avses att en bild säljs, byts eller skänks bort och med upp-

187 Se a. prop. s. 16–19 och 26–28. 188 Se a. prop. s. 11 samt prop. 2009/10:70 s. 16. 189 Se prop. 1978/79:179 s. 8, prop. 1997/98:43 s. 78 och 79 samt prop. 2019/20:69 s. 17. Ang. icke verklighetstrogna bilder, jfr dock NJA 2012 s. 400. 190 Se prop. 2019/20:69 s. 12.

låtelse att den hyrs eller lånas ut. Förevisning innebär t.ex. att en per-

son visar en bild eller spelar upp en film för någon annan.191

Den gärningsform som består i att någon förvärvar eller bjuder ut en barnpornografisk bild träffar främst den som uppträder som mellanhand. I övrigt utgör sådana åtgärder ofta led i t.ex. spridning eller överlåtelse.192

Att någon förmedlar kontakter mellan köpare och säljare eller vidtar

någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med barn-

pornografiska bilder innebär att han eller hon vidtar vissa åtgärder som, utan att innefatta befattning med bilderna, är ägnade att öka spridningen av dem. Detta kan t.ex. vara fallet om någon tillhandahåller en lista med adresser till köpare och säljare utan att kontaktförmedlaren tar någon ytterligare del i förfarandet. För straffbarhet krävs att förmedlingsverksamheten kan sägas vara satt i system. Det krävs således mer än en enstaka transaktion eller förmedling.193

Med innehav avses detsamma som i t.ex. narkotikastrafflagen (1968:64), nämligen att i civilrättslig mening ha besittning till något. Gärningsformen att någon betraktar en pornografisk bild av barn som han eller hon berett sig tillgång till är avsedd att träffa främst det fallet att någon på teknisk väg tittar på en barnpornografisk bild utan att för den skull inneha bilden. I uttrycket bereda sig tillgång till ligger ett krav på aktivitet. En sådan aktivitet uppvisar t.ex. den som erlägger betalning för att få titta på barnpornografiska bilder eller beträffande vilken det kan konstateras ett mönster av ansträngningar för att på andra vägar få tillgång till sådana bilder. I uttrycket betrakta ligger att gärningspersonen därutöver ska ha tillgodogjort sig bildens innehåll. Straffansvaret träffar inte den som oavsiktligt har kommit att titta på en barnpornografisk bild, t.ex. genom att utan att ha begärt det dirigeras om till en webbsida med barnpornografiskt material.194

Flera av bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken kan vara en spärr för produktion av barnpornografi. Ansvar för sexualbrott mot barnen kan dömas ut i brottskonkurrens med barnpornografibrott. Barnpornografiska bilder kan emellertid framställas utan att man kommer i konflikt med bestämmelserna i 6 kap. Ett flertal

191 Se a. prop. a.s. 192 Se a. prop. a.s. 193 Se a. prop. a.s. 194 Se a. prop. a.s.

befattningar är straffbelagda i 16 kap. 10 a § utan att dessa konkurrerar med sexualbrotten i 6 kap.195

3.3.12. Människohandel för sexuella ändamål

Av 4 kap. 1 a § brottsbalken följer att den som, i annat fall än som avses i bestämmelsen om människorov i 4 kap. 1 §, genom

1. olaga tvång,

2. vilseledande,

3. utnyttjande av någons utsatta belägenhet som allvarligt begränsar

personens alternativ, eller

4. annat sådant otillbörligt medel om det allvarligt begränsar perso-

nens alternativ

rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för bl.a. sexuella ändamål, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

Om brottet riktas mot en person som är under 18 år krävs, enligt andra stycket, inte att något otillbörligt medel har använts. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt 18 år.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre grovt, döms, enligt tredje stycket, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Denna bestämmelse om människohandel infördes i brottsbalken 2004.196 Dessförinnan fanns en bestämmelse gällande människohan-

del för sexuella ändamål som hade införts 2002.197 Bestämmelsen änd-

rades sedan i viss mån 2010 och åter 2018.198

Människohandel är ofta internationella och gränsöverskridande brott. Det finns också ett flertal internationella instrument som be-

195 Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, Kommentaren till 16 kap. 10 a §. 196 Se prop. 2003/04:111. 197 Se prop. 2001/02:124. 198 Se prop. 2009/10:152 samt prop. 2017/18:123.

handlar människohandel såsom EU:s människohandelsdirektiv199, FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet med dess tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn (det så kallade Palermoprotokollet) samt Europarådets konvention200 om bekämpande av handel med människor.

För straffansvar enligt bestämmelsens första stycke krävs, som framgått ovan, att handelsåtgärderna vidtas genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel. Det måste föreligga ett orsakssamband mellan användandet av det otillbörliga medlet och handelsåtgärden. Med olaga

tvång (punkten 1) avses detsamma som i straffbestämmelsen om olaga

tvång i 4 kap. 4 § brottsbalken, dvs. att genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvinga annan att underkasta sig någon åtgärd. Rekvisitet vilseledande (punkten 2) innebär förmedlande av en oriktig uppfattning till någon och förekommer bl.a. i straffbestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 § brottsbalken.201

Med utnyttjande av någons utsatta belägenhet (punkten 3) avses olika situationer där gärningspersonen utnyttjar att offret befinner sig i en beroendeställning till honom eller henne, t.ex. till följd av ett ekonomiskt skuldförhållande eller ett anställnings- eller lydnadsförhållande. Andra exempel är situationer där gärningspersonen utnyttjar att offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap, befinner sig i vanmakt, lider av förståndshandikapp eller någon sjukdom, eller är beroende av narkotika. Med annat sådant

otillbörligt medel (punkten 4) avses situationer där gärningspersonen

på andra sätt bemästrar offrets fria och verkliga vilja. Vid en helhetsbedömning ska omständigheterna ha varit sådana att offret inte har haft något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig handelsåtgärden, dvs. att rekryteras, transporteras, överföras, inhysas eller tas emot.202

För straffansvar krävs att gärningspersonen har vidtagit handelsåtgärderna i syfte att exploatera offret. Med exploatering avses ett otillbörligt användande av offret. Det krävs ett direkt uppsåt i förhållande

199 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF, se avsnitt 3.4.8. 200 CETS nr 197, se avsnitt 3.4.6. 201 Se prop. 2009/10:152 s. 59 och 60. 202 Se prop. 2017/18:123 s. 21 och 57 samt prop. 2009/10:152 s. 60.

till exploateringen. Det är dock inte nödvändigt att denna har kommit till stånd för att brottet ska anses fullbordat. Offrets eventuella samtycke till den åsyftade exploateringen saknar betydelse för den straffrättsliga bedömningen. I förarbetena anges att med exploatering för

sexuella ändamål avses att offret ska utsättas för sexualbrott eller ut-

nyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser, dvs. prostitution samt ett otillbörligt användande av offret för medverkan vid framställning av pornografiska alster eller medverkan i pornografisk föreställning.203

Den särskilda regleringen i andra stycket, gällande handel med personer som inte har fyllt 18 år, innebär att det i de fallen inte krävs att gärningspersonen har genomfört handeln med användande av något otillbörligt medel. För straffansvar är det i stället tillräckligt att gärningspersonen vidtar handelsåtgärden i syfte att exploatera offret för något av de i paragrafen angivna ändamålen. Att straffansvaret träffar den som begår en sådan gärning även om han eller hon inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte hade fyllt 18 år innebär att det – på liknande sätt som vid tilllämpning av 6 kap. 13 § brottsbalken (se avsnitt 3.3.10) – ska göras en allmän oaktsamhetsbedömning av vad personen i fråga har insett, misstänkt eller bort misstänka avseende den unges ålder. Samtliga omständigheter som är iakttagbara för den som begår gärningen ska beaktas. Eftersom barnets ålder är ett objektivt brottsrekvisit som ska vara täckt av uppsåt eller oaktsamhet vid tiden för gärningen, är det endast omständigheter som inträffat eller förhållanden som förelegat vid denna tidpunkt som ska beaktas. Någon kvalificerad form av oaktsamhet krävs inte. En person bör normalt sett anses ha varit oaktsam om han eller hon misstänkt att barnet var under 18 år, eller i vart fall varit tveksam till om barnet uppnått den åldern, och inte vidtagit någon åtgärd för att klarlägga åldern. Om situationen är den att personen inte ens misstänkt låg ålder kan oaktsamhet i förhållande till åldern ändå anses ha förelegat om han eller hon haft förmåga och tillfälle att vidta åtgärder för att komma till insikt om åldern och det kunnat begäras av honom eller henne att vidta dessa åtgärder.204

Genom bestämmelsen om människohandel straffbeläggs gärningar som delvis också faller under straffbestämmelserna om kopp-

leri och grovt koppleri i 6 kap. 12 § brottsbalken. Till skillnad från

koppleribestämmelserna omfattar regleringen avseende människo-

203 Se prop. 2009/10:152 s. 60. 204 Se prop. 2017/18:123 s. 58.

handel emellertid inte endast utnyttjande och främjande av någon annans prostitution utan också andra former av sexuell exploatering.205 Om rekvisiten för människohandel är uppfyllda ska domstolen döma för det brottet även om gärningen i och för sig också kunnat rubriceras som koppleri eller grovt koppleri.206

3.3.13. Svenska domstolars behörighet

Bestämmelser om svensk domstols behörighet finns i 2 kap. brottsbalken. I 1 § anges att svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts i Sverige. Av andra stycket framgår att ett brott anses ha begåtts i Sverige i huvudsak om gärningspersonen handlade här eller om brottets effekt inträdde här.

En särskild fråga av betydelse vid lokalisering av brott är vad som gäller för brott som begåtts på internet. Några särskilda bestämmelser om det finns inte, utan de allmänna bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken är tillämpliga även för it-relaterad brottslighet. Ett brott som begåtts på internet får därför lokaliseras utifrån var en viss handling har vidtagits och var effekten har inträtt. Såväl i litteraturen som i tidigare lagstiftningsärenden har det konstaterats att en sådan handling vanligtvis har begåtts vid den dator som har använts för att få ett datorsystem att utföra den aktuella funktionen, medan effekten ytterst får lokaliseras med hänsyn till den enskilda straffbestämmelsens utformning. Vidare har det anförts att det på goda grunder kan diskuteras om brottsbalkens generella bestämmelser är särskilt väl anpassade såvitt avser domsrätt för brottslighet med it-anknytning samt att den frågan kan behöva utredas.207

När det gäller brott som har begåtts utanför Sverige är svensk domstol behörig i de fall som avses i 3 §.208 Det rör sig bl.a. om brott som har begåtts av en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i Sverige (punkten 2) och brott som har riktat sig mot någon som har hemvist i Sverige (punkten 3). I dessa fall är emellertid utgångspunkten enligt 5 § att svensk domstol är behörig endast om gärningen är

205 Se a. prop. s. 40. Som exempel på sådan annan form av sexuell exploatering nämns i propositionen bl.a. utnyttjanden av vuxna i pornografiska sammanhang. 206 Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, kommentaren till 4 kap. 1 a §. 207 Se bl.a. prop. 2020/21:204 s. 99, SOU 2018:87 s. 159, 160, 218 och 219 samt Agneta Bäcklund m.fl., a.a. Kommentaren till 2 kap. 1 §. 208 Som framgår av 2 kap. 4 § finns det även i specialstraffrätten bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma över brott som har begåtts utanför Sverige.

straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet) och att det inte får dömas till påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten. Detta krav på dubbel straffbarhet gäller dock inte för vissa i 5 § andra stycket särskilt angivna brott. Bland dessa brott finns bl.a. männi-

skohandel och vissa barnpornografibrott (punkten 4 a) och, om brot-

tet begåtts mot en person som inte fyllt 18 år, samtliga brott i 6 kap. brottsbalken förutom samlag med avkomling respektive syskon, sexu-

ellt ofredande mot barn och sexuellt ofredande samt motsvarande

grova brott, kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte och köp av

sexuell tjänst (punkten 4 c).

De brott där det inte finns något krav på dubbel straffbarhet, exempelvis våldtäkt mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering,

utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling eller koppleri som

avser barn, kan alltså – om det är fråga om sådana fall som avses i 2 kap. 3 § – bestraffas i Sverige även om de skulle vara straffria i det land där de begicks. Däremot har svenska domstolar inte rätt att pröva brott som exempelvis köp av sexuell tjänst eller koppleri i fråga om vuxna brottsoffer om brotten begåtts i ett land där sådana gärningar inte är straffbara.

Frågan om svenska domstolars behörighet behandlas närmare i avsnitt 3.14 som avser det straffrättsliga skyddet vid koppleribrott begångna från utlandet.

3.4. Internationella och unionsrättsliga förpliktelser

3.4.1. FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen)

Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Sedan den 1 januari 2020 gäller artiklarna 1–42 i konventionen som svensk lag.209

Barnkonventionen ger som utgångspunkt skydd åt alla som inte har fyllt 18 år (artikel 1) och syftar till att ge barn en starkare juridisk ställning. I barnkonventionen anges ett flertal rättigheter som alla barn har och som alltid ska beaktas vid beslut som rör barn. Vid dessa

209 Se lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

bedömningar ska man alltid utgå från vad som är bäst för barnet (artikel 3).

De artiklar som är viktigast för våra överväganden är artiklarna 19 och 34. Av artikel 19 följer att barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp, medan barnet är i förälders, vårdnadshavares eller annan persons vård. Artikel 34 anger att barn ska skyddas från alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Konventionsstaterna ska särskilt vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra

a) att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling, b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet och c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material. Eftersom artikeln anger att alla lämpliga åtgärder ska vidtas får det förutsättas att sådana utnyttjanden och övergrepp normalt bör vara kriminaliserade och straffbelagda för att kraven enligt konventionen ska vara uppfyllda.210

Till barnkonventionen finns det tre fakultativa tilläggsprotokoll. Det andra tilläggsprotokollet avser försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. Protokollet i dess lydelse på engelska tillsammans med en översättning till svenska finns bilagt den proposition som låg till grund för att Sverige antog tilläggsprotokollet år 2007.211 I tilläggsprotokollet finns en uppräkning av gärningar som bör vara kriminaliserade. Såvitt är av intresse för artikel 34 i konventionen rör dessa främst handel med barn för sexuell exploatering, barnprostitution och barnpornografi.212

Av ingressen till det andra tilläggsprotokollet framgår att det var den omfattande och ökande internationella handeln med barn i syfte att sälja barn, bedriva barnprostitution och framställa barnpornografi, den ökande sexturismen samt den ökande tillgången på barnpornografi på internet och i annan teknik som krävde att staterna ökade sina ansträngningar såväl nationellt som internationellt för att säkerställa det skydd för barn och unga som barnkonventionen kräver.

FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) övervakar att konventionsstaterna efterlever barnkonventionen. De stater som har anslutit sig till konventionen ska kontinuerligt rapportera till

210 Se SOU 2020:63 s. 1341. 211 Se prop. 2005/06:68. 212 Se artikel 3 i det andra tilläggsprotokollet.

barnrättskommittén om vad staten gör för att leva upp till konventionens krav. Barnrättskommittén lämnar i samband med sin granskning av en landrapport sammanfattande slutsatser, där rekommendationer ges om hur konventionsstaten bör agera för att på ett bättre sätt efterleva barnkonventionen. Sverige har rapporterat till kommittén år 1992, 1997, 2002, 2007, 2012 och 2021.

I sina slutsatser över Sveriges rapport från 2012 uttryckte barnrättskommittén i mars 2015 oro över den fortgående barnprostitutionen och barnpornografin i landet och rekommenderade att Sverige anstränger sig ytterligare för att eliminera förekomsten av utnyttjande och sexuella övergrepp. Kommittén återkom också till slutsatser och rekommendationer som den tidigare hade lämnat gällande det andra tilläggsprotokollet. I det avseendet upprepade kommittén sin oro över att svensk lagstiftning inte särskilt definierar och förbjuder alla de brott som anges i artiklarna 1, 2 och 3 i protokollet och att brottsbalken inte omfattar alla de brotten. Kommittén uttryckte också, i likhet med vad den hade gjort i tidigare slutsatser, oro över att Sverige i sin rättspraxis och lagstiftning inte alltid ger brottsutsatta barn som är över 15 år tillräckligt skydd. Sverige uppmanades därför att kriminalisera alla de brott som avses i artiklarna 1, 2 och 3 i det fakultativa protokollet och alla former av barnpornografi samt att belägga sexuellt utnyttjande med straff som står i proportion till brottets svårhetsgrad och ge alla barn som utsatts för övergrepp, inklusive barn över 15 år, ett fullgott rättsligt skydd. Därutöver uppmanade kommittén Sverige att bl.a. ompröva sin inställning när det gäller att köp av sexuell handling av barn och utnyttjande av barn för sexuella ändamål anses som ”mindre allvarliga sexualbrott mot barn” och att ta bort kravet på dubbel straffbarhet för utlämning när sådana brott begås utanför landets territorium.213

Samtliga dessa frågor togs också upp i barnrättskommitténs frågelista inför Sveriges rapportering till kommittén under 2021.214 I den rapport som lämnades redogjorde regeringen för hur de svenska straffbestämmelserna om sexualbrott mot barn såg ut efter lagändringarna 2018 (prop. 2017/18:177) och 2020 (prop. 2019/20:69).215 Vidare an-

213 Se United Nations, Committee on the Rights of the Child, Concluding observations on the fifth periodic report of Sweden, 6 March 2015, CRC/C/SWE/CO/5. 214 Se United Nations, Committee on the Rights of the Child, List of issues prior to submission of the combined sixth and seventh periodic reports of Sweden, 23 July 2020, CRC/C/SWE/QPR/6-7. 215 Se arbetsmarknadsdepartementet, promemoria 2021-10-15.

gavs att en särskild utredare hade haft i uppdrag att bl.a. se över straffskalorna för sexualbrotten och lämna förslag på de förändringar som kunde behövas för att dessa i tillräcklig mån skulle spegla brottens allvar (SOU 2021:43 och prop. 2021/22:231). Regeringen nämnde också att den avsåg att tillsätta en utredning som bl.a. skulle se över det straffrättsliga skyddet mot sexualbrott för barn mellan 15 och 17 år, särskilt i förhållande till sexköp. Gällande barnpornografibrottet anförde regeringen att den avsåg att tillsätta en utredning som bl.a. skulle se över om det i lagtext bör tydliggöras att vissa barnpornografibrott är dokumenterade övergrepp av barn genom att brottsrubriceringen ändras.216 Slutligen redogjorde regeringen för 2020 års lagändringar i fråga om utnyttjande av barn genom köp av sexuell hand-

ling (prop. 2018/19:157) och påtalade att kravet på dubbel straffbarhet

för sådant brott och för utnyttjande av barn för sexuell posering som begåtts utomlands avskaffades den 1 juli 2013 (prop. 2012/13:111).

I sina slutsatser som presenterades den 6 februari 2023 upprepade Barnrättskommittén den tidigare lämnade rekommendationen att Sverige bör kriminalisera alla former av försäljning och sexuellt utnyttjande av barn, i linje med artiklarna 2 och 3 i det fakultativa protokollet. Vidare angavs att kriminaliseringen när det gäller befattning med material som skildrar sexuella övergrepp mot barn bör omfatta allt sådant material, oavsett åldersskillnaden mellan gärningspersonen och offret samt oberoende av offrets pubertetsutveckling.217

I samband med att den proposition som låg till grund för inkorporeringen av barnkonventionen i svensk rätt lämnades till riksdagen under våren 2018 (prop. 2017/18:186) gav regeringen Barnkonventionsutredningen i uppdrag att genomföra en kartläggning för att belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med konventionen.

Utredningen som presenterade sitt betänkande i november 2020 fann att svensk straffrättslig lagstiftning och praxis var förenlig med innebörden av artikel 19.218

När det gäller artikel 34 fann utredningen att svensk lagstiftning och praxis i huvudsak överensstämde med artikelns innebörd. Så bedömdes dock inte vara fallet i fråga om det straffrättsliga skyddet

216 Jfr direktiven till vår utredning, bilaga 1. 217 Se United Nations, Committee on the Rights of the Child, Concluding observations on the combined sixth and seventh periodic reports of Sweden, 6 February 2023, CRC/C/SWE/CO/6-7. 218 Se SOU 2020:63 s. 805–807, 815 och 816.

mot sexuella gärningar som begås genom digitala medier när gärningspersonen inte närvarar i realtid. Som framgått ovan har de svenska bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp och motsvarande brott mot barn numera utvidgats så att även övergrepp som sker på distans och där gärningspersonen inte tagit del av övergreppet i realtid omfattas (prop. 2021/22:231). Vidare konstaterade utredningen att när det gäller barnpornografibrott som inte avser skildring är skyddet sämre för ett barn med fullbordad pubertetsutveckling än för andra barn. Även med beaktande av de skäl om legalitet, bevisproblematik och utredningssvårigheter som i tidigare lagstiftningsärenden hade framförts som motiv för särregleringen fann utredningen att det inte är motiverat att barn med fullbordad pubertetsutveckling ges ett mindre omfattande skydd. Utredningens bedömning var att svensk lagstiftning i denna del inte stämmer överens med artikel 34.219 Som framgår av avsnitt 3.3.11 och 3.4.7 har regeringen varit av en annan uppfattning.220

3.4.2. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006. I mars 2007 undertecknade Sverige konventionen samt det fakultativa protokollet som innebär att den som anser att hans eller hennes rättigheter är kränkta har möjlighet att klaga till en övervakningskommitté. För Sveriges del trädde konventionen och protokollet i kraft i januari 2009.221

Konventionen tillhör de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter men skapar inte i sig några nya rättigheter, utan har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

Enligt artikel 6.1 i konventionen ska konventionsstaterna erkänna att kvinnor och flickor med funktionsnedsättning är utsatta för flerfaldig diskriminering och därför vidta åtgärder för att säkerställa att de fullt och likaberättigat åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grund-

219 Se a. SOU s. 1341–1346. 220 Se prop. 1989/90:107 s. 77 och 78, prop. 1997/98:43 s. 81–87, prop. 2005/06:68 s. 28 och 29 samt prop. 2009/10:70 s. 23–27. 221 Se prop. 2008/09:28 och SÖ 2008:26. Konventionen i dess lydelse på engelska och en översättning till svenska finns bilagd propositionen.

läggande friheter. Vidare ska konventionsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn (artikel 7.1). Konventionsstaterna ska också vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att skydda personer med funktionsnedsättning, såväl inom som utom hemmet, mot alla former av utnyttjande, våld och övergrepp (artikel 16.1).

3.4.3. Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (Budapestkonventionen)

I november 2001 antog Europarådets ministerkommitté en konvention om IT-relaterad brottslighet, ETS nr 185 (Budapestkonventionen, även benämnd IT-konventionen). Konventionen trädde i kraft den 1 juli 2004. Sverige undertecknade konventionen i november 2001 och tillträdde den i maj 2021.222

Budapestkonventionen har tre huvudsyften. Det första är att åstadkomma en tillnärmning av ländernas nationella straffrätt beträffande vissa gärningar. Det andra är att säkerställa att det finns nationella processrättsliga bestämmelser som tillgodoser behovet av att utreda och lagföra de brott som behandlas i konventionen och andra brott som begås med hjälp av datorer samt att kunna ta till vara bevisning i elektronisk form. Det tredje är att lägga grunden för ett snabbt och effektivt internationellt samarbete vid bekämpningen av it-relaterade brott.

Budapestkonventionen innehåller krav på att konventionsstaterna kriminaliserar vissa gärningar som begås med hjälp av datorsystem. Det gäller bl.a. brott som hänför sig till barnpornografi (artikel 9). Sådana brott ska vara straffbara med effektiva, proportionella och avskräckande påföljder, innefattande frihetsberövande (artikel 13). Konventionen ålägger också konventionsstaterna att utöva domsrätt över sådana brott, bl.a. när de begåtts inom dess territorium (artikel 22).

Av artikel 9 framgår att olika former av befattning med barnpornografi ska vara straffbart när gärningen begås uppsåtligen och orättmätigt. Med barnpornografi avses material som visuellt avbildar minderåriga på vissa i artikeln närmare angivna sätt. Begreppet minderårig innefattar alla personer under 18 år.

222 Se prop. 2020/21:72. Konventionen i dess lydelse på engelska och en översättning till svenska finns bilagd propositionen.

I samband med att Sverige tillträdde konventionen bedömde regeringen att det i praktiken inte förelåg någon diskrepans mellan vad som ska vara straffbart enligt artikel 9 och vad som är kriminaliserat enligt svensk rätt (16 kap. 10 a § brottsbalken). Svensk rätt bedömdes alltså uppfylla konventionens krav på kriminalisering av brott som hänför sig till barnpornografi genom befintliga straffbestämmelser.223

3.4.4. Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, CETS nr 210 (Istanbulkonventionen) antogs den 7 april 2011. Sverige undertecknade konventionen den 11 maj 2011 och tillträdde den i juli 2014.224

Konventionen fördömer alla former av våld och beskriver våld mot kvinnor som ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Den slår fast att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå. Vidare konstateras i konventionen att kvinnor och flickor riskerar att utsättas för könsrelaterat våld och våld i hemmet i större utsträckning än män. Ett av konventionens syften är således att skydda kvinnor från alla former av våld och att förebygga och lagföra när det gäller sådant våld (artikel 1).

I konventionens definition av våld mot kvinnor ingår bl.a. könsrelaterat våld som leder till fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande (artikel 3 a). I begreppet kvinnor omfattas även flickor under 18 år (artikel 3 f).

De stater som har anslutit sig till konventionen har ett ansvar för att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som omfattas av konventionen och som begås av icke-statliga aktörer (artikel 5.2). Exempel på ageranden som staterna har åtagit sig att kriminalisera är sexuellt våld (artikel 36).

Sveriges tillträde till konventionen behandlades i prop. 2013/14:208. Regeringens slutsats var att endast smärre lagändringar – som inte är av betydelse för vårt uppdrag – var nödvändiga för ett tillträde.

223 Se a. prop. s. 54. 224 Se prop. 2013/14:208. En svensk översättning av konventionen finns bilagd propositionen.

3.4.5. Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (Lanzarotekonventionen)

Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp, CETS nr 201, (Lanzarotekonventionen) öppnades för undertecknande den 25 oktober 2007. Sverige undertecknade konventionen samma dag och tillträdde den i oktober 2013.225

Konventionens syfte är att förebygga och bekämpa sexuell exploatering och sexuella övergrepp mot barn, att skydda rättigheterna hos barn som utsatts för sexuell exploatering och sexuella övergrepp och slutligen att främja nationellt och internationellt samarbete i frågan (artikel 1). Med barn avses alla människor under 18 år (artikel 3 c).

Konventionen innehåller bl.a. skyldigheter för medlemsstaterna att införa straffbestämmelser som ska skydda barn mot sexuella övergrepp, barnprostitution, barnpornografi, deltagande i pornografiska föreställningar, bevittnande av sexuella övergrepp och sexuella handlingar och kontaktsökande med barn i sexuellt syfte (artiklarna 18–23). Staterna är även skyldiga att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder som innebär att den som begår något av de uppräknade brotten ådöms ett proportionerligt straff (artikel 27).

Av artikel 18.2 följer att det är upp till varje stat att fastställa vid vilken ålder den sexuella självbestämmanderätten ska inträda.

Sveriges tillträde till konventionen behandlades i prop. 2012/13:111 där regeringen bedömde att Sverige inte behövde genomföra några ändringar i 6 kap. brottsbalken för att kunna tillträda den. Sverige förbehöll sig dock rätten att inte tillämpa artiklarna 20.1 a och e beträffande framställning och innehav av pornografiskt material där barn, som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, deltar och där dessa bilder framställts och innehas av dem med deras samtycke och enbart för deras privata bruk och att inte kriminalisera försök till gärningar som avses i artiklarna 22 och 23 om barns bevittnande av sexuella övergrepp eller sexuella handlingar respektive om kontaktsökning med barn i sexuellt syfte.

När det gäller sexuella övergrepp ska enligt konventionens artikel 18.1 b kriminaliseringen omfatta sexuella handlingar där

225 Se prop. 2012/13:111. Konventionen i dess lydelse på engelska och en översättning till svenska finns bilagd propositionen.

– tvång, våld eller hot används; eller – en erkänd förtroendeställning, makt eller inflytande över barnet

missbrukas, även när så sker inom familjen; eller – en för barnet särskilt utsatt situation missbrukas, främst på grund

av ett intellektuellt eller fysiskt funktionshinder eller en beroendesituation.

Avsikten med den andra strecksatsen är enligt förklaranderapporten till konventionen att ge skydd åt barn i vissa relationer även om barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och även om varken tvång, våld eller hot används. Bestämmelsen tar sikte på situationer där någon utnyttjar en förtroendeställning, makt eller inflytande där personens auktoritet gör det möjligt att kontrollera, bestraffa eller belöna barnet känslomässigt eller ekonomiskt eller till och med kroppsligt. Förtroendeställningen kan ha en biologisk, social eller religiös grund. De olika exempel som ges i rapporten på vilka som kan ha en erkänd förtroendeställning i förhållande till ett barn är föräldrar, andra familjemedlemmar, fosterföräldrar, andra som ansvarar för barnets vård, lärare, personer med en själavårdande roll, personer inom vården, arbetsgivare, personer med ekonomisk kontroll över ett barn eller personer som annars utövar kontroll över barnet. Begreppen makt respektive inflytande över barnet beskrivs inte närmare i förklaranderapporten.226

Termen beroendesituation i den tredje strecksatsen tar sikte på bl.a. barn med alkohol- eller drogproblem men täcker också andra situationer där barnet i praktiken inte har något annat val än att gå med på den sexuella handlingen. Orsaken till en sådan beroendesituation kan vara fysisk, känslomässig, familjerelaterad, social eller ekonomisk, såsom exempelvis ekonomiskt beroende eller ett bräckligt hälsotillstånd. I förklaranderapporten anges att om ett barn i en sådan situation samtycker till sexuellt umgänge kan barnets sårbarhet göra att samtycket bör frånkännas verkan.227

I lagstiftningsärendet om Sveriges tillträde till konventionen fann 2008 års sexualbrottsutredning att det kunde ifrågasättas om inte konventionens uttryck om missbruk av erkänd förtroendeställning, makt

226 Se Council of Europe, Convention on the Protection of Children against Sexual Exploitation and Sexual Abuse (CETS nr 201) Explanatory Report art. 123–125. 227 Se Council of Europe, a.a. art. 126.

och inflytande, i den del den enligt svensk rätt motsvarades av bestäm-

melsen om sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning i 6 kap. 3 § brottsbalken228, var något vidare än vad som avses med den svenska motsvarigheten missbruk av beroendeställning. Utredningen påpekade att det i förklaranderapporten till konventionen inte, som i förarbetena till 6 kap. 3 § brottsbalken (prop. 2004/05:45 s. 141), anges att det ska vara fråga om ett avhängighetsförhållande. I stället krävs enligt konventionen att det är fråga om en möjlighet att kontrollera, bestraffa eller belöna barnet känslomässigt, ekonomiskt eller till och med kroppsligt. En viss diskrepans kunde därmed enligt utredningen finnas i förhållande till konventionen.229

Regeringen delade inte utredningens bedömning i nu nämnda avseenden. I stället var regeringen av uppfattningen att de exempel på situationer av förtroendeställning, makt och inflytande som konventionen avser att omfatta i denna del i allt väsentligt motsvarades av tillämpningsområdet för bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Dessutom tillade regeringen att uttrycket missbruk av erkänd förtroendeställning, makt och inflytande även återfinns i EU:s rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (numera ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, se avsnitt 3.4.7). Regeringen påpekade att i samband med genomförandet av rambeslutet gjordes bedömningen att Sverige uppfyllde rambeslutet i denna del och att den svenska regleringen med uttrycket ”missbruk av beroendeställning”, även om uttryckssätten skiljer sig åt, i sak torde ligga väl i linje med rambeslutets krav (se prop. 2003/04:12 s. 31 f.). Mot denna bakgrund ansåg regeringen att Sverige uppfyllde konventionsåtagandena i detta avseende.230

228 Efter 2018 års sexualbrottsreform omfattas situationer som tidigare var att bedöma som

sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning i stället av bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp, men lagändringen var inte avsedd att innebära någon ändring av rekvisitet

”beroendeställning”, se prop. 2017/18:177. 229 Se SOU 2010:71 s. 431–435. 230 Se prop. 2012/13:111 s. 80.

3.4.6. Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor

Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor, CETS nr 197, från 2005 trädde i kraft den 1 februari 2008 och för Sverige trädde den i kraft den 1 september 2010.231

Av konventionens ingress framgår att Europarådets medlemsstater och övriga stater som undertecknat konventionen anser att människohandel är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en kränkning av människans värdighet och integritet samt att handel med människor kan leda till slaveri för brottsoffren. Vidare anges att respekt för offrens rättigheter, skydd av offren och åtgärder för att bekämpa människohandel måste vara ett övergripande mål samt att alla åtgärder och initiativ för bekämpande av handel med människor måste vara icke-diskriminerande och beakta jämställdhetsperspektivet och barnets rättigheter.

Konventionen syftar till att förhindra och bekämpa människohandel, konstruera ett fullständigt regelverk för skydd av och hjälp till människohandelsoffer och vittnen, garantera effektiva brottsutredningar och åtal samt att främja internationellt samarbete när det gäller insatser mot människohandel (artikel 1.1).

Alla former av människohandel omfattas, nationell eller gränsöverskridande, oberoende av dess eventuella samband med organiserad brottslighet (artikel 2).

Med människohandel avses enligt konventionen rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer genom hot om eller bruk av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet, eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Utnyttjande kan innebära utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänst, slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor, träldom eller avlägsnande av organ.232Rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av per-

231 Se prop. 2009/10:152. Konventionen i dess lydelse på engelska och en översättning till svenska finns bilagd propositionen. 232 Se artikel 4 a.

soner under 18 år i syfte att utnyttja dessa ska betraktas som människohandel även om inget av de nyss nämnda medlen har använts.233

Konventionsstaterna åläggs bl.a. att kriminalisera människohandel och belägga sådana gärningar med effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Det ska vara fråga om straff som medför frihetsberövande och som kan föranleda utlämning.234

För att säkerställa ett effektivt genomförande av bestämmelserna tillhandahåller konventionen en övervakningsmekanism genom Group of Experts on Action against Trafficking in Human Beings (GRETA). GRETA ska regelbundet utvärdera varje konventionsstats tillämpning av konventionen. På grundval av GRETA:s rapport och slutsatser från en utvärdering kan en partskommitté utfärda rekommendationer till den utvärderade staten.235

När det gäller Sverige har GRETA genomfört utvärderingar 2014 och 2018. En tredje utvärderingsomgången är ännu inte avslutad. Partskommitténs rekommendationer efter utvärderingen 2018 avsåg att Sverige bör vidta ytterligare åtgärder i huvudsak när det gäller kompetenshöjande åtgärder, förebyggande arbete, identifiering av människohandelsoffer och stöd till dessa, särskilt när det gäller barn, samt effektivisering när det gäller brottsutredningar och lagföring.236

I GRETA:s frågeformulär till den svenska regeringen inför den tredje utvärderingsomgången efterfrågades bl.a. information om framväxande trender i landet, sedan den andra utvärderingsomgången, när det gäller nya former av exploatering och nya rekryteringsmetoder. Med hänvisning till Jämställdhetsmyndighetens rapport Prostitution

och människohandel (rapport 2021:23)237 svarade regeringen att använ-

dandet av digitala plattformar där försäljning av sexuella tjänster explicit erbjuds hade ökat samt att det verkade ha skett en tydlig professionalisering av kommunikationen, designmönster och affärsmodeller för verksamheten. Vidare angav regeringen att många kontakter avseende sexuella tjänster också tas via sociala medier eller på så kallade sugardejtingsidor samt att fall av utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling med koppling till sugardejting hade ökat.238

233 Se artiklarna 4 c och d. 234 Se artiklarna 18 och 23. 235 Se artiklarna 1.2 och 36–38. 236 Se Committee of the Parties to the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings; Recommendation CP(2018)28. 237 Se vidare avsnitten 3.9 och 3.10. 238 Se GRETA(2018)26_SWE_rep, offentliggjort den 13 juli 2022, s. 23–25.

3.4.7. Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF

Europaparlamentets och rådets direktiv239 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF trädde i kraft den 17 december 2011. I direktivet finns minimiregler för brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp mot och sexuell exploatering av barn, barnpornografi och kontaktsökning med barn för sexuella ändamål. Direktivet syftar även till att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för dess offer (artikel 1). Med barn avses varje person som är under 18 år (artikel 2 a). Åldern för sexuellt självbestämmande anges i direktivet som den ålder under vilken det enligt nationell lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn (artikel 2 b).

I beaktandesatserna (punkten 5) anges att barnkonventionen och dess andra fakultativa tilläggsprotokoll (se avsnitt 3.4.1) samt Lanzarotekonventionen (se avsnitt 3.4.5) är avgörande steg i processen för att öka det internationella samarbetet när det gäller att skydda barn från alla former av sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Vidare fastslås att allvarliga brott som sexuell exploatering av barn och barnpornografi kräver en övergripande strategi som omfattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är brottsoffer och förebyggandet av fenomenet. Det anges också att rambeslut 2004/68/RIF borde ersättas med ett nytt instrument som tillhandahåller en sådan övergripande rättslig ram (punkten 6). Syftet med direktivet är att ändra och utöka bestämmelserna i nämnda rambeslut (punkten 48).

Direktivet är också avsett att komplettera EU:s människohandelsdirektiv240 eftersom vissa offer för människohandel även är barn som har utsatts för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering (punkten 7).

Vidare anges i beaktandesatserna (punkten 12) att allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn bör omfattas av effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Detta omfattar framför allt olika former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn som underlättas genom användningen av informations- och kommunikationsteknik, exem-

239 2011/93/EU av den 13 december 2011. 240 Se avsnitt 3.4.8.

pelvis då kontakt söks med barn i sexuella syften via sociala medier och chattrum på internet. Det maximala fängelsestraff som föreskrivs i direktivet för de brott som avses däri bör gälla åtminstone för de allvarligaste formerna av dessa brott (punkten 13). Det framgår också att medlemsstaterna bör ange försvårande omständigheter i sin nationella lagstiftning i enlighet med de tillämpliga regler om försvårande omständigheter som fastställts genom deras rättssystem (punkten 21).

I artiklarna 3–6 anges de gärningar som ska vara straffbelagda. Där framgår även de krav som direktivet uppställer i fråga om lägsta maximistraff för olika gärningar. Det är enbart uppsåtliga brott som avses.

Artikel 3 behandlar brott som har samband med sexuella övergrepp. För vissa av gärningarna i den artikeln gäller kriminaliseringskravet endast när det riktar sig mot barn som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande. Att i sexuellt syfte förorsaka att ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, blir vittne till sexuella handlingar eller sexuella övergrepp, även om barnet inte tvingas delta, ska vara belagt med ett maximistraff på minst ett respektive två års fängelse (artiklarna 3.2 och 3.3). Utförande av sexuella handlingar med ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, ska vara belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse (artikel 3.4). Vidare framgår av artikel 3.5. (i) att utförande av sexuella handlingar med ett barn, om missbruk av en erkänd förtroende-

ställning eller av makt eller inflytande över barnet förekommer, ska vara

belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre års fängelse om barnet uppnått denna ålder. Motsvarande gäller om det förekommer missbruk av barnets särskilt utsatta situation, framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder eller en beroendeställning (artikel 3.5 ii). Om tvång, våld eller hot brukas i samband med sexuella handlingar med barn ska det vara belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått den åldern (artikel 3.5 iii). Motsvarande strafflatituder gäller för det fall att någon genom tvång, våld eller hot förmår ett barn att ägna sig åt sexuella handlingar med en tredje part (artikel 3.6).

Artikel 4 behandlar brott som har samband med sexuell exploatering med avseende på barns deltagande i pornografiska föreställ-

ningar och barnprostitution. Straffen i artikel 4 är, liksom i artikel 3, differentierade beroende på om brottet riktar sig mot ett barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande eller inte.

Artikel 5 avser brott som har samband med barnpornografi och artikel 6 avser kontaktsökning med barn i sexuellt syfte.

I artikel 25 behandlas åtgärder mot webbplatser som innehåller eller sprider barnpornografi. I första punkten anges att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi och vars värdservrar ligger på deras eget territorium, samt sträva efter att uppnå ett avlägsnande av sådana webbsidor vars värdservrar ligger utanför deras territorium. Vidare anges i andra punkten att medlemsstaterna i fråga om den nämnda sortens webbsidor får vidta åtgärder för att blockera tillträdet till webbsidorna för internetanvändare inom sitt territorium. Sådana åtgärder måste inrättas genom transparenta förfaranden och ska tillhandahålla adekvata skyddsmekanismer, särskilt för att säkerställa att begränsningen inskränks till vad som är nödvändigt och proportionerligt och att användarna informeras om orsaken till begränsningen. Skyddsmekanismerna ska även inbegripa möjlighet till rättslig prövning.

Direktivets genomförande i svensk rätt behandlades i prop. 2012/13:194. Regeringen ansåg att svensk rätt uppfyllde de flesta åtagandena i direktivet med undantag för vissa frågor om preskription och registerkontroll. För att Sverige skulle uppfylla även dessa delar av direktivet föreslog regeringen en ny lag om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn. Vidare föreslog regeringen att preskriptionstiden för det dåvarande brottet köp av sexuell

handling av barn och för sexuellt ofredande som begåtts mot ett barn

skulle förlängas så att preskriptionstiden skulle börja löpa först den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Lagändringarna trädde i kraft den 18 december 2013.

3.4.8. Europaparlamentets och rådets direktiv om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF

Europaparlamentets och rådets direktiv241 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF – det så kallade människohandelsdirektivet – antogs i mars 2011. Enligt en analys gjord av Justitiedepartementet i mars 2013 behövdes inte några lagändringar eller andra åtgärder vidtas i svensk rätt till följd av direktivet.242

I direktivet finns minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området människohandel. Det innehåller också gemensamma bestämmelser som syftar till att, med beaktande av genusperspektivet, stärka åtgärderna för att förebygga människohandelsbrott samt skydda brottsoffrens rättigheter (artikel 1).

Enligt artikel 2 ska kriminaliseringen omfatta uppsåtliga gärningar som avser rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer, inbegripet utbyte eller överföring av kontroll över dessa personer, genom hot om eller användning av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta situation eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Med en utsatt situation avses en situation där den berörda personen inte har något verkligt eller godtagbart alternativ till att underkasta sig utnyttjandet (artikel 2.2).

Om en handling av det nämnda slaget involverar en person under 18 år ska det vara ett straffbelagt människohandelsbrott, även om inget av de nyss nämnda medlen har använts (artiklarna 2.5 och 2.6).

Utnyttjandet kan avse andras prostitution eller andra former av sexuell exploatering, tvångsarbete eller tvångstjänster, inklusive tiggeri, slaveri eller slaveriliknande förhållanden, träldom, utnyttjande av brottslig verksamhet eller avlägsnande av organ (artikel 2.3).

I artikel 4 finns regler om påföljder. Lägsta maximistraff för människohandelsbrott ska vara fem års fängelse. För sådana brott där vissa försvårande omständigheter föreligger ska lägsta maximistraff

241 2011/36/EU av den 5 april 2011. 242 Se Ju2013/275/L5.

vara tio års fängelse. Det gäller bl.a. om offret varit ett barn eller om brottet begåtts inom ramen för en kriminell organisation.

Direktivet innehåller också bestämmelser om bl.a. juridiska personers ansvar (artikel 5), utvidgad jurisdiktion och undantag från kravet på dubbel straffbarhet (artikel 10), skyldighet för medlemsstaterna att vidta förebyggande åtgärder bl.a. bestående i att överväga att straffbelägga användningen av sådana tjänster som är ett resultat av människohandel och den som använder tjänsten har vetskap om det (artikel 18) samt om inrättande av nationella rapportörer (artikel 19).

I Sverige är det Polismyndigheten som är nationell rapportör. Inom ramen för det uppdraget redogör myndigheten varje år i en skrivelse till regeringen för omfattningen av människohandel till, i och genom Sverige samt lämnar förslag på hur människohandeln kan förebyggas och bekämpas. En årlig rapportering görs även till EUkommissionen som i sin tur rapporterar regelbundet till Europaparlamentet. I arbetet som nationell rapportör ligger också att informera om hur Sverige arbetar för att förebygga och bekämpa människohandel för alla ändamål och prostitution samt att leda och utveckla det kompetenshöjande arbetet inom Polismyndigheten rörande frågor om människohandel.243

Den 14 april 2021 presenterade Europeiska kommissionen ett meddelande om en EU:s strategi mot människohandel 2021–2025. Av strategin framgår att kommissionen avser att ge ytterligare stöd till medlemsstaterna vid genomförandet av människohandelsdirektivet, bl.a. genom särskild finansiering, i synnerhet till könsspecifika och barnrelaterade aspekter. Det anges också att kommissionen avser att påbörja en studie för att utvärdera människohandelsdirektivet och mot bakgrund av utvärderingens resultat överväga en översyn av direktivet.244

Därefter presenterade kommissionen den 19 december 2022 ett förslag till ändring av människohandelsdirektivet.245 Ett syfte med förslaget är att ta itu med de utmaningar som den ökande digitaliser-

ingen av människohandeln innebär och att stärka de straffrättsliga

åtgärderna mot brott som begås med hjälp av tekniska hjälpmedel. I detta avseende noteras att de metoder som används av människo-

243 Se bl.a. Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 21, 2020. 244 Se Europeiska kommissionen, COM(2021) 171 final, se också Regeringskansliet, Faktapromemoria 2020/21:FPM105. 245 Se Europeiska kommissionen, COM(2022) 732 final.

handlare, som ofta verkar inom ramen för organiserad brottslighet, också har förändrats, vilket har lett till en ökad risk för människohandel. Tekniska framsteg gör det möjligt för människohandlare att rekrytera, annonsera ut och utnyttja offer på distans och att ge exploaterande material stor spridning på nätet. Samma tekniska hjälpmedel gör det svårare att upptäcka brottet, identifiera gärningsmännen och spåra de pengar som använts för att begå brottet och de vinster som det genererar. Mot denna bakgrund föreslår kommissionen att en ny artikel 2 a läggs till, där det uttryckligen anges att de uppsåtliga gärningar och medel som avses i artikel 2.1, samt utnyttjande enligt definitionen i artikel 2.3, ska omfatta gärningar som begås genom användning av informations- och kommunikationsteknik. Detta är avsett att säkerställa att brottets onlinedimension beaktas för varje del av människohandelsbrott. Ett annat syfte med förslaget är att införa nya brott som avser användning av tjänster som är ett resultat av utnyttjande om denna användning sker med kännedom om att personen i fråga är offer för människohandel. Enligt nuvarande artikel 18.4 ska medlemsstaterna överväga att vidta åtgärder för att straffbelägga användning av tjänster som är ett resultat av utnyttjande om denna användning sker med kännedom om att personen i fråga är offer för ett människohandelsbrott. Det är en frivillig bestämmelse som medlemsstaterna inte är skyldiga att införliva. Enligt förslaget skulle detta emellertid bli obligatoriskt. Av förslaget framgår att Sverige tillhör de länder som redan har straffbelagt sådan användning av tjänster när det gäller människohandel för sexuell exploatering. Förslaget har förhandlats i EU:s ministerråd och en allmän riktlinje har beslutats. Under hösten 2023 kommer förhandlingar att inledas mellan EU-kommissionen, rådet och Europaparlamentet innan ett slutligt direktiv kan antas.

3.5. Straffbestämmelser i några andra länder

3.5.1. Norden

Danmark

Den som har samlag med någon som inte har samtyckt till det döms enligt 216 § i den danska straffeloven246 för våldtäkt till fängelse i högst åtta år. Straffansvaret för våldtäkt omfattar också den som har samlag med ett barn under 12 år samt den som har fyllt 22 år och har samlag med ett barn under 15 år (216 § andra stycket). I de båda sistnämnda fallen är straffet fängelse i högst tolv år. Den nämnda bestämmelsen är enligt 225 § tillämplig också om det rör sig om andra sexuella handlingar än samlag, inbegripet att gärningspersonen förmår offret att utföra sexuella handlingar på sig själv.

Det finns också en särskild bestämmelse om att den som utför en sexuell handling genom att utnyttja en persons sinnessjukdom eller mentala utvecklingsstörning döms till fängelse i upp till fyra år (218 §). Vidare framgår av 220 § att den som utför en sexuell handling genom att grovt missbruka att den andra personen står i beroendeställning på grund av förhållanden som avser anställning, ekonomi, behandling eller omsorg döms till fängelse i upp till ett år, eller om brottet begåtts mot en person under 18 år i upp till fyra år. Detsamma gäller om en religiös ledare utför en sexuell handling genom att grovt missbruka en beroendeställning mellan ledaren och någon i dennes församling.

För fall där en person under 18 år står i beroendeförhållande till gärningspersonen på vissa andra sätt finns särskilda bestämmelser i 223 §. I första stycket anges att den som har bl.a. samlag med en person under 18 år som är styvbarn eller fosterbarn till gärningsmannen, eller anförtrotts honom eller henne för utbildning eller fostran, döms till fängelse i upp till 4 år. Enligt andra stycket ska också den som

under grovt missbruk av överlägsenhet baserat på ålder och erfarenhet förför en person under 18 år till samlag dömas till samma straff. Även

denna reglering är tillämplig också när det rör sig om andra sexuella handlingar än samlag (225 §).

Eftersom sexuella handlingar med barn under 15 år bestraffas som våldtäkt är det i första hand vid sexuella handlingar med barn i åldern 15–17 år som 223 § blir aktuell. Rekvisitet förför i bestämmelsens andra stycke innebär att det för ansvar krävs att det är gär-

246 Nr 741 af 13/06/2023.

ningspersonen och inte den minderårige som tagit initiativ till den sexuella handlingen. Att den minderårige tidigare har haft ett sexuellt förhållande har däremot ingen betydelse. Bestämmelsen kan inte användas när det gäller personer som står varandra nära i ålder, utveckling och erfarenhet. I övrigt anses det bero på domstolens relativt fria skön om bestämmelsen ska användas eller inte.247

Av förarbeten från 2012, som avsåg en ändring av 223 § första stycket, framgår att det var mycket ovanligt att det andra stycket tillämpades av domstolarna.248 Tre avgöranden nämndes dock. Det första (UfR 2003.1616V) gällde en man (ålder okänd men han var taxichaufför) som kommit i kontakt med en 15-årig pojke via internet genom att utge sig för att vara en jämnårig flicka. Mannen hade sedan lockat med sig pojken in i sin bil genom att uppge att han var flickans pappa och att han skulle köra pojken hem till flickan. När de kom till mannens bostad drog han ned byxorna på pojken och utförde oralsex på honom. Mannen dömdes enligt 223 § andra stycket till fängelse i 60 dagar. Det andra avgörandet (TfK 2006.546) avsåg en man som under flera års tid haft bl.a. orala samlag med en pojke. Mannen var då 31–34 år och pojken 15–17 år. De hade kommit i kontakt med varandra genom att pojken kommit hem till mannen för att besöka mannens styvbarn som pojken var kompis med. Mannen dömdes till fängelse i ett år och sex månader men den påföljden omfattade också andra sexualbrott mot barn. Det tredje avgörandet där 223 § andra stycket tillämpades (TfK 2010.415) gällde en 62-årig man som hade fått en 15-årig pojke att dra ner byxorna och som därefter onanerat åt pojken. Mannen hade känt pojken i flera år och var medveten om att pojken ”inte fungerade som en normal 15-åring”. Påföljden bestämdes till fängelse i 40 dagar.

Av Karnov-kommentaren till 223 § andra stycket framgår att bestämmelsen också tillämpades i två avgöranden under 1940- och 1950talet. I det ena fallet (U 1944.194) hade en 38-årig man, efter överenskommelse med sin fru, haft samlag med en 16-årig kvinnlig släkting. Det andra fallet (U 1959.808) gällde en 45-årig man som hade inlett ett förhållande med familjens hembiträde som nyss hade fyllt 15 år.249

247 Se Thomas Elholm m.fl., Kommenteret straffelov, Speciel del, 12 uppl. 2021 s. 436. 248 Se Straffelovrådets betænkning nr. 1534/2012 om seksualforbrydelser s. 415. 249 Se Michael Hansen Jensen, Karnovs lovsamling, 33 uppl. 2017 s. 5945.

Av 224 § straffeloven följer att den som mot betalning eller löfte om betalning har samlag med en person under 18 år döms till böter eller fängelse i upp till två år. Också att medverka till att en person under 18 år mot betalning eller löfte om betalning har samlag med en kund är straffbart. En sådan handling bestraffas med böter eller fängelse i högst sex år.

Den nämnda bestämmelsen är enligt 225 § tillämplig också om det rör sig om andra sexuella handlingar än samlag, inbegripet att gärningspersonen förmår offret att utföra sexuella handlingar på sig själv. Det sista ledet avseende den som förmår annan att utföra sexuella handlingar på sig själv infördes genom en lagändring den 1 juli 2023. Av förarbetena framgår att det inte spelar någon roll om gärningspersonen befinner sig i samma fysiska rum som offret eller exempelvis instruerar offret att utföra handlingar via videochatt.250

Av 228 § straffeloven följer att även den som var oaktsam i förhållande till den utsattes tillstånd eller ålder kan dömas för de ovan nämnda brotten men att straffet då är lägre.

Köp av sexuella tjänster av en person som har fyllt 18 år är inte kriminaliserat i Danmark. Koppleriverksamhet är däremot i stor utsträckning förbjuden och straffansvaret omfattar bl.a. den som utnyttjar eller främjar att någon annan har sexuellt umgänge med en kund mot betalning eller löfte om betalning (233 §).

I den danska straffeloven används inte uttrycket barnpornografi. Sedan en lagändring den 1 juli 2023 förekommer inte heller ordet

pornografisk i de straffbestämmelser som motsvarar den svenska

regleringen om barnpornografibrott. Lagändringen innebar att termen pornografisk ersattes med sexuell. Bestämmelserna föreskriver straffansvar för den som tar (226 §) eller på visst annat sätt befattar sig med (235 §) sexuellt material såsom fotografier, filmer eller liknande av en person under 18 år, samt för den som medverkar till att någon under 18 år deltar i en sexuell föreställning eller är åskådare till en sådan föreställning (227 §).

Syftet med den nämnda lagändringen var att tydliggöra att sådant material som omfattas av bestämmelserna inte får förväxlas med pornografiskt material föreställande vuxna personer som har samtyckt till deltagande. Användningen av ordet pornografiskt ansågs också kunna bagatellisera allvaret i att materialet kan utgöra bevis

250 Se den danska regeringens proposition – Lovforslag nr. L 50 Folketinget 2022-23 (2. Samling) s. 30.

om sexuella övergrepp mot barn och/eller sexualisering av barn. Avsikten var dock inte att ändringen skulle innebära någon förändring i sak.251 I betänkandet berördes frågan om vilket uttryck som skulle kunna användas i stället för pornografiskt. I det avseendet konstaterades att terminologin bör omfatta inte endast sexuellt övergreppsmaterial, utan också annat material med sexuellt innehåll. Detta mot bakgrund av att sexuellt material avseende barn i åldern 15–17 år inte nödvändigtvis avbildar ett övergrepp i sig. Det bedömdes därför rimligt att tala om sexuellt material, snarare än övergreppsmaterial.252

Finland

Sedan den 1 januari 2023 är bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt

övergrepp i den finska strafflagen253, i likhet med de svenska, baserade

på avsaknad av frivillighet. Som exempel på fall där deltagande i sexuella handlingar inte kan anses vara frivilligt anges i bestämmelserna bl.a. att personen inte har kunnat utforma eller uttrycka sin vilja på grund av medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla, kraftig berusning eller nedsatt medvetandetillstånd eller på grund av att situationen uppstått plötsligt eller att en särskild maktposition allvarligt missbrukats eller av någon annan därmed jämförbar orsak (20 kap. 1 § andra stycket 3 och 3 § andra stycket 3 strafflagen). Straffet för våldtäkt av normalgraden är fängelse i lägst ett och högst sex år.

Vidare finns det i 20 kap. 5 § en bestämmelse om sexuellt utnytt-

jande. Den är aktuell om någon genom att utnyttja sin ställning får

en person som

1. inte har fyllt 18 år och som i en skola, inrättning eller fritidsverk-

samhet eller i ett arbetsförhållande står under gärningsmannens bestämmanderätt eller övervakning eller i något annat därmed jämförbart underordnat förhållande till gärningsmannen,

2. inte har fyllt 18 år och som på grund av omognad samt åldersskill-

naden mellan parterna har en väsentligt svagare förmåga att självständigt besluta om sitt sexuella beteende än gärningsmannen,

251 Se den danska regeringens proposition – Lovforslag nr. L 50 Folketinget 2022-23 (2. Samling) s. 17–19 samt Arbejdsgruppen om digitale krænkelser, rapport 2022 s. 83–86. 252 Se Arbejdsgruppen om digitale krænkelser, a.a. s. 84 och 85. 253 Nr 19.12.1889/39.

3. vårdas på ett sjukhus eller någon annan inrättning och som på grund

av sjukdom, funktionsnedsättning eller något annat svaghetstillstånd har försämrade möjligheter att utforma eller uttrycka sin vilja, eller

4. har försämrade möjligheter att utforma eller uttrycka sin vilja på

grund av att gärningsmannen missbrukar en särskild maktposition

att delta i samlag eller att företa någon annan sexuell handling som väsentligt kränker personens sexuella självbestämmanderätt.

Straffet är fängelse i lägst fyra månader och högst fyra år. Skillnaden mellan den första och andra punkten i 5 § är att den andra

punkten inte förutsätter att gärningspersonen är i en formell aukto-

ritetsställning i förhållande till offret. Det som avses är i stället enligt förarbetena utnyttjande i en situation där den unge har svagare förutsättningar att fatta beslut om inledande av sexuellt umgänge än den äldre och mognare parten. Jämfört med vad som gällde före den 1 januari 2023 krävs det inte längre att gärningspersonen grovt miss-

brukar den unga personens omognad.254 En förutsättning för straff-

ansvar är att den unges förmåga att självständigt besluta om sitt sexuella beteende på grund av personens omognad samt åldersskillnaden mellan parterna är väsentligt svagare än gärningspersonens. Den omognare och yngre parten kan vara i en svagare eller underordnad ställning och därför inte ha förmågan att på likvärdiga grunder besluta om sitt deltagande i sexuellt umgänge. Den väsentliga kränkningen av den sexuella självbestämmanderätten grundar sig på att gärningspersonen utnyttjar sin starkare ställning för att få en sådan ung person att företa en sexuell handling. Vid bedömningen av unga personers förmåga att självständigt besluta om sitt sexuella beteende ska utöver parternas ålder också deras psykiska utveckling beaktas. Syftet med bestämmelsen är inte att begränsa sexuella relationer mellan unga eller alla sexuella relationer mellan unga och äldre personer. Inte heller sådana relationer där den äldre personen är mognare och i en starkare ställning, om den unga ändå har en tillräckligt jämbördig förmåga och frihet att själv besluta om sitt deltagande i sexuella handlingar. Åldersskillnaden har betydelse för bedömningen av skillnaden i mognad mellan parterna. Enligt förarbetena förutsätts det för straff-

254 Se a. prop. s. 109.

barhet i praktiken att åldersskillnaden är större än cirka fem år, om det inte annars finns en tydlig skevhet i fråga om mognad.255

Tillämpningsområdet för den fjärde punkten omfattar sådana särskilda maktpositioner som, i likhet med den första punkten, grundar sig på arbetsförhållanden, ekonomiska maktförhållanden, träningsrelationer, religiös eller mental auktoritet eller någon annan mental maktposition eller behovet av praktisk hjälp. Sexuellt utnyttjande som grundar sig på en mental maktposition kan till exempel ha samband med en vård- eller terapirelation eller grunda sig på en stark religiös eller annan övertygelse, om till exempel de ledande personerna i en rörelse som förutsätter sådan mental hängivenhet utnyttjar sin auktoritetsposition på fel sätt.256

När det gäller sexuella handlingar med barn under 16 år kan bestämmelser om våldtäkt mot barn eller sexuellt utnyttjande av barn och motsvarande grova brott bli aktuella (20 kap. 12–16 §§). Detsamma gäller sexuella handlingar med barn som har fyllt 16 men inte 18 år om gärningspersonen är barnets förälder eller står i en ställning till barnet som motsvarar en förälders (20 kap. 12 § andra stycket och 14 § andra stycket).

Enligt 20 kap. 9 § döms den som genom att utlova eller ge ersättning till någon som är under 18 år för att ha samlag, eller företa någon annan sexuell handling, för erbjudande av ersättning för sexuell handling

mot ung person. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. För brottet

döms även den som deltar i en sexuell handling med en person under 18 år som någon annan har utlovat eller gett ersättning för.

Med sexuell handling avses ”en gärning som har en väsentligt sexuell innebörd med hänsyn till gärningsmannen och den som gärningen riktar sig mot samt gärningsomständigheterna” (20 kap. 23 § andra stycket). Enligt förarbetena kan begreppet sexuell handling omfatta bl.a. att någon förmås att inleda en sexuell handling med sig själv eller med en tredje person. I fråga om straffbarheten för en handling som inte innebär beröring saknas det, enligt förarbetena, betydelse om den utförs i fysisk närhet mellan parterna eller med hjälp av kommunikationsteknologi.257

255 Se a. prop. s. 109 och 110. 256 Se a. prop. s. 111. 257 Se den finska regeringens proposition till riksdagen RP 13/2022 s. 104–105.

I finsk lagstiftning finns det inte något särskilt stadgande om oaktsamhet i förhållande till den utsattes ålder. Det innebär att det alltid krävs att gärningspersonen har haft uppsåt i det avseendet.258

När det gäller sexköp av personer över 18 år har Finland förbud endast i vissa avseenden. Enligt 2 kap. 7 § i den finska ordningslagen259 är det förbjudet att på allmän plats köpa och mot betalning erbjuda sexuella tjänster. En sådan gärning bestraffas som ordningsförseelse. I bestämmelsen anges att med sexuella tjänster avses samlag enligt 20 kap. 23 § första stycket strafflagen samt en därmed jäm-

förlig sexuell handling. Någon hänvisning till den ovan nämnda defi-

nitionen av sexuell handling i 20 kap. 23 § andra stycket – som tycks avse andra sexuella handlingar än sådana som är jämförliga med samlag och som även omfattar distansfall – finns däremot inte i 2 kap. 7 § ordningslagen.

Vidare finns det i 20 kap. 8 § i den finska strafflagen ett förbud mot utnyttjande av person som är föremål för sexhandel. Bestämmelsen avser bl.a. den som genom att utlova eller ge en ersättning som representerar ett direkt ekonomiskt värde får någon som är föremål för ett brott om avses i 10 eller 11 § (koppleri respektive grovt koppleri) eller i 25 kap. 3 eller 3 a § (människohandel respektive grov människohandel) att ha samlag eller företa en därmed jämförlig sexuell handling. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Av tredje stycket följer att straffansvaret även omfattar den som inte haft uppsåt till men haft skäl att misstänka att den andra personen var föremål för brott av de nyss nämnda slagen.

Sedan en lagändring den 1 januari 2023 regleras brott som motsvarar barnpornografibrott i den finska strafflagens 20 kap. om sexualbrott i stället för 17 kap. om brott mot allmän ordning där bestämmelserna fanns dessförinnan. Lagändringen innebar också att termen

pornografisk ersattes med sexuell.

20 kap. 19 § avser brottet spridning av bild som på ett sexuellt sätt

visar barn. För sådant brott döms den som bl.a. tillverkar, saluför

eller på annat sätt tillgängliggör en verklighetsbaserad eller verklighetstrogen bild eller bildupptagning som på ett sexuellt sätt visar barn. Motsvarande grovt brott regleras i 20 §. Vidare avser 21 § inne-

hav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn och 22 § besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn.

258 Se 3 kap. 5 § strafflagen. 259 Nr 27.6.2003/612.

I propositionen till de nämnda lagändringarna angavs att avsikten med ändringen av begreppet pornografisk till sexuell inte var att påverka bestämmelsernas tillämpningsområde. Avsikten var däremot att hänvisningen till sexuell karaktär bättre skulle svara mot bestämmelsernas primära syfte, som är att skydda barn mot sexuella och skadliga handlingar, inte att skydda den allmänna moralen eller allmänna sedlighetsuppfattningar. Dessutom ansågs termen sexuell vara tydligare och mer allmänspråklig än termen pornografisk.260

I propositionen noterades att tillverkning av en bild som på ett sexuellt sätt visar barn också kan vara straffbart enligt bestämmelserna om sexuellt övergrepp mot barn (14 och 15 §§) och sexuellt ut-

nyttjande av barn (16 §), men att det inte ska dömas för sådana brott

om 19 § är tillämplig. Om tillverkningen har bestraffats enligt 14– 16 §§ och bilden har spridits efter tillverkningen kan 19 § bli tilllämplig i fråga om spridningen. Vidare påpekades i propositionen att en bilds sexuella karaktär inte definieras enbart av omständigheterna när bilden tillverkas eller av huruvida tillverkningen av bilden i sig uppfyller rekvisitet för något annat sexualbrott.261

Island

Regleringen om våldtäkt i den isländska strafflagen262 är samtyckesbaserad och straffet är lägst ett och högst 16 år (194 § första stycket). Brottet omfattar även den situationen att någon utför en sexuell handling med en person genom att utnyttja personens psykiska sjukdom eller andra psykiska funktionsnedsättningar eller att personen annars inte kan motverka handlingen eller förstå dess betydelse (194 § andra stycket). För sexuella handlingar som utförs genom missbruk av någons beroendeställning när det gäller ekonomi, anställning eller klientförhållande finns en särskild bestämmelse (198 §). Det finns också en särskild reglering avseende sexuella handlingar med barn under 18 år som gärningspersonen är närstående till eller har ett särskilt ansvar för (201 §).

Den som har samlag eller annat sexuellt umgänge med ett barn under 15 år kan dömas till fängelse i lägst ett och högst 16 år enligt 202 §. I 202 § tredje stycket finns en särskild bestämmelse avseende

260 Se a. prop. s. 128 och 129. 261 Se a. prop a.s. 262 Nr 19/1940.

den som genom bedrägeri, gåvor eller på annat sätt förför ett barn under

18 år till samlag eller annat sexuellt umgänge. Straffet är fängelse i

högst fyra år.

Av 204 § följer att även den som endast varit oaktsam beträffande barnets ålder kan dömas för brott enligt 202 § men att straffet då är lägre.

Den som betalar eller utlovar betalning eller annat vederlag för prostitution döms enligt 206 § till böter eller fängelse i högst ett år. Om den prostituerade är under 18 år är maximistraffet i stället fängelse i två år. Även koppleri straffbeläggs genom den nämnda bestämmelsen. Vad som avses med prostitution anges inte i lagtexten och framgår inte heller av den motion som låg till grund för införandet av bestämmelsen i 206 §. I motionen hänvisades det emellertid uttryckligen till de svenska och norska förbuden mot köp av sexuella tjänster.263

Den isländska strafflagen innehåller i 210 § ett generellt förbud mot produktion och distribution av pornografi. I den bestämmelsen fanns det tidigare en högre straffskala gällande sådant material som skildrar barn på ett sexuellt eller pornografiskt sätt.

Sedan den 1 juni 2022 finns det i stället en särskild reglering i 210 a § som tar sikte på material avseende barn.264 Den nya bestämmelsen gäller den som bl.a. producerar, sprider, innehar eller tittar på bilder som visar

sexuella övergrepp mot ett barn eller sexuellt skildrar ett barn. Också

bilder som visar personer som är 18 år och äldre på ett sexuellt sätt omfattas, förutsatt att personen agerar som ett barn. Detsamma gäller om ett barn imiteras i fiktivt material. För dessa fall gäller dock en lägre straffskala än vad som gäller när materialet avser verkliga barn under 18 år.

Vidare finns det i 210 b § en bestämmelse som avser medverkan till att ett barn deltar i en naken- eller pornografisk föreställning.

I 210 a § används alltså inte ordet pornografiskt. Av propositionen till den nämnda lagändringen framgår att bakgrunden till att det uttrycket ströks var att ordet sexuellt ansågs omfatta det beteende som avses samt att begreppet pornografiskt ansågs föråldrat när det gäller

263 Se den isländska motionen 136. löggjafarþing 2008–2009. Þskj. 583–342. mál samt SOU 2010:49 s. 138. 264 S e https://www.althingi.is/altext/stjt/2022.029.html, publicerad den 9 juni 2022, hämtad den 17 januari 2023.

barnbrott.265 Frågan om en motsvarande ändring borde göras i 210 b § berördes inte i propositionen.

Norge

Bestämmelserna om våldtäkt, oaktsam våldtäkt och motsvarande grova brott i den norska straffeloven266 avser bl.a. den som har sexuellt umgänge med någon som är medvetslös eller av andra skäl oförmögen att motstå gärningen (291–294 §§). För våldtäkt av normalgraden är straffet fängelse i högst tio år. Bestämmelserna kompletteras av en reglering om sexuell handling utan samtycke som bestraffas med böter eller fängelse i upp till ett år (297 §).

Vidare finns det i 295 § en bestämmelse om missbruk av maktposi-

tion och liknande där straffet är fängelse i högst sex år. Den bestäm-

melsen är aktuell om någon har, eller medverkar till att någon annan har, sexuellt umgänge genom

a) missbruk av ställning, beroendeförhållande eller tillitsförhållande,

b) utnyttjande av någons psykiska sjukdom eller psykiska utveck-

lingsstörning, om förhållandet inte träffas av 291 §, eller

c) utnyttjande av en person under 18 år i en särskilt sårbar livssitua-

tion.

Punkten a kan avse missbruk av formell ställning, såsom i relationen

läkare-patient eller lärare-elev, samtidigt som hänsyn ska tas också till omständigheter som parternas ålder och erfarenhet samt det sätt på vilket förhållandet inleddes. När det gäller beroendeförhållande omfattas olika fall av personlig avhängighet, såsom anställningsförhållande, ekonomiskt beroende och särskild tacksamhetsskuld samt även förhållanden inom familjen. Rekvisiten beroendeförhållande och tillitsförhållande överlappar ofta varandra. Tillitsförhållande har dock en självständig betydelse i fall där en gärningsperson har inlett ett förtroligt förhållande med någon genom lögner eller manipulation och missbrukar det förhållandet i sexuella syften.267

265 Se 152:a lagstiftningssessionen 2021–2022. Församlingsproposition 558 – mål 389, https://www.althingi.is/altext/152/s/0558.html, hämtad den 17 januari 2023. 266 LOV-2005-05-20-28. 267 Se Magnus Matningsdal, Straffeloven: De straffbare handlingene, kommentarutgave 2017, kommentaren till 295 §.

I Høyesteretts dom HR-2016-2492-A ansågs ett beroende- och tillitsförhållande ha missbrukats. Avgörandet gällde en man som under 12 års tid haft regelbundna samlag med sin 33 år yngre kvinnliga granne från det att hon var 16 år. Kontakten mellan dem hade inletts genom att hon var barnvakt åt hans barn. Hennes hemsituation var svår och hon hade knappt några vänner. Mannen hade varit något av en fadersfigur för henne och hade stor kontroll över hennes liv.

Punkten c infördes i syfte att säkerställa att norsk lag överens-

stämmer med Lanzarotekonventionen268 artikel 18.1 b tredje strecksatsen som gäller utnyttjande av en för barnet särskilt utsatt situation. I propositionen konstaterade den norska regeringen att sådana situationer ofta kunde omfattas av 295 § punkten a eller, om någon form av vederlag har lämnats, av bestämmelsen i 309 § om köp av sexuella tjänster av minderåriga. För att vara säker på att konventionsförplikterna uppfylldes i detta avseende infördes dock en separat punkt som särskilt tog sikte på personer under 18 år.269 Karakteristiskt för fall som skulle falla under punkten c angavs, i motsats till punkterna a och b, vara att det inte finns någon etablerad relation (beroende, tillit eller liknande) mellan parterna, utan att den sexuella handlingen mer är ett isolerat fall av missbruk av offrets utsatta livssituation.270

Gällande sexuella handlingar med barn under 14 år kan straffbestämmelser om våldtäkt av barn under 14 år eller grov våldtäkt av

barn under 14 år bli aktuella (299–301 §§). Vidare finns en reglering

avseende sexuellt umgänge med barn mellan 14 och 16 år och grovt

sexuellt umgänge med barn mellan 14 och 16 år (302 och 303 §§). Det

finns också en särskild bestämmelse avseende sexuell handling med

barn under 16 år (304 §).

Okunskap i fråga om barnets i ålder i nu nämnda avseenden leder, enligt vad som anges i 307 §, inte till straffrihet om den tilltalade kan klandras för sin okunnighet.

I praktiken blir 295 § punkten c bara aktuell när det gäller sexuella handlingar med barn mellan 14 och 18 år, eftersom den bestämmelsen är subsidiär till regleringen om våldtäkt mot barn under 14 år.271Av 309 § framgår att den som själv har, eller medverkar till att annan har, sexuellt umgänge eller utför annan sexuell handling med en person

268 Se avsnitt 3.4.5. 269 I fråga barnets ålder är det även här tillräckligt med oaktsamhet, se 307 §. 270 Se den norska regeringens proposition Ot.prp.nr. 22 (2008-2009) s. 238. 271 Se a. prop. a.s. När det däremot gäller brottet sexuellt umgänge med barn mellan 14 och 16 år döms i stället i brottskonkurrens för sådant brott och brott enligt 295 §, se s. 441.

under 18 år genom att utge eller avtala om vederlag döms för köp av

sexuella tjänster från minderåriga. Straffet är böter eller fängelse i högst

två år. Detsamma gäller i fall där ersättningen har utgetts eller avtalats av någon annan. Straffansvaret träffar också den som på det nyss angivna sättet får en person under 18 år att utföra handlingar som motsvarar sexuellt umgänge med sig själv (första stycket punkten c). Har en gärning som omfattas av 309 § utförts på ett särskilt kränkande sätt, utan att det är straffbart enligt andra bestämmelser, är straffet fängelse i högst tre år (andra stycket).

Den som köper sexuella tjänster av vuxna döms enligt 316 § till böter eller fängelse i högst ett år. I övrigt är den bestämmelsen utformad på samma sätt som 309 § och omfattar alltså även den som, på det sätt som anges i bestämmelsen, får någon att utföra handlingar som motsvarar sexuellt umgänge med sig själv. Också ”fasta kundförhållanden” omfattas av förbuden, men vanliga parförhållanden faller utanför.272

I 315 § straffbeläggs koppleri bestående i bl.a. främjande av annans prostitution. För det brottet döms till böter eller fängelse i högst sex år. Enligt vad som anses i tredje stycket avses med begreppet prostitution att en person får ersättning för att ha sexuellt umgänge eller utföra sexuell handling med någon annan eller för att utföra handlingar som motsvarar sexuellt umgänge med sig själv.

Bestämmelserna i 309, 315 och 316 §§ omfattar alltså bl.a. den situationen att någon mot ersättning eller löfte om ersättning utför handlingar som motsvarar sexuellt umgänge med sig själv, men däremot inte att personen utför en annan sexuell handling med sig själv. Begreppet sexuellt umgänge avser enligt förarbetena samlag och samlagsliknande handlingar men också onani. Till annan sexuell handling hör i stället andra former av beröring av en annans kropp som har en sexuell karaktär, exempelvis beröring av någons könsorgan eller bröst. Om beröringen har en viss intensitet likställs den emellertid med onani och räknas som sexuellt umgänge. Enligt den proposition som låg till grund för införandet av 316 § och av första stycket punkten c i 309 § utgör exempelvis ren striptease inte sexuellt umgänge och avsikten var inte heller att striptease skulle omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde.273 Det angavs inte i propositionen att det för straffansvar skulle krävas att parterna fysiskt befinner sig på samma plats när offret utför den aktuella handlingen med sig själv

272 Se Matningsdal, a.a., kommentaren till 309 §. 273 Se den norska regeringens proposition Ot.prp.nr. 48 (2007-2008) s. 10–11 och 18.

och det framstår som att även handlingar som utförs på distans i och för sig kan omfattas av bestämmelserna. Däremot konstaterade den norska regeringen att förbudet mot köp av sexuella tjänster av vuxna inte är avsett att träffa inspelning av pornografi, vilket också angavs gälla för bestämmelsen om koppleri.274 Det kan nämnas att försäljning och annan distribution av viss typ av pornografi emellertid är straffbelagt enligt 317 §.

I den norska straffeloven används inte begreppet barnpornografi. Däremot straffbeläggs genom 310 § uppvisning av sexuella övergrepp

mot barn eller uppvisning som sexualiserar barn. Vidare finns det i

311 § en straffbestämmelse om framställning av sexuella övergrepp

mot barn eller framställning som sexualiserar barn.

Skillnaden mellan de två bestämmelserna är att 310 § gäller deltagande vid liveframställningar, medan 311 § gäller befattning med lagrat material.275 Befattningen kan bestå av såväl produktion och spridning som innehav.

Sexuella övergrepp mot barn kan bestå av våldtäkt men också lind-

rigare sexualbrott där offret är under 18 år. Det andra alternativet –

framställning som sexualiserar barn – är enligt förarbetena av särskild

betydelse när det gäller sexuellt utmanande uppvisningar av barns könsorgan. En vanlig nakenbild som inte särskilt fokuserar på könsorganen faller däremot utanför. Avgörande är om bilden är ägnad att ge sexuella associationer.276

3.5.2. Övriga Europa

Frankrike

Enligt bestämmelserna i den franska strafflagen277 om våldtäkt och andra sexuella övergrepp kan sådana brott begås genom våld, tvång, hot eller överraskning (artikel 222–22). Det nämnda tvånget kan vara ”fysiskt eller moraliskt”. Om gärningen har begåtts mot någon under 18 år kan det moraliska tvånget bero på åldersskillnaden mellan offret och gärningspersonen och på den rättsliga eller faktiska auktoritet som gärningspersonen har över offret (artikel 222-22-1).

274 Se a. prop. s. 12. 275 Se den norska regeringens proposition Ot.prp.nr. 22 (2008-2009) s. 263. 276 Se Matningsdal, a.a., kommentaren till 311 §. 277 Code pénal.

Enligt artikel 222-23-1 är det straffbart som våldtäkt att en vuxen person har sexuellt umgänge, som avser penetration eller oralt samlag, med ett barn under 15 år om åldersskillnaden mellan barnet och den vuxne är minst fem år. Av andra stycket framgår att villkoret om åldersskillnad inte gäller om gärningen har begåtts i utbyte mot ersättning eller löfte om ersättning. En motsvarande bestämmelse om

sexuella övergrepp finns i artikel 222-29-2.

Det utgör också våldtäkt om en vuxen person har sexuellt umgänge, som avser penetration eller oralt samlag, med någon under 18 år som den vuxne är släkt med eller har juridisk eller faktisk bestämmanderätt över (artikel 222-23-2).

Vidare finns det en särskild bestämmelse om sexuella övergrepp som begås mot en person vars särskilda utsatthet – på grund av bl.a. ålder eller sjukdom eller till följd av otryggheten i personens ekonomiska eller sociala situation – är uppenbar eller känd för gärningspersonen (artikel 222–29).

Sexköp av vuxna kriminaliserades i Frankrike 2016 i samband med införandet av en lag för att stärka kampen mot prostitutionssystemet och stödet till prostituerade.278 Förbudet mot köp av sexuella handlingar omfattar den som har relationer av sexuell natur med en person som ägnar sig åt prostitution, i utbyte mot ersättning, löfte om ersättning, tillhandahållande av en naturaförmån eller löfte om en sådan förmån (artikel 20 i den nämnda lagen, införd i artikel 611-1 i Code pénal). Om den prostituerade är minderårig eller har en särskild sårbarhet på grund av sjukdom, funktionshinder eller graviditet – och detta är uppenbart eller känt för gärningspersonen – bedöms brottet enligt en strängare straffskala (artikel 225-12 i Code pénal). Lagtexten innehåller inte någon definition av relationer av

sexuell natur.

Det kan nämnas att ett stort antal personer som uppger att de säljer sexuella tjänster har vänt sig till Europadomstolen där de gör gällande att det franska förbudet mot sexköp strider mot artiklarna 2, 3 och 8 i Europakonventionen som gäller rätt till liv, förbud mot tortyr och rätt till privatliv. Den svenska regeringen beslutade under 2021 att Sverige skulle intervenera i målen på Frankrikes sida, dvs. gå in som en tredje part, för att försvara den svenska modellen gällande förbudet mot köp av sexuella tjänster. I augusti 2023 beslutade Europadomstolen att det

278 Lag Nr 2016-444 av den 13 april 2016.

inte föreligger någon avvisningsgrund i målet och att det därför ska prövas i sak.279

I den franska bestämmelsen som straffbelägger vad som motsvarar barnpornografibrott enligt svensk lag, används begreppet porno-

grafisk framställning (artikel 227-23 i den franska strafflagen).

Irland

Irländska bestämmelser om sexualbrott finns bl.a. i Criminal Law (Rape) Act 1981 och Criminal Law (Rape) (Amendment) Act 1990. Där framgår att våldtäkt kan bestraffas med fängelse på livstid. Gällande sexualbrott mot barn och andra personer i behov av särskilt skydd finns bestämmelser i The Criminal Law (Sexual Offences) Act 1993 med tillägg i The Criminal Law (Sexual Offences) Act 2017. Av tillägget från 2017 (avsnitt 17) framgår att det är straffbart att delta i en sexuell handling med ett barn under 17 år. Sexuella handlingar med barn under 15 år bestraffas enligt en strängare straffskala (avsnitt 16). Av bestämmelserna framgår att det inte ska dömas till ansvar om gärningspersonen kan bevisa att han eller hon misstog sig i fråga om barnets ålder.

Det finns också en särskild bestämmelse (avsnitt 18) som gäller den situationen att en person i auktoritetsställning deltar i en sexuell handling med ett barn som har fyllt 17 men inte 18 år.

Oavsett ålder kan, enligt avsnitt 21, en person sakna förmåga att samtycka till en sexuell handling om han eller hon på grund av ett psykiskt eller intellektuellt funktionshinder eller en psykisk sjukdom är oförmögen att

a) förstå handlingens art eller förutse dess konsekvenser,

b) utvärdera relevant information i syfte att besluta huruvida den ska

delta eller inte, eller

c) meddela sitt samtycke till handlingen genom tal, teckenspråk

eller på annat sätt.

Genom det nämnda tillägget från 2017 infördes också ett förbud mot köp av sexuella tjänster (avsnitt 25). Förbudet avser den som betalar,

279 Se Europadomstolens pressmeddelande, ECHR 238 (2023), den 31 augusti 2023 samt Advokaten, Nr 7 2021, s. 16.

eller utlovar betalning eller annan ersättning, i syfte att delta i sexuella aktiviteter med en prostituerad. Definitionen av sexuella akti-

viteter är vid och omfattar enligt bestämmelsen varje aktivitet som

en ”reasonable person” skulle anse vara sexuell.

Köp av sexuella tjänster av en person som är utsatt för människohandel bestraffas enligt en särskild bestämmelse som har en strängare straffskala (avsnitt 26).

I irländsk rätt används begreppet barnpornografi i de bestämmelser som straffbelägger befattning med den typen av material (avsnitt 12 och 14 i The Criminal Law [Sexual Offences] Act 2017).

Spanien

Den 1 september 2022 trädde en ny samtyckesbaserad sexualbrottslagstiftning i kraft i Spanien.280 Ett av syftena med den nya lagen – som innebar ändringar i bl.a. strafflagen281 – är att särskilt reagera på sexuellt våld som begås i den digitala miljön.282

Enligt artikel 181 i den konsoliderade versionen av strafflagen är det straffbart att utföra sexuella handlingar med ett barn under 16 år. Av bestämmelsen framgår att sexuella handlingar också innefattar sådana handlingar som på gärningspersonens begäran utförs av barnet med en tredje part eller av barnet på egen hand.

Den som med hjälp av internet, telefon eller annan informations- och kommunikationsteknik kontaktar ett barn under 16 år och utför handlingar som syftar till att lura barnet att tillhandahålla pornografiskt material eller visa gärningspersonen pornografiska bilder som visar eller avbildar en minderårig, döms enligt en särskild bestämmelse (artikel 183 andra stycket).

Ett fritt samtycke från ett barn under 16 år kan utesluta straffrättsligt ansvar för de nu nämnda brotten, om gärningspersonen står den underårige nära i ålder och utvecklingsgrad eller fysisk och psykisk mognad (artikel 183 a).

Vidare finns det i strafflagen en särskild bestämmelse gällande den som med användning av vissa otillbörliga medel förmår en vuxen

280 Ley Orgánica 10/2022, de 6 de septiembre, de garantía integral de la libertad sexual. 281 Ley Orgánica 10/1995, de 23 de noviembre, del Código Penal. 282 Se INEAF Business School , https://www.ineaf.es/tribuna/entra-en-vigor-la-ley-organicade-garantia-integral-de-la-libertad-sexual/, publicerad den 8 september 2022, hämtad den 17 november 2022.

person att prostituera sig (artikel 187) och en annan bestämmelse som avser koppleri av minderåriga eller personer som till följd funktionshinder är i behov av ett särskilt skydd (artikel 188).

Beträffande minderåriga och personer som till följd funktionshinder är i behov av ett särskilt skydd finns också ett förbud avseende sexuellt umgänge mot betalning (artikel 188 punkten 4).

Köp av sexuella handlingar av vuxna är än så länge inte kriminaliserat i Spanien men det har lagts fram förslag om en sådan kriminalisering.283

I likhet med vad som gäller enligt irländsk rätt förekommer begreppet barnpornografi i den spanska straffbestämmelsen om sådant brott (avsnitt 189 i den spanska strafflagen).

3.6. Ungas utsatthet när det gäller sexuella handlingar mot ersättning

I Folkhälsomyndighetens befolkningsundersökning om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017 uppgav 1,5 procent av kvinnorna och 1 procent av männen att de någon gång hade tagit emot ersättning för sex. För gruppen hbtq-personer284, oavsett kön, var motsvarande andel 7 procent.285

En rapport från ECPAT Sverige från 2023 om brottsutsatthet bland barn som identifierar sig som hbtqia+286 visade tydligt att pojkar som identifierar sig som hbtqia+ och ickebinära blir utnyttjade genom köp av sexuell handling i avsevärt större utsträckning än andra grupper. Drygt 10 procent av de hbtqia+-barn som svarat på frågor om brottsutsatthet i ECPAT:s undersökning uppgav att de hade ”sålt

283 Se bl.a . https://www.dw.com/es/piden-ley-integral-contra-la-prostituci%C3%B3n-enespa%C3%B1a-el-mayor-consumidor-de-europa/a-59589624, publicerad den 22 oktober 2021, hämtad den 17 november 2022 samt https://www.ondacero.es/noticias/espana/clavesley-prostitucion-aprobada-congreso-diputados_20220607629fa1cc42136300015375ae.html , publicerad den 7 juni 2022, hämtad den 17 november 2022. 284 Vi använder som utgångspunkt begreppet hbtqi som är ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner, personer med queera uttryck och identiteter samt intersexpersoner. Att det begrepp som används här är hbtq, dvs. utan ”i”, beror på att det är detta som anges i rapporten. 285 Se Folkhälsomyndigheten, Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017, Resultat från befolkningsundersökningen SRHR2017. 286 Att det begrepp som används här är hbtqia+ beror på att rapporten anges avse den gruppen. Tillägget ”a” står för asexualitet och plustecknet används för att visa att uppräkningen inte är uttömmande. I rapporten används emellanåt också förkortningen hbtq+, dvs. utan ”i” och ”a”.

sex”, vilket var mer än fem gånger så många som bland barnen i referensgruppen som inte identifierar sig som hbtqia+.287

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har på uppdrag av regeringen gjort nationella studier avseende ungdomars sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Resultaten av den senaste studien publicerades 2021. Den undersökningen byggde på enkätsvar från omkring 3 300 gymnasieelever i årskurs tre. Drygt 1 procent av de elever som hade tillfrågats svarade att de någon gång tagit emot ersättning för sex. Den andelen hade legat stabilt sedan den första undersökningen genomfördes 2004. De flesta elever som uppgav att de hade sålt sex hade gjort det någon eller några enstaka gånger. Andelen ungdomar som sålt sex fler än fem gånger var 0,3 procent i hela undersökningsgruppen. I rapporten framhölls att det inte går att bedöma i vilken mån andelen gymnasieelever som uppgav att de sålt sex speglar sexuell exploatering av barn i stort i Sverige. Det noterades att undersökningen inte nådde de särskilt utsatta grupper som inte går i gymnasiet eller som inte talar svenska. Den verkliga omfattningen av barn och unga som utnyttjats i sexuell exploatering kunde därför vara betydligt större.288

De handlingar som eleverna i studien hade fått ersättning för varierade. Att visa sitt könsorgan för någon (68 procent), att onanera åt någon (54 procent), att ha oralsex (54 procent), vaginalt samlag (46 procent) eller att låta sig fotograferas eller filmas naken (40 procent) var alla vanliga former. Elever hade även fått ersättning för att ha analsex (22 procent) eller för att bli fotograferade eller filmade i sexuella situationer (30 procent).

Den vanligaste formen av ersättning för sex var pengar (65 procent), följt av alkohol/cigaretter (27 procent), droger (19 procent), aktiviteter (16 procent), mat eller boende (14 procent) och gemenskap/tillhörighet (14 procent). Enstaka elever hade fått mobiltelefon/dator/surfplatta (8,1 procent) eller modelljobb (5,4 procent) som ersättning.

Ungefär hälften av de elever som tagit emot ersättning för sex hade kommit i kontakt med köparen via olika typer av forum på internet (49 procent). Oftast handlade det om en dating/sexsajt (38 procent)

287 Se ECPAT Sverige, Consent is KEY, En rapport om brottsutsatthet bland barn som identifierar sig som HBTQIA+, 2023. 288 Se Åsa Landberg m.fl., Unga, sex och internet efter #metoo: Om ungdomars sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering i Sverige 2020/2021, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, september 2021, s. 51–60.

eller ett öppet chatforum (24 procent), men det förekom också att kontakten etablerats via en community utan fokus på sex där eleven var medlem. Utanför internet var tips genom kompisar den vanligaste kontaktvägen (27 procent). Det förekom även att elever hade fått kontakt med köpare på nattklubb eller annat uteställe (8,1 procent) och att vuxna hade förmedlat kontakt till köparen (5,4 procent). Tre elever uppgav att någon annan person sålt kontakten med dem (8,1 procent) och två elever (5,4 procent) hade fått kontakt med köpare på gatan. En relativt stor del av eleverna som tagit emot ersättning för sex (22 procent) svarade att de fått kontakt med köparen på annat sätt än något av de svarsalternativ som gavs.

De personer som betalat för sex var ofta tidigare okända (43 procent), men det förekom även att de var nära vänner (27 procent) eller ytliga bekanta (16 procent) till eleven. Totalt 43 procent av eleverna hade sålt sex till någon som de lärt känna via internet. En majoritet av samtliga elever som hade sålt sex uppgav att köparna var män eller pojkar (84 procent). Köparna var oftast personer i åldern mellan 15 och 25 år (57 procent). Det förekom även att eleverna tagit emot ersättning för sex från barn under 15 år (8,1 procent). Andelen som sålt sex till en person mellan 26 och 45 år var 35 procent och andelen som sålt sex till en person över 46 år var 27 procent (flera svarsalternativ kunde markeras).

De anledningar som ungdomarna själva uppgav för att sälja sex varierade. Det vanligaste var behov av pengar (47 procent), men det är enligt forskarna värt att notera att drygt hälften av eleverna som sålt sex inte uppgav detta som ett skäl. 19 procent uppgav att behov av droger var ett skäl och 17 procent uppgav att ett skäl var att de var drogade/berusade. Skälet till att sälja sex kunde också vara emotionellt, 42 procent uppgav att de sålde sex för att det var roligt/spännande, men en lika stor andel uppgav att de sålde sex för att de mådde psykiskt dåligt. Andra skäl var att få uppskattning (28 procent), att känna närhet (25 procent) och att dämpa ångest (25 procent). Också olika typer av press från omgivningen uppgavs som anledning till att sälja sex, det kunde handla om att påverkas av partner/kompis (19 procent), att bli övertalad av sexköparen (19 procent) eller i ett fall att bli tvingad att sälja sex (2,8 procent). En fjärdedel av eleverna uppgav att en anledning till att de sålt sex helt enkelt var att de gillade sex. Här fanns en tydlig könsskillnad, 60 procent av pojkarna uppgav det som ett skäl, jämfört med 12 procent av flickorna. Totalt 28 procent

av de elever som sålt sex uppgav att de var berusade eller drogade vid första tillfället. Två elever (5,6 procent) uppgav att de blivit allvarligt fysiskt skadade i samband med att de sålt sex.

Elever som sålt sex hade en signifikant sämre hälsa än andra elever och dessutom större svårigheter att reglera känslor. En mycket stor andel av de elever som sålt sex hade även utsatts för sexuella övergrepp, något som angavs ligga i linje med tidigare forskning. Flickorna var särskilt utsatta, 88 procent hade utsatts för något sexuellt övergrepp och 64 procent hade utsatts för orala, anala eller vaginala övergrepp (penetrerande övergrepp). Även pojkarna var betydligt mer utsatta för sexuella övergrepp än de pojkar som inte sålt sex, 36 procent hade utsatts för något övergrepp och 27 procent hade utsatts för penetrerande övergrepp. De elever som sålt sex var i högre grad diagnostiserade med någon funktionsvariation än andra elever (81 procent jämfört med 60 procent). Skillnaden var dock enbart signifikant för pojkar (91 procent av pojkarna uppgav någon funktionsvariation jämfört med 76 procent av flickorna).

I avsnitten 3.9–3.10 beskriver vi hur den ökade digitaliseringen i samhället i allmänhet och av sexhandeln i synnerhet har inneburit en ökad risk för barn och unga att utnyttjas för sexuella handlingar mot ersättning. Av beskrivningarna framgår också att sådant utnyttjande inte sällan kan kopplas till så kallad sugardejting.

3.7. Sex som självskadebeteende hos unga

Utöver frågan om sex mot ersättning behandlade den nyss nämnda studien från Stiftelsen Allmänna Barnhuset också bl.a. frågan om olika självskadebeteenden hos unga.289 Bland deltagarna i studien uppgav 28 procent att de någon gång avsiktligt skadat sig själva genom att exempelvis skära eller bränna sig. En separat fråga fanns gällande att använda sex som självskadebeteende, vilket 6 procent svarade att de hade varit med om. I en tidigare studie från 2014 hade endast 2 procent svarat att de hade skadat sig med sex. Det rörde sig alltså om mer än en dubblering sedan den tidigare studien.

Orsaken till att eleverna hade skadat sig med sex angavs oftast vara att de mådde psykiskt dåligt eller ville dämpa ångest. Det kunde också handla om att hantera jobbiga känslor efter sexuella övergrepp.

289 Se Åsa Landberg m.fl., a.a. s. 72–79.

I rapporten beskrivs att andra forskare har undersökt vilka funktioner som sex som självskadebeteende kan fylla. Enligt den forskningen var det vanligast med så kallade automatiska funktioner som att ”lindra känslor av tomhet och avdomning”, ”stoppa dåliga känslor” eller ”straffa sig själv”. Det förekom också sociala funktioner som att ”försöka få en reaktion från någon även om det är en negativ reaktion”, ”få uppmärksamhet” eller ”känna sig mer delaktig i en grupp”.

De deltagare som hade skadat sig med sex skattade sin hälsa som signifikant sämre än de som inte hade skadat sig på det sättet. Det fanns också ett samband mellan att ha skadat sig med sex och att ha sämre förmåga att reglera känslor. Av de ungdomar som uppgett sig ha skadat sig med sex (191 stycken) beskrev 82 procent att de också hade erfarenhet av annat självskadebeteende. De unga med sexuellt självskadebeteende hade också i mycket hög grad utsatts för sexuella övergrepp i olika former. De hade dessutom oftare någon form av diagnosticerad funktionsnedsättning än deltagarna utan sexuellt självskadebeteende. Att det hos barn med självskadebeteende ofta finns en bakomliggande funktionsnedsättning är något som också Funktionsrätt Sverige har framhållit i våra kontakter med den organisationen.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset konstaterar i rapporten att eftersom unga med sexuellt självskadebeteende på många olika sätt signalerar allvarlig psykisk ohälsa i kombination med att de lever mycket riskfyllda liv när de självskadar sig och utsätter sig för situationer där de riskerar att bli utsatta för våld och sexuella övergrepp är detta en viktig grupp för myndigheter att uppmärksamma. Vidare påpekas att intentionen med att inkludera sex som självskadebeteende aldrig har varit att skuldbelägga offren, utan att det tvärtom är ett sätt att beskriva mekanismerna bakom att unga går till sexuella möten där de skadas fysiskt och psykiskt.

3.8. Brås rapporter ”Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling” och ”Köp av sexuella tjänster”

3.8.1. Regeringens uppdrag till Brå

Regeringen gav under hösten 2020 Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att följa upp och analysera tillämpningen av dels förbudet mot köp av sexuell tjänst (6 kap. 11 § brottsbalken), dels förbudet mot utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling (6 kap. 9 § brottsbalken). Brå skulle inom ramen för uppdraget belysa rättsväsendets hantering av dessa brott från anmälan till dom. I det ingick att utifrån ärendena beskriva och analysera vilka som köper och säljer sex respektive utnyttjar barn genom köp av sexuell handling samt hur köpen initieras och genomförs, beskriva orsakerna till att anmälningar av sexköp läggs ner, kartlägga vilka påföljder som döms ut för sexköp och hur dessa motiveras samt analysera i vilken mån de personer som sålt sex har haft målsägandestatus i de aktuella ärendena. Brå skulle utifrån ärendena även studera i vilken utsträckning personer döms för våldtäkt eller oaktsam våldtäkt vid sexköp och vad som utmärker dessa ärenden. I den mån det framgår av de studerade ärendena skulle Brå också studera om ärendena har koppling till människohandel, människoexploatering290 och koppleriverksamhet eller så kallad sugardejting. I uppdraget ingick vidare att beskriva hur polis och åklagare arbetar med anmälda ärenden om sexköp samt hur samverkan med socialtjänsten ser ut. Brå skulle också vid behov lämna förslag på hur rättsväsendets hantering av anmälda sexköpsbrott och samverkan med socialtjänsten skulle kunna utvecklas.291

Enligt ett tillägg till det ursprungliga uppdraget skulle Brå även göra en analys av vad det skulle innebära att den som säljer sexuella handlingar ses som målsägande, bl.a. om stödet inom rättsprocessen för den som säljer sexuella handlingar skulle förbättras.292

I april 2022 presenterade Brå resultaten av sin kartläggning och sina synpunkter i rapporterna Köp av sexuella tjänster – En uppfölj-

ning av lagens tillämpning (Brå rapport 2022:3) och Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling – En uppföljning av lagens tillämpning (Brå rapport 2022:4).

290 Se 4 kap. 1 b § brottsbalken. 291 Se Ju2020/03554. 292 Se Ju2021/03806.

I rapporterna används begreppet gärningsman när det uppenbart handlar om en manlig gärningsperson. Avseende de fallen används samma begrepp även i detta betänkande.

3.8.2 ”Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling” (Brå rapport 2022:4)

I uppföljningen avseende utnyttjande av barn genom köp av sexuell hand-

ling293 gick Brå igenom handlingar från 69 ärenden från 2019 (för-

undersökningar och domar) där sådana brott hade anmälts och 12 ärenden från 2020 (endast domar). Brå genomförde också bl.a. ett flertal intervjuer med representanter för rättsväsendet och socialtjänsten.

Sedan rapporten publicerades har, som framgått av avsnitt 3.3.5, minimistraffet för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling höjts från allmänna fängelseminimum till fängelse i sex månader samtidigt som en särskild straffskala om fängelse i högst ett år har införts för mindre grovt brott.294

Ärendestudien visade att anmälda sexköpsbrott mot barn ofta ingår i komplexa utredningar. I drygt 70 procent av ärendena förekom fler än en brottsrubricering. I regel handlade det om att en person misstänktes för upprepade brott mot en och samma målsägande, t.ex. genom upprepade träffar med sexuella handlingar mot ersättning eller att den misstänkte filmat eller fotograferat barnet i samband med träffen alternativt påverkat målsäganden att fotografera sig själv och skicka bilder. Det fanns också ett flertal ärenden som även innehöll misstänkta våldtäkter.295

I linje med vad som framkommit i tidigare studier fanns det i många ärenden dokumentation som tydde på att målsäganden på olika sätt mådde dåligt och befann sig i en mycket svår och påfrestande

situation – både i och med sin brottsutsatthet och i livet i övrigt. Det

handlade ofta om depressioner, ångest och självskadebeteenden. Det fanns också ärenden med vittnesuppgifter om tidigare självmordsförsök och i flera fall fanns det uppgifter om pågående kontakter med barn- och ungdomspsykiatrin. I några ärenden beskrevs ett dåligt psykiskt mående som i första hand en konsekvens av det aktuella övergreppet. En målsägande uppgav i förhör att hon fått en

293 Före den 1 januari 2020 benämndes brottet köp av sexuell handling av barn, se avsnitt 3.3.5. 294 Se prop. 2021/22:231. 295 Se Brå, rapport 2022:4 s. 41 och 42.

panikångestattack på grund av den misstänkta gärningsmannens hot om att sprida hennes sexuella bilder och filmer. I ett flertal ärenden framgick även att målsäganden hade problem med missbruk av alkohol, narkotika eller tabletter. I fråga om målsägandenas boende- och familjesituation framgick det i en knapp tredjedel av ärendena att målsäganden vid något tillfälle hade varit placerad i ett familjehem, i ett jourhem eller vid en institution. Placeringen kunde ha varit aktuell vid tiden för det pågående brottet eller blivit aktuell först därefter.296 Att barn och ungdomar med erfarenhet av sexuella handlingar mot ersättning i högre grad än andra unga befinner sig i olika typer av utsatthet hade också bekräftats av flera tidigare studier.297

Brå konstaterade att vid utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling ägnar sig gärningspersonen i någon mån alltid åt manipulation

och förskjutning av barnens gränser. I flera ärenden framgick det av

förhör eller av utskrivna chattar att gärningsmannen hade visat omsorg och omtanke på ett manipulerande sätt. I ett exempel var gärningsmannen väldigt trevlig, uppmuntrande och ömsint när kontakten inleddes och målsäganden fick bl.a. många komplimanger. De träffades och hade sex mot ersättning vid ett tillfälle och efter det ville gärningsmannen bl.a. ha ett videosamtal med målsäganden där hon skulle visa sin kropp medan han onanerade. Målsäganden var tydlig med att hon inte ville men gärningsmannen tjatade. För att få sin vilja igenom hotade gärningsmannen med att skicka tidigare filmer till målsägandens föräldrar. Hot om spridning av tidigare tagna bilder för att tvinga målsäganden att göra saker förekom även i andra ärenden med andra misstänkta och andra målsägande. I några ärenden framgick också att målsägandens gränser förskjutits genom en gradvis normalisering. I ett ärende inleddes övergreppen med att gärningsmannen fick målsäganden att låta sig masseras mot ersättning, vid senare träffar blev massagen mer sexuell och så småningom handlade det om oral- och analsex. En tolkning som Brå gjorde av flertalet ärenden var att barnen visserligen varit medvetna om att det från gärningsmannens håll funnits förväntningar på sexuella handlingar, men att de själva inte varit säkra på att de skulle gå med på det och att de upplevt att de haft kontroll och möjlighet att säga nej. När träffen sedan väl inletts har de blivit mer eller mindre överrumplade eller rädda, inte klarat av att sätta gränser och då gått med på saker de inte velat. I några fall var

296 Se Brå, a.a. s. 44 och 45. 297 Se Brå, a.a. s. 17 och 18.

det också tydligt att målsägandena ställt upp på saker de egentligen inte velat eftersom de befunnit sig i ett beroendeförhållande eller i tacksamhetsskuld till gärningsmannen. Det fanns också flera exempel på målsägande vars gränser redan hade suddats ut eller förskjutits av tidigare gärningsmän.298

Förskjutning av barnets gränser kunde också ske genom att gärningsmannen helt enkelt utnyttjar det ojämlika maktförhållandet som råder mellan barn och vuxna.299 Med hänvisning till en kartläggning som Jämställdhetsmyndigheten300 låtit utföra konstaterade Brå att informanter hade uttryckt att den beroendeställning som barn befinner sig i generellt i förhållande till vuxna gör barn särskilt utsatta och sårbara. Detta gör också att barnen manipuleras till att tro att de själva är skyldiga till de övergrepp de utsätts för.301

Ungefär en tredjedel av alla ärenden i studien hade någon form av koppling till så kallad sugardejting (se vidare avsnitt 3.10).

Till skillnad från vad som var fallet när det gäller kontakt med vuxna för sexuella handlingar (se Brå rapport 2022:3) var det ovanligt att kontakt skedde via så kallade eskortsidor.

Ersättningen för den sexuella handlingen bestod i tolv ärenden i

första hand av alkohol, narkotika eller tobak. I ytterligare sju ärenden hade det utöver pengar även förekommit alkohol, narkotika eller tobak som en del av ersättningen. I regel hade målsägande och gärningsman i de här ärendena fått kontakt och bestämt möte via sociala medier. Kontakten kunde vara ny, med syfte just att få till den aktuella träffen, men det fanns också ärenden där personerna hade ingått i varandras nätverk på sociala medier redan före den aktuella kontakten och antingen kände varandra eller var bekanta sedan tidigare. Det fanns också exempel där kontakten hade inletts i den fysiska miljön. I flera ärenden var en kompis till målsäganden också inblandad i ärendet. Det kunde t.ex. vara en kompis som drivit på för att de tillsammans skulle få tillgång till alkohol eller som av andra anledningar förmedlat kontakten. I ett par ärenden vittnade målsäganden i förhör om att hon känt sig pressad av kompisar. Det fanns både ärenden där den misstänkte gärningsmannen tagit kontakt med målsäganden med förslag om sexuella handlingar mot ersättning och ärenden där målsäganden eller målsägandens kompis initierat kontakt för att få tag

298 Se Brå, a.a. s. 45 och 46. 299 Se Brå, a.a. s. 9, 18 och 19. 300 Se Jämställdhetsmyndigheten, Prostitution och människohandel (rapport 2021:23). 301 Se Brå, a.a. s. 19.

på alkohol eller andra droger. Det samlade värdet av ersättningen var i många fall väldigt lågt. Det kunde vara en flaska sprit, ett paket cigaretter och i något fall bara en enstaka cigarett. I flera ärenden uppgav målsäganden att hon inte hade trott att någonting verkligen skulle hända och att hon inte förstod varför hon gick med på det. Träffarna hade ägt rum antingen hemma hos den misstänkta gärningsmannen, utomhus, i en bil eller i någon offentlig lokal. Bland de ärenden där ersättningen i första hand bestod av alkohol, tobak eller narkotika var flera av de misstänkta gärningsmännen förhållandevis unga och åldersskillnaden mellan målsägande och gärningsman var oftast mindre än i övriga ärenden.

En knapp tredjedel av ärendena hade kategoriserats som försöks-

brott. Det rörde sig då om förslag om sexuella handlingar mot ersätt-

ning efter att kontakt skett antingen digitalt, via sociala medier eller datorspel, eller genom att en eller flera män närmat sig barnet eller barnen fysiskt.

I ett par av ärendena hade övergrepp skett enbart på distans via

internet, utan några försök att även träffas fysiskt. Den misstänkta

gärningspersonen hade i dessa ärenden fått kontakt med målsäganden genom sociala medier.

Endast ett fåtal av ärendena hade koppling till människohandel

eller koppleri. Det fanns dokumenterade kopplingar till människo-

handel i två ärenden. Båda dessa ärenden involverade samma målsägande, en utländsk 17-årig flicka som via sociala medier rekryterats av en man i Sverige för att åka hit och sälja sexuella handlingar via sugardejting- och eskortsidor. Koppling till koppleri förekom också i två ärenden. I det första ärendet hade en målsägande som var under 15 år sålt sexuella handlingar via sugardejtingsidor till flera oidentifierade gärningsmän. Enligt hennes egna uppgifter var det hon själv som kommit på idén att sälja sexuella handlingar för att hjälpa sin pojkvän som hade ekonomiska svårigheter. Pojkvännen hade sedan varit involverad i att organisera träffarna med gärningsmännen och tagit del av den ekonomiska ersättningen. Han misstänktes för grovt koppleri, med hänvisning till att det inneburit ett hänsynslöst utnyttjande med tanke på målsägandens låga ålder samt att verksamheten bedrivits i större omfattning och genererat stora summor pengar. Vid tiden för Brås insamling av material var ärendet fortfarande öppet. Med hän-

visning till litteraturen302 konstaterade Brå att detta är ett exempel på ett ärende som möjligen hade kunnat utredas som människohandel, med hänvisning till att pojkvännen i viss mån rekryterat den minderåriga målsäganden till prostitutionen genom att hänsynslöst ha utnyttjat hennes känslomässiga sårbarhet. Det andra ärendet rubricerades som koppleri i både polisutredningen och åklagarens stämningsansökan. Tingsrätten bedömde i stället brottet som medhjälp till köp av sexuell handling av barn, eftersom det endast varit fråga om ett tillfälle. Ärendet gällde en 16-årig målsägande som tillsammans med en jämnårig kompis kommit i kontakt med gärningsmannen, varpå målsäganden haft samlag med honom i utbyte mot en flaska sprit. Spriten skulle drickas när kompisen fyllde år några dagar senare. Kompisen hade varit drivande i kontakten med gärningsmannen, bestämt mötesplats för de sexuella handlingarna och även varit aktiv i valet av alkohol som han skulle köpa åt dem. I ärendestudien förekom det ytterligare fall där jämnåriga kompisar främjat eller underlättat för målsäganden att utföra sexuella handlingar mot ersättning. Detta verkar dock enligt Brå sällan leda till dokumenterade misstankar eller åtal om koppleribrott.

Av ärendena i studien hade över hälften initierats av polisen, antingen via så kallad bakspårning eller genom polisens uppsökande arbete i riskmiljöer. I en knapp tredjedel av ärendena hade anmälan föranletts av uppgifter direkt från målsäganden, det vill säga inte inom ramen för en annan utredning. I de ärenden där det anmälda brottet var ett försöksbrott var det vanligare att det var målsägandens egna uppgifter som lett fram till en polisanmälan än bland ärenden med fullbordade brott.

Ungefär hälften av de undersökta ärendena hade lagts ner. Av de ärenden som gick till åtal (28 stycken) hade 23 stycken hunnit avgöras i domstol vid tiden för Brås insamling. I samtliga dessa blev den tilltalade dömd – i de allra flesta fall för köp av sexuell handling av barn. I några ärenden dömdes i stället för försök till det brottet. Det förekom också i några ärenden att domstolen ändrade rubriceringen från köp av sexuell handling av barn till något annat sexualbrott. De nya rubriceringar som förekom var grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, sexuellt ofredande och sexuellt övergrepp mot barn.

302 Märta C. Johansson, ‘Love is in the Air’ Exploring recruitment into prostitution by abuse of a position of vulnerability as human trafficking. Bergen Journal of Criminal Law & Criminal Justice, 9(2), s. 22–41, 2022.

I några ärenden hade den tilltalades inställning varit att den ersättning som lämnats avsett annat än de sexuella handlingarna och utgjort exempelvis gåvor.

I flera ärenden förnekade den tilltalade kännedom om att målsäganden varit under 18 år. Det förekom emellertid inte något frikännande på grund av avsaknad av uppsåt eller oaktsamhet beträffande målsägandens ålder. I sex ärenden med målsägande i åldern 15–17 år bedömde tingsrätten att det inte fanns bevis för att den tilltalade känt till att målsäganden varit under 18 år, men att den tilltalade varit oaktsam i förhållande till det. Genomgången av domarna i dessa ärenden visade att tingsrätten motiverat gärningspersonens oaktsamhet både utifrån att denne inte hade vidtagit åtgärder för att kontrollera målsägandens ålder och utifrån att denne hade vidtagit åtgärder för att kontrollera åldern.

I tre av de ärenden där den tilltalade dömdes för köp av sexuell handling av barn eller försök till sådant brott var målsäganden under 15 år, vilket den tilltalade kände till eller var oaktsam i förhållande till. I domarna fördes dock inga resonemang om hur de gärningarna skulle rubriceras, dvs. om det i stället hade varit aktuellt att döma för våldtäkt mot barn eller försök till våldtäkt mot barn.

Bland ärendena från 2019 var det endast i ett fall som det framgick av domen att tingsrätten beaktat försvårande omständigheter gällande sexköpsbrottet. Det rörde sig då om att gärningsmannen utnyttjat målsägandens låga ålder och psykiska funktionsnedsättning. I detta ärende dömdes gärningsmannen till fängelse i två år och sex månader för våldtäkt och två fall av köp av sexuell handling av barn mot en och samma 15-åriga målsägande. Bland ärendena från tiden efter 2020 års straffskärpning fanns det två exempel på när försvårande omständigheter hade beaktats. I det ena fallet rörde det sig om att den tilltalade hade förmått en målsägande som, enligt hans egen föreställning om hennes ålder, precis uppnått åldern för sexuellt självbestämmande att utföra avancerade sexuella handlingar mot ersättning. I ett annat fall kände den 54-årige tilltalade målsägandens familj och hade funnits i hennes krets under hela hennes uppväxt. Han hade uppsåtligen begått gärningen sent på kvällen medan hon kunde förväntas vara ensam på sitt rum. Det förelåg även en stor åldersskillnad mellan den tilltalade och målsäganden.

I tio av ärendena fanns också ett misstänkt våldtäktsbrott registrerat. Hälften av dessa avsåg våldtäkt och den andra hälften våldtäkt

mot barn till följd av att målsäganden var under 15 år. I tre av de sistnämnda ärendena var det de sexuella handlingarna som genomförts mot ersättning som rubricerades som våldtäkt mot barn. Av de ärendena ledde ett till en fällande dom för våldtäkt mot barn. Det handlade om en gärningsman som under ett par års tid vid upprepade tillfällen förmått målsäganden att utföra olika sexuella handlingar mot ersättning. Vid tiden för brotten arbetade gärningsmannen på målsägandens skola. Ett ärende var fortfarande öppet hos polisen när Brå samlade in materialet. I ärendet misstänktes målsägandens pojkvän för grovt koppleri genom att ha främjat att hon, som var under 15 år, genomfört sexuella handlingar mot ersättning. Flera oidentifierade gärningsmän som köpt sexuella handlingar av målsäganden var misstänkta för våldtäkt mot barn. Två ärenden rörde samlade händelseförlopp där de sexuella handlingarna mot ersättning genom gärningsmannens agerande hade övergått i en misstänkt våldtäkt. Målsägandena i dessa ärenden var över 15 år. Tre ärenden rörde situationer där de sexuella handlingarna mot ersättning i sig utgjorde en misstänkt våldtäkt, till följd av att gärningsmannen varit medveten eller grovt oaktsam gällande omständigheten att målsäganden inte deltog frivilligt. Även i dessa ärenden var målsägandena över 15 år. Det första ärendet handlade om en målsägande som vid tre tillfällen fått ersättning för sexuella handlingar av den misstänkte gärningsmannen. Samtliga tillfällen hade skett i gärningsmannens bil, efter att han kört ut med målsäganden till olika skogsvägar. Gärningsmannen åtalas för våldtäkt avseende det andra tillfället, men dömdes i stället för köp av sexuell handling av barn i enlighet med andrahandsyrkandet. Tingsrätten angav att det utifrån den presenterade bevisningen inte gick att dra några säkra slutsatser om att målsäganden inte deltog frivilligt. I det andra ärendet hade målsäganden, i utbyte mot narkotikaklassade tabletter, övertalats att utföra en sexuell handling på den misstänkte gärningsmannen som under delar av tiden de träffades var i tjänst i sin yrkesroll. Den misstänkte hade även vid ett tidigare tillfälle, utan krav på motprestation, gett henne pengar som han sedan sade att hon måste lämna tillbaka om hon inte gick med på att utföra den sexuella handlingen. Målsäganden uppgav att hon känt sig trängd och tvingad till att ställa upp på den sexuella handlingen. Det upprättades en anmälan om våldtäkt, men åklagaren bedömde att den inte höll för åtal och ändrade rubriceringen till köp av sexuell handling av barn. Det tredje ärendet innefattade ett digitalt

händelseförlopp där målsäganden initialt utlovades pengar för en avklädd bild och sedan pressades till att utföra allt grövre sexuella handlingar på bild och film för att få pengarna. Förundersökningen lades ned på grund av att polisen trots omfattande utredningsåtgärder inte lyckades identifiera gärningsmannen. Brå konstaterade att det alltså sammantaget var fyra ärenden i materialet som lett till våldtäktsåtal, varav tre resulterat i en fällande dom för våldtäkt eller våldtäkt mot barn.

Utöver de misstänkta våldtäktsbrott som redovisats ovan fanns ytterligare ett stort antal ärenden där det förelåg olika typer av för-

svårande omständigheter. Enligt Brå innebar dessa omständigheter att

det med hänvisning till bristande frivillighet eventuellt hade varit möjligt att utreda, yrka och döma för våldtäkt eller oaktsam våldtäkt. Alternativt hade det varit möjligt att beakta de försvårande omständigheterna för att döma till ett strängare straff för själva sexköpsbrottet. De försvårande omständigheterna bestod bl.a. i att målsäganden led av psykisk ohälsa eller var alkohol- eller narkotikapåverkad. Det förekom även ärenden där det förelåg en stor åldersskillnad eller ett beroendeförhållande mellan målsäganden och den misstänkte gärningsmannen och ärenden där de sexuella handlingarna innehöll förnedrande inslag. I många fall framgick av materialet att den misstänkte gärningsmannen varit medveten om målsägandens utsatta situation, men trots detta utnyttjat målsäganden genom att köpa sexuella handlingar. En återkommande omständighet var att målsäganden hade någon form av psykisk ohälsa, såsom depression, ångest, ätstörning eller självskadebeteende. I drygt 50 procent av de studerade ärendena fanns uppgifter som indikerade detta. I en handfull ärenden vittnade målsäganden specifikt om ett sexuellt självskadebeteende, i vissa fall kombinerat med andra typer av självskador. Exempelvis framgick i ett ärende att målsäganden i en chattkonversation med gärningsmannen, efter att han köpt sexuella handlingar av henne, berättade för honom att hon led av depression och ångest och att hon använde sex för att skada sig själv. Trots detta köpte gärningsmannen sexuella handlingar av henne vid ytterligare ett tillfälle. Det fanns i ärendet inga dokumenterade misstankar om våldtäkt. Gärningsmannen dömdes för två köp av sexuell handling av barn till villkorlig dom och dagsböter och det angavs inte att några försvårande omständigheter beaktades vid straffmätningen. Två ärenden i materialet inbegrep en 17-årig målsägande som var utsatt för människohandel och som i förhör

uppgav att hon varit påverkad av alkohol och narkotika vid genomförandet av de sexuella handlingarna. Det framgick också av materialet att det var människohandlaren som hade skött kontakten med köparna av de sexuella handlingarna. I det ena ärendet uppgav den misstänkte gärningsmannen i förhör att de båda druckit alkohol och att målsäganden berättat för honom att det var en tredje part som skötte chattkontakten med köpare. Den misstänkte gärningsmannen i det andra ärendet uppgav i förhör att målsäganden tog narkotika under tiden de var tillsammans. I ett samordnat mål dömdes båda gärningsmännen till dagsböter för köp av sexuell handling av barn. Det fanns ingen dokumenterad misstanke om våldtäkt i något av ärendena och inte heller framgick av domen att några försvårande omständigheter hade beaktats vid straffmätningen för sexköpsbrotten.

Att våldtäktslagstiftningen sällan tillämpas när barn fått ersättning för sexuella handlingar var en uppfattning som även framkom i intervjumaterialet. Bland annat beskrev en åklagare hur förekomsten av ersättning till och med gör det svårare att betrakta ett utnyttjande som en våldtäkt. Som framgått ovan var Brås slutsats att det borde finnas utrymme att i större utsträckning dels pröva våldtäktslagstiftningen, dels beakta försvårande omständigheter i samband med sexköpsbrott mot barn.

Mot bakgrund av att det straffrättsliga skyddet avseende sexualbrott mot barn i åldern 15–17 år är mindre omfattande än för yngre barn välkomnade Brå att den förvarande utredningen getts i uppdrag att se över det straffrättsliga skyddet för barn i den ålderskategorin, särskilt i förhållande till sexköpsbrott.

3.8.3 ”Köp av sexuella tjänster” (Brå rapport 2022:3)

I uppföljningen avseende köp av sexuell tjänst gick Brå igenom 292 ärenden med anmälda sexköpsbrott (förundersökningar och domar). Brå genomförde också bl.a. ett flertal intervjuer med representanter för rättsväsendet och socialtjänsten.

Sedan rapporten publicerades har, som framgått av avsnitt 3.3.8, minimistraffet för köp av sexuell tjänst höjts från böter till fängelse.303

303 Se prop. 2021/22:231.

Av rapporten framgår att köp av sexuell tjänst är ett spaningsbrott och att ungefär två tredjedelar av ärendena i studien hade initierats av polisen. Detta innebär att de typer av sexköpsbrott och arenor som återfinns bland de anmälda ärendena till stor del är en konsekvens av polisens arbete och inriktningen på arbetet. Vidare framgår att det vanligaste sättet för ett sexköpsbrott att uppdagas är att polisen arbetar uppsökande mot så kallade eskortsidor för att identifiera personer som säljer sexuella tjänster. Vad som avses är öppna webbplatser med annonser eller profiler avseende personer, företrädesvis kvinnor, vars sexuella handlingar erbjuds mot ersättning. Ofta finns det ett telefonnummer angivet för köparen att ringa eller använda för att skicka ett skriftligt meddelande. Det kan variera om telefonnumret går direkt till säljaren av de sexuella handlingarna eller till en tredje part som förmedlar kontakten. I rapporten angavs att eskortsidorna i de allra flesta fall är baserade och administrerade från utlandet och att de därmed i väldigt begränsad utsträckning regleras av svenska lagar (se vidare avsnitt 3.9).

Endast i ett fåtal ärenden (sju stycken) hade kontakten tagits via en så kallad sugardejtingsida (se vidare avsnitt 3.10).

Av intervjumaterialet framgick att även helt andra webbplatser och

sociala forum på internet hade använts för kontakt och förmedling av

sexuella tjänster. Det kunde röra sig om lokala köp- och säljsajter, sociala medieplattformar samt olika dejtingsajter.

Ett fåtal ärenden (fyra stycken) kunde knytas till massagesalonger och i elva ärenden hade köpare fått kontakt utomhus på gatan eller i anslutning till en nattklubb.

Brå studerade särskilt misstänkta våldtäkter i samband med sexköpsbrott. Av ärendena med anmälda köp av sexuell tjänst innehöll 16 ärenden även en anmälan om våldtäkt. I tolv av dem var rubriceringen våldtäkt och i övriga fyra oaktsam våldtäkt, försök till våldtäkt, medhjälp till våldtäkt respektive våldtäkt mot barn. I majoriteten av dessa fall rörde det sig om situationer där ett på förhand uppgjort sexköp hade övergått i en våldtäkt genom köparens agerande. Endast ett av ärendena resulterade i en fällande våldtäktsdom. Det handlade om att gärningsmannen med fysiskt våld hade tilltvingat sig sexuella handlingar utöver det som gjorts upp på förhand. Ingen av de anmälda våldtäkterna kunde anses röra en situation där det uppgjorda sexköpet i sig utgjorde en våldtäkt till följd av att säljaren blivit hotad av en annan person än den som utfört den sexuella handlingen och

inte heller att köparen på något annat sätt varit medveten om eller grovt oaktsam gällande omständigheten att säljaren inte deltog frivilligt i sexköpet. Flera intervjupersoner hade beskrivit svårigheten i att dels bevisa ett bakomliggande människohandelsbrott, dels bevisa att den misstänkte köparen vid tiden för sexköpet var medveten om eller grovt oaktsam beträffande säljarens utsatthet. En polisanställd hade beskrivit att hela ”sexköpsvärlden” är förklädd till att handla om frivillighet, med eskortsidor fyllda av förföriska bilder och köpare som får sms där innehållet bara visar på att detta är något som säljaren vill göra. I rapporten nämns en tingsrättsdom från 2019 som gällde oakt-

sam våldtäkt vid sexköp.304 Det målet avsåg sexköp av en kvinna som

var utsatt för människohandel. Bevisningen för att gärningsmannen vid tiden för sexköpet var medveten om hennes utsatta situation var mycket stark, vilket möjliggjorde en fällande dom. Bland annat hade han efter sexköpet skrivit en recension om säljaren på en eskortsida och där skrivit ”misstänkt trafficking”. Han bedömdes ha varit grovt oaktsam i förhållande till den omständigheten att kvinnan var utsatt för människohandel och av det skälet inte kunde medverka frivilligt i de sexuella handlingarna. Flera intervjupersoner hade nämnt denna dom och uttryckt att bevisläget i allmänhet inte är så klart gällande gärningspersonens kännedom om säljarens utsatthet för människohandel.

Försvårande omständigheter hade redovisats endast i två domar.

I den ena angavs det vara försvårande att köparen vid ett stort antal tillfällen köpt sexuella tjänster av två säljare som båda uppgav att de haft svårt att säga nej till köparen på grund av osäkerhet och viss rädsla inför hur han skulle reagera, samt att en av säljarna även hade en psykisk funktionsnedsättning. Samtidigt angavs som förmildrande att köparen och säljarna initialt hade sex utan att någon ersättning betalades. I det andra ärendet anförde tingsrätten att det måste ha varit uppenbart för köparen att säljaren befann sig i en särskilt utsatt situation. I studien förekom emellertid ytterligare ärenden där det enligt Brå faktiskt fanns olika typer av försvårande omständigheter i samband med sexköpsbrottet. Det handlade exempelvis om att säljaren varit narkotika- eller alkoholpåverkad och att sexköpet hade avtalats genom en tredje part. I ett fall rörde det sig om en 19-årig säljare som uppgav att hon hade ett självskadebeteende och att hon var alkoholpåverkad vid gärningstillfällena. Brås ärendegenomgång visade emel-

304 Se Uppsala tingsrätts dom den 26 april 2019 i mål B 4530-18.

lertid att denna typ av omständigheter sällan redovisades i domarna eller resulterade i strängare påföljder. Enligt Brå fanns det också i några ärenden omständigheter som gjorde att sexköpet eventuellt hade kunnat utredas och prövas som våldtäkt.

Även intervjuer och samtal i samband med Brås utredning bekräftade enligt Brå att hela rättskedjan kan bli bättre på att beakta försvårande omständigheter.

I 25 procent av de studerade ärendena fanns det dokumentation som tydde på att sexköpsbrottet hade kopplingar till människohan-

del, koppleri eller människoexploatering. Det vanligaste sambandet

var till koppleri. Baserat på intervjumaterialet bedömdes den faktiska andelen ärenden med inblandning av tredje part vara betydligt högre än 25 procent.

Ärendestudien visade att det var sällan som säljaren hade måls-

ägandestatus i mål om köp av sexuell tjänst, utan att säljaren i allmän-

het hanterades som vittne. Endast en av tio säljare hade fått målsägandestatus och då förekom i regel andra brott i anslutning till sexköpet. Brå analyserade möjliga effekter av att rutinmässigt ge den som säljer sexuella handlingar målsägandestatus och fann att ett sådant förfarande skulle vara förenat med svårigheter. Brås bedömning var att en förbättrad utredning vid försvårande omständigheter och målsägandestatus till säljare just i sådana ärenden skulle vara bättre än att rutinmässigt ge säljare av sexuella handlingar målsägandestatus. I det avseendet påpekade Brå också att strävan efter en resurs- och tidseffektiv lagföring i polisens arbetsmetoder inte får motverka utredning av försvårande omständigheter eller annan brottslighet mot säljaren när det finns skäl till det. Enligt Brå var det dock uppenbart att det både hos polis och åklagare saknades incitament att lägga mer resurser på utredningsåtgärder i sexköpsärenden i syfte att få till strängare straff. Avseende lagförslaget om att böter skulle utmönstras ur straffskalan för köp av sexuell tjänst (prop. 2021/22:231) – som vid tiden för publicering av rapporten ännu inte hade lett till lagstiftning – konstaterade Brå att en sådan straffskärpning skulle förändra påföljdspraxis och att det är möjligt att strängare straff skulle fungera mer avskräckande för presumtiva sexköpare. Samtidigt skulle enligt Brå strängare straff sannolikt leda till att fler misstänkta skulle välja att förneka brott, vilket i sin tur skulle medföra mer resurskrävande utredningar och rättsprocesser genom högre krav på bevisning och fler avgöranden i domstol. Brå konstaterade

således att även vad gäller straffskalan ställs prioriteringen av ett stort antal lagföringar mot ett lägre antal lagföringar med mer ingripande påföljder.

3.9. Sexhandelns digitalisering

3.9.1. Problembeskrivning

Redan i förarbetena till den tidigare sexköpslagen (se avsnitt 3.3.8) konstaterades att prostitutionen hade förändrats i takt med att samhället i övrigt förändrats, att nya kontaktvägar öppnats via bl.a. datanät och att sexindustrin hade expanderat och tagit till sig den nya tekniska utvecklingen.305 I samband med den utvärdering av förbudet mot köp av sexuell tjänst som låg till grund för en straffskärpning avseende det brottet 2011 uppmärksammandes att prostitution där den inledande kontakten tas via internet var en viktig och växande prostitutionsarena. Särskilt när det gäller ungdomar i prostitution spelade internet en viktig roll och de flesta ungdomar som utnyttjats sexuellt mot betalning bedömdes ha fått kontakt med köpare via internet. Exponeringen av unga på internet hade också utvecklats oavsett förbudet mot köp av sexuell tjänst.306

I Jämställdhetsmyndighetens rapport Prostitution och människo-

handel (rapport 2021:23) konstateras att en stor del av kontakterna

mellan den som utför sexuella handlingar mot betalning och den som är villig att betala för sex numera tas via olika webbsidor. I rapporten beskrivs att utbudet av webbsidor där sexuella tjänster erbjuds (så kallade eskortsidor) kan sägas fungera som en marknadsplats för köpare och säljare att mötas. En del av de sexuella tjänster som förekommer på internet är digitala, till exempel via webbkamera, där den betalande parten köper en digital ”sexshow” (så kallad camshow) och den monetära transaktionen sker via ett konto på internet kopplat till säljaren.307 I andra fall sker själva mötet mellan parterna på fysiska platser såsom hotell, egen bostad/köparens bostad, så kallade lägenhetsbordeller, andrahandslägenheter eller bostäder hyrda via företag vars affärsidé bygger på konkurrens med hotell- och turistnäringen. Det framgår också av rapporten att sex mot ersättning – utöver på

305 Se SOU 1995:15 s. 100 samt prop. 1997/98:55 s. 102. 306 Se SOU 2010:49 s. 109–111 och 115–121. 307Se vidare avsnitt 3.9.2.

webbplatser avsedda för förmedling av sexuella tjänster – efterfrågas i digitala rum avsedda för exempelvis spel och/eller plattformar för sociala gemenskaper, vilka i huvudsak riktar sig till en yngre målgrupp.308

Jämställdhetsmyndighetens kartläggning av annonser och profiler på webbplatser avsedda för sexuella tjänster har visat att det skett en professionalisering av kommunikationen, där designmönster, utbudet av webbtjänster, informations- och lokaliseringsteknologin alltmer liknar konventionella företag som bedrivs av näringslivet. I början av 2000-talet delades information om sexuella tjänster av personer som själva var intresserade av att köpa, för att numera tillhandahållas av kommersiella verksamheter som har specialiserat sig på informationshantering och finner ett ekonomiskt värde i att agera förmedlare mellan köpare och säljare. Tidigare var informationsutbytet och hanteringen lokal och nationell och för svensk del koncentrerad till storstadsregionerna. I dag utgörs detta av webbplatser som riktar sig till flera geografiska marknader där Sverige endast är en liten del. Webbplatserna i sig är sällan eller aldrig baserade i Sverige utan sköts och administreras från utlandet. Det som tidigare utgjordes av relativt enkla egen-sammanställda listor/förteckningar över personer som utför sexuella tjänster, utgörs i dag av fullskaliga plattformar med sök- och matchningstjänster utvecklade för varuhandel. Till form och innehåll påminner affärsmodellen om annan e-handel och samlar ett antal olika aktörer som gör ekonomisk vinst bl.a. genom att ta betalt av den som vill annonsera eller genom reklamintäkter. Profilerna är ofta ordnade efter en mall som organiserar publicering och tillgänglighet och kan liknas vid en profil på sociala medier. Det kan vara den som utför de sexuella tjänsterna som själv har lagt upp annonsen eller någon annan. Flera av webbplatserna använder sig av matchningstjänster där så kallad push-information syftar till att öka aktiviteten. Det bygger på en lokaliseringsteknologi där användaren (den som vill köpa sex) får information sänd till sig när en matchning uppstår. Ofta handlar det om att en viss person (den som utför sexuella tjänster) befinner sig i ett visst område eller att det har tillkommit en ny person (säljare) i ett område som angivits som intressant för den som vill köpa sex. Några av webbportalerna efterfrågar också tillgång till användarens GPS och kan på det sättet snabbt skicka ut den efterfrågade push-informationen. Av kartläggningen

308 Se Jämställdhetsmyndigheten (rapport 2021:23) s. 80–81.

framgick att antalet annonser och profiler som erbjuder sex mot ersättning hade ökat sedan senaste kartläggningen gjordes 2015.309

Att de flesta webbplatser för prostitutionsändamål som används i Sverige kan lokaliseras till servrar i utlandet framgår också av Polismyndighetens rapport Människohandel för sexuella och andra ändamål

– lägesrapport 21 avseende 2019 samt av organisationen Realstars och

tidningen Faktums rapport De digitala bordellerna från 2018. Av den sistnämnda rapporten framgår att webbplatserna i allmänhet har separata sidor inriktade mot sexköpare i några utvalda länder, såsom de skandinaviska länderna och Finland eller dessa länder med tillägg av Polen, Spanien och Italien. Informationen på de sidor som riktar sig mot den svenska marknaden är ofta angiven på svenska. Den som lägger ut annonser/profiler måste på vissa av webbplatserna betala för detta, medan det på andra är gratis så länge man inte väljer premiumtjänster.310

I Polismyndighetens lägesrapport beskrivs att sexköpande män beställer kvinnor och flickor till eller i Sverige via annonser på internet genom att ringa eller skicka ett sms till ett svenskt mobiltelefonnummer. Ibland kopplas samtalet eller sms:et vidare till en bokningscentral/callcenter i utlandet eller direkt till kvinnan eller den ansvariga hallicken. På webbsidorna anges priser för köp av olika sexuella tjänster. Resor och hotellrum kan beställas av en bokningscentral som också ser till att kvinnorna skickas till Sverige i de fall de inte redan är i landet eller till ett annat land beroende på sexköparnas önskemål. Information om tid och plats för överenskomna köp av sexuella tjänster förmedlas till offren och de sexköpande männen genom telefonsamtal eller chattapplikationer som Tiktok, Tumbler, Viber och WhatsApp i stället för som tidigare genom e-post och sms. Det förekommer också att mobilnumret kopplas till en person, oftast en kvinna som utger sig för att vara kvinnan i annonsen, men som i stället har till uppgift att boka ett möte mellan den sexköpande mannen och den kvinna som ska utnyttjas. En del annonser innehåller svenska mobilnummer som aktiveras när kvinnorna anländer till Sverige. På webbplatserna kan sexköpande män beställa en kvinna

309 Se Jämställdhetsmyndigheten, a.a. s. 81–87. 310 Se Johan Frisk, De digitala bordellerna – En rapport om prostitution och människohandel på nätet och vad som kan göras för att stoppa den, Realstars och Faktum, 2018.

till sitt hem eller hotellrum (outcall) eller boka ett besök hos kvinnan i en lägenhetsbordell eller på ett hotellrum (incall).311

Av den nämnda lägesrapporten framgår att de aktuella servrarna fanns i bl.a. Tyskland där de inte kunde stängas ned på laglig grund. I det tyska rättsfallet Elysium Case från 2017 som nämns i rapporten var situationen en annan.312Elysium var en plattform, byggd som ett forum, som hade funnits sedan slutet av 2016 och var tillgänglig endast via Darknet313. Med över 87 000 medlemmar världen över användes plattformen för att utbyta material med övergrepp mot barn samt för att boka möten för sexuella övergrepp mot barn. Elysium omfattade också chattgrupper på tyska, franska, spanska och italienska. I juni 2017 kunde tysk polis i samband med en stor polisoperation samordnad av Europol stänga ned plattformen och ta servern i beslag. Fyra tyska medborgare som misstänktes ha drivit, administrerat och använt plattformen åtalades vid tysk domstol. De dömdes för brott som avsåg deltagande i en kriminell organisation.314

I det svar från den svenska regeringen till Group of Experts on Action against Trafficking in Human Beings (GRETA), som behandlats i avsnitt 3.4.6, konstaterade regeringen att internationellt rättsligt samarbete är avgörande för att internetrelaterad och gränsöverskridande brottslighet ska kunna bekämpas. Vidare konstaterades att sådant samarbete ofta försvåras på grund av att det i många länder saknas effektiv lagstiftning eller på grund av att det finns en betydande diskrepans mellan nationella lagar. Regeringen angav att detta särskilt påverkar förmågan hos svenska brottsbekämpande myndigheter att lagligt stänga ned webbplatser som bl.a. avser försäljning av sexuella tjänster som utförs av människohandelsoffer.

Under 2021 anmälde en rad organisationer och privatpersoner företrädare för fyra olika webbplatser till svensk polis för koppleribrott. På webbplatserna annonserades sexuella tjänster i Sverige. En förundersökning inleddes men lades senare ned av åklagaren. I nedläggningsbeslutet konstaterade åklagaren att innehållet på hemsi-

311 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 21, 2020 s. 17. 312 Se Polismyndigheten, a.a. a.s. 313Darknet syftar vanligen på de krypterade nätverk som finns på deep web, den del av internet som inte ingår i sökmotorernas index och som därför inte kan nås med exempelvis Google, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Darknet, hämtad den 5 oktober 2022. 314 S e https://www.europol.europa.eu/media-press/newsroom/news/14-arrests-in-takedownof-massive-child-sexual-abuse-platform, publicerad den 7 juli 2017, hämtad den 4 oktober 2022 samt United Nations Office on Drugs and Crime, Sherlock Newsletter, Issue no. 16, November 2020.

dorna tveklöst var sådant att den eller de som tillhandahåller, administrerar, äger eller får inkomster från sidorna främjar prostitution och därigenom begår koppleribrott i Sverige.315 Eftersom sidorna var upprättade, ägda, administrerade samt innehade bankräkningar i andra länder – bl.a. England, Spanien, Tyskland och USA – hade Sverige emellertid inte omedelbar jurisdiktion över sidorna. För att svenska myndigheter i en sådan situation själva ska få vidta åtgärder i utlandet – såsom biträde med förhör med misstänkta och vittnen, utlämning eller överlämnande av misstänkta personer, förverkande av egendom eller inhämtande av uppgifter från banker – krävs dubbel

straffbarhet, dvs. att den misstänkta gärningen är ett brott inte bara i

Sverige utan också i det land där misstänkta personer befinner sig och/ eller verksamheten bedrivs.316 Åklagarens bedömning var att det inte förelåg dubbel straffbarhet i de aktuella fallen. En fortsatt utredning bedömdes därför inte vara meningsfull. Slutligen konstaterade åklagaren att det inte heller fanns någon tydlig och uppenbar möjlighet för Åklagarmyndigheten att blockera sidorna för internetanvändare i Sverige. I sistnämnda avseende nämnde åklagaren att det gällande hemsidor med misstänkt barnpornografiskt material finns en så kallad spärr-

lista som Polismyndigheten har upprättat och som landets internet-

leverantörer frivilligt åtar sig att följa. I beslutet angavs att en sådan ordning – kanske – vore möjlig att införa även för hemsidor ämnade åt koppleri, men att det inte är en fråga för Åklagarmyndigheten.

Det frivilliga samarbetet kring den nämnda spärrlistan (även kallad

blockeringslista) går ut på att polisen ger internetleverantörer uppgift

om vilka webbplatser som innehåller barnpornografi. För de webbplatserna ordnar de internetleverantörer som deltar i samarbetet en automatisk omdirigering som innebär att de besökare som försöker surfa in på en hemsida möts av en stoppsida som begränsar personens möjlighet att komma vidare.317

Som framgått av avsnitt 3.4.7 finns det i artikel 25.2 i direktivet318om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi stöd för att medlemsstaterna kan vidta åtgärder för att blockera internetanvändare inom sitt territo-

315 Jfr däremot vår slutsats i avsnitt 3.14 att koppleribrott bestående i att sexuella tjänster i Sverige förmedlas från utlandet via internet är begångna utanför Sverige.316 Se avsnitt 3.3.13 och 3.14. 317 Se Polismyndighete n, https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/brott-motbarn/dokumentation-av-sexuella-overgrepp-mot-barn/, granskad den 13 september 2018, hämtad den 20 oktober 2022. 318 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011.

rium från att få tillträde till hemsidor som innehåller eller sprider barnpornografi. Dessutom föreskrivs i artikel 25.1 en skyldighet för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett

avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som innehåller eller sprider

barnpornografi och vars värdservrar ligger på deras eget territorium, samt att sträva efter att uppnå ett avlägsnande av sådana webbsidor vars värdservrar ligger utanför deras territorium.

Europeiska kommissionen har konstaterat att flera leverantörer av värdtjänster eller interpersonella kommunikationstjänster frivilligt redan använder sig av teknik för att bl.a. avlägsna material som avser sexuella övergrepp mot barn på nätet från sina tjänster. När det särskilt gäller kommunikationstjänster trädde den 3 augusti 2021 en tillfällig förordning319 i kraft med ett tillfälligt undantag från vissa bestämmelser i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation320 vad gäller användning av teknik hos tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster för behandling av personuppgifter och andra uppgifter i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet. Kommissionen har emellertid anfört dels att frivilliga åtgärder inte räcker, dels att det faktum att flera medlemsstater har börjat förbereda och anta nationella regler för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet leder till en ökad fragmentering av den digitala inre marknaden för tjänster. Mot den bakgrunden är det enligt kommissionen nödvändigt med enhetliga unionsregler på området. Kommissionen har därför den 11 maj 2022 lagt fram ett omfattande och detaljerat förslag till en förordning för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn.321 Förslaget är avsett att ersätta den tillfälliga förordningen och innebär bl.a. skyldigheter för internetleverantörer att spåra, rapportera, blockera och avlägsna material med sexuella övergrepp mot barn, eller kontaktsökning med barn (gromning) från sina tjänster. Den svenska regeringen har välkomnat kommissionens förslag.322

Att motverka rättslig fragmentering av regelverket på den inre marknaden är också syftet med den förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG (Digtial Service Act – DSA) som kommis-

319 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1232 av den 14 juli 2021. 320 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation. 321 Se Europeiska kommissionen, COM(2022) 209 final. 322 Se Regeringskansliet, Faktapromemoria 2021/22:FPM99.

sionen presenterade förslag om i december 2020.323 Den förordningen tar bl.a. sikte på ansvar för leverantörer av digitala tjänster, särskilt online-plattformar såsom sociala medier och marknadsplatser, när det gäller olagligt innehåll online. Förslaget innehåller bestämmelser som avser exempelvis borttagning eller blockering av sådant innehåll.

I april 2022 nåddes en politisk överenskommelse om rättsakten om digitala tjänster. Den röstades igenom i Europaparlamentet i juli 2022, antogs av Europeiska unionens råd den 4 oktober 2022 och trädde i kraft den 16 november 2022. De nya reglerna börjar tillämpas 15 månader efter ikraftträdandet, dvs. den 17 februari 2024.324

Det ovan nämnda förslaget till förordning för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn är avsett att komplettera rättsakten om digitala tjänster.325

Som framgått av avsnitt 3.4.8 presenterade kommissionen den 19 december 2022 ett förslag till ändring av människohandelsdirektivet som bl.a. syftar till att ta itu med de utmaningar som den ökande digitaliseringen av människohandeln innebär och att stärka de straffrättsliga åtgärderna mot brott som begås med hjälp av tekniska hjälpmedel. I det avseendet noteras i förslaget att tekniska framsteg och spridningen av sociala medier har skapat nya möjligheter för människohandlare att rekrytera offer på nätet, utöva kontroll över dem på distans och nå ut till en bred grupp användare genom omfattande delning av exploaterande material.326

3.9.2. Försäljning av camshows

Kompetenscenter prostitution, Malmö stad, genomförde 2010 en regional undersökning som bl.a. avsåg i vilken omfattning unga använde webbkamera i sexuella sammanhang med eller utan ersättning. 985 ungdomar i huvudsak mellan 15 och 23 år besvarade en webbenkät. Av dessa svarade 73 procent att de hade haft så kallad webcamsex. En tredjedel av dessa, 219 personer, svarade att de hade funderat på att de kan tjäna pengar eller få annan ersättning genom att de visar

323 Se Europeiska kommissionen, COM(2020) 825 final, se också Regeringskansliet, Faktapromemoria 2020/21:FPM67. 324 S e https://digital-strategy.ec.europa.eu/en/policies/digital-services-act-package, uppdaterad den 6 juni 2023, hämtad den 31 augusti 2023, samt https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/digital-services-package/, uppdaterad den 26 oktober 2022, hämtad den 31 augusti 2023. 325 Se Europeiska kommissionen, COM(2022) 209 final. 326 Se Europeiska kommissionen, COM(2022) 732 final.

upp sig i webbkamera. Av de personerna svarade cirka hälften, 103 personer (dvs. drygt 10 procent av det totala antal personer som besvarade enkäten) att de hade tagit emot pengar eller annan ersättning för webcamsex.327

Företrädare för ECPAT Sverige har upplyst om att det bland barn och unga har blivit allt vanligare att de säljer bilder eller filmer där de utför sexuella handlingar på sig själva. ECPAT har också beskrivit att gränsen mellan den fysiska och den digitala verkligheten inte är lika skarp för unga som för de flesta vuxna samt att teknikutvecklingen har förändrat både ungas utforskande av sin sexualitet och sättet de har sex på.328

2018 publicerade organisationen Realstars och tidningen Faktum rapporten De digitala bordellerna där 13 olika eskortsidor som vid den tiden riktade sig mot bl.a. svenska sexköpare beskrivs. Av rapporten framgår att det på två av dessa webbplatser utöver eskortannonser även fanns annonser för camshows samt försäljning av inspelade videofilmer med sexuellt innehåll.329

I en artikel i The Guardian från 2020 beskrivs hur ”cam girls” i bl.a. USA arbetar för webbkamerastudior där tittarna betalar dem för att strippa, onanera och chatta i realtid, med möjlighet till en privat show utan andra tittare till ett högre pris. En inte obetydlig del av intäkterna tillfaller studion. Företrädare för studion övervakar sändningarna och ger utföraren av showen feedback via en meddelandetjänst online. Av artikeln framgår att ett alternativ till arbetet för en webbkamerastudio är att webbkameramodellen själv sänder camshows från sitt hem via olika streamingsajter och interagerar med sina tittare i chattrumsgemenskaper.330

OnlyFans en internetbaserad abonnemangstjänst och betalplattform som är baserad i London. Tjänsten startade 2016 som en plattform där innehållsskapare kan dela videoklipp och bilder på låsta konton/profilsidor som man behöver betala för att följa. Plattformen har till stora delar vuxit och uppmärksammats på grund av det

327 Se Malmö stad, Handlar det om val? Sexhandel via community, chatt och portal: En rapport kring försäljning och köp av sexuella tjänster via Internets olika kontaktformer samt ungas användning av webcam i sexuella sammanhang, Sociala resursförvaltningen, Kompetenscenter prostitution, 2010 s. 87–107. 328 Se vidare ECPAT Sverige, En rapport om barns och ungas syn på sexualitet, samtycke och relationer på nätet, 2022. 329 Se Johan Frisk, De digitala bordellerna – En rapport om prostitution och människohandel på nätet och vad som kan göras för att stoppa den, Realstars och Faktum, 2018 s. 21 och 25. 330 Se Sofia Barrett-Ibarria, https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2020/jan/14/cam-girlwebcamming-porn-industry, publicerad den 14 januari 2020, hämtad den 3 februari 2023.

sexuella och pornografiska material som finns där. Tjänsten gör att innehållsskaparna får pengar från sina ”fans” på månadsbasis. Det finns också en pay-per-view-funktion och möjlighet att lämna dricks. OnlyFans tar 20 procent av intäkterna. 2021 ska OnlyFans själva sagt sig ha 130 miljoner konsumenter och 2 miljoner innehållsproducenter.331 Via plattformens chattfunktion kan konsumenterna ha direktkontakt med innehållsskaparna och be om att få köpa specifikt material.

Kvinnoorganisationer vittnar om att många unga tjejer med erfarenhet av sexuellt våld och psykisk ohälsa dras in i prostitution via sajter som Onlyfans, där de pressas att lägga upp bilder med sexuellt innehåll mot betalning.332

I SVT Edit-dokumentären Pornfluencers från 2021 beskrivs att OnlyFans säljs in som ett enkelt sätt att tjäna snabba pengar och som något roligt, spännande och sexigt, men att den andra sidan av myntet är utsatthet och normalisering av porr. I dokumentären medverkar bl.a. en 28-årig kvinna som är innehållsskapare tillsammans med sin partner. Kvinnan uppges tillhöra toppskiktet på OnlyFans med 1 200 betalande fans och en genomsnittlig inkomst på 220 000 kronor per månad. Hon säger att OnlyFans ger frihet eftersom det möjliggör eget företagande och att hon själv bestämmer vad hon lägger upp på sin profilsida. En annan medverkande i dokumentären är Meghan Donevan som är forskningsledare på den ideella föreningen Talita som arbetar med att hjälpa kvinnor ut ur prostitution, pornografi och människohandel för sexuella ändamål. Hon beskriver att Talita har kontakt med tjejer som på olika sätt har blivit utsatta på OnlyFans samt att många tjejer tvingas till att lägga ut sig där av ekonomiska skäl. Kriminalinspektören Simon Häggström uppger i dokumentären att plattformar som OnlyFans leder till att barn och unga stegvis dras in i sexhandel samt att polisen klart och tydligt ser att det utgör en inkörsport till prostitution. Gabriella Kärnekull Wolfe – som grundade föreningen #intedinhora och numera arbetar som ombudsman mot kommersiell sexuell exploatering av barn (civilsamhällesinitiativ) – uppger på liknande vis att OnlyFans är ett sätt att få unga att komma in i sexindustrin. Hon beskriver det som koppleri och menar att de flesta som börjar sälja sex på OnlyFans inte har någon tidigare erfarenhet

331 Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Onlyfans, uppdaterad den 25 april 2022, hämtad den 3 februari 2023. 332 Se Sveriges Kvinnolobby och CEDAW-nätverket, Kvinnor i Sverige 2021 – En granskning av hur Sverige lever upp till Kvinnokonventionen, 2021 s. 22.

av porrindustrin. Flera medverkande i dokumentären uppger vidare att det sker en normalisering på området och att innehållsskaparnas gränser för vilket slags material de går med på att producera förskjuts till följd av konkurrensen och konsumenternas önskemål.

Det nämnda problemet med gränsförskjutning har också påtalats av föreningen Talitas grundare som vi haft kontakt med. De kvinnor som föreningen arbetar med upplever ofta att utsattheten i samband med sexuella tjänster som utförs via internet är större än vid försäljning av fysiskt sex eftersom köparen i det förstnämnda fallet kan spara materialet som dessutom riskerar att spridas. Enligt Talita finns det ett stort behov av att straffbelägga köp av sexuella handlingar som utförs på distans.

I de kontakter vi har haft med åklagare som arbetar med frågor kopplade till människohandel har åklagarna framfört att det, i vart fall utomlands, förekommer att personer tvingas att utföra eller delta i sexuella handlingar i syfte att de ska filmas och materialet läggas ut på exempelvis OnlyFans. Åklagarnas uppfattning är också att utförande av sexuella tjänster på distans kan vara en inkörsport till traditionell prostitution eftersom det kan vara lättare att förmå någon att börja utföra sexuella handlingar via internet än att börja prostituera sig i traditionell bemärkelse.

Av en kartläggning som New York Times har gjort framgår att ett vanligt förekommande fenomen när det gäller OnlyFanskonton är så kallad e-pimping. Det handlar om företag främst i USA, men även i Europa, som säger sig hjälpa kvinnor som vill göra karriär på OnlyFans. För att tjäna mycket pengar på OnlyFans behöver man ha många prenumeranter och hålla kontakt med dem genom att chatta så att de fortsätter att köpa material. För det ändamålet har e-pimpingföretagen anställda ”chattare”. Chattarna är ofta unga män boende i Filippinerna eller något annat land där lönerna är låga. De får tillgång till kvinnornas OnlyFanskonton och det är dessa chattare som i själva verket skriver med de manliga prenumeranterna men utger sig för att vara de kvinnliga webbkameramodellerna. Företagen som har specialiserat sig på e-pimping knyter till sig kvinnor som redan använder OnlyFans för att sälja lättklädda bilder och videos. De rekryterar emellertid också tjejer som de hittar på andra plattformar och förmår dem att börja med att sälja sådant material. Vissa

av företagen tar mer än 30 procent av kvinnornas intäkter och själva plattformen OnlyFans tar, som framgått ovan, 20 procent.333

3.9.3. Kopplingen till pornografi

Att sexuella handlingar mot ersättning kan utföras på distans i form av camshows innebär att gränsen mellan prostitution och pornografi i viss mån suddas ut, vilket organisationer från civilsamhället framhöll i Brås undersökning avseende köp av sexuell tjänst som behandlats i avsnitt 3.8.3.334

Av en rapport från föreningen Talita om den svenska porrindustrin framgår att det dels finns en traditionell sådan där producenter koordinerar inspelningar och därefter sköter distributionen av materialet från egna webbplatser, dels olika internetforum där kvinnor, som kallas bloggare eller glamourmodeller, kan ansluta sig för att själva ladda upp och sälja pornografiska bilder och filmer. Den största delen av den svenska porrproduktionen sker genom sådana internetforum. Materialet på forumen kan bestå i alltifrån bilder där kvinnorna poserar lättklädda till filmer där de onanerar eller deltar i sexuella handlingar med en eller flera män. Vissa delar av innehållet på forumen är gratis men den största delen måste köpas av konsumenter. Kvinnorna som laddar upp bilder och filmer behåller en viss procent av förtjänsten, medan företagen som står bakom forumen tar en andel (mellan 20 och 50 procent).335 En person med erfarenhet från att vara modell på sådana forum berättade för Talita att det förekom att personer hörde av sig till henne med förfrågningar om privat material innehållande specifika sexuella handlingar.336 Vidare framgår av rapporten att en av de ”traditionella” producenterna av pornografi erbjuder konsumenterna att påverka innehållet i det material han producerar. Tittarna kan efterfråga en specifik kvinna att medverka i en film eller ange vilken sexuell handling de önskar ska utföras med hennes kropp. I rapporten konstateras att det nämnda förhållandet suddar ut gränserna mellan prostitution och pornografi. I likhet med den

333 Se Ezra Marcus, https://www.nytimes.com/2022/05/16/magazine/e-pimpsonlyfans.html, publicerad den 16 maj 2022, hämtad den 3 februari 2023 samt Irena Pozar, https://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/e-hallickarna-har-tagit-makten-paonlyfans/, publicerad den 15 juni 2022, hämtad den 3 februari 2023. 334 Se Brå, rapport 2022:3 s. 28. 335 Se Talita, Syns man inte finns man inte. Inblick i den svenska porrindustrin, 2019 s. 11–21 och 59. 336 Se Talita, a.a. s. 43.

som betalar en kvinna för att få använda och ha kontroll över hennes kropp kan porrkonsumenten i de nämnda situationerna påverka vad kvinnan utsätts för. I rapporten noteras också att de män som den aktuella producenten rekryterar till sina filmer, till skillnad från kvinnorna, verkar delta i porrproduktionen utan kompensation.337

Talitas grundare har i våra kontakter med föreningen uppgett att kvinnor som förekommer i pornografi inte på något sätt är mindre utsatta än de kvinnor som utnyttjas för prostitution. Enligt föreningen vore det därför rimligt att en pornografiproducents agerande bestraffas som koppleri. De har dessutom – med hänvisning till Svea hovrätts dom den 15 juni 2022 mål B 4927-22 – anfört att det är orimligt att en person enligt dagens reglering lagligt kan betala en sådan producent för att få ha sex med en tredje person om det sker inom ramen för pornografiproduktion (se vidare avsnitt 3.13).

Med anledning av ett regeringsuppdrag338 har Barnombudsmannen under 2020–2021 genomfört en kartläggning av kunskap om pornografins inverkan på barn och unga. I en av de delrapporter där kartläggningen presenteras berörs frågan om kopplingen mellan pornografi, prostitution och människohandel. Där framgår att flera civila och offentliga aktörer pekar på att det finns en sådan koppling. Aktörer som arbetar med mäns våld mot kvinnor och utsatta i prostitution hade betonat att produktionen av pornografi är tätt kopplat till prostitution och människohandel samt att de ser pornografi som dokumenterad prostitution. Det framgår också att livserfarenheterna hos kvinnor som medverkat i pornografi som producerats i Sverige ofta överlappar med personer i prostitution och även att de kvinnorna ofta har erfarenheter av att utnyttjas i prostitution. En grupp unga informanter i studien med egna erfarenheter av kommersiell sexuell exploatering och våld sade sig ha sett en normalisering av ungas inställning till att sälja sexualiserade bilder eller filmer på sig själva. De menade att barn och unga genom nya plattformar och tjänster såsom sugardejtingsajter och sajter som OnlyFans lätt dras in i olika former av kommersiell sexuell exploatering på internet. Informanterna lyfte en oro för att denna normalisering innebär att unga, speciellt flickor, tror att de har kontroll och att det är ett snabbt och lätt sätt att tjäna pengar. Att de snabbt ska kunna köpa fina saker som ger status, som till exempel kläder, telefoner och annat. Informanterna menade vidare att detta väldigt snabbt kan

337 Se Talita, a.a. s. 13. 338 A2020/0036/JÄM.

leda till situationer där förövare använder offrets egentagna bilder eller filmer för att bedriva utpressning, eller att förövare använder plattformarna i gromningsyfte. Detta menade intervjupersonerna innebär en stor risk för att hamna i eller rekryteras till prostitution.339

Den 30 juni 2022 beslutade regeringen att en särskild utredare ska kartlägga kunskapsläget om våld och andra övergrepp mot vuxna och exploatering av barn vid produktion och distribution av pornografi samt föreslå hur tillgången till skydd, stöd och vård för vuxna och barn kan förbättras.340 Uppdraget ska redovisas senast den 29 november 2023. Utredaren ska bl.a. analysera brottslighet kopplad till produktion och distribution av pornografi och undersöka varför det finns så få lagföringar för olaga våldsskildring (16 kap. 10 c § brottsbalken) beträffande våldspornografi samt föreslå åtgärder för att brott i större utsträckning ska beivras. Utredningen ska också kartlägga vilka andra brott som förekommer med koppling till produktion och distribution av pornografi och i vilken utsträckning de anmäls, utreds samt leder till åtal och lagföring. Syftet med analysen och de förslag som lämnas ska vara att brott med koppling till produktion och distribution av pornografi ska anmälas, utredas och lagföras, inom ramen för befintlig lagstiftning. Utredningen ska omfatta både sexuellt material som produceras och distribueras av någon annan och material som produceras och distribueras av en person som själv förekommer i materialet. I utredningens direktiv konstateras att kunskapen om utsatthet och exploatering inom pornografiproduktion är otillräcklig. Det anges i direktiven att en viss del av den pornografi som produceras i Sverige filmas och distribueras av producenter som anställer kvinnor och män för att medverka, men att det bara finns ett fåtal sådana producenter och att det är oklart hur många som är aktiva. Vidare noteras att det därutöver finns ett stort antal internetsidor där pornografi sprids och internetforum där användare kan lägga upp eget material, på enbart sig själva eller tillsammans med andra. Det anges att det inte heller är ovanligt att det erbjuds direktkontakt med användare och att användare kan skicka in önskemål om filmer, vilket gör att forumen befinner sig i en gråzon mellan pornografi och prostitution.

339 Se Barnombudsmannen, Kartläggning av kunskap om pornografins inverkan på barn och unga, Delrapport 3 – Insamlade erfarenheter från offentliga och ideella aktörer samt barn och Unga, Dnr 2020-0063, s. 41–43. 340 Se dir. 2022:100 och dir. 2023:37.

3.9.4. Exposekonton och annan spridning av material utan samtycke

Utredningen om ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteteten beskrev i sitt betänkande (SOU 2016:7) fenomenet hämndporr som innebär att någon publicerar nakenbilder och/eller bilder och filmer med sexuellt innehåll på en individ utan dennes samtycke. Publiceringen sker ofta av en person som den utsatta tidigare har haft en kärleksrelation med och motivet bakom publiceringen är oftast att skada, förödmjuka eller på annat sätt hämnas på den utsatta personen efter att kärleksrelationen har upphört. Av beskrivningen framgår också att det förekommer att flickor skickar sexuella bilder på sig själva till okända vuxna personer på nätet som en del av sitt självskadebeteende och att många flickor inte räknar med risken att materialet sprids vidare. Därutöver beskrivs att unga personer som får bilder av sig själva spridda på nätet kan få sin psykiska hälsa skadad och att det finns exempel på självmord hos sådana personer.341

Ett specifikt fenomen som har blivit allt vanligare särskilt bland barn och unga är så kallade exposekonton. Det handlar om bilder eller filmer, oftast på flickor eller kvinnor, med intimt eller sexuellt innehåll som sprids genom internetplattformar som Reddit eller Discord. En användare startar en tråd, ofta med ett misogynt namn och/ eller expose i titeln, där användaren uppmanar andra att dela material. Sedan ansluter sig fler användare till forumet och delar egna länkar till Dropbox eller andra fildelningstjänster. Många användare efterfrågar material avseende flickor och kvinnor i deras närhet och uppger deras namn och skola. Exposekonton kan både vara lokala och globala. Länkarna till fildelningstjänsterna säljs antingen genom att användaren swishar en summa eller startar en prenumeration. Vissa exposekonton består av mycket stora mängder namngivna bilder och filmer. Ett återkommande tema är att besökare skapar en hätsk stämning och att de uthängda personerna förnedras verbalt i kommentarstrådar och på bilderna. Kommentarerna är ofta sexistiska och syftar till att skambelägga de som hängs ut.342

Enligt en enkätundersökning som ECPAT Sverige genomförde 2022 hade nästan var sjätte flicka, knappt en av tio pojkar och knappt en av tio icke-binära varit med om att deras intima bilder lagts upp på

341 Se SOU 2016:7 s. 138–141. 342 Se ECPAT Sverige, Jag tittade bara, jag gjorde inget elakt – En rapport om barns utsatthet på exposekonton, 2023.

ett exposekonto. Flera av barnen som blivit uthängda på sådant konto berättade att de hade skickat bilderna eller filmerna i förtroende men när något ändrades i relationen hade personen spridit materialet. ECPAT Sverige beskriver att det i vissa fall ser ut att finnas ekonomiska incitament att driva ett exposekonto, alternativt att personen som ligger bakom kontot kräver att den som tittar måste bidra med eget material. Vidare beskrivs att en konsekvens av sådana konton är att många barn upplever ett överhängande hot att bli uthängda. En partner, skolkamrat eller okänd person kan använda hotet om uthängning på ett exposekonto för att få barn att producera och skicka (mer) övergreppsmaterial. Förutom att barn som får bilder spridda via exposekonton hotas är det enligt organisationen vanligt att de blir erbjudna pengar för sex eller nakenbilder.343

3.10. Sugardejting

Med hänvisning till bl.a. Jämställdhetsmyndighetens rapport Prosti-

tution och människohandel (rapport 2021:23) konstaterade Brå i den

ovan behandlade rapporten Utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling (rapport 2022:4) att barn i större utsträckning än tidigare

riskerar att utsättas för kommersiell sexuell exploatering och att detta delvis är ett resultat av digitaliseringen där olika sociala plattformar på internet möjliggör för förövare att komma i kontakt med barn. Vidare beskrevs att en internetarena som under de senaste åren fått alltmer uppmärksamhet kopplat till sexköpsbrott mot barn är webbplatser där kontakter för så kallad sugardejting förmedlas.

I den allmänna beskrivningen av sugardejting framställs fenomenet i regel som en relation mellan en ”äldre” person (företrädesvis en man) och en ung åtråvärd person (företrädesvis en kvinna) med en överenskommelse där båda vill ha någonting av den andre – umgänge, intimitet och eventuellt sex i utbyte mot restaurangbesök, resor, lyxiga saker och pengar.344 Det är också den beskrivning som används på flera sugardejtingsidor. Där anges ofta att sugardejting handlar om att bygga relationer snarare än om att utbyta tjänster. Flera offentliga aktörer och

343 Se ECPAT Sverige, a.a. 344 Se Sven-Axel Månsson, Prostitution: Aktörerna, relationerna och omvärlden, 2018, Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 21, 2020, samt Lena Gunnarsson och Sofia Strid, Varieties of sugar dating in Sweden: Content, compensation, motivations. Social Problems, 2021.

organisationer lyfter emellertid fram risker med hur sugardejting framställs och att det kan locka barn och unga till kommersiell sexuell exploatering. Sugardejting anses i många fall vara en omskrivning för prostitution och sugardejtingsidor anses vara ytterligare ett sätt för vuxna män att få kontakt med barn för att utnyttja dem sexuellt.345

Brå konstaterade vidare att det också finns forskning som beskriver sugardejting som någonting mer komplext – ett fenomen som kan inrymma såväl ren prostitution som lång- och kortvariga relationer som innefattar mer än sexuella handlingar, eller inga sexuella handlingar alls. Enligt Lena Gunnarssons och Sofia Strids forskning, där personer med erfarenhet av sugardejting som vuxna har intervjuats, brukar en dejt inom ramen för sugardejting ofta innehålla en middag före de sexuella handlingarna och det förekommer även resor, spabesök och shopping. Dock är forskarna tydliga med att sugardejting är en del av en fortsatt expansion av den kommersiella sex- och intimitetsindustrin och att det lockar till sig personer som inte annars skulle ägnat sig åt sex mot ersättning.346

Som framgått av avsnitt 3.8.2 hade ungefär en tredjedel av ärendena i Brås uppföljning avseende utnyttjande av barn genom köp av

sexuell handling någon form av koppling till sugardejting. Den sam-

lade bilden av dessa ärenden var enligt Brå att de innehåller helt andra typer av kontakter, träffar och relationer än det ”glamorösa och ömsesidiga utbyte” som beskrivs av bland annat sugardejtingsidorna själva. I de flesta av dessa ärenden hade kontakten mellan den misstänkte gärningsmannen och målsäganden skett via en så kallad sugardejtingsida. I övriga ärenden som bedömdes ha koppling till sugardejting hade kontakt uppstått antingen via någon annan form av dejtingsida, via sociala medier eller genom att den misstänkte och målsäganden känt till varandra sedan tidigare.

I några ärenden hade det vid träffarna förekommit umgänge av dejtingkaraktär, t.ex. hotellvistelser och middagar. I dessa ärenden uttryckte den misstänkte gärningsmannen i den kommunikation som föregick träffarna att han var ute efter en långvarig relation. I ett exempel menade såväl målsäganden som den misstänkte att den första träffen syftade till att de skulle få lära känna varandra och se

345 Se Jämställdhetsmyndigheten, https://jamstalldhetsmyndigheten.se/aktuellt/nyheter/sugardejting-ett-annat-ord-forprostitution/, uppdaterad den 2 maj 2022, hämtad den 1 september 2023 samt Realstars, www.hyrflickvän.se, kampanjsid a https://xn--hyrflickvn-y5a.se/, hämtad den 4 augusti 2022. 346 Se Gunnarsson och Strid, a.a.

om de båda var intresserade av någonting mer. I några ärenden rörde det sig också om relativt långa relationer, över ett års tid, med ett stort antal träffar.

Målsägandenas beskrivningar av relationerna gav dock, enligt Brå, inte intryck av att det i praktiken handlat om någonting annat än ersättning för sexuella handlingar. En målsägande beskrev i förhör att hon när hon gick in i sugardejting haft bilden av att det skulle handla om dejter med bio och kanske resor. Men att relationen till hennes ”sugardaddy” blev någonting helt annat. Hon hade vid varje tillfälle träffat mannen på morgonen innan skolan och han hade alltid krävt analsex. Vid flera tillfällen hade det förekommit handlingar som framstår som mycket allvarliga övergrepp. När förhör hölls med målsäganden, ett par år efter det senaste övergreppet, beskrev hon att hon först då förstod att gärningsmannen manipulerade henne och fick henne att acceptera saker som hon inte ville.

Det fanns även ett antal ärenden som kunde kopplas till sugardejting i stort sett enbart på grund av att kontakten skett via en sugardejtingsida. Alltså ärenden där det enligt utredningsmaterialet i stort sett inte förekommit några dejtingliknande inslag utöver sexuella handlingar. I några fall hade träffarna föregåtts av relativt långa perioder av chattande med innehåll som skapar en känsla av romantik och ömsesidighet. De faktiska träffarna hade dock varit korta möten som enbart bestått av sexuella handlingar mot ersättning.

I alla ärenden hade det förekommit ekonomisk ersättning men summan varierade stort. De ärenden där träffarna innehållit dejtinginslag var de med högst ersättning, upp till 4 000 kronor per träff. I dessa ärenden hade träffarna också pågått under betydligt längre tid än i övriga ärenden. I ett annat exempel där kontakt tagits via en sugardejtingsida hade målsäganden fått 300 kronor för att utföra oralsex på en man i hans bil. I ett fåtal ärenden förekom även presenter.

I flera fall var samma gärningsman aktuell även i andra ärenden än de som Brå undersökte. De andra ärendena kunde röra ytterligare köp av sexuell handling av barn, köp av sexuell tjänst, våldtäkt, våldtäkt mot barn och utnyttjande av barn för sexuell posering. På samma sätt framkom det att flera av de aktuella målsägandena förekom i ytterligare ärenden utanför materialet.

I den delen av Brås studie som redovisades i rapporten Köp av

sexuella tjänster (rapport 2022:3) var det, som framgått av avsnitt 3.8.3,

endast sju av de studerade ärendena som hade någon koppling till

sugardejting. Den samlade bilden av dessa var att omständigheterna i praktiken inte skilde sig mycket från övriga ärenden och att träffarna i regel enbart bestått av sexuella handlingar mot ersättning. Det som skilde dem från andra sexköpsbrott var att kommunikationen och överenskommelserna inte hade karaktären av beställningar på samma sätt och att kontakten som föregick träffen pågått under längre tid. I samtliga fall handlade det om upprepade träffar eller återkommande kontakt. I alla ärenden utom ett hade det förekommit ekonomisk ersättning. Det varierade dock hur direkt ersättningen knöts till de sexuella handlingarna. Ersättningen var generellt högre vid den här typen av sexköpsbrott än vid sexköpsbrott via eskortsidor, samtidigt som träffarna pågick under betydligt längre tid. Säljarna var kvinnor boende i Sverige och med ett undantag mellan 18 och 19 år.

Att antalet ärenden med koppling till sugardejting är förhållandevis få när det gäller köp av sexuell tjänst kan förklaras av att det är ett spaningsbrott där polisens arbete i första hand är inriktat mot så kallade eskortsidor – dvs. öppna webbplatser med annonser om sexuella tjänster – och inte mot sugardejtingsidor.

Av ECPAT Sveriges rapport om brottsutsatthet bland barn som identifierar sig som hbtqia+347 framgår att de barnen i högre utsträckning uppger sig ha erfarenhet av sugardejting än andra barn. Pojkar som identifierar sig som hbtqia+ stack ut som dem med mest erfarenhet av sugardejting. I den gruppen uppgav 40 procent att de själva hade sugardejtat eller att de hade en vän som gjort det. Motsvarande siffra bland flickor som identifierar sig som hbtqia+ var drygt 24 procent. Bland flickorna i referensgruppen var siffran drygt 13 procent och bland pojkarna i referensgruppen drygt 11 procent. Enligt vad som beskrivs i rapporten hade de barn identifierar sig som hbtqia+ en mera öppen inställning till sugardejting som ofta motiveras med individens kroppsliga autonomi och rätten till en egen sexualitet – även då den innebär att utnyttjas genom köp av sexuell handling. I rapporten noteras också att för barn och unga som identifierar sig som hbtq+ kan det leda till en ökad sårbarhet att inte ha kommit ut ännu, vilket kan bidra till att de söker sexuella relationer på internet. Det beskrivs som vanligt med relationer mellan barn i tonåren och vuxna samt att vuxna använder sin makt, sina erfarenheter och

347 Som framgått av avsnitt 3.6 är orsaken till att begreppet hbtqia+ används här att rapporten anges avse den gruppen.

barnens beroendeställning för att utnyttja barn i sårbara situationer – till exempel unga hbtq-personer som inte har kommit ut.348

Företrädare för ECPAT Sverige har upplyst om att barn och unga som organisationen kommer i kontakt med ofta har uppfattningen att sugardejting är något helt annat än att sälja sex och att det är ”tryggare”. De unga ser ofta sugardejting som en relation som båda parter har ett utbyte av. Att det finns en obalans i maktförhållandet brukar barnen inte uppfatta. När de har blivit äldre och ser tillbaka på sugardejtingen kan de emellertid ofta se att relationen inte varit jämlik. Enligt ECPAT upplever barnen ofta att deras samtycke till de sexuella handlingarna vänds emot dem. Också av Brås studie avseende utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling (se avsnitt 3.8.2) framgår det att barn manipuleras till att tro att de själva är skyldiga till de övergrepp de utsätts för.349

I våra kontakter med ECPAT har det också framkommit att sociala medier, snarare än sugardejtingsidor, är det som oftast används för att stämma träff i sugardejtingfall. Om barnet sedan vill sluta att sugardejta är det vanligt att dokumentation, såsom bilder och filmer där barnen deltar i sexuella handlingar, används som påtryckningsmedel för att kontakten ska fortsätta.

Genom Solna tingsrätts dom den 7 juni 2018 i mål B 3088-17 dömdes en man i 50-årsåldern för 18 fall av köp av sexuell handling

av barn och fyra fall av köp av sexuell tjänst. De sex målsägandena var

flickor i åldrarna 15 till 17 år (en av dem fyllde 18 år under den tid som åtalet avsåg) och hade kommit i kontakt med mannen på olika sugardejtingsidor. Den ersättning som mannen lämnat hade i huvudsak bestått av pengar, påfyllnad av mobiltelefonkort, kläder, skönhetsvård och restaurangbesök. I domen behandlade tingsrätten frågan om det funnits en koppling mellan ersättningen och de sexuella handlingarna. Tingsrätten fann att ersättningen i samtliga fall hade varit en förutsättning för målsägandenas medverkan i de sexuella handlingarna. Det hade alltså varit fråga om sex mot ersättning, vilket mannen också bedömdes ha haft insikt om. Det kan också nämnas att samtliga målsägande hade uppgett att de, för att få tillgång till sugardejtingsidorna, felaktigt hade angett på sidorna att de var minst 18 år gamla. Med hänsyn till omständigheterna i övrigt bedömdes mannen ändå ha

348 Se ECPAT Sverige, ”Consent is KEY, En rapport om brottsutsatthet bland barn som identifierar sig som HBTQIA+, 2023. 349 Se Brå, rapport 2022:4 s. 18–19 och 48.

känt till att fem av målsägandena var under 18 år. Beträffande den sjätte målsäganden bedömdes mannen i stället ha varit oaktsam i förhållande till den omständigheten. Påföljden bestämdes till fängelse i tio månader. Enligt tingsrätten hade samtliga gärningar som utgjorde köp av sexuell handling av barn straffvärden på fängelsenivå. Avseende en av målsägandena bedömdes var och en av gärningarna ha ett straffvärde motsvarande tre månaders fängelse. Detta med hänvisning till att hon endast var 15 år gammal och mannen kände till att hon inte var äldre än 16 år. Han kände också till att målsäganden var psykiskt skör och det ansågs ha varit uppenbart för honom att hon var särskilt sårbar. Hovrätten ändrade domen endast på så sätt att straffet sänktes till fängelse i åtta månader.350

Under 2019 rapporterades i media om att den norske vd:n för sugardejtingsidan ”Rich meet beautiful” hade dömts av belgisk domstol för bl.a. osedlighet och uppmaning till prostitution. Detta efter att lastbilar med reklamplakat avseende den nämnda hemsidan hade placerats ut utanför universitetet i Bryssel. Plakaten skulle locka unga kvinnliga studenter att, som reklambudskapet lydde, ”förbättra sin livsstil genom att skaffa sig en sugardaddy”. På plakaten sågs en kvinnas överkropp, utan ansikte och med knappt skylda bröst. Liknande plakat hade tidigare placerats ut utanför Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Efter flera polisanmälningar inledde svensk åklagare förundersökning om koppleri som emellertid senare lades ned med hänvisning till att det inte gick att visa att brott hade ägt rum. Det tycks inte finnas något exempel på att en svensk förundersökning avseende koppleri mot en företrädare för en sugardejtingsida har gått till åtal.

3.11. Tillämpningen av oaktsamhetskravet gällande målsägandens ålder i 6 kap. 13 § brottsbalken

3.11.1. Utgångspunkter

Som framgått av avsnitt 3.3.10 innebär bestämmelsen i 6 kap. 13 § brottsbalken ett undantag från kravet på uppsåt i förhållande till den ålder som ett barn som är offer för ett sexualbrott har uppnått. Enligt bestämmelsen döms även ”den som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten” att offret inte uppnått viss före-

350 Se Svea hovrätts dom den 29 november 2018 i mål B 6826-18.

skriven ålder. Före lagändringen den 1 juli 2018 (prop. 2017/18:177) tog regleringen i stället sikte på den som ”inte insåg men hade skälig anledning att anta” att offret inte uppnått den åldern.

Gällande tillämpningen av bestämmelsen i dess dåvarande lydelse hade 2014 års människohandelsutredning vid sin praxisgenomgång funnit att det var oklart vilken nivå av oaktsamhet som krävdes för straffansvar, att det var sällan som domstolarna resonerade kring frågan om den tilltalade handlat omedvetet oaktsamt och att domstolarnas oaktsamhetsbedömningar varierade i alltför stor utsträckning.351 Vid utredningens samtal med företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna hade framkommit att det upplevdes som mycket svårt att bevisa för domstolen att gärningspersonen varit oaktsam i förhållande till den unges ålder.352 Utredningen hade särskilt uppmärksammat att användandet av den unges kroppsutveckling som grund för rättsliga överväganden inrymmer flera komplikationer och dessutom problem ur integritetssynpunkt. Vidare hade utredningen noterat att särskilt barn i åldern 15–17 år riskerade få ett otillräckligt skydd mot sexuella övergrepp på grund av att det fanns avsevärda svårigheter att bevisa en gärningspersons insikt eller oaktsamhet i förhållande till en 15–17årings ålder. Utredningen hade också funnit mycket få domar som avsåg den ålderskategorin.353

Syftet med lagändringen den 1 juli 2018 var att stärka det straffrättsliga skyddet vid sexualbrott mot barn och tydliggöra att det inte krävs någon kvalificerad form av oaktsamhet i förhållande till barnets ålder för att en gärningsperson ska kunna dömas. I motiven konstaterades att den dittillsvarande ordningen, enligt förarbetsuttalanden, hade varit att bestämmelsen skulle tillämpas med stor försiktighet och att det för ansvar skulle krävas en tämligen hög grad av oaktsamhet. Enligt regeringen fanns det skäl att frångå den restriktivitet som de nämnda förarbetsuttalandena gav uttryck för. Ett allmänt oaktsamhetsansvar som omfattar såväl medveten som omedveten oaktsamhet skulle gälla. Avsikten var också att mindre avseende skulle fästas vid barnets kroppsutveckling än vad som skett före lagändringen. Även fortsättningsvis skulle barnets kroppsliga mognad kunna vara av betydelse för bedömningen av om en person varit oaktsam i förhållande till den unges ålder. I författningskommentaren framhölls dock

351 Se SOU 2016:42 s. 262–265. 352 Se a. SOU s. 238. 353 Se a. SOU s. 212–214, 265 och 266.

att domstolen vid denna bedömning måste beakta att ungas kroppsutveckling varierar och att barns pubertet generellt sett infaller i lägre åldrar än tidigare. I stället för att lägga huvudsakligt fokus på barnets kroppsutveckling ska samtliga omständigheter som förelegat vid tiden för gärningen beaktas.354

Enligt direktiven för vår utredning ska vi utvärdera hur straffansvaret för oaktsamhet avseende ålder vid sexuella kränkningar fungerar. Utvärderingen ska ta sikte på frågan om den nyss nämnda lagändringen har fått avsedd effekt.

Som grund för vår utvärdering har vi samlat in och gått igenom de 56 domar från hovrätterna där bestämmelsen i 6 kap. 13 § brottsbalken, i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 2018, har åberopats och tilllämpats under perioden januari 2019 – juni 2022.355 De domar vi har hämtat in redovisas i tabellformat i bilaga 3 till betänkandet. Vi har också gått igenom Högsta domstolens dom ”Chattkontakten” NJA 2022 s. 826 som meddelades den 30 november 2022. Det rättsfallet behandlas i nästföljande avsnitt. Det finns inte i övrigt några avgöranden från Högsta domstolen där 6 kap. 13 § i dess nuvarande lydelse har prövats.

Från perioden januari 2019 – juni 2022 finns också 39 hovrättsdomar i mål där 6 kap. 13 § åberopades av åklagaren men inte tillämpades av hovrätten på grund av att den tilltalade bedömdes ha haft

uppsåt i förhållande till barnets ålder. Därutöver finns ett flertal så-

dana domar i mål där åklagaren endast gjorde gällande uppsåt i det avseendet. Inget av dessa avgöranden behandlas närmare här.

Endast i tre av de hovrättsavgöranden som vi behandlar avser hovrättens oaktsamhetsbedömning den 18-årsgräns som finns i bestämmelsen om utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling i 6 kap. 9 § brottsbalken.356 Mot den bakgrunden har vi även hämtat in tingsrättsdomar från samma period som gäller det brottet och där oaktsamhetsfrågan prövades enligt 6 kap. 13 § i dess nuvarande lydelse.357 De domarna är elva till antalet och redovisas i tabellformat i bilaga 4 till

354 Se prop. 2017/18:177 s. 56–58, 88 och 89. 355 Avgörandena har identifierats genom sökningar i rättsdatabasen JUNO, Norstedts Juridik. 356 Före den 1 januari 2020 benämndes brottet köp av sexuell handling av barn, se avsnitt 3.3.5. De domar som här avses är Svea hovrätts domar den 17 juni 2021 i mål B 359-21, den 16 december 2021 i mål B 1767-21 (fyra tilltalade) och den 18 maj 2022 i mål B 1617-22. 357 Nacka tingsrätts dom den 9 april 2020 i mål B 906-20 prövades av hovrätten som emellertid fann att den tilltalade hade haft uppsåt i förhållande till målsägandens ålder. Stockholms tingsrätts dom den 15 januari 2020 i mål B 10836-19 prövades av hovrätten såvitt avser de tilltalade AB och MS, varvid hovrätten inte gjorde någon annan bedömning än tingsrätten. Detsamma gäller Stockholms tingsrätts dom den 10 november 2020 i mål B 11811-20.

betänkandet. Det bör även här påpekas att det vid sidan av de inhämtade avgörandena finns ett flertal tingsrättsdomar från samma period, avseende det nyss nämnda brottet, där frågan om oaktsamhet inte blev aktuell på grund av att domstolen fann att den tilltalade haft uppsåt i förhållande till barnets ålder eller att åklagaren endast gjorde gällande uppsåt i det avseendet.

I samtliga fall som vi har undersökt var den tilltalade en man eller pojke. När vi återger avgöranden benämner vi därför i vissa fall den tilltalade som ”han”. Målsäganden var i de flesta mål en flicka och endast i ett par fall en pojke. Det förekommer att vi benämner målsäganden som ”hon” i fall där det rörde sig om en flicka och som ”han” när det rörde sig om en pojke.

Vi har endast haft tillgång till domstolarnas domar i målen. Något ytterligare material, såsom förhör som hållits under förundersökningen, har vi alltså inte gått igenom.

Vid våra kontakter med anställda inom Åklagarmyndigheten har det framkommit att många åklagare har upplevt att det även efter lagändringen den 1 juli 2018 har varit svårt att bevisa att det funnits subjektiv täckning avseende det faktum att barnet varit under 15 år.358Flera åklagare har dock framhållit att Högsta domstolens avgörande i ”Chattkontakten” kan antas komma att medföra positiva förändringar i det avseendet.

3.11.2 ”Chattkontakten” NJA 2022 s. 826

Målet gällde en 20-årig man som åtalats för våldtäkt mot barn bestående i att han haft vaginalt samlag med en 13-årig flicka och att flickan hade genomfört oralt samlag med honom. I andra hand hade åklagaren yrkat att mannen skulle dömas för utnyttjande av barn

genom köp av sexuell handling med hänvisning till att flickan skulle

få pengar för det sexuella umgänget.

Den tilltalade erkände att han hade förmått målsäganden att ha sexuellt umgänge med honom mot betalning i enlighet med åklagarens andrahandspåstående. Han förnekade att han hade haft kännedom om att målsäganden var under 15 år eller att han varit oaktsam när det gällde hennes ålder.

358 Jfr SOU 2016:42 s. 238.

Tingsrätten ansåg det inte styrkt att den tilltalade haft uppsåt till eller varit oaktsam beträffande det förhållandet att målsäganden var under 15 år men fällde honom till ansvar enligt åklagarens andrahandsyrkande.

Hovrätten fann däremot att den tilltalade hade varit oaktsam beträffande omständigheten att målsäganden var under 15 år och dömde honom för våldtäkt mot barn till fängelse i ett år.

Frågan i Högsta domstolen var i första hand om den tilltalade skulle anses ha varit omedvetet oaktsam beträffande den omständigheten att målsäganden inte hade uppnått 15 års ålder.

Högsta domstolen konstaterade att uttalanden i förarbetena (prop. 2017/18:177 s. 88 och 89) om att skyldigheten att vidta någon form av kontroll av åldern ökar ju tydligare indikationer det finns på att den unge inte har uppnått en viss ålder får förstås så att det – i en situation med tydliga indikationer på att den unge är underårig – är oaktsamt att genomföra sexuella handlingar med den unge utan att först ha förvissat sig om att han eller hon trots allt har åldern inne.359

Vidare noterade domstolen att ett antal olika omständigheter kan utgöra indikationer på att en ung person är yngre än den åldersgräns på 15 år som är relevant enligt en del av straffbestämmelserna i 6 kap. brottsbalken samt att bedömningen dessutom måste ta hänsyn till att situationerna kan vara i hög grad varierande.360

Om gärningsmannen och den unge är bekanta med varandra sedan tidigare blir den tidigare kännedomen om den unge av stor betydelse. Det kan handla om att gärningsmannen har kunskap om att den unge går i en viss skola eller en viss skolklass, har en viss umgängeskrets eller känner till liknande information. Även i de fall då gärningsmannen inte är personligen bekant med den unge men känner till henne eller honom kan denna typ av kunskap ge gärningsmannen en tillräckligt tydlig indikation på den unges ålder.361

När gärningsmannen och den unge är sedan tidigare helt obekanta med varandra, blir situationen betydligt svårare att bedöma för gärningsmannen. Denne har då färre referenspunkter för att bedöma åldern, vilket medför en större risk för att bedömningen är felaktig. Kravet på försiktighet måste då öka. Den unges kroppsutveckling kommer i en sådan situation normalt inte att vara en omständighet

359 Se p. 27 och 28 i avgörandet. 360 Se p. 31. 361 Se p. 32.

som ger gärningsmannen anledning att bortse från risken för att den unge är yngre än 15 år.362

Vidare anförde Högsta domstolen att en uppgift från den unge om åldern inte alltid kan tas för god. Det gäller särskilt när det är fråga om en kontakt som initierats anonymt och på distans. Att den unge inte ger några (eller mycket få) uppgifter om sig själv och sin omgivning måste ses som en varningssignal. Underlaget för en bedömning av åldern har då inte förbättrats. Vissa situationer kan dessutom präglas av ett särskilt intresse av anonymitet hos alla inblandade, t.ex. köp av sexuell tjänst som är en i sig straffbelagd gärning. Detta kan ytterligare öka risken för att den unge ger felaktiga uppgifter om sin ålder och sin person.363

I det aktuella fallet kände den tilltalade och målsäganden inte varandra sedan tidigare. De kom i kontakt på ett öppet chattforum som ger besökarna möjlighet att kommunicera anonymt med främlingar och där besökarna slumpvis paras ihop för samtal. Enligt den tilltalade skrev målsäganden på hans fråga i början av chatten att hon var 15 år. Relativt omgående därefter bad han att få köpa sexuella handlingar från henne. Några timmar efter kontakten på internet träffades den tilltalade och målsäganden i den tilltalades bil och genomförde de sexuella handlingar som åtalet avsåg. Enligt den tilltalade drog han av målsägandens utseende och uppträdande slutsatsen att hon var minst 15, kanske 16 år gammal. Han hade med sig kontanter till den utlovade betalningen. Betalning kom dock inte att ske eftersom de blev avbrutna genom att målsäganden blev uppringd av sin pappa.364

Högsta domstolen konstaterade att situationen alltså var den att den tilltalade skulle köpa sexuella handlingar av en person som han hade haft en mycket kortvarig och anonym kontakt med via internet och som bara kort förklarat att hon var 15 år gammal, dvs. att hon precis hade uppnått åldern för sexuellt självbestämmande. Redan dessa omständigheter innebar enligt domstolen att det fanns indikationer på att målsäganden i själva verket kunde vara yngre än 15 år. Att det fanns en risk för detta hade den tilltalade kunnat inse om han hade tänkt efter. Att han vid tillfället var förhållandevis ung, 20 år gammal, ansågs inte medföra att han saknat förmåga till sådan eftertanke och det fanns inte heller något annat som tydde på att han hade

362 Se p. 33. 363 Se p. 34. 364 Se p. 37 och 38.

nedsatt förmåga i det avseendet. Enligt domstolen kunde det då också begäras av honom att han använde sitt förstånd och tänkte efter.365

Målsägandens kroppsutveckling och allmänna framtoning ansågs inte vara sådan att det gav den tilltalade anledning att dra slutsatsen att det trots allt inte fanns en risk för att hon inte hade fyllt 15 år. Detsamma gällde det som målsäganden mycket kortfattat uppgav om sin sexuella erfarenhet. Några andra uppgifter för att bedöma åldern hade han inte. Den information han hade tillgång till innebar enligt domstolen således inte att han kunde bortse från varningssignalerna om målsägandens ålder.366

Det anförda ansågs innebära att den tilltalade var omedvetet oaktsam beträffande den omständigheten att målsäganden inte hade uppnått 15 års ålder.367 Mot den bakgrunden fastställde Högsta domstolen hovrättens domslut.

3.11.3. Domar från hovrätterna där 6 kap. 13 § brottsbalken har tillämpats

Domstolarnas slutsatser

Vissa av hovrättsdomarna i det granskade materialet avser flera tilltalade. Vår genomgång omfattar oaktsamhetsbedömningar gällande totalt 67 tilltalade.368 56 av dessa hade enligt hovrättens bedömning varit oaktsamma i förhållande till målsägandens ålder. I elva fall, dvs. drygt 16 procent av fallen, kom hovrätten i stället fram till att det inte hade förelegat någon oaktsamhet i det avseendet. I sju av de sistnämnda fallen frikändes den tilltalade. De åtalen avsåg våldtäkt

mot barn (fem fall)369 respektive grov våldtäkt mot barn (två fall)370.

I fyra fall dömdes den tilltalade i stället för ett annat sexualbrott i enlighet med vad åklagaren hade yrkat i andra hand. Det rörde sig om en tilltalad som åtalats för sexuellt övergrepp mot barn men döm-

365 Se p. 39. 366 Se p. 40. 367 Se p. 41. 368 Varje avgörande beträffande en tilltalad behandlas här som ett fall, även om avgörandet avser flera åtalspunkter. 369 Se Svea hovrätts domar den 6 mars 2019 i mål B 182-19, den 17 juni 2020 i mål B 5129-20 och den 16 december 2020 i mål B 5697-20, Göta hovrätts dom den 5 augusti 2020 i mål B 1868-20 samt Hovrätten för Västra Sveriges dom den 28 april 2021 i mål B 1870-21. 370 Se Göta hovrätts dom den 19 mars 2021 i mål B 3781-20 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 3 november 2021 i mål B 5217-21.

des för köp av sexuell handling med barn371 och tre tilltalade som åtalats för köp av sexuell handling med barn men dömdes för köp av

sexuell tjänst372.

I elva av de undersökta fallen gjorde hovrätten en bedömning som skilde sig från tingsrättens när det gäller den tilltalades oaktsamhet avseende barnets ålder och som fick betydelse för utgången i skuldfrågan. Det rörde sig antingen om att tingsrätten ansåg att den tilltalade varit oaktsam (eller haft uppsåt) men hovrätten fann att det inte förelegat någon oaktsamhet (sex fall) eller omvänt att tingsrätten ansåg att den tilltalade inte varit oaktsam men hovrätten fann att så varit fallet (fem fall). I två av de sistnämnda fallen var tingsrättens respektive ordförande skiljaktig och menade att den tilltalade hade varit oaktsam, vilket också hovrätten kom fram till.373 Bland de 56 fall där hovrätten inte gjorde någon annan bedömning i oaktsamhetsfrågan än tingsrätten av betydelse för utgången i skuldfrågan fanns tre fall där hovrätten i och för sig gjorde en annan bedömning av om oaktsamheten varit medveten eller omedveten. Det fanns också två fall där tingsrättens uppfattning var att den tilltalade hade haft uppsåt i fråga om barnets ålder men där hovrätten i stället fann att det rörde sig om oaktsamhet.

Hur utförligt domstolen374 motiverade sin uppfattning i oaktsamhetsfrågan varierade. I vissa fall konstaterades med hänvisning till omständigheterna kortfattat att den tilltalade ”i vart fall varit oaktsam” i fråga om målsägandens ålder. De flesta domar innehåller dock en närmare redogörelse för bedömningen. I många fall framgår det också om den tilltalades oaktsamhet ansågs ha varit medveten eller omedveten. Det framgår i 15 av fallen att det var fråga om medveten oaktsamhet och i 31 av fallen att oaktsamheten varit omedveten. I resterande tio oaktsamhetsfall är det svårt att utläsa om det var medveten eller omedveten oaktsamhet som avsågs.

371 Se Svea hovrätts dom den 26 februari 2020 i mål B 262-20. 372 Se Svea hovrätts domar den 17 juni 2021 i mål B 359-21 och den 16 december 2021 i mål B 1767-21 (de tilltalade UE och MG). 373 Se Göta hovrätts dom den 30 augusti 2021 i mål B 2268-21 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 8 december 2021 i mål B 4254-21. 374 Med ”domstolen” avses här hovrätten eller, när hovrätten instämde i tingsrättens bedömning utan angivande av egna domskäl i den delen, tingsrätten.

Omständigheter som särskilt beaktades av domstolen

375

Hur den tilltalade och målsäganden fick kontakt

En viktig omständighet vid bedömningen av om den tilltalade varit oaktsam i förhållande till målsägandens ålder är naturligtvis hur parterna först kommit i kontakt med varandra och vilken kännedom den tilltalade haft om målsäganden innan den sexuella handlingen ägde rum.

I drygt 37 procent av fallen (25 stycken) hade den tilltalade och målsäganden fått kontakt med varandra på internet och inte haft något fysiskt möte före den sexuella handlingen.376 Kontakten hade i många fall inletts via Snapchat eller annan kommunikationsapp och i vissa fall på sugardejtingsidor eller andra webbplatser. Här beaktade domstolen ofta vilken information den tilltalade hade fått om målsägandens födelseår.377 Gällande Snapchat konstaterade domstolen i två fall att det är allmänt känt att den appen ofta används av minderåriga, vilket talade för att oaktsamhet förelåg.378 Att kontakten hade inletts på en sugardejtingsida ansågs i en dom avseende flera tilltalade ha manat till viss försiktighet och eftertänksamhet när det gäller ålder.379 I ett annat fall ansågs däremot en sugardejtingsida som kontaktsätt inte vara en omständighet som borde ha gett den tilltalade skäl att misstänka att målsäganden var underårig.380

Drygt 25 procent av avgörandena (17 stycken) gällde parter som

inte alls varit bekanta med varandra sedan tidigare, utan som fått kon-

takt och träffats första gången samma dag som den sexuella handlingen ägde rum. De hade ofta mötts på en fest eller via gemensamma bekanta. Det förekom också att mötet hade skett mera slumpmässigt utomhus eller på annan offentlig plats. Att den tilltalade saknade närmare kännedom om målsäganden var en omständighet som i sex fall angavs som skäl för att den tilltalade skulle ha vidtagit fler åtgärder för att kon-

375 Ibid. 376 I tre av de fallen skedde aldrig något fysiskt möte utan den sexuella handlingen utfördes på distans. 377 Även målsägandens utseende och vilka kontrollåtgärder den tilltalade hade vidtagit beaktades ofta, se nedan under rubrikerna Omständigheter hänförliga till målsäganden och Den till-

talades agerande.

378 Se Svea hovrätts domar den 12 november 2020 i mål B 10534-20 (som visserligen avsåg en tilltalad som hade träffat målsäganden vid ett tillfälle före den sexuella handlingen) och den 19 april 2022 i mål B 8711-21. 379 Se Svea hovrätts dom den 16 december 2021 i mål B 1767-21. 380 Se Svea hovrätts dom den 17 juni 2021 i mål B 359-21.

trollera målsägandens ålder.381 I ett par fall ansåg domstolen till och med att den omständigheten talade för att den tilltalade hade insett risken för att målsäganden var under 15 år, dvs. att den tilltalade varit medvetet oaktsam.382 Förhållanden som ofta fick betydelse i de fall där den tilltalade inte haft någon tidigare kontakt med målsäganden var åldern hos andra i sällskapet eller hos gemensamma bekanta. Att sådana personer varit unga ansågs i flera fall tala för att den tilltalade hade varit oaktsam gällande målsägandens ålder.383 Omvänt ansågs i ett fall de förhållandena att målsäganden kom till den aktuella festen med en person i 18-årsåldern och att flertalet festdeltagare syntes ha varit en bra bit över 15 år tala emot att den tilltalade varit oaktsam i fråga om att målsäganden var under 15 år.384

I resterande drygt 37 procent av fallen (25 stycken) hade den tilltalade och målsäganden en något närmare bekantskap och hade träffats vid i vart fall något tillfälle före den sexuella handlingen. Det kunde röra sig om att de gick på samma skola eller att de hade inlett en relation efter att först ha fått kontakt på nätet. I två avgöranden angav domstolen att just det förhållandet att den tilltalade hade haft kontakt eller varit bekant med målsäganden under en längre tid talade för att han hade haft insikt om målsägandens ålder.385 Åldern hos gemensamma kompisar som den tilltalade och målsäganden hade träffats genom beaktades ofta även i de fall där den tilltalade och målsäganden hade en något närmare bekantskap. I några fall hade målsäganden varit kompis med den tilltalades dåvarande eller tidigare flickvän. Flickvännens låga ålder ansågs i två sådana fall tala för att den tilltalade borde ha förstått att målsäganden kunde vara i samma ålder och därmed under 15 år.386 Omvänt ansågs i ett avgörande flickvännens höga ålder tala för att det inte hade kunnat begäras av den till-

381 Se Hovrätten för Övre Norrlands dom den 23 maj 2019 i mål B 345-19, Svea hovrätts domar den 25 maj 2019 i mål B 9027-19 och den 22 januari 2021 i mål B 13243-20 samt Göta hovrätts domar den 21 februari 2020 i mål B 4015-19 och den 18 januari 2022 i mål B 3625-21. 382 Se Hovrätten för Västra Sveriges domar den 15 april 2020 i mål B 5675-19 och den 7 juni 2021 i mål B 1198-21. 383 Se Hovrätten för Övre Norrlands domar den 13 februari 2019 i mål B 1134-18 (den tilltalade RM) och den 7 juli 2021 i mål B 531-21, Hovrätten för Västra Sveriges domar den 3 december 2019 i mål B 4935-19, den 15 april 2020 i mål B 5675-19 och den 8 december 2021 i mål B 4254-21, Göta hovrätts domar den 29 januari 2021 i mål B 3606-20 och den 18 januari 2022 i mål B 3625-21 samt Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 17 september 2021 i mål B 2812-21. 384 Se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 28 april 2021 i mål B 1870-21. 385 Se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 20 januari 2020 i mål B 5571-19 och Göta hovrätts dom den 13 juni 2022 i mål B 1677-22. 386 Se Göta hovrätts dom den 24 september 2021 i mål B 696-21 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 8 december 2021 i mål B 4254-21.

talade att han vidtog ytterligare kontrollåtgärder.387 Av betydelse i det fallet var emellertid också att flickvännen hade varit närvarande vid de sexuella handlingarna och själv haft viss fysisk kontakt med målsäganden.

Omständigheter hänförliga till målsäganden

I drygt 28 procent av bedömningarna (19 stycken) lyfte domstolen fram något som tog sikte på målsägandens utseende och/eller kropps-

utveckling. Ofta konstaterade domstolen – som en omständighet

bland flera som talade för att den tilltalade varit oaktsam – att målsäganden såg ung ut och att det hade utgjort skäl för den tilltalade att närmare kontrollera åldern. Endast i tre fall fick målsägandens utseende eller kroppsutveckling betydelse i motsatt riktning, dvs. som skäl för att oaktsamhet inte förelåg. I det ena fallet kom hovrätten fram till att den tilltalades uppgift om att målsäganden sagt till honom att hon var 17 år och att han litade på det inte var motbevisad.388 Vid den bedömningen beaktade domstolen att målsägandens utseende och kroppsutveckling i och för sig medgav att hon skulle kunna vara 17 år. Vidare ansåg domstolen att den tilltalade – genom att fråga målsäganden hur gammal hon var och få ett svar som framstod som trovärdigt – hade vidtagit de kontrollåtgärder som kunde begäras av honom. Den tilltalade bedömdes därmed ha iakttagit nödvändig aktsamhet och inte varit oaktsam beträffande omständigheten att målsäganden var under 15 år.

Det andra avgörandet där målsägandens utseende och kroppsutveckling nämndes och där oaktsamhet inte ansågs ha förelegat gällde 18-årsgränsen i 6 kap. 9 § brottsbalken.389 I det fallet konstaterade domstolen att det inte fanns någon bevisning som gav stöd för att den tilltalade varit oaktsam och att inte heller de omständigheter under vilka den tilltalade och målsäganden fick kontakt (de hade träffats på en sugardejtingsida) var sådana att de borde ha gett den tilltalade skäl att misstänka att målsäganden var underårig. Vidare anförde domstolen att det inte heller fanns något som tydligt utvisade att målsägandens kroppsutveckling, utseende eller uppträdande vid det

387 Se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 3 november 2021 i mål B 5217-21. 388 Se Svea hovrätts dom den 6 mars 2019 i mål B 182-19. 389 Se Svea hovrätts dom den 17 juni 2021 i mål B 359-21

aktuella tillfället borde ha gett den tilltalade skäl att misstänka att målsäganden var under 18 år.

I det tredje fallet konstaterade tingsrätten – vars bedömning hovrätten i huvudsak instämde i – bl.a. att målsäganden i och för sig gett ett åldersadekvat intryck på videoförhören, men att det var vanskligt att utifrån detta dra några säkra slutsatser om hur hon såg ut och uppträdde när hon var i kontakt med den tilltalade eftersom hon då torde ha försökt ge sken av att vara i den ålder som hon uppgett för honom.390 Vidare anförde tingsrätten att det av granskningsprotokoll av de filmer som målsäganden hade skickat till den tilltalade framgick att hennes kön var färdigpuberterat samt att det inte var utrett att hennes kroppsutveckling i sig skulle ha gett den tilltalade anledning att misstänka att hon var yngre än 15 år.

I drygt 19 procent av fallen (13 stycken) hade målsäganden lämnat en felaktig uppgift om sin ålder och påstått sig vara över 15 år trots att så inte varit fallet. I nio av dessa fall bedömdes den tilltalade ändå ha varit oaktsam. Det berodde på att det funnits omständigheter som gett den tilltalade anledning att misstänkta att målsägandens uppgift inte stämde. En sådan varningssignal kunde vara att målsägandens utseende stämde överens med vad som får betraktas som normalt för den verkliga åldern.391 Andra omständigheter som lyftes fram var att målsäganden hade ändrat sig eller på annat sätt lämnat flera skiftande uppgifter om sin ålder.392 I de fyra fall där målsäganden hade ljugit om sin ålder och den tilltalade inte bedömdes ha varit oaktsam hade det däremot inte funnits några särskilda indikationer på att målsägandens uppgift om sin ålder varit felaktig.393

Andra förhållanden som i flera fall beaktades av domstolarna var den tilltalades kännedom om målsägandens födelseår eller vilken skola målsäganden gick på. I samtliga fall där den tilltalade hade varit medveten om något av dessa förhållanden (14 fall) – bortsett från det ovan nämnda målet394 där målsäganden hade varit kompis med den tilltalades dåvarande flickvän som var äldre – fann domstolen att den tilltalade

390 Se Svea hovrätts dom den 16 december 2020 i mål B 5697-20. 391 Se Svea hovrätts dom den 11 december 2020 i mål B 11526-20 och Göta hovrätts dom den 13 juni i mål B 1677-22. 392 Se Hovrätten för Övre Norrlands dom den 23 maj 2019 i mål B 345-19, Svea hovrätts dom den 3 augusti 2020 i mål 2020-08-03 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 29 juni 2022 i mål B 2429-21. 393 Se Svea hovrätts domar den 6 mars 2019 i mål B 182-19, den 26 februari 2020 i mål B 262-20 och den 16 december 2020 i mål B 5697-20 samt Hovrätten för Västra Sveriges dom den 28 april 2021 i mål B 1870-21. 394 Se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 3 november 2021 i mål B 5217-21.

hade varit oaktsam. Liknande omständigheter som i några fall ansågs tala för oaktsamhet var att den tilltalade visste att målsäganden bodde

hemma respektive i familjehem.

I några avgöranden bidrog det förhållandet att målsäganden ville ha hjälp att köpa alkohol till att domstolen bedömde att oaktsamhet hade förelegat.395

Den tilltalades agerande

Att den tilltalade inte hade gjort tillräckliga efterforskningar för att kontrollera målsägandens ålder, exempelvis genom att fråga, var något som domstolen ofta lyfte fram och som i flertalet fall ledde till att den tilltalade ansågs ha varit oaktsam. Omvänt bidrog i ett par fall det förhållandet att den tilltalade hade frågat om åldern till att oaktsamhet inte ansågs ha förelegat.396 Det förekom dock att den tilltalade bedömdes ha varit oaktsam trots att han hade frågat om åldern, eftersom omständigheterna i övrigt var sådana att ytterligare kontroller borde ha vidtagits.397

I ett fall beaktade domstolen att den tilltalade själv hade ljugit om

sin ålder i kontakten med målsäganden som ett skäl för att han borde

ha vidtagit ytterligare kontrollåtgärder.398

Det var ovanligt att omständigheter hänförliga till den tilltalades per-

son – såsom den tilltalades egen ålder eller förmåga att bedöma åldern

hos unga personer – lyftes fram vid oaktsamhetsbedömningen.399 I ett fall konstaterade domstolen emellertid att den tilltalade var påtagligt äldre än målsäganden och att hans egna ålder hade varit föremål för viss diskussion före de sexuella handlingarna.400 Det nyss sagda ansågs tala för att den tilltalade borde ha ställt motfrågor till den utseendemässigt påtagligt unga målsäganden om hennes ålder. I ett annat avgörande beaktade domstolen, som skäl mot oaktsamhet, att den tilltalade hade en funktionsnedsättning och nedsatt utvecklingsnivå.401

395 Se Göta hovrätts dom den 30 juni 2020 i mål B 1465-20, Svea hovrätts dom den 15 januari 2021 i mål B 12651-20 och Hovrätten för Övre Norrlands dom den 7 juli 2021 i mål B 531-21. 396 Se Svea hovrätts domar den 6 mars 2019 i mål B 182-19 och den 16 december 2020 i mål B 5697-20. 397 Se Göta hovrätts dom den 19 mars 2021 i mål B 3781-20 (den tilltalade MAD) och Svea hovrätts dom den 10 maj 2021 i mål B 3050-21 (den tilltalade BS). 398 Se Svea hovrätts dom den 22 januari 2021 i mål B 13243-20. 399 Jfr SOU 2016:42 s. 228–230. 400 Se Svea hovrätts dom den 18 december 2020 i mål B 3757-20. 401 Se Svea hovrätts dom den 17 juni 2020 i mål B 5129-20.

3.11.4. Domar från tingsrätter där 6 kap. 13 § brottsbalken har tillämpats avseende bestämmelsen i 9 § samma kapitel

Domstolarnas slutsatser

De elva tingsrättsdomar som vi har granskat avser 15 olika tilltalade. Av dessa tilltalade bedömdes 13 ha varit oaktsamma i förhållande till att målsäganden var under 18 år. Beträffande två tilltalade, dvs. i drygt 13 procent av fallen, var bedömningen däremot att de inte hade varit oaktsamma i nämnda avseende och därför inte kunde dömas enligt 6 kap. 9 § brottsbalken. De två personerna dömdes i stället för köp av

sexuell tjänst.402

I de avgöranden där oaktsamhet bedömdes föreligga angavs i fyra fall att det var fråga om medveten oaktsamhet. I de resterande fallen angavs inte uttryckligen vilken typ av oaktsamhet som var aktuell. Domstolen uttalade sig i de fallen inte heller specifikt om den tilltalade faktiskt insett risken för att målsäganden var under 18 år eller endast borde ha insett den risken. Däremot innehöll domskälen redogörelser för omständigheter som talade för att det fanns en sådan risk och som därmed gav den tilltalade anledning att kontrollera saken.

Omständigheter som särskilt beaktades av domstolen

Hur den tilltalade och målsäganden fick kontakt

Majoriteten av de tilltalade (12 stycken) hade kommit i kontakt med målsäganden genom en eskortsida, sugardejtingsida eller annan webbplats för förmedling av sexuella kontakter.

I ett fall där kontakten hade inletts på en eskortsida anförde tingsrätten att det måste vara ett minimikrav att ”den som på detta ljusskygga sätt skaffar sig en sexuell förbindelse med en person, som ändå måste ha sett rätt ung ut, i varje fall ställer någon fråga om personens ålder”.403 Eftersom den tilltalade i det fallet inte hade ställt någon sådan fråga hade han enligt tingsrätten varit oaktsam beträffande omständigheten att målsäganden var under 18 år.

402 Se Östersunds tingsrätts dom den 12 april 2022 i mål B 403-21 och Falu tingsrätts dom den 14 juni 2022 i mål B 4091-18 (den tilltalade MM). 403 Se Falu tingsrätts dom den 14 juni 2022 i mål B 4091-18 (den tilltalade PL).

I övriga avgöranden lyftes inte kontaktsättet som sådant fram som en omständighet av särskild betydelse för oaktsamhetsbedömningen.

Omständigheter hänförliga till målsäganden

I tre domar noterade tingsrätten att målsäganden i den annons som den tilltalade svarat på hade uppgett sig vara 18 år. Detta fick i två av fallen inte någon större betydelse eftersom 18 år var den lägsta ålder som kunde anges om annonsen över huvud taget skulle godkännas.404 I det tredje fallet ansåg tingsrätten emellertid att det förhållandet att annonsen, som låg till grund för den tilltalades beslut att kontakta målsäganden, innehöll uppgiften om att målsäganden var 18 år måste vara en utgångspunkt för bedömningen.405 I några andra fall hade målsäganden i annonsen inte uppgett någon specifik ålder men däremot angett att hon var ”ung”.406 Den uppgiften ansågs tala för att den tilltalade varit oaktsam och ledde – i förening med andra omständigheter, främst målsägandens unga utseende – till att oaktsamhetskravet bedömes vara uppfyllt. En målsägande hade i ett tidigare skede meddelat den tilltalade att hon var strax under 18 år. Den omständigheten talade enligt domstolen för att den tilltalade varit oaktsam i förhållande till att målsäganden var under 18 år även vid de sexuella handlingarna.407

Målsägandens utseende och/eller kroppsutveckling beaktades avseende sex tilltalade, dvs. i 40 procent av fallen. Att utseendet inte gjorde att målsäganden framstod som äldre än sin verkliga ålder angavs i ett avgörande vara en omständighet som talade för att den tilltalade hade varit oaktsam.408 I ett annat avgörande konstaterades beträffande två av de tilltalade att bl.a. målsägandens ungdomliga utseende gjorde att de borde ha frågat om hennes ålder.409 Också i den ovan nämnda domen – där uppgiften i annonsen om att målsäganden var 18 år var en utgångspunkt för bedömningen – angavs målsägandes utseende vara av betydelse, men då i motsatt riktning. Tingsrätten bedömde där att måls-

404 Se Nacka tingsrätts dom den 9 april 2020 i mål B 906-20 och Mora tingsrätts dom den 2 juli 2020 i mål 138-19. 405 Se Östersunds tingsrätts dom den 12 april 2022 i mål B 403-21. 406 Se Varbergs tingsrätts dom den 13 september 2019 i mål B 2810-18 och Nyköpings tingsrätts dom den 14 oktober 2019 i mål B 2609-18. 407 Se Mora tingsrätts dom den 2 juli 2020 i mål 138-19. 408 Se Stockholms tingsrätts dom den 10 november 2020 i mål B 11811-20. 409 Se Falu tingsrätts dom den 14 juni 2022 i mål B 4091-18 (de tilltalade MM och PL).

ägandens utseende och utveckling inte var en omständighet som borde ha väckt den tilltalades misstanke om att hon var yngre än vad hon uppgett.410 Det var det enda avgörandet där utseendet och/eller kroppsutvecklingen togs upp som ett skäl mot oaktsamhet.

Andra omständigheter som domstolarna beaktade var att den tilltalade kände till att målsäganden gick i skolan eller att målsäganden

bodde hemma respektive i familjehem.411 I några fall beaktades att måls-

äganden ville att den tilltalade skulle köpa ut alkohol respektive ciga-

retter.412

Den tilltalades agerande

Gemensamt för de två fall där oaktsamhet inte ansågs föreligga var att respektive tilltalad före den sexuella handlingen hade frågat måls-

äganden om hennes ålder och fått till svar att hon var över 18 år.413 I en

annan dom ansågs däremot det förhållandet att målsäganden hade fått frågan om sin ålder innebära att de tre tilltalade hade insett att det fanns en risk att målsäganden kunde vara under 18 år.414 I ett av de fallen framgick det av målsägandens uppgifter att hon hade svarat att hon var 18 år, medan hon avseende två tilltalade inte mindes vad hon uppgett. Vad målsäganden hade svarat på de tilltalades frågor angavs dock inte vara av någon särskild betydelse för tingsrättens bedömning, utan respektive tilltalad ansågs redan till följd av sin fråga ha varit medvetet oaktsam i förhållande till att hon var under 18 år.

3.11.5. Överväganden och bedömning

Bedömning: Domstolarnas tillämpning av 6 kap. 13 § brottsbal-

ken har förändrats på det sätt som avsågs med lagändringen den 1 juli 2018 (jfr prop. 2017/18:177).

Bedömningarna är mer enhetliga och domstolarna utgår inte längre från att det krävs någon kvalificerad form av oaktsamhet.

410 Se Östersunds tingsrätts dom den 12 april 2022 i mål B 403-21. 411 Se Varbergs tingsrätts dom den 13 september 2019 i mål B 2810-18, Nacka tingsrätts dom den 9 april 2020 i mål 906-20 och Mora tingsrätts dom den 2 juli 2020 i mål B 138-19. 412 Se Stockholms tingsrätts dom den 10 november 2020 i mål B 11811-20 och Malmö tingsrätts dom den 22 mars 2022 i mål B 9397-20. 413 Se Östersunds tingsrätts dom den 12 april 2022 i mål B 403-21 och Falu tingsrätts dom den 14 juni 2022 i mål B 4091-18 (den tilltalade MM). 414 Se Stockholms tingsrätts dom den 15 januari 2020 i mål B 10836-19.

Domstolarna lägger också mindre vikt vid barnets kroppsutveckling och gör en mera allsidig oaktsamhetsbedömning än tidigare.

De beskrivna förändringarna har stärkt barns straffrättsliga skydd mot sexuella kränkningar vid oaktsamhet hos gärningspersonen i fråga om barnets ålder.

Bedömningarna är mer enhetliga

Som framgått ovan har Högsta domstolen genom sitt avgörande i ”Chattkontakten” NJA 2022 s. 826 numera gjort vägledande uttalanden om var gränsen ska gå för straffbar oaktsamhet i förhållande till barnets ålder. Rättsfallet visar särskilt hur bedömningen ska göras när det gäller omedveten oaktsamhet och tydliggör bl.a. att en uppgift från den unge om åldern inte alltid kan tas för god.

”Chattkontakten” kommer rimligen att bidra till att underrätternas avgöranden framöver blir alltmer enhetliga och att tillämpningen anpassas efter den vägledning som Högsta domstolen har gett. Vår genomgång av tingsrätts- och hovrättspraxis visar emellertid på en större enhetlighet i tillämpningen redan i tiden före Högsta domstolens dom, jämfört med hur det såg ut före lagändringen den 1 juli 2018.

Av de hovrättsavgöranden som vi har undersökt från perioden januari 2019 – juni 2022 framgår att det var relativt ovanligt att utfallet av hovrättens oaktsamhetsbedömning skilde sig från tingsrättens. Endast i omkring 16 procent av fallen gjorde hovrätten en annan bedömning än tingsrätten i fråga om den tilltalades oaktsamhet avseende målsägandens ålder som fick betydelse för utgången i skuldfrågan. Det kan jämföras med de hovrättsavgöranden som 2014 års människohandelsutredning gick igenom vid sin utvärdering av hur 6 kap. 13 § brottsbalken i dess tidigare lydelse tillämpades. Bland de avgörandena låg motsvarande ändringsfrekvens på omkring 30 procent.415 Att hovrätten oftare än tidigare gör samma bedömning som tingsrätten talar för att osäkerheten hos domstolarna har minskat när det gäller vilken nivå av oaktsamhet som krävs i förhållande till barnets ålder.

415 Se SOU 2016:42. Ändringsfrekvensen anges inte uttryckligen i betänkandet men går att utläsa ur dess bilaga 4.

Domstolarnas bedömningar har också blivit mer enhetliga gällande i vilken riktning vissa specifika omständigheter talar.416 Vi har visserligen sett ett par exempel på att bedömningen i fall där samma eller liknande omständigheter beaktades ledde till motsatta utfall. Det tydligaste exemplet är att hovrätten i ett avgörande ansåg att den omständigheten att kontakten hade inletts på en sugardejtingsida utgjorde skäl för den tilltalade att misstänka att målsäganden var underårig, medan hovrätten i ett annat avgörande ansåg att så inte var fallet.417 Vidare framgår det av tingsrättsavgörandena att den tilltalades frågor om målsägandens ålder kunde ha viss ansvarsbefriande verkan, men att sådana frågor också kunde anses tala för att den tilltalade insåg att det fanns en risk för att målsäganden var underårig.418 I övrigt är vår generella bild att domstolarna i det granskade materialet beaktade liknande omständigheter på i huvudsak samma sätt.

Den tilltalade bedöms oftare ha varit oaktsam

En viktig slutsats som kan dras av vår genomgång av tingsrätts- och hovrättspraxis är att det sedan lagändringen den 1 juli 2018 har blivit betydligt vanligare att domstolarna vid sin tillämpning av 6 kap. 13 § brottsbalken finner att den tilltalade har varit oaktsam i förhållande till barnets ålder. Som framgått av avsnitt 3.11.3 och 3.11.4 bedömde domstolen i cirka 16 procent av hovrättsavgörandena och 13 procent av tingsrättsavgörandena att sådan oaktsamhet inte hade förelegat. Andelen friande domar – där den tilltalade alltså inte heller dömdes för något annat sexualbrott än vad åklagaren yrkat i första hand – var bland hovrättsavgörandena drygt 10 procent (sju fall). Bland tingsrättsavgörandena fanns inga friande domar. Vad som nu sagts kan jämföras med den utvärdering som 2014 års människohandelsutredning gjorde. Den utredningen hade gått igenom 89 domar från tingsrätter och hovrätter under åren 2009 – 2015 där tillämpning av 6 kap. 13 § brottsbalken i dess dåvarande lydelse hade varit aktuell. Av domarna hade cirka 17 procent varit friande. Cirka 57 procent hade varit fällande domar där den tilltalade dömts helt i enlighet med åtalet och cirka 26 procent

416 Jfr a. SOU s. 230, 264 och 265. 417 Se Svea hovrätts domar den 16 december 2021 i mål B 1767-21 och den 17 juni 2021 i mål B 359-21. 418 Se Östersunds tingsrätts dom den 12 april 2022 i mål B 403-21 och Falu tingsrätts dom den 14 juni 2022 i mål B 4091-18 (den tilltalade MM) samt jfr Stockholms tingsrätts dom den 15 januari 2020 i mål B 10836-19.

fällande domar där den tilltalade fällts till ansvar för annat brott än vad åklagaren yrkat. Av de fällande domarna hade domstolen i cirka 64 procent av fallen funnit att den tilltalade haft skälig anledning att anta att målsäganden var underårig.419 Genomgången inkluderade – till skillnad från vår genomgång – fall där domstolen bedömde att den tilltalade haft uppsåt i förhållande till målsägandens ålder eller där oaktsamhetsfrågan av annan anledning inte blev föremål för domstolens prövning. Hur stor andel av de faktiskt utförda oaktsamhetsbedömningarna som resulterade i att domstolen kom fram till att den tilltalade inte haft skälig anledning att anta att målsäganden var under den relevanta åldern anges inte uttryckligen i betänkandet. Av tabellen i betänkandets bilaga 4 kan dock utläsas att det rörde sig om 29 av 80 fall, dvs. omkring 36 procent av fallen. Det kan också nämnas att utredningen konstaterade att domstolarna i ganska hög utsträckning hänvisade till förarbetsuttalandena om restriktivitet.420

Av vår genomgång har också framkommit att domstolarna – till skillnad från vad som var fallet före 2018 års lagändring – inte sällan resonerar kring frågan om den tilltalade agerat medvetet eller omed-

vetet oaktsamt.421 I vissa fall, särskilt bland tingsrättsavgörandena, är

det visserligen något oklart om domstolen bedömde att oaktsamheten var medveten eller omedveten. Sett till hovrättsavgörandena är det emellertid tydligt att den tilltalade ofta döms för att ha varit omedvetet oaktsam.

Utifrån de tingsrätts- och hovrättsdomar som vi har gått igenom kan den slutsatsen dras att domstolarna numera inte kräver någon kvalificerad form av oaktsamhet i förhållande till barnets ålder för att ansvar ska dömas ut. Domstolarna utgår alltså inte längre från sådan restriktivitet som motivuttalanden till bestämmelsen i dess tidigare lydelse gav uttryck för. Att så är fallet framgår i första hand av det som nyss redovisats om att den tilltalade oftare bedöms ha varit oaktsam och att det blivit vanligare att ansvar döms ut vid omedveten oaktsamhet.

Vi har inte funnit att det finns någon avgörande skillnad i hur domstolarna gör oaktsamhetsbedömningen beroende på vilken typ av sexualbrott mot barn det rör sig om och om det är 15-årsgränsen eller 18-årsgränsen som är aktuell. När det gäller 18-årsgränsen är det emellertid något vanligare att domstolen kommer fram till att

419 Se a. SOU s. 245. 420 Se a. SOU a.s. 421 Jfr a. SOU s. 262–264.

den tilltalade inte varit oaktsam. De fall där domstolen har prövat frågan om oaktsamhet i förhållande till att målsäganden var under 18 år har alla avsett brottet utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling i 6 kap. 9 § brottsbalken.422 Bedömningarna avser totalt 21

olika tilltalade.423 Gällande fem av dessa, dvs. i knappt 24 procent av fallen, kom domstolen fram till att oaktsamhet inte förelåg.424 Det bör dock påpekas att materialet i denna del är förhållandevis begränsat när det gäller mängden avgöranden.

Vidare framgår av materialet att vissa slags faktiska omständigheter numera värderas på ett mindre restriktivt sätt än tidigare. Exempelvis fanns det bland de avgöranden som 2014 års människohandelsutredning undersökte flera fall där kännedom om att målsäganden gick på en högstadieskola inte ansågs ha gett anledning att misstänka att målsäganden kunde vara under 15 år.425 I de fall vi har gått igenom ansåg domstolarna i princip utan undantag att de tilltalade som kände till vilken skola målsäganden gick på hade varit oaktsamma.426

Mindre fokus läggs på barnets kroppsutveckling

Vår undersökning visar att domstolarna inte längre lägger huvudsakligt fokus på barnets kroppsutveckling utan att samtliga omständigheter vid gärningen beaktas. Bland avgörandena i 2014 års människohandelsutrednings genomgång var målsägandens utseende och/eller kroppsutveckling en omständighet som domstolarna fäste avseende vid i stort sett i samtliga fall.427 Bland domarna i vår undersökning tog domstolen i cirka 28 procent av hovrättsavgörandena och 40 procent av tingsrättsavgörandena i och för sig upp omständigheten i fråga. Det var dock sällan den enda omständigheten som lyftes fram utan den nämndes som ett förhållande bland flera och ansågs oftast tala för att den tilltalade borde ha kontrollerat åldern närmare.

422 Före den 1 januari 2020 benämndes brottet köp av sexuell handling av barn, se avsnitt 3.3.5. 423 Elva tingsrättsdomar avseende 15 tilltalade och tre hovrättsdomar avseende sex tilltalade. 424 Se Svea hovrätts domar den 17 juni 2021 i mål B 359-21 och den 16 december 2021 i mål B 1767-21 (de tilltalade UE och MG), Östersunds tingsrätts dom den 12 april 2022 i mål B 403-21 och Falu tingsrätts dom den 14 juni 2022 i mål B 4091-18 (den tilltalade MM). 425 Samtidigt hade i några fall en sådan kännedom hos den tilltalade lett till att denne ansetts ha haft skälig anledning att anta att målsäganden inte fyllt 15 år, se SOU 2016:42 s. 226, 227 och 264. 426 Den tilltalades kännedom om den unges skolgång nämndes för övrigt i SOU 2016:42 som en omständighet som enligt utredningens mening särskilt borde kunna leda till att en gärningsman bedöms som oaktsam, se a. SOU s. 279 och 303. 427 Se a. SOU s. 225.

Vår sammantagna bedömning

Även om många åklagare har upplevt att det också efter lagändringen den 1 juli 2018 har varit svårt att bevisa oaktsamhet i förhållande till barnets ålder visar vår utvärdering sammantaget att domstolarnas tilllämpning av bestämmelsen i 6 kap. 13 § brottsbalken sedan lagändringen har förändrats på ett sätt som har stärkt barns straffrättsliga skydd mot sexuella kränkningar vid oaktsamhet hos gärningspersonen i fråga om barnets ålder. Utfallen är mer enhetliga och domstolarna utgår inte längre från att det krävs någon kvalificerad form av oaktsamhet. Domstolarna lägger också mindre vikt vid barnets kroppsutveckling och gör en mera allsidig oaktsamhetsbedömning än tidigare. Vår bedömning är alltså att den nämnda lagändringen har fått avsedd effekt och att regleringen i 6 kap. 13 § är ändamålsenlig.

3.12. Det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år särskilt i förhållande till köp av sexuell handling

3.12.1. Utgångspunkter

I våra direktiv noteras i fråga om sexuella kränkningar att det kan finnas situationer som typiskt sett innebär en risk för utnyttjande av ett barn i åldern 15–17 år och som kan ses som straffvärda men som i dag faller utanför lagstiftningen. Vidare anges att det också kan ifrågasättas om försäljning av en sexuell handling bör ses som en del av ett barns sexuella självbestämmande. Vi har därför fått i uppdrag att överväga om det straffrättsliga skyddet för barn i åldern 15–17 år bör stärkas, särskilt i förhållande till utnyttjande av barn genom köp

av sexuell handling (6 kap. 9 § brottsbalken).

Vi ska också se över regleringen om utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling och undersöka om den är ändamålsenligt ut-

formad bl.a. med avseende på fenomenet sugardejting. Vad som menas med sugardejting har beskrivits i avsnitt 3.10.

Också i de övriga nordiska länderna är köp av sexuella handlingar av en person under 18 år reglerat i särskilda bestämmelser (se avsnitt 3.5). Ett sådant brott bestraffas enligt de bestämmelserna med fängelse i upp till två år. Länderna skiljer sig dock åt vad gäller åldersgränsen för samtycke till en sexuell handling, vilket avgör vid vilken

ålder andra brottsrubriceringar, såsom våldtäkt mot barn, blir aktuella i första hand. I Norge och Finland är det som utgångspunkt olagligt att genomföra sexuella handlingar med barn under 16 år. I Danmark och Island går motsvarande gräns vid 15 år.428

I detta avsnitt beskrivs inledningsvis vissa synpunkter som vi har fått in från barn. Vi redovisar sedan våra överväganden och förslag när det gäller det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år och de förändringar av lagstiftningen som vi föreslår för att stärka det skyddet. Därefter redovisas våra överväganden och förslag när det gäller regleringen om utnyttjande av barn genom köp av

sexuell handling.

I avsnitt 3.9 har vi beskrivit att det blivit allt vanligare att material med sexuellt innehåll avseende unga personer sprids utan personens samtycke, bl.a. via så kallade exposekonton. Den som sprider material på det sättet kan göra sig skyldig till exempelvis barnpornografibrott (16 kap. 10 a § brottsbalken) eller olaga integritetsintrång (4 kap. 6 c § brottsbalken). Som också framgår av avsnitt 3.9 pågår det på EU-nivå en rättslig utveckling som rör digitala tjänster och avlägsnande av olagligt innehåll på internet. Det handlar bl.a. om befogenheter för nationella myndigheter att agera mot olagligt innehåll och krav på leverantörer av digitala förmedlingstjänster, särskilt online-plattformar såsom sociala medier och marknadsplatser. Ett syfte med den EU-förordning (rättsakten om digitala tjänster) som har antagits, men som ännu inte är tillämplig, är att motverka rättslig fragmentering av regelverket på den inre marknaden. Mot denna bakgrund omfattas frågan om borttagning av sexuellt material som har spridits utan samtycke inte av våra överväganden.

3.12.2. Synpunkter från barn

I avsnitt 2.2 har vi beskrivit varför det är viktigt att barn och unga involveras i utredningsarbete inför framtagande av ny lagstiftning samt hur vi på olika sätt har arbetat för att få in barns röster. En central del i det arbetet har varit att vi med hjälp av Barnafrid vid Linköpings universitet har ställt enkätfrågor till ungdomar i åldern

428 Se Brå, rapport 2022:4 s. 17 samt Charlotta Holmström, Young People, Vulnerabilities and Prostitution/Sex for Compensation in the Nordic Countries – A Study of Knowledge, Social Initiatives and Legal Measures. TemaNord 2019:546. Danmark: Nordic Council of Ministers, s. 20–23, 60, 91 och 122.

15–17 år gällande behovet av ett förstärkt straffrättsligt skydd mot sexuella kränkningar av barn i den ålderskategorin.

En enkätfråga gällde hur de svarande skulle se på en lagändring som innebär att det blir olagligt att ha sex med en 15–17-åring som är i en utsatt situation och därför inte riktigt kan sätta gränser när det gäller sex. Av de tio ungdomar som svarade på frågan angav fem att det var ett mycket bra förslag och fyra att det var ett ganska bra förslag. En ungdom svarade att den inte visste. Ingen av ungdomarna svarade att en lagändring av det nämnda slaget skulle vara dålig (svarsalternativen

ganska dåligt respektive mycket dåligt fanns att välja mellan). Det bör

påpekas ungdomarna inte fick någon information om vilken brottsbeteckning och/eller straffskala som skulle kunna bli aktuell om lagändringen genomförs. En liknande fråga gällde om det är viktigt att ungdomar som inte alltid själva kan sätta gränser när det gäller sex bör skyddas från att någon har sex med dem. Där valde fyra ungdomar svarsalternativet mycket viktigt och fyra ungdomar alternativet ganska

viktigt. Två ungdomar angav att de inte visste. Ingen valde svarsalter-

nativet helt oviktigt eller inte så viktigt. Det går dock inte att dra den slutsatsen att de ungdomar som svarade att den nämnda lagändringen skulle vara ganska bra – respektive att det är ganska viktigt att skydda ungdomar i sådana fall – är tveklöst positiva till att lagen ändras på det sättet.

I fritextrutorna till de två nämnda frågorna påpekade någon att om en person är i en utsatt situation så bör det självklart vara olagligt att ha sex med personen även om den är över 15 år. En annan svarande uttryckte en liknande ståndpunkt och noterade att samhället måste hjälpa dem som mår dåligt psykiskt. Någon av ungdomarna påpekade att även en person som mår dåligt och är i en utsatt situation har ett eget val och om personen väljer att ha sex så får den stå för det. Det framfördes också att det finns en risk att en ungdom ljuger om att den inte kunde sätta gränser, fast den egentligen kunde det, och att den andra personen då blir oskyldigt dömd för brott.

En fritextfråga ställdes om det finns någon särskild situation där det borde vara olagligt att ha sex med en 15–17-åring. Flera svar tog sikte på att det inte borde vara tillåtet i fall där ungdomen är berusad. Några svar avsåg fall av stor åldersskillnad eller dåligt psykiskt mående eller de faktorerna i kombination. Enligt ett svar borde det överhuvudtaget inte vara tillåtet att ha samlag med någon under 18 år.

En annan fråga gällde vikten av att ungdomar får ha sex om de vill det, även om de själva inte alltid kan sätta gränser när det gäller sex. Här svarade sex ungdomar att det är ganska viktigt och tre att det är

mycket viktigt. En ungdom angav att den inte visste. I fritextrutan till

denna fråga noterades bl.a. att man måste få pröva för att veta var gränsen går samt att om en ungdom går med på det så kan den inte ångra sig sedan och säga att det är olagligt. Ett fritextsvar tog upp att ungdomar i och för sig bör få ha sex om de känner för det, men att vissa personer kan ha svårt att säga nej när de inte vill, särskilt när de är 15 år. Vidare lämnades även här svaret att ungdomar i den åldern inte bör få ha samlag oavsett samtycke.

Vi har också fått in synpunkter från barn genom att ECPAT Sverige på uppdrag av oss har anordnat en fokusgruppdiskussion. I fokusgruppen deltog fem ungdomar i åldern 15–16 år, varav fyra flickor och en pojke. Diskussionen utgick från tre fiktiva scenarion, så kallade vinjetter. Målsättningen var att inhämta barns röster i fråga om det behövs ett förstärkt straffrättsligt skydd mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år.

Den första vinjetten avsåg en sugardejtingsituation med en 16-årig flicka och en 32-årig man. Mannen hade kontaktat flickan på Instagram där han skrivit att hon var snygg och sexig och att han ville träffa henne. Han hade också skrivit att de kunde gå och shoppa tillsammans och att han kunde betala, vilket också skedde vid två tillfällen. Vid slutet av den andra träffen hade mannen sagt att han ville träffas på hotell och ha sex nästa gång. Han hade också sagt att de kunde gå och shoppa innan de går till hotellet. Ungdomarnas reaktioner på vinjetten var fokuserade kring åldersskillnaden snarare än att det fanns ersättning inblandad. Det fanns en enighet kring att skillnaden i ålder skapade en asymmetri som riskerade att drabba den yngre. Samtliga flickor i gruppen ansåg att det behövs ett starkare skydd när det gäller sex med omyndiga personer om åldersskillnaden är för stor. En av flickorna argumenterade för att åldern för allt sexuellt självbestämmande bör höjas. Pojken i gruppen ansåg att det skydd som finns i dag är tillräckligt, även om han också såg den relation som beskrevs i vinjetten som problematisk. Han berörde svårigheten att dra en tydlig linje för var ett sexuellt självbestämmande bör börja och att varje typ av gränsdragning innebär ett problem. Ingen av ungdomarna såg det beskrivna scenariot som ett sexköp utan tolkade det som en form av manipulering från den vuxnes sida. De uttryckte

också att ersättningen kan innebära att barnet känner krav på sig att ha sex fast han eller hon inte vill. Vidare var ungdomarna tydliga med att den vuxne, vid sidan av att ha den ekonomiska makten, också har mer makt i kraft av sin ålder. Pojken i gruppen ansåg dock att det beskrivna agerandet hos den vuxne borde vara okej så länge det finns samtycke.

Den andra vinjetten gällde en 24-årig man som hade en förtroendeställning i förhållande till en 16-åring flicka. Mannen var flickans kickboxningstränare och brukade ge henne beröm för träningen. En dag hade han frågat om hon ville komma hem till honom efter träningen, vilket flickan tackade ja till. Hemma hos tränaren hade han sagt att han alltid tyckt att hon är den sexigaste tjejen på träningen och att han var intresserad av henne. Det hela hade slutat med att mannen och flickan haft sex, även om flickan egentligen varit obekväm i förhållande till det. Ungdomarnas diskussion gällande denna vinjett var fokuserad kring dels frågan om flickan hade samtyckt till att ha sex, dels att den vuxne hade en förtroendeposition i förhållande till henne. I sistnämnde avseende nämndes inledningsvis att flickan kunde få fördelar genom att ha sex med sin tränare och att det skulle vara orättvist mot de andra som han tränade. En bit in förändrades diskussionen och fokuserade i stället på att flickan kunde påverkas negativt av upplevelsen. Ungdomarna berörde också den skam och tystnadskultur som kan bli en del av att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp. Någon uttryckte att en tränare inte borde få ha ett förhållande med någon som den tränar.

Den tredje vinjetten gällde sexuella kontakter på internet. En 16-åring flicka som haft det jobbigt både hemma och i skolan – och som under en period självskadat sig genom att skära sig – hade träffat en man på nätet. Mannen hade gett henne en massa komplimanger och bett henne skicka en nakenbild på sig själv, vilket hon också gjorde. Efter att ha fått ytterligare komplimanger hade flickan skickat fler bilder. Det hade fått henne att må bättre eftersom mannen alltid sagt så snälla saker om henne. Det hela hade slutat med att flickan gick med på att onanera framför webbkameran. I sistnämnda avseende innehöll vinjetten omständigheter som kan sägas innebära att flickans deltagande i den sexuella handlingen inte varit frivilligt i den mening som avses i bestämmelsen om våldtäkt i 6 kap. 1 § brottsbalken. De omständigheterna och ungdomarnas reflektioner som utgår från dessa är inte av direkt relevans för våra överväganden och beskrivs därför

inte närmare här. Vad som däremot kan nämnas är att ungdomarna i gruppen beskrev det som ett generellt problem i barns digitala liv att framför allt äldre män kontaktar barn på internet. Vidare återkom ungdomarna till asymmetrin mellan yngre och äldre.

3.12.3. Överväganden och förslag

Förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 4 § brottsbalken som gäller våld-

täkt mot barn ändras på så sätt att en ny punkt förs in i det andra

stycket. Den nya punkten avser gärningar där gärningsmannen, i annat fall än som avses i den nuvarande regleringen i andra stycket eller 1 §, utnyttjar att ett barn under 18 år på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk, gärningsmannens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Ändringen innebär att paragrafens första stycke även gäller för sådana fall som den nya punkten avser.

Bestämmelsen i 6 kap. 6 § brottsbalken som gäller sexuellt över-

grepp mot barn ändras på så sätt att hänvisningen i första stycket till

4 § andra stycket även omfattar den utvidgade regleringen i 4 § andra stycket andra punkten.

Bestämmelsen i 6 kap. 9 § brottsbalken som gäller utnyttjande av

barn genom köp av sexuell handling behålls men uttrycket ”i annat

fall än som avses förut i detta kapitel” tas bort så att bestämmelsen inte längre är subsidiär till de tidigare bestämmelserna i kapitlet.

Skyddet för barn i åldern 15–17 år bör stärkas

Som framgått ovan har vi i uppgift att överväga om det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar av barn i åldern 15–17 år bör stärkas.

Frågan om lämplig åldersgräns för den sexuella självbestämmanderätten har berörts i tidigare lagstiftningsärenden.429 Slutsatsen har varit att barn som har fyllt 15 år även i fortsättningen bör anses kapabla att ge uttryck för ett frivilligt val att delta i sexuella handlingar. Vi gör inte någon annan bedömning i det avseendet.

429 Se SOU 2001:14 s. 111–113, prop. 2004/05:45 s. 19 och 156 samt SOU 2016:60 s. 237 och 238.

Att den sexuella självbestämmanderätten inträder vid 15 års ålder medför att regleringen av sexualbrott mot barn i åldern 15–17 år inte kan utformas på ett sätt som i alla delar motsvarar regleringen gällande barn under 15 år. Samtidigt är det tydligt att skyddsbehovet för ålderskategorin 15–17 år är större än för vuxna. Det är bakgrunden till att den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 4 § brottsbalken om

våldtäkt mot barn innehåller ett absolut förbud mot att ha sexuellt

umgänge med barn under 18 år som gärningspersonen har en särskild relation till eller ett särskilt ansvar för (andra stycket).430 Bestämmelsen infördes också för att förebygga att ungdomar, utan att tvingas till det, skulle dras in i ett sexuellt förhållande som de inte är mogna för. Enligt vad som angavs i äldre förarbeten kunde det vara fråga om övertalning eller annat utnyttjande av det faktiska överläge som en vuxen person intar i förhållande till den underårige.431

Det kan finnas straffvärda fall där det inte är fråga om ett sådant närståendeförhållande eller särskilt ansvar som avses i 6 kap. 4 § andra stycket, men där någon utnyttjar ett överläge för att genomföra en sexuell handling med ett barn mellan 15 och 18 år eller för att förmå barnet att företa eller tåla en sådan handling. I vissa fall kan då bestämmelserna om våldtäkt eller sexuellt övergrepp samt motsvarande oaktsamma brott vara tillämpliga (6 kap. 1–3 §§). Det kan röra sig om att gärningspersonen otillbörligt utnyttjar att den unge befinner sig i en särskilt utsatt situation (1 § första stycket fjärde meningen 2) eller att gärningspersonen förmår den unge att delta genom att allvarligt missbruka en beroendeställning (1 § första stycket fjärde meningen 3)432. Som framgått av avsnitt 3.3.1 ska bedömningen av om ett offer befinner sig i en särskilt utsatt situation grundas på situationen i dess helhet. Om offret är en ung person kan detta vägas in i helhetsbedömningen. Det avgörande är om den utsatta situationen kan sägas ha hindrat personen från att göra ett fritt val. För att det ska vara fråga om en bero-

endeställning krävs enligt förarbetena att det är fråga om ett avhängig-

hetsförhållande mellan gärningspersonen och den mot vilken brottet riktas. Beroendeställningen kan t.ex. ha sin grund i ekonomiska mellanhavanden eller i ett anställnings- eller lydnadsförhållande. Den kan

430 Före 2005 års sexualbrottsreform fanns regleringen i bestämmelsen om sexuellt utnyttjande

av underårig.

431 Se prop. 1983/84:105 s. 27 samt prop. 2004/05:45 s. 63 och 65. 432 Den reglering som nu finns i 6 kap. 1 § första stycket fjärde meningen 3 brottsbalken fanns före 2005 års sexualbrottsreform i bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i bero-

endeställning.

också grundas på förhållandet mellan en på kriminalvårdsanstalt intagen person och en tjänsteman där. Ställningen kan även vara av annat slag, exempelvis en narkomans beroende av den som tillhandahåller honom eller henne narkotika.433 Ett löfte om ekonomisk hjälp i ett ekonomiskt trångmål innebär emellertid inte att en beroendeställning föreligger. Vidare måste beroendet gälla just i förhållande till gärningspersonen och det räcker inte med att denne har en överordnad ställning. Inom skolan kan en beroendeställning ha sin grund i en lärares ställning som examinator.434 En förutsättning för ansvar är att beroendeställningen allvarligt missbrukas.

Om någon förmår ett barn mellan 15 och 18 år att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling kan – om den ovan behandlade våldtäktsregleringen inte är tillämplig – personen dömas för utnyttjande av

barn genom köp av sexuell handling enligt 6 kap. 9 § brottsbalken.435

Den som främjar eller utnyttjar att ett barn i den nämnda ålderskategorin utför eller medverkar i sexuell posering kan – om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling – dömas för utnyttjande

av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 §. Detsamma gäller den som

försätter barnet i eller utnyttjar att barnet av någon annan försätts i en situation som innebär sexuell posering. Som framgått av avsnitt 3.3.4 anses sådan posering regelmässigt ha varit ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling om poseringen har skett mot ersättning.

Även om många fall av sexuella kränkningar av barn i åldern 15– 17 år omfattas av de nyss nämnda bestämmelserna kan det ifrågasättas om den nuvarande regleringen ger ett tillräckligt starkt skydd för den ålderskategorin. Det gäller inte minst med hänsyn till Sveriges internationella och unionsrättsliga förpliktelser.

Som vi har angett i avsnitt 3.4.5 följer det av Lanzarote-konventionen artikel 18.1 b en skyldighet att ha nationella straffbestämmelser som skyddar alla under 18 år mot sexuella handlingar där – tvång, våld eller hot används; eller – en erkänd förtroendeställning, makt eller inflytande över barnet

missbrukas, även när så sker inom familjen; eller

433 Se prop. 2004/05:45 s. 141, prop. 1991/92:35 s. 23 och NJA II 1962 s. 174. 434 Se Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 128. 435 Se avsnitt 3.3.5.

– en för barnet särskilt utsatt situation missbrukas, främst på grund

av ett intellektuellt eller fysiskt funktionshinder eller en beroendesituation.

Avsikten med den andra strecksatsen är att ge skydd åt barn i vissa relationer även om barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och även om varken tvång, våld eller hot används. Bestämmelsen tar sikte på situationer där någons auktoritet gör det möjligt att kontrollera, bestraffa eller belöna barnet känslomässigt, ekonomiskt eller till och med kroppsligt.436

Termen beroendesituation i den tredje strecksatsen tar bl.a. sikte på barn med alkohol- eller drogproblem men täcker också andra situationer där barnet i praktiken inte har något annat val än att gå med på den sexuella handlingen. Orsaken till en sådan beroendesituation kan vara fysisk, känslomässig, familjerelaterad, social eller ekonomisk, såsom exempelvis ekonomiskt beroende eller ett bräckligt hälsotillstånd. I förklaranderapporten till konventionen anges att om ett barn i en sådan situation samtycker till sexuellt umgänge kan barnets sårbarhet göra att samtycket bör frånkännas verkan.437

Som beskrivits i avsnitt 3.4.5 framförde 2008 års sexualbrottsutredning – i lagstiftningsärendet om Sveriges tillträde till Lanzarotekonventionen – att det kunde ifrågasättas om inte konventionens uttryck om missbruk av erkänd förtroendeställning, makt eller infly-

tande är något vidare än vad som avses med den svenska motsvarig-

heten missbruk av beroendeställning i den dåvarande bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning som numera finns i våldtäktsparagrafen (6 kap. 1 § första stycket fjärde meningen 3 brottsbalken). Utredningen påpekade att det i förklaranderapporten inte – som i förarbetena till dåvarande 6 kap. 3 § brottsbalken (prop. 2004/05:45 s. 141) – anges att det ska vara fråga om ett avhängighetsförhållande. I stället krävs enligt konventionen att det är fråga om en möjlighet att kontrollera, bestraffa eller belöna barnet känslomässigt, ekonomiskt eller till och med kroppsligt. Som exempel nämnde utredningen att i en situation med lärare-elev uppställs det i svensk rätt ett krav på att läraren ska ha ett särskilt ansvar i förhållande till eleven, t.ex. betygsättande lärare och mentor, för att beroende-

436 Se Council of Europe, Convention on the Protection of Children against Sexual Exploitation and Sexual Abuse (CETS No. 201) Explanatory Report art. 124. 437 Se Council of Europe, a.a. art. 126.

ställning ska föreligga. Enligt utredningen framstod det som tveksamt om kravet skulle ställas lika högt enligt konventionen. En viss diskrepans kunde därmed enligt utredningen finnas i förhållande till konventionen.438

Regeringen delade inte utredningens bedömning i nu nämnda avseenden. I stället var regeringen av uppfattningen att de exempel på situationer av förtroendeställning, makt och inflytande som konventionen avser att omfatta i denna del i allt väsentligt motsvarades av tillämpningsområdet för den dåvarande bestämmelsen om sexuellt

utnyttjande av person i beroendeställning.439

Uttrycket missbruk av erkänd förtroendeställning, makt eller infly-

tande förekommer, som framgått av avsnitt 3.4.7,

även i Europaparla-

mentets och rådets direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF. Enligt direktivets artikel 3.5 (i) ska utförande av sexuella handlingar med ett barn, om missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller inflytande över barnet förekommer, vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre års fängelse om barnet uppnått den åldern.440 Vid genomförandet av såväl det ursprungliga rambeslutet som det efterföljande direktivet ansåg regeringen att svensk rätt uppfyllde åtagandena i dessa delar.441

I avsnitt 3.5 har sexualbrottslagstiftningen i bl.a. övriga nordiska länder beskrivits. Där framgår det att den danska straffeloven 223 § andra stycket straffbelägger sexuella handlingar med en person under 18 år där det förkommer grovt missbruk av överlägsenhet base-

rat på ålder och erfarenhet. Den finska strafflagens 20 kap. 5 § tar

sikte på den som genom att utnyttja sin ställning får någon som inte fyllt 18 år – och som på grund av omognad samt åldersskillnaden mel-

lan parterna har en väsentligt svagare förmåga att självständigt besluta om sitt sexuella beteende än gärningsmannen – att delta i eller företa

sexuella handlingar. Den isländska strafflagens 202 § tredje stycke avser den som genom bedrägeri, gåvor eller på annat sätt förför ett barn

438 Se SOU 2010:71 s. 431–433. 439 Se prop. 2012/13:111 s. 80. 440 Motsvarande gäller om det förekommer missbruk av barnets särskilt utsatta situation, framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder eller en beroendeställning (artikel 3.5 ii). 441 Se prop. 2012/13:194 s. 14–16 samt prop. 2003/04:12 s. 31 och 32.

under 18 år till samlag eller annat sexuellt umgänge. Vidare finns det

i den norska straffeloven 295 § en bestämmelse om missbruk av makt-

position och liknande som omfattar sexuella handlingar som utförs

genom bl.a. missbruk av tillitsförhållande eller utnyttjande av en person under 18 år i en särskilt sårbar livssituation. Också i den franska strafflagen regleras sexuella handlingar med barn under 18 år särskilt (artikel 222-22-1.) I de fallen kan åldersskillnaden mellan off-

ret och gärningspersonen och den rättsliga eller faktiska auktoritet som gärningspersonen har över offret innebära att sådant ”moraliskt tvång”

har förelegat som gör att gärningen anses utgöra våldtäkt eller sexu-

ellt övergrepp.

De nu nämnda bestämmelserna i dansk, finsk, isländsk, norsk respektive fransk lagstiftning tycks innebära att något fler situationer omfattas av de ländernas straffrättsliga reglering än vad som är fallet enligt svensk rätt.

När det gäller sexuella handlingar med barn i åldern 15–17 år finns det fall som inte träffas av bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken men där det finns ett tydligt inslag av utnyttjande av barnet. Som exempel på ett sådant fall kan nämnas den situation som var aktuell i ett hovrättsavgörande där en man i 40-årsåldern åtalats för bl.a. våldtäkt alternativt anstiftan eller medhjälp till våldtäkt.442 Enligt åtalet hade mannen via internet, genom råd och dåd, främjat att en okänd gärningsman genomfört ett oralt samlag med målsäganden som inte kunde anses ha deltagit frivilligt.443 I gärningsbeskrivningen angavs att målsäganden inte kunde anses ha deltagit frivilligt då den tilltalade otillbörligt utnyttjat att hon med hänsyn till sin låga ålder, sin diagnos samt psykiska mående befunnit sig i en särskilt utsatt situation och i beroendeställning till den tilltalade. Tingsrätten ogillade åtalet med hänvisning till att det inte var visat att den tilltalade vare sig initierat eller varit delaktig i målsägandens kontakt med den okända gärningsmannen på ett sådant sätt att den tilltalade medverkat till brott. Hovrätten konstaterade att det genom utredningen var klarlagt att målsäganden, som var 15 år, mådde psykiskt mycket dåligt, att den tilltalade hade god kännedom om hennes mående och att han i deras kontakter utnyttjade detta för sina syften. Samtidigt hade det av målsägandens egna

442 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 18 juni 2021 i mål B 2622-21 (den tilltalade NM, målsäganden Sekretess 5). 443 Han hade enligt åtalet varit delaktig i kontakten mellan den okände gärningsmannen och målsäganden samt instruerat dem om vilka sexuella handlingar som skulle genomföras, samt att dessa skulle filmas och skickas till honom.

uppgifter framkommit att hon under sina kontakter med den tilltalade vägrade att genomföra vissa sexuella handlingar och efter ett tag helt sade nej till att skicka ytterligare sexuella bilder till honom och även förklarade att hon inte ville ta emot fler filmklipp där han onanerade.444 Dessa sistnämnda omständigheter medförde enligt hovrätten att målsäganden trots sin låga ålder, sina diagnoser och psykiska mående inte kunde anses ha haft så klart begränsade möjligheter att

skydda sin sexualitet att hon skulle bedömas ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Inte heller kunde hon anses ha stått i någon beroendeställning till den tilltalade. Att målsäganden genom den tilltalades

manipulativa beteende kom att få förtroende för honom och ansåg att han vid något tillfälle var den enda som kunde hjälpa henne vid panikångestattacker, medförde inte att någon beroendeställning uppstått som kunde föranleda bedömningen att hennes deltagande i det orala samlaget med den okända gärningsmannen varit ofrivilligt. Eftersom de objektiva kriterierna för våldtäkt därmed inte ansågs uppfyllda ogillades åtalet som tog sikte på sådant brott redan av den anledningen. Handlandet bedömdes i stället som grovt utnyttjande av

barn för sexuell posering i enlighet med ett alternativt yrkande som

åklagaren hade framställt i hovrätten. Vad som gör avgörandet intressant som exempel är att målsägandens deltagande i den sexuella handlingen inte kunde anses ha varit ofrivilligt trots att inslaget av utnyttjande framstår som påtagligt.

Ett annat exempel på fall där våldtäktslagstiftningen inte ansågs kunna tillämpas trots tydliga inslag av utnyttjande är det som var aktuellt i den hovrättsdom445 som vi har beskrivit i 3.3.1. Avgörandet gällde en 16-årig flicka med självskadebeteende som mot ersättning hade deltagit i sexuella handlingar där hon också utsattes för våld och förnedring.

Ytterligare ett exempel på fall av utnyttjande kan vara att en lärare eller annan skolanställd har en sexuell relation med en minderårig elev. Om det inte är fråga om en betygsättande lärare eller en person som på annat sätt har ett särskilt ansvar för eleven rör det sig i allmänhet inte om en sådan beroendeställning som avses i 6 kap. 1 § första stycket fjärde meningen 3 brottsbalken. Här kan nämnas ett

444 Den tilltalade åtalades och dömdes genom samma dom också för grovt utnyttjande av barn

för sexuell posering bestående i att han förmått samma målsägande att medverka i sexuell poser-

ing vid i vart fall cirka 100 tillfällen. 445 Svea hovrätts dom den 19 maj 2015 i mål B 2517-15.

hovrättsavgörande446 som i och för sig gällde åtal för våldtäkt mot

barn, eftersom målsäganden var under 15 år, men där betydelsen av

en skolanställds ansvar för en elev diskuterades. En 27-årig man hade haft samlag och vid några andra tillfällen genomfört sexuella handlingar jämförliga med samlag med en 14-årig flicka som var elev på den skola där han arbetade som elevassistent. De började träffas under en period då målsäganden mådde psykiskt och fysiskt dåligt och den tilltalade hade varit medveten om hennes dåliga mående. Vid bedömningen av om brottet var att anse som mindre grovt och därmed att bedöma som sexuellt utnyttjande av barn (jfr avsnitt 3.3.3) beaktade hovrätten att samtliga sexuella handlingar varit frivilliga från målsägandens sida och att de präglats av ömsesidighet. Den tilltalade hade förklarat att han varit förälskad i målsäganden och hon hade uppnått en sådan ålder att denna inte ansågs utgöra något hinder mot att beakta frivilligheten. Hon fick också anses ha en sådan mognad att det saknades anledning att bortse från frivilligheten. Dessa omständigheter talade enligt hovrätten för att gärningen var mindre grov. I motsatt riktning talade det förhållandet att den tilltalade varit elevassistent på målsägandens skola, att han kände till att hon mådde fysiskt och psykiskt dåligt och att det av den anledningen skulle kunna finnas en beroende- och förtroenderelation mellan dem. Av utredningen framgick dock att målsäganden inte tillhört den grupp elever som den tilltalade särskilt haft ansvar för. Även om han varit en länk mellan kuratorn på skolan och målsäganden ansågs den omständigheten inte vara av sådan styrka att gärningen på denna grund var att bedöma som våldtäkt mot barn. Hovrätten fann i stället vid en samlad bedömning att gärningen skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande av barn. Två av juristdomarna var skiljaktiga och ville döma för våldtäkt mot barn. De fäste då särskild vikt vid det beroende- och

förtroendeförhållande som följde av att den tilltalade var anställd på den

skola målsäganden gick i, att han där – enligt egen uppgift – var den enda vuxne som hon ville prata med och att han redan från ett tidigt skede av deras bekantskap var väl medveten om att hon mådde fysiskt och psykiskt dåligt. Om samma omständigheter hade förelegat – men barnet i stället varit mellan 15 och 18 år – skulle rimligen frågan om beroendeställning ha blivit avgörande för om elevassistentens agerande överhuvudtaget hade träffats av den nuvarande straffrättsliga regleringen (jfr 6 kap. 1 § första stycket fjärde meningen 3 brottsbalken).

446 Svea hovrätts dom den 27 september 2011 i mål B 6759-11.

Utifrån den bedömning som hovrättens majoritet gjorde skulle agerandet i ett sådant fall inte ha varit straffbart.

När det hos ett barn finns en sårbarhet på grund av exempelvis psykisk ohälsa kan barnets förmåga att värna sin sexuella integritet bli begränsad. Den företrädare för organisationen Funktionsrätt Sverige som vi varit i kontakt med har påpekat att detta i hög grad också gäller barn med funktionsnedsättningar. Genomförande av sexuella handlingar med barn i sådana situationer kan utgöra en kränkning av barnet, även om barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande. På samma sätt förhåller det sig om den andra personen har ett särskilt inflytande över barnet och det således finns en bristande balans i maktförhållandet mellan parterna. Vi bedömer att det straffrättsliga skyddet för barn i åldern 15–17 år behöver stärkas i fråga om fall av det nu beskrivna slaget.

Ett tillägg bör göras i 6 kap. 4 § brottsbalken

Vi föreslår en utvidgning av straffansvaret för våldtäkt mot barn, sexu-

ellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn när det gäller

sexuella handlingar med barn i åldern 15–17 år. Detta straffansvar bör omfatta såväl de situationer där gärningspersonen har tagit initiativet till den sexuella handlingen som situationer där barnet varit initiativtagare till den.447

Utvidgningen bör ske genom att en ny punkt förs in i 6 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Denna punkt bör avse sexuella handlingar med barn i åldern 15–17 år som har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.

Nedsättningen av barnets förmåga i det nämnda avseendet behöver inte vara så omfattande att barnet är praktiskt taget hindrad från att göra ett fritt val. Tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen är därför vidare än vad som gäller i fråga om särskilt utsatt situa-

tion enligt 6 kap. 1 § första stycket fjärde meningen 2 brottsbalken.448

Ett barn som mår psykiskt dåligt kan ofta ha en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Det gäller oavsett om symtomen uppfyller kriterierna för en psykiatrisk diagnos eller inte. Därför an-

447 Jfr prop. 2004/05:45 s. 136. 448 Jfr prop. 2012/13:111 s. 28–31 och 112 samt prop. 2017/18:177 s. 82.

ges i lagtextförslaget psykisk ohälsa449 som ett exempel på vad som kan föranleda en sådan nedsättning. Att psykisk ohälsa medför att ett barns förmåga att värna sin sexuella integritet är nedsatt kan vara särskilt vanligt när det gäller barn med sexuellt självskadebeteende.450Funktionsrätt Sverige har noterat att det hos barn med självskadebeteende ofta finns en bakomliggande funktionsnedsättning. Också i andra fall kan, enligt organisationen, barn som har en funktionsnedsättning vara särskilt utsatta när det gäller sexuella kränkningar. Det kan bero på att barnet har ett stödbehov och att övergrepp då begås av exempelvis färdtjänstpersonal eller personal på boenden. Därutöver finns det ofta en allmän utsatthet på grund av att barnet har en lägre mognadsnivå än jämnåriga. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) kan medföra att barnet är mognadsmässigt yngre än sin ålder, även om barnet inte har diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Barn med NPF är också mer utsatta på internet än sina jämnåriga.451 Mot denna bakgrund förespråkar Funktionsrätt Sverige att ett förstärkt straffrättsligt skydd för barn i åldern 15– 17 år uttryckligen avser bl.a. barn med funktionsnedsättning. Vi delar den bedömningen och föreslår därför att även funktionsned-

sättning anges som ett exempel på vad som kan medföra att ett barns

förmåga att värna sin sexuella integritet är nedsatt. Det kan nämnas att flera undersökningar visar att unga med funktionsnedsättningar är utsatta för sexualbrott i betydligt större utsträckning än unga i den övriga befolkningen.452 Också barn som har problem med missbruk av exempelvis alkohol eller narkotika kan ofta ha en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.453 Detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att även missbruk nämns som exempel. Därutöver kan exempelvis svåra hemförhållanden eller ekonomisk utsatthet hos barnet medföra en nedsättning av förmågan att värna den sexuella integriteten.

449 Psykisk ohälsa används ofta som ett sammanfattande begrepp för både lindriga psykiska besvär som oro och nedstämdhet, och symtom som uppfyller kriterierna för psykiatriska tillstånd. 450 Jfr avsnitt 3.7, prop. 2017/18:177 s. 41 samt Brå, rapport 2022:4 s. 44 och 45. 451 Se Statens medieråd och Attention (Nätkoll), Mer, oftare och längre tid – Så gör barn och unga med NPF på nätet, 2016. 452 Se bl.a. Myndigheten för delaktighet, Statistik om förekomst av våld mot personer med funktionsnedsättning (rapport 2023:15) s. 14–17 samt Carl-Göran Svedin m.fl., Mer utsatta än andra – om våld och övergrepp mot barn med funktionsnedsättningar, Stiftelsen Allmänna Barnahuset och Myndigheten för delaktighet 2023. 453 Jfr Lanzarotekonventionen artikel 18.1 b tredje strecksatsen.

Ett barns förmåga att värna sin sexuella integritet kan också vara nedsatt på grund av att gärningspersonen – av andra skäl än de nyss nämnda eller av sådana skäl i kombination med andra förhållanden – har ett särskilt inflytande över barnet. Så kan vara fallet när det gäller exempelvis släktningar, skolpersonal och idrottsledare, även om det inte är fråga om ett sådant närståendeförhållande eller särskilt ansvar som avses i nuvarande 4 § andra stycket och inte heller en sådan beroendeställning som 1 § första stycket fjärde meningen 3 tar sikte på. Inflytandet kan också ha en mera informell grund och bero på exempelvis manipulativt beteende från gärningspersonens sida eller på den naturliga auktoritet som äldre personer generellt sett har i förhållande till barn. Stor åldersskillnad kan därför ofta innebära att barnets förmåga att värna sin sexuella integritet sätts ned. Att ett barn erbjuds ekonomiska fördelar för att delta i sexuella handlingar är ett annat exempel på fall där det ofta finns en sådan bristande balans i maktförhållandet som gör att barnets förmåga att sätta gränser gällande sin sexualitet blir nedsatt. Det ojämlika maktförhållandet kan i sådana fall också utnyttjas av gärningspersonen för att förmå barnet att delta i allt grövre sexuella handlingar. (Som beskrivs närmare nedan kan det i fall av sexuella handlingar mot ersättning dessutom ofta vara så att barnet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet redan med hänsyn till barnets svåra personliga förhållanden.)

Vid sugardejting kan en maktobalans föreligga även om det inte finns ett tydligt orsakssamband mellan att ersättning lämnats och att barnet deltagit i en sexuell handling. Av vår redogörelse i avsnitt 3.10 framgår att det är vanligt att barn som haft sugardejtingförhållanden först i efterhand, när de blivit äldre, uppfattar att relationen inte varit jämlik. Av redogörelsen framgår också att barnet ofta manipuleras av den andra personen i sådana förhållanden. I det sammanhanget kan noteras att ingen av de ungdomar som deltog i ECPAT Sveriges fokusgruppdiskussion (se avsnitt 3.12.2) såg det beskrivna sugardejtingscenariot som ett sexköp. I stället tolkade de det scenariot just som en form av manipulering från den vuxnes sida. De påpekade samtidigt att ersättningen kan få barnet att göra saker som han eller hon egentligen inte vill.

Att utförande av sexuella handlingar i fall av maktobalans av det nämnda slaget straffbeläggs – i första hand som våldtäkt mot barn – ligger väl i linje med bestämmelserna i Lanzarotekonventionen respek-

tive EU-direktivet om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi såvitt avser missbruk

av erkänd förtroendeställning, makt eller inflytande över barnet.454 Som

framgått ovan tar den regleringen sikte på fall där gärningspersonens auktoritet gör det möjligt att på något sätt kontrollera, bestraffa eller belöna barnet.455

Som ytterligare ett exempel på vad som kan medföra att barnet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet i den mening som avses i den nya punkten 6 kap. 4 § andra stycket bör mot den angivna bakgrunden lämpligen gärningsmannens auktoritet anges.

Uppräkningen i den föreslagna nya punkten bör inte vara uttömmande, utan den nämnda förmågan bör kunna vara nedsatt också

annars med hänsyn till omständigheterna. Som angetts ovan kan exem-

pelvis svåra hemförhållanden eller ekonomisk utsatthet hos barnet medföra en sådan nedsättning. Bedömningen av om barnet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet bör grundas på situationen i dess helhet.

Av den nya punkten bör det alltså framgå att första stycket i 4 § även gäller den som begår en gärning som avses där mot ett barn under 18 år om barnet på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning,

missbruk, gärningsmannens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.

Av den föreslagna hänvisningen till första stycket – som numera också gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller

tåla den sexuella handlingen – följer att även övergrepp som sker på

distans, t.ex. över internet, oavsett om gärningspersonen tar del av övergreppet i realtid eller inte, omfattas av den utvidgning av straffansvaret som vi föreslår.456

Gärningspersonen behöver inte själv klassificera situationen så att barnet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Det är tillräckligt att kravet på subjektiv täckning i det avseendet är uppfyllt i förhållande till förekomsten av de faktiska omständigheter som ligger till grund för domstolens bedömning.457 Av bestämmelsen i 6 kap. 13 § följer att det beträffande omständigheten att offret

454 Se artikel 18.1 b andra strecksatsen i Lanzarotekonventionen respektive artikel 3.5. (i) i EU-direktivet .455 Jfr Council of Europe, Convention on the Protection of Children against Sexual Exploitation and Sexual Abuse (CETS No. 201) Explanatory Report art. 124. 456 Jfr prop. 2021/22:231 s. 24–31. 457 Jfr prop. 2017/18:177 s. 83.

inte har fyllt 18 år är tillräckligt med oaktsamhet hos gärningspersonen. Avseende övriga sakförhållanden bör det krävas uppsåt.

Det kan diskuteras om det straffbara området skulle bli alltför vidsträckt med en reglering av det nämnda slaget. Den saken och frågan om hur det utökade skyddets räckvidd skulle kunna avgränsas behandlas under nästföljande rubrik .

Det finns olika sätt att avgränsa det utökade skyddets räckvidd

Den del av våldtäktsbestämmelsen (6 kap. 1 §) som avser att offret befinner sig i en särskilt utsatt situation (första stycket fjärde meningen 2) tar enligt lagtexten sikte på fall där gärningspersonen otill-

börligt utnyttjar att offret är i en sådan situation. Som framgått av

avsnitt 3.3.1 innebär kravet på otillbörlighet, enligt förarbetena, att offrets val att delta i en sexuell handling endast ska underkännas i sådana fall där handlingen kan sägas innebära ett angrepp på den andra personens sexuella integritet. En objektiv bedömning av om utnyttjandet av ett visst tillstånd har varit otillbörligt eller inte ska göras.458 För straffbarhet krävs vidare att gärningspersonen ska ha uppnått sitt syfte genom att utnyttja den andres tillstånd. Detta innebär, enligt förarbetena, att det ska finnas ett orsakssamband mellan tillståndet hos den mot vilken gärningen riktade sig och dennes deltagande i den sexuella handlingen.459 Det har i den juridiska litteraturen uttryckts så att det, för att det ska vara fråga om ett utnytt-

jande, krävs att den särskilt utsatta situationen varit en förutsättning

för genomförandet av den sexuella handlingen.460

I den juridiska litteraturen har också uttalats att kravet på otill-

börlighet i praktiken innebär att det ska göras en normativ bedöm-

ning av om gärningen är straffvärd. Vidare har angetts att det förhållandet att någon befunnit sig i en utsatt situation och därför riskerat att bli utnyttjad inte nödvändigtvis betyder att denne också blivit

utnyttjad. I det avseendet har noterats att vid bedömningen måste

beaktas att även t.ex. psykiskt störda personer har rätt till ett sexualliv. Det har också anförts att bedömningen av otillbörligheten i

458 Se a. prop. s. 82 och 83. 459 Se prop. 2004/05:45 s. 138 samt prop. 2017/18:177 s. 82 och 83. 460 Se Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 120 samt Petter Asp, Brottsbalk (1962:700) 6 kap. 1 §, Lexino 2022-08-18, JUNO.

någon mån kan påverkas av relationen mellan parterna.461 Gällande personer som lider av en psykisk störning har det i äldre förarbeten konstaterats att det även i de fall där sådana personer tar initiativet till umgänget kan tänkas förekomma fall som ter sig otillbörliga och straffvärda, t.ex. om offret under inflytande av sin störning är sexuellt aktiv på ett sätt som inte skulle ha skett om han eller hon varit frisk.462

I tiden innan begreppet hjälplöst tillstånd i bl.a. våldtäktsparagrafen ersattes av det vidare begreppet särskilt utsatt situation (jfr prop. 2012/13:111) anförde Petter Asp att en utvidgning av tillämpningsområdet avseende tillståndet eller situationen med stor sannolikhet skulle komma att innebära att större vikt måste läggas vid otillbörlighetsbedömningen. Enligt honom gällde detta särskilt med hänsyn till att sex inte uteslutande är något negativt, utan mycket väl (och kanske oftast) kan vara ett uttryck för kärlek, närhet, ömhet, spänning, stimulans osv., dvs. för något som också den som befinner sig i en utsatt position (och kanske just därför) kan vara i behov av.463

Också 2008 års sexualbrottsutredning påpekade att den som i och för sig befinner sig i en utsatt situation kan ha en verklig önskan om kroppslig närhet, inkluderande sexuella handlingar, och att det då inte alltid bör anses vara ett otillbörligt utnyttjande att genomföra en sexuell handling med personen.464

Asp noterade att det i det nämnda avseendet uppstår svåra avvägningar, där man också måste beakta att en kriminalisering indirekt kan begränsa friheten för den person som regleringen avser att skydda. Det finns inte något som säger att den som befinner sig i en utsatt situation inte kan både vilja ha och behöva den form av mänsklig närhet eller kroppslig njutning som sexuella handlingar innebär, samtidigt som en person i en sådan situation ofta riskerar att utnyttjas. Enligt hans uppfattning skulle vi inte komma ifrån att någon form av ganska öppen otillbörlighetsbedömning måste överlämnas till domstolen. Detta eftersom det inte räcker att peka ut vissa situationer, utan att någon form av normativ bedömning med utgångspunkt i den enskilda situationen måste adderas för att resultatet ska bli rimligt. Att en utvidgning av tillämpningsområdet avseende tillståndet eller situationen troligen skulle komma att innebära att större

461 Se Jareborg m.fl., a.a. a.s. 462 Se prop. 1991/92:35 s. 19 och 20. 463 Se Petter Asp, Sex och samtycke, 2010 s. 144 och 145. 464 Se SOU 2010:71 s. 241.

vikt måste läggas vid otillbörlighetsbedömningen innebar dock, enligt Asp, inte att det skulle bli fråga om ett nollsummespel. Även om den del av tillämpningsområdet som skulle skäras bort genom någon form av otillbörlighetsbedömning sannolikt skulle bli större efter en sådan utvidgning, angavs en reform ändå kunna fylla en funktion eftersom det med den dåvarande lagstiftningen fanns situationer där man över huvud taget aldrig nådde fram till någon bedömning därför att kravet på hjälplöst tillstånd inte var uppfyllt.465

Det kan nämnas att bestämmelsen om människohandel, i den del som avser utnyttjande av någons utsatta belägenhet som allvarligt begränsar personens alternativ, inte innehåller något uttryckligt krav på otillbörlighet (4 kap. 1 a § första stycket 3 brottsbalken), samtidigt som den regleringen tycks utgå ifrån att utnyttjande av det nämnda slaget utgör ett otillbörligt medel (se 4 kap. 1 a § första stycket 4). Som framgått av avsnitt 3.3.12 är det som avses med utnyttjande av någons

utsatta belägenhet olika situationer där gärningspersonen utnyttjar att

offret befinner sig i en beroendeställning till honom eller henne, t.ex. till följd av ett ekonomiskt skuldförhållande eller ett anställnings- eller lydnadsförhållande. Andra exempel är situationer där gärningspersonen utnyttjar att offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap, befinner sig i vanmakt, lider av förståndshandikapp eller någon sjukdom, eller är beroende av narkotika.466 Enligt förarbetena avses i huvudsak samma sorts situationer när det gäller

utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation i bestämmelsen om människoexploatering (4 kap. 1 b §). Inte

heller här finns något uttryckligt krav på otillbörlighet.

Utsatt belägenhet respektive beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation enligt de nyss nämnda bestämmelserna tar alltså sikte

på situationer som i vissa fall kan sammanfalla med vad som kan medföra en nedsatt förmåga att värna den sexuella integriteten, samtidigt som det enligt vårt förslag, till skillnad från vad som gäller vid människohandel, inte ska krävas att situationen allvarligt begränsat offrets alternativ.

Frågan är då om straffansvaret enligt den nya punkt som vi föreslår i 6 kap. 4 § andra stycket på liknande sätt som i våldtäktsbestämmelsen bör begränsas till fall där gärningspersonen otillbörligt utnyttjat

465 Se Asp, a.a. s. 145 och 146. 466 Se prop. 2017/18:123 s. 21 och 57.

att ett barn i åldern 15–17 år har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.

En tydlig utgångspunkt måste vara att det utvidgade straffansvaret endast ska träffa sådana fall där de sexuella handlingarna har inneburit ett angrepp på offrets integritet. Enligt den nuvarande lagstiftningen anses barn under 15 år inte kunna ge uttryck för ett frivilligt val att delta i sexuella handlingar (4 § första stycket).467 Detsamma gäller barn i ålderskategorin 15–17 år som gärningspersonen har en särskild relation till eller ett särskilt ansvar för (4 § andra stycket). I dessa fall ges barn ett absolut skydd mot sexuella handlingar. På motsvarande sätt skulle den nya punkten i 4 § andra stycket kunna utgå från ställningstagandet att ett barn som har fyllt 15 år och har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet inte är kapabel att samtycka till sexuella handlingar. Utifrån en sådan ståndpunkt skulle genomförande av sexuella handlingar med ett sådant barn – objektivt sett och utan hänsyn till det enskilda barnets personliga uppfattning – utgöra ett straffvärt utnyttjande av barnet. Den sexuella självbestämmanderätt som ett barn i den ålderskategorin i och för sig har skulle alltså inte omfatta samtycke till sexuella handlingar i situationer där barnet inte kan sätta gränser i det avseendet. I stället skulle barnet ges ett absolut skydd mot sexuella handlingar i dessa fall. Det innebär att det inte skulle spela någon roll om det finns ett orsakssamband mellan nedsättningen av förmågan att värna den sexuella integriteten och barnets deltagande i den sexuella handlingen eller inte. Med detta synsätt skulle alltså den nya punkten i 4 § andra stycket – i likhet med vad som gäller för 4 § i övrigt – inte behöva innehålla något särskilt krav på utnyttjande av barnets nedsatta förmåga. Inte heller skulle det behöva överlämnas till domstolen att i det enskilda fallet ta ställning till om gärningspersonens agerande varit otillbörligt.

En sådan reglering skulle innebära en inte obetydlig inskränkning av ungdomars rätt till sexuellt självbestämmande, men endast i vissa situationer. I avsnittet ovan har vi angett exempel på omständigheter som kan medföra att ett barn i åldern 15–17 år har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Att en sådan omständighet föreligger innebär dock inte per automatik att den nämnda förmågan också är nedsatt. Självklart kan även den som t.ex. lider av psykisk ohälsa, eller har en funktionsnedsättning eller ett missbruk, ha full-

467 Se prop. 2004/05:45 s. 67 och 70 samt jfr ”Tonårsflickorna I” NJA 2006 s. 79 I.

goda möjligheter att sätta gränser för sin integritet. På samma sätt förhåller det sig med svårigheter kopplade till hemförhållanden eller ekonomisk utsatthet hos barnet. Också när det gäller gärningspersonens auktoritet är det avgörande om inflytandet över barnet faktiskt har medfört en nedsättning av barnets förmåga att värna sin sexuella integritet.

Den nämnda inskränkningen av rätten till sexuellt självbestämmande skulle alltså inte träffa alla 15–17-åringar med någon form av sårbarhet eller alla fall av bristande maktbalans, men däremot de fall där barnets förmåga att sätta gränser gällande sin sexualitet är nedsatt.

Mot bakgrund av att den som fyllt 15 år i princip har rätt till ett eget sexualliv kan en sådan reglering ändå sägas få alltför långtgående konsekvenser. Det kan därför hävdas att det utvidgade skyddet bör begränsas till fall där den nedsatta förmågan att värna den sexuella integriteten också har bidragit till barnets deltagande i den sexuella handlingen, dvs. fall där det finns ett orsakssamband mellan den bristande förmågan och deltagandet. Ett beaktansvärt argument för en sådan begränsning är att en 15–17-åring som har svårt att sätta gränser gällande sin sexualitet kan ha en verklig önskan om kroppslig närhet, inkluderande sexuella handlingar.468 Ett barn i den åldern som t.ex. har ett sexuellt självskadebeteende kan, som framgått ovan, ofta ha en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Om ett sådant barn är sexuellt aktivt och det hänger samman med självskadebeteendet finns det ett orsakssamband mellan den nedsatta förmågan och barnets deltagande i den sexuella handlingen. I det fallet är det, enligt vår uppfattning, tydligt att barnets sexuella integritet har blivit kränkt. Det kan dock även tänkas att en 15–17-åring – som i och för sig har ett sexuellt självskadebeteende eller av annan orsak har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet – har en sexuell relation som inte barnets sårbarhet har bidragit till. I det sistnämnda fallet saknas alltså det nämnda orsakssambandet och det är inte lika tydligt att sexuella handlingar med barnet utgör ett straffvärt utnyttjande. Ett krav på orsakssamband skulle kunna uttryckas så att det krävs att gärningspersonen har utnyttjat att barnet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.469 Enligt vår utgångspunkt skulle sådant utnyttjande kunna föreligga även om det, utöver nedsättningen av den nämnda förmågan, också finns andra orsaker som har bidragit till bar-

468 Jfr bl.a. SOU 2010:71 s. 241. 469 Jfr t.ex. prop. 2017/18:177 s. 82 och 83.

nets deltagande. Nedsättningen skulle alltså inte behöva ha varit den

enda orsaken.470 Vad som däremot skulle falla utanför det straffbara

området är situationer där barnet helt oberoende av den nedsatta förmågan skulle ha deltagit i den sexuella handlingen.

I subjektivt hänseende skulle det då krävas att gärningspersonen har uppsåt inte bara i förhållande de faktiska omständigheter som konstituerar den nedsatta förmågan, utan också till de faktiska omständigheter som gör att domstolen kommer fram till att ett orsakssamband föreligger. Däremot skulle gärningspersonen inte själv behöva klassificera sitt handlande som utnyttjande.471 Som exempel på fall där det kravet på subjektiv täckning är uppfyllt kan nämnas att gärningspersonen inser – eller i vart fall har likgiltighetsuppsåt till – dels att målsäganden mår psykiskt dåligt, dels att det dåliga psykiska måendet bidrar till att målsäganden deltar i den sexuella handlingen.472 Andra exempel kan vara att gärningspersonen har uppsåt till att målsäganden deltar i den sexuella handlingen mot ersättning eller till att målsägandens deltagande av annat skäl är en följd av gärningspersonens maktövertag.

Vidare kan det diskuteras om det bör åligga domstolen att i det enskilda fallet, utöver att ta ställning till om ett orsakssamband föreligger, också göra en normativ bedömning av om den aktuella gärningen är straffvärd.473 Det skulle i så fall – i likhet med vad som gäller enligt 1 § – kunna uttryckas så att utnyttjandet ska ha varit otillbörligt. Den nya punkten skulle då avse den som otillbörligt utnyttjar att barnet på det sätt som beskrivits ovan har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Regleringen skulle emellertid lika gärna kunna utgå från ett ställningstagande från lagstiftarens sida att sexuella handlingar genom utnyttjande av en 15–17-årings bristande förmåga i nämnda avseende, objektivt sett, alltid innebär en straffbar kränkning av barnet. Att barn i åldern 15–17 år har ett större skyddsbehov än vuxna när det gäller sexuella handlingar talar för en sådan ståndpunkt.

470 Angående konkurrens mellan olika skadeorsaker och att flera faktorer i samverkan kan anses orsaka en skada, se Petter Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013 s. 80 samt Mårten Schultz, Kausalitetspraktikan, SvJT 2011 s. 465–494. 471 Jfr prop. 2017/18:177 s. 83. 472 Jfr Svea hovrätts dom den 27 mars 2023 i mål B 262-22, som behandlas i avsnitt 3.3.1, i den del som gäller särskilt utsatt situation enligt bestämmelsen om våldtäkt. Där konstaterade hovrätten bl.a. att målsägandens hälsotillstånd inte rimligen kunde ha undgått den tilltalade och att han måste ha förstått att målsäganden hade allvarliga psykiska och sociala problem att hantera.473 Jfr Petter Asp, Sex och samtycke, 2010 s. 144–146.

Det finns alltså olika sätt att avgränsa räckvidden av det utökade straffrättsliga skyddet på detta område. Om 15–17-åringar som inte kan sätta gränser gällande sin sexualitet bör ges ett absolut skydd mot sexuella handlingar eller om det straffbara området bör avgränsas till fall där det finns ett orsakssamband mellan den bristande förmågan och deltagandet i den sexuella handlingen är ytterst en rättspolitisk fråga. Detsamma gäller frågan om det med den sistnämnda lösningen också bör överlämnas till domstolen att göra någon form av normativ bedömning. Vilken lösning som väljs påverkar hur mycket den sexuella självbestämmanderätten för barn i åldern 15–17 år inskränks.

I våra kontakter med Funktionsrätt Sverige har organisationen påpekat att det är viktigt att en reglering som avser att skydda barn i åldern 15–17 år som bl.a. är funktionsnedsatta inte uppfattas så att den fråntar barnet dess sexuella rättigheter. Enligt organisationen är det ett problem att personer med intellektuella funktionsnedsättningar ibland betraktas som att de inte har en sexualitet, vilket inte är korrekt.

Vi tolkar svaren från den enkätundersökning som behandlats i avsnitt 3.12.2 på så sätt att de ungdomar som svarat i och för sig tycker att det är viktigt att den som är under 18 år och inte kan sätta gränser för sin sexualitet skyddas från att någon har sex med personen. Samtidigt visar enkätsvaren att ungdomarna också ser det som viktigt att även den som inte kan sätta sådana gränser kan ha sex om den vill det. Som framgått av avsnitt 3.12.2 var det emellertid något färre ungdomar (tre) som svarade att den saken är mycket viktig jämfört med de (fem) som svarade att en kriminalisering av det slag som vi överväger skulle vara mycket bra och de (fyra) som svarade att det är mycket

viktigt att ungdomar som inte alltid kan sätta gränser när det gäller sex

skyddas från att någon har sex med dem. Med hänsyn till det mycket begränsade underlaget går det inte att dra några vittgående slutsatser av enkätundersökningen. I den lilla grupp som har tillfrågats och svarat kan det dock anas att en liten övervikt anser att det nämnda skyddet är något viktigare än det sexuella självbestämmandet.

Också när det gäller den fokusgruppdiskussion som ECPAT Sverige har anordnat måste det beaktas att underlaget är mycket begränsat. Av de ungdomar som deltog i diskussionen ansåg dock de flesta (fyra av fem) att 15–17-åringar behöver ett starkare skydd mot sexuella kränkningar i fall där åldersskillnaden är stor och det därför finns en maktobalans mellan parterna. Någon av ungdomarna fram-

förde en liknande åsikt när det gäller fall där en vuxen har en förtroendeposition i förhållande till barnet. Att stor åldersskillnad skapar en asymmetri som riskerar att drabba den yngre var något som ungdomarna framförde också när det gäller sexuella kontakter på internet. Som framgått ovan ansåg emellertid en av ungdomarna (den enda pojken i gruppen) att det skydd som finns i dag är tillräckligt. Han noterade dock att det är svårt att dra en tydlig linje för var ett sexuellt självbestämmande bör börja och att varje typ av gränsdragning innebär ett problem.

Utifrån de omständigheter och argument som redovisats ovan har vi stannat för att föreslå en reglering som endast omfattar fall där det finns ett orsakssamband mellan barnets nedsatta förmåga att värna sin sexuella integritet och dess deltagande i den sexuella handlingen. Detta genom att ett krav på utnyttjande av den nedsatta förmågan uppställs. Vi föreslår däremot inte att någon särskild otillbörlighetsbedömning överlämnas till domstolen.

Den föreslagna punkten föreskriver därför att paragrafens första stycke även gäller den som begår en gärning som avses där om gärnings-

mannen utnyttjar att ett barn under 18 år på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk, gärningsmannens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.

Ett alternativt förslag – om en reglering utan krav på orsakssamband bedöms lämpligare – är att det anges att paragrafens första stycke även gäller den som begår en gärning som avses där mot ett barn under 18 år som på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk,

gärningsmannens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. För att ge

ett brett beredningsunderlag i det fortsatta arbetet lämnas ett författningsförslag även för detta alternativ (se kapitel 9).

Den nya punkten bör vara subsidiär till 6 kap. 1 §

I förarbetena till bestämmelserna om våldtäkt mot barn och sexuellt

utnyttjande av barn anfördes att de är fristående och inte subsidiära i

förhållande till de dåvarande paragraferna i 6 kap. 1–3 §§. Det angavs innebära att om ett förfarande uppfyller förutsättningarna för straffbarhet både enligt 4 § om våldtäkt mot barn och 1 § om våldtäkt –

t.ex. i fall då gärningspersonen genom våld tvingat ett barn under 15 år till samlag – är utgångspunkten att endast 4 § ska tillämpas. Det noterades dock att det i undantagsfall kan förekomma att 1 § tilllämpas vid övergrepp på personer under 15 år, t.ex. då gärningspersonen varken insåg eller hade skälig anledning att anta att barnet inte hade uppnått 15 års ålder.474

Som framgår av lagtexten avser 4 § andra stycket i dess nuvarande lydelse gärningar mot barn som har fyllt 15 men inte 18 år. Om barnet är under 15 år – och gärningspersonen haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till den omständigheten – tillämpas bestämmelserna om våldtäkt mot barn – eller sexuellt övergrepp mot barn om det är fråga om andra sexuella handlingar än vaginala, anala eller orala samlag och sådana sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförliga med samlag – redan med hänsyn till barnets ålder (4 § första stycket och 6 § första stycket). Det första stycket i 4 § har på så sätt företräde framför det andra stycket. I fall där gärningspersonen har en sådan relation till eller särskilt ansvar för barnet som avses i nuvarande andra stycket (enligt förslaget första punkten i det stycket) bör den regleringen i sin tur ha företräde framför den nya reglering som vi föreslår gällande utnyttjande av barnets nedsatta förmåga att värna sin sexuella integritet, vilket bör markeras i lagtexten.

Frågan är dock om det ovan nämnda förhållandet att 4 § har företräde framför bl.a. 1 § bör gälla också i fråga om den nya regleringen. Systematiska skäl talar för en sådan företrädesordning. Det skulle i så fall innebära att om en person t.ex. har samlag med en 15-åring som befinner sig i en särskilt utsatt situation (6 kap. 1 § första stycket fjärde meningen 2 brottsbalken) och gärningspersonens agerande därför träffas både av den nya regleringen och bestämmelsen om våldtäkt bedöms gärningen i första hand som våldtäkt mot barn. Med en sådan ordning framstår det vidare som mest följdriktigt att även andra fall där en 15–17-årings deltagande i en sexuell handling inte har varit frivilligt i den mening som avses i 1 § i första hand hänförs till bestämmelsen om våldtäkt mot barn. Det skulle i så fall kunna åstadkommas genom att det i 4 § andra stycket förs in dels en andra punkt som gäller fall där en 15–17-årings deltagande inte är frivilligt i den mening som avses i 1 §, dels en tredje punkt som gäller fall av utnyttjande av bar-

474 Se prop. 2004/05:45 s. 82 och 134.

nets nedsatta förmåga att värna sin sexuella integritet. (En första punkt skulle omfatta den nuvarande regleringen i det andra stycket.)

Det skulle dock kunna framstå som stötande, inte minst ur brottsoffrets synpunkt, om t.ex. en överfallsvåldtäkt mot en 17-åring bedömdes som våldtäkt mot barn och inte som våldtäkt, eftersom det i ett sådant fall är gärningspersonens användande av våld eller hot som utmärker gärningen snarare än offrets låga ålder. Däremot framstår det som naturligt att offrets ålder i en sådan situation kan beaktas som en kvalifikationsgrund för grovt brott. Detta är väl förenligt med att offrets låga ålder är en omständighet som enligt 1 § tredje stycket kan innebära att gärningspersonen anses ha visat sådan särskild hänsynslöshet eller råhet att gärningen bedöms som grov våld-

täkt. I bestämmelsen om grov våldtäkt mot barn (4 § tredje stycket)

används i stället uttrycket barnets låga ålder, vilket syftar på yngre barn och alltså inte är aktuellt när det gäller ålderskategorin 15–17 år.

En reglering som utgår från att våldtäktsfall som omfattas av 1 § i stället ska hänföras till 4 § om offret är 15–17 år skulle dessutom vara svår att förena med det förhållandet att det vid brott enligt 1 § som är mindre grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (1 § andra stycket), medan det vid brott enligt 4 § som är mindre grovt döms för sexuellt utnyttjande av barn med en straffskala som i och för sig sträcker sig till fängelse i högst fyra år men som börjar på allmänna fängelseminimum (5 §). Den nämnda företrädesordningen skulle därför kunna ge intrycket av att genomförande av sexuella handlingar med någon som har fyllt 15 men inte 18 år och som inte har deltagit frivilligt är mindre allvarligt än motsvarande brott mot en vuxen person, vilket givetvis inte är fallet.

Därtill kommer att det vid bristande frivillighet – men däremot inte i de fall som den nya regleringen avses ta sikte på – kan vara aktuellt att döma för oaktsam våldtäkt enligt 1 a §. Även detta talar mot att fall där en 15–17-åring inte har deltagit frivilligt ska bedömas enligt 4 §.

Mot den angivna bakgrunden är vår uppfattning att den nya punkten i 4 § andra stycket bör vara subsidiär till bestämmelsen om våldtäkt i 1 §, även om det innebär ett avsteg från vad som i övrigt gäller beträffande förhållandet mellan 4 och 1 §§. Den nya punkten bör därför inledas med ”i annat fall än som avses i första punkten eller 1 §”.

Ytterligare en fråga är vad som bör gälla om barnet är under 15 år och gärningspersonen inte haft uppsåt till eller varit oaktsam inför det förhållandet, men däremot inför det förhållandet att barnet är under 18 år. Enligt vår uppfattning bör den nya regleringen kunna tillämpas i ett sådant fall. Tillämpningsområdet för den nya punkten bör därför inte avgränsas till att barnet har fyllt 15 men inte 18 år (jfr den nuvarande regleringen i 4 § andra stycket), utan endast till att barnet är under 18 år. När det gäller gärningspersoner som står i ett sådant förhållande till barnet som avses i nuvarande 4 § andra stycket torde det i allmänhet vara uppenbart att kravet på subjektiv täckning i förhållande till barnets ålder är uppfyllt. Eftersom den frågan alltså inte ställs på sin spets i de fallen har vi inte sett något behov av att ändra regleringen i den delen. Enligt den föreslagna första punkten i andra stycket förutsätts alltså, i likhet med vad som har gällt hittills, att barnet har fyllt 15 men inte 18 år.

Frågan om hur den nya punkten i 4 § andra stycket förhåller sig till bestämmelsen i 9 § om utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling behandlas nedan.

Rubriceringsfrågor m.m.

Om ett brott som avses i den nya punkten i 4 § andra stycket är grovt kan det – utan någon ytterligare lagändring i det avseendet – dömas för grov våldtäkt mot barn enligt bestämmelsens tredje stycke. Som framgår av lagtexten ska det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Med våld eller hot om brottslig gärning avses detsamma som i 6 kap. 1 §.475 Om det har förekommit sådant våld eller hot vid sexuella handlingar med ett barn i åldern 15–17 år vars nedsatta förmåga att värna sin sexuella integritet har utnyttjats kommer i allmänhet 1 § tillämpas i stället för 4 § eftersom den ska ha företräde framför den nya regleringen. I en sådan situation kan det finnas andra grunder som kvalificerar våldtäktsbrottet som grovt, så-

475 Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, kommentaren till 6 kap. 4 § samt prop. 2004/05:45 s. 75.

som att gärningspersonen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder visat särskild hänsynslöshet eller råhet (1 § tredje stycket). Om barnets deltagande emellertid varit frivilligt och således inte en följd av våldet eller hotet (jfr Svea hovrätts dom den 19 maj 2015 i mål B 2517-15 som behandlats i avsnitt 3.3.1), och gärningen därför bedöms enligt den nya punkten i 4 § andra stycket, skulle våldet eller hotet dock kunna utgöra en grund för att rubricera brottet som

grov våldtäkt mot barn. Brott enligt den nya punkten i 4 § andra

stycket kan också komma att bedömas som grov våldtäkt mot barn med hänsyn till övriga ovan nämnda kvalifikationsgrunder. Att gärningspersonen anses ha visat särskild hänsynslöshet eller råhet endast med hänsyn till ”barnets låga ålder” torde dock inte förekomma i de fallen.476

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som mindre grovt bör det i stället dömas för sexuellt ut-

nyttjande av barn enligt 5 § som har en lindrigare straffskala. I av-

snitt 3.3.3 har beskrivits att 5 § är avsedd att tillämpas restriktivt. Som typexempel på när bestämmelsen kan tillämpas har i förarbetena nämnts fall där två personer, varav den ena är strax under 15 år, frivilligt har samlag med varandra. Det har också angetts att tillämpning av bestämmelsen kan aktualiseras vid frivilliga samlag i vissa av de situationer som anges i nuvarande 4 § andra stycket, dvs. då brottet riktas mot någon som är i åldern 15–17 år. Det fall som har nämnts i det avseendet är att gärningspersonen enligt myndighets beslut svarar för den unges fostran. En förutsättning för att bestämmelsen ska tilllämpas är dock att den person som gärningen riktats mot, med hänsyn till sin utveckling och omständigheterna i övrigt, haft förutsättningar att bedöma och ta ställning till situationen.477 I de situationer som avses i den nya punkten i 4 § andra stycket bör det avgörande för bedömningen vara vilken kränkning den aktuella sexuella handlingen har inneburit för målsäganden med hänsyn till graden av utsatthet.478 Exempelvis om barnet snart ska fylla 18 år och dess förmåga att värna sin sexuella integritet endast är nedsatt i mindre mån skulle 5 § kunna tillämpas.

I 6 kap. 14 § föreskrivs ansvarsfrihet för vissa gärningar enligt kapitlet mot barn under 15 år, om det är uppenbart att gärningen inte

476 Jfr prop. 1991/92:35 s. 14–15. 477 Se prop. 2004/05:45. s. 77 och 144. 478 Jfr angående våldtäktsbrottet prop. 2017/18:177 s. 83 och 84.

inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen är tillämplig vid bl.a. sexuellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn som är mindre allvarligt. Avsikten är att bestämmelsen ska tillämpas med stor restriktivitet. För att något övergrepp inte ska ha skett krävs att barnet i ålder befinner sig nära gränsen för den sexuella självbestämmanderätten, dvs. 15 år. Den som har begått gärningen bör endast vara obetydligt äldre och kommit obetydligt längre i sin mognad. Vidare bör hänsyn tas till omständigheterna i övrigt, i första hand parternas relation till varandra och omständigheterna under vilka den sexuella handlingen företogs. Det krävs att barnet deltagit i den sexuella handlingen helt frivilligt, dvs. utan att tvång eller någon annan form av otillbörlig påverkan har använts. Ett typiskt fall där man kan tänka sig ansvarsfrihet är enligt förarbetena att en 16-åring och en 14-åring som har en nära och god relation till varandra deltar i en ömsesidig och helt frivillig sexuell handling.479 Som framgår av lagtexten är ansvarsfrihetsregeln inte tillämplig när det gäller barn över 15 år och den avser fall där parterna är nära varandra i ålder och utveckling och där det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet. Fall där det uppenbarligen inte varit fråga om något övergrepp är inte avsedda att träffas av den nya regleringen i 4 § andra stycket, vilket framgår av kravet på utnyttjande av barnets nedsatta förmåga att värna sin sexuella integritet. Mot den bakgrunden finns det enligt vår uppfattning inte något behov av att låta ansvarsfrihetsregeln omfatta brott enligt den nya punkten i 6 kap. 4 § andra stycket. Vi föreslår därför inte någon ändring av 14 §.

Om det är fråga om en annan sexuell handling än som avses i 6 kap. 4 och 5 § – dvs. en sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar inte är att jämställa med ett vaginalt, analt eller oralt samlag – bör brott enligt den nya punkten i 4 § andra stycket bedömas som sexu-

ellt övergrepp mot barn enligt 6 §. Första stycket i 6 § bör därför

ändras så att hänvisningen där till 4 § andra stycket även omfattar sådana brott. Ändringen innebär också att ett brott av det aktuella slaget som är mindre grovt kan komma att bestraffas enligt den lindrigare straffskalan i 6 § andra stycket. Den straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst ett år. Vidare kommer grova fall kunna bedömas som grovt sexuellt övergrepp mot barn enligt 6 § tredje

479 Se prop. 2004/05:45 s. 116, 151 och 152.

stycket. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska enligt den bestämmelsen särskilt beaktas om gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om brottet med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet.

Som framgått av avsnitt 3.3.3 innebär uttrycket att gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende att det vid ett sexuellt övergrepp mot barn ska ses som försvårande att brottet begåtts av en person som står barnet nära eller annars har anförtrotts eller haft tillsyn över barnet. Avsikten är emellertid inte att brottet i alla sådana situationer ska bedömas som grovt. Detta gäller även i fråga om de brott som riktar sig mot barn i åldern 15–17 år och som gärningspersonen står i ett sådant förhållande till som avses i nuvarande 4 § andra stycket. En bedömning av samtliga omständigheter måste alltid göras i varje enskilt fall. Med närstående avses främst någon av barnets föräldrar eller fosterföräldrar eller sambor till dessa. Men även andra vuxna personer som barnet har en nära och förtroendefull relation till bör enligt förarbetena omfattas, t.ex. mor- och farföräldrar samt mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Uttrycket i övrigt utnyttjat sin

ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende tar sikte på andra

personkategorier som finns i barnets omgivning och som barnet har en särskild relation till, t.ex. kan det handla om nära vänner till familjen, skol- och förskolepersonal, barnvakter och idrottsledare.480

De angivna exemplen på omständigheter som kan kvalificera ett

sexuellt övergrepp mot barn som grovt skiljer sig alltså i vissa avse-

enden från kvalifikationsgrunderna när det gäller grov våldtäkt mot

barn i 4 §. Diskrepansen har diskuterats i ett tidigare lagstiftnings-

ärende där regeringen anförde att skillnaden i utformningen av de grova brotten kunde motiveras främst av att förutsättningarna för brotten våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn skiljer sig åt.481 I det nämnda lagstiftningsärendet diskuterades också lämpligheten i att gärningspersonens närståenderelation till barnet eller särskilda vård- eller tillsynsansvar både utgör en brottsförutsättning när det gäller sexuellt övergrepp mot barn i åldern 15–17 år (jfr 4 §

480 Se prop. 2012/13:111 s. 115. 481 Se a. prop. s. 45–48.

andra stycket) och även anges som en sådan omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott är grovt. Regeringen såg inte något principiellt hinder mot att låta den nämnda omständigheten komma till direkt uttryck i 6 § och framhöll att en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska göras.482

Med den lagändring som vi föreslår kan, som framgått ovan, gärningspersonen s auktoritet få betydelse för om barnet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet och därmed om en brottslig gärning föreligger enligt den nya punkten i 4 § andra stycket. Det innebär att det blir en viss överlappning mellan den nya regleringen och kvalifikationsgrunden i 6 § tredje stycket som tar sikte på att gärningspersonen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin

ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende. Utifrån den nyss nämn-

da ståndpunkten som regeringen redovisat gällande brottsförutsättningarna i 4 § andra stycket i dess nuvarande lydelse finns det dock inte något hinder mot en sådan ordning.

Bestämmelsen i 6 kap. 9 § brottsbalken bör behållas

Bestämmelsen i 6 kap. 9 § brottsbalken om utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling har behandlats närmare i avsnitt 3.3.5. Med

rekvisitet ersättning avses förutom pengar även materiella saker, såsom smycken, kläder, alkohol eller narkotika.483 Även förmåner som exempelvis resor eller restaurangbesök omfattas rimligen. Det avgörande är då inte om parterna benämner ersättningen som ”betalning” eller som ”gåva”, utan om ersättningen – eller löfte om ersättning – varit en förutsättning för barnets medverkan i en sexuell handling. Om det finns ett sådant orsakssamband och övriga rekvisit är uppfyllda kan alltså 9 § tillämpas också i fall av så kallad sugardejting (se avsnitt 3.10 ).

I avsnitt 3.13 behandlas frågan om tillämpligheten av 9 § när det gäller sexuella handlingar som utförs på distans, t.ex. via internet .

Av avsnitt 3.6 har framgått att av de gymnasieelever i Stiftelsen Allmänna Barnhusets undersökning som svarade att de hade tagit emot ersättning för sex uppgav 19 procent att de hade gjort det på grund av behov av droger. 42 procent uppgav att de sålde sex för att de mådde psykiskt dåligt. Elever som hade haft sex mot ersättning

482 Se a. prop. s. 47–50. 483 Se prop. 2004/04:45 s. 104, 147 och 148.

hade en signifikant sämre hälsa än andra elever och var i högre grad diagnostiserade med någon funktionsvariation.484

Som beskrivits i avsnitt 3.8 var det också bland ärendena i Brås studie avseende utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling (rapport 2022:4) vanligt att målsägandena på olika sätt mådde dåligt och befann sig i en mycket svår och påfrestande situation. Det handlade ofta om depressioner, ångest och självskadebeteenden. I ett flertal ärenden framgick även att målsäganden hade problem med missbruk av alkohol, narkotika eller tabletter. Det var också vanligt att målsäganden hade varit placerad i ett familjehem, i ett jourhem eller vid en institution. Att barn och ungdomar med erfarenhet av sexuella handlingar mot ersättning i högre grad än andra unga befinner sig i olika typer av utsatthet hade också bekräftats av flera tidigare studier. Vidare noterade Brå att man ofta kunde se att barnets gränser förskjutits, bl.a. genom en gradvis normalisering och manipulering och genom att gärningsmannen utnyttjar det ojämlika maktförhållandet som råder mellan barn och vuxna. Brå konstaterade att stor åldersskillnad, beroendeställning och psykisk ohälsa var vanligt förekommande i studien och utgjorde försvårande omständigheter, men att det var ovanligt att sådana omständigheter fick genomslag vid straffmätningen eller ledde till att våldtäktslagstiftningen prövades.

I våra kontakter med Ombudsmannen mot kommersiell sexuell exploatering av barn (OKSE) och ChildX (tidigare Child10) har den uppfattningen framförts att brottet utnyttjande av barn genom köp

av sexuell handling borde inkorporeras i brottet våldtäkt mot barn.

En stor andel av de 329 personer i åldern 15–40 år som under sommaren 2021 besvarade en enkätundersökning utförd av organisationen #intedinhora var av samma uppfattning. Som framgår av avsnitt 3.3.5 framfördes liknande synpunkter i flera remissvar avseende det betänkande (SOU 2021:43) som låg till grund för 2022 års sexualbrottsreform. Också i våra kontakter med anställda inom Jämställdhetsmyndigheten har den synpunkten lämnats att utnyttjande av barn

genom köp av sexuell handling inte bör finnas kvar som ett specifikt

brott, utan att den typen av handlingar bör falla in under övriga straffbestämmelser i 6 kap. brottsbalken, t.ex. våldtäkt mot barn.

484 Se Åsa Landberg m.fl., Unga, sex och internet efter #metoo: Om ungdomars sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering i Sverige 2020/2021, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, september 2021, s. 51–61.

Med hänsyn till vad som ovan beskrivits om utsattheten hos många barn som deltar i sexuella handlingar mot ersättning bör det vid sådana handlingar ofta kunna konstateras att barnet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet och att gärningspersonen utnyttjat detta. Betalningen kan också i sig skapa en sådan obalans i maktförhållandet mellan barnet och gärningspersonen som gör att den nämnda förmågan hos barnet sätts ned.

Genom den nya regleringen i 4 § kommer alltså många fall som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling enligt 9 § kunna bestraffas som i första hand våldtäkt mot barn. Utrymmet att döma för brott enligt 9 § kommer

därmed att minska. Detta är enligt vår uppfattning en önskvärd effekt. Förändringen innebär att straffansvaret bättre kommer att återspegla brottets allvar i dessa fall.

Andra fall där någon har förmått ett barn att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling – men där det inte är bevisat att en nedsatt förmåga att värna den sexuella integriteten har förelegat och utnyttjats – bör emellertid även fortsättningsvis bestraffas enligt 9 § om barnet har deltagit i den sexuella handlingen frivilligt. Även om det också i dessa fall är fråga om ett utnyttjande av barnet är det enligt vår uppfattning inte proportionerligt att en sådan gärning hänförs till en bestämmelse där minimistraffet för brott av normalgraden är tre års fängelse (4 § första stycket). Det kan nämnas att också i övriga nordiska länder regleras brott som motsvarar utnyttjande av barn genom köp av

sexuell handling i separata bestämmelser som har lägre straffskalor jäm-

fört med vad som gäller för våldtäkt mot barn (se avsnitt 3.5).

I undantagsfall – då omständigheterna klart avviker från vad som normalt är fallet – kan brottet bedömas enligt den lindrigare straffskalan i 9 § andra stycket. Som exempel på situationer där 9 § andra stycket kan tillämpas har i tidigare förarbeten nämnts att ersättning i någon form visserligen förekommit men offret är nära 18 års ålder och skillnaden i ålder mellan offer och gärningsman är liten och omständigheterna även i övrigt är sådana att straffvärdet är lågt.485

Som framgått av avsnitt 3.3.5 fick 9 § sin nuvarande brottsbeteckning utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2020. Samtidigt ändrades straffskalan så att minimistraffet höjdes från böter till fängelse och

485 Se prop. 2021/22:231 s. 65 och 90.

maximistraffet höjdes till fängelse i fyra år.486 I syfte att höja straffnivån för brottet ytterligare skärptes den 1 augusti 2022 minimistraffet från allmänna fängelseminimum till fängelse i sex månader. Vid den sistnämnda lagändringen infördes också den särskilda straffskalan om fängelse i högst ett år för mindre grovt brott.487 Att införa en särskild straffskala för grovt brott har i tidigare lagstiftningsärenden bedömts vara olämpligt.488

Enligt vår uppfattning finns det inte skäl att i nuläget ytterligare förändra bestämmelsen i 9 § i sak. (Se däremot våra överväganden om borttagande av bestämmelsens subsidiaritetsklausul i nästföljande avsnitt.) Som framgått ovan kommer en följd av den utvidgning av 4 § som vi föreslår bli att många fall av utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling kommer att omfattas av andra sexualbrottsbestämmelser med strängare straffskalor. Det gäller i första hand regleringen om våldtäkt mot barn. Då kan gärningspersonen, utan att åklagaren behöver bevisa att offrets deltagande inte var frivilligt på det sätt som avses i bestämmelsen som våldtäkt i 1 §, dömas enligt en straffskala där minimistraffet för brott av normalgraden är fängelse i tre år. Tröskeln för när allvarliga fall kan leda till strängare straff sänks alltså genom den föreslagna lagändringen.489

9 § bör inte längre vara subsidiär till de tidigare bestämmelserna i kapitlet

Bestämmelsen i 9 § är enligt den nuvarande regleringen subsidiär till de tidigare bestämmelserna i kapitlet och ska alltså endast tillämpas om inte ansvar för brott enligt 1–8 §§ kan komma i fråga. Det framgår av uttrycket ”Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel”. En sådan subsidiaritetsklausul fanns också i bestämmelsen om köp av sexuell handling av barn som infördes i 9 § 2005.490 Också bestämmelsen om köp av sexuell tjänst i 11 § är uttryckligen subsidiär till de föregående paragraferna i kapitlet. I förarbetena har konstaterats att det innebär bl.a. att 11 § inte blir tillämplig vid köp av sexuella tjänster av personer under 18 år, där 9 § i stället ska tillämpas.491

486 Se prop. 2018/19:157. 487 Se prop. 2021/22:231. 488 Se prop. 2018/19:157 s. 12–14 samt SOU 2021:43 s. 333. 489 Jfr prop. 2021/22:231 s. 63–65. 490 Se prop. 2004/05:45. 491 Se a. prop. s. 150.

Straffskalan för köp av sexuell handling av barn var när det brottet infördes böter eller fängelse i högst två år. Det fanns vid den tidpunkten inte något brott i 1–8 §§ som hade en lindrigare straffskala än så. Som framgått ovan har straffskalan i 9 § därefter skärpts i två omgångar så att den numera sträcker sig från fängelse i sex månader till fängelse i fyra år. En följd av de nämnda straffskärpningarna har blivit att straffskalan för utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling, om det inte är fråga om mindre grovt brott enligt 9 § andra

stycket, är strängare än straffskalan för sexuellt utnyttjande av barn (5 §) och straffskalorna för normalgraden av brotten sexuellt över-

grepp (2 §) och sexuellt övergrepp mot barn (6 §). Den är också sträng-

are än straffskalan för normalgraden av utnyttjande av barn för sexuell

posering (8 §). Frågan om 9 § ändå fortsatt borde vara subsidiär till

de nyss nämnda bestämmelserna berördes inte i de förarbeten som låg till grund för att straffskalan i 9 § skärptes.492

I propositionen till 2022 års sexualbrottsreform diskuterades däremot frågan om införande av en liknande subsidiaritetsklausul i 8 § som avser utnyttjande av barn för sexuell posering. Regeringen fann dock att det även i fortsättningen borde vara möjligt att döma i konkurrens för sådant brott och något annat sexualbrott. Som skäl för detta angavs i huvudsak att skyddsintresset för straffbestämmelsen i 8 § – som inte har den sexuella kränkningen som sitt direkta skyddsintresse utan straffbelägger ett främjande eller utnyttjande av att barnet poserar – delvis är ett annat än skyddsintresset för bestämmelserna om bl.a. våldtäkt. Regeringen ansåg således att någon subsidiaritetsklausul inte skulle införas. Lösningen av konkurrensfrågor skulle i stället, liksom tidigare, vara en uppgift för rättstillämpningen.493

Med hänsyn till att straffskalan för utnyttjande av barn genom köp

av sexuell handling numera är strängare än för vissa av de föregående

brotten i kapitlet måste sådana gärningar som avses i 9 § kunna föranleda ansvar enligt den bestämmelsen även om handlandet också träffas av någon paragraf tidigare i kapitlet. Vi föreslår därför att subsidiaritetsklausulen i 9 § tas bort så att det, i likhet med vad som gäller för 8 §, blir möjligt att döma i konkurrens för sådant brott och något annat sexualbrott. Enligt vårt förslag ska alltså uttrycket ”i annat fall än som avses förut i detta kapitel” strykas från 9 §.

492 Jfr prop. 2021/22:231, SOU 2021:43, prop. 2018/19:157 samt SOU 2016:42. 493 Se prop. 2021/22:231 s. 25 och 43.

Förslaget innebär att det i vissa fall kommer finnas förutsättningar att döma för såväl brott enligt 9 § som något brott enligt 1–8 §§. Som utgångspunkt bör då den bestämmelse som har den strängaste straffskalan tillämpas och det mindre allvarliga brottet konsumeras, samtidigt som det sistnämnda brottet kan vägas in vid bedömningen av allvaret i den gärning som personen ska dömas för.494 Den som genom samma handlande gör sig skyldig till både utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling och våldtäkt mot barn (4 §) kommer alltså i all-

mänhet även fortsättningsvis dömas endast för våldtäkt mot barn. Detsamma gäller i förhållandet mellan 9 § och brottet grovt sexuellt över-

grepp mot barn (6 § tredje stycket). Omvänt bör utgångspunkten vara

att en gärningsperson inte döms för exempelvis normalgraden av sexu-

ellt övergrepp mot barn (6 § första stycket) eller utnyttjande av barn för sexuell posering (8 § första stycket) om rekvisiten i 9 § är uppfyllda,

utan då i första hand för utnyttjande av barn genom köp av sexuell hand-

ling. Det är dock upp till domstolen att utifrån allmänna principer om

brottskonkurrens avgöra konkurrensfrågan i det enskilda fallet.

3.13. Det straffrättsliga skyddet vid köp av sexuella handlingar som utförs på distans

3.13.1. Utgångspunkter

Som framgått av avsnitt 3.9 om sexhandelns digitalisering är en del av de sexuella tjänster som förekommer på internet digitala och utförs exempelvis via webbkamera som en digital ”sexshow”, så kallad cam-

show. Det förekommer såväl inspelade shower som livestreaming-

shower. Den som utför showen kan på uppdrag av köparen genomföra sexuella handlingar på sig själv eller tillsammans med någon annan person. Sådana digitala sexuella tjänster säljs också av barn och unga.495

Att sexuella handlingar mot ersättning kan utföras på distans på det sättet innebär att gränsen mellan prostitution och pornografi i viss mån suddas ut, vilket organisationer från civilsamhället hade framhållit i Brås undersökning avseende köp av sexuell tjänst som behandlats i avsnitt 3.8.3.496 Det finns också exempel på att svenska produ-

494 Jfr t.ex. ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397 p. 16. 495 Se bl.a. ECPAT Sverige, En rapport om barns och ungas syn på sexualitet, samtycke och relationer på nätet, 2022. 496 Se Brå, rapport 2022:3 s. 28.

center av pornografi erbjuder kunder att påverka innehållet i porrfilmer, där kundens agerande kan sägas ligga i gränslandet mellan konsumtion av pornografi och sexköp. En liknande gråzon föreligger när det gäller den sortens pornografi som produceras genom att modellerna själva laddar upp bilder och filmer där de utför eller deltar i sexuella handlingar. Materialet kan laddas upp på renodlade porrforum eller på plattformar som OnlyFans. I båda fallen kan det finnas möjlighet till direktkontakt mellan modellen och den som tar del av materialet.497

Enligt våra direktiv ska vi se över regleringen om utnyttjande av barn

genom köp av sexuell handling, köp av sexuell tjänst och koppleri. Vår

uppgift i det avseendet är att undersöka om regleringen är ändamålsenligt utformad bl.a. när det gäller gärningar som begås genom användande av internetbaserade verktyg. Här bör enligt direktiven beaktas att yngre vuxna finns bland dem som drabbas. Översynen bör därför gälla alla åldrar, men minderåriga bör uppmärksammas särskilt.

Vårt uppdrag inkluderar inte att överväga något allmänt förbud mot pornografi.498

I detta avsnitt behandlas frågan om det straffrättsliga skyddet vid köp av sexuella handlingar som utförs på distans, främst via internet. Inledningsvis beskrivs rättsläget i fråga om sexualbrott på distans i allmänhet. Vi behandlar därefter frågan om bestämmelserna 6 kap. 9 § respektive 11 och 12 §§brottsbalken i nuläget kan tillämpas i fall där den sexuella handlingen har utförts på distans. Sedan behandlas argument som har framförts om att 11 och 12 §§ bör utvidgas till att avse sådana distansfall. Därefter ges en redogörelse för vissa yttrandefrihetsrättsliga aspekter. Slutligen redovisas våra överväganden.

Frågan om det straffrättsliga skyddet vid koppleribrott begångna utomlands behandlas i avsnitt 3.14.

3.13.2. Allmänt om sexualbrott på distans

I avsnitt 3.2 har beskrivits att begreppet sexuellt umgänge ersattes med begreppet sexuell handling genom 2005 års sexualbrottsreform. Ändringen innebar bl.a. att det inte längre skulle krävas att en handling innefattat fysisk och varaktig kroppslig beröring. Avgörande

497 Se Talita, Syns man inte finns man inte. Inblick i den svenska porrindustrin, 2019. 498 Jfr prop. 1997/98:55 s. 106 samt SOU 2001:14 s. 403–416.

skulle i stället vara om handlingen haft en påtaglig sexuell prägel och varit ägnad att kränka offrets sexuella integritet. Begreppet sexuell handling fick därmed en vidare innebörd än sexuellt umgänge. En stor mängd olika sexuella handlingar som en person kan utsättas för skulle omfattas av begreppet. Karakteriserande för sådana handlingar skulle vara att gärningspersonen på ett eller annat sätt använder eller utnyttjar offrets kropp som ett hjälpmedel för att bereda sig själv sexuell tillfredsställelse. Regeringen överlät ett visst tolkningsutrymme till rättstillämpningen för att i varje enskilt fall bedöma om ett visst agerande skulle anses utgöra en sexuell handling. Begreppet skulle även kunna avse sådana situationer där gärningspersonen själv vidtar eller förmår offret att vidta flera olika handlingar som sedda var för sig inte kvalificerar för bedömningen ”sexuell handling” men som sedda tillsammans i dess helhet gör det.499 Som ett exempel på en sådan annan sexuell handling som avsågs i dåvarande 6 kap. 2 § brottsbalken nämndes i propositionen att någon förmår en annan person att onanera på sig själv.500

Av Högsta domstolens praxis före 2022 års sexualbrottsreform (prop. 2021/22:231) framgick att bestämmelserna om våldtäkt mot

barn och sexuellt övergrepp mot barn omfattade den situationen att den

sexuella handlingen genomförs med den andra personen på distans med användning av digitala hjälpmedel, såsom videosamtal, förutsatt att gärningspersonen på något sätt deltar under den del av händelseförloppet som innehåller det agerande av den andra personen som kan kvalificera handlingen som sexuell. Däremot ansågs rekvisitet att

genomföra en sexuell handling med ett barn inte omfatta att förmå ett

barn att senare i ensamhet utföra en sexuell handling på sig själv, filma detta och sedan överföra filmen till gärningspersonen. Vid sådana tidsuppdelade händelseförlopp gick det alltså inte att döma för våldtäkt

mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn.501 Det förekom emellertid

att ansvar för grovt utnyttjande av barn för sexuell posering blev aktuellt i sådana fall.502

Ett av huvudsyftena med 2022 års reform var att stärka skyddet mot allvarliga sexuella kränkningar som begås på distans, t.ex. över internet. I betänkandet redovisades resultatet av studier som hade analyserat hur barn påverkas av sexualbrott som begåtts över inter-

499 Se prop. 2004/05:45 s. 31–35. 500 Se a. prop. s. 80 och 140. 501 Se NJA 2015 s. 501 p. 9 och NJA 2018 s. 1103 p. 17. 502 Se t.ex. Hovrätten för Västra Sveriges dom den 30 april 2019 i mål B 1756-19.

net. Enligt en av studierna uppvisar barn som har utsatts för sexuella övergrepp över internet psykisk ohälsa och posttraumatiska symtom i mycket hög grad. I studien konstaterades att detta indikerar att övergrepp på nätet är lika allvarliga som övergrepp som sker utanför nätet. I en annan studie konstaterades att de barn som har utsatts för sexuella övergrepp över internet uppvisar samma symtom som barn som utsatts för sexuella övergrepp offline. Av båda dessa studier framgick också att barns hälsa påverkas negativt av att övergrepp dokumenterats och av att övergreppsmaterial kan spridas.503

I samband med remitteringen av betänkandet ifrågasatte Brå om kränkningen vid handlingar med uppdelat förlopp kan antas vara densamma som när handlingarna följs av gärningspersonen i realtid. Brå anförde att brottsoffrets utsatthet vid utförandet av de sexuella handlingarna torde vara lägre, om än fortfarande allvarlig, när gärningspersonen inte är närvarande fysiskt eller på distans i realtid. Att graden av kränkning och lidandet i många fall ändå är lika stort som vid fysiska övergrepp eller vid distansbrott i realtid beror, enligt vad Brå anförde, till stor del på dokumentationen av övergreppet och rädslan för spridning av övergreppsmaterialet och inte i första hand på kränkningen genom den sexuella handlingen i sig. Brå menade att detta talar för en särreglering som fokuserar på kombinationen av den sexuella kränkningen och rädslan för spridning snarare än att jämställa den sexuella kränkningen vid de två typerna av brott. Också Solna tingsrätt ifrågasatte om graden av kränkning verkligen är densamma vid så vitt skilda fall som att en gärningsperson med våld tvingat en målsägande till samlag respektive att en gärningsperson förmått en person som inte deltagit frivilligt att i enrum utföra en med samlag jämförlig handling på sig själv. Brottsoffermyndigheten menade däremot att den kränkning som brottsoffret utsätts för är densamma och i vart fall lika allvarlig som om gärningspersonen tagit del av övergreppet i realtid. ECPAT påpekade att barn som förmås att utföra handlingar på sig själva inte sällan känner en stor skuld och skam samt ett stort medansvar. Enligt vad ECPAT anförde är det inte omöjligt att barnet känner en än större skam och skuld när förövaren inte närvarar i realtid eftersom omgivningen kan anse att barnet haft möjlighet att agera på annat sätt.504

503 Se SOU 2021:43 s. 142–145. 504 Se prop. 2021/22:231 s. 22 och 23.

Utredningen hade inte kunnat identifiera några studier som analyserat hur vuxna personer påverkas av sexualbrott som sker på distans.505Regeringen konstaterade dock i propositionen att det saknas anledning att utgå från annat än att även vuxna tar skada av sådana brott i den mån de förekommer. Enligt regeringen borde en utgångspunkt för lagstiftningen vara att sexualbrott som sker på distans, såväl mot barn som vuxna, kan vara lika allvarliga som sexualbrott som inte sker på distans och att så är fallet också då gärningspersonen inte har deltagit i realtid när den sexuella handlingen företagits. Även vid sådana distansbrott med ett uppdelat händelseförlopp borde det enligt regeringen finnas ett ändamålsenligt straffrättsligt skydd på en nivå som motsvarar regleringen av de allvarligaste sexualbrotten. Vid sidan av rekvisitet genomföra behövdes det därför ett rekvisit som träffar de situationer som bedömdes straffvärda men som före reformen föll utanför det straffbara området.506

I likhet med utredningen ansåg regeringen att handlingsrekvisitet

förmå borde användas för att beskriva det handlande som vid sidan

av genomförande borde omfattas av straffansvar. I det avseendet påpekade regeringen att förmå redan förekom bl.a. i straffbestämmelserna i 6 kap. brottsbalken om utnyttjande av barn genom köp av

sexuell handling (9 §) och sexuellt ofredande (10 §).507

Vidare konstaterade regeringen att det för straffansvar borde krävas att gärningspersonens handlande leder till att offret på något sätt är med om den sexuella handlingen. Det noterades att det i fråga om distansbrott ofta är offret som utför sexualhandlingen på sig själv, men att det också förekommer att gärningspersonens agerande avser att någon annan utför den sexuella handlingen på offret eller att offret utför den sexuella handlingen på någon annan. Regeringen delade utredningens uppfattning att lagtexten borde utformas så att det uppställs krav på att offret ska företa eller tåla en sexuell handling. Regeringen påpekade att uttrycket företa eller tåla var väl inarbetat och har en tydlig avgränsning samt att det redan förekom i bestämmelsen om utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling (9 §).508

Mot denna bakgrund utvidgades straffansvaret för våldtäkt och

sexuellt övergrepp till att omfatta den som ”förmår en person som inte

deltar frivilligt att företa eller tåla” en sådan sexuell handling som avses

505 Se a. SOU s. 142. 506 Se a. prop. s. 24–26507 Se a. prop. s. 26–29. 508 Se a. prop. s. 29.

i respektive straffbestämmelse. Dessutom utvidgades straffansvaret för

våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn till att omfatta den

som ”på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla” en sådan sexuell handling som avses i de straffbestämmelserna. För straffansvar krävs inte enligt någon av de nämnda bestämmelserna att övergreppet dokumenteras eller att det sker någon särskild återkoppling till gärningspersonen.509

3.13.3. Tillämpligheten av 6 kap. 9 § brottsbalken i distansfall

Som framgått av avsnitt 3.3.4 konstaterade regeringen i samband med 2022 års reform att bestämmelsen i 6 kap. 8 § brottsbalken om utnytt-

jande av barn för sexuell posering på senare år fått förnyad aktualitet

genom den tekniska utvecklingen och möjligheten till elektronisk kommunikation. Det angavs i det avseendet att det inte var ovanligt med fall där barn förmås att posera framför en webbkamera efter instruktioner från gärningspersonen.510

Rekvisitet sexuell posering avser medverkande i eller utförande av en sexuell handling eller ohöljd exponering av sexuell innebörd inför en eller flera personer eller framför en kamera.511 I samband med reformen framhöll regeringen dock att brottet inte främst tar sikte på sexuella

handlingar utan kompletterar de övriga sexualbrotten genom att straff-

belägga ett annat agerande. Regeringen noterande också att den utvidgning som samtidigt skedde av bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt

övergrepp och motsvarande brott mot barn, för att skärpa straffansva-

ret för sexualbrott på distans, innebar att fler gärningar som typiskt sett även innefattar posering skulle komma att vara straffbara som t.ex.

våldtäkt mot barn.512

Om ett barns sexuella posering har skett mot ersättning anses poseringen regelmässigt ha varit ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling, vilket är en förutsättning för straffansvar enligt 6 kap. 8 § när det gäller barn i åldern 15–17 år.513

Beträffande fall där ersättning har betalats eller utlovats och där poseringen har utgjort en sexuell handling uppstår frågan om gär-

509 Se a. prop. s. 29–31. 510 Se a. prop. s. 59 och 60. 511 Se prop. 2004/04:45 s. 146. 512 Se prop. 2021/22:231 s. 60. 513 Se prop. 2004/04:45 s. 146 och 147.

ningen omfattas av bestämmelsen i 6 kap. 9 § brottsbalken om utnytt-

jande av barn genom köp av sexuell handling. Bland ärendena i Brås

studie avseende det brottet (Brå rapport 2022:4) angavs det, som framgått av avsnitt 3.8.2, finnas ett par fall där övergrepp hade skett enbart på distans via internet, utan några försök att även träffas fysiskt. Enligt uppgift från Brå gick endast ett av de ärendena till åtal. I samband med åtalet ändrades brottsrubriceringen till grovt utnyttjande av barn för

sexuell posering, vilket den tilltalade också dömdes för.

Vid sökningar i rättsdatabasen JUNO, Norstedts Juridik, i november 2022 har vi funnit endast en tingsrättsdom514 avseende tilllämpning av 6 kap. 9 § i distansfall. Avgörandet gällde en man som enligt vad tingsrätten funnit utrett hade betalat för en ”sexshow” som en 15-åring flicka på Filippinerna utförde framför en webbkamera medan mannen närvarade i realtid via Skype. Tingsrätten dömde mannen för köp av sexuell handling av barn enligt 6 kap. 9 § i dess lydelse före den 1 januari 2020. Hovrätten ogillade dock åtalet på grund av att det inte ansågs bevisat att det var just den utpekade målsäganden som hade utfört showen.515

Frågan om brottet utnyttjande av barn genom köp av sexuell

handling kan bli aktuellt i distansfall berördes inte uttryckligen i för-

arbetena till 2022 års reform där översynen av straffansvaret för sexualbrott på distans i första hand avsåg brotten i 6 kap.1–6 §§brottsbalken.516 Att det genomföranderekvisit som den regleringen bygger på kompletterades med rekvisiten förmå respektive företa

eller tåla som redan förekom i 9 §, vilket regeringen också påpekade,

måste dock tolkas så att regeringens uppfattning var att också den bestämmelsen i och för sig omfattar distansfall inklusive sådana situationer där gärningspersonen inte har deltagit i realtid när den sexuella handlingen företagits.

Att det sällan förekommer åtal för brott enligt 6 kap. 9 § på distans torde kunna förklaras av att den bestämmelsen uttryckligen är subsidiär till de tidigare paragraferna i kapitlet och att gärningspersonens agerande i de fallen i allmänhet också träffas av bestämmelsen i 8 § om

utnyttjande av barn för sexuell posering. Att utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling på distans täcks in av 8 § var också en bedömning som Brå gav uttryck för i sitt remissyttrande över SOU 2021:43.

514 Växjö tingsrätts dom den 2 juli 2021 i mål B 5966-20 (åtalspunkt 4). 515 Se Göta hovrätts dom den 1 oktober 2021 i mål B 2659-21. 516 Se SOU 2021:43 samt prop. 2021/22:231.

Som framgått av avsnitt 3.12 föreslår vi att subsidiaritetsklausulen i 6 kap. 9 § tas bort. Med det förslaget bör det oftare kunna bli aktuellt att åtala och döma för utnyttjande av barn genom köp av sexuell hand-

ling i distansfall. Samtidigt innebär vårt förslag om utvidgning av

6 kap. 4 § att fler fall av sexuella handlingar mot ersättning – oavsett om gärningen har begåtts på distans eller inte – kommer att omfattas av regleringen om våldtäkt mot barn.

3.13.4. Tillämpligheten av 6 kap. 11 och 12 §§ brottsbalken i distansfall

Bestämmelsen om köp av sexuell tjänst i 6 kap. 11 § brottsbalken tar sikte på den som skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning. Straffansvaret för koppleri 12 § avser den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning

Begreppet tillfällig sexuell förbindelse är inte definierat i lagtexten. Som framgått av avsnitt 3.3.8 uttalades i propositionen till den tidigare sexköpslagen att med sexuell förbindelse avses främst samlag, men att det även räcker med annat sexuellt umgänge.517 Regeringen gav uttryck för samma uppfattning 2005 när förbudet mot köp av

sexuell tjänst togs in i brottsbalken i stället för att regleras i en sär-

skild lag.518 Med sexuellt umgänge avsågs detsamma som med äldre rätts uttryck könsligt umgänge. Det uttrycket innefattade, förutom samlag, främst någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet.519 I den nyss nämnda propositionen konstaterade regeringen vidare, med hänvisning till uttalanden i doktrin, att nakenposering inte torde omfattas av begreppet sexuell förbindelse.520 Att nakenposering inte anses omfattas av regleringen framgår också av den utvärdering av förbudet mot köp av sexuell tjänst som låg till grund för en straffskärpning avseende det brottet 2011.521

Det kan nämnas att 1993 års Prostitutionsutredning i sitt betänkande (SOU 1995:15) hade föreslagit införande av ett brott benämnt

könshandel som skulle omfatta inte bara köp av samlag och annat sexu-

517 Se prop. 1997/98:55 s. 136. 518 Se prop. 2004/05:45 s. 150. 519 Se prop. 1983/84:105 s. 50 och NJA II 1962 s. 166 och 167. 520 Se prop. 1997/98:55 s. 136 och 137 med hänvisning till Nils Jareborg, Brotten, 2 uppl. s. 319. 521SOU 2010:49 s. 219.

ellt umgänge, utan också sådana sexuella tjänster där någon beröring av könsdelar inte direkt förekommit. Som exempel på sådana tjänster nämnde utredningen så kallad privat posering som förekommer på sexklubbar. I den föreslagna bestämmelsen användes ändå begreppet

tillfällig sexuell förbindelse. Enligt utredningen kunde det begreppet

även innefatta annan sexuell aktivitet än sexuellt umgänge. I den föreslagna författningskommentenen tydliggjordes att uttrycket avsåg också sådana tjänster där beröring av könsdelar inte direkt förekommit, t.ex. sexuell posering.522 Utredningen hade också föreslagit att straffansvaret för koppleri skulle utvidgas till att omfatta även den som främjar eller bereder sig vinning av att annan har tillfällig sexuell förbindelse där kroppskontakt inte förekommer. Denna utvidgning av straffansvaret skulle, enligt utredningen, inte kräva någon omformulering av lagtexten som språkligt ansågs täcka in också de nämnda fallen. Utredningen noterade dock att det behövde slås fast att lagtexten framdeles skulle ha denna innebörd.523 Utifrån de ovan nämnda uttalandena i den efterföljande propositionen framstår det som att regeringen däremot utgick från att sexuell förbindelse inte innefattade någon annan sexuell aktivitet än sexuellt umgänge.524

Sedan 2005 års sexualbrottsreform används, som framgått ovan, inte begreppet sexuellt umgänge i 6 kap. brottsbalken utan det har ersatts av rekvisitet sexuell handling. När det gäller förbudet mot köp av

sexuell tjänst hade kommittén föreslagit att det skulle innefatta sådana

sexuella aktiviteter som utgör sexuellt umgänge. Kommittén hade anfört att de skäl som motiverar en skärpt syn på vilka gärningar som lagstiftningen om sexualbrott bör riktas mot, beträffande bl.a. köp av sexuella tjänster, inte är lika starka som när det gäller de renodlade brotten mot offrens sexuella integritet.525 Remissinstanserna Hovrät-

ten över Skåne och Blekinge och Domstolsverket hade invänt mot detta

och ifrågasatt bl.a. om det inte vore tydligare och mer konsekvent att även låta förbudet mot köp av sexuella tjänster anknyta till begreppet

sexuell handling. Eftersom regeringen ansåg att begreppet tillfällig sexuell förbindelse borde behållas i lagtexten skulle enligt regeringen

detta begrepp, precis som tidigare, anknyta till samlag och annat sexu-

ellt umgänge enligt tidigare förarbeten.526

522 Se SOU 1995:15 s. 92–94, 210, 211 och 237. 523 Se a. SOU s. 230–232 och 238. 524 Se prop. 1997/98:55 s. 136 och 137. 525 Se SOU 2001:14 s. 296–297 och 310. 526 Se prop. 2004/05:45 s. 107.

Trots de nu nämnda uttalandena i propositionen har det i litteraturen framförts den uppfattningen att en sexuell förbindelse enligt 6 kap. 11 § brottsbalken föreligger vid samlag eller någon annan sexuell hand-

ling enligt begreppsbildningen i 6 kap. 2 §, varvid det konstaterats att

striptease, nakenposering eller nakensällskap inte omfattas eftersom det inte utgör en sexuell handling.527 Per Ole Träskman har däremot uttryckt att innebörden av begreppet sexuell förbindelse inte förändrades genom 2005 års reform.528

Petter Asp har noterat att det inte finns något vägledande avgörande i fråga om den nedre gränsen för tillfällig sexuell förbindelse i detta avseende. Han har emellertid konstaterat att Arbetsdomstolen i AD 63/2007 – som gällde avskedande av en icke ordinarie domare på grund av påstått köp av sexuell tjänst – fann att en handling bestående i att domaren mot betalning onanerat inför en lättklädd kvinna utan att någon fysisk kontakt förekommit mellan dem inte var en sådan gärning som omfattades av kriminaliseringen.529 Vi har inte hittat några andra domstolsavgöranden där denna fråga berörs.

Brå konstaterade i sin rapport Prostitution och människohandel för

sexuella ändamål (rapport 2011:18) att sexhandel utan fysisk berör-

ing är ett outforskat område samt att de kartläggningar som gjorts främst avser prostitution med fysisk kontakt eftersom förbudet mot

köp av sexuell tjänst enbart avser den typen av sexhandel. Brå note-

rade dock att flera forskare hade lyft fram att det även finns andra typer av prostitution som också behövde belysas, till exempel posering med smekning av den egna kroppen i ett och samma rum eller genom webbkamera.

Vid remitteringen av SOU 2021:43 – som låg till grund för sexualbrottsreformen 2022 – påtalade Brå och Unizon att det fanns behov av att utreda om brottet köp av sexuell tjänst kan begås på distans.

Brå noterade att utredningen hade fokuserat på 6 kap. 1–6 §§ brotts-

balken, men att resonemangen om sexualbrott på distans, i realtid samt med uppdelat förlopp, också skulle kunna aktualiseras gällande 11 §. Brå påpekade att det i så fall skulle krävas en analys av eventuella vidare följder, exempelvis avseende viss typ av pornografi. Uni-

527 Se Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 143 samt Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 2023-05-24, JUNO, kommentaren till 6 kap. 11 §. 528 Se Per Ole Träskman, Sexuella och andra (farliga) förbindelser samt försök därtill. Legalitetsprincipen och köp av sexuell tjänst. Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009 s. 383 ff. på s. 402. 529 Se Petter Asp, Brottsbalk (1962:700) 6 kap. 11 §, avsnitt 2.2, Lexino 2022-08-18, JUNO.

zon framhöll att prostitution mer och mer övergår till internet och

att utredningen hade berört exempelvis webcamfilmer i fråga om andra sexualbrott. Enligt Unizon borde det ses över huruvida köp av sexuella tjänster på distans – vilket Unizon beskrev som ”pornografi i realtid” – kan medföra straffansvar enligt 11 §.

Frågan om brottet köp av sexuell tjänst kan begås på distans berördes inte i den efterföljande propositionen (prop. 2021/22:231).

Det som är avgörande för om de nuvarande bestämmelserna i 11 och 12 §§ kan tolkas så att de omfattar distansfall är om rekvisitet

sexuell förbindelse kan sägas anknyta till den tidigare eller till den nuva-

rande begreppsbildning i 6 kap. brottsbalken. Detta eftersom sexuell

handling – till skillnad från sexuellt umgänge – inte förutsätter någon

fysisk beröring utan även kan bestå i exempelvis att offret onanerar på sig själv.530 Genomförande av en sexuell handling förutsätter inte heller att gärningspersonen fysiskt har befunnit sig på samma plats som offret utan kan förekomma på distans.531 Om rekvisitet sexuell förbindelse skulle bedömas omfatta sådana distansfall kan frågan uppstå om det också gäller fall där gärningspersonen inte har deltagit i realtid när den sexuella handlingen ägt rum. I det avseendet kan noteras att 11 § varken är uppbyggd kring något genomföranderekvisit eller avser att gärningspersonen förmår offret att företa eller tåla handlingen i fråga. Bestämmelsen tar i stället sikte på att gärningspersonen skaffar sig den sexuella förbindelsen mot ersättning, vilket innebär att personen köper den sexuella tjänsten.532 Samtidigt omfattar straffansvaret även det fall att ersättningen har utlovats eller getts av någon annan (11 § andra stycket). Handlingsrekvisitet skaffar sig utesluter, såvitt vi kan se, i och för sig inte att distansfall med ett uppdelat händelseförlopp omfattas.

Med hänsyn till det oklara rättsläge som nu har beskrivits torde dock legalitetsskäl hindra en domstol från att tolka rekvisitet sexuell

förbindelse så att det överhuvudtaget inkluderar sexuella handlingar där

det inte förekommit någon fysisk kontakt mellan parterna. Bestämmelserna i 6 kap. 11 och 12 § kan alltså i nuläget inte tillämpas vid köp av sexuella handlingar som utförs på distans, t.ex. via webbkamera. Det gäller oavsett om den sexuella tjänsten består i att någon utför en sexuell handling på sig själv eller att den personen deltar i en fysisk sexuell handling med en tredje part. Om 6 kap. 11 och 12 § ska kunna tillämpas

530 Se prop. 2004/05:45 s. 140. 531 Se NJA 2015 s. 501 p. 9 och prop. 2021/22:231 s. 20. 532 Se prop. 1997/98:55 s. 136 och prop. 2004/05:45 s. 104.

vid köp av sexuella handlingar som utförs på distans skulle alltså de bestämmelserna behöva förändras så att det straffbara området utvidgas.

3.13.5. Argument som har framförts för en utvidgning av 6 kap. 11 och 12 §§

Grundarna av föreningen Talita – som arbetar med att hjälpa kvinnor ut ur prostitution, pornografi och människohandel för sexuella ändamål – har framfört att det finns ett stort behov av att straffbelägga köp av sexuella handlingar som utförs på distans och koppleri med avseende på sådana handlingar. De har uppgett att de kvinnor som föreningen arbetar med ofta upplever att utsattheten i samband med sexuella tjänster som utförs i form av camshows är större än vid försäljning av fysiskt sex, eftersom köparen i det förstnämnda fallet kan spara materialet som dessutom riskerar att spridas. Utsattheten har beskrivits som särskilt stor när det gäller camshows där utföraren inte kan styra över innehållet själv, utan där köparen beställer en specifik show. I sådana fall sker, enligt vad Talitas grundare har uppgett, ofta en gränsförskjutning när det gäller vad kvinnorna går med på att utföra.

Som framgått av avsnitt 3.9.2 har problemet med gränsförskjutning när det gäller försäljning av camshows också påtalats av flera andra aktörer som dessutom har framhållit att försäljning av sexuella handlingar på distans ofta är en inkörsport till annan prostitution.

Företrädare för Jämställdhetsmyndighetens nationella samordning mot prostitution och människohandel har uttryckt att det vore en naturlig del av utvecklingen att låta även köp av sexuella tjänster av vuxna som utförs på distans omfattas av straffansvar, eftersom gränsen mellan våra ”verkliga” liv och digitala liv alltmer suddas ut. En liknande uppfattning har uttryckts av anställda inom Polismyndigheten.

I våra kontakter med åklagare som arbetar med frågor kopplade till människohandel har det uttryckts att eftersom sexualbrottsregleringen i övrigt numera omfattar distansfall vore det konsekvent om detsamma gällde för sexköp. Enligt åklagarna kan utförande av sexuella tjänster på distans också vara en inkörsport till traditionell prostitution eftersom det kan vara lättare att förmå någon att börja utföra sexuella handlingar via internet än att börja prostituera sig i traditionell bemärkelse. Åklagarna har också framfört att det, i vart fall utomlands, förekom-

mer att personer tvingas att utföra eller delta i sexuella handlingar i syfte att de ska filmas och materialet läggas ut exempelvis på plattformen OnlyFans. Att försäljning av sexualiserade bilder eller filmer och användande av plattformar som OnlyFans kan leda till att personer dras in i olika former av kommersiell sexuell exploatering framgår också av Barnombudsmannens kartläggning av kunskap om pornografins inverkan på barn som har beskrivits i avsnitt 3.9.3.

Om köp av sexuella handlingar som utförs på distans skulle kriminaliseras tror de åklagare vi haft kontakt med att sådana brott skulle kunna upptäckas dels genom att polisen kan spana efter brotten på internet, dels i samband med exempelvis informationsinhämtning från mobiltelefoner eller datorer i andra ärenden. Samtidigt har åklagarna pekat på risken för att många köp av sexuella tjänster som utförs på distans inte skulle gå att utreda och lagföra, eller ens upptäcka, på grund av att tjänsten har utförts av någon som befinner sig i utlandet. Om det rör sig om ett land där sexköp inte är straffbart kommer det inte gå att få rättslig hjälp från det landets myndigheter eftersom det för sådan hjälp uppställs krav på dubbel straffbarhet.

Enligt Talitas grundare vore det rimligt att en pornografiproducents agerande bestraffas som koppleri. De har dessutom – med hänvisning till Svea hovrätts dom den 15 juni 2022 mål B 4927-22 – anfört att det är orimligt att en person enligt dagens reglering lagligt kan betala en sådan producent för att få ha sex med en tredje person om det sker inom ramen för vad som kan kallas pornografiproduktion. Genom den nämnda domen frikändes en person som hade åtalats för koppleri bestående i att han organiserat ett möte mellan en sexköpare och målsäganden samt tagit emot ersättningen från köparen. Den tilltalade hade uppgett att han och målsäganden hade kommit överens med köparen om att spela in en film och att betalningen avsåg kostnaderna för filmen.533 Hovrätten lyfte fram vissa omständigheter som ansågs tala för att syftet med mötet varit att spela in en film. Vidare anförde hovrätten att de sexuella aktiviteterna hade skett inom ramen för den tilltalades och målsägandens bolag och att ersättningen hade betalats till detta bolag. Hovrätten konstaterade att oavsett om betalningen avsett produktion av en film eller det sexuella umgänget som sådant hade det vid dessa förhål-

533 Köparen hade uppgett att han betalade för en trekant och en filminspelning. Han åtalades för köp av sexuell tjänst, vilket han erkände och han dömdes av tingsrätten för det brottet. Tingsrättens dom överklagandes inte i den delen.

landen inte varit fråga om koppleri. Till skillnad från tingsrätten ogillade hovrätten därför koppleriåtalet. Avgörandet har kritiserats från flera håll och det har uttryckts att det framstår som lätt att kringgå koppleribestämmelsen genom den här typen av skenverksamhet.534

Den nämnda hovrättsdomen har granskats av SVT Nyheter i en artikelserie som handlar om att svenska aktörer mot betalning erbjuder sex som fotograferas eller filmas, i syfte att kringgå sexköps- och koppleriregleringen. Det sker i bolagsform och tanken är att såväl främjarens som köparens agerande ska vara lagligt eftersom det klassas som framställning av porr. Aktörerna utgår från att köparens betalning avser bilderna och inte de sexuella handlingarna i sig.535

3.13.6. Yttrandefrihetsrättsliga aspekter

Av 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) framgår att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet. I bestämmelsen beskrivs yttrandefriheten som frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfriheten beskrivs som frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas bl.a. genom lag, men endast för att tillgodose vissa särskilt angivna ändamål eller om särskilt viktiga skäl föranleder det. Begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. (2 kap. 20–23 §§ RF).

I Europakonventionen finns regler om yttrandefrihet i artikel 10.1. Enligt artikeln har var och en rätt till yttrandefrihet som innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Rätten till yttrandefrihet får begränsas genom lag enligt vad som anges i artikel 10.2.

534 Se Linnea Carlén och Johan Bünz, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kammaraklagarenom-friande-hovrattsdomen-hogst-bekymmersamt, publicerad den 14 maj 2023, samt Hedda Berglund, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/talita-om-pastadda-porrfilminspelningarsamhallet-maste-markera, uppdaterad den 15 maj 2023, båda hämtade den 16 maj 2023. 535 Se Linnea Carlén, Johan Bünz och Sara Cosar, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenska-aktorer-fotar-och-filmar-sex-for-att-kringgasexbrottslagar, uppdaterad den 15 maj 2023, och https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hansalde-kvinna-genom-bolag-friades-for-koppleri-i-hovratten, uppdaterad den 15 maj 2023, båda hämtade den 16 maj 2023.

Enligt 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. På detta område får det inte göras några andra begränsningar i yttrandefriheten än de som följer av YGL (1 kap. 1 § andra stycket andra meningen). Här går det alltså inte att begränsa yttrandefriheten genom allmän lag , såvida inte YGL medger det.

Beträffande innehållet i tryckta skrifter finns motsvarande skydd i tryckfrihetsförordningen (TF).

YGL och TF bygger i huvudsak på samma grundläggande principer om etableringsfrihet, meddelar- och anskaffarfrihet samt förbud mot censur och andra hindrande åtgärder. Meddelarfriheten enligt YGL tar sikte på den rätt som var och en har att lämna uppgifter för publicering i framställningar som den grundlagen omfattar (1 kap. 10 § första stycket). Anskaffarfriheten tar sikte på rätten att anskaffa uppgifter i syfte att de ska publiceras i sådana framställningar (1 kap. 10 § andra stycket).

Tillhandahållande av material på internet omfattas som utgångspunkt inte av grundlagsskyddet enligt YGL. Enligt 1 kap. 3 § YGL är emellertid den grundlagen tillämplig på sändningar av program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Som sändningar av program anses också tillhandahållande till allmänheten på särskild begäran av direktsända eller inspelade program, om starttidpunkten och innehållet inte kan påverkas av mottagaren och programmen tillhandahålls av ett traditionellt medieföretag (t.ex. en nyhetsredaktion eller nyhetsbyrå), eller någon annan om det finns ett utgivningsbevis för verksamheten (andra stycket, den så kallade

webbsändningsregeln). Enligt den så kallade databasregeln i 1 kap. 4 §

YGL gäller detsamma i fråga om tillhandahållande av information ur databaser, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, om det sker genom överföring på särskild begäran, överföring enligt överenskommelse i förväg, framställning på särskild begäran av tekniska upptagningar, skrifter eller bilder, eller offentlig uppspelning. Med databaser i detta sammanhang avses i allmänhet webbplat-

ser/hemsidor. Med överföring på särskild begäran avses att användaren

tar del av information genom att gå in på en webbplats och därigenom

startar överföringen till sig.536 Det ska emellertid vara fråga om enkelriktad information. Publicering på interaktiva internetplattformar som sociala medier faller utanför.537

Avgränsningen i databasregeln att innehållet ska kunna ändras

endast av den som driver verksamheten har att göra med YGL:s ensam-

ansvar, dvs. att endast den som enligt YGL är ansvarig för framställningen får dömas till straff och andra påföljder. Fullt straffrättsligt ansvar för ett innehåll förutsätter att innehållet inte kan utökas eller ändras utan medgivande från den ensamt ansvarige.538

Kravet enligt webbsändningsregeln att starttidpunkten och innehållet inte kan påverkas av mottagaren innebär att den regeln bara är tillämplig på tidsbundna sändningar, t.ex. program enligt tablå. Sådana program sänds oftast av traditionella medieföretag men kan också förekomma hos enskilda med utgivningsbevis och ”egen tv-kanal”. På en webbsändning där starttidpunkten kan påverkas av mottagaren tillämpas i stället databasregeln.539

Både webbsändningsregeln och databasregeln förutsätter att det är fråga om ett tillhandahållande till allmänheten. Budskapet ska alltså vara riktat till en bredare allmänhet och information som lämnas i privata eller slutna sammanhang omfattas inte. Vem som helst ska i princip kunna ta del av innehållet, men kravet hindrar inte den som sänder att ta betalt för de tjänster som erbjuds.540

Traditionella medier omfattas alltså automatiskt av grundlagsskydd enligt webbsändningsregeln respektive databasregeln. Den som sänder program, eller driver en databas, som inte omfattas av automatiskt grundlagsskydd kan själv välja om utgivningsbevis ska sökas. När sådant bevis erhålls har sändningen eller databasen samma ställning som om den hade haft automatiskt skydd.541 Det står öppet för vem som helst som är verksam med webbpublicering att söka sådant frivilligt grundlagsskydd. Det kan gälla allt från medieföretag som enbart är verksamma på webben till amatörbloggare.542 Av 1 kap. 5 § YGL

536 Därutöver kan datsbasregeln också omfatta exempelvis s.k. pushinformation (överföring enligt överenskommelse i förväg), e-böcker och ljudböcker (framställning på särskild begäran av tekniska upptagningar, skrifter eller bilder) samt ”digital bio” (offentlig uppspelning), se Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, Rättigheter och gränser för medier och medborgare, 5 uppl. 2023, avsnitt 2.5.5. 537 Se Axberger, a.a. avsnitt 2.1, 2.5.2, 2.5.3. 538 Se SOU 2020:45 s. 399. 539 Se Axberger, a.a. avsnitt 2.5.7.3. 540 Se Axberger, a.a. avsnitt 2.1, 2.3.1 och 2.4.2. 541 Se bl.a. prop. 2021/22:59 s. 35–37. 542 Se Axberger, a.a. avsnitt 2.5.4.

framgår de krav som får ställas på den som söker utgivningsbevis. Det ska vara fråga om en verksamhet som vänder sig till allmänheten, vars innehåll inte kan ändras av mottagarna och som fungerar på något av de sätt som anges i databasregeln. Överföringarna ska ske från Sverige.543Det ska finnas en behörig utgivare och verksamheten ska ha ett särskiljbart namn. Om de krav som anges i bestämmelsen, vilka alltså är av formellt slag, är uppfyllda ska utgivningsbevis utfärdas. Myndigheten får inte ta hänsyn till vad databasen har för innehåll och syfte eller vem som driver den.544 Av 3 kap. 19 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden framgår att sådant utgivningsbevis utfärdas av Myndigheten för press, radio och tv på ansökan av den som bedriver verksamheten. Vidare framgår av förordningen (2002:916) om avgifter i vissa yttrandefrihetsärenden att ansökningsavgiften för närvarande är 3 000 kronor.

Om det är fråga om en framställning som faller under YGL:s formella tillämpningsområde gäller enligt den så kallade exklusivitets-

principen i 1 kap. 14 § att en myndighet eller ett annat allmänt organ

inte utan stöd i YGL får ingripa mot någon för att han eller hon i ett program eller en teknisk upptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd i YGL av sådan anledning ingripa mot programmet eller upptagningen. Samma princip gäller enligt TF för innehåll i tryckt skrift.

Exklusivitetsprincipen innebär bl.a. att YGL är exklusiv straff- och processlag på den del av yttrandefrihetens område som skyddas av YGL. Om en person åtalas för ett handlande som omfattas av skydd enligt YGL ska åtalet prövas i den särskilda ordning som föreskrivs där och ansvar kan endast dömas ut för vissa särskilt uppräknade gärningar som kan utgöra yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § YGL och 7 kap. 2–20 §§ TF). Denna brottskatalog innefattar bl.a.

olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring. Om t.ex.

nya typer av yttranden skulle straffbeläggas enligt brottsbalken, kan sådana yttranden i medier som skyddas enligt YGL inte bestraffas om inte motsvarande bestämmelse också har förts in i den nämnda brottskatalogen. Regelsystemet innebär alltså ett krav på dubbel kriminalisering av gärningen.

543 Av NJA 2001 s. 445 framgår att sändningen dock inte nödvändigtvis behöver ske från en server i Sverige. 544 Se Axberger, a.a. a. avsnitt.

Räckvidden av exklusivitetsprincipen är dock begränsad. Agerande som överhuvudtaget inte kan aktualisera ett ”missbruk av yttrandefriheten” faller utanför YGL:s skydd och bedöms enligt allmän lag. Uttrycket missbruk av yttrandefriheten måste tolkas i belysning av yttrandefrihetens ändamål, nämligen att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande (1 kap. 1 § andra stycket första meningen). Frågan om en framställnings innehåll är ett resultat av ett bruk av yttrandefriheten brukar beskrivas som frågan om grundlagens materiella tillämpningsområde. En framställning som är brottslig i något annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser faller utanför det området och blir att bedöma enligt allmän lag, eftersom den inte anses ha något med yttrandefriheten att göra. Det kan exempelvis gälla ett reklammeddelande som används som led i ett bedrägeribrott. Utifrån samma princip har också renodlad kommersiell reklam ansetts kunna regleras genom vanlig lag. Framställningar av ren underhållningskaraktär samt pornografi anses däremot falla inom skyddade området.545

Rättsfallet NJA 1979 s. 602 gällde en tidning som hade publicerat annonser där prostituerade erbjöd sina tjänster. Tidningens chef och ansvarige utgivare åtalades för koppleri med anledning av att han hade medgett införandet av annonserna. I fråga om gärningen kunde prövas utan hinder av TF:s bestämmelser konstaterade Högsta domstolen att ett meddelande som är lagstridigt i annat hänseende än som ett överskridande av gränserna för yttrandefriheten faller utanför det grundlagsskyddade området. Domstolen noterade också att i vad mån åtgärder mot meddelande i tryckt skrift kan vidtas med stöd av allmän lag i tveksamma fall blir att bedöma med utgångspunkt i TF:s syfte. De i målet aktuella annonserna var av rent kommersiell natur och kunde, enligt Högsta domstolen, inte uppfattas såsom inlägg i debatten om prostitutionen eller på något annat sätt som opinions- eller åsiktsbildande. Mot den bakgrunden ansågs det inte finnas något hinder mot att pröva åtalet enligt allmän lag och den tilltalade dömdes för koppleri.

I den juridiska litteraturen har det påpekats att man av det nämnda rättsfallet inte kan dra den slutsatsen att prostitutionsbefrämjande yttranden är uteslutna från TF:s tillämplighet, eftersom

545 Se Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), 1 kap. 14 §, Karnov 2023-01-01, JUNO samt SOU 2001:14 s. 407–410. För kommersiell reklam i radio/tv finns det dessutom ett brett undantag från YGL:s tillämpningsområde i 1 kap. 19 §.

Högsta domstolen betonade de kommersiella aspekterna och anförde ett resonemang som var hämtat från reklam- och förmögenhetsbrottsundantagen.546

Gällande barnpornografi finns det i 1 kap. 21 § ett uttryckligt undantag från YGL:s tillämpningsområde. Annan pornografi anses däremot, som framgått ovan, höra till yttrandefrihetens område. Det sistnämnda förhållandet är bakgrunden till att olaga våldsskildring som innebär att någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids har upptagits i brottskatalogen (7 kap. 7 § TF samt 5 kap. 1 och 2 §§ YGL.)547

1993 års Prostitutionsutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1995:15) att brottsbalkens straffbestämmelse om koppleri skulle utvidgas till att omfatta produktion av pornografi. Enligt förslaget skulle koppleriansvaret omfatta främjande/otillbörligt ekonomiskt utnyttjande inte endast av att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, utan också av att annan för framställning av pornogra-

fiska alster mot ersättning har tillfällig sexuell förbindelse som innefattar samlag eller har grovt kränkande karaktär. Som exempel på handling av

grovt kränkande karaktär nämndes bl.a. att ett föremål förs in i en kvinnas vagina. I avsnitt 3.13.4 har vi beskrivit att utredningen – utöver pornografifallen – också föreslog att koppleriansvaret skulle utvidgas till att omfatta allt ekonomiskt profiterande på annans deltagande i sexuella aktiviteter, även om någon beröring av könsdelar inte direkt förekommer, t.ex. sexuell posering. Den sistnämnda utvidgningen av straffansvaret skulle, enligt utredningen, inte kräva någon omformulering av lagtexten som språkligt ansågs täcka in också de nämnda fallen. En sexfilmsproducents agerande ansågs däremot inte kunna täckas in av den dåvarande lagtextens lydelse. Detta eftersom det var klart att lagstiftaren enbart hade avsett att straffbelägga koppleri i form av profiterande på annans prostitution i den meningen att denna har tillfälliga sexuella förbindelser med ”kunder” som betalar för att få sexuell stimulering, medan sexfilmsproducenten avlönar andra för att de ska ha sexuellt umgänge med varandra.548

Enligt utredningen gick det inte att motivera att man straffar den traditionella kopplaren men betraktar pornografibranschens och sex-

546 Se Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984 s. 50, 51, 61 och 62. 547 Se Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), 1 kap. 14 §, Karnov 2023-01-01, JUNO och Yttrandefrihetsgrundlagarna, Rättigheter och gränser för medier och medborgare, 2022, avsnitt 3.3.3. 548 Se SOU 1995:15 s. 230–232 och 238.

klubbsverksamhetens huvudaktörers handlande som rättsenligt. Vidare anförde utredningen att det föreslagna koppleriansvaret i samband med framställning av pornografisk bild eller film inte inkräktade på tryckfriheten eller yttrandefriheten. Utredningen påpekade att det inte var fråga om att straffbelägga framställningen av bilden eller filmen utan det bakomliggande agerandet.549

Regeringen konstaterade att utredningens förslag om ett utvidgat koppleriansvar tog sikte på framställning av pornografiska bilder och att förslaget därför skulle få konsekvenser för tryckfriheten och yttrandefriheten. Enligt regeringen hade dessa konsekvenser inte belysts tillräckligt av utredningen. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att koppleribestämmelsens omfattning borde övervägas i en ny utredning.550

Det var därefter 1998 års Sexualbrottskommitté som fick i uppdrag att utreda frågan. Enligt direktiven skulle kommittén utreda om koppleriansvaret kunde utvidgas till att omfatta det syfte som 1993 års Prostitutionsutrednings förslag avsåg – att jämställa pornografibranschens och sexklubbsverksamhetens huvudaktörer med den traditionelle kopplaren – på något annat sätt än det som prostitutionsutredningen hade föreslagit. En utgångspunkt skulle vara att förslagen inte skulle leda till inskränkningar i de grundlagsfästa reglerna om tryckfrihet och yttrandefrihet. Vidare angavs i direktiven att det inte var kommitténs uppgift att föreslå ett allmänt förbud mot pornografi. Kommittén tolkade uppdraget i den delen så att det skulle röra sig om en utvidgning som syftar till att motverka främjandet eller det ekonomiska utnyttjandet av pornografi och posering.551

Enligt kommittén kunde det ifrågasättas om en sådan utvidgning av koppleriansvaret är förenlig med TF:s och YGL:s bestämmelser om skydd för produktion och spridning av skrifter och filmer, dvs. om ett användande av straffhotet om koppleriansvar i syfte att undertrycka bild- och filmproduktion av detta slag är förenligt med den fria etableringsrätten. Kommittén noterade att man mot detta i och för sig kunde anföra att generella hinder som inte har med det förväntade innehållet att göra inte anses strida mot grundlagarna. Som exempel nämndes att arbetsmiljölagens straffsanktionerade bestämmelser om minderårigs användande i arbete också gäller beträffande produktion och spridning

549 Se a. SOU s. 231. 550 Se prop. 1997/98:55 s. 106. 551 Se SOU 2001:14 s. 403.

av bilder och filmer. Utifrån den utgångspunkten skulle man kunna hävda att lagstiftningen om sexualbrott utgör sådana rättsregler som gäller generellt och att faktiska inskränkningar som följer av dessa inte strider mot grundlagarna.552

Kommittén konstaterade emellertid att den ifrågasatta utvidgningen av det straffbara området för koppleri tog sikte på produktion av pornografiska alster i bild och film, dvs. medier som faller under TF:s och YGL:s formella tillämpningsområde. Eftersom framställningar med pornografiskt innehåll är av den art som grundlagarna avser att skydda var, enligt kommittén, grundlagarna även materiellt tilllämpliga. Vidare anfördes att grundtanken bakom Prostitutionsutredningens resonemang – att det inte skulle vara fråga om att straffbelägga framställningen av bilden/filmen utan det bakomliggande agerandet – synes vara att framställningen av den pornografiska bilden eller filmen inte är brottsligt som ett överskridande av tryckfrihetens eller yttrandefrihetens gränser utan som ett led i sexualbrottet (kopplarens otillbörliga ekonomiska utnyttjande av att annan utför sexuella handlingar mot ersättning vid framställan av pornografisk bild eller film). Med hänvisning till prop. 1997/98:43 s. 65 noterade kommittén emellertid att det i lagstiftningsärendet som ledde till att barnpornografi lyftes bort från grundlagarna hade fastslagits att barnpornografi är skildringar som är att anse som ett missbruk av yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildring.553

Sammanfattningsvis gjorde kommittén den bedömningen att en utvidgning av koppleriansvaret skulle innebära så betydande faktiska inskränkningar att den skulle komma i konflikt med etableringsfriheten enligt TF och YGL. Vidare konstaterade kommittén att en straffbestämmelse av denna art också skulle innebära att straffansvar i vissa fall drabbar den som producerar sådant material som åtnjuter grundlagsskydd. En sådan bestämmelse kunde enligt kommittén inte införas utan ändringar i grundlagen. Det nyss sagda gällde, enligt kommitténs mening, oavsett utformningen av straffbestämmelsen om bestämmelsen skulle innebära att någon gör sig skyldig till koppleri enbart på grund av att han eller hon främjar eller bereder sig vinning av att någon annan i samband med framställning av pornografiska bilder eller filmer har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Mot denna bakgrund stannade kommittén för att inte föreslå

552 Se a. SOU s. 411 och 412. 553 Se a. SOU s. 413.

någon ny straffbestämmelse av det slag som nämndes i direktiven.554Frågan berördes inte särskilt av regeringen i den efterföljande propositionen.555

3.13.7. Överväganden samt bedömning och förslag

Bedömning: Med vårt förslag ovan att subsidiaritetsklausulen i

6 kap. 9 § brottsbalken som gäller utnyttjande av barn genom köp av

sexuell handling tas bort kommer den bestämmelsen – utan några

ytterligare lagändringar – kunna tillämpas också då den sexuella handling som barnet har förmåtts att företa eller tåla har utförts på distans, t.ex. via internet.

För att någon ska dömas för köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § brottsbalken förutsätts det i nuläget att det har förekommit någon fysisk kontakt mellan köparen och utföraren av tjänsten. Detsamma gäller för att det ska bli aktuellt med straffansvar för

koppleri enligt 6 kap. 12 §.

Förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 11 § första stycket brottsbalken

ändras så att den – i stället för att avse den som skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning – avser den som förmår

en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att gärningsmannen ska delta i handlingen eller att handlingen ska visas för gärningsmannen. Brottsbeteckningen

bör samtidigt ändras till köp av sexuell handling.

Bestämmelsen i 6 kap. 12 § första stycket ändras så att den – i stället för att avse den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning – avser den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa

eller tåla sexuella handlingar på det sätt som avses i 11 §.

554 Se a. SOU s. 415. 555 Se prop. 2004/05:45.

6 kap. 9 § brottsbalken kommer kunna tillämpas avseende sexuella handlingar som utförs på distans

Som beskrivits ovan kommer straffansvaret enligt 6 kap. 9 § brottsbalken – med vårt förslag att subsidiaritetsklausulen i bestämmelsen tas bort – att omfatta fall där den sexuella handling som barnet har förmåtts att företa eller tåla har utförts på distans. Detta är enligt vår uppfattning också önskvärt. Att distansfall omfattas ligger för övrigt i linje med vad som gäller enligt 20 kap. 9 § i den finska strafflagen556och med den nyligen genomförda lagändringen av 225 § i den danska straffeloven (se avsnitt 3.5 om straffbestämmelser i några andra länder). Som angetts i avsnitt 3.5.1 tycks också 309 § i den norska straffeloven kunna tillämpas i distanssituationer.

Vi föreslår inte någon ytterligare förändring av bestämmelsen i 6 kap. 9 § brottsbalken.

Den sexuella handlingen kan vara sådan som avses i 4 § men kan också bestå av en sådan annan sexuell handling som avses i 6 §, exempelvis att barnet onanerar på sig själv. Att barnet visar sig naken eller utför så kallad striptease innebär dock inte i sig att en sexuell handling utförs.557 I ett sådant fall skulle det däremot kunna bli aktuellt med ansvar för utnyttjande av barn för sexuell posering (8 §).

6 kap. 11 och 12 §§ brottsbalken bör utvidgas till att omfatta sexuella tjänster som utförs på distans

Som framgått ovan är en utgångspunkt för regleringen i 6 kap. brottsbalken numera att sexualbrott som begås på distans, såväl mot barn som vuxna, kan vara lika allvarliga som sexualbrott som inte sker på distans och att så är fallet också då gärningspersonen inte har deltagit i realtid när den sexuella handlingen företagits.558 Det har också framgått att personer som utför digitala sexuella tjänster kan uppleva utsattheten som minst lika stor som vid försäljning av fysiskt sex, eftersom köparen i det förstnämnda fallet kan spara materialet som dessutom riskerar att spridas.

För att någon ska dömas för köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § förutsätts det emellertid i nuläget att det har förekommit någon

556 Jfr 20 kap. 23 § andra stycket och de i avsnitt 3.5.1 beskrivna finska förarbetsuttalandena avseende begreppet sexuell handling. 557 Jfr prop. 2004/05:45 s. 33 och 34. 558 Se prop. 2021/22:231 s. 24.

fysisk kontakt mellan parterna. Den bestämmelsen skulle alltså behöva förändras om sexuella handlingar som utförs på distans ska omfattas av straffansvar enligt paragrafen. Detsamma gäller bestämmelsen om koppleri i 6 kap. 12 §.

Vi har ovan beskrivit att föreningen Talita har framfört att det finns ett tydligt behov av att straffbelägga köp av sexuella handlingar som utförs på distans och koppleri med avseende på sådana handlingar . Som framgått ovan har anställda inom Jämställdhetsmyndigheten uppgett att en kriminalisering av sexuella tjänster som utförs på distans skulle vara en naturlig del av utvecklingen eftersom gränsen mellan våra ”verkliga” liv och digitala liv alltmer suddas ut. En liknande uppfattning har uttryckts av anställda inom Polismyndigheten samt av åklagare som arbetar med frågor kopplade till människohandel. Åklagarna har dessutom uttryckt att finns ett praktiskt behov av en förändrad lagstiftning.

Mot den angivna bakgrunden finns det också enligt vår uppfattning skäl att utvidga straffansvaret för köp av sexuell tjänst och kopp-

leri så att det inte längre krävs att någon fysisk kontakt har före-

kommit mellan den som utför och den som köper tjänsten, eller ens att de har befunnit sig i samma rum.

I förarbetena till den ursprungliga sexköpslagen (prop. 1997/98:55) anfördes att det inte råder någon tvekan om att prostitution medför allvarliga skador både för de enskilda och samhället samt att det är en viktig samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas. Vidare konstaterades att ett förbud mot köp av tillfälliga sexuella förbindelser innebär att samhällets inställning i denna fråga markeras samt att prostitutionen och dess skadeverkningar kan bekämpas på ett effektivare sätt än vad det dittillsvarande arbetet mot prostitution hade åstadkommit.559 Samma skyddsintressen som de nyss nämnda gör sig gällande i fråga om köp av sexuella handlingar som utförs på distans. Det klandervärda beteendet hos gärningspersonen liksom tänkbara motstående intressen är också mycket snarlika fall av fysiska sexköp. En utvidgning av det straffbara området till att omfatta även distansfallen framstår därför som befogad. Någon annan effektiv metod än kriminalisering för att komma till rätta med köp av sexuella handlingar som utförs på distans tycks inte stå till buds. En kriminalisering av sådana distansfall kan också i sig antas vara

559 Se prop. 1997/98:55 s. 104.

effektiv åtminstone i någon utsträckning.560 Som framgått ovan bör brotten kunna upptäckas dels genom att polisen kan spana efter brotten på internet, dels i samband med exempelvis informationsinhämtning från mobiltelefoner eller datorer i andra ärenden.

När det gäller den av åklagarna nämnda svårigheten att upptäcka och utreda distansbrott i de fall där den sexuella handlingen utförs i utlandet kan det nämnas att även den typen av gärningar bör anses vara begångna i Sverige så länge sexköparen befinner sig i Sverige när tjänsten köps (jfr avsnitt 3.14 om koppleribrott begångna från utlandet). Det uppställs då inte något krav på dubbel straffbarhet för att svensk domstol ska vara behörig att döma över brottet (2 kap. 1 § brottsbalken). Att svenska brottsbekämpande myndigheter i sådana fall inte kan få rättslig hjälp från myndigheter i länder där sexköp inte är straffbart kan visserligen vara ett praktiskt problem. Enligt vår uppfattning utgör det emellertid inte något särskilt tungt vägande skäl mot att utvidga den svenska sexköpsregleringen till att omfatta distansfall eftersom det finns ett behov av att kunna lagföra även rent inhemska fall.

Som framgått av avsnitt 3.9.3 har regeringen beslutat att en särskild utredare ska kartlägga kunskapsläget om våld och andra övergrepp mot vuxna och exploatering av barn vid produktion och distribution av pornografi samt föreslå hur tillgången till skydd, stöd och vård för vuxna och barn kan förbättras. Uppdraget ska redovisas senast den 29 november 2023. Utredaren ska bl.a. kartlägga vilka brott som förekommer med koppling till produktion och distribution av pornografi och i vilken utsträckning de anmäls, utreds samt leder till åtal och lagföring. Utredningen ska omfatta både sexuellt material som produceras och distribueras av någon annan och material som produceras och distribueras av en person som själv förekommer i materialet. I utredningens direktiv noteras att det på internetforum där användare kan lägga upp eget material inte är ovanligt att det erbjuds direktkontakt med användare och att användare kan skicka in önskemål om filmer, vilket gör att forumen befinner sig i en gråzon mellan pornografi och prostitution.

Att det kan vara svårt att dra en skarp gräns mellan pornografi och sexköp/koppleri har också lyfts dels vid det möte som vi haft med åklagare som arbetar med frågor kopplade till människohandel, dels vid vårt möte med föreningen Talita. Enligt Talitas uppfattning

560 Jfr kriterierna för kriminalisering i Straffrättsanvändningsutredningens betänkande Vad bör

Straffas?SOU 2013:38 samt vad som sagts om dessa i bl.a. SOU 2014:63 s. 78.

går det egentligen inte att dra någon sådan gräns. Föreningen har påtalat att kvinnor som förekommer i pornografi är lika utsatta som de kvinnor som utnyttjas för prostitution samt att det är svårt att se varför en pornografiproducents agerande inte bestraffas som kopp-

leri. Meghan Donevan – som är forskningsledare på Talita och expert

i den nyss nämnda utredningen om skydd, stöd och vård för personer som har utsatts för övergrepp vid produktion eller distribution av pornografi – har uppgett att det ofta är just det förhållandet att

ersättning lämnas för sexuella handlingar som skapar problembilden.

Vi har i avsnitt 3.9.3 beskrivit att det i Sverige finns dels en traditionell porrindustri där producenter koordinerar inspelningar och därefter sköter distributionen av materialet från egna webbplatser, dels olika internetforum där enskilda bloggare/modeller kan ansluta sig för att själva ladda upp och sälja pornografiska bilder och filmer.

Som framgått av avsnitt 3.5.1 omfattar den norska straffbestämmelsen om köp av sexuella tjänster av vuxna även den situationen att en person får ersättning för att utföra en sexuell handling med någon annan än gärningspersonen eller för att utföra en handling som motsvarar sexuellt umgänge med sig själv.561 I propositionen till den bestämmelsen konstaterade den norska regeringen att förbudet mot köp av sexuella tjänster av vuxna inte är avsett att träffa inspelning av pornografi, vilket också angavs gälla för bestämmelsen om koppleri.562

I det följande beskrivs vilka fall som enligt vår uppfattning bör träffas av ett utvidgat straffansvar när det gäller sexuella tjänster som utförs på distans och därmed också frågan om hur gränsen mot handlingar kopplade till laglig pornografi bör dras. Som framgått ovan är det svårt att dra en sådan gräns och var den ska gå är ytterst en rättspolitisk fråga. Samtidigt måste en gränsdragning göras i detta sammanhang eftersom vårt uppdrag inte inkluderar att överväga något generellt förbud mot produktion eller köp av pornografi.563

561 Se 316 § i den norska straffeloven. 562 Se den norska regeringens proposition Ot.prp.nr. 48 (2007-2008) s. 12, jfr dock bestämmelsen i 317 § straffeloven som straffbelägger bl.a. försäljning av viss typ av pornografi. 563 Jfr prop. 1997/98:55 s. 106 samt SOU 2001:14 s. 403–416.

11 § bör avse den som förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att den ska visas för gärningspersonen

Det utvidgade straffansvaret för köp av sexuell tjänst bör avse sexuella handlingar som utförs mot ersättning. Som framgått ovan kan en

sexuell handling exempelvis bestå i att någon onanerar på sig själv.

Att någon visar sig naken eller utför så kallad striptease innebär dock inte i sig att en sexuell handling utförs.564

Med ersättning avses förutom pengar även materiella saker, såsom smycken, kläder och alkohol eller förmåner som exempelvis resor eller restaurangbesök.

En första fråga är då om det utvidgade straffansvaret avseende distansfall bör omfatta endast sådana situationer där köparen på något sätt – exempelvis genom videosamtal – deltar under den tid då den sexuella handlingen utförs, eller också situationer där köparen tar del av inspelat material som avser redan utförda sexuella handlingar.

Vi har ovan beskrivit att våldtäktsregleringen sedan 2022 års sexualbrottsreform (prop. 2021/22:231) även kan avse tidsuppdelade händelseförlopp – där gärningspersonen alltså inte deltar i realtid när den sexuella handlingen utförs – under förutsättning att det är gärningspersonens handlande som leder till att offret på något sätt ”är med om” den sexuella handlingen. I bestämmelserna om våldtäkt (6 kap. 1 § brottsbalken) och sexuellt övergrepp (6 kap. 2 § brottsbalken) beskrivs det så att gärningspersonen ”förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla” en sådan sexuell handling som avses i respektive straffbestämmelse.

I likhet med vad som alltså gäller enligt ett flertal andra bestämmelser i 6 kap. brottsbalken är det enligt vår uppfattning rimligt att det utvidgade straffansvaret för köp av sexuella handlingar som utförs på distans begränsas till fall där det är gärningspersonens agerande som leder till att en sexuell handling mot ersättning utförs, men att det inte i sig görs någon skillnad mellan deltagande i realtid och uppdelade händelseförlopp.

Med den utgångspunkten bör det för ansvar enligt 11 § i distansfall krävas att ersättningen varit en förutsättning för den andra personens utförande av eller deltagande i en sexuell handling. Kravet på orsakssamband kan uttryckas så att gärningspersonen ska ha förmått den

564 Se prop. 2004/05:45 s. 33 och 34.

andra personen att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling.565Även om något slags påverkan krävs betyder förmå inte att den som har begått gärningen behöver övervinna ett motstånd från den andres sida. Inte heller krävs det att det är gärningspersonen som tar initiativet.566 Det kan räcka att gärningspersonen, exempelvis i en chatt, bekräftar att han eller hon är villig att betala för att den andra personen ska utföra en sexuell handling. Ersättningen behöver inte ha lämnats över i förväg, utan redan ett utlovande av ersättning bör vara tillräckligt för straffansvar. Ersättningen kan också ha utlovats eller lämnas av någon annan person, så länge ersättningen haft samband med den sexuella handlingen (11 § andra stycket).

I våldtäktsregleringen avseende distansfall uppställs, som framgått ovan, inte något krav på att övergreppet dokumenteras eller att det sker någon särskild återkoppling till gärningspersonen om att den sexuella handlingen har ägt rum.567 Något sådant krav kan inte heller utläsas ur bestämmelsen om utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling i 9 §. När det gäller köp av sexuella tjänster utförda av vuxna personer som deltar frivilligt finns det däremot, enligt vår uppfattning, anledning att avgränsa det straffbara området till fall där ersättningen har erlagts för att gärningspersonen på något sätt ska få ta del av den sexuella handlingen. Vi föreslår att det utvidgade straffansvaret enligt 11 § endast ska avse sådana fall där det huvudsakliga syftet varit att den sexu-

ella handlingen ska visas för gärningspersonen.

Förslaget innebär att det beträffande syftet krävs avsiktsuppsåt hos gärningspersonen. Gällande de faktiska förhållanden som domstolen i övrigt lägger till grund för sin bedömning kan även likgiltighetsuppsåt vara aktuellt.

Med visas för avses att den sexuella handlingen görs tillgänglig för köparen visuellt, t.ex. genom att den andra personen skickar ett foto eller en film. En förevisning kan också ske utan användande av något tekniskt hjälpmedel, exempelvis genom att någon på en strippklubb utför en privat show som innehåller sexuella handlingar men inte någon fysisk kontakt med köparen. Förmedling endast via ljud eller text omfattas däremot inte. Det innebär att köp av exempelvis telefonsex eller en sexchatt utan foton/filmer faller utanför det straff-

565 Jfr 6 kap. 9 § brottsbalken. 566 Jfr prop. 2017/18:177 s. 83. 567 Se prop. 2021/22:231 s. 29–31.

bara området, även om den andra personen i ett sådant fall skulle utföra en sexuell handling.

Att den utvidgade kriminaliseringen begränsas till fall av visuellt tillgängliggörande är enligt vår uppfattning rimligt, eftersom regleringen annars skulle ligga alltför långt ifrån vad som kan sägas utgöra ”sexköp” Det kan också nämnas att inte ens regleringen om barnpornografibrott (16 kap. 10 a brottsbalken) omfattar skildringar i ljud- eller textform utan endast skildringar i bild (vilket inkluderar film). I den regleringen används begreppet förevisa när det gäller att någon gör material tillgängligt för en annan person t.ex. genom att visa en bild eller spela upp en film.568

Det spelar inte någon roll om förevisningen är avsedd att ske i realtid eller i efterhand, utan det avgörande är att ersättningen varit en förutsättning för att den sexuella handlingen skulle äga rum och att ersättningen i sin tur lämnats eller utlovats i huvudsakligt syfte att gärningspersonen skulle få ta del av den sexuella handlingen visuellt. Om de förutsättningarna är uppfyllda är brottet enligt den föreslagna regleringen fullbordat när den sexuella handlingen utförs. Brottets fullbordan är alltså inte beroende av att den sexuella handlingen faktiskt visas för gärningspersonen.

Att någon köper en förinspelad camshow eller betalar för att ”följa” ett konto där det löpande läggs ut pornografiskt material eller på annat sätt tar del av pornografi utan att påverka dess innehåll faller utanför den föreslagna utvidgningen av 11 §. I sådana fall har den som tar del av materialet inte förmått den andra personen att i det enskilda fallet företa eller tåla en sexuell handling mot ersättning. Om den sexuella handlingen emellertid har föregåtts av kontakt mellan den som tar del av och den som utför handlingen, antingen i förväg eller under en liveshow, skulle dock det nämnda kravet på orsakssamband kunna vara uppfyllt. Att materialet även visas för någon annan än gärningspersonen – exempelvis genom att flera personer får tillgång till samma liveshow – bör inte i sig utesluta straffansvar. Om flera personer medverkar till brottet kan de – beroende på omständigheterna – dömas som gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare (23 kap. 4 § brottsbalken). Varje medverkande bedöms efter det uppsåt som ligger honom eller henne till last. Om två eller flera personer agerar tillsammans och i sam-

568 Se 16 kap. 10 a första stycket 2 brottsbalken samt prop. 2019/20:69 s. 12.

förstånd kan även den som mera perifert deltar i utförandet av gärningen bestraffas som gärningsman.569

Sådan verksamhet som kan beskrivas som produktion av ”traditionell” pornografi kommer i allmänhet inte att omfattas av det utvidgade straffansvaret enligt 11 §. Om någon avlönar en annan person för att delta i sådan produktion är inte huvudsyftet att en sexuell handling ska visas för den förstnämnda personen, utan att skapa en skildring som på något sätt ska tillhandahållas allmänheten. Vad som faktiskt har varit huvudsyftet får bedömas i varje enskilt fall och det avgörande bör inte vara hur verksamheten benämns.

Sammanfattningsvis bör det utvidgade straffansvaret enligt 11 § avse den som förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att handlingen ska visas för gärningspersonen. Frågan om hur bestämmelsen i övrigt bör utformas behandlas nedan.

12 § bör ändras som en följd av utvidgningen av 11 §

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling på det sätt som kommer att avses i 11 § i dess nya lydelse bör kunna dömas för koppleri enligt 12 §. Såvitt avser distansfall kan det exempelvis gälla den som tillhandahåller eller administrerar en webbplats som underlättar för personer att komma i kontakt med någon som på beställning utför sexuella handlingar mot ersättning i form av camshows. Det kan också handla om att någon mera direkt anlitar en annan person för att utföra föreställningar – som inkluderar sexuella handlingar – på beställning av en tredje part. Sådana föreställningar kan utföras antingen digitalt eller på exempelvis en strippklubb.

Som framgår nedan innebär vårt förslag också en viss utvidgning av 11 § när det gäller köp av fysiskt sex, på så sätt att även sexköp inom ramen för mera stadigvarande relationer kommer att omfattas av straffansvar. Också i den delen bör motsvarande utvidgning göras av 12 §.

Liksom tidigare bör det krävas att främjandet eller utnyttjandet i någon mån har satts i system för att det ska vara fråga om koppleri.570

569 Se t.ex. ”Påskupploppet i Örebro” NJA 2023 s. 114. p. 29–36 samt ”Årsta torg” NJA 2023 s. 29 II p. 16. 570 Jfr prop. 2004/05:45 s. 110 och 111 samt prop. 1983/84:105 s. 57 och 58.

Bestämmelsen bör därför ta sikte på sexuella handlingar och inte på

en sexuell handling.

Sammanfattningsvis bör 12 § ändras så att första stycket tar sikte på den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa eller tåla sexuella handlingar på det sätt som avses i den föreslagna 11 §. Det innebär också att det bör göras en följdändring i andra stycket.

Utvidgningen kommer inte inkräkta på yttrandefriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen

Genom att ansöka om och få ett utgivningsbevis kan den som publicerar sexuellt material på internet göra så att den verksamheten omfattas av YGL:s formella tillämpningsområde, under förutsättning att verksamheten vänder sig till allmänheten och övriga krav i 1 kap. 5 § YGL är uppfyllda (se avsnitt 3.13.6). Det kan gälla alltifrån den som driver en större porrsajt där material som avser andra personers sexuella handlingar publiceras, till en enskild modell/bloggare som lägger ut material där den själv utför eller deltar i sexuella handlingar. Utgångspunkten måste vara att sådana skildringar – i likhet med ”traditionell” pornografi – också materiellt sett omfattas av det grundlagsskyddade området.

Som framgått av ovan innebär vårt förslag emellertid inte att straffansvaret för köp av sexuell tjänst ska utvidgas till att generellt omfatta köp av sexuellt material. Det utvidgande straffansvaret för sådant brott föreslås avse den som förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att den ska visas för gärningspersonen. Kriminaliseringen skulle alltså inte ta sikte på själva bildmaterialet. Det materialet skulle fortfarande kunna innehas och exempelvis delas på webbplatser på samma sätt som ”traditionell” pornografi.

Utvidgningen kan däremot – både när det gäller regleringen av

köp av sexuell tjänst och koppleri – sägas ta sikte på anskaffandet av

materialet (bildinnehållet). Som framgått ovan har var och en rätt att anskaffa uppgifter i syfte att de ska publiceras i ett medium som skyddas av YGL (1 kap. 10 § andra stycket YGL). Att någon förmås till en sexuell handling mot ersättning skulle i vissa fall kunna ingå i en sådan publicistisk process. Anskaffarfriheten är emellertid begränsad bl.a. på så sätt att YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om

ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift

har anskaffats (1 kap. 12 § 6 TF och 1 kap. 18 § YGL). Anskaffaren kan

alltså utan hinder av YGL ställas till svars för de metoder han eller hon använder, om dessa är olagliga. Som exempel på tillvägagångssätt som därför kan bestraffas enligt vanlig lag har i förarbetena nämnts bl.a.

olovlig avlyssning, hemfridsbrott och olaga hot.571 På samma sätt finns

det, enligt vår uppfattning, inget hinder mot att genom vanlig lag straffbelägga en handling som består i att förmå en annan person till en sexuell handling mot ersättning. Detsamma gäller en tredje parts främjande eller ekonomiskt utnyttjande av att någon på det sättet förmås till en sexuell handling. Detta innebär att sådana gärningar som omfattas av det föreslagna utvidgade straffansvaret enligt 6 kap.11 och 12 §§brottsbalken bör anses falla utanför YGL:s materiella tillämpningsområde, även om den sexuella handlingen skulle skildras och förmedlas genom ett grundlagsskyddat medium. Att barnpornografiska skildringar anses höra till yttrandefrihetens område – vilket är en del av bakgrunden till att sådana skildringar uttryckligen är undantagna från yttrandefrihetsgrundlagarnas tillämplighet (1 kap. 21 § YGL och 1 kap. 14 § TF) – står inte i kontrast till det nyss sagda.572 En bakomliggande gärning som utgör utnyttjande av barn för sexuell posering (6 kap. 8 § brottsbalken) anses nämligen inte i sig ha något med yttrandefriheten att göra och omfattas inte av rätten att anskaffa uppgifter för publicering. Sådana gärningar kan därför bestraffas trots att de inte genom någon särskild bestämmelse undantas från grundlagarnas formella tillämpningsområde och inte heller upptas i katalogen över yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § YGL och 7 kap. 2–20 §§ TF).

Redan de nu beskrivna förhållandena leder, enligt vår uppfattning, till slutsatsen att den utvidgning av straffansvaret för köp av

sexuell tjänst och koppleri som vi föreslår inte skulle inkräkta på ytt-

randefriheten enligt YGL. I praktiken torde dessutom de fall som träffas av det utvidgade straffansvaret vara sådana att YGL inte ens är formellt tillämplig. Det beror på att både webbsändningsregeln (1 kap. 3 §) och databasregeln (1 kap. 4 §) förutsätter att verksamheten avser material som enkelriktat tillhandahålls allmänheten, vilket också förutsätts för att utgivningsbevis ska utfärdas (1 kap. 5 §). Framställningar som förevisas i slutna sammanhang omfattas alltså inte, utan vem som helst ska i princip kunna ta del av innehållet även om det i och för sig

571 Se prop. 1975/76:204 s. 98 och 131. 572 Jfr SOU 2001:14 s. 413 samt prop. 1997/98:43 s. 65 och 66.

kan uppställas krav på betalning. Som framgått ovan innebär rekvisitet

förmå i den föreslagna regleringen att det måste finnas ett orsakssam-

band mellan köparens agerande och den andra personens utförande av eller deltagande i en sexuell handling i det enskilda fallet. Dessutom ska handlingen ha utförts i huvudsakligt syfte att den ska visas för gärningspersonen. I detta måste i allmänhet ligga att förevisningen sker i ett sammanhang som på något sätt är slutet. Det är då inte fråga om ett tillhandahållande till allmänheten i den mening som avses i YGL. Agerande som uppfyller rekvisiten för köp av sexuell tjänst eller koppleri enligt den utvidgade reglering som vi föreslår kan alltså sägas falla helt utanför anskaffarfriheten, eftersom gärningspersonens syfte i de fallen inte är att skaffa underlag för publicering i en grundlagsskyddad framställning.

11 § bör också i övrigt ändras så den avser sexuell handling mot ersättning i visst syfte i stället för tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning

Sådana fall av sexköp med fysisk kontakt som omfattas av uttrycket

tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning enligt den nuvarande 11 §

bör givetvis även i fortsättningen träffas av straffansvar. Enligt vår uppfattning finns det dock anledning att byta ut det något oklara och föråldrade uttrycket sexuell förbindelse mot sexuell handling. Vad som avses med sexuell handling har beskrivits ovan.

Frågan är då hur det brottsliga agerandet i detta avseende bör beskrivas. I likhet med vad vi föreslår gällande sexuella handlingar som utförs på distans måste det för straffansvar krävas att ersättningen varit en förutsättning för den andra personens utförande av eller deltagande i en sexuell handling. Ett sådant krav på orsakssamband ligger rimligen också i det nuvarande rekvisitet skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, vilket har angetts betyda att personen köper den

sexuella tjänsten.573 Kravet på orsakssamband bör även när det gäller fall

av fysisk kontakt uttryckas så att gärningspersonen ska ha förmått den andra personen att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling. Samma uttryckssätt används i bestämmelsen om utnyttjande av barn

genom köp av sexuell handling (9 §) där det har ersatt uttrycket att

någon genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig

573 Se prop. 1997/98:55 s. 136 och prop. 2004/05:45 s. 104.

tillfälligt sexuellt umgänge, vilket användes i den tidigare bestämmelsen

om förförelse av ungdom.574

Vad som avses med ersättning har beskrivits ovan. I uttrycket förmå ligger det, som framgått ovan, inte något krav på att den som har begått gärningen behöver övervinna ett motstånd från den andres sida. Inte heller krävs att det är gärningspersonen som tar initiativet.575 Uttrycket innebär alltså inte någon inskränkning av det straffbara området i förhållande till det nuvarande rekvisitet skaffar sig.

Eftersom det som kan beskrivas som produktion av ”traditionell” pornografi inte är avsett att omfattas av 11 § bör det straffbara området begränsas till fall där det huvudsakliga syftet varit att gärnings-

personen ska delta i den sexuella handlingen.

I likhet med vårt förslag gällande distansfall innebär förslaget i denna del att det krävs avsiktsuppsåt när det gäller syftet. Det ska inte innebära någon inskränkning när det gäller vilka fall som omfattas av straffansvar jämfört med den nuvarande regleringen. För att en person ska anses ha skaffat sig en sexuell förbindelse enligt bestämmelsen i dess nuvarande lydelse krävs det ju rimligen att personen har haft en avsikt att delta i en sexuell aktivitet. Beträffande andra brottsrekvisit än syftet att delta bör även likgiltighetsuppsåt kunna vara aktuellt.

Vad som har varit det huvudsakliga syftet får bedömas från fall till fall. I den situationen att en pornografiproducent själv är delaktig i sexuella handlingar inom ramen för sin egen produktion skulle det primära syftet i stället kunna vara att skapa en skildring som ska tillhandahållas allmänheten. I övrigt bör dock den som förmår någon att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling som gärningspersonen själv deltar i normalt sett inte kunna undgå straffansvar med hänvisning till att handlingen dokumenterats och att syftet därför varit att ”producera pornografi”. I konsekvens med detta bör det i allmänhet inte heller gå att undgå ansvar för koppleri genom att hänvisa till att en betalning från någon som har deltagit i en sexuell handling har avsett skildringen av den sexuella handlingen och inte deltagandet i sig.

Ett alternativ till den utformning av 11 § som vi föreslår skulle kunna vara att behålla bestämmelsen i dess nuvarande form och göra

574 Se prop. 2004/05:45 s. 90–92. 575 Jfr prop. 2017/18:177 s. 83.

ett tillägg så att även sexuella handlingar som utförs på distans omfattas. Med en sådan konstruktion minskar behovet av att i motiven tydliggöra att lagändringen inte innebär en inskränkning av det straffbara området i förhållande till dagens reglering. Det skulle också reducera risken att bestämmelsen ändå i något avseende tolkas mer restriktivt än tidigare. Enligt vår uppfattning finns det dock starka skäl att ändå omarbeta bestämmelsen i dess helhet. Vi har ovan konstaterat att uttrycket sexuell handling är att föredra framför sexuell förbindelse. Vidare anser vi att bestämmelsens beskrivning av det straffbara handlandet så långt som möjligt bör vara densamma oavsett om det är köp av fysiskt sex eller distanssex som avses. Till detta kommer att resonemanget nedan, om att det inte bör vara avgörande om parterna kan sägas ha en stadigvarande relation, har bäring på såväl de fysiska fallen som distansfallen. Det är mot denna bakgrund vi har stannat för att föreslå en reglering som inte utgår från hur bestämmelsen är konstruerad i nuläget.

I förhållande till vad som gäller enligt nuvarande 11 § innebär vårt förslag en utvidgning av det straffbara området i och med att det inte är begränsat till tillfälliga sexuella förbindelser/handlingar. Detta är enligt vår uppfattning också önskvärt och det gäller oberoende av om den sexuella handlingen utförs på distans eller inte. I avsnitt 3.3.8 har vi beskrivit att regeringen i samband med 2005 års sexualbrottsreform övervägde att ta bort ordet tillfällig ur 11 § för att tydliggöra att även stamkunders köp av sexuella tjänster av prostituerade omfattas. Enligt regeringen fanns det emellertid skäl som talade däremot. Ett sådant skäl angavs vara att det inte skulle bli lika tydligt att mera stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av straffbestämmelsen. Därtill utgick regeringen från att stamkunders köp av sexuella tjänster redan föll inom bestämmelsens ordalydelse eftersom varje köp av en sexuell förbindelse av en prostituerad skulle anses som en tillfällig sexuell förbindelse, även om en köpare vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.576

När det gäller bestämmelsen i 9 § om utnyttjande av barn genom

köp av sexuell handling togs däremot ordet tillfälligt bort i samband

med 2005 års sexualbrottsreform. Syftet med det var att även köp av sexuella handlingar som sker under andra förhållanden än sådana som utgör ”rena prostitutionsförhållanden” skulle omfattas. I propositio-

576 Se prop. 2004/05:45 s. 105 och 106.

nen konstaterades bl.a. att redan i de sexuella relationer som kan förekomma innan man kan tala om egentlig prostitution har sexualiteten inte sällan fått en varukaraktär i den betydelsen att den byts mot t.ex. materiella ting som kläder och smycken. Som ett annat exempel på situationer som i förlängningen kan leda den unge in i prostitution, och som skulle omfattas av kriminaliseringen, nämndes att någon drar fördel av en ung persons svaghet eller bristande mognad och mot ersättning lockar, förleder och utnyttjar honom eller henne i sexuellt syfte.577 I senare lagstiftningssammanhang har bestämmelsen i 9 § beskrivits så att den även avser sexuella handlingar som sker inom ramen för en relation som bygger på förutsättningen att pengar, smycken, kläder eller andra ersättningsformer utgår till den unge.578

Resonemanget som de nyss nämnda förarbetsuttalandena bygger på kan också appliceras på unga vuxna och särskilt på fall som kan beskrivas som sugardejting. Som framgått av bl.a. avsnitt 3.8 och 3.10 har sugardejting blivit allt vanligare och kan ofta kopplas till köp av sexuella handlingar. Enligt vår uppfattning behövs det ett straffrättsligt skydd även för den som deltar i sexuella handlingar mot ersättning inom ramen för en mer eller mindre stadigvarande relation. På sugardejtingsidor beskrivs konceptet ofta just så att det handlar om att bygga relationer snarare än att utbyta tjänster. Sugardejting kan inrymma såväl rena sexköp som längre relationer som innefattar mer än sexuella handlingar eller inga sexuella handlingar alls. Om det i ett enskilt fall kan visas att någon har förmått en annan person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i sådant syfte som avses i den föreslagna regleringen bör det, enligt vår uppfattning, inte ha någon betydelse att parterna kan sägas ha en stadigvarande relation. Det avgörande bör alltså inte vara hur parternas förhållande ser ut i övrigt, utan om ersättningen har varit en förutsättning för den andra personens deltagande i den sexuella handlingen.

Sammanfattningsvis bör bestämmelsen i 11 § avse den som, i annat fall än som avses förut i 6 kap., förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att gärningspersonen ska delta i handlingen eller att handlingen ska visas för gärningspersonen. Brottsbeteckningen bör samtidigt ändras till köp av

sexuell handling.

577 Se a. prop. s. 91, 92, 147 och 148. 578 Se Ds 2007:13 s. 55 och 56.

Vad som nyss har sagts bör gälla även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan. Vi föreslår därför inte någon förändring av 11 § andra stycket.

Övriga frågor

I likhet med vad som hittills har gällt i fråga om köp av sexuell tjänst bör även försök samt medhjälp och annan medverkan till köp av sexu-

ell handling vara straffbart (6 kap. 15 § första stycket och 23 kap.

brottsbalken). Detsamma kommer att gälla koppleri enligt den utvidgade regleringen. Koppleri är dessutom straffbelagt redan på förberedelsestadiet (6 kap. 15 § andra stycket brottsbalken).

3.14. Det straffrättsliga skyddet vid koppleribrott begångna från utlandet

3.14.1. Utgångspunkter

Enligt direktiven för utredningen ska vi undersöka om regleringen avseende koppleri är ändamålsenligt utformad bl.a. när det gäller gärningar som begås genom användande av internetbaserade verktyg . Som anges i avsnitt 3.13 föreslår vi att straffbestämmelsen om koppleri i 6 kap. 12 § brottsbalken ändras på så sätt att den – i stället för att avse den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning – avser den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa eller tåla sexuella handlingar på det sätt som avses i 11 §. Syftet med ändringarna är att paragrafen ska korrespondera med 11 § i den nya lydelse som vi föreslår. Ändringarna innebär en utvidgning av koppleriansvaret på så sätt att främjande/otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annans köp av sexuella handlingar som utförs på distans, dvs. utan någon fysisk kontakt mellan köparen och utföraren, kommer att omfattas. Det straffbara området utvidgas också på så sätt att främjande/otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annans köp av sexuella handlingar som utförs inom ramen för mera stadigvarande relationer omfattas, vilket framgår av att ordet ”tillfälliga” har tagits bort.

Utvidgningen i fråga om sexuella handlingar som utförs på distans innebär att den som exempelvis tillhandahåller eller administrerar en webbplats som underlättar för personer att komma i kontakt med någon som på beställning utför sexuella handlingar mot ersättning kan göra sig skyldig till koppleri, även om de sexuella handlingarna inte utförs fysiskt med köparen utan visas för denne exempelvis i form av foton eller en så kallad camshow. Koppleribrott kan också begås genom att någon mera direkt anlitar en annan person för att utföra föreställningar – som inkluderar sexuella handlingar – på beställning av en tredje part. Sådana föreställningar kan utföras antingen digitalt eller på exempelvis en strippklubb.

Genom Svea hovrätts dom den 29 augusti 2011 i mål B 6171-11 och Stockholms tingsrätts dom den 24 september 2012 i mål B 6735 10 dömdes personer bosatta i Sverige för koppleri bestående i att de låtit registrera webbplatser för prostitutionsändamål (så kallade eskortsidor) som de därefter administrerat från Sverige eller i vart fall delvis från Sverige. På respektive eskortsida hade andra personer mot betalning lagt ut annonser där sexuella tjänster mot ersättning erbjudits. De eskortsidor det rörde sig om finns inte längre kvar.579Av avsnitt 3.9 har framgått att det numera i stor utsträckning förekommer att sexuella tjänster i Sverige annonseras på eskortsidor som tillhandahålls och administreras från utlandet samt att de webbplatserna ofta kan lokaliseras till servrar i länder där koppleri inte är straffbart. Annonser på sådana sidor kan, ibland mot betalning, läggas ut av den som utför de sexuella tjänsterna eller av någon annan.

Verksamheten med eskortsidor kan innebära att utövaren gör sig skyldig till koppleribrott enligt 6 kap. 12 § brottsbalken även om brottet begås utomlands.580 För att gärningen ska kunna lagföras i Sverige krävs det emellertid också att svensk domstol har behörighet att döma över brottet (även kallat domsrätt eller judiciell jurisdiktion, se nedan). I detta avsnitt behandlas frågan om vilken behörighet svenska domstolar har och bör ha när det gäller koppleribrott som består i att sexuella tjänster i Sverige förmedlas från utlandet via internet. En avgörande fråga i det avseendet är om koppleri bör undantas från kravet på dubbel straffbarhet i 2 kap. 5 § brottsbalken.

579 Se Johan Frisk, De digitala bordellerna – En rapport om prostitution och människohandel på nätet och vad som kan göras för att stoppa den, Realstars och Faktum, 2018 s. 27 och 28. 580 Angående att flertalet gärningar utgör brott enligt svensk lag även om de begås utomlands, se t.ex. Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013 s. 180–189, SOU 2002:98 s. 75 och 76 samt prop. 2010/11:77 s. 13.

När det gäller möjligheten att blockera webbplatser av det nämnda slaget för internetanvändare i Sverige kan det konstateras att det på EU-nivå har antagits en förordning (rättsakten om digitala tjänster) som ännu inte är tillämplig, men som gäller bl.a. borttagning och blockering av olagligt innehåll online (se avsnitt 3.9). Förordningen syftar till att motverka rättslig fragmentering av regelverket på den inre marknaden. Mot denna bakgrund omfattas frågan om borttagning och/eller blockering av eskortsidor inte av våra överväganden.

3.14.2. Folkrätt och jurisdiktion

Även om varje land själv bestämmer hur det vill utforma sin straffrättsliga jurisdiktion sätter allmän folkrätt och internationella överenskommelser upp vissa begränsningar. Dessa frågor har behandlats i bl.a. i Internationella straffrättsutredningens betänkande Internationella

brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) och departementsprome-

morian Åtalsförordnande enligt 2 kap. brottsbalken (Ds 2014:13) samt i den efterföljande propositionen (prop. 2020/21:204).

Inom folkrätten brukar man ibland skilja mellan legislativ, judiciell och exekutiv jurisdiktion. Med legislativ jurisdiktion avses då avgränsningen av den nationella lagstiftningens tillämpningsområde, med judiciell jurisdiktion de rättstillämpande organens tillämpning av den nationella rätten och med exekutiv jurisdiktion verkställigheten av beslutade åtgärder.581

Rätten till exekutiv jurisdiktion är i princip alltid territoriellt begränsad. Vad gäller legislativ och judiciell jurisdiktion finns det däremot en viss rätt till extraterritoriell tillämpning. Även utomlands begångna gärningar kan alltså utgöra brott enligt nationell lag och vara underkastade nationell domsrätt. I många länder – främst med anglosaxisk rättstradition – avgränsas den legislativa och judiciella jurisdiktionen på i princip samma sätt. Om det föreligger brott enligt nationell rätt så föreligger också domsrätt och vice versa. I andra länder – till vilka Sverige hör – är däremot domsrätten mer begränsad än det materiella brottsbegreppet. I Sverige avgränsas jurisdiktionen alltså inte enbart av regleringen av vad som utgör brott enligt nationell lag utan också av regler om domsrätt eller om nationell domstols behörighet. När man i Sverige talar om jurisdiktionsregler brukar därmed

581 Se a. SOU s. 73.

också i allmänhet avses just domsrättsregler eller de regler som avgränsar domstolarnas behörighet att ta upp olika frågor till materiell prövning.582

Om svensk domstol är behörig ska den alltid tillämpa svensk strafflag. Till skillnad från vad som gäller på civilrättens område får svensk domstol på straffrättens område aldrig döma med tillämpning av utländsk lag.583 Att en gärning utgör brott enligt svensk lag innebär dock, som framgått ovan, inte automatiskt att svensk domsrätt föreligger. Domsrätt förutsätter därutöver att det finns någon sådan form av anknytning mellan domstolsstaten och den konkreta gärningen som berättigar till lagföring och bestraffning.584 Ett brott kan ha anknytning till ett land på olika sätt. Det kan vara genom gärningsorten, gärningspersonen, gärningsobjektet (eller skyddsintresset) eller brottet. Med dessa anknytningsmoment som grund har olika jurisdiktionsprinciper utvecklats.585

Enligt den grundläggande territorialitetsprincipen har en stat jurisdiktion över brott som begås på det egna territoriet. I större eller mindre utsträckning likställs brott utanför territoriet ombord på landets fartyg eller luftfartyg med brott inom territoriet (flaggstatsprincipen). Tillämpningen av territorialitetsprincipen sammanhänger med hur gärningsorten bestäms, dvs. med regleringen av var ett brott ska anses begånget. Det finns olika uppfattningar om hur lokalisering av brott bör och får ske och olika stater har genom åren utvecklat olika principer för bestämmande av gärningsort. De svenska lokaliseringsreglerna bygger på den så kallade ubikvitetsprincipen, enligt vilken det är tillräckligt att någon del av brottet begåtts i Sverige, och effektprincipen, enligt vilken brottet är lokaliserat till Sverige också i det fall att brottseffekten ägt rum här.586

En annan jurisdiktionsprincip är den aktiva personalitetsprincipen. Enligt den principen har en stat jurisdiktion över brott som begås av dess egna medborgare eller av personer som har hemvist i staten.587

Enligt den passiva personalitetsprincipen kan en stat ha jurisdiktion över ett brott på den grunden att brottet riktat sig mot ett enskilt intresse i den aktuella staten. Med brott mot enskilt intresse avses

582 Se a. SOU s. 73–74. 583 Se a. SOU s. 74. 584 Se a. SOU s. 76. 585 Se prop. 2020/21:204 s. 86, Ds 2014:13 s. 25 samt Petter Asp, Internationell straffrätt, 2 uppl. 2014, JUNO s. 25–34. 586 Se a. prop. s. 88 och 89 samt a. SOU s. 76–78. 587 Se a. SOU s. 79 och 80.

vanligen brott mot personer som är medborgare eller har hemvist i den aktuella staten eller juridiska personer med hemort i staten. Den passiva personalitetsprincipen är kontroversiell som grund men tilllämpas av ett flertal länder i större eller mindre utsträckning och det är inte ovanligt att den uttryckligen tas upp i olika konventioner som en grund för jurisdiktion. Generellt kan sägas att skälen för att tillämpa principen gör sig allt starkare gällande ju grövre brott det är fråga om. Det råder delade meningar om det bör uppställas krav på dubbel straffbarhet (se nedan) när jurisdiktion utövas med stöd av den passiva personalitetsprincipen. De som anser att så inte bör vara fallet hänvisar till att ett sådant krav skulle kunna få effekter som verkar stötande för rättskänslan i landet. Exempelvis skulle då vissa sexualbrott som begås mot landets medborgare när dessa befinner sig i något annat land kunna förbli obestraffade. De som anser att ett krav på dubbel straffbarhet bör upprätthållas menar att motsatsen skulle innebära att man inkräktar på den suveränitet över sitt eget territorium som staten där gärningen begås har; att det helt enkelt innebär att ett land skulle lägga sig i ett annat lands inre angelägenheter.588

Enligt statsskyddsprincipen har en stat jurisdiktion över brott som riktar sig mot staten själv eller annat offentligt intresse i staten. Den anses kunna användas i vart fall i fråga om allvarliga brott som riktar sig mot statens egen säkerhet. Om detta inte skulle accepteras skulle man riskera att domstolsstatens intressen inte skulle bli i tillräcklig grad tillgodosedda eftersom många brott som riktar sig mot en stats inre säkerhet inte alls eller endast bristfälligt är kriminaliserade i andra stater. Statsskyddsprincipen bör dock utnyttjas med försiktighet, bl.a. på grund av att något krav på dubbel straffbarhet inte kan uppställas och att principen därför inkräktar på andra staters suveränitet över det egna territoriet. Vidare riskerar en gärningsperson att dömas för en gärning som inte utgör brott på gärningsorten. Det kan till och med vara så att gärningspersonen – som ju inte behöver ha någon anknytning till domstolsstaten – inte känner till att gärningen är kriminaliserad. Vilka brott som är av sådan art att en stat enligt folkrätten har rätt att utöva domsrätt över dem med stöd av statsskyddsprincipen är långt ifrån klart och föremål för högst skiftande uppfattningar. Principen brukar tillämpas i vart fall i förhållande till sådana brott som hotar landets militära eller politiska säkerhet. Andra brott som brukar anses omfattade av statsskyddsprincipen är penningför-

588 Se a. SOU s. 80 och 81.

falskning, människosmuggling och mera omfattande narkotikasmuggling. Även brott mot och av statstjänstemän brukar anses vara omfattade av jurisdiktion på denna grund. Det som krävs är att brottet riktar sig mot exklusiva statliga eller nationella intressen, vilket innebär att exempelvis förmögenhetsbrott normalt sett inte omfattas.589

Jurisdiktion kan också grundas på brottets karaktär. Jur